Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965

1

Nr 20

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen för kostnad
för resor mellan bostad och arbetsplats.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:91 av herr Isacson m. fl. och 11:117
av herr Bengtson i Solna m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om att sådan ändring göres i anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen, att skattskyldig äger rätt att från intäkt av
tjänst avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen med
maximalt belopp, även i de fall då antalet körda mil per år överstiger
1 000 mil»; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:472 av fru Olsson och herr Svanström
samt II: 569 av herr Franzén i Träkumla m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
av grunderna för avdrag vid inkomsttaxeringen för resor till och från arbetsplatsen
med bil för utformande av sådana bestämmelser att ett mera
rättvisande avdrag kan medges för de verkliga bilkostnaderna i enlighet
med motionernas syfte.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1: 91 och I: 472.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas inte den skattskyldiges
levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.

I fråga om beräkningen av inkomst av tjänst, vilken förvärvskälla de
förevarande motionerna avser, föreskrives i punkt 4 av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen att skattskyldig äger rätt att avdraga skälig
kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på
1—7061 65 Bihanq till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 20

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965

sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat
särskilt fortskaffningsmedel. Den nämnda anvisningspunkten i kommunalskattelagen
har kvarstått i oförändrat skick alltsedan år 1928. Med uttrycket
skälig kostnad avses enligt förarbetena till lagstiftningen (jfr departementschefens
uttalanden i prop. 1920: 191 och 400) regelmässigt kostnaden
för billigaste färdmedel.

Då såsom skälig kostnad ansetts kostnaden för billigaste färdsätt var
praxis tidigare synnerligen restriktiv när det gällde avdrag för resor med
bil mellan bostad och arbetsplats. Den ökade bilismen medförde dock att
de skattskyldiga i allt större utsträckning använde bil för sina resor till och
från arbetsplatsen och därvid framställde krav på att kostnaderna för dessa
resor skulle få räknas som en avdragsgill skälig kostnad. Taxeringsmyndigheterna
ställde sig i början tveksamma till dessa yrkanden, särskilt med
hänsyn till den gängse uppfattningen att avdrag som regel skulle grundas
på kostnaderna vid begagnande av billigaste möjliga färdsätt. Bedömningen
blev av naturliga skäl olikartad. I detta läge fyllde de av riksskattenämnden
utfärdade första anvisningarna i ämnet (nr 1/1958 p. 2) ett påtagligt behov
och bidrog i väsentlig mån till större enhetlighet i rättstillämpningen
än vad tidigare varit fallet. Skäligt avdrag för kostnad för resor med bil
mellan bostad och arbetsplats ansågs i de nämnda anvisningarna utgöra
en krona 70 öre för körd mil. Anvisningarna erhöll med tillämpning fr.o.m.
1962 års taxering så till vida ändrad lydelse (nr 1/1962 p. 2) att såsom skäligt
avdrag för ifrågavarande bilkostnader borde anses en krona 80 öre för
körd mil. Beräkningen grundades på viss av riksrevisionsverket tillhandahållen
utredning angående genomsnittlig kostnad per mil vid körning med
bil av »typen Volkswagen». I de nya anvisningarna intogs också den rekommendationen
att, om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen var
osedvanligt stort, och avdraget, därest det beräknades i enlighet med anvisningarna,
skulle bli oproportionerligt högt särskilt i förhållande till
tjänsteinkomstens storlek, avdrag borde medgivas allenast med ett i skälig
mån reducerat belopp. Denna rekommendation godtogs av regeringsrätten
(jfr RÄ 1962 not. Fi 314).

Enligt de nu gällande anvisningarna i ämnet (nr 1/1964 p. 4) bör skäligt
avdrag för bilkostnader medges, om vägavståndet mellan bostaden och arbetsplatsen
uppgår till minst en halv mil samt om användandet av bil i
stället för allmänt kommunikationsmedel regelmässigt medför en tidsvinst
av minst en och en halv timme sammanlagt för fram- och återresan.
Vid beräkningen av tidsvinsten skall hänsyn bl. a. tagas till tid för uppsökande
av parkeringsplats och till trafikintensitet. Vidare bör för skattskyldig
med flera fasta arbetsplatser eller med flera arbetspass per dygn
såsom tidsvinst anses den sammanlagda tidsvinsten per dygn genom användandet
av bil för resorna. Skattskyldig, som i sin tjänst regelmässigt använder
bil, bör medges avdrag för ifrågavarande bilkostnader oavsett av -

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965 3

stånd och tidsvinst. Som skäligt avdrag för bilkostnad bör i regel anses en
krona 80 öre för körd mil intill 1 000 mil per år och en krona för mil för
körsträckor däröver. Den omständigheten, att den skattskyldige eventuellt
använder större bil för ifrågavarande resor, medförande att hans kostnader
av denna anledning blir högre än de angivna beloppen, bör regelmässigt
inte medföra, att avdrag medges med större belopp. Vid samåkning bör
avdraget i skälig mån reduceras. Om skattskyldig på grund av ålder, sjukdom,
lyte eller liknande anledning är nödsakad att använda bil för färd till
och från arbetet bör avdrag, oavsett avstånd eller tidsvinst, medges med
vad av de totala faktiska bilkostnaderna under året belöper på resorna till
och från arbetsplatsen. Avslutningsvis understryker riksskattenämnden att
de gjorda uttalandena inte har avseende på frågan om avdrag för kostnader
för egentliga tjänsteresor med bil.

De nu gällande riksskattenämndsanvisningarna har -— i vad avser begränsning
av avdraget vid körsträckor överstigande 1 000 mil — tillämpats
av regeringsrätten bl. a. i ett år 1964 avgjort mål gällande 1960 års taxering
(jfr RÅ 1964 not. Fi 520).

Enligt kungörelsen den 12 december 1952, nr 780, angående resekostnadsersättning
vid tjänsteresa med egen bil m. m. i dess nu gällande lydelse
(SFS 488/1964) utgår ersättning för hållande av egen bil i tjänsten
efter en i förhållande till ökad våglängd fallande skala. Ersättningen varierar
i fråga om mindre bil (tjänstevikt under 1 100 kg) mellan 43 öre och
20 öre per kilometer. I fråga om större bil utgör ersättningen högst 60 öre
och lägst 26 öre per kilometer.

Av innehållet i motionerna må här återges följande.

I motionerna 1:91 och II: 117 anföres att den i riksskattenämndens
anvisningar införda regeln om begränsning av avdraget till en krona för
körd mil i vad avser körsträckor överstigande 1 000 mil per år medför ett
missgynnande av personer som av olika skäl är bosatta på större avstånd
från arbetsplatsen än 2 mil och som icke kan använda allmänna kommunikationsmedel.
De av motororganisationerna framräknade bilkostnaderna
per mil vid olika bilstorlekar och vid olika körsträckor per år stämmer inte
med den kostnad som får dras av enligt riksskattenämndens anvisningar.
Med hänsyn till bristen på bostäder och även bristen på lämpliga arbetstillfällen
inom en given bostadsort tvingas många arbetstagare — såväl i glesbygder
som inom storstadsområden — att dagligen färdas långa sträckor
till och från arbetsplatsen. Då statsmakterna i andra sammanhang stimulerar
rörligheten på arbetsmarknaden i syfte att bättre utnyttja den befintliga
arbetskraften, borde avdrag för resekostnader rimligen få göras med
belopp som står i bättre överensstämmelse med den verkliga kostnaden. Den
av riksskattenämnden införda reduceringsregeln vid körsträckor överstigande
1 000 mil per år är alltför snäv.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965

I motionerna I: 472 och II: 569 understrykes hur bilismen på relativt
kort tid förändrat förutsättningarna för boende och sysselsättning.
Även dessa motionärer åberopar arbetsmarknadens ökade rörlighet och den
allt större betydelse bilen därmed fått för den enskilde arbetstagaren. Reseavstånden
torde under senare år ha ökat kraftigt; dagliga resor mellan
bostad och arbetsplats på sammanlagt 10—15 mil torde inte vara ovanliga
i vissa av de mera glesbefolkade delarna av riket. Det måste därför vara
angeläget att denna form av anpassning till strukturutvecklingen inom
näringslivet inte försvåras utan på allt sätt underlättas. Efter att ha jämfört
de av riksskattenämnden i ämnet utfärdade anvisningarna med reglerna
om bilkostnadsersättning till statliga befattningshavare enligt ovannämndakungörelse
framhåller motionärerna avslutningsvis att det ur många
synpunkter kunde vara skäligt att komplettera det av riksskattenämnden
fastställda avdraget med ett fast avdrag. Som skäl härför anför de att förvärvet
av en bil för resa till arbetet i det enskilda fallet utgör en grundinvestering
av relativt betydande omfattning med därav följande större fasta
kostnader. Det milkostnadsavdrag, som nu medges, synes i huvudsak endast
ta hänsyn till de rörliga driftkostnaderna. Det torde vara angeläget att
anpassa avdragsreglerna till de bestämmelser angående bilkostnadsersättning
som gäller för anställda i statens tjänst.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser äger skattskyldig rätt till avdrag vid beskattningen
för skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen. Till
ledning för taxeringsmyndigheterna har riksskattenämnden i detta hänseende
meddelat anvisningar, enligt vilka avdrag för bilkostnader vid resor
mellan bostad och arbetsplats under vissa betingelser bör medges efter en
krona 80 öre för körd mil intill 1 000 mil per år och efter en krona för mil,
när körsträckan överstiger 1 000 mil om året.

I motionerna I: 91 och II: 117 yrkas lagstiftning av innebörd att skattskyldig
även vid körsträckor överstigande 1 000 mil skall äga rätt till avdrag,
som mera överensstämmer med den verkliga kostnaden. Motionerna
I: 472 och II: 569 innehåller utredningsyrkande om avdrag för resor till och
från arbetsplatsen med belopp motsvarande de faktiska bilkostnaderna. Till
stöd för yrkandet i de förstnämnda motionerna åberopas motororganisationernas
bilkostnadskalkyler, medan motionärerna i motionerna I: 472 och
II: 569, under hänvisning till de ersättningar, som utgår till statliga befattningshavare
vid tjänsteresor med egen bil, för sin del anser det lämpligt att
komplettera schablonavdraget med ett fast avdrag.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att motororganisationernas
bilkalkyler är avsedda att vara till vägledning vid beräkning av kostnader
för tjänsteresor med egen bil, medan de statliga ersättningsbestämmelserna

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965 5

skall utgöra en grundval för fördelning av driftkostnaderna mellan staten
och bilägaren. Avsikten med sistnämnda bestämmelser är, att den statliga
befattningshavaren skall erhålla full täckning för sina kostnader för egentliga
tjänsteresor, dock med vederbörligt iakttagande av att annan färdväg eller
annat färdsätt kunnat förbilliga kostnaderna. Ersättningsbeloppen har bestämts
med utgångspunkt från för hela riket representativa genomsnittliga
kostnader. Anmärkas bör också att de statsanställdas reseräkningar underkastas
noggrann kameral kontroll, varvid behovet av resan, körsträckan
och ersättningens storlek särskilt beaktas.

Den omständigheten att avdraget för resor mellan bostad och arbetsplats
enligt särskild föreskrift i kommunalskattelagen är begränsat till belopp
motsvarande skälig kostnad innebär, att rätten till avdrag för sådana resor
är underkastad en diskretionär prövning. Man beaktar således att levnadskostnader
inte är avdragsgilla vid beskattningen, och detta medför i sin tur
att skattskyldig vid resor till och från arbetet inte kan få full kompensation
för sina faktiska bilkostnader

Såsom motionärerna framhåller bär bilen alltmer kommit att framstå
som ett hjälpmedel för boende och sysselsättning. Speciellt i områden med
brist på arbetstillfällen och allmänna kommunikationsmedel har bilen blivit
en faktor av stor betydelse. Men även annorstädes har den på grund av
bostadsbristen och de stora tätorternas snabba utbyggnad kommit att alltmer
anlitas vid färd till och från arbetet.

Med hänsyn härtill måste det inte minst från taxerings- och förenklingssynpunkt
anses vara till fördel, att reglerna om avdrag för bilresor till och
från arbetsplatsen så långt möjligt schabloniseras. Enligt utskottets mening
bidrar de av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna otvivelaktigt till
större enhetlighet i rättstillämpningen och är därför av stort värde för såväl
de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Härtill kommer att anvisningarna
medger skattskyldig, som i sin tjänst regelmässigt använder bil,
rätt till avdrag för bilkostnader vid färd till och från den fasta arbetsplatsen,
oavsett om villkoren i övrigt för sådant avdrag är uppfyllda. Självfallet
kan en schablon inte ge ett i alla lägen tillfredsställande resultat. Driftkostnaderna
för bil varierar avsevärt inom skilda delar av landet. Inom
områden, där dessa kostnader är särskilt höga, kommer de skattskyldiga
att bli missgynnade. Även den av riksskattenämnden uttalade rekommendationen
att reseavdraget bör reduceras, när den årliga körsträckan för färd
till och från arbetet överstiger 1 000 mil, torde kunna leda till resultat, som
innebär avsteg från principen att skatt skall uttas efter förmåga.

I detta sammanhang vill utskottet understryka att riksskattenämndens anvisningar
inte är för taxeringsmyndigheterna ovillkorligen bindande. De är
avsedda att ge upplysning om hur bilkostnadsavdraget »i regel» bör beräknas
Detta innebär att taxeringsnämnderna är oförhindrade att beräkna
bilkostnadsavdraget på annat sätt än enligt anvisningarna. Utskottet anser

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1965

det från rättvisesynpunkt angeläget att taxeringsnämnderna, med den
lokalkännedom de besitter, avviker från schablonen därest så kan anses påkallat
och medger avdrag för resor till och från arbetet efter grunder, som
mera anpassats efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt utskottets mening kan det förutsättas att riksskattenämnden har
denna avdragsfråga under fortsatt uppmärksamhet. Sålunda torde nämnden
komma att beakta i vad mån ökade priser och avgifter bör medföra en
höjning av milkostnadsavdraget och om anledning eventuellt kan finnas till
justering av regeln, att avdrag vid körsträckor över 1 000 mil skall utgå
med reducerat belopp.

På grund av det anförda anser utskottet sig inte kunna bifalla yrkandena
i motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 91 av herr Isacson m.fl.
och II: 117 av herr Bengtson i Solna m.fl. angående rätten till
avdrag vid beskattningen för resor till arbetsplatsen, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 472 av fru Olsson och herr
Svanström samt II: 569 av herr Franzén i Träkumla m.fl. angående
skatteavdraget för bilresor till arbetsplatsen,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, fröken Ranmark, herrar
Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson, Gösta Jacobsson, Billman, Enarsson,
Paul Jansson och Skårman; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Engkvist, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora, Andersson i Essvik,
Boo, Carlstein och Sterne.

K L BECKMANS TRYCKERIER AB • STHLM 1961