Andra lagutskottets utlåtande nr li år 1965
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående reseersättningen
enligt sjukreseförordningen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 322 i första kammaren av herr
Pettersson, Karl, samt nr 389 i andra kammaren av fru Lindberg och herr
Fagerlund.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att översyn göres av
sjukreseförordningens bestämmelser, så att reseersättning må kunna utgå
även för besök utan att hänvisning av tjänsteläkare erhållits i fall som enligt
utredning icke kunnat behandlas av tjänsteläkare».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:389.
Gällande bestämmelser
Enligt bestämmelser i 2 kapitlet i lagen om allmän försäkring har försäkrad
vid sjukdom rätt till ersättning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård
ävensom i samband därmed företagna resor. Närmare bestämmelser
om reseersättning finns i sjukreseförordningen. Enligt förordningen
tillkommer reseersättning den som åtnjutit läkarvård. Ersättning utgår
endast i den mån resekostnaden överstiger ett karensbelopp av i regel fyra
kronor. Rätten till ersättning är därjämte maximerad på så sätt att högre
belopp icke får utges än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Denna
regel har icke tillämpning på resor som företages inom verksamhetsområdena
för de allmänna försäkringskassorna i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Norrköping. Vidare föreskrives undantag från densamma därigenom att
ersättning i vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått, om
läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas.
Denna högre ersättning utgår dock endast under vissa förutsättningar,
nämligen då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning,
då den försäkrade på grund av olycksfall sökt läkarvård
vid allmänt sjukhus och trängande behov av sådan vård förelegat samt då
den försäkrade varit i trängande behov av läkarvård men vederbörande
provinsialläkare eller stadsläkare icke kunnat anträffas.
Hänvisning anses, om ej den hänvisande läkaren annat angiver, omfatta
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 2 avd. Nr Ut
2
Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1965
förutom besöket närmast efter hänvisningen samtliga i anledning av sjukdomen
företagna återbesök för läkarvård vid sjukvårdsinrättningen. Då
sådant olycksfall föreligger som ej kräver hänvisning av läkare för att
reseersättning skall utgå, gäller eftergiften av hänvisningskravet endast
första besöket på sjukhuset i anledning av olycksfallet.
Historik
Regeln att ersättning för resa till sjukvårdsanstalt för erhållande av läkarvård
— med vissa undantag — skall förutsätta hänvisning av läkare härrör
från 1947 års sjukförsäkringslag. Stadgandet har vid skilda tillfällen varit
föremål för kritik. Vid 1957 års riksdag väcktes sålunda en motion syftande
till, att patient som av läkare inom sjukvårdsinrättning anvisats återbesök
för vård eller kontroll måtte utan hänvisning av läkare utanför inrättningen
erhålla resekostnadsersättning. Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 33 att motionen skulle överlämnas till den år
1957 tillsatta sjukreseutredningen.
Sjukreseutredningen yttrade i sitt betänkande »Sjukreseersättningar»
(SOU 1958:23) bl. a. följande:
Hänvisningsregeln är grundad på förutsättningen, att läkarvårdsresurserna
utom sjukhusen skall tas tillvara, innan de försäkrade söker vård
vid sjukhus. Enligt våra direktiv är det av vikt att reseersättningsbestämmelserna
inte leder till motsatt resultat. För sjukförsäkringens del är det
väsentligt från kostnadssynpunkt att resorna inte blir längre än nödvändigt.
Hänvisningsregelns betydelse som regulator härvidlag blir i fortsättningen
större än hittills, om det rörliga karensbeloppet slopas enligt vårt
förslag. Visserligen är det svårt att bedöma vilken betydelse sjukförsäkringens
ersättningsregler har för de försäkrades val av läkare och visserligen
leder hänvisningskravet ibland till att ersättning kommer att utgå
för två resor i stället för en, men på grund av de anförda skälen bör kostnaderna
vid läkarvårdsresa till sjukvårdsinrättning inte heller framdeles
godtas såsom underlag vid beräknande av försäkringsersättningen utan särskild
prövning För att nyss angivna önskemål om de vårdsökandes fördelning
mellan läkare vid och utanför sjukhus skall tillgodoses, torde det vara
nödvändigt att ifrågavarande prövning i huvudsak grundas på hänvisning
av läkare utanför sjukhusen.
Huvudregeln bör således liksom hittills vara att resekostnadsersättningen
begränsas såsom vid besök hos närmaste tjänsteläkare. Kostnad för resa
till sjukvårdsinrättning bör — om avståndet dit är längre — i princip godtas
som ersättningsunderlag, endast när läkare utanför sjukvårdsinrättningen
hänvisat patienten för vård där. I likhet med vad som nu är fallet bör
dock undantag från hänvisningsvillkoret gälla, när resan föranleds av
olycksfallsskada, som medför trängande behov av läkarvård vid sjukvårdsinrättning.
När vi föreslår, att hänvisningsregeln i princip skall bibehållas, gör vi
detta i medvetande om att starka skäl i och för sig kan åberopas för en uppmjukning.
Det har sålunda i många fall onekligen framstått som en brist,
att sjukkassorna helt har saknat möjlighet att efter skälighetsprövning
Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1965
3
medge eftergift från fordran på hänvisning. När försäkrad ostridigt är i behov
av läkarvård vid sjukvårdsinrättning och söker sådan vård utan att
lörst ha erhållit hänvisning av läkare kan ju sjukkassans reduktion av ersättningsunderlaget
utan tvivel synas obillig.---
Mot bakgrunden av de mindre tillfredsställande verkningar, som den
snäva hänvisningsregeln synes kunna innebära, har vi noggrant prövat
förutsättningarna för att låta sjukkassornas ställningstagande till frågan
om lakarvalet i viss män grundas på en skälighetsbedömning Därvid har
vi dock funnit övervägande skäl tala mot att öppna en sådan möjlighet.
Skulle dylik prövningsrätt införas, komme med all sannolikhet betydande
tillampningssyårigheter att göra sig gällande. Det är risk för att sjukkassornas
tjänstemän skulle bli ställda inför svårbedömda och ömtåliga gränsdragningsproblem,
vilka komme att kräva omfattande utredningar. Det är
vidare troligt, att diskretionära avgöranden av sjukkassornas tjänstemän
i ifragakommande fall skulle ge upphov till en ännu större irritation bland
sjukkassemedlemmarna än den, som grundar sig på tillämpningen av de
nuvarande, fullt klara hänvisningsreglerna. Ytterligare skulle en skälighetsbedömning
sannolikt leda till avsevärda ojämnheter i tillämpningen
de olika sjukkasseområdena emellan.
Sjukreseutredningens förslag upptogs i proposition nr 161 till 1959 års
riksdag. Förslaget godtogs av riksdagen (L2U 45).
Vid 1962 års riksdag väcktes en motion syftande till en uppmjukning av
hänvisningskravet i de fall en distriktsbarnmorska remitterar en patient
till specialist. En sådan remiss borde enligt motionen grunda rätt till reseersättning
på samma sätt som remiss av läkare. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 17 ställde sig andra lagutskottet tveksamt till behovet
av en lagändring. Utskottet hänvisade emellertid till att sjukförsäkringsutredningen
enligt sina direktiv bl. a. skulle syssla med frågor som rör ersättning
från sjukkassa för resekostnader. Utskottet ville därför ej motsätta
sig att det av motionärerna behandlade problemet gjordes till föremål för
utredning i samband därmed och hemställde att riksdagen skulle till Kungl.
Maj :t som sin mening ge till känna vad utskottet anfört.
Utskottet
Rätten till ersättning från sjukkassa för utgifter i anledning av resor till
och från läkare återfinns i sjukreseförordningen. Ersättningsrätten är begränsad
i olika avseenden. Sålunda stadgas bl. a. att ersättning för resa till
läkare vid allmänt sjukhus — frånsett vissa fall då trängande behov av läkarvård
föreligger — skall utgå endast då patienten efter hänvisning av läkare
sökt läkarvård vid sjukhus.
Förevarande motioner syftar till cn uppmjukning av hänvisningsvillkoret
i de fall då utredning visar, att tjänsteläkare ej kunnat utföra behandling
och hänvisning till sjukvårdsinrättning sålunda bort ske. Motionärerna
framhåller att försäkrade, som känner till att tjänsteläkare ej utför vissa
ingrepp å sin mottagning, ofta beställer tid direkt hos den behandlande lä
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1965
karen å sjukvårdsinrättningen utan att först begära hänvisning av tjänsteläkare.
Enligt motionärerna är det orimligt att i sådana fall belasta tjänsteläkarens
redan förut hårt ansträngda mottagning för att erhålla dylik hänvisning.
I motionerna påpekas vidare att hänvisning från tjänsteläkare utanför
sjukvårdsinrättning ej heller borde vara nödvändig vid återbesök av
försäkrad som behandlats av läkare på sjukvårdsinrättning efter sådant
olycksfall, som medför rätt till reseersättning, oaktat hänvisning ej föreligger.
Sjukresebestämmelsernas principiella krav på att hänvisning av läkare
—ej nödvändigtvis tjänsteläkare — skall föreligga för att ersättning för
resa till sjukvårdsanstalt skall utgå är grundad på förutsättningen, att läkarvårdsresurserna
utom sjukhusen skall tas till vara, innan de försäkrade
söker vård vid sjukhus. Den strikta utformning hänvisningsregeln erhållit
medför betydande administrativa fördelar. Det kan emellertid inte förnekas
att regeln i vissa fall leder till icke önskvärda resultat och är ägnad att skapa
irritation bland de försäkrade. 1961 års sjukförsäkringsutredning skall enligt
sina direktiv bl. a. syssla med frågor, som rör ersättning från allmän
försäkringskassa för resekostnader. Det av motionärerna aktualiserade problemet
synes lämpligen kunna bli föremål för övervägande i samband med
sjukförsäkringsutredningens fortsatta arbete. Utskottet får därför hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:322 och 11:389, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att motionerna överlämnas till 1961 års sjukförsäkringsutredning,
2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 februari 1965
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Carlqvist, herrar Lars Larsson, Eric Carlsson,
fru Nilsson, herrar Erik Filip Petersson, Hubinette, Dahlberg och Sörenson*;
från
andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, Bengtsson
i Varberg, Johansson i Södertälje, Ringaby*, fru Skantz, herrar Elmstedt
och Ullsten.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965
650177