Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1965
1
Nr 28
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 139
i första kammaren av herr Thorsten Larsson m. fl. och nr 177 i andra kammaren
av herr Boo m. fl. hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag om införande av suppleantinstitution
för fullmäktige i primärkommunerna».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse inte lämnas
i det följande, hänvisa till motionen i andra kammaren.
Gällande regler
Suppleanter utses eller kan i allt fall utses för ledamöterna i kommunernas
administrativa organ. Motsatsen är huvudregel för de beslutande organen.
Sålunda kan suppleanter inte väljas för stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige
och inte heller för församlingsdelegerade med det undantaget,
att enligt 39 § lagen om församlingsstyrelse suppleanter kan utses för församlingsdelegerade
i Stockholm. För landstingen finns utförliga bestämmelser
i ämnet. Redan vid landstingsvalen utses sålunda suppleanter och
bestämmes den ordning, vari de skall inträda (47 § kommunala vallagen).
Dessa har ej endast funktionen att ersätta avgången landstingsledamot
ulan inträder även vid tillfälligt förfall, varvid gäller, att en inkallad suppleant
tjänstgör till mötets slut och sålunda inte bara för en del av detta
(22 § landstingslagen).
Frågans behandling intill tillkomsten av gällande kommunallagstiftning
Frågan om införande av en suppleantinstitution hos de primärkommunala
representationerna har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för prövning.
Sålunda gjorde riksdagen år 1913 i anledning av en motion, vilken
tillstyrkts av konstitutionsutskottet (uti. nr 4), en framställning till Kungl.
Maj :t om införande av suppleanter för stadsfullmäktige. Skrivelsen föranledde
en proposition år 1918 angående suppleantinstitution för såväl stadssoin
även kommunal- och municipalfullmäktige. Konstitutionsutskottet (uti.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1965. B saml. 2 avd. Nr 28
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1965
nr 22) tillstyrkte propositionen i princip men föreslog ett annat system för
suppleanters utseende och inkallande än det Kungl. Maj :t framlagt. Frågan
föll, sedan kamrarna slannat i olika beslut. Då spörsmålet återupptogs
i en motion år 1928, avstyrkte emellertid konstitutionsutskottet (uti. nr 5)
en reform under anförande i huvudsak, att de tidigare påtalade olägenheterna
av att suppleanter saknades i berörda institutioner hade minskats,
bl. a. genom kommunikationernas snabba utveckling, och att principiella
invändningar kunde anföras mot den föreslagna reformen, vilka övervägde
fördelarna därmed. Riksdagen avslog motionen. Då nya motioner i ämnet
väcktes åren 1930 och 1932, blev utgången densamma i både utskottet
(uti. nr 30 resp. 4) och riksdagen. En annan ståndpunkt intogs emellertid
år 19U, då riksdagen på utskottets hemställan (uti. nr 8) beslöt en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om utredning rörande lämpligheten
av suppleanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige.
Frågan blev härefter föremål för ingående överväganden av kommunallagskommittén,
redovisade i dess betänkande år 1952 med förslag till ny kommunallag
(SOU 1952: 14). Kommittén avstyrkte en reform i berörda hänseende.
Samma ståndpunkt intogs av Kungl. Maj:t i den proposition år
1953, vari på grundval av nämnda betänkande förslag framlades till ny
kommunallag. Konstitutionsutskottet (uti. nr 22) fann sig med hänsyn till
den förebragta utredningen böra biträda propositionen på denna punkt,
med avstyrkande av väckta motioner i ämnet. Riksdagen följde utskottet.
De skäl, som anförts för och emot införande av suppleanter hos de primärkommunala
representationerna, har vid ettvart av här angivna tillfällen
varit i stort sett desamma. Till förmån för en reform har ansetts tala främst
önskvärdheten av fulltalighet och risken för att ledamöters frånvaro föranleder
beslut, som strider mot en församlings partimässiga sammansättning.
Mot en reform har särskilt anförts, att den kunde förväntas medföra en
minskad ansvarskänsla inför berörda uppdrag och att det måste vara av
värde att beslut fattas av en från det ena sammanträdet till det andra oförändrad
församling, samt även att suppleanter kunde befaras icke få önskvärda
kvalifikationer.
Kommunallagskommittén verkställde en omfattande enkät för att utröna
inställningen hos kommunerna till en reform i ifrågavarande hänseende.
Resultatet redovisades i förutnämnda betänkande. Det framkom, att flertalet
ställde sig avvisande till ett suppleantsystem. Av 70 landskommuner
avstyrkte 40, av 20 städer 17. Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande
förordade endast en länsstyrelse och 4 kommuner införande av suppleanter,
. Yttranden hade inkommit från 367 kommuner och municipalsamhällen.
Konstitutionsutskottet anknöt härtill i sitt utlåtande vid 1953 års
riksdag och anförde:
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1965
3
Detta måste uppenbarligen tolkas så, att fullmäktigeinstitutionen anses
fungera tillfredsställande även om icke suppleanter finnas för frånvarande
ledamöter. Att gentemot denna kommunala erfarenhet och inställning
vidhålla tanken på ett suppleantsystem såsom motiverat ur rent principiella
synpunkter förefaller icke rimligt. För övrigt måste kommunernas avvisande
hållning anses ge ökad tyngd åt de invändningar mot suppleantinstitutionen,
som framförts när den föreliggande reformfrågan tidigare i olika sammanhang
varit under debatt. Att möjligheten att inkalla suppleant kan hos
enskilda fullmäktigeledamöter minska deras känsla av ansvar för sitt uppdrag
lärer sålunda icke kunna helt bestridas. Och även hos allmänheten kan
lätt en motsvarande nedvärdering av fullmäktiguppdraget komma till synes.
Detta kan t.ex. taga sig uttryck däri, att en arbetsgivare utan verkligt
tvingande skäl vägrar en anställd ledighet för att deltaga i ett fullmäktigsammanträde
under hänvisning till att suppleant finnes för den anställde.
Över huvud taget synes det vara ägnat att minska fullmäktiges auktoritet
i allmänhetens ögon, om viktiga kommunala angelägenheter avgöras av en
från det ena sammanträdet till det andra olika sammansatt fullmäktigförsamling.
Till det sagda vill utskottet blott foga, att en suppleantinstitution
säkerligen skulle kräva tämligen komplicerade lagregler och bliva besvärlig
i tillämpningen, särskilt i vad angår prövningen av anmält förfall och
inkallande av suppleant.
Suppleantfrågan upptogs även till behandling av församlingsstyrelsekommittén,
vilken i två betänkanden år 1957 (SOU 15 och 45) framlade förslag
dels till församlingslag, dels till särskild sådan lag för Stockholm. Av samma
skäl som förut anförts i fråga om de borgerliga primärkommunerna
avstyrkte kommittén införande av suppleanter för kyrkofullmäktige och
församlingsdelegerade. Kommittén antecknade, att suppleanter för församiingsdelegerade
i Stockholm lagfästs år 1942 men att detta förhållande torde
vara historiskt betingat. Församlingsdelegerade i huvudstaden var ursprungligen
inte någon permanent institution utan skulle tillsättas för att
fungera som skiljenämnd, då församlingar vid viss frågas avgörande stannat
i skiljaktiga beslut. Förhållandena i Stockholm motiverade emellertid
enligt kommitténs mening ej en avvikelse från vad som eljest gällde, varför
ifrågavarande suppleantinstitution föreslogs upphävd i samband med en
revision av lagstiftningen. Huvudstaden kom sedermera att omfattas av den
nya församlingsstyrelselag, som antogs år 1961. I propositionen därom
hade Kungl. Maj :t anslutit sig till kommitténs mening på den här berörda
punkten, men konstitutionsutskottet (uti. nr 16) fann bärande skäl föreligga
för att behålla suppleantinstitutionen för församlingsdelegerade i
Stockholm. Härvid beaktade utskottet särskilt, att dessa delegerade hade en
starkt lokal anknytning och att flera församlingar skulle komma att representeras
i samfälligheten av endast två delegerade. Riksdagen följde utskottet.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1965
Frågan om ersättare för riksdagens ledamöter
Det bör i detta sammanhang antecknas, att förslag vid olika tillfällen
väckts om införande av suppleanter för riksdagens ledamöter att inträda
vid uppkommande förfall. Riksdagen avslog sålunda åren 1928 och 1950 på
hemställan av konstitutionsutskottet (uti. nr 3 resp. nr 2) motioner i ämnet.
Frågan har härefter upptagits av författningsutredningen, vilken föreslagit
ett system med ersättare för riksdagsledamöterna, övervägandena i
ämnet redovisas i motiven till utredningens förslag till ny regeringsform
(SOU 1963: 17). En redogörelse lämnas där för de ovan berörda förarbetena
till 1953 års kommunallag. Det betonas, att de synpunkter, som anförts
till förmån för suppleanter i de primärkommunala församlingarna,
synes i hög grad äga giltighet i fråga om riksdagen. Ett suppleantsystem
står enligt utredningens mening i principiell överensstämmelse med den
demokratiska samhällsordningen såsom innebärande en garanti för att medborgarnas
i val uttryckta vilja återspeglas i riksdagens beslut. De skäl, som
anförts mot fullmäktigsuppleanter, är enligt utredningen ej i allt utan vidare
giltiga i fråga om riksdagen. Sålunda finner utredningen ej anledning
att räkna med att riksdagsledamöternas ansvarskänsla skulle minskas, om
en ersättarinstitution skulle införas. Därtill kommer, att ett allt starkare
praktiskt behov kommit att föreligga av ersättare för riksdagens ledamöter
och att införandet av dylika skulle kunna förväntas underlätta rekryteringen
till riksdagen.
Frågan om suppleantsystemet inom landstingen
Suppleantsystemet inom landstingen har behandlats av landstingsutredningen
i dess betänkande år 1963 (SOU 64) om landstingens organisation
och arbetsformer. Även denna utredning hänvisar till vad som förekommit
i fråga om suppleanter för de primärkommunala fullmäktige. Sålunda understrykes
inledningsvis, att kommunallagskommittén i sitt ovan berörda
betänkande framhöll, att suppleantsystemets användning i landsting inte
syntes kunna tagas till intäkt för införande av fullmäktigsuppleanter. Skälen
till den skiljaktiga ordningen var att hänföra till landstingsområdenas
storlek, vikten av att landstinget är fulltaligt under den korta tid det är församlat
till arbete, och andra faktorer som saknar motsvarighet i primärkommunerna.
Landstingsutredningen uttalar för egen del, att den anpassning
till vissa primärkommunala regler, som föreslås i betänkandet, ingalunda
utesluter ett bibehållande av suppleanter för landstingens ledamöter.
Suppleantsystemet bör bl. a. kunna ses som en tillgång vid landstingens
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1965 5
rekrytering av nya ledamöter. Det bör sålunda enligt utredningens mening
behållas.
Suppleantfrågan berördes inte närmare i remissyttrandena över utredningens
betänkande. Förslag till reformer på grundval av betänkandet har
förelagts årets riksdag i en proposition (nr 61), över vilken konstitutionsutskottet
avgett utlåtande (nr 20), som godkänts av riksdagen. Inte heller
i detta sammanhang berördes suppleantsystemet.
Frågans behandling vid 1964 års riksdag
1 en motion vid 1964 års riksdag hemställdes om utredning och förslag om
införande av suppleanter för stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige,. Behandlingen
av motionen, vilken hänvisades till konstitutionsutskottet (uti.
nr 32), uppsköts till höstsessionen.
Olika meningar framkom i utskottet. Majoriteten (12 led.) hemställde
om avslag på motionen. I motiveringen pekades särskilt på övervägandena
år 1953 och den av kommunallagskommittén företagna enkäten bland kommunerna.
Sådana nya omständigheter hade enligt majoritetens mening inte
därefter tillkommit, som motiverade ett annat ställningstagande. Det framhölls
vidare, att varken suppleantinstitutionen inom landstingen eller förlattningsutredningens
förslag om ersättare för riksdagens ledamöter kunde
åberopas som bärande skäl för en motsvarande ordning inom primärkoinmunerna
med hänsyn till de olika förhållandena.
En minoritet inom utskottet (6 led.) hemställde om bifall till motionen.
Det framhölls, att de skäl, som anförts till förmån för ett suppleantsystem
inom primärkommunerna, vuxit i styrka under senare år. Det praktiska behovet
av en sådan ordning hade ökat bl. a. till följd av utvecklingen mot allt
större kommuner. Invändningarna mot ett suppleantsystem kunde inte
längre tillmätas avgörande betydelse. Härvidlag syntes författningsutredningens
och landstingsutredningens överväganden böra tillmätas betydelse,
även om de primärkommunala representationerna inte utan vidare kunde
jämföras med riksdagen eller landstingen.
Vid frågans behandling i kamrarna beslöt första kammaren med 97 röster
mot 36 bitalla utskottets hemställan, medan andra kammaren med 125 röster
mot 81 beslöt bifalla reservanternas hemställan. Utskottet fann sig inte böra
framlägga förslag till sammanjämkning, varför frågan förföll.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2S År 1965
Motionerna och inhämtade remissyttranden
I de nu föreliggande motionerna anföres samma skäl till förmån för en
suppleantinstitution inom primärkommunerna, som förut andragits. Utskottet
har inhämtat remissyttranden över motionerna från Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet. Det förra tillstyrker en utredning;
det senare avstyrker, dock att delade meningar uppkommit i styrelsen vid
ärendets behandling.
Svenska kommunförbundet anför i sitt yttrande:
Vid de tillfällen frågan om införande av suppleantsystem i de primärkommunala
representationerna varit föremål för överväganden har starka skäl
framkommit såväl för som emot en sådan reform. Ett av de starkaste skälen
för införandet av suppleantsystem är enligt styrelsens mening att därigenom
kunde förebyggas att ett fåtal fullmäktiges förhinder att deltaga i ett sammanträde
får avgörande betydelse för utgången av viktiga ärendens behandling.
Ehuru det hör till undantagen kan med nuvarande ordning även inträffa,
att antalet frånvarande fullmäktige är så stort att sammanträdet ej
blir beslutfört. Såsom motionärerna anfört medför den allt mera rörliga arbetsmarknaden
att människor i större utsträckning än förr arbetar på annan
ort än hemorten, vilket i många fall innebär frånvaro från hemmet under
längre perioder. Sjukdom, resor och fullgörandet av förtroendeuppdrag av
annan art bidrar också till att frånvarofrekvensen ibland kan bli besvärande.
Skäl talar därför för att frågan nu närmare belyses genom en utredning.
Det bör därvid bl. a. undersökas vilka praktiska svårigheter som möter att
genomföra en sådan reform. På grund härav har styrelsen intet att erinra
mot att en utredning verkställes om lämpligheten att införa suppleantinstitution
för fullmäktige i primärkommunerna.
1 styrelsen för Svenska stadsförbundet har 7 ledamöter uttalat sig för
avslag på motionerna, medan 5 ledamöter uttalat sig för bifall. Yttrandet
innehåller följande:
Det är givetvis — såsom motionärerna framhåller — av vikt, att de representativa
organen i kommunerna vid så många tillfällen som möjligt har den
politiska sammansättning, som kommit till uttryck vid valet. Det principiellt
riktiga i denna uppfattning torde icke kunna ifrågasättas. För att man skall
kunna få garantier för att fullmäktigförsamlingarna vid sina ställningstaganden
såvitt möjligt har en sådan sammansättning synes det emellertid vara
erforderligt med mera långtgående ingripanden i nu bestående former för
beslutanderättens utövande än vad ett införande av suppleanter för fullmäktige
i och för sig skulle innebära. Den logiska konsekvensen av ett resonemang,
enligt vilket man vill förhindra, att en eller flera fullmäktiges frånvaro
skall kunna inverka på ärendenas avgörande, synes vara en skärpning
av beslutförhetsbestämmelserna i sådan riktning, att man för quorum kräver
närvaro av samtliga ledamöter eller, om suppleantinstitutionen genomföres,
i deras ställe tjänstgörande suppleanter. Så långt som till att förorda detta
torde man icke ha gått i de diskussioner kring frågan om införande av suppleanter
för fullmäktige, som under årens lopp förekommit, och så långt synes
motionärerna ej heller syfta. Tillskapandet av en quorumregel av dylik
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1965
7
innebörd — som ju även saknar motsvarighet i gällande föreskrifter för de
kommunala nämndernas vidkommande — skulle enligt styrelsens mening
kunna innebära, att man äventyrade effektiviteten i det kommunala arbetet.
Frågan om införande av suppleanter för fullmäktige kan enligt styrelsens
åsikt icke bedömas enbart med utgångspunkt i önskemålet om att fullmäktigförsamlingen
alltid bör vara fulltalig. Även andra synpunkter måste kräva
beaktande. Något verkligt behov av ett system med suppleanter kan ej anses
föreligga. Erfarenhetsmässigt är de situationer, då ett beslut kan påverkas
av att någon fullmäktig är frånvarande, mycket sällsynta. I regel är fullmäktigärendena
icke av kontroversiell natur, och när motsatsen är förhållandet
står ofta möjligheten till buds för en minoritet att genomdriva bordläggning.
Avgörande betydelse i sammanhanget bör emellertid tillmätas de
svårigheter en suppleantinstitution skulle medföra i den praktiska tillämpningen.
I anslutning till vad kommunallagskommiltén i dessa avseenden anförde
i sitt betänkande med förslag till kommunallag in. m. vill styrelsen
här peka på frågan om under vilka förutsättningar suppleant skall inkallas
till tjänstgöring och ordningen härför. Såvitt styrelsen kan bedöma torde
det knappast vara görligt att åstadkomma föreskrifter, som tillgodoser önskvärdheten
av en fulltalig representation på samma gång som de uppfyller
krav på att inkallandet av suppleanter sker i riktiga former. Styrelsen åsyftar
här bl. a. sådana fall som då en fullmäktig så sent som under sammanträdesdagen
drabbas av sjukdom eller annat hinder, vilket utesluter hans
deltagande i sammanträdet.
Styrelsen kan i likhet med konstitutionsutskottet vid 1964 års riksdag
icke finna, att frågan om införande av suppleanter för fullmäktige bör omprövas,
varför styrelsen får avstyrka bifall till motionerna.
Om förestående lydelse av styrelsens yttrande har enat sig undertecknad
Mehr, ordförande, samt herrar Göran Petterson, Malmgren, Torsten Henrikson,
Harald Aronsson, Lindvall och Sven Ericson. Herrar vice ordföranden
Wärenslam, Sterne, John R. Anderson, Sigvard Larsson och Filipson har
ansett, att styrelsen bort besluta tillstyrka bifall till motionerna.
Utskottet
Då frågan om införande av suppleanter för stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige
upptogs vid 1964 års riksdag, uttalade utskottet, att sådana
nya omständigheter inte syntes ha tillkommit, som motiverade ett annat
ställningstagande i frågan än vid gällande kommunallagstiftnings tillkomst,
och avstyrkte därför en utredning. I en reservation till utskottets utlåtande
hemställdes om utredning i ämnet. Medan första kammaren biföll utskottets
hemställan, biföll andra kammaren reservationen. Då frågan ånyo
väckts vid årets riksdag, har utskottet inhämtat yttranden från de berörda
kommunala förbunden. Som framgått av redogörelsen ovan har därvid
Svenska kommunförbundet förklarat sig inte ha någon erinran mot en utredning
i ämnet, medan Svenska stadsförbundet avstyrkt. Eu minoritet i
sistnämnda förbunds styrelse har emellertid reserverat sig till förmån för
utredning.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28 år 1965
Det är tydligt, att en viss opinionsförskjutning har skett i den berörda
frågan efter tillkomsten av gällande kommunallagstiftning. Med hänsyn
särskilt till kommunblocksreformen finner utskottet också naturligt, att
ökat intresse framkommit för suppleantsystem inom de primärkommunala
fullmäktigförsamlingarna. Huruvida sådana förskjutningar i frågeställningen
förekommit, som kan motivera en annan ståndpunkt i frågan än tidigare,
kan vara föremål för delade meningar. Att både fördelar och nackdelar
är förenade med införande av fullmäktigsuppleanter är uppenbart. Utskottet
har vid övervägande av frågan funnit sig böra tillstyrka, att densamma
i lämpligt sammanhang göres till föremål för en förutsättningslös
utredning.
Utskottet hemställer sålunda,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 139
och II: 177, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning rörande införande av suppleanter
för stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige.
Stockholm den 4 maj 1965
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, fröken Stenberg* och herr Sörenson; samt
från andra kammaren: herrar Henningsson, Wahlund*, Magnusson i
Tumhult, Johansson i Trollhättan, Larsson i Luttra, Andersson i Billingsfors,
Westberg, Andersson i Storfors, Zetterberg och Werbro*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Sveningsson och Carl Albert Anderson samt fröken Stenberg,
vilka anfört:
Enligt vår mening har några sådana nya omständigheter inte tillkommit,
sedan förevarande fråga behandlades vid höstsessionen av 1964 års riksdag,
som nu motiverar ett ändrat ställningstagande. Vi finner därför, att
utskottet bort hemställa,
att motionerna 1:139 och 11:177 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650026