Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1965
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående socialhjälp
till anhörig vid frihetsberövande åtgärd mot familjeförsörjare.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 261 i första kammaren av fru HamrinThorell
m. fl. samt nr 280 i andra kammaren av herr Wiklund m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville hemställa att bestämmelser meddelas (vid behov efter
att förslag härom förelagts riksdagen), som vid frihetsberövande åtgärd (anhållande,
häktning, intagning i fångvårdsanstalt för straffs avtjänande, tvångsintagning
i allmän vardanstalt för alkoholmissbrukare — eventuellt även
interimistiskt omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen — eller på mentalsjukhus)
ålägger verkställighetsorganet eller styresmannen för den mottagande
institutionen att — omedelbart och generellt eller endast om detta påkallas av
omständigheterna — rikta vederbörande socialhjälpsorgans uppmärksamhet på
anhörigas hjälpbehov.”
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen II: 280.
Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna från socialstyrelsen.
Gällande bestämmelser m. m.
Rätt till obligatorisk socialhjälp har barn, åldringar och sjuka som saknar
medel till livsuppehälle eller vård eller, i fråga om barn, uppfostran. Socialhjälp
utgår sålunda i många fall till maka och barn då familjeförsörjaren
berövats friheten genom beslut av domstol eller administrativ myndighet. Den
som vill komma i åtnjutande av socialhjälp skall göra framställning därom till
socialnämnden i den kommun han vistas. Oavsett om anmälan skett, åligger
det socialnämnden att vid behov förordna om socialhjälp till person som vistas
i kommunen. Beslut om socialhjälp fattas normalt av socialnämnden, men i
brådskande fall kan nämndens ordförande själv bestämma. Enligt 7 § socialhjälpslagen
skall socialnämnd samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar
och andra, vilkas verksamhet berör nämndens.
I fattigvårdslagen, som 1955 ersattes av socialhjälpslagen, föreskrevs att
polisman, läkare eller barnmorska skulle göra anmälan till fattigvårdsstyrelse
B ihan g till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 39
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1965
då behov av ingripande förelåg. En mot detta stadgande svarande bestämmelse
upptogs ej i socialhjälpslagen, då det ansågs att föreskrifter av denna art hörde
hemma i instruktionen för vederbörande befattningshavare. I polisinstruktionen
från år 1964 stadgas att polisen skall samarbeta med myndigheter och
organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Det har vidare
särskilt ålagts polisen att fortlöpande samarbeta med socialvårdsmyndigheterna
och ofördröjligen underrätta sådan myndighet, när polisen får kännedom om
förhållande som bör föranleda åtgärd av myndigheten. I läkarinstruktionen
från år 1963 har endast intagits stadgandet att anmälan skall göras i enlighet
med barnavårdslagens och nykterhetsvårdslagens bestämmelser. Nykterhetsvårdslagen
innehåller en bestämmelse om skyldighet för nykterhetsvårdsmyndigheterna
att samarbeta med socialnämnder, barnavårdsnämnder och andra
myndigheter och organ som utövar social verksamhet.
Socialstyrelsen framhåller i remissyttrande över motionen frihetsberövandets
negativa följder för den omhändertagnes familj och socialnämndernas viktiga
uppgifter i dessa fall. Styrelsen yttrar vidare:
Om den nödlidande av olika anledningar ej själv ansöker om hjälp, är nämnden
beroende av att upplysningar lämnas av berörda myndigheter och samhällsorgan.
Sådan samverkan förekommer i stor utsträckning, vilket dock ej utesluter,
att allvarliga brister kan finnas i fråga om samarbete.
Den växande specialiseringen inom den kommunala socialvården har fört
med sig vissa nackdelar, bl. a. försvårade kommunikationer mellan de sociala
organen. Detta har uppmärksammats i olika sammanhang av såväl kommunerna
och deras organisationer som socialstyrelsen.
De bestämmelser i nykterhetsvårdslagen, som ovan citerats, innebär i princip,
att kontakt med socialnämnderna skall ske, när behov av hjälp från nämnden
påfordras. Detta utesluter ej, att en tvingande bestämmelse skulle medverka
till att riskerna för att någon lämnades utanför hjälpmöjligheterna skulle
elimineras.
En generell anmälningsplikt för de olika verkställighetsorganen skulle dock
i vissa sammanhang kunna få negativa verkningar. Utredning, eller i varje fall
en kontakt med någon anhörig, skulle bli nödvändig. En del anhöriga skulle
kanske se denna kontakt mera som en belastning än som en hjälp, t. ex. anhöriga
till vissa rattfyllerister. Vidare skulle kanske en utredning endast visa,
att förutsättningar för socialhjälp ej fanns, och utredningen därför endast
skapa irritation. Det är tveksamt, om sådana nackdelar uppväges av att man
kan hjälpa dem, som av någon anledning ej själva söker upp socialvårdsmyndigheten.
Socialstyrelsen anser, att det kan vara en tillräcklig åtgärd att Kungl. Maj:t
i en cirkulärskrivelse fäster verkställighetsorganens uppmärksamhet på problemen
i likhet med vad som skett angående den brottsförebyggande verksamheten
(SFS 474/1959). I skrivelsen bör framhållas vikten av att kontakt omedelbart
tages med respektive socialnämnd så snart det kan antagas att hjälpbehov,
ekonomiskt eller av annan art, föreligger.
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1965
3
Utskottet
Då en familjeförsörjare berövas friheten genom beslut av domstol eller administrativ
myndighet uppstår ofta behov av ekonomiskt bistånd till de anhöriga.
Sådant bistånd kan erhållas i form av socialhjälp, som lämnas antingen
efter ansökan av den hjälpbehövande eller sedan socialnämnden själv tagit
initiativ. I socialhjälpslagen, nykterhetsvårdslagen, polisinstruktionen och en
del andra författningar finns föreskrifter om samarbete mellan myndigheterna
i avsikt att bereda de behövande hjälp eller vård. Däremot finns ej några föreskrifter
om skyldighet att generellt underrätta socialhjälpsorganen i de fall
familjeförsörjare berövats friheten.
I förevarande motioner yrkas att bestämmelser skall införas om skyldighet
för vederbörande myndighet att vid frihetsberövande av familjeförsörjare rikta
socialvårdsorganens uppmärksamhet på de anhörigas hjälpbehov. Motionärerna
påpekar att en familjeförsörjares intagning på anstalt kan få katastrofala följder
för de anhöriga. Dessa drar sig ofta i det längsta för att kontakta socialhjälpsorganen.
Även om en sådan inställning kan sägas vara föråldrad, framhålles
det vidare i motionerna, är den dock relativt vanlig, särskilt bland
människor som är vana att klara sig själva.
Socialstyrelsen har i remissyttrande betonat att socialnämnderna har viktiga
uppgifter att fylla på det område som beröres i motionerna. Styrelsen ställer
sig emellertid tveksam till införandet av en generell anmälningsplikt för de
olika verkställighetsorganen med hänsyn till att anhöriga i många fall skulle
se en kontakt från socialvårdsmyndigheterna mer som en belastning än som
hjälp. Socialstyrelsen anser för sin del att det skulle vara en tillräcklig åtgärd
om Kungl. Maj:t i en cirkulärskrivelse fäster verkställighetsorganens uppmärksamhet
på problemen. Därvid torde framhållas, att kontakt med socialnämnd
bör tagas så snart det kan antagas att hjälpbehov, ekonomiskt eller av annan
art, föreligger.
De svårigheter som kan uppstå för anhöriga i samband med att familjeförsörjare
berövas friheten är enligt utskottets mening värda att uppmärksammas.
Utskottet anser dock inte att det i motionerna behandlade problemet bör lösas
genom införande av generell skyldighet för myndigheterna att vid frihetsberövande
underrätta socialhjälpsorganen. En sådan ordning skulle nämligen
som socialstyrelsen påpekat i många fall skapa onödig irritation. Enligt utskottets
mening är det emellertid befogat att de genom motionerna aktualiserade
frågorna ägnas ökad uppmärksamhet. Med hänsyn härtill synes det utskottet
lämpligt att Kungl. Maj:t i enlighet med vad socialstyrelsen föreslagit
låter utfärda en cirkulärskrivelse i ämnet. Vad utskottet anfört synes böra
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:261
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1965
och II: 280, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört, samt
2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 april 1965
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell*,
herrar Lars Larsson, Edström*, fru Nilsson, herr Ottosson* och fru
Olsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Rimmerfors,
fru Ekendahl, herrar Gustavsson i Alvesta, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell
och herr Ringaby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12621 AB Rotopress 1965