Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965
1
Nr 22
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt
skatteförmåga.
(2:a avd.)
1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1: 473 av herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson samt
11: 586 av herrar Sjöholm och Jönsson i Ingemarsgården har hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta
1) sådan ändring av bestämmelserna rörande extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga att ifrågavarande avdrags maximibelopp höjes till 5 000 kr. i
stället för nu gällande belopp, 4 500 kr.,
2) bemyndiga Kungl. Maj :t att låta utfärda avtrappningsregler för det
extra avdraget i syfte att undgå eljest uppkommande hög marginalskatt vid
avdragets övre gräns, samt
3) att extra avdrag skall kunna medgivas för större, för arbetsförmågans
vidmakthållande ofrånkomliga kostnader för läkarvård, medicin, särskild
diet o. d. oavsett den skattskyldiges inkomst.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 586.
Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses
väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver
ortsavdrag. Det extra avdraget avväges individuellt av beskattningsnämnderna.
Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven ram.
Extra avdrag får således enligt nu gällande regler uppgå till högst 4 500 kr.
Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen
är intagen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt 9 § 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även vid
taxering till sådan skatt.
Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd
och prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga
om skattskyldig vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, un
1
Bihang till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 22
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965
derhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet». I
regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda kostnader
som varit förenade med den omständighet som föranlett nedsättningen
av skalteförmågan.
Enligt det sistnämnda momentets tredje stycke kan extra avdrag med högst
samma belopp, 4 500 kr., också beviljas skattskyldig, vars »inkomst, efter avdrag
av därå belöpande skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig
oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig
omständighet understigit vad han kan anses hava behövt till underhåll
för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum)». Beträffande
skattskyldig med oförsörjda barn må dock avdraget för varje sådant
barn ökas med högst 1 000 kr.
Beträffande folkpensionärer gäller en särskild presumtionsregel. Om
pensionärens inkomst helt eller till huvdsaklig del utgjorts av folkpension,
skall han enligt uttrycklig regel i momentets fjärde stycke — därest särskilda
omständigheter inte till annat föranleder — anses ha haft sådan nedsatt
skatteförmåga som berättigar till extra avdrag. Avsikten med denna
regel är bl. a. att den som för sin försörjning varit helt beroende av folkpension
inte skall behöva betala skatt. Det nyss nämnda högsta beloppet för
extra avdrag gäller också beträffande folkpensionärerna.
Anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen innehåller närmare föreskrifter
angående avdragets bestämmande i vissa fall, därvid detaljreglerna
om existensminimum tar det största utrymmet. Beträffande folkpensionärer
föreskrives i punkt 2 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen att,
om skattskyldig för sin försörjning varit helt beroende av vad han uppburit
i folkpension, den taxerade inkomsten regelmässigt bör minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 4 500 kr. Om den
skattskyldige mot låg avgift vistats på sjukhus eller annan anstalt eller om
hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts
må minskas jämkas med hänsyn härtill. Om skattskyldig haft annan inkomst
(vanligen benämnd sidoinkomst) men folkpensionen likväl utgjort
den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt
medges ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt
skatteförmåga. Därest folkpensionen inte uppgått till minst hälften av den
sammanlagda inkomsten, bör extra avdrag medgivas allenast då särskilda
skäl föranleder därtill.
I syfte att uppnå största möjliga likformighet vid bedömandet av folkpensionärers
rätt till extra avdrag har riksskattenämnden fastställt tabeller för
beräkning av avdraget vid olika kombinationer mellan folkpension och sidoinkomst.
Riksskattenämndens senaste meddelande i ämnet (nr 2/1964 p. 1)
gäller fr. o. m. 1964 års taxering. Tabellerna är upprättade med 300-kronors
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 ur 1965
3
intervaller för folkpensionen och 200-kronors intervaller i fråga om sidoinkomsten.
Vid tabellernas begagnande skall till folkpension räknas faktiskt
utgående (d. v. s. med hänsyn till sidoinkomst reducerat) bostadstillägg och
andra tillägg. Med sidoinkomst avses enligt anvisningstexten i princip all inkomst
utom folkpension, även skattefri inkomst såsom icke skattefri de! av
livränta enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen, den del av kapitalinkomst,
som motsvaras av utnyttjat extra avdrag, hyresinkomst av schablontaxerad
fastighet, inkomst såsom delägare i dödsbo etc. Riksskattenämnden
anför bl. a. att tabellerna endast är hjälpmedel. Vid fastställande av det
extra avdraget bör hänsyn sålunda tas till de särskilda förhållanden, som
under beskattningsåret kan föreligga i det enskilda fallet. Kostnader på
grund av sjukdom bör motivera ett förhöjt extra avdrag. Förmögenhet av
inte alltför ringa storleksordning bör i allmänhet föranleda minskning av
avdraget. Dock bör förekomsten av en egnahemsfastighet, om den bebos av
den skattskyldige, i regel inte påverka avdragets storlek. Därest ingen eller
ringa belåning finns kan detta dock vara ett skäl för att minska avdraget.
Förekomsten av bankmedel, fordringar eller värdepapper å 10 000—15 000
kr. bör ej medföra någon reducering av det extra avdraget.
Maximibeloppet för extra avdrag, som alltsedan år 1951 — med visst undantag
— varit 3 000 kr., blev genom lagstiftning år 1964 höjt till 4 500 kr.
Genom prisutvecklingen under mellanliggande år hade maximibeloppet 3 000
kr. kommit att framstå såsom otillräckligt i vissa fall. Höjningen fr. o. in.
1964 års taxering av maximibeloppet till 4 500 kr. jämte — vid avdrag för
existensminimum — 1 000 kr. för varje oförsörjt barn föranleddes av att
tidigare bestämmelser inte medgav ett fullt hänsynstagande till barnfamiljers
existensminimum, då barnens antal översteg två. Vidare räckte inte
det extra avdraget alltid till för att tillförsäkra den, vars enda inkomst utgjordes
av folkpension, den skattefrihet för folkpensionsförmånerna, som
avsetts. Det var framför allt de till folkpensionärer utgående behovsprövade
kommunala bostadstilläggen, som på grund av de under senare år stegrade
bostadskostnaderna nått sådan höjd inom vissa kommuner, att skattskyldiga
utan annan inkomst än folkpension — trots maximalt extra avdrag med
3 000 kr. -- fått beskattningsbar inkomst sig påförda.
Frågornas tidigare behandling
Yrkanden av enahanda innebörd som de vilka behandlas i detta betänkande
bar varit föremål för riksdagens prövning vid lagstiftning i ämnet år
1964 men avvisats på förslag av bevillningsutskottet. Från utskottets sida
framhölls (het. nr 20) — under åberopande av vad departementschefen anfört
i prop. 1964: 33 — att maximibeloppet 4 500 kr. fick anses tillräckligt
för att under de närmaste åren tillgodose behovet av extra avdrag för folkIlihang
till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 22
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år
pensionärer och för sådan nedsättning av skatteförmågan som orsakas av
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och underhåll av andra närstående än
barn. Den föreslagna höjningen till 4 500 kr. fick ses som en provisorisk
lösning i avvaktan på resultatet av allmänna skatteberedningens utredning
om ortsavdragens storlek och andra väsentliga frågor inom skattesystemet.
Beträffande yrkandet att bestämmelserna om det extra avdraget måtte
kompletteras med en avtrappningsregel för att inte en mindre inkomst vid
sidan av folkpensionen skulle medföra en hård marginalbeskattning av denna
extrainkomst åberopade utskottet att riksskattenämndens tidigare anvisningar
angående extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer
(nr 2/1963 p. 1) torde ha bidragit till större enhetlighet vid taxeringen
men att tröskelproblem otvivelaktigt kvarstod. Om förslaget i propositionen
antogs av riksdagen, torde nya anvisningar förväntas bli utarbetade
inom riksskattenämnden, därvid avtrappningsproblemet torde komma att beaktas
i vissa avseenden.
Vad slutligen angår yrkandet att extra avdrag skall kunna medges för
större, för arbetsförmågans vidmakthållande ofrånkomliga kostnader för
läkarvård etc. oavsett den skattskyldiges inkomst anförde utskottet, att
frågan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga givetvis måste bedömas
med beaktande av den skattskyldiges ekonomiska ställning. Utskottet
kunde därför inte medverka till införande av en avdragsrätt, som skulle föreligga
oavsett storleken av den skattskyldiges inkomst. Utskottet erinrade
emellertid om att i praxis under alldeles speciella omständigheter extra avdrag
medgivits vid så höga årsinkomster som mellan 30 000 och 40 000 kr.
Utskottet erinrade också om ett rättsfall (RÅ 1961 ref. 53), enligt vilket eu
valthornist erhållit avdrag för kostnader för anbringande av en tandbrygga
av guld, dock inte i form av extra avdrag, utan såsom kostnad i förvärvskälla.
Motionerna
I motionerna berörs inledningsvis frågan om förhöjt avdrag. Motionärerna
framhåller som väsentligt att det extra avdragets maximibelopp bestämmes
så, att det jämte ortsavdraget minst täcker ålderspensionen samt de utgående
inkomstprövade folkpensionsförmånerna. Härvid måste beaktas att bostadstilläggen
i de större städerna på grund av de högre bostadskostnaderna där
utgår med betydligt större belopp än vad som är fallet i riket i övrigt. För att
en folkpensionär skall undgå en kännbar marginalbeskattning för en mindre
inkomst vid sidan om folkpensionsförmånerna bör det extra avdraget täcka
en viss marginal utöver nämnda förmåner. Ehuru motionärerna främst har
folkpensionärerna i åtanke bör det föreslagna maximibeloppet 5 000 kr. gälla
för såväl denna kategori av skattskyldiga som för andra skattskyldiga med
väsentligen nedsatt skatteförmåga.
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965 5
Den av motionärerna föreslagna höjningen av maximibeloppet för med sig
att riksskattenämnden bör utarbeta nya anvisningar. Härvid framstår det
som i hög grad önskvärt att avtrappningen göres mjukare än vad som hittills
varit tallet, särskilt med beaktande av den vid extrainkomst av viss
storlek samtidigt inträdande reduktionen av kommunalt bostadstillägg och
hustrutillägg.
Avslutningsvis framhåller motionärerna att kostnader i samband med
långvarig sjukdom i avdragsliänseende beaktas i praxis endast om den skattskyldiges
inkomst blivit väsentligt nedsatt på grund av sjukdom och inte
överstiger visst belopp. Motionärerna avser dels de fall då arbetsförmågan
vid eu långvarig sjukdom kan upprätthållas med kontinuerlig medicinsk
behandling, dels ock sådana sjuka — t. ex. diabetiker — som endast genom
viss kostnadskrävande diet är i stånd att kunna arbeta. Avdrag för kostnader
som varit betydande och ofrånkomliga för upprätthållande av arbetsförmågan
synes enligt motionärernas mening böra medgivas inom ramen för
det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga.
Utskottet
Genom beslut av 1964 års riksdag antogs nya regler om avdrag för nedsatt
skatteförmåga. De nya bestämmelserna, vilka tillämpats första gången
vid 1964 års taxering, innebär i huvudsak att maximum för extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga höjts från 3 000 kr. till 4 500 kr. Maximibeloppet
skall dock för sådana barnfamiljer, vilkas inkomst understiger existensminimum,
kunna höjas med 1 000 kr. för varje oförsörjt barn.
I de förevarande motionerna framställs yrkande om ett till 5 000 kr. förhöjt
maximiavdrag för nedsatt skatteförmåga. Såsom skäl härför åberopar
motionärerna att det nuvarande avdraget synes ge en för folkpensionärer
alltlör knapp marginal. Motionärerna beaktar främst folkpensionärernas
förhållanden men anser att det av dem föreslagna maximibeloppet 5 000
kr. bör gälla alla kategorier av skattskyldiga med nedsatt skatteförmåga.
Den år 1964 beslutade höjningen av maximiavdraget från 3 000 kr. till
4 500 kr. föranleddes närmast av att det tidigare gällande maximibeloppet
på grund av penningvärdeförändringen i vissa fall visade sig otillräckligt. 1
samband med tillkomsten av de nya avdragsreglerna framhöll departementschefen
(prop. 1964: 33) att maximibeloppet å 4 500 kr. fick anses tillräckligt
för att under de närmaste åren tillgodose behovet av extra avdrag för
folkpensionärer och för sådan nedsättning av skatteförmågan, som förorsakas
av sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och underhåll av andra närstående
än barn. Detta uttalande, vartill 1964 års bevillningsutskott anslöt sig
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 20, bör enligt utskottets mening
alltjämt äga giltighet. Härtill kommer att i proposition nr 14 till innevaran
-
G Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965
de års riksdag framlagts förslag om införande av ett schablonavdrag för
kommunalskatt vid den statliga inkomsttaxeringen som kan förväntas bereda
de kategorier av skattskyldiga, som motionärerna avser, inte oväsentliga
lättnader i beskattningen. Med hänsyn till det anförda anser utskottet sig inte
kunna biträda yrkandet om ett förhöjt maximiavdrag för nedsatt skalteförmåga.
Jämsides med förslaget om ett till 5 000 kr. förhöjt maximiavdrag yrkas
i motionerna att åt riksskattenämnden måtte uppdragas att utarbeta nya anvisningar
i fråga om avdraget för nedsatt skatteförmäga. Därvid framstår
det enligt motionärernas mening såsom särskilt angeläget att avtrappningsregler
utformas, som tar vederbörlig hänsyn till att i folkpensionen ingående
bostads- och hustrutillägg vid extrainkomst av viss storlek blir föremål
för reduktion. Härigenom skulle man kunna undgå eljest uppkommande
hög marginalskatt vid avdragets övre gräns.
Utskottet vill med anledning härav framhålla att riksskattenämnden,
efter tillkomsten av 1964 års lagstiftning i ämnet, utfärdat nya anvisningar
i fråga om avdrag för nedsatt skatteförmåga (nr 2/1964 p. 1). I dessa anvisningar
redovisas i tabellform de skattelindringsavdrag som bör tillkomma
gifta och ogifta folkpensionärer vid skilda sidoinkomster. Det bör understrykas
att riksskattenämnden vid utarbetandet av anvisningarna så gott
sig göra låter beaktat det av motionärerna påtalade avtrappningsproblemet.
Härtill kommer att anvisningarna endast är avsedda som hjälpmedel och
att sålunda vid fastställande av det extra avdraget hänsyn bör tagas till de
speciella förhållanden, som under beskattningsåret kan föreligga i det särskilda
fallet.
Motionärerna yrkar slutligen att extra avdrag, oavsett den skattskyldiges
inkomst, skall kunna medges för sådana större kostnader för läkarvård,
medicin, särskild diet o. d. vilka varit för arbetsförmågans vidmakthållande
ofrånkomliga.
Utskottet vill med anledning härav understryka att enligt utskottets uppfattning
den skattskyldiges ekonomiska ställning bör vara avgörande för
om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga skall medges. Skatteförmågan
kan för en skattskyldig med mera betydande inkomst knappast anses vara
väsentligen nedsatt med mindre han fått vidkännas en betydande ekonomisk
utgift. Frågan i vilket inkomstläge ett fixerat kostnadsbelopp skall anses
ha medfört väsentligen nedsatt skatteförmåga är självfallet inte lätt att
besvara. Praxis’ bedömning av avdragsrätten varierar, naturligt nog, de olika
länen emellan men torde knappast kunna sägas vara restriktiv. Under
speciella omständigheter har således extra avdrag medgivits i så höga inkomstlägen
som mellan 30 000—40 000 kr.
Motionärerna synes vilja göra avdragsrätten beroende av att kostnaderna
är nödvändiga för intäkternas förvärvande och bibehållande. Därvid tycks
de särskilt ha haft diabetikerna i åtanke, vilka endast genom viss medici
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965
7
nering eller kostnadskrävande diet är i stånd att kunna arbeta. Utskotlel
vill med anledning härav erinra om att diabetiker ävensom vissa andra
kroniskt sjuka, vilka är sjukförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
regelmässigt äger rätt till kostnadsfria läkemedel.
Utskottet vill inte bestrida att de kostnader som bl. a. diabetikerna härutöver
åsamkas, främst på grund av den särskilda diet de är tvingade
hålla, kan vara mycket betungande. Enligt utskottets mening skulle del inte
minst med hänsyn till skatteförmågeprincipen vara till fördel om man i
större utsträckning än som nu sker vid beskattningen kunde beakta de merutgifter
som sjukdom kan medföra.
Enligt vad utskottet erfarit är emellertid detta spörsmål på grund av en
särskild framställning redan föremål för uppmärksamhet bl. a. inom riksskattenämnden.
Det är således inte uteslutet att frågan efter av nämnden
verkställd utredning kan erhålla en lösning som tillgodoser motionärernas
krav.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna även i denna
del.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 473 av herrar Eric Gustaf
Peterson och Åkesson samt 11:586 av herrar Sjöholm
och Jönsson i Ingemarsgården om lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 mars 1965
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herr John Ericsson, fröken Itanmark, herrar
Yngve Nilsson, Wärnberg, Tage Johansson, Bilhnan, Paul Jansson, Sundin,
Ottosson och Skårman; samt
från a ndra kammaren: herrar Brandt, Allard, Ivärrlander, Engkvist, fru
Nettelbrandt, herrar Andersson i Essvik, Enskog, Boo, Nilsson i Svalöv och
Dahlgren.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 är 1!)65
Reservation
av herrar Billman, Skärman, fru Nettelbrandt och herr Enskog, vilka
A. dels ansett att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 5
med orden »Den år» och slutar på s. 7 med orden »denna del» bort ha följande
lydelse:
Den generella rätten till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionär,
som har folkpensionsförmån såsom enda kontanta inkomst, har
till syfte att möjliggöra att sådan folkpensionär blir befriad från inkomstskatt.
Det är då, såsom framhålles i motionerna, viktigt att det extra avdragets
maximibelopp bestämmes så att det jämte ortsavdraget minst täcker ålderspension
jämte utgående inkomstprövad folkpensionsförmån (kommunalt
bostadstillägg och hustrutillägg). Vidare måste beaktas att bostadstillläggen
i de större städerna på grund av de högre bostadskostnaderna där utgår
med särskilt stora belopp. För att undgå kännbar marginalbeskattning
för en mindre inkomst vid sidan om folkpensionsförmånerna bör det extra
avdraget täcka en viss marginal utöver dessa förmåner. Med utgångspunkt
från här nämnda förhållanden anser utskottet, att ett maximibelopp av
4 500 kr. inte ger önskvärt utrymme. Det i motionerna föreslagna maximibeloppet
om 5 000 kr. finner utskottet bättre avvägt. Utskottet tillstyrker
därför detta motionsförslag.
Jämsides med förslaget om ett till 5 000 kr. förhöjt maximiavdrag yrkas
i motionerna att åt riksskattenämnden måtte uppdragas att utarbeta nya
anvisningar i fråga om avdraget för nedsatt skatteförmåga. Därvid framstår
det enligt motionärernas mening såsom särskilt angeläget att avtrappningsregler
utformas, som tar vederbörlig hänsyn till att i folkpensionen
ingående bostads- och hustrutillägg vid extrainkomst av viss storlek blir
föremål för reduktion. Härigenom skulle man kunna undgå eljest uppkommande
hög marginalskatt vid avdragets övre gräns.
Riksskattenämnden utfärdade förra året anvisningar till ledning för
taxeringsmyndigheterna angående extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
(nr 2/1964 p. 1). Dessa anvisningar med åtföljande tabeller torde ha bidragit
till större enhetlighet vid taxeringen, men otvivelaktigt kvarstår tröskelproblem.
Med anledning av den ändring av det extra avdragets maximibelopp,
som utskottet tillstyrker, bör riksskattenämnden utfärda nya anvisningar.
Det framstår enligt utskottets mening önskvärt att därvid avtrappningen
göres mindre snäv än för närvarande. Särskilt vill utskottet framhålla
angelägenheten av att avtrappningsreglerna i fråga om det extra avdraget
utformas med beaktande av den vid extrainkomst av viss storlek samtidigt
inträdande reduktionen av det kommunala bostadstillägget och hustrutillägget,
så att den sammanlagda marginalbeskattningen lindras i förhållande
till nuläget. Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965
måtte ge till känna vad utskottet här anfört i fråga om anvisningarna för
avtrappningen av det extra avdraget i syfte att undvika annars uppkommande
hård marginalbeskattning av mindre inkomst vid sidan av folkpension.
Motionärerna yrkar slutligen att extra avdrag, oavsett den skattskyldiges
inkomst, skall kunna medges för sådana större kostnader för läkarvård,
medicin, särskild diet o. d., vilka varit för arbetsförmågans vidmakthållande
ofrånkomliga.
De 1 all som motionärerna åsyftar gäller skattskyldiga som drabbas av
långvarig sjukdom, ehuru av sådan karaktär att en kontinuerlig medicinsk
behandling eller särskild kostnadskrävande diet kan upprätthålla arbetsförmågan.
Motionärerna har här bl. a. haft diabetikerna i åtanke. Utskottet
delar motionärernas uppfattning att hittills tillämpad praxis synes vara
alltför restriktiv, Större hänsyn än för närvarande bör enligt utskottets mening
tas till det av motionärerna påpekade förhållandet, att den medicinska
behandlingen eller den kostnadskrävande dieten varit nödvändig för arbetsförmågans
upprätthållande. Har kostnaderna varit betydande synes avdrag
kunna komma i fråga inom ramen för det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga.
Praxis i fråga om avdrag för dessa kostnader synes icke vara enhetlig,
och bestämmelserna synes få en ojämn tillämpning mellan de olika
heskattningsnämnderna. Enligt utskottets mening bör riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet härvidlag anfört.
B. dels ock ansett att utskottet bort hemställa,
1) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 473 av herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson
samt II: 586 av herrar Sjöholm och Jönsson i Ingemarsgården,
antaga följande
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. och punkt 2 av anvisningarna till 50 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 samt punkt 2 av anvisningarna till 50 § samma lag skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
50 §.
2 mom. För fysisk---— kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1965
tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild
framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett
efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 5 000 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag
för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas
med det belopp, varmed jämkning medgivits.
Om skattskyldigs---- motsvarande tillämpning.
Skattskyldig, vars---- stycket förmäles.
Vad härefter---beskattningsbar inkomst.
Anvisningar
till 50 §.
2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han
i form av folkpension uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmässigt
minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst
5 000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller
annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed
jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn därtill.
Om skatlskyldig--■ — nedsatt skatteförmåga.
Därest folkpensionen--— ■— därtill föranleda.
2) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna I: 473 av herrar Eric Gustaf Peterson och Åkesson
samt II: 586 av herrar Sjöholm och Jönsson i Ingemarsgården
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört angående möjlighet till avdrag för kostnader
för läkare, läkemedel och särskild diet vid långvarig sjukdom
samt i fråga om utarbetandet av sådana regler för avtrappningen
av det extra avdraget, att annars uppkommande
hård marginalbeskattning av mindre inkomst vid sidan
av folkpension undvikes.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650028