RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26 ANDRA KAMMAREN 1964

21—22 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 maj fin.

Rätt för kommun att tillskapa semesterbyar m. m................

Vissa anslag till teaterverksamhet m. m.:

Bidrag till de kungl. teatrarna..............................

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar...........

Avdrag vid beskattningen för avsättning till brand- och stormskadefond
vid skogsbruk, m. ....................................

Meddelande ang. plena........................................

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen

m. m......................................................

Höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamilj
svillor m. .........................................

Förordning om gasolskatt, m. m.......•.......................

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.
Reglering av priserna på fisk, m. m.............................

Sid.

Torsdagen den 21 maj em.

Reglering av priserna på fisk, m. m. (forts.)....................

Åtgärder mot äventyrligt spel ................................

Utredning rörande resebyråverksamheten.......................

Skolväsendets centrala ledning m. .............................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Broberg ang. åtgärder för att få till stånd en indexlånemarknad
herr Svensson i Kungälv ang. planerad kartläggning av bl. a. nykter hetsvårdens

klientel......................................

herr Boo ang. övergång från linjekoncession till områdeskoncession

beträffande eldistributionen................................

herr Hermansson ang. åtgärder med anledning av viss resolution av

FN:s generalförsamling....................................

1—Andra kammarens protokoll J96b. Nr 26

124

Nr 26

Innehåll

Sid.

herr Hagberg ang. upprustning av hamnen i Hargshamn m. m____ 124

herr Holmberg ang. snabbare resor med »Nordpilen»............ 124

Fredagen den 22 maj

Svar på interpellationer av:

herr Svenungsson ang. maximigränser för motorbuller.......... 124

herr Ringaby ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden 126
fröken Karlsson ang. visst ekonomiskt stöd åt handikappade studerande.
..........................................

fröken Sandell ang. de psoriasissjukas problem................. 134

Vissa frågor rörande lärarutbildning:............................ 135

Utbildning av ämneslärare, folk- och småskollärare samt förskollärare
och vårdpersonal vid barnanstalter .................... 137

Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar...................... 161

Särskilda lärarutbildningsåtgärder............................ 164

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m. ... 166

Lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen

av polisväsendet m. m....................................... 184

Bildande av ett statligt aktiebolag för bevakningstjänst m. m...... 189

Organisation av förvaltningarna vid marinkommando Syd......... 195

Åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ......................... 199

Ändrad lydelse av 15 § och 23 § 1 mom. bekämpningsmedelsförord ningen.

................................................... 200

Interpellation av herr Hagnell ang. en översyn av taxeringsförfarandet

för viss typ av företag...................................... 201

Meddelande om enkla frågor av:

fru Gunne ang. uppträdandet av främmande ubåtar inom svenskt

territorialvatten.......................................... 203

herr Boo ang. planerad överflyttning till Stockholm av Aktiebolaget
Statens skogsindustriers försäljningsavdelning................ 203

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 21 maj fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, om rätt för kommun att

tillskapa semesterbyar m. m................................ 5

Statsutskottets utlåtande nr 115, ang. vissa anslag till teaterverksamhet

m. m......................................... g

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om avdrag vid beskattningen

för avsättning till brand- och stormskadefond vid skogsbruk, m. m. 15
— nr 35, ang. höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen
m. in........................................ 48

Innehåll

Nr 26

Sid.

— nr 45, om höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en och

tvåfamiljsvillor m. in.................................. 56

— nr 48, ang. förordning om gasolskatt, m. .................... 62

Bankoutskottets utlåtande nr 37, ang. riksbankens diskontohöjning. . 63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, ang. tillägg till lagen om flott ningen

i Torne och Muonio gränsälvar....................... 63

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. vissa åtgärder i prisreglerande

syfte på jordbrukets område, m. .......................... 63

Torsdagen den 21 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. reglering av priserna på

fisk, m. .............................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 34, om åtgärder mot äventyrligt
spel...............................................

— nr 35, om utredning rörande resebyråverksamheten..........

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, ang. ändrad lydelse av 1 §

lagen om val av borgmästare och rådman....................

— memorial nr 16, ang. upphävande av 31 § regeringsformen.....

__ nr 17, ang. televisionsutsändningar av kamrarnas förhandlingar

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. allmän beredskapsstat

(jordbruksärenden)......................................

Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. skolväsendets centrala ledning
in. ......................................................

94
94
94

Fredagen den 22 maj

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. vissa frågor rörande lärarutbildningen
............................................. • • •

— nr 114, ang. organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. ..............................................

Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. lagstiftning med anledning
av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet m. m. .
Statsutskottets utlåtande nr 120, ang. inköp av obligationer i Förenta
Nationernas obligationslån..................................

— nr 121, ang. bildande av ett statligt aktiebolag för bevakningstjänst

m. ......................................................

__ nr 122, ang. organisation av förvaltningarna vid marinkommando

Syd......................................................

— nr 123, ang. godkännande av visst markbyte m. in.............

— nr 124, ang. ändring i lagen om allmän försäkring m. m.........

— nr 125, ang. stat för riksgäldsfonden........................

— memorial nr 126, ang. allmän beredskapsstat.................

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, om ändrad lydelse av 1 § förordningen
angående stämpelavgiften.........................

Första lagutskottets utlåtande nr 29, om ändring i utsökningslagen m.m.

— nr 30, ang. lag om personundersökning i brottmål, m. m........

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. lag om åtgärder vid sam hällsfarlig

asocialitet.................................... • • •

— nr 51, om ändrad lydelse av 15 § och 23 § 1 mom. bekämpnings medelsförordningen.

.......................................

135

166

184

189

195

199

200

.1.

Sii.ft.i (!;li

.bi»

Af.

£*'')

{‘(,1

i-ft

i»r
»•)

I» ,• ; ; i-ilCi.f! ,. • - ...

:......... - ■ ■ • .............../>.!;, mlit i .11)1 r. .■>•..

................. .J i iin i [, i ■" < nr ->i 11. .* , • ;

. | • rbf f J ;• i h ilvi !. ■>’ v j M ,p.<, -V-»''.''. ■

t:)>(l in** uvSjcf ti''! mv. ''i1 .1'' ■ ■;/! ihiiij2iif‘:u Vviti,V \<>

''VI/! .j ; .*♦• =. - • . Afl l j • y, , ,

'' '' ■ * ........ ••••»• i t - * ..< J. ? < M»> v.« ■ i ''

.(*;-> !>inr n,,t, ijrvr-s-.ft-. n»T

»<: tiv.,-r 1 t''*-,: V .■

rn /I. ,jir it" fr;

■S ! /t: l/l 1 [ifif in ■ ! .tjut; ! ;l;. v:, : r , u>;.

. >• . < ! '' •• • . .,!/

.. ■in. ,,i ; ...i .

tfiiZS.Hti.Åyiiri ■.•id ''I. It,fri I(. ■) ..; ,;i- ■ ■;. , . . , ,,v •

........... • ■ ■ • ■ ■ - • ■ ) •'' Jl1 i > i’ Ai’’ •1 !.»•,'' ■ .

i!WfTTi)‘ir till!''1. J i! J-1 ..I , i... i ..i! ... ; ... ... . .. .

			i V ; 1		1 > ’ ‘ j H .''t. \ . - (ii i fil
	•rmfi * .Mi(''Sy	v tl>0 ifiSbU	^ ,--*• i:.•••-( it	j-i -	... nr .
i»i t		£it»(H I -’	;ti! .sjui; i.i t	''IfSJojiilii;	; , j . 4: 4 , j- , .. '' V t i ?«>*A f • > • > • • \ si
1 HI	. .in . it’’ i	iu / <•'' /*]	'' ti	• : • 1 .(/.V • ,	.i • .- .
•:>h t	''itivftö i i	!■ i .: (i • I ,	* ^o-4rr; j.j;;	'' * ] .

		. Ki It-'' V fr!: i	<>»« fl;-!It fö ii
‘V!	..6''lvfiötli i.nvi	itihlii''! ht''v rf	.tiiffli;:T■!«)! .
tit*!
»r''l> •
Ut! f	. - . t . - . ./	ir ju .-*}•; v '']	i fliiirrHji .tf. . •	. i ; ; , .
t Ui\|.					.,. .
Uti!			.1 .1 .:rr,.		:: t* • ;f;t
''.‘rf			. ro :< j £ y
om r				V

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Nr 26

Torsdagen den 21 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
maj.

i 2

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
114 och 120—126, bevillningsutskottets
betänkande nr 51, första lagutskottets
utlåtanden nr 28—30 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 50 och 51.

§ 3

Rätt för kommun att tillskapa semesterbyar
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion
om rätt för kommun att tillskapa
semesterbyar m. m.

I en till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 469 i andra kammaren av
herrar Larsson i Norderön och Grebäck,
om rätt för kommun att tillskapa
semesterbyar m. m., hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande sådan utvidgning
av den kommunala kompetensen, att
kommun skulle äga vidtaga åtgärder
för tillskapande av semesterbyar och
liknande anläggningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med bifall till motionen 11:469 måtte
anhålla om skyndsam prövning och förslag
rörande sådan utvidgning av den
kommunala kompetensen, att kommun
skulle äga vidtaga åtgärder för tillskapande
av semesterbyar och liknande
anläggningar.

Reservation hade avgivits av herrar
Sueningsson, Magnusson i Tumhult och

Braconier, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion
II: 469 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Denna fråga berör kommunallagens
3 §, som innehåller grundläggande
bestämmelser om de borgerliga
primärkommunernas kompetens. På
grund av begränsningen av denna kompetens
har motionärerna hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande sådan utvidgning
av den kommunala kompetensen, att
kommun skall äga vidtaga åtgärder för
tillskapande av semesterbyar och liknande
anläggningar.

I sak har jag ej något att erinra mot
motionen, men då 1962 års fritidsutredning
kommer att uppta ifrågavarande
kompetensfråga till snar utredning,
har vi reservanter ansett, att riksdagen
nu inte behöver vidta någon vidare åtgärd.
Det är för övrigt vanligt att riksdagen
inväntar utredningsresultat, och
det är så mycket mer befogat när som
i detta fall utredningen snart kan förväntas
vara klar. Ärendet synes inte
heller vara mera brådskande än att man
kan avvakta utredningen och se vad
den har att anföra.

Det finns, herr talman, ytterligare ett
skäl för att man skall skjuta ett tag på
ärendet. Inrikesministern har nämligen
enligt uttalande för avsikt att snart
framlägga en proposition om den samhälleliga
lokaliseringspolitiken. Motionens
syfte står — åtminstone delvis —
i nära samband med denna större frå -

Nr 26

Torsdagen den 21 niaj 1964 fm.
Rätt för kommun att tillskapa semesterbyar m. m.

ga, som riksdagen ganska snart synes
få ta ställning till, och då anser jag att
riksdagen först bör avvakta denna proposition
och se vad den kommer att
innehålla.

Herr talman! På grund härav ber
jag att få yrka bifall till den vid konstitutionsutskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Trots att det skulle vara
angenämt att resonera om semesterbyar
på detta stadium av riksdagsarbetet,
skall jag be att få fatta mig mycket
kort. Det finns ingen anledning att gå
in på någon större sakdiskussion med
herr Magnusson i Tumhult, sedan han
nu förklarat att han ingenting bär att
erinra i sak. Skillnaden mellan reservanternas
och utskottets uppfattning
gäller närmast takten på detta område.
Utskottsreservanterna anser att man
skall skynda långsamt. Därför anför
herr Magnusson vissa formella betänkligheter.
Utskottsmajoriteten anser att
det är bråttom med att få en ändring
till stånd av kommunernas kompetens
i detta hänseende.

Under en följd av år har statsbidrag
lämnats kommunerna ur fonden för friti
ds livets främjande för anläggande av
semesterbyar. Man har också anlagt semesterbyar.
Det är här fråga om en
gammal kommunal angelägenhet. Den
knyter an till uppgifter, vilka av ålder
tillkommit primärkommunerna, nämligen
att sörja för hygien och vattenförsörjning.
Jag tror att det i dag finns all
anledning att villfara utskottet i dess
begäran om skyndsam prövning och förslag
rörande sådan utvidgning av den
kommunala kompetensen, att kommun
skall äga vidtaga åtgärder för tillskapande
av semesterbyar och liknande
anläggningar.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Tumhult
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av berr Sveningsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 31 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

V issa anslag till teaterverksamhet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
115, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1964/65 till teaterverksamhet
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt 15) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild

Torsdagen den 21 maj 19(i4 fm. Nr 26

Bidrag till de kungl. teatrarna — Bidrag
teatrar

proposition i iimnet, till Bidrag till teaterverksamhet
m. in. för budgetåret
1964/65 beräkna ett anslag av 33 500 000
kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 66, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6 mars
1964, framlagt förslag om anvisande avvissa
anslag för budgetåret 1964/65 till
teaterverksamhet in. in.

Punkten i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Bidrag till de kungl. teatrarna
Sedan punkten föredragits anförde

Herr NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Meningen med min
blanka reservation vid denna punkt är
inte att på något sätt opponera emot vad
utskottet här föreslagit. Jag avser endast
att i samband med godtagandet av utskottsförslaget
få uttala några önskemål
beträffande disponeringen av de
kungliga teatrarna vid s. k. abonnerade
föreställningar.

En uppmärksam iakttagare finner
att teatrarna, i första hand Operan,
vissa veckor under högsäsongen disponeras
för abonnerade föreställningar
upp till tre gånger per vecka. Jag är
mycket väl medveten om att dessa abonnerade
föreställningar är nödvändiga,
inte minst för teatrarnas ekonomi och
för stabiliseringen av föreställningarna.
Men jag undrar ändå, om man inte i
viss utsträckning skulle kunna bereda
plats för tillfälliga stockholmsbesökare
från hela landet vid dessa abonnerade
föreställningar. De kungliga teatrarna
är en förnämlig tillgång för hela svenska
folket och bör, inte minst med hänsyn
till de stora statsbidrag de åtnjuter,
i största möjliga utsträckning stå
hela svenska folket till buds.

till stadsteatrar och därmed likställda

Hur än de kungliga teatrarna disponeras
och programmen ordnas blir det
dock huvudstadens invånare som i första
hand har möjligheter att få utnyttja
dessa stora kulturella tillgångar. Det
skulle emellertid säkert hälsas med tillfredsställelse
av tillfälliga stockholmsbesökare,
om möjlighet fanns att reservera
platser för dessa vid abonnemangsföreställningar
— åtminstone fram till
ett visst klockslag före föreställningens
början. Dessa personer saknar ofta möjlighet
att långt i förväg beställa plats
till de kungliga teatrarnas föreställningar.

Herr talman! Jag ville anföra dessa
små reflektioner i samband med beslutet
vid denna punkt. Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
66 (s. 11—23, 29, 30, 38—42) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordade grunder
för det statliga stödet åt stadsteatrar
och därmed likställda teatrar, dels ock
till Bidrag till stadsteatrar och därmed
likställda teatrar för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 10 820 000
kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Mattson och fru Segerstedt Wiberg
(1:684) samt den andra inom
andra kammaren av fru Sjövall m. fl.
(11:835), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandling av proposition nr

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

66 måtte besluta att Folkteatern i Göteborg
i bidragshänseende måtte jämställas
med stadsteatrar och därmed likställda
teatrar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bergman m. fl. (1:708) och den
andra inom andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl. (II: 867), i
vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
dels att statsbidraget till stadsteatrar
och därmed likställda teatrar skulle
utgå med lägst % av teatrarnas samtliga
personalkostnader, exklusive SPVavgifter,
dels ock att bidragsunderlaget
skulle grundas på personalstat för det
budgetår bidraget avser;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Siindin och Nils-Eric Gustafsson
(I: 710) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Fälldin och Larsson
i Hedenäset (11:866), i vilka —
såvitt nu var i fråga — hemställts att
riksdagen måtte besluta dels att bidragen
till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar måtte utgå med 60 procent
av teatrarnas bidragsgrundande
kostnader i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels att till Bidrag till
stadsteatrar och därmed likställda teatrar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 11 800 000 kr., dels
ock att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en skyndsam utredning om
statsstöd till etablering av ytterligare
fasta teatrar och orkestrar i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna 1:708 och 11:867
icke måtte av riksdagen bifallas;

2) att motionerna 1:710 och 11:866,
i vad de avsåge grunder för det statliga
stödet åt stadsteatrar och därmed likställda
teatrar, icke måtte av riksdagen
bifallas;

3) att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade grunder
för det statliga stödet åt stadsteatrar och
därmed likställda tearar;

4) att motionerna 1:684 och 11:835
icke måtte av riksdagen bifallas;

5) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 710 och II: 866,
i vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 10 820 000
kr.;

6) att motionerna 1:710 och 11:866,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t om utredning rörande statsstöd
till ytterligare fasta teatrar och orkestrar,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Punkt 4 i statsutskottets
utlåtande nr 115 avser bidrag till stadsteatrar
och därmed liktällda teatrar. De
teatrar som berörs av bidraget är Göteborgs
lyriska teater och stadsteatrarna
i Borås, Göteborg, Hälsingborg, Malmö,
Gävle-Uppsala, Norrköping-Linköping
och Stockholm.

Propositionens förslag innebär att enhetliga
bidrag skall utgå till de kommunalt
anknutna teaterföretagen. Bidragen
skall utgå med 55 procent av lönekostnaderna
och med spelåret 1963/64
såsom bidragsgrund.

I motion I: 708 och II: 867 yrkas att
bidraget skall utgå med två tredjedelar
av lönekostnaderna enligt löneplanen
för det spelår som bidraget avser.

Genom det av statsrådet och utskottet
föreslagna bidragsunderlaget kommer
kommunerna att få vidkännas betydande
kostnader, då lönerna från spelåret
1963/64, som skall utgöra bidragsunderlag.
speciellt inom detta verksamhetsområde
kan förväntas stiga avsevärt
redan till spelåret 1964/65. Visserligen
innebär förslaget att bidragsunderlaget
skall bli föremål för omprövning vart
tredje år, men detta är inte tillfreds -

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Nr 26

Bidrag till

ställande, då lönekostnaderna under eu
så lång period erfarenhetsmässigt torde
komma att stiga avsevärt.

Stadsteaterverksamheten har visat sig
vara av mycket stort värde. Därför är
det angeläget att man även ute i landet
får tillgång till en teaterverksamhet som
är av god kvalitet, vilket de berörda
teatrarna har visat gott prov på.

I fråga om nationalteatrarna måste
anslaget av förklarliga skäl bygga på
lönekostnaderna för spelåret 1964/65.
Jag anser givetvis att vi bör ha nationalteatrar
av hög klass, och jag vill på
allt sätt förorda att vi ser till att så är
fallet, då vårt land bör ha råd att hålla
sig med en sådan teaterverksamhet av
allra högsta kvalitet. Det är något som
hela vårt land har intresse av. Men på
samma sätt som nationalteatrarna är
till glädje för hela landet, så har stadsteatrarna
stor betydelse för vidsträckta
bygder omkring deras belägenhetsort.
Därför är det av mycket stort värde
att vi på olika håll i vårt land får stadsteatrar.
Det är mot denna bakgrund som
jag finner det litet egendomligt, att vi
nu och under tre år framåt skall beräkna
bidragsunderlaget för stadsteatrarnas
verksamhet på löneläget 1963/
64. Man bör observera att för de återstående
45 procenten på lönerna och
alla andra kostnader för teaterverksamheten
skall respektive städer bära ansvaret.
Det rör sig om betydande belopp.

Med hänsyn till vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionsparet 1:708 och 11:867.

I detta anförande instämde herrar
von Sydow (h), Christenson i Malmö
(fp) och Nordstrandh (h), fru Hörnlund
(s) och herr Nordgren (li).

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är med största intresse
och största beundran som man
kan konstatera våra stadsteatrars inflytande
och betydelse i svenskt kulturliv.
Samtiga våra stadsteatrar hade med

stadsteatrar och därmed likställda teatrar

största tillförsikt räknat med ett välbehövligt
och starkt statligt stöd för
sin betydelsefulla verksamhet inte bara
som teatrar inom respektive städer ulan
även som högt uppskattade kulturorgan
för en vidsträckt omgivande räjong.
Teatrarna bär under årens lopp satsat
på goda och varierande program, och
de har tack vare någorlunda rimliga
biljett- och abonnemangspriser kunnat
nå fram till en så bred publik som möjligt.

I denna kulturgärning har man haft
ett gott kommunalt ekonomiskt stöd,
som man dock icke kan och inte heller
kunnat pressa hur långt som helst, med
hänsyn till att det inte bara rört sig om
en publik som bor inom den egna kommunen
utan om en betydligt större publik.

Man närde en förhoppning om att
den utredning som arbetade inom ecklesiastikdepartementet
siktade till en utjämning
och i viss mån likställighet
mellan de kungliga teatrarna och stadsteatrarna
beträffande statliga bidrag.
Tyvärr har denna förhoppning inte infriats.
Statsbidraget till stadsteatrarna
har nu begränsats till 55 procent av
lönekostnaderna, och omprövning av
bidragsunderlaget skall göras vart tredje
år. Genom detta förslag kommer en
ny hård ekonomisk press att drabba
kommunerna i de fall man inte kan
kompensera de ökade årliga kostnaderna
genom höjda biljettpriser — en väg
som man helst inte vill rekommendera
i vilken utsträckning som helst.

De nu föreslagna reglerna placerar
stadsteatrarna i missgynnad ställning i
jämförelse med de kungliga teatrarna
och turnéteatrarna, som får sina anslag
beräknade på ett betydligt gynnsammare
sätt.

De ökade personalkostnaderna borde
ha lett till att den statliga bidragsandelen
för stadsteatrarna bestämdes till
minst två tredjedelar av teatrarnas
samtliga personalkostnader, exklusive
SPV-avgifter, såsom föreslagits i motion

1*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

867 i denna kammare och likalydande
motion 708 i första kammaren.

Då jag haft tillfälle att ingående studera
teatrarna och deras besvärliga ekonomiska
ställning, tycker jag att man
borde ha varit generösare i fråga om
höjning av anslaget. Herr talman! Jag
her att få yrka bifall till motion 867
i denna kammare.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Norrköping, Lundberg och
Henningsson (samtliga s).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
avstå från ordet efter de anföranden
som har hållits och vari den tekniska
sidan av omläggningen av reglerna för
bidrag till stadsteatrarna tagits upp,
men jag vill vara en ropandes röst från
Göteborg. Där är man allvarligt oroad
inför omläggningen av bidraget, då man
anser att den innebär en försämring
av anslagsgivningen och fruktar att därav
skall följa en kvalitetsförsämring.

Detta är en stor kulturell fråga. Har
man själv bott i en angränsande bygd
till en stad där det finns en stadsteater,
har man erfarenhet av vad stadsteatern
betyder, inte bara för staden
själv utan även för den angränsande
landsbygden. Det är alltså en viktig
fråga som vi diskuterar.

Föregående talare har framfört farhågor
för att den omläggning som föreslås
för bidragsgivningen kommer att
innebära en allvarlig försämring för
teatrarna. Det är med anledning av detta,
herr talman, som jag i likhet med
de föregående talarna vill yrka bifall
till motionerna I: 708 och II: 687, i vilka
hemställes att statsbridraget till stadsteatrar
och därmed likställda teatrar
skall utgå med två tredjedelar av teatrarnas
personalkostnader och grundas
på det spelår som bidraget avser.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Till de åtta teatrar,
som omfattas av departementschefens

förslag till fortsatt statligt stöd, hör inte
Folkteatern i Göteborg. För den teatern
föreslås, att statsbidraget tills vidare
bör utgå i nu gällande ordning och
ställas till teaterns förfogande ur anslaget
till bidrag till särskilda kulturella
ändamål. Folkteatern i Göteborg
kan emellertid betraktas såsom fullt
jämställd med stadens tvenne övriga
teatrar, som omfattas av förslaget till
nytt stöd, nämligen Göteborgs stadsteater
och Göteborgs lyriska teater.

Den arbetsgrupp inom ecklesiastikdepartementet,
som iordningställde det
första förslaget till fortsatt statligt stöd,
hade på sin lista sju teatrar. När förslaget
kom fram till ecklesiastikministern,
utökade han det till åtta teatrar
genom att lägga till Stockholms stadsteater.
Däremot förklarade han korthugget,
att han inte vore beredd att nu
förorda, att de nya bidragsgrunderna
skulle göras tillämpliga även på Folkteatern
i Göteborg. Punkt och slut.

Folkteatern i Göteborg har uppburit
kommunalt och statligt bidrag under
sju år, och den har tidigare i olika avseenden
inordnats under stadsteatrar
och liknande teatrar. Något mera bärande
skäl för att ställa Folkteatern
utanför förslaget nu kan man därför
knappast anse föreligga. Jämfört med
Stadsteatern i Stockholm kan ju Folkteatern
i Göteborg se tillbaka på en
längre verksamhet än blott fyra år. Man
kan också säga, om man har följt Folkteaterns
verksamhet, att den i konstnärliga
ambitioner och framgångar är jämställd
i stort sett med de teatrar som
tages med i det nya bidragsstödet.

Med hänvisning till detta ber jag att
få yrka bifall till motion nr 835 i denna
kammare, vari yrkas, att Folkteatern
i Göteborg i bidragshänseende måtte
jämställas med stadsteatrar och därmed
likställda teatrar.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Den arbetsgrupp inom
ecklesiastikdepartementet, som hade till

Nr 26

Torsdagen den 21 inaj 1904 fm.

Bidrag till stadsteatrar och diirmed likställda teatrar

uppgift att finna fastare och ändamålsenligare
former för statsbidraget till
de kommunalt anknutna teaterföretagen,
hade även till uppgift att ange förutsättningarna
för en överföring av bidragsgivningen
på den s. k. riksstaten.
Gruppen föreslog för det första, att
statsbidraget bör grundas på de samlade
löneutgifterna för teatrarnas hela
personal och för det andra att det skall
utgå efter en gemensam procentsats.
Dessutom föreslogs, att en omprövning
vart tredje år skulle göras vad gäller
basåret för beräkningarna.

Departementschefen har i huvudsak
följt denna arbetsgrupps förslag och ansett
att teaterstödet bör utgå i anslutning
till detta förslag. Det fanns emellertid
i arbetsgruppens redovisning
två alternativ. Kungl. Maj :t har för
sin del följt alternativ II, som redovisas
i utskottets utlåtande, varför jag
inte behöver gå närmare in på detta.

I samband med denna omläggning
har det naturligtvis anmälts olika önskemål,
som inkommit från befintliga teaterföretag
i landet. Man har givetvis
önskat erhålla ett större statligt bidrag
i den mån kommunerna själva är intresserade
av teaterverksamheten och själva
måste svara för så pass stor andel av
kostnaderna för denna. Men såväl arbetsgruppen
som Kungl. Maj :t och utskottet
har för sin del ansett, att det
föreliggande förslaget bör antas och
framför allt prövas innan man söker
finna andra vägar. Utskottet, som alltså
för sin del biträtt Kungl. Maj :ts förslag,
säger i detta sammanhang följande: »Erfarenheterna
torde framdeles, sedan det
nya systemet någon tid varit i tillämpning,
få utvisa om vissa justeringar av
bidragsgrunderna kan komma att visa
sig påkallade.»

Jag skulle vilja säga såsom här tidigare
sagts, att detta särskilt gäller de
långa tidsintervallerna mellan fastställande
av basåren. Skulle det visa sig
att detta inte håller utan att förändringarna
blir alltför snabba i kostnads -

och lönehänseende, tycker jag alt man
i enlighet med vad utskottet sagt måste
ta upp denna detalj för omprövning.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! I motionsparet 1:710
och II: 860 har från vårt håll framförts
yrkande om en högre bidragsprocent,
och vi har i det sammanhanget även tagit
upp en del andra problem.

Nu har jag i debatten blivit förekommen
av andra talare, som har ställt
ett yrkande om 66-procentigt statsbidrag,
och för att inte försvåra voteringsordningen
skall jag be att få ansluta
mig till detta yrkande. Jag hemställer
alltså, herr talman, var beträffar bidragsprocenten
om bifall till motionen
II: 867.

I vår motion hade vi också tagit upp
en annan sak. Vi har pekat på att de
fasta scenerna har en avgörande betydelse
för kulturlivet inom våra bygder.
Emellertid är ju situationen i dag den,
att samtliga fasta scener är till finnandes
söder om Dalälven. Vi vet att det
är svårt att klara driften av de fasta
scenerna, vilket är bakgrunden till att
motionsyrkanden framställs som går
längre än propositionen i fråga om bidragsprocenten.
Vi är emellertid också
medvetna om att det kan vara initialkostnader
i samband med inrättandet
av en fast scen bl. a. för att anskaffa
lokaler som skulle kunna tjäna både
som teater- och orkesterlokal. Vi har
i detta sammanhang yrkat att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om en utredning för att klarlägga
på vilket sätt staten skulle kunna stimulera
och underlätta tillkomsten av
ytterligare fasta scener, framför allt
norröver.

Utskottet har i sin skrivning ställt
sig tämligen positivt men har yrkat att
motionsframställningen inte skall leda
till någon riksdagens åtgärd.

Då jag tycker att detta är mycket an -

12 Nr 26 Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

geläget, ber jag, herr talman, att under
mom. 6 i punkt 4 av utskottets utlåtande
nr 115 få yrka bifall till motionen
II: 866.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås (h), Braconier (h),
Larsson i Hedenäset (ep), Dahlgren
(ep) och Börjesson i Falköping (ep).

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag borde egentligen ha
uppträtt under punkt 2, men kammaren
har raskat på med sitt arbete så att
jag råkade vara utanför kammaren när
den punkten behandlades. Jag tror
emellertid att herr talmannen skall finna
att vad jag har att säga går att passa
in under den punkt som nu föreligger
till behandling.

Teaterverksamheten i en nation har
en stor uppgift att fylla. De gånger jag
går på teater slås jag ofta av förvåning
över vilka stora förmågor vi har på
det dramatiska fältet. Därför är det att
beklaga, att dessa förmågor många gånger
används för att spela i program som
är minst sagt besynnerliga. Jag tänker
då inte minst på ett program som jag
för inte så länge sedan såg på en av
de kungliga scenerna, där man gav ett
stycke, där språket var föga salongsmässigt
och där handlingen sannerligen
inte var uppbygglig på något sätt.

Jag har alltså egentligen begärt ordet
för att understryka det ansvar som teaterledningarna
har för vad de visar
publiken och för vad de låter skådespelarna
medverka i. Det är inte tillfredsställande
såsom det nu är. Teaterverksamheten
har kommit att följa den som
jag hoppas tillfälliga buktningen nedåt
i kurvan. Den befinner sig i många fall
på en dekadant nivå liksom fallet är
med många andra yttringar i samhället
såväl pa konstens som på andra områden.
Det är min förhoppning att denna
kurva snart skall vända sig uppåt.
Skulle så inte ske, får man ta under
omprövning om anslagen skall bli så
stora som de nu är och bör vara, om

teater sköts på ett riktigt sätt. Vad jag
sålunda, herr talman, skulle önska är
att teatrarna sovrar sitt programval och
ser till att det är till både nytta och
glädje för de människor som ser på
programmen. Jag har inte något yrkande
i detta sammanhang.

I detta anförande instämde herr Svenungsson
(h).

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att i anledning av vad herr Dickson
yttrade säga, att svensk teater jämfört
med åtskilliga länders är mycket högtstående.
Om man följer utländska tidningars
recensioner av teaterverksamheten,
finner man mycket beröm åt
svensk teater. Det är troligt att många
dåliga program förekommer på vissa
turnéer, men de stora statsunderstödda
teatrarna håller icke sällan en spelkultur
som enligt vissa amerikanska och
engelska bedömanden är högtstående.

Sedan är det en annan sak, att de
moderna dramatiska författarna skriver
pjäser där ordvalet är föga salongsmässigt,
men det har även nobelpristagare
gjort. Livet är i många former
något avskyvärt. Man har kallat världen
ett dårhus. Skulle man då på teatern
avstå från att skildra livet realistiskt,
skulle man ge en förfalskad bild av
verkligheten. Man skulle undvika många
av de problem som Strindberg och andra
belyst. Strindberg är ett namn med
internationell klang men vi vet att en
stark svensk opinion vände sig mot
honom liksom mot poeten Frödings »En
morgondröm» som man ansåg sedlighetssårande.

Jag tror näppeligen, herr Dickson,
att det är någon fara för den allmänhet
som besöker teatrarna eller att man
genom att spela avancerade pjäser skapar
nedbusning. Jag tror tvärtom att
den svenska teatern med Ingmar Bergman
och andra stora regissörer är kulturskapande.
Den skapar desslikes de -

Nr 26

i:t

Torsdagen den 21 maj 1961 fm.

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

batt kring problemen, som vi så väl behöver
i det svenska folkhemmet. Problem
löses knappast därför att vi moraliserar
ocli uppställer rigorösa normer.
Vi utfärdar alltför lättvindigt förkastelsedomar
över ungdomar som kanske
inte har något hem eller som inte känt
någon kärlek i hemmet och säger onyanserat
— som nyligen skedde i en interpellationsdebatt
i kammaren — att
det inte är någon bra ungdom. Dagens
ungdom kanske i själva verket i många
avseenden står högt över vår egen
generation, som i mycket levt i ett
förljuget samhälle.

Jag tror att den svenska teatern har
stor betydelse i en värld fylld av brott
och smuts.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag förstår att herr Braconier
talar ur hjärtat och med känsla.
Jag vill emellertid påminna om att jag
yttrade att våra skådespelare och teaterframförandena
som sådana står på mycket
hög nivå. Herr Braconier var dock
tydligen ense med mig om att författarna
till skådespelen inte alltid var så
märkvärdiga. Som en allmän observation
vill jag säga, att om vår kultur står
på skyhög nivå i förhållande till utlandets,
är utlandet att beklaga. Den
relativitet som präglade herr Braconiers
uttalande, att det kunde vara sämre
och att det är sämre på andra håll, betyder
inte att nivån behöver ligga så
högt här.

Jag tycker inte att detta är något
moraliserande. Man kan lika gärna säga,
att herr Braconier är moraliserande
gentemot mig därför att jag tycker pa
detta sätt. Att moralisera har en dubbel
betydelse. Det behöver inte bara
vara ett moraliserande uppåt, det kan
också vara ett moraliserande neråt.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Enligt mitt förmenande
återger teatern och den moderna lit -

teraturen i dess mera högtstående former
realistiskt verkligheten, .lag vill
inte påstå att den utländska teatern är
dålig. Men vi har ingen anledning att
skämmas ens i jämförelse med Frankrike
med dess många goda författare.

Om man talar med ungdomar — det
må vara i Paris eller här — finner man
förvisso att de inte alltid för ett salongsmässigt
språk. Det gör man inte i
det militära heller, man gjorde det inte
ens under kriget då de flesta var besjälade
av en varm fosterlandskärlek.
Vi får inte bli så moraliska, att vi ryggar
tillbaka för de fula orden. Teatern
skall återge den värld vi lever i och
berika en realistisk debatt. Flyr vi verkligheten
får vi en falsk teater och en
falsk litteratur. Det bidrar inte till att
ge oss någon högre kultur.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag tror inte att teaterns
enda uppgift är att porträttera
verkligheten. Den har också en positiv
uppgift gentemot dem som betraktar
skådespelet. Man kan känna sig smutsig
och nerdragen efter en teaterföreställning,
men man kan också känna sig
upplyftad och besjälad av goda föresatser.
Det kan mycket väl visas hemska
socialinteriörer; jag tror att det är riktigt
att så sker ibland — det kan vi
behöva — men sådant kan framställas
på olika vis, och när det framställs på
ett accentuerat och raffinerat sätt för
att det skall väcka sensation och därigenom
dra publik är man inne på fel
väg. Det är detta jag har velat påtala.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Diekson synes förneka
att teatern har en positiv uppgift,
då den ser realistiskt på den värld vi
lever i. För övrigt har redan Gamla
testamentet accentuerat problem med
färgstarkt språk, herr Diekson. Där kan
man finna ganska vågade saker, om man
är rädd för s. k. fula ord, men ingen

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

drar väl ned Gamla testamentet för att
det för ett djärvt språk.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
1:708 och 11:867; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
115, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 708 och II: 867.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 95 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 684
och 11:835; och fann herr talmannen

den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Sjövall begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) mom. 4) i utskottets utlåtande nr
115, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:684 och 11:835.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sjövall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
132 ja och 62 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 710
och II: 866 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Fälldin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 26

Torsdagen den

Avdrag vid beskattningen för avsättning
bruk, m. m.

statsutskottets hemställan i punkten
4:o) mom. 6) i utskottets utlåtande nr
115, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:710 och 11:806 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Fälldin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 124 ja och 66 nej, varjämte 14 avkammarens
ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Avdrag vid beskattningen för avsättning
till brand- och stormskadefond vid
skogsbruk, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid beskattningen
för avsättning till brand- och stormskadefond
vid skogsbruk, m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 78 av herr Jonasson
m. fl. och 11:100 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. har hemställts, att riksdagen
måtte

1) antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning om ändrad lydelse

21 maj 1964 fm.

1 brand- och stormskadefond vid skogs av

3 § 2 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, innebärande att bestämmelserna
om ackumulerad inkomst
skulle få tillämpas, då skogskontomedel
tvångsvis återfördes till beskattning i
samband med avyttring av fastighet,
skifte av dödsbo eller bodelning,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte snarast
förelägga riksdagen förslag till inrättande
av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk med rätt till skattefri avsättning
till sådan.

Utskottet hemställde,
att de likalydande motionerna I: /8
av herr Jonasson m. fl. och 11:100 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl. beträffande

1) beskattningen vid tvångsöverföring
av medel som avsatts å skogskonto, samt

2) inrättande av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk

Icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sundin, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv,
Vigelsbo och Enskog, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 78 av herr Jonasson
m. fl. och 11:100 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. — ansett, att utskottet
bort hemställa,

1) beträffande beskattningen vid
tvångsåterföring av medel som avsatts
å skogskonto

att riksdagen måtte antaga det vid
motionerna fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 3 8 2
mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst; samt

2) beträffande inrättande av brandoch
stormskadefond vid skogsbruk

att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

AVbdrruakg ^idmbeskattningen för avsättning till brand- och stormskadefond vid skogs -

Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
ville snarast förelägga riksdagen förslag
till inrättande av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk med rätt till
skattefri avsättning till sådan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vår inkomstbeskattning
bygger på principen om beskattningsårets
slutenhet. Detta innebär mången
gång, att viss inkomst, som i verkligheten
är hänförlig till flera år, av tekniska
skäl kommer fram ett visst år och
då blir i dess helhet upptagen till beskattning.
Vårt progressiva beskattningssystem
medför, att sådan inkomst
blir betydligt hårdare beskattad än om
inkomsten fördelats på de år som den
egentligen hör till. Visserligen har det
i vår skattelagstiftning skapats vissa
beskattningsregler, som motverkar denna
hårdare beskattning. Jag tänker härvidlag
på bestämmelserna om rätt att
sätta in en viss del av en skogslikvid på
ett s. k. skogskonto. Vidare har vi bestämmelserna
om särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst, rätt till
förlustavdrag o. s. v. Enligt min mening
är dock dessa bestämmelser inte
tillräckliga utan borde kompletteras i
olika avseenden. Högerpartiet har flera
gånger framfört önskemål härom. Framför
allt har vi framfört förslag om en
fullständig resultatutjämning.

I bevillningsutskottets betänkande nr
26 har behandlats ett par speciella förslag
till bestämmelser om jämnare fördelning
av inkomst, som egentligen berör
flera år. Förslagen har motionsledes
lämnats av ledamöter från såväl
högerpartiet och folkpartiet som centerpartiet.

Det ena förslaget gäller tvångsåterfönng
av medel som avsatts på skogskonto.
Sådan tvångsåterföring sker
bl. a. om en skogsfastighet överlåtes
genom försäljning eller dylikt, eller om

en skogsfastighet ingår i ett dödsbo
som skiftas.

För att undvika en alltför starkt progressiv
inkomstbeskattning föreslår vi
motionärer, att beskattningen av dessa
medel skall ske enligt reglerna för
ackumulerad inkomst. Detta motionsförslag
har fullföljts av de borgerliga ledamöterna
i bevillningsutskottet enligt
vad som framgår av den till utskottets
betänkande fogade reservationen.

En annan sak som vi också tagit upp
till behandling är frågan om inkomst
som uppkommer om en skog brinner
eller om den stormfälles. I vår skattelagstiftning
har vi bestämmelser om
skattefri avsättning till s. k. eldsvådefonder.
Dessa bestämmelser gäller för
rörelseidkare och för jordbrukare som
har s. k. bokföringsmässig redovisning
av sina skattepliktiga intäkter. I motionerna
yrkar vi att en motsvarighet
till dessa eldsvådefonder inrättas för
skogens del på så sätt att uppburna
försäkringsbelopp och likvider för brandskadad
eller stormfälld skog skall skattefritt
avsättas till en brand- och stormskadefond.
Genom inrättandet av en sådan
brand- och stormskadefond anser
vi reservanter att bättre överensstämmelse
olika skattskyldiga emellan skulle
ernås. Vi har dock inget lagförslag
i denna fråga utan hemställer endast
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära att Kungl. Maj:t
snarast förelägger riksdagen ett förslag
om inrättande av en brand- och stormskadefond
vid skogsbruk med rätt till
skattefri avsättning till en sådan fond.

Utskottsmajoriteten har inga starka
skäl för sitt yrkande om avslag på de
framförda förslagen utan hänvisar till
bestämmelserna om ackumulerad inkomst
och bestämmelserna om insättning
på skogskonto. För övrigt säger
utskottet —- som vanligt — att allmänna
skatteberedningen får pröva frågan.

I stort sett är dess enda motivering för
avslagsyrkandet att den allmänna skat -

Torsdagen den 21 maj 1964 fm. Nr 26

Avdrag vid beskattningen för avsättning till brand- och stormskadefond vid skogsbruk,
m. m.

teberedningen arbetar. Denna motivering
anser jag inte bärande, och därför,
herr talman, ber jag få yrka bifall till
reservationen av herr Stefanson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo (ep), Eriksson i Biickmora
(ep), Broberg (fp) och Nordgren (h).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Reservanterna, här företrädda
av herr Nilsson i Svalöv, vill att
riksdagen skall besluta om en ändring
i 3 § 2 mom. förordningen den 30 november
1951 angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst.

Som herr Nilsson sade skulle ett bifall
till motionärernas yrkande betyda
att bestämmelserna om ackumulerad inkomst
tillämpas, då skogskontomedel
tvångsvis återföres till beskattning i
samband med avveckling av fastighet,
skifte av dödsbo eller bodelning. Motionärerna
stöder sitt yrkande på angelägenheten
av att få någon form av utjämning,
så att en alltför hög progressiv
skattebelastning undvikes.

Denna fråga har tidigare behandlats i
samband med att riksdagen 1962 ändrade
bestämmelserna om ackumulerad inkomst.
Även då förelåg motioner av liknande
art, i vilka man åberopade samma
skäl som i de motioner vi nu behandlar.
Jag tror därför inte det är
nödvändigt att nu gå särskilt djupt in
i denna fråga. Såvitt jag kunnat finna
har inga nya argument framkommit —
inte heller herr Nilsson i Svalöv har
anfört några sådana —- som skulle utgöra
skäl för riksdagen att ändra på
1962 års beslut. Jag erinrar om att bevillningsutskottet
den gången framhöll
att utskottet ansåg det ligga i skogsägarnas
eget intresse att inte utnyttja
denna möjlighet till skatteuppskov i sådana
fall då det blir en alltför kraftig

verkan då medlen återföres till betalning.

Nu säger herr Nilsson i Svalöv att
utskottet inte har anfört några starka
skäl för sitt ställningstagande, vare sig
när det gäller inrättande av brand- och
stormskadefond vid skogsbruk eller i
övrigt. Allmänna skatteberedningen
skall se över dessa frågor, och därför
har bevillningsutskottet yrkat avslag på
motionerna, säger herr Nilsson. Ja, om
en stor skatteutredning arbetar, så tycker
jag att det är ett fullgott skäl för
att inte bryta ut en delfråga och där
genomföra lagändringar av ganska omfattande
art. Jag tycker att detta enda
argument är fullgott. Men som framgår
av bevillningsutskottets betänkande
finns det i detta problemkomplex även
andra skäl som gör att utskottsmajoriteten
inte skulle ha varit beredd att
ändra bestämmelserna om ackumulerad
inkomst, även om någon skatteutredning
inte arbetat med frågorna.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr Kärrlander framhöll att det
egentligen behövdes bara ett enda argument
för att utskottet skulle avstyrka
de motioner som är framförda, och detta
argument skulle vara att den allmänna
skatteberedningen sysslar med
dessa frågor och att vi inte skall föregripa
dess förslag. Ja, herr Kärrlander,
jag skulle kunna acceptera det argumentet
om utskottsmajoriteten konsekvent
hölle på denna princip, men
kammarens ledamöter vet att vi då och
då bryter ut vissa frågor som ligger
under allmänna skatteberedningen och
behandlar dem separat. Det har till
och med hänt att sådana delfrågor kommit
som propositionsförslag. Jag vill
härvidlag bara erinra om att vi för endast
några veckor sedan avgjorde avdragsrätten
för inbetalda pensionsav -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

gifter. Det är konsekvensen jag efterlyser,
herr Kärrlander.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Stefanson m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 99
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från afl rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Stefanson m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 99 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att dagens sammanträde
avses skola avbrytas för middagsuppehåll
och fortsättas kl. 19.30. Däremot
kommer sammanträdet i morgon
icke att pågå längre än till kl. 17.30.

§ 7

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen
vid beskattningen m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta
motioner angående höjning av förvärvs -

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen

avdragen och ortsavdragen vid beskattningen
in. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:80
av herr Schött och II: 101 av herr
Nordgren in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att enligt dess mening allmänna
skatteberedningen borde, med
beaktande av de i motionerna anförda
synpunkterna, framlägga sådant förslag
till förvärvsavdrag för gift kvinna liksom
för ensam barnförsörjare, varigenom
avdrag kunde erhållas för styrkta
verkliga kostnader;

II) de likalydande motionerna 1:203
av fru Olsson in. fl. och II: 245 av herr
Antonsson, vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta, att
ensamstående barnförsörjare, som haft
inkomst av jordbruksfastighet, måtte
äga rätt till förvärvsavdrag enligt samma
grunder som för ensamstående barnförsörjare
med inkomst av rörelse eller
eget arbete, samt

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig
ändring av författningstext;

III) de likalydande motionerna I: 206
av herr Virgin m. fl. och II: 298 av
herr Heckscher in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning samt förslag snarast om
skattefrihet för inkomst — förslagsvis
upp till ett årligt belopp av 1 500 kronor
— i den mån denna förvärvats genom
deltidsarbete för vård och tillsyn
av äldre människor i deras hem; samt

2) besluta, att för ålders- eller invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och
med 7 200 kronor för makar som båda
vore pensionärer;

och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

samt på grund härav antaga de i motionerna
framlagda förslagen till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) ;
och

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; IV)

de likalydande motionerna I: 425
av herr Eric Carlsson in. fl. och II: 512
av herr Gustavsson i Alvesta in. fl.;

V) de likalydande motionerna 1:564
av fru Olsson och fru Hamrin-Thorell
samt II: 688 av herr Helén m. fl., vari
hemställts,

1. att riksdagen måtte besluta följande
ändringar i reglerna för förvärvsavdraget
vid beskattningen att gälla
fr. o. m. 1965 års taxering:

a) för gift kvinna med inkomst av
eget arbete eller av rörelse höjes kvotavdraget
från 20 till 25 procent av inkomsten
och förvärvsavdragets maximum
från 2 000 kronor till 4 000 kronor,
att gälla i de fall där familjen har hemmavarande
barn under 16 år;

b) för ensamstående barnförsörjare
höjes förvärvsavdraget i samma mån
som ovan;

c) för gift kvinna som verksamt deltagit
i skötseln av familjens jordbruk
eller rörelse skall — i de fall hemmavarande
barn under 16 år finnes — tillgodoräknas
ett förvärvsavdrag utgörande
300 kronor jämte 25 procent av
det belopp som motsvarar en femtedel
av mannens inkomst av jordbruket eller
rörelsen, dock sammanlagt högst 1 000
kronor;

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext; VI)

de likalydande motionerna 1:571
av herr Virgin m. fl. och II: 681 av herr
Heckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

a) antaga

1) det i motionerna framlagda förslaget
till lag om ändring av 48 § 2

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) följande förslag till förordning om
ändring av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
:

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt skall erhålla
följande ändrade lydelse.

10 §.

1 inom. Statlig inkomstskatt---

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt
ortsavdrag med belopp som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra,
tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen
och som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgör grundbeloppet:

när den---- 65 % av återstoden.

För annan —- —- — 65 % av återstoden.

Ändå att---denna inkomstdel.

Med familjestiftelse--— ekono miska

intressen.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter det den utkommit av trycket
i Svensk författningssamling, dock att
äldre bestämmelser skola gälla i fråga
om 1965 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1965 och tidigare år.

3) följande förslag till förordning angående
skatteberäkning för barnfamiljer
i vissa fall:

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som icke kan mot sin
taxerade inkomst enligt kommunalskattelagen
eller förordningen om statlig inkomstskatt
helt utnyttja ortsavdrag enligt
48 § 2 mom. tredje eller fjärde stycket
kommunalskattelagen, skall anses ha
inbetalt preliminärskatt enligt uppbördsförordningen
enligt vad nedan
sägs.

2 §.

Det icke utnyttjade ortsavdraget, beräknat
enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt
var för sig, må högst uppgå till vad
som överstiger för skattskyldig, som avses
i tredje stycket av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen,
4 500 kronor och för
skattskyldig, som avses i fjärde stycket
samma lagrum, 2 250 kronor.

3 §.

A sålunda erhållna belopp för icke
utnyttjade ortsavdrag beräknas skatt såsom
om dessa belopp utgjort beskattningsbar
inkomst enligt kommunalskattelagen
respektive enligt förordningen
om statlig inkomstskatt, varefter den
sammanlagda beräknade skatten behandlas
som preliminärskatt enligt 1 §.

4 §.

Närmare bestämmelser rörande tilllämpningen
av denna förordning utfärdas
av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1965.

b) under uttalande av sin anslutning
till vad i motionerna anförts beträffande
grunderna för familjebeskattningen
och familjestödet, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att förevarande motioner
måtte överlämnas till allmänna skatteberedningen
att beaktas vid fullgörandet
av beredningens uppdrag; ävensom

VII) motionen II: 516 av herr Westberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
beträffande avdraget i 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen för icke-vårdnadshavare
för underhåll till eget barn
besluta att fr. o. in. 1964 års inkomster
höja avdragets maximibelopp till 2 000
kr. och således antaga det i motionen
framlagda förslaget till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Utskottet hemställde,

A) beträffande utredning om skattefrihet
för visst deltidsarbete

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

att de likalydande motionerna 1:206
av herr Virgin m. fl. och 11:298 av
herr Heckscher in. fl., i vad avsåge förevarandc
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande ändrad lagstiftning rörande
förvärvsavdrag för ensamstående
barnförsörjare med inkomst av jordbruksfastighet att

de likalydande motionerna 1:203
av fru Olsson m. fl. och II: 245 av herr
Antonsson,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beräffande ändrad lagstiftning rörande
förvärvsavdrag för gift kvinna,
ävensom för ensamstående barnförsörjare
med inkomst av rörelse eller eget
arbete samt för gift man, vars hustru
utför arbete i mannens jordbruk eller
rörelse

att de likalydande motionerna I: 564
av fru Olsson och fru Hamrin-Thorell
samt II: 688 av herr Helén m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande utredning om förvårvsavdraget att

de likalydande motionerna I: 80
av herr Schött och II: 101 av herr Nordgren
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E) beträffande lagstiftning om höjt
avdrag för underhåll till icke hemmavarande
barn

att motionen 11:516 av herr Westberg,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F) beträffande lagstiftning om höjda
ortsavdrag för barnfamiljer

att de likalydande motionerna I: 571
av herr Virgin m. fl. och II: 681 av herr
Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G) beträffande lagstiftning av inne -

börd att skattskgldig med barn, vilken
helt eller delvis inte kan utnyttja den
på honom belöpande ortsavdragshöjningcn,
skall påföras »negativ skatt» för
det outnyttjade beloppet

att de likalydande motionerna I: 571
av herr Virgin m. fl. och II: 681 av herr
Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H) beträffande utredning om indexreglering
av ortsavdrag

att de likalydande motionerna 1:571
av herr Virgin in. fl. och II: 681 av herr
Heckscher in. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

I) beträffande ortsavdragen för folkpensionärer
m. fl.

att de likalydande motionerna 1:206
av herr Virgin m. fl. och II: 298 av herr
Heckscher in. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

J) beträffande utredning om befrielse
från deklarationsplikt för folkpensionårer
m. fl.

att de likalydande motionerna 1:425
av herr Eric Carlsson m. fl. och II: 512
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande punkten A)
av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett att utskottet under
nämnda punkt bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 206 av herr Virgin
m. fl., och II: 298 av herr Heckscher
m. fl., i vad avsåge förevarande fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning samt förslag snarast
om .skattefrihet för inkomst — förslagsvis
upp till ett årligt belopp av 1 500
kronor — i den män denna förvärvats

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

genom deltidsarbete för vård och tillsyn
av äldre människor i deras hem;

II) beträffande punkten B)

av herrar Elof sson, Gösta Jacobsson,
Billman, Enarsson, Skärman, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö, fru
Nettelbrandt, herr Eriksson i Bäckmora
samt fru Kristensson, vilka ansett att utskottet
under nämnda punkt bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:203 av fru Olsson
in. fl. och II: 245 av herr Antonsson
måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

3 mom. Har kvinna---— 16 år.

Har man med hemmavarande barn
under 16 år, som antingen varit gift
men icke levt tillsammans med sin
hustru eller ock varit ogift (varmed
jämställes änkling eller frånskild), haft
inkomst av jordbruksfastighet, rörelse
eller eget arbete må han åtnjuta avdrag
i enlighet med vad i föregående stycke
sagts beträffande kvinna med hemmavarande
barn under 16 år med inkomst
av rörelse eller eget arbete. Vad nu sagts
skall ock gälla kvinna med hemmavarande
barn under 16 år, som antingen
varit gift men icke levt tillsammans
med sin man eller ock varit ogift (varmed
jämställes änka eller frånskild),
därest hon haft inkomst av jordbruksfastighet.

Har gift----nämnda belopp.

Avdrag enligt--- 2 000 kronor.

Avdrag enligt — — — sagda kommun.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad upp -

gift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1964 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1964 eller tidigare
år.

III) beträffande punkten C)

av herrar Elofsson, Billman, Skärman
och Christenson i Malmö, fru Nettelbrandt
samt herr Eriksson i Bäckmora,
vilka ansett, att utskottet under punkten
C) bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1: 564 av fru Olsson och fru HamrinThorell
samt II: 688 av herr Helén in. fl.
måtte antaga det i reservationen framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

IV) beträffande punkten D)

av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett att utskottet under
nämnda punkt bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 80 av herr Schött
och II: 101 av herr Nordgren m. fl. måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att
enligt dess mening allmänna skatteberedningen
borde, med beaktande av de
i motionerna anförda synpunkterna,
framlägga sådant förslag till förvärvsavdrag
för gift kvinna liksom för ensam
barnförsörjare, varigenom avdrag
kunde erhållas för styrkta verkliga kostnader; V)

beträffande punkten E)

av herrar Elofsson, Gösta Jacobsson,
Billman, Enarsson, Skärman, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö, fru
Nettelbrandt, herr Eriksson i Bäckmora
samt fru Kristensson, vilka ansett, att
utskottet under punkten E) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
II: 516 av herr Westberg måtte beträffande
avdraget i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
för icke-vårdnadsha -

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen

vare för underhåll till eget barn besluta
att fr. o. m. 1965 års taxering höja avdragets
maximibelopp till 2 000 kronor
och således antaga i denna reservation
intaget förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

VI) beträffande punkten F)
av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett att utskottet under
nämnda punkt bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av de
likalvdande motionerna 1:571 av herr
Virgin in. fl. och II: 681 av herr Heckscher
in. fl., antaga
dels följande

Förslag

till

lag om ändring av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk ----

nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken och icke haft hemmavarande
barn under 16 år, åtnjuter kommunalt
ortsavdrag med 4 500 kronor.

Har skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, haft hemmavarande
barn under 18 år, som icke haft 2 400
kronors inkomst, äger han åtnjuta ortsavdrag
med dels 4 500 kronor, dels därutöver
följande belopp för sådant barn,
nämligen 1 000 kronor för ettvart av de
två första barnen och 1 500 kronor för
varje följande barn.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig
(varmed jämställes änkling, änka
och frånskild) äger, därest han haft ett

och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

eller två hemmavarande barn under 18
år, som icke haft 2 400 kronors inkomst,
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med 4 500
kronor och, därest han haft ytterligare
sådant barn, med 1 500 kronor för varje
barn utöver två.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sögs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
2 250 kronor.

Har skattskyldig--— tiotal kro nor.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1965 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1965 och tidigare år.

dels ock det i motionerna framlagda
förslaget till förordning om ändring av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

VII) beträffande punkten G)

av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett att utskottet under
nämnda punkt bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 571 av herr Virgin m. fl.
och 11:681 av herr Heckscher m. fl., i
vad avsåge förevarande fråga, antaga
det i motionerna framlagda förslaget
till förordning angående skatteberäkning
för barnfamiljer i vissa fall;

VIII) beträffande punkten H)

a) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru
Kristensson, vilka ansett att utskottet
under nämnda punkt bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 571 av herr Virgin
m. fl. och II: 681 av herr Heckscher
in. fl., i vad avsåge förevarande fråga,
under uttalande av sin anslutning till
vad i motionerna anförts beträffande
grunderna för familjebeskattningen och

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

familjestödet måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att nämnda motioner
överlämnades till allmänna skatteberedningen
att beaktas vid fullgörandet av
beredningens uppdrag;

b) av herrar Billman, Skärman och
Christenson i Malmö samt fru Xettelbrandt,
utan angivet yrkande;

IX) beträffande punkten I)
av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett att utskottet under
nämnda punkt hort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 206 av herr Virgin
m. fl. och II: 298 av herr Heckscher
m. fl., i vad avsåge förevarande fråga,
måtte besluta, att för ålders- eller invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och
med 7 200 kronor för makar som båda
vore pensionärer, samt på grund härav
antaga de i motionerna framlagda förslagen
till

1) lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
beträffande punkten I)
av herrar Billman, Skärman och
Christenson i Malmö samt fru Xettelbrandt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det betänkande vi nu
går att behandla omfattar flera olika
frågor. Jag vill börja med att säga några
ord om förslaget angående införande
av barnavdrag.

Den socialdemokratiska politiken har
fört upp vårt land till en obestridd

topplats bland alla OECD-staterna när
det gäller skatternas höjd. Framför allt
är så fallet i fråga om den direkta skatten,
där vi intar en dominerande toppställning
och ligger mer än en tredjedel
över det land som kommer närmast
efter. Bara under den senaste tioårsperioden
har de direkta skatterna fördubblats.
Den indirekta skatten har under
samma tid tredubblats.

När vi har ett så högt skattetryck är
det desto angelägnare att skatterna väl
avvägs mellan olika kategorier skattebetalare.
Vår inkomstbeskattning bygger
på skatteförmågeprincipen. Ett uttryck
för denna är de s. k. ortsavdragen,
som i dag uppgår till 2 250 kronor
för ensamstående och 4 500 kronor för
makar gemensamt. För ensamstående
med barn utgår också ortsavdrag med
4 500 kronor. Detta avdrag är till för
att täcka de allra nödvändigaste utgifterna
för livsuppehället. Man anser nämligen
att för dessa belopp finns det inte
någon skattekraft.

Det egendomliga är emellertid att
man när det gäller barnens försörjning
överger denna princip, så att inget ortsavdrag
erhålles för barnen. Samhället
beskattar sålunda inkomster för vilka
det inte finns någon skattekraft. Man
vill helt enkelt inte när det gäller barnen
lämna något belopp fritt från beskattning
— man vill alltså inte ställa
något belopp till förfogande för de nödvändigaste
levnadsomkostnaderna. Det
enda belopp som skattefritt ställs till
barnens försörjning är barnbidraget.
Men ingen torde kunna påstå att detta
skulle utgöra ett försörjningsalternativ.
Naturligtvis är det så att familjer med
barn har större försörjningsbörda än
familjer utan barn, och familjer med
många barn har större försörjningsbörda
än familjer med få barn.

Vi i högerpartiet menar att det är
nödvändigt att vid beskattningen ta
hänsyn till dessa förhållanden. Vi har
därför nu koncentrerat våra skattesänkningsförslag
på barnfamiljerna, som i

Torsdagen den 21 maj 1904 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

dag är särskilt missgynnade. Vi menar
att ett större ortsavdrag skall tillkomma
familjer med barn och har i väntan på
skatteberedningens förslag krävt att
barnavdrag vid beskattningen skall införas
med 1 000 kronor per år för första
och andra barnet samt med 1 500 kronor
för tredje och följande barn. Detta
får sin särskilt stora betydelse för familjer
med små inkomster, som nu särskilt
missgynnas av att det inte förekommer
barnavdrag vid beskattningen.

Barnavdragen har ju till en viss del
redaii accepterats i vår skattelagstiftning.
Ensam förälder har nämligen
dubbelt ortsavdrag, och det kan alltså
sägas att barnavdrag redan finns för
vederbörande. Vid årets riksdag har beslut
också fattats om ett nytt barnavdrag
vid beräkningen av existensminimum
på grund av långvarig sjukdom
o. d. Vid denna beräkning erhålles
ett extra avdrag med 4 500 kronor per
person samt 1 000 kronor per barn. När
sålunda behovet av barnavdrag erkänts
då det gäller beräkningen av existensminimum
på grund av sjukdom borde
man väl också i konsekvensens namn
kunna vara med om att införa barnavdrag
vid den vanliga beskattningen.
Det är ingen logik i den ordning som
riksdagsmajoriteten tillämpar på detta
område.

Någon säger kanske att det finns familjer
i vårt samhälle som inte har
möjligheter att i full utsträckning tillgodogöra
sig ett barnavdrag. Men det är
ju något som gäller redan den ortsavdragshöjning
som genomförts för de ensamma
föräldrarna.

Från högerpartiets sida har vi framlagt
en lagtext genom vilken vi vill
försöka lösa problemet. Förslaget innebär
att den som ej kunnat utnyttja detta
avdrag påföres en s. k. negativ skatt.
Tekniskt löses detta så enkelt, att den
skattskyldige anses ha erlagt preliminärskatt
med så stort belopp som representeras
av den sammanlagda kommunala
och statliga inkomstskatten på derr

inkomst som motsvarar den del av ortsavdragct,
vilken inte har kunnat utnyttjas.
Det finns sålunda stora möjligheter
att lösa problemet på detta sätt.

Detta betänkande behandlar också
ett motionsyrkande från högerpartiets
sida om skattebefrielse för ett mindre
belopp, som erhålles genom vård av
åldringar. Det har gentemot detta förslag
anförts, att det skulle strida mot
våra skatteprinciper. Jag skall gärna
erkänna att det brister något härvidlag,
men orsaken till att detta förslag
lagts fram är framför allt att hela vårt
åldringsvårdsproblem i dag är utomordentligt
prekärt. Det är av denna anledning
som det enligt vår uppfattning
är nödvändigt att man försöker göra
något på detta område, så att man i
större utsträckning har möjlighet att på
ett billigt och effektivt sätt ta hand om
åldringsvården.

Det är en utomordentligt stor brist
på vårdmöjligheter. Vi har inte resurser
att ta hand om alla som behöver
vård, och därför måste något göras. Vi
har den uppfattningen att det finns en
betydande arbetskraftsreserv, speciellt
bland de gifta kvinnorna och bland änkorna.
Men för att stimulera dessa till
att gå ut i arbete och få den lilla extra
inkomst, som detta kan ge, menar vi
att man nu på försök borde införa ett
system, som innebär att ett belopp på
upp till 1 500 kronor per år skulle
kunna vara skattefritt för den händelse
att vederbörande är villig att ställa sig
till förfogande för att vårda gamla människor.

Betänkandet behandlar också krav på
högre s. k. förvärvsavdrag, och det är
naturligtvis av utomordentligt stor betydelse
att denna fråga löses på ett
bättre sätt. Detta gäller speciellt de
kvinnor, vilkas män driver ett jordbruk
eller en rörelse och vilka nu inte
har möjligheter att få större avdrag än
300 kronor. Vi har från högerpartiets
sida menat, att kostnaderna för att ta
hand om barnen är en omkostnad för

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

intäkternas förvärvande. Av denna anledning
har vi också i år krävt att man
borde ha rätt att göra avdrag för de
verkliga kostnaderna för att ta hand
om barnen. Jag skall inte närmare gå
in på frågan om förvärvsavdragen, eftersom
jag vet att en kommande talare
skall ta upp detta problem mera ingående.

Vi har också en reservation som behandlar
beskattningen av pensionärerna.
Det är av stor betydelse att åldringarna
så långt som det är möjligt
kan bli kvar i sitt arbete. Det är inte
bara av utomordentligt stort värde att
denna förnämliga arbetskraft, som besitter
en så stor yrkeskunskap, också
kan ställas till produktionens tjänst så
länge som åldringarna över huvud taket
orkar och vill arbeta. Det är också
av utomordentligt stort värde för de
enskilda människorna från den synpunkten,
att de gamla härigenom får
lättare att behålla sin fysiska och andliga
spänst än om de skulle gå och
ingenting göra.

Folkpensionen kombineras ofta med
bostadstillägg. Om en pensionär skaffar
sig en arbetsinkomst, innebär detta
att vederbörande också i mycket snabb
takt går förlustig om detta bidrag. Därmed
får man också en hårdare marginalbeskattning
på de små inkomster som
folkpensionärerna skaffar sig.

Vi bär från högerpartiets sida menat
att man enklast skulle kunna lösa detta
problem på det sättet, att man inför ett
något högre ortsavdrag för folkpensionärer
än för andra, då de skulle få möjligheter
att skaffa sig en del mindre
inkomster utan att därigenom hämmas
av en alltför hård beskattning. Jag har
med dessa ord, herr talman, försökt motivera
de reservationer vi har lämnat.
Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
nr I, II, IV, V, VI, VII, VIII a
och IX.

Herr ERIKSSON i Bäekmora (ep):

Herr talman! Ett av de mera säkra

vårtecknen är riksdagens behandling
av bevillningsutskottets årligen återkommande
betänkande om höjning av
förvärvsavdragen vid beskattningen. Det
har faktiskt hört till ordningen de senaste
åren att den frågan hamnat på
riksdagens bord i slutspurten. Det har
också hört till ordningen att det varit
de borgerliga partierna som återkommit
varje år med motioner i den här
frågan liksom att socialdemokraterna i
utskottet varje gång avstyrkt desamma.

Situationen är precis densamma i år
såsom framgår av det betänkande som
riksdagen har att ta ställning till i dag.
Socialdemokraterna vill inte heller i år
vara med om någon liberalisering på
detta område. Vi i centerpartiet har
emellertid inte låtit oss förtröttas av
denna socialdemokratiska negativism,
utan återkommer år efter år i hopp att
kraven så småningom skall vinna riksdagens
gillande.

Till stöd för motionerna blir det nödvändigt
att upprepa redan kända argument,
och detta upprepande gör att
frågan kanske får något av gamla skivbekanta
över sig.

De argument för en liberalisering på
detta område som framförts i motionerna
är dock så starka, att om sakskäl
hade fått vara avgörande så skulle den
rättvisa som motionärerna eftersträvar
redan varit genomförd. Hela denna viktiga
fråga har i stället kommit att fastna
i socialdemokraternas negativism.
Frågan är hur länge socialdemokraterna
tänker låsa fast frågan med så svaga
motiveringar som dem som redovisas i
årets utskottsbetänkande. Inte på någon
punkt kan jag finna att utskottet
har fört fram sådana skäl att de kan
grunda ett avslagsyrkande. Motiveringarna
är genomgående svaga och är
styckevis så motsägande att de på vissa
punkter helt slår ihjäl varann. Jag skall
emellertid nu inte i detalj gå in på utskottets
skrivning, utan tills vidare nöja
mig med detta konstaterande. Jag skall
i stället motivera motionärernas stånd -

Torsdagen den 21 maj 1904 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen

punkt och redogöra för de synpunkter
som varit vägledande för utskottets reservanter.

Det främsta skälet för denna form av
avdragsrätt i beskattningen är ju att
de ökade kostnader, som uppstår i familjer
där hustrun har förvärvsarbete
och har minderåriga barn, bör kompenseras
genom viss avdragsrätt i beskattningen.
För närvarande är det beloppet
maximerat till 2 000 kronor. Motionärerna
och reservanterna anser att
denna kompensation är alldeles för
ringa i förhållande till de merkostnader
som uppstår för familjens skötsel
där hustrun har förvärvsarbete. Dessa
merkostnader kan i dagens läge uppskattas
till 7 000—8 000 kronor. Detta
tillsammans med progressiviteten i beskattningen
gör, att många gifta kvinnor
inte anser det ekonomiskt lönande
att ha ett förvärvsarbete utanför hemmet,
med påföljd att samhället går miste
om värdefull arbetskraft som det
behöver. Det mest beklagliga i detta
sammanhang är att detta i dagens läge
drabbar många viktiga vårdområden,
där samhällets resurser av bl. a. kvinnlig
personal är helt otillräcklig.

Sköterskebristen är ett exempel. Det
står väl klart för alla, att det blir inte
mycket av vår fina sjukvård om vi låter
avdelning efter avdelning stå tom
i brist på sköterskor och personal.
Vore det då inte klokare att genom lileralare
beskattningsregler stimulera
tillgången på sådan personal?

Av erfarenheter från vårt eget landsting
vet jag — och förhållandet är väl
enahanda inom andra län — att här
satsar landstinget årligen miljonbelopp
för utbyggnad av sjukvården, och när
sedan ett dyrbart lasarett står färdigt
och utrustat med den förnämsta apparatur
som världen kan frambringa, ja,
då kan man inte öppna alla dessa moderna
avdelningar för att ta emot och
bota sjuka människor, ty det finns ingen
personal att få. Det är inte ovanligt
att sådana sjukavdelningar får stå stäng -

och ortsavdrajfen vid beskattningen m. m.

da år efter år på grund av sköterskebrist.
Vad blir det av vår fina sjukvård
om den inte kommer de människor till
godo som behöver den? Inom vårt
landsting står det redan klart, att avdelning
efter avdelning på de olika lasaretten
måste stängas under sommarmånaderna
på grund av personalbrist.

Jag skall gärna erkänna, att min tro
är inte den att vi kan häva hela den
nu aktuella personalbristen genom att
höja förvärvsavdraget. Men efter de
kontakter jag haft med läkare och sjukvårdspersonal
så är jag också lika övertygad
om att situationen skulle förbättras
avsevärt, om gynnsammare avdragsregler
i beskattningen genom höjda
förvärvsavdrag genomfördes. Därför
tycker jag det är ett mycket stort samhällsansvar
man tar på sig när man
säger nej till åtgärder som så småningom
skulle leda fram till bättre förhållanden
på bl. a. sjukvårdens område.

Jag är i denna fråga beredd att sträcka
mig ganska långt, därför att jag tror
det skulle komma hela samhället till
godo. Motionärernas och reservanternas
krav om en höjning av maximibeloppet
till 4 000 kronor är därför väl
motiverade inte minst mot bakgrunden
av vad jag anfört med avseende på
.sjukvårdens område.

Motionärerna och reservanterna tar
även upp vissa andra rättviseproblem
inom den här speciella avdragsrätten.
Det gäller i ena fallet de faktiskt sambeskattade.
Det är sådana fall där hustrun
deltar i skötseln av familjens jordbruk
eller rörelse. För närvarande äger
dessa företagarhustrur endast rätt till
det fasta avdraget på 300 kronor. Något
kvotavdrag är alltså inte tillämpligt i
sådana fall, vilket jag tycker är en klar
diskriminering av de kvinnor som arbetar
i dessa familjeföretag. Den försämrade
lönsamhetsutvecklingen inom
handel, hantverk, jordbruk och trädgårdsskötsel
medför att de gifta kvinnorna
i allt större utsträckning gör betydande
arbetsinsatser i mannens fö -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. nt.

retag. Den inkomst som uppstår till
följd av hustruns arbete påförs mannen
vid beskattningen. Denna ökade inkomstdel
borde alltså i princip kunna
jämföras med de utanför hemmet förvärvsarbetande
kvinnornas inkomster
och föranleda ett kvotavdrag utöver det
fasta avdraget.

Så vill emellertid inte utskottsmajoriteten
se problemet. När utskottet har intagit
en sådan ståndpunkt, så tror jag att
det beror på att man inte i tillräcklig
grad har gjort klart för sig den alltmer
förändrade arbetssituation som dessa
företagarhustrur redan befinner sig i.
Det egentliga hushållsarbetet, som kanske
tidigare i stor utsträckning heltidssysselsatte
dessa kvinnor i hemmet,
lämnar numera tack vare maskinanvändning
och rationaliseringar mera
tid över att delta i familjeföretagets
verksamhet. Det är därför ingen ovanlig
syn i dag att se dessa kvinnor bakom
disken i mannens affär eller på
traktorn ute på åker och äng. Dessa
arbetsinsatser påverkar naturligtvis
mannens inkomst, som denne beskattas
för. Det är klart, att hustruns arbete i
familjeföretaget i sådana familjer, där
minderåriga barn finns, måste medföra
merkostnader av skilda slag liksom det
gör det för förvärvsarbetande kvinnor
i övrigt. Med hänsyn till att dessa kvinnor
har sitt arbete i närheten av hemmet
och inte gör sin fulla arbetsdag i
rörelsen som sådan, har motionärerna
och reservanterna stannat för ett kvotavdrag
om 25 procent, begränsat till 700
kronor och baserat på en femtedel av
mannens inkomst. En omfattande utredning
har kommit till det resultatet,
att åtminstone jordbrukarkvinnornas
insats i mannens företag kan uppskattas
till detta belopp.

En liknande orättvisa på detta område
påpekas i en motion, lämnad i
denna kammare av herr Antonsson. Det
är en orättvisa som det egentligen är
granska horribelt att utskottsmajoriteten
vägrar rätta till. Det gäller förvärvs -

avdraget för ensamstående barnförsörjare
med inkomst av jordbruk. En jordbrukare
är med nuvarande bestämmelser
helt utestängd från möjligheten att
erhålla kvotavdrag. Varför skall man
ha denna särbestämmelse för den ensamma
gruppen jordbrukare? Det har
inte ens utskottet försökt att ge någon
förklaring till. Det torde också vara
svårt att prestera en godtagbar förklaring
till en sådan särbehandling. Är
inte vårdkostnaderna desamma om den
ensamstående barnförsörjaren är jordbrukare
eller driver annan rörelse? Om
jag är direktör, skomakare eller gårdfarihandlare
i den föreskrivna situationen
har jag rätt till ett förvärvsavdrag
på 2 000 kronor, men har jag min
utkomst från ett —• kanske skäligen magert
-— jordbruk är jag inte berättigad
till mer än 300 kronor. Detta är en så
pass påtaglig orättvisa, som speciellt
drabbar en enda grupp, att jag verkligen
än en gång måste fråga utskottsmajoriteten:
Vad är motivet för att bibehålla
denna orättvisa?

Slutligen, herr talman, har i ett annat
motionspar tagits upp frågan om
undantagande av vissa folkpensionärer
från deklarationsplikt. För närvarande
gäller för deklarationsplikt en nedre
gräns av 2 400 kronors inkomst. Om
denna överstiger nämnda belopp skall
deklaration avgivas även om inkomsten
i och för sig icke leder till någon beskattning.
I motionerna har föreslagits
en sådan jämkning av deklarationsplikten
för folkpensionärer att de icke skulle
behöva deklarera inkomster som ej skall
tagas upp till beskattning. Vad som här
är av intresse och närmast har betydelse
för gruppen folkpensionärer är
de olika gränsunderlag som gäller vid
beskattningen. Utöver en nedre gräns
för deklarationsplikt om 2 400 kronor,
finns också en regel om extra avdrag,
f. n. 3 000 kronor. För erläggande av
preliminär skatt finns också fastställt
ett existensminimum å belopp mellan
4 240 och 5 250 kronor för ensamstå -

Torsdagen den 21 maj 1904 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

ende och mellan 5 050 och 7 500 kronor
för sammanlevande makar.

Tar man således hänsyn både till
ortsavdrag, schablonavdrag för tjänst
och extra avdrag kan en ensamstående
ha inkomster upp till 5 500 kronor och
sammanlevande makar inkomster upp
till 8 000 kronor utan att något beskattningsbart
belopp uppstår. Inkomsttagare
i dessa grupper skulle kunna befrias
från deklarationsskyldighet upp till de
belopp jag här nämnt. För närvarande
hålles en stor organisationsapparat i
gång till ingen nytta och utan att samhället
erhåller något egentligt ekonomiskt
utbyte. Dessa ur skattesynpunkt
onödiga deklarationer utgör en avsevärd
belastning för skatteorganen liksom
för den enskilde och kunde således
slopas.

Av ett förbiseende har ingen reservation
lämnats på denna punkt. Jag är
därför, herr talman, förhindrad att ställa
ett yrkande som skulle innebära bifall
till motionerna. Men jag vill påpeka
att ett sådant yrkande framställts i utskottet.
I denna situation vill jag emellertid
ta fasta på vad utskottet understrukit,
nämligen att frågan kan komma
i ett annat läge därest reglerna om
finansiering av socialförsäkringsavgifterna
ändras.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen II
vid punkten B, reservationen III vid
punkten C och reservationen V vid
punkten E.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! För att inte onödigtvis
förlänga denna debatt skall jag, när det
gäller jordbrukarnas skattefrågor, inskränka
mig till att i huvudsak instämma
i vad herr Eriksson i Bäckmora
sade, eftersom han mycket väl utvecklat
vår syn på dessa frågor.

Herr Eriksson i Bäckmora frågade
efter anledningen till att de ensamstående
jordbrukarna har blivit ställda

helt åt sidan i fråga om rätten till denna
sort av förvärvsavdrag. Den frågan
är mycket berättigad, ty det är otillständigt
att de ensamstående jordbrukarna
inte fått del av detta avdrag. Det
är inte min sak att försvara denna ordning.
Men jag kan ändå inte underlåta
att säga att den onekligen är ett tecken
på en viss konsekvens i galenskapen
så till vida att de ogifta jordbrukarna
därmed har fått en försämrad behandling
av samma slag som de gifta
jordbrukarna tidigare fått. Det finns
allt skäl att göra förändringar på dessa
punkter för såväl den ena som den
andra gruppen.

En fråga som jag inte tror att någon
av de föregående talarna har berört
och som är upptagen i en motion av
bl. a. herr Westberg gäller rätten till
avdrag vid beskattningen för underhåll
åt eget barn, vilket utges av en icke
vårdnadshavare. Maximibeloppet för
detta avdrag sattes ursprungligen i relation
till ortsavdraget. Inget vore därför
naturligare än att i anslutning till
höjningar av ortsavdraget också höja
maximibeloppet för avdragsrätten för
skattskyldig, som utger underhåll till
icke hemmavarande barn. Så har emellertid
inte skett. Tidigare yrkanden i
den riktningen har avfärdats.

Det råder nog inget tvivel om att det
skulle vara möjligt att, på sätt som är
utvecklat i motionen, få till stånd förmånligare
avtal om underhåll till barn,
därest det fanns en möjlighet att uppjustera
maximum för avdragsrätt härvidlag.
Ett flertal barnavårdsmän har
också omvittnat att det förhåller sig
på det sättet.

I de bestämmelser som finns rörande
detta avdrag har tidigare stått att i den
mån vederbörande kan visa att han har
fullgjort betalningsskyldighet skall möjlighet
till avdrag föreligga. Utskottet
påpekar: »Avdraget torde emellertid i
praktiken ha i icke ringa omfattning utvecklats
till ett schablonavdrag.» Den
omständigheten använder utskottet som

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

en motivering för att avfärda motionskravet.
Det är ett mycket egendomligt
sätt att dra slutsatser.

Om det är så att man icke följt de
gällande bestämmelserna på denna
punkt och alltså icke hållit fast vid kravet
på fullgjord betalningsskyldighet
för medgivande av avdragsrätt, bör
man se till att det blir en annan ordning
vid tillämpningen av bestämmelserna
i stället för att avfärda ett krav
på en mycket naturlig höjning.

Jag vill också säga några ord om en
fråga som redan tidigare i dag berörts,
nämligen lösningen av folkpensionärernas
marginalskatteproblem. Vi har
från folkpartiets sida inte något yrkande
utan endast ett yttrande på den
punkten. Jag vill därför bara stryka
under frågans vikt. Jag tror inte att
den rätta vägen att lösa detta problem
är att tillskapa specialregler i fråga om
avdraget för just pensionärernas del.
Men det är en mycket viktig angelägenhet.
Från folkpartiets sida har vi år
efter år pekat på nödvändigheten av
att åstadkomma en bättre ordning i
fråga om just den hårda marginalskatten
för pensionärernas extrainkomster.
I år liksom under tidigare år har folkpartiet
hänvisat till möjligheter att lösa
detta problem genom att införa en
mindre stark reduktion av de skilda
inkomstprövade förmåner som pensionärerna
har.

Vad sedan allmänt gäller förvärvsavdragen
för samtliga grupper vill jag
till att börja med peka på vad utskottet
har skrivit. Utskottet säger att nu
tillåtna avdragsbelopp kan antas i övervägande
antalet fall täcka den skattskyldiges
av förvärvsarbete faktiskt föranledda
merkostnader. Utskottet tilllägger
att man inte kan bortse ifrån att
många skatteskyldiga har inga eller
obetydliga merkostnader vid förvärvsarbete.

Detta är i sanning ett egendomligt
konstaterande. Det är klart att konstaterandet
äger sin riktighet, om man

utgår ifrån att det är exakt samma
skattekraft i det intjänade belopp som
familjer med två förvärvsarbetande bär
jämfört med vad familjer med en förvärvsarbetande
har. Om man skall komma
fram till detta konstaterande, måste
man nämligen antingen utgå från det
alternativet att ett dubbelarbete skall
utföras av de familjer där två förvärvsarbetar
eller från det alternativet
att den som är hemma över huvud taget
inte utför något nyttigt arbete. Båda
utgångspunkterna är lika felaktiga. Jag
tror att jag från denna talarstol någon
gång tidigare har sagt, att jag betraktar
det som en grov förolämpning mot de
kvinnor som i dag arbetar i hemmet,
vare sig de har barn eller är utan barn.
Jag betraktar nämligen även de hemmavarande
såsom en i hög grad aktiv
medborgargrupp. Om man gör det kan
det inte finnas några som vid inträde
i förvärvslivet blir utan merkostnader
— naturligtvis under förutsättning av
att man inte utgår ifrån att det skall
vara ett dubbelarbete, att det alltså skall
finnas vissa människor i detta land,
vilka skall vara dömda till dubbelarbete
för all framtid. Med tanke på det
tryck vi i alla fall utövar på fritidsfrågorna
och önskvärdheten av att människor
skall få ut så lång och innehållsrik
fritid som möjligt utgår jag ifrån
att så inte är fallet. Det kan inte vara
riktigt att samtidigt ta för givet att en
del människor skall vara dömda till
livstids dubbelarbete.

Det har talats en del om arbetsmarknadssynpunkter
på dessa frågor. Den
bild som herr Eriksson i Bäckmora
målade av situationen var mycket riktig.
Skattesynpunkterna spelar onekligen
om inte en avgörande så dock en
betydande roll, och egendomligt vore
det väl annars. Även om ett hängivet
intresse för ett yrkesarbete förefinnes
och även om det föreligger ett intresse
av att hjälpa till inom ett område, där
det föreligger brist på arbetskraft och
för vilket man är utbildad, kan man

Torsdagen den 21 maj 19(14 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

inte konnna ifrån att även de kvinnor
det här gäller har förmågan att tänka
ekonomiskt. Då finns det en mängd
situationer — praktiskt taget samtliga,
vågar jag siiga — i vilka det icke är
lönande att arbeta med tanke på det
skattesystem vi för närvarande har.

Jag tycker att det vore värdefullt
om de herrar, vilka varit med i bevillningsutskottet
och vilka eventuellt funderar
på att trycka på knappen till förmån
för utskottets förslag, ginge hem
och förhörde sig om huruvida de hemmavarande
hade den uppfattningen att
det arbete som utföres i hemmet icke
kunde anses värt mer än cirka 170 kronor
per månad när man har barn och
cirka 25 kronor per månad när man
icke har barn. Den som kommer hem
med en sådan förolämpning blir nog
inte .särskilt välkomnad.

Det var mycket intressant att höra
det replikskifte i en annan fråga som
tidigare pågick mellan herrar Kärrlander
och Nilsson i Svalöv. Herr Kärrlander
hänvisade då till allmänna skatteberedningen.
Denna hänvisning finns
ju med på punkt efter punkt även i
detta utskottsbetänkande. En sådan
hänvisning som motivering är gångbar
i de flesta sammanhang. Det hade
emellertid varit intressant om herr
Kärrlander hade svarat på herr Nilssons
i Svalöv mycket berättigade fråga
om var konsekvensen finns just när det
gäller denna motivering. Alla i denna
kammare känner väl till att det är mycket
vanligt att man rycker ut en fråga
som just är föremål för ett utredningsarbete.
Det har också skett vid upprepade
tillfällen när det gällt just allmänna
skatteberedningen. Man rycker ut
en fråga för ett omedelbart beslut, men
vid ett annat tillfälle kan man med
mycket stark övertygelse tala om att
en sak är föremål för utredning inom
allmänna skatteberedningen, varför
den inte kan tas upp just nu. Var finns
konsekvensen? Det var den frågan som
herr Nilsson i Svalöv ställde, och herr

Kärrlander blev svarslös. Det vore värdefullt
om någon av utskottsmajoritetens
representanter tog upp just den
frågan, ty den kräver onekligen sin belysning.

Folkpartiet har år efter år arbetat
för att få till stånd en bättre lösning av
förvärvsavdragsfrågorna. Jag tycker
det är mycket glädjande att våra synpunkter
har vitsordats från olika håll.
Vi vet att t. ex. det socialdemokratiska
kvinnoförbundet tidigare har uttalat
sig för höjning av förvärvsavdraget. Vi
vet också att den nyligen utkomna
skriften av en arbetsgrupp, en mycket
representativ sådan inom det socialdemokratiska
partiet, har talat om nödvändigheten
av att förvärvsavdragen
höjs i takt med levnadskostnadernas utveckling.
Men det är klart att det skulle
vara synnerligen värdefullt om uttalanden
i den riktningen också följdes
av ett handlande i samma riktning vid
den parlamentariska behandlingen.

Men på den punkten har vi blivit besvikna
gång efter annan. Här finns tyvärr
en brist på konsekvens som kräver
sin förklaring. För dem som verkligen
känner hur svårt det är att denna
fråga inte har blivit löst kan det naturligtvis
vara angenämt att söva sitt öra
med uttalanden i nämnda riktning.
Men det skulle vara mycket angenämare
för vederbörande, som har problem
av detta slag, att också se ett resultat
av det. Vi kanske kan få svar senare
här även på denna fråga.

•lag nämnde att folkpartiet — som
väl är känt, hoppas jag — år efter år
har arbetat för en lösning av dessa frågor.
Men det har inte varit lätt att vinna
gehör hos regeringspartiet, utan
man har i det längsta bromsat. Så har
det varit även i år beträffande förslaget
om höjning av förvärvsavdragen
upp till maximalt 4 000 kronor. Jag
tror emellertid, att man inte så länge
till kan stå emot detta tryck. Jag tror
att jag vågar sia om att det inte skall
dröja så länge förrän man helt enkelt

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

får ge efter för det kravet. Jag vågar
förutsätta att min spådom är riktig.

Herr talman! Jag ber till slut att få
yrka bifall till reservationerna nr II,
III och V.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Den omständigheten,
att kammaren är relativt glest besatt,
hoppas jag inte skall tolkas som ett bristande
intresse för denna fråga. Många
ledamöter av kammaren kan tycka, att
argumentationen för och emot förvärvsavdragen,
som vi hört år från år, gör
att det väl nu inte kan finnas så många
nya synpunkter att föra fram. Detta kan
ju inte heller bestridas.

Men vi är envetna i denna fråga därför
att vi betraktar en höjning av förvärvsavdraget
för gift kvinna som en
högst väsentlig fråga, lika väsentlig i
dag som under alla de tidigare år vi
fört fram kravet på en ändring av de
nuvarande reglerna.

Jag skall citera en passus som fru
Nettelbrandt tidigare berört. Utskottet
säger: »De avdragsbelopp som erhålls
enligt nuvarande regler torde emellertid
kunna antas i övervägande antalet
fall täcka den skattskyldiges av förvärvsarbete
faktiskt föranledda merkostnader
för barnen under hela deras
minderåriglietstid» — och avstyrker
därför motionsyrkandena om en höjning.

Det är dock endast ett antagande utskottet
gör. Det nuvarande förvärvsavdraget
täcker kostnaderna för ett barn
på daghem, där dagskostnaden är 5 kronor,
därför att kostnaden är subventionerad.
Skulle man betala de verkliga
kostnaderna, skulle förvärvsavdraget
absolut inte räcka till. Det täcker emellertid
inte kostnaderna för flera barn
och än mindre för anställande av kvalificerad
hjälp i hemmet. Det nuvarande
avdragets storlek innebär en högst

märklig undervärdering av barntillsyn
i hemmet. Att kostnaderna för flerbarnsmodern
blir väsentligt mycket större
kan inte bestridas. Den omständigheten
har bekräftats av en undersökning inom
TCO, publicerad under 1963.

Som ännu ett skäl mot en höjning anför
utskottet att »många skattskyldiga
har inga eller obetydliga merkostnader
vid förvärvsarbete». Det kan ju finnas
fall, där kostnaderna är inga eller obetydliga,
men det är lika ostridigt att
många har större omkostnader, och för
dessa är det nuvarande förvärvsavdraget
otillräckligt. Med denna utgångspunkt
tycker vi i högerpartiet att det
riktiga borde vara att man fick göra
avdrag för de verkliga, styrkta kostnaderna.

I den proposition som föregick 1960
års riksdagsbeslut betonades, att förvärvsavdraget
är ett rent omkostnadsavdrag.
Samma uppfattning hade kommit
till synes i det betänkande som
1959 avgavs av 1957 års sambeskattningsrevision.
Kostnaderna för barnens
tillsyn är en omkostnad för intäktens
förvärvande och bör sålunda liksom
andra avdrag av denna art vara avdragsgilla.

En generell regel om avdrag för de
verkliga kostnaderna skulle dock innebära
ett betydande besvär för taxeringsmyndigheter
och skattskyldiga.
Man kan därför av praktiska skäl inte
komma ifrån att tillämpa en schablonregel.
Men då får denna regel inte vara
så generös att den gifta modern direkt
påverkas att söka arbete utanför hemmet.
Förvärvsavdraget bör vara »neutralt»,
inte för litet och inte heller för
stort. Vi har under de många debatter
vi haft i denna fråga hävdat, att man
bör vara på det klara med att ett alltför
högt schablonavdrag kan medföra
orättvisor åt andra hållet, d. v. s. att
man får högre avdrag än vad de verkliga
omkostnaderna berättigar till. Med
det hårda skattetryck vi har är förvisso
varje lättnad i beskattningen i hög grad

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m,

Höjning av

angelägen, men man bör därför inte införa
skatteregler, som strider mot beskattningens
principer. Det måste finnas
sammanhang och konsekvens i
skattesystemet.

Förvärvsavdragct är nu knutet till
deu gifta kvinnans förvärvsarbete. Men
man och hustru har gemensamt ansvaret
för hemmet och barnen. Skulle man
inte kunna överväga att även i denna
del av beskattningen införa tudelningsprincipen,
som man tillämpar i andra
delar av skattesystemet? Ett system med
begränsad schablon och därutöver avdrag
för styrkta kostnader skulle ha den
fördelen att man inte inför skatteavdrag
som inte motsvaras av faktiska merkostnader.
Det skulle öppna möjlighet att
göra avdrag för de verkliga kostnaderna
och därmed stimulera önskemålet att
söka åstadkomma så god tillsyn som
möjligt av barnen. Som det nu är kan
man inte bjuda en lön som kan konkurrera
med arbetsersättningen på daghemmen.
Familjen skulle få större valfrihet
och inte behöva trassla sig fram
på alla möjliga sätt som man ofta gör
för närvarande.

Som jag tidigare nämnt är förvärvsavdraget
knutet till de kostnader man
har för vården av barnen. Samma situation
kan emellertid uppkomma vid vård
av annan person — ålderstigna föräldrar,
sjuk eller invalidiserad make, kroniskt
sjuka äldre barn o. s. v. Även i
dessa fall kan kostnader uppkomma
som är att jämställa med kostnader för
intäktens förvärvande.

Vi är, herr talman, inom högerpartiet
vana vid att våra förslag vinner
gehör först efter ihärdiga och upprepade
framstötar. Jag förmodar att det
även denna gång som alla tidigare år
är herr Brandt som skall föra utskottets
talan, och jag förutsätter att han, i
likhet med vad herr Kärrlander gjorde
nySS — och som också apostroferades
av fru Nettelbrandt — kommer att hänvisa
till den sittande skatteberedningen.

barriär mot varje ändring av skattereglerna,
när förslagen kommer från vårt
håll. Är det däremot regeringen som vill
åstadkomma en förändring i skattereglerna,
går det utomordentligt bra att
föregripa skatteberedningens resultat.

•lag vill emellertid glädja herr Brandt
med att vi, till skillnad mot regeringen,
verkligen har tagit hänsyn till skatteberedningen,
därför att vi vet att den
inom en icke alltför avlägsen framtid
— för att uttrycka sig försiktigt — kommer
att lägga fram förslag i fråga om
skattereglerna och även i fråga om förvärvsavdragen.
Av denna anledning har
vi i år begränsat vårt yrkande till en
riksdagsskrivelse om att beredningen
bör beakta våra i motionerna framförda
synpunkter. Det är litet sent att behandla
dessa motioner nu i maj, när vi väntar
skatteberedningens förslag om några
veckor. Men vi får väl avvakta resultatet
av skatteberedningens arbete och
de förslag den lägger fram. Då får vi
se om det är det socialdemokratiska
motståndet i bevillningsutskottet eller
våra förslag som har vunnit skatteberedningens
gehör.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen nr VI, som
avser punkt D i bevillningsutskottets
betänkande nr 35.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Får jag börja med en
liten replik. Jag tänkte spara den till
slutet, men med anledning av fru Nettelbrandts
yttrande, då hon talade så
vackert om hemmafruarna, vill jag fråga
henne om hon aldrig har tänkt på att
det här förslaget kostar några hundra
miljoner. Det blir då fråga om ett
skattebortfall för stat och kommun. Jag
föreställer mig att Ni anser att detta inte
går, utan att det måste bli en omfördelning.
Följaktligen skall hemmafruarna
och de ensamstående utan barn vara
med och betala vad Ni här vill ge de
andra. Så enkelt var det, min käre Watson.
Jag skall återkomma till detta.

Den har kommit att bli eu så effektiv
2_Andra kammarens protokoll 1964. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

Denna fråga är ju litet trasslig, och
därför skall jag i mitt anförande gå efter
reservationerna i betänkandet.

En ensamstående kvinna med hemmavarande
barn under 16 år äger nu rätt
till ett fast avdrag på 300 kronor plus
kvotavdraget på 20 procent, sammanlagt
högst 2 000 kronor. Även gift kvinna
med hemmavarande barn åtnjuter
denna förmån. Om hon arbetar i annans
rörelse eller egen rörelse har hon också
rätt till avdrag på sammanlagt 2 000
kronor. Men varken ensamstående eller
gift kvinna som arbetar i jordbruksfastighet
har denna rätt. Inte heller
hustru som arbetar i mannens jordbruk
eller rörelse äger rätt till annat än det
fasta avdraget på 300 kronor. Något
kvotavdrag får hon inte göra. Det sistnämnda
rör alltså den faktiska sambeskattningen.

I reservation 1 yrkas skattefrihet för
inkomst av deltidsarbete vid vård och
tillsyn av äldre människor i deras hem.
Men om man nu skulle genomföra detta,
skulle det helt strida mot skatteförmågeprincipen,
som vi annars tillämpar i
vår skattelagstiftning. Jag vill gärna understryka
vad jag yttrade förra året,
nämligen att det utförs ett mycket förtjänstfullt
arbete i form av vård och
tillsyn av gamla i hemmen — och det
gör man kanske mot ingen eller ringa
ersättning. Detta tjänar ju samhället på.
Det blir billigare än om man skulle ta
in dessa gamla på våra sjukvårdsinrättningar.
Därför ger också landstingen —
skulle jag tänka mig — i regel bidrag
till denna vård. Men att gynna denna
speciella grupp, även om den utför ett
aldrig så behjärtansvärt arbete — såsom
i nämnda fall — vore inte riktigt.
Det skulle innebära ett orättvist gynnande
av en viss kategori skattskyldiga.

Jag är övertygad om att det finns
många andra grupper av skattebetalare
som med samma rätt och med samma
motivering, nämligen att de utför ett
lika behjärtansvärt arbete, skulle kunna
kräva likadan skattefrihet. Med hän -

syn härtill har utskottet menat att vi
inte kan gå den vägen utan att, om
man skall uppmuntra denna hemvårdsverksamhet,
så bör det ske i annan
form. Jag vill erinra om att riksdagen
nyligen beslutat en förstärkning av
sådan vård i hemmen och skattefrihet
för vårdtagaren, men det hjälper inte
i detta fall, då man anser att vårdnadshavaren
skall beviljas skattefrihet. Hur
går det enligt reservanternas förslag om
denne deltidsvårdare, om jag får uttrycka
mig så, skulle sköta två gamla,
och det blir heltidsarbete för vårdaren?
Såvitt jag förstår skall han då inte åtnjuta
någon skattefrihet alls.

Till detta kommer att det är uppenbart
att detta skulle bli mycket svårt
att kontrollera. Med hänsyn till dessa
omständigheter avstyrker bevillningsutskottets
majoritet ifrågavarande förslag.

För ensamstående barnförsörjare gäller
att såväl man som kvinna med inkomst
av rörelse skall ha det fasta avdraget
på 300 kronor samt därjämte
ett avdrag med 20 procent av inkomsten,
dock högst 2 000 kronor. Nu yrkas
i reservation II att även ensamstående
barnförsörjare med inkomst av
jordbruksfastighet skall få samma rätt
till även detta kvotavdrag på högst
1 700 kronor — det blir 2 000 kronor
med de 300 kronorna. Det kan låta bestickande
att detta kvotavdrag utgår till
en ensamstående som arbetar i rörelse
men inte till en ensamstående som arbetar
i jordbruket, och man har gjort
gällande att detta innebär en stor orättvisa.
Jag skall inte säga mycket om
detta, men jag skall förklara varför
denna skillnad kommit till.

Ensamstående rörelseidkare har väl
i allmänhet inte sin bostad i anslutning
till rörelsen. På grund av att hon bor
på annat håll, men även om hon skulle
bo i anslutning till rörelsen är hon
upptagen av arbete och måste lämna
barnen i någons vård. Därför har man
ansett det rimligt att hon får kvotav -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1904 fm.

förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

Höjning av

drag. Däremot har man menat att det
är skillnad på en jordbrukarhustru som
dels bor där arbetsplatsen är, dels bar
möjlighet att öva tillsyn över barnen,
varför det blir mindre merkostnader.
Det är alltså förklaringen till att man
gjort denna skillnad mellan rörelseidkare
och jordbrukare. För de senare
anser man att merkostnaderna blir så
pass begränsade att detta kvotavdrag
inte kan vara nödvändigt.

För övrigt har ju riksdagen aldrig
velat acceptera att exempelvis en hustru
till en jordbrukare och inte licller
till en rörelseidkare skall få schablonavdrag.
I dessa fall anser man att
vederbörande inte deltar i förvärvsarbetet
på ett sådant sätt att merkostnader
för barnens vård generellt uppkommer,
varför schablonavdrag, d. v. s.
också kvotavdrag, inte ansetts motiverat.
Vi har ju nämligen det fasta avdraget
på 300 kronor även för dessa.
Man bör i detta sammanhang beakta
vad majoriteten säger om att socialpolitiska
kommittén skall beakta de ensamstående
barnförsörjarnas problem
och att allmänna skatteberedningen,
som har att pröva frågan om skattebördans
avvägning mellan gifta och ensamstående
skattskyldiga, vid denna
prövning också torde få ta ställning
till frågan om förvärvsavdragets storlek
och konstruktion.

Jag övergår till reservation III. Där
yrkas höjning av förvärvsavdraget från
20 till 25 procent av inkomsten, sammanlagt
dock högst 4 000 kronor mot
nu högst 2 000 kronor, för gifta och
ensamstående med barn. Beträffande
gift kvinna, som verksamt tagit del i
familjens jordbruk eller rörelse och
har barn under 16 år, yrkas i den reservationen,
att mannen förutom det
första avdraget, 300 kronor, också skall
få avdrag med 25 procent av det belopp
som motsvarar femtedelen av hans inkomst
av jordbruk eller rörelse, dock
så att det fasta avdraget och kvotavdraget
sammanlagt uppgår till högst

1 000 kronor. Det är alltså i detta fall
fråga om en faktisk sambeskattning.

Högerns ledamöter har inte velat biträda
detta yrkande av folkpartiet och
centern. Högern yrkar i stället att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala att allmänna skattberedningen
bör framlägga sådant förslag till förvärvsavdrag
för gift kvinna liksom för
ensam barnförsörjare, varigenom avdrag
kan erhållas för styrkta verkliga
kostnader. Nog måste man medge att
detta yrkande kommer väl sent, eftersom
skatteberedningen nu lär vara färdig
med sitt betänkande i denna del.

Men tillåt mig först rent allmänt framhålla
att förvärvsavdraget är utformat
som ett schablonavdrag, som skall täcka
merkostnaden för barnens vård och
skötsel, medan fader och moder arbetar.
Det är alltså ett kostnadsavdrag för
inkomsternas förvärvande enligt vanliga
principer i vår skattelagstiftning.

Kostnaderna i dessa avseenden kan
vanligtvis inte preciseras. De kan, som
utskottet skriver, av naturliga skäl variera
från inga eller ringa kostnader
upp till några tusenlappar. För att få
ett förenklat system har man därför
stannat för detta schablonavdrag, som
utgår oavsett vederbörandes omkostnader
för barnen och oavsett hur gamla
barnen är.

Jag vill alltså understryka — vilket
jag är säker på att 90 procent av alla
som diskuterar förvärvsavdragen inte
tänker på — att det är fråga om ersättning
för merkostnader för barnens
vård. Det är inte fråga om att ersätta
några barnkostnader i hemmet. De är
ju vanliga levnadskostnader och till
dem ger vi bl. a. barnbidrag. Frågan
gäller huruvida det blir några merkostnader
för en kvinna som har förvärvsarbete.
Jag kan försäkra fru Nettelbrandt
att det i vissa fall kan bli
lägre kostnader för barnen borta än
hemma. Det kostar nämligen ingenting
att ha barn i lekskolor och endast ett
ringa belopp på daghem. Om inte fru

36 Nr 26 Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av forvårvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

Nettelbrandt tror mig kan jag namnge
familjer där både mor ocli far arbetar
och där man kan bevisa detta för fru
Nettelbrandt. De tillhör inte kverulanternas
grupp utan redovisar efter gjorda
beräkningar att de inte har några
som helst merutgifter för sina barn
när de har förvärvsarbete.

Skulle man höja schablonavdraget
borde man rimligen sänka åldern för
barnen. Kostnaderna för barnen minskar
nämligen med åldern. Egentligen
är det väl när barnen är i förskoleåldern
som man har de största kostnaderna
för dem. Tar man hänsyn
till vad förvärvsavdraget verkligen avser
att ersätta, nämligen merkostnaderna,
får man en helt annan bild av
detsamma. Sa länge vi har denna form
av schablonavdrag måste vi vara försiktiga
med att höja avdraget. Ju högre
det sättes desto fler blir det som får
»överskott» med hänsyn till kostnaderna.
Därför vill utskottet inte tillstyrka
motionerna om höjning —- allra
helst som allmänna skatteberedningen
snart kommer att framlägga förslag.

Jag har redan sagt, och jag vill gärna
understryka det, att om vi skall
ha förvärvsavdrag vore det bästa att
man införde ett förvärvsavdrag enligt
högerns förslag — alltså rent principiellt,
om jag så får uttrycka mig. Det
innebär avdrag med hänsyn till styrkta
kostnader. Men om det skulle kunna
genomföras måste man naturligtvis bestämma
ett högsta »tak» som inte fick
överskridas. Kunde vi finna en enkel
men ändå säker metod vore en sådan
lösning enligt min mening den bästa.
Högerns förslag torde inte behöva bli
dyrare än det nuvarande förvärvsavdraget
är — i varje fall skulle det inte
bli dyrare än de förslag skulle bli som
har framlagts av folkpartiet och centern.
Jag tror emellertid att högerns
förslag är praktiskt ogenomförbart. Det
måste ju bli synnerligen svårt att praktisera
ett sådant system utan att det
blir krångel och besvär för taxerings -

myndigheterna. Det rationellaste kanske
vore att helt enkelt införa ett vårdnadsbidrag.

Herr Eriksson i Bäckmora talade i
detta sammanhang om sköterskebristen.
Jag känner mycket väl till förhållandena
i det landstingsområde jag tillhör.
Där har jag inte hört att förvärvsavdraget
skulle spela någon roll vid anställningen
av sköterskor. Vi har heller
ingen brist på sköterskor annat än då
det är fråga om nattarbete och annan
obekväm arbetstid, men då hjälper det
inte vad man betalar, de vill ändå inte
ha sådant arbete. Där ligger problemet.
För övrigt är sköterskebristen en
så komplicerad fråga att skattefrågan
inte på något sätt löser den.

Även om vi skulle genomföra högerns
förslag beträffande styrkta kostnader
skulle vi säkerligen snart hamna i samma
situation som vi gjorde beträffande
det Westbergska förslaget om underhållsbidrag
till icke vårdnadshavare.
Det blev helt enkelt inte något annat
än ett schablonavdrag det också till slut.

Vidare skall jag ta upp frågan om
ortsavdrag. I reservation VI återkommer
högern med yrkande om införande
av barnavdrag med 1 000 kronor för
ettvart av de två första barnen och
1 500 kronor för varje följande barn
för såväl gifta som ensamstående. I reservation
IX yrkar högern att »för ålders-
eller invalidpensionär skull utgå
förhöjda ortsavdrag, nämligen med

3 600 kronor för ensam pensionär, med
6 000 kronor för makar av vilka en är
pensionär och med 7 200 kronor för
makar som båda är pensionärer».

Låt mig börja med det sistnämnda yrkandet.
Nog vore det önskvärt att
kunna höja dessa ortsavdrag. Men, som
utskottet understryker, de stats- och
kommunfinansiella förhållandena medger
det inte. Riksdagen har också i år
beslutat höja maximibeloppet för extra
avdrag vid nedsatt skatteförmåga
fr. o. m. årets taxering från 3 000 till

4 500 kronor. Därmed har riksdagen be -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

aktat folkpensionärernas förhållande i
skattehänseende. Med hänsyn härtill
och till skatteberedningens utredningsuppdrag
avstyrker utskottet yrkandet.

Jag återkommer så till högerns yrkande
om barnavdrag.

Detta är ett yrkande som riksdagen
har avslagit flera gånger. Nu kommer
högern med en nyhet. För att möta kritiken
mot att barnavdrag inte kan utnyttjas
av dem som inga inkomster har
eller som har små inkomster, föreslår
man nämligen något, som man kallar
för »negativ skatt». Det skall tekniskt
tillgå så, att den skattskyldige skall anses
ha erlagt preliminärskatt med så
stort belopp som kommunal- och statlig
skatt tillsammans skulle uppgå till fölen
inkomst motsvarande de inte utnyttjade
ortsavdragshöjningarna.

Låt mig ta ett exempel på hur detta
skulle verka. Vi antar att en ensamstående
kvinna med två barn har 5 000
kronors inkomst eller lägre. Hon skulle
då utöver ortsavdraget erhålla ett förhöjt
avdrag för sina två barn på 2 000
kronor, alltså sammanlagt 7 000 kronor.
Detta avdrag kan nu inte utnyttjas. Man
skall då räkna ut vad skatten i detta fall
skulle ha blivit på dessa 2 000 kronor,
och det kan vem som helst göra. Vid
5 000 kronor blir det omkring 500 kronor.
Dessa pengar skall hon aldrig betala
i skatt, eftersom hon aldrig haft
inkomster som medfört denna skatt,
men hon skulle av stat och kommun få
500 kronor, som om hon hade betalat
denna skatt. Det skulle alltså betalas i
negativ skatt till vederbörande. Men
inte ens med detta blir det full rättvisa,
därför att progressionen fortfarande
skulle gynna de stora inkomsttagarna.
Det är lätt att räkna ut, att, om kommunalskatten
är 16 kronor i genomsnitt
och man multiplicerar detta med
2 000 kronor, man får 320 kronor i
kommunalskatt. Följer man sedan skalan
för statlig inkomstskatt upp till 65
procent på dessa 2 000 kronor, blir det
rätt väsentligt högre. Tre gånger så

mycket kan den med den största inkomsten
på det sättet få i hjälp jämfört
med den som har den lägsta inkomsten.

På detta sätt förhåller det sig alltså
med det här systemet, som för övrigt
är så krångligt, att det måste betraktas
som fullständigt opraktiskt och ogenomförbart,
men högern har ju ändå räddat
något av sitt ansikte, när den försöker
att gardera sig genom att låta även personer
med små inkomster få något
med av smulorna.

Om nu riksdagen skulle bifalla dessa
yrkanden om höjning av barnbidrag,
ortsavdrag och förvärvsavdrag, skulle
det naturligtvis resultera i ett väsentligt
skattebortfall för stat och kommun.
Annars måste det bli en omfördelning
mellan en viss grupp av skattebetalare
och andra, d. v. s. barnfamiljer skulle
få pengarna och de ensamstående och
familjer utan barn måste betala. Detta
innebär väl ändå konsekvenser som
riksdagen inte nu kan bedöma, och
den kan därför inte heller ge sitt bifall.
Jag tror att högern förra året beräknade,
att enbart kostnaden för barnavdragen
skulle uppgå till mellan 300 å 400
miljoner kronor, och vad herr Eriksson
i Bäckmora yrkar på skulle säkerligen
kosta 100 miljoner kronor.

Lägger man till det ena till det andra
kan man konstatera, att det är åtskilliga
hundra miljoner kronor som de partier
yrkar på, vilka mest talar om skatternas
höjd. Det av partierna som yrkar på
de största utgifterna, nämligen högern,
vill ju ha skattesänkning i år. Jag tycker
att detta är ett rent mirakel.

Herr talman! Nu kan vi emellertid
vänta förslag från den allmänna skatteberedningen,
och därför kan fru Nettelbrandt
vara så tvärsäker, att vi kommer
att besluta det vi inte var med på
tidigare. Hon vet nämligen att den allmänna
skatteberedningen skall komma
med ett förslag. Vi har ju läst om detta
i tidningarna, och troligen kommer den
med förslag som både högern, centern
och folkpartiet tidigare lämnat. Dessa

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m

partier är ju alltid i den situationen,
att de kan ligga en bit före, ty de kan
både höja utgifterna och samtidigt begära
skattelättnader. Detta kan emellertid
inte socialdemokratien, som sitter
i regeringsställning. Man måste alltid
ha täckning för sina förslag. Nu
kommer emellertid den allmänna skatteberedningen
med sitt betänkande, som
berör just de frågor som behandlas i dag,
och då kan det väl ändå inte vara rimligt,
att man skall fatta beslut om skrivelser
till Kungl. Maj:t om att överlämna
delar av detta till skatteberedningen,
som redan avslutat sitt arbete i denna
punkt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande.
Det som jag inte nu berört kommer
fru Holmqvist att ta upp och i övrigt
komplettera vad jag nu anfört.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är tydligt att vi kan
få litet variation på denna konfekt från
år till år. Det beror väl på att vi nu närmar
oss skatteberedningens förslag.
Detta, herr Brandt, gör att ni inte kan
vara lika tvärsäkra som ni varit de tidigare
åren. Jag hoppas att herr Brandt
inte menade, att det var ett argument
mot mig att säga, att vi är väl sent ute
eftersom skatteberedningens betänkande
snart kommer, ty det var ungefär
detsamma som jag sade. Men herr
Brandt, dessa motioner behandlades i
bevillningsutskottet för ungefär två månader
sedan. Sedan lades de av någon
för mig förborgad orsak på is. Ett riksdagsbeslut
för två månader sedan hade
möjligen kunnat påverka skatteberedningens
slutliga ställningstagande genom
en riksdagsskrivelse. Som herr
Brandt vet har vi emellertid också andra
möjligheter att i skatteberedningen
framlägga våra synpunkter.

Det är bäst att jag passar på att inkassera
det erkännande jag fick av herr
Brandt. Det gladde mig verkligen. Han

sade, att det bästa vore att genomföra
högerns förslag. Därefter gjorde herr
Brandt en andhämtningspaus. Jag fick
intrycket att herr Brandt själv blev förskräckt
av att han eventuellt sagt för
mycket och sedan måste ta tillbaka och
tillägga »rent principiellt». Men det var
ändå ett litet medgivande.

Men säg mig den glädje som varar
beständigt. Sedan gick nämligen herr
Brandts hela argumentation ut på att
smula sönder högerns argumentering
för att få avdrag för de verkliga, styrkta
kostnaderna.

Jag kan instämma när herr Brandt säger:
Låt oss vänta tills skatteberedningens
förslag kommer. Men då får vi
också se vem som får rätt! Jag medger,
herr Brandt, att ett beslut därmed inte
är fattat i riksdagen, men om skatteberedningen
kommer till ett visst resultat
får man ändå förmoda att detta
kommer att föras vidare i någon form.
Vad visste vi då vi väckte motionen
i januari om när skatteberedningen skulle
lägga fram sitt förslag? Det kan inträffa
händelser som spräcker tidtabellerna!
Det har vi upplevt många gånger.
Vi kunde inte vid denna tidpunkt veta
när skatteberedningens förslag skulle
komma eller vad det skulle innehålla.
En punkt i herr Brandts resonemang
måste jag vända mig mot.

Herr Brandts argumentering tyder
på att ni är fixerade vid uppfattningen
att statsinkomsterna är något statiskt
och oföränderligt och att ni är så låsta
i åsikten att varje skattesänkning eller
ändring till en rättvisare beskattning
för t. ex. barnfamiljerna genom förvärvsavdrag
eller ortsavdrag måste betalas
av andra, av barnlösa familjer och
ensamstående. Är ni alltså på socialdemokratiskt
håll fullständigt främmande
för tanken att använda statens
ständigt stigande skatteinkomster till
en rättvisare beskattning av barnfamiljerna
utan att flytta över belastningen
på andra? Vi kan i varje fall tänka oss
att gå den vägen.

Torsdagen den 21 inaj 1904 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. in

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det var inte utan att
jag fick det intrycket av herr Brandts
anförande att vi skulle kunna känna
oss relativt lugna inom oppositionen
bara detta förslag från skatteberedningen
blir framlagt, alldenstund detta, efter
vad man kunde förstå, skulle komma
att i mycket stor utsträckning tillfredsställa
en hel del av våra önskemål.

Ingen skulle vara gladare än vi, herr
Brandt, om vi efter alla dessa års tjat
om de höga skatterna och den orättvisa
fördelningen på många områden skulle
få se ett förslag på riksdagens bord
som innebar att vi åtminstone på väsentliga
punkter skulle kunna få någon
rätsida på problemen.

Herr Brandt tillbakavisade kravet på
förvärvsavdrag för jordbrukarhustrurna
och menade att det rådde speciella
förhållanden för dem. Hur förhåller det
sig egentligen? Faktum är att jordbrukarhustrurnas
situation, även om de
samtidigt som de utför arbete får ha
hand om sina egna barn, ingalunda är
tillfredsställande. Därför borde även de
vara berättigade till förvärvsavdrag.
Man kan se unga energiska jordbrukarmakar
med kanske ett barn med sig på
var sin traktor ute i markerna. Det är
naturligtvis inte tillfredsställande, utan
de borde också ha möjlighet att få någon
som vårdar barnen, och då skulle de
givetvis ha rätt att göra avdrag för de
kostnader som är förenade med detta.
Kostnaden är ju nödvändig för att de
skall kunna förvärva sin inkomst. Detta
gäller inte bara jordbrukarhustrurna
utan även hustrur till andra mindre företagare,
handlande och liknande. De
har precis samma problem.

Herr Brandt försökte vidare göra gällande
att högerpartiets förslag beträffande
barnavdragen skulle gynna de stora
inkomsttagarna men vara till nackdel
för de små. Jag tror att vi så småningom
skall få fram uppgifter som
gör slut på denna debatt. Faktum är att

det förhåller sig precis tvärtom. Jag
skall bara ge ett enda exempel, om tiden
medger det.

Det är lättast att exemplifiera vårt
förslags verkningar inom kommunalbeskattningen,
som inte är progressiv.
Om t. ex. en person har 10 000 kronor i
beskattningsbar inkomst och utdebiteringen
är 15 kronor per skattekrona,
blir kommunalskatten 1 500 kronor. Om
vi inför barnavdrag och vederbörande
har ett barn, blir den beskattningsbara
inkomsten bara 9 000 kronor, och därmed
får han en kommunalskatt på 1 395
kronor om hänsyn tages till en till
15,50 höjd utdebitering. I fråga om större
inkomsttagare med exempelvis 30 000
kronors inkomst kommer skattebortfallet
inte att bli mer än 5 kronor med samma
utdebiteringsprocent. Det är tydligt
och klart att vårt förslag gynnar de små
inkomsttagarna och inte de stora.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt ansåg att
jag talade med sådan värme om hemmafruarna.
Jag beklagar att jag inte kan
säga detsamma om honom. Herr Brandt
avfärdade hela frågan om deras situation
med att det kostar så mycket att
genomföra denna ökning av förvärvsavdraget.
Så lätt kan man dock enligt
min mening inte göra sig kvitt vare
sig frågan om lösning av förvärvsavdragsproblemet
eller frågan om hemmafruarnas
situation. Så lätt kan man
inte kringgå ett erkännande av det produktiva
och betydelsefulla arbete de gör
i hemmet. Ett sådant erkännande, hem
Brandt, bör inte bara ge utslag i exempelvis
skattesammanhang utan även i
direkt positiva sammanhang när det
gäller andra frågor, men den saken
skall jag inte ta upp nu.

Herr Brandt yttrade något verkligt
intressant om skillnaden mellan jordbrukare
och andra företagare såvitt det
gäller kostnaden för barnens vård. Han
ville markera att skillnaden var bety -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

dande därför att en jordbrukare har
sin arbetsplats och barnen på samma
ställe, medan detta icke är fallet för
andra företagare. Jag kan medge att
en viss mindre skillnad finns därvidlag,
men den är mycket obetydlig. Om
den skulle vara av sådan betydenhet att
den borde medföra en olikhet sådan
som den som gett utslag i vår nuvarande
skattelagstiftning, förutsätter det att
herr Brandt menar att barnens vård är
lika med ett tittande på barnen.

Jag håller med herr Brandt om att
en jordbrukare självfallet har lättare
att se till barnen än vad en företagare
har, som befinner sig långt ifrån hemmet.
Men barnets vård är en mycket stor
arbetsuppgift, och den kan inte lättare
kombineras med en jordbrukares än en
företagares arbetsuppgifter.

Om herr Brandt diskuterar den saken
med någon som haft med barnavård
att göra, skall han säkert bli övertygad
om att vården av ett barn är
något annat och mera än bara tillsyn.
Dessvärre är det många som har den
synen på frågan, och då är den inställning
man tidigare haft till förvärvsavavdraget
helt naturlig.

Sedan är jag mycket glad för att herr
Brandt konstaterade att principen om
skatteförmåga är en princip som vi annars
alltid tillämpar, och då förutsätter
jag den skall tillämpas även i detta
fall. Därför vill jag fråga herr Brandt
— jag bortser då från sådana personer
som har dubbelarbete och finner sig i
det som någonting naturligt — om han
menar att den familj, som har 20 000
kronor i inkomst av ena makens arbete,
har samma skatteförmåga eller i
det närmaste samma skatteförmåga som
den familj med lika stora inkomster, där
båda två har varit med om att släpa
ihop inkomsterna?

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt gjorde en
verklig kraftansträngning för att kom -

ma med en förklaring till min fråga angående
olikabehandlingen av den ensamstående
barnförsörjande såsom jordbrukare
eller såsom annan rörelseidkare,
och jag måste säga att svaret var
både krystat och oriktigt. Enligt herr
Brandt skulle skillnaden där vara att
jordbrukaren har sin arbetsplats hemma
i bostaden men det förhåller sig
inte riktigt så, herr Brandt, utan jordbrukaren
har sin arbetsplats ute på
åker och äng, kilometer borta ifrån
hemmet. Han har dessutom sitt arbete
i skogen där han kanske är miltals borta
på skogsarbete. Menar herr Brandt
verkligen att denne skall föra med sig
de små barnen ut i skogen och på åker
och äng? Är det den typen av barnavård
som herr Brandt vill skapa?

I andra fall är det så att en handlande
och en hantverkare kan ha sin arbetsplats
i anslutning till bostaden eller
i dess omedelbara närhet, men så är
inte fallet med jordbrukaren. Därför
kan jag inte godta den förklaring som
herr Brandt sökte lämna.

Sedan vill jag fråga herr Brandt: Var
går principen i resonemanget när det
gäller förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
kvinnor och företagarhustrurna
och i jordbruk och handel? Utskottet
har skrivit, och det har också herr
Brandt som stöd citerat, att när det
gäller förvärvsarbetande kvinnor har
många skattskyldiga inga eller obetydliga
medkostnader vid förvärvsarbetet,
och därför måste man bibehålla ett
schablonavdrag utan undantag.

När det gäller jordbrukare och rörelseidkare
uppkommer inte merkostnaderna
så generellt, säger han, så av
det skälet kan man inte ha ett schablonavdrag.
Detta svär ju precis emot vartannat,
det måste herr Brandt inse, och
nu måste herr Brandt bestämma sig.
Vad är riktigt och vad är fel i dessa
olika sätt att motivera i det ena eller
andra fallet? Vad är konsekvensen och
vad är principen? När det gäller förvärvarbetande
kvinnor i hemmen finns

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragcn vid beskattningen m. m.

det sådana som har sitt arbete i hemmen
och som också får tillgodoräkna sig detta
avdrag, exempelvis skinnsömmerskorna
på vissa håll i Dalarna och på andra
platser. Vad är då skillnaden mellan
dessa som utför detta arbete i hemmen
och en jordbrukarhustru som utför
arbetet i hemmet och i mannens
rörelse?

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman sade att
bevillningsutskottet hade lagt motionen
på is därför att allmänna skatteberedningen
arbetar med dessa frågor, men
nu är det så, herr Björkman, att jag har
inte kunnat märka att något utskott, inte
ens de borgerliga representanterna
i utskotten, har varit med om att tillstyrka
motioner som gäller en fråga
som är föremål för utredning, och därför
är det inte så konstigt att man avfärdat
frågor som handlägges av allmänna
skatteberedningen. Jag vill naturligtvis
inte förneka oppositionens rätt
att motionera. Det är självklart, och det
förstår jag — jag säger inte detta i
någon ond avsikt — och under valår
är det uppenbart att partierna vill redovisa
sina ståndpunkter i olika frågor.
Jag vill inte diskutera detta i onödan
men det kunde man väl ha redovisat
utan att i dag yrka på en skrivelse till
allmänna skatteberedningen.

Sedan säger herr Magnusson i Borås
att jag skulle ha sagt att oppositionen
kan vara lugn för nu kommer skatteberedningen
med sitt förslag, underförstått
att det kommer att innebära det
och det. Jag vet inte mer än de flesta
andra vad skatteberedningen kan komma
med för förslag. Jag har bara läst
i tidningarna, men jag vet i alla fall
att skatteberedningen inte nöjer sig
med förslag i delfrågorna utan samtidigt
kommer med förslag om hur vi
skall finansiera dessa utgifter, och det
blir kanske något beskare att bita i
samtidigt, men det bör man göra när

man ställer ut växlar. Man skall kunna
inlösa dem också.

Beträffande jordbrukarna vill jag säga
att ju högre schablonavdrag man
har desto försiktigare måste man vara
med att utvidga den krets som skall
ha det, eftersom bevisligen detta schablonavdrag
utgår även till den som inte
har några som helst merkostnader för
sitt förvärvsarbete på grund av barnet.

Fru Nettelbrandt säger att det verkar
som om man inte skulle förstå att
det fordras mer än tillsyn av barnet.
Visst gör det det, men man får inte
glömma att detta bygger helt och hållet
på ett schablonavdrag, och då måste
man vara försiktig med att sätta det
över en viss höjd.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Eftersom skatteberedningen
i början av juni månad kommer
att lägga fram ett samlat förslag
rörande beskattningen av fysiska personer,
är dagens debatt om avdragsfrågorna
vid beskattningen egentligen ganska
onödig. Det har emellertid avgivits
en rad reservationer till bevillningsutskottets
betänkande nr 35, och jag vill
i all korthet säga några ord om ett par
av dem.

I år har det blivit samling i mitten
i fråga om det årliga folkpartiförslaget
om höjt förvärvsavdrag till maximalt
4 000 kronor för förvärvsarbetande gift
kvinna och ensamstående föräldrar med
hemmavarande barn under 16 år. Detta
förslag bör anstå till dess skatteberedningens
bebådade förslag har lagts
fram, så att det blir möjligt att ta del
av det materialet vid bedömningen av
förvärvsavdragets storlek och vad som
skapar det ekonomiska underlaget för
en sådan skattereform. Vi hoppas att
detta skatteberedningens förslag skall
skapa möjligheter att genomföra andra
reformer både på skatteområdet och
på det sociala området.

Enligt officiella uppgifter har de för -

2*_Andra kammarens protokoll 1964. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

värvsarbetande gifta kvinnornas antal
ökat med omkring 30 000 årligen under
en följd av år. I en bestämd vecka i
februari månad i år utgjorde de gifta
kvinnorna på arbetsmarknaden 770 000,
av vilka 372 000 hade deltidsarbete. Enligt
1960 års folkräkning hade antalet
gifta kvinnor, verksamma inom undervisningen,
mellan 1950 och 1960 ökat
med 117,8 procent till 41 162. Inom sjukvården
hade antalet gifta kvinnor ökat
med 78 procent till 36 413.

Dessa siffror visar tydligt att gifta
kvinnor önskar förvärvsarbeta, om arbetstillfällen
erbjudes, men det är just
det som är den springande punkten för
många. Alltför många har inte tillfälle
att förvärvsarbeta, även om maken har
så små inkomster att stor anledning
föreligger för kvinnorna att förvärvsarbeta
av rent ekonomiska skäl och där
inte något skattetänkande ligger bakom.

Herr Eriksson i Bäckmora sade att
det är en gammal skiva man här spelar.
Ja, det är det. Rösten är herr Erikssons
i Bäckmora, men argumenten i skivan är
folkpartiets. Herr Eriksson anlade precis
samma synpunkter som folkpartiet
har gjort under en rad av år och sade
att man främst skall stimulera sjuksköterskorna
att gå ut på arbetsmarknaden.

Till fru Nettelbrandt vill jag säga att
hon väl inte kan bortse från, att om det
nya förvärvsavdraget skulle värdera
hemarbetet, så blir konsekvensen den
att de familjer där hustrun arbetar i
hemmet samt de ensamstående skulle
fä bära en större andel vid den nya fördelningen
av beskattningen. Trots allt
är det ju en del mödrar som vill stanna
i hemmet och vårda sina barn. Det vore
inte riktigt att försöka dirigera dem ut
på arbetsmarknaden. Fru Nettelbrandt
sade också att dubbelarbete förekommer
även i de fall, där makarna inte har
hemmavarande barn, men vad är det
då för skillnad mellan två makar utan
barn och ensamstående utan barn?

Sedan tog fru Nettelbrandt också upp
det kvinnoprogram som lagts fram inom

det socialdemokratiska arbetarpartiet,
det kommer att tas upp till debatt på
partikongressen, där man också kommer
att besluta om det.

Man har här vänt sig mot utskottets
skrivning, men i reservation III har
centerpartiets och folkpartiets reservanter
själva anfört: »Genom förvärvsavdraget
avses kompensation skapas för
de merkostnader som är förenade med
hustrus förvärvsarbete. De undersökningar
som gjorts har visat att ifrågavarande
merkostnader i många fall vida
överstiger det nuvarande förvärvsavdragets
maximum, som är 2 000 kronor.»

Detta visar ju att reservanterna inte
är så säkra på hur många fallen är, och
i vart fall påstår man inte att de rör sig
om de flesta fallen. Jag menar sålunda
att en höjning av förvärvsavdraget kan
anstå till dess skatteberedningens förslag
prövats.

I samma reservation föreslås att gift
rörelseidkare eller jordbrukare med
hemmavarande barn under 16 år skall
få göra avdrag för hustruns arbete i
jordbruket respektive företaget med 25
procent av 20 procent av inkomsten,
maximalt 1 000 kronor. Fru Nettelbrandt
sade dock att vården om barnen
tar hela tiden och att man alltså inte
kan ha barnen med sig på arbetsplatsen.
Om vården tar hela tiden, så kan
ju hustrun inte delta i mannens rörelse.

Herr Eriksson i Bäckmora har tagit
upp frågan, varför hustrun till en affärsman
eller jordbrukare inte får göra det
särskilda förvärvsavdraget, det s. k.
kvotavdraget, inte ens med 1 000 kr.
Orsaken är, som herr Bran dt framhållit,
att de har större möjligheter att ha tillsyn
över barnen under den tid de deltar
i arbetet.

Om pressuppgifterna är riktiga har
denna fråga prövats av skatteberedningen,
och det finns anledning hoppas
att beredningen i så fall funnit en enklare
form för avdrag, ifall sådant skall
medges.

I de likalydande motionerna I: 80 och

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Höjning av förviirvsavdragen

11:101 finns en passus i motiveringen
som jag tycker är tilltalande. Det lieter
—. jag tror att herr Björkman läst upp
avsnittet tidigare:

»Eftersom förvärvsavdraget är ett omkostnadsavdrag
hör det i och för sig
vara ''neutralt’ vid den bedömning den
förvärvsarbetande modern gör när hon
tar ställning till frågan om att ev. skaffa
sig arbete utom hemmet. Det får med
andra ord varken vara för litet eller
för stort. Är schablonavdraget för generöst
tilltaget, får avdraget lätt den verkan
att den gifta modern därav påverkas
att söka arbete utom hemmet. Den
extra favör hon erhåller genom det för
höga avdraget är att jämställa med en
premie. Detta kan även ha psykologiska
verkningar, nämligen om allmänheten
bibringas den uppfattningen att avdraget
har sin grund i en statens önskan att
få ut gifta mödrar på arbetsmarknaden.»

Av detta borde man kunna dra den
slutsatsen, att det verkligt neutrala vore
att ge ett låt oss kalla det vårdnadsbidrag,
som var knutet till barnet och som inte
bara blev neutralt till barnpassningskostnaden
utan också gav lika mycket
till varje familj oavsett inkomsten. Det
är bara när det gäller förslaget till barnavdrag
vid beskattningen som man känner
igen den gamla högern. Förslaget
minskar statens inkomster med 300 miljoner
kronor och kommunernas inkomster
med 350 miljoner kronor. Det skulle
alltså göra den redan svaga budgeten
ännu svagare. Härtill kommer kommunernas
kostnader. Riksdagen har också
fattat en rad beslut som är kostnadsökande
i förhållande till regeringens
förslag.

En ny giv för året är att de som har
för låga inkomster för att tillgodogöra
sig avdraget skall påföras återbäring
som om preliminär skatt hade inbetalats.
Detta blir en opåräknad kostnad
för stat och kommun. Här ser vi än en
gång hur det enklaste systemet är ett
direkt bidrag.

Det blir alltså krångel enligt motio -

och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

närernas förslag. Dessutom frågar man
sig vilken av tvä förvärvsarbetande makar
med barn som skall få tillgodogöra
sig skatteavdraget respektive eventuell
återbäring.

När förslaget om avdragsrätt för
skattskyldig som underhåller icke hemmavarande
barn lades fram avstyrktes
det av flera myndigheter, bl. a. kammarrätten,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet
och en rad länsstyrelser.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län befarade att skattelindring kunde
ske där sådan inte var befogad. Departementschefen
skrev i sin motivering
att avdrag bör medges för vad som faktiskt
utgivits, dock högst till ett belopp
som förslagsvis kan bestämmas till
1 000 kronor eller samma belopp som
vid ifrågavarande tillfälle kan erhållas
i förhöjt ortsavdrag. En följd av detta
blir att den underhållsskyldige får ta
vara på och på begäran uppvisa kvitton
på utgivet underhållsbidrag, skrev statsrådet
vidare. Avdraget har i stor utsträckning
utvecklats till ett schablonavdrag,
enligt de uppgifter som kunnat
inhämtas.

Utskottet ställer sig inte avvisande till
en höjning av avdraget men vill invänta
skatteberedningens förslag. Jag förmodar
att skatteberedningen undersöker
verkningarna av gällande avdrag.

I såväl motionen som reservationen
erinras om relationen till ortsavdraget.
Höjningen skulle genom detta samband
vara 125 kronor, men man har föreslaget
1 000 kronor ytterligare. Motiveringen
är att barnavårdsmannen skulle
ha lättare att få till stånd frivilliga avtal
om underhåll till utomäktenskapliga
barn genom att framhålla att rätt förelåg
till skatteavdrag med 2 000 kronor.
Men ett sådant argument kan bli tveeggat.
Med precis samma rätt kan ju
barnafadern göra gällande att de skattelättnader
som ensamstående moder erhållit
bör leda till att underhållsbidraget
sänks i motsvarande mån. Jag är
övertygad om att det är bäst för det

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

intresse ■— barnets — som barnavårdsmannen
skall tillvarata att man håller
sig till vad som står i 7 kap. 2 § föräldrabalken:
»I kostnaden för barnets
underhåll tage envar av föräldrarna del
efter sin förmåga.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i samtliga delar.

I detta anförande instämde fru Löfqvist
och fröken Bergegren (båda s).

Fru RYDING (k):

Herr talman! I fråga om förvärvsavdragets
och kvotavdragets storlek har
vår grupp i motion 11:462 i år liksom
föregående år starkt framhållit nödvändigheten
av en höjning av förvärvsavdraget
till minst 4 000 kronor i enlighet
med reservation III beträffande
punkt C. Vi vill också, att kvotavdragets
höjning inte skall stanna vid 25 procent
utan skall uppgå till minst 30 procent,
eftersom detta är av stor betydelse för
de lägre inkomsttagarna och för deltidsarbetande
gifta kvinnor.

Jag anser för min del att utskottets
argumentering för ett bibehållande av
nuvarande belopp är ohållbar. Dessutom
förvånar mig utskottsmajoritetens inställning
till en hel del av frågorna,
bl. a. vad som innefattas under beteckningen
vård av barn.

En i TCO:s regi nyligen genomförd
undersökning visar, att cirka 60 procent
av bruttoinkomsten för förvärvsarbetande
mödrar med barn under 11
år går åt för att täcka utgifterna i samband
med förvärvsarbetet. I detta procenttal
är ändå inte inräknat merutgifter
för dyrare mat, kläder, tvätt o. s. v.
Mot denna bakgrund finner jag att utskottets
skrivning inte är särskilt övertygande
i det avsnitt där det står, att
många skattskyldiga av den kategori
det här är fråga om har ringa eller mycket
obetydliga merkostnader för förvärvsarbetet.

Jag kan inte heller komma bort från
den tanke, som fru Nettelbrandt tog

upp tidigare i diskussionen, om vad
som kan ligga bakom utskottets skrivning
i detta avseende. Menar man att
en del medborgare i vårt land skall ha
dubbelarbete och mindre fritid än alla
andra? Eller menar man kanske inom
utskottet att arbetet i ett hem med barn
inte är något arbete annat än för dem
som inte har förvärvsarbete? Jag vill
inte gå så långt som fru Nettelbrandt,
att jag skulle vilja hävda att utskottet
underskattar hemmakvinnans arbete,
men varför underskattas den förvärvsarbetande
kvinnans arbete i hemmet?

I likhet med reservanterna under
punkt C anser vi, att starka skäl föreligger
för att genomföra en höjning av
förvärvsavdraget nu. Jag hade också
önskat att kvotavdraget höjs till 30 procent,
såsom jag tidigare framhållit. Alla
mödrars förvärvsarbete måste nämligen
enligt min uppfattning bli mera ekonomiskt
lönande i dagens samhälle. Detta
är också viktigt ur samhällsekonomisk
synpunkt. Innan skatteberedningens
förslag kommer att bli verklighet
och omsatt i praktisk handling,
kommer det att dröja en avsevärd tid,
hur bra förslaget än är.

Herr talman! Med detta har jag i korthet
velat motivera varför vår grupp vid
voteringen kommer att stödja reservation
III beträffande punkten C.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill säga några få
ord på denna punkt i anslutning till
min motion nr II: 516, i vilken jag har
tagit upp frågan om avdrag vid beskattningen
för underhåll åt eget barn för
vilket vederbörande icke är vårdnadshavare.
När jag första gången år 1962
framförde detta motionsyrkande, trodde
jag att det skulle bli mycket lätt att
få igenom denna sak.

Detta avdrag hade, som det framhållits
flera gånger, tidigare varit knutet
till ortsavdraget. Men vid en höjning av
ortsavdraget i samband med det s. k.
skattepaketet, som riksdagen fick ta

Torsdagen den 21 inaj 19C4 fin.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m

ställning till under hösten 19G1, glömde
man helt enkelt bort denna detalj.

Det inträffade alltså ett olycksfall i
arbetet. Jag tänkte för min del att det
bara skulle behövas ett påpekande om
detta förhållande för att riksdagen utan
vidare skulle gå med på en rättelse. Tyvärr
hlev det inte så, utan utskottsmajoriteten
avstyrkte motionen och riksdagen
följde utskottet.

Utskottet skrev visserligen — och det
tveker jag visar att utskottet ändå var i
viss utsträckning positivt inställt till
motionsyrkandet: »Vissa skäl talar för
en uppräkning av maximibeloppet å
1 000 kronor. För här avsedda skattskyldiga
framstår deras avdragsrätt i
många fall som mycket begränsad jämfört
med de skatterättsliga förmåner
som numera tillkommer ensamstående
skattskyldiga med hemmavarande barn.»

Det fanns alltså klara skäl för att gå
detta förslag till mötes, men utskottsmajoriteten
uttalade till sist att den inte
var beredd att tillstyrka omedelbar lagstiftning.
Man var alltså beredd att så
småningom genomföra den ändring som
jag föreslog, men man var inte redo
att omedelbart göra detta. Nu undrar jag
vad man menar med »omedelbart» —
det har gått två år sedan dess och det
torde nu enligt vad jag tycker vara dags
att vidtaga den begärda ändringen.

Utskottsmajoriteten skrev också följande:
»Ändring kan nämligen bli aktuell
såsom ett resultat av överväganden
inom socialpolitiska kommittén, som
har att pröva frågan om översyn och
samordning av reglerna om underhållsbidrag
och bidragsförskott samt av allmänna
skatteberedningen.»

I år avför man talet om socialpolitiska
kommittén. Det skälet till uppskov har
inte någon aktualitet och kan inte anföras
som skäl för dröjsmål. Angående
skatteberedningen uttrycker man sig
vidare utomordentligt försiktigt. Utskottet
skriver: »Ändring av bestämmelserna
angående underhållsavdraget
kan dock bli aktuell som ett resultat av

allmänna skatteberedningens arbete.»
Man förstår, att skatteberedningen knappast
kommer att syssla med detaljer av
denna typ och vågar alltså inte påstå att
denna fråga kommer att behandlas i allmänna
skatteberedningens betänkande.

I detta läge har man varit tvungen att
försöka finna en annan utväg, och man
har då tillgripit förevändningen, att »avdraget
torde emellertid i praktiken ha
i icke ringa omfattning utvecklats till ett
schablonavdrag.» »Torde emellertid i
praktiken» — man uttrycker sig väldigt
försiktigt. Detta skäl för avslag är
utomordentligt långsökt som fru Nettelbrandt
redan påtalat.

Kunde vi inte vara överens om att
här har skett ett missöde. Verkningarna
därav drabbar en grupp människor som
redan av andra skäl har utomordentligt
stora svårigheter att kämpa med. Det
borde vara en enkel gärd av rättvisa att
nu rätta till detta misstag. Vi behöver
inte vänta länge.

Jag vill yrka bifall till reservation
nr V.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Folkpartiskrytet av fru
Nettelbrandt i dag var ju nästan litet väl
starkt, till och med för att komma från
det partiet. Annars är man ju van vid
litet av varje därifrån. Fru Nettelbrandt
talar om folkpartiets »kamp», om att
partiet kämpat och ställt krav för de
förvärvsarbetande kvinnornas räkning.
Såvitt jag vet har folkpartiet ännu aldrig
lyckats få ens borgerlig samling om sina
krav, och de förbättringar som skett hittills
har tillkommit genom beslut av socialdemokratiska
partiet och socialdemokratiska
gruppen här i riksdagen.
Jag vet aldrig att vi har kommit i sådan
svårighet att vi behövt folkpartiets hjälp
för att höja förvärvsavdragen.

När fru Nettelbrandt emfatiskt talar
om att hon spår att det måste gå så och
så, verkar hennes spådomar ju inte alltför
märkliga eftersom vi har fått rätt
klara besked om vad skatteberedningen

46 Nr 26 Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen in. m.

kommer att föreslå. Att de kommer att
föreslå en höjning av förvärvsavdraget
har viil inte framställts som något så
mystiskt och okänt i tidningarna att
man behöver kalla det för spådom om
man tror att riksdagen kommer att
acceptera förslaget. När fru Nettelbrandt
förutsäger en höjning skall hon
ha väldigt klart för sig att denna inte
kommer på grund av någon kamp speciellt
från folkpartiet. Om man nu kommer
att genomföra en höjning av förvärvsavdraget
genomförs också andra
ting, som sannerligen folkpartiet inte
varit villigt att medverka till tidigare.

Fru Nettelbrandt och herr Björkman
och även fru Ryding kom in på frågan
om barntillsynen och barnfamiljernas
försörjning. Man har dels berört
kostnaderna för barntillsynen, dels berört
frågan vem som skall betala dessa
kostnader och på vad sätt de skall betalas.
Det är väldigt vanligt att hemmakvinnorna
liaussas upp när frågan om
förvärvsavdraget behandlas — hemmakvinnan
är aldrig så prisad i riksdagen
som den gång hon skall fungera som
argument för att ge förvärvsarbetande
kvinnor ett skatteavdrag. Så har också
skett i dag. Men fru Nettelbrandt sade att
hon har en positiv inställning till de
hemarbetande kvinnorna, inte bara när
de var lämpliga att anföra som argument
för höjda förvärvsavdrag. Hon
vill kanske rent av »kämpa» för de hemarbetande
hustrurna. Jag skulle vilja
veta i vilket avseende hon ville tillgodose
deras intressen. Gäller det beskattningen
av de hemarbetande? Det hade
ju varit lämpligt att ange detta när vi
nu ändå talar om familjebeskattningen.

Om man nu slår fast att vården av
barnen är ett mycket viktigt arbete, varför
skall det då — jag håller här helt
med högern — anses värt att ersättas
bara när det utföres av någon annan än
modern? Det var ganska rörande när
fru Nettelbrandt sade, att den gifta kvinna
som behåller sitt förvärvsarbete är
dömd till dubbelarbete livet ut. Så rus -

kigt är det väl inte att gifta sig! Det arbete
som skall utföras vad gäller hemmets
skötsel, det kan väl båda makarna
delta i, och att sköta hushållsarbetet för
sig själv är väl en uppgift, som även en
ensamstående får klara av, vare sig
hon har förvärvsarbete eller inte!

Det enda resonemang här som är värt
att ta upp — alltså: inget medlidande
med de gifta för att de är gifta och inget
medlidande med kvinnor för att de är
gifta — gäller de extra kostnader som
en familj har för tillsyn och försörjning
av barn. Vare sig högerns förslag om en
tudelning i beskattningen av familjerna
och om förvärvsavdrag som inte maximeras
till 4 000 kronor eller folkpartiets
förslag, som nu också blivit centerpartiets
— ingen har f. ö. varit så entusiastisk
som herr Eriksson i Bäckmora i
dag, men han är ju nyfrälst och de nyfrälsta
är ju alltid värst — inget av dessa
förslag kan skapa jämställdhet mellan
barnfamiljer och barnlösa familjer
och ge full valfrihet för kvinnorna att
stanna hemma hos sina barn eller förvärvsarbeta
och be någon annan ta hand
om barnen. Man får gå betydligt djupare
än till skatteavdrag, om man verkligen
vill uppnå valfrihet.

Vi på socialdemokratiskt håll menar
nog att även om en modifikation i beskattningen
kan behöva ske, t. ex. att de
nuvarande förvärvsavdragen vid en ny
avvägning höjs, så är detta inte en väg
att skapa verklig valfrihet åt kvinnorna.
Vi tror mera på bidrag som kan gå ut
till alla barnfamiljer. Sedan må det vara
familjens ensak om den väljer att låta
hustrun stanna hemma — eller hon själv
väljer att stanna hemma — eller ta förvärvsarbete.
Vi vill inte dirigera familjen
eller gynna visst sätt att arbeta genom
beskattningsregler eller med bidrag,
utan vi vill betona, att det är barnförsörjningen
och barnavården som
skall avgöra om bidrag skall utgå. Det
måste vara lättare att ge alla barnfamiljer
ett ekonomiskt stöd om man väljer
bidrag i stället för att gå skattevägen.

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

Höjning av

Uet har antytts av fru Nettclhrandt
att folkpartiet är överens med socialdemokratiska
partiet beträffande dess
förslag till kvinnoprogram som vi har
lagt fram inför socialdemokratiska kvinnoförbundets
kongress och som skall
föreläggas partikongressen för beslut i
juni. Det är intressant om folkpartiet
är inne på våra tankegångar, hör säkerhets
skull vill jag läsa upp vad vi skriver,
så att inte folkpartiet skall råka
lova på förhand, att de är med på någonting
utan att riktigt veta, vad det
gäller. Jag läser upp ett stycke som
just berör förvärvsavdraget:

»Ökade kostnader för barnens vård
har medfört att förvärvsavdraget höjts
undan för undan. Det är dock varken
avpassat till eller tillräckligt för att
täcka de faktiska vårdkostnaderna vid
båda föräldrarnas förvärvsarbete och
bortovaro från hemmet. En så kraftig
höjning av förvärvsavdraget, att det
motsvarar helt dessa kostnader, medför
emellertid principiella och praktiska
komplikationer. Det skulle vara en
orättvisa för de familjer, där en av föräldrarna
avstår från egna inkomster för
att själv ägna sig åt vårdnaden och där
någon motsvarande hänsyn inte skulle
komma att tagas till inkomstbortfallet.
Även den del av förvärvsavdraget (f. n.
300 kr.) som utgår till alla gifta kvinnor,
oberoende av om de har minderåriga
barn eller inte, innebär en inkonsekvens.
Det hemarbete som presteras
av en gift kvinna utan barn är knappast
mer förtjänt av en skattelättnad än
det hemarbete, som maken utför eller
bör utföra i likställighetens intresse, eller
det hemarbete som ankommer på en
ensamstående. Då man kan förutse, att
förvärvsarbete med uppehåll vissa tider
för vårdnadsarbete i hemmet blir det
normala i framtidens familjer, kommer
det här berörda problemet att få allt
större allmängiltighet. I sambeskattningssystemet
är emellertid förvärvsavdraget
en nödvändig modifikation
och en nödlösning just för de mödrar

(och i vissa fall fäder) som har direkta
utgifter för barnens vård. Då levnadskostnaderna
ökar och därmed vårdkostnaderna,
måste det anses befogat
att inte fastlåsa förvärvsavdragets belopp
vid nuvarande nivå utan vara beredd
att höja avdraget.» Det är riktigt,
fru Nettelbrandt, vi har inte försvurit
oss till något fixt belopp.

»I det föregående har belysts, hur
kostnaderna för barnens vård har fått
en ny storleksordning, då moderns arbetskraft
efterfrågas på arbetsmarknaden.
Det råder nu en stark konkurrens
om de yngre kvinnornas arbetskraft
nästan överallt i landet inom arbetslivet.
Är modern bunden vid hemmet av
vården om barnen, får hon helt avstå
från sina inkomstmöjligheter. Förvärvsarbetar
hon och har barn, får hon i sin
tur avstå en stor del av sin lön för att
anställa annan person för barnens skötsel.
Hon kan finna andra lösningar i
kollektiv vård, privata hem eller då barnen
kommit i skolåldern genom att låta
dem i större utsträckning sköta sig själva.
Under alla förhållanden kostar barntillsynen
så mycket, att det vore riktigt
att en ersättning utgick till familjerna.
Hur familjerna sedan finner det lämpligast
att ta hand om barnen måste bli
deras ensak. De måste få tillgång till
olika former av kollektiv barntillsyn
och välja det alternativ, som bäst passar
hela familjen. Självfallet är en av möjligheterna,
att modern — eller fadern
— själv vårdar barnet och avstår från
egen inkomst. För att ernå denna valfrihet
måste emellertid en annan metod
än skatteavdrag användas. Ett kontant
barnbidrag har betydande fördelar
framför ett barnavdrag i beskattningen.»

Detta är inställningen bakom det förslag
som vi skall ta ställning till på
partikongressen. Är folkpartiet inställt
på samma våglängd som vi så är det
väldigt roligt, ty det är alltid roligt i en
demokrati om man kan övertyga så
många som möjligt. Det är inte bara av
värde för ett eventuellt beslut här i

48 Nr 26 Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

kammaren utan det är en tillgång för
hela samhället. Jag hälsar därför med
glädje att fru Nettelbrandt instämmer i
det avsnitt av programmet som jag nu
läste upp.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har inte tänkt ta
upp alla de frågor som fru Eriksson i
Stockholm här berörde, och det av den
anledningen att hon har citerat mig på
ett sätt som jag inte gärna vill bli citerad
på. Man kan inte gärna ta upp den
korta tid man har här i talarstolen till
att bemöta någonting, som det är sagt
att jag har sagt, när jag inte har sagt det.

Just den senaste punkten är ett alldeles
utmärkt exempel på hur fru Eriksson
i Stockholm debatterar. Hon talar
om att vi från folkpartiet varit överens
om det program som framlagts av den
socialdemokratiska arbetsgruppen medan
jag i själva verket hänvisar till att
man till och med i den arbetsgruppen
har haft en positiv syn på förslaget om
en höjning av förvärvsavdraget i takt
med levnadskostnadsutvecklingen. Det
är alltsammans. Så kan inte diskussionen
föras, att jag skall börja försvara
det som jag inte har påstått.

När jag hörde uppläsningen av en
skrift som kanske inte alla kammarens
ledamöter hunnit läsa, rann mig i minnet
berättelsen om hur talmannen vid
uppläsningen av ett långt anförande
frågade: »Behagade kammaren besluta
att återstoden icke behöver uppläsas?»
Det hade kanske varit motiverat att
göra ett sådant inpass även vid denna
uppläsning på ett tidigare stadium.

Jag skall, herr talman, i korthet ta
upp ett par punkter som fru Eriksson
i Stockholm nämnde.

Det är för det första hennes påstående
om att folkpartiet har skrutit med vad
partiet har uträttat i denna fråga.

Jag är mycket glad över att fru Eriksson
i Stockholm ser detta som ett skryt,
tv det innebär att hon anser att det är
något positivt som vi kommit fram med.

Jag kan tänka mig att den vändningen
är nödvändig också för hennes del just
med tanke på de anföranden som väl
kommer att hållas här efter det att
skatteberedningen lagt fram sina förslag.
Jag emotser dessa anföranden med
största intresse, ty de kan väl, förmodar
jag, inte bli riktigt av det slag som de
varit här tidigare.

I övrigt tycker jag att fru Eriksson i
Stockholm är en alldeles underbar representant
för ett regeringsparti, som
efter mycket långt regeringsinnehav har
blivit väl maktfullkomligt och här talar
om allt man har gjort, i allmänhet med
kommunisternas hjälp. Men det är sant
att röstfördelningen varit sådan att
folkpartiets hjälp inte behövts när man
har haft kommunisternas. Däremot har
folkpartiet genom ett enträget och envist
fortsatt arbete —- jag tror inte att
jag har nämnt ordet kämpat — utefter
en rät linje steg för steg kommit fram
till detta. Kammarens ledamöter minns
väl också att när man beslutade om en
höjning av förvärvsavdraget från 1 000
kronor till 2 000 kronor skedde detta
efter mycket motionerande från folkpartiet
just i den riktningen.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord till fru Holmqvist. Fru
Holmqvist ansåg att dagens debatt var
onödig, eftersom skatteberedningens
förslag kommer inom kort. Nu vet fru
Holmqvist lika väl som övriga här att
även om skatteberedningen kommer
med positiva förslag redan under denna
sommar, kan detta inte föranleda något
beslut inom kort tid, men vi har möjlighet
att fatta ett beslut redan i dag. Det
är inte fråga om någon teknisk vändning
utan bara om att arbeta vidare på
den väg som man redan förut har vandrat.

Sedan säger fru Holmqvist att det inte
är riktigt mot de kvinnor som vill stanna
i hemmet att ha en lösning som gör
att de blir missgynnade i jämförelse
med andra kvinnor. Jag håller med på
den punkten. Jag tycker att skattesyste -

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen

met skall vara så utformat att det finns
konkurrensneutralitet mellan hemmasituationen
och yrkessituationen, men
det är den neutraliteten som inte finns
med det skattesystem vi för närvarande
har. Jag vill ingalunda göra mig till tolk
för den uppfattningen att det skulle
vara arbetsmarknadspolitiska synpunkter
som är avgörande när det gäller att
åstadkomma en förändring på denna
punkt. Det kan vara ett ytterligare argument
för att man inte skall bibehålla
en orättvisa vid vad den har varit,
d. v. s. att ta bort den bestraffning av
yrkestillvaron som vi har för närvarande.
Det är inte något motiv för att införa
någon specialfavorisering.

Fru Holmqvist säger att omvårdnaden
av barnen tar hela tiden och att det inte
blir någon tid över till arbete med jordbruk
eller någonting annat. Jag tror att
fru Holmqvist här alldeles har glömt
bort den mycket viktiga arbetstidsfaktorn.
Vi har i så många andra frågor
diskuterat arbetstiden, och vi gör det
alltid ifrån den utgångspunkten att arbetstiden
skall bli kortare och kortare.
Såvitt jag förstår arbetar fru Holmqvist
också från den utgångspunkten i andra
frågor. Jag är medveten om, och jag
tror också att fru Holmqvist är det, att
det finns många människor som faktiskt
utför två arbeten på samma dag och att
de gör det dag efter dag. Det är detta
det är fråga om här. De kan göra två
arbeten, men det är inte den tillvaro
som vi i en tid när vi eftersträvar allt
kortare arbetstid vill önska dem det här
gäller, utan man vill önska även dessa
grupper en tillvaro som är människovärdig
och ger dem möjlighet att använda
sin fritid till annat än bara en
annan typ av arbete.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det var till fru Eriksson
i Stockholm jag skulle vilja säga
några ord. Tidigare i dag har jag i
denna fråga försökt att tala för hemma -

och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

kvinnorna, och jag har nu också haft
förmånen höra kvinnan bakom »Bara
en hemmafru» tala.

När jag såg fru Eriksson gå upp emot
talarstolen, tänkte jag att jag nu skulle
få stöd för mina synpunkter i denna
fråga så mycket som hon skrivit om
hemmafruar. Jag måste säga att jag
blev en aning besviken. Jag måste också
beklaga att »Bara en hemmafru»
kanske inte heller visar sig kunna utgöra
något bärkraftigt underlag inom
socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Fru Eriksson uppger att jag är nyfrälst
i denna fråga. Då måste jag rekommendera
fru Eriksson att gå tillbaka
i protokollen från tidigare års behandling
av denna fråga. Då kanske fru
Eriksson kommer till något annat omdöme
än just detta, som inte är fullt
adekvat. Fru Eriksson tycker tydligen
att det är bra som det är, och då kommer
jag att tänka på en melodi som
Ulf Peder Olrog ibland brukar sjunga
och som jag förstår att fru Eriksson
tagit ett starkt intryck av. Det heter i
sången: »Låt det vara som det är, annars
blir det bara värre för farmor och
Vår Herre.»

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
uppmanade mig att bläddra tillbaka
i protokollen för att se att han tidigare
engagerat sig i denna fråga. Ja,
då får man inte bläddra många blad
tillbaka i protokollen.

Fru Nettelbrandt säger att hon inte
vill att människor skall dömas till ett
dubbelarbete för evig tid. Jag förstår
att hon menar att en gift kvinna inte
skall ha hushållsarbete och eventuell
omsorg om barnen samtidigt med sitt
förvärvsarbete. Det är en underlig utveckling
att kvinnorna, när alla familjei
får det bättre, mer och mer skall dubbelarbeta.
Ingen tycker att det är riktigt.
Men hade fru Nettelbrandt tänkt
avskaffa detta dubbelarbete genom att

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

förvärvsavdraget höjdes till 4 000 kronor
för dem som har relativt höga löner
och till ett lägre belopp för dem
som har lägre löner? Det är den saken
vi resonerar om här. Eller skulle vi
kunna nå dit genom något slags extra
barnbidrag enligt det system som jag
resonerat om?

När jag betecknade fru Nettelbrandts
inlägg som ovanligt skrytsamt — t. o. m.
för att vara ett inlägg från en folkpartirepresentant
— tror fru Nettelbrandt
detta var en positiv uppskattning av
det hon sade. Menar månne folk att det
är en positiv inställning när man betecknar
t. ex. boxaren Cassius Glays
utrop »jag är vackrast i världen» som
skryt? Jag har inte sådana idéassociationer.
Det var inte något positivt omdöme
när jag sade att fru Nettelbrandt
skröt, snarare tvärtom.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Hela folkpartiets argumentation
i fråga om höjningen av förvärvsavdraget
tar sikte på arbetsmarknadssituationen
och är ett uttryck för
att man vill få ut fler mödrar med barn
i förvärvslivet.

Jag kan inte hålla med om att det är
ett riktigt tillvägagångssätt. Vi bör väl
ändå låta kvinnor med barn stanna
kvar i hemmet om de önskar detta. För
att de skall få möjlighet att välja mellan
arbete i hemmet och arbete på arbetsmarknaden
utan påverkan åt ena
eller andra hållet måste man ge dem
ett bidrag. Bidraget bör vara lika stort
för alla, oavsett inkomstförhållanden.
Folkpartiet föreslår ett »kvotavdrag» på
25 procent av inkomsten. Ja, det gör
några kronor i skattelättnad för de mödrar
som har små inkomster.

I fråga om arbetstiden medverkar rationalisering
av hemarbetet till att nedbringa
denna. Jag förstår att fru Nettelbrandt
är nybörjare i att argumentera
för att jordbrukarhustrurna skall
ha ett särskilt förvärvsavdrag. Dessa
har faktiskt lättare att ordna barntill -

synen samtidigt som de sköter arbetet
än andra kvinnor. Jag känner väl till
fall där hustrurna har djur att sköta
och där barnen får följa med mammorna
i deras arbete. Det finns helt andra
möjligheter för dessa barn att kunna
följa med till arbetsplatsen än när det
gäller barn till andra arbetstagare.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag tilltror inte fru
Eriksson i Stockholm att ha sagt att jag
talade bra. Däremot har hon sagt att
min redogörelse för vad folkpartiet
hävdat i detta fall var något av ett
skryt.

För att fullfölja parallellen med Cassius
Clay kan vi konstatera att han talat
om att han är vacker. Jag har inte
talat om vackra förslag, men fru Eriksson
i Stockholm måste ha tyckt att det
var ganska vackra förslag, eftersom vi
talat om att vi arbetat för dem år efter
år, och att detta var skryt från vår sida.

Fru Eriksson i Stockholm frågar om
vi tror att det går att få ut folk i förvärvslivet
om man beviljar förvärvsavdrag
och vidare om det går att minska
dubbelarbetet därest man ger människor
förvärvsavdrag. Nej, vi tror inte
att det går att omedelbart förverkliga
detta, men jag tror att fru Eriksson i
Stockholm med flera skall komma ihåg
att detta inte är ett akademiskt problem
eller ett problem för framför allt
höga inkomsttagare; de kan trots dessa
otillräckliga förvärvsavdrag ändå praktiskt
lösa sin hemhjälpsfråga. Det kan
emellertid inte de låga inkomsttagarna
med nuvarande beskattningssystem. De
tvingas, intill dess skattelagstiftningen
blivit förmånligare för deras del, att
hålla sig kvar i det dubbelarbete de
skulle ha råd att avstå från och känna
sig fria från, därest det blir en förmånligare
behandling av just de låga inkomsttagarna.

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

Fm ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Då menar fru Nettelbrandt
att en ändring av förvärvsavdraget
skulle vara någon form av uppehållande
taktik tills att vi genomfört en
förändring av skatterna? Förvärvsavdragshöjningen
är tydligen inte så väsentlig,
utan fru Nettelbrandt syftar
fram emot något annat. För att vidmakthålla
dubbelarbetet under denna tid
skulle vederbörande alltså ges 2 000 kronor
mer i förvärvsavdrag.

Det var tydligen bara fråga om en —
som vi sagt i vårt program — nödlösning.
Jag betraktar det i varje fall som
en sådan.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag hade efter denna
stimulerande »kvinnorörelse» egentligen
tänkt avstå från att begära ordet,
men jag ber i alla fall att få återställa
debatten till vad den verkligen rör sig
om. Jag vill med några korta ord understryka
att riksdagen medger vårdnadshavare
ersättning för merkostnader
för inkomsternas förvärvande.

Nu vill jag fråga fru Nettelbrandt:
Kan ni från folkpartihåll — samt även
från centerpartiet och kommunisterna
— medge att det ändå finns de som inte
har några merkostnader alls och även
de som har mycket ringa kostnader?
Jag anser det vara ovärdigt av er att
förneka detta faktum, ty det är detta
som är kärnan i hela problemet när det
gäller schablonavdragen.

Jag vill också fråga: Anser ni att staten
och kommunen utan någon som
helst kompensation skall ta detta skattebortfall
på några hundra miljoner
kronor? Detta är i så fall märkligt efter
de deklarationer som gjorts här tidigare
— bl. a. i remissdebatten —
ifrån särskilt folkpartihåll men även
från centerpartiet. Men om ni inte anser
att stat och kommun skall ta detta
skattebortfall, anser ni det då riktigt
att man skall riskera att ge även till

dessa som inte har några merkostnader?
Skall man bevilja även dem detta
förhöjda schablonavdrag? Dessa hundra
miljoner kronor och mer skall betalas
av bl. a. de hemmafruar, vilka anser
sig vara tvingade att sköta barnen eller
av någon annan anledning stannar
hemma. Kan detta vara någon rättvis
avvägning av skatteproblemen?

Jag har aldrig sagt att det är skatteförmågan
som är avgörande i det fallet,
utan jag har talat om att man enligt
denna princip inte kan bevisa att alla
merkostnader blir ersatta. Ingen behöver
lämna någon som helst uppgift om
huruvida det gäller 1 öre eller 2 öre
eller 1 krona eller 1 000 kronor eller
2 000 kronor. Vederbörande bara får
detta avdrag. Ett schablonavdrag görs
alltså, och därför måste en viss försiktighet
iakttagas. Det gäller ju alla
schablonavdrag på alla områden, att
de är satta så, att det finns en viss
gräns, där man riskerar att det annars
blir för litet i något fall, men det kan
kanske också bli för mycket i något
annat fall. Ju högre schablonavdraget
sättes, desto orättvisare blir det mot
dem som egentligen inte skulle ha det,
d. v. s. de hemmafruar eller ogifta kvinnor
som får vara med och betala kostnaderna
utan att få någon ersättning
för det.

Därmed är inte alls sagt från vår sida,
att vi inte förstår att det behövs vårdnad
och skötsel av barn och tillsyn av
barn o. s. v., men det är merkostnaderna
som skall ersättas, och då har man
inte funnit någon annan lämpligare regel
än schablonavdraget, eftersom dessa
kostnader inte behöver verifieras.

Nu kan tyvärr inte folkpartiet och
centerpartiet få ha glädjen att vara ensamma
om detta, ty nu kommer kommunisterna
och föreslår 30 procent.
Jag undrar — med hänsyn till den utveckling
vi haft tidigare — om det inte
skulle bli så, att om skatteberedningen
nu kommer med ett förslag på 4 000
kronor, måste ni inte då med hänsyn

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

till era principer yrka på 5 000 kronor?
I varje fall måste det väl bli någon höjning
utöver vad regeringen föreslår?
Den erfarenheten har man i vart fall
haft tidigare.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte
medge att jag tror att det finns människor
som inte har några kostnader eller
som har mycket, mycket ringa merkostnader
för barntillsynen, men jag
tror det är en riktig nyansering att säga,
att det finns de som har ringa kostnader
— de skäl som jag har utvecklat
i mitt senaste anförande skall jag emellertid
inte nu upprepa.

Herr Brandts argumentering i detta
inlägg, liksom mycket av den argumentering
som framförts tidigare i dag, gör
det för mig motiverat att undra: Vilken
ståndpunkt intar egentligen herr
Brandt? Menar han att man skall ta
bort de avdrag på 2 000 kronor som
nu utgår? Jag tycker att mycket i hans
argumentering går i den riktningen,
och jag har närmast medömkan med
herr Brandt -— ännu mera sedan jag
hört denna argumentering —■ och undrar
hur det skall gå att sadla om efter
det att skatteberedningens betänkande
har avlämnats.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Får jag som svar på
detta sista anförande säga, att jag har
underskrivit utskottets betänkande —
som jag förmodar att fru Nettelbrandt
har läst mycket ingående. Där står det
klart och tydligt utsagt att dessa 2 000
kronor i de flesta fall torde täcka de
nuvarande merkostnaderna, och det är
detta som behövs. Det är också min
uppfattning.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag sade i mitt förra
anförande att vårt parti under flera

år och senast under förra året föreslagit
ett kvotavdrag på 30 procent. Så
herr Brandt torde vara illa underrättad,
om han tror att vi föreslagit denna
siffra därför att vi ville ligga över
vad regeringen skulle komma fram till.

Sedan förstår jag inte herr Brandts
resonemang beträffande merkostnader
för barnen, då båda föräldrarna förvärvsarbetar.
Det säger sig väl självt att
det måste uppkomma sådana merkostnader
— såvida man lägger någon vikt
vid att barnen skall ha ordentlig vård
och inte få springa omkring med nyckel
om halsen — kanske både trasiga
och smutsiga. I sådana fall behöver det
ju inte bli så stora merkostnader för
barnfamiljerna. Jag kan dock inte tänka
mig att herr Brandt vill att det skall
gå på det sättet med utvecklingen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag vill bara tillägga
en sak. Det är ungefär 15 år sedan vi
väckte frågan om ett förvärvsavdrag på

3 000 kronor. Det är alltså ingen nyhet.
När vi i dag verkar för ett avdrag på

4 000 kronor, är skillnaden inte så stor
med tanke på utvecklingen i fråga om
penningvärde, löner och allt annat.

Man kan inte reducera detta problem
till att enbart vara en fråga om kompensation
för merkostnader, tv det omfattar
mycket mer, nämligen att det
finns så många kvalificerade kvinnor
som avstår från förvärvsarbete därför
att de resonerar som så att det går inte
ihop familjeekonomiskt. Här betalar
samhället stora pengar för att utbilda
kvalificerad kvinnlig arbetskraft, och
här finns en oerhörd reserv, som för
närvarande inte kan utnyttjas helt enkelt
därför att man inte tycker det
lönar sig familjeekonomiskt att förvärvsarbeta.
Detta är en ekonomisk fråga
även för staten.

Med tanke på de lönekrav den kvalificerade
kvinnogruppen nu ställer är
det kanske inte säkert att det skulle bli
dyrare för staten att genom sådana här

Torsdagen den 21 maj 1904 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

uppmuntrande avdrag stimulera till en
ökad produktiv insats av utbildad kvinnlig
arbetskraft än att göra det på lönesidan.
Därför tycker jag inte att man
kan reducera denna fråga på det sätt
som herr Brandt på utskottets vägnar
har gjort.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 146 ja och
35 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 99 ja och
102 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
II) av herr Elofsson m. fl.

Punkten C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

ven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkden
C) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Elofsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 122
ja och 71 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
IV); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 157 ja och
35 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
V); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen V) av herr Elofsson m. fl.

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Nr 26

Höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen m. m.

varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 103
ja och 100 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnares på begäran till

Fru SVENSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

Punkten F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
VI); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
F) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen VI) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

möter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
VII) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten H

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
VIII a); och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
H) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen VIII a) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Nr 26

56 Nr 26 Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor m. m.

§ 8

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
IX); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
I) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IX) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 142 ja och
37 nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten J

Utskottets hemställan bifölls.

Höjning av schablonavdraget vid beskattningen
av en- och tvåfamiljsvillor
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av väckta motioner
om höjning av schablonavdraget
vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 548
av herr Torsten Andersson och II: 697
av herr Persson i Heden m. fl., vari yrkats,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam prövning av frågan om en
höjning av schablonavdraget för enoch
tvåfamiljsvillor till 400 kronor»;
samt

2) motionen II: 354 av herr Lindkvist
m. fl.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 548
av herr Torsten Andersson och II: 697
av herr Persson i Heden m. fl. om höjning
av schablonavdraget vid beskattningen
av en- och tvåfamiljsvillor, samt

2) motionen II: 354 av herr Lindkvist
m. fl. om maximering av rätten
till avdrag vid beskattningen för gäldränta
avseende egnahem,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 548
av herr Torsten Andersson och II: 697
av herr Persson i Heden m. fl. -—- ansett
att utskottet under punkten 1) bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
förenämnda motioner, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam

Torsdagen den 21 maj 1964 fm. Nr 26

Höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor m. m.

prövning av frågan om höjning av
schablonavdraget för en- och tvåfamiljsvillor
till 400 kronor; samt

II) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson,
Magnusson i Borås och Nilsson i
Svalöv, beträffande frågan om maximering
av rätten till avdrag vid beskattningen
för gäldriinta avseende
egnahem, utan angivet yrkande.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Stefanson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv
och Enskog.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Denna fråga kan synas
ganska obetydlig i jämförelse med de
skattefrågor som vi tidigare i dag har
diskuterat och nu voterat om. Ur rent
principiella synpunkter kan den dock
anses ganska viktig.

Schablontaxeringen för en- och tvåfamiljsfastigheter,
som infördes 1953,
innebar en förenkling av taxeringsförfarandet
för dessa grupper. Procenttalet
för beräkningen av bruttointäkten av
dessa fastigheter var fram till 1957 3
procent av fastighetens taxeringsvärde.
När sedan fastighetsvärdena steg ganska
kraftigt vid den allmänna fastighetstaxeringen
1957 sänktes detta procenttal
till 2,5 för att i någon mån neutralisera
verkningarna av de höjda taxeringsvärdena.
Dessutom infördes då rätten
till ett extra avdrag, det s. k. schablonavdraget,
på 200 kronor. Samtidigt
borttogs rätten att göra avdrag för
gjorda reparationer. Schablonavdraget
skulle utgöra en viss kompensation för
denna uteblivna rätt.

Sedan schablonavdraget infördes 1957
har en väsentlig förändring av penningvärdet
ägt rum och som följd härav har
också byggnadskostnaderna stigit högst
betydligt. En enfamiljsfastighet, som
1957 kunde uppföras för 50 000—55 000

kronor och då åsattes ett taxeringsvärde
på 38 000—40 000 kronor, kostar i
dag i uppförande 75 000—80 000 kronor.

Reparationskostnaderna håller sannerligen
jämn takt med stegringen av
byggnadskostnaderna. Schablonavdraget,
som hl. a. utgör en viss kompensation
för alt man inte får göra avdrag
för den verkliga kostnaden för gjorda
reparationer, har dock inte varit föremål
för någon som helst uppräkning
sedan systemet infördes. Det är ganska
lätt att beräkna värdet av dessa 200 kronor
i dag jämfört med det värde avdraget
hade vid införandet i förhållande
till inträdda kostnadsstegringar, vilka
— som jag har omnämnt — har drabbat
såväl uppförande som reparationer
av byggnader.

Utskottsmajoritetens ställningstagande
är något överraskande. Enligt min
uppfattning är det ganska dålig logik
att inte anpassa denna avdragsrätt till
den penningvärdeförändring som ägt
rum här liksom man gjort på många
andra områden. Vi anser detta vara alldeles
nödvändigt, om det skall råda någon
rättvisa. En- och tvåfamiljsfastigheterna
utsätts i praktiken för en kontinuerlig
skattehöjning allteftersom penningvärdet
under årens lopp försämras.

I de likalydande motionerna nr 548 i
första kammaren och nr 697 i andra
kammaren har yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om »skyndsam prövning av frågan
om en höjning av schablonavdraget
för en- och tvåfamiljsvillor till 400 kronor».
Vad som begäres är sålunda bara
en hemställan om utredning och inte ett
direkt beslut om uppräkning. Det borde
ur rättvisesynpunkt vara riktigt att
godkänna ett dylikt förslag. Jag tror att
det skulle vara av värde att uppmuntra
den boendemiljö som dessa fastiglietstyper
utgör. Ett sätt att så göra är givetvis
att från beskattningssynpunkt åtminstone
följa med den årliga penningvärdeförändringen,
så att man därige -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor m. m.

nom undviker en direkt skattehöjning
för dessa grupper.

Herr talman! Låt mig därför få yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 45 fogade reservationen
nr I av herrar Sundin och Vigelsbo.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Ett antal socialdemokrater
i denna kammare tar i motion
354 upp ett mycket centralt spörsmål.
Vi har i denna motion pekat på allt flera
intensifierade ansträngningar att öka
produktionen av småhus. Om man noga
följer skeendet på bostadsmarknaden i
dag ser man verkningarna av att allt
större resurser sätts in på att i olika
former tillföra marknaden ytterligare
småhus, både friliggande småhus och
sådana i bostadsrättsform. Den senaste
nyheten är att en råd kommuner bygger
småhus och hyr ut dem direkt till
bostadskonsumenterna.

I detta resonemang har vi också velat
föra fram önskemålet om bättre korrespondens
mellan produktionskostnaden
och det statliga belåningsvärdet,
men denna sida av motionen har behandlats
i ett annat sammanhang, och
jag skall därför inskränka mig till att ta
upp det avsnitt av motion 354 som berör
det friliggande småhuset som skatteobjekt.
Jag syftar då inte på de småhus,
som byggts med det statliga belåningsvärdet
som underlag eller i övrigt inom
en skälig kostnadsram, d. v. s. till en
sådan kostnad, att man inte behöver ha
någon toppinkomst för att kunna efterfråga
ett hus av detta slag. I hägnet
av småhusoffensiven växer emellertid
fram mycket påkostade, utsökt eleganta
villor i exklusiva bostadsområden. Arkitekterna
har ofta haft ett mycket stort
spelrum, och inredningen är av en hög
och gedigen klass. Man kan ibland tala
om små drömslott för en utvald ekonomisk
grupp. Vi ser dessa villor, ofta i

hög grad estetiskt och arkitektoniskt
tilltalande, på många håll i Storstockholm
och i allt mer ökad utsträckning
i andra liknande stortätorter. Dessa villor
byggs inte med statliga lån; de ligger
liksom inte inom den kvalificerade
kostnadsramen. De uppföres av vad vi
kallar spekulationsbyggmästare, av enskilda
personer eller i vissa fall av särskilda
byggrupper.

Vare sig dessa villor byggs på beställning
eller som rena försäljningsobjekt
vet vi att staten inte är engagerad på
lånesidan. Samhället kommer emellertid
in på ett annat område, och detta
förhållande kastar ett starkt ljus över
en skattelagstiftning som utan tvivel
måste anses vara en av de mest liberala
i hela världen.

Jag övergår till det angelägna ärendet
i motionen, nämligen den rätt till
avdrag för gäldräntor som villaägaren
har och som innebär att 2,5 procent av
taxeringsvärdet tas upp som boendekostnad.
Har man därutöver ränteutgifter
får man föra över skillnaden såsom
avdrag på deklarationsblanketten.
Det säger sig självt, att för den som har
stor inkomst och stora ränteskulder
kommer betydande avdrag att få göras
i deklarationen. Ju större ränteskulder,
desto större avdrag, vilka blir särskilt
gynnsamma i de högre inkomstlägena
med påföljd att samhället betalar en
stor anpart i den enskilde villaägarens
boendekostnader.

Motionärerna vill emellertid samtidigt
understryka, att de inte avser att ifrågasätta
rätten till ett fritt val på konsumtionsmarknaden.
Har vissa personer
med goda inkomster råd att bygga mycket
påkostade hus, skall de få göra detta
inom ramen för de resurser som vi gemensamt
kan mobilisera. Den sidan av
saken har vi således inte velat angripa
eller belysa i vår motion.

Antalet villor i höga prisklasser är i
ständigt ökande. Vi kan studera hela
utvecklingen och konstatera, att det är
de personer, som har mycket stora in -

Torsdagen den 21 maj 1904 fm. Nr 26

Höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor m. m.

komster som flyttar in i dessa specialritade
och specialkomponerade villor
och som skaffar sig ordentliga skulder
för vilka de sedan får lov att göra avdrag
i deklarationen. Detta betyder, att
det man inte får av samhället lånevägen
tillgodogör man sig i stället desto
mera markant på avdragssidan via deklarationsblanketten.
Detta innebär med
andra ord, att samhället betalar för
dessa ägare av lyxvillor en icke oväsentlig
del av boendekostnaderna. Det måste
anses vara i hög grad diskutabelt, för
att inte säga rent felaktigt, att en liten
ekonomisk välsituerad grupp skall få
så stora favörer av samhället.

Vi har velat ta upp denna fråga till
diskussion. Bevillningsutskottet har inte
velat följa motionärernas förslag, men
vi har i alla fall en känsla av att vår
uppfattning har sympati i utskottet och
att utskottet inser frågans allvarliga karaktär.

För dagen skall vi därför inte ställa
något yrkande utan nöjer oss med att
aktualisera frågan här i kammaren.
Kanske kan vi hoppas, att det inte skall
dröja länge, innan finansministern lämnar
riksdagen ett förslag i detta ärende
för att, som vi motionärer tänkt oss,
åstadkomma en maximering av avdragsräntorna
vid beskattning av särskilt påkostade
villor. Avsikten är ju inte att
slopa denna avdragsrätt utan endast att
åstadkomma en berättigad maximering.

Detta är vårt ärende. Vi ställer inte
något yrkande i dag, utan förutsätter att
frågan återkommer.

I detta anförande instämde herrar
Svenning, och Carlsson i Västerås samt
fru Svensson, fru Löfqvist och fru Torbrink
(samtliga s).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets föreliggande
betänkande nr 45 har föranletts
dels av motioner i vilka man yrkar
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skall hemställa om en skyndsam prövning
av frågan om höjning av schablon -

avdraget för en- och tvåfamiljsvillor
till 400 kronor, och dels eu motion i
vilken man yrkar ett maximerat gählränteavdrag
för villor av särskilt påkostad
karaktär. Detta är i korthet vad
som ligger bakom betänkandet.

Då det gäller det förstnämnda yrkandet,
d. v. s. en höjning av det extra avdraget
från nuvarande 200 till 400 kronor,
vill jag framhålla att när schablonavdrag
beträffande villafastigheter infördes
i början av 1950-talet, förelåg en
mycket stark opposition från de borgerligas
siila, som ville hålla fast vid det
gamla systemet för taxering med rättighet
till avdrag för reparationer. Därför
yrkade man vid detta tillfälle avslag på
Kungl. Maj:ts proposition. Propositionen
antogs emellertid av riksdagen, och
den nya taxeringsmetoden infördes. Vid
samma tillfälle framhöll bevillningsutskottet,
att denna nya form av taxering
av villafastigheter inte bara var en förenkling
från taxeringssynpunkt utan att
den också var till fördel för ägarna av
villafastigheter.

Utvecklingen har visat, att detta var
en riktig bedömning, och när sedan det
extra avdraget på 200 kronor blev infört
år 1957, har fördelarna med denna
form av fastighetstaxering blivit ännu
mera markerade.

Nu vill man, som det anföres i motionerna
och reservationen, föreslå en fördubbling
av detta avdrag. Detta skulle,
herr talman, i likhet med vad utskottet
också har skrivit, obehörigt gynna dessa
villaägare i förhållande till andra skattskyldiga.

Herr Persson i Heden sade i sitt anförande,
att det blir en belastning bl. a.
på grund av penningvärdeförsämringen
som inte kan anses vara riktig. Han
anförde exempel på hur byggnadskostnaderna
hade stigit och nämnde i detta
sammanhang, att en villa som för ett antal
år sedan kostat 50 000—55 000 kronor
åsattes ett taxeringsvärde av 38 000
—40 000 kronor. Ja, herr Persson i
Heden, där ligger just en fördel med

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor m. m.

att ha pengar placerade i en villa jämfört
med andra förmögenheter. En villa
som i dag bygges för 100 000 kronor
äsättes kanske ett taxeringsvärde på
65 000 kronor. Det är en fördel som
den person har, som placerar sina sparade
medel i en villafastighet. Om han
i stället hade 100 000 kronor insatta på
bank, blev han beskattad för hela ränteavkastningen
minus det kapitalavdrag
som ligger i botten. Det är sålunda alldeles
klart, att denna form av villabeskattning
är till fördel för villaägarna.

Om man nu skall gå längre på den
vägen, tror jag att det i alltför stor utsträckning
skulle innebära ett gynnande
av vissa skattskyldiga på andra kategoriers
bekostnad, och det är bl. a. av
den orsaken som bevillningsutskottet
har yrkat avslag på motionen.

Vidare har herr Lindkvist väckt en
motion, vari yrkas en maximering av
avdragsrätten för gäldräntor gällande
egnahem av speciellt påkostad karaktär.
Därvidlag kan det kanske räcka med
att hänvisa till vad utskottet skrivit,
nämligen att en maximering av gäldränteavdraget
för enbart denna kategori
inte kan vara riktig. Det problemet
kan inte brytas ut och behandlas för
sig, utan det måste lösas i ett större
sammanhang. Jag kanske kan säga att
utskottet har hyst en viss förståelse för
tanken i motionen, men jag tror inte
att det räcker som underlag för herr
Lindkvists eventuella planer på att återkomma
till denna detaljfråga. Om det
däremot gäller att se över eller ompröva
hela systemet med gäldränteavdrag, så
ligger kanske saken litet bättre till.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande
i dess helhet.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Kärrlander om att systemet med
schablontaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter
är till fördel ur taxerings -

synpunkt. Det framhöll jag också i mitt
första inlägg, och det kan jag säga av
egen erfarenhet, eftersom jag under en
långd följd av år i en taxeringsnämnd
har arbetat med såväl inkomst- som fastighetstaxeringar.
Men det kan väl ändå
diskuteras, om systemet verkligen innebär
någon direkt fördel för fastighetsägarna.

När systemet infördes, borttogs rätten
att göra avdrag för reparationskostnader,
och som kompensation härför fick
man ett generellt avdrag på 200 kronor.
Det avdraget fick man göra, antingen
man reparerade eller inte. Men var och
en som låtit göra en fastighetsreparation
vet att 200 kronor inte räckte långt
1957, och på grund av den penningvärdeförsämring
som skett sedan dess räcker
de ännu mindre i dag.

Herr Kärrlander sade själv, att byggnadskostnaderna
har stigit väsentligt
och därmed också taxeringsvärdet. Detta
innebär att den beräknade inkomsten
på fastigheter —- 2,5 procent av taxeringsvärdet
-— också har stigit. Men
man får inte göra avdrag för reparationskostnaderna
med högre belopp än
dessa 200 kronor. Då är det väl en gärd
av rättvisa och ett uttryck för en rimlig
logik, att det generella avdraget
höjes på sätt som motionärerna föreslagit.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservation I av
herrar Sundin och Vigelsbo.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle kanske kunna
hålla med herr Persson i Heden, om
det inte vore något annat än detta avdrag
på 200 kronor som vore till fördel
vid beskattning av villafastigheter. Men
det är inte så. Herr Persson i Heden
säger att han är en praktisk taxeringsman.
Då måste han vara glömsk i dag.
Han bör känna till att boendekostnaden
värderas till 2,5 procent och att man får
göra ränteavdrag för allt lånat kapital.

Öl

Torsdagen den 21 maj 19C4 fm. Nr 26

Höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor m. m.

För den alldeles övervägande delen
av dem som bygger småhus, vare sig
husen är statsbelånade eller privatfinansierade,
blir räntekostnaderna så
höga, att gäldränteavdrag får göras.
Herr Lindkvist har ur andra synpunkter
kritiserat detta avdrag. Han tycker att
det är för generöst att staten skall medge
sådant gäldränteavdrag för lyxvillor.
Det förefaller som om herr Persson i
Heden alldeles glömt denna mycket vitala
punkt och bara fixerar sig vid avdraget
på 200 kronor, som han tycker
är för litet.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Detta ränteavdrag ägde
man rätt att göra innan schablonavdraget
på 200 kronor infördes och innan
rätten till avdrag för reparationskostnaderna
borttogs. Ränteavdraget är ju
en kompensation för de utgifter man
har för finansiering av fastigheten.
Schablonavdraget på 200 kronor kom
till i samband med fastighetstaxeringen
1957 och bl. a. därför att man
inte fick göra avdrag för reparationskostnaderna.
Hur höga byggnadskostnaderna
och räntekostnaderna än blir
kvarstår alltjämt reparationskostnaderna.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Persson i Heden
följer fortfarande inte med. Han säger
att de 200 kronornas avdrag kom till för
att kompensera reparationskostnaderna.
Det gjorde de inte alls. Vi införde
schablontaxering 1953, och den var inte
alls förenad med någon sådan kompensation.

Men när man sänker repartitionstalet
från 4 till 3 och sedan till 2,5 och samtidigt
ger möjlighet till ränteavdrag för
allt i fastigheten nedlagt kapital, då blir
det förmånligt. Avdraget på 200 kronor
kom till för att man skulle gardera sig

mot ogynnsam inverkan av taxeringsvärdenas
höjning 1957.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det är rikligt som herr
Kärrlander sade nyss, att vi i varje fall
i högerpartiet var motståndare till införandet
av denna schablontaxering. Vi
har principiellt aldrig anslutit oss till
den. Fortfarande anser jag det vara riktigt
att även egnahemsägare skall ha
rätt att göra avdrag för sina reparationskostnader.
Ett sådant avdrag är ju
tillåtet för flerfamiljshus, och då bör det
också vara tillåtet för egnahem. Jag
menar att schablontaxeringen inte är
någon ersättning för reparationskostnader
i det långa loppet, även om den
under ett visst antal år, när fastigheterna
är relativt nybyggda, kan verka fördelaktig.

Vi är några utskottsledamöter som
gjort ett särskilt yttrande till detta betänkande.
Motionen med förslag om höjning
av schablonavdraget från 200 till
400 kronor är föranledd av den förestående
fastighetstaxeringen och de därmed
ökade kostnaderna för egnahemsägarna.
I vårt särskilda yttrande menar
vi, att inte endast denna fråga kommer
att bli aktuell. När verkningarna av den
nya fastighetsvärderingen visar sig,
måste man ta ställning till många andra
skatteproblem — arvsbeskattningen,
förmögenhetsbeskattningen och mycket
annat.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Persson i Heden begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Förordning om gasolskatt, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Sundin och
Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Persson i Heden
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129 ja och
31 nej, varjämte 40 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Förordning om gasolskatt, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om gasolskatt, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I de motioner som
väckts i samband med propositionen om
förslag till införande av gasolskatt har
yrkats, att denna skatt borde få en anknytning
till brännoljeskatten. Utskottet

har inte velat acceptera denna skattesats.
Det har endast gjort en avvikelse
och föreslagit, att gasolgasen för bussar
skall beläggas med lägre skatt än
enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Under utskottsbehandlingen framhölls
som argument för en lägre gasolskatt,
att gasoldriften med aggregat skulle
få en femårig uppbyggnadsperiod. Det
har gjorts åtskilliga investeringar för
att utvecklingen av gasoldriften skall
kunna fullföljas. Man har föranstaltat
om laboratoriemässiga prov och motortester,
anskaffande av maskiner samt
uppbyggande av stationsnät.

Den högre beskattningen kommer att
omöjliggöra och kanske helt kväva utvecklingen
av gasoldriften. Gasolen är
en produkt som fortfarande befinner sig
på experimentstadiet. I stockholmsområdet
kör cirka ett 50-tal taxibilar på
gasol, och erfarenheterna av denna drift
är mycket tillfredsställande. Även industrien
använder gasoldrivna truckar och
motorer. Gasolen företräder från hälsosynpunkt
en drivkraft som har renare
avgaser än andra drivmedel. Dessa företräden
väger tungt, och statsmakterna
bör gå försiktigt fram med beskattningen.

Den ökade användningen av motorfordon
har inneburit att luftvården blivit
ett mycket stort problem, som statsmakterna
med alla medel borde ta itu
med i stället för att stoppa in frågan i
utredningskvarnen. Våra resurser bör
i större utsträckning sättas in mot luftföroreningarna.
I Stockholm undviker
man ofta att gå på t. ex. Drottning- eller
Regeringsgatan med hänsyn till motorgaslukten.

Inom andra länder har gjorts åtskilligt
i forskningshänseende på detta område.
Det har bl. a. konstaterats, att särskilt
poliser med tjänstgöring vid stora
trafikstråk är starkt utsatta för cancer-
och lungsjukdomar. Men även yrkesutövare
som vistas mycket på motorvägarna
har stark känning av samma
sjukdomsrisker.

Torsdagen den 21 maj 19G4 fm.

Nr 26

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Vid undersökningar som pågått i Paris
under fem år har det konstaterats, att
personer blivit påverkade av koloxid,
vilket föranlett olyckshändelser i stor
omfattning. I vissa fall där vederbörande
tillskrivits rattfylleri misstänker man
nu, att olyckor föranletts av koloxidförpestning.
Det bör också nämnas att växtligheten
—• även träd -— får sin växtkraft
fullständigt förstörd av de farliga
motorgaserna invid motorstråken.

Herr talman! Vi bör i Sverige övergå
från ord till handling vid bekämpandet
av luftföroreningarna. Jag beklagar att
bevillningsutskottet inte velat medverkat
till en lägre skatt på gasol.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan för min personliga
del i alla avseenden instämma
i de synpunkter som herr Christenson
i Malmö framlagt när det gäller att bekämpa
luftföroreningar, orsakade av avgaserna
från alla våra olika slag av motorfordon.
Det är riktigt att avgasningen
från gasol är betydligt mindre än från
bensin. Det har emellertid i bevillningsutskottet
på denna punkt gjorts en kompromiss,
som innebär att man för bussar
skall kunna använda gasol till samma
pris som för brännoljor. Det är också
bussarna som spelar den största rollen
i innerstadstrafiken. Därför menade
man inom utskottet, att detta ändock
var att gå en bit på vägen.

För övrigt kan det naturligtvis diskuteras,
om man skall driva fram en stor
användning av gasol för att i ett senare
skede införa beskattning. Förr eller senare
måste ju gasolen beskattas — ingen
har heller utgått från något annat.

De motioner som väckts har syftat till
att minska trycket av nu ifrågavarande
beskattning. I utskottet har som sagts
en kompromiss gjorts, som innebär att
det skall kunna bli någorlunda lönande
att driva bussar med gasol, och därmed
är i alla fall något vunnet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det är riktigt att en
kompromiss gjorts i bevillningsutskottet.
Jag anser emellertid att frågan är så
viktig och att statsmakterna har ett så
stort ansvar när det gäller luftföroreningarna
och därmed sammanhängande
skatteproblem, att jag inte kunnat underlåta
att till kammarens protokoll anföra
mina synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 37, över
väckt motion i anledning av riksbankens
diskontohöjning den 30 januari
1964; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 34,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående tilllägg
till lagen den 28 april 1949 (nr
183) om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1964/65 till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område beräkna
ett förslagsanslag av 155 000 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
den 6 mars 1964 dagtecknad proposition,
nr 77, angående vissa åtgärder i

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under
regleringsåret 1962/63 eller tidigare
regleringsår och som influtit eller inflöte
under regleringsåren 1963/64 och
1964/65 genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband
med jordbruksregleringen under nämnda
regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
Gotlands hampodlareförening uppskov
med erläggande av de under åren
1964 och 1965 till betalning förfallande
amorteringarna på och räntorna för
föreningens ur hemslöjdslånefonden beviljade
lån,

dels godkänna vad i propositionen
förordats såvitt avsåge omläggningen
av prisregleringen för brödsäd, m. m.,

dels till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
155 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

A. i samband med statsverkspropositionen: 1)

I: 236 av herr Svanström;

2) I: 609 av herr Bengtson m. fl. och
II: 751 av herr Hedlund m. fl.

B. i anledning av propositionen nr
77:

1) I: 690 av herrar Eric Carlsson och
Svanström, likalydande med II: 843 av
herr Dahlgren in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att övergång
till den s. k. falltalsmetoden för kvalitetsbestämning
vid inlösen av brödsäd

icke finge ske under nu löpande avtalsperiod
för jordbruket;

2) I: 691 av herr Nils-Eric Gustafsson
och 11:845 av herr Larsson i
Norderön, i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 77 måtte
medge att fraktbidrag vid export av
utsädespotatis finge utgå av tillgängliga
regleringsmedel avseende potatis
i enlighet med vad jordbruksnämnden
förordat;

3) I: 692 av herr Isacson m. fl., likalydande
med II: 846 av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att i avsikt att stimulera
en önskvärd odling av högklassig
utsädespotatis inom de virusfria odlingsområdena
i norra Sverige fraktbidrag
måtte medgivas;

4) I: 693 av herr Jonasson och II:
847 av herrar Persson i Heden och
Elmwall, i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 77 måtte
dels godkänna att falltalsmetoden för
kvalitetsbestämning vid inlösen av
brödsäd och därpå grundade prisregleringsskalor
tillämpades under en provisorietid
av två år, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att falltalsmetoden
och därtill knutna prisregleringsskalor
efter nämnda provisorietid av
två år måtte bli föremål för översyn i
enlighet med vad i motionen har anförts; 5)

I: 694 av herr Weibull m. fl. och
II: 844 av herrar Larsson i Borrby och
Dahlgren, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att införselavgifterna avseende
ärter och hampfrö gjordes till föremål
för en skyndsam översyn, att ett gränsskydd
anordnades för vallväxtutsäden
på i princip likartat sätt som beträffande
andra jordbruksprodukter, samt
att i samband därmed frågan om införande
av införselavgifter avseende utsäden
av vallväxter, stat. nr. 12.03.120

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Vissa åtgärder i prisregle

_290, upptoges till omförhandling i

samband med de stundande GA Id-förhandlingarna
under innevarande år.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under regleringsåret
1962/63 eller tidigare regleringsår
och som influtit eller inflöte under
regleringsåren 1963/64 och 1964/65
genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband med jordbruksregleringen
under nämnda regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel,

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att motionerna I: 694 och II: 844
överlämnades till 1960 års jordbruksutredning,

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
Gotlands hampodlareförening uppskov
med erläggande av de under åren 1964
och 1965 till betalning förfallande amorteringarna
på och räntorna för föreningens
ur hemslöjdslånefonden beviljade
lån,

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:690 och 11:843, godkänna vad i utlåtandet
förordats såvitt avsåge omläggningen
av prisregleringen på brödsäd,
m. m.,

V. besluta att motionerna 1:693 och
II: 847 skulle anses besvarade med vad
utskottet anfört,

VI. i anledning av motionerna 1:691
och 11:845 samt 1:692 och 11:846 i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
prövning av förutsättningarna för att
i vissa fall medge fraktbidrag i samband
med avsättningen av utsädespotatis,

VII. å riksstaten för budgetåret
1964/65 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett förslagsanslag av
155 000 000 kr.,

VIII. lämna motionen 1:236 utan bifall,

3—Andra kammarens protokoll 196rt. Nr

ande syfte på jordbrukets område, m. m.

IX. lämna utan åtgärd motionerna
1:609 och 11:751.

Reservation hade avgivits av herrar
Magnusson och Manne Olsson, fru I^indskotj
samt herrar Arweson och Persson
i Skänninge, vilka ansett att utskottet
under VI. bort hemställa att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:691 och
11:845 samt 1:692 och 11:846 utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Det förslag till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
som kammaren nu skall behandla bygger
på ett förslag från jordbruksnämnden,
vilket Kungl. Maj:t först haft att
ta ställning till. I det stora hela har utskottet
kunnat ena sig i sin hemställan
om bifall till Kungl. Maj :ts proposition.
Vi är emellertid några utskottsledamöter
som på en punkt avgivit reservation,
och det är om denna jag vill säga några
ord.

Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer att statens
jordbruksnämnd ges uppdrag att
pröva under vilka förutsättningar fraktbidrag
bör kunna utga för avsättning
av i Norrland odlad utsädespotatis samt
att därefter till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag som kan föranledas av gjorda
överväganden. Bakgrunden till skrivningen
är vad som framhållits i två motionspar,
I: 691 och II: 84o samt I: 692
och II: 846. I båda dessa motionspar har
anförts, att jordbruksnämnden föreslagit
ett stöd på 8 öre per kg som skulle
täcka fraktkostnaden från Haparanda
till Göteborg.

Jordbruksnämndens förslag avsåg
emellertid uteslutande utsädespotatis för
export, medan överläggningen i utskottet
mest kom att röra sig om fraktbidrag
för utsädespotatis som säljs inom landet.
Utskottets skrivning är ett försök
att öppna möjlighet för jordbruksnämnden
att pröva förutsättningarna att gå

Nr 26

Torsdagen den 21 mai 1964 fm.

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

båda dessa vägar. Utskottsmajoriteten
och motionärerna menar att införande
av fraktbidrag skulle kunna bli en stimulans
för ökad odling av utsädespotatis
i Norrland. Det är ju för alla bekant,
att potatisen på odlingarna söderut i
landet är behäftad med många sjukdomar,
medan den norrländska potatisen
är befriad från sådana.

Vi reservanter anser emellertid att de
skäl som anförts för fraktbidrag vid
försäljning av utsädespotatis skulle kunna
åberopas även vid försäljning av
andra produkter och att detta öppnar så
vidsträckta fält, att man inte vet var
gränsen skall sättas. Skulle fraktbidragen
gälla potatis från odlingar i Norrland,
vilken säljs till odlare söderut, kan
också frågan ställas, vem som i själva
verket får del av fraktsubventionerna —
odlarna i Norrland eller köparna i södra
Sverige. Alldeles uteslutet är det inte
att fraktbidraget komme att påverka det
pris köparen skall betala. Det beror helt
och hållet på uppgörelsen mellan säljare
och köpare var subventionen hamnar.
Vi anser också att statsmakterna inför
det löpande sexårsavtalets utgång inte
bör bindas genom ett ställningstagande
i en detaljfråga.

Kungl. Maj :t har i propositionen avvisat
jordbruksnämndens förslag, men
detta har tagits upp i motioner. Vi reservanter
anser att man i framtiden bör ha
handlingsfrihet i dessa frågor. Därför
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i dess utlåtande nr 14 med
den ändring däri som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Magnusson in. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! I jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, som behandlar bl. a. de
nya kvalitetsbestämmelserna för inlösen
av spannmål, nämns också motionsparet
nr 690 i första och 843 i andra kam -

maren. Dessa motioner, som yrkar avslag
på Kungl. Maj:ts framställning om
de nya kvalitetsbestämmelserna, finner
utskottet icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd. Jag har begärt ordet
som motionär. Jag är visserligen medveten
om att det spelar förfärligt liten
roll för kammarens ställningstagande
vad jag har att anföra i frågan gentemot
utskottets ställningstagande, men jag
vill ändock få inskrivet i kammarens
protokoll att jag finner den nya metodik,
som utskottet nu förordar, vara
alltför ofullständigt provad för att sättas
i praktisk tillämpning. Den bygger i
stort sett på teoretiska antaganden. Man
kan visserligen säga att den är mera
tekniskt fulländad än den metod som
hitintills använts, men det är också allt
gott man kan säga om den nya metodiken.
På minussidan står så många ur
kostnadssynpunkt helt okända faktorer,
att den nya metodiken bort under några
år i praktiken ha jämförts med den nu
gällande, så att man hade kunnat få ett
säkert jämförelsematerial för att bedöma
hur den påverkar odlarens nettoresultat
i olika delar av landet.

Denna nya metod innebär i korthet
att man på kemisk väg skall bestämma
varans Alfa Amylas tal: spannmålsvarans
lägsta falltal är satt till 60 och det
högsta till 400. En svensk veteskörd av
normalkvalitet beräknas ha ett falltal
på 190, och efter detta kommer medelpriset
att sättas. Härefter beräknas priset
efter en glidande skala uppåt och
nedåt, med fixpunkt på falltalet 190.
Ju lägre falltalet är, dess högre blir avdraget.
Som exempel kan nämnas att
ett falltal på 150 medför 2 procents avdrag,
medan falltalet 80 representerar
hela 13 procents avdrag. En vara under
80 i falltal klassas som foder.

Frågeställningen, huruvida ett falltal
på exempelvis 79 — som enligt den föreslagna
metoden skall göra att säden
klassas som foder — utgör en likvärdig
grund med en groddräkningshalt på 5
procent, tycks vara helt outforskad.

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Nr 26

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, in. m.

Känt är däremot att all blandning av
spannmålspartier med olika falltal drar
det genomsnittliga falltalet nedåt. Detta
innebär att spannmålen bör sorteras redan
på fältet för att ge så gott ekonomiskt
resultat som möjligt. Det har därför
rekommenderats att bonden när han
skördar skär av fälten i olika delar. Falltalet
varierar nämligen starkt dels mellan
säd som står upp i fältet och säd
som av olika anledningar har slagits
omkull i s. k. legor, dels mellan olika
delar av fältet heroende på växlingar i
olika jordslag. Om man nu tror att en
sådan sortering av skörden i praktiken
är möjlig att genomföra vet jag inte,
men en sådan skördeteknik sammanfaller
knappast med ett rationellt jordbruk,
som man ofta förknippar med stora fält
utan öppna diken och utan orationella,
tidskrävande småtegar. Det kan hli
en ganska lustig syn att mitt under den
högljudda rationaliseringsdebatt som
nu pågår se Sveriges bönder dela upp
ett väl arronderat fält i småtegar för att
försöka tröska enligt de nya kvalitetsbestämmelserna
och experternas råd.

Man har också förutsagt att den nya
metodiken kommer att medföra att skörden
tidigareläggs för att man skall kunna
erhålla ett så högt falltal som möjligt.
Detta innebär ingenting annat än
skörd vid en tidpunkt då vi hitintills
icke har betraktat grödan som skördetröskningsfärdig,
alltså skörd vid en tidpunkt
då spannmålen innehåller betydligt
mera fuktighet än normalt. Alla
som under katastrofåren skördetröskat
spannmål med vattenmängder på 25—
30 procent och däröver vet vad det
innebär, inte bara i ökade torkningskostnader
utan också i betydligt större
arbetsåtgång per deciton, eftersom kapaciteten
blir nedsatt och arbetet mera
tidskrävande.

Eftersom spannmålspartierna om möjligt
skall skiljas ut redan på fälten,
måste uppdelningen konsekvent fullföljas
ända fram till kvarnvara, och den
vägen är lång och blir nu betydligt

kostsammare än hitintills. För den enskilde
odlaren som investerat stora
pengar i egna torkanläggningar betyder
metodiken, att har han i dag fyra behållare
för en normal veteskörd så bör
dessa genast byggas ut till det dubbla
antalet — om spannmålspartierna skall
skiljas effektivt. Vilka åtgärder som
skall vidtagas för att lastbilarna, som
fraktar spannmålen från gården till
uppköparen, skall kunna hålla mindre
spannmålspartier åtskilda vet jag inte.
Så länge spannmålen fraktas i säckar
behöver problemet inte vara stort —
men den tiden är ju definitivt förbi i
och med tanktröskningen och leveranser
av osäckad spannmål.

Man torde vidare på goda grunder
kunna fastslå att den rågodling, som efter
detta kan ske i landet, hädanefter
är förbehållen de allra sydligaste delarna
av landet, eftersom denna odling
är speciellt känslig för lönngroning och
därmed utsatt för risk att klassas som
fodersäd.

Även den mottagande uppköparen
kommer att få vidkännas betydande
kostnader i hanteringen av varan. Laboratorier
med speciell utrustning jämte
utbildad personal kommer att erfordras
på varje mottagningsställe. Enbart
för den centralförening som jag tillhör
beräknar man dessa kostnader till mellan
300 000 och 400 000 kronor. Till
detta skall läggas de enorma kostnaderna
för de ökade lagringsutrymmen i
silotorn som krävs för att hålla spannmålspartierna
åtskilda, och även dessa
kostnader drabbar ytterst den enskilde
odlaren som leverantör.

Jag bär kanske inte så stor anledning
att klaga själv, eftersom jag är odlare i
ett område som normalt är mycket nederbördsfattigt
och där förutsättningarna
för att erhålla ett högre falltal därmed
borde vara goda. Men det torde inte
råda några som helst tvivel om att denna
nya metodik innebär att de allra sydligaste
delarna av vårt land kommer att
kunna tillgodogöra sig falltalsmetodens

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m

tillägg, medan odlarna i det övriga
landet får vidkännas falltalsmetodikens
avdrag, och jag kan inte finna att detta
är riktigt — så länge vi har ett fungerande
avtal som förutsätter lika priser i
landet för samma spannmålsgröda. Det
är heller inte riktigt med hänsyn till
att ingenting sagts i klart språk vare
sig om inlösenpriset på foderspannmål
jämfört med brödsädespriset eller om
kostnadskompensationen för den nya
metodikens användning. Därför yrkar
jag bifall till motionerna nr 690 i första
kammaren och 843 i denna kammare
med förslag om avslag på propositionen
i vad gäller införandet av nya kvalitetsbestämmelser
för inlösen av spannmål.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vad först beträffar reservationen
som avstyrker förslaget om
fraktbidrag för utsädespotatis vill jag
säga att utskottsmajoritetens skäl att
ansluta sig till jordbruksnämndens och
motionernas förslag är det förhållandet
att vi i Norrland har möjlighet att producera
om inte en helt virusfri potatis
så i varje fall en potatis som är väsentligt
mindre virusbesmittad än i andra
delar av landet. Det måste vara en tillgång
för alla, en tillgång som vi bör
utnyttja så mycket som möjligt. Det
finns naturliga förutsättningar i Norrland
att förse först och främst den
svenska potatisodlingen med betydligt
bättre utsäde än vad den nu har och
även att exportera utsädespotatis. Dessutom
bör man genom något slags specialodling
här kunna uppmuntra det norrländska
jordbruket över huvud. Redan
nu har man, om jag är rätt underrättad,
på de håll där man haft sådana odlingar
kunnat väsentligt förbättra avkastningen
på annars relativt karga jordar.

Det är i detta syfte som jordbruksnämnden
har föreslagit fraktbidrag, och
det förslaget måste betraktas som synnerligen
välmotiverat. Jag vet inte om
jordbruksnämndens propå underställts
konsumentrådet. I varje fall finns ingen

uppgift om att konsumentrådet har haft
någon mening som går stick i stäv mot
jordbruksnämndens i detta fall.

Vi vidtar ju åtskilliga åtgärder för att
förstärka de norrländska jordbrukarnas
utkomstmöjligheter. Jag ser fraktbidraget
som en detalj i ett i övrigt planenligt
arbete.

Vad beträffar vår egen odling i Sverige
är det väl känt att potatisodlingen
i varje fall i de sydliga och mellersta
delarna av landet möter ganska svåra
problem just på grund av virussmitta,
och denna smitta visar ökad benägenhet
att breda ut sig. Det är besvärligt
på många orter att skaffa tillräckligt
friskt utsäde, och som alla lätt förstår
är första förutsättningen för en gagnande
och lönande potatisodling att
utsädet är så smittofritt som möjligt.

Nu importerar vi tidvis ganska betydande
kvantiteter potatis, och därvid
även utsädespotatis från Danmark, som
är av betydligt sämre kvalitet än den
vi skulle kunna få från Norrland, men
vi gör det därför att de danska odlingarna
ligger närmare till och den norrländska
potatisen blir inte hembjuden
till oss. Om fraktbidrag utgick skulle
man kanske lätt kunna distribuera den
norrländska potatisen över landet.

Fru Lindskog hyste farhågor därför
att man inte vet vem som får fraktbidraget.
Jo, det kan man nog förutsäga:
det tillkommer med allra största säkerhet
de norrländska odlarna, därför
nämligen att det finns ingen som kan
konkurrera med deras kvalitetspotatis.
Den danska potatisen är minst lika virussmittad
som den som kommer från
södra eller mellersta delen av landet.

Enligt de uppgifter som jag har fått
har man, fru Lindskog, ingenstans i
världen så goda förutsättningar att odla
kvalitetspotatis som just i Norrland.
Då vore det felaktigt att inte utnyttja
den möjligheten så långt vi kan.'' De
fraktbidrag, som skall utgå för ändamålet,
skall tas ur prisregleringskassorna,
d. v. s. från de pengar som inflyter

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Nr 26

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

i importavgifter. Om jag minns riitt beräknar
man att 3,7 miljoner kronor
kommer att inflyta under perioden
1964/65. Såvitt jag har kunnat finna är
avsikten att använda endast något över
1 miljon kronor för propaganda för
potatisen, för effektivisering av odlingen
in. in. Det bör alltså finnas tillräckliga
resurser att ur dessa importmedel
betala fraktbidragen. De innebär
inte alls någon belastning på statskassan.
Jag tror därför att det finns all
anledning att man här ger det norrländska
jordbruket denna hjälp, och jag
tror att det är en fördel för alla att vi
kan uppmuntra en odling som ger sa
god kvalitet.

Herr Dahlgren uttryckte farhågor för
den nya falltalsmetoden, och självfallet
är det riktigt att den innebär ett väsentligt
riskmoment. Den har ännu inte
prövats i praktiken. Jordbruksnämnden
säger att vad man vet om metoden är
att den är grundad på teoretiska bedömanden,
men jag tycker nog att herr
Dahlgren var litet för pessimistisk eller
att han något felbedömde det hela när
han sade att tilläggen kommer att utgå
till odlarna i söder men att det kommer
att bli odlarna i norra och mellersta
Sverige som kommer att få vidkännas
avdragen. Det är inte alldeles
säkert. Med nuvarande system med en
gräns på 5 procents groddkärna drabbar
en prissänkning den leverans som
kominer över denna siffra. Vid tilllämpning
av den nya falltalsmetoden
har man en glidande skala som kommer
att medge vissa försämringar innan
förlust gentemot det nuvarande
systemet inträffar. Men ännu har man
inte tillräckligt provat hur metoden
kommer att slå ut när den användes
på hela skörden. Självklart är att man
i de delar av landet, där skörden kommer
sent och där besvärliga skördeförhållanden
råder, löper större risk än
i de delar av landet som har bättre betingelser.
Den nya metoden är emellertid
inte bara behäftad med risker, utan

den innehåller en hel del vinstchanser
också. Det kan man inte komma ifrån.
Det måste vara en fördel om man kan
göra en sortering av spannmålen redan
vid leveransen och skilja mellan vad
som är fullgod brödsädesvara och vad
som inte är det. Genom att man kan
göra denna sortering i god tid undgår
man den annars förekommande risken
att blanda in mindervärdig vara i fullgod
vara och på det sättet förvandla
alltsammans till fodersäd. Genom att
göra denna gallring i god tid är det
möjligt att man kan förhindra en onödig
brödsädesimport, och kanske kan
man också förhindra ett onödigt fodersädsöverskott.

Det finns alltså inte bara negativa sidor
här. Man måste erkänna att det
även finns en del positiva, och det är
dessa som gör att metoden bör prövas.
Utskottet har varit fullt medvetet om de
svårigheter som föreligger när det gäller
att bedöma utfallet. Utskottet har
därför givit sin anslutning till den försiktiga
hållning som statens jordbruksnämnd
intagit och som, såvitt man kan
bedöma, också departementschefen har
anslutit sig till. Utskottet anser sålunda
att man bör se tiden an. Denna försiktiga
bedömning har ytterligare understrukits
i ett par motioner som utskottet
har haft uppe till behandling.

Även om departementschefen inte direkt
har spikat någon bestämd tidsgräns
för eu omprövning av detta system,
har utskottet utgått ifrån att han
efter påstötning från odlarhåll är villig
och beredd att ompröva systemet när
detta har fungerat en tid. Såvitt jag har
kunnat förstå är vi alla överens om att
prövningstiden för detta system bör
vara relativt kort. Att i förväg innan
man provat detsamma, säga nej är rätt
svårt, i all synnerhet som prövningen
godkänts av jordbrukets representanter.

Vi måste alltså, herr talman, med en
viss tvekan införa systemet för att se
resultatet av detsamma. Vid en omprövning
har man möjlighet att göra

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

rättelse i de fall där det visar sig att
resultaten inte blivit vad vi räknat med.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill hålla med utskottets
ärade ordförande om att ingen
har betvivlat norrlandspotatisens goda
kvalitet. Men en god kvalitet är väl också
en reklam för en vara och ett värdefullt
plus även vid försäljningen av
densamma. För det talar även det förhållandet
att Jolinson-koncernen funnit
det förenligt med sina intressen att ha
kontraktsodlingar av potatis uppe i
Västerbotten för att sedan med egna
fartyg föra ut denna potatis till andra
länder.

Frågan om fraktbidraget har inte varit
underställd jordbrukets konsumentdelegation,
och denna har inte tagit
ställning i frågan. Det är just skillnaderna
mellan vad jordbruksnämnden
uttalat och vad utskottet framhållit som
jag tycker är det mest anmärkningsvärda
i denna sak. Jag skall be att få
läsa upp vad jordbruksnämnden anfört
när den föreslagit fraktbidrag för att
underlätta exporten av utsädespotatis.
Efter att ha föreslagit ett sådant bidrag
om 8 öre per kilo tillägger nämnden:
»Vidare skulle bidrag beviljas endast
under år då tillgången på högklassig utsädespotatis
bedöms kunna medge en
export utan att brist på sådan vara
uppstår på hemmamarknaden.» Finns
det brist på potatis i Skåne, ja, då bör
man kunna ta denna från Norrland.

Låt mig jämföra detta citat av jordbruksnämndens
förslag med vad utskottet
skriver. I utskottets utlåtande
heter det bl. a.: »Utskottet finner de i
förevarande motioner berörda problemen
värda beaktande och får för sin
del föreslå, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer, att statens
jordbruksnämnd ges uppdrag att pröva
under vilka förutsättningar fraktbidrag
bör kunna utgå för avsättning av i

Norrland odlad utsädespotatis samt att
därefter till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag, vartill gjorda överväganden kan
föranleda.»

Jag menar att det föreligger en viss
skillnad mellan jordbruksnämndens
och utskottets skrivningar. Mot bakgrunden
av diskussionerna i utskottet,
vilka till 90 procent rörde försäljningen
på hemmamarknaden, tycker jag inte
att jordbruksnämndens förslag ger så
starkt stöd för utskottsmajoritetens
skrivning. Jag ber att få vidhålla mitt
yrkande.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är så att den teknik
som används vid falltalsmetoden är
mera fulländad än den tidigare använda
tekniken. Men kvar står alltjämt frågan
hur denna teknik praktiskt skall
kunna tillämpas. Den enskilde odlaren
kan inte själv skaffa sig den erforderliga
apparaturen till ett överkomligt
pris för att på den egna gården och de
egna fälten kunna bilda sig en uppfattning
om när skördearbetet lämpligast
skall kunna påbörjas. Detta torde dock
vara en förutsättning för att klara skördearbetet
efter de nya bestämmelserna
på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.

Det är alldeles riktigt att utskottet
framhållit att en översyn av bestämmelserna
skall ske sedan dessa tillämpats
några år. Men jag förmodar, att de kostnader,
som den enskilde odlaren under
denna tid fatt vidkännas, inte kommer
att ersättas, trots denna översyn.
Enligt min uppfattning är därmed översynen
av bestämmelserna intressant för
odlaren endast ur den synpunkten att
det blir fråga om en justering av de
glidande skalorna, så att de kanske får
en något annan konstruktion än vad de
nu har. Men de uppkomna kostnaderna
för metodikens införande och tillämpande
kommer alltjämt att åvila den
enskilde odlaren.

Jag är väl medveten om att remissinstanserna
har tillstyrkt ett försök med

Torsdagen den 21 maj 1904 fm. Nr 26 71

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m

denna nya metodik. Men det torde inte
heller vara obekant att det förekommit
mycket stor tveksamhet och att jordbrukets
fackliga stämma 1903 fattade
enhälligt beslut om att falltalsmetoden
inte skulle tillämpas under den tid sexårsavtalct
gäller med mindre än att
kostnadskompensation erhölls. Jag betraktar
jordbrukets fackliga stämma
som den högsta instansen på den fackliga
sidan i detta fall.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Potatisodlingen i Norrland
har på relativt kort tid vuxit i
omfattning och betydelse, vilket främst
har sin grund i visa jordbrukspolitiska
åtgärder. Sålunda har från samhällets
sida genom specialrådgivning lämnats
instruktioner och gjorts propaganda
för denna odling. Staten har
dessutom genom lån och bidrag understött
anskaffandet av lagerlokaler och
specialmaskiner för denna produktion.

Dessa åtgärder har, åtminstone temporärt,
gett till resultat ett besvärande
överskott på potatis. Mot denna bakgrund
yrkar jordbruksutskottet att jordbruksnämnden
måtte få i uppdrag att
pröva om och under vilka förutsättningar
fraktbidrag bör utgå för avsättning
av i Norrland odlad utsädespotatis.
Det gäller således inte enbart export
till utlandet, utan också försäljning
till Syd- och Mellansverige.

Odling av utsädespotatis för export
har pågått i Norrland under åtskilliga
år. Det har inte varit några andra problem
än att det varit svårt att finna
marknad till priser som gjort odlingen
lönsam. Såsom jordbruksnämnden
framhållit blir odlingskostnaderna
särskilt höga för utsädespotatis.
När det desutom tillkommer dryga fraktkostnader,
blir det svårt att klara produktionen
till sådana priser, att det går
att få en hygglig avsättning.

Fraktsubventioner under en övergångstid
kunde måhända öppna inhemska
marknader, vilket jag förestäl -

ler mig skulle kunna bli till nytta för
såväl potatisodlare i norr och söder
som för konsumenterna.

Det har väl sagts i diskussionen kring
denna fråga, att det spelar ingen större
roll om utsädespotatisen kostar några
ören mer eller mindre. Det kanske är
möjligt — när man kommit till insikt
om betydelsen av att hålla ett friskt och
högklassigt utsäde. Men det kräver viss
fostran innan vi är där.

Jag är medveten om det tvivelaktiga
i att bära upp en produktion med subventioner.
Men en subventionsinjektion
kan vara försvarlig. Det kan bli stöten
som öppnar nya marknader.

Sen vill jag bemöta fru Lindskogs
uttalande, att utskottets förslag om en
undersökning av möjligheterna att förbilliga
frakterna i någon mån skulle
riva upp sexårsavtalet. Det kan inte
vara rimligt. Det är här endast fråga
om hur man disponerar vissa regleringsmedel.
Jag tror också att man kan
säga att Norrland i det fallet är behörigt
att få den andel som det här kan bli
fråga om, därför att Norrland tack
vare sina stora inköp av fodermedel
med säkerhet är mer närande än tärande
på regleringsfonderna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag skulle som motionär
vilja anföra några synpunkter. Inom
jordbruket i Norrland har man svårt
att finna någon lämplig avsalugröda vid
sidan om mjölkproduktionen. Då har
man kommit fram till att potatisodlingen
är en bra odling. Man kan få fram
bra kvaliteter, och odlingen kan bli lönsam
om man kan få avsättning till rimliga
kostnader. Fröpotatisen har visat
sig fullt jämförbar med den som odlas
på andra håll. Beträffande virusrenhet
har det visat sig att norrlandsutsädet
är att föredrag framför annat svenskt
utsäde.

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

Därför kunde det vara riktigt att ge
stöd åt denna odling, i varje fall under
en uppbyggnadsperiod, ty investeringar
i sådan odling innebär ju ett risktagande.
Stödet kunde lämpligen lämnas i
form av fraktlättnader, vilket vi motionärer
har yrkat.

Nu har jordbruksutskottet sagt åt.
man är beredd att förorda en prövning
av förutsättningarna att i vissa fall medge
fraktbidrag i samband med avsättning
av i Norrland odlad utsädespotatis.
Jag tycker inte att det skulle kunna
medföra någon hård bindning. Fru
Lindskog säger att hon vill bevara
handlingsfriheten. Hon vill ha stor
handlingsfrihet. Det måste vara en synnerligen
stor rädsla som gör att hon
inte ens vågar pröva förutsättningarna
för fraktbidrag. Såsom ett viktigt argument
mot detta anför hon: Vem får
fördelarna? Det var närmast det som
föranledde mig att begära ordet i denna
debatt.

När vi potatisodlare i Norrland säljer
matpotatis till Stockholm får vi ut
pris enligt stockholmsnoteringen och
får hålla frakten. Blir den billigare, får
vi behålla det som blir över. När vi
säljer fröpotatis till Skåne, får vi ut
det pris som noteras i Skåne. Jag tvekar
inte om vem fördelarna tillkommer.
Får vi nedsatt frakt, tillkommer
det odlarna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Med anledning av den
tveksamhet som herr Dahlgren ådagalade
i samband med bedömningen av
falltalsmetoden vill jag understryka,
att alla parter är tveksamma: jordbruksnämnden
är tveksam, departementschefen
var tveksam men ansåg att man
borde pröva metoden, motionärerna
var också tveksamma och utskottet är
tveksamt. Herr Dahlgren säger att man
inte vet vilka verkningar falltalsmetoden
kommer att ha för odlarna. Ja, dem

får man ju inte reda på på annat sätt
än genom att tillämpa denna metod —
först då ser man vilka verkningarna
hlir.

Nu är det emellertid på det sättet,
att man inte kan praktisera denna metod
bara inom vissa områden av landet,
utan man torde vara nödsakad att
införa den på en gång över hela landet
för att kunna pröva den under olika
betingelser. Det är först då som
man får klart för sig hur den fungerar
och hur den eventuellt bör ändras då
den varit i bruk en viss tid.

Jag vill med anledning av fru Lindskogs
anmärkning i likhet med herr
Jönsson i Ingemarsgården säga, att det
updrag som utskottet har velat ge till
jordbruksnämnden är sådant, att jordbruksnämnden
kanhända finner att den
väg som man ursprungligen var inne på
är den enda möjliga. Men utskottet menar,
att när det finns möjligheter inom
landet att uppmuntra odlingen av en
verkligt förnämlig utsädespotatis, då
hör vi också utnyttja resultatet av dessa
odlingsmöjligheter inom hela vårt
land.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Vi har sagt i vår reservation
att statsmakterna inför det nu
löpande sexårsavtalets nära förestående
utgång bör sträva efter att inte binda sig
av något ställningstagande i förevarande
detaljspörsmål, och vi menar att man
därför bör vänta och låta statsmakterna
få fria händer i denna fråga. Till
herr Jönsson i Ingemarsgården skulle
jag vilja säga, att jag inte är fullt så
hjärtängslig för en undersökning som
han tror. Om denna undersökning skulle
leda till att man i jordbruksnämnden
menar att man inte bör ge subventioner
för försäljning av potatis inom
landet, hur går det då?

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Om man nu verkligen är
så tveksam, som utskottets herr ordfö -

Torsdagen den 21 maj 19C4 fm.

Nr 26

rande säger, då frågar jag, varför man
inte väntar med att införa denna metodik
tills den är praktiskt prövad och
jämförd med den gamla metoden. Vissa
mottagningsplatser i alla län borde vid
ett sådant jämförande försök ge ett
objektivt utslag. Därmed skulle ovissheten
vara borta och metodikens användbarhet
med visshet kunna fastställas.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 690 och II: 843; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Dahlgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
IV) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 690 och II: 843.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Reglering av priserna på fisk, m. m.

Mom. VI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Lindskog begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
VI) i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Magnusson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Lindskog begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 61 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII—IX

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Reglering av priserna på fisk, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1964/65, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

3*—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Reglering av priserna på fisk, m. m.

I en till riksdagen den 13 mars 1964
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 112, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 30 maj 1952
(nr 320) om viss reglering av handeln
med fisk, m. m.;

2) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 372)
angående reglering av införseln av vissa
slag av fisk och skaldjur;

3) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 374)
angående reglering av utförseln av vissa
slag av fisk och skaldjur m. m.;

dels bifalla de förslag, om vilkas
avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen i övrigt hemställt.

I samband härmed hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) 1: 384 av herr Yngve Nilsson m. fl.,
likalydande med II: 458 av herr Nilsson
i Bästekille m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning och förslag
rörande åtgärder till stöd för det
svenska fisket; samt

2) I: 721 av herr Ferdinand Nilsson
in. fl. och II: 880 av herrar Eriksson i
Bäckmora och Grcbäck, i vilka likalydande
motioner hemställts, att riksdagen
måtte uttala att bestämmelserna om
reglering av handeln med strömming
på ostkusten skulle tills vidare förlängas
i avvaktan på pågående utredning
och statsmakternas beslut om nya
åtgärder; ävensom att vid utredningen
beaktades de svårigheter som på vissa
orter skapades för den yrkesarbetande
fiskarbefolkningen av att överskott
av elt växande fritidsfiskes fångster
salufördes till underpriser.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 721 och II: 880, anta förslaget till
förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 30 maj 1952 (nr
320) om viss reglering av handel med
fisk m. m.;

B. anta förslagen till

1) förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 5 juni 1953
(nr 372) angående reglering av införseln
av vissa slag av fisk och skaldjur,

2) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 374)
angående reglering av utförseln av vissa
slag av fisk och skaldjur m. in.;

C. medge, att för tiden till och med
den 30 juni 1965 reglering av priserna
på fisk ävensom importen och exporten
av fisk av vissa slag jämte vad därmed
sammanhänger finge anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som
förordats i utlåtandet;

D. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att under budgetåret 1964/65
för lån i Sveriges kreditbank mot gängse
ränta ställa garanti dels åt Sydkustfisk,
förening u. p. a., intill ett belopp
av 2 000 000 kr. jämte ränta, dels åt
Västkustfisk, förening u. p. a., intill
ett belopp av 3 000 000 kr. jämte ränta;
samt

E. lämna motionerna I: 384 och
11:458 utan åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Såsom i propositionen nr 112 anförts
har statens jordbruksnämnd genom särskild
utredningsman låtit företa en översyn
av handelsregleringen på strömming.
Utredningsmannens granskning utmynnar
i förslag om att handelsregleringen
slopas från och med den 1 juli 1965.
Jordbruksnämnden har efter överläggningar
med företrädare för fisket och
handeln anslutit sig till utredningsmannens
ställningstagande vad gäller handelsregleringens
upphävande. Frågan

Torsdagen den 21 maj 1904 fm.

Nr 26

om utformningen av ett prisregleringsstöd
från den 1 juli 1965 avses bli föremål
för vidare överväganden inom
nämnden efter fortsatta överläggningar
med av stödet berörda parter. Departementschefen
anser för sin del, att
handelsregleringen i fråga om strömming
—• mot bakgrunden av bl. a. de
starkt ändrade förhållanden som inträtt
sedan handelsregleringens tillkomst i
mitten av 1930-talet —- bör avvecklas
så snart som möjligt. I avvaktan på ytterligare
överväganden rörande de stödåtgärder,
som kan erfordras för tiden
efter nämna avveckling, bör nuvarande
handelsreglering enligt departementschefen
förlängas att gälla till och med
den 30 juni 1965. I likhet med jordbruksnämnden
anser han att frågan om
utformningen av ett framtida stöd bör
bli föremål för vidare överväganden
inom nämnden efter fortsatta överläggningar
med av stödet berörda parter, så
att förslag i frågan kan underställas
Kungl. Maj :t senast i nästa års prisregleringsskrivelse.
Vad departementschefen
i förevarande sammanhang anfört
föranleder ingen erinran från utskottets
sida. I överensstämmelse härmed
har utskottet icke funnit i motionerna
1:721 och 11:880 gjorda yrkanden
i förevarande ämne böra föranleda
någon riksdagens särskilda åtgärd.

Icke heller i övrigt har utskottet något
att invända mot Kungl. Maj :ts i
propositionen framlagda förslag rörande
det fortsatta prisstödet åt fiskerinäringen.
Sålunda förordar utskottet att
riksdagen förlänger giltighetstiden för
förordningen om viss reglering av handeln
med fisk, m. m. (1952:320) intill
den 1 juli 1965. Prisregleringsverksamheten
bör även under budgetåret 1964/
65 i princip bedrivas så, att medelsbehovet
för att upprätthålla densamma i
huvudsak kan täckas av till prisregleringskassan
inflytande medel.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hermansson, Hansson i
Skegrie, Johansson i öckerö, Stiernstcdt

Reglering av priserna på fisk, m. m.

och Hedin, vilka ansett att de ovan
intagna styckena i utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:

»Såsom i propositionen--- •— (=

utskottet) —• --nästa års prisregle ringsskrivelse.

Utskottet finner emellertid
skäl tala för fiskeristyrelsens uppfattning,
att man från statens sida bör
vara klar över hur ett nytt prisrcgleringsstöd
skall vara utformat, innan
man med relativt kort frist fastställer
datum för det nuvarande systemets upphävande.
I anslutning härtill förutsätter
utskottet, att bestämmelserna om reglering
av handeln med strömming på
ostkusten kan behöva förlängas även till
tid efter den 1 juli 1965 i avvaktan på
resultatet av de förenämnda övervägandena
och att sådan förlängning i så
fall kommer till stånd. I likhet med vad
i motionerna I: 721 och II: 880 anförts
angående de svårigheter, som fritidsfisket
på vissa orter åsamkar den yrkesarbetande
fiskarebefolkningen, anser
utskottet, att även denna fråga bör upptagas
till prövning vid de överväganden,
som enligt vad nyss nämnts förutsättes
komma till stånd.

I övrigt har utskottet icke något att
invända mot Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda förslag rörande det
fortsatta prisstödet åt fiskerinäringen.

Sålunda förordar utskottet---( =

utskottet)---prisregleringskassan

inflytande medel.»;

2) av herrar Stiernstedt och Hedin
(såvitt avsåge E. i utskottets hemställan),
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till detta utskottsutlåtande beror
på att reservanterna anser att man av
propositionen inte får riktigt klart för
sig huruvida den nu gällande handelsregleringen
med strömming på ostkusten
kommer att förlängas, om ett nytt

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 fm.

Reglering av priserna på fisk, m. m.

system inte har överenskommits mellan
berörda parter den 1 juli nästa år.

Reservanterna har anslutit sig till fiskeristyrelsens
uppfattning att man från
statens sida bör vara klar över hur ett
nytt prisregleringssystem skall vara utformat,
innan man med relativt kort
frist fastställer datum för det nuvarande
systemets upphävande. Detta krav
på att få veta vad som kommer i stället,
när gällande system tas bort, har också
rests av fiskarna på ostkusten själva
och även av fiskets representanter i
jordbruksnämndens råd. Man måste nog
säga att det är ett synnerligen berättigat
önskemål att man vet vad som man
kommer att få i stället.

Det bär emellertid från flera håll och
då främst från jordbruksnämnden och
partihan delsorganisationerna krävts att
nuvarande system skall avskaffas den
1 juli 1965. Man stöder sig därvidlag på
en utredning i ärendet, vilken utredning
kommit till det resultatet att den
nuvarande regleringen bör avskaffas.
Jag måste emellertid säga att såvitt jag
kan bedöma har man knappast gjort
utredningsmannen full rättvisa. Utredningen
har redovisats på ett mera negativt
sätt än som är berättigat.

Enligt vad jag kunnat finna är utredningsmannen
i många stycken ganska
positiv till regleringen över huvud
taget. Framför allt stryker han emellertid
under att vi måste skynda oss att se
till att vi får någonting som kan duga
för framtiden, om det nuvarande systemet
skall avskaffas.

Det är klart att detta system inte är
alldeles felfritt — det är väl för övrigt
inget system, utan alltid kan man finna
några brister. Så mycket är emellertid
klart att den handelsorganisation som
varit gällande och ännu gäller har varit
till gagn för fiskarna på ostkusten. Det
är också alldeles klart att man inte gärna
vill avstå från den utan att veta vad
man får i stället, och helst vill man
öven veta, att man får något som är
bättre än det man har nu.

När man studerar omdömena om den
organisation som nu finns träffar man
emellertid på en och annan antydan
om att den nuvarande handelsregleringen
har monopolistisk struktur och
att det är av den anledningen som den
bör avskaffas. Jag vill emellertid bestämt
påstå att någon uppskörtning av
konsumenterna icke ägt rum. Den monopolkaraktär,
som det nuvarande regleringssystemet
eventuellt kan sägas
ha, har inte kunnat utnyttjas — och har
inte heller utnyttjats — på grund av att
man ingalunda saknat konkurrens. Skulle
en eventuell ändring medföra att fiskarnas
inflytande minskades, medan i
stället distributionens inflytande ökades,
tror jag inte att man därmed skulle
få billigare fiskvaror. Erfarenheterna
talar för att det ingalunda blir på det
sättet, utan att mellanhandsledet förmodligen
skulle ta den vinst som rätteligen
borde komma fiskarna tillgodo.

Om ett bestämt datum nu spikas för
avskaffandet av den nuvarande handelsregleringen
innan man vet vad som
kommer i stället, skulle det medföra ett
försämrat förhandlingsläge för fiskarna.
De skulle få gå till förhandlingarna
under hotet av ett borttagande av handelsregleringen.
Förhandlingarna skulle
bli en kapplöpning med tiden — såvida
det inte i departementschefens uttalande
finns en underförstådd vilja att
förlänga det nuvarande systemet tills
överenskommelse nåtts mellan berörda
parter.

Reservanterna vill alltså inte försätta
ostkustfiskarna i ett försämrat läge. Man
påminner sig det gamla ordstävet: »Man
vet vad man har men inte vad man får.»
Jag tror inte att fiskarna på ostkusten
är ovilliga att pröva ett nytt system, om
man kan försäkra dem att detta system
inte kommer att minska deras inflytande
över prisbildningen.

Vad sedan gäller reservationens andra
del, som rör problemet med fritidsfiskarna,
vill jag endast framhålla att
reservanterna har ansett att detta pro -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

blem — som ingalunda är litet — bör
kunna tas upp till omprövning i den utredning
som reservanterna har begärt
beträffande det nya systemet för handelsregleringen.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till den reservation som har fogats till
utlåtandet.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckinora (ep).

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarandc
utlåtande samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 21 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Reglering av priserna på fisk, m. m.
(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1964/65, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Frågan om reglering av
handeln med strömming är för ostkustfiskarna
av mycket väsentlig betydelse
och har varit det under lång tid, bl. a.
därför att strömmingsfisket är helt dominerande
på flertalet platser efter den
långa ostkusten.

Den nuvarande regleringen har varit
i kraft sedan år 1935. Den innebär att

fiskarnas ekonomiska föreningar har
ensamrätt att för återförsäljning motta
färsk strömming. Av allt att döma har
handelsregleringen varit till stor fördel
för yrkesfiskarna utan att därför medföra
någon nackdel för konsumenterna.
Herr Hansson i Skegrie var inne på
samma tankegångar tidigare och framhöll
att denna ordning, trots att den är
ett slags monopol, inte har haft några
negativa verkningar.

Gör man en jämförelse med de system
som tillämpas på andra kustavsnitt
— på sydkusten och västkusten — visar
det sig att ostkustens fiskare fått ut
bättre priser än fallet varit på de andra
kuststräckorna men att systemet ändå
varit förmånligt för alla parter som är
beroende därav. Motsatsen har i varje
fall hitintills inte kunnat bevisas. Märkligt
nog har man för övrigt inte tagit
upp frågan till någon allvarlig analys
i de utredningar som förekommit.

Det är av dessa orsaker naturligt att
ostkustens fiskare slår vakt om det nuvarande
systemet. Under alla förhållanden
vill de inte ha något annat och nytt
system med mindre än att de har så
säkra garantier som de kan få för att
det verkligen fungerar lika bra som det

78 Nr 26 Torsdagen den

Reglering av priserna på fisk, m. m.

nuvarande. Därför liar det blivit en
mycket stark reaktion mot jordbruksnämndens
förslag att beslut redan nu
skulle fattas om att auktorisationen
skulle upphöra den 1 juli nästa år utan
att något klart alternativ samtidigt lagts
fram.

Departementschefen har uppenbarligen
inte följt jordbruksnämndens förslag
på denna punkt. Jordbruksministern
anser visserligen att auktorisationen
i och för sig — kanske framför allt
av principiella skäl — är olämplig och
bör tas bort, men liksom tidigare år
föreslår han dock ett års förlängning till
den 1 juli nästa år. Han säger ingenting
om att regleringen prompt skall upphöra
då utan förutsätter att jordbruksnämnden
efter överläggningar med av
frågan berörda parter senast i nästa års
prisregleringsskrivelse skall lägga fram
förslag till det framtida stödet åt strömmingsfisket
efter auktorisationens slopande.

Reservation 1 till det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar har närmast
kommit till mot bakgrund av att såväl
departementschefens som utskottsmajoritetens
uttalanden i denna fråga kan
misstolkas. Det råder en viss oklarhet
i frågan beträffande om och när auktorisationen
skall upphöra. Om man tolkar
departementschefen välvilligt är
skillnaden mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och reservanternas mycket
liten. Jag hoppas för min del att en sådan
tolkning är riktig, vilket skulle
innebära att ställningstagandet i frågan
ännu inte är låst.

Om jordbruksnämnden vid de överläggningar
som skall äga rum lyckas
astadkomma ett förslag som kan accepteras
av alla berörda parter, kan man
naturligtvis avlösa detta system relativt
snart. Om sa inte skulle bli fallet, finns
däremot anledning att låta det nuvarande
systemet tills vidare kvarbli, i varje
fall tills alla faktorer som påverkar frågan
är utredda. Det är de inte i dag. Det
finns ingen möjlighet att ta definitiv

21 maj 1964 em.

ställning med det utredningsmaterial
som nu föreligger. Först sedan det har
visats att vägande sakliga skäl, och inte
bara principiella, talar för att man bör
avlösa detta system kan det vara aktuellt
med en omprövning.

En fråga, som bl. a. bör belvsas i
detta sammanhang, är fritidsfisket med
strömming som företrädesvis bedrives
på lediga lördagar och som vid Norrlandskusten
har tagit sådana proportioner
att det har blivit ett mycket starkt
irritationsmoment mellan yrkesfiskarna
och fritidsfiskarna. Detta problem togs
upp för en tid sedan av Västerbottens
Folkblad i en ledare, där man framhöll
att det maste bli ett slut på de missförhållanden
som nu råder i detta avseende.

Då denna fråga onekligen hör samman
med regleringen av handeln med
strömming, bör den tas upp till diskussion
i samband med resonemangen om
att eventuellt avlösa nuvarande system
med ett annat.

Även frågan om en effektivare och
bättre organisation av yrkesfiskarnas
ekonomiska föreningsrörelse på ostkusten
bör lösas. I sådant syfte pågår för
närvarande intensiva förberedelser
inom yrkesfiskarnas organisationer,
bl. a. i anslutning till en ADO-utredning
som företagits. Det finns anledning förvänta
att man relativt snabbt skall kunna
uppnå resultat i detta avseende. Men
cn omorganisation bör åtminstone i
starten få skydd av nu gällande handelsreglering.
Annars finns det risk för att
svårigheterna just i starten blir övermäktiga
för yrkesfiskarnas organisationer,
så att det uppstår kaos i fråga
om handeln med strömming i stället för
ordnade förhållanden. Även stora kapitalinvesteringar
inom fiskets ekonomiska
föreningsrörelse står här på spel.

Det kan i detta sammanhang finnas
anledning att erinra om situationen i
vårt grannland Finland, där trålfisket
har kommit senare i gång än hos oss
och där det just genom frånvaron av en

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 19(54 em.

handelsreglering har uppkommit utomordentligt
besvärliga förhållanden för
strömmingshandeln — man kan gott tala
om kaos. Delegationer från den finska
statliga fiskeriadministralionen har
även besökt vårt land för att studera
det svenska systemet och eventuellt införa
detta i Finland.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall till
reservationen av herr Hermansson in. fl.

Till utskottsutlåtandet har också fogats
en blank reservation av herr Stiernstedt
och mig. Anledningen härtill är
en motion av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., där det hemställes om en allsidig
utredning angående åtgärder till stöd
för det svenska fisket.

De flesta remissinstanser har vitsordat
att de problem som tagits upp i
denna motion i och för sig skulle kunna
föranleda en utredning, men med hänsyn
till att en del frågor redan ligger
under utredning och att andra frågor
relativt nyligen varit föremål för utredning,
så har man inte för närvarande
ansett det vara aktuellt med någon allsidig
utredning av fiskets problem.

Under sådan förhållanden har vi reservanter
avstått från att fullfölja motionens
yrkande, men vi har genom vår
blanka reservation velat markera att vi
är tveksamma om huruvida remissinstansernas
bedömning i detta avseende
är riktig. Vi tror att det skulle vara
till fördel för fiskerinäringen, om det
kom till stånd en allsidig utredning av
denna närings olika problem på samma
sätt som har varit fallet exempelvis
inom jordbruket och trädgårdsnäringen.
Vi har i varje fall ansett att det finns
skäl att vid en senare tidpunkt på nytt
överväga frågan om en sådan utredning.

Jag har alltså inte, herr talman, något
särskilt yrkande på denna punkt.

I detta anförande instämde herr Westberg
(fp).

Därefter anförde:

Reglering av priserna på fisk, m. m.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord rörande punkten K i detta utlåtande.
Jag har med stort intresse gått igenom
de remissvar vi fått. De är rätt intressanta.
Somliga instanser anser att allting
är gott som det är och att ingenting
behöver göras åt någonting. Det är i
alla fall en klar ståndpunkt. De menar
att man inte skall röra vid någonting
som de sysslar med, tv det sköter de så
bra själva att ingen annan skall lägga
sig i det.

En annan remissinstans, Hushållningssällskapens
förbund, framhåller att
svårigheter finns men att en utredning
knappast skulle vara till någon fördel,
eftersom problemets lösning därigenom
skulle försenas. Det sistnämnda förvånar
mig rätt mycket. Jag trodde att ett
så pass framstående remissorgan kände
till att man numera alltmer arbetar med
delbetänkanden inom utredningar och
inte som förr alltid väntar med att avge
något betänkande tills det hela är klart.
Nu går man andra vägar, och det är till
fördel inte minst för vederbörande näringsgren.
Resonemanget att en utredning
skulle försena allting är långtifrån
hållbart. En utredning skulle kunna angripa
de viktigaste problemen först och
undan för undan presentera resultaten
i delbetänkanden.

Det finns också något remissorgan
som tycker att en del spörsmål i och
för sig kan vara i behov av utredning.
Det är alldeles riktigt.

Sjöfartsstyrelsen är vänlig och snäll
och förklarar att den till nästa års petita
skall lägga fram förslag till hamnförbättringar
i den nya femårsplanen.
Även detta är naturligtvis tacknämligt.

I yttrandet från statens jordbruksnämnd
finns det mycket att läsa. Bl. a.
står där att jordbruksnämnden för gott
och väl fyra år sedan fick i uppdrag av
Kungl. Maj :t »att — i anslutning till viss
i artikel 28 EFTA-konventionen omförmäld
undersökning — under samråd
med representanter för fiskerinäringen

80 Nr 26 Torsdagen den

Reglering av priserna på fisk, m. m.

och andra därav berörda utreda frågan
om utformningen av prisregleringssystemet
på fiskets område och därmed
sammanhängande spörsmål».

Därpå följer något förnämligt: »Arbetet
med ifrågavarande utredning pågår
genom särskilt tillkallad utredningsman,
men har ännu icke kunnat fullföljas,
då undersökningen enligt artikel
28 i EFTA-konventionen tills vidare
nedlagts.»

Sedan jordbruksnämnden konstaterat
delta fortsätter den i nästa mening:
»Med hänsyn till exportens stora betydelse
för fiskerinäringen torde i samband
med utredningen också komma
att undersökas vilka möjligheter, som
kan finnas att underlätta försäljning till
utlandet av fisk och fiskprodukter.»

Sedan man har konstaterat att utredningen
nedlagts, så förväntar man att
det skall framföras förslag som underlättar
förhållandena i alla dessa avseenden.
Detta kallar jag för brist på
praktiskt omdöme, och jag måste säga
att jag har aldrig läst något liknande
i ett remissvar. Om jordbruksnämnden
hade sagt att avsikten varit att återuppta
arbetet inom utredningen, hade
jag bättre förstått det hela. Som det nu
är, kan man inte fatta sammanhanget
i det resonemang som föres från jordbruksnämndens
sida.

När tidigare vissa problem beträffande
fiskerinäringen tagits upp här i
riksdagen, har det svarats att det vore
olämpligt att bryta ut en del frågor;
problemkomplexet i hela dess vidd borde
bli föremål för prövning. Nu har vi
i våra motioner gått på den linjen och
krävt en allsidig utredning om förhållandena
inom fiskerinäringen. Det
skulle vara mycket värdefullt, om en
sådan utredning kunde komma till
stånd. Faktum är dock att det även
inom fisket finns åtskilliga problem
som behöver bli föremål för utredning,
så att förhållandena kunde ordnas på
ett bättre sätt än vad som i dag är
fallet.

21 maj 1964 em.

Jag vill, herr talman, klart deklarera
att detta inte innebär någon kritik mot
förtroendemännen i fiskerinäringens
organisationer. De gör sannerligen, var
och en på sitt område, vad de kan för
att skapa en bättre ordning. Men det
finns problem som är av sådan storleksordning
att enskilda representanter
för en organisation eller för näringen
i fråga inte hinner eller kan ta
upp den. Jag känner av egen erfarenhet
till detta. Jag var själv förtroendeman
inom trädgårdsodlingens organisationer,
men när jag kom in i riksdagen
och då ville aktualisera olika
problem beträffande denna näring, så
fick jag det svaret att detta var sådant
som en enskild riksdagsman inte kunde
klara upp utan som måste bli föremål
för en allsidig utredning. En sådan
utredning kom så småningom till stånd
för trädgårdsnäringens del, och jag tror
att det skulle vara utomordentligt nyttigt,
om så även skedde beträffande
fisket. Man kan naturligtvis säga att allting
går sin gilla gång ändå, men när
det gäller trädgårdsodlingens område,
där jag anser mig besitta en viss sakkunskap,
vet jag att den utredning,
varom riksdagen till slut enade sig,
har varit till stor välsignelse. De förslag
som utredningen framlade och
som sedermera bearbetades av vederbörande
statsråd och vidarebefordrades
till riksdagen, har givit nytt och
gott mod åt näringsutövare på detta
område — det har vitsordats av representanter
för alla parter.

Jag är övertygad om, herr talman,
att om riksdagen hade handlat lika
klokt på detta område och bifallit dessa
motioner om en utredning, skulle
många problem ställas i ordentlig belysning.
Jag är också övertygad om att
fiskerinäringen hade haft nytta av detta.
Vi är alla på det klara med att frågan
faller i dag, men därmed har den
inte avförts från dagordningen. Vi skall
göra likadant på detta område som i
fråga om trädgårdsnäringen: Vi kom -

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Nr 26

mer att hålla på till dess utskottet och
riksdagen gått med på en allsidig utredning.

Herr talman! Jag skall sluta med att
yrka bifall till motionerna 1:384 och
II: 458.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Det är ju ganska vanligt
att vi en gång under vårriksdagen
behandlar denna fråga om reglering
av priserna på fisk. Det nu föreliggande
förslaget skiljer sig inte mycket från
de förslag som vi en följd av år har
behandlat. Man föreslår en förlängning
av giltighetstiden för de förordningar
som reglerar handeln med och priserna
på fisk. I många år har vi förlängt
dessa förordningar med ett år i taget,
och i och för sig är det egentligen
ingenting nytt.

Jordbruksnämnden har emellertid i
propositionen redovisat att den utredning,
som pågått inom nämnden om
utformning av stödet till strömmingsfisket,
har blivit färdig. Jordbruksnämnden
har för sin del redan tagit
ställning i frågan och föreslår att gällande
handelsreglering för strömming
skall upphöra att gälla med utgången
av juni 1965. Detta är anmärkningsvärt
ur den synpunkten att utredningen inte
på något sätt har påvisat att gällande
system varit till nackdel. Auktorisationen
har väl i stället haft många positiva
drag, och enligt fiskarnas uppfattning
har regleringen givit dem högre
pris för konsumentströmmingen på ostkusten
än motsvarande pris på sydoch
västkusten utan att detta gått ut
över konsumenterna. Det system som
tillämpas på ostkusten har den fördelen,
att omkostnaderna på vägen från
producenten till konsumenten är de
lägsta.

På fiskets sida kan vi därför inte
godkänna den ståndpunkt som jordbruksnämnden
har intagit. Det är väl
också en ganska säregen händelse i det
svenska näringslivet att man på detta

Reglering av priserna på fisk, m. m.

sätt utan förhandlingar med fiskarkåren
föreslår borttagande av det stöd,
som ostkustens strömmingsfiskare har
haft, och inte ger någonting annat i
stället. Förhandlingsrätten är väl så utbredd
bär i landet att man knappast
för någon yrkesgrupp bestämmer löner
och arbetsvillkor utan att först förhandla
med vederbörande. Beträffande
ostkustens strömmingsfiskare vill jordbruksnämnden
att riksdagen skall fastställa
den dag när en del av det statliga
stödet skall tas bort. Först därefter vill
man ha överläggningar med fiskarkåren.
Vi kan inte godkänna en sådan
ordning.

Därför är jag glad att jordbruksministern
inte helt har följt detta förslag
utan säger, att »frågan om utformningen
av ett framtida stöd bör bli föremål
för vidare överväganden inom nämnden
efter fortsatta överläggningar med av
stödet berörda parter, så att förslag i
frågan kan underställas Kungl. Maj:t
senast i nästa års prisregleringsskrivelse».
Det är detta uttalande som gör
att vi i utskottet kan stödja Kungl.
Maj:ts förslag. Vi begär inte från fiskets
sida att förordningen ovillkorligen
skall ha den nuvarande lydelsen. Vi
kan naturligtvis tänka oss ett statligt
stöd efter andra linjer än för närvarande,
men det är ju om den saken som
förhandlingar skall föras.

I en reservation till detta utskottsutlåtande
föreslår reservanterna en något
annorlunda motivering än majoritetens.
I själva sakfrågan är det väl
knappast någon skillnad på utskottets
och reservanternas skrivning. Vi som
stöder utskottets skrivning har anslutit
oss till det uttalande av departementschefen,
som jag nyss citerat. Med
detta har vi velat slå fast att överläggningar
skall föras mellan de berörda
parterna och att vi skall avvakta och
se vad de kan leda till.

Frågan om auktorisationens vara eller
icke vara diskuterades på Svenska
ostkustfiskarnas centralförenings års -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Reglering av priserna på fisk, m. m.

möte i mars månad i år, när det blev
känt vad jordbruksnämnden framhållit
i sin skrivelse. Årsmötet beslöt då att
vid tillfälle uppvakta jordbruksminister
Holmqvist och informera om det besvärliga
läget strömmingsfiskarna skulle
råka i, om man beslöt att redan nu
ta bort detta stöd. Den uppvaktningen
gjordes också, och fiskarna fick då besked
om att auktorisationen i dess nuvarande
form inte kan bestå i all framtid,
men att förhandlingar skulle upptagas
om de åtgärder som framdeles
borde vidtagas. Vid dessa förhandlingar
skulle hänsyn också tagas till den
utredning som fiskarnas egna organisationer
igångsatt och som utföres av
Sveriges lantbruksförbunds avdelning
för driftorganisation.

Det är detta departementschefens uttalande
om förhandlingar mellan parterna
som gjort att jag kunnat stödja
propositionen. Jag hoppas också att
man i departementet tar hänsyn till
fiskeristyrelsens uttalande att statens
representanter bör vara på det klara
med hur ett nytt prisregleringssystem
skall vara utformat, innan man med relativt
kort tidsfrist fastställer datum
för det nuvarande systemets upphävande.
Jag tror inte att vi här i riksdagen
nu kan göra så mycket mer än att notera
vad utskottet så klart och tydligt
sagt om att överläggningar skall föras.

Vad sedan gäller de motioner som
herr Nilsson i Bästekille här talat för,
så har man i dem tagit upp en hel rad
frågor som berör fisket, och motionärerna
vill att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj:t och beställa en utredning.
Men som utskottet redovisar har en
stor del av frågorna nyligen varit föremål
för utredningar och överväganden,
och därför kan det inte finnas
någon anledning att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förnyad utredning.

Slutligen har man också i detta sammanhang
tagit upp fritidsfisket. Enligt
min mening hör emellertid den frågan
inte hemma i behandlingen av pris -

regleringen på fisk. Här är nu en utredning
tillsatt i denna mycket viktiga
fråga, och vi får väl lugna oss litet innan
vi ger en ny utredning i uppdrag
att också se på fritidsfisket.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Inledningsvis vill jag
erinra om att det flera gånger tidigare —
senast i prisregleringspropositionen om
fisket till förra årets riksdag — har
anmälts att utredning pågår om regleringssystemet
för ostkustfisket. Jag sade
i den propositionen att det var angeläget
att utredningsarbetet påskyndades,
så att riksdagen snarast fick ta ställning
till förslag om hur frågan skulle ordnas
i framtiden. Jag vill nämna det nu,
så att ingen skall tro att denna fråga
kommer överraskande och presenteras
för första gången.

Den utredning som verkställts har
pågått ganska lång tid. Den har gjorts
av en särskilt tillkallad utredningsman,
och han slutförde den förra hösten. Utredningsbetänkandet
förelåg emellertid
inte förrän ett stycke in i december.
Först då — och det var långt senare än
jag hade hoppats — kunde jordbruksnämnden
ta upp förhandlingar med fiskets
organisationer och med utredningens
resultat som underlag.

Utredningen har många förtjänster,
och utredningsmannen har belyst utvecklingen
och redovisat ett mycket intressant
material rörande den reglering
som nu gällt under snart 30 år samt beskrivit
dess verkningar. Jag skall inte
här närmare ingå på hans analyser, men
jag vill gärna säga att det är ett förtjänstfullt
arbete.

Personligen hade jag dock hoppats
att utredningsmannen skulle ha kunnat
konkretisera sina förslag till alternativa
lösningar litet mera. De har blivit mycket
skissartade. Det material som kunde
ligga till grund för förhandlingarna

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Nr 26

mellan jordbruksnämnden och fiskets
organisationer var väl därför inte helt
idealiskt, vilket torde ha berott på tidsnöd.

Jordbruksnämnden föreslog att riksdagen
skulle besluta om att regleringen
borde upphöra från den 1 juli 1965, och
det ansågs bli möjligt att under tiden
fram till dess genomföra förhandlingarna.
Då ifrågasatte jag om det över
huvud taget var nödvändigt att riksdagen
gjorde ett speciellt uttalande. Som
framgår av en artikel i senaste numret
av tidskriften Ostkusten hoppades jag
att man från fiskets sida skulle gå in i
seriösa förhandlingar med jordbruksnämnden
med sikte på att åstadkomma
en lösning. Tidskriften framställer saken
så, att jag skulle ha klart givit till känna
att det var utsiktslöst att göra fler
uppvaktningar innan förhandlingar
kommit till stånd.

Jag måste säga att frågan bör kunna
lösas lika bra i den ordning jag nu redogjort
för — genom att förhandlingar
tas upp mellan de olika parterna och
riksdagen nästa år får behandla ett förslag.
Jag förstår inte riktigt varför det
skulle vara nödvändigt att avge en reservation
på denna punkt. Vad som uttalats
i propositionen redovisar enligt
min mening klart förhållandena.

Jag är kanske inte lika stark anhängare
av detta system som utskottets talesman.
Jag skall emellertid inte i dag
ta upp diskussionen om handelsregleringen;
jag tror att även många av fiskarna
är medvetna om att systemet
måste revideras på något sätt. Ett system
som skapades för 30 år sedan passar
inte i dagens situation. Åtskilliga
uttalanden — inte bara från handelns
sida — skulle kunna åberopas som ger
vid handen att man har en kritisk inställning
till detta regleringssystem.
Personligen anser jag att det vore önskvärt
att vi både på detta och andra områden,
där det finns regleringar, finge
friare förhållanden. Detta är vi i det
långa loppet mer betjänta av.

Reglering av priserna på fisk, m. m.

Jag menar således att reservationen
vad avser regleringen var ganska onödig.

Som herr Arweson påpekade bär reservanterna
också tagit upp en annan
fråga. Jag förstår därvidlag inte riktigt
vad som avses. Jag har snarast tolkat
detta avsnitt av reservationen så att
reservanterna menar, att regleringen
medför skyldighet för den som fiskar
på fritid — den som kanske utnyttjar
en ledig lördag till att fiska — att leverera
sin fångst via regleringsföreningen,
som i sin tur har skyldighet att ta emot
och distribuera varan. Sådana här tillfälliga
utbud sker förmodligen också
vid sidan om regleringen. Det rör sig
om personer som fångar strömming
och även annan fisk och säljer fångsten
i bekantskapskretsen. Regleringen ger
dem emellertid vissa möjligheter att
inom ett begränsat område sälja fångsten,
och jag tror inte att ett slopande
av regleringen skulle innebära några
stora svårigheter i detta hänseende.

Tillfälliga utbud — kanske till låga
priser eller i övrigt på ett skadligt sätt
— är vanliga även inom andra yrkesområden
än fisket. Jag tror inte det
finns någon annan möjlighet för yrkesutövarna
att klara sådana konkurrensproblem
än att visa sin överlägsenhet
gentemot sådana som uppträder inom
näringen i former som kan vara stötande
för dem som har sitt levebröd av
ifrågavarande näring. Yrkesutövarna
måste skapa en ordentligt utbyggd och
effektiv försäljningsorganisation, som
levererar en god vara och svarar för
avsättningen. Det är således inte nödvändigt
med eu auktorisation av försäljningsföreningar
för att komma till rätta
med de problem sådana här tillfällighetsfiskare
skapar.

Det är riktigt som herr Arweson säger,
att vi uppdragit åt en särskild utredning
att beakta förhållandet mellan
fritidsfiske och yrkesfiske. Jag föreställer
mig att utredningen inte skall syssla
med prisregleringsfrågorna, men det

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Reglering av priserna på fisk, m. m.

finns så mycket annat som bör beaktas
i konflikten mellan fritidsfiske och yrkesfiske.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! I förbigående berörde
herr Arweson de motioner som redovisas
under E i utskottets hemställan
och förklarade att en stor del av det
som där föreslagits redan var klart.
Men hur går det med den återstående
delen, herr Arweson?

Jag upprepar vad jag sade i mitt första
anförande, att det vore utomordentligt
välgörande med en allsidig utredning
även på detta område. Jag fick tidigare
av andra ledamöter av kammaren precis
samma svar i fråga om trädgårdsnäringen
som jag i dag får när det gäller
fisket. Utredningar hade arbetat, sades
det, men inte givit något praktiskt resultat.
Nu görs emellertid samstämmiga
uttalanden att trädgårdsnäringsutredningen
medfört stora fördelar för alla
berörda parter.

Jag tror fördenskull att ingen människa
skulle ta skada av att problemen
på området blev allsidigt utredda. Inte
minst av statsrådets anförande framgick
klart och tydligt att åtgärder kommer
att vidtas på vissa områden. Vore
det då inte tacknämligt att ha en utredning
med representanter för producenter,
konsumenter, handel o. s. v., som
allsidigt kunde belysa problemen, varefter
resultaten — såsom skett i fråga
om trädgårdsnäringen — kunde tas upp
av departementschefen och presenteras
för riksdagen?

Jag tror det vore klokt om man på den
sida, där man nu utan att tveka säger
nej, i stället ville lära av vad som skett
på andra områden. Det skulle inte skada
någon men vara till stor fördel för fiskerinäringens
utövare.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet sade

nyss att reservationen var onödig. Jag
förmodar att detta får tolkas så, att statsrådet
har samma avsikter som reservanterna.
Annars vore reservationen inte
onödig. Reservanterna skriver, att handelsregleringen
»kan behöva förlängas
även till tid efter den 1 juli 1965 i avvaktan
på resultatet av de förenämnda
övervägandena». Detta är alltså bara
ett uttryck för en förväntan att regleringen
kan komma att behöva förlängas.
Jag förmodar att herr statsrådet också
har denna mening, eftersom han anser
att reservationen var överflödig.

Jag skall i så fall bo att få ställa den
direkta frågan till herr statsrådet: Är
herr statsrådet beredd att förlänga den
nuvarande handelsregleringen med ostkustfiskarna,
därest överenskommelse
om ett nytt system inte har kunnat träffas
och föreläggas riksdagen i avsikt att
träda i kraft den 1 juli 1965? I så fall
skulle, som jag tidigare sade, fiskarna
slippa en kapplöpning med tiden när de
skall förhandla.

Till herr Nilsson i Bästekille vill jag
säga, att han nog är något för optimistisk.
Trädgårdsnäringsutredningen har
haft det privilegiet att kunna lägga fram
delutredningar och få dessa behandlade
av riksdagen. Detta har också gått synnerligen
bra. Men för att nämna exemplet
1960 års jordbruksutredning vill jag
påminna herr Nilsson i Bästekille om att
utskottet, när vi senast behandlade den
nionde huvudtiteln, på sju olika punkter
hänvisade till pågående utredning. Utskottet
ville alltså inte göra några som
helst delförändringar så länge utredning
pågick. I dag har också fru Lindskog
sagt detsamma om fraktbidraget
till norrländsk potatis, nämligen att vi
inte bör göra något så länge det pågår
utredning. Ifall vi, herr Nilsson, finge
en så stor utredning om fisket, kunde
den röna samma öde som jordbruksutredningen.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! .lag tolkade också jord -

Torsdagen den 21 maj 1964 cm.

Nr 26

bruksministerns inlägg mycket positivt.
Han vill alltså inte att man tar bort
auktorisationen förrän man verkligen
kommit fram till ett alternativ, som kan
godtagas av respektive parter. Jordbruksministern
menade att den utredning
som bedrivits inom jordbruksnämnden
var bra och intressant, och det
kan jag hålla med om. Men det var en
mycket väsentlig brist hos denna utredning.
Den föreslog tre olika alternativ
till prisreglering, men inte något
direkt alternativ till den nuvarande
handelsregleringen. Det är detta som
gjort att man från fiskets sida inte ansett
att man i nuvarande läge kan gå
med på ett beslut om att handelsregleringen
skulle upphöra nästa år.

Så några ord om fritidsfisket. Detta
har ändock ett visst samband med
denna fråga. Med hänsyn till fritidsfiskets
omfattning längs Norrlandskusten,
där man får fiska fritt ända intill strandden,
finns det nämligen ett visst fog
för den nuvarande auktorisationen, som
ålägger vederbörande fritidsfiskare att
lämna in åtminstone större fångster,
som de inte kan sälja i den omedelbara
närheten eller skänka bort till vänner
och bekanta. Denna möjlighet skulle
helt försvinna om den nuvarande regleringen
slopades. Det är alltså ett problem
som bör uppmärksammas i detta
sammanhang. Hur det skall lösas kan
ingen säga exakt, men man bör ändå
inte gå förbi det. Det har ganska väsentlig
betydelse för strömmingsfiskarna
längs Norrlandskusten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror inte att det
skall behöva bli någon kapplöpning med
tiden, om man tar ett år på sig för att
förhandla. Det är ett relativt begränsat
område det rör sig om. Det gäller hur
en speciell produkt — strömmingen —
skall kunna tas i land och marknadsföras.
Detta är inte ett överväldigande

Reglering av priserna på fisk, m. m.

problem, utan det bör enligt min mening,
om man verkligen går in för det,
finnas möjlighet att komma fram till en
lösning. Man bör kunna klara upp det
inom ramen för ett år utan tidsnöd.

Herr Hansson i Skegrie ville att jag
skulle göra en utfästelse i detta sammanhang.
Om inte dessa förhandlingar
skulle leda till något resultat, genom att
t. ex. fiskets representanter sade att de
inte vill gå med på motpartens förslag,
skulle vi anse oss tvungna att förlänga
regleringen ytterligare ett år. Jag skulle
alltså redan i dag uttala mig för en förlängning
för den händelse att förhandlingarna
inte leder till något resultat.
Nej, herr Hansson, ett sådant uttalande
gör jag inte.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag vill bara mycket
kort motivera mitt ställningstagande i
denna fråga. Att jag har hamnat bland
utskottsmajoriteten beror inte på att jag
på något sätt är likgiltig för östersjöfiskarnas
problem — tvärtom. Det föreligger
egentligen inte någon skillnad
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
uppfattningar i denna fråga.

Handelsregleringen förlängs nu till
den 30 juni 1965, och under tiden hinner
vi se vart de förhandlingar som
jordbruksministern talat om leder. Om
reservanterna befarar att regleringen
kan komma att behövas efter den 1 juli
1965, har riksdagen möjlighet att ta
ställning till denna fråga nästa år.

Motionsrätten kvarstår då fortfarande.
Från riksdagens synpunkt är det
ingen fara för handen, utan möjligheten
finns kvar att på nytt ta upp denna fråga
när man fått något bättre överblick
över vart förhandlingarna kommer att
leda.

Inom jordbruksutskottet rådde det
rätt stor tveksamhet om hur man egentligen
borde tolka det här uttalandet i
propositionen, men efter den redovisning
som jordbruksministern här läm -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Reglering av priserna på fisk, nt. m.

nät, känner jag mig inte på något sätt
orolig, i synnerhet som jag vet att möjligheterna
att komma tillbaka finns.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det ärende vi nu behandlar
gäller hela frågan om regleringen
av handeln med fisk samt regleringen
av införsel och utförsel av fisk.
Men här i debatten har man bara talat
om en sak, nämligen frågan om handelsregleringen
på ostkusten. Det är
kanske inte så märkvärdigt, ty om prisregleringssystemet
och systemet för regleringen
av införsel och utförsel har vi
varit överens i de överläggningar som
hållits mellan representanter för fiskets
organisationer och jordbruksnämnden.
Däremot har det skurit sig i frågan om
strömmingsauktorisationen. Denna infördes
ju på 30-talet i samma veva som
vi införde en rad regleringar, bl. a. på
jordbrukets område. Vid de diskussioner
som förts i jordbruksnämndens råd
har det framhållits, att de regleringar
på jordbrukets område som infördes
ungefär samtidigt med strömmin gsregleringen
nu har avvecklats och att det
då vore hög tid att avveckla även
strömmingsregleringen. Ja, det är riktigt
att de jordbruksregleringar som infördes
då i stor utsträckning avvecklats.
Men i stället har vi ju fått ett
system med rätt kraftiga införselregleringar;
vi har fått ett rätt väl utbyggt
gränsskydd för jordbrukets produkter.
När jordbruksnämnden i jordbruksnämndens
råd anförde avvecklingen av
regleringarna på jordbrukets område
som ett skäl för att man även borde
avveckla strömmingsregleringen, sade
vi från fiskets håll, att vi inte hade någonting
alls mot det förutsatt att man i
utbyte mot den nuvarande regleringen
införde ett gränsskydd för fisket av
det slag som finns på jordbrukets område.
Men då vinkade man i jordbruksnämnden
med kalla handen. Utveckling -

en när det gäller fiskets gränsskydd har
ju också varit den rakt motsatta. Det
lilla gränsskydd vi haft har avvecklats
eller håller i varje fall på att avvecklas.
Det betydelsefullaste gränsskydd vi
har är det som gäller den frysta filén
— det gränsskyddet är betydelsefullt
därför att det är större möjligheter att
konkurrera med de frysta varorna än
med de färska även på långa transportavstånd.
Men det skyddet har enligt
EFTA-överenskommelsen avvecklats till
hälften, och inom några få år skall det
vara helt och hållet avvecklat.

Fiskets representanter har alltså i
jordbruksnämndens råd opponerat sig
mot tanken att nu avveckla strömningsregleringen.
Vi har sagt att vi först
vill se vad som kommer i dess ställe.

På de olika kuststräckorna har man
olika former av reglering av handeln
med fisk. På västkusten säljs fisken i huvudsak
på auktion. Där har man ett
system med garanterade minimipriser
på en del av massfisken. På sydkusten
har man visserligen inte något mer utbrett
auktionssystem, men där har man
ett system med garanterade minimipriser
på sill och torsk — det slag av massfisk
som förekommer där. Systemet med
garanterade minimipriser har kunnat
genomföras genom särskilda regleringsföreningar
som tar hand om överskottsfisken
som ej uppnår minimipriset. På
ostkusten har vi haft den s. k. auktoriserade
strömmingsregleringen.

Det system som gett fiskarna de bästa
förmånerna har varit det system som
tillämpas på ostkusten. Men det systemet
har inte bara gett fiskarna de bästa
förmånerna utan även konsumenterna.
Man kan i vilken stad som helst
längs ostkusten konstatera att priset
på strömming är lägre än priset på sill
är i butikerna i t. ex. Skåne, trots att
det pris som producenterna på ostkusten
får ut för strömmingen är väsentligt
högre än vad fiskarna på västkusten
får för sillen, för t. ex. sill av
storlek 3. Jag räknar då i båda fallen

Torsdagen den 21 maj 19G4 em.

Nr 26

med den delen av varan som går till
konsumtion.

Jordbruksministern bär gett goda
vitsord åt den enmansutredning som
gjorts genom jordbruksnämndens försorg.
Jag kan inte ge den utredningen
så värst höga vitsord, framför allt därför
att det inte varit någon förutsättningslös
utredning. Den tillsattes under
den givna förutsättningen att man skulle
utreda frågan om avveckling av
strömmingshandelsregleringen. Utredningen
har t. ex. inte alls jämfört verkan
av de olika regleringssystemen på de
olika kusterna, och det tycker jag är en
stor svaghet. Skall man över huvud taget
bedöma strömmingshandelsregleringen
bör det ske i form av en jämförelse med
de regleringssystem som tillämpas på
de övriga kuststräckorna. Om man skall
besluta sig för att avskaffa det nuvarande
systemet och ersätta det med ett annat,
är det väl ändå riktigt att man även
tar ställning till hur det nya systemet
skall se ut. Men jordbruksnämndens utredning
föreslog — och jordbruksnämnden
har också varit inne på den tanken
— att man först skulle besluta att avskaffa
det hittillsvarande systemet, som
ändå varit till så stor nytta för ostkustfiskarna,
och därefter resonera om vad
man skall sätta i dess ställe.

Det kan ju hända att man till dels
kan behålla det gamla systemet. Detta
är visserligen mer än 30 år gammalt och
kan behöva göras om på några punkter,
men jag är inte alldeles övertygad om
att det är färdigt att helt kastas på sophögen.
Det system som skall komma i
stället bör inte ge vare sig konsumenter
eller producenter sämre förmåner än
det system vi nu har.

Nu säger departementschefen att han
inte kan ge något löfte om att under
alla förhållanden komma igen till nästa
år med förslag till förnyad utredning
därför att det ju kan hända att fiskets
representanter vid förhandlingarna med
jordbruksnämnden stegrar sig och inte
vill gå med på något annat förslag. Men

Reglering av priserna på fisk, m. m.

det kan ju också vara jordbruksnämnden
som stegrar sig och inte vill gå med
på ett vettigt förslag till vad som bör
sättas i stället för det som skall avskaffas.
Jag hoppas att man inte skall tolka
jordbruksministerns uttalande så att vilket
system som jordbruksnämnden än
föreslår i stället för det nuvarande så
skall fiskets organisationer vara skyldiga
att acceptera det.

Under alla förhållanden kommer ju
riksdagen att nästa år ta ställning till
förslaget i dessa frågor, säger departementschefen.
Jag skulle ta för givet att
vi det kommer att göra. Jag hoppas att
man innan dess har fått ett vettigt förslag,
inte bara ett förslag som går ut på
att kasta bort det system vi har utan
att sätta ett lika bra i dess ställe.

Till sist några ord om herr Nilssons
i Bästekille plädering för sin motion om
en utredning av fiskets problem. När vi
inom fiskets organisationer har ställt
oss litet tveksamma, beror det inte på
att vi har ifrågasatt frågornas vikt utan
på att vi har undrat om det var lämpligt
att just nu tillkalla denna utredning.
När vi skulle yttra oss om detta förslag
och hade framför oss resultatet av jordbruksnämndens
utredning i detta ärende,
tyckte vi ju heller inte att det resultatet
stimulerade oss till att önska att
man skulle fortsätta med en stor utredning
efter ungefär samma grunder. Som
vi har sagt från organisationerna ansåg
vi inte tiden lämplig att nu begära en
sådan utredning om fiskets problem
även om det inom en ganska snar framtid
kan bli påkallat att tillsätta en sådan.

Herr talman! Av jordbruksministerns
uttalande att riksdagen under alla förhållanden
nästa år får ta ställning till
förslag i dessa frågor läste jag i varje
fall ut att han förutsätter att om man
inte till dess — och ett år är ju en ganska
lång tid •— kan utforma ett förslag
som kan accepteras av de olika parterna,
så är det inte alldeles omöjligt att komma
överens om en förlängning av den

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Reglering av priserna på fisk, m. m.

nuvarande regleringen, och därför skall
jag i alla fall sluta med att yrka bifall
till utskottets förslag. Jag tycker att utskottets
förslag och reservationen i stort
sett är detsamma.

Qheifen, för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Levin har här prisat
regleringen på ostkusten som särskilt
fördelaktig i jämförelse med andra
regleringar. Jag har naturligtvis inte
samma kunskaper som herr Levin om
relationerna mellan fiskarnas priser
och försäljningspriset och jag har ingen
anledning alls att betvivla hans uppgifter.
Men det är inte så, herr Levin, att
fiskarna fått det särskilt bra genom
detta system. Om jag kan tolka statistiken
rätt har både västkustfiskarna och
sydkustfiskarna betydligt bättre inkomst
av sin näring än ostkustfiskarna.
Också det förhållandet bör man
kanske ta med i bilden.

Min ställning i förhandlingsfrågan
kan närmast uppfattas som neutral.
Jordbruksnämnden föreslog en stupstock,
d. v. s. att de gällande auktorisationstillstånden
skulle upphöra med utgången
av juni månad 1965. Man skulle
på det sättet få en möjlighet att påskynda
förhandlingarna, och riksdagen skulle
redan nu uttala att regleringen skall
upphöra den 1 juli nästa år.

Herr Hansson i Skegrie vill att jag
skall göra ett motsatt uttalande, d. v. s.
att en förlängning av nu gällande reglering
skall ske även om förhandlingarna
inte leder till något resultat.

Jag har avstått från att yttra mig på
den punkten och detta ställningstagande
förefaller mig vara det riktiga. Förhandlingarna
skall kunna föras i en
lugn atmosfär, där varken den ena eller
den andra parten behöver förhandla
under tvång. Jag kan således inte förstå
den kritik som bär framförs. Mitt ställningstagande
får anses godtagbart både
för fiskarna och för jordbruksnämnden.

Vi skall inte glömma bort att ett samhällets
organ som jordbruksnämnden,
som har att tillvarata allas våra gemensamma
intressen gentemot en grupp av
yrkesutövare, inte kan påräkna speciell
uppskattning och erkännande för alla
sina åtgärder från just den grupp som
nämnden förhandlar med. Vi känner
igen från andra områden att det råder
ett visst spänningsförhållande mellan
de förhandlande parterna. Detta gör att
jag vill avstå från uttalanden som kan
försvåra nämndens arbete.

Det har här yrkats på en utredning i
denna fråga. Herr Nilsson i Bästekille
framförde ett sådant yrkande. Men det
har sannerligen varit tillräckligt med
utredningar, herr Nilsson. 1951 började
utredningen om fiskhandelsregleringen
att ta upp denna fråga. Man var emellertid
inte nöjd med det förslag utredningen
framlade utan överlämnade till
1954 års fiskeriutredning att fundera
vidare över detta problem. Denna utredning
fullföljde aldrig arbetet härmed.
1959 uppdrogs åt jordbruksnämnden att
fortsätta utredningen av detta spörsmål.
Den har sedan 1959 och fram till
hösten 1963 arbetat med denna sak. Jag
tycker sannerligen inte att det vore för
tidigt om vi nästa år skulle kunna ta
ställning till frågan.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet tycks i någon
mån betvivla mina uppgifter att strömmingshandelsregleringen
har gett ostkustens
strömmingsfiskare större förmåner
än dem regleringssystemet medfört
för syd- och västkustfiskarna. Han
stöder sig på det förhållandet att ostkustens
fiskare i regel har mindre inkomster
än de övriga.

Ja, men anledningen till detta känner
vi alla till. Den är att ostkustens fiskare
inte har och inte har haft samma
möjligheter att rationalisera sitt fiske.
De har egentligen bara ett fiskslag att
fånga, strömmingen. När strömmingsfisket
slår slint, har de ingenting annat

Torsdagen den 21 maj 1904 em.

Nr 26

att ta till. På sydkusten har man åtminstone
torsken och sillen att viilja
mellan och dessutom några andra fisksorter.
På västkusten har man sju eller
åtta slag av massfisk att välja mellan.
Därför har man haft så mycket större
möjligheter att tillgodogöra sig rationaliseringsvinster.

Just det förhållandet, att ostkustens
fiskare fortfarande ligger i bottenläge i
fråga om inkomsterna jämfört med
andra fiskare, är det främsta skälet för
oss att behålla åtminstone någon form
av handelsreglering. Om vi inte hade
haft denna reglering, hade förhållandena
varit ännu sämre för dessa fiskare.
Det torde inte råda något tvivel om den
saken.

Jag tolkar jordbruksministerns ståndpunkt
i denna proposition så, att han
ställer sig neutral i denna sak. Jag hoppas
att denna tolkning skall visa sig
riktig.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast helt kort
replikera jordbruksministern.

Han sade avslutningsvis att det sannerligen
hade varit tillräckligt med utredningar
— utredningar som det inte
blivit något resultat av. Jordbruksministern
menade vidare att vi först bör
avvakta resultatet av den utredning som
nu pågår innan ytterligare åtgärder
övervägs. Ja, det är tänkbart att det
förekommit tillräckligt med utredningar,
men något resultat har vi ännu inte
nått fram till. Jag tror inte heller att
vi uppnår några resultat förrän vi tar
upp hela problemkomplexet till behandling.
Om det sker bör vi kunna uppnå
resultat som blir till gagn för alla parter.

Herr Hansson i Skegric trodde att
jag var alltför optimistisk när jag tänkte
mig att man även på detta område skulle
kunna göra detsamma som sker inom
trädgårdsnäringsutredningen. Ja, jag är
av naturen optimist. Det visar sig också

Reglering av priserna på fisk, m. m.

att jag bar rätt därför att tack vare den
samverkan som har förekommit inom
trädgårdsnäringen har vi vunnit gehör
för en hel del av våra synpunkter. Varför
skall man peka på en utredning och
låta sig nöja med att eu sådan arbetar
när man tycker att dess arbete går för
sakta? Man kan lika gärna hänvisa till
vad som skett på det område som jag
liela tiden resonerat om.

Om vi kommer tillbaka till riksdagen
efter nyår, tror jag för min del, herr
Hansson, att det skulle vara en fördel
om vi även på detta område skulle försöka
att samarbeta precis som vi gjort
i fråga om trädgårdsodlingen.

Jag tyckte att det herr Levin sade
var bra. Han förklarade att han var
något missräknad på det resultat den
sittande utredningen kommit till, och
det kan jag i viss män förstå. Sedan
sade han att tveksamheten gäller alla
utredningar men att det kan tänkas att
en sådan kan komma att behövas. Jag
tror, herr Levin, att den kommer att
behövas och att vi även på detta område
behöver ett samarbete. Då kan vi
uppnå det resultat, som vi alla är intresserade
av, nämligen bättre betingelser
för denna närings utövare.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att i egenskap av motionär i denna
fråga få tillfälle att understryka en
sak i reservationen, som jag anser vara
ganska väsentlig. Det är problemet om
fritidsfisket, som börjar skapa rätt stora
bekymmer för yrkesfisket utefter ostkusten.
På många håll börjar detta
fiske bli av så stor omfattning, att det
inverkar menligt för den fasta kår som
har fisket till sitt levebröd. Det är inte
ovanligt att man inom fritidsfisket gör
sådana fångster, att det verkar irriterande
och även pristryckande på marknaden.

Naturligtvis är det inte min avsikt
att försöka införa förbud för fritidsfisket
när detta bedrives som hobby

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Reglering av priserna på fisk, m. m.

eller rekreation, men när det tar sådana
proportioner och utövas med sådana
redskap som nu sker i många fall,
måste jag säga att det verkar oroande
inte minst ur yrkesfiskets synpunkt. Det
är därför som vi i motionen hemställt
om någon form av utredning. Jordbruksministern
hade i sitt yttrande
ingen större tro på möjligheten att
komma till rätta med problemet, men
om man är överens om att detta är ett
problem — och det tycker både jordbruksministern
och jag — borde det
finnas möjligheter att åstadkomma några
regler, vilka ger yrkesfisket ett bättre
skydd. I varje fall anser jag denna
fråga vara av den betydelse, att den
borde kunna bli föremål för en översyn.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Eftersom jordbruksministern
har lämnat kammaren kunde
jag nästan ha avstått från att yttra mig.

Det är emellertid några synpunkter
som jag vill framhålla. Jordbruksministern
undrade varför vi hade reserverat
oss. Ja, det förelåg några oklarheter
på en punkt i propositionen. Det står
ganska tydligt att det skall vara slut
med regleringar i och med utgången av
juni månad 1965. Vad vi har framhållit
i reservationen är en ganska blygsam
begäran. Vi säger: »I anslutning härtill
förutsätter utskottet, att bestämmelserna
om reglering av handeln med strömring
på ostkusten kan behöva förlängas
även till tid efter den 1 juli 1965 i
avvaktan på resultatet av de förenämnda
övervägandena.» Detta förutsätter att
en förlängning skall kunna ske efter
1965.

Men jag erkänner villigt att vi har
motionsmöjligheter, om det nästa år
kommer en proposition.

I anslutning till herr Levins inlägg
vill jag liksom han säga att det skydd
vi har haft för fisket försvinner undan

för undan. Jag skall bara nämna ett
par siffror. År 1962 uppgick fångsterna
till 300 000 ton. De inbringade 218 miljoner
kronor. År 1963 fiskade vi 340 000
ton, och för detta fick vi 216 miljoner
kronor. Vi fick alltså 2 miljoner kronor
mindre för 40 000 ton mera fisk. Man
förstår då att vi är litet bekymrade.

Samtidigt var importen under 1962
115 miljoner kronor. År 1963 ökade importen
med 45 miljoner till 160 miljoner
kronor. Därför bör vi kunna påräkna
förståelse, om vi vill ha kvar det
lilla skyddet så länge som det är möjligt.
Jag vill starkt understryka vad herr
Levin sade. Ostkustfiskarna har haft en
ovärderlig nytta av denna strömmingsreglering,
den saken är klar. Fiskarna
har fått ut mer för sin strömming och
konsumenterna har fått billigare varor
än de fått på både syd- och västkusten.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
1) av herr Hermansson
m. fl.

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Nr 26

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112 ja och
79 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. E

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:384 och 11:458; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 2

Åtgärder mot äventyrligt spel

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av
väckt motion om åtgärder mot äventyrligt
spel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Sedan vi diskuterat fisket
i vanliga fiskevatten skall vi nu
ägna oss åt en annan sorts fiske, nämligen
fiske i grumligare vatten.

Tillåt mig, herr talman, i anslutning
till behandlingen av allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34 få anföra
några synpunkter.

Jag vill gärna framhålla att jag delar
utskottets uppfattning att man bör
avvakta de eventuella resultat som kan

Åtgärder mot äventyrligt spel

förväntas i anslutning till de nya bestämmelserna
i brottsbalken, som träder
i kraft den 1 januari 1965. Dessa
nya bestämmelser medför en viss straffskärpning.
Dock har jag inte alltför
stora förhoppningar om att de nya
brottsbalksbestämmelserna skall verka
så avskräckande, att de hindrar dessa
skumma individer i deras ohederliga
verksamhet. Nej, jag tror att det fordras
ännu mer och hårdare straff för att
komma åt den illegala spelhåleverksamheten.
Det är helt enkelt nödvändigt
med en ständigt skärpt uppmärksamhet
från polisens och allmänhetens sida om
man skall kunna komma till rätta med
den illegala spelhåleverksamheten.

Enligt uppgift som jag erhållit från
vederhäftigt håll lär det i Stockholm
finnas ett 50-tal mera allmänt anlitade,
illegala spelhålor i verksamhet. De är
kamouflerade som klubbar. Verksamheten,
som tagit allvarlig fart under de
senaste tio åren, synes ge innehavarna
— enligt pressuppgifter ett tiotal s. k.
spelkungar, varibland flera är miljonärer
— mycket stora inkomster, vilka
undandrages beskattning. De ger enligt
erfarenhet upphov till de mest tragiska
mänskliga förhållanden, som karakteriseras
av ekonomisk misär och
ofta resulterar i alkoholism, skilsmässor,
psykiskt förfall och självmord. Det
kommersiella hasardspelet uppges ofta
vara förbundet med utskänkning av alkohol
och narkotika, som verkar nedbrytande
på spelarnas omdöme och
motståndsförmåga.

Polisen saknar, såvitt jag förstår, för
närvarande resurser att effektivt bekämpa
det olagliga hasardspelet. De
straff, som drabbar innehavaren av avslöjad
illegal spelhåla, saknar tillräckligt
återhållande effekt på vederbörande
liksom på andra som är verksamma
i branschen. Spelhålorna uppges inbringa
sina samvetslösa innehavare
enorma otaxerade inkomster, systematiskt
på bekostnad av deltagarnas välstånd
och hälsa.

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Åtgärder mot äventyrligt spel

Jag är medveten om att varje ansvarskännande
medborgare reagerar emot
denna osunda och samhällskadliga verksamhet
dessa »spelhajar» bedriver. Och
jag är också övertygad om att här behövs
en verklig kraftansträngning från
polisens sida för att rensa upp i »spelträsket».
Jag har haft den uppfattningen
att polisen är i stort behov av
personell förstärkning när det gäller
att rensa upp och komma åt den illegala
spelhåleverksainheten, men statspolisintendenten
har i sitt yttrande över
motionen dock icke begärt någon förstärkning
av polisens personella resurser.
Detta förvånar mig storligen ■—
men framtiden får väl utvisa huruvida
bedömandet var riktigt.

Även om jag delar utskottets uppfattning,
att man skall avvakta resultatet
av de nya bestämmelserna i brottsbalken,
så är det därmed inte sagt att
man inte måste ha eu ständigt skärpt
uppmärksamhet riktad emot den osunda
verksamheten som dessa spelhålor
utgör i vårt samhälle. Den här uppmärksamheten
bör bedrivas inte bara
av polisen, utan allmänheten bör också
vara polisen behjälplig med att rapportera
vetskapen om eventuella spelhålor
och därmed hjälpa polisen i dess
arbete att bekämpa den illegala spelhåleverksamheten.

Det bör vara en samhällsangelägenhet
av stora mått att bekämpa och motarbeta
varje form av illegal verksamhet,
de må sedan gälla ocker, dobbleri eller
någon annan form av kvalificerat bedrägeri.

Det skulle naturligtvis vara ytterligt
värdefullt om man från allmänhetens
sida i större utsträckning än vad som
nu sker hade en bättre kontakt med polisen
i dess arbete för att komma till
rätta med exempelvis den illegala spelhåleverksamheten.
Allmänheten kunde
vara polisen behjälplig med att anskaffa
bevismaterial för att polisen därmed
skulle komma den illegala verksamheten
på spåren, och därmed ges större

möjligheter att bekämpa dylik skumraskverksamhet.
Det är inte bara fråga
om att från allmänhetens sida ständigt
och jämt ropa på polisens ingripande,
utan allmänheten skall vara polisen behjälplig
i dess arbete; därmed skapas
större möjligheter för polisen att ingripa
i brottsbekämpande syfte.

Herr talman! Emedan jag i princip
icke har något att anmärka på utskottets
skrivning, får jag anmäla att jag
har inget yrkande.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Då herr Börjesson i
Falköping inte hade något yrkande, har
jag knappast någon anledning att bemöta
honom. Jag kan inskränka mig till att
åtminstone rent personligt ge herr Börjesson
en eloge för den inlevelse som han
har visat både i detta fall och i fråga
om ocker och en hel del andra avarter
i samhället.

Jag tror nog att man även i detta fall
har fått bättre möjligheter att komma
till rätta med dessa förhållanden än
man haft tidigare. Men ändå är jag lika
pessimistisk som herr Börjesson, ty det
är så kolossalt svårt att komma åt dessa
illegala spelhålor. I regel får man inte
reda på dem annat än då någon katastrof
har inträffat, och det är så
dags då.

Jag fäste mig vid att herr Börjesson,
då han berörde polisens resurser och
statspolisintendentens yttrande, sade att
polisen inte har tillräckliga resurser.
Det är nog riktigt, men statspolisintendenten
har inte heller begärt större resurser,
utan svårigheten ligger i att han
inte kan fylla de kadrer han redan har
möjlighet att få, eftersom det inte finns
folk som söker tjänsterna.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
bara att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Torsdagen den 21 inaj 19C4 em.

Nr 26

§ 3

Utredning rörande resebyråverksamheten Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
resebyråverksamheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag tar
några minuter av kammarens tid i anspråk,
trots att jag inte kommer att
ställa något yrkande. Vår motion, en
fyrpartimotion, återkommer i år. Den
var uppe till behandling i fjol, knuten
till Nordiska rådets rapport, och hänvisades
då till utrikesutskottet, där den
blev mycket illa behandlad. Det blev ett
utskottsutlåtande som jag fann beklagligt.

När motionen i år gått till allmänna
beredningsutskottet har den fått en helt
annan behandling och blivit utsänd på
remiss. Man anser att en utredning bör
göras, och man begär att konsumentrådet
skall utvidga den kartläggning
som gjorts till ytterligare utredning.

Utskottet har enhälligt avslagit motionen
— det finns inte en enda liten
blank reservation fogad till utlåtandet
—• ty man anser att den auktorisation,
som hittills utfärdats, inneburit en effektiv
självsanering av företagen. Detta
är naturligtvis riktigt i fråga om de företag,
som är auktoriserade, men vi har
en hel flora av icke auktoriserade företag.
Bland dem finns naturligtvis bra
resebyråer, som fullgör sina åtaganden
på ett betryggande sätt. Men vi har ju
denna vår upplevt den ena reseskandalen
efter den andra. I dag står det att
läsa i tidningarna om ytterligare ett resesällskap,
som suttit fast en vecka på
Mallorca.

Jag tror tyvärr att människor inte har
en aning om vad ifrågavarande auktorisation
innebär. I annonserna står det

Utredning rörande resebyråverksamheten

STB —• som betyder Svenska trafik- och
resebranschens auktorisationsnämnd.
Allmänheten borde upplysas om att
auktorisationen innebär en viss ekonomisk
garanti, även om den inte är någon
egentlig varudeklaration. Den som
köper en resa har egentligen inga större
garantier, även om förmedlaren är auktoriserad
resebyrå. Läser man igenom
de tryckta villkoren, som är gemensamma
för de olika auktoriserade byråerna,
så finner man att byrån — även om
det talas om att man skall få utmärkta
rum och si och så med det ena och det
andra och den och den utrustningen —
endast är förmedlare av alla researrangemang.
Den ansvarar inte för rum
eller inkvarteringsföretag eller för
transportföretagen på respektive orter.
Där finns naturligtvis en hel del som
behöver utredas. Jag vet också att man
för närvarande håller på med att revidera
dessa resevillkor. Sedan finns det
vissa egendomliga villkor som jag inte
kan finna är något annat än helt enkelt
tryckfel i resevillkoren.

Utskottet anser som sagt att statens
konsumentråd i fortsättningen skall utreda
detta spörsmål, och härför är jag
mycket tacksam och glad. Konsumentrådet
har redan nu haft en sammankomst
mellan representanter från resebyråer
och luftfartsstyrelsen. Jag var
kallad till det sammanträdet men kunde
tyvärr inte komma alldenstund en
auktoriserad resebyrå hade skrivit ut
en felaktig biljett — jag befann mig
nämligen i London och där fick jag
stanna ett dygn längre än jag hade
tänkt inig.

Utskottet säger också att det råder
oefterrättliga förhållanden vad gäller
charterflyget. Det är riktigt att olika
regler gäller för charterflyg i Sverige
och i exempelvis Danmark. Någon form
av samordning måste komma till stånd,
och den frågan bör också tas upp i detta
sammanhang.

Särskilt allvarligt beträffande resebyråerna
anser jag vara att personalen där

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Utredning rörande resebyråverksamheten

ofta arbetar under olidliga förhållanden
med obegränsad arbetstid. Det är
svårt att få någon rättelse häri, ty man
vet inte vilken arbetstidslag som skall
gälla för denna personal. Jag har försökt
att hänvisa vederbörande till detaljhandeln
eftersom de säljer resor till
allmänheten, men från juridiskt håll säger
man att det inte går. Nu får vi hoppas
på den utredning som kommer.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet,
som har behandlat motionerna
1:449 och 11:538, har hemställt att de
»icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd». Utskottet har därmed inte velat
göra gällande att det inte skulle råda
missförhållanden inom resebyråverksamheten,
men med ledning av bl. a.
de remissyttranden som inkommit från
en hel del av de berörda instanserna har
utskottet funnit, att man inom branschen
arbetar på att undanröja de missförhållanden
som finns. En skärpning av auktorisationskravet
för resebyråverksamheten
har genomförts, senast 1963, genom
Handelskamrarnas nämnd, och
denna åtgärd torde verka i rätt riktning.
Från flera remissinstanser har framhållits
att statens konsumentråd genom
kvalitetsupplysning beträffande sällskapsresor
kunde hjälpa till att sanera
ytterligare.

En av orsakerna till de uppkomna
missförhållandena synes utskottet också
vara att olika regler gäller för charterflyg
ifrån Sverige och ifrån andra länder,
exempelvis Danmark. Utskottet
förutsätter att luftfartsstyrelsen ägnar
stor uppmärksamhet åt denna fråga. Att
det pågår en aktiv verksamhet på resebyråfronten
för att starta bättre förhållanden
utan en statlig utredning visar
en uppgift i pressen, enligt vilken representanter
för statens konsumentråd,
svenska resebyråföreningarna, svenska
trafikföretagens råd och luftfartsstyrelsen
sammanträtt för att diskutera rese -

byråbranschens sanering. Man har därvid
beslutat tillsätta en arbetsgrupp som
skall arbeta för sanering av resebyråbranschen.

Herr talman! Med dessa korta ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 5 april 1949 om val av borgmästare
och rådman.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 16, med uppgift å vilande
förslag till upphävande av § 31 regeringsformen.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på antagande av det i
utskottets memorial upptagna förslaget,
dels ock på förkastande av detsamma;
och antog kammaren förevarande förslag
till upphävande av § 31 regeringsformen.

§ 6

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets memorial nr 17,
angående televisionsutsändningar av
kamrarnas förhandlingar; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, såvitt angår
jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

Torsdagen den 21 maj 19G4 cm.

Nr 26

§ 7

Skolväsendets centrala ledning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående skolväsendets centrala
ledning m. in., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner, m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt 97) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Skolväsendets
centrala och regionala ledning för budgetåret
1964/65 beräkna ett förslagsanslag
av 23 247 000 kr.

I propositionen nr 83, vilken hänvisats
till statsutskottet såvitt ej avsåge
vid propositionen fogat lagförslag, hade
Kungl. Maj:t sedermera, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 13 mars 1964, föreslagit riksdagen
att

1) besluta, att skolöverstyrelsen i sin
nuvarande utformning samt överstyrelsen
för yrkesutbildning skulle upphöra
med utgången av september 1964;

2) besluta, att ett nytt centralt ämbetsverk
för skolväsendets ledning, benämnt
skolöverstyrelsen, skulle inrättas
fr. o. m. den 1 oktober 1964;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att upprätta
personalförteckning för den nya
skolöverstyrelsen i enlighet med vad
departementschefen förordat;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt, som erfordrades för förslagens
genomförande;

5) godkänna av departementschefen
angiven gemensam avlöningsstat för den
nuvarande skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och den nya
skolöverstyrelsen, att tillämpas under
budgetåret 1964/65;

6) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
14 520 000 kr.;

Skolväsendets centrala ledning m. m.

7) till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 866 000 kr.;

8) till Skolöverstyrelsen: Inredning
och utrustning av ny ämbetsbyggnad för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 1 880 000 kr.;

9) besluta, att länsskolnämndernas
uppgifter och organisation skulle ändras
i enlighet med de riktlinjer departementschefen
angivit;

10) besluta, att för Stockholms stad
och Stockholms län skulle fr. o. m.
den 1 juli 1964 inrättas en skolnämnd
i enlighet med vad departementschefen
förordat;

11) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsskolnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen
förordat;

12) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för länsskolnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

13) till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 424 000 kr.;

14) till Länsskolnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 690 000 kr.;

15) godkänna av departementschefen
förordade grunder för sjöbefälsskolornas
lokala och regionala ledning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Näsström m. fl. (I: 724) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl. (11:886),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 83 besluta att förläggningen
av skolbyggnadsärendens centrala hand -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

läggning till skolöverstyrelsen borde betraktas
ej som provisorium utan som
definitiv lösning, samt att den obligatoriska
ritningsgranskningen hos skolöverstyrelsen
beträffande grundskolans
byggnader nu borde slopas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (I: 732) och den andra
inom andra kammaren av fröken Karlsson
m. fl. (11:896), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att länsskolnämnd
skulle utgöras av nio ledamöter
av vilka två utsåges av nya skolöverstyrelsen,
två av Kungl. Maj:t, en av
länsstyrelsen och fyra av landstinget;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m. fl. (I: 745) och den andra
inom andra kammaren av fröken Karlsson
m. fl. (11:914), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att inrätta
två konsulenttjänster i gymnastik med
lek och idrott, en för de manliga elevernas
och en för de kvinnliga elevernas
undervisning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Åkerlund och Alexanderson
(I: 746) och den andra inom andra
kammaren av herr Keijer m. fl.
(II: 915), i vilka hemställts, att riksdagen
ville besluta att vid skolnämnden
för Stockholms stad och län inrätta
ytterligare en skolinspektörstjänst;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Manne Olsson m. fl. (I: 751) och den
andra inom andra kammaren av fru
Lewén-Eliasson m. fl. (11:917), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att ytterligare en tjänst som skolinspektör
i lönegrad B 1 skulle inrättas vid
skolnämnden för Stockholms stad och
Stockholms län samt med hänsyn härtill
uppräkna anslaget till Länsskolnämnderna:
Avlöningar med 52 000 kr.
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Erik Filip Petersson in. fl. (I: 752) och
den andra inom andra kammaren av
herr Keijer in. fl. (II: 916), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
dels uttala att lokalbeliovsprövningen
för byggnader avsedda för grundskola
snarast borde helt förläggas till länsskolnämnderna
och att skissritningsgranskningen
för byggnader avsedda för
grundskola slopades, dels uppföra tjänsterna
inom nya skolöverstyrelsens byrå
för skolbyggnadsärenden på ordinarie
stat i enlighet med organisationskommitténs
förslag, dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av utformningen av ett statligt organ
för utvecklingsarbete, information och
rådgivning i bvggnadstekniska frågor
i överensstämmelse med vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengt Gustavsson och Tage Johansson
(I: 765) och den andra inom andra
kammaren av herr Eskel m. fl. (II: 938),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta, att länsskolniimnderna
fr. o. m. den 1 januari
1965 skulle ha sju av landstingen och
stadsfullmäktige i städerna utanför
landstingen utsedda ledamöter samt att
Konungen skulle bland ledamöterna förordna
ordförande och vice ordförande,
dock att för Stockholms stad och Stockholms
län länsskolnämndens uppgifter
skulle utövas av en gemensam skolnämnd,
bestående av nio ledamöter, utsedda
fyra av stadsfullmäktige i Stockholm,
fyra av Stockholms läns landsting
och en, tillika ordförande, av Konungen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:766) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 937);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson och fröken Ranmark
(I: 767) och den andra inom andra

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

kammaren av fröken Olsson in. (I.
(II: 941);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Isacson in. fl. (1: 768) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström in. fl. (11:946), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att antalet konsulenter på byrå UY 2
(husligt arbete och vårdyrken) utökades
med en särskild konsulent för vävning
och hemslöjd samt att erforderliga
medel härför ställdes till förfogande;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson (1:769) och den
andra inom andra kammaren av herr
Skoglösa m. fl. (11:942), i vilka hemställts,
att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 83 måtte besluta,
att länsskolnämnderna skulle utgöras
av sju ledamöter, av vilka fem utsåges
av vederbörande landsting, en av vederbörande
länsstyrelse samt en av skolöverstyrelsen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nyman och Wallmark (1:770) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wennerfors m. fl. (11:945);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Olsson m. fl. (1:771) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Stenkyrka m. fl. (II: 943), i vilka
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 83 måtte medge
inrättande av ytterligare en konsulentbefattning
utöver vad i propositionen
föreslagits på byrå U\r 2 (husligt arbete
och vårdyrken) på undervisningsavdelningen
för yrkesutbildningsfrågor, samt
att nämnda konsulentbefattning anknötes
till området vävning och hemslöjd;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg (I: 772) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Tobé och Nyberg (II: 944), i vilka bl. a.
hemställts, att rikdagen vid behandling
4—Andra kammarens protokoll 196!t. Nr

Skolväsendets centrala ledning m. m.

av proposition nr 83 måtte 1) besluta
att länsskolniimnd skulle bestå av nio
ledamöter, varav sju platser besattes
på sätt som föreslagits i proposition nr
8.3 och två platser av pedagogiska fackmän,
2) i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala att länsskolnämndernas beslut om
avsättning skulle liksom hittills underställas
överstyrelsen för prövning och
fastställelse, att fastställande av ämneskombination
ej borde decentraliseras
till skolstyrelserna, att utan riksdagens
hörande åtgärder icke borde vidtagas
för decentralisering av beslutanderätten
inom skolväsendets ledning i frågor som
hittills ansetts böra föreläggas riksdagen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (I: 773) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (II: 940), i vilka bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
hänföra den inom industri och hantverk
förekommande yrkesutbildningen
i sömnad (yrkessömnad) till byrå 1
inom undervisningsavdelningen för yrkesutbildningsfrågor
(UY 1);

dels en inom andra kammaren av
herr Ilelén väckt motion (II: 895), vari
hemställts, att riksdagen i samband
med behandlingen av proposition nr 83
angående skolväsendets centrala ledning
in. m. måtte som sin mening i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna, att arvodet
till ordförande i länsskolnämnd
icke borde fastställas till lägre belopp
än 4 000 kr. per år;

dels en inom andra kammaren av
herr Allard och fru Nettelbrandt väckt
motion (11:936);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Södertälje in. fl. väckt
motion (11:939).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag besluta, att skolöverstyrelsen
i sin nuvarande utformning
samt överstyrelsen för yrkesut 26 -

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

bildning skulle upphöra med utgången
av september 1964;

2. att motionerna 1:772 och 11:944,
i vad de avsåge frågor om decentralisering
av ärenden, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att motionen II: 939 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:724 och 11:886 samt
I: 752 och II: 916 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
rörande skolbyggnadsärendenas
handläggning i nya skolöverstyrelsen;

5. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:724 och 11:886 samt
I: 752 och II: 916 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
rörande decentralisering av ärenden
rörande ritningsgranskning och lokalbehovsprövning
för grundskolan;

6. att motionerna 1:752 och 11:916,
i vad de avsåge utredning rörande utformningen
av ett statligt organ för utvecklingsarbete,
information och rådgivning
i byggnadstekniska frågor, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

7. att motionerna 1:767 och 11:941
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

8. att motionerna 1:773 och 11:940,
i vad de avsåge handläggningen av
ärenden rörande yrkessömnad, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 9.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag besluta, att ett nytt
centralt ämbetsverk för skolväsendets
ledning, benämnt skolöverstyrelsen,
skulle inrättas fr. o. in. den 1 oktober
1964;

10. att motionerna I: 745 och II: 914
icke måtte av riksdagen bifallas;

11. att motionerna I: 766 och II: 937
icke måtte av riksdagen bifallas;

12. att motionerna I: 768 och II: 946
samt 1:771 och II: 943 icke måtte av
riksdagen bifallas;

13. att motionerna I: 770 och II: 945
icke måtte av riksdagen bifallas;

14. att motionerna I: 773 och II: 940,
i vad de avsåge inrättande av ytterligare
konsulentbefattningar, icke måtte
av riksdagen bifallas;

15. att motionen II: 936 icke måtte av
riksdagen bifallas;

16. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 724 och II: 886 samt I: 752 och II:
916, nämnda motioner såvitt nu var i
fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 745 och II: 914, I: 766 och II: 937,
1:768 och 11:946, 1:770 och 11:945,
1:771 och 11:943, 11:936 samt 1:773
och 11:940, sistnämnda två motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att upprätta
personalförteckning för den nya
skolöverstyrelsen i enlighet med vad
utskottet föreslagit, innebärande att
tjänster vid byrån för skolbyggnadsärenden
uppfördes såsom extra ordinarie
i stället för extra såsom departementschefen
förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen, för den nuvarande skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning
och den nya skolöverstyrelsen gemensam
avlöningsstat, att tillämpas
under budgetåret 1964/65;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 14 520 000 kr.;

17. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar
och åtgärder i övrigt som erfordrades
för genomförande av omorganisationen
av skolväsendets centrala
ledning;

18. att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 866 000 kr.;

19. att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen:
Inredning och utrustning av

Torsdagen de» 21 maj 19G4 em.

Nr 26

ny ämbetsbyggnad för budgetåret 1964/
G5 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 1 880 000 kr.;

20. att motionerna I: 772 och II: 944,
i vad de avsåge frågan om länsskolnämndernas
tillsynsområde, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

21. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag besluta, att länsskolnämndernas
uppgifter skulle ändras
i enlighet med de riktlinjer som angivits
av departementschefen;

22. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:732 och 11:896, 1:769 och 11:942,
1:772 och 11:944 samt 1:765 och
II: 938, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu var i fråga, besluta att länsskolnämndernas
sammansättning skulle ändras
på det sätt som föreslagits av utskottet; 23.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 765 och II: 938, såvitt
nu var i fråga, besluta att för Stockholms
stad och Stockholms län fr. o. in.
den 1 juli 1964 inrättades en skolnämnd
i enlighet med vad departementschefen
föreslagit;

24. att motionerna I: 746 och II: 915
samt 1:751 och 11:917 icke måtte av
riksdagen bifallas;

25. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:746 och 11:915
samt I: 751 och II: 917, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsskolnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit; b)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsskolnämnderna
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

c) till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 424 000 kr.;

Skolväsendets centrala ledning m. m.

26. att riksdagen måtte till Länsskolnämnderna:
Omkostnader för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 690 000 kr.;

27. att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 895 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
rörande höjning av arvodet till
ordförande i länsskolnämnd;

28. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag godkänna av
departementschefen förordade grunder
för sjöbefälsskolornas lokala och regionala
ledning;

29. att riksdagen måtte i anledning
av § 24 i riksdagens revisorers berättelse
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
behovet av föreskrifter om samråd mellan
huvudmän och olika regionala myndigheter
i byggnadsfrågor.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Ivar
Johansson, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Källqvist, AV idén, Per Petersson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén, herr Larsson i Hedenäset,
fröken Karlsson samt herrar Löfroth
och Källstad, vilka ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 772 och II: 944, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
rörande decentralisering av ärenden; 2)

vid moment 3. i utskottets hemställan a)

av fru Wallentheim, utan angivet
yrkande,

b) av fru Lewén-Eliasson, likaledes
utan angivet yrkande;

3) av herrar Fritz Persson, Petterson
i Degerfors, Karlsson i Olofström, Blidfors,
Johansson i Norrköping och Gustafsson
i Uddevalla, vilka ansett att utskottet
under 4. och 5. samt beträffande
nedan angivna delar av 16. bort
hemställa,

100 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

4. att motionerna 1:724 och 11:886
■samt I: 752 och 11:916, i vad de avsåge
skolbyggnadsärendenas handläggning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

5. att motionerna 1:724 och 11:886
samt I: 752 och II: 916, i vad de avsåge
decentralisering av ärenden, icke måtte
av riksdagen bifallas;

16. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 745 och II: 914,
1:766 och 11:937, 1:768 och 11:946,
1:770 och 11: 945, 1:771 och 11:943,
11:936, 1:773 och 11:940, 1:724 och
11:886 samt 1:752 och 11:916, sistnämnda
sex motioner såvitt nu var i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att upprätta
personalförteckning för den nya
skolöverstyrelsen i enlighet med vad
departementschefen föreslagit;

4) av fröken Andersson, herrar Bengtson,
Källqvist, Widén, Per Petersson
och Staxäng, fröken Elmén, fröken
Karlsson samt herrar Löfroth och Källstad,
vilka ansett att utskottet under 10.
och 16. bort hemställa,

10. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 745 och II: 914 besluta
att inrätta ytterligare en skolkonsulenttjänst
i gymnastik;

16. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 724 och II: 886, I: 752 och II: 916
samt I: 745 och 11: 914, förstnämnda fyra
motioner såvitt nu var i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 766 och
II: 937, I: 768 och II: 946, I: 770 och
II: 945, I: 771 och II: 943, II: 936 samt
I: 773 och II: 940, sistnämnda två motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att upprätta
personalförteckning för den nya
skolöverstyrelsen i enlighet med vad
reservanterna föreslagit;

b) godkänna i reservationen intagen,
för den nuvarande skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och
den nya skolöverstyrelsen gemensam
avlöningsstat, att tillämpas under budgetåret
1964/65;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 14 560 000 kr.;

5) av fröken Andersson, herrar Ivar
Johansson och Axel Johannes Andersson,
fru Wallentheim, herrar Bengtson,
Källqvist, Widén, Per Petersson, Staxäng
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén, fröken Karlsson samt herrar
Löfroth och Källstad, vilka ansett att
utskottet under 12. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 768 och II: 946 samt med
bifall till motionerna I: 771 och II: 943
medge att utöver vad i propositionen
förordats ytterligare en befattning som
konsulent, avseende området vävning
och hemslöjd, finge inrättas vid byrån
för husligt arbete och vårdyrken;

6) av herrar Petterson i Degerfors,
Karlsson i Olofström, Blidfors, Arvidson,
Johansson i Norrköping och Gustafsson
i Uddevalla, vilka ansett att utskottet
under 22. och 23. bort hemställa,

22. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 765 och II: 938,
såvitt nu var i fråga, samt med avslag
å motionerna I: 732 och II: 896, I: 769
och II: 942 samt I: 772 och II: 944, sistnämnda
två motioner såvitt nu var i
fråga, besluta att länsskolnämndernas
sammansättning skulle ändras på det
sätt som föreslagits av reservanterna;

23. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 765 och II: 938,
såvitt nu var i fråga, besluta att för
Stockholms stad och Stockholms län
skulle fr. o. m. den 1 juli 1964 inrättas
en skolnämnd i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

7) av fru Wallentheim, fröken Elmén,
fru Lewén-Eliasson, fröken Olsson och
herr Arvidson, vilka ansett att utskottet
under 24. och 25. bort hemställa,

24. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:746 och 11:915 samt
I: 751 och II: 917 besluta att vid skol -

Torsdagen den 21 inaj 1964 cm.

Nr 26

101

nämnden för Stockholms stad och län
skulle inrättas ytterligare en skolinspcktörstjänst
i lönegrad 11 1;

25. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:746 och 11:915
samt 1:751 och 11:917, samtliga motioner
såvitt no var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsskolnämnderna, som föranleddes
av vad reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för länsskolnämnderna, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

c) till Länsskolnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 476 000 kr.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att utlåtandet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning,
föredrogs utskottets i övrigt gjorda hemställan;
och anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
med därtill fogade reservationer
är på sätt och vis unikt. Av
denna kammares ledamöter och suppleanter
i statsutskottets andra avdelning
återfinnes samtliga som deltagit i ärendets
behandling under någon av de till
utlåtandet fogade reservationerna. I
denna situation vill jag inledningsvis
uppehålla mig vid reservation nr 1 och
förbehåller mig att längre fram få återkomma
till några andra detaljer som ingår
i frågekomplexet om det visar sig
erforderligt.

De förslag som här förelägges riksdagen
innebär å ena sidan en betydande
centralisering av skolans centrala
ledning, detta främst genom att nuvarande
skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen
sammanslås till ett ämbetsverk.
Samtidigt skapas å andra sidan
förutsättningar för och förutsättes ske

Skolväsendets centrala ledning m. m.

en rätt omfattande decentralisering,
från Kungl. Maj :t till den nya skolöverstyrelsen,
från skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen
till länsskolnämnderna
samt även till de lokala skolstyrelserna.
Allt detta står i samklang med principbeslut
vid fjolårets riksdag. Det synes
även vara en helt riktig utveckling som
härmed fullföljes. En fortgående decentralisering
av beslutanderätten i olika
frågor innebär framför allt att ärendenas
handläggning kommer att ske i intimare
kontakt med skolan i det levande
livet, och det är därför i princip glädjande
och som det synes mig en riktig
utveckling.

Beträffande omfattningen av de ärenden
och ärendegrupper som skall decentraliseras
föreligger i propositionen
ej något direkt förslag. En organisationskommitté
har framlagt detaljerade
förslag till vilka departementschefen i
huvudsak ger sin anslutning, och han
begär fullmakt att fatta slutgiltigt beslut
i dessa frågor. Härvid förutsättes riksdagen
ge Kungl. Maj:t fullmakt att även
besluta i sådana frågor som tidigäre
varit föremål för riksdagens prövning.
Detta senare synes mig ur principiella
synpunkter vara betänkligt.

Klart är att det vid åtskilliga tillfällen
kan vara ändamålsenligt att befullmäktiga
Kungl. Maj:t att fatta det slutliga
beslutet i en fråga. Detta synes mig dock
endast böra ske under angivande av
vilket ärende fullmakten avser och om
möjligt även med en redovisning av hur
frågan ligger till. Att däremot riksdagen
skulle lämna eu fullmakt in blanco till
Kungl. Maj:t att besluta i ett antal ej
preciserade frågor som tidigare varit
föremål för riksdagens prövning synes
mig vara principiellt felaktigt. Det kan
väl tänkas att det här rör sig om ärenden
som till största delen eller kanske
t. o. m. helt och hållet är sådana att beslutanderätten
bör flyttas från riksdagen
till Kungl. Maj:t och avgöras utan riksdagens
hörande. I så fall måste det dock
vara ett rimligt krav att riksdagen vet

102

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

vad det gäller, innan den lämnar fullmakten
och frånhänder sig beslutanderätten.

Här föreligger — det skall erkännas
— en förteckning upprättad av en organisationskommitté
över ärenden som i
större eller mindre utsträckning kan
decentraliseras. Låt mig dock påpeka
att det rör sig om icke mindre än 204
ärenden och att av förteckningen ej
framgår i vilken utsträckning frågorna
tidigare i något sammanhang varit föremål
för riksdagens prövning och riksdagen
sålunda har varit med om att
fastställa hur de skall handläggas. Denna
digra förteckning har därtill i ett
enda exemplar varit tillgänglig under
den knappa tid som avdelningen har
haft att behandla denna fråga. Att utifrån
sådana premisser lämna en fullmakt
in blanco framstår för mig som
principiellt felaktigt. Hur stor respekt
jag än har för departementschefen och
hans kansli synes det mig dock inte
riktigt med en sådan fullmakt in blanco.

Herr talman! I motion nr 944 har även
yrkats att riksdagen nu skall göra ett
uttalande i frågor om handläggningen
av beslut om lärares avsättning. Utifrån
den bedömning jag tidigare gett uttryck
för, att riksdagen bör underställas ett
mera detaljerat förslag om vilka ändringar
som avses ske i fråga om beslutanderätten,
finner jag det ej påkallat
att riksdagen i detta sammanhang fattar
något beslut i denna fråga.

Låt mig dock helt allmänt säga, att
det föreligger starka skäl för aktsamhet
så snart det gäller avsättningsärenden
och frågan om hur långt dessa bör decentraliseras.
Å ena sidan rör det sig
här visserligen om undervisningens effektivitet
och kvalitet — kanske även
om dess objektivitet — men å andra sidan
är det även fråga om enskilda människor
och deras framtida livsöde. Att
här fatta ett riktigt avgörande kan
mången gång vara synnerligen svårt —
kanske inte minst för den som står i
daglig kontakt med en lokal opinion —

ibland kanske en uppblåst sådan. Då det
emellertid synes mig att beslut om detta
och andra decentraliseringsärenden bör
ske efter en närmare precisering, har jag
inte anledning att härvidlag ta upp motionsyrkandet
i denna del utan nöjer
mig med att yrka bifall till reservation
nr 1 och förbehåller mig rätten att, i
den mån det blir erforderligt, senare få
återkomma till detaljer i det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Liksom den föregående
talaren skall jag begränsa mig till en
punkt i det föreliggande utskottsutlåtandet.
Jag vill motivera reservationen
nr 5, som närmast ansluter sig till motionerna
nr 943 och 946 i denna kammare.

Anledningen till reservationen och
följaktligen också till motionen är att
endast en konsulentbefattning föreslagits
av departementschefen för hela det
textila området vid byrån för husligt
arbete och vårdyrken. För min del kan
jag inte finna, att det är möjligt att
täcka hela detta område med en konsulentbefattning,
om konsulentorganisationen
också på detta område skall befrämja
undervisningen på det sätt som
är avsett.

Byråns textila område är inte bara
omfattande. Det innehåller inom sig
klart avgränsade delområden med olika
särdrag och målsättningar. Där finns
undervisningen i textilslöjd, som omfattar
grundläggandet av kunskaper inom
det estetiska, ekonomiska, tekniska och
miljöbildande området, dels utvecklandet
av elevens möjligheter på detta område.
Vidare finns där undervisningen
i yrkessömnad, som kort sagt kan sägas
omfatta hela det yrkesmässiga konfektions-
och sömnadsområdet: skräddare,
körsnärer, konfektionssömmerskor o.s.v.

Slutligen finns där utbildningen inom
vävning och hemslöjd med bl. a. dess
betydelse från estetisk och kulturell

Nr 26

103

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

synpunkt. Det kan bl. a. nämnas, att mer
än hälften av hemslöjdsalstren utgöres
av textilslöjd. Det finns inte heller något
som talar för att denna verksamhet
inom konsthantverket eller på gränsen
till detta kommer att minska. Tvärtom
talar åtskilligt för att den kommer att
öka både som yrkesverksamhet och som
fritidssysselsättning.

Det textila området är med andra ord
så omfattande, att en konsulentbefattning
inte är tillräcklig. Vi har därför i
reservationen yrkat på ytterligare en befattning,
med förord för en anknytning
till hemslöjd och vävning. Motiveringen
är den, att dessa ämnen förekommer
inom ett stort antal skolformer — inte
mindre än elva — från grundskola
till konstfackskola.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 5.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skulle mycket kort
kunna ansluta mig till vad herr Larsson
i Hedenäset anförde med anledning
av reservationen nr 1. Den uppfattning
som han gav uttryck för hyser
också jag. Jag vill emellertid gärna understryka
en del av de redan framförda
synpunkterna. Det är en så väsentlig
fråga det här gäller, att jag tycker att
man gott kan ta kammarens tid i anspråk
med att upprepa en sak.

Jag skall börja med ett citat, som är
hämtat ur proposition nr 83. I den
står bl. a.: »Någon närmare redogörelse
för de i betänkandet redovisade decentraliseringsförslagen
torde inte erfordras
i föreliggande sammanhang. En betydande
del av dessa är av sådan art
att de kan vidtagas av de centrala myndigheterna
redan före genomförandet
av omorganisationen. I övrigt ankommer
det på Kungl. Maj:t att vidtaga av
de framlagda förslagen betingade åtgärder.
Dessa centraliseringsåtgärder bör,
om riksdagen inte har någon erinran
däremot, även kunna omfatta ändringar

Skolväsendets centrala ledning m. m.

av beslutsförfarandet, beträffande vilkas
utformning riksdagen i skilda sammanhang
kan ha medverkat.»

När man läser detta helt hastigt kan
man kanske tycka att det är en ganska
oskyldig formulering och att den är uttryck
för ett praktiskt handläggande av
detaljer, som det här rör sig om.

Vi är alla överens om den decentralisering
som sker genom sammanslagning
av de två skolöverstyrelserna, men
detta är som sagt inte så oskyldigt som
man kan tycka. Om riksdagen i likhet
med utskottsmajoriteten skulle tillmötesgå
detta departementschefens önskemål,
har riksdagen medverkat till att
ge departementschefen så fria händer,
att frågan är om man inte därmed har
satt riksdagens handlingskraft och möjlighet
att påverka i många skolfrågor
ur spel. Det kan väl ändå inte vara meningen
att riksdagen skall medverka
härtill. Observera att vi t. o. m. skulle
ge departementschefen rätt att företa
ändringar av beslutsförfaranden vid vilkas
utformning riksdagen tidigare medverkat,
alltså att vi i fråga om beslut
som riksdagen redan fattat skulle ge
Kungl. Maj :t rätt att utan riksdagens
hörande göra ändringar.

Detta är verkligen att gå för långt i
utslätande av riksdagens betydelse när
det gäller viktiga angelägenheter av detta
slag. Det finns snarare anledning att
öka riksdagens inflytande än att minska
det.

Jag vill också säga några ord om den
fråga som herr Larsson i Hedenäset tog
upp, nämligen förfaringssättet vid avsättning
av lärare. Det har sagts att det
förfaringssätt, som departementschefen
föreslår, skulle spara tid. Men så bråttom
får vi väl inte ha att väsentliga värden
sättes på spel. Jag tror att den likformiga
bedömningen av sådana frågor
som rör eventuell avsättning av en lärare
har stor betydelse, och en sådan
bedömning kan bara komma till stånd
när det hela skötes centralt. Dess bättre
gäller det inte heller så många fall att

104 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

handläggningen av dem behöver bli så
tidsödande.

De faktorer som herr Larsson i Hedenäset
talade om och som tidigare inverkat
vid bedömningen på det lokala planet,
skulle i framtiden kunna få ännu
större inverkan, om avgörandet skulle
träffas på länsskolplanet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 1.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Visst är det bra med
rationaliseringar, men de får inte drivas
så långt att målsättningen för en
verksamhet äventyras — den målsättning
som departementschefen när det
gäller det ämbetsverk som skall handha
skolväsendets centrala ledning sammanfattningsvis
uttryckt med orden
»utveckling, planering, samordning, rationalisering
och service».

I det längsta hade man hoppats att
i och med inrättandet av det nya ämbetsverket
en fullgod konsulentorganisation
skulle komma till stånd, men
dessa förhoppningar grusades då propositionen
framlades. Jag skall inskränka
mig att tala om personaltilldelningen
inom en enda byrå — byrån för
husligt arbete och vårdyrken — och
inom en enda sektion av denna, nämligen
den sektion som skall handlägga
ärenden rörande husligt arbete, sömnad,
vävning, hemslöjd samt trä- och
metallslöjd.

Ecklesiastikministern har inte fäst
något avseende vid de remissuttalanden
som gjorts i anslutning till utredningen
och de uppvaktningar som sedan förekommit.
Naturligtvis måste en departementschef
många gånger göra sig immun
mot alla de önskemål som var och
en inom sitt område vill se förverkligade.
Det är bara det, herr talman, att
man får den misstanken att vävning betraktas
som ett område där någon sakkunskap
inte behövs. Vävning är något
sådant där som det kan vara trevligt
att på lediga stunder pyssla med, men

knappast mer. Därför anses det inte att
denna — såsom jag betraktar det —
viktiga verksamhetsgren på det centrala
planet behöver vara företrädd av någon
i vävning specialutbildad befattningshavare.
Hur skall annars förslaget
om en enda central konsulentbefattning
på detta område tolkas?

Man frågar sig verkligen hur en och
samma befattningshavare skall kunna
behärska så olikartade uppgifter som
det här gäller -— undervisning av barn
i textilslöjd, övervakning och pedagogisk
handledning av konfektionsutbildningen
samt utbildningen i vävning och
hemslöjd? Den person som gör detta är
säkerligen inte född och kommer förmodligen
inte heller att födas. Och hur
skall för övrigt tiden räcka till för alla
dessa olika arbetsuppgifter, om nu någon
sökande med så allsidig utbildning
står att uppleta? Och hur skall vederbörande
hinna med den »planering, utveckling
och service» som departementschefen
talat om i detta sammanhang? Låt

mig bara erinra om att vävning
förekommer inom inte mindre än elva
varierande skolformer nämligen inom
grundskolan, fackskolan, yrkesskolorna,
husmodersskolorna, folkhögskolorna,
lanthushållsskolorna, särskolorna,
husliga seminarier, textilinstituten,
konstfackskolan och Slöjdföreningens
skola i Göteborg.

Vävkonsulenten har också att övervaka
utbildningen i olika arbetsterapeutiska
sysselsättningar för personal
som skall handha vården av gamla och
sjuka, och detta är sannerligen inte
någon oväsentlig uppgift, varken nu
eller framdeles.

Därtill kommer de arbetsuppgifter
som gäller hemslöjden. Vi här i Sverige
har all anledning att vara stolta över
vår hemslöjd, som är känd för hög
standard och förnämlig kvalitet. Den
svenska hemslöjden utgör en kulturell
tillgång för vårt land som inte bör underskattas.
Försäljningen av hemslöjds -

Nr 26 105

Torsdagen den 21 maj 1904 em.

alster till turister och utländska avnämare
över huvud taget tillför också landet
icke föraktliga belopp. Herr Svensson
i Stenkyrka nämnde några siffror
som visar omfattningen av hemslöjdsproduktionen.
Jag vill erinra om att inemot
00 procent av denna produktion
utgöres av vävda alster. Möjligheten att
upprätthålla produktionen hänger emellertid
helt på den kvalitet som kan
presteras. Har vi råd, skulle jag vilja
tillåta mig att fråga ledamöterna i denna
kammare, att totalt äventyra så mycket
genom att gå emot en så försvinnande
liten utgiftspost som utökningen
med en enda konsulent skulle innebära,
en konsulent som skulle kunna tillvarata
vävningens och hemslöjdens intresse?
Jag anser absolut inte det, och jag hoppas
innerligt att den kommande voteringen
skall visa att svaret på den frågan
är nej.

Jag kan tillfoga att visst hade det
varit befogat att föreslå tre konsulenter
på det textila området, men jag har för
närvarande reducerat mina önskemål
till denna enda konsulent som jag finner
vara oundgängligen nödvändig.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 5 vid
punkt 12 i statsutskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Hseggblom (h).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att framföra några synpunkter
i anslutning till två vid detta utskottsutlåtande
fogade reservationer,
betecknade med 3 och 6. Från början
vill jag säga, att jag betraktar reservation
nr 3 som den mest betydelsefulla.
Den gäller frågan om skolbyggnadsärendenas
fortsatta granskning.

Departementschefen har funnit att ett
av statskontoret utarbetat förslag om
överförande av ritningsgranskningen
från skolöverstyrelsen till ett särskilt
statligt organ bör närmare prövas innan
riksdagen tar slutlig ställning till
4*—Andra kammarens

Skolväsendets centrala ledning m. m.

den tekniska och ekonomiska granskningen
av skolbyggnadsärendena. Departementschefen
har alltså i föreliggande
proposition icke föreslagit någon
definitiv lösning i detta avseende. Tills
vidare skulle dessa frågor handläggas
av den nya skolöverstyrelsen.

Utskottsmajoritetcn har här gått emot
departementschefens förslag. Jag kan
inte finna att utskottsmajoritetens skrivning
är tillfredsställande eller innebär
en lämplig lösning. Man säger på s. 18
i utskottsutlåtandet: »Vid övervägande
av de motionsledes framförda synpunkterna
på skolbyggnadsfrågornas handläggning
har utskottet funnit, att ett särskilt
med skolöverstyrelsen sidoordnat
granskningsorgan inte kan förutses
medföra så väsentliga fördelar att de
uppväger de allvarliga nackdelar som
följer av att den centrala behandlingen
av skolbyggnadsfrågorna splittras på
två statliga organ.» Vidare säger man i
ett annat stycke på s. 19: »Mot bakgrund
av det anförda förordar utskottet,
att skolbyggnadsfrågorna på av organisationskommittén
föreslaget sätt
inordnas i skolöverstyrelsens reguljära
verksamhet och att byrån för skolbyggnadsiirenden
i personalhänseende erhåller
en definitiv utformning.» I nästa
stycke fortsätter man: »Vid den förordade
definitiva lösningen av frågan
om skolbyggnadsärendenas handläggning
bortfaller motiven för en fortsatt
central obligatorisk ritningsgranskning
beträffande grundskolans byggnader.
De kommuner, som så önskar, bör dock
ha rätt att få ritningar granskade av
NSÖ.»

Jag måste säga att jag inte begriper
mig på denna utskottets skrivning. När
det här anföres, att de kommuner som
vill skall få sina ritningar granskade
och de som inte vill slipper, frågar man
sig vilka befogenheter detta granskningsorgan
kommer att ha, eftersom det
inte finns någon som helst skyldighet
för skoldistrikten att gå till skolöverstyrelsen
för att få ritningarna granska -

protokoll 1964. Nr 26

106 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

de. Vad skall det bli för konsekvenser?
Och jag ställer mig frågan: Gör vi
kommunerna i stad och på landsbygd
någon tjänst med detta? Jag tror det
inte. Men det finns en riksorganisation
här i landet, som i förkortning betecknas
SAR och som säkerligen kommer
att sända rosor till dem som står för
utskottsutlåtandet. Men jag skulle nog
tro, att man kommer att dyrt få betala
för blommorna.

Vi reservanter har den bestämda uppfattningen,
att man inte nu bör ta definitiv
ställning i dessa granskningsfrågor.
Vi är överens med departementschefen
om att de bör utredas ytterligare,
innan definitivt förslag framlägges
för riksdagen. Med hänsyn till att
kostnaderna för skolbyggen har ökat så
starkt under senare år är det nödvändigt
att vi får ett tekniskt och ekonomiskt
granskningsorgan, som står utanför
det egentliga skolverket.

Nu vet man ju inte hur ett sådant organ
skall sammansättas, men det är väl
inte otänkbart att det kan bestå av experter
på både den tekniska och den
ekonomiska sidan, och det är väl ingenting
som hindrar att även de tre kommunförbunden,
Stadsförbundet, Svenska
landstingsförbundet och Landskommunernas
förbund, blir representerade
där. De är ju huvudmän för grundskolan
och yrkesskoleväsendet och bör väl
därför få med representanter i detta organ
genom lekmän som sitter med i de
lokala skolledningarna och som har erfarenheter
på detta område.

Skolstyrelser och skolbyggnadskommittéer
som i regel står som byggherrar
vid olika skolbyggen, har sett åtskilliga
exempel på att de sammanlagda
byggkostnaderna slutligen har kommit
att ligga 50 å 60 procent över lånetaket.
Då har man stått inför nödvändigheten
att överväga en höjning av den kommunala
utdebiteringen. Men överkostnaderna
har många gånger varit av sådan
storleksordning, att det varit omöjligt
att täcka utgifterna den vägen. Det har

då inte funnits något annat att göra än
att ingå till finansdepartementet med
anhållan att få ta upp ytterligare lån.

Vi har ju slagit fast den principen,
att grundskolans elever skall få en likvärdig
utbildning, oavsett om de bor i
norra, mellersta eller södra Sverige, och
då bör det också finnas möjligheter
att rationalisera genom att få fram typer
av olika lokaliteter till betydligt
lägre pris än om varje arkitekt skall
få hålla lekstuga så fort fråga blir om
att bygga en ny skolanläggning.

För att ingen nu skall kunna säga att
jag vill gjuta alla skolbyggnader i samma
form, vill jag understryka att jag
ingalunda talar för att vi skall ha precis
likadana skolor överallt, varken när
det gäller exteriören eller interiören.
Det är inte det frågan gäller. Men om
vi släpper fältet fritt, är jag övertygad
om att det betyder avsevärda och onödiga
merkostnader.

Nu kanske man invänder att vi kan
överlåta dessa frågor till länsskolnämnderna.
De har emellertid ingen expertis
att tillgå för detta, och det skulle betyda
en överorganisation, om man inom varje
länsskolnämnd ordnade med ett kontor
eller kansli med arkitekter och tekniker
för att granska skolbyggnadsfrågorna.
Det skulle vara grovt slöseri
med både pengar och arbetskraft.

Eftersom det nu inte är fråga om att
ta definitiv ställning till dessa spörsmål,
har vi reservanter föreslagit att
vi skall avvakta ett kommande förslag.
Om det förslaget sedan visar sig vara
sådant, att riksdagen inte kan acceptera
det, så har vi ju fria händer att
vid prövningen omarbeta eller avslå
förslaget.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation nr
3 av herr Fritz Persson m. fl.

Vår andra reservation, nr 6, gäller
valet av länsskolnämnder. Kungl. Maj:t
har föreslagit att nämnderna skall bestå
av sju ledamöter — med undantag
för skolnämnden i Stockholms stad och

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Nr 26

107

Stockholms län -— samt att Kungl. Maj :t
skall utse två, länsstyrelsen en och
landsting och stad utanför landstingskommun
sammanlagt fyra ledamöter.
Utskottsmajoriteten har föreslagit en
ändring på basis av en på denna punkt
föreliggande motion. Den föreslår att
samtliga länsskolnämnder skall hestå
av nio ledamöter, alltså samma antal
som gäller för Stockholms stad och
Stockholms län. Utskottsmajoriteten föreslår
vidare att Kungl. Maj:t skall utse
två ledamöter, den nya skolöverstyrelsen
en, länsstyrelsen en och landstingen
fem.

Jag vill inte vara med om att acceptera
ett dylikt tillkrånglat förfarande.
Varken jag eller mina medreservanter
anser att det på något sätt kan vara
rationellt att fyra olika institutioner
skall utse en länsskolnämnd. Inom vissa
län finns det dessutom två landsting. I
de fall där det finns två landsting inom
samma län —■ som t. ex. i Kalmar län —
skall enligt utskottsmajoritetens förslag
vartdera landstinget utse två ledamöter,
medan en ledamot i länsskolnämnden
skall utses gemensamt av de båda landstingen.

Något krångligare får man sannerligen
leta efter, ty det kan väl ändå inte
vara vare sig nödvändigt eller rationellt
att två landsting skall behöva sammanträda
för att utse en ledamot av en länsskolnämnd.
Detta kan man om något
kalla ett utslag av Krångel-Sverige. Men
det är inte mitt bekymmer. Det är inte
jag som står för detta förslag.

Jag är övertygad om att landstingen
får klara upp betydligt större och mera
komplicerade frågor än att välja en
länsskolnämnd. Landstingen har både
rättighet och skyldighet att utse ledamöter
av första kammaren, vilka väljes
för en tid av åtta år. Detta gör landstingen
utan att fråga vare sig Kungl.
Maj:t eller någon annan institution i
vårt land om vilka ledamöter som de
skall utse.

Jag är fast övertygad om att lands -

Skolväsendets centrala ledning m. m.

tingens ledamöter är angelägna om att
inom sina respektive län få länsskolnämnden
sammansatt på ett sådant sätt,
att den häst tjänar sitt syfte. Det är inte
heller möjligt för någon av de på denna
punkt föreslagna fyra institutionerna
att gå utanför respektive län.

Jag är övertygad om att landstingsledamöterna
känner till vilka som är
bäst skickade att sitta i länsskolnämnderna.
Herr statsrådet Edenman får ursäkta
mig, om jag säger att jag tror att
landstingsledamöterna måste känna till
de lokala förhållandena bättre än både
Kungl. Maj:ts kansli och skolöverstyrelsen
kan göra. I realiteten blir det väl på
det sättet, att man hör sig för lokalt
inom varje län innan man utnämner
ledamöterna av länsskolnämnderna.

Det är mot bakgrunden av dessa synpunkter
som vi reservanter har föreslagit,
att de sju ledamöterna skall utses
av landstinget och —- där det finnes
stad utanför landstinget — av landstinget
och staden gemensamt. Med tanke
på att det finns städer utanför landstingen
föreslår vi även, att Kungl. Maj:t
bland de valda ledamöterna utser ordförande
och vice ordförande.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 6 av herr
Petterson i Degerfors m. fl.

Jag skall vidare, herr talman, bara
säga några ord i anledning av de synpunkter
och farhågor, som herr Larsson
i Hedenäset in. fl. har framfört om
att Kungl. Maj:t genom det föreliggande
förslaget, som är tillstyrkt av statsutskottets
majoritet, skulle få för vittgående
fullmakter i administrativa och
organisatoriska frågor som gäller skolväsendet.
Jag tror att dessa farhågor är
överdrivna. Det finns möjligheter för
riksdagen och dess ledamöter att ingripa
när de så vill. Anser man att
Kungl. Maj:t gått för långt i dessa frågor,
är det helt naturligt att man slår
larm.

När det gäller frågan om avsättning
av tjänsteinnehavare föreslås i motioner

108 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

och reservationen nr 1, att sådana ärenden
obligatoriskt skall underställas den
nya skolöverstyrelsen. Jag är övertygad
om att skolstyrelserna både i städerna
och ute på landsbygden inte avskedar
tjänsteinnehavare för ro skull. Jag tror
att det skall gå ganska långt innan man
vidtar en så drastisk åtgärd. Ingen befattningshavare
är heller rättslös, om
han får avsked av sin arbetsgivare, utan
vederbörande har möjlighet att få sin
sak prövad ytterligare. Men att sådana
ärenden skulle obligatoriskt underställas
skolöverstyrelsen har vi inte funnit
nödvändigt.

I en rad motioner har föreslagits inrättande
av ytterligare tjänster som inspektörer,
konsulenter o. s. v. Jag vill
inte försäkra att den i propositionen
förordade personaluppsättningen är ett
Columbi ägg, men å andra sidan tror
jag inte att några garantier för en absolut
riktig ordning skulle skapas, om vi
tillsatte en tjänst här och en tjänst där
— det är inte alls säkert att tjänsterna
då skulle inrättas där de behövs. Vi har
inte sådan överblick över hela fältet, att
vi kan avgöra var respektive tjänster
bäst behövs. Nej, här får man pröva sig
fram och se hur organisationen fungerar
i praktiken. Sedan finns det naturligtvis
möjlighet att riksdagen fattar
beslut om utbyggnad av organisationen,
om så visar sig nödvändigt.

Herr talman! På de punkter, där jag
inte hemställt om bifall till reservationer,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är väl naturligt att
jag i detta sammanhang inte tar upp till
bemötande vad herr Karlsson i Olofström
anfört på de punkter, i vilka han
anslutit sig till avgiven reservation och
jag biträtt utskottsmajoritetens beslut.
Jag begränsar mig i stället till herr
Karlssons polemik mot mig.

Herr Karlsson gjorde faktiskt en fri -

liandsteckning, när han refererade vad
jag sagt och talade om de farhågor jag
framfört, att Kungl. Maj:t skulle få för
stora befogenheter genom den in blancofullmakt
som det föreslås att riksdagen
skall utfärda. Jag har klart och tydligt
sagt, herr Karlsson, att när det gäller
större delen av ifrågavarande ärenden
— ja, kanske allesammans -—• så kan det
vara rationellt att lämna en fullmakt åt
Kungl. Maj:t. Vad jag vänt mig mot är
att vi skulle lämna denna fullmakt in
blanco, utan att veta vad det rör sig
om.

Jag har hävdat — vilket inte är detsamma
som att jag är rädd att Kungl.
Maj:t skall få för stora befogenheter —
att innan riksdagen lämnar en fullmakt
bör den veta vad fullmakten innehåller.
Det går inte att få ut pengar på en postsparbanksbok
genom att på en postanstalt
presentera en fullmakt för uttag,
om bankbokens nummer inte är
angivet i fullmakten. På samma sätt bör
riksdagen veta vad den beslutar i ett
sådant här fall. Det är detta jag tillåtit
mig hävda.

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig påstått
att mitt referat av herr Larssons i Hedenäset
anförande var stenografiskt, utan
jag återgav andemeningen i hans yttrande.
Jag tror att protokollet kommer
att utvisa att jag inte gjort mig skyldig
till någon förvanskning.

Herr Larsson säger att vi skall veta
vad de fullmakter innehåller, som vi
utfärdar, och inte skriva under in
blanco-fullmakter. Ja, men härvidlag är
det fråga om rent praktiska uppgifter
som regeringen måste handlägga. Att
direkt förutse vilka situationer som kan
uppstå och ange dem i något slags förteckning
vore sannerligen att krångla
till det hela. Herr Larsson i Hedenäset
och alla andra ledamöter av riksdagen
har möjlighet att följa utvecklingen och
slå larm, om Kungl. Maj :t överskrider

Nr 26 109

Torsdagen den 21 maj 1904 em.

sina befogenheter och vidtar åtgärder
som bör påtalas.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast påpeka
att det finns en förteckning, upptagande
inte mindre än 204 ärenden, som
dock inte har redovisats vare sig i propositionen
eller i utskottsutlåtandet.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Låt mig med ett par ord
beröra en fråga som några motionärer
från Stockholms län aktualiserat. Jag
medger att detta kan tyckas vara en liten
detalj i det stora frågekomplexet, men
det är en viktig angelägenhet för det område
det gäller.

Proposition nr 83 innehåller bl. a. förslag
om en gemensam skolnämnd för
Stockholms stad och län. I personalorganisationen
för den nya nämnden beräknas,
att nu befintlig personal vid
länsskolnämnden i Stockholms län skall
ingå. Därtill skall komma en viss förstärkning
av den administrativa personalen.
Däremot upptar förslaget inte någon
ny skolinspektörstjänst, trots att både
länsskolnämnden i Stockholms län
och länsstyrelsen hemställt om två nya
inspektörstjänster.

Redan inom det område, som länsskolnämnden
i Stockholms län ansvarar
för, är behovet av en förstärkning av
den pedagogiskt utbildade personalen
klart dokumenterad. Länets folkmängd
har sedan länsskolnämndens tillkomst
ökat med mer än 110 000 personer och
uppgår nu till cirka 538 000. Antalet
klasser inom det obligatoriska skolväsendet
i länet var år 1958 2136 — fem
år senare var det 2849. Proportionellt
är ökningen av gymnasieklasser ännu
större: från 53 till 186.

Det hör till bilden, att inspektörerna
genom befolkningsutvecklingen i länet
och den därav föranledda tillväxten av
skolväsendet fått allt mindre tid för
fältarbetet. Ju mer arbetet på nämndens

Skolväsendets centrala ledning m. m.

kansli ökar, desto mindre tid får inspektörerna
att hålla kontakt med skolarbetet
i kommunerna, vilket måste anses
vara synnerligen olyckligt inte minst i
vår tid med dess många omställningar
på skolans område. Även om nämndens
verksamhetsområde inte hade utsträckts
till att omfatta också Stockholms stad,
skulle en ökning av antalet skolinspektörer
ha varit starkt motiverad. Nu är
det uppenbart att arbetet på nämndens
kansli kommer att öka på grund av att
också Stockholms stad skall tillhöra
nämndens verksamhetsområde. Ingen
kan väl i dag riktigt ange hur stor ökningen
av arbetet på inspektörssidan
kommer att bli, men det har sagts att
vissa av inspektörernas uppgifter kommer
att fördubblas eller t. o. m. tredubblas.

Länsstyrelsen och skolnämnden i
Stockholms län hade, som jag nyss
nämnde, föreslagit en ökning med två
inspektörstjänster. Vi motionärer har
nöjt oss med att yrka på endast en ytterligare
tjänst. Detta är enligt vårt bedömande
en ökning som måste ske för
att nämnden skall kunna klara sina uppgifter
under det närmaste arbetsåret.

Utskottet har helt kärvt förklarat, att
det inte kan biträda denna hemställan.
Det är ett avvisande som har orsakat
stor oro hos de centrala skolmyndigheterna
i det berörda området.

Herr talman! Jag skall utan ytterligare
argumentering be att få yrka bifall
till reservation nr 7 av fru Wallentheim
m. fl.

I detta anförande instämde herr
Wennerfors (h).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Får jag först instämma
i vad fröken Wetterström nyss sade i
detta ärende.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 83 påtalas
bl. a. nödvändigheten av att i den
nya skolöverstyrelsens uppgifter skall
ingå utvecklingsarbete, rådgivning och
service för undervisningens effektivise -

Ilo Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

ring och successiva anpassning till nya
behov. För det ändamålet föreslås, att
dels skall inrättas 67 fasta befattningar
för pedagogiska fackmän, s. k. konsulenter
på olika områden, dels att den
nya skolöverstyrelsen skall ha möjlighet
att anlita experter.

Av dessa konsulenter är endast en
avsedd för hela det textila området, omfattande
flera olika branscher inom industri
och hantverk, såsom textilindustrien,
konfektionsindustrien, skoindustrien,
skinnindustrien, pälsvarubranschen,
skrädderi- och syateljéområdet,
modistbranschen m. in.

Inom dessa branscher sysselsättes för
närvarande åtskilligt över 100 000 arbetare
samt arbetsledare, konstruktörer
in. fl. Det totala tillverkningsvärdet
bara inom ett par av de angivna områdena
— textil- och beklädnadsområdet
— uppgick år 1962 till 3 500 miljoner
kronor. Inom samma område utbildas
för närvarande 3 000 elever i över
250 kurser.

Herr talman! Jag skulle inte ha besvärat
vare sig talmannen eller kammaren
med att ta till orda, om arbetsuppgifterna
för denne ende konsulent hade
stannat vid dem jag hittills nämnt, även
om jag av erfarenhet från dessa områden
tror mig veta hur stora och svåra redan
de uppgifterna är. Men utöver allt
detta skall denne ende konsulent ha
hand om den textila skolslöjden, hemslöjden,
vävning, husbehovssömnad
m. m., vilket är någonting helt annat än
den yrkesmässiga produktionen inom
de tidigare uppräknade industri- och
hantverksområdena.

I samma proposition föreslås vidare
att undervisningsavdelningen för yrkesutbildningsfrågor
skall bestå av två byråer,
cn omfattande yrkesutbildningsfrågor
inom industri, hantverk och handel
— UY 1 — och en omfattande utbildningsfrågor
inom husligt arbete,
slöjd, barnavård, sjukvård, socialvård
in. in. — UY 2. Under den senare byrån
skall denne ende konsulent för angivna

områden sortera, under det att samtliga
andra konsulenter, som har anknytning
till olika industri- eller yrkesområden,
kommer att sortera under byrån UY1.

Det är helt naturligt att arbetare, arbetsledare
och företagare inom de berörda
industri- och hantverksområdena
reagerar mot detta och kräver en uppdelning
av nämnda konsulents arbetsuppgifter
på minst två befattningshavare,
förslagsvis en för yrkesmässigt bedriven
verksamhet inom industri och hantverk
och en för de mera husbehovsbetonade
områdena såsom slöjd, hemslöjd,
vävning in. m. Dessa konsulenter bör
sortera under UY 1 respektive UY 2.

Utskottet skriver på s. 21 i sitt yttrande: »Därest

erfarenheterna av den nya
organisationen skulle visa att ytterligare
någon konsulenttjänst behöver inrättas,
förutsätter utskottet att NSÖ i sina anslagsäskanden
för ett kommande budgetår
framlägger förslag härom.»

Motionerna I: 773 och II: 940, i vilka
närmare redogörs för de synpunkter jag
här kortfattat berört, är undertecknade
av representanter för de fyra stora partierna,
vilka samtliga anser det vara
nödvändigt att redan nu tillgodose dessa
industriers och branschers intressen
och att behandla dem på samma sätt som
övriga områden och industrier.

Herr talman! Med stöd av vad utskottet
skrivit på s. 21 och av vad jag själv
anfört ber jag att få yrka bifall dels till
reservation nr 4 av fröken Andersson
in. fl. med undantag för vad som i reservationen
sägs om motionerna 1:773
och II: 940, dels till reservation nr 5 avfröken
Andersson m. fl. samt dels under
punkt 8 till motionerna I: 773 och
11:940, vilka nära sammanhänger med
reservation nr 5.

I detta anförande instämde herrar
Ringaby (h), Westberg (fp) och Jonsson
(fp).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):
Herr talman! Diskussionen har spänt

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

över skilda fält, men jag skall syssla
med en enda organisatorisk detalj, nämligen
frågan om sammansättningen av
länsskolnämnderna. Anledningen till att
jag skrivit under en motion med förslag
om att landstingen och de landstingsfria
städerna skall utse samtliga ledamötei
i länsskolnämnderna är att jag anser
det vara den enklaste ordningen. Man
slipper då den krångliga ordning, som
herr Karlsson i Olofström så vältaligt
skildrade för en stund sedan. Enligt vårt
förslag skulle ett enda organ utse samtliga
ledamöter.

Ett sådant valförfarande skulle dessutom
överensstämma med den nya situationen
på skolans område. I stort
sett blir kommunerna huvudmän för all
skolverksamhet — antingen primärkommuner
eller sekundärkommuner. Visserligen
har gymnasierna ännu inte
kommunaliserats, men om man genomför
den ordning vi föreslagit, skulle det
betyda att man marscherade in i den
nya ordningen med en länsskolnämnd,
som utsetts av det naturliga organet på
detta område: landstinget.

Den ordning vi föreslagit skulle heller
inte innebära att kravet pa sakkunskap
skulle bli åsidosatt. Själva representerar
länsskolnämn dens ledamöter en betydande
erfarenhet och sakkunskap på
skolans område, kan väljas på sådant
sätt, att också arbetsmarknadsintressena
blir tillgodosedda. Bland de valda
kan således finnas företrädare för arbetsgivare
och arbetstagare. Vidare
finns knuten till varje nämnd en byrådirektör,
som kan ge nämnden sakkunnigt
juridiskt biträde i vissa frågor där
detta behövs, och nämndens pedagogiska
sakkunskap behöver man inte ifrågasätta,
eftersom till nämndens förfogande
står skolinspektörer som representerar
mycket stor sakkunskap. En
länsskolnämnd, sammansatt på detta
sätt, bör alltså kunna fungera mycket
tillfredsställande. I primärkommunerna
väljer vi skolstyrelse utan att föreskriva
att denna skall ha representan -

Skolväsendcts centrala ledning m. m.

ter för den ena eller andra kategorien
eller att den skall företräda viss pedagogisk
eller juridisk sakkunskap.

Men låt mig framför allt få påminna
om att man såvitt jag förstår för den
länsskolnämnd som skall finnas för
Stockholms stad och län vill tillämpa
den ordning som jag här har talat för.
Där låter man ledamöterna representera
den arbetsmarknadsmässiga sakkunskapen,
och där låter man tjänstemännen
utanför nämnden svara för den
pedagogiska sakkunskapen. Jag tycker
för min del att denna ordning skulle
kunna gälla för hela landet.

Självklart är detta inte någon stor
fråga ur pedagogisk synpunkt och inte
heller ur självstyrelsesynpunkt, men när
vi ivrar för att vi skall ha en betydande
självstyrelse på länsplanet och när man
till och med talat om att landstingen
skall utvecklas till länsparlament^, då
ligger detta uppenbart i linje med detta
att landstingen får utse hela länsskolnämnden.
Jag skulle nog tycka att det
vore naturligt att de, som här i kammaren
motionerat om länsparlament och
som över huvud taget tryckt på att
landstingens uppgifter skall befrämjas
och utvidgas, stöder tanken att länsskolnämnderna
i sin helhet skall väljas av
landstingen.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag för min del att få yrka bifall till reservation
nr 6.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Norrköping, fröken Sandell
samt herrar Hammarberg och Martinsson
(samtliga s).

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Riksdagsmännen vill ha
en motionshall på Helgeandsholmen.
Detta har svenska folket i dagarna fått
veta genom den skrivelse som herr Källenius
i denna kammare tagit initiativ
till. Inte mindre än 100 riksdagsmän har
undertecknat skrivelsen. De är således
anhängare av gymnastiska kroppsöv -

112

Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

ningar och talesättet »en sund själ i en
mindre rund riksdagskropp».

Jag inbillar mig därför att det är
ganska lätt att få kammarens ledamöter
att fatta sympati för reservation nr 4.
Är det inte ganska märkligt att vi i
Lings hemland skall få uppleva en rätt
onödig negativ inställning från departementschef
och utskottsmajoritet när
det gäller skolans fysiska fostran. Enligt
departementschefen och utskottsmajoriteten
skulle det bara bli en enda
gymnastikkonsulent i den nya skolöverstyrelsen.
De 10 reservanterna hemställer
emellertid om 2 konsulenter. På vilka
grunder gör de detta? För det första
har skolans fysiska fostran ett utomordentligt
stort värde. Det är en tes som
jag inte behöver vidareutveckla, ty det
kan vi alla vara fullkomligt överens om.
För det andra har gymnastik och idrott
i skolan indirekt god inverkan på den
vuxne svenskens allmänna fysiska och
psykiska välbefinnande. Det kan vi säkerligen
också alla vara fullkomligt
överens om. För det tredje är ämnet
gymnastik av sådan karaktär, att eleverna
är uppdelade i pojk- och flickavdelningar,
och denna uppdelning bibehålies
i alla skolor efter grundskolan.
Vid gymnastiska centralinstitutet, där
gymnastiklärare utbildas, sker en liknande
uppdelning utom i några teoretiska
ämnen, t. ex. anatomi och fysiologi,
men i den metodiska undervisningen
i idrott är de kvinnliga och manliga
ledarkadrernas undervisning åtskild.
Samma princip bör gälla på gymnastiksektionen
i skolöverstyrelsen.

Herr talman! Jag har bara i korthet
radat upp några som jag anser tungt
vägande skäl för reservationen. Skolöverstyrelsens
konsulterande verksamhet
i gymnastik med lek och idrott är
synnerligen väsentlig, och konsulenterna
skall på toppnivå planera, leda och
rådgiva. De skall i sanning stimulera
alla dem som har att fysiskt fostra
den svenska ungdomen och indirekt det
svenska folket.

Av samma skäl som vi i skolan har
en eller flera kvinnliga ledare i gymnastik
och en eller flera manliga ledare i
gymnastik bör det inom denna gymnastiksektion
finnas särskilda konsulenter
för den kvinnliga gymnastiken respektive
för den manliga gymnastiken.

Innan jag slutligen går att yrka bifall
till reservationen vill jag bara bemöta
herr Karlsson i Olofström på en punkt.
Han säger: Den föreslagna personalorganisationen
är inte ett Columbi ägg.
Han säger vidare: Vi bör pröva detta
förslag i praktiken, så får vi se sedan!

Men, bäste herr Karlsson, vi har ju
många års praktisk erfarenhet av att
exempelvis gymnastiksektionen har
fungerat utmärkt. Då har vi haft två
gymnastikkonsulenter, en manlig och
en kvinnlig, så att därvidlag har vi inte
något behov av ytterligare försöksverksamhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 4 och, som sagt, med vetskap
om riksdagsmännens stora intresse
för motion och motionshallar räknar
jag i detta fall med att ett behagligt rött
sken så småningom skall sprida sig över
voteringstavlan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Wennerfors’ anförande och yrkar
bifall till reservationen nr 4.

Jag har närmast för avsikt att uppehålla
mig vid reservationen nr 5, i fråga
om vilken många talare före mig pläderat
för bifall. Därvidlag vill jag instämma
i herr Svenssons i Stenkyrka,
fröken Wetterströms och herr Nordgrens
förut på ett mycket sakligt sätt
framförda önskemål om inrättandet av
ytterligare en konsulentbefattning i
skolöverstyrelsen för det textila området
och vävnadsområdet.

Jag skall inte upprepa alla argument
som anförts för en sådan åtgärd utan
vill bara göra några reflexioner. När vi
i tidigare sammanhang diskuterat lärarutbildning,
seminarieundervisning etc.

Torsdagen den 21 maj 19G4 em.

Nr 26

113

på det husliga området och angränsande
områden, har jag alltid haft en känsla
av att man saknar tillbörlig respekt
för dessa områden. De har alltid varit
vanlottade på ett eller annat sätt, t. ex.
i fråga om byggnader, lärare o. s. v. Det
bär också gått trögt med utbyggnaden
av resurserna på dessa områden som
ständigt varit oerhört eftersatta.

Herr Karlsson i Olofström säger att
vi inte redan nu kan börja tala om inrättandet
av ytterligare konsulentbefattningar
och att göra olika avvägningar.
Men vi måste konstatera, att det i detta
fall rör sig om så vitt skilda områden,
att det är hart när omöjligt för en enda
konsulent att klara av alla de olika arbetsuppgifterna.

Det textila området och vävnadsområdet
har, som herr Svensson i Stenkyrka
sade, en grundläggande betydelse
för miljö- och familjeförhållanden. Ja,
dessa områden är av utomordentligt
stor betydelse för hela det sociala sammanhanget
i vårt samhälle. Hemslöjdens
kulturella betydelse utvecklade fröken
Wetterström på ett utmärkt sätt, och
jag vill gärna instämma i vad hon sade.

Utbildningen och undervisningen inom
området vävning och hemslöjd har
en enorm betydelse för den enskilde
individen och dennes utveckling. Vi
kan i dag inte bortse från att en del
tidigare hantverksbetonade arbeten nu
övergått till industriellt arbete och blivit
mer och mer tempobetonade. Den enskilde
individens arbetsglädje har därmed
blivit urvattnad. Det rör sig inte
längre i samma utsträckning som tidigare
om ett skapande arbete. Sådant
måste människan få tillfälle att utföra
på sin fritid, men hon måste då också
ha underlag för att kunna utföra ett
många gånger fantasifullt arbete. Därför
behövs undervisning i bl. a. det
manuella arbete som hör ihop med vävning
och hemslöjd o. a. Jag är övertygad
om att detta arbete är av utomordentligt
stor betydelse för att få fram harmoniska
och lyckliga människor i samhället.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

Jag har ställt mig bakom en motion,
vari begärs inrättandet av ytterligare
tre konsulentbefattningar. Men då jag
anser det utsiktslöst att över huvud taget
yrka bifall till detta motionsyrkande,
har jag anslutit mig till yrkandet i
reservation nr 5 om inrättandet av ytterligare
en konsulentbefattning utöver
den som av Kungl. Maj:t upptagits för
det textila området.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 5.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Samtliga de utskottsledamöter
som här yttrat sig har haft
anledning att yrka bifall till i varje fall
någon reservation. Jag skall inte avvika
från den regeln. Jag ber för min del att
få yrka bifall till reservationerna nr 6
och 7. De motsvarar punkterna 22, 23,
24 och 25.

Däremot skall jag avstå från att argumentera
för dessa reservationer, eftersom
det redan har skett på ett tillfredsställande
sätt.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan på samtliga övriga
punkter, d. v. s. punkterna 1—21 och
26—29. Det betyder avslag på de fem
första reservationerna.

Jag skulle kunna nöja mig med detta.
Jag har inte mycket nytt att tillföra diskussionen,
men jag måste få lov att säga
någonting i fråga om ett par av reservationerna.

Debatten inleddes av herr Larsson i
Hedenäset med en ganska subtil analys
av några rader i utskottets betänkande,
där han laborerade med termen in
blanco. Han vill inte vara med om att
riksdagen skulle skriva på en fullmakt
in blanco. Nu är det väl egentligen inte
fråga om detta. Om man läser utskottets
utlåtande på s. 18, ser man där att utskottet
klart säger ifrån, att »utskottet
utgår således ifrån att det endast i rena
undantagsfall kan bli fråga om en ändring
av beslutsförfaranden, vilka i tidigare
sammanhang föranlett särskilda
uttalanden av riksdagen, samt förutsät -

114 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

ter att ändringar inte kommer till stånd
utan riksdagens hörande i sådana fall,
då det kan anses sannolikt att riksdagen
skulle vilja delta i handläggningen».
Därmed har man väl ändå skapat den
av herr Larsson i Hedenäset efterlysta
garantien mot missbruk.

Vad själva sakfrågorna beträffar —
detta gäller alltså reservationen nr 1 —
tycks alla instanser vara eniga om att
decentralisationen på detta område bör
gå långt. Utskottet har följt Kungl.
Maj:ts förslag i fråga om denna decentralisering.
Det finns emellertid som
sagt en reservation, nr 1, vari man gör
vissa invändningar. Man vill inte vara
med om att ärenden om avsättning av
lärare skall handhavas av lägre instans
än skolöverstyrelsen. Utskottet har menat
att det ligger full garanti i att man
via överklagning ändå kan gå till skolöverstyrelsen.

Såsom utskottet har här föreslagit
att avsättningsärenden skall behandlas
är det väl det enklaste och smidigaste
sättet, ty därigenom vinnes att man slipper
den offentlighet som följer av att
besluten går till överstyrelsen. I det fallet
kan jag ansluta mig till den motivering
som lämnats av herr Karlsson i
Olofström.

Den andra invändningen gäller ämneskombinationerna
för lärartjänsterna,
som reservanterna menar är en så viktig
sak, att den inte bör handläggas av
en skolstyrelse. Jag har den rakt motsatta
uppfattningen. Sådana ärenden
handläggs bäst av skolstyrelsen, därför
att den lokala skolstyrelsen ensam kan
överblicka det lokala fältet — det är
ingen annan som känner till detta så
bra och kan anpassa lärartjänsterna
efter de lokala behoven. Men i princip
innebär väl skolreformen — och över
huvud taget demokratiseringen av vårt
samhällsliv —• att man bör låta kommunerna
ta ansvar så långt det är möjligt,
och endast de kan göra detta på ett
tillräckligt smidigt sätt. Jag tycker att
reservanterna har fallit offer för en

byråkratism som de kanske själva inte
avser.

Jag kanske också kan få säga några
ord om reservationen nr 3. Även här är
det fråga om en diskussion om ökad
byråkratisering eller minskad byråkratisering.
När utskottet har tagit avstånd
från Kungl. Maj:ts tanke att skolbyggnadsärendena
skulle brytas ut ur skolöverstyrelsen
och att en särskild instans
skulle skapas för dessa, har väl det avgörande
skälet därtill varit att man
varit rädd för att en ökad byråkratism
skulle försena ärendena ytterligare. För
mig är inte detta avgörande; för mig
har det avgörande skälet varit att skolbyggnaderna
och pedagogiken är två
ting som inte bör skiljas åt. Skolbyggnaderna
skall stå i skolpedagogikens
tjänst -—■ man bör inte skilja de båda
åt, ty de hör organiskt samman. Det
vore därför onaturligt att det ämbetsverk,
som har huvudansvaret för skolans
arbete inte också skulle få bära
huvudansvaret för de lokaler där detta
arbete utföres. Detta är min enkla motivering
för att följa utskottets linje.

Herr Karlsson i Olofström, som talade
för reservationen, kom också in på frågan
om den centrala ritningsgranskningen
och ironiserade en smula över
kommunernas rätt men icke skyldighet
att med sina ritningar gå till den centrala
instansen. Han fruktade att kommunerna
skulle råka i händerna på arkitekterna.
Jag vill här inta samma
ståndpunkt som i den föregående frågan.
Jag tror att man måste lita på kommunerna
och på deras initiativkraft och
ansvarskänsla.

Till sist kanske det bör sägas några
ord om reservationerna nr 4 och nr 5.
De överensstämmer så till vida med
varandra som de båda kräver en utökning
av antalet konsulenter. Det förefaller
som om det på reservantsidan
skulle föreligga en våldsam övertro på
konsulenter; egentligen skulle man försöka
täcka hela fältet med konsulenter.
Ja, då kunde herr Nordgren säkert inte

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Nr 26

115

nöja sig med atl kräva en konsulent till
— han finge nog ta till hela tjoget! Vad
utskottet här har velat förorda är att
initiativet till inrättandet av nya sådana
tjänster skall tagas av den nya
skolöverstyrelsen. Det är på den det ankommer
att till Kungi. Maj:t lämna in
petita med begäran om en utökning på
de områden där den finner att organisationen
inte är tillräckligt omfattande.
Utan att gå in på motiveringarna för
den ena eller den andra tjänsten vill jag
förorda att man följer den linjen.

Herr NORDGREN (li) kort genmäle:

Mitt genmäle skall bli mycket kort,
herr talman!

Jag vill bara säga, att jag absolut inte
ifrågasatt något tjog nya konsulenter,
på sin höjd en. Men däremot har jag
begärt att de olika områdena skall behandlas
lika. Ett område inom näringslivet
skall inte ryckas ut och behandlas
på ett annat sätt än övriga.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag skall be att få börja
med att anföra några ord om motion
nr 941, som jag har varit med om att
väcka i denna kammare. Det gäller
specialskolorna, skolorna för de handikappade.
Deras ärenden har hittills
handlagts inom skolsociala roteln i den
gamla skolöverstyrelsen.

Det råder alldeles speciella förhållanden
i fråga om dessa skolor. Kvantitativt
sett är det ett mycket litet område
inom vårt skolväsen. Men det är svåra
frågor, och detta hänger delvis samman
med att det är så få barn det rör
sig om. Vi har egentligen bara en enda
blindskola för samtliga blinda barn. Vidare
finns det en särskola för blinda.
Dövskolor finns det några fler av, men
de är ändå mycket få samt spridda över
hela landet.

Detta gör att de som arbetar i dessa
skolor är mycket isolerade. De har ingen
att samråda med eller utbyta erfarenheter
med. Det finns inte heller någon

Skolväsendets centrala ledning m. m.

mellaninstans, som de kan vända sig till.
Länsorganen har mycket ringa erfarenhet.
På sin höjd finns det en skola av
detta slag inom varje län; inom de flesta
län finns det ingen. Därför blir den
centrala myndigheten den enda de kan
vända sig till. Och det har de gjort
också.

Den skolsociala roteln har arbetat på
det sättet, att den har haft direkt kontakt
med dessa skolor. Det var den första
chefen för roteln, dåvarande medlemmen
av denna kammare, Hildur Nygren,
som lade grunden till den verksamhet,
som hon och hennes efterträdare och
deras medhjälpare sedan har fullföljt
på ett mycket förnämligt sätt.

Skolsociala roteln har tillvunnit sig
synnerligen stort förtroende hos både
lärarna vid dessa skolor, de handikappade
barnens målsmän och de handikappades
egna organisationer. Det är
ju människor som behöver hjälp och
stöd hela livet och inte bara under skoltiden.
De har fått för vana att vända sig
till skolöverstyrelsen med sina bekymmer
även sedan de har lämnat skolan.

Nu föreslås det, att denna skolsociala
rotel skall upphöra och ifrågavarande
skolors angelägenheter i första hand
inordnas under en sektion av en byrå
på undervisningsavdelningen i nya skolöverstyrelsen.
Men i övrigt skall ärendena
i rätt stor utsträckning delas upp
på de olika organen inom skolöverstyrelsen
på samma sätt som sker i fråga
om det vanliga skolväsendet.

Vi motionärer medger, att det nog är
riktigt att skolsociala roteln skall upphöra,
men vi anser att man i alltför hög
grad har splittrat dessa ämnen. För dem
som skall handha frågorna blir det en
ytterligt liten detalj av ett mycket stort
område. Även om ingen ifrågasätter vederbörandes
stora intresse för dessa
frågor är det risk att de kommer bort.
Huvuddelen av dem skall handhas av
sektionen. Departementschefen och utskottet
tror att det skall räcka med detta.
Vi motionärer anser att det hade varit

116 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

bättre att ge denna sektion en självständigare
ställning bl. a. därför att
ärendena då skulle kunna bli snabbare
avgjorda. Vi anser också att ärendena i
något större utsträckning borde ha samlats
på denna sektion.

Nu säger utskottet: »Då den nya organisationen
emellertid innebär väsentliga
avvikelser jämfört med nuvarande
förhållanden, förutsätter utskottet, att
erfarenheterna av det nya arbetssättet
noga följes från NSÖ:s sida och att
eventuella behov av organisationsförändringar
eller personalförstärkningar
uppmärksammas.»

Med denna mycket bestämda och positiva
skrivning av utskottet och med
kännedom om det stora intresse som
både departementschefen och skolöverstyrelsens
nye chef har för de handikappades
frågor, tror jag att man kan känna
sig lugn för att utvecklingen på detta
område kommer att följas med uppmärksamhet.
Visar det sig att sektionen
klarar uppgifterna lika bra som skolsociala
roteln förut har gjort, då är ju
allt väl beställt, och då kan vi vara nöjda.
Men skulle det visa sig att det inte går
så bra som man väntat, då hoppas och
tror jag att vi snart får förslag om en
förändring.

Därefter skulle jag vilja säga några
ord om reservation nr 7. Herr Keijer
har redan talat om den, och jag kan
ansluta mig till vad han sade om behovet
av förstärkning hos skolnämnden för
Stockholms stad och län. Det är endast
en sak jag vill opponera mig mot i hans
anförande. Han sade i början av sitt
anförande att det endast gäller en detalj.
Det är i så fall en väl tilltagen detalj
— den berör sjättedelen av landets
skolbarn. Det är inte precis någon liten
detalj.

I likhet med herr Keijer tror jag att
det blir omöjligt för denna nya skolnämnd
att klara sina arbetsuppgifter.
Stockholms län har visserligen stora
tätorter i storstockholmsområdet men
också mycket stora glesbygder med al -

la de problem som följer med glesbygdernas
skolförhållanden. Det blir oundvikligen
glesbygderna som får sitta emellan
om skolnämndens arbetsbelastning
blir för stor.

I motionen och i herr Keijers anförande
har några siffror nämnts. Jag har
gjort en hastig överslagsberäkning beträffande
antalet skolor och klassavdelningar
och de besök inspektörerna
hinner med under ett år. Jag har funnit
att det tar inspektörerna tillsammans
fem år att besöka samtliga skolor i länet.
Man skulle kunna säga att då är
det knappast någon större idé att de
reser omkring. Men samtidigt måste inspektörerna,
om de skall fullgöra sina
uppgifter, verkligen lära känna länet.
Denna reseverksamhet, som tar mycken
tid, är därför nödvändig. Besöken blir
dock alltför sällsynta om det skall gå
fem år mellan de gånger en skola får
besök.

På flera ställen i propositionen och
utskottsutlåtandet understrykes att länsskolnämnden
skall vara ett serviceorgan
för skoldistrikten. Det förutsätter
att den person man behöver tala med
någon gång är anträffbar. När det emellertid
rör sig om över 3 000 skolklasser
—- och alltså betydligt mer än 3 000
lärare — är inte utsikterna stora att lärare,
rektorer och skolstyrelse skall
kunna komma till tals med inspektörerna.

En av de viktigaste uppgifter denna
nämnd har är samordningsfrågorna mellan
staden och länet och planläggningen
av skolväsendet. I både utskottsutlåtandet
och propositionen säges att det
främst är de förtroendevalda i skolnämnden
som skall sköta dessa uppgifter.
Ja, det är ju självklart. Men vi i
detta hus vet väl bättre än de flesta
hur beroende de förtroendevalda är av
tillräckligt många och tillräckligt kvalificerade
tjänstemän för att klara sin
uppgift. Vi i kamrarna har naturligtvis
ansvaret för de beslut som fattas, men
här kommer nödrop från det ena utskot -

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Nr 26 117

tet efter det andra om att de inte klarar
sina uppgifter, om de inte får sina sekretariat
förstärkta. Jag kan av egen erfarenhet
intyga att det utlåtande vi här
behandlar kunnat komma till endast
tack vare att de arma sekreterarna utnyttjats
i en utsträckning som arbetarskyddsstyrelsen
nog skulle ha en del att
säga om, därest den undersökte förhållandena.
Det hjälper alltså inte att vi
får en aldrig så bra skolnämnd i Stockholms
stad och län, om den inte får
tillräckligt med högt kvalificerade tjänstemän.
Annars klarar den helt enkelt
inte sina mycket stora uppgifter.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr 7, och på
samtliga övriga punkter yrkar jag bifall
till utskottets utlåtande.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! För 1963 års organisationskommitté
har en ledande princip
varit att en decentralisering av olika
ärendegrupper skall genomföras. I fråga
om tjänstetillsättningar har inga mera
betydande omläggningar föreslagits.
Dock har kommittén i fråga om rektorstjänster
vid gymnasier föreslagit att
dessa tjänster skall tillsättas av den nya
skolöverstyrelsen och ej, som fallet är
nu, av Kungl. Maj:t. Därigenom skulle
uppnås likformighet med övriga skoltyper.
Redan nu är gymnasierna inordnade
under den gemensamma skolstyrelsen
i kommunen, och allt talar för
att kommunerna inom kort kommer att
bli huvudmän även för gymnasierna.
Det föreligger därför starka skäl för
att även i fråga om rektorstillsättandet
införa den ordning som gäller för övriga
skolor vilka hör under den kommunala
skolstyrelsen.

I motion 939, väckt i denna kammare
av herrar Johansson i Södertälje och
Arvidson samt undertecknad, har yrkande
framställts om ett sådant förfarande,
vilket är helt i enlighet med organisationskommitténs
förslag. Utskottet
har avstyrkt motionen med hänvis -

Skolväsendets centrala ledning m. m.

ning till att man bör avvakta ställningstagandet
till gymnasieutredningens förslag
innan man prövar denna nya ordning
för tillsättande av rektorer vid
gymnasierna.

Jag kan inte finna att detta är ett avgörande
skäl. Vi har ju tagit upp det
förslag som förordats av organisationskommittén.
Denna kommitté har varit
tillsatt för att pröva just organisationen
och arbetsrutinen, och den har förordat
att beslutanderätten skall decentraliseras
till skolverket från Kungl. Maj:t.
Jag är helt på det klara med att det är
meningslöst att yrka bifall till motionen.
Jag tillåter mig emellertid att uttrycka
den bestämda förhoppningen att förslaget
blir förverkligat vid den stundande
gymnasiereformen och har inte nu något
yrkande på denna punkt.

Det har jag däremot i en annan fråga,
nämligen beträffande personalförstärkningen
vid den gemensamma skolnämnden
för Stockholms stad och Stockholms
län. Här har talats mycket om detta av
representanter för länet, och jag vill
bara instämma i vad de redan har sagt.
Jag har själv haft förtroendet att under
en fyraårsperiod tillhöra länsskolnämnden
i Stockholms län, då den startade
sin verksamhet, och jag hann då medverka
vid tillkomsten av ett par petitaskrivelser,
där man vädjade om förstärkning
av inspektörsgruppen. Ingenting
av de där framställda önskemålen
har emellertid förverkligats. Men jag
vet att man såväl bland nänmdens ledamöter
som bland dess tjänstemän har
sett fram mot denna omorganisation och
utgått ifrån att det i samband därmed
skulle bli en förstärkning.

Herr Karlsson i Olofström sade, enligt
mitt förmenande litet vårdslöst, att
vi inte kan ta ställning till en tjänst här
och en annan tjänst där. Emellertid har
väl riksdagen att pröva organisationen
även i sådana detaljer och ta ställning
till det material som i dylika sammanhang
presenteras.

Här har redan nämnts en mängd

118 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

siffror, och jag skall inte i någon större
utsträckning anföra ytterligare sådana.
Jag skall bara beröra en ärendegrupp
som jag tycker att det är viktigt
att man får med bär, nämligen skolbyggandet
i denna region. Det föreliggande
programmet för detta skolbyggande
för nästa budgetår omfattar inte
mindre än 56 projekt, och investeringskostnaderna
härför uppgår till drygt
100 miljoner kronor. Vi vet att det i
varje sådant ärende är viktigt att kommunen,
skolstyrelsen och skolledaren
kan ha kontakt med länsskolnämnden
för att få den service som det talas så
vältaligt om både i propositionen och i
utskottsutlåtandet. Den service som
skall ges i detta sammanhang skall vara
en realitet och inte bara tomt prat. Jag
tycker alltså att det finns utomordentligt
starka skäl för att riksdagen här
utnyttjar möjligheten att ge de resurser
som personalmässigt verkligen behövs.
Jag utgår från att detta är en angelägenhet
inte bara för oss som sitter på
Stockholms stads och Stockholms läns
bänkar i denna lokal, utan att det också
kan engagera övriga ledamöter.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till reservationen nr 7 av fru
Wallentheim m. fl. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Södertälje (s).

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga, men jag skulle gärna vilja säga
några ord med anledning av fru LewénEliassons
anförande.

I den motion som hon och jag har
varit med om att underteckna har vi
begärt att rektorstjänsterna vid gymnasierna
skall tillsättas av skolöverstyrelsen
i likhet med vad som gäller i fråga
om andra rektorstjänster vid skolor som
antingen är kommunala eller ligger under
den kommunala skolstyrelsen.

I utskottet har jag emellertid inte ansett
mig böra gå på en egen linje. Ut -

skottet intar självt inte någon speciell
hållning i frågan utan hänvisar till den
snart förestående riksdagsbehandlingen
av gymnasieorganisationen. Det är min
förhoppning att ecklesiastikministern
— jag kanske här kan passa på att vädja
till honom — konsekvent fullföljer
decentraliseringslinjen så till vida att
han går in för att rektorstjänsterna också
vid gymnasierna skall tillsättas av
skolöverstyrelsen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Innan kammaren inom
kort fattar beslut i dessa frågor vill jag
bara med några ord göra en kommentar
på en punkt. Det gäller frågan om handläggningen
av skolbyggnadsärenden.

Självfallet är varje skolbygge i första
hand en pedagogisk fråga — ingen kan
komma på någon annan idé. Men å
andra sidan — och den synpunkten har
en oerhörd tyngd — är det också i detta
sammanhang fråga om mycket pengar.
Skolbyggnadskvoten är i växande.
Det gäller här hundratals miljoner kronor,
och det är alldeles uppenbart att
regeringen som sådan i oerhört hög
grad måste intressera sig för kostnadsutvecklingen.

Jag skall som ecklesiastikminister
gärna här liksom jag gjort i första kammaren
ge skolöverstyrelsen en verklig
eloge för dess strävanden att försöka
hålla kostnaderna nere. Skolbyggnadsgruppen
har framlagt en rad förslag i
rationaliseringshänseende, och man kan
peka på åtskilliga resultat härav. Men
ändå är tendensen alldeles klar: skolbyggnadskostnaderna
ökar.

När vi inom regeringen, närmast jag
och finansministern, har diskuterat
dessa ting, har vi haft en gemensam
utgångspunkt, nämligen att det ändå
måste ligga i sakens natur att ett fackverk
som skolöverstyrelsen i första
hand ser på de pedagogiska frågorna.
Skolöverstyrelsen har till uppgift att se
till att man inte ger statsbidrag till ett

Torsdagen den 21 maj 19C4 em.

Nr 26

119

skolbygge, som inte uppfyller vissa minimikrav.
Det är för barnens, lärarnas
och naturligtvis över huvud taget för
undervisningens skull. Det övriga är
det mycket svårt för skolöverstyrelsen
att egentligen göra någonting åt. Det är
kommunerna som alldeles själva får betala
kalaset, och följaktligen är läget
det, att kommunerna i första hand
egentligen har att göra upp med sina
egna arkitekter. Ibland lyckas det och
ibland inte.

Självfallet kan skolöverstyrelsen
många gånger hjälpa kommunerna att
hålla igen, men skolöverstyrelsens primära
uppgift är inte att »jaga» kostnader,
utan den har en annan funktion.

Det är mot den bakgrunden jag har
velat medverka till ett försök. Det avser
inte att frånta skolöverstyrelsen den
funktionella prövningen. Detta vore ju
orimligt. Ritningsgranskningen måste
alltjämt åligga skolverket. Jag har emellertid
trott, att det skulle vara en fördel
för kommunerna att på skolbyggandets
område ha tillgång till ett organ
ungefär på samma sätt som man, när
det gäller sjukhusbyggandet, har den
centrala sjukvårdsberedningen, som
man kan vända sig till. Detta organ
skulle alltså uteslutande ha till uppgift
att tekniskt och ekonomiskt nagelfara
de olika skolbyggnadsprojekten, inen
det skulle naturligtvis inte kunna påverka
skolornas funktioner. Detta är
självfallet i första hand skolöverstyrelsens
sak.

Läget är nu att man inte heller i reservationen
följer Kungl. Maj:ts linje.
I reservationen har man nöjt sig med
att föreslå en allsidig utredning av hela
problemet, och det är mot den bakgrunden
som riksdagen i dag, om den
följer utskottet mot all kutym, säger nej
till en utredning. Man vill inte ens medverka
till att göra en översyn på detta
område och låta regeringen komma tillbaka
och visa upp hur ett sådant organ
i praktiken skulle komma att fungera.

I propositionen säger jag bl. a., att

Skolväsendets centrala ledning m. m.

vissa praktiska problem behöver utredas
ytterligare, och för att närmare
klarlägga och föreslå lösningar av de
problem, som sammanhänger med tillgodoseendet
av de ifrågavarande
granskningsbehoven, bör en utredning
med särskilda sakkunniga komma till.

Med detta har jag anslutit mig till
uppfattningen, att det skulle vara ett
särskilt organ. Reservanterna följer
alltså icke Kungl. Maj:ts linje utan nöjer
sig med en allmän utredning. Som
herr Karlsson i Olofström också framhållit
kommer alltså riksdagen, om den
här följer reservationen, under alla förhållanden
att ytterligare en gång få ta
ställning till hela denna fråga.

Det förefaller uppenbart att man i
allmänhet icke har haft klart för sig att
det nya organet skall i första hand vara
ett serviceorgan åt kommunerna. Man
har, såsom herr Arvidson här gjorde,
bara tryckt på själva kontrolluppgiften,
och man har sett framför sig ett nytt
statligt ämbetsverk, en ny byråkrati
som skulle så att säga ytterligare terrorisera
kommunerna. Detta har aldrig
varit meningen. Avsikten har i stället
varit att kommunerna skulle kunna vända
sig till detta organ för att få en motvikt
till beräkningarna av inte minst
byggnadskostnader, vilkas bärkraft kanske
inte kan avslöjas omedelbart vid
konfrontationen med ritningar och andra
planer. Här i landet är det ju allmän
praxis att en arkitekt granskar vad
en annan arkitekt föreslagit, och det
vore mycket att säga om arkitektväldet
på den svenska byggnadsmarknaden.
Det nya organet skulle i varje fall kunna
medverka till att hålla ett öga på
hela denna kostnadsutveckling. Organet
skulle vara sammansatt av främst tekniker,
ekonomer och rationaliseringsexperter,
men i dess ledning skulle de
tre kommunförbunden vara representerade,
på samma sätt som är fallet inom
centrala sjukvårdsberedningen.

Jag har, herr talman, velat säga detta
samtidigt som jag understryker att va -

120 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

let i dag icke står mellan utskottets och
Kungl. Maj :ts förslag, utan mellan å ena
sidan det förslag som framförts av utskottsmajoriteten,
vilken önskar direkt
bestämma sig för status quo, och å
andra sidan det yrkande som ställts av
reservanterna, vilka önskar en utredning
av den mycket komplicerade fråga
det hör gäller och som icke vill ta definitiv
ställning till denna fråga förrän
regeringen i sinom tid kommer tillbaka
till saken.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag garanterar att jag
inte kommer att besvära kammaren mer
än högst en minut.

På grund av spridningen av reservationer
har ännu intet yrkande framställts
om bifall till punkterna 22 och
23 i utskottsutlåtandet vilka rör länsskolnämndernas
sammansättning. Jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag på dessa punkter.

Ecklesiastikministern säger att det
nya byggnadsorganet skall i första hand
vara ett serviceorgan för kommunerna.
Låt mig i anledning därav endast erinra
om att kommunerna redan är i
färd med att skaffa sig ett sådant serviceorgan
genom kommunkonsult. Därtill
kommer att både Stadsförbundet
och Kommunförbundet har tillstyrkt
organisationskommitténs förslag om att
den statliga granskning som kan bli
aktuell skall utföras av skolöverstyrelsen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 97 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4 och 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Karlsson i Olofström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4)
och 5) i utskottets utlåtande nr 113,
röstar

Ja;

Torsdagen den 21 maj 19G4 em.

Nr 26

121

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Fritz Persson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110 ja
och 93 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 773
och II: 940 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:773 och 11:940 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång Uppläst,

Skolväsendets centrala ledning m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda
möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 122 ja och 57 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 10

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wennerfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10)
i utskottets utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av fröken Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wennerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 121 ja och 76 nej, varjämte

122 Nr 26

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Skolväsendets centrala ledning m. m.

7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i Stenkyrka
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12) i
utskottets utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser -och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 104
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
5) av fröken Andersson m. fl.

Mom. 13—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 16

Kammaren biföll utskottets hemstäl -

lan med den ändring däri som föranleddes
av det beträffande mom. 12)
fattade beslutet om bifall till reservationen
5) av fröken Andersson m. fl.

Mom. 17—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 22 och 23

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Karlsson i Olofström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 22)
och 23) i utskottets utlåtande nr 113,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Petterson i
Degerfors in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 93 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 24 och 25

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);

Torsdagen den 21 maj 1964 em.

Nr 26

123

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Olsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24)
och 25) i utskottets utlåtande nr 113,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av fru Wallentheim
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Olsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 43 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 26—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att till morgondagens sammanträde
uppskjuta behandlingen av
det återstående på föredragningslistan
upptagna ärendet.

§ 8

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att första lagutskottets utlåtande
nr 28 skulle uppföras närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 114

Skolväsendets centrala ledning m. m.

bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 19, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 5 april 1949 (nr 114) om val av
borgmästare och rådmän; och

nr 256, angående upphävande av 31
§ regeringsformen;

från tredje lagutskottet:
nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 28 april 1949
(nr 183) om flottningen i Torne och
Muonio gränsälvar; samt
från jordbruksutskottet:
nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa forskningsråd
m. m., såvitt avser anslag under nionde
huvudtiteln, jämte i ämnet väckta motioner; nr

239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1964/65,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss kronan tillhörig mark, in. m.; och
nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
kreditinstitut för lantbruksnäringarna,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,

124 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

såvitt propositionen och motionerna
avser medelsanvisning.

§ 10

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. och
punkt 7 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Broberg, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
åtgärder för att få till stånd en ind
exlån emarkn ad,

herr Svensson i Kungälv, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående planerad kartläggning
av bl. a. nykterhetsvårdens klientel,

herr Boo, till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
övergång från linjekoncession till områdeskoncession
beträffande eldistributionen,

herr Hermansson, till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
åtgärder med anledning av viss
resolution av FN:s generalförsamling,
herr Hagberg, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående upprustning av hamnen i
Hargshamn m. m., och

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående snabbare resor med
»Nordpilen».

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 22 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. maximigränser
för motorbuller

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för -kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Svenungsson har

frågat mig om jag vill för kammaren
redogöra för skälen till att några ytterligare
förslag i anledning av den 1961
avgivna utredningen angående maximigränser
för motorbuller inte framlagts.

Den av herr Svenungsson åsyftade utredningen,
som utfördes av statens institut
för folkhälsan, redovisades efter
remissbehandling i propositionen 1962:
155. Utredningen föranledde viss skärpning
av bestämmelserna om förbud för
motorförare att åstadkomma störande
buller. Emellertid hade utredningen lämnat
de fordonstekniska och ekonomiska

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26 125

Svar på interpellation ang. maximigränser för motorbuller

synpunkterna på frågan så gott som
helt åsido. Det befanns därför, att utredningsförslaget
i dess föreliggande
skick inte borde läggas till grund för
lagstiftning i övrigt, men det innebar
inte att förslagen föll under bordet.
Tvärtom befanns det angeläget att snarast
möjligt få fram normer för en acceptabel
bullernivå i fråga om olika
slag av motorfordon. Normerna borde
enligt propositionen fastställas på ett
internationellt plan. I departementschefsanförandet
påpekade jag, att problemet
redan upptagits inom ramen för
FN:s Europakommission (ECE). Jag
fann det dock lämpligt att i första hand
söka uppnå enighet mellan de nordiska
länderna och uttalade, att frågan borde
få bli föremål för överläggningar inom
Nordisk vägtrafikkommitté. Detta uttalande
föranledde inte någon erinran
från riksdagens sida.

Inom Nordisk vägtrafikkommitté har
man diskuterat frågans behandling men
med hänsyn till än mer brådskande arbetsuppgifter
bestämt sig för att ta upp
spörsmålet först när man kommer in
på frågan om fordons beskaffenhet och
utrustning.

Med hänsyn till att kommitténs övriga
arbetsuppgifter, som också har hög angelägenhetsgrad,
visat sig så tidskrävande,
överväger jag, om inte frågan
om enhetliga nordiska normer för en
acceptabel bullernivå lämpligen bör behandlas
i annan ordning än inom vägtrafikkommittén
så att man kan vinna
tid. Emellertid har man inom ECE numera
utarbetat förslag om tillåtna bullergränser.
Förslaget är utsänt på remiss
från ECE. På svensk sida bör man därför,
innan ställning tas till den fortsatta
behandlingen på det nordiska planet,
avvakta resultatet av förslaget inom
ECE.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation. Jag
vill också uttrycka min glädje över det
intresse som statsrådet haft och har
för det allvarliga problem som tagits
upp i interpellationen. Det intresset visade
statsrådet redan genom sin proposition
år 1962, nr 155, om en skärpning
av bestämmelserna om förbud för
motorförare att åstadkomma störande
buller. Det var ett steg i rätt riktning,
och säkert har ändringen av 58 § i vägtrafikstadgan
haft till följd att människor
som bor intill starkt frekventerade
trafikleder, framför allt i tätbebyggelse,
fått ett något bättre skydd mot
bullerterrorn.

Nu hoppas man emellertid, att det
skall bli möjligt att, med utgångspunkt
från det material som redovisats i folkhälsoinstitutets
utredning och i andra
sammanhang, ytterligare förstärka skyddet
mot onödigt buller.

Jag har i interpellationen frågat efter
skälen till att ytterligare förslag inte
ännu framlagts med anldening av
1961 års utredning och är nu till freds
med det svar som kommunikationsministern
lämnat. Dels saknades ju i utredningen
en redovisning av de fordonstekniska
och ekonomiska synpunkterna,
dels var det naturligt att invänta
ett besked från det utskott inom FN:s
Europakommission (ECE) som sysslat
med sådana trafikfrågor. Detta besked
kom, såvitt jag vet, först för några månader
sedan. I utskottets utlåtande (Measurement
of motor vehicle noise), som
är daterat den 18 december 1963, får
man bara ett underlag för vidare diskussion.
Förslaget till ljudnivåer innebär
just ingen reduktion i jämförelse
med vad som nu faktiskt förekommer.
Möjligen räknar man med någon minskning
av själva bullermassan, om man
så får säga. Nu får vi förstås invänta
svaren på ECE:s remiss.

Jag tror i likhet med statsrådet, att

126 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Svar på interpellation ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden

frågan om enhetliga nordiska normer
för en acceptabel bullernivå lämpligen
bör behandlas i annan ordning än inom
den nordiska vägtrafikkommittén, som
uppenbarligen inte haft tid och möjlighet
att i någon nämnvärd utsträckning
ägna sig åt bullerproblemet. Kanske vore
det möjligt att, för vinnande av tid,
redan nu låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utreda de fordonstekniska och
ekonomiska problemen som inte togs
upp i 1961 års utredning.

Herr talman! Kommunikationsministerns
svar ger mig den förhoppningen,
att denna viktiga fråga snart nog skall
föras närmare en tillfredsställande lösning.
Det gäller människors hälsa och
fysiska och psykiska välbefinnande. I
den utredning som gjordes av statens
institut för folkhälsan framhölls, att
man medicinskt kan påvisa, att den
mänskliga organismen påverkas av buller,
som kan ge upphov till kroppsliga
funktionsrubbningar. Genom den tunga
trafikens utveckling, koncentrationen
av bebyggelsen till våra tätorter och genom
den s. k. citybildningen i storstäderna
utsätts människorna för ett bombardemang
av buller och oljud, som
plågar dem både fysiskt och psykiskt.

Jag har, herr talman, bott närmare
25 år i Stockholms city och har därför
hunnit få en del erfarenhet av människors
villkor i en bebyggelsekoncentration
av den typen. Här har bortåt hundratusen
människor sitt dagliga förvärvsarbete.
De utsätts för buller och luftföroreningar.
Det är då en sak jag häpnar
över. Här har statsmakterna ställt pengar
till förfogande för utredningar om
både bullrets och luftföroreningarnas
inverkan på den mänskliga organismen,
och vi vet redan, att skador vållas av
allt detta. Samtidigt bygger Stockholms
stad det ena parkeringshuset efter det
andra i Stockholms city. Enligt all logik
borde väl biltrafiken i stället skäras
ned ordentligt och helst ett ganska bilfritt
innerområde skapas.

Jag hoppas, att den fortsatta utred -

ningen skall visa, att det är på den vägen
man skall gå fram.

Jag ber, herr talman, än en gång få
tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. elkraftförsörjningen
inom koncessionsområden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ringaby har frågat
mig om jag är villig att medverka
till att det som koncessionsvillkor vid
områdeskoncession för elektrisk starkströmsledning
införes bestämmelsen, att
inom ett koncessionsområde befintlig
kraftproduktion från vattenkraftverk
för skäligt pris inköpes av koncessionsföretaget.

Den av herr Ringahy väckta frågan
har hittills inte visat sig medföra nämnvärda
svårigheter. I de koncessionsärenden
som avgjorts på grundval av
den nya koncessionslagstiftningen har
myndigheterna endast undantagsvis behövt
taga ställning till saken, och då bär
de intressen som herr Ringaby berört
kunnat tillgodoses. Kommerskollegium
har visserligen vid handläggningen av
dylika ärenden fått kännedom om att
meningsskiljaktigheter uppstått rörande
utnyttjandet och värdesättningen av
mindre kraftstationer och där alstrad
kraft. I dessa fall har emellertid frivillig
uppgörelse uppnåtts mellan parterna.

Enligt min mening bör i fortsättningen
liksom hittills sådana frågor som herr
Ringaby tagit upp i sin interpellation
i flertalet fall kunna lösas förhandlingsvägen
i samband med själva koncessionsgivningen.
I sammanhanget kan jag
meddela att en omfattande översyn av
gällande bestämmelser avseende koncessioner
för elektrisk kraft för närvarande
pågår dels av den s. k. el-lag -

Fredagen den 22 maj 19G4

Nr 26 127

Svar på interpellation ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden

stiftningensutredningcn och dels av
kommerskollegium efter särskilt uppdrag
av Kungl. Maj:t. Därvid torde även
nu ifrågavarande spörsmål komma att
övervägas.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr RINGABY (h):

Herr talman! På övligt sätt vill jag
gärna tacka statsrådet för svaret. Bakgrunden
till min interpellation är den
nu pågående indelningen av landet i
nya koncessionsområden vad beträffar
distributionen av elkraft. Även om det
gamla systemet med linjekoncession fungerade
bra får väl den nya områdesindelningen
betraktas såsom en rationalisering.
Tyvärr har denna dock inte
gått friktionsfritt på alla håll, medan
det gått mycket bra på andra.

Som bekant finns det en hel del små
privatägda kraftstationer i vårt land,
särskilt i mellersta och södra Sverige,
som under många år försörjt den närmaste
omgivningen med elkraft.

När det nu bildas färre och därmed
större koncessionsområden kommer
många av dessa små kraftproducenter
att vara utan möjlighet att ensamma
klara kraftförsörjningen inom det nya
området. Detta vore dock inte något
problem om den nya kraftdistributören
vore tvungen att ta hänsyn till redan befintliga
kraftleverantörer inom området.

I Örebro län, där 130 områden skall
bli cirka 30, är processen färdig till omkring
70 procent. Det har gått utan
gnissel, mycket tack vare hjälp av en
skicklig och diplomatisk förhandlare.
Men sådana utförsgåvor har inte hjälpt
på alla håll i landet.

Det finns exempel på att ägare till
små kraftstationer ställts inför så hårda
villkor av den nya koncessionsinnehavaren
att vederbörande tvingats ge upp.
Vid ett kraftverk som är utbyggt för en
kapacitet av 3 000 hkr har man valt att

stoppa driften i ett halvt år därför att
den nya koncessionsinnehavaren, vattenfallsstyrelsen,
ger så dålig ersättning
för strömleveranserna från den inom
området befintliga privatägda kraftstationen
att det bara täcker lönen till
maskinisten.

Ändå ligger denna kraftstation inom
ett underskottsområde där Vattenfall
är beroende av kraft överförd från
överskottsområden, då i första hand
från Norrland. Detta kan inte vara avsikten
med den nya områdesindelningen,
och det är därför jag tagit upp frågan
interpellationsvägen. Bortsett från
de kännbara ekonomiska förluster som
kraftstationsägarna gör kan det inte vara
särskilt klok politik att låta dyrbara
investeringar i kraftförsörjningens
tjänst ligga outnyttjade. Vattenfall kan
ändå inte ensam klara kraftförsörjningen
här i landet. Vattenfall svarar bara
för drygt 40 procent av kraftproduktionen
men endast för cirka 5,5 procent
av distributionen. Av 2,6 miljoner
abonnenter, som förbrukar nära 10 miljarder
kWh, har Vattenfall bara 150 000
abonnenter, vilka förbrukar 536 miljoner
kWh.

När nu områdeskoncessioner avlöser
linjekoncessioner har detta resulterat i
en besvärlig ekonomisk situation. Om
t. ex. ett kommunalt elverk, som erhållit
områdeskoncession på ett stort område,
föredrar att köpa sitt kraftbehov
från statens vattenfallsverk, förlorar
den kraftproducent som råkat bli »inringad»
av det nya området sina existensmöjligheter.
Statsrådet Skoglund
erkänner visserligen i sitt interpellationssvar
att kommerskollegium vid
handläggning av dylika ärenden fått
kännedom om att meningsskiljaktigheter
uppstått rörande utnyttjandet och
värdesättningen av mindre kraftstationer
och där alstrad kraft. Samtidigt
säger han att det hitintills inte visat sig
medföra några nämnvärda svårigheter,
och han hänvisar till »frivilliga» uppgörelser
som träffats i de olika fallen.

128 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Svar på interpellation ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden

Ja, herr statsråd, men faktum är att
dessa inringade kraftproducenter i en
del fall inte har kunnat påverka den
frivilliga uppgörelsen. Även om det är
fråga om ganska få fall kräver ett rättssamhälle
korrekta uppgörelser. Den
översyn av koncessionsbestämmelserna,
som enligt interpellationssvaret för
närvarande pågår inom kommerskollegium
och genom en särskild utredning,
är jag rädd inte hinner verkställas i tid,
då nya områden nu snabbt tillskapas i
hela landet och överenskommelser med
»inringade» kraftproducenter om övertagande
av antingen hela kraftverket
eller dess produktion lika snabbt måste
träffas.

I denna rationaliseringsprocess hade
det varit ytterst värdefullt om statsrådet
Skoglund hade gjort ett uttalande
av den innebörden, att inom ett område
redan förekommande kraftproduktion
i första hand till skäligt pris tillvaratages
av den nye koncessionsinnehavaren.
Jag hoppas att statsrådet i likhet
med mig finner detta vara en rimlig begäran.

Jag vill, herr talman, ånyo rikta ett
tack till statsrådet för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill allra först understryka
hur angeläget det är att de
överenskommelser, vilka herr Ringaby
och jag nu diskuterar, kan ske på frivillig
väg. Jag tror att detta är något
som man så långt det över huvud taget
är möjligt skall sträva efter, så att myndigheter
och andra inte skall behöva
blanda sig i själva förfarandet.

Vad som ibland gör att man inte kan
träffa en överenskommelse •— det är
endast fråga om sällsynta fall — är väl
att man inte kunnat träffa avtal om ett
skäligt pris. Vid avgörandet av vad som
är »skäligt pris» kommer man in på en
problematik, som är i hög grad komplicerad.
Jag skall ge några exempel på
vilka bedömanden man har att göra för

att fastställa begreppet skäligt pris.
Man skall ta hänsyn till de hydrologiska
förhållandena, vilka gör den producerade
vattenkraften mer eller mindre
värdefull, till kraftstationens storlek,
till förekomsten av ett eller flera reservaggregat,
till stationens allmänna standard
och till eventuellt förekommande
avbrott som gör att kraften måste betraktas
som sekunda, till möjligheterna
att i det aktuella fallet inskaffa kompletteringskraft
så att den blir ansedd som
prima o. s. v. Vidare kommer man in på
frågan om inmatningsförhållandena
och hur viktiga de är.

Detta var några exempel på faktorer
vilka måste vägas mot varandra vid avgörandet
av frågan om ett skäligt pris.
Det är klart att komplikationer kan uppstå,
men jag måste säga att jag är överraskad
över att inte, såvitt jag kan
minnas under den tid jag har ryktat
mitt ämbete, flera fall hänskjutits till
Kungl. Maj:t för handläggande. Jag känner
bara till ett enda, det s. k. Blomstermålafallet,
där vi fick slita en tvist mellan
två företag. Kungl. Maj:t beviljade
där det mindre företaget koncession
för framdragande av en ledning från
en mindre kraftstation till ett industriområde.
Varför? Jo, därför att vi önskade
tillgodose stationens rimliga krav på
att få avyttra sin kraft.

Om under dessa år inte mer än ett
enda fall kommit upp till Kungl. Maj:t,
tycker jag att herr Ringaby och jag kan
vara överens om att frågan hittills inte
utgjort något problem. Jag kanske också
borde påpeka, herr Ringaby, att man
inte kan upphäva en koncession lika
fort som man vänder på klacken. Den
gäller ofta under 40 år, och under denna
tid kan man inte dra den tillbaka.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med utgångspunkt från vad kommunikationsministern
anför beträffande förutsättningarna
och lämpligheten av att
ett eventuellt nytt distributionsföretag

Nr 26

129

Svar på interpellation ang.

och ett redan befintligt sådant själva
träffar överenskommelse.

Jag har den erfarenheten att kommerskollegium
är ytterst försiktigt på
denna punkt och noga ser till att det befintliga,
gamla, lilla — eller vad man
nu vill kalla det — företaget som skall
inringas verkligen får sin beskärda del
i ersättning.

De besvärligheter som uppstått är enligt
min mening förorsakade av att det
s. k. inringade företaget och den mindre
distributören, som skall inlemmas i ett
större distributionsföretag, ofta är rätt
fordrande och många gånger faktiskt
obilliga i sina villkor för en överenskommelse.

Såsom regel gäller att i vart fall de
små företagen är alldeles nerkörda både
vad avser kraftverk och distributionsnät.
I sådana fall är det riktigt att det
kan vara svårt när man skall försöka
fastställa vad som är ett skäligt pris.
Det är naturligt att det lilla företaget
vill ha så mycket som möjligt i ekonomisk
gottgörelse under det att det företag,
som skall ta hand om den fortsatta
verksamheten, ser saken mera ur krasst
ekonomisk synpunkt med tanke på att
man skall ansvara för distributionen i
fortsättningen.

Herr talman! Jag vill med detta ha
sagt att kommerskollegii politik i detta
avseende i varje fall hittills har varit
föredömlig. Man har på ett utmordentligt
sätt tillgodosett de mindre kraftägarnas
intressen i samband med allmänna
områdeskoncessioner. Men jag
är mycket tacksam för att kommunikationsministern
velat uppge att man är i
färd med en översyn av bestämmelserna
på detta område. Denna översyn
kommer kanske att resultera i en någorlunda
god jämvikt mellan den nye
och den avgående distributören inom
ett område, då dessa skall komma överens
om den ekonomiska ersättningen.

koncessionsområden

instämma i vad kommunikationsministern
sade om att det skall vara frivilliga
överenskommelser och att det skall
vara ett skäligt pris. Jag kan också instämma
i uppfattningen att man helt
naturligt skall ta hänsyn till det skick
den kraftstation befinner sig i som skall
övertas.

Men i de exempel jag nämnde har
priset tyvärr inte varit skäligt. Jag känner
inte till det exempel som kommunikationsministern
anförde. Däremot
omnämnde jag i mitt första inlägg ett
företag i Lerum, till vilket ersättningen
från Vattenfall blev så dålig att den
endast täckte maskinistlönen. Det kan
väl ändå inte sägas vara ett skäligt
pris.

När Vattenfall har gott om kraft på
grund av riklig nederbörd är man
mindre angelägen om att köpa kraft
från enskilda kraftproducenter än eljest.
Det kanske inte är rimligt att den
s. k. inringade kraftproducenten skall
vara beroende av en sådan omständighet.

Jag sade förut att det har gått bra
att träffa överenskommelser i Örebro.
Jag kan anföra ett exempel. Örebro
stads elverk, som har en kapacitet på
30 000 kW, fick koncession inom ett
område där det finns en liten privat
kraftstation — den är belägen vid
Carlslund — som bara har 600 kW kapacitet.
Örebro stads elverk övertog
dessa 600 kW och betalade samma pris
som vederbörande tidigare fått betala
staten eller andra, varifrån man förut
köpt sin kraft.

Man bör alltså ta hänsyn till stationernas
kvalitet, såsom kommunikationsministern
också framhöll. Men tyvärr
har man inte betalat ett skäligt
pris för elkraften i alla förekommande
fall. Det var endast dessa enstaka undantagsfall
som jag ville fästa kommunikationsministerns
uppmärksamhet på.

Fredagen den 22 maj 1964

elkraftförsörjningen inom

Herr RINGABY (h): Chefen för kommunikationsdeparte Herr

talman! Jag kan helt och hållet mentet, herr statsrådet SKOGLUND:

5_Andra kammarens protokoll 19Gb. Nr 26

130 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Svar på interpellation ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden

Herr talman! Jag kan självfallet inte
yttra mig om det anonyma fall som herr
Ringaby nu för andra gången talar om.
Det är alldeles omöjligt för mig att veta
vad som förekommit i detta fall. Följaktligen
är det också omöjligt för mig
att ge någon förklaring till vad som inträffat
och som gjort herr Ringaby
missnöjd och även föranlett honom att
interpellera i detta anonyma fall.

Vad som händer i Örebro län är vad
som kommer att hända på flera håll i
landet. Länsstyrelserna kommer att göra
upp en plan för hur denna verksamhet
på koncessionsområdet skall ordnas i
framtiden. Länsstyrelsernas experter,
som betalas av statsmedel, skall ta upp
direkta förhandlingar och diskussioner
med de olika kraftverken och försöka
få till stånd överenskommelser.
När de är färdiga med sin plan, vänder
de sig till kommerskollegium som prövar
planen ytterligare. Kommerskollegium
är helt obundet av den plan som
länsstyrelsen i Örebro län har gjort upp.
Man kan alltså gå in i nya förhandlingar
med de parter som till äventyrs inte
kan komma överens i herr Ringabys
län. Om det sedan inte går att på frivillighetens
väg få till stånd en överenskommelse,
hänskjuts de tvistiga fallen
till Kungl. Maj :t för prövning.

Under de sju år jag suttit i kommunikationsdepartementet
har antalet fall
uppgått till ett. Det är möjligt att det
kan bli något fler, eftersom det nu kan
bli fråga om en sammanslagning av
större omfattning än hittills, men jag
tror inte att det finns någon som helst
anledning att som herr Ringaby gå omkring
och vara orolig. Än mindre finns
det anledning att motivera den oron
med ett anonymt fall.

Herr RINGABY (h) :

Herr talman! Jag har nämnt några
fall som jag har blivit underrättad om,
och de är inga anonyma fall. De borde
i varje fall inte vara mera anonyma för

kommunikationsministern än de fall
som han nämnde för mig.

Jag har tagit upp ett problem som
uppstått på vissa håll i landet, och avsikten
med min interpellation var bara att
göra kommunikationsministern uppmärksam
på dessa få fall. Jag ville att
man i görligaste mån skulle ta hänsyn
till den produktion som finns inom de
nya områdena och inte gå hårt fram,
men några anonyma fall är det inte tal
om.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara påminna
herr Ringaby om att inga exempel eller
namn har angivits i dagens debatt
här. Jag har inte heller i interpellationen
lyckats upptäcka några namngivna
fall som herr Ringaby talar om.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Den fråga som här diskuteras
— de mindre elkraftföretagens
inlemmande i större — har stort intresse
på många håll i landet. Många
gånger är det lilla företaget bygdens
eget, varför det också kan vara ideella
intressen som motiverar oviljan att inordna
sig i ett större företag. Men
ibland är det också så att ett mindre
företag kan ge en service åt bygden,
ett bättre strömpris och övriga fördelar,
som det större företaget inte kan
erbjuda.

Jag har begärt ordet endast för att
vid detta tillfälle få säga, att jag hoppas
att kommerskollegium låter sådana
mindre företag, som det i denna diskussion
varit fråga om och som för
dagen tycks bli mer eller mindre tvingade
att uppgå i ett större, fortsätta i de
enskilda fall, da det lilla företaget förblir
en tillgång för bygden, är funktionellt
och kan ge bygden en service som
det större företaget inte kan erbjuda.

Fredagen den 22 maj 19G4

Nr 26

131

Svar på interpellation ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
vill göra gällande att dessa små företag,
som många gånger är bygdens
egna och som det ofta så att säga är
ett kärt problem att få ha kvar, också
ger abonnenterna en god service, om
jag inte fattade honom fel. Jag vill påstå
att förhållandet är det motsatta.
Som regel ger de små företagen — inte
de som levererar flera tusen kilowatt
utan de verkligt små företagen — sina
abonnenter en dålig service. De flesta
av dem har inte ens egna montörer eller
arbetare som kan utföra reparationsarbeten,
utan de får låna hjälpen
från större och bättre koncessionerade
företag och på det sättet försöka upprätthålla
en nödtorftig service. När ett
större företag tar hand om distributionen
får man i regel ett företag med
större kapacitet, vilket har tillräckligt
med utbildad arbetskraft för att utföra
reparationer och dylikt. Ur den synvinkeln
får man då en bättre service.

Anledningen till att man har försökt
att få fram större företag är också att
man vill få bärkraftigare företag och
därmed även en bättre service för de
enskilda abonnenterna. Det är grundtanken
i det hela.

Dessa små företag är i regel —• vilket
jag tidigare påpekat -— nedkörda. Även
om de skulle få det upprustningsbidrag
som står till förfogande har de inte tillräckliga
förutsättningar att handha distributionen
på lång sikt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Sundelin säger att
små företag i regel är nedkörda och
ger sämre service än de större företagen.
Det är en generalisering som jag
inte finner är allmängiltig. Jag sade i
mitt tidigare inlägg att i de fall, då det
mindre företaget visar sig ge en bättre
service och är en tillgång för bygden,
bör kommerskollegium i det enskilda
fallet tillåta en koncession, och inte

alltid handla enligt en viss schablon,
som utredningen kommit fram till och
som skulle innebära att det mindre företaget
skall upphöra.

Jag har ett exempel från mitt hemlän,
där det mindre företaget kämpar för
att få fortsätta sin verksamhet. Detta
mindre företag ger en bättre service
åt bygden än det större företaget skulle
göra vari det skulle uppgå: det kan
erbjuda ett lägre elpris, ett nät som är
mycket tillfredsställande, en teknisk
service som tillgodoser kraven. Jag menar
att ett sådant företag rimligen bör
få fortsätta sin verksamhet, även om
det är litet.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att blanda mig i denna diskussion,
men när jag hörde herr Sundelin stå
här och kritisera den dåliga service
som de små elkraftföretagen ger, tyckte
jag att jag borde göra herr Sundelin
uppmärksam på att detta nog är ett
förhållande som också råder bland de
större företagen.

Jag vill bara uppmärksamma herr
Sundelin på att vi inom mitt landskap
har ett mycket stort företag vilket hade
en så dålig service och så dålig reparationsberedskap,
att när en transformatorstation
för några år sedan råkade
brinna upp ca fjorton dagar före julhelgen,
så fanns det inte ens någon reservtransformator
att sätta in, med påföljd
att människorna i tre socknar
måste sitta i mörker och vara utan elkraft
och ljus under hela julhelgen och
även under nyårshelgen, i avvaktan på
att detta stora företag skulle skaffa
den transformator som man inte ens
hade i reserv. Något sådant tror jag
inte skulle ha inträffat i våra dagar
på de orter där man har små distributionsföretag;
i varje fall känner jag
icke till något sådant exempel från
Gävleborgs län. Jag måste säga att i
många fall är de större företagen behäftade
med stora brister.

132 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Svar på interpellation ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Även jag är mycket
förvånad över att herr Sundelin så där
utan vidare deklasserar de små kraftdistributörerna
i servicehänseende.
Herr Sundelin skall ändock komma
ihåg, att privata och kommunala kraftföretag
ombesörjer inte mindre än
94,5 procent av all elkraftdistribution
här i landet! De har alltså en omfattande
erfarenhet, och jag tror inte att
man helt generellt bör säga att de ger
en dålig service.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
förklarar att det finns ett relativt
stort, kanske t. o. m. ett mycket
stort, företag i hans hembygd med en
förfärligt dålig service. Som exempel
på detta nämner han att företaget inte
ens kunde skaffa en reservtransformator
under en julhelg.

Då vill jag fråga: Om en stor distributör
inte har dessa förutsättningar, hur
skulle då en liten distributör kunna ha
det? Det är klart att det kan uppstå situationer
då inte ens ett stort företag
har möjligheter hålla distributionen i
gång vid ett visst tillfälle, men om man
verkligen vill hävda att de små företagen
har lika stora förutsättningar som
de stora att hålla sina abonnenter med
god service, då vill jag påstå att man
överdriver. Jag har aldrig förnekat att
det kan finnas ett och annat bland de
små företagen som kan ordna den på ett
bra sätt — t. o. m. på ett utomordentligt
bra sätt — men jag säger att de
flesta småföretagen inte kan lämna den
service som de borde.

Det är väl också ett faktum att vid
det här laget de allra sämsta småföretagen,
d. v. s. de som över huvud taget
varit ur stånd att upprätthålla distributionen,
har uppslukats av de större.

Till herr Nilsson i Tvärålund vill
jag säga att om ett företag är rationellt
skött och för framtiden kan driva sin
distribution, så håller jag med om att

en prövning bör göras i det fallet, men
begreppet litet företag är så relativt,
att man egentligen inte vet vad som
menas när uttrycket »litet företag» används
i detta sammanhang. Om, såsom
herr Ringaby säger, de små företagen
har en distribution som uppgår till 94,5
procent, inneslutes i detta begrepp inte
bara de små företagen utan även relativt
sett ganska stora företag.

De kommunalägda företagen är åtskilligt
bättre och kan i många fall
jämställas med de stora distributörerna.
De verkligt små företagen däremot
kan inte och kommer heller aldrig att
kunna uppfylla de krav som utvecklingen
på detta område ställer på dem,
även om det finns ett och annat företag
som möjligen kan göra det inom ett
begränsat område och under begränsad
tid. Jag biträder i första hand den meningen,
att om det finns sådana företag
inom bygden med utmärkta maskiner
och goda förutsättningar i övrigt, då
bör dessa företag få fortsätta med sin
distribution så länge de kan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag får upplysa herr
Sundelin om att det inte var de ekonomiska
förutsättningarna som saknades
för det företag som jag talade om —
det är mycket väl stabiliserat i ekonomiskt
avseende — utan vad som brast
därvidlag var omtänksamheten om
abonnenterna och känslan av skyldighet
att hålla en beredskap för reparationer
o. d., med påföljd att man inte
ens hade en reservtransformator att
sätta in vid behov och inte kunde skaffa
en sådan förrän efter jul- och nyårshelgerna.
Det vittnar väl om att detta
företag inte kunde bjuda den service
och reparationsberedskap som jag tycker
att abonnenterna har rätt att kräva.
Detta sagt för att belysa att det inte
enbart är små kraftföretag som kan ha
den dåliga service som herr Sundelin
vill göra gällande, men som jag inte
odelat kan instämma i.

Fredagen den 22 maj 19G4

Nr 26

133

Svar på interpellation ang. visst ekonomiskt stöd åt handikappade studerande

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Ilerr talman! Herr Sundelin säger
att ett litet företag är ett relativt begrepp.
Om man emellertid tar det exempel
som jag tänker på, nämligen att det
lilla företaget är så litet att det är ett
litet företag även med hänsynstagande
till det relativa begreppet, och om detta
lilla företag på grund av särskilda förhållanden,
som gäller just i denna bygd,
ger ett lägre pris — och har kunnat
hålla detta låga pris i trettio års tid —-som inget annat elföretag i vårt län har
kunnat offerera, då uppstår frågan:
Skall då detta företag få göra nya investeringar
för att kunna fortsätta att
producera och distribuera kraft för
denna bygd?

Herr Sundelin tycker att sådana små
företag bör få fortsätta sin verksamhet
tills vidare, men frågan är: Skall investeringar
få göras i dessa små och
funktionella företag, så att de kan fortsätta
att lämna den service och vara
den tillgång för bygden som de är nu?
Detta är alltså en fråga om att finna
olika vägar för att främja sysselsättningen
i en bygd. Om detta företag ger
ett elströmspris som är 30—40 procent
lägre än Vattenfalls taxa, bör det väl
finnas skäl för att låta det fortsätta,
naturligtvis efter objektiva och mycket
noggranna undersökningar. Jag hoppas
att problemet kommer att lösas så, att
funktionella och rationellt skötta företag
får fortsätta med sin verksamhet
och att deras existens inte skall vara
bunden till en viss schablon eller en
viss storlek, vilket i detta sammanhang
enligt min mening är betydelselöst.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Bara ett tillrättaläggande! Jag

tycker att herr Sundelin har fört
debatten en smula vid sidan av ämnet.
Det är inte här fråga om att det lilla
kraftproducentföretaget skall ha koncession
och i alla lägen svara för kraft -

försörjningen inom det nya området.
Vad jag främst åsyftar är att den nya
koncessionsinnehavaren skall ta hänsyn
till den mindre kraftproducenten i
området och till ett skäligt pris uppköpa
hans kraftproduktion. Det var detta
det var fråga om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. visst ekonomiskt
stöd åt handikappade studerande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPL1NG, som yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
frågat, om jag är beredd att medverka
till sådan ändring i gällande lagstiftning
att handikappade studerande i vad
gäller rätt till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
jämställes med handikappade
ungdomar som bedriver förvärvsarbete.

Riksdagen har i skrivelse den 14 maj
1964, nr 226, givit Kungl. Maj :t till känna
vad andra lagutskottet anfört i sitt
utlåtande nr 42 i fråga om invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning till
handikappade, som på grund av studier
med yrkesinriktning m. m. inte utför
förvärvsarbete. Utskottet förordar i sitt
utlåtande utredning med sikte på att
införa rätt till de nämnda förmånerna
för handikappade som nu sagts. Jag
kommer att tillse att utredningen kommer
till stånd.

Vidare anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det var i februari månad
som jag lämnade denna interpellation,
alltså för tre månader sedan.
Men när man väntar på något gott väntar
man inte för länge. Jag har fått ett
verkligt bra svar — så bra att jag inte
har anledning att ta upp det särskilda
fall som föranledde min interpellation.

134 Nr 26 Fredagen den 22 maj 1964

Svar på interpellation ang. de psoriasissjukas problem

Jag tackar statsrådet för det positiva och är under behandling och det sesvaret
och fogar till detta tack en stark nare lämnas interpellationer beträffanönskan
att utredningen snart kommer de samma fråga är det praxis, att man
till stånd och att den kommer att ar- avvaktar riksdagens behandling av mobeta
så snabbt, att det ekonomiska stö- tionerna innan interpellationssvaret avdet
till handikappade studerande som ges. Så har skett även i detta sammanså
väl behövs snarast blir en realitet, hang.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall endast säga
några ord med anledning av interpellationen.

Denna fråga har tidigare diskuterats
i olika sammanhang. Jag har ett minne
av att fröken Margareta Nordström interpellerade
i första kammaren beträffande
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
för studerande. Det är
mycket egendomligt att man i bestämmelserna
om invaliditetstillägg och ersättning,
som avser att stimulera de
handikappade till arbete, utesluter de
studerande. Man bör givetvis även stimulera
handikappade till studier.

På grund av det egendomliga förhållandet
att de handikappade studerande
inte fått något ekonomiskt stöd tog
folkpartiet i en partimotion upp denna
fråga i början på året. Jag är mycket
tacksam för den behandling motionen
har fått i andra lagutskottet. Utskottet
vill visserligen inte bifalla motionen i
dess helhet och föreslå att de handikappade
studerande skall få invaliditetstillägg
men föreslår att socialpolitiska
kommittén skall utreda frågan.

Då frågan är utomordentligt angelägen
är jag mycket tacksam för att socialministern
sade att han skall tillse
att utredningen kommer till stånd. Jag
hoppas i likhet med fröken Karlsson
att den skyndsamt blir klar och att vi
snart får ta ställning till frågan igen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fröken Karlssons anförande
föranleder mig endast att göra
den kommentaren att när motioner i
ett ämne väcks vid riksdagens början

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. de psoriasissjukas
problem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Sandell har frågat
mig, om jag har uppmärksammat
de svåra problem för både individ och
samhälle som sjukdomen psoriasis innebär
och om jag är beredd att medverka
till en prövning av möjliga vägar att
göra situationen lättare för de psoriasissjuka,
exempelvis genom fri medicin
och vidgad forskning.

Psoriasis är en hudsjukdom, som kan
vara mer eller mindre svårartad. I vissa
fall är besvären helt obetydliga och förorsakar
bäraren knappast några obehag.
I andra fall kan sjukdomen kräva
daglig behandling av stora delar av
hudytan. Stundom är hudsymtomen så
svåra, att sjukhusvård blir erforderlig.
Slutligen kan sjukdomen i vissa fall
kombineras med ledbesvär.

Det finns enligt min mening inte tillräckliga
skäl att bereda sjukdomen psoriasis
någon särställning i fråga om
forskning och vård.

Som bekant har det medicinska forskningsrådets
anslag ökat med ungefär
30 procent för budgetåret 1964/65. Sjukdomen
psoriasis är föremål för en livlig
forskningsverksamhet över hela världen.
En eventuell aktivering av forskningen
inom landet bör ske under medverkan
av medicinska forskningsrådet.

Vad vården beträffar har redan en

Fredagen den 22 maj 1904

Nr 26

135

utbyggnad inom regionsjukvårdens ram
skett i fråga om dermatologiska kliniker.
Flera av de större centrallasaretten
bär eller avser att inrätta sådana.
Det torde redan nu kunna anses relativt
väl sörjt för vård och behandling av
patienter med hudsjukdomar och då
även med psoriasis.

Bestämmelserna om fria och rabatterade
läkemedel är föremål för översyn
inom 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Därvid torde även läkemedelsförmånerna
för psoriasissjuka komma
under bedömande.

Vidare anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det snabba svaret på min interpellation.

Jag kan endast beklaga att statsrådet
inte finner tillräckliga skäl tala för en
medverkan till att de psoriasissjukas
problem ägnas någon speciell uppmärksamhet.
Att, såsom det ändå konstateras
i statsrådets svar, sjukdomen i fråga
är föremål för en livlig forskningsverksamhet
över hela världen, finner
jag tala för att det inte bara för den
stora grupp människor det här gäller
utan också för den medicinska vetenskapen
rör sig om en sjukdomsbild som
är av sådan särart, att dess sociala och
ekonomiska verkningar kan ge anledning
till överväganden som tillför de
psoriasissjuka större förhoppningar för
framtiden än socialministern i dag avlämnade
svar vittnar om. Det skulle
emellertid ha varit intressant att få
höra något om vad som görs på forskningens
område här i Sverige, om någon
här forskar på detta speciella område
och om det för närvarande ges
några anslag till sådan forskning.

Sjukförsäkringsutredningens överväganden
kommer väl så småningom under
riksdagens prövning och då får jag
måhända anledning att med socialmi -

Vissa frågor rörande lärarutbildning

nistern utbyta erfarenheter om de psoriasissjukas
problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 162, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 32 §
3 mom. och punkt 7 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

§ 7

Vissa frågor rörande lärarutbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet väckta
motioner.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan,
att utlåtandet måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkterna 274—280)
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1964/65 beräkna

till Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
ett förslagsanslag av 10 051 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Stockholm: Omkostnader
ett förslagsanslag av 774 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Stockholm: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 250 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Malmö: Avlöningar
ett förslagsanslag av 8 820 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Malmö: Omkostnader
ett förslagsanslag av 830 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Malmö: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag av
253 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Göteborg: Avlö -

136 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

ningar ett förslagsanslag av 8 117 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Göteborg: Omkostnader
ett förslagsanslag av 519 000
kr.,

till Lärarhögskolan i Göteborg: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 500 000 kr.,

till Lärarhögskolan i Göteborg: Inredning
och utrustning av nya lokaler
ett reservationsanslag av 200 000 kr.,
till Lärarhögskola i Uppsala ett förslagsanslag
av 3 200 000 kr.,
till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 28 592 000 kr.,
till Folkskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 540 000 kr.,
till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag av
695 000 kr.,

till Folkskoleseminarierna: Utrust ning

ett reservationsanslag av 1 050 000
kr.,

till Förskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 600 000 kr.,
till Förskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 460 000 kr.,
till Förskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag av
180 000 kr.,

till Förskoleseminarierna: Inredning
och utrustning ett reservationsanslag av
250 000 kr.,

till Särskilda lärarutbildningsåtgärder
ett reservationsanslag av 5 591 000
kr.,

till Avlöning åt deltagare i praktiska
lärarkurser m. m. ett förslagsanslag av
9 127 000 kr.,

till Arvoden åt blivande lärare för
blinda och döva ett förslagsanslag av
512 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 68, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6 mars
1964, föreslagit riksdagen att
A. beträffande förslagen i propositionen
avseende praktisk-pedagogisk utbildning
av ämneslärare ävensom ut -

bildning av folk- och småskollärare
samt förskollärare och vårdpersonal
vid barnanstalter

a) besluta, att i Uppsala skulle
fr. o. m. budgetåret 1964/65 upprättas
en lärarhögskola, tills vidare organiserad
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
överenskommelse med Uppsala
stad angående fördelningen mellan staten
och staden av vissa kostnader vid
upprättandet av en lärarhögskola i Uppsala; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer,
fatta de beslut och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som fordrades för genomförande
av den av departementschefen förordade
utökningen av intagningskapaciteten
vid de befintliga lärarhögskolorna; d)

besluta, att förskollärarutbildningen
under budgetåret 1964/65 skulle utbyggas
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat;

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om statsbidrag till enskild barnavårdsskola
i högst samma omfattning
som till central kommunal yrkesskola;

B. beträffande lärarhögskolorna, folkoch
förskoleseminarierna, särskilda lärarutbildningsåtgärder,
avlöning åt deltagare
i praktiska lärarkurser m. m.
samt arvoden åt blivande lärare för
blinda och döva för budgetåret 1964/65
under åttonde huvudtiteln anvisa de anslag
m. m., som närmare framginge av
utskottets redovisning under avdelning
II i dess utlåtande.

I samband med förslagen under A.
samt i anknytning därtill hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Einar Persson m. fl. (I: 677) och den
andra inom andra kammaren av herr
Eliasson i Sundborn in. fl. (11:824);

Nr 26

137

Fredagen den

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Birger Andersson m. fl. (1:685)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bengtsson i Landskrona in. fl.
(11:836), i vilka hemställts att riksdagen
måtte vid behandlingen av propositionen
nr 68 besluta att, intill dess nuvarande
brist på klasslärare vore fylld
och utvecklingen kunde överblickas, seminarieorganisationen
bibehölles vid
sin nuvarande omfattning samt att lågstadielärarna
företrädesvis utbildades
på treårig linje, så länge rekryteringen
till denna linje vore kvalitativt tillfredsställande; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jonasson (1:686) och den andra inom
andra kammaren av herr Wahrendorff
(II: 838);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Widén och Erik Filip Petersson
(I: 687) och den andra inom andra
kammaren av fru Forsling m. fl. (II:
837);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (1:711) och den andra inom
andra kammaren av herr Helén (II:
869), i vilka bl. a. hemställts att riksdagen
måtte 1. i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag om försöksverksamhet
med uppdelning av skolklasser,
där särskilda disciplinsvårigheter rådde,
2. besluta a) att huvudmannaskapet
för den regionala akademiska undervisningen
överfördes från skolöverstyrelsen
till universitetskanslersämbetet, b)
att folkskollärare utan vidareutbildning
skulle förklaras kompetenta att erhålla
ordinarie ämneslärartjänster, om de
fyllt 45 år och i 12 terminer tjänstgjort
på grundskolans högstadium, c) att en
professur i praktisk pedagogik snarast
möjligt, dock senast fr. o. m. budgetåret
1965/66, skulle inrättas vid den föreslagna
lärarhögskolan i Uppsala med place5*—Andra
kammarens protokoll

22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

ring i lönegrad Bo 3 och att anslå härtill
erforderliga medel;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Nils-Eric Gustafsson
(1:712) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Stenkyrka m. fl. (II: 871);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Erik Filip Petersson och Svanström
(I: 713) samt den andra inom andra
kammaren av fru Forsling m. fl. (II:
868);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Stenberg m. fl. (I: 714) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordstrandh (II: 870), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta 1) att i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala att elevintagningen
till tvåårig folkskollärarutbildning fr. o.
m. budgetåret 1964/65 skulle omfatta 24
avdelningar, 2) att i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala att elevintagningen till fyraårig
folkskollärarutbildning fr. o. m.
budgetåret 1964/65 skulle omfatta 6 avdelningar.

Utskottet hade under en första avdelning
i sitt utlåtande redovisat propositionens
mera principiella del och under
en andra avdelning vissa anslagsfrågor
för budgetåret 1964/65, varvid
utlåtande och hemställan avgivits i ett
sammanhang i fråga om den förra avdelningen
och separat för varje särskilt
anslag beträffande den senare avdelningen.
De motioner, som anknöte till
förslagen under B. redovisade utskottet
under avdelning II. i utlåtandet.

I. Utbildning av ämneslärare, folk- och småskollärare
samt förskollärare och vårdpersonal
vid barnanstalter

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte besluta, att i
Uppsala skulle fr. o. m. budgetåret

1964. Nr 26

138 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

1964/65 upprättas en lärarhögskola, tills
vidare organiserad i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat;

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att godkänna överenskommelsen
med Uppsala stad angående fördelningen
mellan staten och staden av
vissa kostnader vid upprättandet av en
lärarhögskola i Uppsala;

3. att motionerna I: 711 och II: 869, i
vad de avsåge principbeslut om inrättande
av en professur i praktisk pedagogik
vid lärarhögskolan i Uppsala,
icke måtte bifallas av riksdagen;

4. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
angivna riktlinjer, fatta de beslut och
vidtaga de åtgärder i övrigt, som fordrades
för genomförande av den av departementschefen
förordade utökningen
av intagningskapaciteten vid de befintliga
lärarhögskolorna;

5. att motionerna 1:677 och 11:824
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

6. att motionerna I: 685 och II: 836,
i vad de avsåge bibehållande under vissa
betingelser av den nuvarande seminarieorganisationens
omfattning, icke
måtte bifallas av riksdagen;

7. att motionerna 1:685 och 11:836,
i vad de avsåge att lågstadielärarna
skulle företrädesvis utbildas på treårig
linje, icke måtte bifallas av riksdagen;

8. att motionerna I: 714 och II: 870,
i vad de avsåge intagning vid seminarierna
för folkskollärarutbildning, icke
måtte bifallas av riksdagen;

9. att motionerna 1:687 och 11:837,
i vad de avsåge åtgärder för vidareutbildning
och viss kompletterande utbildning
åt vissa folkskollärare, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 10.

att motionerna I: 687 och II: 837
samt I: 711 och II: 869, i vad de avsåge
särskilt hänsynstagande till högstadiets
ämneslärarbehov inom ramen för 40 %-

alternativet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

11. att motionerna I: 713 och II: 868
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

12. att motionerna I: 711 och II: 869,
i vad de avsåge försöksverksamhet med
uppdelning av skolklasser, där särskilda
disciplinsvårigheter råder, icke måtte
bifallas av riksdagen;

13. att motionerna I: 711 och II: 869,
i vad de avsåge kompetenskrav för folkskollärares
tjänstgöring på grundskolans
högstadium, icke måtte bifallas av
riksdagen;

14. att motionerna I: 712 och II: 871,
i vad de avsåge förstärkning av lärarutbildningskapaciteten
med hänsyn till
vissa angivna förhållanden i prognosmaterial,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

15. att motionerna I: 711 och II: 869,
i vad de avsåge huvudmannaskapet för
den regionala akademiska undervisningen,
icke måtte bifallas av riksdagen;

16. att riksdagen måtte besluta, att
förskollärarutbildningen under budgetåret
1964/65 skulle utbyggas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat;

17. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om statsbidrag
till enskild barnavårdsskola i högst
samma omfattning som till central kommunal
yrkesskola;

18. att motionerna I: 686 och II: 838
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

19. att motionerna I: 712 och II: 871,
i vad de avsåge åtgärder för en snabb
utbyggnad av förskollärarutbildningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Per Jacobsson,
Källqvist, Per Petersson, Staxäng
och Svensson i Ljungskile, fröken
Karlsson samt herr Källstad, vilka ansett
att utskottet under 3. bort hemställa,

Fredagen den 22 maj 19C4

Nr 26 139

alt riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 711 och II: 869, i vad de
avsåge principbeslut om inrättande av
en professur i pedagogik vid lärarhögskolan
i Uppsala, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av fröken Andersson, herrar Källqvist,
Per Petersson, Staxäng och Svensson
i Ljungskile, fröken Karlsson samt
herrar Kelander och Källstad, vilka ansett
att utskottet under 8. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 714 och II: 870, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att elevintagningen läsåret 1964/
65 skulle omfatta dels till tvåårig folkskollärarutbildning
24 avdelningar, dels
till fyraårig folkskollärarutbildning 6
avdelningar;

3) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Per Jacobsson,
Källqvist, Per Petersson, Sundin,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka,
Eliasson i Sundborn och Svensson i
Ljungskile, fröken Karlsson samt herrar
Kelander och Källstad, vilka ansett
att utskottet under 12. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 711 och II: 869, såvitt nu
var i fråga, besluta, att uppdelning av
skolklasser i disciplinfrämjande syfte
måtte budgetåret 1964/65 prövas i 200
rektorsområden, varvid kostnaderna
härför skulle i första hand bestridas av
tillgängliga medel och eljest, därest behov
härav uppkomme, genom överskridande
av vederbörliga anslag;

4) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist, Svensson
i Ljungskile, Kelander och Källstad, vilka
ansett att utskottet under 13. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:711 och 11:869, i vad
de avsåge kompetenskrav för folkskollärares
tjänstgöring på grundskolans
högstadium, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 5)

av fröken Andersson, herrar Per

Vissa frågor rörande lärarutbildning

Jacobsson, Källqvist, Per Petersson
Staxäng och Svensson i Ljungskile, fröken
Karlsson samt herrar Kelander och
Källstad, vilka ansett att utskottet under
15. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:711 och II: 869, i vad de
avsåge huvudmannaskapet för den regionala
akademiska undervisningen, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i denna reservation anförts;

6) av

a) herr Einar Persson, och

b) herr Eliasson i Sundborn, de två
sistnämnda reservationerna utan angivna
yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I propositionen om lärarutbildningen
är det två frågor under
nu förevarande avsnitt, som jag något
skulle vilja belysa. Det gäller dels
kapacitetsökningen i fråga om utbildningen
av folkskollärare, dels huvudmannaskapet
för den regionala akademiska
undervisningen.

Vad beträffar kapacitetsökningen i
fråga om utbildning av folkskollärare
föreslår departementschefen i propositionen
nr 68, att kapacitetsökningen
i förhållande till innevarande budgetår
skall bli tre intagningsavdelningar, och
statsutskottet accepterar förslaget. Denna
kapacitetsökning är redan, om man
tror orubbligt på de prognoser som har
framräknats, föga acceptabel. Har man
emellertid förhoppningar om att inom
en inte alltför avlägsen framtid delningstalet
på grundskolans mellan- och
högstadium skall sänkas om inte med
fem till 25, vilken siffra diskuterades
här för inte så länge sedan, så dock
med något litet tal, uppkommer ganska
säkert en svår situation, om man inte
också för kommande välbehövliga reformer
har en beredskap på lärarfronten.

I motionerna I: 714 och II: 870 före -

140 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

slås liksom av departementschefen, att
intagning på den tvååriga folkskollärarlinjen
nästkommande budgetår skall
omfatta 24 avdelningar, vilket innebär
en ökning med fem. Däremot föreslås
också i motionsparet, att det på den
fyraåriga utbildningslinjen övergångsvis
bör vara ett oförändrat antal avdelningar,
alltså sex avdelningar. Departementschefen
har här föreslagit en nedskärning
till fyra avdelningar. Uppräkningen
kan synas så obetydlig, att det
inte är mycket att tala om och att den
inte bort motivera en motion och en
reservation. Men saken har också en
i viss mån principiell sida. Det föreligger
ingen anledning att i avvaktan
på den fullständiga omläggningen av
folkskollärarutbildningen och överflyttning
av denna till lärarhögskolor redan
nu börja skära ned den viktiga utbildningslinje,
som den fyraåriga linjen har
varit och fortfarande är. Jag ber därför
att under avdelning I få yrka bifall
till reservationen nr 2 av fröken
Andersson m. fl.

Vad beträffar huvudmannaskapet för
den regionala akademiska undervisningen
vill varken departementschefen
eller utskottet överföra detta från skolöverstyrelsen
till universitetskanslersämbetet.
Utskottet vill invänta lärarutbildningssakkunnigas
förslag om den
framtida lärarutbildningen, innan ställning
tas till frågan. Dessutom hänvisar
utskottet till att universitetskanslersämbetet
kommer att genomgå en stor organisationsomvandling
och därför just nu
inte skulle vara fullt funktionsdugligt.
Ytterligare anledning till uppskov alltså.

Det torde emellertid vara både möjligt
och välbetänkt att överföra huvudmannaskapet
till universitetskanslersämbetet
redan nu. Talet om kanslersämbetets
bristande effektivitet kan säkerligen
lämnas därhän. Sakläget vad beträffar
decentraliserade akademiska ettoch
tvåbetygskurser har nyligen redovisats
i ett betänkande av 1960 års lärarutbildningssakkunniga.
Denna kart -

läggning har överlämnats i stencil till
chefen för ecklesiastikdepartementet
den 10 februari 1964. Jag ber att med
några upgifter ur detta betänkande få
belysa den decentraliserade undervisningens
nuvarande omfattning, vilken
•— som jag ser det — gör det nödvändigt
att snabbt lägga denna undervisning
under den myndighet, där den hör
hemma.

Verksamheten med decentraliserade
akademiska kurser har sin upprinnelse
i de speciella lärarutbildningsåtgärder,
som kom till stånd i samband med att
de stora barnkullarna från 1940-talet
nådde realskolestadiet mot mitten av
1950-talet. I början dominerade av skolöverstyrelsen
administrerade vidareutbildningskurser
för folkskollärare. Dessa
kurser utgör paralleller till de i egentlig
mening akademiska kurserna. Egentliga
decentraliserade akademiska kurser
har kommit till stånd främst genom
folkbildningsorganisationerna, t. ex.
TBV och Folkuniversitetet. Sedan år
1962 är dessa decentraliserade akademiska
kurser lagda under central administration
av skolöverstyrelsen, och sedan
år 1953 har statsbidrag utgått även
till akademisk utbildning per korrespondens.
Enligt tillgängliga upgifter
hade år 1963 sammanlagt 994 folkskollärare
med godkända resultat genomgått
fullständiga vidareutbildningskurser.
De av skolöverstyrelsen administrerade
akademiska kurserna hade läsåret
1962/63 samanlagt 349 deltagare. TBV:s
kurser hade samma läsår 1 265 deltagare,
av vilka 229 uppgav medlemskap
i lärarorganisation. I Folkuniversitetets
akademiska kurser i övre Norrland deltog
läsåren 1961/62 och 1962/63 sammanlagt
218 personer. Om den akademiska
korrespondensundervisningen
finns uppgifter från Hermods, enligt
vilka 986 tentamina avlagts under tiden
1953—1963. Så långt siffror.

Dessa studier på akademisk nivå, som
ägt rum och fortfarande äger rum utanför
universitetsorterna, har sålunda en

Fredagen den 22 inaj 19C4

Nr 26

141

mycket betydande omfattning, som dessutom
snabbt ökar. Hittills bar verksambeten
icke administrerats av universiteten.
Dessa har fungerat närmast som
något slags serviceorgan åt skolmyndigheter,
bildningsorganisationer, korrespondensinstitut
och andra sammanslutningar.
I den mån man bar haft kontakt
med universiteten bar denna i
främsta rummet skett på institutionsnivå,
varigenom verksamheten har fått
en tämligen oenhetlig karaktär -— konstateras
det i betänkandet — främst i
vad det gäller anlitande av lärare, fastställande
av studieplaner, kunskapskontroll
och examination.

Från universitetens sida har det därför
föreslagits, att verksamheten skall
ställas under deras administrativa ledning.
Mot detta förslag har skolöverstyrelsen
gjort vissa erinringar. Hösten
1963 bildades en samarbetsgrupp, bestående
av representanter för skolöverstyrelsen,
universitetskanslersämbetet
och universiteten, med den uttalade
uppgiften att gemensamt dryfta frågor
som rör bl. a. de decentraliserade akademiska
ett- och tvåbetygskurserna.

Man kan väl anse, att en sådan samarbetsgrupp
som den här nämnda inte
räcker helt. Vi håller faktiskt nästan på
att få ett helt decentraliserat universitet,
ett sjätte universitet före det verkliga
sjätte, ett slags skolöverstyrelsens
universitet. Allt talar för att denna omfattande
decentraliserade akademiska
undervisning snarast bör ställas under
universitetskanslerns huvudmannaskap.
Vi bör inte ha, ja inte ens misstänkas
för att ha, två slags universitetsutbildning.
Kanslersämbetet bör vara garantien
för den högsta undervisningens enhetlighet,
alldeles oavsett vad lärarutbildningssakkunniga
i det stycket kan
komma att föreslå. Redan nu är det
tydligt, att det inte föreligger något
egentligt alternativ till universitetskanslersämbetet
som huvudman för den
decentraliserade akademiska utbildningen.

Vissa frågor rörande lärarutbildning

Jag ber alltså, herr talman, att under
avdelning I få yrka bifall till reservation
nr 5 av fröken Andersson in. fl.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vi skall ju glädjande
nog få en ny lärarhögskola i Uppsala.
Tillkomsten av den är ett led i övergången
till lärarhögskolesystemet. Vi
fattade ett principbeslut i den saken
redan år 1950 och jag skulle vilja understryka
vad utskottet säger om det
riktiga i att det sker en sådan övergång
och att den genomförs smidigt
och successivt.

Vid den nya lärarhögskola som vi
nu får i Uppsala blir det emellertid inte
någon professur i praktisk pedagogik.
Det finns ju sådana professurer knutna
till lärarhögskolorna i Stockholm och
Malmö, och vid lärarhögskolan i Göteborg
kommer det att bli en professur
i praktisk pedagogik med specialpedagogik
fr. o. m. den 1 juli i år. Nu kommer
det inte att bli mer än ett 40-tal lärarkandidater
per termin i Uppsala,
men det måste ändå framhållas att behovet
av en professur i praktisk pedagogik
är stort där. Jag skulle därför
vilja yrka bifall till reservation nr 1,
i vilken det framhålles att det är väsentligt
att ett principbeslut fattas om
inrättandet av en professur i praktisk
pedagogik vid den föreslagna lärarhögskolan
i Uppsala.

Vidare skulle jag vilja säga någonting
om reservation nr 3 och börja med
vad ecklesiastikminister Edenman har
att säga i proposition nr 68 när det
gäller förbättringarna av lärarnas arbetsförhållanden.
Ecklesiastikministern
betonar vikten av att det finns en god
samverkan mellan lärare, föräldrar och
elever och att former för en sådan samverkan
har utvecklat sig under årens
lopp och att skolpsykologisk verksamhet
och skolkuratorsverksamhet har tillförts
skolväsendet, liksom specialklasser
m. m.

Ecklesiastikministern säger vidare,

142 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

att det bör uppdras åt skolöverstyrelsen
att skyndsamt undersöka vilka ytterligare
åtgärder som kan vidtas för att
skapa ett effektivt och positivt samarbete
mellan lärare, föräldrar och elever.
Som underlag för en sådan undersökning,
säger ecklesiastikministern, bör
läggas en noggrann kartläggning av rådande
disciplinförhållanden inom skolans
olika stadier och det samarbete
mellan hem och skola som faktiskt förekommer.
Ecklesiastikministern betonar
att föräldrarnas medverkan är viktig
inte bara därför att de har intresse
för barnens fostran utan också därför
att det är fråga om ett verkligt ansvar
från deras sida.

Allt detta tycker jag är riktigt, och
jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen,
att den noggranna kartläggning
som ecklesiastikministern talar om
verkligen kommer till stånd snart. Men
detta är väl ändå inte nog. Vad vi är
angelägna om är att lärarna skall få
bättre arbetsförhållanden. En minskning
av elevantalet i klasserna anses
ju härvid vara en effektiv åtgärd. Det
kan bidra till en individualisering av
undervisningen och detta skulle kunna
ske successivt genom en uppdelning av
de klasser där man har disciplinsvårigheter.

Detta är en sak som har framförts i
den motion som denna reservation bygger
på. Tanken går tillbaka på en utredning,
som gjordes av landshövding
Wagnsson. Den framlades 1961 och fick
också skolöverstyrelsens stöd. I utredningen
föreslogs att en försöksverksamhet
skulle inrättas med en tillfällig uppdelning
av klasser där disciplinsvårigheter
förekommer. Denna tanke på en
försöksverksamhet med en uppdelning
av klasser tillstyrktes av särskilda utskottet
i samband med grundskolereformen,
men den vann inte kamrarnas
bifall.

En minskning av elevantalet i klasserna
är, som här sades, ett verksamt
medel att undanröja disciplinsvårighe -

ter. Den Wagnssonska utredningen förordade
en sådan försöksverksamhet
som sammanlagt motsvarade ungefär 50
lärartjänster, och kostnaderna för den
beräknades för 200 rektorsområden. Enligt
skolöverstyrelsens beräkningar skulle
det kosta 1,1 miljon kronor. Detta förslag
är, tycker jag, fortfarande aktuellt.
Reservationen förordar alltså, att en sådan
uppdelning av klasser med disciplinsvårigheter
skall komma till stånd
och att en försöksverksamhet med särskilt
oroliga klasser inrättas snarast
möjligt.

Jag skulle också vilja anknyta till reservation
nr 4 i utskottsutlåtandet. Det
finns en grupp folkskollärare, som inte
har någon vidareutbildning men som
har en mycket omfattande pedagogisk
erfarenhet och som har upprätthållit
tjänster på högstadiet. Fråga är om
inte deras tjänster och deras arbete har
varit en förutsättning för grundskolans
genomförande. Dessa lärare känner
emellertid en viss otrygghet i sin tjänst:
de har inte fått någon ordinarie befattning
på högstadiet. Men de borde kunna
förklaras kompetenta att uppehålla
ordinarie ämneslärartjänster, eftersom
de i praktiken ju har visat sig kapabla
att bedriva undervisningen på högstadiet.

Jag vill i sammanhanget påpeka, att
ämneslärare efter åtta terminers lärarpraktik
befrias från kravet på genomgången
lärarkurs för att få ordinarie
tjänst. Reglerna för sådan befrielse måste
givetvis utformas så, att lärarnas
trygghetskrav kan tillgodoses utan att
rekryteringen till vidareutbildningskurserna
fördenskull hämmas. Därför anser
vi reservanter, att folkskollärare
utan vidareutbildning skall få ordinarie
ämneslärartjänst vid fyllda 45 år
och sedan de fullgjort tolv terminers
tjänstgöring på grundskolans högstadium.
En sådan bestämmelse skulle kunna
gälla tills vidare och under rådande
lärarbrist.

Jag vill också säga några ord om re -

Fredagen den 22 maj 1904

Nr 26

143

servation nr 5, som gäller huvudmannaskapet
för den decentraliserade akademiska
undervisningen. Herr Nordstrandh
har redan berört den saken,
och jag kan därför fatta mig mycket
kort. Utskottet har yrkat avslag på de
i ämnet väckta motionerna under hänvisning
till målinriktningen mot läraryrket.
Men även undervisningen vid
universiteten är ju i hög grad målinriktad
så till vida, att den är en lärarutbildning.
Utskottet har också hänvisat
till kanslersämbetets organisationsomvandling.
Jag tycker inte att detta
är bärande skäl för ett avvisande av
motionärernas förslag. Undervisningen
och examinationsformerna skall ju vara
likvärdiga vid de regionala en- och
tvåbetygskurserna och vid motsvarande
utbildning vid universiteten. Därför bör
den decentraliserade akademiska utbildningen,
som nu lyder under skolöverstyrelsen,
kunna överföras därifrån
till universitetskanslersämbetet, så mycket
mer som kanslersämbetet ju skall
bli ett centralt organ för all akademisk
undervisning och få förstärkta resurser.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 3, 4 och 5.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Statsutskottet har med
all rätt understrukit att den lärarbrist
som nu råder på praktiskt taget alla sektorer
inom skolväsendet är vårt allvarligaste
skolproblem. Bristen på lärare
vid gymnasiet och på grundskolans
högstadium visar att man även på experthåll
har felbedömt lärarsituationen.

Allting tyder på att man i prognoserna,
bl. a. de som lärarutbildningssakkunniga
lade fram 1962, har underskattat
svårigheterna att klara lärarbehovet.
Statsutskottet har även i år haft
att pröva förslag till olika åtgärder för
att nå en förbättring i lärarsituationen,
men jag skall inte här ta upp någon
mera ingående diskussion om dessa för -

vissa frågor rörande lärarutbildning

slag. Jag nöjer mig med att understryka
vad utskottet sagt om angelägenheten
av att skolöverstyrelsen ser till att
åtgärderna vidtas med största skyndsamhet.

I de likalydande motionerna 1:677
och 11:824, som har väckts av representanter
för olika partier och landsdelar,
har anförts en del synpunkter
på lärarutbildningen, och eftersom jag
är både motionär och reservant skall
jag be att något få beröra den frågan.

Utbildningen av folk- och småskollärare
bedrives under detta budgetår vid
de tre lärarhögskolorna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt vid ett 20-tal
seminarier. Enligt rikdagens beslut
1950 skall lärarutbildningen överföras
till lärarhögskolor, och det principbeslutet
har utskottet ansett böra omsättas
i praktisk handling snarast möjligt. Lärarutbildningssakkunniga
räknar tydligen
med ett fast behov av sex lärarhögskolor
i landet. Sedan vi fått den
nya lärarhögskolan i Uppsala den 1 juli
i år, har vi sammanlagt fyra. Vi skall
följaktligen ha ytterligare två. Dessutom
räknar man med att det skall inrättas
ett par mindre s. k. filialer i
Norrland. Kanske kan man också räkna
med en viss reserv i utbildningskapaciteten
vid ett par seminarier.

Denna organisation beräknar man
skall vara genomförd den 1 juli 1970,
och det förutsättes att planeringen av
reformen kan påbörjas omedelbart. Det
är givetvis mycket värdefullt att snart
kunna ge besked i denna fråga, eftersom
den nuvarande osäkerheten för såväl
seminarielärarna som seminarieorterna
är besvärande. Men ännu har inte
något beslut fattats om takten i avvecklingen
av seminarierna. Därvidlag anser
vi motionärer anledning föreligga att
iaktta en viss försiktighet och att skynda
långsamt, detta både med hänsyn till
osäkerheten i prognoserna och av andra
skäl.

I varje fall måste jag för egen del
säga, att jag inte är lika entusiastisk

144 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

som utskottsmajoriteten inför denna utformning.
Jag är inte heller lika övertygad
som utskottsmajoriteten om det
absolut nödvändiga i att koncentrera
lärarutbildningen till mycket stora enheter
i några få större städer i landet.
Konsekvensen blir bl. a. större svårigheter,
inte minst i universitetsstäderna,
att bemästra situationen i fråga om t. ex.
bostäder och lokaler. Samtidigt blir det
ju minskade möjligheter för ungdomarna
i en rad län att få en utbildning
av detta slag i hemlänet.

Över huvud taget, herr talman, ställer
jag mig en smula undrande inför tendenserna
i utvecklingen. Man vill koncentrera
mer och mer av den högre
yrkesutbildningen till ett fåtal orter,
trots att man samtidigt har behov av en
mycket snabb utbyggnad av denna utbildning.
Jag förmodar att vi är ense
om att en nedläggning av ett stort antal
seminarier betyder en kulturell standardsänkning
inte bara för seminarieorterna
utan också för de län där dessa
seminarier är belägna. Nu tröstar oss
utskottet med att uttrycka en förhoppning
om »att de nedlagda seminarielokalerna
så långt möjligt skall kunna komma
till sådan framtida användning, som
främjar och ligger i linje med seminarieortens
allmänt kulturella intressen».
Men mig förefaller det nog som om utskottets
uttalande på denna punkt är en
mycket svag förhoppning. Man skulle
önska att det varit mera av en stark
förvissning.

Låt mig belysa situationen med ett
enda exempel, även om det är ett problem
som inte bara gäller studenterna.
För några år sedan avlade 300—400
ungdomar studentexamen i mitt hemlän.
Detta läsår lär det ha varit ungefär
700. Det sägs att vi om tre år har ungefär
1 000 nya studenter om året. Jag
måste då fråga mig: År det rimligt att
alla dessa ungdomar plus en hel del till,
om de skall få en yrkesutbildning efter
studentexamen, måste söka sig utom länet?
Lägger man ned seminariet i Fa -

lun, har vi praktiskt taget inte någon
som helst högre utbildning i mitt hemlän.
Man kan vifta bort dessa invändningar
med att säga att utvecklingen är
ödesbestämd och ingenting att göra åt
Jag undrar om den verkligen är det —
jag måste här sätta ett stort frågetecken
i marginalen.

Jag erkänner att jag är lekman på
detta område, men även lekmännen
skall väl få yttra sig i debatten. Detta är
en ganska underlig historia med hänsyn
till att vi har, som det förefaller mig,
något motsatta tendenser. Beträffande
de akademiska kurserna på ett- och
tvåbetygsnivå är man i färd med en viss
decentralisering. Men när det gäller vad
som här har betecknats som högre yrkesutbildning
går man, såvitt jag kunnat
finna, på olika områden mot en koncentration.

Det är, herr talman, med hänsyn till
dessa förhållanden som jag har haft ett
behov av att reagera mot utskottets iver
att avveckla seminarieorganisationen.
Jag har inte blivit övertygad om att
dess avskaffande med stor brådska är
motiverat av vare sig pedagogiska eller
andra skäl. Det kan hända att man
måste vara expert för att förstå allt detta
resonemang om att vi måste ha en
koncentration framför allt till universitetsorterna
för att kunna hålla kontakt
med forskningen. Men jag måste fråga,
om det är så dåliga kommunikationsförhållanden
i vårt tekniskt utvecklade
samhälle, att inte några människor som
forskar kan dela med sig av lärdomarna
utan att alla som skall ta del av dem
skall behöva flytta till dessa centrala
orter. Jag bara hänvisar till vad som
sker i fråga om decentralisering i viss
utsträckning av den akademiska utbildningen
och frågar, om man inte skulle
kunna dra viss lärdom av detta. Om
problemet består i att man på en del
håll inte kan ha ett sådant antal läraravdelningar,
att kontakt med det praktiska
livet möjliggöres — jag skall inte
gå in på frågan om praktiktjänstgöring

Fredagen den 22 maj 19C4

Nr 26

145

— vill jag påpeka att vi har orter där
man mycket val kan klara utbildningskapaciteten
så att utbildningen inte behöver
förläggas till endast ett fåtal platser.

Jag ber slutligen att få yrka bifall
till reservation nr 2, som gäller elevintagningen
vid seminarierna under läsåret
1964/65. Av misstag har jag inte
blivit antecknad för den reservationen,
men den ligger helt i linje med den
uppfattning som jag här redovisat i fråga
om lärarsituationen och även helt
i linje med den uppfattning, som från
vårt håll hävdats beträffande planering
för en framtida sänkning av delningstalet
för klasserna.

Slutligen ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 3, som gäller försöksvisa
åtgärder i fråga om disciplinsvårigheterna.

I detta anförande instämde herrar
Boo (ep) och Jonsson (fp).

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Låt mig få framföra
några kommentarer rörande innebörden
i motionsparet 1:687 och 11:837.

Det allt överskuggande problemet för
närvarande inom vårt skolväsen är utan
tvivel lärarbristen. Den som står i aktiv
tjänst vet, vilka allvarliga och oroväckande
problem som bristen på utbildade
lärare leder till, inte minst på det
disciplinära området. Det hjälper ju
inte med aldrig så moderna hjälpmedel
och lokaler, om arbetsro inte kan skapas
i klassrummet.

Särskilt på högstadiet är lärarbristen
enorm, såsom redan framhållits under
debatten. Närmare 6 500 heltidstjänster
saknar innehavare, om man räknar med
100-procentsalternativet, d. v. s. att alla
lärare på grundskolans högstadium skall
ha akademisk examen, något som ju är
ett mål att sträva mot. I propositionen
räknas emellertid helt realistiskt med att
man i stor utsträckning måste använda
sig av vidareutbildade folkskollärare på

Vissa frågor rörande lärarutbildning

högstadiet och kanske också av folkskollärare
utan vidareutbildning. Allt talar
för att detta förhållande kommer
att bli permanent, kanske hela vår livstid
ut.

Därför har vi i vår motion velat kraftigt
understryka vikten av att alla klutar
sätts till för att ge kompletterande utbildning
åt framför allt de folkskollärare
som genom tjänstgöring på högre
stadier gjorts förtrogna med dessa stadiers
speciella problem. Jag syftar då
inte bara på terminskurser vid universitet
utan även på kvällskurser och korrespondenskurser
av olika slag.

De tankegångar jag redogjort för
framfördes senast vid en läraruppvaktning
för ecklesiastikministern i december
1963. Samtidigt framhöll man också
önskvärdheten av att denna lärargrupp
verkligen erkänns som permanent, eftersom
den ändå tydligen kommer att
bli det under en lång följd av år. Detta
har emellertid herr Källstad och andra
redan talat om, och jag vill endast understryka
att trygghet i arbetsförhållandena
måste skapas.

Så några ord om motionsparet I: 713
och 11:868, vari vi hemställt att disciplinproblemen
och andra för lugnare
arbetsförhållanden betydelsefulla frågor
måtte särskilt uppmärksammas vid
det nyligen påbörjade utredningsarbetet
rörande arbetsförhållandena inom skolan.
Dessa allvarliga problem har visserligen
uppmärksammats även i propositionen,
men jag har ändå en känsla
av — ja, jag vet — att de flesta lärare
inte möter den förståelse som de verkligen
behöver möta för att kunna sköta
sitt viktiga värv på rätt sätt.

Om en befattningshavare på exempelvis
ett barnhem säger att han eller hon
inte klarar av arbetet, därför att barnen
för varje år som går blir livligare och
arbetsammare att sköta, så är man fullt
på det klara med att befattningshavaren
måste ha hjälp. Likadant är det om en
ungdomsledare vid våra kommunala
ungdomsgårdar känner med sig och

14G Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

förklarar att han inte orkar med en så
stor grupp som tidigare: All right, säger
man, vi skall försöka ge er hjälp. Men
vågar en lärare erkänna att han eller
hon inte klarar en klass, kanske därför
att var fjärde elev har en beteenderubbning
av ganska allvarligt slag -— att så
kan vara fallet har doktor Gustav Jonssons
undersökning visat — så är opinionen
böjd att säga: Vad är det för en lärare?
Varför har vederbörande blivit
lärare, om han inte kan klara dessa
saker? Man förstår alltså en grupp men
inte en annan, lärarna.

Jag vill inte på något sätt enbart försvara
lärarna. Vi skall emellertid ha för
ögonen att det måste finnas medelmåttiga
lärare lika väl som det finns medelmåttiga
riksdagsledamöter o. s. v.
Hur många av oss riksdagsledamöter
förmår samla massorna kring oss när
vi talar? Skulle vi kräva att varje lärare
vore en toppkraft finge vi nog inte
så många lärarkandidater.

Det är inte bara lärarens fel om det
går över styr i klassen, och inte heller
är det bara elevernas fel. Nej, det är
framför allt samhällets mer öppna och
kritiska inställning till omgivningen
som överförts på barnen — vi har fått
en ny situation som få förmår bemästra.
I detta svåra läge måste skolan mer
än hittills ge läraren stöd i hans strävan
att upprätthålla arbetsro. Ett medel är,
som redan nämnts, att skapa förutsättning
för delning av klasser som är alltför
besvärliga ur disciplinsynpunkt.

Viktigt i detta sammanhang är också
— det har nämnts i propositionen på
ett mycket positivt sätt —- ett kraftigare
betonande av föräldraansvaret, inte bara
för små barn utan också för stora
barn. Det behövs alltså intensivare kontakt
mellan skola och hem och mer tid
för elevvård.

Vidare är det viktigt att måttligt stora
skolenheter skapas, ty kollektivitet och
anonymitet i större sammanhang kan
vara farligt, inte bara därför att eleven
lättare frestas att operera utan att bli

upptäckt utan framför allt därför att ett
barn behöver känna sig uppskattat, uppmärksammat
och omhändertaget. Att
skapa en sådan känsla är lättare i små
enheter. På lång sikt skulle det säkerligen
bli billigare att ha sådana mindre
enheter.

Till sist behöver vi i vår skola fortsätta
att skapa en anda av frihet och
självständighet, men en frihet och självständighet,
som verkar så, att den skapar
tolerans mot oliktänkande och respekt
för de regler, som tiderna igenom
visat sig nödvändiga för mänsklig samlevnad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna nr 1—5 under
avdelning I.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
statsutskottets föreliggande utlåtande
har vi att ta ställning till bl. a. intagningskapaciteten
vid seminarier och
högskolor samt seminarieorganisationens
framtid.

Av ecklesiastikministerns uttalande i
proposition nr 68 framgår, att han har
godtagit en nedbantning av seminarieorganisationen,
och av uttalande i statsverkspropositionen,
att vi har att emotse
en avveckling av seminarieorganisationen
i dess helhet och en övergång
till klasslärarutbildning vid lärarhögskolor.
Att en sådan målsättning sammanfaller
med av riksdagen tidigare
fattade principbeslut är riktigt och bör
följaktligen också vara ett framtidsmål.
Frågan ar dock, om vi i dagsläget
med större kraft skall aktualisera denna
målsättning. Jag och några medmotionärer
har i motionerna 1:685 och
11: 836 tagit upp bl. a. dessa frågor.

Många rent praktiska frågor kommer
enligt vårt förmenande otvivelaktigt att
uppstå genom en avveckling av seminarier
och en övergång till lärarhögskolor.
På universitets- och högskoleorterna
råder i dag på de flesta håll en besvärande
brist på lämpliga bostäder åt

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

147

de studerande, ett förhållande som inte
är rådande på seminarieorter med i
regel färre antal studerande.

Den tilltänkta krympningen av seminarieorganisationen
verkar att främst
— åtminstone i första omgången —
vända sig mot seminarier med enbart
småskollärarutbildning. Lågstadielärarutbildningen
sker i dag på ett femtontal
orter, dels på en treårig linje med
realexamen eller motsvarande kompetens
som grund, dels på en tvåårig linje
på studentexamens basis. Av tillgänglig
statistik framgår att tillströmningen
till den treåriga linjen har varit mycket
stor. Sålunda sökte år 1961 9 683
personer. År 1962 var antalet 10 555
och 1963 sökte inte mindre än 12 773
till för sistnämnda år, alltså 1963, 410
tillgängliga platser. Av de intagnas betyg
framgår att de kvalitativt tillfört
denna linje ett synnerligen gott lärarmaterial.
Att därför som nu föreslagits
skära ned intagningen till den treåriga
linjen från under innevarande läsår 17
till under kommande läsår 10 klassavdelningar
förefaller oss inte välbetänkt.
Vi menar också att rättvisekrav måste
läggas på denna fråga.

Skolreformer som redan beslutats eller
är i vardande kommer otvivelak
tigt att öppna gymnasierna för gruppet
av elever som hittills av ekonomiska,
sociala, geografiska och andra skäl ofta
i praktiken varit utestängda från gymnasieutbildning
eller i varje fall haft
mycket svårt att nå fram till en sådan.
Vi skall dock vara på det klara med att
vi ännu har en bra bit kvar innan vi nått
målet. Först när studentexamen så att
säga är var mans egendom bör ett slopande
av den treåriga utbildningslinjen
för småskollärare övervägas.

Många av de sökande till den treåriga
linjen kommer i dag från genomgången
flickskola, realskola, foklhögskola
eller grundskola, där de sökt att på alla
sätt förbereda sig för inträde på denna
linje. Det kommer, som vi motionärer
ser saken, att innebära en stor orätt -

Vissa frågor rörande lärarutbildning

visa mot desa ungdomar om denna utbildningsväg
på sikt stängs för dem.

Fackskolan är en skolform i vardande.
Så småningom kommer elever att
gå ut därifrån som enligt mitt förmenande
mycket väl skulle kunna utbildas
till småskollärare om de gjort sitt linjeval
med inriktning därpå. Nu stängs —-innan man kommit i gång — även denna
utbildningsväg för vederbörande. Vi
skall nog akta oss för att i alltför stor
utsträckning sätta upp avlagd examen
som ett av villkoren för inträde på en
utbildningslinje. Rimligare vore givetvis
att låta kvaliteten vara avgörande.

Utskottet säger i anledning av vårt
motionsyrkande att lågstadielärarna företrädesvis
bör utbildas på den treåriga
linjen så länge rekryteringen är kvalitativt
tillfredsställande, att den treåriga
linjen enligt deras uppfattning alltjämt
fyller en viktig funktion i utbildningen
av småskollärare. Trots detta, säger utskottet,
kan man inte nu se någon anledning
till att företrädesvis utbilda lärare
på sådana linjer särskilt som de tvååriga
linjerna med studentexamen som grund
dels ger en snabbare examination och
dels är en logisk konsekvens av den
allt större studentexaminationen. Om
nu de kunskaper man erhåller på lägre
utbildningsnivå är tillräckliga för att
som lågstadielärare väl fylla lärarkraven
på detta område, tycker jag, att
det är en smula slöseri med utbildning
och med våra resurser att kräva genomgången
gymnasieutbildning och studentexamen
för denna arbetsuppgift.

Utskottets tal om en snabbare examination
på den tvååriga linjen än på
den treåriga är väl knappast alldeles
hållbart som argument, eftersom utskottet
då helt bortser från att mot det år
som man spar på seminariet skall vägas
en tre- eller kanske i vissa fall
fyraårig gymnasieutbildning, som först
måste vara avklarad. Gör man denna
bedömning, är jag inte alldeles säker
på att man kommer till samma slutsats
som utskottet.

148 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

Jag kan alltså inte dela utskottets
uppfattning, även om jag är väl medveten
om att antalet studenter ökar år
efter år. Först när den nya skolan har
fått verka så länge, att studentexamen
uppenbarligen kan bli var mans egendom,
kan utskottets argumentering vara
acceptabel. Till dess bör den treåriga
utbildningslinjen hållas öppen, allra
helst som man, såvitt jag har mig bekant,
inte har någon erfarenhet av att
negativa verkningar av denna utbildningslinje
kunnat konstateras.

Utskottets uppfattning om denna utbildningslinje
är, som utskottet också
säger, enbart positiv. Jag skulle vilja
tillägga, att den första examinationen
från denna linje som bekant kommer
först i vår, om man bortser från en
mindre examination vid seminariet i
Haparanda. Man börjar alltså att avveckla
en linje, innan man har utexaminerat
från den.

En annan viktig sak i detta sammanhang
måste vara att de seminarier, som
kommer att avvecklas i en framtid, eller
vilkas utbildningslinjer kommer att
läggas om, i verkligt god tid får besked
härom. För de anställda lärarna känns
det givetvis mycket osäkert i dagens
läge. Om lärarplatser blir lediga vid seminarier
som i dag ligger i farozonen,
föreligger givetvis risken, att de sökande
inte blir de man kanske skulle önska.

Herr talman! Tillåt mig slutligen att
nämna några siffror, som talar sitt tydliga
språk. Antalet sökande till den treåriga
linjen i höst i några av de aktuella
seminarierna är följande: i Karlstad
2 200, i Jönköping 1 500, i Kalmar
1 200, i Kristianstad 1 200 och vid seminariet
i Göteborg 1 050. På var och
en av dessa platser avser man att ta
in en klassavdelning om 24 elever. Detta
innebär att det på dessa fem platser
sammanlagt är 7150 sökande till 120
tillgängliga platser. Att man bland de
elever man har att välja mellan bör
kunna finna kvalificerade sådana, väl
lämpade för lärarbanan, är uppenbart.

Siffrorna visar också vilken stor betydelse
denna utbildningsväg tillmäts av
våra ungdomar. Vi har också i motionerna
yrkat på att innan den nuvarande
bristen på klasslärare är avklarad och
utvecklingen kan överblickas, seminarieorganisationen
skall bibehållas i sin
nuvarande omfattning. Detta ligger ju
också helt i linje med vad jag anfört.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till motionerna nr 685 i
första kammaren och 836 i andra kammaren.

I detta anförande instämde herr Keijer
(fp), fröken Andersson i Strängnäs
(s) samt herrar Hamrin i Kalmar (fp),
Broberg (fp) och Levin (s).

Herr TURESSON (h) :

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Bengtssons i Landskrona yrkande.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall använda detta
tillfälle för att säga några ord med anledning
av reservation nr 4 under avdelning
I. Det gäller lärarnas trygghetsproblem.

Hur gärna jag än ser att varje enskild
människa har det ordnat så, att hon
känner trygghet i sin anställning — så
också varje lärare — kan jag inte finna
att förslaget i reservation nr 4 under
avdelning I är riktigt.

Först skall jag kanske säga, att det
är uppenbart, att de flesta lärare, om
inte alla, som tjänstgör på högstadiet
utan vidareutbildning, utför en högst
förtjänstfull gärning, men att fördenskull
rent generellt medge att lärare
som fyllt 45 år och tjänstgjort 12 terminer
på grundskolans högstadium får
ordinarie ämneslärartjänst, kan jag inte
anse vara riktigt. En bristsituation på
detta område får inte avhjälpas på så
sätt, att vi eftersätter de kvalitetskrav
på utbildningen som vi har varit överens
om här i riksdagen, både vid principbeslutet
på 1950-talet och vid beslu -

Fredagen den 22 maj 19G4

Nr 26

149

tet om grundskolan, utan den måste avhjälpas
på ett helt annat sätt. Det kan
dessutom inte vara ägnat att stimulera
lärarna att söka sig till de vidareutbildningskurser
som anordnas och som
dess bättre undan för undan utökas. Det
sägs visserligen i reservationen, att
reglerna för kompetensförklaring måste
utformas så, att de ej hämmar rekryteringen
till vidareutbildningskurserna
för folkskollärare, men jag kan inte erinra
mig att jag har hört, hur kompetensförklaringen
skulle utformas för att
garantera något sådant.

Dessutom måste man tänka på vilka
konsekvenser detta skulle föra med sig
för andra lärarkategorier. Vi har många
lärare som är utbildade för lågstadiet.
Om de nu i denna bristsituation tjänstgör
också på mellanstadiet, så skulle
de, när de fyllt 45 år och tjänstgjort
12 terminer, också rent generellt kunna
ha anspråk på att bli ordinarie lärare
på mellanstadiet utan att ha den behörighet
som vi vill att de skall ha.

Det är detta som gör att jag absolut
inte kan gå med på förslaget. Jag skulle
kunna tänka mig att det kan ordnas
genom dispensförfarande. Jag vill inte
säga att det inte skulle kunna finnas
enstaka lärare som borde kunna få bli
ordinarie, men det måste tillämpas
mycket rigoröst. Jag har starkt understrukit
tidigare, och jag gör det nu
också, att vi icke får ta en bristsituation
till intäkt för en sänkning av kvalitetskravet
på lärarna.

Även om skolan i första hand är till
för eleverna, så skulle jag i detta sammanhang
vilja säga, att jag tror att det
inte ens kan vara ett kårintresse att inte
hålla standarden hög. Det är detta som
gör att jag, även om jag såsom jag tidigare
sade är intresserad av att även lärarna
skall känna trygghet i sin gärning,
ändå inte kan stödja den reservation
som är betecknad med 4 under avdelning
I. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till motsvarande punkt i
utskottets hemställan.

Vissa frågor rörande lärarutbildning

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det föreliggande utskottutlåtandet
är ett av vittnesbörden
om att vår lärarutbildning ligger i stöpsleven.
Bakgrunden är givetvis den omdaning
som skolväsendet genomgår; den
nya skolan kräver en ny lärarutbildning.

Sedan 1960 har problemen utretts
inom 1960 års lärarutbildningssakkunniga,
som beräknar att kunna framlägga
sitt huvudbetänkande i höst. Tankegångarna
i detta betänkande har de
sakkunniga inte gjort någon hemlighet
av. Man försöker där följa vissa principer.
En sådan princip är att kunskapsinhämtandet
i de olika ämnena för
de blivande lärarna mera målmedvetet
inriktas på skolans behov än som har
varit fallet tidigare utan att därför de
vetenskapliga kraven skjuts åt sidan.

En annan princip är att den praktiska
lärarutbildningen anpassas efter skolans
nya målsättning, som kan sammanfattas
i några korta ord — elevens
personlighetsutveckling —- och dessutom
anpassas till det nya arbetssättet
i skolan. Lärarna måste få lära sig att
behärska individualiseringens metoder.
De måste kunna undervisa i en klass
med hjälp av elevernas självverksamhet.

En tredje princip är att pedagogiken
får en mer central och betydelsefull
plats än för närvarande och att den pedagogiska
forskningen knyts samman
med den praktiska lärarutbildningen
och får ge sin anda åt denna.

Denna nya utbildning, som alltså skulle
följa dessa principer, kräver emellertid
större utbildningsenheter än som
hittills har varit vanliga — jag vill
säga detta framför allt till herr Eliasson
i Sundborn. De svenska seminarierna
har utgjort ett betydelsefullt och delvis
lysande kapitel i den svenska skolans
utveckling, men i dag räcker deras
resurser inte. I den nya skolsituationen
krävs det en direkt kontakt med
universiteten, inte bara i den form som

150 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

herr Eliasson rekommenderade, att en
och annan forskare från universiteten
far ut till lärarutbildningsanstalterna
och ger lärarna och eventuellt eleverna
del av sitt kunnande, utan också en
kontakt av sådan typ, att den vetenskapliga
forskningen blir själva kärnan i utbildningsenheten.
Detta gäller inte bara
om ämnet pedagogik eller andra ämnen
som är centrala i den praktiska lärarutbildningen,
såsom t. ex. psykologi och
sociologi, utan det gäller över huvud
taget alla de ämnen, för vilka lärare utbildas.
Då all lärarutbildning bör bygga
på gymnasiekunskaper — det är en
princip som jag strax skall återkomma
till — kommer de nya lärarutbildningsanstalterna
inte längre att behöva ge
gymnasial ämnesutbildning såsom seminarierna
för närvarande gör. Seminarierna
är ett slags gymnasial skolform;
jag tänker då på de långa linjerna. Bygger
vi på studentexamen, kommer ämnesstudierna
vid lärarutbildningsanstalterna
när det gäller klasslärare att huvudsakligen
få karaktär av metodikutbildning,
som inte för varje ämne kommer
att kräva så många veckotimmar
som vi för närvarande har på de långa
linjerna vid seminarierna. Detta betyder
i sin tur att man måste ha ett mycket
större elevantal som underlag för varje
lektorstjänst. Vid de nuvarande seminarierna
skulle i de allra flesta ämnena
elevunderlaget inte räcka till för att
vi skulle kunna ha lektorstjänster över
huvud taget.

Av många skäl krävs det alltså större
enheter än vi för närvarande har. Dessutom
är det önskvärt både av praktiskpedagogiska
skäl och av principiella
skäl att de olika lärarkategorierna på
grundskolans olika stadier får utbildas
vid samma läroanstalt och delvis får gemensam
utbildning. Detta är skälen till
att man vill koncentrera utbildningen
till större enheter.

Vad herr Eliasson i Sundborn säger
om det olyckliga i en sådan centralisering
skulle från centerpartiets, d. v. s.

bondeförbundets, sida med kraft ha
sagts redan 1950. Nu har i stället centerpartiets
främste företrädare på skolområdet,
förutvarande ecklesiastikministern
Persson i Skabersjö, under många
år stått i ledningen för ett planeringsarbete,
som går i rakt motsatt riktning
till det som herr Eliasson gör sig till
tolk för. Det kan hända att det inte
därigenom blivit ödesbestämt, men hela
vårt planeringsarbete har sedan 1950
gått ut på ett fullföljande av riksdagsbeslutet
sagda år, som innebar en koncentration
av lärarutbildningen till ett
litet antal lärarhögskolor, nära knutna
till universitetsutbildningen i övrigt.

Hela processen innebär alltså att seminarierna
liksom provårsutbildningen
vid läroverken avvecklas och att lärarhögskolorna
träder in i stället. Vi har
tre lärarhögskolor färdiga eller i varje
fall under uppbyggnad, två är på väg,
i Uppsala och Umeå. Det kommer att
behövas en sjätte lärarhögskola, anknuten
till det sjätte universitetet, och dessutom
skall enligt planen finnas vissa
specialanordningar i Norrland. Herr
Eliasson har redan redogjort för dessa.

Det är klart att en sådan omställning
som det här är fråga om alltid måste
vara smärtsam. Det är smärtsamt för
den stad och kanske också för det län
som mister en läroanstalt, och jag förstår
att det är enkelt att i kammaren
uppmobilisera lokala intressen som vill
göra sig hörda i detta sammanhang. Det
är betecknande att de kammarledamöter
som instämde i herr Bengtssons i
Landskrona anförande var representanter
för städer med seminarier. Det är
smärtsamt också för de lärare som är
knutna till läroanstalterna och måste
placeras om. Det är smärtsamt också
för de ungdomar som tänkt söka sig in
vid läroanstalten i fråga. Men det bör
väl i detta sammanhang ändå understrykas
att principbeslutet om seminariernas
avveckling fattades redan 1950,
varför det som nu sker inte bör komma
som en överraskning för någon.

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

151

Däremot är det givetvis riktigt att
man bör lämna besked om avvecklingstakten
i god tid. I själva verket har den
nu föreliggande planen, som ännu inte
varit föremål för riksdagens prövning,
under hand meddelats rektorerna vid
samtliga seminarier. Lärarkårerna där
är alltså väl informerade om vad som
kan förestå.

En annan viktig sak är att övergången
göres så smärtfri som möjligt. Herr
Eliasson i Sundborn hävdade principen
att man skulle skynda långsamt, och
det må vara hänt; det beror på vad man
menar med att skynda långsamt. Men
en princip som man bör hålla fast vid
är att vi inte skall ha långsamt avtynande
institutioner, kännetecknade av
lärarflykt och pessimism, utan vi bör
såvitt möjligt fullt utnyttja kapaciteten
vid seminarierna ända till dess att avvecklingen
skall ske. Den måste ändå
ta något eller några år i anspråk, men
den bör ske så snabbt som möjligt.

Vissa strukturförändringar är erforderliga
medan vi väntar på själva avvecklingen.
I dessa strukturförändringar
ingår bl. a. en övergång från långa
utbildningslinjer till de kortare, sådana
som bygger på studentexamen. Vi kommer
inte ifrån en dylik anpassning, även
om tillströmningen, framför allt till den
treåriga småskollärarlinjen, är mycket
stor och urvalet av elever i hög grad
tillfredsställande.

Herr Bengtsson i Landskrona, som
talade för den treåriga linjens bibehållande
— Landskrona har ett folkskoleseminarium
med enbart småskollärarutbildning
och med huvudvikt på den
treåriga linjen — lade fram några siffror
som väl ändå överraskade kammaren
en smula. Han talade om att 7 150
sökande hade anmält sig till fem seminarier
med tillsammans 120 elevplatser.
Jag vet inte om herr Bengtsson i
Landskrona var medveten om att det
här rör sig om dubbelräkning; i stor
utsträckning är det samma elever som
anmält sig till alla fem seminarierna.

Vissa frågor rörande lärarutbildning

Man kanske därför får reducera antalet
sökande till sammanlagt något över
2 000. Då blir siffrorna inte så överväldigande.
Dessutom kan man fråga sig
hur många av dessa sökande som är
studenter. I varje fall är procentuella
antalet studenter som söker till den
treåriga linjen och som intas dör i
mycket kraftigt stigande. Jag skulle förmoda
att majoriteten av de elever som
tas in i år kommer att vara studenter.

Nu kan man naturligtvis rent teoretiskt
diskutera hur pass mycket som
skall krävas av en småskollärare och
om det är berättigat att helt koncentrera
småskollärarutbildningen till studentlinjen.
Jag tror att i varje fall lärarutbildningssakkunniga
ser problemet
så att den bildningsstandard en småskollärare
bör ha i det nya skolsystemet
inte får vara lägre än den som mellanstadie-
och högstadielärarna bör ha.
Mot bakgrunden därav är en akademisk
nivå önskvärd också för småskollärarna,
av vilka man visserligen inte behöver
kräva så ingående ämneskunskaper
som av speciallärare på högstadiet men
av vilka man ändå vill kräva den bildningsstandard
och den förståelse för
vetenskapliga problem som bedömes
nödvändig för en lärarkategori inom
grundskolan. De skall befatta sig med
intrikata pedagogiska problem vilka
måste ställas i vetenskaplig belysning.
Den treåriga utbildningen är alltså i
sin nuvarande form ur den synpunkten
inte helt tillfredsställande.

Nu har herr Bengtsson i Landskrona
givetvis rätt i att om man drar in de
treåriga linjerna, utestänger man från
lärarbanan vissa aspiranter, som skulle
kunna ha blivit mycket lämpliga lärare.
Men i den konkurrens om platserna
som numera förekommer blir det bara
elever med mycket hög studiekapacitet
som över huvud taget kan komma i
fråga. Dessa elever med stora studieförutsättningar
bör i eget intresse söka in
till gymnasierna i stället för till seminarierna.
På det sättet blir i själva ver -

152 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

ket ingen utestängd från småskollärarbanan
genom indragningen av de treåriga
linjerna. För min del måste jag
därför yrka avslag på motion nr 836 i
denna kammare.

Ett närbesläktat problem behandlas
i vissa andra motioner och i reservation
nr 2. Man yrkar där på att den
fyraåriga folkskollärarlinjen skall få
samma kapacitet under 1964/65 som under
innevarande år, d. v. s. man kräver
sex intagningsklasser i stället för de fyra
som Kungl. Maj :t och utskottet föreslår.

Man uttalar i sammanhanget sina bekymmer
för lärarbristen, och man uttalar
sin misstro emot de prognoser som
framställningarna här bygger på.

Kungl. Maj :ts förslag är helt i överensstämmelse
med prognoserna. Jag
kan tala om för herr Nordstrandh att
prognoserna är så utformade, att man
i själva verket har en övre gräns som
ligger 50 procent över det konstaterade
troliga behovet. Säkerhetsmarginalen
där är fullt tillfredsställande. Däremot
är i prognoserna inte hänsyn tagen till
någon framtida minskning av elevantalet
i skolklasserna. Prognoserna har
inte kunnat ta hänsyn till detta. Det
föreligger inga planer från statsmakternas
sida på ytterligare sänkning av elevantalet.
Varför, kan man fråga sig. Svaret
på det gavs under riksdagsdebatten
i onsdags. Jag skall inte upprepa vad
som då sades.

Det bör kanske tilläggas att Kungl.
Maj :t sedan gammalt har rätt att i sista
hand bestämma antalet intagningsavdelningar.
Skulle något hända, kan avgörande
alltid fattas på mycket kort
sikt.

Men jag skulle vilja fråga dem, som
står bakom reservation nr 2, vad de
egentligen avser när de kräver sex avdelningar
i stället för fyra. Ansökningstiden
för intagning till den fyraåriga
linjen utgick i april. Prövningarna äger
rum om någon vecka. Är det över huvud
taget möjligt att inleda ett nytt an -

sökningsförfarande, att göra en ny urvalsprocedur
och anställa nya prövningar?
Det skulle vara intressant att
veta vad som egentligen åsyftas.

I varje fall ber jag att få yrka avslag
på reservation nr 2.

Om jag därifrån får gå tillbaka till
reservation nr 1, så föreligger där en
egenartad situation. I reservationen begärs,
att man skall fatta ett principbeslut
om inrättande av en professur i
praktisk pedagogik vid lärarhögskolan
i Uppsala. Man menar att det skulle
vara värdefullt att ha ett sådant principbeslut.
Men utskottsmajoriteten har
precis samma uppfattning. Däri ligger
det egendomliga. Det är utskottets uppfattning
att professuren bör inrättas
så snart det över huvud taget är möjligt.
Lärarhögskolan i Uppsala startar
med vissa provisoriska anordningar —
det fick de övriga lärarhögskolorna
också göra; de hade inga professurer
i pedagogik vid starten. Det är alltså
den vanliga tågordningen man har följt.
Men det tillkommer vissa problem —
både personella och institutionella samt
i fråga om lokaler — som måste lösas
i Uppsala, innan professuren kan inrättas.
Därför måste utskottsmajoriteten
avstyrka framställningen om omedelbar
tillsättning, och det kan vi inte frångå.

Jag ber därför att få yrka avslag på
reservationen nr 1.

Därifrån ber jag få övergå till reservation
nr 5, som berör frågan om
den regionala akademiska utbildningen
och huvudmannaskapet för denna. Här
föreligger också en sådan egenartad situation,
där det inte finns några meningsmotsättningar
mellan utskottet och
reservanterna. Reservanterna önskar att
huvudmannaskapet för den regionala
akademiska utbildningen — för vilken
herr Nordstrandh här har givit en värdefull
översikt — skall överföras från
skolöverstyrelsen till universitetskanslersämbetet.
Man vill med den åtgärden
markera likvärdigheten mellan
undervisning vid universitet och un -

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26 153

dervisning vid de decentraliserade kurserna.
Man vill också åstadkomma en
samverkan som är önskvärd och som
skulle befrämjas om man hade gemensam
huvudman.

Utskottet är av samma mening, men
det pekar på att dessa decentraliserade
kurser skiljer sig från vanlig undervisning
vid universiteten genom sin »målinriktning».
Jag sätter citationstecken
omkring ordet, ty herr Källstad hade givetvis
rätt i att all undervisning vid
universitet är målinriktad; det finns
mål för all utbildning. Men här är det
fråga om speciell målinriktning, med
närmare anknytning av ämnesstudierna
till läraryrket än som är vanligt vid
universiteten. Anordningen förefaller
alltjämt universiteten främmande. Det
är av det skälet som vi kanske bör vänta
med att byta huvudman. S. k. målinriktade
lärarutbildningsstudier skall
först nu introduceras vid universitetet
i Umeå. Vi får väl se hur den plantan
kan trivas i den akademiska miljön.
Man bör kanske inte i detta sammanhang
dölja att det från akademiskt håll
varit en viss misstro och ett visst motstånd
mot de decentraliserade akademiska
kurserna. De bör kanske därför
ännu en tid vara under skolöverstyrelsens
vård. Framför allt tycker jag att
lärarutbildningssakkunnigas förslag bör
avvaktas. När detta har framlagts och
planeringen i stort kan göras, bör enligt
min mening all akademisk undervisning
ha gemensam huvudman — universitetskanslern.

Men tills vidare ber jag att få yrka
avslag på reservation nr 5.

I reservation nr 3 framförs förslag om
att man skall sätta ett nytt medel i
händerna på lärarna vid skolorna för
att komma till rätta med disciplinsvårigheter,
nämligen rätt att få dela upp
en klass med sådana svårigheter i två
klasser. Förslaget har framlagts av den
s. k. Wagnssonska utredningen. Sådant
det nu föreligger i reservationen är det
ingående specificerat: man vill ha en

Vissa frågor rörande lärarutbildning

sådan uppdelning prövad i jämnt 200
rektorsområden. Däremot är inte kostnaderna
specificerade. Man säger att
de bör »bestridas av tillgängliga medel
så långt detta är möjligt». Om så behövs
skall överskridanden få göras.
När man läser reservanternas skrivning
märker man hur generad den har varit,
som har hållit i pennan.

Nu är det fråga om ändamålsenligheten
av en sådan åtgärd. Jag vill inte
bestrida den. Det kan vara ett värdefullt
hjälpmedel. Men nog är det väl
ändå en synnerligen omständlig procedur
detta, att dela upp en klass. Ny
lärare måste anställas, och man måste
ha en ny lokal — och det är åtgärder
som i de flesta fall inte kan vidtagas
i en handvändning. Därmed har jag
inte sagt att åtgärderna skall avvisas —
allting bör alltjämt prövas — men skolöverstyrelsen
har ju fått uppdraget att
se över hela disciplinproblemet. Jag
tror att vi med gott samvete kan överlämna
åt skolöverstyrelsen att ta initiativ
på detta område. Gör överstyrelsen
detta, får vi väl återkomma till
saken. Tills vidare förefaller det att
vara ett äventyrligt experiment. Jag
yrkar avslag även på reservation nr 3.

Jag vill också säga några ord om reservation
nr 4, som behandlar ett mycket
känsligt problem. Hur skall vi behandla
de folkskollärare utan vidareutbildning,
som nu arbetar på högstadiet
och som där har varit en utomordentligt
välbehövlig tillgång och som
kanske — som någon har uttryckt det
-— har räddat enhetsskolan under övergångsskedet?
Skall de få känna den
trygghet som en ordinarie anställning
där ger? Jag har en viss sympati för
den tanken, men jag håller med fröken
Karlsson om att vi inte har rättighet
att eftersätta utbildningskravet. Den riktiga
vägen här är väl att de lärare, som
nu arbetar på högstadiet utan att ha
kompetens därför, genomgår de vidareutbildningskurser
som är anordnade
för deras räkning. Där kan de gå utan

154 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

att mista sin lön — de får visserligen
vidkännas B-avdrag, men detta kompenseras
senare av högre lön. Jag anser
att det är på denna väg man bör lösa
problemet, eventuellt i enstaka fall genom
dispensförfarande, men inte genom
att ta bort kraven på den nödvändiga
utbildningen. — Jag skall alltså
be att få yrka avslag jämväl på reservation
nr 4.

Om reservation nr 10 — den sista —
behöver jag kanske inte säga så mycket.
I den krävs ett ökat antal terminskurser
och ett ökat antal akademiska
ettbetygskurser i vissa angivna ämnen.
Det behöver i detta sammanhang bara
sägas att departementschefen här har
följt skolöverstyrelsens förslag och att
varken motionärerna eller reservanterna
har kunnat framlägga några skäl
till att just de uppräknade ämnena skall
komma i fråga och varför den föreslagna
utbildningen skall få just den inriktning
som här är föreslagen. Såvitt jag
förstår är det här fråga om en helt fri
tillyxning, och jag skall be att få yrka
avslag även på reservation nr 10.

Slutligen behandlar reservationerna
7, 8 och 9 problemet om biträde på
högt plan åt rektorerna vid lärarhögskolorna.
Man föreslår att det skall inrättas
en tjänst som biträdande rektor
vid varje lärarhögskola. Jag tror att
detta är en välbetänkt åtgärd, men vi
vet inte riktigt hur ledningen för lärarhögskolorna
skall vara anordnad.
Kungl. Maj:t har givit statsutskottet i
uppdrag att skyndsamt utreda frågan
om hur ledningen av lärarhögskolorna
lokalt sett skall vara anordnad, och
denna utredning bör, såvitt jag kan
förstå, vara klar när riksdagen sammanträder
i höst. Det finns därför ingen
annan utväg än att avvakta statskontorets
förslag. Det kan ju tänkas att det
finns bättre lösningar än prorektorer,
men det återstår att se.

Herr talman! Detta innebär att jag å
utskottets vägnar tar avstånd från yrkandena
i samtliga de tio framlagda reservationerna.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill fästa herr Arvidsons
uppmärksamhet på att han nu
yrkat avslag på ett antal reservationer
— 7, 8, 9 och 10 — som vi inte har
någon anledning att behandla i detta
avsnitt. Vi ämnar ta upp dem i det
sammanhang där de hör hemma.

Vidare vill jag varmt tacka herr Arvidson
för vad han sade under de första tio
minuterna av sitt anförande, då han
talade sig varm för pedagogiskt utbildningsarbete,
individualiseringsmetoder
o. s. v., som bäst kan utvecklas i större
enheter, såsom i lärarhögskolor. För
två dagar sedan diskuterade vi i kammaren
pedagogiskt utbildningsarbete.
Då var herr Arvidson inte lika positiv.
Det gläder mig mycket, att vi kommer
på samma linje, allteftersom tiderna
växla och skrida.

Beträffande prognoserna är vi givetvis
överens om att de inte är särskilt
tillförlitliga. Herr Arvidson säger, att
man denna gång först genom beräkningar
fått fram ett tal och sedan ökat
detta med 50 procent. Den siffra man
då får fram bygger ju på vad man trott
i utgångsläget, och jag tror inte på det
utgångsläget. Kvar står emellertid det
faktum, att så har man gjort även i
tidigare beräkningar, och ändå har det
visat sig att man i stället för att få 50
procent mer fått 50 procent mindre,
när det faktiska utfallet kommit. Det
må därför förlåtas oss motionärer, om
vi är skeptiska mot prognoserna. Detta
innebär inte att vi angriper prognosskaparna
—• det är förmodligen inte
möjligt för dem att få fram bättre
prognoser.

Vad beträffar svårigheten att kunna
organisera sex avdelningar i stället
för fyra på den fyråriga linjen vid seminarierna,
eftersom ett eventuellt bifall
till reservationen kommer så sent,
tillåter jag mig hysa den uppfattningen,
att det problemet skulle kunna lösas på
något sätt. En sådan sak kan inte
hindra motionärer att framlägga sina

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

155

förslag. Det är inte vårt fel, att beslutet
i denna fråga inte kan fattas förrän
i dag. Jag är inte pessimistisk på den
punkten.

Beträffande den regionala akademiska
undervisningen är vi tydligen överens.
Det är endast fråga om tidpunkten,
när huvudmannaskapet för denna
skall överföras från skolöverstyrelsen
till universitetskanslersämbetet. Jag
vidhåller, att det vore lämpligast och
bäst att göra det redan nu.

Till sist vill jag säga, att jag är så
långt ifrån att vara påverkad av herr
Arvidsons nuvarande attityd till seminarieorganisationen,
att jag skall be att
få yrka bifall till motion nr 836 av
herr Bengtsson i Landskrona m. fl.,
vari krävs att seminarieorganisationen
skall bibehållas i sin nuvarande form.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson i Stockholm
ville antyda lokalpatriotiska skäl
till vår kritiska inställning gentemot en
övergång från seminarier till lärarhögskolor.
Vi har inte något seminarium i
Sundborn. Däremot finns det en lärarhögskola
i Stockholm — om herr Arvidson
kan dra några slutsatser av det.
Jag var inte med i riksdagen 1950 då
riksdagen fattade detta principbeslut.
Detta beslut kan emellertid inte hindra
mig att 1964 ifrågasätta om man skall
skynda på så som utskottsmajoriteten
föreslår. Jag känner mig inte bunden
av några åsikter, varken av andras eller
av mina egna tidigare åsikter. Jag tror
att det var riktigt att inrätta en lärarhögskola.
Men om man nu skall ha en
och annan lärarhögskola — och det
har jag inte ifrågasatt —- är det då nödvändigt
för att få kontakter med forskningen
att alla lärare skall utbildas vid
lärarhögskolor? Man säger att man inte
kan behålla ens en viss del av seminarieorganisationen
med hänsyn till kontakten
med forskningen. Låt mig säga

Vissa frågor rörande lärarutbildning

än en gång, herr Arvidson: Jag är lekman
på detta område, men har inte
forskning blivit ett honnörsord, ett ord
på modet som skall användas i alla
sammanhang? Skall den omständigheten
att det behövs en och annan lektor
mera för att klara undervisningen
vid seminarier föranleda att alla elever
skall samlas på sex—sju ställen i landet
där man har universitet? Kan det vara
rimligt? Det förvånar mig verkligen att
herr Arvidson, som bör ha stark känsla
för frågan om kulturell demokrati i
detta land, förvandlar detta spörsmål
om viss spridning av lärarutbildningsanstalterna
till en fråga om lokalpatriotism.
Jag tror inte att herr Arvidsons
argumentation övertygar oss om att
man inte kan diskutera takten i avvecklingen
av seminarieorganisationen. Är
det nödvändigt, även om ett principbeslut
fattades 1950, att avveckla alla
seminarier? Kan det inte vara möjligt
att behålla en del av dem för att slippa
spränga universitetsorterna och kulturellt
utarma stora delar av landet eller
i vart fall bidra till en utveckling i
den riktningen? Man kan lägga ut akademisk
utbildning på ett- och tvåbetygsnivå
till en rad orter i landet. Det
kan man göra utan att kontakten med
forskningen hindras. Kan man inte tänka
sig att vi skulle kunna lösa problemet
att de, som går i några seminarier
i landet på andra orter än universitetsorter,
kan få del av forskningens rön
på det pedagogiska och andra områden?
Är det verkligen otänkbart att ordna
den saken?

Herr BENGTSSON i Landskrona (s)
kort genmäle:

Herr talman! I sin argumentation för
slopande av den treåriga linjen vid
småskollärarutbildningen säger herr
Arvidson bl. a. att det är så många studenter
som söker till denna linje och
att detta skulle vara en bidragande orsak
till att man nu vill slopa den ut -

156 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

bildningslinjen. Kan man verkligen använda
det som ett argument för att utestänga
så stora grupper av ungdomar
som inte haft förmånen att kunna genomgå
gymnasium och ta studenten?
Det kan ju ha varit ekonomiska omständigheter
som har gjort att dessa
ungdomar inte fått den möjligheten.

Vidare säger herr Arvidson, med
anledning av de siffror jag redovisade
rörande antalet sökande till den treåriga
linjen på fem seminarieorter, att
ett stort antal av dessa sökande är dubbelräknade.
Ja, herr Arvidson, jag kan
dela siffran på dryga 7 100 sökande på
de fem orter jag nämnde med fem och
kommer då fram till en genomsnittssiffra
per seminarium på dryga 1 400.
Om jag sedan delar denna senare siffra
med fem och sålunda räknar med
att alla söker på alla fem seminarieorterna,
då kommer jag upp till en
siffra på nära 300 vid varje seminarium,
vilket alltså är antalet sökande
som slåss om 24 platser vid ifrågavarande
seminarium. Även om jag är medveten
om att dubbelansökningar förekommer
i mycket stor utsträckning talar
ändå dessa siffror ett tydligt språk.

Dessutom säger herr Arvidson att seminarierna
i god tid har fått meddelande
om vad som skulle hända. Jag är
medveten om det principbeslut som fattades
av riksdagen 1950 på denna
punkt. Men det är väl inte mer än
ungefär två månader sedan som skolöverstyrelsen
presenterade sin preliminära
intagningsplan för seminarierna,
varför man inte kan säga att man varit
särskilt väl förberedd på seminarieorterna.

Slutligen säger herr Arvidson att om
vi har så duktiga elever, att de i seminarierna
kan konkurrera med dem
som avlagt studentexamen, vore det
bättre att de sökte sig till gymnasierna.
Det kan låta sig säga, men herr Arvidson
är nog också väl medveten om att
vi inte har ett obegränsat antal gymnasieplatser.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga denna debatt. Jag har deltagit
i behandlingen av dessa ärenden i statsutskottets
plenarsammanträde. Vad beträffar
lärarutbildningen för lågstadiet
framfördes det vid plenarsammanträdet
ingen avvikande mening från andra
avdelningen. Vid närmare övervägande
har jag kommit fram till att vi under
ett övergångsskede och intill dess
nuvarande brist på klasslärare är fylld
nog bör behålla seminarieorganisationen
i nuvarande omfattning och att således
lågstadielärarna tills vidare företrädesvis
bör utbildas på nämnda linje.
Jag kan beträffande argumenteringen
instämma i vad bl. a. herr Bengtsson
i Landskrona anfört, och jag kommer
vid voteringen att stödja motionen nr
836, till vilken här har yrkats bifall.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Enligt bestämmelserna
för riksdagsarbetet har mina motståndare
i debatten bara haft tre minuter
på sig för att utveckla sina tankar, och
det finns därför från min sida inte så
mycket att ta fasta på eller bemöta.

Jag vill bara till herr Nordstrandh
vad beträffar prognoserna säga att enligt
de föreliggande siffrorna skall lärarbristen
vara övervunnen under 1960-talet i alla ämnen på alla stadier och
i alla skolformer, bortsett från vissa
besvärliga områden, framför allt matematik,
fysik och kemi. Vi har en utomordentligt
allvarlig lärarbrist för dagen,
men alla siffror ger vid handen att den
mycket snabbt kommer att övervinnas.
Den lärarbrist vi har i dag får inte föranleda
panikartade åtgärder.

Det skulle vara intressant att få ägna
en längre debatt åt de problem som
herr Eliasson i Sundborn tagit upp,
nämligen frågan om landsortens kulturaktivitet
och problemet om utarmningsliotet
där. Han har verkligen rätt i att
jag är ivrig anhängare av att standarden
runtom i vårt land i kulturellt och

Fredagen den 22 maj 1904

Nr 26

157

konstnärligt avseende inte bara måste
bibehållas utan även höjas. Men ifrån
ett sådant önskemål och till att avstå
från att inrätta ändamålsenliga lärarutbildningsanstalter
är i varje fall ett
långt steg. Herr Eliasson förklarade sig
ödmjukt bara vara lekman på detta område,
och det är vi nog allesammans
i viss mån. Men när han talade om
forskningen såsom ett slags honnörsord,
är han väl ändå inne på fel spår.
Vi bygger upp hela vår skolreform, och
vi vill bygga upp den nya skolans arbete
på kontakter med forskningen, med
den allmänna forskningen på vilkens
grund skolan skall vila, med den pedagogiska,
psykologiska och sociologiska
forskningen som bör stå i centrum
för lärarutbildningen. En lärare skall
alltså ha även teoretiska insikter i den
problematik som föreligger när skolans
framstegsarbete diskuteras. Vad menas
med framsteg på skolans område, på
det pedagogiska området? — den frågan
besvarar man inte utan att vara insatt
i det vetenskapliga betraktelsesättet
då det gäller dessa problem.

Detta är anledningen till att alla dessa
små utbildningsenheter runtom i landet
inte kan bibehållas, utan att lärarutbildningen
i dess praktiska del måste
koncentreras till universitetsorterna och
till närheten av den akademiska forskningen.
Därtill kommer att det rent
praktiskt sett är omöjligt att i det nya
läget, med utbildning enbart av studenter,
förlägga utbildningen till så många
små enheter som de nuvarande seminarierna
utgör.

Till de två senaste talarna, herr
Bengtsson i Landskrona och herr Kelander,
som var inne på samma problem,
vill jag bara säga att ett bibehållande
av den nuvarande omfattningen
av utbildningen, speciellt när det gäller
de långa utbildningslinjerna för
klasslärare, skulle direkt strida mot de
beräkningar som gjorts av lärarutbildningssakkunniga,
inom skolöverstyrelsen
och inom departementet. Alla des -

Vissa frågor rörande lärarutbildning

sa tre instanser har arbetat på var sin
front men kommit till ett gemensamt
resultat. Hela planeringsarbetet skulle
ramla ihop, om riksdagen skulle fatta
ett sådant beslut som herr Bengtsson i
Landskrona och herr Nelander önskade.

Vidare vill jag bara säga till herr
Bengtsson i Landskrona att inskränkningen
av antalet intagningsplatser vid
vissa utbildningslinjer inte är detsamma
som en avveckling. Det är sålunda
inte någon avveckling som till hösten
skall inledas i Landskrona. Avvecklingsprogrammet
får riksdagen senare tillfälle
att ta ställning till.

Slutligen skulle jag gärna vilja med
herr Bengtsson i Landskrona diskutera
problemet om huruvida några elever
verkligen blir utestängda genom de inskränkningar
som kommer att ske. Det
är i varje fall mycket få äldre elever,
som inte står sig i konkurrensen och
som inte lämpligen i stället kunde välja
gymnasiet. För det överväldigande
flertalet av dem som för närvarande tas
in vid de långa utbildningslinjerna gäller
att de skulle ha haft större användning
för sitt studieintresse och sin studiekapacitet
genom att söka sig till
gymnasierna i stället för till gymnasiala
utbildningsformer vid seminarierna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Även jag skall bara använda
den tid som står till förfogande
för ett kort genmäle.

Vad beträffar herr Kelanders inlägg
här från talarstolen är det verkligen
oroande att man på så lösa boliner plötsligt
ändrar mening i en fråga som är
av den utomordentligt allvarliga art som
den nu föreliggande frågan.

Det är ganska naturligt att några delade
meningar inte kommit till uttryck
inom avdelningen, eftersom man där
hade tillfälle att ingående ta del av de
siffror och prognoser som ligger till
grund för förslaget. En annan sak är
att det i princip kan råda delade me -

158 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

ningar om huruvida det bör finnas lärarhögskolor
eller seminarier. Men riksdagen
har ju haft fjorton år på sig att
överväga den frågan. Min gamle vän
Gunnar Helén, som jag i dag saknar i
hans bänk, och jag har haft ett decenniums
debatt om införandet av lärarhögskolor
här i landet, och jag har år
efter år fått ta emot kritik för att det
har gått alldeles för långsamt med inrättandet
av lärarhögskolor och för att
dessa skolors kapacitet inte har utbyggts
i den takt som varit önskvärd.
Hela tiden har det varit avsikten att
seminarierna skall successivt avvecklas
i samma takt.

Det är alltså, ärade kammarledamöter,
omöjligt att i dag fatta något beslut
om att ingenting skall förändras på seminarieområdet,
utan att man samtidigt
drar ett streck över hela den politik
som under ett och ett halvt decennium
förts när det gäller uppbyggnaden av
lärarhögskolor.

Däremot vill jag tala om för herr
Eliasson i Sundborn att jag betydligt
bättre förstår hans sätt att argumentera.
Det är inte fråga om någon panik
när det gäller att avskaffa seminarierna.
Det kommer att gå relativt långsamt
år för år, och riksdagen kommer varje
år att få ta ställning till de siffror på
vilka avvecklandet av seminarieorganisationen
baseras. Att ta både—och,
som herr Nelander här velat göra gällande
att man skulle kunna, är emellertid
omöjligt, såvida man inte har en
annan avsikt, nämligen att medvetet
skapa ett läraröverskott på klasslärarsidan,
något som i varje fall ansvariga
myndigheter inte gärna kan medverka
till.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Sundbom (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig ännu
kortare än herr statsrådet. Jag vill bara
förklara för hem Arvidson — för att det
inte skall vålla några missförstånd i

fortsättningen — att jag självfallet inte
har vänt mig mot behovet av forskning.
Den anser jag vara mycket viktig. Det
är bara fråga om hur man skall kunna
förmedla rönen av forskningen — erfarenheterna
och lärdomarna — till de
blivande lärarna. Om det är nödvändigt
att samla alla som utbildar sig till lärare
på några få universitetsorter där forskning
bedrivs är ett helt annat problem.
Jag kan upplysa herr Arvidson om att
jag även på den punkten är litet rabulistisk.
Han tycks vara övertygad om
att det samband som nu råder mellan
forskning och lärartjänstgöring — om
jag får uttrycka mig så —• är det riktiga.
Jag undrar verkligen om det innebär
ett effektivt utnyttjande av våra
forskare, och jag betvivlar att alla duktiga
forskare är pedagoger. Det är emellertid
en annan historia.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr statsrådet har gett besked om att
riksdagen skall få pröva denna fråga
och att avvecklingen skall ske försiktigt
och utan panik. Eftersom vi har fattat
ett principbeslut för 14 år sedan och
utskottet nu har förklarat att det skall
förverkligas, hoppas jag att ecklesiastikministern
är beredd att låta oss ta ställning
till de närmare principerna år
1966. Jag tror emellertid att det är värdefullt
att vi, innan vi tar sista steget,
verkligen får resonera igenom frågan
om det är nödvändigt att all seminarieutbildning
förs över till lärarhögskolor.
Det är en diskussion om den saken jag
har velat bidra till att väcka.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag skall bara begagna
någon minut för att till protokollet få
antecknat att det stora problem som
herr Eliasson i Sundborn berörde i sin
replik är av den arten att det skulle
behövas mycket lång tid för att diskutera
det. Han har emellertid i sin replik
helt missförstått vad jag tidigare har
anfört om sambandet mellan forskning
och pedagogik. Någonting i den stilen

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

159

har jag aldrig sagt. Utan att nu gå in på
någon debatt därom ville jag bara konstatera
detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. I mom.

3) i utskottets utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 73 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vissa frågor rörande lärarutbildning

Mom. 6

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:685 och 11:836 i motsvarande
del; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Landskrona begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. I mom.

6) i utskottets utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 685 och II: 836 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 99 ja
och 95 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 685 och II: 836 i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Landskrona begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

160 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Vissa frågor rörande lärarutbildning

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. I mom.

7) i utskottets utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 685 och II: 836 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 98
ja och 93 nej, varjämte 19 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. I mom.

8) i utskottets utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 82
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 12

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. I mom.

12) i utskottets utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av fröken Andersson
m. fl.

Fredagen den 22 maj 19C4

Nr 26 161

apparat verkställdes. Därvid avgavs 109
ja och 98 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. I mom.

13) i utskottets utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Axel Johannes
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 166 ja och 38 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 14

Utskottets hemställan bifölls.

6—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar

Mom. 15

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. I mom.
15) i utskottets utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 136 ja och
70 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 16—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

II. Anslagsberäkningar för budgetåret

1964/65

Punkten 1

Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (proposition nr 68,
punkt 1, s. 61—67) föreslagit riksdagen

162 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar

att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lärarhögskolan i Stockholm,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för lärarhögskolan i Stockholm, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65, dels ock till Lärarhögskolan i
Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 10 050 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Svanström
(1:489) och den andra inom andra
kammaren av herrar Nilsson i Tvärålund
och Boo (11:600);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Stenberg in. fl. (I: 714) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordstrandh (II: 870), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta om inrättande av en
tjänst som biträdande rektor i ABp 27
vid lärarhögskolan i Stockholm.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:489 och 11:600 samt 1:714 och
II: 870, sistnämnda båda motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lärarhögskolan i Stockholm,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lärarhögskolan
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

c) till Lärarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 10 050 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Per Petersson och

Staxäng, fröken Karlsson samt herr
Källstad, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 714 och II: 870,
såvitt nu var i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 489 och II: 600,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lärarhögskolan i Stockholm,
som föranleddes av vad reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för lärarhögskolan i Stockholm,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

c) till Lärarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 10 050 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag kan meddela kammarens
ledamöter att jag skall fatta mig
så kort att det faktiskt inte lönar sig att
lämna kammaren.

I år har skolöverstyrelsen i sina petita
i likhet med tidigare år föreslagit
inrättande av biträdande rektorstjänster
vid lärarhögskolorna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Behovet av dessa tjänster
är så väl dokumenterat att man inte
kan godta det skäl för avslag som statsutskottet
anfört, nämligen att statskontoret
skall göra en översyn av lärarhögskolans
ledning i framtiden. Och till
dess att den översynen gjorts behövs i
varje fall dessa tjänster. Jag är säker på
att de även behövs i framtiden.

Departementschefen har visserligen
räknat upp beloppen för tillfällig hjälp
med 1 000 kronor, men det är ändå inte
lätt för rektorerna att få de personer de
behöver. Man måste också ha kontinuitet
i detta arbete, så att rektorerna kan
ägna sig helt åt sin betydelsefulla pedagogiska
gärning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag

Nr 26

163

Fredagen den 22 maj 1961

att f& yrka bifall till reservation 7 under
avdelning II, p. 1.

Om kammarens ledamöter där följer
mig och reservationen, kan jag räkna
med att de kommer att göra det också
beträffande reservationerna 8 och 9,
som gäller följdkostnaderna av ett bifall
till reservation 7. Jag får kanske återkomma
med yrkande rörande sistnämnda
reservationer.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Under denna punkt i
utskottsutlåtandet redovisas två likalydande
motioner, vari jag och några
partikamrater föreslår inrättande av en
personlig professur för docenten Ingvar
Johannesson i praktisk pedagogik med
särskild inriktning på ungdomsarbetets
metodik vid lärarhögskolan i Stockholm.
Vi har ansett det angeläget att
den målforskning rörande fritidspedagogikens
utformning och innehåll som
nu bedrivs tillförsäkras en enhetlig ledning.
Detta skulle därtill betyda att den
forskning på området, som nu med stora
ekonomiska uppoffringar bedrivs av
många studerande, skulle få ett värdefullt
stöd. Vidare är det angeläget att
ungdomsarbetets status fastställs genom
att högre undervisning kommer till
stånd med särskild inriktning på ungdomsarbetets
metodik. Härvidlag skiljer
sig denna forskning från den som bedrivs
med inriktning på skolan — och
som vi nyss voterat om — genom bl. a.
metodiska frågeställningar.

Docenten Ingvar Johannesson har under
en följd av år nära följt det frivilliga
ungdomsarbetet. Bl. a. har han under
senare år lett ett seminarium i ungdomsarbetets
metodik, som tillkommit i
samarbete mellan lärarhögskolan och
vissa ungdomsorganisationer efter initiativ
från skolöverstyrelsen. Han vore
säkerligen mycket skickad för den ifrågasatta
uppgiften.

Utskottet har i sitt utlåtande över
motionerna anfört: »Ehuru utskottet

finner skäl tala för att en sådan pro -

Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar

fessur bör komma till stånd vid exempelvis
lärarhögskolan i Stockholm torde
det närmast böra ankomma på skolöverstyrelsen
att taga initiativ i frågan
efter avvägning mot andra för lärarhögskolorna
angelägna önskemål.» Jag vill,
herr talman, understryka önskvärdheten
av att detta positiva uttalande av utskottet
beaktas, så att det snarast möjligt
kan bli resultat av den aktuella
framställningen.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag är den enda folkpartisten
i statsutskottet som anslutit
mig till reservation 7, men jag hoppas
att jag vid omröstningen inte blir den
enda från folkpartiet som stöder reservationen.

Jag skulle inte ha biträtt reservationen
om jag inte visste att statsutskottet
förra året uttalade att det är angeläget
att Kungl. Maj:t överväger möjligheterna
att föreslå en mera permanent avlastning
av rektorernas arbetsbörda. Jag
vill särskilt trycka på orden »permanent
avlastning». Det blir ingen permanent
avlastning om man som hittills
nöjer sig med provisorisk medelsanvisning
för tjänster av arvodeskaraktär,
utan det är nödvändigt att inrätta tjänster
som biträdande rektor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
7 under avdelning II av fröken
Andersson m. fl.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har tidigare — kanske
genom ett missförstånd — redan
yrkat bifall till utskottets hemställan
under nu föreliggande punkter. Jag behöver
inte upprepa vad jag förut sagt
i fråga om biträdande rektorer vid lärarhögskolorna.
Statskontoret har fått i
uppdrag att skyndsamt utreda denna
fråga och framlägga förslag till dess lösande,
och det finns all anledning att
avvakta dess förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

164 Nr 26

Fredagen den 22 niaj 1964

Särskilda lärarutbildningsåtgärder

fall till utskottets hemställan i samtliga
punkter under avdelning II.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Karlsson begärde emellertid Votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. II punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 112,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 145 ja och
62 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Särskilda lärarutbildningsåtgärder

Kungl. Maj :t hade (punkt 23, s. 97—•
103) föreslagit riksdagen att dels be -

myndiga Klingl. Maj :t att vidtaga den
ändring i personalförteckningen för tekniska
högskolan i Stockholm, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit,
dels till Särskilda lärarutbildningsåtgärder
för budgetåret 1964/65
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 5 590 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av fröken Stenberg
in. fl. (I: 714) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordstrandh
(11:870), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att till Särskilda lärarutbildningsåtgärder
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 6 061 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tekniska
högskolan i Stockholm, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit; 2.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:714 och 11:870, såvitt
nu var i fråga, till Särskilda lärarutbildningsåtgärder
för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
5 590 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Per Jacobsson, Kiillqvist,
Per Petersson, Sundin, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka, Eliasson i Sundborn
och Svensson i Ljungskile, fröken
Karlsson samt herrar Nelander och
Källstad, vilka ansett att utskottet under
2. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 714 och II: 870, såvitt nu var i fråga,
till Särskilda lärarutbildningsåtgärder
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 5 870 000 kr.

Fredagen den 22 maj 1904

Nr 26

105

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NORDSTRAND!! (h):

Herr talman! Beträffande de särskilda
lärarutbildningsåtgärder, som behandlas
under punkten 23, föreslås i
inotionsparet 1:714 och 11:870, att de
cirka 2 000 folkskollärare, som för närvarande
tjänstgör på högstadiet, snarast
möjligt bör beredas möjlighet att genom
vidareutbildning vinna behörighet för
ordinarie ämneslärartjänst. Motionärerna
anser det felaktigt, att dessa folkskollärare
trots en utomordentligt väl
vitsordad tjänstgöring på högstadiet
utan vidare skall kunna utnämnas till
ordinarie ämneslärare. Motionärerna
vill i stället ge dessa lärare ökade möjligheter
att genomgå vidareutbildning.

Den ökade utbildning av denna kategori
av ämneslärare, som skulle bli
följden av en sådan åtgärd, skulle före
1970 rymmas inom ramen för den s. k.
40-procentsregeln för vidareutbildade
folkskollärare med tjänstgöring på högstadiet.
Spekulerar man vidare över att
på något sätt införa en minskning av
delningstalet för klassantalet, blir läget
ännu bättre. Motionärerna har föreslagit
enterminskurser i ett antal ämnen
och ytterligare sex regionala akademiska
ettbetygskurser.

Utskottet framhåller, att »i motionerna
har icke redovisats några skäl varför
ytterligare kurser med just den inriktning
som i motionerna omnämnes
erfordras». Denna karakteristik är i
viss mån riktig, men jag och mina medinotionärer
har försökt göra en bedömning
av i vilka ämnen det största behovet
föreligger och vad de som har
högstadietjänstgöring är mest intresserade
av.

Det är sådana överväganden som
gjort, att vi kommit fram till de förslag
som föreligger på denna punkt. Det är
möjligt att bedömningen kan komma att
ändras något, när vi får tillgång till
säkrare uppgifter.

Särskilda lärarutbildningsåtgärder

När det gäller de akademiska kurserna,
har vi inte föreslagit, att ettbetygskurser
skall anordnas i några angivna
ämnen, utan anser, att undervisningen
skall bedrivas inom de ämnen, som det
visar sig vara störst behov av.

Reservation 10 under avdelning II vid
punkten 23 av fröken Andersson m. fl.
tar visserligen icke helt men dock i någon
mån hänsyn till de synpunkter och
förslag, som framförts i det tidigare
nämnda motionsparet. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservation 10.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har redan tidigare
haft tillfälle att karakterisera den motion
som ligger till grund för reservationen
såsom en fri tillyxning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. II punkten
23 :o) mom. 2) i utskottets utlåtande
nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

166 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

servationen 10) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 97
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 24 och 25

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Organisationen av polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående organisationen av polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Majd (bilaga 13, punkt 56) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1964/65 beräkna till Kostnader för omorganisation
av polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet m. in. ett förslagsanslag
av 315 000 000 kr., varav
37 000 000 kr. att avräknas mot autoinobilskattemedlen.
Vidare hade Kungl.
Maj d i nämnda proposition (bilaga 4,
punkterna 14 och 15) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för samma budgetår
beräkna till Riksåklagarämbetet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 539 000 kr.
och till Riksåklagarämbetet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 29 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Majd i pro -

positionen nr 100, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 6 mars
1964, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för a) organisationen
in. m. av rikspolisstyrelsen
samt det regionala och lokala polisväsendet
in. m., b) omorganisation av
riksåklagarämbetet samt organisationen
in. in. av åklagarväsendet i övrigt, c)
organisationen m. in. av exekutionsväsendet,
d) övertagande fr. o. in. den 1
januari 1965 av ansvaret för förvaringen
av häktade och organisationen m. in.
härför samt e) organisationen in. in.
fr. o. m. den 1 juli 1964 av den kriminaltekniska
laboratorieverksamheten;

dels godkänna en i nämnda statsrådsprotokoll
redovisad överenskommelse
den 5 mars 1964 angående anställningsoch
avlöningsvillkor m. m. för personal
inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. in.;

dels godkänna övriga av departementschefen
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t a) att
vidta av förslagen betingade ändringar
i avlönings- och pensionsförfattningar,
som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut, b) att meddela de föreskrifter
och vidta de åtgärder i övrigt, som
erfordrades för genomförande av de
framlagda förslagen, ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser
samt c) att i huvudsaklig överensstämmelse
med de av departementschefen
angivna grunderna och riktlinjerna för
lönegradsplacering m. m. vidta de ytterligare
åtgärder, som kunde visa sig
erforderliga för genomförandet av omorganisationen
av polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet m. in., såsom att
med personalorganisationerna träffa
överenskommelser och utfärda härav
föranledda bestämmelser och andra föreskrifter; dels

bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen för -

Fredagen den 22 maj 1904

Nr 26

167

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

ordat fastställa personalförteckning för
rikspolisstyrelsen och den lokala polisorganisationen,
ändra personalförteckningen
för länsstyrelserna och för riksåklagarämbetet,
fastställa personalförteckning
för övriga åklagarmyndigheter
och för den lokala exekutionsorganisationen,
ändra personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna samt fastställa
personalförteckning för statens kriminaltekniska
laboratorium;

dels för tillämpning tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1964/65 godkänna
av departementschefen förordade avlöningsstater
för rikspolisstyrelsen, den
lokala polisorganisationen, riksåklagarämbetet,
övriga åklagarmyndigheter,
den lokala exekutionsorganisationen
samt statens kriminaltekniska laboratorium
;

dels under elfte huvudtiteln för budgetåret
1964/65 anvisa 1) till Rikspolisstyrelsen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 8 700 000 kr., varav 340 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen;
2) till Rikspolisstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 3 000 000 kr., varav
90 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
3) till Rikspolisstyrelsen:
Utrustning ett reservationsanslag
av 600 000 kr.; 4) till Polisverket: Inköp
av motorfordon m. in. ett reservationsanslag
av 13 500 000 kr., varav
4 500 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
5) till Polisverket: Underhåll
och drift av motorfordon m. in.
ett förslagsanslag av 7 500 000 kr., varav
2 300 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
6) till Polisverket:
Särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av spioneri m. m. ett
förslagsanslag av 10 000 000 kr.; 7) till
Polisverket: Diverse utgifter ett förslagsanslag
av 1 500 000 kr.; 8) till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 164 000 000 kr., varav
37 700 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
9) till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 20 000 000 kr., varav 4 600 000

kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
10) till Lokala polisorganisationen:
Utrustning ett reservationsanslag
av 4 500 000 kr., varav 1 000 000
kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
11) till Lokala exekutionsorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 28 000 000 kr.; 12) till Lokala
exekutionsorganisationen: Omkostna der

ett förslagsanslag av 4 300 000 kr.;
13) till Lokala exekutionsorganisationen:
Utrustning ett reservationsanslag
av 3 900 000 kr.; 14) till Statens kriminaltekniska
laboratorium: Avlöningar

ett förslagsanslag av 1 600 000 kr.; 15)
till Statens kriminaltekniska laboratorium:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 125 000 kr.; 16) till Statens kriminaltekniska
laboratorium: Utrustning ett
reservationsanslag av 700 000 kr.;

dels under andra huvudtiteln för budgetåret
1964/65 anvisa 1) till Riksåklagarämbetet:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 033 000 kr.; 2) till Riksåklagarämbetet:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 150 000 kr.; 3) till Övriga åklagarmyndigheter:
Avlöningar ett för slagsanslag

av 16 000 000 kr.; 4) till Övriga
åklagarmyndigheter: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 600 000 kr.; 5)
till Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning
ett reservationsanslag av 1 300 000
kr.;

dels såvitt anginge de omorganiserade
verksamhetsgrenarna gemensamt under
elfte huvudtiteln för budgetåret
1964/65 anvisa till Vissa övergångskostnader
i anledning av förstatligandet av
polisväsendet in. m. ett förslagsanslag
av 3 000 000 kr. och till Täckning av
merkostnader i samband med omorganisationen
av polisväsendet in. m. ett
förslagsanslag av 20 000 000 kr., varav
1 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; dels

ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåret 1964/65 medge av reformerna
föranledda överskridanden av
maximerade anslagsposter under förslagsanslag.

168 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Billman m. fl. (1:192) och den
andra inom andra kammaren av herr
Berglund in. fl. (11:235);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Virgin (I: 534)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Bohman och Ringaby (II:
652);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson m. fl. (I: 747) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Norderön m. fl. (11:919),
i vilka hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Jämtlands län måtte utgöra ett
särskilt länsåklagardistrikt;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lennart Geijer och Hernelius
(1:776) och den andra inom andra
kammaren av fru Kristensson m. fl.
(II: 952);

dels en inom andra kammaren av
herr Lassinantti väckt motion (II: 953);

dels en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (11:954), i
vilken hemställts att riksdagen i samband
med förevarande proposition måtte
besluta att länspolischefen skulle ha
sitt tjänsterum förlagt till den i residensstaden
förlagda polisstyrkan;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Svensson i Va och Rask väckt
motion (II: 955), i vilken, såvitt den
hänvisats till statsutskottet, hemställts
att riksdagen vid sin behandling av förevarande
proposition måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att polispersonal
inom sådan bevakningsgrupp, som
förutsattes ingå i den nya polisorganisationen,
i viss utsträckning måtte erhålla
stationering och tjänstgöring på

mindre orter utanför bevakningsgruppernas
huvudorter i syfte att befrämja
lokalkännedom och kontakt med allmänheten.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte godkänna de
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 6
mars 1964 förordade riktlinjerna för organisationen
m. in. av rikspolisstyrelsen
;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen 11:954 godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna
för organisationen in. m. av det regionala
polisväsendet;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 11:953 och 11:955, sistnämnda
motion såvitt nu var i fråga,
godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för organisationen
m. m. av det lokala polisväsendet;

IV. att riksdagen måtte godkänna de
av departementschefen förordade riktlinjerna
för omorganisationen av riksåklagarämbetet; V.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 747 och II: 919 godkänna
de av departementschefen förordade
riktlinjerna för organisationen av det
regionala åklagarväsendet;

VI. att riksdagen måtte godkänna de
av departementschefen förordade riktlinjerna
för

a) organisationen in. m. av åklagarväsendet
i övrigt;

b) organisationen m. in. av exekutionsväsendet; c)

övertagande fr. o. m. den 1 januari
1965 av ansvaret för förvaringen av häktade
och organisationen m. m. härför;

d) organisationen m. m. fr. o. m. den
1 juli 1964 av den kriminaltekniska laboratorieverksamheten
;

VII. att riksdagen måtte

a) godkänna den av departementschefen
redovisade överenskommelsen den

Fredagen den 22 maj 1904

Nr 26

169

Organisationen av

5 mars 1964 angående anställnings- och
avlöningsvillkor in. m. för personal
inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. in.;

b) godkänna övriga av departementschefen
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
av förslagen betingade ändringar i avlönings-
och pensionsförfattningar, som
utfärdats med stöd av riksdagens beslut; d)

bemyndiga Kungl. Maj it att meddela
de föreskrifter och vidta de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för
genomförande av de framlagda förslagen,
samt meddela erforderliga övergångsbestämmelser; e)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med de av
departementschefen angivna grunderna
och riktlinjerna för lönegradsplacering
m. m. vidta de ytterligare åtgärder,
som kunde visa sig erforderliga för genomförandet
av omorganisationen avpolis-,
åklagar- och exekutionsväsendet
in. m., såsom att med personalorganisationerna
träffa överenskommelser och
utfärda därav föranledda bestämmelser
och andra föreskrifter;

VIII. att riksdagen måtte såvitt särskilt
anginge polisväsendet

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
fastställa personalförteckning för
rikspolisstyrelsen;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 192
och 11:235 samt 1:534 och 11:652, de
två sistnämnda motionerna såvitt nu
var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med vad departementschefen
förordat fastställa personalförteckning
för den lokala polisorganisationen;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att i överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat vidta ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna;

d) för tillämpning tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65 godkänna i utskot6*—Andra
kammarens protokoll 196b. Nr

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

tets hemställan intagna avlöningsstater
för

1) rikspolisstyrelsen;

2) den lokala polisorganisationen;

e) för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa

1) till Rikspolisstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 8 700 000 kr., varav
340 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; 2)

till Rikspolisstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 3 000 000 kr.,
varav 90 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; 3)

till Rikspolisstyrelsen: Utrustning
ett reservationsanslag av 600 000 kr.;

4) till Polisverket: Inköp av motorfordon
m. m. ett reservationsanslag av
13 500 000 kr., varav 4 500 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen;

5) till Polisverket: Underhåll och
drift av motorfordon m. m. ett förslagsanslag
av 7 500 000 kr., varav 2 300 000
kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; 6)

till Polisverket: Särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande
av spioneri in. m. ett förslagsanslag
av 10 000 000 kr.;

7) till Polisverket: Diverse utgifter
ett förslagsanslag av 1 500 000 kr.;

8) till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
164 000 000 kr., varav 37 700 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen;

9) till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
20 000 000 kr., varav 4 600 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

10) till Lokala polisorganisationen:
Utrustning ett reservationsanslag av
4 500 000 kr., varav 1 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

IX. att riksdagen måtte såvitt särskilt
anginge åklagarväsendet

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen förordat 1)

vidta ändringar i personalförteckningen
för riksåklagarämbetet;

170 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

2) fastställa personalförteckning för
övriga åklagarmyndigheter;

b) besluta att motionerna 1:776 och
II: 952 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

c) för tillämpning tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65 godkänna i utskottets
hemställan intagna avlöningsstater
för

1) riksåklagarämbetet;

2) övriga åklagarmyndigheter;

d) för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under andra huvudtiteln anvisa 1)

till Riksåklagarämbetet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 033 000 kr.;

2) till Riksåklagarämbetet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 150 000 kr.;

3) till Övriga åklagarmyndigheter:
Avlöningar ett förslagsanslag av
16 000 000 kr.;

4) till övriga åklagarmyndigheter:
Omkostnader ett förslagsanslag av
1 600 000 kr.;

5) till Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning
ett reservationsanslag av
1 300 000 kr.;

X. att riksdagen måtte såvitt särskilt
anginge exekutionsväsendet

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
fastställa personalförteckning för
den lokala exekutionsorganisationen;

b) för tillämpning tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65 godkänna i
utskottets hemställan intagen avlöningsstat
för den lokala exekutionsorganisationen; c)

för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa

1) till Lokala exekutionsorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
28 000 000 kr.;

2) till Lokala exekutionsorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
4 300 000 kr.;

3) till Lokala exekutionsorganisationen:
Utrustning ett reservationsanslag
av 3 900 000 kr.;

XI. att riksdagen måtte såvitt särskilt

anginge häktesorganisationen bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta de ändringar
i personalförteckningen för fångvårdsanstalterna
som föranleddes av vad departementschefen
förordat;

XII. att riksdagen måtte såvitt särskilt
anginge den kriminaltekniska laboratorieverksamheten a)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
fastställa personalförteckning för
.statens kriminaltekniska laboratorium;

b) för tillämpning tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65 godkänna i utskottets
hemställan intagen avlöningsstat för
statens kriminaltekniska laboratorium;

c) för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa 1)

till Statens kriminaltekniska laboratorium:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 600 000 kr.;

2) till Statens kriminaltekniska laboratorium:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 125 000 kr.;

3) till Statens kriminaltekniska laboratorium:
Utrustning ett reservationsanslag
av 700 000 kr.;

XIII. att riksdagen måtte såvitt anginge
de omorganiserade verksamhetsgrenarna
gemensamt för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa

a) till Vissa övergångskostnader i anledning
av förstatligandet av polisväsendet
in. in. ett förslagsanslag av
3 000 000 kr.;

b) till Täckning av merkostnader i
samband med omorganisationen av polisväsendet
in. m. ett förslagsanslag av
20 000 000 kr., varav 1 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen;

XIV. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret 1964/65
medge av reformerna föranledda överskridanden
av maximerade anslagsposter
under förslagsanslag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 26

171

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Enligt proposition nr
100 skall åklagarverksamheten på det
regionala planet knytas till länen, dock
med några undantag. Ett av undantagen
är Jämtlands län, som enligt propositionens
förslag skall sortera under
länsåklagarmyndigheten i Västernorrlands
län.

Detta undantag är enligt min mening
olyckligt och svagt motiverat. Jag tillhör
därför undertecknarna av en motion,
i vilken det föreslås, att även Jämtlands
län skall utgöra länsåklagardistrikt.
Tyvärr har utskottet avstyrkt den
motionen.

Ett väsentligt motiv för att undantag
gjorts för Jämtland tycks vara att länet
föreslås omfatta endast ett åklagardistrikt.
Men den saken kan väl i och
för sig inte vara avgörande; folkmängd
och avstånd bör tillmätas väsentligt
större betydelse. Jag kan erinra om att
Hallands län, som visserligen har något
större folkmängd än Jämtlands län men
som har en mycket mindre geografisk
omfattning, uppdelats i två åklagardistrikt
och tilldelats egen länsåklagare.
Jag vill även peka på att avståndet mellan
Halmstad och Göteborg, där det också
skall finnas länsåklagare, är 15 mil,
medan avståndet mellan Östersund och
Härnösand, där Jämlands länsåklagare
enligt propositionens förslag skall stationeras,
är 25 mil. Avståndet från
Härnösand till vissa andra delar av
Jämtlands län uppgår till 50 mil över
Östersund räknat. De stora avstånden
spelar givetvis en stor roll bland annat
ur kostnadssynpunkt och är av särskilt
stor betydelse när det gäller länsåklagarens
uppgift som förundersökningsledare.

Utskottet tycks inte ha penetrerat dessa
spörsmål utan gör endast konstaterandet,
att en länsåklagare för Jämtlands
län skulle få begränsade lednings-,
tillsyns- och förvaltningsuppgifter. Men
kan detta, ärade utskottsledamöter, vara
en avgörande motivering? Är det inte

betydligt väsentligare att man får Jänsåklagardistrikt
av lämplig storlek, även
geografiskt sett? Lednings-, tillsyns- och
förvaltningsuppgifterna är ju inte likformigt
fördelade inom de övriga länsåklagardistrikten,
utan jag föreställer
mig att det i detta avseende finns betydande
variationer mellan de olika distrikten.

Om nu dessa uppgifter, som utskottet
säger, skulle vara av mindre omfattning
i ett jämtlandsdistrikt än i andra
länsåklagardistrikt, behöver detta inte
innebära att en länsåklagare i Jämlands
län skulle bli partiellt sysslolös. Det bör
inte vara några svårigheter att bereda
honom sysselsättning, eftersom det på
länsåklagarens stationeringsort skall
finnas sex åklagare. Arbetsuppgifter lär
alltså inte komma att saknas.

Herr talman! Med vad jag nu sagt
och med ytterligare understrykande av
att utskottets förslag beträffande Jämtlands
län med dess stora avstånd och
dess i förhållande till Västernorrlands
huvudsakliga befolkningscentra avlägsna
läge medför betydande olägenheter
för rättsvården ur organisatorisk synpunkt
och effektivitetssynpunkt, ber jag
att få yrka bifall till motion II: 919.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Jönsson i Ingemarsgården (fp).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I vissa remissyttranden
som finns redovisade i proposition nr
100 har några instanser berört ett par
viktiga frågeställningar, som statsutskottet
i sitt utlåtande inte närmare gått
in på men som jag ändå i klarhetens
intresse önskar få litet närmare belysta.

Det gäller frågan om ansvars- och
beslutsordningen i länsstyrelsen i fråga
om ärenden som angår polisverksamheten
och den operativa ledningen. Flera
av remissinstanserna har pekat på
den oklarhet som kommer att råda härvidlag.
Landshövdingen liksom lands -

172

Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

sekreteraren har i sammanhanget givits
en obestämd ställning. Departementschefen
har i sitt uttalande framhållit att
länspolischefen i princip skall handla
självständigt men att ärendena i vissa
fall ■—• då tveksamhet råder huruvida
polisiära åtgärder skall vidtas eller ej
— bör underställas landshövdingens
prövning och att länspolischefen vid
förfall för landshövdingen bör rådgöra
med landssekreteraren. I vilka ärenden
och i vilka situationer sådana rådslag
och även ingripanden skall ske har departementschefen
däremot inte kunnat
precisera. Det torde vara angeläget med
en klarare gränsdragning därvidlag.

Frågan är väl om en sådan gränsdragning
kan åstadkommas på annat sätt än
genom att ärendet regleras i länsstyrelseinstruktionen,
vilket i så fall måste
ske genom Kungl. Maj:ts försorg. Det
räcker enligt min mening inte med bestämmelserna
i länsstyrelsens arbetsordning.
Enligt nu gällande länsstyrelseinstruktion
skall landssekreteraren
vara ställföreträdare för landshövdingen
vid dennes frånvaro. Departementschefens
uttalande att länspolischefen
vid förfall för landshövdingen i vissa
fall bör rådgöra med landssekreteraren
är väl ändå ganska vagt och oklart, dels
med hänsyn till formuleringen och dels
med hänsyn till frågan om landssekreterarens
ansvar för de råd han ger.

En annan fråga är: Hur blir landssekreterarens
ställning om han av landshövdingen
tillkallas att yttra sig då
landshövdingen övertagit prövningen
av vissa frågor av operativ natur? Jag
tror att det är ofrånkomligt att det skapas
klarare regler just för sådana fall,
om det hela skall fungera tillfredsställande.
När jag nu ser att inrikesministern
finns här i kammaren skulle jag
vilja fråga honom, om han inte själv
tror att detta är nödvändigt och om inrikesministern
i så fall överväger att
genom ändringar i länsstyrelseinstruktionen
åstadkomma en klarare gränsdragning
härvidlag än den som före -

slås i propositionen och utskottsutlåtandet.

Personligen delar jag den mening som
framförts i vissa remissyttranden, nämligen
att det kan uppstå situationer, där
det finns anledning för landshövdingen
eller vid dennes frånvaro landssekreteraren
att initiera åtgärder till effektivisering
av polisverksamheten. Yissa
ordningsstörande företeelser har nämligen
icke blott en polisiär utan även en
social sida. Jag tror att det ur allmänhetens
synpunkt och i den allmänna
rättssäkerhetens intresse vore viktigt att
såväl landshövdingen som landssekreteraren
hade möjlighet att inverka på
handläggningen av sådana fall, så att de
inte avgörs av länspolischefen exklusivt.

Enligt propositionen skall länspolischefen
få en i förhållande till de nuvarande
avdelningarna fristående ställning.
Det innebär väl i praktiken att
länspolischefen blir avdelningschef,
ehuru man har sagt sig avvisa tanken
på en sådan ordning. Även de förhållandena
borde observeras då spörsmålet
om ändringar i länsstyrelsens instruktion
eventuellt upptas till prövning i
Kungl. Maj :ts kansli, över huvud taget
tror jag det måste uppmärksammas att
länspolischefens inordnande i länsstyrelsen
synes komma att ske i sådan
form, att åtskilliga avvikelser från länsstyrelsernas
hittillsvarande arbets- och
beslutsformer blir nödvändiga, och det
kan väl även ifrågasättas om det var avsikten
med 1962 års principbeslut. I
varje fall tror jag det har sitt intresse
att dessa frågeställningar beträffande
ansvars- och beslutsordningen i länsstyrelsen,
som jag helt kortfattat omnämnt,
blir bättre belysta och klarlagda än vad
som sker i propositionen och statsutskottets
utlåtande.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! I den mån några av
kammarens ledamöter händelsevis har
råkat läsa den motion som jag väckt i

Nr 26

173

Fredagen den 22 maj 1964
Organisationen av polis-, åklagar -

anslutning till denna proposition torde
de ha sagt sig att denna motion gäller
en högst obetydlig sak. Den avser nämligen
frågan var den blivande länspolischefen
skall ha sitt tjänsterum. Denna
fråga torde dock, när allt kommer till
kritan, inte visa sig vara så obetydlig
som den kan förefalla.

Både polisberedningen och Kungl.
Maj :t har föreslagit att länspolischefen
skall ha sitt ämbetsrum i anslutning till
länsstyrelsens lokaler. Detta förslag förvånar
mig en smula, och jag vill gärna
något utveckla mina synpunkter.

Ett av huvudskälen, för att inte säga
det allra viktigaste skälet, bakom polisreformen
är önskemålet att få till stånd
en effektivisering av polisen. Man vill
ha en annan distriktsindelning, ha polisstyrkorna
mera koncentrerade för att
snabbt, effektivt och med samlad kraft
kunna göra ordentliga pådrag och »stötar»
på ett helt annat sätt än hittills.
Målet är att få större effekt i brottsbekämpningen,
vilket naturligtvis är en
fullkomligt riktig målsättning.

Länspolischefen kommer såvitt jag
förstår — och därvidlag tror jag mig
våga falla tillbaka på tankegången inom
polisberedningen, som jag haft tillfälle
att samarbeta med —• att spela en mycket
central, för att inte säga en avgörande
roll, i varje fall under övergångstiden,
vid arbetet med uppbyggnaden
och effektiviseringen av polisverksamheten.
Polisdistrikten skall så småningom
få polischefer med en helt annan
utbildning och bättre kvalifikationer än
vad som hittills varit fallet. Tanken, att
det behövs en förbättrad utbildning etc.
i detta fall, tror jag är alldeles riktig.
Men det dröjer ganska länge innan vi
har tillräcklig tillgång på personal med
dessa höga kvalifikationer. Under tiden
får vi lov att använda oss av de polischefer
och den övriga polispersonal som
finns. Mot den bakgrunden är det så
mycket viktigare att den som har ledningen
för hela polisväsendet i länet är
väl kvalificerad och kan ägna sin kraft

och exekutionsväsendet m. m.

åt och övervaka det uppbyggnads- och
effektiviseringsarbete av polisverksamheten
som förestår under de närmaste
åren efter reformens genomförande.

Länspolischefens arbetsuppgifter är
emellertid i princip kluvna. Han skall
ägna en del av sin tid åt rent administrativa
göromål av ganska okvalificerat
slag på länsstyrelsen. Jag tillåter mig
att använda ordet okvalificerat, ty ser
man på tabellen över dessa göromål
finner man att de är relativt enkla. Denna
del av hans arbetstid beräknas till i
runt tal 20 procent av den sammanlagda
arbetstiden. Den övriga delen —
som dessutom i hög grad innefattar kvalificerat
arbete — skall han ägna ledningen
av polisen. Länspolischefen skall
alltså enligt både polisberedningens,
statsrådets och nu även utskottets mening
ägna 80 procent av sin tid åt framför
allt uppbyggandet av en ny och
effektiv polisverksamhet i länet. Men
han skall ha sitt tjänsterum och sin
varelse i länsstyrelsens lokaler, som
ligger kanske flera kvarter, ja, i många
fall ännu längre bort från den plats där
länspolisens manskap och befäl befinner
sig.

Jag menar att detta är en ödesdiger
felbedömning. Det är, skulle jag vilja
säga, ett konventionellt slentriantänkande
som hör ihop med den gamla tanken
att länsstyrelsechefen, landshövdingen,
utövar ett reellt ledarskap för polisstvrkan
i länet.

Man får gå långt tillbaka i tiden för
att finna några exempel på att ett personligt
ingripande av landshövdingen i
denna hans egenskap har varit nödvändigt.
Och detta ingripande har då varit
allt annat än lyckligt. Polisärendena
handläggs ju normalt av polisledningen,
och de bör också handläggas på det sättet.
Men då bör även polisens högste
chef vara i kretsen av den styrka som
han har att leda och kommendera. Jag
måste uttala min farhåga för — och jag
gör det gärna i inrikesministerns närvaro
— att den föreslagna ordningen

174

Nr 26

Fredagen den 22 maj 19C4

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

faktiskt kan leda till att vi inte uppnår
den effekt med polisreformen som varit
avsedd, nämligen ett intimt samarbete
mellan å ena sidan den för länet avsedda
polisstyrkan och å andra sidan
chefen för denna polisstyrka. Är dessa
stationerade på olika platser, uppstår
risk för en splittring som leder till ett
försvagande av den effekt som varit en
av reformens huvudtankar, för att inte
säga den viktigaste av dem alla.

Därför betraktar jag denna fråga,
ehuru den formellt kan förefalla vara
av underordnad betydelse, som en ganska
väsentlig samordningsfråga.

Jag ber, herr talman, att i fråga om
punkten II på s. 15 i utskottets utlåtande
få yrka bifall till motionen II: 954.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det har alltid betraktats
som angeläget att de befattningshavare
som har att utöva rättsskipning i
vårt land beredes en sådan trygghet i
anställningen att de får självständighet
i yrkesutövningen. Det gäller i dag för
befattningshavare inom vår domarkår,
och det gäller i ganska stor utsträckning
också beträffande åklagarna. Nu
har emellertid föreslagits en omorganisation
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,
och denna omorganisation
innebär i fråga om åklagarväsendet,
att antalet ordinarie åklagartjänster
nedbringas med inte mindre än en fjärdedel.

Detta förhållande har belysts av en
motion II: 952, i vilken yrkas att Kungl.
Maj:t skulle med beaktande av att åklagarna
tillförsäkras en oberoende ställning
som fullmakt på tjänsteinnehavet
skänker vid kommande budgetarbete
ville till förnyad prövning uppta frågan
om åklagarnas anställningsformer.
Utskottet har vid behandlingen av denna
motion ansett, att den inte borde
föranleda någon riksdagens åtgärd, men
jag vill ändå, herr talman, gärna säga
att jag tyeker mig kunna finna en ganska
positiv inställning till hela proble -

met i utskottets utlåtande. Man anför
där att det förefaller naturligt att en
viss försiktighet iakttas vid inrättandet
av ordinarie tjänster i samband med
en omorganisation av denna omfattning.
Det är en ståndpunkt som man kan ha
förståelse för. Utskottet säger vidare att
frågan om ytterligare ordinariesättning
torde få övervägas först sedan närmare
erfarenheter vunnits av den nya organisationen.

Jag vill gärna, herr talman, tolka detta
uttalande som ett löfte för framtiden
och som att utskottet har en känsla för
att det är väsentligt att också åklagarna
beredes en sådan självständighet och
trygghet i anställningen, att de i sin
yrkesutövning kan bli oberoende.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande
nr 114 också tagit upp till behandling
motionerna 1:192 och 11:235,
vari vi har begärt att en successiv och
väsentlig förstärkning av statspolisens
manskapsstyrka och en effektivare trafikövervakning
må åvägabringas.

Under de senaste årtiondena har vårt
samhälle varit föremål för en strukturomvandling
av icke ringa slag. På snart
sagt alla områden av vårt näringsliv
har en utveckling skett som vi knappast
kunnat drömma om. Jag kan nämna
näringslivets område, byggnadsområdet
och undervisningsområdet, vilket
senare debatterna både i går och i dag
ger belägg för, och sist men inte minst
samfärdselns och transportväsendets
områden.

Allt detta har blivit möjligt tack vare
den tekniska utvecklingen, och vi har
fått en ökad standard. Denna ökade
standard har också tagit sig sådana uttryck
som ökad trafik på våra vägar,
och vi kan konstatera att en explosionsartad
utveckling ägt rum under de senaste
åren. Biltätheten har ökat år från
år. Som exempel kan jag nämna att tre
län, Örebro, Kopparbergs och Skaraborgs
län, visar en biltäthet av 4,2 per -

Nr 26

175

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. in

soner per bil. Enligt denna statistik har
praktiskt taget varje familj en bil. Antalet
fordon har under det senaste kalenderåret
ökat med 5 300 och är nu
uppe i 81 549.

Det har alltså blivit trångt på våra
vägar, och olycksfallsriskerna blir allt
större. Statistiken för första kvartalet
1963 visar 14 387 bilolyckor, därav 2 697
med personskador, 502 med svårare skador
och 2 940 med lindrigare skador.
Antalet dödsfall var 173.

För första kvartalet i år noterades
13 692 bilolyckor. Antalet bilolyckor hade
visserligen gått ned med 700 men
däremot ökade antalet personskador till
3 457. De svårare skadorna hade stigit
till 699 och de lindrigare till 3 802.
Dödsfallen hade ökat till inte mindre
än 227. Statistiken visar att det totala
antalet bilolyckor under 1963 var
62 000.

Drastiskt uttryckt kan man säga att
våra gator och vägar i dag är 25 gånger
farligare än de sammanlagda frontlinjerna
under andra världskriget. Så säger
nämligen chefen för det amerikanska
flygvapnets säkerhetstjänst för marktransporter,
Dann A. Smith. Den amerikanska
statistiken över olycksfallsfrekvensen
i trafiken lär vara sämre än
den svenska, men vi vet också att ökningen
i trafikintensiteten per år är
större här hemma än i Amerika. I runt
tal dödas varje år 1 000 människor,
3 000—4 000 blir svårt skadade eller invalidiserade,
och cirka 25 000 måste söka
sjukhusvård för skador i trafiken.
Man kan också uttrycka det så, att en
människa på 300 av vårt lands folkmängd
varje år måste söka sjukhusvård
för sådana skador, och vi kan första
vilken oerhörd belastning det blir pa
våra sjukhus av denna anledning. Detta
är ju skrämmande siffror. Dagligen
händer det olyckor som man tycker
borde ha kunnat undvikas.

Det är givet att man måste på alla
tänkbara sätt söka nedbringa denna
olycksfallsrisk inte endast för de gåen -

de, utan givetvis även för dem som på
färd i fordon har att blanda sig i den
intensiva trafik vi för närvarande har.
Medlen att bekämpa dessa olycksfallsrisker
kan givetvis vara många. Det är
ett inte litet ansvar den tar på sig som
sätter sig i bilen, på motorcykeln,
trampcykeln, eller på annat sätt färdas
som fordonsförare på våra gator
och vägar. Därför måste man i första
hand vädja till det enskilda initiativet,
till varsamhet och uppmärksamhet i
trafik och intensifiera utbildningen av
förare med tonvikt just på detta förhållande.
Hänsynstagande i trafiken är
en av hörnstenarna för ett riktigt trafikvett,
respekt för trafikförordningar
och ett sunt omdöme inte att förtiga.

Men tyvärr finns det alltfort sådana
som tycks anse att våra trafikleder enkom
är till för dem och som även handlar
därefter. Man skulle kanske kunna
kalla dem trafikens marodörer. Tyvärr
är det oftast unga människor som i ett
slags överdåd vill visa hur duktiga de
är och som inte tål ett fordon framför
sig, utan — med tagande av alla de risker
som är förenade härmed — under
alla förhållanden försöker att köra om
detta. Och det är just omkörningarna
som är det farligaste momentet i trafiken
och som förorsakar de flesta och
svåraste olyckorna.

Man har nu på olika sätt sökt komma
till rätta med trafikproblemen. Jag
tror att genom en effektivare trafikövervakning
bättre förhållanden skall kunna
inträda. Vetskapen om att när som
helst en kontroll eller en flygande besiktning
kan uppenbara sig kan mana
trafikanterna till ökad försiktighet.

En sak som inte får förbises är att
det behövs utbildning för att ta hand
om offren för de olyckor som uppstår
och att kunna biträda med den första
vården intill dess att ambulans och
räddningsmanskap hinner fram till
olycksplatsen. Det är oerhört viktigt att
rätt vård ges från första stund. Härigenom
kan följdverkningarna av ett

176 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

olycksfall nedbringas, så att sjukhusvistelse
och konvalescens förkortas och
bestående men mildras.

För att kunna rädda ett människoliv
som varit utsatt för en trafikolycka
måste den som först kommer till platsen
ha tillräckliga kunskaper om han
skall kunna vara till nytta. Det är säkert
inga märkvärdiga regler det gäller
och inte heller några svåra handgrepp
som krävs för att den första hjälpen
skall bli effektiv, utan möjligheterna
kan vara sådana att vilken trafikant
som helst kan biträda den skadade och
lämna första hjälpen. Här måste givetvis
också våra trafikskolor kunna lära
ut en hel del kunskaper om sjukvård
och omhändertagande av olycksfall.

Vad som även är viktigt är att inga
fordon som i ett eller annat avseende
är behäftade med sådana fel, att de är
riskmoment i trafiken, trafikerar våra
vägar. Man har länge insett att något
måste göras för att skärpa kontrollen,
och i fjol beslöt riksdagen om bildandet
av ett halvstatligt bolag, AB Svensk
bilprovning, som skall ha till uppgift
att på därför bestämda platser eller stationer
med vissa intervaller utföra testning
av bilar. Jag är övertygad om
att detta företag, när det blir tillräckligt
utbyggt, kommer att visa sig kunna
fylla en viktig uppgift.

Vad som är skrämmande är att statistiken
visar att inte mindre än 3 500
barn skadas i trafiken varje år. Här
krävs en starkt igångsatt propaganda
för upplysning och trafikkunskap. Detta
bör man inte vänta med tills barnen
nått skolåldern, utan denna upplysning
bör sättas in tidigare.

I vår motion har vi yrkat på att dessa
saker skall tagas ad notam. Utskottet
har också gjort detta och anser det
nödvändigt med en ökad trafikövervakning.
Syftet med motionerna, säger utskottet,
är alltså därigenom tillgodosett,
och man menar att den nya personalförstärkningen
skall på ett effektivt sätt
kunna råda bot för dessa missförhål -

landen. Jag vet inte om det av svensk
statistik framgår att trafikolyckorna har
minskat till följd av en effektivare trafikövervakning,
men enligt de amerikanska
uppgifter som står till buds verkar
det som om det skulle ha blivit en
avsevärd förbättring på grund av utökad
trafikkontroll. I Detroit dödades
i trafiken i medeltal per år 300 människor
under perioden 1926—1937. Påföljande
år effektiviserades övervakningen
med resultat att antalet dödade
det året nedgick till endast 196,
d. v. s. en minskning med 35 procent.
Under en lång följd av år hölls sedan
dödsolyckornas antal på samma låga
nivå tack vare en effektiv tillsyn över
trafikanternas färdsätt. Det är någonting
sådant som vi också har velat åstadkomma,
och det är därför vi har velat
fästa inrikesministerns uppmärksamhet
på detta.

Jag har inget yrkande nu, herr talman.
Jag hoppas emellertid att den personalförstärkning
och den organisation
som nu är föreslagen skall få åsyftad
verkan.

Herr RASK (s):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
har statsutskottet även
behandlat en motion av herr Svensson
i Va och mig. Detta ger mig anledning
att anföra några synpunkter. Vid remissbehandlingen
av polisberedningens
förslag har en del invändningar riktats
mot förslaget om tillämpningen i det
enskilda fallet av de föreslagna principerna;
i främsta rummet beträffande
stationeringen av arbetsgrupper på orter
som nu har polispersonal men enligt
förslaget blir utan.

Kommunförbundet anför mycket starka
betänkligheter mot det minskade antal
polisstationer som det är fråga om.
Det säger i sitt remissvar att ett betydande
antal landskommuner måste, med
denna långtgående centralisering, bli
helt utan polispersonal. Det är enligt
kommunförbundets uppfattning stor

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 2« 177

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

risk för att polisstyrkorna i distrikten
successivt kommer att alltmer engageras
för polisuppgifterna i centralorter
och andra större tätorter. Om därtill
lägges, säger kommunförbundet, att i
varje distrikt där arbetskraftssituationen
präglas av knapphet eller påtaglig
brist kan en dylik omdirigering av personalresurserna
bli till men för polisverksamheten
på landsbygden relativt
snart efter förstatligandet.

Det är mot denna bakgrund som vi
i vår motion fört fram tanken på att
idén med kvarterspoliser i de större
städerna skulle tillämpas även på landsbygden
och mindre orter. Vår mening
är således, att inte hela den styrka, som
ingår i en bevakningsgrupp, stadigvarande
skall stationeras i den större tätort,
som är basort för gruppen. Vi anser
att en sådan ordning kan vara till
fördel och även kan förenas med den
effektivitet som eftersträvas. Dessutom
vinner man den stora fördel som ligger
i god lokalkännedom. Den kontakt
som bör finnas mellan polis och allmänhet
kan på detta sätt byggas upp
och även fördjupas. Man har alltså alla
möjligheter att skapa det förtroende
hos allmänheten, som måste vara av
stor betydelse för polisverksamheten.

Det är därför något förvånande, att
statsutskottet så summariskt har behandlat
vår motion. Visserligen understryker
utskottet vad departementschefen
framhållit, nämligen att vunna erfarenheter
av den nya organisationen
får visa, vilka justeringar som kan behöva
vidtagas efter hand i fråga om
utstationering av arbetsgrupper och fördelning
av personal. Men i övrigt är
utskottet mycket kallsinnigt. Det borde,
tycker jag bland utskottets ledamöter
ha funnits de som har sådana lokala
kontakter, att de insåge att en försämring
blir följden för en hel del orter.

Trots att ett enigt utskott har avstyrkt
motionen, vågar jag med stöd av det
anförda yrka bifall till motion 955 i

denna kammare, i de delar som statsutskottet
haft att behandla den.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Vä (ep).

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på en punkt i föreliggande
utskottsutlåtande, nämligen
punkt nr C på sid. 17, som upptar anslaget
till särskild polisverksamhet för
hindrande och uppdagande av spioneri
m. in. »Det belopp som begärs är 10
miljoner kronor. Anslaget för det löpande
budgetåret uppgår till något över
13 miljoner kronor. I januari äskades
i statsverkspropsitionen ett anslag på 8
miljoner.

Jag skulle vilja fråga inrikesministern
om detta skall tolkas på det sättet,
att anslaget till särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande
av spioneri in. m. i realiteten höjs från
1314 miljoner till 18 miljoner för kommande
budgetår. I så fall bör det nämligen
inte gå kammaren alldeles spårlöst
förbi. Det kanske också skulle kunna
förhålla sig på det sättet, att anslagsökningen
i själva verket är ännu större;
i så fall får väl inrikesministern rätta
mig. Men jag utgår tills vidare från
att 18 miljoner är den korrekta siffran.

Jag vill framhålla, herr talman, att
jag finner detta ganska uppseendeväckande.
Ty om det är riktigt, som många
gånger har sagts under behandlingen av
det stora spioneriärende som riksdagen
skall ta upp i nästa vecka, att detta
inte försvårats på grund av personalbrist,
så tyder den kraftiga anslagshöjningen
nu på att andra ärenden kan ha
försvårats av sådan brist.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror att det är viktigt
att jag först tar upp den fråga som
herr Wedén ställde, så att inte några
missförstånd skall föreligga. Det är rik -

178 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

tigt som herr Wedén sade att i det föreliggande
propositionsförslaget är anslaget
till särskild polisverksamhet m. m.
upptaget till 10 miljoner kronor. I statsverkspropositionen
togs upp ett belopp
på 8 miljoner kronor, men vardera beloppet
är beräknat på ett halvt budgetår.
Det blir alltså tillsammans för ett
budgetår 18 miljoner kronor.

Om man jämför det, såsom herr Wedén
gjorde, med innevarande budgetårs
motsvarande anslag, 13 250 000 kronor,
förefaller det som om en betydande böjning
nu skulle ske. Emellertid beror böjningen
huvudsakligen på att det föreligger
en betydande eftersläpning i fråga
om bidragen till kommunerna, vilken
skall klaras upp före den 1 januari
1965. Den eftersläpningen är av
storleksordningen mellan två och tre
miljoner kronor. Vi kan inte ange siffran
exakt. Tar man bort dessa, låt oss
säga 2,5 miljoner, från den höjning som
nu sker med 4 750 000 kronor, kommer
man ned till en höjning på detta
område av i runt tal 2 miljoner kronor.
Om man jämför denna med höjningarna
de två närmast föregående
budgetåren, finner man att höjningen
1962/63 var 1,5 miljon kronor och för
innevarande budgetår 1 362 000 kronor.
Då blir det en mera normal höjning
med hänsyn till lönestegringar och en
viss utbyggnad av personalstyrkan.

Det framgår alltså klart av de nu
nämnda beloppen att det här inte är
fråga om någon speciell höjning. Vi har
redovisat vad som begärs från statspolisintendenten
för denna verksamhet tidigare,
varav framgått att hans önskemål
helt kunnat tillgodoses. Det är möjligt
att man kan diskutera om behovet
av något skrivbiträde eller motsvarande
inte kunnat tillgodoses. Men i övrigt
har vederbörande avdelning fått
vad den önskat. Den relativt stora höjningen
nu, om man jämför med de nära
1,5 miljonerna under föregående år mot
2 miljoner nu, motsvaras av en viss ytterligare
förstärkning i enlighet med en

bedömning från polisberedningens sida.
Ovannämnda 8 miljoner kronor var vad
statspolisen föreslog. Polisberedningen
har sedan försökt göra beräkningar för
framtiden, när det nu byggs upp en ny
organisation som självfallet blir en annan
än den tidigare. Därvid bedömdes
alltså 10 miljoner kronor som erforderliga,
varvid man också skulle ta hänsyn
till eftersläpningen. Med det nu
sagda hoppas jag att jag har kunnat ge
ett tillfredsställande svar på herr Wedéns
fråga.

Under debatten har ställts ytterligare
några frågor som jag tror det kan vara
värdefullt att jag får säga något om,
även om jag nu kommer före utskottets
talesman.

Emellertid vill jag först uttala både
glädje och tillfredsställelse över statsutskottets
behandling av detta ärende.
Det är i realiteten ett mycket stort ärende.
Det har anor, eftersom tanken på
ett förstatligande av polisväsendet togs
upp redan omedelbart efter kriget. Då
avvisades denna tanke, inte minst av
känslomässiga skäl. Särskilt ställde sig
den kommunala opinionen ytterst tveksam.
1950-talets diskussioner har blivit
mera realistiska. Man har börjat se hela
detta problem som en fråga om effektivitet.
Därvid har man funnit att i en
tid då vi har en annan brottslighet än
förut, då polisen har att övervaka andra
former av brott och lagöverträdelser,
olycksfall på vägarna och åtskilligt
annat, måste man bygga upp en organisation
som är mera effektiv, en mobil
organisation, som möjliggör att man
kan gripa in snabbt.

Jag vågar hysa den förhoppningen att
det beslut som jag hoppas att riksdagen
kommer att fatta i dag skall innebära
ett betydelsefullt steg mot en effektiv
polisorganisation, som väl kommer
att svara mot kraven i modern tid.
Det finns all anledning att hysa den
förhoppningen, som jag grundar inte
minst på den eniga uppslutningen kring
själva principen om ett förstatligande

Fredagen den 22 maj 1904

Nr 26

179

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

och uppbyggande av den nya organisationen.

Låt mig rikta ett tack inte bara till
utskottet utan också till dem, framför
allt i polisberedningen, som lagt ned
ett, jag vågar säga kolossalt arbete under
den tid man arbetat för att få fram
förslaget. De är värda ett erkännande
för sina insatser. Jag uttalar gärna ett
sådant erkännande, ty även om ärendet
tillhör mitt departement, så är det
andra inom och utanför departementet,
som har fått bära den verkliga tyngden
för att det hela skulle kunna presenteras
för riksdagen och detta i ett sådant
skick att det kunnat praktiskt taget enhälligt
godtagas av statsutskottet.

Det kan naturligtvis finnas detaljer i
detta, om vilka man kan diskutera, och
det visar sig också nu. Jag förstår den
opinion från Jämtland som tycker att
de stora avstånden skulle ha kunnat
motivera att man också där fått en länsåklagare,
men man måste här se till arbetsmängden
inom området.

Jämtland skall bli endast ett åklagardistrikt
och man kan inte gärna ovanpå
detta ha en mellaninstans. I Blekinge
och Kronobergs län, får man samsas om
en åklagare. Glädjande nog för dessa
län är brottsligheten nämligen inte så
stor att man har anledning att räkna
fram ett underlag för verksamheten som
ger utrymme för mer än en åklagare.
Jag tror inte att man skall överdriva
problemen. Det går att smidigt ordna
organisationen så att de uppgifter som
skall fyllas av eu länsåklagare även kan
klaras inom ett betydande område.

Herr Eriksson i Bäckmora och herr
Ståhl tog sedan upp ett par frågor. Jag
nämner dem båda därför att här möts
två intressen. Herr Eriksson berörde
problemet om landshövdingens och
landssekreterarens ställning i länsstyrelsen
och ville, såvitt jag förstod honom
rätt, ha en förstärkning och en
klarare markering av deras inflytande
på länspolisens verksamhet. Herr Ståhl
däremot viinde på problemet och sade

att länspolischefen egentligen inte hade
i länsstyrelsen att göra — i varje
fall ansåg han, om jag förstod honom
rätt, att länspolischefen inte kommer
att ha eu så omfattande uppgift att det
finns anledning att placera honom inne
i länsstyrelsen.

Om jag börjar med vad herr Ståhl
sade är det därför att den frågan är av
mycket stort intresse. Jag är medveten
om dess betydelse men jag är ändå rädd
för att herr Ståhl förstorat problemet
en smula — framför allt när han säger
att detta faktiskt kan leda till en försvagad
effekt hos den nya organisationen.
Jag kan mycket väl föreställa mig
att många av kammarens ledamöter frågar
sig om det verkligen förhåller sig
så. Herr Ståhl kan med rätta åberopa
sitt deltagande i förarbetet och sina
därvid vunna kunskaper om förhållandena.
Jag förnekar inte att han besitter
en god kunskap i hithörande ting. Låt
mig dock reducera problemet genom att
säga att den ledningsfunktion som länspolischefen
skall ha framför allt gäller
de s. k. trafikövervakningsgrupperna.
Trafikövervakningsgrupperna i landet
kommer att ha en personalstyrka på totalt
cirka 600 man. Dessa övervakningsgrupper
kommer att finnas huvudsakligen
— som herr Ståhl mycket riktigt
framhöll — i residensstädernas polisorganisation.

Men de kommer också att finnas på
andra håll i distriktet. Siffran 600 bör
dock jämföras med den stora organisationen
på nära 12 000 polismän, över
vilka länspolischeferna skall ha den
operativa ledningen. De är placerade
ute i distriktet. Den polisiära styrkan i
residensstaden utgör en del av den stora
organisationen, men en del som har en
särskild polismästare som ledare. Det
blir alltså mera fråga om stabsfunktioner
för länspolischefens vidkommande.
Han skall samtidigt informera och vara
föredragande inför länschefen — landshövdingen
— i en råd ärenden. Därför
bör han, enligt den uppfattning som be -

180 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

redningen, regeringen och statsutskottet
kommit fram till, vara placerad i
länsstyrelsen. Det ger honom utan tvekan
de bästa möjligheterna att fylla
sina funktioner. Skulle sedan erfarenheterna
efter hand visa något annat, får
vi väl överväga vad som skall göras.
Den organisation vi nu prövar är ny,
och vi måste från början säga oss att
vi inte i alla detaljer kan skriva in hur
den skall funktionera.

Därmed kommer jag över till den fråga
som herr Eriksson i Bäckmora tog
upp. Han ansåg att vi varit alltför oklara
i vår skrivning beträffande landshövdingens
och landssekreterarens ställning.
Låt mig kort och gott säga att
landshövdingen får dock den enastående
ställningen att han själv bestämmer
när han skall överta den operativa ledningen.
Det står klart utskrivet i propositionen.
Han är egentligen suverän.
Vi har skrivit att det är svårt att precisera
i vilka situationer landshövdingen
bör kunna ingripa men att det bör vara
fråga om »allvarligare ordningsstörande
händelser, eller händelser av annat slag
som fordrar extraordinär polisverksamhet».
Men i övrigt överlämnas åt landshövdingen
att själv göra bedömningen.
Bakom detta uttalande ligger naturligtvis
att vi kommer att ta upp frågan om
länsstyrelseinstruktionen till övervägande
för att se om man kan komma fram
till längre gående preciseringar. Jag
svarar alltså ja på herr Erikssons fråga
om vi kommer att ändra länsstyrelseinstruktionen.

I detta sammanhang kommer naturligtvis
också frågan om landssekreterarens
ställning in. Vi har i propositionen
skrivit — och statsutskottet har inte
haft något att erinra mot det —- att länspolischefen
vid förfall för landshövdingen
bör rådgöra med landssekreteraren
men att det är länspolischefen som
är ansvarig. Vi flyttar inte över ansvaret
på landssekreteraren. Frågan är om
detta är riktigt. Det vill vi fundera ytterligare
på och kanske få litet mera

erfarenhet av den praktiska verksamheten
innan vi slutgiltigt tar ställning.
Om landssekreteraren som nu vid landshövdingens
bortavaro skall träda in i
dennes ställning, om han på samma sätt
skall ta ansvaret i de funktioner som
är landshövdingens i fråga om polisen
är en fråga som man kan behöva
tänka på sedan ytterligare erfarenhet
vunnits. Vi har i detta sammanhang att
ta hänsyn till vilken ställning länspolischefen
skall inta i förhållande till rikspolisstyrelsen,
som vi ändå ger möjlighet
att i viss om även begränsad omfattning
utöva ledning och ge direktiv.
Vi får försiktigt pröva oss fram, och
skrivningarna är också gjorda så försiktigt
som det över huvud taget varit
möjligt.

Till fru Kristensson vill jag säga att
frågan om ordinariesättning av befattningarna
är ett problem som vi är införstådda
med. Vi godtar utskottets
skrivning i detta avseende, och dess förslag
kommer efter hand att förverkligas,
vilket bör kunna lugna dem som har
motionerat på den punkten.

Herr Berglund kan jag upplysa om
att hela den nya organisationen syftar
till en aktivisering och förstärkning inte
minst av trafikövervakningen genom
speciella grupper både inom residensstadens
polisorganisation och ute i distrikten.
Vi får en motoriserad polis,
som jag nämnde inledningsvis. Brottsligheten
är mobil, och den polisiära
verksamheten måste därför också bli
mobil. Det beslut som — hoppas jag —
om en stund kommer att fattas innebär
även att vi skall öka antalet bilar från
1 000 till 1 600. Helikopter, som redan
har förhyrts, kommer att ingå i övervakningsanordningarna,
liksom motorcyklar
m. m. Allt detta betyder en förstärkning
och aktivisering inte minst av
trafikövervakningen. Det har också
skrivits in i propositionen att trafikövervakningen
hör till varje polismans
arbete. Jag tror därför att man med
denna organisation når väsentligt läng -

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

181

Organisationen av polis*, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

re än vad man hittills kunnat göra i
fråga om effektiv trafikövervakning.

När jag därmed, herr talman, kommit
in på frågan om motoriserad polis med
möjlighet till snabbare och vidgade
övervakningsinsatser är jag också framme
vid den fråga som herr Rask tagit
upp i sin motion. Från en del håll gör
man gällande att den nya polisorganisationen
skulle medföra eu försvagning i
vissa distrikt. Vi menar att det blir en
förstärkning. Här står ju plötsligt en
stor, slagkraftig organisation till förfogande
för varje distrikt. Även om den
befinner sig på något längre avstånd är
den motoriserad och har därför möjlighet
till snabb utryckning till den plats
inom distriktet där hjälp är behövlig.
Bilarna köps inte in för att stå stilla.
Den motoriserade polisen skall vara ute
i en praktiskt taget ständig övervakningsverksamhet
som också skall omfatta
landsbygdsdistrikten. Jag tror att
man härvidlag skall ytterligare avvakta
de erfarenheter som kan utvinnas, innan
man — som jag förstår att herr
Rask vill göra —■ drar den slutsatsen att
en försämring skulle åstadkommas. Vi
anser oss på goda grunder kunna förvänta
att organisationen också för landsbygdsdistrikten
innebär en betydande
förstärkning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag kunnat finna
framgår inte av de handlingar som
kommit till riksdagen att även detta anslag
belastas med en avräkning till kommunerna
av det slag som inrikesministern
här nämnde. Även om man räknar
därmed skulle emellertid återstå en faktisk
ökning på mellan 15 och 20 procent
av anslaget i jämförelse med det
löpande budgetåret. Detta har i och för
sig ett betydande intresse, men framför
allt är det väl av intresse att kammaren
får klarhet i vad som ligger bakom dessa
siffror.

Inrikesministern yttrade att man alltid
med undantag för någon post av

liten betydelse har tillgodosett statspolisintendentens
önskemål beträffande
personal. Jag vill då ställa den kompletterande
frågan till honom, om detta gäller
även beträffande de personalanspråk
som statspolisintendenten har framställt
i det nu aktuella sammanhanget och
som alltså legat till grund bl. a. för denna
proposition.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för att han på min fråga
har lämnat beskedet att man inom departementet
kommer att ta upp problemet
om en ny länsstyrelseinstruktion.
Jag vill uttala den förhoppningen att
det i denna instruktion skall göras en
klarare gränsdragning rörande både
landshövdingens och landssekreterarens
uppgifter i dessa sammanhang. Jag
skulle också vilja understryka angelägenheten
av att man inte försvagar deras
ställning. Jag betraktar nämligen
detta — som jag framhöll i mitt tidigare
anförande — inte bara som en polisiär
utan som en social fråga och en fråga
som gäller allmänhetens rättssäkerhet.
Därför tycker jag att polischefen inte
exklusivt skall få avgöra precis vilka
saker som helst.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill till herr Wedén
säga att de anslag, som upptagits dels i
statsverkspropositionen och dels i den
proposition som nu behandlas, helt tillgodoser
statspolisintendentens och polisberedningens
önskemål.

Jag vet att herr Wedén har läst det
mesta av protokollen när det gäller förhör
med polispersonal och andra i anslutning
till Wennerströmärendet. Säkerligen
har herr Wedén då funnit att
man från polisens sida har sagt, att det
inte förelegat någon brist på resurser
för att klara de uppgifter som polisen i
detta sammanhang ställts inför.

182

Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill instämma med
inrikesministern däri att det här gäller
en stor och betydelsefull reform och att
det är ofantligt viktigt att den genomföres
på ett sådant sätt att alla rester av
den gamla dualismen mellan statspolisen
och allmänheten försvinner. Förtroendet
för polisen såsom beskyddare av
ordning och lugn i samhället har ju
över huvud taget under senare tid
vuxit sig stark på ett sätt som ingen
kanske kunde förutse för ett 30-tal år
sedan.

Inrikesministern har ställt i utsikt en
omprövning av vissa detaljer som jag
berört. Polisberedningens arbete bär
visserligen drivits — även om jag inte
själv tillhört beredningen har jag haft
tillfälle att följa dess verksamhet —
hårt, intensivt och skickligt på ett sätt
som man sällan annars får bevittna, men
det kan ju under erfarenhetens tryck
framkomma behov av korrigeringar i
fråga om vissa detaljer. Jag vill därför
gärna ta fasta på det faktum att inrikesministern
förklarat sig villig att företa
de ändringar och anpassningar som kan
befinnas önskvärda. Inte minst för kommunernas
del kommer det att föreligga
behov av en smidig anpassning av hela
denna reform. Men med litet gemensam
god vilja — både uppifrån rikspolischefens,
rikspolisstyrelsens och departementschefens
sida och nerifrån
kommunernas — kommer säkerligen reformen
att bli någonting mycket förnämligt.
Detta förutsätter emellertid att
inrikesministern är helt införstådd med
den anpassning som måste ske.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att i de
protokoll som inrikesministern åsyftade
finns uttalanden av det slag han här
angav. Dessa uttalanden har gjorts från
polisledningens sida; jag tror inte att
det råder någon alldeles unison uppfattning
inom polisen i detta sammanhang.

Just därför att jag har läsa dessa ut -

talanden gör det emellertid på mig ett
rätt överraskande intryck — jag tror
att både inrikesministern och kammarens
ledamöter förstår detta — att det
nu begäres en anslagshöjning med 35
procent för den särskilda polisverksamhet
som avser förhindrande och
upptäckande av spioneri.

Det hela stämmer inte riktigt, inte
heller efter den förklaring som inrikesministern
här delvis givit. Det finns en
viss diskrepans. Om det är riktigt att
det inte har förekommit någon personalbrist
i den stora Wennerströmaffären,
ligger det nära till hands att göra
det antagandet att såsom en följd härav
andra viktiga ärenden på området har
försummats.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi skall väl inte nu inlåta
oss på någon förberedande övning
i Wennerströmärendet — jag förmodar
att det inte heller varit herr Wedéns
mening. Men jag vill säga några ord för
att inte diskussionen skall kunna kvarlämna
det intrycket att det har företagits
en plötslig anslagshöjning, som
herr Wedén ville beskriva som så betydande
att det måste ligga någonting särskilt
bakom det hela.

Anslagshöjningen på ifrågavarande
post utgör — såsom jag förut nämnde
— i förhållande till föregående år
4 750 000 kronor. Det är visserligen ett
stort belopp men däri ingår även den
återbetalning som skall göras till kommunerna
före den 1 januari 1965. Detta
senare belopp kan inte exakt anges, men
siffran ligger mellan 2 och 3 miljoner
kronor, troligen vid ungefär 2,75 miljoner
kronor. Kvar står en anslagshöjning
på ungefär 2 miljoner kronor i förhållande
till föregående års budget. Men
jag vill ånyo erinra om att anslagshöjningen
från år 1962 till år 1963 utgjorde
1,5 miljon kronor och från år 1963 till
år 1964 1,4 miljon kronor. Den senaste
anslagsökningen överstiger alltså bara

Fredagen den 22 maj 1904

Nr 26

189

Organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

med cirka eu halv miljon kronor de
anslagshöjningar som tidigare förekommit.

Härutöver kommer emellertid rikspolisstyrelsen
in i bilden. Det har varit
omöjligt alt göra en noggrann bedömning
av kostnaderna för dess verksamhet,
utan anslaget har fått göras beräkningsmässigt.
Det visar det förhållandet
att i statsverkspropositionen upptagits
ett belopp på 8 miljoner kronor, medan
polisberedningen föreslagit It) miljoner
kronor; beloppen avser i båda fallen ett
halvårs verksamhet.

Givetvis måste man dra lärdom av de
erfarenheter som göres, men saken ligger
inte i detta fall till på det sättet att
vi plötsligt skulle ha upptäckt att det i
den tidigare organisationen finns eu
brist som nu måste avhjälpas.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Inrikesministern har
här inte bara svarat på de frågor som
ställts till honom under debatten utan
också kommenterat motionärernas yrkanden.
Som utskottets talesman skulle
jag därför kunna inskränka mig till att
yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 114. Men jag vill ändå ta kammarens
tid i anspråk några minuter för att redovisa
en del synpunkter som anfördes i
utskottet när motionerna behandlades.

Det är en mycket stor reform som vi
här har att besluta om. Storleksordningen
framgår bl. a. av att reformen
berör inte mindre än 18 000 befattningshavare.
Det kanske viktigaste inslaget i
reformen är att polisstyrkan organiseras
i större enheter. Därigenom får man
möjligheter att organisera arbetet bättre
än om man har små enheter, och
dessutom får man ökade möjligheter till
rationell arbetsfördelning och en betydligt
större flexibilitet i organisationen.
Det är för övrigt glädjande men också
en smula märkligt att en så stor reform
som den som föreslås i proposition nr
100 till årets riksdag inte har föranlett
flera motionsyrkanden än vad fallet va -

rit och att propositionen har gått igenom
skärselden i utskottet utan några
reservationer.

Vad de framställda yrkandena om bifall
till motionerna beträffar vill jag
säga till herr Larsson i Norderön att
den bedömning statsrådet har gjort i
propositionen rörande lämpligheten av
att ha en länsåklagare i Jämtlands län,
där det bara kommer att finnas endast
en lokal åklagarmyndighet, har vi i utskottet
funnit vara riktig. Även om arbetet
med de egentliga åklagaruppgifterna
för en länsåklagare i Jämtland
skulle vara tillräckliga, kan det ändå
inte vara särskilt ändamålsenligt att i
ett enmansåklagarlän ha en chefstjänsteman
bara för de mycket begränsade
lednings-, tillsyns- och förvaltningsuppgifter
som han skulle ha. Vi har funnit
att man med fördel kan slå ihop länsåklagarmyndigheten
för Jämtlands och
Västernorrlands län, och vi har därför
avstyrkt herr Larssons motion.

När vi i utskottets tredje avdelning
har behandlat fru Kristenssons m. fl.
motion rörande en högre grad av ordinariesättning
på åklagartjänsterna, har
också vi varit ense om att det är angeläget
att de anställda vid de rättsvårdande
myndigheterna känner trygghet
i anställningen. Detta torde också kunna
utläsas av den positiva anda i vilken
vi har behandlat motionen. Även om vi
har avstyrkt den, har vi ändå uttryckligen
sagt att frågan om ytterligare ordinarie
tjänster får övervägas »sedan närmare
erfarenheter vunnits av de nya
organisationerna». Detta är ju precis
vad motionärerna begärt.

Låt mig sedan också uppehålla mig
litet vid herr Ståhls yrkande om bifall
till motion II: 954 med krav att länspolischefen
inte skall ha sitt tjänsterum
på länsstyrelsen utan i anslutning till
sin polisstyrka. Jag skall gärna medge
att jag — och troligen också någon mer
av tredje avdelningens ledamöter — var
tveksam när vi behandlade det yrkandet.
Men vi fann önskemålet om en nära

184 Nr 26 Fredagen den 22 maj 1964

Lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet
m. m.

samordning mellan polisorganisationen
och länets administrativa organisation
i övrigt vara så stark, att man åtminstone
för närvarande borde följa propositionens
förslag. Om erfarenheterna i
framtiden visar att detta är förenat med
olägenheter, går det ju att ändra och
låta länspolischefen flytta. Jag antar att
även en sådan ändring innefattas i det
uttalande som inrikesministern nyss
gjorde rörande möjligheterna för och
nödvändigheten av att i framtiden vidta
förändringar i organisationen, om detta
visar sig erforderligt.

Herr Ståhl nämnde inledningsvis att
kammarens ledamöter kanske inte uppmärksammat
hans motion eller uppfattat
den som gällande en högst obetydlig
sak. Jag tror inte att vi i avdelningen
underskattat dess betydelse
även om vi, när motionen sedan behandlades
i statsutskottet, kanske fick
en känsla av att herr Ståhl själv betraktade
den som obetydlig, eftersom
herr Ståhl inte var närvarande och bevakade
sin motion i utskottet. Om han
varit närvarande, hade det kanske blivit
en reservation, och då hade det måhända
varit ett något annorlunda läge
här i kammaren.

Eftersom i sak de yrkanden som
framställts redan är kommenterade i
första hand av inrikesministern och sedan
något av mig, ber jag nu, herr talman,
att få inskränka mig till att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:954; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i motionen 11:955; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionerna I: 747
och 11:919; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. VI—XIV

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Lagstiftning med anledning av förstatligandet
och omorganisationen av polisväsendet
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet
och omorganisationen av polisväsendet
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Det förslag som behandlas
under denna punkt har jag och några
andra ledamöter i denna kammare
inte varit fullt nöjda med beträffande
kommunernas åläggande att betala en
del av trafikövervakningen. Vi har därför
väckt en motion, där vi föreslagit
att man skall vara så konsekvent, om

185

Fredagen den 22 maj 19(54 Nr 26

Lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsen
det m. m.

man nu förstatligar polisväsendet, att
man även överför denna del av polisverksamheten
till staten. Dessa synpunkter
har också framförts från andra
håll. Bl. a. har Svenska stadsförbundet
och eu del städer anfört avvikande
meningar beträffande det utredningsförslag
som föregått propositionen.

I propositionen anförs bl. a. alt kommunernas
inkomster av parkeringsautomaterna
är så pass stora, att de
borde räcka till att betala trafikövervakningen.
Därför borde denna övervakning
åläggas kommunerna. Det egendomliga
i denna proposition är emellertid,
herr statsråd, att när man räknat
med att städerna har inkomster som
borde täcka utgifterna för trafikövervakning,
har man beaktat förhållandena
i de större städerna. För de mindre
städerna är förhållandena helt annorlunda.
Men inte heller i de större städerna
räcker inkomsterna till, om man
räknar med alla utgifter för trafikövervakningen.
I Stockholm blir det ett underskott
på 2,5 miljoner kronor enligt
den beräkning av utgifter och inkomster
som gjorts för 1963.

När man talar om hur mycket pengar
som städerna får in genom parkeringsautomaterna,
har man inte beaktat att
övervakningen medför en betydelsefull
inkomst för svenska staten genom de
s. k. parkeringsböterna. 1963 betalades
i parkeringsböter i Stockholm 4 117 000
kronor, i Göteborg 1,5 miljoner, i Malmö
560 000 och i Uddevalla 21 000. Hela
denna inkomst går alltså till staten. Har
statsrådet inte uppmärksammat detta
när man talat om hur utgifterna för
trafikövervakningen borde betalas?

Man säger att poliserna har medverkat
vid denna trafikövervakning, som
medfört inkomster från böter. Om polisen
betalas från staten, skall staten
ha dessa pengar. Det förhåller sig så,
herr talman, att i Stockholm 150 700
personer dömdes till böter för felparkering.
Av dessa hade 83 procent an -

tecknats av de damer som kontrollerar
parkeringen och som allmänt går under
namnet lapplisor, medan 17 procent antecknats
av polisen. Jag tycker därför
att det hade varit rimligt att man i samband
med förstatligandet av polisväsendet
även fört över trafikövervakningen
på staten.

Vi har inte fått något gehör för vår
motion, men skrivningen i utskottsutlåtandet
är ändå ganska välvillig. Såvitt
jag kan bedöma ger den vissa anvisningar
om att man skall vara försiktig
när det gäller att ålägga kommunerna
denna trafikövervakning. Det
heter också att när man sett hurudan
utvecklingen blir bör övervägas att ge
statsbidrag till trafikövervakningen. Jag
föreställer mig att denna — som jag
betraktar det — välvilliga skrivning är
uttryck för ett ringa men dock tillmötesgående
av synpunkterna i motionerna.

Nog sagt om detta! Jag vill emellertid
också säga, att även ur principiell
synvinkel finner jag uppläggningen vara
felaktig.

Kommunerna skall betala trafikövervakarna.
Eftersom de sålunda är arbetsgivare
för dessa vore det rimligt
att de även finge chefskapet. Men i stället
har man gått på den linjen, att den
av staten anställde polischefen skall vara
chef för det folk som kommunerna
betalar. Om man velat vara konsekvent
borde man ha förklarat, att kommunerna
skulle ordna trafikövervakningen
efter anvisningar från och i samförstånd
med länsstyrelsen men att de då
även skulle handha chefskapet.

Jag sade att de små kommunerna har
svårt att klara denna trafikövervakning.
Det är betecknande att en rad städer,
som i dag har parkeringsautomater, inte
utövar någon kontroll av automaterna
på grund av att kostnaderna för övervakningspersonalen
blir för stora i förhållande
till intäkterna från automaterna.
Om det krävs en så stor utökning

186 Nr 26 Fredagen den 22 maj 1964

Lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet
m. m.

av personalen för ändamålet, att man
fördenskull avstår från att kontrollera
automaterna, så tycker jag det vore skäl
i att ge kommunerna förtroendet att
sköta trafikövervakningen.

Som jag sade tolkar jag utskottets
skrivning som välvillig och som ett uttryck
för att åtminstone något avseende
fästs vid de kommunala synpunkterna.
Jag finner, som jag framhöll,
uppläggningen felaktig. Av skäl som
kammarledamöterna känner till kommer
jag i framtiden att vara förhindrad
att bråka i denna fråga. Det innebär
emellertid inte att jag önskar att
frågan inte skall diskuteras i fortsättningen.
Jag tror att motioner i ämnet
kommer att väckas och diskussioner föras,
när man fått de erfarenheter som
utskottet i dag påstår saknas men som
jag anser redan finns.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande men jag har velat demonstrera
mitt missnöje med det framlagda förslaget.

I detta anförande instämde herrar
Petterson i Degerfors, Lundberg och
Trana (samtliga s).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Eftersom jag haft tillfälle
att följa polisberedningens arbete
vill jag instämma i vad inrikesministern
och herr Ståhl sagt, att beredningens
arbete bedrivits med utomordentligt
stor skicklighet och energi.

Jag vill ta upp en fråga, som herr
Ståhl och jag behandlat i motion II: 966
och som kan tyckas vara av relativt
ringa praktisk betydelse men som inte
minst ur principiell synpunkt är ganska
väsentlig. Frågan gäller hur tvister
om hyressättningen av kommunägda
polislokaler skall lösas.

Utskottet ansluter sig till departementschefens
förslag att en riksnämnd
skall tillsättas, i vilken Kungl. Maj:t utser
samtliga tre ledamöter — ordförande
och två andra, varav en dock

skall tillsättas på förslag av kommunförbunden.
Vi menar att statens inflytande
i riksnämnden genom detta tillsättningsförfarande
blir otillbörligt
stort. Vi anser att det ges större garantier
för en opartisk bedömning, om avgörandet
hänskjuts till skiljenämnd enligt
lagen den 14 juni 1929 om skiljemän.
Den uppfattningen delas av vissa
remissinstanser, som fått yttra sig
över polisberedningens förslag, bl. a.
statskontoret.

Härtill kommer att det kan ifrågasättas,
om det är lämpligt att ha en
riksnämnd som skall handlägga alla
tvister av detta slag som kan uppkomma
i olika delar av landet. Vore det
inte bättre att ha mera lokalt betonade
nämnder med skiljemän som känner
till ortens förhållanden?

Jag kan inte finna att utskottet anfört
några avgörande hinder för att frågan
löses i enlighet med vårt förslag,
som dessutom är avgjort mer demokratiskt
än det utskottet förordar.

Kommunerna står i detta avseende i
ett tvångsläge, eftersom de har principiell
skyldighet att upplåta nyttjanderätten
till kommunägda lokaler. Det
finns inte minst mot denna bakgrund
anledning att se till, att man inte vid
lösandet av de tvister, som kan uppkomma,
ger den ena parten — kronan
— en stark dominans.

Eftersom motionsyrkandet kräver en
konkret författningstext, som vi hade
förutsatt att utskottet skulle utarbeta —
vilket emellertid inte skett — är jag
av formella skäl förhindrad att yrka bifall
till motionen. Jag har dock med
mitt anförande velat beklaga att utskottet
inte har tillstyrkt vårt förslag.

I detta anförande instämde herr Ståhl
(fp).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Eftersom ingen av de
föregående talarna framställt något yrkande
i ärendet, drar jag den slutsat -

187

Fredagen den 22 maj 1964 Nr 26

Lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsen
det m. m.

sen, att de egentligen — vilket också delvis
framgick av deras uttalanden —- är
ganska nöjda med utskottets utlåtande.
.lag skall därför bara med några ord
kommentera vad de föregående talarna
framhållit.

.lag kan förstå att herr Sköldin som
kommunal representant är något missnöjd
och ställer sig tveksam inför det
sätt, på vilket frågan om trafikövervakningen
lösts. Herr Sköldin vill å ena
sidan att staten skall överta hela trafikövervakningen.
Å andra sidan kan herr
Sköldin tänka sig, att kommunen fortsätter
att sköta trafikövervakningen och
då även får ta hand om inkomsten av
denna. Jag är inte riktigt klar över vilken
lösning herr Sköldin egentligen
skulle föredra. Vi har inte inom utskottet
sett frågan på detta alternativa sätt
utan mera från den synpunkten, att det
är riktigt att staten, eftersom den nu
skall överta polisväsendet, också får ta
huvudansvaret för trafikövervakningen,
eftersom med denna följer åtskilliga polisiära
uppgifter.

Självfallet skall det tas all möjlig hänsyn
till kommunernas åsikter och synpunkter
i de fall, där staten ålägger
kommunerna att sörja för trafikövervakningen.
Det framgår av propsitionen
och även av utskottets utlåtande,
att det föreligger skyldighet för Kungl.
Maj:t att ta kontakt med kommunen
och polischefen på orten för att diskutera
trafikförhållandena i kommunen
innan sådant åläggande göres.

Utskottet har framhållit, att det är
nödvändigt att i detta sammanhang också
ta upp frågan om i vad mån kommunernas
kostnader för övervakningen
kan täckas med inflytande parkeringsavgifter
och att kostnadsfrågan kommer
att beaktas av Kungl. Maj :t vid avgörandet.
Det är mycket svårt att uppställa
några generella regler i detta avseende,
eftersom förhållandena är helt
olika i de stora och i de mindre kommunerna.
Vidare är det också i viss

mån beroende av hur kommunerna beräknar
sina kostnader för tillhandahållande
av parkeringsplatser.

Vi har inte ansett oss böra närmare
gå in på frågan, om kostnaderna eventuellt
i vissa fall skall bestridas av staten.
Dels ankommer det inte på ett lagutskott
att göra ett sådant ståndpunktstagande
och dels anser vi att man måste
avvakta erfarenheterna av lagens tilllämpning,
innan man tar ställning till
kostnadsfördelningen.

Vi har dock uttalat att det inte är uteslutet,
att frågan om statsbidrag till trafikövervakningen
kan tas upp längre
fram i belysning av de erfarenheter
man då kan ha vunnit. Vi har emellertid
inte ansett att det finns anledning
att nu ingå på denna fråga. Detta uttalande
har gjorts av utskottet delvis
under inflytande från företrädare för
kommunala intressen. Herr Sköldin behöver
inte vara orolig för, att de kommunala
synpunkterna inte blivit framförda
i utskottet.

I det läge, som frågan nu befinner sig
i, har vi dock inte kunnat göra annat
än tillstyrka propositionens förslag till
lösning på denna punkt.

Detsamma gäller frågan om chefskapet.
Man har inte velat dela upp chefskapet
för polisväsendet. Det skulle bli
en besvärlig tudelning inom polisväsendet
i en stad, om man skulle dela upp
chefskapet på två händer, dels för trafikövervakningen,
dels för polisiära
uppgifter i övrigt.

Det får bero på framtiden hur denna
fråga närmare skall lösas. Det finns förhoppningar
att den polisnämnd, som
skall tillsättas i varje polisdistrikt, kommer
att medverka till att utjämna de
motsättningar, vilka eventuellt kan uppkomma
mellan statliga och kommunala
intressen.

Herr Hedin har i sin motion givit uttryck
för uppfattningen, att staten fått
för stort inflytande i den nämnd, som
skall bestämma om hyran för polislo -

Nr 26

188

Fredagen den 22 maj 1964

Lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsen*

det m. m.

kaler i de fall där det inte föreligger
något avtal mellan parterna eller då
dessa inte kan komma överens.

Utskottet har inte ansett att det föreligger
så stora skillnader mellan herr
Hedins och utskottets uppfattningar. Det
är riktigt att ordföranden i en skiljenämnd,
som är tillsatt enligt lagen om
skiljemän, skall väljas av de utsedda skiljemännen.
Men i den riksnämnd som föreslås
för hyresersättningsärenden skulle
ordföranden och dessutom en av ledamöterna
utses av Kungl. Maj:t. Utskottet
har framför allt fäst sig vid
de lagtekniska komplikationer som skulle
kunna uppstå, om man lät lagen om
skiljemän bli tillämplig på dessa ärenden.
Skiljemannalagen är ju konstruerad
på det sättet, att då två parter har
avtalat att en tvist skall avgöras av skiljenämnd
ger lagen de regler som behövs
för att förfarandet skall kunna fungera
tillfredsställande. Det är naturligt
att alla reglerna i en sådan lag inte är
tillämpliga på de situationer som kan
föreligga i enskilda fall.

Om man i denna lagstiftning skulle ta
in en bestämmelse om att parterna,
d. v. s. staten och kommunerna, skulle
vara skyldiga att gå till skiljenämnd
om de inte kan komma överens, får
man räkna med att en skiljenämnd kommer
att behöva tillsättas för varje tvist
som uppkommer. Man skulle då kanske
kunna nöja sig med att föreskriva att
lagen om skiljemän bara skall gälla i
tillämpliga delar, och man kanske kunde
införa speciella bestämmelser om hur
kostnaderna skall bestridas. Men om
man skulle tänka sig — vilket tydligen
herr Hedin var inne på — en gemensam
skiljenämnd för hela riket, vilken
alltså skulle behandla alla hyrestvister
som kan uppkomma, passar inte skiljeinannalagens
regler för utseende av skiljemän,
utan då skulle man vara tvungen
att utforma bestämmelser om hur kommunerna
gemensamt skulle utse en eller
flera skiljemän för sin del. Det skul -

le uppstå vissa lagstiftningsproblem som
skulle kunna vara ganska svåra att lösa.
I varje fall skulle det medföra en del
komplikationer. Vi har i utskottet kommit
fram till att man undviker dessa
komplikationer genom att tillstyrka det
förslag om en riksnämnd, som framlagts
i propositionen. Vi har dessutom
i utlåtandet uttalat, att vi anser oss kunna
förutsätta att riksnämndens ordförande
verkligen blir opartisk och att
det helst bör vara en domare med erfarenhet
av hyresfrågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
trodde att jag hade tänkt mig en
skiljenämnd som var gemensam för hela
landet. Det har jag faktiskt inte gjort.
Jag poängterade att det var värdefullt
att man genom en skiljenämnd skulle
kunna ta hänsyn till de lokala förhållandena,
vilket man inte kan om man
har en riksnämnd. Det skulle alltså reducera
de lagtekniska besvärligheter
som kanske kunde vara förenade med
förslaget.

Jag frågar mig, om utskottet verkligen
kan förutsätta att en domare kommer
att bli utsedd till ordförande. Jag
kan inte finna att det finns något stöd
för det i propositionen. Om så skulle
vara fallet är det naturligtvis i och för
sig värdefullt, eftersom man får en opartisk
person — och man får ju räkna
med att en domare är opartisk — som
ordförande. Övriga två ledamöter skall
utses av Kungl. Maj :t, varav en efter
förslag från kommunförbunden. Man får
väl förutsätta att Kungl. Maj :t utser den
som har föreslagits, men Kungl. Maj :t
är därvidlag inte bunden av förslaget.
Egentligen kommer alltså tre ledamöter
att utses av Kungl. Maj :t, och det finns

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

189

Bildande av ett statligt aktiebolag för bevakningstjänst m. m.

därför risk för att det blir en viss snedvridning
i sammansättningen av nämnden.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig.
Det gläder mig att detta förslag
har framlagts. Det är nu ungefärligen
27 år sedan jag väckte en motion om
polisväsendets förstatligande. Inrikesministern
sade att det på 1950-talet
fanns olika organisationer som inte var
inställda på förstatligande. När jag väckte
min motion 1937 var utskottet enigt
om att polisväsendet borde förstatligas.
Det har gått lång tid sedan dess, och
jag tror att man inom polisväsendet är
glad för att detta förslag äntligen framlagts.
Den nuvarande organisationen har
medfört trassel på många platser.

Vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 114 underströks från flera
håll inom utskottet, att polisen har en
stor uppgift att fylla. Polisens uppgift
är redan i dag stor, och med den nuvarande
snabba utvecklingen blir den
dag för dag allt större.

Jag behöver inte bemöta motionärerna,
eftersom utskottsordföranden redan
gjort det, och jag inskränker mig
därför till att med vad jag har sagt yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
120, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag angående inköp av
obligationer i Förenta Nationernas obligationslån.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Bildande av ett statligt aktiebolag för bevakningstjänst
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bildande av ett

statligt aktiebolag för bevakningstjänst
in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 108 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1964, föreslagit
riksdagen att dels godkänna
vad departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll
anfört rörande samordning
och effektivisering av bevakningen
av statliga skyddsföremål in. in.,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för bildandet av
ett statligt aktiebolag för bevakning
in. in., dels till Aktieteckning i ett statligt
aktiebolag för bevakning m. in. för
budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier anvisa
ett investeringsanslag av 180 000 kr.,
dels ock bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
intill ett belopp av högst 3 000 000 kr.
för krediter till ett statligt aktiebolag
för bevakning m. m.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-Olof Hanson (I: 720)
och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Borås in. fl.
(11:879), hemställts att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj :ts i proposition
nr 108 framlagda förslag att bilda ett
statligt vaktbolag enligt i propositionen
uppdragna riktlinjer, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att
nytt förslag för organiserande av bevakningsuppgifterna
avseende militära
skyddsföremål framlades för riksdagen
på grundval av bevakningstekniska
kommitténs av ÖB biträdda förslag, varvid
ytterligare överväganden måtte ske
beträffande möjligheterna att utnyttja
polispersonal inom ramen av ifrågavarande
bevakningsuppgifter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 720 och II: 879,

a) godkänna vad departementschefen

190 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Bildande av ett statligt aktiebolag för bevakningstjänst m. m.

i statsrådsprotokollet över försvarsärenren
för den 13 mars 1964 anfört rörande
samordning och effektivisering av
bevakningen av statliga skyddsföremål
in. m.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för bildandet
av ett statligt aktiebolag för bevakning
m. m.;

c) till Aktieteckning i ett statligt aktiebolag
för bevakning m. m. för budgetåret
1964/65 å kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett
investeringsanslag av 180 000 kr.;

d) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill
ett belopp av högst 3 000 000 kr. för
krediter till ett statligt aktiebolag för
bevakning in. m.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Virgin, Bengtson,
Per Jacobsson, Harry Carlsson, Staxäng,
Stähl och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Bohman och Löfroth, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 720 och II: 879,

a) avslå Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 108 framlagda förslag att bilda ett
statligt vaktbolag enligt i propositionen
uppdragna riktlinjer;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att nytt förslag för organiserande
av bevakningsuppgifterna avseende
vissa statliga skyddsföremål framlades
för riksdagen på grundval av bevakningstekniska
kommitténs av överbefälhavaren
biträdda förslag samt med
beaktande av vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
har sitt ursprung i det förhållandet,
att bevakningen av vissa militära
skyddsföremål i Stockholm på sin tid

ansågs bristfällig. Bristerna ansågs bl. a.
bestå i att de enskilda vaktbolag som
anlitades fick insyn i militära anläggningar.
Man menade vidare att personalens
kvalitet var ojämn, och man
tyckte att ledningen var oenhetlig.

Av denna anledning fick den s. k. bevakningstekniska
kommittén i uppdrag
att utreda bevakningsproblemet. Kommittén
föreslog att en särskild bevakningsorganisation
i försvarets regi skulle
byggas upp och ställas under ledning
av försvarsområdesbefälhavaren. Man
skulle genom att använda tekniska
hjälpmedel i stor utsträckning kunna
minska den fasta bevakningspersonalen,
och man skulle kunna upprätthålla en
hög beredskap genom att ha rörlig bevakning
och en utryckningsstyrka med
radiobilar. Dessutom räknade man med
att bevakningspersonalen skulle kunna
inlemmas i kuppförsvaret. Förslaget
byggde vidare på ett intimt samarbete
med den civila polisen.

En av ledamöterna i denna kommitté
— det är en händelse som ser ut som en
tanke att han heter Frithiof •— ville i
stället för en sådan statlig organisation
ha ett statligt vaktaktiebolag, som inte
bara skulle syssla med den militära bevakningen
utan även ha hand om bevakningen
av statliga civila skyddsföremål.
Bolaget skulle inte heller begränsa
sin verksamhet till Stockholm utan i
varje fall så småningom utvidga sitt
verksamhetsområde att även omfatta
landet i övrigt.

Detta förslag utreddes sedermera innom
försvarsdepartementet, och en promemoria
i ämnet lades till grund för
den proposition som vi nu behandlar.
Propositionens förslag innebär att vi i
stället för den ursprungligen tänkta bevakningen
i myndighetsregi och under
myndighetsansvar skall ha en bevakning
av ett i förhållande till myndigheterna
helt självständigt statligt och i
princip på affärsmässig bas arbetande
aktiebolag. Förhållandet mellan kunderna,
d. v. s. myndigheterna, och bolaget

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

191

Bildande av ett statligt aktiebolag för bevakningstjänst m. m.

skulle i varje särskilt fall regleras genom
helt privaträttsliga avtal.

Denna konstruktion med bolagsform
för statsdrift på detta område aktualiserar
olika problem.

Man kan naturligtvis bl. a. fråga sig,
om det över huvud taget finns något
motiv för staten att på detta område gå
ut på marknaden och i bolagsform konkurrera
med enskilda företag. Den omständigheten
att marknaden på detta
område domineras av ett monopolföretag
skulle naturligtvis kunna vara ett
motiv härför, men det är ingalunda givet
att det är så. För det första föreligger
här inte ett klart monopol; det finns
andra företag, även om dessa är små i
förhållande till det stora. För det andra
kan bevakningen utföras på annat sätt,
och för det tredje vet vi av erfarenhet
att enskilda monopol — i motsats till
statliga — aldrig blir permanenta; det
växer så småningom fram konkurrerande
företag.

Ser man frågan om utvidgning av den
statliga verksamheten rent principiellt,
borde slutsatsen bli att man säger nej
till förslaget. Men personligen tycker
jag att man kommer till precis samma
slutsats, även om man skulle vara principiellt
positivt inställd till statsdrift i
bolagsform. Det är alltså inte på de
principiella bevekelsegrunderna som
jag vill lägga tyngdpunkten i detta fall
utan det är mera på konkreta frågor av
praktisk och rättslig natur.

När man i allmänhet diskuterar bolagsformens
lämplighet är man i regel
överens om att användbarheten av aktiebolagsformen
bygger på vissa förutsättningar:
för det första skall det vara
fråga om affärsmässig verksamhet; aktiebolagsformen
bygger i princip på
vinstmotivet, för det andra skall det
vara fria marknadsförhållanden, för det
tredje skall det vara konkurrens på lika
villkor och för det fjärde skall det inte
vara fråga om myndighetsutövning eller
att bära myndighetsansvar.

Om dessa kriterier inte uppfylls, skall

man inte välja bolagsformen. I detta fall
uppfylls inte ett enda av dem.

Jag skall peka på några punkter. Propositionen
utgår ifrån att Kungl. Maj:t
för den militära bevakningen skall utfärda
föreskrifter om att det .statliga
bolaget alltid skall anlitas. Myndigheten
har alltså ingen möjlighet att vända sig
till någon annan bevakningsfirma, även
om myndigheten skulle finna att denna
är bättre, billigare eller på annat sätt
förmånligare. Myndigheten får inte ens
använda sin egen personal för bevakningsuppgifter,
vilket för närvarande är
det vanligaste —• även på den punkten
räknar man med att Kungl. Maj:t skall
utfärda föreskrifter. Det blir alltså inte
fråga om någon fri konkurrens och
ändå säges det i propositionen att kostnaderna
bör kunna nedbringas »genom
att konkurrensen på vaktmarknaden stimulerar
till rationaliseringar och besparingar».
Detta är ett rent önsketänkande.
Det blir ingen fri prisbildning
baserad på fri marknadsefterfrågan.
Den stora sektorn domineras av de militära
eller halvmilitära objekten, och
där har statsbolaget ett klart monopol.
Därmed blir inte heller prissättningen
på den civila, i princip fria sektorn
kostnadsanpassad och kommer därigenom
heller inte att utöva det tryck på
prissättningen som propositionen i varje
fall i princip räknar med.

Man frågar sig också i detta sammanhang:
Hur blir det med ansvaret? Vilket
ansvar har — om någonting skulle inträffa
— en myndighet som kanske mot
sin vilja tvingats att anlita detta statliga
bolag. Såvitt jag förstår kan man inte
avkräva myndigheten något ansvar, och
bolagets ansvar är rent civilrättsligt.
Det är alltså fråga om skadestånd, vilket
innebär att staten avkräver staten skadestånd.
Det är staten själv som skall
betala.

Vidare är naturligtvis inte ett statligt
bolag på detta område bättre lottat än
privata företag, då det gäller att få kvalitet
på personalen. I stort sett vänder

192 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Bildande av ett statligt aktiebolag för bevakningstjänst m. m.

sig enskilda och Statliga bolag till precis
samma arbetsmarknad som rekryteringsbas.
Att tro att man i ett sådant
bolag, där staten äger alla aktier och där
staten alltså på bolagsstämman utser
styrelse och verkställande direktör,
skulle kunna vinna några särskilda garantier
för kvalitet på personalen genom
att inta bestämmelser om detta i bolagsordningen,
är —- såvitt jag förstår —
tämligen naivt. Förresten är bestämmelser
av detta slag helt främmande för
vad som enligt aktiebolagslagen skall
intas i bolagsordningen. Sådana regler
brukar inte heller förekomma i bolagsordningarna.

Det är svårt att tro att kvalitetsproblemet,
vilket propositionen också förutsätter,
skall kunna lösas genom att
man tar in bestämmelser i det avtal som
skall träffas mellan kunderna, d. v. s.
myndigheterna, och bolaget. Det enda
korrektiv som myndigheterna har vid
avtalsbrott är skadestånd, och det blir
då skadestånd mot staten. Myndigheten
är fortfarande tvingad att anlita bolaget
och får inte lösa bevakningsproblemet
på annat sätt även om bolaget skulle
missköta sig.

Denna ordning, herr talman, har ingenting
med affärsmässighet att göra, och
hela konstruktionen är helt främmande
för aktiebolagslagen. Dessutom uppkommer
vissa komplikationer då det gäller
att infoga bolagets personal i kuppförsvaret.
Det är betydligt lättare och smidigare
om man har en militärt organiserad
bevakningskår, som direkt kan
infogas i kuppberedskapen. I en sådan
organisation är på förhand alla befälsoch
ledningsfunktioner klart angivna.

Jag tvekar inte, herr talman, att karakterisera
hela förslaget som ett hugskott,
baserat på något slags vidskeplig
övertro på bolagsformens användbarhet
i alla sammanhang. Bolagsformen är
nog bra många gånger, och statliga bolag
kan nog ibland tänkas, men i detta
sammanhang och med den här uppläggningen
är bolagsformen verkligen ovanligt
misslyckad.

När jag fäller ett så hårt omdöme,
befinner jag mig i gott sällskap. Den
myndighet som bättre än de flesta borde
kunna bedöma sådana organisationsproblem,
nämligen statskontoret, säger
nämligen i sitt kritiska yttrande bl. a.
följande:

»Det statliga bolaget kommer emellertid,
såvitt statskontoret kan finna,
att i praktiken bli ett monopolföretag,
vars prissättning blir tämligen oberoende
av rådande marknadsläge och vars
verksamhet ej lär åstadkomma avsedd
stimulans av konkurrensen på ifrågavarande
marknad. Statskontoret anser,
att de ekonomiska förhållandena inte
är tillräckligt klarlagda. I varje fall anser
statskontoret, att det av promemorian
ej kan dragas några slutsatser beträffande
det ekonomiska utfallet av där
föreslagen organisation. Med hänsyn till
frågan om ansvar m. m. är det enligt
statskontoret ej heller oviktigt om tjänstemanna-
eller annan anställning kommer
i fråga. — — — Det kan enligt
statskontorets uppfattning ifrågasättas
om ett aktiebolag är lämplig organisationsform
med tanke på den speciella
produktion icke av marknadsprodukter
utan av säkerhetstjänst, varom här är
fråga.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
m. fl., som går ut dels på avslag på
förslaget om vaktbolag och dels på en
begäran till Konungen om nytt förslag
till riksdagen, baserat i stort sett på vad
bevakningstekniska kommittén har föreslagit.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Frågan om en rationell
och ändamålsenlig bevakning och tillsyn
av vissa i Storstockholm belägna
skyddsföremål och vakthållningen vid
försvarets ämbetsbyggnad Tre Vapen
har varit föremål för utredning under
senare år. På basis av dels utredningsförslaget
och dels det särskilda yttrande
som framkommit i utredningen har
nu departementschefen i en promemo -

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

193

Bildande av ett .statligt aktiebolag för bevakningstjänst in. m.

ria till Arets riksdag framfört synpunkter
på en rationell lösning av alla de
olika bevakningsuppgiftcr, som bär
kommer in i bilden. Departementschefen
hävdar att den enda möjliga lösning,
som i nuläget kan anses vara fullt
tillfredsställande iir att bilda ett .statligt
bevakningsaktiebolag.

Utskottet ansluter sig till departementschefens
förslag. Reservanterna inom
utskottet har, som vi redan hört av
herr Bohman, inte kunnat ansluta sig
till de synpunkter som utskottsmajoriteten
förfäktar utan kommit fram till
ett avslagsyrkande.

Bevakningstekniska kommittén och
överbefälhavaren har konstaterat, att
det föreligger brister inte minst ur säkerhetssynpunkt
med nuvarande bevakningsorganisation,
t. ex. genom att
enskilda vaktbolag har en väsentlig insyn
i militära anläggningar, att vaktpersonalen
är av ojämn kvalitet och i
många fall har en bristfällig utbildning,
att bevakningen saknar enhetlig ledning
o. s. v.

Överbefälhavaren har för sin del föreslagit
en bevakningsorganisation i
försvarets egen regi för bevakning av
militära skyddsföremål i Storstockholm.

Departementschefen, som helt ansluter
sig till behovet av omläggning av bevakningen,
har emellertid ansett att bevakningsorganisationens
intresseområden
bör utökas till att även omfatta
statens civila skyddsföremål och således
omfatta alla från totalförsvarssynpunkt
betydelsefulla bevakningsobjekt.

Reservanterna säger sig icke kunna
dela departementschefens uppfattning
om bevakningsuppgifter utöver de rent
militära och tillstyrker därför i huvudsak
överbefälhavarens och bevakningstekniska
kommitténs förslag. I reservationen
anföres, att det förefaller osannolikt
att tillkomsten av ett statligt vaktbolag
skulle vara till fördel från kostnadssynpunkt.
Det sägs vidare att bolaget i
praktiken kommer att bli ett monopolföretag,
vars prissättning blir tämligen
oberoende av marknadsläget och vars
7—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

verksamhet ej lär åstadkomma avsedd
stimulans av konkurrensen på den av
ett privat koncernföretag dominerade
marknaden.

Det är märkligt att reservanterna som
ett argument för sin ståndpunkt anför
att bolaget skulle få en monopolställning.
I ett hänseende kommer bolaget
att få en sådan position, nämligen beträffande
de ur försvarssynpunkt betydelsefullaste
bevakningsobjekten. Men
å andra sidan leder ju reservanternas
förslag till precis samma resultat, när
de förordar att denna bevakning skall
skötas i ren militär regi. En sådan ordning
ger ingen som helst konkurrens.
Det är att observera att bevakningen
av sådana objekt även enligt ÖB:s och
bevakningstekniska kommitténs uppfattning
inte bör få handhas av privata
vaktbolag. Det ansågs vidare att bevakningen
av samtliga militära skyddsföremål
skulle ankomma på en särskild
militär organisation. Det är alltså grovt
missvisande att i detta sammanhang påstå,
att tillkomsten av ett statligt vaktbolag
med de angivna uppgifterna i
praktiken skulle innebära ett monopolföretag.

Däremot torde det vara ställt utom
allt tvivel, att blotta tillkomsten av ett
statligt vaktbolag, som i och för sig
kommer att kunna erbjuda tjänster till
myndigheter och andra även i de fall
då det inte är fråga om säkerhetsskäl,
kommer att stimulera konkurrensen på
hela vaktmarknaden, som ju i dagens
läge praktiskt taget helt domineras av
en privat koncern. Här kan man verkligen
med fog tala om monopolföretag.

Reservanternas påstående, att tillkomsten
av ett statligt vaktbolag inte
skulle vara till fördel ur kostnadssynpunkt,
har inte underbyggts av några
som helst sakliga skäl. Det bör bl. a.
erinras om att bolaget skall drivas utan
vinstsyfte.

En klar fördel med departementschefens
förslag i jämförelse med överbefälhavarens
förslag ligger vidare i det
förhållandet, att de skilda myndigheter26 -

194 Nr 26 Fredagen den 22 maj 1964

Bildande av ett statligt aktiebolag för bevakningstjänst m. m.

na kommer att få stå för kostnaderna
för den bevakning som faller på dem.
Man erhåller alltså en rättvisande kostnadsfördelning.

Reservanterna framkastar vidare påståendet,
att några vinster ur effektivitetssynpunkt
icke torde uppkomma genom
inrättandet av ett statligt vaktbolag.
Det torde räcka med att hänvisa till
de brister som enligt ÖB och bevakningstekniska
kommittén föreligger i
nuvarande organisation. Allt talar för
att bildandet av det statliga vaktbolaget
kommer att medföra stora förbättringar
icke minst i effektivitetshänseende.

Vidare säger reservanterna, att frågan
om myndighets ansvar för framför allt
den militära bevakningen icke är
klarlagd. En av de mycket väsentliga
fördelarna med förslaget om bolag
i förhållande till öB:s och bevakningstekniska
kommitténs av reservanterna
tillstyrkta förslag är att det
medger klara och riktiga ansvarsförhållanden.
Enligt ÖB:s förslag skulle
ansvaret för bevakningen ligga på en
bevakningschef under FO-befälhavaren,
och de skilda myndigheterna, för vilka
bevakningen skulle utföras, skulle sakna
ansvar för och kanske till och med
inflytande på bevakningen. Detta skulle
utan tvivel vara felaktigt. I stället
måste varje myndighet själv ha och
känna ansvar för att myndighetens anläggningar
bevakas och skyddas på ett
riktigt sätt. Detta når man genom förslaget
om ett statligt vaktbolag. Bolaget
skall på ett effektivt sätt utföra den
bevakning m. in. som beställaren, myndigheten,
anser erforderlig. Ansvaret
för att bevakningen både kvantitativt
och kvalitativt blir tillräcklig kommer
helt att ligga på respektive myndighet.

Met det anförda hemställer jag, herr
talman, om bifall till statsutskottets utlåtande
nr 121.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
uppmärksammat har debatten

tillgått på det sättet, att jag kritiserat
propositionen och herr Mellqvist reservationen.
Behållningen av debatten skulle
kanske ha blivit bättre, om herr
Mellqvist talat mera i sak om propositionens
förslag.

När herr Mellqvist kritiserar reservationen,
kritiserar han strängt taget statskontoret.
Vi reservanter har i allt väsentligt
byggt våra synpunkter på statskontorets
yttrande — inte därför att vi
skulle fästa särskild vikt vid att yttrandet
kommer just från statskontoret utan
därför att vi tycker att statskontorets
synpunkter är riktiga.

Tillkomsten av ett statligt vaktbolag
skulle självfallet kunna stimulera konkurrensen
på en marknad som obestridligen
just nu är dominerad av ett stort
civilt företag. Men förutsättningen för
att den stimulansen skall inträda är att
det blir fråga om konkurrens på lika
villkor och att man inte ger det statliga
bolaget företrädesrätt till hela fältet på
den militära sidan. Genom att man ger
det statliga företaget sådan företrädesrätt
uppkommer inte den konkurrens
pa lika villkor som i sin tur är förutsättningen
för en affärsmässig prissättning.
En sådan skulle vakthållningen
ha nytta av.

Det är framför allt på den punkten
som logiken i propositionen brister. Det
förefaller som om man inte vågade bilda
ett statligt vaktbolag, som skulle arbeta
under fullt affärsmässiga former i
fri konkurrens.

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till tidpunkten inte fördjupa mig ytterligare
i ämnet. Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Bohman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

195

Organisation av

jande voteringsproposition upplästes
ocli godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Bohman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 95 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Organisation av förvaltningarna vid marinkommando
Syd

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
122, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående organisation av förvaltningarna
vid marinkommando Syd
jämte i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det ärende vi nu skall
behandla avser omorganisationen av
marinkommando Syd i anledning av att
en Sydkustens örlogsbas skall upprättas.
Innan ärendet avgöres vill jag göra
ett par kommentarer. Den ena avser
den rent formella behandlingen i riksdagen
i denna fråga, och den andra av -

förvaltningarna vid marinkommando Syd

ser konsekvenserna av den nya organisationen
för karlskronaortens vidkommande.
Jag vore också tacksam, om jag
på ett par punkter kunde få några
kompletterande upplysningar av någon
talesman för statsutskottet.

Frågan om Sydkustens örlogsbas har
ju samband med ett par andra ärenden.
Det ena är den tidigare föreslagna ombildningen
av marinverkstäderna i
Karlskrona till ett statligt bolag. I detta
fall är sålunda utgångsläget klart: bolaget
har bildats och befinner sig i
verksamhet sedan ett par år tillbaka.
Det andra ärende, som denna omorganisation
har samband med, är frågan
om totalförsvarets regionala ledning,
och detta ärende har förelagts årets
riksdag genom proposition nr 109. Behandlingen
av denna proposition kommer
dock att uppskjutas till hösten,
och det är med anledning därav som
jag tycker att man kan sätta ett frågetecken
i kanten beträffande den formella
behandlingen av ärendet. Såvitt
jag har kunnat förstå är frågan om Sydkustens
örlogsbas åtminstone i viss mån
beroende av det beslut som riksdagen
kommer att fatta beträffande totalförsvarets
regionala ledning. Inrättandet
av örlogsbaser anmäls i denna proposition
—- d. v. s. proposition nr 109 —
och där säger även departementschefen,
att han »inom kort kommer att anmäla
förslag till fredsorganisation av de
förvaltningsorgan som bör ingå i en
blivande Sydkustens örlogsbas». Jag tycker
det hade varit mera konsekvent, om
riksdagen först avgjort frågan om totalförsvarets
regionala ledning, d. v. s.
den fråga som upptages i proposition nr
109, och sedan i anslutning därtill tagit
upp frågan om Sydkustens örlogsbas,
d. v. s. behandlat proposition nr

in.

Nu har väl också statsutskottet beaktat
att denna tågordning — om jag får
kalla det så — kanske kan diskuteras.
Utskottet säger sig nämligen förutsätta,
att Kungl. Maj:t, när beslutet om Syd -

7*—Andra kammarens protokoll 196''t. Nr 26

196 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisation av förvaltningarna vid marinkommando Syd

kustens örlogsbas skall verkställas, »endast
vidtager sådana organisations- och
personalförändringar, som bedömas
icke kunna komma att föregripa riksdagens
ställningstagande i höst till propositionen
nr 109». Någon närmare definition
på sådana ställningstaganden
ges emellertid icke, och det är på den
punkten som jag tycker det vore värdefullt,
om man kunde få ett närmare besked
av någon talesman för statsutskottet.

Jag säger detta därför att jag tillsammans
med herr Wachtmeister har avgivit
motioner i anslutning till såväl propositionen
nr 109 som till propositionen
nr 111. Genom den formella behandlingen
av frågan i statsutskottet
och riksdagen kommer nu dessa båda
motioner att tagas upp i vad jag skulle
vilja kalla omvänd ordning i förhållande
till vad vi hade räknat med. 1 motionen
till proposition nr 109 hade vi
påyrkat, att statsutskottet skulle överväga
frågan om att förlägga militärområdesstaben
för södra militärområdet
till Karlskrona. Vi nöjde oss med
denna prövning i statsutskottet, eftersom
vi trodde att tidsnöd förelåg —
vi hade icke räknat med att man skulle
komma att uppskjuta denna proposition
till höstriksdagen. Hade vi vetat att man
över huvud taget kunde uppskjuta den,
hade vi kanske varit så framfusiga, att
vi begärt en ny utredning i ärendet,
eftersom vi anser att frågan om att förlägga
militärområdesstaben till Karlskrona
icke har blivit tillräckligt utredd.
Jag skall emellertid inte nu gå närmare
in på bedömningen av frågan om
vilken ort som kan vara lämpligast för
staben för Södra militärområdet. Men
genom att riksdagen nu först beslutar
om Sydkustens örlogsbas, kan det kanske
i praktiken bli så, att Karlskronas
chanser som förläggningsort för denna
stab i viss mån försämras. Jag vill gärna
höra hur man inom statsutskottet
ser på den frågan.

Vidare har vi i vår motion i anledning
av propositionen angående försva -

rets regionala ledning påyrkat, att chefen
för Sydkustens örlogsbas skulle få
tjänsteställning som amiral, trots att
tjänsten lönemässigt placerats i B 4,
som är avsedd för kommendör. Vi hade
som skäl härför hänvisat till de utomordentliga
marina traditioner som är
förknippade med Karlskrona och till
de yttranden som avgivits såväl av
länsstyrelsen i Blekinge län som av chefen
för marinkommando Syd. Nu frågar
jag mig, om dagens beslut beträffande
örlogsbasen också innebär att
frågan om tjänstegrad för basens chef
i praktiken blir avgjord nu eller om det
blir i höst när proposition nr 109 skall
behandlas. Jag hoppas dock att jag kan
tolka statsutskottets skrivning — »att
Kungl. Maj:t härvid endast vidtager sådana
organisations- och personalförändringar,
som bedömas icke kunna komma
att föregripa riksdagens ställningstagande
i höst till propositionen nr 109»
— så, att det betyder att behandlingen
av frågan, om det skall vara en kommendör
eller amiral i spetsen för den
blivande örlogsbasen, också kan uppskjutas
till hösten. Jag kanske även på
den punkten kan få ett besked av statsutskottets
talesman.

Jag har vidare — och det kanske är
det väsentligaste — erinrat om konsekvenserna
för karlskronaområdet av de
personalreduceringar som nu föreslås.
Det innebär att ungefär 200 tjänster
dras in. Även om indragningarna skall
genomföras under en tidrymd av flera
år och även om berörda personalkategorier
skall omskolas för annan verksamhet,
kan konsekvenserna för staden
bli rätt kännbara. Jag viil särskilt peka
på de betydande reduceringar, som
kommer att drabba den kollektivanställda
personalen. För övrigt finns här
en hel del andra frågor, som visserligen
inte avgörs nu, nämligen avvecklingen
av livsmedelsindustrierna, d. v. s.
kronobageriet och kronocharkuteriet i
Karlskrona, men som får betydande personella
konsekvenser.

Man måste naturligtvis medge att sta -

Fredagen den 22 maj 19(54

Nr 26

107

Organisation av

ten, regeringen och riksdagen gripit in
åtskilliga gånger, då svåra situationer
uppstått i Karlskrona till följd av marina
indragningar. Jag tänker t. ex. på
det statliga bolag som bildades för
varvsindustrien. Men jag vill samtidigt
påpeka, att Karlskrona har fått ta åtskilliga
törnar under årens lopp i samband
med marina omläggningar och indragningar.
Det är kanske signifikativt
att folkmängden i stadens ainiralitetsförsamling
år efter år fortsatt att
minska.

I den motion, som herr Wachtmeister
och jag har lämnat i anledning av proposition
nr 111, har vi framfört önskemål
om att konsekvenserna för karlskronaortens
vidkommande måtte mildras,
t. ex. genom kompensation vid
fortsatt lokalisering av statliga företag.
Vi har varit djärva nog att erinra om
att det föreligger förslag eller att i varje
fall nämnts möjligheten av att man skulle
kunna förflytta sjökrigsskolan till
Karlskrona. Vi erinrar också om att
Karlskrona tidigare diskuterats såsom
en av de orter som kan komma i åtanke
i händelse att man skulle utflytta sjöfartsstyrelsen
från Stockholm. Nu tror
jag inte att sådan utflyttning kommer
att äga rum, men jag vill påminna om
att Karlskrona har nämnts i det sammanhanget.

Vi vet naturligtvis att riksdagen
i dag inte kan göra några bindande
utfästelser, men vi har ansett tillfället
lämpligt att aktualisera just dessa
problem inför de personalreduceringar
som nu kommer att drabba karlskronaorten.
Vi noterar med tacksamhet att
statsutskottet på denna punkt med anledning
av motionen skrivit att utskottet
har »anledning förutsätta, att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet riktad
på de konsekvenser, som förslagets genomförande
kan komma att medföra för
Karlskronaområdet». Vi betraktar detta
som ett positivt resultat av vår motion,
och jag vill understryka utskottets förväntan
att regeringen följer denna fråga

förvaltningarna vid marinkommando Syd

med uppmärksamhet och vi hoppas att
erforderliga åtgärder måtte vidtagas i
händelse konsekvenserna skulle bli särskilt
kännbara.

Herr talman! Jag kan, som ärendet
ligger till, inte framställa något särskilt
yrkande, men jag vill än eu gång understryka
att jag hoppas att dagens beslut
inte föregriper behandlingen av
den motion som herr Wachtmeister och
jag har väckt i frågan om totalförsvarets
regionala ledning.

1 detta anförande instämde herr
Wachtmeister (h).

Herr STÅHL (f-p):

Herr talman! Redan utskottets skrivning
visar ju att utskottet har uppmärksammat
de frågor som herr Nyberg berört.
Jag är den förste att medge att den
fråga som herr Nyberg har väckt måste
betraktas som inte bara legitim utan
också begriplig. Herr Nybergs resonemang
tyder dock på att det föreligger
vissa missuppfattningar från hans sida.
Vad vi nu har att ta ställning till är en
rationaliserad och omgjord organisation
närmast beroende på konsekvenserna
av det stora varvets utbrytning ur den
militära organisationen och förvandling
till ett civilt statligt företag. Detta har
sedan lett till en detaljstudie genom
statskontorets militära avdelning av hur
organisationen av den kvarvarande marina
sidan i Karlskrona skall vara
uppbyggd för att bli både så effektiv
och så billig i drift som möjligt. Det är
det vi nu skall ta ställning till. Förslaget
innebär indragning av ett icke obetydligt
antal tjänster.

.lag vill påpeka för kammaren att sådan
rationaliseringsöversyn pågår praktiskt
taget kontinuerligt på olika förband
inom olika vapenslag. Det får inte
leda till att man vare sig i Karlskrona,
i Härnösand, i Karlstad eller på vilken
ort det nu kan komma att gälla får anse
att man skall ha kompensation för varje
befattning som eventuellt försvinner
eller organiseras om. Det förbilli -

198 Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Organisation av förvaltningarna vid marinkommando Syd

gande som kan åstadkommas på den
statliga sidan skall naturligtvis åstadkommas
oavsett om en indragning kan
kompenseras eller inte. Att det föreliggande
förslaget innebär en riktig effektivisering
av organisationen i Karlskrona
tyder allting på, och även utskottet
är övertygat härom.

I den andra delen av sitt anförande
kopplade herr Nyberg samman denna
fråga — vilket också är fullt begripligt
— med frågan om försvarets regionala
ledning, som är uppskjuten till
höstriksdagen. Jag skulle vilja förklara
sammanhanget så — och jag hoppas att
ingen skall missförstå det — att detta
bara är en av de byggklossar som kommer
att ingå i den södra regionen, och
den påverkas inte nämnvärt av hur man
organiserar ledningen för denna region.
Till den frågan får vi ta ställning till
hösten. Under den regionala ledningen
sorterar en rad olika förband som är
och kan bli föremål för omorganisation.
Det kan inte i och för sig påverka
ledningens organisation. När frågan
om den nya regionala ledningen skall
avgöras har man därför full frihet att
ta ställning till den, oavsett att denna
reform nu genomföres. Att vi har betraktat
det som nödvändigt att lägga
fram detta förslag i vår beror inte på
storleksordningen utan på att omställningstiden
blir ganska lång. Eftersom
det tar några år är det viktigt att beslutet
så snart som möjligt träder i kraft,
så att övergångsåtgärder kan vidtas redan
från början av nästkommande budgetår.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar herr Stålil
för den uppgift han lämnade. Jag tolkar
vad han sade så att när vi i höst
skall behandla frågan om totalförsvarets
regionala ledning kvarstår möjligheten
att bedöma den motion som vi
har väckt i anslutning till propositionen
och som alltså gäller dels för -

läggningsort för militärområdesstaben,
dels frågan om tjänstegraden för chefen
för Sydkustens örlogsbas. De frågorna
avgörs alltså inte nu, utan det
kommer att ske i höst. Det är värdefullt
att få detta bekräftat.

Herr Ståhl sade att jag kanske gjort
mig skyldig till vissa missuppfattningar.
Jag vet inte riktigt vad herr Ståhl avser.
Jag nämnde att detta delvis var en
konsekvens av den omorganisation av
örlogsvarvet vi tidigare beslutat. Det är
väl inte heller någon missuppfattning
att inrättandet av Sydkustens örlogsbas
har samband med totalförsvarets regionala
ledning. Även om jag förstår de
skäl herr Ståhl anförde, tror jag för
min del att det hade varit mera konsekvent,
om man behandlat frågan om
den regionala ledningen först och sedan
tagit upp frågan om Sydkustens örlogsbas,
men jag skall inte ingå på någon
polemik. Här föreligger vissa skäl
för att behandla sistnämnda fråga nu,
och jag böjer mig givetvis för dessa.

Jag har inget mera att tillägga nu,
utan får återkomma till frågan under
höstriksdagen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Nybergs senaste anförande vill jag säga
att frågan om en reform av försvarets
regionala ledning är av så stor omfattning
att det inte funnits någon möjlighet
för avdelningen att behandla den
inom ramen för vårriksdagen. Det var
nödvändigt att uppskjuta behandlingen
av denna stora fråga.

Den fråga vi nu behandlar är av mycket
mindre omfattning och möjlig att
ta ställning till. Det var inte nödvändigt
eller lämpligt att forcera och slarva
genom den stora frågan för att få
till stånd en samtidig lösning av de
båda frågorna. Det hade säkert varit
olyckligt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

199

$ 13

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
visst markbyte in. m.,

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om allmän försäkring
m. m., i vad propositionen avser
anslag för budgetåret 1964/65, jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1964/65, och

nr 126, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65;

bevillningsutskottets betänkande nr
51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. m., och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, in. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden, memorial och betänkande
hemställt.

§ 14

Åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
dels ock i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag skall inte vid denna
tidpunkt fresta kammarens tålamod

Åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

med de kommentarer som jag skulle
velat göra till denna proposition. Det
är en mycket märklig proposition. Här
ersättes nämligen nu äntligen 1885 års
lösdrivarlag med en lag mot samhällsfarlig
asocialitet. Jag tycker verkligen
att saken trots allt kunde vara värd ett
tankeutbyte även i kammaren. Jag har
därför fogat en blank reservation till
utskottsutlåtandet. Jag skall dock avstå
från det längre anförande jag hade
tänkt hålla och ber i stället att få hänvisa
till regeringsrådet Holmgrens och
justiticrådet Digmans synpunkter vid
behandlingen av detta lagförslag i lagrådet.
Jag kan nämligen i långa stycken
ansluta mig till vad de där anför.
Jag anser dock inte att dessa synpunkter
är sådana, att jag formligen velat
reservera mig för alternativa lösningar,
men jag tycker att i synnerhet 1 § inrymmer
vissa möjligheter till kanske
inte godtycke men dock risker för bristande
rättssäkerhet vid lagens tillämpning,
att jag gärna skulle ha velat till
behandlingen av frågan här i kammaren
foga en del kommentarer.

Jag skall emellertid med den gjorda
hänvisningen avstå härifrån samt med
vad jag anfört yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som redan herr Wiklund
sagt är det en åttioåring som går
bort, när den nuvarande lösdrivarlagen
försvinner och ersättes med en lag
mot samhällsfarlig asocialitet. Det är ett
historiskt ögonblick, men vi tog ut litet
av detta i förväg, när riksdagen för
några år sedan beslöt hemställa om att
lösdrivarlagen skulle ersättas med något
annat. Det är ett bevis på mognad
att lagen nu kan ersättas lidelsefritt
och utan tidigare känslosvall och att
man inte kommit med något försök att
ersätta den med något liknande.

Jag skall inte heller kommentera den
här så mycket som jag skulle ha lust till.
Det är svårt att skiljas från en fråga som

200

Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

Ändrad lydelse av 15 § och 23 § 1 mom. bekämpningsmedelsförordningen

man har haft så mycket att göra med.
Jag anser att inrikesministern har val
tacklat problemet och att det nu öppnas
möjligheter att angripa prostitution
och lösdriveri på ett sådant sätt
att rättssäkerheten kan tryggas och att
möjligheterna till en social återanpassning
blir större.

Det är bara en sak som gör mig litet
ängslig. Varje åtalad skall ju genomgå
läkarundersökning för att man skall
kunna klarlägga möjligheterna att återföra
vederbörande till ett ordnat arbete
och hyggliga levnadsvanor. Jag är emellertid
rädd för alt bristen på läkare
och sjukhusplatser skall göra sig ännu
mer kännbar i detta än i andra sammanhang.
Och om inte en sådan läkarundersökning
kan komma till stånd, blir
kanske den nya lagen delvis en ganska
dålig ersättning för den gamla. Visserligen
har det skett förbättringar när det
gäller anstaltsvård, villkorlig dom, övervakning
o. s. v., men det medicinska
omhändertagandet, d. v. s. hänvisning
av vederbörande till sjukhus eller alkoholistanstalt,
blir i mycket hög grad
beroende av att det finns tillgång till
läkare och annan personal. Jag hoppas
emellertid att det hela skall gå bra och
att det skall vara möjligt att åstadkomma
den resocialisering vilken betraktats
såsom en mycket väsentlig sak vid tillkomsten
av den nya lagstiftningen.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill också från denna
talarstol uttrycka några betänkligheter
inför antagandet av den nya lagen.
Utan tvivel kan 1 § inbjuda till
visst godtycke. Det finns risk för att
polisen kan gå befogenheter som kan
föranleda missbruk. Jag vill därför bara
uttala den förhoppningen att polismyndigheterna
verkligt varsamt skall använda
det nya vapen de får i sina händer,
liksom att vi i denna kammare
med uppmärksamhet skall följa utveck -

lingen. Det kanske också kan vara be*
hövligt att aktualisera frågan om att
inrätta något slags socialombudsman,
som mera direkt skall följa tillämpningen
av lagstiftning av detta slag.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Ändrad lydelse av 15 § och 23 § 1 mom.
bekämpningsmedelsförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 §
och 23 § 1 mom. bekämpningsmedelsförordningen
den 14 december 1962
(nr 703), dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av proposition nr 139 rörande bekämpningsmedelsförordningen
har andra
lagutskottet haft att behandla två
motioner, väckta respektive i denna
kammare av herr Grebäck m. fl. och i
första kammaren av herr Isacson in. fl.
Motionerna går ut på att giftnämnden
skall utökas med en representant från
lantbruks- och trädgårdsnäringarna.

Det vore oändligt mycket att säga i
denna fråga, men jag vill inskränka
mig till att konstatera att det är egendomligt
att ingen representant för dessa
näringar ingår i nämnden. Jag behöver
bara påminna om den s. k. biocidfrågan
för att det skall stå klart vilken
betydelse bekämpningsmedlen och
giftnämndens handläggning av ärenden
rörande dessa har i detta sammanhang.
Det är en högst rimlig begäran att
de näringar, som mer än andra är beroende
av dessa ärenden, blir företrädda
i nämnden.

Fredagen den 22 maj 19(54

Nr 26

201

Interpellation an^. en översyn av

Man kan också i utskottets utlåtande
utläsa eu kritik mot att lantbruks- och
trädgårdsnäringarna inte blivit företrädda.
I sitt utlåtande vid 1962 års
riksdag förutsatte ju utskottet att näringslivets
intressen skulle bli tillgodosedda
vid nämndens sammansättning.
Nu framhåller utskottet att de önskemål
som motionärerna framför i viss
mån är överensstämmande med utskottets
uttalande år 1962. Utskottet säger
också att motionärernas synpunkter är
beaktansvärda men vill av formella skäl
inte i detta sammanhang uttala sig om
giftnämndens sammansättning. Jag har
förståelse för detta men har dock funnit
det riktigt att tillsammans med herr
Ringaby avge en blank reservation.

Det är min förhoppning att utskottets
skrivning och påpekande — trots det
formella yrkandet om avslag på motionerna
— skall medföra att lantbruksoch
trädgårdsnäringarna snarast möjligt
blir företrädda i giftnämnden.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Ringaby (h) och Rimås (fp).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Interpellation ang. en översyn av taxeringsförfarandet
för viss typ av företag

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGNELL (s), som yttrade:

Herr talman! De nio större oljebolagen
på den svenska marknaden har en
årsförsäljning, som överstiger 3 000
miljoner kronor. För en vanlig skattebetalare
ser det något egendomligt ut
att denna omfattande försäljning bedrivs
på sådant sätt att praktiskt taget
inga vinster uppkommer för företagen.
Den företagsvinst, som andra stora företag
normalt uppvisar till beskattning,
uteblir nästan helt för oljebolagen. Sam -

taxeringsförfarandet för viss typ av företag

tidigt bedriver flera av oljeföretagen en
omfattande utbyggnadsverksamhet i
fråga om raffinaderier, vilken såväl direkt
som indirekt leder till krav på samhälleliga
investeringar, som följaktligen
måste betalas av övriga skattebetalare
i landet.

Mot bakgrund av dessa omständigheter
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Vilka möjligheter finns för en översyn
av taxeringsförfarandet för denna
typ av företag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets memorial nr 6, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utrikesutskottet hänvisade
ärenden;

konstitutionsutskottets memorial nr
18, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden:
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående universitetens
och högskolornas organisation och förvaltning
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen avser medelsanvisning,

nr 128, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till de fria konstskolorna,

nr 129, i anledning av väckta motioner
om anslag till vidareutbildning av
präster m. fl.,

nr 130, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Målsmännens
riksförbund,

nr 131, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till fritidsverksamhet
för pensionärer,

202

Nr 26

Fredagen den 22 maj 1964

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare medel
för svensk medverkan i FN :s fredsstyrka
på Cypern;

bevillningsutskottets memorial och
betänkande:

nr 56, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden, och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter jämte i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner, och

nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om
förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m., dels ock i ämnet väckt motion; jordbruksutskottets

utlåtande och memorial: nr

19, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag till naturvårdsverksamhet,
in. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 20, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden;

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 36, i anledning av väckta motioner
dels angående skadeverkningar av
kemiska växtskyddsmedel, dels om

forskning och försök rörande kemiska
växtskyddsmedel och dels om utredning
rörande kemiska växtskyddsmedel,

nr 37, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot bristen på personal
inom sjukvården,

nr 38, i anledning av väckta motioner
dels om bättre förhållanden för
kvinnlig arbetskraft och dels angående
deltidsarbete för kvinnor m. m.,

nr 39, i anledning av väckta motioner
dels angående gifta kvinnors förvärvsarbete
och dels om åtgärder för
att höja yrkesintensiteten hos gifta
kvinnor,

nr 40, i anledning av väckta motioner
om bättre utnyttjande av välutbildad
arbetskraft, m. m., och

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt
särskilda utskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående studiesocialt stöd
till studerande ungdom, dels Kungl.
Maj :ts förslag i statsverkspropositionen
angående anslag till kostnader för avskrivning
av vissa studielån med statlig
kreditgaranti, dels ock i ämnet väckta
motioner.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt utbyggnad
av universitetet i Umeå in. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till fortifikationsförvaltningen; nr

245, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åldringsvårdsfrågor
m. m.;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts

Fredagen den 22 maj 1964

Nr 26

203

i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1964/65 till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
m. in.;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa forskningsråd
m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

248, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa forskningsråd
m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av en
avdelning för kemi vid tekniska högskolan
i Lund m. m.;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om bidragsförskott
m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående den framtida organisationen
av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m., jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 253, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för
biståndsexperters anställningsvillkor,
m. m.; samt

från bevillningsutskottet:
nr 267, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om gasolskatt, m. m.; och

nr 268, i anledning av väckt motion
angående beskattning av avverkning
av skog, in. m.

§ 19

Anmäldes en till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 1018, av herr Berglund m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 160, angående ersättning för
skada å fiske till följd av militär verksamhet
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Gunne, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
uppträdandet av främmande ubåtar
inom svenskt territorialvatten, och

herr Boo, till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
planerad överflyttning till Stockholm
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
försäljningsavdelning.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.25.

In fidem

Sune K. Johansson