RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3

FÖRSTA KAMMAREN

1964

21—22 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 januari Sid.

Interpellationer:

av herr Adolfsson ang. arbetskonflikten vid Sveriges Radio-TV.. 3

av herr Nyman ang. omskolningsverksamheten inom byggnadsfacken
.................................................... ^

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Schött ang. åtgärder för upplysning om tobaksrökningens
skadeverkningar...................................... 6

av herr Petersson, Per, om undantag från försöksverksamheten
med allmän hastighetsbegränsning för vägar i Norrland...... 6

Onsdagen den 22 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 7

Meddelande ang. enkel fråga av herr Svanström om åtgärder för att
minska risken för olyckor vid korsning mellan väg och järnväg 85

1 Första kammarens protokoll 196i. Nr 3

- .

‘f. ->-V

fcfrfclljTOlN

\A‘, ''■ ■• •• „V - ''-'' .t

rd*7 i

vv;,''■ ''il i: / X ;• i

■ ii C

."i ..

'' i ill''.'' : . „ •'' -t''. ... . >

Tisdagen den 21 januari 1964

Nr 3

Tisdagen den 21 januari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 4, med förslag till lag
om kommunal beredskap m. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 50—53 till statsutskottet,

motionen nr 54 till bevillningsutskottet,

motionen nr 55 till behandling av lagutskott
och

motionen nr 56 till allmänna beredningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

27, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1961 (nr
390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m.;

nr 28, angående uppförande av en för
Svenska turisttrafikförbundet m. fl. institutioner
gemensam administrationsbyggnad
(Sverigehuset) på Blanchetomten
i Stockholm;

nr 29, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1965—
1968;

nr 30, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan;

nr 31, angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m.; och

nr 32, angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark m. m.

Interpellation ang. arbetskonflikten vid
Sveriges Radio-TV

Herr ADOLFSSON (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den uppmärksammade
strejken av skådespelare, regissörer,
sångare och andra artister vid Sveriges
radio-TV, understödd genom omfattande
sympatiblockader från bl. a. de litterära
yrkesutövarna, har redan på ett
markant sätt försämrat radio- och TVprogrammen.
Ännu sämre torde de vid
en utdragen konflikt bli, sedan programledningen
avverkat tidigare inspelade
program. I motsats till andra arbetskonflikter,
där statligt ingripande
utöver tillsättandet av medlingskommissioner
som regel brukar undvikas, har
konflikten vid Sveriges radio-TV en
särskild karaktär, som motiverar ytterligare
ingripande från statens sida.

Denna konflikt drabbar i hög grad
hela det svenska folket. Radions och
TV:s monopolställning markerar ytterligare
detta förhållande. Denna ställning
regleras som bekant genom en särskild
överenskommelse mellan svenska
staten och Sveriges radios aktiebolag
angående rundradions programverksamhet.

I denna överenskommelse (§ 4) förpliktas
bolaget att »programverksamheten
skall bedrivas under beaktande av
ljudradions och televisionens centrala
ställning i landets kultur- och samhällsliv».
Det heter att »programmen skall
vara omväxlande till karaktär och innehåll
samt ägnade att vidmakthålla och
stärka allmänhetens intresse för rundradio».
Förpliktelsen innebär vidare att
programmen »i skälig omfattning skall
tillgodose olika intresseriktningar inom
... musik, teater, konst, litteratur.
.. » samt »skänka god förströelse

Nr 3

Tisdagen den 21 januari 1964

och underhållning», för att begränsa
programförpliktelserna till det nu aktuella
sammanhanget.

Det är uppenbart, att Sveriges radioTV
inte kan fullfölja den med staten
träffade överenskommelsen, därest konflikten
blir långvarig. Allmänheten —
radiolyssnarna och TV-tittarna — blir
lidande härpå, trots att vi enligt framlagt
förslag t. o. m. har att vänta höjning
av radiolicensavgiften. Under sådana
förhållanden borde det vara en
angelägen uppgift för regeringen att
vidta särskilda åtgärder för att få ett
slut på konflikten.

Utan att i detta sammanhang ingå på
detaljer i fråga om framförda krav och
motkrav anser jag att hittills lämnade
uppgifter ger vid handen, att kulturarbetarnas
lönekrav förefaller alltigenom
rimliga. Bortsett från ett fåtal ofta
anlitade s. k. stjärnartister är det stora
flertalet av de strejkande att hänföra till
kategorien lågavlönade. Det borde vara
angeläget för statsmakterna att tillmötesgå
kulturarbetarnas krav. Frågan är
också i så måtto en statens omedelbara
angelägenhet som ett tillmötesgående av
dessa krav kan komma att medföra
ökad anslagsbevillning till programverksamheten
vid radio och TV.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens tillåtelse
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Överväger statsrådet att genom ytterligare
ingripande från regeringens sida
hindra den fortgående försämringen av
radio- och TV-programmen till förfång
för allmänheten och möjliggöra för Sveriges
radios aktiebolag att fullfölja överenskommelsen
med staten om programverksamheten? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. omskolningsverksamheten
inom byggnadsfacken

Ordet lämnades på begäran till herr
NYMAN (fp) som yttrade:

Herr talman! I ett flertal större orter
i södra och mellersta Sverige har bostadsbyggandet
icke kunnat genomföras
i den omfattning som planerats på grund
av brist på arbetskraft. Det har också
gjorts gällande att bristen på byggnadsarbetare,
i främsta rummet byggnadsträarbetare,
medfört försenade och förlängda
byggtider samt fördyring av
produktionskostnaderna. Svårigheterna
hänger i betydande grad samman med
knappheten på bostäder i de angivna
områdena samt en förståelig obenägenhet
för friställda arbetare att lämna sina
hemorter.

Trots att överskott på arbetskraft förelegat
i norrlandslänen samt Värmlands
och Kopparbergs län och att överskottet
väntas komma att öka genom friställning
från skogsbruket har arbetskraft
i större omfattning via omskolningskurser
för vuxna icke kunnat överföras
till byggnadsarbetsmarknaden. Det
framgår av länsarbetsnämndernas redogörelser
från olika håll att det förelegat
betydande svårigheter att få till stånd
omskolningskurser för bl. a. byggnadsträarbetare.

Det förefaller svårt att bedöma vilka
orsakerna härtill kunnat vara utöver
obenägenheten att lämna hemorten. Inom
metallsektorn har omskolningsverksamheten
vuxit och fått en betydande
omfattning och därigenom har ett stort
antal friställda skogsarbetare och från
andra områden permitterade arbetare
årligen omskolats och tillförts metallindustrin.
Man ställer sig frågande till
varför liknande anordningar icke skall
kunna verka inom en så vital sektor som
byggnadsarbetsmarknaden, desto mera
som byggnadsyrkena otvivelaktigt är
höglöneyrken och, såsom framhållits
från olika håll, intresset för utbildning
till bl. a. byggnadsträarbetare är stort
såväl bland byggnadsgrovarbetare som
saknar utbildning som skogsarbetare.

Tisdagen den 21 januari 1964 Nr 3 5

Interpellation ang. omskolningsverksamheten inom byggnadsfacken

För en effektiv arbetsmarknadspolitik,
där överflyttning av arbetskraft är
en dominerande faktor, erfordras att
bostadsbyggandet kan hålla jämna steg
med expansionen i näringslivet. Bristen
på bostäder utgör ett allvarligt hinder
för näringslivets expansion på dessa orter
och utgör dessutom ett allvarligt socialt
hinder för arbetskraftens anpassning
i industriorterna.

För att kunna vidmakthålla den fulla
sysselsättningen är det angeläget att
trånga sektorer på arbetsmarknaden, till
vilka rekryteringen går trögt, avlägsnas,
och att tillvaratagandet av tillgängliga
arbetskraftsresurser på allt sätt underlättas.

Med hänvisning till nu framförd motivering
hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet redogöra för vilka
åtgärder som kan vidtagas för att stimulera
omskolningsverksamheten inom
byggnadsfacken ?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 57, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
angående kvinnlig tronföljd;

nr 58, av herrar Schött och Enarsson,
angående heltidsanställda kommunala
förtroendemän;

nr 59, av herr Bengtson m. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Avsättning till fonden för
idrottens främjande;

nr 60, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Avsättning till fonden för
idrottens främjande;

nr 61, av herrar Lager och Adolfsson,
om anslag för balsamering och hemtransport
av utomlands avlidna svenska
medborgare;

nr 62, av herr Näsström m. fl., om an -

slag till Sverige-resor för svenskamerikaner; nr

63, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Pettersson, Gunnar, om inställande
av repetitionsövningarna under budgetåret
1964/65;

nr 64, av herr Arvidson, om utnyttjande
av militära in. fl. verkstäder för
civil yrkesskoleutbildning;

nr 65, av herr Arvidson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet,
m. in.;

nr 66, av fru Hamrin-Thorell och herr
Peterson, Eric Gustaf, om sänkning av
delningstalet beträffande slöjdgrupper;

nr 67, av herr Nyman och herr Peterson,
Eric Gustaf, om ersättning för vissa
kostnader för morgonsamling i skolorna; nr

68, av herr Schött m. fl, om förhöjt
statsbidrag till avlöningar inom
landsantikvarieorganisationen;

nr 69, av herr Andersson, Torsten, m.
fl., om ökad ersättning till övervakare
av villkorligt dömda in. fl.;

nr 70, av herr Hilding, om anslag för
ökad upplysningsverksamhet rörande
tobakens skadeverkningar bland ungdom,
m. m.;

nr 71, av herr Jacobsson, Per, om anslag
för en antitobakskampanj;

nr 72, av herrar Lager och Adolfsson,
angående familjebostadsbidragen;

nr 73, av herr Pettersson, Gunnar,
och herr Peterson, Eric Gustaf, om åtgärder
mot rökning i arbetslokaler,
in. m.;

nr 74, av fru Wallentheim m. fl., om
ökade anslag för karolinska sjukhusets
giftinformationscentral;

nr 75, av herr Wallmark m. fl., om
användande av markpris, fastställt av
expropriationsdomstol, som underlag
för statlig bostadsbelåning;

nr 76, av herr Nilsson, Ferdinand, m.
fl., om åtgärder för upprustning av enskilda
vägar;

nr 77, av herr Jonasson, om rätt till
avdrag vid beskattningen för nyanläggning
genom skogsplantering;

Nr 3

Tisdagen den 21 januari 1964

Meddelande ang. enkla frågor

nr 78, av herr Jonasson m. fl., om avdrag
vid beskattningen för avsättning
till brand- och stormskadefond vid
skogsbruk, m. m.;

nr 79, av herr Petersson, Per, m. fl.,
om reformering av förmögenhetsbeskattningen; nr

80, av herr Schött, angående förvärvsavdraget
för gift kvinna;

nr 81, av herr Stefanson m. fl., om avdrag
vid beskattningen för avsättning
för framtida reparation av fastighet;

nr 82, av herr Stefanson m. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning
inom familjebolag till pension;

nr 83, av herrar Schött och Holmberg,
angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården;

nr 84, av herr Hanson, Per-Olof, och
herr Dahlén, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 14, med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1963 vid dess
fyrtiosjunde sammanträde fattade beslut; nr

85, av herrar Lager och Adolfsson,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 14, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1963 vid dess fyrtiosjunde
sammanträde fattade beslut;

nr 86, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
angående procentsatsen för uttag av
ATP-avgift;

nr 87, av herr Nilsson, Ferdinand,
och fru Olsson, om höjning av inkomstgränsen
för arbetsgivaravgift inom
ATP;

nr 88, av herr Palm m. fl., om lagstadgad
skyldighet för politiska organisationer
att offentligt redovisa sin finansiering; nr

89, av herr Nilsson, Ferdinand, angående
byggnadsstadgans bestämmelser

om avstånd mellan byggnad och tomtgräns,
m. m.;

nr 90, av herr Adolfsson, om sänkning
av bokpriserna;

nr 91, av herr Jacobsson, Per, om utvidgning
av statens järnvägars rabatter
för folkpensionärer;

nr 92, av herrar Ottosson och Risberg,
angående ersättning till arbetsgivare för
fullgörande av uppbördsskyldighet;
samt

nr 93, av herrar Risberg och Ottosson,
angående skadeverkningar av kemiska
växtskyddsmedel.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
framställts, nämligen

den 17 januari av herr Schött (h) till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»Vill herr statsrådet
lämna kammaren en redogörelse för de
åtgärder, som hittills vidtagits i anledning
av riksdagens beslut att anvisa medel
för upplysning om tobaksrökningens
skadeverkningar?»; samt

den 21 januari av herr Petersson, Per,
(h) till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet: »Vill
herr statsrådet medverka till att vid
eventuell fortsatt försöksverksamhet
med hastighetsbegränsning å allmän väg
vissa större vägar i Norrland undantages
pa samma sätt som nu sker med motorvägar?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att motioner — såsom
framgår av tidigare utdelad stencilerad
plan för arbetet under januari och februari
månader — vid detta plenum kan
mottagas endast under förmiddagen och
således icke under kvällsplenum, detta
för att föredragningslistan för morgondagens
plenum skall hinna färdigställas.

Statsverkspropositionen m. in.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1964/65, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Årets budgetförslag
framlägges i en mer avspänd internationell
atmosfär än vi haft på länge.
Provstoppsavtalet och den allmänna
tendensen till ett friktionsfriare förhållande
mellan det sovjetiska blocket och
västblocket inger förhoppningar om en
lugnare utveckling. De förslag om ytterligare
rustningsbegränsningar som president
Johnson framlade i går i samband
med Genéve-konferensens nya session
är en appell i samma riktning.
Även från Sovjets sida uttalades tillförsikt.

Naturligtvis kan man aldrig bortse
från möjligheten av explosioner bland

de nya afrikanska staterna eller att andra
oroshärdar blossar upp. Vilken betydelse
sådana händelser kan få för vår
internationella handel och därmed för
vår konjunkturutveckling är ju omöjligt
att förutspå. Då vi väl även i år kommer
att ha en utrikesdebatt, skall jag
inte här närmare gå in på detta problemkomplex.

Det är dock ur flera synpunkter anledning
att riksdagen redan i början
ägnar uppmärksamhet åt våra insatser
för u-landshjälpen. När vi byggde upp
vårt nya ämbetsverk NIB, skedde det
nog från alla håll i den förvissningen,
att vi här skulle skaffa oss en speciell
och rationell organisation för vår ulandshjälp.
I åtskilliga avseenden har
dessa förhoppningar svikits. Jag tänker
inte här gå in på de anmärkningar mot
NIB:s organisation och arbetssätt, som
tidigare varit föremål för debatt här i
kammaren. Vissa förbättringar torde
vara på väg — oklart sedan i vilken
mån de blir tillräckliga.

Däremot förefaller det knappast rationellt
med den fördelning på flera
händer och olika departement som för
närvarande kännetecknar handläggningningen
av u-landsfrågor. Vårt tekniska
bistånd av bilateral karaktär handhas
av NIB, medan kontakterna i dess multilaterala
aspekt inom FN handhas av
UD. Frågor om det finansiella biståndet
handlägges i finansdepartementet. I dessa
olika fall är den organisatoriska kontakten
med NIB åt ömse håll ej klart utformad,
och det är tveksamt om uppdelningen
bör fortgå på detta sätt.

Att Sverige i u-landsfrågorna skall
göra en kraftfull aktiv insats, är väl
klart. Metodproblemens lösning är där
en viktig sak, liksom ett klart visat fasthållande
vid den konkreta målsättning,
som riksdagen tidigare uttalat, att vårt

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

lands insats bör successivt ökas till en
procent av nationalprodukten.

Det mest frapperande i årets budgetförslag
är finansministerns plötsligt
uppflammande iver till anslagshöjningar
på en mängd områden utan alltför påtaglig
hänsyn till den av honom nu i
åratal så omhuldade totalbudgetprincipen.
Det innebär ett markant avsteg
från tidigare ståndpunkter och sker
dessutom inför konjunkturutsikter, som
finansministern åtminstone tidigare
skulle ha ansett mer varna för än mana
till en ökad upplåning. Hur intensivt
detta kontrasterar mot regeringens fjolårsattityd
visar sig på flera områden,
där behovet av förstärkta anslag var
minst lika stort i fjol men då ej kunde
tillgodoses. Man menade att budgetutrymme
saknades. Detta skedde alltså i
ett läge, då konjunkturen till och med
nödvändiggjorde vissa lättnader i penningpolitiken.

Ett typexempel är barnbidragshöjningen,
som i fjol aktualiserades bl. a.
av folkpartiet, inte bara med den allmänna
motiveringen att familjestödet
på denna punkt släpade efter, utan
framför allt på grund av de hyreshöjningar,
som skulle bli en följd av minskade
bostadssubventioner. Att man inte
länge kunde undgå en höjning av barnbidragen
stod väl även vid det tillfället
klart både för regeringen och för dess
parti. Men tydligen var det så angeläget
att stoppa ett så betydelsefullt förslag
från oppositionshåll och så viktigt att
regeringen själv skulle kunna framföra
förslaget som sitt eget under valåret,
att detta fick fälla utslaget. Regeringens
propagandaomsorger går tydligen före
dess omsorger om medborgarna — någon
annan rimlig förklaring kan jag
inte finna till att barnfamiljerna fått
vänta alldeles i onödan ett år på denna
självklara förmån. Och barnbidragen
är, som sagt, bara ett typexempel. Flera
liknande finns i årets statsverksproposition.

Finansministerns attityd att inte göra
skattefinansiering av totalbudgeten till

en eftersträvansvärd norm för budgetarbetet,
är givetvis intressant för den
opposition, som så länge hävdat det
orimliga i att man med skatter skall
täcka inte bara statens omkostnader
utan även alla slags investeringar, till
och med statens väldiga utlåning till bostadsbyggandet.
Det innebär ju inte,
som var och en säkert vet, att vi i folkpartiet
motsatt oss en viss överbalansering
av driftbudgeten, då detta varit
möjligt och befogat bl. a. för att tillgodose
konjunkturpolitiska krav. Ser
man årets budgetförslag ur den synpunkten,
skulle man närmast kunna beteckna
det som svagt, eftersom konjunkturen
i stort sett verkar förmånlig, även
om bilden i viss mån är splittrad. Med
hänsyn till produktionskostnadens avgörande
betydelse framför allt för exportnäringarna,
är det klart att den
svenska konjunkturutvecklingen i hög
grad är beroende av de pågående avtalsförhandlingarna.

Nu visar budgeten att lånesumman
trots förhoppningarna om stigande konjunkturer
och god arbetstillgång med
400 miljoner överstiger de nyaste beräkningarna
för innevarande budgetårs behov.
Liigges härtill de väntade lönehöjningarna
för de statsanställda, kommer
lånesumman att stiga ytterligare och
når säkerligen miljardstrecket och kanske
mer. Vi finner då i finansplanen en
mening, som kan kräva någon uttolkning.
Finansministern säger, att om det
lugna förlopp som förutsatts för hans
kalkyler icke skulle slå in, så »ändras
förutsättningarna för den ekonomiska
politiken, som då kräver sin anpassning
därefter».

Egentligen är detta så självklart, att
det inte borde behöva sägas, såvida det
inte föreligger någon speciell avsikt
med att säga det. Avses därmed, att om
kalkylerna inte håller framåt hösten, så
ämnar regeringen genomdriva nya skattehöjningar?
Givetvis inte före valet!

Låt mig i det sammanhanget, herr talman,
ta upp ett yttrande som finansministern
häromdagen fällde under en

Onsdagen den 22 januari 1954 fm.

Nr 3

debatt, dar lian tydligen ansåg, att vi
måste acceptera en försämring av penningvärdet
med 2 till 3 procent. Då andra
länder har inflation, varför skulle
inte vi också ha det, tycks han ha menat.
Även om detla bara är ett uttryck
för herr Strängs privata åsikt, iir det
allvarligt nog, och skulle det vara ett
uttryck för regeringens principiella syn
på den ekonomiska politiken, är det
värt att ytterligare uppmärksammas.

Att med full sysselsättning förena ett
fast penningvärde har ju under decennier
varit ett av de allra största problem
vi haft att brottas med. Alla vet
att vi inte har lyckats särskilt bra hittills.
Allra sämst har det lyckats under
herr Erlanders regeringstid. Men man
kan allmänt förutsätta, att en strävan
att komma till rätta med problemet måste
bestå som ett viktigt element i den
samhällsekonomiska politiken, och detta
av många skäl.

För ,alla sparare i banker, försäkringsbolag
och andra penninginrättningar
är ett någorlunda stabilt penningvärde
ytterst betydelsefullt. Den
penningvärdeförsämring som har förekommit
efter kriget har ju berövat penningsparare
och pensionärer tiotals miljarder
kronor. Redan en årlig inflation
med de 2 ä 3 procent som det talas om
torde med nuvarande fördelning av
sparmedel betyda en nettoförlust för
spararna av omkring tre kvarts miljard
om året.

Naturligtvis är jag väl medveten om
att en internationell inflation av någorlunda
stor omfattning knappast kan annat
än till någon del nationellt bekämpas.
Men jag lämnar det fallet åt sidan
och skulle då vilja fråga statsministern:
Ger regeringen upp nu i fråga om vanliga,
mindre inflationer? Anser regeringen,
att kampen mot penningvärdeförsämringen
är så hopplös, att den
framdeles utan invändningar finner sig
i en 2- till 3-procentig inflation, även
om penningvärdeförsämringen i utlandet
i vissa länder är mindre än 2 till
3 procent?

Statsverkspropositionen in. in.

I så fall är det en intressant nyhet i
regeringens politik, och jag förutsätter
då, att regeringen också talar om det
för alla dem som — jag höll på att säga
i sin enfald — fortsätter att spara pengar
på banken, att köpa liv- och kapitalförsäkringar,
att köpa obligationer
o. s. v. Tala också om det för alla dem
som har pensionsavtal utan indexklausul.
Folk bör veta vad de har att rätta
sig efter.

Vilket inflytande en dylik politik
skulle få på det personliga sparandet
säger sig självt. Det lär komma att behövas
kraftiga stimulanser av annat
slag, om det personliga sparandet skall
hållas uppe. Några tecken härpå finns
dock icke i statsverkspropositionen.
Detta är en brist, och det alldeles oavsett
den regeringspolitik, om kan ligga
dold i herr Strängs uttalande. Av allt att
döma kan det dock inte dröja särskilt
länge innan både finansministern och
bankvärlden tvingas acceptera tanken
på värdesäkra lånekontrakt, en tanke
som folkpartiet vid flera tidigare tillfällen
framfört.

Jag skall inte ge mig in på någon
längre diskussion om detaljerna i statsverkspropositionen.
Några korta anmärkningar
må dock vara motiverade.

En av dem gäller den i statsverkspropositionen
omnämnda försöksverksamheten
med statliga bidrag till industribyggen
vid ^lokalisering i vissa bygder.
Då en interpellation föreligger i
denna fråga, inskränker jag mig till att
här uttala min ohöljda förvåning över
att sådan försöksverksamhet kunnat förekomma
i ett ärende av principiell natur,
som riksdagen ännu inte behandlat.
Jag tar inte ställning till sakfrågan
men är mycket nyfiken att få veta vilka
fullmakter man i arbetsmarknadsstyrelsen
besitter, som gör att den på detta
sätt anser sig kunna utan hänsyn till
riksdagens mening sätta i gång mycket
penningslukande subventioner. Jag tänker
då både på summornas storlek och
den princip det här gäller.

En annan sak gäller den äskade full -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
makten för regeringen att gallra bland
byggnadsprojekten. Vi har ju så nyss
avskaffat resterna av byggnadsregleringen,
att man måste känna djup olust
inför utsikten att snabbt nödgas återinföra
något liknande, även om det mest
måste bedömas som en beredskapslagstiftning.
Nu blir det ju heller inte fråga
om prövning av typer och kostnader,
utan en ren gradering med hänsyn till
angelägenhetsgraden, en gradering som
alltid måste komma att bli mer eller
mindre subjektiv.

Fullmaktskravet är naturligtvis ett
nytt bevis för att regeringen misslyckats
med att genom en riktig ekonomisk
politik behärska utvecklingen, varför
specialåtgärder måste till. Jag vill emellertid
allvarligt mana regeringen, att
innan sådana här regleringsåtgärder
vidtas pröva möjligheten att på frivilliga
vägar bemästra uppkommande olägenheter
inom områden med stark bostads-
och arbetskraftsbrist. Jag tror att
den vägen ur många synpunkter är att
föredraga framför regleringsvägen.

Årets budgetförslag uppvisar en utgiftsökning
på cirka 2 1/2 miljarder, en
enorm summa, som rimligen bort kunna
hyfsas något. Nu innesluter ju utgiftssidan
vissa betydande utgiftsposter av
engångskaraktär eller trappstegshöjningar.
Dit hör bl. a. den ändrade beräkningen
av väganslagen att avse kalenderår
i stället för budgetår, en reform
som länge eftersträvats både av
fackmyndigheten och av oppositionen
i motioner här i riksdagen. Dit hör också
påfundet att folkpensionshöjningarna
endast skall ske vartannat år i stället för
årligen — kan någon i denna kammare
räkna ut varför höjningarna just skall
ske på valåren? Denna etappvisa höjning
sätter sina ojämna spår i budgeten
och är i sig själv utan bärande motiv.
Nej, låt folkpensionärerna få sina jämna
höjningar år från år fram till dess det
uppsatta målet nåtts! Det är bäst ur deras
synpunkt, och jag kan inte förstå
annat än att det också måste vara bäst
ur budgetsynpunkt.

Statsverkspropositionen upptar såvitt
jag kunnat finna inga anslagsäskanden
på försvarets huvudtitel som kan anses
utgöra kostnader i anledning av överste
Wennerströms spioneri. Jag kan förstå
om vissa svårigheter alltjämt föreligger
både att överblicka allt som går att
reparera, hur detta skall ske och vad
det kan kosta. Jag kan emellertid inte
underlåta att upprepa vad jag framhöll
i Wennerströmsdebatten i höstas, nämligen
att räkningen inte bör gömmas
bort till någon ur regeringens synpunkt
behagligare tidpunkt framöver. Det tillläggsbehov
på budgeten, som kan vara
känt före vårriksdagens slut, bör föreläggas
vårriksdagen.

Att kommunikationsministern skulle
föreslå borttagandet av den s. k. passageraravgiften
på inrikesflyget väntade
jag naturligtvis inte efter höstens debatt
om saken. Men inte heller väntade
jag att han i stället — som framgår av
propositionen — grunnar på införandet
av en landstigningsavgift i Visby
och Klintehamn för båtpassagerare. För
all del — balans i pålagorna! Har det
ena kommunikationsmedlet en extraavgift,
så varför inte också det andra?
År det den synpunkten, som varit vägledande
för de myndigheter, som står
bakom denna tanke? Nu åberopas naturligtvis
andra skäl, men gotlänningarna
och fler med dem har sin egen uppfattning
om de verkliga bevekelsegrunderna.
Hur som helst med den saken
—• inför inte några nya krångligheter,
öppna inte ytterligare portar för statlig
belastning av resenärerna. De har verkligen
nog som det är. Och vad särskilt
Gotland beträffar är det all anledning
beakta det speciella beroende, som invånarna
på ön har av kommunikationerna
med fastlandet. Det finns säkert
bordslådor även i herr Skoglunds departement.
Låt hugskottet vila där!

Finansministern anser, att de stora
utgiftsökningarna knappast kan klaras
utan vissa inkomstförstärkningar, och
han framlägger vissa förslag härom.

Delade meningar kan nu råda om på

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

vilket sätt en sådan förstärkning skall
ske. Förslaget att upphäva avdragsrätten
för folkpensionsavgifterna har
onekligen olägenheter i flera avseenden.
Att upphäva avdragsrätten för en
socialförsäkring som man i sinom tid
skall skatta för är redan ur principiell
synpunkt betänkligt. Statstjänstemän
och kanske också en del andra, som
på grund av pensionsavtalens utseende
erhåller en viss restitution av pensionsavgifterna,
lär väl inte heller utan
vidare finna sig i att en väsentlig del
av deras rätt berövas dem genom den
föreslagna åtgärden. Här kan alltså vissa
komplikationer uppstå. Genom förslagets
konstruktion blir också den
ökade skattebelastningen för stora inkomstgrupper
betydande, särskilt om
man ser den i förhållande till den inkomstökning
statsbudgeten får.

Skulle det därtill bli så att 1965 års
riksdag beslutar att återinföra avdragsrätten
— vilket ju måste bli fallet om
man tänker lägga över avgiften på arbetsgivarplanet
— då måste man väl
ändå medge att det nu förordade provisoriet
skulle komma att verka mycket
underligt. Skatteberedningens förslag
kommer ju först till våren. Ett beslut
enligt propositionen vore såvitt jag förstår
att i hög grad föregripa skatteberedningen
i dess arbete, och därtill
skulle bifall till förslaget onekligen försvåra
en obunden prövning i riksdagen
av de planer utredningen kan komma
att framlägga.

Jag tycker därför att starka skäl föreligger
att överväga om det kan finnas
någon annan, bättre väg att nå den
önskvärda inkomstförstärkningen. Till
den saken skall folkpartiet senare återkomma.

Ser man bort från detaljpåspädningen
av anslagen och fullföljandet av tidigare
förpliktelser i fråga om folkpensioner,
polisväsende, studiestöd och
dylikt visar statsverkspropositionen en
påtaglig torftighet. Bland allt anslagstänkande
letar man efter ett kraftfullt
och betvingande grepp på de stora in -

Statsverkspropositionen m. m.
rikespolitiska problem, som i flera år
stått i förgrunden för den politiska debatten
här i landet och som konstituerat
begreppet kösamhället. Vissa antydningar
sker visserligen i statsverkspropositionen
om en långsiktigare planläggning
av bostadspolitiken. Vad det
innebär framgår inte klart. 1 övrigt rör
man sig med relativt kortsiktiga planer.

Köerna för bostäder och vårdplatsei
av skilda slag och personalbristen vid
skolor, sjukhus och andra vårdanstalter
är emellertid något som inte avvecklas
på ett eller ett par år. Här måste det
till en över lag långsiktig och välbyggd
planering med bestämda målsättningar
inom en begränsad tidrymd. Bostadsbristen
har regeringen nu sökt bemästra
i snart 20 år, men det har skett på
ett sätt som borde ha övertygat även
den mest klentrogne om att så löser
man aldrig bostadsfrågan. Sköterskebrist,
läkarbrist, tandläkarbrist och lärarbrist
är frågor som vi har diskuterat
många gånger och som har varit föremål
för många förhoppningar, men i
stort sett har det stannat vid detta. Plottrandet
— om jag får använda detta något
nedsättande uttryck — med fristående
avsnitt av problemet, oftast på
kort sikt, har inte givit resultat. Här
fordras ett samlat grepp, stött på samhällets
samlade resurser. Man har rätt
att av regeringen kräva en sådan långsiktig
uppbyggnad med en målsättning
både i fråga om resultatet och i fråga
om tiden, något som på det sättet
kan visa vägarna till realistiska
lösningar. Vad man hittills har kommit
fram till har mest slutat i förhoppningar,
där målsättningen har fått förtona
i den avlägsna framtiden. Jag vill
endast erira om det långdragna sätt varpå
exempelvis tandläkarutbildningen i
Göteborg har behandlats.

En planläggning av det slag jag här
talat om kräver även resurser att genomdriva
planerna -— både för samhällets
egen del och som stimulans åt de
åtgärder utanför det allmännas ram,

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som kan vara erforderliga. I alla dessa
fall anser jag att regeringen har visat
bristande förmåga och bristande framåtanda.
Man har fascinerats av en bristande
tillgång på resurser och av befarade
rubbningar i den samhällsekonomiska
balansen, och naturligtvis har
man hänvisat till pågående utredningar.
Det har skett under praktiskt taget
hela den tid jag har varit här i riksdagen.

Jag tycker att det är märkvärdigt om
man skall behöva resignera inför utredningarna,
ty såvitt jag förstår borde det
inte vara omöjligt att med en ordentlig
planering behärska båda splittringen
och tidsutdräkten i utredningsarbetet.

Regeringens ledamöter har också i
skilda sammanhang försökt göra gällande
att oppositionen krävt åtgärder
men inte velat bevilja resurserna. Det
skulle vara utomordentligt intressant att
få veta i vilka fall folkpartiet skulle
ha hindrat regeringen från att få resurser
för kösamliällets förbättrande.
Sanningen är väl tvärtom den, att
regeringen har skaffat sig precis de resurser
som den har begärt. Om det
brustit har det inte skett på grund av
krokben från folkpartiet utan på grund
av bristande krav från regeringen själv.

Resurserna måste också finnas om de
skall kunna utnyttjas. För detta krävs
en långt mera produktionsvänlig politik
än den regeringen föreslagit och en positiv
förståelse för vad en produktionsökning
kan ge åt samhället i fråga om
resurser.

Med nuvarande attityd för att stimulera
produktionsökningen tror jag att
kösamhället kommer att bestå mycket
länge, hur man än planlägger. Trots
att Sverige undgått kriget befinner sig
vårt land när det gäller nationalinkomstens
ökning per invånare under
1950-talet på den sämre halvan bland
jämförbara länder, och när det gäller
industriproduktionens ökning under
samma tid ligger inom denna grupp
endast två av kriget hårt drabbade länder
sämre än Sverige. I fråga om pris -

stegringarna befinner vi oss däremot
nära toppen. En politik som givit sådana
utslag har inte fyllt sin uppgift att
stödja och uppmuntra en expansion i
samhällsutvecklingen och lär inte heller
göra så i fortsättningen. Ett varningstecken
utgör härvidlag industriens
investeringar. Det påpekas även i finansplanen.
Det allvarliga läget har
t. o. m. föranlett regeringen att i statsverkspropositionen
förorda vissa stimulansåtgärder
för att motverka de
stagnerade eller sjunkande investeringarna
inom näringslivet. Dessa åtgärder
har dock sin givna begränsning. Med
vissa förhoppningar motses skatteberedningens
betänkande till våren.

Nu beror ju investeringsviljan i första
hand på framtidsutsikterna. Ter sig
dessa otillfredsställande eller tveksamma,
är det inte bara fråga om möjligheter
att lånefinansiera investeringar
för rationalisering eller någon omstrukturering
av produktionen, om en sådan
anses nödvändig. Just i sådana fall har
självfinansieringsmöjligheten sin stora
betydelse. Näringslivets starkt sjunkande
marginaler under de senaste åren
har här utgjort ett beklagligt hinder för
den ibland riskbetonade satsning, som
en ansvarig företagsledning inte gärna
ger sig på utan möjlighet till självfinansiering,
åtminstone i viss omfattning.

Det är nog gott och väl att arbetskraften
kan hållas sysselsatt med allmänna
investeringar. Men dynamiken
i en ekonomisk utveckling måste byggas
på näringslivet i stort, inte minst
på industrien. Det är särskilt detta som
gör den nuvarande situationen något
mörk, speciellt som den beträffande
stagnationen i industriinvesteringarna
nu fortsätter på inte mindre än tredje
året.

Denna utveckling måste hrytas och
förbytas mot en produktionsökning av
det slag, som ger ett bestående underlag
för enskilda och statliga resurser. En
enprocentig produktionsökning under
fem år skulle öka nationalinkomsten

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

med cirka 5 miljarder kronor och det
femte året ge det allmänna 2,5 å 3 miljarder
kronor i ökade resurser. Detta
är eu sak att sträva efter. En ekonomisk
politik bör därför läggas så, att
den gör allt som över huvud taget är
möjligt för att åstadkomma en så stor
ökning av produktionen som möjligt.
Detta förutsätter ett näringsvänligare
klimat än det som regeringen hittills
liar presenterat, och naturligtvis krävs
härtill även andra åtgärder, inte minst
på bostadsbyggandets och bostadspolitikens
område.

Jag har ställt frågan och jag upprepar
den nu: Varför saknas i denna
statsverksproposition, som slutar på den
väldiga summan av 22 miljarder, varje
antydan om att regeringen är beredd
till en samordnad satsning på alla de
olika avsnitt som kösamhällets problematik
gör nödvändigt? Målet måste ju
ändå vara att inom en begränsad tid
bli av med köerna och ge medborgarna
bättre möjligheter att också kunna tillgodogöra
sig de förmåner, som visserligen
bjuds dem av samhället men som
många i praktiken inte kommer åt eller
når endast med stora svårigheter.

Till sist, herr talman, några ord om
författningsfrågan. Denna kammares
aktade ålderspresident var sannerligen
inte ensam om de svikna förhoppningar
som han omnämnde vid kammarens
öppningssammanträde för sessionen.
Fler med honom hade hoppats att 1964
års riksdag skulle bli en stor reformriksdag
på författningens område. Så
blev det inte, och däråt är nu ingenting
att göra. Då regeringen förebådat
vissa fristående förslag, som mer eller
mindre hör samman med författningen,
vill jag endast här beklaga, att inte
listan blivit något större än som varslats.
Jag skulle ha önskat att i det sammanhanget
den länge diskuterade och
utredda frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt kommit i form av en regeringsproposition.
Det sker tydligen ej nu, och
saken har därför fått tas upp motionsvägen.

Statsverkspropositionen in. m.
Statsministern har förklarat att han
ämnar bjuda oppositionspartierna till
överläggningar om författningsfrågans
viktigaste avsnitt. Låt mig här uttala
förhoppningen att detta icke kommer
att ske vid en tidpunkt då partierna redan
är bundna i sina positioner. Redan
nu finns ju vissa viktiga principiella
ståndpunkter, vilka är allmänt kända.
De har ytterligare fastslagits i partiledarnas
avböjanden av statsministerns
förhandlingsinvit beträffande första
kammarens mandattid. Det har med full
tydlighet framgått att samtliga tre ickesocialistiska
partier bestämt räknar med
en sådan behandling av författningsutredningens
förslag om enkammarsystem,
att en provisorisk lagstiftning om
fyraårig mandattid för första kammaren
vore ur praktiska synpunkter meningslös.
Endast om man vill skjuta
frågan om kammarreform långt in på
70-talet bleve det av statsministern föreslagna
s. k. provisoriet av verklig betydelse.
Hur statsministern kan mena
att denna oppositionspartiernas ståndpunkt
kan verka försenande på författningsfrågornas
lösning är mer än
jag kan begripa.

Herr talman! Jag hemställer att statsverkspropositionen
remitteras till vederbörande
utskott.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är regeringen som
lägger fram förslag till svenska statens
inkomster och utgifter för det kommande
budgetåret och som samtidigt
lämnar en sammanfattning för att därmed
ge material till en bedömning av
den ekonomiska politiken. Detta är den
utgångspunkt vi har för dagens debatt.

De förslag som regeringen lägger
fram den It januari är emellertid helt
beroende av hur näringslivet i vårt
land har utvecklats och expanderat. Är
förhållandena inom sådana områden
som export och import, arbetsmarknad,
sparande och investeringar m. m. gynnsamma,
så har finansministern en lät -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
tare uppgift. I annat fall måste han i
många fall presentera förslag som är
föga tilltalande för medborgarna.

Hur är då situationen inför det år
som vi nu går att diskutera?

Man kan nog konstatera, att finansministern
har haft mycket god hjälp av
flertalet arbetande människor i vårt
land. Det är nämligen svenska arbetare,
jordbrukare, företagare, affärsmän,
tjänstemän och andra som strävat framåt
och skött sin uppgift på ett utmärkt
sätt och därmed skapat allt större välstånd
i vårt land. Flertalet av dessa
människor har inte avsett att hjälpa
regeringen, utan tvärtom har många av
dem inte alls tänkt vänligt om regeringen
när det gällt skatter o. d., men
de bär haft ambition och framåtanda
och därmed skapat välstånd. Produktionen
har ökat och därmed möjligheterna
till ökade inkomster. På dessa inkomster
utgår det skatt, och därmed
får regeringen ökade möjligheter att
framlägga förslag om ökade anslag och
förbättringar av olika slag och naturligtvis,
vilket den socialdemokratiska
regeringen aldrig försummar, inkassera
förtjänsten av de förbättringar som
skett.

Regeringen har också all anledning
att ständigt i tacksamt minne bevara
den som uppfann den progressiva skatten,
eftersom inkomsttagarna ständigt
får flera kronor som lön för sitt arbete
och därmed klättrar uppåt i de progressiva
skatteskalorna. Kronorna vi
får som betalning för vårt arbete är
dock värda allt mindre och de facto
får vi därmed, om inte justeringar sker,
ständiga skattehöjningar, som inte beslutas
någonstans utan som bara kommer
automatiskt. Herr Sträng är förstås
inte ledsen över det. Fortsätter
penningvärdeförsämringen i vanlig socialdemokratisk
takt, så blir den krona
som gällde när socialdemokraterna
övertog regeringsansvaret 1945 snart
bara värd 50 öre. Det är ett 20-årsjubileum
som regeringen då kan, inte fira,
utan — tycker jag — snarare hålla sor -

gefest över. 1945 års femtioöringar som
nu kallas kronor rullar emellertid in i
statskassan i ständigt ökad takt och
därmed kan regeringen framlägga välkomna
förslag utan att tala om vad
dessa s. k. kronor egentligen är värda.
Men spararna har ju fått erfara det.

Studerar man den socialdemokratiska
regeringens handlande finner man alltid
en viss periodicitet. Under icke valår
stökar man undan en del ting som
måste göras, och under valåren lägger
man fram de för väljarna välkomna
förslagen. Centern föreslog t. ex. år
1961 att folkpensionerna skulle höjas
avsevärt. Socialdemokraterna sade bestämt
nej. Det var bara överbud från
centern, förklarade man. Nästa år, då
det var valår, framförde regeringen ungefär
samma förslag som avvisats året
tidigare. Centern och folkpensionärerna
är emellertid glada då det är valår,
eftersom regeringen då är betydligt lättare
att tala med på sådana punkter
som gäller 800 000 folkpensionärer.

Redan när det stora pensionsbeslutet
fattades 1958 hävdade centern och även
folkpartiet, att folkpensionärerna måste
få del av standardhöjningen efter år
1968, då folkpensionen skulle nå upp
till det belopp pensionsberedningen
förordat. Regeringspartiet ville alls inte
tala om vad som skulle hända efter 1968
för folkpensionärerna. I år ansluter
man sig till centerförslaget.

Ett annat exempel, som också herr
Lundström var inne på, är barnbidragen.
Förra året motionerade centern
och folkpartiet om höjda barnbidrag.
Regeringen och högern enades, som så
ofta sker, om att detta var ett förslag
som alls inte gick att genomföra. I år,
när det är valår, föreslår regeringen att
en höjning av barnbidragen skall ske
med ungefär samma belopp som centerpartiet
föreslog i fjol. Att ena året
avslå våra motioner och nästa år göra
dem till propositioner — det är det
som är socialdemokratisk regeringskonst.

Med dessa inledande ord har jag för -

Nr 3

1!)

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

sökt att något granska regeringens beteendemönster
på en del punkter. Regeringen
liar tydligen den attityden att
den avslår förslag från oppositionen,
som den innerst anser riktiga, för att senare
få framlägga dem själv. Och då
höjes förslagen upp till höjden av visdom.
Men detta är kanske nödvändigt
för regeringens prestige. Den avigsidan
blir det dock för svenska folket, att den
socialdemokratiska regeringen alltid
kommer ett år eller mer efteråt med sina
förslag.

När jag talar om svenska folkets
framåtanda, som skapar de goda förutsättningarna
för framåtskridandet i vårt
land, är jag givetvis medveten om de
starka inflytanden som förhållandena
i andra länder har på vårt land. Generellt
kan man säga om utvecklingen under
1963, att den inte kännetecknades
av de överhettningstendenser som från
visst håll förutspåddes både i början av
året och vid halvårsskiftet. Pris- och
kostnadsutvecklingen har varit inflatorisk
i Italien och Frankrike, delvis
också i Schweiz, men särskilt i Nordamerika
och Storbritannien har det förekommit
outnyttjade produktionsresurser.
Arbetslösheten har fortfarande
varit hög i USA. I en artikel i New York
Times påpekas, att antalet arbetslösa
från oktober till november 1963 steg
med 483 000, så att totala antalet arbetslösa
var 3,9 miljoner eller 5,9 procent.
Det förväntas nu att den av president
Johnson föreslagna skattesänkningen
skall föranleda större aktivitet på näringslivets
område och därmed arbetslösheten
komma att nedgå och att även
andra gynnsamma effekter skall uppnås.
Hur detta kommer att utfalla vet vi
dock inte, och det är ju känt att Amerika
under åtskilliga år haft en arbetslöshet
som hållit sig vid eller överstigit
5 procent.

På det hela taget har dock konjunkturerna
på världsmarknaden varit tämligen
goda, och det är därför oroande
att den svenska utrikeshandeln inte varit
särskilt gynnsam. Utrikeshandeln

Statsverkspropositionen m. m.
överträffade dock de förväntningar som
ställdes i början av året. Exportvolymen
ökade med 8 procent, vilket var 1
procent mer än importen. Priserna har
emellertid stigit snabbare för importen
än för exporten, och därmed uppvisar
handelsbalansen i absoluta tal en försämring
från 1962 till 1963. Sjöfartsnettot
var i stort sett oförändrat från 1962
till 1963, men bytesbalansen försämrades
med cirka 150 miljoner kronor. Valutareserven
sjönk också enligt preliminära
beräkningar med cirka 250 miljoner
kronor.

Utvecklingen på utrikeshandelns område
är för vårt land mycket allvarlig
när vi under goda konjunkturer på
världsmarknaden får en försämrad bytesbalans
och en minskad valutareserv.
Regeringen måste driva en sådan politik
att vår viktiga exportindustri kan
expandera. Konkurrensen på detta område
kommer att bli allt hårdare, och
vårt land måste vara väl berett genom
att på allt sätt främja forskning, undervisning
o. dyl. så att vi kan hävda oss
i konkurrensen.

I detta sammanhang vill jag också
framhålla den mycket stora betydelsen
av de privata investeringarna. Utvecklingen
på detta område är också oroande.
I finansplanen påpekas att den
svenska ekonomiska utvecklingen under
1963 karakteriseras av att tillväxten i
efterfrågan helt burits upp av privat
och offentlig konsumtion, offentliga investeringar
samt bostadsbyggande, medan
det privata näringslivets fasta investeringar
förblivit stabila. Stillastående
brukar betecknas som tillbakagång,
och att det privata näringslivets fasta
investeringar förblivit stabila är ingalunda
tillfredsställande. Det är nog bra
att vi i den utsträckning det är möjligt
använder resurserna till konsumtion,
offentliga investeringar och bostadsbyggande,
men skall vi bygga upp för
en framtida gynnsam produktionsutveckling
så har det enskilda näringslivets
investeringar den största betydelsen.
Det är dystra utsikter på detta om -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
råde för det år som vi nu har påbörjat.
För näringslivets fasta investeringar
räknar nationalbudgeten med en obetydlig
volymökning från 1963 till 1964,
cirka 1/2 procent, ökningen beror på
fortsatt uppgång för investeringarna
inom handel och samfärdsel, under det
att föreliggande investeringsplaner tyder
på en nedgång för industriens del.

Detta är ett av de allvarligaste problemen
just nu. Det privata näringslivets
investeringar är en nyckelsak, och
kommer de att minska så kan det utgöra
ett incitament till besvärliga förhållanden
på många andra områden. Det
antyds också i konjunkturinstitutets
rapport, som finns fogad till finansplanen.

Lagerinvesteringarna, som sjönk med
100—200 miljoner kronor under 1963,
beräknas i år stiga med 700—800 miljoner
kronor. Det bör dock observeras
vad konjunkturinstitutet skriver om investeringsutvecklingen
under år 1963.
Det sägs där: »Inklusive lagerförändringar
ökade nämligen investeringarna
endast med 1 procent 1962—1963; att
jämföra med en uppgång om 2 procent
1961—1962. Inom näringslivet har investeringarna
haft en nedåtgående riktning.
Privata investeringar utom bostäder
men inberäknat lager minskade 5
procent i volym från 1962 till 1963 och
detta innebär därtill en fortsatt nedgång
i anslutning till vad som skedde
1961—1962 då samma grupp av investeringar
minskade med 4 procent.»

Jag har, herr talman, särskilt velat
betona den allvarliga utvecklingen i fråga
om vår utrikeshandel och i fråga om
näringslivets investeringar.

Jag skall så tala något om det budgetförslag,
som regeringen nu förelägger
riksdagen. Först bör väl nämnas något
om vad som numera hör till den vanliga
ordningen vid remissdebatterna, nämligen
det att konstatera finansministerns
mycket kraftiga felräkningar när det
gäller att bedöma budgetutfallet. I den
finansplan, som överlämnades för två
år sedan, förutspådde finansministern

ett underskott i totalbudgeten på cirka
700 miljoner kronor för budgetåret
1962/63, alltså det budgetår som utgick
den 1 juli 1963 och som vi således kan
bedöma. I remissdebatten det året sade
jag att detta troligen, med kännedom om
finansministerns vanliga sätt att räkna,
betydde att totalbudgeten skulle bli balanserad.
Det blev bättre än så. överskottet
på totalbudgeten för 1962/63
blev drygt 300 miljoner kronor. Jag erinrar
om detta därför att man alltid,
då man granskar finansministerns beräkningar,
måste vara medveten om de
nära nog konstanta felprognoser, som
kännetecknat dessa beräkningar under
senare år.

I finansplanen beräknas nu ett underskott
på cirka 500 miljoner kronor på
totalbudgeten för innevarande budgetår;
till att börja med räknade man med
1 miljard kronor, men redan nu har
således hälften gått bort. Med kännedom
om de vanliga felräkningarna kan man
troligen utgå från att totalbudgeten även
nu blir balanserad och att kanske t. o.
in. ett överskott uppstår. Det har enligt
vår uppfattning funnits utrymme
för förslag om nödvändiga förbättringar
på olika områden. Jag säger detta
därför att regeringsledamöterna ofta
vill klandra centern för dess generösa
politik mot vissa grupper, t. ex. folkpensionärerna,
barnfamiljerna m. fl. Det
händer dock mera sällan att regeringsledamöterna
tar upp sådana frågor när
budgetutfallet är klart och det alltså
kan fastslås, huruvida centerns ökningsförslag
rymdes inom herr Strängs mycket
vida och alltid i samma riktning
gående felräkningsmarginaler.

En av de väsentliga faktorerna vid
budgetberäkningarna och samtidigt i
hela vår ekonomiska politik är i vilken
utsträckning lönerna kommer att höjas.
Alla som arbetar bör ha sin skäliga del
av produktionshöjningen, och de bör
så långt resurserna det medger ha god
ersättning för sitt arbete. Jag vill särskilt
understryka detta.

Man kan emellertid inte bortse från

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

inkomstutvecklingens starka inverkan
på budgeten och på hela vårt lands ekonomiska
situation. Den nuvarande regeringen
har, förmodligen av ängslan för
att förlora väljare, varit mycket rädd
för att uttala sig om denna utveckling.
Herr Strängs företrädare sade ofta kärvt
ifrån i finansplanen, att endast så och
så stort utrymme fanns för lönehöjningar
— i annat fall riskerade man inflation.
Efter åtskilliga års tystnad uttalade
dock den nuvarande finansministern
i förra årets statsverksproposition
följande: »Det var därmed tredje året i
följd som lönesumman i samhället steg
med 10 procent eller mera. Det är klart,
att eu ökning i denna takt i varje fall
på sikt inte är förenlig med samhällsekonomisk
balans.»

Konjunkturinstitutet beräknar att den
totala lönesumman mellan 1962 och 1963
ökade med 7,5 procent. Beräkningen är
givetvis preliminär och siffran torde
inte bli lägre utan snarare högre. Lägger
man därtill det alltmer florerande
systemet att om möjligt arbeta på annan
plats än bostadsorten för att därigenom
erhålla traktamenten, så blir kanske lönestegringen
inte så mycket mindre än
under de tidigare tre åren. Finansministern
förmodar nu att lönehöjningarna
skall stanna vid 5 procent. Det betyder
att de avtalsmässiga höjningarna endast
skulle bli cirka 3 procent, eftersom löneglidningen
med nuvarande sysselsättningsintensitet
torde uppgå till ett par
procent. Jag undrar just om LO och
TCO viil instämma i denna förmodan.
För att skapa så stor klarhet som möjligt
vore det ju önskvärt att finansministern
eller statsministern tillsammans
med herr Geijer klargjorde situationen
för svenska folket på den viktiga punkten.

Blir lönehöjningarna större än 5 procent
kommer visserligen utgifterna för
statstjänstemännens löner att öka, men
samtidigt ökar tillflödet av pengar till
statskassan. Det blir därmed en reell
skattehöjning för de grupper, som drabbas
av progressiviteten. Finansminis 2

Första kammarens protokoll 196i. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
terns för låga uppskattning av lönestegringarna
har varit en av de viktigaste
felräkningsfaktorerna, och därför
har budgetutfallet under eu lång följd
av år blivit betydligt bättre än som beräknats
i finansplanen.

Det är uppenbart att regeringen inte
gärna velat tala om sådana fakta, men
jag anser det motiverat att saken uppmärksammas,
därför att den ger liksom
en bakgrund till vår uppfattning att oppositionens
förslag inte alltid kan avfärdas
med en hänvisning till att kostnaderna
för dem inte ryms i den framlagda
budgeten. Begeringens budget är
inte något axiom — den kan inte ens
själv påstå att beräkningarna i budgetförslaget
är någonting som vi absolut
skall lita på. Oppositionen har fullständig
rätt att framlägga förslag — tendensen
under senare år har varit sådan, att
det kan vara fullt berättigat att föreslå
anslagsökningar utan att regeringen fördenskull
skall pressa oss och säga, att
utgiftsökningarna måste täckas på annat
sätt. Regeringens budget är inte något
axiom.

Första skälet till regeringens tystnad
i fråga om lönestegringarna torde vara,
att det inte är så trevligt att tala om
skattehöjningar, som inte beslutats direkt
av riksdagen utan kommer automatiskt
på grund av skatteskalornas konstruktion.
Det andra skälet till att regeringen
inte vill tala om lönestegringarnas
skattekonsekvenser torde vara, att
man i det fallet inte får så goda argument
för att avfärda oppositionens förslag
till välbehövliga förbättringar på
olika punkter. Vi har under åtskilliga
år fått höra från regeringen, när centern
föreslagit olika förbättringar, att
förslagen i och för sig är berättigade
men att budgeten inte tillåter dessa utgifter.
Här möter vi alltså om igen detta
resonemang att budgeten skulle vara
ett axiom, någonting som det inte går
att ändra på.

Jag erinrar mig flera gånger då statsministern
i TV-debatterna, med den allvarligt
förmanande mimik som endast

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
han kan åstadkomma, har ställt frågan:
»Var skall centern ta dessa 400 miljoner»
— eller 300 eller 200 miljoner eller
någon annan summa — »som centerförslagen
skulle kosta?»

Ja, herr statsminister, svaret på den
frågan har gång på gång gett sig självt
litet längre fram i tiden. För min del
skulle det egentligen vara en ganska
trivsam debatt att nu ta upp diskussionen
om hur budgetutfallet egentligen
blivit — det vore ganska enkelt att påvisa,
att kostnaderna för centerns förslag
i själva verket hade rymts inom
budgetens ram enligt det slutliga budgetutfallet.
Men detta framgår ju inte
förrän efter ett år eller ännu längre tid,
och då har man inte velat tala om saken
mer.

En del av svenska folket kan således
se fram mot en skattehöjning på grund
av klättringen i de progressiva skatteskalorna.
Detta är emellertid inte, herr
talman, den enda höjningen som kommer
att drabba skattebetalarna. Regeringen
föreslår också en direkt skattehöjning
som beräknas tillföra statskassan
cirka 280 miljoner kronor. Den
skattehöjningen har regeringen sökt linda
in, så att den inte skall bli alltför
utmanande för skattebetalarna. Folkpensionsavgiften
skall inte längre bli
avdragsgill i deklarationen. Den förändringen,
har man sagt, skall bli provisorisk.
Då vill jag gärna fråga regeringen
hur denna s. k. provisoriska skatteinkomst
skall ersättas när provisoriet upphör?
Eller tänker regeringen sänka skatten
igen med 280 miljoner?

Det låter så enkelt att folkpensionsavgiften
inte längre skall vara avdragsgill,
men det innebär om man också
medräknar kommunalskatten en skattehöjning
på bortåt en halv miljard kronor.
Finansministern motiverar förändringen
med att något försäkringstekniskt
skäl att behålla avdragsrätten för
folkpensionsavgiften sedan länge inte
föreligger. De utgående folkpensionsbeloppen
står inte längre i någon relation
till inbetalda avgifter; även för dem som

betalat maximal avgift är pensionen
tack vare indexreglering och standardtillägg
långt större än vad som har försäkringsmässig
täckning. En sådan motivering
anser jag inte riktig. Så länge
folkpensionsavgiften betraktas som en
låt vara inte helbetalande men dock
pensionsbetalande avgift och sådana avgifter
i övriga fall är avdragsgilla, så
skulle den ju i konsekvens med vad som
gäller för andra pensions- och försäkringsavgifter
vara avdragsgill. Finansministern
har helt enkelt satt folkpensionsavgiften
i strykklass gentemot andra
pensionsavgifter. I princip har jag
ingenting emot att frågan om rätten till
avdrag för pensionsavgifter tas upp till
behandling, men i så fall bör det ske i
ett större sammanhang och inte endast
för folkpensionsavgiften.

Den tredje skattehöjning som kommer
att drabba åtskilliga i vårt land är kommunalskattehöjningen,
och detta är kanske
ett av de allvarligaste skatteproblemen.
Den kommunala utdebiteringen
höjdes den 1 januari 1964 med i genomsnitt
1: 04 till 16: 51. Nu kommer en ytterligare
höjning för skattebetalarna genom
att folkpensionsavgiften inte längre
får avdragas. Detta förbättrar kommunernas
ekonomi något. Som bekant håller
emellertid vissa statsbidrag till kommunerna
på att avvecklas och därigenom
försämras kommunernas ekonomiska
ställning igen, vilket eventuellt kan
medföra ytterligare skattehöjningar.
Landstingens utgifter har ökat och kommer
tyvärr förmodligen att öka ytterligare.
Också det är ju en besvärande faktor
när det gäller skatterna.

Tar man hänsyn till de olika faktorerna
för kommunernas del, finner man
en stor risk för att kommunalskatterna
måste höjas ytterligare. Härtill kommer
att kommunalskatten är proportionell
— det blir de små och medelstora skattebetalarna
som drabbas hårdast. Vad
tänker regeringen göra åt denna besvärliga
situation för kommunerna, som
redan finns och som kanske blir ytterligare
accentuerad i framtiden? Vågar

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

man lioppas på att det finns något verkligt
intresse hos regeringen för en rimligare
kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna och för en rättvis och
effektiv skatteutjämning? Detta tillhör
i varje fall de förhalade frågorna i vår
politik.

På socialpolitikens område föreslås
en del välbehövliga förbättringar. Jag
vill notera detta, eftersom socialministern
är närvarande här. Höjningen av
folkpensionerna och barnbidragen är
särskilt värd att notera. Det har dock
gått trögt för regeringspartiet att komma
fram till dessa höjningar, och det behövs
tydligen ett valår för att regeringspartiet
skall kunna förmås att höja folkpensionerna
och barnbidragen. För
folkpensionärer och barnfamiljer är
det ju tur att det inte är längre mellan
valen än två år.

Utöver vad som nu föreslagits är det
åtskilligt mera som måste göras, t. ex.
en bättre ordning i fråga om åldringarnas
bostadsförhållanden, något som påvisats
i socialpolitiska kommitténs utredning.

Det är också glädjande att regeringen
brutit sin hårdnackade tystnad om
vad som skall ske för folkpensionärerna
efter 1968, då det av pensionsberedningen
uppställda slutmålet uppnåtts.
I finansplanen sägs det nu, att
eftersom emellertid också under åren
efter 1968 flertalet av folkpensionärerna
kommer att ha folkpensionen som
huvudsaklig inkomstkälla, är det rimligt
att standardförbättringar bör komma
till stånd även sedan 1968 års mål
förverkligats. Därmed har också regeringspartiet
anslutit sig till den ståndpunkt
som centern och folkpartiet hävdat
under åtskilliga år. Det återstår nu
att se vad högern kommer att säga på
den punkten.

På det socialpolitiska fältet ser vi
också med tillfredsställelse att ett av
de förslag som upptogs vid centerpartiets
riksstämma 1961, nämligen intagande
av tandvården i den obligatoriska
sjukförsäkringen, kommer att be -

Statsvcrkspropositionen m. m.

arbetas i en utredning. Man får hoppas
att detta skall leda till att regeringen
så snart som möjligt för fram
ett förslag till riksdagen i den frågan.

Anslagen till nykterlietsvården har
höjts. Redan vid 1955 års beslut i fråga
om hela sprithanteringen förutsattes,
att nykterlietsvården skulle upprustas.
Upprustningen har emellertid gått sakta,
och även om årets anslag inte innebär
några större nyheter så är det dock
ett steg i rätt riktning.

Vad som här bör tilläggas är att det
är bättre och billigare att förebygga
spritbruk, spritmissbruk och alkoholism
än att försöka bota det onda när
det har kommit till ett långt avancerat
stadium. En helt ny politik borde inledas
på det området, där snålheten och
njuggheten mot de nykterhetsfrämjande
organisationerna kunde försvinna
och ordentliga resurser gavs åt alla de
krafter som arbetar för ett nyktrare
Sverige.

Prishöjningarna på alkoholdryckerna,
som finansministern efter många
födslovåndor föreslog förra året, var
alltför obetydliga för att få någon större
effekt. Det var endast ett knappt
återställande av priset på alkoholdryckerna
i förhållande till prisstegringen
på andra varor. År 1963 hade vi en prisstegring
på cirka 3 procent och 1964
beräknas priserna stiga med ytterligare
bortemot 3 procent. Vad tänker finansministern
föreslå då spritpriserna återigen
sackat efter i den allmänna prisutvecklingen? Vid

spritstrejken under förra året
fick man de mest groteska bevis på
vilket spritbegär stora delar av svenska
folket hade. Konsumtionen av alkoholdrycker
minskade givetvis under
strejken, men värre var att spritkonsumenterna
efter strejken och till årets
slut drack så mycket mera. Siffrorna
över alkoholkonsumtionen 1963 är ännu
inte klara, men mycket tyder på att
de troligen blir ungefär lika höga som
1962 på grund av den stora konsumtionen
efter spritstrejkens slut. Borde inte

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
detta vara en kraftig maning till att
ytterligare åtgärder vidtoges mot alkoholen? Socialpolitiken

över gränserna, d. v. s.
u-landshjälpen, bär fått ett välbehövligt
tillskott, och även om bidragen behöver
höjas ytterligare, så är resurserna
något större nu. När centern och
folkpartiet under tidigare år försökte
få upp bidragen, möttes man ofta från
koalitionen i den frågan, d. v. s. socialdemokraterna—högern,
med det
beskedet att planering måste ske först,
innan man kunde ge mera bidrag. Trots
att det tog lång tid med planeringen
förefaller den inte ha varit så välgjord.
Jag skall emellertid inte ta upp någon
kritik på den punkten nu utan bara uttala
den förhoppningen att regeringen
verkligen ser till att medlen blir effektivt
använda.

Herr talman! Möjligheterna till förbättringar
inom socialpolitikens och
andra områden har vi fått genom en
ökad produktion. Alla i det svenska näringslivet
deltagande har skapat välståndet
i vårt land. Därefter har regeringen
ofta mycket ivrigt agerat fördelningskommitté
och energiskt sökt
övertyga olika grupper om att det är
av regeringens nåd det mesta kommer.
Genom den höjda produktionen har vi
kunnat avhjälpa en del brister i vårt
samhälle, men mycket återstår ännu.
Trots vår relativt höga levnadsstandard
är det stora grupper som får nöja sig
med mycket anspråkslösa inkomster.
Åtskilliga socialpolitiska reformönskemål
väntar fortfarande på sin lösning,
det är mycket att göra på undervisningens
och forskningens områden
in. m.

För att kunna lösa de angelägna uppgifter
som ligger framför oss måste den
gynnsamma produktionsutvecklingen
fortsätta. Det är oroande att det privata
näringslivets investeringar stagnerar
och t. o. m. går tillbaka. Utvecklingen
på exportmarknadens, bytesbalansens
och valutareservernas områden är heller
inte tillfredsställande. En av de vik -

tigaste uppgifterna måste vara att ta
till vara alla möjligheter att främja näringslivet
och därmed bygga för framtiden.

Strid kommer det väl alltid att stå
om fördelningen av produktionsresultatet.
Arbetsmarknaden är emellertid
fri i vårt land och staten lägger sig inte
i lönesättningar och dylikt. Det finns
emellertid två områden, där staten
verkligen deltar direkt i lönesättningen.
Det ena är givetvis när det gäller
statens egna anställda. Jag tänker inte
uttala några önskemål om en rimlig betalning
åt de statsanställda i allmänhet;
problemet är alltför komplicerat
för att man skall kunna fälla några generella
uttalanden i en sådan fråga. Här
såväl som på många andra områden
finns det emellertid låglönegrupper,
och det är dessa som, anser jag, särskilt
bör beaktas. Genom de procentuella
tilläggen som nu tillämpas blir klyftan
i absoluta tal mellan de högt avlönade
och låglönegrupperna allt större.
Den lågt betaide får mycket färre
kronor i tillägg när han får sitt procenttillägg
eftersom utgångspunkten är
låg. Att driva procenttillägg på lönerna
in absurdum kan inte vara riktigt.
En omprövning och en arbetsvärdering
måste ske vid olika tillfällen och justeringar
företagas som i någon mån
också tar sociala hänsyn.

Den andra gruppen som har att förhandla
med staten är jordbrukarna. 1
det fallet kan man inte säga att staten,
d. v. s. i detta fall den socialdemokratiska
regeringen, är någon mönsterförhandlingspart,
och jordbruksförhandlingarna
är mycket hårda. Något erkännande
ord för sitt arbete får de svenska
jordbrukarna knappast höra men väl
från olika håll klander för att inte storleksrationaliseringen,
d. v. s. nedläggningen
av jordbruk, går snabbt nog.

I samband med omnämnandet av
GATT-förhandlingarna och världshandelskonferensen
sägs det i finansplanen,
att ett av de mest betydelsefulla problemen
i detta sammanhang gäller behand -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

lingen av jordbruksprodukterna, en fråga
som även dominerar diskussionerna
inom sexmaktsgruppen. Detta visar vilket
stort intresse andra länder fäster
vid sitt jordbruk. Det borde vara på
samma sätt i vårt land. Jag hoppas att
i de kommande GATT-förhandlingarna
inte jordbruket och trädgårdsnäringen
skall bli ett offer som erbjuds för att
få fördelar på andra områden.

Vad GATT-förhandlingarna och
världshandelskonfcrensen kommer att
innebära är av största intresse. Vi befinner
oss i en värld som starkt förändras.
I stället för att bara möta de traditionella
länderna, som samtidigt representerade
en rad kolonier, möter vi nu
också en mängd självständiga stater.
Sverige har all anledning att knyta kontakt
med dessa länder och om möjligt
få handelsutbyte och även annat samarbete
till stånd. I vilken utsträckning
politiska aspekter skall läggas på handelsutbyte
med vissa länder skall jag
inte behandla i dag. Inte heller ämnar
jag tala om de utrikespolitiska frågorna,
eftersom jag förmodar att vi senare under
våren får en utrikespolitisk debatt.
Detta hindrar emellertid inte, att jag
vänder mig mot varje form av rasdiskriminering.
Sydafrika som bedriver
en rasdiskriminerande politik bör få
den behandling från svensk sida som
det förtjänar.

Slutligen vill jag, herr talman, sammanfattningsvis
säga några ord om de
nu i statsverkspropositionen uppdragna
riktlinjerna för regeringspolitiken. Enligt
min uppfattning finner man en viss
planlöshet och opportunism i regeringens
handlande. Att t. ex. som ett provisorium
helt plötsligt föreslå en skattehöjning,
som kommer att kosta skattebetalarna
en halv miljard kronor, vittnar
inte om någon fast plan. Att detta
sker endast några månader innan en
stor skatteutredning skall framlägga sitt
betänkande gör inte saken mera övertänkt.
Ena året säger regeringen, att
det inte går att höja folkpensionerna
eller barnbidraget, men nästa år är man

Statsverkspropositionen in. ni.
lyckligtvis av en annan uppfattning.
Inte heller detta vittnar om välplanerade
åtgärder. Väganslagen har man
hissat upp och ner, så att det åstadkommit
allmän förvirring hos dem som
skulle handlägga den saken. På det
området har emellertid skett en förbättring,
så att i varje fall en undre
gräns fastställts för byggnadsanslagen.
Det noterar vi med tacksamhet. Förra
året föreslog regeringen helt kvickt att
en miljard skulle efterskänkas åt egnahemsägarna.
Vi stödde åtgärden, men
nog kom den överraskande och möttes
också av protester.

Jag vill emellertid inte, herr talman,
avsluta detta mitt tal i årets remissdebatt
med denna kritik mot regeringen,
även om det är statsverkspropositionen
vi nu skall diskutera. Det mest betydelsefulla
är att vi kan hålla samman i en
råd frågor, t. ex. utrikespolitiken, försvarspolitiken,
bevarandet av vårt demokratiska
statsskick, vaktslåendet
kring de mänskliga fri- och rättigheterna
m. m. Att jag sedan anser att det i en
rad frågor skulle kunna föras en mycket
förnuftigare politik än den regeringen
för, vill jag från den samhällsuppfattning
som jag representerar inte underlåta
att säga. Vi har inte helt fått
gehör för de riktlinjer vi hävdat i
svensk politik, men vi kan å andra sidan
glädja oss åt att många av våra förslag
blivit genomförda. Centerpartiet
har alltid varit villigt att samarbeta för
en positiv politik, och det är vår förhoppning
att årets riksdag i samarbetets
tecken skall leda till beslut som blir till
nytta för vårt land.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet på remiss till vederbörande
utskott av Kung]. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Den fulla innebörden av
händelserna i samband med Kuba-krisen
hösten 1962 kanske först nu fram -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
står i klar dager. Under några ögonblick
stod världen och vägde på randen
av en nukleär katastrof. Stormakternas
ledare bragtes hårdhänt till full insikt
om var gränsen gick. För Sovjet innebar
Kuba-krisen den definitiva bekräftelsen
på att den fria världens ledande
makt, USA, var beredd att ta till de yttersta
medlen för att säkra sina vitala
intressen. För USA gav krisen en slutgiltig
belysning av avskräckningsstrategiens
möjligheter och begränsning. För
båda stormaktsblocken måste den ha
medfört en förvissning om att världen
inte igen kan få ställas i en liknande situation.

Man kan se provstoppsavtalet som
en produkt av denna insikt, men framför
allt som ett uttryck för stormakternas
strävan att hindra en spridning av
kärnvapnen till nya stater. Kinas häftiga
reaktion mot provstoppet är ett bevis
på detta.

För stormakterna själva innebär
provstoppet föga inskränkning och har
såvitt känt inte minskat deras militära
styrka eller rustningar och detta trots
de försäkringar som har gjorts och kan
göras. De ljusa förhoppningar som avtalets
tillkomst väckt på många håll i
vårt land är därför knappast förankrade
i verkligheten. Det är nämligen ett
faktum, att stormakternas kärnvapenstyrka
vidmakthålles och kan ökas helt
oberoende av provstoppet.

Vi måste för vår del dra konsekvenserna
härav. Vi kan troligen inte i längden
upprätthålla en försvarseffekt, som
ar tillräckligt fredsbevarande för att
skapa rimlig trygghet åt oss, utan att ha
egen tillgång till kärnvapen. Vågar vi
inte eller vill vi inte se denna sanning i
ögonen, så kan vi hamna i ett läge, där
valet måste stå mellan å ena sidan oförmåga
att hävda svenska intressen och å
andra sidan ett uppgivande av vår alliansfrihet.
Det är därför ett vitalt behov
för oss att vi formellt och reellt bibehåller
den handlingsfrihet i atomvapenfrågan
som vi hittills i stort sett varit
överens om.

Jag har velat säga detta inför den
nya omgång av nedrustningskonferensen
i Genéve som med svenskt deltagande
började i går, och jag vill uttala
det kravet att våra insatser vid denna
konferens inte tillätes få en sådan utformning
att de begränsar handlingsfriheten,
i varje fall inte i annan mån än
om begränsningen svarar mot direkta,
kontrollerbara åtaganden från kärnvapenmakternas
sida. Vi måste, menar
jag, ställa klara och från vår egen säkerhetssynpunkt
tillräckliga villkor för
varje inskränkning i vår rätt att handla.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
peka på ett område där insatser från
svensk sida borde kunna göras. Under
senare år har den vetenskapliga forskningen
rörande bakteriologiska och kemiska
vapen, s. k. B- och C-vapen, kommit
så långt att även dessa utvecklats
till en effekt som i fråga om terror och
massförstörelseverkan måhända inte
står kärnvapnen efter. Den utvecklingen
har så att säga skett i kärnvapnens
skugga och väckt föga allmän
uppmärksamhet — kanske beroende på
att inte offentliga prov här har behövt
äga rum; B- och C-vapnen kan i motsats
till kärnvapnen sägas ha uteslutande
offensiv karaktär. Nu är visserligen
användandet av sådana stridsmedel
förbjudet i en internationell konvention,
men denna är högst omodern och
har dessutom inte fått allmän anslutning.

Utvecklingen av B- och C-stridsmedlen
har därför aktualiserat en råd problem
som är väl värda analys och internationell
debatt. Svenska initiativ i
nedrustningssammanhang borde kunna
inrikta sig på detta område, exempelvis
genom att undersöka hur konventionen
behöver omformuleras eller kompletteras
med tanke på moderna rön,
genom att verka för allmän anslutning
till konventionen, genom att få i gång
diskussion om möjligheterna för indikering,
förvarning, fastställande av angripare
och dylikt och genom att föra
fram förslag till kontrollåtgärder, even -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

tuellt till en internationell övervakning.

Läget i världen inbjuder inte till försummelser
i fråga om var beredskap eller
när det gäller vidmakthållandet av
vår försvarsförmåga. Även i vårt liörn
av Europa kan konflikter snabbt aktualiseras
— det saknas inte brännbart
stoff. Hur vår försvarsförmåga bör vara
avvägd under de närmaste åren har riksdagen
fattat beslut om förra våren och
statsverkspropositionen redovisar under
fjärde huvudtiteln åtgärder och anslagsäskanden
i huvudsak i enlighet
med detta beslut. På två viktiga punkter
saknar man dock regeringsförslag.

Jag tänker dels på den preciserade
målsättning för krigsmakten som riksdagen
i våras begärde förslag till från
Kungl. Maj :t. Utan ett klart angivande
av de uppgifter som krigsmakten skall
kunna lösa och de krav som skall kunna
ställas på den, vilar de bedömningar
och avvägningar som undan för undan
kan behöva göras, på en osäker grund.
Man borde ha kunnat förvänta det beställda
förslaget redovisat i statsverkspropositionen.
Så är inte fallet, och
detta är inte tillfredsställande. Jag förutsätter
emellertid att proposition i
ärendet snarast skall komma riksdagen
till handa.

Den andra punkten som väcker förvåning
är att de skador och kostnadei
som Wennerströms förräderi förorsakat
försvaret inte med ett ord omnämns
i översikten eller kommer till uttryck i
något anslagsäskande eller ens i form
av anmälan av något kommande anslagsäskande.
Det är svårt att tolka detta
på annat sätt än att regeringen har
bestämt sig för att utan kompensation
låta försvarseffekten nedgå. Om så är
förhållandet skulle det enligt min mening
innebära ett klart brott mot den

träffade försvarsöverenskommelsens anda
och innehåll. Man kan fråga: Inom
vilken del av försvaret eller inom vilket
område av landet skall denna nedgång
ske?

Förenta staterna kommer att i april

Statsverkspropositionen m. m.

ha bakom sig den längsta period av
uppåtgående konjunktur och ekonomisk
expansion som landet upplevt i fredstid.
Mycket talar för att tendensen i
konjunkturutvecklingen kommer att stå
sig under åtskillig tid framöver. Det
kan vara anledning att lägga märke till
att ett av de viktigaste medlen som man
från amerikansk sida tänker använda
för att stimulera konjunkturen är skattesänkningar.

Även om den amerikanska konjunkturen
inte i dag har fullt samma dominerande
inflytande på Västeuropa som
tidigare, så är den fortfarande betydelsefull,
och en gynnsam konjunktur i
USA är en av förutsättningarna för ett
gott framåtskridande hos oss. Vårt beroende
av de internationella ekonomiska
förhållandena över huvud taget
växer, ju mera utvecklingen på olika
områden — inte minst på det handelspolitiska
— för länderna närmare varandra.

Vi har förväntningar på att konjunkturutvecklingen
i framtiden skall ske
efter ett något annat mönster iin under
tiden före andra världskriget. Jag tror
att de är berättigade. All erfarenhet talar
för att de tvära kastningar i konjunkturerna
som utmärkt framför allt
amerikansk ekonomi nu kan behärskas
eller i varje fall mildras på ett effektivare
sätt än som tidigare var möjligt.
Arsenalen av ekonomiska instrument
har utökats och erfarenheterna bär
lärt oss mycket. Fördenskull får vi inte
tro att vi kommer att leva i en ständigt
uppåtgående konjunktur utan några
avbrott. Det skulle vittna om inte
bara optimism utan om bristande realism.
Det är tvärtom alldeles nödvändigt
att vi tar vara på och väl vårdar
de krafter i samhället som främst skapar
vårt välstånd. Jag tänker på det
fria näringslivet.

En självklar nödvändighet för att successivt
höja produktiviteten inom detta
är att nyanläggningar och nyanskaffningar
av maskiner kan ske i tillräcklig
omfattning. Redan i förfjol uttalade vi

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

farhågor med anledning av den då
märkbara stagnationen i investeringarna
hos industrien, låt vara att avstannandet
skedde på en förhållandevis hög
nivå. En omedelbar skadeverkan var
kanske inte att vänta, eftersom en produktivitetsökning,
framkallad av en investering,
självfallet kommer senare
än själva investeringen. Otvivelaktigt
var det dock ett observandum.

När förhållandet upprepas i år igen
är det allvarligare, så mycket mer som
det torde erfordras krafttag för att ens
bibehålla den nuvarande investeringsvolymen
oförändrad. Investeringsprognoserna
är såvitt jag kan förstå uppgjorda
utan att full hänsyn har tagits
till den återhållande effekt som en restriktiv
kreditmarknad utgör. Den av
regeringen föreslagna lindringen i avskrivningsreglerna
för maskiner är naturligtvis
i och för sig bra — det är
ett högerförslag från i fjol — men kan
knappast ensamt rubriceras som ett
tillräckligt krafttag.

Näringslivets kostnader bär under de
senare åren stigit långt snabbare än inkomsterna,
och alla tecken tyder på att
denna utveckling kommer att fortgå.
Företagens möjligheter att med vinstmedel
betala nyanskaffningar och nyanläggningar
har därigenom starkt avtagit.
Finansministern omnämner detta
förhållande i finansplanen men säger
bara att det torde leda till ett rationellare
investeringsurval och därmed till
en högre produktivitet. Det är möjligt
att det kan vara så i vissa fall. Det
torde emellertid vara säkert att låg
självfinansieringsgrad normalt leder
till en totalt sett lägre investeringsvolym
inom näringslivet. Självfinansieringskapitalet
är med vid marginal det
mest riskvilliga kapitalet, och det är
detta som i hög grad driver utvecklingen
framåt. Det kan visserligen investeras
oriktigt — det ligger i själva riskbärandets
natur — men det kan också
investeras i objekt med utomordentligt
hög produktivitet, i speciella forskningsuppgifter
och annat, där lånefi -

nansiering inte alls och emissionsfinansiering
knappast står till buds.

En alltför låg självfinansieringsmöjlighet
inom välskötta företag är olycklig
och kan inte i längden accepteras.
Mycket tyder på att självfinansieringsgraden
nu är och än mera under den
närmaste framtiden kommer att bli för
låg. Den måste sos mot bakgrunden av
kreditmarknadens aktuella möjligheter
och mot kostnaden för emissionsfinansiering
— en kostnad som trots Annellagen
och den föreslagna förlängningen
av denna är för hög.

Lnder 1963 ökade affärsbankernas
utlåning till näringslivet, bortsett från
bostadskrediterna, med drygt 2 miljarder
kronor. Detta fick till följd en penningpolitik
från riksbankens sida som
innebar en hård åtstramning av kreditgivningen
i syfte att dämpa expansionstakten
och undvika överhettning i ekonomien.
Kreditansvällningen var dock
knappast ett uttryck för en ohämmad
och överdriven expansion utan snarare
en självklar följd av företagens minskade
möjligheter att med egna kapitalresurser
finansiera ens det ganska blygsamma
investeringsprogram som genomfördes
i fjol. Under 1964 kommer
ungefärligen lika stor ny kreditmängd
att erfordras för de lagerökningar och
den investering i övrigt inom näringslivet
som finansplanen kalkylerar med
och bygger på.

Kommer då denna kredit att stå företagen
till buds? Finansministern uttalar
sig i finansplanen mycket vagt på den
punkten. Skall man döma efter den kreditpolitik
som riksbanken nu driver så
måste svaret emellertid bli nej. Kreditproblemen
är både på kort och på lång
sikt utomordentligt allvarliga. Det är
nödvändigt att vidtaga kraftiga åtgärder
för att komma till rätta med dem, exempelvis
genom att underlätta upptagandet
av krediter i utlandet, att liberalisera
kapitalrörelserna över huvud taget
och inte minst att släppa övertron
på det ensidiga statliga sparandets fördelar.
Det enskilda sparandet är ur

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

många synpunkter överlägset, och finans-
och skattepolitiken borde i långt
högre grad än vad som nu är fallet inrikta
sig på att stimulera ett brett folkligt
sparande.

Finansministern förklarar i finansplanen
att den svenska nationalproduktens
ökning sker i en tillfredsställande
takt, i varje fall om man tar med i bilden
det i och för sig allvarliga förhållandet
att vår befolkning växer långsammare
än i andra länder. Det väcker
uppenbarligen inga farhågor att de senaste
årens industriella expansion i Sverige
varit avsevärt långsammare än vad
långtidsutredningen förutsåg eller att
den svenska industriens utveckling är
påtagligt svagare i fråga om lönsamhet
och följaktligen investeringsvilja än i
flertalet andra industriländer.

Regeringens intresse koncentrerar sig
som vanligt kring den lyckosamma tillväxten
av den offentliga sektorn. Likaledes
som vanligt innebär stegringen en
skärpning av skattetrycket. Skattehöjningen
tar sig denna gång formen av
slopad avdragsrätt för folkpensionsavgiften.
Därigenom ökas skatten inte
bara till staten utan också med cirka
200 miljoner kronor till kommunerna,
om den kommunala utdebiteringen inte
sänkes.

Finansministern beskriver förslagets
innebörd så, att det ökar möjligheterna
för kommunerna att undvika en ytterligare
höjning av utdebiteringen. Han säger
att detta är särskilt värdefullt, därför
att kommunalskattens karaktär av
proportionell skatt gör dess verkningar
speciellt kännbara för skattebetalare
med mindre och medelstora inkomster.

Nu är det dock på det sättet, att om
kommunerna i stället hade höjt sin utdebitering
för att anskaffa de 200 miljoner
kronor som det här är fråga om,
så hade skatteuttaget fördelat sig på
hela det beskattningsbara inkomstunderlaget
i kommunen. Enligt finansministerns
metod får bara den del av inkomstunderlaget,
som består av taxerade
inkomster upp till 15 000 kronor,

Statsverkspropositionen m. m.
bära höjningen. Detta beror på att folkpensionsavgiften
är maximerad. Den beskrivning
som lämnas i finansplanen,
är alltså direkt vilseledande.

1 statsverkspropositionen föreslår regeringen
en höjning av allmänna barnbidraget
med 150 kronor per barn. Konsekvenserna
för barnfamiljernas del av
den sålunda föreslagna kombinationen
av höjda barnbidrag och samtidigt höjda
skatter ger eu illustration till den
felaktiga utformningen av efterkrigstidens
familjepolitik. Jag syftar då närmast
på den orättvisa beskattning, som
barnfamiljerna under ett och ett halvt
decennium utsatts för jämfört med barnlösa
familjer. I vårt samhälle anser vi
det naturligt och rättvist att inte beskatta
den del av inkomsten som skall täcka
de mest elementära levnadskostnaderna.
Varje vuxen person är därför berättigad
till ett ortsavdrag. Det betyder
att 2 250 kronor av den inkomst, som en
ensamstående skall leva på, är skattefri.
Det betyder också att det dubbla beloppet,
4 500 kronor, av den inkomst
som två vuxna personer skall leva på
när de har gift sig och bildat familj är
skattefritt. Detta är logiskt. Men om familjen
utökas med barn, är det stopp
för logiken. Fastän de elementära levnadskostnaderna
ökar med varje barn,
får barnfamiljen betala precis samma
skatt som familjen utan barn i samma
inkomstläge. Detta är en skatteorättvisa.
Den uppväges inte av barnbidraget.

Man kan med någon överdrift säga
att familjepolitik i det allmänna medvetandet
hittills varit detsamma som
barnbidrag. Lyckligtvis håller denna ensidiga
uppfattning på att ändras. Man
kan numera inom skilda läger notera en
anslutning till tanken att låta barnfamiljernas
lägre skattekraft få konkreta uttryck
vid beskattningen i form av ortsavdrag
också för barn.

Barnbidragets betydelse ligger i dess
socialpolitiskt stödjande effekt. Denna
kan sättas in antingen likformigt eller
med olika eftertryck på skilda punkter.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är mycket som talar för att koncentrationen
i en barnbidragsförstärkning
bör läggas hos flerbarnsfamiljerna. Men
det är först när den grundläggande skatterättvisan
mellan barnfamiljen och övriga
skattebetalare är skipad i alla inkomstlagen
som vi kan få rättvisande
normer för hur stort stödet skall vara
och hur det skall sättas in.

Herr talman! Helt nyligen har vi —
utan tvivel till stor överraskning för
många —- bevittnat en enastående opinionsyttring.
Oron inför den planerade
nedskärningen av kristendomsundervisningen
har gjort att betydligt över två
miljoner människor med sina namnunderskrifter
stött den Samkristna skolnämndens
protest mot gymnasieutredningens
förslag. Irriterade och beskäftiga
bedömare — som tydligen helt
överrumplats av upptäckten hur grovt
de felbedömt opinionen — har skyndat
till för att på alla sätt misstänkliggöra
och nedvärdera resultatet. Jag har därför
funnit det angeläget att slå fast, att
vi här har att göra med ett överväldigande
opinionsutslag.

Man kan fråga vilket parti, vilken demonstration
som strängt taget förut
kunnat uppvisa ett sådant resultat. De
två miljonerna namn väger så mycket
tyngre som aktionen ingalunda kunnat
arbeta med någon stor propagandaapparat.
Man har varit hänvisad till en
personlig aktion —- en aktion som kring
ett gemensamt intresse samlat miljoner
svenskar, oavsett parti- och samfundsgränser.
Vi bör vid bedömningen av resultatet
också hålla i minnet en annan
sak —- att namninsamlingen med våldsam
energi direkt motarbetats och förlöjligats
av några av våra största tidningar.
Slutsatsen när vi betraktar insamlingens
resultat — 2 226 333 namn
— mot bakgrunden av kampanjens arbetsvillkor
kan inte gärna bli mer än
en: svenska folket har eftertryckligt sagt
ifrån att det inte vill vara med om den
föreslagna nedskärningen av kristendomsunder
visningen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna begagna
det tillfälle som mitt deltagande i remissdebatten
i första kammaren i år
erbjuder mig till att göra en honnör
för förstakammarhögerns avgångne ledare
herr Hagberg, inte bara därför att
han var min bänkkamrat under många
år från fyrstadskretsen i andra kammaren
utan därför att han på ett så
skickligt sätt fört vidare den tradition
av saklighet och vilja att lyssna även
till meningsmotståndare som herr Ewerlöf
på sin tid skapade.

För regeringen är det klart att vi med
stort intresse möter riksdagen till remissdebatt.
Det ger oss ju ett tillfälle
att få lyssna till kritiken men också
ett tillfälle till att framföra våra egna
ståndpunkter. Det har alltid förvånat
mig att denna den första stora generalmönstringen
inte skall stimuleras av att
vi också har tillgång till oppositionspartiernas
partimotioner. Jag har varje
år föreslagit att vi skulle förlägga remissdebatten
till tiden efter motionstidens
utgång, men det måste vara en
stor blygsamhet som utmärker oppositionspartierna,
ty de vill att regeringen
skall vara ensam herre på täppan
under remissdebatten. Otvivelaktigt
skulle det vara fördelaktigt att få diskutera
de alternativ som jag föreställer
mig att oppositionen har till regeringspolitiken.

Den budget vi nu skall diskutera har
ju varit föremål för många förhandsrecensioner.
Vi fick ju under hela hösten
höra, hur orkeslös och kraftlös och
gammal och trött regeringen var och
att de förslag som skulle framläggas
givetvis skulle präglas av denna orkeslöshet
och trötthet och slapphet. Nu har
vi fått höra andra tonarter både i dagens
debatt och i den föregående offentliga
debatten. Jag föreställer mig
emellertid att de, som exempelvis lyssnade
till oppositionsledarna när dessa
framträdde i radio och TV — det var
åtta dagar i lördags — blev åtskilligt

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

förvirrade. Man fick väl klart för sig
att budgeten kunde bedömas olika. En
del sade att den var så stark att det
var tveksamt, om det var nödvändigt
att göra denna inkomstförstärkning som
skattehöjningen innebär, och andra
sade att det var en dålig budget — den
var svag och farlig i nuvarande konjunkturläge.

Folkpartiets bedömare begagnade sig
av metodiken att tala om att budgeten
innebar ett realiserande av folkpartiets
politik. Det var nämligen en mängd av
partiets krav som nu hade tillgodosetts.
Det förekom också antydningar om att
finansministern nu hade kapitulerat
och accepterat även folkpartiets teorier
om budgetpolitiken. Det var väl folkpartiets
sätt att hävda att det här var
fråga om en dålig budget, föreställer
jag mig — man har ju olika sätt att
uttrycka sig.

Nu är det inte mycken mening i att
fördjupa sig i alla dessa omdömen. Jag
föreställer mig att denna kammare liksom
andra kammaren försöker bilda
sig en uppfattning om vad som faktiskt
står i budgetförslaget utan att ta hänsyn
till dessa pekpinnar. Kammaren
kommer då snart att finna att det är
riktigt, som det har gjorts gällande, att
budgeten innehåller åtskilliga förslag
som har presenterats tidigare — ibland
av oppositionen, det skall vi villigt
medge. Men om det, ärade kammarledamöter,
bara gällde att upprätta önskelistor,
skulle det inte vara någon
konst att vara politiker. Det finns väl
ingen av oss som inte vet att detta
samhälle har många brister. Det finns
väl ingen av oss, som inte vet att det
finns många åldringar, många sjuka,
många barnfamiljer, många bostadslösa,
som alla kämpar med betydande svårigheter.
Det finns väl inte många av
oss, som inte känner en stor otålighet
över att det inte går fortare att avskaffa
dessa brister. Att upprätta önskelistor
kan, som sagt, inte vara förenat
med någon större svårighet, utan
svårigheten för politikern ligger ju i

Statsverkspropositionen m. in.

att vi måste försöka alt finna ut, på
vilka vägar som bristerna skall avhjälpas
och var vi kan finna pengar och
arbetskraft för att lösa problemen. Detta
är ju problem, som inte bara drabbar
regeringen utan drabbar oss alla.

Folkpartiet försöker här göra gällande,
att partiet är den pådrivande
kraften bakom de olika förslagen i budgeten.
Bakom dessa förslag står initiativ
tagna från folkpartiets sida. Ja, det
kan se så ut, om man bara tar hänsyn
till vad som hänt i svensk politik efter
socialdemokraternas segerval år
1960. Efter denna tidpunkt har folkpartiet
mycket riktigt varit mycket progressivt.
Före år 1960 var folkpartiet
däremot pådrivare åt det andra hållet.
Då talades det ständigt om behovet av
sparsamhet. Det gällde att se till att den
offentliga sektorn inte växte för snabbt.
Felet med folkpartiet är att partiet är
en pådrivare åt olika håll. Blåser det
högervindar i landet, så blåser folkpartiet
dem starkare, men om det blåser
vänstervindar, har vi glädjen och nyttan
av partiets effektiva stöd. Till en
sådan insats får man nog reducera folkpartiets
förhandsrätt, herr Lundström.

På en punkt vill jag odelat ge både
herr Virgin och herr Lundström rätt.
När det gäller att ta ställning till önskelistorna
om vad vi vill göra och till
vad vi har råd att göra bildar ju den
ekonomiska framstegstakten det underlag,
med vilket vi arbetar. Det är orimligt
att här göra gällande att ett förslag
som framfördes i fjol och som vi
tar upp i år har framförts på nytt allenast
därför att det i år är valår. Det
har nämligen hänt något inom det
svenska näringslivet under denna tid.
Vi har sedan i fjol haft en produktionsstegring
med fyra procent. Vi har
alltså fått ett fyra procent större utrymme
att röra oss inom. Ett förslag
som avvisades i fjol kan därför rymmas
in i budgeten i år, och ett förslag
som kan komma att avvisas i år kan
kanske ges utrymme ett senare år, om
framstegstakten, som vi hoppas, får

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fortsätta. Vi är alltså i hög grad överens
om att framstegstakten i vår ekonomi i
grunden är avgörande för vad vi kan
ha råd att göra.

Jag skulle här gärna vilja läsa upp
några rader, som professor Ingvar
Svcnnilson, en internationellt känd nationalekonom,
skrev i Industriförbundets
Tidskrift för några dagar sedan:
»Takten i vår ekonomiska utveckling
har på ett glädjande sätt ökat. Medan
trenden tidigare legat vid omkring 3
procents tillväxt av vår produktion per
år, steg tillväxttakten till 3 1/2 procent
på 50-talet. Långtidsutredningen för
första hälften av 60-talet förutsåg en
tillväxt med 4 procent per år, och det
ser ut som om den tillväxttakten som
ett genomsnitt för perioden skulle komma
att uppnås. Denna acceleration har
kommit till stånd, trots att tillgången
på arbetskraft växt långsammare än
tidigare. Tillväxten av produktionen
per arbetstimme har sålunda påskyndats
i än högre grad.»

Detta uttalande stod, ärade kammarledamöter,
att läsa ungefär samtidigt
som folkpartiets vice ordförande försökte
lansera ett slagord, som tydligen
skall ersätta vanstyremyten, nämligen
»stagnationssamhälle». Skall man lyckas
med detta konststycke, får han nog
driva kvartalspolitiken ännu effektivare.
Här uppnådde han sitt resultat genom
att jämföra utvecklingen under ett
kvartal, och på detta resultat grundade
han långtgående slutsatser. Nu är ju alltid
procentuella jämförelser ganska riskabla.
Jag har citerat professor Svennilson,
och han har arbetat med procentuella
jämförelser. Men det ligger i sakens
natur, att procentuella jämförelser
ställer de högindustrialiserade länderna,
Amerikas förenta stater, Sverige,
England, i en ogynnsam dager. Det är
alltid svårt att uppnå höga procentuella
tillskott när man redan uppnått en hög
nivå. Den saken har jag försökt att visa
med många pedagogiska exempel, och
jag skall inte ta upp tiden med att göra

några nya försök. Det blir bättre om
man, som sker i årets finansplan, jämför
de procentuella förändringarna per
capita, alltså per invånare. Då får man
litet fastare mark än förr, och det betyder
för svenskt vidkommande att våra
siffror blir betydligt gynnsammare. Men
jag har gjort flera försök på sista tiden
att förmå våra experter att uttrycka sig
i kronor eller dollar i stället för i procentsatser.
Då skulle man ju kunna få
en mätare på vad som faktiskt sker i
det svenska näringslivet. Jag medger att
det inte är lätt. Det är problem med
växelkurser, och det tillkommer andra
hinder, och därför blir även den metoden
besvärlig, men det är ändå självklart
att en mätare i absoluta tal är riktigare
än den generella procenträkningen
och även riktigare än procentberäkning
per capita.

Nu har jag gjort reservationerna för
att denna metod, även om den inte är
fullt så dålig som de andra, ändå kan
ge anledning till misstag, men gör man
nu en sådan beräkning, kommer man
fram till följande. Sedan 1960, alltså under
åren 1961, 1962 och 1963, ökade
nationalprodukten per invånare i USA
med 190 dollar, i Schweiz med 180 dollar,
i Västtyskland med 120, i Frankrike
med 135, i Italien med 120 och Belgien
med 130 dollar. Var ligger då Sverige?
Sverige ligger främst dessa år med
195! Jag betonar än en gång att man
skall vara försiktig med dessa siffror
liksom alltid vid internationella jämförelser,
men jag har velat anföra denna
siffra för att visa hur orimligt och
osannfärdigt talet är om att vi skulle befinna
oss i någon stagnationsperiod inom
svensk industri eller svenskt näringsliv.

Jag har tagit året 1961 till utgångspunkt,
därför att var och en som deltog
i 1960 års valrörelse erinrar sig vilka
spådomar som då fälldes om Sverige.
Sverige var ett land som genom
regeringspolitiken skulle komma att
hamna i stagnation och stillastående

Onsdagen den 22 januari 19(54 fm.

Nr 3

och kanske rent av tillbakagång på
grund av regeringens orkeslöshet och
van styre.

Vad beror nu den gynnsamma utvecklingen
på? Herr Bengtson har naturligtvis
alldeles rätt i att huvudparten av
äran för vad som här skett skall gå till
de svenska medborgarnas arbetsamhet,
duglighet, energi och tekniska skicklighet.
Det råder inga delade meningar
mellan herr Bengtson och mig på den
punkten, men det kan ju kanske ändå
vara klokt att fråga sig, hur det kan
komma sig att vi ligger så långt framme.
Det måste ju även finnas någon annan
grund. Det finns ju duktiga människor
även i andra länder på jorden,
även om vi ibland är chauvinister och
tror att vi är duktigast i allting.

Professor Svennilson anför i sin artikel
två motiv till att den svenska framstegstakten
enligt hans mening varit så
hygglig. För det första har sparandet
kraftigt ökats under 1960-talet. Han bevisar
det genom att säga, att 1950 tog
konsumtionen 67 procent av vår nationalprodukt
i anspråk men 1962, 12 år
senare, hade den sjunkit till 58 procent.
Det måste alltså betyda ett kolossalt
kraftigt ökat sparande mellan åren 1950
och 1962. Eu stor del av detta ökade
sparande har gått åt till offentliga investeringar.
Vi har byggt vägar, telekommunikationsnät,
kraftverk, skolor,
bostäder o. s. v. Jag skulle vilja påpeka,
liksom professor Svennilson gör, att dessa
investeringar är av avgörande betydelse
även för näringslivet. Detta tal
om att den offentliga sektorn tar i anspråk
så mycket att det inte blir någonting
kvar åt näringslivet, är väl ändå
orimligt. Om tiden medger, skall jag
komma tillbaka till det. Den första orsaken
till framstegstakten är alltså ett
kraftigt ökat sparande.

Den andra framstegsfaktorn är, som
professor Svennilson framhåller, den
tekniska framstegsfaktorn, alltså utbildningen
av arbetskraften, resultatet av
företagens rationaliseringsverksamhet,
omställningen av näringslivets struktur

Statsverkspropositionen m. m.
mot eu mera produktiv inriktning samt
utvecklingen av nya produkter. Framför
allt framhåller han vilken roll den dynamiska
arbetsmarknadspolitiken och
utbildningspolitiken har spelat för detta
måls uppnående.

Här riktades hårda ord mot eu viss
del av vår arbetsmarknadspolitik. Jag
skall inte gå in på det nu — tiden medger
det inte — men det är klart att vi
skall ta upp de synpunkter som har
förts fram, att arbetsmarknadsstyrelsen
har överskridit sina befogenheter. Det
är naturligtvis en sak som riksdagen har
rätt att diskutera. Att jag inte går in på
det nu beror uteslutande på att jag vill
begagna tiden till andra ting. jag vill
dock fästa uppmärksamheten på att arbetsmarknadsorganet
i ett dynamiskt
samhälle måste ha möjligheter till snabb
handling, att kunna aktivt engagera sig
i de olika och snibbt växlande situationerna,
och det kan väl inte skada att
man har några exempel på hur lokaliseringspolitiken
har fungerat när Sveriges
riksdag skall ta ställning till den. Jag
kan inte förstå att det på något sätt
skulle vara olämpligt för riksdagen.

Det nämndes också att det är en bankrutt
för vår konjunkturpolitik att vi
mycket blygsamt inför en del av byggnadsregleringen
för att få möjligheter
till en viss prövning av vilka former av
byggen som vi skall sätta i gång. Ärade
kammarledamöter! Det är inte bara i
Sverige man gör så, Schweiz har så
många gånger framhållits som ett mönsterland.
Jag vill erinra om att man där
enligt ett referat som vi fått den 16
januari i år efter överläggningar med
näringslivet kommer att införa en byggnadsreglering
omfattande alla byggen
värderade till över 50 000 francs och
att man under första året avser att införa
ett absolut byggnadsförbud för biografer,
nöjeslokaler, simhallar, sporthallar,
kontorslokaler och lyxvillor med
mera än 8 rum eller 250 000 francs i
byggnadskostnader. Man inför en generell
byggnadsreglering som instrument
i arbetsmarknads- och konjunkturpoliti -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ken. Jag tror inte att vi utan vidare
skall betrakta det som en katastrof för
Schweiz, om man där på detta sätt funderar
på att införa en möjlighet till
prioritering av vissa byggen.

Även om vi nu precis som herr Svenr/ilson
gjorde, betraktar det som en fördel
för näringslivet att den offentliga
sektorn byggs ut, även om vi anser att
en arbetsmarknadspolitik och en utbildningspolitik
är led i en näringsvänlig
politik, vilket jag tror att praktiskt
taget alla ekonomer är ense om,
så möter man alltid ett avvägningsproblem.
Industrien har, som det med rätta
sagts av herr Virgin, själv ett behov
av att bygga ut, och det är givet att det
för industriledarna ter sig ännu mera
önskvärt att få ett tillfälle att exploatera
sina tekniska framsteg. De kanske
inte har lika lätt att förstå att exempelvis
en lokaliseringspolitik i Norrland
kan ge något av betydelse för samhället
i sin helhet. De ser vilka betydande
sysselsättningsmöjligheter ocli
vilka vinster som det skulle ge, om de
finge genom en riklig kapitalförsörjning
tillfälle att exploatera exempelvis
nya tekniska uppfinningar.

Regeringen förstår det mer än väl,
och vi respekterar denna industriens
vilja att rationalisera, bygga nytt och
exploatera nya uppfinningar. Vi har ju
under det senaste året använt de statliga
eller halvstatliga fonderna, just till
att försöka uppmuntra en sådan verksamhet.
I dagens tidningar kunde kammarledamöterna
exempelvis konstatera
att ASEA fått ett mycket betydande
anslag från vad man kallar en lialvstatlig
eller helstatlig fond för exploatering
av betydelsefulla tekniska framsteg.
Vi förstår att det finns ett stort
behov för industrien att också få vara
med att bygga ut och investera. Därför
har vi också konstruerat investeringsfonderna
på det sätt som har skett,
och därför har vi infört den Annellska
lagstiftningen, som vi har för avsikt att
med riksdagens medgivande förlänga.
Därför vill vi också införa en visserli -

gen relativt obetydlig förändring av elskatten,
som vi föreslår riksdagen att
acceptera, och det är därför som vi har
infört 100-miljonerkronorsanslaget till
stimulerande åtgärder för maskinanskaffning
inom industrien.

Därmed har vi en hel provkarta på
ting som kostar pengar. Vi har velat
demonstrera att det inte bara är den offentliga
sektorn som är viktig för näringslivet.
Vi förstår att det även inom
näringslivet självt finns ting som är
viktiga och väsentliga att göra, men ärade
kammarledamöter, det viktigaste vi
kan göra för att stödja näringslivet är
andå att vi försöker att hålla kapitalmarknaden
i sådan ordning, att icke
staten behöver gå ut och tränga undan
industrien från sina legitima behov av
kapitalförsörjning. Vi har fått föra en
mycket hård kamp framför allt mot
folkpartiet och centerpartiet för att vi
inte genom en stor statlig upplåning
skall försvåra för näringslivet att sköta
sin finansiering. Vi tror att det är
rimligt att vi försöker undvika en statlig
upplåning så långt som det över huvud
taget är möjligt i nuvarande läge.

Vi medger villigt att vi i år har ansett
oss tvingade att lägga fram en
budget som är ungefär likadan som
fjolårets. Talet om att vi skulle ha ändrat
oss väsentligt på den punkten förstår
jag inte. När vi diskuterade budgeten
i fjol var det också ett betydande,
som vi kallar det, budgetunderskott.
Det är ungefär likadant i år. Budgetunderskottet
ser ut att reduceras, men
principiellt är det samma historia. Vi
har trott att man skulle klara detta
ganska tillfredsställande, men den kritik
som årets budget har väckt ifrån
nationalekonomiskt håll för att vi har
gått för långt i fråga om upplåning visar
hur befogat det är med den skattehöjning
som genomföres och hur allvarligt
det är om man gör rubbningar i
denna budget så att den statliga upplåningen
skulle komma att ytterligare
stegras.

Budgeten är ju ett instrument i fi -

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

nanspolitiken, i konjunkturpolitiken,
och det finns diirför inga strikta regler
som säger att precis där och där går
gränsen för vad som kan göras. Jag
hörde till min häpnad herr Lundström
påstå att herr Sträng satt totalbalanseringen
som någon helig princip tidigare.
Vad herr Sträng har sagt är något
helt annat, och för att klargöra det
skall jag anföra ett citat. När han talade
om budgeten 1903, alltså för ett år sedan,
yttrade han sig ungefär på följande
sätt: Men jag har kanske i dag på
samma sätt som många gånger tidigare
ett behov att understryka att totalbalanseringen
aldrig har varit och aldrig
kommer att bli något slags budgetprincip
i och för sig. Totalbalansering
eller inte totalbalansering, graden av
den statliga upplåningen och allt vad
därmed sammanhänger, är bedömningar
som får göras mot bakgrunden av
det konjunkturperspektiv vi efter fattig
förmåga försöker avläsa. Jag vågar
hävda att hela det tekniska budgetbalansproblemet
är tämligen meningslöst,
därest man inte ser det i dess direkta
sammanhang med konjunkturutvecklingen.

Vad är det i denna förklaring av finansministern
från 1963 som på någon
punkt motsäger vad finansministern
anför 1964, och av vilken anledning påstår
man att finansministern har gjort
en total omvändning? Nej, vi har sagt
att man får betrakta budgetens överbalansering,
totalbalans eller underbalansering
som en funktion av bedömningen
av konjunkturläget.

Det finns dock, herr talman, en omständighet
som man gärna kan kosta
på sig att notera. I all denna våldsamma
kritik av finansministerns felbedömningar,
hållningslöshet o. s. v., kan
det vara värt att notera att folkpartiet
år efter år exakt har följt finansministerns
bedömningar, dock så att folkpartiet
hela tiden har bjudit en miljard
över. Folkpartiet har inte haft någon
egen självständig bedömning, utan man
har hela tiden utgått från finansminis -

Statsverkspropositionen in. m.
terns bedömningar. Om man gör en
sammanstiillning av vad folkpartiets
budgetförslag inneburit år från år, så
finner man att folkpartiets förslag —
med undantag för 1959 och 1960 — hela
tiden utgjort en exakt kopia av finansministerns
förslag med den skillnaden
att man ständigt lagt till en miljard.
Det är ganska lustigt att folkpartiet har
en sådan tillit till finansministern att
man hela tiden utgått från hans bedömningar.
Sedan har man på olika grunder
ständigt lagt till en miljard — tyvärr
har man aldrig minskat de av finansministern
föreslagna utgifterna.

Jag skulle tro, herr talman, att detta
påpekande gör att mycket av den kritik
som folkpartiet i dag framfört inte
blir så särskilt verkningsfull. Man kan
förstås möjligen säga att i fjol hade
folkpartiet infört ett indextillägg på sin
underbalansering. Något liknande kommer
kanske även i år; det vet jag inte
nu, utan vi får väl avvakta och se så
småningom.

Jag tillät mig att när valet var över
1962 säga, att det viktigaste som skett
i och med detta valutslag var att det
innebar överbudspolitikens dödsdom.
Under 1960-talet hade centerpartiet och
folkpartiet ansträngt sig för att bjuda
över på olika punkter. Svenska folket
var djupt ointresserat härav, och valet
blev i stället en seger för en stramare
finanspolitik. Jag vågar hoppas att vad
som har hänt i år skall visa att min
bedömning även nu är riktig, d. v. s. att
man måste sluta med att bedriva en
politik som jag har karakteriserat som
en politik där man bara lägger på en
miljard på finansministerns bedömningar.

Dagens Nyheter innehöll häromdagen
en artikel som var utomordentligt intressant
för oss alla att ta del av. Dagens
Nyheter framhöll i den artikeln
just det orimliga i att oppositionen
skall skänka regeringen gratischanser
genom att samtidigt kräva skattesänkning
och höjda statsutgifter. Genom det
sätt på vilket vi från regeringens sida

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

försökt lösa det avvägningsproblem
som jag här antytt, nämligen behovet av
en förstärkning av den offentliga sektorns
resurser å ena sidan och å andra
sidan behovet att ge större rörelseutrymme
åt det privata näringslivet, tror
jag att det finns ett betryggande utrymme
för de reformer som vi har presenterat
1964 års riksdag. Det är fel att se
dessa reformer såsom uttryck för eii
plötsligt påkommen vilja att avskaffa
en del brister i samhället. Det är riktigare
att se dem såsom ett led i en systematisk
omdaningspolitik i vårt samhälle.

Jag har tillåtit mig att göra en liten
analys av vad som har hänt i vårt samhälle
på det offentliga livets områden
sedan år 1960. Det är ganska märkliga
ting som har skett. Det är inte bara
folkpensionerna som har höjts på sätt
som föreslås nu i år — de har höjts
från år 1960 med 950 kronor för ensamstående
och 1 860 kronor för gift
par. .Stora förbättringar har även genomförts
genom utbyggnad av åldringsvården,
långtidsvården, hemhjälp, särskilt
stöd till de gamla etc. Barnbidragen
är den del av familjepolitiken som har
vunnit mest uppmärksamhet. Barnbidragen
är viktiga, men man måste också
komma ihåg att under denna period
sedan 1960 har studiestödet fyrdubblats.
Familjepensioneringen inom ATP
och folkpensioneringen har vidare skapat
en helt annan trygghet för medborgarna
och deras familjer än tidigare.
Moderskapsförsäkringen, sjukförsäkringen,
familjebostadsbidragens höjning
och bidragsförskotten, barnpensionerna
och stödet till svårt handikappade visar
att man inte bör bryta ut just barnbidragen,
utan här är det sedan 1960
fråga om en bred offensiv på hela familjepolitikens
område.

På utbildningens område skulle det
vara lockande att lämna några siffror,
men jag skall avstå därifrån. Det som
har hänt på utbildningspolitikens område
är fullkomligt fascinerande och
innebär ett verkligt genombrott för

tanken att ge en chans åt varje medborgare
och medborgarinna att utbilda
sig. Jag vill dock nämna att under den
korta tidsrymden av fyra år antalet
elever i gymnasierna stigit från 66 000
till 100 000. Detta har skett samtidigt
som grundskolan har blivit en alltmera
levande realitet.

Vad gäller bostadsfrågan är det naturligtvis
mycket sorgligt med de långa
köerna, och detta är också en av våra
största olösta sociala frågor. Vi skall
emellertid inte glömma att sedan 1960
— alltså under denna fyraårsperiod ■—
har 300 000 nya bostäder byggts. Det
innebär att för närvarande ungefär en
miljon svenskar flyttat in i bostäder
som byggts under de senaste fyra åren.

Det gladde mig mycket att herr
Bengtson tog upp en sektor av den allmänna
politiken som vi rikspolitiker
kanske har en tendens att undervärdera
men som jag har försökt att föra tillbaka
i medvetandet, nämligen kommunernas
roll i det svenska samhället.
Den som uppmärksamt studerar budgeten
kommer att finna många exempel
på hur nära kommunalpolitik och rikspolitik
hör samman. Kraftiga åtgärder
vidtages för en skatteutjämning; den
nära nog fördubblas, vi får en fortsättning
på de beslut som tidigare fattats
om en organisation av kommunblocken
för att skapa bärkraftigare kommuner,
vi fortsätter med överförandet av mentalsjukvården
till landstingen. Men vi
för över vissa saker till staten, vissa
mycket kostnadskrävande ting, där
kommunernas möjligheter till inflytande
redan tidigare varit relativt begränsade.
Jag tänker på polisväsendet, på
rättsväsendet, arbetsmarknadspolitiken
och vägväsendet för landsbygdens kommuner.
Detta är exempel på en fortsatt
statlig aktivitet, som kommer att innebära
väsentliga lättnader för kommunerna.

Det intressanta är att kommunerna
spelar en sådan roll i vår ekonomi. Jag
skulle tro att det är en överraskning
för de flesta icke kommunalpolitiker att

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

kommunernas andel av våra investeringar
rör sig om 18,0 procent. Det
kanske kan vara av intresse att notera,
att medan vi i den direkta inkomstskatten
till staten tar in ungefär 8,5 miljarder,
så tar kommunerna in icke mindre
än 6 miljarder kronor i kommunalskatt,
en siffra som är jämförlig med det .statliga
direkta skattetrycket. Dessa siffror
ger en utomordentlig bild av den roll
kommunerna spelar i vårt samhälle.
Detta känner ju var och en till, om man
bara tänker efter. Ansvaret för bostadspolitiken
ligger hos kommunerna, det
är de som har hand om stadsplaneringen,
miljöpolitiken, samhällets utformning.
Barn- och ungdomsvården ligger
också där, liksom mycket stora delar av
socialvården, idrotten och likaså skolväsendet,
även om de allmänna riktlinjerna
för detta dras upp av staten —
det praktiska utförandet åvilar i stor
utsträckning kommunerna.

Detta är mycket betydelsefullt, men
någonting kanske ännu mera betydelsefullt
är att vi i kommunerna har ett
som jag tror säreget instrument för
medborgarnas aktivisering, för att väcka
deras intresse för politiken över huvud
taget. Man kan lugnt säga att hela
den utveckling under de senaste åren,
som jag här med några siffror har försökt
belysa har varit ett växelspel mellan
kommunerna och staten. I detta
växelspel har kommunerna otvivelaktigt
den stora trumfen på hand, att de
rör sig på områden som direkt intresserar
och engagerar medborgarna i
större utsträckning än vad de rikspolitiska
frågorna ofta gör. Det betyder
att vi genom kommunalpolitiken lockar
in medborgare i politiken, vilka
börjar med att intressera sig för de allmänna
angelägenheterna därför att
kommunalpolitiken rör sig på områden
där de känner sig hemma och där de
har anledning att engagera sig. Jag tror
att den säregna ställning som Sveriges
kommuner intar i detta fall ger ett stimulerande
drag åt vår demokrati. De

3 Första kammarens protokoll 196i. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

vanliga människorna lär sig att inte
aningslöst lita på överheten.

När vi nu, herr talman, gar att reformera
vår författning, tror jag det
skulle vara oklokt att glömma bort detta
för Sverige unika förhållande. Bland
de frågor som måste bli föremål för ingående
diskussioner bör man också ta
upp detta samband mellan kommunerna
och staten. År detta tillfredsställande?
Är denna för Sverige säregna institution
någonting som vi bör slå vakt
om, eller skall vi låta den försvinna,
eller skall vi eventuellt förstärka den?

Jag har redan tidigare sagt att jag
betraktar författningsfrågan såsom en
av de stora politiska frågorna. Därför
menar jag att den skall lösas i samarbete
och i samråd mellan alla de politiska
partierna. Det är mig obegripligt
att det kan finnas en socialistisk uppfattning
om hur detta skall lösas och en
borgerlig uppfattning. Jag har svårt att
förstå vad det skall tjäna till att de borgerliga
partierna först skall bilda sig en
uppfattning och därefter gå i förhandling
med socialdemokraterna. Låt mig
säga att man icke kommer att skrämma
det socialdemokratiska partiet till
några lösningar. Vi kommer att pröva
de förslag, som kommer fram, i en vilja
att åstadkomma ett effektivt folkstyre,
och vi kommer att ta emot alla tänkbara
uppslag — vi skall väl också försöka
bidra med lösningar — men jag tror
inte att det är någon lämplig förhandlingsmetod
att försöka inringa oss och
sedan säga: Nu måste ni ta eller förkasta
det som minoriteten vill diktera.

Jag tycker att det är mycket trist att
författningsfrågan har kommit i det besynnerliga
läget att när regeringspartiet
erbjuder sig att ta bort en sak, vilken
jag trodde att alla de borgerliga
partierna var överens om var en olägenhet,
nämligen eftersläpningen i första
kammaren, så säger man att socialdemokraterna
inte menar det utan menar
någonting annat, och följaktligen
kan vi inte gå med på detta i och för

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sig förnuftiga förslag, eftersom vi inte
kan genomskåda vad socialdemokraterna
innerst inne menar. Jag förstår inte
en författningsdiskussion som utgår
från att man inte kan acceptera ett förnuftigt
förslag därför att man tror att
bakom detta förslag ligger några mycket
dunkla planer. Jag kan inte förstå
annat än att denna besynnerliga hållning
hos oppositionen i hög grad har
försvårat möjligheten att komma fram
till en rimlig lösning inom eu snar
framtid.

Vi skall emellertid inte fästa oss vid
denna sak mer än som ett symptom på
den nästan otroliga misstänksamhet och
stingslighet som för närvarande råder
på den borgerliga sidan i fråga om vad
vi tänker och vad vi avser. Tag oss sådana
som vi är! Här gäller det ingenting
annat än att avskaffa eftersläpningen
i första kammaren. Det har här
inte alls varit fråga om någon förförelseinvit
till någon fortsättning, utan det
var detta förslag som framställdes. Tag
förslagen och lita på ert eget omdöme,
att ni kan säga stopp när ni märker att
socialdemokraterna börjar bli farliga!
Men inte skall ni tro att vi tänker låta
denna jag höll på att säga bagatell fördystra
vår tillvaro alltför mycket. Ni har
haft chansen att ta bort eftersläpningen
vid 1966 års kommunalval, men den
chansen har ni inte tillvaratagit. Ni har
i stället föreslagit att regeringen skulle
på administrativ väg ändra reglerna för
kammarens sammansättning. Jag tror
inte jag behöver motivera varför jag
icke kommer att medverka till detta
förslag, som enligt min mening är något
av det mest horribla som kommit fram
under hela författningsdiskussionen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ett borttagande en gång
för alla av eftersläpningen i första kammaren
skulle, såsom det har sagts, kunna
ske utan någon författningsändring.
Att statsministern inte vill vara med om
ett sådant arrangemang, må vara hans

ensak. Han må ha vilka motiv han vill
därvidlag, men förfarandet är tekniskt
möjligt och möter säkert inte några
oöverstigliga politiska svårigheter. En
författningsändring rörande mandatperiodens
längd kunde endast ha varit
av betydelse, om man icke ämnade lösa
författningsfrågan vare sig 1966/67 eller
1968/69. Jag betraktar det såsom uteslutet
att sätta i gång denna apparat för
ett enda tillfälle. Det är för övrigt intressant
att observera att medan eftersläpningen
under tidigare år har varit
socialdemokratien till nytta så har den
efter 1962 års val blivit socialdemokratien
till skada, och då växer plötsligt intresset
för en författningsändring, som
skall ta bort eftersläpningen.

Hur den ståndpunkt som har intagits
av oppositionspartierna rimligen kan
försvåra eller försena en lösning av författningsfrågan,
förstår jag fortfarande
inte, ens efter herr Erlanders inlägg.

Statsministern gjorde i sitt anförande
en mängd anmärkningar bl. a. rörande
den svåra kamp som regeringen under
åratal har bedrivit särskilt mot folkpartiet
och centern för att staten inte skulle
tränga undan enskilda långivare från
lånemarknaden. Jag vill när det gäller
folkpartiet för det första säga, att vi
icke på något sätt överbjudit herr
Strängs budget med en miljard, utan det
har rört sig om mindre summor, några
få promille av nationalinkomsten, som
ju knappast kunnat ha någon betydelse
för den samhällsekonomiska balansen.

För det andra har åtskilliga av de föreslagna
åtgärderna varit sådana som
skulle ha direkt stimulerat näringslivet,
och de har således kunnat beräknas förbättra
den samhällsekonomiska balansen
och därtill ge staten större inkomster.
Den konkurrens på lånemarknaden,
som statsministern talar om, har således
knappast i någon väsentlig omfattning
kunnat påverkas av de motioner som
folkpartiet har framlagt under årens
lopp.

Med statistik kan man ju bevisa allt
möjligt. Nu finns här en officiell stati -

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

stik över utvecklingen i fråga om produktionsökning
och investeringar från
1950 till 1900, således en samlad statistik
för en lång period. Om någonting
skall kunna ha betydelse måste det vara
så — som statsministern i ett annat
sammanhang själv har sagt — att man
rör sig med en tillräckligt lång period
och inte blott väljer ut ett speciellt avsnitt.
Och denna statistik visar tydligt
och klart vad jag i mitt inledningsanförande
framhöll, nämligen att Sverige
inte ligger särskilt väl till vare sig när
det gäller produktionsökningen eller beträffande
industriinvesteringarna.

Nu vill statsministern välja cn ny statistik
för att komma ifrån det faktum
som den officiella statistiken har visat.
Jag kan inte säga annat än att man ju
med statistik har möjlighet att bevisa
allt; men man bevisar onekligen mer
om man åberopar en statistik för en
lång sammanhängande period än för ett
eller annat år.

När det gäller herr Strängs uttalande
i fjol är jag medveten om att han inför
de budgetutsikter, som han då räknade
med för 1964, fann sig föranlåten att
göra vissa uttalanden som ytterligt dåligt
stämde överens med hans tidigare
allmänna inställning till totalbudgetresonemanget.
Att herr Sträng under flera
år med stor förtjusning omhuldat en
balansering med skattemedel av budgetens
alla utgifter, både drift- och kapitalbudgetens,
är dock obestridligt.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens statsministerns
anförande var uppdelat i tre
olika avsnitt. Det första, som hade den
vanliga litet defensiva karaktären, innebar
ett försvar för vad som gjorts tidigare
och med den medhjälpare, som
inte precis tänkts bli medhjälpare,
d. v. s. det svenska näringslivet. Vad
statsministern däremot inte tog upp var
de oroande framtidsperspektiv jag talade
om, då jag nämnde att det privata
näringslivets investeringar är mindre

Statsverkspropositionen in. in.
och pekade på de oroande utsikterna
för exporten. Det är dessa betydelsefulla
frågor som vi nu borde diskutera
och som kanske är allra viktigast.

Så måste jag säga att oppositionen
alltid kommer att befinna sig i ett visst
dilemma med hänsyn till de s. k. önskelistor
som statsministern talade om. Inom
socialdemokratiska partiet görs dessa
listor upp av regeringen eller riksdagsgruppen,
och sedan presenteras de
olika punkterna som regeringsförslag.
Det är då ganska svårt för oppositionen
att säga nej och försöka pruta bort
sådana saker; det kan regeringen göra
men inte oppositionen. Därför blir det
ofta den karaktären på förslagen, att
oppositionen får göra tillägg, föra fram
en del önskemål som inte upptagits av
regeringspartiet. Så blir förloppet med
önskelistor. Oppositionen får alltid besvärligheter,
medan regeringen därvidlag
har en starkare ställning.

När det gäller önskelistorna vill jag
nog korrigera cn del av det som statsministern
sade, framför allt beträffande
folkpensionerna, som vi ju brukar diskutera.
Statsministern talade om »centerns
överbud», men han tog fel på åren
i det fallet, när han sade att 1962 års val
gav ett bakslag för dem som gjort överbudet.
Det var 1960 och 1961 som centern
föreslog den större folkpensionshöjningen,
och under valåret 1962 var
det socialdemokraterna som accepterade
det s. k. överbudet från 1961. Så gick
det faktiskt till i valrörelsen, inte på det
sätt som statsministern här talade om.

Det var utmärkt att hans excellens
statsministern tog upp kommunernas
problem. Även där vill jag nog uttala
en del avvikande meningar. Statsministern
gjorde antydningar om de större
kommuner som vi kommer att få. Men
om jag inte missminner mig står det i
kommunindelningssakkunnigas betänkande
att man icke kunnat finna att
ekonomien är beroende av om kommuner
är större eller mindre; det är mera
näringslivet och sådana saker som inverkar
därvidlag.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Statsministern nämnde vidare de 200
miljoner som kommunerna nu får. På
sitt sätt var det egentligen en god sak
för kommunerna, men enligt min mening
innebär det motsatsen till att man
hjälper skattebetalarna i kommunerna.
Det ligger ingenting av skatteutjämning
i de 200 miljonerna till kommunerna på
grund av att folkpensionsavgiften inte
får dras av vid deklarationen, utan det
betyder bara att man pressar ut ytterligare
pengar av kommunernas skattebetalare.

Sedan vill jag helt instämma i vad
statsministern sade om den kommunala
självstyrelsens oerhörda värde och om
den betydelse det har för demokratien
att så många är aktiva och intresserade.
Men då skulle jag vilja ställa en fråga
till statsministern beträffande kommunsammanslagningarna.
I det tänkta storkommunsområde
där jag själv bor finns
nu elva enheter med något över 400 fullmäktige.
Den nuvarande lagstiftningen
innebär att det, med undantag för
Stockholm, inte får finnas mer än 60
fullmäktige i varje kommun. Var det
meningen med kommunreformen, att
intresset för kommunala angelägenheter
skulle ökas genom att man minskar antalet
fullmäktige från 400 till under 60?

Vad statsministern hade att säga på
eu annan punkt var nog sant, fastän vi
tolkar det litet olika. Han yttrade att
det var så värdefullt att kommunalmännen
lärt sig att inte lita på överheten
o. s. v. Nej, framför allt inte på den
socialdemokratiska regeringen i fråga
om kommunbidragen. Så som de har
urholkats under de senaste åren är den
överheten —■ om vi nu skall använda ett
gammalt Hjalmarsonskt uttryck — inte
att lita på.

Jag håller helt med statsministern om
att bostadsproduktionen varit rätt avsevärd.
Det är bra att vi fått den utvecklingen.
Men fortfarande är det bra
många i folkhemmet som väntar på bostäder,
men vi hoppas att även den frågan
skall kunna lösas.

Herr talman! Jag nödgades korrige -

ra en del saker — eller tillägg, skall jag
kanske säga — som jag tyckte inte var
alldeles korrekta. Det är särskilt ett par
saker som jag anser att vi borde ta upp
ytterligare. För det första var det penningvärdeförsämringen,
som jag anser
vara rätt allvarlig. För det andra är det
principerna för skattehöjningen på
grund av borttagande av avdragsrätten
för folkpensionsavgiften. Jag tycker att
det är principvidrigt att ordna på sätt
som här har föreslagits. Sett ur framtidsperspektiv
är det kanske det viktigaste
vi behöver diskutera i dag.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Först ber jag att få uttala
ett tack till statsministern för den
honnör som han gav vår förutvarande
gruppordförande. Vi satte värde på den.

Statsministern citerade en artikel av
professor Svennilson i Industriförbundets
Tidskrift och återgav ett uttalande
i den som berömde vår ekonomiska utveckling.
Jag skall be att få läsa upp
ett annat avsnitt av samma artikel, som
belyser vad jag i mitt tidigare anförande
försökte ge uttryck för:

»Av olika anledningar» — främst
hård utländsk konkurrens och stora lönestegringar
—- »har industrins vinstmarginal
krympt och därmed har möjligheten
till självfinansiering av investeringarna
begränsats. Dessa tenderar
nu också att krympa. Detta får ingen
omedelbar större inverkan på framstegstakten
men måste efter några år
försvaga underlaget för vår expansion.
Vi kan inte bara leva på utbildning,
hälsovård och bostäder. Det är industrin
som svarar för exporten och i
längden kan dess utveckling icke dämpas
utan allvarliga skador för hela ekonomin.
»

Statsministern sade att vi alla var
överens om att stegringstakten i ekonomien
är avgörande för våra framsteg
Jag understryker detta. Men vi har inte
framstegen gratis, och det lönar sig
inte att blunda för att vi just för ögon -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

blicket har ogynnsamma faktorer med
i bilden. Vi bar en kostnadsstegring som
ar större än utrymmet för kostnadsstegringar
och som undan för undan ger
lägre vinster. Detta kan inte fortgå i
längden. Det är eu olägenhet som förstärkes
av det förhållandet att vi har
rätt stor ojämnhet mellan olika branscher.
Ju lägre vinstnivån är, desto svårare
blir det för de hårdast trängda
branscherna att överleva. Vi har exempel
på branscher vilkas verksamhet
nästan utplånats. Just nu står, såvitt jag
förstår järn- och stålindustrien i blickpunkten
och bär ett ytterst ogynnsamt
konkurrensläge.

Det är alltså företagsamheten som vi
måste slå vakt om. Sviktar den, då hjälper
inga åtgärder på andra områden.
Vad som är avgörande är vår förmåga
att kunna få fram varor lika billigt som
i andra länder. Därför måste kostnaderna
hållas nere. Det är en av de många
orsakerna till att vi måste hålla tillbaka
den offentliga sektorn. Vi kan inte omdirigera
för stora resurser till den, och
där är inte kostnadspressen och rationaliseringstrycket
lika stora som inom
näringslivet med dess direkta konkurrens
gentemot utländska marknader.

Det råder nog ingen meningsskiljaktighet,
herr statsminister, i fråga om
behovet av att den offentliga sektorn får
växa. Statsministern förefaller dock finna
det självklart att den måste växa
snabbare än den ekonomiska framstegstakten
i samhället över huvud taget. Det
är på den punkten som vi inte alls delar
hans uppfattning. Det kan inte vara
riktigt att den offentliga sektorn undan
för undan skall dra eu allt större del
av vår bruttonationalprodukt. Man skulle
i så fall kunna fråga sig: Hur mycket
skall vårt välstånd växa för att den
offentliga sektorn skall ta alltihop? Det
måste bli konsekvensen av resonemanget.

Slutligen vill jag bara säga att jag
har litet svårt att förstå statsministerns
upprördhet över att oppositionen försöker
komma till klarhet om sin upp -

Statsvcrkspropositionen m. m.
fattning i författningsfrågan. Statsministern
säger att det inte finns någon
speciellt socialdemokratisk uppfattning
i författningsfrågan. Det finns dock en,
nämligen kravet på socialdemokratisk
överrepresentation. Det är nog det kravet
som skapar den spänning som eventuellt
kan finnas i författningsfrågan.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern bemötte
anklagelsen från borgerligt håll att
byggnadsregleringen partiellt återinförts
med en hänvisning till förhållandena
i Schweiz. Den hänvisningen var
ju talande nog. Jag vill bara göra en
liten reflexion i anslutning därtill.

Byggnadsregleringen avskaffades, såvitt
jag begriper, på grund av att regeringen
ansåg att det s. k. fria näringslivet
skulle få fritt spelrum och därigenom
åstadkomma en lösning av bostadskrisen
genom att bygga bort bristen.
Den tilliten till det fria näringslivet har
nu gjort bankrutt. Det fria näringslivet
har visat sig vara ur stånd eller inte ha
viljan att lösa bostadsbristen genom ett
ökat byggande. Det har i stället inriktat
sig på en del andra bvggnadsobjekt
som inte är lika nödvändiga.

Så vill jag vara rikta ett par ord till
herr Virgin. Det är möjligt att jag missförstod
honom, men jag tyckte mig
höra i inledningen av hans anförande
att han ansåg åtgärder för att förhindra
spridningen av atomvapen till nya
länder vara mycket betydelsefulla. Ur
detta förhållande, att han vill hindra
spridningen av kärnvapen till flera
länder än dem som redan har sådana,
drog herr Virgin slutsatsen att vi i Sverige
borde skaffa oss atomvapen. Han
sade visserligen att vi måste hålla alla
dörrar öppna och ha valfrihet på den
punkten, men sådan är ju den moderna
terminologien i den här debatten att
bakom detta ligger tanken på att skaffa
kärnvapen till den svenska krigsmakten.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Ilerr talman! En hel del av det som
sagts här föranleder inte någon replik
från mig. Några saker skall emellertid
inte få stå oemotsagda.

Herr Bengtson talade om metodiken
för de höjda folkpensionerna, som han
konstruerade så att höjningarna skulle
komma varje valår. Är det rimligt, herr
Bengtson, att framställa det så? I en beredning,
där jag tror alla våra politiska
partier var representerade, var vi
överens om att en viss takt för folkpensionernas
höjning skulle följas fram
till år 1968. Man skrev in de år man
tänkt sig höjningar. Såvitt jag vet
godkände riksdagen detta, och regeringen
har följt de sakkunnigas bedömning
och riksdagens beslut. Att centern
sedermera kommit att ändra sig på denna
punkt är inte vår skuld. Det var detta
som låg i botten av den stora folkpensionsreformen.
Enligt vad vi alla var
överens om skulle folkpensionerna höjas
vartannat år. På en punkt bär vi
verkligen inte följt de sakkunnigas förslag.
Tankegången var dels att bostadstilläggen
praktiskt taget skulle avvecklas
och dels att folkpensionsavgiften
skulle höjas vartannat år, men ingetdera
har skett. Tvärtom har väl bostadstilläggen,
i varje fall i de kommuner
som är styrda av människor med en
progressiv inställning, höjts under tiden.
Dessutom har vi inte förrän nu
rört folkpensionsavgiften, trots att det
var en förutsättning att folkpensionernas
höjning skulle finansieras genom en
höjning av folkpensionsavgiften.

Vi befann oss i år i ett budgetläge där
vi ställde oss frågan: Skall vi höja folkpensionerna,
måste vi på ett eller annat
sätt skaffa pengar till detta. Vi
måste därvid undersöka hur verkan
hade blivit, om vi följt de sakkunnigas
förslag och gjort en höjning av folkpensionsavgiften.
Vi ansåg detta vara
utomordentligt otillfredsställande för
stora grupper av människor men också
enligt vår mening ganska omoraliskt.

För att finansiera denna höjning via
folkpensionsavgiften ansåg vi det rimligt
att som nu föreslås ta bort avdragsrätten.
Detta är det historiska sammanhanget,
vilket man väl ändå inte skall
försöka blanda bort, när man resonerar
om dessa ting. Vi stod alltså inför ett
val att höja folkpensionsavgiften för
alla eller ta bort avdragsrätten. Jag tror
det kommer att bli mycket svårt för herr
Bengtson att argumentera för att det
skulle vara mer rimligt att i nuvarande
situation höja pensionsavgiften.

Jag har ingenting att erinra mot vad
herrar Lundström och Virgin samt
även herr Bengtson säger att vi för
vårt välstånd är beroende av att vår
konkurrenskraft gentemot utlandet bevaras.
Jag kan bara inte förstå att sådana
argument framföres som argument
emot mig. Det mesta av vad jag sade om
den ekonomiska politiken innebar just
ett understrykande av hur nödvändigt
det är att man, i all sin iver att bygga
ut den offentliga sektorn, ändå inte
glömmer bort att det finns ett legitimt
krav från industriens sida, vars uppfyllande
faktiskt utgör ett stöd för hela
vårt näringsliv och därmed också för
oss alla, nämligen på en egen utbyggnad,
som gör det möjligt för den att ta
vara på de tekniska framstegen, bvgga
ut, rationalisera och erövra nya marknader.
I min argumentation var detta
en huvudpunkt som jag strök under.

Trots att också herrarna understrukit
min argumentation, vill jag gärna
bygga ut detta resonemang. Om vi är
överens om att detta i det nuvarande
konkurrensläget är en av de viktigaste
politiska uppgifterna, är det utomordentligt
angeläget att vi för en finanspolitik
som dels möjliggör för industrien
att uppträda på lånemarknaden
och skaffa sig de krediter den behöver
och dels undviker en överbudspolitik
som kan leda till en inflatorisk utveckling.
Om man med dessa reflexioner
bygger på vad herrar Virgin, Lundström
och Bengtson sade kan vi vara
överens. Vad som inträffat utgör en ma -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

ning till regering och riksdag att gå
fram med stor varsamhet på detta område,
hur ivriga vi än är, när det gäller
att öka de offentliga utgifterna.

När herr Virgin säger att man inte
skall tro att det i längden gär att låta
den offentliga sektorn stiga så snabbt
som hittills, vill jag bara framhålla hur
mycket vi vunnit på att vi exempelvis
har förstärkt utbiidningsfaklorn i
vårt samhälle så oerhört under de senaste
åren. Under den tid den nuvarande
ecklesiastikministern har suttit -det är sex år — har utgifterna på utbildningsväsendets
område stigit från
1,5 miljard kronor till 3 miljarder
kronor. Jag förstår väl att det kan finnas
de inom industrien som säger:
Tänk om vi hade fått dessa 1,5 miljard
kronor i stället, om vi fått ett ökat
utrymme för våra investeringar på 1,5
miljard kronor. Där har man problematiken
liksom i ett nötskal. Jag är för
min del övertygad om att det nog hade
gått att få fram snabbare temporära
vinster, om industrien hade förfogat
över denna 1,5 miljard. Men på längre
sikt betyder det en enorm produktivitetsstegring
och därmed en progressivare
politik att utbildningsfaktorn i sa
stor utsträckning dragit till sig en ökad
andel av det svenska folkets ansträngningar.

Vi har här, herr Virgin, ett avvägningsproblem.
Vi erkänner utbildningsfaktorn,
bostadsfaktorn, vägfaktorn som
betydelsefulla och erkänner att industrien
har ett legitimt behov av frihet att
utvecklas. Men allt detta skall ordnas
innanför våra resursers ram. I det ögonblick
vi kommer utanför, då anser vi
oss ha rätt att resonera om en överbudspolitik.

Herr Lundström säger att folkpartiet
inte haft en överbudspolitik, man har
bara begränsat det till ett överbud pa
300 å 400 miljoner, eller hur jag skall
uttrycka det. Vi inom regeringen har
räknat med en faktisk effekt av en miljard
på ett helt budgetår, och då blir
det de siffror som jag har talat om.

Statsverkspropositionen m. m.

Det går inte att komma förbi. Folkpartiet
har under en lång följd av år
i stort sett följt finansministerns konjunkturbedömning
men sedan lagt till
eller dragit ifrån — vilket ni vill —
ungefär en miljard kronor. Vad är det
för styrsel hos ett parti som dessutom
påstår sig vara den drivande kraften i
utvecklingen? Partiet driver, det medger
jag.

Låt mig sedan ta upp författningsfrågorna
ett ögonblick till — vi får tillfälle
att resonera mera om dem senare.

Jag vidhåller att det är något mycket
besynnerligt i tanken att det sätt på
vilket vi löser författningsfrågorna skulle
vara beroende av den ena eller andra
uppfattningen när det gäller sociala
eller ekonomiska frågor, att det skulle
gå en skiljelinje vid bedömningen av
demokratiens grundproblem mellan socialdemokratisk
åskådning och borgerlig.
Jag begriper ingenting av det. Jag
tror att det är ett första steg till misslyckande
när man börjar med interna
överläggningar och inte kommer ihåg
att det finns ett socialdemokratiskt par Vi

finns. Jag hoppas att herrarna skall
komma att märka det och att det i
längden inte är någon idé att försöka
glömma bort att vi existerar. Det vore
därför lika bra om förhandlingarna fördes
ohundet. Det gäller här väldiga frågor.
Eftersläpningen är en detaljfråga,
jag medger det, men det har skrivits sa
mycket därom i den borgerliga pressen
att jag tyckt att det var synd att man
skulle ägna så mycket tid och krafter åt

eftersläpningsproblemet, när det fanns
så många andra intressanta problem
att diskutera. Om vi tog bort detta irritationsmoment,
kan vi fortsätta att resonera
om allvarligare ting.

Nu har herr Lundström en mycket rolig
teori. Han säger att vi slog vakt om
eftersläpningen så länge vi hade nytta
av den, men nu, när vi inte längre har
någon nytta av den, är vi villiga att ta
bort den. Det betyder alltså att herr
Lundström redan nu är övertygad om

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att det socialdemokratiska partiet skall
år 1966 göra ett ännu bättre val än vi
gjorde 1962. Det är roligt att före valet
få sådana uppmuntrande hejarop. Jag är
en försiktig general, jag vet inte om vi
vinner eller förlorar 1966 års val. Men
nog är det en besynnerlig teori för ett
oppositionsparti att bygga sin argumentation
på att socialdemokraterna
1966 gör ett ännu bättre kommunalval

än 1962 års kommunalval som vi_det

kan jag försäkra herr Lundström — var
fullt tillfredsställda med. Det är emellertid
klart att vi tar emot herr Lundströms
erbjudande att sköta folkpartiets
politik så att det blir ett ännu bättre
val för oss år 1966, men vi kan inte
låta författningsfrågan avgöras av sådana
drömmar och förhoppningar om
att vinna 1966 års val. Herr Lundströms
hela resonemang bygger endast
på den förutsättningen att 1966 års val
för oss blir ett ännu bättre val, och då
skall vi kassera in den vinsten omedelbart.

Nej, herr Lundström, jag ser detta
som en seriös fråga. Det är inte någon
stor fråga, men det håller på att bli en
stor fråga så som de borgerliga partiei
na sköter den. Frågan är seriös ur
principiella synpunkter. Vi ser det så
här.

Om man skall upplösa riksdagens
första kammare, skall man göra det i
sådana situationer som är förutsedda
i reglerna för vårt konstitutionella
handlande. Första kammaren har upplösts
två gånger, 1911 och 1918. År
1918 upplöstes kammaren därför att
man hade gjort en ny författning och
den gamla kammaren inte svarade mot
de nya reglerna. Det är självklart att
kammaren i ett sådant läge skall upplösas.
Jag har inte studerat Staaffs motiv
för upplösningen 1911, men jag
skulle tro att det var en kombination
av förändringar i väljarunderlaget och
ett motsatsförhållande till den sittande
regeringen, som enligt Staaffs mening
inte kunde lösas på annat sätt än
genom att man begagnade sig av upp -

lösningshotet. Upplösningsmöjligheten
skall naturligtvis finnas kvar. Om regeringen
bedömer läget så att en kammare
fattar ett beslut som strider mot vad
regeringen anser svara mot väljaropinionen
skall naturligtvis kammaren
kunna upplösas.

Om man skulle tänka sig den oförmodade
händelsen att det bildas en
borgerlig regering efter 1964 års val —
jag medger att det kanske inte är alldeles
säkert att det går så, men man
kan tänka sig den möjligheten — då är
det klart som dagen att efter 1966 års
val, om första kammaren blir besvärande
ur denna regerings synpunkt
därför att den röstar emot regeringen
och dessutom icke avspeglar väljaropinionen
sådan den kom fram vid
1966 års val, skall en upplösning ske
på sommaren 1967. Detta är ett exempel
på en naturlig upplösning av kammaren.
Folkpartiets och högerns konstruktion
— som självfallet inte den
kloke herr Hedlund accepterat men
som herrar Heckscher och Ohlin gått
med på — innebär att man skulle förändra
mandattidens längd för första
kammaren på administrativ väg. Man
skulle överlämna åt den sittande regeringen
att bestämma om det skall vara
åtta eller fyra år. Detta är något fullständigt
orimligt, när man har den
enkla metoden att fråga riksdagen genom
en grundlagsändring.

Inte en sekund skulle vårt förslag ha
fördröjt någonting. Finns det någon
vettig anledning till att inte acceptera
det?

Jag tycker rent principiellt att det
är ett orimligt förslag man här kommit
fram med, och jag skall göra vad
jag kan för att förhindra dess förverkligande.
Dessutom är det tekniskt svårt
att genomföra. Det skulle betyda att vi
far införa en lagstiftning om fristers
förkortande för inkallande av landsting
och allt sådant, men det är inte säkert
att man ändå trots alla ansträngningar
skulle kunna tekniskt lösa problemet.
Jag vill inte säga att det är omöjligt, ty

Onsdagen den 22 januari 19(54 fm.

Nr 3

ingenting är omöjligt här på jorden,
men varfiir man skulle trassla till det
för att undvika att första kammaren
skulle få ge sin mening till känna är
fortfarande obegripligt för mig. Jag föreställer
mig att detta hugskott kommer
att överges vid närmare eftertanke. Jag
kan inte tänka mig att man på allvar
skulle förutsätta att den sittande regeringen
skulle sätta sig över de regler
efter vilka riksdagen arbetar.

Ja, procentsatser kan man använda
hur som helst, säger herr Lundström.
När jag läste herr Ohlins bok »Utmaningen»
märkte jag till min häpnad att
han hade vid valet av en tioårsperiod
utnyttjat statistikens möjligheter. Jag
får väl tillfälle att resonera med honom
om det. Ett enda års förskjutning skulle
medföra helt andra siffror. Procenttal
kan användas till nästan vad som
helst.

Vad jag ville påpeka är att en av landets
ledande nationalekonomer, professor
Svennilson, klarlagt den glädjande
utvecklingen av den svenska framstegstakten,
när den går från tre till tre och
en halv och fyra procent. Sedan har
jag översatt de siffror han alluderar på
och medger samtidigt att detta kan vara
riskabelt. Den metoden är emellertid
bättre än det slumpvisa väljandet av
procentsatser. Vad jag har velat säga är
att professor Svennilson naturligtvis
har fog för sitt påpekande att vi lever
i ett starkt dynamiskt samhälle med
våldsam stegring inte bara av den offentliga
sektorns utveckling utan också
av det svenska näringslivets och det
svenska sparandets uppgifter i vårt
samhälle.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste göra statsministern
besviken genom att säga att vi
för vår del inte alls är övertygade om
att socialdemokraterna skall ha framgång
1966. Tvärtom hoppas vi att de
inte skall ha det. Men det är alldeles
tydligt att socialdemokraterna själva le -

Statsverkspropositionen in. m.
ver i förhoppningen om framgång, och
det är naturligt. Det är också en av förklaringarna
till att man har lagt fram
denna plan att förkorta mandatperioden
för första kammaren. Den förklaringen
iir inte den enda. Den andra förklaringen
är alt man har velat skapa ett
system för tillämpning på lång sikt.

Jag vill för övrigt säga, att jag inte
tror att man kan använda en sådan
upplösningsklausul som vi talat om för
jämnan utan endast för ett enda undantag,
som det skulle kunna bli fråga om,
därest man löser författningsfrågan senast
1968—1969. Då skulle det, såvitt
jag förstår, inte behöva möta särskilt
stora svårigheter.

Statsministern finner det märkligt att
man fört ett resonemang mellan oppositionspartierna
i författningsfrågan.
Ja, herr statsminister, vi inom folkpartiet
är villiga att förhandla med alla
partier, givetvis även med socialdemokraterna.
Om statsministern vill öka
behållningen av denna debatt genom att
tala om när han ämnar inbjuda till sådana
överläggningar, kan jag försäkra
att vi skall göra allt för att komma.

När statsministern för ett stort resonemang
om den ekonomiska utvecklingen
1963, så är detta givetvis alldeles
riktigt så till vida som de siffror som
han uppräknar är riktiga. Men att utsikterna
inte därför är så ljusa som
man därav skulle kunna tro, framgår
även av statsverkspropositionen, där finansministern
i finansplanen klart understryker
det bekymmer som industriinvesteringarnas
stagnation har inneburit.
Han skriver: »Den snabba uppgång
i industriinvesteringarna som inletts
1958 hade under 1962 övergått i
en begynnande stagnation. Det är sannolikt
att denna skulle ha förbytts i en
nedgång om den ekonomiska politiken
inte i tid inriktats på att stimulera aktiviteten.
» Finansministern kommer sedan
också fram till att den lättare kreditpolitiken
gjort att nedgången i industriinvesteringarna
i stort sett uteblivit.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Att här också föreligger en stagnation
och en tillbakagång är ett beklagligt
faktum, som jag har fäst uppmärksamheten
vid och som väl ingen i och för
sig bestrider men som är utomordentligt
betydelsefullt för vår framtida utveckling.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern började
sitt anförande med att söka förklara
den socialdemokratiska pensionspolitiken,
och jag får säga att det inte gjorde
det hela mycket bättre utan tvärtom
mera trassligt, ty statsministern åberopade
pensionsberedningens förslag och
riksdagens beslut. Dessa är ju motstridande,
ty pensionsberedningen föreslog
att det skulle genomföras en mycket
stor höjning år 1960, under det att riksdagen
korrigerade detta och beslöt att
det skulle ske en jämnare höjning. Sedan
har vi haft stora debatter om vad
som skulle förstås med »jämnare höjning».
Centerpartiet ville genomföra
stora höjningar 1960 och 1961. Jag konstaterar
med stor tillfredsställelse att
statsministern nu, såvitt jag förstår, i
alla fall accepterat den uppfattning jag
gett uttryck åt, nämligen att det åren
1960 och 1961 inte genomfördes någon
större höjning men att socialdemokraterna
1962 — valåret — genomförde en
sådan höjning. Statsministern sa att det
är väl på det sättet att riksdagen beslutat
att genomföra höjningen i en viss
takt. Men, herr statsminister, regeringen
har i sina förslag inte följt riksdagens
beslut vare sig 1962 eller 1964 i detta
fall utan föreslagit större höjningar. I
övrigt kan vad statsministern anförde
vara riktigt — om det nu återstår så
värst mycket av hans argumentering
beträffande pensionerna.

Jag har ingen anledning att ta upp
författningsfrågorna nu. Däremot är
det ett ord som jag finner högst besynnerligt
och som ständigt återkommer
i statsministerns vokabulär, nämligen
ordet »överbudspolitik». Är man

så perfekt självsäker i den socialdemokratiska
regeringen på att vad man där
föreslår är ett axiom och att det om
någon föreslår en krona mer är ett
överbud? Är det en riktig metod att
diskutera på ett sådant sätt? Jag vill för
min del säga att när vi föreslår någonting
från centerns sida är det vår åsikt
att dessa pengar också skall beviljas -—
att beteckna detta som överbud är ett
misslyckat sätt att diskutera. Jag anser
det fullständigt felaktigt att beteckna
åsikter, som innebär högre anslagssummor
än vad regeringen föreslagit, som
överhud.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att
få svara på herr Lagers fråga. Åtgärder
för att hindra spridning av kärnvapen
kan enligt min mening aldrig vara eller
få bli ett självändamål. Syftet måste
vara att finna former för att få kontroll
över kärnvapen över huvud taget,
och i så fall innebär detta att vi måste
ställa krav också på stormakterna —
krav som innebär reella åtaganden av
dem. Det nuvarande provstoppsavtal
har inte den karaktären — det har närmast
karaktären av ett ingrepp i de små
staternas möjligheter. Ställer vi inte
villkor och får dem tillgodosedda kommer
vi att hamna i ett läge där det endast
återstår att välja mellan å ena sidan
atomvapen och å andra sidan allianser.

Till statsministern skulle jag vilja säga
att jag kan hålla med om att storleken
och tillväxten av den offentliga
sektorn är ett avvägningsproblem. Men
det är också ett principiellt problem,
och där har vi eu annan inställning än
socialdemokraterna. Vi tycker att det
är betänkligt när man kan konstatera
att den offentliga sektorns andel av
våra totala inkomster stigit med ungefär
en procent per år under ett dussintal
år. Andelen har från 1950 stigit
från 26 procent till för närvarande 34
procent. Det är enligt vår övertygelse

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

inte någon lycklig utveckling, och det
är i längden heller inte ens en matematiskt
möjlig utveckling.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag hann inte med vad
jag tänkt säga under mitt förra anförande
och vill därför tillägga ett par
saker.

Jag finner det naturligt att statsministern
försöker försvara sig beträffande
de anmärkningar som gjorts mot
avslaget i fjol om en höjning av barnbidragen
och förslaget om barnbidragshöjningen
i år. Statsministern säger att
det förekommit så många nya saker,
och det är klart att det har hänt en hel
del sedan i fjol. Men de motiv som regeringen
och socialdemokraterna i fjol
anförde för avslaget var ju dels att förslaget
kunde betecknas som ett överbud
— jag instämmar där helt i vad
herr Bengtson sagt rörande resonemanget
om överbud: Skall man verkligen
tala om överbud, när det år efter år
visat sig vara så stora skillnader mellan
budgetberäkningen och budgetutfallet?
— dels att det, som det sades
från socialdemokratiskt håll, pågick en
utredning. Inte något av dessa två motiv
har, såvitt jag förstår, försvunnit i
år, och ändå framlägges förslaget nu.

Jag vill också passa på att ta upp
frågan om den där miljarden som herr
Erlander så enträget håller fast vid. Det
förekom för något år sedan i andra
kammaren en stor debatt om dessa
s. k. överbudsberäkningar, som statsrådet
Sträng då lade fram, och den debatten
visade klart hur finansministern
med ledning av de framtidskalkyler och
förhoppningar, som man hade inom olika
partier, snabbt räknade upp de olika
beloppen och på en gång jämförde de
totalbelopp han fick fram. Det hade
aldrig varit fråga om att på en enda
gång och i ett enda sammanhang genomföra
de planer det var fråga om.
Jag vidhåller alltså den ståndpunkten
att folkpartiet icke framlagt förslag av

Statsverkspropositionen m. in.

en sådan storleksordning att de haft
någon väsentlig betydelse för den samhällsekonomiska
balansen.

Till sist vill jag säga till statsministern
att jag inte tycker alt det är en
dålig budget i den mån man i år tar
upp folkpartiets tidigare förslag, men
jag tycker att den är så till vida dålig
att den innehåller förslag till anslagshöjningar
som tidigare kunde ha genomförts
och som inneburit att ändamål,
som man velat stödja, inte kunnat
tillgodoses förrän nu. I det avseendet
är naturligtvis budgeten även på dessa
punkter att kritisera.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Folkpartiets politik
framstår ju inte mycket mer samlad
och klarläggande, när den serveras i
sådana småportioner som nu har skett.
Partiets representant i kammaren har
ju börjat att ta två treminutersrepliker
i anspråk i anledning av vad jag hade
att säga, men det blev, som sagt, inte
för den skull någon större klarhet.

Herr Bengtson menar att det är synd
att använda ordet »överbud». Jag kan
förstå att det är smärtsamt att man ger
tingen det namn som är riktigt. Vi
skulle möjligen kunna komma överens
om att vi skulle vara varsammare med
begreppet »överbud», om ni blir varsammare
med begreppet »tvångssparande».
Under 1960 och 1962 års valrörelser
vet jag inte hur många gånger
man från folkpartiets sida framhöll att
den socialdemokratiska regeringen hade
lagt fram ett förslag om miljardtvångssparande.
Denna miljard togs upp i tal
efter tal in i det sista under valdebatten.
Detta tvångssparande var emellertid
en nödvändig förutsättning för
framstegspolitiken. Skulle man inte möjligen
kunna komma överens om att vi
slipper höra ordet tvångssparande i
fortsättningen? Jag vet inte om herr
Bengtson har använt detta ord, men att
tvångssparandemelodien spelades, som

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nämnts, under valrörelserna 1960 och
1962 skulle jag nog mycket lätt kunna
bevisa. Att ge våra förslag denna beteckning
anser jag vara en vilseledande
skildring av det faktiska förhållandet.

Vi känner oss naturligtvis frestade
att begagna starka ord, när man från
oppositionens sida anser sig kunna tillstyrka
kostnadskrävande reformer utan
att man vill ta konsekvenserna av dessa
reformer i form av skattehöjningar.
Det är något som vi från socialdemokratiskt
håll inte har gjort. Vi genomförde
omsättningsskatten emot den
samlade borgerligheten under valåret
1960 för att ha möjlighet att förverkliga
alla de reformer som herrarna nu är så
belåtna över. När vi är beredda att ta
konsekvenserna av sambandet mellan
reformer och utgifter är det enligt vår
mening rimligt att man från oppositionens
sida gör detsamma. När så inte
sker frestas vi kanske att ta till ett
och annat överord, när vi karakteriserar
en sådan politik.

Jag betonar ännu en gång, att det är
helårseffekten, som spelar en roll i
det ekonomiska sammanhanget. Jag
hoppas att jag hörde fel, när jag tyckte
att herr Lundström nyss sade att
man från folkpartiets sida aldrig lagt
fram något förslag, som haft betydelse
för den ekonomiska balansen. Jag hoppas,
som sagt, att jag hörde fel och att
det kommer att stå någonting annat i
referatet, ty sådana förslag har förekommit,
herr Lundström. Det är inte
så väl att ett genomförande av partiets
förslag skulle ha varit betydelselöst.
Skulle vi stillatigande ha accepterat
folkpartiets förslag, skulle detta ha inneburit
behov av en ökad upplåning.
En sådan måste få konsekvenser i form
av ett utträngande av antingen kommunernas
eller industriernas investeringar
eller av bostadsbyggandet. Det
är därför klart att vi vill slå vakt om
en balanserad budget för att undvika
konsekvenserna av en politik som vi
tror vara skadlig.

Herr Lundström kom återigen in på

författningsfrågan. Jag har tidigare
sagt att förslaget att avhjälpa eftersläpningen
i första kammaren inte längre
är något att spilla ord på. Herrarna
har velat ha eftersläpningarna kvar
även efter år 1966. Ni får det också såvitt
jag kan bedöma.

När man bedömer författningsfrågan,
bör man inte vara så fullständigt
paralyserad av tanken att vi skall vinna
1966 års val som herr Lundström var.
Han gjorde gällande att socialdemokraterna
räknar som säkert att de skall
kunna göra ett bättre val 1966 än 1962.
Vi hoppas det, men jag kan försäkra
herr Lundström att vi vid bedömandet
av författningsfrågan -— som vi anser
som en seriös fråga — inte låter som
något väsentligt ingå någon procents
förskjutning inom väljarkåren till det
ena eller andra partiets förmån vid
1966 års val. Jag kan försäkra herr
Lundström att en sådan tanke aldrig
fladdrat igenom rummet vid sammanträden
i partistyrelse, riksdagsgrupp
eller författningsstudiegrupp.

Vi trodde att detta var en stor fråga
för vissa borgerliga grupper. Vi sa oss:
Låt oss ta bort eftersläpningen eftersom
det kanske kan bredda vägen för
en förnuftigare och lugnare diskussion.
Vi har inte något intresse av eftersläpningen
i första kammaren. Så enkelt
är det. Och många gånger, herr
Lundström, är det den klokaste taktiken
att ta för gott vad motståndarna
säger och gör. Det kan vara ganska förståndigt
att inte försöka spekulera i
några dolda motiv.

Jag skall inte låta mig lockas till en
stor principförklaring i författningsfrågan.
Jag kan emellertid i denna debatt
inte låta stå oemotsagt påståendet att
våra strävanden går ut på att skänka
en överrepresentation åt det socialdemokratiska
partiet. Vi har inte velat
föreslå något annat än ett valsystem,
som innebär möjligheter för vilket parti
eller vilken konstellation av partier
det än må vara att bilda handlingskraftiga
majoriteter i Sveriges riksdag. Det

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

är ändå någonting groteskt att författningsfrågan
i Sverige diskuteras utan
att man tar hänsyn till den utveckling
som för närvarande är i gång i hela
Europa, där parlamentens splittring i
småpartier förlamar deras handlingskraft.
Se på Finland, se på Italien —
där mina partivänner befinner sig i
den kanske för stunden behagliga situationen
att med 28 mandat av 600 ha
ett avgörande inflytande på landets
ekonomi och politik! Se på Frankrike
innan de Gaulle tog makten, Norge, där
en liten oansvarig grupp på två representanter
kan bestämma sammansättningen
av landets regering! Hur länge
kommer en koalition i Danmark att
möjliggöra en fast regeringspolitik?
Vad kommer att hända i Västtyskland
i det ögonblick då ytterligare segrar
vinns exempelvis av socialdemokratien? Jag

har tillåtit mig att säga i annat
sammanhang att det finns ingen politisk
fråga i hela Europa som är betydelsefullare
än författningsfrågan.
Grunden till den maktlöshet som parlament
efter parlament råkar ut för ligger
i en felkonstruerad författning.

Sverige har inget intresse för författningsfrågan,
säger man. Nej, därför att
det har gått så bra här. Det har inte varit
några besvärligheter, det har funnits
stabil majoritet, säger man. Men
hur vet vi att det tillståndet blir evigt?
Vad vet vi om det? Vi hade i Sverige
ett 1920-tal, då exakt samma problematik
mötte som den som möter Italien
och Finland och som mötte Frankrike
nyligen.

Jag tror det är denna del av författningsfrågan
som är viktig. Jag tror
inte vi kan lösa den denna vår, men jag
hoppas att vi skall kunna komma fram
till en lösning av de mindre problemen,
såsom exempelvis förstakammarproblemet
i förvaltningsfrågan under
1960-talet. Jag är övertygad om att
man skall kunna hitta lösningar på dessa
problem, men sedan vi genomfört
denna del av reformen och skapat ett

Statsverkspropositionen m. m.
enkaminarsystem eller vad det nu kan
bli för någonting, så pressar sig i Sverige
lika väl som i hela Europa fram
frågan: Hur skall det skapas handlingskraftiga
riksdagsmajoriteter, hur skall
förutsättningarna vara för att de skall
bli så goda som möjligt? Den frågan
är för litet diskuterad i den offentliga
författningsdebatten i vårt land. Den
är mera diskuterad i andra länder.

Jag råkade säga i polemiken mot herr
Heckschers bok — jag får väl tillfälle
att resonera med honom själv i andra
kammaren — att om man som riktmärke
har kravet på regeringsskiften, när
man utarbetar författningen, då kommer
man vilse. Jag menar att själva
frågan om regeringsskiften är fullkomligt
sekundär. Författningsrevisionen
skall inte primärt ledas av behovet att
åstadkomma regeringsskiften, det primära
måste vara hur man skall skapa
handlingskraftiga riksdagsmajoriteter.
Sedan får regeringar växla eller sitta
kvar, det är en kanske inte likgiltig men
i det andra stora sammanhanget mindre
väsentlig synpunkt, som inte får påverka
de lösningar i författningsfrågan
som vi skall komma överens om.

Låt oss sätta oss ned och resonera!
Vi kan inte lösa denna fråga i dag, men
mot påståendena om att vår strävan endast
skulle gå ut på att gynna det socialdemokratiska
partiet har jag velat
påpeka att så förhåller det sig inte.
Vilket som helst av de block som kan
bildas, eller vilket som helst av de
andra partierna, kommer att i den situation,
då man får ta ansvaret för regeringsmaktens
sätt att fungera, kanna
behov av att ha en riksdagsmajoritet
bakom sin politik.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte ge mig in
på någon ytterligare debatt i författningsfrågan.
I motsats till statsråden
har jag bara tre minuter till förfogande
för varje särskild replik. Det är skälet
till att jag — i motsats till statsråden —

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

måste tala fler gånger, vilket jag kanske
får påpeka till protokollet som en komplettering
till statsministerns älskvärdhet.

Jag begärde ordet bara för att konstatera
— på tal om »tvångssparandet» —
att statsministern nu säger att detta
extra sparande har varit nödvändigt för
regeringens reformpolitik. Vi bar emellertid
inte ansett ett sådant sparande
nödvändigt för reformpolitiken. Den politiken
kunde klarats på annat sätt med
en annan ekonomisk politik.

När statsministern talar om upplåningen
vill jag ytterligare betona att en
ökad upplåning inte alltid innebär en
sänkning av produktiviteten och en
minskad framstegstakt. En ökad upplåning,
som är föranledd av statliga stimulansåtgärder
för produktionsökningar,
har ju en motsatt effekt.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Under det år som gått
kan vissa förändringar och förbättringar
noteras i det allmänna politiska läget.
Jag syftar på den avspänning mellan
stormakterna som har ägt rum, vissa
om också ganska obetydliga framsteg
när det gäller åtgärder för att minska
de militära rustningarna, en del framsteg
för att vidga handeln mellan länderna
och dra in nya länder i det allmänna
internationella varuutbytet.

Man måste väl med tillfredsställelse
hälsa Frankrikes aviserade erkännande
av den kinesiska folkrepubliken. Detta
erkännande, om det nu kommer till
stånd, kan kanske bli den avgörande
stöten för att bryta det envisa amerikanska
motståndet mot att den kinesiska
folkrepubliken får sin rättmätiga
plats i Förenta Nationerna. Därmed
skulle också en av de oegentligheter som
finns i efterkrigstidens världspolitiska
bild avlägsnas.

I vår egen världsdel är fortfarande
den tyska frågan olöst. Det finns ännu
inte något fredsfördrag, och de västtyska
styrande kretsarna vägrar enstän -

digt att ingå ett sådant fördrag och vägrar
erkänna det faktiska läge som uppstått
i den tyska nationen som ett resultat
av hitlerismens vanvettigheter. De
tyska herrarnas vägran att erkänna faktum
och se tingen sådana de är kan ju
inte gärna läggas till grund för svensk
politik i samma fråga. Dessvärre förhåller
det sig dock så. Inte heller vårt land
erkänner att det existerar en tysk stat
som heter Tyska demokratiska republiken
och som har Berlin till huvudstad.
Stora grupper svenska medborgare, affärsfolk,
näringsidkare, sportfolk, kulturarbetare
och även en del statsföretag
erkänner i praktiken denna nya tyska
stat och idkar ett allt livligare umgänge
med dess invånare och institutioner. Regeringen
vägrar emellertid att erkänna
dess existens. Tyska demokratiska republiken
firar i höst 15-årsdagen av sitt
grundande. Detta borde väl vara tillräckligt
lång tid för att dess existens
skall bli erkänd. De argument som regeringen
tidigare framfört som skäl för
sin ståndpunkt är enligt min mening
ohållbara och har tidigare blivit bemötta
från denna talarstol, och jag skall inte
upprepa dem.

Jag tillät mig, herr talman, under
höstriksdagen att fråga regeringen om
den hade för avsikt att temporärt bromsa
upp, eventuellt helt förbjuda vad man
kan kalla Ivxbyggen till dess den svåra
bostadsbristen i särskilt storstadsområdena
var hävd. Svaret kom snabbt och
var som alla vet också mycket positivt.

I den rätt livliga pressdiskussion som
följt på regeringens förordnande om
tillståndsgivning för sådana icke angelägna
byggen har det särskilt från företagarliåll
framhållits att det är ett försvinnande
litet antal byggnadsarbetare
som är sysselsatta med att bygga kyrkor,
bensinmackar, parkeringshus och
allt vad det kan vara fråga om. Man har
nämnt siffran 300 för Stockholms del.
Det är möjligt att siffran är för låg, men
låt oss antaga att den är riktig. Den
mängd byggnadsarbetare som då är
bunden till vad jag vill kalla för lyx -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

byggen skulle, dirigerad till bostadsbygge,
producera cirka 1 200 lägenheter under
ett år med nuvarande teknik. 1 200
lägenheter betyder hem åt lika många
familjer som saknar egen bostad. Samhällets
oförmåga att tillhandahålla sunda
och bekväma bostäder åt sina invånare
skämmer ut vårt land. Att bostadsbrist
råder i länder som härjats av krig
och stora naturkatastrofer är förklarligt,
men i detta land har inga främmande
härar dragit fram och härjat under
de senaste 300 åren, om man bortser
från några strandhugg på 1700-talet och
början av 1800-talet som gjordes av ryssar
och danskar. Vi har haft lyckan att
undgå krig i 150 år. Många svenskar
bröstar sig ofta över att vårt land ligger
bland de främsta av jordens länder i
fråga om levnadsstandard, men vi har
inte tillräckligt med bostäder åt våra
egna medborgare.

Det har diskuterats tidigare om var
skulden är att söka till detta missförhållande.
Jag skall inte upprepa vad
som har sagts. Jag vill emellertid understryka
hela denna frågas vikt med att
citera vad denna kammares ärade talman
sade i sitt svarstal till Konungen
vid riksdagens högtidliga öppnande detta
år. Han uttalade bl. a. dessa tänkvärda
ord: »Att bostadsproduktionen måtte
om möjligt ytterligare ökas är säkert
med hänsyn till den fortfarande stora
bostadsbristen på många orter ett mycket
starkt önskemål.»

Det är mycket måttfulla ordalag. I
ett sådant sammanhang tar man fram
det väsentliga, och jag vill endast anföra
det som ett bevis för att bostadsfrågans
lösning är nödvändig och att bostadsbristen
börjar bli något av en nationalskandal.

Jag skulle vilja gå ett steg längre än
jag gjorde i höstas och anmoda regeringen
att inte endast stoppa lyxbyggena
som då nämndes utan att för en tid,
något eller några år, stoppa all nyproduktion
av byggnadsobjekt som drar
till sig kapital och utbildade byggnadsarbetare
och byggnadstekniker och som

Statsverkspropositionen m. m.

inte är absolut nödvändig. Låt mig bara
nämna något exempel på vad jag
menar.

Det föreslås i årets statsverksproposition
att det skall byggas 50 km nya motorvägar
det här året. Detta förslag är
vederbörligen nedhånat i den borgerliga
(pressen där man säger: »Tänk vilken
ansträngning, hela 50 km nya motorvägar!»
Jag tycker att det är 50 km
för mycket. Vi kan nog klara oss ett år
eller två med de vägar som redan finns,
där man nu projekterar motorvägar.
De arbetare och tekniker, det kapital
och den materiel som tas i anspråk för
anläggning av 50 km motorvägar kan
användas för att bidra till att skaffa
folk tak över huvudet. De stora affärshuskedjorna
frossar i nybyggnader, detsamma
gör bankerna. Här i innerstaden
finns snart inte ett vältrafikerat gatuliörn
där inte någon av de tre stora bankerna
har ett kontor. Kontorsbyggnader
växer upp litet varstans, byggnader som
utan större olägenhet kunde anstå tills
vi har tillräckligt med bostäder. Vad
varuhusen beträffar är vi åtminstone
här i Stockholms innerstad väl försörjda
med varuhus för de närmaste tio,
femton åren. Men fler byggs.

Jag tycker att regeringen borde ta ett
betydligt djärvare grepp om hela frågan
om att häva bostadsbristen. Folket kommer
att förstå det och begripa att man
handlar av nödtvång. De privata byggmästarna
kommer naturligtvis att väsnas,
men det gör de i alla fall. Den stora
massan av människor i detta land
skulle tveklöst vara överens om att även
drastiska åtgärder kanske måste till för
att äntligen tvätta bort den skamfläck
som bostadskrisen är på det svenska
samhället.

Eftersom storstockholmsområdet är
ett av de största — kanske det allra
största — bristområdet när det gäller
bostäder, kan det vara motiverat med
några ord om detta områdes speciella
problem. Markfrågorna måste här lösas
i snabbare tempo än vad hittills är
förutsett. Det behöver säkerligen inte ta

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
så lång tid som militären räknat med
att få Järvafältet utrymt för bebyggelse.
I varje fall är det möjligt att redan
nu påbörja planering och projektering,
som ofta utgör flaskhalsar när nya områden
skall exploateras. Jag hörde häromdagen
att landshövdingen i Stockholms
län anfört att projekteringspapper,
planeringspapper och annat som
skall föregå själva byggnationen för
cirka 10 000 lägenheter ligger i prövoinstanserna.
När man vet att det tar lång
tid, bör man väl skynda på med planeringen!
Borde man inte än en gång pröva
den tanke som vi tidigare framfört,
att statsmakterna i samverkan med de
berörda kommunerna och med garanti
för att rätten till marken stannar hos
det allmänna utformar markområdets
användning? Jag vet att det finns samarbetsorgan
mellan Storstockholms
kommuner som är berörda av Järvafältsfrågan,
jag vet att det diskuteras
om storlandsting och att man även diskuterar
att göra Storstockholm till en
kommunal enhet. Men risker föreligger
alltid att det uppstår oenighet mellan
olika intressen och motsättningar mellan
kommunerna. Jag tror inte att regeringen
kan stå ointresserad av detta.

Från regeringens sida har sagts att
fältet skall ställas till kommunernas förfogande
allteftersom det utrymmes av
militären och att statsmakterna tänker
ta ut en köpeskilling motsvarande den
summa som det kostar att flytta de båda
regementena. Den summan skulle
uppgå till 370 miljoner enligt de beräkningar
som uppgjorts. Är det orimligt
att statsverket med egna medel betalar
flyttningen av militären? De anslag
som varje år ges till militärväsendet
i detta land tycker jag är så väl
tillskurna, att de borde kunna inrymma
flyttningskostnaderna för Ing 1 och
I 1. En enhetlig planering av Järvafältets
exploatering under statlig ledning
skulle inte misspryda inrikesdepartementets
start som byggnads- och bostadsdepartement.

Herr talman! Det är med växande

styrka som de anställdas krav på ökad
trygghet tränger sig fram i diskussionen.
Ärets avtalsrörelse präglas så långt
man nu kan se och höra utanför Blasieholmens
kajer av dessa frågor. På riksdagens
bord hamnade för några dagar
sedan en proposition med konventioner
och rekommendationer i ämnet från
den internationella arbetsorganisationen.
Dessa frågor är också ytterst betydelsefulla
för löntagarna. Tryggheten i
anställningen är av allra största betydelse,
och i ett modernt samhälle är det
orimligt att företagarna skall ha så gott
som oinskränkt makt att anställa och
avskeda arbetare och tjänstemän och efter
eget gottfinnande fördela arbetet
och dra till sig frukterna av vad andra
uträttar.

Hur trygghetsfrågorna löses i de pågående
förhandlingarna vet väl ännu
ingen. En sak är emellertid klar. Därest
den fackliga organisationens styrka inte
är tillräcklig för att tvinga konservativa
företagare att ta reson i dessa frågor,
så måste riksdagen utnyttja sina
maktmedel för att sätta dem på tillbörlig
plats. Det gäller i första hand att
medelst lagstiftning upphäva den beryktade
§ 23, det gäller avgångsvederlag,
det gäller permitteringslön. Dessa
frågor är komplicerade, det vet vi,
men de är inte så komplicerade att de
inte kan lösas om viljan finns. En av de
aktuella trygghetsfrågorna är dock av
föga komplicerad natur; jag tänker på
karensdagarna vid sjukdom. Medan
tjänstemännen, som till sitt största antal
är likställda med de kollektivavtalsanställda
arbetarna i själva produktionsprocessen,
inte behöver vidkännas
avdrag i lönen vid kortvarig sjukdom,
så får arbetarna inte ens tillgodoräkna
sig sjukpenning för de tre första sjukdagarna.
Detta är en uppenbar orättfärdighet,
som statsmakterna är skyldiga
att avskaffa så snart som det är möjligt.

Låt mig till sist säga några ord om
den väldiga befolkningsomflyttning som
just nu pågår i vårt land. I mycket
snabb takt flyttar människorna i sko -

Onsdagen den 22 januari 19G4 fm.

Nr 3

garnas småbyar till städerna och tätortsregionen.
Att hindra denna utvecklingsgång
går inte. Det är inte heller
önskvärt att göra det. Det kan inte vara
till nackdel för människorna att flytta
från dragiga och omoderna, avsides belägna
bostäder till tätorter, där bostäderna
bör vara bättre och där även den
allmänna servicen är bättre. Det allmänna,
staten och kommunerna, bör självfallet
underlätta denna befolkningsomflyttning
och sörja för att de människor
som omflyttas verkligen får det bättre
på sina nya bostadsorter. Jag förstår inte
den kritik som tidigare i dag riktats
mot arbetsmarknadsstyrelsen för att
den genom olika åtgärder försökt komma
till rätta med de svårigheter som
här kan uppstå.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Bengtson sade i
sitt anförande att man hade anledning
att tvivla på finansministerns möjligheter
att räkna rätt. Som exempel anförde
han budgetutfallet ett föregående år,
då budgeten enligt finansministerns
beräkningar skulle resultera i ett underskott
på 700 miljoner kronor, medan
det i verkligheten blev ett överskott
på 300 miljoner kronor, vilket
herr Bengtson tyckte var mycket anmärkningsvärt.
Med hänsyn till budgetens
omfattning slog dock finansministerns
beräkningar inte fel på mer
än mellan 5 och 6 procent. Eftersom
budgeten görs upp åtskilliga månader
före budgetårets utgång — det sker i
stort sett 18 månader innan riksdagen
får se utfallet av statsverkspropositionen
— är det i och för sig inte särskilt
anmärkningsvärt att det kan uppkomma
avvikelser av den storleksordningen
i den ena eller andra riktningen.

Herr Bengtson ville också göra gällande
att regeringen inte har någon
riktig planläggning av sin ekonomiska
politik. Det ena året vägrar regeringen,
sade han, att gå med på förnuftiga för 4

Första kammarens protokoll 196i. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

slag, som framlagts av oppositionen,
medan regeringen ett följande år, som
kanske råkar vara valår, själv kan lägga
fram dessa förslag. När det gäller folkpensionernas
höjning har statsministern
redan påpekat att det finns en plan
för pensionernas höjning när det gäller
standarden. Indexhöjningarna för folkpensionerna
följer den allmänna prisutvecklingen.
Folkpensionerna höjs
alltså när levnadskostnaderna stigit med
ett visst angivet procenttal. Om man
från oppositionens sida ifrågasätter om
regeringen verkligen har en plan för
den ekonomiska politiken, kan man
icke samtidigt ondgöra sig över att regeringen,
om den nu till äventyrs har
en sådan plan, inte kan acceptera
långtgående krav som framföres av
oppositionspartierna eller motionsvägen,
om ett uppfyllande av dessa krav
kostar mer än vad som kan täckas
enligt den ekonomiska planen. Om det
finns en plan för regeringens ekonomiska
politik, måste den planen följas.
Den skall naturligtvis varieras efter växlingar
i konjunkturen eller andra faktorer
som man måste ta hänsyn till vid
utformningen av den ekonomiska politiken.
Om man begär att regeringen såsom
grund för sitt handlande skall ha
en ekonomisk plan kan man dock icke
begära att denna plan skall ruckas
därför att man i det ena eller andra avseendet
vill ha långtgående krav uppfyllda,
såvida inte utrymme finns för
täckning av de kostnader som blir en
följd av dessa krav.

Herr Bengtson slutade med ett uttalande
som jag antecknade på det sättet
att han visserligen inte hade något emot
att statsverkspropositionen remitteras
till vederbörande utskott men att han
ville ha en, som han sade, förnuftig
politik. Därmed menar han väl att man
från herr Bengtsons sida inte kan ge
det betyget åt den ekonomiska politik
som regeringen presenterat i statsverkspropositionen.
Det är väl heller ingen
som begär att oppositionspartierna
skall ge ett så högt betyg åt de förslag

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

som här presenteras från regeringens
sida och som resulterat i en budget där
inkomster och utgifter slutar på totalt
22 miljarder, att man säger att regeringens
förslag är förnuftiga. Det finns
inte någon objektiv värdering i sådana
hänseenden, utan det är uteslutande
fråga om den värdering man själv vill
göra. Från socialdemokratisk synpunkt
är det en förnuftig politik som här förs
och förnuftiga förslag i budgeten för
nästa budgetår. Jag vill bara erinra herr
Bengtson — han är inte inne i kammaren
just nu, men kan läsa det i protokollet
sedermera — att det har varit
ytterst svårt för oppositionspartierna
att kunna komma överens om vad som
skulle vara en förnuftig ekonomisk politik
om de själva hade hand om den.
Och detta är helt naturligt, därför att
de har olika värderingar om vad som
fordras av en ekonomisk politik. De
skulle naturligtvis tvingas att försöka
komma fram till en viss ekonomisk politik,
men det behöver ju inte innebära
att samtliga tre oppositionspartier skulle
ge en sådan budget betyget förnuftig;
den fick väl bli så förnuftig den
kunde bli med hänsyn till nödvändigheten
att komma överens.

Statsverkspropositionen för budgetåret
1964/65, som utgör underlaget för
dagens remissdebatt, innehåller som
jag ser det många positiva överraskningar.
Där föreslås höjda folkpensioner
och barnbidrag. Det föreslås att invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning
samt barnpensioner och barntilllägg
skall regleras i anslutning till den
allmänna tilläggspensioneringens basbelopp,
vilket innebär en höjning av
dessa förmåner med 20 procent från
den 1 juli i år. Vidare föreslås att invaliditetsersättning
skall utgå som vårdbidrag
för vård av svårt handikappade
barn i hemmet. Detta betyder att det
kommer att utgå ett sådant vårdbidrag
om 2 400 kronor — för närvarande utgår
ingenting såvida inte kommunerna
bidragit med något; av statsmedel har
ingenting utgått. Ensamstående mödrar

skall tillförsäkras garanti för underhållsbidrag
till ett belopp av 1 200 kronor
per år och barn. Studerande ungdom
erhåller en avsevärd förstärkning
av studiebidragen. Undervisningens resurser
byggs ut i ökad takt, och forskningen
får kraftigt höjda anslag. Utgifterna
på här nämnda och andra betydelsefulla
områden i vårt samhälle stiger
med något över 2 miljarder jämfört
med föregående budgetår.

Höjningen av folkpensionerna ingår
som sagt såsom en etapp i den planenliga
standardförbättringen för folkpensionärerna
fram till 1968. Den nu föreslagna
höjningen är i stort sett vad som
erfordras för att den i planen angivna
målsättningen skall uppnås: 3 600 kronor
för en ensamstående pensionär i
1957 års penningvärde. Vad som däremot
går utöver förväntningarna är att
de fastställda beloppen, avseende de
särskilda folkpensionsförmåner jag tidigare
nämnt, föreslås reglerade efter basbeloppet
i allmänna tilläggspensioneringen
redan från den 1 juli innevarande
år. Även de fastställda beloppen för
barnpensioner och barntillägg regleras
från samma tidpunkt i anslutning till
detta basbelopp. Principerna för denna
indexreglering beslutades visserligen
i samband med att lagen om allmän
försäkring antogs, men ikraftträdandet
uppsköts i avvaktan på att de ekonomiska
resurserna skulle bli tillräckliga
och även i mycket stor utsträckning i
avvaktan på administrativa resurser för
att klara tillämpningen. Nu träder denna
indexreglering i kraft från och med
den 1 juli i år.

Såväl tidpunkten för indexregleringens
ikraftträdande som de flesta övriga
frågor på det sociala fältet, vilka får
sin lösning genom den föreliggande
statsverkspropositionen, har tidigare
varit föremål för riksdagens behandling
i anledning av framställda motionsyrkanden,
som dock inte vunnit riksdagens
bifall vid den tidpunkt då de behandlats.
Med hänsyn till dessa tidigare
förslag om sådana förbättringar och

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr :?

med tanke på att motionärerna i vissa
fall återkommit årligen med sådana
krav kan det ju te sig förklarligt, om
oppositionspartierna vill framstå såsom
representerande en pådrivande kraft i
utvecklingen på dessa områden. Hur
mycket av realism det ligger bakom påståenden
av sådan innebörd är en sak
för sig. Att skriva önskelistor i form av
motioner till riksdagen är ingenting
märkvärdigt — något som statsministern
tidigare i dag har pekat på — betydligt
svårare är det att tala om var
man skall hämta de resurser som behövs
för att täcka de kostnader vilka
följer med att önskemålen tillgodoses;
och det har motionärerna i regel underlåtit.
Nu har finansministern klarat den
detaljen och därmed funnit vägen till en
positiv lösning över hela linjen. Alla
borde sålunda kunna känna sig nöjda
— men det verkar inte som om detta
vore fallet.

De föreslagna reformerna drar stora
kostnader. Totalt ökar utgifterna som
sagt med något mer än 2 miljarder från
föregående år. Den automatiska inkomstökningen
håller sig på en betydligt
lägre nivå, varför det befunnits nödvändigt
att föreslå inkomstförstärkningar
dels genom slopande av avdragsriitten
för folkpensionsavgiften vid taxeringen,
dels genom höjningar av bl. a.
telefonavgifterna. Trots dessa särskilda
åtgärder stiger lånebehovet med en summa
som har beräknats till omkring 400
miljoner kronor. Det vore väl närmast
att betrakta såsom verklighetsfrämmande,
om man väntar sig att spåra en allmän
tillfredställelse över att konsekvenshöjningarna
kunnat begränsas till
det här angivna, ty det är självklart att
många av dem som kommer att få del
av de ökade förmånerna — inte folkpensionärerna
men de som får höjda
barnbidrag och bättre förmåner i övrigt
—. samtidigt drabbas av en viss
skattehöjning och av att det blir dyrare
att telefonera.

Har man stora inkomster kan dessa
belastningar till och med bli större än

Statsverkspropositionen m. m.

exempelvis höjningen av barnbidraget,
i synnerhet om vederbörande inte har
fler än ett barn. Det har angivits, att
om barnbidragshöjningen är 150 kronor,
så kan den slopade avdragsrätten
för folkpensionsavgiften gå upp till nära
300 kronor. Vederbörande måste alltså
ha två barn för vilka barnbidraget höjs
för att han skall få täckning för den belastning
som följer med slopandet av
avdragsrätten. För att dessa konsekvenser
skall inträffa måste det emellertid
vara fråga om inkomsttagare med relativt
stora inkomster.

Det har framförts betänkligheter mot
det ökade lånebehovet på grund av en
befarad ogynnsam inverkan på stabiliseringssträvandena
men kanske främst
på grund av den hårda konkurrensen
om tillgängliga medel på kapitalmarknaden.
Finansministern har emellertid
inte varit i stånd att servera enbart
russin, utan han har varit tvingad att
blanda in också något av det bittra. Det
har han gjort trots att det är valår.
»Valsmörgåsbordet är serverat», har det
sagts i kommentarerna till budgeten.
Jag förmodar att kommentatorn — det
har jag läst i pressen — har betraktat
det hela såsom ett slags representationsmåltid,
som det bjuds på, och på den
grunden anser att det hela borde falla
under de mera restriktiva bestämmelser
som numera gäller i fråga om kostnaderna
för representation.

Innan riksdagen kommer fram till
den slutliga behandlingen av detaljerna
i statsverkspropositionen är det emellertid
mest troligt, att om det sker några
förändringar i det serverade så blir det
alldeles säkert i form av yrkanden om
att man skall fylla på litet här och där.
Jag tror inte att någon försöker pruta, i
varje fall inte i fråga om förmånerna.

De omfattande och kostnadskrävande
förslag avseende skilda områden av
samhällslivet, som presenteras i statsverkspropositionen,
har av oppositionen
framställts såsom varande ett uttryck
för regeringens strävan att koncentrera
så mycket som möjligt av det

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
goda inför valet och valrörelsen 1964.
Förslagen medför emellertid också vissa
kostnadsbelastningar — det har jag
redan påpekat —- som drabbar väljarna.
Dylika konsekvenser borde man ju
rimligen —- om valtaktiska spekulationer
varit avgörande — kunnat spara
till ett senare år. Regeringen bar emellertid
velat ta belastningen samtidigt
som den föreslår förbättringarna. Man
bär ansett det vara den riktiga vägen,
och det är det alldeles säkert också.

Bortsett från att aktiviteten inom
samtliga partier alltid och självklart är
mest påtaglig och framträdande inför
betydelsefulla val är det uttalade missnöjet
i vad avser nu föreliggande förslag
inte särskilt välgrundat. Dels har
under vart och ett av de år som hittills
gått av valperioden genomförts betydelsefulla
och kostnadskrävande utbyggnader
på skilda områden, dels har under
dessa år icke minst från oppositionens
sida motionsvägen eller på annat
sätt framförts krav om snabba och helst
omedelbara åtgärder, och detta just på
de områden som nu berörs av förbättringsförslagen.
I mångt och mycket
sammanfaller dessa yrkanden med vad
som föreslås i statsverkspropositionen.
Ofta har motionerna slutat i en hemställan
om utredning och förslag i ämnet
till nästa års riksdag, men någon
uttalad önskan om en begränsning i
detta avseende till att avse en riksdag
under ett år, då det inte var val, har
aldrig förekommit.

■lag tolkar detta så, att det nu uttalade
missnöjet inte kan vara någonting
annat än ett uttryck för en mångårig
och därför möjligen numera kronisk
förargelse över att regeringspartiet i
politiskt avseende bär vissa verkliga
eller befarade favörer, som det till synes
inte går att göra någonting åt.

Det finns sedan gammalt vissa visdoms-
eller levnadsregler, som förmodligen
under stunder av begrundan formats
av filosofer eller andra stora tänkare
i syfte att vara människorna till
någon hjälp under vandringen genom

jämmerdalen. Fn sådan visdomsregel
lyder: »Uppskjut icke till morgondagen
vad du kan göra i dag.» Den har med
största sannolikhet inte tillkommit med
siktet inställt på det politiska skeendet,
men jag tycker att den ändå passar i
det sammanhanget. Det kan nämligen
inte vara ett acceptabelt och bärande
argument för ett uppskov med betydelsefulla
frågor till ett kommande år, att
man av politiska skäl inte skulle lägga
förslag om sådana saker under ett valår,
under förutsättning att det verkligen
finns erforderliga resurser för att
klara det som är färdigt att läggas fram
till riksdagens prövning.

Nu råder det visserligen något delade
meningar om vilka resurser som
bör tillgripas för att klara finansieringen
av de förslag, som blir aktuella
under riksdagsbehandlingen i fortsättningen.
Det har uttalats en tveksamhet
i detta avseende från många håll, och
man kan väl också i den tveksamheten
spåra en underton av bekymmer
inför takten i utvecklingen och beträffande
våra möjligheter att följa med i
denna utveckling med hänsyn till både
industriens möjligheter att få det kapital
som erfordras för de önskvärda investeringarna
och kanske framför allt
med hänsyn till våra möjligheter att
upprätthålla någorlunda gynnsamma
handelsförbindelser på utlandsmarknaden.

Det finns enligt mitt förmenande
ingen anledning för någon i riksdagen
— allra minst från vårt parti — att
söka nedvärdera eventuella farhågor i
fråga om dessa möjligheter att fullfölja
ett så progressivt program avseende
snart sagt hela fältet, som förslagen i
statsverkspropositionen otvivelaktigt innebär.
För dagen — eller rättare sagt
för budgetåret som kommer — går förslagen
»så långt skinnfällen räcker».
För tiden därefter bygger de på en
fortsatt expansiv utveckling med full
sysselsättning och ökad produktivitet
inom näringslivet och gynnsamma förbindelser
med andra länder.

Onsdagen den 22 januari 19(54 fm.

Nr 3

Man kan helt naturligt ställa frågan:
Är nu allt detta realistiskt?

Ja, enligt i statsverkspropositionen
redovisade beräkningar och prognoser
är förslagen och deras ekonomiska konsekvenser
väl underbyggda, både för
den tid propositionen avser och för den
tid därefter som rimligen kan överblickas.
Självfallet finns det ändå utrymme
för tvivel och tveksamhet, i all synnerhet
beträffande bedömningen av den
framtida utvecklingen, ty om den vet
man ju på längre sikt i stort sett ingenting
utöver de sannolika antaganden
som ligger till grund för beräkningarna.
I övrigt kommer tron in som en
faktor, och den spelar en stor roll vid
bedömningen. Vill man ett positivt beslut
i anslutning till förslagen i statsverkspropositionen,
så är man väl också
benägen att satsa på och tro på hållbarheten
i de redovisade beräkningarna.
Man tror att beräkningarna skall
överensstämma med verkligheten även
i fortsättningen.

Herr talman! Det är längesedan det i
den till riksdagen överlämnade statsverkspropositionen
redovisades ett så
stort utrymme för nya eller ökade anslag
till angelägna och betydelsefulla
uppgifter som i den nu föreliggande.
Jag bär efter detta konstaterande, herr
talman, helt naturligt ingen erinran
mot sedvanlig remiss.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig att i denna
debatt ta upp en fråga som jag tror att
vi alla har anledning att fundera över
under det framförliggande året, låt vara
att den ligger åtminstone delvis
utanför den diskussion som hittills förts
i dag. Det gäller den internationella utvecklingen
på det handelspolitiska området
som under det gångna året varit
i hög grad intresseväckande och spänningsfylld.

Vart bär det hän? Kommer det ekonomiska
samarbetet i Europa att föra
oss närmare den enhetliga marknad

Statsverkspropositionen m. m.
som bl. a. vår ansökan om förhandlingar
om en ekonomisk association
med den europeiska gemenskapen varit
uttryck för? Och framför allt: Kommer
vi under det framförliggande året
att kunna ta avgörande steg på vägen
mot den frigörelse från tullar och andra
hinder för världshandeln som så många
eftersträvat? Eller kommer i stället
splittringen att bestå och klyftorna
mellan handelsgrupperingarna i vår del
av världen att fördjupas? Blir det de
protektionistiska strömningarna som på
nytt vinner övertaget och kommer att
prägla den handelspolitiska utvecklingen
under den närmaste tiden?

Det är frågor som jag tror att vi litet
till mans ställer oss i dag. Naturligtvis
är det alltid vanskligt att uttala sig om
framtiden och i det här ögonblicket
kanske osedvanligt svårt. Läget är rörligt
och tendenserna motstridiga. Jag
tror inte att någon i dag kan ge ett entydigt
svar på de frågor som jag ställt
här inledningsvis, men de anger ändå
de väsentliga problemställningarna för
den internationella handelspolitiken
under 1964. Det kan därför kanske vara
av intresse för kammarens ärade ledamöter
att redan vid denna upptakt
till riksdagsarbetet som remissdebatten
utgör få dem belysta.

Låt mig börja med en mycket kort
återblick. De brittiska förhandlingarna
med EEC kom, som vi alla erinrar oss,
till ett abrupt slut i början av förra året.
Den bitterhet på ömse sidor som det
dramatiska förhandlingsavbrottet utlöste
har så småningom lagt sig. Vad
viktigare är, sexmaktsunionen har övervunnit
de kriser och svårigheter som
samarbetet medlemsstaterna emellan till
en början i hög grad präglades av. Med
den forcerade avtrappningen av tullarna
är man nu på den gemensamma
marknaden nere i 40 procent av de enskilda
medlemsländernas ursprungliga
tullnivåer, vartill kommer att de första
stegen tagits mot uppbyggnaden av den
gemensamma yttre tullnivån.

Genom kommissionens ingripande

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

lyckades man nyligen ena sig om en
kompromiss i jordbruksfrågan som synes
innebära att den gemensamma
jordbrukspolitiken på viktiga områden
inom kort erhåller sin konkreta utformning
fastän innebörden av besluten i
alla detaljer inte ännu är så lätt att
överblicka eller att redovisa.

Uppenbarligen har gemenskapen
undgått den kris som var hotande nära
vid slutet av 1963 och är nu starkare
än förut. EEC har också gått med på
att vid regeringssammanträden inom
ramen för den västeuropeiska unionen
behandla förhållandet och förbindelserna
mellan England och sexmaktsunionen.

Även om atmosfären sålunda i hög
grad förbättrats torde det inte vara realistiskt
att räkna med någon ny förhandlingsöppning
under det framförliggande
året. Ett ekonomiskt förenat
Västeuropa ligger inte i det omedelbara
blickfältet. År 1958 — jag vill erinra
om det — strandade försöken med sammanbrottet
i Maudlingförhandlingarna
alt med en ekonomisk metodik nå en
lösning av splittringen i Europa. Till
grund för den senaste förhandlingen
mellan England och EEC låg en klart
uttalad målsättning och likväl nåddes
ingen lösning. I huvudsak var de motverkande
krafterna desamma i håda
fallen och dessa är alltjämt verksamma.
Även om vi inte har anledning att
uppge hoppet på längre sikt om ett ekonomiskt
samgående mellan EFTA-länderna
och EEC är det i dag svårt att se
hur en ny förhandlingsöppning skulle
kunna skapas. Att anknyta till läget vid
avbrottet i januari i fjol och helt enkelt
fortsätta med utgångspunkt härifrån
torde det inte finnas några politiska
förutsättningar för, varken i England
eller inom EEC. Jag kan heller inte se
hur en ny förhandlingsöppning skulle
kunna skapas i dagens läge.

EFTA och EEC kommer därför tills
vidare var och en för sig att fortsätta
sin egen process enligt fastlagda riktlinjer.
Även om vi å ömse sidor bemö -

dar oss om att inte i onödan skärpa
motsättningarna utan tvärtom så långt
som möjligt söker finna likartade lösningar
på de praktiska problem, som
den ekonomiska integrationen medlemsländerna
emellan ställer oss inför, kan
det inte undvikas att vi ändå glider
isär.

De ekonomiska konsekvenserna härav
ter sig kanske inte omedelbart så oroande.
Tulldiskrimineringen kommer förvisso
att bli mera besvärande. I nuvarande
konjunkturläge bör dock våra
handelsförbindelser med EEC-länderna,
åtminstone när det gäller industriprodukter,
kunna bibehållas i sin hittillsvarande
omfattning. Hittills kan man
heller inte finna något statistiskt belägg
för att vår industriexport till den
gemensamma marknaden kommit i allvarlig
klämma, även om enskilda företag
och vissa branscher haft känning av
försämrade konkurrensbetingelser.

Om läget för svensk exportindustri
på grund av diskrimineringen skulle
komma att förskjutas i ogynnsam riktning,
kommer vi naturligtvis, som andra
EFTA-länder, att fästa EEC-ländernas
uppmärksamhet härpå med sikte
på att uppnå åtminstone temporära eller
provisoriska anordningar som möjliggör
fortsatt traditionell export. Jag vill
i detta sammanhang hänvisa till den
aktivitet, som från svensk sida utvecklats
i samband med ökningen av ståltullarna.
På diplomatisk väg har, efter
samråd med den svenska stålindustrien
och järnhanteringen, demarcher gjorts
hos ett flertal av medlemmarna i EEC.
Vi har härvid understrukit hur allvarligt
vi bedömer denna åtgärd både med
hänsyn till utgångsläget för de kommande
förhandlingarna i GATT och de
svårigheter, som en del av vår egen industri
riskerar att försättas i.

Detta skedde innan frågan ännu behandlats
av kol- och stålunionens ministerråd
och höga myndigheten avvit
sin rekommendation. Vad vi önskar
är förhandlingar om kvoter och kontingenter
till oförändrade tullar för den

Nr 3

Onsdagen

växande svenska exporten på detta område.
Bland annat från tysk sida men
också från flera andra medlemsländers
sida har man förklarat sig hysa förståelse
härför. Redan denna vecka kommer
sådana förhandlingar att inledas.
Vi har anledning att tro att dessa icke
skall bli helt resultatlösa. Bilaterala
kontakter av denna typ kan vi behöva
inleda även på andra områden under
det kommande året.

När vi bedömer de svenska exportutsikterna,
bör kanske också uppmärksammas
att försäljningsmöjligheterna
inom frihandelsområdet ännu inte uttömts.
En ytterligare ökning av EFTA:s
samhandel och därmed vår egen export
inom detta område gynnas både
av de fortsatta tullsänkningarna och av
den förbättrade ekonomiska tillväxttakten,
som kunnat skönjas framför allt
i England under den senaste tiden. De
länder, som befinner sig utanför den
gemensamma marknaden, har alltjämt
ett starkt intresse av att den ekonomiska
växtkraften inom EEC vidareutvecklas.
Sker detta, kommer köpintresset
hos EEC-länderna att bevaras och
vi får utan tvekan lättare att klättra
över tullmurarna. I varje fall blir det
lättare att hantera de handelspolitiska
svårigheterna i Europa.

Förhandlingsavbrottet i Bryssel fick
som en naturlig följd att ansträngningarna
inriktades på att påskynda och
utveckla samarbetet inom EFTA. Medlemsländerna
och det associerade Finland
kan också se tillbaka på en framgångsrik
verksamhet under det gångna
året. Låt mig här erinra om den nya
tidtabellen för avveckling av återstående
tullar och kvarvarande importrestriktioner,
som innebär att vi med
utgången av år 1966 kommer att ha en
tullfri marknad i Europa, omfattande
över 90 miljoner människor. Det måste
naturligtvis vara tillfredsställande för
företagarvärlden att man kan grunda
den affärsmässiga bedömningen och planeringen
på förhandskännedom om tullförändringarna.
Samarbetet medlems -

Statsverkspropositionen m. m.
länderna emellan pa jordbruksområdet
har samtidigt vidgats. Grunden har
lagts för att utsträcka verksamheten inom
frihandelsområdet till nya fält, bl. a.
genom beslutet att inrätta en ekonomisk
utveeklingskommitté främst för att
handlägga frågor av teknisk och ekonomisk
natur i samband med företagens
anpassning till de ändrade konkurrensbetingelserna.
När tullar och
importrestriktioner försvinner, måste
man räkna med att andra problem
kommer i förgrunden. Man kan vänta
att behovet av en harmonisering av
den ekonomiska politiken kan komma
att göra sig gällande med ökad styrka
och att frågor rörande kapitaltransfereringar,
sociallagstiftning och skatteförhållandena
aktualiseras.

Som andra exempel på konkreta frågor,
som redan nu är föremål för ett
förberedelsestudium inom EFTA kan
nämnas standardisering, varumärkning
och patentlagstiftning. Att EFTA i
många fall inte utgör en tillräckligt
bred bas för en slutlig lösning av en
rad av dessa samordningsproblem gör
det inte mindre angeläget att frågorna
i varje fall förberedelsevis utreds och
diskuteras inom frihandelssammanslutningen.

Det kan i sammanhanget tilläggas, att
en organisatorisk förstärkning och en
utbyggnad av informationsverksamheten
inom EFTA pågår som en naturlig
följd av den stegrade aktiviteten. Man
kan kanske säga att vi till vår egen
fördel låter Parkisons lag arbeta på
detta område. EFTA har sålunda under
det gångna året vunnit i styrka. Förbundets
säregna geografiska struktur
har icke utgjort ett handikapp, som
kanske många fruktade. Utvecklingen
har också visat, att ett frihandelsområde
kan vara en praktiskt tillämpbar
form för en enhetlig stormarknad och
internationellt ekonomiskt samarbete
över huvud taget. Redan om vi ser till
samliandeln medlemsländerna emellan
måste EFTA erkännas som en av de ledande
han delsgrupperingarna i världen.

den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag är glad att konstatera att denna förståelse
också funnit uttryck i pressen
utomlands. Jag läste för endast några
dagar sedan en förstasidesartikel i New
5 ork Times, där man klart rekommenderade
samarbete mellan Amerika och
EFTA i syfte att nå resultat vid kommande
handelsförhandlingar både i
GATT och vid Förenta Nationernas
handelskonferens. Jag skall strax återkomma
till det.

Särskilt tillfredsställande synes mig
vara, att vi nu är på god väg att snabbt
förverkliga den gemensamma marknad
i Norden, som vi så länge förberett,
låt vara inte i tullunionens utan
frihan delsområdets form. Att handeln
mellan de nordiska länderna sedan
1958 undergått en så markant stegring
är ett klart tecken härpå. Det
kan nämnas, att de fyra nordiska ländernas
import från varandra ökat med
70 procent redan mellan 1958 och
1962, vilket är nära nog dubbelt så
mycket som stegringen av deras totalimport.
Skräckbilden av tullbarriärer,
som skilde de nordiska länderna och
kom dem att glida alltmer isär, har tonat
bort. Låt oss hoppas för alltid!

Som jag nyss framhöll är samhandeln
inom EFTA omfattande. Frihandelsförbundets
ställning i världshandeln är
kanske ännu mer imponerande. EFTArs
handel med utanförstående länder, alltså
samhandeln oberäknad, uppgick år
1962 till ett värde av 38 miljarder dollars
och representerade mellan 15 och
16 procent av världshandeln. EFTA räknar
omkring 90 miljoner människor.
Folkmängden i USA liksom i EEC är
ungefär dubbelt så stor. Ändå är omfattningen
av EFTA:s handel med omvärlden
större än Förenta staternas
och nästan lika stor som EEC:s.

EFTA:s ställning såsom en av världens
ledande handelsgrupperingar,
sammanhållningen, utbyggnaden och
aktiviseringen under det gångna året,
dess utåtriktade karaktär och samarbetsvilja
bör göra det möjligt för medlemsländerna
att intensivare verka för

en vidare frigörelse av världshandeln.
Här som i allmänhet gäller att inre
styrka ger yttre kraft. Det kommer säkerligen
också att behövas, om vi skall
komma till rätta med de problem på
handelspolitikens område, som nu blir
aktuella.

Även om en förenad marknad i Europa,
som gör slut på handelssplittringen
i vår del av världen, i dag synes mera
avlägsen än för ett år sedan kommer
vi ändå i år att ställas inför omfattande
och svårlösta handelspolitiska problem.
Från svensk sida fäster vi särskild
vikt vid de kommande GATTförhandlingarna,
som skall inledas i
vår. Under de förberedande diskussionerna
har man som bekant som riktpunkt
uppsatt att söka uppnå allmänna
lineära tullsänkningar om 50 procent
inom en femårsperiod, en målsättning
som från svensk sida framfördes i
GATT redan år 1961 och som numera
överensstämmer med de fullmakter
som den amerikanske presidenten erhållit
av kongressen. Enligt planen för
de kommande förhandlingarna skall
dessa avse inte endast tullar utan även
andra handelshinder. De skall omfatta
alla varor, alltså även jordbruksprodukter.
Särskilda anordningar för att
underlätta utvecklingsländernas handel
har också förutsatts komma upp
på dagordningen.

Det har emellertid under förberedelsearbetena
i Geneve visat sig föreligga
avsevärda svårigheter att komma överens
om en rimlig förhandlingsuppläggning.
önskemål om att få undanta vissa
industrivaror från den allmänna sänkningen
har framställts från åtskilliga
håll. Någon enighet har hittills inte
kunnat uppnås om omfattningen av undantagslistorna,
ehuru de flesta insett
att antalet varuslag bör begränsas till
ett minimum. Detta måste också vara ett
starkt svenskt intresse — jag behöver
bara peka på att pappersindustrien annars
kan komma i farozonen.

En annan stötesten sammanhänger
med de betydande skillnader i tullsat -

Onsdagen den 22 januari 19G4 fm.

Nr 3

serna för enskilda varor som föreligger
mellan olika länder. Det kan naturligtvis
med rätta framhållas, alt en 50-proeentig
sänkning av en hög tull i ett
land inte kan ge samma fördelar som
en motsvarande sänkning för samma
vara i ett annat land, där tullen redan
i utgångsläget är mycket låg. I en arbetsgrupp
i Geneve, för resten under
svenskt ordförandeskap, har man sökt
komma fram till siirskilda regler för en
lösning av detta problem med allmän
automatisk tillämpning. Ännu har inte
något resultat uppnåtts. DEC har gjort
denna fråga till en huvudpunkt i förhandlingarna,
medan USA:s delegater
hänvisat till att deras fullmakter för
den s. k. Kennedy-rundan inte ger stora
förhandlingsmöjligheter i detta avseende.

Från svensk sida har vi understrukit,
att vi fäster stort avseende vid att de

s. k. disparitetsreglerna utformas på sådant
sätt, att de fördelar vi uppnår i
högtulländerna står i rimlig proportion
till våra egna medgivanden. Vi har med
andra ord redan från början haft förståelse
för EEC:s krav att hög-låg-tullproblemet
tas upp i Kennedy-rundan.
Vid sammanträdet med EEC:s ministerråd
i december var spörsmålet uppe till
behandling, varvid man enades om en
gemensam ståndpunkt, som vi får hoppas
ger förhandlingsmöjligheter. Jag vill
här bara tillägga att med den vikt vi
fäster vid att detta problem löses vore
det oklokt att från början uppställa detta
som ett oeftergivligt villkor för ett
svenskt deltagande i en allmän lineär
tullsänkningsaktion.

Också på jordbruksområdet befinner
sig diskussionerna ännu på ett preliminärt
stadium. Förhandlingarna skall
här syfta till att bereda skäliga avsättningsmöjligheter
även för jordbruksprodukter.
För vissa varugrupper —

t. ex. spannmål, kött och mejerivaror
— kommer man att undersöka möjligheterna
att skapa arrangemang i form
av världsomfattande avtal. För andra
jordbruksprodukter skall undersökas i

Statsverkspropositionen in. in.
vilken utsträckning de automatiska tullsänkningsreglerna
kan tillämpas eller
om särskilda regler skall fastställas.
Det faktum att EEC-länderna vid sitt
decembermöte kunnat enas om riktlinjerna
för sin jordbrukspolitik och om
ett gemensamt uppträdande i Kennedyförhandlingarna
ger vissa förhoppningar
om att de fortsatta diskussionerna
skall leda till positivt resultat.
För Sveriges del är vi också här beredda
att söka bidraga till en positiv lösning
av problemen även på detta område.

Av den nu lämnade redogörelsen
framgår, att svårigheterna vid GATTförliandlingarna
ändå kommer att vara
så betydande att det ännu är för tidigt
att förutsäga utgången.

Ett omsorgsfullt förberedelsearbete
erfordras. För vår del sker de grundläggande
utredningarna inom kommerskollegium
i nära samverkan med näringslivets
och arbetsmarknadens organisationer.
En särskild förhandlingsdelegation
med representanter för departement
och myndigheter har också tillsatts.
Sammanhållningen inom EFTA är
naturligtvis av utomordentlig betydelse
för att skapa ett gynnsamt utgångsläge
för GATT-förhandlingarna. Samtliga
EFTA-medlemmar har varit överens
om att en samordning av vårt uppträdande
i dessa förhandlingar borde
kunna öka möjligheterna att komma
till ett positivt resultat. Jag förutser,
att just denna fråga kommer att bli en
av huvudpunkterna på dagordningen
för det ministermöte som skall hållas
i Geneve i mitten av februari.

Över huvud taget gäller det för deltagarna
i Kennedy-rundan att söka skapa
en så god atmosfär som möjligt och
undvika kontroverser som kan försämra
förhandlingsklimatet. Förra året
upplevde vi som åskådare det s. k.
kycklingkriget mellan USA och EEC,
vilket lämnade en bitter eftersmak
också hos dem som inte var direkt berörda
av konflikten.

Nu konfronteras vi, som jag redan

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sagt i det föregående, med ett av kol och

stålunionen fattat principbeslut

om en höjning av medlemsländernas

ståltullar.

Frågan har en vidare innebörd än
de rent nationella intressena. Även om
beslutet endast avser en temporär tullhöjning,
kan det mycket väl tänkas leda
till att stålindustrier i andra länder —
t. ex. den amerikanska — kommer att
hos sina regeringar kräva motåtgärder.
Risken blir då stor för att allmänt protektionistiska
tongångar ges större
svängrum, och detta vid en tidpunkt då
så många nationer förbereder den viktigaste
internationella tullsänkningsförhandling
som någonsin ägt rum —
Kennedy-rundan.

Bakgrunden till höga myndighetens
beslut är som bekant det överkapacitetsproblem
som flera av medlemsstaternas
stålindustrier brottas med. Jag
tror nu inte att man löser sådana problem
genom tullhöjningar. Det förefaller
mig klokare att frågan om överkapacitet
inom stålindustrien behandlas inom
OECD, där ju också problemet på
amerikanskt initiativ tagits upp. Jag är
medveten om att arbetet på att inom
OECD:s ram nå fram till en långsiktig
lösning av stålindustriens problem kan
komma att ta tid. Men i nuvarande läge
bör inte heller denna metod att nå fram
till hållbara resultat lämnas oprövad.

Vilket förlopp tullförhandlingarna
kommer att få är omöjligt att förutsäga.
Allt kan inträffa. Ett totalt misslyckande
kan ingalunda uteslutas, vilket i
hög grad skulle öka riskerna för att
utvecklingen på nytt tog en klart protektionistisk
vändning. Det finns å andra
sidan ingen anledning att nu kasta
yxan i sjön. Det är i dag lättare att
komma till tals med EEC än det var så
sent som i höstas. Inom EFTA, där vi
alla är inställda på att få ut så mycket
som möjligt av GATT-förhandlingen, är
sammanhållningen god. Möjligheterna
för oss att värva bundsförvanter utanför
vår egen krets har också ökat. Det
har de sonderingar som jag själv gjort

under hösten fått mig att tro. Den nye
amerikanske presidenten har förklarat
sig beredd att med energi fullfölja sin
företrädare Kennedys initiativ. På de
flesta håll känner man också ett betydande
ansvar inför utvecklingsländerna.

Att vänta att få en överenskommelse
om ett konkret tullsänkningsprogram
i hamn redan under 1964 är förmodligen
orealistiskt, men vi kan alltjämt
hoppas på att vi under detta år kan
enas om vilka problem vi skall förhandla
om och principerna och metoderna
för deras lösning. Det är ändå
ett framsteg. Alla borde inse, att vi
helt enkelt inte har råd att misslyckas.

Jag övergår nu till att säga några
ord om FN:s konferens för handel och
utveckling — den s. k. världshandelskonferensen
— som inleds i mars i år.

Alla är väl medvetna om att konferensen
kommer att behandla ytterst
komplicerade problem som inte löses i
en handvändning, men detta konstaterande
får inte tjäna som en ursäkt för
passivitet. Den svenska regeringen kommer
därför att efter bästa förmåga
stödja realistiska förslag till åtgärder,
som kan leda till en gynnsammare utveckling
av utvecklingsländernas handel
och ekonomi. Vi vill understryka
betydelsen av att världshandelskonferensen
inte utmynnar i verkningslösa
gester i form av till intet förpliktigande
deklarationer. Vad som fordras är konstruktiva
rekommendationer med praktisk
inriktning och konkreta målsättningar.
Kan vi nå dithän har hjälpen
till u-länderna erhållit det kanske viktigaste
bidraget på många år. Skall konferensen
lyckas med detta, krävs naturligtvis
att man koncentrerar överläggningarna
till u-landsproblematiken.
Framkommer önskemål om en diskussion
av öst-västhandelsproblem, ser jag
knappast några skäl för att vi skulle
motsätta oss detta. På svenskt håll är
vi i färd med att genomföra ett omfattande
förberedelsearbete för vårt
deltagande i konferensen. Detta arbete

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

sker, som vanligt, i nära samverkan
mellan fackdepartementen, kommerskollegium
och representanter för berörda
organisationer. Naturligtvis står också
frågan om denna konferens på
EFTA:s dagordning såsom en samarbetsuppgift.

Eftersom man på sina håll redan nu
tagit upp institutionella frågor i samband
med världshandelskonferensen
och bl. a. framkastat tanken på en permanentning
av denna, vill jag till detta
säga följande:

Som vi alla vet råder det ingen brist
på internationella organisationer för
ekonomiskt samarbete. Att sätta upp en
ny löser i och för sig inga problem.
Om, som jag hoppas, världshandelskonferensen
resulterar i konkreta förslag
till åtgärder, finner jag det naturligt,
att genomförandet av dessa i
största möjliga utsträckning anförtros
åt redan existerande organisationer.
Om dessa inte är komplett utrustade
för att motsvara alla krav, får vi försöka
förbättra dem och bygga ut dem
för de nya uppgifterna. I andra fall,
exempelvis i fråga om nya råvaruavtal,
får naturligtvis berörda länder
skapa de organ, som motsvarar behoven.
Det finns ju härvidlag flera förebilder
redan. När det gäller tullar, importrestriktioner
och liknande frågor
har vi GATT. Den svenska regeringen
tillmäter liksom tidigare GATT och dess
verksamhet stor betydelse. Detta gäller
även i samband med världshandelskonferensen.
Vi är fast övertygade om
att GATT också i fortsättningen kommer
att spela en avgörande roll i det
internationella ekonomiska samarbetet,
och inte minst då för en förbättring av
utvecklingsländernas ekonomiska förhållanden.

Sammanfattningsvis vill jag understryka,
att EFTA-länderna även under
det framförliggande året kommer att
vidareutveckla sitt inbördes samarbete
och därvid naturligt knyta an till den
betydelsefulla förstärkning av frihandelssammanslutningens
verksamhet som

Statsverkspropositionen m. in.

genomfördes under 19(i3. Denna väsentligt
ökade inre styrka utgör eu förutsättning
och en bas för att EFTA skall
kunna sätta kraft bakom sina insatser
på ett vidare internationellt plan och
angripa de stora handelspolitiska problemen,
främst då inom GATT och vid
världshandelskonferensen men även inom
OECD.

Denna internationella verksamhet för
friare världshandel och vidgat ekonomiskt
samarbete måste naturligtvis
motsvaras av åtgärder på hemmaplan,
ägnade att stödja näringslivets anpassning
till större marknader och
hårdnande konkurrens. I den nu framlagda
budgeten ges åtskilliga exempel
på regeringens beredvillighet att ge
detta stöd. Låt mig peka på några punkter.

För information om Sverige i utlandet
föreslås för nästa budgetår ett anslag
på 12,9 miljoner kronor, vilket innebär
en tredubbling av anslaget sedan
1961/62 och en 30-procentig höjning
jämfört med innevarande år. övrig exportfrämjande
verksamhet föreslås tilldelas
3,3 miljoner kronor — en ökning
med 22 procent jämfört med nu gällande
anslag.

Stor betydelse måste också tillmätas
den nya given för stöd åt forskningen,
inte minst en kraftig förstärkning av
anslagen för teknisk forskning och tekniskt
utvecklingsarbete. Detta förslag,
som nu underställes riksdagen, har utformats
i samarbete med den forskningsberedning,
som tillsattes för något
mer än ett år sedan.

Som fallet varit under tidigare år
byggs även nu stödet åt de mindre företagen
ut.

Man bör också observera det indirekta
stöd, som företagen erhåller i
samband med de föreslagna — låt vara
mindre — modifikationerna av energiskatten.
Därjämte avses att den s. k.
Anell-lagen, som underlättar aktiefinansiering,
skall få tillämpas även fortsättningsvis.
Beskattningslättnaderna för
industriens maskininvesteringar bör

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

också stimulera aktiviteten inom detta

område.

Dessa åtgärder understryker regeringens
målmedvetna politik att skapa
goda förutsättningar för näringslivets
egen strävan att vidmakthålla och förstärka
verksamheten och bygga ut våra
positioner på exportmarknaderna.

Sveriges insatser inom de internationella
ekonomiska organisationerna bygger
på insikten om att vi ensamma kan
göra endast föga för att påverka utvecklingen,
men att vi i samverkan med
andra på ett verksamt sätt kan bidraga
till nya landvinningar för friare handel
och ett vidgat samarbete. Det säger sig
självt att regeringen även inom det egna
landets gränser i samverkan med
näringslivet och organisationerna vill
utforma den handels- och näringspolitik,
som bäst gagnar en balanserad
ekonomisk expansion.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Den som till äventyrs
gått omkring och trott på att vi nu äntligen
efter många års väntan skulle få
en aktiv lokaliseringspolitik här i landet,
sedan lokaliseringsutredningen
gjort sitt, har tydligen fått det mesta
om den s. k. bakfoten. Av åtskilliga uttalanden
i pressen att döma är det ett
i många avseenden undermåligt förslag,
som utredningen har kommit med.
I den mån man inte kan gå in på en
saklig kritik och bedömning av förslagen
beskyller man utredningen — såsom
exempelvis i Arbetsgivareföreningens
organ Arbetsgivaren — för att ha
haft falska motiv för sitt arbete och sitt
utredningsresultat. Skall vi döma av
pressuttalandena, har vi att motse en
ytterligt brokig samling av remissuttalanden,
i vilka tydligen det mesta kan
förekomma.

Nå, det kan nu anses vara något även
sak för sig. Bakom pressuttalanden
kan ju ligga åtskilligt olika bevekelsegrunder.
Större anledning till bekymmer
får man av de uttalanden i den ak -

tuella frågan som kommit från arbetsmarknadspolitikens
högste administrative
målsman, generaldirektör Bertil
Olsson. Jag menar att detta är så mycket
mer anmärkningsvärt som man vant
sig vid att betrakta chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
som en fast och
orubblig klippa när det gäller en aktiv
lokaliseringspolitik. Inte minst jag
själv har vid många tillfällen, exempelvis
i sittande utredningar, haft anledning
att instämma med honom i avgörande
lokaliseringsprinciper. Så har i
hög grad varit fallet när det gällt utredningen
angående den statliga verksamhetens
utlokalisering från stockholmsområdet.
I detta fall har generaldirektören
varit en absolut drivande
kraft i fråga om ett aktivt handlande
och positiva beslut.

Granskar man också det arbete, som
utförts på det här området från arbetsmarknadsstyrelsens
sida, såsom det tagit
sig uttryck i olika redogörelser, blir
man stärkt i sin uppfattning att styrelsen
hittills varit inställd efter principer
som har kunnat vinna allmän anslutning.
Får jag ta några exempel ur den
av arbetsmarknadsstyrelsen år 1960 utgivna
skriften »Samhällsservice och lokaliseringsverksamhet»,
där material
sammanställts som är ägnat att belysa
närings- och bebyggelsestrukturen här
i landet. Där säges bl. a.: »Vid en klassificering
av tätorterna efter befolkningsunderlag
måste hänsyn tagas inte
bara till folkmängden i tätorten utan
också till folkmängden i det område
omkring tätorten, som är spontant inriktad
mot tätorten och vars befolkning
brukar uppsöka orten för att få åtminstone
en del av sina servicebehov tillgodosedda
eller i varje fall har närmare
och bättre kommunikationer dit än till
någon annan tätort med samma servicefunktion.
»

På ett annat ställe i samma skrift säges
följande: »I rådgivningsverksamheten
har i stor utsträckning förts fram
orter och områden med ensidigt och
konjunkturkänsligt näringsliv. Upp -

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

märksamhet har fortlöpande ägnats åt
områden, där jordbruket släpper ifrån
sig mycken arbetskraft. Lokaliseringsverksamheten
bar inriktats såväl på stora
som små orter inom nämnda områden.
En strävan liar också varit att
komplettera näringsbilden i orter och
regioner med ensidigt manlig eller ensidigt
kvinnlig sysselsättning. Som alternativ
till stockholmslokalisering har
över huvud arbetats med andra orter
och områden än Stockholm.»

Till detta kan läggas att de statsbidrag,
som bär tidigare varit föremål för
interpellation och även omnämnts i
denna remissdebatt och som från och
med år 1963 lämnats norrländska kommuner
för uppförande av industrilokaler,
utgått för objekt i såväl stora som
små orter. Av småorterna kan här nämnas:
Hammerdal, Burträsk, Malåträsk,
Jörn, Niemisel, Pajala, Jokkmokk, Töre,
Nikkala och Kalix. Så långt kan man
alltså känna tillfredsställelse över vad
som utförts på detta område från arbetsmarknadsstyrelsens
sida.

Nu har emellertid herr Olsson överraskat
negativt genom att vid ett par
tillfällen i föredrag ange helt nya riktlinjer
för en lokaliseringspolitik här i
landet. I ett föredrag i Nationalekonomiska
föreningen strax före jul menade
han sålunda, att ett aktivt lokaliseringsarbete
endast kan hävdas i Norrland
men ingenting därutöver. I Svealand
och Götaland skulle »saken ha sin
gång». Där var han inte beredd att offra
någonting av stödåtgärder från statens
sida.

I ett senare föredrag den 14 januari i
år inför den församlade jordbruksexpertisen
vid en konferens i Stockholm
har han enligt tillgängliga tidningsuppgifter
också anfört meningar, som enligt
min syn är nog så anmärkningsvärda.
Bland annat lär han ha uttalat en
bestämd varning till näringslivet att
satsa på de mindre orterna här i landet.
Den obetydliga reserv av arbetskraft
vi har skulle enligt hans mening

Statsverkspropositionen m. m.

endast kunna tas till vara om vi satsar
på stora tätorter. I den andan dömer
han helt ut arbetsmarknadsstyrelsens
s. k. B- och C-orter, som han emellertid
menar skall kunna överleva som
»goda boendecentra». Vad folket här
skall försörja sig på talar han inte om.
Månne de skall förtjäna sitt bröd genom
att raka skägget av varandra och sula
varandras skor?

Herr Olsson anför också synpunkter
på utvecklingen för den mindre industrien
i landet, som måste betecknas
som anmärkningsvärda. Han hävdar bestämt
att de små företagen i fortsättningen
visserligen kommer att leva
kvar, men endast som underleverantörer
till de stora företagen. Vi skulle
alltså enligt hans mening i framtiden
över huvud taget inte ha någon fristående
småföretagsamhet.

Det är en utveckling som jag i varje
fall vägrar att tro på. Med den stigande
standard, som vi och förmodligen
också chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
hoppas på, kommer av allt att döma
kraven på kvalitet på produkterna
att öka. Vid stigande standard får vi
råd att betala även för kvalité. I det
ögonblicket måste de små företagen,
som har möjligheter att lägga en personlig
omsorg om och lita till handaskicklighet
i produktionen, ha sin givna
chans. Utvecklingen i Amerika åberopas
ju ofta som mönster här hemma,
och därute går av allt att döma de små
företagen mot en renässans. Herr Olssons
slutsats av resonemanget blir, att
de små företagen kommer att bli bundna
vid de stora och därför också måste
lokaliseras dit, där de stora företagen
ligger, d. v. s. de stora tätorterna.

För den som hävdar landsbygdens
och de små tätorternas bestånd är detta
herr Olssons resonemang skrämmande.
Skulle han ha rätt betyder det att
allt arbete för bygdernas bestånd skulle
vara bortkastat. Det skulle innebära
att all omsorg och alla kostnader våra
kommunalmän lägger ned för att göra

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
det trivsamt för medborgarna skulle
vara till ingen nytta. Det kan inte vara
så, och det får inte vara så!

Hans resonemang är inte minst
skrämmande därför att han själv sitter
i den administrativa toppen på detta
område. Om hans propåer i fortsättningen
skall bli normerande för lokaliseringsarbetet
i landet, så har ju i en
enda vändning alla principer för en
aktiv lokaliseringspolitik kastats över
ända. Man torde inte kunna trösta sig
med att herr Olsson blivit felrefererad,
ty de lämnade tidningsuppgifterna har
så vitt jag vet inte dementerats.

Det skulle vara av det allra största
värde och till tröst för alla lokaliseringsivrare,
om herr inrikesministern
i sin egenskap av högste målsman för
denna verksamhet kunde lugna oss en
smula och vederlägga våra värsta farhågor.
Personligen vet jag att inrikesministern
är avgjort positivt inställd
till en aktiv lokaliseringspolitik, och
jag ifrågasätter om inte vad som hänt
också för honom har utgjort något av
en chock.

Av vad som sålunda hittills hänt i
fråga om förslagen till en aktiv lokaliseringspolitik
framgår det tydligt, att
skärpt vakthållning kring dessa frågor
är nödvändig. Vi måste hävda den
spridda bebyggelsens företräden framför
hopklumpningen i stortätorterna.
Att vi har rätt på den punkten visar
åtskilliga företeelse och händelser i
storstaden. Jag vill erinra om pressuppgifter
i de sista av dessa dagar om den
pågående vandaliseringen i höghusen i
storstaden, vilka är på väg att bli slum,
om ingen bättring sker. Någon motsvarande
utveckling har man inte kunnat
konstatera i låghusbebyggelsen,
glesbygdens och småorternas naturliga
bebyggelse.

Vi måste driva en aktiv lokaliseringspolitik
så att vi kan ta tillvara de rester
av arbetskraft, som alltid kommer
att finnas ute i bygderna. Efter 1970
kommer våra arbetskraftstillgångar att
krympa, och då är det livsviktigt för

oss att kunna uppehålla produktionen
genom att sätta alla i arbete. Skall förutsättningen
härför nödvändigtvis vara
att man skall tvinga alla människor
att bryta upp från sin gamla boplats och
kämpa med andra i stortätorten för att
skapa sig en utkomst?

För det parti jag representerar är en
sådan politik omöjlig och otänkbar.

Vi måste driva en sådan lokaliseringspolitik
att de med stora kostnader
för kommuninvånarna skapade mindre
tätorterna ute i landet, som är naturliga
centra för bygdernas folk i fråga om
sysselsättning och service, kan leva vidare
och förkovras i stället för att människorna
skall tvingas att ytterligare
öka trängseln i de stora bebyggelsecentra
och öka bostads-, trafik- och alla
andra köer.

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att den grundlag, som jag själv har
anledning att vårda, förutskickar att
ingen kritik får riktas mot ett av statens
verk. Jag har inte riktat någon
kritik mot ämbetsverket utan jag har
riktat kritik mot en av dess företrädare,
som till diskussion har tagit upp ett
problem med utomordentligt viktiga
och långsiktiga politiska perspektiv.
Det förefaller mig, herr talman, anmärkningsvärt
om man inte från riksdagens
talarstol skulle kunna deltaga
i denna debatt som sålunda inaugurerats
och som innehåller så betydelsefulla
politiska problem.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte närmare
ge mig in på de konstitutionella förutsättningarna
för att ta upp frågor om
vad AMS-chefen sagt i ett anförande.
Som herr Torsten Andersson säger, är
den verkschef, som han angriper, inte
här och har inte tillfälle att själv försvara
sig. I den mån som herr Torsten
Andersson vill diskutera själva problemet
om lokaliseringspolitiken är det
klart att detta är både tillåtet och tillrådligt.

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Herr Torsten Andersson gör det med
ett angrepp mot verkschefen för ett uttalande
som stått återgivet i tidningarna.
.lag har naturligtvis haft anledning
att observera vad som har återgivits i
tidningsreferaten efter en sammankomst
i Lantbruksförbundet, och jag kan väl
också säga att jag har haft ett samtal
med Bertil Olsson om detta. Bertil
Olssons uttalanden har, som herr Torsten
Andersson mycket riktigt sade, diskuterats
vid en konferens i Örnsköldsvik,
varvid man hade verkschefen på
platsen med möjligheter att själv göra
bemötanden.

Till mig har han sagt följande. Han
höll ett föredrag som var exakt detsamma
som han höll i Örebro för ungefär
ett år sedan vid en konferens, som anordnats
av Sveriges hantverksförbund.
Vid denna konferens hade också jag
tillfälle att vara med.

Det är intressant att påminna sig, att
dagen efter denna konferens hade vi en
debatt i kammaren om bl. a. arbetsmarknadsfrågor,
och en av kammarens
ledamöter, herr Näsström, sade då i debatten,
att han hade läst referat ifrån
örebromötet, och han anförde några
kritiska synpunkter mot vad verkschefen
uttalat. Jag gick då upp i debatten
och sade, att jag kom direkt ifrån mötet
och kunde påpeka, att man måste ge
en litet annan nyans åt det som Bertil
Olsson sagt — det var inte fråga om så
kategoriska uttalanden som återgivits i
tidningarna. Jag gjorde försök till en
sammanfattning av Bertil Olssons anförande
på följande sätt: Vi har mycket
få stora företagsenheter, som vi kan förvänta
att få utflyttade och beträffande
vilka vi kan räkna med medverkan för
nyetablering. Alltså måste våra ansträngningar
gå ut på att få industrierna
till nyetablering eller omflyttning av
större företagsenheter, som kan ge kraft
och styrka åt de regioner där man anser
det behövligt med en samhällsinsats.
Det är alltså i första hand angeläget att
A-regionernas centra får stora företagsenheter.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag har hans tal framför mig här, och
jag har läst igenom de sidor jag förmodar
att referatet i tidningarna grundades
på den här gången, eftersom det
är samma föredrag som i fjol. Det finns
inte här någonting annat än starka uttalanden
om att industrien koncentreras;
den söker sig till de orter där man
kan förvänta sig att det finns service
och dit människorna söker sig för att få
sitt servicebehov tillgodosett. Men i
samma föredrag sägs, att självfallet skall
vi satsa också på andra orter inom regionen,
även om det inte kan bli företag
av en storleksordning med kanske 500
eller 1 000 anställda.

I och för sig är det alltså ingenting
märkligt i detta uttalande. Kanske kan
det sägas försiktigare, så att man inte
ger intryck av att arbetsmarknadsstyrelsen
vill förhindra en lokalisering till
andra orter.

Men, ärade kammarledamöter, vilka
möjligheter har arbetsmarknadsstyrelsen
i det avseendet? Inga. Det allmänna
har ju inga möjligheter att bestämma
var de privata företagen skall lokaliseras.
Vi kan råda dem och hänvisa till
befintligheten av arbetskraft och andra
omständigheter, som kan göra det gynnsamt
med en lokalisering till en viss ort.
Det är vad som kan göras nu. I den
mån vi vill skaffa oss andra medel för
lokaliseringspolitiken, d. v. s. möjligheter
att mera tvångsvis lokalisera företag,
blir det en fråga som riksdagen får
ta ställning till.

Så länge riksdagen inte har bestämt
sig för en lokaliseringspolitik, och angivit
dess mål och medel, så länge har
ju arbetsmarknadsstyrelsens chef rätt
att ge uttryck för en mening om hur
man i AMS ser på frågan. Detta så mycket
mer som verket har till uppgift att
svara för vår arbetsmarknadspolitik och
utövar en rådgivande lokaliseringspolitik.

Vi förväntar att riksdagen snart skall
få pröva hela detta frågekomplex. Jag
vågar inte säga om det blir i vår eller
i höst, men vi har annonserat en pro -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

position på grundval av lokaliseringsutredningens
betänkande.

Jag har personligen deltagit i debatten
om lokalisering och om vilka orter
man skall satsa på, och jag är mycket
angelägen att säga, att jag har haft flera
överläggningar med arbetsmarknadsstyrelsens
chef, varvid vi har varit fullt
eniga i den uppfattningen, att en spridning
av företagen och en lokalisering
inte minst norröver är nödvändig för att
hejda de väldiga befolkningsströmmarna
ifrån de norrländska länen. Den angelägenheten
är så påträngande, att det är
nödvändigt att vi med alla medel försöker
åstadkomma något resultat. Frågan
är naturligtvis: På vilka orter skall
man då satsa? Jag har i ett föredrag i
Skellefteå i september i fjol ställt upp
frågan: Var skall skyddsvallarna byggas
för att hejda strömmen av människor?
Jag skulle bara med hänvisning
till detta anförande vilja förklara att
jag personligen har resonerat på det sättet,
att om det gäller större företagsenheter,
så är ju frågan om lokaliseringen
av den allra största vikt och betydelse.
Om det gäller etablering av ett företag
med 500 eller 1 000 eller flera anställda,
torde det ligga i såväl företagets som
samhällets intresse att ett sådant företag
förläggs till bärkraftiga orter, således
orter som ligger så till, att om arbetskraft
inte finns tillgänglig just i den
orten, det är rimligt att förvänta att företaget
skall kunna rekrytera arbetskraft
från den kringliggande regionen.
Mindre företagsenheter kan väl tänkas
suga upp arbetskraft i de mindre tätortsbildningar
som finns på rimligt avstånd.
Denna bild av lokaliseringen,
där den större tätorten ligger som en
kärna i regionen och med mindre tätorter
såsom satelliter i detta område,
framträder. Dessa orter inom regionen
kan ge varandra ett ömsesidigt stöd genom
denna gruppering.

Detta är ju något av den uppfattning
som vi har i regeringen i fråga om lokaliseringspolitiken.
Vi anser att lokalisering
kan ske både på de stora centra,

på A-orter, och på B-orter men också
på vissa C-orter. Det finns ingenting i
AMS-chefens anförande som ger till
känna någon annan mening i detta avseende.
Det är av utomordentlig vikt att
vi här blir överens om detta och att de
meningsmotsättningar upphör som
eventuellt kommit till uttryck genom att
man tolkat AMS-chefens yttrande såsom
utomordentligt negativt för de mindre
kommunerna, för B- och C-orterna, och
såsom mycket diskvalificerande för
dem. Någonting sådant har aldrig varit
avsikten. Vår arbetsmarknadspolitik
syftar naturligtvis till att ge stöd åt
större företag vid nyetablering eller omflyttning,
även om företagen själva önskar
etablera sig på en mindre ort. Men
jag tror det är riktigt att med herr Bertil
Olsson konstatera att de stora företagen
själva i allmänhet söker sig till de
större tätortsbildningarna. Jag hade anledning
att i fjol erinra om L. M. Ericssons
förläggning av ett av sina företag
till Gotland. Gotland kan väl betraktas
som eu väl sammanhållen region. Företaget
förlädes till Visby. Det hade naturligtvis
varit önskvärt att det hade
förlagts till någon av de mindre kommunerna
på Gotland i stället, som med
hänsyn till sin ekonomi och sviktande
befolkningsunderlag kunde sägas vara i
bättre behov av lokaliseringen, men det
var ett önskemål från företaget självt
att anläggningen skulle uppföras i Visby,
där det finns skolor, fritidsanläggningar,
serviceanordningar etc. samt
där det fanns möjligheter för företaget
att få erforderlig arbetskraft, både
tjänstemän och arbetare. I ett sådant
fall bör man givetvis hjälpa företaget
att få till stånd den lokalisering som det
själv önskar, och för övrigt innebär den
här lokaliseringen en betydande stimulans
för hela regionen.

Jag tycker att man här bör försöka
att lugnt och sansat diskutera om vår lokaliseringspolitik
och dess utformning.
Vi får tillfälle att fastlägga riktlinjerna
för den så småningom, men i avvaktan
på detta måste vi arbeta med alla de

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

medel som vi har till vårt förfogande
för att så långt det är möjligt begränsa
en del av den omflyttning som pågår
från framför allt de norrländska länen.
Jag skall i ett senare sammanhang under
riksdagsdebatten komma tillhaka
till frågan om de åtgärder som från arbetsmarknadsstyrelsens
sida redan vidtagits
och som helt grundar sig på de
beslut som riksdagen har fattat.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har faktiskt försökt
att diskutera denna fråga utan några
stora åthävor. Jag vill nu bara göra
ett par påpekanden i sammanhanget:
jag har inte kritiserat Bertil Olssons
örebrotal, som sedan låg till grund för
örnsköldsvikstalet, utan vad jag har
kritiserat är anförandet inför den samlade
lantbruksexpertisen. Jag förmodar
att inrikesministern har sett referatet.
När man ser AMS-chefens varning för
småorter, blir man illa berörd. Han
säger här enligt referatet — med alla
reservationer för referatets riktighet,
ehuru det ännu icke har dementerats
av vederbörande — att man måste ha
stora eller medelstora industrier förlagda
till A-orter. Det är allt den nyheten
ger, men då han kommer fram
till att man inte bör satsa på B- och
C-orter, råder enligt vad jag kan förstå
på den punkten en motsättning mellan
inrikesministern och herr Olsson. Inrikesministern
delar den uppfattning som
jag har gjort mig till tolk för, nämligen
att man vid avvägningen av lämpliga lokaliseringsorter
inte a priori bör döma
ut de små orterna, vilka lämpar sig
utmärkt för mindre eller medelstora
företag.

Det har sagts här att generaldirektören
har rätt att ha en egen uppfattning
i denna fråga. Jag är den allra
siste att förneka att han har denna rätt,
men å andra sidan kan man väl säga
att man bör vara mera försiktig med
uttalanden i ett ärende, när man vet

5 Första kammarens protokoll 196b. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

att hela problemställningen väntar på
att framläggas inför det politiska forum
som skall besluta i frågan. I en sådan
situation bör man akta sig för att genom
uttalanden föregripa det beslut
som riksdagen sedan skall fatta. Man
bör nog inte gå utöver den väg man
har, nämligen att remissvägen uttrycka
sin uppfattning om det förslag som föreligger.
Det är ägnat att i hög grad förrycka
debatten att komma med sådana
uttalanden.

Jag vill gärna framföra ett tack till
inrikesministern för att han på väsentliga
punkter —- även om det inte skett
i öppna ordalag — tagit avstånd från
de mera utrerade synpunkter som har
framförts av herr Olsson.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag ber bara att få säga
till herr Torsten Andersson, att Bertil
Olssons anförande inför Lantbruksförbundet
enligt hans egna uppgifter var
exakt detsamma som han höll i Örebro
och Örnsköldsvik. Det är naturligtvis
möjligt att man i referatet pressat en
del av hans uttalanden. Man kan ju
t. ex. ta ut en del av vad en talare säger
och därigenom ge det en förstärkt innebörd.
Det är, tror jag, ungefär vad
som här skett. Man har inte tagit med
de övriga delarna av anförandet och
därigenom i någon mån förstärkt effekten
av det poängterade uttalandet om
A-orterna.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! I årets remissdebatt
kommer efter vad talarlistan anger mellan
varannan och var tredje riksdagsledamot
att framföra sin oförgripliga
mening inför förströdda kamrar om
herr Strängs budget och om de mest
skiljaktiga spörsmål som tynger sinnet
på det svenska folkets valda representanter.
Det finns väl ingen som tror att
debatten eller de efterföljande skärmytslingarna
i skilda frågor kommer att

f)6

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

annat än i ytterst ringa mån inverka
på de beslut som riksdagen kommer att
fatta. Regeringen har sin pålitliga och
ytterst disciplinerade majoritet som följer
den i vått och torrt. En enkel medlem
av denna höga församling kan inte
låta bli att skänka en sentimental tanke
till den tid i hans ungdom, då vi
inte hade en fullt så stark och maktmedveten
regering och då riksdagen
som sådan och enskilda riksdagsmän
ännu besatt ett visst inflytande. Mer och
mer blir väl riksdagens debatter en förberedelse
och ett positionstagande inför
kommande val och allt mindre
överläggningar som leder till en sådan
saklig prövning och granskning av reggeringens
förslag att från andra utgångspunkter
framförd aldrig så berättigad
kritik medför ändringar annat än
när det rör sig om helt obetydliga anslagsäskanden.
Vi talar för att övertyga
valmännen och mycket sällan för
att övertyga varandra.

Den amerikanska kongressens arbetssätt
innebär förvisso i flera avseenden
inte något efterföljansvärt exempel. Det
kanske dock inte kan förnekas att den
där rådande bristande partidisciplinen
medför en rikare fasettering och ett
större utrymme för den individens frihet
som vi bekänner oss till men som
allt mindre utövas i det politiska livet.
Jag kan inte neka till att åtminstone
för mig den politiska debatten och
särskilt oppositionens roll blir ganska
litet upplyftande i en situation då representanter
för en liten smula mer än
halva folket genom ett långvarigt innehav
av regeringsmakten bestämmer allt
och representanterna för den andra halvan
av folket så gott som ingenting.

Nu kan ju mot denna lilla suck ur
hjärtat med ett visst berättigande anföras
att åtminstone den oppositionsriktning
som jag tillhör, inte har någon
anledning att klaga, då regeringen i åtskilliga
stycken gjort dess förslag till
sina egna. Oppositionen har väl i många
fall visat sig kunna vara pådrivande,
men bara i en riktning, nämligen när

det gällt att öka statsutgifterna, inte
när det varit fråga om att skapa bättre
och större förutsättningar för ett rikare
näringsliv, som utgör grunden för vårt
välstånd.

Här har i denna debatt talats mycket
om bristande investeringar från det
privata näringslivets sida. Statsministern
har givit det självklara erkännandet,
att det privata näringslivets investeringar
också vid sidan av de offentliga
har sin stora betydelse. Finansministern
klagar över denna bristande
investeringsvilja i sin ekonomiska översikt.
Men hur skulle det egentliga kunna
vara annorlunda? Vi befinner oss i en
period av kontinuerlig konstnadsinflation.
Trots en i många stycken prononcerad
högkonjunktur har i allmänhet
företagens marginaler blivit ytterst
pressade. Exportpriserna kan i de flesta
fall inte höjas alls eller endast i mycket
ofullständig mån. Av handelsministerns
utomordentligt intressanta och detaljerade
framställning av läget på
det handelspolitiska området framgår,
att det är all anledning att tro att vi
på många marknader kommer att få
klättra över högre tullmurar än för
närvarande. Självfinansiering är i allt
större utsträckning ställd på avskrivning.
Lånemarknaden är för företagens
del ytterst begränsad och prioriterad
till förmån för bostadsbyggandet. I
många bolagsstyrelser skulle man gärna
vilja göra en investering, som skulle
möjliggöra för företaget att inbespara
vissa kostnader eller utvidga verksamheten.
Men var skall man ta pengarna?
Om inte självfinansiering kan genomföras
är man hänvisad till lånemarknaden,
men inget obligations- eller förlagslån
avsett för det privata näringslivet
har under ganska lång tid släppts
fram.

Jag tror inte att de av finansministern
förebådade ökade avskrivningsmöjligheterna
för maskininvesteringar
kommer att innebära sådana lättnader,
att de nämnvärt kommer att påverka
de privata investeringarnas storlek.

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Automationen liar för övrigt i nuvarande
läge också den sin lönsamhetsgräns.
Vi är väl så inriktade på att fördela
kakan att vi åtminstone i viss mån förbiser
åtgärder som är ägnade att öka
den. Felet är visst inte bara regeringens
och regeringspartiets. Oppositionen
har väl också dragit sitt strå till
stacken. Vi envisas att föra en bostadspolitik,
där marknadsfaktorn är avkopplad,
och det är väl omöjligt att
under förutsebar tid under denna politik
häva bostadsbristen och å andra
sidan skapa en sådan penningmarknad
att näringslivet tillförs tillräckligt kapital
för sina som önskvärda betecknade
investeringar. Jag har en stark
känsla av att insikten härom finns hos
alla partier, men ingen vågar riktigt
ta initiativet i rädsla av att andra då
skall skörda fördelar från de kretsar av
valmanskåren som skulle känna sig
förorättade. Skulle det inte vara en
uppgift för en så stark regering som
den nuvarande att söka på hög nivå få
en överenskommelse till stånd mellan
de politiska partierna om att genomföra
den marknadspolitik på bostadsbyggandets
område som så många anser
vara den enda verkliga lösningen, så
att därigenom intet parti skulle skörda
några fördelar eller nackdelar inför
valmanskåren?

Finansministern fäster nu sina förhoppningar
främst vid två saker, dels
vid att en inflation i vårt land, som han
tydligen numera anser alldeles oundviklig,
skall åtföljas av en motsvarande
eller helst större inflation i de länder
som är våra avnämare och våra konkurrenter,
dels vid att de svenska arbetsgivarna
skall visa tillräcklig fasthet
och motståndskraft för att avvisa mer
än mycket blygsamma lönestegringskrav.
I annat fall finns väl för honom
endast ett universalmedel, tillämpligt
i alla konjunkturlägen, lågkonjunktur
eller högkonjunktur, nämligen skattehöjningar.
I upp- och nedgång lika, sitt
ödes överman! Det är möjligt men
ingalunda säkert att finansministerns

Statsverkspropositionen in. m.
förhoppningar i detta avseende kommer
att infrias. Det finns många tecken
som tyder på att svenska folket förefaller
fullt medvetet om inflationsfaran.

Inom så gott som alla företag är stora
ansträngningar inriktade på att nedbringa
personalkostnaderna, inte minst
på tjänstemannasidan, genom allehanda
rationaliseringsåtgärder, bättre arbetsfördelning
och bättre utnyttjande av
tillgänglig arbetskraft. Man kan citera
många exempel, men ett som utåt har
framstått som särskilt påtagligt är väl
vad som skett inom SAS, där man genom
åtgärder just på detta område i ett
slag och på något år lyckats helt vända
en ödesdiger utveckling. Görs det några
som helst liknande försök inom statsförvaltningen,
eller nöjer man sig där
med att låta Parkinsons lag verka med
hela sin genomslagskraft? Skall vi få
utrymme för alla de reformsträvanden,
varom vi väl i stort sett är ense, utan
att utöver alla gränser utnyttja skatteskruven,
måste väl resurserna åtminstone
delvis skaffas fram genom ökad produktivitet
och sparsamhet med utgifter
som ingen kan beteckna som produktiva.
Det skall villigt erkännas att det
inte är lätt för den som inte har regeringsmaskineriet
till sitt förfogande att
komma med några konkreta uppslag
och förslag och att det därför mera blir
fråga om klander mot en tendens av
mera allmän natur.

Efter dessa reflexioner, som anknyter
direkt till budgeten, skall jag tillåta
mig att med några ord gå in på ett par
frågor där jag känner mig mera hemma
och som också har sin plats i en
allmän debatt av denna natur.

Denna kammares ålderspresident gav
i sitt anförande vid riksdagens öppnande
uttryck för att den allmänna utrikespolitiska
situationen för närvarande
och för det kommande året tedde sig
ljusare än på länge. Jag vill helt instämma
med honom i detta avseende.
Den inre utvecklingen i Sovjetunionen,
den mindre monolitiska anblick som
kommunistblocket i sin helhet uppvi -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sar, den på ömse håll av de stora makterna
allt mer accepterade och tillämpade
uppfattningen att ett krig av större
omfattning för närvarande är otänkbart
och omöjligt har medfört en ganska
avsevärd avspänning, som kanske
ännu inte tagit sig så konkreta uttryck
men som inger förhoppningar för
framtiden.

I ett avseende är emellertid det utrikespolitiska
läget allt annat än hoppingivande
— jag tänker på förhållandet
mellan de utvecklade länderna och
utvecklingsländerna. Det finns dock en
positiv faktor: råvarupriserna har under
det sista året stigit. Därigenom har
åtminstone delvis de svårigheter avlägsnats,
som även i detta avseende
lagts i vägen för utvecklingsländernas
framsteg. Men i många andra avseenden
befinner sig utvecklingsländerna
och övriga länders förhållande till dem
i en allvarlig kris. Det är fara värt att
den förutsägelse, som statsrådet Palme
gjorde under en debatt här och som jag
instämde i, skall slå in: att den entusiasm
och den offervilja, som gjort
sig gällande hos oss och i många andra
länder, skall dämpas och inte visa sig
vara uthållig inför de svårigheter vi
ser framför oss.

Krisen beror på många omständigheter,
men mycket har berott på det som
skett inom utvecklingsländerna själva.
Bland dessa länder finns olika grupper.
Latinamerika är en grupp, och ingen
kan väl påstå att läget just nu i de länderna
skulle bero på att några kolonialmakter
där burit sig illa åt. De flesta av
dessa länder har rika och utomordentliga
förutsättningar i form av naturliga
tillgångar för en positiv utveckling —-inte minst det största landet, Brasilien
— men där rasar kris efter kris, i mycket
stor utsträckning som följd av den
ledande klassens brist på medborgaranda
och stabilitet.

När det gäller Afrika är den ekonomiska
situationen i Kongo allt annat än
tillfredsställande. Ghana har utvecklat
sig till en ganska avskyvärd diktatur.

Oroligheter har förekommit i Zansibar
och även i mönsterlandet Tanganyika.
I flertalet av utvecklingsländerna är
man i full färd med att nationalisera
all utländsk egendom. I Algeriet och
Egypten — länder vilkas förhållanden
jag närmare känner till — har nyligen
tändsticksbolagets fabriker, som varit
de sittande regeringarna till stor ekonomisk
båtnad, blivit nationaliserade;
efter allt att döma så gott som uteslutande
i syfte att bereda direktörsposter
åt regeringen närstående, särskilt gynnade
personer. Indonesien — för att
nämna ett av länderna i Asien — använder
all utlandshjälp till byggande av
presidentpalats och till rustningar.

Följden av denna utveckling inom de
underutvecklade länderna är att utlandshjälpen
i hög grad försvårats och
att oppositionen i olika länder mot fortsatt
hjälp har växt. Ett tecken på det är
att den amerikanska kongressen har
nedsatt anslaget till utlandshjälp från
av regeringen begärda 4,5 miljarder till
3 miljarder; och presidenten Johnson
måste använda allt sitt inflytande och
ett sammanträde på julafton för att över
huvud taget få igenom detta nedsatta
anslag. De privata investeringarna i utvecklingsländerna
nedgår alltmer för
varje dag på grund av den osäkerhet
som vidlåder investeringar av denna
art.

Vad är då att göra för ett land som
Sverige, som kanske bättre än de flesta
inser hur absolut nödvändigt det är att
på något sätt överbrygga den växande
klyftan mellan de underutvecklade och
de högt industrialiserade länderna? Jag
tror inte mycket på möligheterna att
för närvarande göra av med så värst
mycket mer pengar än regeringen föreslagit
till utlandshjälp. Det är inte stor
idé att spendera pengar på projekt som
knappast är färdiga, så att man inte vet
vart pengarna kommer att ta vägen och
inte är säker på att de länder till verklig
nytta. .lag tror att vi är nödsakade
att i mycket hög grad koncentrera oss
— i den mån det är möjligt — på så -

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

dana åtgärder och hjälpprojekt som gör
utvecklingsländerna mognare och mera
beredda att mottaga eu framtida hjälp
av rent ekonomisk art: till åtgärder
inom uppfostrans och utbildningens
område; det är framför allt därvidlag
som dessa länder saknar resurser att
göra sig mottagningsdugliga för ekonomisk
hjälp.

Inför den avtagande privata investeringsviljan
i de underutvecklade länderna
tror jag vidare att det vore i hög
grad önskvärt om man snarast möjligt
från svensk sida skulle kunna åstadkomma
åtminstone en provisorisk ordning,
varigenom man kunde underlätta
för den privata industrien att investera
i dessa länder och skapa ett
skydd mot de alltmer överhängande
politiska riskerna för sådana investeringar.
Det visar sig nämligen att egentligen
ingen annan verksamhet ger utvecklingsländerna
större fördelar än
den privata investeringsverksamheten,
när man i samarbete med vederbörande
lands regering eller inhemska intressenter
skapar nya företag i dessa
länder, företag vilka samtidigt blir skolor
för verkstadspersonal och företagsledare.

Det är också en annan reflexion som
jag skulle vilja göra, som hänger samman
med utrikespolitiken och budgeten,
och det är beträffande Förenta Nationernas
finansiella situation. Alla
länder som jag känner till förklarar att
Förenta Nationerna har en stor uppgift
och spelar en stor roll i det internationella
livet och att vederbörande stat
är fullt beredd att i alla avseenden stödja
Förenta Nationernas verksamhet.
Men det är mycket få länder som är
beredda att betala för detta.

Förenta Nationernas skuldbörda uppgår
nu till 134 miljoner dollar. Förenta
staternas möjlighet att fylla i är begränsade
på grund av det starkt nedsatta
anslaget till utlandshjälp, varifrån
anslaget till Förenta Nationerna också
utgått. Enligt uppgift räcker de beviljade
pengarna för fullgörandet av de

<10

Statsverkspropositionen m. in.

uppgifter som man redan åtagit sig
men inte för några nya eller några utvidgade
uppgifter.

Jag har velat nämna detta därför att
jag tror att det under det kommande
året mycket väl kan ställas vissa krav
på ekonomiskt stöd till Förenta Nationernas
verksamhet, bl. a. på de få regeringar
som verkligen visat sig villiga
att hjälpa organisationen i en beträngd
situation. Jag skulle för min del — och
jag är övertygad om att det vinner det
gensvar som det förtjänar — bara vilja
framhålla att det synes mig att man,
om en sådan situation uppkom, från
svensk sida borde vara villig att göra
de offer som kan vara nödvändiga för
att Förenta Nationerna skall kunna
fortsätta sin verksamhet. Deras handlingsförmåga
och handlingsmöjligheter
är begränsade framför allt på grund av
finansiella svårigheter. Deras verksamhet
är kanske också politiskt begränsad
genom den konstitution som organisationen
för närvarande har och som
måhända i framtiden kommer att visa
sig allt svårare att tillämpa, med en
röst för en stat, hur liten och hur obetydlig
den än må vara. Men själva institutionen
som sådan får enligt min
uppfattning inte försvinna eller begränsas
på grund av rent finansiella svårigheter.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga att jag har med allra största
intresse men också med en viss undran
åhört den debatt som här har ägt rum
mellan statsministern och oppositionsledarna
i författningsfrågan. Tillåt en
medlem av denna kammare som är obevandrad
i det rent taktiska partispelet
och ännu mer ointresserad av detsamma
att till statsministern få ställa en mycket
enkel fråga, som jag tycker är avgörande
för ett bedömande av regeringschefens
med sådan enfas och vissa patetiska
övertoner framförda inlägg: När
anser regeringen att en omfattande och
genomgripande författningsändring, baserad
på det långvariga utredningsarbete
som letts av det socialdemokratis -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ka partiets äldste, mest erfarne och intellektuellt
kanske mest högtstående
kraft, bör genomföras? Härom har igenting
som helst sagts, och utan ett dylikt
besked blir all diskussion om delreformer
både fruktlös och ägnad att
framkalla rent taktiska spekulationer.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Svaret på denna sista
fråga är i hög grad enkelt. Jag tror att
det skulle försvåra debatten, om man
sätter upp ett datum vid vilket diskussionen
skall vara avslutad. Författningsfrågan
är enligt min uppfattning en av
de allvarligaste politiska frågor som vi
över huvud taget har att handlägga. Det
vore orimligt att innan ens förhandlingarna
mellan de demokratiska partierna
har börjat fastställa någon tidpunkt.

Jag vill uttrycka den förhoppningen
att den besynnerliga förhandlingsteknik
som de borgerliga partierna har
praktiserat när det gäller delreformer
inte skall prägla deras uppträdande, när
vi i mitten av mars, sedan remissvaren
inkommit, tar upp allvarliga överläggningar.
Om de visar en vilja till att nå
fram till resultat och inte bara till att
låta minoriteten diktera, så tror jag att
en författningsreform kan komma ganska
snabbt.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill till detta uttrycka
den förhoppningen, att det vid dessa
förhandlingar också kommer att visa
sig att regeringen är angelägen om att
eu författningsreform snarast möjligt
genomföres.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är regeringen som
har velat påskynda författningsreformen
genom de detaljförslag som vi har
lagt fram. Det är oppositionen som härvidlag
har visat tveksamhet.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju ingen som har
förstått, på vad vis detta skulle befordra
ett skyndsamt genomförande av en
större författningsreform. Det får väl
statsministern söka övertyga oppositionsledarna
om.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade säkert övertygat
oppositionsledarna om det, om jag
hade fått tala vid dem.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Eftersom handelsministern
är i kammaren, vill jag gärna
framföra ett tack för den handelspolitiska
exposé som han här nyss gav.

I anslutning till en annan del av hans
anförande skall jag göra en liten randanmärkning:
Är det så mycket att brösta
sig över, herr Lange, den här reduktionen
av elskatten? Den gör enligt Industriförbundets
Tidskrift, som statsministern
så flitigt har citerat, 9 miljoner
av 250.

Jag hade urspungligen tänkt väsentligen
syssla med punkterna 8 och 9 i
åttonde huvudtiteln, men när nu statsministern
gör oss den äran, skall jag
något kommentera den del av hans anförande
inför vilken jag i likhet med
herr Boheman kände mycken undran.

Jag skall inte gå närmare in på hans
uttolkning av regeringsformen. Ett begagnande
av den i regeringsformens
108 § klart inskrivna befogenheten att
upplösa en kammare karakteriserade
han nära nog som en grundlagskränkning.
Det är ganska överraskande.

Men jag skall gå in något på statsministerns
utflykt i Europa, företagen i
avsikt att stödja det socialdemokratiska

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

kravet på överrepresentation i riksdagen
för ett eller flera regeringspartier.
Statsministern sade faktiskt att det gällde
att råda bot på maktlösheten hos parlamenten
och att det skulle ske genom
en stark regeringsmakt. Jag skulle kunna
travestera statsministerns anmärkning
till herr Lundström, att jag antecknade
så men att jag inte är säker på att
det blir så i protokollet, tv dessa två
ting föreföll inte riktigt koordinerade.

Vad beträffar Europaresan tror jag
inte önskemålen att få en stark regeringsmakt
är så primära i Europa. I
England och Tyskland har man haft
starka regeringar i över ett decennium.
Det tycker i varje fall statsministerns
partivänner. I Italien har regeringen
länge varit stark, även om den på senare
år har fått tillgripa ett från Sverige
känt mönster av koalition. I Danmark
har herr Krag, som för närvarande befinner
sig i Stockholm, regerat mycket
starkt i flera år. Han har kunnat genomföra
både lönestopp och strejkförbud
med hjälp av det radikala partiet och
en röst från Grönland. I Finland är väl
svårigheterna närmast beroende på att
Erlanders partivänner där, av skäl som
vi alla känner till, suttit i politisk karantän
ganska länge. Beträffande regeringsmakten
i Norge finns det verkligen
mycket att kommentera. Där står mot
varandra efter det senaste stortingsvalet
— icke tidigare — herr Gerhardsens
parti och en borgerlig koalition med
ungefär lika stort röstunderlag och så
sosialistisk folkeparti med två röster
emellan. Hur skall vår statsminister klara
detta med sin metod och sitt recept?
Skulle överskottsrösterna i Norge tillfalla
herr Gerhardsen eller herr Lyng?
■lag ställer frågan enbart för att visa att
metoden kanske inte är tillförlitlig.

Vi skall emellertid tala om svenska
förhållanden. Här är det inte det primära
att få en stark regeringsmakt utan
att stärka riksdagens makt och inflytande.
Jag anknyter också där till herr
Boheman.

Beträffande eu annan del av stats -

Statsverkspropositionen m. m.
ministerns inlägg här i dag konstaterar
jag att han icke tog upp anmärkningen
mot att namnet Wennerström och Wennerströmaffären
inte förekom i försvarshuvudtiteln.
Jag tror inte det beror
på en önskan att reducera betydelsen
av denna affär, men regeringen har
nog i och med denna underlåtenhet oavsiktligt
och omedvetet bidragit till eu
tendens som man ibland märker och
som går ut på att inte tala så mycket om
förrädaren och hans brott utan om andra
problem såsom statsrådens ansvar,
officerares försummelser och felaktigheter
i bevakningen. Allt detta är förstås
också mycket viktigt, men vi får
inte glömma att det centrala i Wennerströmaffären
är och förblir Wennerström
själv och de skador han har tillfogat
Sveriges försvar.

Jag skall nu, herr talman, be att få
gå över till åttonde huvudtiteln, punkterna
8 och 10. Det gäller anslagen till
statens biografbyrå, den s. k. filmcensuren
och omkostnaderna för dess verksamhet.
Vi tycker väl alla illa om censur,
särskilt åsikts- och nyhetscensuren,
vilka är de vanligaste. Censuren är,
där den existerar, ett redskap för massornas
vilseledande och för ett statens
förtryck över medborgarna. Här hemma
erinrar ordet censur även om oss
i tiden näraliggande perioder, då utanför
våra gränser men intill oss den stora
lögnfabrikationen pågick, med hjälp av
vilken folk och människor hetsades mot
varandra. Denna fabrikation av lögner
fortsätter med censurens hjälp dag för
dag inför flertalet folk i flertalet länder.

Mot denna bakgrund är oviljan mot
begreppet censur icke bara förståelig
utan också högst berättigad. Men ibland
kan det gå troll i ord. Den som följt den
debatt som sedan någon tid pågått i
Sverige med anledning av ett av statens
biografbyrå nyligen fattat, sedermera
hos regeringen överklagat, beslut
om totalförbud av en viss film — om
vilken jag i detta sammanhang icke
skall uttala någon personlig mening —
kan nog finna att så synes vara fallet

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

denna gång. Beslutet i fråga har föranlett
en opinion, förankrad i betydande
delar av vår rikspress, att tala om ett
censurens skeppsbrott, om ett censurens
självmord, och att samfällt påyrka dess
omedelbara avskaffande.

Vad vill man då sätta i stället? Helt
utan regler kan självfallet icke filmsektorn
vara, lika litet som något annat område
inom informationen, nyhetstjänsten,
underhållningen eller affärsverksamheten.
Två förslag har framkommit.
Enligt det ena skulle allt bli gott och
väl om vuxencensuren avskaffades och
åldersgränsen i samband därmed höjdes
till 18 år. Mot detta kan sägas, och
det har redan framförts från auktoritativt
läkarhåll, att en sådan ny gräns är
svår att sakligt motivera, eftersom den
psykiska utvecklingen är så olika inom
olika kategorier och för olika individer.
Hur skall man kunna veta att 18 år är
den riktiga åldersgränsen? Från biografbranschen
har vidare sagts att en
sådan gräns är ogenomförbar i praktiken
— redan nu är det svårt för biograferna
att klara kontrollen av 15-årsgränsen,
vilken stundom är rent fiktiv. Slopandet
av vuxencensuren skulle dessutom
ge utrymme åt inhemsk och utländsk
spekulation utanför branschen.
Det är i detta sammanhang att märka
att 70 procent av alla biografbesökare i
vårt land är ungdomar mellan 15 och 29
år och att den svenska produktionen
svarar för endast 20 procent av de filmer
som visas här. 80 procent kommer
alltså från utlandet.

Mera seriöst är kanske det andra förslaget,
enligt vilket samma regler skulle
gälla för det tryckta ordet som för filmen.
Tills vidare må lämnas därhän om
icke den väldokumenterade suggestionskraft
som filmbilden besitter placerar
den i en särställning såsom påverkningsmedel
i förhållande till teatern, radion
och det tryckta ordet.

Det finns andra invändningar mot
förslaget. I fråga om tryckt skrift och
särskilt då periodisk skrift har nämligen
en rad säkerhetsåtgärder vidtagits,

vilka icke har sin motsvarighet — och
som ibland icke kan få sin motsvarighet
— i fråga om filmen. Ett boktryckeri
skall registreras, och för periodisk
skrift skall finnas utgivningsbevis.
Granskningsexemplar skall överlämnas
till justitieministern eller hans ombud
på orten. I förekommande fall kan
granskning ske i nära nog omedelbart
samband med tryckningen, vid själva
pressen. Tryckfrihetsombud kan göra
beslag av skrift, och justitieministern
kan det. Är det fråga om uppenbart
brott mot tukt och sedlighet kan polismyndighet
förordna om beslag; i brådskande
fall även polisman. Åtal beslutas
av justitiekanslern eller justitieministern.
De som finner det olustigt att
regeringen efter besvär kan komma att
fungera som »landets högsta mentalhygieniska,
moraliska och konstnärliga instans»
skulle alltså i det avseendet inte
finna situationen nämnvärt bättre om
samma regler gällde för filmen som för
det tryckta ordet.

Vem skulle i så fall åtal riktas mot
— författaren, regissören, producenten,
filmbolagsdirektören, ägaren eller kameramannen
i lokalen? Förvirringen
skulle nog bli ganska stor. Därest tukt
och sedlighet anses kränkt — vilket
självfallet måste ses i samband med en
bedömning av filmens sammanhang,
syftning och helhetsverkan, alltså t. ex.
dess konstnärliga värde — skulle det i
första hand bli de lokala polis- och åklagarmyndigheternas
sak att stå för bedömningen
och bestämma om ett eventuellt
ingripande. Förvisso skulle åsikterna
kunna vara olika i skilda polisoch
åklagardistrikt, och denna olikhet i
den lokala bedömningen med därav följande
osäkerhet var ett av skälen till
att filmbranschen själv — något som på
sina håll tycks ha fallit i glömska — på
sin tid begärde inrättande av filmcensur.
Är det då inte bättre att bedömningen
sker centralt, i en byrå som vid
sin sida har icke blott medicinsk sakkunskap
utan också en rådgivande institution? -

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Ingen torde heller kunna beskylla vår
filmcensur för att icke ha följt med tiden.
Den svenska filmbranschen torde
vara eu av världens mera fria. Praxis
i fråga om publicering av bild i tryckt
skrift är vidare strängare än filmcensuren.
Bilder som i en film passerar
utan ingripande skulle av allt att döma
ha fällts i tryckt skrift; även praxis i
fråga om text i tryckt skrift, så snart
konstnärliga ambitioner ej anses föreligga.
Åtskilliga domstolsutslag ger belägg
härför.

Men därtill kommer att filmcensurens
mentalhygieniska funktion — till skillnad
från funktionerna i fråga om allmän
lag, t. ex. tukt och sedlighet — icke
har täckning i gällande strafflag, och
ingripande skulle således ej kunna ske i
sådana fall. Enligt instruktionen för
biografbyrån skall film eller del av
film ej godkännas för visning, om sättet
för skildringen eller sammanhanget
vari händelserna förekommer kan verka
»förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott». Så sent som
år 1954 behandlade riksdagen ärendet
och konstaterade i enlighet med förslag
från en utredning, som leddes av förutvarande
ledamoten av denna kammare,
herr Ohlon, praktiskt taget enhälligt, att
denna mentalhygieniska funktion var
det väsentliga för censuren och att ingripande
efter strängt moraliska eller
estetiska linjer icke borde få förekomma.
Den som tagit del av klipp som
gjorts i diverse filmer finner nog att
denna mentalhygieniska funktion i dag,
tio år senare, är väl så angelägen som
1954. Det kanske också bör nämnas att
möjligheterna enligt tryckfrihetsförordningen
till ingripande mot tryckt skrift
som strider mot allmän lag är mindre i
fråga om publikationer tryckta utomlands,
när sådana sprids i Sverige, än
mot periodisk skrift som tryckts hemma.
Anledningen är självfallet att dessa
utländska publikationer är så relativt
betydelselösa till antalet, till skillnad
från filmen, där fyra femtedelar nu är
utländsk.

Statsverkspropositionen in. m.

Herr talman! .lag har svårt att tro alt
det inom denna kammare kan finnas
någon opinion för att stödja kraven på
vuxencensurens omedelbara slopande.
Det är lätt att som ecklesiastikministern
och filmgranskningsrådet säga att man
i princip är emot filmcensur, men när
det gäller att omsätta principen i verkligheten
vill varken statsrådet Edenman
eller rådet vara med, och detta är säkerligen
välbetänkt. Kanske har jag därför
i onödan besvärat ledamöterna och protokollet
med detta inlägg.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Om jag inte missuppfattade
herr Boheman, fällde han följande
yttrande: Den folkpartistiska oppositionen
har varit pådrivande bara i en
riktning — när det gäller att öka statsutgifterna.
» Det där uttalandet får väl
stå för hans egen räkning. Det är många
ledamöter som liksom jag vet att det
finns något annat som man har kunnat
konstatera. När det gäller att frenetiskt
bekämpa alla förslag som avser en sådan
ökning av statens inkomster som
behövs för att betala utgifterna och bevara
balansen i samhällsekonomien, har
folkpartiet inte skytt några ansträngningar.
Som tur är har man merendels
misslyckats.

Nu har jag inte begärt ordet för att
säga någonting om det, utan för att
säga några ord om ett par frågor som
är behandlade i statsverkspropositionen.

Finansministern har i finansplanen
anfört att det framlagda budgetförslaget
präglas av en fortsatt reformpolitik
på bred front. Det torde väl ingen som
tagit del av förslaget kunna bestrida.
Jag vill bara anföra några punkter.
Folkpensionsanslaget ökas med 440 miljoner
kronor. Folkpensionerna stiger
med för ensamstående 300 kronor och
sammanlagt får makar 450 kronor per
år. Barnbidragen höjs med 150 kronor
om året. Förbättring av bidragsförskotten
och indexreglering av barnpensio -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ner och barntillägg aviseras i statsverkspropositionen.
Studiestödet förbättras
också mycket kraftigt.

Åtminstone jag hälsar allt detta med
stor tillfredsställelse. I detta sammanhang
liksom i andra sammanhang då
det gäller en förbättring av de sociala
och socialpolitiska förmånerna måste
man emellertid understryka att de resurser
som behövs härför finns att tillgå
därför att socialdemokraterna mot
oppositionens vilja har vågat fatta beslut
som ställt dessa resurser till vårt
förfogande.

Om man ett ögonblick ser på den investeringsverksamhet
som förordas i
statsverkspropositionen finner man att
investeringarna på vägbyggandets område
ökat avsevärt. Enligt planen räknar
man med en ökning av cirka 8 procent.
I övrigt blir emellertid investeringsnivån
oförändrad. Med hänsyn till
utvecklingen av motorismen är man
glad över att vi undan för undan kan
använda en större del av våra resurser
för att bygga ut och förbättra våra vägar.

Det skulle emellertid enligt min mening
ha varit tillfredsställande, om man
också på bostadsbyggandets område hade
kunnat fullfölja den linje som under
de senaste åren har inneburit en så gott
som oavbruten ökning av lägenhetstillskottet.
Statsministern nämnde i dag i
sitt anförande att det bor ungefär 1 miljon
svenskar i de 300 000 lägenheter
som färdigställts under de senaste fyra
åren, men vi vet ändå att det trots detta
finns många bostadslösa familjer. Vi vet
att tillgången på lägenheter är alldeles
för knapp.

Det finns många orsaker till bostadsbristen.
När man från oppositionens sida
säger att bostadsbristen beror på att
bostadsmarknaden är åtminstone delvis
reglerad, tror jag att man bortser från
väsentliga fakta. Vi vet att den väldiga
inflyttningen från landsbygden till tätorterna
betytt ofantligt mycket härvidlag.
Det är ju de yngre människorna
som flyttar in till tätorterna och där

ingår äktenskap och efterfrågar lägenheter.
Den ökade hushållsbildningen
medför en stegrad efterfrågan på lägenheter.
Härtill bidrar också hushållssprängningen.
Inte minst den höjning
av de stora folklagrens ekonomiska
standard som möjliggjort för de flesta
att efterfråga en god bostad är en avgörande
orsak till att vi har en sådan
brist som vi har för närvarande. Hade
befolkningen nöjt sig med samma bostadsstandard
som strax efter krigets
slut hade vi inte alls haft någon bostadsbrist.
Den politik som förts med
socialdemokratin som främst ansvarig
under alla dessa år har bidragit till höjningen
av den ekonomiska standarden;
det kan man inte komma ifrån.

Tillskottet av nya lägenheter uppgick
1962 till 75 100. Det innebär en ökning
från 1961 med 1 300 lägenheter. Det var
småhusen som ökade mest. Man liar
byggt relativt flera småhus än tidigare
och man har också tagit en relativt större
del av vad som byggts i anspråk för
att få fram sådana hus. För år 1963 beräknas
att cirka 80 000 lägenheter blir
inflyttningsfärdiga. Ungefär 23 000 av
dessa är lägenheter i småhus.

Det bostadsbyggnadsprogram som
man preliminärt beslutat för 1964 omfattar
85 000 lägenheter. Nu har under
aren 1962 och 1963 genomsnittligt påbörjats
88 000 lägenheter, alltså 3 000
mera än man preliminärt bestämt för
år 1964. Bostadsstyrelsen har föreslagit
att programmet för 1964 slutgiltigt skulle
fastställas till påbörjandet av 91 000
lägenheter, d. v. s. till samma antal
som påbörjades 1962. Styrelsen ansåg
även att en ytterligare ökning av bostadsbyggandet
borde medges, om förutsättningar
härför skulle uppkomma,
och förordade därför att kommunernas
planering skulle inriktas på en produktion
av åtminstone 95 000 lägenheter under
år 1964 och 100 000 under år 1965.

Nu har man i statsverkspropositionen
stannat för 85 000 lägenheter som det
preliminära programmet för 1964 och
förordat att den allmänna utgångspunk -

Onsdagen den 22 januari 19(54 fin.

Nr 3

ten bör vara — som det anföres i statsverkspropositionens
bilaga 13 — att
någon produktionsminskning inte skall
äga rum under 1965. Man skall alltså
också för nämnda år preliminärt räkna
med 85 000 lägenheter. Det skall villigt
erkännas, att bostadsbyggandets omfattning
ökat kraftigt under de senaste åren.
Som nämnts i statsverkspropositionen
ökade tillskotten från 69 300 år 1959
till beräknat 80 000 år 1963. Man kan
kanske i detta sammanhang erinra om
att många vid mitten av 1950-talet ansåg
att ett tillskott av cirka 50 000 lägenheter
var ungefär allt vi skulle kunna
orka med. ökningen av lägenhetstillskottet
har alltså blivit större än de
allra flesta tidigare räknat med. Jag anser
det emellertid ändå beklagligt, att
man inte har ansett sig kunna fortsätta
på den inslagna vägen. En sådan ökning
av bostadsbyggnadsprogrammet
för innevarande och nästa år såsom bostadsstyrelsen
föreslagit skulle ha inneburit
ett ytterligare steg mot bättre balans
mellan tillgång och efterfrågan på
bostadsmarknaden. Utsikterna till en sådan
förbättring kan allvarligt motverkas
även av en blott tillfällig stabilisering
av bostadsbyggandet på nuvarande
nivå.

Jag kan väl förstå, att bakom den
ståndpunkt, som i förevarande avseende
har intagits i statsverkspropositionen,
ligger en bedömning av de resurser
och de förutsättningar som vi kan
ställa till bostadsbyggandets förfogande,
utan att det medför sådana konsekvenser
inom samhällsekonomien som
vi vill undvika. Det är ändå, som jag
nyss sade, beklagligt att ytterligare utrymme
inte har kunnat beredas, ty för
många kommuner och medborgare innebär
det en besvikelse, att man inte
har ansett sig kunna tillmötesgå önskemålet
om en fortsatt ökning av bostadsbyggandet.
Nu förstår jag också mycket
väl att det skulle leda till ännu mycket
större bekymmer och ge ännu sämre resultat,
om man försökte genomföra ett
bostadsbyggnadsprogram, som saknade

Statsverkspropositionen m. nt.

underlag i form av tillgång till erforderliga
resurser. Det är alldeles klart,
att det gäller inte bara att åstadkomma
ett bostadsbyggnadsprogram utan också
att se till att man kan genomföra det.
Den omständigheten att regeringen i förevarande
avseende tagit risken av kritik
från oppositionen och kanske främst
från kommunernas och de bostadslösas
sida visar att det är sakliga bedömanden
och inte valtaktiska beräkningar
som ligger bakom i varje fall detta ställningstagande.

Jag har velat understryka dessa ting.
Jag tror att man bör försöka hålla bostadsdebatten
levande. Man bör vidare
försöka utnyttja alla möjligheter att
snabbast möjligt åstadkomma en ökning
av byggandet så att man så snart som
möjligt kan upphäva bostadsbristen och
få till stånd en balans mellan tillgång
och efterfrågan på bostadsmarknaden,
som kan anses vara normal. Det är enligt
min mening ett av våra viktigaste
problem, att vi kan åstadkomma en bättre
ordning på detta område.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett misstag som den föregående ärade
talaren gjorde. Vad jag yttrade var
bara, att det inte kan förnekas att oppositionspartierna
i viss mån varit pådrivande
men att av oppositionens förslag
i statsverkspropositionen enbart
upptagits sådana som medfört ökade
utgifter, under det att regeringen däremot
inte följt oppositionens råd och
förslag när det gäller åtgärder för att
stärka basen för det svenska samhället,
nämligen näringslivets utveckling.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! En jämförelse mellan
1963 års statsverksproposition och årets
gör att man inte undgår att i viss mån
beundra finansministern för hans
konstnärliga anlag men inte därför att
stödet till våra konstnärer fått ett till -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
räckligt utrymme i den nådiga luntan.
Anledningen är så mycket mera herr
Strängs konstnärliga ambition att med
ordens valör i årets statsverksproposition
försöka förklara dels att hans siade
framtidsvision med den konjunktur
som vi nu har är den riktiga, dels
att hans nu föreslagna budgetpolitik är
den rätta. Läser man årets s. k. nådiga
lunta — som för den enskilde och för
näringslivet skall utgöra riktningsvisaren
för en tid framåt -— kommer man
inte ifrån att den förutom ekonomiska
värderingar, även med den välvilja vi
vant oss vid vartannat år, nu inrymmer
ett valår.

Det är, herr talman, glädjande att
konstatera att exempelvis den motion,
som förra året väcktes av centerpartiet
om barnbidragens höjning till 700 kronor
per barn och år och som då avslogs
av högern och socialdemokraterna, nu
erkänts och fått rangen av kungl. proposition.
Samma tendenser har också
gjort sig gällande i fråga om folkpensioner,
studiebidrag o. s. v. En stark
regering — rådvill i sin egen storhet
— måste ha en framsynt opposition för
att enskilda och grupper av människor
skall få sin rättmätiga andel av fördelningen.
Samma tendens återfinnes när
det gäller möjligheter för näringslivet
att ge de resurser som är nödvändiga
för en fortsatt framstegsvänlig politik.

Dagens läge karakteriseras av en
uppåtgående konjunktur. Budgetpolitikens
roll i en sådan situation bcröres
inte i statförslaget. Den i detta läge —
enligt var herr Sträng tidigare sagt •—
nödvändiga överbalanseringen har ersatts
av en väsentlig totalunderbalansering.
Herr talman! Läromästaren lever
icke som lian lär!

En konsekvent budgetpolitik synes
mig vara att förutom tillvaratagande
av besparingsmöjligheter använda redbara
inkomstförstärkningar. För att i
någon mån minska budgetgapet föreslås
slopande vid beskattningen av avdragen
för avgifterna till folkpensioneringen.
Såsom ledamot av skattcbered -

ningen är jag förhindrad att kommentera
förslaget i sak. Jag vill emellertid,
herr talman, enbart ifrågasätta, om detta
är redbart handlat. Finansministern
är ju medveten om att skatteberedningen
redan under våren skall framlägga
förslag om fysiska personers beskattning
i sin helhet. Skulle jag se finansministerns
förslag partimässigt egensinnigt
med tanke på centerpartiets förslag
om att skattefinansiera grundskyddet,
borde kritiken mildras. Om herr
Sträng framdeles fullföljer sin nuvarande
politik beträffande grundskyddets
finansiering, får jag försöka ompröva
min nuvarande kritiska inställning —
om det nu låter sig göra.

Det kanske mest betänkliga i finansplanen
är den uppbromsning i företagens
investeringstakt som ägt rum såväl
i fråga om exportindustrien som
den industri som baseras på hemmakonsumtion.
Även om det måhända
under vissa av de senaste åren skett en
viss överdimensionering av investeringsvolymen,
inger den nuvarande
trenden oro. En bidragande orsak till
det minskade investeringsintresset är
med all sannolikhet de försämrade
självfinansieringsmöjligheterna. De åtgärder
i form av investeringsavdrag
som föreslås är att hälsa med tillfredsställelse.
Jag tror dock icke att dessa
åtgärder är tillräckliga. ATP-reformen
medförde försämrade självfinansieringsmöjligheter.
Företagens tidigare
pensionsfonder kunde ju användas i
det egna företaget. Även om återlånerätt
finnes, blir det dyra pengar för
näringslivet. Detta förhållande, sett i
samband med en alltmer hårdnande
konkurrens, kan vara en bidragande
orsak till det minskade investeringsintresset.

Det labila läget med ännu så länge
en del okända faktorer — jag tänker
då i första hand på de pågående löneförhandlingarna
med statstjänstemännen,
vilkas resultat i negativ riktning
kommer att inverka på budgetutfallet,
eftersom det för detta ändamål inte

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

finns några pengar anvisade — ger inig
anledning att fråga eu frånvarande finansminister
och regering: Vilka inkomstförstärkande
åtgärder tänker man
vidtaga under budgetåret? En ännu
större upplåning är väl i nuvarande
läge otänkbar. Om så är fallet, bär vi
då att vänta förslag om nya skattehöjningar
och vilka?

Skulle den inom vissa branscher påvisbara
överhettningen utvecklas och
bli allmän, måste konjunkturdämpande
åtgärder till. Detta måste naturligtvis
allra först gälla den allmänna sektorn.
I övrigt bör man nog finna andra
vägar än den av herr Sträng omhuldade
penningpolitikens. Detta gäller såväl
den legendariska penningpolitiken
som den traditionella räntepolitiken.
Jag tror inte att ränte- och över huvud
taget penningpolitiken är det ändamålsenliga
instrumentet i dagens samhälle.
Konkurrensen på världsmarknaden tilltar,
och för att kunna hävda oss måste
näringslivet få ökade möjligheter till
att göra nya investeringar till skäliga
kostnader. En alltför stram ränte- eller
över huvud taget penningpolitik utgör
eller kan utgöra en hämsko på utvecklingen.

Vi är alla i denna kammare, hoppas
jag, ense om att räntepolitiken i dagens
samhälle har en mycket begränsad konjunkturpolitisk
verkan. De offentliga investeringarna
och bostadsbyggandet är
ju strängt taget inte påverkade av ränteförändringarna.
Lägger man till detta
att räntepolitiken drabbar ensidigt och
orättvist i sin effekt för olika företagstvper
med skilda möjligheter till självfinansiering,
är det alldeles klart att
detta kommer att verka hämmande även
på själva företagsviljan i vårt näringsliv.

Jag har tidigare framfört den uppfattningen,
att den ekonomiska politikens
huvuduppgift bör vara de finanspolitiska
åtgärderna. Man bör därför
ha en utgifts- och inkomstpolitik som
anpassas smidigt efter konjunkturförhållandena.

Statsverkspropositionen in. m.

Skattepolitiken borde vara ett medel
i kampen mot överkonjunktur ocli inflation.
I ett överhettat ekonomiskt klimat
måste det vara riktigt, naturligt
och framför allt effektivare att via en
omsättningsskatt eller kanske med en
kommande mervärdesskatt angripa den
allmänna konsumtionen. Det nuvarande
skatteinstrumentet ger inte den snabbhet
och smidighet som är nödvändig.
Det är ju riksdagen som ensam skall
besluta om skatter, och det är inte min
mening att överlåta delta på finansministern
eller regeringen. Även om orden
är tvetydiga så låt mig säga: Risken
skulle väl inte vara så stor med vår
nuvarande finansminister, men det
skulle ju kunna tänkas att ett annat eller
andra partier inom en nära framtid
kommer att vaka över statens skattekista
— och då vet man ju aldrig! En
skattebeslutande regering kunde låta
budgetpolitiken väga över konjunktursynpunkterna,
och dessutom bör man
inte medverka till personlighetsklyvningar
inom finansdepartementet.

Men kunde man inte tänka sig att
riksdagen skapade ett permanent organ
för en skattepolitisk konjunkturbedömning
på samma sätt som riksgäldsfullinäktige
nu skall göra en penningpolitisk
bedömning? Det är en fråga som
jag tycker att man allvarligt bör överväga.

Med den budget som finansministern
presenterar, som måste utgöra en pådrivande
faktor, och med den utveckling,
som synes vara för handen finns
risk för en ny kostnadsinflation. De senaste
åren har vi fått uppleva att inkomstökningarna
gått ett stycke utanför
den ram som produktionsökningen
medgett. Det är en meningslös företeelse.
Konsekvenserna blir att kostnadsläget
för näringslivet pressas uppåt med
åtföljande prisstegringar, följdverkningar
i övrigt, sämre konkurrensförmåga
med andra länder, en minskad valutareserv
och ett försämrat penningvärde.
För den enskilde kan det i sämsta fall
bli så att den löneökning han eller hon

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 19C4 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
får resulterar i en försämrad levnadsstandard.

Förhandlingsfrihet och frihet på arbetsmarknaden
är det väl ingen som
vill tumma på. Men man vill hoppas
att i det solidaritetens samhälle vi strävar
efter, regeringen bättre ville utnyttja
sina möjligheter att få arbetsmarknadsorganisationerna
att taga det ansvar
som deras makt kräver.

Finansministern har ju såväl i finansplanen
som i sitt försvar av statsverkspropositionen
varnat för en alltför stor
optimism om lönehöjningar. Som den
stora företagsledare han är vore det för
alla parter önskvärt om hans stämma,
fylld av patos, pondus och indignation,
skulle i detta sammanhang på ett mera
resultatgivande sätt göra sig hörd.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag bär sedan mycket
länge haft en klockarkärlek till våra
gamla svenska ordspråk med deras
kärnfulla sanningsord, oftast framsprungna
ur århundradens mer eller
mindre dyrköpta erfarenheter. Mycket
skulle förgås, menade jag, men dessa
sanningar skulle bestå. Men det är tydligen
så att bara man får leva tillräckligt
länge så hinner man vara med om
det mesta.

Redan i höstas började jag på allvar
gripas av tvivel på sanningshalten i ordspråken,
och läsningen av statsverkspropositionen
har definitivt gjort klart
för mig hur vilse jag farit.

De ärade ledamöterna av denna kammare
vet att det är lättare för en kamel
att komma genom ett nålsöga än
att få en motion bifallen. Utskotten besitter
en utomordentlig förmåga att
finna eller uppfinna skäl för ett avslag.
Den som lyckligt kommer genom den
skärselden har all anledning att rita
ett kors i taket. Över honom har nådens
sol verkligen flödat. Den allra vanligaste
motiveringen för avslag är som bekant
att hänvisa till någon av de ota -

liga utredningar som pågår. På den klippan
fastnar de flesta, andra på den
klippa som heter Sträng. Men under
höstriksdagen framträdde på ett mycket
markant sätt en ny anledning till
avslag. Flertalet av de motioner som
då behandlades var uppskjutna från
vårriksdagen, och så fick motionärerna
i stor utsträckning göra den erfarenheten
att deras motioner avslogs därför att
de redan var bifallna. Tydligen hade
tomtar i departementen varit vakna,
och innan snön låg vit på taken noga
gått igenom de uppskjutna motionerna
och sett till att motionärernas önskemål
skulle vara tillfredsställda redan innan
utskotten och riksdagen fick möjlighet
att behandla dem. Det som såddes
i tö kom upp i snö.

Vad årets statsverksproposition beträffar
så är den — det har redan påpekats
— i långa stycken en katalog
över förslag som vid fjolårets riksdag
lades fram, inte minst från folkpartiet,
och som i stor utsträckning blev föremål
för gemensamma reservationer från
folkpartiet och centerpartiet. Majoriteten
kunde givetvis inte acceptera dem.
De siktade för långt, de innebar klara
överbud, de var för dåligt underbyggda
och led i övrigt av en sådan mängd fel
att majoriteten anständigtvis inte kunde
godkänna dem.

Det dryga halvår som gått sedan dess
måste emellertid ha varit en sällsam och
underbar islossningens och återuppväckelsens
tid, då det dåliga blivit gott,
det förtorkade fått friskhetens grönska
och det omöjliga blivit möjligt. När man
läser statsverkspropositionen får man
ständigt anledning att nicka igenkännande
åt dessa politikens under, och
man travesterar kanske för sig själv ett
gammalt ordspråk: Många dåliga motioner
små blir det fina kungliga propositioner
å. Eller vänder man kanske upp
och ned på ett annat känt ordspråk och
säger: I går död, i dag röd.

Man kan ha anledning att fråga sig
om inte detta sällsamma fenomen beror
på det bristande förutseende och den

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

utbredda villrådighet som kännetecknar
regeringens handlande. Det skall naturligtvis
medges att det inte alltid är
så lätt att titta in bakom de slöjor som
täcker framtiden, men med god vilja
och ansträngning och en smula förmåga
att tyda tecknen kan man dock
komma ganska långt. Även om det kan
förefalla en smula ofint att säga det har
regeringens spåmän inte varit särskilt
framgångsrika. De har inte hunnit med
i svängarna, och när de äntligen kommit
till klarhet om att något måste göras
har det i allmänhet varit så i sista laget
att åtgärderna fått improvisationens
dyrbara prägel, eller också har det varit
helt för sent. Inte underligt för övrigt.
När man blir tagen på sängen
griper man i panik efter första bästa
plagg för att dölja sin nakenhet, och
det råkar ofta bli ett par lappade byxor.
Därmed intet ont sagt om ett lappat
plagg. Alltfort tycks gälla att det är
bättre med en lapp än med ett hål. Men
med de anspråk på perfekthet och
prydlighet som regeringen har måste
man väl ändå kunna säga att det är
bättre med en lapp i skogen än tio på
byxorna. Ett par byxor skall, om rätt
skall vara rätt, ändå inte se ut som ett
brokigt lapptäcke.

Det har redan talats en del om kösamhället.
Vi vill inte ha det, men det
finns där ändå. Nu har det från visst
håll sagts att om man vill ha ett samhälle
med stigande välfärd får man också
lov att finna sig i köandet. Att acceptera
ett sådant påstående är att erkänna
sig besegrad. Det måste nämligen innebära
att ju snabbare våra ekonomiska
resurser ökar desto mindre blir våra
möjligheter att få bukt med kösamhället
eller kanske man skulle säga bristsamhället,
ty köandet är ju ytterst beroende
på en bristsituation.

När statsministern här för en stund
sedan hade en uppvisning i stor stil
för att övertyga sig själv och andra
om att han gjort sig förtjänt av en
medalj för berömliga gärningar, så
måste man väl ändå erinra sig att mun -

Statsverkspropositionen m. m.

viider inte driver några kvarnar, och
aldrig så många krumsprång och aldrig
så våldsam fingergymnastik skapar inte
några nyttigheter. Till sist blir det alltid
så, att även en regering måste bedömas
efter de resultat den uppnår och intet
annat.

Det har talats om bristen på läkare,
om bristen på sjuksköterskor och sjukgymnaster,
socionomer och lantmätare,
civilingenjörer och många andra. Jag
skall inte gå in på alla dessa detaljer,
utan jag skall nöja mig med att peka
på en brist som jag på grund av mitt
arbete inom riksdagen särskilt har kommit
i kontakt med, nämligen lärarbristen.
Det räcker kanske också med att
nämna den, ty när allt kommer omkring
är flertalet andra nämnda bristerna i
mycket hög grad beroende av just denna
brist.

Det skall villigt erkännas, att den nuvarande
ecklesiastikministern satsat
mycket hårt på att öka utbildningsmöjligheterna.
Årets statsverksproposition
ger också besked om detta. Den spurt
som nu är i gång blir emellertid tyvärr
tämligen haltande, helt enkelt därför att
det förutseende som borde ha funnits
långt tidigare inte varit för handen, eller
för att ännu en gång tala litet ordspråksmässigt:
en tuva kan fälla ett aldrig
så fint lass.

Statsministern nämnde att den nuvarande
ecklesiastikministern har suttit
i sex år. Men den rådande bristsituationen
i fråga om lärare går ännu längre
tillbaka i tiden. Den tuva som jag
här talat om är just bristen på lärare.
Grundskolan kan aldrig bli den rikt givande
grundlighetsskola som vi önskar,
med de förutsättningar som nu råder.
Glädjen över det stora intresset för
gymnasiet och högre utbildning blir en
glädjebägare med åtskillig malört i. I
varje fall kommer det att ta ännu många
år för en energisk ecklesiastikminister
innan vi har kommit därhän att vi kan
säga att hela utbildningsverket inte bara
ser prydligt ut på papperet utan också
har ett rikt innehåll som kunnigt folk

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

kan förmedla till ungdomen. Under de
närmaste åren kommer många ungdomar
att få sota för att vi försummat de
viktigaste delarna i uppgiften att skapa
en bättre undervisning för alla.

Just nu ser det onekligen dystert ut.
Statsutskottets andra avdelning mottog
sent under höstriksdagen en uppvaktning
från Norrbotten. Den var mycket
pessimistisk och hade all anledning att
vara det. Möjligheterna att få fram kvalificerade
lärarkrafter på olika stadier
var minimala. Man fick lov att hanka
sig fram med alla slags nödlösningar.
En av uppgifterna var — talande nog
— att noggrant bevaka intagningarna
till seminarierna för att förmå så många
som möjligt av de avvisade sökandena
att åta sig lärartjänster. Naturligtvis kan
det bland dem finnas människor med
naturlig fallenhet för undervisning.
Men nog måste det -— om man ser till
helheten — vara verklig nöd å färde
innan man tvingas att söka sådana utvägar.

Så sent som i lördags läste jag i en
artikel att förhållandena på högstadiet
i Västerbotten var sådana att undervisningen
endast till 41 procent sköttes av
behörig lärare. Men ännu betänksammare
blir man inför länsskolnämndens
uppgift om att det inom många skoldistrikt
finns elever som aldrig haft behöriga
lärare på hela lågstadiet. Länsskolnämnden
understryker att »speciellt
lästräningen blir otillräcklig, en sak
som eleven högre upp i klasserna dyrt
får betala».

På det sättet står det tyvärr till på
många håll inom vår skola. Att plocka
lärdomens frukter och smälta dem blir
inte alltid den behagligaste av sysselsättningar.
Många ser på avstånd vackra
ut men är, som räven sade, ganska
sura.

Jag nämnde nyss ett par Norrlandslän.
Vad inrikesministern här sagt om
sitt stora intresse för Norrland och lokaliseringen
till Norrlandslänen kan
också ge mig anledning att säga att man
tydligen inte handlar så som man påstår

att man lever. De braskande annonser
som man från centralt håll inför i tidningarna
i Norrland och genom vilka
man försöker locka arbetskraft därifrån
har väckt en mycket bitter stämning
på många håll i Norrland. Att locka
arbetskraften från Norrland tycks vara
den väsentligaste av de uppgifter man
har sig förelagda. I min egen tidning
stod häromdagen denna annons, som
jag har här i min hand. Texten lyder:
»Ett stort antal byggnadsarbetare söks
till Stockholm, Göteborg, Malmö—
Lund.» Som tidningsman bör jag naturligtvis
vara tacksam för både många och
stora annonser, men jag anser att annonserna
åtminstone bör vara något så
när sanningsenliga. I området Malmö—
Lund skulle man söka 500 byggnadsarbetare.
Dess bättre är ju föreståndarna
för våra lokala arbetsförmedlingar
mera ansvarskännande än de
instanser som står bakom dessa annonser,
och de skickar inte i väg människor
på vinst och förlust vare sig till
Malmö, Lund eller någon annan ort. En
undersökning som en inspektör vid en
arbetsförmedling gjorde beträffande
Malmö—Lund visade att man där inte
alls kunde ta emot 500 byggnadsarbetare.
Man kunde inte ta emot en enda
murare utan endast ett litet fåtal träarbetare
plus två armerare. Det var allt
som kunde komma i fråga.

Vad sedan gäller Göteborg fick vi vid
en konferens i höstas rådet att skicka
6 000 byggnadsarbetare dit. När statsutskottet
var i Göteborg för en tid sedan
tog vi oss friheten — det var för resten
jag som var fräck nog att göra det —
att ställa frågan hur man hade det i
Göteborg och på vilket sätt man skulle
ta emot 6 000 människor. Det visade sig
att man i Göteborg redan hade 60 000
människor i bostadskö och 6 000 i sjukvårdskö.
Jag vet inte om man avsåg att
de 6 000 norrlänningar som man ville
locka till Göteborg skulle bo i fält och
avlida utan läkarhjälp, eller hur man
tänkt sig att ordna saken. Stockholm,
som stod överst i annonsen, har varit

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1904 fin.

litet mera realistiskt. Man har från
Stockholms sida sagt att man kan ta
emot en del byggnadsarbetare som får
bo i baracker för att se om de kommer
att trivas. Om det visar sig att de trivs
i Stockholm skall de få en viss förtursrätt
i bostadskön. När man som inrikesministern
här talat om att man vill försöka
få till stånd en lokaliseringspolitik
som hindrar strömmen av arbetskraft
norrifrån och betecknar detta som
en angelägenhet av första ordningen,
bör man, tycker jag, inte samtidigt ägna
sig åt en värvningskampanj av detta
slag.

På tal om tidningar och annonser vill
jag också gärna säga några ord om tidningsdöden,
som blivit mycket uppmärksammad
genom händelserna kring
Ny Tid. Annars är det här fråga om
en ganska gammal historia. Om man bara
nöjer sig med att gå femton år tillbaka
i tiden, finner man att det 1948
fanns 162 dagstidningar. 1963 var siffran
105, en minskning alltså med 57
stycken eller 35 procent. Nedläggelserna
har också skett i accelererande takt.
Denna utveckling fortsätter. Kapitlet
kan betraktas som trist, men i och för
sig ligger det ingenting märkvärdigt i
att tidningsutgivandet liksom så mycket
annat samlas till större företag. Tidningsläsandet
har därmed inte minskat.
Men, menar man — och det var väl det
som ansågs så upprörande i fallet Ny
Tid — vissa politiska åsiktsriktningar
blir därmed svältfödda. Tydligen glömmer
man alldeles bort dels att tidningarna
först och främst är nyhetsförmedlare
och dels att den politiska upplysningen
numera på ett helt annat sätt än
tidigare kan ske på helt andra vägar,
bl. a. i TV, där, såvitt jag kunnat märka,
regeringssidan inte blivit försummad.

Det skall också bli synnerligen intressant
att se vad den av regeringen tillsatta
utredningen skall kunna hitta på
för medicin. Skall det bli direkta subventioner
till tidningar som sköts dåligt
och därför inte står sig i konkur 6

Första kammarens protokoll 196i. Nr 3

Statsverkspropositionen no m.

rensen? Eller tror man att staten genom
att i annonsform betala den gratisreklam
den nu har genom att tidningarna
bl. a. tar in radio- och TV-programmen,
meddelanden om fartbegränsningar o.
dyl. skall klara situationen? I så fall
kommer ju guldregnet att falla på både
rika och fattiga, och de rika får ännu
större möjligheter att konkurrera ut de
fattiga. Som bekant är det på det sättet
att när det regnar välling, då är det den
fattige som har den minsta skeden. .lag
tycker att utredningen har fått eu hopplös
uppgift sig förelagd.

Hur skulle det i stället ha varit om
regeringen överlämnat saken till t nga
örnar, som nyligen med generöst statligt
stöd utfört en undersökning kring
leksaker och därvid gjort de för samhällets
fortbestånd och vidare utveckling
betydelsefulla upptäckterna att antalet
aktiva leksaksköpare är störst inom
mormorsgenerationen och att den
största delen leksaker inhandlas mellan
kl. 13 och 18. Sådana falkblickar — om
man nu kan tala om falkblickar hos örnar
_skulle kanske komma underfund

med vilket slag av konstgjord andning
som behövs för att hålla tidningar utan
läsekrets vid liv.

Utan att på något sätt vilja vara elak
mot de värderade ledamöter av denna
kammare som haft oturen att hamna i
tidningsutredningen, vill jag erinra om
uttrycket att »den lille hinner mycket
medan den store vänder sig». Dessutom
har dessa Unga örnar på ett helt annat
sätt tiden framför sig, t. o. m. så god
tid, att när de någon gång kommer att
bärga höet på tidningstegen, de befinner
sig i mormors- och farfarsgenerationen,
och då har den magra kon redan
dött.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Den nya statsverkspropositionen
innehåller enligt mitt sätt att
se många glädjande punkter. Hjälpen
till u-länderna med 225 miljoner kronor
innebär ju en ökning med inte mindre

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

än 49 miljoner. Vi är val alla glada,
skulle jag tro, över att vi i denna situation
kan hjälpa dessa länder. Beloppet
till folkpensionerna ökas med inte
mindre än 440 miljoner kronor, höjningen
av barnbidragen gör att anslaget
ökar med 247 miljoner. Både våra
pensionärer och våra barnfamiljer kommer
säkert att hälsa detta med tillfredsställelse.
De stora ökningarna av anslaget
till gator och vägar är en annan
ljuspunkt. Anslaget för skattelindringsbidrag
till svaga kommuner ökar med
34 miljoner kronor — detta bär vi uppe
i Norrland .särskild anledning att glädja
oss över. Men glädjen blir en aning
mindre när vi kommer ihåg att ersättningen
till kommunerna på grund av
ortsavdragsreformen sjunker under
kommande budgetår med ungefär samma
belopp.

Med hänsyn till det utskott i riksdagen
som jag tillhör är jag särskilt glad
över de kraftigt höjda anslagen under
åttonde huvudtiteln. Studiestöden ökar
med 280 miljoner till 480 miljoner kronor.
I och med detta kan vi nu med
skäl säga att alla våra ungdomar får
lika ekonomiska möjligheter till studier.
Anslagen till det vanliga skolväsendet
ökar med 150 miljoner kronor. Den
högre utbildningen får ett ökat anslag
med 90 miljoner kronor. Den allmänna
kulturella verksamheten och bildningsverksamheten
får 15 miljoner kronor
mer än som utgår för löpande budgetår.
Anslagen till beredskapsarbeten
ökar med 92 miljoner kronor, och därvidlag
har vi särskild anledning att
uppmärksamma en sak. Det har diskuterats
om anslaget till industribyggnader,
och i varje fall vi i Norrland är
mycket glada över anslaget på 40 miljoner
kronor. För egen del skulle jag
emellertid nog gärna se att det hade
kunnat ökas med ytterligare något tiotal
miljoner kronor. Med den noggranna
prövning som sker i fråga om dessa
industrihus satsar man ju i regel på redan
befintliga företag som har visat sig
livsdugliga och som har möjligheter att

fortsätta sin rörelse. Just sådana företag
har ju den allra största betydelse för
framtiden. Från vår sida vill vi starkt
poängtera att vi är särskilt intresserade
av denna utveckling.

Det har i tidningarna framskymtat
att det skulle ha rått strid mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och Kungl. Maj :t
på denna punkt. Jag tror inte alls att så
är förhållandet. Man har på båda hållen
varit överens om dessa nya linjer, och
det visar ju också den nya statsverkspropositionen
med den anslagsgivning
som där förekommer. Statens övertagande
av polisväsendet innebär också
för kommunerna en verklig lindring.
Ltöver alla dessa anslag som jag här
har nämnt kommer anslagen på kapitalbudgeten,
vilka också är av allra största
betydelse.

Remissdebatten bär ju, herr talman,
alltid varit en klagomur som vi haft att
tillgripa när svårigheterna hopat sig
på vissa .särskilda områden. Professor
Gunnar Myrdal har i sin utmärkta bok
»Amerikas väg» framhållit följande beträffande
Amerikas utveckling: »Vi finner
att ett litet land som Sverige, som
i dessa avseende framstår som lika väl
gynnat som Förenta staterna, visar upp
en tillväxtkvot per invånare för de senaste
100 åren som nästan exakt överensstämmer
med Förenta staternas. I
själva verket skulle Sveriges tillväxtkvot
bli avsevärt högre om vi korrigerar
talen med hänsyn till Förenta staternas
mycket avsevärda ekonomiska
förmån under första hälften av detta
århundrade att få ta emot en ström av
immigranter, huvudsakligen i arbetsför
ålder, medan Sverige bar bördan
av att föda upp och uppfostra sin andel
av dessa immigranter.»

I dagens läge är det, herr talman,
kommunerna och landstingen, framför
allt i Norrland, som har kommit att
få bära bördan av att föda upp och
uppfostra den färdigutbildade arbetskraft
som nu strömmar från Norrland
till andra delar av landet. Däruppe har
vi nu en kommunalskatt som i regel

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

med 20 procent överstiger den kommunalskatt
man har på andra håll, och
detta efter skatteutjämningen. Landstingsskatten
i vårt län är cirka 30 procent
högre än medeltalet för riket. Är
det bypolitik, om vi vänder oss mot
detta? Vi vill inte på något sätt framföra
saker som är oriktiga, men vi vore
mycket tacksamma om våra riksdagskamrater
från andra delar av landet
ville tänka en smula på dessa förhållanden.

Vi har inom de fyra nordligaste länen
en samarbetskommitté med en mycket
duktig sakkunnig sekreterare, som
utreder en hel del förhållanden åt oss.
Vid ett sammanträde förra veckan
framhöll han — en sak som vi kanske
redan kände till — att under de sista
tio åren 100 000 personer strömmat
från Norrland till andra delar av landet.
Han hade räknat ut att en 17-åring
har kostat sina föräldrar och kommunen
över 50 000 kronor för uppehälle
och uppfostran. 100 000 sådana ungdomar
har alltså kostat 5 miljarder kronor,
och de pengarna har Norrland fått
betala till förmån för andra delar av
landet.

Vi vill inte alls göra gällande att man
skall tillämpa något slags millimetermått
— det är inte tänkbart, inte möjligt
— men vi tror ändå att vi med
hänsyn just till detta förhållande bör
kunna i vissa situationer få den hjälp
som vi är i trängande behov av. Vi är
väl alla glada över den hjälp vårt land
kan ge åt de s. k. u-länderna, men det
är ingen överdrift, herr talman, när
jag påstår att det finns u-landskap
inom vårt eget land. Lappland, Norrbotten,
Västerbotten, Ångermanland,
Medelpad, Jämtland, Härjedalen och
Hälsingland är sådana landskap, och
vissa delar i västra Mellansverige är i
ungefär samma läge.

Nu har den s. k. Näslundska utredningen
om näringslivets lokalisering
varit ute på remiss och är det fortfarande.
Trots att utredningens förslag
är ytterst blygsamma har vi i tidning Första

kammarens protokoll 196 tf. Nr

Statsverkspropositionen m. m.

arna läst om, att vissa remissinstanser
vänt sig mot utredningen. Meningen är
alltså att det inte heller för framtiden
skall bli någon rättelse i dessa förhållanden.

Det krigshärjade England har på
många orter med arbetslöshet kunnat
anlägga direkt statliga industriföretag,
likaså Italien, Frankrike, Holland och
Norge. Det relativt rika Sverige bör ha
möjligheter att beträda samma väg.

Och vi tror att det ur hela landets
synpunkt är en viktig angelägenhet att
dessa problem blir lösta. Det kan inte
vara en klok politik att åstadkomma
väldiga människoanhopningar i och
kring våra största städer — detta har
inte minst våra militärer intygat. Vi
tror inte alls att man kan få en industri
i varje kommun — det är orealistiskt
— men i de nya regioner som har skapats
bör det vara möjligt att få till
stånd lönsamma industrier; närmast
syftar jag på de tidigare nämnda industrihusen,
som det nu finns möjligheter
att åstadkomma.

Vi hoppas, herr talman, att den Näslundska
utredningen skall utan tidsutdräkt
resultera i en proposition. Inrikesministern
har ju tidigare visat förståelse
för dessa problem, och jag hyser
förhoppningen att han skall göra
det även i fortsättningen.

Våra bostadsmyndigheter, inte minst
länsbostadsnämnderna, har redan nu
ganska stora problem med att avveckla
förflyttade arbetares egnahem. Ingen
har ännu lyckats anvisa någon ordentlig
lösning på det problemet. Hur skall
man göra med dessa s. k. överblivna
egnahem? Skall egnahemsägarna förlora
hela sin insats, skall bankerna, kommunerna,
staten eller kanske allesammans
förlora en viss del? Detta är ett
av de stora problem som skapats genom
utströmningen av människor från
den norra landsdelen. Det är ett allvarligt
bekymmer, herr talman, som vi
från det hållet gärna vill rikta uppmärksamheten
på. Vi hoppas att de ansvariga
myndigheterna som har med

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
saken att göra skall anstränga sig till
det yttersta för att få en rätsida på
dessa förhållanden.

Vi väntar oss att det skall kunna bli
någonting av utredningen om näringslivets
lokalisering, och har olika åtgärder
med framgång kunnat praktiseras
i andra länder bör det också i
vårt land finnas förutsättningar för en
lycklig lösning.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 94, av herr Andersson, Birger, och
herr Pettersson, Georg, angående behandlingen
i riksdagen av redogörelserna
för Europarådets och Nordiska rådets
verksamhet;

nr 95, av herrar Nyman och Wallmark,
om samverkan mellan NIB och
svenska företag i utvecklingsländerna;

nr 96, av herrar Adolfsson och Lager,
om ökat stöd åt kulturarbetare;

nr 97, av herr Edström, om inrättande
av en professur eller laboratur i oligofrenologi; nr

98, av herr Edström, om inrättande
vid Lunds universitet av en professur
i embryologi och missbildningslära;

nr 99, av herr Edström, om inrättande
vid Lunds universitet av en personlig
professur i fysik för tekn. dr Guy
von Dardel;

nr 100, av herr Edström m. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
professur i internationell rätt;

nr 101, av herr Edström m. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
preceptur i processrätt;

nr 102, av herr Hanson, Per-Olof, om
statsbidrag till Ekebyholmsskolan;

nr 103, av herr Isacson och herr Petersson,
Per, om ytterligare medel för

anställning av sekreterarpersonal på
rektorsexpeditioner;

nr 104, av herr Källqvist rn. fl., om
statsbidrag till de fria konstskolorna;

nr 105, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till driften
av grundskolor m. m.;

nr 106, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
om höjning av bidraget för instruktören
hos Sveriges lärares nykterhetsförbund; nr

107, av herr Petersson, Per, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till Nationalmuseet;

nr 108, av herr Petersson, Per, om inrättande
i Luleå av en teknisk högskola;

nr 109, av herrar Svanström och Hellebladh,
om inrättande av en tjänst som
biträdande landsantikvarie i Kalmar
län;

nr 110, av herr Svanström m. fl., om
inrättande i Valdemarsvik av ett korrespondensgymnasium
;

nr 111, av herr Weibull och fru Carlqvist,
angående den framtida användningen
av citadellet i Landskrona;

nr 112, av herr Andersson, Torsten,
om inrättande vid regeringsrätten av en
befattning som pressombudsman;

nr 113, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
om viss utbyggnad av rehabiliteringsverksamheten; nr

114, av herr Edström, om förstärkning
av organisationen för karolinska
sjukhusets giftinformationscentral;

nr 115, av herr Petersson, Erik Filip,
om ersättning från allmän försäkringskassa
för avvänjning från tobaksbruk;

nr 116, av herr Risberg, om anslag till
stipendier vid statens sjuksköterskeskola
i Göteborg;

nr 117, av herr Weibull, om inrättande
vid länsstyrelsen i Kristianstads län
av en tjänst som naturvårdsintendent;

nr 118, av herr Åkesson och herr Pettersson,
Gunnar, om lån till förvärv för
bostadsändamål av mindre jordbruksfastighet; nr

119, av herr Larsson, Nils Theo -

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

dor, m. fl., om förhöjt anslag till Grönhögens
hamn;

nr 120, av herr Schötl m. fl., angående
frågan om passageraravgifter vid hamnarna
i Visby och Klintehamn;

nr 121, av herr Svedberg, Erik, angående
statsbidraget till underhåll av enskilda
vägar;

nr 122, av herr Alexanderson, om rätt
för justitieråd och regeringsråd att åtaga
sig skiljemannauppdrag m. m.;

nr 123, av herr Skärman, angående
pensionerna vid de av staten övertagna
enskilda järnvägarna;

nr 124, av herr Svedberg, Erik, m. fl.,
om ändring av provisoriska bestämmelser
angående bidrag till skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner;

nr 125, av herr Andersson, Torsten,
angående beskattningen av fastighetsförsäljning
i vissa fall;

nr 126, av herr Kållqvist och herr
Hanson, Per-Olof, om undantag från allmän
varuskatt för konst som försäljes
vid utställningar;

nr 127, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid
försäljning av egnahem;

nr 128, av herr Petersson, Erik Filip,
om ordningsföreskrifter vid utskänkning
av rusdrycker;

nr 139, av herr Petersson, Per, m. fl.,
angående avskrivningsunderlaget för
skogsbilvägar;

nr 130, av herr Augustsson, angående
val av huvudmän i sparbank;

nr 131, av herr Carlsson, Eric, om enhetliga
avgifter för polismyndighets
förvaring av upphittat gods;

nr 132, av herr Kristiansson, Svante,
och herr Hellebladh, angående revisorer
i aktiebolag;

nr 133, av herr Kållqvist och herr
Peterson, Eric Gustaf, angående de va -

Meddelande ang. enkel fråga
penfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden; nr

134, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
om lagstiftning mot luftföroreningar;

nr 135, av herr Åkerlund, angående
återbetalningen av fastighetsägarbidrag
till skyddsrum;

nr 136, av herr Alexanderson m. fl.,
om aktivisering av skogsbruket inom
Stockholms läns skärgårdsområde;

nr 137, av herr Alexanderson m. fl.,
om åtgärder för förbättrad bärodling
inom Stockholms läns skärgårdsområde; nr

138, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., angående den statliga lånegarantien
för uppförande av lagerhus m. m.;

nr 139, av fru Olsson m. fl., om ökad
utbildning av lantmästare;

nr 140, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., angående kostnaderna för skötsel
och underhåll av vattendrag; samt
nr 141, av herr Mossberger, om ökat
skydd för taxichaufförer.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Svanström (ep) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
»Är herr statsrådet i tillfälle meddela
kammaren vilka åtgärder herr
statsrådet anser nödvändigt vidtaga för
att minska riskerna för olyckor vid
korsningarna mellan väg och järnväg?»

Kammaren åtskildes kl. 16.57.

In fidem
K.-G. Lindelövu

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Onsdagen den 22 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1964/65, samt nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! När en remissdebatt har
pågått en hel dag, brukar man ju säga
att det mesta är avbetat. Det gäller väl
också den här gången. Jag skall därför
inte uppehålla kammarens tid med något
längre anförande, utan det är bara ett
par saker som jag skulle vilja påtala.

När man läser den finansplan som finansministern
har framlagt finner man,
att trots att penningtillflödet har varit
vida större än vad som beräknats vid
budgetårets ingång, så har finansministern
likväl till detta års riksdag föreslagit
i statsverkspropositionen att man
skall ta ut nya skatter och avgifter på
olika håll.

Jag skulle ju först vilja säga, att vi
hälsar med tillfredsställelse att folkpensionen
höjs och också att barnbidragen
höjs, men det hade varit ännu mera
glädjande, om man sagt att denna höjning
kunnat ske inom den ram av skatter
som redan finns. I stället har finansministern
ansett att vi inte skulle
få behålla avdragsrätten för erlagda
pensionsavgifter, vilket skulle ge en inkomst
som täcker utgiften för folkpensionshöjningen.

Det är självklart, att när man skapar
utgifter måste man också skapa inkoms -

ter för att kunna klara det hela. Men i
fjol föreslog finansministern i en proposition
— så vitt jag känner till utan
att först ta någon kontakt med riksdagen
— avskrivning av ca en miljard av
statens fordran på egnahemsägarna. Det
är självklart att för dem som fick denna
förmån var det välkommet att få
den, men jag undrar i alla fall hur mycket
som hade kunnat sparas om det
skett en behovsprövning. Jag skulle tro
att uppåt 70 procent i så fall inte hade
kunnat komma i åtnjutande av denna
förmån. Man förstår, att efter en sådan
åderlåtning av statskassan måste
pengarna skaffas fram på annat sätt.

Finansministern åberopar nu Sveriges
starka ställning i jämförelse med
andra länder. Han nämner i sin finansplan
Frankrike, Italien och Schweiz
som exempel på länder med inflatoriska
inslag i ekonomien. Men hur går det här
i vårt land, om vi håller på med att
suga ut pengar till den ena utgiften efter
den andra? Jag förmodar att inflationsfaran
kommer att öka ganska fort.

Vidare säger finansministern att produktionsökningen
i vårt land blir 3,5
procent. Jag skulle tänka mig att den
kommer att ligga ungefär vid den siffran,
men vi har ju inte ännu fått någon
uppgörelse i fråga om lönerna och vi
vet därför inte vad dessa kommer att
medföra i form av ökade utgifter. Jag
skulle tro att produktionsökningen under
det gångna året inte täcker de merutgifter
som säkerligen kommer att
uppstå.

Bostadsproduktionen har ökat med
5,5 procent, och det är tillfredsställande,
säger finansministern. Jag säger
ingenting emot att folk som inte har
bostad får en sådan i den mån den kan
anskaffas, men jag undrar i alla fall om
det är klokt att slå in på den väg som
regeringen har valt, nämligen att utan

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

någon som helst undersökning, huruvida
det är av hehovet påkallat, göra statliga
ingripanden för att skaffa en hostad.
Jag anser att man borde undersöka
även detta, när man nu har gått in
för att undersöka andra slag av statsutgifter
för att se om de är av behovet
påkallade eller inte. Enligt vad jag kunnat
utforska, så skulle man ha kunnat
spara hälften av den miljard som avskrevs
i höstas utan att någon blivit
skadelidande på något allvarligt sätt.

Jag vill bara framhålla detta därför
att vi lever som om vi trodde, att den
nu rådande högkonjunkturen skall bestå
för all framtid. Då jag ser att det
finns statsråd i bänken skulle jag vilja
ställa frågan: Tror herrar .statsråd att
det i vårt land inte finns risk för en
inflation, som kan komma fortare än vi
anar? Det kan bli sämre förhållanden
på alla områden, sämre förhållanden på
arbetsmarknaden, sämre förhållanden
för industri och andra näringar, och då
frågar man sig ju om vi har möjlighet
att låna upp pengar. Har vi inte det, får
man ta ut vad som behövs i skatter. Regeringen
har nog erkänt förut, att direkta
skatter i större utsträckning än
de som redan tas ut knappast är tänkbara.
Jag skulle vilja säga att någon
ändring i fråga om den uppfattningen
väl inte har skett.

Man kan inte säga att förmögenheterna
växer hos folket, i stället minskar
de. Därför anser jag att man kanske bör
gå fram litet försiktigare. Jag tror inte
att förhållandena är så väldigt gynnsamma
på alla områden som man kanske
vill göra gällande.

»Tillgången och efterfrågan på kapitalmarknaden
har jämnat ut sig», säger
finansministern i finansplanen. Det vill
jag inte förneka; det kan hända att en
viss utjämning har skett. Då finansministern
nu går in för att upplåna flera
hundra miljoner kronor så måste ju
dessa pengar tas någonstans, och eftersom
kapitalbehovet är mycket stort
även inom den privata sektorn kan man
fråga sig, om det finns möjligheter att

Statsverkspropositionen in. m.
inom landet kunna klara finansieringen
om en lågkonjunktur skulle inträda. Sådant
läget är i dag kan man naturligtvis
säga att det kanske går, men om det
om ett par år skulle inträffa något annat
kan det kanske te sig ganska bekymmersamt
om man då skulle behöva
tillfredsställa något större lånebehov.

»Lagerinvesteringen», säger finansministern
vidare, »har sjunkit med 600
miljoner kronor». Även detta måste ju
medföra ett försämrat läge för industrier
och övriga näringar. Har de ett
varulager som är något så när intakt
kan ju ställningen ett år eller två hållas
ganska bra utan att man behöver tillgripa
någon större upplåning. Men finns
det ingenting att ta av, måste ju pengarna
skaffas på annat håll, och följden
blir väl då att man även inom den fria
sektorn måste gå ut på lånemarknaden
på samma sätt som regeringen gör. Enligt
min åsikt kan det då bli väldigt besvärliga
förhållanden på arbetskraftsfronten.

Jag begärde ordet under denna remissdebatt
närmast därför att jag ville
fråga handelsministern om hur jordbruksavtalet
låg till och hur det går
med förhandlingarna med GATT. Handelsministern
har redan lämnat de begärda
uppgifterna i kammaren, så jag
skall inte gå in på något längre anförande
om detta, utan jag bara beklagar
att vi inte har kommit fram till något
resultat. Det är ju snart tio år sedan
man började tala om att överenskommelser
skulle träffas. Nu har det svenska
jordbruksavtalet snart gått ut och
nu skall vi förhandla om ett nytt avtal.
Ingenting är ännu klart på något sätt,
och man vet inte vilken kvantitet som
för framtiden kan föras ut ur landet för
den händelse det skulle bli alltför stor
produktion inom landet. Vi hoppas väl,
som handelsministern sade, att de förhandlingar
som nu pågår skall bli gynnsamma
för vårt land, och i så fall får
vi väl räkna med att vi ganska snart
kan få ett avtal till stånd så att vi kan
komma över litet mera på den säkra si -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 19C4 em.

Statsverkspropositionen m. m.
dan. Som det nu är vet man ju ingenting.
Den 1 juli är avtalstiden ute och
vi har ännu inte fått något besked om
när man tänker ordna upp denna sak.

Jag skulle sedan bara vilja säga några
ord om talet om kommunernas större
rätt att själv bestämma. Detta ämne har
varit uppe här vid ett par tillfällen i
dag och det har framhållits att kommunernas
möjligheter har varit obegränsade.
Det är mycket riktigt, som det här
har sagts, att kommunerna har en självbestämmanderätt
som är ovärderlig.
Men man lägger ju också ganska stora
uppgifter på kommunerna. Då jag nu
ser socialministern här i kammaren
skulle jag vilja fråga honom: Hur är det
med mentalsjukvården? I det fallet får
kommunerna inte alls den ersättning
som de egentligen borde ha, utan det
blir landstingen som får stå för kostnaderna
utöver vad staten betalar. Kostnaderna
blir större än vad de har varit
förut, beroende på att vårdmöjligheterna
blir bättre och anläggningarna blir
dyrare, vilket givetvis medför en hel del
utgifter. Jag skulle gärna vilja säga detsamma
när det gäller provinsialläkarna.
När de överfördes till landstingen lovades
det, att landstingen absolut skulle få
full ersättning för de kostnader som de
kunde komma att vidkännas på grund
härav. Inte heller detta löfte har hållits,
utan landstingen har fått vidkännas
ganska stora utgifter utöver de utgifter
de hade förut, så länge staten hade hand
om provinsialläkarna. Det är detta som
jag har velat påpeka. Det borde ju finnas
någon möjlighet att ordna upp dessa
förhållanden om nu inkomsterna för
staten verkligen blir större än man hade
beräknat.

Jag läste Expressen i dag och jag blev
litet förvånad, det måste jag säga, ty där
stod att barnbidragen skulle höjas till
1 500 kronor per år. Jag kan väl inte
tänka mig, att någon skulle tro att något
sådant mera omedelbart kunde ske.
Jag hyser mycket liten tro på att det
finns någon möjlighet för en sådan höjning
inom de närmaste åren. Om det

kan ske längre fram, vet man inte. Det
beror helt och hållet på näringslivets
möjligheter att kunna hävda sig utåt.
Men jag vill ju säga att vi nog måste
räkna med att vi är uppe i sådana omkostnader
på alla områden, att om inte
andra länder följer efter kommer vi
snart att bli ett land, där andra länder
försöker finna avsättning för sina billigare
producerade varor och vi kan
komma i en svår motsättning gentemot
EFTA.

Det är ju en sak vi får hålla för ögonen
— vi är inte ensamma på arbetsmarknaden
eller på försäljningsmarknaden
utan där kan uppstå — och så
har redan skett — rätt stora svårigheter.
Jag vet att det inom affärslivet uppstått
stora svårigheter på grund av japanernas
billiga framställning av varor
av olika slag. Handeln är ju fri
och de får köpa och sälja, men det
kan ha stor betydelse för vår industri,
om vi får in många sådana billigt producerade
varor som bygger på mycket
låga arbetslöner i Japan, Italien, Kina
och andra länder. De har ju mycket billig
finansiering av olika slag, och inte
minst viktigt är att arbetskraften där
betalas mycket lågt.

Jag kan därför inte tänka mig att
folkpartiet skulle våga lägga fram ett
förslag om 1 500 kronor i barnbidrag.
Då blir det snart affär att skaffa många
ungar! Då behöver man inte göra så
mycket, utan kan leva på dem. Det
är väl inte så det skall gå till, utan man
skall hjälpa där det behövs. Inte skall
väl folk premieras på sådant sätt, att
bara de får många barn kan de klara
sig på det. Det var väl kanske inte meningen,
men det stod i alla fall i Expressen
i dag att ett sådant barnbidrag
borde utgå. Jag vill säga att om ett
sådant förslag kommer och om ingen
annan går emot det, så kommer jag i
varje fall inte att lägga min röst för det,
ty det bör ju vara några gränser även
på detta område.

Jag skall inte ta upp någon debatt
med min partikamrat herr Bengtson,

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

som sade att finansministern inte hade
observerat att spritpriserna inte höjts
på långa tider. Jo, mina damer och
herrar, finansministern har nog observerat
det, och han följer frågan med
noggrann uppmärksamhet och lägger på
så mycket han vågar. Men han är inte
så djärv som herr Bengtson att han
menar, att både barnbidrag och folkpension
skulle kunna finansieras den
vägen. Jag vet att det är hans gamla
käpphäst. Men jag, som företräder den
näringen på laglig väg och ingalunda
på smygväg, måste säga till herr Bengtson,
att även de som utövar detta yrke
har existensberättigande. Det går inte
för sig att bara säga, att man skall ta
ut så mycket skatt att näringen dör och
så är man av med den. Är det så herr
Bengtson vill ha det kommer jag att
protestera, men håller han sig inom
rimliga gränser tror jag vi kan mötas.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Lundström har i
ett anförande tidigare i dag bland annat
berört frågan om hamnavgifterna i
Visby. I anledning härav skulle jag vilja
göra några kommentarer och tillrättalägganden.
Frågan om sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet
har i många år varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Sålunda
har riksdagen under de senaste åren beviljat
statsbidrag till utbyggnad och
modernisering av hamnen i Visby med
icke mindre än 3,7 miljoner kronor,
vilket belopp motsvarar 90 procent av
de beräknade anläggningskostnaderna.
Skälet till att ett så osedvanligt högt bidrag
utgått är att man därigenom önskat
söka nedbringa hamnavgifterna och
därmed kostnaderna för transporterna
till och från Gotland.

För hamnen har icke tidigare funnits
någon av hamndirektionen ägd
hamnstation eller något hamnmagasin.
Det har närmast varit befraktarna själva
som haft att anskaffa sådana utrymmen.
Av olika anledningar ansåg sig

Statsverkspropositionen m. in.
emellertid hamnmyndigheterna för några
år sedan böra uppföra eu stationsbyggnad
i hamnen. Byggnaden är numera
praktiskt taget färdigställd och
kostnaderna för den beräknas uppgå till
2,2 miljoner kronor.

Driftskostnaderna för den nya stationsbyggnaden
beräknas till cirka
200 000 kronor per år. För att täcka
dessa kostnader har de kommunala
myndigheterna i Visby sökt skaffa intäkter
i form av bl. a. hyresavgifter av
olika slag. Det har emellertid inte varit
möjligt för myndigheterna i staden att
täcka utgifterna helt utan endast delvis,
vilket innebär att man räknar med ett
årligt underskott på inemot 150 000 kronor.

Det sålunda kvarstående underskottet
kan täckas på olika sätt. Det är i den
diskussionen som den av herr Lundström
omnämnda frågan har kommit
upp. En utväg att täcka detta underskott
är givetvis att gå via den kommunala
utdebiteringen. En annan är
att hamnavgifterna ökas. En sådan åtgärd
skulle emellertid fördyra transportkostnaderna
för öns näringsliv, vilka
redan är förhållandevis höga på
grund av Gotlands geografiska läge. En
höjning av hamnavgifterna skulle förmodligen
också komma att motverka
de senaste årens glädjande tendenser
till en ökad industrilokalisering på Gotland.

I detta läge har sjöfartsstyrelsen preliminärt
diskuterat ett tredje alternativ,
nämligen möjligheten att införa en
mindre passageraravgift på persontrafiken
i hamnen. Vidare har styrelsen i
sina petita anfört att en »måttlig» sådan
avgift bör »övervägas». Anledningen
härtill är givetvis främst att den nya
stationsbyggnaden till avsevärd del betjänar
just persontrafiken och till mycket
liten del godstrafiken. Styrelsen avser
nu att i samverkan med länsstyrelsen
ta upp avgiftsfrågan med staden
och sedermera återkomma härtill hos
Kungl. Maj :t. Under hand har jag inhämtat
att en sådan avgift icke skulle

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

behöva överstiga 1 krona per passagerare.

Med anledning av vad sjöfartsstyrelsen
har anfört och med hänsyn till
önskvärdheten av att befria godset från
en extra belastning har jag ansett att
frågan om passageraravgift bör kunna
övervägas. Jag vill emellertid understryka
att detta inte innebär något definitivt
ställningstagande från min sida.
Såsom frågan sålunda ligger till kräver
den därför ytterligare överväganden.
Jag kan för min personliga del tänka
mig att den slutgiltigt prövas i samband
med den undersökning av Gotlands
fastlandsförbindelser som höstriksdagen
har förutsett skall komma
till stånd.

Till sist, herr talman, vill jag betona
att det här inte är fråga om någon
statlig pålaga på trafiken på Visby
hamn. Det gäller endast en avgift som
staden skulle äga rätt att tillgodogöra
sig för att täcka underskottet på den
nya stationsbyggnaden.

Talet om att man här är ute för att
brandskatta Visby, som har förts fram
i viss del av tidningspressen, är följaktligen
helt felaktigt. Här är det fråga
om att pröva vilka möjligheter man har
att täcka detta underskott, utan att det
sker genom en ökning av transportkostnaderna
för godset, som försvårar för
näringslivet på Gotland att utvecklas i
en av alla önskad riktning.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för denna
sakliga redogörelse för förhållandena i
Visby, som jag med undantag av vissa
detaljer väl kände förut. Att jag tog upp
den här saken berodde inte bara på
hänsynen till båtpassagerarna till Gotland,
utan också på att jag hyste en rent
allmän farhåga för att, om man börjar
tillämpa denna princip, det måhända
kommer att leda till andra liknande
historier. Antalet resande över Öresund
via Malmö, Landskrona och Hälsingborg
rör sig om 15 miljoner om året,

och om man skulle ta upp en avgift av
dem, skulle det bli betydande belopp.

Jag noterar alltså med tillfredsställelse
att statsrådet ännu inte tagit ställning
till saken. Jag hoppas att han skall låta
den bero.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag tänkte något uppehålla
mig vid den samhällsekonomiska
betydelsen av att den utbildade arbetskraften
här i landet i så stor utsträckning
som möjligt utnyttjas, och det anser
jag vara något som hör även en remissdebatt
till.

För något år sedan kom det ut en bok
som hette Kvinnors liv och arbete. Där
gavs en rad synpunkter på detta eviga
debattämne, samtidigt som boken på ett
sätt som verkligen berikat diskussionen
sammanfattade alla de gamla välkända
sanningarna. När jag läste den roade jag
mig med att i kanten sätta ett »obs!» för
varje gång som de olika författarna efterlyste
forskning, mer kunskaper och
bättre informationer på hithörande områden.
Det blev så många obs! att det
skulle behövas flera föreläsningar för
att redogöra för dem alla. Det lär kammaren
knappast orka med.

Jag skall inskränka mig till att peka
på några synpunkter, framför allt på
dem som framförts av professorn i sociologi
vid Göteborgs universitet, Edmund
Dahlström. Han efterlyser en analys
av könsrollerna, som påverkar värderingarna
hos hemmakvinnorna och
yrkeskvinnorna, yrkesarbetets inverkan
på barnen, på äktenskapet och dess bestånd,
mannens inverkan på hustruns
yrkesarbete m. m. Av ännu större intresse
ur samhällsekonomisk synpunkt
;ir måhända hans diskussion kring frågorna
på arbetsmarknaden. Hur förhåller
sig kvinnornas effektivitet och produktionsresultat
till männens? Det vet
vi mycket litet om, vi bara tror. Hur
stimuleras hustruns yrkesarbete av olika
politiska åtgärder — lättnader i beskatt -

Onsdagen den 22 januari 1904 cm.

Nr 3

ningen, hjälp med vården av barn etc.?
Vi vet mycket litet också om detta — vi
bara tror.

Vi är angelägna om att kvinnorna
skall ha sitt fria val, men den politik
vi för måste innebära, att olika kategorier
kvinnor på olika sätt påverkas i
sitt val mellan att vara hemmakvinnor
och yrkeskvinnor. Åberopar man familjens
frihet, bör man i första hand se
efter vilken grad av frihet familjen har
under nuvarande betingelser. Professor
Dahlström säger, att det fordras en
översyn av förhållandena och studier av
hur valsituationen ter sig för olika kategorier
kvinnor under nuvarande betingelser
och hur pass tillfredsställande de
träffade valen ter sig från olika synpunkter.
Först därefter kan man jämföra,
hur valsituationen skulle te sig under
helt andra betingelser och hur tillfredsställande
dessa då skulle vara. Vi
kan t. ex. i längden inte samtidigt befrämja
kvinnornas framgång på arbetsmarknaden
och deras möjligheter att
vara varaktigt försörjda som hemmafruar.
När vi tar ställning, måste vi mot
varandra väga värdet av olika lösningar
sett från kvinnornas, männens, familjens
och näringslivets synpunkt, för att
citera sociologen.

Om vi inte i vår nuvarande situation
vore tvingade att ta den allra största
hänsyn till den samhällsekonomiska
aspekten, vore naturligtvis problemet
för både kvinnorna och familjen lättare
att lösa. Behövdes inte de gifta kvinnorna
— även de som i hemmet har vården
av småbarn — på arbetsmarknaden, om
vi skall kunna hålla uppe vår produktion
och vår standard, kunde ju valet
mellan hemmaarbete och bortaarbete bli
den enskildes sak i betydligt högre grad
än nu är fallet. Men nu vet vi ju alla
vilken skriande brist på arbetskraft det
råder inte minst inom vårdyrkena, men
också inom andra yrken. Vi utbildar
två sjuksköterskor för att få behålla en,
och samma relation föreligger i fråga
om de kvinnliga tandläkarna. Enligt en
uppgift, som jag inte kunnat kontrol -

Statsverkspropositionen m. m.
lera, fanns det för något år sedan enbart
i Stockholm 80 kvinnliga läkare,
som inte utövade sitt yrke. Enligt en
annan uppgift som lämnades i andra
kammaren i dag är det 30 procent av
alla utbildade kvinnliga läkare, som
sköter sitt hem och sina barn men inte
i någon omfattning utövar sitt vrke.

Vad sjuksköterskorna beträffar utför
de gifta, enligt en rätt nyligen företagen
undersökning, endast 37 procent av
ett heltidsarbete under sitt arbetsliv,
medan de ogifta har siffran 76 procent.
Över lag räknar man med att 40—50
procent av de gifta kvinnorna är yrkesverksamma
någon tid av året — många
endast under deltid. Om man räknar de
gifta, som arbetar mer än halvtid under
större delen av året, sjunker siffran
till 20 procent. Avgången av sjuksköterskor
under de senaste fem åren
utgör enligt uppgift i genomsnitt 1 131
per år. Vad det betyder, förstår vi om
vi jämför detta med en annan siffra. Vi
har enligt en nyligen gjord undersökning
en investering i lasarett, sjukhem
och vårdhem på 465 miljoner kronor,
som anses inte kunna utnyttjas därför
att det inte finns tillräckligt med arbetskraft.

Man får i diskussionerna kring bristen
på sjuksköterskor och kring frågan
vilka faktorer som kan påverka sjuksköterskorna
alltid höra, att avgången
från detta yrke inte är större än i andra
yrken. Jag kan inte förstå att detta
är något argument alls och kommer
inte situationen att ljusna för de sjukhus,
där man måste stänga gamla avdelningar
eller aldrig öppna de nybyggda.

Att försöka ta rätt på vilka faktorer
som påverkar kvinnorna över huvud
taget är därför viktigt. Att dessa faktorer
är många när det gäller just sjuksköterskorna
får vi ständigt höra i alla
diskussioner. När det talas om att orsaken
är de låga lönerna, svaras att enbart
den faktorn gäller det inte och talas
det om skattesystemet, svaras från
annat håll att det gäller lönerna. Talas
det om bostadsfrågan och om den obe -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kväma arbetstiden, får man höra motargument
från andra håll.

Alla tror vi bara, men ingen vet
egentligen någonting om i vilken utsträckning
de olika faktorerna påverkar
kvinnorna. Dessutom glömmer vi så
lätt, att ingalunda alla dessa hemmavarande
obstinata kvinnor, som samhället
behöver ute på arbetsmarknaden,
tillhör den grupp av kvinnor, som har
småbarn hemma att vårda. För de stora
grupper som inte har deras barnavårdande
uppgift måste det vara helt andra
faktorer som är avgörande för valet.
Man frågar sig inte minst varför dessa
så envist nekar att utföra vad som i
viss mån ändå måste betraktas som en
samhällsplikt.

Jag tror inte att det i längden hjälper
att sätta små lappar på den gamla klädnaden,
Det blir verkligen ett lappverk
att sporadiskt söka ordna den ena detaljen
efter den andra i stället för att
försöka få ett samlande grepp över det
hela. I årets statsverksproposition har
man lagt fram vissa positiva förslag,
men några krafttag tas inte utan det
hänvisas till de utredningar som pågår,
t. ex. skatteberedningen och familjeutredningen.
Man frågar sig om de delresultat,
som dessa utredningar kommer
fram till, verkligen kan effektivt
påverka kvinnornas val av hem eller
yrkesarbete och effektivt bidraga till
att få de kvinnor som dock vill bli inrangerade
i produktionen och på arbetsmarknaden.
Detta är dock knappast
möjligt med mindre man gör en ordentlig
kartläggning av hela detta problemkomplex,
som minsann inte är så
litet. Vi behöver alltså en sociologisk
undersökning med sikte på de problem
som professor Dahlström har tagit upp:
Vad anser kvinnorna själva och vad anser
deras män? Hur påverkas deras
hemsituation av yrkesarbetet? Vilka
ekonomiska faktorer är avgörande?
Just den ekonomiska faktorn är av
utomordentligt stor betydelse inte enbart
för kvinnorna utan för hela den
övriga familjen så länge hon måste

välja mellan ett obeskattat produktivt
arbete inom familjen, vilket höjer familjens
standard avsevärt, och ett yrkesarbete
med relativt låg lön — vi bör
inte glömma att de flesta kvinnor får
nöja sig med låga löner — hög marginalbeskattning
och stora utgifter för
det arbete, som hon tidigare utfört
hemma. Enligt min mening skyggar vi
för att se verkligheten i ögonen. Det
är först när vi har kartläggningen och
analysen färdig, som samhället kan
vidta några åtgärder, som har någon
effekt i den ena eller andra riktningen.

Så länge jag har varit med på arbetsmarknaden
och deltagit i debatten
kring dessa frågor — och det börjar nu
verkligen bli åtskilliga decennier —
har det förblivit samma planlösa diskuterande,
som inte givit några andra
resultat än en eller annan punktlösning.
Oftast är det vårdområdena, som
kommer i förgrunden vid diskussionerna.
Det är fullt förklarligt, eftersom arbetskraftsbristen
där är störst. Hur skall
vi emellertid klara den nya skolan med
dess krav på arbetskraft? Redan nu är
situationen så prekär, att man välsignar
det förhållandet att ens egna ungdomar
gått ur skolan med någorlunda
kunskaper, vilka de inhämtat av en
kompetent lärare. Kan de intet, så ska
de rättvisligen inte lasta lärarna för det.

Hur ska det gå i framtiden? Redan
nu sägs det, att bara det sitter en person
i katedern får man vara tacksam, även
om det är si och så med kompetensen.
Hurudan undervisning bjuder vi barnen
och ungdomen, när förhållandena
nu är sådana att om två ungdomar
tenterar vid ett seminarium och bara
den ene blir antagen, så kominer den
andre genast ut som lärare och kanske
t. o. m. blir lärare på seminariet? Jag
kan också berätta en annan sann historia
ur livet. Den gäller en fil. mag.,
som är adjunkt vid ett högre läroverk.
Hon hade turen att få kontakt med en
flicka som skulle ta anställning hos
henne som hemhjälp. Adjunkten, som
hade flera barn, hade nyligen blivit

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

helt strandsatt med hemhjälp. Flickan
hade tagit realexamen och arbetade vid
en vårdinstitution men var alltså villig
att ta plats hos adjunkten. Flickan backade
emellertid ut, därför att hon blev
erbjuden vikariat som lärare vid en
skola, och mamman med fil. mag.-examen
och mångårig erfarenhet fick
stanna hemma, tills hon kan få tag på
någon som ser till barnen, medan hon
är i skolan.

Man skall inte ha barn om man inte
kan sköta dem, förmodar jag att reflexionen
blir från en del håll. Men
hur skulle det slå ut i framtiden? Vår
nativitet är ju redan nu i botten. Vi får
väl hoppas att flickorna från Malta,
som det sjungs eu vers om i statsverkspropositionen
och som skall importeras
hit, kan lätta på situationen. Problemet
är ändå inte så enkelt att statsmakterna
bara kan le överlägset åt det. För skolbarnens
del tycker jag att det helt enkelt
är skrämmande.

Det finns naturligtvis ett givet samband
mellan den arbetsmarknadspolitik,
som förs från statsmakternas sida
beträffande kvinnorna, och den fainiljepolitik
som bedrives. Herr Sträng berömmer
sig över att ha gett ytterligare
400 miljoner kronor till barnfamiljerna
i form av höjda barnbidrag och studiebidrag
m. m. Det är mycket tacknämligt.
Statsministern kallade det i
dag för eu bred offensiv på familjepolitikens
område, som började år 1961
och nu väller fram över barnfamiljerna.
Enligt min mening kan man inte
kalla dessa åtgärder för en bred offensiv,
snarare förhåller det sig tvärtom.
Även här saknas en överblick över
barnfamiljernas situation och vilka åtgärder,
som bäst tillfredsställer dem.
För en del av barnfamiljerna blir det
höjda barnbidraget uppätet av att man
hädanefter inte får göra avdrag för
pensionsavgiften, vilket man också får
räkna med i familjebudgeten. Det kan
man knappast kalla för en bred offensiv.
En planläggning av hur mycket staten
rimligen skall stå för av kostnader -

Statsverkspropositioncn m. ni.
na för barnen skulle ge en grund att
bygga denna hreda offensiv på, när
man väger de olika åtgärderna mot varandra.

Några frågor skulle jag vilja ställa,
helst till vår familjeminister fru Lindström,
men hon är tyvärr inte inne i
kammaren nu. De skulle lyda ungefär
så här: Hur stor utgiftssektor hos barnfamiljerna
anses det lämpligt att staten
täcker? Är barnbidraget den lämpligaste
och enda formen? När ämnar regeringen
t. ex. höja förvärvsavdragen — det
är ett annat lyckat förslag som folkpartiet
har rest under de senaste riksdagarna
— och höja dem så att de får någon
verklig betydelse? Har man inte
funderat på något vårdbidrag för mödrar
med spädbarn och småbarn för att
lämna ekonomiskt bidrag till, även om
man inte säkrar, större delen av deras
behov.

Hur går det med skolmåltiderna?
Statsbidraget utgör numera inte ens ett
stimulansbidrag för kommunerna. Det
utgår med endast 16 miljoner kronor,
och resten av de inemot 200 miljoner
kronor som används för skolmåltiderna
för c:a 875 000 barn får kommunerna
själva betala. Konsekvensen är också att
många kommuner, i varje fall de fattigare,
inte anser sig ha råd med dem och
att skolmåltiderna på en hel del håll är
långt ifrån tillfredsställande.

Även om kommunerna är villiga att ta
på sig den börda som skolmåltiden innebär
behövs en central ledning för rådgivning,
försöksverksamhet och forskning
på detta område, och det är minnsann
inte något oviktigt område. Det
gäller ändå att bygga upp barnens hälsa
under deras skolår.

Det finns nu i gamla skolöverstyrelsen
—- om jag får uttrycka mig så eftersom
den snart skall omorganiseras
— tre personer som på hel- eller deltid
sysslar med skolmåltiderna. I åratal har
det ställts krav på en utökning av personalen,
därför att den inte hinner sköta
verksamheten på ett rationellt sätt. Kritiken
mot skolmåltiderna har varit ko -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

lossalt envis och stark. Man blir betänksam
när man ser in i framtiden, ty på
den sektor av det nya skolverket, som
upptar denna sociala verksamhet, räknar
man med att ha en enda konsulent
för skolmåltiderna, en säger en konsulent,
som skall sköta detta över hela landet.
Denne konsulent skall lyda under
skolläkaren. Skolläkaren i all ära, han
torde väl veta en del om näringslära,
men han vet ingenting om hur ett storhushåll
är organiserat och hur kommunerna
skall planlägga denna viktiga
skolmåltidsverksamhet.

Det råder intet tvivel om att några
kvinnliga experter på detta område, som
kan storhushåll, skulle kunna både spara
miljoner och förbättra skolmåltiderna.
Har vi råd att kasta bort dessa miljoner
i onödan och dessutom på många
håll servera en näringsmässigt dålig
mat? Jag skulle vilja veta om herr ecklesiastikministern
kan svara på den frågan
— tyvärr är inte han heller inne i
kammaren.

Till sist kan jag inte underlåta att ta
upp en fråga som belyser den bristande
planering som kan skönjas på ett annat
område av samhällslivet från regeringens
sida. Det gäller frågan om konsumentupplysning
och konsumentforskning
och jag vill anknyta till en episod
från vårriksdagen förra året. Folkpartiet
hade då lagt fram en motion med
förslag om översyn av hela den statligt
bedrivna upplysningen och forskningen
på konsumentområdet för att få en förstärkning
till stånd. När motionen efter
att ha avslagits i utskottet debatterades
här i kammaren, gjorde sig statsrådet
Lindström ett ofantligt besvär med att
ge den underbetyg och förklara hur
onödig den var. Vi hade två utredningar
i gång och den tredje var på väg,
sade statsrådet, och de skulle täcka hela
det undersökningsfält som man motionerade
om. Att begära en tredje utredning
var föga rationellt. Hon gick sedan
till sin bänk och röstade ned förslaget,
varför riksdagen förklarade att
den absolut inte ville ha någon utred -

ning. Detta var den 17 april. Den 31
maj, då riksdagen var upplöst och avtackad,
sätter fru Lindström till utredningen.
Direktiven är snäva och ensidiga
och det hade varit bättre med den
avfattning och med den målsättning
som vi dragit upp. Utredningen skall
enligt dessa omfatta i huvudsak principiella
frågor beträffande den statliga
konsumentupplysningens utformning
och frågan om en publiceringskodex för
denna.

Statsrådet förklarade alltså veckorna
innan att det rakt inte behövdes en utredning,
då vi redan hade tre sådana.
Visste inte statsrådet vad hennes utredningar
sysslade med? Tog hon reda på
det i efterhand, sedan hon yttrat sig i
saken, eller hände det något mellan den
17 april och 31 maj som gjorde att hon
ändrade sig beträffande konsumentfrågorna?
Eller tog hon kanske rent av intryck
av diskussionen? I varje fall måste
det anses uppseendeväckande, att ett
statsråd först röstar ned ett förslag i
riksdagen och sedan effektuerar samma
förslag. Inte inger det förtroende »för
att uttrycka mig belevat» — nu citerar
jag direkt statsrådet från diskussionen
i våras — »annars skulle jag vilja säga
rent ut att det är vimsigt».

Herr talman! Detta får räcka för min
del som exempel på bristande planering.
Jag skulle till slut vilja citera ett
ordspråk, som herr Strand fällde i sitt
inlägg i dag på förmiddagen. Det är det
gamla hederliga ordspråket: »Uppskjut
inte till morgondagen vad du kan göra
i dag.» Herr Strand applicerade det på
regeringens modiga handling att lägga
fram ett impopulärt förslag inför ett
valår — det tyckte han var ovanligt
djärvt och präktigt gjort. Men man kan
också applicera det på många förbisedda
gruppers situation. Vi bör inte uppskjuta
till i morgon att förbättra den,
när vi kan göra det i dag.

Vidare sade herr Strand, att alla borde
vara nöjda, när så många önskningar
på önskelistan nu tillfredsställts som
skett i år. Tyvärr är inte herr Strand

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

heller i kammaren — det är rysligt tråkigt
för mig i kväll att jag inte direkt
kan fråga någon — men kan verkligen
herr Strand själv, med sitt sociala samvete,
vara nöjd med den långsamma takten
på en del sociala områden: bristen
på skolor för invalider, den låga ersättningen
för deras vård i hemmet, barnfamiljernas
ekonomiska eftersläpning
o. s. v.? Jag skulle bli verkligt besviken,
om han vore det.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Om man studerar talarlistan,
skulle man möjligen kunna
misstänka, att jag lagt mig i bakhåll för
min trätosyster fru Hamrin-Thorell.
Men det har jag inte; det är bara tillfälligheternas
spel att jag får ordet efter
henne. För övrigt tog fru HamrinThorell
inte heller mer än antydningsvis
upp de trätofrågor som brukar vara
traditionella mellan henne och mig, så
den matchen får vi väl utspela något
senare under riksdagsperioden. I dag
är jag för övrigt heller inte kvalificerad
att ta upp en debatt med henne, eftersom
alla frågeställningarna riktade
sig till olika statsråd. För att klara henne
i dag hade vi behövt en fullsatt regeringsbänk.

Jag har ganska träget lyssnat på den
debatt som förts, och jag har gjort några
anteckningar kring de frågeställningar
som har aktualiserats. Innan jag
gör några kommentarer till de noteringarna,
skulle jag emellertid beträffande
budgetförslaget, som det nu är
framlagt, säga att jag i år har ganska
lätt att lyssna till de kritiker, som anser
att budgeten är väl så kraftigt underbalanserad.
Ett statligt upplåningsbehov
på bortåt en miljard är något
betänkligt, åtminstone för dem som anser
sig representera bostadsbyggare och
kommunalmän. De expansiva kommunerna,
med deras våldsamma anspråk
på investeringar i form av bostäder,
skolor och andra serviceanläggningar,

Statsverkspropositionen m. in.
tvingas ju att föra en ganska hård kamp
ute på kreditmarknaden. Skall nu denna
kamp också föras mot staten när
det gäller de begränsade kapitaltillgångarna,
då drar utan tvekan kommunerna
det kortaste strået och kommer
på det sättet i ett än besvärligare
läge än vad de har varit under senare
år.

Jag kommer därför i anledning av
denna bedömning att vara synnerligen
intresserad av alla de förslag som syftar
till att begränsa det statliga upplåningsbehovet,
samtidigt som jag också
uttrycker den förhoppningen, att de
instanser, som finansministern haft när
det gäller att räkna fram inkomstutvecklingen
för staten, har varit dämpade
i sin optimism och på det sättet
kanske också kan inbesparas något
hundratal miljoner.

Det inkomstbortfall, som de investeringsstimulerande
åtgärderna beräknas
medföra, är jag följaktligen i dagen läge
inte beredd att stödja. Jag brukar vara
en pålitlig medhjälpare till finansministern
när det gäller att föra hans förslag
till åtgärder igenom i denna kammare,
men den här gången är jag rädd
för att jag sviktar i min beredvillighet.
Detta inkomstbortfall innebär ändå, att
statens upplåningsbehov kommit att bli
så stort som här har förutsatts. Vi återkommer
till detta specialresonemang senare,
och då får jag närmare utveckla
mina synpunkter.

Vidare kommer jag att vara ytterst
intresserad av det förslag till inkomstförstärkning,
som herr Lundström aviserade.
Jag är numera ganska gammal
i denna vördnadsvärda kammare, men
det är första gången jag har hört en
folkpartiledare i denna kammare avisera
om skattehöjningar. Det är emellertid
intressant inte bara ur den synpunkten;
det kan möjligen vara fråga
om inkomstförstärkningar som man
kan acceptera och som tillsammans med
ett borttagande av avdragsrätten för
folkpensionsavgifterna möjligen kan
beta av i väsentliga delar det upplå -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ningsbehov som nu redovisas i statsverkspropositionen.

Herr Virgin fann anledning att i sitt
anförande peka på den ryckighet som
präglade kreditmarknaden under fjolåret.
Jag är beredd att helt instämma i
hans beskrivning. Orsakerna till den
påtalade ryckigheten är emellertid denna
gång inte att söka vare sig hos statsmakternas
ekonomiska politik eller hos
riksbankens penningpolitik. Skulden
för denna ryckighet får helt tillskrivas
det enskilda kreditinstitutet. Den lättnad
på kreditmarknaden som alla gladde
sig åt under våren gav nämligen anledning
till att alla bankdirektörer i
detta land lekte julafton och delade ut
krediter och lån tämligen generöst och
okritiskt. Detta förorsakade ett väldigt
upplåningsbehov i riksbanken med följd
att riksbanken tvingades att snabbt reagera
med en räntehöjning. Sedan har
det blivit praktiskt taget idiotstopp på
kreditmarknaden. Man tvingas nu att
avvisa mycket seriösa låneansökningar
från både kommuner och enskilda.

Kreditinstituten har på detta sätt visat
sig vara tämligen dåliga medhjälpare
när det gäller strävandena att söka
skapa en lugn och progressiv kreditmarknad.
Jag tror att bankaristokratien,
om jag får använda det uttrycket,
också har insett att man har handlat
på ett synnerligen felaktigt sätt, och vi
kan väl därför räkna med att saken
inte kommer att upprepas.

Kösamhället och dess problem har
fått en plats i remissdebatten, vilket
jag anser både riktigt och naturligt.
Ingen vill väl slå sig till ro när det
gäller att tackla de bristsituationer som
finns och som förorsakar en mängd
medborgare svårigheter och otrivsel.
Jag är själv i praktiskt taget daglig kontakt
med problemen när det gäller bostadsförsörjningen,
och vet därför vilka
svårigheter som folk har att brottas
med.

Nu är det emellertid ingen som så
kraftigt engagerat sig i kösamhällets
problematik som just statsministern,

vilket han ju själv tidigare här i dag
gett bevis på. Det är därför ganska
långsökt av herr Lundström att med
ganska enkla politiska fraser avfärda
hela detta svåra problem genom att säga,
att det bara beror på bristande planläggning
hos en oengagerad och trött
regering. Det är här, som statsministern
själv beskrivit, fråga om mycket svåra
och invecklade problem som regeringen
har att brottas med.

Det kan, ärade kammarledamöter,
kanske också vara hälsosamt att påminna
om att det har funnits ett annat
slags kösamhälle i vårt land. Den generation
som jag tillhör fick i sin ungdom
uppleva ett kösamhälle av ett helt
annat och mer bistert och tragiskt innehåll
än dagens. 1920- och 1930-talets
arbetslöshetsköer har åtminstone för
den generation som jag representerar
liksom blivit signifikativa för ett borgerligt
samhälle. Det är möjligt att vi
därigenom har större fördragsamhet
med de köer som vi i dag har att brottas
med i vårt samhälle.

Herr Boheman trodde att man skulle
kunna lösa problemen genom att införa
en s. k. fri marknadshushållning. Det
är möjligt att han har rätt. Herr Boheman
har ju haft förmånen att under
många år vistas i ett land där marknadshushållningsprincipen
är det primära.
Jag vet inte om det landets trista,
omänskliga bostadsförhållanden och
långa och svårbemästrade arbetslöshetsköer
kan anses vara ett eftersträvansvärt
alternativ till vårt lands förhållanden.

Lika ofta som kösamhället aktualiseras
i remissdebatterna kommer också
frågan upp om den offentliga sektorns
tillväxt. Alla är bekymrade och tycker
att det utgör ett fruktansvärt hot mot
hela vår fortsatta välståndsutveckling,
att det offentliga kapar åt sig stora stycken
av våra resurser på bekostnad av
det enskilda. Inom parentes vill jag
nämna, att om man över huvud taget
skall komma till rätta med kösamhällets
problem förmodar jag att detta inte

Onsdagen don 22 januari 19(>4 om.

Nr 3

kan ske på annat sätt än genom att
intensifiera och ytterligare mobilisera
de offentliga resurserna. Såvitt jag vet
finns det inga köer inom den enskilda
sektorn. Det finns inga köer då det gäller
att köpa bilar eller bygga nya varuhus
— den saken klarar man galant.
Det är inom de offentliga serviceområdena
som bristerna och köerna uppstår.
Jag kan för min del inte finna någon
annan medicin än att vi måste ge den
offentliga sektorn samma möjligheter
som står till buds på den privata om vi
över huvud taget skall komma till rätta
med problemen.

Bortsett härifrån anser jag att debatten
om de offentliga investeringarna
kontra de enskilda är ytterst onyanserad.
Man tycks nämligen mena, att så
fort det är fråga om en offentlig investeringsaktivitet
är det något improduktivt,
medan varje form av enskild investering
alltid är produktiv. Hur många
bensinstationer man än bygger i stora
klasar längs våra huvudvägar är det,
anser man, produktiva investeringar
jämfört med t. ex. uppförandet av bostäder.
Hela detta resonemang måste
bygga på en medveten förfalskning eller
också på rena okunnigheten. Om
man analyserar den offentliga aktiviteten
är det nämligen inte så mycket
av den som kan anses vara improduktiv.

Vari består hela den offentliga aktiviteten?
Det får man en ganska god
lektion i om man läser statsverkspropositionen.
Den består av bostadsbyggande,
samhällsplanering, vägbyggande, undervisning
och forskning. Vem kan
stiga upp här och säga, att något av
dessa ting skulle vara en improduktiv
investering i förhållande till enskilda
investeringar? Det blir synnerligen
svårt.

Sedan beror det ju också på hur man
redovisar dessa saker. Jag tänker nu
närmast på bostadsbyggandet. Bara
därför att staten finansierar toppkapitalet
i bostadsbyggandet redovisar man
detta utan vidare som en offentlig in -

Statsverkspropositionen m. m.
vestering. Skulle man ha ett privatinvesterat
bostadsbyggande, skulle det säkert
hamna i den andra kolumnen, och
då skulle det vara en hedervärd investering.

Hela denna begreppsteknik är missvisande
och felaktig. Jag tror att debatten
skulle vinna betydligt på att man
upphörde med att dra eu sådan markerad
gräns mellan offentlig och enskild
aktivitet. Och jag tror, utan att jag
själv kan vara tillräckligt påhittig för
att skissera det, att det skulle kunna
finnas en metod att synkronisera de
olika aktiviteterna för att på det sättet
utvinna den största effekten och uppnå
den största produktiviteten. Men då
måste det kanske tillkomma vissa reglerande
åtgärder.

Slutligen, herr talman, bara en liten
parentetisk kommentar! Herr Lundström
ansåg sig besviken för att han
inte i kommunikationsministerns förslag
hade funnit att passageraravgiften
för flyget slopats. Nu tvingas jag emellertid
att själv syssla med dessa frågor
på nära håll och jag kan därför
konstatera, att skattebetalarna redan
nu subventionerar flygresenärerna med
betydande belopp. Är det på det sättet,
att passageraravgifterna skall slopa och
man då inte har någon annan inkomstersättning
att sätta till, ja, då blir följden
bara den att underskottet blir
ännu större i luftfartsfonden, och följaktligen
får skattebetalarna engagera
sig ännu mera för att flygresenärerna
skall kunna anse sig få betala acceptabla
priser.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson sade, att
jag i mitt anförande i förmiddags hade
anmärkt på ryckigheten i kreditmarknadspolitiken.
Det gjorde jag kanske

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

inte riktigt, men jag kan gärna instämma
i hans uppfattning att en ryckighet
olycklig.

Däremot kan jag inte instämma med
honom när han säger, att orsaken till
och ansvaret för de skadeverkningar
som uppstått genom ryckigheten är att
söka hos kreditinstituten. Det förhåller
sig nämligen på det sättet, att om man
lättar på kreditbestämmelserna, så går
den normale företagare, som har kreditbehov,
till sin bankförbindelse och
skaffar sig garantier för att hans kreditbehov
skall komma att kunna tillgodoses
när han litet längre fram behöver
utnyttja det. Om sedan den
period, under vilken krediterna behöver
utnyttjas, direkt sammanfaller i
tiden med nya signaler för kreditgivningen
från riksbanken, kan det uppstå
mer eller mindre temporära besvärligheter
i att fylla de krav som riksbanken
uppställer. Detta ligger i sakens
natur.

Dessutom har det visat sig —- och det
redovisar också finansministern i finansplanen
— att krediternas ökning i
och för sig inte har varit ett tecken på
en orimlig expansion. Det ökade kreditbehovet
inom näringslivet är helt att
tillskriva det förhållande, som finansministern
redovisat, nämligen den försämrade
lönsamheten inom företagen.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Herr Eriksson har just
spelat rollen av vikarierande statsminister—
his masters voice! Han har talat
om inkomstförstärkningar, om krediter,
om kreditinstitutionernas oförmåga
att lösa köproblemen.

Men, herr talman, varför talar inte
herr Eriksson om hur man skall lösa
köproblemet på bostadsområdet? Herr
Eriksson framhöll endast att det finns
en ko på bostadsområdet som på något
sätt måste avvecklas. Men herr Eriksson
framhöll också, att det inte finns någon
ko när det gäller att köpa bilar eller på
något annat område där den fria före -

tagsamheten framställer varorna. Ja,
herr talman, detta påpekande från herr
Erikssons sida är ju så riktigt. Men varför
lägger då herr Eriksson inte fram
ett program för att övertyga regeringen
om att det är nödvändigt att vidga den
enskilda sektorn när det gäller bostadsbyggandet? Herr

Eriksson är ju fackman, och han
är i egenskap av socialdemokrat både
ordförande i bostadsnämnden och verkställande
direktör i ett kommunalt bostadsföretag.
Detta borde ha gett en helt
annan bakgrund till ett konstruktivt
förslag hur man skall lösa den erbarmliga
situation som föreligger på bostadsområdet.

Bostadsbristen är, efter vad jag förstod
i förmiddags då statsministern höll
sitt långa anförande, regeringens akillesäl.
I årets statsverksproposition står
det emellertid ingenstans att man har
för avsikt att lösa bostadskrisen. Däremot
anger inrikesministern, som ju har
det omedelbara ansvaret för situationen
på detta område, att man även under
1965 skall söka bygga 85 000 nya lägenheter.
Avsikten med en redovisning av
den siffran kan ju inte vara annat än
att frammana intrycket av att bostadsbristen
så småningom eller kanske
ganska snart skall vara löst. Bostadsproduktionens
storlek har ju under senare
år ständigt diskuterats. Framför allt har
folkpartiet sökt tävla med regeringen
om att kunna ange den högsta siffran
för bostadsproduktionens omfattning.
Har regeringen sagt 70 000 lägenheter,
har folkpartiet sagt 80 000 lägenheter.
Inget av de båda partierna har egentligen
tagit hänsyn till produktionsresurserna
eller närmare utvecklat efterfrågesituationen.
Frågan är nu om dessa
siffror — 50 000, 60 000, 70 000,
80 000 — säger någonting för de hundratusentals
människor som står i bostadskön.
Kommer bostadskön att minska,
om regeringens program för nästa år
med ett nybyggande av 85 000 lägenheter
fullföljes? Svaret är nog närmast
ett nej, och det beror på att själva

Onsdagen dun 22 Januari 1964 cm,

Nr 3

igångsättningen av inte ger någon uppfattning om det
nettotillskott av lägenheter som bostadsmarknaden
tillföres genom detta
byggande. Det säger heller ingenting om
hur många människor i den långa bostadskön
som får en lägenhet. Det är
mer än anmärkningsvärt att inrikesministern
i årets statsverksproposition endast
behagar redovisa denna bruttosiffra,
85 000 lägenheter, utan att ens diskutera
hur många nya lägenheter netto
som bostadsmarknaden får.

Det finns såvitt jag förstår ett gott
material för en riktigare redovisning.
Vi bär både bostadsbyggnadsutredningens
för några år sedan framlagda
betänkande om bostadsefterfrågans utveckling
under den närmaste femårsperioden,
och vi har en förnämlig befolkningsstatistik.
Vi har tillgång till resultat
av 1900 års folk- och bostadsräkning.
På grundval av detta material går
det i stort sett att räkna fram hur
många lägenheter av de 85 000 som netto
kommer att återstå sedan man frånräknat
de lägenheter som försvinner genom
sanering, kontorisering, sammanslagning
av större lägenheter, undandragning
ur marknaden etc. Man kan
dessutom redogöra för och relativt säkert
bestämma hur mycket efterfrågan
på lägenheter ökar genom folkökningen
och genom standardökningen och den
därav följande ökade hushållsbildningen.

Jag skall göra ett försök att få fram
en siffra. Jag skall därvid i första hand
utgå från en utredning, som publicerades
i höstas, av en tjänsteman på vattenbyggnadsbyrån,
men framför allt
vill jag bygga på det officiella material
som finns tillgängligt i bostadsbyggnadsutredningens
prognoser. Det visar
sig då att man under femårsperioden
1961—1965 har haft att räkna med och
måste räkna med en betydligt ökad åtgång
på bostäder, främst genom folkökningen.
Befolkningstillväxten kommer
enligt dessa prognoser att medföra en
total ökad efterfrågan om inte mindre

Statsverkspropositionen m. in.

än 115 000 lägenheter. Sedun förändras
befolkningens åldersfördelning. Mera
ungdomar gifter sig, och det kommer
att kräva ytterligare 10 000 lägenheter.
Till detta kommer också att hushållsfrekvensen
i olika åldrar kommer att
stiga, och det leder till ett ytterligare
tillskott av hushåll eller, med andra
ord, efterfrågan av lägenheter till ett
antal av 10 000. Folkökningen, ändringarna
i åldersfördelningen och hushållsfrekvensen
gör alltså att vi har fått och
får under denna period en ökad efterfrågan
på 225 000 lägenheter.

Det är den ena sidan. Den andra sidan
är avgången av lägenheter. Inte
mindre än 20 000 lägenheter beräknas
försvinna eller har redan försvunnit genom
att de överges. Småbruken läggs
ned, och husen görs om till fritidsbostäder.
Något över 90 000 lägenheter
försvinner genom den mycket kraftiga
saneringen — en riktig och behövlig sanering
— den rivning och kontorisering
som sker och som måste ske i de
gamla städernas kärnor. Ytterligare en
sak kommer här till, nämligen sammanslagningen
av lägenheter, vilken beräknas
ta i anspråk 30 000 bostäder.

Om man lägger samman dessa siffror,
innebär det att under denna femårsperiod
142 000 lägenheter försvinner ur
marknaden. Om härtill lägges den ökade
efterfrågan på lägenheter, finner man
att »åtgången» på bostäder under femårsperioden
ökar med 367 000 lägenheter.
Om vi dividerar detta med fem
— eftersom det gällde fem år — kommer
vi fram till 73 500 lägenheter för
varje år. Det är möjligt att denna siffra,
73 500 lägenheter, är tagen i underkant.
Jag har veterligen inte tagit tillräcklig
hänsyn till kraven på ökad
standard, framför allt ökad utrymmesstandard,
under denna period. Jag tror
därför att man kan säga, att 75 000 lägenheter
varje år på olika sätt konsumeras
genom ökad efterfrågan, genom
rivning, genom sanering o. s. v. Med
andra ord: för att bibehålla —- inte
förbättra — nuvarande bostadsläge

100

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

fordras att man bygger 75 000 lägenheter
om året. Bygger man 85 000 lägenheter,
såsom regeringen föreslagit,
återstår endast 10 000 lägenheter att
fördela på den jättelika bostadskö som
den socialdemokratiska regeringens
bostadspolitik skapat under efterkrigstiden.

Jag tror alltså, lierr talman, att detta
exempel ganska påtagligt visar att det
inte räcker med att angripa bostadsfrågan
från produktionssidan. Uet kommer
i så fall att ta över tjugo år innan
bostadsbristen är hävd. — Man måste
också angripa bostadsproblemet från
efterfrågesidan. Mycket av den dimma
som inrikesministern i årets statsverksproposition
sökt lägga över bostadsfrågorna
— och för det ändamålet
har han även sökt använda den tillsatta
bostadsutredningen — skulle
skingras, om regeringen bara var ärlig
nog att redovisa siffermaterialet på ett
sanningsenligt sätt. Men då skulle alla
de människor som nu söker bostad, herr
talman, verkligen se vart regeringens
politik lett; och det är väl detta som
regeringen inte vågar utsätta sig för.

Herr talman! Bostadsfrågan intresserar
måhända de bostadslösa mer än
den intresserar den socialdemokratiska
gruppen i riksdagen. Men i årets statsverksproposition
finns också ett annat
avsnitt, som kanske intresserar riksdagen
mer än folk utanför detta hus. Jag
tänker på bilaga 2, den tunna proposition
som behandlar för flera huvudtitlar
gemensamma frågor. I den anmäles
att det är nödvändigt att ytterligare
bygga ut den långsiktiga planeringen
och förstärka departementens resurser
för en sådan. Man understryker att det
finns stora planeringsuppgifter inom
de olika departementen, och man framhåller
att själva kärnpunkten i detta arbete
är det ekonomiska planeringsrådet,
organet för samråd mellan regeringen,
näringslivet, de stora organisationerna
och även den samhällsekonomiska
forskningen. Vidare krävs i
denna bilaga en utvidgad interdeparte -

mental långsiktig samordning i ett gemensamt
samhällsekonomiskt perspektiv
— det är ett direktcitat ur regeringens
kurialprosa. Och slutligen aviserar
man för det första en utredning om
dessa frågor och för det andra att ett
utbildningsråd, sammansatt av företrädare
för departementen, ämbetsverken
och organisationerna, skall tillsättas.

Den ekonomiska planeringen liksom
övrig planering har i vårt land en i
konstitutionellt hänseende mycket oklar
ställning. Långtidsutredningarna har
åtminstone hitintills inte blivit föremål
för formella beslut vare sig av regering
eller av riksdag, och det är inte heller
möjligt att ange på vilket sätt långtidsplaneringarna
varit vägledande för
myndigheternas handlande. Några hävdar—
jag räknar mig inte till dem, men
jag vet att herr Sträng räknar sig dit
—- att dessa utredningar endast tjänar
som informationsmaterial; andra hävdar
— enligt min uppfattning med fullt
fog — att utredningarna i väsentligt
avseende styrt regeringens ekonomiska
ställningstaganden. När man nu vill utvidga
och systematisera både den ekonomiska
planeringen och annat planarbete,
måste väl avsikten vara att planeringsorganen
skall få större inflytande
på regeringens och myndigheternas
beslut. Men, herr talman, vilket mandat
och vilka befogenheter skall de nu
tillkomna råden ha? Och får de ökat
inflytande — vilket är alldeles klart —
vilket ansvar för rådens verksamhet
kan i så fall utkrävas, och på vilket sätt
skall det utkrävas? Det är såvitt jag
förstår mer än otillfredsställande, att
man jiu inrättar organ i statsförvaltningen
som kommer att utöva ett obestämbart,
ogripbart inflytande utan att
det blir möjligt att utkräva något ansvar
av råden.

Riksdagen är inte representerad i
planeringsrådet och inte heller i forskningsberedningen;
att döma av årets
proposition lär den heller inte bli företrädd
i utbildningsrådet. Inga bestämda
former finns angivna för riks -

Onsdagen den 22 januari 1904 em.

Nr 3

101

dagens kontinuerliga information om
planeringsarbetet. Vart utvecklingen
går och vart regeringen vill leda den
är svårt att utläsa, men vi har ju erfarenheter
från andra länder, särskilt
Frankrike. Där har den långsiktiga planeringen
på det ekonomiska området
och även på andra områden fått karaktären
av s. k. helhetslösningar — och
det är ju en för statsministern, finansministern
och regeringen utomordentligt
behaglig vokabulär: ingen enskild
detalj i en helhetslösning kan utbrytas
eller utbytas. I Frankrike har det visat
sig att de planer som framlagts av planeringsrådet
inte kan ruckas eller förändras.
Parlamentet i Frankrike har på
det här tekniska sättet ställts inför fait
accompli. Parlamentet kan bara förkasta
eller anta en planering. Detta har
lett till en stark reaktion från parlamentets
sida, och när man gjorde den
fjärde långtidsplaneringen kom parlamentets
missnöje till så starkt uttryck,
att premiärministern fick utlova att
parlamentet under hand skulle informeras
vid den femte planens uppgörande.

Det har många gånger framhållits att
vi i Sverige inte skulle efterlikna den
franska planeringen, men det är å
andra sidan uppenbart, att bygger man
nu ut planeringsresurserna är det stor
risk för att riksdagen ännu mer än för
närvarande skall sättas i efterhand. En
planering som riksdagen inte blir informerad
om, inte har tillfälle att diskutera
och inte har möjlighet att ta
ställning till kommer kanske att presenteras
för riksdagen i form av ett
»planeringspaket». Möjligheten att förändra
innehållet i detta planeringspaket
blir nog ytterligt begränsad.

Jag vill, herr talman, med detta ha
pekat på ett allvarligt demokratiskt problem
som regeringens ambitioner på
planeringsområdet kan leda till. Det är
stor fara att riksdagens inflytande ytterligare
kommer att begränsas och minskas,
och, herr talman, när nu en utredning
tillsättes för att närmare analyse 7

Första kammarens protokoll 1964. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

ra formerna för planeringsverksamheten
måste det redan från början göras
klart att riksdagen inte kan finna sig
i att ytterligare bli satt åt sidan.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är långt ifrån beredd
att gå in i någon närkamp med
herr Holmberg när det gäller bostadsbyggande
och bostadsförsörjning, men
av artighet tvingas jag i varje fall säga
att jag icke är beredd att tillmötesgå
hans önskemål att försöka konstruera
ett bostadsbyggnadsprogram att lämna
till det enskilda näringslivet via regeringen.
Det är nog ingen svårighet att
konstruera ett bostadsbyggande som
skall handhas av de enskilda. Man behöver
inte vara någon bostadsexpert
för det, ty det är en mycket lätt historia,
men jag gör det inte därför att jag
personligen har så dystra erfarenheter
av hur det går när de enskilda sköter
den hanteringen.

Jag vill inte beteckna herr Holmberg
som ohederlig, men det är i alla fall
inte riktigt att när man talar om de bostadslösa
samtidigt siffermässigt belysa
situationen med att ange registrerade
efterfrågesiffror, ty antalet bostadslösa
överensstämmer långt ifrån med antalet
registrerade bostadssökande. Efterfrågesiffrorna
är ett uttryck för den ökade
köpkraften när det gäller bostäder, och
tyvärr är väl antalet bostadslösa tillräckligt
stort utan att man behöver ta
till efterfrågesiffrorna.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson har dålig
erfarenhet av det enskilda byggeriet.
Jag måste säga att vi har mycket dålig
erfarenhet av det kommunala och helt
statliga byggeriet sedan 18 år. Detta
byggeri har icke kunnat avhjälpa bristen
eller lösa bostadskrisen, och därför
är det tid att göra någon förändring.

När det sedan gäller efterfrågesiffrorna
kan man bara konstatera, att ökar

102

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

efterfrågan så går denna ökade efterfrågan
helt enkelt in i bostadskön och
förlänger den ännu mera. Det är, såvitt
jag förstår, vår uppgift att se till att
bostadskön avvecklas och därför måste
även hänsyn tas till efterfrågesidan.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har vid de bostadsdebatter
jag deltagit i här i kammaren
ofta sagt att det finns en mycket enkel
metodik att begränsa efterfrågan i bostadsköerna.
Det är bara att se till att
man så fördyrar boendet att folk inte
har råd att ställa sig i kön. Då är den
frågan löst. Inte stod jag och andra ur
min generation i någon bostadskö på
30-talet. Då fanns lediga lägenheter,
men varför? Jo, helt enkelt därför att
ingen hade råd att ta dem. Så nog är
det en enkel metodik, men dithän vill
vi inte komma, och jag står inte till
tjänst med en sådan lösning, herr Holmberg! Herr

HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig bara erinra
om att för några år sedan kostade lägenheterna
cirka 30 kronor per kvadratmeter.
I år kostar de i vissa fall
upp till 90 kronor per kvadratmeter.
Det har alltså skett en tredubbling av
kostnaderna.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara bekräfta
att uppgifterna är riktiga. Det är bara
det att de hus där hyran går upp till
90 kronor per kvadratmeter är just de
som är byggda och finansierade av enskilda
byggmästare.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Den här lilla animerade
debatten mellan herr Holmberg och
herr Eriksson om bostadsbyggandet och

därmed förenade kostnader kanske i
mångt och mycket bottnar i den koncentration
av människor som sker till
vissa områden här i landet och som
helt enkelt driver fram ett ökat krav på
bostadsbyggande, som i sin tur ökar bostadskostnaderna
för de människor som
skall bo där. Det är kring dessa frågor
som jag, herr talman, i stort sett kommer
att yttra mig under mitt anförande.

Vid årsskiftet 1963/64 kunde man i
alla tidningar läsa om befolkningssiffrorna
i kommuner, städer och län och
hur dessa siffror förändrats under det
gångna året. Siffrorna visar i stort sett
samma tendens som tidigare år. Landsbygdens
och skogsbygdens befolkning
minskar och tätorternas ökar. Människorna
lämnar jordbruks- och skogsarbetet
och söker sig till andra näringar.
Det är framför allt industrien, handeln,
transportväsendet och byggnadsbranschen
som man söker sig till och som
behöver mera folk. Om man närmare
studerar statistiken skall man finna att
strömmen av människor går till vissa
områden av vårt land. Med undantag av
några län som ökat med några hundratal
personer är det framför allt Stockholms
län, Malmöhus län och Göteborgs
och Bohus län som ökat mest. Av de län
som minskat sin befolkning återfinnes
de flesta norr om Uppsala län.

I samband med redovisningen vid
årsskiftet av befolkningsstatistiken var
det en tidning som skrev om »Den glädjande
folkvandringen». Ja, den kan vara
glädjande för vissa nationalekonomer
och industriledare och jag vill hoppas
att den skall bli till glädje även för de
människor som flyttar och erhåller andra
jobb. Jag hoppas även att de får stadigvarande
jobb så alt det inte går för
dem som det gick för en del som flyttade
till Avesta järnverk. De uppsades
efter några månader. Denna glädjande
folkvandring är dock inte till glädje för
alla. De människor som måste vara kvar
i avfolkningsbygderna får det sämre.
Servicen försämras, skatterna blir högre
och den kvarvarande industriens re -

Onsdagen den 22 januari 190-1 cm.

Nr 3

103

kryteringsmöjligheter försämras. Även
om finansministerns mycket generösa
förslag om skatteutjämning genomföres,
kommer man ändå inte att helt kunna
avvärja de svårigheter som uppstår på
grund av omflyttningen.

Många flyttar frivilligt, andra motvilligt,
och i detta fall kan man väl säga
att nöden har ingen lag. Propagandan
sätts in från alla håll för att värva
arbetskraft. Propagandan kommer från
industrien själv — industrien i storstadsområdena
— eller från arbetsmarknadsorganen.
Man sätter in väldiga annonser
med lockelse om flyttningsbidrag,
bra lön och lägenhet. Som gammal
industriarbetare gjorde jag en reflexion
vid läsningen av alla förmånerna:
Tänk vad arbetaren har blivit mycket
värd! Men jag gjorde även en annan
iakttagelse, nämligen att bostäder
stod till förfogande. Hur kan det gå till
med den bostadsbrist som för närvarande
råder?

Många av dessa människor lämnar
ett eget hem efter sig när de flyttar
till storstadsområdena för att där medverka
bl. a. vid byggandet av nya bostäder.
Staten skall nu köpa in de
gamla egnahemmen, och sedan skall staten
bygga nya bostäder i storstadsområdena.
Många påstår att detta är nationalekonomiskt
vettigt och det enda
riktiga i den värld vi nu lever i. Men
det kanske är tur att inte alla människor
här i landet har samma åsikt.

Innan jag lämnar detta om propagandan
för befolkningsomflyttning
skulle jag vilja anföra några ord med
anledning av befolkningsprognoserna.
Tid efter annan får man läsa i pressen
om utarbetade prognoser för befolkningsomflyttningar
under ett tiotal år
fram i tiden. Dessa beräkningar, som
endast är beräkningar och inte kan bli
annat, förs ibland fram som sanning,
och det antages att utvecklingen blir
som prognoserna utvisar. Man talar om
rationaliseringar inom jord- och skogsbruket
och att jordbrukets befolkning
skall minskas med hälften och skogens

Statsverkspropositionen in. in.
befolkning med minst 25 procent fram
till 1970-talet. Om man bär avsett att
chocka människorna har man delvis
lyckats. Många som stod i produktionen
och hade fast arbete lämnade detta och
sökte sig annat, vilket väl inte var meningen
med arbetsmarknadspolitiken.
Jag vill säga att arbetsmarknadspolitiken
inte får bedrivas på detta sätt. Eu
prognos skall vara ett riktmärke för
planering av arbetsuppgifter och i detta
fall en planering av samhällets verksamhet.
Prognoserna får inte göras till
lag och förordning, vilket många tycks
tro att de skall vara.

Bland de arbetsmarknadspolitiska
medel — förutom de rörlighetsstimulerande,
som står till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande, finns även bidrag
till uppförande av industrilokaler i avfolknings-
och avflyttningsområdena
och i områden där befintliga industrier
har nedlagts. Åtgärderna har hälsats
med tillfredsställelse av folket i berörda
bygder som drabbats av nedläggelse eller
rationalisering.

Herr Holmberg har i denna kammare
väckt en interpellation och frågat
varför inte detta problem har förelagts
riksdagen. I bankoutskottets utlåtande
nr 12 år 1963 återfinnes på
sidan 3 en skrivelse från arbetsmarknadsstyrelsen,
vari den redovisar åtgärderna.
Arbetsmarknadsstyrelsen har
i skrivelse till bankoutskottet redovisat
följande. »Stöd ges till kommunerna
med beredskapsarbeten för att iordningställa
industriområden med tillbehör,
såsom gator, vägar, vatten, avlopp etc.
Stödet skall också kunna omfatta lokaler
för industriändamål i vilka kommunerna
engagerar sig — tidigare använt
i fallet Valdemarsvik — och för
uppförande av hantverkshus.» Någon
anmärkning eller diskussion i denna
kammare med anledning av utskottsutlåtandet
kan jag inte erinra mig förekom,
men dessa av arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen vidtagna åtgärder
överensstämmer med det förslag om
bidrag till uppförande av industribygg -

104 Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

nåder som kommittén för näringslivets
lokalisering föreslagit i sitt betänkande.

I årets statsverksproposition har inrikesministern
föreslagit riksdagen att
för samma ändamål anvisa 40 miljoner
kronor. Villkoren överensstämmer även
bär med lokaliseringskommitténs förslag.
Betänkandet är nu på remiss till
myndigheter och organisationer. En
del av dem har redan avgivit sina remissyttranden,
och uttalanden har
gjorts på både fackliga och politiska
möten. Svaren och yttrandena är både
positiva och negativa. Många anser att
utredningens förslag är alltför snålt tilltagna
och att kraftigare åtgärder skulle
ha föreslagits. Andra anser att förslagen
är för långt gående och icke till
alla delar kan accepteras. Även om
utredningsmännen är enhälliga i sina
förslag, hade de säkerligen inte räknat
med att alla organisationer odelat skulle
godta utredningens hemställan.

Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund har också avgivit
ett gemensamt yttrande över betänkandet.
Eftersom dessa organisationer
skall företräda näringslivet i vårt
land, kan det ha sitt intresse att närmare
studera deras skrivelse. De båda
organisationerna börjar med att deklarera
»att de principiellt ansluter sig
till tanken att staten genom lämpligt
utformade åtgärder bedriver lokaliseringspolitisk
verksamhet», men vid behandlingen
av utredningens förslag
kommer betänkligheterna fram, och organisationerna
avstyrker vissa av förslagen.
Ett bifall till deras yrkanden
skulle i praktiken innebära att utredningens
hemställan om en effektiv lokaliseringspolitik
avslogs. Det är kanske
organisationernas uppfattning att så
skall ske.

I direktiven till utredningen angavs
bl. a. »att utredningen bör lägga fram
material, som är ägnat att från samhällsekonomiska
och företagsekononomiska
synpunkter belysa förutsättningarna
för näringslivets lokalisering
till olika delar av landet». Med anled -

ning av direktiven har utredningen låtit
utföra omfattande undersökningar
och utredningar om befolkningsutvecklingen,
orsakerna till befolkningens regionala
omfördelning, arbetslösheten,
utvecklingen inom industrien, transportväsendet,
kommunikationerna och
samhällets kostnader vid industriell nyetablering.
Hela det omfattande material
som finns redovisat i betänkandet
och bilagorna och de av kommittén anförda
samhällsekonomiska synpunkterna
avfärdas av arbetsgivareföreningen
och industriförbundet på 27 rader. De
anför i sitt yttrande bl. a. följande:
»Slutsatsen blir att sådant ekonomiskt
stöd som kommittén föreslår i syfte
att påverka näringslivets lokalisering
endast i mycket ringa mån kan motiveras
med samhällsekonomiska skäl.» Det
är betänkligt när företrädare för näringslivet
så lätt avfärdar de samhällsekonomiska
skälen för de åtgärder som
kommittén har föreslagit.

Organisationerna avstyrker vidare
förslaget om investeringsbidrag, utgående
med en tredjedel eller i särskilda
fall 50 procent av byggnadskostnaderna,
under motivering att det kan innebära
en snedvridning av konkurrensen
och att stödet kan utgöra en subvention.

Jag tror inte att det skulle kunna innebära
en snedvridning av konkurrensen.
Men jag får det intrycket att organisationerna
är rädda för en ökad konkurrens
och helst vill fortsätta med nuvarande
tillstånd. Det nuvarande tillståndet
på arbetsmarknaden medför
emellertid en snedvridning av befolkningsstrukturen
inom stora delar av
landet, en snedvridning som skadar
människorna i dessa trakter.

Men de under föregående år utlämnade
bidragen till uppförande av industribyggnader
har varit en eftersökt
sak från industrihåll. Både stora och
små företag —- företag som existerat i
många år — har sökt bidrag till utvidgning
eller till nyetablering. Detta
visar att de båda organisationerna inte
har sina medlemmar med sig när det

Nr 3

105

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

gäller ett ställningstagande i lokaliseringsfrågan.
De rekommenderar däremot
vissa skattelättnader, såsom snabbare
avskrivning av byggnader och
maskiner samt extra avdrag för anskaffningskostnader.

Enligt min mening kan mindre företagare
eller företagare som skapar en
ny industri inte tillgodogöra sig extra
avskrivningar på byggnader under åtminstone
de första fem åren av sin
verksamhet. Ser man på vilka åtgärder
andra länder vidtagit på lokaliseringspolitikens
område, skall man finna att
varken England eller Nederländerna har
slagit in på skattelättnadens väg.

Jag skulle, herr talman, vilja beröra
ännu en fråga i yttrandet från organisationerna.
De har avstyrkt flyttningsbidraget
till kvalificerad arbetskraft. De
motiverar sitt förslag med att bidrag
inte skall utgå till personer som redan
har arbete och att man inte skall med
hjälp av statliga bidrag locka folk från
industriföretagen. Ja, men vad sker nu?
Norrland utbildar ungdom i kommunala
och statliga yrkesskolor, och sedan
flyttar ungdomen söderut till industriföretagen.
Men dessutom kommer med
jämna mellanrum tjänstemän från de
stora industriföretagen i södra och mellersta
Sverige och siar sig ner, längre
eller kortare tid, på orter där det kan
finnas arbetskraft. Med löften om flyttningsbidrag,
goda löner, bostäder o. dyl.
övertalar man inte bara arbetssökande
att flytta utan även sådana som står i
produktionen. Systemet existerar redan
nu — men det talar man inte om, ty det
gäller ju folk från Norrland.

Jag måste, herr talman, säga att det
är ett bedrövligt dokument som de båda
organisationerna presterat.

Till sist, herr talman, vill jag liksom
herr Näsström uttala den förhoppningen,
att regeringen till innevarande års
riksdag framlägger förslag om nya riktlinjer
för lokaliseringspolitiken, riktlinjer
som innebär en mera målmedveten
och fast planering, som ersätter det nuvarande
osäkra tillståndet.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
i denna remissdebatt för att diskutera
de stora allmänpolitiska och ekonomiska
frågorna, ehuru det givetvis
skulle varit av intresse att något beröra
även dem, åtminstone de ekonomiska
frågor som är av betydelse för den mindre
och medelstora industrien.

Många tycks tro att det enda saliggörande
botemedlet är strukturrationalisering
till större företagsenheter och till
s. k. kedjeföretag, främst inom handelns
område. För min del tror jag att detta
betraktelsesätt är fullständigt felaktigt.
Den mindre och egenägande industrien
har visat livskraft och förmåga att hävda
sig icke enbart på den svenska marknaden
utan också när det gäller exporten.
Enligt mitt sätt att bedöma frågorna
gäller det för statsmakterna att vid
lagstiftning, främst inom skatte- och kapitalområdet,
icke diskriminera dessa
företagstyper utan att den mindre och
medelstora industrien kan utnyttja avsedda
möjligheter till kapitalanskaffning
och konsolidering.

Innan jag berör några speciella frågor
vill jag från denna talarstol uttala min
tacksamhet över att en fråga som ofta
diskuterats i riksdagen blivit löst, även
om frågan i viss mån blivit löst utan
riksdagens medverkan men säkerligen
på grund av de diskussioner som här
förts. Jag syftar då på eltaxorna. Är det
nu något som blivit bättre så skall rätt
vara rätt, som man brukar säga, och då
skall man också erkänna det.

Från slutet av 1950-talet har vi från
centerpartiet riktat stark kritik mot tidigare
eltaxor och likaledes mot nu gällande
system för uttag av elskatten. Hur
frestande det än skplle vara att citera
vad vissa ärade talare anfört till försvar
för det tidigare systemet på elskatteområdet,
må det vara tillräckligt att anföra
att Svenska elverksföreningen föreslagit
nya taxor, som väl av de flesta distributionsföreningar
införts från och med
årsskiftet 1963/64. Dessa s. k. propptaxor
är ett riktigare taxesystem och

106

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

gynnar en ökad konsumtion av elkraft.

Kommunikationsministern har i ett
interpellationssvar i andra kammaren
lovat, att om det mot förmodan skulle
befinnas att någon abonnent vid taxeomläggningen
får högre avgifter, skall
det undersökas och åtgärder vidtagas
för rättelse. Beträffande elskatten får vi
hoppas att finansministern äntligen slopar
denna skatt som drabbar produktionen.
Den måste numera anses ha helt
överlevt sig själv.

En fråga som jag något vill uppehålla
mig vid är kapitalanskaffningen för de
mindre och medelstora företagen. Genom
Aktiebolaget Industrikredit och
Aktiebolaget Företagskredit har ju riksdagen
åsyftat att möjliggöra för dessa
företagsgrupper dels att skaffa långfristigt
kapital, dels att skaffa lånemedel
till rimlig ränta. Som alla vet saknar
ju dessa typer av företag möjlighet att
utge obligationer och som regel även
möjlighet att sälja sina aktier, då den
mindre industrien och hantverket oftast
består av s. k. familjeföretag, och för
företag som drivs som vanlig firma är
det ju helt uteslutet.

Enligt vad jag kan finna har det beträffande
kapitalanskaffningen blivit
bättre, inte minst sedan Industrikredit
och Företagskredit nu fått bättre med
personal så att låneärenden icke släpar
efter för länge. Men vad angår räntekostnaden
tycks riksdagens avsikt ha
förfuskats av tredje fondstyrelsen för
ATP-avgifterna. Som alla vet förvaltar
ju denna styrelse pensionsavgifterna
från de mindre företagen, företag med
mindre än 20 anställda, samt avgifterna
från de egna företagarna.

Enligt vad som framkom i en debatt
i medkammaren under höstriksdagen
skulle styrelsen för fonden hos Kungl.
Maj:t anhålla om tillstånd att uttaga eu
ränta från Företagskredit, som med
minst 1/4 procent skulle överstiga den
ränta som i övrigt var gällande för Industrikredits
upplåning.

Jag vill citera vad bankoutskottet i
samband med bildandet av Företagskre -

dit skriver i sitt utlåtande nr 23/1962.
Som motiv för riksdagens beslut åberopades
»att statens medverkan i bolaget
måste te sig naturlig mot bakgrunden
av den dittills av bolaget bedrivna verksamheten
och dessutom ur säkerhetssynpunkt
samt med hänsyn till fördelarna
för låntagare genom de lägre räntesatser
som kunde tillämpas till följd av
den statliga medverkan.»

Man kan då finna det mycket egendomligt
att styrelsen funnit anledning
begära minst 1/4 procent högre ränta.
Om nu regeringen inte redan avslagit
denna framställning från AP-fondens
styrelse, hoppas jag i alla fall att så
kommer att bli förhållandet. Vad som
också inger betänkligheter är att i styrelsen
finns representanter för den
mindre industrien och hantverket och
att dessa icke funnit skäl att reservera
sig mot detta stvrelsebeslut.

Herr talman! Det är ytterligare en
fråga i detta sammanhang som jag vill
påpeka, och jag är glad att finansministern
är närvarande. I samband med att
riksdagen beslöt inrätta Aktiebolaget
Industrikredit beslöts på bankoutskottets
förslag att en upplysningsbroschyr
om olika låneformer skulle utges. Detta
var 1962. Enligt vad jag har mig bekant
har detta ännu icke skett, och jag
far nu vädja till finansministern att
snarast vidta åtgärder för att riksdagens
beslut verkställs. Denna broschyr
kommer säkerligen att fylla ett behov.
Enligt vad jag vet är det många företagare
som saknar kännedom om de olika
möjligheterna till lån genom företagareföreningen
och möjligheten till kreditgaranti.

Till slut vill jag endast med några
ord beröra — det liar tidigare diskuterats
här i dag — vad chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
uttalat — om
lian nu är rätt citerad i tidningarna —
rörande industriens framtida lokalisering
till A-orterna. Inom Kronobergs
län har vi inte mer iin tre A-orter, och
ett verkställande av framtida företagsctablering
enligt Bertil Olssons propåer

Nr 3

107

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

skulle betyda dödsstöten åt många nu
livskraftiga tätorter. Likaså måste man
starkt reagera mot påståendet, att den
mindre industrien i framtiden endast
kan uppehållas, om den blir underleverantör
till storindustrien. Utan tvekan
är leveranserna till storindustrien
en viktig avsättningsfaktor för småindustrien,
men de enskilda företagarna
är individualister och har visat sig kunna
behärska värre problem än de nu
förestående. Jag vill säga att vi inte
ger upp på grund av statliga pekpinnar.
Dessa företags möjligheter till fortbestånd
är helt beroende på den enskilde
företagarens förmåga och förutseende,
och oftast etableras företaget
i företagarens födelsebygd. Får vi —
som jag tidigare påpekat — statsmakternas
stöd i samma utsträckning som
annan företagsamhet, tror jag att man
bäst främjar samhället genom att låta
företagarna själva bestämma var de
skall driva sitt företag och var produkterna
skall säljas. Jag tror att detta är
viktigt inte minst för de anställda inom
den privatägda företagsamheten.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Genom ett välvilligt tillmötesgående
från herr talmannens sida
har jag fått löfte att under morgondagen
hålla ett anförande. Det är klart
att jag, som bär huvudansvaret för budgeten,
skulle kunna ha åtskilligt att säga
kammaren med hänsyn till den statsverksproposition
som föreligger.

Att jag emellertid nu begärde ordet
berodde på att jag med några korta
kommentarer ville försöka lugna herr
Holmberg, när han läst den tunna delen
av statsverkspropositionen med rubriken
»För flera huvudtitlar gemensamma
frågor» och av den läsningen
blivit oroad av det anslag på 600 000
kronor, som fördelats på fyra eller fem
departement för en introducerande planeringsverksamhet
av försökskaraktär.
Herr Holmbergs ord föll på det sättet,
att »herr Sträng hävdar och har de -

Statsverkspropositionen in. m.

klarerat i denna kammare, att det centrala
ekonomiska planeringsrådcts diskussioner
inte påverkar regeringens
handlande i mera konkret bemärkelse».
Herr Holmberg sade, att andra hävdar
att motsatsen i själva verket är fallet.
.lag drar den slutsatsen att med »andra»
åsyftas herr Holmberg och några
med honom liktänkande, som hyser
denna uppfattning. Herr Holmberg
ställde frågan: Vad blir det för underlig
utväxt i vårt konstitutionella system
med ett centralt planeringsråd, som ju
inte har något ansvar men som ändå
fungerar som ett planeringsråd — och
hur skall man kunna ställa det till ansvar?
Jag vill omedelbart lugna herr
Holmberg med att detta råd inte kommer
att ställas till något ansvar, eftersom
det inte fattar några beslut som
föranleder något ansvarstagande. Det
blir regeringen som kan ställas till ansvar
precis på samma sätt som hitintills,
och i den mån det fattas några
beslut, är regeringen ensam ansvarig
för dem.

När jag lyssnade till herr Holmberg,
fick jag det intrycket att han lever i
en värld som har liten kontakt med
verkligheten. Herr Holmberg anförde
som skäl att riksdagen inte hade möjligheter
att ta del av planeringen och
att det följaktligen var något fel med
den planeringsverksamhet som pågick.
Nu ligger det ju en planering bakom
varje ställningstagande som sker inom
regeringen och som sedermera presenteras
för utskott och riksdag. Det ligger
en planering bakom detta — man
kan kritisera den för att den är bristfällig.
Den är så bra vi kan göra den,
men det är väl uteslutande till fördel,
om det ändå ligger någonting av planeringstänkande
bakom de förslag, som
framlägges i riksdagen. Hur många
gånger har vi inte anklagats för dålig
planering — dålig planering på utbildningsområdet,
dålig planering på
bostadsbyggandets område, dålig planering
på vägbyggandets område och
dålig planering över huvud taget i alla

108

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.
de frågor, där man anser sig kunna
ladda kanonerna och skjuta skarpt mot
regeringen? Det är frestande att fråga:
Skall vi ha en planering eller skall vi
inte ha en planering? Om det är någon
mening med den kritik oppositionen
riktar mot regeringen för dålig
planering, måste man väl i logikens
intresse också fatta oppositionen så att
den önskar en bättre planering och ett
bättre planeringstänkande hos regeringen
bakom de förslag som regeringen
presenterar riksdagen.

Jag vill här ta några exempel. Det arbetar
en forskningsberedning under
statsministerns ledning. Den enkla förklaringen
till detta är att man samlat
35—40 personer som inte sysslar med
någonting annat än forskning och följaktligen
torde representera en ganska
exklusiv kvalitet i tänkande och arbete
på detta område. Samtidigt vet vi att
våra ekonomiska, statsfinansiella, personella
och övriga resurser inte räcker
till för att satsa på alla olika forskningsområden
på alla de skilda gebit
där forskning bedrives med precis sådana
insatser, att det kan sägas att ingenting
lämnas outforskat. Det är följaktgen
fråga om att göra en fördelning, en
allokering, en ransonering av de medel
som vi efter en helhetsbedömning anser
att vi har råd att satsa på forskning.
Vissa områden är det säkerligen klokt
att satsa relativt sett mer på, medan det
kan vara klokt att vara försiktigare på
andra områden. För att illustrera det
sagda med ett exempel vill jag säga att
vi nog får större resultat om vi satsar
på biologisk och kanske också på samhällsvetenskaplig
forskning än om vi
satsar pa rymdforskning. Vi utgör ju
en liten nation med 7 miljoner människor,
och vi har all anledning att räkna
med att de stora världsnationerna
har större möjligheter att fotografera
månens baksida än vi har. Vi kan göra
vissa insatser även på detta område,
men det torde enligt min personliga
uppfattning knappast vara det område
som vi i första rummet bör satsa på.

Även om jag har förärats den förnämliga
positionen att sitta med i forskningsberedningen,
är jag inte kapabel att
göra denna gradering på ett objektivt
och riktigt sätt, men får vi i lugn och
ro diskutera med beredningens högt
kvalificerade sällskap av forskare och
vetenskapsmän, bör enligt vår mening
ur diskussionen komma fram ett resultat,
som ger möjligheter att fördela de
resurser vi har att fördela på ett sådant
sätt att därmed kan ges ett bättre ekonomiskt
utbyte av verksamheten.

Jag kan inte föreställa mig, att detta
kan vara något som kan föranleda anmärkning
från en riksdagsmans sida.
Det är väl bättre för en riksdagsman att
få ta ställning till en proposition som
är väl genomtänkt och utarbetad med
anlitande av tillgänglig fackkunskap än
att få en proposition som inte föregåtts
av motsvarande förberedelsearbete.

Vi kommer nu att starta en utbildningsplanering.
Det är ungefär samma
sak. Det finns möjligheter att göra vissa
spekulationer om intensiteten i våra
ungdomars utbildningsefterfrågan framöver.
Det finns möjligheter att göra vissa
prognoser om det samhälleliga behovet
av utbildning på olika avsnitt. Det
torde vara klokt om man kan synkronisera
dessa båda komponenter, så att
man inte om tio, femton eller tjugu år
bär byggt upp en utbildningskapacitet
som inte kan användas, samtidigt som
man har områden som ropar efter en
utbildning som inte kan tillfredsställas.
Avsikten är bara att med ledning av de
prognoser och det siffermaterial, som
man kan dra fram, komma något så när
rätt med de insatser som vi gör i dag
och som blir vägledande för framtiden.
På samma sätt är det med vägplaneringen,
med annan planering och naturligtvis
i sista hand med den ekonomiska
planeringen. Om det ekonomiska planeringsråd,
där jag råkar sitta ordförande,
har det förts många diskussioner.
Man bär fragat sig vad planeringsrådet
gör, vad det tänker göra. Man har frågat
sig om riksdagen ställs off side el -

Onsdagen den 22 januari 1904 em.

Nr 3

109

ler om man för in något slags korporativt
system i det svenska samhällsskicket
vid sidan av den av grundlagar, lagar
och förordningar fixerade beslutanderätt,
som tillkommer den svenska
riksdagen.

Vad har vi diskuterat i planeringsrådet?
Vi har tidigare deklarerat hur vi
skall arbeta. Vi skall inte försöka dirigera
det svenska näringslivet, men vi
skall försöka analysera förutsättningarna
för utvecklingen i olika avseenden
i sådan utsträckning att man också kan
ge rekommendationer om hur man
lämpligen bör satsa de samhälleliga resurserna.
Något tvång gentemot eller dirigering
av det fria näringslivet är det
alltså inte fråga om.

Planeringsrådet har nu varit i verksamhet
under något mer än ett år. Bland
de frågor vi diskuterar kan jag nämna
byggnadsskostnadsstegringen, som vi tagit
upp tillsammans med byggnadsrådet,
som tidigare arbetat under socialministerns
och numera under inrikesministerns
ledning. Hela denna fråga är utomordentligt
viktig med hänsyn till att vi
har en så intensiv konjunktur på byggarbetsmarknadens
område och till att
prisdrivningen är så påtaglig på vissa
områden, där en överansträngning är
för handen. Det finns naturligtvis elakartade
utväxter inom en bransch, som
har en sådan konjunktur som byggnadsindustrien
i dag har. Det har ju förts
långa diskussioner i tidningarna, huruvida
arkitekterna fungerar på ett sött
som ur samhällsekonomisk synpunkt
kan anses vara önskvärt, huruvida konsultbyråerna
utgör en ekonomiskt riktig
planeringsverksamhet inom denna
bransch. Det är åtskilliga sektorer inom
denna bransch som är objekt för den offentliga
debatten, och följaktligen är det
helt naturligt att det centrala planeringsrådet
har sitt intresse riktat på
branschen. Vi gjorde så att vi lät fyra
eller fem av den praktiska verksamhetens
ledande män — forskare, arkitekter,
storbyggmästare och andra — ge
sina synpunkter på byggnadskostnads -

Statsverkspropositionen m. in.
problemet och liit dem deklarera vad
det är som brister och vad man kan
göra för att eliminera dessa brister, om
det är riktigt att använda nuvarande
system med olika underentreprenörer
eller om användande av helhetsentreprenader
är det riktiga, om den ekonomiska
bedömningen skall komma in på
programmeringsstadiet, d. v. s. om man
skall ställa arkitekterna inför det faktum
att det finns en ekonomisk faktor,
som spelar en stor roll när själva arkitektarbetet
göres. Den diskussionen
var så pass intressant att planeringsrådet
fortsätter att arbeta med problemet
i akt och mening att komma fram till
något som kan vara av värde, och jag
tror faktiskt att det skall finnas möjligheter
till det.

Vi har talat om industrien och lokaliseringsfrågorna
— helt naturligt därför
att lokaliseringspolitiken, som framgick
av herr Hjalmar Nilssons inlägg, är en
fråga av stor vikt och dessutom en fråga
av alldeles särskilt kontroversiell natur.
Det är ju önskvärt att höra arbetsmarknadsorganisationernas
synpunkter
på detta, att höra företagarsynpunkter,
löntagarsynpunkter och vetenskapsmännens
synpunkter. Det är intressant att
höra de utbildade ekonomernas synpunkter,
som emot det renodlade lokaliseringsintresset
har att väga det mera
samhällsekonomiska intresset. Resultatet
av en sådan debatt är värdefullt, men
det fattas självfallet inga beslut varken
i den ena eller andra frågan. Debatten
är vägledande för regeringen när den tar
sin ståndpunkt och utarbetar sina förslag
till en riksdag som har att suveränt
välja och vraka och dra sina slutsatser
av regeringens intentioner.

Kapitalmarknadens behov är en fråga
som vi för närvarande diskuterar i planeringsrådet,
där många olika aspekter
aktualiseras. Är den rent institutionella
utbyggnaden tillräcklig för att kapitalströmmarna
skall flyta så friktionsfritt
som möjligt? Det är inånga andra ting,
såsom ATP-fondernas placering på olika
verksamhetsområden, där naturligt -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vis bedömningarna om investeringsutvecklingen
i samhället, den allmänna
sektorn kontra den privata sektorn och
mycket annat får vägas in. Visst har
man nytta av att de direkt berörda parterna
här får ventilera sina synpunkter,
och visst har man nytta av att de stöds
upp av vetenskapsmän som är oväldiga
och har en erkänd kvalitet när det är
fråga om att avläsa dylika tendenser
och dra slutsatser av detta.

Skall regeringen skärma av sig ifrån
yttervärlden eller inte i sitt förarbete,
vars produkt sedermera skall avlämnas
inför riksdagen? Jag har den uppfattningen
att regeringen inte skall göra
det. Jag har således, herr talman, med
detta endast velat lugna herr Holmberg,
och kan jag lugna också andra som
skrämt upp sig av att det här förs in
en tredje faktor eller skall vi säga en
fjärde faktor — ty vi brukar ju tala om
de tre statsmakterna — som ligger utanför
de konstitutionella reglerna, så kan
jag försäkra att det är en helt obefogad
oro. Motiven bakom är uteslutande
att vi gärna vill ha en produkt som är
så genomarbetad, analyserad och genomtänkt
som möjligt när vi presenterar
den för riksdagen, och vi är tillräckligt
ödmjuka för att tro att inte all
sakkunskap är representerad i regeringen.
Den behöver fråga kloka män ute i
samhället, och det är ingen brist om
dessa kloka män bakom sig har stora
opinioner i form av landsomfattande intresseorganisationer,
ty dessa landsomfattande
intresseorganisationer — det
må vara inom bankvärlden, industrivärlden,
köpenskapen, jordbruket, löntagarna
eller arbetsgivarna — tillåter
sig att ha uppfattningar om det politiska
skeendet och det ekonomiska skeendet
och vad den politiska makten i regering
och riksdag gör med de olika samhällsproblem
som rullas upp.

Det är inte på det sättet att Organisations-Sverige
i dag känner sig isolerat
från samhällsproblemen. Även om deras
representanter inte sitter i riksdagen, i
denna kammare och i medkamma -

ren, så har de alldeles utpräglade uppfattningar
om hur samhällets utveckling
bör gå och hur det kommande samhällets
mönster bör te sig. Då är det
också rimligt att företrädarna, som samlar
in den opinionen i sitt sätt att argumentera
och vara, också får tillfälle att
inför regeringen framföra detta. Det har
intet med korporativism att göra och
det har intet att göra med något brott
mot de konstitutionella reglerna.

Det var endast detta jag hade behov
av att säga i anledning av herr Holmbergs
inlägg.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var lugnande ord
som finansministern kom med. Jag tror
också att herr finansministern i själ
och hjärta inte önskar att vi skall ha
ett utökat korporativistiskt inslag i vår
demokrati, men å andra sidan kan vi
inte komma ifrån att utvecklingen kan
glida finansministern ur händerna. När
man tar del av den här skrivningen i
årets statsverksproposition får man en
känsla av att den inte helt överensstämmer
med de intentioner som finansministern
har redogjort för här. Man behöver
inte leva i en overklig värld, även
om man är riksdagsman, för att hysa en
oro för detta.

Herr Sträng tog upp frågan om var
besluten fattas och framhöll, att det inte
alls är dessa råd som fattar några beslut,
utan det är departementen, och
därför skall man utkräva ansvaret från
regeringen och icke från råden. Jag
tycker det där är en förenkling av problematiken
som är ganska allvarlig. Vi
vet väl alla att beslutsprocessen är ganska
långvarig. Besluten fattas inte uteslutande
när klubban slås i bordet. Man
vet inte vid vilken tidpunkt beslutet
egentligen fattas från det att de primära
informationerna om det ämne som
skall behandlas inhämtas och intill det
att efter diskussionerna det formella
beslutet fattas. Utvecklingen själv leder
till att beslutet ligger någonstans emel -

Onsdagen den 22 januari 1904 em.

Nr 3

111

lan dessa Ivå punkter. Ofta, tror jag,
är det därför själva råden som i realiteten
avgör besluten, och att även regeringen
får finna sig i vad man där
indirekt kommit överens om.

Jag var bekymrad över det anslag
finansministern begär för förstärkning
av personalen på detta område. Man
anger som motiv härför att man vill
öka möjligheten till en försöksverksamhet.
Men, herr Sträng, behövs någon
försöksverksamhet här? Vi har det
■ekonomiska planeringsrådet, bvggrådet,
forskningsberedningen, det råd inom
kommunikationsdepartementet — trafikrådet
— som vi beslöt om förra året,
■ett kommunalt planeringsråd i inrikesdepartementet,
och vi har något planeringsråd
även inom handelsdepartementet.
Nu kommer man med ytterligare
krav om ett utbildningsråd. Jag
tror, herr talman, att det är allvarligt
att på detta sätt bygga ut en försöksverksamhet
så mycket att det i själva
verket är fråga om en omfattande definitiv
verksamhet och inte en försöksverksamhet.
Det är detta som är intressant.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror också, däri kan
jag ge herr Holmberg rätt, att detta
planeringstänkande, som jag betraktar
såsom en ambition att göra regeringsförslagen
bättre genomtänkta innan de
serveras i riksdagen, är någonting som
kommer att fortsätta. Men vi har inte
hållit på tillräckligt länge för att kunna
ge det sin definitiva form. Detta är
ingenting man genast är färdig med,
utan det är ett område där man får söka
sig fram. Jag tror det vore fel att etablera
en organisation med fast anställt
folk som man sedan ger uppgiften att
sätta sig ner och planera. Därför tas
detta anslag såsom ett penninganslag
utan någon fast organisation, i avvaktan
på att erfarenheterna skall ge vid
handen i vad mån organisationen skall
ha en fastare prägel. Men så långt ger

Statsverkspropositionen m. in.
jag herr Holmberg rätt, att vi inte gjort
detta för att nästa år, om vi sitter kvar,
sluta med det. Med all sannolikhet kommer
vi att fortsätta, helt enkelt därför
att vi har ett behov att tänka igenom
saker och ting så bra och så långt det
går. Herrarna och damerna i oppositionen
har ju själva gjort vad de har kunnat
för att kritisera den dåliga planeringen
och har väl också därför del i
faderskapet eller moderskapet, vad vi
nu skall kalla det, för denna verksamhet.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag blev något överraskad
när jag fick lyssna på den diskussion,
som pågått i medkammaren mellan
finansministern och centerpartiledaren
beträffande en annan takt när
det gäller pensionshöjningarna. Jag
trodde att vi var överens på den punkten
i riksdagen i och med att vi fattade
ett beslut om hur höjningarna skall
ske vartannat år fram till 1968. Jag vill
gärna respektera en sådan överenskommelse.
Personligen har jag aldrig fått
lära mig annat än att har man gjort en
överenskommelse -—- även om man
kanske själv icke är tillfredsställd med
den — får man ändå respektera densamma
under den tid den gälier.

Jag har haft en känsla under det senaste
året att debatten om våra pensionärers
problem har pacificerats, .lag
tycker det har blivit något stillsammare
ute i bygderna, även om en och annan
tycker, att han vill hjälpa pensionärerna
med något extra utöver vad de har i
dag. Det är klart att det finns många
önskemål, och de har framförts till ansvarigt
regeringshåll, men vi har alltid
en fråga som ställs framför oss: Har vi
pengar för att lösa den fråga som man
har på önskelistan? Jag har i min pedagogiska
verksamhet ute bland pensionärsföreningarna
ständigt försökt göra
klart, att anspråken alltid kostar
många miljoner. Jag har aldrig stuckit
under stol med att om vi vill öka pen -

112

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Statsverkspropositionen m. m.

sioncrna med en krona, som jag har
sagt, så betyder det en miljon i ökade
statsutgifter. Vill vi ha 100 kronor extra
så betyder det 100 miljoner kronor.

Just nu har vi ett problem som jag
vill omnämna i all korthet. När riksdagen
fattade beslut om en förbättring
av sjukförsäkringen för pensionärer
med en ökning av 90 dagar betraktade
vi det som en klar framgång och förbättring.
Det beslutet gäller emellertid
inte för någon annan pensionär än den
som fyller 07 år efter det att lagen trätt
i kraft. Det är en naturlig reaktion hos
alla som passerat den åldersgränsen alt
de anser sig orättvist behandlade för att
inte också de får 180 dagar. Nu har jag
gjort det räkneexemplet att om en miljon
pensionärer, som det här rör sig
om, skulle få en extra påspädning med
90 dagar, och var och en har fem kronor
om dagen i sjukförsäkring, skulle
det betyda att var och en av dem får
ytterligare 450 kronor. Det innebär en
merutgift för staten, för sjukförsäkringen,
på 450 miljoner kronor. Vi måste
nämligen alltid räkna med att pensionärerna
tar ut denna sjukpenning så
snart det över huvud taget är möjligt.

Det är sådana siffror som vi måste
ställa upp för människorna när de ökar
sina krav och anser sig ha blivit orättvist
behandlade. Jag hoppas att den
diskussion som förekommit om pensionärerna
och deras pensioner alltmer
skall kunna tunnas ut efter hand som
vi närmar oss år 1968. I år har vi fått
en höjning av pensionerna, som riksdagen
har beslutat — vi har t. o. m. fått
några kronor mer. Vi är självfallet mycket
tacksamma för denna höjning av
våra pensionsbelopp. Nu närmar vi oss
alltmer slutmålet. Vi utgår ifrån att i
den mån finansministern får ett överskott
i kassan kommer han också att
överväga att lägga en extra slant på
våra pensioner.

Vi är även glada och tacksamma över
socialministerns förslag att utreda vad
som skall hända efter år 1968. Vi har
aldrig tvivlat på att en sådan utredning

skulle komma till stånd. När förslaget
om denna utredning nu framlagts hoppas
jag att alla misstankar också skall
försvinna om att regeringen inte hade
tänkt verkställa en sådan utredning.

Alla de önskemal om förbättringar
som pensionärerna kan ha kostar som
sagt pengar, om de skall kunna förverkligas.
Ledningen för pensionärernas organisation
anser emellertid att pensionsbeloppen
inte är allena saliggörande
för pensionärernas trivsel. Ett gammalt
ofta citerat ord säger att människan
lever inte av bröd allena. Det är
så mycket annat som vi måste ha för att
pensionärerna skall känna trivsel. Det
är denna tankegång som har legat bakom
riksorganisationens handlande då
vi under de senare åren har engagerat
oss så hårt för att få till stånd en bättre
och modernare åldringsvård. Kanhända
har det, herr finansminister, i
detta sammanhang från pensionärernas
sida sagts ett och annat överord, men
det har skett i den vällovliga avsikten
att väcka andarna och att skynda på
den utredning som pågått. Vi har nu såvitt
jag förstår blivit bönhörda. Utredningen
har gått snabbt. Vi har fått en
mycket bra utredning som framlagt
konkreta förslag vilka nu efter hand
kommer på riksdagens bord. Jag vill i
det sammanhanget bara nämna vad som
kommer att hända på sjukhemssidan.
Från riksorganisationens sida har vi
framhållit att det råder en mycket stor
brist på platser på sjukhemmen. Bristen
har uppskattats till 20 000 platser. Enligt
det förslag som nu ligger på bordet
skall vi under en femårsperiod få 10 000
nya sjukhemsplatser. 5 000 sjukhemsplatser
kommer vi att få till förfogande
genom det anslag på 150 miljoner kronor
som kommittén föreslagit. Lika
många sjukhemsplatser, alltså ytterligare
5 000, kommer vi att få till förfogande
genom det byggande som pågår
eller planeras under samma period. Det
kommer ju sammanlagt att innebära ett
mycket gott tillskott av sjukhemsplatser.
Vi hoppas innerligt att kunna få till

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

113

stånd en bättre tingens ordning på ålderdomshemmen,
så att sjuka människor
placeras på rätt ställe och erhåller
den vård som de skall ha. Vi är glada
och tacksamma över att vi nu har utsikter
att få till stånd denna förbättring
av åldringsvården.

Därutöver har gjorts en stor inventering
av åldringarnas bostäder. Det framgår
klart — och det är ingenting som
vi har varit ovetande om — att åldringarnas
bostäder i många, många fall
är synnerligen dåliga. Man har uppskattat
att 100 000 åldringar lever i bostäder
där det knappast finns några moderniteter
att räkna med. Här har kommittén
föreslagit dels en utökning av
förbättringsbidraget med 10 miljoner
kronor, dels ett anslag på 10 miljoner
kronor för byggande av monteringsfärdiga
hus i den mån detta skulle vara
nödvändigt. Därutöver har kommittén
sagt att dessa åtgärder inte får inkräkta
på den ordinarie verksamheten för
skapandet av pensionärsbostäder, vare
sig det gäller pensionärshem eller insprängda
lägenheter.

Ett tredje förslag som kommittén har
lagt fram och som vi är mycket glada
över gäller utbyggnad av samaritverksamheten,
hemvården. Vid detta förslag
har riksorganisationen knutit ett mycket
starkt intresse. Vi har velat komma
ifrån den oro som vi inom organisationen
har känt för alla ensamstående
pensionärer vilka ingen människa har
kontakt med. Det finns kanske inga
släktingar, grannarna som bor vid sidan
om dessa pensionärer ligger kanske
också utanför intressesfären, och
det inträffar allvarliga ting med dessa
ensamma pensionärer. Vi har eftersträvat
att få en organisationstyp enligt
vilken vi får en övervakning över dessa
ensamstående pensionärer. Här har
kommittén föreslagit dels att ett anslag
på 30 miljoner kronor skall stå till kommitténs
förfogande i form av statsbidrag
för denna verksamhet, dels även att

Statsverkspropositionen m. m.
denna hjälpverksamhet inte skall organiseras
i de stereotypa former som vi
är vanda vid genom socialvården utan
efter helt andra linjer, som kan dras
upp distriktsvis, stadsdelsvis, byavis
eller hur det kan vara lämpligt för orten.
Inom detta begränsade område
skall man ha en kontaktman som under
sig har ett antal samariter vilka står
till förfogande för det område som det
kan vara fråga om. Härmed tror vi att
vi kommer in på rätt väg och kommer
bort från den oro som både de enskilda
pensionärerna känner och som vi känner
inom riksorganisationen där vi har
dem som medlemmar.

Herr talman! Detta är i all korthet vad
jag här har velat säga. Jag understryker
ännu en gång att visst är önskemålen
många, men det kan ju inte vara till någon
nytta om vi uppmuntrar till nya
utgifter och försöker inbilla våra pensionärer
att de bara har att begära så
får de vad de begär. Vi som står i ansvarig
ställning måste alltid hålla i minnet
att det första vi har att betänka,
vare sig det gäller en pensionär eller en
annan medborgare, är att om vi vill ha
någonting här i livet så får vi först se
till att pengarna finns. Det är efter det
mottot som vi handlar inom riksorganisationen.
Vi har ingen annan utgångspunkt,
och vi tror att vi alltid kommer
att stå fast vid detta och på det sättet
i det långa loppet kan klara oss beträffande
den medlemsgrupp som pensionärerna
utgör.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw