RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

ANDRA KAMMAREN

1964

7—8 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 7 april

Svar på frågor av: Sid.

herr Börjesson i Falköping ang. statlig export av vapen........... 3

herr Svenning ang. en gemensam bostadsförmedling för Malmö stad

och de närmaste randkommunerna ......................... 4

Interpellation av herr Holmberg ang. övertalig maskinpersonal vid
statens järnvägar........................................... 6

Onsdagen den 8 april fm.

Meddelande ang. plena den 8 och 10 april.......................... 8

Utrikes- och handelspolitisk debatt.............................. 8

Meddelande ang. plena den 15 och 17 april ...................... 84

Interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. lokaliseringspolitiken
ur försvarssynpunkt.................. 84

Onsdagen den 8 april em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt (forts.) ...................... 86

Tullen på vissa varor från u-länderna, m. m...................... 96

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet............ 101

Utbetalning av folkpension utan ansökan......................... 111

Ersättning från allmän försäkringskassa för avvänjning från tobaksbruk.
...................................................... 114

Ändring i vattenlagen m. m..................................... 117

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar............. 119

Åtgärder för att förebygga att renar överköres av tåg.............. 127

Utvidgade reserabatter för folkpensionärer m. fl.................. 130

Anpassningsproblemen i arbetslivet.............................. 136

Åtgärder till förmån för rörelsehindrade.......................... 138

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m......................... 142

1—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 april em. std.

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, beträffande tullen på vissa varor
från u-länderna, m. m...................................... 96

— nr 24, ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet 101
Andra lagutskottets utlåtande nr 24, om utredning rörande obligatorisk

semester mellan jul och nyår................................ 111

— nr 25, om avskaffande av städernas auktionsmonopol............ 111

— nr 26, om utbetalning av folkpension utan ansökan.............. 111

— nr 28, ang. service- och vårdpersonalens arbetstidsförhållanden.... 114

— nr 29, om ersättning från allmän försäkringskassa för avvänjning

från tobaksbruk............................................ 114

— nr 30, om kompensation för obekväm arbetstid.................. 116

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen.
......................................... 116

— nr 13, ang. interimslicenser och interimsskyltar för motorfordon 117

— nr 14, om ändring i vattenlagen, om utbyggnad av vattenvården

och ang. förvaringen av petroleumprodukter i underjordisk cistern 117

— nr 15, om vissa föreskrifter för gångtrafikanter och ang. föreskrift

att barn i grupp skall gå på vägens högra sida................. 119

— nr 16, ang. högsta tillåtna axel- och boggietryck för motorfordon 119

— nr 17, om lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar... 119

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, om åtgärder för att förebygga
att renar överköres av tåg............................. 127

— nr 9, om utvidgade reserabatter för folkpensionärer m. fl., om ut vidgning

av statens järnvägars rabatter för folkpensionärer, ang.
buss- och flygresor för värnpliktiga samt ang. statens järnvägars
rabattresor för studerande, militärer och pensionärer............ 130

— nr 10, om undersökning av boxningens skadeverkningar.......... 136

— nr 11, ang. språkstudier i samband med arbete utomlands......... 136

— nr 12, ang. anpassningsproblemen i arbetslivet.................. 136

— nr 13, om åtgärder till förmån för rörelsehindrade................ 138

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m,

142

Tisdagen den 7 april 1904

Nr 15

Tisdagen den 7 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
april.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Björkman enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 6—den 12 innevarande
april.

Herr Björkman beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 143, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt, att i
den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande Sveriges utrikes- och
handelspolitik, ävensom förordnat, att
meddelandet skulle framföras i andra
kammaren av ministern för utrikes ärendena
Nilsson och i första kammaren
av statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Lange.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att ifrågavarande meddelande komme
att lämnas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 8 innevarande
april kl. 10.00.

§ 4

Svar på fråga ang. statlig export
av vapen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat om det är lämpligt att
svenskt statligt företag bedriver export
av vapen. Tillstånd till sådan export
ges av handelsdepartementet varför det
ankommer på mig att svara.

Såsom framhållits i tidigare interpellationssvar,
bl. a. av statsministern, anses
en inhemsk krigsmaterielproduktion
vara nödvändig ur beredskapssynpunkt.
En betingelse för den svenska industriens
höga tekniska standard på detta
område är att viss export tillåts. Detta
gäller i lika hög grad den enskilda som
den statliga krigsmaterielindustrien. Det
finns ej någon anledning att här tilllämpa
särskilda regler för statliga företag.
Vid tillståndsgivningen tas givetvis
hänsyn till förhållandena i köparlandet.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för det
snabba svaret på min enkla fråga. Anledningen
till att jag ställde frågan var
ett uttalande av generaldirektören för
försvarets fabriksverk i senaste numret
av Industria. I detta uttalande framhölls
bl. a. önskvärdheten av en ökad statlig
tillverkning och därmed också en ökad
export av krigsmateriel. En ökad exportförsäljning
tjänar på det viset indirekt
det svenska försvaret. Jag skall

4 Nr 15 Tisdagen den 7 april 1964

Svar på fråga ang. en gemensam bostadsförmedling för Malmö stad och de närmaste
randkommunerna

av helt naturliga skäl inte närmare beröra
de ytterligare synpunkter som anfördes
beträffande de fördelar som är
förknippade med en ökad krigsmaterieltillverkning,
möjliggjord genom bearbetning
av utlandsmarknaden.

Jag vill, herr talman, inte på något
sätt ifrågasätta att en ökad statlig krigsmaterieltillverkning
kan innebära ekonomiska
fördelar, men man får inte
bortse från att det här är fråga om ett
mycket känsligt avvägningsproblem.
Det kan naturligtvis ifrågasättas om det
inte ur landets intresse vore att föredra
att ett statligt företag icke bedriver någon
större export av vapen. Det ställer
sig kanske något annorlunda om det är
fråga om export från enskilda företag,
visserligen mot licens enligt de regler
som gäller för utförsel av krigsmateriel,
än om det är fråga om en rent statlig
tillverkning och export. Om det blir en
ökning av krigsmaterieltillverkningen i
och för en ökning av exporten, förutsätter
jag att frågan underkastas riksdagens
insyn och bestämmande. Därmed
får ju också riksdagen tillfälle att pröva
hur angelägen en sådan export är.

En omfattande export av krigsmateriel
är i alla avseenden ett mycket känsligt
problem, och det kan inte bortresoneras
att det är statsmakterna som i
sista hand har att ta ansvaret för dylika
åtgärder.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Får jag bara upplysa
herr Börjesson om att det för det första
under senare år inte förekommit någon
ökning av totalexporten av krigsmateriel
och för det andra — vilket
kanske herr Börjesson inte har sig bekant
—- att riksdagens konstitutionsutskott
varje år får en redogörelse för
omfattningen av de ärenden som varit
under behandling i krigsmaterielinspektionen
under handelsdepartementet och
att sålunda riksdagen redan har den

kontroll som herr Börjesson efterlyser.
För det tredje, herr talman, vill jag
upprepa, att om vi skall ha en i statlig
regi driven krigsmaterieltillverkning,
så bör den inte möta andra förutsättningar
och arbeta under andra villkor
än den enskilda industrien.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det tillägg han gjort, särskilt
för upplysningen att det inte varit
någon ökning av krigsmaterielexporten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. en gemensam bostadsförmedling
för Malmö stad och de närmaste
randkommunerna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat,
om jag vill medverka till bildandet
av en gemensam bostadsförmedling för
Malmö stad och de närmaste randkommunerna.

1962 års bostadsförmedlingsutredning
har till uppgift att utreda frågor rörande
bostadsförmedlingens organisation
och principer. I tilläggsdirektiv
den 29 november 1963 anförde jag
bl. a., att det synes angeläget att möjligheter
skyndsamt skapas för att förmå
kommuner, vilka ingår i ett område
som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende,
att anordna
gemensam bostadsförmedling för
hela området. Förutom Storstockholm,
som särskilt nämndes i tilläggsdirektiven,
finns en rad exempel på bostadsförsörjningsområden,
som sträcker sig
över mer än en kommun. Utredningens
uppdrag gäller bostadsförmedlingens
ordnande generellt i områden av denna
karaktär. Jag är positivt inställd till en

Tisdagen den 7 april 1904 Nr 15

Svar på fråga ang. en gemensam bostadsförmedling för Malmö stad och de närmaste
randkommunerna

intensifiering av samarbetet över kommungränserna
i fråga om bostadsförmedlingen.
Vilken form och omfattning
åtgärder i sådant syfte bör få vill jag
dock inte uttala mig om, förrän utredningen
har slutfört sitt arbete i denna
del.

Vidare anförde

Herr SVENNING (s) :

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Med hänsyn till det oerhört stora behovet
av bostäder inom Malmö och de
långa väntetiderna för det stora antal
bostadssökande — som nu uppgår till
drygt 28 000 — är det av största betydelse
att genom en gemensam bostadsförmedling
åstadkomma en så rättvis
fördelning som möjligt, varvid hänsyn
bör tas till såväl väntetid som angelägenhetsgrad.

I avsikt att omspänna ett enda bostadsförmedlingsområde
för Malmö och
närliggande kommuner har man träffat
samarbetsavtal med vissa randkommuner
för att lösa sådana frågor som
bostadsförsörjning, bostadsförmedling,
markfrågor m. m. Stor förståelse har
vi kunnat konstatera hos ett par kommuner.
Men inte alla.

I Burlöv, en kommun som ligger i
närheten av Malmös stora industriområde,
är man i färd med att planlägga
och bygga över 2 000 lägenheter. I bostadskön
i denna kommun står för närvarande
högt räknat 800 sökande, av
vilka närmare en tredjedel är malmöbor.
Man misstänker på goda grunder
att de också är anmälda på bostadsförmedlingen
i Malmö. En del av dem söker
endast byteslägenheter.

Av det sagda framgår dels att bostadskön
i Burlöv inte motsvarar den planerade
bostadsproduktionen och dels
att väntetiderna måste bli orimligt korta
jämfört med väntetiderna i Malmö.

Det är en uppenbar orättvisa att man
genom att ställa sig i bostadskön i Burlöv
kan få bostad efter endast några
månader, medan väntetiderna i Malmö
är mellan fyra och sex år. Bedömningen
av angelägenhetsgrad kan dessutom inte
få samma karaktär som på bostadsförmedlingen
i huvudorten.

Den planerade bebyggelsen i Burlöv
har, enligt länsbostadsnämndens uppfattning,
kommit i gång och fått förhandsrätt
under den förutsättningen att
fördelningen av bostäderna skulle ske i
intimt samarbete och kontakt mellan de
båda kommunerna.

Trots allvarliga ansträngningar och
trots föreliggande samarbetsavtal mellan
Burlöv och Malmö har någon lösning
inte kunnat nås. Då det är angeläget
att det inte skapas förhållanden
i bostadsförmedlingshänseende inom
malmöregionen liknande dem som råder
i stockholmsregionen, uttalar jag
förhoppningen att inrikesministern
måtte medverka till bildandet av en gemensam
bostadsförmedling. Ur rättvisesynpunkt
är detta ett krav som vi finner
vara i högsta grad befogat.

Frågan brådskar, ty inflyttning beräknas
ske redan till hösten. Uttagningen
av hyresgäster ligger således mycket
nära i tiden.

I förhoppning att herr statsrådet vill
medverka till denna frågas lösning ber
jag att än en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 135, angående godkännande
av visst markbyte m. m.

§ 7

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

Nr 15

Tisdagen den 7 april 1964

Interpellation ang. övertalig maskinpersonal vid statens järnvägar

till jordbruksutskottet motionerna nr
833 och 834;

till statsutskottet motionerna nr 835
—839;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 840—842;

till jordbruksutskottet motionerna nr
843—848;

till statsutskottet motionerna nr 849
—853;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 854—863; samt

till bankoutskottet motionen nr 864.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 20, 25,
27 och 29 samt första lagutskottets utlåtanden
nr 13—18.

§ 9

Föredrogs den av herr Boo vid kammarens
sammanträde på förmiddagen
den 3 innevarande april gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
rikets indelning i kommunblock.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. övertalig maskinpersonal
vid statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! På grund av rationaliseringen
av SJ:s verksamhet förberedes
förflyttning till annan ort av många anställda
inom trafik- och maskinavdelningen.
Härigenom uppstår för denna
personal stora svårigheter och ekonomiska
förluster. Till följd av bostadsbristen
blir familjerna vanligen splittrade
under lång tid. De som skaffat sig
egnahem måste överge resultaten av
mångårig möda och över huvud taget in -

rätta sig för ett liv under helt andra
förhållanden än dem de varit inriktade
på. För barn och ungdom i sådana familjer
uppstår ofta stora svårigheter
på grund av skolförhållanden eller påbörjad
utbildning av annat slag.

I denna situation befinner sig flertalet
av de 35 anställda som enligt planerna
skall förflyttas från Svartön i
Luleå. Det gäller SJ-personal med ända
upp till 15—20 års anställning.

Det borde vara möjligt att även för
denna personal tillämpa sådana särskilda
hänsyn som riksdagen uttalat sig
för i samband med förändringar inom
försvarsmakten och lokaliseringen av
vissa statliga institutioner. En möjlighet
vore kanske att överföra maskinpersonal
från SJ till den statliga bilbesiktningen.
Med en kompletterande
kurs skulle dessa SJ-anställda, som tidigare
erhållit god maskinteknisk utbildning,
kunna utnyttjas för den statliga
bilinspektionen, enär denna uppenbarligen
får ett betydande personalbehov
inom den närmaste tiden.

Under hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande fråga:

Vill statsrådet vidtaga åtgärder för att
möjliggöra att övertalig maskinpersonal
vid SJ beredes anställning i den statliga
bilbesiktningen i syfte att undvika
förflyttning av sådan personal?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av väckta motioner om vissa
planeringsorgans konstitutionella
ansvar;

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1964/65 inom

Tisdagen den 7 april 1964

Nr 15

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 39, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av
statens aktier i LKAB, m. m.,

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående byggnadsarbeten
i Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utökning av kulturfondens
för Sverige och Finland kapital; jordbruksutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.,

nr 6, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom,
och

nr 7, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående byggnadsarbeten
vid lantbrukshögskolan och statens
skogsmästarskola; samt

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 14, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 124, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsreglementen,

nr 126, med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen in. m., samt
nr 129, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till teaterverksamhet
m. m., motionerna:

nr 865, av herrar Eskel och Enskog,
nr 866, av herrar Fålldin och Larsson
i Hedenäset, och

nr 867, av herr Magnusson i Borås
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning, motionerna:
nr 868, av fru Forsling m. fl.,
nr 869, av herr Helén,
nr 870, av herr Nordstrandh, och
nr 871, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, angående utbildning av
arbetsterapeuter och sjukgymnaster,
motionerna:

nr 872, av fröken Elmén m. fl.,
nr 873, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl.,

nr 874, av herr Holmberg m. fl.,
nr 875, av herrar Larsson i Hedenäset
och Antonsson,

nr 876, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., och

nr 877, av herr Nordstrandh;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående fortsatt utbyggnad
av universitetet i Umeå m. m., motionen
nr 878, av herr Gustafsson i
Skellefteå;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, angående bildande av ett
statligt aktiebolag för bevakningstjänst

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

m. m., motionen nr 879 av herr Magnusson
i Borås m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 112, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1964/65,
m. m., motionen nr 880, av herrar
Eriksson i Bäckmora och Grebäck.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
april.

Meddelande ang. plena onsdagen den 8
och fredagen den 10 april

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att samtliga på dagens
föredragningslista såsom två gånger
bordlagda upptagna ärenden avses
skola slutbehandlas i dag. Vid sammanträdet
på fredag, den 10 april, kommer
bl. a. utlåtanden angående utgifterna
inom kommunikationsdepartementets
och inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområden att företagas till
avgörande, och fredagens sammanträde
måste därför med all sannolikhet fortsättas
på kvällen.

§ 3

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr talmannen lämnade ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som framförde
det i Kungl. Maj ds skrivelse nr 143
avsedda meddelandet, så lydande:

Herr talman! Vid riksdagens årliga utrikesdebatt
har det blivit tradition att
regeringen ger en översikt över det utrikespolitiska
läget med särskild tonvikt
vid Sveriges roll i det internationella
sammanhanget, översikten har brukat
innefatta en redogörelse för huvuddragen
i vårt lands utrikespolitik. Det torde
icke vara erforderligt att nu mera utförligt
redovisa grunderna för vår alliansfria
utrikespolitik. Det kan räcka
med det självklara konstaterandet, att
vår kurs ligger fast och att Sveriges allmänna
hållning möter förståelse och
respekt både i öst och väst.

Vårt land har åtnjutit förmånen av
nära 150 år av obruten fred. Med de erfarenheter
vi haft är det naturligt att
det svenska folket fortsätter att bekänna
sig till neutralitetspolitiken. Vi
anser det alltjämt nödvändigt att till
stöd för denna politik upprätthålla ett
så väl utvecklat och effektivt försvarssystem
som våra förhållanden medger.
Inom den svenska folkopinionen råder
en nära nog fullständig enighet om vårt
lands utrikespolitiska kurs. Detta är av
obestridligt värde redan därigenom, att
respekt skapas gentemot omvärlden för
hållfastheten i Sveriges politik. Ingen
plats finns för några spekulationer i
omläggning av vår utrikespolitik.

Neutralitetspolitik, herr talman, är

Onsdagen den 8 april 19G4 fm.

Nr 15

inte liktydigt med brist på politik eller
benägenhet för isolering. Särskilt de senaste
åren bar krav stiillts på vårt land
i olika internationella sammanhang.
Det har inte varit fråga om anspråk
som vi själva uppammat eller uppgifter
vi själva eftersträvat. Vi överskattar inte
vår förmåga att göra insatser. Men när
FN har begärt våra tjänster, har vi ansett
det vara en naturlig uppgift att
söka efter förmåga stödja världsorganisationens
fredsarbete. Sveriges utrikespolitiskt
obundna ställning har därvid
visat sig medverka till att ge oss en rätt
hög grad av användbarhet i känsliga
värv i fredens tjänst. Över 14 000 svenskar
har under de senaste åren deltagit
i FN :s fredsbevarande verksamhet ute
i världen. Ett ständigt ökande antal experter
och rådgivare beger sig ut i världen
för att bidraga till de ekonomiskt
underutvecklade ländernas framåtskridande.
Detta har medverkat till att göra
svenskarna av i dag mera internationellt
medvetna än vad kanske tidigare
varit fallet i fredstid.

Jag behöver ej här uppehålla mig
närmare vid den mångfald band och de
otaliga kontakter av olika slag som förenar
oss med våra nordiska grannländer.
Dessa har en omfattning och en
självklarhet som för oss svenskar ter
sig av vida större betydelse än det förhållandet
att våra länder valt olika vägar
för att tillgodose sina säkerhetsintressen.
I det hänseendet präglas de
nordiska ländernas ömsesidiga inställning
sedan länge av fullständig förståelse.
För alla de nordiska länderna ter
sig bevarandet av lugn och säkerhet i
norra Europa som en väsentlig målsättning.

Samarbetet inom Förenta Nationerna
utgör ett huvudelement i svensk utrikespolitik.
Vår alliansfria ställning gör
detta naturligt. Det innebär ingen underskattning
av allianssystemens berättigande
i nuvarande världsläge att framhäva
behovet, ja, nödvändigheten på
längre sikt av att militärallianserna kan
avlösas av en organisation för kollek -

Utrikcs- och handelspolitisk debatt

tiv säkerhet. Förenta Nationerna är avsedd
att vara en sådan organisation. Vi
vet endast alltför val, att FN i detta
hänseende ännu inte kunnat uppfylla
förhoppningarna. Sannolikt kommer det
att dröja länge än, innan FN kan garantera
medlemsstaternas trygghet. Men
eu god grund har trots allt redan lagts
och inte minst för de nya länderna
framstår FN i våra dagar som ett huvudinstrument
i deras utrikespolitik.
Vi har all anledning att respektera denna
inställning -— den motsvarar för
övrigt vår egen. Den dag kanske inte
är alltför avlägsen, då — alla svårigheter
till trots — den onda cirkeln av
kapprustning och misstro skall kunna
brytas och så småningom ersättas med
en cirkel av ett helt annat slag — en
som i stället möjliggör nedrustning och
successivt ökat förtroende länderna
emellan. Framför allt inom FN ter sig
en sådan utveckling möjlig och bör
vara möjlig.

Den tid vi lever i har kallats »det
ömsesidiga beroendets tidevarv». I detta
beroende ligger mycket av värde —•
men också av risker. Samarbetet nationerna
emellan inom FN:s ram bör ha
som målsättning att maximalt utnyttja
detta värde och samtidigt att söka minska
riskerna. Vi tror för vår del inte
att motsättningarna i världen är omöjliga
att överbrygga. Men vi överskattar
heller inte möjligheterna att uppnå alltför
snabba resultat. Steg för steg, genom
tålmodiga försök, får man pröva
sig fram. Ett avgörande ansvar vilar
härvidlag på stormakterna. Ofta blir
de mindre ländernas roll begränsad till
att skapa ett opinionstryck, som i lyckliga
fall kan verka pådrivande. Sverige
är för sin del berett att efter förmåga
aktivt bidra till strävandena att minska
de rådande motsättningarna. I vårt fall
sker det främst genom vår medverkan
i FN:s fredsbevarande aktioner, genom
vårt deltagande i nedrustningsarbetet
och genom u-lijälpverksamhet i skilda
former.

Svensk militär deltar i Förenta Na -

1*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tionernas fredsstyrkor i Gaza och
Kongo. Enligt föreliggande planer, som
ser ut att kunna genomföras programenligt,
skall Kongo-styrkan vara hemma
den 1 juli i år. Vi har nyligen tillmötesgått
en begäran från Förenta Nationernas
generalsekreterare att låta en svensk
bataljon ingå i en fredsstyrka som under
tre månader skall tjänstgöra på Cypern.
Vi hade allvarliga praktiska och
principiella betänkligheter mot att engagera
Sverige även i detta uppdrag.
Men sedan FN:s säkerhetsråd fattat ett
enhälligt beslut, under medverkan av
samtliga stormakter, om att organisera
en fredsstyrka på Cypern, ansåg vi oss
böra lämna vårt bifall till framställningen.
En förtrupp av svensk militär
är redan på Cypern, och huvuddelen
reser om några dagar. De senaste dagarnas
intermezzon mellan cvpriotisk
militär och FN-soldater understryker
vikten av att FN-styrkans befogenheter
snarast möjligt får en mer preciserad
utformning än vad som nu är fallet.
Uppdraget är antagligen det vanskligaste
vi åtagit oss på FN:s begäran.
Den svenska trupp som nu i fredens
tjänst beger sig till denna oroliga Medelhavsö
följs av hela det svenska folkets
välgångsönskningar. Detsamma
gäller det svåra och grannlaga medlingsuppdrag
som Finlands ambassadör i
Stockholm på generalsekreterare U
Thants anhållan åtagit sig.

Just nu har vi fått en ny framställning
från generalsekreterare U Thant
om ökning av den svenska kontingenten
från omkring 700 till omkring 1 000
man. Motsvarande framställning har
samtidigt gjorts till Finland och Irland.
Den sammanhänger med önskemålet
att få en sådan sammansättning
av FN-styrkan att mer än 50 procent
utgöres av icke-brittiska trupper. Regeringen
kommer att skyndsammast
pröva denna nya framställning.

Ett praktiskt uttryck för önskan att
förbättra Sveriges möjligheter att framdeles
medverka i FN :s fredsbevarande

arbete är det förslag till upprättande
av beredskapsstyrkor för FN-tjänst som
i vår förelagts riksdagen. Avsikten är
att vi ständigt skall ha två bataljoner
beredda att på kort varsel efter Kungl.
Maj:ts beslut i varje enskilt fall på
framställning av FN utsändas till världens
oroshörn.

Nästa år högtidlighålles 20-årsdagen
av Förenta Nationernas tillkomst. Den
värld, som såg världsorganisationen födas,
har sedan dess undergått genomgripande
förändringar. De 51 stater,
som undertecknade FN-stadgan i juni
1945, tillhörde huvudsakligen de europeiska
och amerikanska kontinenterna
samt det brittiska samväldet. Den koloniala
frihetsrörelsen var knappast inledd.
Segrarmakterna visade, åtminstone
utåt, en enighet, som gav hopp om
att stadgans syften skulle kunna tjänas
under stormakternas ledning. Ett gigantiskt
återuppbyggnadsarbete förestod.
Vi stod inför atomålderns intåg. Mänskligheten,
plågad av krig och umbäranden,
såg fram mot en bättre och tryggare
tillvaro i världsorganisationens
hägn.

Hur ser då läget ut i dag? Antalet
medlemmar i FN har mer än fördubblats
och uppgår numera till 113. Staterna
från Asien och Afrika utgör mer än
hälften av medlemsantalet. Denna utveckling
— som beklagligt nog ännu
icke lett till att Folkrepubliken Kina
fått möjlighet deltaga i FN:s arbete —■
motsvarar strävandena att göra FN universellt
men ställer världsorganisationen
inför många nya problem. Rätten
till självstyrelse har vunnit ett nästan
universellt erkännande. De forna kolonierna
har i oanat hastig takt vunnit
nationell självständighet. Processen har
inte skett utan svårigheter och bakslag,
men den måste fortgå och kommer att
fortgå. Kolonialmakterna har i de flesta
fall visat förståelse för nödvändigheten
att lägga en ny och solid grund
för de framtida förbindelserna med de
forna kolonierna. De senare behöver

Onsdagen den 8 april 11)04 fm.

Nr 15

allt stöd i sin svåra uppgift att hävda
den nyvunna självständigheten med bibehållande
av goda förbindelser med
de förra moderländerna. Tyvärr måste
vi samtidigt medge att i frigörelsens
spår nya motsättningar vuxit fram mellan
de nya nationerna och på flera håll
framkallat nya oroshärdar.

Stormakternas enighet vid krigsslutet
förbyttes snart i den atmosfär av ideologiska
och maktpolitiska motsättningar,
som kommit att benämnas det »kalla
kriget». 1 stället för att vara garanter,
enligt stadgan, för freden i världen, kom
stormakterna att taga ledningen i fråga
om den militära samordningen i öst och
väst. En våldsam kapprustning inleddes
och kärnvapen experimenterades
fram till en styrka på ömse håll som i
dag, enligt samfälld bedömning, räcker
till att förgöra mänskligheten många
gånger om och göra vår planet obeboelig.
Läget har karakteriserats av den
sovjetiske regeringschefen i uttalandet,
att om det blir några överlevande efter
ett kärnvapenkrig, så kan dessa avundas
de döda.

Men atomteknikens utveckling har
dessbättre även haft en positiv sida.
Den har öppnat hittills oanade perspektiv
för utforskning av världsalltet och
över huvud för mänskligt framåtskridande.
»Vi har» — för att citera den
i fjol så tragiskt bortgångne presidenten
Kennedy — »makt att göra denna generation
till den bästa i mänsklighetens
historia, men också till att göra den
till den sista». Detta är det val vi i dag
står inför. Valet kan verka självklart,
men svårigheterna framträder så snart
man försöker omsätta det erkända syftet
i praktiska åtgärder.

Inför inledningen av FN:s generalförsamling
hösten 1963 betecknade generalsekreteraren
läget så, att de tre viktigaste
problemen var nedrustning, utveckling,
avkolonisering. Dessa ämnen
kom också att dominera församlingens
session hösten 1963. Denna session blev
kanske den minst kontroversiella i FN:s

Utrikes- och handelspolitisk debatt

hittillsvarande historia. Som tecken på
ökad vilja hos stormakterna att nå framsteg
i de stora, avgörande frågorna har
detta hälsats med tillfredsställelse och
gryende optimism över hela världen.
Men det finns också skäl att varna för
underskattning av de faror, som är inrymda
i spänningen mellan rika och
fattiga länder. De »nya» staterna är medvetna
om att hunger, okunnighet, sjukdom
och fattigdom numera kan bekämpas
genom samfällda ansträngningar.
De har — med rätt eller orätt —
känslan av att deras kontinenter länge
har exploaterats av industrinationerna
och att dessa bär en skuld som nu
snabbt bör återgäldas. Utvecklingsländerna
har tagit initiativet till den
världskonferens om handel och utveckling
som i mars inleddes i Geneve. Konferensen
kan väntas bli 1964 års stora
tilldragelse i förbindelserna mellan den
utvecklade och den underutvecklade
världen. Härtill får jag emellertid anledning
återkomma.

Året 1963 kan komma att gå till historien
som det år, då en vändning började
inträda bort från den tendens till ständigt
ökad spänning som hittills karakteriserat
efterkrigspolitiken. Vändpunkten
blev enligt mångas mening Kubakrisen
hösten 1962. Här hade en för
världsfreden ytterligt farlig situation
uppstått genom att världsmakterna direkt
konfronterats inom ett område
som den ena betraktar som tillhörande
sin direkta säkerhetssfär. Hur stora
riskerna i verkligheten var, låter sig
knappast fastställas. En ökad riskmedvetenhet
kan efter Kubakrisen förmärkas.
En känd militärpolitisk skriftställare
har präglat slagordet att terrorbalansen
avlösts av vad han kallar en »balance
of prudence», en maktbalans i försiktighetens
tecken. Fastän efterkrigstidens
stora utrikespolitiska problem
kvarstår olösta — jag tänker då främst
på Tysklands- och Berlin-frågorna —-har heller ingen tillspetsning eller ny
allvarlig kris skakat östvästförbindelser -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

na sedan hösten 1962. I stället har snarare
en attityd av avvaktan präglat relationerna
mellan blocken, liksom också en
beredvillighet att behålla kontakten och
att förhandlingsvägen söka lösa problem
av mer begränsad räckvidd.

Under det gångna året är det framför
allt förhållandena inom blocken som
tilldragit sig världens uppmärksamhet.
Den ökade rörlighet och självhävdelse
som präglat Frankrikes politik är ett
exempel härpå, likaså de ideologiskt
färgade motsättningarna mellan Sovjet
och Kina som blivit ett dramatiskt inslag
i den nuvarande världsbilden. Men
det finns kanske också anledning att
här peka på de oroshärdar av lokalt
slag som på många håll i världen fått
en akut karaktär — och varav Cypern
endast är en. Risken för att sådana
oroshärdar kan sprida sig eller flamma
upp i konflikter, som kan få vidsträcktare
återverkningar, understryker
det angelägna i att stärka FN:s
beredskap inför dylika potentiellt farliga
lokala krigstillbud. Behovet av
möjligheter för ett snabbt ingripande
har övertygande dokumenterats genom
Cypern-krisen.

Den ändring i det internationella klimatet
som inträtt efter Kubakrisen torde
ha bidragit till att nedrustningsfrågan
kunnat föras något framåt under
det gångna året. På detta område har
vi inregistrerat en visserligen begränsad,
men inte desto mindre betydelsefull
framgång genom fördraget om förbud
mot kärnvapenprov i atmosfären,
yttre rymden och under vatten. Detta
fördrag slöts mellan tre kärnvapenmakter
formellt utanför Genévekonferensens
ram, men obestridligt är att det
långvariga och tålmodiga arbetet i
Geneve har bidragit till att skapa den
grundval på vilken stormakterna kunde
föra sina förhandlingar till ett positivt
resultat. Samtidigt får vi inte glömma,
att det partiella provstoppsavtalet
inte är en nedrustningsåtgärd i egentlig
mening. Det minskar inte rustning -

arna och hindrar inte spridning av
kärnvapen. Men det försvårar ytterligare
utveckling och produktion av dessa
massförintelsemedel och sätter stopp
för en oroande nedsmittning av atmosfären
genom radioaktivt utfall. För det
fortsatta nedrustningsarbetet ligger
överenskommelsens betydelse främst på
det politiskt-psykologiska planet. Den
har visat att det, trots allt, är möjligt
att komma överens även i frågor som direkt
berör stormakternas säkerhet, och
den har givit upphov till förhoppningar
om fortsatta framsteg i nedrustningsfrågan.

Två andra överenskommelser, herr
talman, kan för övrigt noteras på nedrustningsområdet,
nämligen överenskommelsen
om den s. k. »heta linjen»
mellan Kreml och Vita huset samt den
av generalförsamlingen i höstas sanktionerade
sovjetisk-amerikanska överenskommelsen
om förbud mot att uppsända
kärnvapen i bana runt jorden.
Dessa båda uppgörelser saknar inte betydelse
för den viktiga uppgiften att
förebygga krig genom misstag.

Konferensen i Geneve fortsätter nu
sina ansträngningar att komma vidare,
dels när det gäller ett avtal om allmän
nedrustning, dels i fråga om vidtagande
av konkreta partiella nedrustningsåtgärder.
Svårigheterna att nå framsteg
är lika begripliga som beklagliga. Efter
svensk uppfattning bör dock ansträngningarna
att komma vidare icke mattas.
Framsteg på nedrustningsområdet bör
egentligen ligga i alla parters intresse.
Härför talar icke blott uppenbara
politiska och ekonomiska skäl utan
även rent säkerhetsmässiga. En växande
insikt kan också förmärkas om att
det finns en gräns, ovanför vilken ökade
rustningar inte längre tillgodoser
rimliga säkerhetskrav utan rentav verkar
i motsatt riktning — en »överdödande
kapacitet» som inte tjänar något
säkerhetssyfte men väl kan få motparten
att ytterligare forcera sina rustningar.
Därmed är man inne i en rust -

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

ningsspiral som kan bli omöjlig att
kontrollera.

När det giiller den allmänna nedrustningen
är parternas ståndpunkter alltjämt
vitt skilda. En i viss mån ny utgångspunkt
finns emellertid sedan Sovjetunionen
godtagit begreppet »kärnvapenparaply»,
innebärande att Sovjet
och USA skulle ha rätt att till sista stadiet
av nedrustningsprocessen behålla
ett begränsat antal kärnvapen som
skydd mot överraskande anfall från
motpartens sida.

De olika partiella nedrustningsförslag
som har kommit fram i Geneve sedan
förhandlingarna återupptogs där i januari
i år har hittills endast varit föremål
för en allmän diskussion. Det är
därför ännu ej möjligt att avgöra huruvida
något eller några av dem rymmer
verkliga förutsättningar för uppgörelse.
Dessa förslag, som bl. a. gäller nedskärning
av militärbudgeterna, »frvsning»
av kärnvapenbärare och förstöring av
bombplan, inrymmer utan tvivel svårigheter,
men om den politiska viljan
till uppgörelse finns, borde förslag av
denna typ kunna tjäna som utgångspunkt
för ett närmande av ståndpunkterna.

Till de mest angelägna uppgifterna
hör att hindra kärnvapnens spridning
till länder som ännu inte har sådana
vapen. Här sammanfaller icke blott
kärnvapenmakternas intressen inbördes,
utan det föreligger även ett gemensamt
intresse mellan dessa makter
och de mindre staterna. Flera sätt att
angripa detta problem har aktualiserats
vid nedrustningskonferensen. Ett
av dem — det s. k. irländska förslaget
— går ut på att kärnvapenmakterna
skulle förbinda sig att icke till andra
länder utlämna kärnvapen eller informationer
om deras tillverkning. Åtagandet
motsvaras av en förpliktelse
av icke-kärnvapenländerna att avstå
från förvärvande av kärnvapen genom
import eller egen tillverkning. Ehuru
vi givetvis välkomnar syftet, har me -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

toden enligt vår uppfattning vissa olägenheter.
Sålunda befäster den stormakternas
monopol på kärnvapeninnehav
ulan motprestationer från deras
sida. Dessutom medför den inte förbud
mot lagring av vapnen på annan
makts territorium och förhindrar sålunda
inte en spridning av kärnvapnen
i fysisk-geografisk bemärkelse.

För vår del föredrar vi därför metoden
med kärnvapenfria zoner. Denna
ger även de kärnvapenfria staterna
en möjlighet att vara med om att utforma
villkoren för en uppgörelse med hänsyn
tagen till deras egna försvarsintressen.
En förutsättning är, att de i en viss
region ingående staterna sinsemellan
kommer överens om villkoren för att
göra vederbörande region till en kärnvapenfri
zon. Den svenska varianten
av metoden, den s. k. Undén-planen eller
»de kärnvapenfrias klubb», utgår
just från denna förutsättning. För vårt
deltagande i en sådan kärnvapenfri zon
har vi bl. a. uppställt kravet på vissa
motprestationer av kärnvapenmakterna,
i första hand i form av totalt förbud
mot kärnvapenprov. Vidare har
vi angett vissa förutsättningar rörande
den tänkta zonens geografiska utsträckning.
Vi anser att zonen bör omfatta
största möjliga antal stater i Mellaneuropa
och Nordeuropa. Av dessa villkor
är det första delvis uppfyllt genom
överenskommelsen om partiellt förbud
mot kärnvapenprov. Vi anser emellertid
inte att detta är en tillräcklig motprestation
från de stora makternas sida i
den mening vi avsåg, när vi 1961 tog
vårt initiativ i FN. Svenska regeringen
kommer självfallet liksom hittills att
verka för effektiva internationella uppgörelser,
syftande till att hindra en
ytterligare spridning av kärnvapen.

Ett FN-dokument som har en oförtjänt
undanskymd plats i allmänhetens
medvetande är förklaringen om de
mänskliga rättigheterna. Anledningen
härtill är sannolikt det faktum att under
de femton år som gått sedan denna för -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

klarings tillkomst, beklämmande litet
kunnat åstadkommas för att fullfölja
dess höga syften. Förföljelse och diskriminering
förekommer alltjämt på många
håll i världen. Det mest uppmärksammade
exemplet är den s. k. rasåtskillnadspolitik,
som fortfarande bedrivs
i Sydafrika. Läget där har som bekant
skärpts i sådan grad att FN :s säkerhetsråd
ansett sig böra ta upp frågan
till behandling. Rådet beslöt den 4 december
1963 att tillsätta en grupp av
experter med uppgift att undersöka
metoderna för att på fredlig väg lösa
Sydafrikas problem genom fullständig
tillämpning av grundläggande mänskliga
rättigheter för alla medborgare i
Sydafrika. Gruppen skall avge sin rapport
i maj i år. Det är vår förhoppning
att FN-gruppens arbete skall kunna ge
konstruktiva uppslag för Sydafrikafrågans
fortsatta bedrivande. Regeringen
anser det riktigt att säkerhetsrådet
tagit på sig ansvaret för Sydafrika-frågan
och är beredd att stödja de rekommendationer
som rådet kan komma att
utfärda i syfte att uppnå en ändring av
den sydafrikanska raspolitiken.

När vi i dag tar en överblick av den
internationella handelspolitiska situationen
är det påfallande att det ekonomiska
integrationsarbetet i Europa, trots
genomgångna kriser och bestående svårigheter,
fortskrider med en dynamik
som vi ännu för något år sedan knappast
vågade hoppas på. Västeuropa är
visserligen fortfarande splittrat i två
handelspolitiska block och någon snar
förliandlingsöppning mellan EFTA och
EEC är inte att vänta. För EFTA-länderna
betyder detta att de måste fortsätta
att stärka sitt inbördes samarbete
och ta allt bättre vara på de fördelar
organisationen kan erbjuda.

Vi känner alla väl till de svårigheter
som tidvis karakteriserat verksamheten
inom De sex. De har hittills dock kunnat
övervinnas. Men alltjämt kvarstår
friktionsanledningar som t. ex. den i
dagarna aktuella frågan om spannmåls -

priserna. De interna EEC-problemen
har tidigare ingående diskuterats här,
och jag vill därför ej upptaga ytterligare
tid därmed. Det är emellertid uppenbart
att största uppmärksamhet måste
ägnas utvecklingen inom EEC. Skall
vi ha hopp om en framtida europeisk
marknad, får motsättningarna mellan
de båda handelsgrupperingarna ej skärpas.
I avvaktan på en ny förhandlingsomgång
måste de närma sig varandra
inom alla områden, där praktiskt samarbete
redan nu ligger inom möjligheternas
gränser.

En översikt av utvecklingen inom
EFTA behöver ej gripa långt tillbaka i
tiden. Efter sammanbrottet av förhandlingarna
i Bryssel stod det klart att man
måste ställa om förväntningar och tidtabeller,
måste uppge vissa målsättningar
och modifiera andra. Inom
EFTA vägrade vi efter förhandlingssamanbrottet
att acceptera ett nederlag
för ansträngningarna att förverkliga ett
brett samarbetande Europa. Vi såg på situationen
som ett uppskov, en ajounering.
Under en övergångstid var man
hänvisad till att arbeta vidare inom sin
egen organisation. Denna hade i själva
verket redan vuxit sig tämligen stark,
och vi skred nu till att intensifiera
samarbetet. Det är bekant hur vid ministermötet
i Lissabon förra året den
nya kursen lades fast och en tidtabell
fastställdes för att avveckla tullar och
importrestriktioner så snabbt, att vi redan
vid slutet av 1966 har en tullfri
marknad omfattande 95 miljoner människor.
Vem kunde ha förväntat sig
detta ännu för några år sedan?

Samhandeln inom EFTA och EFTA:s
ställning i världshandeln är redan nu
betydande. En ytterligare ökning gynnas
av de accelererade tullsänkningarna,
den stigande ekonomiska tillväxttakten.
EFTA:s handel med utanförstående
länder uppgick år 1963 till ett
värde av omkring 40 miljarder dollar
och torde motsvara 16 % av världshandeln.
Ehuru folkmängden är ungefär

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

dubbelt så stor såväl i USA som i EEC,
är omfattningen av EFTA:s handel med
omvärlden större än Förenta staternas
och nästan lika stor som EEC:s.

Inom EFTArs ram har de fyra nordiska
länderna handelspolitiskt förts
närmare varann. Den nordiska marknaden
håller på att förverkligas i frihandelsområdets
form, i en stor och
aktiv marknadsbildning, som måste vara
av särskilt värde för dessa små länder.
Mellan 1958 och 1963 har de nordiska
ländernas import från varandra
ökat med 90 %, eller nära nog dubbelt
så mycket som stegringen av deras totalimport.

För den svenska utrz/ceshandeln får
EFTA en växande betydelse. Under 1963
med en total importstegring av 9 %
ökade importen från andra EFTA-länder
till Sverige med 14 %. Även på
exportsidan börjar man nu klart kunna
avläsa effekten av EFTA. Medan vår
sammanlagda export värdemässigt ökade
med 10 % under 1963 steg exporten
till EFTA-länderna med 14 %. Exportökningen
från Sverige till EEC stannade
vid 7 % vilket möjligen också kan visa
sig vara ett resultat av den ökade diskrimineringen
därifrån.

EFTA:s medlemsstater och det associerade
Finland kan se tillbaka på en
gynnsam intern handelsutveckling under
den senaste tiden och på goda resultat
av samarbetet för handelshindrens
avskaffande. Vid ingången till 1964
hade grunden lagts för utvidgandet av
detta samarbete också till andra områden.
Sådana har i själva verket automatiskt
öppnat sig och pockat på intresse,
allt eftersom tull- och importrestriktionernas
problem bemästrats; nya
uppgifter har undan för undan anmält
sig.

Även om EFTA inte i motsats till
EEC har någon principöverenskommelse
om gemensam jordbrukspolitik, har
likväl ett värdefullt samarbete vuxit
fram. Sålunda tillämpas reglerna för
tullavveckling — efter överenskommel -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

se för varje enskild vara — även för
vissa jordbruks- och fiskeprodukter.
Härutöver finns det bilaterala jordbruksöverenskommelser
inom marknaden.
Dessutom har fastlagts regler för
årligen återkommande översyner av
handeln med jordbruks- och fiskeprodukter.

Utan att gå in på detaljer beträffande
den utsträckta verksamheten inom frihandelsområdet
till nya fält, vill jag
endast erinra om beslutet att upprätta
en ekonomisk utvecklingskommitté, inom
vilken man börjat diskutera sådana
frågor som regional planering och
främjande av industriell investering i
vissa medlemsländer. När behovet av
harmonisering av den ekonomiska politiken
gör sig starkare gällande, blir
frågor om samordning av skattebestämmelser
aktuella. Exempel på frågor som
påverkar handels- och konkurrensförhållanden
är standardisering och patentlagstiftning.
I en nyetablerad standardiseringsgrupp
har prioritet getts
åt frågan om harmonisering av tvingande
standardiseringsregler. I gruppens
mandat ingår att undersöka hur EFTA
bäst skall kunna stödja och befrämja de
internationella standardiseringsorganisationernas
arbete.

Om vi inom EFTA kan komma fram
till gemensamma ståndpunkter i flera
av dessa frågor, måste detta befordra
utvecklingen mot harmonisering och
internationell enhetlighet även i vidare
sammanhang. Man är också inom EFTA
angelägen att bedriva detta arbete på
sådant sätt att det i möjligaste mån tar
vara på de parallella landvinningar som
görs inom EEC, varigenom en närmare
samverkan skulle betydligt underlättas.

Jag kan inte sluta mina kommentarer
rörande samarbetet och verksamheten
inom EFTA utan att med några ord
komma in på förhållandena inom ett
handeln och samfärdseln berörande område,
nämligen luftfarten. Luftfartsförbindelserna
omfattas visserligen inte av
Stockliolms-konventionen, men det lig -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ger i sakens natur att EFTA-länderna
nog anser sig kunna räkna med särskild
förståelse för varandras intressen och
problem också på detta viktiga område.
Det är därför med största beklagande
vi tagit del av den brittiska regeringens
ensidiga beslut om en drastisk begränsning
av SAS’ trafikrättigheter i Prestwick-trafiken.

Följderna för Sverige av den fortsatta
splittringen i två ekonomiska block
i Europa har hittills inte varit alltför
svåra. Industriexporten till EEC-länderna
har hållit sig väl uppe, trots försvårade
konkurrensförhållanden för
några branscher, och akut bekymmer
i ett fall som jag återkommer till. Men
det är givet att tulldiskrimineringen nu
börjar bli mer kännbar.

På jordbrukets område har vi som
bekant exportproblem på den Gemensamma
marknaden, särskilt Västtyskland.
Sålunda har t. ex. EEC:s fläskreglering
gjort det omöjligt att upprätthålla
den traditionella svenska exporten
av slaktsvin till Västtyskland. Nu senast
har det varit fråga om den traditionella
äggexporten till Västtyskland, som åren
1958—1960 haft ett värde av ca 20 miljoner
kr. per år och som nu praktiskt
taget omöjliggjorts i och med EEC-kommissionens
beslut i januari att uttaga en
tilläggsavgift vid import av ägg från
tredje land. Från vår sida har i Bryssel
och Bonn bl. a. framhållits att det
icke är importen från tredje land som
pressat den interna prisnivån inom
EEC utan den bristande balansen i
produktions- och avsättningsförhållandena
inom marknaden.

Över huvud taget hyser vi allvarliga
farhågor för framtiden när det gäller
svensk jordbruksexport till EEC. När
EEC-regleringarna för mejeriprodukter
och nötkött träder i kraft den 1 juli,
kommer även vår export av smör och
nötkött i farozonen. Vi har dock noterat
att EEC-ministrarna i samband med
jordbruksbeslutet i december deklarerade
sin avsikt att »bidraga till världs -

handelns harmoniska utveckling och en
stegvis avveckling av restriktionerna i
den internationella handeln».

Ett särskilt problem för industriexporten
till EEC-länderna har skapats
genom höjningen av Kol- och stålunionens
ståltullar i februari i år från en
nivå av 6 till en nivå av 9 %. Den svenska
stålindustrien kommer på grund härav
att för vissa av sina traditionella exportprodukter
möta väsentligt högre
tullhinder på dess största avsättningsmarknad.
Som följd av de förändrade
konkurrensrelationerna föreligger också
risk för ett onormalt importtryck på
den svenska stålmarknaden, som åtnjuter
ett mycket lågt tullskydd. Tullhöjningarna
drabbar produkter varav Sverige
i fjol exporterade 60 000 ton till ett
värde av 110 miljoner kronor. När Koloch
stålunionen i början av mars fastställde
kvoter för den import som skulle
undantas från tullhöjningarna, omfattade
dessa lättnader inte de ur svensk
synpunkt mest intressanta stålkvaliteterna.

Från svensk sida framfördes redan i
ett tidigt skede till medlemsstaterna i
EEC och till Höga myndigheten hur
allvarligt vi såg på ståltullhöjningen,
för vår industris del och särskilt med
tanke på de förestående GATT-förhandlingarna.
Under de svensk-tyska regeringsöverläggningarna
i Bonn i förra
månaden erbjöd sig tillfälle att på nytt
gå igenom detta ärende med tyska förbundsregeringen.
Vi har anledning förmoda
att Västtyskland, som mottager
huvudparten av de av tullhöjningen
drabbade svenska produkterna, kommer
att med Höga myndigheten undersöka
möjligheterna utverka tullkontingenter
som tar hänsyn till de svenska
intressena att upprätthålla denna export.
Det är självfallet vår livliga förhoppning
att tullhöjningarna snarast
upphäves.

Detta var, herr talman, några av de
frågor, sedda från svensk synvinkel,
som bereder EFTA bekymmer i dess re -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

lationer med EEG kort innan den s. k.
Kennedy-ronden i GATT formellt börjar
— i vilken EFTA-Iänderna spelar
eu huvudroll vid sidan av EEC och
USA.

Bakgrunden är ju känd. Kennedy-rondcns
huvudmål är nedsättning över lag
av tullarna med 50 %. Förhandlingarna
skall omfatta också andra handelshinder
än tullar och i princip alla varor,
alltså även jordbruksprodukter. Utgångspunkten
för bela förhandlingen är
de fullmakter som den amerikanske presidenten
fått av kongressen. Detta djärva
amerikanska initiativ arbetar med
en ny metodik •— en allmän tullsänkning
över hela området. Det gamla förhandlingssystemet
»vara för vara» tenderade
att bli alltför komplicerat och
därför föga givande. Samtidigt kunde
EEC och EFTA uppvisa stora framgångar
just när det gällde genomförandet
av dylika lineära tullsänkningar.
Varför skulle denna metod, som fungerade
så bra inom en mindre enhet inte
kunna användas mellan alla GATT-länder?
Beslut att göra försöket fattades av
GATT-ländernas ministrar i maj förra
året. Allt sedan dess har olika arbetsgrupper
och kommittéer i Geneve varit
sysselsatta med att utarbeta en ny tullsänkningsplan
för en lineär och som
man hoppas 50-procentig tullreduktion
med så få undantag som möjligt. Eftersom
denna gång utformningen av de
nya reglerna är ett lika viktigt moment
som själva tullkonferensen kan man
säga att Kennedy-förhandlingarna i realiteten
började med kommittéarbetet
förra sommaren. Den 4 maj -— om nu
detta datum som vi hoppas kan hållas
— markerar endast den formella början
av andra etappen, då det nykonstruerade
maskineriet skall sättas i gång och
prövas.

Hur långt har man då kommit i förberedelsearbetet
— i vilket Sverige tagit
en aktiv del — och vilka är utsikterna
för förhandlingarna?

Det skall då först sägas att hela den -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

na förhandlingsetapp förryckts av att
ett enda problem fått dominera arbetet
på den nya tullsänkningsplanen — jag
syftar på den s. k. tulldisparitetsfrågan,
d. v. s. vilka regler som skall gälla för
tullsänkningarna då betydande skillnader
råder mellan olika länders tulltariffer.
EEC, som fäst uppmärksamheten
på problemet, har framhållit, och naturligtvis
med viss rätt, att en 50-procentig
sänkning av en hög tull kvarlämnar ett
starkare skydd än en motsvarande sänkning
av en låg tull. Ett land med många
höga tullar har därför även efter Kennedy-ronden
kvar ett större skydd för
sin industri än ett land med exempelvis
moderata och jämna tullar.

Enligt EEC:s uppfattning skulle en
halvering därför favorisera Förenta staterna,
som har en del mycket höga tullar,
och vara ogynnsam för De sex, med
deras relativt låga och jämna tariff. De
sex har därför hävdat att det vore skäligt
att de — liksom andra länder i liknande
fall — sänkte sina tullar med
mindre än 50 %, så snart det förelåg en
väsentlig skillnad mellan tullnivåerna
för en viss vara. Vid GATT’s ministermöte
i maj förra året godkändes denna
princip. När det gällde att bestämma
vilka varor som skulle falla under denna
kategori har man emellertid trots
intensivt arbete ännu icke kunnat enas.

Så småningom har diskussionen koncentrerats
kring ett EEC-förslag som
emellertid bl. a. har den nackdelen att
det leder till ett orimligt antal disparitetsfall.
Meningarna är alltjämt mycket
delade. I försöken att nå en kompromiss
har Sverige aktivt engagerat sig men
det är fortfarande oklart om och när en
sådan kan nås.

När jag nu går att närmare redogöra
för Sveriges hållning till det pågående
tullsänkningsarbetet vill jag först betona
att det är helt i linje med Sveriges
allmänt frihandelsvänliga politik
att vi stöder förslaget om en 50-procentig
tullsänkning i GATT med ett minimum
av undantag. Vi hoppas att den

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

amerikanska regeringens bemyndigande
skall kunna tagas i anspråk i så stor
utsträckning som möjligt. Vårt intresse
baserar sig på en önskan att åstadkomma
en ökning av världshandeln och i
samband härmed även av u-ländernas
export. Av särskilt intresse, och viktigare
än någonsin i integrationsfrågans
nuvarande läge, är givetvis de möjligheter
som Kennedy-förliandlingarna erbjuder
för att minska diskrimineringen
mellan de två stora europeiska handelsblocken
och därigenom underlätta europeisk
samhandel. Detta är bakgrunden
till att Sverige tagit en positiv och aktiv
del i förhandlingarna — det är viktigare
att skrankorna som hindrar vår
export rivs ner än att bibehålla så mycket
som möjligt av vårt eget tullskydd.

Sverige är för sin del i princip berett
att ingå i förhandlingar på industrivarusidan
utan att begära några undantag
och utan att åberopa några disparitetsregler.
En annan sak är att vårt
bidrag till slut givetvis blir beroende
på att vi får motsvarande koncessioner
från våra förhandlingspartners. Det är
givet att vi måste ■— och kan! — reagera
om länder, som för oss är viktiga
exportmarknader, helt eller delvis undantar
våra exportvaror från tullsänkningen.
Målet är att åstadkomma så
mycket som möjligt för vår export och
vi måste då också vara beredda att ge,
men vi kommer under förhandlingarna
att göra omprövningar, ifall våra reciprocitetskrav
fordrar det. Det behöver
inte särskilt understrykas att ett undantag
finns från våra krav härvidlag
—- vi kommer inte att fordra reciprocitet
från u-lånderna.

Det är nu svenska regeringens livliga
förhoppning att GATT-förhandlingarna
skall bringas till ett lyckligt slut.
Men detta förleder oss inte att tro att
ett konkret tullsänkningsprogram skall
kunna realiseras snabbt. Det första viktiga
steget för förhandlarna blir att snarast
enas om metodiken.

Världshandelskonferensen, eller FN:s
konferens för handel och utveckling,
öppnades som bekant i Geneve den 23
mars med deltagare från över 100 länder
och internationella organisationer.
U-länderna torde fästa stora förhoppningar
vid att konferensen skall leda
till en radikal omläggning av den internationella
handelspolitiken som garanterar
tillträde för deras råvaror och
industriprodukter till industriländernas
marknader.

Huvudtanken med konferensen torde
också få anses vara att komma till rätta
med u-ländernas trängande behov av en
strukturell förändring i handeln mellan
dem och industriländerna. Bakgrunden
kan tecknas med några alarmerande
siffror. Två tredjedelar av världens befolkning
lever i de underutvecklade områdena.
År 2000, när jordens nuvarande
befolkningstal fördubblats, beräknas
andelen ha stigit till tre fjärdedelar.
Endast något över 20 procent av världsproduktionen
faller på de underutvecklade
områdena. Deras export karakteriseras
av stor ensidighet och deras andel
i världsexporten föll från 30 procent
år 1950 till 20 procent tio år senare.
Många u-länder är i oroväckande
hög grad beroende av ett fåtal produkters
avsättning på världsmarknaden.
U-ländernas export går till nära tre
fjärdedelar till västländerna. Råvaruexporten
har under 1950-talet varit utsatt
för stora prisfluktuationer.

Till dels har u-ländernas minskade
andel i världshandeln och deras försämrade
bytesvillkor motverkats av det
bistånd, såväl bilateralt som multilateralt,
som de fått från industriländerna.
Men denna hjälp räcker inte. Det är
nödvändigt att också u-ländernas handel
befrämjas, att de bereds vidgade
marknader i den industrialiserade världen
och även inom sin egen krets samt
att de uppnår en stabilisering av sina
exportintäkter och tillgång till mer kapital.
Det är utomordentligt svåra upp -

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

gifter som vi inte kan vänta att konferensen
skall definitivt kunna lösa.

Det borde dock vara möjligt att komma
fram till vissa praktiska och konkreta
rekomendationer som täcker de
mest brännande problemen med sikte
på att uppnå multilaterala lösningar. Det
är då angeläget att dessa inte ges sådan
form att de leder till ett avbrott i
det liberaliseringsarbete som pågår industriländerna
emellan. Den svenska
linjen, som med vissa nyanser är densamma
som övriga EFTA-länders och
som framlades i Geneve för ett par veckor
sedan, går ut på att en avveckling
av handelshindren är den första förutsättningen
för förbättrade avsättningsmöjligheter
för u-länderna. Vi stöder
ansträngningarna att avskaffa tullar och
skatter på råvaror. Sverige har fr. o m.
årsskiftet tagit bort tullen på te och
skatten på kaffe. Vi är vidare beredda
att gemensamt med andra länder liberalisera
vår import av sådana varor som
tropiska frukter, kakaobönor och kryddor.
För industriella råvaror, som i huvudsak
åtnjuter tullfrihet hos oss, förordar
vi fortsatt långtgående liberalisering.

Vi är även villiga att medverka till
en utvidgad användning av världsvida
råvaruavtal som avser att stabilisera priser
och avsättning för varor av särskilt
intresse för u-länderna.

Vad beträffar u-ländernas export av
hel- och halvfabrikat vill jag erinra om
att målsättningen för Kennedy-ronden
är nära förbunden med världshandelskonferensens
arbete. Ett gott resultat av
GATT-förhandlingarna skulle betyda
omedelbara ekonomiska fördelar, inte
bara för de industrialiserade länderna
— vilket man ofta hör påstås — utan
också för u-länderna. Ehuru Sverige har
en av de lägsta tulltarifferna i världen
stöder vi den lineära 50-procentiga
sänkningen av industritullarna, i tanke
att handelshindrens avskaffande vidmakthåller
och ökar den allmänna handelsexpansionen,
vilket i sin tur både

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skapar större efterfrågan på u-ländernas
varor och ger bättre möjligheter att
hjälpa dessa liinder finansiellt.

En viktig fråga på konferensen gäller
kravet på tullprcferenser för u-ländernas
industrivaror. På svensk sida ställer
vi oss tveksamma till denna tanke. Våra
interna utredningar i frågan pekar närmast
på att preferenser — i varje fall
för Sveriges del — i realiteten knappast
skulle ge u-länderna någon verklig
hjälp. Dessutom skulle ett utbrett preferenssystem,
enligt vårt förmenande,
allvarligt öka motståndet mot långtgående
allmänna tullsänkningar hos industriländerna.

En viktig förutsättning för att u-länderna
skall kunna öka sin export av industriprodukter
torde snarare vara förbättrad
marknadsföring, marknadsanpassning
och försäljningsteknik. Från
svensk sida har i GATT föreslagits att
man skulle undersöka möjligheten att
hjälpa u-länderna i fråga om förberedande
och genomförande av program
för »exportfrämjande åtgärder», marknadsundersökningar,
anpassning av
produktion till marknadsförhållanden i
industriländer, försäljningsteknik och
upprättandet av exportorganisationer.

Tanken på regionala ekonomiska
grupperingar u-länderna emellan har
också Sveriges stöd. Vi är beredda att
verka för en uppmjukning av GATTreglerna
för att underlätta gruppbildningar
dem emellan. Som medlem av
EFTA har vi ju själva goda erfarenheter
av regionalt samarbete, vilket i uländernas
fall skulle tjäna det angelägna
syftet att öka deras handel sinsemellan.

De åtgärder som nu nämnts skulle
emellertid vara otillräckliga, om de ej
kompletterades med rationellt finansiellt
och tekniskt bistånd. Vad beträffar
tekniskt bistånd får riksdagen möjlighet
att diskutera detta närmare vid
ett senare tillfälle. Vad det finansiella
biståndet angår skall här endast erinras
om att industriländerna i väsentlig ut -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sträckning redan lämnar u-länderna dylikt
bistånd; men utvidgningen av denna
hjälp och metoderna för dess fördelning
kräver likväl fortsatt diskussion.
Det bör då understrykas att det
är angeläget att det finansiella biståndet
i fortsättningen successivt göres obundet,
d. v. s. att det icke knyts till varuleveranser
från givarlandet.

Svenska regeringen är också beredd
att i en positiv anda studera olika metoder
för att komma till rätta med fluktuationer
i u-ländernas exportintäkter.
Utöver de ökade lånemöjligheteravkompensativ
natur som förra året infördes
inom Valutafonden bör, enligt vår mening,
ytterligare åtgärder övervägas. Jag
tänker särskilt på arrangemang ägnade
att minska de svårigheter som kan uppstå
när återbetalning av dylika lån skulle
försvåra genomförandet av u-ländernas
utvecklingsprogram. Vi är även beredda
att pröva andra former av kompensativ
finansiering.

De institutionella problemen torde
komma att ta mycket av världshandelskonferensens
tid i anspråk. U-länderna
finner de nuvarande organisationerna
otillräckliga för att tillgodose deras intressen.
Många av dem betraktar GATT
med misstro. Från östländernas sida
ställs som bekant krav på tillskapandet
av en helt ny världshandelsorganisation.
Man kan emellertid med skäl ifrågasätta
behovet av ytterligare organisationer
bortsett från att politiska förutsättningar
för tillskapandet av ett nytt universellt
organ knappast torde föreligga.
För svensk del vill vi icke medverka
till åtgärder som är ägnade att minska
GATT:s betydelse som en central organisation
— vid sidan av bestående FNorgan
-—■ för det fortsatta internationella
ekonomiska samarbetet. Vi hälsar med
tillfredsställelse de strävanden som nu
pågår inom GATT för att göra organisationen
bättre ägnad att tillvarataga uländernas
intressen. Vi är givetvis också
medvetna om att ytterligare strukturella
förändringar kan bli aktuella

både inom GATT och i de ekonomiska
FN-organen för att skapa förutsättningar
för en effektiv behandling av de förslag
och rekommendationer vari världshandelskonferensen
kan komma att utmynna.

Herr talman! Under det år som gått
sedan förra utrikesdebatten här i riksdagen
har ett ganska omfattande utbyte
av officiella besök med representanter
för andra länder förekommit. Medan
det ännu för tio år sedan var en sällsynthet
att regeringschefer eller utrikesministrar
från andra länder än de nordiska
grannländerna besökte Sverige,
kan man säga att besök av utländska
statsmän och regeringsmedlemmar numera
blivit ett normalt inslag i våra
internationella förbindelser. Besöken
bär har ofta föregåtts eller efterföljts
av officiella svenska regeringsbesök i
utlandet.

Sålunda kan erinras om att stats- och
utrikesministrarna, som i början av
1963 gästade Storbritannien, senare
samma år mottog sina brittiska kolleger
här i Sverige. Efter statsministerns
officiella besök i Frankrike i början av
förra året får vi nu till sommaren återbesök
av de franska premiär- och utrikesministrarna.
Vidare kan nämnas dåvarande
vicepresidenten Lyndon Johnsons
officiella besök i Sverige förra hösten.
Stats- och utrikesministrarna har
nyligen tillsammans avlagt ett officiellt
besök i Bonn, och utrikesministern har
som officiell gäst varit i Förenta Arabrepubliken,
Thailand och Japan. Han
skall senare denna månad besöka Polen.
Nyligen har den sovjetiske utrikesministern
Gromyko varit på besök här och
till sommaren väntas Sovjetunionens
regeringschef Chrustjov hit som regeringens
gäst. Utöver det besöksutbyte,
som sålunda förekommer på regeringschefs-
eller utrikesministernivå, får vi i
växande omfattning även mottaga besök
av fackministrar från utländska regeringar
liksom det allt oftare förekommer
att cheferna för våra egna fackdepar -

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

tement inbjuds att gästa utländska kolleger.
Att de direkta kontakterna mellan
regeringsmedlemmar i olika länder
både i öst och väst blivit livligare förefaller
oss vara en naturlig och önskvärd
utveckling i en värld där alla möjligheter
till samarbete länderna emellan
måste tillvaratas.

Den redogörelse, som jag nu lämnat,
gör självfallet inte anspråk på fullständighet.
Endast några viktigare problemställningar
har kunnat beröras. Det är
ingen entydig bild som i dag kan tecknas
av världsläget. Vår värld i dag präglas
av väntan och förväntningar. Europa
behöver för sin framtid uppnå snara
lösningar av sina ekonomiska samarbetsproblem
så att fortsatt ekonomisk
splittring kan undvikas. Icke mindre
viktigt är det för vår kontinent, liksom
för hela världen, att framsteg kan
göras för att uppnå en begränsning av
rustningarna. Att parallellt härmed åtminstone
nalkas en lösning på u-ländernas
problem och deras förhållande till
den industrialiserade världen är icke
mindre betydelsefullt.

Det står i dag klarare än någonsin i
hur hög grad alla länders problem och
intressen —- stormakternas såväl som de
mindre ländernas —- griper in i varandra
och hur nödvändigt det är att alla
goda krafter inriktas på ökad samverkan,
solidaritet och förståelse folken
emellan.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Konflikten mellan Kina
och Sovjet synes mig överskugga övriga
världspolitiska händelser i nuvarande
skede. Den kan få avgörande betydelse
för den internationella politiska
utvecklingen under lång tid framöver.
Det förefaller uppenbart att Sovjets ledning
har en mindre krigisk inställning
till världsproblemens lösning än vad
Kinas ledning har. I Kina synes man
inte ha övergivit den gamla socialistis -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ka tanken på en världsrevolution, som
endast kan komma till stånd genom användande
av våld.

Om man frågar vad det är som förklarar
denna olikhet i bedömningen i
Kina och Sovjet, kan man hänvisa till
många orsaker, varav jag endast skall
nämna två.

Man kan ur vissa synpunkter dela
upp de olika nationerna i världen i två
grupper: de som har en inte alltför Mg
levnadsstandard och en stigande sådan
och de som ännu lever i utpräglad fattigdom.
I de anglosaxiska länderna talar
man om »haves» och »have nots».
Sovjet tillhör numera den första gruppen;
man har en stigande standard och
utrymme för en växande befolkning.
Kina däremot tillhör gruppen »have
nots»; man har en mycket låg levnadsstandard
och ett befolkningstryck som
på litet sikt ter sig ganska skrämmande.

Härtill kommer att åtminstone utifrån
sett Sovjetregeringen synes ha en vida
klarare insikt om vad ett världskrig i
kärnvapenåldern skulle innebära än vad
den kinesiska regeringen har, om man
nu får lov att döma av dennas offentliga
uttalanden, vilket det naturligtvis
inte är alldeles säkert att man kan göra.

I betraktande av denna krigiska
världsrevolutionära inställning på kinesisk
sida synes mig på längre sikt en
av de viktiga världspolitiska frågorna,
ja, kanhända den viktigaste av alla som
nu synes vid horisonten, vara denna:
När får Kina kärnvapen i nämnvärd
omfattning och vilka konsekvenser kommer
detta i så fall att få? Vilken ökning
av riskerna för storpolitiska konflikter
i världen kommer detta att föra med
sig? Jag pekar på Formosa för att med
ett ord ange vilka risker och möjligheter
som erbjuder sig.

Man kan visserligen säga, att det såvitt
man vet dröjer åtskilliga år innan
Kina får sådana kärnvapen, men nog
är dessa möjligheter, som inte kan uteslutas
på litet längre sikt, ett mycket
allvarligt orosmoln, som redan kastar sin

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skugga över nedrustningsförhandlingarna.

Jag har ibland frågat mig, hur det är
möjligt att även ledande statsmän kan
tala om fullständig avrustning genom
överenskommelser mellan europeiska
och amerikanska stater utan att man
drar in frågan om Kinas existens i resonemanget.
Det förefaller mig ganska
verklighetsfrämmande att tänka på mera
långtgående radikala nedrustningsåtgärder
utan att Kina föres in i bilden.
Detta hindrar naturligtvis inte, att man
kan komma ett stycke på väg genom
mindre världsomfattande överenskommelser.

I regeringsförklaringen sägs, att den
kollektiva säkerheten dröjer, trots att
överenskommelsen om förbud mot vissa
kärnvapenprov innebär ett litet steg
framåt. Ja, det finns ju många, många
svårigheter, och det bör väl inte förvåna.
Ett av de avgörande hindren för
snabbare framsteg när det gäller att
hindra och begränsa en del av rustningarna
är väl samma förhållande som
har visat sig vara en allvarlig svårighet
vid provstoppsförhandlingarna —-jag tänker på Sovjetunionens motvilja
mot internationell kontroll och inspektion
för att trygga att överenskommelsen
efterleves. Det är tydligt att man i
Sovjet tror så mycket på vikten av att
hindra insyn från andra stater, att man
av detta skäl länge har motsatt sig varje
tanke på en kontroll som skulle kunna
ge utomstående folk en känsla av trygghet
att en överenskommelse också med
säkerhet blir respekterad. Lyckligtvis
har ju den sovjetryska hållningen under
de senaste åren något uppmjukats, och
den ryske chefsdelegaten i Geneve fällde
för bara en vecka sedan ett yttrande
som — om det var formulerat med avsikt,
som det brukar vara — onekligen
vittnar om att den uppmjukade hållningen
består. För en utomstående
mindre stat som Sverige måste det framstå
som alldeles solklart, att en effektiv
internationell kontroll är en nöd -

vändig förutsättning för att en överenskommelse
om rustningsbegränsning
skall kunna uppnås och för att denna
skall få det värde som den bör ha. Därför
förefaller det mig mycket angeläget,
att den svenska regeringen verkligen
arbetar för att det runt omkring i
världen skall bli klart, att en internationell
kontroll är en förutsättning för
framgång i fråga om rustningsbegränsning.

Jag har inte märkt, herr utrikesminister,
att den svenska regeringen betraktar
det som en central uppgift att
göra vad man kan för att skapa en allmän
internationell opinion för att en
tillräcklig internationell kontroll ordnas
så, att rustningsöverenskommelserna
blir respekterade. Är det kanske så,
att den svenska regeringen i vissa lägen
är ängslig och tycker att de två närmast
berörda maktblocken har en så
motsatt inställning att Sverige inte bör
gå närmare in på en sådan sak? Eller
ser man den svenska rollen som någonting
likartat med den som tillkommer
medlarna i arbetstvister? Det finns
väl i alla fall lägen då opinionsbildning
även från mindre, neutrala stater är
viktigare än att de söker spela rollen
av någon sorts medlare av angivet slag.
Det är möjligt att om man vill verka för
opinionsbildning, i detta fall för internationell
kontroll, så kommer man
att inta en ställning som är behagligare
för den ena sidan än för den andra.
Men det kan dock aldrig vara en riktlinje
för svensk utrikespolitik att till
varje pris undvika detta.

En annan viktig princip i nedrustningsarbetet
synes mig vara, att denna
önskvärda successiva reduktion av rustningarna
inte kan gälla bara för kärnvapen.
Eftersom Sovjet är Europa överlägset
i fråga om konventionella vapen,
skulle en ensidig begränsning av kärnvapnen
kunna rubba den militära maktbalans
som det måste vara ett mycket
stort intresse både för Sverige och en
mångfald andra stater att bevara. Man

Nr 15

Onsdagen den 8 april 19G4 fm.

ser understundom offentliga uttalanden
från välmenande personer som tror att
man i och för sig kan se bort från de
konventionella vapnen bara man kunde
åstadkomma en begränsning av eller
avlägsna kärnvapnen. Men så enkelt iir
naturligtvis inte problemet.

I det nuvarande läget och i det läge
som kan förväntas under den tid vi
överblickar är det uppenbarligen omöjligt
att vara optimistisk och vänta en
snabb rustningsbegränsning. Därför
måste vi i Sverige vidmakthålla ett
starkt försvar. Det är med tillfredsställelse
man konstaterar att det råder enighet
härom mellan de demokratiska partierna.

Regeringen talar om att det är viktigt
att hindra spridningen av kärnvapen
till stater, som inte nu har sådana.
Ja, utan tvivel är det så, men det hade
kanske varit bra om utrikesministern
än en gång hade preciserat vad den officiella
svenska inställningen till kärnvapenfrågan
faktiskt är. Som jag har
uppfattar saken innebär den svenska inställningen,
att det inte för vår del är
aktuellt att tänka på att anskaffa kärnvapen
och att vi inte vidtar några förberedelser
för detta. Men den svenska
politiken går också, såvitt jag kan förstå,
ut på att det i ett annat världspolitiskt
läge, som vi hoppas icke skall
komma att föreligga, kan tänkas att den
svenska hållningen blir en annan än
den nu är. Inget beslut har fattats för
denna oförutsebara framtid. I betraktande
av att det rått missförstånd om
den svenska regeringens hållning på
denna viktiga punkt, t. o. m. inom den
danska regeringen, vore det värdefullt
om utrikesministern här än en gång
ville precisera den svenska regeringens
hållning.

Beträffande Sveriges relationer till
Förenta Nationerna instämmer jag i vad
utrikesministern här har anfört även
vad gäller frågan om svensk trupps deltagande
i fredsstyrkan på Cypern. Man
måste känna stor tacksamhet mot de

Utrikes- och handelspolitisk debatt

svenska män som deltar i detta fredsarbete
på Cypern, där läget onekligen
i många avseenden är oroväckande och
där FN :s fredsstyrka dock utgör ett
mycket betydelsefullt försök att bidra
till, om inte en lösning av frågan så i
varje fall att förhindra en ödesdiger
konflikt.

Regeringen säger i sin förklaring beträffande
Sydafrika, att Sverige är villigt
att delta i sådana sanktioner som
säkerhetsrådet kan besluta om. Mig förefaller
denna förklaring vara otillräcklig.
Riksdagsman Sven Wedén hade en
debatt med utrikesministern här för sex
veckor sedan, i vilken han uttalade att
vi i Sverige i förväg borde kunna göra
klart, att om det går att skapa en tillräckligt
stor grupp av nationer som vill
delta i effektiva sanktioner mot Sydafrika
skall vi i Sverige vara med i den
gruppen. Ett sådant initiativ skulle kunna
leda till att även andra stater gjorde
oss sällskap, så att man fick en gansga
stor grupp som gjorde denna förhandsdeklaration.
Herr Wedén uttalade
att effektiviteten härav syntes honom
förutsätta, att antingen Storbritannien
eller Förenta staterna var med i en sådan
grupp.

Utrikesminister Nilsson sade att han
kunde ansluta sig till herr Wedéns tankegång,
men han angav också i sitt anförande,
att en förutsättning var att Förenta
staterna och Storbritannien ingick
i gruppen. Det är genast en betydligt
snävare ståndpunkt. Jag vet inte av vilken
anledning utrikesministern lämnade
kvar denna ovisshet. Jag tillåter mig
därför att fråga, om inte utrikesministern
kan ansluta sig till herr Wedéns
linje utan den ytterligare inskränkning
som innefattas i förutsättningen, att båda
de anglosaxiska stormakterna skall
ingå i gruppen.

Nästa år firar Förenta Nationerna 20-årsjubileum, påpekar utrikesministern.
Om man frågar i vad mån de förväntningar
som hystes 1945 har blivt uppfyllda
kan man säga att så endast del -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vis har skett. Å andra sidan har Förenta
Nationerna ändå visat sig vara ett
mycket betydelsefullt instrument. Existerade
inte detta i dag, skulle man vara
tvungen att snarast möjligt konstruera
något motsvarande. — I fall man kastar
blicken på den politiska situationen
i världen 1945 och jämför den med dagens
kan man emellertid konstatera, att
en särskild källa till besvikelse är att
det som man trodde vara tillfälliga ockupationsresultat
av världskriget, resultat
som snart skulle försvinna, har blivit
i så hög grad bestående. Ingen människa
räknade väl för 19 år sedan med
att den sovjetryska ockupationen eller
fjärrdirigeringen av en rad europeiska
stater — från de baltiska staterna i norr
till Bulgarien i söder —• som alltså inte
har fullständig frihet, skulle komma att
sträcka sig över så lång tid. Detsamma
gäller Sovjets ovillighet att uppge Tysklands
delning. Det framstår för mig
som en världshistorisk tragedi, att vi
nu två årtionden efter världskrigets slut
ännu skall ha dessa återverkningar av
världskriget kvar, vilka innebär en oerhörd
inskränkning i folkens frihet i vår
världsdel.

När vi talar om och fördömer vad som
sker i Sydafrika och andra delar av södra
Afrika, kan vi naturligtvis inte glömma
att en politik, som i vår världsdel
med vapenhot som medel hindrar folkens
självbestämningsrätt, inte är bättre
än det som sker i Sydafrika. Att beröva
ett helt folk dess frihet är inte bättre
än att förtrycka den del av en nation
som har en viss hudfärg.

Finns det då inga utsikter till att de
europeiska folkens frihet skall återställas
i den mån den gått förlorad? Nej, inte
på kort sikt, det vet alla. Men jag vill
för min del inte uppge hoppet om att
trots att krigiska åtgärder är uteslutna
det i alla fall längre fram skall visa sig
möjligt att återställa friheten för de nationer,
vilka nu inte åtnjuter den. Jag
tror att man måste se Sovjets uppträdande
delvis som ett resultat av en

känsla av otrygghet och att man kan
hoppas att de militära säkerhetsproblemen
i Europa så småningom skall kunna
lösas åtminstone så mycket, att Sovjets
grepp över en rad mindre stater
inte längre framstår som militärt väsentligt
ur Sovjets egen synvinkel. Dessutom
kan det ju hända att i vissa avseenden
en intressegemenskap kan växa
upp mellan öst och väst i Europa, varvid
onekligen motsättningarna t. ex.
mellan Sovjet och Kina kan komma att
verka underlättande.

Man behöver inte vara marxist för att
tro att den stigande levnadsstandarden
både i Sovjet och Västeuropa skapar
vissa förutsättningar för förståelse, vilka
växer i den mån kunskaperna om
hur förhållandena faktiskt är på ömse
håll utbredes. Jag vill också gärna tänka
mig, att man i Sovjet skall komma
till insikt om att den gamla marxistiska
föreställningen, att oundvikliga kriser i
de kapitalistiska staterna leder till jättelika
arbetslöshetsarméer, vilka så
småningom reser sig mot de styrande
och åstadkommer revolution, är verklighetsfrämmande.
Skulle inte utrikesministern
och andra medlemmar av regeringen,
som väl i sin ungdom haft en
viss förståelse för de marxistiska lärorna,
kunna begagna tillfället när ni nu så
ofta träffar företrädare för den ryska
marxismen att övertyga dem om att
förhållandena både i Sverige och den
västliga industrivärlden i övrigt inte
alls är sådana, att de kan räkna med att
dessa marxistiska profetior skall gå i
uppfyllelse, utan att det ligger närmare
till hands att uppge drömmarna om en
marxistisk världsrevolution och börja
ett konkret samarbete utan några baktankar
om kommande segrar över den
västliga världen.

Statsminister Erlander berörde i TVdiskussionen
med herr Heckscher 1800-talsliberalismen, vilket han ofta gör.
Det var bra synd att han den gången
liksom alla andra gånger glömde hort
att jämföra med 1800-talssocialismen

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

och de föreställningar om proletariatets
revolution och annat som onekligen då
behärskade de socialistiskt tänkande
grupperna. Jag vill för min del konstatera,
att liberalismens internationella
världsbild för 100 år sedan ligger mycket
närmare vårt gemensamma synsätt i
dag än vad det dåvarande socialistiska
tänkesättet gör. Föreställningen om den
fria handeln som en ekonomisk produktiv
anordning och som ett medel alt
föra folken närmare varandra liksom
tanken på internationella överenskommelser
mellan folken för att lösa internationella
konflikter var liberala tankar.
Det var något annat än att proletärerna
i alla länder skulle förena sig och
resa sig mot sina regeringar. Herr utrikesminister!
Är det inte så, att vi alla
i dag i huvudsak har accepterat liberalismens
synsätt?

Yi delar naturligtvis alla förhoppningen
att det skall bli möjligt att skapa
en enda stor europeisk marknad omfattande
i varje fall den västliga och
centrala delen av vår världsdel. Därför
vill jag understryka vad utrikesministern
uttalade, att vi skall vara angelägna
om att inte skärpa motsättningarna
mellan de båda nuvarande stormakterna
EFTA och EEC. Å andra sidan är det
klart, att vi måste reagera när man
inom EEC nu höjer ståltullarna och slår
in på en jordbruksproktektionism som
i ganska snabb takt inskränker exportmöjligheterna
både för Sverige och Danmark
och andra EFTA-stater.

Det är naturligtvis ovisst hur det
kommer att gå, om denna önskade stora
marknad i Västeuropa kommer till
stånd eller ej. Det är risk för att om vi
får denna stora marknad, kan deltagandet
i den bli förenat med sådana politiska
villkor, att Sverige inte finner
lämpligt att träda in. Jag tror att den
risken var ganska stor i fjol, men vi får
hoppas att den blir mindre i framtiden.
över huvud taget bör vi naturligtvis
räkna med att det är ovisst, om utvecklingen
blir att man om några år

Utrikes- och handelspolitisk debatt

slår tillsammans EFTA och EEC. Det
kan gå på helt annat sätt.

Jag tillåter mig att återigen uppmana
regeringen att arbeta mycket intensivt
på att genomtänka och förbereda en
svensk politik som utgår från att en helt
annan utveckling är ett möjligt alternativ.
Antag t. ex. att EEC beslutar sig
för en mer självtillräcklig politik, visar
en ganska njugg inställning till de tullreduktioner
som man skall förhan dia om
vid Kennedy-ronden och inte visar någon
benägenhet att släppa EFTA-staterna
innanför tullmurarna! Vilken politik
skall vi då föra? Skall vi nöja oss
med att utbygga EFTA, eller finns det
något mer?

I Förenta staterna har det börjat föras
fram tankar, låt vara mer inofficiellt
men dock från politiskt verksamma personer,
att om EEC ställer sig avböjande
till ett långtgående ekonomiskt samarbete
med de övriga delarna av världen
och avvisar väsentliga överenskommelser
vid Kennedy-förhandlingarna,
så är det naturligt att man börjar överväga
ett ekonomiskt och handelspolitiskt
samarbete mellan EFTA, Nordamerika,
Australien, Nya Zeeland och
kanske Japan och Latinamerika. Det
förefaller vara en tankegång av stort intresse.

Jag observerade att den nye svenske
ambassadören i Washington vid en TVintervju
tillsammans med en amerikansk
politiker, som är känd bland annat
för förståelse för svenska problem,
och en framstående amerikansk journalist
uttalade stor skepsis mot att tankarna
på samarbete efter de här antydda
linjerna skulle kunna tänkas utöva
ett gynnsamt inflytande på EEC:s
inställning och på möjligheterna att
uppnå resultat i de kommande förhandlingarna
i Europa. Talade den svenske
ambassadören då på den svenska regeringens
vägnar? Jag tror i så fall att det
var oklokt att göra ett sådant uttalande.
Det finns ingen anledning alt ge
uttryck av en ointresserad hållning till

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

alternativa samarbetsmöjligheter genom
negativa uttalanden, låt vara att de
gäller en speciell synvinkel.

Det är naturligtvis mycket glädjande
att EFTA byggs ut. Att samarbetet vidgas
till nya områden är utomordentligt
betydelsefullt. Jag hoppas också att samarbetet
på jordbrukets område skall vidgas
och tillåter mig understryka vikten
av att vi i Sverige stöder danska önskemål,
att om EEC mer och mer tillgriper
en jordbruksprotektionism som hårt
drabbar den danska livsmedelsexporten,
så bör man inom EFTA, där man
har importmöjligheter, söka förbättra
Danmarks avsättningsmöjligheter genom
att tillåta dansk export på bekostnad
av jordbruksexporten från EECländerna
till EFTA. Man hoppas att detta
inte skall behöva bli aktuellt, men
tecknen har varit oroväckande under de
senaste månaderna. Det förefaller mig
naturligt att vi i Sverige, som inte själva
kan ta emot så stora mängder av
danska jordbruksprodukter, erkänner
rimligheten av sådana danska önskemål.

Ett speciellt EFTA-problem vill jag
också beröra, ehuru det inte har så stora
dimensioner. För en del produkter
kommer tullarna inom EFTA att snart
försvinna på de färdiga varorna. Råvarorna
och halvfabrikaten fördyras emellertid
mer i Sverige genom statliga åtgärder
än vad som är fallet t. ex. i Danmark.
Den svenska produktionen drabbas
alltså av ett handikapp som beror
på statliga åtgärder. Den får inte konkurrera
på lika villkor. Det är ju något
annat än att ha en fri marknad där
man konkurrerar på lika betingelser.
Det sagda gäller t. ex. en del produkter
inom bagerinäringen. Jag undrar, om
utrikesministern eller handelsministern
är beredd att uttala att man ägnar uppmärksamhet
åt denna fråga.

Beträffande flygtrafiken beklagar regeringen
Storbritanniens beslut att inskränka
SAS:s landningsmöjligheter i
Skottland, och i detta vill jag instämma.
Men tillåt mig fråga: Skulle inte
regeringen kunna ta initiativ till en pro -

tektionistisk nedrustning för den civila
luftfartens del? Det är ju orimligt,
att medan vi håller på att reducera handelshindren
i övrigt bygger man så att
säga upp murar i luften som hindrar
kommunikationen mellan folken. Regeringen
måste börja med en opinionsbildning
i andra länder. Skulle inte regeringen
kunna försöka att få ett stort
antal stater med samma synpunkter som
vi att begära inkallande av en internationell
konferens som uteslutande sysslar
med detta problem?

Kennedy-ronden skall jag inte närmare
diskutera nu; det blir tillfälle till
det en annan gång. Men jag måste understryka,
att den handläggning av disparitetsfrågan
som EEC, sexmaktsgruppen,
har bestämt sig för, är synnerligen
otillfredsställande. Det måste väcka förvåning
att man i Västtyskland har accepterat
en sådan uppläggning. Den
innebär nämligen, att EEC kan komma
att erbjuda endast obetydliga tullreduktioner
för varor som Schweiz och Sverige
har stort intresse av att exportera
till EEC, och man kommer att göra detta
med motiveringen att amerikanerna har
höga tullar på sådana varor — vilket
är ganska ointressant i den mån varken
EEC eller Sverige har någon större handel
med Förenta staterna vad de varuslagen
beträffar. Att man siktar på en
part och ger en smocka åt en annan
part kan vara ursäktligt, om det är tillfälligt
och oavsiktligt. Men i detta fall
är det en så pass betydelsefull fråga,
att jag tycker det finns anledning för
regeringen att för samtliga medlemmar
i EEC, men inte minst Västtyskland,
framhålla att man på svensk sida är
synnerligen överraskad över att en sådan
konstruktion skulle kunna ligga till
grund för behandlingen av disparitetsfrågan
vid Kennedy-förhandlingarna.
Jag förstår mycket väl att det inom EEC
kan vara nödvändigt för de olika staterna
att kompromissa, men detta kan
ändå inte utgöra tillräcklig anledning
för den konstruktion jag nu har berört.

Det är klart, att det blir till fördel

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

även för u-länderna, om man får lägre
tullar i industristaterna som resultat av
Kennedy-förhandlingarna. Det är faktisk
så, att den tullpolitik som bedrivs
i den västliga världen och som GATT
i större eller mindre män har accepterat,
i två avseenden är skadlig för de
mindre utvecklade staterna. För det
första har man en konstruktion, som
inedför procentuellt högre tullar på
halvfabrikat än på råvaror och högre
tullar på helfabrikat än på halvfabrikat.
Detta avser att befrämja förädlingsindustriens
lokalisering till industristaterna
och försvåra förädling av råvaror
inom ursprungsländerna. Det kan
inte vara rimligt att föra en protektionistisk
politik av denna typ och samtidigt
säga: Vi skall nu hjälpa u-länderna
att bli industrialiserade.

Men det är uppenbart att om man
kraftigt sänker hela tullnivån vad industriländerna
beträffar, så kommer i
alla fall den skadliga verkan som jag
nämnt att betydligt reduceras. Sedan
kan man ytterligare överväga en del
modifikationer.

För det andra har GATT-politiken
erkänt att när det gäller jordbruksprodukter
kan importavgifter, importrestriktioner
och andra handelshindrande
åtgärder än de vanliga tullarna
tills vidare inte undvikas. Jag tror också
att det är realistiskt. Men om det å
andra sidan är så, att u-länderna har ett
betydande intresse av att exportera en
del tropiska livsmedel, bör man naturligtvis
söka finna utvägar att så litet
som möjligt försvåra sådan export av
till stor del tropiska produkter.

Herr talman! Jag hade tänkt att närmare
beröra världshandelskonferensen
och u-landsproblemet, men jag ser att
så lång tid gått, att jag skall nöja mig
med att framföra en enda synpunkt,
trots att det annars skulle finnas mycket
att tillägga.

Det är nödvändigt med internationella
överenskommelser som utövar ett
stabiliserande inflytande på råvarupri -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

serna. Det anser också regeringen. Jag
vill ännu bestämdare understryka, att
det inte går att hålla priserna för råvarorna
uppe på en hög nivå utan att
få två mycket allvarliga nackdelar som
i längden gör en sådan politik omöjlig.
Den ena nackdelen är att produktionen
av ifrågavarande råvaror stimuleras så
mycket, att tillgången blir för stor och
man inte kan finna avsättning. Man
kan lägga upp vissa buffertlager, men
det kan man inte fortsätta med i längden,
och så spricker hela politiken.
Den andra nackdelen är att om man
dekreterar att priserna skall vara högre
på vissa u-landsprodukter, så inriktar
man u-ländernas energi på att vidga
produktionen just av dessa varor. Hittills
har de haft för mycket av ensidig
inriktning av produktionen i en rad
u-länder. Nu gäller det tvärtom att få
dem att bredda produktionsregistret.
Å andra sidan är det klart, att u-ländernas
betalningsbalanser och inkomster
kommer att vara otillfredsställande,
om man under vissa rätt långa perioder
inte kan göra mer än att utjämna småfluktuationer
i priserna, medan hela
prisnivån för vissa råvaror förblir relativt
låg. I så fall finns emellertid den
möjlighet som heter kompensatorisk
finanshjälp. Man ger alltså dessa uländer
gåvor och finansiellt stöd under
sådana perioder då deras exportvaror
har låga priser och deras betalningsbalanser
är särskilt ansträngda. Att
börja med att ge krediter och sedan,
om u-länderna inte kan betala, avskriva
krediterna, är en metod som naturligtvis
kan användas men som säkerligen
har betydande nackdelar. Vad som är
krediter bör i regel också förbli krediter,
även om naturligtvis återbetalningen
kan uppskjutas. Däremot kan
det vara rimligt, när industriländerna
får köpa u-landsvaror billigt, att de i
stället ger betydande belopp som stöd,
som en sorts pristillägg. Detta pristilllögg
skall dock inte ges till producenterna
av varorna utan ställas till ve -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

derbörande u-lands förfogande för investering
i lämplig produktion därstädes.

Jag har försökt att göra en uppskattning
av hur mycket vi i Sverige har
förtjänat på att u-ländernas export av
råvarorna skett till låga priser under
de senaste fem åren. Jag skulle vilja
säga att vi i Sverige under dessa fem
år har förtjänat minst 700—800 miljoner
kronor på låga priser på u-landsprodukterna,
medan våra industrivaror
betingat relativt mycket gynnsammare
priser. Då har jag säkerligen tagit till i
underkant, eftersom det är litet svårt att
exakt bestämma vilka länder som skall
räknas som u-länder och vad som skall
anses vara råvaror och normala prisrelationer.
Summan är likväl betydligt
större än svenska statens stöd till uländerna
under samma period. Vi skall
alltså inte säga att vi offrar så mycket
för stödet till u-länderna, ty det gör vi
djupare sett inte.

Jag tror att vi har all anledning att
försöka befrämja en politik som ger
kompensatoriskt stöd åt u-länderna.
Men då säger man i mänga stater: »Vår
egen betalningsbalans är också svag för
tillfället.» Vad som under de senaste
åren hindrat en betydande expansion
av u-landshjälp av detta slag tror jag
delvis är att det alltid finns några stater
där man säger: »Vi skulle nog vilja
vara med, men vår egen betalningsbalans
är svag för närvarande.» Därför
tror jag att man måste, på samma sätt
som man gjorde i Marshall-planen, kombinera
en politik som utvidgar det finansiella
stödet till u-länderna med en
politik som starkt förbättrar likviditeten
inom vårt internationella finanssystem.
Det räcker inte med den utveckling
av Internationella monetära
fondens resurser, som kom till stånd
inte minst genom den svenske chefens,
doktor Per Jacobsson, energiska arbete.
Man måste vidta ytterligare åtgärder
för att stärka likviditeten, så
att det blir möjligt för alla stater i den

välsituerade gruppen att ge ett mera betydande
finansiellt stöd åt u-länderna.

Däremot tror jag inte att det vore
lämpligt, om industristaterna skulle ge
u-länderna preferenstullbehandling. Då
skulle man nämligen genast skapa en
situation där u-länderna bleve intresserade
av att industriländerna skulle
behålla höga tullar, så att u-ländernas
preferensbehandling i fråga om tullar
bleve gynnsam. Vi bör i stället få till
stånd ett läge som innebär att det står
klart för u-länderna att dessa och vi
har ett gemensamt intresse av en friare
behandling, och det har vi faktiskt i
huvudsak. U-länderna har inte minst
intresse av att industrien utvecklas inom
den välsituerade delen av världen, ty
då köper vi mera råvaror och halvfabrikat
och så småningom även industrivaror
av dem.

Till sist vill jag, herr talman, säga
att det är med stor tillfredsställelse jag
konstaterar, att regeringsförklaringen
vad handelspolitiken beträffar i allt väsentligt
uppbärs av ett liberalt synsätt.
Mycket vatten har runnit under broarna,
sedan utrikesminister Nilsson och
andra för tjugo år sedan sysslade med
27-punktsprogrammet. Då var det fråga
om att skapa ett socialistiskt Sverige
bland annat med hjälp av en statlig
dirigering av utrikeshandeln.

Nu måste man med tacksamhet konstatera,
att regeringen i alla fall på denna
punkt har lärt en hel del inför omständigheternas
tryck. Visserligen har
det gått långsamt. Ännu för ett par år
sedan var t. ex. finansminister Sträng
ovillig att acceptera tanken, att man
skulle ha ett så intimt handelspolitiskt
samarbete med andra länder att det
skulle komma att allvarligt inkräkta på
regeringens — läs Gunnar Strängs —-möjligheter att själv bestämma över den
ekonomiska politiken här i landet, även
om den skulle bli av ett regleringsbetonat
slag.

Men vi får väl tolka regeringens förklaring
i dag som ett uttryck för att

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

den liberala flygeln inom regeringen
fått sin vilja fram och att herr Sträng
fallit till föga och att det råder enighet
om att man skall bevara ett liberalt
handelspolitiskt grepp. Jag tror för min
del att det är mycket betydelsefullt inte
bara för de problem vi här sysslar med
utan också i ett annat avseende. Ju mer
Sverige växer in i ett internationellt
ekonomiskt system, där vi mer och mer
intensivt samarbetar, desto mer kommer
vår inre ekonomiska politik att
präglas av samma liberala och sociala
syn som i dag präglar vår handelspolitik
och vår inställning till stödet åt uländerna.

Herr IJECKSCHER (h):

Herr talman! Också den svenska politiken
blir mer och mer global, som det
heter nu för tiden. Vårt intresse för vad
som händer och sker på andra håll i
världen växer mer och mer. Vad som
händer i Brasilien kan komma alt få
verkningar på den svenska exporten.
Händelserna på Cypern har berört oss
mycket intensivt. Utgången av den pågående
striden mellan de två kommunistpartierna
i Ryssland och Kina kan
få stor betydelse också för oss svenskar.

Det är klart att vissa av dessa utvecklingstendenser,
också sådana som vi
inte kan göra något åt, är av särskilt
intresse för oss. Till vad som därvidlag
är betydelsefullt hör naturligtvis i
mycket hög grad just vad som inträffar
i Sovjetunionen. Man skall naturligtvis
inte hysa några illusioner i detta avseende
utan man skall hålla huvudet kallt,
medan man ser på vad som sker där.
Sålunda är den ryska kolonialismen
uppenbarligen alltjämt fullt utvecklad.
Det visar sig t. ex. i behandlingen av
de baltiska staterna. Man kan visserligen
konstatera som ett glädjande faktum,
att det ryska kolonialväldets arbetsformer
blivit något mildare, men
det har ännu långt kvar till de arbetsformer
som kännetecknade de europeiska
stormakternas kolonialvälden

Utrikes- och handelspolitisk debatt

låt oss siiga vid tiden före andra världskrigets
utbrott. Så småningom kanske
man hinner dit, men så stor hänsyn till
kolonierna och deras folk tar man i allmänhet
ännu inte från rysk sida.

Samtidigt som man skall undvika alla
illusioner i detta sammanhang och samtidigt
som man inte utan vidare skall
tolka alla mildringar i den ryska attityden
som tecken på faktisk sinnesförändring,
vore en vrångbild av den ryska
politiken lika oriktig. Det är mycket
som tyder på att man i Sovjetunionen
har ett verkligt intresse för fredens bevarande.
Tendensen går för närvarande
i riktning mot avspänning i Europa och
även i övrigt kanske avspänning i förhållande
till västmakterna. Detta är någonting
som kan ändra sig igen i olycklig
riktning, men för närvarande är detta
den påtagliga tendensen. Man kan
också tänka sig möjligheten att den
skall komma att förstärkas, särskilt i
den män andra motsättningar kommer
i förgrunden — jag tänker särskilt på
förhållandet till Kina. Huvudorsaken
till denna förändring — jag vill inte
säga uppmjukning — av den ryska inställningen
är huvudsakligen det högre
kommunistiska borgerskapets önskan
att få leva i fred. Kommunistiska ämbetsmän,
företagschefer, vetenskapsmän,
ingenjörer in. fl. har det inte så
tokigt för närvarande, och ur deras synpunkt
skulle inte bara ett krig utan också
en allvarlig krigsrisk kunna innebära
betydande personliga olägenheter. Den
opinionen är säkerligen betydelsefull i
Sovjetunionen för närvarande.

Denna tolkning av orsakerna till den
ryska inställningen betyrkes också av
vad Chrustjov nyligen sade i ett par
uttalanden i Ungern, där han starkt underströk
att folken hade intresse av en
stigande levnadsstandard och att detta
gällde också de kommunistiska folken.
Hans uttalanden skulle kunna karakteriseras
så, att han lade tonvikten på smör
i stället för på kanoner. Någon säkerhet
för att han verkligen ser det så har vi

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

inte, men det är glädjande om åtminstone
tendensen går i den riktningen.

Denna bakgrund har intresse för oss
i Sverige. Men när vi för en utrikesdebatt
i den svenska riksdagen är det
trots allt inte tillvaron i allmänhet vi
har att diskutera utan det är den svenska
politiken: vad vi kan göra och bör
göra i utrikespolitiska sammanhang.
Valåret 1964 måste naturligtvis visa upp
mycket skarpa fnrjTcespolitiska motsättningar.
Det är ur den synpunkten värdefullt,
om vi just i år markerar att det
råder en grundläggande enighet om utrikespolitikens
principer, såsom också
skett i regeringsförklaringen. Denna
enighet har ett värde ur internationell
synpunkt. Den klargör bl. a. att även
om 1964 års val skulle komma att leda
till ett regeringsskifte, skulle detta icke
innebära att Sverige gav sig in på någon
ny utrikespolitik. Denna grundläggande
enighet kräver ömsesidiga ansträngningar
och hänsyn. Den kräver
att man inte uppställer några dogmatiska
krav på att exakt alla detaljer av
principernas tillämpning skall bedömas
lika —- man kan ibland komma till olika
slutsatser även om det råder enighet i
fråga om förutsättningarna. Men just nu
är detta inte aktuellt. Det förefaller som
om vi i allt väsentligt är överens också
om tillämpningen. Detta gäller inte bara
det rent utrikespolitiska utan även det
handelspolitiska området. Det är därför
möjligt att föra en diskussion i stort
sett utan polemik, och jag skall försöka
förklara hur jag för min del ser på vissa
problem, även med risk för att det kan
innebära en viss upprepning av vad
som har sagts från regeringens sida eller
av herr Ohlin.

Vilken roll kan Sverige över huvud
taget spela? Är vår huvuduppgift att
tjänstgöra som opinionsbildare och att
vara ett världssamvete? Jag är mycket
skeptisk på den punkten. Jag är inte
säker på att man lyssnar så värst mycket
till oss, om vi framträder med sådana
anspråk. Dessutom har det rent

moraliska betraktelsesättet en påtaglig
begränsning. Jag skall ta upp ett exempel
som har berörts både i regeringsförklaringen
och av herr Ohlin. Vilket
avseende fäster man i Sydafrika och —
vill jag tillfoga — i Östtyskland vid den
svenska opinionen mot raspolitiken i
Sydafrika och mot Ulbrichtmuren i
Berlin? Vad kan vi uppnå genom opinionsyttringar
i dessa hänseenden? Vad
kan vi uppnå genom bojkottaktioner?
För min del har jag sedan länge undvikit
att köpa några varor från Sydafrika
eller Östtyskland, men det har
varit för min egen skull, inte i den tron
att jag därmed skulle förbättra läget för
dem som lever under förtryck i sådana
länder. Jag tvivlar uppriktigt på effekten
av svenska bojkottaktioner i dessa
fall. Jag tror att det är ett mycket billigt
sätt att utan egentlig kostnad för
oss själva komma ifrån detta problem,
om vi menar att vi genom uppoffringen
att köpa apelsiner från andra länder i
stället för från Sydafrika skulle kunna
åstadkomma någonting av nämnvärd
betydelse för de människor som där
lever under förtryck.

Jag tvivlar tyvärr också på effekten
av sanktioner av enbart moralisk eller
ekonomisk art i sådana fall. Jag önskar
att man kunde komma någon vart med
sådana sanktioner, men jag är mycket
orolig för att resultatet skulle bli ytterligt
obetydligt. Även om både Förenta
staterna och Storbritannien skulle
delta i sanktioner mot Sydafrika, skulle
det ändå inte medföra någon ändring
av den sydafrikanska politiken. Tyvärr
har man i detta land låst sig vid en inställning
som man tror är moraliskt för
att inte säga religiöst grundad, och man
anser sig där vara något slags martyr
inför den kritik som man möter i andra
länder.

Att åstadkomma en förändring skulle,
tror jag, kräva oerhört stora ansträngningar
och oerhört hårda medel långt
utanför det ekonomiska området. Man
kan hoppas på en utveckling som på

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

längre sikt inedför en förbättring i länder
av typen Sydafrika ocli Östtyskland,
men det finns knappast några genvägar
till detta resultat. När här talas om ekonomiska
sanktioner bör vi komma ihåg
hur det var med de ekonomiska sanktionerna
mot Italien under Abessinienkonflikten.
Då det började bli farligt
och finnas risk för att de ekonomiska
sanktionerna skulle komma att mötas
med militära motåtgärder, drog sig
både den ena och den andra tillbaka.
På detta område är Sydafrika nog i sin
världsdel relativt sett inte så illa rustat.

I stället tror jag att ett litet land som
Sverige måste ge sig in på konkreta ansträngningar
för att nå resultat. Det
kan man i ett land av vår typ bäst göra
inom ramen för internationella organisationer.
Sådana organisationer ger
också ett litet land och dess företrädare
möjligheter att göra en större insats
än vad landet kan göra alldeles på egen
hand. Det är här inte bara fråga om en
organisation; det kan sägas att man rör
sig inom ett system av koncentriska
cirklar, där de regionala sammanslutningarna
på vissa områden har större
möjligheter än den världsomfattande
organisationen, medan man på andra
områden har anledning att gå direkt
på FN-arbetet. Samarbetet i Europa
skall vara ett samarbete för FN, och
det är till fördel för FN. Härvidlag
finns det en viss parallell med förhållandena
inom ett land. Om den kommunala
självstyrelsen är väl utvecklad
stärker den samhörighetskänslan också
inom hela landet.

Den svenska utrikespolitikens huvudlinje
ligger fast. Den innefattar alliansfrihet
i fred, syftande till neutralitet i
händelse av krig. Det uttrycker inte någon
som helst tvekan på denna punkt,
om vi vill ange motiven för och
överväga konsekvenserna av denna linje.
Tanken på neutralitet är ett arv från
kabinettspolitikens dagar. Den innebär
att vi vägrar att delta i ett spel med kriget
som insats, men den innebär själv -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fallet inte att vi anser att alla andra länder
är lika goda eller kanske lika dåliga
kålsupare. Härvidlag skiljer sig den
svenska alliansfriheten på ett mycket
påtagligt sätt från den som tillämpas i
en del av de nya länderna. Där har man
otvivelaktigt ofta föreställningen, att alla
europeiska länder är ungefär lika dåliga
och vill av den anledningen inte
träffa ett val dem emellan — samtidigt
som man ingalunda avvisar tanken på
att begagna sig av krig för att uppnå
sina egna syften. Jag tänker exempelvis
på den inställning som kännetecknar
en del arabstater, vilka deltar i
överläggningar mellan alliansfria länder
men samtidigt inom sitt eget område
är fullt beredda att gripa till våldsmedel.

Den svenska politiken är inte unik —
det finns några få andra länder som tilllämpar
den — men den är alltjämt relativt
ovanlig. Varför har vi valt denna
politik? Först och främst i vårt eget
intresse. Den skall ge oss en chans att
stå utanför, om ett nytt krig skulle utbryta.
Detta har allvarliga försvarspolitiska
konsekvenser. Det förutsätter en
vilja att offra för försvaret, eftersom
det förutsätter en förmåga till försvar
med egna krafter, ett försvar som skall
vara starkt nog för att angrepp skall
kosta mer än det ger. Än så länge kan
inte den militära tekniken sägas innebära
något hinder för en sådan politik,
och därför bör vi fullfölja vår försvarspolitiska
linje.

Nu sker ju inte detta bara i eget intresse.
Genom att föra en sådan politik
bidrar vi på vår sida till att skapa
stabilitet och fred i vårt hörn av världen,
och därmed gör vi en egen fredsinsats
— återigen under förutsättning
att insatserna uppbäres av ett försvar
med tillräcklig styrka.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden,
mot bakgrunden av den relativa
styrkan hos det svenska försvaret, som
är en så väsentlig faktor för fullföljandet
av vår utrikespolitiska huvudlinje,

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

har vi självfallet ett starkt intresse av
att nedrustningssträvandena i världen
är framgångsrika, för så vitt att dessa
nedrustningssträvanden omfattar alla
länder. En till en viss grupp begränsad
nedrustning stärker inte vår ställning,
utan kan till och med försämra den.
Och mot denna bakgrund undrar jag
om inte formuleringen i regeringsförklaringen
på en punkt är för summarisk.
Det heter: »Till de mest angelägna
uppgifterna hör att hindra kärnvapnens
spridning till länder, som nu inte
har sådana vapen.»

Herr Ohlin var inne på frågan om
Kina. Det är uppenbarligen en ytterst
angelägen uppgift att hindra kärnvapnens
spridning till länder som inte har
sådana vapen men som kan tänkas begagna
dem för att störa lugnet och freden
i världen. Däremot är situationen
i viss mån en annan för de länder som
står utanför de stora allianserna men
som ändå lever inom deras områden.
Det kan inte vara någon speciellt angelägen
uppgift att hindra kärnvapnens
spridning till Schweiz. Tvärtom vill jag
säga att det snarast skulle vara en positiv
sak för freden i världen, om även
det neutrala Schweiz vore utrustat med
kärnvapen.

På samma sätt ser jag frågan för Sveriges
del. Så länge man måste räkna med
möjligheten av att Sverige kan bli angripet
med kärnvapen, är det snarast
en fara inte bara för oss utan också för
freden, om den uppfattningen skulle
sprida sig att vi hade bundit oss att
icke för egen del skaffa några kärnvapen.
I likhet med herr Ohlin tror jag
att det vore lämpligt att man höll fast
vid och varje gång upprepade hela det
resonemang som har förts i kärnvapenfrågan
från svensk sida.

Vi skall nämligen inte tro att den alliansfria
svenska politiken som sådan
väcker tillgivenhet eller sympatier vare
sig på öst- eller västsidan eller i de nya
länderna. Den kan ibland framstå som
förmånlig och ibland som oförmånlig

för dessa länder. Men det finns en betydande
misstänksamhet mot den alliansfria
svenska politiken och det är
inte alls sällsynt att man tillräknar Sverige
skumma motiv för denna politik.
Uttrycket »Sverige har tjänat på två
världskrig» användes tyvärr alltför ofta,
sanningslöst men inte alltid utan effekt,
under diskussionerna utanför vårt
lands gränser.

Den alliansfria politik som Sverige
för bildar en ram för vårt handlande.
Den fastställer en gräns: härintill och
icke längre. I varje särskilt fall måste
vi överväga var gränsen för vår handlingsfrihet
går, och det är inte alltid
lätt att bedöma detta. I vissa avseenden
är gränsen ganska klar. Militärpolitiskt
och maktpolitiskt svarar vi uteslutande
för oss själva. I andra avseenden,
t. ex. det kulturella och givetvis
även det ekonomiska, hör vi hemma i
ett betydligt större sammanhang, där
vi kan verka mera genom vårt arbete i
de internationella organisationerna än
genom vår egen styrka. Påtagligt är
också att på områden av detta slag har
ett litet land som Sverige mycket större
möjligheter att göra sig gällande. I
allmänhet är vi inte heller där hindrade
av den ram som den alliansfria
politiken skapar.

Jag vill understryka att jag nu talar
om ekonomiskt samarbete och icke uteslutande
om handelspolitiskt samarbete.
Det ekonomiska samarbetet, som
innefattar mycket mera än det handelspolitiska,
blir alltmer betydelsefullt
både i Europa och i världen i övrigt.
Samarbetsviljan måste på de områden,
där vi verkar, innefatta en hel del mer
än det som har med politik att göra,
den måste gälla alla nivåer och alla organisationer
i vilkas arbete Sverige deltar.

När det gäller Förenta Nationerna har
vi också under de senaste åren med
glädje kunnat konstatera att Sveriges
aktivitet har blivit större och att framträdandet
från svensk sida erhållit en

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

annan karaktär än under de första åren
av vårt medlemskap, då aktiviteten huvudsakligen
bestod i att den svenska
delegationen lade ned sin röst vid generalförsamlingens
omröstningar så fort
situationen blev det minsta besvärlig.
Men aktiviteten måste också gälla Europarådet,
EFTA — som utgör en väg
till Europa; den aspekten på EFTApolitiken
får inte komma bort — den
måste gälla OECD som är vår väg till
atlantiskt samarbete.

Låt mig i detta sammanhang betona
en sak. I vissa västeuropeiska länder
och på en del håll inom den amerikanska
opinionen finns en tendens att hävda
att NATO skall ta över också det
ekonomiska samarbetet mellan de atlantiska
staterna. Detta skulle ur vår
synpunkt vara ytterligt allvarligt. Det
skulle utesluta oss från ett samarbete
där vi hittills kunnat delta, till fördel
för både oss och andra. Ur den synpunkten
är det mycket viktigt att vi
gör vad vi kan för att andra organisationer
får lösa dessa uppgifter. Jag tänker
i det sammanhanget alldeles särskilt
på OECD. Det måste vara ett starkt
svenskt intresse att OECD får sådan
styrka att tendensen att överföra dessa
arbetsuppgifter till NATO inte blir starkare.
På alla dessa håll bör de svenska
insatserna gå så långt som alliansfriheten
tillåter.

När jag för min del har kommit till
den slutsatsen att Sverige trots alla invändningar
som kan göras måste vara
berett att delta i FN-styrkan på Cypern,
så är det av alldeles samma skäl som
gör att jag anser att Sverige bör inträda
i OECD:s utvecklingskommitté
(DAC) och att Sverige bör underkasta
sig Europadomstolens jurisdiktion. Där
inte alliansfriheten binder och hindrar
oss, bör vi delta fullt ut i organisationernas
arbete och göra vad vi kan för
deras framgång, även om det ibland
kan kosta oss själva en del.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ropa. Det nordiska samarbetet är ju det
som ligger vårt hjärta allra närmast.
Känslan av samhörighet med Danmark,
Norge, Finland och Island stärkes varje
gång vi blir påminta om i hur hög
grad deras problem också är våra och
i hur hög grad deras framgångar och
motgångar angår också oss. Men vi
måste vara realistiska. I alla nordiska
länder har vi konstaterat att inte ens
ett enat Norden har tillräcklig betydelse
och styrka för att ensamt lösa våra
uppgifter. De problem som föreligger
på det ekonomiska området är därvidlag
mycket belysande. Under en lång
tid fördes det förhandlingar om en gemensam
nordisk marknad, men de ledde
inte till något resultat. Men nu håller
vi på att få den gemensamma nordiska
marknaden i EFTA. Där gick det
lättare än när de nordiska länderna arbetade
ensamma.

På senaste tiden bär vi fått ett par
exempel -— också nämnda i regeringsförklaringen
— på att Sverige inte heller
på det ekonomiska området alltid
kan påräkna någon särskilt vänlig behandling.
Kol- och stålunionen har höjt
ståltullarna, inte i första hand för att
komma åt Sverige men ändå på ett sätt
som innebär olägenheter för en viktig
och traditionellt betydelsefull svensk
industri. Man har envist vägrat att gå
med på våra med hänsyn till gamla
handelsförbindelser rimliga krav på detta
område. Detta är oroande, och det
är det första tecknet på en nyvaknad
protektionism i Europa. Man kan bara
hoppas att det också skall bli det sista
tecknet, men man kan inte vara övertygad
på den punkten.

En ännu större besvikelse, om också
inte i en lika betydelsefull fråga, är den
brittiska hållningen i fråga om SAS’
trafikrättigheter på Prestwick. Det är
en fullständigt orimlig tanke att dessa
SAS’ trafikrättigheter skulle ha någon
verklig betydelse när det gäller att reparera
det brittiska flygbolagets dåliga
ekonomi. Så nära balans i sin budget

Får jag sedan, herr talman, säga några
ord om problemet Norden och Eu2—Andra
kammarens protokoll 1964. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

är sannerligen inte det brittiska flygbolaget
att denna lilla förändring skulle
kunna klara upp situationen för det.
För oss, som hade hoppats att EFTAsamarbetet
skulle innefatta ett allmänt
närmande mellan Storbritannien och
Sverige, innebär det inträffade en hårdhänt
påminnelse om hur svårt det är att
få vara med och leka med de stora pojkarna
och hur små intressen som kan
anses vara viktigare än den vänskap
som skall bygga på EFTA-solidariteten.

Men samtidigt illustrerar dessa båda
exempel, ståltullarna och landningsrättigheterna,
också att det lilla landet
förlorar på att inte ha någon ordentlig
organisation. Om vi hade en europeisk
stormarknad, skulle problemet med koloch
stålunionens tullar inte ha uppkommit,
i varje fall inte för oss. Och om vi
hade en organisation som omfattade alla
europeiska flygbolag, ett European
Airlines System, vilket vore motiverat
även ur andra synpunkter, så skulle inte
heller landningsrättigheterna innebära
några svårigheter. För ett litet
land som Sverige kan det vara olägenheter
förbundna både med att ha en
organisation och att inte ha det, men
olägenheterna med frånvaron av organisation
är i regel betydligt större och
allvarligare.

Just nu befinner vi oss på en kritisk
punkt i utvecklingen av det ekonomiska
samarbetet i världen. Det föreligger
påtagliga brytningar inom den
europeiska Gemenskapen, inte minst
när det gäller Gemenskapens medverkan
i strävandena för en friare världshandel.
Den 4 maj skall Kennedy-ronden
i GATT börja officiellt, och vi hoppas
att så kommer att ske. Ingen väntar
väl att förhandlingarna där kommer
att gå fort. De blir säkert långa och
besvärliga, och deras utgång är utomordentligt
oviss. Även där tycker jag
nog att regeringsdeklarationen genom
sin formulering inte ger en alldeles riktig
bild av verkligheten. Det är inte bara
disparitetsproblemet som äventyrar

tullsänkningen i GATT. De senaste veckornas
förhandlingar där tyder snarast
på att man därvidlag börjar komma
varandra närmare än tidigare och att
en lösning är möjlig, om det på ömse
sidor finns god vilja. Mycket svårare är
problemet om jordbruksvarornas ställning
i den stora uppgörelse som man
planlägger. Hur skall det bli möjligt att
föra in handelsutbytet med livsmedel
i denna uppgörelse med hänsyn till den
amerikanska jordbrukspolitiken? Hur
skall det bli möjligt med hänsyn till
jordbrukspolitiken inom den europeiska
Gemenskapen, en politik som för
övrigt inte ens är slutligt utformad ännu?
Hur skall det vara möjligt för de
andra europeiska länderna, som ju alla
är inställda på att jordbrukspolitiken
ligger på ett annat plan än den ekonomiska
politiken i övrigt? Och är det
möjligt att få en uppgörelse om en 50-procentig tullsänkning eller någonting
i den stilen utan att dra in jordbruksvarorna
i bilden? På den punkten har
förhandlingarna ännu inte kommit därhän
att man ens kan skönja några väsentliga
möjligheter till en lösning. Jag
fruktar också att detta är ett område
där vi från svensk sida har mycket små
bidrag att lämna till en allmän lösning,
även om en sådan ur svensk synpunkt
är mycket betydelsefull.

Samtidigt pågår världshandelskonferensen,
som i hög grad illustrerar Förenta
Nationernas problematik. Det ligger
ett stort värde i att Förenta Nationerna
omfattar ett så stort antal länder,
att organisationen inte i likhet med
det gamla NF är en mycket begränsad
klubb. Men denna stora omfattning kan
ibland innefatta svårigheter när det gäller
effektivitet och arbetsduglighet. I
världshandelskonferensen, som sträcker
sig utanför ramen av FN-medlemmar,
deltar 122 länder med sina delegationer,
och det har sagts att antalet delegater
håller sig kring 1 100. Bl. a. av det
skälet är det svårt att tro att man i arbetet
vid världshandelskonferensen kan

Nr 15

It 5

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

komma fram till ordentliga, konkreta
resonemang. Att märka är att konferensen
ännu inte har hunnit över det
stadium där representanterna för olika
länder avger sina inledande deklarationer.
Man har alltså ännu inte börjat
resonera på allvar, helt enkelt därför
att alla de 122 måste avge en deklaration
— och det är en oerhört svårhanterlig
apparat. Jag är för min del inte
optimistisk om att världshandelskonferensen
kommer att ge påtagliga resultat.
Man kan hoppas att det kommer en del
uppslag som fullföljs av FN:s sekretariat
och fackorgan och också — det
vill jag gärna understryka — av OECD:s
kommitté för utvecklingsfrågor.

Men när det gäller de stora världsliandelsproblemen
måste man sannolikt
gå andra vägar. Man måste gå över
GATT-samarbetet, som trots allt är mera
begränsat och innefattar länder som
har större möjligheter att resonera från
gemensamma utgångspunkter. Jag hälsar
med stor tillfredsställelse att man i
regeringsförklaringen så bestämt understrukit,
att GATT-samarbetet skall
fullföljas och att det inte är möjligt att
ersätta GATT med någon ny, mera vidsträckt
organisation. Men självfallet kan
en del problem inte ens lösas inom
GATT utan måste lösas inom ännu
mindre enheter — jag tänker särskilt
på EFTA-samarbetet.

Alla dessa samarbetssträvanden bör
emellertid vara inriktade på att åstadkomma
en friare världshandel. På längre
sikt är en sådan friare världshandel
av stor betydelse, icke minst för de nya
länderna. Det är viktigt för dessa nya
länder, politiskt lika väl som ekonomiskt
och socialt, att de får tillfälle att
sälja sina produkter så att deras ekonomi
kommer i gång.

Herr Ohlin pekade på att sänkningen
av råvarupriserna i stort sett har uppvägt
den u-landshjälp, som västerlandet
har utbetalat. Det är riktigt att det
förhåller sig så, och mot den bakgrunden
har man självfallet anledning att
överväga vad man här kan göra.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Råvaruavtal har diskuterats och diskuteras
också här. Jag vill understryka
att råvaruavtalen är av två olika typer.
Det finns avtal, vilkas syfte helt enkelt
är att stabilisera prisnivån, och hindra
alltför snabba kastningar i råvarupriserna.
Sådana råvaruavtal måste man
— möjligen med något undantag — betrakta
som ett mycket nyttigt element i
världens handelspolitik. Betydligt besvärligare
är det med den andra typen
av råvaruavtal, som avser att höja prisnivån
utöver vad som skulle förekomma
i händelse av fri marknad. Man kan
nog inte utesluta att sådana avtal ibland
kan vara påkallade under en övergångstid,
men något permanent inslag i världens
handelspolitik får de ändå inte
bli.

Viktigare är det kanske att de industrialiserade
länderna avskaffar importhinder,
som riktas mot de nya länderna.
Inte minst betydelsefullt är detta
när dessa länder kommer över den rena
råvaruproduktionen och börjar producera
halvfabrikat. Det är mycket angeläget
att man genom gemensamma ansträngningar
får ned importtullarna på
sådana halvfabrikat som fabricerats i
u-länderna. Det är en väg till industrialisering
av dessa länder som kan vara
av mycket stor betydelse.

Jag tror att det finns anledning att
se dessa frågor ur sådana praktiska synpunkter.
Alltför mycket av diskussionen
om de nya ländernas problem präglas
av sentimentalitet och prestigetänkande.
Alltför mycket av ansträngningarna
att hjälpa dem äventyras genom
dålig organisation.

För vår del har vi anledning att delta
i arbetet med de nya ländernas problem
både i multilaterala sammanhang
och genom en direkt bilateral verksamhet
— i så fall helst en sådan verksamhet
som kan samordnas genom kontakterna
inom OECD:s utvecklingskommitté.
Frågan är emellertid om inte de viktigaste
av våra insatser på detta område
ändå måste utföras i samarbete med
dem som har verklig erfarenhet av de

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nya ländernas problem, alltså med missionen
och inte minst med de svenska
företag, som lägger ned ett växande intresse
på nya länder, där produktionen
kan utvecklas till förmån för både företaget
och invånarna. Frågan är om inte
dessa svenska företag kan göra mera
för de nya ländernas utveckling än någon
organiserad svensk utvecklingshjälp.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Den tid är tydligen förbi
då världspolitiken dominerades av
en enda konfliktsituation — spänningen
mellan västdemokratierna och det
kommunistiska blocket. De åsikts- och
intressemotsättningar som fanns inom
de båda blocken tillmättes tidigare alltid
en underordnad betydelse. Nu är läget
annorlunda. Nationella särintressen
och åsiktsdivergenser om utrikespolitiska
huvudlinjer, vilka naturligtvis
fanns även tidigare, framträder nu allt
tydligare inom NATO-alliansen, och det
kommunistiska blocket har faktiskt, om
än inte formellt, sprängts sönder. Utrymmet
för manövrer på världspolitikens
schackbräde är nu större än för
bara några år sedan.

Sedan hösten 1962 har relationerna
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen
såvitt man kan bedöma stadigt
förbättrats, medan förhållandet samtidigt
försämrats mellan Sovjetunionen
och Kina. Kommunismens enhet existerar
inte längre. Moskva och Peking är
två kommunistiska huvudcentra, som
hätskt och ohöljt konkurrerar med varandra
om inflytandet i andra kommunistländer
och om utvecklingsländernas
gunst.

De smärre kommunistiska länderna
i Östeuropa söker som bekant, på ett
undantag när, konsekvent fullfölja en
utrikespolitik, vilken ligger i linje med
deras egna nationella intressen, utan

att fördenskull uppge den ideologiska
samhörigheten med Sovjetunionen.

Det världspolitiska läget har således
under de allra senaste åren förändrats
mycket, och man frågar sig om maktgrupperingarna
definitivt har kastats
om. Det är emellertid en god regel att
inte dra några förhastade slutsatser.
Även om saken för tillfället kan förefalla
ganska klar, kan först eftervärlden
med säkerhet avgöra vad som varit
väsentligt och icke väsentligt i ett händelseförlopp.
Vi har inget facit att titta i.

Kinas öppet visade fientliga inställning
har ställt Sovjetunionen inför risken
av ett tvåfrontskrig, visserligen ett
kallt tvåfrontskrig; men varje krig,
även ett kallt, innefattar i sig vissa risker
för en utveckling till en öppen
militär konflikt. Det är många tecken
som ändock tyder på att Chrustjov bestämt
sig för att orientera den ryska
utrikespolitiken mot västmakterna. Detta
behöver naturligtvis inte innebära —
och innebär i varje fall inte för närvarande
— att Sovjetunionen skulle
överväga att ställa sig i något alliansförhållande
med västmakterna riktat
mot Kina.

Det ryska folket kräver som alla andra
folk höjd levnadsstandard, och den
ryska statsledningen kan inte och —
som jag förmodar — vill inte heller
nonchalera detta önskemål. Ett omfattande
handelsutbyte med de högindustrialiserade
länderna i väster är uppenbarligen
en mycket viktig förutsättning
för en sådan höjning av levnadsstandarden.
För utbyggnaden av
den kemiska industrien i Sovjet är helt
säkert inköp av maskiner och andra utrustningar
från de västliga länderna
av stor betydelse. Det program för det
ryska näringslivets utveckling, som
Chrustjov skisserat, går tydligen inte
att förena med alltför höga utgifter för
militära ändamål, i varje fall inte i sådan
utsträckning att man har råd att
upprätthålla den kalla krigföringen på
två fronter.

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

Det finns alltså åtskilliga intressanta
aspekter i relationerna mellan ost och
väst. Man kan sannolikt vänta sigen fortgående
propagandaoffensiv från Moskva
och från Peking, där man på ömse håll
försöker att vinna anhängare för sin
linje. Inte minst kommer man att rikta
sig till områden och folk, där en
stark social och politisk oro råder, såsom
Afrika, Latinamerika och Sydostasien.
På västmaktshåll lär man knappast
kunna stå overksam inför en offensiv
som går ut på att vinna utvecklingsländerna
för kommunismen, och då kan
tyvärr vissa friktioner uppstå mellan
västmaktssidan och konstellationer i
öst.

De afrikanska staterna tycks vilja
slippa bli indragna i de storpolitiska
konflikterna och synes på det hela taget
därför inta en neutralistisk hållning.

Av de aktuella krigshärdarna förefaller
Sydostasien kunna bedömas som en
tämligen farlig krigshärd. Det råder
inte något tvivel om att inbördeskriget
i Sydvietnam har viss förankring i Peking.
En neutralisering av hela det sydöstasiatiska
området har nämnts som
en möjlighet att eliminera riskerna för
en farlig utveckling i området. Alltnog:
situationen för dagen kan inte betraktas
som enbart uppmuntrande. Man kan
rent av fråga sig om Vietnam i en kommande
världspolitisk konstellation skall
bli ett nytt Korea.

Det är väl inte något enda av dessa
drag i den världspolitiska utvecklingen
som undgår att på ett eller annat
sätt beröra Sverige. Vi har därför anledning
att betrakta frågorna ur vår
speciella synvinkel.

Avtalet om partiellt provstopp för vätebomber
har hälsats med allmän tillfredsställelse
därför att det eliminerat
de förhärjande verkningar som fortsatta
vätebombsprov kunnat få. Självfallet
betraktas detta avtal som ett tecken
på begynnande avspänning. Samtidigt
som man erkänner det berättigade i ett

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sådant synsätt är det skäl påminna om
att det alltjämt finns kärnvapen nog för
alt praktiskt taget förgöra hela världen.

Någon avrustning bär ju inte kommit
till stånd vare sig i fråga om kärnvapen
eller eljest. Som bekant genomför
vissa stater, som inte undertecknat
avtalet om partiellt provstopp, till och
med en kärnvapenupprustning.

Alla partier i vårt land är väl överens
om att avrustningssträvandena bör
fortsättas och att vi måste försöka lämna
konkreta bidrag härvidlag —- enbart
en läpparnas bekännelse är inte av någon
större betydelse. Men jag vill säga
ifrån, att för närvarande finns det inte
någon realistisk grund för en omprövning
av vår försvarspolitik. Fjolårets
försvarsöverenskommelse bör vara utgångspunkten.
Om någon som var med
om den överenskommelsen nu tar avtalet
om partiellt provstopp till intäkt för
en omprövning av målsättningen på
försvarets område, betraktar vi på vårt
håll detta som ett illa underbyggt ställningstagande.
Att gå ifrån den träffade
överenskommelsen vore att ge sig ut på
tunn, nattgammal is som när som helst
kan brytas upp av undervattensströmmar
eller plötsliga brottsjöar.

Vi är ense om att vårt land för närvarande
inte skall anskaffa kärnvapen.
Jag för min del är emellertid angelägen
att nu som tidigare stryka under,
att en situation kan komma att uppstå
då vi blir tvungna att ompröva denna
vår ståndpunkt. Vi måste här i landet
självfallet hålla fast vid den linje vi
varit överens om att följa sedan mycket
länge, nämligen att inte ge oss in
på någon ensidig nedrustning. För närvarande
har ju inget av de nordiska länderna
kärnvapen på sina områden. Men
visst kan man ställa frågan, huruvida
en överenskommelse om Norden som
kärnvapenfri zon kan få aktualitet i
vissa lägen. Det skulle vara om en definitiv
utfästelse från de nordiska länderna
inginge såsom led i en större
överenskommelse. Endast under den

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

förutsättningen har vi, förefaller det
mig, anledning att reflektera på en dylik
överenskommelse.

FN-organisationen framstår inte som
någon garant för världsfreden — att
hävda att den gör det vore att ta till
våldsamma överord. Men FN spelar en
roll. Vi vill arbeta för att den rollen
skall bli större och större och för att
FN omsider, kanske efter misslyckande
på misslyckande, skall kunna bli något
av en garant för världsfreden. Det är
möjligt — det är t. o. m. sannolikt —
att vägen dit är mycket lång, men det
får inte hindra oss att målmedvetet beträda
den vägen.

Det nu aktuella fallet gäller ju Cypern.
Tungt vägande synpunkter i sådana
här sammanhang bär varit att den
svenska personal som ingår i FN-styrkorna
inte skall behöva riskera att bli
indragen i en stormaktskonflikt på den
ena eller andra sidan. I fråga om Cypernstyrkan
fanns det enligt vår bedömning
ingen anledning att från
svensk sida säga annat än ja till en
medverkan sedan det blivit klarlagt att
vi skulle få andra neutrala länder med
oss. Någonting som emellertid inte förefaller
helt rimligt är — ehuru man självfallet
inte får överdriva betydelsen av det
— att vi inte bara skall tillhandahålla
folk utan samtidigt i varje fall i huvudsak
svara för kostnaderna. Vad vore naturligare
än att FN helt bekostade de
uppsättningar av män som behövs för
en sådan här fredsbevarande uppgift?
Jag vill som sagt inte överdriva betydelsen
av detta, eftersom ju pengarna
inte är det allra väsentligaste i sådana
här sammanhang, men jag tycker att
den svenska regeringen vid lämpligt
tillfälle borde ta upp denna sak inom
FN ur mera principiella synpunkter.
Naturligtvis liar vi för att övergå till
den saken all anledning att känna tillfredsställelse
över att det finns frivilliga
som påtar sig sådana här svåra
uppgifter och tar de risker som är förknippade
med dem.

Vi bär i Sverige hållit på den utrikespolitiska
neutraliteten, även om man
på en del håll inom vårt land försett
neutraliteten med vissa hakar, reservationer
och nyanser, så att vi inte riktigt
vetat var man stått. Tack vare
neutraliteten har emellertid Sverige vid
skilda tillfällen kunnat och kan helt
säkert även i fortsättningen göra insatser
för freden, för att förhindra
krigsutbrott. Det finns somliga här i
landet som klankat på Sveriges neutralitet
— jag vill inte tro att de är många
— och andra har ägnat problemet ett
mera förstrött intresse. Även utomlands
har man på sina håll klandrat vår
neutralitet. Måste inte de insatser som
Sverige gjort vara en verklig tankeställare
för dessa personer, och måste de
ändå inte säga sig att det är av utomordentligt
värde för freden att det finns
ett neutralt land som kan rycka in vid
sådana här tillfällen och göra en aktiv
tjänst för fredens bevarande?

När man hör människor säga att Sverige
redan har gjort så mycket — vi
har haft frivilliga i Ghaza och Kongo,
o. s. v. — skall vi verkligen behöva göra
mer så kan svaret enligt min mening
bara bli ett enda: Är det möjligt att göra
för mycket för att bevara freden?

Jag övergår så till det andra avsnittet
av dagens debatt: handelspolitiken. Det
knyts väl vissa förhoppningar till FN:s
världshandelskonferens i Geneve, som
började för kort tid sedan, och till
GATT :s konferens om tullsänkningar,
den s. k. Kennedy-ronden. Jag vill då
genast säga att vi i centerpartiet är beredda
att helhjärtat instämma i syftet
med dessa konferenser.

Världshandelskonferensens syfte är
ju att få till stånd en nyordning av
världshandelns struktur, som framför
allt syftar till att utvecklingsländerna
genom förbättring av exportmöjligheterna
skall kunna skaffa sig finansiella
resurser för att på egen hand få till
stånd en ekonomisk utveckling och förbättrade
levnadsförhållanden för sina

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

innebyggare. Kennedy-rondens syfte är
som bekant att sänka ocli i vissa fall
helt undanröja tullhindren, så att eu
friare världshandel kan komma till
stånd.

Lyckas man i sinom tid — jag understryker
i sinom tid — förverkliga dessa
mål, förbättras självfallet förutsättningarna
för en ekonomisk uppblomstring
över snart sagt hela världen.

Det är ett beklagligt faktum att utvecklingsländernas
andel i världshandeln
sjunkit från 30 till 20 procent och
att deras möjligheter att betala importen
av nödvändiga varor således avsevärt
minskat. Både när det gäller de
kapitalvaror och de konsumtionsvaror
som utvecklingsländerna behöver köpa
har priserna stigit, medan priserna på
de råvaror, som dominerar dessa länders
export, har legat tämligen oförändrade
under den senaste tioårsperioden.
Herr Ohlin har nämnt eu ganska hög
siffra för vad vi tjänat på att priserna
på de varor vi importerar från dessa
länder legat ungefär oförändrade, medan
priserna på de varor vi exporterat
till dessa länder har stigit. Om utvecklingen
fortsätter i den riktningen blir
industriländerna rikare och rikare, och
u-länderna blir fattigare. Det finns här
en väldig klyfta, och för att minska den
räcker det inte med att man bara tar
bort tullar och handelshinder.

Den fria marknadsekonomien är eftersträvansvärd
när det gäller handelsförbindelser
mellan länder på samma
ekonomiska nivå, men den är inte
effektiv när det gäller förhållandet mellan
u-länderna och de industrialiserade
länderna.

Ett medel, som man talat mycket om
i detta sammanhang och som jag också
varit i tillfälle att beröra tidigare, är
att skapa hyggliga priser på de råvaror
som u-länderna exporterar. Det har
ibland talats om det prisgolv, varunder
råvarupriserna inte skulle få ligga. Jag
är medveten om att den har rätt som menar
att den vägen även har nackdelar.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det iir ingen tvekan om att detta medel
ibland till och med kan få en effekt
rakt motsatt den man önskar. Jag skall
inte gå närmare in på den frågan. Men
man bör nog i alla fall försöka den vägen,
även om man vet att den är förenad
med svårigheter. Man får då ha
svårigheterna i blickfältet och se till
att man inte går längre på den vägen
än vad som är möjligt.

Mera tveksamt är det kanske —• och
det framhålls också i regeringsdeklarationen
— om man bör bevilja u-länderna
några preferenser i fråga om exporten
av de industrivaror de vill sälja
på världsmarknaden. Men om man vill
göra en verklig insats på detta område,
förefaller det mig som om den tveksamheten
måste få vika. Om man är på det
klara med att man inte kommer så förfärligt
långt med det här råvaruprisgolvet
utan att möta nackdelar i fråga
om överproduktion och annat, bör man
nog pröva andra vägar eller göra klart
för sig att här står vi och kan inte annat.
Det senare är väl ändå det sista
som vi skulle vilja rekommendera för
vårt lands vidkommande. Jag tror därför
att man allvarligt bör pröva också
den frågan, även om man vet att en sådan
lösning kostar en del. Men ställ den
kostnaden mot den vinst som herr Ohlin
nyss räknade fram och som vi fått på
grund av att priserna på de varor vi
exporterar stigit medan råvarupriserna
legat stilla!

Jag skulle vilja hemställa att den
svenska regeringen uppmärksammar
den frågan och visar litet djärvhet i
sammanhanget.

Sverige är ju ett lågtulland och har
goda möjligheter att medverka till slopande
av hindren för u-ländernas export.
Man har ofta pekat på den lilla
åtgärden beträffande kaffeskatten. Det
har framhållits på konferensen i Geneve
att vi är villiga att pröva frågan
om slopande av importhindren även
för andra varor. Däremot har vi
kanske svårare att acceptera idén om

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ett system med tullättnader vara för
vara och land för land. Det är ett system
som i någon mån skulle stå i bristande
samklang med klara handelspolitiska
principer och omtanken om u-länderna.

Tvärtom finns det kanske risk för att
en sådan anordning skulle bana vägen
för och legalisera ett system i sig inneslutande
ganska mycket av politiskt bestämda
handelspreferenser. Det skulle
inte rimma riktigt med de principer vi
brukar hävda om lika behandling i
handelssanunanhangen och om en ekonomiskt
riktig arbetsfördelning — det
är ju det yttersta syftet som motiv för
det internationella handelsutbytet.

Utsikterna för att Kennedyrundan
skall lyckas har den här gången betraktats
som ovissa. USA:s och EFTArs
åsikter och reella intressen divergerar
på många punkter, och det är väl knappast
troligt för övrigt att EEC kommer
att uppvisa eu gemensam obruten front
i dessa frågor. Man kan nog ställa spörsmålet
huruvida EEC är berett till så
långtgående tullsänkningar. Vi har dessvärre
försport en del protektionistiska
tendenser i EEC-sammanslutningen. Det
finns en risk för att denna sammanslutning
kan komma att utveckla sig till
något som ligger i närheten av de rika
industriländernas exklusiva klubb. Kunde
den utvecklingstrenden brytas genom
Kennedyrundan eller fortsättningen
på den, som kanske måste komma i
en eller flera omgångar, vore mycket
vunnet. Den förberedande konferensen
godkände som alla vet i princip den
lineära tullsänkningen som huvudregel,
men möjlighet lämnades öppen för undantag
genom tullreduceringar. EEC
arbetar uppenbarligen för att så många
undantag som möjligt skall göras från
regeln om lineära tullsänkningar, medan
Förenta staterna vill inskränka undantagen
till minsta möjliga, särskilt
då i fråga om varugrupper för vilka
USA tillämpar höga tullsatser. Nå, här
utifrån sett förefaller alltså motsättningarna
inom konferensen att vara stora

och även gällande tämligen fundamen tala

punkter.

Vilken roll kan då EFTA spela i ett
sådan här sammanhang? Först får väl
noteras att man numera på amerikanskt
håll tycks ha en ganska positiv syn på
EFTA-samarbetet, mera positiv i varje
fall än förut. Man har kanske fäst sig
vid den öppna politik inom EFTA, som
har framkommit i förberedelserna för
GATT-konferensen. Men det är väl heller
inte uteslutet att politiska motsättningar
mellan Förenta staterna och ledande
krafter inom EEC spelar en roll.
Ur EFTA:s egen synpunkt är det naturligtvis
angeläget om den nya synen
på EFTA kan tillvaratas och nyttiggöras,
goodwillmässigt. EFTA-ländernas
attityd inför Genévekonferensen står
tydligen Förenta staternas linje närmast.

Men helt säkert är det oklokt att
försöka utnyttja den närmare samstämmighet
som synes finnas mellan
EFTA:s och USA:s linjer för någon
linje emot EEC. Går konferensen i
baklås och rinner det tillämnade resultatet
ut i sanden, skulle det vara ett
avbräck för strävandena att frigöra
handeln i enlighet med EFTA:s syften.
Mot bakgrunden av detta skulle jag vilja
använda ett gammalt uttryck om att en
mager förlikning vore bättre än en fet
process. EFTA synes därför i betydande
utsträckning böra ha anledning att
spela medlarens roll i detta sammanhang
i stället för att försöka spela ut
intressenterna mot varandra, vilket väl
knappast för övrigt övervägs på allvar.
Härutöver kan konstateras att EFTAsamarbetet
går bra idag, att det så långt
jag kan se utvecklats på ett glädjande
sätt på det hela taget. I sitt ena huvudsyfte
att utveckla handeln mellan medlemsländerna
har EFTA onekligen lyckats
ganska bra. I fråga om det andra
huvudsyftet att åstadkomma en broslagning
med EEC stampar man tyvärr
på samma fläck. Ett framgångsrikt resultat
av GATT-konferensen är natur -

Onsdagen den 8

ligtvis i och för sig av oerhört värde,
men det är också möjligt att det kan
bidraga till större förståelse och öppna
dörren för eu lösning av de europeiska
problemen. Ser man till betydelsen ur
svensk synvinkel behöver man bara erinra
om de svårigheter som den svenska
exporten av stålprodukter till EECmarknaden
har fått och de svårigheter
som möter exporten av vissa jordbruksvaror.
Vårt land har helt säkert anledning
att helhjärtat fortsätta engagemangen
inom EFTA. Vi har där kunnat
förverkliga vår vilja till ekonomiskt
samarbete och utbyte med andra länder
i ganska betydande utsträckning.
EFTA bör framstå som instrument när
det gäller att utveckla och vidareuppbygga
samarbetet, och vi bör från vårt
land göra allt vad som är möjligt för
att stärka EFTA och underlätta för
EFTA att fullfölja de båda huvuduppgifterna:
ordnande av samliandel mellan
EFTA-länderna och försöka att
åstadkomma en broslagning mellan
EFTA och EEC.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall med några ord
beröra den del av de föregående ärade
talarnas argumentation som avser det
utrikespolitiska avsnittet i regeringens
deklaration. Handelsministern kommer
sedermera att gå in på vad som har
sagts i det handelspolitiska avsnittet.
Inom parentes vill jag dock säga att
det väl ändå var en agitatorisk förlöpning
när herr Ohlin sökte göra gällande
att socialdemokratiens inställning
till en liberaliserad handelspolitik skulle
vara av ett synnerligen färskt datum.
Herr Ohlin kan väl inte ha glömt bort
hur redan Fabian Månsson på sin tid
i denna riksdag »dundrade» mot tullarna.
Vi kan ännu förnimma ekot av
hans argumentation i denna kammare.
Det kan därför inte vara en alldeles nypåkommen
uppfattning när den socialdemokratiska
regeringen ansluter sig

april 1904 fm. Nr 15 41

Utrikes- och handelspolitisk debatt

till alla liberaliscringstendenser i världen
då det gäller det handelspolitiska
utbytet länderna emellan.

I övrigt tror jag mig, herr talman,
kunna inregistrera att det råder en påfallande
enighet om den utrikespolitik
som vårt land för. Jag kan i likhet med
herr Heckscher understryka att denna
enighet är av mycket stort värde när
vi skall vända oss till omvärlden. Denna
enighet är värdefull bl. a. ur den
synpunkten att det icke kan förekomma
några spekulationer om att Sverige
skulle kunna tänkas inta en annan utrikespolitisk
hållning i ett annat inrikespolitiskt
läge. Jag ber att få understryka
vikten av detta faktum.

När det gäller att värdera det utrikespolitiska
läget i dag har också jag
funnit att man ifrån oppositionens sida
har en bedömning, likartad den som regeringen
har. Låt oss säga att vi ännu
finner mörka orosmoln över världen,
men dessa moln har ändå en liten silverkant,
om jag får uttrycka mig så.

När det gäller nedrustningen och
strävandena att förhindra kärnvapnens
spridning i världen finns ett mycket
stort frågetecken och ett problem som
kan bli alltmera påträngande. Problemet
gäller det faktum att Kina av allt
att döma förebereder anskaffandet av
egna kärnvapen. Jag vet inte vilka tekniska
och andra möjligheter som står
till dess förfogande för att anskaffa sådana
vapen. Bedömningarna kan i det
fallet växla. I mina samtal på sin tid
med president de Gaulle gjorde denne
gällande att Kina inte skulle kunna bli
ett allvarligt problem förrän om 25 år.
Det skulle i så fall inte bli den nu levande
generationens sak att på allvar
syssla härmed. Faktum är emellertid
att det skulle ha varit av den största betydelse
om Kina exempelvis ingått som
en av medlemmarna i Förenta Nationerna,
därför att i ett sådant läge skulle
man ha haft större möjligheter att
påverka Kina som nation betraktad och
som medlem i den internationella

2*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

världsorganisationen, än vad vi för närvarande
har.

Vad beträffar kärnvapnen i övrigt är
det ingen som underskattar svårigheterna
i vårt nedrustningsarbete. Jag skall
gärna medge att flera olika uppfattningar
står emot varandra när det gäller östoch
väststaterna. Men när herr Ohlin
gör gällande att han inte har märkt att
den svenska regeringen vid något tillfälle
har gett uttryck åt önskvärdheten
av att genomföra en effektiv kontroll...

(Herr Ohlin: Det sade jag inte.)

Inte? Tar herr Ohlin tillbaka det
redan? Ja, då skall jag inte bry mig om
att polemisera.

Hur formulerar herr Ohlin det nu då?

(Herr Ohlin: Att regeringen inte har
sett som en central uppgift att väcka en
allmän opinion för kontroll.)

Jaså, att väcka en allmän opinion.
Det är inte så lätt.

(Herr Ohlin: Man kan försöka.)

Ja, det har herr Ohlin gjort inrikespolitiskt
i åtskilliga år utan att lyckas.
Det är ändå svårare att göra det över
hela världen, det kan jag försäkra. Men
att regeringen har gjort försök att understryka
betydelsen av effektiv kontroll,
det vill jag framhålla. I anslutning
härtill kan det kanske ändock vara
på sin plats -— ty herr Ohlin har kanske
inte haft tid att följa med vad som
hänt på nedrustningsområdet — att erinra
om nedrustningsfrågans läge just
nu.

Redan i februari, då de inledande anförandena
hållits inom 18-nationskomrnittén
för nedrustning, som nu arbetar
i Geneve, har det stått klart — det skall
erkännas — att motsättningarna mellan
USA och Sovjet såväl beträffande principerna
för genomförandet av allmän
och fulltändig nedrustning som beträffande
de partiella nedrustningsåtgärderna
faktiskt kvarstår. Ett grundvillkor
i USA:s nedrustningsplan anses vara
att reduceringarna genomförs procentuellt
under de tre nedrustningsskedena.
USA utgår i sina överväganden

från att en ungefärlig styrkebalans i
dagens läge existerar mellan öst och
väst. Man hör också motsatta påståenden,
framför allt av amerikanska militärer,
som anger att de är väldigt överlägsna
öst beträffande kärnvapnen och
deras effektivitet. Men denna balans —
det är den officiella amerikanska ståndpunkten
—- önskar USA behålla under
hänvisning till de överenskomna principerna
av 1961. USA har uttryckt saken
så, att balanserade reduktioner bör
genomföras på samma sätt som när en
ballong töms. Den förändrar storlek
utan att förändra form.

Sovjetunionen vänder sig emot detta
USA:s uttalande och säger att detta
skulle innebära en fortsatt överlägsenhet
för väst beträffande kärnvapen. Att
skingra kärnvapenhotet redan under
första skedet av nedrustningsprocessen
är enligt Sovjet ett oundgängligt villkor
för att ett verkligt program för allmän
och fullständig nedrustning skall
kunna genomföras. Varje försök att underordna
den väsentliga nedrustningsuppgiften
under begreppet militär
maktbalans skulle leda till en serie av
improduktiva meningsutbyten, säger
man. Sovjetunionen hänvisar i detta
sammanhang till de negativa erfarenheterna
från Nationernas förbund.

Vad beträffar kontrollfrågan är det
riktigt, som här har framhållits, att
stormakterna har kontroversiella åsikter.
Sovjet anser att det är tillräckligt
med att utföra kontroll över förstörelserna
av rustningar och upplösningen
av truppförband. Skapandet av främmande
kontroll, där ingen nedrustningsåtgärd
har ägt rum, skulle blott
tjäna underrättelsesyften, som man uttrycker
det.

USA har en helt avvikande uppfattning.
Man säger att det är omöjligt att
åstadkomma verklig avrustning utan
förtroendeingivande kontroll. Även kvarvarande
rustningar måste kontrolleras.

Motsättningarna mellan de två stormakterna
beträffande de partiella ned -

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

rustningsåtgärderna har efter liand koncentrerats
kring några huvudfrågor.
Sovjetunionen har upprepade gånger
under januari—mars föreslagit ett internationellt
avtal, enligt vilket militärbudgeterna
i alla länder skulle reduceras
med 10—15 procent. Förslaget
har stötts, förutom av Warszawapaktens
stater, jämväl av några neutrala
länder, t. ex. Burma, Förenade Arabrepubliken,
Brasilien och Nigeria.

USA har vägrat godta planen. Kanada
har föreslagit att experter i detalj
skall undersöka hur de militära budgeterna
i skilda stater är sammansatta
samt huruvida överenskomna budgetbegränsningar
praktiskt kan kontrolleras.
Kanada anser att det skulle vara förhastat
att utarbeta en överenskommelse
om reducerande av försvarsbudgeterna,
innan erforderligt förberedelsearbete
har utförts.

Från svensk sida har vi gett uttryck
för motsvarande tankegångar och erbjudit
oss att, om intresse visas, framlägga
ett arbetspapper rörande de frågeställningar
som uppkommer när det
gäller budgetkontroll. Sovjets delegat
har bestämt avvisat alla tekniska utredningar
i samband med nedskärningen
av militärbudgeterna.

USA:s förslag att frysa strategiska
kärnvapen avser, förutom att hejda
rustningskapplöpningen inom den viktigaste
sektorn, jämväl att hindra att
den nuvarande strategiska balansen förskjuts
genom framtida tekniska landvinningar.
USA har ytterligare motiverat
sitt förslag så, att president Johnson
har understrukit vad ambassadör
Forster har klargjort, nämligen att det
inte kan finnas något bättre sätt att påbörja
nedrustningsprocessen än att göra
halt nu och sedan vända om.

Sovjet vill inte godta USA:s förslag.
En sådan frysning skulle inte eliminera
en enda raket, en enda robot eller
ett enda bombflygplan, säger man. Ä
andra sidan innebär USA:s förslag fullständig
frihet att utöka produktionen

Utrikes- och handelspolitisk debatt

av alla vapen, t. ex. kemiska och bakteriologiska.
Tillverkningen av konventionella
vapen skulle också fortsätta.
Sovjet önskar enligt Gromykos tidigare
förslag eliminera alla kärnvapenbärare,
alltså inte bara strategiska inklusive
bombflygplan, redan under första nedrustningsskedet.
Endast ett begränsat
och noga överenskommet antal robotar,
det s. k. kärnvapenparaplyet, skulle få
behållas av USA och Sovjet. De återstående
robotarna skulle elimineras i
slutet av tredje skedet.

Slutligen kan jag säga att öst och
Väst i princip är ense om nödvändigheten
av att hindra ytterligare spridning
av kärnvapnen. Warszawapaktens
stater riktar emellertid uppmärksamheten
på att planerna att skapa s. k.
multilaterala kärnvapenstyrkor inom
NATO utgör ett hinder mot åstadkommandet
av överenskommelser i denna
fråga. Kanada ställer sig i princip positivt
till Polens förslag angående frysning
av kärnvapen i Centraleuropa. Vi
har vissa invändningar, säger man, men
delar av planerna är värda ytterligare
studium i kommittén för att finna en
kombination av partiella nedrustningsåtgärder
som skulle kunna accepteras
av båda sidor.

Jag har bara velat göra dessa påpekanden
angående vad som hänt i Geneve
under detta år. Det är det aktuella
läge som vi har att räkna med i nedrustningsfrågan.

Vad vår egen ståndpunkt beträffar
kan jag bara, eftersom man nu har efterlyst
en deklaration, återigen på regeringens
vägnar säga att när det gäller
frågan om svenska kärnvapen har vår
linje varit att tills vidare icke fatta något
beslut i den ena eller den andra
riktningen. Vi har velat avvakta utvecklingen
både vad avser de interna vetenskapliga
och industriella förutsättningarna
för en svensk kärnvapentillverkning
och de internationella förhållanden
som har betydelse för beslutet. Det
är möjligt att det kan råda delade me -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ningar, men i huvudsak är man väl ense
om denna ståndpunkt.

Jag vill däremot i anslutning till vad
herr Heckscher sade på denna punkt
understryka att det dock har en viss betydelse
om låt oss säga Schweiz, för att
ta hans exempel, skulle anskaffa kärnvapen.
Vi har nämligen inte bara att
räkna med det faktum att Schweiz är
en neutral stat och inte kan beräknas
komma att gå till angrepp mot någon
annan stat. Vi har också att räkna med
exemplets makt. Det skulle få en oerhört
stor betydelse och göra det svårt
för Sovjetunionen och Förenta staterna,
som båda är intresserade av att det inte
blir någon ytterligare spridning av
kärnvapnen, att övertyga alla andra länder
om att de inte bör ge sig in på en
produktion av det slag som herr Heckscher
hypotetiskt tänkte sig att Schweiz
skulle kunna sätta i gång.

Beträffande Sydafrikafrågan hade herr
Ohlin ett par anmärkningar att göra.
Han önskade att regeringen skulle uttala
sig tydligare än vad som skett. Jag
vet att det råder delade meningar om
sanktionsförfarandets betydelse och
önskvärdhet även inom folkpartiet.
Lyssnar jag exempelvis på tongångarna
hos herr Boheman i första kammaren
och hos herr Wedén i andra kammaren,
finner jag att de inte är direkt överensstämmande.
Om jag får dra någon slutsats
av herr Ohlins anförande, tycktes
han närmast vara på herr Wedéns linje
och inte på herr Bohemans. Han frågade
mig om jag inte kunde avge en
deklaration, att om låt oss säga Förenta
staterna skulle ansluta sig till sanktionsförfarandet,
så skulle Sverige också
kunna göra det. Jag säger utan vidare,
att i så fall skulle vi göra det, men
praktiskt tror jag knappast att man
kommer i det läget, ty det skulle innebära
att säkerhetsrådet vore nära nog
enigt. I säkerhetsrådet sitter både
Förenta staterna och England. Om
Förenta staterna verkligen skulle gå
med på sanktioner, kan det hända att

England inlade sitt veto. Då befann man
sig omedelbart i ett läge då handlingskraften
förlamades.

Tyvärr är fallet Sydafrika, som påpekades
i regeringsdeklarationen, eu ytterligt
komplicerad fråga. De praktiska
möjligheterna att påverka den sydafrikanska
regeringens politik är synnerligen
begränsade. Men jag har sagt, och
jag säger fortfarande, att de nordiska
regeringarna försöker driva en politik
med vars hjälp man skall lyckas övertyga
de större och mera betydelsefulla
handelspartnerna med Sydafrika att delta
i något slag av aktioner. Vad vi har
att göra tills vidare är som påpekades
i regeringsdeklarationen att avvakta den
kommittés rapport som nu sysslar med
Sydafrikafrågan.

Vad sedan beträffar det umgänge
svenska regeringsmedlemmar har med
sovjetryska regeringsmedlemmar, så
kom herr Ohlin nästan in på rent
marxistiska tankegångar, när han hemställde
att vi skulle försöka övertyga de
sovjetiska regeringsmedlemmarna om
att snarast skrinlägga förhoppningarna
om att världsrevolutionen skulle breda
ut sig till de västeuropeiska staterna.
Herr Ohlin! Det har nog varit vida viktigare
att man från socialdemokratisk
sida både i vårt land och i andra länder
har övertygat arbetarvärlden om
att världsrevolutionen inte var den metod
som man skulle använda. Detta har
inte bara skett på övertygelsens väg
utan också genom den praktiska politiken.

Jag är fullt medveten om vad den
svenska företagsamheten har betytt för
standardhöjningen här i landet. Jag är
också övertygad om att den svenske arbetarens
flit och det svenska folkets
tekniska kunnande här är av den största
betydelse, men jag är, herr Ohlin,
lika övertygad om att den politik som
har förts och som har lett till att man
på ett hyggligt sätt har fördelat vad som
har producerats här i landet också har
haft en mycket stor betydelse. Därvid -

Onsdagen den 8 april 19C54 fm.

Nr 15

lag liar vi dock haft delade meningar.
Vi får tydligen gå till inrikespolitiken
för att få tillfälle att kämpa mot varandra,
eftersom vi inte har tillräckligt
delade meningar om utrikespolitiken.

Senast en trygghetsfråga var aktuell
var när vi kämpade mot varandra i fråga
om ATP. .lag har ett starkt minne
härav enär jag själv var starkt engagerad
i den striden. Den gången utvecklades
av motståndarna till denna trygghetsreform
inte bara all möjlig talekonst
mot förslaget, utan de bestod oss
socialdemokrater med en sannskyldig
trumeld. I dag råder inga delade meningar
om ATP:s förträfflighet i stort
sett — naturligtvis har även den reformen
sina skönhetsfläckar.

Vad jag vill understryka för herr
Ohlin i detta sammanhang är att det för
den kommunistiska världsrevolutionens
möjligheter till framgång har stor betydelse
hur folken styres. Tyvärr förekommer
det på många håll i världen —
jag tänker inte minst på Latinamerika
— att folken styrs på ett sådant sätt att
det är risk för att explosioner skall inträffa.
Det är därför inte enbart av betydelse
att man försöker övertyga de kommunistiska
makthavarna och anhängarna
av kommunismen om att världsrevolutionen
inte är den väg man skall
vandra, utan det är av ännu större betydelse
vilken politik som förs i de olika
länderna. .lag vågar påstå att det
faktum att man i de flesta länder i den
västliga delen av Europa fört en progressiv
politik bär utgjort den effektivaste
dammen emot vad herr Ohlin
ville kalla den kommunistiska världsrevolutionen.

Vidare sade både herr Heckscher och
herr Ohlin några ord om det luftfartsavtal
som vi misslyckades med att uppnå
med England. Herr Ohlin tyckte att
regeringen skulle medverka till att skapa
en allmän opinion bland stater som
verkligen var anhängare av luftens frihet.
Eftersom vi är anhängare av handelns
frihet borde vi också vara an -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

hängarc av luftens frihet. .lag kan försäkra
att så långt jag minns den svenska
regeringen har kämpat för luftens frihet,
och då särskilt den s. k. femte friheten.
Hedan under den tid jag var
kommunikationsminister hade vi all
anledning att vid alla tillfällen understryka
betydelsen av luftens frihet. Det
har vi även gjort vid detta tillfälle.
Samtliga nordiska ambassadörer har varit
uppe hos den engelska regeringen
och gjort föreställningar hos denna å
de skandinaviska regeringarnas vägnar
för att förmå den engelska regeringen
att ta hänsyn till de synpunkter som
framförts från skandinaviskt håll. Just
i dag sammanträder företrädare för
danska, norska och svenska myndigheter
jämte SAS i Oslo, där man skall försöka
dra upp riktlinjerna för hur denna
fråga i fortsättningen skall attackeras.
Jag kan försäkra herr Ohlin att vi
gör vad vi kan för att vinna gehör för
de synpunkter de skandinaviska regeringarna
här företräder.

Slutligen är det ytterligare bara en
sak som jag skall beröra, nämligen frågan
om den svenska FN-styrkan på Cypern.
Jag är väl medveten om att det
råder fullständig enighet — det dokumenterades
vid sammanträdet inom utrikesnämnden
— om nödvändigheten av
att vi fattade det beslut vi gjorde och
ställde en svensk styrka till FN:s förfogande
på Cypern. Som jag påpekade
gjorde vi det efter mycket tunga och
svåra överväganden. Jag är fullt på det
klara med den fara som denna trupp löper.
Jag är också övertygad om att det
är det svåraste uppdrag Sverige hittills
haft för FN.

Herr Hedlund tog emellertid upp frågan
om finansieringen, som han tillmätte
stor betydelse, dock inte för stor
enligt hans förmenande, eftersom han
tydligen har den uppfattningen, som
också råder inom utrikesnämnden, att
finansieringsproblemen inte fick bli
avgörande för vårt ståndpunktstagande.
Jag kan upplysa om att vad beträffar

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

finansieringsfrågan har vi från svensk
sida konsekvent vidhållit huvudprincipen
att alla FN-medlemmar bör vara
solidariskt ansvariga för kostnaderna
för denna fredsbevarande operation. Vi
har därför förbehållit oss att i sinom
tid presentera FN en räkning på våra
utlägg för vårt deltagande med avdrag
självfallet för det belopp som vi frivilligt
erbjuder oss att lämna som vårt
bidrag till kostnaderna. Det är regeringens
avsikt att utlova ett bidrag på
100 000 amerikanska dollar vilket med
en liten avrundning uppåt motsvarar
det belopp som skulle ha utdebiterats
på Sverige, om den ordinarie bidragsskalan
kommit till användning. Som
jämförelse kan nämnas att Norge bidrar
med 50 000 dollar, Danmark med 75 000
dollar samt Holland och Belgien med
vardera 100 000 dollar. Den frivilliga fonden
för Cypernstyrkan är nu uppe i 5,3
miljoner dollar. Det täcker nästan den
till 6 miljoner dollar beräknade totalkostnaden
för de kommande tre månadernas
verksamhet på Cypern. Finansieringsfrågan
ser alltså inte ut att bereda
några praktiska bekymmer just nu.

Den svenska bataljonen kommer att
tilldelas uppgiften att bevaka den oroliga
västra delen av Cypern, och jag behöver
inte, som jag redan sagt, särskilt
understryka svårigheterna i bataljonens
uppgift och de stora krav som kommer
att ställas på var mans omdöme. Jag
kan inte profetera om hur bataljonen
kan väntas klara sin uppgift, men vi
skall ha klart för oss att den kommer
till en trakt där döden är en vardaglig
sak, ointressant, som livet självt. Men
jag kan försäkra riksdagens ledamöter
att regeringen självfallet dag för dag
noggrant kommer att följa händelsernas
gång och noga överväga att de förutsättningar
på vilka vi baserat vårt deltagande
och för vilka jag bär har redogjort
till fullo iakttas.

Herr IIECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig

i diskussionen mellan utrikesministern
och herr Ohlin om den allmänna tjänstepensionen
och världsrevolutionen.
Jag endast konstaterar med visst intresse
att om man bara genomför ATP
i alla länder blir världsrevolutionen
onödig. Det är skönt att utrikesministern
därmed kunnat lämna ett så värdefullt
bidrag till den världshistoriska utvecklingen.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet utan det
var för att ta upp vad utrikesministern
sade — det var för övrigt den enda
punkt där vi var litet oense — om kärnvapen.
Man får nämligen komma ihåg
att det innebär en allvarlig fara om de
nuvarande kärnvapenmakterna får klart
för sig, att oberoende av vad de företar
sig kommer länder som Sverige och
Schweiz inte att skaffa sig kärnvapen.
Därmed berövas dessa länder, som har
ett mycket starkt intresse av nedrustning
och fredsbevarande åtgärder, sina
bästa påtryckningsmedel mot de stora
kärnvapenmakterna. Om vi skall kunna
tala med någon auktoritet i diskussionerna
om nedrustning, inte minst
på kärnvapnens område, måste man i
Förenta staterna, Sovjetunionen, Storbritannien
och Frankrike ha den uppfattningen
att om inte dessa stormakter
uppnår en vettig uppgörelse i fråga
om kärnvapen och nedrustning, är det
sannolikt att kärnvapnen kommer att
sprida sig till länder sådana som Sverige
och Schweiz.

Jag tror att saken dessutom har en
annan sida. Om kärnvapen kommer
att användas, om vi fortfarande kommer
att leva i en värld där användning
av kärnvapen framstår som naturlig i
händelse av en krigisk konflikt, och
länder som Sverige och Schweiz inte
skaffar sig dessa stridsmedel själva,
kommer deras alliansfria politik att i
hög grad försvåras. Alla andra länder
som nu inte har kärnvapen tillhör det
ena eller det andra blocket, om de ligger
i denna del av världen, och de kan

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

därför räkna med att kärnvapen kommer
att användas om det blir en konflikt
där de dras in. Men länder som
Sverige och Schweiz har inte den möjligheten,
och diirför kan deras handlingsfrihet
komma att bli begränsad om
de inte själva skaffar sig kiirnvapen eller
— vilket är mera önskvärt — om
man inte uppnår en internationell överenskommelse
varigenom kärnvapen
kommer bort ur bilden.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern sade
att i regeringspartiet hade man egentligen
länge varit liberal i fråga om handelspolitiken,
och han hänvisade till
Fabian Månsson. Men denne var ju en
ropandes röst i öknen — i mer än en
» bemärkelse ropande — och inte betraktades
han som representativ för det
socialdemokratiska partiet. Det minns
jag mycket väl eftersom jag själv hade
mitt första arbete — efter delvis avslutade
studier — tillsammans med Fabian
Månsson.

Men, herr utrikesminister, varför inte
tänka litet på vad jag sade om vad som
skedde för 20 år sedan? Det är ju 20-årsjubileum för FN nästa år men redan
i år för det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet.
Där står att utrikeshandeln
skall ligga under .statlig ledning.
Detta skulle vara en av vägarna
att åstadkomma ett socialistiskt Sverige.
Om statsrådet nu anser att detta endast
betyder att man ville föra en liberal
handelspolitik måste jag nog ändå säga
att då behövs det verkligen ett nytt »Vad
är det» till efterkrigsprogrammet. Ett
sådant kanske utrikesministern kan
åstadkomma.

Beträffande nedrustningen är det uppenbart
att vill man ha framgång i strävandena
att successivt reducera rustningarna
är det nödvändigt med en effektiv
internationell kontroll. Detta är
rent objektivt sett sakligt riktigt att konstatera.
Den ryska motviljan mot kontroll,
som varit utomordentligt utpräg -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lad, är ett hinder för framgång för nedrustningssträvandena.
Om Sverige då
skulle ställa sig i spetsen för att försöka
åstadkomma en internationell opinion
som klargör detta, skulle det verka som
påtryckning på Sovjetryssland att gå
vidare —- det har ju tagits vissa små
steg — och inta en mera positiv hållning
till den internationella kontrollen.
Nog har jag läst telegrammen från nedrustningskonferensen
i Geneve, som utrikesministern
hänvisade till, men jag
har inte där kunnat finna några upplysningar
om att det från svensk sida bedrivits
en sådan verksamhet. Och jag
vill, herr utrikesminister, tillägga att
jag inte är säker att nedrustningskonferensen
i Geneve är det riktiga tillfället
att göra detta. Däremot har det funnits
en del andra tillfällen. Utan att
överskrida diskretionens gränser kan
jag nämna att jag har rätt många gånger
i utrikesnämnden föreslagit ändringar
i regeringsuttalanden genom tillägg
eller inskjutande av några ord om vikten
av den internationella kontrollen.
Jag är glad att kunna säga att dessa förslag
har i nästan samtliga fall accepterats
av regeringen, men det är ändå
egendomligt att uttalandena om den internationella
kontrollens betydelse inte
kommit mera av sig själva.

Utrikesministern var även i dag en
smula hämmad i detta avseende. Han
uttalade inte några sådana där bestämda
förhoppningar om att Sovjetryssland
skall gå vidare på den väg som
man slagit in på och visa en mer positiv
hållning till den internationella
kontrollen, som är en av de viktigaste
förutsättningarna för ett verkligt framgångsrikt
arbete på att reducera rustningarna.

Vad friheten i luften beträffar talade
jag inte om det självklara förhållandet
att de skandinaviska ambassadörerna
skulle uppträda och försvara våra intressen.
Vad jag avsåg var att regeringen
borde sätta sig i spetsen för att samla
ett stort antal nationer, vilka betrak -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tar frågan om friheten i luften på samma
sätt som vi, i syfte att åstadkomma
en internationell konferens som uteslutande
sysslade med detta viktiga problem.
Ingen kan ju garantera att dessa
strävanden skulle lyckas, men då kan
det inte, herr utrikesminister, sägas annat
än att man har gjort ett ordentligt
försök.

I Sydafrikafrågan har jag anslutit
mig till herr Sven Wedéns tankegång
om att Sverige i förväg skulle göra vissa
deklarationer. Det gladde mig höra
att utrikesministerns uttalande på denna
punkt i dag var mindre begränsat
än i remissdebatten. Vilka möjligheter
som finns att påverka Sydafrika är ju
svårt att bedöma. Men jag anser ändå
att det ligger något i resonemanget att
man bör göra det som göras kan. Och
i anledning av herr Heckschers jämförelse
med Mussolini och tiden för det
etiopiska äventyret vill jag erinra om
att det finns många som anser att om
man den gången hade vidtagit mera
bestämda allmänna sanktionsåtgärder,
omfattande olja och en del andra saker,
kunde detta ha haft ett mycket gynnsamt
inflytande på den politiska utvecklingen
i Europa och Afrika.

På tal om mitt förslag att han skulle
försöka övertyga Sovjetryssland om att
en världsrevolution enligt marxistiskt
mönster inte är något att hoppas på,
påstod utrikesministern att utvecklingen
i västern bär blivit så stabil mycket
tack vare den politik som förts. Ja, det
har naturligtvis främst varit på grund
av produktionsstegringen, som har
höjt levnadsstandarden. Däremot har
inkomstutjämningen icke varit lika
stark under de senaste 15 åren som under
tidigare årtionden. Och det var ju,
herr utrikesminister, välfärdspolitiken
i Västeuropa som vi talade om och som
hade skapat stabilitet. Men på de flesta
ställen i Västeuropa har det ingalunda
förts någon sådan ATP-politik som i
Sverige, och denna kan alltså inte vara
det avgörande.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Såsom jag påpekade i
mitt förra anförande är det den svenska
företagsamheten, den höga tekniska
standarden, de flitiga och arbetsamma
svenska arbetarna som i förening åstadkommit
den produktionsstegring vilken
är en förutsättning för vår standardhöjning.
Men jag framhöll också att det
inte är oviktigt vilken politik som föres
i respektive stater. Det är betydelsefullt
att man skapar en sådan ordning att
människorna får en känsla av trygghet,
av att de är medlemmar i en nation
som de kan känna samhörighet med.
Tyvärr föres det i alltför många länder
i världen en sådan politik att människorna
inte kan känna någon sådan
samhörighet med sin nation eller vara
till freds med den materiella standard
under vilken de tvingas leva.

Det kan måhända förefalla litet löjligt,
men jag måste säga att det ligger
något i det skämt som herr Heckscher
här tillät sig komma med. Om förhållandena
i andra länder verkligen vore
sådana att man där kunde såsom vi
gjort, genomföra ATP, skulle det inte
finnas något kommunistiskt problem
exempelvis i Latinamerika eller vissa
delar av Asien. Även herr Heckscher
måste väl, trots att han representerar
ett konservativt parti som åtminstone
tidigare har motsatt sig en politik som
innebär att alla människor skall leva
under drägliga förhållanden, ansluta sig
till den allmänna uppfattning som tycks
råda därom, att denna politik har sin
betydelse när det gäller att undvika ett
tillstånd som i viktiga avseenden icke
överensstämmer med de demokratiska
principer som vi alla är anhängare av.

Vad beträffar argumentationen om
kärnvapnens spridning vill jag bara understryka
för herr Heckscher att det i
regeringsdeklarationen klart utsäges att
vi icke har uppgivit våra villkor. Men,
herr Heckscher, Förenta staterna och
Sovjetunionen fruktar exemplets makt

Onsdagen den 8 april 19G4 fm.

Nr 15

ocli detta gör att de till nästan varje
pris vill förhindra en sådan utveckling
att stater som Schweiz och Sverige skaffar
sig kärnvapen. Det är just detta förhållande
som gör att vi kan öva press
på stormakterna att gå vidare på den
väg som de har beträtt och i första
hand komma överens om fullständigt
provstopp när det gäller kärnvapen.
Därför kan man förvisso säga — som
jag gjorde gällande — att det inte är
någon oviktig fråga huruvida Schweiz
skaffar sig kärnvapen eller inte. Vad
som gör att såväl Förenta staterna som
Sovjetunionen kan utsättas för press
från de mindre staternas sida är medvetandet
om detta faktum att vi bevarar
vår handlingsfrihet i avvaktan på att de
verkligen gör några allvarliga försök att
beträda nedrustningens väg.

Det är visserligen sant, herr Ohlin,
att Fabian Månsson i många avseenden
var en ropandes röst inte bara i riksdagen
utan kanske också i det socialdemokratiska
partiet, men det senare gällde
i varje fall inte hans inställning i tullfrågorna.
Därvidlag hade han det socialdemokratiska
partiet bakom sig.

Vad efterkrigsprogrammet beträffar
har vi verkligen där sagt att handeln
skall utvecklas under statlig ledning,
men gör den då inte det? Förhåller det
sig inte så att regeringen vid exempelvis
världshandelskonferensen, i GATT
och på olika andra områden företräder
Sverige när det gäller att hävda'' de frihandelspolitiska
principerna? Vi gör
det i samarbete med näringslivet och
handeln, men det hela sker under statlig
ledning. I annat fall skulle aldrig
herr Ohlin här kunna kritisera regeringen
för dess handelspolitik, tv då
skulle vi kunna svara: »Nej, denna politik
äger inte rum under statlig ledning,
utan den får de handels- och näringspolitiska
organisationerna sköta
själva.» Bara det faktum att herr Ohlin
stundom kritiserar vår handelspolitik
är i och för sig ett besked om att han -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

delspolitiken bedrivs under .statlig ledning.

Beträffande herr Ohlins argumentation
när det gäller kontrollen av kärnvapnens
spridning vill jag framhålla
följande. Det har från svensk sida gång
på gång sagts att det krävs en effektiv
kontroll när det gäller kärnvapnen och
de prov som görs i sådana sammanhang,
men vi har också betonat att vi
inte utan vidare kan ansluta oss till
vilka kontrollförslag som helst. Det kan
inte vara herr Ohlin alldeles obekant
att amerikanerna för ett par år sedan
lade fram förslag till ett kontrollsystem
som skulle dra så oändligt stora kostnader
och ta i anspråk så många vetenskapsmän
att det var praktiskt omöjligt
att genomföra. Om herr Ohlin menar att
regeringen har gjort sig skyldig till någon
underlåtenhetssynd när det gällde
att understödja sådana förslag har han
rätt, men om han gör gällande att regeringen
inte skulle ha hävdat principen
om en effektiv kontroll av kärnvapnen
har han fel. Det är detta jag velat
understryka.

Vidare vill jag erinra om att tekniken
på detta område går så oerhört
snabbt framåt alt den tid kanske inte
är så långt avlägsen, då man utan alltför
stora extra tekniska anordningar
kan genomföra ett effektivt kontrollsystem.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att utrikesministern
som gammal stridsman är litet
plågad av denna ständiga enighet,
och jag vill därför genast bestyrka —
om det är till någon glädje — att enigheten
oss emellan i fråga om utrikespolitiken
ahsolut inte utsträcker sig till
inrikespolitiska förhållanden.

För att sedan gå över till spörsmålet
om kärnvapnen tror jag att vad utrikesministern
här yttrat har inneburit ett
nyttigt förtydligande, eftersom regeringsförklaringen
på denna punkt inte var

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

alldeles klar. När det i denna sägs att
»till de mest angelägna uppgifterna hör
att hindra kärnvapnens spridning till
länder som nu inte har sådana vapen»
och fortsättningsvis påpekas att här föreligger
ett intresse som är gemensamt för
kärnvapenmakterna och de mindre staterna
kan detta mycket lätt missförstås.
Utrikesministern säger nu att kärnvapenstaterna
fruktar exemplets makt och
därför är beredda att »nästan till varje
pris» hindra en sådan spridning. Det
pris som skall betalas är enligt min
mening att avskaffa kärnvapnen över
huvud taget. Detta och inte att minska
spridningen är det stora intresse som
framför allt är gemensamt för kärnvapenmakterna
och de mindre staterna.
Det är en så väsentlig skillnad i betydelse
mellan detta önskemål och frågan
om att hindra spridningen att det är
en mindre angelägen uppgift att klargöra
att även det senare är en angelägen
uppgift. Det viktigaste är att understryka
det gemensamma syftet att få
bort kärnvapnen över huvud taget. Om
detta uppnås genom att vi gör klart för
kärnvapenmakterna att kärnvapen kommer,
om de inte gör någonting, att spridas,
kan det medlet kanske vara värt att
begagna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Visst är vi överens om
att det finns många stater i världen
som inte bedriver en klok social politik.
En del av dem är fattiga och har begränsade
möjligheter, såsom vi hade
för 40—50 år sedan. På den punkten
är vi helt ense.

Men, herr utrikesminister, vi är också
ense om vad Ni själv sade i slutet av
Er första replik, nämligen att man i
den demokratiska delen av den västliga
världen har fört en trygghetspolitik
som har betytt mycket för att säkra demokratien
och eliminera risken för revolutioner
och dylikt. Den socialpolitik
som vi här i Sverige varit ense om
att föra går mycket längre än den som

förts i en hel rad demokratiska stater i
Västeuropa, vilken dock enligt Er egen
utsago har varit sådan att den har avlägsnat
risken för revolution. Varför då
i denna debatt ta upp frågan om differenserna
i de svenska partiernas inställning?
Alla har ju f. ö. i stort sett varit
positivt inställda till den socialpolitiska
utvecklingen i vårt land?

Nej, herr utrikesminister, frågan huruvida
regeringen kan klargöra felaktigheten
hos den marxistiska tolkningen
av ekonomien och politiken kvarstår.

Sedan säger utrikesministern att vår
handel ligger under statlig ledning och
att regeringen företräder landet vid förhandlingar
och konferenser. Därigenom
uppfylles kravet enligt 27-punktsprogrammet
att man befrämjar socialismen
i Sverige på den vägen. Men då är tydligen
all handelspolitik, även om den
göres alltmer liberal, socialistisk. Ty
den handhas ju av staten. Då började
väl socialismen här i Sverige under vikingatiden!
och ändå behövde ni skriva
27-punktsprogrammet för tjugo år sedan?
Skulle ni inte kunna fortsätta att
införa socialism i Sverige, herr utrikesminister,
genom att på samma sätt avveckla
restriktioner och regleringar
även på det inre ekonomiska området,
när ni ju kan göra det genom en yttre
liberal handelspolitik? Då kanske vi
så småningom kommer varandra ganska
nära.

Jag önskar Er verkligen lycka till
med att införa socialismen genom att
vidga den liberala politiken.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Enligt min mening är
det ett sofistikerat resonemang herr
Ohlin för, när han är inne på dessa problem.
Först påstår han att det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet syftar
till genomförandet av en socialistisk
handelspolitik — låt oss säga i stil med
den man utvecklar i öststaterna —- och
att detta också är vår avsikt. Därefter

Onsdagen den 8 april 19C4 fm.

Nr 15

polemiserar herr Ohlin emot denna metod
och siiger att en sådan avsikt måste
vara felaktig. Men när efterkrigsprogrammet
skrevs var aldrig meningen
ilen som herr Ohlin här gör gällande
och som han nu polemiserar emot. Programmet
var i själva verket endast ett
uttryck för det enkla faktum att en
stat kan föra samma protektionistiska
politik som en hel råd s. k. kapitalistiska
stater nu bedriver och att det
kan föras eu liberal politik i stater som
har ungefär samma politiska system.
Och när jag då säger att vi här i Sverige
för en liberal handelspolitik och
alltid har varit anhängare därav, så gör
herr Ohlin gällande att vi har ändrat
oss och gått hans liberala samhällsideal
till mötes.

Det där är ungefär som att sätta upp
en målfigur som tillyxats efter egna
önskningar och sedan börja prickskjutning
mot den figuren, alldeles oavsett
om figuren överensstämmer med verkligheten
eller inte. Ett sådant sätt att
argumentera, professor Ohlin, tycker jag
inte är riktigt värdigt här i den svenska
riksdagen!

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag noterar i förbigående,
att regeringens talesman vidhåller
metoden att gå upp i replik innan företrädare
för samtliga partigrupper i
kammaren haft ordet. Jag säger detta
inte därför att det är särskilt intressant,
utan mera för att tillvägagångssättet
är löjligt.

Jag noterar också — och det är däremot
intressant — att de borgerliga partiledarna
samtliga började sina anföranden
med att tala om kommunismens
betydelse och motsättningarna mellan
de sovjetiska och kinesiska kommunistpartierna.
Det är förvisso en fråga som
det blir nödvändigt att ingående följa
och analysera. Den överskuggas emellertid
av ett annat problem som jag
skulle vilja börja med att tala om — de
fattiga ländernas svåra läge.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Vi vet att större delen av världens
befolkning lever i svält eller halvsvält.
Vi vet att klyftan mellan rika och fattiga
länder inte minskar utan ökar för
varje år. Vi vet att det är ett hån att
tala om de fattiga länderna som utvecklingsländer,
när vad som karakteriserar
dem tvärtom är stagnation, ickeutveckling.
Vi vet också att en avgörande
fråga för de fattiga ländernas framtid
är den grad av internationell solidaritet
som kan växa fram. Kommer
den att bli tillräcklig för att hjälpa till
att hejda en katastrof?

Vissa positiva tecken kan iakttas. En
växande insikt har uppstått om att problemet
finns där och att vi inte kommer
förbi det. För ett par år sedan förnekades
det ofta att en internationell
utarmning äger rum. Nu erkänns detta
faktum, och redan det är ett framsteg.
I vårt land finns också bland allt större
befolkningsgrupper och glädjande nog
särskilt bland ungdomen en växande
känsla för att de fattiga ländernas folk
har rätt att kräva offer av oss och att de
kan göra detta inte endast i eget intresse
utan i hela världssamhällets intresse.

Tyvärr får man dock fortfarande
drastiska exempel på hur de fattiga
ländernas krav på verkligt likaberättigande
endast uppfattas som ett hot mot
ekonomiska intressen, som vårt land
med någon moralisk styrka och med
någon framgång skulle kunna värja.
»U-länderna hotar den fria linjesjöfarten»
satte eu tidning nyligen som rubrik
över referat av en artikel i Transbladet,
där de underutvecklade ländernas
intresse att göra sjöfarten till ett
internationellt problem som lämpligen
regleras av Förenta Nationerna betecknades
som en dödsstöt mot sjöfarten.
Ett samarbete mellan de tio europeiska
sjöfartsländerna för att försvara sina intressen
betraktades däremot i samma
artikel som något helt legitimt. Om en
sådan kortsynt egoistisk inställning kan
det egentligen inte användas nog hårda
ord.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Man skall naturligtvis akta sig för
idealistiska föreställningar om i vilken
mån de rika länderna och framför
allt deras besittande klasser kan förstå
nödvändigheten av att de avstår från
sin nuvarande monopolställning och sina
privilegier. Här behövs säkerligen
ett mycket kraftigt tryck från de fattiga
folken. Men vi måste vädja till förnuftet,
till insikten om att det är ett
gemensamt intresse att de nuvarande
tendenserna bryts, att den faktiska utplundringen
och utarmningen av de
fattiga länderna upphör.

Jag vill inte göra några generella och
överdrivna omdömen, men ibland har
man en känsla av att de som inom regeringen
på olika sätt svarar för u-landsfrågorna
inte sätter in tillräcklig kraft
för att vårt land skall göra alla de in
satser det borde kunna göra på detta
område. Handlar det om bristande samordning,
bristande tid eller vilka är
orsakerna?

U-landsfrågorna får inte den prioritet
som de borde ha i vår politik. Det är
verkligen ingen överdrift att lösningen
av de fattiga ländernas problem är av
avgörande betydelse för världshistoriens
förlopp. Men även av nationellt
egoistiska skäl borde ökad uppmärksamhet
ägnas dessa frågor. På lång sikt
är de underutvecklade länderna tillsammans
med de socialistiska länderna
framtidens exportmarknader.

Det förefaller som om regeringen
skulle vara mycket mera intresserad av
de frågor som berör EFTA och de kommande
förhandlingarna inom GATT än
av de allt överskuggande problem, som
behandlas på FN:s världshandelskonferens
i Geneve. Rikemanssammanslutningarnas
inbördes affärer ägnas betydligt
mera uppmärksamhet än frågorna
om hur de fattigas tilltagande misär
skall kunna hejdas. Jag har självfallet
ingen anmärkning mot att handelsminister
Lange finns här i riksdagen i
dag, tvärtom. Men borde inte vårt land
ha råd att ha ett statsråd — helst han -

delsministern — permanent stationerad
i Geneve under den tid världshandelskonferensen
varar? Och borde inte
den svenska delegationen ha getts en
allsidig och bred sammansättning, som
motsvarar de diskuterade frågornas
vikt?

I sitt tal vid konferensen i Geneve
framhöll handelsminister Gunnar Lange
helt riktigt, att det är nödvändigt med
ansträngningar för att utvidga det finansiella
biståndet till de fattiga länderna.
Det förslag från regeringen som
i år lagts om u-landsbiståndet innebär
doek en så ringa höjning, att det totala
beloppet fortfarande bara är några
få tiondels procent av bruttonationalprodukten
i vårt land. Denna låga
takt i ökningen av biståndet överensstämmer
inte med de deklarationer som
gjorts. Den visar att problemet på sina
håll inte tas med nödvändigt allvar. En
stor socialdemokratisk tidning har också
ifrågasatt om deklarationen i Geneve
kunde göras utan blygselkänslor hos
regeringen.

Herr Langes tal i Geneve liksom regeringsdeklarationen
här i dag innehåller
emellertid många positiva moment
när det gäller inställningen till
handelsproblemen. Det ansluter sig till
förslagen om världsomfattande råvaruavtal
för att stabilisera priserna på uländernas
produkter. Det förklarar vår
beredvillighet att delta i ett snabbt avskaffande
av tullar, interna avgifter och
andra hinder för dessa produkter. Det
talar också om vår villighet att på multilateral
grund diskutera en frigörelse
av importen för sådana varor som tropiska
frukter, kakaobönor och kryddor.

Dessa allmänna deklarationer är tillfredsställande,
men något måste tillfogas.
Jag instämmer i att vårt land måste
söka att medverka till internationella
avtal som löser dessa frågor. Men jag
anser också, att Sveriges såsom ett mycket
rikt land har plikt och skyldighet att
vara en föregångare och, oavsett om internationella
överenskommelser nu kan

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

träffas, snarast avlägsna samtliga tullar,
avgifter och andra handelshinder
som försvårar för de fattiga länderna
att avsätta sina varor i vårt land. Det
är inte riktigt att svenska staten skall
göra sig stora förtjänster på de fattiga
ländernas produkter.

När det gäller den viktiga frågan om
tullpreferenser för industrivaror från
u-länderna, så att dessa varor lättare
kan säljas i de rika länderna, har regeringen
tyvärr både genom handelsministerns
tal i Geneve och regeringsdeklarationen
i dag ställt sig avvisande.
Detta är en fundamental fråga som
gäller hela analysen av de fattiga ländernas
problem och vägen till utveckling.
Även herr Ohlin slöt upp på regeringens
sida, medan herr Hedlund redovisade
en som jag tyckte mera riktig
inställning.

Regeringen motiverar sin tveksamhet
med att tullpreferenser knappast skulle
ge u-länderna någon verklig hjälp, i
varje fall när det gäller avsättningen på
den svenska marknaden. Dessutom
skulle långtgående allmänna tullsänkningar
försvåras.

Dessa argument förefaller tvivelaktiga.
Det stämmer kanske att verkningarna
i förhållande till vårt land inte blir
så stora — jag har inte haft tillgång till
utredningsmaterialet och måste därför
avstå från en slutgiltig bedömning av
den frågan. Men är därmed sagt att det
ligger till på samma sätt i världsmåttstock? Regeringens

inställning tycks vara,
att det avgörande är att åstadkomma en
ökning av handeln mellan industriländerna
genom allmänna tullreduktioner.
Denna ökning skulle i sin tur leda till
utvidgad import från de underutvecklade
länderna och stärka förmågan att
hjälpa dem finansiellt.

Men denna teori förbigår det väsentliga
i utvecklingen under senare år. De
fattiga ländernas andel av världsexporten
har, såsom också anförs i regeringsdeklarationen,
minskat kraftigt under

Utrikes- och handelspolitisk debatt

1950-talet —- frän 30 till 20 procent.
Prisförhållandena på deras utrikeshandelsvaror
har kraftigt försämrats. De
fattiga länderna har blivit fattigare,
samtidigt som de rika länderna blivit
rikare.

Det första målet är nu att på något
sätt söka återställa prisrelationerna till
deras tidigare läge och att göra slut på
den försämring och utarmning, som ägt
rum under det senaste årtiondet.

Men det är en illusion att tro att man
därvid kan lita på något slags den fria
utrikeshandelsmarknadens mekanism,
såsom regeringen förefaller att vilja
göra. Det är just denna s. k. fria mekanism,
detta de fria krafternas spel,
som lett till utarmningen. Hur kan man
då inbilla sig att verkan nu automatiskt
skulle bli en annan?

.lag vill hänvisa till de synpunkter på
dessa frågor som framförts i vårt land
av professor Gunnar Myrdal och som
även återfinns i den stora rapporten
till världshandelskonferensen från dennas
generalsekreterare, Raul Prebisch.
Rägge argumenterar för att man måste
ge de fattiga länderna en särställning.
Detta innebär att industriländerna kan
fortsätta att göra sin handel friare men
att man samtidigt skall acceptera att
de underutvecklade länderna använder
en protektionistisk och autarkisk politik
för att skydda sig själva.

I sin rapport hänvisar Prebisch till
att som en målsättning för Förenta Nationernas
utvecklingsårtionde uppsatts
en ökning av de underutvecklade ländernas
inkomster med 5 procent per år.
Detta är förvisso ingen hög siffra. Befolkningstillväxten
reducerar den till
endast 2,6 procent per huvud. Den förutsätter
emellertid att u-ländernas export
ökar med 6 procent per år. Under
1950-talet uppgick ökningen endast till
4 procent per år, och med hänsyn till
försämringen av handelsvillkoren ökade
exportens köpkraft endast med 2
procent per år. Även med den mycket
låga tillväxtkvot som funnits är det där -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

för ett växande gap i utvecklingsländernas
betalningsbalans.

Detta gap ökar ännu mera, om tillväxthastigheten
ökas, och beräknas 1970
med nuvarande tendenser uppgå till
inte mindre än 20 miljarder dollar. Gapet
är givetvis potentiellt, och om man
inte finner medel att överbrygga det,
blir u-ländernas inkomstökning mindre
än den uppställda målsättningen, som
alltså inte kan fullföljas.

Problemet är sålunda akut och överväldigande.
Jag vill uttala en allvarlig
vädjan till regeringen, att den skall ompröva
sin ståndpunkt till vissa av dessa
problem, så att den mera tillmötesgår
de krav som nu ställs från de fattiga
länderna. Det gäller härvidlag främst
frågan om preferensbehandling av dessas
produkter men också t. ex. förslaget
att ställa upp vissa importmål, d. v. s.
att skapa en allmän målsättning för importen
från u-länderna. Jag har inte
kunnat finna något ställningstagande i
regeringsdeklarationen till detta uppslag.

Jag tror också att det är en klok politik
av vårt land att ställa sig öppnare
till kraven både från u-länderna och
från socialistländerna på nya institutionella
arrangemang för att befordra en
ökning av världshandeln. GATT betraktas
på många håll som en rikemansklubb,
och denna kritik förefaller i
många avseenden berättigad. Prebisch
sammanfattar den på följande sätt:
»GATT har inte tjänat de underutvecklade
länderna som det har tjänat de utvecklade.
GATT har inte hjälpt till att
skapa den nya ordning som måste till
för att möta utvecklingskraven, inte
heller har det kunnat klara den omöjliga
uppgiften att återställa den gamla
ordningen.»

Regeringens ståndpunkt är nu, att
GATT bör göras mera ägnat att tillvarata
u-ländernas intressen. Detta låter
respektabelt, men är det realistiskt och
tillräckligt? Kan Sverige verkligen ha
något intresse av att motsätta sig ska -

pandet av en universell världshandelsorganisation?
Jag tror att regeringen
måste säga mera på denna punkt än vad
den givit uttryck för i deklarationen.
Vi måste akta oss för att på detta område
slå vakt om en rikemansklubbs
intressen i motsättning till en övervägande
majoritet av nationer.

Vår inställning till det brutala rasförtrycket
i Sydafrikanska unionen, Angola
och Mozambique utgör också en del
av den allmänna hållningen till de fattiga
folkens kamp. Jag är medveten om
att utrikesministern så sent som i förra
veckan besvarade en interpellation i
denna kammare om den sydafrikanska
regeringens apartheidspolitik och skall
därför inte mera utförligt gå in på detta
tema. Utrikesministern svarade då,
att regeringen för närvarande inte planerar
något nytt initiativ i sydafrikafrågan,
men att problemet snart skall tas
upp tillsammans med regeringarna i
övriga nordiska länder. Jag vill i detta
sammanhang bara uttala förhoppningen,
att dessa överläggningar skall leda
till ett gemensamt nordiskt initiativ för
att i praktiken genomföra generalförsamlingens
rekommendation att alla stater
bör avbryta de diplomatiska och
kommersiella förbindelserna med Sydafrika.

Det finns en mycket stark opinion i
vårt land för att den svenska regeringen
skall ta egna initiativ i syfte att göra
handelsblockaden mot Sydafrika mera
effektiv än den hittills kunnat bli genom
den enskilda opinionsrörelsen. Jag
vill härvidlag bl. a. hänvisa till den resolution,
som nyligen antagits av Uppsala
studentkår.

Jag tror att herr Heckscher har fel
när han ifrågasätter värdet av vad som
kan göras i vårt land på denna punkt.
Jag vill inte överdriva behovet av bojkottaktioner,
men det är en ännu bekvämare
ståndpunkt, herr Heckscher,
att ställa sig utanför dessa.

Ett krav som borde kunna tillmötesgås
omedelbart, utan diskussioner med

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

andra regeringar och utan att avvakta
några kommittérapporter, är att statliga
företag och inrättningar helt skall
upphöra att inköpa sydafrikanska varor.
Jag kan inte finna något godtagbart
skäl för statsföretagens hittillsvarande
tvekan på denna punkt. Den torde
inte motsvara vad folkopinionen
anser.

Jag övergår, herr talman, till att behandla
några andra utrikespolitiska
problem. Jag vill först framhålla att jag
delar den allmänna syn på vårt lands
utrikespolitiska hållning, som kommer
till uttryck i regeringsdeklarationen. I
en debatt är det emellertid naturligt att
mera ta upp problem och nyanser i våra
ståndpunkter än att hela tiden betona
vad som förenar.

Den 22 mars i år talade förbundskansler
Ludwig Erhard i Bonn på en
kongress med s. k. Landsmannschaften.
Han sade: »Vi ställer helt visst inga
krav på främmande statsområden, men
vi avstår inte och kan på grund av vårt
ansvar inför det tyska folket och inför
historien ej heller avstå från områden,
som är hembygd för så många av våra
tyska bröder och systrar.» »Kein Verzicht
auf Ostdeutschland» var rubriken
över talet i den västtyska pressen.
För den som till äventyrs tror att Ostdeutschland
från officiellt västtyskt
språk kan översättas med Östtyskland
bör det erinras, att med denna geografiska
bestämning avses i Bonn områdena
öster om Oder-Neisse.

En annan västtysk minister, kommunikationsministern
Seebohm, förklarade
samma dag inför den västtyska
flyktingorganisationen att Munchenuppgörelsen
hösten 1938, då Tjeckoslovakiens
styckning inleddes, var ett uttryck
för sudettyskarnas självbestämningsrätt
och att en framtida regering
för ett återförenat Tyskland bör dra de
riktiga slutsatserna av detta.

En svensk tidning uttryckte sin förvåning
över att västtyska politiker inte
inser vilka — lindrigt sagt — blanda -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

de känslor uttalanden av detta slag väcker,
inte endast i direkt berörda stater
som Bolen och Tjeckoslovakien utan
även på andra håll. Jag misstänker att
denna insikt tvärtom finns. De ledande
västtyska kretsarna måste också inse att
de krav de ställer inte kan förverkligas
på annat sätt än genom åtgärder som
leder till ett tredje världskrig.

De faror en sådan politik kan leda
till är det ansvarslöst att blunda för.
Det måste ha gjort ett minst sagt egendomligt
intryck, när den stora västtyska
tidningen Die Welt i samma nummer
som den refererade förbundskansler
Erhards tal med krav på gränsrevision
kunde publicera en korrespondens
från Stockholm, vari Dagens Nyheter
intygade att den svenska regeringen
»inte anser att Västtyskland är en härd
för krigsivrare och revanschister».

Utvecklingen i Centraleuropa har avgörande
betydelse för vårt land och
dess möjligheter att få leva i fred. Nitton
år efter det andra världskrigets slut
har Tyskland ännu inte fått ett fredsfördrag.
Dess gränser är inte slutgiltigt
reglerade och krav reses om återförande
till »Riket» av områden som erövrades
av Hitler. Tyskland är delat och
dess återförening tycks ligga långt borta.
Det kalla kriget rasar vid det kluvna
rikets gränser, och förberedelser för militär
kamp bedrivs intensivt.

Ingen borde kunna förneka att de
krafter som kräver en förändring av
status quo och därför hotar freden finns
i Västtyskland. Man kan tycka vad man
vill om de inre förhållandena i Tyska
demokratiska republiken, men dess
existens betyder att revanschivrarnas
möjligheter begränsats.

Att ett fredsfördrag ännu inte slutits
innebär att abnorma förhållanden råder.
Den s. k. Berlinmuren är ett lika
abnormt uttryck härför. Det är illa att
en stor stad delas på detta sätt, men det
vore en allför lättköpt position att stanna
vid denna värdering. Man måste finna
framkomliga vägar att göra slut på

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

den spänning som nu existerar i Centraleuropa
och Tyskland. Jag vill uttrycka
förhoppningen att de lättnader,
som under den senaste tiden kunnat
vinnas i förbindelserna inom Berlin, ytterligare
skall utvecklas och att de förhållanden
som skapat Berlinmuren undan
för undan skall kunna ändras samt
att gränserna helt öppnas.

Även vårt land kan härvid göra en
insats. Det är rimligt att nu äntligen
normalisera förbindelserna med Tyska
demokratiska republiken. Den motsatta
politiken kan tolkas som deltagande i
det kalla kriget, vilket inte överensstämmer
med vår alliansfria position.

Från regeringens sida har anförts, att
ett erkännande av Tyska demokratiska
republiken skulle innebära ett erkännande
av splittringen av Tyskland och
därmed försvåra en återförening. Jag
har svårt att förstå logiken i detta ställningstagande.
Sverige erkänner ju Tyska
förbundsrepubliken. Är inte detta i
lika hög grad att »erkänna splittringen»,
om nu regeringens argumentation
skulle vara riktig?

Sanningen är, som alla vet, att det
väsentligen är hot från Tyska förbundsrepublikens
sida som hittills försvårat
ett erkännande av Tyska demokratiska
republiken. Samma regering som vägrar
att erkänna Tysklands nuvarande
gränser bedriver en kallblodig utpressningspolitik
som hittills tyvärr givit avsett
resultat.

Det är 50 år sedan det första världskriget
började och 25 år sedan det andra
världskriget bröt ut. Bedan det faktum
att mänskligheten av allt att döma
kommer att få leva något längre än 25
år utan ett världsomfattande krig ger
en känsla av tillfredsställelse. Våra anspråk
och våra förhoppningar har skruvats
ned till i närheten av ett nolläge
under trycket av den fruktansvärda anhopning
av förstörelsemedel som ägt
rum under de senaste årtiondena.

Om det fruktansvärda inträffar kommer
alla beskrivningar av helvetet att

te sig som skildringar av oskyldiga
nöjen jämfört med vad som kan skrivas
om verkningarna av kärnvapenkriget
— om nu någon kommer att kunna skriva
ned sina erfarenheter. Men denna insikt
får inte förlama utan måste sporra
till de yttersta ansträngningar för att
bryta en utveckling som även genom
olyckshändelse eller genom automatiska
skeenden inom militärapparaterna
kan leda till katastrof.

Efter Moskvaavtalet om stopp för vissa
typer av kärnvapenprov har tyvärr
inga ytterligare framsteg nåtts i fråga
om nedrustning eller ens i fråga om
nedfrysning av det rådande läget. Det
är svårt för en utomstående att överblicka
läget på nedrustningskonferensen
i Geneve, men omedelbara resultat tycks
i varje fall icke förestående.

En framkomlig väg just nu borde
emellertid vara olika regionala avtal
som summerar och fastlåser vissa lägen
som uppnåtts och därigenom bidrar
till att i varje fall hindra en försämring.
Jag beklagar därför att regeringen, i
varje fall tills vidare, tycks ha låst fast
sin position när det gäller frågan om
en kärnvapenfri zon i Norden. Utan att
frångå den inställning som tidigare deklarerats
till vissa internationella åtgärder
som villkor för proklamerandet
av en sådan kärnvapenfri zon borde
det vara möjligt för regeringen att ta
vissa förberedande steg, som mycket
väl kan anknytas till utvecklingen av
det allmänna läget och särskilt nedrustningsfrågans
fortsatta utveckling.

I detta sammanhang vill jag rikta
uppmärksamheten på det förslag som
nyligen framlades av den finländske
riksdagsmannen professor Göran von
Bonsdorff på den nordiska fredskonfercnsen
i Stockholm och som kom att
ligga till grund för konferensens beslut.
Detta förutsätter:

1) En gemensam deklaration av Danmarks,
Finlands, Norges och Sveriges
regeringar att dessa länder icke ämnar
ändra det nuvarande tillståndet och icke

Onsdagen den 8 april 1904 fin.

Nr 15

ämnar anskaffa eller acceptera atomvapen.
Denna deklaration skulle tillställas
Förenta Nationerna för vidare
befordran till samtliga medlemsstater.

2) Bildandet av ett nordiskt utredningsorgan
för att utreda under vilka
förhållanden och med vilka garantier
den kärnvapenfria zonen skulle kunna
bli permanent.

3) En gemensam nordisk deklaration
att Danmark, Finland, Norge och Sverige
utgör eu permanent kärnvapenfri
zon.

Även den polska regeringens förslag
om en nedfrysning av kärnvapenläget
och den militära maktbalansen i Centraleuropa
förtjänar stor uppmärksamhet.
Regeringen har tidigare förklarat
att den vill ha en kärnvapenfri zon som
förutom Norden även skulle omfatta Centraleuropa.
Har regeringen funderat på
möjligheten att kombinera de uppslag
som kommit från olika håll och eventuellt
genom ett gemensamt svenskpolskt
initiativ finna en framkomlig
väg att nå ett resultat, som bidrar till
att uppnå det mål som måste eftersträvas,
d. v. s. slut på den militära upprustningen
och dess förbytande i allmän
och total nedrustning?

Jag tror det är riktigt, såsom redan
sagts i debatten — jag tror den förste
som sade det var herr Heckscher — att
det nu finns en större enighet om
svensk utrikespolitik än t. ex. för några
år sedan. Jag skall inte erinra om den
tid då starka grupper inom högern och
folkpartiet ville ansluta vårt land till
Atlantpakten utan går tillbaka i tiden
endast till de år då en mycket stark falang
inom socialdemokratien sökte driva
fram beslut om svenska kärnvapen.
Jag vill uttala min tillfredsställelse över
den större enighet som nu tycks finnas
och hoppas att den skall vara grundad
på en helhjärtad och bestående anslutning
till den alliansfria utrikespolitiken.

Tyvärr finns det emellertid fortfarande
grupper som vill driva ett slags ideo -

Utrikcs- och handelspolitisk debatt

logiskt grundad utrikespolitik, som
skulle innebära vårt deltagande i det
kalla kriget. Denna tendens kommer till
uttryck i de planer som nyligen avslöjals
från vissa kretsar, som tydligen
icke anser att eu till vårt land inbjuden
statschef från ett grannland skall mottagas
och behandlas som eu gäst. Den
verksamhet som dessa kretsar tycks vilja
bedriva i samband med ministerpresident
Chrustjovs besök kan icke få annan
effekt än att den skadar de goda
och vänskapliga förhållanden som en
övervägande majoritet av vårt lands
befolkning vill skall råda mellan Sverige
och Sovjetunionen. Denna verksamhet
kan därför inte karaktäriseras
som annat än skadlig för Sveriges intressen.
Den är särskilt förvånande mot
bakgrunden av de analyser som här i
dag gjorts av de borgerliga partiledarna.

Herr talman! Det finns självfallet
både positiva och negativa drag i vår
tids internationella utveckling. Till de
positiva dragen hör den ökade insikt
om problemens natur liksom den ökade
internationella solidaritet som man tycker
sig finna. Dit hör också uppslutningen
kring idén om fredlig samexistens
mellan de olika samhällssystemen.

Till de mest upprörande negativa dragen
hör det rastänkande och den nationalism
som på olika håll gör sig breda.
Det finns tyvärr risk för att olika motsättningar
och konflikter under de närmaste
åren kommer att till dels framträda
i rasmotsättningarnas form. Desto
större anledning är det att bestämt ta
avstånd från alla tendenser till rastänkande,
var de än framträder. Detta gäller
också vårt eget land, som tyvärr
icke är helt fritt från det barbari som
redan indelningen av människorna i
olika rasgrupper innebär.

Den socialistiska arbetarrörelsen har
ett stort ansvar när det gäller att bekämpa
rastänkande och nationalism.
Den har ett ärorikt förflutet i detta
avseende. Den måste både nu och i

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

framtiden i än högre grad präglas av
den internationalism och den solidaritetskänsla
över alla gränser som är den
nödvändiga grunden för ett samhälle
värt att kämpa för.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I likhet med utrikesministern
gläder jag mig åt att vi i denna
debatt på nytt fått en bekräftelse på
den enighet om handlingslinjerna i vår
utrikespolitik som råder i den svenska
riksdagen. För egen del är det med särskild
tillfredsställelse som jag konstaterar
att uppslutning också skett kring
principerna för vår handelspolitik.
Även om den var väntad, var den en
källa till glädje för mig.

Herr talman! Det var inte för att
säga detta som jag tog till orda. Jag
tog inte heller till orda för att tacka
herr Hermansson för det låga betyg
han satte på mitt anförande i Genéve
vid världshandelskonferensens början.
Till några av de problem som herr Hermansson
tog upp skall jag återkomma
i mitt anförande.

Jag begärde ordet för att anföra några
synpunkter på de frågor som berörts
i den hittillsvarande debatten.

Herr Ohlin framhöll, med utgångspunkt
från ovissheten när EFTA och
EEC kunde komma närmare varandra,
att det ju ändå kunde anses föreligga
en risk för att dessa handelsbildningar
aldrig eller i varje fall inte inom överskådlig
tid skulle föras samman. Han
frågade — med denna som jag skulle
vilja kalla ganska hypotetiska och i varje
fall än så länge osannolika utgångspunkt
—• om den svenska regeringen
över huvud taget hade något alternativ
till handlande i en sådan situation.

Jag vill upprepa vad jag nyss antydde,
att vi än så länge inte har någon
anledning att uppge hoppet om dessa
handelsbildningars närmande och ett
ekonomiskt samarbete över hela Väst -

europa; det finns tillräckligt många
krafter även inom gemenskapen som
energiskt vill verka i denna riktning,
och så länge det är fallet finns det ingen
anledning att kasta yxan i sjön.

Även om alltså herr Ohlins utgångspunkt
för sin fråga är en hypotetisk
situation, skall jag ändå tillåta mig att
en stund följa honom i hans spekulationer.

Om EEC skulle komma att få en
allt kraftigare protektionistisk slagsida
— om jag får uttrycka mig så — och
mer och mer sluta sig inom sig självt
och bli en i allt högre grad exklusiv
församling, så kommer det ju ändå inom
EFTA:s krets och även därutanför att
finnas ett betydande intresse för en
fortsatt utveckling mot en vidare frigörelse
av handeln från tullar och andra
hinder. Jag tycker i lika hög grad
som herr Ohlin att det är naturligt att
vi söker anknytning till företrädare för
en sådan uppfattning; den överensstämmer
ju också helt med vår egen.
Det är klart att man överallt haft anledning
att spekulera över vad som
skulle komma att inträffa, om situationen
bleve så mörk som herr Ohlin målat
den i dag. Vi har väl alldeles klart
för oss att det skulle innebära betydande
svårigheter för det fortsatta
GATT-samarbetet. Det skulle kunna
äventyra hela den princip, på vilken det
hittillsvarande och som vi räknaat med
även det framtida GATT-samarbetet vilar,
nämligen mest gynnad nation-principen.

Jag tror att det — jag fortsätter alltjämt
med herr Ohlins egna spekulationer
— vore ett allvarligt bakslag för
alla som önskar en fortsatt frigörelse
av handeln över vidast möjliga fält.
Men det betyder inte att vi kommer att
uppge våra strävanden att göra vad som
är möjligt. Visst har vi, skulle jag föreställa
mig, redan tillräcklig beredskap
för att finna en alternativ handlingslinje
i ett sådant läge. Herr Ohlin
och kammarens övriga ledamöter vet

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

ju vid, att det var en besvikelse för oss
av betydande mått när våra ansträngningar
1958 att skapa ett europeiskt
frihandelsområde, anknutet till den gemensamma
marknaden, inte kunde förverkligas.
Men det gick ändå på kortare
tid än ett år för regeringarna i sju
nationer att få till stånd en överenskommelse
om frigörelse av handeln
dessa nationer emellan.

Jag tror därför att man inte behöver
befara att den svenska regeringen
i eu situation sådan som den herr Ohlin
så drastiskt målade skulle stå förlamad
och utan initiativ.

Jag tror inte jag överdriver Sveriges
betydelse om jag säger att vårt land
spelade en rätt avgörande roll som initiativtagare
till EFTA. Vi är beredda
att även i fortsättningen tillvarata alla
möjligheter att frigöra handeln som
kan uppkomma, även om vår främsta
önskan — att det sker över hela fältet
— inte kan förverkligas. Jag ber herr
Ohlin — och jag talar allvar nu — vara
förvissad om den saken.

Det var en liten passus i herr Ohlins
anförande, som jag på grund av göromål
i medkammaren tyvärr inte hann
lyssna på i dess helhet och som jag vill
begagna tillfället alt tillrättalägga något.
Herr Ohlin sade att han hade hört ett
uttalande i TV eller radio av vår nytillträdde
USA-ambassadör, som skulle ha
antytt att han saknade intresse för samverkan
och förberedande diskussioner
för samverkan med andra länder som,
även om EEC mera definitivt skulle beträda
protektonismens väg, skulle vidhålla
sin önskan att gå vidare på liberaliseringens.
Jag hörde tyvärr inte
det uttalandet.

Jag kanske har missförstått herr Ohlin
— han skakar på huvudet och om
jag har missförstått honom får han korrigera
mig — men som ett svar på vad
jag trodde mig höra herr Ohlin fråga
efter vill jag understryka, att beträffande
de allmänna principer jag nyss uttalade
mig om och vilka gällde ett tänkt

Utrikes- och handelspolitisk debatt

läge, som jag dock hoppas inte skall
uppkomma — d. v. s. att EEC sluter sig
inom sig självt — hade de Besche när
jag senast såg honom ingen annan uppfattning
än den jag redan har givit uttryck
åt.

Herr Ohlin tog med viss rätt upp
andra frågor i sitt anförande, ja med
full rätt underströk han hur betydelsefullt
det var för oss att de s. k. disparitetsproblemen
fick en rimlig lösning
före, under eller i samband med GATTförhandlingarna.
Jag delar herr Ohlins
uppfattning. Det framgår redan av regeringsdeklarationen,
att den svenska
huvudståndpunkten under hela behandlingen
hittills och under det förberedande
kommittéarbetet har varit dels
att söka begränsa antalet disparitetsfall
så mycket som möjligt, dels att skydda
tredje lands rätt. Bakgrunden till detta
har varit vår strävan att söka se till att
disparitetsreglerna inkräktat så litet
som möjligt på den generella 50-procentiga
tullsänkningen. Samtidigt önskar
vi göra dessa regler så enkla som
möjligt, så att det redan komplicerade
förhandlingsmaskineri som börjar framskymta
inte i onödan tillkrånglas ytterligare.

Detta är utgångspunkterna, och det är
med dessa utgångspunkter som det vid
flera tillfällen i Geneve har framlagts
olika svenska förslag. Dagarna före
påsk framlades i underkommittén för
tullsänkningsplanen ett förslag till uppgörelse
på basis av ett modifierat amerikanskt
förslag, som ursprungligen
hade framlagts i början av januari eller
i början av februari månad. Som jag
tror riktigt observerats och sagts i denna
debatt hade man när dessa förslag
framlades funnit, att de innebar att EEC
och USA beträffande denna stötesten i
de kommande GATT-förhandlingarna
hade börjat närma sig varandra. Motsättningar
föreligger främst i fråga om
de gamla tilläggskriterierna, särskilt de
ifrågasatta bestämmelserna om tredje
land som huvudleverantör till det land

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fn:.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som önskade åberopa disparitetsreglerna;
även det motsatta fallet kan tänkas.
När det ändå visade sig att ingen överenskommelse
kunde nås, trots att ståndpunkterna
hade närmat sig varandra
mellan EEC och USA, framfördes från
svensk sida ånyo ett kompromissförslag,
som syftade till en reglering av
den utestående frågan. Där underströks
från den svenska delegationens sida att
en speciell bestämmelse behövdes som
täckte det fall att tredje land självt
önskade åberopa disparitetsreglerna.

Herr Ohlin förstår säkert att detta är
ungefär vad jag önskar säga här utan
att djupare gå in på denna tekniskt
ganska komplicerade fråga. Även om
både herr Ohlin och jag skulle kunna
ha intresse av att studera de olika formler
som framkastats som möjliga för att
nå eu lösning av detta spörsmål, tror
jag att detta skulle te sig alltför tröttsamt
för kammarens övriga ledamöter.

Innan jag lämnar GATT-förhandlingarna
för att övergå till att tala om
världshandelskonferensen, vill jag endast
inskjuta att vi är medvetna om att
det finns andra frågor, vilka ännu inte
funnit sin lösning och vilka också kan
stå hindrande i vägen eller i varje fall
verka fördröjande på den uppgörelse
som vi hoppas så småningom ändå skall
komma till stånd, även om det kommer
att ta en avsevärd tid innan resultaten i
sin helhet eller t. o. in. i huvudsak
kan överblickas. Där har vi jordbruksfrågorna,
i fråga om vilka i det förberedande
arbetet hittills egentligen ingenting
åstadkommits, eftersom EEC härvidlag
ännu inte varit i stånd att förhandla.
Anledningen därtill är att stora
tvisteämnen inom gemenskapen alltjämt
föreligger just på detta område,
motsättningar mellan olika intressen
som ännu inte kunnat överbryggas. När
jag pekar på detta vill jag för att inget
missförstånd skall uppstå bara parantetiskt
inskjuta att jag delar uppfattningen
att EEC under det gångna året trots
alla svårigheter, trots alla de kriser som

organisationen genomgått, ändå har
vuxit i styrka, något som vi för resten
har anledning att understryka att även
EFTA har gjort.

Nej, här skulle jag vilja övergå till
några av spörsmålen vid världshandelskonferensen.
Jag har redan sagt att herr
Hermansson har varit inne på den frågan
och satte ett lågt betyg på den
svenska deklarationen vid konferensen.
Jag fäster inte så stort avseende vid
detta betyg. Såsom numera ganska garvad
politiker är jag van vid att ofta få
kritik i stället för beröm, men jag har
blivit så till åren att jag faktiskt gladde
mig å den svenska regeringens vägnar
när det anförande vi höll i Geneve mötte
så hög grad av förståelse, inte bara
bland våra EFTA-partner eller bland
utpräglade industriländers representanter,
utan i betydande grad visades förståelse
bland utvecklingsländernas representanter.
Även de ansåg att detta
var en positiv inställning som borde
kunna bidraga till att föra denna konferens
fram till konkreta och för utvecklingsländerna
nyttiga resultat.

Om det intresserar herr Hermansson
skall jag också säga honom att det fanns
flera av öststaterna som i huvudsak instämde
i denna betygsättning. Däremot
hörde jag ingen som satte det betyg han
gav. Detta är kanske första gången som
jag på allvar sett herr Hermansson fjärma
sig från vad som sägs i politiska ting
i östblocket. Om det är ett uttryck för
en ny svensk kommunistisk politik,
kanske det ändå kan vara signalen till
en utveckling till det bättre. Tillfället
att tillkännage denna ändring är dock
enligt min mening relativt olyckligt
valt.

Herr Hermansson klagade också över
den ensidiga sammansättningen av den
svenska delegationen och ville helst
omedelbart förvisa mig tillbaka till Geneve.
Vi har en ovanligt stor delegation
vid världshandelskonferensen. Vi tvingas
i många fall ha dubbelbevakning därför
att vi inte kan undvara tjänstemän -

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

Öl

nen här hemma på en gång. Vid konferensen
finns representanter med sakkunskap
om vår finanspolitik, handelspolitik,
jordbrukspolitik och mycket
annat. Kanske har det undgått herr
Hermansson att vad vi framförde i Geneve
grundade sig på ett svenskt program,
utformat i nära samarbete med
näringslivets och arbetsmarknadens organisationer.
Bakom det svenska ställningstagandet
finns ett material på åtskilliga
hundra sidor. Ställningstagandet
baserar sig, jag upprepar det, på
vad som framkommit vid ett nära samarbete
med näringsorganisationerna och
arbetsmarknadens organisationer. Vad
som sades från svensk sida i Geneve
skiljer sig i princip inte från vad som
sagts i dessa utredningar, det anser jag
mig kunna försäkra.

Skälet till att herr Hermansson inte
vet om detta är kanske rätt förklarligt,
ty han har dess bättre inte godtagits
som representant för någon av de organisationer
jag här nämnt, alltså inte heller
som representant för löntagarna. Jag
kan därför inte förebrå herr Hermansson
för att han inte känner till detta.
Men det är inte så, det kan jag försäkra
andra kammarens ledamöter, att vi i
Geneve improviserar ett tal i en så viktig
fråga som denna. Våra ståndpunktstaganden
förbereds månader i förväg
och är inte beroende på tillfälligheter.

Jag skall gå in på åtminstone en av
de frågor där herr Hermansson efterlyste
en mera positiv syn från regeringens
sida. Den fråga jag syftar på
har i förbigående berörts av andra talare;
i varje fall har herr Ohlin varit
inne på den. Det är den s. k. preferensfrågan.
Om jag förstod herr Hedlund
rätt, ansåg han att den tveksamhet som
man uttalat i regeringsdeklarationen
kanske var litet malplacerad. Större
djärvhet kunde enligt hans uppfattning
ha övervägts vid utspelet i detta sammanhang.

Av den diskussion utanför detta hus
som jag tagit del av har jag ett bestämt

Utrikes- och handelspolitisk debatt

intryck att det råder mycket stor oklarhet
och många missförstånd om detta
problemkomplex. Därför må det vara
mig tillåtet, herr talman, att litet utförligare
än vad jag gjort med övriga frågor
uppehålla mig vid just detta spörsmål.

Vad betyder preferenserna? Jo, att
u-länderna beviljas speciella tullnedsättningar
på varor som kommer från
dem — tullnedsättningar som inte andra
länder skall komma i åtnjutande av.
Systemet har, som vi alla erinrar oss, i
viss mån tillämpats ända sedan början
av 1930-talet vid handel mellan England
och samväldesländerna. Den mest
långtgående förmånen efter en anordning
av detta slag innebär naturligtvis
att man för varor från vissa länder beviljar
hel tullfrihet.

Vilka varor skulle det då bli fråga om,
därest vi från svensk sida skulle godta
en dylik anordning? Ja, inte råvaror.
De åtnjuter, med några få undantag för
livsmedelsprodukter som ingår i vår
egen jordbruksreglering, redan i utgångsläget
hel tullfrihet. Det ber jag
herr Hermansson och andra som är så
entusiastiska på denna punkt att observera.
Bland tropiska produkter som alltjämt
är tullbelagda finns härutöver ett
par varuslag, bland annat kakao och
vissa kryddor.

I det fallet har vi från svensk sida i
deklarationen i Geneve — och jag vill
minnas även i dagens regeringsdeklaration
— förklarat oss beredda att avskaffa
tullarna och pålagorna på samma sätt
som vi redan gjort unilateralt beträffande
kaffe och te. Men vi anser att det
kan vara av ett visst värde att vi dessförinnan
också söker förmå och locka
andra länder att göra samma sak. Jag
tänker på länder där tullar och intern
beskattning på sådana varor, till skillnad
från hos oss, är starkt konsumtionshämmande.
Då har vi uppnått något av
värde för utvecklingsländerna. Det
dricks inte en kopp mera kaffe här i
landet därför att vi tog bort kaffeskat -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ten, herr Hermansson. Det inbillade vi
oss inte heller när vi vidtog den åtgärden.
Vi hoppades bara att det skulle
vara ett exempel som manade till efterföljd.

Nu vill jag inte utesluta att vi skulle
kunna överväga att vidta den åtgärd
som vidtagits när det gäller kaffe och
te unilateralt även på andra områden.

Nåja, det är inte i fråga om dessa varor
som preferenserna är en fråga av
betydelse, utan det gäller naturligtvis
hel- och halvfabrikat. Bland de varor
av den typen från u-länderna som är
fullbelagda — det är ju dem det här är
fråga om — hänförde sig år 1963 mer
än 90 procent till en enda varugrupp,
nämligen textilier. Har herr Hermansson
observerat den saken?

Effekten av en preferensbehandling
— jag skall återkomma till det — av
varor från u-länderna blir självklart
mer betydande ju större preferensen är.
Den svenska tullnivån är redan i utgångsläget
jämförelsevis låg. Det vet vi
alla. Det gäller också textilier, för vilka
genomsnittstullen torde ligga något över
15 procent — en ovanligt hög tullincidens
för att vara i Sverige. Men även en
kraftig reduktion till förmån för u-länderna
skulle därför, eftersom tullen
ändå är låg, ha ringa verkan på deras
avsättningsmöjligheter i framtiden.

Men detta är inte en avgörande invändning,
enligt mitt förmenande, mot
tullpreferenser. Ännu mindre — det vill
jag understryka för kammarens ledamöter
— kan bortfallet av tullinkomster anses
utgöra något hinder för att temporärt
eller på riktigt lång sikt ge u-länderna
preferens på den svenska marknaden.
Jag tror inte ens att vi bör överskatta
betydelsen av det skydd mot lågprisimport,
som tullen för närvarande
ger vissa av våra redan nu utsatta hemmamarknadsindustrier.
I och för sig
måste vi ju vara beredda att göra offer,
om vi menar allvar med vår strävan att
bereda u-länderna ökade exportinkomster.
Det inser jag i likhet med alla andra

som är positivt inställda till att vi
med verkliga kraftansträngningar skall
åstadkomma ett så snabbt resultat som
möjligt i den pågående konferensen.

Jag vill här inskjuta, att hela vår attityd
i världshandelskonferensen och i
GATT förestavas av en stark önskan att
nå konkreta resultat som blir till verklig
hjälp för den underutvecklade delen
av världen. Från vår sida förekommer
inget ängsligt sneglande på de fördelar
som vi i gengäld kan få ut av dessa länder.
Medan vi i en tullsänkningsförhandling
med likvärdiga industriländer
måste se till att vinsterna för vår egen
del någorlunda uppväger medgivandena,
är vi beredda, herr talman, vilket
framgår av regeringsdeklarationen, att
utan kompensation ge u-länderna full
del av tullsänkningarna.

Inte heller kan det finnas några rimliga
invändningar att göra — i varje fall
tycker inte jag det — mot att u-länderna
för sin industriella produktion i stället
kanske i vissa fall höjer sina tullar mot
omvärlden för att skydda produktionen
på nya områden och inom nya tillverkningsgrenar.
En strukturomläggning i
deras produktion är nödvändig, om de
skall kunna utnyttja nya handelsvägar.
Om de inför tullar, som inte funnits
förut, eller höjer gamla, bör det inte utlösa
motåtgärder från industriländernas
sida eller minska industriländernas beredvillighet
att åstadkomma allmänna
djupgående och omfattande reduktioner
av de egna tullarna.

När vi hyser tvekan om tullpreferenser
som medel att bistå u-länderna, gör
vi det av andra skäl. Först och främst
kan omfattande preferensanordningar
störa den handelspolitiska utveckling,
som vi ändå varit med om efter kriget
och som tagit sikte på en allmän nedpressning
av tullnivån — låt vara att
resultatet kanske ibland tett sig blygsammare
än vi önskat.

Tillkomsten av ett omfattande preferenssystem
för u-länderna skulle
minska pressen på industriländerna,

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

herr Hermansson, att införa allmänna
och långtgående tullsänkningar som
också på längre sikt främst skulle vara
till största nytta för u-länderna. U-länderna
skulle kanske t. o. in. få ett visst
intresse av att den yttre tullen gentemot
andra länder upprätthölls, eftersom
u-landspreferenserna i annat fall skulle
minska i värde. Vissa industriländer -—
det kan ni vara övertygade om, ärade
kammarledamöter — skulle i en sådan
omständighet finna en ursäkt för att
bibehålla sina tullar och inte gå med
på några tullsänkningar. Utsikterna till
framgång i Kennedy-rundan skulle härmed
försämras. Det, herr Hermansson,
anser jag utgöra en avgörande invändning
mot preferenssystemet, som inte
diskuterats av herr Hermansson eller av
några professorer som han åberopar i
detta sammanhang och som över huvud
inte tagits upp i varje fall i det
första av de anföranden som jag själv
hörde herr Prebisch hålla inför världshandelskonferensen.
Det var ord, många
gånger dess värre ord utan täckning.

Men det finns ett annat likartat motiv
mot preferenserna. Jag har svårt
att se hur ett preferenssystem skulle
fungera i praktiken, om man inte införde
en vittgående, administrativt
tungrodd ursprungskontroll. Om vi
skulle vara villiga att ta en sådan preferens,
måste vi ju förvissa oss om att
de varor, som släpps in mot lägre tull,
verkligen kommer från de länder som
skall åtnjuta preferensbehandling och
inte har exporterats dit för att sedan
reexporteras. Transitohandel är inte ens
nu en okänd företeelse i vissa u-länder.
Man kan inte heller utesluta, att det kan
bli nödvändigt att införa eller skärpa
importregleringar, om man skall kunna
värja sig mot tillfälliga men störande
importansvällningar. Både ursprungskontroll
och importregleringar innebär
en tillbakagång, ett avbrott i den utveckling
mot ökad handelsfrigörelse,
som ändå har pågått under efterkrigstiden,
och det innebär minskade möj -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ligheter att med full kraft verka för allmänna
djupgående tullsänkningar över
hela fältet i enlighet med Kennedyrundans
målsättning.

Skulle vi då under inga omständigheter
kunna vara med om preferenser?
Det har inte sagts i regeringsdeklarationen.
Vinner dylika anordningar mera
allmänt stöd — hur felaktiga vi än kan
tycka dem vara i princip och även om
de skulle försvaga våra möjligheter att
åstadkomma tullsänkningar på ett vidare
fält — så är det klart att vi från
svensk sida får överväga vad vi kan
göra. Även om vi hyser mycket starka
betänkligheter, kommer vi inte att undandra
oss vår medverkan, om det blir
en allmän uppslutning från industriländerna
kring rekommendationer om preferensbehandling.
Tills vidare bedömer
jag emellertid förutsättningarna för det
som mycket små, även om jag är medveten
om att man från vissa länder
ställt sig mera positiv än vad vi gjort i
utspelet. England har bland annat förklarat
sig villigt till resonemang om
utsträckning av samväldespreferenserna
till andra u-länder än dem som omfattas
av samväldet. Det erbjudandet är
dock inte så långtgående. Men några
länder i den industriellt utvecklade delen
av världen, som i dag förklarar sig
positiva, gör det kanske i tron att de
inte utsätter sig för någon risk att behöva
infria löftena. Jag anser det vara
riktigare och ärligare att vi från början
redovisar våra betänkligheter öppet.

Alldeles klart är det väl också — det
måste även herr Hermansson erkänna
— att vi inte ensamma skulle kunna
överväga att införa preferenser för
u-länderna eller ta bort tullarna på textilier
från u-länderna. Det är det varuslag
som hittills haft den övervägande
betydelsen för u-länderna på den svenska
marknaden. Då skulle den svenska
marknaden mycket hastigt överhopas.
Vår textilindustri, som redan haft anpassningsvårigheter,
vilket jag förmodar
att herr Hermansson känner till, och

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fin.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som befunnit sig i ett betryckt läge under
den senaste tioårsperioden, skulle
hastigt försättas i en ohållbar situation.
Är det detta herr Hermansson önskar?

Det finns i stället så mycket positivt
som vi kan verka för som komplement
till att vi raserar hindren och öppnar
vägar till industriländernas marknader.
Mycket av det har vi pekat på i regeringsdeklarationen.
Nya råvaruavtal hör
dit. Jag skall inte gå in mer på den
metodiken, men jag vill erinra om att
u-ländernas möjligheter att vinna avsättning
för sin produktion hos industriländerna
ofta sammanhänger med
andra omständigheter än tullar och handelshinder.
Minst lika viktigt är att det
inom exportländerna finns en aktivt
arbetande försäljningsapparat och att
det inom u-länderna sker en anpassning
av produktionen till efterfrågan i industriländerna.
Det är ingen tillfällighet
att exempelvis Hongkong med fördel
kan sälja textilier till Sverige, medan
Indien har betydande svårigheter
att vinna insteg på den svenska marknaden.
Hongkong har på allt sätt anpassat
sin produktion och sin försäljning
till marknadsförhållandena i industriländerna.
Jag vill också understryka att
det är angeläget att finna former för att
ge u-ländernas teknisk hjälp till en
bättre marknadsföring och bättre produktionsmetoder.
Från svensk sida är
vi villiga att ställa oss bakom alla förslag
som går i en sådan riktning. Vi
har till och med framlagt egna förslag
i GATT som väckt viss uppmärksamhet.

Men om det skall vara möjligt att
åstadkomma ändringar av u-ländernas
produktion för att möjliggöra ökade exportinkomster,
fordras mer än att handelsvägarna
öppnas. Det fordras mer
än tekniskt bistånd och experthjälp.
Vi måste därför, som också utsagts i
deklarationen, vara beredda att sörja
för en ökning av det finansiella bistånd
som både ger kompensation för tillfälliga
bortfall av exportintäkter och skapar
en grund för strukturförändring,

produktionsanpassning och effektiv
marknadsföring. Jag skulle i det sammanhanget
vilja inskjuta att jag delar
herr Ohlins uppfattning, att om man
skall ge u-länderna kompensation för
exportbortfall, öka deras likviditet, så
är det av betydelse att parallellt med
detta likviditeten i hela det internationella
betalningssystemet ökas. Det är
också vad »de tios klubb» i valutafonden
för närvarande är sysselsatt med
att finna vägar för.

Det kan enligt min uppfattning ifrågasättas,
om inte u-länderna skulle ha
mer att vinna på att en tull bibehölls
vid sitt nuvarande läge men att uppbörden
i stället, helst genom multilaterala
kanaler, gavs till dem som finansiellt
bistånd. Det kan övervägas om inte det
är en hjälp, vilket däremot inte preferenser
skulle vara i längden.

Det sista, herr talman, är endast ett
exempel på tänkbara åtgärder som vi
inte ställer oss främmande inför — ett
hugskott kanske jag får beteckna det
som än så länge. Jag är inte beredd att
ta ställning till det i dag, men det kanske
är något som förutsättningslöst bör
undersökas i samband med världshandelskonferensen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag är angelägen att
först rätta ett missförstånd som herr
Lange tydligen råkat ut för. Han upprepade
flera gånger, att jag skulle ha
satt lågt betyg på hans anförande i Geneve.
Jag har över huvud taget inte satt
något betyg på hans anförande. Han
måste ha lyssnat dåligt till vad jag sade.
Jag sade att jag tyckte att det var bra
förslag som regeringen fört fram och
att det visade att regeringen på många
punkter har en positiv inställning till
handelsproblemen. Det var endast på
två punkter jag hade avvikande mening.

Onsdagen den 8

Men jag vill upprepa att jag är överens
med regeringen om de flesta förslag som
framlagts både i regeringsdeklarationen
och av herr Lange i Geneve.

Jag förstår inte varför herr Lange
missuppfattade mig. Jag tycker inte att
han behövde ta i så oerhört som han
gjorde. Jag vill inte alls förvisa honom
till Geneve — om det nu är en förvisning
jämfört med Stockholm — men
jag tror att det hade varit en fördel,
om vi hade haft ett statsråd där under
hela konferensen. Jag tror också att det
hade varit en fördel, om även LO, TCO
och de politiska partierna hade kunnat
bli representerade i den delegation
som finns där. Jag vet att det har gjorts
utredningar och förts fram synpunkter
från näringslivets organisationer, men
det var inte det mitt anförande handlade
om.

Som jag nämnde har jag en kritisk
inställning beträffande två punkter. Det
gäller dels frågan om preferenser på
industrivaror från u-länderna, dels institutionerna.

Den första frågan har herr Lange berört.
Jag är mycket glad över den positiva
deklaration han gjorde beträffande
tullar och avgifter på vissa råvaror från
u-länder, t. ex. kakao. Han sade att vi
kan överväga att avskaffa dem unilateralt.
Det är ett framsteg, och jag hoppas
att denna inställning också skall
finnas när kammaren litet senare i dag
skall behandla motionsförslag som går
ut på att man unilateralt skall avskaffa
tullar och avgifter på vissa råvaror från
u-länder. Jag är också överens med herr
Lange om att vi bör använda vårt inflytande
för att locka andra stater, som
kanske har mycket högre tullar, att avskaffa
dem på dessa råvaror.

Så övergår jag till preferensfrågan.
Herr Lange anförde två huvudskäl som
båda gick ut på att preferenser på industrivaror
från u-länderna skulle avbryta
utvecklingen mot en friare handel. Det
är givet att man måste ta hänsyn till
denna invändning. Men jag tror inte

april l‘JO-1 fm. Nr 15 G5

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att den får vara avgörande. Jag tror att
man måste ställa hela frågan i belysning
av de krav som rests från många
u-länder och som gäller just denna fråga.
Jag liar några synpunkter härpå,
herr talman, som jag senare skall återkomma
till, eftersom min repliktid nu
är slut.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange tog upp eu
av de frågor som jag berörde i mitt föregående
inlägg, och jag skulle vara
tacksam om han närmare ville utveckla
den. Herr Lange sade med all rätt, att
det ingalunda bara var disparitetsproblemet
som vållade svårigheter under
GATT-förliandlingarna. Han nämnde
som exempel jordbruksfrågorna där man
inte alls kommit någon vart för att uppnå
en lösning. Han nämnde att den europeiska
gemenskapen inte är förhandlingsduglig
i jordbruksfrågorna, därför
att man inte nått fram till en egen gemensam
jordbrukspolitik. Det kan vara
riktigt. Å andra sidan är det väl sannolikt,
att man försöker skjuta fram
jordbruksfrågorna i GATT-förhandlingarna
så att en sådan samordning skall
bli möjlig.

Vad jag skulle vilja fråga är emellertid,
hur man inom EFTA-länderna ser
på jordbruksfrågorna. EFTA har över
huvud taget ingen gemensam jordbrukspolitik
och har inte heller strävat efter
att få det. Tvärtom har EFTA-länderna
en mycket olikartad jordbrukspolitik.
Men jag är inte övertygad om att det
i längden blir så mycket lättare för dessa
länder att nå fram till eu rimlig
lösning på det området än vad det blir
för den europeiska gemenskapen.

Vad statsrådet sade var intresseväckande
i den meningen, att det ger oss
anledning att ställa anspråk på att vi
får veta litet mera. Jag förstår att statsrådet
inte kan gå in på några detaljer,
men det vore intressant att få veta, om
man från svensk sida överväger vilken
ställning vi skall inta till frågan om

3—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

införande av jordbruksprodukterna i
GATT-uppgörelsen och om man från
svensk sida har förhoppningar om att
uppnå förståelse för svenska önskemål
och ståndpunkter i det hänseendet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även jag skulle vilja
återkomma till en fråga som jag berörde
i mitt första anförande, nämligen
frågan om EFTArs jordbrukspolitik. Om
EEC kommer att föra en mycket hård
politik mot oss alla — och danskarna
drabbas särskilt hårt — kan man då
skapa förutsättningar inom EFTA för
att länder som har stor import av livsmedel,
vilket Sverige inte har, beaktar
sina partners intressen? Jag begär inte
ett ingående svar nu, men jag tror att
den frågan återkommer.

Vidare vill jag säga att herr Lange
inte hade fått ett riktigt referat av vad
jag sade om ambassadör de Besche. Frågan
gällde det fall att EEC skulle driva
en protektionistisk, självtillräcklig
politik. Om man nu inför en sådan eventualitet
skulle börja diskutera samarbete
mellan EFTA, Nordamerika, Australien
och Nya Zeeland, eventuellt även Japan
och Latinamerika, skulle då en sådan
diskussion kunna tänkas utöva ett
gynnsamt inflytande på EEC:s villighet
att resonera? På denna fråga svarade
ambassadör de Besche: Nej, det tror
jag inte. Om detta var ett uttryck för
regeringens uppfattning —• i annat fall
har jag ingen anledning att diskutera
det — så var det enligt min mening
oklokt. Ett så snävt uttalande visar
föga intresse för den i och för sig intressanta
möjligheten, att man inom
Förenta staterna skulle börja intressera
sig för att utveckla ett ekonomiskt samarbete
mellan EFTA, Nordamerika och
andra stater. En sådan tankegång borde,
tycker jag, mötas med en viss välvilja, låt
vara att man på detta stadium inte officiellt
tar ställning.

Till sist vill jag säga, herr talman,
att jag inte har någon särskild anled -

ning att polemisera mot handelsministern.
Jag tycker att det grepp på de
stora handelspolitiska frågorna, sonn
redovisats i regeringsdeklarationen och
i herr Langes tal i Geneve, i stort sett
är klokt och realistiskt. Jag hoppas att
regeringen blir villig att gå vidare på
den inslagna vägen. Regeringen har ju
inte sagt att man inte kommer att föra
politiken ett steg vidare, utan möjlighet
härtill finns. Man kan därför med tillfredsställelse
konstatera, att såvitt jag
kan förstå en svensk politik av ungefär
denna typ torde kunna, om den drives
med erforderlig energi, utgöra en nyttig
insats i det viktiga internationella rekonstrutionsarbete
som förestår.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är helt ense med
herr Ohlin om det han senast framhöll.
Jag vill också understryka, att så ofta
tillfälle ges kommer vi från regeringens
sida att även i fortsättningen bereda
riksdagen tillfälle att diskutera dessa
problem, därest intresse härför finns.
Om någonting skulle kunna förebrås
mig är det väl att jag ibland, när tiden
varit knapp, envisats med att föra fram
frågor av detta slag till diskussion. Jag
har på det sättet snarare gjort mig förtjänt
av berättigad kritik än av uttryck
för uppskattning.

Jag vill bara säga till herr Hermansson,
att såvitt jag har mig bekant är det
inte en enda regeringsrepresentant som
kommer att vistas i Geneve hela den
tid som världshandelskonferensen beräknas
komma att pågå, trots att jag
gärna medger att Genéve-klimatet under
våren delvis är bättre än det vi njuter
av i Stockholm. Jag skall emellertid
också, om det kan lugna herr Hermansson,
tala om att jag själv räknar med att
kunna komma tillbaka till Geneve innan
världshandelskonferensen avslutas.

Vad beträffar preferensfrågan är
ingalunda alla underutvecklade länder
intresserade av en sådan ordning. Det

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

finns antydan därom, om också i försiktig
form, i den s. k. Prebisch-rapporten,
som herr Hermansson åberopade. Vidare
går uppfattningarna isär bland dem
som är intresserade av anordningar på
detta område om hur dessa anordningar
skall se ut. Vi står alltså här inte inför
något fullständigt enhälligt krav från
u-ländernas sida, att industriländerna
måste göra något på detta område. Jag
är glad över att kunna konstatera, att
u-länderna är mera realistiska i bedömningen
av vad som är till nytta för dem
än herr Hermansson och andra som ivrar
för ett mer eller mindre blankt underskrivande
av preferensarrangemang.

Herr Heckscher frågade mig, om jag
kunde säga något om vad EFTA-länderna
för sin del skulle kunna göra på jordbruksområdet
i en GATT-förhandling,
därest det visar sig att EEC blir färdig
eller inte blir färdig med sin jordbrukspolitik
och förhandlingar blir möjliga.
Jag tror det är en hel del. Vi har redan
i vårt EFTA-samarbete, låt vara att det
inte omfattar en strävan efter en gemensam
jordbrukspolitik, ändå haft så
mycket att göra med jordbruket, att det
kan bilda åtminstone utgångspunkter för
begränsade åtgärder i vidare sammanhang
än inom EFTA.

Vi har på vår lista, vilket jag vill minnas
regeringsdeklarationen i dag erinrar
om, flera varor på jordbruks- och
livsmedelsområdet än EEC har, som
följer våra tullavvecklingsregler i EFTA.
Sedan får vi se, om det inte finns möjlighet
för oss att medverka till att åtgärder
vidtas för en viss liberalisering
även på vidare geografisk basis än inom
EFTA. Det är emellertid en mycket svår
sak, och herr Heckscher begärde ju inte
heller att jag skulle ha en mera deciderad
uppfattning om vad vi kan göra,
innan vi vet vad de som krävt att jordbruket
skall vara med i GATT-förhandlingarna
konkret avser. Det har inte
USA gjort ännu, och därför är våra förberedelser
på detta område i EFTA relativt
begränsade ännu så länge. Där -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

emot är spörsmålet under förberedelse
och föremål för övervägande i statens
jordbruksnämnd, och i den mån konkreta
förslag skymtar kommer de att
där göras till föremål för ytterligare utredningar
och undersökningar.

Herr Ohlin frågar om det inte finns
någonting vi kan göra om EEC »sluter
sig» och det blir allt svårare för EFTAländerna
att få avsättning för sitt jordbruksöverskott
på EEC-marknaden. Ja,
vi kommer väl att undersöka de begränsade
möjligheter till alternativa avsättningar,
som kanske EFTA ändå kan erbjuda
i fortsättningen och som ännu inte
uttömts. Men givetvis kommer vi också
på olika sätt att stödja våra EFTA-partners
i deras försök att bevaka sina intressen.
Skulle det visa sig att EEC
blir så protektionistiskt — för att inte
bli missförstådd upprepar jag ännu en
gång att jag inte tror det — att man mer
eller mindre helt sluter sin egen marknad
för exempelvis Danmark, då får vi
överväga vad som inom GATT :s ram,
med ändring av GATT eller i övrigt kan
göras för att hjälpa de länder bland våra
EFTA-partners, vilkas intressen kommit
till skada.

Diskussionen om vad ambassadör de
Besche kan ha sagt eller icke, kanske
inte är så fruktbärande. Det är möjligt
att han uttryckt sig på det sätt som herr
Ohlin angivit — jag har i varje fall inte
hört det — men i så fall är jag övertygad
om att ambassadör de Besche avsåg
att tidpunkten för en sådan diskussion,
som enligt herr Ohlins mening skulle
kunna vara befruktande, ännu inte har
kommit. Ett sådant försök skulle knappast
bidra till att göra EEC mjukare och
mera förstående för behovet av att i
GATT-rundan ta upp en allvarlig diskussion
om handelns frigörelse.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lange ville framställa
mig såsom något slags särling när
det gäller frågan om preferenser för

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

u-landsvaror. Jag vill då erinra att t. ex.
Stockholms-Tidningen nyligen i en ledande
artikel skrivit på följande sätt:

»Det förefaller oss också obegripligt
att svenska regeringen kan säga nej till
preferensbehandling för u-landsvaror
med motiveringen att det inte skulle
nytta mycket till. En förmånsställning
för u-länderna kan rimligen inte vara
utan värde.

Fri konkurrens mellan länderna förutsätter
att de arbetar under någorlunda
lika villkor. Men begär man att u-länderna
utan vidare skall ställa upp i
denna tävlan, kan det tolkas som en
grov cynism. De starka utnyttjar sitt
övertag för att även i fortsättningen
hålla nere de svaga.»

Det handlar helt enkelt om olika teorier,
olika resultat av analysen av de
problem som föreligger. Utvecklingen
under 50-talet har ju inte medfört något
annat än ökad utarmning av de fattiga
länderna, medan de rika länderna blivit
rikare. Nu söker man finna nya former
för att på ett mera effektivt sätt stödja
de fattiga länderna i deras kamp. Det
är möjligt att krav på preferenser inte
har framställts av alla utvecklingsländer,
men man kan utan överdrift säga
att detta krav är starkt från många utvecklingsländers
sida.

Det är väl rimligt att vi fördomsfritt
diskuterar denna sak. Vad jag begärde
var att regeringen skulle ompröva sin
inställning, som av regeringsdeklarationen
att döma innebär ett rätt blankt avslag
på kravet om preferenser. Jag har
inte påyrkat att man utan vidare skulle
underskriva detta krav utan bara att
man ytterligare skulle överväga problemet.
Handelsministern lämnade här en
intressant belysning av frågan, men den
har inte övertygat mig om att man slutgiltigt
bör ta ställning på det sätt som
skett i regeringsdeklarationen, låt vara
att det där finns ett visst utrymme —
det är jag villig erkänna — för en ändrad
inställning.

Jag hoppas att regeringen skall ut -

nyttja detta utrymme. Jag tror inte att
vi kommer ifrån frågan om preferenser
till utvecklingsländerna. Vi måste i stället
ägna denna fråga ökad uppmärksamhet,
och enligt min mening bör denna
uppmärksamhet leda till en omprövning
av den hållning som för närvarande intas
från svensk sida.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara göra en
kort deklaration. Dess värre förekommer
det någon gång även i den tidning,
som jag läser varje dag och som jag
också prenumererar på, nämligen Stockholms-Tidningen,
att man i tryck återger
meningar och uppfattningar som
inte är genomtänkta. Jag beklagar i detta
sammanhang att Stockholms-Tidningen
råkat komma i samma kategori som
herr Hermansson.

Nu är ju inte preferenser alltid samma
sak, herr Hermansson. Jag skall inte
uppta kammarens tid med att ytterligare
utveckla olika aspekter på preferensfrågan,
men jag ber herr Hermansson
vid sina fortsatta studier observera,
att vad vissa afrikanska stater, tidigare
franska besittningar, önskar i form av
preferenser innebär i själva verket en
särbehandling, som uttryckligen skall
begränsas till dessa stater och som förlorar
sitt värde därest den utsträckes till
andra länder.

Det finns, herr Hermansson, mycket
i den här frågan som man bör tänka på
innan man ställer sig kritisk till den
tveksamhet, som regeringen enligt dagens
deklaration på denna punkt givit
uttryck åt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I detta skede av debatten
skall jag inskränka mig till två ting
som inte har mera utförligt behandlats
tidigare.

Den första saken gäller den information
som riksdagens ledamöter erhåller
i utrikespolitiska frågor. När utrikesmi -

Onsdagen den 8 upril 1904 fm.

Nr 15

nister Nilsson tillträdde sin post fann
lian det angeläget att både inom och
utom riksdagen understryka betydelsen
av ett ordentligt informationsmaterial i
dessa frågor till ledning för den offentliga
diskussionen. Vilket material har
då förelegat inför dagens utrikespolitiska
debatt? Jo, först och främst har
vi erhållit regeringsdeklarationen, som
är ett mycket intressant aktstycke. Först
i går utdelades i en provisorisk upplaga
till riksdagens ledamöter rapporten beträffande
FN, och för en och en kvarts
timme sedan kom på ledamöternas bord
publikationen »Utrikesfrågor», som är
daterad i januari månad innevarande år.
Den publikation om Europarådets verksamhet,
som omnämndes i förordet till
»Utrikesfrågor», har över huvud taget
inte utgivits under de senaste åren.

Något, som det hade varit av stort
intresse för riksdagens ledamöter att
ha tillgång till, är det anförande som
handelsministern höll den 26 mars vid
världshandelskonferensen i Geneve. Det
har varit mycket omtalat här och har
åberopats gång på gång, men kammarens
ledamöter har inte tillgång till det.
Givetvis finns helt naturligt en hel del
av det återgivet i regeringsdeklarationen,
men det borde vara en ganska
självklar sak att anföranden av detta
slag i internationella sammanhang skall
finnas tillgängliga för samtliga riksdagsledamöter.
Framför allt som handelsministern
var mycket angelägen att påpeka
att detta anförande den 26 mars
ingalunda improviserades nere i Geneve,
utan hade förberetts månader i
förväg, hade det kunnat vara möjligt att
till denna debatt ställa det till förfogande.

När jag nu önskar att riksdagens
ledamöter skall få en mera utförlig information
tänker jag inte i första hand
på handelsministerns anföranden, hur
värdefulla de än är. Jag tror att vad
vi framför allt behöver är dokument
som har betydelse för bedömningen av
de utrikespolitiska frågorna. Jag vet

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att det inte brister i intresse för saken
inom utrikesdepartementet. Vi som i
den ena eller andra funktionen har internationella
uppdrag har erfarit den
stora beredvillighet som man från utrikesförvaltningens
sida visar oss och
hur angelägen man iir att ge oss de upplysningar
vi begär. Vad som här krävs
är tydligen större personella och ekonomiska
resurser för utrikesförvaltningen,
så att den på ett bättre sätt
kan informera riksdagen.

Det finns en internationell organisation
som i alldeles särskilt hög grad
gör sitt arbete utan att den svenska
riksdagen får någon insyn i det, och
det är OECD. I dagens ganska långa
regeringsdeklaration finns såvitt jag
kunnat se inte ett enda ord om denna
viktiga internationella organisation. Om
man t. ex. går igenom riksdagsregistret

— som jag gör då och då — för att se
i vad mån man i riksdagstrycket finner
någon redovisning för OECD:s verksamhet,
ser man att organisationen
förra året omnämndes tre gånger. Forsta
gången var när det utan egentlig
motivering begärdes ett anslag för kostnaden
för det svenska deltagandet i
OECD, den andra var när en framställning
om att Sverige skulle ansluta sig
till DAC-kommittén inom OECD avslogs

— alltså kommittén för utvecklingshjälp
— och den tredje var i samband
med en interpellation som krävde ökad
svensk aktivitet inom OECD och ett
bättre planerande av de svenska insatserna
där.

Jag skulle vilja fråga handelsminister
Lange eller utrikesminister Nilsson:
Skulle det inte kunna vara möjligt att
den svenska riksdagen årligen finge en
rapport över OECD:s verksamhet? På
samma sätt som vi får en proposition
som berör Europarådets arbete och en
rapport över FN:s verksamhet skulle
det faktiskt enligt min uppfattning vara
utomordentligt motiverat att få en samlad
redogörelse för OECD:s verksamhet.
Som jag nämnde tidigare har riks -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

dagens ledamöter nu mycket begränsad
möjlighet att få reda på vad som händer
där. Jag vet att handelsministern
är positivt inställd till tanken på att
OECD skall ha ett parlamentariskt organ
vid sin sida, men innan detta kan komma
till stånd är det i alla fall mycket
angeläget att den svenska riksdagen får
möjlighet att följa arbetet inom organisationen.
Jag kanske i detta sammanhang
också får uttrycka den förhoppningen,
att Sverige snart verkligen skall
kunna gå in i kommittén för utvecklingshjälp.
Jag tycker att vi har dröjt
alltför länge.

Herr talman! Det andra jag vill ställa
fram är egentligen ett utropstecken.
Det är inte på något sätt fråga om en
nyhet för regeringen eller för de riksdagsledamöter
som sysslar mycket med
frågor om utvecklingsländerna, men
det är något som jag tror att vi i alla
fall gång på gång behöver erinra oss.
Den nu pågående världshandelskonferensen
påminner oss om en sanning
som har inpräntats i oss av några föregående
talare, nämligen att klyftan
mellan de fattiga och de rika länderna
ökar.

I regeringsdeklarationen i dag nämner
man en siffra: man meddelar att utvecklingsländernas
andel av den totala
exporten i världen mellan åren 1950
och 1960 har sjunkit från 30 procent till
20 procent.

I annat sammanhang har det gjorts
en prognos över hur betalningsbalansen
skall se ut för utvecklingsländerna om
tio år. Resultatet har blivit, att även
om dessa länder tillförs nytt kapital i
samma utsträckning som hittills kommer
underskottet i deras betalningsbalans
att ha fördubblats om tio år.
Utvecklingen går alltså åt fullständigt
fel håll.

Om man ser på hur Sveriges kommersiella
förbindelser med utvecklingsländerna
tett sig under tioårsperioden
1953—1962, beträffande vilken undersökningar
har gjorts, finner man att

vår import från utvecklingsländerna
har ökat med 17 procent, och man tycker
kanske att detta inte låter så illa,
tills man får reda på att vår import från
alla länder har ökat med nära 100 procent.
Totalimporten har alltså stigit
med 100 procent under det att importen
från utvecklingsländerna bara har
ökat med 17 procent. Och utvecklingsländernas
andel i den svenska importen
har sjunkit från 19 procent år 1953 till
11 procent år 1962. Även utvecklingsländernas
andel av vår totala export
har under samma period sjunkit, från
14 till 11 procent.

Jag har velat säga detta för att betona
att det inte räcker att bara lunka på i
samma takt som nu. Det räcker inte heller
med några enstaka punktinsatser,
hur nödvändiga de än i och för sig kan
vara. Vi måste ha klart för oss, att vad
som krävs är ett radikalt grepp på hela
frågan om vårt förhållande till utvecklingsländerna,
om inte det hela skall
sluta i ett fullständigt misslyckande.
Jag har sagt tidigare och jag vill gärna
upprepa, att det måste bli slut på den
enkelriktade trafiken från industriländerna
till utvecklingsländerna av typisk
välgörenhetskaraktär. Det enda som är
möjligt i framtiden är ett verkligt samarbete,
som måste läggas upp efter
andra linjer än hittills.

Jag skall bara ta upp en enda av de
saker som nämns i regeringsdeklarationen,
nämligen kompensativ finansiering
för utvecklingsländerna, därför att
jag tror att man på den vägen kan nå
något resultat.

Det har ju arbetats inom FN:s organ
för att man skall få till stånd något
slags »socialförsäkring» mot bortfall av
exportintäkter, som beror på de sjunkande
råvarupriserna, och Sverige har
här gjort en insats. Utrikesrådet Göran
Ryding var ordförande i en expertgrupp,
som arbetade med denna fråga.

I rapporten anfördes givetvis både de
fördelar och de nackdelar som skulle
vara förbundna med ett sådant system.

Nr 15

Onsdagen den N april 1904 fm.

Hela projektet är för närvarande lagt på
is — såvida man inte kan säga att det
är lagt i en byrålåda — på grund av
bl. a. starkt motstånd från industriländernas
sida. Men om nu denna stora
»socialförsäkring» mot fallande råvarupriser
inte går att genomföra i den
form som man hade tänkt sig ursprungligen
— det gällde ju en automatisk
kompensation till utvecklingsländerna
för bortfallna exportintäkter — tror jag
det är nödvändigt att vidta någon form
av om inte fullständig automatik så i
varje fall halvautomatik för att lösa
problemet på denna punkt. Det framgår
ju också av regeringsdeklarationen att
man inte är obenägen att gå vidare på
den vägen.

Herr talman! Det har sagts att vi
måste fortsätta frigörandet av handeln
mellan industriländerna. Vi skulle inte
bevilja utvecklingsländerna preferenser,
som skulle kunna verka störande på
utvecklingen i riktning mot friare handel.
Man har sagt, att om vi får friare
handel mellan industriländerna, kan vi
stärka vår ekonomi och få större möjligheter
att utvidga vårt ekonomiska
samarbete med utvecklingsländerna.
Den fråga vi har att ställa oss i denna
debatt, herr talman, är bara: utnyttjar
vi denna möjlighet? Har vi förstått det
ansvar vi har gentemot utvecklingsländerna
och är vi beredda att i det perspektiv,
som siffrorna över utvecklingen
visar, försöka få ett samlat grepp
för att kunna lösa frågan om våra förhållanden
till utvecklingsländerna?

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Den mur som finns uppförd
tvärsigenom Berlin kallas vanligen
Ulbricht-muren. Det är vid den muren
som man skjuter flyktingar. Benämningen
är inte fullt korrekt. Muren skulle
egentligen heta Chrustjov-muren. Vid
ett samtal mellan Chrustjov och den
västtyske ambassadören i Moskva avbröt
Chrustjov ambassadören med orden:
»Det är jag personligen som har

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gett order om att den muren skall byggas.
»

Det är, herr talman, den byggherren
som nu skall komma på besök till oss.
Nu skall den sovjetiska propagandan i
fullaste mått släppas lös över vårt land.
Ilögstiimda tal skall hållas och skålar
skall måhända drickas för folkens frihet
och självbestämmanderätt. Men
märk väl, inte frihet och självbestämmanderätt
för alla folk. Undantag gäller
för dem som bor i Estland, Lettland,
Litauen, Polen, Ungern, Tjeckoslovakien,
Rumänien och Bulgarien och dessutom
för de miljontals tyskar, vilka
hamnat på östra sidan om muren och
det taggtrådsstängsel, som finns uppsatt
tvärsigenom Tyskland. Alla dessa folk
har berövats sina rättigheter. FN :s deklaration
om de mänskliga rättigheterna
har lika litet som Europadeklarationen
i ämnet någon som helst giltighet eller
tillämpning för dem.

Nu skall Chrustjov emellertid komma
hit. Ansvaret för detta besök vilar på regeringen
till hundra procent. Vi andra
får foga oss i det, och vi skall i lojalitetens
namn tiga still. Vi skall inte demonstrera,
och vi skall inte bära oss illa åt.
Herr Hermansson kan vara fullständigt
lugn. Vi skall bemöta den höge gästen
med fullkomligt kinesisk artighet. Men
vi kan inte låta bli att varna. Vad är det
som förmår alla ryssars självhärskare
att ägna så betydande tid åt de små
nordiska folken? Inte är det väl för att
studera jordbruk och boskapsskötsel
som den ryske konseljpresidenten kommer
hit?

Nej, säkert inte. Han har utan minsta
tvivel klart definierade politiska mål
för sin resa. Tre av dessa mål ligger i
så öppen dag, att man redan nu vågar
tala om dem utan att ha några förhandsinformationer.
Det första är att bereda
mark för den gamla ryska drömmen,
nedärvd från Peter den stores tid, om
Östersjön som ett s. k. fredens hav, ett
hav dit varken i freds- eller i krigstid
främmande fartyg skulle få tillträde

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

utan tillstånd av strandägaren, enkannerligen
då Sovjetunionen. Östersjön
skulle därmed bli en rysk flottbas, varifrån
man vid lämpligt tillfälle skulle
kunna göra räder med ubåtar framför
allt ute i Nordsjön och Atlanten. För
det ändamålet vill man förfoga över låset
till Östersjön, nämligen Öresund och
Bälten.

Detta är alltså det första syftet. Det
andra är att ge eftertryck åt strävandena
att göra Norden till en permanent
atomfri zon, men atomfri endast i den
meningen, att alla de nordiska länderna
skulle förbinda sig att varken mottaga
eller själva tillverka atomvapen, medan
Sovjet — den ende grannen som har
atomvapensmonopol inom området med
landgränser — skulle bibehålla sitt
raket- och atombombsbaser omedelbart
intill gränserna mot Norden.

Det tredje syftet är att söka åstadkomma
ett ryskt deltagande i utbyggandet
av kommunikationsleder på
Nordkalotten, förmodligen i riktning
mot de isfria nordnorska hamnarna.

Det råder i vårt land inga meningsskiljaktigheter
om att alla dessa tre
syften, om de realiseras, skulle betyda
i hög grad ökade risker för vårt folk.
All säkerhet är relativ i denna världen.
Det är ett misstag att tro, att vi befinner
oss i en lugnare vrå av världen än
andra. Det är så lätt och så bekvämt att
hänge sig åt önsketänkande, att inbilla
sig att avspänningens tid är kommen
och att ingenting skall kunna inträffa.

Sveriges trygghet är helt beroende
på tre ting. Den första är vår egen kraft
och vilja att bygga och vidmakthålla
ett starkt försvar, både militärt och civilt.

Den andra förutsättningen, som vi
själva kan göra mycket mindre åt, är att
de krafter som strävar efter att bygga
upp ett enat Europa lyckas med sin
uppgift.

Den tredje förutsättningen är att den
atlantiska gemenskapen inte blir bruten
utan förblir en levande realitet. Att er -

känna denna sistnämnda förutsättning
betyder på intet sätt att vi skulle vara
på väg att avvika från den alliansfria
linje, som vi hela tiden har varit överens
om.

Sverige har sin alldeles speciella ställning
och gör sin egen insats när det
gäller säkerheten i Norden. Ett enat Europa
måste vara både en politisk och en
ekonomisk skapelse. Det skulle, om det
kommer till stånd, få en potential som
är väl jämförlig med Sovjetunionens
och Förenta staternas. Att England har
sin givna plats i ett sådant Europa behöver
knappast sägas.

Ett enat Europa kan emellertid inte
komma till stånd och existera utan ett
förtroendefullt och vänskapligt samarbete
mellan Frankrike och Tyskland.

Men Europas trygghet står och faller
med samarbetet över Atlanten. Vi behöver
bara erinra oss, att den helt dominerande
delen av västmakternas
atomvapen disponeras av Amerikas
förenta stater. Det ligger i hela Europas
intresse att Frankrike och USA under
inga förhållanden glider isär. För Västtyskland
är det stora problemet att uppehålla
vänskapen både med Frankrike
och med Förenta staterna. Ett framtvingat
val mellan de båda länderna
skulle ur västtysk synpunkt vara ödesdigert.

Den ryska ockupationen av Östtyskland
ännu 19 år efter krigets slut är ett
onaturligt och orimligt förhållande, som
utgör en allvarlig potentiell risk för freden
inom vår världsdel. Det tyska problemet
måste lösas, och det måste lösas
nu i en atmosfär där det vore otänkbart
att tillgripa våld. Jag är glad över att
både statsministern och utrikesministern
vid sina besök i Tyskland så klart
har givit till känna, att varken den
svenska regeringen eller det svenska
folket någonsin har uppgivit hoppet
om en återförening av Tyskland.

Sverige är ett litet land, och vår röst
i den stora konserten är naturligtvis
svag. Vår alliansfrihet ger oss under -

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

stundom möjligheten att göra internationella
insatser. Vår sista uppgift att söka
hålla fred mellan två Nato-länder
är svårare än någon av de fredsuppgifter
vi tidigare har blivit anförtrodda
och innebär säkerligen stora risker för
de frivilliga som deltar och därmed visar
både mod och offervilja. Trots dessa
risker har vi varit överens om aktionens
nödvändighet. Visst skall vi försöka
få andra länder att vara med om
att betala sin del av kostnaderna, men
kostnadsfrågan är på intet sätt av dominerande
betydelse när det gäller en
så utomordentligt viktig fredsbevarande
åtgärd.

Det är riktigt att vi med kraft fortsätter
vårt arbete i de internationella
organen, i Förenta Nationerna, i nedrustningskonferensen,
i Europarådet
och i alla andra internationella sammanhang
för att utjämna och försona
och för att stärka de fredsbevarande
krafterna. Men detta fredsarbete, som
måste bedrivas på mycket lång sikt och
med stort tålamod, får inte komma oss
att försumma att se om vårt eget hus
och att vid varje tillfälle slå vakt om
vår egen säkerhet.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Bara några synpunkter
på ett par av de problem som aktualiserats
i dagens utrikesdebatt.

Trots enstaka uppflammanden av de
gamla motsättningarna torde det utan
tvivel föreligga en världssituation som
präglas av mindre spänningar mellan
de traditionella motpolerna i världspolitiken,
USA och Sovjetunionen, än någonsin
under efterkrigstiden. Det är inte
uteslutet att vi omedvetet upplever
en historiskt betydelsefull förskjutning
i de internationella relationerna emot
nya blockbildningar — där den ideologiska
konflikten mellan Sovjet och Kina
är av största betydelse. Ett närmande
mellan Sovjetunionen och Förenta staterna
kan visa sig vara en nödvändig
förutsättning för att hejda en kinesisk
3*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

Utrikes- och handelspolitisk debatt

expansion som, om de kinesiska ledarnas
deklarationer skall tas på fullt allvar,
kan utgöra ett allvarligt hot mot
världsfreden.

I detta läge synes det angelägnare än
någonsin att Folkrepubliken Kina vinner
medlemskap i FN. Den svenska regeringens
instiillning i den frågan har
sedan länge varit fullt klar. Ett kinesiskt
medlemskap i FN måste vara en
väsentlig förutsättning för uppnående
av de rimliga förbindelser mellan öst
och väst utan vilka vi knappast kan
våga hoppas på fred i framtiden. Trots
ihärdigt amerikanskt motstånd mot en
vettig lösning av problemet tycks det
franska erkännandet av den kinesiska
folkrepubliken kunna innebära ett steg
mot frågans lösning. Det finns sålunda
all anledning att uttala tillfredsställelse
över det franska ställningstagandet.
Kanske kan Sveriges regering i kontakter
med andra stater genom föreställningar
bidraga till att föra frågan än
närmare en lösning.

I den ideologiska debatten mellan
Moskva och Peking framstår den sovjetryske
regeringschefens upprepade
anslutning till den fredliga samexistensens
ideologi som den enda rimliga
lösningen av de stora frågorna i vår
tid. Inom ramen för varje stats eget
ekonomiska system måste alla folk försöka
förstå de andras problem och inställning,
sträva att uppnå respekt för
sina egna förhållanden och försöka för
egen del respektera folk med andra system
och ideal. Inom det ömsesidiga
förståendets ram bör det kunna bli möjligt
att utveckla de merkantila och kulturella
kontakterna till gagn för världsfreden
och till gagn för folkens andliga
och materiella standard. Det kommer
kanske att ta lång tid innan drömmen
om fredlig samexistens har realiserats,
men mänskligheten har måhända större
skäl att hoppas i dag än på mycket
länge.

I syfte att medverka till den ömsesidiga
förståelsen deltar svenska politiker
15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i det besöksutbyte som förekommer på
regeringschefs- och utrikesministernivå,
och som ett led i detta utbyte får också
de främmande statsbesöken i Sverige
betraktas. Jag vill gärna uttala förhoppningen
att den sovjetryske regeringschefens
sverigebesök skall bidra
till den förståelse mellan vårt folk och
grannen på andra sidan Östersjön som
är så viktig av många skäl.

Trots att jag självfallet tar avstånd
från det politiska system som utvecklats
i Sovjetunionen och östra Europa
vill jag gärna uttala önskemålet om utvecklade
kulturella och ekonomiska
kontakter mellan Sovjetunionen och
vårt land. Det finns också anledning att
med glädje notera den ökning av anslagen
till kulturellt utbyte med utlandet
— främst Östeuropa — som föreslås
i årets statsverksproposition. Jag vill
gärna upprepa det önskemål jag för ett
par veckor sedan framförde i kammaren,
att Sveriges Radios utsändningar
på främmande språk skall utsträckas
till det slaviska språkområdet — det är
främst ryska språket jag har i åtanke.

Trots att önskemålen om ökat utbyte
av skilda slag mellan vårt land och det
kommunistiska blocket sålunda är starka
finner jag det angeläget understryka,
att vi i Sverige naturligtvis aldrig kan
acceptera de politiska ideal som format
samhällsliv och politik i dessa länder.
Enligt vårt sätt att se kan endast
den demokratiska ideologien utgöra en
hållbar och rimlig grund för samhällslivet.

Vårt deltagande i FN:s Cypernstyrka
aktualiserar indirekt också frågan om
FN:s engagemang i Främre orienten. Det
måste anses helt otillfredsställande att
det inte efter snart åtta år varit möjligt
att uppnå någon förbättring i de relationer
mellan Israel och arabvärlden,
som tvingar FN att år efter år till stora
kostnader hålla trupper i området. Jag
tror att en lösning av det jordanska
flyktingproblemet måste utgöra första
steget på vägen mot en lösning av frå -

gorna i stort. Självfallet får FN icke
ge avkall på de principer, som en gång
låg till grund för upprättandet av republiken
Israel, men nya sonderingar och
initiativ för att få slut på de akuta motsättningarna
måste komma till stånd.
Jag vill i likhet med föregående år rikta
en vädjan till regeringen att söka finna
en uppslagsända och på något sätt medverka
till förnyade försök till lösning
av problemet.

Att de arabiska flyktingarna från Israel
år efter år skall vistas i dåligt organiserade
läger vid det gamla hemlandets
gränser innebär naturligtvis allvarliga
risker, och så länge detta tillstånd
råder torde det icke vara möjligt
att avveckla FN:s militära engagemang
där. Men det förefaller ändå som om det
skulle kunna finnas vissa både logiska
och politiska möjligheter att ersätta
de militära insatserna med civila och
humanitära och sålunda undanröja väsentliga
orsaker till de politiska spänningar,
som i så hög grad hotar freden
i Främre orienten.

I sydafrikafrågan kan noteras ett stort
intresse ute i vårt folk — främst bland
ungdomen — för åtgärder av skilda slag
mot den sydafrikanska staten i syfte
att söka förhindra apartheidpolitikens
fullföljande. Jag delar regeringsdeklarationens
uppfattning att ingenting kan
göras förrän FN:s organ fått tillfälle
att studera och ta ställning till den rapport,
som den speciella sydafrikakommittén
i maj kommer att leverera. Jag
hoppas att det genom FN skall bli möjligt
att komma fram till effektivt verkande
åtgärder.

Det som nu håller på att hända i södra
Afrika framstår som en av vår tids
allvarligaste och mest förnedrande situationer.
Trots den vanmakt vi som ett
litet folk måste känna inför det som
händer, är det ändå ett gott hälsotecken
när svensk ungdomsopinion så starkt
reagerar mot händelserna. De engagerade
organisationerna skall ha klart för
sig att en bred opinion i riksdagen delar

Onsdagen den 8 april 19G4 fm.

Nr 15

deras inställning. Skälen till att vi inte
gör mera är att vi saknar möjligheter til!
verkligt realistiska och betydelsefulla
insatser. Om något skall kunna göras
måste det ske i stor internationell skala
— allra bäst vore det om FN kunde
hitta vägar längs vilka en lösning kunde
finnas.

I dagarna har ett makabert 25-årsjubileum
firats. Den spanska diktaturen
har paraderat till åminnelse av inbördeskrigets
slut. Längs paradens väg grupperar
sig de tysta svältande miljonerna
av grottbostädernas och fattigslummens
folk. Situationen i Spanien är ett skakande
monument över diktaturens vanmakt
i all dess makt. Herr talman! Sydafrika
och Spanien står som talande
exempel på hur vid sidan av de stora
världsomspännande frågorna mycket
ännu är olöst, som till sin omfattning
är mindre men kanske ändå är lika tragiskt.

Här kommer de portugisiska kolonierna
in i bilden. Den pyreneiska halvöns
diktaturer är i många avseenden
djupt komprometterade. Jag saknar förutsättningar
att bedöma, huruvida det
är möjligt att inom EFTA ta upp resonemang
med den portugisiska statsledningen
om förhållandena i Angola och
Mozambique. Nog tycker man ibland
att det ganska dåligt rimmar med vårt
folks inställning till de färgade folkens
frihet, att vi utan att tveka utvecklar
handelssamarbetet med Portugal. På
denna punkt liksom så ofta annars får
idealen ge vika för de realpolitiska bedömningarna.
Det är bara, herr talman,
att hoppas att det någon gång även i
internationella sammanhang skall bli utrymme
för idealen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det har faktiskt inträffat
något nytt i denna utrikespolitiska
debatt, nämligen att ledarna för de tre
borgerliga partierna har gjort den upptäckten
att de tidigare beskrivningarna
av Sovjetunionens förment krigiska av -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sikter måste revideras. Detta är kanske
eu återklang av den brittiske premiärministerns
förklaring häromdagen, att
det inte finns anledning att förutsiitta
att det blir något krig SovjetunionenVästmakterna.

Det var bara eu enda röst som bröt
denna nya harmoni, nämligen herr Cassel.
Han avslöjade för oss att Chrustjov
ville ha fred i Östersjön och att han ville
ha ett kärnvapenfritt Norden; dessutom
ville Chrustjov fara till Norge för att
undersöka de isfria hamnarna i juni
månad. Allt detta framstod för herr
Cassel som alarmerande och oroande.
Det var som en återklang från den
propaganda som fördes under diskussionerna
om F-båten.

Detta var också fallet med det program
herr Cassel skisserade för den
svenska utrikespolitiken. Vi skulle verka
för att skapa en stark militärmakt och
sträva efter ett slags västeuropeisk enhet.
I denna skulle ingå både Nato, axeln
Bonn—Paris och de amerikanska atomvapnen,
och dessutom skulle naturligtvis
Östtyskland anslutas till Bonnregimen.
Detta är ett mörkt och äventyrligt
program, som avslöjar åtminstone något
av tankarna hos en del av den svenska
högern, sådan den är företrädd i den
svenska riksdagen.

Jag vill bara säga några ytterligare
ord i frågan om Östersjön som ett fredens
hav. Denna paroll förutsätter för
sitt genomförande en överenskommelse
mellan samtliga regeringar i de länder,
som äger stränder vid Östersjön, om att
man inte skall föra krig i Östersjön.
Detta tycker jag borde, i stället för att
skapa skräckbilder, frammana mycket
angenäma känslor, eftersom Sverige väl
ändå inte tillhör de länder som har något
att vinna på att det bleve krig i
Östersjön — snarare skulle vi förlora
därpå.

Ett annat tema, som förts på tal i
överraskande stor utsträckning, är
världsrevolutionen. Jag förstod inte riktigt
om herr Ohlin menade att världsre -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

volutionen går så sakta att man nu kan
bagatellisera den. Men 1944 behärskade
de gamla kapitalistiska industriländerna
11/12 av jordens befolkning. Säger
man att de i dag behärskar 1/4 av jordens
befolkning är väl beräkningen ganska
generöst gjord.

Alltså: Världsrevolutionen har verkligen
inte gått och lagt sig, om jag får
uttrycka mig så, utan den pågår för
fullt. Ingenting talar för att den inte
ska fortsätta.

Men kanske herr Ohlin väsentligen
menade att världsrevolutionen dock inte
hade förändrat förhållandena i de
gamla kapitalistiska industriländerna.
Här försiggår dock också förberedelser
för en omvälvande förändring.

1 vårt land är ju näringslivet hela
nationens liv — hela landet är beroende
av näringslivet. Näringslivet har blivit
samhälleligt i den mest utpräglade mening.
Men fortfarande ägs näringslivet
av privata — femton familjer har den
dominerande andelen i detta näringsliv,
medan en överväldigande del av svenska
folket inte äger någonting alls därav.

Det vore att underskatta känslan för
rättvisa och rättfärdighet och mänsklig
anständighet om man utginge från att
svenska folket i alla tider skulle finna
sig i något så vanhedrande, något för
medborgarnas människovärde så kränkande.
Vi är för vår del mycket optimistiska
och tror att det svenska folket
inte kommer att finna sig i denna ordning.
Det kommer att även här förverkliga
revolutionen.

För herr Ohlin innebär visst revolution
barrikader, skyttegravar, kanoner
och bajonetter. Men revolutionen väljer
många former. För vår del ser vi frågan
om en svensk revolution som en fråga
om beslut i de former, som utformats på
lagstiftningens väg här i landet, och som
en revolution vilken steg för steg kommer
att ändra egendomsförhållandena i
vårt land.

Utrikesministern menade att världsrevolutionen
inte vore den rätta meto -

den. Han nämnde bl. a. ATP som ett recept
mot revolutionen och mot kommunismen.
En del kan ju tycka att man
bär sig dumt åt i gamla kolonialländer
liksom i de andra länder där man brutit
med kapitalismen och försöker bygga
upp en socialistisk ordning. Men det
betyder så litet vad vi tycker, ty det
sker i alla fall, vare sig det nu sker i
den ena eller andra formen. Det är
egentligen ganska meningslöst att sätta
sig som domare över de tre fjärdedelar
av mänskligheten som slagit in på revolutionens
väg.

Jag noterade som en tredje viktig
sak i denna utrikesdebatt de dialoger
som förts kring kärnvapenfrågan.

Högern har öppet propagerat för
svenska kärnvapen och försökt ge dem
en fredsbevarande betydelse. Högern
bär från sina utgångspunkter vunnit en
framgång i denna debatt när utrikesministern
här sagt, att vi i dag inte skall
ha kärnvapen men att vi kan få en situation
där denna fråga blir aktuell för
Sveriges vidkommande. När han som
motivering härför anfört att vi behöver
ha någonting för att kunna öva påtryckning
på stormakterna, vill jag säga inte
bara att tanken på kärnvapen är farlig.
Också den tanken är alldeles verklighetsfrämmande
att Sverige skulle kunna öva
en verklig påtryckning på världsmakterna
om vi förfogade över en, två eller ett
tiotal Hiroshimabomber i en tid när
det skapats bomber som har 5 000 gånger
större effekt.

Även folkpartiet har gett ett positivt
stöd åt kärnvapnen. Herr Ohlin försvarar
ganska öppet västmakternas motstånd
mot ett kärnvapenförbud med
att ett sådant skulle gynna deras motståndare.

Jag noterar också att han vill koppla
in regeringen på den amerikanska kontrollinjen
när det gäller frågan om avrustningen
och kärnvapenförbud. Frågan
gäller inte kontroll eller inte kontroll,
utan den gäller kontroll av rustningarna
eller kontroll av avrustningen.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

1 det fallet har utrikesministern gett ett
riktigt referat av de skiljaktiga meningar
som råder. Om kontrollfrågan sköts i
förgrunden utan att det funnes något
reellt beslut om begränsning av rustningarna
och om kärnvapenförbud, så
skulle det icke främja en nedrustning
utan leda till eu skärpt kapprustning.
Förutsättningen för att en kontroll skall
kunna sättas in måste alltså vara verkliga
beslut om att reducera rustningarna
och att inskränka antalet kärnvapen
ända fram till det fullständiga förbudet.
Jag säger inte detta som en polemik mot
regeringens ståndpunkt, utan för att
konstatera innebörden av den ståndpunkt
som folkpartiet i dag företrätt.

Både herr Ohlin och herr Cassel vill
ändra maktbalansen i Europa och åstadkomma
nya regimer för samtliga länder
öster om Elbe. Vad man än kan säga om
en sådan linje och vilka argument som
än kan anföras för den, kan den dock
inte sägas befordra fredssträvandena.
Den har heller ingenting med verkligheten
att göra. Bara tron att dessa folk
— polacker, tjecker, rumäner, bulgarer,
östtyskar och ungrare, som tidigare
hade fascistiska styren — skulle vara
så angelägna om att införa de tidigare
regimerna i dessa länder eller kanske
något uppfriserade regimer, verkar för
mig fullkomligt befängd.

Får jag också säga några ord om allt
det vackra som sagts om nödvändigheten
av att befordra luftens frihet. Jag
tänker då både på herr Ohlins och
andra talares kommentarer till utrikesministerns
uttalande, som jag inte alls
vill polemisera emot. Hur skulle det
vara om vi började själva och t. ex.
gåve islänningarna de landningsrättigheter
som vi begär för SAS i andra länder?
Och hur skulle det vara om vi klarade
upp en sådan sak som vi kunde
läsa om för någon tid sedan, då ett nytt
företag uppträdde som konkurrent på
inlandslinjerna och förvägrades rätten
att ens starta på våra flygfält i Stockholm?
När vi går in för att lösa denna

Utrikes- och handelspolitisk debatt

viktiga fråga tror jag att vi själva bör
sträva efter att vara ett gott föredöme,
ty då skulle vi få betydligt bättre positioner
när vi i internationella sammanhang
skall förhandla om luftens frihet.

Herr talman! Vi är ju som redan framhållits
ense med regeringen om dess utrikespolitik
när det gäller målsättningarna.
Det har vi många gånger understrukit
och det är alltså ingen nyhet.
Jag kan också säga att när det är
fråga om detalj diskussioner så gäller det
mindre principerna är den taktiska
frågeställningen. Det kan också gälla
vissa värderingar. Jag tycker att dagens
regeringsdeklaration ger intryck av
optimism och framtidstro när det gäller
möjligheten att befordra fredssträvandena,
och detta vill jag med glädje inregistrera.

Men samtidigt finns det i deklarationen
en tendens att underskatta problemen.
Detta gäller inte minst regeringens
iver att för sina syften likrikta de nordiska
staternas utrikespolitik. Det är
enligt min mening en inte helt riskfri
metod, som kan dölja farorna för de
nordiska folken. Den största faran därvid
är att Danmark och Norge överlämnat
bestämmandet i den allra viktigaste
frågan — frågan om krig eller fred —
till en organisation där deras möjligheter
att påverka avgörandena är ganska
ringa. Det är som jag ser det Nordens
största och farligaste problem. Även
om jag förstår regeringens försiktighet
på den punkten, är det inte uteslutet
att den framtida historieskrivningen
kan ge synnerligen negativa omdömen
om detta av opportunitetsskäl dikterade
handlingssätt.

Ännu för två år sedan präglades den
utrikespolitiska debatten av de borgerliga
partiernas längtan till EEC. De
fördelar som man utmålade för Sverige
om vi anslöte oss till EEC har väl ingen
förgätit. De faror, som sades hota vårt
land och hela dess ekonomi om Sverige
skulle stå utanför EEC, har vi väl också
i färskt minne. Men det var ju bara

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

billig och förljugen propaganda. Den
nuvarande högkonjunkturen och den
starka exportökningen har uttryckligen
desavouerat både skräckmålningarna
och önsketänkandet. Sverige behöver
inte EEC; Sverige har ingen anledning
att begå nationellt självmord. EEC:s
inre svårigheter visar väl att det åtminstone
på kort sikt öven ekonomiskt
var Sveriges lycka att de som ville göra
Sverige till EEC-medlem misslyckades.

Under dessa förhållanden borde man
slippa alla krokodiltårar över det förlorade
s. k. europeiska handelsblocket.
Det var ju inte anhängarna av EEC som
fick rätt, utan motståndarna, och vi
känner oss glada över att vi hela tiden
som det enda svenska partiet bekämpade
illusionerna och äventyrligheterna
visavi EEC. Det känns därför motbjudande
att regeringsdeklarationen hycklar
intresse för att börja på ny kula med
det farliga spelet om EEC.

Det finns i regeringsdeklarationen en
formulering som inbjuder till funderingar
och som kunde motivera närmare
förklaringar. Det sägs att regeringen
föredrar systemet med kärnvapenfria
zoner framför kravet på förbud
mot att anskaffa kärnvapen respektive
distribuera sådana till kärnvapenfria
stater. Regeringen vill ha en kärnvapenfri
zon, men den skall vara större än
Norden. Man kan säga att regeringen vill
ha eu nord- och mellaneuropeisk kärnvapenfri
zon men att villkoret därför är
att ett antal mellaneuropeiska stater ingår
i zonen. Jag kanske får fråga den
frånvarande regeringen om den därmed
avser Västtyskland. Eftersom Västtyskland
är späckat med kärnvapen och genom
sin regering kräver att själv få använda
sådana, vilket amerikanerna i
princip gått med på, räknar väl regeringen
inte på allvar med Västtyskland
som aktuell medlem i en kärnvapenfri
zon. I så fall är ju ett krav på västtyskt
medlemskap bara spegelfäkteri, och det
skulle betyda att det av regeringen förordade
systemet inte hade något värde
alls.

Det är naturligtvis bra att regeringsdeklarationen
upprepar att Sverige står
kvar på Undénplanens linje, men det är
inte bra att så många förbehåll görs
och att så många invändningar reses
mot planens realiserande, att man inte
kan begripa vart regeringen egentligen
vill komma. Om regeringen är motståndare
till kärnvapnens spridning är det
väl ett minimikrav att man gynnar den
kärnvapenfria klubben och försöker förhindra
att kärnvapenmakterna säljer
kärnvapen till kärnvapenfria stater eller
lagrar kärnvapen på deras område. Det
skulle med hänsyn härtill ha varit välgörande
om regeringen utnyttjat detta
tillfälle för att försäkra världen att
Sverige inte tänker skaffa sig egna
kärnvapen. Den tanken framhöll förre
utrikesministern Undén i första kammaren
för några veckor sedan, då han uttryckligen
förklarade att han är motståndare
till att Sverige skaffar sig
egna kärnvapen och försöker leka stormakt.

Utrikesministerns replik på denna
punkt i anledning av tidigare frågor
att man med hot om svenska atomvapen
skulle kunna pressa stormakterna kom
bara att öka oron hos dem, som förstår
vilken katastrof det vore om ytterligare
stater och däribland Sverige bakom
Undénplanens vackra skylt förbehåller
sig möjligheten och rätten att anskaffa
kärnvapen.

Herr talman! För ett år sedan förklarade
utrikesminister Nilsson med all
rätt att Sveriges trygghet är nära förbunden
med de nordiska grannarnas
trygghet. Även om han därvid främst
tänkte på Danmark, Finland och Norge,
minskar detta varken betydelsen eller
konsekvenserna av förklaringen. Men
det är motiverat med en utvidgning.
Sveriges trygghet är nära förbunden
med världsfreden i allmänhet och alla
dess grannars trygghet i alla väderstreck
i synnerhet. Detta är bl. a. en
följd av kärnvapenteknikens utveckling.

Många av dem som reserverar sig

Onsdagen den 8 april 1904 fin.

Nr 15

mot en fredlig samlevnadsprincip tycks
föreställa sig att ett kärnvapenkrig mot
exempelvis Tyska demokratiska republiken
eller mot Polen eller mot Sovjetunionen
skulle vara riskfritt för Sverige.
Under andra världskriget läste vi
om hur Leningrad, Berlin, Warszawa,
Hamburg, Dresden och andra städer
massakrerades genom flygbombardemang,
men vi kände oss själva aldrig
hotade därav. Nu är dock förhållandet
radikalt förändrat, därför att ett nytt
krig över detta område skulle kunna
innebära ett kärnvapenkrig med de
mest ödeläggande förstörelsematerial.
Numera framställs vätebomber vilka,
som jag nyss sade, är 5 000 gånger starkare
än Hirosliimabomben. Dessa bombers
radioaktiva strålning utvecklas i
en radie tusentals kilometer från krevadområdet.
En sådan bomb över
Warszawa eller Berlin skulle förstöra
synen på alla oskyddade svenskar i
Götaland och Svealand. Skulle den krevera
över Leningrads luftrum, skulle
alla oskyddade ögon nästan fram till
norska gränsen utsättas för allvarliga
skador. På en radie av upp till 1 200
kilometer — om vi tar Stockholm som
centralpunkt — skulle sådana verkningar
erfaras ända upp till Kiruna i
norr och Leipzig i söder. Våra grannar
i Norge, Finland, Danmark och Balticum
skulle utsättas för dödliga faror.
Sådana verkningar vid sprängningar på
viss höjd har redovisats av den amerikanska
nationella kommittén för en förnuftig
kärnvapenpolitik. Teknikens utveckling
har ställt oss inför valet att leva
tillsammans eller att do tillsammans,
och eftersom vi vill leva och vill att våra
efterkommande skall leva, kan vi bara
acceptera den fredliga samlevnaden,
göra allt för att begränsa farorna för
oss själva och våra grannar och göra
allt för att åstadkomma avrustning och
kärnvapenförbud.

Vi har skilda meningar om vissa företeelser
i Sovjetunionen, men vi är ense
om att det är ett mäktigt land, att det

Utrikes- och handelspolitisk debatt

genomgått en hisnande snabb utveckling
efter sin revolution och att det är
och förblir vår granne. Vi kan inte förändra
geografien. Jag tror inte att någon
i denna riksdag skulle vilja att vårt
land droges in i ett krig mot denna
granne. Nej, vi har ett livsintresse av att
leva i god grannsämja och att åstadkomma
vänskapliga förbindelser mellan
våra stater.

Ändå görs det så mycket i motsatt
riktning i vårt land. Nu förestår ett viktigt
sovjetiskt statsbesök, kanske det
viktigaste i våra länders långa och tidigare
så blodiga historia. Det blir överläggningar
om för våra båda länder
viktiga frågor, möjligheter öppnas för
en förbättring av relationerna som motsvarar
världsfredens, den nationella säkerhetens
och våra länders ömsesidiga
intressen. När i denna situation den
lilla grupp immigranter från andra sidan
Östersjön, som reste till Oslo och
bildade exilregeringar men som lever
i Sverige, jämte en grupp sentida svenska
karoliner drar på sig stövlarna och
kallar samman sina anhängare för att
sabotera statsmakternas beslut, när stora
tidningar — till och med regeringen
närstående — gör sensationsreportage
om attentatsplaner och nya, som det
heter, »Dallas-mord», när 20 år gamla
krigshändelser släpas fram ur glömskan
och när ÖB begär nya förbudsukaser
mot våra grannlandsrepresentanter,
är det en makalös frigjordhet i
fråga om metoder och hänsynslöshet
mot vårt eget lands intressen som demonstreras.

Det är regeringen som i första hand
får ta emot örfilarna, men avsikten är
inte bara att ge regeringen örfilar; den
är betydligt mer avancerad. Insatserna
för att öka det kalla kriget riktar sig i
verkligheten mot Sveriges utrikespolitiska
målsättning, alliansfrihet och neutralitet.

Flertalet halter har nu blivit svenska
medborgare, och de skiljer sig antagligen
i sina tankar om nutid och fram -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tid inte från andra svenskar, men de
s. k. baltiska exilregeringarna, baltiska
kommittéerna, estniska representationerna
och allt vad det heter driver inte
sin verksamhet av omtanke om det
svenska folkets bästa.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Den hittillsvarande debatten
har berört så gott som alla aspekter
av handels- och utrikespolitiken. Det
är därför inte lätt att stå upp som talare
nummer tio i den här kammaren
och tillföra debatten något nytt.

Jag skall inte försöka att göra det.
Jag skall inte heller ta upp till diskussion
med herr Hagberg frågan om
svenskt kärnvapen eller Chrustjovs besök.
Jag skall begränsa mig till att
starkt komprimerat peka ut och stryka
under några utvecklingstendenser i omvärlden
som på ett avgörande sätt kan
komma att påverka det svenska näringslivet
och därmed också vår samhällsekonomi
redan för den framtid
som ligger nära oss.

Vad som först av allt på ett alldeles
särskilt sätt slår en europeisk betraktare
är den snabbhet, med vilken det
handelspolitiska läget i dag förändras,
hur skeendet växlar från månad till
månad, och den intensitet som präglar
spelet i omvärlden. Men om man sedan
verkligen börjar att försöka analysera
den utveckling som äger rum — och
inte bara studera varje utspel, varje episod
och varje internationell åtgärd för
sig — finner man, eller i varje fall tror
sig finna, om man skall vara anspråkslös,
att det mesta av det som sker följer
rätt klara och entydiga utvecklingslinjer.

Det som först tedde sig överraskande
och kanske också inkonsekvent blir vid
en sådan bedömning plötsligt följdriktigt.
Det är exempelvis inte bara efterklokhet
att konstatera att de Gaulles
Europapolitik — så ofta och inte sällan
med orätt kritiserad här hemma,
inte bara varit ett uttryck för tempera -

ment och impulser utan bedrivits med
typiskt fransk målmedvetenhet. Med litet
eftertanke borde vi inte ha blivit så
överraskade som vi blev i januari förra
året över sammanbrottet i EEC-förhandlingarna
med England.

Visst spelas det många gånger ett
högt spel i Europaarbetet — även inom
EEC. Menings- och intressemotsättningarna
är minst sagt betydande. Men i
bakgrunden finns alltid den politiska
viljan att nå den nödvändiga ekonomiska
enigheten inom EEC. Den viljan och
dess betydelse på lång sikt bortser vi
ibland från här hemma, då vi bedömer
pressuppgifter om våldsamma debatter
exempelvis i Bryssel. Det var den viljan
som kom till tydligt uttryck bl. a.
under jordbruksförhandlingarna strax
före jul förra året, och det var den
som ledde till resultat.

För den viljan är själva Europakommissionen
det praktiska uttrycket. Dess
jättekontor i Bryssel med ett par tusen
anställda har till uppgift inte att företräda
respektive länder utan att företräda
Europa som sådant. Om planerna
på att i kommissionen arbeta in också
Euratoms samt Kol- och stålunionens
ledning förverkligas, har Europatanken
ytterligare konkretiserats. Det är
också förklarligt, att den store européen
Henri Spaak mot bakgrunden av den
ekonomiska kommissionens hittillsvarande
insatser vid ett par tillfällen i
höstas föreslagit en motsvarande politisk
kommission i syfte att driva på
den politiska integrationen ute i Europa.
Också för vårt vidkommande —
jag syftar på EFTA och Nordiska rådet
— finns kanske någonting att lära
av kommissionen och dess arbetsmetoder
samt den organisation som ligger
bakom.

Vi har, herr talman, så många gånger
förut debatterat förhållandena mellan
EFTA och EEC här i kammaren, att
det kanske inte finns någon anledning
till ytterligare utläggning, i varje fall
inte från min sida. Det räcker med att

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

konstatera — och det gör också regeringsdeklarationen
— att EFTA hittills
mer än väl motsvarat förväntningarna
och faktiskt lett till ett ökat handelsutbyte
mellan medlemsländerna, och inte
minst mellan de nordiska medlemsländerna,
men att å andra sidan handelsutbytet
med EEC-staterna nu börjat visa
vikande tendenser. Jag säger detta med
särskild adress till herr Hagberg, som
nyss slog sig för sitt bröst. Jag tror
inte det dröjer så länge förrän det
visar sig allvarligare tendenser av att
vi står utanför EEC än dem herr Hagberg
kunde konstatera. Vidare bör det
vara en europeisk uppgift att se till att
utvecklingen inom de båda blocken
sker så pass parallellt, att en framtida
sammansmältning mellan dem befrämjas.
Jag tycker att regeringsdeklarationen
ger en riktig bild när den konstaterar
att i avvaktan på en ny förhandlingsomgång
måste dessa block närma
sig varandra inom alla områden, där
praktiskt samarbete redan nu ligger
inom möjligheternas gränser.

Vad som därutöver är intressant är
att förra årets Brysselsammanbrott inte
lett till den totala isolering av Storbritannien
i förhållande till Europamarknadens
stater som många först
trodde och att kontakterna mellan EEC
och omvärlden faktiskt också blivit betydligt
mera intensiva än man då antog
på olika sätt och på olika områden.
Jag vill gärna säga detta därför att jag
tyckte att herr Ohlin, i varje fall indirekt,
gav uttryck för en viss pessimism
eller i varje fall förde fram en
del reservationer för framtiden som
tycks litet omotiverade just nu. Vad
som har särskild betydelse för oss —
och naturligtvis även för EFTA — är
det fortsatta spelet mellan EEC samt
Danmark och Österrike. Under det år
som vi nu är inne i kan åtskilligt inträffa
som ändrar förutsättningarna för
EFTA på ett sätt som man kanske inte
tidigare tänkt sig.

Att integrationen i vidsträckt bemär -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kelse ute i Europa kommer att fortsätta
råder det väl ingen tvekan om. Jag tycker
att regeringsdeklarationens uttalande
på den punkten är alldeles riktigt.
Det heter däri att det är »påfallande
att det ekonomiska integrationsarbetet
i Europa, trots genomgångna
kriser och bestående svårigheter, fortskrider
med en dynamik som vi ännu
för något år sedan knappast vågade
hoppas på». Det är så rätt som det är
sagt. Den utvecklingen ligger för övrigt
helt i linje med den företagsamhetens
internationalisering som i sin tur
är ett uttryck för dagens teknik och
dagens kommunikationer. Att någon
återvändo till allmänt sett mera nationella
tänkesätt och mera nationella åtgärder
skulle vara tänkbar tror jag får
anses helt uteslutet.

I skuggan av europaintegrationen
sker för övrigt också en annan utveckling,
som vi väl här hemma inte observerat
i den utsträckning som jag tycker
saken är värd. Jag syftar på de kommersiella
kontakter som nu knyts mellan
Västeuropas stater samt Östs satelliter
och Sovjet. De ligger även på det
organisatoriska området och innefattar
t. ex. skapandet av permanenta handelsdelegationer
mellan å ena sidan
Västtyskland och å andra sidan Ungern,
Tjeckoslovakien, Rumänien och
Bulgarien. Inte minst intressant i det
sammanhanget är de nyligen genomförda
handelsförhandlingarna mellan
Storbritannien och Sovjet, vid vilka
britterna bl. a. ställt stora krediter till
Rysslands förfogande. Det har gått bra
långt, då väststaterna, vilket nu sker,
råkar i luven på varandra rörande
längden av de krediter som man vill
bevilja östsidan. Jag skall inte spekulera
över vilken roll de rysk-kinesiska
motsättningarna kan ha spelat i sammanhanget.
Att det handelspolitiska läget
emellertid i dag fått helt nya inslag,
som inte kan undgå att påverka
vår egen handelspolitik, är självklart.

Dessa och andra för ett exportland

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som Sverige — jag vill påminna om att
ungefär en tredjedel av vår bruttonationalprodukt
ligger på exportsidan -—
i princip tillfredsställande liberaliserande
åtgärder blir generellt allt påtagligare.
Ett inslag i denna väv är naturligtvis
GATT-förhandlingarna i Geneve
som börjar inom en månad. Men samtidigt
kompliceras läget av u-ländernas
samlade aktivitet; jag lägger inte in
någon värdering i uttrycket »kompliceras».
Den aktiviteten kommer framför
allt till uttryck på FN:s världshandelskonferens,
och den är väl förklarlig
och delvis nödvändig för en framtida
fredlig utveckling på vår planet.
Den kan inte desto mindre innebära ett
hot mot liberaliseringen och mot de resultat
som hittills vunnits inom GATT
och kanske rent av mot GATT självt.
Regeringsdeklarationens synpunkter i
detta hänseende är helt riktiga. Att ulandsproblemen
emellertid är utomordentligt
komplicerade och skapar helt
nya perspektiv inom världshandeln,
därom är jag helt överens med herr
Gustafson i Göteborg som särskilt betonade
den synpunkten.

Hur ser vår egen situation ut mot
denna bakgrund? Är vi rustade och beredda
att på de internationella marknaderna
hävda oss i konkurrensen om
den nya köpkraft som standardhöjningen
ställer till allt större befolkningsgruppers
förfogande? Är, med andra
ord, vår handelspolitik tillräckligt flexibel,
tillräckligt framsynt för att möta
de påfrestningar, som vi vet kommer,
och för att utnyttja de möjligheter som
den internationella utvecklingen innebär? Grundtonen

i det svenska näringslivet
är utan tvekan positiv rörande betingelserna
på lång sikt, trots att läget
visst inte är problemfritt. Det råder
ingen tvekan om att vårt näringsliv gjort
vad på det ankommer i anpassningshänseende
och är helt inriktat på fortsatt
aktivitet. Tekniskt ligger den svenska
industrien på ett högt, delvis mycket

högt plan. De senaste årens utveckling,
som har möjliggjorts bl. a. av de goda
tillfällen till självfinansiering som har
förelegat men som inte längre föreligger,
karakteriseras av mycket långt gående
strukturförändringar, av personalbesparande
rationaliseringar både på
den administrativa sidan och inom tillverkningen
samt av en koordinering av
tillverkning och försäljning. Möjligheterna
till kostnadssänkande specialisering
t. ex. genom samarbetsavtal eller
koncentration av olika driftenheter har
tillvaratagits. De mycket aktiva insatser
som svenska företag var för sig eller i
grupper gjort på forskningens område
har också lett till värdefulla resultat. I
inte ringa grad har insatser gjorts eller
förberetts för en internationalisering av
den svenska företagsamheten och för
att utnyttja rön och erfarenheter som
man vunnit utomlands.

[ och för sig borde det alltså finnas
utrymme för optimism. Om man trots
det inte kan odelat hänge sig däråt, beror
det naturligtvis framför allt på att
vårt kostnadsläge inger stora farhågor
för vår konkurrenskraft och på att våra
resurser i fråga om kapital och arbetskraft
inte är tillräckliga. Jag kan peka
på att under de tre åren 1959—1962
sjönk lönsamheten inom svensk industri
med inte mindre än 22 procent. Det finns
ingen anledning att här diskutera kostnadsinflationens
orsaker. Den hittillsvarande
skattepolitikens och den ekonomiska
politikens betydelse skall jag
alltså inte gå in på. Jag bara konstaterar
att det måste vara en uppgift för
den interna ekonomiska politiken att
undvika en fortsatt kostnadsuppdrivning,
att fördela kapitalresurserna på
ett för näringslivet mer tillfredsställande
sätt och att verkligen tillvarata våra
knappa arbetskraftsresurser. I det sistnämnda
hänseendet kan man kanske erinra
om att OECD helt nyligen kritiserat
den svenska statens invandringspolitik.
Man kan väl också starkt ifrågasätta
lämpligheten av den användning

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Nr 15

av våra resurser som statsrådet Rune
Johansson nyligen lär ha pläderat för,
då han förordat etablering av statsföretag
inom sådana svenska utflyttningsregioner
där det enskilda näringslivet
ansett att det saknas förutsättningar för
en riintabel drift. Det är verkligen inte
att utnyttja våra resurser på ett riktigt
sätt.

Det beröm som jag vågat ge det svenska
näringslivet för en framsynt anpassning
efter nya förhållanden kan jag
tyvärr inte rikta till statsmakterna. Visserligen
har man numera i motsats till
förr en klar känsla av att regeringspartiet
helt inser näringslivets betydelse
för det svenska välståndet. Den insikten
har tyvärr inte alltid tagit sig uttryck i
motsvarande handlingskraft och förutseende
då det gällt att aktivt stimulera
den svenska företagsamhetens insatser
eller att bygga under och ta till vara
dess förmåga att konkurrera på de utländska
marknaderna. Visst har åtgärder
vidtagits i det hänseendet — det
skall jag långt ifrån bestrida — men
man har i regel vidtagit dem efter viss
tvekan och ofta senare än andra, med
oss konkurrerande länder. Man har kunnat
och kan fortfarande alltför ofta spåra
en viss återhållsamhet då det gällt
att engagera vårt land i internationellt
liberaliserande samarbete på det kommersiella
området. I ett skede av ökad
liberalisering och internationalisering
har värt land, trots att det på lång sikt
har mer att vinna än flertalet andra
länder, visat en ibland pinsam obenägenhet
att medverka.

Trots den svenska kapitalmarknadens
bristande resurser har Sverige starkt
hesiterat inför strävandena att frigöra
kapitalrörelserna. Och vi hör fortfarande
till den grupp av europeiska länder,
som har de flesta reservationerna till
OECDrs kapitalliberaliseringscode. Det
skadar oss i sak, och det skadar oss
psykologiskt i det internationella samarbetet.
Vi har inte heller velat vara
med de andra OECD-länderna i dess ut -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vecklingskommitté DAC, och vi erkänner
inte domsrätten för Europarådets
domstol för de mänskliga rättigheterna.
Vi understryker —• som regeringsdeklarationen
gjort i dag — betydelsen av
FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna,
men vi vägrar alltså att dra
de rätta konsekvenserna av Europarådets
mer konkreta åtgärder i just det
hänseendet.

Då det gällt att stimulera svensk export
har det dröjt med besluten. Man
har tagit ett steg i sänder och väntat —
förefaller det — så länge som möjligt.
Trots t. ex. exportkreditgivningens allt
större betydelse i den internationella
konkurrensen släpade de svenska insatserna
länge efter. Kravet på finanskreditgarantier
tillgodosågs först i vår, men
förslaget var mer begränsat än vad som
föreslogs av Carl Albert Anderson-kommittén
förra året. S. k. stand-by-krediter
vill man — tills vidare — inte vara
med om. Och vi väntar alltjämt på ett
system med svenska investeringsgarantier
i u-länder i avvaktan på ett mer
önskvärt system — det skall jag gärna
erkänna — med multilaterala garantier.
Den svenska banklagstiftningen präglas
fortfarande av en restriktivitet, som
försvårar eller förhindrar affärsmässigt
lämpliga och smidiga internationella
betalningar och krediter, Utlandspropagandan
har först under de allra senaste
åren börjat få tillräckliga resurser, och
vår u-landshjälp präglas — i varje fall
delvis — alltjämt av återhållsamhet då
det gäller samordningen med och satsningen
på mer direkta kommersiella åtgärder.

Vad man saknar i detta och även
andra hänseenden är en mer aktiv, en
mer positivt engagerad politik, som syftar
till att på ett tidigt stadium, innan
problemen blivit akuta, genom statliga
åtgärder komplettera företagsamhetens
exportansträngningar. Vad som skulle
behövas på detta område är litet mer av
den framåtanda, som regeringen visar
på det sociala området, särskilt under

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 fm.

Interpellation ang. lokaliseringspolitiken

valår. Sådan anda är desto mer påkallad
som vårt sociala välstånd och de ytterligare
sociala förbättringar som kan
behövas till sist helt beror på näringslivets
effektivitet och konkurrensförmåga.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Medan folkpartiets ledare
närmast uttryckte lättnad över att
Sverige kom ifrån den där EEC-frågan
och erinrade om de politiska villkor
som tidigare var aktuella och de risker
som detta medförde, så tycks högern
åtminstone delvis stå kvar bland de
sörjande. Herr Bohman framför ett delvis
nytt argument för att man inte skall
ge upp EEC-politiken. Det argumentet
är att den protektionistiska politik, som
EEC-blocket nu för, gör det nödvändigt
för Sverige att komma närmare blocket.
Detta argument har jag inte hört tidigare,
men det vore kanske närmare till
hands för Sverige att då överväga motåtgärder,
ty Sverige är ju inte avväpnat
inför den protektionismen, utan det har
mycket väsentliga möjligheter på grund
av EEC-blockets och kanske särskilt
Tysklands beroende av export till Sverige.

Mot denna EEC-politik står dessutom
också frågan: Vill vi en annan och bättre
politik mot u-länderna? En sådan
bättre politik kan man inte genomföra
på EEC-blockets allmänna linje — det
är uppenbart. Sverige har möjligheter
— genom att öka handeln både med uländerna
och med det socialistiska lägrets
stater — att till fullo skaffa sig
kompensation för de risker som det löper
genom den protektionism som utvecklas
av EEC-blocket.

Men högern har tydligen inte något
av den framstegsanda, som herr Bohman
efterlyste, när det gäller att möta
sådana strävanden och sådana anslag
mot den svenska exporten.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag bara konstaterar att

ur försvarssynpunkt

herr Hagberg bemött uttalanden som jag
inte har gjort.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 4

Meddelande ang. plena onsdagen den 15
och fredagen den 17 april

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid sammanträdet på onsdag, den 15
april, kommer bl. a. statsutskottets utlåtanden
angående bostadsförsörjningen
och angående utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde att
företagas till avgörande.

Med ledning av inhämtade uppgifter
om de ärenden som kommer att föreligga
till behandling fredagen den 17 april
beräknas kammarens sammanträde sistnämnda
dag kunna avslutas omkring kl.
14.00. Om så erfordras för besvarande
av interpellationer och enkla frågor
kommer ett extra plenum att anordnas
torsdagen den 16 april kl. 16.00.

§ 5

Interpellation ang. lokaliseringspolitiken
ur försvarssynpunkt

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Utredningen rörande
näringslivets lokalisering har i sitt huvudbetänkande
angett försvarspolitiska
synpunkter som ett motiv för en aktiv
lokaliseringspolitik. Även i andra sammanhang
har angelägenheten av en ur
försvars- och beredskapssynpunkt ändamålsenlig
lokaliseringspolitik framhållits.
Det har därvid framkommit att
koncentrationen av befolkningen till
alltför stora tätortsområden medför ne*

Onsdagen den 8 april 1904 fm.

Nr 15

Interpellation ang. lokaliseringspolitiken ur försvarssynpunkt

gativa verkningar och gör landet mera
sårbart i vissa lägen samt försvårar genomförandet
av den utrymning, som förutsattes
skola ske i samband med krig
eller krigshot. Koncentration av ur totalförsvarssynpunkt
viktiga industrier
och andra anläggningar samt av lagerhållning
till vissa kustområden har angetts
få liknande verkningar. Frågan
om försvarsindustriens lokalisering intar
givetvis en särställning härvidlag.
Det har även påtalats att en uttunning
av bebyggelse och befolkning i de mera
glesbefolkade delarna av landet försämrar
möjligheterna att inkvartera evakuerade
och upprätthålla en för både civila
och militära behov erforderlig
färskvaruförsörjning. Jämte dessa synpunkter
rörande beredskaps- och krigslägen
har framhållits, att den numera
rådande befolkningsfördelningen ur militär
synpunkt medför olägenheter även
i fredstid på grund av att värnpliktiga
från de tätbefolkade områdena med
nödvändighet måste inkallas till förband,
belägna på stort avstånd från hemorten,
i de mera glesbefolkade delarna
av landet. Denna omständighet torde
också verka försvårande på en snabb
mobilisering till utsatta delar i akuta
lägen och medföra stora krav på transportapparaten.

Dessa exempel visar att lokaliseringspolitiska
åtgärder ingalunda kan anses
ovidkommande ur försvarssynpunkt.
Det är visserligen alltid en avvägningsfråga
i vilken mån försvarets behov
och förutsättningar i krigs- och beredskapslägen
skall påverka det fredstida
samhällets utformning. Det bör dock
uppmärksammas att försvarssynpunkterna
i icke oväsentlig utsträckning ansetts
böra beaktas i andra sammanhang
som rör samhället i fredstid. Särskilt

bör det uppmärksammas att försvarssynpunkterna
i fråga om lokaliseringspolitiken
sammanfaller med angelägna
civila behov och synpunkter så som lokaliseringsberedningen
framhållit. Det
får således anses vara väl motiverat att
försvarssynpunkterna medtages och
uppmärksammas vid en samlad bedömning
av lokaliseringspolitiken.

Den lokaliseringspolitiska debatten på
senare tid har nästan uteslutande uppehållit
sig vid ekonomiska, sociala, kulturella
m. fl. synpunkter, vilka givetvis
är väsentliga i samband med lokaliseringspolitiken.
Försvarssynpunkterna
har i allt för stor utsträckning lämnats
åsido. Enligt min mening är detta beklagligt.
Även om försvarssynpunkterna
inte kan anses vara avgörande bör de
dock ingående uppmärksammas i sammanhanget.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande frågor: Vill

statsrådet lämna en redogörelse
för regeringens syn på lokaliseringspolitiken
ur försvarssynpunkt, främst i
de avseenden som berörts i interpellationen? Har

regeringen vidtagit eller avser
regeringen att vidtaga några särskilda
åtgärder för att tillgodose försvarets behov
och synpunkter i samband med det
förslag som är att vänta i anledning av
betänkande från utredningen rörande
näringslivets lokalisering?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Onsdagen den 8 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Utrikes- och handelspolitisk debatt

(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen i anledning
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 143
avsedda meddelandet rörande Sveriges
utrikes- och handelspolitik nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr CKRISTENSON i Malmö (fp),
som yttrade:

Herr talman! Utvecklingsländernas
problem har kommit i blickpunkten i
dagens handelspolitiska debatt. Frågan
är nu, om det inte måste tas ett radikalt
grepp när det gäller vår handel
med dessa länder. Innan jag går närmare
in på frågan om världshandelskonferensen
och utvecklingsländernas
problemkomplex vill jag emellertid
framföra några mer allmänna reflexioner.

Utrikesministern anförde intressanta
synpunkter på de tullhöjningar beträffande
järn och stål, vilka vidtagits av
Kol- och stålunionens medlemsländer.
Det är ett dåligt tecken att dessa höjningar
genomförts innan KennedyLrundan
tagit sin början. Tullhöjningarna
får väl närmast betraktas som en följd
av rubbningarna i det internationella
varuutbytet. Producentländerna har
konkurrerat hårt med varandra för åt!
bli av med överskottsproduktionen. Under
de senaste åren har den allmänna

stålkonjunkturen präglats av prisfluktuationer
med kännbara verkningar i
olika länder. Den ökade importen har
minskat den inhemska stålindustriens
avsättningsmöjligheter på hemmamarknaden
och ytterligare drivit fram exportbehov.

När det gäller samhandeln inom
EFTA, herr talman, har Portugal blivit
en impopulär handelspartner, ökningen
av handeln med detta land har
skett på bekostnad av utvecklingsländernas
omsättning.

I Sydamerika har frihandelsorganisationen
LAFTA bildats. Latinamerika
uppvisar emellertid stora politiska frågetecken.
Vad som sker i Brasilien är
oroande för Sverige. Svenska företag
har investerat stora kapital i detta
land. Enbart i Säo Paulo finns det ett
40-tal svenska företag. Några kommentarer
av händelserna i Sydamerika förekommer
inte i utrikesministerns rapport
i dag.

Handelspolitiken har erhållit allt vidare
politiska aspekter, och de enskilda
exportörerna har fått allt svårare att
behärska förhållandena på utrikeshandelns
område. Att jag berör dessa spörsmål
beror främst på att man från enskilt
exporthåll klagar över dålig kontakt
med svenska myndigheter och beskickningar
utomlands. Vid bevillningsutskottets
resa i Skåne under februari
månad i år framförde en representant
för exportindustrien kritik mot olika
institutioner och efterlyste framför allt
mera positiva åtgärder från statsmakternas
sida.

Under världshandelskonferensen i
Geneve lämnade handelsminister Lange
en redogörelse för bland annat de initiativ
i u-landsvänlig riktning som tagits
från svensk sida. Han nämnde där -

Onsdagen don 8 april 1904 om.

Nr 15

vid slopandet av kaffeskatten och tullen
på te, och han liir i delta sammanhang
ha rått andra industriländer
att följa Sveriges exempel och slopa
alla handelshinder i fråga om frukt,
kryddor, vegetabiliska oljor o. s. v.
Liknande synpunkter återges i den här
föreliggande regeringsdeklarationen.

Jag är fullt ense med handelsministern
på denna punkt. Den 23 januari
1963 väckte jag i riksdagen en motion
om kaffeskattens borttagande och om
utredning beträffande reducering av
tullarna på utvecklingsländernas exportvaror.
Finansminister Gunnar Sträng
räddade vad kaffeskatten beträffar denna
motion genom en proposition under
höstriksdagen. Däremot avslogs yrkandet
om en utredning angående tullavveckling
för tropiska produkter.

Kravet har upprepats i år av folkpartimotionärer
men har avstyrkts av
bevillningsutskottets majoritet. Frågan
skall avgöras omedelbart efter denna
debatts slut. Det måste verka som en
dubbelbottnad politik när först handelsministern
inför ett politiskt forum
i Geneve lovar att slopa alla handelshinder
gentemot u-länderna varefter
samma yrkande avslås av den svenska
riksdagen. Förslaget gäller ju bara en
utredning. Man får det intrycket att
riksdagen och regeringen har olika uppfattningar
om det berörda problemet.

Förhandlingarna på världsliandelskonferensen
har hittills mottagits med
stor skepsis. I en diger rapport av
konferensens generalsekreterare, baserad
på 75 u-länders uttalanden, analyseras
världshandeln. Det framhålls att
reformer fördröjs nästan över lag av
existerande handelsorganisationer.
GATT-organisationen är inte vuxen
uppgiften att bistå de hjälpbeliövande
och hjälpkrävande länderna, och EEC
och EFTA är sammanslutningar som
bara skor sig på u-ländernas bekostnad
liksom de enskilda industriländerna.
Det är kanske överord men dock upplysande
om stämningen i utvecklings -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

länderna. De rika länderna anses driva
en protektionistisk politik genom tullar
och avgifter vilka försvårar u-ländernas
export. Samtidigt stiger industriländernas
priser på exportvaror,
vilket också hårt drabbar de mindre
utvecklade ländernas ekonomi.

Från u-ländernas sida vill man vända
utvecklingen och föra den in på nya
spår. Man vill sålunda att samtidigt
som EEC och EFTA efter hand avskaffar
tullbarriärerna inbördes också tullskrankorna
mot u-länderna skall avskaffas.
Ett annat förslag är att speciella
skatter vid import av tropiska produkter
läggs i en internationell fond.

Det är bl. a. dessa problem som
framläggs i motiveringen till den motion
nr 18 i denna kammare som utskottet
inte ens vill utreda. Det kan vara intressant
att i detta sammanhang redogöra
för det totala värdet av Sveriges
import från och export till vissa u-länder.
Från Indien importerade vi år
1961 för 25 miljoner kronor medan vi
exporterade för 151 miljoner kronor
till samma land. För år 1963 var motsvarande
belopp 25 miljoner kronor
respektive 99 miljoner kronor. Under
tiden januari—november 1963 var siffrorna
26 miljoner för importen och
110 miljoner kronor för exporten. Importen
från Pakistan hade från år 1961
till år 1962 sjunkit från 17 miljoner
kronor till 15 miljoner kronor, medan
vår export dit ökat från 18 miljoner
till 21 miljoner kronor.

Av statistiken framgår också att den
svenska importen av tropiska produkter
från u-länderna år 1962 uppgick
till närmare 442 miljoner kronor. Staten
tog samma år totalt in cirka 75
miljoner kronor i tullar på dessa produkter.

Reflexionerna i fråga om vår handelspolitik
mot u-länderna gör sig
onekligen själva.

Herr talman! Jag vill anknyta till vad
jag inledningsvis antydde, nämligen att
handelspolitiken gentemot utvecklings -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

länderna är vår tids största internationella
problem, särskilt när det gäller
att effektivt bidra till utvecklingsländernas
ekonomiska frammarsch.

Därefter anförde:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! I regeringsdeklarationen
säges det att svenskarna av i
dag är mera internationellt medvetna
än äldre tiders svenskar. Jag tror
att det ligger någonting i detta. Vi skall
inte, herr talman, låta lura oss av att
bänkarna här i kammaren just nu står
ganska tomma. Det pågår en radioutsändning
av bl. a. internationella nyheter,
som säkerligen samlar riksdagsledamöterna
med deras internationella
intressen. Men dagens erfarenhet visar
ändå att bänkarna i allmänhet varit
tämligen glest besatta, och det är kanske
mänskligt att händelser verkar
mindre spännande ju längre bort från
en själv som de utspelas. Om man skulle
göra en jämförelse med de ekonomiska
debatterna — för att nu inte,
herr talman, ta en debatt som rör riksdagsmännens
arvoden eller något sådant
-— så måste man säga sig att kammaren
då är betydligt mer välbesatt
än under en utrikespolitisk debatt.

Detta är bara ett konstaterande, men
det har sin betydelse eftersom lösningen
av de internationella problemen dock
utgör grundvalen för den säkerhet som
vi försöker bygga upp. Det borde framför
allt vara dessa problem som vi ägnar
vårt intresse och försöker beställa
om, medan vi i andra hand ger oss i
kast med de interna problemen som vi
har helt andra möjligheter att bemästra.

Herr Ohlin berörde en rad punkter
och satte som nummer ett, alltså som
den viktigaste punkten, denna fråga:
När får Kontinentkina kärnvapen? Det
kan väl ingen av oss svara på, men jag
skulle tro att det kan bli snart nog.
Om kineserna bara betalar tillräckligt
finns det alltid någon som låter muta

sig. Det är ont om omutliga människor
i världen. Det finns ett cyniskt talesätt
som säger: Varje man har sitt
pris. Jag tror att jag har nämnt det
förut här i kammaren — jag har varit
så länge här nu att det inte kan undvikas
att jag upprepar mig själv någon
gång — men det hindrar inte att det
ligger mycket i denna sats. Vare sig det
är fråga om pengar, ära, makt eller någonting
annat är det mycket få människor
som i alla skiften står rycken.

Från detta resonemang kommer jag
tillbaka till regeringsdeklarationen. Jag
tror att det var utrikesministern som
sade att våra arbetares skicklighet och
våra företagares duglighet är vår styrka
ute i världen på det ekonomiska
området. Vi presterar kvalitet, och kvalitet
ger förtroende och respekt. Det är
sant, och våra varor är nog alldeles
utmärkta. Jag skulle ändå vilja påpeka
att det också är viktigt att kvaliteten på
människorna är lika god. Vi skickar
nu ganska mycket folk ut till olika delar
av världen. Vi har sänt trupper till
Cypern, och jag tror att allt har gjorts
för att få den verkligt prima kvaliteten
på dem. Jag tror att vi med förtröstan
kan se fram emot deras aktivitet på
Cypern.

Det är också tal om att sända en
ungdomsstyrka till utvecklingsländerna,
där ungdomarna skulle utbildas under
några månader. Det ligger då makt uppå
att de verkligen får begreppet kvalitet
inpräntat i sig, så att de inte stjälper
i stället för hjälper människorna dit de
kommer. Sådant händer annars lätt.
Människor är olika i skilda trakter av
jorden.

Jag var själv nere i Mellaneuropa under
påskhelgen, och då träffade jag
bl. a. några tyskar, som berättade att
Sverige så att säga förekom i var mans
mun. I varje tysk stad spelades nämligen
då en svensk film som gått här
hemma mycket länge. Det talades i
Tyskland mycket om den, och jag måste
säga att jag skämdes djupt, när jag

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Nr 15

‘räffade dessa tyskar. Flera av dem
sade nämligen: Sedan vi sett den filmen
vill vi inte ha med Sverige att
göra.

Nu är smaken dock olika, men jag
har ändå velat påtala saken här, eftersom
vi under våren kommer att få anledning
att gå in på flera sådana händelser.

Samtidigt med att denna film spelades
i Tyskland gavs också ett skådespel, i
vilket nordiska och främst svenska ungdomar
agerade. Det väckte också stor
uppmärksamhet, fastän jag inte tror
att de svenska tidningarna skrivit så
mycket om det. De skådespelarna var
inbjudna under beskydd av ministerpresidenterna
i två delstater, och premiärministern
i Luxemburg hade inbjudit
dem särskilt. Jag tror vi kan
vara glada över att det också finns
positiva element på det s. k. konstnärliga
området.

Jag skall nu inte uppta tiden med något
längre anförande, och det tror jag
att herr talmannen håller mig räkning
för. Jag vill bara helt kort replikera
herrar Hermansson och Hagberg, som
båda är närvarande i kammaren nu.
Herr Hermansson ville normalisera vårt
förhållande till den tyska demokratiska
republiken — som han uttryckte sig
och som den själv kallar sig. Annars
kallar vi ju detta landområde för Östtyskland.
Herr Hermansson har framhållit
att det kommunistiska partiet i
Sverige är ett demokratiskt parti. Jag
vill då fråga, om det verkligen kan
vara samma sorts demokrati därnere
som det vi menar med och kallar för
demokrati. Någon talare tidigare i dag
nämnda om Berlinmuren och taggtrådsstängslen
i Östberlin, där folk inte får
lämna landet om de vill. Gör de det, så
löper de risk att bli ihjälskjutna. Sådant
kan väl ändå inte rubriceras som
utslag av sann demokrati, herr Hermansson?
Det vore intressant att få
svar på den frågan.

Sedan sade herr Hagberg att femton

Utrikes- och handelspolitisk debatt

familjer här i landet har kontroll över
det svenska näringslivet och att den
övervägande delen av .svenska folket
inte äger någonting alls, som han uttryckte
det. Nu kan det ju vara lätt
att gripa till överord, och jag förmodar
att herr Hagberg inte menade så bokstavligt
vad han sade. Men jag håller
med honom om att det kunde vara bra
om svenskarna individuellt ägde och
ansvarade för litet mer än de nu gör.
Hur vore det om herr Hagberg skulle
ta och stödja högerpartiets program om
ägardemokrati? Vi hörde om den saken
i TV för en stund sedan. Om herr Hagberg
inte vet vad det begreppet innebär,
kan han säkert få upplysningar om
det av den ledamot som sitter i bänken
ett stycke bakom herr Hagberg.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! De färgade folkgrupperna
i Sydafrika har nyligen utsatts
för ännu en förödmjukande inskränkning
i den personliga friheten. Det har
skett som ett led i det rasförtryck, som
vi känner till under namnet apartheidpolitiken.
Man har nu berövat dem rätten
att bo var de vill i sitt eget land.
En afrikan kan t. ex. bli brottsling, om
han uppehåller sig i en stad utan att
där ha fast anställning. Med hänvisning
till det »allmännas intresse» kan en afrikan
fråntas rätten att bo i den stad,
där han är född, nekas anställning, förflyttas
till vilken plats som helst i landet
o. s. v., och hustrun kan nekas
att bo tillsammans med sin man i staden,
vilket givetvis omöjliggör normalt
familjeliv för stora delar av befolkningen.

Det är nu många människor här i
Sverige som i egenskap av medborgare
i ett land, som ställt sig bakom FN:s
deklarationer om de mänskliga rättigheterna,
i djupet av sitt innersta starkt
reagerar mot detta nya uttryck för rasförföljelse.
Jag tror också att ett växande
antal känner sig kränkta i sina
demokratiska samveten. Själv känner

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

jag det som en samvetssak att ge dessa
känslor röst i den svenska riksdagen
under denna utrikesdebatt.

Jag är väl medveten om svårigheterna
för ett litet land som Sverige att
kunna reagera på ett mera effektivt
sätt än med ord mot detta rasförtryck.
Vi har ju talat om möjligheterna att
kunna tillgripa ekonomiska sanktioner,
och vi har också satt i gång en bojkottaktion
här i landet och i övriga
Norden mot sydafrikanska varor. Men
vi måste i de grundläggande humana
värdenas namn finna former för att
gå längre. Jag tror att det här delvis är
fråga om opinionsbildning, men jag vet
att detta är en svår sak. Det är svårt att
väcka och än mer att stärka den världsvida
opinion, som här erfordras, inte
till nya deklarationer utan till åtgärder,
som självfallet till sin natur är fredliga
men kan innebära ekonomiska offer
eller besvärligheter av olika slag i
de internationella relationerna.

Ett viktigt sätt är dock, herr talman,
att skapa en stabilare grundval för en
kraftigt stärkt världsopinion, som är
beredd till ökade ansrängningar för att
förmå den sydafrikanska regeringen
till moderation, till att i praktiken acceptera
våra grundläggande och internationellt
godkända humana ideal i rasfrågan.
Detta kan ske bl. a. genom att
man får till stånd en av opartiska bedömare
utarbetad rapport om förhållandena
i Sydafrika med konstruktiva
synpunkter till belysning av hur det
skall vara möjligt att omskapa dessa förhållanden
till åtminstone ett minimum
av demokrati.

Som det erinras om i regeringsdeklarationen
har en FN-kommitté tillsatts
för detta ändamål. Enligt vad jag
kan minnas skulle denna kommitté också
besöka Sydafrika och på ort och
ställe ta del av förhållandena där. En
svensk, fru Myrdal, ingår i kommittén.
Men kommittén fick inte inresevisum.
Jag tror att en rapport av denna kommitté,
grundad inte endast på egna fun -

deringar utan också på direkta iakttagelser
på ort och ställe, skulle få stor
opinionsbildande betydelse och även
medverka till att de många försöken
att bagatellisera innebörden av apartheidpolitiken
skulle kunna effektivt avvisas.

Nu har man inför detta vägrade vi
sum anledning att fråga sig vad Sverige
sedan dess gjort, t. ex. genom sin FNrepresentation
eller på diplomatisk väg
i övrigt, för att söka påverka den sydafrikanska
regeringen att i alla fall gå
med på denna FN-kommittés besök i
Sydafrika för studium av läget där. Om
inte just den utsedda expertgruppen kan
accepteras, borde det väl finnas möjligheter
att förhandla sig fram, t. ex.
med en alternativ sammansättning av
kommittén, som kunde godkännas av
både FN och Sydafrikanska unionen.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att
till hans excellens utrikesministern
ställa denna fråga: Vad har gjorts och
vad görs genom den svenska regeringen
för att världen genom ett FN-dokument,
byggt på utsedda FN-delegaters
— eller andras — direkta iakttagelser,
skall få full insyn i och en allsidigt objektiv
bedömning av apartheidpolitiken
och dess verkliga konsekvenser?

Även om jag inte här och nu kan
få svar på denna fråga, har jag med
dessa ord velat understryka den stora
betydelsen för opinionsbildningen av
en FN-auktoriserad ögonvittnesbeskrivning
av den sydafrikanska apartheidpolitiken,
en angelägenhet som enligt
min mening alltså är av största vikt.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det råder inga tvivel
om att vad herr Wiklund här sagt ger
uttryck för en ganska allmän opinion.
Jag vill emellertid understryka någonting
som herr Heckscher påpekade i sitt
första anförande i dagens debatt, nämligen
att alla de åtgärder som vidtagits
mot Sydafrika från svensk sida knappast
haft någon större betydelse. Ser man

Nr 15

Onsdagen den 8 april 19G4 em.

på den engelska handelspolitiken, finner
man att exporten till Sydafrika aldrig
varit större än nu. Jag förmodar att
man finner samma förhållanden om
man går igenom handelsstatistiken för
vissa andra länder. Jag säger inte det
som någon kritik. Man förstår till fullo
de ungdomar här i landet som antar
protester och vill arbeta för ett ideellt
mål. Men faktum är, att om inte Förenta
Nationerna kan åstadkomma några
förenade ansträngningar, rinner aktionerna
ut i sanden.

Det påpekades med all rätt inte bara
av herr Heckscher utan också av herr
Ohlin, även om han i ett par fall hade
något annorlunda uppfattning än herr
Heckscher, att de uteblivna sanktionerna
mot Italien i viss mån medverkade
till det andra världskrigets utbrott. Jag
säger det därför att detta problem med
Sydafrika inte är någon isolerad företeelse.
Om man läser den skrift om utrikesfrågor,
som vi fått något sent för
att kunna intränga i dess problem om
rasdiskrimineringen i olika länder, finner
vi att det i debatten i FN uppträder
en rad talare som hävdat att det förekommer
rasdiskriminering i åtskilliga
länder, inte bara i Sydafrika. Jag skulle
kunna citera vad man säger på många
håll. Araberna anser att det i Israel bedrivs
diskriminering av dem. I en bok
i Sovjetunionen, som visst indragits just
nu, sägs att det förekommer förföljelse
av judar. Jag vet inte om det förhåller
sig så i större utsträckning -— det har
ju förnekats av andra. Rasdiskrimineringen
är över huvud ett mycket svårt
problem. Förenta Nationerna har antagit
en stadga, och hans excellens utrikesministern
understryker att det är
viktigt att vi ser till att den stadgan
följs. Då åvilar det också Förenta Nationerna
att se till att strävandena att
avskaffa allt som strider mot rasernas
likhet inte bara blir en platonisk förklaring.

Vi som har upplevat 20-, 30- och 40-talens misslyckanden och katastrofer,

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vilka skapat bittra kvarstående intryck
hos oss, vet att det ofta var de stora
orden som vilseledde människorna. Jag
minns mycket väl när Per Albin Hansson,
säkerligen utifrån ideella utgångspunkter,
hävdade att Kelloggpakten av
år 1928 var ett värn för de små nationernas
säkerhet. Så följde den avrustning
som vi alla känner till — man
trodde på de storas paroller.

Det är mycket lätt för ungdomen att
tro att en bojkott, en aktion här i vårt
land, skulle kunna allvarligt skada Sydafrikanska
unionen. Men i verkligheten
är det tyvärr inte så. Handelsstatistiken
visar att Sydafrika ekonomiskt väl
aldrig varit så starkt som nu.

Jag skulle, om utrikesministern hade
varit här, också närmare ha gått in på
en annan fråga. Men låt mig säga, att
det var ju litet förvirrande att finna hur
i regeringsdeklarationen understrykes,
att sedan Kubakrisen har det inträtt en
förbättring i det internationella läget,
när man sedan i slutet av förmiddagens
debatt fick höra herr Alemyr säga —
med viss rätt — att Kina kan bli och i
viss mån är, som herr Alemyr uttryckte
det, ett hot mot världsfreden.

Herr Ohlin underströk att alla deklarationer
om nedrustning i Geneve, där
man tror att avgörandet ligger på två
stora makter, Sovjetunionen och Förenta
staterna, i själva verket också måste
ses mot bakgrunden av att Kina kan få
atomvapen. Nu hade utrikesministern,
om jag inte fattade honom fel, genom
ett samtal med de Gaulle fått intrycket,
att det skulle dröja 25 år innan Kina
verkligen blev ett allvarligt problem.
Jag undrar hur en så skarpsinnig iakttagare
som de Gaulle — och jag får
kanske även räkna utrikesministern dit
— kan göra en dylik konklusion.

Den tekniska utvecklingen går mycket
snabbt. I själva verket har nationerna
redan nu biologiska stridsmedel
som i vissa situationer kanske är lika
förödande som atomvapnen. Men därom
sägs inte ett ord i denna debatt, lika li -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tet som saken förts på tal i tidigare utrikespolitiska
debatter. Faktum är dock
att genom sådana biologiska stridsmedel
oerhörda skador kan ske.

Därför måste vi i nedrustningens dagar
ta hänsyn till att de största nationerna
har 3 000—4 000 personer sysselsatta
enbart med förberedelser för
biologisk krigföring. I ett visst läge
skulle det kunna hända, att en nation
hotade med att släppa ut baciller av ett
visst slag som kunde leda till att ett
helt folk förintades.

Er. nation som ställs inför ett sådant
hot befinner sig i samma situation som
den tjeckoslovakiska nationen gjorde då
den, i viss mån förrådd av västmakterna,
måste dagtinga med tyrannen Hitler.
Vi som upplevde det tjeckoslovakiska
folkets undergång — Tjeckoslovakien
var dock en demokrati, uppbyggd
av en av vår tids få stora politiska tänkare,
den gamle Masaryk — vet hur en
stormakt med olika medel kan betvinga
en nation, även om denna nation är
stridsberedd.

Åtskilligt har sagts om u-hjälpen. Det
har hävdats att åtminstone en viss samstämmighet
förekommer. Jag skall be
att ur den av utrikesdepartementet publicerade
redogörelsen för Förenta Nationernas
generalförsamlings möte 1963
få citera en passus som gäller den sovjetiske
delegaten Arkadievs yttrande
med anledning av att bl. a. Sverige lagt
fram ett förslag om upprättande av en
Förenta Nationernas kapitalfond: »Den
sovjetiske delegaten Arkadiev varnade
emellertid för att de svenska uppslagen
kunde leda till privatkapitalistisk utsugning
av u-länderna under FN:s täckmantel.
»

Herr Alemyr hoppades att Chrustjovs
besök i vårt land skulle bidra till
att skapa en atmosfär av förtroende.
Skulle vi då inte kunna inleda detta
skede av förtroende med att upplysa de
ryska delegaterna om att ifall vi avsätter
några miljoner till en kapitalfond
för u-hjälpen, så gör vi det inte för att

gynna några svenska profitörer, om jag
nu skall använda leninismens eller
marxismens termer, inte för att föra en
utsugningspolitik gentemot u-länderna.

Vet man inte i Sovjetunionen att våra
strävanden när det gäller u-länderna
syftar till att hjälpa dem, att höja dem
till en annan nivå? Det är riktigt — jag
tror att även herr Hagberg eller herr
Hermansson var inne på saken — att
klyftan vuxit mellan u-länderna och de
länder som vi räknar till välfärdsstaterna.
Men inte får dessa u-länder något
stöd genom att en sovjetrysk delegat i
Förenta Nationerna hävdar att svenska
hjälpåtgärder har till syfte att gynna
privata företagare!

Jag tror, herr talman, att innan vi
inbillar oss att vi bygger och bor i fredens
värld — vi lever kanske nu som
förr i illusionernas årtionden — skulle
vi söka få sådan kontakt med Sovjetunionen,
att vi slapp läsa i en svensk
aktsamling, när vi år 1964 för en utrikespolitisk
debatt här i kammaren, hur
beskyllningar av groteskt slag framförs
mot ett litet land, som förvisso kanske
inte gjort särskilt mycket för u-länderna,
men vars uppsåt är ideellt.

Det ligger mycket i herr Ohlins påpekande
att detta med tullar, lägre priser
på råvaror o. s. v. sammanlagt utgjort
en belastning på 700 å 800 miljoner
kronor under de senaste fem åren.
Detta uppgår tydligen till större belopp
än den u-landshjälp som vi ger. Men
dessa anslag har höjts, och det finns
nog en vilja att höja dem ännu mer.

Jag anser att Sovjetunionen och andra
stater borde förstå, att vi tjänar ideella
syften, att ansträngningarna att
åstadkomma en effektivare hjälp åt uländerna
verkligen inte äger rum i syfte
att berika några kapitalistiska intressen.
Man lever alltför mycket i en värld
av marxistiska och leninistiska katastrofteorier,
om man mot oss tillgriper
sådana argument i den säkerhetsorganisation,
på vilken världens trygghet
delvis vilar.

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Nr 15

Herr WIKLliND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier sade att
framgångsrika resultat av aktionerna
mot Sydafrika hittills egentligen uteblivit.
Men, herr Braconier, iir inte i sådant
läge och i ett läge, där de anglosaxiska
staterna ställer sig reserverade
mot ekonomiska sanktioner mot Sydafrika,
det enda sättet att på allvar påverka
detta lands regim att försöka att
genom FN skapa en ännu kraftigare
världsopinion och göra detta med hjälp
av pålitliga besked om den verkliga innebörden
av rasförföljelserna? Jag ville
alltså genom mitt första anförande särskilt
betona att man genom den tillsatta
FN-kommittén bör få fullständiga besked
om hur det verkligen förhåller sig
genom möjlighet för denna att iakttaga
förhållandena på ort och ställe i Sydafrika.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
herr Wiklund, att man skall skapa en
opinion, men man gör inte detta genom
att kringgå problemen. Låt Sveriges utrikesminister
ställa frågan direkt till
England och andra stater hur de tänker
sig att över huvud taget kunna åstadkomma
några åtgärder mot Sydafrika,
om de bedriver en handelspolitik som
gör, att Sydafrikanska unionen befinner
sig i en mera blomstrande situation än
någonsin tidigare.

Vilka nationer är det som skall gå i
spetsen? Det är Förenta Nationerna
som är den gemensamma säkerhetsorganisationen.
Det är genom Förenta Nationernas
klara fördömande av rasdiskriminering
som den opinionsbildning
skall skapas som leder till avgörande
handling. Så länge detta inte sker,
lurar man en stor del av den idealistiskt
inställda svenska ungdomen, som
tror att bojkotter av det ena eller andra
slaget har någon större betydelse utöver
att vara manifestationer av ett ideellt
sinnelag.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag brukar alltid med
intresse lyssna på herr Braconier, men
jag hade mycket svårt att följa hans resonemang,
när han talade om situationen
i Sydafrika. Han ville göra gällande
att man inom FN hävdat, att rasdiskriminering
återfinns på många håll
och att Sydafrika inte skulle utgöra något
särfall.

Jag kan ge ett vittnesbörd från den senaste
FN-sessionen, där jag vid ett tillfälle
hade anledning att från svensk
sida fördöma den apartheidpolitik som
bedrivs i Sydafrika. Det är att blanda
bort korten om man försöker göra gällande
att Sydafrika inte skulle representera
ett särfall i detta avseende. Inte
i något annat land har man planmässigt
från de styrandes sida genomfört
denna avskyvärda apartheidpolitik. Jag
är ytterligt förvånad över att herr Braconier
uttalar sig i en sådan riktning,
att man kan få intryck av att han vill
förringa betydelsen av denna politik.
Jag anser att det är nödvändigt att Sydafrikanska
unionen utsättes för ett oavlåtligt
och ständigt ökat tryck från FN :s
sida.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
måtte inte ha fattat vad jag sade.
Jag hävdade tvärtemot vad han påstod,
att Förenta Nationerna med all kraft
skulle verka för gemensamma åtgärder
för att få bort rasförtrycket. Men det
är alldeles riktigt att jag sade, att det
förekommer rasdiskriminering även
på andra håll.

Oberoende av att herr Gustafson varit
nere i generalförsamlingen står det
att läsa i utrikesdepartementets aktsamling
på s. 140—141 om rasdiskriminering
i andra nationer än Sydafrika.
Man räknar upp Portugal, Spanien och
Sydafrika, och man omnämner att det
finns rasfanatism kvar i Västtyskland,
o. s. v.

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Detta förekommer alltså i många andra
länder. Därmed har jag inte bestridit,
att Sydafrika bedrivit denna politik
mera systematiskt än andra länder. Men
de strömningar, som finns på andra håll
i världen, motsvarar inte heller Förenta
Nationernas stadga i vad avser fördömande
av all rasdiskriminering.
Tvärtom råder på många håll i världen
allmänt uppfattningen att raserna inte
är likvärdiga. Skulden till att vi inte
kommit längre ligger på Förenta Nationerna,
vilket organ inte som säkerhetsorganisation
ännu vidtagit de åtgärder
som behövs. Dessa insatser har
mest stannat vid vackra ord. Jag försökte
visa hur farliga liknande deklarationer
varit i den världspolitiska situationen
både under 20-, 30- och 40-talen.

Herr WIIvLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Braconier att det åtminstone för
mig inte i första hand är fråga om att
stärka opinionen i vårt land utan jag
tänker mera på de anglosaxiska staterna.
Jag tror inte att man kan nå resultat
på annat sätt än genom att utsätta
regeringarna i dessa länder för en starkare
opinion från dessa länders egna
folk, skapad genom att man bättre än
nu klargör hur det verkligen förhåller
sig i Sydafrika. Det går väl knappast
att på annat sätt påverka de anglosaxiska
staternas regeringar till en
annan inställning i denna fråga.

Herr HAGBERG (k):

Eftersom herr Dickson tyckte att man
borde ta litet närmare reda på vad högern
menar med sitt tal om egendomsägande
demokrati, så kanske jag får
säga att jag tycker att upplysningar är
ganska obehövliga i det fallet; vi får
ju dessa upplysningar nästan varje dag
här i riksdagen. Det har skapats en stor
fond, som växer oavbrutet för att trygga
ålderdomen för det svenska folket,
men det går inte en riksdag utan att

högern attackerar detta. Det har genomförts
ett slags socialisering av lapplandsgruvorna,
som ändå i princip förvandlats
till allmän egendom, och högern
sparar ju inte något tillfälle att
agitera för att återigen göra dessa till
privat egendom.

Marx skrev en gång, att den engelska
statskyrkan hellre förlåter angrepp på
38 av dess 39 trosartiklar än på en
trettioniondedel av dess egendom. Jag
tycker att högern har i sin allmänna politik
visat precis samma inställning, samma
vakthållning kring koncentrationen
av egendomen på ett så ringa antal
människor som den nu är koncentrerad
kring. — När jag talar om egendom
menar jag nu naturligtvis inte husgerådssaker,
egen bil eller eget hem, utan
jag menar produktionsmedlen i samhället.
Högern visar absolut ingen väg
där — de enda som anvisat en väg för
att verkligen skapa ekonomisk demokrati
är kommunisterna. Vad man än säger
om förhållandena i dessa socialistiska
länder lär man inte kunna bestrida att
där har egendomen socialiserats. Där
finns det inga godsägare, där finns det
inga bankirer, inga privata människor
som äger produktionsmedlen och därigenom
kan exploatera dem.

Herr Dickson ställde också en fråga
till min partikamrat Hermansson om
demokrati contra Berlinmuren. Herr
Hermansson menar att han redan har
sagt sin mening om Berlinmuren. Han
tycker inte om den, och det gör inte jag
heller, lika litet som vi tycker om den
mycket högre mur som går genom Jerusalem.
Vi hoppas att alla murar mellan
människor och mellan folk skall raseras.
Det är den rent allmänna inställning
vi har.

A andra sidan, denna mur är en statsgräns,
och den markerar dock en sak
som herr Dickson borde vara ganska
belåten med, nämligen att det inte finns
några avsikter i Östtyskland eller i
Sovjetunionen att förvandla Västberlin
till östtyskt område. Det kanske i det

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

långa loppet kan verka mycket fredsbefrämjande.

När eu stat vidtar vissa åtgärder för
att skydda sig själv kan man både beklaga
och förstå dessa åtgärder, men man
kan väl därför inte förneka att staten
kan vara en demokratisk stat. Herr
Dickson anser ju, trots rasförföljelserna
i Förenta staterna, att Förenta staterna
är en demokrati. Även i Sverige förföljs
människor för sin ras’ skull: zigenarna
och samerna. Det är verkligen
under hårresande förhållanden som
många av dem lever, men inte förnekar
vi väl därför att Sverige är en politisk
demokrati.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vet inte hur herr
Hagberg, som brukar vara så klar i huvudet,
har kunnat trassla till det så för
sig under middagsrasten. Herr Hagberg
hade ett resonemang om att högerpartiet
skulle ha några underliga motiv när det
gäller den här ägandedemokratien och
tanken på att fördela LKABts tillgångar
på individerna. Jag förstår då inte vad
herr Hagberg menade med sitt anförande
i förmiddags, där han sade att somliga
människor kontrollerar så mycket
medan andra inte äger någonting. Om
var och en får en aktie i LKAB, så äger
han väl ändå en aktie i LKAB. Herr
Hagberg får fundera litet närmare på
den saken.

Vad beträffar begreppet demokrati
undrade jag bara helt stillsamt vad herr
Hermansson menade när han talade om
den tyska demokratiska republiken och
om han satte citationstecken kring demokrati
i det fallet. Jag har förstått
att herr Hermansson inte tycker om
Berlinmuren, och nu säger herr Hagberg
att han heller inte tycker om den. I så
fall är det väl ingen här i kammaren
som gör det. Vore det då inte bra om vi
kunde få bort den där Berlinmuren. Jag
vet inte vad herr Hagberg har för inflytande
i Sovjetunionen under den nuvarande,
mindre stalinistiska perioden.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Men om herr Hagberg ville använda det
inflytande han kan ha för att få bort
muren, skulle vi applådera honom och
kanske skicka ett telegram på hans
70-årsdag när den kommer.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
124, angående vissa ändringar i statliga
avlönings- och pensionsreglementen;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 126, med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 129, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 865—
879; och

till jordbruksutskottet motionen nr
880.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 6, 8, 39—41
och 43, jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 5—7 samt allmänna
beredningsutskottets memorial nr 14.

§ 5

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunika -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Tullen på vissa varor från u-länderna, m. m.

tionsdepartementet angående övertalig
maskinpersonal vid statens järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Tullen på vissa varor från u-länderna,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta motioner
beträffande tullen på vissa varor
från u-länderna, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagens väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 17 av
herr Per Jacobsson och II: 18 av herr
Christenson i Malmö m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

a) besluta att från den 1 juli 1964
slopa tullen på kakaobönor (tulltaxenummer
18.01),

b) besluta att från den 1 juli 1964
reducera tullen på vävnader av jute och
jutesäckar (tulltaxenummer 57.10 och
62.03) till 4,4 procent i likhet med
EFTA-tullarna, samt

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag till
riksdagen om en successiv reduktion
av tullarna på de varuslag från u-länderna
som inte producerades i Sverige,
t. ex. kaffe och olika slags tropiska produkter;
ävensom

2) de likaly dande motionerna I: 372
av herrar Lager och Adolfsson samt
II: 426 av herr Hagberg m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
regeringen måtte anhålla om förslag
i syfte att avskaffa kvarstående tullar
och andra handelshinder som försvårar
de s. k. u-ländernas export av varor
till Sverige».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 17
av herr Per Jacobsson och II: 18 av
herr Christenson i Malmö m. fl. angå -

ende tullen på vissa varor från utvecklingsländerna,
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 372
av herrar Lager och Adolfsson samt
11:426 av herr Hagberg m. fl. om avskaffande
av tullar å varor från utvecklingsländerna
m. m.,

icke måtte föranleda någon riksdagen
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Erik Filip Petersson, Skärman, Christenson
i Malmö och Larsson i Umeå,
vilka ansett, att utskottet i anledning
av de likalydande motionerna I: 17 av
herr Per Jacobsson och II: 18 av herr
Christenson i Malmö m. fl. bort under
punkten 1) hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag till
riksdagen om en reduktion av tullarna
på varor från u-länderna, t. ex. jutevaror,
kakaobönor, kaffe och olika slags
tropiska produkter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I den handelspolitiska
debattens släptåg följer nu en realbehandling
av ett konkret ulandsproblem.

Den motion som väckts i år från folkpartihåll
gäller främst kravet på en utredning
om en allmän tullsänkning på
de produkter från u-länderna som inte
produceras i Sverige. Som konkreta åtgärder
i tullhänseende föreslås helt
borttagande av tullen på kakao och
reducering av tullen på jutevaror till
samma nivå som gäller i EFTA-länderna.

Jutevaror från u-länderna pålägges i
Sverige 11 procent, medan tullen i
England och Portugal genom EFTAavtalet
är 60 procent lägre. Dessa tullar
drabbar u-länderna och får betraktas
som klart diskriminerande. I Danmark
har man helt slopat tullen på jutevaror
och samtidigt har Danmark kunnat öka
sin transitohandel.

Onsdagen den 8 april 1904 em.

Nr 15

Tullen på visaa varor från u-länderna, m. ni.

Tullpolitikens verkningar belyses på
elt slående sätt av bevillningsutskottets
redovisning. I fråga om jutevaror har
Indiens andel i den svenska importen
sedan 1957 sjunkit från 64 procent till
34 procent, medan Portugals andel ökats
från 0 till 41 procent. För juteemballage
redovisas eu liknande tendens. Pakistan
är helt utslaget från den svenska marknaden
när det gäller dessa varor.

1 fråga om yrkandet beträffande avveckling
av tullen på kakaobönor skriver
utskottet: »Det må framhållas att
försäljningsvärdet i detaljhandeln på
den svenska sötvaruindustriens produkter
torde uppgå till över 700 milj. kronor
per år, medan tullinkomsterna på
kakaobönor utgör drygt en miljon kronor.
Att under sådana förhållanden antaga
att tullens avskaffande nämnvärt
skulle påverka sötvaruindustriens avsättningsmöjligheter
och därigenom bidra
till en ökad förbrukning av kakaoprodukter
förefaller utskottet orealistiskt.
»

Det är u-landet Ghana, som protesterat
mot de höga svenska varuskatterna.
Sedan tullen på te har slopats är det
närmast en rättviseåtgärd att även ta
bort tullen på kakaobönor. Tullfrågan
ligger även på det psykologiska planet,
men så långt sträcker sig inte utskottets
fantasi.

EO:s organ Aftonbladet skriver som
kommentar till folkpartimotionerna och
bevillningsutskottets avslagsyrkande, att
den bästa hjälp de underutvecklade länderna
kan få är att de ges möjlighet att
öka handeln med industriländerna.

En utredning om vår tullpolitik, som
tidigare närmast varit ett led i en fiskalisk
skattepolitik, är så mycket mera
påkallad nu, sedan behovet av denna
statliga inkomstkälla eliminerats genom
omsättningsskattens tillkomst. Konsumtionsomsen
ger staten 3,3 miljarder
kronor i skatteintäkter. Denna indirekta
statsskatt kommer av allt att döma att
vara bestående även i framtiden i form
av mervärdeskatt.

Norge har, för att ta ett exempel, tagit
konsekvenserna av sin omsättningsskatt
och har slopat tullen på kaffe. Det
finns all anledning för Sveriges vidkommande
att utreda dessa i motionerna
framförda problem. Att krypa
bakom internationella organisationer,
som bevillningsutskottet gjort, och att
hänvisa till GATT-förliandlingarna och
världshandelskonferensen i Geneve, är
svagt.

Herr talman! Vad som sagts i den
allmänna diskussionen om svenskt bistånd
till u-länderna och i dag av statsrådet
i den handelspolitiska debatten
ger starkt stöd för påståendet att det
skulle vara en chikan för denna kammare
att avslå en utredning om tullarna
på produkter från de tropiska länderna.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Hem HERMANSSON (k):

Herr talman! Alla har i den debatt
som förts här i dag i ord sagt sig vara
överens om att någonting måste göras
för att underlätta för u-länderna att avsätta
sina produkter i hyggliga fasta
priser. Men det är långt från ord till
handling! Slopandet av tullen på te och
den speciella skatten på kaffe var ett
steg i rätt riktning. Man måste emellertid
gå vidare.

I de bilagor som har fogats till utskottsutlåtande!
om detta ärende finns
ett intressant material som visar i hur
hög grad svenska tullar belastar varor
från u-länderna. För vissa varuslag
inom frukt- och kolonialvaruområdet
belöpte sig den svenska importen år
1962 till totalt 519 miljoner kronor.
Härav kom från u-länderna varor för
442 miljoner kronor. I tulluppbörd på
dessa varor uttogs sammanlagt 78 miljoner
kronor, varav inte mindre än 75
miljoner kronor på produkterna från
u-länderna, d. v. s. nästan hela tullbeloppet.

Bevillningsutskottet redovisar mycket
skiftande ståndpunkter till det krav

4—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Tullen på vissa varor från u-länderna, m. m.

som ställts om en utredning rörande
hur man skall avskaffa de tullar som
försvårar för de fattiga länderna att
sälja sina produkter till oss. När det
gäller tullar på varor som tillverkas
enbart i u-länder sägs en utredning
vara överflödig, eftersom det här handlar
om en tekniskt mycket enkel procedur.
Alltså skall man inte ha någon
utredning, säger utskottet. När det gäller
skatter och regleringsåtgärder, som
verkar hämmande på handeln med uländerna,
sägs det föreligga vittomfattande
och svårbemästrade problemkomplex.
Därför skall man inte ha någon
utredning. I ena fallet är det alltså för
lätta frågor, i andra fallet för svåra frågor,
men utskottets svar på ställda krav
är detsamma och oföränderligt: Ingenting
skall göras.

Ett annat argument för att ingenting
göra är att man bör söka åstadkomma
internationella lösningar. Det bör man
helt visst eftersträva, men vågar verkligen
bevillningsutskottet påstå att det
skulle försvåra internationella lösningar
av dessa problem om Sverige tar initiativ
som är föredömliga, om vårt land
tar ett steg i förhoppningen att andra
därigenom lättare skall komma efter?
Det är falskt om man säger att isolerade
åtgärder skulle försvåra en internationell
lösning. Bevillningsutskottet kan
icke lämna några godtagbara skäl för
en sådan ståndpunkt.

Bevillningsutskottet försöker också
krypa bakom påståendet att våra tullar
och skatter på u-landsvaror inte skulle
betyda något. Om de avskaffas, påstås
effekten på importen av dessa varor bli
mycket liten. Jag har redan anfört handelsdepartementets
uppgifter om vad
tullarna på vissa u-landsvaror ger. Det
är ändå inte allt som statskassan tar in
varje år i skatter och tullar, vilka försvårar
för de fattiga länderna att öka
sin handel. Ingen kan med säkerhet bedöma
hur stor ökning av deras handel
som kan bli följden av ett slopande av
dessa avgifter. Men ingen kan heller på -

stå att en ökning inte skulle komma alt
ske. Det är det avgörande.

Saken har också en moralisk aspekt.
En artikelförfattare i Stockholms-Tidningen
beräknade nyligen att svenska
staten tjänar sjufalt mer än kakaoodlaren
på choklad som säljs i vårt land.
Det är ovärdigt vårt land att på sätt som
sker profitera på de fattiga ländernas
dåliga ekonomiska ställning. Det borde
vara möjligt för riksdagen att omedelbart
begära förslag av regeringen om
avskaffande av tullar och handelshinder
på u-ländernas produkter på sätt
som begärts i vår motion. Även det utredningsyrkande
som ställts i reservationen
är emellertid ett steg i rätt riktning.

Handelsminister Gunnar Lange lämnade
i dagens utrikesdebatt ett intressant
svar i anslutning till mitt anförande.
Han sade ungefär så här: Vi kan
överväga att unilateralt avskaffa tullarna
på kakao och andra tropiska produkter.
-— Det vore rätt märkligt om
riksdagen efter denna deklaration säger
nej till och med till en utredning.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall dels till motion nr 426 i denna
kammare och dels till reservationen av
herr Erik Filip Petersson m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Enligt den indelning
som har gjorts av Förenta Nationerna
skall såsom utvecklingsländer betraktas
samtliga länder i Syd- och Nordamerika
med undantag av USA och Kanada,
samtliga länder i Asien utom Kina, Japan,
Nordkorea och Nordvietnam, länderna
i Afrika med undantag av Sydafrikanska
unionen samt Oceanien förutom
Australien och Nya Zeeland. Det
är sålunda ett ganska betydande antal
länder i världen som betraktas såsom
utvecklingsländer. Jag har velat påpeka
detta bara för att klargöra den bakgrund,
mot vilken vi för denna diskussion.

Onsdagen den 8 april 1904 em.

Nr 15

Tullen på vissa varor från u-länderna, m. m.

Vi har tidigare i dag lyssnat till en
mycket lång debatt som i stor utsträckning
berört de problem som här är aktuella.
Bevillningsutskottet har i år liksom
tidigare ställt sig välvilligt till ett
uppträdande från Sveriges sida som
innebär, att vi så långt det över huvud
taget är möjligt skall försöka underlätta
handeln med utvecklingsländerna. Klara
deklarationer i den riktningen har
i dag också gjorts i denna kammare av
såväl regeringsledamöter som kammarledamöter.

Frågan är bara på vilket sätt ett dylikt
underlättande av handeln med utvecklingsländerna
skall ske. Bevillningsutskottets
majoritet har den uppfattningen
att det bör ske genonr att
vi i internationella sammanhang, t. ex.
vid världsliandelskonferensen och vid
GATT-förhandlingar, försöker att driva
en politik som resulterar i att vi får de
stora industriländerna att ansluta sig
till vår linje. Detta är bakgrunden till
det föreliggande betänkandet från bevillningsutskottet.

De konkreta yrkandena gäller bl. a.
borttagandet av tullen på kakaobönor.
Jag tror inte att detta har någon betydelse
när det gäller försäljningen. Herr
Christenson har redan nämnt att försäljningen
av sötsaker uppgår till 700
miljoner kronor och att skatten på chokladvarorna
är 175 miljoner kronor. Då
tror jag inte att en miljon kronor i tullinkomster
på råvarorna har någon betydelse.
Det kan inte öka försäljningen
och konsumtionen. Det kan heller inte
innebära att u-länderna får mera betalt
för sina råvaruprodukter. Men det är
klart att detta är en fråga som får tas
upp i de stora sammanhangen. Vi är
alla överens om att inta en beredvillig
hållning till avveckling av de hinder
som föreligger. Bevillningsutskottets
majoritet anser att man har större förutsättningar
alt göra detta om det sker
mera samlat.

Beträffande det andra yrkandet, nämligen
sänkning av tullen på juteväv, vill

jag bara påpeka att någon tull på råvaran
jute i dag inte utgår. Då man nu
i motioner föreslår att vi skall sänka
tullarna gentemot u-länderna på färdiga
juteprodukter, innebär dessa förslag
att vi skall sänka tullen till samma
nivå som i dag gäller för EFTA-länderna.
Detta skulle i så fall strida mot traditionell
svensk handelspolitik. Det
skulle också strida mot EFTA-överenskommelsen
liksom mot hela GATTöverenskommelsen.

Det är ganska naturligt att man ökar
handeln på EFTA-länderna. Denna
överenskommelse har ju kommit till
för att de länder, som deltar i EFTAsammanhang,
på det sättet ytterligare
skulle kunna utbygga sin handel. Det är
därför en naturlig följd av systemet att
vi nu också ökar denna handel.

Man har talat om att Danmark inte
har någon tull på färdiga jutevaror,
men det beror helt enkelt på att Danmark
inte har någon produktion av
jutevaror. Sverige har en juteindustri,
som för närvarande sysselsätter mellan
400 och 500 personer. Om man även
medräknar familjemedlemmar som lever
av denna industri, blir det ett ganska
betydande antal personer. Det kan
inte vara rimligt att nu ställa denna näringsgren
helt utan varje form av
skydd. Det förvånar mig att herr Christenson,
som ensam brukar vara reservant
i detta ärende, i år har fått samtliga
sina partivänner i bevillningsutskottet
att underteckna denna reservation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det var svaga argument
som herr Magnusson i Borås framlade.
Han hänvisade till utskottets betänkande,
till världshandelskonferensen, till
GATT-förhandlingarna o. s. v. Jag har
tidigare sagt och det har framhållits i
debatten förut i dag när vi diskuterade
handelspolitiska spörsmål att man får

100 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Tullen på vissa varor från u-länderna, m. m.

räkna med en aktivare politik. Jag har
också tidigare refererat hur u-länderna
ser på dessa handelsorganisationer.

.lag har full förståelse för herr Magnussons
inställning — högern är protektionistiskt
inställd — när han nu
försvarar jutetullarna. Högerpartiets
hållning till utvecklingsländerna är, om
jag får uttrycka mig så, ytterst passiv.

Däremot förstår jag inte socialdemokraternas
hållning i utskottet. Från LOfolkets
sida har krävts en liberalare
handelspolitik gentemot utvecklingsländerna
och högre biståndsinsatser. Socialdemokratiska
ungdomsförbundet
och Socialdemokratiska studentförbundet
har protesterat mot regeringens
snålhet när det gäller utlandshjälpen.
Man kräver ökade insatser och hoppas
på riksdagens stöd.

I dag finns ett utomordentligt tillfälle
att ge ett sådant stöd till utvecklingsländerna
när det föreligger konkreta
förslag på ett par punkter. Bevillningsutskottets
avslag på yrkandet gällande
handelspolitiken i förhållande till uländerna
har väckt protester.

I tidningen Tiden anför man bl. a. ett
uttalande av FN-studenternas skrift och
framhåller att det är ett centralt problem
som inte ens har blivit föremål
för utredning i Sverige, och det är en
utredning som folkpartiet och representanterna
i utskottet kräver.

Herr talman! Mot den bakgrund som
i dag redovisats i den handelspolitiska
debatten vore det märkligt om riksdagen
i dag avsloge ett utredningsyrkande
som här framlagts från vår sida. Det
skulle åtminstone på mig verka som
om den politiska debatten om utlandshjälpen
kommer att få föras från nya
utgångspunkter.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag tror att herr Christenson
fullständigt misstar sig om han
förmodar att man skulle göra u-länderna
en större tjänst genom att bifalla det
förslag som han ställt i samband med

denna reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 22. I stället är
det nog så att vi gör dessa u-länder en
betydligt större tjänst om Sverige i dessa
internationella sammanhang för en
politik, som är avsedd att på bästa möjliga
sätt försöka påverka samtliga de
stora industriländerna att i större utsträckning
än hittills visa förståelse för
de intressen det här gäller.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! U-ländernas representanter
vid världskonferensen i Geneve
bär en uppfattning rakt motsatt herr
Magnussons. Därför kan jag inte godta
hans resonemang.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Christenson i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Erik Filip Petersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för ja -

Onsdagen den 8 april 1904 em.

Nr 15

101

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

propositionen. Herr Christenson i
Malmö begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 100
ja och 42 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:372 och 11:420; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Åtgärder vid beskattningen i syfte att
främja sparandet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 552
av herr Per-Olof Hanson samt 11:008
av herrar Antonsson och Jönsson i
Ingemarsgården, vari hemställts, att
riksdagen, för att möjliggöra omedelbara
skattelättnader för det målinriktade
bostadssparandet, måtte — med
de ändringar, som följde av att ikraftträdandet
borde ske den 1 januari 1965
— antaga det förslag till förordning om
bostadssparande, som redovisats i bevillningsutskottets
betänkande nr 10/
1963 och som i huvudsak överensstämde
med det nedan under IV i motionerna
I: 570 och II: 680 under punkten
1 a) avsedda förslaget till förordning
om bostadssparande;

II) de likalydande motionerna 1:554
av herrar Per-Olof Hanson och Harald
Pettersson samt 11:669 av herrar An -

tonsson och Jönsson i Ingemarsgården,
vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utredning och förslag till riksdagen rörande
premiering av sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
genom avdrag på den
statliga inkomstskattens slutbelopp, i
enlighet med vad som anförts i motionerna»; III)

de likalydande motionerna I: 567
av herr Sundin samt II: 671 av herrar
Antonsson och Larsson i Borrby, vari
hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag till riksdagen rörande
stimulans av det personliga nysparandet
av reell karaktär, i enlighet
med vad i motionerna har anförts»;
ävensom

IV) de likalydande motionerna I: 570
av herr Virgin m. fl. och II: 680 av herr
Hecksclier m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga i dessa
motioner framlagda förslag till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande,
samt

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag rörande premiering av allmänt
målsparande genom avdragsrätt
vid beskattningen för medel som insatts
å särskilt sparkonto enligt de i motionerna
angivna riktlinjerna.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:552
av herr Per-Olof Hanson samt II: 668
av herrar Antonsson och Jönsson i Ingemarsgården
om skattelättnader för bostadssparande,

2) de likalydande motionerna I: 554
av herrar Per-Olof Hanson och Harald
Pettersson samt 11:669 av herrar Antonsson
och Jönsson i Ingemarsgården
om viss premiering av sparande på särskilt
sparkonto,

102 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1964 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

3) de likalydande motionerna 1:567
av herr Sundin samt 11:671 av herrar
Antonsson och Larsson i Borrby om
stimulans av det personliga sparandet,
ävensom

4) de likalydande motionerna I: 570
av herr Virgin m. fl. och 11:680 av
herr Heckscher m. fl. om vissa sparstimulerande
åtgärder,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson,
Magnusson i Borås och Björkman, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga de i motionerna
I: 570 och II: 680 framlagda
förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Enarsson, Sundin, Skårman, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg,
Larsson i Umeå, Nilsson i Tvärålund
och Björkman, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 552 och II: 668, I: 554 och
II: 669 samt I: 570 och II: 680 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till riksdagen med
ledning av vad som i motionerna anförts
rörande premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto i bank
eller i annan penninginrättning samt
rörande skattelättnader för bostadssparande; III)

av herrar Sundin och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskottet
under punkten 3) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 567 av herr Sundin
samt II: 671 av herrar Antonsson
och Larsson i Borrby måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag rörande stimulans av det
personliga sparandet i vad avsåge pre -

miering av reellt personligt nysparande
genom avdrag på den statliga inkomstskattens
slutbelopp.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I detta bevillningsutskottets
betänkande, som handlar om
frågor som gäller sparandet, behandlas
gamla kända saker. Denna gång har
emellertid väckts en del motioner som
avviker från dem som tidigare under
åren förekommit.

Utskottet framhåller nödvändigheten
av att sparandet ökas för att investeringarna
skall finansieras och för att vi
över huvud taget skall få en ekonomisk
expansion. Det sparande som nu förekommer
är enligt utskottets mening aktningsvärt.
Det har ökat från 31 till 45
miljarder på en tioårsperiod. Det förefaller
som om utskottet vore tämligen
belåtet med utvecklingen. Utskottet erinrar
också om att värdesäkringskommittén
i sitt nyligen avgivna betänkande
rekommenderar nya låneformer och
att man skulle kunna stimulera sparandet
genom att göra det värdesäkert.
Folk skulle kunna tänkas öka sitt sparande,
särskilt målsparandet, om de
kunde räkna med att inflationen inte
skulle äta upp sparandet. Utskottet vill
alltså inte ställa sig avvisande till tanken
att genom andra än hittills vidtagna
åtgärder söka stimulera till ett ökat
sparande.

Man har all anledning att skriva under
utskottets ord, att ett fast penningvärde
och full sysselsättning är den
mest effektiva stimulansen till ett ökat
sparande.

Men hur är det i dag? Vi kan konstatera
att sparandet är för litet. Det
råder en mycket stor kapitalbrist, vilket
i sin tur medför att räntan blir
hög. Investeringsbehovet är skriande.
Bostadsbyggandet är för litet, beroende
på att byggnadskreditiv inte kan ges i
tillräcklig omfattning. Industriens in -

Onsdagen den 8 april 1904 em.

Nr 15

103

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

vesteringar står praktiskt taget stilla,
därför att det är så svårt att åstadkomma
en självfinansiering och att genom
lån öka utrymmet för investeringar.

Utskottet anser att sparandet skulle
kunna öka om tilltron till penningvärdet
vore större. Inflationen uppmuntrar
inte sparandet. Den ständiga inflationen
beror naturligtvis först och främst
på den ekonomiska politiken. I motionerna
I: 554 och II: 669 anvisas ett sätt
att stimulera sparandet genom vissa
skattelättnader. Motionärerna föreslår
att man skall få dra av en tiondel av
det som man sparat under året, maximerat
till ett visst belopp, vid betalningen
av skatten. Förutsättningen är att
pengarna stått inne på banken i fem
år. Det soin tas ut tidigare skulle man
få skatta för. Förslaget innebär de facto
en skattelättnad på sparkapitalet på 2
procent.

I motionerna om bostadssparandet
vänder man sig främst till ungdomar
som vill spara till ett eget hem. Om
man genom skattelättnader stimulerar
bostadssparandet skulle detta otvivelaktigt
öka i icke föraktlig omfattning.

De tre oppositionspartierna har förenat
sig i en gemensam reservation, nr
II, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till denna.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Alla borde i dag vara
överens om behovet att öka sparandet,
eftersom detta är nödvändigt
för att framåtskridandet skall säkras.
En ökad produktionskapacitet kan emellertid
också ge till resultat ett ökat
ägande. Då uppkommer frågan vem
som i framtiden skall få del av de ökade
resurser som produktionsökningen
skapar. Skall staten i allt större utsträckning
bli ägare eller skall de enskilda
människorna få ökade möjligheter
att bygga upp ett ägande? Den
skattepolitik som bedrivs i vårt land
innebär att för varje år mer och mer
ägande överförs till staten.

Högerpartiet har i år liksom tidigare
återkommit med motioner i denna fråga.
Det gäller att skapa förutsättningar
för eu fördelning av ägandet över ett
så stort fält som möjligt. Vi föreslår
att vissa mindre avdrag skall få göras i
deklarationen för att därigenom stimulera
till ökat småsparande.

I reservation II har de borgerliga partiernas
representanter gemensamt framfört
krav om utredning och förslag rörande
möjligheterna att stimulera enskilt
frivilligt sparande.

För vissa speciella sparmål, framför
allt bostadssparandet, föreslår vi att
under en tid av sex år avdrag skall få
göras i deklarationen, med högst 6 000
kronor för ensamstående och 12 000
kronor för gifta, för avsättningar på
särskilt konto för bostadssparande.

Jag tror att det är många ungdomar
i vårt samhälle som har intresse av att
spara för att på det sättet få möjlighet
att köpa en insatslägenhet eller att åstadkomma
den grundplåt som är nödvändig
för att kunna skaffa sig ett egnahem.
Förslaget innebär också att de
som redan hunnit skaffa sig ett egnahem
skulle få göra ett avdrag på 700
kronor om året under förutsättning att
de gör större amortering på sina egnahemslån
än som är normalt. Vi har
också tänkt oss att det i vårt samhälle
finns människor som har intresse av
att spara pengar för sina barns framtida
utbildning och därför har vi föreslagit
ett utbildningskonto, där det
skulle kunna få inbetalas maximalt
1 200 kronor om året, vilket konto sedan
skulle kunna få disponeras för barnens
utbildning. Vi föreslår också liksom
tidigare ett belopp på 200 kronor
för ensamstående och 400 kronor för
äkta makar i avdrag per år för inkomst
av aktier för att därigenom också
stimulera människorna att i större
utsträckning ställa sina sparmedel till
produktionens direkta förfogande.

Vidare har vi framställt krav på att
de personer som har satt in sitt spar -

104 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1964 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

kapital i en rörelse — det kan vara i
ett jordbruk eller i en affärsrörelse -—
skall få göra ett avdrag på 400 kronor
för ogifta och 800 kronor för gifta. Dessa
avdrag gäller ju för inkomster av kapital.
Men om en person har sparat
ett litet belopp och placerat det i sin
rörelse har han inte möjlighet att utnyttja
sådana avdrag. Därför har vi nu
liksom tidigare föreslagit att det skall
bli möjlighet även för dessa egna företagare
som bundit sitt kapital i sin rörelse
att komma i åtnjutande av kapitalavdraget.

Jag har med dessa ord, herr talman,
försökt att kort motivera vad som ligger
bakom denna motion. Yrkandet i
denna återfinnes i reservation till bevillningsutskottets
betänkande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
I och II.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Såsom framgår av det
föreliggande utskottsutlåtandet råder det
enighet om vikten av att stimulera det
enskilda sparandet. En betydande del
av de investeringar som måste göras i
samhället finansieras med det enskilda
sparandet. »För en bibehållen och om
möjligt ökad ekonomisk expansion är
det», säger utskottet, »därför nödvändigt,
att det personliga sparandet på
allt sätt uppmuntras. Det torde därvid
vara särskilt angeläget, att ungdomen
bibringas sunda sparvanor.» Jag ber att
få understryka vad utskottet sagt på
denna punkt, inte minst därför att jag
är reservant i denna fråga.

Vid utskottsutlåtandet är fogade tre
olika bilagor, där det finns uppställningar
om hur stort sparandet i olika
former är här i landet. I dessa bilagor
är omnämnt att 166 000 ungdomar deltar
i ungdomens lönsparande. Tyvärr
har inte nettotillskottet i fråga om ungdomens
lönsparande blivit riktigt lika
bra 1963 som året förut, då nettotillskottet
i fråga om antalet deltagare i
ungdomens lönsparande var 15 000.

Det allmänna lönsparandet däremot
visar en mera glädjande utveckling enligt
vad som framgår av bilagorna till
utlåtandet. Nettobehållningen i det allmänna
lönsparandet är inte mindre än
227 miljoner för 1963, och den senast
kända behållningen är 730 miljoner
kronor. Intresse för sparande finns således
bland enskilda personer. Det är
en stor tillgång för samhället, vilken bör
tillvaratas och stimuleras och som utskottet
riktigt säger bör »på allt
sätt uppmuntras». Det är väl inte fullt
klarlagt och går väl inte heller att helt
klarlägga vilken effekt på nysparandet
man kan uppnå av olika sparstimulerande
åtgärder. Men enighet torde ändå
råda om att en betydande effekt av
sparstimulerande åtgärder kan uppnås,
om de är väl avpassade.

I det syftet framläggs olika förslag i
motionerna I: 552 och II: 669. De berör
dels bostadssparande och dels premiering
av personligt sparande på särskilt
sparkonto. Eftersom dessa motioner redan
har kommenterats tidigare av herr
Larsson i Umeå ber jag att få inskränka
mig till att instämma i vad han sade på
denna punkt.

I motion 11:671 anhålles om utredning
rörande stimulans av allt personligt
nysparande av reell karaktär. Vi
menar att den enskilde skall ha frihet
att välja sparmål och former för sparande
och att han oavsett mål och form
för sparande bör åtnjuta premiering. Vi
anser att möjlighet att konstatera huruvida
nysparande uppkommit kan åstadkommas
genom en kontantsammanställning
vid deklarationen. Det är uppenbart
att visst merarbete kan uppstå
för taxeringsmyndigheterna. De uppgifter
som erfordras för denna kontantsammanställning
är emellertid redan
i stor utsträckning erforderliga vid upprättande
av självdeklaration. Metoden
bör därför inte medföra alltför stora
svårigheter för den enskilde deklaranten.
Vi anser att utskottets majoritet
har överdrivit svårigheterna vid genom -

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Nr 15

105

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

förande av de förslag som framläggs
i motion 11:671.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna II och III.

Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Alla de föregående talarna
har vitsordat sparandets nödvändighet,
och beträffande den är vi alltså
alla överens. Jag behöver därför inte
närmare gå in på den.

Utskottet understryker, som redan
framhållits, att den växande internationella
konkurrensen och medborgarnas
ökade krav på samhället kräver
ökade investeringar inom såväl den enskilda
som den offentliga sektorn. Utskottet
säger också att en betydande
fondbildning äger rum genom ATP men
att det inte är tillräckligt utan att investeringarna
liksom hittills till betydande
del måste finansieras genom de
enskilda hushållens sparande. Det är
uppenbart att ett ökat sparande medför
minskad efterfrågan på varor och
tjänster och därmed bereder utrymme
för ytterligare investeringar. Det personliga
sparandet bör därför på allt
sätt uppmuntras, och inte minst ungdomen
bör bibringas sunda sparvanor,
un derstryker utskottsmaj oriteten.

Det pågår emellertid ett inte föraktligt
sparande, och det mest glädjande
är att det personliga sparandet tycks
öka. Man fruktade att standardstegring
och ökad social trygghet skulle avtrubba
sparviljan, men dess bättre tycks
detta inte ha blivit fallet. Tack vare
den fulla sysselsättningen och en rad
åtgärder, som riksdagen beslutat för att
stimulera både företagssparandet och
det personliga sparandet, har sparviljan
ändå upprätthållits. Även privata initiativ
till sparstimulerande åtgärder
har medverkat härtill.

Till utskottets betänkande i år har
fogats en rad tabeller, som ledamöterna
4::-—Andra kammarens protokoll I96''i. Nr

ser. Av dem framgår att bank- och försäkringssparandet
under tioårsperioden
1953—1962 ökat från 31 miljarder
till 45 miljarder eller med inte mindre
än cirka 14 miljarder kronor. Jag skall
dock gärna erkänna att om man räknar
ut vad detta utgör procentuellt med hänsyn
till bruttonationalprodukten finner
man att det har inträtt en försämring
från 1953 till 1962. 1953 utgjorde bankoch
försäkringssparande! nära 61 procent
i förhållande till bruttonationalprodukten,
men 1962 hade det sjunkit till
knappt 56 procent. Men då kanske
man också skall ta hänsyn till att under
den tiden har ATP tillkommit, där det
sker ett sparande genom fondbildning.
Jag vill emellertid inte underlåta att
nämna detta, eftersom jag har full förståelse
för att det kan vara en anledning
till att man ytterligare försöker stimulera
sparandet. I ATP-fonderna fanns
vid 1963 års slut ändå bortåt fem miljarder
kronor.

Om man jämför sparandet med de fysiska
personernas inkomstutveckling
finner man att de fysiska personernas
taxerade inkomster har ökat från cirka
24 miljarder kronor 1953 till cirka 43,9
miljarder kronor 1962, d. v. s. en ökning
med 19 870 miljoner kronor. Tar man
hänsyn härtill kan man alltså konstatera
att sparandet håller sig ganska väl
uppe. Man kan vidare lägga märke till
att under 6 000 kronors inkomst hade
1962 inte mindre än 1 302 020 skattebetalare
och under 12 000 kronor hade
inte mindre än 2 427 410 personer. Därav
var 156 560 företagare. Med hänsyn
till att det finns en så stor grupp medborgare
i vårt land med låga inkomster
är detta sparande kanske inte så dåligt.

Ungdomens lönesparande och det allmänna
sparandet stimuleras särskilt genom
propaganda och vinstutlottningar.
Antalet ungdomssparare är nu uppe i
över 166 000 enligt tabellerna i betänkandet,
men enligt vad jag erfarit från
säker källa, som man säger, är denna
siffra missvisande så till vida som det
15

106 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1964 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

är några tusental flera än vad tabellen
visar. Dessa hade den sista december
förra året i runt tal 214 miljoner kronor
innestående. Det allmänna lönesparandet
omfattade i runt tal 436 000 personer
med en behållning på över 730
miljoner kronor. Jag är väl medveten
om att man inte kan säga att allt detta
är nysparande, utan här föreligger nog
även överföring av redan befintliga tillgångar.
Resultatet torde ändå vara relativt
gott.

Ser man återigen på förmögenhetsutvecklingen,
som väl också speglar
sparandet, finner man att förmögenheter
på över 80 000 kronor ökat inte oväsentligt.
Antalet förmögenhetsägare har
ökat från 140 607 år 1958 till 177 396
år 1962 och deras förmögenhet från 28
miljarder till 36 miljarder, eller med
nära 30 procent. Men jag vill gärna inskjuta
att om man tar hänsyn till penningvärdeförsämringen
blir förmögenhetsutvecklingen
inte lika gynnsam.

Å andra sidan är inte alla förmögenhetsägare
medtagna i denna statistik.
Jag kanske också skall tillägga att taxeringsvärdena
hela tiden är desamma.
Det bör man ha klart för sig.

Herr talman! Efter denna summering
vill jag slå fast att svenska folket ändå
avstår en tredjedel av sina inkomster
varje år till investeringar, och det är
den högsta procentandelen av bruttonationalinkomsten
i hela världen.

Professor Svennilsson gör i nr 1 för
i år av Industriförbundets tidskrift en
del intressanta påpekanden. Först konstaterar
han en glädjande ökning av
takten i vår ekonomiska utveckling. Tidigare
var trenden högst 3 procent av
vår produktion per år, men den steg
till 3,5 procent under 1950-talet och ser
nu enligt prognoserna ut att öka till 4
procent. Professor Svennilsson framhåller
att orsaken till »denna acceleration
främst får sökas i två omständigheter.
Vi har i väsentlig grad ökat sparandets
andel av nationalinkomsten. Investeringarna
har stigit på den privata kon -

sumtionens bekostnad. Utvecklingen
mot en mera kapitalintensiv produktion
har gått i snabbare takt än tidigare. Vidare
har den tekniska framstegsfaktorn
troligen väsentligt förstärkts.»

Herr talman! Detta är andra tongångar
än dem vi hörde av herr Larsson i
Umeå, som tydligen inte har tagit reda
på utvecklingen lika ingående som professor
Svennilsson. Jag litar obetingat
mer på professor Svennilssons uppgifter.

Ilerr Larsson i Umeå påstår att penningvärdeförsämringen
beror på den
socialdemokratiska ekonomiska politiken
i vårt land. Jag vill fråga honom,
om han kan nämna någon industrination
i hela Europa där det råder full
sysselsättning, där man har bibehållit
penningvärdet bättre än i vårt land och
där man har kunnat satsa mer på att
bygga för framtiden än vi gjort hos oss.
Jag understryker att vårt sparande i
detta avseende är större än i kanske
något annat land.

Nu har som bekant värdesäkringskommittén
rekommenderat nya låneformer,
genom vilka spararna skulle kunna
beredas ytterligare möjligheter att
värdesäkra sitt långsiktiga sparande.
Om dess förslag föreläggs riksdagen och
denna beslutar att de skall realiseras,
finns det säkerligen anledning anta att
de får en sparstimulerande effekt. Det
finns naturligtvis personer som inte anser
sig kunna eller inte vill placera
mindre belopp i realtillgångar utan avstår
från målsparandet, men de kanske
finner anledning att spara senare.

Med dessa konstateranden avser jag
inte att ge intryck av att ett ökat sparande
inte skulle vara önskvärt, tvärtom.
Utskottsmajoriteten understryker
att alla åtgärder som kan befinnas lämpliga
för att åstadkomma ett ökat sparande
självfallet också allvarligt bör
övervägas. Men möjligheterna är ändå
begränsade. Det bästa incitamentet till
ökat sparande är ett fast penningvärde
och full sysselsättning, som gör att män -

Onsdagen den 8 april 19C4 em.

Nr 15

107

Åtgärder vid

niskorna har stadiga inkomster och att
standardökningen hela tiden fortskrider.

Utskottsmajoritcten har inte kunnat
tillstyrka de av riksdagen många gånger
tidigare avslagna yrkandena om skattelättnader
för främst småsparandet. Det
har här tidigare redogjorts för denna
sak, och jag kan därför hoppa över
den för att vinna litet tid.

Med anledning av liknande motionsyrkanden
som de nu föreliggande har
utskottet under tidigare år hänvisat till
den Eckerbergska kommittén som bestämt
avböjde tanken på att enskilt sparande
skulle stimuleras genom en definitiv
skatteminskning i relation till belopp
som insatts på särskilda konton.
Inte heller ansåg kommittén det möjligt
att premiera endast sådant sparande
som framkallas genom själva prcmieringsförfarandet.
En premiering
måste, sade kommittén, gälla allt sparande,
både nysparande och befintliga
tillgångar vilka såsom nytt sparande
överföres till särskilda konton. Kostnaderna
för det allmänna skulle därigenom
bli minst lika stora eller kanske
större än själva nvsparandet — så sade
denna sakkunniga kommitté och belyste
även detta med siffror. Den kraftiga
kostnadsökningen, som sålunda skulle
uppstå, skulle få betydande verkningar
för såväl statens som kommunernas finanser.
Flertalet remissinstanser delade
också kommittémajoritetens uppfattning
härvidlag.

Till detta kan läggas det merarbete
som skulle uppkomma för taxeringsmyndigheterna
utan att det skulle finnas
någon garanti för en effektiv kontroll.

Frågan om att uppskjuta skattebetalningen
för sparade belopp är inte heller
så lättlöst. Den skattskyldige spararen
skulle helt enkelt göra en räntevinst
på skattebeloppet och dessutom
en skattevinst om skatten eller inkomsten
är lägre då beloppen beskattas. Det
innebär kort och gott en inkomstutjäm -

beskattningen i syfte att främja sparandet

ning, och det är ett spörsmål som allmänna
skatteberedningen sysslar med.
Även med avsättning på bostadskonto
skulle man åstadkomma en inkomstutjämning.
Att stimulera bostadsbyggandet
är givetvis angeläget, men det bör
ske med andra medel än genom en inkomstutjämning.

Avsättningar på utbildningskonto betyder
att man på en omväg inför rätt
till avdrag för kostnader som inte godkännes
enligt nuvarande skatteprinciper,
och hela detta problem sammanhänger
intimt med frågan om avdragsrätt
för studieunderstöd.

Slutligen vill jag framhålla att i nuvarande
situation på aktiemarknaden
med stor brist på placeringsobjekt skulle
det inte heller vara lämpligt att särskilt
animera spararna till aktieinvesteringar.
Det skulle resultera i ytterligare
höjning av aktievärdena och minskad
förräntning på spararnas investerade
kapital.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
påpeka för herr Brandt att det här
är fråga om huruvida det ökade sparande
vi kan få i framtidens samhälle skall
placeras hos det allmänna eller hos de
enskilda människorna. Det reservationsförslag
som här föreligger syftar till det
senare.

Jag är glad över att vi är överens om
att det finns behov av ett ökat sparande.
Av den tabell som redovisas i bevillningsutskottets
betänkande framgår att
ökningen under den senaste 10-årsperioden
av kontantsparandet i affärsbanker
och av försäkringssparandet i genomsnitt
uppgått till 1,4 miljarder kronor
om året. Det är klart att detta i och för
sig är en relativt hygglig siffra, men
om man tar i betraktande att det i medeltal
ges en 4-procentig ränta på de
insatta beloppen — i detta fall 1,2 miljarder
kronor — innebär det å andra

108 Nr 15 Onsdagen den 8 april 1964 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

sidan att över huvud taget endast avkastningen
av detta kapital under de 10
åren har sparats i dessa penninginrättningar.
Det är givetvis så att även denna
inkomst är föremål för beskattning.

Naturligtvis betyder det vissa uppoffringar
för människorna att avstå dessa
pengar, men siffran är inte särskilt imponerande
om man sätter den i relation
till nationalinkomsten. Därför är
det glädjande att vi är ense om att det
finns behov av ett ytterligare ökat sparande.
Tydligen är vi emellertid inte
riktigt överens om var detta sparande
i framtiden skall komma att ligga.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Brandt är synnerligen
nöjd med att vi har fått en förmögenhetsökning
här i landet och hänvisar
bl. a. till att förmögenheterna har
ökat i antal. Han säger också att taxeringsvärdena
är oförändrade.

Detta är i och för sig riktigt, men vi
får också betänka att taxeringsvärdena
i många fall ligger för högt. Nyligen har
det framlagts en proposition där det
bl. a. föreslås att taxeringsvärdena på
skogsmark — det rör sig om rätt avsevärda
belopp — skall sänkas betydligt
över hela landet, beroende på att de
nuvarande taxeringsvärdena är för
höga. De är med andra ord inte realistiska,
och Kungl. Maj :t föreslår därför
att de skall sänkas vid den fastighetstaxering
som kommer att göras 1965.

Herr Brandt frågar om det finns något
land i Europa som har full sysselsättning
förenad med en mindre stark
inflation än vi har i Sverige. Jag skulle
som exempel vilja åberopa Schweiz.
Jag vill inte sätta Schweiz som något
föredöme i alla avseenden, men utvecklingen
där bär faktiskt varit betydligt
gynnsammare än i vårt land. Jag skulle
också kunna nämna andra länder.

Investeringsverksamheten här i landet
är tydligen mycket omfattande. Men
den bruttoredovisning av investeringarna,
som vi brukar erhålla, inkluderar ju

även avskrivningar, underhållskostnader
och sådant. Vad det här gäller är
det reella nysparandet och dess andel
av inkomsterna. Därvidlag rör det sig
säkerligen om betydligt blygsammare
siffror än dem herr Brandt nämnde.
Man kommer nog sanningen närmare,
om man säger att Vio av inkomstökningen
sedan får formen av sparande.

Det väsentliga är emellertid inte dessa
detaljer, utan det förhållandet att det
totala sparandet är för litet. Därom är
vi ju ense. Vi är också ense om att det
på grund av sparandets ringa omfattning
inte är möjligt att göra alla de
enskilda och offentliga investeringar
som vi anser nödvändiga. Men förutsättningen
för ökade investeringar och fortsatt
framåtskridande är att vi kan upprätthålla
dels ett fast penningvärde och
dels en full sysselsättning. Och en förutsättning
för detta i sin tur är ett ökat
sparande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! De enskilda människornas
intresse för sparandet är en utomordentlig
tillgång för samhället, som
detta måste mycket noga vårda sig om.
Det är alldeles riktigt som här sagts av
utskottets talesman att ett fast penningvärde
och full sysselsättning utgör den
bästa sparstiinulansen, men fördenskull
får man inte underlåta att söka finna
ytterligare sparstimulerande åtgärder.

Vad vi motionärer vill åstadkomma är
att stimulera småsparandet och att vidga
sparandet så mycket som möjligt.
Det bör därför göras större ansträngningar
än hittills för att stimulera —
såsom föreslås i motionen II: 671 — allt
sparande.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! I mitt tidigare anförande
gjorde jag gällande att sparandet i
vårt land är bättre än sitt dåliga rykte,
och jag försökte bevisa det med utskottets
och av mig själv införskaffade siffror.
Men när herr Larsson i Umeå säger

109

Onsdagen den 8 april 1904 em. Nr 15

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

att jag är nöjd med förmögenhetsökningen,
så är det en sanning med mycket
stor modifikation. Jag har alls inte
uttalat någon glädje över förmögenhetsutvecklingen;
jag tog den bara som ett
bevis på sparande. Jag kan nämligen
inte förstå hur det kan uppstå förmögenheter,
om de inte är resultatet av
sparande.

Ännu mindre kan jag förstå herr
Larsson i Umeå, när han säger att vi har
att emotse en sänkning av taxeringsvärdena.
Det finns troligen inte någon
enda annan ledamot i denna kammare,
som tror att taxeringsvärdena kommer
att sänkas vid nästa fastighetstaxering.

När jag bad om exempel på länder
där man haft en gynnsammare utveckling
än Sverige, så nämnde herr Larsson
i Umeå Schweiz. Men vi vet ju att
där råder speciella förhållanden. Jag
vill bara nämna alt när man där behöver
mera arbetskraft, så kan man
bildligt talat dra över italienska arbetare
på ett snöre och skicka dem tillbaka
över gränsen igen när man inte
behöver dem längre. Då kan det ju gå
bra.

Jag föreställer mig också att man i
Amerika, där man har fem miljoner
arbetslösa, måhända har lättare att klara
stabiliteten i samhällsekonomien än
man har i lika industribetonade länder
med full sysselsättning, där alla armar
är i arbete, där alla maskiner kör för
fullt och där alla personella och materiella
resurser är engagerade till bristningsgränsen.

Det går inte att vederlägga vad professor
Lundberg skrev för något år
sedan, när han gjort en utredning om
investeringarna i Amerika och en del
andra länder jämfört med investeringarna
i Sverige. Han kom då till det resultatet,
att nettoinvesteringarna i vårt
land, alltså det verkliga nysparandet,
låg högst i världen. Så tror jag är förhållandet
alltjämt.

Men vi kan lämna frågan om huruvida
vi sparar mycket eller litet därhän.

Til syvende og sidst är vi ändå överens
om att vi behöver ett ökat sparande. Om
vi skall kunna expandera avsevärt mer
än vi nu gör, så måste människorna här
i landet avstå eu del av sin konsumtion,
om vi skall få varor och tjänster
över för att bygga nytt för framtiden.
Det är enkelt och klart, och alla vet det.
Men det är inte lika enkelt att få det
genomfört. Och i utslcottsmajoriteten
har vi inte velat vara med om att vinna
detta ökade sparande genom ändrade
skattebestämmelser. Det skulle ge utslag,
som vi inte tycker är sympatiska,
och man får inte någon riktig kontroll
över att det medför något verkligt nysparande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bara några ord. Jag
sade att förmögenhetsökningen i mycket
stor utsträckning berodde på inflationen.
Herr Brandt var i sitt tidigare
inlägg också inne på att inflationen var
en bidragande orsak. Men vi får inte
glömma att inflationen har gjort dessa
förmögenheter på papperet större än
vad de är i verkligheten.

Herr Brandt tror inte alls på vad jag
säger om sänkta taxeringsvärden. Jag
fordrar inte att herr Brandt skall tro
på mig. Men jag hoppas att herr Brandt
tror på vad Kungl. Maj :t säger i proposition
nr 103, som vi kommer att få
behandla. Där redovisas klart, att regeringen
föreslår lägre taxeringsvärden
på skogsmark än vi hade 1957. Det innebär
exempelvis för mitt hemlän, att där
man tidigare haft 175 kr. per hektar får
man en sänkning till 157 kr. Det är genomgående
sänkning av dessa taxeringsvärden
för hela landet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen meddelade att utskottets
hemställan komme att företas till
avgörande med iakttagande av den upp -

Ilo Nr 15 Onsdagen den 8 april 1964 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

delning som tillämpats i de vid betänkandet
fogade reservationerna.

I motionerna I: 570 och II: 680 framlagda
författningsförslag avseende bostadssparande,
utbildningssparande
samt särskilt sparkonto och sparavdrag

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, såvitt avser
i motionerna 1:570 och 11:680 framlagda
författningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit reservationen
I) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu cn gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 39 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utredning rörande premiering av personligt
sparande samt rörande skattelättnader
för bostadssparande

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, såvitt avser
utredning rörande premiering av personligt
sparande samt rörande skattelättnader
för bostadssparande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 100 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utredning rörande premiering av
reellt personligt nysparande

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Nr 15

111

Den, som vill, alt kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, såvitt avser
utredning rörande premiering av reellt
personligt nysparande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herrar Sundin och
Nilsson i Tvärålund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 33 nej, varjämte
25 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion
om utredning rörande obligatorisk semester
mellan jul och nyår, samt

nr 25, i anledning av väckt motion
om avskaffande av städernas auktionsmonopol.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Utbetalning av folkpension utan ansökan

Föredrogs andra lagutskottets utlå tande

nr 26, i anledning av väckt mo -

Utbetalning av folkpension utan ansökan

tion om utbetalning av folkpension utan
ansökan.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om motion 11:453, som
väckts av herr Carlsson i Huskvarna
och mig.

Folkpensionen är en förmån som vi
väl alla hoppas få så småningom — den
utgår ju regelmässigt till dem som fyllt
67 år. Men för att få denna alla gällande
förmån måste man för närvarande
inge ansökan. Att ansökan fordras när
det gäller förtidspension eller någon
form av pension som avviker från den
allmängiltiga är ju lättförklarligt, men
att ansökan måste föregå den vanliga
folkpensionen när den skall utgå utan
några ändringar eller tillägg verkar i
högsta grad onödigt. En följd av denna
bestämmelse är bl. a., att den som inte
har ingivit sin ansökan i tid kan gå
miste om en del av den pension som
rätteligen borde tillkommit vederbörande.
Oavsett ålder har vederbörande endast
rätt till tre månaders retroaktiv
pension från ansökningsmånaden. I
vissa fall har genom exempelvis felföring
i kyrkoböcker eller liknande omständigheter
personer gått miste om
pension för viss tid utan att egentligen
själva ha haft möjlighet att påverka situationen
och vinna rättelse i tid. Starka
skäl synes tala för att folkpensionen
skall utgå till alla berättigade pensionärer
utan ansökan — liksom barnbidraget
utgår till dem som är berättigade
till sådant utan att ansökan behöver
göras. Ansökan om folkpension borde
erfordras endast om man önskar några
ändringar i förhållande till allmänna
normer.

Motionen har behandlats av andra
lagutskottet. Motioner avslås ju på löpande
band — det är därför inte något
ovanligt som inträffat när man gjort på
samma sätt med vår motion. Jag vet

112 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Utbetalning av folkpension utan ansökan

inte om denna behandling av motionerna
är ett uttryck för en viss konservatism,
en viss tröghet som gör sig gällande
i Sveriges riksdag, även om denna
kammare skall ha ett övervägande inslag
av radikala element. Men även om
jag är litet ledsen över att ingen i utskottet
velat reservera sig till förmån
för motionen måste jag till utskottets
heder säga, att motionen blivit föremål
för en ingående behandling och att det
föreliggande utlåtandet är mycket rejält
uppställt.

Jag har försökt få fram upplysningar
rörande det antal personer som är berättigade
till ålderspension och vissa
andra förmåner. I januari 1962 uppgick
antalet ålderspensionärer till 771 160,
av vilka 379 834 eller 49,3 procent upphar
kommunalt bostadstillägg. Antalet
ålderspensionärer, till vilkas hustrur utgick
ålderstillägg, var 29 439 eller 3,8
procent. Antalet personer som fyllt 67
år beräknas vid senaste årsskifte ha utgjort
800 670. Antalet ålderspensionärer
är visserligen inte identiskt med denna
siffra, enär å ena sidan vissa däri inräknade
personer icke uppbär ålderspension,
t. ex. en del utländska medborgare
eller sådana som av olika anledningar,
ehuru berättigade till pension,
icke ansökt därom, och å andra
sidan de tillkommer som ■— med utnyttjande
av de nya bestämmelserna,
som efter en övergångstid medger förtidsuttag
av ålderspension redan vid
fyllda 63 år ■— begärt och erhållit reducerad
ålderspension efter fyllda 66 år
samt vissa utomlands bosatta svenska
medborgare.

Grovt räknat torde man dock för närvarande
kunna räkna med cirka 800 000
ålderspensionärer. Då med verkan från
den 1 juli 1963 införts lättnader i inkomstprövningen
för erhållande av
kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg,
bör det vara motiverat med en
viss relativ ökning av dessa tilläggsförmåner.
Bostadstilläggen till ålderspensionär
torde sålunda i dagens läge inte

understiga 400 000 och hustrutilläggen
till ålderspensionärs hustru icke 31 000.

Ungefär 45 procent av pensionärerna
skulle sålunda vara rena ålderspensionärer.
Med hänsyn därtill vore det motiverat
med vissa förenklingar.

Utskottet framhåller att underrättelse
rörande ålderspension utgår i god tid
innan vederbörande fyller 67 är, varvid
anvisning lämnas om hur ansökan skall
göras. »Enligt riksförsäkringsverkets
cirkulär den 11 juli 1963 rörande allmän
pension skall», heter det i utlåtandet,
»från allmän försäkringskassa utgå underrättelse
till sådana försäkrade som
fyller 67 år och ej på grund av förtida
uttag redan uppbär ålderspension. Aviseringen
ombesörjes av försäkringskassans
centralkontor och skall ske senast
under fjärde månaden före den under
vilken den försäkrade uppnår 67
års ålder.» Därvid översändes i normalfallet
jämte ansökningsblankett, upplysningsbrosehvr
och svarskuvert ett
»Meddelande om ålderspension».

Utskottet framhåller att en hel del
uppgifter måste infordras för att pensionen
skall komma rätt person till handa
och för att vederbörande skall få den
på riktigt sätt. När det gäller de extra
förmånerna utöver den ordinarie ålderspensionen
föreligger inga skiljaktiga
meningar mellan utskottet och oss
motionärer. Men det gäller just denna
alla tillkommande rätt att vid fyllda
67 år erhålla ålderspension. Därvidlag
borde enligt vår mening en förenkling
kunna åstadkommas. Det rör sig om en
rätt, men för att få sin rätt måste man
nu inge en formell ansökan.

Skall man verkligen behöva inge en
ansökan för att få en rätt tillgodosedd?
Man betalar in pensionsavgifter och sparar
på detta sätt, för att ansluta till det
resonemang som fördes i ett tidigare
ärende i dag. Vid en viss ålder har man
alltså rätt att få ut sin pension. Vore det
inte rimligt att denna tillföll vederbörande
utan ansökan?

Det är det rent formella förfarings -

Onsdagen den 8 april 1904 eni.

Nr 15

113

sättet som tydligen är den egentliga tvistepunkten
mellan oss motionärer ocli
utskottet. Det gäller om en person som
liar en rätt skall kunna få denna utan
att behöva göra formell ansökan. Det
lilla som skiljer oss åt är, om man skall
behöva göra en ansökan eller om man
skall utfå pensionen efter att ha givit en
underrättelse om hur man vill ha pensionen
utbetald. Jag tillåter mig, herr
talman, att sluta med att framhålla, att
man borde kunna komma fram till en
lösning på denna punkt. Det är otympligt
att vi formellt skall behöva ansöka
om en rätt som tillkommer oss.

Av formella skäl är jag tyvärr förhindrad
att yrka bifall till vår motion,
och får därför nöja mig med det anförda.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Detta är en mycket liten
fråga, och jag trodde inte att vi skulle
behöva besvära stenograferna med en
överläggning på denna punkt. Det är
klart att varje motionär betraktar sig
som en samhällsreformator, men att gå
så långt att man läser upp hela motionen
från talarstolen är väl att gå något väl
långt i sina strävanden.

Andra lagutskottet avslår inga motioner,
herr Hyltander. Det är riksdagen
som gör det. Vi yttrar oss och hemställer
till riksdagen att den skall avslå motioner,
som är orimliga och felaktiga.

Det förhåller sig så, att varje blivande
pensionär i mycket god tid får eu
mängd handlingar från försäkringskassan.
Bl. a. får han eller hon en liten
handledning, som är så enkelt skriven,
att den som inte begriper vad som står
där egentligen inte borde vara berättigad
att få pension. Ingen kan följaktligen
sväva i okunnighet om att han skall
söka pension.

I den motion, som föreligger på denna
punkt, föreslås alltså att man skall skicka
ut pensionen, när vederbörande fyller
67 år, utan att man fått någon ansökan.
Argumenteringen för förslaget

Utbetalning av folkpension utan ansökan

har byggts upp av två motiv, varav det
ena är felaktigt och det andra är oriktigt.

Herr Hyltander framhåller i sin motion:
»En följd av denna bestämmelse
är bl. a., att ilen som inte ingivit sin
ansökan i tid kan gå miste om en del
av den pension som borde ha tillkommit
vederbörande.» Detta var riktigt tidigare,
men det gäller inte nu. Om man
nämligen nu väntar några år med att ta
ut sin pension, får man en högre pension
än man hade fått, om man hade tagit
ut den vid 67 års ålder.

Det andra argumentet är följande: »I
vissa fall har genom exempelvis felföring
i kyrkoböcker eller liknande omständigheter
personer gått miste om
pension för viss tid utan att egentligen
själva ha haft möjlighet att påverka
situationen och vinna rättelse i tid.»
Hur kan försäkringskassorna känna till
att personerna i fråga är felförda i
kyrkoböckerna, och hur skulle de kunna
rätta till detta? De har inte någon
möjlighet att göra något sådant. Detta
är alltså de två motiv som ligger bakom
den motion som väckts.

Det är inte alls besvärligt för pensionärerna
att söka pension. De flesta av
dem behöver söka upp försäkringskassan
för att resonera om alla de problem
som aktualiseras för den som fyller 67
år. De som inte anser sig behöva gå dit
har bara att skriva sitt namn på ett papper,
meddela var de är bosatta och lägga
detta papper i det kuvert de får från
försäkringskassan. Sedan de skickat in
detta får de sin pension. Jag kan inte
finna att detta är så betungande.

Vidare framhåller herr Hyltander att
man, eftersom man betalat in avgifter
för folkpensioneringen, har en rätt att
få folkpension och av det skälet inte
borde behöva lämna ansökan. Det var
längesedan vi slopade sambandet mellan
folkpensionsavgiften och pensionsrätten.
Det finns inget som helst samband
mellan dessa.

De argument som anförts i motionen

114 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 era.

Ersättning från allmän försäkringskassa

är således oriktiga, och det som herr
Hyltander i dag framhållit var också
felaktigt.

Jag hemställer att kammaren måtte
lämna denna motion utan bifall.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Efter denna avrättning
är det väl inte mycket att tillägga. Jag
vet inte om jag när jag blir 67 år befinner
mig i sådana omständigheter, att
herr Bengtsson i Varberg anser mig vara
berättigad att få pension. Han yttrade
ju, att de som inte begrep detta egentligen
inte skulle ha pension. Menar hr
Bengtsson verkligen detta?

Jag tillstår att jag sade fel när jag
yltrade att utskottet avslagit motionen
— utskottet kan bara avstyrka den. Däremot
torde det inte vara fel när vi säger
i motionen att en person kan gå miste
om den pension han rätteligen skulle ha
fått ut, även om det finns ett 0,6-procentigt
månatligt tillägg som kompensation.
Om han blir kompenserad eller
ej beror ju alldeles på hur länge vederbörande
råkar leva.

Den rent principiella frågan, att man
utan ansökan skall få ut en rättighet som
man har borde inte behöva diskuteras.

Det är otympligt att man skall behöva
ansöka om att bli delaktig av en rättighet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckt motion
angående service- och vårdpersonalens
arbetstidsförhållanden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Ersättning från allmän försäkringskassa

för avvänjning från tobaksbruk

Föredrogs andra lagutskottets utlå tande

nr 29, i anledning av väckt mo -

för avvänjning från tobaksbruk

tion om ersättning från allmän försäkringskassa
för avvänjning från tobaksbruk.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 115, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Erik Filip Petersson hemställt
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa om skyndsam
utredning angående ersättning från
de allmänna försäkringskassorna för
medicinsk avvänjning från tobaksbruk».

Utskottet hemställde att förevarande
motion, I: 115, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Erik Filip Petersson och Wiklund, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
motion, I: 115, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att motionen
överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning;
samt

B. att motionen, i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad reservanterna
under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Eftersom jag bär fogat
en reservation till detta utlåtande, skall
jag be att få anföra några synpunkter.

Vi är väl alla rent principiellt av den
åsikten, att det är bättre med profylax
än med terapi, att man hellre bör sätta
in förebyggande åtgärder än satsa på
behandling, då det gäller att bekämpa
sjukdomar eller sociala missförhållanden,
men det är ofta så, att denna principiella
inställning inte i tillräcklig mån
vägleder oss i prövningen av motåtgärder
mot sjukdom och annat hot mot
människans värde och värdighet.

I utlåtandet förs ett mycket subtilt
resonemang om att sjukförsäkringsförmånerna
visserligen gäller vid sådan
rökavvänjningsbehandling, som är ett

Nr 15

115

Onsdagen den 8 april 19154 em.

Ersättning från allmän försäkringskassa för avvänjning från tobaksbruk

led i behandlingen av en sjukdom av
ett eller annat slag, t. ex. bronkit, sammanhängande
med eller beroende på
rökning, men om rökavvänjningen sätts
in så att säga mera isolerat gentemot en
människas rökvanor utan att denna
människa lider av någon sjukdom, gäller
inte sjukförsäkringsförmånerna. Det
ur alltså först då hälsovård och personlig
hygien har misslyckats som man kan
få dessa förmåner.

Men kan man verkligen göra en sådan
distinktion? I varje fall är det mycket
svårt, tror jag. De som har så svåra rökvanor,
att läkare anser sig böra ge särskild
behandling för dessa, är väl i ungefär
samma ställning som en sjuk? —
.lag saknar dock självfallet förutsättningar
att bedöma detta, eftersom det
här är fråga om ett rent medicinskt bedömande.

Vi reservanter tycker emellertid att
denna fråga borde beaktas vid den utredning
rörande profylaktisk läkarbehandling
såsom sjukförsäkringsberättigad
åtgärd, som 1961 års sjukförsäkringsutredning
har att verkställa. Vi har
därmed inte tagit ställning till frågan;
vi vill bara att denna fråga också skall
föras in i bilden under sjukförsäkringsutredningens
arbete.

Vi har gjort detta mot bakgrunden av
ett i pressen uppmärksammat fall av
ifrågasatta sjukförsäkringsförmåner vid
rökavvänjningsbehandling, ett mål som
nu ligger i försäkringsdomstolen, och
dessutom under intryck av ett muntligt
framfört förord av medicinalstyrelsens
chef, generaldirektör Engel, för att sjukförsäkringen
skall gälla i ett sådant fall,
ett förord som lämnades i den stora TVdebatten
i tobaksfrågan den 17 mars.

Vi reservanter tycker alltså att utredningen
även borde se speciellt på
denna fråga på samma sätt som den
enligt sina direktiv skall se på andra
frågor som innebär s. k. merprestationer.
Vi har därmed inte direkt påyrkat
att riksdagen skall ta ställning och begära
förslag, innehållande bestämmel -

ser, som ger sjukförsäkringsförmåner
även vid profylaktisk behandling av
rökvanor. Vi anser att detta vårt yrkande
är ganska modest och i varje fall har
fog för sig i ett läge, då tobakens hälsorisker
blivit så uppmärksammade på
vetenskapligt håll. Det slutliga ställningstagandet
i frågan skulle givetvis
sedan bli beroende på hur utredningens
överväganden utfaller.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad jag nu anfört få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det är naturligtvis en
brist i vårt försäkringssystem, att förebyggande
hälsovård inte omfattas av
försäkringen. Nu kan vi emellertid räkna
med att denna brist kommer att avhjälpas.
1961 års sjukförsäkringsutredning
skall nämligen behandla den frågan,
och i den mån avvänjning från tobaksbruk
är att betrakta som förebyggande
hälsovård får man räkna med att
denna sak kommer att granskas av utredningen.
Utskottsmajoriteten har ansett
att vi mycket väl kan vänta och se
vad utredningen kommer till för resultat.
Om det förslag som utredningen
kommer fram med inte tillfredsställer
oss, får vi då överväga vad vi bör göra.

Herr Wiklund tog inte ställning i själva
sakfrågan, och det ämnar inte heller
jag göra. Men inte tror jag att man kan
räkna med så värst stora vinster med
att lämna ersättning åt den som genomgår
en avvänjningskur. Det skulle nämligen
förutsätta att en storrökare, medveten
om sitt rökandes risker, nu inte
utnyttjar de möjligheter som finns att
genomgå en avvänjningskur, därför att
han inte får återbäring från försäkringskassan
på de kostnader detta för
med sig. En storrökare måste dock veta,
att han har så stora utgifter för sina
giftpinnar, att en lyckad avvänjningskur
skulle betala sig på en vecka eller
fjorton dagar.

116 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Ersättning från allmän försäkringskassa

Det här är ingen stor fråga, och om
vi inför ersättning för kostnaderna i
samband med avvänjningskur kommer
det inte att bli betungande för statsverket.
Men jag tycker som sagt att vi bör
kunna vänta på det resultat som 1961
års sjukförsäkringsutredning kommer
fram till. Först därefter kan vi ta ställning
till frågan.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag skall naturligtvis
inte föra någon lång debatt om den här
saken. Jag vill1 bara säga, att vi under
utskottsbehandlingen har frågat, om det
här speciella problemet kommer att
prövas av utredningen. Då har man svarat,
att detta inte är alldeles säkert. Det
kommer att bli en prövning i största
allmänhet av de s. k. merprestationerna.
Det står tydligt angivet i utredningens
direktiv, att t. ex. frågan om
ersättning för behandling av alkoholism
skall prövas av sjukförsäkringsutredningen.
Då tycker jag att frågan om
rökavvänjning, som väl kan ses som en
direkt parallell till alkoholbesvär, också
mycket väl skulle kunna tas upp av
utredningen. Jag finner därför att riksdagen
borde kunna hemställa hos Kungl.
Maj :t att utfärda direktiv till utredningen
att även ägna sig åt sjukförsäkringsförmåner
vid rökavvänjningsbehandling.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag var på denna punkt
så försiktig som jag till min natur brukar
vara och sade, att i den mån avvänjning
från tobaksbruk är att betrakta
som förebyggande hälsovård, så får
man räkna med att utredningen även
kommer att titta på den frågan. Jag är
själv stor motståndare till all rökning
och tycker illa om dem som röker dåligt
luktande cigarrer och cigarretter.
Men jag är inte utan vidare beredd att
jämställa rökning och alkoholism. Vi

för avvänjning från tobaksbruk

bör låta utredningen arbeta med den
här saken och se vad den kommer fram
till. Om utredningsresultatet inte tillfredsställer
oss, får vi pröva frågan då Härmed

var överläggningen slutad.

Herr talmanen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wiklund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Erik Filip Petersson
och Wiklund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wiklund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 35 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av väckta motioner om kompensation
för obekväm arbetstid; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motio -

Onsdagen den 8 april 1964 era.

Nr 15

117

Ändring i vattenlagen, m. m., utbyggnad

leumprodukter i underjordisk cistern

ner angående begreppet tjänstevikt i
vägtrafikförordningen, och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående interimslicenser och interimsskyltar
för motorfordon.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13

Ändring i vattenlagen, m. m., utbyggnad
av vattenvården och förvaringen av petroleumprodukter
i underjordisk cistern

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen jämte i ämnet
väckta motioner, dels väckt motion om
utbyggnad av vattenvården, dels ock
väckt motion angående förvaringen av
petroleumprodukter i underjordisk cistern.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Genom motion nr 382
har jag och några medmotionärer velat
rikta uppmärksamheten på en av de
faror, som om de inte förebygges i tid
kommer att medföra stora risker för
förorening av vårt yt- och grundvatten.

Vårt lands förbrukning av petroleumprodukter
har ökats år från år. Under
1963 visar statistiken, att Sverige — i
förhållande till folkmängden -— ligger
på tredje plats i världen. Omkring 17
miljoner kbm oljor av olika slag förbrukades
under 1963. 1950, alltså bara
13 år tidigare, var förbrukningen endast
4 miljoner kbm. Denna utveckling
innebär givetvis att man får räkna med
rätt avsevärd ökning av oljeskador.

Av de importerade produkterna går
cirka 70 procent till eldnings- och bunkerolja
och cirka 30 procent är bensin
och andra petroleumprodukter. Endast
omkring 15 procent av importen går till
drivning av våra bilar.

av vattenvården och förvaringen av petro Av

den procentuella fördelningen
framgår klart, att lagring av eldningsolja
kan vålla stora och allvarliga problem.

När det i början av 1950-talet, då förbrukningen
av olja var förhållandevis
blygsam, blev mer vanligt att i ökad
omfattning installera oljeeldning i fastigheter,
var det svårt att förutse den
expansion, som senare kom att ske.
Detta kanske förklarar att det inte då
utfärdades några förebyggande tillämpningsföreskrifter
för förhindrandet av
skador på grund av oljeläckage.

Dessa förhållanden gör att vi i dag
bara har att konstatera, att betydande
riskmoment föreligger när det gäller
vår vattenförsörjning.

Grundvattnet är av den allra största
betydelse för vårt land och kan utan
överdrift betecknas som en av våra värdefullaste
naturtillgångar. Det är väl
därför utomordentligt viktigt att vi slår
vakt om det. En okänd faktor i dag är
om våra sjöar och vattendrag kan komma
att tillföras radioaktivt spill, som
kan skada såväl människor som djur.
Detta sistnämnda kan ytterligare vara
anledning till att vi på alla sätt slår
vakt om grundvattnet.

Vår motions syfte går i första hand
ut på att skydda grundvattnet. I andra
hand kommer skyddet av ytvattnet samt
förebyggande åtgärder i fråga om driftstörningar
i avloppsreningsverken. Det
kanske kan framhållas att en så liten
kvantitet råolja som 1 gram kan ge
märkbar smak och lukt på 1 000 liter
vatten.

I dag beräknar man att det finns omkring
400 000 oljecisterner placerade
direkt i marken. Den inventering, som
nu pågår och som skall vara genomförd
till 1965, kommer att ge besked
härom. Problemen med oljetankar som
läcker har bara börjat att ge sig till
känna; de verkliga problemen ligger
framför oss, och de kommer inom en
snar framtid.

118 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Ändring i vattenlagen, m. m., utbyggnad av vattenvården och förvaringen av petro

leumprodukter i underjordisk cistern

I tidningen Vi fanns under 1963 införd
en artikel betitlad »När oljan rinner
ut i mark», och i denna artikel
fanns återgiven en dikt av Alf Henriksson,
där han ger dessa problem i ett
nötskal. Jag tillåter mig att här citera
denna dikt:

»De hundratusende oljecisternerna bidar
sin tid. Järnplåten mjuknar i jorden,
rosten flagnar. Oljan sipprar i
markerna ut och ger tystnad och frid.
Växterna vissnar, fåglarna dör efter
några dagar. Människan pysslar med
sitt, hennes insikt är inte lång. Hundratusende
oljecisterner blir gamla på samma
gång.»

Med detta, herr talman, har jag velat
ge uttryck för den oro motionärerna
hyser inför dessa problem, och jag vill
understryka hur viktigt det är att inte
bara skydda dagens behov av vatten för
olika ändamål utan att man även sörjer
för framtida generationers behov. Tredje
lagutskottet har behandlat motionen
mycket välvilligt, och det tackar motionärerna
för.

Slutligen vill jag till protokollet ha
antecknat, att det är synnerligen angeläget
att de nya tillämpningsföreskrifter
som kommerskollegium håller på att
utarbeta kommer fram så snabbt som
möjligt.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Enligt proposition och
utskottsutlåtande avser den här föreslagna
ändringen i vattenlagen att i den
situation som föreligger med brist på
naturligt rena och opåverkade vattentillgångar,
en brist som kan komma att
ytterligare skärpas, ge ett tillfredsställande
skydd för vattenförsörjningen.
Men departementschefen själv är inte
nöjd med resultatet. Han säger att man
måste följa denna fråga med uppmärksamhet
även i fortsättningen.

De frågor som inte är uppklarade gäl -

ler bl. a. skyddsbestämmelser för ytvattentillgångar.
Det ar naturligtvis
mycket lättare att skydda grundvatten
än ytvatten, men jag vill påpeka att en
nyligen gjord undersökning visar att
i våra samhällen över 200 invånare, det
bara är 30 procent av vattenförsörjningen
som tages från grundvatten. 56
procent kommer från rena ytvattentäkter
och 14 procent från konstgjort
grundvatten, d. v. s. man filtrerar ytvatten
i åsar eller på annat sätt så att
man får ett slags konstgjort grundvatten.
Det betyder att 70 procent av det
använda vattnet utgöres av ytvatten.
För dessa vatten gäller inte med grundvattentillgångarna
fullt likvärdigt skydd.
Det är naturligtvis svårt att utforma sådana
bestämmelser, men det är verkligen
ytterligt angeläget att sådana tillkommer.

I motionerna nr I: 662 och II: 806
har vi motionärer tagit upp några frågor,
som inte finns behandlade i propositionen,
men som fått en välvillig
skrivning i utskottsutlåtandet. Mot bakgrunden
av att våra samhällen mest
använder sig av ytvatten ansåg vi, att
man borde utfärda skyddsbestämmelser
även för ytvatten enligt samma normer
som Kungi. Maj :t föreslår för
grundvatten. Vi är angelägna att påpeka,
att det verkligen bör bli någonting
av utskottets uppmaning att utreda
denna sak.

Motionerna tar vidare upp frågan om
kostnadsfördelningen mellan vattenförsörjningsintresset
och avloppsintresset.
Vi yrkade där att Kungl. Maj:ts
förslag till tillägg i vattenlagen om denna
sak skulle utgå. I propositionens
skrivning kunde nämligen spåras en
tendens till att ytvattentäktsintresset
fick stå tillbaka för avloppsintresset.
Med hänsyn till att utskottet anser att
även den saken bör utredas har vi
emellertid inte reserverat oss på denna
punkt utan låtit oss nöja med vad
utskottet anfört.

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Nr 15

119

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

Vårt betraktelsesätt i detta ärende
är detsamma som det man sedan gammalt
haft på all lagstiftning om vatten,
nämligen att den som förändrar ett förhållande
får svara för de kostnader etc.
som kan uppkomma på grund av det
förändrade läget. Dämmer man exempelvis
upp vatten för vattenkraftsändamål,
får man betala uppdämningskostnader,
ersätta markskador o. s. v. Dikar
man ut ett område, så att det nedanför
liggande området översvämmas,
får man betala de utgifter som följer
därmed, eller också kan man bli förbjuden
att utföra en sådan dikning. På
samma sätt menar vi, att om man släpper
ut kloakvatten eller annat avloppsvatten
i vattendrag, skall man också stå
för kostnaderna. Det är inte utan att
propositionen är skriven med ett visst
favoriserande av kloakvattnet. Vi tycker
att de som använder råvatten för sina
vattenverk borde ha en bättre ställning
i lagstiftningen än de som förorenar
vattnet.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
utan vill bara understryka vikten
av att dessa frågor löses. Jag har
också velat erinra om relationen mellan
uttagen från ytvattentillgångar respektive
grundvattentillgångar. Som utskottet
också har anfört måste de framtida
åtgärderna i stor utsträckning inriktas
just på att skydda ytvattentillgångarna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 14

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
dels om vissa föreskrifter för gångtrafikanter,
dels angående föreskrift att
barn i grupp skall gå på vägens högra
sida, samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående högsta tillåtna axel- och boggitryck
för motorfordon.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 441 i
första kammaren av herrar Schött och
Virgin samt nr 530 i andra kammaren
av herr Bohman.

I motionerna, som var likalydande,
yrkades »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att förslag
till lag rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
förelägges 1964 års höstriksdag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 441 och II: 530, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schött och Wachtmeister, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 441 och II: 530 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att förslag till lag rörande
avgiftsbelagda trafikanläggningar
förelädes 1964 års höstriksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! När denna fråga sakbehandlades
i utskottet röstade jag för ett
bifall till motionen, men jag sade vid
justeringen att jag inte tänkte reservera
mig — detta därför att jag tyckte
att frågan kunde vila ett tag eftersom
riksdagen så sent som i november 1963
avslog motioner med samma innebörd.

Orsaken till att jag trots detta anslu -

120 Nr 15

Onsdagen den S april 1964 em.

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

tit mig till den av min ståndaktigare
förstakammarkollega avgivna reservationen
är att om han blivit ensam därom
detta kunde ha tolkats så, att jag
inte i sak delade hans uppfattning, men
det gör jag.

Först bör jag kanske i alla fall tala
om att man i Sverige inte är helt ensam
om att inte vilja ha avgiftsbelagda
trafikanläggningar. 1 Schweiz är ett sådant
förbud uttryckligen inskrivet i
grundlagen. Att ändå en sådan sak som
tunnelbygget under Stora S:t Bernhard
kunnat genomföras beror på att tunneln
byggts av ett schweiziskt-italienskt
konsortium och att man kringgår avgiftsförbudet
genom att ta upp avgiften
på den italienska sidan. Man tycks
inte heller hos oss vara helt främmande
för tanken att avgiftsbelägga en
blivande Öresundsbro, även om den
byggs med statsmedel. Men gentemot de
stackars ölänningarna, som ju tillhör
samma nation som vi, ställer man sig
ganska kallsinnig.

Utskottet grundar sitt avslagsyrkande
på att utredningen om Ölandsbron snart
blir klar.

Men för det första vet vi inte vad utredningen
kommer till för resultat, och
för det andra syftar motionen längre
än till ölandsbron. Den avser principiellt
även andra trafikanläggningar. Om
Ölandsbroutredningens betänkande skulle
gå i negativ riktning, menar motionärerna
att vi vid ett bifall till motionen
skulle ha lagen klar och utan
dröjsmål kunna ge ölänningarna deras
bro. Visserligen skulle de få betala överfarten
— precis som de gör nu — men
de skulle vara oberoende av väder och
vind, tidtabeller och ändlösa köer. Reservanterna
understryker önskvärdheten
av att ölandsbron blir avgiftsfri
men anser att om anslag till brobygget
inte kan anvisas över riksstaten inget
principrytteri bör få stå i vägen för
ett brobygge på privat initiativ. Det är
annars risk för att bron inte kommer
till stånd förrän ön är tömd på folk.

Av den anledningen yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Att en motionär känner
sig illa behandlad är ju inte så ovanligt.
Det är inte heller därför jag har begärt
ordet, utan jag har gjort det därför att
utskottet har gått förbi den av motionärerna
väckta viktiga principfrågan
om avgiftsbeläggning över huvud och
sysslat i stort sett bara med Ölandsbron.
Visserligen har principfrågan, som herr
Waclitmeister påpekade, varit uppe till
debatt så sent som i höstas, men eftersom
den aktualiserats än en gång, borde
utskottet ha berört även den. Frågan
om Ölandsbron är naturligtvis betydelsefull
i och för sig, men själva
principfrågan om avgiftsbeläggning av
sådana här anläggningar är betydligt
viktigare. Därför anser jag inte att det
är lämpligt att låta den passera utan
en debatt i kammaren.

Frågan har diskuterats år efter år i
riksdagen. Vi fick gehör för våra synpunkter
i riksdagen 1960, då tredje
lagutskottet faktiskt beställde en utredning,
som sedan tillsattes, nämligen
1960 års vägsakkunniga. De vägsakkunniga
lade fram förslag till lagtext,
ehuruväl de själva avstyrkte införandet
av sådana här avgiftsbelagda vägar.

Det är naturligtvis, herr talman, fel
av mig att stå och polemisera mot en utredning,
men jag vill ändå ha sagt, att
utredningens motivering mest bestod av
tyckande och mycket litet av sakmotiv.
Den tyckte det var olämpligt med avgiftsbelagda
vägar, men den åberopade
intet motiv som var att ta på. Utredningen
anförde framför allt tre skäl —
eller rättare tre olika tyckanden.

För det första sade den att avgiftsbeläggning
skulle stå i strid mot den
allmänt vedertagna principen att det
allmänna skall svara för vägbyggandet
och väghållningen. Det tycker jag inte
är något argument. Ingen har bestritt
att den principen fortfarande skall till -

Onsdagen den 8 april 19G4 em.

Nr 15

121

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

lämpas. Vad som begärs är att man någon
gång skulle kunna göra undantag
från principen.

För det andra liar utredningen sagt
att om man tillämpade avgiftsbeläggning
av vissa anläggningar, skulle det
innebära alt samhället inte skulle kunna
göra den angelägenhetsgradering av
olika anläggningar som vore önskvärd.
Man skulle inte från samhällets sida
kunna prioritera de syften som man
ansåge vara viktigare än andra.

Man kan gå med på ett sådant resonemang,
då det gäller statens egna investeringar,
men jag har svårt att acceptera
det när det gäller andras investeringar.
Vi har ju i princip fri marknadshushållning
i vårt land, där det är
efterfrågan som skall avgöra prioriteten
för olika investeringar, d. v. s. avgöra
hur vi använder våra resurser. Statens
medverkan skall strängt taget inskränkas
till att se till att med allmänt
verkande medel påverka utnyttjandet
av resurserna.

Nu har emellertid Kungl. Maj:t helt
nyligen lagt fram en proposition om
återinförande av ett slags byggnadsreglering.
Men det är inte något argument
— i varje fall tycker inte jag och mina
meningsfränder det, eftersom vi bestämt
vänder oss mot en sådan reglering.

Det tredje motiv de sakkunniga åberopade
var att avgiftsbeläggning skulle
innebära en extra beskattning av bilisterna.
Även det resonemanget kan starkt
ifrågasättas. Avgiftsbeläggning av vägar
kommer ju inte i fråga i andra fall än
då det finns ett starkt konsumentintresse
av att en avgiftsbelagd trafikled kommer
till stånd. Det är alltså en efterfrågan
från konsumentsidan som tar sig
uttryck i kravet på en sådan här anläggning.
Det kan vara fråga om vägar,
tunnlar eller broar som kan förkorta eljest
långa och dyra vägar eller eliminera
den väntetid, som uppkommer vid
färjor eller i andra sammanhang, och
alltså innebära en ren vinst för den enskilde
trafikanten.

Inget av de tre åberopade argumenten
är alltså i något avseende bärande.

Låt mig också för egen del få tillägga
att jag personligen skulle vara beredd
att diskutera avgiftsfinansiering i större
utsträckning inte bara då det gäller
vägar utan också på andra områden. Om
vi skall komma ifrån kösamhället måste
vi i vidare mån än hittills övergå till
avgiftsfinansiering.

Viigsakkunniga säger i sitt yttrande
att om man införde avgiftsbeläggning
av vägar, skulle det innebära att man
ginge tillbaka till ett, som det hette,
föråldrat vägfinansieringssystem. Till
det skulle jag, något tillspetsat, vilja
säga alt valet av ett sådant system innebär
att man tillämpade något som kanske
i framtiden skulle visa sig vara riktigt
inte bara på detta utan även på
andra områden.

Jag skall som sagt inte ta upp en debatt
om allmän avgiftsfinansiering i
detta sammanhang. Jag anser fortfarande
att vägbyggandet skall finansieras
efter de principer som hittills har gällt.
Vad det nu är fråga om är bara att
skapa möjligheter till avsteg i vissa
särskilda fall, då det uppenbarligen föreligger
ett starkt konsumentintresse för
sådana avsteg. Konsumenterna skall
alltså helt enkelt få större möjligheter
till valfrihet än de har i dag.

Det är inte bara Öresundsbron och
Ölandsbron som kan bli aktuella, utan
även många andra anläggningar. Det
kan bli fråga om turistvägar i fjälltrakterna,
som kanske inte har betydelse för
befolkningen eller för näringslivet över
huvud taget men som kan vara viktiga
för turismen. I remissyttrandena finns
bl. a. ett uttalande av länsstyrelsen i
Jämtlands län, som kraftigt understryker
just denna synpunkt. Det kan gälla
broar och tunnlar i våra skärgårdsområden.
De av kammarens ledamöter som
får tillfälle att en lördagseftermiddag
eller söndagskväll sitta i bilkö vid något
av färjelägena i Stockholms skärgård,
t. ex. ute på Ljusterö eller Yxlan i norra
skärgården, skulle kanske bli mer be -

122

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

nägna att lyssna till min argumentering
än de nu är.

Det är fråga om att spara tid, det är
fråga om att spara pengar för de människor
som sitter i bilköerna. Det är fråga
om att förhindra att de tappar humöret
och därigenom spolierar resultatet
av sin weekend eller semester — vilket
de faktiskt gör i dessa köer, där det
rör sig om väntan i timtal.

Det kan vidare bli fråga om vissa infartsleder
till våra städer, i form av
tunnlar eller broar, där kanske kommunerna
själva skulle kunna tänkas inträda
som intressenter.

Det är inte motionärernas avsikt att
skapa något som skulle vara helt okontrollerbart.
Vi har nöjt oss med att förorda
en koncessionslagstiftning — förslag
till sådan lagstiftning finns också.
Koncessionslagstiftning innebär, att
varje särskilt fall skall prövas av
Kungl. Maj:t. Det bör också observeras,
att ett mycket stort antal av remissinstanserna
•—- bl. a. samtliga näringslivets
organisationer — har tillstyrkt koncessionslagstiftning.

När det nu bara finns några högerrepresentanter
under reservationen, är
jag på det klara med att några chanser
inte föreligger för att motionsyrkandet
skall gå igenom i dag. Man jag försäkrar
kammarens ledamöter att vi kommer
tillbaka i frågan. Jag är övertygad
om att vi småningom kommer att
få betydligt bättre gehör för våra synpunkter
än vi har i dag. Jag tror inte
heller det är fel att vara ute i god tid.

Jag vill därför också yrka bifall till
reservationen av herrar Schött och
Wachtmeister.

Får jag till sist, herr talman, påpeka
att det i tredje lagutskottets utlåtande
finns ett tryckfel, som kanske inte bör
gå till historien. Jag tror inte alls att
det är avsiktligt. På sid. 1, tredje avsnittet
sjätte raden står: »Som förutsättning
för avgiftsbeläggning borde dock
enligt motionärernas mening gälla, att
andra framkomstmöjligheter ej stod tra -

fikanterna till buds...» Ordet »ej»
skall naturligtvis strykas.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Den fråga som en av
motionärerna nu talat sig varm för var
uppe så sent som den 11 december i
fjol med anledning av en proposition.
Frågan avgjordes då av riksdagen efter
ett avstyrkande av ett sammansatt statsoch
tredje lagutskott. Den reservation
som blivit resultatet av motionerna är
mycket modest. Reservanterna noterar
att det har kommit nytt material, att
det väntas att en utredning snart skall
bli klar samt att det är riktigt att avgiftsbelagda
trafikmedel inte bör finnas.
Trots detta drar man upp denna
principfråga, vilket jag anser anmärkningsvärt.
Det gäller ändå ölandsbron.

När lärkan kommit till lund —- som
Karlfeldt skrev — kommer turisterna
och därmed de långa bilköerna. Men
det finns också en vardag på Öland,
som kräver kommunikationsmedel trots
att många människor nu flyttar från
ön. År efter år har det motionerats och
kommit petitionslistor i denna fråga.
Vi är alla lika intresserade som herr
Bohman och herr Schött av att det blir
hyggliga kommunikationer. Motioner
har kommit även från andra partier.
Men just nu, när vi är i slutskedet och
väg- och vattenbyggnadsverket håller
på att projektera en ölandsbro, ansåg
vi att det var att använda större våld
än nöden kräver att på nytt komma
med detta förslag. Vi tror inte att vi
förlorar något på att invänta den utredning
som väg- och vattenbyggnadsverket
håller på med. Vi tror att vi nu
kommer att få denna bro.

Det behövs inga långa anföranden i
principfrågan. Det är samhällets skyldighet
att se till att vi får kommunikationer
på alla platser i vårt land. Bron
kan bli fördröjd på grund av att andra
projekt har förtur, och vi vet att det är
många som ropar efter pengarna i stats -

Onsdagen den 8 april 1964 cm.

Nr 15

123

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

kassan. Vi på ostkusten väntar oss ändå
att vi snarast får denna broförbindelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det är riktigt som här
har sagts att en motion i samma fråga
väcktes från högerhåll med anledning
av trafikpropositionen på hösten 1963.
Nu kommer man igen. Jag tycker att
denna motion är tillkommen i ovist nit.
Man har från högerhåll i Kalmar län
och i högerpressen där gjort detta till
en mycket stor partipropagandistisk
fråga, och vi som inte stödde motionen
i höstas har i högerpressen där nere
stämplats som förrädare mot ölandsbron.
Jag tycker att det är oriktigt att
man från högerns sida blåser upp en
så provinsiell fråga som denna, beträffande
vilken vi i länet alltid hållit ihop
om de framstötar som gjorts, till en
partipolitisk fråga.

Herr Bohman sade att det fanns väl
inte stora möjligheter att få denna fråga
igenom i kväll. Det resonemanget hänger
helt i luften, då frågan avgjordes i
första kammaren redan i förra veckan
med ett röstetal av 90—17. Då är det
väl ganska förmätet att spekulera i vad
som kan göras i fråga om behandlingen
här.

Beträffande frågans läge förhåller det
sig, som fru Torbrink sade, så att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen håller på
med en utredning. En arbetsgrupp är
tillsatt, bestående av dels cheferna för
de olika avdelningarna på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
dels representanter
för de kommunala instanserna
på orten. Jag tillhör själv den arbetsgruppen.
I sina petita till regeringen i
höstas angav väg- och vattenbvggnadsstyrclsen
att den ämnade publicera denna
utredning före den 1 juli 1964. Men
inte nog med att man skulle publicera
utredningen om hur bron skulle uppföras,
var den skulle ligga och förutsättningarna
för den, utan man skulle

också lämna regeringen förslag till
brons finansiering. Då det nu inte är
mer än två månader kvar till den tidpunkten
och då ett bifall till denna motion
kanske till och med kunde skada
frågan om ölandsbron vill jag vädja till
kammaren att avvakta resultatet av den
utredning som pågår.

Representanter för folkpartiet, socialdemokraterna
och centerpartiet i
Kalmar län har i år väckt cn motion
som följer upp kommunikationsministerns
resonemang i trafikpropositionen
i höstas. I motionen understrykes hur
viktigt det är att regeringen, när utredningen
kommer på regeringens bord,
fullföljer det förslag som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlägger.

Det har på något ställe sagts av reservanterna
att om det skulle dröja alltför
länge innan beslut kan fattas om en bro
till Öland vill de ha en avgiftsbelagd
bro. Med anledning därav vill jag fråga
reservanterna: Hur lång tidsfrist vill de
lämna? Är det meningen att om man
skulle få vänta ett par, tre år på att få
ett slutgiltigt ställningstagande till byggandet
av denna bro, så är man beredd
att i stället binda ölänningarna vid en
koncession med avgifter under femtio
år — vilket det troligtvis kommer att
bli enligt de kalkyler som föreligger
beträffande kostnader och trafikvolym?
På så löst hoprafsade grunder och så
löst resonemang som här förts är jag
inte beredd att medverka till att för ett
par, tre års väntetids skull binda en
landsända vid en koncession på så
många år — i synnerhet som man inte
heller vet vilket kapital som skulle
komma att finansiera denna stora trafikanläggning.
Vi vet att man med kapital
från Amerika, från Texas, i Europa
— och även i Sverige t. ex. beträffande
Radio Nord —- finansierat olika
anläggningar och företag genom bolag.
Visserligen är befolkningen i Kalmar
län nu i ganska stor utsträckning i harnesk
mot det trafikföretag som haft
monopol på ölandstrafiken genom fär -

124 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

jorna, men jag skulle tro att stämningen
mot det nya koncessionsbolaget, där
man vet att man är bunden för kanske
ett par generationer framåt, skulle bli
ännu starkare.

Detta är skälet till att jag anser att
man inte skall försöka bryta sönder
frågan innan man fått se hur det går
med det förslag som den pågående utredningen
lägger fram. Jag har själv en
gång motionerat om en utredning beträffande
avgiftsbelagda trafikanläggningar
med hänsyn till detta trafikföretag.
Riksdagen biföll motionen och vi
har fått utredningen. Men i den prövning
som då gjordes kom man underfund
med att det för närvarande inte
finns majoritet i landet för ett projekt
enligt denna metod. Man måste därför
välja en metod som är möjlig att genomföra
och som statsmakterna accepterar.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Om det har varit något
gräl i denna fråga i Kalmar län — vilket
jag inte känner till — så har jag i
varje fall ingen anledning och har inte
heller haft någon anledning att blanda
mig i det. Jag har sett denna fråga rent
principiellt, och jag har sedan jag kom
in i riksdagen 1958 kämpat för ett system
med avgiftsbelagda vägar. Jag
kommer, det kan jag försäkra kammaren
och särskilt herr Börjesson i Glömminge,
att fortsätta att kämpa för denna
fråga och inte hoppa av. Vi lyckades
1960 få riksdagen att skriva till Kungl.
Maj:t och begära en utredning. Jag avslöjar
inga hemligheter om jag talar om
att Kungl. Maj:t inte var särskilt road
av att riksdagen skrev den gången.

Utredningen har lagt fram förslag om
koncessionslagstiftning, men det förslaget
har inte vidarebefordrats till riksdagen.
Att förslag i frågan skulle föreläggas
riksdagen har vi begärt vid upprepade
tillfällen.

Om Öland får sin bro ändå är det
bara bra. Öland behöver säkerligen den

bron. Starka skäl talar för att den kommer
till stånd. Om Öland får bron,
beror det på att man ansett den vara så
angelägen att den måste byggas. Men
det är inte uteslutet att diskussionen
om en koncessionslagstiftning drivit på
även tillkomsten av ölandsbron.

Emellertid finns det andra broar, vägar
och tunnlar i vårt land som så småningom
kan bli lika angelägna som
Ölandsbron, och det är framför allt för
de landsändar som berörs av dessa som
jag nu talar. Jag sitter inte här i kammaren
— och det gör väl ingen annan
heller — bara för att företräda rent lokala
intressen och hoppa av från principståndpunkter
när man tror att lokala
intressen skall bli tillgodosedda
utan en rikslagstiftning.

Jag vill till sist påminna om att motsvarande
lagstiftning finns i åtskilliga
europeiska länder. Att en sådan lagstiftning
finns i Amerika vet alla, men
även i Norge kan man genomföra dylika
anläggningar liksom i Frankrike
och i Italien. Konsumenterna, bilisterna,
har visat sig i hög grad uppskatta
sådana anordningar som kompletterar
det allmänna vägbyggnadssystemet.

Fru TORBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att konsumentintressena
skall tillgodoses. Men
det sker bäst genom att samhället sin
plikt likmätigt sörjer för kommunikationerna.
För övrigt gäller det här endast
Ölandsbron. Kommunikationsministern
har själv sagt det. Till brobygget
i Göteborg har medel redan anvisats.
Öresundsbron är av så speciell
karaktär att den inte bör behandlas i
förevarande sammanhang. Enligt de
sakkunnigas mening kvarstod under sådana
förhållanden bara Ölandsbron, och
i fråga om denna bro delade kommunikationsministern
de sakkunnigas uppfattning
att det inte var befogat att härvidlag
göra ett avsteg från den allmänna
huvudprincipen för finansiering av
brobyggen. Utskottet har menat att här

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Nr 15

125

Lagstiftning

ar det fråga om ölandsbron och har
inte velat ge sig in på något principresonemang.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har just kritiserat
att utskottet endast har talat om ölandsbron.
Jag upprepar, att det inte bara är
fråga om ölandsbron och minst av allt
gäller saken huruvida ölandsbron skall
vara avgiftsbelagd eller inte. Frågan
gäller om man skall införa en koncessionslagstiftning
som gör det möjligt att
få till stånd sådana här anläggningar
på platser där starka konsumentintressen
kräver det och de annars inte skulle
kunna komma till stånd.

Fru TORBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Frågan gäller denna
gång ölandsbron. Vi väntar på en bro
till Öland. Sedan får herr Bohman återkomma
med andra problem vid ett annat
tillfälle.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon längre diskussion med herr Bohman.
Jag skulle annars ha anledning till
det, därför att jag var en av de sakkunniga
som bara tyckte, enligt herr Bohmans
uppfattning. Jag vill bara slå fast,
att herr Bohman inte har kunnat påvisa
att det under den tid utredningen
pågick fanns något annat exempel av
denna art än Ölandsbron. Mig veterligt
har inte redovisats något intresse vare
sig från konsumenter eller från företagare
att få bygga avgiftsbelagda broar
eller vägar i vårt land.

Kungl. Maj :t har ju fått ett förslag till
koncessionslagstiftning, och om Kungl.
Maj:t skulle komma på andra tankar
och finna saken angelägen finns det
möjlighet att låta riksdagen ta ställning
till förslaget.

För övrigt sade herr Bohman att han
tänker återkomma med denna fråga.
Då skall jag ta upp en del av de övriga
argument som herr Bohman nu var inne

rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

på men som jag inte anser är nödvändigt
att diskutera just nu vid denna sena
tidpunkt och med hänsyn till det beslut
som riksdagen fattade i december
förra året.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av att
herr Bohman använde det insinuanta
uttrycket »hoppa av» vill jag framhålla
att det hela tiden varit vår linje att denna
trafikled bör räknas in i det allmänna
vägnätet liksom alla andra trafikleder,
liksom broarna till Orust och
Tjörn och till Alnön m. fl. platser. Det
var endast på grund av den omständigheten
att man åren 1959 och 1960 tycte
att det såg så mörkt ut och att man
inte såg någon annan möjlighet att lösa
denna fråga som man tänkte sig att i
brist på andra utvägar genomföra möjlighet
till avgiftsbeläggning. Det betyder
emellertid inte att man »hoppat
av».

Jag skulle vilja råda herr Bohman att
läsa vad en av motionärerna och reservanterna
säger. Han har »hoppat av» i
lika stor utsträckning. I sitt första anförande
säger herr Schött i första kammaren:
»Med skärpa vill jag understryka
att önskemålet är en avgiftsfri bro
snarast möjligt.» I sitt andra anförande
tillägger han: »Jag vill upprepa att vår
motion inte i första hand syftar till att
åstadkomma en avgiftsbelagd bro, utan
endast till att denna möjlighet skall stå
till buds, om vi inte får en avgiftsfri.»

Under sådana förhållanden finner jag
det mycket olämpligt av herr Bohman
att insinuera om avhopp. Herr Bohman
vet mycket väl att vi allesammans nere
i de berörda bygderna vill i första
hand försöka få till stånd en bro som
är ansluten till det allmänna vägnätet.
Med den inställning som vi trott oss
märka hos väg- och vattenbyggnadsverket,
hos dess generaldirektör och chefer
för olika avdelningar, har vi också utgått
ifrån att man är mycket intresserad

126 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar

av ett sådant projekt. Vi hoppas nu att
kommunikationsministern och regeringen,
när man efter den 1 juli får
frågan på bordet, skall ställa sig positiva
till broföretaget och att detta skall
kunna genomföras utan några anordningar
med avgiftsbeläggning.

Herr BOHMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! Även jag är naturligtvis
medveten om den sena timmen och jag
skall inte plåga kammarens ledamöter
med att ytterligare utveckla mina synpunkter.
Men när herr Johansson i Norrköping
tror sig kunna konstatera att det
inte finns något intresse för anläggningar
av ifrågavarande slag utöver
Ölandsbron, så vill jag framhålla att
detta säkerligen sammanhänger med
frånvaron av en koncessionslagstiftning.
Om en sådan lagstiftning genomfördes,
är jag alldeles övertygad om att
åtskilliga projekt omedelbart skulle
aktualiseras.

Beträffande insinuationen gentemot
herr Börjesson vill jag tillägga att jag
gjorde den avsiktligt därför att jag mycket
väl mindes den debatt som vi förde
här åren 1959 och 1960. Den hänförde
sig inte bara till en viss bro utan
gällde principen: avgiftsbeläggning eller
icke avgiftsbeläggning.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! I sitt första anförande
anklagade herr Bohman utredningen
för att den tyckte för mycket. När jag
frågar om det finns något intresse för
avgiftsbelagda broar svarar herr Bohman,
att han tror att det finns. Han
tycks ha närmat sig samma vanor, som
lian anklagade utredningen för.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara lämna en
upplysning. För ungefär en månad sedan
gav Kungl. Maj:t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i uppdrag att pro -

jektera Ölandsbron. Därmed är väl saken
klar.

Herr LEVIN (s):

Herr talman Motionären herr Bohman
har anmärkt på att utskottet i huvudsak
har talat om ölandsbron och
gått förbi principfrågan om byggande
av avgiftsbelagda trafikleder över huvud
taget.

Det kan vara riktigt att utskottet har
yttrat sig litet kortfattat om den saken,
men det är kanske inte så märkvärdigt.
Det är ju inte längre sedan än den 11
december 1963 riksdagen i anledning
av väckta motioner beslöt att avvisa ett
förslag om lagstiftning rörande byggande
av avgiftsbelagda trafikanläggningar.
Man kan inte rimligtvis klandra utskottet
för att det i samband med en motion,
som väckts så kort tid som en månad
efter det att riksdagen behandlat frågan,
inte har varit tillräckligt utförligt
i sitt yttrande om sakens principiella
sida.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Schött och
Wachtmeister.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Onsdagen den 8 april 19(i4 em.

Nr 15

127

Åtgärder för att förebygga att renar överköres av tåg

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 42 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Åtgärder för att förebygga att renar
överköres av tåg

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckt
motion om åtgärder för att förebygga
att renar överköres av tåg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa något yrkande, men jag vill foga
några ord till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Jag ser med tillfredsställelse och tackar
utskottet för att det ägnat motionen
så stor uppmärksamhet att det infordrat
yttranden från järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens
län samt från Svenska samernas riksförbund
och Svenska djurskyddsföreningen.
De två sistnämnda organisationerna
tillstyrker motionen, medan
övriga instanser för ett resonemang som
enligt min mening följdriktigt borde ha
föranlett att de också tillstyrkt motionen.

Järnvägsstyrelsen vitsordar i sitt yttrande
att vi motionärer i motionen riktigt
beskrivit förhållandena i fråga om
tåg och rendöd. Man säger klart ifrån
att renstängsel utgör den mest effektiva
åtgärden för att förhindra att renar
påköres och att denna åtgärd nu -

mera möts av ökad förståelse från renägarnas
sida. Lantbruksstyrelsen och
länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller
att spärrstängselanordningar lämnar
det bästa skyddet. Endast sådana
stängsel har, säger man, visat sig effektiva.
Svenska samernas riksförbund anser
att uppsättandet av stängsel är det
enda sättet att lösa frågan och hävdar
det berättigade i att en sådan lösning
snabbt kommer till stånd.

I remissvaren redovisas också — det
skall jag gärna tillägga -— svårigheter
som kan följa med stängslen. Men det
är säkerligen möjligt att bemästra dessa
svårigheter.

Järnvägsstyrelsen hesiterar inför
kostnaderna — det skulle totalt röra
sig om 10 miljoner kronor — men ställer
sig inte främmande för tanken alt
anbringa stängsel på banavsnitt där renarna
ofta korsar banan. Vid den senast
utförda järnvägsanläggningen, Kiruna—Svappavaara,
har man gått in för
en effektiv stängselanläggning, för så
vitt de uppgifter som jag har fått är
riktiga. Med logikens rätt kan väl då
ställas frågan: Kräver inte skäligheten
att samma skydd ges renarna på de
gamla bansträckorna, där rendöden härjat
i decennier och där tågen under
bara fem år kört ihjäl 10 417 renar, något
som gjort att samerna trots utbetalade
ersättningar orsakats stora ekonomiska
förluster?

Enligt handlingar, som kommit mig
till handa sedan jag skrev motionen,
synes det inte vara behövligt att stängselbelägga
alla bandelar, men för att få
ett tillfredsställande grepp på frågan
borde, som Svenska samernas riksförbund
påpekar, mera detaljerade uppgifter
skaffas i vilka frågans alla fasetteringar
komme fram. Man finge då reda
på orsakerna till överkörningarna och
dessas fördelning i tid och rum samt
antalet döda renar, och man skulle med
eu viss deduktionsmetod kunna avgöra
var skadegörelsen är så påtaglig att
stängsel måste anbringas. En gemensam

128 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Åtgärder för att förebygga att renar överköres av tåg

undersökning i terrängen under medverkan
av Svenska samernas riksförbund
skulle säkert, som rennäringsnämnden
påpekat, komma att visa att
stängsel på båda sidor utmed hela banan
Kiruna—Riksgränsen icke behövs.
Med detta förfaringssätt borde kostnaderna
inte bli så stora att SJ inte kan
skydda enskilda människors näring och
fullt ersätta deras förluster på ett hyggligt
sätt.

Enligt ansvarighetslagen ansvarar väl
SJ strikt för överkörda renar på sätt
som framgår av lagens 6 §, tredje stycket.
Full ersättning skall då utgå.

Jag har svårt att tänka mig att SJ har
någon som helst rätt att anlägga vad
man kallat pedagogiska synpunkter på
ersättningsfrågan. Det är helt enkelt
ovärdigt ett samhälle med våra ekonomiska
resurser att en hel folkgrupp år
efter år skall nödgas vidkännas avsevärda
ekonomiska förluster orsakade av
ett statligt verk. Det är ju inte samerna
som bär flyttat till järnvägen utan
staten som har kommit till dem som
ständig gäst, men då bör samma stat
se till att den inte år efter år går illa åt
sitt folk. Renarna är ju privat egendom,
och det är minst sagt ett underligt
förfaringssätt från myndigheternas
sida att över huvudet på ägarna sinsemellan
göra upp om vad som behövs
för att tillvarataga dessas intressen.
Borde inte både SJ och av staten tillsatta
myndigheter visa större samarbetsvilja
gentemot den intressepart det
här gäller? Det synes i varje fall mig
vara förnuftigt.

Utskottet säger i sista stycket, att deticke
ankommer på Kungl. Maj:t att besluta
angående ersättning för tågöverkörda
renar. Det kan väl vara riktigt ur
viss synpunkt, men det är inte hela
sanningen. Efter besvär över järnvägsstyrelsens
beslut kan väl i alla fall frågan
komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Vad jag vill säga med detta är, herr
talman, att det är högst motbjudande för

rättskänslan, att en grupp människor
skall utsättas för avsevärda ekonomiska
förluster. Kontakterna med Svenska
samernas riksförbund angående ersättning
för dödade renar redovisas i utskottets
recit, men man får inte veta
vad motparten ansåg skäligt, bara vad
SJ fastställt. I statsliggaren anges de
värden, som utges för rovdjursrivna
renar. Där åsättes t. ex. hanren ett värde
av 230 kronor, men om ett liknande
kreatur dödats av tåg blir värdet 140
kronor. År inte den sistes död lika förnedrande
eller lika ärofull som den förstes?
Skall han åsamka sin ägare större
förlust därför att SJ blir exekutor? Jag
anser att anledning saknas att ersätta
tågöverkörda renar med lägre belopp
än rovdjursrivna.

Herr talman! Jag har svårt att komma
ifrån, när jag närmare studerar
denna fråga, att kronan skaffat sig och
utövar ett långt gående förmynderi
över samerna i fråga om deras rättigheter
till land och vatten. Det kan inte
vara riktigt att staten för talan både
för och emot dem, avgör tvister och bestämmer
ersättningar rent administrativt.
Detta unika förmynderskap tycker
jag inte är riktigt. Det var närmast
detta som gjorde att jag ville säga ett
par ord till utskottsutlåtandet.

Nu låter utskottet oss få veta, att
Kungl. Maj:t beslutat tillsätta en utredning
för frågor om rennäringen och att
i samband därmed även den administrativa
organisationen skall undersökas.
Jag hoppas då att den part, som här är
huvudintressenten, får plats i utredningen.

Jag har också anledning att säga att
utskottets utlåtande totalt är mycket positivt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.
Utskottets skrivning inger mycket goda
förhoppningar om att vi snart får uppleva
en lösning på de problem vi aktualiserat
i motionen. Jag anser att det
finns all anledning att ha ögonen på och
följa denna fråga även i fortsättningen.

Onsdagen den 8 april 1904 em.

Nr 15

129

Åtgärder för att förebygga att renar överköres av tåg

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

llerr talman! Det var ett mycket patetiskt
anförande herr Gustafsson i Borås
höll. Jag skulle tro att herr Gustafsson
liksom jag är relativt okunnig i
dessa frågor. Egentligen skulle vi låta
representanter för norrlandsbänken yttra
sig. De har yttrat sig i utskottet, och
vi fick en ganska god inblick i hur delade
meningarna är om vilket medel som
är verksamt för att hålla undan renarna
från banan och avliva dem, om de
blir skadade. I Västerbotten var man
mindre krigisk och ville inte ha skjutvapen.
I Norrbotten ville man ha skjutvapen.
Samerna ville ta till kniven.
Uppfattningarna var olika efter sed och
folklynne på olika håll.

Vi fick emellertid klart för oss att de
problem herr Gustafsson här tagit upp
är ganska väl kända av dem som har att
göra med dem och att man på allt sätt
försökt lösa problemen praktiskt. Man
har försökt skrämma bort renarna från
banan genom att låta varmluft strömma
ut när tåget kommer, genom att ha signaler
som påminner om vargarnas tjut,
genom att ha starka strålkastare, genom
att lägga ut salt på betet så att renarna
skall hålla sig undan. Jag har kanske
glömt något av allt det intressanta som
sagts i denna fråga av dem som lämnat
yttranden.

Det står väl i alla fall klart att herr
Gustafsson inte heller har någon lösning.
Vad han sagt i upprörda tonfall är en
del av vad vi fått höra från annat håll
— det står i yttrandena över motionen.
Varför skall man då här tala som om
man komme med något nytt? Jag tycker
inte att innehållet i vare sig motionen
eller vad som sagts efteråt motsvarar
den upprörda tonen och känslan av
att man vill väcka Sveriges folk.

Man har gjort en del för att sätta sig
in i dessa frågor. Man har fått ett visst
anslag från länsstyrelsen i Västerbotten
för att uppföra stängsel, och man har
satt upp stängsel vid en handel där det
tidigare var stråk över järnvägen för

renarna. Men det är en ganska stor
olycka om man har stängsel på långa
sträckor och får in renarna innanför
stängslet, ty då finns det ingen möjlighet
för dem att komma undan. Det är också
oerhört dyrt med ett stängsel på båda
sidor om banan hela vägen. Därtill kommer
att detta skulle vara ett verkligt
hinder för renskötarna.

Det är alltså inte så enkelt. Inte ens 10
miljoner, som här sagts, skulle på något
sätt lösa problemen. Då får man lita
till de krafter som är engagerade och
som tvingas ta ställning undan för undan.
Man får vid använda slaktmask eller
kniv beroende på vilken metod man
tror på. Man får vidare lita till den mer
vetenskapliga utredning som Kungl.
Maj:t beslutat sätta i gång, där man
skall sträva efter att rationalisera renskötseln
så att man i mindre utsträckning
får problem av denna art.

Vi har tyckt det vara intressant att
få de insikter som herr Gustafsson redan
hade, och vi hade ingenting emot
att få motionen. Men vi har kommit
till den slutsatsen, att riksdagen inte
har någonting att lära dem som redan
arbetar med dessa frågor. De har beslutat
att ännu mer intressera sig för dessa
problem, och det har de gjort innan
denna motion kom.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att här polemisera mot fru Eriksson
i Stockholm, eftersom utskottets utlåtande
ju är ganska positivt. Men fru
Eriksson sade att jag talade mycket patetiskt,
liksom om det skulle vara något
fel. Jag tycker tvärtom att det är roligt
med människor som kan bli litet
upprörda. Det visar ju att själen inte
är helt bottenfrusen utan att det rör sig
litet inombords.

Av utskottets utlåtande framgår att SJ
för järnvägsanläggningen Kiruna—Svappavaara
har gått in för att anordna

5—Andra kammarens protokoll 196''t. Nr 15

130 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Utvidgade reserabatter för folkpensionärer m. fl.

stängsel. Kräver inte logiken då att man
vidtar samma åtgärd på de bandelar
som här är aktuella?

Sedan finns det också en grupp människor,
som kan betraktas som sakkunniga
i detta fall, nämligen medlemmarna
i Svenska samernas riksförbund.
Därifrån säger man i utskottets recit
bl. a. att stängsel på banans båda sidor
torde vara den enda åtgärd som löser
frågan. Jag tycker också att eftersom
det här är en fråga som rör människor
vilka år efter år får vidkännas ganska
stora förluster, så bör vi se till att de
får skälig ersättning. Det är ändå mellan
10 000 och 11 000 renar som dödats
under fem år. Tänk om 10 500 skånska
kor hade blivit ihjälkörda i stället! Vad
hade man gjort då? Men när det gäller
renar så passerar hela frågan snabbt
förbi utan att någon blir upprörd.

Jag tycker att hela denna sak är värd
att man blir litet känslomässigt upprörd.
Jag har försökt att noggrant gå
igenom alla de handlingar jag fått i
ärendet och som är redovisade i motionen,
och jag tycker som sagt att frågan
är värd uppmärksamhet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Utvidgade reserabatter för folkpensionärer
m. fl.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner om utvidgade reserabatter
för folkpensionärer m. fl., om utvidgning
av statens järnvägars rabatter för
folkpensionärer, angående buss- och
flygresor för värnpliktiga och angående
statens järnvägars rabattresor för studerande,
militärer och pensionärer.

I följande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motioner hade hemställts
:

1) i de likalydande motionerna I: 30
av herrar Harry Carlsson och Erik Filip

Petersson och II: 37 av herr Carlsson
i Huskvarna in. fl. att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t med järnvägsstyrelsen och
postverket upptoge överläggningar i
syfte att utvidga folkpensionärsrabatterna
i vad gällde dels giltighetstiden för
rabatterna och dels resekategorierna
samt med syfte att rabatt vid SJ:s och
postverkets busslinjer också infördes;

2) i de likalydande motionerna 1:91
av herr Per Jacobsson och 11:116 av
herr Löfroth att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla alt överläggningar
med järnvägsstyrelsen skedde
i syfte att undersöka möjligheterna att
utvidga tillämpningsområdet för 67-kortet
till att omfatta även resor som företoges
i första klass på järnväg;

3) i de likalydande motionerna I: 637
av herr Sveningsson och II: 782 av fröken
Wetterström att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala, att
Kungl. Maj :t ville bemyndiga järnvägsstyrelsen
att ändra bestämmelserna om
rabattresor för ålderspensionärer så att
dessa även finge gälla för förtidspensionärer
samt att rabattsystemet för samtliga
pensionärer måtte gälla även SJ:s
busslinjer;

4) i motion 11:781 av herr Wennerfors
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville uttala, att Kungl. Maj :t måtte
bemyndiga järnvägsstyrelsen att ändra
bestämmelserna om rabattresa för studerande,
militärer och folkpensionärer,
så att rabattkorten även finge gälla vid
SJ:s busslinjer;

5) i de likalydande motionerna I: 635
av herr Sundin och 11:762 av herrar
Fälldin och Boo att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder
i syfte att bereda samtliga värnpliktiga
möjlighet att i fråga om bussresor
åtnjuta samma förmåner som vid
järnvägsresor samt att bereda sådana
värnpliktiga som tjänstgjorde på stort
avstånd från sin hemort möjlighet att
åtnjuta sådana förmåner i fråga om
flygresor; samt

Onsdagen den 8 april 1904 em.

Nr 15

131

Utvidgade reserabatter för folkpensionärer m. fl.

(i) i motion II: 775 av herr Holmberg
in. fl. att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om förslag avseende
en utsträckning av reserabatteringen
vid SJ för folkpensionärer och förtidspensionerade
folkpensionärer till att
gälla året om och att finansieringen
skedde på sätt i motionen angivits.

Utskottet hemställde, att

1) de likalydande motionerna 1:30
och II: 37,

2) de likalydande motionerna 1:91
och II: 116,

3) de likalydande motionerna I: 637
och II: 782,

4) motionen II: 781,

5) de likalydande motionerna 1:635
och II: 762, samt

6) motionen II: 775

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Carlsson i Huskvarna, Börjesson
i Glömminge och Hyltander, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:30 och 11:37, 1:91
och 11:116, 1:637 och 11:782, 11:781,
I: 635 och II: 762 samt II: 775, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
översyn och förslag rörande reserabatter
för studerande, värnpliktiga och pensionärer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Trots den sena timmen
ber jag att få säga några ord i denna
fråga, som har varit uppe flera gånger
tidigare här i riksdagen.

I år har man i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9 sammanfört en
rad motioner, som gäller rabatter på
statens järnvägar för folkpensionärer,
militärer och studerande samt pensionärsrabatter
i första klass samt flyg. I
den motion som jag närmast står för
har vi föreslagit tre saker utöver vad

som nu gäller. Den första är en utvidgning
av resemöjligheterna, den andra
att rabattförmåner också skall utgå till
förtidspensionerade och den tredje att
rabatterna även skall gälla på bussarna.

Enligt nu gällande bestämmelser får
man bara åka på rabattbiljett under vissa
tider av året. Rabattförmånerna gäller
nästan inte alls sommartid. Jag tror
dock att sådana rabattresor med litet
tillmötesgående från SJ skulle kunna
tillåtas under hela året utom på helgdagar
och under de stora helgerna. Sommartid
kan undantag göras för lördag,
söndag och måndag. Övriga dagar tror
jag inte SJ har så många passagerare.
Vi har därför i vår motion föreslagit
att rabattresor skall få företagas från och
med tisdag till och med fredag.

Vidare har vi föreslagit rabatter för
de förtidspensionerade. Dessa får nu
inte rabatt ens om de har hustrutillägg,
utan sådan rabatt utgår endast om de
fyllt 67 år.

Jag tycker att även gruppen förtidspensionärer
bör ha denna rabattförmån
både på tåg och bussar. Jag erkänner
dock att det är lite svårare att ordna
beträffande bussresorna. Man har prövat
sådana rabatter i någon utsträckning
i Norrland, och i något yttrande
har det också sagts att man kommer att
pröva systemet ytterligare där uppe.

Järnvägarna lägges nu ner på många
håll. På Gotland och Öland finns ingen
järnväg alls. Därför tycker jag att bättre
resinöjligheter bör beredas de kategorier
jag här talar för, och jag hoppas
att den prövning av detta ärende
som nu pågår skall resultera i sådana
ökade möjligheter. Jag vet inte om det
är opportunt att här jämföra med förhållandena
i våra grannländer, som vi
ju har så intim kontakt med.

I Norge finns s. k. honnörsbiljett.
Åldersgränsen är 70 år. För äldre par,
som resor tillsammans, gäller honnörsbiljetten
om den ena fyllt 70 år. Invalider
som har förtidspension samt blinda
får också utnyttja honnörsbiljetten,

132 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 ein.

Utvidgade reserabatter för folkpensionärer m. fl.

och biljetten gäller vidare för båda när
make eller maka till invalid reser tillsammans
med denna.

Jag tycker detta är generöst. Förmånen
är utsträckt till en grupp av människor
som behöver komma ut och resa.
Den gäller också så gott som hela året
utom under de större helgerna.

Danska statsbanorna har en s. k. 65-årsbiljett. Systemet innebär att den som
fyllt 65 år får resa på halv biljett. Denna
biljett gäller också så gott som hela
året. Jag skall inte gå närmare in på
saken, men såvitt jag vet får från ingången
av detta år också de som har
förtidspension resa på halv biljett med
danska statsbanorna. Danska staten
subventionerar statsbanorna för inkomstbortfallet.

Denna väg har vi inte gått in på här
i Sverige, men den vore kanske framkomlig
även hos oss. För den som är
förtidspensionerad, för den som är invalid
eller för den som är blind är det
ju en väsentlig förmån att kunna resa
för en billig penning.

Jag tycker det är en åldringsvård så
god som någon att se till att pensionärerna
får komma ut och hälsa på sina
släktingar. De har ofta tidigare i livet
haft små möjligheter att se sig om, och
det är angeläget att vidga resemöjligheterna
för dem när de blir pensionärer.
Så länge de har hälsan vill de gärna
ut och resa.

I Danmark gäller pensionärernas reseförmåner
även första klass. Det kan
ju bli bekymmer för ett par gamla som
är ute och reser, om de inte får resa i
samma sovvagnskupé — den ena kan
behöva hjälp av den andra. Sådana detaljer
har inte ringa betydelse. Statens
järnvägar är väl inte så glada åt detaljer,
men för de enskilda människorna
spelar dessa stor roll. Det vore värdefullt
om samma reseförmån kunde införas
här i Sverige.

Jag förstår att fru Eriksson i Stockholm
kommer att uppträda i debatten,
och jag skall gärna erkänna att utskot -

tets skrivning är vad man brukar kalla
välvillig — den är positiv i långa stycken.
Men vi vet att en välvillig skrivning
inte alltid ger resultat. Reservanterna
— jag är en av dem — har därför
begärt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om översyn
av hithörande bestämmelser.

Riktlinjerna för statens järnvägars
trafikpolitik har visserligen fastlagts av
riksdagen. Men riktlinjerna behöver
inte vara så låsta, särskilt med tanke
på att ett flertal områden berörs, utan
jag tycker att regeringen bör se på frågan
och eventuellt ge järnvägsstyrelsen
några tips.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Löfroth
(fp).

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Vi är några stycken här
i kammaren som vid tidigare riksdagar
motionerat om rabattering av SJ-resor.
Jag vill bara i korthet erinra om att när
riksdagen beslutat om nedläggande av
vissa järnvägar så har i kammardebatterna
lovats att nedläggandet inte skulle
medföra någon försämring för dem
som bor vid de nedlagda järnvägslinjerna.
Men bur har det gått? Jo, de rabatter
man förut hade möjlighet erhålla,
när man reste med tåg, får man inte
längre när man reser med de bussar
som ersätter tågen.

Jag har fått upplysningen att den utredning
SJ gjort visar att SJ ur lönsamhetssynpunkt
inte kan ge samma rabatter
åt bussresenärer som åt dem som
har möjlighet att resa med tåg. Vi godtar
också de principer för SJ:s trafikpolitik
som fastlagts — SJ skall ju inte
bestämma sin prissättning från någon
annan utgångspunkt än den att verksamheten
skall vara ekonomiskt lönsam.
Men jag vill starkt understryka vikten
av att staten ger de anslag som behövs
för att samma rabatter skall kunna
lämnas på nyinrättade busslinjer som

Onsdagen den 8 april 19G4 em.

Nr 15

133

Utvidgade reserabatter för f olkpensionärer m. fl.

dem som lämnats då tåg fanns att tillgå.
Jag vill be kommunikationsministern
att ta upp frågan till prövning och
snarast möjligt framlägga förslag, så att
de som bor vid de nedlagda järnvägarna
återigen kan få de rabatter SJ tilllämpar
för tågresor.

I detta anförande instämde fru Johansson,
fru Torbrink och fru Svensson
(samtliga s).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har redan nämnt att denna fråga
behandlats många gånger, och det
är riktigt. Det går visserligen trögt, men
det blir för varje år ökad förståelse för
pensionärernas krav på rabatterade resor
även under sommaren. I fjol förelåg
det utöver kommunisternas motion
även ett förslag från högerhåll. Men det
förekom ingen reservation till beredningsutskottets
utlåtande, och när det
kom till kritan gick högern ifrån sin
egen motion.

Nu har frågan utvidgats till att gälla
reseförniåner även för andra grupper
än pensionärer och omfattar också kravet
att vissa rabatterade resor skall få
företagas även med andra transportmedel
än järnvägar.

Såvitt man kan döma av utskottsutlåtandet
vill högern inte heller i år gå
med på några förbättrade resemöjligheter
åt pensionärer, men i stället har
andra borgerliga utskottsledamöter, vilka
sade nej i fjol, nu tillstyrkt utredningsförslaget.
Inom den kommunistiska
gruppen, som har motionerat flera
gånger i denna fråga, har vi naturligtvis
inget att invända mot utvidgningen
av frågan. Vi anser tvärtom att det är
synnerligen berättigat att utvidga reserabatterna
även till andra grupper.

Beträffande pensionärerna vidhåller
utskottsmajoriteten sina argument från
i fjol, och detta är minst sagt märkligt.

Då anfördes nämligen som ett av de
bärande argumenten mot detta förslag
att man inte borde ålägga statens järn5*—Andra
kammarens protokoll 196''i. Nr

vägar uppgifter, som är av socialpolitiskt
slag och alltså inte kan räknas till
de företagsmässigt motiverade uppgifter,
vilka SJ har att sköta. Men detta
argument faller på det faktum, att riksdagen
sedan dess har antagit riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken, vilka
innebär att statens järnvägar skall få
kostnadstäckning över statsbudgeten för
utgifter av detta slag.

Det är troligt, att utskottet också vill
upprepa sitt påstående från i fjol, att
man inte bör belasta SJ-trafiken genom
utökade pensionärsresor sommartid, eftersom
gamla människor behöver mera
hjälp än andra under sina resor. Detta
var i alla händelser ett av de argument,
som tydligen tillmättes stor betydelse
av utskottets talesman vid fjolårets debatt.

Bortsett från att ett sådant resonemang
i högsta grad är småaktigt, är det
också rent sakligt tvivelaktigt. Just under
sommartid kan nämligen de gamla
som företar resor samordna dessa med
semesterresor vilka deras yngre anförvanter
företar under allmän semestertid.
På detta sätt kan pensionärerna få
den hjälp de eventuellt behöver.

Över huvud taget tycker jag emellertid
att alla de anförda svårigheter, som
skulle omöjliggöra att tillgodose motionärernas
önskemål, är konstruerade eller
i varje fall starkt överdrivna.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Frågan om rabatteringen
för vissa kategorier av resande berör
i huvudsak sådana områden, i vilka
järnvägarna nedlagts eller där det inte
finns järnvägar. Det är inte bara här
i riksdagen man framhållit att det inte
skall ske någon försämring av trafikförhållandena
när man lägger ned en
järnväg. Det bär när man hållit informationsmöten
i bygderna om nedläggning
av en järnväg varit regel, att SJ:s
representanter tydligt och klart angi15 -

134 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Utvidgade reserabatter för folkpensionärer m. fl.

vit att det inte skall ske någon försämring
av trafikmöjligheterna. Man skall
bara lägga om trafiken till landsvägstrafik,
men det skall i stort sett inte ske
någon försämring.

Man har emellertid inte på detta område
kunnat hålla sina löften, utan de
kategorier av människor som har rätt
att få rabatter på järnvägarna i landet
i övrigt, har inte fått några rabatter i
dessa bygder.

Motion II: 762 tar upp ytterligare ett
område, nämligen rabatterade flygresor
för värnpliktiga. Man tycker nog att
även detta kunde vara befogat, och utskottet
har också på denna punkt gjort
en välvillig skrivning. Men som en föregående
talare framhöll kommer man
inte någon vart när det gäller rabatterna
på flygresor och på resor med SJ:s
bussar bara med en välvillig skrivning
år efter år i utlåtandena. Jag anser att
riksdagen mera kraftigt måste understryka
och ta aktiv del i ett beslut för
att förmå statens järnvägar att införa
dessa rabatter i de områden av vårt
land, där det nu saknas möjlighet att få
sådana. Att enbart överlåta avgörandet
i detta fall till trafikföretaget tror jag
inte ger något resultat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Svanström
m. fl.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(h).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det här är ju herr Carlssons
i Huskvarna speciella fråga, men
i år har en mängd andra motionärer
slagit följe med honom — det är inte
mindre än sex motioner som varierar
temat.

Två av motionerna innehåller nyheter.
Detta gäller herr Löfroths motion,
i vilken det begärs en utredning om rabattresor
även i första klass, och det
gäller även en centerpartimotion, vari
yrkas rabatt för militärer vid flygresor.

Yrkandet om rabattresor i första
klass tycker jag att det ligger mycket i,
eftersom man och hustru inte kan resa
tillsammans i en andraklass sovkupé,
där det finns tre sovplatser. Att märka
är att det här gäller pensionärer, och
gamla människor behöver ofta hjälp av
varandra för att kunna klara sig i en
sovvagn. Det svar SJ har lämnat, att
man vore villig att ytterligare öka komforten
i andra klass visar, att SJ har
missförstått denna motion — det är ju
inte komforten det främst gäller utan
möjligheten för man och hustru att åka
tillsammans i sovvagn under en längre
tågresa. Jag hoppas därför att SJ tar
del av denna diskussion och kommer
till insikt om vad motionärerna menar.

Ehuru jag alltså tycker att motionskravet
är berättigat, har vi ändå inte
kunnat tillstyrka motionen på annat
sätt än att vi framfört ett önskemål till
SJ om prövning av möjligheterna att
tillgodose detta krav utan att göra avkall
på de principer som riksdagen dragit
upp för dess verksamhet.

Vad beträffar de värnpliktigas resor
har SJ meddelat, att de värnpliktigas
möjligheter att åtnjuta helt fria resor
i fjol utökades. Det ankommer på SJ
att utforma rabattförmåner. När det
gäller den andra nyheten i årets motioner,
d. v. s. förslaget om rabattresor
med flyg, har Linjeflyg meddelat, att
man för närvarande har en generell rabatt
av 50 procent på det ordinarie enkelpriset.
Förhandsreservation av plats
kan dock icke göras. Linjeflyg säger
vidare: »Utöver denna generella rabatt
har värnpliktiga i uniform kunnat använda
den militära tågrekvisitionen
som dellikvid vid inköp av flygbiljett
på samtliga LIN/SAS-linjer. För perioden
gällande rabatter har härvid kunnat
utnyttjas genom t. ex. airbus (tur
& retur för enkelpriset).» — De möjligheter
till rabattresor som begärs i
motionen existerar alltså redan.

I övrigt måste svaret till herr Carlsson
i Huskvarna liksom till de andra

Onsdagen den 8 april 1964 cm.

Nr 15

135

Utvidgade reserabatter för folkpensionärer m. fl.

motionärerna bli detsamma som vi
ständigt har kommit med — det är väl
nu den tionde eller tolfte gången som
dessa frågor varit uppe i motioner, interpellationer
och enkla frågor. Vid alla
dessa tillfällen har svaret blivit, att
SJ har att rätta sig efter de trafikekonomiska
principer som riksdagen har
fastslagit. De tidigare gällande principerna
fastslogs i höstas med en viss
skärpning.

Det har vid flera tillfällen sagts att
de förmåner som tillkommer eu pensionär
— detta gäller också förtidspensionärer
— bör vara sådana att de
inte dirigerar deras konsumtionsval. Vi
bör inte ha några naturaförmåner för
dem, utan vi bör förbättra deras ekonomiska
standard så att de liksom andra
får ett fritt konsumtionsval. I den
mån SJ kan finna det ekonomiskt lönsamt
att lämna rabatter till dessa grupper
— både ålderspensionärer och förtidspensionerade
— har vi naturligtvis
ingenting att invända mot detta, men
vi kan inte bedöma, om det är lönsamt
eller inte för SJ.

När det gäller rabatten på busslinjerna
har det tidigare i motioner från högerpartiet,
centerpartiet samt i en motion
av herr Carlsson i Huskvarna uttalats
vissa önskemål. När vi tidigare
har behandlat dessa motioner har det
hemställts att man borde undersöka,
huruvida det vore möjligt att tillämpa
samma rabattsystem för busslinjer, och
då särskilt med tanke på de busslinjer
som har fått ersätta nedlagda bandelar.

Så sent som i november i fjol uppdrog
Kungl. Maj:t åt kungl. järnvägsstyrelsen
att göra en utredning om kostnaderna
för sådana arrangemang och
möjligheterna att ställa bussar till förfogande
i tillräcklig omfattning. Att nu
ytterligare, såsom reservanterna önskar,
begära en sådan utredning är väl helt
omöjligt. En sådan utredning är redan
i gång, och denna utrednings resultat
bör eventuellt kunna ligga till grund för
ett beslut om att bussresor skall jäm -

ställas med järnvägsresor i fråga om rabattförmåner.

Beträffande skolungdomens reserabatter
beslöt riksdagen häromåret hemställa,
att denna fråga skulle särskilt
prövas. Den överlämnades till studiesociala
kommittén, som nu visserligen
har slutfört sitt uppdrag i stort men som
har sagt att en rad uppdrag som den
haft skall överlämnas till någon annan
kommitté. Den frågan ligger således
fortfarande under utredning. Att nu begära
en ny utredning är väl uteslutet.

Det är svårt att finna att det som sägs
i reservationen har någon förnuftig
grund. Reservanterna instämmer i de
principer som i fjol drogs upp för SJ :s
ekonomiska drift. Men samtidigt hemställer
man att SJ inte skall följa dessa
principer! Är det inte att bita sig i
stjärten? Vad vill man egentligen? Vilket
av önskemålen skall väga tyngst?

Mig förefaller det som om denna reservation
vore ganska onödig och att
det hade varit klokare om reservanterna
hade följt de principer man tidigare
beslutat sig för och instämt i utskottsmajoritetens
yrkande om avslag på dessa
motioner.

Jag ber att få instämma i de yrkanden
som ställts av majoriteten i utskottet,
nämligen om avslag på samtliga motioner.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Det är riktigt som fru
Eriksson säger att vi kommit igen
många gånger. Men det har verkligen
hänt någonting på detta område. 1962
löstes 113 000 67-kort, och förra året
löstes det 116 155 sådana kort. Det är
alltså rätt många som utnyttjar denna
förmån. Om var och en av de pensionärer
som löser ett 67-kort gör fyra
tur och returresor, blir det åtskilliga
resor. SJ hade också under 1962 en
inkomst på 5,3 miljoner av pensionärsresor.

Jag glömde att säga i mitt föregående
anförande att pensionärerna i Dan -

136 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Anpassningsproblemen i arbetslivet

mark och Norge inte behöver lösa
något kort för 10 kronor för att fä rabatt
på sina järnvägsresor.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Om vi jämför pensionärernas
förmåner i de olika länderna
i Norden, tror jag att vi skall finna
att de rabattförmåner som man eventuellt
kan ha i de andra nordiska länderna
mycket väl uppvägs av de kontantförmåner
som pensionärerna i Sverige
har.

Det som herr Carlsson i Huskvarna
säger har skett på detta område, det
har skett utan att riksdagen kunnat påverka
det. SJ har följt de principer som
riksdagen dragit upp för den ekonomiska
verksamheten. Inom den ramen
har SJ prövat olika möjligheter att ge
rabatter. Detta kan inte herr Carlsson
i Huskvarna påverka, och riksdagen
kan heller inte fatta något beslut i det
avseendet som SJ behöver bry sig om.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Carlsson i Huskvarna begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Svanström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Huskvarna begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 80 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om undersökning av boxningens
skadeverkningar, och

nr 11, i anledning av väckt motion
angående språkstudier i samband med
arbete utomlands.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Anpassningsproblemen i arbetslivet

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckta motioner angående anpassningsproblemen
i arbetslivet.

I de likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:48 av herr Nyman och II: 61 av herr
Westberg m. fl. hemställdes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om forskning i syfte att söka
kartlägga förutsättningarna för en god
arbetsanpassning till uppkommande förändringar
i arbetssituationen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:48 och 11:61 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 8 april 1904 em.

Nr 15

137

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! I motionerna nr 1:48
och II: Öl och i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12 behandlas anpassningsproblemen
i arbetslivet, som
för varje år som går kräver allt
större uppmärksamhet. Näringslivets utveckling
och omställning till ändrade
ekonomiska betingelser går i allt snabbare
takt. Ändrade krav i fråga om tillverkningsmetoder
och produktionsformer,
men kanske särskilt den stora omflyttningen
från en näringsgren till en
annan och från en levnadsmiljö till en
helt annan sådan medför utan tvivel betydande
anpassningsproblem.

För den enskilde innebär en omflyttning
en mycket genomgripande omställning
såväl beträffande arbetet som
levnadsförhållandena i allmänhet —
det kan gälla omställning från ett yrke
till ett annat och dessutom ofta från
landsbygdsförhållanden till tätortsmiljö.
Men även förändringarna inom ett och
samma yrke, t. ex. den fortgående automatiseringen,
är ofta av sådan storleksordning
och karaktär, att de kan medföra
inte oväsentliga anpassningsproblem.

Säkerligen vill ingen av oss hindra
den utveckling, som är på gång inom
näringslivet. Oinställningen till förändrade
ekonomiska betingelser är en nödvändig
förutsättning för en fortsatt välståndsutveckling.
Därom finns säkerligen
inte några delade meningar. Men
det är ytterst angeläget, att vi ser till att
de människor som berörs av omställningsprocessen
inte utsättes för onödiga
svårigheter utan att anpassningen
till förändringarna inom näringslivet
och den aktuella arbetssituationen underlättas.

Hur anpassningsprocessen bäst skall
främjas är enligt motionärernas mening
en viktig samhällsfråga, vars successiva
lösande är beroende av tillgången
på kunskaper om de faktorer,
som är av betydelse för anpassningsprocessens
förlopp. Enligt min mening

Anpassningsproblemen i arbetslivet

har denna viktiga fråga inte blivit tillräckligt
uppmärksammad. Våra kunskaper
på området är alltför bristfälliga.
.Särskilt de socialpsykologiska faktorernas
betydelse behöver kartläggas.

I det sammanhanget vill jag hänvisa
till ett uttalande av chefen för läkarförbundets
utrednings- och informationsbyrå,
fil. lic. Bertil Gardell, som
framhåller att vi vet alldeles för litet
om förutsättningarna för en god arbetsanpassning
på de nya arbetsplatser,
som växer fram genom strukturrationalisering
och teknisk utveckling, och
att vi saknar tillräckliga kunskaper om
individens attityder och anpassningsförmåga
för att kunna administrera förändringarna
på arbetsmarknaden på ett
sådant sätt, att de blir godtagbara också
ur den enskildes synpunkt.

Utskottet har för sin del ingalunda
bestritt, att anpassningsproblemen inom
arbetslivet bör uppmärksammas, men
skjuter frågan ifrån sig under hänvisning
till åtgärder, som redan är på gång
och hävdar att något riksdagens initiativ
i frågan för närvarande icke är erforderligt.

Låt oss ett ögonblick se på de två
åtgärder, som utskottet åberopar.

Det gäller först ett betänkande, Aktuell
arbetsforskning, resurser och önskemål,
som avgivits av en subkommitté,
tillsatt av statens medicinska
forskningsråd.

Den som haft tillfälle att ta del av
denna utredning kan konstatera, att den
för det första till övervägande del gäller
en kartläggning av behovet av arbetsforskning
och att den för det andra
främst tar sikte på frågor om arbetshygien
och arbetsmedicin. Enligt utredningens
mening är ett stort antal forskningsprojekt
väl värda att understödjas.
Utredningen visar det stora behov, som
här föreligger. Utredningsbetänkandet
kan enligt min mening inte utgöra något
hinder för en beställning av det
slag, som motionärerna föreslår.

Den andra åtgärden som utskottet

138 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Åtgärder till förmån för rörelsehindrade

åberopar är att den kommitté, som har
hand om avkastningen från riksbankens
jubileumsfond, torde komma att
föreslå, att fondmedlen i första hand
skall gå till forskning, som syftar till
ökad kännedom om samhällets funktioner
och om människans reaktioner inför
dess av tekniska, ekonomiska och
sociala förändringar betingade utveckling.

Det är gott och väl om utskottets förhoppningar
på denna punkt går i uppfyllelse,
men de kan väl knappast tas
som ett hinder för bifall till motionsyrkandet.

Enligt min mening innebär vad som
av utskottet åberopas inte någon garanti
för att de speciella problem, som motionärerna
tagit upp, blir föremål för
en ingående forskning. Utskottet utesluter
inte heller för egen del möjligheten,
att ett riksdagsinitiativ längre
fram kan bli erforderligt. Då man vet
hur snabbt den här berörda problematiken
växer i styrka i takt med den
tekniska utvecklingen och de radikala
förändringar i fråga om arbetskrav,
arbetsinnehåll och arbetsvillkor i övrigt
som därav följer, måste det vara
synnerligen angeläget att så snart som
möjligt skapa möjligheter för en effektiv
forskning på detta viktiga område.

Ett bifall till motionen skulle påskynda
en sådan utveckling. Jag finner
mig därför oförhindrad att yrka
bifall till motion nr II: 61.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:48
och II: 61; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 20

Åtgärder till förmån för rörelsehindrade

Föredrogs allmänna beredningsutskot -

tets utlåtande nr 13, i anledning av
väckta motioner om åtgärder till förmån
för rörelsehindrade.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 32 av herr Erik Filip Petersson m. fl.
och II: 40 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag rörande
svårt rörelsehindrade människors
situation i samhället, särskilt avseende
undervisningens utformning och möjligheterna
av särskilda bostadsområden,
i enlighet med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:32 och 11:40 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Även om timmen är sen
vågar jag ta tiden i anspråk en liten
stund därför att jag anser att denna
fråga är mycket väsentlig. Det yrkande
som ställts i motionerna I: 32 och II: 40
går ut på att rikdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande svårt
rörelsehindrade människors situation i
samhället, särskilt avseende undervisningens
utformning och möjligheterna
av särskilda bostadsområden.

Utskottet säger sig hysa förståelse för
motionens allmänna syfte att förbättra
de handikappades villkor men anser att
de anvisade vägarna inte är lämpliga
för detta syfte. När jag läser vad utskottet
säger, kan jag inte finna några
väsentliga motiv för detta utskottets
ställningstagande.

Motionerna tar upp två problem, dels
lärarfrågan och dels bostadsfrågan.

Denna motion har varit på remiss
och för att inga missförstånd beträffande
motionens avsikter skall uppstå

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Nr 15

139

vill jag framhålla, att motionens huvudsyfte
år att åstadkomma drägliga livsbetingelser
för de allra svårast invalidiserade
men normalt begåvade barn
och ungdomar och en lösning på deras
problem som kan följas upp allteftersom
individerna blir äldre. Motionens
tankegångar har, vågar jag säga, missuppfattats
av bl. a. DVR, som tydligen
hängt upp sig på beteckningen »handikappby».

Det »grundklientel» som motionen i
första hand vill hjälpa är inte de individer
som DVR har störst erfarenhet av,
utan det gäller individer med nära nog
total kroppslig hjälplöshet, individer
som av samhället isolerats från omvärlden
på ålderdomshem och kronikerhem.
Det gäller människor, i fråga om
vilka en rehabilitering gör liten effekt,
människor vars arbetsförmåga måste bedömas
som ytterst ringa men som ändå
vill göra nytta. Några av dessa har
möjlighet att verka intellektuellt genom
t. ex. skriftställen, men det går långsamt
och måste ske under speciella
former. Jag tänker i detta fall på t. ex.
cerebral pares-individer av den typ den
norska invaliden Rikke Steenbueh representerar,
som givit ut en bok »Jag
lever också». Jag tänker på människor
med konstnärliga anlag men som är totalförlamade.
Det finns sådana som
målar med penslar i munnen etc. För
dessa människor är ett ålderdomshem
eller ett kronikerhem en katastrofal
miljö. Det måste för dessa skapas en
ny för dagen ej existerande miljötyp
med starkt intellektuell anknytning.
Dessa individer måste också få undervisning
i vissa fall helst upp till akademisk
nivå. Men skall detta kunna
åstadkommas krävs säkerligen något
annat arbete och andra tankebanor än
som i vissa fall hittills varit gällande.

Om jag sedan anknyter till vad motionen
säger i själva lärarfrågan, avser
den bl. a. att ta vara på redan utbildade
lärare, vilka genom t. ex. yttre
olyckshändelser blivit rörelsehämmade,

Åtgärder till förmän för rörelsehindrade

kanske bundna till rullstol. Dessa skulle
enligt förslaget ej behöva omskolas utan
fortsiitta med sitt gamla yrke, då handikappskolan
för mycket svårt rörelsehämmade
är så byggd att den passar
läraren.

Naturligtvis är det här inte fråga om
någon tvångsdirigering, som kanske antytts.
Den som föredrar en omskolning
skall naturligtvis få detta. Men jag tror
att det finns erfarna lärare som tvingats
sluta som pedagoger vid vanlig skola
och som kan intresseras för att fortsätta
sitt gamla yrke.

Med det förslag vi ställt i motionen
menar vi att dessa intellektuella personer
som är totalt hjälplösa bör få möjlighet
till högre studier. Denna kunde
ges av handikappade akademiker, som
kommit bort ifrån den normala undervisningen.
På detta sätt kunde kanske
i vissa fall undervisningen bedrivas upp
mot akademisk nivå inom en sådan internatskola.
Att i dagens bristläge få
tillräckligt med akademiskt utbildad
personal för handikappskolan är att
anse som ganska orealistiskt. När jag
i motionen framhåller detta som en
framkomlig väg, tänker jag på akademiker
av den typ dr Brattgård i Göteborg
representerar. Hans kamp för de
rörelsehämmade ungdomarna har väckt
beundran i hela vårt land.

När det sedan gäller det vi kallar
»handikappbyar» kan sägas att dessa
inte skall bli ett »de eländas hus, by
eller stad» som DVR har sagt i ett yttrande.
Tanken i motionen är att det
skall bli intellektuella miljöer, som sjuder
av livslust och framtidstro även för
dessa personer, som kanske förut inte
har men nu finner en tröst i tillvaron
på ålderdomshem eller kronikerhem.

Vi fick ju en lektion i hur samhället
hittills i vissa fall har ordnat det för
detta klientel i ett TV-program den 13
mars 1964. Ett kronikerhem är verkligen
ingen stimulerande miljö för en
ung svårt handikappad, begåvad människa.
När jag i motionen valde ordet

140 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Åtgärder till förmån för rörelsehindrade

»by», berodde det på att jag tyckte att
det var tilltalande rent språkligt. Jag
får associationer till människor som
verkar i ett .samhälle, som råder över
sitt öde och som frivilligt slagit sig
ned på och bebor en plats. I De vanföras
riksförbunds yttrande talar man
om »invalidhotell». Den beteckningen
är naturligtvis användbar, men ordet
»hotell» ger associationer till fritid, tillfällig
vistelse, främlingskap, inte till
arbete.

Beträffande storleken av dessa invalidbyar
vill jag med en gång säga, att
vi inte har tänkt oss några jättestora
bostadsområden, utan de skulle beståav
några enplanshus och vara avpassade
för tjugo, trettio invånare. Det
skulle alltså inte vara några jätteanläggningar,
som man kanske har trott.

Det är nödvändigt att göra allt vad
som kan göras på detta område, och
jag tror att det skulle vara möjligt att
pröva dessa vägar. Därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionerna
I: 32 och II: 40.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping och Gomér (båda
ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När jag hörde herr
Gustavssons i Alvesta anförande, tänkte
jag, att detta inte föranleder något
svar: jag tyckte att det var som en
ursäkt för motionen, herr Gustavsson
har tydligen inte menat så illa ändå
— därför skall vi gå förbi det hela med
tystnad. Motionen var skriven på ett
sådant sätt att den nästan väckte pinsam
undran både i utskottet och bland
remissinstanserna. Det framhölls särskilt
att de handikappade skulle vara
betjänta av att få vara lärare för andra
handikappade. Det sades också att det
vore lämpligt att ha särskilda invalidbyar.

Båda dessa förslag går ju stick i stäv
med de principer man nuförtiden vill
tillämpa på detta område. Nu hör vi

att det inte var så illa menat, ilen om
herr Gustavsson helst ville ha detta
osagt, förstår jag egentligen inte vad
han yrkade bifall till, tv i övrigt innehöll
motionen endast krav på utredningar
i allmänhet, och de utredningar
som nu pågår på olika områden sysslar,
som remissinstanserna framhållit,
med problemet i hela dess vidd.

Beträffande skolutbildningen för de
handikappade återstår mycket att önska
både när det gäller förskola, påbyggnad
av grundskoleutbildningen samt yrkesutbildning.
De handikappade bör
också kunna bo bekvämt i närheten av
skolan eller träningsverkstaden. Yi var
ute och såg på ett alldeles nybyggt sådant
ungdomshotell — eller vad man
vill kalla det — där både handikappade
och icke handikappade bodde. I fastigheten
eller alldeles intill fanns möjlighet
även för svårt rörelsehindrade ungdomar
att få yrkesträning. Där fanns
också vissa möjligheter till arbete, men
avsikten var i första hand att de skulle
bo där under utbildningstiden och sedan
slussas ut i livet. Det kan inte råda
några delade meningar om att det är
detta som är bäst.

Det finns också de som är så svårt
handikappade att de över huvud taget
inte kan bo i vanliga bostäder eller ens
finna någon familj som kan ta hand
om dem. Att de skulle få en bättre tillvaro,
om de sammanfördes i byar, tror
jag inte på. Vore det inte lika bra att
överge dessa tankar med en gång och
i stället försöka följa de linjer som De
vanföras riksförbund uttalat sig för,
nämligen att utbildning, arbete och bostäder
bör beredas de handikappade ute
i samhället, bland andra människor.
Jag vill starkt betona att inga hinder i
onödan bör få resas för handikappade
att gå olika utbildningsvägar därför att
de inte kan uppvisa vanligt friskintyg.
Både stat och kommun bör utbygga arbetsvärden
så att den kan ägna mer tid
åt dem som inte har full arbetsförmåga
eller som bara kan utföra viss sorts

141

Onsdagen den 8 april 1964 em.

arbete. För dem som inte kan placeras
på vanliga arbetsplatser bör vårdanstalterna
förbättras. På många håll är dessa
dåliga, ofta inrymda i flervåningshus
från 1800-talet, där vi hyser barnen
under hela deras uppväxttid. Det är
blinda, döva, efterblivna och vanföra.
Det finns oerhört mycket kvar att göra
på själva anstaltsområdet. Även dom
som varaktigt måste tas om hand bör
vi ge en utbildning som är likvärdig
den som andra skolbarn får — låt vara
att skoltiden blir längre för de handikappade
■— och efter utbildningen bör
vi försöka få ut dem på vanliga arbetsplatser.

Jag kan inte se att något enda av
dessa önskemål kan förverkligas genom
bifall till herr Gustavssons motion.

Vi i utskottet är givetvis lika angelägna
som motionärerna om att snabbt
förbättra utbildningsmöjligheterna för
de handikappade.

Efter att ha besökt SVCK och efter
att ha tagit del av yttranden av bl. a.
de svårt handikappade själva, har vi
funnit, att ingenting är att vinna med
ett bifall till motionen. Vi har funnit
det bäst att låta sittande utredningar
arbeta ostört.

Med det anförda ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Motionen rör problem
för de svårast handikappade. Det är
det som utskottet inte velat förstå. Det
finns ingen anledning att be om ursäkt
för det förslag som vi har framfört.

Utskottet vill göra gällande, att när
det gäller dessa områden så är frågorna
under utredning, det finns inte mer
att göra.

I lördags läste jag i en tidningsartikel
rörande handikappade barn och
ungdomar, att två professorer, tre överläkare,
en docent och en prosektor på
fredagen uppvaktat statsrådet Sven
Aspling och krävt att en utredning av
de handikappade barnens och ungdo -

Nr 15

Åtgärder till förmån för rörelsehindrade

marnas medicinska och sociala vård
och omhändertagande, skolutbildning,
yrkesträning och utbildning samt framtida
placering görs. Man hemställde att
utredningen sedan framlägger eu plan
för hela landet samt att man prövar
frågan om ändamålsenlig organisation
när det gäller rehabiliteringen av barn
och ungdom med såväl fysiskt som
kombinerat mentalt-fysiskt handikapp.

Det finns alltså anledning att ytterligare
titta på dessa frågor. Dessa krav
stämmer mycket väl överens med vad
vi begärt i motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Utöver allmänna talesätt
har man i motionen endast poängterat
att handikappade bör utnyttjas
som lärare för andra handikappade och
att svårt handikappade bör sammanföras
i invalidbyar. Vi vet, att detta väckt
misstämning bland de handikappade.
Det har vi sett bl. a. i deras tidning.
Då är det väl inget skäl att framhärda.
Har man inte velat såra dem, så är det
bra. Låt oss vara nöjda med det!

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Fru Eriksson talar om
misstämning bland de handikappade.
Förslaget är inget hugskott. Uppslaget
till motionen fick jag av fadern till ett
handikappat barn, som är omkring 12
år. Han har ingående diskuterat dessa
frågeställningar med vederbörande föräldraförening.
De vet nog också vad de
talar om.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 32
och 11:40; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i
Alvesta begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

142 Nr 15 Onsdagen den 8

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 32 och II: 40.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 21

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 december 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 33, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av anvisningarna till 12 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås höjning vid
inkomsttaxeringen av maximibeloppet

april 1964 em.

för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Nuvarande högsta avdragsbelopp
är 3 000 kr. Förslaget innebär i princip
ett maximum för sådant avdrag på 4 500
kr. Avdrag med högre belopp skall dock
kunna medges sådana barnfamiljer, vilkas
inkomst understiger existensminimum.

Till utskottet hade hänvisats följande

1 anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 651
av herr Jonasson och fru Olsson samt
II: 792 av herrar Boo och Larsson i
Borrby;

2) de likalydande motionerna I: 652
av herr Kaijser och II: 794 av herr
Christenson i Malmö m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:653
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl. och
II: 793 av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl., vari hemställts,

A. att riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 33 måtte besluta

a) fastställa maximibeloppet för extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga till
5 000 kronor i stället för av finansministern
föreslagna 4 500 kronor samt
bemyndiga Kungl. Maj :t att låta utfärda
avtrappningsregler för det extra avdraget
i syfte att undgå eljest uppkommande
hög marginalskatt vid avdragets övre
gräns,

b) att kostnader föranledda av vård
av närstående i hemmet skulle beaktas
för rätt till särskilt avdrag,

c) att extra avdrag skulle kunna medgivas
för större kostnader för läkarvård
och medicin för arbetsförmågans upprätthållande,
oavsett den skattskyldiges
inkomst,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser i syfte att medge befrielse
för obligatorisk folkpensionsoch
sjukförsäkringsavgift då extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga tillerkändes
den skattskyldige enligt 50 §

2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen;
samt

143

Onsdagen den 8 april 1964 em.

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de författningstexter
som erfordrades enligt yrkandena ovan;

4) motionen 11:795 av fru Gunne,
vari hemställts, »att riksdagen vid behandling
av proposition nr 33 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om utredning
och förslag till 1965 års riksdag
till sådana bestämmelser som mildrar
de i motionen påtalade tröskelverkningarna».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit den vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motionen
11:21 av herr Gustafsson i Borås, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att de jämlikt AFL utgående barntilläggen,
invaliditetstilläggen och invaliditetsersättningarna
genom stadganden i
anvisningarna till 19 § KL gjordes helt
skattefria, samt att utskottet måtte föreslå
för reformen erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 33 samt i
anledning av motionen 11:21 av herr
Gustafsson i Borås, antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av anvisningarna till 12 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:651
av herr Jonasson och fru Olsson samt
II: 792 av herrar Boo och Larsson i
Borrby,

2) de likalydande motionerna 1:652
av herr Kaijser och 11:794 av herr
Christenson i Malmö m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:653

Nr 15

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

av herr Eric Gustaf Peterson m. fl. och
11:793 av herr Carlsson i Huskvarna
in. fl.,

4) motionen 11:21 av herr Gustafsson
i Borås, ävensom

5) motionen II: 795 av fru Gunne,

måtte, i den mån de icke kunde anses

besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Beservationer hade avgivits

I) av herrar Stefanson, Elofsson, Billman,
Vigelsbo, Enskog och Broberg,
vilka ansett, att utskottet under A) bort
hemställa,

att riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj :ts proposition nr 33 icke
kunnat av riksdagen oförändrad antagas
samt med bifall till motionerna I: 653
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl. och
II: 793 av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl. i ifrågavarande del ävensom i
anledning av motionen 11:21 av herr
Gustafsson i Borås — måtte antaga de
vid propositionen fogade författningsförslagen
med de ändringar,

att 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
erhölle i reservationen
angiven lydelse,

samt att första stycket av punkt 2
av anvisningarna till 50 § samma lag
erhölle i reservationen likaledes angiven
lydelse;

II) av herrar Stefanson, Elofsson, Gösta
Jacobsson, Billman, Enarsson, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Enskog, Björkman
och Broberg, vilka ansett, att utskottet
under B) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:653 av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl. och II: 793 av herr Carlsson
i Huskvarna m. fl. samt motionen
11:795 av fru Gunne måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört angående möjlighet
till avdrag för läkar- och läkemedelskostnader
vid långvarig sjukdom, angående
utarbetande av sådana regler
för avtrappningen av det extra avdraget,
att annars uppkommande hård mar -

Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

144

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

ginalbeskattning av mindre inkomst vid
sidan av folkpension eller eljest vid stigande
inkomst i berörda fall undvekes,
samt angående befrielse från folkpensions-
och sjukförsäkringsavgift i sådana
fall som åsyftades i motionerna
1:653 och 11:793; ävensom

att de i ämnet föreliggande motionerna
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

III) av herr Vigelsbo, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 20 behandlar proposition
nr 33 om höjning vid inkomsttaxeringen
av maximibeloppet för extra avdrag
vid nedsatt skatteförmåga från nuvarande
3 000 kronor till i princip ett
maximum av 4 500 kronor. Barnfamiljer
vilkas inkomst understiger existensminimum
skall dock dessutom kunna
medges ett avdrag om högst 1 000 kronor
för varje barn. Detta förslag är enligt
min mening ett steg i rätt riktning.
Vissa justeringar borde dock ha gjorts
för att förslaget skulle ha blivit ännu
bättre. Jag skall peka på ett par sådana
justeringar som föreslagits i några motioner
väckta i anledning av propositionen.
Dessa motioner har sedan medfört
två reservationer mot majoritetens förslag
i bevillningsutskottet.

Den första reservationen gäller folkpcnsionärerna.
Den generella rätten till
extra avdrag vid nedsatt skatteförmåga
för folkpensionärer som har folkpensionen
som enda kontanta inkomst har
till syfte att möjliggöra att sådana folkpensionärer
blir befriade från inkomstskatt.
För att så skall kunna ske måste
det tillåtna extra avdragets maximibelopp
sättas så högt att det tillsammans
med ortsavdraget minst täcker ålderspensionen,
det kommunala bostadstill -

lägget och hustrutillägget. Det kommunala
bostadstillägget kan i större städer
uppgå till ganska stora belopp och hänsyn
härtill bör givetvis tagas. För att
inte de folkpensionärer som har en
mindre extrainkomst vid sidan av pensionen
skall drabbas av alltför hård
marginalskatt —• inkomsten kan ju dessutom
medföra bortfall av inkomstprovade
pensionsförmåner — bör det extra
avdraget också täcka en viss marginal
utöver pensionsförmånerna. Det i reservation
I förordade maximibeloppet om
5 000 kronor synes mig vara bättre avvägt
än det av utskottsmajoriteten förordade
förslaget om 4 500 kronor.

Samma belopp, högst 5 000 kronor,
bör också gälla för skattskyldig vilkens
skatteförmåga under beskattningsåret
varit väsentligt nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än
barn för vilka den skattskyldige fått
allmänt barnbidrag eller annan jämförlig
omständighet, vilket föreslås i reservation
II.

De som drabbas av långvarig sjukdom
men av sådan beskaffenhet att en
kontinuerlig medicinsk behandling kan
upprätthålla arbetsförmågan kan få
mycket stora behandlingskostnader.
Dessa kostnader betraktas i vissa fall i
avdragshänseende som avdragsgilla vid
taxeringen, men i andra fall har avdrag
ej blivit godkända beroende på att inkomsten
varit för hög. I ett fall, som
jag känner till, uppgick kostnaderna till
cirka 6 000 kronor och inkomsten till
mellan 25 000 och 30 000 kronor. Avdrag
beviljades inte. Enligt vad som anförts
i utskottets skrivning har extra avdrag
medgivits vid årsinkomster på
30 000—40 000 kronor under speciella
omständigheter. Tillämpad praxis synes
vara alltför restriktiv och man har tydligen
olika bedömningsgrunder på olika
håll. Om den medicinska behandlingen
varit nödvändig för arbetsförmågans
upprätthållande — och det var den i
ovan relaterade fall — och har kostna -

145

Onsdagen den 8 april 19G4 em.

derna varit betydande bör avdrag kunna
komma i fråga inom ramen för det
extra avdraget för nedsatt skatteförmåga.

Då riksskattenämnden väl kommer
att utfärda nya anvisningar med åtföljande
tabeller till ledning för taxeringsmyndigheterna
efter det beslut som
riksdagen nu kommer att fatta om det
extra avdragets maximibelopp, är det
synnerligen önskvärt att avtrappningen
göres mindre snäv än för närvarande
för att tröskelproblemet skall bli mindre
kännbart. Härvid bör särskilt beaktas
reduktionen av det kommunala bostadstillägget
och hustrutillägget i samband
med viss extrainkomst, som jag
nyss talade om.

Till sist vill jag anföra att samma omständigheter,
som ger rätt till avdrag
vid väsentligt nedsatt skatteförmåga,
också bör beaktas vid påförandet av de
obligatoriska folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna.
Jag skall inte anföra
några exempel. Det finns särskilda
yttranden till propositionen av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i
Västernorrlands län där detta förhållande
beröres och jag ber därför att få
hänvisa till propositionen.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationerna I och II.

I detta anförande instämde herr
Carlsson i Huskvarna (fp).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I den föreliggande propositionen
nr 33 föreslås en höjning av
avdraget för existensminimum till 4 500
kronor. Dessutom föreslår finansministern
i samband härmed att det införes
en möjlighet till barnavdrag med 1 000
kronor för varje barn. Med hänsyn till
att många familjer i detta samhälle har
inkomster som i vissa fall inte uppgår
till det belopp som här kan komma i
fråga för avdrag, har jag för min del
ansett att man inte kan gå utöver det
belopp som Kungl. Maj :t här har föreslagit.

Nr 15

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

Detta förslag innebär att barnavdrag
medges vid beskattningen för dem som
kan åberopa existensminimum. Vi har
redan tidigare barnavdrag vid beskattningen
av de ensamstående föräldrarna.
Jag har givetvis ingenting att erinra
mot sådana avdrag. Nu är det bara
att hoppas att man också fullföljer denna
utveckling på ett sådant sätt, att vi
även får barnavdrag vid beskattningen
i alla andra fall. Därmed skulle riksdagen
införa en ordning som skulle innebära
att vi inte längre tar ut skatt där
det inte föreligger någon skattekraft.

Jag har anslutit mig till reservation
II. Det beror på att jag anser att man
bör ta litet större hänsyn än för närvarande
till sjukdom eller lyte som medför
att vederbörande har större omkostnader
för att över huvud taget kunna
delta i förvärvslivet. För föräldrar vilkas
barn drabbats av svårt lyte kan det
innebära att de också har mycket stora
kostnader. Det kan därför vara motiverat
att man är något frikostigare i fråga
om att bevilja extra skatteavdrag för sådana
personer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation II och i övrigt till
utskottets förslag.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Under årens lopp har
min uppmärksamhet i stigande grad
fästs vid angelägenheten av att till ett
produktivt och meningsfullt liv återföra
de människor som av en eller annan
anledning befinner sig »i underkant»
så att säga. Det är då inte märkvärdigt
att jag med särskilt intresse observerat
verkningarna av finansministerns
förslag i proposition nr 33. I motion
nr 795 har jag påpekat vissa tröskelverkningar
som jag anser vara ytterst
skadliga. De ifrågavarande familjernas
tröskelproblem uppkommer
framför allt därigenom, att finansministern
för denna kategori familjer föreslår
införandet av barnavdrag. I och för
sig är den reformen riktig — felet är ju

Onsdagen den 8 april 1964 em.

146 Nr 15

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

att barnavdrag endast får åtnjutas i
vissa situationer.

Utskottet erinrar om att finansministerns
förslag har provisorisk karaktär
och hänvisar till skatteutredningen.
Trots detta gör utskottet flera principuttalanden,
vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
Utskottet anser det bl. a.
ofrånkomligt med olika regler vid löneavdrag
för skatt och vid taxering. Utskottet
hänvisar till att det finns en regel
i uppbördsförordningen om att en
arbetstagare »i fråga om källskatten kan
komma i åtnjutande av extra avdrag
som är högre än vad som i och för sig
är betingat med hänsyn till existensminimum».

Vi skall se hur utskottets modell kom-,
mer att verka. Husfadern i en flerbarnsfamilj
har under ett år tjänat 12 000
kronor. På grund härav har han åtnjutit
existensminimiavdrag och avdrag
vid taxering, i båda fallen så att
någon skatt inte utgått. Nästa år lyckas
han öka sin inkomst till 15 000 kronor.
Existensminimum är fortfarande 12 000
kronor. För källskatteavdraget får arbetgivaren
nu ett besked om att av
merinkomsten på 3 000 kronor får — låt
oss säga endast — 1 200 kronor tagas i
anspråk för skatteavdrag. Då det enligt
utskottet är »ofrånkomligt» med annorlunda
regler vid taxeringen skall motsvarande
hänsyn inte tagas vid taxeringen.
Detta medför att han debiteras
skatt på 3 000 kronor. Han har själv betalat
1 200 kronor i källskatt, kvarskatten
blir då 1 800 kronor.

För denna måste han hos den lokala
skattemyndigheten söka ett s. k. förbehållsbelopp
så att inte skatteavdrag göres
från lönen för kvarskatten. (Ansökningsblanketterna
för existensminimum
och förbehållsbelopp är ofta ganska detaljrika
beträffande familjens ekonomiska
förhållanden.) Kvarskatten blir
inte betald. Den kommer i restlängd.
Och så börjar den skattskyldiges bekymmer
med skatteexekutorn. Intill tre
år efter förfallodagen kan införsel i

lön göras för uttagande av kvarskatt.
Övriga indrivningsåtgärder kan pågå
ytterligare två år. Avskrivning av skatten
kan sedan ske om »den skattskyldiges
utmätningsbara tillgångar för skattens
gäldande och införsel i honom tillkommande
avlöning, pension eller livränta
enligt gällande bestämmelser icke
kan äga rum». I detta avseende får det
inte slarvas. Då anmärker riksdagens
revisorer på indrivningsresultatet.

Vad den skattskyldige beträffar befinner
han sig mitt inne i en serie av ansökningar,
krav, krångel och — som
han själv uppfattar det — förödmjukelser
i en aldrig sinande ström. Om
han ett år skulle lyckas komma upp i
en ganska god inkomst kommer skatteexekutorn
i enlighet med sin plikt och
tar en stor del av inkomsten för skatter
som är flera år gamla.

Utskottet anser som nämnts att det i
viss mån är ofrånkomligt med olika regler
vid löneavdrag för skatt och vid
taxering. Uppfattningen är förvånande.
Vi har väl ändå lämnat den tiden bakom
oss då ett inkomstår betraktades
som en enhet för sig och behandlades
utan hänsyn till andra år. Vi har numera
regler för förlustavdrag och ackumulerad
inkomst. Vore det då så omöjligt
att tänka sig att även i dessa fall
hänsyn tages till tidigare års dåliga
förtjänster?

De som verkligen känner till dessa
problem och deras verkningar och alla
de svårigheter som enskilda människor
kan råka in i, det är kronokamrerarna
och taxeringsnämndsordförandena. Vid
remissbehandlingen av det föreliggande
förslaget har också Föreningen Sveriges
kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund erinrat
om tröskelproblemet och betonat
behovet av avtrappningsbestämmelser
som gör att den skattskyldige får behålla
åtminstone någon del av marginalinkomsten.

Nu har vi lyckligtvis ett år på oss
och problemet går att lösa — det är inte

147

Onsdagen den 8 april 1964 em.

fråga om någon omöjlighet. Men utskottet
vill inte ens påpeka behovet av en
utredning. Jag tror inte att riksdagen
är likgiltig för de skattebetalare det hiir
gäller. Jag konstaterar i varje fall med
tacksamhet att mina synpunkter har tagits
upp i reservation II. Reservanterna
vill att utskottet skall ge till känna
deras åsikter om vad man från riksskattenämnden
bör utfärda för slags anvisningar.
Jag är för min del som sagt
tacksam för att reservanterna tagit upp
problemet.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till reservation II.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig mycket kort, trots att det kunde
finnas skäl att närmare ingå på det problem
som fru Gunne talat om.

Denna proposition innebär som vi
har hört att det extra avdraget höjs
från 3 000 till 4 500 kronor. Motionärerna
och reservanterna späder som
vanligt — höll jag på att säga — på
detta genom att yrka på en höjning till
5 000 kr, men det kan utskottet inte gå
med på.

Alla de åtgärder som nu föreslås kan
sägas vara ett provisorium i avvaktan
på allmänna skatteberedningens utredning
om ortsavdragens storlek och andra
väsentliga frågor beträffande skattesystemet.
Jag tror att vi kan vänta förslag
i vår från skatteberedningen och
att riksdagen kan fatta beslut nästa år.
Då bör väl, som departementschefen
framhåller, de föreslagna förbättringarna
kunna godkännas för den korta tid
som det är fråga om.

Jag ber kammarens ärade ledamöter
observera att en ensamstående kvinna
med tre barn kan erhålla ortsavdrag med
4 500 kronor plus avdrag för existensminimum
med 4 500 kronor plus avdrag
för barnen med 3 000 kronor. Det blir
en summa på 12 000 kronor i avdrag.
Om man mot detta exempel ställer de
1 300 000 människor som har högst

Nr 15

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

6 000 kronor i taxerad inkomst eller
de 2,4 miljoner som har högst 12 000
kronor men inte får någon av dessa förmåner,
förstår man att problemet inte
är så enkelt som det görs gällande. Man
kan inte komma ifrån att det behövs
en rättvis avvägning.

I den andra reservationen föreslås att
extra avdrag för läkarvårds- och medicinkostnad
skall utgå oavsett vilken inkomst
eller förmögenhetsställning vederbörande
har. Det är ändå uppenbart,
menar utskottet, att man måste ta
hänsyn till den skattskyldiges ekonomiska
ställning. Utskottsmajoriteten
kan därför inte tillstyrka att avdrag
medges oavsett inkomstens storlek. Nu
tillämpas en inkomstgräns vid 25 000
kronor, men i vissa rättsfall har regeringsrätten
och prövningsnämnden
medgett avdrag upp till 30 000 eller
40 000 kronors inkomst. Möjligheter
finns alltså att i speciella fall gå högre
upp i inkomsterna. Det är klart att tilllämpningen
kan bli olika i de särskilda
beskattningsnämnderna, eftersom fallen
är så olikartade och bedömningen blir
därefter.

Motionärerna tycks önska att avdragsrätten
skall vara avhängig av om kostnaderna
är nödvändiga för intäkternas
förvärvande. Som reservanterna själva
påpekar har denna regel iakttagits åtminstone
i ett fall, då en valthornist
fick rätt att göra avdrag för en tandbrygga
av guld. Denna ansågs nämligen
vara nödvändig för hans yrkesutövning
och innebar följaktligen en kostnad
för inkomstens förvärvande.

I anslutning till förslaget om ett maximiavdrag
på 5 000 kronor framför reservanterna
också det önskemålet att
riksskattenämnden skall utfärda sådana
regler, att avtrappningen av det extra
avdraget göres mindre snäv för att inte
en liten inkomst vid sidan av folkpensionen
skall medföra en hård marginalbeskattning
av denna extrainkomst.

De anvisningar, som riksskattenämnden
förra året utfärdade, torde ha med -

Onsdagen den 8 april 1964 em.

118 Nr 15

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

fört större enhetlighet, i varje fall vid
taxeringen. Men det återstår naturligtvis
en del tröskelproblem. Om riksdagen
antar den föreliggande propositionen,
har riksskattenämnden att utfärda
nya anvisningar och nämnden kommer
då att i vissa avseenden beakta avtrappningsproblemet
i större utsträckning
än för närvarande.

Så kommer jag till den sak som fru
Gunne talade om. Reservanterna önskar
att riksskattenämnden även beaktar
marginalskatteproblemet i de fall, då
exempelvis en inkomsttagare ett år medgivits
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
och påföljande år drabbas av
så hård marginalskatt att hela merinkomsten
försvinner i skatt, eftersom inkomsten
under detta år är så stor att
vederbörande inte kan påräkna något
extra avdrag. Såsom jag förut sade skall
jag inte vid denna sena timme närmare
ingå på dessa frågor, men jag vill
framhålla att reglerna givetvis inte bör
vara så beskaffade att arbetslusten avtrubbas
genom att inkomstökningen
bortfaller.

Detta har också beaktats i uppbördsförordningen.
En arbetstagare kan sålunda
få extra avdrag som är högre än
hänsynen till existensminimum medger.
Hänsyn kan alltså tas till annat än
existensminimum. Men detta blir bara
en temporär hjälp, eftersom vederbörande
inte kan vid taxeringen definitivt
erhålla det extra avdraget.

I detta sammanhang får man emellertid,
herr talman — jag vill betona detta
— beakta vad jag tidigare sagt om familjen
som får avdrag på hela 12 000
kronor jämfört med övriga inkomsttagare
liksom att det är fråga om en
provisorisk lösning i avvaktan på allmänna
skatteberedningens förslag. Vidare
bör beaktas att huvuddelen av de
skattedragare det här gäller ändå får en
förbättring och att den föreslagna ordningen
som sagt endast är temporär och
avsedd att gälla under 1965. Såsom jag
tidigare framhållit kan man räkna med

att skatteberedningens förslag framlägges
i vår, och riksdagen kan sedan fatta
ett beslut som träder i kraft vid årsskiftet
1965—1966.

Med hänsyn härtill borde riksdagen
nu kunna nöja sig med den 50-procentiga
förhöjning av avdraget som föreslås.
Det kan inte heller vara rimligt
att tillgripa en utredning för den korta
period som återstår tills en provisorisk
lösning kan åstadkommas.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets betänkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Enskog begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottet hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 20, röstar Ja

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enskog begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 65 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

149

Onsdagen den 8 april 1964 em.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Enskog begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets betänkande nr 20, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enskog begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 10 innevarande
april.

§ 22

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden

Nr 15

Avdrag för nedsatt skatteförmåga, m. m.

nr 6 och nr 8 skulle i angiven ordning
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på kammarens föredragningslista
för fredagen den 10 april.

§ 23

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckt motion; och
från jordbruksutskottet:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 24

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds skrivelse och propositioner överlämnats
till kammaren:

nr 84, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation,

nr 130, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och

nr 137, angående den statliga exportkreditgarantiverksamheten.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 25

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
881, av fru Ekendahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 115,
angående ändrade grunder för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen.

Denna motion bordlädes.

150 Nr 15

Onsdagen den 8 april 1964 em.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här- In fidem

efter kl. 0.58 på natten. Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 64
412665