Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
1
Nr 10
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för värdeminskning
av maskiner, inventarier och byggnader m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 50 av herr Sundin m. fl. och II: 59 av herr
Berglund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära fortsatt, skyndsamt utredningsarbete i syfte att utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag om rätt vid beskattning till avskrivning på
återanskaffningsvärdet för maskiner och inventarier;
2) de likalydande motionerna I: 308 av herr Virgin m. fl. och II: 369 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 3 c samt punkt 4 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
Anvisningar
till 29 §
3 c. Värdcminskningsavdrag med — — —■ särskilda bestämmelser.
Jämkning av---i räkenskaperna.
Har skattskyldigs--- —- för utskylder.
Ådagalägger skattskyldig,---- bokförda värdet.
Har ett — — —- återstående beloppet.
Skattskyldig må utöver avdrag enligt bestämmelserna i denna punkt åtnjuta
avdrag för beräknad framtida prisstegring med ett belopp, motsvarande
en femtedel av anskaffningskostnaderna för sådana under beskattningsåret
anskaffade maskiner och andra inventarier, vilka vid utgången
av beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen. Vid tillämpning av
denna bestämmelse skall iakttagas, att kostnaderna för anskaffning av
maskiner och inventarier med en varaktighetstid av högst tre år samt av
1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 7 samt. Nr in
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
begagnade inventarier icke må medräknas samt att, då fråga är om inventarier,
som av den skattskyldige förvärvats från rörelseidkare med vilken
lian är förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, anskaffningskostnaden
må medräknas endast om tillgången tillverkats under beskattningsåret.
4. Skattskyldig må,---undgå taxering.
Avdrag för---tillgångarna anskaffats.
Hava under---lägre belopp.
Har ett -—• —■ — av anskaffningsvärdet.
Har skattskyldig —--anskaffade tillgångar.
Oaktat vad--—-en skattskyldig.
Då tillgångar, ----till 28 §.
Finnes skattskyldig---fråga verkställdes.
Den omständigheten--— tredje stycket.
Har före ---tillgodoräknats honom.
Vad i punkt 3 c sista stycket stadgas om extra avdrag på grund av prisstegring
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om maskiner och andra
inventarier, för vilka avdrag för avskrivning åtnjutes enligt bestämmelserna
i denna punkt.
Har aktiebolag---följande åren .
Angående avdrag —• ---till 41 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1966 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1965 eller tidigare år. I samband härmed skall iakttagas
följande. Oaktat bestämmelserna i punkt 3 c sista stycket samt i
punkt 4 elfte stycket av anvisningarna till 29 § skola för de beskattningsår,
beträffande vilka taxering verkställes åren 1967—1969, extra avdrag
för beräknad framtida prisstegring medgivas med i det följande angiven
procentuell andel av anskaffningskostnaderna för under vederbörande beskattningsår
anskaffade maskiner och andra inventarier, nämligen
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1967, fem procent av anskaffningskostnaderna,
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1968, tio procent av anskaffningskostnaderna, samt
såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1969, femton procent av anskaffningskostnaderna»;
3) de likalydande motionerna I: 311 av herr Virgin m. fl. och II: 337 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala, att den på grundval av gällande skattelagstiftning i
praxis tillämpade schablonmässiga avskrivningsprocenten vad gäller byggnad
som ingår i rörelse icke är tillräcklig för att motsvara den faktiska
normala förslitningen av byggnader utan bör sättas högre;
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
4) de likalydande motionerna I: 476 av herr Harald Pettersson in. fl. och
It: 566 av herr Carbell m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att värdeminskningsavdrag å anordningar för vatten- och luftvård vid inkomsttaxeringen
måtte medgivas med 20 procent per år och att utskottet
mätte utarbeta härför erforderlig författningstext; samt
5) de likalydande motionerna I: 481 av herr Stefanson in. fl. och II: 571
av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära åtgärder för att en avskrivning
av industribyggnader med 35 procent under de första fem åren skall
medges i de stödområden som gäller för lokaliseringspolitiken samt uppdraga
åt Kungl. Maj :t att fastställa bestämda geografiska gränser för denna stödform».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:59, 11:367 (11:365), 11:369 (11:365),
II: 566 och II: 571 (II: 498).
Gällande rätt
Maskiner och inventarier
Vid beräkning av inkomst av rörelse och av jordbuksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag
för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad i sin
helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret, nämligen i
de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.
De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner
och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § komjnunalskattelagen
(jfr punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 §
samma lag). Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak
följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det
ärliga värdeminskningsavdraget normalt enligt avskrivningsplan till viss
procent av tillgängens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,
må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för
under året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna
nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning
med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde. Understiger
inventariebeståndets verkliga värde även det angivna restvärdet,
Bihang till riksdagens protokoll 1.905. 7 samt. A''r 10
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
medges avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning. Vare sig
man tillämpar planenlig eller räkenskapsenlig avskrivning utgår man från
tillgängens »historiska» anskaffningskostnad. Någon upp- eller nedräkning
vid höjd resp. sänkt återanskaffningskostnad ifrågakommer alltså inte. Skillnaden
mellan de båda avskrivningsmetoderna ligger främst däri, att medan
den planenliga avskrivningen är ställd i relation till tillgångens antagna årliga
förslitning, den räkenskapsenliga avskrivningen är i princip oberoende
av förslitningens omfattning.
Frågan om avskrivning å inventarier på grundval av annat värde än
anskaffningsvärdet behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess
år 1954 avgivna betänkande med förslag till ändrad företagsbeskattning
(SOU 1945: 19). Kommittén föreslog inte någon ändring i tidigare gällande
bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärdet. Härvid
erinrade kommittén om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler
innebärande en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I
lider med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda
beloppet av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan
således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital
äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida bär också vid
skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens
nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om avskrivning
på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så starka
invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas
mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något
förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet
att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i eu
avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något
godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna
för allenast en post i balansräkningen. En förlust på tillgångssidan
sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan mycket väl från
företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passivsidans skulder.
Det sagda exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet att en
maskin helt finansierats med lånade medel och att de mot avskrivningarna
svarande beloppen skulle användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning
på nuvärdet skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att
företaget tillfördes en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren
åsamkades. Kommittén underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter,
som skulle vara förenade med tillämpningen av en bestämmelse
av dylik innebörd. Härom anförde kommittén följande.
Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels
det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen
ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta
5
Bevillningsutskottets betänkande nr It) år 1965
jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. Eu
undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för
varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa
ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även
ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså
nås högst ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det
väsentliga likväl skulle bestå.
Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-
eller nuvärdet i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén
föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning
av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren,
samt än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen
rörande investeringsfonder.
Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de
mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av
frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade
den betydelse den fria avskrivningen haft för företagen i tider av
starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier.
Om det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skulle kunna hållas
intakt, var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.
Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del lades — med
vissa jämkningar — till grund för nu gällande lagstiftning.
Byggnader m. m.
För kostnad för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas i
ägarens rörelse får avdrag i princip åtnjutas endast i form av årliga
värdeminskningsavdrag. (Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.) 1 vissa särskilda fall får
emellertid byggnadskostnaden i sin helhet avdragas under det år, då utgiften
för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då
fråga är om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal
år.
Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde.
I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom
torde även andra värden kunna komma till användning, beroende på utredningen
i det särskilda fallet, såsom bokförda värdet, brandförsäkringsvärdet
eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste
nämligen i förekommande fall avdragas värdet å sådana maskiner, som vid
fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering
ännu inte ägt rum, vid sådan taxering kommer att åsättas särskilt
maskinvärde. Värdet av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt
maskinvärde får nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller
planenlig avskrivning å inventarier beroende på om den skattskyldige
är berättigad till räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar
eller inte. I fråga om avdrag för värdeminskning å övriga inventarier
vilkas värde vid fastighetstaxeringen visserligen inräknats i byggnadsvärdet,
men inte åsatts särskilt maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning
av byggnad fastställda bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte
att sådana inventarier måste avskrivas efter samma låga procentsats som
byggnaden i övrigt. I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor,
varmvattencisterner in. m.
Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning
å fabriksbyggnader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad
särskilt stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis
avdrag för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4
procent å anskaffningsvärdet.
Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —
inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag
för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till förvärvskällan inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt eller
inte bedöms sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid försäljning
av fast egendom.
Frågornas tidigare behandling
Maskiner och inventarier
Frågan om rätt till avdrag för avskrivning å maskiner och inventarier
på grundval av återanskaffningskostnaden har vid flera tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning. Motionsvis framställt lagstiftningsyrkande om
rätt till avdrag för framtida prisstegring å maskiner och inventarier har
av riksdagen avvisats såväl 1963 som 1964 och motionsyrkande om utredning
i syfte att möjliggöra avskrivning å återanskaffningsvärdet av ma
-
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 är 1965
skiner och inventarier har avvisats senast 1964. Utskottet avstyrkte samtliga
yrkanden med motivering bl. a. (bet. nr 27/1963 och nr 23/1964) att
frågan om värdeminskningsavdrag å maskiner och inventarier borde prövas
i samband med allmänna skatteberedningens överväganden rörande
företagsbeskattningen i dess helhet. 1964 års bevillningsutskott hänvisade
till att i ett av värdesäkringskommittén år 1963 avgivet betänkande (SOU
1964: 1 och 2) lämnats en redogörelse för en indexvärdemetod dels vid
planenlig avskrivning och dels vid räkenskapsenlig avskrivning. Enligt
denna redogörelse skulle ett ställningstagande till avskrivning å ett indexvärde
vid såväl planenlig som räkenskapsenlig avskrivning kräva ingående
och allsidiga överväganden. Sistnämnda avskrivningsmetod fick för
övrigt anses så fördelaktig, att med fog kunde ifrågasättas om tillräckliga
skäl för en indexreglering av avskrivningsunderlaget förelåg.
Byggnader m. m.
Frågan om avdrag för värdeminskning av byggnad i rörelse har likaledes
prövats av riksdagen flera gånger. Senast skedde detta 1964, då motionsyrkanden
om bl. a. rätt till högre initialavskrivning å byggnader lämnades
utan åtgärd. Riksdagen godtog därvid utskottets hemställan i bet. nr 21,
däri utskottet vitsordade att gällande avskrivningsregler kunde vara i behov
av översyn men att detta var en fråga som borde övervägas i samband
med prövningen av företagsbeskattningen över huvud taget, särskilt som
införande av generösare regler i fråga om avdrag för värdeminskning av
byggnader inte torde kunna ske utan en samtidig prövning av frågan hur
inkomstbegreppet bör vara utformat för byggnad som är anläggningstiUgång.
I motionen II: 544 till 1961 års riksdag framställdes — i syfte att stimulera
industrin och näringslivet i övrigt att göra investeringar i vattenvårdande
syfte — yrkande om liberalisering av avskrivningsreglerna för anordningar
till motverkande av vattenförorening. Utskottet avstyrkte yrkandet
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 29 och yttrade därvid
bl. a.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att förevarande fråga är av
stor betydelse för företagen, inte minst med hänsyn till att det ofta gäller
kostsamma investeringar, som i allmänhet inte kan räknas ge något ekonomiskt
utbyte. Redan nu föreligger vissa möjligheter att få eu snabbare avskrivning
till stånd än som är möjligt enligt reglerna i kommunalskattelagen.
Utskottet åsyftar de möjligheter, som föreligger för aktiebolag eller
ekonomisk förening enligt lagstiftningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Sådan fond får nämligen tas i anspråk för avskrivning
å byggnad som ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret ävensom för
avskrivning av maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
som anskaffats under beskattningsåret. I den mån sådan fond
användes får således i motsvarande grad byggnaden resp. maskinen ned
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
skrivas på en gång med det ianspråktagna fondbeloppet och på därefter
återstående belopp får avdrag för värdeminskning ske i vanlig ordning.
Om särskilda skäl föreligger, kan arbetsmarknadsstyrelsen medge att investeringsfond
för rörelse får tas i anspråk för avskrivning av kostnader
för bl. a. anordnande av vatten- och avloppsledningar. I den mån så sker
kan således på denna väg avdrag erhållas för kostnader, som eljest över
huvud taget icke är avdragsgilla vid beskattningen.
Utskottet ansåg att man även i denna fråga borde avvakta resultatet avallmänna
skatteberedningens arbete.
Motioner med begäran om särskilda åtgärder — bl. a. införande av skattefrihet
för nystartade och utvidgade företag inom sysselsättningssvaga områden
och av förhöjt investeringsavdrag vid investeringar i sådana områden
— i syfte att där stimulera näringslivets utveckling har utskottet haft att
taga ställning till såväl 1961 som 1962. I sitt betänkande nr 9/1962 åberopade
utskottet att en tillämpning av särskilt gynnsamma regler för företag
som etablerades på viss ort innebar ett principiellt avsteg från de principer
på vilka vårt skattesystem vilar. Vad särskilt angår den förordade skattefriheten
för nyetablerade företag ifrågasatte utskottet starkt dess stimulerande
effekt på viljan att starta företag med hänsyn till att vinstmöjligheterna
under de första verksamhetsåren i allmänhet var begränsade och till att
verksamheten under denna tid inte sällan var förlustbringande. Utskottet
ansåg att näringslivet på sysselsättningssvaga orter borde stimuleras på annat
och effektivare sätt. Främst borde detta ske genom statliga stödåtgärder.
Utskottet hänvisade till att lokaliseringsutredningen vid sina överväganden
skulle komma att uppmärksamma frågan och erinrade om de direkta statliga
stödåtgärder som redan vidtagits genom inrättandet av Norrlandsfonden
och Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete samt om det statliga
kreditstödet och den statliga garantigivningen för lån till mindre företag.
— Riksdagen avvisade i enlighet med utskottets hemställan motionerna.
1964 års bankoutskott avstyrkte i sitt utlåtande nr 48 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 185 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
motionsyrkande av enahanda innehåll som i motionerna I: 481
och II: 571 och anförde till stöd härför bl. a. att det enligt utskottets mening
skulle vara olämpligt att — jämsides med statligt stöd åt lokaliseringspolitiken
i form av bidrag och lån — också införa förmåner av skattemässigt
slag.
Motionerna
Maskiner och inventarier
1 de likalydande motionerna I: 50 och II: 59 framhålles att grundtanken
ur företagsekonomisk synvinkel är att avskrivning skall ske på det värde
som är erforderligt för att vid en utrangering återanskaffa ifrågavarande
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
tillgång. I annat fall kommer avskrivningen inte att förslå till återanskaffningen.
Genom införandet av rätt till avskrivning på återanskaffningsvärdet
stimuleras företagen till från samhällssynpunkt önskvärda investeringar i
maskiner och inventarier.
Önskvärdheten av att hänsyn vid avskrivningarna skall kunna tas till
penningvärdets försämring underströks redan av 1924 års skatteberedning.
I och med den år 1938 genomförda fria avskrivningsrätten minskade behovet
av avskrivning på återanskaffningsvärdet. Genom 1955 års skattelagstiftning
slopades den fria avskrivningsrätten, och frågan har därefter fått förnyad
aktualitet.
Motionärerna betonar att frågan om införande av rätt till avskrivning å
återanskaffningsvärdet för maskiner och inventarier utan olägenhet bör
kunna lösas för sig utan samtidig lösning av de mer omfattande problem
som sammanhänger med den s. k. realbeskattningen i dess helhet. Enligt
motionärernas mening bör därför riksdagen nu uttala önskemål om ett
skyndsamt utredningsarbete i fråga om rätt till sådan avskrivning. En sådan
utredning kan ske antingen fristående eller inom ramen för allmänna
skatteberedningens arbete.
Motiveringen för yrkandet i motionerna I: 308 och II: 369 återfinnes i motionen
II: 365. Häri framhålles att företagens självfinansieringsmöjligheter
skulle förbättras om de skulle medges rätt till avskrivning å maskiners och
inventariers återanskaffningsvärde. Avskrivning på sådana tillgångars historiska
anskaffningsvärde medför att de samlade avskrivningarna i tider av
fallande penningvärde är otillräckliga för anskaffning av ett mot den avskrivna
tillgången svarande nytt inventarium.
Under den fria avskrivningsrättens tid kunde kapitalförtäring undvikas
om företaget besatt tillräckligt avskrivningsunderlag och uppvisade ett bruttoresultat
som medgav större årliga avskrivningar och alltså en förkortad
avskrivningstid. Genom att den fria avskrivningsrätten togs bort har de företag
som är skyldiga att följa kommunalskattelagens bestämmelser om
redovisning av intäkt av rörelse kommit i ett sämre läge. Att avskrivning
på återanskaffningsvärdet är en företagsekonomiskt korrekt redovisningsprincip
illustreras bl. a. av att postverket, statens järnvägar och televerket
sedan länge tillämpar denna princip.
Eftersom det inte är möjligt att beräkna en tillgångs framtida återanskaffningsvärde
får ett schablonmässigt förfarande tillämpas. Erfarenhetsmässigt
vet man att prisstegringen under ett inventariums ekonomiska varaktighetstid
rör sig om 25 å 30 %. Eu avskrivning å 120 % av den ursprungliga
anskaffningskostnaden skulle sålunda ge ett i stort sett tillfredsställande
resultat.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
Byggnader m. m.
I motionen II: 365, som också innehåller motiveringen för yrkandet i motionerna
1: 311 och II: 367 uttalas, att avdrag för värdeminskning å fabriksbyggnader
i Sverige får ske medelst årliga värdeminskningsavdrag om i regel
2 ä 3 procent av taxeringsvärdet. De svenska bestämmelserna framstår
vid en internationell jämförelse som synnerligen restriktiva. I t. ex. Danmark
får man under de fyra första åren av avskrivningsperioden avdrag
för inte mindre än 50 % av anskaffningsvärdet, varefter återstoden får avdragas
under loppet av 20 år. Även Norge och Finland har väsentligt generösare
bestämmelser än de som gäller i Sverige.
En byggnad som används i rörelse undergår under de första åren av dess
livslängd en förhållandevis större värdeminskning än senare. Avskrivningsreglerna
bör därför vara anpassade efter byggnadens ekonomiska livslängd
och icke efter dess fysiska varaktighet. En modifiering av avskrivningsrätten
efter dessa riktlinjer skulle ge en riktigare bild av företagens verkliga
resultat och bättre möjligheter till konsolidering.
Motionärerna i de likalydande motionerna I: >k76 och II: 566 uttalar bl. a.
att näringslivets kostnader för att motverka vatten- och även luftföroreningar
uppgår till mycket betydande belopp. Eftersom fråga är om kostnader
för icke produktiva investeringar, framstår de för det enskilda företaget
som särskilt betungande. Den övervägande delen av kostnaderna avser sådana
arbeten för vilka avdrag inte alls får åtnjutas eller får åtnjutas endast
i form av årliga värdeminskningsavdrag. I fråga om sådana anordningar för
vatten- och luftvård, som i beskattningshänseende är att anse som byggnader,
är avskrivningsreglerna sådana de tillämpas i praxis, helt otillfredsställande.
Det sagda gäller byggnader över huvud taget, men missförhållandena
framstår särskilt tydligt då fråga är om kostnader för icke produktiva byggnadsinvesteringar.
Enligt motionärernas mening talar starka skäl för att avskrivningsreglerna
för sådana byggnadsarbeten, vilka utgör ett led i vatten- och luftvården,
ges en särbehandling i skattehänseende. Exempel på sådan lagstiftning finns
på några håll i utlandet där vatten- och luftvårdsfrågorna alltmer börjat
uppmärksammas.
Med hänsyn till vatten- och luftvårdsfrågans speciella karaktär och då
snara åtgärder är påkallade bör statsmakterna provisoriskt söka lösa frågan
redan nu och inte avvakta att allmänna skatteberedningen avslutar översynen
av de generella avskrivningsreglerna för byggnader och andra tillgångar.
Ett i dagens läge godtagbart resultat synes kunna ernås genom att rätt införes
till förhållandevis snabb avskrivning. För att undvika gränsdragningsproblem
och för att få ett materiellt tillfredsställande resultat bör samma
avskrivningstid tillämpas för byggnader och andra anordningar avsedda för
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
vatten- eller luftvård, som nn gäller för maskiner och inventarier, d. v. s.
fem år. Alla anordningar för vatten- och luftvård bör således behandlas lika
och kostnaderna kunna avdras i form av årliga värdeminskningsavdrag om
20 procent.
Motiveringen för yrkandet i motionerna 1: 481 och II: 571 återfinns i motionen
II: 498. Häri anföres bl. a. att det inte bör föreligga något hinder att
— i avbidan på en reform av företagsbeskattningen, som innebär möjlighet
till snabbare initialavskrivning på industribyggnader — de medel som skall
stå till förfogande för lokaliseringspolitiken utökas med en rätt till viss
snabbare avskrivning på industribyggnader inom stödområdet. Visserligen
kan enligt motionärerna invändas, att ett nystartat företag i stödområdet inte
visar ett sådant vinstresultat under de första åren att dessa avskrivningsmöjligheter
kan utnyttjas. Det gäller emellertid att även stimulera redan
existerande företag att bygga ut sin verksamhet och uppmuntra välkonsoliderade
företag i Syd- och Mellansverige att förlägga filialer och dotterföretag
i stödområdena. För sådana företag bör denna skattereform utgöra en
verksam stimulans. Det bör, enligt motionärernas mening, uppdras åt Kungl.
Maj :t att till riksdagen inkomma med förslag till en klar avgränsning av de
områden där rätt till särskild avskrivning skall medges.
Utskottet
I förevarande betänkande har utskottet att ta ställning till yrkanden rörande
avdrag vid taxeringen för värdeminskning av byggnader, maskiner
och inventarier.
Utskottet upptar först till behandling de motionsyrkanden, som avser införande
av gynnsammare regler i fråga om avdrag för värdeminskning av
maskiner och inventarier.
Enligt gällande regler för beräkning av inkomst av rörelse och inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder åtnjuter skattskyldig
i princip avdrag för kostnad för anskaffning av maskiner och inventarier
för stadigvarande bruk i form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande
av avdragets storlek anvisar kommunalskattelagens regler olika avskrivningsmetoder,
vilka har det gemensamt att på kortare eller längre
sikt hela anskaffningskostnaden får avskrivas. I allmänhet får avdrag ske
ärligen med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden, men i
fråga om inventarier med en varaktighetstid av högst tre år gäller alt hela
kostnaden för tillgången får avdragas på eu gång det år under vilket tillgången
i fråga anskaffats.
1 motionerna I: 50 och II: 59 yrkas skyndsamt utredningsarbete — antingen
fristående eller inom ramen för företagsskatteutredningen — i syfle
att möjliggöra införande av rätt till avdrag för värdeminskning av maskiner
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1905
och inventarier på grundval av återanskaffningsvärdet. I motionerna I: 308
och 11: 369 yrkas lagstiftning av liknande innebörd. Motionärerna anser att
avdrag bör medges enligt en schablon för beräknad framtida prisstegring
på maskiner och inventarier.
Inledningsvis kan erinras om att frågan om avdrag för värdeminskning avmaskiner
och inventarier på ett högre värde än den ursprungliga anskaffningskostnaden
prövades redan av företagsbeskattningskommittén, vars
majoritet emellertid avvisade en sådan lösning under hänvisning främst
till de svårigheter som från taxeringsteknisk synpunkt var förenade med en
dylik avskrivningsmetod. Även värdesäkringskommittén berörde i sitt i oktober
1963 avlämnade betänkande (SOU 1964: 1 och 2) frågan om värdeminskningsavdrag
för maskiner och inventarier. Kommittén framhöll därvid
att en indexreglerad avskrivningsmetod skulle komma att ge upphov
till åtskilliga deklarations- och taxeringstekniska problem och att ett införande
av en dylik avskrivningsmetod därför krävde ingående och allsidiga
överväganden.
Utskottet är inte berett att för närvarande medverka till en ändring avgällande
avskrivningsregler. Såsom utskottet tidigare upprepade gånger
understrukit bör förevarande fråga med hänsyn till sin komplicerade natur
prövas i samband med behandlingen av företagsbeskattningen över huvud
laget. Det kan enligt utskottets mening förutsättas att företagsskatteutredningen
i sitt utredningsarbete kommer att ägna de för företagsbeskattningen
sä betydelsefulla avskrivningsreglerna särskild uppmärksamhet.
I sammanhanget bör understrykas att de i Sverige gällande reglerna för
avskrivning av maskiner och inventarier som helhet framstår såsom tämligen
liberala i förhållande till vad som tillämpas i andra, med vårt land
jämförbara länder. Särskilt gäller detta om man vid beskattningen också
beaktar att svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar genom att utnyttja
lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder har möjlighet att på
en gång avskriva nu ifrågavarande tillgångar.
Utskottet anser sig också här böra upprepa vad utskottet tidigare flera
gånger uttalat, nämligen att 1955 års beslut rörande företagsbeskattningen
bl. a. innebar en viss liberalisering av avskrivningsrätten å maskiner och
inventarier för enskilda företagare. Dessa jämställdes då i detta hänseende
med företag som drivs i aktiebolagsform. Tidigare hade enskilda företagare
endast haft rätt att avskriva dylika tillgångar efter plan. Genom 1955 års
lagstiftning erhöll samtliga rörelseidkare rätt till s. k. räkenskapsenlig avskrivning.
Detta avskrivningssystem motsvarar — låt vara med något begränsad
avskrivningsrätt — den tidigare s. k. fria avskrivningen, vilken
endast tillämpades av aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Med det anförda avstyrker utskottet ulredningsyrkandet i motionerna
1: 50 och II: 59 liksom lagstiftningsyrkandet i motionerna I: 308 och II: 369.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965 13
Utskottet behandlar härefter de motionsyrkanden som avser värdeminskningsavdrag
för byggnader in. in. i rörelse.
Härutinnan yrkas i motionerna 1:311 och 11:367 riksdagsuttalande av
innebörd att »den på grundval av gällande skattelagstiftning i praxis tillämpade
schablonmässiga avskrivningsprocenten» inte är tillräcklig för att motsvara
den faktiska normala förslitning som byggnad i rörelse är underkastad.
I motionerna I: 476 och II: 566 hemställes att i fråga om anordning för
vatten- och luftvård skall införas en lagstadgad rätt till planenlig avskrivning
på fem år. Slutligen yrkar motionärerna i motionerna I: 481 och II: 571
riksdagsskrivelse med begäran om högre initialavskrivning å industribyggnader
i de lokaliseringspolitiska stödområdena.
Såsom motionärerna i motionerna I: 311 och II: 367 åberopat torde byggnad,
som används i rörelse, under de första åren regelmässigt undergå en
förhållandevis större värdeminskning än senare. Eu degressiv avskrivningsmetod
skulle därför otvivelaktigt ge en riktigare bild av byggnadens faktiska
förslitning. Att den svenska skattelagstiftningen — i motsats till vad som
gäller i Danmark, Norge och Finland — tillämpar en planenlig avskrivningsmetod
med lika stora värdeminskningsavdrag per år torde sammanhänga
med de regler som i Sverige gäller för försäljning av byggnad som är anläggningstillgång.
Då utskottet tidigare haft att ta ställning till motionsyrkanden om högre
initialavskrivning å byggnader har utskottet flera gånger uttalat att ett införande
av regler, som möjliggör högre värdeminskningsavdrag under eu
byggnads första tid, knappast torde kunna ske utan en samtidig omprövning
av inkomstbegreppet och av reglerna om beskattning av realisationsvinst.
Utskottet vill erinra om att 1955 års riksdag vidtog en omredigering av
lörevarande bestämmelser i syfte att tydligare än tidigare varit fallet markera
att hänsyn vid bedömningen av skälig avskrivningsprocent bör tas till
en byggnads ekonomiska livslängd. Denna ändring av tidigare gällande regler,
vilken avsåg att åstadkomma en viss liberalisering av avskrivningsreglernas
tillämpning, torde ha medfört en gynnsammare bedömning av värdeminskningsavdragen
för byggnader i rörelse. Utskottet vill också erinra om
att enligt praxis avdrag medges för överpris eller merkostnader, däiest
byggnad, som användes i rörelse, anskaffats för utnyttjande under en speciell
konjunktur, och att skattskyldig vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder och av rörelse äger rätt
till utrangeringsavdrag å byggnad.
Vad särskilt angår det i motionerna 1:481 och 11:571 framförda önskemålet
om rätt till högre initialavskrivning på byggnader i stödområdena
talar enligt utskottets mening starka principiella skäl mot ett system, som
genom att bereda förmåner vid beskattningen särskilt gynnar företag, vilka
etableras på viss ort. Detta innebär givetvis inte atl utskottet inte anser det
14
Bevillningsutskottets betänkande nr It) år 1965
vara ett angeläget samhällsintresse att företagsamheten i områden med sysselsättningssvårigheter
i möjligaste mån främjas. Som uttalats senast av
1964 års bankoutskott i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 48 bör
emellertid det statliga ekonomiska stödet för lokalisering i huvudsak ges i
enlighet med de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik, varom förslag
framlagts i proposition 1964: 185, d. v. s. i form av bidrag och lån och inte
genom skattemässiga förmåner. Härtill kommer att värdet av den skatteförmån
som motionärerna förordar kan ifrågasättas som en åtgärd för ett
lokaliseringspolitiskt ändamål. Särskilt i fråga om nystartade företag torde
det i allmänhet förhålla sig så, att vinstmöjligheterna under de första verksamhetsåren
är starkt begränsade. Inte sällan torde verksamheten under
denna tid vara förlustbringande — ett förhållande som för övrigt utgjorde
ett av skälen till att 1960 års riksdag antog lagstiftningen om rätt till förlus
tutjämningsavdrag.
På grund av det anförda och då, enligt vad utskottet erfarit, frågan om
värdeminskningsavdrag för byggnad i rörelse för närvarande behandlas av
företagsskatteutredningen, anser utskottet sig inte kunna biträda skrivelseyrkandena
i motionerna I: 311 och II: 367 samt I: 481 och II: 571.
Vad slutligen angår lagstiftningsyrkandet i motionerna I: 476 och II: 566
kan utskottet i och för sig ansluta sig till syftet med motionerna. Utskottet
är emellertid inte berett att på nuvarande ståndpunkt biträda ett lagstiftningsyrkande,
som ger byggnadsarbeten, vilka utgör ett led i vatten- och
luftvården, en särbehandling i skattehänseende. Enligt utskottets mening
bör också denna fråga i första hand prövas av företagsskatteutredningen.
Utskottet vill emellertid understryka vikten av att man, med hänsyn till
den stora betydelse vatten- och luftvårdsfrågan kommit att få, ägnar denna
fråga särskild uppmärksamhet. Utskottet vill erinra om att man utomlands
bl. a. i Västtyskland men också i Frankrike har avdragsregler som medger
hög initialavskrivning för anläggningar avsedda för rening av avfall och
atmosfäriska utsläpp.
Avslutningsvis vill utskottet erinra om att aktiebolag och ekonomisk förening
redan nu enligt lagstiftningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning
har möjlighet att få en snabbare avskrivning till stånd än som
är möjligt enligt reglerna i kommunalskattelagen. Sådan fond får nämligen
tas i anspråk för avskrivning å byggnad som ny-, till- eller ombyggts under
beskattningsåret ävensom för avskrivning av maskiner eller andra för
stadigvarande brnk avsedda inventarier som anskaffats under beskattningsåret.
I den mån sådan fond användes får således i motsvarande grad byggnaden
resp. maskinen nedskrivas på en gång med det ianspråktagna fondbeloppet,
och på därefter återstående belopp får avdrag för värdeminskning
ske i vanlig ordning. Om särskilda skäl föreligger, kan vidare arbetsmarknadsstyrelsen
medge att investeringsfond för rörelse får las i anspråk för
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965 15
avskrivning av kostnader iör bl. a. anordnande av vatten- och avloppsledningar.
I den mån så sker kan således på denna väg avdrag erhållas för
kostnader, som eljest över huvud taget icke är avdragsgilla vid beskattningen.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna I: 476 och
II: 566.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 50 av herr Sundin m. fl.
och II: 59 av herr Berglund m. fl. angående avskrivningsunderlaget
vid beskattningen för maskiner och inventarier,
2) de likalydande motionerna I: 308 av herr Virgin in. fl.
och II: 369 av herr Heckscher in. fl. om rätt till avdrag vid
beskattningen för beräknad framtida prisstegring å maskiner
och inventarier,
3) de likalydande motionerna I: 311 av herr Virgin m. fl.
och II: 367 av herr Heckscher m. fl. angående avskrivningsreglerna
för byggnad som ingår i rörelse,
4) de likalydande motionerna I: 476 av herr Harald Pettersson
m. fl. och II: 566 av herr Carbell in. fl. om rätt till
avdrag vid beskattningen för värdeminskning å anordningar
för vatten- och luftvård, samt
5) de likalydande motionerna I: 481 av herr Stefanson
m. fl. och II: 571 av herr Gustafsson i Skellefteå in. fl. angående
avskrivningen å industribyggnader i vissa fall,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 30 mars 1965
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Stefanson, Yngve Nilsson, Wärnberg, Tage Johansson,
Lundström, Gösta Jacobsson och Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Gustafson i Göteborg, Kärrlander, fru Nettelbrandt, berrar Eriksson i Bäckmora,
Andersson i Essvik, Dahlgren och Josefsson.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965
Reservationer
A) av herrar Stefanson, Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg, fru
Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora och Dahlgren, vilka — under
åberopande av innehållet i motionerna I: 50 och 11:59 — ansett, att utskottet
under punkten 1) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 50 av herr Sundin m. fl. och II: 59 av herr Berglund
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära fortsatt
skyndsamt utredningsarbete i syfte att utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag om rätt i skattelagstiftningen
till avskrivning på återanskaffningsvärdet för maskiner
och inventarier;
B) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och Magnusson i Borås,
vilka —- under åberopande av innehållet i motionerna I: 308 och II: 369 —
ansett, att utskottet under punkten 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna
I: 308 av herr Virgin m. fl. och II: 369 av herr
Heckscher m. fl. antaga det vid motionerna fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
C) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, fru Nettelbrandt, herrar
Eriksson i Bäckmora och Dahlgren, vilka — under åberopande av innehållet
i motionerna I: 311 och II: 367 — ansett att utskottet bort tillstyrka det
i nämnda motioner framställda yrkandet och att utskottet således under
punkten 3) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 311 av herr Virgin m. fl. och II: 367 av herr Heckscher
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att den på
grundval av gällande skattelagstiftning i praxis tillämpade
schablonmässiga avskrivningsprocenten vad gäller byggnad
som ingår i rörelse icke är tillräcklig för att motsvara den
faktiska förslitningen av byggnader utan bör sältas högre;
D) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson, J^undström, Gösta Jacobsson,
Sundin, Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, fru Nettelbrandt, herrar
Eriksson i Bäckmora och Dahlgren, vilka — under åberopande av innehållet
i motionerna I: 476 och II: 566 — ansett, att utskottet under punkten 4)
bort hemställa,
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1965 17
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 476 av herr Harald Pettersson in. fl. och II: 566 av herr
Carbell in. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning rörande införandet av värdeminskningsavdrag
vid inomsttaxeringen för anordningar avsedda
för vatten- och luftvård; ävensom
E) av herrar Stefanson, Lundström, Sundin, Gustafson i Göteborg, fru
Nettelbrandt, herrar Eriksson i Bäckmora och Dahlgren, vilka — under
åberopande av innehållet i motionerna I: 481 och II: 571 samt med hänvisning
till motiveringarna i de likalydande motionerna 1: 421 av herr Stefanson
in. fl. och II: 498 av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl. — ansett att utskottet
bort tillstyrka det i förstnämnda motioner framställda yrkandet och
att utskottet således under punkten 5) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
I: 481 av herr Stefanson m. fl. och II: 571 av herr Gustafsson
i Skellefteå m. ti. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära åtgärder för att en avskrivning av industribyggnader
med 35 procent under de första fem åren skall medges i
de stödområden som gäller för lokaliseringspolitiken samt
uppdraga åt Kungl. Maj :t att fastställa bestämda geografiska
gränser för denna stödform.
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650028