Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1965

1

Nr 15

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående hundskatten.

(1 :a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:471 av fru Olsson och 11:568 av herr Elmwall
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande hundskatten i enlighet med vad i motionerna
anförts; samt

2) motionen 11:573 av herrar Johansson i Dockered och Börjesson i Falköping,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning angående rätt för kommuner att besluta om olika belopp
för skatt å hund i enlighet med vad i motionen anförts.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:568 och 11:573.

Enligt 1 § förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående skatt för hundar
skall för varje hund årligen erläggas hundskatt till kommunen. Skatteplikt
föreligger dock icke för hund, som ej uppnått en ålder av tre månader,
för hundar, vilka av lapparna användes för renskötseln, för krigsmakten tillhörig
tjänstehund eller för enskild person tillhörig hund så länge densamma,
efter godkänd tjänstedressyr, på grund av särskild förbindelse skall hållas
till krigsmaktens förfogande. Ej heller föreligger skatteplikt för hund, som
enligt 12 § lagen om djurskydd användes för vetenskapligt eller därmed jämförligt
ändamål, för utbildad ledarhund, avsedd att betjäna blind, eller för
hund, som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat. Medel, som till kommunen inflyter i hundskatt,
må för kommunens behov användas på sätt som av kommunen bestämmes.
Hundskatt skall erläggas till den kommun, där hunden stadigvarande innehaves
(2 § 1 inom.). Skattskyldig för viss hund är den person, som stadigvarande
innehar hunden, när skatteplikt inom kommunen för året inträder
(3 §). I fråga om skattens belopp stadgas i 4 §, att skatten skall av kommunen
bestämmas lika för varje hund samt utgöra lägst tio och högst sjuttiofem
kronor för kalenderår. Enligt 5 § skall skattskyldig under januari månad

Bilxang till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr 15

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1965

varje år till vederbörande kommunala uppbördsmyndighet skriftligen anmäla
de hundar för vilka skatteplikt vid ingången av året förelegat. Anmälan
skall även ske beträffande vissa skattefria hundar, över de hundar som
anmälts skall föras särskilt hundskatteregister med uppgift tillika om hundens
innehavare och, i förekommande fall, om skattefrihet.

I bl. a. lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar, i 21 och 22 §§
lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt samt i 9 § jaktstadgan samma
dag återfinnes vissa i motionerna 1:471 och 11:568 åsyftade bestämmelser,
enligt vilka hund skall hållas under sådan tillsyn att skada eller avsevärd
olägenhet förebygges. Även vid tillkomsten av 1923 års hundskatteförordning
fanns bestämmelser som riktade sig mot att hundar löpte lösa.

Vid 196i års riksdag hemställdes i en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning rörande hundskattemedlens användning.

Utskottet inhämtade yttrande över motionen från Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet.

Stadsförbundet anförde bl. a., att vid hundskatteförordningens tillkomst
som skäl framfördes, att kontroll över hundarna erfordrades av sanitära
orsaker och att en särskild avgift borde uttagas för att bestrida de därmed
förenade kostnaderna. Vidare framhölls därvid den skada och de olägenheter
i övrigt som orsakas av hundar. Dessa skäl syntes alltjämt äga giltighet.
Registrering, debitering och uppbörd medför ganska omfattande administrativa
besvär och icke obetydliga kostnader för kommunerna. Hundskatten
är därför att anse som en skälig registreringsavgift. Liksom hittills bör
det kunna överlåtas på kommunerna att besluta om hundskattemedlens
användning. Förbundet avstyrkte motionen.

Även Kommunförbundet avstyrkte motionen och anförde i stort sett
samma synpunkter. Skulle kommunerna även i fortsättningen ombesörja
registrering, debitering och uppbörd av hundskatten borde de också få bestämma
över medlens användning.

Allmänna beredningsutskottet fann enligt sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 42 de ändamål, för vilka motionärerna ansett hundskatten
böra användas, i och för sig vara beaktansvärda. Enligt utskottets mening
utgjorde detta dock icke tillräckligt starka skäl att ändra regeln om kommunernas
fria bestämmanderätt över skattemedlen. Motionärernas förslag
ingav också principiella betänkligheter. Utskottet ville således erinra om att
statsmakterna intagit den ståndpunkten att specialdestination av skatter i
allmänhet icke borde förekomma och att därför under de senaste årtiondena
en successiv avveckling av dylika specialdestinationer skett. Under hänvisning
till det anförda hemställde utskottet att motionen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1965 3

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas
följande.

Till stöd för det i de likalydande motionerna I:i71 och 11:568 framförda
yrkandet har anförts bl. a., att avsikten med hundskatten från början synes
ha varit att begränsa antalet hundar. Att skatten fått denna verkan är ostridigt.
Antalet löslöpande okynneshundar torde numera vara mycket begränsat.
I allmänhet hålles hundarna under mycket noggrann kontroll, och ingen
hundägare tar avsiktligt risken att låta hund vara lös på olaga sätt. Givetvis
händer likväl att hund kommer lös och gör ofog. Sådant händer dock även
med andra djur utan att särskild skatt fördenskull aktualiserats.

Från olika synpunkter kan det enligt motionärerna därför numera vara
diskutabelt, om hunden skall utgöra skatteobjekt. Motionärerna erinrar därvid
om att vissa nyttohundar undantagits från beskattning, medan däremot
andra, såsom polishundar, jakthundar samt hundar, som ensligt boende
äldre människor håller som sällskap och skydd, däremot är skattebelagda.
Därest hundskatten skall bibehållas, talar starka skäl för att här åsyftade
hundar undantages.

Kommunerna fastställer hundskatten och uppbär densamma. Medlen
införes nu i den kommunala budgeten, utan att den kommer till sådan användning
som avsågs när den infördes, nämligen för sociala ändamål. Skattens
storlek bestämmes av varje kommun och varierar avsevärt. Det är
svårt att finna sakligt underlag för skillnaderna, och det förefaller som om
hundskattens storlek många gånger är beroende av det aktuella kommunala
medelsbehovet.

Hundskatten skulle vara mera acceptabel som skatteform, om större delen
av skattemedlen användes för ändamål som på något sätt gagnade hundägarna
och deras hundar, t. ex. för rastplatser samt för viltvård och naturvård.
Det bör allvarligt övervägas, därest hundskatt skall uttagas, om medlen bör
användas för sådana ändamål. Uttages en punktskatt på ett så speciellt
objekt som hunden, motiverar detta en användning på de eftersatta områden
som rör hundens vård och trivsel.

Sammanfattningsvis förordar motionärerna att en utredning rörande
hundskatten tillsättes. Utredningen bör i första hand överväga, huruvida
hundskatten kan anses förenlig med nutida beskattningsprinciper. Om skatten
bibehålies, kan ett ökat undantag från beskattning av hundar för vissa
ändamål ifrågasättas. Det bör även övervägas, om skatten framgent skall
utgå med lika belopp, oberoende av kommungränser. Frågan huruvida uppbörden
skall anförtros kommunerna eller annan torde även böra behandlas
och åtgärder övervägas för att hundskattemedlen skall komma med hundvården
och viltvården förknippade ändamål till godo.

I motionen 11:573 framhålles huvudsakligen följande. Hundskatten avser
bl. a. att begränsa de sanitära olägenheter som kan uppstå om en ohämmad

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1965

tillväxt av hundstammen finge ske. Dessa olägenheter blir större i ett tättbefolkat
samhällsområde, och kostnaderna för att avhjälpa dessa olägenheter
blir där större. Detta avspeglas i de skillnader som finns i de olika kommunernas
beslut om skatt för hund. Där framgår klart en stegring av hundskatten
i städer och tätorter.

Genom införlivning med omkringliggande landsbygdsområden har städerna
i många fall även fått ren landsbygd inom sina administrativa områden.
För hundägarna i dessa landsbygdsområden kommer den i staden beslutade
höga hundskatten att te sig omotiverad och orättvis.

Nu gällande bestämmelser att skatt skall bestämmas till ett för varje
hund lika belopp ger ej kommunen möjlighet att differentiera skatten. Sedan
1923 har förhållandena så helt förändrats, att en översyn av hundskatteförordningen
kan anses motiverad.

Utskottet

Gällande föreskrifter beträffande hundskatt återfinnes i förordningen den
17 maj 1923 angående skatt för hundar. Där stadgas bl. a. att sådan
skatt årligen skall erläggas till kommunen för varje hund med undantag
för vissa särskilt angivna kategorier, exempelvis hundar för renskötseln,
ledarhundar för blinda och vissa hundar inom försvaret. Kommunen skall
bestämma skatten lika för varje hund samt till lägst tio och högst sjuttiofem
kronor om året. Influtna skattemedel må för kommunens behov användas
på sätt som av kommunen bestämmes. Under år 1962 inflöt i hela
riket 11,1 milj. kr i hundskatt.

I de förevarande motionerna I:b71 och 11:568 hemställer motionärerna
om utredning i avsikt att pröva huruvida hundskatten bör bibehållas eller
om undantagen från skatteplikt bör utvidgas att avse vissa nyttohundar,
såsom polishundar, jakthundar med flera. Därest skatten bibehålies bör
det enligt motionärernas mening ifrågasättas, om den inte bör utgå med
enhetliga belopp, oberoende av kommungränser, och om inte annan än
kommunen bör ansvara för uppbörden. Vidare bör åtgärder övervägas
för att hundskattemedlen skall komma hund- och viltvården till godo.

Utskottet vill till en början erinra om att behovet av kontroll över hundarna
genom registrering särskilt framhölls vid tillkomsten av 1923 års
förordning om hundskatt, vilken med vissa ändringar alltjämt är gällande.
De bestämmelser, som fanns mot löslöpande hundar, hade visat sig otillräckliga,
och kostnaderna för en ordnad kontroll motiverade att den tidigare
fakultiva hundskatten gjordes obligatorisk. Därtill åberopades att
samhällets kostnader för renhållning och hygien påverkades av förekomsten
av hundar.

Även om förhållandena, såsom motionärerna anför, numera förändrats,
torde behovet av kontroll över hundarna genom registrering alltjämt kvar -

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1965 5

stå. De skäl, som år 1923 ledde till en obligatorisk hundskatt, är enligt
utskottets mening fortfarande gällande. Utskottet finner därför, att hundskatten
bör bibehållas.

Vid bedömandet av motionärernas utredningsyrkande om en utvidgning
av gruppen skattefria hundar bör beaktas, att undantag från skatteplikt
hittills medgivits endast i vissa direkt angivna fall, där synnerliga skäl
förelegat för skattebefrielse. Därvid har iakttagits, att kravet på kontroll
icke eftergivits. Dessa synpunkter finner utskottet alltjämt böra vara vägledande,
och tillräckliga skäl kan inte anses föreligga för att medgiva ytterligare
undantag från beskattningen.

Motionärerna ifrågasätter även om inte hundskatten bör utgå med lika
belopp oberoende av kommungränser och om inte uppbörden bör anförtros
åt annan än kommunen. Utskottet finner att frågan om skattens
höjd vid växlande lokala förhållanden ter sig väsentligen olika. Så torde
exempelvis sanitära åtgärder erfordras i högre grad i städer än på landsbygden.
I den mån kommunerna vidtager sådana särskilda åtgärder för
hundvården, som förordas i motionerna, torde även kostnaderna i hög grad
påverkas. Med hänsyn härtill bör kommunerna äga rätt att fastställa hundskatten
till lämpligt belopp inom de i förordningen angivna gränserna.
Eftersom hundskatten till övervägande del får anses utgå såsom ersättning
till kommunerna för deras särskilda kostnader för hundarna, finner utskottet
även, att kommunerna bör ansvara för uppbörden av skatten.

Vad därefter angår åtgärder för att hundskattemedlen skall komma vissa
ändamål till godo, skulle en lagstiftning i sådant syfte innebära ändring
av regeln om kommunernas fria bestämmanderätt över skattemedlen.
Samma yrkande framställdes vid 1964 års riksdag men avvisades. Allmänna
beredningsutskottet framhöll bl. a., att specialdestination av skattemedel
i allmänhet icke borde förekomma. I de nu förevarande motionerna
har ytterligare skäl icke framkommit, som ger anledning till ändrat
ståndpunktstagande i frågan.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:471 och
11:568.

I motionen 11:573 hemställes om utredning i syfte att medgiva kommunen
rätt att besluta om olika skattesatser för hundar inom olika delar av en
och samma kommun. Till stöd härför åberopar motionärerna huvudsakligen,
att städerna genom inkorporering fått rena landsbygdsområden inom
sina administrativa områden och att den i städerna vanligtvis höga hundskatten
i sådana områden ter sig omotiverad och orättvis, eftersom kostnaderna
för hundar är större inom tätbebyggda områden än på landsbygden.

Det torde i och för sig vara riktigt, att kostnaderna för hundarna kan
variera så som motionärerna anfört. Utgiftsstaten för en kommun med
tätbebyggelse och för en annan kommun med övervägande landsbygdsområden
torde emellertid te sig olika i mer väsentliga hänseenden än i

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1965

fråga om hundarna. Kommunalskatten utgår emellertid med enhetliga belopp,
oavsett om kommunen införlivat landsbygdsområden eller ej. Den
av motionärerna förordade skattedifferentieringen skulle strida mot gängse
principer för kommunal utdebitering. Den för närvarande enkla debiteringen
av hundskatten skulle vidare genom en sådan åtgärd försvåras och
medföra ökade kostnader. Utskottet avstyrker därför bifall jämväl till motionen
11:573.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner angående hundskatten, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:471 av fru Olsson och
11:568 av herr Elmwall m. fl., samt

2) motionen 11:573 av herrar Johansson i Dockered och
Börjesson i Falköping,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1965

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Wärnberg, Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Enarsson,
Paul Jansson och Erik Filip Petersson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Gustafson i Göteborg, Kärrlander, Vigelsbo, Engkvist, fru Nettelbrandt,
herrar Eriksson i Bäckmora och Hammarsten.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1965

660380