Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1965

1

Nr 17

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattningen för avsättning till reparation
av hyresfastighet samt för iståndsättande av
ekonomibyggnad å jordbruksfastighet.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 124 av herr Stefanson m. fl. och II:
159 av herr Nordgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning i syfte att så
ändra beskattningsreglerna i fråga om beräkning av inkomst av annan
fastighet (hyresfastighet) att avdrag får göras med visst belopp för avsättningar
avsedda för framtida reparationsbehov; samt

2) de likalydande motionerna I: 475 av herr Harald Pettersson m. fl.
och II: 565 av herr Börjesson i Glömminge m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag om sådana ändringar
i kommunalskattelagen, att avdrag för reparation och underhåll medges
för kostnader för iståndsättande av ekonomibyggnad tillhörande jordbruksfastighet
till eu nivå som motsvarar en rationell användning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 159 och II: 565.

Å byggnad nedlagda kostnader som hänför sig till intäkternas förvärvande
eller bibehållande kan enligt gällande bestämmelser avdragas antingen
omedelbart vid taxeringen för det beskattningsår, under vilket skattskyldig
fått vidkännas kostnaderna, eller ock genom årliga värdeminskningsavdrag.
I fråga om inkomstkällorna jordbruksfastighet och annan fastighet, som
inte taxeras enligt schablon, samt rörelse (22, 25 och 29 §§ kommunalskatlelagen)
gäller sålunda att kostnader för reparation och underhåll
av byggnad får avdragas på en gång, medan kostnader för ny-,
till- eller ombyggnad i princip medgives till avdrag allenast i den mån de
täckes av årliga värdeminskningsavdrag.

—7053 65 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 17

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1965

Till reparations- och underhållsarbeten räknas sådana åtgärder, som erfarenhetsmässigt
måste vidtas någon eller några gånger under en byggnads
livslängd på grund av normal förslitning och som inte medför att byggnadens
karaktär förändras. Till underhållsarbeten räknas i enlighet härmed
regelmässigt ommålning, omläggning av tak, insättning av nya fönster o. d.
Det är den tekniska beskaffenheten hos arbetet som sådant som är avgörande
för om reparation skall anses föreligga eller inte. Härvidlag är i princip
utan betydelse om byggnaden i det speciella fallet ökat i värde. Avdrag
för beräknad (inte verklig) kostnad kan under vissa omständigheter få
göras, nämligen då det är fråga om sådant i och för sig till reparation hörande
arbete, som utförts med dyrbarare material än det som ursprungligen
kommit till användning. I detta fall får avdragas vad det skulle ha kostat
att utföra arbetet med ursprungsmaterialet.

Vid total ombyggnad medgives inte — här bortses naturligtvis från värdeminskning
— avdrag för någon del av kostnaderna, inte ens för beräknade
reparationskostnader (jfr RÅ 1951 not. Fi 65). Svårlösta gränsbedömningar
uppkommer emellertid i samband med byte av delar av byggnad.
Till en början kan härvid konstateras att byte av hela stommen till en byggnad
givetvis bör anses som nybyggnad, medan däremot byte av en tröskel
lika klart är hänförligt till reparation. Byte av ytterväggar torde i regel
böra hänföras till ombyggnad, eftersom väggarna normalt bör ha samma
livslängd som byggnaden. Också byggnadsgrunden bör normalt ha samma
varaktighet som byggnaden i övrigt och ett byte av grunden i dess helhet
kan därför endast i undantagsfall hänföras till reparation. Enahanda är
förhållandet med helt utbyte av bjälklag och takstolar. Byte av även betydande
delar av bjälklag eller takkonstruktion hänföres emellertid i praxis
till reparation.

Ersättande av övriga delar av byggnad, såsom takbeläggning, dörrar,
fönster, golv, korkmattor, tapeter, skåpanordningar in. m. i kök, spis, skorstensstock,
värmepanna m. m., hänföres i regel till reparation och underhåll.
För avdragsrätt kräves härvid — såsom förut nämnts — inte att byte
sker till delar av samma typ och material som de utbytta delarna men avdraget
begränsas till att avse beräknade kostnader för ett utbyte till ursprungsföremålet
respektive ursprungsmaterialet.

Eftersom till reparations- och underhållskostnader räknas endast »normala»
utgifter för byggnaden, hänföres kostnader föranledda av extraordinära
omständigheter vanligen till icke avdragsgill kapitalförlust. Exempel
härå utgör brand, naturkatastrof, översvämning och explosion m. m. (jfr
dock RÅ 1940 not. Fi 368 och 1958 not. Fi 1723, där avdrag medgavs för
iståndsättande av stormskadade eller genom snötryck ramponerade lador).
Åtgärder för avhjälpande av rena felaktigheter i en byggnads konstruktion
medför inte rätt till reparationsavdrag. Kostnader för flyttning av en byggnad
är inte heller avdragsgilla. Däremot kan arbeten utförda på byggnaden

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1965

3

i samband med flyttningen vara att anse som reparation. Härför förutsattes
emellertid att arbetena verkligen föranletts av ett reparationsbehov och inte
av flyttningen (jfr RÅ 1961 not. Fi 1319). Om man vid flyttning av byggnad
nedmonterar densamma och sedan uppför den på nytt, blir arbetena att anse
som ombyggnad (RÅ 1949 not. Fi 196). Vad angår byggnad, som rasat,
har regeringsrätten i ärende angående förhandsbesked uttalat att skattskyldig
i sådant fall icke äger åtnjuta avdrag för kostnader för byggnadsarbeten
till annan del än de avser reparation som utförts på byggnaden före
raset (se riksskattenämndens meddelande nr 4/1955 p. 3).

I fråga om samtliga här berörda förvärvskällor gäller från och med 1959
års taxering att avdrag får göras för kostnader för anskaffning och insättning
av vissa utrustningsdetaljer i skyddsrum, vilken utrustning endast
har värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom speciella dörrar, luckor och karmar
för dessa m. in. Detta gäller även om arbetena till sin natur är ätt
hänföra till om- eller tillbyggnad.

Vad angår annan fastighet, som delvis användes i rörelse och delvis såsom
bostad, gäller att en fördelning av havda reparationskostnader skall
göras mellan rörelsedelen och bostadsdelen.

Intäkter och kostnader i inkomstkällan annan fastighet — här bortses
från bestämmelserna om schablontaxering — redovisas enligt kontantprincipen.
Intäkter upptas sålunda i deklaration avseende det beskattningsår
de kontant influtit. Avdrag får göras för utgifter, bl. a. reparationskostnader,
i den mån de kontant erlagts under beskattningsåret. Någon
rätt till inkomstutjämning mellan olika beskattningsår genom skattefri
avsättning av medel för framtida reparationer föreligger alltså
inte. Frågan om sådan inkomstutjämning med tillämpning av en kontometod
prövades av 1957 års skätteutredning men avvisades under hänvisning
främst till de stats- och kommunfinansiella verkningar en sådan anordning
— åtminstone på kortare sikt — skulle medföra. Utredningen underströk
även den begränsning i kontometoden, som ligger däri att den endast
kan bli av värde för den, som från början har så goda vinstförhållanden
att han äger möjlighet göra de för framtida utjämning erforderliga
avsättningarna — och också gör dem. Även andra skäl talade enligt utredningens
mening mot införande av en kontometod. Det var förenat med avsevärda
svårigheter att finna eu rationell grund för såväl maximeringen
av den årliga avsättningen som den sammanlagda storleken av de avsatta
beloppen. Vidare måste kontometoden antagas ge upphov till ett så stort
antal konton, att därigenom myndigheternas kontrollmöjligheter i hög grad
försvårades.

Motionsyrkanden av samma innebörd som i de nu förevarande motionerna
har senast prövats av T964 års riksdag men i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan i betänkande nr 38 avvisats.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1965

I fråga om kostnader för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet uttalade 1964 års bevillningsutskott, som
ansåg sig inte kunna dela motionärernas uppfattning, att rättstillämpningen
i fråga om avdrag för sådana kostnader var särskilt restriktiv, att en
utvidgad avdragsrätt skulle rubba de principer på vilka det nuvarande avdragssystemet
är uppbyggt och därigenom avvägningen mellan sådana
kostnader som får avdragas på en gång och sådana som får tillgodoräknas
genom värdeminskningsavdrag.

I fråga om rätt att vid beräkning av inkomst av hyresfastighet
göra avdrag med visst belopp för avsättningar till fond
för framtida reparationsbehov yttrade utskottet bl. a. att principen
om beskattningsårets slutenhet alltjämt var grundläggande för vår
skattelagstiftning och att de särskilt påtagliga nackdelarna av denna princip
fick anses ha blivit undanröjda genom den år 1960 införda rätten till förlustutjämning
vid inkomsttaxeringen. Med hänsyn härtill och då frågan
om en mera omfattande progressionsutjämning, bl. a. genom ökat användande
av kontometoden, ägde samband med den översyn av hela skattesystemet,
som verkställdes av allmänna skatteberedningen, förelåg enligt
utskottets mening inte anledning att tillsätta en särskild utredning i ämnet.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I motionerna I: 124 och II: 159 framhålles, att det, såvitt angår fastighetskostnaderna,
speciellt är underhålls- och reparationskostnaderna som
varierar år från år. Erfarenhetsmässigt vet man att reparations- och underhållskostnaderna
i allmänhet är ringa under de första åren efter fastighetens
färdigställande. Kostnaderna ökas därefter successivt och torde omkring
7—10 år efter det inflyttning skett i fastigheten uppnå ett maximalt
belopp, överstigande det i den årliga hyreskalkylen beräknade reparationsbehovet,
för att sedan gradvis minska till ett visst minimibelopp. Denna
variation upprepas sedan under större delen av fastighetens varaktighetsperiod.

Den väsentliga skillnaden mellan olika inkomstår i reparations- och underhållskostnader
medför att underskott kan uppkomma de år då större reparationer
måste göras, under dét att inkomstberäkningen andra år kan utvisa
nettointäkt. Detta förhållande medför att en enskild fastighetsägare
med exempelvis en marginalskatt på 50 procent de år nettointäkt redovisas,
d.v.s åren med låga reparationsbehov, ofta endast kan avsätta hälften
av det belopp som är avsett för fastighetens yttre och inre reparationer,
vilket belopp för nybyggda fastigheter är reglerat till 0,70 procent av byggnadskostnaderna.
På grund härav kan likvida medel komma att saknas, då
de uppdämda reparationsbehoven måste fyllas för lägenhetsreparationer,
större inålningsarbeten, puts av fasad, reparation av ledningar m. m., vilket
förhållande helt naturligt återverkar på hyresgästerna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1965 5

Om enskilda fastighetsägare beredes möjlighet att göra skattefria avsättningar
för täckande av framtida kostnader för reparationer, skulle den del
av hyran som enligt hyreskalkylen avser kostnader för reparationer kunna
till fullo användas härför. Fastighetsförvaltningen blev härigenom rationellare
och fastigheterna kunde bibehålla sin standard. Reglerna för en sådan
avsättning borde utformas på det sättet att fondavsättningarna var bundna
vid fastigheten som sådan för att därigenom säkerställa att de avsatta
reparationsmedlen endast kom resp. fastighet till godo.

Motionärerna erinrar även om den möjlighet de allmänna bostadsföretagen,
vilkas fastigheter taxeras enligt särskild schablonregel, har att under
år med ringa reparationsbehov skattefritt fondera hyresintäkter för framlida
reparationer. Det framhålles slutligen att frågan har betydelse från arbetsmarknadssynpunkt.
De fonderade reparationsmedlen skulle kunna
komma till användning i sysselsättningshänseende för t. ex. äldre arbetskraft
på hemorten.

Till stöd för yrkandet i motionerna I: 475 och II: 565 åberopas bl. a. ätt
taxeringsmyndigheterna liksom kammarrätten och regeringsrätten tillämpar
bestämmelserna om avdrag för reparation och underhåll av byggnad å
jordbruksfastighet mycket restriktivt. Utvecklingen inom byggnadsbranschen
liksom inom jordbruket har — framhåller motionärerna — gått
snabbt. Man använder i dag i stor utsträckning andra byggnadsmaterial än
tidigare, och driftomläggningar inom jordbruket har medfört behov av omdisponeringar.
Bl. a. medför övergång till kreaturslöst jordbruk att många
byggnader vid reparation samtidigt behöver ändras. Genom avdragsbestämmelserna
vid taxering av inkomst från jordbruksfastighet och den restriktiva
tolkning av dessa som tillämpas utföres emellertid reparationer och
ombyggnader mer med tanke på största möjliga skatteavdrag än med sikte
på rationell användning. Följden blir därför att man hellre försöker återställa
byggnaderna i sitt ursprungliga skick trots att driftförhållandena nu
är annorlunda och nyare byggnadsmaterial är fördelaktigare än tidigare
använda. Byggnaderna kommer därför inte att motsvara tidens standard
och kan inte heller utnyttjas rationellt. — Jordbrukets ekonomibyggnader
befinner sig enligt motionärernas uppfattning i en fortgående försämring.
Det kan därför inte vara samhällsekonomiskt riktigt att skatteregler lägger
hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av de ekonomiska resurserna.

Utskottet

I förevarande motioner upptas vissa frågor som sammanhänger med
rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för omändrings- och
reparationsarbeten m. in. å fastigheter.

Utskottet behandlar först det i motionerna I: 475 och II: 565 framställda
lagstiftningsyrkandet om en utvidgad rätt till avdrag för kostnader för
reparation och underhåll av ekonomibyggnader å jordbruksfastighet.

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1965

Enligt 22 § kommunalskattelagen får vid beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet kostnader för reparation och underhåll av byggnad avdragas
på en gång, medan kostnader för ny-, till- eller ombyggnad endast får
dras av i form av årliga värdeminskningsavdrag. Till reparation och underhåll
räknas sådana arbeten som erfarenhetsmässigt måste vidtas någon
eller några gånger under en byggnads livslängd (t. ex. ommålning, omläggning
av tak och omtapetsering) för att avhjälpa brister på grund av
normal förslitning, medan till ny-, till- eller ombyggnad brukar hänföras
sådana arbeten, som innebär en väsentlig förnyelse av byggnadens mera
varaktiga delar.

Motionärerna framhåller att skattedomstolarna måste anses vara mycket
restriktiva vid sin bedömning av vad som utgör i beskattningshänseende avdragsgilla
kostnader för reparation och underhåll av byggnad. Genom att
skatteavdrag endast kan erhållas för sådana arbeten som innebär ett
återställande av byggnaderna i deras ursprungliga skick och inte i de fall
då nyare och bättre byggnadsmaterial kommit till användning, kan jordbrukets
ekonomibyggnader inte underhållas på ett sätt som motsvarar
tidens standard och kravet på ett rationellt utnyttjande.

Utskottet anser sig inte kunna dela motionärernas uppfattning, att rättstillämpningen,
då det gäller avdrag för kostnader för reparation och underhåll
av byggnad, är särskilt restriktiv. Sålunda förtar den omständigheten,
att annat material än ursprungsmaterialet kommer till användning, inte i
och för sig rätten till avdrag. I de — sannolikt ofta förekommande — fall
då användning av ett nytt och bättre material än ursprungsmaterialet ställer
sig billigare eller i vart fall inte kostsammare än ett användande av
ursprungsmaterialet anses kostnaden regelmässigt i dess helhet avdragsgill,
under förutsättning att det utförda arbetet tekniskt sett kan hänföras
till reparation. Ett studium av regeringsrättsavgöranden i mål av hithörande
beskaffenhet ger vid handen att avdragsrätten inte ens vid arbete av mycket
genomgripande art anses böra gå helt förlorad.

Motionärerna synes mena att till reparations- och underhållsarbeten
skall kunna hänföras också sådana arbeten, som innebär mera väsentliga
ingrepp i byggnadskroppen och medför att byggnadens karaktär i avsevärd
grad förändras.

Som ovan nämnts medges årliga värdeminskningsavdrag för den normala
förslitning, som själva byggnadskroppen är utsatt för. I den mån vissa
delar av byggnaden förslits snabbare än byggnaden i övrigt medges däremot
avdrag för reparation utöver de årliga värdeminskningsavdragen.

Ett tillgodoseende av motionärernas krav skulle enligt utskottets mening
helt rubba de principer på vilka det nuvarande avdragssystemet är uppbyggt
och därmed avvägningen mellan sådana kostnader, som får avdragas
på en gång, och sådana, som får tillgodoräknas genom årliga värdeminskningsavdrag.
En sådan ändring av avdragsreglerna torde inte kunna komma

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1965

7

till stånd utan en samtidig översyn av inkomstbegreppet. En utvidgad avdragsrätt
skulle sålunda kunna återverka på bestämmelserna om realisationsvinstbeskattningen.

Med det anförda avstyrker utskottet lagstiftningsyrkandet i motionerna
I: 475 och II: 565.

I motionerna I: 124 och II: 159 hemställes om skyndsam utredning i
syfte att för ägare av hyresfastigheter möjliggöra rätt till avdrag för avsättning
till konto för framtida reparationsbehov. Till stöd härför åberopas att
reparationsbehovet beträffande fastigheter varierar enligt vissa tidsintervaller
och att under år med låga reparationsbehov ett inkomstöverskott uppstår,
som till hälften tas i anspråk för skatt. Genom fondmetoden skulle
ifrågavarande fastighetsägare på ett bättre sätt kunna möta de år, då
reparationsbehov verkligen uppkommer, och detta skulle även komma
hyresgästerna till godo.

Under senare år har på skilda områden införts skatteregler, vilka alla
tillkommit i syfte att lindra progressionen i beskattningen och alla innebär
ett genombrytande av den i svensk skattelagstiftning tidigare upprätthållna
principen om beskattningsårets slutenhet. Utskottet tänker härvidlag främst
på bestämmelserna i förlustutjämningsförordningen, i förordningen om
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst och i förordningen
om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto. Dessa
regler, vilka otvivelaktigt inneburit icke oväsentliga framsteg, kan emellertid
enligt utskottets mening långt ifrån anses till fyllest för att åstadkomma
den utjämning av inkomster mellan olika år som med hänsyn till skatteprogressionen
är nödvändig. Särskilt otillfredsställande måste det anses
vara att gällande skattelagstiftning inte medger någon möjlighet för ägare
av hyresfastigheter att skattefritt avsätta medel för att täcka framtida
reparationsbehov. Såsom motionärerna framhåller medför nämligen den
väsentliga skillnaden i reparations- och underhållskostnader mellan olika inkomstår
att underskott kan uppkomma de år då större reparationer måste
göras, medan inkomstberäkningen andra år kan utvisa nettointäkt. Det
föreligger därför ett verkligt behov av rätt till avdrag för avsättningar till
fonder för framtida reparationer. I sammanhanget må erinras om att de allmännyttiga
bostadsföretagen genom skattelagstiftningens utformning för
närvarande har goda möjligheter att avsätta medel för att, när det behövs,
sätta fastigheterna i stånd. Detta är till fördel inte minst för hyresgästerna.
Det är ett skälighetskrav, att övriga ägare av hyresfastigheter beredes liknande
möjligheter till fonderingar. Utskottet vill framhålla, att en anordning
med skattefria avsättningar till sådana reparationsfonder på längre sikt
inte leder till något skattebortfall för det allmänna utan endast till omfördelning
av skatten på skilda år. Härtill kommer att betryggande garanti
mot missbruk torde kunna skapas, om man binder fondavsättningen till
fastigheten som sådan.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1965

Med det anförda anser utskottet sig böra tillstyrka utredningsyrkandet
i motionerna I: 124 och II: 159.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna
I: 124 av herr Stefanson m. fl. och II: 159 av herr Nordgren
m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna i
fråga om beräkning av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet)
att avdrag får göras med visst belopp för avsättningar
avsedda för framtida reparationsbehov; samt

B) att de likalydande motionerna I: 475 av herr Harald Pettersson
m. fl. och II: 565 av herr Börjesson i Glömminge m. fl.
om avdrag vid beskattningen för iståndsättande av ekonomibyggnad
å jordbruksfastighet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 april 1965

På bevillingsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Stefanson, Yngve Nilsson*, Wärnberg, Tage Johansson,
Lundström, Gösta Jacobsson och Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Kärrlander, fru Nettelbrandt*, herrar Eriksson i Bäckmora, Andersson i
Essvik, Enskog, Dahlgren* och Josefsson*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

1) av herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken Ranmark, herrar
Wärnberg, Tage Johansson, Brandt, Allard, Kärrlander, Andersson i Essvik
och Josefsson, vilka

dels ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 7
med »Under senare» och slutar på s. 8 med »och II: 159» bort ha följande
lydelse:

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1965

Såsom utskottet i tidigare betänkanden uttalat måste principen om
beskattningsårets slutenhet alltjämt anses vara grundläggande för den
svenska lagstiftningen. De mest påtagliga nackdelarna av denna princip
får anses ha undanröjts genom de möjligheter de skattskyldiga numera
har att erhålla särskild skatteberäkning enligt förordningen om beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, att avsätta medel på
skogskonto och att tillgodoräkna sig förlustavdrag enligt förlustutjämningsförordningen.

Härtill kommer att det från rättvisesynpunkt knappast kan anses tillfredsställande
att särskilt för ägare av hyresfastigheter tillskapa en möjlighet
att skattefritt avsätta medel till konto för framtida reparationer.
Liknande önskemål kan nämligen med samma styrka göras gällande av
ägare av andra fastigheter än hyresfastigheter. Likaså kan krav på skattefria
kontoavsättningar för framtida reparationsbehov göras gällande i fråga
om andra tillgångar än fastigheter.

Utskottet anser således att frågan om en mer vidsträckt användning av
kontometoden bör prövas i ett större sammanhang.

Med det anförda avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionerna
I: 124 och II: 159.

dels ock ansett, att utskottet under punkten A) bort hemställa,

att de likalydande motionerna I: 124 av herr Stefanson m. fl.
och II: 159 av herr Nordgren m. fl. om avdrag vid beskattningen
för avsättning till reparation av hyresfastighet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Sundin, Eriksson i Bäckmora och Dahlgren, vilka

dels ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med
»Utskottet anser» och slutar på s. 7 med »och II: 565» bort ha följande lydelse: Utskottet

delar motionärernas uppfattning att rättstillämpningen i förenämnda
avseende är alltför restriktiv. Gällande avdragsregler för reparation
och underhåll av ekonomibyggnader å jordbruksfastighet är så utformade
att de verkar hämmande på utvecklingen. Avdragsrätten är i princip
beroende av att byggnaden bibehålies i sitt ursprungliga skick. Detta förhållande
leder ofta till att ägaren, då han står inför behov av att rusta upp
byggnaden, väljer att inrätta sig efter avdragsreglerna framför att, med
förlorad avdragsrätt, tillgodose kraven på tidsenlig standard hos och rationell
användning av byggnaden. Såsom framhållits i motionerna är utvecklingen
sådan att jordbrukets ekonomibyggnader befinner sig i fortgående
försämring. Om frågan bedömes ur samhällsvetenskaplig synpunkt är det
föga tillfredsställande, att ägaren får avdrag för kostnader, som likväl inte
medger ett ändamålsenligt utnyttjande av byggnaden, medan avdrag väg -

10 Bevillningsutskottets betänkande, nr 17 år 1965

ras om ett motsvarande belopp användes för att sätta byggnaden i stånd, låt
vara genom viss ombyggnad eller omändring. I sistnämnda fall har dock
ägaren med samma kostnad vunnit ett resultat, som möjliggör ökat ekononomiskt
utbyte och därmed även ökade skatteintäkter för det allmänna.

Det synes utskottet lämpligt att de i motionen berörda spörsmålen göres
till föremål för skyndsam översyn. Utskottet tillstyrker således motionerna
I: 475 och II: 565.

dels ock ansett, att utskottet under punkten B) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna
1: 475 av herr Harald Pettersson m. fl. och II: 565 av herr Börjesson
i Glömminge in. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om prövning och förslag om sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation och underhåll medges för
kostnader för iståndsättande av ekonomibyggnad till förande
jordbruksfastighet till en nivå som motsvarar en ratio ell användning.

K L BECKMANS TRYCKERIER AB - STHLM 1965