Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 1

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående reform
av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 mars 1965 dagtecknad proposition, nr 60, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att, under förutsättning av slutligt godkännande
av det av 1964 års riksdag såsom vilande antagna förslaget till
ändrad lydelse av 35 och 36 §§ regeringsformen, antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) statstjänstemannalag,

2) lag om tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunaltjänstemanna lag).

3) lag om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut,

4) lag angående ändring i lagen den 11 september 1936 (nr 506) om
förenings- och förhandlingsrätt,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)
om medling i arbetstvister,

6) lag angående upphävande av lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän,

7) lag om ändring i brottsbalken,

8) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol,

9) lag angående ändring i lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om avstängning
av domare,

10) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän,

11) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)
om semester.

Propositionen har, såvitt den angår förslaget till statstjänstemannalag,
hänvisats till konstitutionsutskottet och i övrigt till lagutskott. Sistnämnda
del av propositionen har tilldelats andra lagutskottet. Genom överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och andra lagutskottet har propositionen
hänskjutits till sammansatt konstitutions- och andra lagutskott. Till
det sammansatta utskottet har därjämte hänskjutits

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
1 Hihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 3 avd. Nr 1

2 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

1) de likalydande motionerna nr 716 i första kammaren av fru Hultell
m. fl. och nr 842 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 717 i första kammaren av herrar Källqvist
och Dahlén samt nr 841 i andra kammaren av herr Hamrin i Kalmar
m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 718 i första kammaren av herr Lidgard
m. fl. och nr 839 i andra kammaren av herr Björkman m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 719 i första kammaren av herr Åkerlund
och nr 840 i andra kammaren av herr Carlshamre m. fl.,

5) motionen nr 838 i andra kammaren av herrar Larsson i Norderön och
Johansson i Dockered,

dels ock följande vid riksdagens början väckta motioner, nämligen

6) de likalydande motionerna nr 228 i första kammaren av herrar Hilding
och Svanström samt nr 295 i andra kammaren av herrar Ullsten och Mundebo
angående arbetsdomstolens sammansättning,

7) de likalydande motionerna nr 601 i första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. och nr 424 i andra kammaren av fru Gärde Widemar angående
statstjänstemännens oavsättlighet in. m.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse:

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 3

1) Förslag
till

Statstjänstemannalag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Denna lag äger tillämpning på anställning med staten såsom arbetsgivare
och tjänsteman såsom arbetstagare.

Lagen gäller icke statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter,
justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän. Den är ej heller tilllämplig
på den som innehar eller uppehåller prästerlig tjänst.

Lagens bestämmelser om tjänst äga motsvarande tillämpning på vikariat,
om annat ej anges.

2 §•

I fråga om tjänsteman hos riksdagen eller dess verk skola de befogenheter
som enligt denna lag tillkomma Konungen utövas av riksdagen eller organ
som riksdagen utser.

3 §•

I anställningsförhållande varå denna lag är tillämplig gäller vad som är
bestämt i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten, arbetstidens förläggning eller rätt till annan ledighet
än semester;

c) anställnings- eller arbetsvillkor som regleras i denna lag eller i författning
vartill lagen hänvisar eller enligt lagen tillhör Konungens, riksdagens
eller myndighets beslutanderätt.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket, är avtalet i
denna del utan verkan.

4 §•

Om förtjänst och skicklighet som grund för tjänstetillsättning och om
svenskt medborgarskap som villkor för innehav eller utövande av tjänst
gäller vad som är föreskrivet i regeringsformen eller annan författning.

Villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper eller utbildning samt
andra särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst fastställas, i
den mån de ej framgå av särskilda bestämmelser, av Konungen eller behörig
myndighet. Om pensionsålder må dock avtal träffas.

4 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

Anställning av tjänsteman

5 §•

Om annat ej är särskilt föreskrivet, tillsättes tjänst av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.

6 §•

Tjänst som myndighet tillsätter skall kungöras ledig till ansökan, om
Konungen ej bestämmer annat.

Kungjord tjänst som myndighet tillsätter må endast den erhålla som
sökt tjänsten inom föreskriven tid. Om särskilda skäl föreligga, må även
för sent inkommen ansökan prövas.

Om förfarandet i övrigt vid tjänstetillsättning meddelas föreskrifter av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

7 §•

Ordinarie domartjänst tillsättes med fullmakt. Annan ordinarie tjänst
tillsättes med fullmakt eller konstitutorial eller, om särskilda skäl föreligga,
med förordnande. Övriga tjänster tillsättas med förordnande.

Förordnande meddelas för bestämd tid eller tills vidare. Förordnande tills
vidare må meddelas att gälla längst till viss tidpunkt.

8§.

Den anställde skall erhålla skriftligt bevis om anställningen. Av beviset
skall framgå att han är anställd som tjänsteman. Om förordnande avser anställning,
vars varaktighet beräknas ej överstiga tre månader (tillfällig anställning),
utfärdas anställningsbevis endast om den anställde begär det.

I beviset skall anställningsformen enligt 7 § anges. Om förordnande tills
vidare avser tillfällig anställning, skall det anmärkas i beviset.

9 §.

Vikariat skall kungöras ledigt till ansökan endast i de fall det föreskrives
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Vikariat tillsättes med förordnande varvid bestämmelserna i 7 § andra
stycket äga tillämpning.

Tjänstemans åligganden

10 §.

Tjänsteman skall ställa sig till efterrättelse instruktion, arbetsordning
och andra allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter
rörande hans tjänsteutövning.

Oberoende av fastställd arbetsfördelning skall tjänsteman lämna det biträde
som förman bestämmer.

11 §•

Tjänsteman är skyldig att utöva annan statlig tjänst enligt bestämmelser
som Konungen meddelar. Innehavare av ordinarie domartjänst är dock
skyldig att utöva endast jämställd eller högre domartjänst vid den domstol
han tillhör.

I den mån Konungen föreskriver är tjänsteman hos central förvaltningsmyndighet
eller hos myndighet eller inrättning, vilken lyder under central
förvaltningsmyndighet, skyldig att utöva tjänst vid myndighet eller allmän

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 5

inrättning som icke är statlig men står under tillsyn av förvaltningsmyndigheten.
Sådan föreskrift må meddelas endast om särskilda skäl föreligga.

12 §.

Tjänsteman är skyldig att bo i anvisad bostad (tjänstebostad) eller att
bo på viss ort, om det föreskrives av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer. Sådan skyldighet må föreskrivas endast om det är
av väsentlig betydelse för tjänsten.

13 §.

Tjänsteman må ej åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan
rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser
härom meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av Konungen.

14 §.

Tjänsteman må icke utan tillstånd av Konungen uppbära med tjänsten
förenade gåvo- eller donationsmedel eller därmed jämförlig förmån.

Arbetskonflikter

15 §.

Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman
som må bestämmas genom avtal må lockout eller strejk vidtagas, om
annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsåtgärd som berör bestående
anställningsförhållande icke tillåten.

Tjänsteman må deltaga i strejk endast efter beslut av arbetstagarförening
som han tillhör.

Arbetstagarförening må ej anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd,
som enligt första stycket icke är tillåten, ej heller genom lämnande av understöd
eller på annat sätt medverka vid otillåten stridsåtgärd som medlem
i föreningen vidtagit. Arbetstagarförening är även skyldig att söka hindra
sina medlemmar att vidtaga otillåten stridsåtgärd eller att, om sådan redan
vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Om skyldighet att lämna underrättelse angående arbetsinställelse gälla
särskilda bestämmelser.

16 §.

Om från statens sida förfares i strid mot 15 § första stycket eller om arbetstagarförening
åsidosätter vad som åligger den enligt 15 § tredje stycket,
skall staten eller föreningen, även om förpliktelse till följd av kollektivavtal
ej åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8
och 9 §§ lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller medlem i arbetstagarförening,
om medlemmen deltager i sådan av föreningen anordnad eller föranledd
stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 15 § första stycket.

Mål om skadestånd enligt första stycket upptages och avgöres av arbetsdomstolen.
I fråga om anhängiggörande och utförande av talan gälla bestämmelserna
i 13 § lagen om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant
som avses där.

17 §.

6 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

stämmas genom avtal. Den som står utanför arbetskomflikt skall dock fullgöra
sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete som fordras för avveckling av verksamheten
på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för människor
eller skada på egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete som någon
är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.

Åtal och disciplinär bestraffning

18 §.

Brott i tjänsten av den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst
eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst i
statsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse beivras
efter åtal.

Konungen äger föreskriva att bestämmelserna i första stycket skola gälla
även annan tjänsteman än som anges där.

19 §.

Åsidosätter tjänsteman på vilken bestämmelserna i 18 § icke äga tillämpning
av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad som åligger honom
enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens
beskaffenhet, må han dömas till disciplinstraff. Bestämmelserna i 20
kap. 4 § tredje stycket brottsbalken äga motsvarande tillämpning.

Disciplinstraff äro varning, löneavdrag under högst trettio dagar, suspension
i högst tre månader och, för tjänsteman som ej är anställd med fullmakt,
avsättning. Till avsättning må dömas endast om tjänstemannen gjort
sig skyldig till svårare fel eller icke låtit sig rätta av tidigare bestraffning.
Mer än ett disciplinstraff må ej samtidigt ådömas. Konungen äger meddela
bestämmelser om inskränkning i tillämpligheten av disciplinstraff.

Om storleken av löneavdrag enligt andra stycket förordnar Konungen.

20 §.

Tjänsteman som kan dömas till disciplinstraff enligt 19 § skall anmälas
till åtal, om han är skäligen misstänkt för

a) brott som avses i 20 kap. 1—3 §§ brottsbalken;

b) brott som avses i 20 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, såvitt fråga
är om tjänsteman som är anställd med fullmakt;

c) annat brott i tjänsten, för vilket är stadgat fängelse;

d) brott i tjänsten i annat fall än som avses i a)—c) och det finnes anledning
antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, eller tjänstemannen
bestrider vad som lägges honom till last och tillfredsställande utredning
icke kan åstadkommas hos myndigheten.

Konungen må befria från anmälningsskyldighet enligt c) i fråga om brott
som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

21 §.

Har åtal väckts mot tjänsteman, må disciplinärt förfarande rörande gärning
som omfattas av åtalet ej inledas eller fortsättas. Om verkan av att
åtal väckes innan beslut rörande disciplinär bestraffning helt eller delvis
verkställts föreskrives i 20 kap. 9 § brottsbalken.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 7

22 §.

Har tjänsteman, som innehar tjänstebostad eller fri bostad, efter åtal eller
disciplinärt förfarande dömts till suspension, äger han bo kvar i bostaden,
om icke särskilda skäl föranleda annat. Ålägges tjänstemannen att flytta,
skall han erhålla skälig tid därför.

23 §.

Om disciplinstraff enligt 19 §, åtalsanmälan enligt 20 § och flyttningsskyldighet
enligt 22 § beslutar den myndighet under vilken tjänstemannen
lyder, om Konungen ej bestämmer annat.

Deltaga flera i avgörande som avses i första stycket skola rättegångsbalkens
regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar äga motsvarande tilllämpning.

24 §.

Innan fråga om disciplinär bestraffning avgöres, skall tillfälle beredas
tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest
finnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot
honom. Därvid äger han för sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till
redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget.

25 §.

Om åtal och disciplinär bestraffning av tjänsteman som är krigsman samt
om åtal för brott i tjänsten av vissa tjänstemän vid riksdagens verk gälla
särskilda bestämmelser.

Avstängning m. m.

26 §.

Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande
enligt denna lag mot tjänsteman, må han, om den gärning varom är fråga
kan antagas medföra avsättning eller om eljest särskilda skäl föreligga, avstängas
från utövning av tjänsten med omedelbar verkan, dock icke för
längre tid än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger. Finnas ej
längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas.

Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas
till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen
bestämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelserna i 23 § andra
stycket och 24 § iakttagas.

Om avstängning av domare som misstänkes för brott och om skyldighet
för vissa tjänstemän vid riksdagens verk att frånträda utövningen av sin
tjänst, om de åtalas för brott i tjänsten, gälla särskilda bestämmelser.

27 §.

Tjänsteman som ej fullgör sin tjänst tillfredsställande må avstängas
från utövning av tjänsten med omedelbar verkan, om den bristande tjänstdugligheten
beror av sjukdom, vanförhet, lyte eller annat därmed jämförligt
förhållande eller om den sannolikt har sådan orsak och tjänstemannen
vägrar att låta sig undersökas av läkare som anvisas honom. Finnas ej
längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas.

8 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

Närmare bestämmelser om tillämpningen av första stycket och om läkarundersökning
som avses där meddelas av Konungen.

28 §.

Att tjänsteman som förklaras omyndig eller försättes i konkurstillstånd
kan vara skyldig att frånträda utövningen av tjänsten följer av särskilda i
lag eller annan författning meddelade bestämmelser.

Anställnings upphörande

29 §.

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal
eller av Konungen eller myndighet med stöd av bestämmelse i denna lag.

30 §.

Tjänsteman som är förordnad tills vidare må efter skriftlig uppsägning
skiljas från tjänsten. Den som är förordnad för tillfällig anställning må
dock med omedelbar verkan skiljas från tjänsten, om anställningen ej varat
mer än tre månader i följd.

Uppsägning må ske endast om tjänstemannen visat bristande lämplighet
för tjänsten eller det finnes anledning att draga in denna eller uppsägningen
av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt.

Uppsäges tjänsteman och önskar arbetstagarförening som tjänstemannen
tillhör överläggning i saken, skall begäran därom framställas utan dröjsmål.
Sker detta, må tjänstemannen ej skiljas från tjänsten förrän överläggningen
ägt rum, även om uppsägningstiden gått ut.

31 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten vid ålder som anges i avtal
om statlig pension.

32 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten innan han uppnått den
ålder som avses i 31 §, om han

a) till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden
oförmögen att fullgöra sin tjänst tillfredsställande;

b) till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd icke tjänstgjort
annat än försöksvis under kortare tid samt medicinalstyrelsen finner
det sannolikt att han icke kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett år
och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig;

c) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott varå avsättning
kunnat följa men enligt 33 kap. 2 § brottsbalken överlämnats till särskild
vård, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd.

Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial är skyldig
att avgå från tjänsten, om han är urståndsatt att fullgöra tjänsten tillfredsställande
och högst fem år återstå till dess han äger avgå med ålderspension.

Tjänsteman som har rätt till statlig pension men icke uppnått den ålder
då han äger avgå med ålderspension må icke åläggas att avgå från tjänsten

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 9

enligt första eller andra stycket, om han lämpligen kan förflyttas till eller
beredas annan anställning som är förenad med sådan pensionsrätt.

33 §.

Tjänsteman vid utrikesförvaltningen, krigsmakten eller polisväsendet är
skyldig att avgå från tjänsten, om det är påkallat med hänsyn till rikets
bästa.

Tjänsteman som entledigas enligt första stycket inträder i disponibilitet.

34 §.

Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas
till annan statlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform.
Inom krigsmakten må dessutom ordinarie tjänsteman som är krigsman och
är anställd med förordnande tills vidare förflyttas till annan ordinarie
tjänst som är avsedd för krigsman.

Förflyttning till tjänst hos myndighet inom annat verksamhetsområde
må ske endast om arbetsuppgifterna äro likartade eller tjänstemannen i
allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för tjänsten.

Om förflyttning av den som är utnämnd till domare föreskrives i regeringsformen.

35 §.

Tjänsteman som är anställd med fullmakt, konstitutorial eller förordnande
tills vidare äger lämna tjänsten efter skriftlig uppsägning. Den som
är förordnad för tillfällig anställning må dock lämna tjänsten omedelbart
efter anmälan, om anställningen ej varat mer än tre månader i följd.

36 §.

Tjänsteman som är förordnad för bestämd tid må på egen begäran beviljas
avsked före anställningstidens utgång, om särskilda skäl föreligga.

37 §.

Fråga om anställnings upphörande enligt 30 eller 31 §, 32 § första stycket
a) eller b), 35 eller 36 § prövas i fråga om tjänst, som Konungen tillsätter,
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer och i annat
fall av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande
enligt 32 § första stycket c) eller andra stycket eller enligt 33 §
prövas av Konungen.

Fråga om förflyttning av tjänsteman enligt 34 § prövas av Konungen.
Fråga om förflyttning till tjänst som tillsättes av samma myndighet som anställt
tjänstemannen prövas dock av myndigheten.

38 §.

Om anställnings upphörande utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser
angående uppsägning för det fall att tjänsteman är eller blir innehavare
av annan allmän tjänst och om förening av tjänster meddelar
Konungen bestämmelser.

10 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

Talan mot myndighets beslut
39 §.

Rätten att föra talan mot myndighets beslut enligt denna lag eller enligt
bestämmelse som meddelats med stöd av lagen må ej inskränkas.

Om talan mot beslut av riksdagens organ meddelas bestämmelser av
riksdagen eller organ som riksdagen utser.

Särskilda bestämmelser

40 §.

Kommer riket i krig, må tjänsteman icke utan tillstånd lämna tjänsten.
När kriget upphört, skall Konungen, innan nästkommande riksdagssession
avslutas, förordna att bestämmelsen icke vidare skall tillämpas.

I den mån Konungen förordnar må tjänsteman, när riket är i krigsfara,
icke utan tillstånd lämna tjänsten. Sådant förordnande förfaller om det
icke underställes riksdagen inom en månad och godkännes av riksdagen
inom två månader efter underställningen. Upphör krigsfaran, skall
Konungen upphäva förordnandet innan nästkommande riksdagssession avslutas.
.

Särskilda bestämmelser äro meddelade om vissa andra anställnings- och
arbetsvillkor vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden.

41 §.

Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Om tjänsteman, som vid lagens ikraftträdande innehar eller uppehåller
tjänst med vilken äro förenade gåvo- eller donationsmedel eller därmed jämförlig
förmån, då äger uppbära förmånen utan avdrag på lönen, må han
utan hinder av bestämmelsen i 14 § alltjämt uppbära förmånen.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 11

2) Förslag

till

Lag

om tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunaltjänstemannalag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på anställning med kommun såsom arbetsgivare
och tjänsteman såsom arbetstagare.

Med kommun likställas i denna lag landstingskommun, municipalsamhälle,
kommunalförbund, tingslag, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse,
hushållningssällskap, allmän försäkringskassa samt, enligt
Konungens bestämmande, annan allmän inrättning.

2 §.

I anställningsförhållande varå denna lag är tillämplig gäller vad som är
bestämt i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten eller inrättningen, arbetstidens förläggning
eller rätt till annan ledighet än semester;

c) anställningsvillkor som regleras i lag eller annan författning och angår
tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket, är avtalet
i denna del utan verkan.

3 §•

Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för i denna lag
avsedd tjänsteman som må bestämmas genom avtal må lockout eller strejk
vidtagas, om annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsåtgärd som
berör bestående anställningsförhållande icke tillåten.

Tjänsteman må deltaga i strejk endast efter beslut av arbetstagarförening
som han tillhör.

Om skyldighet att lämna underrättelse angående arbetsinställelse gälla
särskilda bestämmelser.

4 §.

Om kommun förfar i strid mot 3 § första stycket eller om arbetstagarförening
åsidosätter vad som åligger den enligt 3 § tredje stycket, skall kom -

12 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

munen eller föreningen, även om förpliktelse till följd av kollektivavtal ej
åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8 och
9 §§ lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller medlem i arbetstagarförening,
om medlemmen deltager i sådan av föreningen anordnad eller föranledd
stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 3 § första stycket.

5 §•

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout
eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig
blockad vid konflikt om anställnings- eller arbetsvillkor vilket må bestämmas
genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra
sina vanliga tj änsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

6 §•

Om tjänsteman, vilken icke är underkastad ämbetsansvar, bryter mot 3 §
andra stycket eller åsidosätter vad som åligger honom enligt 5 §, dömes till
dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 13

3) Förslag
till
Lag

om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut

Härigenom förordnas som följer.

Arbetstagare må ej föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande
hans arbets- eller anställningsvillkor, om han eller arbetstagarförening som
han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe
inför skiljemän.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Lagen äger icke tillämpning på beslut som meddelats före lagens ikraftträdande.

14 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

4) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 11 september 1936 (nr 506) om
förenings- och förhandlingsrätt

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. samt 26—28 §§ lagen den 11 september
1936 om förenings- och förhandlingsrätt skola upphöra att gälla, dels att
1, 6, 20, 21 och 29 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Denna lag äger tillämpning å för- Denna lag äger tillämpning å förhållandet
mellan arbetsgivare och hållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, dock icke beträffande arbetstagare.
sådana arbetstagare i statens eller
kommunernas tjänst, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar.

Såsom arbetstagare-------enligt lagen.

Om befogenhet för part, som äger
förhandlingsrätt men å vilken bestämmelserna
i 3 kapitlet icke äga
tillämpning, att påkalla förlikningsmans
medverkan stadgas i lagen
om medling i arbetstvister.

Envar, som vidtagit åtgärd, vilken
enligt 3 § eller 16 § första stycket
ej må äga rum, vare skyldig ersätta
skada, som av förfarandet
kommit.

§•

Om befogenhet för part, som äger
förhandlingsrätt, att påkalla förlikningsmans
medverkan stadgas i lagen
om medling i arbetstvister.

§■

Envar, som vidtagit åtgärd, vilken
enligt 3 § ej må äga rum, vare
skyldig ersätta skada, som av förfarandet
kommit.

Där de, som äga företräda förening,
varom i 2 § sägs, å föreningens
vägnar behörigen besluta åtgärd,
vilken enligt 3 § eller 16 § första
stycket ej må äga rum, vare föreningen
pliktig ersätta skada, som
kommit av åtgärden.

§•

Där de, som äga företräda förening,
varom i 2 § sägs, å föreningens
vägnar behörigen besluta åtgärd,
vilken enligt 3 § ej må äga rum, vare
föreningen pliktig ersätta skada,
som kommit av åtgärden.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1945:155 och av 29 § se 1940:332.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 15

(Nuvarande lydelse)

Mål, som avse tillämpningen av
denna lag, upptagas och avgöras av
arbetsdomstolen; dock att åtal för
förseelse mot bestämmelserna i 16 §
andra stycket anhängiggöres vid allmän
domstol och utföres av allmän
åklagare.

Förening, varom---—---

(Föreslagen lydelse)

§•

Mål, som avse tillämpningen av
denna lag, upptagas och avgöras av
arbetsdomstolen.

beträffande huvudorganisationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Bestämmelserna i 3 kap. samt 6, 20, 21 och 26—29 §§ i deras hittillsvarande
lydelse äga alltjämt tillämpning på parter som vid utgången av år
1965 äro underkastade bestämmelserna. Har icke senast den 31 december
1970 någon av parterna enligt 10 § begärt opartisk ordförande, skall vederbörande
huvudorganisation av arbetstagare anses ha enligt 9 § återtagit
sin anmälan. Detsamma gäller, om part efter denna lags ikraftträdande
framställt sådan begäran och fem år därefter förflutit utan att någon av
parterna framställt ny sådan begäran. Organisation som anses ha återtagit
sin anmälan skall av socialstyrelsen underrättas härom.

16 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)
om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1 §■

(Föreslagen lydelse)

För vart och ett av de distrikt, i
vilka riket för sådant ändamål
av Konungen indelas, förordnar
Konungen en förlikningsman med
uppgift att, på sätt nedan sägs, medla
i tvister mellan arbetsgivare och
arbetare; dock att denna lag icke
gäller i fråga om arbetsgivare och
arbetare, å vilka bestämmelserna i
3 kapitlet lagen om förenings- och
förhandlingsrätt äga tillämpning.

Därest så-------särskild förlikningsman.

Såsom arbetare ---—----enligt lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Äldre lydelsen av 1 § gäller även efter nämnda dag i den mån bestämmelserna
i 3 kapitlet lagen om förenings- och förhandlingsrätt alltjämt äro i
tillämpning.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1945:156.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 17

6) Förslag
till
Lag

angående upphävande av lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 11)65. 5 samt. 3 avd. Nr 1

18 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

7) Förslag
till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 4 § och 21 kap. 18 § brottsbalken skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 kap.

4 §.

Åsidosätter ämbetsman —-------eller suspension.

År felet---—-------ett år.

Som tjänstefel anses icke i något
fall, att ämbetsman efter beslut av
arbetstagarförening som han tillhör
deltager i strejk eller därmed jämförlig
stridsåtgärd.

21 kap.
18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är
underkastad ämbetsansvar, av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet
vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna
bestämmelser, särskilda föreskrifter
eller tjänstens beskaffenhet,
dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd
med straff, för tjänstefel till
disciplinstraff.

År felet

■ ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 19

8) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254)
om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

För upptagande —-----

Om skyldighet-------

Såsom arbetare--------

Arbetsdomstolen skall bestå av
ordförande och sju ledamöter, av
dem en särskild ledamot för tjänstemannamål.

Övriga ledamöter, vilka skola vara
i arbetsförhållanden erfarna och
kunniga, förordnas av Konungen för
två år i sänder, två ledamöter efter
förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, två ledamöter
efter förslag av landsorganisationen
i Sverige och den särskilde
ledamoten efter förslag av tjänstemännens
centralorganisation. Sistnämnde
ledamot skall inträda på arbetarsidan
i stället för eu av de efter
landsorganisationens förslag utsedda
ledamöterna vid handläggning
av mål, däri tjänstemannaförening,
som icke är ansluten till landsorganisationen,
eller medlem i sådan för -

(Föreslagen lydelse)

§•

--- i Stockholm.

— särskilt stadgat.

--enligt lagen.

Med offentlig arbetsgivare förstås
i denna lag staten och arbetsgivare
som avses i kommunaltjänstemannalagen.

§•

Arbetsdomstolen skall bestå av
ordförande och åtta ledamöter. Av
ledamöterna skola två vara särskilda
ledamöter, en för mål där offentlig
arbetsgivare är part och en för
t jänstemannamål.

§■

Övriga ledamöter förordnas av
Konungen för två år i sänder. För
dessa ledamöter förordnar Konungen
för samma tid ersättare. Ledamöter
och ersättare skola vara i arbetsförhållanden
erfarna och kunniga.

Två ledamöter och sex ersättare
för dem förordnas efter förslag av
de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd samt två ledamöter
och sex ersättare för dem efter
förslag av landsorganisationen i Sverige.
För den särskilde ledamoten för
mål där offentlig arbetsgivare är
part skola förordnas tre ersättare.
Vid förordnande av denne ledamot
och ersättarna för honom skall iakt -

1 Senaste lydelse av 1 § se 1945:159, av 2 och 4 §§ se 1947:90 samt av 5 § so 1947:637.

20 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ening är part å nämnda sida, såframt
icke jämväl till landsorganisationen
ansluten förening eller medlem
i sådan förening är part å arbetarsidan
och tvisten huvudsakligen
rör sistnämnda part.

För vardera sidan förordnas enligt
samma regler dubbelt så många
ersättare som antalet ledamöter.

Förslag å------------

tagas, att minst två utses efter förslag
av kommunförbund. Även för
den särskilde ledamoten för tjänstemannamål
skola förordnas tre ersättare.
Denne ledamot och två ersättare
för honom skola utses efter förslag
av tjänstemännens centralorganisation.
Den återstående ersättaren
skall utses efter förslag av annan
huvudorganisation för tjänstemän,
som icke är ansluten till landsorganisationen.

här avses.

Ledamot eller ersättare, som avses
i denna paragraf, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugofem
års ålder. Befattningen må ej
utövas av den som är omyndig eller
i konkurstillstånd.

Ledamot eller ersättare, som avses
i i §, skall vara svensk medborgare
och hava uppnått tjugufem års
ålder. Ej må befattningen utövas av
den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

§•

Den särskilde ledamoten för mål
där offentlig arbetsgivare är part
skall vid handläggning av sådant
mål inträda på arbetsgivarsidan i
stället för en av de ledamöter som
förordnats efter förtroenderådets
förslag, om icke även annan arbetsgivare
är part på arbetsgivarsidan
och tvisten huvudsakligen rör denne.

Den särskilde ledamoten för
tjänstemannamål skall vid handläggning
av mål, där tjänstemannaförening
som icke är ansluten till
landsorganisationen eller medlem i
sådan förening är part på arbetarsidan,
inträda på arbetarsidan i stället
för en av de ledamöter som förordnats
efter landsorganisationens
förslag, om icke åven till landsorganisationen
ansluten förening eller
medlem i sådan förening är part på
arbetarsidan och tvisten huvudsakligen
rör sistnämnda part.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Senast meddelade förordnanden för ledamoten för tjänstemannamål och
ersättarna för honom skola upphöra att gälla vid utgången av år 1965. För -

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 21

slag till nya sådana förordnanden och till de övriga förordnanden, som påkallas
i samband med ikraftträdandet, skola avges under år 1965. Giltighetstiden
för dessa förordnanden skall begränsas så, att den utlöper samtidigt
med giltighetstiden för de vid ikraftträdandet gällande, enligt äldre
lydelsen av 4 § meddelade förordnandena.

Äldre bestämmelser om arbetsdomstolens sammansättning skola tillämpas
i mål där huvudförhandling påbörjats före lagens ikraftträdande.

22 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

9) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om
avstängning av domare

Härigenom förordnas, att 8—11 §§ lagen den 20 maj 1955 om avstängning
av domare skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Domare, som enligt denna lag är
avstängd från utövning av tjänsten,
skall vara skyldig att vidkännas det
löneavdrag som rätten må bestämma.
Dömes han ej till avsättning, äge
han uppbära den lön som avdragits.

Konungen äger meddela föreskrifter
om de olika slag av löneavdrag,
som vid tillämpningen av första stycket
må komma i fråga.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om domare, som enligt denna lag
varit avstängd från utövning av
tjänsten, ej dömes till avsättning,
äge han uppbära den lön som må
hava avdragits.

9 §•

Beslut i fråga om avstängning och
löneavdrag skall genast gå i verkställighet.

Beträffande talan mot beslut i fråga
om avstängning och löneavdrag,
så ock beträffande rättegången i högre
rätt dit sådan fråga fullföljts,
skall vad i rättegångsbalken sägs
angående häktning äga motsvarande
tillämpning; dock skall ej gälla
vad i 54 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken
stadgas om befrielse
från nedsättningsskyldighet för tilltalad,
som i målet hålles häktad.

Om avstängning och dess hävande
samt om beslut rörande löneavdrag
skall underrättelse genast lämnas
myndighet som äger bestämma om

Beslut i fråga om avstängning
skall genast gå i verkställighet.

§•

Beträffande talan mot beslut i fråga
om avstängning, så ock beträffande
rättegången i högre rätt dit
sådan fråga fullföljts, skall vad i
rättegångsbalken sägs angående
häktning äga motsvarande tillämpning;
dock skall ej gälla vad i 54
kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken
stadgas om befrielse från
nedsättningsskyldighet för tilltalad,
som i målet hålles häktad.

§•

Om avstängning och dess hävan
de skall underrättelse genast lämnas
myndighet som äger bestämma
om domarens tjänstgöring. Utbeta -

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 23

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

domarens tjänstgöring. Utbetalas lö- las domarens lön av annan myndignen
av annan myndighet, skall ock het, skall ock denna underrättas,
denna underrättas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

24 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

10) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för
krigsmän1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4 §•

(Föreslagen lydelse)

Den som — — — —----i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som
åtnjuter avlöning från krigsmakten
vidkännas löneavdrag med belopp,
som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

Vid beräkning —--------

Under strafftiden skall den som
åtnjuter avlöning från krigsmakten
vidkännas löneavdrag med belopp
som Konungen bestämmer.

tjugofyra timmar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1964:170.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 25

11) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester

Härigenom för ordnas, att 1 § lagen den 17 maj 1963 om semester skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare
i allmän eller enskild
tjänst med undantag av sådana arbetstagare,
för vilka enligt statliga
föreskrifter gälla särskilda bestämmelser
rörande semester. Från lagens
tillämpning är ock undantagen
arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens
familj eller som avlönas
uteslutande genom andel i vinst.

(Föreslagen lydelse)

§•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare
i allmän eller enskild
tjänst med undantag av arbetstagare,
som är medlem av arbetsgivarens
familj eller som avlönas uteslutande
genom andel i vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att statens och kommunernas tjänstemän får
förhandlingsrätt enligt i princip samma regler som gäller för andra arbetstagare.
Lön och övriga ekonomiska villkor skall enligt förslaget kunna regleras
i kollektivavtal. Förslaget innebär vidare, att lockout och strejk erkän
nes som tillåtna stridsmedel i intressetvist mellan stat eller kommun, å ena,
samt tjänstemannaorganisation, å andra sidan.

Förslag framlägges om en stats tjänstemannalag innehållande grundläggande
bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning samt om en
kommunaltjänstemannalag med vissa bestämmelser om koinmunaitjänstemännens
ställning i arbetsrättsligt hänseende.

Av propositionens innehåll kommer här att i huvudsak redovisas endast
de delar av vad föredragande departementschefen, statsrådet Lindholm, anfört,
som är av omedelbar betydelse för bedömande av motionsyrkandena
eller som eljest föranlett utskottet till särskilt yttrande. I övrigt hänvisas till
propositionen. Propositionen grundar sig på en promemoria, betitlad »De

26 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt» (SOU 1963: 51), som utarbetats
av en arbetsgrupp inom civildepartementet.

Motionerna

Motionsyrkandena kommer att redovisas nedan var för sig i sina särskilda
sammanhang. Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin
hemställan får utskottet, i den mån redogörelser därför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 716, II: 841, I: 718, II: 840, II: 838, II:
295 och I: 601.

Över motionerna I: 228 och II: 295 har andra lagutskottet i den ordning
§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande från arbetsdomstolens
ordförande. Redogörelse för yttrandet lämnas härnedan.

Begränsningar i förhandlingsrätten, lagstadgad överläggningsrätt

Departementschefen

Allmän motivering

»En väsentlig fråga under utredningsarbetet har varit huruvida och i vilken
utsträckning det bör stadgas begränsningar i rätten att förhandla och
träffa avtal om offentlig tjänstemans anställningsförhållanden. Som jag
tidigare nämnt bör 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt göras
tillämplig även på de tjänstemän hos stat och kommun, som är underkastade
ämbetsansvar. I denna lag förstås med förhandlingsrätt rätten att
påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom
rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Alla
frågor, som förhandlingsrätten sålunda rymmer, kan enligt 1 § lagen om
kollektivavtal regleras i sådant avtal och förhandling som öppnas enligt
1936 års lag avser också vanligen att få ett kollektivavtal till stånd. Visserligen
medför förhandlingsrätt för ena parten icke någon skyldighet för motparten
att sluta avtal. På den privata arbetsmarknaden har arbetsgivarna
i allmänhet förbehållit sig rätten att själva bestämma över sina företag. Om
ej annat följer av inskränkande bestämmelser i lag eller avtal, anses arbetsgivaren
äga själv leda och fördela arbetet, fritt antaga och avskeda arbetskraft
samt bestämma om den arbetsskyldighet som åvilar den anställde inom
ramen för anställningsavtalet. Eftersom det råder avtalsfrihet i dessa
frågor, blir dock arbetsgivarens möjligheter att utöva sina ifrågavarande befogenheter
i praktiken beroende av huruvida de anställda och deras organisationer
påkallar medinflytande och med vilken kraft de är beredda att genomdriva
sina anspråk.

I departementspromemorian föreslås vissa begränsningar i rätten att

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr i år 1965 27

träffa avtal mellan stat och kommun, å ena, samt offentlig tjänsteman, å
andra sidan. Med avseende på förbudets räckvidd har de offentliga tjänstemännen
indelats i tre kategorier. Det längst gående förbudet föreslås skola
gälla statens tjänstemän och avser huvudsakligen frågor om tjänstetillsättning,
tjänstemans åligganden, disciplinär bestraffning, anställnings upphörande,
tjänsteorganisationens utformning, myndighets arbetsuppgifter samt
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndighet. Den andra kategorien
omfattar sådana ämbetsansvariga tjänstemän hos kommun, församling,
skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskap, allmän försäkringskassa eller annan
allmän inrättning vilkas anställningsförhållanden är helt eller delvis
reglerade i lag eller annan allmän författning. Beträffande dem föreslås förbudet
skola avse dels åligganden i tjänsten och dels sådana författningsmässigt
reglerade anställningsvillkor, som enligt vad nyss sagts är för statstjänstemännens
vidkommande undantagna från avtalsrätt. Med denna bestämning
kommer bl. a. kommunalt anställda lärare och läkare, församlingspräster
och kyrkomusiker samt lärare vid statsunderstödda privatskolor
att vara underkastade i huvudsak samma begränsningar i förhandlingsrättsligt
hänseende som statstjänstemännen. Den tredje kategorien slutligen
omfattar övriga hos kommun eller allmän inrättning anställda tjänstemän,
som har ämbetsansvar. Beträffande dem föreslås förbudet skola avse endast
åligganden i tjänsten. Övriga anställningsvillkor, således ej endast lön
och ekonomiska förmåner av annan art utan även exempelvis frågor om
antagande och entledigande samt disciplinär bestraffning, skall såvitt gäller
tjänsteman tillhörande denna tredje kategori kunna bli föremål för behandling
enligt 1936 års lag och reglering i kollektivavtal.

Även enligt min mening finns inom det offentliga tjänstemannaområdet
vissa frågor, som ej lämpligen bör regleras i kollektivavtal. Jag åsyftar härvid
i första hand sådana frågor av rent eller övervägande organisatorisk
art som vad slags verksamhet det allmänna skall bedriva och hur denna
verksamhet lämpligen bör handhavas. Det torde ej heller vara föremål för
delade meningar att det i princip bör ankomma på statsmakterna och, inom
det kommunala området, kommunernas beslutande organ att besluta i dylika
frågor oberoende av organisationer, som främst företräder de anställdas
intressen som löntagare. I och för sig torde väl stat och kommun utan
stöd av lagbestämmelser, som inskränker avtalsfriheten, kunna förbehålla
sig bestämmanderätten i dessa frågor på samma sätt som arbetsgivarna
i allmänhet kunnat det på den privata arbetsmarknaden. Såsom framhålles
i departementspromemorian bör emellertid. det allmännas möjligheter att
hävda sin bestämmanderätt i hithörande frågor ej bero av i vad mån dess
förhandlingsorgan lyckas hålla frågorna utanför avtalsreglering. Jag anser
därför att i lag bör meddelas förbud mot avtal om den offentliga tjänsteorganisationens
utformning, offentlig myndighets arbetsuppgifter samt ledningen
och fördelningen av arbetet inom myndigheten. Det synes icke fin -

28 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

nas anledning att, såsom skett i departementspromemorian, undantaga den
icke reglerade kommunala förvaltningen från detta förbud.

Vid övervägande av frågan om ytterligare begränsningar i avtalsfriheten
är påkallade har man att beakta, att, såvitt gäller statens tjänstemän,
grundläggande bestämmelser om antagande och entledigande för närvarande
finnes i grundlag. Jag åsyftar regeringsformen § 28 om befordringsgrunder
vid statliga tjänstetillsättningar och § 36 om oavsättlighet. Riksdagen
har som vilande antagit förslag till sådan ändring av det sistnämnda
stadgandet att grundlagsenlig oavsättlighet tillkommer endast domare
(prop. 1964: 140, KU 19). Enligt förslaget skall emellertid grundläggande
bestämmelser i övrigt om statstjänstemännens rättsställning givas i lag. Vid
förslagets framläggande för riksdagen yttrade föredragande departementschefen,
att de samhällsintressen som är förenade med en självständig och
oväldig kår av förvaltningstjänstemän borde tillgodoses genom att i nämnda
lag meddelades utförliga och specificerade bestämmelser om skydd för statstjänsteman
mot godtyckligt eller eljest obehörigt avsked. Allmänna intressen
talar sålunda för att frågor om antagande och entledigande av statstjänsteman
liksom hitintills regleras i offentligrättslig ordning och således
utan rätt att träffa avtal därom; att förutsättningarna för entledigande bestämmes
i lag ligger även i de anställdas intresse. Om avtal ej bör få träffas
om statstjänstemans åligganden i tjänsten och villkoren för entledigande,
torde avtal ej heller böra tillåtas i frågor som avser disciplinär bestraffning
av statstjänsteman. Av det anförda framgår att jag i likhet med flertalet remissinstanser
i det stora hela ansluter mig till departementspromemorians
förslag om begränsning av rätten att förhandla om statstjänstemännens anställningsvillkor.
Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter som åvilar
tjänstemän tillhörande den andra av mig i det föregående omnämnda kategorien
bör även för dessa tjänstemän gälla i huvudsak samma begränsning
av förhandlingsrätten.

Vad härefter angår tjänstemän tillhörande den tredje tjänstemannakategorien,
d. v. s. i huvudsak tjänstemän inom den icke reglerade kommunala
förvaltningen, har kommunförbunden framställt invändningar mot vad i departementspromemorian
föreslagits om förhandlingsområdets utformning
såvitt gäller dessa tjänstemän samt yrkat förbud mot avtal om tjänstetillsättning,
disciplinära åtgärder och villkoren för anställnings upphörande.
Detta yrkande kan jag ej biträda. Rättsförhållandet mellan kommunerna
och deras tjänstemän har hitintills betraktats som i princip privaträttsligt
grundat. Visserligen är anställningsvillkoren i allmänhet bestämda i reglementen
antagna av kommunernas fullmäktige. Kommunernas normal t jänstereglementen
har dock tillkommit efter överenskommelser med personalorganisationerna.
Tjänstemans skyldighet att underkasta sig av fullmäktige
beslutade ändringar av anställnings- och avlöningsvillkor förutsätter att sådan
överenskommelse träffats. Reglementena är visserligen enligt gällande

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 29

rätt icke att anse som kollektivavtal, i vart fall icke såvitt angår tjänstemän
med ämbetsansvar, och lockout och strejk kan ej vidtagas mot eller av tjänstemännen.
De kommunala förhandlingsordningarna erkänner emellertid
uppsägning som stridsåtgärd och föreskriver vid sådan uppsägning i stället
för de i reglementena stadgade uppsägningstiderna en för alla tjänstemän
enhetlig ömsesidig uppsägningstid av en månad. Uppenbart är att de kommunala
tjänstereglemcntena och förhandlingsordningarna i realiteten ger
kommunaltjänstemännen och deras organisationer i allt väsentligt samma
inflytande över anställningsvillkoren som om dessa reglerats i kollektivavtal.
Förbud mot avtal om tjänstetillsättning, disciplinära åtgärder och
villkor för anställnings upphörande skulle innebära att en offentligrättslig
reglering infördes på ett område som hitintills lämnats fritt för enskilda avtal
och som för närvarande regleras genom överenskommelser, vilka står
kollektivavtalet nära. Det saknas enligt min mening bärande skäl att företaga
en sådan ändring samtidigt som man ger statens tjänstemän full förhandlingsrätt
beträffande deras ekonomiska anställningsvillkor. I vart fall
kan ej ifrågakomma att — såsom kommunförbunden i första hand yrkar —
frågor om tjänstetillsättning, disciplinmedel och anställnings upphörande genom
tvingande lagregler föres utanför avtalsområdet och överlämnas till
kommunernas bestämmanderätt. Antingen bör frågorna regleras i lag eller
bör det finnas möjligheter för tjänstemännen och deras organisationer att
utöva det inflytande som förhandlingsrätt enligt 1936 års lag innebär. Ett
särskilt skäl att ej begränsa avtalsfriheten är att kommunernas tjänstemän
i motsats till statens i allmänhet — om man bortser från de fall där kommunal
besvärsnämnd finnes inrättad — ej äger anföra förvaltningsbesvär
över beslut om anställande och entledigande utan är — vid sidan av utvägen
att anhängiggöra talan vid de allmänna domstolarna — hänvisade till
de restriktivt utformade kommunalbesvären. Tillätes kollektivavtal i dessa
frågor, kan enskild tjänsteman få sin rätt prövad i arbetsdomstolen.

Som en lösning att komma under övervägande i sista hand föreslår kommunförbunden,
att den i departementspromemorian föreslagna lagen om
statens tjänstemän, vilken innehåller regler om sådana anställningsvillkor
varom avtal ej må träffas, kompletteras med bestämmelser om kommunernas
tjänstemän. Ej heller detta förslag anser jag mig höra biträda. Det synes
icke föreligga förutsättningar för att i en gemensam lag sammanföra bestämmelser
om statens och kommunernas tjänstemän. Som jag förut nämnt
är de givna stats- och förvaltningsrättsliga utgångspunkterna för en reglering
av anställningsvillkoren icke desamma för statens tjänstemän som för
kommunernas. Härtill kommer att de kommunala verksamhetsområdena
i hög grad skiljer sig från del statliga och att de även sinsemellan företer
betydande olikheter. Slutligen skulle en reglering i lag av förhållandet mellan
kommunerna och deras anställda efter förebild av den statliga tjänsteinannalagcn
kunna anses inkräkta på den kommunala självstyrelsen.

30 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 är 1965

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att jag sålunda i det stora hela
ansluter mig till departementspromemorians av flertalet remissinstanser
tillstyrkta förslag om förhandlings- och avtalsområdets utformning, ehuru
med den jämkningen att avtalsförbudet såvitt gäller organisationsfrågor
utsträckes att avse hela det offentliga tjänstemannaområdet. Jag avser att i
det följande upptaga frågan om den närmare bestämningen av tjänstemannabegreppet
inom offentlig förvaltning. Beträffande olika detaljfrågor om
vad som är att hänföra till det avtalsfria området har delade meningar yppats
och jag återkommer härtill vid behandlingen av de olika lagbestämmelserna.
I stort sett bör dock även i dessa frågor promemorian vara vägledande.
Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit synes det principiellt
riktigt att begränsa avtalsområdet så att man ej senare på grund av då vunna
erfarenheter nödgas ytterligare inskränka detsamma.

Skulle avtal komma att träffas i strid mot avtalsförbudet bör givetvis avtalet
i den delen vara utan verkan. Enligt gällande processuella regler
torde arbetsdomstolen vara skyldig att ex officio pröva, huruvida en omtvistad
kollektivavtalsbestämmelse angår ett ämne, varom avtal ej må träffas,
och, om så befinnes vara fallet, avvisa målet. Arbetsdomstolens ordförande
har — liksom hans företrädare i yttrande över förhandlingsrättsutredningens
betänkande — uttalat betänkligheter mot att domstolen skulle
på detta sätt tvingas kontrollera, att statens förhandlingsorgan icke överskrider
de gränser som i det allmännas intresse dragés för förhandlingsrätten.
Enligt min mening bör det emellertid ej möta något principiellt hinder
mot en dylik officialprövning från arbetsdomstolens sida. Redan enligt gällande
rätt åligger det domstolen en sådan prövningsskyldighet, t. ex. i fråga
om kollektivavtals ogiltighet av den anledningen att arbetstagare har ämbetsansvar,
och domstolen har också i sin praxis förklarat kollektivavtal vara
av nämnda anledning ogiltigt i omtvistat hänseende, oaktat part ej gjort
påstående därom. Sett ur praktisk synpunkt kan det uppenbarligen medföra
olägenheter, om en rättegång rörande tolkningen av ett avtal, som parterna
på ömse sidor anser bindande, leder till en förklaring från domstolens sida
att avtalet i viss del är ogiltigt. Särskilt är detta fallet om endera parten
gör gällande att avtalet under sådana omständigheter även i övrigt är ogiltigt
på grund av att en väsentlig förutsättning för detsamma brustit. Givetvis
ökar dessa olägenheter om parterna har svårt att på förhand avgöra om
ogiltighetsgrund föreligger och det skall ej förnekas, att den föreslagna
gränsdragningen mellan frågor varom avtal må träffas och övriga frågor
stundom kan vålla tvekan vart ett visst ämne är att hänföra. Trots detta är
jag ej beredd att — såsom arbetsdomstolens förutvarande ordförande
ifrågasatt i sitt yttrande över förhandlingsrättsutredningens betänkande
— föreslå en begränsning av arbetsdomstolens prövningsskyldighet i förevarande
hänseende till fall där part gör gällande att kollektivavtalet är
ogiltigt därför att det avser fråga varom avtal ej må träffas. En sådan be -

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 31

gränsning skulle kunna medföra att de avtalsslutande parterna icke med
samma omsorg som eljest prövade om viss fråga hör till avtalsområdet eller
ej. Arbetsdomstolen bör därför i princip vara skyldig att självmant pröva
huruvida statliga och kommunala förhandlingsorgan överskridit gränserna
för sin befogenhet. Såsom arbetsdomstolens nuvarande ordförande förutsatt
bör dock hinder ej möta, att denna granskningsskyldighet begränsas
till de omtvistade delarna av avtalet.

Fråga har uppkommit om tjänstemännen och deras organisationer bör
tillförsäkras rätt till överläggning med offentlig myndighet i frågor, som är
förbehållna arbetsgivarens bestämmanderätt. Departementspromemorians
förslag att gällande bestämmelser om rätt till sådan överläggning upphäves
utan att ersättas av motsvarande regler har mött gensagor dels från
vissa myndigheter, dels och i synnerhet från organisationsliåll. När det
gäller att taga ställning till denna fråga torde till en början böra beaktas att
gällande författningar om förhandlingsrätt med speciell innebörd för ämbetsansvariga
tjänstemän på sin tid tillkom som ersättning för att dessa
tjänstemän undantogs från den allmänna förhandlingsrätten enligt 1936
års lag. Genom att denna lag nu göres tillämplig på samtliga arbetstagare
i allmän tjänst, blir de ämbetsansvariga tjänstemännen i tillfälle att öva
samma inflytande som övriga arbetstagare över de från arbetstagarsynpunkt
mest väsentliga arbets- och anställningsvillkoren nämligen lön och
övriga med tjänsten förenade ekonomiska förmåner. Det är vid sådant förhållande
icke lika angeläget att beträffande övriga arbets- och anställningsvillkor
upprätthålla bestämmelser om rätt till överläggning.

Erfarenheten har visat att det bereder vissa svårigheter att skilja mellan
avtalsförhandlingar och överläggningar i syfte att framföra synpunkter och
önskemål. Dessa svårigheter framträder särskilt, om ena parten har rätt alt
påkalla överläggning och motparten är underkastad en däremot svarande
skyldighet att ingå i svaromål. På det offentliga tjänstemannaområdet skulle
en dylik ordning lätt medföra risk för att avtal komme att träffas om frågor,
som är förbehållna of fentligrättslig reglering. De nuvarande bestämmelserna
om överläggningsrätt har visat sig svåra att tillämpa, särskilt i vad avser
skyldighet för statlig och kommunal myndighet att delgiva tjänstemännens
organisationer förslag och utkast till nya eller ändrade villkor.
Tjänstemännens centralorganisation har också i sitt remissvar hänvisat till
de svårigheter som är förknippade med dclgivningsplikt för myndighet och
förklarat sig icke påyrka att sådan plikt föreskrives. Av denna enligt min
mening välgrundade ståndpunkt synes följa, att det bör överlämnas åt myndigheterna
att själva avgöra i vilken utsträckning överläggning med organisationerna
är påkallad i frågor varom avtal ej må träffas. Det synes mig
icke vara en lämplig ordning att, såsom nyssnämnda organisation föreslår,
statliga och kommunala myndigheter ålägges att på framställning av organisation
upptaga överläggning med organisationen i varje fråga varom

32 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

avtal ej får träffas, innan myndigheten fattar beslut i ärendet. I mindre viktiga
ärenden måste det vara myndigheterna obetaget att fatta beslut utan
iakttagande av en förhållandevis omständlig överläggningsprocedur.

Uppenbarligen är det vanskligt att uppställa en regel för myndigheternas
handlande i förevarande hänseende. Varje sådan regel ger lätt upphov till
meningsskiljaktigheter om tillämpningen och vid en oriktig tillämpning
från myndighets sida kan dess beslut, även om det är i sak riktigt, komma
att efter besvär undanröjas såsom tillkommet i formellt oriktig ordning.
Trots dessa betänkligheter mot en lagfäst överläggningsrätt skulle jag måhända
vara beredd att föreslå ett dylikt institut, om det funnes anledning befara
att myndigheterna icke självmant kommer att upptaga överläggningar i
ärenden, där tjänstemännen och deras organisationer har grundade anspråk
på att få framföra sina synpunkter och önskemål. Det torde dock ej finnas
skäl för dylika farhågor. Det måste ligga i de offentliga arbetsgivarnas eget
intresse att taga initiativ till överläggning i mera väsentliga frågor rörande
den offentliga administrationens utformning och verksamhet. Även
utan särskilda bestämmelser om överläggningsplikt för offentliga arbets^
givare kommer organisationerna att indirekt åtnjuta visst rättsligt skydd
för sitt intresse av att få komma till tals med motparten i frågor utanför avtalsområdet.
Har kollektivavtal om löner o. d. träffats under vissa bestämda
förutsättningar med avseende på organisation och arbetsuppgifter, lär nämligen
under avtalstiden väsentlig ändring av vad sålunda är förutsatt ej
kunna genomföras utan att förhandlingar upptages med tjänstemännens organisationer
om de ändringar i löner och annat som de nya förhållandena
kan påkalla och organisationerna får därvid tillfälle att framföra synpunkter
även i frågor varom avtal ej må träffas. Jag förutsätter vidare att myndigheterna,
även om de ej har anledning att taga initiativ till överläggningar,
likväl kommer att vara lyhörda för önskemål från organisationernas sida
att få framföra synpunkter och önskemål innan ärenden avgöres.

I detta sammanhang bör erinras om den form för fortlöpande kontakter
mellan myndigheter och anställda som samarbetet inom företagsnämnder
utgör. Genom företagsnämnder har man velat tillgodose bl. a. de anställdas
krav på insyn i verksamheten och det är förutsatt att man i företagsnämnderna
samråder om för verket och dess personal väsentliga frågor. Utan
starka skäl bör de offentliga myndigheterna ej underkastas en ordning som
innebär -— förutom skyldighet att förhandla enligt 1936 års lag om löner
o. d. och att hålla personalen genom företagsnämnder informerad om
verksamheten i övrigt — jämväl plikt att överlägga med organisationerna
beträffande anställningsförhållanden förbehållna offentligrättslig reglering.
Då jag ej blivit övertygad om behovet av en sådan överläggningsplikt,
ansluter jag mig till departementspromemorians förslag i denna del.
Däremot kan det vara lämpligt att ålägga myndighet överläggningsplikt vid
handläggningen av viss speciell fråga varom myndigheten äger besluta. Så -

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 33

som framgår av det följande föreslår jag skyldighet för företrädare för
Kungl. Maj:t och för statlig myndighet att på begäran upptaga fråga om
uppsägning av tjänsteman till överläggning med tjänstemannens organisation.
»

Specialmotivering 3 § statstjänstemannalagen

»I likhet med det övervägande antalet remissinstanser godtager jag de i
paragrafen avsedda begränsningarna i förhandlings- och avtalsrätten för
slatstjänstemännen. Utöver vad jag anfört i den allmänna motiveringen
vill jag framhålla följande.

Förbudet att träffa avtal om anställnings- eller arbetsvillkor som sägs under
c) avser bl., a., vilken av de i 7 § angivna anställningsformerna som skall
användas vid tillsättning av viss tjänst.

Under förbudet att avtala om inrättande av tjänst faller fråga huruvida
tjänsten skall vara ordinarie, extra ordinarie, extra o. s. v. samt om tjänsten
skall vara heltids- eller deltidstjänst. När i paragrafen talas om förbud mot
avtal om — förutom särskilt angivna organisationsfrågor — jämväl tjänsteorganisationens
utformning i övrigt avses härmed exempelvis frågor om den
organisatoriska uppbyggnaden av ett verk, myndighets stationeringsort och
geografiska verksamhetsområde samt inrättande av vikariat. Såsom en personalorganisation
framhållit bör hinder icke möta att träffa avtal om att vissa
tjänster med väsentligen samma arbetsuppgifter i avlöningshänseende
fördelas enligt visst kvotsystem, dock utan att detta får inkräkta på arbetsgivarens
bestämmanderätt rörande tjänsters inrättande. Den föreslagna lagtexten
uppställer icke heller något sådant hinder.

Med anledning av yrkandet från bl. a. några personalorganisationer,
att avtal skall få träffas om arbetstidens förläggning, erinrar jag om att
på den privata arbetsmarknaden arbetsgivaren ej sällan förbehållit sig bestämmanderätten
i denna fråga. En personalorganisation har också framhållit,
att det inom sådana områden där tjänstgörings- och turlistor förekommer
kan vara nödvändigt för driftens upprätthållande att myndigheten
har det slutliga avgörandet när det gäller arbetstidens förläggning. För egen
del anser jag det icke kunna komma i fråga, att den offentlige arbetsgivaren
avhänder sig bestämmanderätten beträffande arbetstidens förläggning
på sådana områden som exempelvis försvaret, sjukvården, socialvården och
kommunikationsväsendet. Även om behovet av en ensidig reglering kan synas
vara mindre framträdande på andra områden, finner jag det likväl icke
vara möjligt att härvidlag göra skillnad mellan olika förvaltningsområden.
Uppenbart är emellertid, att arbetstidens förläggning är av väsentlig betydelse
för de anställda och att arbetsgivaren fördenskull liksom hittills vid behov
bör samråda med personalen — inom företagsnämnder eller på annat
sätt — innan större förändringar vidtages. I anslutning till ett uttalande
från en personalorganisation beträffande undervisningsväsendet vill jag ut 3

Bihang till riksdagens protokoll 1!)65. 5 saml. 3 avd. Nr 1

34 Sammansatt konstitutions- och andra lugutskotts utlåtande nr 1 år 1965

tala, att frågan om lärarpersonalens undervisningsskyldighet mätt i antal
undervisningstimmar icke avser arbetstidens förläggning utan i stället arbetstidens
längd och att hinder således ej föreligger att träffa avtal härom.
Däremot avser fråga om skolårets och feriernas längd och förläggning ämne
varom avtal ej må träffas.

I fråga om förbudet mot avtal om rätt till annan ledighet än semester vill
jag understryka, att avtalsförbudet avser endast frågor huruvida och i vilken
omfattning ledighet bör beviljas men däremot ej frågan om lön eller
andra förmåner under beviljad ledighet.

Slutligen vill jag nämna, att frågor om skyldighet att bära tjänstedräkt
ej hör till avtalsområdet utan är avsedda att regleras genom föreskrifter
som avses i 10 § första stycket.»

Specialmotivering 2 § kommunaltjänstemannalagen

»Stadgandet, som motsvarar 2 § i promemorieförslaget, innebär i jämförelse
med detta förslag en utvidgning av det avtalsförbjudna området. För motiven
till den av mig föreslagna paragrafen har jag redogjort i den allmänna
motiveringen. Beträffande den närmare innebörden av punkterna b) och c)
får jag hänvisa till vad jag anfört under 3 § statstjänstemannalagen och
får därjämte tillägga följande.

Förbudet under b) mot avtal om myndighets arbetsuppgifter samt om
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndighet syftar till att förbehålla
den offentlige arbetsgivaren rätten att, utan att vara bunden av förhandlingsskyldighet
med tjänstemännens organisationer, inom ramen för
anställningsavtalet bestämma om tjänstemannens arbetsuppgifter och vad
tjänstemannen i övrigt har att iakttaga i sin tjänsteutövning d. v. s. tjänstemans
åligganden i tjänsten. Jag är medveten om att det kan uppkomma
tvekan om i vilken utsträckning arbetsgivaren äger med stöd av detta stadgande
vägra att inlåta sig på förhandling. I händelse tvist uppkommer härom,
kan efter anmälan av förlikningsman frågan komma att prövas av
arbetsdomstolen enligt 6 § andra stycket lagen den 28 maj 1920 (nr 245)
om medling i arbetstvister. När det gäller förhållandena på den privata
arbetsmarknaden har arbetsdomstolen i en råd mål om tolkning och tilllämpning
av kollektivavtal haft att taga ställning till frågan vilka befogenheter
som tillkommer arbetsgivare vid utövandet av företagsledning och
arbetsledning. Arbetsdomstolens praxis bör kunna ge ledning vid tillämpningen
av ifrågavarande för budsbestämmelse.»

Motioner

1 motionerna 1: 716 och II: 842 har hemställts bl. a.,

1) att 2 § kommunaltjänstemannalagen måtte erhålla följande lydelse:
»Avtal må ej träffas om tjänstemans åligganden i tjänsten.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 35

Avtal må ej heller träffas om sådana i lag eller annan allmän författning
reglerade anställningsförhållanden, som angå

a) tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande; b)

tjänsters inrättande och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie
stat, indragning och förändring av tjänster eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

c) myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom
myndigheten samt rätt till annan ledighet än semester.

Har avtal träffats i strid mot vad i denna paragraf stadgas, är avtalet i
sådan del utan verkan.»

2) att riksdagen måtte vidtaga motsvarande ändringar i statstjänstemannalagen
i fråga om arbetstidens förläggning, samt

3) »att riksdagen måtte uttala betydelsen av en reell överläggningsrätt i
frågor, varom avtal ej må träffas.»

1 motionerna 1: 717 och II: 8bl, har hemställts dels att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte besluta bl. a., »att avtal må
kunna slutas om arbetstidens förläggning och rätt till annan ledighet än
semester samt att arbetstagarorganisation skall äga lagfäst rätt att påkalla
överläggning i frågor varom avtal icke må slutas samt att myndighets beslut
i sådan fråga, därest organisation begärt överläggning, icke må fattas förrän
överläggning ägt rum», dels att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderlig författningstext.

1 motionerna I: 718 och 11:839 har hemställts,

»1) att i statstjänstemannalagen 3 § 2 st. b) orden »arbetstidens förläggning
eller rätt till annan ledighet än semester» utgår; samt

2) att kommupaitjänstemannalagen 2 § erhåller följande lydelse:

»I anställningsförhållande varå denna lag är tillämplig gäller vad som är
bestämt i avtal.

Avtal må ej träffas om tjänstemans åligganden i tjänsten.

Avtal må ej heller träffas om sådana i lag eller annan allmän författning
reglerade anställningsförhållanden, som angå

a) inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter samt ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten eller inrättningen;

c) tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra och tredje styckena,
är avtalet i denna del utan verkan.»

36 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

Statstjänstemans oavsättlighet, tillsättning av tjänst

Innehavare av domarämbete liksom andra ämbets- och tjänstemän än
de som enligt 35 § regeringsformen har förtroendesysslor kan jämlikt 36 §
regeringsformen i dess nu gällande lydelse skiljas från tjänsten endast av
allmän domstol. Bestämmelsen har ansetts gälla dem som tillsatts genom
fullmakt. Avsättningsförbudet är kombinerat med ett förbud att förflytta
en befattningshavare till annan tjänst mot hans vilja. Medgivande till förflyttning
har emellertid i praxis inte ansetts erforderligt i det särskilda fallet.
I samband med nya löneregleringar har nämligen, även för fullmaktshavare,
stadgats en ganska vittgående förflyttningsskyldighet. Enligt statens
allmänna avlöningsreglemente är sålunda innehavare av ordinarie tjänst
skyldig att låta förflytta sig dels till annan stationeringsort, dels till annan
ordinarie tjänst vid det verk han tillhör, dock utan rubbning av de ekonomiska
förmånerna. Samtidigt stadgas att innehavare av ordinarie domartjänst
må underkastas sådan förflyttning endast om Kungl. Maj :t anser
organisatoriska skäl påkalla förflyttningen.

Oavsättliga är i princip också de tjänstemän som tillsatts med konstitutorial,
eftersom dessa kan skiljas från tjänsten endast på grund av fel eller
försummelse i tjänsten.

Enligt det av riksdagen såsom vilande antagna förslaget till ny lydelse av
36 § regeringsformen tillkommer grundlagsstadgad oavsättlighet och förflyttningsskydd
endast domare. Beträffande övriga med fullmakt eller konstitutorial
tillsatta tjänstemän kommer enligt det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till statstjänstemannalag att finnas ett i huvudsak
oförändrat —- om än icke grundlagsfäst — avsättningsförbud. Enligt
samma förslag blir tjänsteman, som är anställd med fullmakt — dock icke
domare — eller konstitutorial, skyldig låta förflytta sig till annan statlig
tjänst som tillsättes med samma anställningsform. Förflyttning till tjänst
hos myndighet inom annat verksamhetsområde får dock ske endast om arbetsuppgifterna
är likartade eller tjänstemannen i allt fall med hänsyn till
sin utbildning är lämplig för tjänsten.

Som innehavare av den styrande makten organiserar Kungl. Maj :t statstjänsten.
Det är således Kungl. Maj:t som bestämmer, vilka ämbeten och
tjänster som skall finnas, hur göromålen skall fördelas mellan dem, vilka
kompetensfordringar som skall ställas på tjänstens innehavare samt hur
och av vem tjänster skall tillsättas. Kungl. Maj :t är emellertid i dessa avseenden
bunden av vad som kan vara stadgat i grundlag eller allmän lag ävensom
av de av riksdagen beviljade anslag och bestämmelser knutna som villkor
vid av riksdagen antagna och av Kungl. Maj :t accepterade lönestater. Enligt
4 § statens allmänna avlöningsreglemente inrättas ordinarie tjänster samt
extra ordinarie tjänster i lönegraderna Ae 20—27 och Be 1—10 av Kungl.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 37

Maj:t med stöd av riksdagens beslut. Kungl. Maj:t må dock i vissa i bestämmelsen
angivna fall utan att frågan underställes riksdagen besluta om tillfällig
ökning av antalet tjänster som där avses,. Andra extra ordinarie tjänster
än de nämnda samt aspiranttjänster och extra tjänster må enligt den
nämnda bestämmelsen, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser
meddelade av Kungl. Maj :t, inrättas och lönegradsplaceras av vederbörande
myndighet.

Departementschefen

Specialmotivering 6 § statstjånstemannalagen

»Såsom föreslagits i departementspromemorian bör lagen innehålla grundläggande
bestämmelser om förfarandet då myndighet har att tillsätta tjänst.
De frågor som härvid träder i förgrunden är i vilka fall tjänst skall kungöras
ledig till ansökan samt ansökningsförfarandets rättsverkningar.

Den i promemorian föreslagna regeln att tjänst, som tillsättes av myndighet,
skall ledigförklaras, om ej Kungl. Maj :t annat bestämmer, har lämnats
utan erinran under remissbehandlingen och även jag biträder detta
förslag. Det torde ej vara möjligt att i lagen närmare angiva i vilka fall
undantag från huvudregeln bör förekomma. Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillsätta tjänst utan ledigförklaring bör kunna meddelas såväl generellt
som för visst fall. Generellt bemyndigande bör kunna ifrågakomma exempelvis
vid antagning av aspiranter, vid tillsättning av tjänst i reglerad befordringsgång
samt vid förordnande på lägre icke-ordinarie tjänst och på
arvodesbefattning. Nuvarande förfarande vid tillsättning av militär och civilmilitär
personal bör också kunna bibehållas. Liksom för närvarande bör
det vidare vid vissa verk finnas möjlighet att tillsätta tjänst genom beslut
om förflyttning. Befogenheten för Kungl. Maj :t att i det särskilda fallet besluta
om avsteg från huvudregeln om ledigförklaring avser särskilt sådana
fall som då en tjänst eller en grupp av tjänster uppflyttas i högre lönegrad.

Då en tjänst som myndighet tillsätter kungjorts ledig, bör av praktiska
skäl och ordningsskäl i princip gälla att endast den som sökt tjänsten inom
föreskriven tid må erhålla densamma. Vad nu sagts innebär dock icke att
Jedigförklaring medför rätt för någon sökande att få tjänsten. Det måste
stå myndigheten fritt att icke tillsätta tjänsten med någon av de sökande.
Härav följer enligt min mening, att myndigheten, sedan dess beslut att icke
tillsätta tjänsten vunnit laga kraft, bör äga ledigförklara tjänsten på nytt.
Har myndigheten denna befogenhet, bör myndigheten också äga rätt att
beakta för sent inkommen ansökan. Detta bör dock få ske endast om särskilda
skäl föreligger. Vad sålunda anförts om ansökningsförfarandets rättsverkningar
bör gälla så snart myndighet ledigförklarat tjänst, som den
äger tillsätta, och således även i det fall att myndigheten tillgripit lediglörklaring
oaktat skyldighet därtill ej förelegat. Bestämmelserna i paragra -

38 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

fens andra stycke om ansökningsförfarandets rättsverkningar har utformats
i enlighet med det anförda; uttrycklig bestämmelse om myndighets rätt att
ledigförklara tjänst på nytt torde icke erfordras.

Som sökande bör anses envar som sökt tjänsten inom föreskriven tid,
även om han icke vid ansökningstidens utgång fullgjort allt som sökande
har att iakttaga, exempelvis om han underlåtit att inkomma med meritförteckning,
åldersbetyg e. d. Om en tjänst ledigförklaras på nytt, bör den
som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet och inte återkallat sin ansökan
anses kvarstå som sökande.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om förfarandet
i övrigt vid tjänstetillsättning, bl. a. bestämmelser som tillgodoser
sökandes intresse av att kunna få kännedom om myndighets beslut i tillsättningsärende.
»

Motioner

1 motionerna 1: 601 och II: 424 har hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning enligt i motionerna angivna
riktlinjer om garantier för oavsättlighetsprincipens tillämpning i samband
med inrättande av nya tjänster.

Stridsåtgärder, samhäilsfarliga konflikter

Departementschefen

Allmän motivering

»En reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt, som innebär
att anställningsvillkor för dessa arbetstagare regleras i avtal, aktualiserar
frågan om rätt till fackliga stridsåtgärder i intressetvister inom det offentliga
tjänsteområdet. Fria kollektivavtal förutsätter tillgång till antingen
effektiva fackliga påtryckningsmedel eller någon form av skiljenämndsförfarande
i intressetvister. Det är förståeligt att på vissa håll tvekan yppats
inför det förstnämnda alternativet. I ett par yttranden över de utredningar
som skett i detta ärende har ifrågasatts om icke i stället ett obligatoriskt
skiljedomsförfarande i intressetvister borde övervägas. Med anledning härav
vill jag till en början framhålla, att en ordning med obligatorisk skiljedom
i intressetvister alltid är förenad med vissa olägenheter. En sådan
ordning är sålunda ägnad att försvaga den strävan att nå en uppgörelse vid
förhandlingsbordet som bör besjäla de förhandlande parterna. En part som
icke söker skiljedom kan nämligen i många fall ådraga sig kritik för att ej
ha uttömt möjligheterna att tillvarataga de intressen han företräder. Tanken
på tvångsskiljedom på förevarande område möter invändningar även från
andra synpunkter. Sålunda har denna tanke icke gehör hos de offentliga

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 39

tjänstemännens organisationer, varför en skiljenämnd knappast skulle komma
att omfattas av tjänstemännens förtroende. Vidare är ett allmänt skiljedomsförfarande
i intressetvister svårförenligt med en ordning, som förutsätter
att på det statliga tjänstemannaområdet uppgörelser om löner regelmässigt
skall för godkännande underställas riksdagen och som bygger på
parlamentariskt inflytande redan innan uppgörelse träffats. Jag har av dessa
skäl ej kunnat ansluta mig till tanken på tvångsskiljedom som normal
utväg att lösa intressetvister inom det offentliga tjänstemannaområdet. Med
denna inställning måste man å andra sidan godtaga rätt för part att i sådan
tvist vidtaga åtgärder för att öva påtryckning på motparten. Uppsägningsrätt
är mindre tjänlig som fackligt stridsmedel. Eftersom parterna i en arbetskonflikt
vanligen är å ömse sidor angelägna att icke bryta anställningsförhållandet,
når man med uppsägning icke det direkta syftet med stridsåtgärder
tidigare försök att inom det offentliga tjänstemannaområdet konstruera
en uppsägningsrätt som ersättning för rätt till arbetsinställelse får
anses ha visat, att den vägen ej är framkomlig.

På den privata arbetsmarknaden erkännes lockout och strejk som legitima
medel att öva påtryckning i fackligt syfte. Även inom den offentliga sektorn
är arbetsinställelse tillåten som fackligt stridsmedel i intressetvist såvitt
gäller kollektivavtalsanställda arbetstagare. Som exempel på offentliga
arbetsområden med övervägande kollektivavtalsanställd personal må nämnas
försvarets och televerkets verkstäder samt kommunala gas- och elverk,
renhållningsverk och kommunikationsinrättningar. Det skall ej fördöljas
att det offentliga tjänstemannaemrådet är speciellt ömtåligt för sådana
stridsåtgärder som lockout och strejk. Dels är den offentliga tjänsteverksamheten
till sin natur sådan att arbetskonflikter inom densamma i särskilt
hög grad drabbar utomstående. Dels kan fackliga aktioner riktade mot
ett fåtal nyckelposter inom den offentliga tjänsten mer eller mindre lamslå
hela verksamhetsfält; risken för sådana aktioner, vilka ej behöver medföra
stora ekonomiska påfrestningar för organisationerna, kan vara större än
risken för arbetsinställelse som omfattar ett stort antal arbetstagare. Frågan
vilka begränsningar i rätten att vidtaga stridsåtgärder som med hänsyn till
de nu anförda omständigheterna kan böra övervägas utgör en del av det
problemkomplex som brukar sammanfattas i spörsmålet om skydd mot s. k.
samhällsfarliga konflikter.

Statens och kommunernas verksamhet kan uppenbarligen ej tillåtas bli
försatt ur spel. Samhället måste äga medel att värja sig mot konflikter, som
skulle kunna äventyra rikets säkerhet eller medborgarnas trygghet till liv
och egendom, vården av sjuka, omhändertagna och andra behövande eller
medföra allvarliga rubbningar i samhällsekonomien eller folkförsörjningen.
Men konflikter med sådana verkningar kan förekomma även på den enskilda
arbetsmarknaden. I och för sig torde eu strejk inom den av stat eller
kommun bedrivna verksamheten ej behöva medföra större faror för det all -

40 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

männa än en omfattande arbetskonflikt vid exempelvis enskilda företag för
produktion eller distribution av livsmedel, bränsle och andra livsförnödenheter
eller en arbetsinställelse av ett fåtal tjänstemän i nyckelpositioner vid
sådana företag. Skillnaden mellan offentlig och enskild verksamhet i fråga
om sårbarhet vid arbetskonflikter synes vara mera en gradskillnad än en
artskillnad. Vid en bedömning av spörsmålet med vilka medel samhället bör
skydda sig mot samhällsfarliga konflikter bör därför, såsom förhandlingsrättsutredningen
anmärkt, principiell skillnad ej göras mellan allmän och
enskild verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om de försök som gjordes på 1930-talet att genom i förväg stiftad lag förhindra samhällsfarliga konflikter.
Som bekant skrinlädes dessa försök, sedan den privata arbetsmarknadens
huvudorganisationer — Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
— genom det s. k. Saltsjöbadsavtalet 1938 överenskommit om åtgärder
till förebyggande av sådana konflikter. Till grund för detta avtal
låg en av arbetsgivare och arbetstagare gemensamt hävdad uppfattning att
— så länge deras organisationer var beredda att beakta jämväl de allmänt
samhälleliga intressen som var förknippade med deras verksamhet — de åtgärder,
som rimligen kunde påkallas av hänsyn till arbetsfreden, naturligast
och lämpligast borde vidtagas av organisationerna själva. Det gjordes
vidare gällande att behovet att undvika eller begränsa en viss konflikt
beror av omständigheterna i det särskilda fallet och att någon annan utväg
därför ej synes finnas än att låta avvägningen av de intressen som här
står mot varandra äga rum i varje konfliktsituation för sig. Från bl. a.
dessa utgångspunkter inrättades arbetsmarknadsnämnden såsom ett arbetsmarknadsparternas
eget organ för prövning från fall till fall av fråga om
undvikande, begränsande eller hävande av arbetskonflikt, som inverkar
störande på samhällsviktiga funktioner. Det lär väl numera allmänt anses,
att Saltsjöbadsavtalet innebar en även för samhället i vidaste mening tillfredsställande
lösning. Erfarenheterna från de arbetsområden där lockout
och strejk är tillåtna har givit belägg för den ansvarsmedvetenhet varmed de
stora organisationerna utnyttjar sina maktresurser. Det finnes ej anledning
antaga annat än att denna ansvarskänsla präglar även de offentliga
tjänstemännens organisationer. Härom vittnar för övrigt de preliminära
huvudavtal som staten och kommunförbunden — efter mönster av Saltsjöbadsavtalet
— träffat med dessa tjänstemäns huvudorganisationer och som
är avsedda att träda i kraft samtidigt med en ny förhandlingsrätt.

Enligt dessa avtal må icke i något fall arbetsinställelse, blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd vidtagas på arbetstagarsidan utan
att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av vederbörande huvudorganisation.
Om part förmenar, att en konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga
samhällsfunktioner, äger han påkalla förhandling med motparten i syfte att
undvika, begränsa eller häva konflikten. Avsikten med sådan förhandling

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 41

är att parterna skall i första hand själva söka komma överens om vilka arbetsuppgifter
som med hänsyn till utomstående måste utföras och svara för
att sådant arbete blir utfört. Kan enighet ej uppnås, äger part hänskjuta till
en särskild nämnd — statstjänstenämnden på det statliga området och den
centrala nämnden på det kommunala — att pröva om konflikten är samhällsfarlig.
Finner nämnden detta vara fallet, skall den hemställa till parterna
att undvika, begränsa eller häva konflikten. Fredsplikt råder under två
veckor från det frågan hänskjutits till nämnden, och nämnden kan, om den
behöver rådrum, förordna om ytterligare en veckas uppskov. Visserligen
finns det inga formella garantier för att nämnden skall kunna fatta beslut;
den är nämligen paritetiskt sammansatt och varje ledamot har en röst. Ej
heller är parterna rättsligt förpliktade att följa nämndens rekommendationer.
Men enligt min mening innebär dessa avtal, som vilar på förtroende
för organisationernas vilja och förmåga att under ansvar utöva sin maktställning,
ändock avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter inom
det offentliga tjänstemannaområdet. Särskilt vill jag framhålla betydelsen
av den utsträckta fredsplikt efter förhandlingssammanbrott, som parterna
underkastat sig och som möjliggör ingående överväganden om verkningarna
av en förestående konflikt. Det hade enligt min mening icke varit lämpligt
att låta nämnden med för parterna bindande verkan avgöra, huruvida
en konflikt med hänsyn till föreliggande samhällsintressen kan tillåtas
eller icke. Inom det offentliga tjänstemannaområdet bör det vara statsmakterna
förbehållet att bestämma därom. Ingen ifrågasätter Kungl. Maj :ts och
riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning till skydd för vitala samhällsintressen.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att, om de offentliga tjänstemännen
tillerkännes förhandlingsrätt enligt 1936 års lag, man också bör i princip
godtaga lockout och strejk som lovliga stridsmedel inom detta arbetsområde.
För min del anser jag i likhet med flertalet remissinstanser, att ett sådant
steg kan tagas utan att fördenskull väsentliga samhällsintressen behöver
äventyras. Jag anser vidare, att rätten till arbetsinställelse i princip bör
gälla oavsett anställningsform och arbetsuppgifter.

På den privata arbetsmarknaden gäller icke andra i lag stadgade förbud
att med iakttagande av föreskriven varsellid vidtaga arbetsinställelse än kollektivavtalslagens
förbud mot stridsåtgärder i tolkningstvister m. m.; jag
bortser i detta sammanhang från förhållanden under krig och därmed likartade
tillstånd. I departementspromemorian föreslås att inom det offentliga
tjänstemannaområdet rätten att vidtaga lockout och strejk utöver vad som
följer av kollektivavtalslagen begränsas i tre hänseenden. Dels får sådan
arbetsinställelse vidtagas endast vid konflikt om anställnings- och arbetsvillkor,
varom avtal må träffas, dels begränsas i vissa hänseenden rätten till
sympatiåtgärder och dels skall som villkor för rätt att deltaga i strejk gälla

42 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

att beslut om strejken fattats av organisation som tjänstemannen tillhör.
Vad sålunda föreslagits har vunnit gillande hos flertalet remissinstanser
och även jag anser förslagen om dessa begränsningar i rätten till arbetsinställelse
vara på sin plats. Det finnes icke anledning att inom det offentliga
tjänstemannaområdet tillåta lockout och strejk annat än som påtryckningsmedel
i avtalsförhandlingar. Stridsmedlen bör alltså ej få användas för att
öva påtryckning i fråga, varom avtal ej må träffas. I princip bör det ej heller
vara tillåtet att inställa arbetet för att bispringa den som befinner sig i
konflikt med en tredje part. Sålunda bör exempelvis statens tjänstemän ej
få vidtaga sympatistrejk för att stödja kommunalt eller privat anställda arbetstagare.
Däremot synes det ej böra resas förbud mot att en organisation
av statstjänstemän sympatistrejkar för att bistå en annan sådan organisation.
Kravet att strejk skall ha beslutats av tjänstemannens arbetstagarförening
motiveras av att det är föreningen, som i avtalsförhandlingarna företräder
tjänstemannen och som har att gentemot arbetsgivaren främst taga
ansvaret för arbetsfredens bevarande. Eftersom det står varje tjänsteman
fritt att ansluta sig till en arbetstagarförening, utgör villkoret i fråga ingen
begränsning i tjänstemans möjligheter att med fackliga medel tillvarataga
sina intressen. Medan sålunda strejk kan företagas endast av organiserade
tjänstemän, bör, såsom föreslås i promemorian, lockout kunna riktas även
mot den som är oorganiserad. Från principiell synpunkt kan måhända en
sådan ordning synas mindre tillfredsställande och från något håll har också
förslaget i denna del kritiserats. Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit
talar emellertid starka praktiska skäl för densamma, och förslaget synes
därför böra godtagas.

Till fackliga stridsmedel som är att jämföra med strejk hör bl. a. sådana
aktioner som partiell arbetsvägran, exempelvis vägran att utföra övertidsarbete,
samt nedsättning av arbetstakten, s. k. inaskning. Även uppsägning i
fackligt syfte utgör en med strejk jämförlig stridsåtgärd. Enligt min mening
finnes det icke anledning att inom det offentliga tjänstemannaområdet
tillåta dylika stridsåtgärder vid sidan av strejk. Tjänstemännen bör vid konflikt
ha att välja mellan total arbetsinställelse i form av strejk och att fullgöra
sin tjänsteplikt fullt ut. Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit
bör det icke heller vara tillåtet för offentlig arbetsgivare att såsom stridsåtgärd
innehålla del av den tjänstemannen tillkommande lönen. Vilken lön
som skall anses tillkomma arbetstagare under s. k. avtalslöst tillstånd kan
emellertid vara föremål för tvekan. Tvist härom får i sista hand avgöras av
domstol.

Arbetsdomstolens ordförande har i sitt remissvar ifrågasatt om icke även
nyanställningsblockad bör vara förbjudet stridsmedel för att öva påtryckning
i fråga varom avtal icke må träffas. I anslutning härtill vill jag framhålla,
att uppsägning såsom stridsåtgärd enligt vad jag nyss anfört är förbjuden
på det offentliga tjänstemannaområdet och att nyanställningsbloc -

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 43

k ad därför kan gälla endast enstaka tjänster. Skulle en tjänsteinannaorganisation
tillgripa sådan blockad såsom stridsmedel i fråga varom avtal ej
må träffas, äger — enligt vad jag strax ämnar förorda — tjänsteman icke
rätt till neutralitet, varför myndighet kan ålägga sina tjänstemän att utföra
det blockerade arbetet. Ett särskilt stadgande om förbud mot nyanställningsblockad
behövs därför knappast.

Som jag nyss nämnt bör offentlig tjänsteman få deltaga i strejk endast
om den beslutats av den organisation han tillhör. Uppenbart är att påföljd
för åsidosättande av detta villkor i allmänhet ej kan utkrävas av någon organisation
och att man alltså här som regel ej kan få de garantier för arbetsfredens
bevarande som ligger i att en organisation kan hållas ansvarig. Det
synes ej tillfyllest att här lita enbart till skadeståndssanktion mot den enskilde
tjänstemannen. Härtill kommer att det i svåra fall bör finnas möjlighet
att från tjänsten skilja den som strejkar utan medverkan av organisation
och beträffande oavsättlig tjänsteman kan detta ske endast i straffrättslig
ordning. Gentemot departementspromemorians förslag att tjänsteman, som
strejkar utan stöd av organisation, skall kunna straffas för tjänstefel eller,
i förekommande fall, i disciplinär ordning har erinran ej framställts och
jag ansluter mig till detta förslag.»

Lagrådets majoritet

Regeringsrådet Wilkens samt justitieråden Riben och Bergsten

»Utan tvivel är den statliga och kommunala verksamheten till stora delar
av sådan art, att det i fråga om arbetslconflikters samhällsfarlighet icke
föreligger någon principiell skillnad i förhållande till åtskilliga områden
av enskild verksamhet. Särskilt gäller detta helt naturligt statens och kommunernas
affärsdrivande verksamhet. Redan här blir dock frågan tveksam
i den mån verksamheten utövas med stöd av en faktisk eller rättslig monopolställning.
Beträffande verksamhetsområden som exempelvis sjukvård
och undervisning kan det knappast bestridas, att arbetsinställelser på sådana
områden drabba samhälleliga intressen på ett mera direkt sätt än konflikter
på den enskilda arbetsmarknaden, även om dylika konflikter kunna
medföra mycket kännbara verkningar på statliga och kommunala verksamhetsområden
liksom för samhället i dess helhet. Och vad angår sådan
offentlig verksamhet som är oskiljaktig från själva statsbegreppet — del
militära försvaret, rätts- och polisväsen m. m. — är det tämligen meningslöst
att anställa någon jämförelse med enskild verksamhet i fråga om arbe
t skonflikters samhällsfarlighet.

Att i lag avgränsa de offentliga verksamhetsområden, där med hänsyn
till samhälleliga intressen arbetsinställelse icke kan tolereras, torde möta
närmast oöverstigliga svårigheter. För ändamålet skulle erfordras ingåen -

44 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

de undersökningar av förhållandena inom olika offentliga verksamhetsgrenar
och överväganden rörande varjehanda tänkbara konfliktfall. Värdet
av gränsdragningen skulle med hänsyn till omöjligheten alt förutse
utvecklingen ändock bli tvivelaktigt. Vid övergång till en avtalsmässig
reglering av tjänstemännens anställningsförhållanden torde det därför vara
nödvändigt eller i varje fall lämpligt att, såsom i förslaget skett, behandla
frågan om användning av fackliga stridsmedel enhetligt för alla
grenar av offentlig verksamhet. Detta innebär att man måste lita till någon
form av tjänstepliktslagstiftning — vartill även lagstiftning om obligatorisk
skiljedom i intressetvister kan hänföras — såsom yttersta garanti mot
samhällsfarliga konflikter. De remitterade lagförslagen innehålla i sådant
hänseende ingenting utöver bestämmelserna i 40 § statstjänstemannalagen,
vilka endast avse förhållandena vid krig och krigsfara och kunna betraktas
såsom ett komplement för statstjänstemännens del till den allmänna
tjänstepliktslagen den 17 april 1959, vars räckvidd är på samma sätt begränsad.
Detta måste betecknas som eu brist. Det må vara riktigt att statsmakternas
rätt att tillgripa tjänstepliktslagstiftning till skydd för vitala samhällsintressen
är obestridd och att i de preliminära huvudavtalen med
tjänstemännens organisationer upptagna bestämmelser om utsträckt fredsplikt
vid samhällsfarliga konflikter ge visst rådrum för genomförande av
sådan lagstiftning. Kvar står dock att del ovillkorliga anspråk på tjänsteuppgifternas
fullgörande, som hittills kunnat riktas i varje fall mot statens
ordinarie tjänstemän, med den nya lagstiftningen uppges. Detta gäller även
de med själva statsbegreppet oskiljaktigt sammanhörande offentliga funktionerna.
Även om man har anledning att hysa tilltro till tjänstemannaorganisationernas
ansvarskänsla och vilja att undvika konflikter som skulle
kunna lamslå myndigheternas verksamhet, är det principiellt otillfredsställande
att, om en sådan konflikt likväl inträffar, skydd för vitala samhällsfunktioner
skall behöva skapas genom en mer eller mindre improviserad
lagstiftning. Det hade därför varit önskvärt att de föreslagna tjänstemannalagarna
kompletterats med en beredskapslag, angivande formerna och de
allmänna principerna för sådana tvångsingripanden på det offentliga tjänstemannaområdet
som i undantagsfall kunna bli nödvändiga.

Emellertid torde lagförslagen till väsentlig del avspegla resultatet av förhandlingar
med tjänstemannaorganisationerna. Lagrådet saknar helt naturligt
möjlighet att bedöma, vilka förutsättningar som kunna ha funnits
att uppnå samförstånd med organisationerna om en beredskapslag av nyssnämnda
karaktär. Med hänsyn härtill och då ett eventuellt behov av tvångsingripanden
utan tvivel kan tillgodoses genom tjänstepliktslagstiftning in
casu vilja vi icke på grund av de anförda principiella betänkligheterna avstyrka,
att den föreslagna regleringen av de offentliga tjänstemännens ställning
nu genomföres.»

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr i år 1965 45

Departementschefen
\ id propositionens avlåtande

»Som en brist betecknar lagrådets majoritet att förutsättningarna för tillgripande
av tjänstepliktslagstiftning icke blivit närmare reglerade. En beredskapslag,
angivande formerna och de allmänna principerna för sådana
tvångsingripanden på det offentliga tjänstemannaområdet som i undantagsfall
kan bli nödvändiga, skulle, anses det, ha utgjort ett värdefullt komplement
till de föreslagna tjänstemannalagarna. Vid remissen till lagrådet uttalade
jag, att man vid en bedömning av spörsmålet med vilka medel samhället
bör skydda sig mot samhällsfarliga konflikter ej bör göra principiell
skillnad mellan allmän och enskild verksamhet. Efter att ha erinrat om de
preliminära huvudavtal som — efter mönster av Saltsjöbadsavtalet — träffats
mellan staten och kommunförbunden samt de offentliga tjänstemännens
huvudorganisationer framhöll jag som min mening, att dessa huvudavtal
innebär avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter inom det
offentliga tjänstemannaområdet. Uppenbarligen hade det icke förelegat samma
förutsättningar att i hithörande frågor uppnå samförstånd med organisationerna,
om förslag framlagts om en beredskapslag av det slag lagrådets
majoritet efterlyst. I själva verket kunde en sådan lag försvaga organisationernas
vilja och förmåga att vid utnyttjandet av sina maktresurser taga
hänsyn till andra intressen än medlemmarnas och den kunde därigenom
komma att motverka sitt syfte. Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra
frångå mitt tidigare ställningstagande.»

Motioner

1 motionerna 1: 716 och II: 842 har hemställts bl. a.,

1) att 3 § kommunaltjänstemannalagen måtte erhålla följande lydelse:

»Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för i denna lag
avsedd tjänsteman, som må bestämmas genom avtal, må lockout, strejk,
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd vidtagas, om
annat ej följer av lag eller avtal.

Tjänsteman må deltaga i stridsåtgärd endast efter beslut av arbetstagarförening
som han tillhör.

Om skyldighet att lämna underrättelse angående arbetsinställelse gälla
särskilda bestämmelser,»

46 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

2) att riksdagen måtte vidtaga motsvarande ändringar i statstjänstemannalagen
i fråga om rätten till konfliktåtgärder.

I motionerna I: 111 och 11: 841 har hemställts bl. a. att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte besluta, »att jämväl oorganiserad
tjänsteman må ha rätt att deltaga i strejk beslutad av arbetstagarorganisation»
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig
författningstext.

I motionerna 1:119 och II: 840 har hemställts bl. a.,

1) att de föreslagna tjänstemannalagarna kompletteras med en beredskapslag,
angivande formerna och de allmänna principerna för tvångsingripanden,
som vid samhällsfarliga konflikter kan bli nödvändiga på det
offentliga tjänstemannaområdet, och att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderlig lagtext, samt

2) att i 15 § andra stycket i den föreslagna statstjänstemannalagen orden
»som han tillhör» måtte utgå.

Från disciplinär bestraffning undantagna tjänstemän

Enligt Kungl. Maj :ts proposition nr 65/1965 angående organisationen
av statsdepartementen (utom utrikesdepartementet) skall tjänsten som
byråchef i statsdepartement inte längre finnas.

Departementschefen
Specialmotivering 18 § statstjänstemannalagen

»Den nya lagen bör, såsom föreslås i promemorian, upptaga ett särskilt
stadgande varav framgår icke endast att vissa högre tjänstemän är undantagna
från lagens bestämmelser om disciplinstraff utan även att ämbetsbrott
av sådan tjänsteman överhuvud ej må beivras annat än vid allmän
domstol; såsom anmärkts i ett par yttranden bör detta gälla beivran ej
endast av tjänstefel utan även av övriga självständiga ämbetsbrott. Den
krets av tjänstemän som genom föreskrift i lagen skall vara undantagen
från disciplinär bestraffning synes mig lämpligen kunna bestämmas i
huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. När i paragrafen talas om
jämställd eller högre tjänsteman avses icke en tjänsteman med lika hög
eller högre lön utan en tjänsteman med ställning som sido- eller överordnad.
»

Motion

I motionen II: 838 har hemställts »att riksdagen måtte besluta att 18 §
första stycket statstjänstemannalagen ges den lydelsen, att brott i tjänsten

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 47

av den som innehar eller uppehåller lönegrad B 1 i statsdepartement, central
förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse beivras efter åtal.»

Undantagande från den nya lagstiftningen

Departementschefen

A llmän motivering

»Vid en omgestaltning av de offentliga tjänstemännens rättsställning i enlighet
med de av mig sålunda förordade riktlinjerna uppkommer vissa
öv er gångs problem, av vilka jag här vill beröra ett av principiell innebörd.
I departementspromemorian föreslås att möjlighet öppnas för den, som vid
den nya lagstiftningens ikraftträdande redan innehar anställning som offentlig
tjänsteman, att ställa sig utanför den nya ordningen med kollektivavtal
och tillgång till fackliga stridsmedel. Enligt förslaget skall tjänsteman,
som begagnar sig av denna möjlighet, alltjämt vara underkastad gällande
löne- och pensionsbestämmelser samt de ändringar i dessa bestämmelser
som beslutas i nuvarande ordning.

De förslag för vilka jag i det föregående redogjort innebär otvivelaktigt
en genomgripande förändring av de offentliga tjänstemännens rättsställning.
På ett helt annat sätt än f. n. blir den enskilde tjänstemannen beroende av
organisationernas göranden och låtanden och han kan, även om han är oorganiserad,
vid konflikt bli föremål för lockout. Bland de nuvarande tjänstemännen
finns det otvivelaktigt sådana för vilka den föreslagna ordningen
och i synnerhet tanken att kunna indragas i kollektiva stridsåtgärder ter1
sig främmande. Jag har förståelse för den speciella tjänstemannaetik som
dessa tjänstemän företräder i detta hänseende. Från denna synpunkt ter
sig den i promemorian anvisade lösningen med en övergångsbestämmelse,
som ger tjänstemännen rätt att ställa sig utanför arbetskonflikter, tilltalande.
Såsom framhålles i departementspromemorian bör en sådan lösning
också innebära, att dessa tjänstemäns löne- och pensionsvillkor även framdeles
regleras i offentligrättslig ordning. Emellertid måste också beaktas, att
den som inte är organiserad icke äger deltaga i strejk. I praktiken torde därför
den föreslagna övergångsbestämmelsen få betydelse i huvudsak endast
vid lockout. Härtill kommer de avsevärda praktiska svårigheter som följer
av att man under en övergångstid, som kan bli långvarig, måste ha ett system
med författningsmässigt reglerade löner och andra förmåner vid sidan av
systemet med kollektivavtal. Man måste upprätthålla en lagstiftningsapparat
för återkommande författningsändringar på löneområdet och jämsides
tillämpa två regelkomplex med de administrativa svårigheter som detta leder
till. Efter avvägning av skälen för och mot de båda lösningarna har jag,

48 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1065

ehuru icke utan tvekan, stannat för att icke framlägga förslag om övergångsbestämmelser
av det slag som förordas i promemorian.»

Lagrådets majoritet

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Riben
»För genomförande av en principiellt så betydelsefull förändring i de offentliga
tjänstemännens ställning som lagfästande av strejk- och lockouträtt
innebär måste enligt vår mening ställas det villkoret, att redan anställda
tjänstemän få möjlighet att i någon form taga ställning till huruvida de
vilja inordna sig under lockouträtten eller icke. Liknande möjlighet har i
tidigare sammanhang, när fråga varit om regleringar som kunnat inkräkta
på principen om oavsättlighet, beretts i den formen, att i övergångsbestämmelser
till den nya författningen intagits föreskrift om att tjänsteman, som
icke ville bli underkastad författningens bestämmelser, hade att inom viss
tid göra anmälan därom. En övergångsbestämmelse av nu åsyftat slag upptogs
i departementspromemorian men har i det remitterade förslaget uteslutits
med hänsyn främst till praktiska svårigheter. Enligt vår mening

kunna dock övergångsbestämmelser av detta slag icke undvaras.---

----------Möjligheten bör således stå öppen icke blott

för tjänstemän med fullmakt utan även för övriga redan anställda tjänstemän.
Stadgandet synes böra avfattas i enlighet med förslaget i departementspromemorian.
Beträffande tjänsteman, som efter lagens ikraftträdande
befordras till högre tjänst ,bör stadgandet anses innebära, att han
blir underkastad de avlönings- och pensionsbestämmelser som vid ikraftträdandet
gällde för tjänsten.»

Departementschefen
Vid propositionens cwlåtande

»Som jag framhöll vid remissen till lagrådet upptogs i departementspromemorian
(SOU 1%3: 51) förslag till övergångsbestämmelser av innebörd att
tjänsteman, som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande redan innehar
anställning som offentlig tjänsteman, beredes möjlighet att ställa sig utanför
den nya ordningen med kollektivavtal och tillgång till fackliga stridsmedel.
Efter avvägning av skälen för och mot sådana övergångsbestämmelser
stannade jag, ehuru icke utan tvekan, för att icke framlägga förslag om sådana
bestämmelser. Tre ledamöter av lagrådet förordar en återgång i denna
del till departementspromemorian. Vad dessa ledamöter anfört har dock
icke övertygat mig om lämpligheten av att ändra det remitterade förslaget
i förevarande avseende.»

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 49

Motioner

I motionerna 1:717 och 11:841 har hemställts dels att riksdagen vid
behandlingen av förevarande proposition måtte besluta bl. a., att vid
lagens ikraftträdande anställd tjänsteman genom anmälan må ställa sig
utanför kollektiva stridsåtgärder och att för hans del skall tillämpas de
vid lagens ikraftträdande gällande avlönings- och pensionsbestäinmelserna,
dels att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningstext.

Arbetsdomstolens sammansättning

Departementspromemorian

Vad angår frågan om arbetsdomstolens sammansättning, framhålles i
promemorian, träder i förgrunden att stora grupper av offentliga tjänstemän,
statliga såväl som kommunala, kan väntas få sina lönevillkor reglerade
i kollektivavtal och därmed kommer att falla under arbetsdomstolens
domvärjo. De får anses ha befogade anspråk på medinflytande i domstolen
genom utvidgning av förslagsrätten, liksom även staten och kommunerna
såsom arbetsgivare på ett betydligt utvidgat kollektivavtalsområde. Vid
genomförandet av en sådan förändring i sammansättningen måste emellertid
samtidigt beaktas önskemålet att inte i onödan utöka antalet dömande
ledamöter och att bevara kontinuiteten i domstolens dömande verksamhet.

För att bibehålla proportionen mellan ledamöter utsedda utan förslag
och ledamöter utsedda efter förslag föreslås icke ändring i antalet dömande
ledamöter. Dessa förutsättes sålunda skola vara högst sju även framdeles.
Därjämte torde man böra hålla fast vid det nuvarande systemet med en
särskild ledamot för tjänstemannamål. Från nu angivna utgångspunkter
synes en lämplig lösning vara, att staten och kommunerna får tillsätta en
särskild ledamot, som skall inträda i domstolen i offentliga mål i stället
för en av ledamöterna, utsedda efter förslag av arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och att förslagsrätten i fråga om den särskilde ledamoten
på tjänstemannasidan utvidgas till att gälla även annan huvudorganisation
av tjänstemän än Tjänstemännens centralorganisation. En lösning i denna
riktning skulle främjas, om antalet ersättare för de efter förslag utsedda
ledamöterna utökades med halva antalet. Enligt vad inhämtats lär det i
och för sig finnas behov av en sådan utökning. I överensstämmelse härmed
föreslås, att arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och åtta ledamöter,
av vilka två skall vara särskilda ledamöter, en på arbetsgivarsidan
för offentliga mål, d. v. s. mål vari staten eller kommun är part på arbetsgivarsidan,
och en på arbetstagarsidan för tjänstemannamål, d. v. s. mål vari
tjänstemän, offentliga eller enskilda, är part på arbetstagarsidan. Två
4 liihang till riksdagens protokoll 7965. 5 samt. 3 avd. Nr 1

50 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

ledamöter och sex ersättare skall förordnas efter förslag av arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd samt två ledamöter och sex ersättare efter förslag
av Landsorganisationen. Vid tillsättande av den särskilde ledamoten
för offentliga mål och de tre ersättarna för honom skall iakttagas, att minst
två av dessa fyra utses efter förslag av kommunförbund. Den särskilde ledamoten
för tjänstemannamål och två ersättare för honom skall utses efter
förslag av Tjänstemännens centralorganisation och den återstående ersättaren
efter förslag av annan huvudorganisation av tjänstemän, som
icke tillhör Landsorganisationen. Den särskilde ledamoten för offentliga
mål skall inträda på arbetsgivarsidan i stället för en av de efter förtroenderådets
förslag utsedda ledamöterna vid handläggning av mål, vari staten
eller kommun är part, såframt icke jämväl annan arbetsgivare är part på
nämnda sida och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda part. Den särskilde
ledamoten för tjänstemannamål skall inträda på arbetstagarsidan i stället
för en av de efter Landsorganisationens förslag utsedda ledamöterna vid
handläggning av mål, vari tjänstemannaförening som icke är ansluten till
Landsorganisationen är part, såvida ej också till Landsorganisationen ansluten
förening är part på arbetstagarsidan och tvisten huvudsakligen rör
sistnämnda part.

Departementschefen

»Såsom framhålles i departementspromemorian bör däremot nuvarande
regler om arbetsdomstolens sammansättning ändras i syfte att bereda representation
i domstolen åt stat och kommun som arbetsgivare i såväl
tjänstemannamål som andra mål samt åt de offentliga tjänstemännens organisationer.
Förslagen innebär enligt arbetsdomstolens ordförande en god
lösning och de har godtagits eller lämnats utan erinran även av övriga remissinstanser.
Jag biträder de i promemorian framlagda förslagen i denna
del.»

Motioner

I motionerna 1: 228 och II: 295 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av lagen om arbetsdomstol, att en på förslag av Sveriges
arbetares centralorganisation utsedd ledamot inträder som den ene
av löntagarledamöterna i domstolen i mål, som huvudsakligen rör till Sveriges
arbetares centralorganisation anslutna medlemmar och organisationer,
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
och förslag om vilka andra fackorganisationer som i enlighet med
i motionen angivna principer också bör äga rätt att föreslå medlemmar
av arbetsdomstolen».

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 51

Remissyttrande
Arbetsdomstolens ordförande

Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att lekmannaledamöterna i arbetsdomstolen
icke är att betrakta såsom intresserepresentanter i egentlig
mening. Man har i stället genom lekmannaledamöterna velat tillförsäkra
arbetsdomstolen nödvändig allmän sakkunskap om förhållandena på arbetsmarknaden
och de där utbildade rättsuppfattningarna. Ett frångående
av den sedan lange beprövade ordningen i riktning mot en mera uttalad
intresserepresentation skulle enligt vad arbetsdomstolens ordförande anser
vara förenad med allvarliga olägenheter och bland annat sätta domstolens
anseende for objektivitet i fara. Det bär många gånger framhållits önskvärdheten
av att erforderlig kontinuitet upprätthålles i arbetsdomstolens
rättstillämpning. Intresset härav torde vara så självklart, att det icke behover
narmare motiveras. För att den nödiga kontinuiteten skall kunna
vidmakthållas, bör emellertid domstolens sammansättning vara i möjligaste
mån konstant. Redan de nuvarande sammansättningsreglerna och
än mer de ändrade regler, som överväges i samband med frågan om de
offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt, innebär en relativt långtgående
splittring i domstolens sammansättning. Ytterligare steg i denna riktning
bör icke tagas, utan att mycket starka skäl föreligger. Enligt arbetsdomstolens
ordförande har tillräckliga skäl härvidlag icke anförts i motionen.

Under hänvisning till vad som anföres i yttrandet förklarar arbetsdomstolens
ordförande att han icke anser sig kunna tillstyrka motionerna.

Reformering av ämbetsansvaret

Gällande ordning

Vilka tjänstemän som är underkastade ämbetsansvar framgår av 20 kap.
12 § brottsbalken. Med ämbetsman förstås enligt detta lagrum domare,
annan statens befattningshavare som endast medelst dom kan avsättas
lrån sin tjänst samt den som har förtroendesyssla från vilken Kungl. Maj :t
må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän skall enligt lagrummet
även gälla om dem, som är satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna
av Kungl. Maj:t stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars
eller stiftelsers angelägenheter, om tjänstemän som lyder under ämbetseHer
förvaltningsmyndigheterna och om andra som förordnats att förrätta
ämbete eller tjänsteärende. I rättspraxis har ämbetsansvarets avgränsning
nedåt kommit att bestämmas av huvudsakligen två synpunkter. För det
lorsta har ainbetsansvar icke ansetts föreligga då en tjänst uteslutande

4f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 3 avd. Nr 1

52 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

innefattar osjälvständig verksamhet som arbetare eller biträde i arbete under
annans ledning eller biträde på expedition eller i liknande göromål
(NJA 1942 s. 356 civilarbetare vid flottan, NJA 1931 s. 377 sjuksköterskebiträde
och RÅ 1929 s. 93 vaktmästare vid folkskola). För det andra har
tjänst med osjälvständig verksamhet likväl ansetts grunda ämbetsansvar,
då verksamheten antingen innefattar någon offentlig maktutövning eller
inom kommunikationsverken angår förhållandet till allmänheten (NJA
1929 s. 584 exekutionsbiträde, NJA 1932 s. 361 polisman, NJA 1943 s. 26 brevbärarbiträde,
NJA 1918 s. 334 stationskarl vid statens järnvägar). Utan betydelse
för ämbetsansvaret är om tjänsten är ordinarie, extra ordinarie,
extra eller aspiranttjänst eller om tjänstemannen är anställd som arvodist
eller enligt personligt kontrakt, eller om tjänsten innehaves varaktigt eller
tillfälligt av vikarie.

Departementschefen

»En reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt aktualiserar
åtskilliga spörsmål rörande dessa tjänstemäns rättsställning, spörsmål vilka,
ehuru de har nära samband med förhandlingsrättens utformning, likväl
främst avser andra rättsområden. Ett sådant spörsmål rör ämbetsansvaret.
Att i förhandlingsrättsligt hänseende skilja mellan tjänstemän med och utan
ämbetsansvar är av flera skäl icke en lämplig ordning och det har länge
ansetts angeläget, att sambandet mellan å ena sidan ämbetsansvaret och å
andra sidan förhandlingsrätten och rätten att sluta avtal upplöses. Vid reformer
som vidtagits under de senaste årtiondena på straffrättens område
har man låtit nuvarande ålderdomliga och svårtolkade bestämmelser om
vilka tjänstemän som är underkastade ämbetsansvar kvarstå oförändrade.
Man har därvid hänvisat till de arbetsrättsliga konsekvenser som en omarbetning
av dessa regler skulle medföra. Den meningen har uttalats att ämbetsansvarets
omfattning beror av den fortsatta behandlingen av problemet

om tjänstemännens förhandlingsrätt (prop. 1962: 10 s. B 291).---

Någon närmare utredning av de olika spörsmål som här nämnts har icke
varit möjlig att åstadkomma i detta sammanhang. I några remissyttranden
har framhållits att departementspromemorians förslag måste i vissa delar
uppfattas som provisoriska i avbidan på en lösning i annan ordning av
dessa spörsmål. Anmärkningarna träffar delvis även de förslag jag ämnar
lägga fram. Jag avser att i det följande mera utförligt uppehålla mig vid
de konsekvenser i skilda hänseenden som det innebär att dessa reformkrav
tills vidare lämnas obeaktade. Redan nu vill jag emellertid framhålla
att dessa konsekvenser ej synes bli särskilt besvärande; i vart fall får
intresset av en snar reform av förhandlingsrätten anses väga så tungt, att
uppskov i avvaktan på vidare utredningar ej bör komma i fråga. Denna
bedömning delas även av de remissinstanser, som framfört önskemål om

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 53

att den nu ifrågavarande reformen fått en vidare innebörd och att förslag i
detta sammanhang framlagts om lösning även av spörsmål som jag här
berört.»

Lagrådets majoritet

Regeringsrådet Wilkens samt justitieråden Riben och Bergsten

»De remitterade lagförslagen innefatta en tämligen fullständig reglering av
de offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden. Till stora delar innebära
dock förslagen endast en kodifiering av gällande rätt, sådan den
kommit till uttryck i skilda författningar och i praxis. Bortsett från förhandlingsrätten
och därmed sammanhängande spörsmål ha några mera ingående
utredningar rörande tjänstemännens ställning ej verkställts i detta
sammanhang. Frågan om en reformering av ämbetsansvaret har sålunda
uppskjutits, ehuru tidigare förutsatts att denna fråga skulle lösas i samband
med tjänstemännens förhandlingsrätt. En närmare översyn av tjånstemannarätten
är behövlig även i vissa andra hänseenden. Det är under sådana
förhållanden ofrånkomligt, att vissa brister ha kommit att vidlåda
förslagen. Vi ha emellertid vid granskningen funnit förslagen, bedömda med
denna utgångspunkt, vara i sina huvuddrag förtjänstfullt utformade.»

Motioner

I motionerna I: 719 och II: 840 har hemställts bl. a. att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära omedelbar, allsidig och förutsättningslös
utredning av innebörden i och eventuellt behövlig reformering av tjänstemannaansvaret.

Utskottet

,? f I

förevarande proposition föreslås att statens och kommunernas tjänstemän
får förhandlingsrätt enligt i princip samma regler som gäller för andra
arbetstagare. Förslag framlägges om en statstjänstemannalag, som innehåller
de grundläggande bestämmelserna om statstjänstemännens rättsställning.
I en särskild kommunaltjänstemannalag samlas bestämmelser om
kommunal tjänstemännens ställning i arbetsrättsligt hänseende. Med kommunaltjänstemän
jämställes tjänstemän hos vissa andra icke statliga allmänna
inrättningar, såsom församling och allmän försäkringskassa.

Genom ett särskilt stadgande i 1 § statstjänstemannalagen anges, att lagen
ej avser statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter,
justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän. För dessa ämbeten
finns för närvarande grundläggande bestämmelser i grundlag. Beträffande

54 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

justitiekansler)! innebär dessa bl. a., att han innehar förtroendesyssla, från
vilken Kungl. Maj :t kan skilja honom, när rikets tjänst så fordrar. Utskottet
har uppmärksammat att ett slutligt antagande av det i konstitutionsutskottets
memorial nr 29 anmälda vilande förslaget till ändring av regeringsformen
35 § medför den förändringen att justitiekanslern ej längre innehar
förtroendeämbete. Till skillnad från övriga i 1 § statstjänstemannalagen undantagna
ämbetsmän skulle därmed för justitiekanslern saknas särskilda i
lag givna ansvarighetsregler. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att överväga
vilka åtgärder, som erfordras med anledning härav.

Förhandlings- och avtalsrätten omfattar enligt de framlagda lagförslagen
i princip frågor om lön och övriga ekonomiska villkor, vilka frågor skall
kunna regleras i kollektivavtal. I 3 § statstjänstemannalagen och motsvarande
stadgande — 2 § —-i kommunaltjänstemannalagen anges begränsningarna
i förhandlingsrätten. Således stadgas förbud mot
avtal om inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt samt om myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten, arbetstidens förläggning och rätt
till annan ledighet än semester. I fråga om statstjänstemän gäller förbudet
att träffa avtal även beträffande anställnings- eller arbetsvillkor som regleras
i statstjänstemannalagen, i författning vartill lagen hänvisar eller enligt
lagen tillhör Kungl. Maj:ts, riksdagens eller myndighets beslutanderätt. För
kommunaltjänstemännens del gäller motsvarande förbud beträffande anställningsvillkor
som regleras i lag eller annan författning och angår tjänstetillsättning,
disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande.

I motionerna I: 716 och II: 842 samt I: 718 och II: 839 behandlas bl. a.
problemet om avtalsrätten för tjänstemän inom den icke reglerade kommunala
förvaltningen. Motionärerna yrkar för kommunaltjänstemännens del,
att förbudet mot förhandling och avtal skall — med undantag för tjänstemans
åligganden i tjänsten — omfatta de i 2 § kommunaltjänstemannalagen
uppräknade frågorna endast i den mån de angår anställningsförhållanden
som regleras i lag eller annan författning. I motionerna hänvisas till att
en sådan avgränsning föreslogs i den departementspromemoria som ligger
till grund för propositionen. Motionärerna menar att Kungl. Maj:ts förslag
medför en omotiverad inskränkning i det avtal sfria området jämfört med
vad som för närvarande gäller.

I sin allmänna motivering uttalar föredragande departementschefen, att
det inom det offentliga tjänstemannaområdet finns vissa frågor som ej
lämpligen bör regleras i kollektivavtal. Han åsyftar därvid i första hand frågor
av rent eller till övervägande del organisatorisk art. Departementschefen
anser det i och för sig möjligt för stat och kommun att utan stöd av lagbestämmelser,
som inskränker avtalsfriheten, förbehålla sig bestämmanderätten
i dessa frågor, eftersom arbetsgivarna på den privata arbetsmarknaden

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 55

gjort det utan stöd av lagstiftning. Emellertid bör, fortsätter departementschefen,
det allmännas möjligheter att bestämma i hithörande frågor ej vara
beroende av förhandlingsorganens möjligheter att hålla frågorna utanför
avtalsreglering. Departementschefen finner i förevarande avseende inte anledning
att, såsom skett i departementspromemorian, undantaga den icke
reglerade kommunala förvaltningen.

Utskottet ansluter sig till departementschefens överväganden. De skäl som
motiverar inskränkning i avtalsfriheten beträffande den statliga verksamheten
gäller enligt utskottets mening för hela det kommunala verksamhetsområdet.
De olägenheter härav som kan uppkomma för arbetstagarna synes
utskottet inte behöva bli betydande. Utskottet vill härvid peka på de möjligheter
till överläggningar mellan myndigheter och arbetstagarorganisationer
som står till buds. Till denna fråga återkommer utskottet senare. Av det
nu anförda framgår att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka förevarande
motionsyrkanden.

Såsom nyss nämnts undantages i propositionens förslag frågor om arbetstidens
förläggning och om rätt till annan ledighet än semester från det avtalsfria
området. Stadgandet innebär att avtal får slutas om semesterns
längd —• med de undantag som följer av semesterlagen — och om semesterns
förläggning liksom om de ekonomiska förmånerna under olika slag av
ledighet. Däremot föreligger ej förhandlings- och avtalsrätt i frågor om t. ex.
regler för skiftsarbete, fria lördagar eller rätt till ledighet i samband med
havandeskap och barnsbörd.

I motionerna I: 716 och II: 842, I: 717 och II: 841 samt I: 718 och II: 839
yrkas bl. a. att rätten till avtal skall omfatta frågor om arbetstidens förläggning.
I de förstnämnda båda inotionsparen yrkas därjämte att avtal skall få
slutas om rätten även till annan ledighet än semester. Motionärerna hänvisar
till att arbetstagarnas huvudorganisationer uttalat sig för att dessa frågor
föres in under det avtalsbara området och till att frågorna hänger nära
samman med de ekonomiska förmånerna.

Såsom motionärerna påpekat har spörsmålen om arbetstidens förläggning
och om rätt till olika slag av ledighet nära samband med utformningen av
arbetstagarnas ekonomiska förmåner. Det är enligt utskottets mening inte
någon realistisk tanke att man vid förhandlingar mellan parterna skulle
kunna särskilja dessa båda problemkomplex. Det får anses väsentligt att
den nya lagstiftningen inte ger sken av en förhandlingsordning som avviker
från den parterna blir nödsakade att tillämpa. Som skäl för den i propositionen
föreslagna gränsdragningen anför föredragande departementschefen
bl. a. nödvändigheten av att den offentlige arbetsgivaren har bestämmanderätten
i fråga om arbetstidens förläggning inom områden som exempelvis
försvaret, sjukvården, socialvården och kommunikationsväsendet. Även om
behovet av ett avtalsförbud är mindre på andra områden, anser departementschefen
det inte möjligt alt lagstiftningsvägen avgränsa dessa. Vad de -

56 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

partementschefen åberopat synes emellertid inte hindra en sådan lösning
som motionärerna föreslagit. Man torde nämligen kunna räkna med att statens
och kommunernas förhandlingsorgan utan stöd av lagbestämmelse
kommer att förbehålla det allmänna bestämmanderätten i hithörande frågor
om så anses erforderligt. Såsom departementschefen framhåller i olika sammanhang
bygger den nya lagstiftningen på uppfattningen, att tjänstemännens
organisationer är medvetna om sitt ansvar för att inte samhällsviktiga
funktioner lamslås på grund av åtgärder från deras sida. En sådan uppfattning
är också enligt utskottets mening välgrundad. Utskottet anser sig kunna
utgå från att organisationerna inte kommer att missbruka den förhandlings-
och avtalsrätt som tillerkännes de offentliga tjänstemännen.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att under det avtalsfria
området liänföres även frågorna om arbetstidens förläggning och rätt
till annan ledighet än semester.

I propositionen behandlas även problemet om rätt till överläggning
i frågor som är förbehållna arbetsgivarens bestämmanderätt. Enligt
nu gällande regler, upptagna för statstjänstemännens del i en kungörelse av
år 1937 och för kommunaltjänstemännens del i en lag av år 1940, skall de
offentliga tjänstemännen beredas tillfälle att genom sina organisationer
framföra synpunkter och önskemål innan vederbörande myndighet fattar
beslut rörande deras anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Denna överläggningsrätt
föreslås nu, utan att ersättas av motsvarande regler, bli upphävd
i samband med genomförandet av den nya lagstiftningen om förhandlingsrätt.
Lagfäst rätt till överläggning i frågor som ligger utanför det avtalsfria
området föreslås gälla endast beträffande uppsägning av statstjänsteman.
Föredragande departementschefen förväntar sig emellertid, enligt
vad som anföres i propositionen, att myndigheterna självmant kommer att
upptaga överläggningar i ärenden där tjänstemännen och deras organisationer
har grundade anspråk på att få framföra sina synpunkter och att myndigheterna
kommer att vara lyhörda för organisationernas önskemål i förevarande
avseende.

I motionerna I: 716 och II: 842 yrkas att riksdagen skall uttala betydelsen
av en reell över]äggningsrätt i frågor, varom avtal ej må träffas. Motionerna
I: 717 och II: 841 innehåller yrkande om att arbetstagarorganisationerna
skall ha lagfäst överläggningsrätt och att myndighet, i fråga där överläggning
begärts, inte skall få fatta beslut förrän överläggning ägt rum. I det
förstnämnda molionsparet förutsättes att hittills gällande principer och
praxis på detta område ej skall förändras genom att 1937 års kungörelse och
1940 års lag upphäves. I det andra motionsparet påpekas att lagstadgad
överläggningsrätt i endast ett ämne kan inge en myndighet uppfattningen
att krav om överläggning i övriga frågor inte behöver accepteras.

Såsom framhålles i propositionen har de nuvarande bestämmelserna om

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 57

överläggningsrätt varit svåra att tillämpa. Detta har i synnerhet gällt reglerna
om skyldighet för stat och kommun att delgiva tjänstemännens organisationer
förslag till nya eller ändrade villkor. Tjänstemännens centralorganisation
har också i sitt remissyttrande över departementspromemorian
med hänvisning till dessa svårigheter förklarat sig inte påyrka någon
delgivningsplikt. Såsom föredragande departementschefen anför bör det
överlämnas åt myndigheterna att avgöra i vilken utsträckning överläggningar
är påkallade. Att myndigheterna skulle vara skyldiga att innan beslut
fattas upptaga överläggningar i alla icke förhandlingsbara frågor, när
arbetstagarorganisation så begär, är enligt utskottets mening inte heller
någon tillfredsställande lösning. Det bör vara myndigheterna obetaget att,
om så anses lämpligt, fatta beslut utan iakttagande av ett många gånger
tidsödande överläggningsförfarande. Arbetstagarnas möjligheter att hävda
sina intressen synes inte komma i fara härigenom. Om kollektivavtal
om löner och andra förmåner träffats under vissa bestämda förutsättningar
beträffande organisation, arbetsuppgifter, arbetstidens förläggning o. d.
lär nämligen, vilket också departementschefen framhåller, väsentliga ändringar
häri ej kunna genomföras under avtalstiden utan att förhandlingar
upptages.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna anser sig utskottet böra ta
avstånd från tanken på en lagfäst överläggningsrätt i vidare utsträckning
än Kungl. Maj :t föreslagit. Utskottet vill emellertid, i anledning av yrkandet
i motionerna I: 716 och II: 842, understryka vikten av att myndigheterna
i görligaste mån tillmötesgår organisationernas önskemål att få framföra
sina synpunkter samt att överläggning äger rum i alla frågor där så
kan anses befogat och utan större olägenhet kan ske. En sådan tillämpning
torde nämligen i hög grad vara ägnad att främja ett gott förhållande mellan
arbetsgivare och arbetstagare.

I statstjänstemannalagen upptages de grundläggande bestämmelserna om
tillsättning av tjänst. Om ej annat är föreskrivet, tillsättes tjänst
av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt 6 §
skall tjänst som myndighet tillsätter kungöras ledig till ansökan om Kungl.
Maj :t ej bestämmer annat. Kungjord tjänst, som tillsättes av myndighet,
kan i princip endast den erhålla som söker tjänsten inom föreskriven tid.
Om särskilda skäl föreligger må dock även för sent inkommen ansökan
prövas.

Utskottet är medvetet om att sistnämnda bestämmelse, att även för sent
inkommen ansökan må prövas i vissa fall, kan medföra problem för myndigheterna.
Utskottet anser sig emellertid kunna förutsätta att Kungl. Maj :t
kommer att uppmärksamma stadgandet vid utfärdandet av tillämpningsföreskrifter
till statst jänstemannalagen.

1 anslutning till 6 § statstjänstemannalagen uttalar föredragande depar -

58 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

tementschefen för det fall att en ledigförklarad tjänst inte tillsättes, att den
som sökt tjänsten bör anses kvarstå som sökande vid ett nytt ledigförklarande.
Även om ett sådant betraktelsesätt är ur rättssäkerhetssynpunkt naturligt,
torde inte kunna bestridas att det undantagsvis kan förorsaka vederbörande
myndighet betydande olägenhet. Utskottet syftar härvid bl.a.
på sådana fall då en tjänst lockat ett stort antal sökande, av vilka många
under tiden fram till det nya ledigförklarandet beräknas ha erhållit andra
tjänster. För sådana fall bör det enligt utskottets mening vara möjligt för
myndigheten att, när tjänsten ledigförklaras på nytt, tillkännage att tidigare
sökande som önskar kvarstå har att inom den nya ansökningstiden
meddela myndigheten detta.

I motionerna I: 601 och II: 424 behandlas vissa problem om statstjänstemans
oavsättlighet. Motionärerna menar att praxis visat en
viss osäkerhet rörande innebörden av tjänstebegreppet. Bl.a. pekas här på
de problem som uppkommer vid ändrad lönegradsplacering. Motionärerna
yrkar att frågan om garanti för oavsättlighetsprincipens tillämpning i samband
med inrättande av nya tjänster utredes.

Såsom motionärerna framhåller har osäkerhet gjort sig gällande i fråga
om innebörden av tjänstebegreppet. Den mångtydighet som präglar begreppet
har sålunda medfört svårigheter att avgöra i vad mån ändringar beträffande
åligganden och förmåner av tjänst påverkar tjänstens identitet.
Dessa svårigheter har i sin tur skapat besvärande oklarhet i fråga om räckvidden
av vissa väsentliga principer på tjänstemannarättens område, däribland
oavsättlighetsprincipen. Motionärerna hemställer om garantier för
denna princips tillämpning i samband med inrättande av nya tjänster men
synes med hänsyn till den motivering motionerna innehåller närmast åsyfta
en utredning ägnad att klarlägga vad som konstituerar tjänstebegreppet
och vilka förändringar därutinnan som påverkar tjänsternas identitet.

Beträffande de av motionärerna påtalade lönegradsplaceringarnas betydelse
i detta hänseende vill utskottet erinra därom, att enligt föreliggande
förslag till statstjänstemannalag frågorna om lönegradsplacering och övriga
med tjänst förenade ekonomiska villkor avses skola bli föremål för
förhandling i privaträttslig ordning och sålunda undandragna offentligrättslig
reglering. Som följd härav torde, i motsats till vad föredragande
departementschefen synes ha utgått från, i fortsättningen lönemässig ändring
av tjänster icke i och för sig påverka tjänsternas identitet. Vissa av
de antydda olägenheterna av den rådande oklarheten i fråga om tjänstebegreppet
torde därigenom bortfalla. Oklarheten undanröjes emellertid icke
helt genom den nu föreslagna lagstiftningen på området. Utskottet finner
därför erforderligt att tjänstebegreppets närmare innebörd klarlägges genom
särskild utredning. Utskottets uttalanden synes böra bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 59

I de föreslagna stats- och kommunaltjänstemannalagarna regleras rätten
till stridsåtgärder i intressetvister inom det offentliga tjänsteområdet.
I propositionen diskuteras i detta sammanhang också möjligheterna
att förhindra sa in hällsfarliga konflikter.

Om ej annat följer av lag eller avtal får enligt 15 § statstjänsteinannalagen
och 3 § kommunaltjänstemannalagen lockout eller strejk vidtagas vid
konflikter om sådant anställnings- eller arbetsvillkor som kan bestämmas genom
avtal. I övrigt är stridsåtgärd som berör bestående anställningsförhållande
icke tillåten. Sympatiåtgärd får av statstjänstemän vidtagas endast till
förmån för andra statstjänstemän och av tjänstemän som avses i kommunaltjänstemannalagen
endast till förmån för andra sådana tjänstemän.
Tjänsteman får deltaga i strejk endast efter beslut av arbetstagarförening
som han tillhör. Arbetstagarförening får inte anordna eller föranleda stridsåtgärd
som enligt lagen inte är tillåten och ej heller genom understöd eller
på annat sätt medverka vid otillåten stridsåtgärd som medlem i föreningen
vidtagit. Dessutom är arbetstagarförening skyldig att söka hindra eller häva
av dess medlemmar vidtagna otillåtna stridsåtgärder.

Enligt påföljande paragrafer, 16 § statstjänstemannalagen och 4 § kommunaltjänstemannalagen,
blir arbetstagarförening eller tjänsteman som åsidosätter
sina skyldigheter enligt 15 resp. 3 §§ skadeståndsskvldig efter vad
som stadgas i kollektivavtalslagen. Därjämte föreslås sådana tillägg till 20
kap. 4 § och 21 kap. 18 § brottsbalken att såsom tjänstefel ej skall anses, att
ämbetsman efter beslut av arbetstagarförening som han tillhör deltager i
strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd.

I motionerna 1:716 och 11:842 framställes yrkande om utökning av de
tillåtliga stridsåtgärderna till att omfatta lockout, strejk, blockad, bojkott
och annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Motionärerna gör gällande att
såväl de offentliga arbetsgivarna som tjänstemännens företrädare vid de
förhandlingar som förts dem emellan rörande huvudavtalen för den offentliga
sektorn utgått från att kollektivavtalslagens bestämmelser om tillåtna
stridsåtgärder skulle komma att tillämpas för de offentliga tjänstemännen.
Huvudavtalen innehåller således ej någon inskränkning i vad avser arten
av stridsåtgärder. Motionärerna finner det inte rimligt att i varje situation
tvinga parterna att vidtaga de längst gående stridsåtgärderna för hävdande
av sina intressen.

Utskottet vill först erinra om att begränsningen till lockout och strejk
endast gäller bestående anställningsförhållanden. Nyanställningsblockad är
alltså etl tillåtet stridsmedel. Det uppställes inte något krav på att lockout
eller strejk skall vara lotal. En punktstrejk, som omfattar endast vissa
tjänster eller grupper av tjänster är alltså tillåten. Däremot förbjudes sådana
åtgärder som partiell arbetsvägran, s. k. maskning och uppsägning i
syfte att öva påtryckning. Såsom föredragande departementschefen anför
synes det ej finnas anledning att inom det offentliga tjänstemannaområdet

60 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

tillåta dylika stridsåtgärder vid sidan av strejk. Ej heller hör det vara tillåtet
för arbetsgivaren att som stridsåtgärd innehålla del av den lön som tillkommer
en tjänsteman. De möjligheter de i propositionen föreslagna stadgandena
ger parterna att begränsa konflikter genom att påbjuda lockout
eller strejk punktvis är enligt utskottets mening till fyllest. Utskottet avstyrker
alltså förevarande motionsyrkande.

Såsom framgår av den ovan intagna redogörelsen för propositionens förslag
rörande arbetskonflikter har oorganiserad arbetstagare ej rätt att deltaga
i stridsåtgärd. Däremot kan han bli föremål för lockout från arbetsgivarens
sida. I motionerna I: 717 och II: 841 samt I: 719 och II: 840 yrkas
att även sådana arbetstagare skall tillåtas deltaga i strejk som beslutats av
arbetstagarorganisation. Motionärerna menar att arbetsgivarens rätt att
tillgripa lockout gentemot dessa tjänstemän av principiella skäl bör medföra
en motsvarande rätt för tjänstemännen att ansluta sig till en i organisationsmässig
ordning tillkommen strejk.

Såsom föredragande departementschefen uttalat är den i propositionen
föreslagna ordningen i nu förevarande avseende mindre tillfredsställande ur
principiell synpunkt. En sådan lösning synes emellertid kunna innebära olägenheter
även i andra avseenden. Att oorganiserade arbetstagare vid konflikt
är förbjudna att deltaga i en påbjuden stridsåtgärd är enligt utskottets
åsikt till men för samarbetet på arbetsplatsen. Det torde också kunna förekomma
att en oorganiserad tjänsteman blir utsatt för påtryckningar i syfte
att få honom att solidarisera sig med sina arbetskamrater. Enligt utskottets
mening är det rimligt att han beredes möjlighet härtill utan att nödgas ansluta
sig till den arbetstagarförening som utlyst stridsåtgärden. En förutsättning
för att fackliga stridsmedel skall kunna tillåtas inom vissa delar av
den offentliga sektorn är uppenbarligen, att tjänstemännens organisationer
har möjlighet att begränsa eventuella konflikter så att den statliga och kommunala
verksamheten på dessa områden ej blir försatt ur spel. Med hänsyn
härtill bör en oorganiserad tjänstemans rätt att deltaga i stridsåtgärd göras
beroende av beslut från den arbetstagarförening som påbjudit åtgärden.
De önskemål som utskottet, enligt vad nyss anförts, anser beaktansvärda
synes samtidigt bli tillgodosedda. Utskottet förordar alltså att i 15 § andra
stycket statstjänstemannalagen och 3 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen
— i stället för vad propositionen innehåller i förevarande avseende
— stadgas att tjänsteman må deltaga i strejk endast efter beslut av arbetstagarförening
som anordnat strejken.

Den av utskottet föreslagna lösningen påkallar ändringar även i reglerna
om påföljd vid otillåten stridsåtgärd. Att av oorganiserad tjänsteman utkräva
ansvar för tjänstefel i de fall den organiserade tjänstemannen endast
drabbas av skadeståndspåföljd enligt kollektivavtalslagen synes inte tilltalande.
Enligt utskottets mening bör även i detta hänseende de oorganise -

Sammansatt konstitutions- och undra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 61

rade tjänstemännen jämställas med de organiserade. Vid denna ändring
synes ej behöva beaktas att med medlem i förening avses även ansluten
förening. Arbetstagarförening torde nämligen som förening bli skadeståndsskyldig
om den deltager i sådan av huvudorganisation anordnad eller föranledd
stridsåtgärd som ej är tillåten. Utskottet förordar att i 16 § statstjänstemannalagen
och 4 § kommunaltjänstemannalagen — med ändring
av propositionens förslag i motsvarande delar —- stadgas att skadestånds-:
plikt enligt de grunder som anges i 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal
inträder för tjänsteman, om han deltager i sådan av arbetstagarförening
anordnad eller föranledd stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 15 §
första stycket statstjänstemannalagen resp. 3 § första stycket kommunaltjänstemannalagen.
Vidare bör tillägget till 20 kap. 4 § brottsbalken erhålla
den lydelsen, att som tjänstefel anses icke i något fall, att ämbetsman deltager
i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening
som anordnat åtgärden.

I motionerna I: 719 och II: 840 yrkas att de föreslagna tjänstemannalagarna
kompletteras med en beredskapslag, som anger formerna och de allmänna
principerna för tvångsingripanden i fall av samhällsfarliga konflikter.
En sådan lagstiftning skulle, anför motionärerna, vara att föredra framför
en tjänstepliktslag som för ett särskilt fall stiftas under trycket av en
tillfällig, svår situation och måhända under påverkan av en mer eller mindre
affektladdad opinion.

Frågan om behovet av en beredskapslag av det slag motionärerna åsyftar
diskuteras utförligt i propositionen. Vid bedömningen av denna fråga är de
huvudavtal som staten och kommunförbunden — efter mönster av Saltsjöbadsavtalet
— träffat med de offentliga tjänstemännens huvudorganisationer
av betydelse. Enligt dessa avtal får stridsåtgärd inte vidtagas på tjänstemannasidan
utan att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av vederbörande
huvudorganisation. Part som anser att konflikt är ägnad att otillbörligt
störa viktiga samhällsfunktioner kan begära förhandlingar med motparten.
Om enighet ej uppnås vid förhandlingarna äger part hänskjuta frågan till
särskild nämnd — statstjänstenämnden på det statliga området och centrala
nämnden på det kommunala. Nämnderna är paritetiskt sammansatta och
varje ledamot har en röst. Fredsplikt råder under två eller längst tre veckor
från del frågan hänskjutits till nämnden. Nämndens beslut är visserligen
inte bindande för parterna men trots denna begränsning torde dess uttalanden
få stor betydelse för parternas ställningstaganden. Den utsträckta
fredsplikt som gäller sedan frågan hänskjutits till nämnden är också, såsom
departementschefen påpekar, värdefull. Att tjänstemännens organisationer
ingått dessa avtal synes utskottet dessutom vara ett bevis för organisationernas
vilja att handlägga frågan om vidtagande av stridsåtgärder under
ansvar. Med beaktande av de erfarenheter som vunnits i fråga om betydel 5

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. ,1 and. Nr 1

62 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

sen av motsvarande avtal på den enskilda arbetsmarknaden bedömer utskottet
inte riskerna för samhällsfarliga konflikter på det offentliga området
vara så uppenbara, att behov av en beredskapslag föreligger.

Enligt utskottets uppfattning skulle en beredskapslagstiftning av det slag
motionärerna förespråkar ur vissa synpunkter kunna vara till nackdel. Det
är således inte otänkbart att en sådan lagstiftning skulle motverka det syfte
motionärerna eftersträvar, nämligen att underlätta ställningstagandet till
planerade stridsåtgärder och förhindra uppkomsten av samhällsfarliga konflikter.
Ej heller synes det tilltalande att tillskapa en beredskapslagstiftning
enbart för det offentliga området. En lagstiftning som täcker även den privata
arbetsmarknaden skulle å andra sidan säkerligen stöta på betydande
svårigheter. Därtill kommer att de nyss nämnda huvudavtalen synbarligen
ingåtts i syfte att därigenom eliminera behovet av en beredskapslagstiftning,
ty Saltsjöbadsavtalets tillkomst har denna bakgrund. Ett bifall till motionärernas
förslag skulle därför kunna rubba grunden för de, enligt utskottets
mening, för arbetsfreden så betydelsefulla huvudavtalen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker således utskottet motionärernas
förslag om en beredskapslagstiftning mot samhällsfarliga konflikter.

I den föreslagna statstjänstemannalagens 18 § anges vilka tjänstemän
som är undantagna från disciplinär bestraffning.
Brott i tjänsten av den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst
eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst i statsdepartement,
central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse skall enligt
stadgandet beivras efter åtal.

I motionen II: 838 yrkas att anknytningen till byråchefsbegreppet skall
slopas och stadgandet utformas med utgångspunkt från den lägsta lönegrad
som får anses följa med byråchefs ställning, f. n. B 1. Motionärerna anför
som grund härför att byråchefstjänsterna i statsdepartementen enligt proposition
till innevarande riksdag föreslås slopade.

Utskottet vill först erinra om att den med en tjänst förenade lönen
enligt statstjänstemannalagen är ett förhandlingsresultat och alltså inte
ägnad att karakterisera tjänsten i de avseenden varom nu är fråga. Föredragande
departementschefen påpekar också att med paragrafens uttryck
jämställd eller högre tjänsteman inte avses en tjänsteman med lika eller
högre lön utan en tjänsteman med ställning som sido- eller överordnad.
Dessutom må framhållas att det stora flertalet byråchefstjänster, nämligen
i centrala förvaltningsmyndigheter, inte beröres av departementsreformen.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet förevarande motion.

I 33 § förslaget till statstjänstemannalag regleras disponibilitetsins
t i t u t e t. Enligt lagrummets första stycke är tjänsteman vid utrikesförvaltningen,
krigsmakten eller polisväsendet skyldig att avgå från tjänsten,

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 63

om det är påkallat med hänsyn till rikets bästa. I andra stycket stadgas att
sålunda entledigad tjänsteman inträder i disponibilitet.

Föredragande departementschefen uttalar i specialmotiveringen, att paragrafen
inte avser det fall att tjänsteman frivilligt övergår i disponibilitet. Den
nya lagen hindrar icke, anför departementschefen, att dispononibilitetsinstilutet
liksom för närvarande inom utrikesförvaltningen användes beträffande
tjänstemän, för vilka Kungi. Maj :ts förtroende är orubbat.

Det är enligt utskottets mening inte tillfredsställande, att samma form
för avsked skall användas dels för tjänsteman som entledigas av hänsyn till
rikets bästa och dels för tjänsteman som på grund av sina förtjänster beviljas
en särskild förmån. Vilken lösning som är lämpligast för att undvika
denna olägenhet torde få övervägas av Kungi. Maj :t. Utskottets uttalande
synes böra bringas till Kungi. Maj :ts kännedom.

I motionerna I: 717 och II: 841 behandlas frågan om möjlighet till undantagande
från den nya lagstiftningen. Motionärerna
önskar en övergångsbestämmelse av innebörd att tjänsteman som är anställd
vid tjänstemannalagarnas ikraftträdande genom anmälan skall kunna
ställa sig utanför kollektiva stridsåtgärder och att för hans del skall tilllämpas
de vid ikraftträdandet gällande avlönings- och pensionsbestämmelserna.
I motionerna påpekas att den nya lagstiftningen förändrar de offentliga
tjänstemännens rättsställning avsevärt och att tanken på kollektiva
stridsåtgärder är främmande för många tjänstemän.

Den av motionärerna upptagna frågan är ingående diskuterad i propositionen
och även uppmärksammad inom lagrådet, vars majoritet förordar
den lösning som föreslagits i motionerna. Föredragande departementschefen
medger riktigheten av de synpunkter motionärerna anför men finner att olägenheterna
med den ifrågasatta övergångsbestämmelsen är så betydande, att
han inte anser sig böra framlägga förslag därom. Departementschefen påpekar
att man under en övergångstid, som kan bli långvarig, skulle nödgas bibehålla
ett system med författningsinässigt reglerade löner och andra förmåner
vid sidan av systemet med kollektivavtal. Upprätthållandet av eu lagstiftningsapparat
för återkommande författningsändringar på löneområdet
och tillämpningen av två regelkomplex skulle medföra betydande administrativa
svårigheter.

Utskottet ansluter sig till departementschefens bedömning om olägenheterna
med den föreslagna övergångsbestämmelsen. I detta sammanhang vill
utskottet också framhålla, att innebörden av de förändringar den nya lagstiftningen
medför inte får överdrivas. Man kan således erinra om att de
offentliga tjänstemännens ekonomiska förmåner sedan flera år tillbaka är
att se som resultat av förhandlingar mellan sluten eller kommunförbund på
ena sidan och tjänstemännens organisationer på andra sidan. Likaså har
kollektiva stridsåtgärder förekommit på den offentliga sektorn.

64 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet förevarande motionsyrkande.

I propositionen framlägges förslag till ändring i reglerna om arbetsdomstolens
sammansättning. Enligt nuvarande bestämmelser
består arbetsdomstolen av ordförande och sju ledamöter, av dem en särskild
ledamot för tjänstemannamål. Ordföranden och två ledamöter förordnas
bland personer, som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.
Av övriga ledamöter utses två efter förslag av arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, två efter förslag av Landsorganisationen och den
särskilde ledamoten efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation.
För vardera sidan förordnas enligt samma regler dubbelt så många ersättare
som antalet ledamöter. Enligt huvudregeln inträder den särskilde ledamoten
i stället för en av de efter Landsorganisationens förslag utsedda ledamöterna
i mål där tjänstemannaförening, som icke är ansluten till Landsorganisationen,
är part. De nya reglerna innebär sammanfattningsvis att staten och
kommunerna tillsätter en särskild ledamot på arbetsgivarsidan, vilken i offentliga
mål -— d. v. s. mål vari staten eller kommun är part på arbetsgivarsidan
— inträder i stället för en av de ledamöter, som utses efter förslag av
arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, samt att förslagsrätten i fråga om
den särskilde tjänstemannaledamoten utvidgas till att gälla även annan huvudorganisation
av tjänstemän än Tjänstemännens centralorganisation.
Dessutom föreslås antalet ersättare för de efter förslag utsedda ledamöterna
utökat med hälften.

Utskottet biträder propositionens förslag i förevarande del.

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1:228 och II:
295, vari yrkas att en arbetstagarledamot i arbetsdomstolen skall utses efter
förslag av Sveriges arbetares centralorganisation och att frågan om vilka
andra fackorganisationer som bör få rätt att föreslå ledamöter prövas.

I remissyttrande över motionerna framhåller arbetsdomstolens ordförande,
att lekmannaledamöterna inte är att betrakta som intresserepresentanter
utan i stället har till uppgift att tillföra arbetsdomstolen allmän kunskap
om förhållandena på arbetsmarknaden och de där utbildade rättsuppfattningarna.
Ett frångående av den sedan länge beprövade ordningen i riktning
mot en mera uttalad intresserepresentation skulle, enligt vad arbetsdomstolens
ordförande anser, vara förenad med allvarliga olägenheter och bland
annat sätta domstolens anseende för objektivitet i fara. I yttrandet understrykes
vikten av att erforderlig kontinuitet upprätthålles i arbetsdomstolens
rättstillämpning. En förutsättning för denna kontinuitet är emellertid,
fortsätter arbetsdomstolens ordförande, att domstolens sammansättning är
i möjligaste mån konstant. Ytterligare splittring i domstolens sammansättning
bör därför inte accepteras utan mycket starka skäl. Arbetsdomstolens
ordförande finner inte att motionärerna framfört sådana skäl för sina yrkanden
och avstyrker därför bifall till motionerna.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 65

Enligt de principer som hittills varit vägledande vid bestämmande av arbetsdomstolens
sammansättning finns enligt utskottets mening ingen anledning
att utöka partsrepresentationen på det sätt motionärerna föreslagit. Det
kan således inte antagas att domstolen genom motionärernas förslag skulle
tillföras ökad kunskap om förhållandena på arbetsmarknaden eller om de
där utbildade rättsuppfattningarna. De skäl arbetsdomstolens ordförande
framfört mot en utökad partsrepresentation finner utskottet övertygande.
Med det anförda avstyrker utskottet förevarande motioner.

1 motionerna I: 719 och II: 840 yrkas att ämbetsansvarets innebörd
och utformning skall utredas. Motionärerna påpekar att man
tidigare förutsatt, att frågan om utformningen av ämbetsansvaret skulle tas
upp till behandling i samband med de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
men att så ej skett.

Såsom framhålles i propositionen har de nuvarande ålderdomliga och
svårtolkade bestämmelserna om vilka tjänstemän som är underkastade
ämbetsansvar fått kvarstå oförändrade vid de reformer som under de senaste
årtiondena vidtagits på straffrättens område. Man har därvid hänvisat
till de arbetsrättsliga konsekvenser som en omarbetning av dessa regler
skulle medföra. Den meningen har uttalats, att ämbetsansvarets omfattning
berodde av den fortsatta behandlingen av problemet om tjänstemännens
förhandlingsrätt och därmed sammanhängande spörsmål. Sedan detta
problem genom den i förevarande proposition föreslagna lagstiftningen nu
bringats till en lösning och sambandet mellan ämbetsansvar och förhandlingsrätt
i huvudsak brutits, synes tiden vara mogen för en allmän översyn
av ämbetsansvarets innebörd och utformning. Utskottet förordar därför att
frågan blir föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.

Utöver det ovan anförda har de i propositionen framlagda förslagen och
de av departementshefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen, under förutsättning av slutligt godkännande
av det av 1964 års riksdag såsom vilande antagna
förslaget till ändrad lydelse av 35 och 36 §§ regeringsformen,
med bifall till följande motioner, nämligen

1) motionerna l: 716 och II: 842, i vad de gäller avtal om
arbetstidens förläggning beträffande statstjänstemän,

2) motionerna I: 717 och II: 841, i vad de gäller avtal om

66 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

arbetstidens förläggning och rätt till annan ledighet än semester
beträffande statstjänstemän, samt

3) motionerna I: 718 och II: 839 i motsvarande delar,
samt med avslag å motionerna I: 717 och II: 841, i vad de
gäller lagfäst överläggningsrätt för statstjänstemän, måtte
— med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition, nr 60, framlagda
förslaget till 3 § statstjänstemannalagen — för sin
del antaga nämnda förslag med den ändring att lagrummet
erhåller följande som utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungi. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

I anställningsförhållande -

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten, arbetstidens
förläggning eller rätt till annan
ledighet än semester;

c) anställnings- eller arbetsvillkor
som regleras i denna lag eller i författning
vartill lagen hänvisar eller
enligt lagen tillhör Konungens, riksdagens
eller myndighets beslutanderätt.

Har avtal

--— i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter eller
ledningen och fördelningen avarbetet
inom myndigheten;

c) anställnings- eller arbetsvillkor
som regleras i denna lag eller i författning
vartill lagen hänvisar eller
enligt lagen tillhör Konungens, riksdagens
eller myndighets beslutanderätt.

— utan verkan.

B. att riksdagen, under samma förutsättning som under
A, med bifall till följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 716 och II: 842, i vad de gäller avtal om
arbetstidens förläggning beträffande kommunaltjänstemän,

2) motionerna I: 717 och II: 841, i vad de gäller avtal om
arbetstidens förläggning och rätt till annan ledighet än
semester beträffande kommunaltjänstemän, samt

3) motionerna I: 718 och II: 839 i motsvarande delar,
samt med avslag å följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 716 och II: 842, i vad de gäller förslaget

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 67

till 2 § kommunaltjänstemannalagen med undantag för
frågan om avtal om arbetstidens förläggning,

2) motionerna I: 717 och 11:841, i vad de gäller lagfäst
överläggningsrätt för kommunaltjänstemän, samt

3) motionerna I: 718 och II: 839, i vad de gäller den icke
reglerade kommunala förvaltningen,

måtte — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda
förslaget till 2 § kommunaltjänstemannalagen — för
sin del antaga nämnda förslag med den ändring att lagrummet
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

I anställningsförhållande----

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings
arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten
eller inrättningen, arbetstidens
förläggning eller rätt till annan
ledighet än semester;

c) anställningsvillkor som regleras
i lag eller annan författning och
angår tjänstetillsättning, disciplinär
bestraffning eller anställnings upphörande.

Har avtal — -— —--— — utan

§■

---i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings
arbetsuppgifter eller ledningen och
fördelningen av arbetet inom myndigheten
eller inrättningen;

c) anställningsvillkor som regleras
i lag eller annan författning och
angår tjänstetillsättning, disciplinär
bestraffning eller anställnings upphörande.

verkan.

C. att riksdagen, under samma förutsättning som under
A, med avslag å motionerna I: 716 och II: 842, i vad de
gäller frågan om tillåtliga konfliktåtgärder, måtte bifalla
förevarande proposition i vad den avser 15 § första stycket
förslaget till statstjänstemannalag och 3 § första stycket
förslaget till kommunaltjänstemannalag;

D. att riksdagen, under samma förutsättning som under
A, i anledning av följande motioner, nämligen

68 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

1) motionerna I: 717 och II: 841, i vad de gäller oorganiserades
strejkrätt, samt

2) motionerna 1:719 och 11:840 i motsvarande delar,
samt med avslag å motionerna I: 716 och II: 842, i vad de
gäller förslaget till 3 § andra stycket kommunalt] änstemannalagen,
måtte — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda förslagen till 15 och 16 §§ statstjänstemannalagen
och 3 och 4 §§ kommunalt] änstemannalagen
samt till ändring i 20 kap. 4 § brottsbalken — för sin del
antaga nämnda förslag i vad de icke omfattas av utskottets
hemställan under C med den ändring att lagrummen erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Statstjänstemannalagen

15 §.

Tjänsteman må deltaga i strejk Tjänsteman må deltaga i strejk
endast efter beslut av arbetstagar- endast efter beslut av arbetstagarförening
som han tillhör. förening som anordnat strejken.

Arbestagarförening må —• :------häva den.

Om skyldighet------- särskilda bestämmelser.

Om från statens sida förfares
i strid mot 15 § första stycket eller
om arbetstagarförening åsidosätter
vad som åligger den enligt 15 § tredje
stycket, skall staten eller föreningen,
även om förpliktelse till följd av
kollektivavtal ej åsidosatts, ersätta
uppkommen skada enligt de grunder
som anges i 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal.
Detsamma gäller medlem
i arbetstagarförening, om medlemmen
deltager i sådan av föreningen
anordnad eller föranledd stridsåtgärd
som icke är tillåten enligt 15 §
första stycket.

Mål om —

§•

Om från statens sida förfares i
strid mot 15 § första stycket eller
om arbetstagarförening åsidosätter
vad som åligger den enligt 15 § tredje
stycket, skall staten eller föreningen,
även om förpliktelse till följd av
kollektivavtal ej åsidosatts, ersätta
uppkommen skada enligt de grunder
som anges i 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal.
Detsamma gäller tjänsteman,
om han deltager i sådan av arbetstagarförening
anordnad eller föranledd
stridsåtgärd som icke är tillåten
enligt 15 § första stycket.

avses där.

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 69
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Kommunalt jänstemannalagen

3 §•

Tjänsteman må deltaga i strejk Tjänsteman må deltaga i strejk
endast efter beslut av arbetstagar- endast efter beslut av arbetstagarförening
som han tillhör. förening som anordnat strejken.

Arbetstagarf ören ing må------- häva den.

Om skyldighet------särskilda bestämmelser.

4 §•

Om kommun förfar i strid mot
3 § första stycket eller om arbetstagarförening
åsidosätter vad som
åligger den enligt 3 § tredje stycket,
skall kommunen eller föreningen,
även om förpliktelse till följd av kollektivavtal
ej åsidosatts, ersätta
uppkommen skada enligt de grunder
som anges i 8 och 9 §§ lagen om
kollektivavtal. Detsamma gäller
medlem i arbetstagarförening, om
medlemmen deltager i sådan av föreningen
anordnad eller föranledd
stridsåtgärd som icke är tillåten enligt
3 § första stycket.

Mål om

Om kommun förfar i strid mot
3 § första stycket eller om arbetstagarförening
åsidosätter vad som
åligger den enligt 3 § tredje stycket,
skall kommunen eller föreningen,
även om förpliktelse till följd av
kollektivavtal ej åsidosatts, ersätta
uppkommen skada enligt de grunder
som anges i 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal.
Detsamma gäller tjänsteman,
om han deltager i sådan av
arbetstagarf örening anordnad eller
föranledd stridsåtgärd som icke är
tillåten enligt 3 § första stycket.

avses där.

Brottsbalken
29 KAP.

Åsidosätter ämbetsman----

År felet —---------

Som tjänstefel anses icke i något
fall, att ämbetsman efter beslut av
arbetstagarf örening som han tillhör
deltager i strejk eller därmed jämförlig
stridsåtgärd.

--eller suspension.

ett år.

Som tjänstefel anses icke i något
fall, att ämbetsman deltager i strejk
eller därmed jämförlig stridsåtgärd
efter beslut av arbetstagarf örening
som anordnat åtgärden.

70 Sammansatt konstitutivas- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

E. att riksdagen, under samma förutsättning som under
A, med avslag å motionen II: 838, måtte bifalla förevarande
proposition i vad den gäller 18 § förslaget till statstjänstemannalag; F.

att riksdagen, under samma förutsättning som under
A, måtte bifalla förevarande proposition i vad den avser
förslagen till statstjänstemannalag och kommunaltjänstemannalag,
i den mån de icke omfattas av utskottets hemställan
ovan, med undantag för förslagen till övergångsbestämmelser; G.

att riksdagen, under samma förutsättning som under
A, med avslag å motionerna I: 717 och II: 841, i vad de
gäller möjlighet till undantagande från den nya lagstiftningen,
måtte bifalla förevarande proposition i vad den
avser förslagen till övergångsbestämmelser till statstjänstemannalagen
och kommunalt]änstemannalagen;

H. att riksdagen, under samma förutsättning som under
A, med avslag å motionerna I: 228 och II: 295, i vad däri
yrkas lagändring, måtte bifalla det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till ändring i lagen om arbetsdomstol; I.

att riksdagen, under samma förutsättning som under
A, med avslag å motionerna 1:719 och 11:840, i vad de
gäller yrkandet om beredskapslagstiftning, måtte bifalla
förevarande proposition i vad den icke omfattas av utskottets
hemställan ovan;

J. att riksdagen, i anledning av det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till 33 § statstjänstemannalagen,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört om disponibilitetsinstitutet; K.

att riksdagen, i anledning av motionerna 1:601 och
II: 424, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört rörande
statstjänstemans oavsättlighet;

L. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 719 och
II: 840, i vad de gäller tjänstemannaansvaret, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört om behovet av utredning rörande
ämbetsansvaret;

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 71

M. att motionerna I: 228 och II: 295, i vad de gäller yrkandet
om utredning rörande arbetsdomstolens sammansättning,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

N. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 601 och II: 424,

2) motionerna I: 716 och II: 842,

3) motionerna I: 717 och II: 841 samt

4) motionerna I: 719 och II: 840,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1965

På sammansatta konstitutions- och andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Damström, Källqvist, Hernetius,
Dahl, Lennart Geijer*, Thorsten Larsson och Erik Filip Petersson;

från andra kammaren: fru Ekendahl, herrar Nilsson i Östersund, Fredriksson,
Boo, Edlund, Henningsson, Wiklund* och Werbro.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

vid utskottets hemställan under A och B

av herrar Strand, Damström, Dahl, fru Ekendahl, herrar Nilsson i Östersund,
Fredriksson och Henningsson, vilka ansett,

1) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 55 med orden »Såsom
motionärerna påpekat» och slutar med orden »ledighet än semester»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet vill erinra om att arbetsgivare på den privata arbetsmarknaden
inte sällan förbehållit sig bestämmanderätten i frågor om arbetstidens förläggning.
Enligt utskottets mening är det oundgängligen nödvändigt att den
offentlige arbetsgivaren har bestämmanderätten i dessa frågor beträffande
sådana områden som exempelvis försvaret, sjukvården, socialvården och
kommunikationsväsendet. Utskottet anser sig inte kunna acceptera en ord -

72 Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965

ning som gör denna bestämmanderätt beroende av i vilken grad de offentliga
förhandlingsorganen kan hävda det allmännas intressen, Även om behovet
av ett avtalsförbud är mindre framträdande på andra områden än de
nyss uppräknade torde det, som departementschefen påpekar, inte vara
möjligt att avgränsa dessa. Frågor om arbetstidens förläggning är uppenbarligen
av väsentlig betydelse för arbetstagarna. Det synes därför kunna
förutsättas att vederbörande arbetsgivare — liksom hittills — vid behov
samråder med de anställda och deras organisationer i dessa frågor. Till
betydelsen av att myndigheterna upptar överläggningar med de anställda,
när så kan anses befogat, återkommer utskottet i nästa avsnitt.

Vad utskottet sålunda anfört gäller i huvudsak även rätten till annan ledighet
än semester. Förbudet mot avtal i detta avseende är närmast att se
som en konsekvens av avtalsförbudet rörande arbetstidens förläggning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet förevarande motionsyrkanden.
»

2) att utskottet bort hemställa,

»A. att riksdagen, under förutsättning av slutligt godkännande
av det av 1964 års riksdag såsom vilande antagna
förslaget till ändrad lydelse av 35 och 36 §§ regeringsformen,
med avslag å följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 716 och II: 842, i vad de gäller avtal om
arbetstidens förläggning beträffande statstjänstemän,

2) motionerna I: 717 och II: 841, i vad de gäller avtal om
arbetstidens förläggning och rätt till annan ledighet än semester
samt lagfäst överläggningsrätt, allt beträffande
statstjänstemän, samt

3) motionerna I: 718 och II: 839, i vad de gäller avtal om
arbetstidens förläggning och rätt till annan ledighet än semester
beträffande statstjänstemän,

måtte bifalla förevarande proposition, nr 60, i vad den
avser 3 § förslaget till statstjänstemannalag;

B. att riksdagen, under samma förutsättning som under A,
med avslag å följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 716 och II: 842, i vad de gäller förslaget
till 2 § kommunaltjänstemannalagen med undantag för
frågan om avtal om rätt till annan ledighet än semester,

2) motionerna I: 717 och II: 841, i vad de gäller avtal om
arbetstidens förläggning och rätt till annan ledighet än semester
samt lagfäst överläggningsrätt, allt beträffande
kommunaltjänstemän, samt

3) motionerna I: 718 och II: 839, i vad de gäller den icke
reglerade kommunala förvaltningen samt avtal om arbets -

Sammansatt konstitutions- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 år 1965 73

tidens förläggning och rätt till annan ledighet än semester
beträffande kommunaltjänstemän,

måtte bifalla förevarande proposition i vad den avser 2 §
förslaget till kommunaltjänstemannalag;»

Särskilda yttranden

1) i anslutning till utskottets hemställan under H av herrar Källqvist,
Hernelius, Thor sten Larsson, Erik Filip Petersson, Boo, Edlund och W erbro,
vilka anfört:

»Därest utvecklingen skulle visa att behov föreligger av en eversyn av
reglerna om arbetsdomstolens sammansättning torde frågan därom upptas
senare.»

2) i anslutning till utskottets hemställan under I av herrar Källqvist,
Hernelius och Edlund, vilka anfört:

»Utan att därför för närvarande komma till annan slutsats än utskottet
gjort, vill vi framhålla att en beredskapslagstiftning skulle innebära vissa
fördelar. I förväg skulle då klarhet vinnas om innehållet i en lagstiftning,
som eljest skulle bli provisorisk och måhända tillkomma under trycket av
en tillfällig opinion i en svår situation. Detta vore ur rättssäkerhetssynpunkt
en fördel för de grupper som kan förväntas bli föremål för en sådan punktlagstiftning.
Om de erfarenheter som efterhand kommer att vinnas av den
nya lagstiftningen skulle bekräfta vad ovan anförts, torde frågan få prövas
på nytt.»

MARCUS BOKTR. 5THLM 1965 650316