Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1965

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning av
frågan om sänkt pensionsålder m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft nio inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 318 i första kammaren av herr Carlsson,
Eric, m. fl., och nr 385 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.
om sänkt pensionsålder;

2) de likalydande motionerna nr 508 i första kammaren av herr Jacobsson,
Per m. fl., och nr 613 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl. om
rätt till förtidspension till äldre frånskilda kvinnor;

3) de likalydande motionerna nr 526 i första kammaren av herrar
Skårman och Ernulf, och nr 627 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. angående kompensation vid uppskov med ålderspension
inom den allmänna försäkringen m. m.;

4) de likalydande motionerna nr 610 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager, och nr 285 i andra kammaren av herr Holmberg m. fl.
om viss ändring av reglerna om förtida uttag av folkpension m. m.; samt

5) motionen nr 640 i andra kammaren av herr Westberg om utredning
av frågan om sänkt pensionsålder.

Motionen under 4) har, såvitt avser förbättrad ställning för folkpensionärerna
inom sjukförsäkringen, behandlats av utskottet i annat sammanhang.

Motionsyrkandena

I motionerna 1:318 och 11:385 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om parlamentarisk utredning av frågan om
sänkt folkpensionsålder».

I motionerna 1:508 och 11:613 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att pensionsförsäkringskoinmittén genom
tilläggsdirektiv ges i uppdrag att utreda frågan om ändrade regler för rätt
till förtidspension för äldre frånskilda kvinnor».

I motionerna 1:526 och 11:627 har hemställts, »att riksdagen måtte i skri -

Hibang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 2 avd. Nr 24

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1965

velse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning av frågan om ökad kompensation
vid uppskov med ålderspension efter 67 års ålder i allmän försäkring
ävensom utsträckning av kompensationen utöver 70 års ålder, samt
frågan om en lindrigare bedömning vid särskilt tunga yrken av villkoren
för förtidspension i allmän försäkring».

I motionerna 1:610 och 11:285 har, såvitt nu är i fråga, hemställts, »att
riksdagen måtte besluta---

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om en skyndsam
utredning rörande i denna motion förordade ändringar i lag om förtida
uttag av folkpension -— — —

och att förslag till sådana lagändringar förelägges 1966 års riksdag».

I motionen 11:640 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl
Maj :t måtte anhålla om tillsättande av en parlamentariskt sammansatt utredningskommitté
med uppgift att utreda frågan om sänkt pensionsålder».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 1:318, 11:613 (11:136), 11:627, 11:285 och 11:640.

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen utgår i princip från och med den
månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. På framställning av den försäkrade
kan ålderspensionen utgå tidigare, dock tidigast fr. o. m. den månad
då han uppnår 63 års ålder. Försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension
som tilläggspension, har inte rätt till sådant förtida uttag med mindre framställningen
avser båda pensionsandelarna. Pensionsuttaget kan också uppskjutas.
Uttages ålderspensionen i förtid minskas pensionen med 0,6 % för
varje månad som då pensionen börjar uttagas återstår till den månad då den
försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes uttaget ökas pensionen på motsvarande
sätt, dock att hänsyn därvid inte tages till tid efter den månad under vilken
den försäkrade fyller 70 år. Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension
träder i kraft successivt. Under år 1963 kan pensionen uttagas i förtid
av dem som är födda åren 1896 och 1897, under år 1964 av dem som är
födda åren 1897—1899 och under år 1965 av dem som är födda åren 1898—
1901.

Till ålders- eller förtidspension inom folkpensioneringen utgår barntillägg
för varje barn under 16 år till försäkrad eller försäkrads hustru, om den
försäkrade har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet.
Till ålderspension, som den försäkrade uppbär för tid före 67 år, eller till
pension, som tillkommer gift kvinna, utgår ej barntillägg. Gift kvinna, som
stadigvarande lever åtskild från sin make, kan dock erhålla barntillägg för
barn, som hon stadigvarande sammanbor med eller har vårdnaden om.
Barntillägg utgår ej för barn som är berättigat till barnpension.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1965

3

Hustrutillägg tillkommer hustru till den, som åtnjuter folkpension i form
av ålderspension eller förtidspension, om hustrun fyllt 60 år och själv ej
åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år. När särskilda
skäl föreligger, kan hustrutillägg utgå, även om hustrun ej fyllt 60 år eller
makarna varit gifta kortare tid än fem år.

En kommun kan fatta beslut om att kommunalt bostadstillägg skall utgivas
i kommunen. Sådant tillägg har införts i praktiskt taget alla kommuner
i riket. Tillägget utgår till den som åtnjuter folkpension i form av
ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom
kommunen eller till där mantalsskriven hustru som åtnjuter hustrutillägg.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg får ej utgå till ålderspension,
som åtnjutes för tid före den månad då den pensionsberättigade fyller 67 år.

Rätt till ålderspension inom tilläggspensioneringen föreligger i princip
från och med den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Efter
särskild framställning från den försäkrade utgår emellertid ålderspensionen
även för tid dessförinnan, dock tidigast från och med den månad, då
han uppnår 63 års ålder. Pensionen utgör, då den börjar utgå vid 67 års
ålder, 60 procent av ett på visst sätt uträknat belopp. Detta belopp motsvarar
i princip den försäkrades medelinkomst under hans femton bästa inkomstår,
minskad med det s. k. basbeloppet (ett belopp som motsvarar 4 000
kronor i 1957 års penningvärde). Uttages pensionen före 67 års ålder, minskas
den med 0,6 procent för varje månad som den uttages i förväg. Till belysning
av denna regel kan nämnas, att den som börjar uppbära ålderspension
vid 63 års ålder får vidkännas en reducering av pensionsbeloppen till
cirka 71 procent av vad han eljest skulle ha erhållit. Den som börjar uttaga
ålderspension vid 65 år får eu reduktion till cirka 86 procent. — Den som
dröjer med pensionsuttaget till efter 67 års ålder får en motsvarande höjning
av pensionsbeloppen, 0,6 procent för varje uppskovsmånad. I fråga
om sådan höjning skall dock inte hänsyn tagas till månad efter den då den
försäkrade fyllt 70 år. Den som väntar till nämnda ålder med att ta ut sin
ålderspension får denna höjd med cirka 20 procent.

Rätt till förtidspension från folkpensioneringen och inom tilläggspensioneringen
för tiden före den månad då ålderspension skall utgå föreligger i
princip för den försäkrade, därest hans arbetsförmåga på grund av sjukdom,
psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften
och nedsättningen kan anses varaktig samt, beträffande tilläggspensioneringen,
den försäkrade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före
det år, varunder pensionsfallet inträffat. Förtidspensionens storlek graderas
efter arbetsförmågans nedsättning.

Makar som är förenade i bestående äktenskap har enligt 5 kap. giftermålsbalken
underhållsskyldighet mot varandra. Vid hemskillnad, men
också i andra fall, kan make av rätten åläggas att utgiva underhållsbidrag
till andra maken. Även vid äktenskapsskillnad äger rätten ålägga make, att

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1965

efter förmåga bidraga till andra makens underhåll om denne blir i behov
därav till sitt tillbörliga underhåll.

Beträffande ersättning vid arbetslöshet finns bestämmelser i kungörelsen
angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet den
27 maj 19i9 och i förordningen om erkända arbetslöshetskassor den 74 december
1956.

Historik

Inom folkpensioneringen har alltsedan 1914 gällt en pensionsålder av
67 år.

I proposition nr 55 till 1958 års riksdag med principförslag om förbättrad
pensionering anförde föredragande departementschefen :

Under diskussionen i pensionsfrågan har man i stort sett varit ense om
att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.

Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att man
utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda
som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen av
särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen måste
stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man inom ramen
för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer inom vissa
arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet, skall få pension
från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan
om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalidoch
familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt
förskottsuttag tas upp.

Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från
något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar
denna rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.

Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om
man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger
beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag
väl värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.

I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag med förslag om allmän
tilläggspensionering uttalade föredragande departementschefen bland annat
följande.

Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen
och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att
vara definitiv i den meningen att man skall låta sig nöja med de bestämmelser
som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna
att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga
om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av tillläggspension
som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som
måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67
års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1965

5

måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den
avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade
till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor
jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.

I anledning av propositionen väcktes dels motioner vari hemställdes om
sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare, dels ock motioner, vari
begärdes sänkning med det snaraste av pensionsåldern för vissa arbetare
samt därefter en sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år för
manliga och 60 år för kvinnliga pensionärer.

Propositionen och motionerna behandlades av särskilda utskottet i dess
utlåtande nr 1 år 1959. I en vid utlåtandet fogad av riksdagen godkänd reservation
uttalades i fråga om pensionsåldern:

Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder
som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bland annat möjlighet
för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att
komma i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare
tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde.
Utskottet har emellertid förståelse för de önskemål som framförts —
bland annat i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas
för yrkesgrupper som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad
ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen
har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare
utredning bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner
och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man —
utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget
— kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet
tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte
är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet förordar
en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt
och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67 års
ålder. Däremot finner sig utskottet — av bland annat samhällsekonomiska
skäl — icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning av
pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna 1:430 och 11:525.

I motioner till 1960 års riksdag yrkades ökad valfrihet beträffande pensionsåldern
inom den allmänna tilläggspensioneringen.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6
år 1960:

Frågan om större möjligheter till individuella variationer i fråga om pensionsåldern
vid ålderspension bär överlämnats till 1958 års socialförsäkringskommitté
att beaktas vid dess fortsattta utredningsarbete. Några åtgärder
därutöver för att tillgodose ovan redovisade önskemål om ändringar i
lagen bör enligt utskottets mening icke vidtagas, innan erfarenheter har
vunnits av dennas tillämpning i praktiken. På grund härav anser sig utskottet
icke kunna biträda förevarande önskemål.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9i år 1965

1958 års socialförsäkringskommitté har i sitt år 1961 avgivna betänkande
(SOU 1961:29) beträffande pensionsåldern bland annat anfört:

Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa
de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett
och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras
på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna
skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte
sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom
loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare
vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller
utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna
reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.

De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd
före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhållas från
förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag
föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall
erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyllande
av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder
som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta
behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses
inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts
må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens
administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande
individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort
arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan omfattning,
att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan
framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering
som folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd.
Om för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för
övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna.
En sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och
svårligen inom tilläggspensioneringen.

Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen
att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna
pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.

I motioner till 1961 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte besluta
fastställa pensionsåldern inom såväl folkpensioneringen som allmänna tillläggspensioneringen
till 65 år för män och 60 år för kvinnor, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att, i avvaktan på den slutliga utredningen
av frågan, inför innevarande års riksdag framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning i syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern till
60 år för de arbetare och andra anställda som uppenbarligen sysslar med
särskilt tungt eller hälsovådligt arbete. I andra motioner yrkades skyndsam
prövning angående sänkning av pensionsåldern.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 56. Utskottet ansåg det icke påkallat med någon riksdagens åt -

Andra lagutskottets utlåtande, nr 2i år 1965

7

gärd i ämnet med hänsyn till att proposition på grundval av socialförsäkrigskommitténs
betänkande var att vänta till 1962 års vårriksdag.

De gällande reglerna om pensionsålder tillkom genom förslag i proposion
nr 90 år 1962. I fråga om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att
erhålla oreducerad ålderspension före 67 år anförde föredragande departementschefen: Socialförsäkringskommitténs

rekommendation att pensionsbehovet i hithörande
fall i första hand skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar
avtalsvägen har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.
För egen del är jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört
om svårigheterna att inom den allmänna pensioneringen differentiera
pensionsåldern efter yrke och sysselsättning, övertygad om riktigheten av
att avtalsvägen i första hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade
möjligheter till komplettering av pensionsskyddet skapas genom den
utbyggnad av den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket,
som närmare behandlas i det följande.

I samband med behandlingen av propositionen hade andra lagutskottet
att ta ställning till ett flertal motionsyrkanden beträffande pensionsåldern.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27 anförde utskottet i fråga om
oreducerad pension före 67 år till vissa grupper:

Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl
mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad
ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga
behov av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med
tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda
grupper stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering
infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas
av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher, få bäras av
produktionen i dess helhet. För utskottet ter det sig mera naturligt, att
merkostnaden får belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering
åter skulle otvivelaktigt medföra betydande komplikationer
för administrationen. Härtill kommer det vanskliga problemet att rättvist
utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder.
Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara och
administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av den särskilda
förmånen. Härvid är särskilt att märka de svårigheter som ligger i det förhållandet
att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning och anställning
ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna för enligt
utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen att förevarande fråga
bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen
synes utgöra den lämpligaste lösningen. Av det sagda följer att utskottet
inte kan ansluta sig till det i motionen 11:611 framställda yrkandet
om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper utan reducering av pensionsförmånerna. Ej heller kan utskottet
biträda ett i motionerna 1:657 och 11:785 framställt yrkande om en

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1965

utredning av förevarande fråga. Enligt utskottets uppfattning är frågan
tillräckligt utredd, såvitt gäller en lösning inom den allmänna pensioneringens
ram. Beträffande frågan om en lösning avtalsvägen — en lösning
som enligt motionärerna bör väljas i första hand — anser utskottet, att
detta är en uppgift för arbetsmarknadens parter, där en statlig utredning
inte synes påkallad.

I motioner till 1963 års riksdag yrkades dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan lagändring att gruvarbetare, transportarbetare,
byggnadsarbetare, skogsarbetare och likställda, som uppenbarligen
sysslar med tungt och farligt arbete, erhåller pension vid 65 års ålder,
dels om utredning av frågan om generell sänkning av pensionsåldern.
Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 28. Utskottet ansåg i förstnämnda hänseende att det ej hade
inträffat något som föranledde till ändrat ställningstagande i förhållande
till vad utskottet i detta avseende anförde i utlåtandet nr 27 vid 1962 års
riksdag. Beträffande det andra spörsmålet ansåg utskottet, att skäl kunde
anföras för att frågan om en lägre pensionsålder skulle övervägas. Enligt
utskottets mening måste häremot vägas angelägenheten av andra förbättringar
för folkpensionärerna. I sammanhanget erinrades vidare om de höjningar
av folkpensionerna fram till 1968 som statmakterna bundit sig för.
Enligt utskottets mening borde det pågående programmet för folkpensionsförbättringar
först genomföras innan frågan om lägre generell pensionsålder
kunde ha någon aktualitet.

I motioner till 196U års riksdag hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en snabb utredning och förslag till riksdagen
om en förtidspensionering av skogsarbetare, som uppnått 60 år och
som genom rationaliseringen inom skogsbruket kom att friställas och ej
kunde beredas sysselsättning.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 7. Utskottet fann ej anledning att frångå sin tidigare uttalade
principiella uppfattning, att frågor av detta slag borde lösas utanför den
allmänna pensionsförsäkringens område. Vidare ansåg utskottet, att de
sysselsättningssvårigheter som uppkom för vissa skogsarbetare i samband
med skogsbrukets fortgående mekanisering syntes i första hand vara ett
arbetsmarknadsproblem, som enligt direktiven till 1960 års arbetsmarknadsutredning
torde komma att behandlas av utredningen.

Under året har 1960 års arbetsmarknadsutredning avlämnat sitt betänkande
Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9).

Efter genomgång av de arbetsmarknadspolitiska instrument, som står
till arbetsmarknadsorganens förfogande, behandlar utredningen i kapitlen
13-—16 medlens användning för lösandet av de speciella problem, som vissa
grupper arbetssökande kan möta (säsongarbetslösa, vissa kvinnliga arbetssökande,
handikappade samt äldre arbetssökande). Utredningen föreslår

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 År 1965

g

hl. a., att en ensamstående kvinna, soin p. g. a. bristande yrkeskunskap
inte kan erhålla ett ur försörjningssypunkt lämpligt arbete, skall
kunna beviljas utbildning i samma utsträckning, som om hon
varit arbetslös. Slutligen föreslås förmånligare bestämmelser för beviljande
av utbildningsbidrag till hemskild, frånskild eller gift kvinna.
Beträffande de handikappade uttalar utredningen, att arbetsvärdens resurser
behöver kraftigt förstärkas för att tillgodose det föreliggande behovet.
Arbetsprövning bör i ökad utsträckning föregå de arbetsvårdande åtgärderna.
Utredningen föreslår därför, att prövningsavdelningar inrättas i anslutning
till träningsverkstäder på orter med regionsjukhus eller fullt utrustade
centrallasarett. Statsbidrag till etableringskostnader föreslås utgå
som för övriga verkstäder för handikappade och till driften med ett fixerat
belopp för varje prövningsfall. Utredningen föreslår vidare, att försörjningsbidrag
till handikappade i arbetsträning helt skall utgå av statsmedel. En
omfattande utbyggnad av den skyddade sysselsättningen bör ske, bl. a. för
att tillgodose behovet av sysselsättning för utvecklingshämmade. För sysselsättning
av mycket produktionssvag arbetskraft bör statsbidrag utgå med
högre belopp än för annan skyddad sysselsättning. Vad slutligen angår den
äldre arbetskraften anför utredningen, att lokala sysselsättningsnämnder
har i begränsad utsträckning inrättats med uppgift att behandla de problem
som olika gruppers svårplacerade arbetssökande möter. Utredningen föreslår
nu, att en plan skall utarbetas för inrättande av sådana nämnder i samtliga
län och på det antal orter, som kan befinnas lämpligt. Samtidigt föreslås,
att en delegation för den äldre arbetskraften inrättas vid arbetsmarknadsstyrelsen
med uppgift att följa de åtgärder, som vidtas av arbetsmarknadsverket
för att lösa den äldre arbetskraftens sysselsättningsfrågor.

I motioner till 1964 ars riksdag, hemställdes om en allmän sänkning av
pensionsåldern. Andra lagutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr it år 1964 till vad utskottet anfört i frågan vid 1963 års
riksdag. Dessutom påpekade utskottet att i 1964 års statsverksproposition
aviserats utredning, i avsikt att genomföra standardförbättringar för folkpensionärerna
även efter år 1968. I avvaktan på denna utredning saknades
enligt utskottets mening anledning att ta ställning till frågan om sänkning
av pensionsåldern.

Utskottet

Inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen utgår ålderspension
i princip från och med den månad, varunder den försäkrade fyller
67 år. På framställning av den försäkrade kan ålderspension utgå tidigare,
dock tidigast 1''r.o.m. den månad, då lian uppnår 63 års ålder. Försäkrad,
som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension, har inte rätt till
sådant förtida uttag med mindre framställningen avser båda pensions -

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1965

delarna. Uttages ålderpensionen i förtid minskas denna med 0,6 procent
för varje månad som, när pensionen börjar uttagas, återstår till den månad
då den försäkrade fyller 67 år. Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension
inom folkpensioneringen träder i kraft successivt. Under år 1965
kan pensionen uttagas i förtid av dem som är födda åren 1898—1901. Ålderspension
inom folkpensioneringen kan höjas med barntillägg, hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg. Dessa tillägg utgår dock inte vid
förtida uttag av ålderspension, förrän 67 års ålder uppnåtts.

I motionerna 1:318 och 11:385 samt 11:640 hemställes om parlamentarisk
utredning av frågan om sänkt pensionsålder, i förstnämnda motioner
dock endast såvitt gäller folkpensioneringen. I motionerna 1:610 och
11:285 yrkas, såvitt nu är i fråga, att full pension skall utgå från 67 års
ålder även vid förtidsuttag av ålderspension samt att barntillägg, hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg skall kunna utgå jämväl vid förtida
uttag. Även dessa yrkanden får i sak anses innebära krav på sänkning av
pensionsåldern.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 28 år 1963 påpekade andra
lagutskottet beträffande frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern,
att den generella pensionsåldern varit 67 år alltsedan 1914. Enligt utskottets
mening kunde skäl anföras för att frågan om en lägre pensionsålder
övervägdes. Utskottet ansåg emellertid att häremot måste vägas
angelägenheten av andra förbättringar för folkpensionärerna. I sammanhanget
framhöll utskottet särskilt de höjningar av folkpensionerna fram
till år 1968, som statsmakterna bundit sig för. Enligt utskottets bedömning
borde det pågående programmet för folkpensionsförbättringar först genomföras
innan frågan om lägre generell pensionsålder kunde ha någon aktualitet.

Även vid 1964 års riksdag hade utskottet att ta ställning till frågan om
en allmän sänkning av pensionsåldern. Utskottet hänvisade därvid till sitt
uttalande år 1963. Dessutom påpekade utskottet att i 1964 års statsverksproposition
aviserats utredning i avsikt att genomföra standardförbättringar
för folkpensionärerna även efter år 1968. I avvaktan på denna
utredning saknades enligt utskottets mening anledning att ta ställning till
frågan om sänkning av pensionsåldern.

Utskottet ansluter sig till vad som sålunda uttalats i denna fråga under
åren 1963 och 1964 och kan därför icke biträda de i denna del upptagna
motionsyrkandena.

Rätt till förtidspension från folkpensioneringen och inom tilläggspensioneringen
föreligger i princip för försäkrad, därest hans arbetsförmåga
på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte
är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Förtidspensionens
storlek graderas efter arbetsförmågans nedsättning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år tf)65 11

I motionerna 1:526 och 11:627 hemställes om utredning av frågan om
lindrigare villkor för förtidspension för försäkrade med särskilt
tunga yrken.

Vid behandling under åren 1962 och 1963 av fråga om lägre pensionsålder
än 67 år för vissa grupper med tungt och hälsofarligt arbete anförde
utskottet bl.a., att enligt dess uppfattning talade såväl principiella som
praktiska skäl mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som
innebar oreducerad ålderspension före 67 års ålder till vissa grupper.
Visserligen kunde föreligga behov av en lägre pensionsålder bl.a. för dem
som var sysselsatta med tungt och hälsofarligt arbete, men det kunde inte
anses principiellt riktigt att tillgodose dessa behov genom att inom den allmänna
försäkringen stadga en lägre pensionsålder för särskilda grupper.
Därest inte avgiftsdifferentiering infördes, skulle nämligen den merkostnad
som föranleddes av den lägre pensionsåldern få bäras av produktionen
i dess helhet. För utskottet tedde det sig mera naturligt att merkostnaden
fick belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentering
skulle nämligen medföra betydande komplikationer för
administrationen inom försäkringen. Härtill kom så problemet att rättvist
utvälja de grupper för vilka den lägre pensionsåldern skulle tillämppas.
Ännu svårare skulle det, enligt utskottets mening, ställa sig att utforma
godtagbara och administrativt användbara bestämmelser om de
närmare förutsättningarna för att de enskilda försäkrade skulle komma
i åtnjutande av den särskilda förmånen. Härvid var särskilt att märka de
svårigheter, som låg i det förhållandet att åtskilliga förvärvsarbetande
bytte sysselsättning och anställning ett flertal gånger under sitt liv. De
anförda synpunkterna förde enligt utskottets uppfattning otvivelaktigt
till den slutsatsen att frågan borde lösas utanför den allmänna pensioneringens
ram. Uppgörelser avtalsvägen syntes utskottet utgöra den lämpligaste
lösningen.

Utskottet fann vid behandling under fjolåret av motioner med likartad
innebörd ej anledning att frångå sin tidigare uttalade principiella uppfattning,
att frågor av detta slag borde lösas utanför den allmänna pensionsförsäkringens
område. Vidare ansåg utskottet, att de sysselsättningssvårigheter,
som kunde uppkomma för vissa skogsarbetare, i första hand
var ett arhetsmarknadsproblem, som enligt direktiven till 1960 års arbetsmarknadsutredning
torde kunna behandlas av utredningen.

1960 års arbetsinarknadsutredning har under året framlagt betänkande
med förslag till vissa lösningar av de handikappades, säsongsarbetslösas
och äldre arbetssökandes problem på arbetsmarknadens område.

Utskottet vill erinra om att förtidspensioneringen är väl utbyggd och
ger möjlighet för de pensionsbeviljandc organen alt la hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Bl.a. kan även möjligheten att bereda
den försäkrade arbete vara en omständighet av betydelse. Utskottet är

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1965

emellertid medvetet om att de varierande förhållanden som råder på arbetsmarknaden
medför att hjälpbehov före 67-årsåldern, utöver det som
kan täckas genom förtidspensioneringen eller genom anordningen med
förtida uttag, ofta uppkommer för arbetstagare med tungt och pressande
arbete. Enligt utskottets mening kan samma skäl som åberopats mot
att stadga lägre pensionsålder för vissa grupper arbetstagare i huvudsak
anföras även mot att införa särskilda regler inom förtidspensioneringen
för dessa. Såsom utskottet tidigare uttalat bör dylika problem lösas
utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder synes vara de lämpligaste lösningarna.
Utskottet kan därför icke biträda motionerna i denna del.

I motionerna 1:508 och 11:613 hemställes om utredning av frågan om
ändrade regler för rätt till förtidspension för äldre frånskilda
kvinnor.

Utskottet vill även i detta sammanhang erinra om de pensionsbeviljande
organens möjligheter att beakta samtliga föreliggande omständigheter i
det särskilda fallet vid prövningen av rätten till förtidspension. Det kan
emellertid inte förnekas att det även bland vissa äldre ensamstående kvinnor
föreligger ett hjälpbehov som varken täcks genom förtidspensioneringen
eller genom möjligheterna till förtida uttag. Problemen för dessa
kvinnor är beaktansvärda och särskilt svåra eftersom deras möjligheter
att erhålla lämpliga anställningar på arbetsmarknaden f.n. är begränsade.
Utskottet anser det emellertid inte möjligt att lösa deras ekonomiska problem
inom förtidspensioneringen. Såsom framgår av vad utskottet ovan
anfört är det nämligen principiellt oriktigt att bryta ut vissa kategorier
försäkrade och bevilja dem pensionsförmåner efter andra regler än som
i övrigt gäller. Enligt utskottets mening är det av motionärerna aktualiserade
problemet delvis av arbetsmarknadspolitisk natur. 1960 års arbetsmarknadsutredning
har också i sitt ovannämnda betänkande framlagt
vissa förslag i frågan. Med hänsyn till det anförda kan utskottet icke biträda
dessa motioner.

Uttag av ålderspension kan såväl inom folkpensioneringen som tilläggspensioneringen
uppskjutas till tidpunkt efter 67 år. Uppskjutes uttaget
ökar pensionen med 0,6 procent för varje månad, som när pensionen
börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade
uppnådde 67 års ålder. Härvid tages dock inte hänsyn till tid efter den
månad under vilken den försäkrade fyller 70 år.

I motionerna 1:526 och 11:627 hemställes om utredning av frågorna om
ökad kompensation vid uppskjutet uttag och utsträckning
av kompensationen utöver 70 års ålder. Motionärernas avsikt är att få folk
att i större utsträckning stanna kvar i förvärvslivet efter 67 års ålder.

Den kompensation som utgår till försäkrad, som väntar att ta ut pension

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 är 1965

13

till efter 67 års ålder, utgör icke full ersättning för det uppskjutna uttaget
enligt försäkringsmatematiska principer. Det torde emellertid vara andra
ekonomiska faktorer än kompensationen som föranleder vissa människor
att vänta med pensionsuttaget. En överenskompensation som motionärerna
föreslår skulle, enligt utskottets mening, knappast utgöra någon stimulans
för ytterligare kategorier att kvarstanna i arbete efter uppnådd pensionsålder.
För att nå motionärernas syfte får man söka andra lösningar
än de som föreslagits i motionerna. Utskottet kan därför icke heller i
denna del biträda motionerna.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. 1) att följande motioner, nämligen dels motionerna
1:318 och 11:385, dels motionen 11:640, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

2) att motionerna 1:610 och 11:285, såvitt de angår
folkpensionsförmåner vid förtida uttag av folkpension, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:526 och 11:627, såvitt de avser förtidspension,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:508 och 11:613, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna 1:526 och 11:627, såvitt de avser uppskjutet
uttag, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1965

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist, fru
Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson*, Edström, Hubinette och Thorsten
Larsson;

från andra kammaren: herr Rimmerfors, fru Ekendahl*, herrar Gustavsson
i Alvesta, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar Ringaby*,
Jonsson och fru Skantz.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1965

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A.

(avser sänkt pensionsålder)

I. av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som hörjar å s. 10 med orden
»I sitt av» och slutar med orden »del upptagna motionsyrkandena» bort
ersättas med text av följande lydelse:

»Starka skäl talar enligt utskottets mening för de i motionerna 1:318 och
11:385 samt 11:640 uttalade kraven på utredning av frågan om sänkt pensionsålder.
Utskottet anser de motiv som motionärerna anfört för en generell
sänkning av pensionsåldern som bärande. Givetvis måste i detta sammanhang
även beaktas angelägenheten av andra förbättringar för folkpensionärerna.
Därvid bör särskilt uppmärksammas att statsmakterna bundit
sig för en viss folkpensionsnivå 1968, och även därefter måste förbättringar
för folkpensionärerna enligt utskottet mening genomföras. De ändringar
som genomförts beträffande möjligheten till förtida uttag av folkpension
och allmän tilläggspension minskar ingalunda kravet på en sänkning av
pensionsåldern. Faktum kvarstår att för den stora allmänheten kan en pensionering
med nuvarande ordning inte ske före 67 års ålder utan att detta
väsentligt reducerar pensionsbeloppen. Då en generell sänkning av pensionsåldern
ur både social synpunkt och allmän rättvisesynpunkt måste anses
vara en av de angelägnaste uppgifterna inom pensionspolitiken tillstyrker
utskottet motionsyrkandena om att frågan om pensionsåldern upptages
till prövning. Såsom framhållits i motionerna bör detta lämpligen ske
genom utredning inom en parlamentariskt sammansatt pensionsberedning.
Utskottet biträder alltså motionerna 1:318 och 11:385 samt 11:640. Däremot
måste utskottet i huvudsak ta avstånd från de tankegångar som ligger bakom
motionerna 1:610 och 11:285, såvitt nu är i fråga.»

b) att utskottet bort hemställa,

»1) att riksdagen med bifall till följande motioner, nämligen
dels motionerna 1:318 och 11:385, dels motionen
11:640, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att frågan
om en sänkt pensionsålder utredes av en parlamentariskt
sammansatt utredning,

2) att motionerna 1:610 och 11:285, såvitt de angår folkpensionsförmåner
vid förtida uttag av folkpension, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd:»

Vid utskottets hemställan under B.

(avser förtidspension vid tunga yrken)

II. av fru Hamrin-Thorell, herrar Edström, Thorsten Larsson, Rimmerfors,
Gustavsson i Alvesta och Jonsson, vilka ansett,

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1965

15

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. It med orden
»Vid behandling under» och slutar med orden »i denna del» bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Sedan länge har man på olika håll insett nödvändigheten av att arbetstagare
inom vissa särskilt tunga och slitsamma yrken i vissa fall borde ha möjlighet
att komma i åtnjutande av oreducerad pension före 67 års ålder. Frågan
har bl. a. behandlats av utskottet vid 1962, 1963 och 1964 års riksdagar.
Därvid har utskottet förordat att frågan borde lösas utanför den allmänna
pensioneringens ram, lämpligast genom uppgörelser avtalsvägen.

Utskottet hyser visserligen den uppfattningen att en lösning utanför den
allmänna pensioneringens ram principiellt är att föredraga. Det torde vara
svårt att generellt ge vissa grupper försäkrade rätt till oreducerad pension
vid en lägre ålder än andra grupper på annat sätt än avtalsvägen. I avvaktan
på att frågan för alla kategorier med tunga eller slitsamma yrken når en
fullt tillfredsställande lösning genom uppgörelser avtalsvägen måste man
emellertid enligt utskottets mening genom åtgärder inom ramen för den
allmänna pensioneringen tillgodose de behov på pension vid lägre ålder som
ofta uppkommer beträffande arbetstagare inom vissa särskilt tunga eller
slitsamma yrken. Utskottet finner att ett praktiskt sätt att lösa denna fråga
är att införa lindrigare regler för erhållande av förtidspension för försäkrade
som har särskilt tunga eller slitsamma yrken. Därigenom skulle möjlighet
ges att efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet tilldela
arbetstagare i dessa yrken pension vid lägre ålder. Utskottet biträder
därför det i motionerna 1:526 och II :627 framställda kravet om utredning
av frågan om lindrigare villkor för erhållande av förtidspension för försäkrade
med särskilt tunga yrken.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna 1:526 och 11:627,
såvitt de avser förtidspension, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av frågan om lindrigare villkor
för förtidspension för försäkrade med särskilt tunga
eller slitsamma yrken;»

Vid utskottets hemställan under C.

(avser förtidspension till äldre frånskild kvinna)

III. av fru Hamrin-Thorell;

Vid utskottets hemställan under D.

(avser kompensation vid uppskjutet uttag)

IV. av fru Hamrin-Thorell, herrar Edström, Rimmerfors och Jonsson,
vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 12 med orden

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1965

»Den kompensation som» och slutar med orden »del biträda motionerna»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Den kompensation som utgår till försäkrad, som väntar att ta ut pension
till efter 67 års ålder, utgör icke full ersättning för det uppskjutna
uttaget enligt försäkringsmatematiska principer. Då det synes utskottet angeläget
att på olika sätt stimulera de människor som så kan att fortsätta
att arbeta efter 67 års ålder finner utskottet det angeläget att ersättningen
för det uppskjutna pensionsuttaget bestämmes på ett sådant sätt att den
önskade stimulationseffekten uppnås. Med nuvarande regler motsvarar ersättningen
inte ens den korrektionsfaktor, som uppnås med försäkringsmatematiska
beräkningar och än mindre innebär den någon ''överkompensation’.
Utskottet finner att övertygande skäl talar för att ifrågavarande ersättning
höjes på sätt som i motionerna 1:526 och 11:627 föreslagits och biträder
därför motionerna härvidlag. Utskottet är också av den uppfattningen
att de försäkrade som önskar bör ha tillfälle att uppskjuta pensionsuttaget
även efter 70 års ålder och biträder därför även kravet på omprövning
av den övre gränsen för erhållande av kompensation för uppskjuten
pension.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna 1:526 och
11:627, såvitt de avser uppskjutet pensionsuttag, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning av frågan
om ökad kompensation vid uppskov med uttag av
ålderspension efter 67 års ålder ävensom utsträckning av
kompensationen utöver 70 års ålder;»

V. av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta.

\

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965
660265