Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående deltidsoch
korttidsanställdas samt lågavlönades ställning
inom den allmänna försäkringen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 512 i första kammaren av
herrar Kristiansson, Axel, och Carlsson, Eric, samt nr 625 i andra kammaren
av herr Jonasson m.fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning samt
förslag rörande en sådan reformering av berörda regler i ATP-systemet
att den nuvarande disproportionen mellan avgift och förmån för deltids-
och korttidsanställda samt lågavlönade avlägsnas i enlighet med vad
i motionen anförts».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 625.

Gällande bestämmelser m. in.

Pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen för ett år utgöres
i princip av summan av den försäkrades inkomst av anställning och
inkomst av annat förvärvsarbete för året, i den mån summan överstiger
det för året gällande basbeloppet, d.v.s. ett belopp som motsvarar 4 000
kronor i 1957 års penningvärde men icke överstiger 7,5 gånger basbeloppet.
Basbeloppet avräknas i första hand mot inkomsten av anställning. På den
pensionsgrundande inkomsten beräknas pensionspoäng, som i sin tur ligger
till grund för bestämmandet av de förmåner som skall utgå från försäkringen.
För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för
försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoäng beräknas
på så sätt att den pensionsgrundande inkomsten delas med det vid
årets ingång gällande basbeloppet. Full ålderspension kan enligt huvudregeln
utgå endast om pensionspoäng för 30 år tillgodoräknats den försäkrade.
I fråga om försäkrad som är född år 1923 eller tidigare gäller övergångbestämmelser,
som innebär att ett mindre antal år än 30 krävs för
1—6958 65 Rihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 2 avd. Nr 10

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

full pension. Pensionen uträknas med utgångspunkt från medelpoängen under
ett antal år, enligt huvudregeln medelpoängen under de 15 år då poängen
varit högst.

Avgift till pensioneringen erläggs i fråga om inkomst av anställning av
arbetsgivaren och i fråga om inkomst av annat arbete av den försäkrade
själv. Avgifterna beräknas i princip på den del av inkomsten som överstiger
basbeloppet. I fråga om arbetsgivaravgifter tillämpas detta i huvudsak
så, att arbetsgivaravgiften beräknas på den sammanlagda lönesumman,
minskad med produkten av basbeloppet och antalet anställda. Därvid räknas
den som varit anställd på heltid under hela året såsom en anställd, den
som varit anställd på heltid under en månad såsom en tolftedels anställd,
den som varit anställd på halvtid under hela året såsom en halv anställd
o.s.v. — I fråga om avgifter, som skall erläggas på grund av inkomst av
annat förvärvsarbete, sker beräkningen på den pensionsgrundande inkomsten,
i vad denna härrör från annat förvärvsarbete.

De ovan angivna reglerna kan i vissa fall leda till att pensionsavgift erlägges
av arbetsgivare utan att motsvarande pensionspoäng tillgodoföres
den anställde. Såsom exempel härpå må anföras följande två fall. (I båda
fallen har förutsatts att basbeloppet är 4 000 kronor.)

I. En person har såsom enda arbetsinkomst lön från en anställning som
varar ett halvt år. Lönen utgör för hela anställningstiden 4 000 kronor.
Arbetsgivaren erlägger arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat med halva
basbeloppet, alltså å (4 000—2 000 =) 2 000 kronor, men någon pensionsgrundande
inkomst beräknas likväl inte, eftersom arbetsinkomsten inte
överstiger basbeloppet.

II. En person har såsom arbetsinkomst dels 4 000 kronor på grund av
verksamhet i egen rörelse, dels 4 000 kronor på grund av tre månaders anställning.
För den sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren arbetsgivaravgift,
som beräknas på lönen minskad med en fjärdedel av basbeloppet,
alltså på (4 000—Vé X 4 000 =) 3 000 kronor. Den försäkrade är skyldig
att själv erlägga avgift till pensioneringen på inkomsten av rörelse. Eftersom
avdraget för basbeloppet i första hand skall göras på inkomsten av anställning,
som i förevarande fall är lika stor som basbeloppet, beräknas avgiften
på hela inkomsten av annat förvärvsarbete. Resultatet i detta fall
kan sägas vara, att pensionsavgift beräknas även på delar av inkomsten,
som ligger inom basbeloppet, eller att de pensionsavgifter arbetsgivaren erlägger
för den försäkrade inte får någon motsvarighet i pensionspoäng för
den försäkrade.

Lagen är uppbyggd efter fördelningsprincipen. Meningen är därför inte
direkt, att en arbetsgivaravgift för en viss försäkrad skall avse just denne
försäkrades pensionsförmåner. Härom uttalades i propositionen nr 100 till
1959 års riksdag under specialmotiveringen till 33 § i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension följande.

Enligt principförslaget i propositionen 1958 A:55 skall finansieringen av
de anställdas tilläggspensionering ske med kollektiva arbetsgivaravgifter av
samma slag som arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkring -

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

arna, d.v.s. med en viss procent på en av arbetsgivaren utgiven lönesumma.
En arbetsgivares avgift skall sålunda bidraga till finansieringen av tilläggspensioneringen
för alla anställda, som enligt lagen omfattas av tilläggspensioneringen,
och alltså inte för just den, på vars lön avgift beräknas, eller
för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. Lagen är uppbyggd i överensstämmelse
härmed, och i denna paragrafs första stycke föreskrives, att
arbetsgivare för varje år skall erlägga avgift för vad han under året utgivit
såsom lön till hos honom anställda arbetstagare.

Särskilda svårigheter ansågs i propositionen uppkomma i fall då de försäkrade
är endast deltidsanställda eller korttidsanställda. Härom anföres
i propositionen bland annat:

För att nå det praktiska syftet, att arbetsgivaravgift skall beräknas endast
på den del av lönesumman, som kan antagas bli pensionsgrundande
för de anställda, torde det sålunda bli nödvändigt att räkna med någon form
av basbeloppsavdrag. Att verkställa avdrag motsvarande hela basbeloppet
för var och en hos en arbetsgivare under kalenderåret anställd skulle emellertid
vara uppenbart orimligt. En arbetsgivare med många korttidsanställda
skulle då trots en hög sammanlagd lönesumma kunna helt slippa från
avgift.

De konsekvenser, som avräkningsregeln i fråga om basbeloppet kan få
för dem som har såväl löneinkomst som annan inkomst, har varit kända
vid beslutet om den allmänna tilläggspensioneringen. Detta framgår av ett
uttalande i ovannämnda proposition av föredragande departementschefen,
vari han framhåller, att det synes böra övervägas att efter vidare utredning
jämka avräkningsregeln med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan
om företagarinkomst regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av
mindre omfattning.

I motioner till 1960 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning i
syfte att uppnå sådan ändring av förevarande bestämmelser om korttidsanställning
att antingen arbetsgivaravgift inte skulle erläggas för vederlag,
som inte blir pensionsgrundande inkomst, eller inkomsten skulle bil
pensionsgrundande i den mån arbetsgivaravgift erlagts för densamma.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 hemställde andra
lagutskottet, att enär erfarenhet ännu icke vunnits av reglernas verkningar
motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Frågan om sambandet mellan avgifter och förmåner såvitt avser korttidsanställda
arbetstagare var föremål för bedömning även under 1961 års riksdag.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 56 år 1961 anförde andra
lagutskottet:

ATP-lagen bygger på ett fördelningssystem. Arbetsgivaravgifterna debiteras
och inbetalas kollektivt av arbetsgivaren för hos honom anställda.
Registrering av inbetalda avgifter sker icke individuellt för varje försäkrad.
Det är därför icke möjligt alt åstadkomma absolut överensstämmelse mellan
inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng.

Det problem, som aktualiserats i förevarande motioner, sammanhänger

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

med dessa principer för beräkning av arbetsgivaravgifterna. Frågan har
samband med finansieringssystemet i stort inom socialförsäkringen. Detta
är för närvarande föremål för överväganden inom socialdepartementet. Enligt
vad som uppgivits har man därvid uppmärksamheten riktad på det i
motionerna aktualiserade problemet. Utskottet finner det därför icke påkallat
för riksdagen att taga något initiativ i frågan.

Även 1962 och 1963 års riksdagar hade att taga ställning till motionsyrkanden
av samma innebörd. Motionerna avslogs med den motiveringen att
sedan frågan sist var föremål för behandling ingenting inträffat som kunde
föranleda till ändrat ställningstagande.

I motioner till 1961 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning i
syfte att borttaga 15-års- och 30-årsreglerna.

Motionärerna motiverade yrkandet med att den gällande 30-årsregeIn
missgynnade låglönegrupperna, som tidigt kommer ut i arbetslivet och får
erlägga avgifter under mer än 30 år. Genom 15-årsregeln gynnades enligt
motionärernas uppfattning de grupper, som har brant stigande inkomster
under senare delen av sin aktiva tid.

Motionerna avslogs. Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 56 år 1961:

Regeln om 30 pensionsgrundande år har sin förebild inom statstjänstemannapensioneringen,
där krav på 30 tjänsteår för rätt till oavkortad ålderspension
upprättliålles. Genom att antalet poänggivande år, som fordras
för full pension, begränsas till 30 tillgodoses sadana försäkrade, som på
grund av studier eller annan utbildning sent erhåller arbetsinkomster.
Även gifta kvinnor, som på grund av barnsbörd och omvårdnad om barnen
under ett antal år är förhindrade att ha förvärvsarbete, har fördel av att
endast 30 år kräves för rätt till full pension. Detsamma gäller personer,
som på grund av sjukdom eller arbetslöshet tvingas vara borta från
förvärvslivet under längre tid. Med hänsyn härtill finner utskottet att
30-årsregeln är en lämplig avvägning mellan olika arbetstagares pensionsintressen.

Regeln att pensionen beräknas med hänsyn till medelpoängen för de 15
år, då poängtalen varit högst, d.v.s. de år då den försäkrade haft de största
realinkomsterna, kan aldrig innebära nackdelar utan måste enligt vad utskottet
kan finna innebära enbart fördelar för den försäkrade så snart någon
förändring i realinkomst skett under de pensionsgrundande åren. Den
omständigheten att vissa lönegrupper har större nytta av regeln än andra
grupper motiverar enligt utskottets mening icke att regeln tas bort.

På grund av det anförda kan utskottet icke biträda motionsyrkandena.

Även 1962, 1963 och 196A års riksdagar hade att taga ställning till motionsyrkanden
med samma innebörd. Skäl till ändrat ställningstagande
ansågs ej föreligga.

I sitt under fjolåret avgivna betänkande Nytt skattesystem anför al -männa skatteberedningen angående avgiftsuttagets utformning vid finansiering
av folkpensionerna:

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen ingår numera som delar i
ett pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Även sjukförsäkringen

5

Andra lagutskottets utlåtande nr JO år 1065

har i materiellt hänseende samordnats med pensionssystemet. Pensioneringen
och sjukförsäkringen bildar en enhet jämväl i så måtto, att deras
författningsmässiga reglering i huvudsak sammanförts i ett lagverk. Mot
bakgrunden av det materiella och formella samband som sålunda föreligger
framstår en mera enhetlig finansiering av de berörda socialförsäkrmgsgrenarna
med eu om möjligt gemensam avgiftsdebitering och uppbörd som i
hög grad angelägen. En given utgångspunkt är därvid, såsom redan tidig.ue
understrukits, att tilläggspensioneringens finansieringssystem — med kollektivt
beräknade arbetsgivaravgifter för löntagare samt i princip motsvarande
egenavgifter för övriga förvärvsarbetande — skall ligga orubbat. En
utbyggnad av systemet med arbetsgivaravgifter kräver ett däremot svarande
uttag av egenavgifter för andra inkomsttagare än anställda, så att avgiftsbelastningen
på anställningsinkomster och övriga inkomstslag blir i princip
likformig. Att uppnå en i alla lägen fullständig likvärdighet i belastningshänseende
mellan å ena sidan de kollektivt beräknade arbetsgivaravgifterna
och å andra sidan de individuellt påförda egenavgiflerna torde
dock ej vara möjligt. Praktiska men därmed också i viss mån schematiska

regler måste komma till användning. . „

Inom tilläggspensioneringen utgår arbetsgivaravgifter på den undei aiet
utbetalda lönesumman, reducerad på visst sätt. Vid fastställandet av avgiftsunderlaget
avdras från lönebeloppet bl.a. ett belopp motsvarande eti
basbelopp per årsarbetare ävensom lönebelopp, som för år räknat ligger
ovanför den fastställda maximigränsen för pensionsgrundande inkomst.
Svftet med dessa avdrag är, att man generellt sett velat uppnå, att arbetsgivaravgift
skall utgå endast för sådan del av inkomsten, som grundar ratt

till tilläggspension. ...

Av de båda gränsbeloppen är minimibeloppet — basbeloppet — det ojämförligt
viktigaste, eftersom det skall tillämpas beträffande praktiskt taget
alla anställda. Reglerna om basbeloppsavdrag har medfört vissa problem —
den s.k. basbeloppsproblematiken — som det finnes anledning att i detta
sammanhang något närmare ingå på. Den problematik som avses hänför sig
dels till frågan om sambandet i vissa fall mellan avgifter och förmåner inom
försäkringen, dels till vissa administrativa och kontrollmässiga spörsmål,
som uppkommer vid tillämpningen av föreskrifterna om basbelopp.

Vad först beträffar frågan om sambandet mellan förmåner och avgifter
medför tillämpningen av basbeloppsavdrag, att full överensstämmelse ej
alltid uppnås mellan å ena sidan den individuellt beräknade pensionsgrundande
inkomsten, som skall tillgodoräknas den försäkrade, och a andia
sidan de lönedelar som ingår i arbetsgivarens avgiftsunderlag och som följaktligen
är bestämmande för avgiftens storlek. Denna bristande kongruens
mellan förmån och avgift inträder vid korttids- och deltidsanställningar
samt i fall med s.k. blandad inkomst ävensom vid dubbelanställningar.
Några exempel torde — med utgångspunkt från att basbeloppet uppgår till
4 800 kr — få illustrera innebörden av det nu sagda.

Ex. 1. Om en person såsom enda förvärvsinkomst har 4 800 kr från en
anställning, som varar ett halvt år, skall arbetsgivaren erlägga arbetsgivaravgift
på lönebeloppet minskat med ett halvt basbelopj), alltså a (4 800
2 400=) 2 400 kr.

Någon pensionsgrundande inkomst beräknas inte i detta fall, eftersom
förvärvsinkomsten inte överstiger basbeloppet, men det oaktat har arbetsgivaren
att erlägga viss arbetsgivaravgift.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

Ex. 2. Om en person såsom förvärvsinkomst har dels 4 800 kr på grund
av verksamhet i egen rörelse (eller jordbruk), dels 4 800 kr på grund av
fyra månaders anställning erlägger arbetsgivaren för den sistnämnda inkomsten
arbetsgivaravgift, som beräknas på lönen minskad med en tredjedel
av basbeloppet, dvs på (4 800—]/3 X4 800= ) 3 200 kr.

Den försäkrade är skyldig att själv erlägga avgift till tilläggspensioneringen
för pensionsgrundande inkomst som härrör från inkomsten av rörelse
(eller jordbruk). Eftersom avdraget för basbelopp i första hand skall
göras på inkomsten av anställning, vilken i förevarande fall är lika stor som
basbeloppet, beräknas tilläggspensionsavgift på hela inkomsten av annat
förvärvsarbete. Anställningsinkomsten motsvaras därför ej till någon del
av pensionsgrundande inkomst, oaktat viss arbetsgivaravgift utgår därå.

Ex. 3. Om en person har inkomst från två heltidsanställningar med

10 000 kr från vardera anställningen beräknas arbetsgivaravgift å (10 000_

4 800=) 5 200 kr för envar av dessa inkomster, dvs å sammanlagt 10 400 kr.

För den försäkrade beräknas den pensionsgrundande inkomsten i detta
tall till (10 000 —j— 10 000—4 800 = ) 15 200 kr. Här är följaktligen den pensionsgrundande
inkomsten (15 200 kr) större än den inkomst, varå arbetsgivaravgift
skall utgå (10 400 kr).

Ex. 4. Om en person har inkomst av anställning hos en arbetsgivare med
40 000 kr, motsvarande helårsanställning, och hos en annan arbetsgivare
med 20 000 kr, motsvarande halvårsanställning, beräknas arbetsgivaravgift,
såvitt avser den förstnämnda inkomsten å (36 000—4 800= i 31200
kr och, beträffande den sistnämnda inkomsten å (18 000—2 400=) 15 600
kr, dvs å sammanlagt 46 800 kr av den försäkrades inkomst.

För den försäkrade kan pensionsgrundande inkomst — efter avdrag för
basbelopp och med iakttagande av maximibeloppet — utgöra högst 31 200
kr. Jämväl i detta fall beräknas följaktligen arbetsgivaravgift å viss inkomst,
oaktat den ej motsvaras av pensionsgrundande inkomst inom tillläggspensioneringen.

De exemplifierade effekterna är en följd av att arbetsgivaravgiften beräknas
kollektivt under det att den pensionsgrundande inkomsten beräknas
individuellt. En arbetsgivares avgift skall sålunda bidra till finansieringen
av tilläggspensioneringen för alla anställda, som enligt lagen omfattas
av pensioneringen och alltså inte just för den, på vars lön avgift beräknas
eller för just dem som är anställda hos arbetsgivaren.

I riksdagen har vid flera tillfällen framförts krav om ändring av bestämmelserna
i nu angivet hänseende, så att bättre överensstämmelse ernås mellan
inbetalda avgifter och pensionsgrundande inkomster.

Vad härefter avser de administrativa och kontrollmässiga problem, som
uppkommer vid tillämpningen av reglerna om basbelopp, erinras om att
avdraget framräknas av riksförsäkringsverket som produkten av del för
året gällande basbeloppet samt antalet årsarbetare. Med en årsarbetare
avses därvid den, som varit anställd hela året på heltid. För att denna räkneoperation
skall kunna utföras måste arbetsgivarna lämna uppgifter om
såväl det totala antalet arbetstimmar i rörelsen under året som det beräknade
genomsnittliga antalet arbetstimmar per år för arbetstagare med full
arbetstid (genomsnittlig årsarbetartid). Kontrollen av att de i detta hänseende
lämnade uppgifterna är riktiga är av praktiska skäl synnerligen begränsad.
Anges antalet arbetstimmar vara högre än det verkliga är detta
ägnat att för arbetsgivaren medföra ett större basbeloppsavdrag och där -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

med en för honom förmånligare avgiftspåföring än vad som rätteligen bort
tillämpas. Basbeloppsavdraget kan därvid komma att utnyttjas fullt ut även
för arbetskraft som ej motsvarar en hel årsarbetare.

Förekomsten jämväl av ett övre gränsbelopp medför i princip likartade
problem som basbeloppsavdraget. Jämfört med sistnämnda avdrag är emellertid
förekomsten av ett maximibelopp av den storleksordning, varom bar
är fråga, av underordnad praktisk betydelse. Härtill kommer, att hänsynstagande
till maximibeloppet ej sker kollektivt utan individuellt för varje
arbetstagare. Att iaktta maximibeloppet ankommer på arbetsgivaren så
snart denne har att redovisa mer än 10 personer.

Beträffande arbetsgivaravgifter uttalar beredningen:

När det gäller att förverkliga förslagets grundtanke om ett ökat inslag av
arbetsgivaravgifter på grundval av och med anknytning till tilläggspensioneringens
finansieringssystem är skilda praktiska lösningar möjliga.

En möjlighet är att slopa det nuvarande basbeloppsavdraget som avgiftsfri
inkomst och jämväl å dessa inkomster utta avgift efter samma procentsats
som fastställes att gälla för arbetsgivaravgifterna inom tilläggspensioneringen.
De avgiftsintäkter, som inflyter och belöper på inkomster upp
till gränsen för basbeloppet, kan avskiljas från övriga inbetalda avgifter.
Inflytande avgifter, som hänför sig till inkomster som är pensionsgrundande
inom tilläggspensioneringen, skall givetvis avse tilläggspensioneringens finansiering
och tillföras allmänna pensionsfonden. Återstoden av ifraga^arande
avgifts intäkter skall tillföras de angivna av beredningens förslag
omfattade socialförsäkringsgrenarna. Då emellertid ett avgiftsuttag, som
på angivet sätt begränsades till alt avse endast inkomster upp till basbeloppsgränsen,
från avkastningssynpunkt ej skulle erbjuda en tillfredsstallande
lösning av finansieringsproblemen, fick man utgå från, att ett på detta
sätt konstruerat avgiftsuttag måste ytterligare utbyggas. Därvid kunde övervägas
att bibehålla en viss egenavgift till socialförsäkringens grundförmåner,
måhända konstruerad på i princip likartat sätt som folkpensionsavgiften.
En annan möjlighet är att komplettera avgiftsuttaget å inkomster
upp till gränsen för basbeloppet med ytterligare ett avgiftsuttag av viss procentuell
storlek, som kunde fastställas att motsvara viss procent å hela
lönesumman upp till tilläggspensioneringens övre gränsbelopp. Ännu ett
alternativ är att konstruera avgiftsuttaget så, att en avgift av viss procentuell
storlek uttas å samma underlag, som ifrågakommer inom tilläggspensioneringen.
Med en konstruktion av sist antydd innebörd skulle alltså basbeloppsavdraget
bibehållas.

Det är företrädesvis dessa nu skisserade förslag till lösningar, som närmare
övervägts av beredningen.

En avgift beräknad å inkomst inom basbeloppet på förut antytt sätt
skulle medföra, att de anställdas grundförmåner från socialförsäkringen
till en del finansierades genom avgifter av i princip samma slag som avgifterna
till tilläggspensioneringen. Systemet skulle innebära en följsamhet
till kostnadsutvecklingen såtillvida, att avkastningen automatiskt ökade i
takt med stegringen i avgiftsuttaget inom tilläggspensioneringen. I denna
mening skulle den ifrågasatta ordningen kunna sägas besitta en dynamisk
effekt och en inbyggd automatik, som måste bedömas som en fördel mot
bakgrunden av den förestående snabba kostnadsökningen på området.

Ett avgiftsuttag å basbeloppsinkomsterna skulle innebära ett mera enhetligt
system för kostnadsansvaret samt eu i princip rättvisande anknyt -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

ning mellan folkpensioneringens och tilläggspensioneringens finansiering.
Denna skulle kunna sägas återspegla den materiella uppbyggnaden av de
bada pensionsformerna.

En avgift även å inkomst inom ramen för basbeloppet skulle få till följd,
att frågan om en viss inkomst härrörde av anställning eller av annat förvärvsarbete
betydde mindre för den samlade avgift — i form av arbetsgivar
avgift eller egenavgift — som följde med inkomsten. Den i vissa fall mindre
goda överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter inom tilläggspensioneringen,
som det nuvarande systemet inrymmer, skulle genom Veformen
tillrättaläggas såtillvida som allmänna pensionsfonden ej skulle komma
att tillföras avgiftsintäkter för inkomster, som ej tillika medförde pensionsrätt
inom tilläggspensioneringen.

För att anknyta till de i det föregående angivna exemplen skulle sålunda
i ex. 1 den å anställningsinkomsten utgående arbetsgivaravgiften ej till
någon del tillföras allmänna pensionsfonden utan i stället i sin helhet överföras
till staten och användas till bestridande av kostnaderna för socialförsäkringens
grundförmåner. Ett sådant resultat framstår som motiverat
på grund av att någon pensionsgrundande inkomst i förevarande fall ej beräknas.
Såvitt avser ex. 2 skulle allmänna pensionsfonden ej komma att
tillföras den på anställningsinkomsten belöpande arbetsgivaravgiften utan
denna kommer att på förut angivet sätt tillgodoföras staten. Jämväl i detta
— praktiskt viktiga — fall skulle således ernås en riktig relation mellan
förmåner och avgifter inom tilläggspensioneringen. Vad härefter beträffar
ex. 3 skulle allmänna pensionsfonden tillföras ett belopp, motsvarande den
arbetsgivaravgift som skall erläggas å den pensionsgrundande inkomsten
15 200 kr, under det att återstoden av utgående arbetsgivaravgifter i enlighet
med vad förut angetts tillgodoföres statsverket. Liksom i de båda föregående
skulle också i detta exempel allmänna pensionsfonden tillföras ett
belopp motsvarande avgiften å den pensionsgrundande inkomst som beräknas
for den försäkrade. Detsamma gäller ex. 4. Jämväl i detta fall skulle
ett slopande av basbeloppsavdraget medföra, att allmänna pensionsfonden
tillfördes ett belopp motsvarande den avgift, som skall utgå å den pensionsgrundande
inkomsten, dvs å 31 200 kr.

Den ifrågasatta ordningen skulle alltså innebära, att endast sådana inkomster,
som gav pensionsrätt inom tilläggspensioneringen, medförde avgift
till densamma. Resultatet härav skulle bli att avgifterna till allmänna
pensionsfonden i vissa fall blev något lägre eller — undantagsvis — något
större än vid tillämpning av nu gällande regler. Hur dessa effekter beloppsmässigl
skulle påverka allmänna pensionsfonden lärer ej kunna kvantitativt
bestämmas.

Å andra sidan kunde inträffa, att statsverket vid ett avgiftsuttag å basbeloppsinkomster
i vissa fall erhöll för slora avgiftsbelopp — såsom i ex.
4 ~ nämligen man jämför med vad som skall erläggas för en avgifts pliktig

med inkomst från endast en anställning. Det torde dock kunna förutsättas,
att sådana effekter inträffar endast i undantagsfall.

I motioner vid 196b års riksdag kritiserades ånyo det förhållandet att eu
del arbetstagare med deltids- och korttidsanställning inte får såsom pensionsgrundande
tillgodoräkna sig den inkomst som arbetsgivaren erlagt avgift
för. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 67 år 196b anförde andra
lagutskottet:

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 är 1965 g

Med hänsyn till vad utskottet tidigare uttalat och till att allmänna skatteberedningens
förslag för närvarande är föremål för överväganden anser sig
utskottet böra avstyrka motionsyrkandena.

I proposition nr 14 år 1965 anför chefen för finansdepartementet i fråga
om skatteberedningens förslag till finansiering av socialförsäkringen:

Såsom jag förutskickade i finansplanen har jag för avsikt att föreslå vissa
reformer på beskattningens område.

Fördelningen mellan direkt och indirekt skatt och skattesystemets utformning
har som bekant utretts av den år 1960 tillkallade allmänna skatteberedningen,
som den 10 juni 1964 avlämnade ett betänkande med förslag
till nytt skattesystem (SOU 1964: 25). Förslagets huvudpunkter kan
anges som

a) omvandling för löntagarnas del av de avgifter för socialförsäkringens
grundförmåner, som påföres debetsedel, till arbetsgivaravgifter,

b) lättnader i den direkta beskattningen för enskilda personer,

c) slopande av energiskatten, den särskilda varuskatten och försäljningsskatten,
samt

d) höjning av den allmänna varuskatten, som samtidigt omlägges till
s.k. mervärdeskatt.

Allmänna skatteberedningens förslag har nu remissbehandlats. Yttranden
har inkommit från ett stort antal myndigheter och organisationer. De inkomna
yttrandena kommer inom kort att publiceras i serien Statens offentliga
utredningar.

Allmänna skatteberedningens utredningsuppdrag är emellertid icke uttömt
med det nu framlagda betänkandet. Bl.a. frågan om utformningen
av företagsbeskattningen i egentlig mening kvarstår och behandlas för närvarande
av skatteberedningen.

Enligt min mening bör de delar av förslaget till nytt skattesystem som
avser socialförsäkringens finansiering genom ökat inslag av arbetsgivaravgifter
och den indirekta beskattningens omvandling icke bedömas fristående.
För att något så när kunna bedöma verkningarna av de föreslagna åtgärderna
torde det vara nödvändigt att se dem i sammanhang med den
egentliga beskattningen av företagen. Det framstår då som olämpligt att
på detta stadium, när företagsbeskattningen ännu befinner sig under utredning,
vidta för företagen och deras anställda så genomgripande och svåröverskådliga
åtgärder som skatteberedningens förslag på denna punkt innebär.

Jag är därför icke beredd att nu ta ställning till vad skatteberedningen
föreslagit i fråga om socialförsäkringens finansiering och om den indirekta
beskattningens utformning.

Utskottet

1 förevarande motioner behandlas problem som angår sambandet mellan
avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen.

Motionärerna kritiserar bl. a. det förhållandet att eu del arbetstagare
med deltids- och korttidsanställning inte får såsom pensionsgrundande
tillgodoräkna sig den inkomst som arbetsgivaren erlagt
avgift för. Härav följer också att de pensionsavgifter arbetsgivaren erlägger

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

för den försäkrade inte alltid får någon motsvarighet i pensionspoäng.
Motionerna syftar till lagändring, som undanröjer dessa olägenheter.

Frågan om sambandet mellan avgifter och förmåner, såvitt avser korttidsanställda
arbetstagare, har varit föremål för riksdagens behandling under
åren 1961—1964. I sina av riksdagen godkända utlåtanden i ämnet har
andra lagutskottet inte funnit något riksdagens initiativ i frågan påkallat.
Utskottet har därvid erinrat om att tilläggspensioneringen bygger på ett
fördelningssystem, att arbetsgivaravgifterna debiteras och inbetalas kollektivt,
att registrering av inbetalda avgifter inte sker individuellt för varje
försäkrad samt att det på grund därav inte är möjligt att åstadkomma absolut
överensstämmelse mellan inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng.
Utskottet har vidare understrukit att frågan har samband med
finansieringssystemet i stort inom socialförsäkringen. Under fjolåret hänvisade
utskottet dessutom till att ett av allmänna skatteberedningen under
året framlagt förslag bl. a. till finansiering av socialförsäkringen var föremål
för överväganden. Vidare uttalade utskottet vid detta tillfälle, att
förslaget om det genomfördes skulle lösa de i motionerna påtalade problemen.

I proposition nr 14 år 1965 uttalar chefen för finansdepartementet, att
enligt hans mening de delar av skalteberedningens förslag som avser
socialförsäkringens finansiering icke bör bedömas fristående från den egentliga
beskattningen av företagen. Sistnämnda fråga behandlas f. n. av skalteberedningen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har allmänna skatteberedningen
övervägt frågan om sambandet mellan avgifter och förmåner
inom tilläggspensioneringen och även framlagt förslag som skulle
lösa de av motionärerna i denna del aktualiserade problemen. Med hänsyn
härtill är enligt utskottets mening något riksdagens initiativ i detta avseende
f. n. inte påkallat i anledning av motionerna.

I princip gäller för erhållande av full ålderspension inom tilläggspensioneringen
att pensionspoäng skall ha tillgodoräknats den försäkrade i 30
år. Pensionen beräknas på genomsnittet av pensionspoängen under de 15
år då poängen varit högst.

I förevarande motioner göres gällande att 30-årsregeln missgynnar de
låglönegrupper, som tidigt kommer ut i förvärvslivet och för vilka
avgifter erlägges till pensioneringen under mer än 30 år och under avsevärt
längre tid än andra grupper. Genom 15-årsregeln gynnas enligt motionärernas
uppfattning de grupper som har brant stigande inkomster under senare
delen av sin aktiva tid. Därför bör enligt motionärernas mening pensionssystemet
reformeras så, att samtliga poängår göres pensionsgrundande
och pensionen beräknas efter inkomsten under samtliga dessa år.

Andra lagutskottet har under åren 1961—1964 haft att taga ställning
till motionsyrkanden av samma innebörd. I sina av riksdagen godkända

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

utlåtanden har utskottet avstyrkt motionerna och därvid anfört, att regeln
om 30 pensionsgrundande år har sin förebild inom den statliga pensioneringen,
där det gäller ett krav på 30 tjänsteår för rätt till oavkortad ålderspension.
Genom alt antalet poänggivande år som fordras för full pension begränsats
till 30, tillgodoses sådana försäkrade som på grund av studier eller
annan utbildning sent erhåller arbetsinkomster. Även gifta kvinnor som
på grund av barnsbörd och omvårdnad om barnen under några år är förhindrade
att ha förvärvsarbete, har fördel av 30-årsregeln. Detsamma
gäller, har utskottet vidare anfört, personer som på grund av sjukdom eller
arbetslöshet tvingas vara borta från förvärvslivet under längre tid. Med
hänsyn till dessa omständigheter fann utskottet att nämnda regel innefattade
en lämplig avvägning mellan olika arbetstagares pensionsintressen.
Vad beträffar 15-årsregeln ansåg utskottet, att den måste innebära enbart
fördelar för den försäkrade, så snart någon förändring skett i realinkomsten
under de pensionsgrundande åren. Den omständigheten att vissa lönegrupper
kunde ha större fördel av regeln än andra motiverade enligt utskottets
mening inte att regeln togs bort.

Utskottet finner inte skäl till ändrat ställningstagande i denna del och kan
därför inte biträda motionsyrkandet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att förevarande motioner, 1:512 och 11:625, såvitt de
avser deltids- och korttidsanställda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd: samt

B. att förevarande motioner, 1:512 och 11:625, såvitt de
avser lågavlönade, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1965

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell*,
herrar Lars Larsson, Erik Filip Petersson*, Hiibinette, Dahlberg
och Axel Kristiansson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Rimmerfors,
fröken Wetterström, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje,
Gomér och Carlsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965
Reservationer

I. vid utskottets hemställan under A.

av herrar Axel Kristiansson och Gomér, vilka ansett,

a) att det avsnitt i Utskottets utlåtande å s. 10 som börjar med orden
»Frågan om sambandet» och slutar med orden »anledning av motionerna»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Såsom framhållits i motionerna medför den nuvarande finansieringen
av tilläggspensioneringen att betydande avgifter erlägges för kort- och deltidsanställda
utan att de anställda erhåller någon pensionsrätt. I andra
°all erlägges avgift för anställda av den åsyftade kategorien utan att de erhåller
så stor pensionsrätt som avgiftens storlek skulle motivera. Utskottet
finner dessa förhållanden otillfredsställande och vill särskilt påpeka att olägenheterna
till övervägande del drabbar personer med relativt små inkomster.
Enligt utskottets mening bör åtgärder vidtagas för att skyndsamt avveckla
dessa olägenheter till förmån för en ordning, som ur de kort- och
deltidsanställdas synpunkt är tillfredsställande, övervägandena kring det
förslag till finansiering av socialförsäkringen som föreslagits av skatteberedningen
i betänkandet Nytt skattesystem får enligt utskottet inte försena
lösandet av de kort- och deltidsanställdas pensionsproblem.»

b) att utskottet under A. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:512
och II: 625, såvitt gäller deltids- och korttidsanställda, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande avlägsnande inom tilläggspensioneringen
av den nu förekommande disproportionen mellan avgift och
förmån beträffande deltids- och korttidsanställda, som innebär
att avgift erlägges utan att motsvarande pensionsrätt erhålles».

II. vid utskottets hemställan under B. av herrar Axel Kristiansson och
Gomér, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets utlåtande å s. 10 som börjar med orden
»Andra lagutskottet har» och slutar med orden »inte biträda motionsyrkandet»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Enligt utskottets mening måste förevarande fråga bedömas från utgångspunkten
att det skall finnas en väl utbyggd folkpensionering, grundad
på principen att alla medborgare skall ha samma rätt till pension. Denna
pensionering måste finansieras på sådant sätt att även medborgare med
liten eller ingen inkomst erhåller en lika god grundtrygghet som andra
medborgare. Vissa inkomstöverföringar till de lägre inkomsttagarnas förmån
måste således förekomma inom folkpensioneringen. Beträffande tillläggspensioneringen
är inte inkomstöverföringar motiverade och enligt ut -

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1965

skottets mening måste det särskilt undvikas att inkomster genom tilläggspensioneringen
överföres från lägre inkomstgrupper till högre. Den vägledande
principen bör vara att en viss avgiftssumma skall ge samma förmån
oavsett under vilken tidrymd och fördelning på olika år m. m. den
inbetalas.

Såsom framhållits i motionerna missgynnas låginkomstgrupperna av de
nuvarande reglerna för beräkning av avgifter och förmåner inom tillläggspensioneringen.
En sådan ordning strider mot de ovan angivna principerna
och medför att inkomster överföres från lägre inkomstgrupper till
högre. Utskottet anser det synnerligen angeläget att dessa olägenheter snarast
elimineras. Det torde finnas goda möjligheter att genomföra en sådan
reformering av pensionssystemet att detta bringas i överensstämmelse med
de ovan nämnda principerna. Utredning i detta syfte bör snarast företagas.
Utskottet tillstyrker sålunda motionerna till den del nu är i fråga.»
b) att utskottet under B. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande motioner, I: 512
och II: 625, såvitt gäller lågavlönade, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag
rörande en sådan reformering av allmänna tilläggspensioneringen
att den nu för låginkomstgrupperna förekommande
disproportionen mellan avgift och förmån avlägsnas».