Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av väckt motion om begränsning av tiden
för ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods.
Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 279, av herrar Sjöholm och Rubin. I motionen hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
beträffande sådan ändring i lagen den 11 juni 1915 att stadgande införes av
innebörd att ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods
skall vara till utmätningsmannen inkommen senast två år efter utgången av
den månad under vilken rättidig slutlikvid skulle ha varit erlagd.
Motionen har varit föremål för remissbehandling.
Inledning
I syfte att införa ett snabbt och billigt tillvägagångssätt för avbetalningsgods
återfående anordnades genom 1915 års lagstiftning om avbetalningsköp utanför
den allmänna civilprocessens område ett särskilt förfarande för sådana fall, då
någon tvekan icke kan råda om att köparen på grund av bristande betalning
är skyldig att lämna godset ifrån sig. Förfarandet har karaktären av handräckning.
Ett utmärkande drag för detta förfarande är, att någon process i
egentlig mening icke förekommer i detsamma. Det innebär allenast, att säljaren
med angivande av grunden för sitt yrkande hos vederbörlig myndighet anhåller
om dess medverkan för godsets utbekommande och att myndigheten därefter
summariskt träffar sitt avgörande. I fråga om den uppgörelse mellan kontrahenterna,
som därvid skall äga rum gäller att beräkningen skall ske på samma
sätt som vid återtagande på grund av domstols dom. Genom lagändring 1953
har vidare handräckningsförfarandets tillämpningsområde utvidgats att omfatta
även sådana fall, då det är uppenbart att köparen i annat avseende än
i fråga om betalningen åsidosatt förpliktelse, vars uppfyllande är av väsentlig
betydelse för säljaren. Beslut i fråga om handräckning meddelas av utmätningsman
och må överklagas hos överexekutor.
Bestämmelser om handräckningsförfarandet är upptagna i 10—14 §§ och 16 §
första stycket avbetalningsköpslagen.
I det betänkande (SOU 1950:42), som låg till grund för lagen den 17 april
1953 angående ändring i lagen om avbetalningsköp, föreslogs en bestämmelse
(18 §) av innehåll, att en avbetalningssäljare för att bevara sin rätt att taga
försålt gods åter från köparen skulle väcka talan om att få godset tillbaka
Bihang till riksdagens protokoll 19G.r>. 9 samt. 1 ard. Nr 21
o
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965
inom tre år från den i avtalet bestämda förfallotiden för sista posten samt att
avtal om längre tid vore utan verkan. Härom anfördes i betänkandet (s. 61)
bl. a.:
Det förekommer ej sällan att en säljare, som under lång tid underlåtit att
utkräva ogulden del av köpeskillingen och därigenom bibragt köparen uppfattningen
att säljaren avstått från sin rätt, sedermera söker indriva sin fordran.
Detta sker särskilt i sådana fall, då säljarens ekonomiska ställning försvagats
eller då en av honom driven rörelse avvecklas i samband med konkurs. Enligt
utredningens mening är det ur flera synpunkter otillfredsställande, att köparens
rätt till avbetalningsgods kan hållas svävande under avsevärd tid. Utredningen
anser det emellertid ej lämpligt, att en kortare preskriptionstid fastställes för
fordringar på grund av avbetalningsköp än för fordringar på grund av andra
köp. Till stöd för denna ståndpunkt kan även åberopas, att frågan om en allmän
revision av lagstiftningen om preskription ingår i programmet för det gemensamma
nordiska lagstiftningsarbetet. Då det torde komma att dröja, innan
detta ämne upptages till behandling, har utredningen såsom ett provisorium
föreslagit, att en särskild preskriptionsregel införes beträffande avbetalningssäljares
rätt att återtaga det sålda godset. Utredningen har ansett preskriptionstiden
lämpligen kunna bestämmas till tre år, räknat från den i avtalet angivna
förfallodagen för sista posten.
Vid remissbehandlingen av betänkandet uttalades från flera håll stor tvekan
beträffande lämpligheten av en särskild preskriptionsregel på detta område.
I den proposition (prop. nr 3/1953), som låg till grund för 1953 års ändringar i
lagen om avbetalningsköp, förordade också departementschefen att ifrågavarande
bestämmelse i utredningens förslag borde utgå. Härvid hänvisade departementschefen
till att en särskild utredningsman dåmera tillkallats att —
i samråd med delegerade från Danmark, Finland och Norge — verkställa översyn
av bestämmelserna rörande preskription av fordran och att med hänsyn
härtill den i 1950 års betänkande avhandlade preskriptionsfrågan icke borde
lösas provisoriskt utan prövas i ett större sammanhang. I den av departementschefen
åsyftade översynen, vars resultat framlades i SOU 1957:11, Fordringspreskription
m. in., förslogs bl. a. att fordran på köpeskilling vid köp av lös
egendom skulle preskriberas på tre år. De synpunkter som vaidt vägledande
för 1950 års utredning hade visserligen därigenom förlorat i betydelse. Vid
överläggningar på det nordiska planet ifrågasattes emellertid en allmän bestämmelse
om att ägareförbehåll vid försäljning av lös egendom skulle förlora
sin verkan, när säljarens fordran på köpeskillingen preskriberades. I SOU
1957: 11 anföres härom följande (s. 88).
Tvivel torde ej råda därom, att ägareförbehåll ha sakrättslig giltighet enligt
svensk rätt, såvida de innebära förbehåll om äganderätt, till dess den sålda
egendomen betalats. Även sådana förbehåll, som ge säljaren befogenhet att
återtaga försåld egendom, därest köpeskillingen ej gäldas, torde få anses sakrättsligt
giltiga. Då den säkerhetsrätt, som i dylika fall är medgiven säljaren,
sålunda närmast kan karakteriseras som en begränsad sakrätt, stämmer det
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965
3
otvivelaktigt bäst med den traditionella uppfattningen att anse rätten undantagen
från preskription. I en norsk overrettsdom har också en auktionsförrättares
rätt att återtaga ett föremål, som sålts på auktion men icke .betalats,
ansetts bibehållen, oaktat fordringen på köpeskillingen preskriberats. Med hänsyn
härtill har den sakkunnige varit tveksam, om den föreslagna regeln borde
medtagas i förslaget. Det kan även ifrågasättas, om något större behov av en
regel av angivet innehåll föreligger. Vid vanliga avbetalningsköp lärer en säljare
i regel tillse, att hans fordran på de förfallna posterna hålles vid liv. Utanför
tillämpningsområdet för lagen om avbetalningsköp kan en regel i ämnet få viss
betydelse, men förhållandena kunna där vara så skiftande, att regelns verkningar
blevo svåröverskådliga. Det må ock beaktas, att här en avbetalning i
vissa fall kan medföra, att köparen erkänner gälden och därigenom avbryter
preskriptionen. Mot det anförda kan dock invändas, att den ifrågasatta regeln
leder till ett materiellt tillfredsställande resultat. Då de delegerade från de
övriga nordiska länderna, oaktat de delat den sakkunniges tvekan om regelns
berättigande, medtagit den i sina lagförslag, har den sakkunnige icke funnit
skäl utesluta regeln ur den svenska redaktionen. Någon anledning att begränsa
bestämmelsen, som upptagits i 29 § tredje stycket, till avbetalningsköp enligt
lagen härom och till visst förbehåll, såsom i det angivna betänkandet föreslagits,
synes dock ej föreligga.
Det i 1957 års betänkande framlagda förslaget har icke upphöjts till lag. Vid
remissbehandlingen avstyrktes i ett flertal yttranden nyssberörda bestämmelser
om preskription av ägareförbehållet. Härvid åberopades bl. a. att regeln icke
fyllde något egentligt behov och att den, som hänförde sig till en begränsad
sakrätt, stred mot traditionell rättsuppfattning.
Här må slutligen erinras om att Nordiska rådet i februari 1965 antagit en
rekommendation med hemställan till regeringarna att genomföra en gemensam
nordisk preskriptionslagstiftning. I rekommendationen förordas dels en längre
allmän preskriptionstid på tio år och dels en kortare tid för preskription av
fordringar hänförliga till det dagliga livets krav.
Motionen
I motionen framhålles att avbetalningshandeln nått mycket stor omfattning
och att lagen om avbetalningsköp till följd därav fått ett vidare tillämpningsområde
än som ursprungligen kunde förutses. Motionärerna framhåller att köp
med äganderättsförbehåll numera träffas även i fråga om varor med relativt
blygsamt inköpspris och att avbetalningskontraktet ofta endast består av en
med köparens namnunderskrift försedd tidningsannons, som tillställts säljaren.
Härefter anföres följande i motionen.
Den stigande frekvensen av antalet avbetalningsköp och avsaknaden av en
förtida kontroll från säljarens sida av köparens solvens och möjligheter att
fullgöra avtalets förpliktelser avspeglas i antalet exekutiva återtagningar av
avbetalningsgods. Dylika förrättningar är mycket talrika. Komplikationer uppstår
därvid inte så sällan i de fall där återtagning påkallats lång tid efter det
att avtalet skulle ha varit slutgiltigt fullgjort. Om återtagning avses skola ske
4
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965
kanske sju eller åtta år efter det att det aktualiserade köpet gjordes, förmår
köparen oftast inte prestera bevisning om att slutlikvid erlagts även om så
verkligen skulle vara förhållandet. Det skulle därför vara välbetänkt om den
tid inom vilken begäran om återtagning skall ske på lämpligt sätt begränsades.
En sådan bestämmelse skulle inte kunna anses på något orimligt sätt begränsa
säljarens rätt, då det i normala fall torde ligga i säljarens eget intresse att
återtagning sker medan varan ännu representerar ett något så när gott försäljningsvärde.
Remissyttrandena
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen från öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelsen i Hallands
län och konsumtionskreditutredningen. Överståthållarämbetet har bifogat yttrande
från kronodirektören i Stockholm och länsstyrelsen yttrande från kronofogden
i Halmstads distrikt. Därjämte har tillfälle att avgiva yttrande över
motionen beretts Sveriges advokatsamfund, handelskamrarna i Gävle och i
Göteborg. Vidare har interimsstyrelse för sammanslutning av landets kronofogdar
varit i tillfälle att yttra sig. Icke något av remissorganen har förordat
särskild utredning beträffande den av motionärerna berörda frågan.
Överståthållarämbetet har erinrat om förslaget om en gemensam nordisk
preskriptionslagstiftning och med hänsyn till att det av motionärerna upptagna
spörsmålet sålunda redan är under övervägande i ett större sammanhang ej
ansett att motionärernas hemställan bör föranleda någon åtgärd.
Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att de i motionen anmärkta förhållandena
i samband med avbetalningsköp knappast är av den storleksordningen,
att en särskild utredning i motionens syfte kan anses påkallad. Enligt länsstyrelsen
synes emellertid det väckta förslaget lämpligen böra föreläggas lagberedningen
för prövning i samband med den pågående översynen av exekutionslagstiftningen.
Konsumtionskreditutredningen, som har att utreda vissa spörsmål rörande
konsumtionskrediter, hänvisar till sitt kommande betänkande, vari motionärernas
frågeställning kommer att tas upp till behandling i ett vidare sammanhang.
Sveriges advokatsamfund genom dess styrelse avstyrker motionen och anför
till stöd härför följande.
Huruvida det är riktigt att komplikationer ”inte så sällan” uppstår i de fall
där återtagande handräckningsvis av avbetalningsgods påkallas lång tid efter
det avtalet skolat vara fullgjort från köparens sida, undandrager sig styrelsens
bedömande. Den enda komplikation som motionärerna uppgivit består däri att
köparen påstår sig ha betalt men icke kan styrka sitt påstående. Detta är icke
någon ”komplikation” som är specifik för avbetalningsköpen. Samma förhållande
föreligger i alla situationer, där en gäldenär bestrider betalningsskyldighet
under uppgift att han betalt men icke kan styrka denna uppgift. Anser man
dylika, ej sällan förekommande fall ge anledning för lagstiftaren att överväga
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965
5
lagändring, skulle väl det närmast till hands liggande remediet vara att förkorta
preskriptionstiden. I detta hänseende må hänvisas till det av dåvarande
presidenten Mauritz Wijnbladh den 31 december 1956 avgivna betänkandet med
förslag till ny lag om preskription m. m. (SOU 1957: 11) samt styrelsens yttrande
över detta betänkande, publicerat i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1957
s. 401 ff.
Om säljarens fordringsrätt står kvar och äganderättsförbehållet alltjämt är
giltigt, vore det enligt styrelsens uppfattning föga rationellt att beröva säljaren
möjligheten att genom handräckning återfå godset. Följden bleve endast att
han i stället måste väcka sin talan vid domstol. Vill man tillgodose motionärernas
önskemål, synes det därför nödvändigt att överväga en betydligt längre
gående lagändring och begränsa äganderättsförbehållens giltighetstid. En sådan
lagändring skulle emellertid kunna få allt annat än önskvärda konsekvenser
och kan därför icke förordas.
Handelskammaren i Gävle uttalar att av motionärerna berörda komplikationer
icke torde förekomma i någon nämnvärd omfattning och att sådana
svårigheter i vart fall icke är något för avbetalningsköpen specifikt. Handelskammaren
framhåller att om en begränsningstid införes för ansökan om handräckning
komplikationer av annan art kommer att uppstå. Säljaren nödgas vid
förlust av talan om handräckning vända sig till domstol för utslag. Härigenom
tvingas enligt handelskammaren säljaren till en omständligare och kostsammare
omgång för att få varan återtagen och vidare torde säljaren bli mer obenägen
att medge köparen anstånd med betalningen. Slutligen anför handelskammaren
att utmätningsmän-kronofogdar inom handelskammarens distrikt anfört att en
begränsningstid även skulle komma att innebära merarbete för utmätningsmännen,
enär dessa måste i större utsträckning än vad nu är fallet kollationera
kontrakten och eventuellt medgivna betalningsanstånd. Handelskammaren avstyrker
att en begränsningstid av ansökan om handräckning för återtagning av
avbetalningsgods införes.
Handelskammaren i Göteborg hemställer att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Härvid har handelskammaren anfört att inskränkningar
i avtalsfriheten i princip icke synes böra göras utan synnerligen vägande
skäl. I sitt yttrande uttalar handelskammaren vidare följande.
Av de anförda motiven för en begränsning av den tid, inom vilken begäran
om återtagning av avbetalningsgods skall ske, synes icke klart framgå, huruvida
motionen är föranledd av omsorg om avbetalningsköparna eller av en
önskan att söka underlätta handräckningsarbetet i samband med avbetalningsköp.
Vad angår frågan om handräckningsarbetet, som Handelskammaren anser
vara den i detta sammanhang mest väsentliga, är det i och för sig ganska
naturligt att de exekutiva förrättningarna för återtagning av avbetalningsgods
ökat i takt med avbetalningshandelns allt större utbredning. Att så är fallet
utesluter givetvis icke, att det skulle vara i hög grad önskvärt, om handräckningsarbete
kunde minskas till sin omfattning. Handelskammaren är emellertid
icke övertygad om att den i motionen begärda begränsningen av den tid, inom
vilken handräckning skulle få ske, är en åtgärd som skulle leda till ett sådant
6
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965
resultat. Inom avbetalningshandeln förekommer det sålunda icke så sällan att
säljarna i ett avbetalningsköp underlåter att begära handräckning, trots att
en avsevärd tid förflutit efter det att slutlikvid enligt kontraktet skulle ha
erlagts. Anledningen härtill är i regel att säljaren anser sig kunna godtaga de
av köparen angivna skälen för den uteblivna betalningen och tror att denna
slutligen skall inflyta. I en del sådana fall erhålles också slutlikvid; i en del
andra bedömes en handräckning icke längre som lönsam. Därest den i motionen
begärda tidsbegränsningen infördes, torde man kunna räkna med att säljarna
i de fall som här relaterats i stor utsträckning kommer att anlita handräckningsförfarandet
omedelbart före utgången av tidsfristen för denna. En konsekvens
av den i motionen begärda tidsbegränsningen för handräckning för återtagning
av avbetalningsgods skulle sålunda kunna förutses bli en viss ökning
av antalet ansökningar om sådan handräckning.
Den ovan nämnda interimsstyrelsen, som har till uppgift att bilda en förening
för Sveriges kronofogdar, har uttalat att det av motionärerna väckta spörsmålet
icke är av sådan natur att det kräver omedelbara lagstiftningsåtgärder. Det
synes enligt styrelsen därför lämpligt att motionen överlämnas till lagberedningen
för att av den tagas under övervägande i dess arbete med utarbetandet
av en ny utsökningslag.
Utskottet
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har säljare vid avbetalningsköp
rätt att under vissa förutsättningar med anlitande av utmätningsman handräckningsvis
återtaga det försålda godset. Lagen innehåller ej någon begränsning
i tiden för användandet av detta för avbetalningsköp speciella institut.
I förevarande motion framhålles att begäran om handräckning ofta framställes
först sedan avsevärd tid förflutit från köpet. För undvikande av de olägenheter
vartill detta kan leda förordas i motionen sådan ändring av lagen om avbetalningsköp
att ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods
skall vara till utmätningsmannen inkommen senast två år efter utgången av
den månad under vilken rättidig slutlikvid skulle ha erlagts.
Ett spörsmål närbesläktat med den i motionen väckta frågan har, såsom ovan
angivits, uppmärksammats i en efter samarbete med övriga nordiska länder
verkställd utredning om fordringspreskription. Av utredningen förordades nämligen
bl. a. att säljares förbehåll om rätt att återtaga försålt lösöre eller om
fortfarande äganderätt till godset skulle vara utan verkan, när fordringen å
köpeskillingen preskriberats, vilket enligt utredningen avsågs skola ske efter
tre år. Utredningen har icke lett till lagstiftningsåtgärd men de däri framförda
synpunkterna och förslagen lär komma att beaktas vid det nyligen återupptagna
arbetet på en gemensam nordisk preskriptionslagstiftning. Även annorledes
torde det av motionärerna berörda spörsmålet bli föremål för övervägande.
Sålunda har konsumtionskreditutredningen, som utreder vissa spörsmål
rörande konsumtionskrediter, i remissyttrande över motionen hänvisat till sitt
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1965
7
förestående betänkande, vari motionärernas frågeställning kommer att upptas
till behandling i ett vidare sammanhang. Slutligen bör erinras om att bestämmelserna
angående handräckning för återtagning av avbetalningsgods kan bli
föremål för omprövning vid lagberedningens pågående översyn av exekutionslagstiftningen.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes enligt utskottets
mening något initiativ från riksdagens sida i anledning av motionen ej vara
påkallat.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motion, II: 279, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 april 1965
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Ernulf, Arvidson, fröken Mattson,
herrar Ferdinand Nilsson*, Schött och Lundin;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson*, herrar
Östrand*, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fröken Bergegren, fröken
Ljungberg och herr Larsson i Öskeviksby*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering-.