Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1965

1

Nr 25

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjärnning och
allmän öppen resultatutjämning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna, 1:92 av herr Mattsson m.fl. och 11:121 av herr Nilsson i Svalöv
m.fl., har hemställts att riksdagen måtte

1) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring av 2, S och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 68) om rätt till förlustut jämning vid taxering för inkomst

Härigenom förordas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla
följande ändrade lydelse.

2 §.

Med förlust---samma år.

Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig till beskattningsår,
för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom. första stycket
vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till ledning
för sin taxering för inkomst eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han jämlikt
bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna
deklaration som nyss sagts, eller till något av de två närmast föregående
beskattningsåren. Vid hedömande av fråga om rätt till förlustavdrag föreligger
skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas vad
i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag
erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret fullgjorts
under vederbörligt taxeringsår.

Hätten till---- minst I 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
— direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av eu
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga
aktier eller andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt
innehades av samma fysiska person eller personer samt under förutsätt 1

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 7 sand. Nr 25

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1965

ning tillika, då fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att
envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktieeller
andelskapitalet vid det ena som vid det andra tillfället. Hinder för
förlustavdrag möter dock ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena betingas
av att aktierna eller andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått
å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av att på
nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana
fysiska personer som sedan beskattningsårets ingång innehaft aktier i företaget.

9 §.

Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den
14 september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om
fusionen ej skett — tillkommer dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt
sätt innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av
en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolags rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast
därest moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio
tiondelar av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt
nyss sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av
en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för
förlustavdragets utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår.
Är i fall, som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare
att envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i
aktiekapitalet vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen.
Hinder för förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i
ägareförhållandena betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller
av att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person
eller sådana fysiska personer som sedan beskattningsårets ingång innehaft
aktier i företaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1965 års taxering samt eftertaxering
för år 1965 eller tidigare år.

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning

Härigenom förordnas som följer.

1 §:

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 är 1965 3

av statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.

2 §.

Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i 1 §
omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor överstiger
eller understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående
beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av skatten
verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt
förordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp,
att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande
beskattningsåret och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den
skatt, som han hatt att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på
vartdera av åren.

Vid tillämpningen av bestämmelsen i forsta stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppet för statlig inkomstskatt, som
jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för slutlig
skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §.

Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp än
10 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret eller
för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än soin skolat beräknas,
därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till 10 000
kronor.

4 §.

Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där sägs,
ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett minst 50
kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.

5 §.

i fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom
av varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas på
grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl vid tilllämpning
av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda belopppet av
statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt i
2 ^ angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å makarna
etter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.

Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt
2 och 3 §S bedömas för vardera maken för sig.

(Se vidare anvisningarna.)

6 S.

Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å rätt
till skatteutjämning, som i denna förordning avses, oskift dödsbo efter honom
äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.

J Hihuny till riksdagens protokoll 1965. 7 sand. .Yr 25

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 är 1965

Var den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet och
den efterlevande maken jämligt gällande bestämmelser samtaxeras, skall
vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt yrkande
om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning enligt
förevarande förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av samma
taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken med
honom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall som nyss
sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.

Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild skatteberäkning
skett enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande skatteutjämningen
så anses soin om den beskattningsbara inkomsten uppgått till
det belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda förordning,
respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp enligt
förordningen om statlig inkomstskatt.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 inom. vid
1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid vad
i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta makar och
oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall gälla att
deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför i taxeringsförordningen
lämnade föreskrifterna.

Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av äkta
make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen; jämför 5 §.

9 §.

Skattskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under beskattningsåret.

Ansökan ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och skall,
med undantag för fall varom i 13 § sägs, vara till kansliet inkommen före
utgången av april månad året efter taxeringsåret.

10 §.

Bifalles ansökning, varom i 9 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest beslutet
icke kan iakttagas vid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,
varom fråga är — meddela förordnande om avkortning eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.

Å restituerat belopp utgår icke ränta.

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1965

5

11 §.

Kan ansökning om skatteutjämning enligt denna förordning icke av prövningsnämnd
upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden genom
särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter på
den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga kraft, till
prövningsnämnden inkomma med framställning om ansökningens upptagande
till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom ett år
från det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.

12 §-

Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den beskattningsbara
inkomst, varå den utjämnade skatten beräknas, genom beslut
av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj:t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skatteutjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skatteutjämningen vartill förhållandena
kunna föranleda.

13 §.

Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj :t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut
eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom
ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.

Äger skattskvldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning anföra
besvär hos prövningsnämnd. må han tillika inom där angiven tid inkomma
med ansökning enligt 9 g.

14 §.

Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna förordning
ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola de
i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för inkomst
äga motsvarande tillämpning: dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt 11 § icke må föras.

15 8.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

A nvisningar
till 2 §.

Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:

Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret............................ 10 000 kronor

Beskattningsbar inkomst för beskattningsåret ........................ 20 100 kronor

Sammanlagd beskattningsbar inkomst .................................... 30 100 kronor

Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen avjämnas
till närmaste hundratal kronor så att summan av delbcloppen motsvarar
den sammanlagda beskattningsbara inkomsten):

för jämförelseåret ........................................................................ 15 000 kronor

för beskattningsåret .................................................................... 15 100 kronor

30 100 kronor

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 25 är 1965

Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen för det beskattningsår
varunder merinkomst uppkommit antages utgöra:

å 15 000 kronor ............................................................................ 1 800 kronor

å 15 100 kronor ............................................................................ 1 820 kronor

3 620 kronor

Avgår skatt å 10 000 kronor enligt samma grunder............... 1 000 kronor

Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret ............ 2 620 kronor

Det aninärkes. att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för
den i exemplet avsedda skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för
nästföljande år —- den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års
taxering skall uppgå till lägst 30 100 kronor, dvs. med minst 10 000 kronor
överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten. 20 100 kronor.

till 5 §.

Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar som för beskattningsåret
samtaxerats prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelseåret eller
ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för å ena sidan
beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas och jämföras.
Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de båda åren eller
den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och den andre vid taxeringen
för det andra året icke åsatts beskattningsbar inkomst, skall därvid
anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den maken till belopp av noll
kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret blott en av makarna påförts
beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den maken hela den skattelindring,
som föranledes av skatteutjämningen.

Vad i 5 § första stycket sägs är tillämpligt även å makar, som ingått äktenskap
under jämförelseåret.

Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avgiva självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).

till 7 §.

Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.

En skattskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för jämförelseåret
har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
har emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor, hänförlig
till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning för ackumulerad
inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret ha
utgjort 20 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1066. Förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1965
års eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år
1965 eller tidigare år.

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1965

i

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig resultatutjämning, varvid
i första hand prövas frågan om resultatutjämning genom den s.k. kontometoden.
samt att förslag i detta syfte snarast måtte föreläggas riksdagen.

Boträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionen 11:121.

Ändringar i förordningen om förlustul jämning

Genom förordningen den 8 april 1960 (nr 63) infördes i skattelagstiftningen
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enligt förordningen
får en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag senare. Detta kan
ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust räknas
ej blott underskott i egentlig mening utan även andra allmänna avdrag,
som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det kräves för att förlustavdrag
skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera, samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret inte till 1 000 kronor, får densamma
inte utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp fastställes ej
förrän yrkande om dess utnyttjande vid senare taxering framställts av den
skattskyldige.

Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening övergår i andra händer
genom att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, påverkar
detta i princip inte aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens
rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen i fråga,
mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den juridiska
personen som sådan. Emellertid har i förordningen intagits vissa särbestämmelser
i syfte att förhindra missbruk. Dessa regler tar främst sikte
på fåmans- (familje-) bolag och avser att förhindra att företag — utan
andra »värden» än en skattemässig rätt till förlustavdrag — börjar gå i
handeln. För att fåmansbolag skall erhålla rätt till förlustutjämning förutsättes,
att ägarförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid
förlusttillfället och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav är enligt förordningen
uppfyllt om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen då avdraget
yrkas — direkt eller indirekt — helt eller så gott som helt äges av
samma personer, som ägde aktierna eller andelarna när förlusten uppkom,
eller av någon eller några som på grund av arv, testamente eller bodelning
trätt i nämnda personers ställe. Liknande inskränkning gäller för det fall,
då efter fusion moderbolag skall utnyttja förlust, som dotterbolaget haft före
fusionen.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 är 1965

I motionerna framställes yrkande om vissa ändringar i förordningen
om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. I fråga om rätt att
utnyttja förlust i familjebolag framhåller motionärerna att de nyss återgivna
bestämmelserna kan leda till obilliga resultat. I ett sådant fall då t.ex. änka
och barn efter en hälftendelägare i ett familjebolag saknar ekonomiska möjligheter
att behålla aktierna och därför överlåter dem till den andre hälftendelägaren,
kommer denne enligt de nu gällande reglerna att helt förlora sin
rätt till avdrag för förlust, som uppkommit innan han övertog de efterlevandes
aktier. Motionärerna förordar därför att rätt till förlustutjämning skall
kvarstå, om den som övertagit aktierna på grund av arv. testamente eller
bodelning överlåter dessa till tidigare ägare av aktier i företaget. Vidare framhåller
motionärerna att som villkor för rätt till förlustutjämning bör gälla
att deklarationsskyldighet förelegat under förluståret eller under något av
de två närmast föregående beskattningsåren.

Motionsyrkanden av enahanda beskaffenhet har alltsedan 1960 årligen
varit föremål för utskottets prövning. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 12 år 1964 framhöll utskottet bl. a. att befogade invändningar
knappast kunde riktas mot begränsningsregeln att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat för förluståret. Det var enligt utskottets mening rimligt
att i princip endast underskott, som uppkommit sedan den skattskyldige
inträtt i förvärvslivet, beaktas genom förlustavdrag. Det föreföll föga sannolikt
att det i praktiken i någon nämnvärd omfattning kommer att inträffa
att skattskyldiga, som driver verklig förvärvsverksamhet, genom begränsningsregeln
går miste om rätten till förlustavdrag.

I fråga om de spärregler som gäller i fråga om fåinansbolagen anförde
bevillningsutskottet att utskottet var medvetet om att även i andra fall
än då aktierna bytt ägare genom arv, testamente eller bodelning kunde
föreligga sådana omständigheter, att det framstod som rimligt att förlustavdrag
helt eller delvis fick utnyttjas. Emellertid ansåg utskottet det knappast
vara möjligt att genom generella föreskrifter tillgodose dessa fall; därtill
var riskerna för missbruk alltför påtagliga.

Progressionsutjämning

1957 års skatteutredning. vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlustutjämning, framlade i sitt betänkande (SOU 1958:35) jämväl förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall. Förslaget blev i denna del inte föremål för lagstiftningsåtgärder.

Sammanfattningsvis innebar utredningens förslag till progressionsutjämning
följande.

Fysisk person ägde påkalla progressionsutjämning, om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor översteg nästföregående års

Bevillningsutskottets betänkande nr 2ö är 1965

9

motsvarande inkomst. En jämförelse skulle sålunda göras allenast mellan
två på varandra följande år.

Förelåg förutsättningar för utjämning, skedde denna sålunda att skatten
för det andra året. då inkomstökning förelåg, i erforderlig omfattning
jämkades nedåt.

Uppgick inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kunde enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske,
nämligen som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet
12 000 kronor.

Om progressionsutjämningen ej gav större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förföll rätten till utjämning.

Beträffande äkta makar föreslogs regler av innebörd att hänsyn togs till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Detta
medförde bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingick äktenskap
i samband med att en av makarna fick ökad inkomst eller båda
började förvärvsarbete.

En förutsättning för skatteutjämning var att den skattskyldige även under
jämförelseåret haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig.

I motionerna framhålles. att genomförandet av en progressionsutjämning
är motiverat och synnerligen önskvärt. Motionärerna förordar därför att utredningens
förslag genomföres, dock med vissa ändringar. Rätten till utjämning
bör sålunda förefinnas även vid fallande inkomst. Vad deklarationsskyldigheten
angår bör det räcka med att sådan förelegat antingen för jämförelseåret
eller för något av de två beskattningsåren dessförinnan. Starka
skäl talar även för en sänkning av det minimibelopp — 12 000 kronor —
som enligt utredningen bör krävas såsom skillnad mellan två års inkomster
för att utjämning skall få ske. Motionärerna föreslår ett minimibelopp av
10 000 kronor.

Yrkanden om införande av 1957 års skatteutrednings förslag till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkoinst i vissa
fall — med de jämkningar som förut nämnts — behandlades av riksdagen
åren 1960- 1964 men avvisades vid samtliga tillfällen.

Bevillningsutskottet avstyrkte år 1964 (bet. nr 12) nu förevarande yrkande
med den motiveringen att särskild hänsyn borde tas till de invändningar
av principiell natur, som under remissbehandlingen riktats mot införande
av progressionsutjämning i beskattningssystemet. Utskottet ansåg att spörsmålet
om åstadkommande av eu progressionsutjämning borde betraktas som
en fråga på längre sikt och att de mest iögonenfallande verkningarna av progressionen
vid den statliga inkomstbeskattningen fick anses undanröjda

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1965

genom lagstiftningen om beskattning av ackumulerad inkomst, om taxering
för inkomst av medel som insatts på skogskonto och om förlustutjämning.

Allmän öppen resnltatutjämning

I motionerna föreslås slutligen en utredning rörande möjligheterna till
en allmän öppen resultatutjämning, varvid i första hand bör prövas frågan
om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden.

Yrkanden av samma innebörd har jämväl avvisats av riksdagen åren
1960—1964. I sitt förenämnda betänkande nr 12/1964 åberopade utskottet
att frågan om en allmän öppen resultatutjämning genom den s. k. kontometoden
ingående prövades av 1957 års skatteutredning, som fann att man.
i vart fall för det dåvarande, inte borde införa regler om en sådan resultatutjämning.
Vad motionärerna anfört innebar enligt utskottet inte några nya
synpunkter på ämnet.

Utskottet

De motioner, som utskottet bär att behandla i förevarande sammanhang,
syftar till att utjämna verkningarna av progressionen vid den statliga inkomstbeskattningen.
Sålunda yrkas vissa ändringar i den år 1960 antagna
förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. I motionerna
yrkas också att det av 1957 års skatteutredning framlagda förslaget
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å inerinkomst
i vissa fall måtte — med vissa ändringar — antas av riksdagen. Slutligen
hemställes om skyndsam utredning i fråga om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning genom i första hand en kontometod.

Enligt förordningen om rätt till förlustutjämning kräves för rätt till
förlustavdrag att deklarationsskyldighet förelegat för förluståret. Motionärerna
anser att såsom villkor för rätt till förlustavdrag bör räcka att
deklarationsskyldighet förelegat för förluståret eller för något av de två
beskattningsåren omedelbart före förluståret

Den begränsning av rätten till förlustavdrag, som det i förordningen
föreskrivna villkoret innebär, aktualiserades redan under förarbetena till
lagstiftningen. Ehuru ett flertal remissinstanser accepterade nämnda villkor
fanns det å andra sidan remissmyndigheter, vilka ansåg begränsningsregeln
för sträng och i varje fall i behov av uppmjukning. Departementschefen
anslöt sig emellertid till den av 1957 års skatteutredning
uttalade uppfattningen att det i huvudsak endast är hänsynen till sådana
skattskyldiga, som driver verklig förvärvsverksamhet eller har en mer
bestående inkomstkälla av större omfattning, som motiverar en rätt till
förlustöverföring och att därför en villkorslös rätt till förlustavdrag inte
borde medges. Den mest lättillämpade begränsningsregeln var enligt skatteutredningens
mening att anknyta avdragsrätten till deklarationsskyldig -

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1965

11

heten. Utskottet delar denna uppfattning. Befogade invändningar torde
knappast kunna riktas mot syftet med den berörda begränsningsregeln.
Det är rimligt att i princip endast sådana underskott, som uppkommit
sedan den skattskyldige inträtt i förvärvslivet, beaktas genom förlustavdrag.
I praktiken torde det för övrigt mera sällan förekomma fall. då
skattskyldig, som utövar verklig förvärvsverksamhet, går förlustig rätten
till avdrag. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna i
denna del.

I förordningen om förlustutjämning har intagits en särbestämmelse i
fråga om fåmansbolagen. Denna innebär att för rätt till förlustutjämning
kräves att ägarförhållandena i bolaget eller föreningen är desamma vid
förlusttillfället som då förlusten skall utnyttjas. Detta krav anses uppfyllt
om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen då avdraget yrkas
helt eller så gott som helt ägs av samma personer, som ägde aktierna eller
andelarna när förlusten uppkom, eller av någon eller några som på grund av
arv, testamente eller bodelning trätt i dessa personers ställe. 1 motionerna
yrkas sådan författningsändring, att rätten till förlustutjämning skall
kvarstå, om den som övertagit aktier på grund av arv, testamente eller bodelning
överlåter dessa till tidigare ägare av aktier i företaget.

Bestämmelsen att ägarförhållandet i fåmansbolag skall vara väsentligen
detsamma vid förlusttillfället, som då förlusten utnyttjas, har tillkommit
för att förhindra missbruk. 1957 års skatteutredning uttalade
att vissa inskränkningar var ofrånkomliga och åberopade därvid att om
ett bolags eller en förenings verksamhet lämnat förlust och företagets
ställning var undergrävd, den förefintliga förlusten från rena skattesynpunkter
likväl representerade en tillgång, som i allt fall inte understeg
hälften av förlusten. Det förelåg därför stor risk för att den avveckling
av företaget, som bort vara en naturlig följd av det dåliga resultatet av
verksamheten, inte skulle komma att ske. Enligt utredningens mening
borde i görligaste mån förhindras att likvidations- eller konkursmässiga
företag började gå i handeln såsom någon form av avskrivningsobjekt. Utskottet
delar utredningens uppfattning och anser spärregeln ändamålsenligt
utformad. En rätt till förlustutjämning kan visserligen framstå som
rimlig även i andra fall än då aktier bytt ägare genom arv, testamente
eller bodelning. Men att tillgodose dessa fall genom generella föreskrifter
av den art motionärerna avser torde inte kunna ske om man vill ha betryggande
garantier mot missbruk. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna även i denna del.

Erågan om införande av progressinnsutjiimning har. som framgår av
den inledningsvis lämnade redogörelsen, upprepade gånger prövats av riksdagen
men alltid avvisats. 1 sitt av 1964 års riksdag godkända betänkande nr 12
åberopade bevillningsutskottet hl. a. de invändningar av principiell natur
som under remissbehandlingen riktats mot skatteutredningens förslag till

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1965

förordning om rätt till utjämning av .statlig inkomstskatt å merinkomst i
vissa fall, därvid hävdats, å ena sidan, att genom förslagets generella utformning
progressionsutjämning måste tiilåtas i åtskilliga fall, då en sådan
utjämning inte kunde anses sakligt motiverad, och å andra sidan, att
det föreslagna systemet inte alltid tillgodosåg behovet av utjämning vid
fleråriga inkomstminskningar. Som utskottet tidigare framhållit bör spörsmålet
om åstadkommande av progressionsutjämning vid beskattningen betraktas
som en fråga på längre sikt, särskilt som de mest iögonenfallande
verkningarna av progressionen får anses undanröjda genom lagstiftningen
om beskattning av ackumulerad inkomst, om taxering för inkomst av medel
som insatts på skogskonto och om förlustutjämning. Utskottet kan således
inte biträda yrkandet om införande av skatteutredningens förslag till progressionsutjämning.

Utskottet övergår slutligen till yrkandet om utredning rörande möjligheterna
till en allmän öppen resultatnt jämning genom den s. k. kontoinetoden.
Även denna fråga prövades ingående av 1967 års skatteutredning.
som emellertid avstod från att framlägga förslag till lagstiftning av sådan
innebörd. Den viktigaste invändningen mot en allmän öppen resultatutjämning
var enligt utredningens mening de stats- och kommunfinansiella
verkningar en dylik metod kunde beräknas få åtminstone på
kortare sikt. Utredningen underströk också att metodens räckvidd var
begränsad så till vida, att den endast kunde bli av värde för den, som från
början hade så goda vinstförhållanden att han ägde möjlighet att göra
de för framtida utjämning erforderliga avsättningarna och också gjorde
dem. Utskottet kan i och för sig vitsorda att det inte minst från rättvisesynpunkt
skulle vara till fördel om möjligheter öppnades till en vidsträcktare
resultatutjämning vid beskattningen. Detta är emellertid en fråga som
måste prövas i samband med prövningen av företagsbeskattningen i dess
helhet. Införandet av ett system med öppna skattefria konto- eller fondavsättningar
torde nämligen inte kunna ske utan att man omprövar gällande
regler för inventarieavskrivning, varulagervärdering och de övriga
möjligheter till skattemässig konsolidering och förtäckt resultatutjämning
som skattelagstiftningen nu erbjuder. Med det anförda avstyrker
utskottet jämväl bifall till utredningsyrkandet i motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:92 av herr Mattsson in. fl.
och 11:121 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. angående resultatutjämning
vid beskattningen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 april 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 25 år 1965
Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Hanmark, herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson, Billinan,
Enarsson och Skårman; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard*,
Kärrlander, Engkvist*, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäekmora, Boo,
Carlstein’ och Sterne.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Elofsson, Billman, Enarsson, Skårman, Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäekmora, Boo och Sterne,
vilka — under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1:92
av herr Mattsson m. fl. och 11:121 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. — ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

1) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8
april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst:

2) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller inkomstminskning;
samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att skyndsam
utredning måtte företagas rörande möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första hand bör prövas
frågan om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden,
och att förslag i detta syfte snarast förelägges riksdagen.