Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av väckt motion om skydd för trotjänarpension.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 10,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lager hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en snabbutredning och förslag
till skydd för trotjänarpensionerna.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser m. ni.

Vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen förekommer inom näringslivet
att anställda erhåller pension som helt eller delvis finansieras av arbetsgivaren.
Sådan pensionering är i allmänhet ordnad antingen genom försäkring
hos Svenska personal-pensionskassan, annat försäkringsföretag eller tjänstepensionskassa,
eller på så sätt att pensionen utbetalas direkt av arbetsgivaren
eller ur en av denne bildad pensionsstiftelse. Jämväl olika blandformer förekommer.
I vissa företag har arbetsgivaren i ett arbetsavtal eller pensionsreglemente
eller på annat sätt utfäst sig att svara för pensioneringen, medan i andra
företag pensioneringen endast sker i enlighet med en mer eller mindre fast
utvecklad praxis.

Pensionsstiftelser kan anordnas antingen — såvitt angår aktiebolag — såsom
bundna stiftelser, vilkas rättsliga ställning närmare regleras i lagen den 18 juni
1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, eller också såsom
fria stiftelser. De fria stiftelsernas rättsliga ställning är i huvudsak icke reglerad
genom lagstiftning.

Stiftelseförmögenheten hos bunden pensionsstiftelse består regelmässigt till
väsentlig del av bokföringsmässiga fordringar hos det aktiebolag som bildat
stiftelsen. Sådan fordran är i begränsad utsträckning förenad med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken och utgår i övrigt med förmånsrätt jämlikt
11 § samma kapitel. Bunden pensionsstiftelse står under tillsyn av riksförsäkringsanstalten.

Jämväl stiftelseförmögenheten hos fri pensionsstiftelse utgöres i allmänhet
huvudsakligen av bokföringsmässiga fordringar hos stiftelsens bildare. Dylik
fordran saknar helt förmånsrätt. De fria pensionsstiftelserna är i de flesta fall
genom stiftarens föreskrift undantagna från myndighets tillsyn.

B ihan g till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr SI

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

Enligt kommunalskattelagen må under vissa förutsättningar avdrag vid den
skattemässiga inkomstberäkningen göras för medel, som överförts till pensionsstiftelse.
Genom lagstiftning 1951 har föreskrivits till skillnad mot vad som
tidigare gällde att bindande utfästelser om pension skall föreligga för att avdrag
skall medgivas.

De fria stiftelserna har två huvudformer. Den ena formen kännetecknas av
att stiftelsen själv lämnar utfästelser av pension (utfästelsestiftelse). Vid den
andra typen är det företaget, som lämnar pensionsutfästelser medan stiftelsen
tjänar som säkerhet för utfästelserna och normalt ej träder till utom vid företagets
likvidation eller konkurs (pantstiftelse). Genom 1961 års lag med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse har införts förbud för pensionsstiftelse att
utfästa pension. Vidare har arbetsgivare förbjudits att till ett pensionslöfte
knyta villkoret att pensionen skall utgå endast i den mån pensionsstiftelses
medel förslår därtill. Lagstiftningen har ej givits retroaktiv verkan. Huvudorsaken
till denna lagstiftning är att arbetsgivaren ej bör få skjuta emellan
sig och sin arbetstagare en stiftelse, som lyfter av arbetsgivaren förpliktelser,
vilka sammanhänger med tjänsteavtalet.

Vid bedömning av arbetstagarens rätt till pension torde det vara lämpligt
att skilja mellan fall, då pension börjat utgå, och fall då det är fråga om rätt
till framtida pension. Det har varit vanligt, att arbetsgivaren när arbetstagaren
inträtt i pensionsåldern börjat betala ut pensioner utan att avge någon utfästelse
härom. Man brukar i detta fall tala om sedvanepensioner. Det är oklart
i vad mån en sedvana att betala pensioner kan grunda förpliktelse för arbetsgivaren.
Ett antagande om en sådan förpliktelse ligger nära till hands, om
arbetsgivaren under en tid regelbundet betalat ut pensionsposter till den som
slutat sin tjänst på grund av ålder. Ett notisfall NJA 1931 A 234 må nämnas
i detta sammanhang även om det icke tillåter några slutsatser av allmängiltighet.
Ett bolag dömdes att utge hävdvunna pensioner (gratial) till tidigare bruksarbetare.

Förhållandena kan emellertid vara sådana, att domstolen icke vill antaga
att arbetsgivaren är bunden att fortsätta att utge pension. I NJA 1943 s. 625
ansågs någon pensionsutfästelse icke vara för handen. Ett verkstadsbolag hade
försatts i konkurs. Bolaget hade tidigare genom styrelsebeslut tillerkänt vissa
tjänstemän pensioner att utgå tills vidare. Hovrätten, vars dom på denna punkt
fastställdes av högsta domstolen, underkände de pensionerade tjänstemännens
bevakningar. Domstolen hänvisade bl. a. till att pensionerna angivits skola utgå
tills vidare samt att bolaget under årens lopp såväl minskat som helt indragit
beviljade pensioner.

Rätt för arbetstagaren till framtida pension av sin arbetsgivare torde förutsätta
att arbetstagaren fått löfte härom eller i varje fall att arbetsgivaren
eljest handlat på sådant sätt att arbetstagaren haft grundad anledning att tro
att han varit utlovad pension. Det är vanligt, att löfte ges i den formen att

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

3

arbetsgivaren överlämnar ett pensionsbrev till arbetstagaren. Pensionsbrevet
må lämnas när arbetstagaren träder i pension eller redan dessförinnan. Ett
löfte anses också föreligga i de fall att arbetsgivaren utfärdat ett pensionsreglemente
som anger de allmänna grunder efter vilka pension skall utgå.
Föreskrifter om ekonomiska förmåner i reglementet betraktas nämligen som
avtalsinnehåll så snart reglementet kommit till den anställdes kännedom. Ett
löfte om pension kan även inläsas i det förhållandet, att arbetsgivaren hos ett
försäkringsbolag tecknat pensionsförsäkring för den anställde.

Den omständigheten att arbetsgivaren givit ett löfte om pension betyder
inte att arbetstagaren med säkerhet skall komma i åtnjutande av pensionen,
förutsatt att arbetsgivaren har medel att infria sitt löfte. Det har varit vanligt,
att löfte om blivande pension varit betingat av att arbetstagaren stannat i
tjänst hos ai''betsgivaren fram till pensionsålderns inträde. Har arbetsgivaren,
vilket ju är det regelmässiga, fri uppsägningsrätt, är arbetstagarens ställning
särskilt prekär. Det har förekommit, att arbetsgivare alldeles strax före pensionsålderns
inträde sökt att befria sig från den anställde. Det är en öppen
fråga i vad mån en arbetsgivare, som tillerkänt arbetstagaren pension, skall
vara hindrad att uppsäga den anställde strax före pensionsålderns inträde med
verkan, att han befriar sig från skyldighet att utge pension.

Arbetstagaren är i ett gynnsammare läge om han har tillförsäkrats vad man
kallar en oantastbar pension. Principen om oantastbarhet har tillämpats av
Svenska personal-pensionskassan (SPP) redan från 1917, då SPP började sin
verksamhet. En anställd, som avgått i förväg, har ansetts ha rätt till så stor
del av pensionen som motsvarar de premier som uppsamlats för hans räkning
under anställningstiden. Vid anställningens upphörande avbrytes sålunda avgiftsbetalning,
och uppsamlade medel användes för att teckna en avgiftsfri försäkring.
Arbetstagaren får ett s. k. fribrev. Även vid privat pensionering utan
försäkring kan arbetstagaren tänkas få ett likartat fribrev. Arbetsgivaren
betalar en reducerad pension till den som avgått i förväg.

Arbetsgivarna har i stor omfattning gjort sina pensionsutfästelser till arbetarna
beroende av ATP. I SAF:s normalpensionsreglemente för arbetare förekommer
en klausul av innehåll, att utlovad pension må nedsättas med de nya
pensionsförmåner arbetstagaren kan bli berättigad att uppbära.

I proposition nr 55 dr 1958, som innehåller de principer vilka senare lades
till grund för den allmänna tilläggspensioneringen, anförde föredragande departementschefen
bl. a.

Den pensionsrätt, som någon förvärvat i redan existerande pensionssystem,
skall inte förfalla på grund av den nya pensionslagstiftningen. De som omfattas
av dessa system — t. ex. statens och kommunernas anställda eller de SPPförsäkrade
— kan helt naturligt träffa överenskommelser om ändringar i sina
gällande pensionsvillkor på grund av den allmänna tilläggspensioneringen.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

I åtskilliga fall har arbetsgivare endast ställt i utsikt s. k. trotjänarpensioner
eller ålderdomsunderstöd såsom ett ensidigt åtagande. Någon juridisk förpliktelse
gentemot den anställde torde i regel inte föreligga i dessa fall. Sådana
anordningar är därför alltid otrygga. Jag utgår emellertid ifrån att de arbetsgivare,
som gjort dessa åtaganden mot sina äldre anställda, skall stå fast vid
dem även sedan en allmän tilläggspensionering införts. Uttalanden från arbetsgivarhåll
under pensionsdebatten har övertygat mig om att denna min mening
delas även av arbetsgivarna.

Särskilda utskottet yttrade i sitt utlåtande nr 1 beträffande trotjänarpensioner.

I motionen II: 422 av herr Lundberg har yrkats att riksdagen måtte besluta,
att vid utformningen av detaljbestämmelserna för ett nytt pensionssystem de
i enskild tjänst anställda tillerkännes laglig rätt till trotjänarpensioner o. d.
Utskottet, som inte finner sig kunna tillstyrka motionen, delar departementschefens
uppfattning att arbetsgivare, som åtagit sig att utge trotjänarpensioner
åt sina äldre anställda, torde stå fast därvid även om juridisk förpliktelse ej
föreligger.

Den 21 april 1964 besvarade chefen för socialdepartementet en enkel fråga av
herr Lager huruvida regeringen hade för avsikt att vidta åtgärder för att skydda
trotjänarpensionerna från att bli beskurna av arbetsgivare med hänvisning till
ATP. I svaret anfördes att problemet om samordning av trotjänarpensionerna
med den allmänna tilläggspensioneringen i första hand var en förhandlingsfråga
samt att förhandlingar tagits upp mellan berörda parter. Slutligen uttalades
att skäl för statligt ingripande dittills icke förebragts.

Utskottet

Före den allmänna tilläggspensioneringens tillkomst förekom på arbetsmarknaden
i viss utsträckning pensionering genom arbetsgivarnas försorg. Sådan
pensionering ordnades antingen genom försäkring eller på så sätt att pensionen
utbetalades direkt av arbetsgivaren eller av en av denne bildad pensionsstiftelse.
I princip kvarstår alltjämt dessa pensioner vid sidan om den allmänna pensioneringen.
I åtskilliga av de fali där arbetsgivaren direkt ombesörjer pensioneringen
har inte några bindande pensionsutfästelser givits, utan pensioner utgår
enligt en mer eller mindre fast utformad praxis. Sådana pensioner benämnes
ofta trotjänarpensioner. Arbetstagaren har alltså i dessa fall vanligen inte någon
juridisk rätt till framtida pensioner.

I förevarande motion begäres utredning i syfte att skapa skydd för trotjänarpensioner.
Motionären anför att vissa arbetsgivare avkortar trotjänarpensionerna
med samma belopp som utgår från den allmänna tilläggspensioneringen.
Enligt motionären är detta kränkande för rättskänslan och stridande mot andemeningen
i ATP-systemet.

År 1958 vid behandlingen av det principförslag, som senare lades till grund

Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1965

5

för utformningen av den allmänna tilläggspensioneringen, hade särskilda utskottet
att ta ställning till en motion med samma syfte som den nu förevarande.
Utskottet ansåg sig då kunna utgå ifrån att arbetsgivare, som åtagit sig att utge
trotjänarpensioner åt sina äldre anställda, skulle stå fast därvid även om juridisk
förpiktelse ej förelåg. Utskottet avstyrkte därför motionen.

Utskottet är alltjämt av den uppfattningen att lagstiftning i frågan inte kan
tillgripas. De problem som uppstår vid samordning av trotjänarpensionerna
med den allmänna tilläggspensioneringen bör enligt utskottets mening i första
hand lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Enligt vad
utskottet inhämtat har överenskommelser också träffats i olika fall.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:10, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1965

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar
Edström*, Erik Filip Petersson, Dahlberg, Ottosson och fru Olsson*;

från andra kammaren: herrar Rimmerfors*, Bengtsson i Varberg, fröken
Sandell, herrar Wiklund, Fredriksson*, Gomér och fru Svensson*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.