Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
1
Nr 19
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av traktamentsersättning.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 470 av herrar Gösta Jacobsson och Risberg
samt II: 583 av herr Nordgren, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att genom riksskattenämndens försorg en utredning
vidtages rörande beskattningen av traktamentsersättning och angående skyldigheten
att lämna kontrolluppgifter till ledning vid taxeringen för sådan ersättning,
samt att förslag till ändrad lagstiftning i ämnet förelägges innevarande års
höstriksdag; ävensom
2) motionen II: 572 av herr Gustavsson i Alvesta, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om åtgärder för justeringar i riksskattenämndens
anvisningar angående avdrag för ökade levnadskostnader vid
tjänsteresa i enlighet med vad i motionen anförts.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 470 och II: 572.
I anledning av motionerna I: 470 och II: 583 har till utskottet ingivits en skrivelse
från Svenska arbetsgivareföreningen, vari föreningen uttalar sin anslutning
till syftet med motionerna.
Genom beslut av 1963 års vårriksdag (Bev.utsk. bet. nr 43) genomfördes
viktiga förändringar på lönebeskattningens område. Dessa tillkom i syfte att
förenkla lönebeskattningen och att åstadkomma större likställighet i skattehänseende
mellan statsanställda och andra.
Enligt tidigare gällande rätt gjordes i beskattningshänseende en åtskillnad
mellan statliga kostnadsersättningar och sådana ersättningar som utgick i kommunal
eller enskild tjänst. Statliga ersättningar deklarerades inte som inkomst,
och avdrag fick inte heller göras för sådana kostnader som översteg ersättningen.
I fråga om kommunal och enskild tjänst redovisades uppburen ersättning som
inkomst, och de omkostnader, som skulle därmed bestridas, avräknades såsom
omkostnader i tjänsten. Om därvid ersättningen inte förslog till kostnadernas
gäldande, fick bristen fråndragas intäkten i övrigt. Härvid gällde dock, att om
Bihang Ull riksdagens protokoll 1965. ~ samt. Nr 19
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
det kunde antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad
som skäligen kunde anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som
skulle därmed bestridas, större avdrag än som svarade mot den anvisade ersättningen
medgavs allenast om det kunde visas, att på grund av särskilda förhållanden
ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å andra
sidan antogs i dylikt fall ofta, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått
till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta
avseende behövde lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
medgavs i regel i de fall, då ersättningen inte översteg vad som av staten
i motsvarande fall anvisades. Sistnämnda regel (den s. k. likställighetsregeln)
var inte tvingande och tillämpades i praxis mycket ojämnt. Sålunda ansågs i
taxeringsmål rörande avdrag för ökade levnadskostnader skattskyldiga i kommunal
eller enskild tjänst ofta böra styrka sina kostnader för att komma i åtnjutande
av avdrag. För kostnader som uppkom vid endags- eller kortare förrättningar
ansågs i fråga om sådana skattskyldiga avdragsrätt endast i undantagsfall
kunna komma i fråga. Denna ojämnhet i behandlingen av å ena sidan statliga
och å andra sidan övriga traktamenten berodde sannolikt i viss mån på svårigheten
att avgöra hur stort motsvarande statliga traktamente skulle ha varit.
Särskilt gällde detta traktamenten som utgick på grund av kollektivavtal, vilka
avsevärt varierade — såväl i fråga om statliga som andra — de olika avtalen
emellan.
Den olika behandlingen av traktamenten kritiserades i motioner i riksdagen,
i framställningar till Kungl. Maj:t och i den skatterättsliga debatten. Därvid
påtalades särskilt det orättvisa i att traktamenten, som utgavs av kommuner och
enskilda i huvudsaklig överensstämmelse med de regler som gällde för de statliga
traktamentena och under i övrigt samma betingelser som dessa, helt eller
delvis beskattades, medan motsvarande statliga traktamenten var helt skattefria.
Genom de nya bestämmelserna har vissa icke statliga traktamenten jämställts
med de statliga. Detta gäller sådana, som utbetalas av kommuner, hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser. Även traktamenten som utbetalas av andra
offentliga institutioner än de nu nämnda kan förklaras jämställda med statliga
traktamenten. Förutsättningen för en sådan förklaring torde vara att institutionens
traktamenten i allt väsentligt utges efter de grunder som gäller för statsanställda
och att dess räkenskaps- och redovisningshandlingar är underkastade
offentlig granskning av riksrevisionsverket eller liknande myndighet.
I övrigt innebär de nya reglerna, vilka återfinns i anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen, i huvudsak att skattskyldigs ökade levnadskostnader vid
tjänsteresor utanför den vanliga verksamhetsorten, utan närmare utredning,
anses ha uppgått till belopp motsvarande av honom uppburet traktamente, dock
högst till ett s. k. normalbelopp, vilket förutsättes motsvara högsta dygnstraktamente
enligt statens allmänna resereglemente, och som fastställes av riksskattenämnden
för varje kalenderår. Riksskattenämnden har i meddelande nr 1/1965
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
3
p. 2 beslutat att normalbeloppet för kalenderåret 1965 skall utgöra 59 kronor och
att härav 25 kronor skall avse kostnader för bostad.
För rätt till avdrag med fullt normalbelopp kräves att fråga är om korttidsförrättning,
d. v. s. förrättning, som föranleder övernattning utanför den ordinarie
verksamhetsorten, och där vistelsen på en och samma främmande ort inte
överstiger 15 dygn. Vid s. k. långtids förrättning, där vistelsen på en och samma
ort överstiger denna tidsgräns, är schablonavdraget från och med det sextonde
dygnet maximerat till tre femtedels normalbelopp. Även vid förrättningar utan
samband med övernattning utom hemmet (endag sförrättningar) föreligger enligt
de nya reglerna en allmän rätt till avdrag. Schablonavdraget är i fråga om dessa
förrättningar maximerat till en femtedels normalbelopp, om den skattskyldige
varit borta hemifrån mer än fyra men högst tio timmar. Vid längre endagsförrättningar
utgör schablonavdraget två femtedels normalbelopp. — I fråga om
korttidsförrättning gäller enligt särskild föreskrift i punkt 3 andra stycket av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen att den skall ”anses hava varat
det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar”.
En enkel fråga av herr Christenson i Malmö vid 1964 års riksdag, huruvida
finansministern var villig medverka till sådan omedelbar ändring av traktamentsbeskattningsreglerna,
att vid resa, som omfattat två dygn och en mellanliggande
natt, avdrag kunde medges med belopp motsvarande summan av helt
dygnstraktamente och helt dagtraktamente eller del därav, besvarades av finansministern
nekande (Andra kammarens protokoll den 4 mars 1964 § 2). Finansministern
framhöll därvid olämpligheten av att vidta ändring av regler, vilka
ännu inte hunnit tillämpas i praktiken. En sådan ändring skulle medföra en
väsentlig ökning av den omfattande uppgiftsskyldighet som schablonbeskattningen
medförde för arbetsgivarna. Härtill kom att avdragsberäkningen enligt
de nya reglerna inte skedde för varje enskild resa utan för samtliga resor under
året i en och samma arbetsgivares tjänst. Härigenom kom — menade finansministern
— en utjämning av för- och nackdelar till stånd. Finansministern
underströk också att varje skattskyldig kunde yrka att, i stället för schablonavdrag,
få avdrag för sina verkliga merkostnader under tjänsteresorna.
I de kontrolluppgifter arbetsgivare avgav till ledning för de anställdas taxering
skulle enligt tidigare gällande regler särskilt anges beloppet av resekostnadsersättning
och av traktamente. Vidare skulle anges antalet dagar, för vilka
traktamenten utgått. I de fall utgivna traktamenten sammanlagt inte uppgick
till 500 kronor förelåg inte uppgiftsskyldighet.
De nya schablonreglernas tillämpning nödvändiggör en mera detaljerad uppgiftsskyldighet.
Numera gäller att uppgifterna rörande traktamenten för resor
inom riket skall uppdelas på de tre grupperna långtids-, korttids- och endagsförrättningar.
Inom varje grupp skall uppges traktamentsbeloppet och den tid
traktamentet avser. I fråga om redovisning av endagsförrättningar skall hela
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
det traktamentsbelopp som utgivits för sådana förrättningar — således även
förrättning som varat högst fyra timmar — uppges. För uppgiften om antalet
förrättningsdagar hopsummeras de endagsförrättningar som motiverar avdrag.
Sådan förrättning, för vilken schablonavdraget är begränsat till en femtedel av
normalbeloppet, räknas därvid som halv dag, medan endagsförrättningar, som
varat längre än tio timmar och där schablonavdraget utgör två femtedelar av
normalbeloppet, räknas som heldag.
I ett hänseende innebär de nya reglerna en begränsning av tidigare gällande
uppgiftsskyldighet. Från fullständig redovisning av utgivna traktamenten har
nämligen undantagits sådana fall där förrättningsdagarna, för helt år räknat,
inte överstiger 24. Här anses det till fyllest om på kontrolluppgiften (t. ex. genom
kryssmarkering) antecknas, att traktamente utgått. Taxeringsmyndigheterna
har därigenom möjlighet att, om de finner anledning till närmare undersökning,
infordra mera fullständiga uppgifter.
Av innehållet i förevarande motioner må här återges följande.
I de likalydande motionerna I: 470 och II: 583 framhålles att de nya schablonbestämmelserna
inte tar någon hänsyn till det förhållandet, att resan kan ha
varat fler dagar än nätter. Det är en vanlig företeelse att ett företags representanter
vecka efter vecka startar sin resa måndag morgon och slutar den fredag
kväll. Varje resa har då i realiteten varat fyra nätter och fem dagar men enligt
lagtexten endast fyra dygn. Den skattskyldige tvingas därför, om han vill erhålla
avdrag för alla sina merkostnader, att verifiera kostnaden. Härigenom kommer
den legala schablonen att förlora sin betydelse för stora grupper anställda.
En annan olägenhet som är förenad med den legala schablonen är att det ofta
är svårt att vid övernattningar pressa in hotellkostnader inom den ram av
25 kronor, som enligt riksskattenämndens anvisningar är avsedd för dylika kostnader.
Härigenom blir maximibeloppet för dygnstraktamente otillräckligt. Läget
skulle förbättras, om kostnader av denna art kunde behandlas för sig. Även i
vissa andra avseenden leder reglerna emellanåt till mindre tillfredsställande
resultat.
Den nya lagstiftningen medförde vissa förenklingar då det gäller de anställdas
skyldighet att deklarera traktamentsersättningar. I gengäld har företagens
skyldighet att lämna kontrolluppgifter utvidgats betydligt. Bestämmelserna om
uppgiftsplikten har genom sin utformning skapat betydande redovisningsproblem
och har i vissa hänseenden blivit onödigt krångliga. Tidsbegreppen har
givits en skiftande innebörd i olika sammanhang, vilket varit ägnat att skapa
förvirring hos dem som har att svara för uppgifternas ifyllande. Den vidgade
uppgiftsplikten har inte minst kommit att framstå som en orimlig börda för de
mindre företagen, vilka saknar möjligheter att med hjälp av datamaskiner och
liknande hjälpmedel bemästra svårigheterna.
En översyn av lagstiftningen bör enligt motionärernas mening ske snarast.
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
5
Eftersom riksskattenämnden i första hand erhåller kontakt med avigsidorna hos
denna lagstiftning, bör en utredning lämpligen ske genom samråd med näringslivets
organisationer.
Även i motionen II: 572 framhålles det ogynnsamma resultat schablonavdragsregeln
kan få vid korttidsförrättningar därigenom, att resan skall anses ha ”varat
det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar”. Härigenom får en
tjänsteman, som uppbär ett traktamente om 59 kronor, avdraga samma belopp i
sin deklaration oavsett om resan påbörjats en förrättningsdags morgon eller
kväll och varat till påföljande förrättningsdags kväll. Om resan däremot påbörjats
t. ex. kl. 20.00 en dag och varat över hela påföljande dag och avslutats
den tredje dagens kväll är samme tjänsteman berättigad till avdrag med högst
118 kronor.
Utskottet
1963 års vårriksdag antog nya regler i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader
vid resor utom den vanliga verksamhetsorten. Dessa regler, vilka
trätt i full tillämpning vid 1965 års taxering, har tillkommit i syfte att förenkla
traktamentsbeskattningen och att åstadkomma större likställighet i skattehänseende
mellan statsanställda och andra.
Reglerna innebär bl. a. att den skattskyldige i normalfallen inte skall behöva
styrka sina kostnader under resor. I anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
har nämligen införts en regel av innebörd att den avdragsgilla ökningen
i levnadskostnaderna vid tjänsteresor, som varit förenade med övernattning
utom den vanliga verksamhetsorten, skall anses ha uppgått till det belopp den
skattskyldige erhållit i traktamente av sin arbetsgivare, förutsatt att detta
inte överstiger ett av riksskattenämnden för varje kalenderår fastställt normalbelopp.
Med normalbelopp förstås högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna
resereglemente. För avdrag med helt normalbelopp kräves att fråga
varit om s. k. korttidsförrättning, d. v. s. vistelsen på en och samma plats skall
inte ha överstigit 15 dygn i följd. Vid tjänsteförrättningar utan samband med
övernattning (endagsförrättningar) och vid sådana förrättningar som föranleder
vistelse på en och samma ort under längre tid än 15 dygn (långtidsförrättningar)
medges i regel avdrag med vissa bråkdelar, varierande mellan en och tre
femtedelar, av helt normalbelopp. Vidare gäller att vid korttidsförrättningar
resan skall anses ha varat det antal dygn, som motsvarar antalet övernattningar.
De nya reglerna för traktamentsbeskattningen och deras tillämpning förutsätter
en väsentligt utvidgad uppgiftsskyldighet från arbetsgivarnas sida. Å
andra sidan har uppgiftsskyldigheten så till vida begränsats, att specificerad
uppgift inte behöver lämnas i de fall traktamentsersättningen inte överstiger
500 kronor eller antalet förrättningsdagar, avseende ett helt år, inte är fler
än 24.
Motionärerna framhåller att de nya reglerna är otillfredsställande från flera
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
synpunkter, bl. a. därigenom att ingen hänsyn tas till det förhållandet att resan
kan ha varat fler dagar än nätter. Om resan börjar på morgonen ena dagen
och slutar sent på kvällen påföljande dag har den — sådan lagtexten är utformad
— endast varat ett dygn i stället för rätteligen ett dygn jämte en dag eller
del därav. Detta innebär att normalbeloppets maximum i ett stort antal fall
blir för lågt. Vidare påtalar motionärerna i de likalydande motionerna I: 470
och II: 583 att riksskattenämnden (meddelande nr 1/1964 p. 3) förklarat att
25 kr av normalbeloppet, 59 kr, skall avse bostad. Enligt motionärernas mening
är också detta en omständighet ägnad att göra normalbeloppet otillräckligt.
Det är nämligen — framhåller motionärerna — svårt att pressa in hotellkostnaden
inom den av riksskattenämnden anvisade ramen. Läget skulle förbättras
om hotellkostnaderna kunde behandlas för sig.
Utskottet vill inte bestrida att en strikt tillämpning av de nya schablonreglerna
understundom kan leda till ett taxeringsmässigt mindre gynnsamt resultat
och att detta särskilt gäller i fråga om korttidsförrättningar. Av förarbetena
till lagstiftningen (prop. 1963:120) framgår nämligen, att skattskyldig, som för
korttidsförrättningar hos en och samma arbetsgivare vill ha avdrag för ökade
levnadskostnader med belopp överstigande uppburna traktamenten, skall kunna
visa att hans totala kostnader för sådana förrättningar under beskattningsåret
överskridit samtliga traktamenten för motsvarande förrättningar. Det kan
givetvis ställa sig svårt för en skattskyldig med många korttidsförrättningar
att förebringa sådan bevisning. Likaså kan den i anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
intagna bestämmelsen att en korttidsförrättning skall anses
ha varat det antal dygn, som motsvarar antalet övernattningar, innebära att en
skattskyldig inte vid alla resor kommer att uppbära fullt dygnstraktamente
för de dygn han vistas utom hemorten och att hans kostnader för enstaka förrättningar
således inte kommer att täckas av erhållna traktamenten. Enligt
utskottets mening är dessa förhållanden knappast en önskvärd följd av det nya
avdragssystemet. Å andra sidan torde det icke kunna undvikas att en schablonregel,
om den skall vara lättillämpad, får verkningar som från vissa synpunkter
ter sig mindre önskvärda. Detta ligger i schablonens natur.
När propositionen med förslag till de nya traktamentsbeskattningsreglerna
behandlades av bevillningsutskottet år 1963 uttalades inom utskottet farhågor
för att schablonsystemet skulle komma att innebära att belopp som rätteligen
utgjorde arbetsinkomst men betecknades som traktamente skulle bli obeskattade.
I de med anledning av propositionen väckta motionerna I: 753 och
II: 912 framhölls, att traktamentsersättningarna enligt då gällande kollektivavtal
nästan undantagslöst understeg 30 kronor för dygn, vilket belopp fick förutsättas
i stort täcka uppkommande merkostnader. Genom en lagregel, som medgav
skattskyldiga rätt att — utan närmare prövning — erhålla avdrag med
ett maximum som var dubbelt så högt, under den enda förutsättningen att det
utbetalade traktamentet inte översteg maximum, tillskapades ett direkt intresse
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
7
för de skattskyldiga att få en omfördelning till stånd mellan lön och traktamente.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (nr 43) avstyrkte utskottet
bifall till motionerna under anförande bl. a. att arbetsgivarnas möjligheter att
höja traktamentena begränsades av hänsyn till sådana anställda, som inte
kunde erhålla traktamenten. Utskottet fann således motionärernas farhågor
för missbruk av de nya reglerna överdrivna.
I en vid betänkandet fogad reservation av herr Hagberg m. fl. uttalades med
anledning av nämnda motioner att goda skäl talade för ett mer differentierat
avdragssystem, grundat på anvisningar från riksskattenämnden. Reservanterna
ville inte motsätta sig att lagstiftningen genomfördes försöksvis men förutsatte
att verkningarna av densamma noggrant följdes, så att åtgärder i god tid kunde
vidtagas för att stävja ett eventuellt missbruk.
Det är självfallet svårt att på nuvarande stadium mera deciderat yttra sig
om de verkningar schablonreglerna kan få på längre sikt. Utskottet är emellertid
medvetet om att det på många håll råder missnöje med reglernas utformning,
trots att dessa inte trätt i full tillämpning förrän vid årets taxering. Att
det är förenat med avsevärda svårigheter att utforma traktamentsbeskattningsregler,
som tillgodoser både arbetstagare och arbetsgivare säger sig självt.
Utskottet är inte berett att nu medverka till ändringar i en lagstiftning om
vars tillämpning i praktiken man har så ringa erfarenhet. Enligt utskottets
mening måste de nya reglerna från arbetstagarsynpunkt innebära väsentliga
förbättringar, inte minst därigenom att den diskriminering av kommunal- och
privatanställda tjänstemän som äldre bestämmelser innebar numera i väsentlig
mån upphävts. Det stora flertalet arbetstagare, d. v. s. de som inte uppbär
traktamenten enligt traktamentsklass A i statens allmänna resereglemente,
behöver numera i normalfallen inte spara sina kostnadsverifikationer. De bär
dessutom fått en allmän rätt till avdrag även vid endagsförrättningar. Det
enda villkoret härför är att bortovaron överstiger fyra timmar. Även vid långtidsförrättningar
medges avdrag med belopp motsvarande uppburet traktamente,
förutsatt att detta inte överstiger 3/5 av traktamentet i den högsta statliga
traktamentsklassen. Härtill kommer att arbetstagare i ett stort antal fall
inte är deklarationspliktig för erhållna traktamenten och således utan vidare
erhåller avdrag med hela traktamentsbeloppet. Detta gäller då traktamentena
under ett år inte överstiger 500 kr eller då — oaktat uppburna traktamenten
överstiger sistnämnda belopp — antalet förrättningsdagar, för helt år räknat,
inte är fler än 24.
Med hänsyn till det anförda och då för det övervägande antalet skattskyldiga
ökningen av de normala levnadskostnaderna vid tjänstgöring utom den vanliga
verksamhetsorten mer än väl torde täckas av schablonavdragen är utskottet
inte berett att för närvarande medverka till en generell uppräkning av
schablonavdragen. En skattskyldig som anser dessa otillräckliga har alltid
möjlighet att få avdrag med belopp motsvarande sina faktiska kostnader.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
Utskottet kan inte heller finna att man — på sätt i motionerna I: 470 och
II: 583 föreslås — bör begränsa schablonavdraget till att uteslutande avse andra
utgifter än hotellkostnad. En sådan anordning skulle nämligen kunna innebära
en mer allmän återgång till det verifikationssystem, som man med de nya
reglerna velat i möjligaste mån undvika.
Vad härefter angår de i motionerna I: 470 och II: 583 påtalade olägenheterna
med den numera väsentligt utvidgade uppgiftsskyldigheten vill utskottet inte
bestrida att denna innebär en merbelastning framför allt för arbetsgivarna.
Å andra sidan torde en detaljerad uppgiftsskyldighet inte kunna undvikas,
om över huvud taget en avdragsrätt för ökade levnadskostnader skall föreligga
även vid endagsförrättningar. Utskottet håller inte för osannolikt att uppgiftsskyldigheten,
när de nya reglerna på allvar trängt igenom, kommer att bli
avsevärt mindre betungande. I stort sett innebär denna endast att särskilja tre
olika typer av förrättningar inom riket samt för envar av dessa uppge traktamentsbelopp
och den tid traktamentet avser.
Utskottet vill också erinra om att lönebeskattningsutredningens förslag till
de nya kontrolluppgifterna tillstyrktes av samtliga arbetsgivarorganisationer
vid lagstiftningens tillkomst. Enligt utskottets mening måste man väga uppgiftsskyldighetens
nackdelar mot de fördelar som den innebär. Utskottet kan
således inte heller biträda utredningsförslaget i motionerna I: 470 och II: 583
i nu före var ande del.
Avslutningsvis vill utskottet framhålla nödvändigheten av att lagstiftningen
om traktamentsbeskattningen ägnas fortsatt uppmärksamhet så att den, i möjligaste
mån, kan tillgodose sitt huvudsyfte, nämligen att förenkla lönebeskattningen.
Enligt utskottets mening är det av vikt både att så många skattskyldiga
som möjligt kan tillämpa reglerna och att arbetsgivarna inte genom en generell
uppräkning av traktamentena skapar orättvisa mellan olika kategorier av skattskyldiga
och föranleder att belopp, som i själva verket utgör lön, blir obeskattade.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 470 av herrar Gösta Jacobsson
och Risberg samt II: 583 av herr Nordgren angående beskattningen
av traktamentsersättning, ävensom
2) motionen II: 572 av herr Gustavsson i Alvesta angående
avdraget för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 mars 1965
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1965
9
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken Hanmark,
herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson, Gösta
Jacobsson, Billman och Skårman; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard, Gustafson
i Göteborg, Engkvist, fru Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora, Andersson
i Essvik, Boo och Carlstein.
Reservation
av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson, Billman, Skårman, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg och fru Nettelbrandt, vilka — under hänvisning
till innehållet i motionerna I: 470 och II: 583 och med åberopande av att traktamentsbeskattningen
i dess nuvarande utformning enligt deras mening måste
anses förenad med stora nackdelar för såväl arbetstagare som arbetsgivare —
ansett, att utskottet under punkten 1) bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 470 av herrar Gösta Jacobsson och Risberg samt II: 583 av
herr Nordgren, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
genom riksskattenämndens försorg en utredning vidtages
rörande beskattningen av traktamentsersättning och angående
skyldigheten att lämna kontrolluppgifter till ledning vid taxeringen
för sådan ersättning samt att förslag till ändrad lagstiftning
i ämnet förelägges innevarande års höstriksdag.