RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1963

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

SVENSKA

TRYCKERIAKTIEBOLAGET
STOCKHOLM 1963

630446

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Riksdagens revisorers skrivelse ...........•••.;■............i....., 1

Försvarsdepartementet

§ 1 Anslagssystcmet inom försvaret......... ^

§ 2 Inventering av förråd vid krigsmakten................ 10

§ 3 De nya tjänstetecknen till arméns uniform m/60 ..,...... 26

§ 4 Viss hotell rörelse vid Göta signal regemente .. ............ 36

“ § 5 Vissa byggnadsföretag i Vidsel ........... 40

§ 6 Försäljning av viss del av Husic boställe............ 46

§ 7 Vissa drivmedelsanläggningar...................... 51

§ 8 Byggande av distributionsanläggning vid Bråvalla flygflottilj 64

§ 0 Fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret . . 67

§ 10 Engångsemballage vid transport av tvätt................ 83

§ It Försvarets fabriksverk ................... 88

■ yj.. ...... ,r i-.,;.,: '' i 71 r Socialdepartcmentet §

12 Utbetalning av vissa pensioner in. in. enligt lagen om allmän
försäkring ............. 104

§ 13 Vissa iakttagelser i fråga om de allmänna försäkringskassornas
verksamhet ............................t*.... 109

§ 14 Vissa iakttagelser vid erkända vårdanstalten för alkohol missbrukare

i östfora ............. 124

§ 15 Fonden för reglering av läkemedelsprisen in. in. (läkeine delsfonden)

........................................ 127

§ 16 Familjevården inom mentalsjukvården.................. 136

§ 17 Utbildning av tandhygienister.......................... 142

Kommunikationsdepartementet

§ 18 Utfallet av autoinobilskattemcdlcns special budget ........ 155

§ 19 Kostnaderna för vägunderhållet ........................ 161

§ 20 Försäljningen av byggnader och anläggningar vid nedlagda

järnvägar.......................................... 170

Finansdepartementet

§ 21 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. in....... 178

§ 22 Vissa resultat av de lokala taxeringsnämndernas arbete . . 200

§ 23 Kontrollen av vissa arbetsgivaruppgifter ................ 208

Ecklesiastikdepartementet

§ 24 Samordning av skolbyggnadsverksamheten m. in......... 216

§ 25 Vissa bidrag till kostnaderna för konstfackskolan ........ 221

\ '' U’ v\ • * ''< 1 ''.‘t '' *\

Jordbruksdepartementet

§ 26 Den koncentrerade jordbruksrationaliseringen i norrlands länen

........................... 225

§ 27 Den yttre jordbruksrationaliseringen i Örebro län........ 240

§ 28 Visst jordbruksrationaliseringsärende i Örebro län........ 249

§ 29 Tarvs sambruksförening .............................. 258

§ 30 Ersättning för mistad fiskerätt ........................ 268

§ 31 Hjälmare Kanal-och Slussverks Aktiebolag......... 282

Handelsdepartementet

§ 32 Kontrollen över lotterier .............................. 287

Inrikesdepartementet

§ 33 Vissa av överståthållarämbetet och länsstyrelserna förvaltade
donationsfonder................................ 295

§ 34 Vissa allmänningsfonder i Norrbottens län .............. 309

§ 35 Konjunktur- och säsongutjämning inom byggnads- och an läggningsverksamheten

.............................. 315

§ 36 Beredskapsarbeten, rörelsestimulans och lokaliseringspolitik 324

§ 37 Viss bostadsteknisk granskning ........................ 334

§ 38 Vissa förbättringslån till bostadsbyggande................ 342

Av revisorerna avlagda besök.............................. 347

Jämlikt §§ 6 och 15 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen
får revisorerna härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 16 december
1963.

P. A. SKÖLDIN	CARL S:SON SCHMIDT ERIK BRANDT
EINAR HjEGGBLOM	EMIL NÄSSTRÖM A. GILLSTRÖM
OLOF HAMMAR	BENGT ELMGREN
JOHN LUNDBERG	GÄRDA SVENSON PER SVENSSON

/Per Dahlberg

Herr Carl Eskilsson har på grund av sjukdom icke kunnat deltaga i revisorernas
arbete under dess slutskede och har därför ej undertecknat förevarande
berättelse.

ia.u~ih-.u-

. ''vn- 7.1: ''•?''* ••

I1H

V" > ''Jjpoi''.d 1.0''''''-''

i i*, t

.0 i •:-J0

''.}

?A>}>0 ''J.''. ’K> ,i.

■...''0 ''/ ;:::f

■

VO''--

i7v:r0;, r0 ,0 ;^rxfftfSrS/b! ••

XV/'',''■i -1 • .''/tf/**** :. - r’ /‘v.'' ''.AytA*''

iO& iiT ; -iJ :.V

■ -i

-f-"

Försvarsdepartementet
§ 1

Anslagssystemet inom försvaret

Till bestridande av kostnaderna för verksamheten inom försvaret anvisar
riksdagen, i likhet med vad som är fallet beträffande statsförvaltningen
i övrigt, varje år särskilda anslag hänförliga till riksstatens drift- och kapitalbudget.
Härutöver tillkommer anslag på staten för försvarets fastighetsfond.
Anslagen anvisas i princip sakvis för täckande av utgifter för exempelvis
intendentur- och tygmateriel, sjukvård, avlöningar, byggnader etc. Genom
särskilda skrivelser, s. k. regleringsbrev, ställes anslagen till vederbörande
myndigheters förfogande. I regleringsbreven uppdelas anslagen på
olika poster, och däri meddelas också bestämmelser om de närmare villkor
som gäller för ianspråktagande av de anvisade medlen. Härigenom uppnås
en många gånger långt gående detaljreglering i fråga om dispositionen
av anslagen.

Anslagen, som är klart avgränsade mot varandra, är av tre huvudtyper,
nämligen obetecknade anslag, förslagsanslag och reservationsanslag. Kännetecknande
för de olika anslagstyperna är hl. a. följande.

Obetecknade anslag. Anslagsbeloppet får som regel icke överskridas.
Eventuell anslagsbehållning får icke reserveras. Avsikten är att anslaget
skall disponeras det budgetår för vilket det anvisats.

Förslagsanslag. Anslagsbeloppet är allenast approximativt beräknat och
får överskridas. Rätten att överskrida är emellertid icke ovillkorlig, utan
riksdagen brukar angiva villkor eller antaga bestämmelser som innebär att
anslagsanvändningen begränsas på annat sätt än genom maximering av det
anvisade beloppet, exempelvis genom personalförteckningar, beslut om ämbetsverks
organisation, bestämmelser om utbetalning av statsbidrag m. m.

Reservationsanslag. Ett dylikt anslag får normalt användas och redovisas
under flera budgetår. Utgifter som hänför sig till reservationsanslag skall,
så länge anslag för ändamålet finnes uppfört i riksstaten, avföras å anslaget
för det budgetår under vilket utbetalningen verkställes. Ä reservationsanslag
som icke vidare finnes uppfört i riksstaten må utgifter avföras intill
utgången av andra budgetåret efter det för vilket anslaget sist blivit uppfört
i riksstaten.

Inom försvaret verkställes en ytterligare anslagsspecificcring genom att
för inkomst- och utgiftsposter under de olika anslagen särskilda redovisningstitlar
fastställes i en s. k. titelförteckning. Den för budgetåret 1963/64
gällande titelförteckningen upptar sammanlagt 2 434 redovisningstitlar. Som
exempel må nämnas den under anslaget Armén: övningar in. m. upptagna
posten för utbildning och övningar vid förband, skolor m. m., vilken är
uppdelad på nio redovisningstitlar, nämligen resor och frakter, traktamen -

ten, förläggning, markskador, övningsmateriel, ersättning till instruktörer
m. fl. samt kursavgifter, drivmedel, övningsexpenser och övriga kostnader.

Enligt vad revisorerna inhämtat anses på många håll nuvarande regler
för anslagsförvaltningen inom försvaret, vilka som förut nämnts bygger
på principen om en sakvis indelning av de olika anslagen, alltför snäva och
ägnade att begränsa de militära myndigheternas handlingsfrihet då det
gäller att rationellt utnyttja de medel som ställes till krigsmaktens förfogande.
Som exempel härpå må återges följande utdrag ur en inom flygförvaltningens
dåvarande intendenturbyrå upprättad promemoria rörande
förvaltningen av försvarets mathållningsanslag m. m.

Från självhushallning med bl. a. egna inläggningar och egen konservering
har försvarets storkök successivt gatt över till att alltmer använda livsmedelsindustrins
hel- och halvfabrikat.

Denna övergång till industriellt bearbetade och förberedda livsmedel är
en utveckling som synes förmånlig för statsverket. Bland fördelarna kan
särskilt nämnas en jämnare varukvalitet, ett bättre ekonomiskt utbyte av
råvaran och en inbesparing av arbetskraft. På längre sikt måste det dessutom
medföra minskade investeringar i maskinell köksutrustning och reducerat
utrymmesbehov.

Allt tyder på en i framtiden ökad användning av hel- och halvfabrikat
i försvarets mathållning, varigenom ytterligare arbetsuppgifter, som nu utförs
i försvarets storkök, överflyttas på industrin. Konsekvensen förutses
för försvaret bli minskade lönekostnader för kökspersonal och en samtidig
(proportionsvis mindre) ökning av kostnaderna på mathållningsanslaget.

börsvarsgrensförvaltningarnas handlingsfrihet begränsas emellertid genom
nu gällande regler för anslagsförvaltningen. En besparing på avlöningsanslag
får icke utnyttjas för att balansera en kostnadsökning på mathållnmgsanslaget,
vilket emellertid måste kunna ske, om mathållningen skall
kunna ordnas på ett rationellt sätt.

Det erfordras sålunda en resultatsredovisning betr. portionskostnaden,
som tar hänsyn till såväl delkostnaden för livsmedel m. m. på mathållningsanslaget
som delkostnaden för arbetslöner och kökspersonal på avlöningsanslaget.
Inom den givna ramen skall sålunda i princip högre livsmedel
skostnader — genom ökat ianspråktagande av industriellt förberedda
livsmedel — kompenseras av minskade avlöningskostnader. Det blir i samband
härmed nödvändigt att ompröva den nuvarande normalportionsstaten
och skapa en ny metod att bestämma portionens penningvärde.

Följande två exempel, hämtade ur en militär facktidskrift, torde ytterligare
belysa förhållandena på förevarande område.

Ett regemente anmälde för tre år sedan behov av medel för övergång
från manuell kol- och vedeldning till helautomatisk oljeeldning. Medel
härför kunde emellertid icke ställas till förfogande, trots att den erforderliga
investeringen genom minskade lönekostnader skulle ha intjänats på
fyra år.

Vid samma regemente skulle enligt gjorda beräkningar inköp av arbets -

besparande kortrotundor för personalregistrering medföra inbesparing av
löner för två kontorsbiträden. Därjämte skulle en övergång till kortrotundor
möjliggöra friställning av lokaler, enär rotundorna kräver mindre lokalutrymmen
än det kortsystem för personalregistreringen som nu tillämpas
vid regementet. Trots att genom nämnda rationaliseringsåtgärd besparingar
skulle uppkomma, vilka på mindre än fyra år skulle täcka anskaffningskostnaderna
för rotundorna, har medel för ändamålet icke kunnat ställas
till förfogande.

Vidare må i detta sammanhang följande nämnas.

För någon tid sedan inköptes centralt åt ett regemente en fotokopieringsapparat
för att minska behovet av skrivpersonal. Apparaten står emellertid,
enligt vad revisorerna inhämtat, tidvis outnyttjad, enär tillräckliga medel
saknas för inköp av för dess kontinuerliga drift behövligt kopieringspapper.

I samband med ett av riksdagens revisorer för några år sedan avlagt besök
vid arméns jägarskola erhöll revisorerna kännedom om att skolans
matinrättning saknade en rationell anordning för transport av livsmedel
från det i källarplanet belägna proviantförrådet till köket. En närmare undersökning
gav vid handen, att avsikten vid matsalsbyggnadens uppförande
varit att nämnda transport skulle ombesörjas medelst en varuhiss. Byggnaden
var nämligen försedd med särskild hisstrumma och fundament för
hissmotor. Eftersom varuhiss saknades måste livsmedlen bäras uppför en
smal och brant trappa mellan proviantförrådet och köket. Det tillämpade
transportsättet krävde icke blott extra arbetskraft utan orsakade därjämte
ett flertal olyckstillbud. Kostnaderna för anskaffande av varuhissen beräknades
ursprungligen till 6 000 kronor, arbetskostnaderna icke inräknade. En
av jägarskolan uppgjord kalkyl utvisade att avsaknaden av varuhiss under
den aktuella tioårsperioden orsakat ett merarbete av omkring sex arbetsmånader
per år, motsvarande en årlig kostnad av omkring 4 500 kronor.
Statsverkets merutgifter till följd av berörda förhållande uppgick således
till ett mångdubbelt större belopp än hissens ursprungliga anskaffningspris.
Trots att försvarsområdesbefälhavaren under årens lopp vid flera
tillfällen framhöll olägenheterna med det tillämpade transportsättet och vidare
yrkesinspektionen påpekade nödvändigheten av att en varuhiss snarast
installerades, ansågs medel icke kunna ställas till förfogande för ändamålet.
Rättelse vidtogs först efter påpekande från riksdagens revisorer.

I sin föregående år avlämnade berättelse påtalade revisorerna bl. a. att
avsevärda belopp av truppförbanden nedlades på reparation av äldre, hårt
nedslitna bilar. Ej sällan förekom reparationskostnader på mellan 4 000—
15 000 kronor per fordon och år. I flera fall hade bilar reparerats för tusentals
kronor samma år som de för nedskrotning utrangerats eller sålts
för ett obetydligt belopp. Orsaken till angivna missförhållanden var bl. a.

att medel många gånger saknades för nyanskaffning av motorfordon, medan
relativt obegränsade belopp stod till förfogande för reparation och
underhåll av äldre fordon.

I detta sammanhang må slutligen omnämnas, att revisorerna vid besök
på olika truppförband informerats om att den under anslaget »Expenser
in. m.» upptagna delposten »Telefon m. m.» i allmänhet anses för snävt
tilltagen. Följden har enligt uppgift blivit, att av »sparsamhetsskäl» interurbansamtal
ofta ersättes av utförligt formulerade skrivelser, vilket medför
onödig tidsförlust i arbetet för kvalificerad personal och ej sällan övertidsersättningar
till skrivpersonal. Sistnämnda ersättningar berör icke telefonanslaget
utan belastar avlöningsanslaget.

Revisorernas uttalande. I överensstämmelse med de allmänna principerna
för statsbudgetens uppställning bygger det militära anslagssystemet på
en sakvis uppdelning av tillgängliga medel på anslag för t. ex. intendenturoch
tygmateriel, sjukvård, avlöningar, övningar, byggnader etc. Anslagen
är således bundna till den sakliga arten av de utgifter för vilka de är avsedda.
Detta innebär att vid utövandet av en viss funktion (verksamhet)
inom försvaret regelmässigt flera anslag samtidigt berörs. Som exempel
härpå kan nämnas den funktion som ett truppförbands mathållning utgör.
Utspisningen omhänderhas av personal avlönad på avlöningsanslag, för inköp
av råvaror anlitas ett annat anslag, kostnaderna för maskinell utrustning
o. dyl. belastar ett tredje o. s. v. Inom försvaret äger, som förut nämnts,
en ytterligare anslagsspecificering rum genom att för inkomst- och utgiftsposter
under de skilda anslagen särskilda redovisningstitlar fastställes i en
s. k. titelförteckning. Denna upptar för närvarande icke mindre än 2 434
redovisningstitlar.

Fördelen med det nu gällande, sakvis uppbyggda anslagssystemet är bl. a.
att överblicken över och kontrollen av anslagsförbrukningen i hög grad
underlättas. Några större problem då det gäller avvägningen för tillgodoseendet
av olika behov behöver — i varje fall på det lokala planet — som
regel icke uppkomma. Vederbörande myndigheter vet exakt inom vilken
ekonomisk ram olika utgiftsändamål får rymmas. Titelredovisningssystemet
möjliggör vidare en analys av olika utgiftsposter under ett och samma
anslag och utgör för de anslagsförvaltande myndigheterna ett gott hjälpmedel
i arbetet i samband med anslagsäskanden o. dyl.

Även om således väsentliga fördelar är förbundna med det för närvarande
tillämpade anslagssystemet, kan å andra sidan icke bortses från att med
stelheten i systemet är förenade vissa betydande nackdelar. En given följd
av att de olika anslagen, oberoende av funktionen, sakvis avgränsas mot varandra
är nämligen bl. a. att vederbörande befattningshavares handlingsfrihet
vid förbrukningen av anvisade medel starkt begränsas. Nämnda förhållande
kan, såsom torde framgå av nedan anförda exempel, många gånger leda

till sådana konsekvenser att rationaliserings- och besparingssträvanden direkt
motverkas. ....

Försvarets matinrättningar har på senare år i viss utsträckning i sin utspisning
börjat använda industriellt tillverkade livsmedel i form av heloch
halvfabrikat. Denna övergång från matlagning i egen regi till fabnksmässigt
framställda produkter har bl. a. medfört jämnare varukvalitet,
bättre ekonomiskt utbyte av råvaran och mindre behov av arbetskraft,
önskemål torde därför på militärt håll föreligga att i alltmer ökad omfattning
utnyttja industriens resurser på förevarande område, eftersom
detta förutom de nyss nämnda fördelarna enligt gjorda beräkningar kommer
att leda till totalt minskade kostnader för försvarets mathållning. Visserligen
skulle genom en övergång till konsumtion av industriellt producerade
livsmedel en ökning av mathållningsanslaget bli ofrånkomlig. Hel- och
halvfabrikaten betingar nämligen självfallet ett högre inköpspris än de
obearbetade produkterna. Lönekostnaderna för kökspersonal skulle emellertid
samtidigt minska i sådan grad att statsverkets sammanlagda utgifter
för den militära utspisningen skulle reduceras. Rationabseringsåtgärder
i den riktning här antytts är givetvis önskvärda, men de hindras av
nu gällande regler för anslagsförvaltningen. En besparing på avlöningsanslaget
får nämligen icke utnyttjas för att täcka en kostnadsökning på mathållningsanslaget.

I syfte att bl. a. nedbringa kostnaderna för skrivarbete inköptes tor någon
tid sedan centralt för ett regementes räkning en fotokopieringsapparat.
Enligt vad som upplysts revisorerna står emellertid denna apparat, som betingade
ett förhållandevis högt anskaffningspris, tidvis outnyttjad, eftersom
regementets expensanslag icke räcker till för inköp av för apparatens
kontinuerliga drift erforderligt papper. I stället sysselsättes för sknvnmgsarbetet,
under den tid apparaten av angivet skäl icke kan användas, kvinnlig
biträdespersonal avlönad på avlöningsanslag med för statsverket totalt
sett ökade kostnader som följd.

När arméns jägarskolas matinrättning på sin tid uppfördes, försågs byggnaden
med hisstrumma och fundament för hissmotor till en matvaruhiss
som skulle transportera livsmedlen från proviantförrådet i källaren till köket
Av brist på medel för ändamålet anskaffades emellertid icke någon
hiss utan livsmedlen bars under ett tiotal år uppför en smal och brant
trappa mellan förrådet och köket. Det tillämpade transportsättet krävde
extra arbetskraft och orsakade därjämte ett flertal olyckstillbud. Enligt
gjorda beräkningar föranledde avsaknaden av varuhiss ett merarbete för
jägarskolan av omkring sex arbetsmånader per år, vilket motsvarade en ärlig
lönekostnad av 4 500 kronor. Då varuhissens ursprungliga anskaffningspris
utgjorde 6 000 kronor, kom statsverkets merutgifter i form av okade
löner under årens lopp att uppgå till ett mångdubbelt större belopp än hissens
anskaffningspris. Trots upprepade framställningar från forsvarsom -

rådesbefälhavaren och yrkesinspektionen ansågs emellertid medel icke kunna
stallas till förfogande för inköp av hissen. Rättelse vidtogs först efter
påpekande från riksdagens revisorer.

Föregående år påtalade revisorerna bl. a. att truppförbanden nedlade
avsevarda kostnader på reparation av äldre, hårt nedslitna bilar. Årliga
reparationskostnader på mellan 4 000—15 000 kronor per fordon var ej
sällsynta. Orsaken till missförhållandet var bl. a. att medel många gång T

rrn3?8!- fÖr inkÖP aV Dya fordon’ medan relativt obegränsade belopp
stöd till förfogande for reparation och underhåll av de äldre fordonen

V!d av revisorerna avlagda besök på olika truppförband har klagomål
o a ramforts over att den under expensanslaget upptagna delposten till
telefon m. m. ar otillräcklig. Förbanden tvingas ej sällan till så drastiska
åtgärder som att vissa tider förbjuda interurbansamtal, vilka därför måste
ersattas av skrivelser. Följden blir onödig tidsförlust i arbetet för kvalificerad
personal och många gånger övertidsersättningar till skrivpersonal
Visserligen uppnås med det tillämpade förfaringssättet en viss besparing
pa telefonanslaget, men samtidigt ökar statsverkets utgifter på avlöningsanslaget
proportionsvis mera.

De angivna exemplen torde klart belysa bristerna i det nuvarande anslagssystemet,
vilka dock i första rummet torde vara kännbara för de regionala
och lokala organen. Ett för en viss sak anvisat anslag får icke anvandas
för annat ändamål, även om det kan påvisas att detta skulle leda
till totalt sett reducerade kostnader för viss verksamhetsgren (funktion).
Det ar icke heller tillåtet att täcka en genom en rationaliseringsåtgärd föranledd
merutgift på ett visst anslag med en på ett annat anslag uppkommen
besparing, även om den ifrågavarande besparingen är en direkt följd
av den vidtagna rationaliseringsåtgärden.

Ett radikalt satt att råda bot på här berörda missförhållanden vore Givetvis
att övergå från den nuvarande sakvisa anslagsindelningen till en
rent funktionell sådan. I praktiken torde dock en sådan övergång möta
vissa svårigheter. Revisorerna är för sin del icke heller beredda att enbart
pa grundval av föreliggande material förorda en så genomgripande omläggning
av anslagssystemet, vilken skulle medge full frihet för vederbörande
myndighet att för fullgörande av en viss bestämd funktion disponera
anvisade medel på det sätt myndigheten själv finner mest effektivt och
ekonomiskt. Däremot anser revisorerna att vissa partiella reformer i riktning
mot ett mera funktionellt verkande anslagssystem borde kunna åstadkommas.

I sådant syfte synes enligt revisorernas mening böra övervägas om icke
mojligheter föreligger att i viss utsträckning minska antalet anslag, poster
under anslag eller redovisningstitlar genom en sammanslagning av sådana
anslag, poster eller titlar som är avsedda att betjäna identiska eller
naraliggande funktioner. Som exempel kan nämnas den under arméns

övningsanslag upptagna posten för utgifter i samband med utbildning och
övningar vid förband, skolor m. m., vilken för närvaranle uppdelas i icke
mindre än nio redovisningstitlar, nämligen för resor och frakter, traktamenten,
förläggning, markskador, övningsmateriel, ersättning till instruktörer
m. fl. samt kursavgifter, drivmedel, övningsexpenser och övriga kostnader.
Revisorerna ifrågasätter om icke de angivna nio redovisningstitlarna med
fördel skulle kunna reduceras till exempelvis endast två, en för drivmedel
och en för övriga kostnader, med rätt för vederbörande myndighet att inom
en på förhand given ekonomisk ram fördela utgifterna på sådant sätt att
utbildningen och övningarna ges största möjliga effekt. Revisorerna håller
för troligt att en dylik handlingsfrihet för den ansvariga myndigheten
skulle bidraga till att stimulera myndighetens intresse för rationaliseringsoch
besparingssträvanden inom den aktuella verksamhetsgrenen. Detta skulle
självfallet icke behöva hindra att av finansstatistiska skäl en ytterligare
utgiftsspecificering verkställdes vid själva bokföringen.

Ett annat medel att utjämna de nuvarande skarpa anslagsgränserna
vore måhända att tillåta en överflyttning av medel från ett anslag till ett
annat inom en och samma ändamålsgrupp, om därigenom en direkt besparing
kan uppnås. Ytterligare en möjlighet vore att tillskapa en för
flera anslag (poster) gemensam medelsreserv, som vid behov kunde sättas
in för att snabbt täcka ett inom en viss sektor uppkommet angeläget utgiftsbehov
av nu avsett slag. Samma syfte skulle en under fastighetsfondens
stat uppförd post för speciella rationaliseringsåtgärder kunna tjäna.
Ett liknande förfaringssätt tillämpas för övrigt redan nu inom armén i
fråga om anslaget för underhåll och vård av tygmateriel. Vederbörande
militärbefälhavare har här till sitt förfogande en reserv, enligt uppgift ca
åtta procent av det ordinarie underhållsanslaget, vilken ger honom möjlighet
att efter framställning tilldela truppförbandschef förstärkning på
någon anslagspost, om behov därav skulle föreligga.

Revisorerna, som från besparingssynpunkt finner det angeläget att här
behandlade spörsmål närmare klarlägges, anser att en utredning i ämnet
snarast bör komma till stånd.

Inventering av förråd vid krigsmakten

I anslutning till gällande materielreglementen o. likn. har de centrala
förvaltningsmyndigheterna inom försvaret utfärdat närmare föreskrifter
om inventering av uppbörden i de förråd av olika slag som sorterar under
angivna myndigheter. Beträffande innebörden i dessa bestämmelser har
revisorerna från försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen, envar i fråga om dess förvaltningsområde, inhämtat
bl. a. de uppgifter som framgår av nedanstående redogörelse. Erinras må
att arméintendenturförvaltningen fr. o. m. den 1 juli i år sammanförts med
motsvarande administrativa enheter inom marin- och flygförvaltningarna
till ett försvarets intendenturverk, som alltså numera svarar för intendenturförvaltningen
inom försvaret i dess helhet.

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Sjukvårdsstyrelsen har i föreskrifter för sjukvårdsmaterieltjänsten (Ff
Sjvmtrl), avseende samtliga försvarsgrenar, utfärdat bestämmelser för inventering
av sjukvårdsmateriel. Bestämmelserna, vilka gäller såväl centrala
som regionala och lokala förråd, innebär i huvudsak följande.

Inventering skall företagas dels vid ombyte av uppbördsman, dels årligen
i sådan omfattning att inom loppet av tre på varandra följande år hela
uppbörden blir inventerad, dels ock då vederbörande förvaltningsmyndighet
finner särskild anledning påkalla inventering av hela uppbörden eller
del därav. Inventeringen verkställes av en av förvaltningsmyndigheten tillsatt
inventeringskommission. Till kommissionens förfogande ställes erforderlig
handräckning. Rapport över verkställd inventering insändes till sjukvårdsstyrelsen.

Ovanstående gäller jämväl för läkemedel, dock att vid lokal förvaltningsmyndighet
befintliga läkemedel skall inventeras av förvaltningsgrenschefen
minst en gång årligen. För s. k. kontrolläkemedel (narkotika och sprit)
skall inventering utföras minst en gång varje halvår.

Fortifikationsförvaltningen

Ämbetsverket har den 20 juli 1955 utfärdat »Bestämmelser för förrådsorganisation
och förrådsredovisning m. m. inom fortifikationsförvaltningens
ämbetsområde» (TLA nr 38/1955). I 22—26 mom. lämnas särskilda
föreskrifter om inventering, av vilka bl. a. framgår att inventering skall
äga rum vid ombyte av uppbördsman samt i övrigt så, att materielen in -

venteras minst en gång under loppet av tre år. Inventering utföres av två
av vederbörande chef utsedda ojäviga befattningshavare.

Efter framställning av fortifikationsförvaltningen har Kungl. Maj :t i
brev den 30 juni 1960 medgivit ämbetsverket rätt att under åren 1960—1963
begränsa inventeringsskyldigheten på så sätt, att fullständig inventering
skall verkställas — förutom vid ombyte av uppbördsman och när så eljest
av särskilda skäl finnes påkallat — endast en gång under ifrågavarande
fyraårsperiod.

Armétygförvaltningen

Närmare föreskrifter om tygförvaltningstjänsten återfinnes i provisorisk
tygförvaltningsinstruktion (Prov TI), fastställd den 25 april 1956 av armétygförvaltningen.
Däri intagna bestämmelser om inventering är utformade
för truppförråd men gäller i tillämpliga delar även för centralförråd. Beträffande
fullständig och partiell inventering är i huvudsak föreskrivet
följande för samtliga förråd utom förråd vid 1. klass tygverkstad.

Fullständig inventering skall företagas dels vid ombyte av uppbördsman,
dels när regementschef eller högre myndighet finner sådan påkallad,
dels ock vid ombyte inom regemente av befattningshavare (materielredogörare
m. fl.), vilken från tygförrådet utkvitterat materiel som icke i
samband med ombytet återlämnas till förrådet. Är den utlämnade materielmängden
av ringa omfattning, må i sistnämnda fall inventering ersättas
med överräkning i närvaro av den som i andra hand bär ansvaret för materielen
eller av ombud för denne.

Här avsedda inventeringar anbefalles i fråga om materiel som utlämnats
till kompani av kompanichefen och eljest av regementschef eller högre
myndighet.

Om partiell inventering gäller följande.

Partiell inventering skall omfatta kontrollräkning av vissa materielslag
eller förrådsgrupp(-grupper) och bör företagas i sådan utsträckning, att
all materiel i förråd blir fullständigt överräknad under varje period om fem
år, med de inskränkningar som betingas av att under viss period fullständig
inventering verkställts. Femårsperioderna räknas fr. o. m. kalenderåret
närmast efter det varunder fullständig inventering senast ägt rum.

Av regementschef anbefalld partiell inventering utföres av vederbörande
uppbördskontrollant. Av militärbefälhavaren anbefalld partiell inventering
utföres genom stabstygofficerens försorg. Den bör vid varje uppbördsmyndighet
utföras minst vartannat år och skall i första hand avse kontroll
av den lokalt redovisade materielen. Då så påfordras, kan partiell inventering
verkställas av armétygförvaltningen i den omfattning som bestämmes
för varje särskilt fall.

Partiell inventering av till hemvärnet utlämnad tygmateriel och ammunition
skall verkställas genom försvarsområdesbefälbavarens försorg, så

att inom loppet av tre år materiel och ammunition i sin helhet blir inventerade.

övningsmaterielförråd inventeras en gång årligen av tygofficeren på tid
och sätt, som vederbörande regementschef bestämmer.

Beträffande skyldighet att anbefalla och utföra inventering gäller bl. a.
följande.

Det åligger tygmästare att anbefalla och kontrollera inventeringar dels
fullständiga sådana i samband med ombyte av uppbördsman eller i övrigt
då så befinnes nödvändigt, dels partiella sådana i den utsträckning att all
materiel i förråd blir fullständigt överräknad under varje period om fem
år. Vid tygstation skall förrådsföreståndaren med biträde av fanjunkaren
vid servicedetaljen utföra inventeringar enligt de närmare anvisningar som
lämnas av tygmästaren. Verkstadschef skall leda inventering av verkstadens
uppbörd. Chef för ammunitionsförrådsgrupp skall leda inventeringar
m. m. enligt armétygförvaltningens bestämmelser.

Det åligger stabstygofficeren att planlägga partiell inventering av materiel-,
material- och ammunitionsförråd vid var och en av militärområdets
lokalmyndigheter minst en gång vartannat år, varvid särskild uppmärksamhet
ägnas åt att materiel som skall omsättas inom viss tidrymd lagerhålles
i rimliga kvantiteter.

Vid militärbefälsstab placerad biträdande stabstygofficer skall biträda
med stabstygofficeren åliggande verksamhet beträffande partiell inventering
av materiel-, material- och ammunitionsförråd vid militärområdets
lokalmyndigheter. Enligt instruktion åligger det vid militärbefälsstab placerad
fanjunkare ur fälttygkåren att vid militärområdets lokalmyndigheter
utföra de inventeringar vilkas verkställighet åligger stabstygofficeren. Det
åligger regementschef att, då omständigheterna därtill föranleder, anbefalla
förrådsinventering. Tygofficer skall leda inventeringar dels fullständiga
i samband med ombyte av uppbördsman eller i övrigt då så befinnes
nödvändigt, dels partiella i den utsträckning att all materiel i förråd blir
fullständigt överräknad under varje period om fem år.

Beträffande förråd vid tygverkstad av 1. klass finnes föreskrifter meddelade
i provisorisk instruktion för tygverkstad av 1. klass, fastställd av
armétygförvaltningen den 23 maj 1959. Ifråga om inventering innehåller
bestämmelserna i huvudsak följande.

Maskiner, verktyg och övriga inventarier (frånsett materiel i verkstadsförråd)
inventeras fortlöpande — på sätt uppbördskontrollanten föreskriver
— så att de blir inventerade minst en gång vart femte år. Till arbetare
mot verktygskort utlämnade inventarier inventeras dock varje år. När
arbetare avgår ur tjänst, skall inventering av till honom utlämnade inventarier
alltid verkställas.

Material i verkstadsförråd inventeras genom beställningspunktinventering.
Som komplettering härtill genomgås — ävenledes på sätt uppbörds -

kontrollanten föreskriver — varje år en femtedel av förrådskartoteket, varvid
det material inventeras som icke blivit beställningspunktinventerat. Allt
förrådsmaterial skall således inventeras minst en gång vart femte år. Vid
utbyte av uppbördsman må endast maskiner, verktyg och övriga inventarier
inventeras. Inventeringen skall ledas av uppbördskontrollanten.

Med hänsyn till uppbördens storlek har armétygförvaltningen medgivit
vissa inskränkningar i skyldigheten att verkställa fullständig inventering.
Sålunda föreskrives i Prov TI V:141 att tygmästaren må »med hänsyn
till uppbördens omfattning och efter vederbörande uppbördsmans hörande
vidtaga de förenklingar beträffande överräkning m. m., som bedömes erforderliga.
Inventering skall dock genomföras på ett sådant sätt, att tillförlitligheten
blir betryggande». Någon motsvarande befogenhet har icke
tillagts försvarsområdesbefälhavare/regementschef (motsv.); dock har armétygförvaltningen
efter särskilda framställningar medgivit avkall från
kravet på fullständig inventering vid täta ombyten av uppbördsmän vid försvarsområden
och truppförband. I stället för fullständig inventering genomföres
då »förenklad» inventering med bibehållet krav på fullständig uppbördskontroll
av viktigare materiel.

Armétygförvaltningen har uppgivit att bestämmelserna i Prov TI kommer
att bli föremål för omarbetning med anledning bl. a. av det särskilda
uppbördsmannaansvarets upphörande.

I en promemoria, som kommunicerats statskontoret med hemställan om
utlåtande, har armétygförvaltningen föreslagit viss begränsning av den
fullständiga inventeringen. Ämbetsverket har härvid anfört hl. a. följande.

Ändringarna i SF 487/61 av allmänt försvarsförvaltningsreglemente 27.7.
1954 innebär att det särskilda ansvaret för redogörare, uppbördsman och
materielredogörare upphört. Bestämmelserna i tygmaterielreglementet angående
uppbördskontroll och uppbördsman samt i krigsmaterielreglementet
angående materielredogörare har emellertid icke upphävts. Med hänsyn härtill
samt då försvarets civilförvaltning enligt under hand erhållna uppgifter
avser att forstättningsvis använda ordet redogörare torde orden uppbördsman
och materielredogörare alltjämt kunna användas.

Till stöd härför må även åberopas att uppbörd och uppbördsman är hävdvunna
begrepp i svensk förvaltning.

I samband med uppbördsmannaansvarets upphörande torde bestämmelserna
om fullständig inventering vid ombyte av uppbördsman och tillträdande
uppbördsmans kvittering lämpligen kunna överarbetas. Fullständig
inventering vid regemente uppges i regel ta 1—2 år. Enär materielen under
denna tid måste tagas i bruk m. m. blir inventeringen svår att bemästra.
Det synes vidare mindre lämpligt att uppbördsman ofta icke förrän efter
avgång ur tjänst kan göras ansvarig för uppkomna brister. Med de nya
rutinerna för redovisning torde fullständig inventering vid avgång ur tjänst
i regel ej bliva nödvändig.

Fullständig inventering av alla tygmtrl är en mycket exklusiv åtgärd
(tids- och personalkrävande) och bör anbefallas och ledas av KATF.

Arméintendenturförvaltningen

Bestämmelser om inventering i centrala intendenturmaterielförråd och
centrala magasin återfinnes i intendenturanstaltsinstruktionen (Int anst

I). Däri föreskrives att inventering skall anordnas genom vederbörande
chefs försorg i den omfattning som framgår av följande, nämligen a) beträffande
förråds- och magasinsavdelningar dels vid ombyte av uppbördsman
i vad rör den avgåendes uppbörd, dels årligen i sådan omfattning, att
inom loppet av fem på varandra följande kalenderår uppbörden av alla slag
av varor blir inventerad (inventering, verkställd i samband med ombyte
av uppbördsman, härvid medräknad), dels ock vid de tillfällen och i den
utsträckning som av särskild anledning kan befinnas erforderligt, samt b)
beträffande tillverkningsavdelningar dels vid ombyte av avdelningschef
(verkmästare, mästare och driftsförman) i vad rör av den avgående omhänderhavd
driftsutrustning samt under bearbetning varande varor, och
dels enligt särskilda redovisningsföreskrifter.

Inventering vid centralmagasin äger rum enligt KAIF bestämmande.

Inventering verkställes av särskilt förordnad inventeringskommission,
bestående av två ojäviga och för uppdraget lämpliga befattningshavare, av
vilka den ene skall vara kompaniofficer av kaptens grad och den andre
kompaniofficer, underofficer eller överfurir. Den till tjänsteställningen
främste ledamoten är ordförande. Skulle vid intendenturanstalt icke finnas
lämplig personal gör chefen anmälan härom till den centrala förvaltningsmyndigheten.

Beträffande inventering i centrala drivmedelsförråd (CFD) föreskrives i
instruktionen för centralförråd av drivmedel bl. a. följande.

1. Inventering av CFD uppbörd med undantag för FortF materiel sker
som regel genom KAIF försorg.

Inventering har till ändamål att fastställa de redovisade artiklarnas befintlighet,
beskaffenhet och vård.

2. Inventering av motorbränslen och smörjmedel m m samt emballage
skall ske en gång varje kalenderår, av övrig distributions- och annan materiel
en gång under loppet av tre på varandra följande kalenderår. Inventering
skall därutöver ske vid ombyte av uppbördsman och i övrigt då så
bedömes erforderligt.

KAIF ansvarar alltid ■— i samråd med övriga berörda förvaltningsmyndigheter
— för att inventering av CFD totala uppbörd verkställes vid ombyte
av uppbördsman.

3. Vid uppbördsmans ledighet eller bortovaro av annan orsak bestämmer
KAIF, om inventering skall äga rum, varvid hänsyn tages till huruvida uppbörden
helt eller delvis kan hållas orörd under uppbördsmans bortovaro.
Denne är icke skyldig att utan föregående inventering och avlämning överlämna
nycklarna till förråd, i vilket förvaras honom underställd uppbörd.

Förrådsförvaltare bibehåller efter eget medgivande uppbördsmannaansvaret
under honom beviljad kortare ledighet enligt vad därom särskilt stadgas
för motsvarande befattningshavare i »Instruktion för intendenturkåren».

4. Inventering verkställes genom en av KAIF eller FortF förordnad kommissions
försorg.

5. Av förrättningen berörd CFD personal underrättas genom KAIF försorg
14 dagar före förrättningens början.

6. Vid CFD, som inventeras, ställer förrådsförvaltaren erforderliga biträden
och fordon till kommissionens förfogande.

7. Vid inventering skall vederbörande uppbördsman eller hans ombud
närvara. Vid ombyte av uppbördsman skall både tillträdande och avgående
uppbördsman närvara. Vid förhinder (te sjukdom eller dödsfall) skall avgående
uppbördsmannen eller dennes dödsbo representeras av ombud.

9. Vid förrättningen skall artiklarna genom kommissionens försorg räknas,
mätas eller vägas för kontroll av att de överensstämmer med redovisningen.
För drivmedel, som förvaras i standardemballage, bestämmes mängden
genom sammanräkning av antalet kolli och stickprovsvis företagen
mängdbestämning. Tillvägagångssättet antecknas i protokollet.

Inventeringsbestämmelser för lokala intendenturmaterielförråd finnes intagna
i provisorisk intendentur- och veterinärmaterielinstruktion (Prov Intoch
Vetmtrl I). Däri föreskrives att intendenturmaterielens befintlighet
skall kontrolleras genom inventeringar och överräkningar. I samband härmed
kontrolleras äVen materielens beskaffenhet, förvaring, användning och
vård. Därest fullständig inventering icke ägt rum inom loppet av åtta år
i vad avser materiel under uppbördsman, skall frågan om sådan inventering
av vederbörande förbandschef underställas KAIF:s prövning. Fullständig
inventering av materiel, utlämnad till materielredogörare vid regementes
underavdelning, skall utföras inom loppet av tre år. Partiell inventering
omfattar visst slag av materiel och beslutas av regementschef eller högre
myndighet för att materielläget skall klarläggas. Framställning härom göres
vid behov av regementsintendent, regementsveterinär, kompanichef (motsv.
), uppbördsman eller redogörare. Vid partiell inventering bör likartad
materiel inventeras samtidigt, överräkning av materiel skall fortlöpande
företagas genom försorg av uppbördsman och materielredogörare. Därest
vid överräkningen framkommer större skillnad mellan bokförd och uppräknad
tillgång, skall uppbördsman (materielredogörare) göra framställning
om inventering av den aktuella materielen.

Inventering ledes av en inventeringsförrättare, vilken beordras av den
chef (myndighet) som anbefallt inventeringen. Inventeringsförrättaren skall
ha lägst samma tjänstegrad som uppbördsmannen (materielredogöraren).
Regementsintendent och regementsveterinär beordras icke som inventeringsförrättare.
Erforderliga biträden, handräckningspersonal och transportmedel
ställes till inventeringsförrättarens förfogande.

I krigsförråd upplagd intendenturmateriel må inventeras genom stickprov,
så att endast viss materiel i vissa mobenheter kontrollräknas. Den

som anbefallt inventeringen eller — vid ombyte av uppbördsman — den
nytillträdande uppbördsmannen äger avgöra i vilken utsträckning stickprov
skall tagas. Beroende på utfallet av sålunda företagen stickprovskontroll
må avgöras huruvida den på mobreversalen upptagna mängden intendenturmateriel
skall kunna godtagas som inventeringsresultat.

Inventering av livsmedel i lokala magasin verkställes i enlighet med bestämmelser
i förplägnadsinstruktionen. Inventering omfattande regementes
totala uppbörd av livsmedel verkställes genom regementschefs försorg
dels vid ombyte av uppbördsman och dels vid varje budgetårs utgång. Inventeringen
ombesörjes genom en av regementschef förordnad kommission,
bestående av två ojäviga och för uppdraget lämpliga befattningshavare, av
vilka den ene skall vara kompaniofficer av kaptens grad och den andre
kompaniofficer, underofficer eller underbefäl av lägst överfurirs grad.

Lokala drivmedelsförråd och lokala bränsleförråd inventeras jämlikt bestämmelser
i drivmedelsinstruktionen respektive i bränsleinstruktionen för
armén. För båda slagen av förråd gäller att inventeringen verkställes genom
en av regementschefen förordnad kommission.

Beträffande drivmedel skall inventering äga rum dels i fråga om den
totala uppbörden av drivmedel vid varje ombyte av uppbördsman, dels i
fråga om motorbränslen och smörjmedel m. m. vid varje budgetårs slut,
dels ock i fråga om distributionsmateriel i den omfattning att inom loppet
av tre pa varandra följande ar all hithörande uppbörd blivit inventerad.

Inventering av samtliga i förråd förvarade bränsleförnödenheter skall
verkställas dels vid ombyte av uppbördsman och dels vid varje budgetårs
slut.

Marinförvaltningen

Inventering av regionala och lokala intendenturmaterielförråd, magasin,
drivmedelsförråd och materielförråd samt till marinens intendenturförvaltning
hörande uppbörder skall verkställas enligt bestämmelser i förvaltningsinstruktion
för marinen, vari bl. a. stadgas följande.

1. I förråd (motsvarande) befintlig materiel skall fortlöpande antalsmässigt
kontrolleras genom delinventering enligt förvaltningsmyndighets bestämmande.

Delinventering, varmed förstås fullständig inventering av de artiklar, som
göras till föremål för kontroll, skall ske i sådan utsträckning, att under
en period av sju år varje artikel blir enligt förvaltningsmyndighetens närmare
bestämmande föremål för inventering minst en gång. Sådan inventering
skall beträffande materiel, som är av betydelse ur beredskapssynpunkt
eller som är begärlig och dyrbar, verkställas oftare än beträffande
annan materiel.

Vid avlämning av förråd (motsvarande) till ny innehavare av befattning,
varmed är förenat ansvar för materielen, skall delinventering ske i
närvaro av avlämnaren och mottagaren eller deras befullmäktigade ombud.
Omfattningen av sådan inventering bestämmes av vederbörlig förvaltningsmyndighet.

Därest delinventering ger anledning därtill, skall fullständig inventering
av förrådet (motsvarande) verkställas.

Liggare skall föras, vari angives tidpunkt för inventering och inventerad
materiel.

2. Förvaltningsmyndighet förordnar inventeringsförrättare och ev. biträde.

3. Vid inventering skall även besiktning äga rum i den omfattning, som
prövas erforderlig.

Ikraftträdandet av ovanstående bestämmelser har emellertid gjorts beroende
av Kungl. Maj:ts ställningstagande till en marinförvaltningens framställning
den 28 mars 1963 om bemyndigande att fastställa föreskrifter,
innebärande förenklat inventeringsförfarande vid avlämning av förråd
m. m. (i princip delinventering i stället för fullständig inventering).

Marinförvaltningen erinrar i sin framställning om att den ändring av
§ 6 i allmänt försvarsförvaltningsreglemente, som trädde i kraft den 1 januari
1962 och som innebar att det särskilda uppbördsmannaansvaret avskaffades,
endast bekräftade en tidigare tillämpad rättspraxis, enligt vilken
ersättningsskyldighet ålagts uppbördsman allenast under förutsättning
att vållande kunnat läggas honom till last. Krav mot uppbördsman på ersättning
för förlust av materiel som han haft ansvar för hade därför även
före uppbördsmannaansvarets avskaffande kunnat göras gällande endast

1 ett försvinnande fåtal fall.

Mot bakgrunden härav anser marinförvaltningen att starka skäl talar
för ett slopande av de fullständiga s. k. avlämningsinventeringarna. Dessa
inventeringar är ofta mycket tidsödande och binder under långa perioder
arbetskraft till förfång för andra arbetsuppgifter. Avlämningsinventering av
ett stort förråd har således kunnat binda tillträdande och frånträdande
uppbördsmän samt inventeringsförrättare upp till ett års tid, någon gång
ännu längre. Enligt marinförvaltningens mening kräver den alltmer begränsade
tillgången på personal, att denna huvudsakligen får ägna sig åt
materielvård samt mottagning och utlämning av materiel och övrig löpande
verksamhet.

Marinförvaltningen framhåller vidare att förutsättningarna för att göra
en för ett förråd ansvarig befattningshavare ansvarig för de förluster som
kan uppdagas vid en fullständig inventering torde ha minskats även därigenom,
att antalet uppbördsområden successivt reducerats. Sedan ett flertal
år har nämligen, bl. a. genom förutvarande statens organisationsnämnds
försorg, bedrivits rationaliseringsundersökningar hos marinförvaltningen
underlydande organ i syfte att åstadkomma besparingar bl. a. genom att
nedbringa antalet uppbördsmän (motsvarande). Detta har — i samband
med efterföljande organisationsbeslut — medfört, att var och en av kvarvarande
uppbördsmän fått avsevärt större kvantitet materiel att svara för,
samtidigt som denna materiel blivit fördelad på ett flertal skilda orter.

2 Rev. berättelse ang. statsverket år 1963 I.

Då förrådsverksamheten på grund härav ofta bedrives på skilda platser
samtidigt, måste den i avsevärd omfattning försiggå i uppbördsmannens
frånvaro. I anledning härav torde enligt marinförvaltningens mening uppbördsmannen
numera blott i undantagsfall kunna göras ekonomiskt ansvarig
för att han genom vårdslöshet orsakat brister i förråden.

I fråga om det generalpreventiva värdet av fullständiga avlämningsinventeringar
anför marinförvaltningen följande.

Det låter sig icke beräkna, huruvida ett allmänt avskaffande av dessa
inventeringar kommer att för kronan medföra ökade förluster av materiel,
och huruvida därav föranledda kostnader komma att uppvägas av fördelarna
av att personalen i fråga blir tillgänglig för andra arbetsuppgifter.
De siffermässiga jämförelser som nu möjligen skulle kunna göras av å
ena sidan kostnaderna för löner under inventeringstiden åt dem som syssla
med inventeringarna, och å andra sidan värdet av de förluster som kronan
kunnat återvinna genom krav mot uppbördsmän (motsvarande) utfalla
otvivelaktigt till förmån för de fullständiga avlämningsinventeringarnas
avskaffande.

I sin förenämnda skrivelse hemställer marinförvaltningen att Kungl.
Maj :t måtte bemyndiga ämbetsverket att fastställa föreskrifter av innebörd
i huvudsak, dels att vid avlämning från en till en annan för förråd (motsvarande)
ansvarig befattningshavare fullständig inventering utbytes mot
s. k. delinventering, d. v. s att fullständig inventering verkställes allenast
av sådana artiklar som göres till föremål för delinventering, och dels att
inventering av förråd i övrigt må ske genom delinventering utförd på sådant
sätt, att under en period av sju år all materiel blir föremål för inventering
minst en gång.

Marinförvaltningens hemställan har ännu icke föranlett någon Kungl.
Maj :ts åtgärd. På grund härav gäller tills vidare beträffande förrådsinventeringar
för marinens del nedan återgivna bestämmelser i förvaltningsreglemente
för marinen, fastställt av marinförvaltningen den 17 november 1952.

1. Inventering av förråd (uppbörd) är antingen fullständig eller partiell.

Vederbörande förvaltningsmyndighet förordnar inventeringsförrättare,

vilkas antal icke må vara större än som i varje särskilt fall kan anses nödvändigt.

Då tillgång till erforderliga förrättningsmän saknas, skall förvaltningsmyndigheten
hos vederbörande myndighet begära, att lämplig personal härför
ställes till förfogande.

I kostnadsbesparande syfte skall inventering förberedas av avlämnande
uppbördsmän.

2. Vid avlämning av förråd (uppbörd) till ny innehavare av befattningen
såsom uppbördsmän eller eljest då byte sker av personal, som enligt 32 §

8 mom. har förnödenheter i sin vård, skall fullständig inventering äga rum
i närvaro av avlämnaren och mottagaren eller deras befullmäktigade ombud.
I samband härmed skall mottagande uppbördsmän respektive annan
mottagare på inventeringshandlingen teckna kvitto å mottagen materiel.

3. Partiell inventering, vars ändamål är att utröna tillståndet inom viss
grupp av förrådet (uppbörden), företages periodiskt med ledning av härför
av vederbörande förvaltningsmyndighet upprättad plan och i sådan omfattning
varje gång, att förrådet (uppbörden) blir i sin helhet genomgånget
(-n) inom av central förvaltningsmyndighet bestämd tid.

4. Inventering skall, utan eftersättande av grundlighet, bedrivas med
skyndsamhet. Om förrådets (uppbördens) omfattning icke medgiver att
resultatet av inventeringen på en gång framlägges, skola inventeringsbesked
utan dröjsmål avgivas efter hand som inventeringen fortskrider.

5. Utan vederbörlig central förvaltningsmyndighets tillstånd må mera
omfattande och kostnadskrävande inventering icke företagas i andra fall
än när sådan är särskilt föreskriven.

7. Vid inventering skall jämväl besiktning äga rum i den omfattning som
prövas erforderlig för bedömande av förrådets (uppbördens) tillstånd.

Marinförvaltningen har vidare föreskrivit, att partiell inventering av förråd
(uppbörd) i land skall ske enligt följande, allt i den mån ämbetsverket
i annat sammanhang (förrådsföreskrifter eller motsvarande) icke annorlunda
stadgat, nämligen vid förråd i sådan utsträckning, att förrådet blir
i sin helhet inventerat inom en period av sju kalenderår, samt vid uppbörd
(dock ej inventarieuppbörd) i sådan utsträckning, att uppbörden blir i sin
helhet inventerad varje kalenderår. Partiell inventering skall dock icke utföras
under kalenderår då förrådet (uppbörden) på grund av avlämning
till annan uppbördsman eller av annan anledning undergår fullständig inventering.

Marinförvaltningen har utfärdat särskilda föreskrifter angående partiell
inventering vid inventarieuppbörd i land och vid uppbörd ombord. I förstnämnda
hänseende föreskrives, att varje inventarieuppbörd skall i sin
helhet inventeras vart femte år av den tid under vilken uppbörden handhafts
av samma uppbördsman; beträffande de större inventarieuppbörderna
må dock sagda period med marinförvaltningens medgivande utsträckas till
sju år. Där så befinnes lämpligt eller ändamålsenligt må i stället enligt
vederbörande förvaltningsmyndighets förordnande större inventeringsuppbörder
underkastas årliga partiella inventeringar dock så att uppbörden i
sin helhet blir inventerad under förenämnda fem- respektive sjuårsperiod.
I fråga om uppbörd ombord är föreskrivet, att fullständig inventering skall
företagas vid ombyte av uppbördsman och att partiell inventering skall
äga rum i sådan omfattning, att varje uppbörd genomgås i sin helhet inom
ett år.

Marinförvaltningen har vidare i fråga om förråd av reservdelar och förbrukningsmateriel
föreskrivit, att vid större förrådskompletteringar i regel
skall verkställas s. k. nollpunktsinvcntering, varmed förstås en jämförelse
mellan det verkliga förrådslagret av de varor som nyanskaffas och den bokförda
behållningen.

Slutligen må framhållas, att marinförvaltningen under senare tid i tidsoch
arbetsbesparande syfte på framställning från regional myndighet i ett
antal fall medgivit, att vid avlämning av förråd delinventering fått verkställas
i stället för fullständig inventering under förutsättning att mottagande
materielredogörare härtill lämnat sitt medgivande.

Beträffande regionala och lokala drivmedelsförråd har marinförvaltningen
utfärdat särskilda bestämmelser i skrivelse den 7 april 1954, vari stadgas
bl. a. följande.

Partiella inventeringar av flytande drivmedel verkställes genom marinförvaltningens
(drivmedelssektionens) försorg, övriga i drivmedelsförråd ingående
artiklar skall däremot underkastas partiell inventering genom vederbörande
förvaltningsmyndighets försorg. Stickprovsinventeringar beträffande
sistnämnda artiklar skall dock även i fortsättningen från tid till
annan verkställas genom drivmedelssektionens försorg. Meddelande härom,
liksom om ovannämnda partiella inventeringar av flytande drivmedel, lämnas
berörd myndighet i varje särskilt fall innan inventering avses företagas.

Även beträffande magasin och proviantuppbörder har meddelats särskilda
bestämmelser (provisorisk förplägnadsinstruktion för marinen), i vilka
föreskrives bl. a. följande.

Partiell inventering skall företagas i sådan omfattning, att regionalmagasin
blir i sin helhet genomgånget inom loppet av fem och lokalmagasin
inom ett år.

Proviantuppbörder, som redovisas enligt Föreskrifter för redovisning vid
magasin, provianteringscentraler och vissa proviantuppbörder i land (Redov
Mag), skola inventeras den sista dagen i varje kvartal och övriga proviantuppbörder
den sista dagen i varje månad.

Uppbörden skall inventeras sista dagen i varje månad (före proviantutvägningen
för nästa dag). Inventeringen sker om möjligt av två inventeringsförrättare
av lägst underbefäls grad, vilka utses av förbandschefen
(fartygschefen), och meddelas på order som i avskrift bifogas redovisningen.
En av inventeringsförrättarna må vara civil tjänsteman (lägst lönegrad
7), som icke har att taga befattning med proviantuppbörden eller dess
redovisning. Vid utseende av inventeringsförrättare skall kontinuitet eftersträvas.

Flygförvaltningen

För inventering av centrala och lokala drivmedelsförråd samt lokala intendenturmaterielförråd,
magasin och bränsleförråd gäller nedan återgivna
bestämmelser i intendenturtjänstinstruktionen för flygvapnet.

Fullständig inventering omfattande samtliga förnödenheter i uppbördsmans
förråd av intendenturförnödenheter skall äga rum

a) vid avlämning av uppbörd till ny innehavare av befattningen som uppbördsman; -

b) i fråga om drivmedel, livsmedel, bränsle samt belysnings- och rengöringsmedel
vid budgetårsskifte. Inventering av drivmedelsförråd må
utföras under april—juni;

c) i fråga om livsmedel sker dessutom månadsvis fullständig inventering
enligt bestämmelserna i bilaga 2:7 mom. 10;

d) när flottilj chef så anser nödvändigt.

Partiell inventering omfattar materiel inom en viss grupp eller vissa
grupper av uppbörden enligt FF »Förteckning över intendenturmateriel».
Dylik inventering skall ske minst två gånger under en sexårsperiod och ha
sådan omfattning, att all av uppbördsmannen redovisad intendenturmateriel
blir inventerad under perioden. Tidsperioden beräknas härvid fr. o. m.
kalenderåret närmast efter det, varunder fullständig inventering i samband
med ombyte av uppbördsman senast ägt rum. Inom sexårsperioden redan
inventerad materiel kontrolleras stickprovsvis vid någon påföljande inventering
inom perioden.

Intendenturmateriel upplagd i förråd utom flottiljen inventeras endast
en gång inom sexårsperioden, såvida icke förhållandena annat föranleda..

Inventering (överräkning) av i arméns förråd förvarad materiel tillhörig
FV sker i samråd med vederbörande försvarsområdesbefälhavare.

överräkning avser materielredogörare tilldelad intendenturmateriel och
verställs

a) vid ombyte av materielredogörare;

b) en gång per år.

Till materielredogörare vid eskader för gemensamt bruk utlämnad materiel
överräknas en gång vartannat år lämpligen i samband med inventering
av drivmedelsförråd.

Fullständig inventering och partiell inventering företas genom försorg
av flottiljchef eller — enligt dennes bemyndigande — flottiljintendent. Ansvar
för att överräkning utförs åvilar vederbörande uppbördsman.

Inventering (utom överräkning) förrättas av en av flottilj chefen beordrad
och för uppgiften lämplig inventeringsförrättare eller — då inventeringens
omfattning och svårighetsgrad anses kräva detta — av flottiljchefen
beordrad inventeringskommission bestående av två ledamöter, varav
en officer eller underofficer samt en beställnings- eller befattningshavare
i övrigt.

För lokala magasin gäller den särbestämmelsen, att livsmedelsförråd skall
inventeras vid varje månadsskifte av vederbörande köksföreståndare och ett
kanslibiträde.

Bestämmelser om inventering av flygmateriel återfinnes i Ekonomiska
föreskrifter för flygvapnet (Ekof) U 1961:7, som gäller flygvapnets förband
och verkstäder. Däri stadgas bl. a. följande.

Fullständig inventering, som omfattar samtlig materiel tillhörande uppbördsmans
uppbörd, skall verkställas vid byte av uppbördsman men kan
för övrigt beordras när flygförvaltningen eller flottiljchef anser det nödvändigt.
Inventeringen skall förrättas av en inventeringskommission, som
tillsättes av den chef som anbefallt inventeringen. Kommissionen skall bestå
av två ojäviga och för uppdraget lämpliga befattningshavare.

Partiell inventering, som omfattar kontroll av all materiel inom viss

redovisningsgrupp eller vissa grupper tillhörande uppbördsmans uppbörd,
skall verkställas i sådan utsträckning, att all materiel i förråd blir fullständigt
överräknad under varje period om sex år, med de inskränkningar
som betingas av att under viss period fullständig inventering ägt rum. Inventeringen
förrättas av flottiljingenjör eller annan person som på hans
förslag förordnas därtill. Inventeringen kan även utföras av representant
för flygförvaltningen.

Vid kompanier (motsvarande), till vilka flygmateriel utlämnats från
förråd och vilkas redogörare kvitterat materielen som lån från förrådets
uppbördsman, skall överräkning av materielen göras av redogöraren minst
vartannat år.

I fråga om ammunition och i underhållsavdelningens materielförråd ingående
materiel och reservdelar har vissa särbestämmelser meddelats.

Revisorernas uttalande. I materielreglementen och liknande föreskrifter
har utfärdats närmare bestämmelser om inventering av uppbörden i de förråd
av olika slag som sorterar under försvarets myndigheter. För att få en
uppfattning om innebörden och ändamålsenligheten av hithörande bestämmelser
har revisorerna från försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen inhämtat vissa uppgifter i ämnet, för vilka
närmare redogjorts i det föregående. Nämnas må att arméintendenturförvaltningen
fr. o. m. den 1 juli i år sammanförts med motsvarande enheter
inom marin- och flygförvaltningarna till ett nytt ämbetsverk, försvarets
intendenturverk, som således numera är central förvaltningsmyndighet
för intendenturförvaltningen inom krigsmakten i dess helhet.

Beroende på omfattningen av inventeringarna göres som regel åtskillnad
mellan tre typer av inventeringar, nämligen fullständig inventering,
partiell inventering och s. k. överräkning.

Fullständig inventering, som omfattar all i förråden förvarad materiel,
verkställes i allmänhet vid ombyte av uppbördsman samt då truppförbandschef
eller högre myndighet av någon anledning finner sådan påkallad. I
övrigt tillgripes fullständig inventering med vissa tidsintervaller, vilkas
längd emellertid varierar de olika myndigheterna emellan. Så t. ex. bär försvarets
sjukvårdsstyrelse föreskrivit att förråd av läkemedel vid lokal förvaltningsmyndighet
skall inventeras minst en gång årligen. Fortifikationsförvaltningen
har beträffande sina förråd bestämt att inventering skall
företagas minst en gång under loppet av tre år. Centrala drivmedelsförråd
sorterande under försvarets intendenturverk skall, då det gäller motorbränslen
och smörjmedel m. m. samt emballage, inventeras en gång varje kalenderår
och i fråga om övrig distributionsmateriel en gång under loppet av
tre på varandra följande kalenderår. Vad beträffar lokala intendenturmaterielförråd
är föreskrivet att, om fullständig inventering icke ägt rum un -

der loppet av åtta år, frågan om sådan inventering skall underställas den
centrala myndighetens prövning. Är det däremot fråga om materiel utlämnad
till regementes underavdelning skall materielen inventeras en gång under
varje treårsperiod. Flygförvaltningen har föreskrivit att fullständig inventering
av drivmedel, livsmedel, bränsle samt belysnings- och rengöringsmedel
skall verkställas vid varje budgetårsskifte. För lokala magasin
gäller den särbestämmelsen att livsmedelsförråd skall inventeras vid varje
månadsskifte.

Partiella inventeringar, som i allmänhet omfattar all materiel inom en
eller flera grupper i förråden, verkställes i varierande omfattning enligt
vederbörande centrala förvaltningsmyndigheters bestämmande. Som exempel
må nämnas att försvarets sjukvårdsstyrelse föreskrivit att partiella
inventeringar skall äga rum varje år i sådan omfattning, att inom en treårsperiod
hela uppbörden blir inventerad. Armétygförvaltningen har bestämt
att sådana inventeringar skall verkställas så, att all materiel i förråd
blir fullständigt överräknad under varje period om fem år. Partiell inventering
av till hemvärnet utlämnad tygmateriel och ammunition skall
dock företagas i sådan takt, att förråden helt genomgås under loppet av tre
år. Marinförvaltningen har för inventarieuppbörder i land föreskrivit att
— i stället för fullständiga inventeringar vart femte eller sjunde år —
årligen partiella inventeringar får verkställas, dock så att uppbörden i dess
helhet blir inventerad under nämnda fem- eller sjuårsperiod. För flygförvaltningens
del gäller i fråga om intendenturmateriel att partiell inventering
skall göras minst två gånger under en sexårsperiod och ha sådan omfattning
att all materiel blir inventerad under perioden.

Inventeringarna verkställes som regel genom särskilda, av vederbörande
truppförbandschefer tillsatta inventeringskommissioner, i vilka två ojäviga
och för uppdraget lämpliga befattningshavare skall ingå. Ofta föresknves
att den ene inventeringsförrättaren skall vara av officers grad och den andre
av underofficers eller underbefäls grad.

Enligt vad revisorerna inhämtat anses på många håll inom krigsmaktens
såväl centrala som regionala och lokala organ de nuvarande bestämmelserna
om inventeringsverksamheten i vissa delar mindre ändamålsenliga och
i hög grad betungande för de för inventeringarna ansvariga befattningshavarna.
Det sistnämnda gäller framför allt de fullständiga inventeringarna,
vilka fordrar stor arbetsinsats och är mycket tidskrävande. Nämnas må
i detta sammanhang att marinförvaltningen i skrivelse till Kungl. Maj:t
innevarande år gjort framställning om bemyndigande att fastställa föreskrifter,
innebärande förenklat inventeringsförfarande vid avlämning av
förråd genom att de fullständiga inventeringarna ersättes av partiella. Marinförvaltningen
åberopar som stöd för sin framställning bl. a. den omständigheten,
att det särskilda uppbördsmannaansvaret numera avskaffats
genom den år 1961 härom beslutade ändringen i allmänt försvarsförvalt -

ningsreglemente. Ersättningsskyldighet för brister i förråd kan således icke
längre åläggas en uppbördsman under annan förutsättning än att vållande
kan läggas honom till last. Följden torde enligt ämbetsverkets uppfattning
bb att krav mot uppbördsman på ersättning för förlust av materiel i fortsättningen
kommer att göras gällande endast i ett mycket ringa antal fall.

Mot bakgrunden av angivna omständigheter anser marinförvaltningen att
starka skäl talar för ett slopande av de fullständiga avlämningsinventeringarna.
Visserligen låter det sig icke beräkna om ett allmänt avskaffande
av dessa inventeringar kommer att åsamka statsverket ökade förluster av
materiel, men marinförvaltningen anser dock att en jämförelse mellan å
ena sidan kostnaderna för löner under inventeringstiden åt dem som sysslar
med inventeringarna och å andra sidan värdet av de materielförluster
som kronan kan återvinna genom eventuella krav mot uppbördsmän otvivelaktigt
talar till förmån för ett avskaffande av de fullständiga inventeringarna.

Armétygförvaltningen har i en nyligen upprättad promemoria, vilken
kommunicerats statskontoret för yttrande, framfört tankegångar som i
stort sett överensstämmer med de nyss beskrivna. Vidare kan nämnas att
fortifikationsförvaltningen efter gjord framställning erhållit Kungl. Maj :ts
medgivande att under åren 1960—1963 begränsa inventeringsskyldigheten
på så sätt, att fullständig inventering skall — förutom vid ombyte av uppbördsmän
och när så eljest av särskilda skäl finnes påkallat — verkställas
endast en gång under ifrågavarande fyraårsperiod.

I likhet med marinförvaltningen anser revisorerna att de fullständiga
avlämningsinventeringarna efter avskaffandet av det särskilda uppbördsmannaansvaret
till stor del mist sin betydelse. Den avsevärda arbetsinsats
och de kostnader som är förenade med dessa inventeringar synes nämligen
icke stå i rimlig proportion till deras praktiska nytta. Stora svårigheter
torde också för övrigt föreligga att exakt avstämma förrådsbehållningen vid
viss tidpunkt, eftersom inventeringarna är synnerligen tidsödande och icke
får hindra det löpande förrådsarbetet. Enligt vad revisorerna inhämtat kan
en fullständig inventering vid ett truppförband ta i anspråk befattningshavare
upp till en tid av två år.

Även i andra avseenden är enligt revisorernas uppfattning de nuvarande
inventeringsbestämmelserna mindre tillfredsställande. Så t. ex. har detaljföreskrifterna
på området av de berörda centrala förvaltningsmyndigheterna
utformats på olika sätt. Nämnda förhållande framträder särskilt tydligt
i fråga om de tidsintervaller myndigheterna bestämt för inventeringarnas
genomförande. En myndighet har exempelvis föreskrivit att inventering
skall verkställas varje år, en annan vart femte år, en tredje vart sjunde
eller åttonde år etc. Att märka är att här ofta är fråga om förråd av samma
eller liknande slag.

Vidare är, såsom framgått av den tidigare redogörelsen, inventeringsbe -

stämmelserna spridda i en mångfald olika författningar, vilket i hög grad
måste försvåra deras tillämpning. Enligt revisorernas uppfattning borde
hithörande bestämmelser såvitt möjligt sammanföras i en enda författning,
gemensam för de berörda myndigheterna.

Enligt nu gällande regler skall inventeringarna regelmässigt verkställas
av särskilda, av vederbörande truppförbandschefer tillsatta inventeringskommissioner,
bestående av officerare, underofficerare och underbefäl. Den
materiel som skall inventeras är emellertid ofta av komplicerad teknisk
natur, som för fastställande av mängd, beskaffenhet, rationell uppläggning
etc. kräver tillgång till för uppgiften särskilt kvalificerad personal. Sådan
personal står dock icke alltid till truppförbandschefernas förfogande. Det
inträffar därför ej sällan att inventeringarna måste genomföras med anlitande
av befattningshavare med ringa eller ingen materielkännedom.
Självfallet blir under sådana omständigheter inventeringarna mer eller
mindre värdelösa och ofta av rent formell art. Ett sätt att råda bot på
nämnda missförhållande vore enligt revisorernas mening att i större utsträckning
anförtro inventeringarna åt specialistgrupper vid de centrala eller
regionala organen. Sådana specialistgrupper, i vilka självfallet borde ingå
även redovisningstekniskt kunnig personal, skulle kontinuerligt kunna
sysselsättas i inventeringsverksamheten. De skulle därjämte kunna utnyttjas
för saklig information om förrådshanteringen till den i förråden arbetande
personalen och över huvud taget verka för en effektivisering av förrådstjänsten.
Den personalökning hos de centrala och regionala myndigheterna
som eventuellt skulle krävas för genomförandet av bär föreslagen
omläggning av inventeringsverksamheten skulle säkerligen mer än väl uppvägas
av mindre behov av personal på det lokala planet.

Revisorerna anser det angeläget att här ovan berörda problem bringas till
en tillfredsställande lösning. En allmän överarbetning av bestämmelserna
om inventering av krigsmaktens förråd bör därför enligt revisorernas mening
snarast komma till stånd, i syfte att bättre anpassa dessa bestämmelser
till de krav som i dagens läge bör ställas på en rationell och effektiv
förrådsinventering.

§ 3

De nya tjänstetecknen till arméns uniform m/60

Fr. o. m. den 1 juli 1960 började vid armén en ny permissionsuniform
(uniform m/60) tagas i bruk. I samband därmed utformades också nya
tjänstetecken (m/60) till uniformen, avsedda att ersätta de tjänstetecken
(m/52) som använts till den tidigare uniformsmodellen av år 1952 (uniform
m/52). Anledningen till att nya tjänstetecken fastställdes bär av försvarets
intendenturverk uppgivits vara, att tjänstetecknen m/52 icke visat sig tillfredsställande
för permissionsbruk bl. a. med hänsyn till »prydlighet, konsekvens,
anknytning till hemort och traditioner m. m.» Närmare synpunkter
på sistnämnda frågor har redovisats i en cirkulärskrivelse från arméstaben
den 13 oktober 1959, av vilken framgår bl. a. följande.

När det i slutet av 1930-talet förbereddes övergång till ett nytt uniformssystem,
planlades införande av såväl en fältuniform som en högtidsuniform.
Med hänsyn till det världspolitiska läget fastställdes dock endast fältuniform
m/39. Denna utformades främst med tanke på dess användning under
fältmässiga förhållanden och gjordes därför enkel och enhetlig. Några
andra distinktioner än förbandssiffror, truppslagstecken och förbands(truppslags-)knappar
förekom icke. Med distinktion avses här del av uniform,
tjänstetecken eller tillbehör till uniform, som är speciellt utformade
för att utmärka ett visst förband eller truppslag (personalkår) och således
åtskiljer dessa från övriga förband eller truppslag (personalkårer).
Med fältuniformen som grund infördes långbyxor, högtidsattribut m. in.,
så att uniform m/39 kunde användas även som permissions- och högtidsdräkt.

Tid efter annan inkom till chefen för armén förslag om ändringar av
och tillägg till distinktionssystemet på uniform m/39. Dessa förslag resulterade
i att vissa förband erhöll förbandssymboler i stället för siffror.

År 1952 utarbetades vid arméstabens utrustningsavdelning ett förslag
till nya truppförbandstecken. Förslaget remitterades till dåvarande arméförvaltningens
intendenturavdelning (KAFI) och truppslagsinspektörerna.
De senares yttranden var övervägande positiva, medan KAFI ansåg vissa
hinder föreligga »att på ett tekniskt och framför allt heraldiskt fullt godtagbart
sätt till alla delar utföra truppförbandstecken» enligt förslaget. KAFI
föreslog därför väsentliga modifikationer. Dessa innebar att alla vapenbilder
skulle placeras på en sköld och att flertalet truppförband förlagda inom
samma landskap skulle erhålla samma symbol. Ett enligt KAFI:s rekommendationer
modifierat förslag remitterades hösten 1952 till militärbefälhavare
och truppförbandschefer m. fl. Grundtanken att ersätta förbandssiffrorna
med förbandstecken mottogs mycket positivt. Ett stort antal re -

missmyndigheter ansåg emellertid, att tecknen borde göras genombrutna
och att varje förband borde ha eget tecken. Eftersom tecknen enligt det
modifierade förslaget icke ansågs fylla sitt ändamål som lämpliga förbandsdistinktioner,
fullföljdes icke förslaget.

Under sommaren 1958 verkställdes inom utrustningsavdelningen en utredning
om principerna för användning, utformning och placering av
tjänstetecken in. m. på arméns uniformer. Utredningen syftade dessutom till
att klarlägga de traditioner som fanns levande eller kunde vara lämpliga
att återuppliva. I utredningen föreslogs bl. a. förbandstecken i stället för
dåvarande siffror. Förslaget remitterades i november 1958 till KAFI och
truppslagsinspektörerna m. fl. På frågan om rådande system med förbandssiffror
borde överges till förmån för det framlagda förslaget svarade 14
remissmyndigheter ja och fyra nej.

Det positiva mottagandet av utredningen föranledde chefen för armén
att i remisskrivelse till underordnade truppförband begära svar, vilket av
tre alternativa system för förbandstecken som dessa föredrog. Svaren innebar
att ca en tredjedel förordade symboler, medan övriga ansåg det dåvarande
systemet med siffror lämpligast. Beträffande landskapsregementen
(infanteriregementen, P 4 och S 1) visade det sig att hälften föredrog symboler
och hälften siffror. Chefer för förband tillhörande specialtruppslagen
ansåg däremot alla, att siffersystemet var tillfredsställande.

Enligt vad revisorerna inhämtat påbjöds användning av uniform m/60
innan de nya tjänstetecknen blivit slutligt utformade, övergångsvis användes
därför i stor utsträckning även tjänstetecken m/52 till den nya uniformen.

En av nyheterna med de nya tjänstetecknen är att de för fastsättning
på uniformerna försetts med stift. Tidigare syddes som regel tjänstetecknen
fast på uniformerna. Stift har således numera anbringats på såväl
truppslags- och personalkårtecken (korslagda gevär etc.) som förbandstecken
(symboler), förbandssiffror, gradbeteckningar, utbildningstecken (emblem
för fallskärmsjägare etc.), tjänstgöringstecken (för tjänstgörande vid
försvarsstaben, arméstaben etc.) och utbildningstecken (t. ex. till elev vid
plutonchef sskola).

För att få en uppfattning om bl. a. statsverkets kostnader för framtagning
av de nya tjänstetecknen har revisorerna tillställt försvarets intendenturverk
ett antal frågor i ämnet. Ämbetsverket har i anslutning till sina
svar på frågorna lämnat revisorerna följande allmänna orientering om anledningen
till att tjänstetecknen kommit att få sin nuvarande utformning.

Den moderna stridens utveckling bar nödvändiggjort anskaffning av en
särskild fältuniform m/58. Denna är olämplig för permissionsbruk, vilket
nödvändiggjort anskaffning av en speciell permissionsuniform. Varje uniform
har utformats med hänsyn till sitt användningsområde. Principen för

arméns nuvarande uniformering är sålunda i stort att personalen utrustas
med en särskild uniform för permission (m/60) och särskilda uniformspersedlar
för fältbruk.

Vid utformningen av permissionsuniformen har målsättningen varit att
uniformen skall ge bäraren en känsla av trivsel och prydlighet. I detta sammanhang
utgör tjänstetecknen, som även i många fall utformats så att
de anknyter till hemorten och/eller innebär ett bevarande av traditioner vid
vederbörliga förband, en mycket viktig del i uniformen.

Målsättningen för den tekniska utformningen har varit att under beaktande
av estetiska, tekniska och ekonomiska krav erhålla tecken av högsta
möjliga bruksvärde. För att kunna uppnå detta har det varit nödvändigt
att anlita en erkänt skicklig konsthantverkare, vilket också av chefen för
armén framhållits som ett bestämt önskemål.

Olika material (exempelvis plaster) har härvid varit föremål för försök
och undersökningar. Den valda metallen — tombak •— tillgodoser kraven
på högt bruksvärde och beräknas vid normalt slitage ha mycket lång livslängd
(ca 10—20 år) samtidigt som den tillgodoser de industriella kraven
på god form- och lödningsbarhet.

Som av det följande framgår, utgör kostnaden för tjänstetecken eu högst
obetydlig post i kostnaden för permissionsuniformen. Att göra en värdering
av utbytet i form av trivsel, förbandsanda, goodwill för försvaret in. m.
är givetvis mycket svårt. De nya tecknen torde dessutom i mycket hög grad
ha bidragit till populariteten hos uniform m/60, vilket även ur rekryteringssynpunkt
har sin givna betydelse.

Här nedan återges de av revisorerna framställda frågorna och de av intendenturverket
med anledning härav avgivna svaren.

Fråga: Gjordes någon beräkning av kostnaderna för de nya tjänstetecknen
innan dessa började tillverkas och till vilket belopp uppgick i så fall de
beräknade kostnaderna?

Svar: Ja. Förhandskalkyl gjordes av arméintendenturförvaltningen enligt
skrivelse 15.11.1958 dnr 3986. Till grund för denna kalkyl låg arméstabens
utredning angående tjänstetecken år 1958. Kostnadsberäkningen i
denna kalkyl gjordes på basis av då gällande fakta. I samband därmed utfördes
vissa provtillverkningar.

I kalkylen räknas med merkostnader för

modell- och verktygskostnader ca 300 000 kr

anskaffning 1. — 3. anskaffningsåret » 700 000 »

samt fortsatt årlig merkostnad » 45 000 »

I samma kalkyl har för normal årsanskaffning av tjänstetecken m/52
räknats med ca 40 000 kr per år.

I 1958 års kalkyl räknades med att en stor del av tjänstetecknen m/52
skulle användas till uniform m/60. Sedermera har vissa på frågan inverkande
förhållanden inträffat. Dels har organisatoriska förändringar, t. ex. tillkomst
av signalförband och omorganisation av ett flertal infanteriregementen
till pansarregementen, inträffat, dels har uniformsbestämmelserna för
m/60 varit föremål för revideringar i efterhand föranledda av framställningar
till arméchefen från staber, skolor, förband och fo.

Med hänsyn till det omfattande förarbete som krävs för framtagande av

varje särskilt tecken (heraldisk granskning, ritning, prototyp, remissförfarande,
teknisk och ekonomisk bedömning) har ämbetsverket ansett det
nödvändigt att fördela detta arbete över ett flertal år, allt efter direktiv
och anvisningar från arméstaben beträffande angelägenhetsgraden. Därvid
har dessutom tillgången till tecken m/52 beaktats vid bedömningen av
turordning för de nya tecknen.

Förvaltningen har sålunda fortlöpande haft en fast hand över planläggningsarbetet
och kostnadsberäkningarna.

Såsom ett exempel på planläggningsarbete och kostnadskalkyleringens
totala omfattning må nämnas att vid framtagandet av m/60 omfärgning
— ändring — av kappa m/52 till kappa m/52—60 och vintermössa m/50 till
vintermössa m/50—60 ägt rum. Dessa åtgärder har medfört betydande
kostnadsminskningar till vilka hänsyn kunnat tagas vid den totala kostnadskalkyleringen
för omuniformeringen. I samband med ovan nämnda
omändringar har visst avkall fått göras på prydlighet under en begränsad
period. Ämbetsverket har icke behövt äska särskild förstärkning av anslaget
för beklädnad eller ens belasta löpande årsanslag med dessa utgifter.

Fråga: Hur stort belopp har hittills förbrukats på de nya tjänstetecknen?

Svar: Den beräknade anskaffningskostnaden för hittills anskaffade tjänstetecken
m/60 för personal, som kronan har att hålla med beklädnad, uppgår
till ca 4 000 000 kronor. Härutöver har anskaffats tjänstetecken för försäljning
till off och uoff m. fl. Då utgifterna för sistnämnda tecken kompenseras
av motsvarande inkomster har de icke medtagits här. Dessutom
tillkommer en viss merkostnad för förbättrad metod vid polering av knappar
m/52 till m/39—60.

De nu anskaffade tjänstetecknen avse såväl de stora engångskvantiteter
som krävdes för omuniformeringens genomförande som de kvantiteter som
därutöver erfordrats för att åstadkomma tillfredsställande sortiment av
tjänstetecken vid de olika förbanden. För undvikande av arbets- och kostnadskrävande
småkompletteringar för sortimentens vidmakthållande i samband
med förluster, försäljning och lagerminskning av andra skäl har dessa
sortiment måst inkludera erforderliga marginalkvantiteter. De större kvantiteter
som härigenom kommit att engångsanskaffas har otvivelaktigt påverkat
anskaffningspriset per enhet på ett för kronan fördelaktigt sätt.

Fråga: Är de nya tjänstetecknen dyrare än de äldre för uniform m/39
och m/52 avsedda och hur stor är i så fall merkostnaden?

Svar: Genomsnittskostnaden för ifrågavarande tjänstetecken till en uniform
m/52 är ca 2:50 kr/5 år. Årskostnad kr 0:50. Motsvarande kostnad för
tecken till en uniform m/60 är ca 24:— kr/15 år. Årskostnad kr 1:60. Merkostnaden
utgör således ca 1:10 kr/år.

Motsvarande merkostnad för uniform m/60 i jämförelse med tjänstetecken
till uniform m/39 utgör ca 1:25 kr/år. Denna jämförelse är emellertid
icke relevant, eftersom uniform m/39 främst är avsedd för fältbruk, medan
uniform in/60 uteslutande är avsedd för permissionsbruk.

Eftersom såväl m/52 som m/60 tillverkats i samma metallslag, är merkostnaden
— bortsett från prisstegringar — i sin helhet hänförlig till det
gedignare och prydligare utförande som kännetecknar tjänstetecken m/60 i
jämförelse med m/52. Den omständigheten att m/60 tillverkats i gedignare
utförande har förutom större prydlighet medfört en avsevärd ökning av
bruksvärdet och användningstiden. Den längre brukstiden på tecknen er -

nås dessutom genom skärpta kontrollföreskrifter. Tidigare har här aktuella
tjänstetecken på grund av sin tekniska utformning och ringa värde betraktats
såsom förbrukningsmateriel utan redovisningsskyldighet.

Tages hänsyn till den större livslängden hos tecken av m/60 kan merkostnaden
per tjänstgöringsdag för tjänstetecken till uniform m/60 i jämförelse
med m/52 uppskattas till bråkdelen av ett öre, vilken merkostnad väl torde
uppvägas av den större prydligheten hos tjänstetecken m/60.

Fråga: Hur stor ersättning bär utbetalats till vederbörande konsthantverkare
för framtagning av de nya förbandstecknen och truppförbandstecknen? Svar:

Sammanlagt kr 27 260:— under tiden 1960—1962.

Det måste här påpekas att den konsthantverkare, som anlitades för sitt
arbete enligt ett med arméintendenturförvaltningen ingånget avtal erhållit
ersättning med kr 40:— per timme, vilket får anses ligga under det
normala för denna typ av arbete.

Fråga: Vem har bestämt att tjänstetecknen skall vara försedda med stift
och har tjänstetecknen fördyrats av denna anledning?

Vilka fördelar och/eller nackdelar har varit förenade med användningen
av tjänstetecken med stift?

Svar: Målsättningen i stort för tecknens fastsättande har fastställts av
arméstaben medan beslut om tecknens tekniska utformning (bl. a. stift) fattats
av KAIF.

Målsättningen har varit att tecknen skall sättas fast på ett sådant sätt
att prydligheten inte eftersätts. Vid fastsyning kan färgskillnad mellan tråd
och tecken förr eller senare inträda. Ett fåtal tecken kan inte sys fast
utan att särskilda anordningar vidtas i form av syhål eller syöglor, vilka
skulle förvränga utseendet (konturerna) av tecknet i fråga. Fastsättningsanordningen
skall vidare vara så utformad att den värnpliktige själv skall
kunna montera tecknen.

Användandet av stift för fastsättning av tjänstetecken är i och för sig
ingen ny företeelse. Så har även skett betr. tjänstetecken m/39 och m/52.
Enda skillnaden är den att till tjänstetecken m/60 har valts runda stift
medan till tidigare tecken använts platta stift med hänsyn till att uniform
m/60 utföres i ett tunnare tyg än tidigare uniformsmodeller. De runda stiften
lämnar inga synliga hål kvar i uniformen vid nödvändiga borttagningar
(byten) av tjänstetecken, vilket däremot de tidigare typerna av stift gör.

Nackdelarna med stift torde vara dels att de kan brytas av, vilken olägenhet
dock i flertalet fall elimineras genom fastsyning av tecknet, och dels att
tecknen blir något dyrare i anskaffningskostnad med än utan stift.

Fråga: Har någon tendens till ökning av förbrukningen av tjänstetecken
förmärkts efter införandet av de med stift försedda tjänstetecknen och har
i anledning härav några föreskrifter behövt utfärdas i syfte att nedbringa
förbrukningen?

Svar: En viss ökning av förbrukningen av tjänstetecken m/60 jämfört med
tjänstetecken m/52 bär till en början observerats, ökningen i förbrukningen
torde dock inte helt kunna tillskrivas det förhållandet att runda stift
användes som fastsättningsanordning. En icke obetydlig del av ökningen
torde vara att hänföra till »souvenirsamlande».

I skrivelse 12.3.1963 dnr 989/63 har KAIF föreskrivit att tjänstetecken
till uniform m/60 därest så erfordras och med hänsyn till tecknens konstruk -

tion är möjligt som en extra säkerhetsåtgärd skall fästas vid uniformsplaggen
med tråd.

Fråga: Enligt uppgift fattades beslut om användning av uniform m/60
innan ännu utensilierna till den var slutligt utformade. Vad var anledningen
härtill?

Svar: Våren 1958 påbörjades, som ovan framhållits, en utredning inom
arméstabens utrustningsavdelning rörande principerna för användning, utformning
och placering av tjänstetecken m. m., avsedd att utgöra underlag
för arbetet med hithörande frågor i samband med fullföljandet av »Arméns
uniformsutredning 1958».

Innan uniformsutredningen hann avlämna sitt slutliga förslag till ny
uniform inträffade textilkrisen, som utlöste åtgärder från Arbetsmarknadsstyrelsen,
vilket medförde att väven till den nya uniformen måste anskaffas
mycket skyndsamt.

Anskaffningen av tyget måste sålunda genomföras utan att avvakta den
slutliga utformningen av tjänstetecknen.

Vid anskaffning av tyg i större omfattning borde i det förhandenvarande
läget endast tyg till m/60 ifrågakomma. Den forcerade anskaffningen av
väv medförde en viss forcering i arbetet med utformning och anskaffning
av tjänstetecken m/60, dock givetvis med beaktande av i p 1 framhållna
synpunkter.

Fråga: Hur har förfarits eller kommer att förfaras med inneliggande lager
av äldre tjänstetecken och vilket värde representerar dessa lager?

Svar: Inneliggande lager av tjänstetecken m/52 bedömes representera ett
värde av 200 000 kronor. Dessa tecken kommer att utnyttjas vid den fortsatta
användningen av uniform m/52 och avses därutöver nyttiggöras genom
användning till begagnade uniformer m/60, som inom några år beräknas
bli tillgängliga för användning vid repetitionsövningsförbanden såsom
permissionsuniformer.

Sammanfattningsvis har intendenturverket anfört följande.

Ämbetsverket anser det angeläget framhålla dels att det förelegat en bred
opinion såväl inom som utom armén för förändringar av och tillägg till
distinktionssystemet på den nya permissionsuniformen, icke minst i fråga
om prydligheten och hänsynen till uniformens utformning, dels att merkostnaden
per tjänstgöringsdag — bråkdelen av ett öre — i beaktande av att
exempelvis penningbidraget under 1. tjänstgöringen för värnpliktig utgör
kr. 4:-—• per tjänstgöringsdag får anses skälig och väl motiverad.

	m/52	m/60
Artikel	Pris (kr.)	Pris (kr.)	Ökning i för- hållande till m/52
Förbandssiffror	—: 20	—: 75	275 %
Förband stecken	—: 20	1: 75	775 %
(motsvarande) Truppslagstecken, små	—: 30	1:25	315 %
(motsvarande) » , stora	—: 40	1: 50	275 %
Knappar, små	—: 25	—: 40	60%
» , stora	— :30	—: 50	65 %

Anm. %-talen i förekommande fall avrundade.

Revisorerna har gjort en jämförelse mellan m/52 och m/60, såvitt gäller
kostnaderna för de vanligaste tjänstetecknen. Värdena, som är hämtade
ur gällande bilaga till Provisorisk Intendentur- och Veterinärmaterielinstruktion,
framgår av omstående sammanställning (s. 31).

Om en motsvarande jämförelse göres i fråga om kostnaderna för att utrusta
en soldat tillhörande infanteriet med tjänstetecken, erhålles följande
värden.

	m/52	m/60
Artikel	Pris (kr.)	Pris (kr.)	Ökning i för-hållande till m/52
Förbandssiffror (för-	6 st. å —: 20*)	4 st. å 1: 75
bandstecken)	= 1: 20	= 7: —	480 %
Truppslags-	4 st. å —: 35*)	4 st. å 1: 40*)
tecken	= 1: 40	= 5: 60	300 %
Knappar, stora	10 st. å —: 30 = 3: —	11 st. å —: 50*) = 5:50
» , små	6 st. å —: 25 = 1: 50	4 st. å —: 40 = 1: 60
Summa för knappar	= 4:50	= 7: 10	60 %
Total kostnad	7:10	19: 70

Anm. De med *) utmärkta anger medelvärden och %-talen är i förekommande
fall avrundade.

Skillnaden i förevarande fall utgör således 12 kronor 60 öre. Med en
värnpliktskontingent av 30 000 man per år innebär detta en merkostnad
av ca 380 000 kronor. Härvid är att märka att kostnaderna för de attribut
som värnpliktig personal i befälsutbildning erhåller (utbildningstecken,
gradbeteckningar) icke medräknats.

Revisorernas uttalande. År 1960 togs inom armén en ny permissionsuniform,
uniform m/60, i bruk. övergången till den nya uniformstypen, som
var avsedd att successivt ersätta den äldre modellen, uniform m/52, ansågs
också kräva framtagande av nya tjänstetecken. Utformningen av dessa hade
föregåtts av långvariga utredningar inom arméstaben och dåvarande arméförvaltningens
intendenturavdelning respektive arméintendenturförvaltningen.
Såsom ett resultat härav beslöts bl. a. att förbandstecken (symboler)
— för landskapsregementen exempelvis landskapsvapen — skulle införas
i stället för tidigare använda siffror. Vidare skulle de nya tjänstetecknen
anbringas på uniformen med tillhjälp av stift och icke, som tidigare
nästan genomgående varit fallet, genom att tecknen fastsyddes på uniformen.

Vid av revisorerna gjord förfrågan, om någon beräkning av kostnaderna
för de nya tjänstetecknen gjorts innan dessa började tillverkas, har försvarets
intendenturverk meddelat, att enligt en av arméintendenturförvalt -

ningen år 1958 upprättad kalkyl skulle utgifterna, inklusive kostnaderna
för anskaffning av nya tjänstetecken under de tre första åren, komma att
uppgå till sammanlagt ca 1 milj. kronor. Såsom framgått av den tidigare
lämnade redogörelsen har emellertid de ifrågavarande kostnaderna hittills
belöpt sig till icke mindre än ca 4 milj. kronor.

Orsakerna till att de faktiska kostnaderna så avsevärt överstigit de från
början beräknade torde kunna hänföras till flera omständigheter. Försvarets
intendenturverk bär för sin del som en förklaring angivit, att det i 1958
års kalkyl räknats med att en stor del av tjänstetecknen m/52 även i fortsättningen
skulle användas till uniform m/60. Så blev emellertid icke fallet
beroende dels på organisatoriska förändringar, t. ex. tillkomsten av signalförband
och omorganisation av ett flertal infanteriregementen till pansarregementen,
och dels på att uniformsbestämmelserna för m/60 blev föremål
för revideringar i efterhand, föranledda av framställningar till arinéchefen
från staber, skolor och förband.

Även om här berörda omständigheter bidragit till kostnadsstegringarna,
anser revisorerna dock att vid ett övervägande av anledningen till att nyssnämnda
kalkyl icke hållit uppmärksamheten i första hand måste riktas
mot de mycket höga kostnaderna för själva tillverkningen av de nya tjänstetecknen.
En av intendenturverket gjord jämförelse visar, att 1960 års
tjänstetecken är mer än tre gånger så dyra som 1952 års. Härvid är att
märka att denna jämförelse bygger på en beräknad användningstid av i
senare fallet allenast fem år mot i förra fallet hela femton år. Revisorerna,
som återkommer till sistnämnda spörsmål i det följande, anser att riktigheten
av ämbetsverkets beräkning av de nya tjänstetecknens längre användningstid
starkt kan ifrågasättas.

En mer rättvisande bild av kostnadsökningarna ger enligt revisorernas
mening den i det föregående intagna sammanställningen över de aktuella
kostnaderna för de vanligaste tjänstetecknen av m/52 respektive m/60. En
jämförelse mellan däri angivna värden ger vid handen att kostnadsstegringen
för exempelvis förbandssiffror utgjort ca 275 procent och för vissa
truppslagstecken ca 300 procent. Genom att förbandssiffror ersatts av förbandstecken
har kostnadsökningen uppgått till icke mindre än 775 procent.
Kostnaderna för att utrusta en infanterisoldat med förbandssiffror (förbandstecken)
och truppslagstecken kan beräknas ha ökat med 480 respektive
300 procent. Statsverkets sammanlagda merutgifter för anskaffning av
tjänstetecken till en årskontingent värnpliktiga — ca 30 000 man — torde
uppgå till ca 380 000 kronor.

Som förut nämnts har på de nya tjänstetecknen stift anbringats som
fastsättningsanordning. Tidigare syddes som regel tjänstetecknen fast vid
uniformen. Anledningen till att sistnämnda förfaringssätt frångåtts har av
intendenturverket bl. a. uppgivits vara, att det ansetts angeläget att tecknen
fastgöres på ett sådant sätt att prydligheten icke eftersättes. Vid fastsyning

3 Rev. berättelse any. statsverket är 1963 1.

kan nämligen skillnad i färg mellan tråd och tecken förr eller senare inträda.

Enligt vad revisorerna inhämtat har övergången till stift i hög grad verkat
fördyrande på tjänstetecknens tillverkningskostnader. Vidare har på
grund av stiftens dåliga hållbarhet en ökning av förbrukningen av tjänstetecken
på senare år kunnat konstateras. Angivna förhållande har föranlett
försvarets intendenturverk att i skrivelse innevarande år till samtliga militärområden
påpeka att, på grund av att stiften visat benägenhet att brytas,
tjänstetecken gått förlorade i en utsträckning som icke är försvarbar
bl. a. från kostnadssynpunkt. Ämbetsverket har därför föreskrivit »att
tjänstetecken till uniform m/60 skall, därest så erfordras och med hänsyn
till tecknens konstruktion är möjligt, som en extra säkerhetsåtgärd fästas
vid uniformsplaggen även med syntettråd (nylon, terylen eller liknande) i
samma färg som tjänstetecknen». Ämbetsverket har således tvingats beordra
återgång i stor utsträckning till det tidigare, av verket självt kritiserade
förfaringssättet med fastsyning av tecknen. I fortsättningen kommer därför
de dyrbara fastsättningsanordningarna med stift att till stor del icke ha
något ändamål att fylla.

Sett mot bakgrunden av nu nämnda omständigheter ter sig intendenturverkets
uppfattning, att de nya tjänstetecknen skulle ha avsevärt längre
användningstid än de äldre, som svårförståelig. Den konstaterade ökade förbrukningen
av de förstnämnda tecknen synes enligt revisorernas uppfattning
snarare peka på att förhållandet i verkligheten är det omvända.

Med hänsyn till att så avsevärda kostnader varit förenade med framtagningen
av de nya tjänstetecknen, sammanlagt hittills ca 4 milj. kronor mot
beräknade ca 1 milj. kronor, anser revisorerna det med fog kunna ifrågasättas,
om vid beslutet att övergå till nämnda tecken tillbörlig uppmärksamhet
ägnats de ekonomiska faktorerna. Intendenturverket har ansett merkostnaderna
skäliga och väl motiverade och bär därvid åberopat, att penningbidragen
till de värnpliktiga utgör en avsevärt större utgiftspost för
statsverket. Revisorerna är angelägna att här framhålla, att en sådan jämförelse
i detta sammanhang saknar varje relevans. En merutgift för ett
ändamål kan självfallet icke motiveras under hänvisning till att utgifterna
för ett helt annat ändamål är större. Med dylik argumentering skulle praktiskt
taget varje form av slöseri med statsmedel kunna försvaras.

Utformningen av de nya tjänstetecknen bygger, som förut nämnts, bl. a.
på grundtanken att de tidigare förbandssiffrorna skall ersättas av förbandstecken
(symboler), såsom t. ex. landskapsvapen. Syftet härmed har
uppgivits vara att symbolerna i högre grad än siffrorna är ägnade att hos
bäraren av dem vidmakthålla känslan för de traditioner m. m. som kan
vara knutna till vederbörande förband. Nämnda förhållande jämte de nya
tjänstetecknens större prydlighet kan enligt intendenturverkets uppfattning
tänkas bidraga till att öka trivseln och förbandsandan hos de tjänstgörande

vid armén, vilket av ämbetsverket bedömes som viktigt bl. a. från rekryteringssynpunkt.
Revisorerna anser sig i detta sammanhang böra erinra om
att vid den förfrågan i ämnet som arméchefen år 1959 tillställde berörda
truppförband endast en tredjedel förordade införande av symboler, medan
de övriga uttalade sig för ett bibehållande av det dåvarande systemet med
siffror. Härutöver bör tilläggas att kostnaderna för tillverkning av förbandssymboler
är avsevärt större än motsvarande kostnader för förbandssiffror,
vartill kommer att de nu använda symbolerna i många fall så starkt påminner
om varandra att det blivit svårare att rätt uppfatta vederbörandes
förbandstillhörighet.

Revisorerna är självfallet medvetna om att en prydlig uniform och till
en sådan lämpligt utformade tjänstetecken har en förmånlig inverkan, då
det gäller trivsel, förbandsanda etc. hos såväl befäl som meniga. Revisorerna
anser emellertid att betydelsen härav icke får överdrivas och att kostnaderna
för ifrågavarande ändamål, icke minst med hänsyn till att det inom försvaret
föreligger avsevärt angelägnare utgiftsbehov, måste hållas inom rimliga
gränser. Enligt revisorernas mening bär dessa synpunkter icke i tillbörlig
grad beaktats av de ansvariga myndigheterna vid beslutet om och utformningen
av de nya tjänstetecknen.

§ 4

Viss hotellrörelse vid Göta signalregemente

I Karlsborg bedrives sedan flera år tillbaka i numera Göta signalregementes
(S 2) regi viss hotellrörelse i de två s. k. garnisonshotell som är anslutna
till vardera av officers- och underofficersmässarna. I hotellrummen förlägges
sådana officerare och underofficerare som på grund av sina tjänstgöringsförhållanden
åtnjuter förmånen av fri inkvartering. I viss utsträckning
utnyttjas garnisonshotellen också av befattningshavare på tjänsteresa
i Karlsborg samt i män av utrymme av regementets egen personal, främst
för förläggning av gäster. Hotellen disponerar över nio enkelrum, tre dubbelrum
och två dubletter. Genom att särskilda medel ställts till förfogande
för ändamålet har rummen givits en god inredning, vilken väl motsvarar
de krav som i gällande statliga bestämmelser föreskrives i fråga om godtagbar
inkvarteringsstandard.

I 9 § allmänt resereglemente har föreskrivits, att om myndighet erbjuder
förrättningsman inkvartering i lokal som myndigheten disponerar och
inkvarteringen är av sådan beskaffenhet att den skäligen bör godtagas, må
förrättningsmannen, vare sig han mottager erbjudandet eller ej, icke åtnjuta
traktamente för natt med högre belopp än det som myndigheten betingar
sig för inkvarteringen.

Enär rumspriserna vid garnisonshotellen icke obetydligt understiger gällande
traktamentsbelopp för natt äger på grund av nyssnämnda föreskrift
en förrättningsman som bor där icke utfå fullt nattraktamente.

Sistnämnda förhållande har lett till att garnisonshotellen endast i begränsad
utsträckning utnyttjas av tjänstemän vid förrättningar i Karlsborg,
vilket i sin tur medfört att det ekonomiska resultatet av hotellrörelsen blivit
otillfredsställande. Till belysande härav hänvisas till nedanstående, av
S 2 intendenturavdelning i juni 1961 uppgjord kalkyl rörande lönsamheten
vid garnisonshotellen.

Vid full beläggning utgör hyresinkomsterna per dygn:

8 enkelrum å 4:25 = 34:— kr

4 dubbelrum å 7:50 = 30:— »

Summa 64:— kr

Hyresinkomster för helt år kan sålunda maximalt utgöra:

64X365 = 23.360:—kr.

Under sist förflutna år utgjorde inkomsterna 11.467:— kr, vilket motsvarar
i genomsnitt 50 % beläggning.

Av hyresinkomsterna bär 5.450:— kr erlagts kontant, vilket innebär att
uthyrning till tjänsteman under tjänsteresa och till förbandets egen personal
i medeltal endast omfattat 3 å 4 bäddar/natt.

Utgifter för avlöning till städerskor utgör för helt år tillsammans ca
12.700:— kr och överstiger således med drygt 1.000:— kr hyresinkomsterna.
Härtill kommer så kostnader för tvätt, bränsle, lyse, renhållningsmtrl,
telefon samt för underhåll och nyanskaffning av inventarier och för fastighetsunderhåll.

I juni 1961 tillställde förbandschefen dåvarande arméintendenturförvaltningen
en skrivelse i ärendet, i vilken bl. a. framhölls följande.

Karlsborg är resemål för ett mycket stort antal tjänstemän, besökande
såväl S 2 som AmfK, PcK, RfK, AIK och KT. Personal från högre staber
och centrala förvaltningar synes därvid endast i undantagsfall utnyttja
Karlsborg för övernattning. Planläggningen av tjänsteresorna torde vara påverkad
av det förhållandet, att vederbörande vid förläggning på något av
garnisonshotellen inte får på sin reseräkning taga upp fullt nattraktamente
utan endast gottgörelse för havda kostnader. Däremot kan man förvänta
att beläggningen på garnisonshotell skulle öka om ifrågavarande tjänstemän
finge lyfta fullt nattraktamente och betala sin inkvartering enligt en
taxa, som överensstämde med ortens pris. __

jag har därför äran anhålla att utan hinder av bestämmelserna i TLA
24/57 för förläggning på hotellen i anslutning till officers- och underofficersmässarna
få uttaga inkvarteringsersättning enligt ortens pris och att
tjänsteman å tjänsteresa till Karlsborg måtte få bibehålla fullt nattraktamente
även då han utnyttjar förläggning i kronans hotell.

I ett över förenämnda skrivelse avgivet yttrande anförde försvarets civilförvaltning
bl. a., att den hyresersättning som utgick för de ifrågavarande
hotellrummen var avsevärt lägre än den hyra som hotell- och pensionatsrum
på orten betingade. Enligt ämbetsverkets mening borde därför åtgärder
vidtagas i syfte att höja hyresersättningen för rummen till ett belopp
som bättre överensstämde med hyrespriset för motsvarande rum i trakten.
Civilförvaltningen betonade emellertid, att de i förbandschefens skrivelse
berörda problemen icke gick att lösa enbart genom en föreskrift om
högre hyresersättning. Det förslag till lösning av frågan som förbandschefen
föreslagit, nämligen att medge de förrättningsmän som använder sig
av inkvartering på garnisonshotellen fullt nattraktamente, ansåg sig civilförvaltningen
dock icke kunna biträda med hänsyn till de förenämnda bestämmelserna
i 9 § rescreglementet. Ämbetsverket erkände likväl att en
tillämpning av dessa bestämmelser, som till sin karaktär var att anse som
besparingsföreskrifter, ledde till otillfredsställande resultat och att de i
föreliggande fall t. o. in. motverkade sitt eget syfte. Mot denna bakgrund
ansåg civilförvaltningen det motiverat, att en viss ändring av bestämmelserna
kom till stånd.

År 1962 gjorde dåvarande arméintendenturförvaltningen under hand en
förfrågan hos förbandschefen, om denne med hänsyn till garnisonshotellens
ringa lönsamhet ansåg att hotellen borde nedläggas. Som svar härå
meddelade förbandschefen, att han icke var beredd att avsäga sig möjlig -

heten att även i fortsättningen utnyttja hotellen för förläggning av officerare
och underofficerare, eftersom tillgången på förläggningsutrymmen
i Karlsborgs samhälle särskilt vid repetitionsövningar var otillräcklig. Förbandschefen
underströk emellertid på nytt att ett drivande av garnisonshotellen
i enlighet med resereglementets bestämmelser var ekonomiskt oförsvarbart
och att enda sättet att göra hotellen lönsamma var en ändring av
dessa bestämmelser.

I detta sammanhang må slutligen omnämnas att hotellrörelse, liknande
den vid S 2 bedrivna, förekommer vid Skaraborgs flygflottilj i Såtenäs.
Enligt vad revisorerna inhämtat föreligger emellertid där inga uthyrningsproblem.
Orsaken härtill är att flottiljen icke själv driver hotellet utan
utarrenderar det till lägerkassan. Genom denna anordning anses hinder icke
möta att till de förrättningsmän som bebor hotellet utbetala fullt nattraktamente.

Revisorernas uttalande. I anslutning till officers- och underofficersmässarna
vid numera Göta signalregemente (S 2) i Karlsborg bedriver kronan
sedan flera år tillbaka hotellrörelse i de två s. k. garnisonshotellen. Hotellen,
som är av god standard och disponerar över sammanlagt 19 bäddar,
utnyttjas bl. a. i samband med tjänsteresor till Karlsborg. Beläggningen på
hotellen har emellertid under flera år varit mycket låg; endast ca 50 procent
av deras kapacitet har tagits i anspråk. Uthyrningsverksamheten har
därför hittills varit för statsverket förlustbringande.

Orsaken till den ringa beläggningen är framför allt den omständigheten,
att en befattningshavare som bebor hotellen icke äger utfå nattraktamente
med högre belopp än som motsvarar det fastställda rumspriset. I 9 § allmänt
resereglemente föreskrives nämligen att, om myndighet erbjuder förrättningsman
inkvartering i lokal som myndigheten disponerar och inkvarteringen
är av sådan beskaffenhet att den skäligen bör godtagas, må förrättningsmannen,
vare sig han mottager erbjudandet eller ej, icke åtnjuta
traktamente med högre belopp än det som myndigheten betingar sig för
inkvarteringen.

Trots att inkvarteringsstandarden vid garnisonshotellen är fullt godtagbar,
är det naturligt att de tjänster hotellen kan erbjuda sina gäster icke
är av samma kvalitet som betjäningen vid flertalet av de yrkesmässigt drivna
hotellen. En given följd härav är att de flesta av de befattningshavare
som i tjänsteärende besöker Karlsborg i första hand söker inkvartering i
de privata hotellen. Visserligen tillämpar garnisonshotellen avsevärt lägre
rumspriser än de privatägda, men på grund av nyssnämnda stadgande
i resereglementet kan en förrättningsmän icke räkna sig denna omständighet
till godo. Han måste till statsverket avstå mellanskillnaden mellan
rumspriset och helt nattraktamente.

Vid flera tillfällen har i skrivelser och under hand förslag från förbandets
sida framförts till dåvarande arméintendenturförvaltningen och försvarets
civilförvaltning om en sådan ändring av bestämmelserna i resereglementet,
att helt nattraktamente finge utbetalas även till de tjänstemän som
bebor garnisonshotellen. Någon ändring bär emellertid ännu icke kommit
till stånd. Försvarets civilförvaltning bär dock vidgått att en tillämpning
av ifrågavarande bestämmelser, som till sin karaktär är att anse som besparingsföreskrifter,
leder till otillfredsställande resultat och att de i föreliggande
fall t. o. m. motverkar sitt eget syfte.

Enligt revisorernas mening kan det icke anses ekonomiskt försvarligt
att år efter år driva garnisonshotellen i Karlsborg med förlust. Ett nedläggande
av dem torde dock för närvarande icke vara lämpligt med hänsyn
till att tillgången på privata hotell- och pensionatsrum på orten är begränsad.
Det förut omnämnda förslaget om viss ändring av bestämmelserna i
resereglementet skulle otvivelaktigt lösa de här aktuella problemen och
samtidigt möjliggöra en eventuell höjning av hotellpriserna till en mer
marknadsmässig nivå. Revisorerna anser emellertid att erfarenheterna från
garnisonshotellen i Karlsborg icke utgör tillräcklig grund för ett generellt
ståndpunktstagande i denna fråga. Härför erfordras enligt revisorernas
mening mera ingående överväganden, där samtliga på frågans lösning inverkande
faktorer närmare bör studeras, bl. a. de ekonomiska konsekvenserna
i stort av ett genomförande av den föreslagna ändringen.

Det kan i detta sammanhang omnämnas att vid Skaraborgs flygflottilj i
Såtenäs finnes ett hotell av ungefär samma karaktär som de båda garnisonshotellen
i Karlsborg. Detta flottiljhotell är emellertid utarrenderat till
vederbörande lägerkassa, som i flera år drivit rörelsen med gott resultat.
Genom att flottiljen själv icke direkt engagerat sig i hotellrörelsen har hinder
icke ansetts föreligga att till de på hotellet boende utbetala fullt natttraktamente.

Revisorerna finner det av ekonomiska skäl angeläget att ovan berörda
problem på ett eller annat sätt bringas till en ändamålsenlig lösning. Revisorerna
anser därför att en utredning i ämnet snarast bör komma till
stånd.

§ 5

Vissa byggnadsföretag i Vidsel

Genom beslut av 1960 års riksdag (prop. 1960:73) anvisades erforderliga
medel för förvärv av mark till ett övningsområde för robotvapen i
Norrland. Ditintills hade försök och prov med färdigställda prototyper av
robotar bedrivits dels vid en försöksplats i Karlsborg och dels vid en plats
på upplandskusten. Vissa försök hade också utförts i Norrland, sedan Kungl.
Maj:t genom beslut den 23 april 1954 medgivit, att ett område med en radie
av ca 13 km fick disponeras för ändamålet. I skrivelse till Kungl. Maj:t
i mars 1959 meddelade emellertid flygförvaltningen, att utvecklingen av
robotmaterielen nått ett stadium, då försöks- och provskjutningsverksamheten
måste intensifieras och bedrivas i mera avancerade former än som
var möjligt från Karlsborg och upplandskusten. Förvaltningen upplyste att
ingående undersökningar verkställts i syfte att finna ett på längre sikt
fullt ändamålsenligt provskjutningsområde, lämpat även för övningar med
förband. Ett dylikt område måste vara stort, ej inrymma bebodda platser
med fast bebyggelse samt ligga i närheten av ett flygfält för start med radiostyrda
målflygplan. Flygförvaltningen hade funnit, att dessa allmänna
fordringar jämte vissa andra betydelsefulla villkor i huvudsak kunde uppfyllas
endast inom en räjong nordväst Älvsbyn mellan Pite och Lule älvar
i Norrbottens län. Inom denna räjong hade förvaltningen utfört detaljerade
rekognosceringar, vilka resulterat i förslag till ett övningsområde som i
sm helhet var omkring sju mil långt och tre mil brett och som omfattade
huvuddelen av det i Kungl. Maj :ts beslut den 23 april 1954 avsedda området.
Det förenämnda riksdagsbeslutet innebar ett godkännande av flygförvaltningens
förslag till övningsområde.

Från flygförvaltningens sida hade alltsedan år 1956 grundliga förberedelser
gjorts för ett eventuellt kommande ianspråktagande av det ifrågavarande
övningsområdet. Bl. a. hade ingående överläggningar ägt rum med
representanter för Älvsbyns landskommun, inom vilken området är beläget.
Dessa överläggningar gällde bl. a. uppförande av bostäder för den personal
som erfordrades inom det tilltänkta övningsområdet samt byggande av
ett mindre hotell. Redan på ett tidigt stadium hade orten Vidsel i Älvsbyns
landskommun nämnts som lämplig plats för den blivande bebyggelsen.

I november 1956 ägde ett sammanträde rum mellan företrädare för flygförvaltningen
och landskommunen. Av en inom flygförvaltningen upprättad
rapport över vad som förekommit vid nämnda sammanträde framgår
bl. a., att^ de kommunala representanterna hyste en felaktig uppfattning
om de da aktuella förutsättningarna för bostadsbebyggelse i Vidsel att
kommunen hade den föreställningen, att alla erforderliga beslut av Kungl.

Maj :t redan förelåg, samt att, då kommunen underrättades om att så icke
var fallet, den förklarade sig obenägen att igångsätta byggnadsarbetena men
villig att vidtaga alla sådana erforderliga förberedelser som icke hade bindande
karaktär och ej heller var förenade med nämnvärda kostnader.

Inom flygförvaltningen fortsattes sedermera arbetet med lösande av de
problem som sammanhängde med ett ianspråktagande av övningsområdet.
Närmast stod två frågor i förgrunden. Den ena gällde byggandet av ett
flygfält i Vidsel och den andra uppförande av baracker m. m. för den kommande
provskjutningsverksamheten. Efter framställning från flygförvaltningen
medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 12 april 1957 ämbetsverket
att dels utföra arbetena med flygfältet och dels ur vissa anslag på driftbudgeten
ta i anspråk sammanlagt 1,7 milj. kronor för uppförande av erforderliga
baracker samt för andra nödvändiga byggnadsarbeten av provisorisk
natur.

Enligt flygförvaltningens uppfattning innebar de två sistnämnda besluten
att Kungl. Maj :t tagit definitiv ställning till frågan om flygförvaltningens
försöksplats för robotskjutningar i Norrland, det s. k. RFN-projektet. Ytterligare
bekräftelse härpå erhöll ämbetsverket vid ett sammanträde på
försvarsdepartementet den 4 maj 1957.

I detta läge tillställde flygförvaltningen den 14 maj 1957 Älvsbyns landskommun
en skrivelse av bl. a. följande innehåll.

Flygförvaltningen har planerat att förlägga viss verksamhet till trakten
av Älvsbyn. I samband därmed har överläggningar ägt rum mellan representanter
för förvaltningen och Eder rörande viss bostadsbebyggelse, därvid
den överenskommelsen träffats att kommunen skulle — i avvaktan på att
Kungl. Maj :t ställt medel till förfogande m. m. för ett genomförande av
förvaltningens planer -— vidtaga sådana förberedelser för bebyggelsen, vilka
kunde utföras utan några egentliga kostnader. — Sedan Kungl. Maj:t
numera godkänt flygförvaltningens förslag och lämnat förvaltningen erforderligt
bemyndigande att igångsätta vissa utbyggnadsarbeten i trakten av
Älvsbyn, får flygförvaltningen härigenom hemställa, att den avsedda bostadsbebyggelsen
fullföljes i enlighet med tidigare till Eder framförda önskemål.

Den 23 maj 1957 tillskrev landskommunen flygförvaltningen med förfrågan,
vilka utfästelser ämbetsverket kunde lämna beträffande det framtida
behovet av den begärda bebyggelsen. Enligt uppgift gavs kommunen
under hand det beskedet, att några bindande garantier icke kunde lämnas
men att bakgrunden var sådan, att kommunen icke behövde riskera några
väsentliga omläggningar i det föreliggande programmet. Vid sammanträde
på försvarsdepartementet några dagar därefter lämnades, enligt uppgift,
kommunens representanter sådana ytterligare upplysningar, att tveksamhet
icke längre förelåg om ändamålsenligheten av att fullfölja det planerade
byggnadsprogrammet, vilket som förut nämnts omfattade uppfö -

rande av personalbostäder och ett mindre hotell. Det beslöts att bebyggelsen
skulle förläggas till Vidsel.

I detta sammanhang må omnämnas, att flygförvaltningen träffat avtal
med AB Svensk Flygtjänst om att bolaget mot ersättning skall ställa personal
till förfogande för viss teknisk medverkan i provskjutningarna (styrning
av målflygplan m. in.). För närvarande tjänstgör 110 av bolagets anställda
i Vidsel. Det visade sig för bolaget nödvändigt att på förhand informera
ifrågavarande befattningshavare om bl. a. de hyreskostnader som
var att förvänta i Vidsel. Bolaget hänvände sig därför till kommunen med
begäran om uppgift om hyrornas storlek i de personalbostäder som var under
uppförande. Kommunen gav besked om att hyrorna icke skulle komma
att överstiga viss angiven nivå, vilket av bolaget delgavs de anställda.
Sedermera visade det sig emellertid att hyreskostnaden blev högre än
beräknat. Då risk med anledning härav förelåg att en stor del av personalen
skulle sluta sina anställningar, beslöts som ett provisorium att flygförvaltningen
kostnadsfritt skulle leverera eldningsolja till de tjänstebostäder
som beboddes av bolagets personal. Sedermera har bolaget självt
övertagit nämnda subventionering av hyrorna. Motsvarande lättnad i hyreskostnaderna
åtnjutes icke av flygförvaltningens egen personal i Vidsel.
Förhållandet har väckt irritation hos de berörda befattningshavarna, vilket
föranlett chefen för RFN att i skrivelser till flygförvaltningen, senast i
december 1962, påkalla åtgärder för att bereda flygförvaltningens personal
minskade bostadskostnader. Enligt uppgift har flygförvaltningen under hand
till försvarsdepartementet överlämnat ett förslag till frågans lösning, vilket
dock ännu icke föranlett någon departementets åtgärd.

Någon tid efter det att första etappen av personalbostadsbyggena var
genomförd igångsatte landskommunen, enligt uppgift på eget initiativ, uppförandet
av ett hotell i Vidsel. Fdygförvaltningen hade visserligen för kommunen
omnämnt att behov förelåg av ett sådant hotell; på grund av att
vissa skjutövningar måste senareläggas hade förvaltningen dock ansett,
att tidpunkten för hotellbygget borde framskjutas. Kommunen önskade
emellertid snarast färdigställa hotellet och förklarade sig beredd att själv
ta risken för eventuella förluster i hotellrörelsen det första året.

Hotellet, som betingade en kostnad av ca 1,4 milj. kronor, startade sin
verksamhet hösten 1960. Kommunen räknade med att rörelsen skulle bli
lönsam efter något år bl. a. med hänsyn till att enligt flygförvaltningens bedömning
robotpersonal skulle utnyttja hotellet genom ianspråktagande av
minst 2 000 bäddar per år. Vidare hade från flygförvaltningens sida ställts
i utsikt att förvaltningens personal vid Vidsels flygfält skulle rekvirera
lunchmat från hotellets restaurant. Avsikten var att maten i kantiner skulle
transporteras den 20 km långa vägen från hotellet till flygfältet.

Redan i juni 1961 visade det sig att hotellets driftsresultat blivit betydligt
sämre än väntat. Orsaken härtill var bl. a. att hotellrummen icke utnytt -

jades i den utsträckning som från början beräknats. Vidare hade robotpersonalens
rekvisitioner av lunchmat helt uteblivit bl. a. av den anledningen,
att flygförvaltningen under mellantiden i baracker i närheten av
flygfältet själv inrättat kök och matsalar för personalens bespisning. Slutligen
hade förhoppningen om att ortsbefolkningen i viss utsträckning skulle
begagna sig av hotellrestauranten visat sig vara en felspekulation.

Trots att en rad kostnadsbesparande åtgärder av kommunen vidtagits
i fråga om driften av hotellet, visar rörelsen fortfarande betydande underskott.
Enligt flygförvaltningens mening är orsaken härtill framför allt de
höga kapital- och räntekostnader som för närvarande belastar rörelsen.
Ämbetsverket är därför av den uppfattningen, att den enda möjligheten att
i fortsättningen säkerställa driften vid hotellet är ett kapitaltillskott från
statens sida på ca 750 000 kronor. Det kan i detta sammanhang omnämnas,
att man från kommunens sida närmast betraktar hotellet som ett flygförvaltningens
»brukshotell» och att kommunen därför föreslagit förvaltningen
att själv överta driften av hotellet. Sistnämnda förslag bär emellertid avvisats
av flygförvaltningen.

Revisorernas uttalande. År 1960 beslöt riksdagen om förvärv av ett större
markområde i Älvsbyns landskommun i Norrbottens län, avsett att tjäna
som övningsområde för flygförvaltningens försöksplats för robotskjutningar
i Norrland (RFN). Alltsedan år 1956 hade flygförvaltningen företagit
omfattande förberedelser för ett ianspråktagande av det ifrågavarande övningsområdet.
I dessa förberedelser ingick bl. a. förhandlingar med representanter
för landskommunen om uppförande på lämplig plats av för den
blivande robotpersonalen behövliga bostäder samt byggande av ett mindre
hotell.

Förhandlingarna resulterade i första hand i att kommunen i egen regi
uppförde ett antal personalbostäder i den inom kommunen belägna orten
Vidsel. I närheten av denna ort hade flygförvaltningen tidigare byggt ett
flygfält, avsett att användas vid provskjutningarna. Bostäderna bebos dels
av flygförvaltningens egen personal, dels av personal tillhörande AB Svensk
Flygtjänst. Med nämnda bolag har nämligen flygförvaltningen träffat ett
avtal av innebörd, att bolaget mot ersättning skall ställa personal (f. n. 110
befattningshavare) till flygförvaltningens förfogande för viss teknisk medverkan
vid provskjutningarna. Sistnämnda personal hade före sin anställning
i Vidsel av bolaget garanterats, att deras hyreskostnader icke skulle
komma att överstiga en viss nivå. Bolagets garanti grundade sig på av kommunen
i förväg uppgjorda kalkyler rörande hyreskostnaderna i de blivande
personalbostäderna. Dessa kalkyler visade sig emellertid icke hållbara,
utan de slutliga hyrorna kom att icke obetydligt överstiga de från början
beräknade. Då risk i detta läge ansågs föreligga att en stor del av berörda
befattningshavare skulle sluta sina anställningar, beslöt flygförvaltningen

som ett provisorium att subventionera hyreskostnaderna på det sättet, att
förvaltningen utan ersättning levererade eldningsolja till de bostäder som
beboddes av bolagets personal. Sedermera övertog bolaget självt denna subventionering.
Här nämnda lättnad i hyreskostnaderna har emellertid icke
kommit flygförvaltningens egen personal till del. Då denna personal anser
sig med lika stor rätt böra komma i åtnjutande av hyressubventionering,
har ett komplicerat läge uppkommit, vilket föranlett chefen för RFN att
i upprepade skrivelser till flygförvaltningen påkalla åtgärder för en lösning
av det föreliggande problemet. Enligt uppgift har flygförvaltningen nyligen
under hand till försvarsdepartementet överlämnat förslag till en sådan lösning.
Departementet har dock icke ännu tagit ställning till förslaget.

Som förut nämnts ingick i flygförvaltningens förberedande förhandlingar
med landskommunen också frågan om uppförande av ett mindre hotell i
Vidsel, avsett att i första hand betjäna RFN:s personal vid det i närheten avnämnda
ort belägna flygfältet. Flygförvaltningen hade lämnat kommunen
försäkringar om att behov av ett hotell med tillhörande restaurantrörelse
förelåg. Förvaltningen ställde i utsikt att minst 2 000 bäddar per år skulle
behövas för inkvartering av robotpersonal. Dessutom räknade förvaltningen
med att personalen på flygfältet skulle beställa sin lunchmat från restauranten.
Avsikten var att maten i kantiner skulle transporteras den 20 km
långa vägen från hotellet till flygfältet. Från kommunens sida förelåg intresse
av att snarast bygga hotellet, medan flygförvaltningen ansåg att tidpunkten
härför borde framflyttas, enär vissa skjutövningar på flygfältet
hade måst ställas på framtiden. Enligt uppgift påbörjade emellertid kommunen
på eget initiativ uppförandet av hotellet, som färdigställdes och
påbörjade sin verksamhet hösten 1960. Byggkostnaderna uppgick till omkring
1,4 milj. kronor.

Redan på ett tidigt stadium stod det klart, att såväl hotellrörelsen som
restaurantverksamhetcn skulle resultera i betydande ekonomiska förluster.
Det visade sig nämligen att hotellrummen icke på långt när utnyttjades av
robotpersonalen i den utsträckning flygförvaltningen beräknat. Vidare uteblev
helt lunchrekvisitionerna, enär förvaltningen i byggnader på flygfältet
tidigare hade inrett kök och matsalar etc. för personalens bespisning.

I det uppkomna läget har kommunen, som enligt uppgift icke önskar
eller har ekonomisk möjlighet att i längden täcka underskotten, erbjudit
flygförvaltningen att överta såväl hotell- som restaurantrörelsen. Detta erbjudande
har emellertid avvisats. Ämbetsverket har i stället varit inne
på tanken att söka säkerställa driften genom ett statligt kapitaltillskott på
omkring 750 000 kronor. Någon åtgärd i ena eller andra riktningen har
ännu icke vidtagits.

Enligt revisorernas mening får huvudanledningen till de ovan berörda
missförhållandena anses vara felbedömningar i olika hänseenden från såväl
flygförvaltningens som kommunens sida. Det synes också sannolikt att

dessa felbedömningar kommer att förorsaka statsverket avsevärda merkostnader.
Revisorerna är emellertid medvetna om att stora svårigheter
förelegat att i samband med uppbyggandet av en så stor anläggning som
det här gäller finna tillfredsställande lösningar av samtliga därmed sammanhängande
problem. Med hänsyn härtill och då de erfarenheter som vunnits
vid RFN-proj ektets genomförande torde komma att i framtiden nyttiggöras
av berörda myndigheter, har revisorerna ansett sig böra inskränka
sig till att här lämna en redogörelse för vad som i ärendet förevarit.

§ 6

Försäljning av viss del av Husie boställe

Sedan statsmakterna beslutat om materielanskaffning för luftvärnsrobotförband
av typ Hawk, meddelade chefen för armén i skrivelse till fortifikationsförvaltningen
den 11 juli 1961, att huvuddelen av hawkutbildningen
skulle förläggas till Lv 4 (Skånska luftvärnskåren, numera Skånska
luftvärnsregementet) och att kårens övningsområde på grund härav måste
utökas. Samtidigt framhöll arméchefen, att i samband med Östgöta luftvärnsregementes
uppdelning på andra luftvärnsförband den 1 april 1962
utbildningskontingenten vid Lv 4 skulle komma att utökas, vilket förhållande
även nödvändiggjorde utvidgning av kårens övningsområde för bl. a.
automatkanonutbildningen. Med anledning härav igångsatte fortifikationsförvaltningen
i samråd med chefen för armén och inspektören för luftvärnet
undersökningar rörande de erforderliga markanskaffningarna. Undersökningarna
gav vid handen, att den utökade automatkanonutbildningen
lämpligast kunde bedrivas inom den omedelbart söder om och i direkt anslutning
till det dåvarande övningsområdet belägna, cirka 70 hektar stora
kronoegendomen Husie boställe, som stod under domänstyrelsens förvaltning.
Vidare konstaterades att för hawkutbildningen fanns ett lämpligt
område med passande nivåförhållanden öster om Husie boställe. Sistnämnda
område var i enskild ägo, men fortifikationsförvaltningen avsåg att i
sina anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 anmäla medelsbehov för förvärv
av området.

Beträffande Husie boställe anhöll fortifikationsförvaltningen i skrivelse
till domänstyrelsen den 11 augusti 1961 om yttrande, huruvida från styrelsens
sida något fanns att erinra mot ett förvaltningsmässigt överförande
av bostället från domänverket till försvaret. Egendomen omfattade stadsägorna
nr 1378—1382 i stadsdelen Husie inom Malmö stad. Fortifikationsförvaltningen
upplyste att förvaltningen avsåg att, därest ett överförande
av egendomen kom till stånd, söka träffa uppgörelse med den dåvarande
arrendatorn på Husie boställe om ett förtida frånträde av hans arrende.
Bostället skulle nämligen behöva tas i anspråk för försvarsändamål redan
hösten 1962.

Sedan domänstyrelsen avgivit yttrande i ärendet, beslöt Kungl. Maj :t den
6 juni 1962 efter framställning från fortifikationsförvaltningen, att Husie
boställe skulle per den 14 september 1962 överföras till fortifikationsförvaltningens
vård och förvaltning. Dessförinnan hade fortifikationsförvaltningen,
under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande, genom köpekontrakt
den 27 april och den 4 maj 1962 slutit avtal med arrendatorn av
Husie boställe om upphörande den 14 september 1962 av hans arrenderätt

och om samtidig överlåtelse till honom av viss del av den arrenderade egendomen,
nämligen områden om tillhopa cirka 19 500 kvadratmeter med
samtliga därå befintliga, kronan tillhöriga byggnader och andra anläggningar.
Köpeskillingen bestämdes till 45 000 kronor. I överlåtelsen till arrendatorn
ingick tre bostadshus, en ladugård, en logbyggnad, två svinhus
samt ett vagnslider.

De tre bostadshusen är uppförda i tegel. De består av tvåplansbyggnader
med en bottenyta av respektive 180 m2, 155 m2 och 130 m2. Den ena
byggnaden innehåller 9 rum, 2 hallar, kök och källare med tvättstuga och
förrådsutrymmen. Den andra omfattar dels ett bottenplan med 2 hallar,
1 bostadsrum, garage och förrådsutrymmen, dels ett våningsplan med 4
rum, hall och kök. Den tredje inrymmer två bostäder på respektive 1 rum
och kök och 4 rum och kök.

Ladugården är uppförd i tegel och trä. Den består av två avdelningar
med en sammanlagd yta av 795 m2. Den har numera omändrats till lagerbyggnad.

Logbyggnaden, som är uppförd i trä, bär en takhöjd av 15 meter och en
golvyta av 375 m2.

Från början var avsikten att arrendatorn på Husie boställe i ersättning
för sitt frånträde av arrendet, som löpte t. o. m. utgången av mars 1967,
skulle erhålla omkring 330 000 kronor. Mot att avstå från detta ersättningsbelopp
erbjöds emellertid arrendatorn att köpa samtliga ovannämnda
byggnader med tillhörande mark till det förut angivna priset, 45 000 kronor.

Den beslutade utökningen av Lv 4 har medfört att nya och utvidgade
lokaler måste anskaffas för regementets behov. Enligt en av statskontoret
och fortifikationsförvaltningen efter direktiv av chefen för armén med
anledning härav uppgjord plan kommer en av regementsstabens avdelningar
(mobiliseringsavdelningen) att flyttas från sina nuvarande lokaler
i regementets kanslihus till lokaler i en tygverkstadsbyggnad som skall
byggas om. Syftet härmed är att plats skall beredas åt en annan avdelning
vid regementet, som nu saknar lokaler och som av organisatoriska skäl
bör vara nära ansluten till skrivcentralen i kanslihuset. För verkstadsändamål
planeras en helt ny byggnad. Vidare skall förrådsbyggnader omändras
till lektionssalar och vissa förråd moderniseras. Officersmäss, underofficersmäss
och marketenteri skall utökas genom tillbyggnader. Slutligen
avses att iståndsätta äldre baracker till förläggningslokaler. Utöver de lokaler
som finnes angivna i ovannämnda plan bär Lv 4 behov av bl. a. ytterligare
förrådslokaler i regementets omedelbara närhet för viss materiel
som nu förvaras i bristfälliga förråd. Vidare har från regementets sida
framställts önskemål om lokalutrymmen under tak för dyrbara fordon
som för närvarande är uppställda utomhus.

Kostnadsuppgifter för de ifrågavarande byggnadsarbetena föreligger ännu
icke i annan mån än att om- och tillbyggnaden av officersmäss, underofficersmäss
och marketenteri beräknas dra en kostnad av ca 1,3 milj.
kronor.

I detta sammanhang må slutligen omnämnas att Malmö försvarsområdesstab
(Fo 11) förhyr expeditionslokaler i en fastighet inne i Malmö stad.
Ärshyran utgör exklusive värme ca 40 000 kronor. Enligt uppgift är staben
trångbodd. Vid de relativt ofta förekommande tillfällen, då utomstående
personal från andra staber och förband beordras till tjänstgöring vid Fo 11,
måste denna personal placeras i rum tillsammans med stabens ordinarie
personal eller utnyttja sådana rum som på grund av tjänsteresor o. dyl.
är tillfälligt disponibla.

Revisorernas uttalande. Efter framställning från fortifikationsförvaltningen
beslöt Kungl. Maj:t den 14 september 1962 att domänverkets egendom
Husie boställe i stadsdelen Husie inom Malmö stad skulle förvaltningsmässigt
överföras från domänverket till krigsmakten. Anledningen härtill
var att den till egendomen hörande marken, som hade en areal av cirka
70 hektar, behövde tas i anspråk för en utökning av dåvarande Skånska
luftvärnskårens, numera Skånska luftvärnsregementets (Lv 4) övningsfält.
Samtidigt beslöts att för samma ändamål ytterligare några gårdar i närheten
av Lv 4:s övningsfält skulle förvärvas. Utökningen av övningsfältet
framtvingades dels av att huvudutbildningen för den nya luftvärnsroboten
av typ Hawk skulle förläggas till Lv 4 och dels av att beslut fattats om
att Östgöta luftvärnsregemente den 1 april 1962 skulle uppdelas på andra
luftvärnsförband med bl. a. större utbildningskontingenter vid Lv 4 som
följd. Båda dessa omständigheter nödvändiggjorde en avsevärd utvidgning
av Lv 4:s dåvarande övningsfält.

Vid tidpunkten för fortifikationsförvaltningens övertagande av Husie boställe
var nämnda egendom utarrenderad till en lantbrukare, vilkens arrendeavtal
gällde t. o. m. utgången av mars 1967. Eftersom egendomen måste
tas i anspråk för försvarsändamål redan hösten 1962, erbjöds arrendatorn
av fortifikationsförvaltningen till en början en engångssumma av ca
330 000 kronor mot att han avträdde arrendet redan den 14 september
1962. Sedermera ändrade emellertid ämbetsverket anbudet och förklarade
sig villigt att kompensera arrendatorn för ett förtida frånträde av
arrendet genom att till honom överlåta viss del av egendomen för en köpesumma
av 45 000 kronor. Den ifrågavarande delen avsåg ett markområde
av 19 500 m2 och omfattade samtliga på området befintliga, kronan tillhöriga
byggnader och andra anläggningar. Sistnämnda anbud accepterades
av arrendatorn.

I överlåtelsen ingick tre bostadshus, innehallande sammanlagt 19 rum
med tillhörande hallar, kök, garage, förrådsutrymmen etc. om sammanlagt
ca 930 m2. Vidare medföljde i köpet en ladugård, en logbyggnad, två
svinhus och ett vagnslider. Ladugården (numera omändrad till lagerbyggnad)
och logbyggnaden hade en sammanlagd golvyta av ca 1 170 m2.

I detta sammanhang må omnämnas att den utvidgade verksamheten vid
Lv 4 icke blott krävt större övningsområden utan även ökat regementets
behov av lokaler för förläggning av personal, förrådshållning, verkstadstjänst
etc. Som förut berörts planeras t. ex. uppförande av en helt ny verkstadsbyggnad.
Vidare skall förrådsbyggnader byggas om till lektionssalar,
vissa förråd moderniseras, äldre baracker iståndsättas till förläggningslokaler
samt officersmäss, underofficersmäss och marketenteri tillbyggas.
Regementet behöver också flera förrådslokaler samt utrymmen under tak
för dyrbara fordon som för närvarande måste förvaras utomhus. Uppenbart
är att ett tillgodoseende av ovannämnda lokalbehov kommer att kräva
stora kapitalinvesteringar. Enligt vad revisorerna inhämtat beräknas enbart
tillbyggnaden av officersmäss, underofficersmäss och marketenteri komma
att draga en kostnad av ca 1,3 milj. kronor.

Med hänsyn till det nu sagda ter sig fortifikationsförvaltningens åtgärd
att till arrendatorn på Husie boställe avyttra praktiskt taget hela egendomens
byggnadsbestånd som svårförståelig. De ifrågavarande byggnaderna,
som vid försäljningen var i gott skick, hade nämligen efter smärre
omändringar med fördel kunnat utnyttjas för just de lokalbehov som här
nämnts. Dessutom hade vissa av lokalerna kunnat upplåtas åt Malmö försvarsområdesstab,
som för närvarande mot en årshyra av ca 40 000 kronor
tvingas hyra tjänstelokaler i en fastighet inne i Malmö.

Enligt uppgift kommer de planerade ny-, om- och tillbyggnaderna vid
Lv 4 icke att förslå till att täcka regementets ökade behov av lokaler. Ytterligare
sådana måste därför anskaffas genom förhyrning. Förutvarande
arrendatorn på Husie boställe har i detta läge erbjudit regementet att förhyra
några av egendomens byggnader och i hyra begärt ca 40 000 kronor
om året. Vidare har han förklarat sig villig att ställa till regementets förfogande
en fyrarums- och en enrumslägenhet för en sammanlagd årshyra
av ca 6 000 kronor. Hyreskostnaderna under ett år för dispositionen av
sagda utrymmen, vilka blott utgör en mindre del av det totala byggnadsbeståndet,
uppgår således till ett högre belopp än hela den köpeskilling
fortifikationsförvaltningen betingade sig vid försäljningen.

Självfallet bortser icke revisorerna från alt vid bestämmandet av nyssnämnda
köpeskilling hänsyn har måst tagas till arrendatorns inkomstbortfall
på grund av hans förtida frånträde av arrendet. Den fördel som
det inneburit för kronan att icke ha behövt vidkännas direkta utgifter för
kompensationen till arrendatorn uppväger dock icke tillnärmelsevis de

4 Rev. berättelse ang. statsverket dr 19C>3 I.

olägenheter av skilda slag som blivit en följd av att kronan avhänts äganderätten
till de ifrågavarande byggnaderna.

Mot bakgrunden av nu återgivna förhållanden, vilka uppenbarligen kommer
att leda till att statsverket åsamkas onödiga merkostnader till betydande
belopp, anser sig revisorerna böra konstatera, att fortifikationsförvaltningen
vid handläggningen av förevarande fastighetsaffär icke i tillbörlig
grad beaktat kronans intressen.

§ 7

Vissa drivmedelsanläggningar

I fortifikationsförvaltningens regi har alltsedan 1950-talets början pågått
omfattande och mycket kostnadskrävande arbeten med anordnande på
skilda håll i landet av militära drivmedelsanläggningar. Riksdagens revisorer
påtalade i sin år 1960 framlagda berättelse, att det system som använts
vid byggandet av en stor del av dessa anläggningar, det s. k. FortFsystemet,
visat sig från säkerhetssynpunkt helt otillförlitligt. Påföljande år
anmärkte revisorerna på att de flesta av de anläggningar som byggts med
anlitande av nämnda metod under många år legat obrukbara. Fortifikationsförvaltningen
framhöll i sitt i ärendet avgivna yttrande bl. a. att, så långt
ämbetsverkets begränsade kapacitet förslog, mycket stora ansträngningar
gjordes att komma till rätta med föreliggande problem. Sålunda projekterades
nya anläggningar enligt moderna principer (lagring på vattenbädd).
Vidare pågick utredningar och ombyggnader i syfte att göra de enligt FortFsystemet
byggda anläggningarna produktiva till minsta möjliga kostnader.
Planer för modernisering av äldre anläggningar var också under utarbetande,
och ett forcerat arbete med driftsinstruktioner pågick inom en för
ändamålet avdelad arbetsgrupp inom verket.

Ärets revisorer har mot bakgrunden av fortifikationsförvaltningens ovannämnda
yttrande ansett det vara av intresse att bl. a. efterhöra, hur långt
projekterings- och ombyggnadsarbetena vid de ifrågavarande drivmedelsanläggningarna
i dagens läge hunnit samt vilka kostnader som varit förenade
med dessa arbeten etc. Revisorerna bär därför tillställt fortifikationsförvaltningen
en skrivelse av följande innehåll.

Vilka drivmedelsförråd (militär beteckning torde angivas för vart och ett)
har fr. o. m. den 1/1 1960

a) varit under projektering,

b) blivit färdigprojekterade,

c) är under utförande,

d) är färdigställda,

e) har tagits i bruk?

Har i fråga om något eller några av berörda förråd alternativa projekteringar
utförts och vad har i så fall anledningen härtill varit?

Såsom svar på ovannämnda skrivelse har fortifikationsförvaltningen beträffande
de drivmedelsförråd som finnes bokförda på befästningars delfond
av försvarets fastighetsfond tillställt revisorerna nedanstående sammanställning
av de begärda uppgifterna.

Drivmedels!örr åd

som projekterats m m efter 1/1 1960. Befästningars delfond.

Förråd

Omfattning

Varit

under

projek tering -

Är under
projektering -

Färdigprojekterad -

Är under
utförande

Är färdigställd -

Har tagits
i bruk

B 452:1

B 318
B 161
B 586
B 432

B 472

B 473
B 646
B 647
B 719

B 779
B 792
B 574
B 754
B 439

Nybyggnad
av yttre
ramp

Ombyggnad
av anl ur
säk-synpunkt
Ombyggnad
—»—
Nybyggnad
Revidering
ur säk synpunkt

Revidering
enl ovan

Nybyggnad

-—■»—

Planlagd nybyggnad

Nybyggnad

Revidering
av anl

X2)

Xl)

X3)

1/6-64

1/1-64

1/5-64

1/1-65

1/1-64

B 161 kommer fortsättningsvis endast att användas för klass II och III produkter.
B 719 avsåg berganl för utflyttade klass I-varor från B 161. Proj avbröts sedan FF/I
gm skr mars 1962 dnr IHMO 75:28 meddelat att man av säkerhetsskäl ej kunde gå med
på samlagring med KAIF varor (bensin).

Fn utreds på ÖB uppdrag (ÖB/kvm 8/61-62 dnr H 510) möjligheterna att sprida dessa
drivmedel (19.000 m3) i 100-m3 cisterner.

2) Ursprungligen avsågs dessa anl revideras på samma sätt som B 432 (fristående
cisterner). Sedan FortF redovisat kostnaderna härför beslöt CFV i skr 7/2-63 att den
påbörjade proj ej skulle fullföljas. Anl skulle ersättas med friliggande fältcisterner

3) FV har successivt övergått till landsvägstransporter, varför en omprojektering ansågs
överflödig (FF/I skr IHMO 75:18 mars 1961). Flottiljens behov av drivmedel kommer
att baseras på 100-m3 cisterner. (Utredes f. n.)

4) B 586 avsågs ursprungi för både KAIF och FF produkter. I skr 19/9-61 IHMO 75-86
meddelade FF/I att samlagring med andra produkter ej skulle ske. Projekteringen fullföljdes
för enbart flygdrivmedel.

Revisorerna har i anledning av ovanstående uppgifter ansett sig böra
till fortifikationsförvaltningen framställa ytterligare följande frågor i ämnet.

Beträffande B 719

Varför avbröts ej projekteringen av B 719 när flygförvaltningen i fråga
om B 586 den 19/9 1961 meddelat att »samlagring av andra produkter ej
skulle ske»? Till vilket belopp har projekteringskostnaderna för B 719 uppgått
tiden 19/9 1961 — mars 1962?

Beträffande B 586

a) Vilka direktiv rörande projekteringen lämnades av FF och KAIF vid
tidpunkten för projekteringens påbörjande?

b) När påbörjades projekteringen och hur lång tid har den tagit?

c) Har ändrade direktiv under projekteringens gång lämnats av FF och
KAIF och bär i så fall projekteringsarbetet påverkats därav?

d) Hur mycket har projekteringsarbetet hittills kostat?

e) Till vilket belopp kostnadsberäknades anläggningen ursprungligen
och vilka kostnader kan i dagens läge anläggningen i färdigt skick beräknas
draga?

f) När beräknas anläggningen för FF:s behov vara färdigställd och när
kan det från början för KAIF avsedda lagringsutrymmet beräknas bli byggt?

g) Till vilket belopp kan kostnaderna för KAIF:s lagringsutrymme beräknas
komma att uppgå?

Beträffande B U32, B 472 och B 473

a) Till vilket belopp beräknades ursprungligen kostnaderna för revidering
av ettvart av objekten?

b) Vilken kostnad redovisade FortF när CFV beslutade att ej fullfölja
utbyggnaden vid B 472 och B 473?

c) Om kostnaderna är större under b) än a), vilka förändringar under
projekteringens gång har vidtagits?

d) Till vilket belopp beräknades kostnaderna för det i CFV skrivelse den
7/2 1963 framförda förslaget att ersätta anläggningen med fältcisterner?

Kostnaderna för B 472 och B 473 torde redovisas var för sig.

e) Hur stor beräknas den totala kostnaden bli för B 432 inklusive kostnaderna
för den tidigare utförda utbyggnaden?

f) Till vilket belopp har projekteringskostnaderna uppgått för ettvart
av objekten B 432, B 472 och B 473?

g) När beräknas anläggningarna bli färdigställda?

h) För vilket ändamål avses B 472 och B 473 utnyttjas?

Beträffande B 161

a) För vilka försvarsgrenar och lagringsändamål var anläggningen ursprungligen
avsedd?

b) Har senare ändrade planer för anläggningens utnyttjande framkommit? c)

Vilka planer för anläggningens utnyttjande föreligger för närvarande?

d) Hur mycket har anläggningen hittills totalt kostat?

e) Till vilket belopp beräknas i dagens läge kostnaderna uppgå för ett
tillgodoseende av de i punkt a) avsedda lagringsbehoven?

f) Till vilket belopp har hittills de totala projekteringskostnaderna uppgått? -

g) När beräknas anläggningarna för tillgodoseende av lagringsbehoven
enligt punkt a) bli färdigställda?

h) Av vilken anledning anses anläggningen icke kunna revideras enligt
samma principer som beträffande t. ex. B 432 (installerande av fristående
cisterner) ?

i) Vederbörliga kostnadsberäkningar torde angivas för

1) utbyggnad av anläggningen med fristående cisterner och

2) utbyggnad av anläggningen enligt föreliggande förslag (samtliga
kostnader torde medtagas och lagringskapaciteten redovisas för vart
och ett av de bägge alternativen).

rortifikationsförvaltningen har lämnat följande svar på de av revisorerna
framställda frågorna.

B 719

Flygförvaltningens ställningstagande rörande anl B 586 grundades på
den uppfattningen, att risk kunde föreligga för produktvandring mellan
de olika cisternerna med därav följande »förorening» av flygbränslet. FortF
påvisade med stöd av sina konsulter att denna risk icke förelåg.

I detta fall kunde ärendet handläggas på så sätt att de två tänkta anläggningarna
i Norra Skåne, som ursprungligen planerats inrymma både
flygdrivmedel och drivmedel för KAIF, nu omprojekterades, så att den
ena anläggningen inrymde endast flygdrivmedel, medan KAIF del kunde
lagras i separat anläggning. ÖB lämnade FortF anvisningar av innebörd
att fortsätta projekteringen efter dessa linjer.

I fråga om B /19 var förhållandet ett annat. FortF hade våren och sommaren
1961 med Fst diskuterat de olika alternativen för iståndsättning av
anl B 161. Ett av alternativen innebar nyanläggning för klass I-varor i en
berganläggning i närheten av den äldre anläggningen. Alternativen remitterades
av Fst till olika mydigheter i juni 1961.

Flygförvaltningens remissvar i skrivelse 19/9 1961 klargjorde ämbetsverkets
synpunkter på en framställning från FortF rörande anläggning
B 586.

I svaret talas om »nu föreslaget bergmassiv». Av formuleringen jämte
vid denna tidpunkt träffade samråd framgick icke att beskedet skulle vara
prejudicerande för B 719.

Projekteringen för sistnämnda anläggning hade vid tidpunkten i fråga
kommit så långt, att det icke fanns anledning att bryta densamma förrän
ett diskussionsunderlag i form av skisser och kostnadsberäkningar förelåg.

Bergundersökningen, uppmätningen och skisseringen gjordes med sikte
på alla typer av förvaringsmetoder. Bl. a. undersöktes möjligheten att förvara
drivmedlet i enskilda, mindre cisterner på vattenbädd samt i andra
cisterntyper av olika slag. Utredningen visade emellertid ännu en gång att

den samlade vattenbäddsmetoden var ekonomiskt överlägsen. Det därnäst
bästa alternativet var förvaring i 100 m3 cisterner.

I januari 1962 tillstyrkte ÖB slutgiltigt det av FortF förordade alternativet
(inkluderande anl. B 719), varefter FortF tillskrev Kungl. Maj :t med
hemställan om tillstånd till fortsatt projektering. Skissomgång över anläggningen
remitterades i detta sammanhang till flygförvaltningen, och remisssvaret
i mars 1962 blev som tidigare nämnts avvisande.

Projekteringen har omfattat:

1. Bergborrningar (Diamantbergborrnings AB)

2. Uppmätning och seismisk undersökning (AB Elektrisk Malmletmng)

3. Geologisk undersökning (Hagconsult AB)

4. Skisser över anläggningen (Orrje & Co).

Tillhopa har dessa undersökningar under den aktuella tiden kostat omkring
70 000 kronor.

B 586

a. Ursprungliga direktiv lämnades av ÖB 19/6 1958. Dessa voro rörande
kapacitet och tekniska data tämligen fylliga.

Strax efter inträffade Moheda-olyckan, som fördröjde projekteringen avsevärt.
Bl. a. kunde beslut om förvaringssätt ej bestämmas förrän utredningarna
slutförts hösten 1959.

b. Bekognosceringen påbörjades på allvar hösten 1959, och 23/6 1960 erhöll
FortF slutgiltiga direktiv från ÖB om uppdelning av anläggningen på
två enheter. FortF bedrev under hösten 1960 projektering, innefattande
bl. a. val av förvaringsmetod. Dessa undersökningar resulterade i uppdrag
till Orrje & Co 1/3 1961.

Orrje & Co lämnade färdiga handlingar i mars 1962.

c. Ändrade direktiv från ÖB tillkom 5 okt 1961 efter FF beslut att ej godkänna
samlagring i anläggningen.

Dessa ändrade direktiv torde ha försenat Orrje & Co arbete med cirka
3 mån.

d. Hela projekteringen inkluderande byggnadshandlingar för anläggning
för flygdrivmedel har kostat omkring 1,0 Mkr. Detta belopp inrymmer
även seismisk undersökning, borrning och övriga geologiska undersökningar.

e. För anläggningen med det utseende den t. n. har (FF del i Ballingslöv)
beräknades, sedan projekteringen gjorts i februari 1962, en kostnad av

12,0 Mkr. Nu beräknade slutkostnader är 13,5 Mkr. De totala projekteringskostnaderna
enligt ovan utgör sålunda 7—8 % av anläggningskostnaderna.

f. FF anläggning beräknas färdigställd 1/1 1965. Utbyggnaden av KAIF
anläggning bär i Fst långsiktsplan senarelagts (omkring 1967—68).

g. KAIF anläggning har år 1962 preliminärt kostnadsuppskattats till 6,0

Mkr.

B 432, B 472 och B 473

a. Ursprungligen — 29/5 1961 — uppgav FortF till CFV ett pris av 1,0
Mkr/anläggning. Denna summa var emellertid helt uppskattad och grundades
inte på någon form av ritningsmtrl eller skisser.

Summan höjdes 17/8 1962 till 1,73 Mkr grundat på av konsulten då avgiven
kostnadsberäkning.

b. FortF redovisade 17/10 1962 för CFV följande kostnader:

För B 472 2.440 Mkr

» B 473 2.355 Mkr

c. Orsaken till den stora skillnaden i angivna priser är att söka i följande
faktorer:

1. Den första kostnaden, som grundades på ren uppskattning, är redan inledningsvis
berörd.

2. Under projekteringens gång bär vissa från början tänkta konstruktioner
fått revideras, vilket medfört ökade kostnader; i detta fall har
t. ex. en ny tunnel sprängts upp, då den först tänkta lösningen ej kunde
genomföras p. g. a. säkerhetsskäl. I samband härmed tillkom också ett
fläktrum. Vidare har cisterner gjorts om för att bättre utnyttja det utsprängda
utrymmet, vilket medförde en ökning om 200 m3 förvaringsutrymme.
Flygvapnet har begärt ny vägg mellan pumprum och cisternrum
samt senare också expeditions- och förrådslokaler i anslutning till
det yttre pumprummet.

3. Vid ombyggnad av en äldre anläggning kommer efter hand som byggnadsdelar
rivs eller blottas omfattande brister i dagen. Dessa måste åtgärdas
i samband med den pågående ombyggnaden. I det aktuella fallet
(B 432) fick t. ex. helt oförutsett en hel skyddskonstruktion över en
stigort borttagas och ersättas med en ny. Vidare har omfattande förstärkningsarbeten
mot hangardelen nödvändiggjorts.

d. Fältcisternerna beräknas kunna nedläggas till en kostnad varierande
mellan 500—550 kr/m3.

B 472 2000 m3 å 550 kr = 1,1 Mkr

B 473 2000 » » 550 kr = 1,1 Mkr

Det är dock att märka att de spridda cisternerna nedlagda vid hangarplattorna
endast kan ges ett skydd av 1 atö mot långvarig stötvåg samt praktiskt
taget intet skydd mot konventionella vapen, varemot den bergsskyddade
planerats för 10 atö resp fullträffsskydd. övergången till 100 m3-cisterner
har sålunda inneburit ett avsevärt försämrat skyddsvärde för anläggningen.

e. Tidigare insatt 1,15 Mkr

Revidering 2,5 »

Summa 3,65 Mkr

f. B 432 0,28 Mkr (färdig proj.)

B 473 0,145 » ( — » — )

B 472 0,06 » (när proj. avbröts)

g. B 432 beräknas bli färdig den 1/1 1964.

För B 472 och 473 har vissa medel anvisats budgetåret 1963/64. Utbyggnaden
av dessa 100 m3-cisterner kommer sålunda att ske under dels detta
och dels kommande budgetår. FortF inväntar i ärendet visst projekteringsunderlag
från CFV.

h) Slutgiltigt beslut beträffande användningen har ännu ej fattats. Detta
torde komma att utredas närmare i samband med pågående arbeten med
hangarerna.

B 161

a. Anläggningen var ursprungligen avsedd för lagring av flygfotogen MC
75 (FF) samt motorbensin, dieselbrännolja och rökolja (KAIF). Dessutom
skulle i anläggningen finnas ett stort fatförråd (6000 fat) och en fatsköljningsanordning
med tillhörande fattappningslokaler.

Cisternernas lagringskapacitet (34 000 m3) fördelades på följande sätt:

MC 75 2X8 000 m3 FF (övergick 57/58 till MC 77)

MBN 2X4 000 » KAIF

DBRO 1X4 000 » »

Rökolja 1X6 000 » »

b. Planerna för anläggningens utnyttjande ändrades efter beslut av Kungl.
Maj :t 30/6 1961, varvid FortF bemyndigades anlita konsult för projektering
av ny anläggning (B 719) för klass I-varor i anslutning till den gamla.

Den 21/3 1962 redovisade FortF för Kungl. Maj :t sitt förslag till iordningställande
av B 161 samt förslag till ny anläggning (B 719). Förslaget
innebar att den äldre anläggningen skulle användas för klass II- och IIIvaror;
den nya för klass I. (Jmfr B 719).

c. För närvarande kvarstår beträffande B 161 planerna på ordningställande
för klass II- och III-produkter (byggnadsarbetena pågår, medan för
de utflyttade delarna planlägges spridd gruppering i mindre cisterner (ersättning
för B 719).

B 161 huvuddel kommer att uthyras till civila lagringshållare. Underhandlingar
angående uthyrningen pågår.

d. Inklusive det ovan omförmälda iordningställandet (2,0 Mkr) kommer
B 161 att kosta cirka 16,5 Mkr.

e. Den nu fastställda kvantiteten klass I-varor 11 000 in3 (FF) + 8 000
in3 (KAIF) som avses förvaras i 100 m3-cisterner uppskattas kosta tillhopa

11,0 Mkr. Tillsammans kommer alltså för 34 000 in3 + 19 000 m3 = 53 000
m3 kostnaderna att uppgå till 27,5 Mkr.

f. Projekteringskostnaderna för B 161 iordningställande enligt p. b har
uppgått till 297 000 kr.

Projekteringskostnaderna för nyutbyggnad av 100 m3-cisterner har uppgått
till 60 000 kr.

g. B 161 beräknas färdigställd 1/7 1964. Nybyggnad av FF lager för MC
77 planlägges ske 1964/65. Utbyggnad för KAIF lager av bensin planlägges
ske 1966/67. Dessa senare data är beroende av medelstilldelningen.

h. Fst har i PM rörande B 161 av den 17/1 1962 sammanfattat samtliga
synpunkter på de olika alternativen för iordningställande av anläggningen.
Härvid konstateras att ur ekonomisk, teknisk och operativ synpunkt alternativet
med nyanläggning för klass I-varor vore att föredraga. Endast tidsfaktorn
talade emot alternativet.

i. 1. Inbyggnad med fristående larvcisterner överslagsberäknades till 5,3
Mkr. Anläggningens kapacitet skulle då ha nedgått till 26 800 m3.

2. Revidering 2 mkr + nybyggnad av 100 in3 cisterner (19 000 m3)

11,0 Mkr. Härvid blir totala kapaciteten (19 000 + 34 000 m3) 53 000
m3.

Jämförelse: 1. 2.

Total kostnad 19,8 Mkr 27,5 Mkr

» kapacitet 26 800 m3 53 000 m3

Revisorernas uttalande. 1961 års riksdagsrevisorer påtalade bl. a. att ett
flertal drivmedelsanläggningar, vilka av fortifikationsförvaltningen byggts
i början på 1950-talet för bl. a. flygförvaltningens räkning, sedan flera år tillbaka
stått outnyttjade. En av orsakerna härtill var att anläggningarna
uppförts efter ett visst byggnadssystem, det s. k. FortF-systemet, som från
säkerhetssynpunkt visat sig oanvändbart. Vid remissbehandlingen av ifrågavarande
ärende framhölls från fortifikationsförvaltningens sida att, så långt
ämbetsverkets begränsade kapacitet förslog, mycket stora ansträngningar
gjordes för att komma till rätta med de föreliggande problemen. Så t. ex.
projekterades nya anläggningar enligt moderna principer (lagring på vattenbädd),
och vidare pågick utredningar och ombyggnader i syfte att göra
de enligt FortF-systemet byggda anläggningarna produktiva till minsta
möjliga kostnad.

Årets revisorer har funnit det vara av intresse att hos fortifikationsförvaltningen
efterhöra, hur långt revideringsarbetena hittills fortskridit, vilka
ombyggnadsarbeten som företagits samt kostnaderna härför etc., och
har därför tillskrivit ämbetsverket med förfrågan i ämnet. Av de uppgifter
som i anledning härav lämnats eller i övrigt inhämtats av revisorerna framgår
bl. a. följande.

Beträffande B 318

Anläggningen, som började byggas år 1951 enligt FortF-systemet och togs

i bruk några år senare, demolerades till stora delar vid en explosionsolycka
år 1958, den s. k. Moheda-olyckan. Vid ombyggnaden, som f. n. pågår, har
fortifikationsförvaltningen valt att i de gamla, enligt FortF-systemet uppförda
och numera utdömda cisternerna bygga in nya, fristående cisterner.
Härigenom anses erforderliga säkerhetskrav komma att bli tillgodosedda.
Anläggningen, som skall inrymma flyg- och motorbensin, beräknas
vara återuppbyggd den 1 januari 1964.

Beträffande B 161

Anläggningen, som byggts enligt FortF-systemet och färdigställdes år
1955, har hittills icke kunnat utnyttjas. Ursprungligen avsågs att där lagra
16 000 in3 flygfotogen, 8 000 m3 motorbensin, 4 000 in3 dieselbrännolja och
6 000 in3 rökolja. Dessutom skulle i anläggningen finnas ett stort fatförråd
och en fatsköljningsanordning med tillhörande fattappningslokaler.
Den 21 mars 1962 framlade fortifikationsförvaltningen till Kungl. Maj:t
ett förslag om dels iordningställande av B 161 och dels uppförande av en
helt ny anläggning B 719. Förslaget innebar att förråd av klass I-produkter
(flyg- och motorbensin) skulle utflyttas från B 161 till B 719 och att i B 161
skulle förvaras enbart klass II- och klass III-produkter (dieselbrännolja
och rökolja). Iordningställandet av B 161 beräknas kosta 2 milj. kronor.
Då i anläggningen tidigare investerats 14,5 milj. kronor, kommer den således
att i färdigt skick kosta 16,5 milj. kronor. I B 719 avses att i friliggande
cisterner förvara 11 000 m3 flygbensin och 8 000 m3 motorbensin.
Anläggningen är kostnadsberäknad till 11 milj. kronor. Totalt uppgår således
kostnaderna för här ifrågavarande arbeten till 27,5 milj. kronor.

Fortifikationsförvaltningen har uppgivit att en inbyggnad i B 161 med
fristående cisterner på samma sätt som vid B 318 skulle kosta 5,3 milj.
kronor. Fn sådan inbyggnad har emellertid av ämbetsverket bedömts olämplig
bl. a. med hänsyn till att lagringskapaciteten då skulle nedgå till 26 800
in3.

Revisorerna anser sig i detta sammanhang böra framhålla följande.

Av de lämnade uppgifterna framgår att den kvantitet flygbensin som
man i förevarande fall avsett att lagra numera fastställts till 11 000 m3 mot
tidigare 16 000 m3, vilket betyder en minskning med 5 000 m3. Det totala
lagringsbehov det här gäller att tillgodose bör följaktligen också ha nedgått
med 5 000 in3 eller från 34 000 m3 till 29 000 m3. Fn inbyggnad med
fristående cisterner i B 161 skulle, som förut nämnts, ge en lagringsvolym
av 26 800 in3. Om en sådan inbyggnad kom till stånd skulle således det
återstående lagringsbehovet utgöra endast 2 200 in3. Fnligt fortifikationsförvaltningens
beräkningsgrunder skulle kostnaden för att bygga ett mindre
förråd för sistnämnda kvantitet (i 100 m3-cisterner) uppgå till 1,3 milj.
kronor. Med utgångspunkt i ämbetsverkets egen kostnadsredovisning kan
de totala kostnaderna för iståndsättning av B 161 med inbyggnad av fristå -

ende cisterner samt uppförande av ett mindre förråd (2 200 m3) beräknas
uppgå till följande belopp.

Hittills investerat 14,5 milj. kronor

Inbyggnad med cisterner 5,3 » »

Nytt förråd för 2 200 m3 1,3 » »

Summa 21,1 milj. kronor

I förhållande till det av fortifikationsförvaltningen framlagda förslaget om
revidering av B 161 samt uppförande av en ny anläggning B 719, vilka
arbeten kostnadsberäknats till 27,5 milj. kronor, skulle således en revidering
av B 161 genom inbyggnad med fristående cisterner för statsverket medföra
en total kostnadsminskning av 6,4 milj. kronor. I sammanhanget bör bemärkas
att enligt fortifikationsförvaltningens förslag huvuddelen av B 161
i fortsättningen skall friställas för lagring av avsevärt större kvantiteter
klass II- och klass III-produkter än som från början var avsett. Såvitt
revisorerna har sig bekant har emellertid något ökat behov av lagring av
dessa produkter i bergrum icke konstaterats. Vid sådant förhållande anser
revisorerna det icke försvarbart att upplåta större delen av B 161
för lagring av dylika produkter. Enligt revisorernas mening bör förslaget
om inbyggnad i B 161 av fristående cisterner på nytt tagas upp till allvarligt
övervägande.

Beträffande B 586

Denna anläggning projekterades ursprungligen så, att i fristående, i berg
insprängda cisterner skulle lagras flyg- och motorbensin. Sedermera oinprojekterades
emellertid av säkerhetsskäl anläggningen för lagring på vattenbädd
av de båda produkterna. Efter det att projekteringsarbetet avslutats
och underställts flygförvaltningen beslöt sistnämnda myndighet den 19
september 1961 att förkasta projektet om samlagring av flyg- och motorbensin
på grund av riskerna för s. k. produktvandring, d. v. s. sammanblandning
av de båda produkterna med åtföljande förorening av flygbensinen.
Anläggningen omprojekterades därefter för tredje gången, varvid
föreslogs att i B 586 skulle lagras endast flygbensin och att en ny anläggning
för motorbensin skulle byggas för en beräknad kostnad av 6 milj.
kronor. Projekteringskostnaderna har hittills uppgått till 1 milj. kronor.

Det är således ett avsevärt belopp som hittills nedlagts på projekteringsarbeten
som till stor del visat sig värdelösa. Härtill kommer de ytterligare
utgifter som statsverket måste vidkännas för projekteringen av den nya
lagringsanläggningen. Nämnda kostnader torde komma att belöpa sig till
7 å 8 procent av anläggningskostnaden, d. v. s. ca 450 000 kronor. Revisorerna
finner det mot bakgrunden av här anförda omständigheter anmärkningsvärt,
att fortifikationsförvaltningen förkastade det på ett tidigt stadium
framförda förslaget om lagring i inbyggda, fristående cisterner, sär -

skilt med hänsyn till att, såsom förut nämnts, ämbetsverket använder just
denna lagringsmetod vid den under revidering varande anläggningen B 318.
Samma metod tillämpas även vid iståndsättning av en annan anläggning,
B 432, vilken närmare beskrives i det följande.

Beträffande B 432

Anläggningen började byggas år 1952 enligt FortF-systemet men har
ännu icke tagits i bruk. Avsikten är, som ovan antytts, att i anläggningen
bygga in fristående cisterner. Ursprungligen -—- den 25 september 1961 —
kostnadsberäknades dessa arbeten av fortifikationsförvaltningen till 1 milj.
kronor. Samma belopp ansågs krävas för revidering på motsvarande sätt
av envar av två andra anläggningar, B 472 och B 473 (se nedan). Enligt
vad fortifikationsförvaltningen uppgivit var emellertid de ifrågavarande
beloppen endast uppskattade, och något underlag i form av ritningsmaterial
eller skisser fanns icke. Redan den 17 augusti 1962 ansågs kostnaderna
böra uppräknas till 1,73 milj. kronor, sedan ett konsulterande företag av
fortifikationsförvaltningen anlitats för kalkyleringsarbetet. Slutligen fastställde
ämbetsverket och redovisade för chefen för flygvapnet den 17 oktober
1962 följande revideringskostnader, nämligen 2,5 milj. kronor för B 432,
2,44 milj. kronor för B 472 och 2,35 milj. kronor för B 473.

Fortifikationsförvaltningen har förklarat de stora differenserna i ovan
angivna kalkyler med dels att den första kalkylen grundades på enbart en
uppskattning, dels att under projekteringens gång vissa konstruktioner
måst revideras, dels slutligen att det i allmänhet vid ombyggnad av en äldre
anläggning uppdagas omfattande brister efter hand som byggnadsdelar
rives eller blottas.

Enligt revisorernas mening måste det betecknas som anmärkningsvärt,
att fortifikationsförvaltningen ansåg det försvarligt att grunda den första
kalkylen på ren uppskattning utan ritnings- eller annat underlag. Revisorerna
finner vidare att de av ämbetsverket åberopade omständigheterna,
vilka för övrigt i väsentliga hänseenden hade bort förutses av ämbetsverket,
endast till en del kan förklara kostnadsstegringarna. Huvudanledningen
till dessa måste enligt revisorernas mening vara en ren felbedömning från
ämbetsverkets sida. Revisorerna kan slutligen icke underlåta att uttrycka
sin förvåning över att revideringsarbetena på B 432 igångsattes, innan projekteringen
var helt slutförd och godkänd av chefen för flygvapnet.

Beträffande B 472 och B 473

Från början avsågs dessa anläggningar, som också byggts enligt FortFsystemet,
skola revideras på samma sätt som B 432, d. v. s. med fristående,
i de gamla anläggningarna inbyggda cisterner. Sedan fortifikationsförvaltningen
för chefen för flygvapnet redovisat de slutliga kostnadsberäkningarna
härför (2,44 milj. kronor för B 472 och 2,35 milj. kronor för B 473 mot
från början beräknade 1 milj. kronor per anläggning; se ovan), beslöt

denne i skrivelse den 7 februari 1963 att projekteringsarbetena av kostnadsskäl
skulle avbrytas och att de båda anläggningarna skulle ersättas
av friliggande s. k. fältcisterner. I projekteringskostnader hade vid tidpunkten
i fråga nedlagts sammanlagt 205 000 kronor.

Enligt revisorernas mening framstår det som anmärkningsvärt, att fortifikationsförvaltningen
icke på ett tidigare stadium underrättade chefen
för flygvapnet om de gjorda felkalkylerna. Hade så skett kunde projekteringsarbetet,
som nu utförts till ingen nytta, ha avbrutits omedelbart och
kostnaderna för detta arbete besparats statsverket. I dagens läge torde det
vara ovisst för vilket ändamål B 472 och B 473 i framtiden skall kunna
utnyttjas.

Beträffande B 719

Som förut nämnts kommer denna anläggning, som började projekteras år
1960, enligt fortifikationsförvaltningens beräkningar att i färdigt skick
kosta 11 milj. kronor. Avsikten har varit att i anläggningen samlagra dels
11 000 m3 flygbensin och dels 8 000 in3 motorbensin, vilka produkter enligt
ursprungligen föreliggande planer skulle ha förrådshållits i B 161. Pi-ojekteringsarbetet
avbröts sedan flygförvaltningen i skrivelse i mars 1962
meddelat fortifikationsförvaltningen, att någon samlagring av de båda produkterna
av säkerhetsskäl icke kunde komma i fråga. Nämnas må i detta
sammanhang att fortifikationsförvaltningen redan i september 1961 av flygförvaltningen
underrättades om att beträffande anläggning B 586 samlagring
icke fick äga rum på grund av risken för produktvandring. Fortifikationsförvaltningen
fortsatte emellertid trots nämnda besked att projektera
B 719 för samlagring. Som skäl härför har ämbetsverket uttalat, att projekteringen
vid sistnämnda tidpunkt hade kommit så långt att det icke
fanns anledning att avbryta den, förrän ett diskussionsunderlag i form av
skisser och kostnadsberäkningar förelåg. Detta fortifikationsförvaltningens
uttalande ger revisorerna anledning att konstatera, att ämbetsverket fann
skäl föreligga att fortsätta det ifrågavarande projekteringsarbetet och bestrida
de därmed förenade kostnaderna i syfte att lägga fram förslag om
en typ av anläggning som flygförvaltningen ett halvt år tidigare av säkerhetsskäl
helt utdömt.

Fortifikationsförvaltningens handläggning av ovan berörda byggnadsärenden
ger enligt revisorernas uppfattning anledning till stark kritik mot ämbetsverket.
I sammanhanget må omnämnas att tidigare även 1960, 1961
och 1962 års revisorer framställt allvarliga erinringar rörande ämbetsverkets
befattning med byggande av drivmedelsanläggningar. Det är således
fjärde året i råd som revisorerna nödgas befatta sig med dessa frågor. Revisorerna
har i ett annat avsnitt av sin berättelse ansett sig böra föreslå, att
förutsättningarna för en närmare samordning av den civila och den militära
byggnadsförvaltningen utredes i syfte att rationalisera och effektivi -

sera denna gren av den statliga verksamheten. Om en sådan utredning tillsättes
måste man likväl räkna med att en eventuell omorganisation på
förevarande område kan dröja. Med hänsyn härtill och då de konstaterade
missförhållandena inom fortifikationsförvaltningens ämbetsområde av såväl
ekonomiska som beredskapsmässiga skäl måste bedömas som allvarliga,
vill revisorerna förorda att en särskild undersökning skyndsamt företages
för att dels utröna orsakerna till nämnda missförhållanden och dels föreslå
åtgärder för deras avhjälpande. Revisorerna får därför föreslå att för ändamålet
en allsidigt sammansatt expertgrupp tillkallas.

§8

Byggande av distributionsanläggning vid Bråvalla flygflottilj

För förvaring och distribution av flygdrivmedel uppförde fortifikationsförvaltningen
år 1945 vid Bråvalla flygflottilj (F 13) en anläggning bestående
av fem nedgrävda 25 m3:s cisterner med tillhörande järnvägsramp och
pumphus. Kostnaderna belöpte sig till ca 190 000 kronor. Anläggningen
kompletterades sedermera enligt följande.

I. Åren 1957—1958. Fn tillbyggnad kom till stånd av järnvägsramp och
pumphus, varjämte rörledningar nedlades till ett planerat drivmedelsförråd
i berg och till tre på flottiljens flygfält befintliga uppställningsplattor
för flygplan. Kostnad 478 610 kronor.

II. Åren 1959—1960. Med anledning av den år 1958 inträffade s. k. Moheda-olyckan
och flygvapnets övergång från flygfotogen till ett eldfarligare
flygdrivmedel, kallat MC 77, utfördes av säkerhetsskäl viss ombyggnad av
pumphuset. Kostnad 68 954 kronor.

III. Åren 1961—1962. I avvaktan på färdigställandet av den i punkt I
omnämnda berganläggningen ombesörjde flygförvaltningen i syfte att erhålla
ett utökat förråd av flygdrivmedel nedläggande av två 100 m3:s cisterner
vid pumphuset. Cisternerna sammankopplades med pumphuset genom
fortifikationsförvaltningens försorg, och samtidigt kompletterades
pumphusets installationer i visst avseende. Kostnad 151 579 kronor.

IV. År 1962. I mars detta år beslöt chefen för flygvapnet att det nyssnämnda
bergförrådet av kostnadsskäl icke skulle iståndsättas för sitt ursprungliga
ändamål utan ersättas av 100 m3:s fältcisterner. På grund härav
ombyggde fortifikationsförvaltningen en ventilbrunn med tillhörande ledningar
och övrig utrustning vid de tre uppsfällningsplattorna. Åtgärderna
vidtogs för att möjliggöra distribution till plattorna från pumphuset utan
utnyttjande av bergförrådet. Kostnad 34 857 kronor.

Den här beskrivna anläggningen började i sitt ursprungliga skick att användas
år 1945. De åren 1957—1958 nedlagda ledningarna från pumphuset
till de tre uppställningsplattorna och de i anslutning härtill senare gjorda
kompletteringsarbetena har emellertid ännu icke kunnat nyttiggöras av
F 13. Som förklaring härtill bär fortifikationsförvaltningen på revisorernas
förfrågan upplyst följande.

Med anledning av att viss oklarhet är rådande mellan FIV (tidigare FF/I)
och F 13 beträffande erforderlig pumpkapacitet vid de tre uppställningsplattorna
skall innan ibruktagning sker och driftinstruktion fastställes,
prov utföras för klarläggande av huruvida befintliga ledningar mellan cisterner
och pumphus har erforderlig kapacitet. Förberedelse i detta avseende
gjordes i november 1962 men kunde ej slutföras på grund av att aktuella
ledningar ej uppfyllde FF krav på renhet. I december 1962 beslöts att rens -

ning av ledningarna skulle äga rum. Detta arbete måste avbrytas på grund
av rådande vinterförhållanden. Arbetet återupptogs och avslutades under
maj månad 1963.

Enligt vad fortifikationsförvaltningen uppgivit har frågan om kapacitetsprovning
av rörledningarna vid upprepade tillfällen diskuterats mellan berörda
parter. I samband därmed har förslag framlagts om en omläggning av
drivmedelsdistributionen till de tre uppställningsplattorna. Fortifikationsförvaltningen
har på revisorernas förfrågan förklarat att »om detta nya förslag
till distribution kommer till utförande är tidigare omtalat kapacitetsprov
(av rörledningarna) ej längre aktuellt».

Revisorernas uttalande. År 1945 byggde fortifikationsförvaltningen vid
Gråvalla flygflottilj en anläggning för förvaring och distribution av flygdrivmedel,
bestående av nedgrävda cisterner med tillhörande järnvägsramp
och pumphus. Kostnaderna härför uppgick till ca 190 000 kronor.

Anläggningen kompletterades i olika etapper under aren 1957 1962 för

en kostnad av 734 000 kronor. I kompletteringsarbetena ingick bl. a. nedläggande
av rörledningar från pumphuset till tre på flottiljens flygfält befintliga
uppställningsplattor för tankning av flygplan. Sist avsedda arbeten,
som utfördes åren 1957—1958, betingade enligt uppgift en kostnad av
ca 200 000 kronor. De ifrågavarande rörledningarna har emellertid ännu
icke tagits i bruk. Samma är förhållandet med en ventilbrunn med tillhörande
utrustning, vilken år 1962 till en kostnad av ca 34 000 kronor byggdes
vid uppställningsplattorna för att möjliggöra distribution av drivmedel
från pumphuset.

Anledningen till att rörledningarna ännu icke kunnat utnyttjas av flottiljen
är, enligt vad fortifikationsförvaltningen uppgivit, att prov först måste
företagas för att klarlägga om ledningarna har erforderlig pumpkapacitet.
Förberedelser för sådana prov gjordes i november 1962 men kunde icke
slutföras på grund av att ledningarna utsatts för rostangrepp under den tid
de legat oanvända. Rensning av ledningarna påbörjades i december 1962
och avslutades i maj innevarande år. Det bör emellertid i detta sammanhang
omnämnas, att frågan om provning av rören numera kommit i ett helt
nytt läge genom att förslag framlagts om en radikal omläggning av drivmedelsdistributionen
till de tre uppställningsplattorna. Fortifikationsförvaltningen
har upplyst revisorerna, att »om detta nya förslag till distribution
kommer till utförande är tidigare omtalat kapacitetsprov ej längre
aktuellt». Detta betyder att, om förslaget genomföres, rörledningarna över
huvud taget icke kommer att tagas i bruk för sitt ändamål.

Enligt revisorernas mening framstår det som anmärkningsvärt att fortifikations
förvaltningen icke företog kapacitetsprovning av rörsystemet i
samband med att detta färdigställdes år 1958. Först i slutet av år 1962,
d. v. s. nära fem år efteråt, började ämbetsverket vidtaga förberedelser

5 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963 I.

för denna provning. Under hela den tid rörledningarna legat obrukbara
har tillförseln av drivmedel till uppställningsplattorna måst ordnas
genom tankbilstransporter, vilket medfört avsevärda merkostnader för
kronan. Om ledningarna från början gjorts funktionsdugliga hade dessa
kostnader kunnat undvikas, och vidare hade de förhållandevis dyrbara rörrensningarna,
som slutförts innevarande år, icke behövt företagas.

Revisorerna kan slutligen icke underlåta att uttrycka sin förvåning över
att de förenämnda planerna på en omläggning av distributionen av drivmedel
till uppställningsplattorna först på senaste tid blivit aktuella. En sådan
eventuell omläggning kommer, som tidigare nämnts, att medföra att hela
det dyrbara rörledningssystemet jämväl i fortsättningen kommer att ligga
outnyttjat.

Revisorerna anser mot bakgrunden av det anförda, att en närmare undersökning
bör företagas av här beskrivna förhållanden. Nämnda undersökning
synes lämpligen kunna utföras av den expertgrupp om vilken revisorerna
framlagt förslag i föregående paragraf.

§ 9

Fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret

Fortifikationsförvaltningen, som är ett centralt ämbetsverk för ledningen
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret, inrättades
fr. o. m. den 1 maj 1948, sedan riksdagen godkänt ett av Kungl. Maj :t i
propositionen 1947:42 framlagt förslag därom. Till det nya ämbetsverket
överfördes i huvudsak de arbetsuppgifter som för det dåvarande ankom
på arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningens fortifikationsavdelning,
flygförvaltningens byggnadsavdelning och försvarets bostadsanskaffningsnämnd,
dock att flygfältsbyrån och därmed handläggningen av frågor
rörande nybyggnad och underhåll av flygfält eller anskaffning av mark
för flygfält tills vidare blev kvar hos flygförvaltningen. Fortifikationsförvaltningen
organiserades på fyra byråer, nämligen befästningsbyrån, kasernbyrån,
byggnadsbyrån och administrativa byrån, samt en chefsexpedition,
ett beredskapskontor och ett förrådskontrollkontor.

Frågan om utformningen av försvarets regionala och lokala fastighetsförvaltning
upptogs icke till närmare prövning vid 1947 års riksdag utan fick
sin slutliga lösning först år 1956. På grundval av ett två år tidigare godkänt
principförslag och i propositionen 1956:110 ytterligare framlagda förslag
beslöt riksdagen då bl. a., att vid samtliga militärbefälsstaber skulle inrättas
en särskild fortifikationssektion (med en fortifikationsofficer som
chef), vilken med undantag av VII. militärbefälsstaben skulle indelas i en
befästningsavdelning (under en militär chef) och en byggnadsavdelning (under
en civil byggnadsdirektör). Beslutet innebar vidare att arméns och flygvapnets
lokalmyndigbeter skulle i nu berört avseende lyda under vederbörande
militärbefälhavare, medan för marinens del kustartilleriförsvaren,
bortsett från Gotlands kustartilleriförsvar, och örlogsvarven skulle i likhet
med regionalt organ sortera direkt under det centrala ämbetsverket. Till
följd av denna omorganisation har teknisk och annan expertis tillförts de
regionala organen, på vilka bl. a. ankommer att pröva förslag till och fastställa
stater för löpande underhåll av befästningar, kasernfastigheter och
specialbyggnader, att detaljplanlägga och kostnadsberäkna ej alltför omfattande
arbeten samt att utföra och kontrollera flertalet förekommande arbeten.

Under senare år har fortifikationsförvaltningens organisation ändrats i
olika avseenden, varjämte ämbetsverket tillförts en del nya arbetsuppgifter.

Sålunda beslöts vid 1958 års B-riksdag (prop. nr A 110 och nr B 1:6) bl. a.,
att bofästningsbyråns forsknings- och försökssektion skulle ombildas till en
fristående forskningssektion samt att för mark- och domänärendenas hand -

läggning skulle inrättas en särskild markbyrå. Vidare skulle vissa göromål
överflyttas till ett under överbefälhavaren direkt lydande stabsorgan, benämnt
befästningsinspektionen, som sedermera inlemmats i försvarsstaben.
I propositionen nr A 110 fastslogs att inspektionens uppgifter i förhållande
till de i totalförsvaret engagerade civila myndigheterna skulle vara att tillse,
att dessa myndigheters planläggning av befästningsanläggningar samordnas
med den militära operativa planläggningen, ävensom att lämna allmän information
om erfarenheter och rön på det fortifikatoriska området. Bistånd
i tekniska frågor beträffande detaljutformningen av viss anläggning skulle
dock alltjämt lämnas av fortikationsförvaltningen genom dess befästningsbyrå.
Inspektionen förutsattes därjämte skola handlägga till stabsverksamhet
hänförliga ärenden i fråga om befästningsväsendets utveckling och fortifikatorisk
rustningsplanläggning ävensom ärenden rörande viss säkerhetstjänst,
kodförteckningar och befästningsregister. Slutligen skulle inspektionen
ha att svara för ärenden rörande ledningsorgan vid befästningsbyggnadsverksamheten
i krig, utbildning för planläggning och ledning av befästningsarbeten,
utrustning för fortifikatoriska arbeten, försöksverksamhet vid
trupp samt fortifikationskårens personal.

Efter förslag i 1960 ars statsverksproposition (bil. 6, p. 6) beslöt samma
års riksdag att, med verkan fr. o. m. den 1 juli 1963, ärenden angående
byggande och underhåll av flygfält m. m. samt ärenden angående markförvärv
m. m. för flygfältsändamål skulle överföras från flygförvaltningen till
fortifikationsförvaltningen.

Vid 1962 års riksdag (prop. nr 168) bestämdes att frågor angående val
och kvalitetsbedömning av bränslen samt ärenden rörande bränsleinventarier,
vilka dittills ankommit på försvarets intendenturförvaltande organ,
skulle fr. o. m. den 1 juli 1963 handläggas av fortifikationsförvaltningen.

Slutligen har vid årets riksdag (prop. nr 107) en viss omorganisation av
fortifikationsförvaltningen beslutats, i huvudsak på grundval av ett av 1956
års försvarsförvaltningssakkunniga framlagt förslag. Enligt den nya organisationen
är ämbetsverket indelat i befästningsavdelning, kasernavdelning,
byggnadsbyrå, värmebyrå, elektrobyrå, väg- och vattenbyggnadsbyrå, markbyrå,
administrativ byrå och forskningsbyrå. I vardera avdelningen ingår
två byråer och vissa sektioner. Byggnadsbyrån, värmebyrån, elektrobyrån
samt väg- och vattenbyggnadsbyrån är underställda innehavaren av en nyinrättad
tjänst som överdirektör, vilken har att under verkschefen samordna
byråernas verksamhet, övriga enheter är direkt underställda verkschefen,
som till sitt förfogande även har en särskild utredningssektion. Till ämbetsverket
hör vidare ett centralkontor för byggnads- och reparationsberedskapen;
dettas organisatoriska ställning skall dock utredas.

Enligt fortifikationsförvaltningens instruktion (SFS 1963:285) åligger
det ämbetsverket särskilt

att ombesörja att krigsmaktens befästningar och byggnader samt flygfält,

övningsfält, skjutfält och övriga fasta egendom väl vårdas och underhållas,
att bedriva sådan planläggnings-, forsknings- och konstruktionsverksamhet
som erfordras för att vidmakthålla en god krigsberedskap i fortifikatoriskt
hänseende;

att tillse att krigsmaktens byggnader äro ändamålsenliga med hänsyn till
förändringarna i de militära byggnadsbehoven och till utvecklingen inom

byggnadstekniken; ....

att handlägga ärenden angående bränslen och bränsleinventarier för krigsmaktens
fasta anläggningar, dock icke ärenden angående inköp av bränslen;

att utreda hur anmälda behov av befästningar, byggnader och markområden
för krigsmakten lämpligen böra tillgodoses;

att fastställa typritningar till krigsmaktens befästningar och byggnader,
i den mån sådant icke ankommer på Kungl. Maj :t eller annan myndighet;

att efter bemyndigande av Kungl. Maj :t projektera och uppföra krigsmaktens
befästningar och byggnader samt anordna krigsmaktens flygfält,
övningsfält och skjutfält;

att tillse att erforderliga anordningar för brandskydd samt byggnadstekniska
anordningar för luftskydd, maskering m. m. finnas vid krigsmaktens
befästningar och byggnader;

att efter bemyndigande av Kungl. Maj :t förvärva, försälja, arrendera och
förhyra fast egendom för krigsmaktens räkning;

att, i vad angår fortifikationsförvaltningens ämbetsområde, utöva kontroll
över handhavandet av förvaltningsärenden hos underlydande myndigheter
ävensom genom bland annat förrådskontroll tillse, att en ändamålsenlig
hushållning med medel och materiel äger rum;

att följa den tekniska utvecklingen inom fortifikationsförvaltningens ämbetsområde,
bearbeta insamlat material och tillhandahålla den det vederbör
erforderliga upplysningar i detta hänseende;

att föra register över de av ämbetsverket förvaltade fastigheterna; samt
att enligt vad därom särskilt stadgas i fred organisera byggnads- och
reparationsberedskapen.

1963 års riksdagsbeslut innebär i personalhänseende att fortifikationsförvaltningen
förstärkts med 20 tjänster (motsvarande) samt att därutöver
64 tjänster överförts till ämbetsverket från flygförvaltningen såsom en följd
av flygfältsbyråns avveckling vid sistnämnda myndighet. Den för ämbetsverket
fastställda avlöningsstaten för budgetåret 1963/64 uppgår till ett
sammanlagt belopp av 13,5 milj. kronor.

Inom den civila sektorn av statsförvaltningen är — med vissa undantag
som framför allt hänför sig till de affärsdrivande verken — fastighetsförvaltningen
och byggnadsverksamheten koncentrerade till byggnadsstyrelsen.
Detta ämbetsverk har därjämte anförtrotts speciella myndighetsuppgifter,
avseende planväscndet respektive byggnadsväsendet. Till dessa myndighetsuppgifter
kan även räknas viss kultur- och konsthistorisk byggnadsvärd.

Enligt instruktionen (SFS 1961:452 med senare ändr.) åligger det byggnadsstyrelsen,
såvitt gäller dess befattning med fastighetsförvaltningen och
byggnadsverksamheten,

att förvalta de under styrelsen ställda delfonderna av statens allmänna
fastighetsfond;

att anskaffa lokaler för statsmyndigheterna, utreda behovet av statliga
byggnadsföretag samt verkställa förhyrningar för statens räkning, allt i
den mån dessa uppgifter icke ankomma på annan myndighet;

att efter vederbörligt uppdrag projektera och utföra byggnadsföretag för
kronans räkning;

att handhava föreskriven kontroll över driftsekonomien vid värmeanläggningar;
samt

att insamla och bearbeta kunskapsmaterial inom styrelsens verksamhetsområde
ävensom utöva den rådgivande verksamhet och utgiva de publikationer,
som kunna föranledas härav.

Genom beslut vid 1962 ars riksdag (prop. nr 98), vilket i vissa avseenden
fullföljts vid innevarande års riksdag (statsverksprop, bil. 8, p. 77), har i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1960 års byggnadsstyrelseutredning
framlagt förslag byggnadsstyrelsen underkastats en genomgripande omorganisation.
De allmänna motiven härför har av föredragande departementschefen
angivits sålunda.

Byggnadsstyrelsens nuvarande organisation grundar sig på beslut av statsmakterna
år 1918. Genom en organisationsförändring 1925, varvid byggnadsbyråns
utredningsavdelning ombildades till en självständig byrå, fick
ämbetsverket i huvudsak sin nuvarande utformning. Den nu mer än 40-åriga
organisationen svarar av flera skäl icke längre mot tidens krav. Personalen
har sedan 1925 i det närmaste tiodubblats. Enbart under 1950-talet har
verksamhetens omfattning ungefär fördubblats. Vidare kan en mycket kraftig
expansion av byggnads- och förvaltningsuppgifterna väntas under innevarande
decennium. Redan pågående eller beslutade utbyggnader av lokaler
bl. a. för högre utbildning och forskning, för telefoni, radio och television
samt för mentalsjukvård och fångvård pekar sålunda mot cn fördubbling av
den nuvarande byggnadsverksamheten redan under de närmaste åren. I
detta läge är det enligt min mening nödvändigt, att en genomgripande omorganisation
och en kraftig personell upprustning av byggnadsstyrelsen genomföres
utan tidsutdräkt, så att styrelsen blir i stånd att rationellt, effektivt
och ekonomiskt leda den omfattande byggnadsverksamhet, som erfordras
för förverkligande av beslutade och planerade reformer inom olika områden
av samhällslivet. Vid omorganisationen och upprustningen bör särskilt
beaktas att uppgifternas alltmer komplicerade natur och vidgade betydelse
ställer ännu större krav än tidigare på specialisering, entydig arbetsfördelning
och klar ansvarsfördelning. Samtidigt härmed skärpes fordringarna
på styrelsens ledning och på samordningen av styrelsens olika delar. Det
är vidare viktigt, att styrelsens organisation erhåller ökad flexibilitet för
att med enklast möjliga medel kunna anpassas efter arbetsvolymens successiva
tillväxt och variationer.

I fråga om ärendenas fördelning på olika enheter innebär riksdagsbeslutet
att byggnadsstyrelsen skall vara organiserad på åtta permanenta byråer,
nämligen en administrativ byrå för administrativa, juridiska och kamerala
uppgifter, en utredningsbyrå för planering, utredning och programmering
rörande statens lokalfrågor, en intendentsbyrå för fastighetsförvaltning in -

klusive bränslekontroll, en kulturhistorisk byrå för kultur- och konsthistorisk
byggnadsvård, en planbyrå för styrelsens uppgifter som centralt organ
för planväsendet, en teknisk byrå för motsvarande åligganden inom byggnadsväsendet,
eu projekteringsbyrå för det allmänna projekteringsarbetet
på grundval av föreliggande programhandlingar fram till fullständiga bygghandlingar
samt en byggnadsbyrå för själva byggandet.

Riksdagsbeslutet innebär vidare att utöver de permanenta enheterna skall
vid behov kunna inrättas speciella byråer för vissa byggnadsprojekt av
större omfattning. Härom uttalade departementschefen bl. a. följande.

Såsom utredningen uppmärksammat, kommer byggnadsstyrelsens verksamhet
under 1960-talet att bl. a. avse vissa exceptionellt stora byggnadsprojekt.
Detta förhållande betingas väsentligen av den pågående utbyggnaden
inom universitets- och högskoleväsendet. Projekt av denna art har hittills
i vissa fall icke ansetts böra uppdragas åt byggnadsstyrelsen utan har
anförtrotts fristående organ i form av särskilda byggnadskommittéer. Då
en större organisation torde innebära avsevärda fördelar bl. a. genom tillgång
till bättre tekniska, ekonomiska och administrativa resurser, ökade möjligheter
till utvecklingsarbete samt goda betingelser för att samla vidgad erfarenhet
och att åstadkomma samordning mellan skilda byggnadsuppgifter,
bör enligt min mening fristående byggnadskommittéer i fortsättningen icke
nyinrättas. I stället bör byggnadsstyrelsens organisation tillföras sådana
förstärkningar och ges sådan flexibilitet, att styrelsen kan förutsättas effektivt
genomföra projekt av nämnda storleksordning.

När det gäller själva byggandet utgår jag från att byggnadsbyrån vid behov
skall kunna svara för även de största projekten. I likhet med utredningen
och ett antal remissinstanser finner jag däremot, att programarbetet
och ledningen av projekteringen kan fordra särskilda organisatoriska anordningar.
Jag kan i stort sett biträda utredningens förslag till lösning av denna
fråga. Möjlighet bör sålunda finnas att inom byggnadsstyrelsen för mycket
stora eller eljest särpräglade byggnadsprojekt inrätta speciella enheter vid
sidan av den permanenta byråindelningen. Dessa enheters chefer torde vanligen
böra ges byggnadsråds ställning och efter förslag av byggnadsstyrelsen
tillsättas av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill föreslår jag, att bemyndigande
lämnas Kungl. Maj :t att vid behov inrätta dylika tjänster. Erforderlig
personal i övrigt på dessa speciella byråer bör lämpligen avdelas från styrelsens
permanenta byråer och då i första hand från utredningsbyrån och
första projekteringsbyrån.

I likhet med utredningen finner jag det ändamålsenligt, att för större
byggnadsföretag programkommittéer med företrädare för nyttjaren och
andra intressenter, i förekommande fall även kommunala, utses av Kungl.
Maj :t. I allmänhet torde det vara lämpligt, att den representant för byggnadsstyrelsen
som jag förutsätter böra inga i sådan kommitté, blir chefen
eller eventuell annan högre tjänsteman inom vederbörande projekteringsbyrå.
Kommittéernas behov av utredningspersonal bör, såsom jag förut antytt,
huvudsakligen tillgodoses genom utredningsbyråns försorg. Härigenom
erhålles samordning mellan byggnadsstyrelsens programarbete och
det programarbete, som bedrives av kommittéerna, liksom även kontinuitet
i byggnadsärendenas handläggning.---

Frågan om den lämpligaste organisationen för bokföring och ekonomisk
kontroll samt för kostnadsberäkning och efterkalkyl tillmättes vid beslutet
om byggnadsstyrelsens omorganisation stor betydelse. Härom gjorde departementschefen
bl. a. följande uttalande.

Bokföring och ekonomisk kontroll är i nuvarande organisation förlagda
till administrativa byråns kameralavdelning samt till olika enheter inom
styrelsens tekniska byråer. Ktt sådan system kan, då arbetsuppgifterna är
av mindre omfattning, i och för sig innebära vissa fördelar. Utredningen
har emellertid framhållit, att åtskilliga ganska betydande olägenheter är
förenade med detta system och att dessa olägenheter kommer att ytterligare
accentueras vid den ökade arbetsvolym som väntas under 1960-talet.

I likhet med utredningen finner jag det synnerligen angeläget, att garantier
skapas för att verksledningen snabht och effektivt skall kunna tillförsäkras
information om det ekonomiska läget beträffande byggnadsverksamhet
och fastighetsförvaltning. Lika viktigt är att en effektiv kostnadsövervakning
kan utövas och att tillfredsställande underlag erhålles för erforderliga
kostnadsanalyser. Härför erfordras en effektivisering av bokföring
och redovisning, främst genom samordning av förekommande bokföringssystem
och en högre grad av mekanisering av bokföringsarbetet.

Organisatoriskt ställer dessa förhållanden krav på en större koncentration
än f. n. i arbetets handhavande inom styrelsen. Jag biträder på grund
härav utredningens förslag, att de olika bokföringsenheterna skall sammanföras
till en ekonomiavdelning inom administrativa byrån. På denna avdelning
skall bl. a. ankomma att genom regelbundna rapporter hålla berörda
tekniska byråer informerade om medelsdispositioner och om den ekonomiska
ställningen för uppdrag och arbeten m. m.

Här avsedda åtgärder är emellertid endast att betrakta som ett första
steg mot en slutlig lösning av denna fråga. Ett fullföljande av omorganisationen
kräver en omsorgsfull och detaljerad planering av såväl bokföringssystemen
som de därmed sammanhängande rutinerna. Härför erfordras
ytterligare ingående utredning.---

Enligt min uppfattning är det angeläget, att byggnadsstyrelsen tilldelas
erforderliga resurser för att med tillräcklig omsorg kunna utföra de kostnadsuppskattningar
och kostnadsberäkningar, vilka skall ligga till grund
för Kungl. Maj :ts och riksdagens beslut i byggnadsärenden. För ett ekonomiskt
byggande kan vidare analyser och delberäkningar erfordras för att
belysa de kostnadsmässiga konsekvenserna av olika alternativa lösningar.
Såsom utredningen påpekat bör också efterkalkyler verkställas. En med hithörande
arbete sammanhängande uppgift är slutligen att utarbeta byggnadskostnadsindex
och index för kostnadsreglering av husbyggnadsentreprenader.
Jag delar utredningens uppfattning, att dessa uppgifter bäst torde lösas,
om de samlas i en enda arbetsgrupp inom styrelsen. Då denna arbetsgrupp
kommer att få betjäna eller eljest har samband med flera av styrelsens byråer,
tillstyrker jag utredningens förslag, att arbetsgruppen såsom en särskild
kalkylavdelning ingår i organisationen vid sidan av byråerna.

En annan omständighet vid vilken fästes stort avseende i förevarande
sammanhang gällde frågan om byggnadsstyrelsens ledning. Härom anförde
departementschefen bl. a. följande.

Jag anser det uppenbart att verksamhetens väsentligt ökade omfattning
och de olika uppgifternas alltmer komplicerade karaktär f. n. ställer betyd -

ligt större fordringar på byggnadsstyrelsens ledning än förut. Det är bl. a.
angeläget, att tillräckliga resurser finnes för att tillse att erforderlig samordning
av de olika byråernas verksamhet kommer till stånd. Vidare synes
en fördelning på flera personer av sådana ledande, kontrollerande och beslutande
funktioner, vilka nu måste utövas av verkschefen ensam och därför
i längden måste bli alltför betungande för denne, inte längre kunna
anstå. En förstärkning av byggnadsstyrelsens ledning bör därför enligt min
mening ske.

Byggnadsstyrelseutredningen har övervägt två alternativ för en sådan
förstärkning. Det ena går ut på att en tjänst som överdirektör och souschef
skall inrättas och det andra innebär, att närmast under generaldirektören
skall finnas två tekniska direktörer. Utredningen har stannat för att f. n.
förorda det förra alternativet men samtidigt anfört, att en omprövning avfrågan
framdeles kan bli påkallad. Behovet av en förstärkning av verksledningen
har i allmänhet understrukits vid remissbehandlingen och flera remissinstanser,
däribland statskontoret, har ansett att alternativet med två
direktörer redan nu bör väljas.

Efter att ha övervägt de skilda för- och nackdelar, som är förenade med de
olika förslagen, har jag kommit till den uppfattningen, att organisationen
av byggnadsstyrelsens ledning bör lösas efter de principer som förordats
av bl. a. statskontoret. Härvid bör behovet av samordning och gemensam
ledning av dels projektering och byggande, dels fastighetsförvaltning och
lokalplanering samt de administrativa och ekonomiska funktionerna i första
hand tillgodoses. Jag föreslår på grund härav att administrativa byrån, utredningsbyrån,
intendentsbyrån och kalkylavdelningen underställes en avdelningschef
samt att första projekteringsbyrån, de för vissa större objekt
organiserade specialbyråerna och byggnadsbyrån samordnas under en teknisk
direktör. Kulturhistoriska byrån, planbyrån och tekniska byrån, vilka
huvudsakligen representerar styrelsens myndighetsuppgifter, anser jag
lämpligen böra direkt underställas generaldirektören. Jag har härvid beaktat
att nämnda byråer kan komma att beröras av den i det föregående föreslagna
särskilda utredningen rörande den statliga organisationen av samhällsplaneringen
och därmed sammanhängande spörsmål.

Den viktigaste organisationsändring som föranletts av 1963 års riksdags
följdbeslut rörande byggnadsstyrelsen avser byggnadsbyrån. I korthet innebär
beslutet, att den regionala organisationen utbygges och ges vidgade uppgifter,
befogenheter och ansvar samtidigt som den centrala organisationen
nedskäres och ges en efter den minskade verksamheten anpassad struktur.
Den regionala organisationen skall omfatta fem byggnadsavdelningar,
vilka med särskilda byggnadsdirektörer såsom chefer skall ha hand om verksamheten
inom byggnads-, vvs- och elfacken i vad gäller såväl entreprenadsom
egenregiföretag. Byggnadsavdelningarna skall höra till byggnadsbyrån;
planeringen, ledningen och kontrollen av deras verksamhet skall utövas
centralt. Byråns nuvarande indelning efter fack och företagsform brytes
och byrån organiseras funktionellt i två avdelningar, planeringsavdelningen
och upphandlingsavdelningen, varjämte en särskild arbetsgrupp för inspektion
och besiktning tillskapas direkt under byggnadschefen.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att byggnadsstyrelsen är chefs -

myndighet för länsarkitektsorganisationen, som har till uppgift att biträda
byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen vid fullgörande av deras uppgifter med
avseende å planläggnings- och byggnadsväsendet, att handhava den närmaste
tillsynen över kronans under byggnadsstyrelsens förvaltning ställda
fastigheter samt att utöva arkitektverksamhet för statsverkets räkning.

I samband med den här nämnda omorganisationen har byggnadsstyrelsen
erhållit en personalförstärkning med ett 50-tal nya tjänster. På årets riksstat
har styrelsens avlöningsanslag uppförts med ett belopp av 8,25 milj.
kronor.

Frågan om hurvida icke fördelar skulle stå att vinna genom en större
samordning av den militära och den civila byggnadsförvaltningen aktualiserades
redan för omkring 20 år sedan. Härom torde få lämnas följande
redogörelse.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 12 maj 1944 tillkallade chefen
för försvarsdepartementet samma år särskilda sakkunniga med uppdrag
att på grundval av ett år 1943 fattat principbeslut verkställa fortsatta överväganden
om sammanförande av de dåvarande försvarsgrensvis ordnade
militära byggnadsorganen till en enhetlig organisation ävensom att undersöka
möjligheterna att samordna det militära byggnadsväsendet med motsvarande
uppgifter för den civila statsförvaltningens behov. Skilda alternativ
borde därutinnan komma under bedömande. I enlighet med sitt uppdrag
framlade utredningen — som antog benämningen fortifikations- och
byggnadsförvaltningsutredningen — i ett den 27 december 1945 avgivet
betänkande (SOU 1945:65) till övervägande tre alternativ för ordnandet av
fortifikationsverksamheten och den statliga husbyggnadsförvaltningen, nämligen
alternativ I med skiljelinje dragen mellan den civila och den militära
byggnadsverksamheten, alternativ II med samma skiljelinje utom såtillvida,
att detaljutformning och utförande av de för militärt ändamål avsedda
byggnaderna skulle sammanföras med motsvarande verksamhet för
den civila statsförvaltningen, samt alternativ III med skiljelinjen mellan
byggnadsverksamhet å ena och befästningsverksamhet å andra sidan. Utredningen
förordade för sin del att organisationsfrågan löstes enligt alternativ
I; en av utredningens ledamöter reserverade sig dock för en lösning
enligt alternativ II.

över utredningens förslag avgavs efter remiss utlåtanden av ett stort
antal myndigheter och sammanslutningar, vilka, i den mån de ansåg sig
böra taga ställning till valet mellan de av utredningen diskuterade organisationsalternativen,
till övervägande antal förklarade sig dela utredningens
uppfattning att alternativ I vore att föredraga framför de övriga. En lösning
enligt alternativ III med vissa modifikationer förordades dock av byggnadsstyrelsen,
medan bl. a. statskontoret och dåvarande statens sakrevision
närmast uttalade sig för alternativ II.

Vid ärendets beredning i försvarsdepartementet fann departementschefen,
att de av fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen framlagda
förslagen borde göras till föremål för viss överarbetning, innan de lades
till grund för en proposition. De fortsatta övervägandena i frågan anförtroddes
1946 års militära förvaltningsutredning, som beträffande huvudspörsmålet
anförde bl. a. följande.

Vid de överväganden, som utredningen ägnat frågan, huruvida fortifikations-
och byggnadsväsendet inom försvaret bör ombesörjas av en särskild
organisation eller i större eller mindre utsträckning organisatoriskt sammanföras
med liknande uppgifter för den civila statsförvaltningen, har utredningen
kommit till den uppfattningen, att åtskilliga av de skäl, som anförts
för en sammanslagning, äro beaktansvärda. Fördelar av en gemensam
organisation synas dock företrädesvis uppkomma genom ett förenande av
nvbyggnadsuppgifterna. Dessas sammanförande synes otvivelaktigt på längre
sikt kunna skapa förutsättningar för ett starkare uppbyggande av den
statliga husbyggnadsorganisationen och ett i görligaste mån rationellt utnyttjande
av personal och maskiner.

Å andra sidan kan icke förnekas, att betydelsefulla omständigheter tala
mot ett sammanförande. Så är särskilt fallet beträffande underhållsverksamheten.
Då antalet byggnader, som skulle beröras av en centralisering,
är mycket stort och då de särskilda underhållsåtgärderna kräva individuell
behandling, kan man icke avvisa farhågorna för att sammanförandet skulle
tynga och fördröja underhållsverksamheten i stället för att leda till ökad
rationalisering. Genom förenandet av försvarets byggnadsunderhåll med motsvarande
uppgifter för civilt ändamål skulle möjligheterna att skapa en
lämplig organisation för befästningsverksamheten försämras, varjämte den
militära förvaltningsapparaten skulle kompliceras. Under sådana förhållanden
har utredningen funnit sig icke kunna förorda, att organisationsfrågan
nu löses enligt det av 1944 års utredning med III betecknade alternativet.

Vid valet mellan alternativen I och II hade för förvaltningsutredningen
huvudfrågan varit, huruvida detaljutformning och utförande av nya husbyggnader
för militärt bruk borde handhavas av en för försvaret gemensam
fortifikationsförvaltning eller tilläggas byggnadsstyrelsen. För bedömandet
härav hade utredningen ansett det vara erforderligt att erhålla en uppfattning
om försvarets verkliga nybyggnadsvolym — utom för fabriker och
flygfält — under de närmast följande åren. Med hänsyn till att denna nybyggnadsverksamhet
enligt inhämtade uppgifter kunde antagas komma att
genomsnittligen röra sig omkring 30 miljoner kronor per år och då byggnadsstyrelsen,
vars normala arbetsuppgifter med all sannolikhet komme
att ytterligare stegras, icke ansågs kunna bemästra de svårigheter en dylik
utökning av arbetsbelastningen skulle innebära, sade sig utredningen hysa
starka betänkligheter mot att för det dåvarande överflytta arbetet med detaljutformning
och utförande av försvarets husbyggnader till styrelsen. Rent
principiellt förklarade sig dock utredningen vara benägen att anse, att ett
sammanförande av nybyggnadsuppgifterna för militära och civila behov

skulle medföra sådana fördelar att en dylik anordning vid lämplig tidpunkt
borde prövas.

I anslutning härtill anförde förvaltningsutredningen bl. a. följande.

När det nu bedömbara nybyggnadsprogrammet fullföljts, bör klarhet ha
vunnits om försvarets framtida organisation och möjligheter föreligga att
för en längre tidsperiod överblicka det militära byggnadsbehovet. Tiden synes
då vara inne att taga slutlig ställning till frågan om ett sammanförande
av civila och militära nybyggnadsuppgifter. Vid den förnyade undersökning
av hithörande problem, som i god tid torde böra igångsättas, bör enligt
utredningens mening jämväl uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida
icke ett särskilt organ borde tillskapas för handhavande av ifrågavarande
nybyggnadsuppgifter. Den samlade nybyggnadsverksamheten torde nämligen
bliva av sådan vikt och omfattning, att det kan ifrågasättas, om det
är rationellt att förena dessa uppgifter med de åligganden av annan art,
vilka tillkomma byggnadsstyrelsen.

Frågan förelädes sedermera riksdagen genom propositionen 1947:142. Beträffande
det grundläggande organisationsspörsmålet anförde därvid föredragande
departementschefen bl. a. följande.

För egen del har jag funnit mig böra nu förorda en organisation enligt
alternativ I. Beträffande skälen härför kan jag i huvudsak ansluta mig till
de synpunkter, som anförts av 1946 års utredning. Ett sammanförande av
underhållsverksamheten beträffande civila och militära byggnader skulle
sålunda utan tvivel tynga och fördröja underhållsverksamheten i stället
för att leda till ökad rationalisering, varjämte en lämplig organisation för
befästningsverksamheten skulle försvåras. Alternativ III synes alltså icke
böra komma i fråga. Vid valet mellan alternativ I och II har jag i likhet med
1946 års utredning fäst särskilt avseende vid omfattningen av den nybyggnadsverksamhet
som under de närmaste åren torde vara att påräkna på
såväl det civila som det militära området. Ett sammanförande av dessa betydande
arbetsuppgifter till byggnadsstyrelsen skulle sannolikt innebära
en alltför tung belastning för detta verk, med påföljd att arbetet icke skulle
kunna behörigen fullgöras. Vid mitt ställningstagande har jag ansett mig
kunna räkna med en byggnadsverksamhet inom försvaret efter år 1948 av
ungefär den omfattning, som förutsatts av 1946 års utredning. En byggnadsvolym
av denna omfattning synes till fyllest för att en rationell och cffektiv
organisation skall kunna uppbyggas.

Såsom av det nyss anförda framgår skulle däremot en ytterligare centralisering
i nuvarande läge vara ett alltför vittutscende och svårgenomförbart
projekt. Därest den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen, på
sätt förordats, nu organiseras enligt alternativ I, behöver detta dock icke
utesluta, att en ytterligare koncentrering av byggnadsverksamheten framdeles
kan övervägas. I detta hänseende hänvisar jag till de synpunkter, som
anförts av 1946 års utredning och till vilka jag kan ansluta mig.

Riksdagen lämnade sin anslutning till de av departementschefen framförda
synpunkterna på det grundläggande organisationsspörsmålet (skr.
nr 199).

Här berörda spörsmål togs sedermera upp av 1950 års riksdagsrevisorer,
som ansåg att frågan om en sammanslagning av det militära och civila

byggnadsväsendet borde upptagas till förnyat övervägande. Revisorerna
bortsåg härvid icke från de skäl som år 1947 föranledde statsmakterna att
ställa sig avvisande till en omedelbar samordning. Revisorerna framhöll
emellertid, att vid de överväganden som föregick statsmakternas beslut den
i detta sammanhang viktiga frågan om byggnadsstyrelsens organisation
icke närmare berörts. Enligt revisorernas mening borde de befarade olägenheterna
av en samordning i allt väsentligt kunna övervinnas genom lämplig
omorganisation av byggnadsstyrelsen. Förslagsvis skulle inom styrelsens
förvaltningsområde kunna inrättas särskilda lokaldistrikt, till vilka
beslutanderätten rörande såväl byggnadsunderhållet som nybyggnadsverksamheten
i viss omfattning kunde decentraliseras. Med en sådan distriktsindelning
skulle enligt revisorernas mening — även om byggnadsstyrelsen
tillfördes hithörande militära arbetsuppgifter — den erforderliga överblicken
över det mångskiftande verksamhetsfältet utan svårighet kunna upprätthållas,
samtidigt som byggnadsobjektens antal bleve tillräckligt stort
för att möjliggöra en jämn och likformig arbetsbelastning på de olika lokalorganen.
Revisorerna ansåg att en närmare samordning av verksamheten
på förevarande område erbjöd så betydande fördelar från ekonomisk, teknisk
och organisatorisk synpunkt, att statsmakterna icke rimligen borde
underlåta att tillvarataga de möjligheter till kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder
som här förefanns.

Statsutskottet framhöll i sitt i ärendet avgivna utlåtande, att byggnadsstyrelsen
vid ärendets remissbehandling starkt understrukit de allmänna
synpunkter på samordningsfrågan, åt vilka revisorerna givit uttryck, samt
att styrelsen förordat en förutsättningslös prövning av frågan i hela dess
vidd. Utskottet påpekade vidare, att även dåvarande statens organisationsnämnd
anslutit sig till tanken på en närmare utredning, om ock av mera
begränsad omfattning, medan statskontoret — som förklarat sig i princip
biträda revisorernas uppfattning — funnit viss tvekan råda rörande lämpligheten
av att för det dåvarande upptaga samordningsfrågan till förnyat
övervägande. För egen del delade utskottet rent principiellt revisorernas
mening, att fördelar skulle vara förbundna med den ifrågavarande samordningen,
men ansåg att tidpunkten för ett förverkligande av projektet just
då var mindre lämplig. Utskottet fann det emellertid önskvärt att en utredning
om hithörande spörsmål kom till stånd. Detta blev också riksdagens
beslut.

Någon sådan utredning har dock aldrig kommit till stånd i vidare mån
än att frågan i korthet berörts av den år 1953 tillkallade utredningen om
försvarets regionala och lokala fastighetsförvaltning. I sitt samma år avgivna
betänkande avvisade nämnda utredning tanken på att låta all statens
byggnadsverksamhet — militär och civil — bedrivas av ett enda centralt
ämbetsverk med regional organisation. Utredningen ansåg nämligen, att
den militära byggnadsvolymen redan i och för sig var tillräckligt stor för att

möjliggöra både den specialisering och den decentralisering som syntes
önskvärd. Dessutom var denna volym väsentligt större än den civila statliga
byggnadsvolym som omhänderhades av byggnadsstyrelsen. Det väsentligaste
skälet mot ett gemensamt ämbetsverk var dock enligt utredningens
mening att större delen av den militära byggnadsverksamheten utgjorde
förberedelser för krig och att det var uppenbart att denna verksamhet under
alla omständigheter måste skötas i militär regi.

Ärendet förelädes riksdagen genom propositionen 1954:110, varvid föredragande
departementschefen sade sig dela utredningsmannens uppfattning,
att den militära byggnadsverksamheten var så stor och speciell att den
borde särskiljas från övrig statlig byggnadsverksamhet. Riksdagen beslöt
i enlighet härmed.

Revisorernas uttalande. För närvarande administreras huvudparten av
den statliga byggnadsverksamheten av två särskilda centrala förvaltningsmyndigheter,
nämligen byggnadsstyrelsen för den civila sektorn och fortifikationsförvaltningen
för den militära. De för ämbetsverken fastställda
avlöningsstaterna för budgetåret 1963/64 belöper sig till respektive 8,25 milj.
kronor och 13,5 milj. kronor. En icke oväsentlig del av personalkostnaderna
bestrides emellertid av byggnadsanslag.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen aktualiserades redan
för ett tjugotal år sedan frågan, om icke fördelar skulle stå att vinna
på att i administrativt hänseende närmare samordna de båda nämnda myndigheternas
arbetsuppgifter. Uppdrag att närmare överväga detta spörsmål
lämnades åt den år 1944 tillsatta fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen,
som i ett år 1945 avlämnat betänkande framlade tre alternativa
organisationsförslag, nämligen alternativ I med skiljelinje dragen
mellan civil och militär byggnadsverksamhet, alternativ II med samma
skiljelinje utom såtillvida, att detaljutformning och utförande av de för
militärt ändamål avsedda byggnaderna skulle sammanföras med motsvarande
verksamhet för den civila statsförvaltningen, samt alternativ III med
skiljelinje mellan byggnadsverksamhet å ena och befästningsverksamhet å
andra sidan. Utredningen stannade för att föreslå alternativ I av bl. a. det
skälet, att den ansåg att en gemensam organisation kunde befaras bli alltför
stor för att på ett smidigt, snabbt och nöjaktigt sätt fullgöra sina uppgifter.
Verksamhetens omfattning och arbetsobjektens fördelning på olika
förvaltningsgrenar skulle vidare enligt utredningens mening lägga stora
hinder i vägen för önskvärda personliga insatser från en gemensam lednings
sida. Nämnas må i detta sammanhang att vid remissbehandlingen av utredningens
förslag en lösning enligt alternativ III med vissa modifikationer
förordades av byggnadsstyrelsen samt att bl. a. statskontoret och dåvarande
statens sakrevision närmast uttalade sig för alternativ II.

De ifrågavarande tre organisationsförslagen överarbetades sedermera av

1946 års militära förvaltningsutredning, som fann att åtskilliga av de skäl
som anförts för en sammanslagning av den civila och den militära byggnadsverksamheten
var beaktansvärda. Fördelarna av en gemensam organisation
ansågs dock företrädesvis uppkomma i fråga om nybyggnadsuppgifterna.
Dessas sammanförande skulle enligt utredningens mening på längre
sikt otvivelaktigt skapa förutsättningar för ett starkare uppbyggande
av den statliga husbyggnadsorganisationen och ett i görligaste mån rationellt
utnyttjande av personal och maskiner. Bl. a. med hänsyn till att
byggnadsstyrelsen icke ansågs kunna bemästra de svårigheter en utökning
av dess arbetsbelastning skulle innebära hyste emellertid utredningen starka
betänkligheter mot att för det dåvarande överflytta arbetet med detaljutformning
och utförande av försvarets husbyggande till styrelsen. Rent
principiellt förklarade sig dock utredningen vara benägen att anse, att ett
sammanförande av nybyggnadsuppgifterna för militära och civila behov
skulle medföra sådana fördelar, att en dylik anordning vid lämplig tidpunkt
borde prövas. Till dessa synpunkter anslöt sig föredragande departementschefen
vid framläggandet av propositionen 1947:142 angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. m. Riksdagen
beslöt också i enlighet härmed.

Här berörda organisationsspörsmål om en sammanslagning av det militära
och det civila byggnadsväsendet togs sedermera upp av 1950 års riksdagsrevisorer,
som bl. a. ansåg sig böra framhålla att vid de överväganden
som dittills ägt rum rörande hithörande problem den viktiga frågan om
byggnadsstyrelsens organisation icke närmare berörts. Revisorerna hävdade
för sin del, att de olägenheter som befarades bli en följd av en samordning
av det statliga byggnadsväsendet i allt väsentligt borde kunna övervinnas
genom lämplig omorganisation av byggnadsstyrelsen, bl. a. genom inrättande
av regionala distrikt, till vilka beslutanderätten i fråga om såväl byggnadsunderhållet
som nybyggnadsverksamheten i viss omfattning kunde decentraliseras.
Revisorerna fann för sin del, att en närmare samordning av
verksamheten på förevarande område erbjöd så betydande fördelar från
ekonomisk, teknisk och organisatorisk synpunkt, att statsmakterna icke
rimligen borde underlåta att tillvarataga de möjligheter till kostnadsbesparande
rationaliseringsåtgärder som här förefanns.

Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande i principfrågan till revisorernas
mening och förordade en utredning i ämnet, vilket också blev riksdagens
beslut. Någon sådan utredning har dock aldrig kommit till stånd i vidare
mån än att frågan i korthet berörts av den år 1953 tillkallade utredningen
om försvarets regionala och lokala fastighetsförvaltning. I sitt samma år
avgivna betänkande avvisade utredningen tanken på att låta all statens
byggnadsverksamhet omhänderhas av ett enda centralt ämbetsverk med regional
organisation. Motivet härför var bl. a. att den militära byggnadsvolymen
redan i och för sig ansågs så stor, att den möjliggjorde både den

specialisering och den decentralisering som var önskvärd. Det väsentligaste
skälet mot en samordning var dock enligt utredningens mening, att större
delen av den militära byggnadsverksamheten utgjorde förberedelser för krig
och att det på grund härav var uppenbart att denna verksamhet under
alla omständigheter måste skötas i militär regi. Frågan avgjordes av 1954
års riksdag, som beslöt ett fortsatt särskiljande av den civila och den militära
byggnadsverksamheten.

Anledningen till att årets revisorer ansett sig böra aktualisera samordningsfrågan
är flerfaldig.

Till en början må erinras om att revisorerna under såväl § 7 som § 8
av årets berättelse funnit sig böra rikta stark kritik mot fortifikationsförvaltningen
för dess befattning med byggandet av vissa drivmedelsanläggningar.
Tidigare har även 1960, 1961 och 1962 års revisorer i liknande sammanhang
framställt allvarliga erinringar mot ämbetsverket. Med hänsyn
härtill har revisorerna, såsom närmare framgår av nyssnämnda paragrafer,
ansett en expertgrupp böra tillkallas för att utreda orsakerna till ifrågavarande
missförhållanden och föreslå åtgärder för deras snara avhjälpande.
Av många skäl kan det emellertid synas tveksamt, om en verklig lösning
av förevarande spörsmål står att vinna genom partiella reformer. Det vill
tvärtom förefalla, som om den önskvärda effektiviteten och säkerheten i arbetet
skulle kunna uppnås blott genom en radikal omläggning av själva
grunderna för fortifikationsförvaltningens organisation. Mycket talar för
att en sådan omläggning, vars syfte måste vara att låta den tekniska och
ekonomiska sakkunskapen få det avgörande inflytandet vid ärendenas handläggning,
lättast kan komma till stånd, om den nuvarande isoleringen häves
till förmån för ett fruktbärande samspel mellan civil och militär byggnadsförvaltning.

Tidpunkten för en dylik samordning synes just nu vara mycket lämplig
på grund av den genomgripande omorganisation som byggnadsstyrelsen
helt nyligen undergått. En av huvudpunkterna härvidlag har varit att med
hänsyn till tidigare konstaterade brister utrusta styrelsen med lämpliga
organ för ekonomisk kontroll, kostnadsberäkningar och efterkalkylering,
vilket i förevarande sammanhang är av särskilt intresse, då de missförhållanden
som kunnat konstateras inom fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde
till icke ringa del torde ha sin grund i avsaknaden av en
fast ekonomisk planering. En annan betydelsefull nyhet är att byggnadsstyrelsens
organisation gjorts i hög grad flexibel, varigenom växlingar både
i själva arbetsvolymen och i arbetsuppgifternas art smidigt kan bemästras.
I samma riktning verkar de möjligheter till decentralisering som effektiviseringen
av styrelsens regionala byggnadsorganisation erbjuder. Som ett
huvudargument mot ett sammanförande av militär och civil byggnadsverksamhet
har ju ofta hävdats, att den byggnadsvolym som skulle komma att
anförtros en dylik samordnad förvaltning skulle bli mycket omfattande och

därmed också mycket svårhanterlig. Att berörda förhållande innebär ett
problem skall ingalunda bestridas. Med en förnuftig decentralisering i form
av en konsekvent utbyggd regional organisation kan emellertid problemet
utan svårighet lösas. Såvitt revisorerna kan bedöma har genom byggnadsstyrelsens
omorganisation en god grund lagts för en ytterligare utveckling
i angiven riktning, över huvud taget torde kunna sägas att de organisatoriska
förutsättningarna för att få till stånd en samordning på förevarande
område är betydligt bättre i dagens läge än de var då riksdagen år 1954
hade att ta ställning till motsvarande organisationsproblem.

Utöver byggnadsvolymens omfång har arbetsuppgifternas speciella natur
ofta åberopats som ett skäl mot en sammankoppling av de militära byggnadsfrågorna
med de civila. Med hänsyn härtill bör fastslås att huvuddelen
av de uppgifter som är anförtrodda fortifikationsförvaltningen icke på något
nämnvärt sätt skiljer sig från de uppgifter som åvilar byggnadsstyrelsen
i dess egenskap av byggande och fastighetsförvaltande organ. De administrativa
och juridiska spörsmål som äger samband med den ifrågavarande
verksamheten fordrar ju tillgång till experter av enahanda slag,
helt oberoende av om de aktualiseras inom den civila eller inom den militära
sektorn. Samma principiella överensstämmelse beträffande arbetsmetodik
och specialkunskaper föreligger inom det förvaltningsavsnitt som på
den militära sidan täckes av fortifikationsförvaltningens kasernavdelning.
Att uppföra och underhålla en kasernbyggnad erbjuder, såsom lätt inses, i
tekniskt hänseende icke andra problem än dem som möter då det gäller att
uppföra och underhålla en civil ämbets- eller institutionsbyggnad. Förhållandet
kan synas mera komplicerat i fråga om den verksamhet som administreras
av fortifikationsförvaltningens befästningsavdelning. På detta område
föreligger obestridligen ett behov av särskild militär expertis. Att märka
är emellertid att de rent militära överväganden som här erfordras i huvudsak
har till syfte att angiva de krav som från strategisk eller taktisk-fortifikatorisk
synpunkt rimligen måste kunna ställas på en viss anläggning.
Själva uppförandet av anläggningen i sin tur är en övervägande teknisk
uppgift, för vars lösande i första hand civil sakkunskap får tagas i anspråk.
Att detta är fallet bestyrkes f. ö. därav, att dylika arbeten i stor utsträckning
överlåtes av fortifikationsförvaltningen på privata entreprenadfirmor.
Det förtjänar även alt påpekas, att projektering och byggande av bergrum
och liknande skyddsanläggningar, d. v. s. objekt av just den typ som intar
en framträdande plats bland de på fortifikationsförvaltningens befästningsavdelning
ankommande arbetsuppgifterna, sedan lång tid tillbaka utförts
av byggnadsstyrelsen. Det torde icke erbjuda något större organisatoriskt
problem att tillföra styrelsen den militära personal som för befästningsärendenas
handläggning erfordras såsom ett komplement till den byggnadstekniska
expertisen.

För överbefälhavarens vidkommande måste det i och för sig vara utan

6 Rev. berättelse ann. statsverket år 1963 I.

betydelse vilken administrativ organisation som handhar försvarets byggnadsfrågor,
om blott garantier skapas för att de militära önskemålen blir
vederbörligen tillgodosedda. En samordnad byggnadsförvaltning kan rent
av vara att föredraga just från militär synpunkt. Man kan nämligen utgå
från att i händelse av krig den statliga byggnadsadministrationen i sin helhet
kommer att ställas i försvarets tjänst; är då denna administration icke
splittrad på smärre enheter utan enhetligt utformad, underlättas självfallet
övergången från freds- till krigsorganisation. Ett väsentligt inslag i de
senaste årens strävan att höja den militära beredskapen har f. ö. just varit
att i möjligaste mån avlägsna de skillnader som i berört avseende varit för
handen. Det bör i detta sammanhang vidare beaktas, att i försvarsstaben
numera ingår en särskild befästningsinspektion, som bl. a. har till uppgift
att samordna olika myndigheters planläggning av befästningsanläggningar
med den operativa krigsplanläggningen. I och med tillkomsten av befästningsinspektionen
kan statsmakterna sägas ha redan i princip godtagit tanken,
att den militära ledningen väl skall svara för den strategiska grundsynen
och den taktiska tillämpningen därav inom befästningsväsendet men
att lösningen av de tekniska problem som därigenom aktualiseras icke nödvändigtvis
behöver betraktas som en rent militär angelägenhet.

Genom en samordning av den statliga byggnadsförvaltningen skulle, såsom
understrukits i det föregående, främst den fördelen vinnas, att bättre
förutsättningar skapades för en i tekniskt och ekonomiskt avseende fackmannamässig
behandling av de militära byggnadsärendena. En ren rationaliseringsvinst
skulle därjämte kunna ernås genom den ökade möjligheten
till arbetsfördelning och specialisering. Den konkurrens om den på förevarande
förvaltningsområde verksamma arbetskraften som nu mången gång
gör sig gällande till förfång för en förnuftig personaldisposition skulle vidare
kunna undvikas. Enligt revisorernas mening är det, icke minst med
hänsyn till rådande brist på kvalificerad byggnadsteknisk personal, för statsverket
en angelägenhet av största vikt, att den personal som finnes tillgänglig
utnyttjas så effektivt som möjligt. Det kan därför icke vara rationellt
att också i fortsättningen låta två skilda ämbetsverk med i huvudsak samma
arbetsuppgifter administrera den statliga byggnadsverksamheten. En
sådan organisationsform måste leda till en mindre god hushållning med
personalresurserna och kan ej heller från ekonomisk synpunkt vara försvarlig.

Revisorerna anser mot bakgrunden av det anförda, att starka sakskäl
talar för att frågan om en samordning av fortifikationsförvaltningens och
byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter på nytt upptages till allvarligt övervägande
med sikte på att för nämnda verksamhet tillskapa ett gemensamt
ämbetsverk. Revisorerna får därför föreslå att en utredning i ämnet snarast
kommer till stånd genom en för ändamålet tillkallad, allsidigt sammansatt
organisationskommitté.

§ 10

Engångsemballage vid transport av tvätt

År 1962 slutfördes inom landstingsförbundets organisationsavdelning en
utredning som syftade till att klarlägga vilka kostnadsbesparingar som kunde
stå att vinna, om vid transport av smutstvätt från landstingens sjukvårdsinrättningar
till centraltvätterierna användes engångsemballage av
papper eller plast i stället för säckar av smärtingtyg, som dittills i huvudsak
använts. Resultatet av utredningen redovisades år 1962 i Sveriges landstings
tidskrift (häfte 8), från vilken följande redogörelse hämtats.

De tygsäckar i vilka nedsmutsad tvätt levereras till landstingens tvätterier
väger ca 1 kg per styck. Då tvättgodsmängden per säck uppgår till
mellan 18—20 kg, utgör således vikten av tvättemballaget ca 5 procent av
tvättvikten. Säckens inköpspris är ca 14 kronor och den beräknas hålla ca
200 tvättbehandlingar, vilket innebär att slitaget uppgår till ca 7 öre per
tvätt. En företagen kostnadsanalys har utvisat, att om självkostnadspriset
per kg vanlig tvätt vid ett tvätteri är 65 öre, så utgör priset för tvättning
och behandling av tvättgodssäckarna ca 50 öre per styck. Härtill kommer
emellertid de nyssnämnda slitagekostnaderna om 7 öre per tvätt. Totalt
uppgår således i det angivna fallet kostnaderna för tvättning av en
säck till ca 57 öre per gång.

Sommaren 1961 påbörjades vid landstingens centraltvätterier en serie
försök att som emballage vid transport av smutstvätt ersätta de gängse tygsäckarna
med olika typer av plastsäckar. Fördelarna med plastsäcken är
bl. a. att den har låg vikt (ca 0,1 kg), är föga utrymmeskrävande (såväl
oanvänd i förråd som i tvätteriernas smutssortering) och möjliggör snabbare
tömning av smutstvätten på tvätteriernas sorteringsbord. Försöken
ledde till att ett tvätteri på prov fr. o. m. den 1 oktober 1962 införde plastsäckar
av viss typ som engångsemballage för transport av smutstvätt till
tvätteriet. Enligt gjorda beräkningar medförde övergången till plastsäckar
en direkt årlig besparing för tvätteriet på omkring 22 000 kronor. Produktionstekniskt
fick övergången till engångsemballage till följd att, eftersom
tvättbehandlingen av de tidigare använda tygsäckarna bortföll, en
större maskinkapacitet för produktiv tvätt blev tillgänglig. Den ökade kapaciteten
motsvarade för tvättmaskinernas del en ytterligare produktion
under ca 2,5 veckor, för centrifugerna ca 2 veckor och för den kombinerade
utslagnings- och torktumlaren ca 6 veckor. Om landstingens sjukvårdsinrättningar
allmänt övergick till engångsemballage av plast, skulle de sammanlagda
besparingarna bli avsevärda. Utredningen sammanfattade sina
synpunkter på denna fråga sålunda.

Under år 1962 torde den totala mängden sjukhustvätt i Sverige uppgå
till cirka 70 000 ton. Av denna godsmängd torde emballage i form av smärtmgsäckar
komma att utgöra cirka 3 500 ton eller 3 500 000 stycken, som
tvättas och torkas i berörda tvätterianläggningar. Vid ett genomsnittligt
beräknat självkostnads- och faktureringspris på 75 öre per kg tvätt (sålunda
även per smärtingsäck med vikten 1 kg) skulle tvätteriernas kunder
få betala cirka 2,6 milj. kronor för detta emballage under ett år. Om kunderna
själva svarade för sitt emballage och genom fördelaktiga inköp i
större skala kunde pressa inköpspriset på plastsäckar till cirka 35 öre per
styck, skulle motsvarande årskostnad bli cirka 1,2 milj. kronor. Kundernas
(sjukhusens) vinst torde sålunda kunna beräknas till 1,4 milj. kronor per
år- — Tvätterianläggningarnas berörda maskinkapacitet skulle kunna utnyttjas
för behandling av cirka 3 500 ton nyttotvätt per år eller motsvarande
kapaciteten vid ett par större centraltvätterier. Betydande minskningar
i investeringar torde också som en följd härav uppstå.

Inom krigsmakten bedrives i försvarets fabriksstyrelses regi tvätteriverksamhet
vid elva tvätterier, belägna i Stockholm (Tv S), Boden (Tv B), Visby
(Tv Vi), Långsele (Tv Lå), ödeshög (Tv ög), Lund (Tv Ld), Umeå
(Tv U), Karlstad (Tv Kd), Landskrona (Tv L), Karlskrona (Tv K) och
Ockelbo (Tv O). Vid transport av smutstvätt till nämnda tvätterier användes
nästan uteslutande tygsäckar. Revisorerna har i syfte att erhålla underlag
för ett bedömande av vilka ekonomiska och andra fördelar som ett
användande av engångsemballage vid dessa transporter skulle medföra för
statsverket tillställt fabriksstyrelsen ett antal frågor i ämnet, avseende
vart och ett av tvätterierna. Frågorna och fabriksstyrelsens svar på dem
återgives här nedan.

Fråga: Hur stor total årlig tvättgodsmängd behandlas i tvätteriet?

Svar: Den sammanlagda mängden av vattentvätt vid samtliga tvätterier ut gjorde

sistförflutna budgetår 28 270 163 kg.

Fråga: Hur stor del av denna godsmängd inkommer till tvätteriet i säckar
av smärting eller bomullstyg?

Svar: Av vattentvättgodsmängden inkommer praktiskt taget 100 % i säc kar

av bomullstyg.

Fråga: Hur många kilogram väger i genomsnitt en säck med smutstvätt
inkl. säckens vikt?

Svar: En säck med smutstvätt inklusive säckens vikt utgör vad beträf far

sjukhustvätt ca 18 kg och vad beträffar militärtvätt ca 23 kg.
Fråga: Hur mycket väger en tom säck i genomsnitt?

Svar: En tom säck väger i genomsnitt ca 1.0 kg.

Fråga: Hur mycket väger en tom säck i genomsnitt?

Svar: Av den rena tvätten skickas 85—90 % tillbaka till kunderna i säc kar.

Fråga: Hur mycket utgör självkostnadspriset per kilogram tvätt i genomsnitt
inkl. omsättningsskatt? Hur mycket utgör faktureringspriset?

Svar: Självkostnads- och faktureringspriser för budgetåret 1962/63 fram går

av följande uppställning.

Öre per kg vattentvätt
	självk.	fakt.pris
TvS	75,6	68,4
TvB	67,6	66,9
TvVi	72,6	67,6
TvLå	65,9	65,6
Tvög	63,7	65,9
TvLd	84,9	69,0
TvU	61,1	65,1
TvKd	65,2	67,0
TvL	58,8	57,5
TvK	65,0	63,5
TvO	74,5	67,4

Fråga: Vilket är självkostnadspriset i genomsnitt för behandling av en tygsäck
i tvätteriet?

Svar: Självkostnadspriset för behandling av en tygsäck utgör 32 öre/säck.

Fråga: Vad kostar en tygsäck i inköp?

Svar: Vid senaste anskaffning av säckar utgjorde priset 9,20 kronor per

styck.

Fråga: Hur många gånger kan man i regel tvätta en sådan säck?

Svar: De tvättsäckar som användes vid försvarets fabriksverks tvätterier

beräknas hålla ca 200 tvättningar.

Revisorernas uttalande. Inom svenska landstingsförbundet har en utredning
nyligen verkställts i syfte att klarlägga vilka besparingar som eventuellt
skulle stå att vinna, om vid transport av tvätt från landstingens
sjukvårdsinrättningar till centraltvätterierna engångsemballage av plast eller
papper utnyttjades i stället för de säckar av smärtingtyg som för närvarande
praktiskt taget genomgående användes. De gjorda undersökningarna
har givit vid handen, att en övergång till engångsemballage för landstingssjukhusens
del skulle medföra en vinst på ca 1,4 milj. kronor per år.
Det har vid undersökningarna visat sig att det härvidlag framför allt är
följande tre kostnadsfaktörer som är utslagsgivande. Dels uppgår inköpspriset
för en plastsäck blott till en bråkdel av motsvarande pris för en tygsäck
(ca 40 öre mot ca 14 kronor), dels måste en tygsäck ofta genomgå
en omständlig och dyrbar tvättbehandling, dels slutligen bindes genom denna
tvättning en icke obetydlig del av tvättericrnas totala kapacitet. I sistnämnda
hänseende har framgått att, om säcktvättningen kunde elimineras,
tvättericrnas maskinkapacitet för nyttotvätt skulle ökas med icke mindre

än ca 3 500 ton per år, vilket motsvarar ett helt års produktion vid två
storre centraltvätterier.

Inom krigsmakten bedrives i försvarets fabriksstyrelses regi tvätteriverksamhet
i stor omfattning. För närvarande sorterar under styrelsen sammanlagt
elva tvätterier, belägna i olika delar av landet. Såsom närmare berörts
i § It av årets berättelse, har flera av nämnda tvätterier under en
foljd av år drivits med betydande förluster. Med hänsyn bl. a. härtill och
till de resultat landstingsförbundet kommit vid sina undersökningar rörande
användande av engångsemballage vid landstingssjukhusens ^transporter
har revisorerna ansett det vara av intresse att hos fabriksstyrelsen
efterhöra på vilket sätt berörda emballageproblem lösts vid försvarets tvätterier.
Av de upplysningar som i anledning härav lämnats revisorerna framgår
bl. a. följande.

Smutstvatten inkommer till tvätterierna praktiskt taget undantagslöst i
sackar av bomullstyg. Av den rena tvätten skickas 85—90 procent tillbaka
till kunderna i samma slags säckar. Den totalt avverkade godsmängden
vattentvätt inklusive tvättsäckarna utgjorde under budgetåret 1962/63 ca
28,3 milj. kg. Tvättsäckarnas andel av denna kvantitet uppgick till ca 5
procent. Detta betyder att under angivna budgetår 1,42 milj. kg tvättsäckar
tvättades vid berörda tvätterier. Självkostnadspriset för tvättningen utgör
enligt fabriksstyrelsens beräkningar 32 öre per säck. Härtill skall emellert,
d lä8§as kostnaden för det vid tvättningen uppkomna slitaget på säckarna,
vilket kan uppskattas till 4,6 öre per säck. Den totala kostnaden för
tvättningen av en säck utgör således 36,6 öre. Tvätteriernas kunder debiteras
for vanlig tvätt i genomsnitt 65,8 öre per kg. Detta pris tillämpas
emellertid också för tvättsäckarna. Mellan det fakturerade priset och självkostnadspriset
föreligger således i fråga om sistnämnda tvättgods en differens
på 29,2 öre. Detta innebär att tvätteriernas kunder för tvättningen
av tvättemballaget varje år betalar ett pris som med omkring 410 000 kronor
överstiger det genomsnittliga självkostnadspriset för denna tvättning.

Av det sagda framgår att, om vid försvarets tvätterier de för närvarande
använda tvättsäckarna kunde ersättas av ett engångsemballage av exempelvis
plast, tvättbehandlingen av 1,42 milj. kg tygsäckar skulle bortfalla.
Detta betyder att en produktionskapacitet motsvarande minst angivna vikt
skulle kunna friställas för annan tvätt. I verkligheten skulle emellertid
ökningen av kapaciteten för sådan tvätt bli än högre. Tygsäckarna upptar
nämligen i tvätteriernas maskiner ca 20 procent större utrymme än vanlig
tvätt. Man torde därför kunna räkna med att, om tvättning av tygsäckar
ej längre behövde förekomma, tvätteriernas produktion av vanlig tvätt
skulle öka med omkring 1,7 milj. kg per år. Sistnämnda kvantitet motsvarar,
om man utgår från det genomsnittliga faktureringspriset, ett värde av
omkring 1,1 milj. kronor.

Då det mot bakgrunden av det anförda synes sannolikt att en övergång

till engångsemballage vid transport av tvätt till försvarets tvätterier i väsentlig
grad skulle bidraga till en reducering av deras driftskostnader, finner
revisorerna det angeläget att genom fabriksstyrelsens försorg en närmare
undersökning snarast verkställes rörande lämpligheten av och de
praktiska förutsättningarna för en övergång till sådant emballage.

§ 11

Försvarets fabriksverk

I sitt den 28 mars 1942 avgivna betänkande med förslag rörande den
centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet (SOU 1942:16)
foreslog 1941 års militära förvaltningsutredning bl. a. inrättandet av ett
särskilt försvarsväsendets industriverk, på vilket skulle överföras i stort
sett de uppgifter som för det dåvarande åvilade statens ammunitionsnämnd
(fr. o. m. budgetåret 1942/43 kallad statens krigsmaterielnämnd) och försvarsväsendets
verkstadsnämnd. Verkstadsnämnden hade tillskapats efter
beslut av Kungl. Maj:t år 1940 för att i tekniskt och ekonomiskt hänseende
handha ledningen av driften vid vissa fabriker och anstalter, vilka tidigare
varit direkt underställda vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Bland
dessa må nämnas till tygstationerna hörande tygverkstäder, lantförsvarets
ammunitionsfabriker, försvarsväsendets krutfabriker, lantförsvarets och
flygvapnets laborerings- och apteringscentraler, Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
centrala torpedverkstaden samt försvarsväsendets kemiska anstalt.
Sedermera återfördes i och med utgången av år 1942 arméns tygverkstäder
under dåvarande arméförvaltningens tygdepartements ledning.

Frågan anmäldes för riksdagen genom propositionen 1943:180. Föredragande
departementschefen ställde sig däri avvisande till tanken på ett
sammanförande av verkstadsnämnden med krigsmaterielnämnden i en gemensam
organisation. I stället borde krigsmaterielnämnden omvandlas till
ett permanent krigsmaterielverk och verkstadsnämnden likaledes till ett
fristående ämbetsverk, kallat försvarets fabriksstyrelse. Sistnämnda myndighet
skulle ha till uppgift att i administrativt, tekniskt och ekonomiskt
hänseende utöva ledningen över de statliga fabriker som hade att tillverka
krigsmateriel eller annan materiel för försvarsändamål samt att handha
nyanläggningsverksamheten vid dessa fabriker. Till detta slag av fabriker
skulle även räknas sådana som vore avsedda för reparations- eller underhållsverksamhet,
där denna kunde bedrivas efter samma normer som en
industrimässig serie- eller masstillverkning. Tillsammans med ovannämnda
fabriker skulle fabriksstyrelsen bilda försvarets fabriksverk, vars tillgångar
och skulder, inklusive avskrivnings- och värdeminskningskonton, skulle
upptagas till redovisning å en särskild i rikshuvudboken uppförd kapitalfond.
Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med vad i propositionen
sålunda föreslagits (skr. nr 321).

Försvarets fabriksstyrelse är för närvarande organiserad på fyra byråer,
nämligen administrativa byrån, fabriksbyrån, anläggningsbyrån och tvät -

teribyrån, vid vilka per den 1 maj 1963 fanns anställda respektive 54, 147,
37 och 37 tjänstemän eller tillhopa 275 tjänstemän.

I försvarets fabriksverk ingår för närvarande följande fabriker och anstalter,
nämligen Åkers krutbruk (Äkb), ammunitionsfabriken Zakrisdal
(Amf Z), ammunitionsfabriken i Karlsborg (Amf K), Carl Gustafs stads
gevärsfaktori (Gf), centrala torpedverkstaden (CTV) och centrala beklädnadsverkstaden
(CBV) samt tvätterierna i Karlskrona, (Tv K), Landskrona
(Tv L), Visby (Tv Vi), Stockholm (Tv S), Långsele (Tv Lå), Boden
(Tv B), Umeå (Tv U), Karlstad (Tv Kd), Ockelbo (Tv O), ödeshög (Tv ög)
och Lund (Tv Ld).

Fabrikernas tillverkningsprogram omfattar bl. a. följande.

Åkers krutbruk: Handvapen- och artillerikrut, drivladdningar till raketer,
aptering av karduser och raketer, gasskyddsmateriel, pyroteknisk materiel
och smörjmedel. För närvarande pågår en intensiv utvecklingsverksamhet
i fråga om krutsorter och drivladdningar. Från marinen och flygvapnet
föreligger beställningar på raket- och krutmotorer till olika robotar.

Ammunitionsfabriken Zakrisdal: Ammunition för pansarbekämpningsvapen,
tändrör och laddningshylsor till artilleriammunition, flygburna bomber,
truppminor, initieringsmedel (tändhattar, sprängkapslar m. m.) samt
kylkompressorer och kylsystem.

Ammunitionsfabriken i Karlsborg: Handvapen- och automatvapenamin unition,
tändrör, komponenter till projektiler för pansarbekämpningsvapen
samt legotillverkningar.

Carl Gustafs stads gevärsfaktori: Handvapen, automatvapen, pansarbekämpningsvapen,
komponenter för raketammunition samt legotillverkningar.

Centrala torpedverkstaden: Torpeder, eldrör för pansarbekämpningsvapen,
komponenter för flygburna bomber samt skyttellösa vävstolar och
legotillverkningar.

Centrala beklädnadsverkstaden: Klädespersedlar för militärt och civilt
bruk, främst uniformer, kappor, pälsar och skinnkläder.

Fabriksverkets tvätterianstalter ombesörjer tvätt (vattentvätt och kemisk
tvätt) för dels militära förband, dels statliga mentalsjukhus och dels vissa
landsting. Vidare reparerar anstalterna vid behov alla de textilier som inlämnas
för tvättning. Där utföres också skoreparalioner för såväl arméns
som marinens och flygvapnets räkning. Det må emellertid här nämnas
att vissa av försvarets tvätterier och skoreparationsverkstäder fortfarande
drives i försvarets intendenturverks regi.

Antalet tjänstemän, arbetare och lärlingar som sysselsättes vid fabriksverkets
anläggningar framgår av nedanstående tablå, som avser förhållandena
den 1 maj 1963.

Fabriker

	Tjänstemän	Arbetare	Lärlingar
Äkb	86	134
Amf Z	153	442	23
Amf K	84	235	7
Gf	178	361	47
CTV	150	204	14
CBV	32	246
Summa	683	1 622	91

	Tvätterier
	Tjänstemän	Arbetare
Tv K	11	137
Tv L	7	86
Tv Vi	4	29
Tv S	17	143
Tv Lå	11	109
Tv B	9	in
Tv U	7	80
Tv Kd	12	131
Tv ög	7	87
Tv O	8	131
Tv Ld	4	38

Summa 97 1 082

Sammanlagt sysselsättes således vid fabriksverket omkring 780 tjänstemän,
2 704 arbetare och 91 lärlingar.

Det ekonomiska utfallet av envar av fabriksverkets rörelser under de
fyra senaste budgetåren redovisas här nedan.

Resultatredovisning för försvarets fabriksverk 1959/60—1962/63 (i tkr)

	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63
Intäkter 1. Egentligt resultat av rörelsen a) Fabrikerna: Ammunitionsfabriken i Karlsborg	2 435	2 504	2 343	1 778
Carl Gustafs stads gevärsfaktori	57	—729	1 109	998
Åkers krutbruk	972	238	—87	418
Centrala torpedverkstaden	129	—152	317	1 017
Ammunitionsfabriken Zak-risdal	203	—82	—2 517	—1 126
Centrala beklädnadsverk-staden	58 3 856	—473 1 305	61 1 226	—337 2 748
			Forts, d nästa sid.

Forts, från föreg. sid.	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63
b) Tvätterierna:
Stockholm	162	31	137	—85
Boden	—36	—1	120	185
Visby	31	77	54	11
Långsele	11	277	245	166
ödeshög	—213	—261	—46	67
Alingsås	—	—	—21	—
Lund	—	—	—3	—13
Umeå	174	228	266	225
Karlstad	—152	267	254	142
Landskrona	305	224	153	202
Karlskrona	341	320	85	43
Ockelbo	—64	—559	—337	—122
Tvätteriernas driftledning	—161 399	— 604	96 1 004	100 921
2. Kalkylmässiga differenser	5 389	4 466	4 609	5 765
3. Försäljning av anläggnings-
tillgångar	22	155	205	73
S:a bruttovinst	9 667	6 532	7 047	9 507
Kostnader
1. Avskrivningar
fastigheter	911	942	947	960
maskiner	1 969	2 178	2 423	2 554
kollektiv	1 000 3 881	3 121	3 370	3 514
2. Disposition av vinst
Värdereglering av omsätt-
ningstillgångar		598
Avsatt till rationaliserings-
och reparationsarbeten av
icke-investeringskaraktär,
försöksverksamhet m. m.	3 963	1 000	1 811	4 025
Till statskontoret inlevererat
överskott	1 822	1 813	1 864	1 968
Summa	9 667	6 532	7 047	9 507

Fabriksverkets fabriker är maskinellt och personellt dimensionerade så,
att de skall kunna tillgodose även de stegrade behov av krigsmateriel som
uppkommer vid beredskap och krig. Detta innebär att under fredstid militära
order som regel icke kan påräknas för full sysselsättning av de hos
fabriksverket anställda. Angivna förhållande medför bl. a. att fabriksverket
i viss utsträckning belastas med större kostnader i sin verksamhet än
vad som är fallet med en ren fredsindustri. För att täcka dessa beredskapskostnader
anvisar riksdagen årligen ett särskilt anslag, vilket för innevarande
budgetår uppgår till 1,6 milj. kronor. I syfte att i möjligaste
mån nedbringa bercdskapskostnaderna har Kungl. Maj:t medgivit, att fabriksverket
på sitt tillverkningsprogram får upptaga också civila tillverkningar.
Omfattningen av den civila produktionen framgår av nedanstående
tablå, som tillika utvisar den civila försäljningens storlek i förhållande till
den militära samt storleken av den del av fabriksverkets totala produktion
som exporteras. De lämnade uppgifterna innefattar icke centrala beklädnadsverkstaden.

Budgetår		F	örsäljning		Civ. best. i % av total-summan	Civ. ex-portbest, i % av total-summan
För militära ändamål	För civila ändamål	Summa totalt
Inhemska	Export	Summa
Åkers	krutbruk
1945—46	2 265 000	58 000	7 000	65 000	2 330 000	2,8	0,3
1946—47	1 715 000	811 000	—	811 000	2 526 000	32,1	_
1947—48	1 897 000	1 172 000	—	1 172 000	3 069 000	38,2	_
1948—49	2 242 000	589 000	—	589 000	3 013 000	19,5	_
1949—50	2 595 000	213 000	139 000	352 000	2 947 000	11,9	4,7
1950—51	5 230 212	301 321	337848	639 169	5 869 381	10,9	5,8
1951—52	5 274 001	28 481	950 000	978 481	6 252 482	15,6	15,2
1952—53	4 195 376	73 076	2 674 912	2 747 988	6 943 364	39,6	38,5
1953—54	6 467 911	15 736	896 500	912 236	7 380 147	12,4	12,1
1954—55	2 745 535	180 695	899 370	1 080 065	3 825 600	28,2	23,5
1955—56	3 048 492	150 000	600	150 600	3 199 092	4,7	_
1956—57	4 918 739	123 263	616 295	739 558	5 658 297	13,0	10,8
1957—58	5 788 730	107 530	2 399 831	2 507 361	8 296 091	30,2	28,9
1958—59	8 399 072	226 450	444 955	671 405	9 070 477	7,4	4,9
1959—60	5 638 253	389 890	3 496	393 386	6 031 639	6,5	0,06
1960—61	4 653 026	222 675	—	222 675	4 875 701	4,6	_
1961—62	6 554 621	611 570	449 600	1 061 170	7 615 791	13,9	5,9
Ammunitionsfabriken i Marieberg
1945—46	3 183 000	1 056 000	—	1 056 000	4 239 000	24,9	_
1946—47	578 000	919 000	—	919 000	1 497 000	61,4	__
1947—48	3 537 000	634 000	—	634 000	4171 000	15,2	—
1948—49	671 000	176 000	—	176 000	847 000	20,7	_
1949—501)	—	—	—	—	—	—	—
!) Redovisas i fortsättningen under ammunitionsfabriken Zakrisdal
Ammunitionsfabriken Zakrisdal
1945—46	1 677 000	451 000	205 000	656 000	2 333 000	28,1	8,8
1946—47	810 000	258 000	29 000	287 000	1 097 000	26,1	2,6
1947—48	1 484 000	409 000	15 000	424 000	1 908 000	22,2	0,8
1948—49	2 333 000	486 000	127 000	613 000	2 946 000	20,8	4,3
1949—50	5 165 000	262 000	119 000	381 000	5 546 000	6,9	2,1
1950—51	6 605 372	639 426	431 626	1 071 052	7 676 424	14,0	5,6
1951—52	12 720 557	277 495	1 802 080	2 079 575	14 800 132	14,1	12,2
1952—53	9 042 770	327 810	237 060	564 870	9 607 640	5,9	2,5
1953—54	13 079 426	363 150	79 950	443 100	13 522 526	3,3	0,6
1954—55	4 315 929	45 148	409 360	454 508	4 770 437	9,5	8,6
1955—56	28 855 488	157 620	19 275	176895	29 032 383	0,6	0,06
1956—57	13 172124	40 675	41 504	82 179	13 254 303	0,6	0,3
1957—58	944 408	117 712	104 048	221 706	1 166 168	19,0	8,9
1958—59	14 368 242	425 796	236 617	662 413	15 030 655	4,4	1,5
1959—60	12 149 567	216 327	173 320	389 647	12 539 214	3,1	1,4
1960—61	17 321 004	2 255 804	2 245 061	4 500 865	21 821 869	20,6	10,3
1961—62	8 890 164	979 394	1 868 204	2 847 598	11 737 762	24,2	15,9
Ammunitionsfabriken i Karlsborg
1945—46	2 719 000	974 000	47 000	1 021 000	3 740 000	27,3	1,3
1946—47	2 051 000	842 000	855 000	1 697 000	3 748 000	45,3	22,8
1947—48	3 695 000	1 449 000	1 324 000	2 773 000	6 468 000	38,4	20,5
1948—49	4 569 000	799 000	1 101 000	1 900 000	6 469 000	29,4	17,0
1949—50	4 035 000	975 000	1 563 000	2 538 000	6 573 000	38,6	23,8
1950—51	11 641 291	495 669	669 380	1 165 049	12 806 340	9,1	5,2
					Forts, d nästa sid.

Forts, från föreg. sid.

Budgetår	Försäljning	Civ. best. i % av total-summan	Civ. ex-portbest, i % av total-summan
För militära ändamål	För civila änd	a m å 1	Summa totalt
Inhemska	Export	Summa
1951—52	9 020 603	638 367	2 590 537	3 228 904	12 249 507	26,4	21,1
1952—53	17 845 337	242 308	5 643 660	5 885 968	23 731 305	24,8	23,8
1953—54	18 165 630	363 225	8 272 295	8 635 520	26 801 150	32,2	30,9
1954—55	22 929 830	265 665	1 261 656	1 527 321	24 457 151	6,2	5,2
1955—56	40 722 234	181 839	187 693	369 532	41 091 766	0,9	0,5
1956—57	5 650 185	188 125	1 750 999	1 939 124	7 589 309	25,6	23,1
1957—58	4 695 117	302 905	112 448	415 353	5 110 470	8,1	2,2
1958—59	22 187 349	90 000	260 451	350 451	22 537 800	1,6	1,2
1959—60	1 882 409	1 109 205	390 089	1 499 294	3 381 703	44,3	11,5
1960—61	9 505 654	423 218	31 795	455 013	9 960 667	4,6	0,3
1961—62	7 305 287	138 666	21 410	160 076	7 465 363	2,1	0,3
Carl Gustafs stads gevärsfaktori
1945—46	2 647 000	834 000	96 000	930 000	3 577 000	26,0	2,7
1946—47	4 492 000	2 344 000	240 000	2 584 000	7 076 000	36,5	3,4
1947—48	9 172 000	728 000	—	728 000	9 900 000	7,4	—
1948—49	5101 000	371 000	951 000	1 322 000	6 423 000	20,6	14,8
1949—50	8 041 000	186 000	153 000	339 000	8 380 000	4,0	1,8
1950—51	15 725 074	1 677 682	2 374 077	4 051 759	19 776 833	20,5	12,0
1951—52	4 864 644	425 522	7 371 411	7 796 933	12 661 577	61,6	58,2
1952—53	17 037 940	247167	4 458 092	4 705 259	21 743 199	21,6	20,5
1953—54	5 942 429	912 346	42 057	954 403	6 896 832	13,8	0,6
1954—55	25 274 787	1 895 573	43 453	1 939 026	27 213 810	7,1	0,2
1955—56	15 875 080	1 708 207	1 500	1 709 707	17 584 787	9,7	—
1956—57	12 677 984	1 247 916	65 757	1 313 673	13 991 657	9,4	0,5
1957—58	4 104 856	512 445	1 022 841	1 535 286	5 640 142	27,2	18,1
1958—59	3192 725	4 640 593	941 054	3 699 539	6 892 264	53,7	—
1959—60	12 145 452	9 471 868	658 529	10 130 397	22 275 849	45,5	3,0
1960—61	7 292 970	1 622 844	586 559	2 209 403	9 502 373	23,3	6,2
1961—62	5 517 298	2 693 713	1 981 991	4 675 704	10 193 002	45,9	19,4
Centrala torpedverkstaden
1945—46	1 186 000	794 000	—	794 000	1 980 000	40,1	—
1946—47	2 411 000	1 463 000	—	1 463 000	3 874 000	37,8	—
1947—48	3 526 000	2 301 000	—	2 301 000	5 827 000	39,5	—
1948—49	5 869 000	503 000	—	503 000	6 372 000	7,9	—
1949—50	5 956 000	62 000	—	62 000	6 018 000	1,0	—
1950—51	3 856 633	1 132 245	—	1 132 245	4 988 878	22,7	—
1951—52	5 096 242	705 522	—	705 522	5 801 764	12,2	—
1952—53	20 260 737	633 454	—	633 454	20 894 191	3,0	—
1953—54	16 141 384	211 258	—	211 258	16 352 642	1,3	—
1954—55	1 629 450	649 116	—	649 116	2 278 566	28,5	—
1955—56	19 384 152	703 852	—	703 852	20 088 004	3,5	—
1956—57	22 541 164	534 687	—	534 687	23 075 851	2,3	—
1957—58	4 748 813	40 920		40 920	4 789 733	0,9	—
1958—59	330 942	117 791	—	117 791	213 151	—	—
1959—60	8 892 156	379 903	—	379 903	9 272 059	4,1	—
1960—61	7 425 418	1 673 324	—	1 673 324	9 098 742	18,4	—
1961—62	6 407 915	142 841	—	142 841	6 550 756	2,2	—
Försvarets fabriksstgrelse
1958—59	532 819	3 000	■	3 000	535 819	0,5	—
1959—60	489 085	4 400	_	4 400	493 485	0,9	—
1960—61	488 560	—	—	—	488 560	—	—
1961—62	505 821	100 000	_	100 000	605 821	16,5	—

Budgetår		F	örsäljning		Civ. best. i % av total-summan	Civ. ex-portbest, i 9c av total-summan
För militära ändamål	För civila ändamål	Summa totalt
Inhemska	Export	Summa
Den samlade fabriksrörelsen (med undantag av centrala beklädnadsverkstaden)
1945—46	13 678 000	4 166 000	355 000	4 521 000	18 199 000	24,8	2,0
1946—47	12 852 000	7 502 000	1 124 000	3 626 000	21 478 000	40,2	5,2
1947—48	24 867 000	7 911 000	1 339 000	9 250 000	34 117 000	27,1	3,9
1948—49	22 342 000	4 620 000	2179 000	6 799 000	29 141 000	23,3	7,5
1949—50	26 950 000	4 238 000	1 974 000	6 212 000	33 162 000	18,7	6,0
1950—51	45 366 218	5 898 175	3 812 931	9 711 106	55 077 324	17,6	6,9
1951—52	37 742 196	3 858 355	12 714 028	16 572 383	54 314 579	30,5	23,4
1952—53	68 964 523	3 145 943	13 013 724	16 159 667	85 124 190	19,0	15,3
1953—54	60 532 280	4 253 695	9 290 802	13 544 497	74 076 777	18,3	12,5
1954—55	59 437 096	4 500 883	2 613 839	7 114 722	66 551 818	10,7	3.9
1955—56	112 076 232	3 965 103	209 068	4 174 171	116 250 403	3,6	0,2
1956—57	61 952 188	4 864 317	2 474 555	7 338 872	69 291 060	10,6	3,5
1957—58	21 782 912	2 288 745	3 639 168	5 927 913	27 710 825	21,4	13,1
1958—59	52 341 542	6 794 945	969	6 795 914	59 137 456	11,5
1959—60	44 378 416	14 482 406	1 225 434	15 707 840	60 086 256	26,1	2,0
1960—61	55 508 664	7 213 896	2 863 415	10 077 311	65 585 975	15,4	4,4
1961—62	39 414 207	6 394 392	4 321205	10 715 597	50 129 804	21,4	8,6

Försvarets fabriksstyrelse har i en på revisorernas begäran upprättad,
den 11 februari 1963 dagtecknad promemoria, vars huvudinnehåll återges
här nedan, sammanfattat sina synpunkter på fabriksverkets civila tillverkning
och de problem som enligt styrelsens mening sammanhänger därmed.

Frågan angående upptagandet av tillverkning vid försvarets fabriksstyrelse
underställda fabriker för annan än svenska försvaret aktualiserades
redan under 1944. Det stod vid denna tidpunkt klart för fabriksstyrelsen,
att en betydande minskning av de militära myndigheternas materielanskaffningar
vore att förvänta i samband med det kommande krigsslutet.
Dessa minskade anskaffningar i förening med konkurrens från de civila
företag, som under kriget upptagit tillverkning av produkter, som utgjorde
stapelvaror inom fabriksverket och vilka företag uttalat intresse för ett
bibehållande av en dylik produktion under fredsförhållande, bedömdes
komma att starkt minska möjligheterna att bibehålla fabrikerna vid en ur
såväl företagsekonomisk som beredskapssynpunkt tillfredsställande produktionsvolym.
För att i möjligaste mån motverka den sålunda väntade
produktionsminskningen ansågs lämpligt söka tillföra fabrikerna civila tillverkningsobjekt.

De skilda kategorierna av dylika objekt utgjorde följande:

1. Legotillverkning av detaljer, halvfabrikat eller kompletta enheter för
civila företag med otillräcklig egen tillverkningskapacitet eller företag,
vilka icke bedriver egen produktion.

2. Tillverkning av produkter för den civila marknaden — antingen sådana
av egen konstruktion eller sådana, för vilka licenstillverkningsrätt
förvärvats — för försäljning genom egen eller särskilt anlitad
försäljningsorganisation.

3. Försäljning på exportmarknaden av militära produkter, vilka ingår
i fabrikernas tillverkningsprogram.

Det beslut som fattades av fabriksstyrelsen att inrikta produktionen även
för dessa marknader har under åren resulterat i en icke obetydlig orderingång.
---Orderingången (har) varierat betydligt från budgetår till

budgetår. Dessa variationer har i stor utsträckning utjämnats i produktionen,
som sålunda flutit betydligt jämnare.

Även om försäljningen på den civila och exportmarknaden av olika skäl
icke helt kunnat kompensera nedgången av de militära beställningarna,
bär dessa dock varit utomordentligt värdefulla och verksamt bidragit till
att minska svårigheter av skilda slag, som eljest skulle ha uppstått. Ur
ekonomisk synpunkt har särskilt exportbeställningarna varit värdefulla.

I detta sammanhang bör omnämnas att ovan angivna principer angående
förändrad produktionsinriktning icke är speciella för fabriksverket
utan tillämpas av ett flertal ledande såväl statliga som privata krigsmaterieltillverkande
industrier inom Europa. Såsom exempel på dylika företag
kan följande nämnas: AB Bofors, Bofors, Fabrique Nationale d’Armes
de Guerre, Belgien, de av norska staten ägda företagen Raufoss Ammunitionsfabrikker
och Kongsbergs Vaapenfabrikk, N.V. Nederlandsche Machinefabrick,
»Artillerie-Inrichtigen», Holland, Bombrini Parodi-Delfino, Italien,
Diehlkoncernen, Västtsykland, Oerlicon och Hispano, Schweiz, och
Manurhin, Frankrike. Civilproduktionen vid dessa företag torde uppgå till
minst 50 % av den totala produktionsvolymen. Det torde i detta sammanhang
böra omnämnas, att det finns närliggande utländska statliga krigsmaterieltillverkande
företag, som icke tillämpat dessa principer och som
för närvarande kämpar med betydande svårigheter.

Som (nyss nämnts) varierar omfattningen av den civila och exportproduktionen
i hög grad fabrikerna emellan. Innan de skilda fabrikernas speciella
problem behandlas, torde det vara lämpligt att lämna en kort redogörelse
för det tillverkningsobjekt, som kan komma att få ett dominerande
och avgörande inflytande på stora delar av fabriksverkets samlade produktionsresurser.

Genom en betydande utbyggnad av fabriksstyrelsens utvecklingsavdelning
(tekniska sektionen) och försäljningsavdelning (försäljnings- och inköpssektionen)
har det varit fabriksstyrelsen möjligt att i början av detta
budgetår träffa exportförsäljningsavtal omfattande leveranser i betydande
omfattning av det inom fabriksverket tillverkade 8,4 cm granatgeväret
m/48 jämte tillhörande ammunition. Dessa produkter berör samtliga inom
fabriksverket ingående fabriker utom Centrala Beklädnadsverkstaden. De
sålunda träffade avtalen har nödvändiggjort en betydande utbyggnad av
de samlade produktionsresurserna inom fabriksverket. Möjligheterna att
försälja detta vapensystem till ett ytterligare antal länder bedömes för närvarande
gynnsamma.

Åkers krutbruk

Den civila produktionen vid Åkers krutbruk är för närvarande av ringa
omfattning. Vid krutbruket tillverkas förutom krut av skilda slag, såsom
NC-krut, diglykolkrut och olika typer av raketkrut, även gasskyddsmateriel
och rökmatcriel. Det svenska försvarets anskaffningar av dessa produktslag
har under senare år varit av betydande omfattning, varför full sysselsättning
kunnat beredas utan en omfattande civilproduktion.

De militära förvaltningarnas nuvarande anskaffningsplaner tyder emellertid
på en minskning av anskaffningen av materielslag innehållande krut.
Med hänsyn till att krutavdelningarna icke kan utnyttjas för annan produktion
torde det vara nödvändigt att inom en snar framtid söka finna
avsättning för krutproduktionen på den civila och exportmarknaden. Den
ovannämnda försäljningen på exportmarknaden av 8,4 cm granatgevär med
ammunition kommer att vara av väsentlig betydelse för beläggningen vid
krutbrukets krutavdelningar. För att på längre sikt kunna bibehålla full
sysselsättning vid krutbruket undersökes för närvarande även möjligheterna
att upptaga tillverkning av bl. a. gasskyddsmateriel för försäljning på
skilda marknader.

Carl Gustafs stads gevärsfaktori

Gevärsfaktoriet har under de senare åren i huvudsak varit sysselsatt med
tillverkning av skilda slag av hand- och automatvapen för det svenska
försvaret. De anskaffningsplaner som nu är under utarbetande upptager
dock i mindre utsträckning än tidigare materialslag lämpade för gevärsfaktoriet.
Det objekt, som kan komma att vara av avgörande betydelse
för den fortsatta beläggningen, är den planerade anskaffningen av en ny
automatkarbin. Frågan huruvida tillverkningen av denna automatkarbin
kommer att förläggas till gevärsfaktoriet har ännu icke avgjorts av de
beställande myndigheterna. Den ovannämnda försäljningen på exportmarknaden
av 8,4 cm granatgevär är av väsentlig betydelse för gevärsfaktoriet.
Det står emellertid klart för styrelsen, att det icke är möjligt att bibehålla
gevärsfaktoriet vid en ur såväl företagsekonomisk som beredskapssynpunkt
tillfredsställande nivå, därest icke ytterligare objekt tillföres fabriken. Under
senaste tiden har det också lyckats fabriksstyrelsen att träffa vissa
långtidsavtal med större civila företag såsom Saab, Trollhättan (detaljer för
bildelar) och Sveda, Solna (kassaregisterdelar).

Ammunitionsfabriken i Karlsborg

Ammunitionsfabriken i Karlsborg tillverkar i huvudsak ammunition för
handeldvapen och automatvapen. De militära förvaltningarnas anskaffningar
av dessa produkter har under senare år minskat i omfattning. Fabriksstyrelsen
har försökt finna avsättning för den härigenom minskade produktionen
på exportmarknaden. Den under senare år tilltagande internationella
konkurrensen i förening med det förhållandet, att de länder som
tidigare utgjorde den huvudsakligaste marknaden numera själva tillverkar
handvapenammunition, har minskat möjligheterna till dylik försäljning.
Fabriken har emellertid under senaste tiden kunnat tillföras en del nya tillverkningsobjekt.
Sålunda tillverkas vid denna fabrik vissa av de i 8,4 cm
ammunition ingående mekaniska detaljerna. Den inom svenska försvaret
planerade övergången till 7,62 mm kaliber för handeldvapen och vissa automatvapen
torde i hög grad komma att inverka på beläggningssituationen
vid denna fabrik.

Ammunitionsfabriken Zakrisdal

Ammunitionsfabriken Zakrisdals tillverkningsprogram har sedan fabrikens
tillkomst åren 1941—-44 i huvudsak omfattat komponenter för artilleriammunition
såsom tändrör, pjäshylsor samt initieringsmedel, såsom tänd -

hattar och sprängkapslar. De militära myndigheternas under senare år
minskade anskaffningar av dylika materialslag har i väsentlig grad inverkat
på beläggningssituationen vid ammunitionsfabriken Zakrisdal. Trots
att fabriken kunnat tillföras vissa civila tillverkningsobjekt har det icke
varit möjligt att under de senaste åren belägga den i en omfattning som
kan anses vara tillfredsställande ur såväl ekonomisk som försvarsberedskapssynpunkt.
Den under de senaste åren prekära beläggningssituationen
har i hög grad förbättrats till följd av ovannämnda exportförsäljning av 8,4
cm granatgevär med ammunition liksom till följd av den tillverkning av
kylkompressorer, som bedrives vid fabriken sedan år 1960.

Centrala torpedverkstaden

Vid centrala torpedverkstaden tillverkas i huvudsak torpeder för marinens
behov. Även om marinens beställningar under senare år varit av
den omfattningen, att några driftsinskränkningar icke varit nödvändiga,
har det dock varit angeläget att ur bl. a. ekonomisk synpunkt tillföra
fabriken vissa civila objekt. Vid fabriken tillverkas för närvarande eldrör
för ovannämnda 8,4 cm granatgevär. Efter överenskommelse med det av
kooperativa förbundet ägda företaget AB Maxbo, Norrköping, bedrives vid
torpedverkstaden tillverkning för detta företags räkning av vävstolar för
industriellt bruk.

Centrala beklädnadsverkstaden

Vid denna fabrik bedrives såsom komplement till den militära tillverkningen
av uniformer tillverkning av uniformer och persedlar för skilda
statliga och kommunala institutioner. Omfattningen av denna civila produktion
har varierat högst avsevärt under åren. Med hänsyn till den beräknade
minskningen av den militära anskaffningen synes det nödvändigt
att intensifiera ansträngningarna att finna avsättning på den civila marknaden,
därest fabriken fortsättningsvis skall kunna drivas efter strängt
företagsekonomiska linjer.

Vid fabriksverkets tvätterier förekommer som tidigare nämnts tvättning
av persedlar icke blott för militära förband och statliga mentalsjukhus
utan även för vissa landsting. Fördelningen av tvättgodsmängden på de
olika kundkategorierna framgår av följande sammanställning, som avser
produktionen (i kg) av vattentvätt budgetåret 1962/63.

Tvätteri

Militära

förband

Statliga

sjukhus

Landsting

Övriga

Summa

totalt

TvS

TvB

TvVi

TvLå

Tvög

TvlJ

TvKd

TvL

TvK

TvO

TvLd

2 137 515

690 150

325 634

656 504

47 248

68 963

644 708

387 939

803 762

344 467

54 532

331 178

108 050

160 312

1 027 881

620 167

865 329

1 614 010

908 026

550 425

821 624

2 084 907

271183

1 850 718

1 890 462

1 978 457

2 254 992

1 918 762

1 683 878

155 000

168 683

95 048

38 643

105 713

8 434

94 976

22 688

143 031

62 162

274 002

3 182 354

3 201 283

743 510

2 773 247

2 974 025

2 762 563

3 787 717

2 144 980

3 692 712

2 852 772

155 000

Summa

6 106 890

6239 910

14 909 983

1 013 380

28 270 163

7 Hel), berättelse ann. statsverket år 1963 1.

Tvätterierna i ödeshög, Karlstad, Ockelbo och Lund har uppförts med
landstingsmedel men arrenderas och drives av fabriksverket. I samarbete
med Älvsborgs läns landsting bygger fabriksverket för närvarande ett nytt
tvätteri i Alingsås. Anläggningskostnaderna kommer här att fördelas mellan
staten och landstinget i förhållande till nyttjandegraden. Med Jämtlands
läns landsting har förts förhandlingar angående fabriksverkets medverkan
till uppförande och drift av ett nytt tvätteri i Östersund. Ett preliminärt
förslag till avtal föreligger enligt uppgift redan. Vidare kan nämnas att
fabriksstyrelsen, under förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande, nyligen
träffat ett avtal med Uppsala läns landsting av innebörd, att styrelsen
för landstingets räkning skall projektera och uppföra samt därefter arrendera
och driva ett tvätteri i Uppsala. Tvätteriet, som skall bekostas med
65 procent av statsmedel och 35 procent av landstingsmedel, avses i första
hand för landstingets, akademiska sjukhusets och Ulleråkers sjukhus’ tvättbehov.

Enligt fabriksstyrelsens beräkningar erfordras för ersättnings- och nyanskaffning
av maskiner till fabriksverkets nytillverkande fabriker i medeltal
5 milj. kronor per budgetår under de sex budgetåren 1964/65—1969/70
För byggnadsändamål beräknas medelsbehovet under angivna sexårsperiod
för fabrikerna utgöra ca 40 milj. kronor och för tvätterierna ca 28 miljoner.
Sistnämnda belopp inkluderar också kostnader för anskaffning av maskiner.

Fabriksstyrelsen har i sin nyligen avgivna redogörelse för fabriksverkets
verksamhet under budgetåret 1962/63 bl. a. framhållit, att orderingången
till verkets fabriker under nämnda budgetår varit avsevärt bättre än under
budgetåret 1961/62. Försäljningen uppgick totalt till 109,3 milj. kronor
mot 50,1 milj. kronor föregående budgetår. Huvuddelen av försäljningsökningen
faller på export av granatgevär och ammunition samt på ökade
leveranser av materiel till det svenska försvaret. Eftersom materialkostnadsandelen
i produktionen kraftigt vuxit, har emellertid trots den ökade
omsättningen sysselsättningen vid fabrikerna icke i någon nämnvärd grad
förbättrats.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att på grundval av beslut
av 1962 års riksdag (prop. 1962:121) en ny ammunitionssammansättningsverkstad
skall uppföras i trakten av Vingåker. Verkstaden, som skall inordnas
under fabriksverket, beräknas kosta ca 9 milj. kronor. Vidare har
vid innevarande års riksdag (prop. 1963:114) beslutats att, i syfte att vidga
samarbetet och skapa större enhetlighet mellan försvarsgrenarna i fråga
om underhåll av telematerial, en för försvaret gemensam teleunderhållsverkstad
skall byggas i Växjö. Verkstaden skall drivas i bolagsform men
stå under ledning av försvarets fabriksstyrelse.

Revisorernas uttalande. Genom beslut av 1943 års riksdag organiserades
från och med den 1 juli samma år försvarets fabriksstyrelse med uppgift
att i administrativt, tekniskt och ekonomiskt hänseende utöva ledningen
över de statliga fabriker som tillverkar krigsmateriel och annan materiel
för försvarsändamål samt att handha nyanläggningsverksamheten vid dessa
fabriker. Under fabriksstyrelsen inordnades redan från början också
vissa tvätt- och reparationsanstalter. Tillsammans med nämnda fabriker
och anstalter bildar fabriksstyrelsen försvarets fabriksverk.

I fabriksverket ingår för närvarande sex fabriker och elva tvätterianstalter,
nämligen Åkers krutbruk, ammunitionsfabriken Zakrisdal, ammunitionsfabriken
i Karlsborg, Carl Gustafs stads gevärsfaktori, centrala torpedverkstaden
och centrala beklädnadsverkstaden samt tvätterierna i Karlskrona,
Landskrona, Visby, Stockholm, Långsele, Boden, Umeå, Karlstad,
Ockelbo, ödeshög och Lund. En redogörelse för de ifrågavarande fabrikernas
och anstalternas tillverkningsprogram har lämnats i det föregående.
Per den 1 maj 1963 var vid fabriksstyrelsen anställda 275 tjänstemän samt
vid fabrikerna och anstalterna 780 tjänstemän, 2 074 arbetare och 91 lärlingar.
Fabriksverket sysselsätter således omkring 3 870 anställda.

Revisorerna har från fabriksstyrelsen inhämtat uppgifter om det ekonomiska
utfallet av envar av fabriksverkets rörelser under de fyra senaste
budgetåren. Av uppgifterna framgår att flera av rörelserna vissa tider drivits
med betydande förluster. Så t. ex. uppgick förlusterna vid ammunitionsfabriken
Zakrisdal under de tre budgetåren 1960/61—1962/63 till respektive
82 000, 2 517 000 och 1 126 000 kronor. Cad Gustafs stads gevärsfaktori
redovisade budgetåret 1960/61 en förlust av 729 000 kronor. Centrala
torpedverkstaden och centrala beklädnadsverkstaden hade samma budgetår
underskott på respektive 152 000 och 473 000 kronor. Sistnämnda
verkstad redovisade också under budgetåret 1962/63 ett underskott, uppgående
till 337 000 kronor. Vidare kan nämnas att tvätteriet i Långsele fick
vidkännas en sammanlagd förlust av 520 000 kronor under budgetåren

1959/60_1961/62, medan vid tvätteriet i Ockelbo uppstod ett underskott

av inalles 1 082 000 kronor under budgetåren 1959/60—1962/63.

De sålunda redovisade förlusterna torde delvis bero på att fabriksverkets
anläggningar av militära skäl är dimensionerade för att möjliggöra en ökad
produktion av krigsmateriel i händelse av beredskap eller krig. Denna överkapacitet
kan som regel icke utnyttjas under fredstid, med sysselsättningssvårigheter
som följd. För att täcka de beredskapskostnader som fabriksverket
i likhet med vissa andra industriföretag har att bära finnes dock
särskilda medel anvisade under ett på fjärde huvudtiteln uppfört förslagsanslag,
för innevarande budgetår beräknat till 1,6 milj. kronor. Det ogynnsamma
driftresultat som då och då kommer till synes vid olika fabriker
torde ej heller ha sin huvudsakliga grund i beredskapshänsynen utan narmast
sammanhänga med den brist på stabilitet som utmärker de rent freds -

100

mässiga beställningarna av krigsmateriel. Såsom exempel på i vilken utsträckning
dessa beställningar varierar från tid till annan kan nämnas, att
den sammanlagda orderingången till fabrikerna från det svenska försvaret
under budgetåret 1962/63 utgjorde 63,2 milj. kronor mot endast 39,4 milj.
kronor under budgetåret dessförinnan. Att beställningsvolymen växlar på
angivet sätt är i sin tur icke sällan betingat av beslut från statsmakternas
sida om förändringar i försvarets organisation och utformning i övrigt.
Särskilt påverkas fabriksverket av omläggningar i de principer som reglerar
ammunitionsförsörjningen. Den militärtekniska utvecklingen, kännetecknad
bl. a. av att handeldvapen i växande omfattning ersättes med tekniskt
mera avancerade vapensystem, vållar också svårbemästrade problem,
eftersom fabriksverkets produktion av egentlig krigsmateriel är ensidigt
inriktad just på lätta vapen. Allt detta gör att fabriksverket försatts i ett
mycket brydsamt läge i fråga om möjligheterna att bereda de anställda
full sysselsättning och att trygga ekonomien. Till svårigheterna bidrar även
att variationerna i de militära beställningarna ofta kräver kostsamma omställningar
av de produktiva resurserna.

Det nu sagda har avseende på fabriksverkets nytillverkande företag. Något
motsvarande problem föreligger däremot icke, såvitt revisorerna kan
finna, vid fabriksverkets tvätterier. Anledningen till att vissa av dem redovisar
så kraftiga underskott är därför icke utan vidare klar utan synes
böra närmare undersökas.

För att i möjligaste mån reducera de ekonomiskt ogynnsamma verkningarna
av att de nytillverkande företagens produktionskapacitet icke till fullo
kan utnyttjas har fabriksverket med Kungl. Maj:ts medgivande på sitt
tillverkningsprogram upptagit även rent civila produkter. På senare år har
därjämte i stegrad utsträckning leveranser av krigsmateriel till utlandet
förekommit. Den civila produktionen omfattar bl. a. detaljer för bildelar,
kassaregisterdelar, kylkompressorer och kylaggregat, vävstolar för industriellt
bruk, civila uniformer och persedlar etc. Som exempel på omfattningen
av den civila tillverkningen må omnämnas, att denna i förhållande
till den totala produktionen under budgetåret 1961/62 vid Åkers krutbruk
utgjorde 13,9 procent, vid ammunitionsfabriken Zakrisdal 24,2 procent, vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori 45,9 procent och vid centrala beklädnadsverkstaden
29 procent.

Även vid fabriksverkets tvätterier är verksamheten i stor utsträckning inriktad
på rent civil produktion. Förutom till militära förband tvättar nämligen
fabriksverket åt statliga mentalsjukhus samt åt ett flertal landsting.
Att märka är vidare att tvätterierna i ödeshög, Karlstad, Ockelbo och Lund
har byggts med landstingsmedel, även om de arrenderas och drives av fabriksverket.
I Alingsås är i samarbete mellan fabriksverket och Älvsborgs
läns landsting ett tvätteri under uppförande, och vidare planerar fabriks -

101

verket att i samverkan med Jämtlands läns landsting respektive Uppsala
läns landsting bygga nya tvätterier i Östersund och Uppsala.

Enligt av fabriksstyrelsen gjorda beräkningar föreligger under de sex
budgetåren 1964/65—1969/70 för ersättnings- och nyanskaffning av maskiner
till styrelsens fabriker ett investeringsbehov av i medeltal 5 milj.
kronor per budgetår. Då det gäller byggnadsändamål beräknas medelsbehovet
för fabrikerna under angivna tid utgöra sammanlagt ca 40 milj. kronor
och för tvätterierna sammanlagt ca 28 milj. kronor..Sistnämnda belopp
inkluderar också kostnader för anskaffning av maskiner.

Enligt revisorernas mening kan det utan tvekan betecknas som ändamålsenligt,
att vid fabriksverkets anläggningar upptagits civil produktion
som komplement till den militära tillverkningen för att så långt det är möjligt
trygga en jämn sysselsättning. Sett enbart från denna synpunkt framstår
fabriksstyrelsens ansträngningar att söka nya civila tillverkningsobjekt
som fullt befogade. Revisorerna anser dock samtidigt att den pågående omställningen
av vissa delar av fabriksverkets produktion mot ökad civil tillverkning
måste följas med den största uppmärksamhet från statsmakternas
sida. I sammanhanget bör bemärkas att fabriksverket organisatoriskt
är en del av den svenska krigsmakten och att verkets huvuduppgift
ligger inom krigsmaterieltillverkningen. De avsevärda kapitalinvesteringar
i byggnader och maskiner — tillhopa ca 100 milj. kronor — som enligt
fabriksstyrelsens beräkningar erfordras under de närmaste sex budgetåren
synes emellertid till icke ringa del vara föranledda av den civila produktionen.
Mot bakgrunden härav anser revisorerna att, innan beslut fattas om
nämnda investeringar, det bör klarläggas om behov över huvud taget föreligger
att öka landets totala produktionsresurser på de områden inom vilka
fabriksverkets civila tillverkningar för närvarande rör sig. Erinras må att
arbetsmarknadsstyrelsen med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande så sent
som i februari innevarande år tvingades vidtaga särskilda åtgärder för att
stimulera sysselsättningen inom bl. a. verkstadsindustrien, innebärande att
samtliga primärkommuner, landsting och andra kommunala samfälligheter
samt kommunala bolag erbjöds statsbidrag med upp till 20 procent till
täckande av kostnaderna för sådana beställningar hos verkstadsindustrien
som, utan att ingå i det ordinarie anskaffningsprogrammet för år 1963,
ändock utlades av vederbörande myndighet eller bolag under sagda år.
Icke minst med anledning härav synes från statsverkets sida stor försiktighet
böra iakttagas då det gäller nyinvesteringar i statens egna verkstadsindustrier.

Vid bedömandet av förevarande spörsmål bör enligt revisorernas mening
jämväl uppmärksammas, att fabriksverkets andel av den totala krigsmaterielproduktionen
inom landet är förhållandevis obetydlig. I ett beredskapsläge
eller under ett krig skulle den svenska försvarsmakten vara i
än högre grad beroende av ammunitions- och matericltillförseln från den

102

Privata industrien. Denna torde också ha större möjligheter att i fredstid
bemästra förekommande variationer i de militära beställningarna än fabriksverket,
vars basproduktion ju helt tillgodoser militära ändamål. Värdet
av den prisreglerande funktion som fabriksverket till äventyrs utövar
på förevarande område bör ej heller under nu rådande förhållanden överskattas.

Vad därefter angår de av fabriksverket drivna tvätterierna har, såsom
förut nämnts, även deras verksamhet på senare år alltmer förskjutits i riktning
mot rent civil produktion. Redan nu uppgår landstingens andel av
tvätteriernas totala produktion till mer än hälften av denna. De statliga
mentalsjukhusens beställningar är också av betydande omfattning, ca 22
procent av den sammanlagda tvättgodsmängden. Det kan således konstateras
att försvarets fabriksverk, vars huvuduppgift är av rent militär natur,
i dagens läge svarar för tvätterirörelser, vilkas kunder till mer än tre fjärdedelar
utgöres av civila beställare. Mot bakgrunden härav anser revisorerna
det med fog kunna ifrågasättas, om anledning föreligger att driva den
bär berörda verksamheten i militär regi. Enligt revisorernas mening talar
åtskilliga skäl för lämpligheten av att landstingen, som är tvätteriernas
största kunder, själva omhänderhar driften av dessa rörelser. Detta förefaller
revisorerna så mycket mer naturligt som vid årets riksdag beslut
fattats om att huvudmannaskapet för den statliga mentalsjukvården från
och med den 1 januari 1967 skall övertagas av landstingen. Därigenom
kommer tvätteriernas karaktär av i första hand landstingsbetjänande institutioner
att ytterligare understrykas.

Enligt revisorernas mening bör samtliga nu berörda problem närmare
utredas genom en allsidigt sammansatt expertkommitté. Därvid synes jämväl
böra prövas om skäl kan anses föreligga för att en större eller mindre
del av fabriksverkets nuvarande produktion av krigsmateriel överlåtes på
den privata industrien, som ju redan nu svarar för huvuddelen av krigsmaterielleveranserna
till försvaret. Uppmärksamheten härvidlag bör självfallet
i första hand riktas mot de företag inom fabriksverket som utvisar
det största nyinvesteringsbehovet eller vilkas lönsamhet befunnits vara
särskilt otillfredsställande. Det nyligen etablerade samarbetet med den privata
industrien på teleunderhållets område kan eventuellt i detta sammanhang
lämna uppslag till alternativa lösningar. I den mån tillverkningen
av viss produkt eller vissa produkter av beredskapspolitiska eller andra
orsaker befinnes böra alltjämt drivas i statlig regi, bör vidare undersökas
möjligheten att i strukturrationaliserande syfte koncentrera driften inom
fabriksverket till färre men större enheter. Vad slutligen tvätterierna betiäffar
synes utredningen närmast böra överväga lämpligaste organisationsform
för ledningen av här ifrågavarande verksamhet. Med hänsyn till ovan
anförda omständigheter kan det synas motiverat att denna ledning överlåtes
på landstingen. En annan tänkbar utväg är att för ändamålet gemen -

103

samt av landstingen, de landstingsfria städerna och staten bildas ett särskilt
bolag.

Revisorerna förordar alltså att en utredning av de frågor som här behandlats
snarast kommer till stånd.

•«:! tp» »WT .»H ‘‘ -

amfrduivdfi

,i y.\ l ■

S-i i

.l.Vjf I

■/ .. tffuru;!/'' ('' --ly i mö.'' UH^TO KjiSV!--''

>!> ii i i r‘<- •/

i nbixvir löilUit. O Htns bisjfc *''t*J **V‘

;• t ji vf i".: ■'' ji t t.’j 1 Ayoii t; *•.:! ,lliJi>.;b gaiirbau»
•fswoil-.-i.-uibibofti TaU-> ''onmutH- -.ifcinnbehjtJ'';-''
»bna-u rtiiö löl nöglo tul lo!».in A

, ,.)u} ,-iUiämHn ''«b ■ja-.-Ö ir/«ltif fsvotö

.^hsilMivdio ilii-n^ain^/nn uIojItw »I1W* Rk ‘»e»* mHiv .uti*.''
mw fnwll V>11''» ilo ,.-»lvi-,U ^Siiio :nu«rfi*. >.

^ t., j**u*>i'' i *i& ic'' v*l rmbi v ^<>fon€tt&r?8£$fin jffifja* vjrioUi:%if''>i>

* -j,-. •, .{r\ Ht jy> it;i ioi

I J{, U t , iU /II ''/ *.»

ii''* .v.b:;.;iäiiTb*»löi^a''»i^fSH . tu!>loiib aamul •■itA^un

i i )*>

>:/T va ris?)-»)!; tiv > lii

sx^bn^noitni» .agiljiöffifbi.HboJ*'' ''''!j- * ''* ■

i fci^vv. uiiurui.-

<>i a

iolC/

i/i: *1

104

Socialdepartementet

§ 12

Utbetalning av vissa pensioner m. m. enligt lagen om allmän försäkring

I lagen om allmän försäkring stadgas att den allmänna försäkringen
handhaves av riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskassorna samt
de lokala organ som Konungen bestämmer. Med dessa lokala organ avses de
s. k. försäkringsnämnderna.

Allmän försäkringskassa skall finnas för varje landstingskommun samt
för varje stad som ej tillhör sådan kommun. Då särskilda förhållanden ger
anledning därtill, kan dock försäkringskassas verksamhetsområde omfatta
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad som nyss sagts.
Antalet försäkringskassor utgör för närvarande 28.

Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över de allmänna försäkringskassorna,
vilka har att ställa sig verkets anvisningar till efterrättelse.

I allmän försäkringskassa skall finnas styrelse, en eller flera pensionsdelegationer
samt försäkringsnämnder. Styrelsen består i regel av sju ledamöter.
Styrelseledamöterna utses för en tid av fyra år. I varje försäkringskassa
skall finnas direktör, pensionsföredragande, förtroendeläkare
samt tjänstemän i övrigt i erforderligt antal.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning avgöres
av en pensionsdelegation, bestående av fem ledamöter, av vilka två
är läkare och utsedda av medicinalstyrelsen. Två ledamöter utses av landstinget
respektive stadsfullmäktige. Ordföranden i kassans styrelse sköter
samma syssla i delegationen.

Frågor om inkomstprövade förmåner, d. v. s. i första hand kommunalt
bostadstillägg, en förmån som ca hälften av alla pensionärer för närvarande
torde uppbära, skall prövas av försäkringsnämnderna; övriga inkomstprövade
förmåner är änkepension i anledning av dödsfall före den
1 juli 1960 samt hustrutillägg. Försäkringsnämnderna skall även tillhandagå
kassans styrelse, pensionsdelegation och lokalkontor med råd och upplysningar
i lokala angelägenheter. Försäkringsnämnd skall finnas för varje
kommun. Med riksförsäkringsverkets medgivande kan dock försäkringsnämnds
verksamhetsområde omfatta flera kommuner eller del av kommun.
Försäkringsnämndens ledamöter utses av kommunen. Nämnden är
dock ej något kommunalt organ utan ett organ inom försäkringskassan.

I ärenden rörande ålderspension, barnpension och änkepension i nya fall
meddelas beslut av tjänstemän inom försäkringskassas pensionsavdelning.

Talan över försäkringskassas beslut rörande den allmänna försäkringen
föres hos riksförsäkringsverket; besvär rörande verkets beslut anhängiggöres
hos försäkringsdomstolen.

105

De allmänna försäkringskassornas centralkontor består av sjukförsäkringsavdelning,
pensionsavdelning och administrativ avdelning eller kameralkontor.

Pensionsavdelningen består vanligtvis av två huvudsektioner, en registeroch
expeditionssektion samt en uträkningssektion. Härtill kommer utredningspersonal
för de ärenden som skall föredragas i pensionsdelegation.

Till register- och expeditionssektionen inkommer pensionsansökningarna
från lokalkontoren. Ansökningarna registreras och kontroll verkställes av
att ansökningarna är kompletta, d. v. s. att vederbörliga fotokopior av sjukförsäkringshandlingar
medföljer, att läkarintyg finnes då ansökan gäller
förtidspensionsärende, att prästbevis är bifogat ansökan om änkepension
etc. Härjämte kontrolleras att ansökningshandlingarna är fullständigt ifyllda
och korrekt undertecknade. Pensionskort utvisande vederbörandes »pensionspoäng»
uttages ur pensionsregistret och bilägges ansökningshandlingarna.
Härefter göres en viss uppdelning av de inkomna ärendena. Ansökningar
rörande förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
överlämnas till särskilda utredningsmän som förbereder dessa ärenden för
föredragning i pensionsdelegationen. Antalet delegationsärenden torde utgöra
ca 20 procent av samtliga till pensionsavdelningen inkommande ärenden.
Efter föredragning i delegationen, varvid invaliditetsgraden fastställes
genom delegationens beslut, går ärendena vidare till uträkningssektionen
för uträkning av pensionsbeloppen.

Ärenden som ej skall föredragas i pensionsdelegation, såsom ålderspensioner
och familjepensioner (änke- och barnpensioner), lämnas efter registrering
m. m. direkt till uträkningssektionen. Denna ärendesgrupp utgör
huvudparten av de inkommande ärendena. Då uträkningen färdigställts
ifylles ett s. k. huvudkort, på vilket alla grunddata som riksförsäkringsverket
behöver för sin pensionsutbetalning noteras.

Sedan huvudkortet signerats av såväl uträknare som kontrollant, utskrives
beslutsmeddelande och pensionsbrev, vilka handlingar tillställes
pensionstagaren. Beslutsmeddelandet, vilket vanligtvis undertecknas av chefen
för uträkningssektionen, utgör försäkringskassans beslut i pensionsärendet.
Beslutsmeddelandet är försett med besvärshänvisning. Då pensionsuträkningen
är klar, återgår ärendet till register- och expeditionssektionen,
varefter huvudkortet översändes till riksförsäkringsverket och beslutsmeddelandet
jämte pensionsbrevet tillställes pensionstagaren. Pensionsakten arkiveras
hos försäkringskassan.

Såsom framgår av det tidigare sagda, kan beslut i ett och samma pensionsärende
fattas av flera olika organ inom kassan. Beslut rörande åldersoch
familjepension fattas sålunda av tjänstemän på kassan, medan beslut
i förtidspensionsärende fattas av pensionsdelegationen och beslut rörande
inkomstprövade förmåner av försäkringsnämnderna.

106

Enligt 1 § kungörelsen den 14 september 1962 (nr 520) angående sättet
och tiden för utbetalning av pensioner enligt lagen om allmän försäkring
utbetalas folkpension och tilläggspension samt hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg av riksförsäkringsverket. Förmånen må dock utbetalas
av allmän försäkringskassa genom s. k. lokal utbetalning. Sådan utbetalning
skall enligt gällande föreskrifter göras beträffande förtidspensioner,
sjukbidrag (d. v. s. förtidspension för viss tid), änke- och barnpension jämte
samtidigt beviljade tillägg, såsom barntillägg, invaliditetstillägg, hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg, och omfatta tiden t. o. m. den månad
i vilken försäkringskassans beslut fattas samt ytterligare en månad
framåt. Då pension kan beviljas retroaktivt tre månader före ansökningsmånaden,
omfattar den lokala utbetalningen ofta fem månader. Avsikten
med lokal utbetalning är att den beviljade pensionen skall kunna utbetalas
så snabbt som möjligt. Samtidigt erhåller det centrala utbetalningsorganet
en viss tidsfrist innan det måste träda i funktion.

Revisorernas uttalande. Under senare år har genomförts en genomgripande
nydaning av socialförsäkringssystemet i vårt land. I anslutning till
att helt nya bestämmelser om de materiella förmånerna trätt i kraft har
en administrativ samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna ägt rum,
innebärande bl. a. en sammanslagning av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
till ett gemensamt verk, riksförsäkringsverket. Vidare har
de tidigare sjukkassorna ombildats till försäkringskassor med uppgift att
såsom lokalorgan för sjukförsäkring och allmän pensionering besluta i hithörande
ärenden. Omorganisationen har fortskridit successivt och kan sägas
ha genomförts fullt ut fr. o. m. den 1 januari 1963.

Såsom i det föregående närmare berörts fattas besluten i pensionsärendena
av olika organ i försäkringskassorna. Beslut rörande ålders- och familjepensioner
meddelas sålunda av tjänstemän inom kassorna, beslut i förtidspensionsärenden
av en särskild pensionsdelegation och beslut rörande
inkomstprövade förmåner av lokala försäkringsnämnder. Samtliga avgöranden
i anledning av samma pensionsansökan redovisas emellertid såsom
ett beslut av försäkringskassan, utfärdat genom pensionsavdelningens försorg.
Utbetalningen av de olika förmånerna återigen verkställes centralt
av riksförsäkringsverket; i vissa fall förekommer dock s. k. lokal utbetalning.
Sådan utbetalning — som enligt gällande föreskrifter skall komma
till användning beträffande förtidspension, sjukbidrag, änkepension och
barnpension jämte samtidigt beviljade tillägg — avser tiden t. o. m. den
månad i vilken försäkringskassans beslut fattats samt ytterligare en månad
framåt. Då pension kan beviljas retroaktivt för tre månader före ansökningsmånaden,
gäller den lokala utbetalningen, som även skall täcka handläggningstiden,
ej sällan en tid överstigande fem månader. Avsikten med
denna utbetalningsform är att förmånerna skall utbetalas så snabbt som

107

möjligt. Samtidigt får riksförsäkringsverket, vilket skall svara för den
fortsatta utbetalningen, viss tidsfrist att förbereda denna.

Under innevarande år —• som är det första för den nya administrationen
i berört avseende — har riksförsäkringsverket i betydande utsträckning
icke medhunnit att utbetala pensionsförmånerna i rätt tid. Väntetider
överstigande sex månader har icke varit ovanliga. Detta har haft till följd
att försäkringskassorna varje månad fått mottaga en stor mängd klagomål
från dem som ej i tid erhållit sina pensioner, vilket inneburit en avsevärd
belastning för kassornas personal. En annan och mera allvarlig konsekvens
av dröjsmålen är, att vederbörande i ett icke obetydligt antal fall
måst vända sig till de kommunala socialvårdsorganen med begäran om
hjälp för att kunna klara sin försörjning.

Riksförsäkringsverket har med beklagande i olika sammanhang vidgått,
att det nya utbetalningssystemet ej fungerar tillfredsställande. Orsakerna
härtill torde vara flera. Verket synes sålunda ej ha räknat med att de tidigare
pensionsnämnderna skulle ha så många ärenden inneliggande vid
tiden för nämndernas avveckling, att insändas till verket för handläggning
enligt den ordning som gällde före den 1 januari 1963. När sedan samtidigt
ärenden av den nya typen började strömma in, blev verkets kapacitet otillräcklig.
Enligt vad som uppgivits för revisorerna uppgick balansen under
våren 1963 till över 50 000 ärenden. Till uppkomsten av denna stora balans
medverkade även höjningar av de kommunala bostadstilläggen i många
kommuner, vilket föranledde en stor mängd ansökningar om förhöjda pensioner.
Härtill kommer att nya regler rörande inkomstprövade förmåner
införts fr. o. m. den 1 juli 1963, varigenom omräkningar av redan utgående
förmåner måste göras i ett betydande antal fall. Balansen har numera
nedbringats men torde fortfarande uppgå till ett betydande antal ärenden.

Revisorerna är medvetna om att energiska åtgärder vidtagits från riksförsäkringsverkets
sida för att bemästra den uppkomna situationen och att
ansträngningar alltjämt göres för att få en bättre ordning till stånd. Bl. a.
är verkets organisationssektion sysselsatt med en omorganisation av utbetalningsbyrån.

Såsom nyss nämnts har den förändring av de kommunala bostadstilläggen
som i många fall företagits varit ytterst besvärande från utbetalningssynpunkt.
Denna höjning torde emellertid icke vara någon engångsföreteelse,
utan det är att vänta att åtskilliga kommuner kommer att fatta liknande
beslut även framdeles, vilket måste medföra ny ansvällning av antalet ärenden.
Vad särskilt den närmaste framtiden beträffar kommer därtill att inom
riksförsäkringsverket pågår installation av en datamaskinsanläggning, vilken
kommer att kräva nya arbetsrutiner och utbildning av personal. För
att utbetalningen av pensioner i fortsättningen skall kunna fortgå smidigt
torde det med hänsyn till vad sålunda anförts vara nödvändigt att särskilda
åtgärder vidtages. En lämplig utväg ur de rådande svårigheterna synes det

108

revisorerna vara, att försäkringskassornas befogenhet att verkställa lokala
utbetalningar utvidgas att avse dels samtliga förmåner, således även ålderspensioner,
dels en tidrymd av minst sex månader, räknat fr. o. m. beslutsmånaden,
i stället för nuvarande två månader. En sådan utsträckt lokal
utbetalningstid skulle med säkerhet få till följd, att vederbörande pensionstagare
erhöll sina pensioner inom avsedd tid samtidigt som riksförsäkringsverket
fick välbehövlig lättnad i sina arbetsuppgifter.

Från kameral synpunkt torde en utökad lokal pensionsutbetalning medföra
endast en jämförelsevis ringa merbelastning för försäkringskassorna.
Viss extra personal kan måhända behöva anställas på vissa pensionsavdelningars
uträkningssektioner, där utbetalningsunderlaget framställes, men
denna personal torde även kunna tagas i anspråk för vissa andra uppgifter
såsom kontrolläsningar m. m. De bokföringsmaskiner som för närvarande
användes vid de flesta försäkringskassorna kräver vidare en viss
mindre ombyggnad för att erhålla den kapacitet som erfordras för att klara
av en större mängd pensionsutbetalningar. En dylik ombyggnad torde dock
vara förhållandevis enkel och draga endast en mindre kostnad per maskin.

De huvudkort, försedda med grunddata rörande varje pensionsutbetalning,
som tillställes riksförsäkringsverket från försäkringskassorna utgör
stansningsunderlag för den hålkortsbearbetning som resulterar i de s. k.
folkpensionsanvisningarna. Vissa av de arbetsmoment som i förevarande
sammanhang utföres inom det centrala verket skulle måhända kunna överflyttas
till försäkringskassorna. I första hand torde detta vara fallet med
hålkortsstansningen. I stället för ett huvudkort skulle kassan sålunda till
verket kunna översända ett hålkort, vilket omedelbart kunde köras i datamaskin.

Därest stansningen av hålkort skulle överföras till försäkringskassorna,
fordras givetvis viss omarbetning av gällande blanketter och arbetsrutiner.
Riksförsäkringsverket, som för närvarande torde vara det pensionsutbetalande
organ som har svårast att medhinna sina arbetsuppgifter, skulle emellertid
genom nu antydda åtgärder erhålla en avsevärd arbetslättnad såväl
omedelbart som på längre sikt. Det förtjänar även framhållas, att en stansning
av hålkorten på försäkringskassorna skulle underlätta en eventuell
framtida övergång till användning för försäkringskassornas behov av de
datamaskiner som skall placeras hos länsstyrelserna.

Revisorerna får föreslå att åtgärder i här avsett syfte snarast vidtages.

109

§ 13

Vissa iakttagelser i fråga om de allmänna försäkringskassornas verksamhet

En allmän försäkringskassa skall finnas för varje landstingskommun
samt för varje stad som ej tillhör sådan kommun. Då särskilda förhållanden
föranleder därtill, kan dock försäkringskassas verksamhetsområde omfatta
två landstingskommuner eller landstingskommun och stad som nyss
sagts. Antalet försäkringskassor utgör för närvarande 28.

Allmän försäkringskassa skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas
erforderligt.

I allmän försäkringskassa skall finnas styrelse, en eller flera pensionsdelegationer
samt försäkringsnämnder. Styrelsen består i regel av sju ledamöter.
Ordföranden utses av Kungl. Maj :t. Av de övriga ledamöterna utses
en av medicinalstyrelsen och en av länsstyrelsen samt resten av landstinget
respektive stadsfullmäktige. Styrelseledamöterna utses för en tid av
fyra år. I varje försäkringskassa skall finnas direktör, pensionsföredragande,
förtroendeläkare samt de tjänstemän i övrigt som erfordras. Direktören,
pensionsföredraganden ävensom annan tjänsteman, beträffande vilken Konungen
så föreskrivit, tillsättes av riksförsäkringsverket, medan förtroendeläkaren
tillsättes av medicinalstyrelsen och övriga tjänstemän av kassan.
Försäkringskassas centralkontor består av sjukförsäkringsavdclning, pensionsavdelning
och administrativ avdelning eller kameralkontor.

Beträffande försäkringskassornas handläggning av pensionsärenden må
nämnas följande.

I ärenden rörande ålderspension, barnpension och änkepension meddelas
i regel beslut av tjänstemän inom försäkringskassornas pensionsavdelningar.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning avgöres
av en pensionsdclegation, bestående av fem ledamöter, av vilka två
är läkare och utsedda av medicinalstyrelsen. Två ledamöter utses av landstinget
respektive stadsfullmäktige. Ordföranden i kassans styrelse sköter
samma syssla i delegationen. 1 pensionsdelegationens sammanträden men
ej i dess beslut äger kassans direktör samt en företrädare för länsarbetsnämnden
deltaga. Har föredraganden i pensionsärenden från delegationens
beslut avvikande mening, skall denna antecknas till protokollet. Därest delegationens
ordförande eller föredraganden anmält från beslutet avvikande
mening, skall ärendet prövas av riksförsäkringsverket.

Frågor om inkomstprövade förmåner, d. v. s. i första hand kommunalt
bostadstillägg, skall prövas av försäkringsnämnd. Övriga inkomstprövade
förmåner är änkepension i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 samt
hustrutillägg. Försäkringsnämnd skall även tillhandagå kassans styrelse,
pensionsdelegation och lokalkontor med råd och upplysningar i lokala
angelägenheter. Försäkringsnämnd skall finnas för varje kommun. Med
riksförsäkringsverkets medgivande kan dock försäkringsnämnds verksamhetsområde
omfatta flera kommuner eller del av kommun. Försäkringsnämndens
ledamöter utses av kommunen. Nämnden är dock ej något kommunalt
organ utan ett organ inom försäkringskassan. Såsom föredragande
i nämnden tjänstgör i regel respektive lokalkontorsföreståndare.

Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över de allmänna försäkringskassorna,
vilka har att ställa sig verkets anvisningar till efterrättelse.

Talan över försäkringskassas beslut rörande den allmänna försäkringen
föres hos riksförsäkringsverket, medan verkets beslut kan fullföljas till
försäkringsdomstolen.

Vid anmälan av propositionen 1961:45 med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring in. m.
anförde föredragande departementschefen om försäkringsnämnderna följande.

Arbetsuppgifterna för en rådgivande nämnd skall enligt administrationsnämndens
förslag vara att bistå centralsjukkassan och lokalkontoret med
råd och upplysningar om lokala förhållanden samt att framlägga förslag
för centralsjukkassans styrelse. Vid remissbehandlingen har uttalats en viss
oro för att dessa uppgifter inte skall vara tillräckligt konkreta för att leda
till något egentligt inflytande för nämnderna. I stället bär framkastats tanken
att de rådgivande funktionerna inom sjukkassan skulle anförtros åt de
organ, som får till uppgift att handha prövningen av återstående inkomstprövade
folkpensionsförmåner. Enligt administrationsnämndens mening
bör denna prövning ankomma på något kommunalt organ.

Det synes både angeläget och möjligt att beakta dessa olika synpunkter
och ändå knyta behandlingen av alla pensionsärenden till sjukkasseverksamheten.
Detta kan ske genom att till de föreslagna nämndernas rådgivande
uppgifter lägges funktionen som organ för prövning av ansökningar
om inkomstprövade folkpensionsförmåner. Eftersom dessa förmåner även
i fortsättningen torde få förutsättas till väsentlig del komma att bekostas
av kommunerna, bör nämndernas verksamhetsområden närmare anknytas
till den kommunala indelningen. En nämnds verksamhetsområde bör i regel
omfatta en kommun. Med tillsynsmyndighetens medgivande bör det
dock vara möjligt för två eller flera kommuner att förena sig om en nämnd
och för en kommun att inrätta mer än en nämnd.

De föreslagna nämnderna, vilka lämpligen kan kallas försäkringsnäinnder,
bör finnas i såväl stadscentralsjukkassa som länscentralsjukkassa, och
det bör vara vederbörande kommun eller kommuner som utser samtliga
ledamöter i nämnderna. Antalet ledamöter bör vara minst 5 och högst 7.
När sjukkassorna övertar uppgiften att vara lokalorgan för den allmänna
pensioneringen bör de rådgivande funktionerna avse både sjukförsäkring

och pensionering. Nämnden bör stå i förbindelse med centralsjukkassans
styrelse och med det lokalkontor, som närmast är avsett att betjäna de
försäkrade inom nämndens verksamhetsområde. Det synes böra ankomma
på centralsjukkassorna att i lämpliga former anordna sammankomster
med företrädare för nämnderna för att lämna dem information om aktuella
socialförsäkringsproblem och bereda tillfälle till åsiktsutbyte i dylika frågor.

I fråga om försäkringsnämnderna anfördes i propositionen 1962:90 med
förslag till lag om allmän försäkring in. m. ytterligare följande.

Med det föreliggande förslaget fullföljes planerna på försäkringsnämnderna
såsom lokala socialförsäkringsorgan med inte blott rådgivande utan
även beslutande funktioner. Nämndernas rådgivande funktioner utsträckes
att omfatta lokala angelägenheter i anknytning till den allmänna försäkringen
i dess helhet, och beslutanderätt kan tilläggas nämnderna i ärenden
rörande folkpensionsförmåner. Det är förutsatt att lagstiftningen skall utfyllas
med administrativa föreskrifter. Kompletterande stadganden angående
försäkringsnämnds behörighet i pensionsfrågor finns i 32 § promulgationslagen
och i 10 § förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension.

En försäkringsnämnd är i likhet med en pensionsdelegation ett organ
inom vederbörande allmänna försäkringskassa. Förslaget utgår från att
olika frågor, som aktualiseras av en och samma pensionsansökan, kan komma
att handläggas i olika former: somliga avgöranden träffas av en tjänsteman
på kassans pensionsavdelning, andra i pensionsdelegation och andra
åter i försäkringsnämnd. Samtliga avgöranden i anledning av samma pensionsansökan
torde emellertid i regel utåt böra framstå som en enhet och
redovisas som ett beslut av försäkringskassan, utfärdat genom pensionsavdelningens
försorg.

Samordningen av försäkringsnämndens arbete med arbetet hos kassans
pensionsavdelning och pensionsdelegation avses skola regleras i särskilda
föreskrifter. Av närliggande skäl måste man tänka sig att pensionsavdelningen
hos en kassa vid upprättande av expedition i ett ärende gör en formell
granskning även av försäkringsnämndens avgörande. Pensionsavdelningens
tjänstemän skall dock inte ha behörighet att överpröva nämndens
avgörande, och upptäckt av en eventuell felaktighet kan föranleda rättelse
endast efter beslut av nämnden själv. Rättelsemöjligheten torde stå öppen
intill dess pensionsavdelningen expedierat beslutet.

Att kassans tjänstemän inte i sin handläggning får inkräkta på det område
som förbehållits försäkringsnämnd rubbar naturligtvis inte det faktum
att en fråga som handlagts av en försäkringsnämnd kan vara oupplösligt
förbunden med en fråga som skall avgöras på tjänstemannaplanet
såtillvida att nämndens beslut förfaller, om vederbörande tjänstemans prövning
av den fråga han bär att handlägga utmynnar i ett avslag. Om t. ex.
eu folkpension ej beviljas på grund av att sökanden inte uppfyller lagens
incdborgarskapsvillkor, finns del ju inte utrymme för ett kommunalt bostadstillägg.
över huvud taget gäller att varje avgörande av försäkringsnämnd
rörande en tilläggsförmån måste anses fattat under den av nämnden
ej prövade förutsättningen att rätt till huvudförmånen föreligger.

Arvode och annan ersättning till ordförande i styrelse och till ledamot
av pensionsdelegation faslställes av Konungen, medan arvode till styrelse -

112

och försäkringsnämndsledamöter fastställes av riksförsäkringsverket. Bestämmelserna
rörande ersättningen till ledamöterna i försäkringsnämnderna
innebär följande.

1. a) Till ordförande i annan försäkringsnämnd än i Stockholm, Göteborg
och Malmö utgår årsarvode beroende på invånarantalet vid årets början
inom nämndens verksamhetsområde enligt vad nedan sägs.

Grupp invånarantal årsarvode

I mindre än 15 000 750 kr.

II 15 000—39 999 1 100 >

III 40 000—99 999 1 500 »

Beträffande arvode till ordförande i försäkringsnämnd i Stockholm, Göteborg
och Malmö kommer Riksförsäkringsverket att senare lämna föreskrifter.

b) Vice ordförande i försäkringsnämnd äger uppbära

för varje dag han tjänstgjort i ordförandes ställe dagarvode med
belopp, som framgår under punkt c), dock lägst 1/20 av det till ordföranden
utgående årsarvodet, samt

eljest med dagarvode som avses under punkt c).

c) Annan ledamot i försäkringsnämnd än ordförande och vice ordförande
ävensom suppleant för sådan ledamot äger uppbära dagarvode. Arvode
utgår för varje dag ledamot deltagit i eller suppleant efter särskild
kallelse närvarit vid sammanträde med nämnden eller fullgjort särskild förrättning
för nämndens räkning.

Dagarvodet utgår med 20 kronor jämte tillägg av 5 kronor för varje
påbörjad halv timme, varmed tiden för sammanträdet eller förrättningen
överstiger en timme.

I arvodet har inräknats ersättning med 10 kronor för tid, som beräknats
åtgå för färd till och från sammanträde eller förrättning (inställelsetid).
På framställning av ledamot (suppleant) må försäkringskassas styrelse, då
särskilda skäl därtill föranleder, bevilja denne ersättning för inställelsetid
med högre belopp än 10 kronor.

2. Till ledamot och suppleant i försäkringsnämnd utgår reseersättning
enligt allmänna resereglementet, därvid vederbörande hänföres, därest han
innehar tjänst med avlöning enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser,
till den rese- och traktamentsklass som gäller för tjänsten, dock lägst reseoch
traktamentsklass B, samt eljest till rese- och traktamentsklass B.

Riksdagens revisorer har funnit det vara av intresse att inhämta vissa
upplysningar rörande verksamheten vid de allmänna försäkringskassornas
lokalkontor och de till dessa knutna försäkringsnämnderna. Revisorerna
har därför genom frågeformulär som tillställts samtliga försäkringskassor
anhållit om uppgifter i följande avseenden.

1. Antalet invånare inom varje lokalkontors verksamhetsområde samt
antalet tjänstemän på kontoret och genomsnittligt antal besök per dag.

2. Antalet försäkringsnämnder inom varje lokalkontors verksamhetsområde
jämte antalet i försäkringsnämnd behandlade pensionsärenden under
tiden 1/1—30/9 1963 samt utbetald ersättning till försäkringsnämnderna.

3. Eventuella kontrollåtgärder från centralkontorens sida av försäkrings -

113

nämndernas beslut samt därav föranledd korrigering eller återförvisning
av ärenden.

4. Allmänna synpunkter från försäkringskassorna på försäkringsnämndernas
verksamhet.

De inkomna uppgifterna bär i den efterföljande redogörelsen grupperats
i två avsnitt; det första avser försäkringskassornas lokalkontor och det
andra försäkringsnämnderna och dessas verksamhet.

Uppgifterna i förstnämnda hänseende har sammanfattats i efterföljande
tabell, som upptager antalet invånare inom respektive försäkringskasseområde,
antalet lokalkontor inom respektive område, genomsnittliga antalet
invånare per lokalkontor, genomsnittliga antalet invånare per anställd vid
lokalkontoren samt uppskattade lägsta besöksfrekvens per dag vid något
lokalkontor inom respektive län. Slutligen upptager sammanställningen även
uppgifter rörande antalet lokalkontor med mindre än 5 000 invånare inom
respektive lokalkontorsområde samt antal lokalkontor med mindre än tre
anställda.

Med hänsyn till de speciella förhållandena inom stadskassorna har uppgifter
rörande dessa icke lämpligen ansetts böra sammanfattas i tabellarisk
form.

Tabell över antal invånare, antal lokalkontor m.m.

it'' Försäkringskasseområde 1	Antal invånare	Antal lokal-kontor	Invånare per lokal-kontor	Invånare per lokalkon- torsanställd	Lägsta besöks-frekvens per dag vid något lokalkontor	Antal lokal-kontor med mindre än 5 000 invånare	Antal lokal-kontor med mindre än tre anställda
Stockholms län	513 299	31	16 558	1 546	10	3	4
Uppsala län	172 304	9	19 144	2 051	15	2	2
Södermanlands län	230 354	18	12 797	1 785	8	5	5
Östergötlands län	267 063	25	10 682	1 658	12	8	5
Jönköpings län	287 647	32	8 989	2 212	10	14	19
Kronobergs län	159 425	20	7 971	1 968	8	7	8
Kalmar län	234 089	28	8 360	1 773	10	11	8
Gotlands län	53 518	5	10 704	2 973	20	i	2
Blekinge län	145 981	15	9 732	1 587	10	4	4
Kristianstads län	256 474	35	7 327	1 900	2	8	12
Malmöhus län	401 019	40	10 025	1 759	4	12	9
Hallands län	172 672	17	10 157	1 614	6	9	9
Göteborgs och Bohus län	229 280	24	9 553	1 614	*)	9	9
Älvsborgs län	376 874	47	8 019	1 847	6	24	15
Skaraborgs län	250 495	23	10 891	1 681	14	3	•—■
Värmlands län	289 395	28	10 336	1 515	15	5	3
Örebro län	262 672	21	12 508	1 652	15	5	—
Västmanlands län	237 345	18	13 186	2 498	12	5	—
Kopparbergs län	286 153	21	13 626	1 920	15	2	2
Gävleborgs län	293 961	28	10 499	1 960	10	9	11
Västernorrlands län	281 338	32	8 791	1 636	15	12	8
Jämtlands län	135 778	21	6 466	1 810	7	12	7
Västerbottens län	236 767	27	8 769	1 909	15	7	7
Norrbottens län	263 481	22	11 976	1 869	15	4	3

*) Uppgift saltnas

8 Rev. berättelse ang- statsverket år 1963 I.

114

Vad försäkringsnämnderna i sin tur beträffar har de inkomna uppgifterna
av olika skäl icke blivit inbördes helt jämförbara. Revisorerna har
därför i det följande i stort sett begränsat sin redogörelse till att avse allenast
vissa län, vilka dock torde vara representativa för landet i dess helhet.

Samtliga försäkringskassor med undantag av stadskassorna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping redovisar mycket höga kostnader -— ordförandearvoden,
arvoden till ledamöter samt rese- och traktamentsersättningar
— för försäkringsnämnderna, särskilt om hänsyn tages till antalet
behandlade ärenden.

Ett stort antal ärenden har under året handlagts i försäkringsnämnderna
till följd av att många kommuner ändrat grunderna för det kommunala
bostadstillägget och beslutat höja detta tillägg. En dylik höjning föranleder
att samtliga inom kommunen utgående kommunala bostadstillägg omräknas
genom försäkringskassans pensionsavdelnings försorg. Dessförinnan
måste emellertid ifrågavarande ärenden föredragas i försäkringsnämnd för
fastställande av pensionstagarens inkomstförhållanden. Då pensionstagaren
oftast redan tidigare åtnjuter den sökta förmånen, blir dock handläggningen
föga arbets- och tidskrävande för försäkringsnämnderna.

I Jönköpings län hade 2 978 pensionsärenden prövats i försäkringsnämnd
under de tre första kvartalen av år 1963. Härav utgjorde 1 103 ärenden
sådana som handlades till följd av kommunala beslut om höjda kommunala
bostadstillägg. Försäkringskassan hade under den aktuella tiden utbetalat
ett sammanlagt belopp av 34 373 kronor i form av ersäjtningar till
försäkringsnämnder, vilket innebär att kassans kostnad per försäkringsnämndsärende
utgjorde 11 kronor 54 öre. Om man räknar endast de »ordinarie»
försäkringsnämndsärendena och således bortser från de tillfälligt
förekommande ärendena rörande kommunal höjning av bostadstilläggen,
kommer man fram till ett belopp av 18 kronor 33 öre per försäkringsnämndsärende.

I Hallands län hade försäkringsnämnderna under samma tid prövat 3 263
ärenden, varav 1 930 till följd av ändrade grunder för bostadstilläggen.
Sammanlagt 26 642 kronor hade utbetalats i ersättning till försäkringsnämnderna,
vilket motsvarar en kostnad av 8 kronor 16 öre per ärende.
Om man bortser från omräkningsärenden blir medelutgiften per ordinarie
ärende 19 kronor 99 öre. En av försäkringsnämnderna i Hallands län hade
haft att handlägga endast sex ärenden, av vilka fyra behandlades under
två s. k. telefonsammanträden. Ersättning till ordförande och ledamöter i
denna nämnd har utgått med 380 kronor, vilket motsvarar en kostnad per
ärende av 63 kronor 33 öre. Exempel på lika höga kostnader per försäkringsnämndsärende
finnes från flera andra län.

I Älvsborgs län hade försäkringsnämnderna handlagt 8 261 ärenden, varav
4 924 till följd av kommunala höjningar av bostadstilläggen. Totalt hade
60 530 kronor utbetalats i ersättning, vilket motsvarar en kostnad av 7

115

kronor 33 öre per behandlat ärende och 18 kronor 14 öre per ordinarie ärende.

I Skaraborgs län hade utbetalats 61 523 kronor i ersättning till försäkringsnämnderna.
Enligt försäkringskassans åsikt torde emellertid de verkliga
kostnaderna för nämndsverksamheten ligga betydligt högre. Sålunda
hade föredragandens lönekostnad samt eventuell resekostnad ej medräknats
och ej heller kostnaderna för diverse skrivarbeten på lokalkontoren
för försäkringsnämndernas del. Antalet handlagda ärenden uppgick till
13 327, varav 10 437 omräkningsärenden till följd av höjda bostadstillägg.
För de sistnämnda ärendena hade försäkringskassan anlitat utomstående
personal i viss utsträckning. Ersättningen till denna personal hade uppgått
till sammanlagt 14 300 kronor. De ordinarie ärendena utgjorde 2 890 och
kostnaden per ärende uppgick till 21 kronor 29 öre.

I Värmlands län hade 5 786 ärenden behandlats i försäkringsnämnderna.
Härav var 3 045 omräkningsärenden. Den utbetalda ersättningen utgjorde
64 734 kronor, vilket motsvarar 11 kronor 19 öre per ärende. Om omräkningsärendena
frånräknas, skulle kostnaden per ärende bli 23 kronor 62 öre.

Övriga län har redovisat kostnader för försäkringsnämndsverksamheten
som i stort sett överensstämmer med uppgifterna från här nämnda län.
Så gott som samtliga försäkringskassor torde emellertid ha anlitat hjälp
av f. d. pensionsnämndsordförande m. fl. för att klara av den mängd omräkningsärenden
som blivit följden av att kommunerna i stor utsträckning
höjt beloppen för de kommunala bostadstilläggen. Arvoden för sådan tillfällig
hjälp har ej redovisats i de lämnade uppgifterna, varför kostnaderna
för försäkringsnämndsverksamheten i verkligheten torde vara ej obetydligt
högre än vad som här angivits. Härtill kommer, såsom påpekats från Skaraborgs
län, lönekostnader samt eventuella resekostnader för den föredragande
tjänstemannen jämte kanslikostnader i form av lön för skrivpersonal
in. m.

De kostnader för försäkringsnämndsverksamheten som redovisats av försäkringskassorna
för de fyra städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och
Norrköping är relativt sett betydligt lägre. Detta beror företrädesvis på att
antalet försäkringsnämnder är mycket litet, nämligen fyra nämnder för
Stockholm och endast en nämnd i respektive Göteborg, Malmö och Norrköping.
Kostnaderna per behandlat ärende ligger för städernas del vid
ca 1 krona. Omräkning av de kommunala bostadstilläggen har förekommit
endast i Norrköping.

Av de lämnade uppgifterna framgår vidare att samtliga försäkringskassor
kontrollerar de av försäkringsnämnderna fattade besluten innan dessa går
i verkställighet. Detta torde till viss del bero på att försäkringsnämndernas
verksamhet ännu är relativt ny och att lokalkontorsföreståndarna, vilka —
som ovan nämnts — är föredragande i nämnderna, ännu är ovana vid denna
arbetsuppgift. Eu stor del av de av försäkringsnämnderna behandlade

116

ärendena har vid kontroll på centralkontoret befunnits böra kompletteras,
korrigeras eller återförvisas, innan nämndens beslut kunnat verkställas.
De procentuella talen härför varierar mellan 2—40. Medeltalet torde ligga
vid ca 15 procent.

I förevarande sammanhang må omtalas att centralkontoren ibland måste
göra vissa ändringar i den av försäkringsnämnd fastställda inkomstberäkningen,
nämligen då pensionssökanden är berättigad till tilläggspension
(ATP). Uppgifter härom föreligger endast på centralkontoren.

I fråga om de allmänna synpunkter som framkommit på försäkringsnämndernas
verksamhet må nämnas följande.

Försäkringskassan i Södermanlands län framhåller, att försäkringsnämnderna
icke alls eller endast i rena undantagsfall utövat den rådgivande funktion
som lagstiftaren måhända tänkt sig. Försäkringsnämndsledamöternas
handläggning av de inkomstprövade pensionsförmånerna bär i regel inskränkt
sig till deltagande i de sammanträden, vid vilka ärendena — sedan
de beretts av försäkringskassans lokalkontor — föredragits och förslag till
beslut framlagts av föredraganden. Försäkringskassan ifrågasätter, om icke
handläggningen av de inkomstprövade förmånerna borde kunna förläggas
till försäkringskassans pensionsavdelning, utan att därför kravet på rättvisa
och säkerhet bleve åsidosatt.

Försäkringskassan i Östergötlands län framhåller, att försäkringsnämndernas
beslut endast innebär en fastställelse av en viss inkomstberäkning,
till vilken hänsyn skall tagas då den inkomstprövade pensionsförmånen
bestämmes. Beslutet fattas på grundval av en utredning som företagits på
kassans lokalkontor. Då nämnden saknar kännedom om eventuellt tilläggspensionsbelopp,
måste dock även den inkomstprövade förmånen slutligt
fastställas på kassans pensionsavdelning. Försäkringsnämndernas beslut
har således endast formell karaktär och inverkar som regel ej på storleken
av den slutligt beslutade förmånen. Försäkringsnämnderna är i sin nuvarande
utformning eu dyrbar och irrationell företeelse. Möjlighet till visst
kommunalt inflytande på kassans verksamhet borde kunna ordnas på annat
sätt.

Försäkringskassan i Jönköpings län anser, att försäkringsnämnderna i
sin nuvarande form är alldeles för kostnadskrävande i förhållande till det
arbete som utföres. Huvudparten av de inom nämnderna föredragna ärendena
är av den beskaffenhet, att de med samma resultat skulle kunna behandlas
av t. ex. föredraganden jämte en inom nämnden vald granskningsman.
Hela nämnden skulle i så fall behöva inkallas endast vid mera komplicerade
fall. Ett sådant förfarande skulle dels minska kostnaderna och dels
medföra en snabbare handläggning av ärendena.

Försäkringskassan i Kronobergs län anser, att man ej bör överdriva
nyttan av den personkännedom som försäkringsnämndsledamöterna besit -

117

ter. Sådan kännedom finnes i icke obetydlig omfattning även hos lokalkontorsföreståndarna.
Vidare anser kassan att försäkringsnämnderna, som
i regel sammanträder endast var tredje vecka, har en fördröjande inverkan
på pensionsärendenas expediering till nackdel för pensionssökandena.
Försäkringskassan framhåller, att med hänsyn till de med verksamheten
förenade kostnaderna försäkringsnämndernas existensberättigande i sin nuvarande
form starkt kan ifrågasättas. Fn utredning bör göras huruvida
icke försäkringsnämndernas arbetsuppgifter bör överflyttas till kommunala
organ.

Försäkringskassan i Kalmar län framhåller, att försäkringsnämnderna
endast har att fastställa den av lokalkontorsföreståndaren-föredraganden
gjorda inkomstberäkningen. Endast i sällsynta undantagsfall, och då främst
i små kommuner där nämndledamöternas personkännedom är mycket stor,
händer det att beslutet ändras i förhållande till vad föredraganden föreslagit.
Försäkringsnämndsbesluten måste i ett växande antal fall ändras av
kassans pensionsavdelning med hänsyn bl. a. till beviljad tilläggspension.
Handläggning i försäkringsnämnd av dylika ärenden får karaktär av formalitet
utan betydelse för det slutliga resultatet. Det förekommer tämligen allmänt
att försäkringsnämndsledamöterna betecknar sitt uppdrag såsom överflödigt
och utan värde. Nuvarande bestämmelser för handläggningen av de
inkomstprövade pensionsförmånerna torde således redan nu böra överses,
varvid försäkringsnämndernas avskaffande bör övervägas.

Försäkringskassan i Blekinge län anser, att kostnaderna för försäkringsnämndsverksamheten
är förhållandevis hög. Kassan framhåller att de inkomstprövade
förmånerna skulle kunna handläggas smidigare och snabbare
utan medverkan av försäkringsnämnd.

Försäkringskassan i Kristianstads län anser, att försäkringsnämndernas
verksamhet är av stor betydelse för handläggningen av inkomstprövade
pensionsförmåner. Personkännedom och erfarenhet från tidigare pensionsnämndsarbete
är tillgångar som många försäkringsnämndsledamöter besitter.

Försäkringskassan i Malmöhus län framhåller, att kostnaderna för försäkringsnämndsärendena
är onormalt höga, delvis beroende på det ringa
antal ärenden som handlägges vid varje sammanträde. Personkännedom
och kunskap om lokala förhållanden motiverar ej de relativt stora kostnader
och den tidsutdräkt som handläggningen i försäkringsnämnd medför.
Då försäkringsnämnderna regelmässigt beslutar i enlighet med föredragandens
förslag, torde mycket tala för att handläggningen av ifrågavarande
ärenden överföres på tjänstemannaplanet inom försäkringskassan.

Försäkringskassan i Hallands län anser, att de inkomstprövade förmånernas
nuvarande konstruktion kräver alltför mycket arbete i förhållande
till förmånernas storlek. Kassan efterlyser schablonregler som kunde förenkla
handläggningen av dessa ärenden. Handläggningen bör kunna ske på

118

tjänstemannaplanet utan föregående föredragning och beslut i försäkringsnämnd.
I sin nuvarande form fyller försäkringsnämnderna ej någon väsentlig
uppgift inom kassans verksamhet, varjämte kostnaderna för nämnderna
måste betecknas såsom orimligt höga.

Försäkringskassan i Göteborgs och Bohus län anser, att antalet försäkringsnämnder
bör begränsas och att även antalet nämndledamöter bör begränsas
i förhållande till invånarantalet inom nämndens område. Alltför
många små och kostnadskrävande försäkringsnämnder finnes för närvarande.

Försäkringskassan i Älvsborgs län anser det vara diskutabelt om systemet
med försäkringsnämnder är befogat. Emellertid är det ju kommunerna som
fastställer grunderna för utgivande av bostadstilläggen och som svarar
för större delen av kostnader för dessa. Kommunernas medverkan vid besluten
i ifrågavarande ärenden borde dock kunna lösas på annat sätt än
vad som nu är fallet, t. ex. genom ett ombud som granskar ärendena. Härigenom
skulle kostnaderna kunna minskas samtidigt som handläggningstiden
kunde förkortas. Person- och lokalkännedomen hos försäkringsnämndsledamöterna
bör ej övervärderas, i synnerhet ej då det gäller städer
och större samhällen.

Försäkringskassan i Värmlands län anser, att försäkringsnämnderna har
ett visst värde för försäkringskassans tjänstemän då det gäller att utreda
ärenden rörande förtidspension och inkomstprövade förmåner. Nämndernas
person- och lokalkännedom är härvid en tillgång.

Försäkringskassan i Örebro län framhåller, att det kan ifrågasättas om
försäkringsnämndernas handläggning av inkomstprövade förmåner kan anses
erforderlig. Nämnderna beslutar så gott som alltid i enlighet med lokalkontorsföreståndarens
förslag. Vägen över försäkringsnämnderna endast
försenar ärendenas handläggning hos kassan.

Försäkringskassan i Västmanlands län anser, av samma skäl som försäkringskassan
i Örebro län, att försäkringsnämndernas arbete är av tämligen
underordnad betydelse.

Försäkringskassan i Västernorrlands län omtalar i likhet med flera andra
kassor, att försäkringsnämnderna endast i sällsynta undantagsfall frångår
det förslag till beslut som framlagts av lokalföreståndaren. Kommunerna
synes emellertid ha velat tillförsäkra sig viss insyn och visst medinflytande
i ärenden rörande pensionsförmåner, som till största delen finansieras
genom kommunala medel. Detta medinflytande synes emellertid
vara illusoriskt, och försäkringskassan ifrågasätter om det kan anses
motiverat att ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner även i
fortsättningen skall fördröjas genom den omgång i handläggningen som en
prövning i försäkringsnämnd medför. Det har vidare förutsatts, att försäkringsnämnderna
skall utgöra ett rådgivande organ för tillvaratagande av
lokala intressen beträffande socialförsäkringen. I dessa avseenden synes

119

dock hittillsvarande erfarenheter ge vid handen att nämnderna saknar såväl
förutsättningar som möjligheter att påverka socialförsäkringens organisation
och handhavande. Därest det av något skäl skulle visa sig omöjligt
att avveckla försäkringsnämnderna, bör i varje fall handläggningen av
ansökningar rörande kommunala bostadstillägg effektiviseras genom att
förslagsvis föredragandena lämnas möjlighet att mellan sammanträdena och
på nämndernas vägnar fatta beslut i viss omfattning. Härigenom skulle
kostnaderna för försäkringsnämnderna avsevärt kunna nedbringas och en
snabbare handläggning av ärendena skulle ernås.

Försäkringskassan i Västerbottens län anser, att systemet med försäkringsnämnder
såsom beslutande organ i ärenden rörande inkomstprövade
förmåner innebär ett administrativt tungrott och arbetskrävande förfarande
som försenar handläggningen av ärendena. Någon radikal förenkling av
handläggningen av ifrågavarande ärenden torde emellertid ej kunna åstadkommas
utan lagändring.

Av stadskassorna anser Göteborgs allmänna försäkringskassa, att försäkringsnämndens
funktion är diskutabel. Personkännedom föreliggei ej i en
stad av Göteborgs storlek. Vidare fördröjes ärendena avsevärt genom handläggningen
i försäkringsnämnd. Härtill kommer att nämnden förorsakar
kassan merarbete i form av utskrifter av föredragningslistor, protokoll
in. m. Genom kassans revisorer, av vilka stadsfullmäktige utser två, torde
staden ha garanti för att förmånerna utgår efter fastställda grunder.

Norrköpings allmänna försäkringskassa framhåller, att arbetet med försäkringsnämndernas
verksamhet är synnerligen tungrott med hänsyn till
den mängd ärenden som skall handläggas. Nuvarande konstruktion av reglerna
för kommunala bostadstillägg synes dock motivera nämndernas kvarvarande.
Någon form av enkla regler, varigenom det bleve möjligt att begränsa
det antal ärenden som skall handläggas i försäkringsnämnd, vore
önskvärt.

Revisorernas uttalande. År 1961 fattade statsmakterna beslut om vissa
ändringar i sjukförsäkringens administration med sikte på att en gemensam
organisation skulle skapas för den allmänna sjukförsäkringen och
pensioneringen. I detta hänseende beslöts i princip att de dåvarande centralsjukkassorna
skulle ombildas till allmänna försäkringskassor med uppgift
att utgöra första instans för handläggning av både sjukförsäkringsoch
pensionsärenden. Varje försäkringskasseområde skulle i regel omfatta
en landstingskommun eller en stad som ej tillhörde sådan kommun. Lokalsjukkassornas
expeditioner skulle omvandlas till lokalkontor för de nya
försäkringskassorna. Inom de sistnämnda skulle förtidspensionsärenden
behandlas av nyinrättade pensionsdelegationer och vissa folkpensionsärcnden
av kommunalt utsedda försäkringsnämnder, vilka senare därjämte
skulle tillhandagå försäkringskassorna med råd och upplysningar i lokala

120

angelägenheter. Genom beslut vid 1962 års riksdag antogs lagen om allmän
försäkring, och bestämmelserna däri följer i vad avser de allmänna försäkringskassorna
m. m. de riktlinjer som statsmakterna uppdrog genom 1961
års principbeslut. Omorganisationen har successivt genomförts fr. o. m. den
1 januari 1962.

Som den sålunda beslutade ordningen numera tillämpats under någon
tid, bär revisorerna funnit det vara av intresse att bilda sig en uppfattning
om hur den utfallit i praktiken. Därvid har två frågor särskilt beaktats,
nämligen dels antalet lokalkontor inom varje försäkringskasseområde, dels
erfarenheterna av försäkringsnämndernas verksamhet. Innan revisorerna
ingår härpå, må helt allmänt framhållas att den nya organisationen, såvitt
revisorerna kunnat finna, i stort sett fungerat väl. Det är givet att
övergångssvårigheter förekommit, men dessa synes numera i väsentliga avseenden
ha övervunnits. Ett kvarstående problem är dock utbetalningen
av vissa pcnsionsförmanei''; spörsmålet härom har av revisorerna närmare
berörts i ett annat avsnitt av berättelsen.

Beträffande lokalkontoren har revisorerna genom frågor till de olika
försäkringskassorna inhämtat uppgifter om antalet sådana kontor, antalet
anställda vid dessa, besöksfrekvens m. m. De erhållna uppgifterna bär sammanfattats
i en tabell i det föregående. Av denna framgår att antalet lokalkontor
i förhållande till invånarantalet varierar starkt de olika försäkringskassorna
emellan. Sålunda har exempelvis Jämtlands län i genomsnitt
6 466 invånare per lokalkontor, medan motsvarande antal för Uppsala län
uppgår till 19 144. Genomsnittet för samtliga försäkringskassor ligger vid
omkring 10 000 invånare per lokalkontor. Även beträffande det genomsnittliga
antalet invånare per lokalkontorsanstäild föreligger stora olikheter
mellan kassorna. Gotlands län redovisar det högsta talet i detta avseende
eller 2 973, medan Värmlands län har det lägsta eller 1 515.

Uppgifterna angående antalet besök per dag vid de olika lokalkontoren
bör betraktas med viss försiktighet, då fråga är om genomsnittstal som i
flera fall torde ha grovt uppskattats. Så mycket torde emellertid kunna
sägas som att mindre än 15 besök per dag, vilket förekommer vid ett flertal
kontor, måste anses vara en mycket låg frekvens.

Av stort intresse har varit att undersöka förekomsten av småkontor inom
de olika länen. Kriteriet på ett småkontor har därvid förutsatts vara antingen
att invånarantalet inom det aktuella området understiger 5 000 eller att antalet
anställda vid kontoret uppgår till högst två. De inhämtade uppgifterna
ger vid handen att vissa län har ett anmärkningsvärt stort antal dylika
kontor. Sålunda har Älvsborgs län 24 kontor med ett verksamhetsområde
omfattande mindre än 5 000 invånare samt 15 kontor med mindre än tre
anställda. Motsvarande tal för Jönköpings län är 14 och 19, medan Skaraborgs
län har endast tre kontor med mindre än 5 000 invånare inom respektive
områden och intet kontor med mindre än tre anställda.

121

Då de fyra stadskassorna beträffande såväl organisation som antalet invånare
i respektive områden starkt avviker från länskassorna, har uppgifter
om de förra ej medtagits i sammanställningen. Invånarantalet per
servicekontor torde för dessa försäkringskassors del utgöra 40 000—65 000,
vilket per anställd motsvarar 3 000—5 000 invånare.

Helt allmänt framgår av de i tabellen intagna uppgifterna, att antalet
lokalkontor och vid dem anställda är synnerligen växlande i olika delar av
landet. Detta kan i och för sig anses vara naturligt på grund av skilda geografiska
förhållanden, olikheter i befolkningsstruktur o. s. v. Men även om
hänsyn tages till dylika faktorer, vill det förefalla revisorerna som om
man i vissa län varit mindre benägen att tillvarataga förefintliga möjligheter
till rationalisering av kontorsorganisationen. Trots att ett icke ringa
antal lokalkontor indrogs i samband med omorganisationen av sjukkasseväsendet,
finnes det alltjämt icke så få dylika kontor, vilkas arbetsuppgifter
är av mycket begränsad omfattning. Verksamheten bör därför kunna
ytterligare koncentreras till färre och mera effektiva enheter utan att fördenskull
allmänhetens berättigade krav på service skall behöva eftersättas.
Konstateras kan f. ö. att de försäkrade som bor i närheten av städer
och andra tätorter, där avstånden i regel är som kortast till lokalkontoren,
i allt större utsträckning övergår till att anlita postverket vid sina kontakter
med försäkringskassan.

Av väsentlig betydelse när det gäller att bedöma storleken av den lokala
organisationen, både i vad avser antalet kontor och i vad avser antalet
anställda vid dessa, är givetvis omfattningen och arten av de arbetsuppgifter
som skall ankomma på nämnda enheter. För närvarande har varje lokalkontor
att själv ta ställing till de anmälda sjukfallen, registrera dem och
göra utbetalningar. En förändring härvidlag som enligt revisorernas mening
är förtjänt att allvarligt övervägas är att samla lokalkontorens sjukförsäkringsregister
till en enda enhet vid vederbörande centralkontor. Härigenom
skulle en enhetlig sjukfallsbedömning bli möjlig inom varje län med fördelar
för såväl allmänheten som försäkringskassorna. Om en sådan centralisering
genomfördes, skulle lokalkontorens uppgift i huvudsak bli att
verkställa kontantutbetalningar och fullgöra andra serviceuppgifter, medan
all egentlig försäkringsverksamhet skulle koncentreras till huvudkontoret.

Revisorerna har icke i vidare mån än vad nu anförts ansett sig böra ingå
på frågan om försäkringskassornas lokala organisation. Revisorerna utgår
emellertid ifrån att riksförsäkringsverket, som är tillsynsmyndighet, har
sin uppmärksamhet riktad på hithörande förhållanden och genomför de
ändringar i organisationen som vid en avvägning mellan, å ena sidan, de
försäkrades berättigade krav på en fullgod service och, å andra sidan, önskemålet
om en från olika synpunkter så rationell organisation som möjligt
kan visa sig motiverade.

Den andra av revisorerna särskilt uppmärksammade frågan gäller, som

122

tidigare nämnts, försäkringsnämndernas verksamhet. Av de uppgifter revisorerna
inhämtat framgår att den nu tillämpade ordningen, som innebär
att ärenden rörande samtliga inkomstprövade pensionsförmåner skall behandlas
i försäkringsnämnd, praktiskt taget genomgående anses omständlig,
administrativt betungande och tidskrävande. Kostnaderna för nämndernas
verksamhet har vidare blivit högst betydande och kan enligt tillgängliga
uppgifter för länskassorna beräknas belöpa sig till närmare 1
milj. kronor under enbart de tre första kvartalen detta år. Som ovan visats
uppgår i regel kostnaden för handläggningen av varje »ordinarie» ärende
i försäkringsnämnd till omkring 20 kronor, men än högre utgifter redovisas
i vissa fall. Såsom exempel kan nämnas att en av försäkringsnämnderna
i Hallands län haft att handlägga endast sex ärenden, av vilka fyra
behandlats vid två s. k. telefonsammanträden. Ersättning till ordförande
och ledamöter i denna nämnd har utgått med 380 kronor, vilket motsvarar
en förvaltningskostnad av över 63 kronor per ärende. Påpekas bör att
i nämnda belopp ej ingår utgifter för avlöning till föredragande, lokalhyror
m. m. Samtidigt kan konstateras att motsvarande kostnader i stadskassorna
är avsevärt lägre eller omkring 1 krona per ärende, vilket bl. a. sammanhänger
med att antalet nämnder i ifrågavarande städer är mycket litet.
Då man bedömer utgifterna för den här avsedda verksamheten bör också
beaktas att nämndernas reella inflytande blivit mycket ringa, då besluten
praktiskt taget alltid fattas i enlighet med lokalkontorsföreståndarens-föredragandens
förslag.

Försäkringsnämnderna har även till uppgift att tillhandagå försäkringskassan
med råd och upplysningar i lokala frågor. Verksamheten i detta
avseende har, enligt vad revisorerna inhämtat, haft en mycket begränsad
omfattning. Nämndernas personkännedom anses endast undantagsvis ha
någon betydelse; i flertalet fall torde f. ö. föredraganden ofta ha lika goda
kunskaper i detta avseende.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser revisorerna att försäkringsnämnderna
knappast fyller en uppgift som står i rimligt förhållande till
de kostnader och nackdelar i övrigt som är förbundna med verksamheten.
De torde därför utan olägenhet kunna avskaffas. Det medinflytande vid
pensionsärendenas handläggning som kommunerna genom dessa nämnder
ansetts böra tillförsäkras på grund av att pensionsförmånerna till viss del
bestrides av kommunala medel har, som ovan antytts, i praktiken blivit
illusoriskt; ej heller denna synpunkt kan därför enligt revisorernas mening
motivera ett bibehållande av nämnderna. Handläggningen av och beslutanderätten
i här avsedda ärenden bör därför enligt revisorernas mening
snarast överflyttas till försäkringskassorna. Av skäl som nyss anförts är
det emellertid naturligt att vederbörande kommuner önskar erhålla möjlighet
till viss insyn i beslutsprocessen. Detta torde organisatoriskt kunna
tillgodoses på olika sätt, exempelvis genom att varje kommun får rätt att

123

genom lämpligt organ taga del av ärendenas handläggning. Det torde böra
ankomma på riksförsäkringsverket att närmare överväga frågan härom och
framlägga de förslag som kan visa sig motiverade.

OTilW) < »tr:Aift -n • i o alli; » t in afl ur!.vi > hsf n;Msfbga3ljlijj H*«i/

.-in- rf1.ib tv;! vasu > vft tts i 5’t ib SöUod jlaKät?nojl*ib hAAmvc

■t: . Hj, vii T«z,;h;-1. HifiH-iöta , c,l j.otuv Dö isi{ Delval-.

.-jagtinj j xivi i :'' «;**>; ,mi biiv-M i»»! Hmdbioj. fvMU, fn ->ii *J• mi*;ti iiiJ .Äwbnfsv
tViki/ i nät» •.«!’.« .«?vbl !•":!* fifit* -sfitloifrfdolg v.-; jywnlU nr ;■•»''!

>*;!- mi i j;f ijm/ v,; hiliiV. i , ivinlortoJlu iö» abnH^ono''! iiij

iijfbiifoito vlli. ithtulin in»»/ »tsnriS;! » > athut/ fMlfiviiöj;?) t Jr, 1: ^.iitVT fjscuirl
å iiiaPtt rf j- ''«.{!,•''''»0(1» .w film: 4 /''>> j(U»n.i Stift! !<;

-j!i , ■ !!:) gniiifobsinnbinf p.v mUs hus?. ,>." -''U.,o nonriobavj/a »sngöhdjbn nvi»

!<• h!/sitiiigU:Ui ähjfvlf&iHifir:* ••;!> un tif.DJ LKi i h>l''ifcle

i,.:''ii■; ’>J ■»!> tivfl T" !!>''f Jisiii/ l\>’ti.}nu?AuUibnfcr abad TEÖf

!f* ! .tlrJ/mrfobom raid un fow, ,nio''ti/o i ti j i ; i

. UUfl •|*»hrt J SO Ut; (Mi''! . vi ii jrtu g vji.nv* ;-"jbj}J}''/ii

••V!!;.'' till rdtobai i .'',.!nr- mun'' •;hr,r biJTilbur» v’i!>!«r •.

spsb i ''lvm

I viriJitt .ib!/bil t «.f- 1 !g>;firBf(iftia« t; Ufilrn■; oioljvti

-r.rf/tltö •fi,):4*iili m %.1-fcK t mlb ''ivlmbrftt& tfa»* fjol i t. U;:»: ltiLivcf

-''tfiffii/i ,1* i••.jdsinl it ao abfilbvvTöi IbJ/oA . i * ,i i

-1. !!(,••■ !*l•'' Vii Tf i» >546 r*i jp-i/ö ''fao /tn.m/abd

. »t i i •»/''•l-ivih ,V)Cj'',; .ii-v/m . vä t,; in.-/iJ;tni-,r;q m: ab

li DÖD 8 MOO , aflks

f i■; i i*>! -till in *-l . I >!> -r11 ■. -•;J. r;c ;»/! v>5 is?s Uo/t .uaJi.cJ^iu; [liv s.ov .-t
-i.,!) n- ftair;»ti|''|ii 1 y br .-u iirsivJÄiiuotnl ..(*)■ ;i./irliti^rsivfi.dj vn •••/<■,,b ifj,
|;*j -j;s»;itu ifiov 1 -nj!s'' i sb j i rivJif-l‘.lss ivJlu-si s ro-I
-■vi > i »i t: 1 '''' ''K''.''1 n istJot*''! vb tj>- Ili. • 1; rs A i V,"»*! i> [ s.j(! .t.uxrJni »i>

• ; ;l I i!> j ! J ,* I.»>;< )j;;! .{tbi /,;■ fvb

til ii; ih>v. 11 > (!•>''• vAA-r^M /«•» - J ''ivinM iivtmt ''in!

-,»’ itii 111 - i i-if b.:''- • . 1 k*mm.J tsrviab vo.notK; fiiiiii

I list./Vc ■ i-jKtsvi.■.!!•; > i t i: v n-j^itljiV: ''jlnirfU. .• ■; iivfl

'' 1 j " ; J -ilini;j•(,;fii''i'';;fi 1 v.'', !i -'';st''i;st i . itsui.ljo! lol •. vt:. Iiij

• r«j|f ! i''» ul.vrn,s,i ■ , • i" '' i m * f > ?t . riJ>iW;U<. n. ;f->oh J-)) if)'' ■ »t

-lli '' ■; 1 ! • •• •• t Öl V'' i - i. . 1; 1 ■ fi ■., |K;(: i:''. IV. I i •> ''''.!t ” O-V.lll 11 i '' iö I ''UiJ.J

;ii>»‘ >i< i Ml.''.i till "«>•,’! ’lb''M T/i-m •> •

124

§ 14

Vissa iakttagelser vid erkända vårdanstalten för alkoholmissbrakare i Östfora

Svenska diakonsällskapet beslöt år 1911 att av svenska kyrkans diakonistyrelse
på 50 år arrendera lantegendomen Björknäs, Järlåsa, för att användas
till arbetshem med jordbruk för lösdrivare och frigivna fångar. På
framställning av Stockholms stad ställdes fr. o. m. den 1 augusti 1918 vissa
platser till förfogande för alkoholister, och i slutet av samma år beslöt
Kungl. Maj :t att Björknäs skulle erkännas som allmän alkoholistanstalt.

Under år 1932 inköptes hela gården Björknäs och samma år förvärvades
den närbelägna egendomen östfora, som blev en underavdelning till Björknäs.
Vid årsskiftet 1932—1933 var det sammanlagda platsantalet 59. År
1937 hade vårdplatsantalet stigit till 77; samma år flyttade föreståndaren
från Björknäs till östfora, som nu blev moderanstalt. Vårdplatsantalet utbyggdes
senare successivt och uppgick år 1949 till 92. Under år 1951 försåldes
emellertid Björknäs, varigenom platsantalet minskade till 52. Sedermera
har vårdanstalten utbyggts i olika etapper och inrymmer i dag 105
platser.

Östfora omfattar sammanlagt 1 454,94 hektar. Härav förvaltas 109,36
hektar av anstalten och återstoden eller 1 344,58 hektar av diakonsällskapet.
Anstaltens förvaltade areal utgöres av tomt och trädgård, åker, kulturbetesmark
och övrig inägomark, medan den av diakonsällskapet förvaltade
arealen utgöres av produktiv skogsmark, myrar, berg, diverse impediment
och vatten. Planer för skogsavverkningar och övrig skogsvård upprättas
av skogssällskapet, som härför av diakonsällskapet uppbär ersättning
med 7 000—8 000 kronor per år. Arbetet inom skogen utföres av intagna
vid anstalten. Kostnaderna för körslorna betalas delvis av anstalten
och delvis av diakonsällskapet. Inkomsterna av skogen uppbäres av diakonsällskapet,
som ersätter anstalten för de flitpengar som utbetalas till
de intagna. Dessa pengar beräknas på så sätt att de motsvarar en fjärdedel
av avtalsenlig lön. Vidare har sällskapet intill den 1 juli detta år svarat
för halva lönen till en inspektor och en arbetsförman som är anställda vid
anstalten; numera avlönas dessa tjänstemän, enligt vad revisorerna inhämtat,
helt av anstalten. Slutligen ställer diakonsällskapet erforderligt vedbränsle
till anstaltens förfogande. Därmed sammanhängande transportkostnader
bestrides dock av anstalten. Enligt vad revisorerna inhämtat uppgår
försäljningsvärdet enligt gällande marknadspriser för ur skogen uttagna
kvantiteter under åren 1960—1962 till följande belopp.

125

	1960	1961	1962
	Kronor	Kronor	Kronor
Barrtimmer	29 299	40 981	39 156
Sulfitved	25 676	40 400	40 354
Sulfatved	9 863	18 734	51 763
Kastved och övrigt	38 617	41 863	55 215
	103 455	141 978	186 488

Flitpengar har under åren 1960—1962 utbetalats till vid anstalten intagna
för i skogen utfört arbete med respektive 15 151, 19 942 och 23 192
kronor.

Det bränsle som uttagits ur skogen de tre senaste åren utgör följande.

1960 1961 1962

Kastved 2 661 m3 2 618,7 m3 2 223,4 m3

Värde å 20 kronor/m3 53 220 kr. 52 374 kr. 44 468 kr.

Förutom med skogsarbete sysselsättes de intagna vid anstalten med lantbruks-
och trädgårdsarbete, snickeri, cementgjuteri, underhållsarbeten,
tvätt, eldning m. m.

Det statliga driftbidragsbeloppet har för år 1962 beräknats till 1 126 139
kronor.

Revisorernas uttalande, östfora, som är en erkänd anstalt för alkoholmissbrukare
och belägen i Järlåsa i Uppsala län, har svenska diakonsällskapet
som ägare. Efter olika tillbyggnader inrymmer anstalten i dag 105
platser. Egendomen omfattar sammanlagt 1 455 hektar, varav dock endast
en mindre del disponeras av själva anstalten. Huvudparten eller 1 345 hektar
förvaltas nämligen direkt av diakonsällskapet. Den sålunda vidtagna uppdelningen
har bl. a. till följd att avkastningen av den i egendomen ingående
produktiva skogsmarken icke kommer anstalten till godo i annan mån än
att denna tillförsäkrats rätt till erforderligt vedbränsle. Anstalten uppbär
dessutom såsom ersättning för det arbete som de intagna efter sedvanliga
ackordsprinciper utför i skogen värdet av härför utgående flitpengar. Att
märka är emellertid att dessa flitpengar motsvarar blott en fjärdedel av
avtalsenlig lön. På anstalten ankommer vidare att betala lönen till all den
personal som utöver intagna erfordras för den egentliga skogsdriften; fram
till den 1 juli i år har diakonsällskapet svarat för viss del av nämnda löneutgifter.
Även kostnaderna för bränsletransporterna bestrides av anstalten.

I likhet med andra erkända anstalter åtnjuter östfora statsbidrag till
driften. Detta driftbidrag, som är beroende av bl. a. det ekonomiska utfallet
av driften, uppgick föregående år till ca 1,13 milj. kronor.

Det torde icke vara möjligt att enbart på grundval av i det föregående
lämnade uppgifter draga några mera bestämda slutsatser om konsekvenserna
för östforaans tal tens ekonomi och därmed för frågan om statsbidra -

126

gets storlek av nu tillämpade principer för egendomens utnyttjande. Den
sammanblandning av anstaltens och diakonsällskapets ekonomiska förhållanden
som förekommer torde över huvud taget icke möjliggöra för socialstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet, eller annan statlig myndighet att skaffa
sig säkra kunskaper härom. Detta framstår såsom otillfredsställande.
Revisorerna finner därför en omprövning av berörda spörsmål påkallad,
syftande till att helt särskilja anstaltens och diakonsällskapets ekonomi.
Den ifrågavarande utredningen torde böra anförtros lämplig expertis.

Som tidigare nämnts tillhandahåller diakonsällskapet anstalten erforderligt
vedbränsle. Enligt vad revisorerna inhämtat tages härvid i viss utsträckning
gagnvirke i anspråk. Att märka är vidare att vid anstalten f. n. finnes
icke mindre än fem från varandra fristående värmeanläggningar. Det synes
därför motiverat att i förevarande sammanhang jämväl prövas, hur
uppvärmningen av ansalten i fortsättningen lämpligen bör vara ordnad,
varvid frågan om en eventuell övergång till en gemensam värmecentral
torde böra särskilt uppmärksammas.

Ytterligare ett spörsmål som bör närmare övervägas gäller bestyret med
och ansvaret för anstaltens ekonomiska förvaltning. F. n. skötes förvaltningen
centralt av diakonsällskapet, som härför erhåller särskild ersättning,
för budgetåret 1963/64 beräknad till 45 600 kronor. Anstaltens direktör
har emellertid i samband med statbehandlingen för nästkommande
budgetår anmält för styrelsen, att han anser att det skulle vara bättre om
förvaltningen förlädes till östfora. Skäl kan uppenbarligen anföras både
för och emot en sådan förändring, som å ena sidan skulle möjliggöra en
bättre överblick över anstaltens ekonomiska utveckling för anstaltschefen
men å andra sidan måhända leda till ett ökat behov av personal. En närmare
undersökning torde emellertid kunna ge ett mera entydigt svar på
frågan vilken administrationsform som är att föredraga.

Revisorerna får således föreslå att en översyn i här angivna hänseenden
snarast kommer till stånd.

127

§ 15

Fonden för reglering av läkemedelgprisen m. m. (läkemedels fonden)

I sitt den 20 september 1934 avgivna betänkande med utredning och förslag
angående sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan
m. m. (SOU 1934:35) förordade apotekssakkunniga av år 1931,jämte
annat, en omläggning av systemet för uttaxering för gemensamma ändamål
m. m. av avgifterna från apoteken. Syftet härmed var att åstadkomma
en teknisk utjämning och begränsning av apotekens inkomster utan att
betaga apoteksinnehavarna deras intresse av att förbättra apotekens ekonomi.
Avgifterna skulle utgå i förhållande till omsättningens storlek. De
skulle i första hand täcka de belopp som erfordrades för apotekarpensioneringsfonden
och en ålderstilläggskassa. överskottet, som komme att fluktuera
år från år i förhållande till omsättningen, borde bilda en läkemedelsfond
med huvudändamål att möjliggöra en sänkning av läkemedelspriserna
för dem som varaktigt brukade läkemedel. Genom ett sådant avgiftssystem
skulle apoteksväsendets ekonomi kunna betraktas som en enhet och
hänsyn icke behöva tagas till de enskilda apotekens ekonomi. Oaktat läkemedelspriserna
vore enhetliga för alla apotek, skulle man enligt de sakkunnigas
mening med det föreslagna avgiftssystemet lättare kunna gripa
sig an taxesänkningsproblemet och samtidigt bereda apoteksinnehavarna
ekonomisk trygghet, överflytta affärsrisken från de enskilda apoteken till
apoteksväsendet samt förbättra de mindre och minsta apotekens ekonomi.
Det skulle vara görligt att för varje år säkert uppskatta möjligheterna till
taxesänkningar eller motivera taxehöjningar.

Sedan medicinalstyrelsen jämlikt Kungl. Maj :ts uppdrag framlagt förslag
till grunder för bestämmande av avgifter från apoteken till pensioneringsändamål
m. m., utfärdades genom kungl. brev den 7 februari 1963 bestämmelser
angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål.
Bestämmelserna, som sedermera vid flera tillfällen ändrats, innebär i huvudsak
följande.

Apoteksinnehavare är skyldig att erlägga avgift till bestridande av utgifter
för apoteksväsendets gemensamma ändamål, såsom pensionering av
apoteksinnehavare och å apotek anställda, beredande av ålderstillägg jämte
vissa andra löneförmåner åt apotekens farmacevtiska personal, beredande
av lönetillägg jämte vissa andra löneförmåner åt apotekens tekniska personal,
beredande av ersättning för hållande av filialapotek, täckande i vissa
fall av förlust å apotcksrörelse samt hållande av enhetliga läkemedelspris
å apoteken i riket och reglering av prisen. Denna avgift kallas allmän avgift.

Allmänna avgiften utgår på apotekets rörelsevinst eller, därest rörelsen

128

är uppdelad på moder- och filialapotek, på apotekens sammanlagda rörelsevinst.

Vid fastställandet av rörelsevinsten må avdrag göras, förutom för i affärsförhållanden
sedvanliga ändamål, för avgift till apotekarsocieteten.

Allmänna avgiften utgår vid en årsomsättning av högst 300 000 kronor
på rörelsevinst, som överstiger beträffande apotek å ort tillhörande

ortsgrupp 3 .............. 28 600 kronor

» 4 29 000 » och

» 5 29 400 »

Vid en årsomsättning överstigande 300 000 kronor skall det avgiftsfria
beloppet minskas med sju promille av den del av omsättningen, som överstiger
300 000 kronor men icke överstiger 3 000 000 kronor, samt med en
procent av den del av omsättningen, som överstiger 3 000 000 kronor. Om
avdraget därvid överstiger det avgiftsfria beloppet, skall rörelsevinsten vid
beräkning av den allmänna avgiften ökas med det överskjutande beloppet.

Allmänna avgiften utgår med

10 % av de första . .
30 % » nästa

50 % » »

70 % » »

90 % » »

91 % » återstoden.

1 000 kronorna,

2 000 kronor,

3 000 » ,

76 000 » och

Fördelningen av orterna å nämnda ortsgrupper sker enligt samma grunder
som gäller beträffande fördelningen av orterna i riket å de i statens
grundlöneförordning upptagna ortsgrupperna med iakttagande att, där rörelse
är uppdelad på moder- och filialapotek, det avgiftsfria grundbeloppet
bestämmes i förhållande till den ort, å vilken moderapoteket är beläget.

Har rörelsen varit uppdelad på moder- och filialapotek, skall från den
sålunda beräknade allmänna avgiften såsom ersättning för hållande av
filialapotek fråndragas 1 800 kronor för varje i rörelsen ingående filialapotek.
Därest allmänna avgiften ej förslår till beredande av dylik ersättning
skall det felande beloppet utgå från fonden för reglering av läkemedelsprisen
m. m. (se nedan).

Allmänna avgiften bestämmes under första hälften av året näst efter det,
vars rörelsevinst den avser.

Rörelsevinsten fastställes av en särskild beredning, avgiftsberedningen.
Kostnaderna för beredningens verksamhet bestrides av apotekarsocieteten.

Grunderna för fastställande av apotekens rörelsevinster bestämmes av en
särskild nämnd, avgiftsnämnden.

Skulle till följd av omständighet, över vilka apoteksinnehavare icke kunnat
råda, förlust på apoteksrörelse uppkomna genom överlåtelse av lager
och inventarier i samband med apotekets frånträdande, må efter prövning
av avgiftsnämnden i varje särskilt fall den sålunda uppkomna förlusten
täckas av medel, som influtit i allmänna avgifter.

Till ledning för fastställandet av rörelsevinsten skall apoteksinnehavaren
till avgiftsberedningen avgiva deklaration angående inkomster och utgifter
vid rörelsen under föregående kalenderår. Deklarationen skall avgivas
på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes
av avgiftsnämnden efter samråd med avgiftsberedningen. Beredningen
äger bestämma tid för avlämnande av deklaration.

129

Allmänna avgiften erlägges senast den 25 i varje månad med ett provisoriskt
belopp, beräknat i förhållande till rörelsen under föregående månad.
Denna beräkning utföres i enlighet med bestämmelser, som avgiftsberedningen
har att meddela.

Sedan löpande året gått till ända samt allmänna avgiften för det året
slutligt bestämts, låter avgiftsberedningen uträkna det belopp, varmed årsavgiften
över- eller understiger summan av de provisoriska månadsavgifterna.
Är nämnda belopp högre än tio kronor, skall beloppet inbetalas av
den avgiftsskyldige respektive återbetalas till honom senast den 25 i månaden
efter den, då beslut meddelats rörande allmänna avgiften. Är beloppet
tio kronor eller mindre, skall vid de provisoriska avgifterna bero.

Avgift inbetalas till apotekarsocietetens direktion, som jämväl har att
ombesörja återbetalning av för mycket erlagd avgift.

Kostnaderna för beräkning av provisoriska avgifter och för uppbörden
av allmän avgift bestrides av apotekarsocieteten.

Apoteksinnehavare, som försummar att inom föreskriven tid inbetala
allmän avgift, skall ''såsom förhöjning erlägga V2 % å det till betalning
förfallna beloppet för varje påbörjad månad av den tid, under vilken han
uraktlåter att erlägga avgiften.

Belopp, som icke inom föreskriven tid inbetalas, jämte förhöjning därå
skall av apotekarsocietetens direktion utsökas, direktionen obetaget att, där
så prövas skäligt, medgiva anstånd med inbetalningen.

Apotekarsocietetens direktion äger att av inflytande allmänna avgifter
behålla det belopp, som erfordras för följande ändamål:

1) löneandel, familjetillägg, barnbidrag, kallorts- och norrlandstillägg, lön
m. m. under ledighet för viss militärtjänstgöring, deltagande i viss fortbildningskurs,
sjukdom och havandeskap eller barnsbörd ävensom sjukvård
m. m. och arbetslöshetsunderstöd åt apotekens farmacevtiska personal samt
begravningshjälp och understöd till farmacevts efterlevande ävensom ersättning
vid viss anställning hos apotekarsocieteten, allt enligt gällande avtal
mellan apotekarsocieteten och Sveriges farmacevtförbund,

2) lönetillägg över grundlön, familjetillägg, kallortstillägg, avlöning under
ledighet för viss militärtjänstgöring, sjukdom och havandeskap eller barnsbörd
ävensom sjukvård in. m. åt tekniska biträden, kassörskor, kontorsbiträden
och laboratoriebiträden å apotek, allt enligt gällande avtal mellan
apotekarsocieteten och apoteksteknikerförbundet,

3) pensionsförsäkring och understöd av apotekens icke farmacevtiska personal,

4) beredande av ersättning för hållande av filialapotek samt

5) täckande av förlust å apoteksrörelse enligt vad ovan sagts.

Det belopp, som erfordras för bestridande av utgifter från fonden för
apoteksinnehavares pensionering, skall tillföras fonden. Nämnda belopp
bestämmes av medicinalstyrelsen efter hörande av direktionen. Återstoden
skall tillföras en fond, benämnd fonden för reglering av läkemedelsprisen
in. in., vilken skall förvaltas av medicinalstyrelsen.

Direktionen åligger att varje månad, så snart ske kan efter avgifternas
uppbärande, till medicinalstyrelsen för fondernas räkning överlämna det
belopp, som återstår sedan avdrag verkställts av vad direktionen enligt
vad förut sagts äger behålla.

Kungl. Maj :t har genom beslut den 30 december 1936 utfärdat reglemente

9 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963 I.

130

för den ovan omnämnda läkemedelsfonden. Enligt numera gällande lydelse
innehåller reglementet i huvudsak följande bestämmelser.

Av de till fonden inflytande medlen — däri inbegripet upplupen avkastning
skall i första hand bestridas dels kostnader för fondens förvaltning
och för revision av förvaltningen, dels ersättning åt ledamöter och suppleanter
i apotekens avgiftsnämnd jämte övriga av nämndens verksamhet föranledda
kostnader. Sedan ifrågavarande utgifter bestritts, skall de till fonden
inflytande medlen avsättas, till dess de uppgår till visst av Kungl. Maj:t
bestämt belopp, f. n. 15 milj. kronor. Avsatta medel skall tills vidare användas
till gäldande av sådana utgifter, för vilkas bestridande allmänna
avgifter är avsedda men ej förslår.

Uppgår de avsatta medlen till nyssnämnda belopp, skall de till fonden
inflytande medlen, sedan de nyss angivna utgifterna bestritts, tills vidare
användas till reglering av läkemedelsprisen på sätt Kungl. Maj:t bestämmer.

Till fonden hörande medel skall tills vidare, i den mån de icke behöver
hållas omedelbart tillgängliga för utbetalningar, göras räntebärande antingen
genom inköp av räntebärande obligationer, utfärdade eller garanterade
av svenska staten, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, utfärdade eller garanterade av
landsting, kommun eller municipalsamhälle inom riket för lån, till vars upptagande
Kungl. Maj:ts tillstånd blivit meddelat, eller utfärdade av sådant
verk eller inrättning som har av Kungl. Maj:t fastställt reglemente, eller
också genom insättning på depositions- eller därmed jämförlig räkning i
bankinrättning, vars bolagsordning fastställts av Kungl. Maj :t samt vars
grund- och reservfonder uppgår till ett sammanlagt belopp av minst 5 milj.
kronor.

Fondens förvaltning och räkenskaper skall årligen granskas av tre revisorer,
av vilka Kungl. Maj :t utser en, apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen
för Sveriges apotekareförbund gemensamt en samt centralstyrelsen
för Sveriges farmacevtförbund en. I samma ordning utses en
suppleant för varje revisor.

Medicinalstyrelsen åligger att senast den 31 oktober varje år till chefen
för socialdepartementet lämna uppgift om dels fondens inkomster och utgifter
under närmast föregående kalenderår, dels de under samma år influtna
allmänna avgifterna samt därav bestridda utgifter. Så snart anledning
synes föreligga till antagande, att de allmänna avgifterna ej skall förslå
till gäldande av de utgifter för vilka de är avsedda, skall medicinalstyrelsen
göra anmälan därom till chefen för socialdepartementet samt, därest
de avsatta medlen ej synes uppgå till betryggande belopp och på grund
härav särskild åtgärd finnes böra vidtagas, framlägga förslag i ämnet. Har
det ovannämnda beloppet av 15 milj. kronor uppnåtts, skall medicinalstyrelsen
göra anmälan därom till chefen för socialdepartementet och, om

131

styrelsen finner skäl därtill föreligga, framlägga förslag dels till sådan ändring
av gällande grunder för läkemedels taxering å apotek att läkemedelsprisen
nedbringas, dels ock till användning av de medel som tills vidare
skall användas till reglering av läkemedelsprisen. Innan sådan anmälan
göres eller sådant förslag framlägges, skall medicinalstyrelsen bereda apotekens
avgiftsnämnd samt apotekarsocietetens direktion och centralstyrelserna
för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund tillfälle
att avgiva yttrande.

1946 års riksdagsrevisorer behandlade vissa med läkemedelsfonden sammanhängande
frågor och uttalade att man med hänsyn till fondens dåvarande
storlek icke längre borde dröja med de åtgärder i syfte att minska
de sjukas kostnader för läkemedel som kunde bli möjliga genom att taga
fondens medel i anspråk. Till denna uppfattning anslöt sig statsutskottet
(uti. 1947:128, p. 15), och riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Såsom ovan erinrats skall enligt reglementet för läkemedelsfonden de
till fonden inflytande medlen avsättas, till dess de uppgår till visst bestämt
belopp, f. n. 15 milj. kronor. Om detta belopp uppnåtts, åligger det enligt 7 §
reglementet medicinalstyrelsen att göra anmälan därom till chefen för socialdepartementet.
I skrivelse den 9 oktober 1963 har revisorerna hemställt
att medicinalstyrelsen måtte dels lämna uppgift om läkemedelsfondens
ställning vid utgången av vissa år och dels översända avskrift av de
anmälningar som medicinalstyrelsen i enlighet med nyss återgivna föreskrift
kan ha gjort. Sedermera har medicinalstyrelsen i skrivelse den 15 oktober
1963 besvarat revisorernas hemställan. I skrivelsen anför styrelsen
bl. a. följande.

Jämlikt 7 § första stycket reglementet för regleringsfonden har styrelsen
årligen till chefen för Kungl. Inrikesdepartementet lämnat uppgift å dels
fondens inkomster och utgifter under närmast föregående kalenderår, dels
de under samma år influtna allmänna avgifterna samt därav bestridda utgifter.
I samband därmed har styrelsen överlämnat en av fondens revisorer
avgiven berättelse över granskningen av fondens förvaltning och räkenskaper
för ifrågavarande år, vilken utvisat fondens behållning vid utgången
av året, samt uppgift å de beräknade utgifter för löpande år, som
apotekskollektivet hade att bestrida medelst inflytande allmänna avgifter.

Vidare har medicinalstyrelsen jämlikt Kungl. Maj :ts brev den 22 oktober
1954 angående fastställande av medicinaltaxegrunder årligen — efter
hörande av apotekarsocietetens direktion och apotekens avgiftsnämnd —
för Kungl. Maj:t framlagt möjligast noggranna beräkning av apoteksväsendets
intäkter och kostnader under närmast följande kalenderår och, i
de fall så ansetts påkallat, avgivit förslag om den jämkning i medicinaltaxegrunderna,
vartill beräkningen givit anledning. Vid de prognoser beträffande
apoteksväsendets inkomster och utgifter som därvid gjorts har
även redogörelse lämnats för regleringsfondens ställning.

132

I efterföljande sammanställning lämnas uppgifter om läkemedelsfondens
behållning vid utgången av nedan angivna år. Vidare redovisas fondens
fordran vid samma tidpunkter på apotekens allmänna avgiftskassa.

År	Fondens behållning	Fondens fordran på apotekens allmänna avgiftskassa
	(kronor)	(kronor)
1950	47 620 000	3 109 000
1955	13 046 000	3 982 000
1958	12 892 000	8 330 000
1959	13 986 000	4 722 000
1960	15 422 000	7 770 000
1961	15 525 000	6 087 000
1962	13 255 000	8 501 000

Såsom förut nämnts är apoteksinnehavare skyldig att för bestridande
av utgifter för vissa apoteks gemensamma ändamål erlägga en särskild
s. k. allmän avgift, som utgår på apotekets rörelsevinst. Vid fastställandet
av rörelsevinsten må avdrag göras, förutom för i affärsförhållanden sedvanliga
ändamål, för avgift till apotekarsocieteten. Storleken av de till följd
av sistnämnda avgift influtna beloppen under vissa år framgår av nedanstående
sammanställning, vari även redovisas de s. k. utvecklingskostnaderna.
Härmed avses vissa medel som enligt apotekarsocietetens beslut skall
inlevereras till societeten av apoteksinnehavare som uppehåller tillverkning
av preparat i vars pris en särskild avgift är inkalkylerad. Av sammanställningen
framgår slutligen de särskilda forskningsavgifter som av societeten
uttagits under åren 1961 och 1962.

År	Årsavgifter	Utvecklings-	Forsknings-	Summa
		kostnader	avgifter
	(kronor)	(kronor)	(kronor)	(kronor)
1955	1 410 525			1 410 525
1956	1 309 633	145 357		1 454 990
1957	1 688 910	363 837		2 052 747
1958	1 972 375	510 803		2 483 178
1959	2 105 700	811 909		2 917 609
1960	2 375 970	932 132		3 308 102
1961	2 480 170	1 391 076	154 090	4 025 336
1962	2 548 153	1 656 265	333 250	4 537 668
Summa kronor	15 891 436	5 811 379	487 340	22 190 155

En granskning av apotekarsocietetens ekonomiska ställning, sådan den
framgår av årsberättelserna, ger vid handen att med de överskott som inkomsterna
givit utöver utgifterna under åren 1955—1962 bildats egna fon -

133

der, gjorts avsättningar för olika ändamål och verkställts nedvärderingar
av tillgångar om sammanlagt 5 502 600 kronor. Posterna upptages i det
följande i den ordning de förekommer i societetens bokslut.

Utgift sslag

Beslutade fastighetsreparationer

Farmacikongresser

Biblioteksfonderna 1955—1962

Värderegleringsfonden

Byggnadsfonden

Dispositionsf onden

Forsknings- och stipendiefonden

Fonden för informationsverksamhet för ACO-produkter
Avsättning till inredning av nya lokaler för
laboratorieavdelningen

Eget kapital, ökning 1955—1962
Överskott 1962
Nedvärdering av fastigheter
Nedvärdering av aktier i Vitrum

Summa kronor

Belopp

(kronor)

41 350
9 981
8 912
400 000
1 300 000
300 000
307 656
100 000

372 447
175 059
19 295
915 000
1 552 900
5 502 600

Revisorernas uttalande. För apoteksväsendet gäller en särpräglad ekonomisk
förvaltning, vars grunder fastställts av statsmakterna. Syftet därmed
är bl. a. att åstadkomma en teknisk utjämning av apotekens inkomster utan
att fördenskull betaga apoteksinnehavarna deras intresse av att förbättra
apotekens ekonomi. En särskild s. k. allmän avgift utgår därför från varje
apoteksrörelse i visst förhållande till omsättningens storlek. Avgiften avsågs
ursprungligen skola tillfalla apotekspensioneringsfonden och en ålderstilläggskassa
men har senare fått ett vidare syfte, överskottet å avgiften,
som fluktuerar allt efter omsättningens storlek, föres till en särskild av
medicinalstyrelsen förvaltad fond, läkemedelsfonden, avsedd att bidraga
till att reglera läkemedelspriserna. Genom detta avgiftssystem kan apoteksväsendet
betraktas som ett kollektiv, och vid avvägningen av namnda priser
behöver hänsyn därför ej tagas till de enskilda apotekens ekonomi.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen skall avgiften erläggas
senast den 25 i varje månad med ett provisoriskt belopp, beräknat i förhållande
till rörelsen under föregående månad. Enligt praxis har emellertid
bestämmelserna tolkats så, att den i varje månad förfallande avgiften
skall anses belöpa på näst föregående månad. Vid varje bokslut redovisar
därför läkemedelsfonden en fordran på apotekens allmänna avgiftskassa,
i princip motsvarande den provisoriska avgiften för en månad. Nämnda
praxis torde, enligt vad revisorerna inhämtat, sammanhänga med att apotekarsocieteten
betraktar läkemedelsfonden som en reservfond med uppgift
att bereda apoteksinnehavarna en månads stående kredit. En sådan uppfatt -

134

ning saknar emellertid direkt stöd i gällande bestämmelser och står enligt
revisorernas mening ej heller i överensstämmelse med de motiv som åberopades
vid inrättandet av läkemedelsfonden. Denna är tvärtom avsedd att
vara en regleringsfond i fråga om läkemedelspriserna med uppgift att utjämna
uppkommande överskott och underskott inom kollektivet. I enlighet
härmed åligger det apotekarsocietetens direktion att varje månad, så
snart ske kan efter avgifternas uppbärande, till medicinalstyrelsen för fondens
räkning överlämna det belopp som återstår sedan avdrag verkställts
av vad direktionen äger behålla. Om underskott uppkommer äger man på

motsvarande sätt från fonden utfå vad som erfordras för att täcka utgifterna.

Såsom framgår av de i det föregående lämnade uppgifterna har läkemedelsfondens
fordran på apotekens allmänna avgiftskassa numera stigit till
betydande belopp. Den uppgick sålunda för år 1961 till 6,1 milj. kronor
och för år 1962 till 8,5 milj. kronor. Sistnämnda summa motsvarar närmare
65 procent av fondens totala behållning. En konsekvens av det nu
tillämpade förfarandet är, att vissa till läkemedelsfonden hörande medel
icke kan göras räntebärande. Fonden och därmed läkemedelskonsumenterna
asamkas härigenom vissa förluster, samtidigt som apotekskollektivet
praktiskt taget alltid får åtnjuta förmånen av ett räntefritt lån, uppgående
till miljontals kronor. Systemet har även till följd att en betydande del
av läkemedelsfonden icke finnes tillgänglig för omedelbar användning för
avsett ändamal, om sa skulle bli erforderligt.

Revisorerna är medvetna om att förevarande spörsmål är omstritt och
att olika meningar rörande läkemedelsfondens disposition tid efter annan
framkommit. Som revisorerna tidigare framhållit kan emellertid den nu tilllämpade
ordningen icke anses stå i överensstämmelse med det syfte för vilket
fonden ytterst inrättats, nämligen att vara ett medel till förbilligande
av läkemedelskostnaderna. Med hänsyn såväl härtill som till storleken av
de belopp det här gäller borde denna ordning för att i fortsättningen kunna
godtagas i varje fall ha ett direkt stöd i ett statsmakternas beslut och icke
grundas enbart på en något tvivelaktig praxis.

En annan fråga som revisorerna särskilt uppmärksammat vid sin granskning
av hithörande förhållanden avser de avgifter för utveckling och forskning
som apotekarsocieteten i vissa fall uttar av apoteksinnehavare. Enligt
gallande bestämmelser för den allmänna avgiften må vid fastställandet av
rörelsevinsten avdrag göras, förutom för i affärsförhållanden sedvanliga
ändamål, för avgift till apotekarsocieteten. Utöver denna årsavgift har sedan
ett antal år tillbaka avdragits de s. k. utvecklingskostnaderna och under
åren 1961 och 1962 även en speciell forskningsavgift. Samtliga här nämnda
kostnader är i förekommande fall inkalkylerade i läkemedelspriserna
och får därför ytterst bestridas av läkemedelskonsumenterna. Sedan år 1955
bär, som ovan visats, årsavgifterna uppgått till 15,9 milj. kronor och av -

135

dragen för de båda övriga ifrågavarande ändamålen till 6,3 milj kronor.
Det är alltså här fråga om betydande belopp. Under samma tid har apotekarsocieteten
kunnat bilda egna fonder, göra avsättningar för olika ändamål
och verkställa nedvärderingar, bl. a. av aktierna i det numera av apotekarna
ägda bolaget Vitrum, med sammanlagt 5,5 milj. kronor. Dessa
kapitaltransaktioner har f. ö. enligt gällande praxis kunnat vidtagas utan
att de ifrågavarande medlen beskattats eller beskattas. Ej heller nu skildrade
förhållanden kan enligt revisorernas mening ha varit förutsatta, då
det gällande avgiftssystemet för apoteken utformades, lika litet som de
sedermera synes ha varit underkastade statsmakternas närmare prövning.
Revisorerna finner detta anmärkningsvärt med hänsyn till de konsekvenser
som i olika avseenden följer därav.

Som bekant har nyligen tillkallats en särskild sakkunnig med uppgift att
utreda läkemedelsförsörjningen och framlägga härav föranledda förslag.
Även om denna utredning kan få anledning att jämväl ingå på nu berörda
spörsmål, torde det dröja avsevärd tid innan slutliga förslag i ämnet kan
framläggas. Med hänsyn till den stora betydelse som frågan om läkemedelsfondens
konstruktion och ändamål har synes det därför revisorerna angeläget
att den snarast upptages till särskild behandling antingen av utredningen
eller på annat lämpligt sätt. Därvid bör eftersträvas att — i avvaktan
på att definitivt beslut om formerna för den framtida läkemedelsförsörjningen
kan fattas — få till stånd en åtminstone provisorisk lösning,
ägnad att på ett bättre sätt än vad nu är fallet tillgodose läkemedelskonsumenternas
intressen.

136

§ 16

Familjevården inom mentalsjukvården

I Kungl. Maj :ts stadga den 19 september 1929 angående sinnessjukvården
i riket (SFS nr 328) finnes särskilda bestämmelser meddelade angående
kontrollerad familjevård. Innebörden av dessa är följande.

I anslutning till statens mentalsjukhus må för där intagna, stillsamma
och renliga sinnessjuka, vilka anses kunna vistas utom sjukhuset utan
fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, anordnas vård i enskilt
hem (kontrollerad familjevård). Innan kontrollerad familjevård anordnas,
skall plan för densamma faställas av medicinalstyrelsen.

Sjukhuschefen vid mentalsjukhus, där kontrollerad familjevård anordnats,
eller, om flera överläkare är där anställda, den överläkare medicinalstyrelsen
bestämmer är sjukvårdsläkare för de i familjevården omhändertagna
(familjevårdsläkare).

Familjevardsläkaren beslutar om överflyttning till eller från kontrollerad
familjevård eller i samband därmed inrättat centralhem av mentalsjuk,
som tillhör hans avdelning eller av annan överläkare vid sjukhuset anmälts
till sådan vård.

På direktionen för sjukhuset ankommer alt enligt fastställt formulär
träffa avtal med enskild angående kontrollerad familjevård; dock att den
för vården utgående ersättningen, vilken icke må överstiga vad medicinalstyrelsen
i sådant avseende medgivit, bestämmes av familjevårdsläkaren.

Avtal om kontrollerad familjevård må ej träffas med annan än den,
som av kyrkoherde, kommunalnämndsordförande eller annan trovärdig
person vitsordats såsom lämplig att handhava vård av mentalsjuka. Avtal
må ej heller träffas, förrän den lägenhet, vari den sjuke skall vårdas, blivit
av familjevårdsläkaren för ändamålet godkänd.

I kontrollerad familjevård omhändertagen sjuk skall en gång i månaden
eller oftare, där familjevårdsläkaren finner det erforderligt, besökas
av honom eller på hans uppdrag av annan vid sjukhuset anställd läkare, som
enligt av medicinalstyrelsen meddelad bestämmelse må för ändamålet anlitas.
Därjämte skall tillsyn minst en gång i veckan ske genom därtill förordnad
eller eljest av sjukhuschefen bestämd, till sjukvårdspersonalen hörande
befattningshavare. Sistnämnde befattningshavare har att föra anteckningar
rörande de sjukas vård och befinnande.

Läkare, som i enlighet härmed besökt sjuk, har att med ledning av
egna iakttagelser och nyssnämnda anteckningar föra journal rörande" den
sjuke.

Familjevårdsläkare, som icke är sjukhuschef, är pliktig att lämna denne
de uppgifter rörande familjevården, som erfordras för hans årsberättelse.

I skrivelse den 14 juni 1963 till medicinalstyrelsen har revisorerna hemställt
om en redogörelse för familjevårdens aktuella situation och de önskvärda
utvecklingstendenserna m. in. Sedermera har med skrivelse den 29

137

augusti 1963 den begärda redogörelsen erhållits. Ur denna må följande
uppgifter återgivas.

För närvarande är familjevård anordnad vid samtliga primärsjukhus
med undantag av St:a Maria, Sundby, Gullberna, S:t Jörgens, Mellringe och
Hälsinge sjukhus. I anslutning till sekundärsjukhusen förekommer sådan
vård vid Källshagens sjukhus.

Den senaste femårsperioden kännetecknas av en måttlig men tydlig ökning
av i familjevården omhändertagna patienter. Sålunda var under budgetåret
1958/59 antalet vårdade 924 per dag; motsvarande tal för de tre
budgetåren 1959/62 utgjorde respektive 956, 979 och 990. Under kalenderåret
1962 var medelbeläggningen i de statliga primärsjukhusens familjevård
999 patienter.

Beläggningen inom familjevården per den 30 juni 1963 framgår av följande
sammanställning.

Egentliga mentalsjukhus	m.	kv.
Psykiatriska sjukhuset	—-	—
Ulleråkers sjukhus	159	148
S:ta Annas sjukhus	4	4
Sundby sjukhus	1	-—
Birgittas sjukhus	5	4
Restads sjukhus	10	1
Källshagens sjukhus	3	—
Mariebergs sjukhus	17	12
Ryhovs sjukhus	4	—
S:t Sigfrids sjukhus spec.	1	—•
» » » övr.	83	88
S:ta Gertruds sjukhus	8	—
S:t Olofs sjukhus	20	13
S:t Lars sjukhus	48	54
Säters sjukhus	21	9
Gådeå sjukhus	2	—
Sidsjöns sjukhus	4	1
Frösö sjukhus	9	—
Umedalens sjukhus	62	98
Furunäsets sjukhus	16	28
Falbygdens sjukhus 1 Mentalsjukhus speciellt avsedda för psykiskt efterblivna	5
V. Ny sjukhus	17	—
Källshagens sjukhus	7	—
Salberga sjukhus	59	—
V. Marks sjukhus	—	—
Vipeholms sjukhus	—	—

Dagersättningen till vårdfamiljerna utgjorde under budgetåret 1958/59
genomsnittligt 6 kronor 42 öre per patient, medan motsvarande belopp under
budgetåret 1961/62 uppgick till 7 kronor 24 öre. För år 1962 utgjorde denna

138

ersättning 9 kronor 49 öre. I angivna belopp har inräknats kostnaderna för
linne, gång- och sängkläder, sjukvård, medicin, flitpengar samt resor till
och från familjevårdshemmet. Genom beslut den 29 mars 1963 har medicinalstyrelsen
föreskrivit, att dagersättningen för patienter i kontrollerad
familjevård må tills vidare fr. o. m. den 1 april 1963 utgå med högst 10
kronor.

Som regel vårdas mellan en till fem patienter i varje hem. I anslutning
till Ulleråkers och S:t Lars sjukhus har emellertid sedan början av 1940-talet funnits ett antal specialhem med 20 till 30 patienter. Vid familj evårdskolonien
i österkorsberga, till vilken patienterna kommer från S:t Sigfrids
och Ryhovs sjukhus, finnes inrättat ett särskilt s. k. centralhem med ett
20-tal vårdplatser.

Kontrollerad familjevård bedrives även i städerna Stockholm och Göteborg.
Stockholms stads familjevård karakteriseras av en viss tillbakagång;
medan man år 1958 vårdade 461 patienter, hade antalet under år 1962 sjunkit
till 431. Medicinalstyrelsen uppger att Stockholms stad planerar att uppföra
ett s. k. centralhem för sin familjevård. Jämväl utvecklingen inom
Göteborgs stad kännetecknas av en viss tillbakagång; mellan åren 1958 och
1962 har antalet patienter inom denna vårdform sjunkit från 135 till 78.
Centrum för Göteborgs stads familjevård utgöres av ett hem, Thamstorp,
beläget i Skaraborgs län ca 10 mil från Göteborg. Hemmet —- som inrymmer
30 platser — har till huvudsaklig uppgift att bereda eftervård åt utskrivna
manliga patienter från Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska klinik.
För kvinnliga patienter finnes ett liknande hem vid Alingsås med ca 45
vårdplatser. Ett 40-tal familjevårdshem är belägna i närheten av ovannämnda
Thamstorp.

Antalet personer som vårdar familjevårdspatienter är vanskligt att fastställa,
eftersom någon lön ej utgår till särskild vårdnadshavare utan ersättning
utbetalas per patient och dag. I ett hem kanske husfadern eller husmodern
båda »vårdar» en eller två patienter, samtidigt som de sköter sina
sysslor på den egna gården eller motsvarande. I ett större vårdhem handhaver
icke sällan ett gift par jämte medhjälpare vården av 10—15 patienter.

Antalet läkare inom »hjälpverksamheten», som jämväl omfattar familjevården,
har under femårsperioden 1958—1963 ökat från 23 till 29. Motsvarande
ökning för antalet föreståndare är 5 eller från 39 till 44.

Beträffande den nu förutsebara utvecklingen inom familjevården framhåller
medicinalstyrelsen följande.

Under de senaste fem åren har som ovan nämnts mellan 924 och 999 patienter
per dag vårdats enbart inom den statliga mentalsjukvårdens famljevård.
Detta innebär att så många vårdplatser å sjukhus sparats som motsvarar
platsantalet vid ett större mentalsjukhus. Trots att antalet i familje -

139

vård utplacerade patienter från de statliga sjukhusen således stigit under
de senaste åren, anser medicinalstyrelsen det vara tveksamt om denna tendens
blir bestående. Uppgifterna från Stockholm och Göteborg låter antyda
att så ej skall bli fallet. Även vissa andra skäl kan anföras för en dylik bedömning.
Familjevården har av tradition förlagts till jordbrukarhem. Till
följd av att ett stort antal jordbruk varje år nedlägges, minskas möjligheterna
att erhålla lämpliga hem. Därtill kommer att den ökade mekaniseringen
av jordbruket gjort det allt svårare att placera psykiskt handikappade
människor i ett arbete som är så tekniskt präglat som den nuvarande
jordbruksdriften. Vidare kan den allmänna arbetstidsförkortningen resultera
i en minskad benägenhet hos vårdnadsgivarna att i sina hem mottaga patienter
som kräver daglig omvårdnad och tillsyn. Den allmänna stegringen av
levnadsstandarden torde vidare på sina håll ha medverkat till att man icke
i samma omfattning som tidigare önskar taga hand om ett så pass krävande
klientel som det här är fråga om.

Betingelserna för familjevårdens utveckling varierar inom skilda delar
av vårt land. Från vårdteknisk synpunkt har standarden i familjevårdshemmen
relativt sett sjunkit i jämförelse med nybyggda och renoverade mentalsjukhus
samt sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka. Detta resulterar
icke sällan i att patienterna hellre stannar på sjukhuset än låter förflytta
sig till annan vårdform. På sina håll är familjevårdshemmen vidare så
spridda att tillsynen blir tidsödande för de fåtaliga psykiaterna. I anslutning
härtill påpekas att även familjevårdspatienterna behandlas med de
nya psykofarmaka, vilket gör att laboratoriekontroller bör företagas med
jämna mellanrum; dylika kontroller försvåras emellertid om klientelet är
att finna på olika håll. Fn rimlig koncentration av familjevårdshemmen
ter sig därför från olika synpunkter önskvärd. Det är vidare tänkbart att
en speciell typ »familjevårdshem» med en beläggning på 10 å 15 patienter
borde organiseras i lämpliga tätorter, där dessa patienters möjligheter till
arbete bättre kunde tillgodoses.

Givetvis kan en strukturförändring tänkas uppkomma, innebärande att
familjevårdsklientelet i stället för i traditionell sysselsättning inom jordbruket
engageras i industriell verksamhet i s. k. skyddade verkstäder. Fn
dylik utveckling har t. ex. kommit till stånd inom den holländska mentalsjukvården.
Även i Fngland synes man vara inne på tanken att ordna särskilda
hospits ute i samhället för patienter som kan sysselsättas i skyddad
verksamhet och som är i stånd att klara sig någorlunda på egen hand.
Också för vårt vidkommande torde det vara riktigt att undvika att alla
vårdfall hamnar på stora vårdinrättningar, varför möjligheter bör finnas
att placera patienter på mellanting mellan sjukhus och det egna hemmet.

I detta sammanhang framhålles, att den amerikanske psykiatern Nathan

S. lvline i sin år 1960 publicerade skrift »The organization of psychiatric
care and psychoatric rescarch in the Union of Soviet Socialist Rcpublics»

140

säger, att den osedvanligt höga patientomsättningen vid ryska mentalsjukhus
med en intagningsfrekvens på 3—5 gånger antalet disponibla sängar delvis
torde sammanhänga med att ett stort antal patienter får vistas i familjer,
antingen i den egna familjen eller i fosterhem, under tillsyn från sjukhusen.
För att uppmuntra familjer till att taga ansvar för och vård om patienter,
vilka av sjukhuset bedömes som tillräckligt bra för att kunna vårdas i ett
hem men dock icke så friska att de kan återgå i arbete, lämnas som ekonomisk
kompensation en summa som motsvarar ungefär halva vårdkostnaden
vid sjukhuset, varjämte patienten får behålla sin pension. Vårdformen
ger alltså 50 procent besparing för sjukhuset samtidigt som den anses terapeutiskt
välgörande för patienten och kanske även för hans familj.

I Sverige har möjligheten att låta patienter i familjevård sysselsättas på
verkstäder även övervägts av en expertgrupp inom mentalsjukvårdsberedningen,
dock utan att detta ännu resulterat i konkreta reformförslag.

Medicinalstyrelsen erinrar om att föredragande departementschefen vid
anmälan av propositionen 1963:171 understrukit vikten av ätt familjevården
utbygges och förstärkes. Styrelsen säger sig dela denna uppfattning
men anser att betingelserna för familjevårdens fortsatta utveckling i belysning
av samhällsutvecklingen ter sig något ovissa.

Av de på de ovan angivna speciella mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna
vårdade patienterna är 83 utplacerade i familjevård. Huvudparten av
de psykiskt efterblivna vårdas emellertid på kommunala och enskilda vårdanstalter
och icke på mentalsjukhus. Utvecklingen på förevarande område
går mot en ytterligare utökning av den öppna vården. Denna kan antagas
få fastare former genom den revidering av gällande lag för omhändertagande
av de psykiskt efterblivna som pågår. Härvid kommer sannolikt även behovet
av sådana för en utökad familjevård väsentliga stödinstitutioner som
daghem och sysselsättningshem att beaktas.

Medicinalstyrelsen framhåller slutligen att den tvekan som kan synas
befogad i fråga om de framtida möjligheterna att placera mentalt sjuka i
familjevård icke gäller i samma omfattning beträffande de psykiskt efterblivna.
Detta torde delvis bero på att de psykiskt efterblivna genom sitt i
regel okomplicerade sätt har visat sig vara lättare att anpassa i en familj.
Vad som här särskilt bör uppmärksammas är det ökade antalet barn som
placerats i enskilda hem.

Revisorernas uttalande. Under senare år har en betydande upprustning
av den statliga mentalsjukvården ägt rum, varigenom tidigare materiella
och personella brister inom detta vårdområde kunnat i väsentliga avseenden
avhjälpas. Antalet vårdplatser har sålunda ökat kraftigt, samtidigt som
effektivare behandlingsmetoder påskyndat patientomsättningen och nedbringat
en betydande del av den tidigare överbeläggningen och antalet expektanter.
Den förbättrade personaltillgången har i viss omfattning kommit

141

även familjevården, som är anordnad i anslutning till den slutna vården, till
del. Antalet läkare inom hjälpverksamheten, som omfattar jämväl familjevården,
har under femårsperioden 1958—1963 ökat från 23 till 29; även
antalet föreståndare har undergått en viss ökning. Patientantalet inom
denna vårdform har också visat en stigande tendens och utgjorde 990 pei
dag under budgetåret 1961/62 mot 924 under budgetåret 1958/59. I fråga
om kostnaderna må erinras om att dagersättningen inom familjevården
under år 1962 i medeltal var 9 kronor 49 öre; motsvarande belopp för den
slutna vården utgjorde 28 kronor 67 öre. Även om en rättvisande jämförelse
mellan dessa belopp är svår att göra, kan dock konstateras att familjevården
ställer sig betydligt mindre kostsam för det allmänna än den slutna
vården, samtidigt som denna form för öppen vård i många fall även
för patienterna kan vara från olika synpunkter fördelaktigare.

Vad nu anförts bygger i väsentliga avseenden på en redogörelse som
revisorerna erhållit från medicinalstyrelsen rörande familjevårdens aktuella
situation m. m. och som återgivits i det föregående. Av redogörelsen framgår
vidare att styrelsen på anförda skäl finner det tveksamt, om den hittillsvarande
tendensen till en fortskridande ökning av antalet patienter
inom här ifrågavarande vårdform kommer att bli bestående. Revisorerna
har för sin del icke anledning att ifrågasätta riktigheten av medicinalstyrelsens
antaganden härutinnan men finner likväl angeläget uttala, att det
från såväl humanitära som samhällsekonomiska synpunkter är väsentligt
att familjevården i möjligaste mån utbygges. Denna uppfattning har även
föredragande departementschefen understrukit vid anmälan av propositionen
1963:171 angående landstingskommunernas övertagande av statens
mentalsjukvård m. m. Väl avvägda ersättningar till dem som mottager
patienter torde vara ett verksamt medel när det gäller att behålla och att
finna nya hem, lämpliga att omhänderha här ifrågavarande klientel.

Med bifall till nyssnämnda proposition har årets riksdag som bekant beslutat,
att huvudmannaskapet för den av staten bedrivna mentalsjukvården
skall överföras till landstingskommunerna den 1 januari 1967. På grund
härav kommer även ansvaret för familjevården att överföras till dessa
kommuner. Det är enligt revisorernas mening antagligt att de fördelar av
olika slag som anses skola följa med landstingens övertagande av den slutna
mentalsjukvården skall komma också den här aktuella vårdformen till del.
Med hänsyn till det läge i vilket frågan om familjevården sålunda befinner
sig har revisorerna ansett sig böra begränsa sig till förevarande uttalande.

142

§ 17

Utbildning av tandhygienister

Beslut om statsbidrag till av landsting eller stad utanför landsting anordnad
allmännelig tandvård, s. k. folktandvård, fattades av 1938 års riksdag
(prop. nr 127) och grundade sig i allt väsentligt på 1937 års folktandvårdssakkunnigas
utredning och förslag (SOU 1937:47). Detta utgjorde i
sin tur delvis en överarbetning av ett av statens sjukvårdskommitté ett
par år tidigare avlämnat betänkande angående folktandvård (SOU 1935:46),
vilket återigen i väsentliga avseenden byggde på 1928 års folktandvårdsbetänkande
(SOU 1928:17).

1937 års folktandvårdssakkunnigas förslag byggde bl. a. på erfarenheter
som vunnits inom kommunal skoltandvård, framför allt i några av våra
större städer, samt vid medicinalstyrelsens fyra s. k. försökstandpolikliniker
(två i Skaraborgs län och två i Värmlands län), vilka drivits sedan år 1930.
Vid beräkningarna av det framtida barnantalet utgick man ifrån att de vid
mitten av 30-talet föreliggande låga födelsetalen skulle komma att ytterligare
minska under 1940-talet. Som bekant blev detta ej fallet, utan
i stället inträdde en väsentlig stegring av födelsetalen.

I propositionen 1938:127 föreslogs att en tandläkare skulle ägna minst
1 000 timmar per år av sina totala ca 1 900 tjänstgöringstimmar åt tandvård
för barn; resten avsågs för vuxna patienter. Denna proportion har i
huvudsak bibehållits men har senare formulerats på annat sätt (minst 55
procent av arbetstiden skall ägnas åt tandvård för barn, resten åt tandvård
för vuxna). På den för barntandvård anslagna tiden ansåg 1937 års
sakkunniga att en tandläkare borde medhinna att behandla ca 1 000 barn,
d. v. s. en arbetstid av 1 timme per barn och år. Beräkningarna ledde fram
till att ett behov av sammanlagt 925 tandläkare inom folktandvården skulle
föreligga.

Av det anförda framgår att beslutet om att inrätta en folktandvård i första
hand avsåg barnens (upp t. o. m. 15 års ålder) tandvård; i andra hand
en del ungdomars och vuxnas tandvård. Att 925 tandläkare med för var
och en ca 900 timmars årlig tjänstgöring i tandvård för vuxna — d. v. s.
motsvarande knappt 450 heltidstjänstgörande tandläkare — skulle kunna
medhinna tandvården för någon väsentlig eller större del av befolkningen
över 15 års ålder var icke möjligt och ej heller avsikten. Väsentligt är emellertid
att principen att folktandvården skall stå öppen för alla från början
fastslogs; denna princip gäller alltjämt.

När folktandvården började införas år 1939, fanns i landet en kommunal
skoltandvård av icke ringa omfattning. Man kan beräkna antalet vid
denna tidpunkt i kommunal skoltandvård verksamma tandläkare till ca

143

350. Dessa antogs i största utsträckning skola komma att övergå till folktandvården;
ytterligare behövdes till denna omkring 600 nya tandläkare.
Somliga ansåg att detta behov skulle kunna tillgodoses under en tidrymd
av 10 år, medan andra menade att detta ej skulle vara möjligt; 15 å 20 år
syntes erfordras härför.

Beräkningarna har emellertid ej hållit. Barnantalet har såsom antytts
blivit väsentligt större än beräknat, vartill kommer att behandlingstiden
per barn och år ej har kunnat begränsas till en timme; år 1940 visade sig
tiden bli 1,8 timmar. Denna tid bär så småningom ökats och är enligt senast
tillgängliga uppgifter (1962) ca 2,3 timmar per barn och år i genomsnitt.
Detta innebär att det genomsnittliga antal barn som varje tandläkare
hinner behandla årligen uppgår till endast något över 400 och ej, såsom
beräknats, till 1 000. Tillsammans har dessa förhållanden medfört, att folktandvårdsorganisationen
måst dimensioneras väsentligt större än som från
början beräknats.

Det beräknade totalantalet tandläkare i folktandvården uppnåddes efter
14 år; den 1 juli 1963 — efter knappa 25 år — är antalet tandläkare i folktandvården
1 940, d. v. s. mer än dubbelt så stort som det år 1937 beräknade
erforderliga antalet och i det närmaste lika stort som totalantalet tandläkare
i landet vid tiden för beslutet om folktandvård.

Genom att organisationen gjorts större än från början beräknats har kapaciteten
på vuxentandvårdens område ökats. Men den bär dock icke varit
tillräcklig för att svara mot den stora efterfrågan på tandvården. Till belysning
i stora drag av folktandvårdens utveckling och nuvarande situation
torde få hänvisas till efterföljande tabeller.

Tabell 1

Folktandvårdens utveckling 1

Vid utgången av år	Antal distr. tandpol., (inom pa-rentes annextand-pol.)	Antal distr. tandl.	Antal central- tandpol.	Antal tandl. vid central-tandpol.
1940	34	51	1	1
1945	198	317	5	6
1950	401	648	13	16
1955	596 (26)	1 342	19	33
1960	742 (42)	1 514	24	81
1/6 1963	757 (76)	1 718	28	92

144

Tabell 2

Folktandvårdens utveckling II
Utvecklingen av tandregleringsvården inom folktandvården

År	Antal polikli- niker	Antal tandläkare
1/1 1957	6	7
1/1 1958	12	12	enbart landsting
1/1 1959	21	38
1/1 1960	24	45
1/1 1961	28	53
1/1 1962	32	55	hela folktandvården
1/1 1963	34	66
1/7 1963	35	70

Tabell 3

Folktandvårdens utveckling III

År	Antal	Antal	Timmar i	Behandl.-
	fullst.	part.	org. barn-	tid per
	behandl.	behandl.	tandvård	barn och
	barn	barn		år
1940	23 121	2 185	39 428	1,8
1945	162 317	11 663	314 527	2,1
1950	281 702	39 736	631 780	2,2
1955	608 920	60 487	1 296 398	2,1
1960	719 850	52 400	1 596 057	2,2
1962	763 433	61 104	1 740 694	2,3

År	Antal	Antal	Timmar	Totalantal
	fullst.	part.	i tand-	timmar i
	behandl.	behandl.	vård för	tandvård
	vuxna	vuxna	vuxna
1940	8 909	9 346	36 870	76 298
1945	48 916	78 131	239 840	554 367
1950	85 404	143 100	423 565	1 055 345
1955	166 850	235 642	759 623	2 056 021
1960	217 724	281 211	920 862	2 516 919
1962	226 010	317 363	982 605	2 723 299

145

Det bör beaktas att det ännu förekommer kommunal skoltandvård på
sina håll. Detta gäller dels sådana orter där kommual skoltandvård sedan
länge funnits och folktandvård ännu ej hunnit organiseras (i en del fall
finnes ännu anställda kommunala skoltandläkare), dels sådana orter där
folktandvården ej medhinner hela skoltandvården.

Folktandvårdens och den kommunala skoltandvårdens sammanlagda kapacitet
på barntandvårdens område belyses av följande sammanställning,

som avser år 1962.

Barn i klasserna 1—8, d. v. s. i åldern 7—15 år, totalt i riket ca 890 000
Anmälda och tandvårdsberättigade därav ca 850 000

Fullständigt behandlade i klasserna 1—8 (folktandv.) 713 761

Behandlade i kommunal tandvård ca 37 000

Summa behandlade barn i klasserna 1—8 750 761

(Dessutom 0—6 år, behandlade i folktandv.) 49 672

Procent av totala antalet i riket i klasserna 1—8 (7—15), som
fullständigt behandlats 84

Procent av anmälda och tandvårdsberättigade i klasserna 1—8
(7—15), som fullständigt behandlats 88

I den egentliga skoltandvården, d. v. s. tandvård för åldrarna 7—-15 år,
erhåller numera 84 procent av barnen regelbunden, fullständig vård. Knappast
något land torde ha hunnit längre i ordnandet av skoltandvården. Man
kan dessutom räkna med att en liten del av de återstående barnen, nämligen
de som vistas på anstalter av skilda slag, såsom dövstumsskolor, blindinstitut
m. fl., erhåller tandvård genom respektive anstalts försorg.

Folktandvårdens inkomster och utgifter under år 1962 visas i följande
tabell (preliminär sammanställning).

Tabell 4

Folktandvårdens utgifter och inkomster 1962

Utgifter för driften,
1 000-tal kr.

Inkomster att täcka vidstående driftgifter,
1 000-tal kronor

Avlöningar övrigt utom för lokaler, städning, värme, lyse Summa	Statsbidrag till driften	Årsavgifter av kommu-ner	liehand- lingsavgif- ter	Vissa övriga inkomster	Huvudman-nens (lands-tingets, sta-dens) kost-nad
	108 457 23 975 132 432	10 746	2 876	34171	831	83 808
Därav landsting	80 957 19 125 100 082	9 239	2 871	30 615	604	56 753
Städer utom landsting	27 500 4 850 32 350	1 507	5	3 556	227	27 055

Totalantalet tandläkartjänster, tjänstgörande tandläkare och tandläkarvakanser
ävensom vakansernas relation till antalet tjänster uttryckt i pro -

10 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963 I.

146

cent framgår av följande tabell, som visar utvecklingen under tiden den 1
januari 1949—den 1 juli 1963.

Tabell 5

Tidpunkt	Antal tjänster	Antal tandläkare	Antal vakanser Totalt Procentuellt
1/1 1949	721	588	133	18,3
s> 1950	778	603	175	22,5
» 1951	853	680	173	20,0
» 1952	902	787	115	12,8
» 1953	1 005	911	94	9,4
» 1954	1 102	1 005	97	8,8
* 1955	1 197	1 103	94	7,9
» 1956	1 497	1 381	116	7,9
» 1957	1 582	1 455	127	8,0
» 1958	1 643	1 502	141	8,5
» 1959	1 747	1 561	186	10,7
» 1960	1 874	1 628	246	13,2
» 1961	1 968	1 695	273	13,9
» 1962	2 076	1 794	282	13,6
» 1963	2 153	1 839	314	14,6
1/6 1963	2 185	1 877	308	14,1
1/7 1963	2 221	1 940»)	281	12,7

Tandläkarvakanserna inom folktandvården, vilka framträdde redan under
folktandvårdens första år, ökade successivt under 1940-talet både absolut
och relativt och uppgick — såsom framgår av tabellen — år 1950 till 175
eller 22,5 procent av antalet tjänster. Från den 1 januari 1949 till den 1
januari 1955 förbättrades rekryteringen av tandläkare väsentligt; vakanserna
minskade till 94 eller 7,9 procent av antalet tjänster. Av stor betydelse
var härvidlag den avsevärda tillströmningen av utländska tandläkare,
främst tyska och danska. Under perioden tillfördes folktandvården 255
svenska tandläkare, motsvarande i genomsnitt 42 å 43 per år, och 260 utländska
tandläkare, d. v. s. 43 å 44 i genomsnitt per år. (Från år 1955 bortses
här med hänsyn till att Stockholms stads stora tandvårdsorganisation
då införlivades med folktandvården, vilket försvårar en jämförelse.) Från
den 1 januari 1956, då samtliga huvudmannaområden anslutits till folktandvården,
fram till den 1 januari 1960 tillfördes folktandvården 197
svenska tandläkare eller 49 i genomsnitt per år, medan endast 43 utländska
tandläkare, i genomsnitt 11 per år, tillkom. Efter den 1 januari 1960 blev
tillförseln av svenska tandläkare ännu större, medan en betydande avgång
av utländska tandläkare inträdde.

Utvecklingen framgår av nedanstående tabell.

*) Häri ingår ett antal odont. kand. med tillfälligt förordnande. Antalet kommer därför
att gå ned vid höstterminens början.

147

Tabell 6

Tandläkartjänster och vakanser inom folktandvården 1/1 1956—116 1963

Tid			Ändring av antal
Från Till	Tjänster	Svenska tandl.	Uti. tandl.	Tandl. totalt	Vakanser
1/1 1956—1/1 1957	+ 85	+ 61	+ 13	+ 74	+ 11
1/1 1957—1/1 1958	+ 61	+ 27	+20	+ 47	+ 14
1/1 1958—1/1 1959	+ 104	+ 85	—26	+ 59	+ 45
1/1 1959—1/1 1960	+ 127	+ 31	+ 36	+ 67	+ 60
1/1 1960—1/1 1961	+ 94	+ 109	—42	+ 67	+ 27
1/1 1961—1/1 1962	+ 108	+ 110	—11	+ 99	-f- 9
1/1 1962—1/1 1963	+ 77	+ 63	—18	+ 45	+ 32
1/1 1963—1/6 1963	+ 32	+ 61	—23	+ 38	— 6
	+ 688	+ 547	—51	+ 496	+ 192
1/1 1960—1/6 1963	+ 311	+ 343	—94	+249	+ 62

Sedan början av år 1960 har således nettotillskottet av svenska tandläkare
varit så betydande — i genomsnitt ca 100 per år -— att vakanserna, som
vid nämnda tidpunkt utgjorde 246, skulle ha minskat betydligt, om ej en
avsevärd avgång av utländska tandläkare samtidigt inträtt, ökningen av
vakanserna från den 1 januari 1960 till sommaren 1963 är alltså väsentligen
beroende på sistnämnda förhållande.

I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen må erinras om att
1961 års riksdag (prop. 108) beslutat om en väsentlig utökning av tandläkarutbildningen.
Vid anmälan av propositionen i ämnet anförde föredragande
departementschefen följande.

De anförda siffrorna belyser dagens situation och därvid särskilt bristen
på tandläkare inom folktandvården. Inom denna organisation har bristen
på tandläkare länge utgjort ett hinder för realiserande av folktandvårdens
mål, ej blott i fråga om genomförandet av barntandvårdsprogrammet utan
även beträffande den vuxna befolkningens möjlighet att till rimlig kostnad
erhålla regelbunden tandvård.

Behovet av tandläkare har — -—- — behandlats av flera utredningar och
senast varit föremål för översyn av 1960 års tandläkarprognosdelegation.

Resultaten av de skilda beräkningarna slutar på ett framtida behov av
mellan 7 400 och 11 100 heltidsarbetande tandläkare. Anledningen till den
stora spännvidden i behovsberäkningarna är framför allt olika bedömningar
av den genomsnittliga behandlingstid, som beräknas åtgå per patient
och år vid regelbunden vuxentandvård. Delegationen har här räknat
med alternativ mellan 2 och 3 timmars behandling. Som skäl för det högsta
alternativet har delegationen bl. a. anfört, att befolkningsförskjutningen
mot högre åldrar och de äldres förbättrade ekonomiska standard leder till
att det åldrande bettets sjukdomar — vilka kräver en tidsödande behand -

148

ling — alltmer kommer att träda i förgrunden. Vidare har delegationen utgått
från att inemot tre fjärdedelar av befolkningen skall erhålla regelbunden
tandsjukvård i framtiden. Den för en behovsundersökning rörande
tandläkare viktiga frågan om effekten av profylaktiska åtgärder mot karies
har i prognosdelegationens undersökningar beaktats genom att omkring

1 000 tandläkare frånräknats vid delegationens olika behovsberäkningar.

Tandläkarorganisationerna har vid remissbehandlingen anfört, att man

ur folktandvårdsstatistiken kan utläsa, att kariesfrekvensen hos sjuåringarnas
permanenta tänder under de tre senaste åren reducerats med cirka

2 procent om året. Med anledning härav förmodar organisationerna att kariesminskningen
varit minst 2 procent per år inom hela befolkningen. Medicinalstyrelsen,
som i särskild skrivelse uttalat sig om den av tandläkarorganisationerna
åberopade statistiken, finner att materialet tyder på en
verklig reduktion av kariesangreppen. Prognosdelegationen invänder häremot
i sin kompletterande skrivelse, att organisationerna har bortsett från
den årligen ökande behandlingen av sexåringarnas permanenta tänder. Tas
hänsyn dels härtill, dels till att behandling av sexåringarnas permanenta
tänder kan ha skett i ökad omfattning inom den privata sektorn, försvinner
i stort sett enligt delegationen den kariesreducerande effekt organisationerna
räknat med. Delegationen anser, att det för närvarande inte finns
någon svensk undersökning, som klarlagt den minskning av behandlingsbehov
och därmed tandläkarbehov, som en bestående kariesprofylaktik genom
fluoridering kan medföra.

Med hänsyn till osäkerheten hos olika faktorer, som påverkar det framtida
tandläkarbehovet, är det enligt min mening inte möjligt att i dag mera
exakt bestämma detsamma. Från planeringssynpunkt torde det emellertid
vara tillräckligt att konstatera att den nuvarande utbildningskapaciteten
ej inom överskådlig framtid resulterar i en sådan ökning av antalet tandläkare,
att någon förbättrad tandvårdsstandard kan uppnås. Det finns
därför anledning att eftersträva en sådan ökning av utbildningskapaciteten,
att icke blott den rådande bristen på tandläkare snabbt kan täckas utan
även den väntade ökningen i tandvårdsefterfrågan i rimlig omfattning kan
tillgodoses. Jag vill därför förorda att en ökning av tandläkarutbildningen
kommer till stånd och att denna ökning får den storlek, som mot denna
bakgrund och med beaktande av de speciella organisatoriska förutsättningarna
på det odontologiska utbildningsområdet kan anses tillfredsställande
avvägd.

Departementschefen förordade på anförda skäl, att planeringen för odontologisk
utbildning och forskning skulle inriktas på att, så snart omständigheterna
det medgav, öppna en sammanlagd årlig intagningskapacitet av
omkring 360 studerande mot för det dåvarande 240.

Tandläkarnas regelbundna hjälpkrafter utgöres av tandtekniker och tandsköterskor.
I skilda sammanhang har emellertid i vårt land i syfte att avlasta
tandläkarna och effektivisera tandvården dryftats frågan om införandet
av ytterligare en dylik kategori, nämligen s. k. tandhygienister, som
skulle ha till huvudsaklig sysselsättning att meddela viss profylaktisk behandling
och undervisning i tand- och munhygien. Dylika hygienister finnes
sedan länge i bl. a. Amerikas Förenta Stater, Norge och Nya Zeeland.

149

I 1928 års inledningsvis omnämnda folktandvårdsbetänkande förordades,
att i folktandvården skulle anställas kombinerade tandsköterskor-tekniker,
varför kurserna för tandsköterskor skulle kompletteras med den ytterligare
utbildning som fordrades för tandteknisk assistans.

En allmän tandvård, omfattande både barn och vuxna, kunde enligt
statens sjukvårdskommittés år 1935 avgivna betänkande angående folktandvård
icke undvara biträde av sköterska, därest tandläkarens kapacitet
skulle kunna utnyttjas. Kommittén tog icke ställning till frågan huruvida
tandsköterskan borde anförtros uppgifter som faller inom ramen for enklare
tandbehandling, såsom att avlägsna beläggningar och polera tänderna.
Ett sådant ställningstagande borde nämligen anstå i avvaktan på vidare
erfarenhet och spörsmålet bedömas med viss återhållsamhet.

I 1937 års folktandvårdssakkunnigas betänkande anfördes beträffande
tandsköterskans uppgifter, att hon liksom i privatpraktiken borde anföitros
allmän passning under patienternas behandling. I fråga om tandsköterskans
övriga göromål anslöt sig folktandvårdssakkunniga i allt väsentligt
till vad sjukvårdskommittén anfört.

Dåvarande tandläkarinstitutets lärarråd uttalade i ett år 1939 avgivet
betänkande med utredning och förslag angående utbildning av tandtekniker
m. m., att tandsköterskornas dåvarande arbetsuppgifter inom tandvården
borde åtminstone tills vidare utgöra grundval för deras verksamhetsområde.
Det lämnades åt framtiden att avgöra huruvida en ökad befogenhet
som medhjälpare vid tandläkarkonstens utövning borde tillerkännas
denna yrkesgrupp.

I sitt betänkande om tandläkarutbildningens ordnande in. m. del II (SOU
1946:87) förklarade sig 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga icke vilja
föreslå, att den normerande utbildningen av tandsköterskor skulle avse
en efter svenska förhållanden modifierad form av tandhygienister. De sakkunniga
anförde vidare.

Betydligt mer komplicerat blir ställningstagandet till frågan huruvida man
bör anordna fortbildning till hygienister för vissa tandsköterskor, avsedda
att användas vid t. ex. större offentliga tandvårdsinrättningar. Aven om de

sakkunniga___hysa någon tveksamhet inför tanken att skapa tva

kategorier tandsköterskor med skilda kompetensområden, vilja de sakkunniga
å andra sidan icke förneka, att anställande av tandhygienister vid
större offentliga tandpolikliniker kan bidraga till att förbilliga och effektivisera
tandvården. Rekryteringshänsyn tala också obestridligen till förmån
för inrättande av en särskild tandhygienistkår, enär med en dylik differentiering
av tandsköterskorna skulle vinnas förbättrade möjligheter till
befordran särskilt för tandsköterskorna inom folktandvården. De sakkunniga
äro icke heller främmande för att den negativa inställning till hygienistverksamheten,
som otvivelaktigt råder, i viss utsträckning bottnar bland
annat i eu felaktig uppfattning om tandhygienisternas verksamhet. Aven
om man bör pröva alla de möjligheter som kunna leda till en effektivisering
av tandvården i Sverige, synes det de sakkunniga icke lämpligt att

150

enbart med stöd av en icke entydig utländsk erfarenhet utan föregående
praktisk erfarenhet taga bestämd ståndpunkt till frågan om hygienistutbildning.
De sakkunniga vilja därför nu förorda att det ordnas en försöksverksamhet,
genom vilken ett mindre antal, förslagsvis 20, tandsköterskor
utbildas till tandhygienister, vilkas praktiska verksamhet och användbarhet
vid offentlig tandvårdsinrättning sedermera under lämplig tidrymd studeras.
Först sedan erfarenhet härom vunnits, torde tidpunkten vara inne att
taga definitiv ställning till frågan om tandhygienistens plats i svensk tandvård
och därmed till anordnande av ytterligare utbildningskurser.

De sakkunniga förutsatte att tandhygienisternas uppgift skulle vara att
på tandläkarens ansvar utföra:

1) munhygienisk behandling, varmed avsågs profylaktiska åtgärder såsom
tandstensskrapning, tvättning, spolning, rengöring och polering, allt
å tändernas fria ytor;

2) instruktions- och propagandaverksamhet rörande munhygienisk hembehandling; 3)

enklare kariesundersökning;

4) puts och polering av fyllningar å tandens fria ytor;

5) näringsprofylaktisk propagandaverksamhet; samt

6) röntgenbildtagning.

Såsom elever vid försöksutbildningen borde antagas tandsköterskor, vilka
erhållit utbildning vid dåvarande tandläkarinstitutet i Stockholm eller
vid Eastmaninstitutet och därefter haft mellan två och fem års väl vitsordad
tjänstgöring såsom tandsköterskor i offentlig tandvård. Med hänsyn
till de relativt höga krav som borde ställas på den blivande tandhygienistens
allmänna standard förordade de sakkunniga därjämte, att endast tandsköterska
med goda betyg i minst realexamen (eller motsvarande skolutbildning)
skulle antagas som elev. Enligt ett av de sakkunniga upprättat
preliminärt förslag till studieplan för tandhygienisterna (sid. 73) borde
kursen omfatta omkring åtta månader, fördelade på två terminer och ca
1 200 kurstimmar. De sakkunniga föreslog vidare att lämplig person skulle
beredas tillfälle att i utlandet, särskilt i USA, studera utbildningen av
tandhygienister samt att en tandsköterska, som sedermera skulle bli instruktionssköterska,
skulle genomgå tandhygienistutbildning i USA.

I propositionen 1947:253 (s. 125) uttalade föredragande departementschefen
att försök med tandhygienister i sinom tid borde göras, ehuru
han icke vore beredd att för det dåvarande taga ställning till frågan.

Även senare har frågan om utbildning av särskilda tandhygienister diskuterats
i skilda sammanhang, senast av 1957 års folktandvårdssakkunniga
(SOU 1960:1), som föreslog att en försöksutbildning av tandhygienister
borde komma till stånd. Främst inom folktandvården borde prövas, huruvida
icke sådana befattningshavare skulle ha en uppgift att fylla, särskilt

151

på den förebyggande tandvårdens område. Tandhygienister borde i första
hand anställas vid ett antal större tandvårdspolikliniker. Tandhygienisten
förutsattes skola ha en fast arbetsplats med erforderligt instrumentarium
på polikliniken, även om hennes verksamhet i viss utsträckning komme att
försiggå utanför mottagningslokalen, exempelvis i skolor och patienternas
hem. De viktigaste arbetsuppgifterna skulle utgöras av munhygienisk behandling
samt instruktions- och upplysningsverksamhet. Anbringande å
tandytorna av fluorider och eventuellt andra profylaktiskt verkande medel
kunde väntas bli en annan viktig arbetsuppgift för tandhygienisten.

Bland de åtgärder som närmast sammanhängde med den munhygieniska
verksamheten nämndes tandstensskrapning, putsning och polermg av tandytor.
Det syntes emellertid tveksamt om något vore att vinna med att låta
tandhygienisten utföra putsning av färdiga fyllningar. Liksom hittills borde
den behandlande tandläkaren i regel själv utföra även detta arbetsmoment,
då han ju därigenom bl. a. finge tillfälle att ägna varje enskild fyllning
en sista kontroll. Däremot kunde det visa sig lämpligt att tandhygienisten
ombesörjde preliminär kariesregistrering å barnen klassvis eller inom
andra grupper. Därest inom ett huvudmannaområde särskild befattningshavare
som biträde åt tandvårdsinspektör skulle anställas, kunde det
vara ändamålsenligt att till den förres förfogande ställa en tandhygienist,
eventuellt med partiell tjänstgöring, såsom medhjälpare bl. a. vid föredrag
och demonstrationer.

För utbildningen av tandhygienister borde de kunskapsfordringar som
upptagits i ett expertutlåtande från WHO kunna bil vägledande även för
svenska förhållanden. Utbildningsplanen borde uppläggas med särskilt beaktande
av att de blivande tandhygienisterna främst vore avsedda att tillgodose
folktandvårdens, enkannerligen barntandvårdens behov och med
tyngdpunkten lagd på profylaktiska frågor.

Försöksutbildningen av tandhygienister borde enligt de sakkunnigas mening
utformas som en påbyggnad å den statliga tandskoterskeutbildningen.
Kvalificerade tandsköterskor skulle efter viss tids — två å fyra år — väl
vitsordad tjänstgöring uttagas för vidareutbildning till tandhygienister. Antalet
kursdeltagare borde i en första omgång begränsas till ett trettiotal.
Utbildningen borde med hänsyn till förutsatta förkunskaper och med en
rationell uppläggning kunna medhinnas på kortare tid än ett år. De sakkunniga
hade icke ansett sig böra framlägga någon detaljerad utbildningsplan.
Förslag till sådan plan syntes efter anmodan böra uppgöras av medicinalstyrelsen
efter samråd med lärarkollegiet vid någon av tandläkarhögskolorna.

De sakkunniga hyste den meningen, att tandhygienister med en efter
svenska förhållanden lämpad utbildning kunde få en viktig uppgift att
fylla inom folktandvården. Genom tandhygienistens medverkan å de större
poliklinikerna borde framför allt barntandvården kunna rationaliseras

152

och tandläkarnas arbetskraft i viss utsträckning frigöras för mera kvalificerade
uppgifter utan att kvalitetskravet på meddelad tandvård eftersattes.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes i stort sett 1957 års folktandvårdssakkunnigas
förslag i denna del. Folktandvårdsstyrelsen i Stockholm ansåg
dock, att utbildningstiden borde tills vidare begränsas till fem veckor,
vilket tillämpades i Stockholm.

Vid ärendets anmälan för riksdagen (1961 års statsverksproposition, XI
ht, p. 118) förklarade sig föredragande departementschefen icke beredd att
då förorda igångsättande av utbildning av tandhygienister.

Revisorernas uttalande. Revisorerna har i det föregående lämnat en redogörelse
för folktandvårdens tillkomst, utveckling och aktuella situation.
Härav framgår bl. a. att beslutet att inrätta en folktandvårdsorganisation i
första hand avsåg barnen, medan ungdomar över 15 år och vuxna skulle
komma i andra hand. Av den årliga arbetstiden för en tandläkare — omkring
1 900 timmar skulle omkring 1 000 timmar användas för den förstnämnda
kategorien och återstoden för Övriga. För varje barn beräknades
en behandlingstid av en timme. Det antogs vid tillkomsten att folktandvården
skulle sysselsätta omkring 925 tandläkare.

Nyss återgivna beräkningar har ej hållit. Anledningen härtill är dels
att antalet barn har blivit större än väntat och dels att behandlingstiden
efter hand förlängts, så att den numera uppgår till omkring 2,3 timmar
per barn och år. Mot uppskattade 1 000 barn medhinner en tandläkare
därför endast omkring 400, vilket har medfört att folktandvårdsorganisationen
måst givas en vidare omfattning än enligt de ursprungliga planerna.

I folktandvården tjänstgör f. n. 1 940 tandläkare. Då antalet tjänster utgör
sammanlagt 2 221, är vakanserna totalt 281 eller nära 13 procent. Svåligheter
att besätta lediga tjänster har förelegat under hela den tid folktandvården
varit organiserad. De nådde sitt relativa maximum år 1950, då
22,5 procent av samtliga tjänster var vakanta. Läget förbättrades sedan
fram till den 1 januari 1955 — då nyssnämnda procentandel hade sjunkit
till 7,9 kanske främst på grund av tillströmningen av utländska tandläkare.
Under perioden 1949—1955 tillfördes folktandvården sålunda 255
svenska tandläkare och i stort sett lika många eller 260 utländska. Situationen
förändrades emellertid senare radikalt. Under tiden den 1 januari
1956—den 31 december 1959 tillkom 197 svenska tandläkare mot endast
43 utländska. De senaste åren har antalet svenska tandläkare fortsatt att
oka, medan utvecklingen i fråga om de utländska varit den motsatta. Under
de fem första månaderna av detta år har tillkommit 61 svenska tandläkare,
samtidigt som 23 utländska tandläkare lämnat sin tjänst.

Ehuru folktandvården under senare år kraftigt utbyggts, kan med största
sannolikhet förväntas att den i framtiden kommer att tillföras ytterligare
resurser. Vilken omfattning organisationen slutligen kommer att få är svårt

153

att i dag angiva, då detta är beroende av ett flertal faktorer, främst folktandvårdens
fortsatta uppgifter, speciellt när det gäller vuxentandvården,
men även de resultat som kan uppnås genom förebyggande verksamhet.
Inom 1961 års sjukförsäkringsutredning pågår f. n., enligt vad revisorerna
inhämtat, vissa utredningar om det framtida tandvårds- och tandläkarbehovet,
innefattande jämväl frågan om folktandvårdens behov av tandläkare.
Preliminära beräkningar lär ge vid handen att barntandvården, om
hänsyn tages till effekten av pågående och planerade förebyggande åtgärder
ävensom om nuvarande proportion mellan vuxentandvård och barntandvård
bibehålies, kommer att behöva en arbetstid av något över 2 milj.
arbetstimmar per år. Detta motsvarar över 2 000 tandläkare inom folktandvården.
Därtill kommer det ökade behov av tandläkare inom barntandvården
som kan förväntas uppstå genom den förlängda skolplikten. Ett starkt
intresse föreligger vidare för att utbygga vuxentandvården, vilket givetvis
kommer att ytterligare öka efterfrågan på tandläkare.

Som förut framhållits föreligger sedan länge brist på tandläkare inom
folktandvården. Det är bl. a. mot bakgrunden härav som den av 1961 års
riksdag beslutade ökade utbildningen av tandläkare får ses. Detta beslut
kommer dock att få effekt först på längre sikt. I betraktande härav framstår
det som en angelägenhet av betydande vikt att åtgärder vidtages, vilka
kan avlasta tandläkarna från sådana mera rutinbetonade åtgärder
som med fördel kan utföras av annan personal, exempelvis tandsköterskor.
På vissa håll inom landet motsvarar dock icke tillgången på tandsköterskor
det aktuella behovet, och det är därför att hälsa med tillfredsställelse att
medicinalstyrelsen, enligt vad revisorerna inhämtat, f. n. undersöker förutsättningarna
att öka utbildningskapaciteten på förevarande område.

Revisorerna har med tanke på folktandvårdens läge ansett sig böra överväga,
om icke möjligheter skulle kunna tänkas föreligga att bereda tandläkarna
viss lättnad i deras arbetsbörda genom utnyttjande av ytterligare
någon personalkategori. Härvid har den vid flera tillfällen diskuterade
frågan om utbildning av tandhygienister aktualiserats. Denna fråga togs
upp senast av 1957 års folktandvårdssakkunniga, men utredningens förslag
om en försöksutbildning av tandhygienister avvisades av föredragande
departementschefen vid anmälan av proposition i ämnet, närmast med hänvisning
till förhållandena i Stockholm, där s. k. fluortandsköterskor i viss
utsträckning är verksamma efter fem veckors specialutbildning i ämnet.
Det bör emellertid betonas att tandhygienisterna, om jämförelse göres med
nyssnämnda personalkategori, avsetts skola anförtros arbetsuppgifter som
i väsentliga hänseenden är av annat slag och därtill betydligt mer omfattande,
exempelvis i fråga om munhygienisk behandling samt instruktions- och
upplysningsverksamhet. Den kompetens som erfordras för att med framgång
fullgöra dylika arbetsuppgifter torde icke kunna förvärvas genom en blott

154

några veckor lång kurs utöver den grundläggande tandsköterskeutbildningen.

Enligt revisorernas mening skulle utbildade tandhygienister kunna göra
en icke oväsentlig nytta inom tandvården. Erfarenheter från utlandet ger
tydliga belägg härför. Om hygienister utbildas och kommer i verksamhet,
är det därför troligt att tandläkarna snabbt lär sig uppskatta värdet av
den hjälp som här står att erhålla. Vilket behovet av tandhygienister kan
komma att bli är självfallet svårt att mera exakt ange. Enligt vad revisorerna
inhämtat skulle emellertid hygienister i dag kunna placeras vid kanske
drygt hälften av de 29 centraltandpoliklinikerna. På längre sikt synes
de vidare kunna få full sysselsättning vid de flesta av de nu befintliga 167
folktandvårdspoliklinikerna med fyra eller flera tandläkare. Inom de närmaste
åren torde i varje fall 40 å 50 dylika polikliniker kunna ge arbete åt
tandhygienister.

Vad gäller privattandvården är det antagligt att 10 å 12 tandläkare som
specialiserat sig på tandlossnandets sjukdomar skulle kunna anställa en
hygienist. I de fall då flera tandläkare samarbetar inom samma lokaler
torde även goda möjligheter föreligga att anställa en hygienist; antalet
torde här kunna uppskattas till 20 å 25.

Nu anförda uppgifter torde ge vid handen att tandhygienister i ett icke
oväsentligt antal fall skulle kunna avlasta tandläkare från mera rutinbetonade
uppgifter eller eljest utföra ett betydelsefullt arbete inom tandvården.
Enligt revisorernas mening är det därför angeläget att medicinalstyrelsen
får i uppdrag att — på grundval av en närmare undersökning om de arbetsuppgifter
som bör ankomma på denna personalkategori och de konkreta
möjligheter som f. n. och på längre sikt finnes att inplacera den i tandvårdsorganisationen
— framlägga förslag till en försöksutbildning av tandhygienister
och att en sådan snarast igångsättes.

Det förtjänar slutligen framhållas att några författningsmässiga hinder
ej föreligger att anställa hygienister inom folktandvården. Vidare torde
de flesta av de polikliniker vid vilka hygienist kan komma att anställas
ha s. k. reservbehandlingsrum, som kan tagas i anspråk för ändamålet.

155

Kommunikationsdepartementet

§ 18

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Specialstater har som regel haft till ändamål att möjliggöra en särredovisning
av inkomster och utgifter med direkt anknytning till ett särskilt
avsnitt av den statliga verksamheten. Vanligen har det därvid gällt att i
redovisningen åskådliggöra att inkomster som uppburits för ett visst ändamål
verkligen användes för därmed avsedda utgifter. När systemet med
automobilskattemedlen genomfördes år 1922 i avsikt att skaffa medel för
att finansiera kostnaderna för vägväsendet, inrättades en specialstat i syfte
att åstadkomma en särredovisning på sätt nyss sagts. Från och med budgetåret
1929/30 inrättades även en fondtitel, automobilskattemedelsfonden,
över vilken överskott och brister inom specialbudgeten regleras med anlitande
av ett särskilt avsättningsanslag.

Reglerna för redovisning av inkomster och utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget har undergått åtskilliga förändringar under åren, särskilt
såvitt gäller utgifterna. Beträffande inkomstsidan gäller att förrättningsavgifterna
vid statens bilinspektion och vissa inkomster vid väg- och
vattenbyggnadsverket från och med budgetåret 1957/58 tillföres ifrågavarande
medel. Däremot ingår icke i automobilskattemedlen den permanenta
omsättningsskatten för motorfordon, vilken infördes den 1 december 1956,
liksom ej heller vissa andra indirekta skatter till den del de belastar inköp
och drift av motorfordon, såsom tull, allmän varuskatt och energiskatt. På
utgiftssidan omfattade specialbudgeten ursprungligen endast anslag till förbättrande
och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar och gator.
Efter hand har den emellertid utvidgats till att omfatta praktiskt taget alla
direkta utgifter för vägväsendet och en mängd utgifter för närstående ändamål.
Huruvida en viss utgift rätteligen bör hänföras till specialstaten eller
lämnas utanför är givetvis en avvägningsfråga, beträffande vilken någon definitiv
lösning icke torde kunna åstadkommas. Biltrafiken tillför nämligen
samhället fördelar i många andra former än genom bilskattemedel, exempelvis
indirekt i form av skatteintäkter. Å andra sidan har det allmänna
åtskilliga utgifter som på ett eller annat sätt sammanhänger med biltrafiken
utan att täckning erhålles av automobilskattcmedel, exempelvis på sjukvårdens
och domstolsväsendets områden.

På vissa riksstatsanslag avräknas utgifterna endast till viss andel på automobilskattemedlen.
Så är fallet bl. a. med utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid vägförvaltningarna
samt för pensioner åt f. d. anställda och deras efterlevande; dessa utgifter
avräknas med nio tiondelar av de verkliga kostnaderna (jämf. prop. 1954:
112). I fråga om vissa anslag under polisväsendet sker avräkningen mot

156

automobilskattemedlen endast med vissa bestämda belopp (jämf. prop. 1954:
174).

Reservationsanslag avräknas med hela sitt belopp såsom utgifter på
automobilskattemedlens specialbudget under det budgetår för vilket de anvisats.
Eventuellt uppkommande reservationer redovisas således icke såsom
tillgångar för specialbudgeten. I realiteten är dock dylika reservationer direkt
jämförbara med den på budgetutjämningsfonden upptagna behållningen
av automobilskattemedel; i båda fallen är beloppen avsedda att
framdeles tagas i anspråk för vägväsendet och liknande ändamål. Reservationerna
har därför medtagits såsom särskilda tillgångsposter i den in- och
utgående balansen i efterföljande sammanställning. På utgiftssidan har
däremot förts endast de belopp med vilka vederbörande anslag faktiskt belastats,
d. v. s. poster som har karaktär av verkliga utgifter.

Inkomster och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under
budgetåret 1962/63 framgår av följande uppställning.

Ingående balans den 1/7 1962
Tillgångar:

400 222 364:24

686 831 315: 68 1 087 053 679: 92

Reservationer ...................

Fordran å budgetutjämningsfonden

Inkomster:

A. I. 2. a) Fordonsskatt ....................

2. b) Bensin- och brännoljeskatt ........

A. II. 6. Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion
..........................

7. Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
........................

Utgifter:

V. SOCIALDEPARTEMENTET

E. Arbetsmarknadsstyrelsen med dithörande
verksamhet

6 Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder ......

VI. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

A. Kommunikationsdepartementet m. m.

3 Kommittéer och utredningar genom sakkunniga

B. Väg- och vattenbyggnadsväsendet
Väg- och vattenbyggnadsverket
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

1 Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga avlöningar)
..............................

2 Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga

omkostnader) ..........................

Vägförvaltningarna:

3 Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga
avlöningar) ........................

4 Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas verkliga
omkostnader) ........................

5 De lokala vägnämnderna m. m...............

6 Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde ........

476 794 205: 23
1 110 325 823: 56

5 165 170: —

1 263 227: 95 1 593 548 426: 74
2 680 602 106: 66

247 035 719:89

481 169: —

11 460 140: 43
1 912 874: 88

29 843 918: 93

4 896 499: 78
271 486: 43

886 172:83

49 271 093:28

157

Vägunderhåll och vägbyggnader
Väghållningen på landet samt i städer och
stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare: 7

Vägunderhållet ........................ 414 546 526:85

8 Byggande av riksvägar.......... 216 590 350:84

9 Byggande av länsvägar .............. 144 825 680: 69

10 Byggande av ödebygdsvägar ............ 10 410 087: 28

11 Byggande av storbroar .................. 22 854 859: 14

12 Vissa vägbyggnadsarbeten .............. 16181 104: 30

Väghållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare:

13 Bidrag till underhåll av vägar och gator .. 66 612 250: —

14 Bidrag till byggande av vägar och gator .. 123 870 851: —

Enskild väghållning:

15 Bidrag till underhåll av enskilda vägar m.m. 25 131511:65

16 Bidrag till byggande av enskilda vägar .. 15 343 751:93

Diverse ändamål:

17 Utredningar ............................ 269 626: 64

18 Vissa kostnader i samband med internationella
vägkongresser ...................... 19 937: 73

C. Vägtrafikväsendet

Statens bilinspektion:

1 Avlöningar .............................. 4 392 661:39

2 Omkostnader ............................ 1 432 444:37

3 Utrustning .............................. 198 265:98

5 Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
.............................. ’ 6 029 675: 01

6 Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder

vid vissa järnvägskorsningar .............. 295 754: 40

Statens biltrafiknämnd:

7 Avlöningar .............................. 770 902:95

8 Omkostnader ............................ 97 997:27

9 Statens trafiksäkerhetsråd m. m............. 209 820:44

10 Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhets forskning

.................................. 731 044: 06

11 Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande .......................... 900 000: —

F. Tekniska institut

1 Statens väginstitut.......................... 1 114 425:56

2 Statens väginstitut: Utrustning.............. 39 696:38

I. Diverse

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond: 2

Byggnadsstyrelsens delfond................ 3 700 000: —

4 Bidrag till viss busstrafik m. m...... ....... 2 699 987:05

VIII. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
E. Högre utbildning och forskning
Tekniska högskolorna
Tekniska högskolan i Stockholm:

69 Avlöningar .............................. 142 000: —

Chalmers tekniska högskola:

75 Avlöningar .............................. 124 000:—

IX. JORDBRUKSDEPARTEMENTET
C. Lantbrukets rationalisering och befrämjande
av dess produktion, m. m.

18 Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess

utövare erlagd bensinskatt .................. 55 665: —

Äldre anslag (1961/62 C 20) ................ 100 820: —

825 408 609: 10

231 247 928: 95

15 058 565:87

1 154 121: 94

6 399 987:05

266 000: —

156 485: —

158

1. Skogsväsendet

6 Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ........

Äldre anslag (1958/59 I 6 a) ................

K. Fiskeriväsendet m. m.

14 Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt ....................

Äldre anslag (1961/62 K 16) ................

X. HANDELSDEPARTEMENTET

H. Sjöfart

24 Bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder........................

9 083 179: —

148 985:— 9 232 164: —

858 850: —
48 962:27

907 812: 27

903 343: 31

XI. INRIKESDEPARTEMENTET
D. Polisväsendet

Statspolisintendenten m. fl.:

1 Avlöningar ..............................

Statspolisorganisationen:

2 Inköp av motorfordon m. m............,..

3 Underhålls-, drift- och expeditionskostnader

4 Gottgörelse till polisdistrikten ............

5 Polisradioväsendet ........................

Statens polisskola:

9 Avlöningar ..............................

10 Omkostnader ............................

18 Vissa ersättningar åt befattningshavare vid
polisväsendet m. m.........................

640 000: —

1 036 000: —

3 528 000: —

18 735 000: —

205 347:95

178 000:—

47 000: —

1 472 000:— 25 841 347:95

XII. CIVILDEPARTEMENTET
C. Statliga pensionsväsendet
1 Egenpensioner åt f. d. anställningshavare i statens
tjänst ................................ 13 800 000: —

5 Familjepensioner åt efterlevande till anställningshavare
i statens tjänst.................. 2 100 000: —

Summa utgifter

15 900 000: —
1 429 264 347:61

Utgående balans den 30/6 1963
Tillgångar

Reservationer ...................

Fordran å budgetutjämningsfonden

2 680 602 106: 66

509 288 616: 10

742 049 142: 95 1 251 337 759: 05

Revisorernas uttalande. Automobilskattemedlen utgör numera den enda
inom riksstaten kvarstående specialstaten av någon betydelse. Redovisningsformen
gör det möjligt att följa, i vad mån vissa statsinkomster som direkt
härledes ur motorfordonstrafiken, främst fordonsskatt och bensinskatt,
kommer till användning för väg- och vägtrafikväsendet eller närstående
ändamål.

Inkomster och utgifter som hänför sig till automobilskattemedlen redovisas
såväl i riksstaten som i budgetredovisningen blandade med övriga poster,
och någon särredovisning av medlen förekommer således icke. I syfte
att möjliggöra en samlad överblick över dessa medel har revisorerna sedan
ett antal år tillbaka i sin berättelse intagit en sammanställning av automobilskattemedlens
specialbudget för det senast förflutna budgetåret.

Den vid budgetårets utgång förefintliga behållningen eller bristen på

159

automobilskattemedlens specialbudget ingår i redovisningen för statens
budgetutjämningsfond och upptages där såsom en särskild post vid beräkningen
av det slutliga utfallet av fonden. De på automobilskattemedlen
uppkommande differenserna mellan inkomster och utgifter salderas år från
år. Specialstatens slutbelopp visar alltså icke årsresultatet utan det slutliga
saldot efter hela den tid systemet varit i tillämpning.

Alltsedan budgetåret 1954/55 har ett obrutet överskott förelegat på specialbudgeten,
vilket innebär att skatteuttaget varit större än det belopp som
anvisats för vägändamål. överskottet steg snabbt så att det vid utgången av
budgetåret 1958/59 utgjorde 743 milj. kronor och har sedan dess med smärre
variationer kvarblivit på denna nivå, d. v. s. vägutgifterna har i stort sett
motsvarat skatteuttaget. Utvecklingen framgår av följande uppställning, i
vilken beloppen avrundats till jämna miljontal kronor.

Budgetår	Reservationer	överskott	Summa behållning
1954/55	398	53	451
1955/56	512	259	771
1956/57	681	287	968
1957/58	548	588	1 136
1958/59	383	743	1 126
1959/60	365	766	1 131
1960/61	376	747	1 123
1961/62	400	687	1 087
1962/63	509	742	1 251

Under budgetåret 1962/63 har inkomsterna uppgått till 1 593 milj. kronor
och utgifterna till 1 429 milj. kronor. Inkomsterna överstiger alltså utgifterna
med 164 milj. kronor. Samtidigt har reservationerna stigit med 109
milj. kronor, varför automobilskattemedlens fordran på budgetutjämningsfonden
ökat med 55 milj. kronor. Den 30 juni 1963 utvisar specialbudgeten
som följd härav en behållning å 1 251 milj. kronor, varav 509 milj. kronor
i form av reservationer på anvisade men för sitt ändamål ännu icke utnyttjade
anslag samt 742 milj. kronor som fordran å budgetutjämningsfonden.
Sistnämnda belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets utgång influtit
i automobilskattemedel men ännu icke anvisats för vägväsendet och övriga
med dessa medel avsedda ändamål.

Att outnyttjade automobilskattemedel är avsedda att framdeles komma
vägväsendet till godo innebär icke att någon fondering i egentlig mening
förekommer. Det såsom behållning angivna beloppet utgör endast en redovisning
av specialbudgetens ställning vid budgetårets slut. Det må även
anmärkas att utfallet av specialbudgeten icke lämnar något slutgiltigt svar
på frågan om autoinobilbeskattningcn är rättvist utformad eller i vad mån
vägväsendets krav tillgodoses från det allmännas sida. Såsom inledningsvis

160

framhållits förekommer nämligen i den allmänna budgeten såväl inkomster
som utgifter, vilka äger nära samband med biltrafiken men likväl icke redovisas
över automobilskattemedlens specialbudget.

161

§ 19

Kostnaderna för vägunderhållet

Inom landet finnes närmare 95 600 km allmänna vägar, av vilka ca 17 000
km är försedda med beläggning, ca 10 000 km är oljegrusvägar och återstående
ca 68 000 km är grusvägar.

Under budgetåret 1961/62 utfördes av väg- och vattenbyggnadsverket en
inventering som syftade till att kartlägga vägarnas standard från underhållssynpunkt
och att ge underlag för beräkning av kostnaderna för erforderliga
underhållsåtgärder. Genom inventeringen erhölls även ett tillförlitligare
material för fördelning av vägunderhållsmedlen mellan länen. I vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens petita för budgetåret 1963/64 redovisades vissa
preliminära resultat av inventeringen, och i petitan för budgetåret 1964/65
har sammanfattats det slutliga resultatet av en mera fullständig bearbetning.
Styrelsen har samtidigt meddelat sin avsikt att bl. a. genom fortsatt undersökningsarbete
kontinuerligt fullfölja inventeringen.

Inventeringen har omfattat ett flertal vägegenskaper, i främsta rummet
vägbanans beskaffenhet och vägens bärighet. Vidare har såsom särskilda
punkter upptagits behovet av röjning, vägdikenas och vägräckenas tillstånd
samt behovet av mötesplatser.

Vägbanans beskaffenhet bedömdes i första hand efter slitlagrets art. Härvid
redovisades belagda vägar enligt en poängskala från 10 till 2 poäng (5
varianter). Oljegrusbehandlade vägar poängbedömdes även enligt en skala
från 10 till 2 poäng men med 9 varianter. Grusvägarna poängsattes med
hänsyn dels till tjockleken av slitlagret (5,3 eller 1 cm), dels till grusets
kvalitet (5,3 eller 1 poäng). Av de belagda vägarna, som omfattade en sammanlagd
längd av 17 076 km, var huvuddelen alltjämt felfri eller med slitytan
i så godtagbart tillstånd att förnyelse ej erfordrades. Endast beträffande
2 551 km eller inemot 15 procent av väglängden syntes nytt slitlager
erforderligt. Tillståndet hos oljegrusvägar och grusvägar framgår av följande
uppställningar.

Oljegrusvägar	Antal km	%
Jämn vägbana eller med enstaka ojämnheter	6 079	59,5
Ojämn och sliten vägbana där nytt slitlager dock icke erfordrades (alternativet förekom-mer endast betr. tvålagers oljegrusvägar)	3 037	29,7
Nytt slitlager erforderligt (vid enlagers olje-grusvägar = utsliten vägbana)	1 100	10,8
Summa	10 216	100,0

11 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963 1.

162

Grusvägar

Grusets tjocklek	5 cm	9 388	13,7
» y>	3 y>	43 143	63,2
	i »	15 771	23,1
	Summa	68 302	100,0
Grusets kvalitet	fullgod	13 665	20,0
	godtagbar	42 314	62,0
» »	icke godtagbar	12 323	18,0
	Summa	68 302	100,0

För bedömning av vägarnas bärighet tillämpades vid inventeringen en
uppdelning i olika standardkategorier och inom varje kategori en poängsättning
i tre grupper med hänsyn till vägens tillåtna axeltryck. Den första
kategorin avsåg vägar, byggda enligt byggnadsanvisningarna, där vägar
med 8 tons tillåtet axeltryck tilldelades 10 poäng, vägar med 6—8 tons
axeltryck 9 poäng och vägar med mindre än 6 tons axeltryck likaledes 9
poäng. Den andra kategorin avsåg vägar som ej byggts enligt anvisningarna
men med så god bärighet att restriktioner i samband med tjällossning
ej erfordrades. Dessa tilldelades respektive 8, 7 och 6 poäng, beroende på
det tillåtna axeltrycket. Den tredje kategorin — vägar där nedsättning av
axeltrycket var erforderlig under tjällossningen — poängsattes med respektive
5, 4 och 3 poäng, och slutligen tilldelades den lägsta kategorin, d. v. s.
vägar som krävde avstängning under tjällossningen, respektive 2, 1 och 0
poäng. Med nu angivna grunder kunde vägarnas bärighet åskådliggöras med
följande tabell.

Bärighets- poäng	Belagda vägar km	Oljegrus- vägar km	Grus- vägar km	Summa km
10	7 411	346	809	8 566
9	1 469	303	917	2 689
8	6 093	4 869	13 393	24 355
7	1 114	1 786	11 519	14419
6	124	163	2 790	3 077
5	488	1 372	6 246	8 106
4	220	1 029	11 716	12 965
3	61	121	3 530	3 712
2	36	86	2 371	2 493
1	50	in	11 536	11 697
0	11	18	3 476	3 505
Summa	17 077	10 204	68 303	95 584

Ett sammandrag av tabellens uppgifter om bärigheten och vägarnas behov
av restriktioner under tjällossningstiden ger följande standardfördelning.

Restriktioner i samband med tjällossning erfordras
normalt icke

Nedsättning av axeltrycket erfordras normalt
under tjällossningen

Avstängning för lastbilstrafik erfordras normalt
under tjällossningen

	163
Antal km	%
53 no	55,6
24 785	25,9
17 695	18,5

Av följande kortfattade sammanfattning framgår omfattningen vid inventeringstillfället
1962 av vägsträckor med särskilt otillfredsställande stan -

dard, sedd från olika synpunkter.

1. Belagda vägar i omedelbart behov av nytt slitlager — 2 550 km.

2. Oljegrusbehandlade vägar i omedelbart behov av nytt slitlagcr = 1 100
km.

3. Grusvägar med icke godtagbar tjocklek på slitlagret = 15 800 km och
grusvägar med icke godtagbar gruskvalitet = 12 300 km.

4. Väglängd på vilken normalt erfordras restriktioner i samband med tjällossning
= 42 500 km.

5. Längden av icke funktionsdugliga räcken = 780 km; behovet av helt nya
räcken = 175 km.

6. Längden av icke fullgoda diken = 48 000 km; längden av erforderlig nydikning
= 43 000 km.

7. Väglängd med otillfredsställande mötesmöjligheter = 28 500 km.

8. Väglängd med starkt eftersatt röjning = 27 500 km.

Kostnaderna för underhållet av vägarna bestrides från det under riksstatens
sjätte huvudtitel uppförda reservationsanslaget Vägunderhållet. Anslaget
avräknas mot automobilskattemedlen. Medelsanvisning och medelsförbrukning
på detta anslag under de senaste budgetåren framgår av följande
uppställning.

	Anvisat belopp	Förbrukat belopp
Budgetår	(milj. kr.)	(milj. kr.)
1957/58	320	319,3
1958/59	320	320,1
1959/60	360	360,3
1960/61	365	364,7
1961/62	375	376,1
1962/63	415	414,6
1963/64	440
1964/65 (äskat)	510

För att närmare belysa karaktären av den mängd olika arbeten som ingår
i vägunderhållet företager väg- och vattenbyggnadsverket regelmässigt
en viss uppdelning av kostnaderna på olika ändamålsgrupper. En dylik
grupp utgör arbeten av servicekaraktär, d. v. s. hyvling, sladdning och
dammbindning av grusvägar, snöröjning, sändning etc. En annan grupp
betecknas egentligt vägunderhåll, varmed förstås åtgärder för att motverka

164

förslitningen och vidmakthalla vägarna som trafikleder, och en tredje grupp
betecknas förstärkningsarbeten, d. v. s. åtgärder som erfordras med hänsyn
till den allt tyngre och intensivare trafiken. Till egentligt vägunderhåll
räknas åtgärder som påförande av’ nytt grusmaterial eller vägarnas förseende
med nytt slitlager, oljegrusbehandling, dikning, röjning samt anordnande
av vägräcken och mötesplatser. Förstärkningsarbeten avser huvudsakligen
vägarnas undergrund. Underhållskostnaderna har under de senaste
budgetåren fördelat sig på de nämnda huvudgrupperna på följande sätt.

	1961/62	1962/63	1963/64
	verki.	verki.	beräkn.
		miljoner kronor
Servicearbeten	191	211	235
Egentligt vägunderhåll	95	112	130
Förstärkningsarbeten	89	92	70
Summa	375	415	435

På grund av den fortgående trafikökningen uppkommer för vägunderhållet
årliga kostnadsökningar som kan uppskattas till 10—15 milj. kronor.
Hittills har denna kostnadsökning beräknats i huvudsak motsvara de
kostnadsminskningar i fråga om grusbaneunderhållet som vinnes genom
beläggnings- och oljegrusverksamheten liksom även av andra rationaliseringsvinster.
Genom att oljegrusverksamheten de senaste åren minskat i
omfattning på sätt närmare angives i det följande och genom att den tekniska
rationaliseringen i övrigt numera icke ger proportionsvis samma utslag
som tidigare samt med hänsyn till att trafikökningen medför icke obetydligt
ökade kostnader för vinterväghållningen, torde enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den nämnda utjämningen icke kunna påräknas för
framtiden.

\ ägunderhållsanslaget får numera vidkännas en ökad belastning genom
att det i viss utsträckning tages i anspråk för den pågående upprustningen
av vägarnas allmänna standard. Av vägbyggnadsanslagen har under en
följd av år endast mycket begränsade belopp kunnat avsättas till ombyggnad
av det sekundära länsvägnätet, som omfattar 70 procent av landets
vägar. Detta vägnät har emellertid fått upptaga ett betydande extra trafiktillskott
av olika orsaker, bl. a. genom att skogstransporterna successivt
överflyttats till vägarna och på grund av den ökande turisttrafiken. Den
fortlöpande upprustning för förbättring av bärigheten och trafiksäkerheten
som det sekundära vägnätet till följd därav undergår måste i viss utsträckning
komma till utförande i form av smärre åtgärder inom vägunderhållets
ram. Även tjälskadorna på vägarna, som ökat under den senaste tioårsperioden
på grund av den allt intensivare och tyngre trafiken, återverkar
på underhållsanslaget. På flera vägar har det tillåtna axeltrycket höjts för
att möjliggöra ett bättre utnyttjande av fordonen och därmed förbilligade

165

transporter. Då vägarna i regel icke samtidigt förstärkts, inträffar tjälskador
i ökad utsträckning, vilket i sin tur föranleder mera omfattande reparationer
och efter hand förstärkningsarbeten för att förebygga nya skador.

För att minska kostnaderna för underhållet av grusvägar har sådana
vägar sedan år 1956 i viss omfattning försetts med slitlager av oljegrus.
Före ytbehandlingen utföres i regel förstärknings- och dikningsarbeten.
Längden av de vägar som de senaste åren försetts med oljegrus är följande.

1956	200	km	1960	3 200	km
1957	600	»	1961	2 900	»
1958	1 200	»	1962	2 300	»
1959	2 000	»	1963	2 000	» (planerat)

Verksamheten ökade snabbt fram till år 1960 men har därefter successivt
undergått en minskning. Denna utveckling beror på att anslagens reala
värde uttunnats genom kostnadsstegringar samt att förstärkningsarbetena
krävt allt större kostnader sedan de mest bärkraftiga och tjälsäkra vägarna
nu försetts med oljegrus. Den speciella tilldelningen av vissa underhållsmedel
till norrlandslänen samt omfattande beredskapsarbeten därstädes
har medfört att man i dessa län har kunnat utföra förstärkningsarbeten i
större omfattning än i andra delar av landet. Som följd härav har tyngdpunkten
av oljegrusverksamheten förskjutits norrut, och för närvarande
beräknas hälften av oljegrusbehandlingcn avse norrlandslänen.

Att ersätta grusslitlager med beläggning anses lönsamt vid en trafikmängd
av 200 fordon per årsmedeldygn, om hänsyn tages enbart till vägunderhållskostnaderna.
Av landets vägnät uppbär totalt 38 500 km eller
omkring 40 procent en sådan trafikvolym. Grusvägar med denna trafik
utgör omkring 16 000 km eller 23 procent av den totala grusväglängden.
Tar man hänsyn även till trafikvinsten anses en beläggning lönsam vid en
trafikmängd av 100 fordon per årsmedeldygn. Fn sådan trafiktäthet förekommer
på 65 procent av hela vägnätet och på 54 procent av grusvägnätet.
Härvid bör märkas att beräkningarna utförts med 1958 års trafikräkning
som underlag. Efter hand som trafiken Ökas kommer en större del av vägnätet
att uppbära en trafikvolym överstigande 200 respektive 100 fordon
per årsmedeldygn.

Den nyssnämnda uppgiften att det vid en viss trafikmängd kan anses lönsamt
att förse en befintlig grusväg med beläggning är hämtad från en utredning,
som verkställdes inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1954
och som blev föremål för översyn år 1957. Beträffande denna utredning må
följande redogörelse lämnas.

Utredningen räknade endast med en jämförelse mellan å ena sidan grusvägar
och å andra sidan olika slag av permanenta beläggningar, däremot icke
med oljegrusbehandling, vilken då ännu icke kommit till användning. Vi -

166

dare kalkylerades endast med direkt beräkningsbara faktorer såsom anläggnings-
och underhållskostnader för vägar samt driftkostnader för fordon,
under det att indirekta vinster i form av säkrare körning och ökad
trevnad icke togs i beräkning.

Vid de jämförande beräkningarna utgick utredningen från att anläggningskostnaden
för ett grusslitlager på en 6 meter bred väg kunde uppskattas
till 7 kronor 20 öre per vägmeter. Underhållskostnaden för en grusvägbana
var i hög grad beroende av trafikens art och omfattning. Den driftstatistik
som fanns tillgänglig inom väg- och vattenbyggnadsverket lämnade
icke uppgift om de verkliga kostnaderna för underhållet av en viss
väg utan endast om kostnaderna för olika slag av åtgärder inom varje vägmästarområde.
På grundval därav kunde vissa genomsnittskostnader framräknas.
Bland annat på grund av barmarkstidens varierande längd i olika
delar av landet och trafikens säsongmässiga variationer blev dock kostnadernas
spridning kring medeltalet mycket stor. För vissa vägsträckor kunde
dessutom sommartrafiken vara så betydande att det icke var möjligt att
hålla grusvägbanan i tillfredsställande skick. De redovisade genomsnittskostnaderna
blev därigenom icke rättvisande.

I fråga om årskostnaderna för en belagd vägbana räknade utredningen
med tre slag av beläggningar, nämligen dels en enkel beläggning (impregnering
av vägbanan samt två ytbehandlingar), dels en mera varaktig beläggning
(120 kg asfaltbetong pr m2) och dels en högklassig beläggning (betongbeläggning).
Anläggningskostnaderna för dessa tre bcläggningstyper angavs
per vägmeter om 6 meters bredd till respektive kr. 21:60, kr. 50:40 och
kr. 102:—. I samtliga kostnadsuppgifter hade ett tillägg av 20 procent för
förarbeten inräknats. Underhållskostnaderna beräknades erfarenhetsmässigt
med hänsyn till slitlagrens varaktighet vid olika trafikbelastningar.

För beräkningen av de faktiska rörliga driftkostnaderna för fordonen
fanns visserligen vissa för svenska förhållanden utarbetade kostnadsuppgifter,
men dessa tog icke hänsyn till frågan om körningen utförts på grusvägar
eller belagda vägar. Vissa amerikanska undersökningar och de slutledningar
som 1931 års väg- och brosakkunniga gjort angående detta spörsmål
ansågs emellertid ge relativt säkra värden på den sökta skillnaden. De
driftkostnader som skulle inbesparas för fordonen genom övergång från
grusväg till belagd väg angavs i de amerikanska uppgifterna till 23 procent,
under det att nyssnämnda sakkunniga räknade med lägre besparing, 14 procent,
allt vid en hastighet av 70 km/tim. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utredning kalkylerade i detta hänseende med en besparing av 13 procent.

Med nu angivna premisser kom utredningen fram till det ovan antydda
resultatet, nämligen att det vid en trafikmängd av 200 fordon per dygn
skulle vara lönsamt att ersätta en grusvägbana med en enkel beläggning.
För de mera varaktiga respektive för de högklassiga beläggningarna uppnåddes
lönsamhetsgränsen vid 350 respektive 800 fordon per dygn. För

167

överslagsmässiga beräkningar syntes man enligt utredningen med tillräcklig
noggrannhet kunna antaga att en enkel beläggning var ekonomiskt gynnsammare
än en grusvägbana redan vid ca 100 fordon per årsmedeldygn.

Utredningen angav slutligen hur stor del av grusvägnätet som under angivna
förutsättningar borde kunna beläggas. Grusvägnätets längd vid tiden
för utredningen framgår av nedanstående tabell. Motsvarande uppgifter ur
1962 års väginventering har angivits jämsides därmed.

Antal
fordon per
årsmedeldygn
under 100
100—200
100—300
200—500
300—500
över 500

Summa

Antal vägkm
enligt 195i års
kostnads jämförelse
62 000

14 000

4 300
_4 300

84 600

Antal vägkm
enligt 1962 års
inventering
31 400
20 900

13 200
2 300
500

68 300

Enligt utredningen skulle alltså 22 600 km grusväg med fördel kunna beläggas.
Kostnaden för utförande av dessa beläggningar inberäknat 20 procent
tillägg för förarbeten kunde uppskattas till ca 570 milj. kronor. Med då
rådande trafik och förhållanden i övrigt skulle minskningen i de arliga
vägunderhållskostnaderna kunna uppskattas till omkring 40 milj. kronor.

Såsom nämnts utfördes år 1957 en viss bearbetning av 1954 års utredningsresultat.
De reviderade kostnadstalen redovisades i tabellform i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens år 1957 avgivna anslagsframställning. Därav
framgår att lönsamhetsgränsen för en enkel beläggning då inträdde vid en
trafiktäthet av ungefär 125 fordon per årsmedeldygn, under det att den
mera varaktiga beläggningen ställde sig lönsam vid en trafik av 500 fordon
per årsmedeldygn.

Slutligen utarbetades inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i februari
1962 en ny kalkyl med försök att bedöma olika beläggningstypers lönsamhet
vid nybyggnad av väg. Kalkylen utgick från anläggningskostnaden för
den 20 cm betongbeläggning som numera normalt utföres i Sverige, och
denna jämfördes med anläggningskostnaderna för olika typer av bärlager

och bituminösa beläggningar.

Revisorernas uttalande. De allmänna vägarna i landet omfattar mer än
95 000 km. Av denna väglängd har endast omkring 27 000 km utrustats med
någon typ av permanent beläggning eller behandlats med oljegrus, under
det att mer än 68 000 km alltjämt utgörcs av vägar med grusbana. Den
inventering av det allmänna vägnätet i landet som väg- och vattenbyggnadsstyrelscn
låtit utföra under år 1962 har givit exaktare uppgifter om
det redan tidigare kända förhållandet, att åtskilliga av dessa vägar befin -

168

ner sig i ett mer eller mindre otillfredsställande skick. Bristerna avser ett
flertal olika faktorer, i främsta rummet undergrundens och slitlagrets beskaffenhet,
men även i fråga om dikning, vägräcken, mötesplatser och vägbredder
är en upprustning erforderlig. Mer än 44 procent av vägnätet kräver
under tjällossningsperioden restriktioner i form av nedsättning av det
tillåtna axeltrycket eller avstängning av vägarna. Inventeringen har även
givit vid handen, att de förefintliga bristerna gäller för grusvägarna i långt
högre grad än för de vägar som försetts med varaktigare slitlager.

Kostnaderna för vägunderhållet uppgår numera till avsevärda belopp.
Under det senast förflutna budgetåret har för detta ändamål förbrukats
415 milj. kronor, för innevarande budgetår har anvisats 440 milj. kronor
och för nästkommande budgetår har av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskats 510 milj. kronor. Av vägunderhållsmedlen åtgår omkring hälften
för arbeten av servicekaraktär, exempelvis hyvling, sladdning och dammbindning
av grusvägar samt snöröjning och sändning, medan en fjärdedel
användes till egentligt vägunderhåll, såsom åtgärder för att motverka förslitning
och för att vidmakthålla vägarna som trafikleder, och likaledes
en fjärdedel till sådana förstärkningsarbeten som erfordras med hänsyn till
den allt tyngre och intensivare trafiken.

År 1954 gjordes inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en utredning angående
kostnaderna för anläggning och årligt underhåll av å ena sidan
grusvägbanor och å andra sidan olika slag av permanenta beläggningar. Utredningen
visade att det vid en trafikmängd av 200 fordon per årsmedeldygn
kunde vara lönsamt att utbyta en grusvägbana mot en enkel beläggning.
Beräkningarna kompletterades år 1957 med hänsyn till det då ändrade
prisläget, och år 1962 gjordes en liknande beräkning av lönsamheten hos
vissa beläggningar såvitt gällde nybyggnad av vägar.

Av den i det föregående intagna redogörelsen framgår, att de tillgängliga
uppgifterna om beläggningarnas lönsamhet numera är synnerligen föråldrade
såväl i fråga om anläggnings- och underhållskostnader som när det
gäller trafikmängder och trafikkostnader. Någon senare översyn av dessa
beräkningar har icke företagits. Vid sin bedömning av hithörande spörsmål
utgår väg- och vattenbyggnadsstyrelsen endast från den ungefärliga normen,
att en beläggning är lönsam vid en trafikmängd av 200 fordon per årsmedeldygn
om hänsyn tages enbart till vägunderhållskostnaderna och vid
en trafikmängd om 100 fordon per årsmedeldygn om hänsyn tages även
till trafikvinsten. Ej heller har någon liknande jämförelse gjorts mellan å
ena sidan kostnaderna för grusvägar och å andra sidan kostnaderna för den
oljegrusbehandling av slitlagret som sedan år 1956 företagits på mer än
10 000 km av vägnätet.

Avsaknaden av exaktare uppgifter om lönsamhetsgränsen för olika slag
av ytbehandling av vägarna torde såtillvida äga begränsad betydelse som
varken beläggningar eller oljegrusbehandling hittills synes ha utförts på

169

några vägsträckor, där denna högre standard på vägbanan icke varit ekonomiskt
försvarlig. Revisorerna finner det likväl vara otillfredsställande
att de ifrågavarande lönsamhetsberäkningarna icke hållits aktuella. Det
är härvid särskilt att märka att oljegrusbehandlingen, som fram till år
1960 utfördes i starkt ökande omfattning, sedermera successivt minskat
efter hand som den ansetts böra förenas med mera betydande förarbeten
beträffande undergrunden. Det torde emellertid icke vara uteslutet, att det
kan vara ekonomiskt fördelaktigt att företaga oljegrusbehandling även på
vägar med jämförelsevis svaga undergrunder. Under alla förhållanden torde
mera aktuella kostnadsuppgifter beträffande lönsamheten för såväl beläggnings-
som oljegrusverksamheten vara nödvändiga, då det gäller att
bedöma frågan om tillgängliga underhållsmedels fördelning mellan grusbaneunderhåll
och mera varaktiga åtgärder beträffande ytlagren.

Enligt vad revisorerna erfarit har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
avsikt att i sinom tid underkasta ifrågavarande kostnadsberäkningar en
översyn, som skall utsträckas till att gälla även oljegrusbehandlingens ekonomi.
Det är enligt revisorernas mening angeläget att denna undersökning
snarast kommer till utförande. Jämsides härmed bör mera utförliga uppgifter
rörande oljegrusbehandlingens varaktighet och kostnaderna för dess
underhåll inhämtas och bearbetas, så att en bedömning möjliggöres beträffande
de minimikrav som måste ställas på oljegrusvägarnas underbyggnad.

. s fao lofirih*

170

§ 20

Försäljningen av byggnader och anläggningar vid nedlagda järnvägar

Sedan början av 1950-talet har en icke ringa del av det statliga järnvägsnätet
blivit nedlagt på grund av alltför ringa trafik. Under tiden från och
med år 1950 till och med den 30 september 1963 bar sålunda 24 normalspåriga
bandelar nedlagts med en sammanlagd längd av 583 km. Nedläggningen
av smalspåriga bandelar under samma tid bär omfattat 31 bandelar
med en sammanlagd längd av 1 130 km. På flertalet av dessa bansträckor
har järnvägsspåren upprivits och den till banorna hörande marken försålts.
De för den förutvarande järnvägsdriften avsedda byggnaderna, främst
stationshus och godsmagasin, har i vissa fall behållits och sedermera utnyttjats
för busstrafiken och den lastbiltrafik som övertagit godstransporterna.
I viss utsträckning har byggnader överlåtits till annan statlig myndighet,
i första hand postverket. Bostadshusen har vanligen försålts till
enskilda.

Vid sidan av den totala nedläggning av bandelar som nu nämnts bär i ett
flertal fall en partiell nedläggning förekommit, vilken som regel avsett persontrafiken.
Då godstrafiken således uppehälles i sin helhet eller till viss
del, har bandelarnas byggnader och anläggningar som regel behållits. I
åtskilliga fall har dock överflödiga byggnader överlåtits eller försålts.

I samband med nedläggning av järnvägslinjer uppkommer regelmässigt
problemet om den järnvägen tillhöriga egendomen skall utnyttjas för annat
ändamål eller överlåtas på ekonomiskt fördelaktiga villkor. Byggnaderna
vid dessa bandelar är vanligen tämligen förslitna, och även om underhållet
varit tillfredsställande kan något högre försäljningspris ofta icke
påräknas. Det har därför ansetts angeläget att i första hand bereda andra
statliga myndigheter tillfälle att tillgodose det lokalbehov som eventuellt
kan föreligga, men också andra offentliga eller enskilda parter kan ha
intressen som det i förevarande sammanhang ansetts lämpligt att tillmötesgå.
I ett av chefen för kommunikationsdepartementet i mars 1962 avgivet
interpellationssvar har vissa uppgifter lämnats rörande den administrativa
ordning som numera tillämpas, främst avseende överlåtelse av mark.
Därav framgår att flera myndigheter på ett tidigt stadium får tillfälle att
bevaka sina intressen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan sålunda som
deltagare i utredningsarbetet redan i framställningen till Kungl. Maj :t redovisa
sitt behov av mark för vägändamål. Totalförsvarets myndigheter anger
i sina remissyttranden om en järnvägslinje helt eller delvis bör stå
kvar i statlig ägo för beredskapsändamål, och samma möjlighet att anmäla
föreliggande behov står öppen för övriga myndigheter. I enstaka fall

171

har också förekommit att länsmyndigheter såsom landsting eller lantbruksnämnder
gjort anspråk på mark. Före försäljningsfrågornas slutliga avgörande
samråder statens järnvägar vid behov även med byggnadsstyrelsen.
Slutligen söker järnvägsstyrelsen tillmötesgå kommunala önskemål,
och försäljning till vederbörande kommun har skett i ett flertal fall. —
Ifrågavarande yttrande, som främst avsåg överlåtelse av mark, är givetvis
tillämpligt även i fråga om byggnader och andra anläggningar.

Riksdagens revisorer har på ett flertal platser i södra och mellersta Sverige
tagit del av förhållandena vid nedlagda bandelar och därvid särskilt
uppmärksammat byggnadsbeståndet, i främsta rummet den takt i vilken
överflödiga byggnader och anläggningar avvecklats efter nedläggandet och
de priser som därvid erhållits. Undersökningen, som till en början utfördes
stickprovsvis, syntes ge vid handen att i de västra delarna av landet ett
jämförelsevis stort antal byggnader kvarstod outnyttjade i järnvägens ägo.
Vissa närmare uppgifter rörande nämnda förhållanden bär inhämtats beträffande
bandelar i Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län.
Beträffande de erhållna uppgifterna må i sammandrag följande redogörelse
lämnas.

Bandelen Falkenberg—Limmared

Trafiken på denna handel, som innehöll en längd av 102 km, nedlades den
1 november 1959. Spåranordningarna borttogs den 1 december 1961.

Statens järnvägar avser att för framtiden behålla tre bangårdsområden,
nämligen i Köinge, Ullared och Älvsered. Samtliga utnyttjas av SJ biltrafik.

Inom Limmareds kommun har all bangårdsmark som redovisats under
ifrågavarande handel utbjudits till kommunen, men någon uppgörelse har
ännu ej träffats.

I övrigt har all egendom i anslutning till bandelen numera försålts till
vederbörande kommun, dock att i ett fall vederbörande landsting förvärvat
viss mark med byggnader. Försäljningarna avser bostäder, driftsbyggnader
med tomter, bangårdsområden och linjemark. Vid dessa försäljningar bär
vissa enhetliga principer vid prissättningen kommit till användning. Sålunda
har linjemark genomgående värderats till 1 öre per in2, mark av bangårdskaraktär
till 10 öre per m2 och tomtmark till 1 krona per in2. Vid
försäljningen av byggnader har som regel tomtmarken erhållit särskilt
pris efter nyss angivna värderingsgrund, varjämte byggnaderna värderats
fristående.

I nedanstående förteckningar lämnas uppgifter om köpare, försäljningsobjekt,
priser och tidpunkt för försäljningarna.

172

Köpare

Vinbergs kommun
Vessigebro kommun
Ullareds kommun
Hallands läns landsting
Högvads kommun
Axelfors kommun
Svenljunga kommun
Tranemo kommun
Falkenbergs stad

Tidpunkt för
köpeavtal

1962 febr.

1962 febr., mars
1963, jan., febr.

1961 aug., okt.
1960 okt., nov.

1962 febr.

1963 aug.

1962 febr.

1960 maj

Försaljningsob jekt
Linjemark

Bangårdsområden, 15 st.
Tomter, 23 st.

Stationshus med magasin
och ev. uthus

Banvaktsstuga och ev. uthus
Bostadshus och uthus

Köpeskilling
(kr.)

25 000
51 500
80 500
9 T60
106 000
33 000
645
47 500
22 000

Summa kronor 375 305

Areal, Köpeskilling

antal (kr.)

1 668 842 m2	23 453:90
303 460 m2	67 242:80
32 080 m2	32 080:—
15 st.	155 428:30
12 st.	70 100:—
1 st.	27 000:—
Summa kronor	375 305:—

Bandelen Varberg—Kinnared

Bandelen har en längd av 62,5 km. Järnvägstrafiken nedlades den 1 februari
1961 med anledning av järnvägsstyrelsens framställning i april
1960. Spåranordningarna borttogs den 1 december 1961.

Inom Träslövs kommun har samtliga bandelens fastigheter försålts till
kommunen enligt köpeavtal den 5 och 20 september 1963 för en köpeskilling
av 14 700 kronor. Egendomen omfattar byggnader med tomtmark samt
bangårdsmark och linjemark.

Inom Himledalens kommun har samtliga fastigheter utbjudits till kommunen
för en köpeskilling av 72 190 kronor. I fyra stationshus är bostadslägenheter
uthyrda till enskilda personer; i två av dessa byggnader förhyr
postverket expeditionslokaler, varjämte fortifikationsförvaltningen förhyr
ett stationshus med bangårdsområde. övrig egendom som omfattar linjemark,
fem bangårdsområden och ett stationshus är outnyttjad.

Av egendomen inom Ätrans kommun har järnvägen behållit ett bangårdsområde
för busstrafikens räkning. Till företag eller enskilda personer har
tre objekt försålts för en sammanlagd köpeskilling av ca 55 000 kronor,
nämligen ett bangårdsområde med lokstall m. m., en bostadstomt och en
banvaktsstuga. Av dessa försäljningar är de två förstnämnda avslutade i
augusti 1961 och den tredje i augusti 1960 och i mars 1962. All övrig egendom
har utbjudits till kommunen för en köpeskilling av 145 000 kronor.

173

Därav har i tre stationshus vederbörande bostadslägenheter uthyrts till privatpersoner
och två expeditionslokaler uthyrts till postverket, varjämte en
banvaktsstuga uthyrts, övrig till kommunen utbjuden egendom är outnyttjad.
Denna utgöres av sju bangårdsområden, två stationshus med magasin
och en banvaktsstuga samt linjemark.

Bandelens egendom inom Torups kommun består endast av en banmästarebostad
jämte linjemark. Bostaden, som är uthyrd till en enskild person,
skall enligt järnvägsstyrelsens beslut försäljas på offentlig auktion.
Linjemarken är utbjuden till kommunen men uppgörelse ännu ej träffad.

Vid de anbud som vid ifrågavarande handel lämnats vederbörande kommuner
har samma värderingsprinciper tillämpats som angivits beträffande
bandelen Falkenberg-—Limmared.

Bandelen Axelfors—Svenljunga

Denna handel har en längd av 6 km, och trafiken nedlades den 1 maj
1961. Spåranordningarna finnes kvar och användes för enstaka vagnslaster.
Egendomen, som alltjämt är i statens järnvägars ägo, omfattar anläggningarna
i Axelfors, nämligen bangårdsområde, stationshus, bostadshus och
godsmagasin. Samtliga byggnader är uthyrda.

Bandelen Tidaholm—Svensbro

Järnvägslinjen, som nedlades den 3 juni 1956, har en längd av 16 km.
Spåret revs våren 1957. Av överbliven egendom såldes Ekedalens stationshus
med magasin och kringliggande mark den 17 oktober 1957 till Dimbo
kommun för 50 000 kronor. Kavlås stationshus med uthus och mark såldes
den 3 november 1958 för 6 000 kronor, och banvaktsstugan Ljunghem såldes
den 10 november 1958 för 1 275 kronor. Sistnämnda båda försäljningar
skedde till enskilda personer.

Bandelen Ulricehamn—Jönköping

Denna sträcka har en längd av 59 km. Järnvägstrafiken nedlades den 1
september 1960, men spåranordningarna finnes alltjämt kvar. Med undantag
av ett industrispårsområde om 44 100 m2, som i oktober 1962 såldes
till en enskild organisation, är samtlig egendom alltjämt i järnvägens ägo.

För egen del utnyttjar statens järnvägar endast ett godsmagasin för biltrafikens
räkning. Tre stationshus är helt eller delvis uthyrda, därav i två
fall till statliga myndigheter, under det att tre stationshus är helt outnyttjade.
Bangårdsområdena är i huvudsak outnyttjade, dock är av några bangårdsområden
smärre delar uthyrda, i vissa fall till överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap.

Bandelen Axvall—Stenstorp

Bandelen har en längd av 20,6 km, och järnvägstrafiken på denna linje

174

nedlades den 28 juni 1961 efter framställning av järnvägsstyrelsen i augusti
1960. Spåranordningarna upprevs sommaren 1963.

Av egendomen har hittills endast två objekt försålts, nämligen linjemarken
till ett stickspår som den 30 mars 1960 för 762 kronor överläts till ett
privat företag samt en banvaktsstuga som den 19 februari 1962 såldes
till en enskild person. I november 1963 var försäljningen i huvudsak genomförd
även av Äspås stationshus med tillhörande uthus och mark för en
köpeskilling av 7 000 kronor. Vidare pågår förhandlingar om överlåtelse
av två objekt, nämligen Broddetorps stationshus samt all inom Gudhems
kommun belägen mark till nämnda kommun (med en beräknad köpeskilling
av 30 000 kronor) samt en banvaktsstuga med uthus och mark till ett
industriföretag (beräknad köpeskilling 6 000 kronor). Det nämnda stationshuset
avses komma att användas som poststation.

Bandelen Skövde—Skara

Sträckan har en längd av 24 km, och järnvägstrafiken nedlades den 1
september 1961 efter järnvägsstyrelsens framställning i november 1960.
Sommaren 1962 revs spåret.

Ingen del av järnvägens egendom har hittills blivit föremål för försäljning.
Förhandlingar pågår därom beträffande fyra objekt, nämligen dels
Värnhems stationshus, dels ett bostadshus i Axvall, dels linjemark inom
Skövde stad och dels banvaktsstugan Backe. Beträffande de tre förstnämnda
objekten har förhandlingar upptagits med vederbörande kommuner. För
övriga vid linjen befintliga stationshus och banvaktsstugor har försäljningsplanerna
ännu icke tagit fastare form.

Bandelen Kållby—Kinne Kleva

Vid denna handel, som är 9 km lång, nedlades järnvägstrafiken den 1
maj 1955, och spåranordningarna revs året därpå.

Två godsmagasin har försålts för rivning för en sammanlagd köpeskilling
av 520 kronor. I övrigt har några försäljningar icke förekommit.

Bandelen Mariestad—Moholm

Sträckan omfattar 17,7 km, och trafiken därstädes lades ned den 1 september
1961. Spåret revs i april 1962.

Vid denna handel har Säckestads stationshus med uthus och mark den
4 juni 1963 försålts till en enskild person. Köpeskillingen utgjorde 12 000
kronor. Förhandlingar om försäljning pågår beträffande ytterligare ett stationshus
m. m. samt beträffande linjemark inom Mariestad, av vilka objekt
det senare beräknas komma att försäljas till staden. Några ytterligare
försäljningar vid banan bär icke verkställts eller föreslagits.

Bandelen Bäckefors—Bengtsfors

Bandelen omfattar en längd av 29 km. Järnvägstrafiken på banan nedla -

175

des den 29 maj 1960. Spåranordningarna finnes kvar.

Av den bandelen tillhöriga egendomen utnyttjas ett godsmagasin i Bengtsfors
av GDG biltrafik. Två tomtmarksområden i Bengtsfors om tillhopa 828
m2 såldes i februari respektive april 1961 till ideella organisationer för en
sammanlagd köpeskilling av 8 280 kronor, d. v. s. 10 kronor per m2. Vidare
försåldes den 23 juli 1963 stationshuset i ödskölt med tillhörande markområde
om 3 200 m2 för 20 000 kronor samt en del av stationsplanen på
samma ort, omfattande 5 200 m2, den 2 juni 1963 för 4 300 kronor, i båda
fallen till enskilda. Ett stationshus i Bengtsfors har även försålts för rivning.
Förhandlingar har upptagits med Bengtsfors köping om överlåtelse
av kvarvarande mark därstädes. Av återstående egendom vid bandelen är
fyra banvaktsstugor uthyrda. Ett stationshus i Dingelvik och ett lokstall
i Bengtsfors står outnyttjade. Någon försäljning av nämnda banvaktsstugor
och outnyttjade byggnader förestår icke.

Bandelen Skillingsfors—Beted

Banlängden utgör 19 km; järnvägstrafiken nedlades den 28 maj 1961.
Spåret har funnits kvar till innevarande höst.

Tre banvaktsstugor har försålts till enskilda personer. Två av dessa såldes
redan före nedläggandet för vardera 8 500 kronor. Den tredje såldes
den 26 september 1963 för 8 000 kronor. Ytterligare en banvaktsstuga beräknas
bli försåld år 1964. Likaså beräknas stationshuset i Skillingsfors
samma år kunna överlåtas till Järnskogs kommun.

Bandelen Svanskog—Årjäng

Denna sträcka, som har en längd av 43 km, nedlades den 10 juni 1954.
Spåret revs år 1955.

All till bandelen hörande egendom, innefattande linjemark och byggnader,
har försålts till de två kommuner inom vilkas områden marken är belägen.
Silleruds kommun förvärvade genom köpeavtal den 20 februari 1959
omkring 680 000 in2 mark för en köpeskilling av 110 000 kronor. Till marken
hörde stationshus och övriga byggnader vid sju järnvägsstationer. Den
5 juni 1963 överläts 315 770 in2 mark jämte tre stationshus till Svanskogs
kommun mot en köpeskilling av 66 800 kronor.

Revisorernas uttalande. Sedan början av 1950-talet har järnvägstrafiken
nedlagts på drygt 1 700 km trafiksvaga bandelar i vårt land. De till dessa
bandelar hörande fastigheterna, bestående av markområden, byggnader och
anläggningar, har härvid som regel endast i ringa utsträckning kunnat disponeras
för statligt trafikändamål. Då så är möjligt behålies egendomen i
järnvägens ägo och utnyttjas för busstrafik eller överlåtes till det biltrafikföretag
som ombesörjer godstransporterna. Huvuddelen av den fasta egendomen
måste emellertid avvecklas genom försäljning.

176

Efter hand har inom statens järnvägar en viss praxis utbildats i fråga
om förfarandet vid nu angivna försäljningar. Ett flertal andra statliga myndigheter
beredes redan under förberedelserna för nedläggandet tillfälle att
bevaka sina intressen och anmäla sitt behov av mark. Så är främst fallet
beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men förhållandet gäller även
i fråga om andra myndigheter, bl. a. byggnadsstyrelsen och totalförsvarets
företrädare. Hos länsmyndigheterna och på kommunalt håll kan frågan om
nedläggandet av en järnvägslinje förutsättas vara så känd, att dessa myndigheter
på ett tidigt stadium kan anmäla förefintliga förvärvsintressen.

Under senare år har i allt större utsträckning den ordningen kommit till
användning, att all järnvägen tillhörig överbliven egendom eller huvuddelen
därav överlåtits till vederbörande kommuner. I vissa fall har linjemark
överlåtits till lantbruksnämnderna, som sedermera fördelat fastigheterna
på de jordägare som haft angränsande marker. Ofta har därvid vissa generella
värderingsprinciper kommit till användning, i vart fall då det gällt
mark av olika slag. Enligt revisorernas mening är detta tillvägagångssätt
som regel en lämplig metod för avveckling av ifrågavarande icke behövliga
egendom, eftersom försäljningen av smärre delar av en järnvägslinje
till ett stort antal enskilda köpare kan antagas draga med sig betydande
administrativa kostnader. Kommunerna har även möjlighet att därvid tillgodose
vissa allmänna behov, exempelvis cykelstigar samt vägar och utrymmen
för fritids- och idrottsändamål. I de fall då försäljningsobjekten kan
antagas äga mera avsevärt marknadsvärde torde dock en separat försäljning
genom anbud eller på offentlig auktion vara motiverad. Så synes även
i vissa fall ha förekommit och på sina håll givit goda resultat. Försäljningen
av ett antal stationshus och andra byggnader på Öland utgör exempel
härpå.

Revisorerna har genom besök på olika platser och genom inhämtande avuppgifter
tagit del av den ordning som under de senare åren tillämpats i
fråga om avvecklingen av ifrågavarande fasta egendom. Undersökningen
har bedrivits stickprovsvis, dock att utförligare uppgifter inhämtats från de
västra delarna av landet; den i det föregående lämnade redogörelsen belyser
försäljningsverksamheten intill december innevarande år. Granskningen av
ett antal utvalda fall har som regel icke givit revisorerna anledning till
erinran beträffande de priser som erhållits vid verkställda försäljningar.
Det har däremot synts revisorerna som om i åtskilliga fall tämligen lång
tid förflutit innan överlåtelse i någon större omfattning kommit till stånd.
Även om försäljningsärendenas beredning, innefattande bl. a. förhandlingar
och anbudsgivning m. m., kräver viss tid, synes det revisorerna som om
den genomsnittliga tiden av två till tre år efter nedläggandet är en onödigt
lång tid för avveckling av fastighetsbeståndet, helst som åtskilliga med försäljningsfrågorna
sammanhängande förhållanden torde kunna klarläggas
redan innan järnvägstrafiken definitivt nedlägges. Härtill kommer att på åt -

177

skilliga håll viss övertalig egendom, däribland många byggnader, alltjämt
kvarstår i järnvägens ägo och i vissa fall lämnats outnyttjade. Det må härvid
framhållas att byggnader som står obegagnade under längre tid tämligen
snabbt sjunker i värde. Revisorerna anser sig därför böra understryka
angelägenheten av att en skyndsam avveckling eftersträvas beträffande
det fastighetsbestånd som i samband med järnvägars nedläggande icke anses
böra behållas och disponeras för statliga ändamål.

Revisorerna har i detta sammanhang icke ägnat uppmärksamhet åt det
av statens järnvägar tillämpade systemet för bokföring av s. k. värdebeständiga
objekt i samband med järnvägars nedläggning.

’• ''lOi''

12 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1963 /.

178

Finansdepartementet

§ 21

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med för riksrevisionsverket gällande instruktioner har ämbetsverket
till revisorerna överlämnat vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa avser den ordinarie uppbörden av dels preliminär Aoch
B-skatt under uppbördsåret 1962—63 (tabell 1 och 2), dels kvarstående
skatt enligt 1962 års taxering (tabell 3). Redogörelserna omfattar vidare
resultatet av restindrivningen t. o. m. utgången av år 1962 för varje särskilt
utmätningsmansdistrikt i fråga om 1956—57 — 1961—62 års preliminära
B-skatt samt kvarstående skatt enligt 1955—1960 års taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1962—63 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av
14 446 milj. kronor, varav 11 117 milj. kronor såsom A-skatt (77 procent)
och 3 329 milj. kronor såsom B-skatt (23 procent). Närmast föregående
uppbördsår uppgick under uppbördsterminerna influten preliminärskatt till
13 407 milj. kronor. Preliminärskatten har således ökat med 1 039 milj.
kronor. Av den debiterade B-skatten, 3 402 milj. kronor, restfördes 134
milj. kronor (4 procent). För erhållande av en fullständig bild av preliminärskatteuppbörden
måste till tidigare nämnda belopp läggas de fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt som verkställts efter uppbördsårets utgång.
Med fyllnadsinbetalningar avses sådana skatteinbetalningar som verkställts
inom viss tid efter utgången av uppbördsåret och som medtages vid
avräkningen av den preliminära skatten mot den slutliga. För uppbördsåret
1962—63 uppgick inbetalningarna av sådant slag till 736 milj. kronor,
varav 192 milj. kronor (26 procent) såsom A-skatt och 544 milj. kronor
(74 procent) såsom B-skatt. För närmast föregående uppbördsår inflöt såsom
fyllnadsinbetalningar 802 milj. kronor, av vilket belopp 168 milj. kronor
(21 procent) utgjorde A-skatt och 634 milj. kronor (79 procent) Bskatt.
Enligt årets taxering belöper sig det sammanlagda beloppet av den
ränta med nio procent som med vissa begränsningar utgår å kvarstående
skatt till 35 milj. kronor, vilket innebär en minskning med 5 milj. kronor
jämfört med närmast föregående års taxering.

Vad årets fyllnadsinbetalningar beträffar har i fråga om A-skatt de
största beloppen inbetalats i Stockholms stad (41,8 milj. kronor), Malmöhus
län (23,9 milj. kronor), Stockholms län (23,4 milj. kronor) samt Göteborgs
och Bohus län (17,4 milj. kronor). Beträffande B-skatten, som i
huvudsak avser aktiebolag m. fl. juridiska personer, har de största beloppen
inbetalats i Stockholms stad (139,1 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län
(77,3 milj. kronor), Malmöhus län (61,6 milj. kronor), Västmanlands län
(42,7 milj. kronor) och Stockholms län (38,1 milj. kronor).

179

Under uppbördsåret 1962—63 inbetalades av svenska aktiebolag B-skatt
med ett sammanlagt belopp av 1 306 milj. kronor. Närmast föregående uppbördsår
uppgick beloppet till 1 235 milj. kronor. Av tabell 2 framgår att
större differenser icke föreligger mellan vad som debiterats och vad som
influtit. I vissa län överstiger influtna belopp debiterade belopp, vilket sammanhänger
med att i de influtna beloppen även ingår under löpande uppbördsår
verkställda överbetalningar. De största beloppen har inbetalats i
Stockholms stad (477,5 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (153,2 milj.
kronor) och Malmöhus län (118,1 milj. kronor).

Den kvarstående skatten enligt 1962 års taxering uppgick till 1 250 milj.
kronor; av detta belopp restfördes 196 milj. kronor (16 procent). Av den
kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 1 158 milj.
kronor, restfördes 183 milj. kronor (16 procent). Den kvarstående skatten
har ökat i samtliga län med undantag av Kristianstads och Kopparbergs
län. Den största ökningen uppvisar Stockholms stad (13 milj. kronor),
Stockholms län och Södermanlands län (8 milj. kronor vardera), Älvsborgs
län (6 milj. kronor) samt Malmöhus län (5 milj. kronor). I fråga om uppbördsresultatet
har en förbättring inträtt i 16 län och en försämring i 8, medan
resultatet är oförändrat i ett län. Den högsta inflytandeprocenten uppvisar
Kronobergs län (91,88 procent), Hallands län (90,31 procent), Skaraborgs
län (90,15 procent), Jönköpings län (89,41 procent), Älvsborgs län
(88,56 procent), Kalmar län (88,32 procent) och Kopparbergs län (88,26
procent). Den lägsta förekommer i Stockholms stad (76,74 procent) och
Norrbottens län (79,22 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1963 års taxering beräknas uppgå till omkring
1 094 milj. kronor och den överskjutande preliminära skatten till
omkring 1 487 milj. kronor (tabell 1).

Av 1956—57 års restförda B-skatt, 103,1 milj. kronor, vilken numera är
preskriberad för indrivningsåtgärder, har t. o. m. 1962 års utgång 29,7
milj. kronor avkortats, 62,8 milj. kronor levererats och 10,4 milj. kronor
avskrivits. Såsom oredovisat kvarstod 0,2 milj. kronor. I tabellerna över
restindrivningen har levererade belopp ställts i relation till restförda, varvid
avdrag gjorts för avkortade belopp med hänsyn till att avkortningsförfarandet
är en från restindrivningen skild företeelse. Efter denna beräkningsgrund
har för riket i dess helhet 86 procent levererats och 14 procent
avskrivits. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk har 91 procent
levererats och 9 procent avskrivits, medan för städer med egna uppbördsverk
79 procent levererats och 21 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1955 års taxering, 119,5 milj.
kronor, har t. o. m. 1962 års utgång 17,6 milj. kronor avkortats, 78,4 milj.
kronor levererats och 23,0 milj. kronor avskrivits. Såsom oredovisat kvarstod
således 0,5 milj. kronor. Levererat belopp har även här ställts i rela -

180

tion till vad som efter avkortning återstått att indriva. Totalt har 77 procent
levererats och 23 procent avskrivits. Procenttalen för landsbygden är
83 respektive 17 och för städerna 70 respektive 30.

I tabell 4 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet
restförda poster för 1957—58 års preliminära B-skatt (B 57).
De i tabellen och i det följande inom parentes angivna talen avser
1956—57 års preliminära B-skatt (B 56) efter lika lång tids indrivning.
Av sammanställningen framgår bl. a. att för riket i dess helhet 84
(83) procent av antalet restförda poster guldits vid 1962 (1961) års utgång.
För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk har 90 (89) procent
guldits och för städer med egna uppbördsverk 73 (71) procent. De
siffermässigt bästa resultaten har för landsbygden uppnåtts i Södermanlands
län och Jämtlands län med 95 (95 respektive 93) procent, i Uppsala
län, Gotlands län, Älvsborgs län och Västerbottens län med 94 (respektive
92, 92, 93 och 93) procent samt Kalmar län med 93 (92) procent. Beträffande
städer med egna uppbördsverk har de högsta procenttalen uppnåtts
i Nyköping med 98 (96) procent, i Eskilstuna med 90 (90) procent
samt i Växjö och Sundsvall med 87 (83 respektive 87) procent. I fråga om
landsbygd och städer utan egna uppbördsverk har i 93 (77) distrikt 96
procent eller mer guldits, i 139 (131) mellan 91 och 95 procent, i 67 (69)
mellan 86 och 90 procent och i 40 (43) mellan 81 och 85 procent. 98 procent
bär guldits i 1 stad med eget uppbördsverk, mellan 86 och 90 procent
i 3 (3) städer, mellan 81 och 85 procent i 5 (6) städer och mellan 76 och
80 procent i 8 (5) städer.

En liknande sammanställning i fråga om den kvarstående skatten enligt
1957 års taxering (K 58) återfinnes i tabell 5. De inom parentes angivna
talen avser den kvarstående skatten enligt 1956 års taxering (K 57) efter
lika lång tids indrivning. Av sammanställningen kan bl. a. utläsas, att för
riket i dess helhet 75 (75) procent av antalet restförda poster guldits vid
1962 (1961) års utgång. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
har 81 (81) procent guldits och för städer med egna uppbördsverk 66
(65) procent. De siffermässigt bästa resultaten har för landsbygden uppnåtts
i Hallands län med 87 (88) procent, i Västerbottens län med 86 (85)
procent samt i Kalmar län, Göteborgs och Bohus län och Skaraborgs län
med 85 (respektive 85, 85 och 84) procent. Beträffande städer med egna
uppbördsverk har de högsta procenttalen erhållits i Nyköping med 86 (85)
procent, i Karlskrona med 81 (78) procent, i Växjö med 79 (79) procent,
i Jönköping med 78 (81) procent samt i Sundsvall och Östersund med 76
(79 respektive 70) procent. I fråga om landsbygden har i 32 (28) distrikt
mellan 91 och 95 procent guldits, i 89 (94) mellan 86 och 90 procent, i 103
(96) mellan 81 och 85 procent och i 57 (74) mellan 76 och 80 procent. 86

181

procent har guldits i 1 (—) stad, mellan 81 och 85 procent i 1 (2) stad,
mellan 76 och 80 procent i 4 (5) städer samt mellan 71 och 75 procent i 5
(4) städer.

Av tabellerna 6 och 7 framgår resultatet av restindrivningen beträffande
städer med egna uppbördsverk i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsåren
1956—57 — 1961—62 (B 56—B 61) samt kvarstående skatt enligt
1955—1960 års taxeringar (K 56—K 61) vid utgången av år 1962.

I tabell 8 redovisas resultatet av restindrivningen i fråga om K 56—K 61
för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk.

jji sr | j i

i fr.* " vI * » 5 i i

Tabell 1

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1962

Län	Influten preliminär skatt	Restförd prel. B-skatt	S:a infl. o. restf. prel. skatt	Slutlig skatt	Kvar- stående skatt	A kvar- ståen- de skatt på- förd ränta	Över- skju- tande prel. skatt
Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalningar	S:a prel. skatt
Prel. A-skatt	Prel. B-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt
		% av s:a		% av i:a		% »v		% av s:a			% av «:«
	Milj.	infl. o. res tf.	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	Milj.	infl. o.	Milj.	Milj.	Milj.	% *v slut-	Milj.	Milj.
	kr.	prel.	kr.	prel.	kr.	prel.	kr.	prel.	kr.	kr.	prel.	kr.	kr.	kr.	•‘g	kr.	kr.
		skatt		skatt		skatt		■katt			■katt				skatt
Stockholms stad	1 886,02	66	758,92	27	41,83	i	139,08	5	2 825,85	32,99	1	2 858,84	2 798,97	188,26	7	7,45	243 78
Stockholms ... .	1 001,79	80	177,56	14	23,37	2	38,14	3	1 240,86	10,20	1	1 251,06	1 231,24	92,35	8	3,33	114^19
Uppsala ......	242,44	76	65,79	20	4,05	1	5,25	2	317,53	2,75	1	320,28	311,16	23,14	7	0*69	.31 76
Södermanlands	335,48	77	81,86	19	4,03	1	11,42	2	432,79	2,85	1	435,64	425,71	3030	7	0,98	41 32
Östergötlands . .	486,64	75	133,85	20	6,35	1	20,71	3	647,55	4,54	1	652,09	634,87	44,88	7	L34	58,69
Jönköpings ...	344,71	74	98,13	21	6,25	1	12,93	3	462,02	2,89	1	464,91	454,56	39,53	9	L24	50,28
Kronobergs ....	168,32	73	52,78	23	3,12	1	5,77	2	229,99	1,78	1	231,77	229,59	21,36	9	030	2330
Kalmar.......	244,45	74	73,11	22	2,94	1	8,38	2	328,88	3,07	1	331,95	329,89	31,82	10	032	33*83
Gotlands......	47,76	72	15,61	24	0,50	1	1,10	2	64,97	1,03	1	66,00	67,59	8,12	12	032	6,88
Blekinge......	174,81	78	38,47	17	1,96	1	7,70	3	222,94	1,98	1	224,92	220,52	19,06	9	0,63	24,41
Kristianstads ..	264,64	69	102,16	27	3,92	1	9,42	2	380,14	5,08	1	385,22	379,98	36,36	10	139	41,47
Malmöhus ....	927,94	68	339,62	25	23,87	2	61,63	4	1 353,06	10,00	1	1 363,06	1 321,17	92,49	7	336	138,06
Hallands .....	184,52	71	65,11	25	3,24	1	5,85	2	258,72	2,31	1	261,03	256,70	24,21	9	0,68	28,50
Göteb. o. Bohus	1 047,62	71	322,43	22	17,37	1	77,27	5	1 464,69	11,92	1	1 476,61	1 437,06	92,48	6	3,30	13236
Älvsborgs .....	477,56	75	127,58	20	7,16	1	18,39	3	630,69	4,31	1	635,00	615,88	47,80	8	1,36	67,08
Skaraborgs ....	260,74	70	93,70	25	4,77	1	10,06	3	369,27	3,90	1	373,17	368,92	34,89	9	l’05	39,12
Värmlands ....	366,91	76	97,71	20	5,07	1	7,87	2	477,56	4,19	1	481,75	461,01	33,07	7	o’85	53,73
Örebro .......	379,10	77	93,30	19	5,44	1	12,22	2	490,06	3,52	1	493,58	475,92	31,68	7	1,05	49,00
Västmanlands .	359,93	71	93,69	19	3,50	1	42,74	8	499,86	3,13	I	502,99	482,06	27,58	6	031	46,26
Kopparbergs ..	362,21	74	109,12	22	4,64	1	8,36	2	484,33	3,18	1	487,51	449,04	28,02	6	0*66	52,89
Gävleborgs ....	379,53	78	88,10	18	5,43	1	7,73	2	480,79	4,48	1	485,27	465,97	33,96	7	037	52,22
Västernorrlands	375,02	75	100,91	20	3,82	1	13,08	3	492,83	4,56	1	497,39	471,07	31,21	7	0*86	53*32
Jämtlands ....	152,65	78	35,76	18	1,76	1	3,34	2	193,51	2,26	1	195,77	189,49	16,95	9	0’39	23,50
Västerbottens ..	276,53	76	72,74	20	4,62	1	8,71	2	362,60	3,53	1	366,13	355,60	29,07	8	039	38,89
Norrbottens ...	369,64	78	90,62	19	3,64	1	6,53	1	470,43	4,03	1	474,46	466,92	34,37	7	1,06	42,40
Hela riket	11 116,96	73 \|	J 328,63	22 \|	192,6ä\|	1	543,68	3 \|	15 181,9ä\|	134,48	1	15 316,4oj	14 900,89\|	1 093,56	7 \|35,38\|l 486,64

183

Tabell 2

Resultatet av den ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt
lör uppbördsåret 1962—63 1 fråga om svenska aktiebolag
med fördelning efter län

Län	Debiterade belopp Mkr.	Influtna belopp Mkr.	IU.,1
Stockholms stad........	473,77	477,48
Stockholms......... •	50,70	50,56	alsai''jtj’1 ;
Uppsala ..............	13,75	13,72
Södermanlands ........	26,99	27,10
Östergötlands..........	42,90	43,47	• j
Jönköpings............	21,47	21,46	. . . SJJTOdoaotjf j
Kronobergs..........•>	7,54	7,62
	11,97	11,85	...... jjlyjUK»-)
Gotlands........... •	1,16	1,16	........ j
Blekinge................	7,57	7,56	. H»'' \|
	14,72		.. ■ - .....sbneReH ]
Malmöhus .............	118,00	lisill
Hallands................	9,29	9,30	t> /£Wi&tÖy i
Göteborgs o. Bohus ....	153,58	153,20	. agtorfsviA \|
Älvsborgs ............	33,12	33,76	....
Skaraborgs............	15,60	15,68	thnuhtnifV 1
Värmlands.............	34,56	;( 34,49	....... cnd-rr • j
Örebro................ •	26,31	26,33
Västmanlands..........	41,88		. . iijwdWj^o^ :
Kopparbergs ........•	54,13	54,07	. . ^ nO
Gävleborgs............	32,67	32,58
	41,81	41,58	»bnattnvät
Jämtlands .........	6,89	~ ’j''-- 6,85	. iäHilwiwbliV
Västerbottens..........	12,67	12,66	. . . JS
Norrbottens............	44,25	47,89
Hela riket	1 297,30	1 305,54

184

Tabell 3

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1962 års taxering
med fördelning efter län

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Inflytande- procent	Restforda belopp kr.
Stockholms stad......	199 406 857	153 031 048	76,74	46 375 809
Stockholms..........	95 393 337	76 198 084	79,88	19 195 253
Uppsala ............	27 352 545	23 807 794	87,04	3 544 751
Södermanlands...... Östergötlands........	37 457 004 49 383 957	32 496 200 43 166 091	86,76 87,41	4 960 804 6 217 866
Jönköpings..........	46 209 136	41 316 780	89,41	4 892 356
Kronobergs..........	27 210 053	24 999 430	91,88	2 210 623
Kalmar ............	36 382 220	32 131 818	88,32	4 250 402
Gotlands............	8 424 588	7 334 788	87,08	1 089 800
Blekinge............	21 093 398	17 762 151	84,21	3 331 247
Kristianstads.........	43 556 488	37 962 457	87,16	5 594 031
Malmöhus ..........	110 000 107	94 969 289	86,34	15 030 818
Hallands............	31 097 881	28 084 565	90,31	3 013 316
Göteborgs o. Bohus ... Älvsborgs..........	94 045 734	77 081 612	81,96	16 964 122
54 917 431	48 633 904	88,56	6 283 527
Skaraborgs........	43 683 628	39 380 616	90,15	4 303 012
Värmlands.......... Örebro...........	43 470 188	37 247 633	85,69	6 222 555
37 190 033	32 372 973	87,05	4 817 060
Västmanlands .....	35 264 473	29 518 657	83,71	5 745 816
Kopparbergs ........	36 457 204	32 175 698	88,26	4 281 506
Gävleborgs.........	40 814 195	33 738 758	82,66	7 075 437
Västernorrlands.....	37 748 790	31 894 269	84,49	5 854 521
Jämtlands .........	20 867 395	17 675 784	84,71	3 191 611
Västerbottens........	36 293 809	31 775 073	87,55	4 518 736
Norrbottens.......	36 433 357	28 860 839	79,22	7 572 518
Hela riket	I 250 153 808	1 053 616 311	84,28	196 537 497

185

Tabell 4

Preliminär B-skatt för uppbördsåret 1957—58 (B 57)

Utmät ningsmansdistrikten fördelade länsvis efler förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
avår 1962 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avser preliminär B-skatt för uppbördsåret 1956—57 (B 56) efter lika lång tids indrivning.

Län

(Lb= landsbygd
och städer utan
uppbördsverk
= städer med egna
uppbördsverk)

tockholms stad..

tockholms ..	Lb St
ppsala ....	Lb St
ermanlands Lb St
ds .	Lb St
önköpings ..	Lb St
nobergs ...	Lb St
	Lb St
tlands ....	Lb
lekinge ----	Lb St
tianstads .	Lb St
US ...	Lb St
—	Lb St
bgs o. Bohus.	Lb St
borgs ...	Lb St
karaborgs ...	Lb
ärmlands ..	Lb St
rebro ......	Lb St
ästmanlands	Lb St
pparbergs .	Lb St
ävleborgs ..	Lb St
ästernorrlands Lb St
ämtlands ...	Lb St
Österbottens .	Lb St
orrbottens ..	Lb St
Landsbygd och

täder utan egna
pbördsverk

Städer med egna
pbördsverk
Hela riket

Antal		Antal utmätningsmansdistrikt			Sfi o 2 S.S
nings-		Inflytandeprocentklasser				c-S-f Sc i!
mans-	51 —	56—	61—	66— 71—	76—	81—	86—	91—	96-	g « a
trikt	55	60	65	70 75	80	85	90	95	100	o .2 o
1				-0)	1 (—)					76 (73)
18			10)	1 (—) -(2)	1(4)	7(7)	6(2)	2(2)		82 (79)
1						1 d)				83 (83)
8							1(2)	5(5)	2(1)	94 (92)
1				1 (1)						69 (68)
9								4(4)	5(5)	95 (95)
2							KD		KD	92 (92)
13					HD	3(3)	1 (3)	6(4)	2(2)	91 (90)
2				- (1) 2 (1)						73 (69)
15					K—)	2(4)	3(2)	3(7)	6(2)	90 (90)
1					-d)	1 (—)				81 (78)
11		1 (—)			KD		2(3)	5(4)	2(3)	84 (90)
1						-d)	1 (—)			87 (83)
16						-d)	1(4)	10(9)	5(2)	93 (92)
1					1 (1)					79(78)
4(5)						-d)		2(3)	2(1)	94 (92)
7(8)			l(-)	-(2)		2 (—)	2(4)	2(2)		82(82)
1					1 (—)	-d)				78(81)
17				-d)	1 d)	3(2)	4(5)	7 (7)	2(1)	88 (88)
1			1 (1)							64 (65)
16				-(1)	2 (—)	1(3)	4(1)	6(11)	3 (—)	89 (89)
5	- (1)	l(-)		1 (1) 2 (2)		HD				67 (66)
9					-d)	2(1)	2(2)	2(2)	3(3)	91 (91)
1				HD						73 (74)
14			~(1)	1 (—)		KD	1(2)	7(7)	4(3)	89 (87)
2			-(1)	1 (—)	KD					67 (65)
19						ld)	4(4)	3(5)	11(9)	94 (93)
1					1 d)					76 (76)
18						1 (3)	6(5)	6(5)	5(5)	92 (91)
18					1 (—)	2(2)	3(4)	8(5)	4(7)	91 (92)
2				1 0)	1 (—)	-d)				76(77)
12				-d)	2(3)	4(3)	4(3)	2(2)		86 (85)
1				-0) I(-)						75 (70)
11				1(1)	-d)	1 (—)	2(4)	7(3)	-(2)	89(88)
1						KD				84 (84)
20				-(1) 2(1)	2(2)	2(2)	2(5)	6(5)	6(4)	87 (86)
1			-(1)	1 (—)						71 (62)
18				l(-)	1(3)	4(2)	4(3)	5(7)	3(3)	89 (89)
1			-(1)	1 (-)						67(64)
22					-d)	2(4)	4(1)	6(8)	10(8)	92 (91)
1							1 d)			87 (87)
15							1(3)	8(8)	6(4)	95 (93)
1				-0)	1 (—)					77 (72)
24						1 d)	2(4)	12 (10)	9(9)	94 (93)
1					1 d)					76 (80)
18					-(4)	1(2)	8(3)	6(6)	3(3)	90 (88)
1						1 (—)	-d)			85 (86)
352		l(-)	2(2)	1(3) 5(7)	13(22)	40 (43)	67(69)	130	93(77)	90 (89)
(354)								(131)
31(31)	-(1)	1 (—)	1 (4)	4(4) 8(7)	8(5)	5(6)	3(3)		1 d)	73(71)
an:i	-(1)	2 (—)	3(6)	5(7) 13(14)	21(27)	45 (49)	70 (72)	130	94(78)	84 (83)
(385)								(131)

186

Tabell 5

Kvarstående skatt enligt 1957 års taxering (K 58)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t.o.m. utgången
av år 1962 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avser kvarstående skatt enligt 1956 års taxering (K 57) efter lika lång tids indrivning.

Län	Antal	Antal utmätningsmansdistrikt
och städer utan	nings-			Inflytandeprocentklasser
egna uppbördsverk	mans-
St=städer med eg-	dis-	51—	56—	61—	66—	71—	76—	81—	86—	91—
na uppbördsverk)	trikt	55	60	65	70	75	80	85	90	95
Stockholms stad ..	1		1 (1)
Stockholms . .	Lb	18		l(-)	-O)	2(1)	3(5)	4(4)	4(4)	3 (2)	1 d)
	St	1			KD
Uppsala .....	Lb	8				KD	4(3)	2(3)	1 d)
	St	1			KD
Södermanlands Lb	9				l(-)	-(3)	6(4)	1(2)	1 (-)
	St	2		-O)	1 (-)			-d)	1 (-)
Östergötlands .	Lb	13			1 (—)	3(3)	2(4)	2(4)	5(2)
	St	2			2(2)
Jönköpings ..	Lb	15			-d)	1 (—)	1 (2)	7(4)	3(6)	3(2)
	St	1					1 (-)	-d)
Kronobergs ...	Lb	11			-d)		2(1)	6(3)	2(6)	1 (—)
	St	1					KD
Kalmar .....	Lb	16					2(2)	4(5)	8(8)	2(1)
	St	1				KD
Gotlands.....	Lb	4(5)					1 (2)	2(2)	Kl)
Blekinge ....	Lb	7(8)		KD		1(3)	2 (2)	2(1)	HD
	St	1					-d)	1 (-)
Kristianstads .	Lb	17			1 (~)	-d)	4 (4)	8(7)	4(5)
	St	1			HD
Malmöhus ...	Lb	16		-(O	1 (—)	KD	4(4)	6(7)	4 (3)
	St	5	Kl)	2(2)	2(2)
Hallands ....	Lb	9						3(2)	5(5)	1(2)
	St	1				1 (-)	-d)
Gbgs o. Bohus.	Lb	14			-d)	l(-)		5(4)	3(5)	4(4)
	St	2		1(1)	1 (—)	-d)
Älvsborgs ....	Lb	19					2(3)	5(6)	11(7)	1(3)
	St	1			KD
Skaraborgs ...	Lb	18				2(1)	1(4)	4(4)	7 (6)	4(3)
Värmlands ...	Lb	18		1 (—)	3(3)	4(2)	2(3)	4(4)	2(3)	2 (.3)
	St	2			HD	1 (-)	-(1)
Örebro ......	Lb	12		KD	4(1)	2(5)	4(4)	KD
	St	1			KD
Västmanlands.	Lb	11			2(2)	4(3)	2(3)	1(3)	2 (—)
	St	1				KD
Kopparbergs .	Lb	20			2(3)	4(3)	3(4)	6(4)	5(4)	-(2)
	St	1		KD
Gävleborgs ..	Lb	18			-(2)	5(2)	4(3)	5(6)	4(4)	-d)
	St	1		-O)	1 (—)
Västemorrlands Lb	22			2(1)	6(3)	6(8)	4(4)	3(5)	Kl)
	St	1					1 d)
Jämtlands ...	Lb	15				2 (—)	1(3)	6(5)	3(5)	3(2)
	St	1			-d)		1 (—)
Västerbottens .	Lb	24				-d)	1(2)	6(7)	9(11)	7(3)
	St	1				10)
Norrbottens ..	Lb	18		-(1)	3(3)	1 (2)	2(2)	5(6)	4(2)	2(2)	1 (—)
	St	1			KD
Landsbygd och
städer utan egna
uppbördsverk		352		1(1)	6(7)	19(18)	3(36)	57(74)	103	89(94)	(28)
		(354)						(96)
Städer med egna
uppbördsverk		31(31)	KD	-(1)	6(6)	13(12)	5(4)	4(5)	1(2)	1 (—)
Hela riket		383	1(1)	1(2)	2(13)	(30) 48(40)	61 (79)	104	90 (94)	(28)
		(385)						(98)

96—

100

1 (-)

1 (—)

2 (—)

2(-)

ep 6

— Cu,n
•2 a> S
C -o ,
b s i<
fl c O)

g « a

o r* _

CS C

c u
O .2 o

64(63)

78(78)

67(69)

81(80

68(69

83 (83
70(68
81 (7
68(68

84 (83
78(81)
83 (83
79(79)

85 (85
72(74)

83 (81
75(75

81 (78)

82 (82
69 (68
81 (

64 (61
87 (88
74(76)
85 (85)
63 (64)
84(85)
66 (70)

85 (

77 (79
71(70)
72(74)
69 (70)
75(76
72 (75)
79(79

65 (63
79 (80)
62 (60)

78 (79
76 (79)

84 (85
76 (70)

86 (85)
72(71)
75 (72)
69 (69)

81(81)

66 (

75 (75

187

Tabell 6

Städer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren
1956—57, 1957—58, 1958—59, 1959—60, 1960—61 och 1961—62 (B 56—B 61) t. o.m. år 1962.
Uppgifterna om resultatet efter ett års indrivning avser förhållandena vid utgången av det kalenderår,
under vilket den sista av de sex uppbördsterminerna infallit.

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Uppsala

Västerås

Hälsingborg

Örebro

		B 56	B 57	B 58	B 5	B 60	B 6	B 56	B 57	B 58	B 59	B 60
Efter 1 år	33	31	32	32	32	32	35	32	32	44	32
»	2 »	56	58	56	56	55		60	59	60	67	58
»	3 »	66	68	66	65			70	69	70	75
»	4 »	70	73	71				75	74	75
»	5 »	73	76					78	77
»	6 »	74						79
»	1 »	28	28	29	30	32	32	29	28	34	35	35
»	2 »	46	50	50	50	51		53	55	59	58	58
»	3 »	58	59	61	60			65	65	68	67
»	4 »	62	64	66				70	70	73
»	5 »	64	66					72	72
»	6 »	65						72
»	1 »	29	32	43	34	38	38	36	37	54	45	45
»	2 »	52	55	56	55	60		62	63	69	68	71
»	3 »	66	63	64	64			71	72	76	76
»	4 »	70	67	69				75	76	80
»	5 »	71	69					77	77
»	6 »	71						77
»	1 »	40	52	58	60	63	65	49	62	65	66	74
»	2 »	58	67	73	74	74		70	75	80	80	83
»	3 »	66	72	77	78			76	79	83	83
»	4 »	67	72	78				77	79	84
»	5 »	67	73					77	79
»	6 »	67						77
»	1 »	45	45	45	45	47	49	51	50	49	50	51
»	2 »	53	54	54	54	56		61	60	60	64	62
»	3 »	61	62	61	61			69	69	69	70
»	4 »	65	67	65				74	74	74
»	5 »	68	69					76	76
»	6 »	69						77
»	1 »	68	68	68	69	68	66	67	64	67	74	67
»	2 »	77	77	79	80	81		78	74	80	84	83
»	3 »	82	82	84	84			85	79	85	86
»	4 »	84	84	86				87	80	87
»	5 »	84	84					87	81
»	6 »	84						87
»	1 »	23	24	26	27	28	30	35	28	29	29	27
»	2 »	37	40	41	43	46		55	48	47	47	50
»	3 »	46	49	50	53			64	58	60	60
»	4 »	49	54	56				68	64	67
»	5 »	51	58					70	68
»	6 »	53						71
»	1 »	34	38	36	46	43	48	36	34	37	47	48
»	2 »	56	61	64	62	56		63	62	67	66	64
»	3 »	62	69	73	70			69	71	77	75
»	4 »	68	73	77				74	76	80
	5 »	70	75					76	77
»	6 »	71						77

B 61

188

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 56	B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 56	B 57	B 58	B 59	B 60	B 61
Borås	Efter 1	år	67	67	67	62	53	51	80	79	78	74	67	60
	»	2	»	71	71	73	70	59		83	82	83	80	74
	»	3	»	75	73	76	74			85	84	85	82
	»	4	»	76	75	79				86	86	87
	»	5	»	76	76					86	86
	»	6	»	76						86
Linköping	»	1	»	54	50	57	52	53	53	66	54	59	57	59	63
	»	2	»	64	59	66	65	64		73	65	73	72	70
	»	3	»	69	67	73	74			77	73	80	80
	»	4	»	71	71	77				79	77	83
	»	5	»	73	73					80	78
	»	6	»	73						80
Eskilstuna	»	1	»	71	63	62	64	64	69	79	71	66	72	69	84
	»	2	»	82	83	85	84	85		87	90	87	88	87
	»	3	»	88	88	89	89			90	93	91	90
	»	4	»	90	89	92				93	93	93
	»	5	»	90	90					93	94
	»	6	»	90						93
Gävle	»	1	»	36	38	39	38	44	47	39	34	33	38	45	44
	»	2	»	42	51	50	52	57		47	55	52	55	58
	»	3	»	52	60	60	60			57	67	61	64
	»	4	»	59	64	66				66	71	65
	»	5	»	64	67					69	73
	»	6	»	66						71
Jönköping	»	1	»	17	35	30	26	29	31	33	36	37	45	46	45
	»	2	»	41	59	53	45	46		58	59	61	70	70
	»	3	»	60	68	62	50			69	66	70	76
	»	4	»	75	80	65				78	74	75
	»	5	»	78	81					79	76
	»	6	»	78						80
Karlstad	»	1	»	38	46	46	44	44	40	44	45	46	44	42	40
	»	2	»	65	66	67	68	66		71	69	71	71	68
	»	3	»	71	71	73	73			77	76	77	78
	»	4	»	74	73	76				79	77	79
	»	5	»	74	75					80	78
	»	6	»	75						80
Lund	»	1	»	38	45	44	41	43	48	49	59	54	50	50	50
	»	2	»	57	62	64	58	60		70	78	75	69	74
	»	3	»	64	67	70	63			76	83	82	75
	»	4	»	69	69	73				81	85	85
	»	5	»	70	71					83	86
	»	6	»	71						83
Halmstad	»	1	»	35	38	40	42	43	44	42	40	43	44	47	47
to	»	2	»	45	47	52	52	54		56	57	58	57	61
	»	3	»	56	59	64	61			68	69	75	67
	»	4	»	67	67	71				76	75	80
	»	5	»	74	73					82	80
	»	6	»	79						87

189

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Södertälje

Uddevalla

Karlskrona

Luleå

Kalmar

Sundsvall

Landskrona

Kristianstad

		B 56	B 57	B 58	B 59	60	B 61	B	B 57	B 58	B 59	B 60
Efter	1 år	46	40	40	47	41	44	44	39	38	47	37
»	2 »	64	63	60	62	64		66	Öl	61	63	62
»	3 »	72	72	72	71			75	71	74	73
»	4 »	78	78	76				82	77	77
»	5 »	83	83					86	80
»	6 »	83						86
»	1 »	45	36	44	45	43	39	44	32	40	38	46
»	2 »	68	62	59	56	54		69	63	59	51	58
»	3 »	75	72	66	63			77	71	66	61
»	4 »	79	77	71				80	76	70
»	5 »	80	80					82	79
»	6 »	82						83
»	1 »	49	42	45	49	48	60	52	54	47	56	54
»	2 »	72	67	70	69	73		76	81	73	76	79
»	3 »	77	76	76	75			8	86	81	82
»	4 »	80	78	80					87	84
»	5 »	81	78					84	87
»	6 »	81						84
»	1 »	41	52	37	55	62	65	42	51	38	61	63
»	2 »	64	71	67	70	76		67	73	66	75	83
»	3 »	75	81	78	78			80	82	78	82
»	4 »	79	85	84				85	90	82
»	5 »	86	85					87	90
»	6 »	86						87
»	1 »	43	48	54	52	55	53	45	53	60	59	58
»	2 »	69	69	68	66	70		74	77	72	70	77
»	3 »	74	76	75	76			78	82	79	78
»	4 »	77	78	78				82	84	82
»	5 »	78	79					85	85
»	6 »	78						85
»	1 »	70	72	73	76	78	82	81	87	81	83	82
»	2 »	81	81	86	88	88		90	92	91	92	92
»	3 »	86	85	88	91		t* 7	93	94	93	94
»	4 »	87	86	89			5	94	95	93
»	5 »	87	87					94	95
»	6 »	87						94
»	1 »	43	45	45	43	45	48	49	52	54	58	53
»	2 »	66	62	63	62	65		75	73	75	79	75
»	3 »	72	68	69	67			79	79	80	82
»	4 »	72	70	71				80	81	82
»	5 »	73	71					81	81
»	6 »	73						81
»	1 »	30	24	27	28	33	33	33	24	26	31	34
»	2 »	42	40	41	43	50		50	49	42	47	54
»	3 »	52	51	51	50			60	59	53	54
»	4 »	60	60	58				66	65	61
»	5 »	65	64					69	68
»	6 »	67						70

190

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 56	B 57	B 58	B 59	B 60	B 61	B 56	B 57	B 58	B 59	B 60	B 61
Växjö Efter 1 år	62	51	70	71	57	62	71	54	78	76	74	56
»	2 »	75	77	79	80	74		84	84	92	84	91
»	3 »	80	83	84	86			87	89	95	92
»	4 »	83	86	86				90	90	95
»	5 »	83	87					90	91
»	6 »	84						90
Östersund »	1 »	45	53	55	52	56	55	46	52	58	50	58	56
»	2 »	56	64	68	68	72		59	66	71	66	76
»	3 »	64	71	76	77			66	75	79	77
»	4 »	69	75	79				72	79	82
»	5 »	71	77					74	81
»	6 »	73						77
Nyköping »	1 »	90	90	91	95	94	98	94	95	96	97	95	98
»	2 »	93	95	96	96	99		96	96	99	98	98
»	3 »	95	97	97	97			98	98	99	98
»	4 »	96	98	97				98	98	99
»	5 »	96	98					98	98
»	6 »	96						98
Umeå »	1 »	55	46	50	50	49	52	61	59	59	65	41	65
»	2 »	69	62	64	67	63		74	74	74	79	64
»	3 »	75	70	74	78			80	79	79	85
»	4 »	78	72	78				82	82	83
»	5 »	80	76					85	85
»	6 »	81						86
Kristinehamn »	1 »	50	33	29	37	40	42	51	34	24	33	44	36
»	2 »	73	56	54	68	70		84	60	58	71	76
»	3 »	76	73	68	77			87	77	72	78
»	4 »	80	79	72				90	82	77
»	5 »	82	80					91	83
»	6 »	82						91
Trelleborg »	1 »	39	41	39	34	32	33	51	41	42	37	43	40
»	2 »	71	72	71	59	58		79	76	71	63	68
»	3 »	79	78	78	71			86	84	79	74
»	4 »	80	84	80				87	87	82
»	5 »	81	84					88	87
»	6 »	81						88
Falun »	1 »	38	30	39	33	49	56	40	27	42	33	46	58
»	2 »	47	51	51	44	57		51	52	54	46	54
»	3 »	49	58	59	54			54	60	63	60
»	4 »	56	64	66				59	67	69
»	5 »	62	71					66	73
»	6 » !	64 ) V i	i					67

191

Tabell 7

Städer med egna uppbörds verk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1955, 1956, 1957,
1958, 1959 och 1960 års taxeringar (K 56 — K 61) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Uppsala

Västerås

Hälsingborg

Örebro

		K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	56	K 57	K 58	K 59	K 60
Efter 1 år	54	51	51	51	50	49	48	48	48	48	45
»	2 »	62	58	59	59	59		58	59	59	60	57
»	3 »	66	62	63	63			64	64	65	66
»	4 »	67	63	64				67	67	68
»	5 »	68	64					68	69
»	6 »	69						69
»	1 »	48	46	45	46	46	48	38	42	45	46	43
»	2 »	56	56	55	55	56		55	57	58	59	55
»	3 »	62	61	60	60			61	63	64	65
»	4 »	64	64	63				64	66	67
»	5 »	65	65					65	67
»	6 »	66						66
»	1 »	52	53	58	56	56	56	57	55	55	59	58
»	2 »	63	61	65	64	66		67	64	64	68	69
»	3 »	66	64	68	67			70	68	68	72
»	4 »	67	65	69				72	70	69
»	5 »	68	66					73	71
»	6 »	69						74
»	1 »	55	56	58	59	62	65	49	58	62	62	68
»	2 »	65	64	64	64	67		63	68	70	69	75
»	3 »	68	66	67	66			67	71	73	71
»	4 »	69	68	68				68	72	73
»	5 »	70	69					69	73
»	6 »	70						69
»	1 »	61	56	56	56	55	59	56	47	50	58	54
»	2 »	66	62	62	62	62		64	57	60	67	64
»	3 »	71	67	66	66			70	65	66	71
»	4 »	73	69	68				73	68	70
»	5 »	74	70					74	70
»	6 »	75						75
»	1 »	68	64	62	63	66	68	58	58	57	62	60
»	2 »	74	71	69	70	73		68	70	72	74	75
»	3 »	76	74	71	72			73	78	76	79
»	4 »	77	75	72				74	79	79
»	5 »	77	76					74	81
»	6 »	77						75
»	1 »	36	39	39	41	41	46	37	40	44	42	35
»	2 »	43	45	45	49	49		46	50	56	53	45
»	3 »	46	49	50	54			52	57	62	60
»	4 »	47	51	52				55	60	67
»	5 »	47	52					56	61
»	6 »	48						57
»	1 »	54	53	52	53	53	56	56	52	50	49	52
»	2 »	64	61	62	62	63		67	64	62	59	63
»	3 »	69	68	67	66			73	71	69	64
»	4 »	71	70	69				75	73	70
»	5 »	72						77	75
»	6 »	73						77

192

Städer med egna
uppbördsyerk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 56 K 57 K

Boräs	Efter 1	år	59	59	57
	»	2	»	63	66	61
	»	3	»	66	68	65
	»	4	»	67	70	66
	»	5	»	69	71
	»	6	»
Linköping	»	1	»	63	56	54
	»	2	»	70	63	60
	»	3	»	74	67	65
	»	4	»	75	68	67
	»	5	»	75	70
	»	6	»	75
Eskilstuna	»	1	»	59	55	55
	»	2	»	65	62	61
	»	3	»	68	64	63
)	»	4	»	69	64	66
	»	5	»	70	66
	»	6	»	70
Gävle	»	1	»	49	45	48
	»	2	»	56	53	55
	»	3	»	61	58	60
	»	4	»	64	60	62
	»	5	»	66	62
	»	6	»	66
Jönköping	»	1	»	40	52	62
	»	2	»	57	66	72
	»	3	»	66	77	76
	»	4	»	74	81	78
	»	5	»	78	83
	»	6	»	79
Karlstad	»	1	»	59	57	60
	»	2	»	66	62	64
	»	3	»	69	66	67
	»	4	»	71	67	69
	»	5	»	71	68
	»	6	»	71
Lund	»	1	»	51	54	50
	»	2	»	59	62	58
	»	3	»	63	66	62
	»	4	»	66	67	64
	»	5	»	67	68
	»	6	»	67
Halmstad	»	1	»	57	55	55
	»	2	»	67	64	64
	»	3	»	73	71	70
	»	4	»	77	76	74
	»	5	»	80	79
	»	6	»	82

59	K 60	K 61	K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61
53	51	57	71	72	69	67	62	62
59	58		75	77	74	73	71
62			77	79	77	75
			78	80	78
			79	81
			79
57	57	62	55	51	54''?	52	57	63
65	66		66	62	63	66	67
69			70	74	69	72
			72	76	72
			74	77
			74
58	58	59	60	60	65	64	66	66
64	66		70	70	75	72	77
69			74	72	78	76
			75	74	79
			76	75
			76
50	54	52	46	42	40	43	48	46
58	61		55	53	51	55	60
63			61	61	59	63
			66	64	62
			68	66
			68
57	26	19	43	48	48	53	48	53
62	31		57	59	58	63	60
66			64	65	66	69
			69	68	70
			72	70
			73
57	58	58	57	61	63	54	59	54
63	64		68	69	71	64	69
67			72	74	75	70
			75	76	76
			75	78
			75
51	52	55	50	60	59	50	51	52
58	58		62	72	70	64	63
62			66	76	75	68
			69	78	77
			71	80
			71
56	57	59	52	48	52	52	52	48
64	66		68	63	67	64	67
70			73	72	74	72
			77	77	79
			81	82

193

Släder med egna
uppbördsverk

Södertälje

Uddevalla

Karlskrona

Lule&

Kalmar

Sundsvall

Landskrona

Kristianstad

Efter 1 år
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »

1 »
2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

» 1 »
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »

1 »
2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »
2 »

3 »

4 »

5 »

1 »
2 »

3 »

5 »

6 »

Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat be restfört eft för avli	opp i er avd] .ortat	% av ■ag
K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61
57	55	50	48	51	54	51	44	42	51	47	51
64	62	61	57	60		63	54	60	66	62
68	66	66	61			68	61	69	73
70	69	67				70	64	73
71	70					73	65
71						74
53	53	54	47	44	47	47	62	57	48	51	51
62	62	61	57	53		58	73	72	62	62
68	68	67	63			68	78	79	69
70	71	70				71	81	81
73	73					74	83
75						75
66	63	64	67	65	71	66	65	69	65	65	59
75	72	74	75	76		76	74	78	78	77
79	77	78	80			79	79	82	84
80	78	81				79	81	83
81	80					80	82
81						80
49	50	57	57	48	60	40	40	52	59	58	52
61	63	69	66	59		53	53	70	69	72
67	68	69	71			63	66	74	77
69	69	69				69	67	77
70	69					70	69
71						70
63	59	56	58	59	62	56	59	58	56	55	56
71	67	66	65	69		69	68	69	64	66
76	72	70	70			73	74	76	70
78	74	72				76	76	79
79	75					79	78
79						79
71	70	66	67	66	71	66	69	70	74	73	71
78	76	73	74	72		74	76	77	81	79
81	78	75	76			77	78	80	84
81	79	76				79	80	81
82	80					80	80
82						80
60	55	55	60	55	60	57	58	62	63	58	63
66	61	62	67	63		65	64	70	72	66
71	63	64	69			71	67	73	75
72	64	66				72	68	74
73	65					73	69
73						74
54	47	48	49	48	51	42	43	42	49	38	46
61	57	58	60	59		51	54	53	61	51
66	64	64	66			56	62	62	67
70	68	69				59	65	65
73	72					62	69
75						62

13 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963 l.

194

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61
Växjö	Efter 1 år	62	68	71	70	69	68	69	71	75	76	77	70
	»	2 »	70	75	76	75	73		77	77	82	80	83
	»	3 »	73	78	78	77			81	79	84	86
	»	4 »	74	79	79				82	81	85
	»	5 »	74	80					83	83
	»	6 »	75						83
Östersund	»	1 »	52	60	57	59	58	63	46	54	53	54	52	56
	»	2 »	61	63	67	70	70		60	64	65	65	68
	»	3 »	67	68	72	77			66	70	71	71
	»	4 »	68	70	76				69	74	73
	»	5 »	70	74					71	76
	»	6 »	71						72
Nyköping	»	1 »	80	77	77	81	81	86	86	87	74	73	88	92
	»	2 »	84	81	82	86	84		89	90	81	86	91
	»	3 »	85	83	86	88			90	92	87	97
	»	4 »	86	84	86				90	92	88
	»	5 »	86	85					90	92
	»	6 »	86						90
Umeå	»	1 »	56	56	54	54	54	64	57	57	63	51	53	63
	»	2 »	65	64	61	66	70		69	67	72	64	78
	»	3 »	69	68	69	74			73	73	77	73
	»	4 »	71	71	72				75	75	81
	»	5 »	72	72					79	76
	»	6 »	73						79
Kristinehamn	»	1 »	78	64	58	58	50	61	77	54	54	50	48	57
	»	2 »	81	72	68	64	64		83	69	74	57	61
	»	3 »	84	76	71	69			86	77	79	61
	»	4 »	85	78	75				89	80	81
	»	5 »	86	80					90	82
	»	6 »	86						90
Trelleborg	»	1 »	60	53	47	51	46	50	63	62	64	57	67	58
	»	2 »	67	61	57	58	56		71	73	75	68	77
	»	3 »	69	65	62	59			73	79	80	74
	»	4 »	69	66	63				74	81	82
	»	5 »	70	67					77	82
	»	6 »	70						77
Falun	»	1 »	47	41	45	47	53	59	41	43	40	43	41	55
	»	2 »	55	52	56	57	61		49	56	54	56	58
	»	3 »	61	58	60	64			54	65	58	67
	»	4 »	64	63	65				58	71	64
	»	5 »	67	67					61	73
	»	6 »	68						64

195

Tabell 8

Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1955, 1956,
1957, 1958, 1959 och 1960 års taxeringar (K 56—K 61) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61
Stockholms	Efter	1 år	54	65	65	66	68	68	52	49	47	49	52	53
»	2 »	63	73	72	73	74		64	62	60	60	64
	»	3 »	68	77	76	76			70	69	66	67
	»	4 »	71	78	78				73	72	71
	»	5 »	71	79					74	74
	»	6 »	72						75
Uppsala	»	1 »	72	71	71	71	74	77	74	74	74	72	73	79
»	2 »	79	77	78	76	78		84	83	83	81	80
	»	3 »	81	80	80	79			87	86	86	84
	»	4 »	82	80	81				87	87	86
	»	5 »	82	80					88	87
	»	6 »	82						88
Södermanlands	»	1 »	69	71	70	70	72	76	65	69	67	67	68	70
»	2 »	77	79	79	78	78		78	81	82	80	79
	»	3 »	80	82	82	80			82	87	88	84
	»	4 »	81	83	83				84	88	89
	»	5 »	82	83					86	89
	»	6 »	82						87
Östergötlands	» »	1 » 2 »	64 74	64 73	63 74	65 74	67 75	69	63 75	64 77	62 77	64 78	57 70	67
	»	3 »	79	78	78	79			80	82	83	84
	»	4 »	81	79	81				82	85	85
	»	5 »	82	81					83	86
	»	6 »	82						84
Jönköpings	»	1 »	67	67	69	70	73	72	60	63	67	66	68	66
»	2 »	78	76	78	78	80		75	77	79	78	80
	»	3 »	83	81	82	82			82	83	84	83
	»	4 »	85	83	84				84	86	86
	»	5 »	86	84					85	87
	»	6 »	86						85
Kronobergs	»	1 »	71	70	70	72	77	77	69	68	63	69	71	75
»	2 »	79	78	78	80	83		78	79	73	80	83
	»	3 »	83	81	82	82			82	83	77	83
	»	4 »	84	83	83				83	85	78
	»	5 »	84	83					83	85
	»	6 »	84						83
Kalmar	»	1 »	70	70	70	72	72	73	68	68	69	72	72	71
»	2 »	79	79	80	80	80		78	80	80	82	82
	»	3 »	83	84	83	83			82	84	85	86
	»	4 »	85	85	85				84	86	86
	»	5 »	85	86					85	88
	»	6 »	86						86
Gotlands	»	1 »	71	71	69	72	75	77	75	76	73	77	77	78
»	2 »	77	77	79	80	82		82	83	84	85	85
	»	3 »	80	81	82	83			84	86	87	87
	»	4 »	80	81	83				85	86	88
	»	5 »	81	82					85	87
	»	6 »	81						85

196

Län		Gul rest	dna poster i % av orda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61
Blekinge	Efter 1 år	57	55	55	58	59	60	58	56	53	56	56	53
	»	2 »	69	67	66	67	69		71	70	68	69	70
	»	3 »	74	72	72	73			77	76	76	76
	»	4 »	77	75	75				80	79	80
	»	5 »	79	76					82	81
	»	6 »	80						82
Kristianstads	»	1 »	68	67	66	68	70	70	65	63	62	64	62	66
	»	2 »	77	75	76	77	78		76	75	76	78	75
	»	3 »	80	80	80	81			80	80	81	84
	»	4 »	82	82	82				82	83	83
	»	5 »	83	83					83	85
	»	6 »	86						83
Malmöhus	»	1 »	65	66	67	67	66	69	66	64	65	58	67	65
	»	2 »	73	74	75	76	75		76	75	76	68	78
	»	3 »	76	78	79	79			80	80	81	72
	»	4 »	78	80	81				82	82	83
	»	5 »	78	81					82	83
	»	6 »	78						82
Hallands	»	1 »	70	75	73	76	79	79	69	70	69	70	72	78
	»	2 »	79	82	82	83	85		80	80	80	80	82
	»	3 »	82	86	85	86			85	85	86	86
	»	4 »	85	88	87				87	87	89
	»	5 »	85	88					87	88
	»	6 »	86						88
Göteb. och Bohus	»	1 »	66	69	70	70	73	73	62	64	62	60	61	61
	»	2 »	76	78	79	79	80		74	78	77	75	73
	»	3 »	80	83	83	83			80	84	84	81
	»	4 »	83	85	85				85	86	86
	»	5 »	84	87					86	87
	»	6 »	85						86
Älvsborgs	»	1 »	74	74	73	75	75	79	73	72	72	73	74	76
	»	2 »	81	81	81	81	82		81	82	81	81	84
	»	3 »	84	84	83	84			84	86	85	84
	»	4 »	85	85	84				86	87	88
	»	5 »	85	86					86	88
	»	6 »	85						87
Skaraborgs	»	1 »	72	71	71	72	75	75	65	70	70	71	73	72
	»	2 »	80	79	79	80	82		76	81	81	82	84
	»	3 »	83	83	83	84			80	86	86	88
	»	4 »	84	84	85				82	88	88
	»	5 »	85	84					83	88
	»	6 »	85						83
Värmlands	»	1 »	65	62	62	63	66	67	61	61	62	63	65	65
	»	2 »	74	72	71	72	74		73	76	75	76	77
	»	3 »	78	77	75	76			79	82	82	81
	»	4 »	80	79	77				81	85	84
	»	5 »	81	80					82	86
	»	6 »	81						82

197

Län			Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i restfört efter av» för avkortat	% av Irag
	K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61	K 56	K 57	K 58	K 59	K 60	K 61
Örebro	Efter	1 år	56	56	56	59	61	63	54	52	48	52	55	53
»	2 »	64	66	65	67	68		66	65	64	63	66
	»	3 »	70	71	70	71			73	73	71	71
	»	4 »	73	74	72				76	77	76
	»	5 »	74	75					78	79
	»	6 »	75						78
Västmanlands	»	1 »	65	63	63	63	64	67	69	66	65	63	65	62
»	2 »	72	71	70	70	71		78	76	76	76	77
	»	3 »	75	75	73	73			81	81	81	81
	»	4 »	76	76	75				83	83	84
	»	5 »	77	77					84	84
	»	6 »	77						84
Kopparbergs	»	1 »	62	62	62	64	66	68	56	54	58	64	56	61
»	2 »	72	71	72	73	74		68	67	71	76	71
	»	3 »	77	76	77	77			75	75	78	82
	»	4 »	80	79	79				79	80	82
	»	5 »	81	81					81	82
	»	6 »	82						82
Gävleborgs	»	1 »	61	60	61	62	64	66	58	54	56	58	58	61
»	2 »	72	71	71	71	73		73	69	70	71	71
	»	3 »	78	77	77	76			81	78	77	78
	»	4 »	81	80	79				84	81	80
	»	5 »	82	81					86	84
	»	6 »	83						86
Västernorrlands	»	1 »	62	65	63	64	66	68	65	67	64	66	65	67
»	2 »	72	73	72	72	73		74	77	75	77	76
	»	3 »	74	77	76	76			78	82	81	82
	»	4 »	76	79	78				80	83	84
	»	5 »	77	80					80	84
	»	6 »	77						81
Jämtlands	»	1 »	70	71	71	72	74	77	67	68	67	73	73	73
»	2 »	80	80	80	80	81		79	79	80	83	83
	»	3 »	83	83	83	83			84	83	85	88
	»	4 »	85	85	84				86	86	87
	»	5 »	85	86					87	87
	»	6 »	85						87
Västerbottens	»	1 »	69	69	70	72	74	73	62	64	65	67	65	66
»	2 »	78	78	79	80	81		76	77	78	78	79
	»	3 »	83	82	84	85			82	83	84	84
	»	4 »	85	85	86				84	86	87
	»	5 »	86	86					86	88
	»	6 »	86						86
Norrbottens	»	1 »	42	44	49	52	54	57	38	41	52	56	55	59
»	2 »	56	59	62	64	66		54	62	68	72	71
	»	3 »	65	67	70	72			67	73	77	80
	»	4 »	71	72	75				73	78	81
	»	5 »	74	76					76	81
	»	6 »	76						78

198

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, inflöt
under uppbördsåret 1962—63 såsom A-skatt 11117 milj. kronor och
såsom B-skatt 3 329 milj. kronor. Detta innebär att jämfört med närmast
föregående uppbördsår A-skatten ökat med 801 milj. kronor och B-skatten
med 238 milj. kronor. Vidare uppgick fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret
1962—63 till 736 milj. kronor, varav 192 milj. kronor utgjorde Askatt
och 544 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avser 409 milj.
kronor aktiebolag in. fl. juridiska personer samt 135 milj. kronor i huvudsak
fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår har fyllnadsinbetalningarna
minskat med 66 milj. kronor. Resultatet av den ordinarie
uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1962—63, då 96,05
procent inflöt, innebär en försämring med 0,14 procent jämfört med närmast
föregående uppbördsår. I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden
av den kvarstående skatten enligt 1962 års taxering må nämnas,
att inflytandeprocenten uppgick till 84,28; motsvarande tal enligt närmast
föregående års taxering var 84,18.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas, såsom förut
omtalats, uppgå till omkring 1 094 milj. kronor och den överskjutande
preliminära skatten till omkring 1 487 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter
som vid motsvarande tidpunkt förra året förelåg i fråga om 1962
års taxering har den kvarstående skatten minskat med ca 170 milj. kronor
och överskottsskatten ökat med 358 milj. kronor. Den kvarstående skatten
uppgår till 7 procent av den slutliga skatten, vilket innebär att den kvarstående
skattens andel i den slutliga skatten minskat med 2 procent jämfört
med närmast föregående års taxering,

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna må särskilt beröras ett
spörsmål som har samband med skatteuppbörden. Vid debitering av slutlig
skatt skall den preliminära skatten avräknas. Uppkommer därvid kvarstående
skatt som icke uppgår till minst 5 kronor, skall beloppet icke inbetalas
av den skattskyldige (28 § uppbördsförordningen). Ej heller skall,
om vid avräkningen preliminär skatt överstiger motsvarande slutliga skatt,
belopp som är lägre än 5 kronor restitueras (68 § 1 mom.). Då taxeringsbeslut
kommer lokal skattemyndighet till handa efter den 20 november
under taxeringsåret och taxeringen innebär en höjning jämfört med tidigare
åsatt taxering, skall tillkommande skatt påföras. Innebär sådant beslut
en sänkning av tidigare taxering skall skillnadsbeloppet avkortas, därest
tidigare debiterad skatt är ogulden. I annat fall skall återbetalning till
den skattskyldige göras. Bestämmelser om viss beloppsgräns motsvarande
dem som gäller i fråga om kvarstående skatt respektive överskottsskatt
finnes icke i de sist angivna fallen. Det förekommer därför att belopp om
exempelvis 1 krona återbetalas till respektive avkräves skattskyldig. Kostnaderna
för det administrativa bestyr som följer därmed är emellertid
långt större. Icke minst av sist angivna skäl är det enligt revisorernas me -

199

ning olämpligt att uppbörds- och indrivningsorganisationen belastas med
dylika bagatellärenden. Bestämmelser av liknande innebörd som de i fråga
om preliminärskatten nu gällande synes därför böra utfärdas i förevarande
fall. Med hänsyn bl. a. till penningvärdeförändringen kan emellertid ifrågasättas
om icke beloppsgränsen 5 kronor, vilken varit i kraft under en följd
av år, borde höjas till att genomgående bli förslagsvis 10 kronor. Revisorerna
förutsätter att de särskilda sakkunniga som enligt Kungl. Maj ris bemyndigande
den 5 juni 1959 tillkallats för utredning av vissa uppbördsfrågor
överväger frågan härom och efter närmare utredning framlägger förslag
i ämnet.

200

§ 22

Vissa resultat av de lokala taxeringsnämndernas arbete

Enligt gällande taxeringsförordning (SFS 1956:623) skall taxeringen i
första instans handhavas av lokala och särskilda taxeringsnämnder samt
av en för riket gemensam taxeringsnämnd. Särskild taxeringsnämnd verkställer
taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas
inkomstförhållanden med hänsyn till förvärvskällans art eller eljest är av
mera invecklad beskaffenhet. Vidare skall i varje län finnas ett eller flera
särskilda taxeringsdistrikt, där särskild nämnd verkställer taxering av andra
skattskyldiga än fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser. Sistnämnda
slag av särskild taxeringsnämnd har således att taxera juridiska
personer i övrigt av olika kategorier. Den gemensamma taxeringsnämnden
är en i Stockholm förordnad lokal taxeringsnämnd, vilken har att utöver
nämnden eljest tillkommande göromål såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd
handha taxeringen av skattskyldiga som saknar hemortskommun
i riket m. m.

Enligt 6 § 1 mom. taxeringsförordningen förordnas ordförande i taxeringsnämnd
av länsstyrelsen i samband med indelningen i taxeringsdistrikt.
Därvid utses tillika, om ej förordnande meddelats enligt 2 mom. samma
paragraf, en person att i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden.
I sistnämnda moment stadgas att för särskild taxeringsnämnd, som
enligt vad i 4 § fjärde stycket stadgas skall verkställa taxering av fysiska
personer, dödsbon och familjestiftelser, länsstyrelsen skall förordna taxeringsassistent
att biträda nämnden. 1 ill ledamöter och suppleanter i nämnderna
bör enligt 13 § utses redliga och allmänt aktade personer, som kan
antas besitta nödig insikt och erfarenhet. Uppdragen som ordförande och
kronoombud innehas såsom bisysslor och ersättning härför utgår med särskilt
arvode.

De uppgifter som ankommer på ordförande i lokal taxeringsnämnd består
enligt 7 § av i huvudsak följande göromål:

1) att tillhandahålla allmänheten blanketter till deklarationer in. m.,

2) att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar som finnes
erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande,

3) att, då deklarationsskyldig begagnar honom i 23 § medgiven rätt att
muntligen avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa
upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift,

4) att mottaga och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,
dock att länsstyrelsen må medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet
efter ordförandens bestämmande granskas allenast av kronoombudet,

201

5) att i erforderlig omfattning vidtaga åtgärder för att införskaffa felande
deklarationer, uppgifter och andra handlingar,

6) att i övrigt med den befogenhet som i sådant avseende tillkommer
honom utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering,

7) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet,

8) att vara föredragande i taxeringsnämnden,

9) att ombesörja erforderliga göromål av expeditionell art, i den mån
dessa icke ankommer på annan,

10) att lämna annan taxeringsmyndighet ävensom lokal skattemyndighet
erforderliga underrättelser och uppgifter samt

11) att avgiva yttranden i besvärsmål.

1 sitt arbete skall ordföranden biträdas av kronoombudet i taxeringsnämnden.
Denne har enligt 9 § till särskilt åliggande bl. a. att, oavsett den
ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten, granska alla inkommande
självdeklarationer, uppgifter och andra handlingar samt att, i den
mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden påkallas, biträda honom
under taxeringsarbetet.

Nedannämnda skattskyldiga är i regel skyldiga att utan anmaning till
ledning för egen taxering avlämna deklaration (självdeklaration), nämligen

1) aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller
inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100 kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått, om han varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret och under denna tid icke erlagt sjömansskatt, till sammanlagt
minst 2 400 kronor och eljest till sammanlagt minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art som angives
i 3 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt vid beskattningsårets
utgång haft ett värde överstigande 80 000 kronor eller, såvitt angår
sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000
kronor, samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibclopp för fastighet skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Har makar som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen därav var för sig haft inkomst eller
förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med
hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

I syfte att få en uppfattning om i vilken omfattning taxeringsnämnderna
vid sin granskning av de allmänna självdeklarationerna beslutar om ändringar
i de uppgifter som lämnats av de skattskyldiga och vilken betydelse
dessa ändringar skattemässigt har för såväl de skattskyldiga som för det

202

allmänna, har revisorerna låtit utföra en undersökning i ämnet, grundad
på moderna statistiska metoder. Ett material bestående av deklarationer
för taxeringsåret 1960 från nio av landets lokala taxeringsdistrikt har därvid
studerats. Av ett sammanlagt antal blanketter om 23 345 har med stickprovsmetodik
utvalts 8 287 som närmare bearbetats.

De uppgifter som framtagits och använts är följande.

I. Den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten:

a) av deklaranten uppgiven;

b) av taxeringsnämnden fastställd.

II. Uppgift om deklarationen ansetts »svår» eller »lätt».

Denna indelning grundar sig på följande antagande. Ersättningen till
taxeringsnämndsordföranden baseras bl. a. på av denne lämnade uppgifter
om dels antalet bilagor av olika typ och dels i förekommande fall antalet
anmaningar, underrättelser om avvikelser o. d. Ett visst mått på kostnaderna
för granskningen av deklarationsblanketter har därför ansetts vara
mängden av bilagor. Det har vid den förevarande undersökningen antagits
att granskningskostnaden för en »svår» deklaration är dubbelt så hög som
för en »lätt».

III. Ortsavdragets storlek.

IV. Uppgift om samtaxering föreligger eller ej.

Dessa uppgifter har stansats på hålkort och bearbetats på försvarets
forskningsanstalts datamaskin, typ IBM 7090.

Med hjälp av de fem faktorerna ovan är det möjligt att bestämma den
s. k. vinsten. Denna definieras som differensen mellan å ena sidan den skatt
som skulle ha erlagts, om den av den skattskyldige uppgivna taxerade inkomsten
godkänts, och å andra sidan den skatt som uträknats på grundval
av det av taxeringsnämnden fastställda beloppet. Deklarationer avlämnade
av samtaxerade makar bar behandlats jämsides, detta med hänsyn
till att beräkningen av statlig skatt grundar sig på bådas inkomstuppgifter.
Vid bedömning av »vinsten» har vardera maken behandlats som en enhet.

Den statliga inkomstskatten har klassificerats m. in. enligt de principer
som anges i statistiska centralbyråns publikation »Skattetaxeringarna samt
fördelningen av inkomst och förmögenhet 1960».

Eftersom kommunalskatten är direkt proportionell mot inkomsten, grundar
sig »vinsten» i kommunal skatt på differensen mellan av deklaranten
uppgivet och av taxeringsnämnden fastställt belopp. Den »kommunala
vinsten» erhålles genom att multiplicera denna differens med den kommunala
utdebiteringen per inkomstskattekrona. Härvidlag har dock en approximation
gjorts. Differensen i taxerad inkomst till kommunal inkomstskatt
har ersatts med differensen i taxerad inkomst till statlig inkomstskatt, detta
med följande motivering. De ändringar som taxeringsnämnden gör i en
deklaration är av flera slag. De flesta ändringarna påverkar statlig och
kommunal taxerad inkomst på samma sätt. Undantagen härifrån är i huvud -

203

sak följande, nämligen dels fel i avdrag som gjorts endast i fråga om statlig
skatt, dels fel i summeringar av avdrag till statlig respektive kommunal
skatt, dels ock felsummeringar i sammanfattningen. Det fel som denna
approximation medför torde emellertid vara litet.

Som ovan nämnts har nio taxeringsdistrikt utvalts, nämligen Farsta
tredje distrikt, Katarina fjärde distrikt, S:t Görans första distrikt och
Spånga tredje distrikt i Stockholms stad, Hedvigs fjärde distrikt i Norrköpings
stad, Växjö nordvästra distrikt, Almunge distrikt i Stockholms län,
Järpås distrikt i Skaraborgs län och Alnö första distrikt i Västernorrlands
län.

I följande tabell lämnas vissa uppgifter om dessa distrikt.

Distrikt	Utdebitering per inkomstskatte-krona av allmän kommunalskatt, landstingsskatt och tingslags-medel	Antal av-lämnade självde-klara-tioner	Antal i denna un-dersök-ning stu-derade blanketter
Farsta	13:32	3 939	1 028
Katarina	13:25	4 246	1 133
S:t Göran	13:27	3 974	1 191
Spånga	13:30	2 988	890
Norrköping	15:75	2 044	1 095
Växjö	15:00	3 474	947
Almunge	15:19	980	840
Järpås	11:83	846	476
Alnö	17:00	854	687

Det bör med skärpa framhållas, att urvalet av det statistiska materialet
ej kan betraktas som optimalt. Av olika skäl har det varit nödvändigt att
begränsa urvalet till ett fåtal distrikt. Valet av dessa har gjorts i samråd
med taxeringssakkunniga. De fyra stockholmsdistrikten omfattar två distrikt
med låg genomsnittlig inkomst (Katarina 4 och S:t Göran 1) samt
två med högre än genomsnittliga inkomster (Farsta 3 och Spånga 3). Även
Växjö stad NV och Hedvig 4 i Norrköping utgör stadsdistrikt, det senare
mera industribetonat och det förra av mera normalt snitt. Almunge och
Järpås representerar jordbruksdistrikt, medan Alnö 1 är ett nordsvenskt
distrikt.

Vid uppskattningen av det totala ändrade skattebeloppet för hela riket
har det genomsnittliga beloppet per deklaration multiplicerats med totala
antalet deklaranter. Detta har gjorts för varje inkomstklass. Med ledning
av de sålunda erhållna totala ändringsbeloppcn i varje inkomstklass har
sedan genom addition en uppskattning av det totala ändringsbeloppet för
hela riket erhållits. Beräkningen har genomförts i två steg och via en sammanslagning
av föreliggande data från de nio distrikten till ett homogent

204

material av drygt 8 000 självdeklarationer. Analyserar man nämligen andelen
deklarationer i vilka ändringar företagits (i någon riktning), visar
det sig att dessa andelar icke skiljer sig nämnvärt från distrikt till distrikt
för en och samma inkomstklass. Detta har bekräftats genom vissa statistiska
test. Studerar man sedan ändringsbeloppen per ändrad deklaration,
kan man iakttaga att icke heller dessa nämnvärt varierar inom de olika
distrikten för en och samma inkomstklass. Detta innebär att det kan anses
befogat att sammanslå materialet från de nio distrikten till ett material,
enbart uppdelat på inkomstklasser. Ur detta sammanslagna material
har nedanstående resultat härletts, alltså avseende uppgifter för riket i
dess helhet.

Inkomst-klass (1 000 kronor)	Antal dekl. (1 000-tal)	Antal ändr. dekl. (1 000-tal)	%	Totalt ändrade skattebelopp Stat. Komra. (Milj. kronor)	Belopp per dekl. Stat. Komm. (Kronor)	Belopp per ändrad dekl. Stat. Komm. (Kronor)
0—2	318	12	4	4,5	3,5	14	11	390	310
2—3	374	76	20	4,5	4,5	12	13	65	60
3—5	527	185	35	14	12	25	25	75	65
5—7	370	135	37	13	11	35	30	95	85
7—10	586	215	36	21	17	35	30	100	80
10—15	622	235	37	25	16	40	25	no	70
15—20	600	250	42	42	21	70	35	170	85
20—	205	100	48	30	12	145	55	310	120
Totalt	3 602	1 208	33	154	97	42	27	120	81

Av intresse har ansetts vara att beräkna, hur ändringsbeloppen fördelar
sig till deklarantens fördel respektive nackdel. Det visar sig därvid att de
genomsnittliga ändringsbeloppen per ändrad deklaration nästan alltid är
störst då ändringarna gjorts till deklarantens nackdel. Förhållandet är
ungefär 3:2 för statlig skatt och 10:7 för kommunal skatt. Motsvarande
förhållande beträffande antalet ändringar är 3:2. De totala ändringsbeloppen
till deklaranternas nackdel och fördel förhåller sig således som ca
2,25:1 för både statlig och kommunal skatt. Härav erhålles uppgifterna i
nedanstående tabell.

Vinst för Vinst för

det allmänna deklaranterna

(Milj. kronor)

Statlig skatt 105 45

Kommunal skatt 70 30

175 75

Deklarationskontrollen i vad avser lokala taxeringsdistrikt resulterar alltså
i en uppskattad »vinst» för det allmänna av ca 100 milj. kronor för år
1960. Det totalt ändrade beloppet för hela riket i dylika distrikt kan för
år 1960 uppskattas till ca 250 milj. kronor. Även med utrymme för en be -

205

tryggande felmarginal står detta belopp i en mycket gynnsam proportion
till det belopp som utbetalades i ersättning till taxeringsnämndsordförande
och kronoombud, 10,5 milj. kronor. Beaktas bör emellertid att i detta belopp
ingår även ersättningar till ordförande m. fl. i särskilda taxeringsdistrikt.

Vid granskningen var icke samtliga deklarationer i de berörda distrikten
tillgängliga, beroende på att vissa deklarationer var under behandling i
högre instans eller uttagna för statistiska undersökningar, för åtal etc. Det
torde kunna antagas att denna särbehandling i flertalet fall resulterar i
större avvikelser mellan deklarerad och taxerad inkomst än den vanliga
granskningen ävensom att dessa avvikelser är till det allmännas fördel i
högre grad än vad ovan angivits.

För varje inkomstklass och distrikt i det behandlade materialet har vidare
beräknats en s. k. räntabilitet sfaktor. Denna definieras som förhållandet
mellan ändringsbeloppet och den kostnad som nedlagts för att åstadkomma
denna ändring (d. v. s. det antal »ändringskronor» som erhållits
för en »granskningskrona»). Faktorn grundar sig på motsvarande sätt som
ovan på det totala ändringsbeloppet (både till deklarantens och det allmännas
fördel). För varje distrikt och klass har denna faktor beräknats dels
för statlig skatt (det övre talet) och dels för kommunal skatt (det undre
talet). Medelvärden för inkomstklasser och distrikt har beräknats. Resultaten
redovisas i nedanstående tabell.

Inkomstklass	Almunge	Alnö	Järpås	Norrköping	Växjö	Farsta	Katarina	S:t Göran	Spånga	Klassmedel- värde
	3,3	1,0	2,0	3,1	4,3	8,3	41,1	8,7	0	7,2
0—2	4,4	1,5	2,2	4,3	5,8	5,6	21,8	9,6	0	5,7
	5,5	3,6	5,2	5,3	7,0	14,2	1,9	6,2	16,5	6,0
2—3	5,1	4,3	2,0	5,6	6,0	11,3	1,8	4,3	15,0	5,2
	10,7	4,4	2,9	7,2	6,4	17,4	41,3	10,4	33,2	13,8
3—5	13,8	5,5	2,2	8,7	7,2	16,5	23,1	10,0	32,0	12,3
	12,7	10,2	6,6	13,7	12,4	33,1	21,4	17,4	59,9	18,0
5—7	15,5	13,0	6,2	13,7	12,0	29,1	16,4	14,7	36,5	16,1
	19,0	7,0	7,2	19,6	13,9	31,4	39,6	20,7	22,1	19,2
7—1U	21,8	8,2	6,9	17,3	11,9	22,8	23,8	17,0	15,7	15,9
	15,6	12,6	11,1	14,1	12,2	31,4	32,1	29,7	38,1	22,8
	11,7	13,3	8,0	10,9	9,4	18,1	18,8	15,7	19,2	14,3
	50,7	13,6	0	14,6	18,9	48,1	50,1	36,5	58,1	40,1
	24,4	10,3	0	8,7	9,6	18,7	29,7	20,9	26,0	19,8
	0	0	8,5	15,2	40,1	181,6	55,4	51,9	82,8	77,1
	0	0	2,8	7,0	15,5	84,5	17,8	17,2	24,9	29,6
Distrikt-	13,4	6,7	6,0	12,0	13,0	41,2	34,5	23,7	42,4
medelvärde	13,8	7,8	4,8	10,6	9,9	24,0	20,2	14,4	21,8

206

Revisorernas uttalande. Vid tillkomsten av nu gällande taxeringsförordning
uttalades att taxeringsorganisationen och taxeringsförfarandet i sin
dåvarande utformning var föråldrade och icke motsvarade nutida krav.
Brister hade i första hand framträtt i fråga om taxeringskontrollen. Att
en effektivare taxeringsorganisation kom till stånd var icke blott ett ekonomiskt
intresse för stat och kommun utan även ett rättvisekrav från stora
medborgargrupper. Men även frågan om rättsskyddet för den enskilde ansågs
kräva uppmärksamhet. Effektiviteten i taxeringsarbetet och kraven
på rättsskydd för de skattskyldiga var emellertid icke mot varandra stridande
intressen, även om det i vissa hänseenden, t. ex. vid avgränsningen
av taxeringsmyndigheternas utredningsbefogenheter, kunde bli nödvändigt
att göra en avvägning mellan olika intressen. Det gällde ytterst att åstadkomma
rättvisa icke blott för den enskilde skattskyldige utan även de skattskyldiga
emellan.

Ett uttryck för nu angivna principer är att vid granskningen av de allmänna
självdeklarationerna icke blott fiskala utan även de skattskyldigas
intressen skall beaktas. Det är också väl känt att taxeringsnämnderna i icke
ringa utsträckning frångår deklarationerna och ändrar dessa än till det
allmännas och än till de skattskyldigas fördel. För att få en närmare uppfattning
om ändringsfrekvensen och dess skattemässiga betydelse har revisorerna,
såsom framgår av det föregående, låtit utföra en undersökning
härom enligt moderna statistiska metoder. Undersökningen, som av olika
skäl måst begränsas till sin omfattning, har avsett nio lokala taxeringsdistrikt
i skilda delar av landet. I distrikten ingår skattskyldiga av olika
kategorier, företrädesvis dock löntagare. Det antal självdeklarationer som
sålunda ingått i undersökningen utgör i runt tal 23 500; av dessa har enligt
stickprovsmetoder i runt tal 8 300 utvalts och närmare studerats. Beträffande
undersökningsmetodik m. m. torde få hänvisas till den inledningsvis
lämnade redogörelsen.

Vid undersökningen har framkommit att i omkring en tredjedel av samtliga
deklarationer företages ändringar i samband med taxeringen i första
instans. Det genomsnittliga ändringsbeloppet per ändrad deklaration är
praktiskt taget alltid större då ändringen gjorts till den skattskyldiges nackdel
än i motsatta fallet. Förhållandet är ungefär 3:2 för statlig skatt och
10:7 för kommunal skatt. Då de ändrade beloppen som är att vänta växer
med storleken av den deklarerade inkomsten, kunde måhända den slutsatsen
dragas att granskningens tyngdpunkt borde förskjutas till de högre
inkomstklasserna. Det är emellertid icke säkert att en ökad insats i angiven
riktning skulle ge ett häremot svarande utbyte. Det föreliggande materialet
ger dock icke några möjligheter att närmare bedöma denna fråga.

Av den gjorda undersökningen framgår sammanfattningsvis att taxeringen
inom de lokala distrikten medfört ändringar som inneburit ökad skatt
med i runt tal 175 milj. kronor. Å andra sidan har också sådana ändringar

207

beslutats att skatten minskat med sammanlagt 75 milj. kronor. Utredningens
resultat kan således på sitt sätt sägas utgöra ett belägg för att de synpunkter
som varit avgörande vid tillkomsten av nu gällande taxeringsförordning
även beaktas i det praktiska taxeringsarbetet.

De ovan angivna beloppen är självfallet approximativa och bör därför
icke pressas. Skillnaden dem emellan eller 100 milj. kronor kan dock utan
tvivel godtagas som ett rimligt mått på storleken av den ekonomiska vinst
som tillföres det allmänna genom taxeringsarbetet i de lokala nämnderna.
Härifrån får sedan dragas kostnaderna för taxeringen. Såsom ersättning
till ordförande och kronoombud i taxeringsnämnder för deras medverkan
i arbetet med inkomst- och förmögenhetstaxeringen anvisades år 1960 sammanlagt
10,5 milj. kronor. I detta belopp ingår dock även ersättningen till
vederbörande taxeringsfunktionärer i de särskilda nämnderna. De självdeklarationer
som granskas av dessa nämnder och som bl. a. avser juridiska
personer av olika slag, såsom bolag, föreningar, stiftelser o. s. v., har som
tidigare nämnts icke omfattats av denna undersökning. Även om deklarationsgranskningens
största värde kan sägas ligga i dess rent förebyggande
effekt såsom ett betydelsefullt hjälpmedel för upprätthållande av en god
deklarationsmoral, får likväl nyssnämnda belopp av 100 milj. kronor anses
vara av väsentligt intresse vid bedömandet av frågan om resultatet av den
nuvarande granskningen. Det ger däremot icke någon vägledning då det
gäller att försöka bestämma omfattningen av de inkomster som totalt rätteligen
hade bort beskattas.

208

§ 23

Kontrollen av vissa arbetsgivaruppgifter

I propositionen 1959:175 framlades förslag rörande administrationen av
försäkringen för allmän tilläggspension under det inledande skedet, då förvaltningsuppgifterna
främst skulle komma att bestå i beräkning av pensionsgrundande
inkomst, registrering av sådan inkomst och pensionspoäng
samt beräkning och uppbörd av avgifter. Vidare föreslogs vissa kompletterande
regler för beräkningar av pensionsgrundande inkomst och avgifter.
Förslaget — som väsentligen grundade sig på ett av socialförsäkringens
administrationsnämnd avgivet betänkande (SOU 1959:12) — bifölls av
riksdagen. De i propositionen framlagda förordningarna angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst och uppbörd av avgifter enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension (SFS 1959:551 och 552) trädde i kraft
den 1 januari 1960. I samband med tillkomsten av lagen om allmän försäkring
(SFS 1962:381), varigenom sjuk- och moderskapsförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen fr. o. m. den 1 januari 1963
sammanfördes till ett enhetligt system, ändrades förordningarna i vissa avseenden
(SFS 1962:395 och 396).

Reglerna angående arbetsgivares avgifter till försäkringen för tilläggspension
återfinnes i 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring. Dessa innebär
i huvudsak att avgiften skall med i vissa fall förekommande begränsningar
utgå på summan av vad arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagaren
som lön, varmed även jämställes naturaförmåner i form av kost
eller bostad men däremot icke rena kostnadsersättningar såsom t. ex. fria
resor, fri telefon och dylikt. Vid bedömningen av huruvida anställningsförhållande
föreligger skall det civilrättsliga arbetstagarbegreppet vara
normgivande. Även om anställningsförhållande cj föreligger, skall överenskommelse
kunna träffas om att ersättning skall anses såsom inkomst av
anställning. Arbetsgivaren har då att svara för arbetsgivaravgiften. Vid beräkning
av sådan avgift skall hänsyn dock ej tagas till arbetstagare, vars
lön under året icke uppgått till trehundra kronor, och ej heller till arbetstagare,
som vid årets ingång uppnått 65 års ålder. Vidare undantages utomlands
bosatt arbetsgivare eller utländsk juridisk person, försåvitt lönen icke
avser arbetstagare som sysselsatts med sköstel av här i riket belägen fastighet
eller vid rörelse med här beläget fast driftställe. Avgift skall ej heller
beräknas på lön från utländsk beskickning eller lönat konsulat eller på lön
som svensk arbetsgivare utger till utomlands sysselsatt utländsk arbetskraft.

Från avgiftsunderlaget erhåller arbetsgivaren ett s. k. basbeloppsavdrag,
vilket fram räknas genom att medeltalet av antalet arbetstagare hos ar -

209

betsgivaren under året multipliceras med det för året gällande basbeloppet.
Detta syftar till att undantaga viss inkomst från att vara pensionsgrundande.
Avdraget verkställes av riksförsäkringsverket med ledning av de
av arbetsgivarna lämnade uppgifterna om totala antalet arbetstimmar under
året för de arbetstagare för vilka arbetsgivaravgift skall erläggas samt beräknat
genomsnittligt antal arbetstimmar för arbetstagare och år. Om särskilda
skäl föranleder därtill, kan avgift beräknas på sätt som avviker från
vad som föreskrivits men som ger i huvudsak samma medeltal.

Den pensionsgrundande inkomsten bestämmes av den lokala skattemyndigheten,
i Stockholm dock av överståthållarämbetet. Till grund för denna
beräkning skall arbetsgivare före utgången av januari månad året efter
uppgiftsåret till den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde
arbetsgivaren skall taxeras till statlig inkomstskatt, avlämna s. k. arbetsgivaruppgift
i två exemplar, avfattad på blankett enligt formulär som
fastställes av riksförsäkringsverket. Vid arbetsgivaruppgiften skall även
fogas bl. a. vissa kontrolluppgifter som enligt taxeringsförordningen skall
avlämnas för inkomsttaxeringen. Arbetsgivare med minst 50 anställda kan
av riksförsäkringsverket medges befrielse från skyldigheten att till arbetsgivaruppgiften
foga dessa kontrolluppgifter. Under de senaste åren har
blanketterna till arbetsgivaruppgifterna varit av två slag: blankett 1 har
avsett arbetsgivare som bär att redovisa för år 1961 högst fem personer
samt för år 1962 högst tio personer, medan blankett 2 har varit avsedd
för övriga arbetsgivare.

De lokala skattemyndigheterna kontrollerar och rättar arbetsgivaruppgifterna
i enlighet med av riksförsäkringsverket lämnade särskilda anvisningar.
Kontrollen omfattar i huvudsak granskning av arbetsgivaruppgiften
med ledning av nyssnämnda kontrolluppgifter. Vidare undersökes
huruvida uppgiftsskyldiga arbetsgivare i vederbörlig ordning avlämnat dylika
uppgifter. Materialet överlämnas sedan till riksförsäkringsverket, som
beräknar och påför arbetsgivaravgift.

Riksdagens revisorer har funnit det vara av intresse att inhämta upplysningar
om de erfarenheter som vunnits vid granskningen av ifrågavarande
arbetsgivaruppgifter och har därför i rundskrivelse till ett antal
lokala skattemyndigheter anhållit om svar på följande frågor.

Blankett i (för arbetsgivare som har att redovisa högst 10 personer)

Föreligger möjlighet att kontrollera att av arbetsgivaren upptagna arbetstimmar
under året är riktiga? Om så anses vara fallet, hur utföres
kontrollen?

Blankett 2 (för arbetsgivare som har att redovisa mer än 10 personer)

1. Föreligger möjlighet att med ledning av lämnade uppgifter företaga
fullständig kontroll av de av arbtesgivaren verkställda s. k. maximiavdragen?
Om så anses vara fallet, hur genomföres kontrollen?

14 Rev. berättelse ang. statsverket dr iOG3 1.

210

2. Föreligger möjlighet att med ledning av lämnade uppgifter kontrollera
det av arbetsgivaren uppgivna totala antalet arbetstimmar?

I övrigt

1. Kan de lokala skattemyndigheterna kontrollera att samtliga arbetsgivare
som är skyldiga att erlägga här avsedda arbetsgivaravgifter fullgör
sin uppgiftsskyldighet?

2. Anser Ni att kontrollen av ifrågavarande uppgiftsskyldighet skulle bli
effektivare, om avgifterna i stället påfördes med ledning av i arbetsgivarens
deklarationer verkställda avdrag för löner och en samordning med taxeringen
således kom till stånd eller anser Ni Er böra föreslå något annat
system för arbetsgivarens uppgiftsskyldighet?

De inkomna svaren har i den efterföljande redogörelsen sammanfattats
i anslutning till dessa frågor.

Av svaren på frågan huruvida möjlighet föreligger att med ledning av de
på blankett 1 lämnade uppgifterna kontrollera att av arbetsgivare upptagna
arbetstimmar är riktiga och hur denna kontroll utföres framgår i huvudsak
följande.

Möjlighet att exakt kontrollera att av arbetsgivare upptagna arbetstimmar
under året är riktiga anses allmänt icke föreligga. Företagen kontroll
synes närmast ha haft karaktär av en skälighetsbedömning, huruvida uppgivet
antal arbetstimmar är riktigt eller ej. I fråga om huvudparten av antalet
anställda, för vilka arbetsgivaravgift erlägges, har antagits att uppgivet
timantal i huvudsak överensstämmer med verkliga förhållandet. Ehuru
någon allmän kontroll av antalet timmar ej är påbjuden av riksförsäkringsverket
och ej heller företas av de lokala skattemyndigheterna, synes i allmänhet
sådan äga rum i den utsträckning tillgängliga personalresurser medger.
I regel sker detta såsom en kontroll av vissa kategorier med ledning
av dels tidsangivelsen å den kontrolluppgift för inkomsttaxeringen, varav
ett exemplar bifogas arbetsgivaruppgiften, dels de normalmått på antalet
utförda arbetstimmar per år för arbetstagare med full sysselsättning, som
riksförsäkringsverket lämnat i utfärdade anvisningar för olika arbetstagarkategorier.
Vid större avvikelse från normalmåttet har upplysningar inhämtats
från vederbörande arbetsgivare. Annan kontroll torde icke kunna
utföras utan tillgång till avlöningsbokföringen. Dylika åtgärder synes dock
ha medhunnits i endast ringa omfattning.

Kronokamreraren i Hälsingborg framhåller att en allmän kontroll av
uppgivet timantal skulle stöta på praktiska hinder och torde få begränsas
till fall, där särskilda omständigheter påkallar den. Genom att ålägga arbetsgivarna
skyldighet att å kontrolluppgifterna anteckna timantalet torde
någon kontroll av värde ej stå att vinna. Beträffande vissa anställningsformer
(t. ex. hemarbete inom industri) saknas möjlighet t. o. m. för arbetsgivaren
att uppgiva det exakta timantalet.

Beträffande svaren på de båda frågorna angående möjligheten att med

211

ledning av uppgifterna på blankett 2 kontrollera de av arbetsgivarna verkställda
s. k. maximiavdragen och det av arbetsgivaren uppgivna totala antalet
arbetstimmar samt att genomföra sådan kontroll må följande framhållas.

Samma svårigheter synes föreligga beträffande kontrollen av de s. k.
maximiavdragen som beträffande kontrollen av antalet arbetstimmar. Båda
problemen är avhängiga av varandra. Tilläggspensioneringen avser som
bekant att ge kompensation för inkomstbortfall endast upp till visst belopp.
Vid en ökning av basbeloppet, som är indexreglerat med hänsyn till
ändringarna i den allmänna prisnivån, stiger den pensionsgrundande inkomsten
således med ett belopp motsvarande 7,5 gånger det belopp varmed
basbeloppet ökat. Endast under förutsättning att kontrolluppgifter bifogats
arbetsgivaruppgiften och att å kontrolluppgifterna angivits arbetstagarnas
födelseår, lön och anställningstid föreligger möjlighet att företaga en fullständig
kontroll av maximiavdragen. Det är således möjligt att under vissa
förhållanden uppnå en relativt långtgående kontroll. Då anställning varat
kortare tid än ett år, kan kvotdelarna beräknas med hjälp av särskilda tabeller.
Beträffande sådana arbetsgivaruppgifter som på grund av medgivande
från riksförsäkringsverkets sida saknar kontrolluppgifter kan kontrollåtgärder
ej vidtagas med mindre än att bokföringsgranskning företas.
Enligt tillsynsmyndighetens anvisningar har den lokala skattemyndighetens
kontroll som regel här begränsats till att avse att för avgiftsberäkningen
erforderliga uppgifter redovisats på uppgiftsblankett samt att uppgifterna
inbördes står i rimlig relation till varandra. Det anses att kontrollen av
totala antalet arbetstimmar skulle väsentligt underlättas, om skyldighet
förelåg att angiva antalet arbetstimmar för varje anställd å kontrolluppgifterna.

Häradsskrivaren i Halmstads fögderi framhåller, att eftersom kontrolluppgiften
för närvarande icke upptar uppgifter rörande antalet arbetstimmar,
har den angivna kontrollmetoden i avsaknad av dessa nödvändiga
uppgifter närmast fått en illusorisk karaktär och kan genomföras endast
i undantagsfall, då sådana uppgifter ändock lämnats av arbetsgivaren. Det
anmärkta förhållandet har f. ö. uppmärksammats av riksförsäkringsverket,
som nyligen uttalat att kontrolluppgifternas utformning icke var idealisk
för kontrollens effektiva bedrivande. Avsaknaden av korrekta och fullständiga
uppgifter om arbetstiden gjorde en kontroll av arbetsgivarnas tilllämpning
av gällande maximeringsregler praktiskt taget ogenomförbar.
Även kontrollen av uppgifterna om antalet årsarbetare försvårades av samma
anledning.

Svaren på frågan om de lokala skattemyndigheterna kan kontrollera att
samtliga arbetsgivare som är skyldiga att erlägga här avsedda arbetsgivaravgifter
fullgör sin uppgiftsskyldighet ger vid handen följande.

212

Någon fullständig kontroll över att samtliga arbetsgivare som är skyldiga
att erlägga arbetsgivaravgifter fullgör sina åligganden kan i allmänhet ej
företas. Förekommande kontroll synes verkställas mot dels registret över
personer som avlämnat arbetsgivaruppgift föregående år, dels det hos den
lokala skattemyndigheten förda arbetsgivarregistret, dels ock de avlämnade
inkomstdeklarationerna. Fortlöpande komplettering av de förda arbetsgivarregistren
är därför nödvändig. Registren synes bl. a. i viss utsträckning
tillföras uppgifter med ledning av upplysningar i Post- och inrikes tidningar.
Kontrollen av nytillkomna arbetsgivare synes dock i allmänhet
svår att utföra. I mindre fögderier med stationär befolkning underlättas
den av den större lokal- och personkännedomen.

Beträffande svaren å den sista frågan huruvida kontrollen skulle bli effektivare,
om avgifterna i stället påfördes med ledning av i arbetsgivarens
deklarationer verkställda avdrag för löner och en samordning med taxeringen
således komme till stånd, eller huruvida något annat system vore att
föredraga för arbetsgivarens uppgiftsskyldighet må följande anföras.

Övervägande antalet tillfrågade myndigheter anser icke något vara att
vinna genom en närmare samordning med inkomsttaxeringen. Det är
visserligen sannolikt att vissa administrativa förenklingar skulle komma
till stånd, därest underlaget för arbetsgivaravgiftens påförande kunde bestämmas
direkt med ledning av avdrag i arbetsgivarnas deklarationer för
utbetalade löner, men problemet är samtidigt mycket komplicerat bl. a.
med hänsyn till att de löner och ersättningar som ej är avdragsgilla ej redovisas
i deklarationerna. Vidare kan avdragsbeloppen i deklarationen ofta
omfatta sådana belopp som icke utgör anställningsinkomst för mottagaren
och för vilka arbetsgivaren kan komma att oriktigt påföras arbetsgivaravgift.
Från några håll har för åstadkommande av en förenkling i
det gällande systemet ifrågasatts, om icke avgiftsunderlaget borde fastställas
på grundval av de totala lönesummorna utan hänsynstagande till
vare sig basbeloppsavdrag, maximiavdrag eller arbetstagares ålder. En översyn
av själva finansieringsprinciperna för den allmänna tilläggspensioneringen
skulle således vara att föredraga framför en samordning med taxeringen.
Trots de brister som för närvarande föreligger anses dock tämligen
allmänt, att nuvarande bestämmelser för fastställande av arbetsgivarunderlag
i princip bör bibehållas. Riksförsäkringsverket bör dock liksom
hittills söka åstadkomma förbättringar i systemet.

Kronokamreraren i Malmö anser att, därest en samordning med taxeringen
överväges, frågan om en efter uttagsbehovet avvägd procentsats
på all löneutbetalning är i hög grad värd att närmare utredas. Ett sådant
förfaringssätt skulle uppenbarligen innebära en långt gående rationalisering
av det nuvarande avgiftssystemet och möjliggöra stora arbetsbesparingar
för såväl de enskilda, vilka med nuvarande system har att fullgöra

213

en omfattande uppgiftsskyldighet, som de administrativa organ på vilka
det ankommer att mottaga, granska och kontrollera arbetsgivaruppgifterna.
Tvistefrågorna borde också bli avsevärt reducerade till båtnad för både allmänhet
och berörda myndigheter.

Revisorei''nas uttalande. Den allmänna tilläggspensioneringen finansieras
i huvudsak genom arbetsgivaravgifter. För beräkningen av dessa gäller,
jämte annat, att avgiften skall med i vissa fall förekommande begränsningar
utgå på summan av vad arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagaren
som lön. Vid beräkning av avgiften skall hänsyn dock ej tagas till
arbetstagare, vilkens lön under året icke uppgått till 300 kronor eller som
vid årets ingång uppnått 65 års ålder. Från avgiftsunderlaget erhåller arbetsgivaren
ett s. k. basbeloppsavdrag, vilket framräknas genom att medeltalet
av antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året multipliceras
med det för året gällande basbeloppet. Detta avdrag verkställes av riksförsäkringsverket
med ledning av de av arbetsgivarna lämnade uppgifterna
om totala antalet arbetstimmar under året för de arbetstagare för vilka
arbetsgivaravgift skall erläggas samt beräknat genomsnittligt antal arbetstimmar
för arbetstagare och år.

Den pensionsgrundande inkomsten bestämmes av den lokala skattemyndigheten,
i Stockholm dock av överståthållarämbetet, på grundval av en av
arbetsgivaren lämnad s. k. arbetsgivaruppgift. Fn närmare redogörelse för
innehållet m. m. i de blanketter som utnyttjas härför har lämnats ovan.

Såsom framgår av det föregående har revisorerna funnit det vara av
intresse att från vissa lokala skattemyndigheter inhämta synpunkter i
fråga om kontrollen av arbetsgivaruppgifterna. Helhetsintrycket av svaren
är att vederbörande anser sig sakna tillräckliga möjligheter att tillförlitligt
avgöra, huruvida de lämnade uppgifterna är riktiga. Det har därför
i regel blivit nödvändigt att stanna vid skälighetsbedömningar. Så långt tillgängliga
personalresurser förslår företages dock i vissa fall närmare undersökningar.
Det förtjänar att i sammanhanget särskilt framhållas att från
företrädare för de lokala skattemyndigheter med vilka revisorerna varit i
förbindelse uttalats, att det för de granskande myndigheterna känns otillfredsställande
att behöva fullgöra en kontroll som med hänsyn till de gällande
bestämmelsernas konstruktion icke kan bil fullständig och för vilken
det f. ö. i stor utsträckning saknas tillräcklig och välutbildad personal. Med
anledning av frågan, huruvida icke administrativa förenklingar och en
större grad av tillförlitlighet i de redovisade uppgifterna skulle kunna uppnås,
om arbetsgivaravgiften bestämdes direkt med ledning av avdraget i
arbetsgivarnas deklarationer för utbetalade löner, har man från flera håll
uttalat sig för en dylik förändring av bestämmelserna; samtidigt har dock
betonats att problemet är synnerligen komplicerat. Från andra håll åter
bär man ställt sig avvisande härtill.

214

De upplysningar som sålunda inhämtats ger enligt revisorernas mening
vid handen, att förhållandena i förevarande avseenden icke är tillfredsställande.
De konstaterade bristerna i kontrollen finner revisorerna så mycket
mer beklagliga som arbetsgivaravgiften, vilken för innevarande år beräknas
komma att uppgå till ett sammanlagt belopp av 2,4 miljarder kronor,
framdeles kan väntas stiga kraftigt till följd av den i år beslutade
höjningen av uttagsprocenten. Ju högre avgiften blir, desto mer ökas givetvis
risken för att vissa arbetsgivare försöker undandraga sig sin skyldighet
att erlägga den. Under senare år har olika åtgärder vidtagits i syfte
att skärpa taxeringskontrollen över bl. a. företagarna. En effektiv kontroll
i nu ifrågavarande avseenden framstår för revisorerna som lika nödvändig.

Att inom ramen för gällande system för beräkning av arbetsgivaravgiften
åstadkomma en helt tillförlitlig övervakning av uppgiftsskyldigheten torde
icke vara möjligt. Revisorerna bär därför som nämnts ansett sig böra aktualisera
tanken på att avgiftsunderlaget skulle fastställas på annat sätt än
vad nu är fallet, exempelvis på grundval av de totala lönesummorna utan
hänsynstagande till basbeloppsavdrag eller s. k. maximiavdrag. Även om
därigenom åtskilliga problem skulle aktualiseras, torde de dock icke vara
större än att de på lämpligt sätt skulle kunna elimineras. En dylik omläggning
torde emellertid förutsätta att själva konstruktionen av systemet
för den allmänna tilläggspensioneringen i vissa avseenden ändras. I och
för sig bör man självfallet icke tveka att vidtaga en sådan åtgärd, om
man därigenom tror sig vinna bestämda fördelar. Enligt revisorernas mening
är det dock från flera synpunkter olämpligt att nu upptaga denna
fråga till slutlig prövning, bl. a. med hänsyn till att avgiftens konstruktion
måste påverkas av det sätt på vilket yrkesskadeförsäkringen utformas, något
som f. n. utredes genom särskilda sakkunniga. Spörsmålet är också på
ett avgörande sätt avhängigt av de förslag allmänna skatteberedningen kan
komma att framlägga rörande socialförsäkringens framtida finansiering.
Revisorerna bär därför i nuvarande läge velat inskränka sig till att framhålla
betydelsen av att vid det fortsatta utredningsarbetet sådana lösningar
eftersträvas som på ett bättre sätt än vad nu är fallet möjliggör
en effektiv kontroll av beräkningen av avgiftsunderlaget. Av väsentlig betydelse
är därvid att den uppgiftsskyldighet som även i fortsättningen kan
komma att åläggas arbetsgivarna gives en sådan utformning, att dessa
icke i onödan betungas. I avvaktan på en mera definitiv lösning av frågan
synes det böra ankomma på riksförsäkringsverket att inom ramen för gällande
system vidtaga sådana förändringar, att en förbättrad kontroll i nu
berörda avseenden kommer till stånd, exempelvis i fråga om arbetstidens
beräkning.

215

Reservation

av herr Einar Haeggblom, som anfört följande.

Jag kan inte biträda revisorernas förslag, att i samband med utredande
av frågan om bättre kontroll över arbetsgivareavgifterna aktualisera tanken
på att avgiftsunderlaget skulle fastställas exempelvis på grundval av
i deklarationerna till inkomstskatt upptagen total lönesumma, utan hänsynstagande
till basbeloppsavdrag eller s. k. maximiavdrag. Ett sådant förfaringssätt
måste betyda uppenbara och ibland säkert avsevärda orättvisor
i fråga om olika företags avgiftsbetalning i förhållande till vad som behövs
för att täcka kostnaden för de tilläggspensioner, som kommer att utgå
till företagens anställda. Då basbeloppen torde utgöra större procent av
lönesumman hos små företag med få eller ingen högavlönad tjänsteman
skulle tilltänkta förfaringssättet främst medföra nackdelar för de små
företagen. I deklarerade lönekostnader torde också ingå större eller mindre
belopp av löner utbetalda till anställda över 65 år. Att arbetsgivareavgift
skulle utgå även för deras avlöning är uppenbart oriktigt och kan befaras
få till följd, att personer i sådan ålder får större svårigheter att finna sysselsättning.

Betydelsen av bättre kontroll över arbetsgivareuppgifterna får inte överdrivas
så, att man för att åstadkomma densamma, skapar uppenbara orättvisor
i fråga om avgiftsbetalningen. Arbetsgivareuppgifternas lönesummor
torde utan vidare kunna kontrolleras och det är främst uppgivet antal arbetstimmar,
som undandrar sig kontroll. Större avvikelser från det normala
torde dock vara lätta att upptäcka. Dessa uppgifter bär betydelse för bestämmande
av basbeloppsavdragens storlek. Härvid eftersträvas dock ingen
exakthet, utan avdragen beräknas med användande av schablonsummor
för olika yrkeskategorier, som i de enskilda fallen inte stämmer med verkligheten.

216

Ecklesiastikdepartementet

§ 24

Samordning av skolbyggnadsverksamheten m. ni.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 september 1955 tillkallades
samma år sakkunniga för att verkställa en förutsättningslös utredning
av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen och
därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga avlämnade den 16 maj
1962 ett betänkande om skolväsendets centrala ledning (SOU 1962:28),
vari bl. a. föreslogs att skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning
verksamhetsområden skulle inordnas under ett enda ämbetsverk,
som skulle utöva den centrala ledningen av såväl det allmänna skol- och
folkbildningsväsendet som all egentlig yrkesutbildning.

Frågan förelädes innevarande års riksdag genom propositionen nr 144.
Föredragande departementschefen förklarade sig däri i princip dela de sakkunnigas
uppfattning att all yrkesutbildning borde ställas under en och
samma tillsynsmyndighet. På grund av de bestämda avstyrkanden som
gjorts av vissa fackämbetsverk och de argument som därvid framförts ansåg
emellertid departementschefen det lämpligast att förorda en något
mindre grad av koncentration av ledningen av yrkesutbildningen än de sakkunniga
föreslagit, vilket framför allt innebar att lantbruksstyrelsen och
skogsstyrelsen även i fortsättningen skulle utöva den centrala tillsynen över
yrkesutbildningen på jordbrukets respektive skogsbrukets områden. Riksdagen
beslöt i enlighet med propositionen. Dock uttalade sig riksdagen i
princip för att all yrkesutbildning borde inordnas under det nya skolämbctsverket
men ställde frågan om tidpunkten härför öppen. Den nya organisationen
av skolväsendets centrala ledning avses skola träda i kraft den 1
juli 1964.

Yrkesundervisningen på jordbrukets område bedrives bl. a. i lantbruksskolor,
lanthushållsskolor, mejeriskolor och trädgårdsskolor, medan
yrkesundervisningen på skogsbrukets område bedrives huvudsakligen i
skogsskolor och skogsbruksskolor.

Enligt instruktionen för länsskolnämnderna (SFS 1962:487) skall jämlikt
21 § skollagen länsskolnämnd inom sitt län ha inseende över grundskolor,
kommunala yrkesskolor och fackskolor samt statliga och kommunala
gymnasier jämte därtill hörande verksamhet ävensom över annan undervisning
som avses i nämnda lagrum. Därjämte skall länsskolnämnd ha tillsyn
över folkskolor, fortsättningsskolor, statliga realskolor, högre kommunala
skolor samt yrkesskolor som anordnats av landstingskommun. Det åligger
länsskolnämnd bl. a. att efter erforderligt samråd med övriga samhällsplanerande
myndigheter och institutioner inom länet sörja för en ändamålsenlig
planering av skolväsendet.

217

Beträffande länsskolnämndernas planeringsverksamhet kommer den nya
organisationen av skolväsendets centrala ledning att i huvudsak innebära
en utvidgning endast i vad avser sjöbefälsutbildningen och utbildningen
inom vissa vårdområden. De under lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
sorterande yrkesskolorna kommer således att alltjämt undantagas från
nämndernas tillsyn. Samma blir förhållandet med de statsunderstödda folkhögskolorna,
vilka liksom hittills under inseende av skolöverstyrelsen kommer
att ledas av särskilda lokalstyrelser.

Det kan i detta sammanhang omnämnas, att i av skolöverstyrelsen den 1
juni 1961 utgivna anvisningar för planering av byggnadsföretag inom det
allmänna skolväsendet bl. a. framhållits angelägenheten av att en samordning
så långt möjligt kommer till stånd vid lokaliseringen av skolanläggningar
och vissa andra allmännyttiga institutioner. Skolöverstyrelsen har
härom uttalat bl. a. följande.

Vid bestämmandet av en skolas placering inom skolorten bör vederbörlig
hänsyn tagas även till skolans uppgift att vara ett naturligt centrum för
ortens bildningsverksamhet, då skollokaler i mån av behov skall ställas till
förfogande för sådan verksamhet. Ofta kan det vara god ekonomi att dimensionera
och utforma vissa lokaler med hänsyn härtill. Då en skolbyggnad
projekteras, bör det därför undersökas huruvida behov av lokaler för det
allmänna (allmänna samlingslokaler) föreligger och lämpligen bör tillgodoses
i samband med skolbyggnadsföretaget. Så kan t. ex. skolans samlingssal
göras användbar som teater- och konsertlokal. Det kan även tänkas att
en samlingssal för det allmänna i omedelbar närhet av en skola utformas
för att fungera som aula och skrivsal för skolans elever. Motsvarande gäller
anläggningar för gymnastik och idrott. Det kan också vara lämpligt att anskaffa
lokaler för folkbibliotek och folktandvård i anslutning till skolan.
Om exempelvis (L)MH-skola och yrkesskola förlägges nära varandra kan
samarbete ske i fråga om såväl lärare som vissa lokaler.

Som exempel på de fördelar som står att vinna genom en samplanering
på här berörda områden kan nämnas vissa skolbyggnader m. m. som nyligen
uppförts i byn Stöllet i Norra Ny kommun i Värmlands län. Härom
torde få lämnas följande redogörelse.

På grund av det ringa invånarantalet i nyssnämnda kommun har därstädes
icke kunnat anordnas ett fullständigt högstadium för grundskolan utan
endast ett s. k. glesbygdshögstadium. För en sådan form av grundskola är
lokaltilldclningen mycket beskuren, särskilt i fråga om specialsalar och institutionslokaler.
I samband med att länsskolnämndcn planlade byggandet
av nämnda grundskola erhöll nämnden kännedom om att Värmlands läns
landsting beslutat bygga en ny folkhögskola i norra Värmland. Länsskolnämnden
tog med anledning härav kontakt med landstinget i syfte att intressera
detta för att förlägga den nya folkhögskolan till Stöllet. Nämnden
lade samtidigt fram förslag till landstinget om hur lokalfrågorna för de båda
skolorna skulle kunna samordnas. Vid samma tidpunkt hade också länets
skogsvårdsstyrelse planer på att bygga en ny skogsbruksskola i norra delen

218

av länet samt Norra Ny kommun att uppföra en för allmänheten avsedd
samlingslokal. På initiativ av länsskolnämnden beslöt de berörda myndigheterna
att i samverkan koncentrera hela den här nämnda byggnadsverksamheten
till Stöllet och att samordna dispositionen av de blivande lokalerna.
Resultatet av samarbetet har bl. a. blivit att staten och kommunen
gemensamt uppfört en skolbyggnad, inrymmande teorisalar för såväl grundskolan
som skogsbruksskolan, vissa administrationslokaler samt en skolverkstad.
Kommunen har byggt en samlingssal som tillika användes som
gymnastiksal. I direkt anslutning till denna har förlagts grundskolans skolmåltidslokaler,
vilka samtidigt utnyttjas som serveringsutrymme för samlingslokalen
och som möteslokal för sammanträden m. m. Samlingssalen
användes för gymnastikundervisning av alla tre skolorna och utnyttjas för
samma ändamål även av den till Stöllet förlagda bygdeskolan för årskurserna
1—6. Salen har försetts med rymliga scenutrymmen, vilket gör det
möjligt att ta den i anspråk även för teaterverksamhet både för skolorna
själva och för den s. k. bygdeteatern. Folkhögskolans olika lokaler för hushållsgöromål
och textilslöjd samt för fysik och kemi utnyttjas jämväl för
grundskolans undervisning i dessa ämnen. Den till grundskolans byggnader
förlagda skolverkstaden användes också för skogsbruksskolans verktygsvård
och för den i sistnämnda skolas undervisning ingående mekaniska
utbildningen. Såväl folkhögskolan som skogsbruksskolan är internatskolor
med skilda elevhem. Elevernas utspisning är emellertid ordnad gemensam
och förlagd till folkhögskolan. Slutligen kan nämnas att viss samordning
de tre skolorna emellan också förekommer beträffande lärar- och vaktmästarpersonal.

Ett annat exempel på värdet av samplanering på skolbyggandets område
utgör den för en tid sedan uppförda sjöbefälsskolan i Kalmar. Genom att
samråd med länsskolnämnden på ett tidigt stadium ägde rum i fråga om
planeringen av denna skola skapades förutsättningar för ett gemensamt utnyttjande
av lokaler med det vid samma tidpunkt planerade tekniska gymnasiet
i Kalmar. Samplaneringen har möjliggjort att en och samma samlingssal,
skrivsal och maskinhall kan användas av båda skolorna, varigenom
de totala byggkostnaderna kunnat reduceras med omkring 1 milj. kronor.
Därtill kommer avsevärda besparingar i fråga om skolornas driftskostnader.

Revisorernas uttalande. Vid årets riksdag har beslut fattats om en genomgripande
omorganisation av skolväsendets centrala ledning av innebörd att
skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning verksamhetsområden
fr. o. m. den 1 juli 1964 kommer att inordnas under ett enda ämbetsverk,
kallat skolöverstyrelsen. Enligt det kommittébetänkande som ligger
till grund för riksdagsbeslutet skulle det nya ämbetsverket utöva den cen -

219

trala ledningen av såväl det allmänna skol- och folkbildningsväsendet som
all egentlig yrkesutbildning. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen
har emellertid betydelsefulla avsteg gjorts från denna tanke, framför
allt därigenom att lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen åtminstone tills
vidare skall bibehållas vid sin nuvarande uppgift att svara för tillsynen över
yrkesutbildningen inom jordbruk och skogsbruk. Detta innebär i sin tur
att skolöverstyrelsens regionala organ, länsskolnämnderna, icke på egen
hand kommer att kunna påverka planeringen m. m. av lantbruksskolor,
lanthushållsskolor, mejeriskolor och trädgårdsskolor samt skogsskolor och
skogsbruksskolor. Liksom hittills kommer icke heller de statsunderstödda
folkhögskolorna att stå under länsskolnämndernas överinseende.

Enligt instruktionen för länsskolnämnderna åligger det dessa bl. a. att
efter erforderligt samråd med övriga samhällsplanerande myndigheter och
institutioner inom respektive län sörja för en ändamålsenlig planering av
skolväsendet. Det kan i detta sammanhang omnämnas att skolöverstyrelsen
år 1961 utfärdat särskilda anvisningar för planering av byggnadsföretag
inom det allmänna skolväsendet, i vilka bl. a. understrukits angelägenheten
av att föreliggande möjligheter till samarbete i fråga om såväl lärare
som lokaler tillvaratages genom att byggnader för exempelvis grundskolor
och yrkesskolor uppföres i närheten av varandra. I anvisningarna har också
framhållits betydelsen av att en samordning så långt möjligt kommer till
stånd vid lokaliseringen av skolanläggningar och vissa andra allmännyttiga
institutioner.

Revisorerna har i det föregående lämnat exempel på vilka fördelar som
står att vinna genom en samplanering på här berörda område. Bl. a. har
nyligen på initiativ av länsskolnämnden i Värmlands län en samordning
kommit till stånd vid uppförandet av en grundskola, en folkhögskola och en
skogsbruksskola i byn Stöllet i Norra Ny kommun. Genom att koncentrera
bebyggelsen till en enda plats har här ett fruktbärande samarbete etablerats
de tre skolformerna emellan, vilket möjliggjort ett effektivt och ekonomiskt
utnyttjande av såväl lokaler som lärar- och vaktmästarpersonal. I samplaneringen
har också kommunen deltagit genom att inom skolområdet uppföra
en för allmänheten avsedd samlingslokal, som emellertid tillika utnyttjas
av skolorna för gymnastik, skolmåltidsverksamhet etc. Ett annat exempel
på värdet av samplanering på skolbyggandets område utgör sjöbefälsskolan
och tekniska gymnasiet i Kalmar, vilka byggts på ett sådant sätt att
samlingssal, skrivsal och maskinhall kan användas gemensamt av båda
skolorna. Enligt vad revisorerna inhämtat har genom denna samordning de
totala byggkostnaderna för de två skolorna kunnat reduceras med omkring
1 milj. kronor, vartill kommer avsevärda besparingar i fråga om skolornas
driftskostnader.

Som förut nämnts åligger det länsskolnämnderna att vid planeringen av
under dem lydande skolor samråda med övriga samhällsplanerande myndig -

220

heter och institutioner inom respektive län. Någon motsvarande skyldighet
åvilar icke lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen i fråga om de under dem
sorterande yrkesskolorna. Huvudmännen för de statsunderstödda folkhögskolorna
är i sin planeringsverksamhet icke heller bundna i nu nämnt avseende.
Revisorerna har också genom förfrågningar hos olika länsskolnämnder
fått bekräftat, att i ett stort antal fall yrkesskolor av nyss nämnt
slag och folkhögskolor under senare år uppförts utan att samråd ägt rum
med vederbörande länsskolnämnd.

Med hänsyn till de avsevärda besparingar och de fördelar i övrigt som
kan vinnas genom en samordnad lokalisering av skolanläggningar och
andra allmännyttiga institutioner är det enligt revisorernas mening angeläget,
att en sådan samordning kommer till stånd i de fall förutsättningar
därför är för handen. Föreskrifter torde därför böra utfärdas av innebörd,
att samtliga för här ifrågavarande byggnadsverksamhet ansvariga myndigheter
och huvudmän skall ha skyldighet att, i den mån nämnda verksamhet
helt eller delvis bestrides med statsmedel, inbördes samråda innan beslut
fattas i berörda byggnadsfrågor.

221

§ 25

Vissa bidrag till kostnaderna för konstfackskolan

År 1945 beslöt riksdagen (skr. nr 500) att dåvarande tekniska skolan i
Stockholm skulle omorganiseras och under benämningen konstfackskolan
fortsätta sin verksamhet i enlighet med de ändrade riktlinjer som angavs i
den samma år framlagda propositionen nr 296.

Tekniska skolan, som ledde sin upprinnelse från år 1844, åtnjöt redan
tidigt bidrag från Stockholms stad, till en början i form av ett årligt hyresbidrag.
Detta bidrag ersattes år 1868 med ett engångsbidrag på 160 000
kronor. Då skolan år 1890 utvidgades med en maskinyrkesskola, beviljade
staten och staden hälften av de härför erforderliga medlen. I åtskilliga fall
då skolan därefter erhöll ökade anslag av olika slag delades dessa ökningar
lika mellan staten och staden, under det att staten i en del fall ensam beviljade
de höjda anslagen. Fram till år 1945 förelåg emellertid icke några
enhetliga principer efter vilka stadens bidrag till den här berörda verksamheten
utgick.

I samband med omorganisationen av tekniska skolan till konstfackskolan
träffades år 1945 mellan staten och Stockholms stad ett avtal, i vilket
grunderna för fördelningen av kostnaderna för konstfackskolans drift sammanfattades
och preciserades. Samma år utfärdade Kungl. Maj :t en provisorisk,
ännu gällande stadga för konstfackskolan. Enligt denna stadga har
skolan till ändamål att meddela undervisning i de läroämnen som är nödvändiga
för en på insikt grundad utövning av konstindustri och konsthantverk
(nyttokonst) samt att utbilda lärare i teckning och välskrivning. Konstfackskolan
omfattar konstindustriell dagskola, konstindustriell aftonskola
och högre konstindustriell skola samt teckningslärarinstitutet.

Det förenämnda avtalet mellan staten och Stockholms stad, vilket i vissa
smärre avseenden ändrades år 1947, hade följande innehåll.

1. Staten svarar för kostnaderna för den högre konstindustriella skolan
och teckningslärarinstitutet.

2. Staden bidrager årligen med ett belopp av 38 000 kronor till lokalkostnaderna
för de konstindustriclla dag- och aftonskolorna, varvid staten svarar
för kostnaderna för reparationer och underhåll av lokalerna.

3. I fråga om övriga kostnader för dag- och aftonskolorna svarar staden:

a) beträffande aftonskolan för samtliga kostnader, dock med rätt för
staden att tillgodoräkna sig dels de elevavgifter, som erläggas av elever i
aftonskolan, dels ock ett belopp, motsvarande det statsbidrag, som skulle
hava utgått, därest skolan varit anordnad i stadens regi med rätt till statsbidrag
enligt de för kommunala lärlings- och yrkesskolor gällande grunderna;
samt

b) beträffande dagskolan för kostnaderna för möbler och inredning.

222

4. I fråga om stadens bidrag till avlönande av lärare vid aftonskolan skall
iakttagas dels att, beträffande lärare med pensionsrätt enligt allmänna
tjänstepensionsreglemcntet och allmänna familjepensionsreglementet, staten,
som svarar för dessa lärares pensionering, skall äga tillgodoräkna sig
den vederbörande lärare enligt civila icke-ordinariereglementet tillkommande
lönen utan avdrag för pensionsavgifter, dels ock att, därest undervisning i
aftonskolan i något ämne meddelas av ordinarie facklärare vid konstfackskolan,
staden för sådan undervisning icke skall vidkännas högre kostnad
än den, som skulle uppkommit, om ifrågavarande undervisning meddelats
av extra ordinarie facklärare med lön enligt 21 löneklassen av löneplan Eo
civila icke-ordinariereglementet.

5. Staden äger i anslutning till vad i mom. 3 sägs tillgodoräkna sig
— förutom vid den konstindustriella aftonskolan uppburna elevavgifter —
dels för varje undervisningstimme i första klassen 2 kronor 35 öre, dels
för varje undervisningstimme i andra och tredje klasserna 2 kronor 55
öre, dels ock för anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel ett
belopp, motsvarande halva kostnaden för densamma.

Därest grunderna för statsbidrag till kommunala anstalter för yrkesundervisning
ändras under avtalstiden, skall motsvarande ändring ske i fråga
om den rätt, som enligt detta moment tillkommer staden.

6. Staden skall beträffande de med konstfackskolans administration förbundna
kostnaderna bestrida dels en tredjedel av de verkliga kostnaderna
för avlönande av rektor och övriga tjänstemän, för bränsle, vatten och renhållning
samt för övriga expenser, därvid i fråga om tjänstemän med pensionsrätt
enligt allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
skall iakttagas, att såsom verklig kostnad skall anses
den enligt civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet
vederbörande tillkommande lönen utan avdrag för pensionsavgifter, dels ock
hela kostnaden för lyse för månaderna maj och september samt halva kostnaden
för månaderna januari—april och oktober—december.

7. Staden skall gälda en tredjedel av de verkliga kostnaderna för sådana
inventarier och sådan stadigvarande undervisningsmateriel, inberäknat kostnaderna
för anskaffning för biblioteket, som nyttjas av konstindustriella
aftonskolan gemensamt med de övriga skolorna, dock med rätt för staden
att jämlikt mom. 5 tillgodoräkna sig ett belopp, motsvarande hälften av
den enligt vad nyss sagts staden åvilande kostnaden för stadigvarande undervisningsmateriel.

8. Upprättat statförslag för konstfackskolan skall årligen, innan detsamma
av Kungl. Maj :t förelägges riksdagen, delgivas staden för godkännande
i de delar, som föranleda kostnader, vilka enligt detta avtal skola gäldas
av staden. Sålunda av staden godkända utgiftsposter må, med undantag av
kostnader för rörligt tillägg och kristillägg, sjukvård m. m. samt bränsle,
lyse och vatten, icke överskridas utan stadens medgivande.

9. I mom. 2 angivet bidrag till lokalkostnaderna skall av staden inbetalas
till byggnadsstyrelsen med 9 500 kronor å första helgfria dag i juli, oktober,
januari och april med början i juli 1945.

Belopp, upptagna såsom Särskilda uppbörclsmedel: Bidrag från Stockholms
stad i av Kungl. Maj:t fastställda avlönings- och omkostnadsstater,
skola av staden inbetalas till konstfackskolan med en fjärdedel av respektive
poster å första helgfria dag i juli, oktober, januari och april. Vid inbetalningarna
i oktober och i april gottgöres staden de vid konstindustriella

223

aftonskolan under närmast förflutna sex månader uppburna elevavgifterna.
Avräkning för budgetår skall äga rum snarast möjligt efter dess utgång och
i varje fall inom juli månad.

10. Vid intagning av elever i konstindustriella aftonskolan skola sökande,
som äro mantalsskrivna i Stockholms stad, såframt de fylla fordringarna
för inträde i skolan, äga företräde framför andra sökande.

11. Detta avtal gäller för en tid av fem år, räknat från och med den 1
juli 1945. Uppsäges detsamma icke av någondera parten minst ett år före
avtalstidens utgång, skall det anses förlängt för en tid av fem år för varje
gång.

T. o. m. budgetåret 1959/60 erlade Stockholms stad till staten betalning i
enlighet med det ovan återgivna avtalet. Sistnämnda budgetår uppgick stadens
bidrag till i runt tal 409 000 kronor, varav 38 000 kronor utgjorde stadens
andel av konstfackskolans hyreskostnader.

Sedan överstyrelsen för yrkesutbildning i sina anslagsäskanden för budgetåret
1957/58 ifrågasatt, om icke avtalet med Stockholms stad borde revideras
med hänsyn till de från och med budgetåret 1955/56 beslutade ändringarna
i grunderna för den statliga bidragsgivningen till yrkesundervisningen,
tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet med Kungl. Maj:ts
bemyndigande en sakkunnig för att utreda frågan om den framtida fördelningen
mellan staten och staden av kostnaderna för konstfackskolan och
därmed sammanhängande frågor. Den sakkunnige erhöll även i uppdrag
att på statens vägnar upptaga förhandlingar med staden om de ändringar
av ifrågavarande avtal till vilka utredningen kunde giva anledning. Enligt
vad revisorerna inhämtat har nämnda utredningsuppdrag ännu icke slutförts.
Vidare kan nämnas att samarbetsavtalet genom uppsägning från båda
parters sida upphört att gälla från och med den 1 juli 1960. Stockholms
stad har för tiden därefter icke utbetalat något bidrag till konstfackskolans
drift.

Revisorernas uttalande. År 1945 träffades mellan staten och Stockholms
stad ett avtal, varigenom staden förband sig att efter vissa i avtalet angivna
grunder utgiva bidrag till driften av konstfackskolan i Stockholm. Denna
bidragsgivning var i och för sig icke någon ny företeelse. Staden hade
nämligen på liknande sätt under flera decennier deltagit i kostnaderna för
tekniska skolan i Stockholm, som år 1945 omorganiserades och sedan fortsatte
sin verksamhet under benämningen konstfackskolan. Det nyssnämnda
avtalet innebar emellertid en sammanfattning och precisering av de principer
enligt vilka staden ansågs ha skyldighet att bidraga till den ifrågavarande
verksamheten.

Enligt den av Kungl. Maj:t år 1945 utfärdade, ännu gällande stadgan för
konstfackskolan ingår i denna konstindustricll dagskola, konstindustrien
aftonskola och högre konstindustricll skola samt teckningslärarinstitutet.

Anledningen till den här berörda bidragsgivningen från Stockholms stads

224

sida är bl. a. att undervisningen vid den konstindustriella aftonskolan bedömes
vara en huvudsakligen kommunal angelägenhet. De flesta av eleverna
där är nämligen mantalsskrivna i Stockholm. Till viss del torde också den
vid den konstindustriella dagskolan bedrivna undervisningen närmast vara
ett kommunalt intresse.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har det förenämnda
samarbetsavtalet mellan staten och Stockholms stad genom uppsägning
från båda parters sida upphört att gälla från och med den 1 juli 1960. Staden
har på grund härav utbetalat bidrag blott t. o. m. budgetåret 1959/60.
Nämnda budgetår uppgick bidraget till i runt tal 409 000 kronor, varav
38 000 kronor utgjorde hyresbidrag.

I detta sammanhang kan omnämnas att chefen för ecklesiastikdepartementet,
i anledning av de från och med budgetåret 1955/56 beslutade ändringarna
i det statliga systemet för bidrag till yrkesskoleundervisningen, år
1957 tillkallade en sakkunnig med uppgift att utreda frågan om den framtida
fördelningen mellan staten och Stockholms stad av kostnaderna för
konstfackskolan och därmed sammanhängande frågor. Den sakkunnige erhöll
också i uppdrag att på statens vägnar upptaga förhandlingar med staden
om de ändringar av ifrågavarande avtal till vilka utredningen kunde
giva anledning. Enligt vad revisorerna inhämtat har den sakkunnige ännu
icke slutfört vare sig utredningsuppdraget eller förhandlingarna med Stockholms
stad.

Revisorerna anser det i hög grad otillfredsställande att något nytt avtal
icke träffats med Stockholms stad, trots att mer än tre år förflutit sedan
det gamla avtalet upphörde att gälla. På grund härav har som förut nämnts
från och med budgetåret 1960/61 något bidrag från staden över huvud taget
icke utbetalats. Förhållandet framstår så mycket mer anmärkningsvärt som
väsentligt utvidgade och avsevärt dyrbarare lokaler ställts till de konstindustriella
dag- och aftonskolornas förfogande i och med att konstfackskolan
år 1958 inflyttade i nya lokaler. Det inkomstbortfall statsverket fått vidkännas
under den tid stadens bidrag icke utbetalats torde, enligt vad revisorerna
inhämtat, icke understiga ett sammanlagt belopp av 2 milj. kronor.

Enligt revisorernas mening är det mot bakgrunden -av det anförda angeläget
att det nyssnämnda utredningsuppdraget utan ytterligare dröjsmål
slutföres och att ett nytt samarbetsavtal snarast träffas med Stockholms
stad.

225

J ordb ruksdepar tementet

§ 26

Den koncentrerade jordbruksrationaliseringen i norrlandslänen

Genom beslut av 1959 års vårriksdag fastställdes vissa nya regler för
det statliga stödet till rationalisering på jordbrukets område. Verkställda
utredningar rörande lönsamhetsutvecklingen för jordbruket hade utvisat
en fortskridande märkbar ekonomisk överlägsenhet för de större gårdsenheterna,
under det att innehavare av mindre enheter icke lyckats åstadkomma
motsvarande procentuella höjning av sin inkomststandard. Enligt
beslutet skulle de statliga rationaliseringsmyndigheterna i huvudsak bedriva
sin verksamhet enligt dittills gällande allmänna riktlinjer. De skulle
alltså sikta till att göra brukningsenheterna lämpade att under överskådlig
tid kunna bestå som självständiga jordbruk. Dittills hade emellertid
lantbruksorganisationen i princip haft att befrämja tillkomsten av basjordbruk.
Med hänsyn till framför allt den tekniska utvecklingen syntes
emellertid därigenom alltför trånga gränser ha dragits för verksamheten,
och det syntes vara av vikt att underlätta strävandena att åstadkomma
en storleksrationalisering i riktning mot tvåfamiljsjordbruk. De ändringar
som företogs på detta område år 1959 innebar främst att lantbruksorganisationens
uppgifter vidgades till att befrämja tillkomsten av sådana större
brukningsenheter. Vidare lättades villkoren för erhållande av statsgaranterade
driftslån genom höjning av maximibeloppet och förlängning av
amorteringstiden.

Vid 1960 års riksdag tillfördes den statliga jordbruksrationaliseringen
ett nytt inslag i och med statsmakternas beslut om koncentrerad jordbruksrationalisering
i vissa norrlandslän. Det särskilda stödet till jordbruket
i Norrland hade under några år varit föremål för utredningar i
skilda sammanhang, och olika förslag till omdisposition av de för ändamålet
anvisade medlen hade framlagts, bl. a. av lantbruksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd och vissa särskilda utredningar. Dessa frågor upptogs
till behandling i propositionen 1960:62. Departementschefen erinrade därvid
bl. a. om att statistiken över förändringarna i fråga om åkerarealen
per brukningsenhet för enheter med mer än två hektar åker utvisade en
mindre arealökning i norra Sverige än i övriga delar av landet. Antalet
brukningsenheter med två till tio hektar åker utgjorde i norra Sverige
icke mindre än 87 procent av hela antalet jordbruksfastigheter med mer
än två hektar åker. De speciella betingelserna för jordbruket i övre Norrland
men även i vissa andra norrländska bygder borde föranleda ökad uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Sedan åtskilliga år utgick särskilt
statsstöd i skilda former till del norrländska jordbruket. För de två sistförflutna
budgetåren hade mcdelsanvisningen under reservationsanslaget

15 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963 I.

226

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. uppgått till
1 250 000 kronor. De under samma tid ur anslaget Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område utgående fraktbidragen för fodersändningar till
Norrbottens och Västerbottens län kunde uppskattas till ett sammanlagt
värde av ca 1 300 000 kronor per år. Ur förstnämnda anslag skulle enligt
gällande principer 500 000 kronor utbetalas till de olika hushållningssällskapen
i Norrland samt i Värmlands och Kopparbergs län att användas
för produktionsfrämjande åtgärder i allmänhet på jordbrukets område,
och de inom denna ram utbetalade medlen vore att anse som en förstärkning
av det allmänna omkostnadsbidrag som sällskapen årligen erhöll.

Vissa av de gällande stödformerna syntes emellertid icke längre vara så
tids- och ändamålsenliga som önskvärt vore. Det borde vara möjligt att
inom ramen för det dåvarande stödets totala omfattning kunna utnyttja
tillgängliga medel på ett för samhällslivet i berörda områden effektivare
sätt. Vid planläggningen av de statliga insatserna måste i om möjligt högre
grad än dittills beaktas inte blott de allmänt jordbruksekonomiska och de
företagsekonomiska förhållandena utan också de näringspolitiska, befolkningspolitiska
och sociala skäl som talade för att bistånd lämnades för tillskapande
i vissa trakter av förutsättningar för en i sig själv lönsam jordbruksproduktion.
Det syntes även vara av vikt att stort intresse ägnades
spörsmålen om lämpligaste produktionsinriktning och om rationellare
driftsmetoder vid jordbruken inom ifrågavarande norrländska områden.

I syfte att söka uppnå ett effektivare utnyttjande av förenämnda anslagsmedel
borde enligt propositionen förfaras så, att en väsentlig del av de
statliga insatserna koncentrerades till vissa utvalda geografiska områden
för att där genom driftrationalisering samt inre och yttre rationalisering
medverka till uppbyggnaden av fullt bärkraftiga, på längre sikt bestående
brukningsenheter. Kombinationen jord- och skogsbruk måste självfallet
beaktas i sammanhanget. Medelst särskilt finansiellt stöd samt råd och upplysningar
borde staten bidraga till att vederbörande jordbrukare kunde på
ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genomföra uppbyggnadsoch
omställningsprocessen. Genom att efter hand förlägga verksamheten
till nya områden allteftersom rationaliseringsarbetet slutfördes inom de
tidigare bearbetade kunde så småningom ett nät av upprustade jordbruk
skapas i bygder där det befunnes önskvärt och ändamålsenligt att för framtiden
vidmakthålla en jordbruksproduktion av nämndvärd omfattning. Gårdarna
inom de med ifrågavarande särskilda statsstöd rationaliserade jordbruksområdena
kunde även tjäna som mönster för jordbrukare inom andra
områden i och utanför Norrland. Vid val av rationaliseringsområden borde
i första hand sådana trakter ifrågakomma, där förutsättningarna för att
jordbruksdriften skulle bestå på lång sikt vore stora, samtidigt som rationaliseringsbehovet
vore uppenbart. För att ej medelsresurserna skulle
splittras på ett mindre ändamålsenligt sätt, syntes de föreslagna koncentre -

227

rade rationaliseringsinsatserna med stöd av statsanslag tills vidare böra
göras endast inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län. Det borde ankomma på lantbruksnämnden, hushållningssällskapet,
lantmäterimyndigheten samt skogsvårdsstyrelsen inom respektive län
att gemensamt utarbeta förslag till lämpliga rationaliseringsområden samt
för varje område plan beträffande avsedda rationaliseringsåtgärder. I dylika
planer borde upptagas såväl de rationaliseringsåtgärder vilka avsågs
finansierade med statsbidrag som övriga sådana åtgärder. Angivna, för flera
länsorgan gemensamma uppgifter borde lämpligen diskuteras vid det organiserade
samråd som jämlikt 1959 års riksdagsbeslut inom varje län
borde förevara mellan nyssnämnda organ, och företrädare för kommuner
och jordbrukargrupper kunde även beredas tillfälle att deltaga. Upprättade
förslag till rationaliseringsområden och till tidsplan för de tilltänkta åtgärderna
samt summarisk totalkalkyl över kostnaderna för de statliga insatserna
inom respektive områden borde underställas Kungl. Maj :t för
prövning och godkännande.

Vad beträffade den statliga ekonomiska stödgivningen till åtgärder inom
rationaliseringsområdena borde denna i första hand ske med tillämpning
av de för det allmänna rationaliseringsstödet gällande författningsbestämmelserna
samt med utnyttjande av de för sagda stöd avsedda riksstatsanslagen,
lånefonderna och kreditgarantiramarna. Med hänsyn till de speciella
förhållanden som vore för handen i övre Norrland borde härutöver
utgå statsbidrag som förstärkning av de till vederbörande ändamål beviljade
bidragen eller som finansiellt bistånd för genomförande av åtgärder
som ej kunde erhålla statliga bidrag jämlikt reglerna för det allmänna
rationaliseringsstödet. Med hänsyn till det aktuella behovet av driftsrationalisering
borde vederbörligt anslag kunna användas för statsbidrag även
till alla slags åtgärder som tillhörde denna rationaliseringsform. Utan Kungl.
Maj :ts medgivande borde det sammanlagda statsbidragsbeloppet till en
och samma fastighet ej överstiga 60 procent av de totala rationaliseringskostnaderna.
Härvid förutsattes att bidrag till täckande av utgifter för
yttre rationalisering utgick enligt gällande generella regler.

Bestämmelser beträffande nyssnämnda, för övre Norrland särskilt avsedda
statliga rationaliseringsstöd borde ej införas i någon författning.
Totalkostnad och planer i stort borde enligt det föregående fastställas
av Kungl. Maj:t för varje rationaliseringsområde. Inom den därigenom
angivna ramen syntes det få ankomma på vederbörande regionala organ
att i samråd utforma de mera detaljerade stödgrunder som befunnes böra
gälla i varje enskilt fall.

För att vinna så tillfredsställande och snara resultat som möjligt av
rationaliseringsarbetet vore det angeläget att ett betydande belopp ställdes,
till förfogande. I propositionen föreslogs att för utlämnande av bidrag utöver
vad som kunde beviljas enligt bestämmelserna i rationaliseringskun -

228

görelsen ett belopp av ca 1 000 000 kronor beräknades för budgetåret 1960/61.
Härjämte borde medel beräknas för utrednings- och planläggningskostnader,
för avlöning av tillfällig expertis och annan personal ävensom för resekostnader
och expcnser, hänförliga till anlitande av dylik arbetskraft. Då
sistnämnda administrativa kostnader beräknades uppgå till 300 000 kronor,
skulle för den koncentrerade rationaliseringsverksamheten i sin helhet
beräknas 1 300 000 kronor för budgetåret 1960/61. Till ett belopp av 800 000
kronor borde sagda anvisning finansieras genom ianspråktagande av medel
som med dittills gällande ordning skulle ha utgått över anslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område såsom fraktbidrag för fodermedelssändningar
till de båda nordligaste länen. En fullständig avveckling
av fraktbidragen borde likväl ej komma i fråga, men sistnämnda bidragsform
syntes för kommande budgetår böra begränsas. Kostnaderna för
såväl den koncentrerade rationaliseringen som för fraktbidragen borde i
fortsättningen bestridas av anslaget till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland in. in.

1960 ars riksdag godkände de grunder för koncentrerad rationaliseringsverksamhet
som i propositionen föreslagits. I anledning av jordbruksutskottets
utlåtande (nr 18) och dess memorial (nr 32) beräknades för
verksamheten ett belopp av 1 050 000 kronor vara tillräckligt för den omfattning
som verksamheten kunde väntas få under det första året.

För budgetåret 1961/62 beräknades under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. 2 050 000 kronor för ifrågavarande
koncentrerade jordbruksrationalisering och för budgetåret 1962/63
ett belopp av 3 050 000 kronor. I samband med äskande av anslag för sistnämnda
budgetår erinrade föredragande departementschefen om att vissa
frågor rörande Tornedalen i annat sammanhang förelagts riksdagens prövning.
1 anslutning därtill syntes det angeläget att takten höjdes i jordbrukets
rationalisering i denna del av Norrbottens län. Särskild vikt borde
fästas vid strukturrationaliseringar och driftsomläggningar. Den yttre rationaliseringen
borde i första hand syfta till att väsentligt öka jordbruksfastigheternas
areal. I de fall det vore möjligt med hänsyn till avsättningsförhållandena
m. m. borde övergång till specialproduktion övervägas. Förutsättningarna
för gemensamt utnyttjande av vissa byggnader och maskiner
borde även prövas. — Gentemot vad som sålunda uttalats gjorde
riksdagen icke någon erinran.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag framlades förslag
om medelsanvisning för ytterligare utveckling av ifrågavarande verksamhet
under budgetåret 1963/64. Samtidigt lämnades en redogörelse i stora drag
för verksamhetens fortgång. Av det belopp å tillhopa 6 150 000 kronor som
under tre budgetår anvisats för ändamålet hade intill den 1 oktober 1962
av Kungl. Maj :t avdelats sammanlagt 3 070 000 kronor för rationaliseringsbidrag.
Av angivna totalbelopp hade emellertid ännu icke hälften hunnit

229

fördelas till olika företag i form av beviljade bidrag. Fördelningen på de
fyra länen av nu angivna belopp framgår av följande uppställning.

Lön Tilldelade belopp Beviljade bidrag

Norrbottens län 1 160 000 766 195

Västerbottens län 900 000 111 215

Jämtlands län 560 000 479 185

Västernorrlands län 450 000 201 934

Summa kronor 3 070 000 1 558 529

Av dessa bidrag avsåg 902 000 kronor ekonomibyggnader, 254 000 kronor
jordbruks- och skogsbruksmaskiner, 211 000 kronor dikning, 45 000
kronor djurinköp och 25 000 kronor jordbruksvägar; för stenröjning och
nyodling hade åtgått tillhopa 12 000 kronor och för övrig driftsrationalisering
111 000 kronor, allt i runda tal.

Av anvisade medel å 6,15 milj. kronor hade vidare 1 072 000 kronor av
Kungl. Maj :t disponerats till expertis, personal, planläggning m. m. Av
dessa medel hade under de två första budgetåren närmare 450 000 kronor
tagits i anspråk.

För innevarande budgetår anvisade riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag för den koncentrerade jordbruksrationaliseringen 3 200 000 kronor.

I enlighet med vad som förutsattes då riktlinjerna för denna verksamhet
uppdrogs behandlas planeringsuppgifterna i de olika länen, efter inledande
förberedelser inom länsorganen, av en arbetsgrupp som består av yttre
konsulenten hos lantbruksnämnden, en konsulent från hushållningssällskapet,
en lantmätare inom lantmäteriets specialenhet samt en jägmästare
från skogsvårdsstyrelsen. Ärendena behandlas sedan i vederbörande länsråd.
De färdigställda förslag som skall underställas Kungl. Maj:ts godkännande
översändes samtidigt till envar av de nämnda länsorganens överordnade
centrala myndigheter, vilket innebär att lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och skogsstyrelsen erhåller var sitt exemplar av förslaget.
Ärendena beredes i första hand av lantbruksstyrelsen, och de nämnda
centrala myndigheterna avgiver gemensamt yttrande till Kungl. Maj:t.

Utöver den personal som länsorganen normalt förfogar över har, såsom
redan nämnts, viss extra personal anställts för ifrågavarande uppgifter. För
varje län har sålunda anställts en instruktör för den yttre rationaliseringen
och en skogsmästare. Vidare har anställts två byggnadskonsulenter (för
ekonomibyggnader) och två instruktörer för potatisodling, envar med två
län som verksamhetsområde. Gemensamt för samtliga län finnes en ekonomikonsulent
och en ritare och för insatserna i Tornedalcn en konsulent
och en instruktör. Slutligen har för verksamheten i Västerbottens län
anställts en instruktör. Kostnaderna för denna personal uppgick under
budgetåret 1960/61 till 45 000 kronor, under budgetåret 1961/62 till 395 000
kronor och under budgetåret 1962/63 till 540 000 kronor.

230

Den koncentrerade rationaliseringsverksamhet som nu beskrivits i sina
huvuddrag och som givits arbetsnamnet KR-verksamheten påbörjades alltså
budgetåret 1960/61. Vederbörande arbetsgrupper i de olika länen lämnar
regelbundet rapporter om verksamhetens fortgång. De senaste rapporterna
avser läget den 1 oktober 1963. Revisorerna, som tagit del av
dessa rapporter och även vid besök studerat vissa KR-företag, lämnar i
det följande en redogörelse för verksamheten i de olika länen. Vissa uppgifter,
särskilt beträffande driftsrationaliseringen, har därvid återgivits i
summarisk form. Det må framhållas att driftsrationaliseringen som regel
ej avsett endast de fastigheter som utsetts som kärnor i ett blivande KRområde
utan sträckt sig åtskilligt längre. Sådana åtgärder som exempelvis
uppgörande av driftsplaner och växtodlingsplaner, deltagande i mjölkkontroll
och organiserandet av gemensam maskinanvändning har vanligen
omfattat hela byar eller brukningsområden, och även de mindre jordbruk
som ej ansetts lämpade för utveckling med stöd av rationaliseringsmedel
har alltså kunnat draga nytta av dylik verksamhet.

I fråga om de beräknade kostnaderna för KR-verksamheten och de utgående
statsbidragen är att märka, att de redovisade beloppen endast utvisar
verkställda och förestående investeringar för inre rationalisering och
driftsrationalisering, vilket i detta sammanhang ansetts som det i kostnadshänseende
väsentliga. Uppgifter rörande kostnaderna för den yttre rationaliseringen
finnes icke sammanställda av arbetsgrupperna. Sådana kostnader
har givitvis förekommit, exempelvis i samband med markköp och lantmäteriförrättningar.
Då utgifterna för markköp i huvudsak kan förutsättas
bli återgäldade efter hand som överlåtelse sker till jordbrukarna eller
också kvarstår som en tillgång i form av lantbruksnämndernas markinnehav,
torde emellertid de kostnader för yttre rationalisering som slutligt
skall bestridas av statsverket icke vara av större omfattning. Utgifter av
denna natur avföres på det ordinarie rationaliseringsanslaget.

Västernorrlands län

Den koncentrerade rationaliseringen i detta län har hittills inriktats på
15 olika områden och avsett 26 brukningsenheter. Inom några områden
har endast en enstaka gård blivit föremål för rationalisering, inom andra
områden två eller tre gårdar och i ett område fyra gårdar. Före rationaliseringen
har dessa gårdar omfattat en sammanlagd åkerareal av 273 hektar
eller i genomsnitt 9,1 hektar per gård, och efter verkställd yttre rationalisering
— inköp av tillskottsjord eller samköp av mindre gårdar — omfattar
brukningsenheterna 513 hektar åker eller i genomsnitt 19,7 hektar.
Endast 12 av de rationaliserade gårdarna innehåller 20 hektar åker eller
mera. Några av de angivna tillskottsarealerna har icke kunnat sammanläggas
med rationaliseringsfastigheten utan utgöres av mark som arrenderas
på längre tid. Vidare väntas i nio fall ytterligare tillskottsjord kom -

231

ma att tillföras de angivna 26 rationaliseringsobjekten inom dessa områden,
varjämte ytterligare fyra objekt inom andra områden väntas bli tillförda
tillskottsjord i samband med koncentrerad rationalisering.

Av rationaliseringsobjekten i detta län har flertalet en någorlunda god
tillgång på skog. Den genomsnittliga skogsarealen utgjorde före rationaliseringen
77 hektar, och genom rationaliseringen har gårdarna i genomsnitt
tillförts ytterligare 25 hektar skog vardera. Fortsatt utökning även av
skogsarealen väntas äga rum inom nära förestående tid.

Inom flertalet av de områden där KR-verksamheten sålunda bedrivits
har lantbruksnämnden alltjämt kvar vissa arealer åker- och skogsmark
som rationaliseringsreserv, vilken avses skola användas efter hand som
förutsättningar visar sig föreligga för fortsatt utveckling.

Jämsides med den yttre rationaliseringen har ifrågavarande brukningsenheter
blivit föremål för driftsrationalisering. Ekonomibyggnader har färdigställts
på fyra gårdar och påbörjats eller projekterats på ytterligare
15 gårdar. Dikning har ej färdigställts på någon gård men påbörjats eller
projekterats på 16 gårdar. Driftsrationalisering i övrigt har helt eller delvis
genomförts på flertalet enheter; denna verksamhet avser sådana åtgärder
som upprättande av driftskalkyl, markkartering, växtodlingsplan,
mjölkkontroll och mekanisering, köp av avelsdjur, driftsgrensrådgivning
och bokföring. Kurser, ofta av fem dagars varaktighet, har anordnats i
olika ämnen. Gemensam maskinanvändning har organiserats på 13 gårdar,
i vissa fall med åtskilliga deltagare.

Såvitt gäller det skogliga området har skogsvärdering företagits i samband
med markförvärv och byten. Därvid har grundmaterial insamlats,
vilket kan användas vid upprättande av skogsbruksplaner. Skogsvårdsstyrelsen
har för närvarande 18 skogsbruksplaner under utarbetande inom
objekten. Statsbidrag ur skogsvägsanslaget har beviljats till en 5,3 km lång
skogsbilväg för ett av objekten.

Följande sammanställning visar kostnader och medelsbehov för KR-verksamheten
i Västernorrlands län.

Åtgärder	Beräknad total kostnad	Beräknat totalt bidrag	Summa beräknat bidrag	Intill den 1/10 1963 beviljat bidrag
ur rat.-anslaget	ur KR-anslaget	ur rat.-anslaget	ur KR-anslagct
Ekonomibyggnader	2 023 600	186 900	777 500	964 400	114 790	401 410
Dikning	613 700	197 200	117 800	315 000	90 600	52 695
Jordbruksvägar	4 800	2 000	500	2 500	1 920	480
Övrig inre rationalisering	7 700		3 900	3 900		3 850
Jordbruksmaskiner	369 800		137 300	137 300		45 495
Skogsbruksmaskiner
Djur	62 700		22 900	22 900		5 310
övrig driftsrationaliscring	51 400		25 300	25 300		2 544
Summa kronor	3133 700	386 100	1 085 200	1 471300	207 310	511 784

232

Jämtlands län

Inom Jämtlands län har KR-verksamheten hittills inriktats på tio olika
områden, huvudsakligen belägna i storsjöbygden. Inom fyra av dessa områden
har den yttre rationaliseringen ännu ej kommit i gång i någon nämnvärd
omfattning, ehuru lantbruksnämnden där förvärvat eller avser att
förvärva vissa gårdar för rationaliseringens igångsättande. Inom övriga
sex omiåden omfattar rationaliseringen 14 olika gårdar, vilka före verksamhetens
början hade en sammanlagd åkerareal av 181 hektar, d. v. s.
i genomsnitt 13 hektar per gård. Genom rationaliseringen har dessa gårdar
försetts med tillskottsjord i sådan utsträckning, att de numera disponerar
sammanlagt 313 hektar eller i genomsnitt 22,3 hektar per gård. Endast
sex av angivna brukningsenheter äger efter rationaliseringen en åkerareal
av 20 hektar eller mera. Den genomsnittliga skogsarealen utgjorde
före rationaliseringen i genomsnitt 69 hektar per gård och uppgår efter
rationaliseringen till i genomsnitt 99 hektar per gård. Genom av lantbruksnämnden
förvärvad rationaliseringsreserv och genom planerade ytterligare
förvärv väntas arealerna av såväl åker som skog komma att framdeles utökas.

Såvitt gäller den inre rationaliseringen har ekonomibyggnader färdigställts
endast på två brukningsenheter och är i ytterligare några fall under
uppförande. Detta arbete befinner sig eljest på projekteringsstadiet. Dikning
och täckdikning har i flertalet fall genomförts. I fråga om driftsrationaliseringen
är gemensam maskinanskaffning och inköp av djur genomförda
på flertalet håll, och även arbetet med växtodlingsplaner, markkartering
samt deltagande i mjölkkontroll och bokföring är jämförelsevis
långt hunnet. Inre rationalisering och driftsrationalisering har i viss utsträckning
bedrivits även inom de fyra områden där den yttre rationaliseringen
ännu icke kommit i gång.

KR-insatserna har enligt nämndens redogörelse i huvudsak berört sådana
jordbruksområden inom vilka skogsarealen är av mindre omfattning, och
de flesta ägarna till KR-gårdar har varit fullt sysselsatta med uppbyggnaden
av jordbruksdelen. Av dessa anledningar har de skogliga åtgärderna
kommit i andra hand. I en del fall har någon skogsmark ej försålts utan
detta har fått anstå i avvaktan på kommande arronderingsbyten. Vid försäljning
av skogsmark till KR-gårdar har nämnden i allmänhet krävt skogsbruksplan
för hela den nybildade fastigheten. Nämnden beräknar att ett av
områdena skall förses med gemensamhetsskog och att inom en annan KRgrupp
ett skogligt samverkansområde skall bildas, i båda fallen med skogar
av icke obetydlig areal.

Kostnader och medelsbehov för KR-verksamheten i Jämtlands län framgår
av följande sammanställning. Av de beviljade bidragen har intill den
1 oktober 1963 utbetalats i runt tal 500 000 kronor, varav 223 000 kronor
enligt rationaliseringskungörelsen och 277 000 kronor av KR-medel.

233

Åtgärder	Beräknad total kostnad	Beräknat totalt bidrag	Summa beräknat bidrag	Intill den 1/10 1963 beviljat bidrag
ur rat.-anslaget	ur KR-anslaget	ur rat.-anslaget	ur KR-anslaget
Ekonomibyggnader	2 513 000	192 800	1 043 000	1 235 800	61 600	377 500
Dikning	1 382 560	560 620	214 590	775 210	215 290	85 865
Jordbruksvägar	104 650	41 520	17 330	58 850	21 320	9 330
övrig inre rationalisering	195 290	85 560	24 770	110 330	44 480	10 610
Jordbruksmaskiner	329 713		158 965	158 965		74 845
Skogsbruksmaskiner
Djur	361 700		129 780	129 780		40 980
övrig driftsrationalisering	166 605		99 890	99 890		94 290
Summa kronor	5 053 518	880 500	1 688 325	2 568 825	342 690	693 420

Västerbottens län

Enligt lantbruksnämndens rapport har KR-verksamheten under de första
åren åsyftat att genomföra strukturrationalisering inom ett fåtal områden
på sådant sätt att demonstrationsobjekt av något större omfattning
skulle åstadkommas, vilka skulle kunna tjäna som upplysning och information
och därigenom jämna vägen för arbetet i fortsättningen. Tyngdpunkten
har därför lagts på anskaffande av tillräckliga rationaliseringsreserver.
Verksamheten har bedrivits inom fyra olika områden, alla belägna i kustbygderna.
Ett av dessa områden, Vebomark i Lövångers socken, har emellertid
sedan en följd av år varit föremål för lantbruksnämndens rationaliseringssträvanden,
och betydande statsbidrag har utgått till torrläggning
för att mark till förstärkning av kringliggande brukningsdelar skulle utvinnas.
Flertalet av de inom vebomarksprojektet redovisade KR-fastigheterna
har försetts med tillskottsmark redan innan KR-verksamheten igångsattes.
Om dessa fastigheter frånräknas har den koncentrerade rationaliseringen
inom de nämnda fyra områdena hittills avsett 17 fastigheter med
en sammanlagd åkerareal före rationaliseringen av 63,5 hektar eller i genomsnitt
7,9 hektar per fastighet. Efter rationaliseringen innehåller dessa
fastigheter sammanlagt 165,5 hektar åker, motsvarande 20,7 hektar åker
per fastighet. 12 av nämnda 17 fastigheter innehåller efter rationaliseringen
20 hektar åker eller mera. I fråga om skogen har en motsvarande förstärkning
ägt rum från i genomsnitt 39 hektar per fastighet till numera 48 hektar
per fastighet.

Till nu redovisade resultat kommer dels två fastigheter, vid vilka yttre
rationalisering planeras men ännu icke kommit i gång, dels åtta fastigheter
inom vebomarksområdet, vilka enligt vad som nyss nämnts redan
tidigare förstärkts under lantbruksnämndens medverkan. De sistnämnda
innehöll före rationaliseringen i genomsnitt 7,9 hektar åker och 38 hektar

234

skog men omfattar efter rationaliseringen genomsnittligt 20,7 hektar åker
och 49 hektar skogsmark.

Inom samtliga fyra områden besitter lantbruksnämnden alltjämt avsevärda
markreserver för verksamhetens vidare utveckling.

Med hänsyn till vad som inledningsvis nämndes om verksamhetens inriktning
i Västerbottens län är den inre rationaliseringen ännu icke fullföljd
i större omfattning. Ekonomibyggnader bär färdigställts endast på
ett fåtal fastigheter; vid flertalet pågår arbetet med byggnadsbeståndet
eller har byggnaderna endast projekterats. Erforderliga dikningsåtgärder
har färdigställts i något större utsträckning. Av åtgärder för driftsrationalisering
är markkartering, upprättande av driftsplaner samt deltagande
i mjölkkontroll och bokföring i huvudsak genomförda; djur och gemensamma
maskiner har med bidrag av KR-medel anskaffats på ett flertal
gårdar.

Inom två av områdena har rationaliseringsgruppen bedrivit planeringsarbete
för att åstadkomma gemensamhetsskogar, men dess strävanden har
hittills icke mött tillräckligt gensvar hos markägarna. En av dessa planer
har tills vidare ställts på framtiden, under det att den andra — som även
innefattar projektering av en skogsbilväg — för närvarande omarbetas.

Kostnader och medelsbehov för KR-verksamheten i Västerbottens län
framgår av följande sammanställning. Av de beviljade bidragen har intill
den 1 oktober 1963 utbetalats närmare 312 000 kronor, varav 74 000
kronor enligt rationaliseringskungörelsen och 238 000 kronor enligt grunderna
för koncentrerad rationalisering.

Åtgärder	Beräknad total kostnad	Beräknat totalt bidrag	Summa beräknat bidrag	Intill den 1/10 1963 beviljat bidrag
ur rat.-anslaget	ur KR-anslaget	ur rat.-anslaget	ur KR-anslaget
Ekonomibyggnader	3 684 000	277 900	1 532 600	1 810 500	87135	538 535
Dikning	943 000	333 200	120 300	453 500	117 425	53 795
Jordbruksvägar	142 000	50 500	18 000	68 500	10 475	6 440
Övrig inre rationalisering	59 870	22 765	6 575	29 340	8 550	2 645
Jordbruksmaskiner	812 000		318 500	318 500		156 473
Skogsbruksmaskiner
Djur	234 000		123 400	123 400		39 240
övrig driftsrationalisering	386 000		225 600	225 600		48 614
Summa kronor	6 260 870	684 365	2 344 975	3 029 340	223 585	845 742

Norrbottens län

Verksamheten har inom detta län hunnit avsevärt längre än inom de
övriga. Den har omfattat 20 skilda områden, och den yttre rationaliseringen
är i huvudsak genomförd för 59 fastigheter. Dessa fastigheter om -

235

fattade före rationaliseringen 853 hektar åker och 6 357 hektar skog, vilket
innebär ett genomsnitt av 14,5 hektar åker och 108 hektar skogsmark.
Efter förvärv av tillskottsmark innehåller samma gårdar tillhopa 1 326
hektar åker och 8 090 hektar skogsmark eller i genomsnitt 22,5 hektar
åker och 137 hektar skog. Av de 59 fastigheterna innehåller 38 en åkerareal
av 20 hektar eller mera. Flertalet av de angivna fastigheterna arrenderar
dessutom ytterligare åkermark, i regel mellan 5 och 15 hektar. Genom
hos lantbruksnämnden befintlig betydande markreserv kommer verksamheten
att ytterligare utvidgas; planering av koncentrerad rationalisering
bedrives för närvarande på ett 40-tal brukningsenheter.

Såvitt gäller den inre rationaliseringen bär uppförande eller ombyggnad
av ekonomibyggnader påbörjats på 37 fastigheter och dikning påbörjats på
33 fastigheter, övriga dylika åtgärder, såsom jordbruksvägar, stenröjning
m. m., bedrives på 25 enheter. I fråga om driftsrationaliseringen har gemensam
maskinanvändning ordnats för 11 KR-omåden, och djurinköp har
genomförts för 24 enheter. Markkartering har genomförts för 82 procent
av fastighetsbeståndet. För 65 enheter har driftsplaner upprättats samt deltagande
i mjölkkontroll och bokföring organiserats.

På det skogliga området bär ett av KR-områdena försetts med gemensamhetsskog,
och för ytterligare ett område utreds möjligheterna för en
sådan. Sju samverkansområden bär organiserats och ytterligare två planeras.
Skogsbilvägar har byggts på tre områden och planeras för tre områden.
Skogsbruksplaner har upprättats för elva områden.

I följande sammanställning angives kostnader och medelsbehov för KRverksamheten
i Norrbottens län.

Åtgärder	Beräknad total kostnad	Beräknat totalt bidrag	Summa beräknat bidrag	Intill den 1/10 1963 beviljat bidrag
ur rat.-anslaget	ur KR-anslaget	ur rat.-anslaget	ur KR-anslaget
Ekonomibyggnader	7 071300	631 730	2 876 485	3 508 215	183 530	1 207 165
Dikning	2 678 100	1 075 660	299 260	1 374 920	450 210	111 690
Jordbruksvägar	542 480	206 070	59 670	265 740	77 610	21 900
övrig inre rationalisering	225 840	66100	16 560	82 660	30180	8 570
Jordbruksmaskiner	1 735 700		638 760	638 760		376 620
Skogsbruksmaskiner	22 100		10 550	10 550		6 650
Djur	477 300		156 800	156 800		61 900
övrig driftsrationalisering	524 230		314 040	314 040		104100
Summa kronor	13 277 050	1 979 560	4 372 125	6 351 685	741 530	1 898 595

236

Sammandrag för fyra län	Väster- norrland	Jämt- land	Väster- botten	Norr- botten	Summa (genom- snitt)
Antal områden	st.	15	6	4	20	45
Antal KR-gårdar	st.	26	14	17	59	116
Åkerareal före rat. (genomsn.)	ha	9,1	13	7,9	14,5	11,1
Åkerareal efter rat. (genomsn.)	ha	19,7	22,3	20,7	22,5	21,3
Skogsareal före rat. (genomsn.)	ha	77	69	39	108	73
Skogsareal efter rat. (genomsn.)	ha	102	99	48	137	96
Beräknad total kostnad	kr.	3 134 000	5 054 000	6 261 000	13 277 000	27 726 000
Beräknat totalt bidrag	kr.	1 471 000	2 569 000	3 029 000	6 352 000	13 421 000
därav ur rat.-anslaget	kr.	386 000	881 000	684 000	1 980 000	3 931 000
därav ur KR-anslaget	kr.	1 085 000	1 688 000	2 345 000	4 372 000	9 490 000
Beviljat t.o.m. 1/10 1963:
ur rationaliseringsanslaget	kr.	207 000	343 000	224 000	742 000	1 516 000
ur KR-anslaget	kr.	512 000	693 000	846 000	1 899 000	3 950 000

Revisorernas uttalande. Genom beslut av 1960 års riksdag genomfördes
för de fyra nordligaste länen vissa betydelsefulla förändringar i fråga om
den under statens medverkan bedrivna jordbruksrationaliseringen. Under
åren närmast dessförinnan hade jordbruksstatistiken utvisat en förskjutning
inom landets jordbruk mot större gårdsenheter, vid vilka ett förhållandevis
gynnsammare ekonomiskt resultat kunde utvinnas än vid de
mindre enheterna. De norrländska jordbruken, som redan tidigare kännetecknades
av ett alltför stort antal små brukningsdelar, hade emellertid icke
följt med i denna storleksrationalisering, och framtidsutsikterna för jordbruksnäringen
därstädes visade sålunda en ogynnsam tendens som påkallade
särskild uppmärksamhet. Enligt Kungl. Maj:ts av riksdagen biträdda
mening borde det stöd som i olika former utgick till jordbruksnäringen
i Norrland kunna disponeras på ett mera ändamålsenligt sätt, så
att en övergång till större brukningsenheter främjades. I syfte att uppnå
ett effektivare utnyttjande av anslagna medel borde förfaras så, att en väsentlig
del av de statliga insatserna koncentrerades till vissa utvalda geografiska
områden för att där genom driftsrationalisering samt inre och yttre
rationalisering medverka till uppbyggnaden av fullt bärkraftiga, på längre
sikt bestående brukningsenheter. Inom vart och ett av de fyra länen skulle
en arbetsgrupp organiseras, bestående av företrädare för lantbruksnämnden,
hushållningssällskapet, lantmäterimyndigheten och skogsvårdsstyrelsen,
som skulle ha att upprätta planer för lämpliga områden och rationaliseringsåtgärder
samt — sedan Kungl. Maj:t godkänt projekten — medverka
till deras genomförande. Det ekonomiska stödet till dessa åtgärder
borde i första hand lämnas med utnyttjande av de för det allmänna

237

rationaliseringsstödet avsedda riksstatsanslagen, lånefonderna och kreditgarantierna.
Härutöver borde utgå statsbidrag för förstärkning av dessa
resurser. Utan Kungl. Maj :ts medgivande borde det sammanlagda statsbidragsbeloppet
till en och samma fastighet ej överstiga 60 procent av de
totala rationaliseringskostnaderna.

Under de tre år som förflutit, sedan grunderna för denna s. k. KR-verksamhet
i de fyra nordligaste länen godkändes, har av de under anslaget
till bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. anvisade
medlen ett sammanlagt belopp av 6,15 milj. kronor beräknats för ändamålet.
Revisorerna, som funnit det vara av intresse att taga del av hur
dessa medel utnyttjats och hur verksamheten utfallit, har besökt vissa
KR-företag samt granskat rapporter över föreliggande planer och bidragsbeslut.
Vid de företag som intill den 1 oktober 1963 blivit föremål för storleksrationalisering
har den totala rationaliseringskostnaden beräknats till
27,7 milj. kronor och det totala statsbidragsbeloppet till 13,4 milj. kronor.
Av bidraget beräknas 3,9 milj. kronor utgå ur rationaliseringsanslaget och
9,5 milj. kronor av KR-medel. Beslut om beviljade bidrag föreligger emellertid
hittills endast till ett sammanlagt belopp av 5,5 milj. kronor, och
endast omkring 2 milj. kronor har hittills utbetalats.

Den koncentrerade rationaliseringen har hunnit längst i Norrbottens län,
där verksamheten erhållit lika stor omfattning som inom de övriga tre
länen tillsammans. Storleksrationalisering har i Norrbottens län genomförts
på ett 20-tal områden och avsett ett 60-tal fastigheter. Inom Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län har yttre rationalisering genomförts
på respektive 26, 14 och 17 brukningsenheter. Inom samtliga län
pågår dock arbete med storleksrationalisering av ytterligare ett antal fastigheter.
I ett mindre antal fall är den inre rationaliseringen färdigställd;
som regel pågår arbetet med uppförande av ekonomibyggnader och maskinanskaffning
m. m. eller är sådana åtgärder alltjämt endast projekterade.
Driftsrationalisering på de med tillskottsjord försedda gårdarna är
i stor utsträckning fullföljd. På grund av rationaliseringens omfattning
i Norrbottens län svarar detta län för ungefär hälften av de sammanlagda
beräknade kostnadsbeloppen och av de hittills beviljade bidragen.

För bedömningen av resultatet av strukturrationaliseringen må framhållas,
att flertalet av de i lantbruksnämndernas sammanställningar redovisade
objekten torde utgöras av brukningsområden eller enheter som lantbruksnämnderna
redan tidigare bearbetat med yttre rationalisering, ehuru
det åsyftade resultatet icke kunnat uppnås med tidigare gällande resurser
och bidragsgrunder. Med de ökade stödmöjligheter som står till förfogande
genom KR-verksamhetcn har förutsättningar erhållits för genomförande
av sådana tidigare påbörjade projekt.

De rationaliserade brukningsenheterna har i många fall tillförts icke
obetydliga arealer tillskottsjord. De har i utgångsläget haft en åkerareal

238

av mellan 8 och 14,5 hektar och innehåller efter förstärkningen mellan 19,7
och 22,3 hektar åker. De angivna arealerna utgör genomsnitt för länen,
och betydande avvikelser förekommer givetvis i de enskilda fallen. Sålunda
innehåller närmare hälften av enheterna en åkerareal mindre än 20 hektar,
och ett mindre antal enheter har åkerarealer understigande 15 hektar.
Det synes kunna ifrågasättas om dessa brukningsdelar fyller kravet att utgöra
på lång sikt bestående jordbruksfastigheter, på sätt förutsattes då
KR-verksamheten påbörjades. Samtidigt må dock framhållas att fastigheterna
nästan genomgående är utrustade med skog; den genomsnittliga skogsarealen
utgjorde före rationaliseringen mellan 39 och 108 hektar och har
efter rationaliseringen utökats till mellan 48 och 137 hektar, även dessa
storlekar angivna som genomsnitt för varje län. Vidare disponerar lantbruksnämnderna
över icke obetydliga markreserver för ytterligare storleksrationalisering,
och de angivna ytinnehållen utvisar alltså i vissa fall
icke gårdarnas slutliga struktur.

Då den ifrågavarande verksamheten bedrivits endast under en jämförelsevis
kort tid, anser revisorerna det ännu för tidigt att fälla något mera
bestämt omdöme om det uppnådda resultatet. Revisorerna har likväl funnit
det vara av intresse att lämna den i det föregående intagna redogörelsen,
vilken möjliggör en överblick av verksamheten. Revisorerna vill härtill
endast foga vissa reflexioner rörande kostnaderna för KR-verksamheten.
Den totala investering av 27,7 milj. kronor som föreliggande projekt avser
innebär en kostnad per rationaliserad fastighet som uppgår till i Västernorrlands
län 105 000 kronor, i Jämtlands län 187 000 kronor, i Västerbottens
län 232 000 kronor och i Norrbottens län 108 000 kronor. Till dessa
investeringar beräknas staten lämna bidrag för varje rationaliserad fastighet
med i Västernorrlands län 49 000 kronor, i Jämtlands län 95 000 kronor,
i Västerbottens län 112 000 kronor och i Norrbottens län 52 000 kronor.
Detta motsvarar en investering i de slutligt rationaliserade fastigheterna
som i flertalet fall per hektar åker varierar mellan 4 000 och 10 000 kronor.
Nu nämnda belopp avser endast den inre rationalisering och driftsrationalisering
som upptagits i de länsvis redovisade tabellerna. Däri har alltså
ej inräknats kostnaderna för markförvärv, liksom ej heller hänsyn har
tagits till utgifterna för den statliga administrationen. Då de investeringar
som sålunda företagits eller förestår beträffande de berörda norrländska
jordbruken är synnerligen omfattande, synes det angeläget, såväl från statsverkets
synpunkt som för vederbörande jordbrukare själva, att det eftersträvade
syftet verkligen vinnes, d. v. s. att enheterna utvecklas till ekonomiskt
lönsamma och på lång sikt bestående brukningsenheter. Revisorerna
anser det önskvärt att, efter hand soin gårdarna färdigställes och förses
med ekonomibyggnader och maskinutrustning samt driftsrationaliseringen
helt genomföres, det ekonomiska utfallet noga följes från vederbörande
myndigheters sida. Att lönsamhetsutvecklingen på de olika objekten ägnas

239

fortlöpande uppmärksamhet synes påkallat även med hänsyn till att den
koncentrerade rationaliseringen är avsedd att efter hand genomföras inom
nya områden, såväl i de nu berörda länen som i andra län.

I den nu beskrivna koncentrerade rationaliseringen är ett flertal centrala
och lokala myndigheter engagerade, och även i övrigt blir verksamheten
föremål för stort intresse. Revisorerna har iakttagit att de för ändamålet
organiserade arbetsgrupperna och även annan personal, särskilt hos lantbruksnämnderna,
i stor utsträckning belastas med uppgiftslämning och
rapportering för att verksamheten skall kunna följas av de olika intressenterna.
Det synes vara en icke oväsentlig uppgift att detta arbete underlättas
genom fastställande av ett enhetligt och överskådligt rapportsystem, så att
det administrativa arbetet i möjligaste mån förenklas och en effektiv arbetsrutin
kan tillämpas. En förutsättning härför är att vederbörande myndigheter
på förhand meddelar, vilka uppgifter som för deras räkning är
av behovet påkallade. Först genom ett enhetligt system i detta hänseende
torde möjligheter föreligga att närmare studera orsakerna till de påtagliga
skiljaktigheter de olika länen emellan som nu redovisats i fråga om totalkostnaderna
per brukningsenhet och per arealenhet.

240

§ 27

Den yttre jordbruksrationaliseringen i Örebro län

Enligt kungörelsen 1948:342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre
och inre rationalisering in. m. förstås med yttre rationalisering sådana
fastighetsregleringsåtgärder som avser att skapa ökade möjligheter till rationell
brukning genom förändring av brukningsenhets storlek eller förbättring
av dess ägosammansättning eller genom förbättring i övrigt av
ägoanordningen.

Enligt kungörelsen skall lantbruksnämnderna genom råd och upplysningar
verka för genomförande av yttre rationaliseringsåtgärder samt biträda
vid planläggning av sådana åtgärder. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
skall vidare ha till uppgift att, där yttre rationalisering
erfordras för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter, underlätta
bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter
genom sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord eller
skogsmark ävensom att i övrigt främja yttre rationalisering av brukningsenheter
som icke är lämpade för sitt ändamål. För att tillgodose nämnda
syfte skall styrelsen och nämnderna verka för att sådana brukningsenheter
bildas, vilka huvudsakligen kan skötas av en eller två män utan
anlitande av arbetskraft utanför deras familjer och tillika kan bereda samma
arbetsinkomst som erbjudes inom jämförbara näringsgrenar. Myndigheterna
skall även främja förbättrad ägoanordning på sådana brukningscnheter.
Motsvarande verksamhet på större brukningsenheter än nu sagts
skall bedrivas endast om särskilda omständigheter föranleder därtill.

Lantbruksnämnd må bl. a. för rationaliseringsändamål inköpa mark, inlösa
mark enligt vad som stadgas i jordförvärvslagen samt överlåta av
nämnden förvärvad mark. Till vissa rationaliseringsåtgärder må lantbruksnämnd
vidare enligt rationaliseringskungörelsen lämna ekonomiskt stöd.
Sålunda må lånegaranti lämnas för att underlätta förvärv av mark för
rationaliseringsändamål. Statsbidrag vid förvärv av mark för dylikt ändamål
må även utgå, dock högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan
å ena sidan den av lantbruksnämnden betingade eller godkända köpeskillingen
och å andra sidan det värde fastigheten eller fastighetsdelen kan
anses äga för den brukningsenhet till vilken den skall läggas.

Riksdagens revisorer har ansett det vara av intresse att bilda sig en
uppfattning om storleksrationaliseringens omfattning och bedrivande inom
en lantbruksnämnd och har i detta syfte tagit del av den yttre rationaliseringen
i örehro län. Nämnda län har utvalts av flera anledningar;
dels torde Örebro län med hänsyn till belägenhet och struktur vara tämligen
representativt för stora delar av landet i övrigt, eftersom det innehål -

241

ler såväl brukningsenheter av slättbygdskaraktär som jordbruk i skogsbygder,
dels har revisorerna, såsom framgår av nästföljande paragraf i
årets berättelse, haft anledning att i annat sammanhang intressera sig för
den yttre rationaliseringen i detta län. Innan revisorerna redogör för rationaliseringen
i Örebro län, må först lämnas de uppgifter för verksamheten
i landet i dess helhet som intagits i följande tabeller.

Antal storleksrationaliserade brukningsenheter; hela landet.

År	Antal bruk- nings- en- heter	Summa areal, hektar	Medelareal, hektar
åker	skog	åker	skog
före åtgärd	efter åtgärd	före åtgärd	efter åtgärd	före åtgärd	efter åtgärd	före åtgärd	efter åtgärd
1957	2 280	25 699	34 617	78 858	105 426	11,3	15,2	35	46
1958	2 160	26 282	35 666	82 134	110 227	12,2	16,5	38	51
1959	2 517	34 646	47 025	97 480	131 745	13,8	18,7	39	52
1960	2 618	35 910	48 082	125 341	160 758	13,7	18,4	48	61
1961	2 797	40 117	54 546	117 069	159 116	14,3	19,5	42	57
1962	3 041	51 500	68 742	139 574	189 431	16,9	22,6	46	62

Fördelning på storleksgrupper
åker 1962

högst 2 hektar	203
2,1— 5 »	440
5,1—10 »	824
10,1—15 »	611
15,1-20 »	345
20,1—25 »	201
25,1—30 »	125
30,1 och över	292

216	592	6 828
1 706	3 341	15 916
6 472	10 756	37 058
7 829	11 662	19 757
6 117	8 312	10 097
4 626	6 339	6 089
3 495	4 372	7 984
21 040	23 367	35 845

10 937	1,1	2,9
28 041	3,9	7,6
52 892	7,8	13,0
27 347	12,8	19 1
13 498	17,7	24,1
7 649	23,0	31,5
9 433	28,0	35,0
39 634	72,1	80,0

34	54
36	64
45	64
32	45
29	39
30	38
64	75
123	136

Rationalisering på grund av lantbruksnämndernas aktiva ingripande år 1962; hela
landet. (Kod 1—7 samt 9—11 enl. kodsystemet.)

Storleks-grupper efter åker-areal före åtgärd	Antal bruk- nings- en- heter	Summa areal, hektar	Medclareal, hektar
åker	skogsmark	åker	skogsmark
före åtgärd	efter åtgärd	före åtgärd	efter åtgärd	före åtgärd	efter åtgärd	före åtgärd	efter åtgärd
högst 2 hektar	56	67	156	1 664	3 774	1,2	2,8	30	67
2,1— 5 »	242	956	1 771	10 230	18 850	4,0	7,3	42	78
5,1—10 »	539	4 270	6 989	21 934	33 411	7,9	13,0	41	62
© T	428	5 481	8 235	14 556	20 597	12,8	19,2	34	48
15,1—20 »	223	3 986	5 475	6 868	9 147	17,9	24,6	31	41
20,1—25 »	133	3 048	4 299	4 396	5 548	22,9	32,3	33	42
25,1—30 »	75	2 101	2 638	3 197	4 039	28,0	35,2	43	54
30,1 och över	118	5 901	6 783	8 751	10 149	50,0	57,5	74	86
Summa	1 814	25 809	36 347	71 596	105 515	14,2	20,0	39	58

16 Kev. berättelse ang. statsverket dr 1963 I.

242

Till grund för lantbruksstyrelsens årliga statistik över rationaliseringsverksamheten
inom länen ligger vissa av lantbruksnämnderna upprättade
rapporter, som upptar samtliga för yttre rationalisering företagna åtgärder,
uppdelade i elva med kodnummer försedda grupper. I det följande
redovisas dessa uppgifter såvitt gäller de inom Örebro län vidtagna åtgärderna
under åren 1957—1962.

Kod 1. Lantbruksnämnden säljer egna fastigheter eller delar därav.

Tabeller över årsresultaten och sammandrag för samtliga år har intagits
i det följande. Till de där lämnade uppgifterna må fogas följande anmärkningar.
År 1960 bär 3,8 hektar åker och 16 hektar skog försålts för
sammanläggning med ett större skogskomplex, innehållande 6 hektar åker
och 4 419 hektar skogsmark. Då ett fastighetskomplex av denna storlek
icke tillhör lantbruksnämndernas normala verksamhetsobjekt, bär detta
fall icke medtagits i sammanställningen. Därigenom har även en missvisande
förskjutning av arealuppgifterna beträffande genomsnittet av befintlig
skogsmark kunnat undvikas.

Vissa rationaliseringsfall är hänförliga till både kod 1 och kod 2, d. v. s.
nämnden har sålt sina egna fastigheter eller delar därav och samtidigt
lämnat köparen visst statligt stöd i form av kreditgaranti, avskrivningslån
eller bidrag. Då stödmomentet i detta sammanhang ansetts vara det väsentliga,
har dessa fall redovisats i tabellerna under kod 2. Samtidigt måste
dock åtgärderna beaktas om man vill erhålla en fullständig uppgift om försälj
ningsverksamheten enligt kod 1. Nu ifrågavarande fall är 16 till antalet,
av vilka 10 fall medfört tillskott av åkerjord (genomsnitt 6,7 hektar)
och 15 fall medfört tillskott av skogsmark (genomsnitt 23,9 hektar). Tillskottet
av åker är i dessa fall i genomsnitt högre än vad som redovisas i
sammandraget över kod 1; om fallen inräknades i nämnda sammandrag
skulle det genomsnittliga tillskottet av åker höjas från 3,9 till 4,5 hektar.
Beträffande skogsmarken stämmer arealtillskottet däremot tämligen väl
överens med det som redovisats under kod 1 och torde alltså icke nämnvärt
inverka på de genomsnittliga arealvärden som erhållits i sistnämnda
sammandrag. Några av ifrågavarande 16 fall avser i likhet med rationaliseringsfallen
under kod 1 i övrigt mycket små arealer. Hälften av de 16
brukningsenheterna omfattar efter rationaliseringen högst 20 hektar.

Kod 2. Lantbruksnämnden underlättar förvärv genom att bevilja köparen
statligt stöd i form av lånegaranti, avskrivningslån eller direkt bidrag.

Dessa rationaliseringsåtgärder, vilka vid sidan av de åtgärder som redovisats
under kod 1 torde vara de för rationaliseringsverksamheten väsentligaste,
har sammanfattats i två tabeller i det följande.

Kod 3 och 4. Lantbruksnämnden underlättar förvärv genom att ifrågasätta
expropriation (kod 3) eller åtgärd enligt uppsiktslagen (kod 4).

243

Några fall av denna natur redovisas icke av lantbruksnämnden under
åren 1957—1962.

Kod 5. Lantbruksnämnden underlättar förvärv genom att påverka säljaren
med erbjudande om kompensation i form av andra fastigheter (t. ex.
i samband med bolagsförvärv).

Under denna kod redovisas tre rationaliseringsåtgärder, samtliga från
år 1959. I genomsnitt har de tre fastigheterna förstärkts med 10 hektar
åker och 20 hektar skogsmark. De innehåller efter åtgärden mellan 19 och
27 hektar åker samt meilan 52 och 70 hektar skogsmark.

Kod 6. Lantbruksnämnden underlättar förvärv genom att rekommendera
domänverket, kyrkan m. fl. att försälja statliga eller ecklesiastika fastigheter.

Dylika rekommendationer har under den berörda tidsperioden i ett fält
lett till bildandet av en brukningsenhet med 26,5 hektar åker och 35 hektar
skogsmark.

Kod 7. Lantbruksnämnden underlättar förvärv genom att taga initiativ
till förhandlingar med säljare av lämpliga fastigheter och lämpliga köpare
av dessa fastigheter.

De åtgärder som avses under denna kod har under åren 1957—1962 berört
13 fastigheter, av vilka 12 erhållit tillskott av åkerjord och 8 erhållit
tillskott av skogsmark. Genomsnittsarealerna för tillskottsmarken utgör
beträffande åker 6,9 hektar och beträffande skogsmark 15,2 hektar.
Tillskotten av åker uppgår i två fall till högst 2 hektar och i ytterligare
två fall till mellan 2 och 4 hektar. Hälften av antalet berörda jordbruk
innehåller efter rationaliseringen högst 20 hektar, därav 2 enheter mindre
än 10 hektar, 3 enheter mellan 10 och 15 hektar samt 2 enheter mellan
15 och 20 hektar.

Kod 8. Lantbruksnämnden meddelar jordförvärvstillstånd i samband med
rationalisering på jordbrukarens eget initiativ.

Rationalisering på jordbrukarens eget initiativ är det ojämförligt vanligaste.
Under den nu behandlade sexårsperioden har antalet rationaliseringsfall
under denna kod uppgått till 374. Följande uppställning visar de
berörda arealernas summor och genomsnitt.

Åker Skogsmark

	antal	hektar	antal	hektar
Summa före åtgärd	368	8 074	352	22 862
Summa tillägg	324	2 310	284	3 959
Summa efter åtgärd	368	10 383	360	26 821
Genomsnitt före åtgärd		21,6		61,1
Genomsnitt tillägg		7,1		15,6
Genomsnitt efter åtgärd		27,8		71,7

Även den rationalisering som kommer till stånd utan lantbruksnämndens

244

medverkan omfattar en mängd smärre arealer. Av de 324 fall i vilka brukningsdelar
erhållit tillskott av åkermark avser icke mindre än 152 fall
arealförstärkningar med högst 4 hektar åker, därav 71 fall med högst 2
hektar, 46 fall med mellan 2 och 3 hektar samt 33 fall med mellan 3 och
4 hektar. De rationaliserade gårdarnas åkerareal efter åtgärd är även i åtskilliga
fall begränsad. Sålunda innehåller 85 gårdar en åkerareal av högst
10 hektar, 62 gårdar en åkerareal mellan 10 och 15 hektar samt 55 gårdar
en åkerareal mellan 15 och 20 hektar.

Utökning med skogsmark har ägt rum i 284 fall, av vilka 111 fall avser
tillskott med högst 6 hektar, därav 37 fall med tillskott om högst 2 hektar,
43 fall med tillskott mellan 2 och 4 hektar samt 31 fall med tillskott mellan
4 och 6 hektar. Att genomsnittsvärdena av såväl tillskottsmark som
markarealer efter rationalisering är jämförelsevis stora — avsevärt större
än de värden som redovisats vid rationaliseringen under kod 1—7 — sammanhänger
med att under kod 8 förekommer rationaliseringsåtgärder på
sådana större fastighetsobjekt som författningsenligt ej är föremål för
lantbruksnämndens aktiva rationaliseringsverksamhet.

Kod 9—11. Lantbruksnämnden vidtager en eller flera åtgärder enligt
punkterna 1—8 ovan och har dessförinnan förhindrat annan köpare att
förvärva ifrågavarande fastighet genom att vägra jordförvärvstillstånd eller
visst statligt stöd.

Av angivna åtgärdskombinationer har den sistnämnda, nämligen att lantbruksnämnden
för åtgärden vägrat statligt stöd, förekommit endast en
gång under perioden 1957—1962. Däremot har jordförvärvstillstånd vägrats
i 19 fall i samband med annan åtgärd. 15 av dessa fall har avsett avslag
enligt 5 § jordförvärvslagen, d. v. s. under motivering att egendomen
ansetts böra tagas i anspråk för storleksrationalisering.

Kod 1. Lantbruksnämnden säljer sina egna fastigheter eller delar därav.

Före	Tillägg genom	Efter åtgärd
åtgärd.	åtgärd
areal	antal areal	antal areal
i hektar	i hektar	i hektar

1957. Summa åker	233,9	8	26,5	10	260,4
» skog	132,7	9	39,4	10	172,1
Genomsnitt åker	23,4		3,3		26,0
» skog	13,3		4,4		17,2
1958. Summa åker	26,5	1	1,0	3	27,5
» skog	127,0	3	35,2	3	162,2
Genomsnitt åker	8,8		1,0		9,2
» skog	42,3		11,7		54,1
1959. Summa åker	51,5	2	2,5	4	54,0
» skog	41,0	4	12,6	4	53,6
Genomsnitt åker	12,9		1,2		13,5
» skog	10,2		3,1		13,4

245

	Före åtgärd,	Tillägg genom åtgärd	Efter åtgärd
	areal i hektar	antal	areal i hektar	antal	areal i hektar
1960. Summa åker	205,0	7	23,5	10	228,5
» skog	285,2	7	66,0	10	351,2
Genomsnitt åker	20,5		3,4		22,9
» skog	28,5		9,4		35,1
1961. Summa åker	152,4	11	59,7	12	212,1
» skog	234,3	10	94,9	12	329,2
Genomsnitt åker	12,7		5,4		17,7
» skog	19,5		9,5		24,4
1962. Summa åker	316,3	11	43,9	15	360,2
» skog	391,0	10	93,0	15	484,0
Genomsnitt åker	21,1		4,0		24,0
» skog	26,0		9,3		32,3 nnv Ta«t
Kod 1. Sammandrag.
1957-1962
Summa åker	985,6	40	157,1	54	1142,7
» skog	1211,2	43	341,1	54	1552,3
Genomsnitt åker	18,6		3,9		21,2
» skog	22,4		7,9		28,7
				Antal	rationaliseringsfall
Tillskott av åker högst	1 hektar				4
» » » 1,1—	2 hektar				H>‘ 12
» » » 2,1—	3 hektar				9
Tillskott av skog högst	2 hektar				16

2.1— 4 hektar

4.1— 6 hektar

Gårdarnas åkerareal efter rationaliseringsåtgärd:
högst 10 hektar

10.1— 15 hektar

15.1— 20 hektar

Kod 2. Lantbruksnämnden underlättar förvärv genom att bevil]a köparen statligt stöd
i form av lönegaranti, avskrivningslån eller direkt bidrag.

Före

Tillägg genom
åtgärd

Efter åtgärd

1957.

	areal i hektar	antal	areal i hektar	antal	areal i hektar
Summa åker	119,0	8	50,0	8	169,0
» skog	89,0	6	54,8	7	143,8
Genomsnitt åker	14,9		6,3		21,1
» skog	12,7		9,1		20,5

246

Före	Tillägg genom	Efter åtgärd
åtgärd,	åtgärd
areal	antal areal	antal areal
i hektar	i hektar	i hektar

1958. Summa åker	45,5	4	31,0	4	76,5
» skog	124,5	3	39,0	4	163,5
Genomsnitt åker	11,4		7,8		19,1
» skog	31,1		13,0		40,9
1959. Summa åker	100,1	7	70,5	7	170,6
» skog	89,5	4	31,5	7	121,0
Genomsnitt åker	14,3		10,1		24,4
» skog	12,8		7,9		17,3
1960. Summa åker	248,7	11	133,6	12	382,3
» skog	450,1	11	179,3	12	629,4
Genomsnitt åker	20,7		12,1		31,8
» skog	37,5		16,3		52,5
1961. Summa åker	168,4	8	83,5	9	251,9
» skog	259,4	7	193,5	9	452,9
Genomsnitt åker	18,7		10,4		28,0
» skog	28,8		27,6	JiiM?	50,3
1962. Summa åker	638,8	27	302,7	31	941,5
» skog	833,0	25	487,0	31	1320,0
Genomsnitt åker	20,6		11,2		30,4
» skog	26,9		19,5		42,6

Kod 2. Sammandrag.

1957-1962

Före	Tillägg genom	Efter åtgärd
åtgärd,	åtgärd
areal	antal areal	antal areal
i hektar	i hektar	i hektar

Summa åker	1320,5	65	671,3	71 1991,8
» skog	1845,5	56	985,1	70 2830,6
Genomsnitt åker	18,6		10,3	28,1
» skog	26,4		17,6	40,4

Tillskott av åker högst 2 hektar
>* » » 2,1—4 hektar

» » » 4,1—16 hektar

Antal rationaliseringsfall
3

10 .''■">!

Tillskott av skog högst 2 hektar
» » » 2,1—4 hektar

» » » 4,1—6 hektar

Gårdarnas åkerareal efter rationaliseringsåtgärd:
högst 10 hektar

10.1— 15 hektar

15.1— 20 hektar

247

Revisorernas uttalande. Enligt de principer som låg till grund för 1947
års beslut om jordbrukets med statligt stöd bedrivna yttre och inre rationalisering
skulle lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet syfta
till att genom sammanläggning och förstärkning av brukningsenheter åstadkomma
på längre sikt bärkraftiga jordbruk. Det s. k. basjordbruket med
en areal av 20 hektar åker angavs då som det mål mot vilket rationaliseringen
skulle inriktas. År 1959 fastställdes vissa nya regler för det statliga
stödet till jordbrukets rationalisering. Med hänsyn främst till den tekniska
utvecklingen på jordbrukets område och till kravet på en högre lönsamhet
för jordbruksnäringen ansågs det därvid angeläget att eftersträva större
brukningsenheter än tidigare, och lantbruksorganisationens uppgifter vidgades
i enlighet därmed.

Revisorerna har velat bilda sig en uppfattning om hur den yttre rationaliseringen
bedrives genom att närmare taga del av verksamheten vid ett
län och har i detta syfte som exempel valt Örebro län, vilket till åkerarealens
omfattning och struktur kan anses tämligen representativt för
landet i övrigt. I det föregående har lämnats en redogörelse för den yttre
rationaliseringen inom nämnda län under åren 1957 1962, varjämte vissa

uppgifter för landet i dess helhet återgivits för att möjliggöra en jämförelse.
För hela landet utgjorde medelarealen av den åkermark som genom yttre
rationalisering tillfördes brukningsenheterna i början av den ifrågavarande
sexårsperioden mellan 4 och 5 hektar, men det genomsnittliga tillskottet
ökade mot slutet av perioden till mellan 5 och 6 hektar. Den genomsnittliga
arealen åkermark på de gårdar som undergått storleksrationalisering
utgjorde vid periodens början omkring 15 hektar och steg efter hand till
över 22 hektar. Härvid är att märka, att för landet i dess helhet ungefär
hälften av denna rationaliseringsverksamhet utgjordes av åtgärder till vilka
lantbruksnämnderna medverkat i en eller annan form, främst genom
beviljande av kreditgaranti, lån eller bidrag eller genom försäljning av jord
som av nämnderna förvärvats för rationaliseringsändamål. Den återstående
hälften av rationaliseringsresultatet under perioden genomfördes däremot
på jordbrukarnas eget initiativ, varvid lantbruksnämnderna medverkade
endast genom att meddela förvärvstillstånd.

Inom Örebro län har huvuddelen av den under åren 1957—1962 bedrivna
yttre rationaliseringen ägt rum på jordbrukarnas eget initiativ; antalet
sådana fall motsvarar ungefär tre fjärdedelar av hela antalet rationaliserade
enheter, under det att lantbruksnämnden genom aktiva åtgärder medverkat
vid endast omkring en fjärdedel av antalet rationaliseringsfall. De
inom Örebro län redovisade arealtillskotten av åkerjord är — såsom även
varit att vänta — jämförelsevis betydande i de fall, där lantbruksnämnden
i samband med rationaliseringen beviljat statligt stöd i form av kreditgaranti
eller på annat sätt (i genomsnitt 10,3 hektar), men däremot mindre
omfattande då lantbruksnämnden försålt fastigheter eller fastighetsdelar för

248

förstärkningsändamål (i genomsnitt 3,9 hektar). Vid båda alternativen inrymmer
emellertid rationaliseringsverksamheten ett betydande antal fall,
där tillskottet gällt endast helt obetydliga arealer. Av de 40 rationaliseringsfall
där nämnden tillhörig åkermark försålts har sålunda 16 fall avsett tillskott
om högst 2 hektar åker och ytterligare 9 fall avsett tillskott omfattande
mellan 2 och 3 hektar åker. Även försäljning av skogsmark har i åtskilliga
fall gällt smärre områden. Mer än hälften av den från nämnden
till jordbrukare försålda skogsmarken har omfattat lotter om högst 6
hektar.

De brukningsenheter som i Örebro län försetts med tillskottsjord i samband
med att lantbruksnämnden beviljat statligt rationaliseringsstöd har
i allmänhet genom rationaliseringen erhållit en arealstorlek, som stämmer
väl överens med riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten. Genomsnittet
är i dessa fall drygt 28 hektar. Vid de rationaliseringar som åstadkommits
genom nämndens markförsäljning har även i regel godtagbara enheter
bildats; omkring 21 hektar utgör den genomsnittliga åkerarealen.
Bland rationaliseringsfallen finnes emellertid ett icke ringa antal enheter,
där denna storlek icke uppnåtts genom den företagna åtgärden. I den förstnämnda
rationaliseringsgruppen (stödalternativet), som omfattar 65 med
åker försedda enheter, ingår 21 fastigheter som har högst 20 hektar åker,
och flertalet av dessa innehåller åtskilligt mindre åkerareal. I den sistnämnda
gruppen, där 40 fastigheter förstärkts genom lantbruksnämndens försäljningar,
har endast 6 fastigheter mer än 20 hektar åker. Av de återstående
34 enheterna innehåller 21 fastigheter högst 10 hektar åker.

Revisorerna är medvetna om att den här för en sexårsperiod redovisade
rationaliseringsverksamheten ej innebär ett slutgiltigt resultat utan att den
beträffande åtskilliga brukningsenheter kan antagas utgöra en etapp i en
fortskridande utveckling. Det torde också vara uppenbart att lantbruksnämnderna
föredrager att medverka till en mindre förstärkning, även om
en bestående brukningsenhet ej bildas, framför möjligheten att någon
förstärkning alls icke åvägabringas. Vidare synes inom Örebro län ett tämligen
omfattande och resultatgivande arbete ha nedlagts på jordbrukens
förstärkning med skogsmark. Revisorerna har likväl erhållit intrycket att
i nämndens rationaliseringsarbete ingått ett påfallande stort antal smärre
åtgärder, vilka endast i ringa mån lett till de resultat som åsyftades med
1947 års principbeslut för den yttre rationaliseringen och i än mindre grad
motsvarar 1959 års utvidgade normer. Revisorerna vill därför understryka
vikten av att rationaliseringsverksamheten i högre grad än hittills inriktas
på åstadkommande av brukningsenheter som med dagens betraktelsesätt
kan väntas bli bestående på längre sikt.

Herr Per Svensson har icke deltagit i behandlingen av förevarande ärende.

249

§ 28

Visst jordbruksrationaliseringsärende i Örebro län

År 1960 blev fastigheten Torpa 31 m. fl. i Ervalla socken av Örebro län
föremål för försäljning. Lantbruksnämnden i länet avslog emellertid begärt
färvärvstillstånd med stöd av 5 § jordförvärvslagen, vilket innebar att egendomen
ansågs böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till
storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. Med anledning
därav hembjöd säljaren fastigheten till kronan, som enligt 9 § jordförvärvslagen
hade skyldighet att lösa den. Genom köpekontrakt i juli och
augusti 1960 förvärvade lantbruksnämnden egendomen för en köpeskilling
av 68 000 kronor jämte 3 500 kronor för vissa inventarier. Fastigheten omfattade
14 hektar åker och 23 hektar skogsmark, och dess taxeringsvärde
uppgick till 64 500 kronor. Nämnden tillträdde fastigheten den 1 november
1960.

Beståndet av här aktuella fastigheter i Torpa by vid tiden för förvärvet
framgår av följande uppställning, i vilken fastigheterna och deras ägare
betecknats med A—H. A utgör den av lantbruksnämnden förvärvade egendomen.
Fastigheten I är belägen i den angränsande byn Lyttebäckstorp.

Fastighet Areal i hektar Taxeringsvärde

och ägare	åker	skog	summa	kronor
A	14,0	23,0	41,0	64 500
B	14,0	25,0	39,3	67 500
C	25,0	49,0	75,3	136 600
D	47,0	20,5	74,0	137 000
E	26,5	23,0	51,2	73 300
F	24,0	22,6	49,6	83 800
G	30,1	17,0	47,6	95 500
H	17,6	13,5	31,8	64 500
I	9,5	10,0	20,9	29 600

Arronderingen av fastigheten A och dess läge i byn har åskådliggjorts
på omstående karta och kan beskrivas på följande sätt. Fastighetens brukningscentrum
med mangårdsbyggnad och ekonomibyggnader var beläget i
anslutning till huvudskiftet som omfattade 8 hektar åker. Huvudskiftet
gränsade i norr mot åkerjord tillhörande fastigheten E och i söder mot
åkerjord tillhörande fastigheten B. Omkring 1,6 km norr om huvudskiftet
låg fastighetens utskifte med 4,5 hektar åker, som i söder gränsade till
ett utskifte tillhörande fastigheten B. övrig till utskiftet gränsande åkermark
har icke varit aktuell i ifrågavarande ärende. Utskiftet låg i norra delen
av Torpa by och ej långt från fastigheten H. Den till fastigheten A
hörande skogsmarken sträckte sig från huvudskiftet österut i ett i huvud -

Teckenförklaring:

Gorre

mm.

***> ‘i V -

V4f*»*o//£/

Ska/a //O 000

251

sak sammanhängande långsmalt skifte, som med hänsyn till den uppdelning
som marken sedermera undergick kan sägas bestå av tre delar. Den
första omfattade 9 hektar skog mellan huvudskiftet och vägen Torpa—Löt,
här betecknad Al, och den andra omfattade ca It hektar från vägen och
nordöstut, här kallad A2. Båda dessa områden gränsade i norr mot skogsmark
tillhörande fastigheten C och i söder mot skogsmark tillhörande fastigheten
B. Nordost om skogsområdet A2 låg ett tredje till fastigheten A
hörande åkerskifte om 1,5 hektar åker, betecknat »skiftet vid Garre», och
ytterligare mot nordost vidtog slutligen den återstående delen av fastighetens
skogsmark, ett skifte om ca 2 hektar som betecknas A3. Öster om A3
låg byn Lyttebäckstorp, där fastigheten I:s ägor var belägna.

Lantbruksnämndens preliminära avsikt med den förvärvade fastigheten
var att den i främsta rummet skulle användas för förstärkning av fastigheterna
C och D, under det att fastigheten B bl. a. med hänsyn till byggnadsbeståndets
beskaffenhet icke ansågs böra tillföras mera åkerjord. Under
år 1961 utarrenderades dels hemskiftet om 8,5 hektar åker till ägaren D,
dels »skiftet vid Garre» om 1,5 hektar åker till ägaren C, dels utskiftet om
4,5 hektar åker till ägaren H. Beträffande det sistnämnda utskiftet förelåg
yrkande om arrendering även från en annan markägare i byn, nämligen
G, vilkens ägor var mera närbelägna till utskiftet än fastigheten H. Genom
nämndens beslut kom emellertid G icke i fråga för arrende; gentemot beslutet
reserverade sig lantbruksdirektören, och den föredragande lantbrukskonsulenten
anmälde avvikande mening. G anförde även besvär över beslutet
hos lantbruksstyrelsen, vilken dock i skrivelse den 15 december 1961
meddelade att talan mot beslut av denna karaktär icke kunde anföras.

I november 1961 sålde lantbruksnämnden mangårdsbyggnaden med tillhörande
tomtområde på fastigheten A till dess förre ägare. Köpeskillingen
utgjorde 11 000 kronor.

Med skrivelse den 15 december 1962 uppdrog lantbruksstyrelsen åt lantbruksnämnden
att vidtaga åtgärder för att slutligt avveckla sitt fastighetsinnehav
i Torpa. Enligt den av lantbruksnämnden i ärendet lämnade
redogörelsen tog nämnden med anledning därav kontakt med ägare till angränsande
fastigheter för att undersöka möjligheterna att snarast möjligt
försälja egendomen. Därvid rekommenderades ägarna C och D att inkomma
med anbud på hela eller delar av fastigheten. C förklarade att han möjligen
kunde tänka sig att köpa nordöstra delen av fastighetens skogsskifte
för 18 000 kronor, under det att D förklarade sig icke villig att avgiva
något anbud på vare sig hela eller del av fastigheten. Det sistnämnda överensstämmer
icke med D:s redogörelse för vad som förekommit. Enligt D
skulle denne ha framhållit att fördelningen av fastighetens ägor borde bli
föremål för gemensamma överläggningar mellan de jordbrukare i byn som
hade intresse av förstärkning med ytterligare mark.

Vid tiden för sammanträde med lantbruksnämndens yttre delegation den

252

23 februari 1962 hade under hand inkommit anbud från följande personer.

1. Ägaren C hade avgivit anbud å 18 000 kronor för 11,2 hektar av fastighetens
skogsmark (nordöstra delen = A2) jämte 1,5 hektar åker vid
»Garre», det sistnämnda utgörande den mark som C redan arrenderade.

2. Ägaren D hade avgivit anbud på 40 000 kronor för hela fastigheten
utom den redan försålda mangårdsbyggnaden och det utskifte om 4,5 hektar
som arrenderades av H.

3. Ägaren B (eller rättare en av delägarna i det dödsbo som utgjorde
ägaren B) hade anmält att han hade intresse av att förvärva delar av
fastigheten för förstärkning av fastigheten B.

Yttre delegationen beslöt dels att icke antaga de anbud som avgivits av
C och D, dels att förhandlingar skulle upptagas med ägaren B angående
försäljning av fastigheten med undantag för mangårdsbyggnaden och det
utskifte som arrenderades av H.

Till lantbruksnämndens sammanträde den 3 mars 1962 hade anbud inkommit
från delägaren B å 45 000 kronor för hela fastigheten med ovan
nämnda undantag. Ägaren C hade vid denna tidpunkt höjt sitt anbud från
18 000 till 21 500 kronor. Nämnden beslöt dock att icke antaga något av
dessa anbud.

Vid lantbruksnämndens sammanträde den 3 april 1962 upptogs till prövning
följande anbud.

1. En ny spekulant — K — som var delägare i ett dödsbo, vilket innehade
fastigheten K med en areal av 12 hektar åker och 5 hektar skogsmark,
belägen omkring 2 km från fastigheten A, hade inkommit med ett
anbud å 24 000 kronor för den del av skogsmarken som låg mellan vägen
Torpa—Löt och åker skiftet vid Garre (= A2).

2. Ägaren till fastigheten E hade inkommit med ett anbud å 30 000 kronor
för 8 hektar åker och 9 hektar skogsmark (Al). Detta utgjorde hela
fastigheten A med undantag av dels mangårdsbyggnaden med tomt, dels
det norra utskiftet om 4,5 hektar åker, dels skogsmarken norr om vägen
Torpa—Löt med det där befintliga åkerskiftet Garre.

3. Ägaren I hade inkommit med anbud å 3 500 kronor för åkerjorden
vid Garre om 1,5 hektar samt den del av fastighetens skogsmark som gränsade
till fastigheten I (= A3).

4. Ägaren D hade inkommit med två anbud, det ena å 23 000 kronor
för nordöstra skogsskiftet med tillhörande åkerjord vid Garre (A2 + A3),
det andra å 19 000 kronor för skogsmarken mellan åkerjorden vid Garre
och vägen mellan Torpa och Löt (A2). Det sistnämnda anbudet höjdes
under hand till 22 500 kronor.

5. Ägaren C hade inkommit med ett anbud å 28 000 kronor för nordöstra
skogsskiftet jämte åkerjorden vid Garre (A2 + A3).

Vid prövningen av anbuden ansåg nämnden att den icke kunde beakta
ägaren C:s anbud å 28 000 kronor mot bakgrunden av det anbud, som C

253

tidigare avgivit för samma skogsmark jämte åkerskifte, och med hänsyn till
att C tidigt blivit informerad om virkesförrådets storlek in. m.

Lantbruksnämnden beslöt att antaga de tre anbud som angivits under
punkterna 1, 2 och 3 ovan. Detta innebar att ägaren E, som tidigare hade
26,5 hektar åker och 23 hektar skog, fick inköpa 8,5 hektar åker och 9
hektar skog. Vidare fick ägaren I, som tidigare hade 9,5 hektar åker och
10 hektar skog belägna i Lyttebäckstorp öster om Torpa, inköpa 1,5 hektar
åker och ungefär 2 hektar skog, den sistnämnda gränsande intill fastigheten
I. Slutligen fick ägaren K, som tidigare ägde 12 hektar åker och 5
hektar skog, inköpa omkring 11 hektar skog. Den sammanlagda köpeskillingen
för dessa tre överlåtelser utgjorde 57 500 kronor, vilket tillsammans
med köpeskillingen för den tidigare försålda mangårdsbyggnaden
utgjorde tillhopa 68 500 kronor. I lantbruksnämndens ägo kvarstår alltjämt
omkring 4,5 hektar åker, d. v. s. det utskifte som arrenderas av ägaren H.
Nämnda arrende gäller för en tid av fem år.

Vice ordföranden i lantbruksnämnden reserverade sig mot beslutet och
erinrade om att han i anledning av en från D inkommen framställning om
opartisk undersökning av vissa mellanhavanden mellan denne och lantbruksnämnden
yrkat, att handlingarna tillika med inom kansliet utarbetade
förklaringar skulle utan något nämndens eget ståndpunktstagande
eller annan åtgärd överlämnas till lantbruksstyrelsen för dess prövning och
eventuella åtgärd.

I skrivelse till lantbruksstyrelsen den 24 april 1962 begärde härefter
D viss utredning rörande lantbruksnämndens åtgärder i samband med försäljningen
av fastigheten A. Sedan lantbruksnämnden den 30 augusti 1962
lämnat en redogörelse för ärendet — vilken redogörelse även legat till grund
för den i det föregående av revisorerna lämnade beskrivningen — meddelade
lantbruksstyrelsen i skrivelse till lantbruksnämnden den 7 december
1962 sina synpunkter på ärendets handläggning.

Styrelsen anförde i nämnda skrivelse till en början att nämnden vid
den ifrågavarande försäljningen tillämpat anbudsförfarande inom en grupp
jordbrukare. Styrelsen ville i anledning därav erinra om att lantbruksnämndens
primära uppgift i den aktiva inköps- och försäljningsverksamhetcn
vore att disponera de fastigheter som förvärvats för rationaliseringsändamål
på sådant sätt, att det från strukturrationaliseringssynpunkt
lämpligaste resultatet om möjligt uppnåddes. Vidare hade nämnderna av
statsmakterna givits befogenheter att främja den yttre rationaliseringen
icke enbart genom bidrags- och långivning utan även indirekt genom att
i inköps- och försäljningsverksamheten göra förluster om så vore nödvändigt
för att nå goda resultat. Av detta följde att verksamheten icke
skulle drivas enligt rent affärsmässiga principer, även om statsverkets
intressen givetvis skulle tillgodoses så långt det vore möjligt utan att huvudsyftet
förfelades. Lantbruksnämnderna, som förfogade över erforderlig!

254

primärmaterial och expertis för värdering av fastigheter eller fastighetsdelar,
borde som regel själva åsätta varje försäljningsobjekt ett skäligt
värde och utbjuda det till den jordbrukare som med hänsyn till verksamhetens
syfte i första hand borde beredas tillfälle att köpa objektet i fråga.
Denne borde även få tillgång till de primäruppgifter som erfordrades för
att kunna bedöma ett eventuellt förvärv från företags- och privatekonomisk
synpunkt. Vidare borde han medgivas skälig tidsfrist för förhandlingar
med nämnden om villkoren för överlåtelsen. Om den först tillfrågade jordbrukaren
av olika skäl icke komme att förvärva objektet, kunde nämnden
antingen dröja med avyttringen eller vända sig till annan jordbrukare,
som med hänsyn till målet för verksamheten kunde anses komma i fråga
som köpare. — Styrelsen ville slutligen understryka att det nu återgivna
uttalandet icke gällde försäljningar som icke skedde i rationaliseringssyfte,
såsom försäljningar av överblivna byggnader med tomt eller av fastigheter
som av skilda orsaker icke kunde utnyttjas i rationaliseringsverksamheten.

Den 18 december 1962 översände lantbruksstyrelsen till D för kännedom
en avskrift av den till lantbruksnämnden ställda skrivelsen. Med anledning
därav framhöll D i en ny skrivelse till lantbruksstyrelsen den 22 januari
1963 att han icke av styrelsens skrivelse kunnat klart utläsa resultatet av
utredningen. Ej heller hade han vid ett telefonsamtal med en tjänsteman
hos lantbruksstyrelsen fått besked om huruvida lantbruksnämnden vid
ärendets behandling förfarit felaktigt eller ej. Lantbruksstyrelsen svarade
den 15 februari 1963 att styrelsen i sin skrivelse till lantbruksnämnden
angivit den ordning som borde tillämpas vid lantbruksnämndens försäljning
av mark och att styrelsen därmed slutbehandlat ärendet.

Revisorernas uttalande. Sedan en jordbruksfastighet omfattande 14 hektar
åker och 23 hektar skogsmark i Ervalla socken av Örebro län år 1960
försålts till ny ägare, avslog lantbruksnämnden i länet begärt förvärvstillstånd
under hänvisning till 5 § jordförvärvslagen, vilket innebar att nämnden
ansåg egendomen erforderlig för rationalisering av angränsande jordbruk.
Efter avslaget hembjöds egendomen till lantbruksnämnden, som enligt
9 § nämnda lag i detta läge hade skyldighet att inträda som köpare
för det avtalade priset, 68 000 kronor.

Emedan klarhet om den framtida dispositionen av fastigheten ej genast
kunde erhållas, utarrenderades åkerjorden år 1961 till innehavare av angränsande
eller närbelägna jordbruk. Sedan en jordägare ingivit klagomål
till lantbruksstyrelsen rörande viss arrendefråga, uppdrog styrelsen åt lantbruksnämnden
att snarast avveckla sitt fastighetsinnehav i byn. Några
ägare till angränsande fastigheter, bl. a. de som i den ovan lämnade redogörelsen
betecknats C och D, anmodades med anledning därav av lantbruksnämnden
att inkomma med anbud på hela fastigheten eller delar
därav, dock utan att nämnden till någon av de tillfrågade angav den köpe -

255

skilling som nämnden för sin del ansåg godtagbar. På grund av den tveksamhet
som sålunda rådde rörande prisförhållandena lämnade de tillfrågade
jordbrukarna till en början tämligen låga bud, vilka, om de antagits,
icke skulle ha givit nämnden full täckning för den köpeskilling som nämnden
erlagt. Flera sådana anbud avslogs vid nämndens sammanträden i
februari och mars 1962.

I april 1962 förelåg nya anbud, och nämnden fattade då beslut om försäljning
av hela fastigheten utom ett utskifte om 4,5 hektar åker, för vilket
ett flerårigt arrendekontrakt alltjämt var gällande. Nämndens beslut
innebar att en markägare, betecknad E, som tidigare ägde 26,5 hektar
åker och 23 hektar skogsmark, för 30 000 kronor inköpte 8,5 hektar åker
och 9 hektar skog, varav åkerjorden gränsade intill köparens tidigare ägor.
Vidare fick en ägare I, som tidigare hade 9,5 hektar åker och 10 hektar skog,
för 3 500 kronor inköpa 1,5 hektar åker och ungefär 2 hektar skog, den
sistnämnda gränsande intill det tidigare innehavet. Slutligen fick en ägare
K, som tidigare innehade en gård om 12 hektar åker och 5 hektar skogsmark
belägen omkring 2 km från den aktuella fastigheten, för 24 000 kronor
förvärva omkring 11 hektar skogsmark.

Vid sammanträdet förelåg ytterligare två anbud, vilka genom lantbruksnämndens
beslut icke blev antagna. Det ena, avgivet av D, avsåg huvudsakligen
viss skogsmark och låg något lägre än de anbud som slutligen godtogs.
Det andra, avgivet av C, avsåg en köpeskilling av 28 000 kronor för
all den mark som genom nämndens beslut överläts till I och K, d. v. s. omkring
1,5 hektar åker och omkring 13 hektar skog. Detta anbud låg alltså
500 kronor över summan av de av nämnden accepterade köpeskillingarna
för samma markområden. Lantbruksnämnden uttalade i beslutet i denna
del, att det av C lämnade anbudet icke kunde beaktas mot bakgrunden av
det anbud som C tidigare avgivit för samma skogsmark jämte åkerskifte
(18 000 kronor) och med hänsyn till att C blivit informerad om virkesförrådets
storlek m. m.

Sedan D i skrivelse till lantbruksstyrelsen hemställt om utredning rörande
lantbruksnämndens åtgärder i samband med ifrågavarande försäljning
och nämnden avgivit förklaring, erinrade lantbruksstyrelsen i skrivelse
till nämnden om den ordning som borde tillämpas vid strukturrationalisering
av nu ifrågavarande natur. Styrelsen framhöll att lantbruksnämndernas
primära uppgift vore att disponera de fastigheter som förvärvats
för rationaliseringsändamål på sådant sätt, att det från rationaliseringssynpunkt
lämpligaste resultatet om möjligt uppnåddes. Lantbruksnämnderna
borde själva åsätta varje försäljningsobjekt ett skäligt värde
och utbjuda det till den jordbrukare som med hänsyn till syftet med verksamheten
borde ifrågakomma för förstärkning och först därefter vända
sig till annan jordbrukare. — Jordbrukaren I), vilkens framställning till
lantbrukstyrelsen föranlett styrelsens nyssnämnda uttalande, underrättades

256

om styrelsens mening genom en avskrift av skrivelsen. Av den följande
skriftväxlingen mellan D och lantbruksstyrelsen framgår dock, att D icke
nått klarhet om huruvida lantbruksstyrelsen funnit nämndens handläggning
riktig eller ej.

Revisorerna vill för egen del till en början framhålla, att lantbruksnämnderna
icke sällan torde möta vissa svårigheter med att erhålla godtagbara
anbud på fastigheter som inköpts i rationaliseringssyfte. Kretsen
av lämpliga spekulanter — d. v. s. jordbrukare med personliga förutsättningar
och med ägor av sådan beskaffenhet och belägenhet att en sammanläggning
till för framtiden bestående jordbruk kan erhållas — är av naturliga
skäl högst begränsad. Vanligen rör det sig om endast en eller ett fåtal
jordbrukare. Det är förståeligt att dessa är angelägna att uppnå en från
deras synpunkt fördelaktig uppgörelse och därför ofta ställer sig avvaktande
vid anbudsgivningen. Denna företeelse torde kunna betraktas som
tämligen normal i rationaliseringsarbetet. Ä andra sidan har lantbruksnämnderna
möjlighet att på förhand bland tänkbara köpare efterhöra intresset
för ytterligare jordförvärv och överenskomma om priser, innan
avslag på förvärvstillstånd enligt 5 § jordförvärvslagen meddelas och nämnderna
riskerar att tvångsvis få inlösa egendomarna. Sedan en fastighet
övertagits av nämnden bör om möjligt den ordning tillämpas som lantbruksstyrelsen
i sin skrivelse angivit, d. v. s. att fastigheten eller delar
därav åsättes ett pris som nämnden finner skäligt. Då nämnden icke av
rationaliseringsskäl har anledning att gynna en jordbrukare framför andra
spekulanter utan flera jordbrukare har likvärdiga förutsättningar att erhålla
förstärkning med tillskottsjord, bör givetvis dessa beredas samma
möjligheter att lämna anbud på försäljningsobjektet.

Enligt revisorernas mening har lantbruksnämnden i Örebro län icke
handlagt ifrågavarande ärende på ett tillfredsställande sätt. Det synes icke
överensstämma med principerna för rationaliseringsverksamheten, att delar
av ifrågavarande fastighet slutligt tillskiftats sådana brukningsenheter
som icke ens efter tillköpet på långt när fyller kravet på att utgöra bärkraftiga
jordbruk, speciellt som samtidigt intresse förefanns hos andra
spekulanter som fyllde dessa krav. Revisorerna åsyftar härvid främst försäljningen
av mer än hälften av skogsmarken till ägaren K. Lantbruksnämnden
har visserligen erhållit ett fördelaktigt pris på egendomen, eftersom
de hittills gjorda försäljningarna redan inbringat mer än den köpeskilling
som nämnden erlagt för fastigheten och ett åkerskifte om 4,5
hektar alltjämt återstår i nämndens ägo. En av de intresserade jordbrukarna
har emellertid på en del av fastigheten avgivit anbud som översteg det
pris som nämnden antagit. Att förstnämnda anbud icke beaktats av nämnden
synes enligt nämndens förklaring ha berott på att anbudsgivaren tidigare
på samma fastighetsdel lämnat ett alltför lågt anbud. Enligt revisorernas
mening är detta en ovidkommande omständighet, och det synes

257

revisorerna anmärkningsvärt att den tillmätts betydelse vid ärendets avgörande.
Lantbruksnämndernas uppgift måste under alla förhållanden vara
att åstadkomma från rationaliseringssynpunkt bästa resultat, icke att utsätta
vederbörande för påföljder på grund av anbudsgivning som nämnderna
icke funnit tillfredsställande. Då enligt vad revisorerna försport ett
sådant tillvägagångssätt har tillämpats även av andra nämnder, har revisorerna
velat understryka att det icke har stöd i någon författning eller
i för lantbruksnämnderna gällande instruktioner.

Revisorerna anser även att jordbrukaren D bort erhålla otvetydigt besked
om lantbruksstyrelsens ställningstagande i ärendet.

17 Rev. berättelse anff. statsverket år 1963 I.

258

§ 29

Tarvs sambruksförening

År 1950 inköpte lantbruksstyrelsen egendomen Tarv i Knutby socken,
Stockholms län, i avsikt att upplåta gården för samjordbruk. Gården var
enligt en i samband med köpet lämnad beskrivning belägen norr om Rimbo,
5 km nordost om Knutby station. Den bestod av ett sammanhängande skifte
om 358 hektar, varav 212 hektar åker, 8 hektar tomt, 115 hektar skogsmark
samt 23 hektar bete och annan mark. Huvuddelen av åkern innehöll
stjv lera eller mellanlera. Marken var genomdragen av ett stort avloppsdike,
som förband två närbelägna sjöar, samt ett stort antal öppna diken.
Såväl befintliga täckdiken som det nämnda större avloppsdiket var i behov
av rensning och översyn. Åkrarnas hävd var delvis god och delvis mindre
god; betesmarken var ej kultiverad. Skogsmarken hade en bonitet av 3,75
och en virkestillgång av 80 m3sk per hektar. Under den närmaste 1 O-årsperioden
beräknades uttaget från skogen kunna uppgå till 200—300 m3sk
per år. Gårdens huvudbyggnad om 9 rum och kök var i gott skick men syntes
icke lämpa sig som bostad för ett samjordbruk. Byggnadsbeståndet
i övrigt — flyglar och lantarbetarbostäder samt ladugård för 100 djur och
stall för 30 hästar — var tämligen nedgånget och i behov av reparation eller
ombyggnad. Från ett på gården befintligt grustag hade 7 000 m3 uttagits
under de tre senaste åren.

Lantbruksstyrelsen lät före förvärvet värdera egendomen. Styrelsens värderingsmän
uppskattade värdet till 475 000 kronor, varav för åker och
byggnader 360 000 kronor, för skog 90 000 kronor och för grustäkt 25 000
kronor. Lantbruksnämnden i Stockholms län, som även ombesörjde värdering
av gården, stannade vid ett värde av 380 000 kronor, varvid beräknades
att gården i upprustat skick skulle vara värd 540 000 kronor; därifrån
drogs den beräknade kostnaden för reparationer samt dikes- och avloppsrensning
eller 160 000 kronor. — 1957 års taxeringsvärde uppgick till
417 900 kronor, varav 65 200 kronor utgjorde skogsvärde.

Fastigheten förvärvades härefter av lantbruksstyrelsen för 425 000 kronor
enligt köpekontrakt den 19 december 1950 och med tillträde den 14 mars
1951. I fastigheten placerade lån till ett belopp av något mer än 200 000
kronor övertogs av köparen. I avvaktan på att den planerade sambruksföreningen
skulle organiseras utarrenderades fastigheten till en början.
Enligt uppgörelsen med arrendatorn ålåg det denne att utföra visst arbete
för att förbättra hävden.

Vissa smärre arealer åker och annan mark frånsåldes under de närmaste
åren till kringliggande jordbruk. Grustäkten förvärvades av vägförvaltningen
och skogsskötseln uppdrogs åt skogsvårdsstyrelsen i länet.

259

Redan vid lantbruksstyrelsens förvärv av egendomen förutsågs att omfattande
byggnadsåtgärder måste vidtagas för att bringa byggnadsbeståndet
i ett fullgott skick. Inom lantbruksnämnden uppgjordes ett byggnadsprogram
enligt tre olika alternativ, av vilka nämnden rekommenderade det
mest omfattande att utföras under en femårsperiod. Enligt detta alternativ
skulle fem enfamiljsbostäder uppföras för en kostnad av 30 000 kronor
vardera, vartill kom vissa reparationer för 6 000 kronor samt ordnande
av vattentäkt och ledning för 10 000 kronor, alltså totalt 166 000 kronor.

Mot slutet av år 1951 började planerna att bilda en sambruksförening
för Tarvs egendom ta fastare form. Ett antal intresserade lantarbetare hade
anmält sig som intresserade. Inom lantbruksnämnden uppgjordes en
driftsplan, som byggde på en areal av 195 hektar åker och vall. Djurbeståndet
beräknades till 2 hästar, 57 mjölkkor, 11 kvigor, 75 gödsvin och
75 smågrisar. Följande ekonomiska kalkyler presenterades.

Bruttoavkastningen
Omkostnader (enl. spec. nedan)

Nettoinkomst
Avsättning till reservfond
Skatter

Lönetillägg (utöver avtalsenl.)

Specifikation av omkostnader:
Arbetskraft: 7 heltidsarbetande + 2 extra

Utsäde, gödsel 29 000

Underhåll, amortering 33 150

Övrigt 23 000

Prisstegring 2 800

Arrende, 195 ha å 125 kr. 24 375

Räntor 3,6 % å 205 000 kr. 7 380

187 205

Investeringar:

Maskiner 127 485:2i 65 000

Djur 100 350 kr. 100 000

Rörelsekapital 40 000

205 000

Kronor
216 241
— 187 337

28 904
10 000
4 200

14 704 = 22 %

1 Nuvärdet = halva återanskaffningsvärdet.

Den 13 november 1951 beviljade lantbruksstyrelsen registrering av Tarvs
sambruksförening. Dess ändamål angavs vara att bereda medlemmarna utkomst
genom att bedriva föreningsjordbruk på den ovannämnda egendomen.
Den upplåtna arealen omfattade 190 hektar åker, ca 23 hektar ängsmark
och ca 18 hektar kultiverad betesmark. Antalet föreningsmedlemmar var

260

fem. Arrendebeloppet beräknades i princip till 25 000 kronor, men med
hänsyn till gårdens bristfälliga tillstånd bestämdes arrendet för det första
året till 11 000 kronor och skulle därefter successivt höjas, så att det år
1958, när bristerna beräknades vara avhjälpta, uppnått det oreducerade
beloppet.

I samband med beslutet om föreningens bildande gjordes i lantbruksstyrelsens
protokoll ett allmänt uttalande av innehåll att vissa osäkra faktorer
förelåg beträffande föreningens framtidsutsikter. Det ansågs sålunda
oklart om de ekonomiska planerna skulle komma att hålla, men det syntes
å andra sidan angeläget att den gemensamma driftsformen blev prövad
i praktiken. En ledamot av styrelsen anmälde skiljaktig mening och avstyrkte
föreningsbildandet, med motivering bl. a. att den skuldbörda som
enligt den uppgjorda kalkylen skulle komma att åvila föreningen syntes
alltför stor för att företaget skulle ha utsikter att lyckas.

Den 14 december 1951 beviljade lantbruksstyrelsen föreningen statlig
kreditgaranti för ett driftslån å 200 000 kronor, avsett för inköp av inventarier,
utsäde m. m. På lånet lyftes icke mer än omkring 172 000 kronor.

Åren närmast efter tillträdet verkställdes successivt en del om- och nybyggnader
på egendomen samt vissa jordförbättringsåtgärder. En uppställning
av dessa kostnader per den 13 april 1954 utvisar följande belopp.

Inköpskostnad

Verkställt
intill den
13/4 1954
(kr.)
425 000

Beräknat

ytterligare

(kr.)

Äldre bostäder

Hammarbacken
Mangårdsbyggnad
Vatten och avlopp
Iordningsställande av
befintliga bostäder

11 500

10 550
5 500
18 600

Nya bostäder

Hus nr 1
Hus nr 2
Hus nr 3
Hus nr 4

48 700
48 250

46 500
46 500
30 000

Ombyggnad av Nyvillan

Driftsbyggnader

Installation av vattenkoppar 1 200

Djurstall med gödselstad

Ensilagesilor

Traktorgarage

Maskinhus

55 700
12 000
12 600
13 500

261

Jordförbättringsåtgärder

Avloppsförbättringar 43 250 12 000

Täckdikningar 38 950 21 000

Vägar och broar _1 800

Summa kronor 651 500 251 600

Totalt kronor 903 100

Enligt beslut av lantbruksstyrelsen den 7 maj 1954 skulle återstående
förbättringsåtgärder på byggnader vid egendomen Tarv bedrivas i huvudsaklig
enlighet med det förslag som innefattades i ovanstående förteckning,
kolumnen »Beräknat ytterligare». De faktiska kostnaderna kom emellertid
i fortsättningen att rätt avsevärt avvika från förslaget. Sålunda kom
»hus nr 4» icke att bli uppfört, under det att kostnaderna för »ombyggnad
av Nyvillan» belöpte sig till avsevärt mer än beräknade 30 000 kronor.
Uppförandet av ny ladugård kom att uppgå till omkring 109 000 kronor,
inberäknat vissa installationsarbeten.

Föreningen råkade tämligen snart i ekonomiska svårigheter. Dessa förvärrades
genom några osedvanligt dåliga skördeår. Efter samråd med lantbruksstyrelsen
beslöt föreningen därför, i december 1959 att träda i likvidation,
som avslutades den 19 september 1960. Alla borgenärer fick därvid
sina fordringar täckta och föreningen förklarades upplöst. Härvid förelåg
följande slutredovisning.

Tillgångar

Kassa, bank, fordringar 5 000

Varulager 44 400

Djur 37 600

Maskiner 66 000

Insatser 15 300

Summa kronor 188 300

Skulder

Leverantörer 13 700

Växlar 7 000

Räntor 6 000

Arrende 23 600

Likvidationskostnader 5 000

Lån (långfristigt) 133 000

Summa kronor 188 300

Redan i samband med avvecklingen av den äldre föreningen dryftade
medlemmarna och företrädare för vederbörande myndigheter möjligheterna
att fortsätta driften vid Tarv i föreningsforin. Den 8 mars 1960 beviljade
lantbruksstyrelsen registrering av Tarvs nya sambruksförening. De fem
medlemmarna var desamma som i den äldre föreningen.

262

\ id rekonstruktion av föreningen torde två frågor ha stått i förgrunden.
Den ena gällde frågan om driftslånet, på vilket enligt vad som framgår av
det föregående hade lyfts omkring 172 000 kronor och som efter två amorteringsfria
år skulle slutbetalas på 10 år. Lantbruksstyrelsen hade tidigare
uppmärksammat att gällande snäva bestämmelser om amorteringstider för
driftskredit föranlett svårigheter för vissa sambruksföreningar och hade redan
år 1952 framlagt förslag om en uppmjukning, ett förslag som emellertid
då icke ledde till resultat. Sedan frågan upptagits på nytt hade 1959 års
riksdag godkänt nya regler, som medgav en 20-årig amorteringstid. Det var
emellertid oklart i vad mån dessa bestämmelser var tillämpliga på äldre
föreningar, för vilka jordupplåtelse och driftslån redan var ordnade. Om
föreningen likviderades och en ny förening bildades, förelåg däremot inga
formella betänkligheter. — Den andra frågan avsåg den för föreningen gällande
driftsplanen. Om en ny förening bildades skulle en översyn av denna
plan och en omläggning av driften lättare kunna genomföras. En vid rekonstruktionen
föreliggande analys av den tidigare driften jämte förslag
till ny plan utvisade bl. a. följande. 1) Ladugården med plats för 35 mjölkkor
var ofullständigt utnyttjad; det begränsade utrymmet för småkalvar
innebar även en hämmande faktor. 2) Ladan, som inrymde en del av ungdjuren,
skulle kunna utnyttjas bättre och medgiva högre köttproduktion.
3) Mjölkkornas avkastning var tillfredsställande. 4) Växtodlingens avkastning
var obetydligt lägre än medeltalet för trakten. 5) Arbetsförbrukningen
i växtodlingen var låg men vid djurskötseln hög. 6) Det förelåg stor säsongvariation
i arbetsförbrukningen, vilket medförde svårigheter för arbetsstyrkans
sysselsättning under vinterhalvåret; sysselsättning utanför gården
borde utgöra ett viktigt komplement för försörjningen.

Utöver angivna analys innehöll driftsplanen vissa råd för framtiden,
gällande djurskötseln samt odling av potatis och höstsådda grödor. Samtidigt
konstaterades ett investeringsbehov av 49 000 kronor, varav för djur
16 000 kronor, för utsäde 11 000 kronor, för gödselmedel 14 000 kronor
och för maskiner 2 000 kronor, varjämte en förlust på 6 000 kronor skulle
täckas.

Samtidigt med registreringen beviljade lantbruksstyrelsen den nya föreningen
statlig kreditgaranti för ett driftslån å 250 000 kronor, avsett att
amorteras på 20 år och att användas för inköp av inventarier, utsäde m. m.

I maj samma år undertecknades arrendekontrakt å egendomen. Den nu
upplåtna arealen uppgick till 182 hektar åker, ca 23 hektar ängsmark och
ca 18 hektar kultiverad betesmark. Arrendeavgiften bestämdes till 23 600
kronor per år.

Redan av den första förvaltningsberättelsen, avseende tiden den 26 mars
—den 31 december 1960, framgick att föreningens verksamhet under sagda
tid givit dåligt resultat; driften hade lämnat ett underskott å omkring
41 500 kronor. Förlusten var icke föranledd av att föreningen övertagit

263

oreglerade skulder från den tidigare föreningen utan syntes enligt lantbruksstyrelsens
bedömning ha orsakats av bl. a. dåligt skördeutfall och var
alltså en ren driftsförlust. Förlusten balanserades vidare i ny räkning.

Efter rådslag med bl. a. revisorn i föreningen ansåg lantbruksstyrelsen
att föreningen trots de angivna förhållandena borde få tillfälle att fortsätta
driften ännu någon tid.

I början av år 1962 lämnade två av medlemmarna föreningen i strid mot
stadgarnas föreskrifter. En ny medlem antogs senare under året, och föreningen
fick tillstånd att fortsätta driften med endast fyra medlemmar.
Verksamheten under år 1961 hade emellertid givit till resultat ett underskott
av 10 336 kronor. Tillsammans med tidigare balanserade förlust uppgick
underskottet vid årsskiftet 1961—1962 till 51 838 kronor. Det av medlemmarna
vid samma tidpunkt inbetalade insatskapitalet utgjorde 10 486 kronor.
Enligt stadgarna och sambruksföreningslagen hade föreningen skyldighet
att träda i likvidation när tre fjärdedelar av insatskapitalet var förbrukade.
Denna förutsättning var alltså mer än väl uppfylld vid sagda årsskifte;
rätteligen hade sådan skyldighet förelegat redan under år 1961.

Den 3 januari 1962 medgav lantbruksstyrelsen nedsättning i arrendeavgiften
för det löpande arrendeåret med 2 500 kronor.

I skrivelse den 6 augusti 1962 till chefen för jordbruksdepartementet
anmälde lantbruksstyrelsen nu angivna förhållanden och underströk därvid,
att det dåliga ekonomiska utfallet uppkommit redan innan amorteringsskyldighet
inträtt beträffande det statsgaranterade driftslånet. Denna amorteringsskyldighet
skulle påbörjas under år 1962 med 10 500 kronor. Enligt
vad den långivande kreditinrättningen meddelat hade hälften av den på
året belöpande amorteringen erlagts den 18 juni 1962. Lantbruksstyrelsen
bedömde det emellertid som tämligen utsiktslöst att föreningen skulle kunna
nedbringa den nyssnämnda förlusten på ett sådant sätt, att den kom
i stadgeenligt förhållande till insatskapitalet, och hade därför för avsikt
att tillråda föreningen att träda i likvidation. — I en kompletterande skrivelse
till departementschefen framhöll lantbruksstyrelsen, att föreningens
ekonomiska läge delvis syntes kunna förklaras av att den bristande följsamheten
mellan prisutvecklingen på jordbrukets produkter och dess löner
blev särskilt märkbar för sambruksföreningar, som med hänsyn till gällande
bestämmelser icke hade samma möjligheter som en enskild jordbrukare
att anpassa lönenivån och avskrivningarna på inventarier till variationerna
i skördeutfallet.

I december 1962 erhöll föreningen på begäran ytterligare anstånd med
erläggande av resterande del — 9 100 kronor — av det arrende som förfallit
till betalning den 15 december 1961.

1 början av innevarande år beslöt föreningen att träda i likvidation
fr. o. in. den 1 februari. Gården har därefter drivits »i likvidation» av en
av föreningens tidigare medlemmar jämte tre anställda. Då företaget ej

264

avvecklats är det icke möjligt att bedöma det slutliga utfallet, men tillgångarnas
värde beräknas knappast förslå till återgäldande av driftslånet
å 250 000 kronor. Företaget har ej heller gäldat arrendebeloppet å 23 600
kronor för föregående arrendeår, varjämte innevarande års arrendebelopp
förfaller till betalning i december 1963. Resultatet av innevarande års drift
bedömes dock bli gynnsammare än de tidigare årens, bl. a. har djurkapitalet
ökats med omkring 14 000 kronor. Det är för närvarande ovisst huruvida
företaget skall beredas tillfälle att fortsätta.

I anledning av propositionen nr 118 till innevarande års riksdag genomfördes
fr. o. m. den 1 juli 1963 vissa ändringar i reglerna för stöd åt sambruksföreningar.
I propositionen erinrades om att efter tillkomsten av sambrukslagen
fem sådana föreningar bildats. Av dessa hade två föreningar
ai renderat mark av kommuner, nämligen Lessebo sambruksförening i Kronobergs
län och Ryds sambruksförening i Östergötlands län. Den förstnämnda
hade tidigare upphört och den senare var på väg att avvecklas,
i båda fallen beroende pa att kommunerna skulle disponera marken på annat
sätt och arrendena till följd därav icke förnyats. De övriga tre föreningarna
— Tarv i Stockholms län, Hörnsjöfors i Västmanlands län och Gudhem
i Skaraborgs län — arrenderade mark av staten. De fåtaliga sambruksföreningarna
hade haft att kämpa med ekonomiska svårigheter till följd
av bl. a. de dåliga skördeutfallen under större delen av 1950-talet. Trots
detta syntes råda ett visst intresse för bildande av nya föreningsjordbruk.
Utvecklingstendensen inom jordbruket mot större brukningsenheter tydde
också på att sambruksdrift kunde ha framtiden för sig.

De förändringar som innevarande år genomfördes på området innebar
att Kungl. Maj :t skulle äga i särskilda fall medgiva, att antalet medlemmar
i sambruksförening finge vara tre eller fyra. I första hand borde dock
eftersträvas att storleksrationalisera den aktuella brukningsenheten och
upprätthålla kravet på minst fem medlemmar. Statlig garanti skulle även
kunna beviljas för lån till insats i sambruksförening, dock högst för lånebelopp
som motsvarade två tredjedelar av insatsen och icke översteg 10 000
kronor. Vidare framhölls i propositionen att föreningsjordbruk redan från
starten behövde bästa möjliga driftsledning. Även om lantbruksstyrelsen
icke skulle obehörigen blanda sig i föreningens interna angelägenheter,
syntes styrelsen icke kunna undgå att beakta, huruvida tillgång funnes till
kompetent driftsledning då statligt ekonomiskt stöd beviljades föreningen.

Riksdagsbeslutet innebar slutligen ett godkännande av vissa förslag om
möjlighet till avskrivning av sådan medlems lönefordran, som på grund
av dåligt ekonomiskt resultat icke kunnat uttagas, om upprättande av resultatanalyser
och om uppmjukande av likvidationstvånget.

Statsverkets samtliga inkomster samt kostnader för förvärv, upprustning
och drift av egendomen Tarv framgår av omstående tabell. Vid beräk -

265

ningen har lantbruksstyrelsens uppgifter till den i det föregående intagna
kostnadsuppställningen godtagits såvitt gäller tiden fram till den 13 april
1954, under det att för tiden därefter en genomgång av räkenskapsmaterialet
företagits.

		Inkomster	Utgifter
		(kr.)	(kr.)
Inköpskostnader Inkomst av försåld mark Upprustning av föreningsjordbruket:		27 000	425 000
a) byggnader	411 454
b) jordförbättring	116 604
c) övrigt Summa för upprustning	1 845		529 903
Skogen		23 350	13 229
Grusförsäljning		5 863
Arrende för jordbruket Arrendenedsättning för vissa brister Egendomen i övrigt:		135 600	20 000
Hyror för överloppshus, försäljning av inventarier och elkraft m. m.		32 532
Underhåll, upprustning av över-loppshus, skatter, räntor på lån, inventarier, div. omföringar m. m.			84 505
Summa kronor		224 345	1 072 637

Revisorernas uttalande. År 1950 inköpte lantbruksstyrelsen egendomen
Tarv i Stockholms län för en köpeskilling av 425 000 kronor. Gården, som
omfattar omkring 190 hektar åker samt 40 hektar äng eller kultiverad betesmark,
förvärvades i syfte att där anordna ett samjordbruk, och i enlighet
med planen upprättades i slutet av år 1951 arrendekontrakt med en för
ändamålet nybildad sambruksförening. Av ett samtidigt beviljat driftslån
lyfte föreningen 172 000 kronor. Fastigheten erfordrade en tämligen omfattande
upprustning beträffande såväl byggnader som åkerjord, och en
sådan kom efter hand till utförande för en kostnad av omkring 530 000
kronor. Skogsmarken ingick ej i arrendeupplåtelsen.

Driften vid Tarv utföll emellertid icke gynnsamt. Sedan det ekonomiska
resultatet efter några dåliga skördeår försämrats, trädde föreningen i likvidation
i december 1959. En i detta sammanhang företagen driftsanalys
utvisade åtskilliga brister i driftsplanen för gården. En omläggning till ett
mera lönsamt brukningssystem, där gårdens resurser bättre tillvaratogs,
förutsatte dock en större kapitalinsats. I mars 1960 bildades med samma
delägare som tidigare en ny sambruksförening, som beviljades driftslån
på 250 000 kronor. Härigenom täcktes det erforderliga kapitalbehovet, och
föreningen kom samtidigt i åtnjutande av den längre amorteringstid — 20
år — som då möjliggjorts genom ändrade regler för dylika lån.

266

Även i fortsättningen visade sig emellertid samjordbruket på Tarv föga
lönsamt. År 1960, som missgynnades av dålig skörd, utföll med förlust på
41 500 kronor och år 1961 med förlust på 10 300 kronor. Då dessa förluster
uppkommit redan innan amorteringsskyldigheten på driftslånet inträtt och
föreningen under år 1962 hade svårigheter att erlägga förfallet arrendebelopp,
ansåg lantbruksstyrelsen det utsiktslöst att med ytterligare anstånd
förbättra föreningens läge. På styrelsens tillrådan trädde föreningen i likvidation
den 1 februari 1963. Driften har därefter uppehållits övergångsvis,
enligt uppgift med något bättre resultat än tidigare.

Tanken att genom sam jordbruk möjliggöra för inom jordbruket sysselsatta
med begränsade tillgångar att komma i åtnjutande av stordriftens fördelar
har icke vunnit enhällig anslutning. Det har ifrågasatts om systemet
över huvud taget lämpar sig för förhållandena i vårt land. Att så ringa antal
samjordbruk igångsatts sedan sambrukslagens tillkomst år 1948 tyder
på att de kritiska synpunkterna icke saknat grund. De ekonomiska svårigheter
som samjordbruken haft att möta har dock i allmänhet kunnat bemästras.
De båda samjordbruk som arrenderat mark av kommuner, nämligen
Ryd i Östergötlands län och Lessebo i Kronobergs län, har infriat
de förhoppningar som delägarna ställt på dem. Av de tre samjordbruk för
vilka staten står som markägare har Ilörnsjöfors i Västmanlands län och
Gudhem i Skaraborgs län hittills utvecklats tillfredsställande, ehuru det
sistnämnda företaget ännu icke prövats under något större antal år. Endast
Tarv har, som framgår av redogörelsen, haft svårigheter av sådan omfattning
och varaktighet att företaget måste betecknas som föga lyckat.

Tarvs egendom omfattar ca 200 hektar åker eller till åker omräknad
betesmark och äng, d. v. s. ca 40 hektar åker per delägare. Den har efter
förvärvet upprustats och försetts med driftskapital intill ett belopp av ca
150 000 kronor per delägare och synes alltså både i fråga om storlek och
kapitalinsats väl fylla kravet på ett modernt jordbruk. Ett flertal dåliga
skördeår har givetvis medverkat till det dåliga resultatet vid Tarv, men
detta måste i övrigt antagas sammanhänga med driftens planläggning och
utförande. Såvitt gäller tiden före år 1960, då föreningen ombildades, synes
nämnda antagande också bestyrkas av en framlagd driftsanalys. Därest ett
samjordbruk vid Tarv även i fortsättningen skall drivas med statligt stöd,
synes det revisorerna påkallat att en mera ingående analys företages beträffande
driftens uppläggning och de ekonomiska förhållandena, varvid
även tillgången på arbetstillfällen utanför jordbruket samt uttagen från företaget
av löner och vinst synes böra ägnas uppmärksamhet. Det torde gagna
sambruksidén att en öppen redovisning av dessa förhållanden kommer till
stånd. Det bör i detta sammanhang nämnas att det vid samjordbruken icke
föreligger samma möjlighet som vid enskilt jordbruk att under år med
dålig avkastning minska det egna uttaget för arbetsinsatsen, i vart fall icke
då medlemmarna garanterats viss löneinkomst. Genom de under inneva -

267

rande år vidtagna ändringarna i reglerna för avskrivning av lönefordran
vid samjordbruk, torde större förutsättningar än tidigare förefinnas för
föreningarna att i detta avseende erhålla balans i ekonomin.

Sedan samjordbruken i Ryd och Lessebo numera avvecklats tillämpas
denna driftsform, bortsett från Tarv, vid endast två gårdar i vårt land.
Med hänsyn till den ytterst ringa utsträckning i vilken samj ordbruk sålunda
kommer till användning anser revisorerna det motiverat, att driftsformen
prövas i ytterligare ett antal fall där intresse visar sig förefinnas.
Svårigheten att erhålla lämpliga gårdar torde härvid utgöra en betydelsefull
faktor. Vid start av nya sambruk bör beaktas betydelsen av att antalet
delägare är anpassat efter behovet av arbetare med full sysselsättning hela
året samt att byggnadsbeståndet är sådant, att företagens ekonomi icke
redan från början belastas med förräntningen av kostnaderna för en omfattande
nybyggnad.

268

§ 30

Ersättning för mistad fiskerätt

Vid 1950 års höstriksdag antogs två lagar om rätt till fiske och om gräns
mot allmänt vattenområde, vilka båda trädde i kraft den 1 januari 1951.
Det förutsattes härvid att, i den mån de nya lagreglerna medförde intrång
i enskild rätt, ersättning därför skulle utgå av statsmedel. Bestämmelser om
sådan ersättning meddelades i en samtidigt utfärdad lag om ersättning för
mistad fiskerätt m. m. (SFS 1950:599). Enligt lagen skulle ersättningsanspråken
framställas före den 1 januari 1956 och upptagas av särskilda
nämnder, s. k. fiskevärderingsnämnder. Dylika nämnder skulle inrättas
för län eller annat område som Kungl. Maj :t bestämde.

Ersättning för mistad fiskerätt har utgått till enskilda sakägare även vid
tidigare ändringar i fiskerätten. Så skedde åren 1928, 1930 och 1932, då
frågan bl. a. gällde ersättning för mistad rätt till strömmingsfiske. För detta
ändamål har ett anslag funnits uppfört på riksstatens nionde huvudtitel, betecknat
Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m. Anslaget kom
i fortsättningen att anlitas för de ersättningar som skulle utbetalas enligt
1951 års ersättningslag. Även kostnaderna för fiskevärderingsnämnderna
skulle bestridas därifrån.

I förarbetena till 1950 års fiskerättsreform anförde fiskerättskommittén
(SOU 1947:47) följande i fråga om ersättningsbeloppens väntade storlek.

Vad angår storleken av de ersättningsbelopp som statsverket skulle få
vidkännas, om den föreslagna nya lagstiftningen genomföres, ställer det sig
uppenbarligen mycket vanskligt att ens approximativt söka göra någon förhandsberäkning
därav. Alltför många faktorer, vilka ej kunna i förväg bestämmas,
spela härvid in. Visst intresse erbjuda i detta sammanhang de
siffror som ersättningarna uppvisa i anledning av 1928, 1930 och 1932 års
lagändringar. Sammanlagda beloppet av dessa ersättningar under tiden till
och med maj månad 1947 utgjorde i det närmaste 482 000 kronor; därav
uppges ha belöpt på västkustfisket i runt tal 377 000 kronor och på strömmingsfisket
vid östersjökusten (1932 års lagändring) omkring 105 000 kronor.

Vidkommande den nu ifrågasatta lagstiftningen har enligt vad tidigare
utvecklats hummerfiskets frigivande beräknats medföra ersättningsskyldighet
för statsverket med belopp, vilka sammanlagt knappast böra överstiga
3/4 milj. kronor men väl kunna stanna betydligt därunder. Jämförelsevis ansenliga
ersättningar kunna även väntas komma att utgå för vissa strömmingsfisken
vid norrlandskusten ävensom för fisket med fast redskap på en
del ställen särskilt i Norrbottens och Kalmar län samt i Hjälmaren, vilka
falla utanför den nya frivattensgränsen men med viss sannolikhet för närvarande
omfattas av enskild fiskerätt. Sammanlagt torde det ej vara att
vänta, att ersättningarna — inberäknat dem som avse hummerfisket —

269

skola överstiga ett belopp av 2 milj. kronor. Denna kostnadssumma kommer
naturligtvis ej att utgå på en gång utan fördela sig på ett flertal år.

I propositionen 1950:60 framhöll chefen för jordbruksdepartementet bl. a.
att en tillfredsställande lösning inte kunde vinnas utan att enskilda rättsägare
i viss utsträckning åsamkades förluster, för vilka de borde hållas
skadeslösa av statsmedel. Gjorda förhandsberäkningar om totalkostnaden
kunde av flera skäl endast bli approximativa och kunde därför i praktiken
komma att behöva justeras i ena eller andra riktningen. Emellertid syntes
kostnaderna icke bli av sådan storleksordning att de icke mer än väl uppvägdes
av det allmänna intresset av fiskets och fiskevårdens främjande. Departementschefen
ämnade för övrigt föreslå vissa jämkningar i kommittéförslaget,
ägnade att något minska ersättningsanspråken.

I en kungörelse 1951:9 utfärdades föreskrifter om fiskevärderingsnämnder
och deras verksamhet. Fiskevärderingsnämnder skulle inrättas för föliande
tio områden:

1. Norrbottens och Västerbottens län,

2. Västernorrlands och Jämtlands län,

3. Saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala län,

4. Saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands län,

5. Saltsjökusterna av Södermanlands och Östergötlands län,

6. Kalmar och Blekinge län,

7. Kristianstads och Malmöhus län,

8. Hallands samt Göteborgs och Bohus län,

9. Mälaren och Hjälmaren,

10. Vänern och Vättern.

1 kungörelsen stadgades att ersättningsanspråk som ankom på nämndens
prövning skulle framställas före den 1 januari 1956, vid påföljd att
talerätten eljest förlorades. Kronans talan i ersättningsfrågor bevakas enligt
kungörelsen av kammarkollegiet. Utredning utöver den av sökanden
ingivna kan av nämnden inhämtas i form av yttranden från statens fiskeritjänsteman
eller annan sakkunnig myndighet. Efter den förberedande utredning
som inhämtas genom yttranden m. m. utsättes förhandling inför
nämnden, varefter ärendet företages till avgörande. Den av nämnden bestämda
ersättningen utbetalas av vederbörande länsstyrelse.

En utsträckning av tiden för framställning av ersättningsanspråk för förlorad
fiskerätt vidtogs år 1955. I början av nämnda år hade advokaten Olof
Chrysandcr i Uppsala hemställt att tidsfristen måtte utsträckas, och i yttrande
över framställningen hade fyra av ordförandena i fiskcvärdcringsnämnderna
tillstyrkt denna. Då ersättningsfrågorna visat sig mera vidlyftiga
och komplicerade än man från början haft anledning att räkna med och
då det på vissa håll visat sig svårt för dem som kunnat vara berättigade till
gottgörelsc att tillfredsställande förbereda sin ersättningstalan före utgången

270

av den först stadgade fristen, framflyttades därför tidsfristen till den 1
januari 1958 (prop. 1955:216).

År 1957 genomfördes ytterligare lagändringar på området. Sålunda infördes
klagorätt även för kronan gentemot fiskevärderingsnämnds beslut
(prop. 1957:129), och vidare ombildades nämnderna till specialdomstolar
(prop. 1957:191). Med dessa ändringar åsyftades främst att möjliggöra en
riktigare och enhetligare rättstillämpning vid avgörandet av ersättningsfrågorna.
Klagorätten förutsattes härvid komma att utnyttjas med återhållsamhet
och i huvudsak användas endast då den påstådda fiskerättens art
och omfattning var osäker, då principfråga förelåg och då utdömd ersättning
avsevärt översteg vad som kunde anses rimligt. Ombildningen av nämnderna
till domstolar medförde att vittnesbevisning i egentlig mening kunde
upptagas vid värderingsnämnderna och att antalet instanser minskades från
fyra till tre.

Enligt förslag i propositionen nr 127 genomfördes vid 1956 års riksdag
två jämkningar i fiskerättslagen. Den ena avsåg fiske vid Blekinge läns
södra kust. Kungl. Maj :t skulle äga förordna att vid viss fiskeplats fiske
med fast redskap skulle få bedrivas på allmänt vatten i samma omfattning
som före den 1 januari 1951 skett med stöd av skattläggning eller annan
särskild rättsgrund eller av gammal sed. Sådana förordnanden, som skulle
komma att medföra att avsevärda belopp i ersättning för mistad fiskerätt
inbesparades, har utfärdats för ett tiotal fiskeplatser. Den andra i propositionen
berörda frågan avsåg snörpvadsfiske. Enligt dittills gällande lag fick
sådant fiske av varje svensk medborgare bedrivas i enskilt vatten på ett
avstånd av minst 300 in från stranden (eller utanför kurvan för 3-metersdjupet).
Jämkningen innebar att fiske med snörpvad vid Blekinge läns södra
kust i stället skulle vara fritt på allt enskilt vatten som hade större djup
än 6 m. Strandägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt, vilken fick
denna rätt inskränkt eller eljest tillskyndats skada på grund av lagändringen,
skulle kunna få ersättning av statsmedel. De ersättningsanspråk
som hänförde sig till nu nämnda lagändringar skulle anmälas till värderingsnämnderna
senast den 30 juni 1961.

1958 års besparingsutredning berörde i sitt år 1959 avgivna betänkande
(SOU 1959:28) 1950 års fiskerättslagstiftning och möjligheterna att åstadkomma
en begränsning av den ersättningsskyldighet som till följd härav
åvilade staten. Utredningen erinrade om att storleken av de till fiskevärderingsnämnderna
anmälda ersättningsanspråken i mitten av år 1956 uppskattats
till mer än 27 milj. kronor och att t. o. m. juni 1959 utbetalats ca
9 milj. kronor i ersättningsbelopp och rättegångskostnader. Då statsverket
sålunda redan orsakats utgifter långt utöver vad som förutsetts och stora
anspråk alltjämt kvarstod oreglerade, hade utredningen ansett sig böra
ifrågasätta en omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning.

271

Besparingsutredningens förslag anmäldes i 1960 års statsverksproposition.
Chefen för jordbruksdepartementet framhöll därvid, att 1957 års reformer,
varigenom klagorätt infördes för kronan samt fiskevärderingsnämnderna
ombildades till domstolar, måste ha givit klart uttryck för statsmakternas
önskan, att ersättningsfrågorna skulle prövas med största omsorg
och att kronans intressen skulle beaktas bättre än vad från början varit
möjligt. Ett uppgivande av 1950 års reformer och återgång till det rättsläge,
som varit rådande före år 1951, kunde av rättsliga skäl bemötas med
tungt vägande invändningar. Men även i ekonomiska hänseenden — vilket
torde ha varit bestämmande för besparingsutredningen — skulle en sådan
åtgärd medföra avsevärda olägenheter såväl för enskilda som för staten.
Under de ca nio år som 1950 års fiskerättslagar varit gällande hade en anpassning
skett till det nya rättsläget. På många håll hade de nya reglerna
föranlett investeringar i båtar och redskap, som eljest inte skulle ha kommit
till stånd. Vidare hade under åren efter de gällande reglernas tillkomst
skador förorsakats, för vilka staten skulle svara. Att återställa tidigare gällande
fiskerättsförhållanden endast för de strandägare, som ännu icke fått
sina ersättningsanspråk definitivt prövade, syntes komma att leda till ett
nära nog kaotiskt tillstånd med betydande rättsosäkerhet. Departementschefen
ansåg sig därför icke kunna biträda besparingsutredningens förslag
om revidering av ifrågavarande lagar.

Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1960:
15) att det icke kunde ifrågakomma att ändra dessa lagar, vare sig lagarna
om gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske eller lagen om
ersättning för mistad fiskerätt, på sådant sätt att de principer som låge till
grund för lagarna rubbades. För att åstadkomma någon ändring beträffande
ersättningsbeloppen återstode då enligt utskottet endast att undersöka huruvida
sistnämnda lag tillämpats på ett sätt som icke avsågs vid dess tillkomst
och att genom förtydliganden eller på annat sätt söka få en ändring till
stånd.

Lagutskottet berörde i detta sammanhang även frågan om det sätt varpå
kronans talan bevakades i mål om ersättning för mistad fiskerätt. Efter 1957
års reform hade kronan ställning av part och kunde fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds
avgörande. Beträffande många frågor syntes anledning
föreligga att talan prövades i högre instans, särskilt med tanke på de stora
belopp om vilka fråga vore. Av anförda skäl vore det angeläget att kammarkollegiet,
som förde kronans talan i mål av detta slag, tillförsäkrades
högt kvalificerad och tillräcklig personal ävensom i övrigt tillräckliga ekonomiska
resurser för att på bästa sätt kunna tillvarataga kronans rätt.

I sitt utlåtande uttalade tredje lagutskottet vidare, att inom Kungl. Maj :ts
kansli borde göras en undersökning beträffande de i ersättningsmål tilllämpade
principerna för beräkning i olika fall av värdet av den förlorade
fiskerätten samt huruvida dessa principer stode i överensstämmelse med la -

272

gen och dess motiv. Vidare borde övervägas om något kunde göras för att
ytterligare öka kronans möjligheter att tillvarataga sin rätt. Uttalandet
föranleddes närmast av ett motionsvis framfört yrkande om att i lagen om
ersättning för mistad fiskerätt borde införas uttrycklig föreskrift om att vid
ersättningens bestämmande skulle beaktas ej blott den förlust av fiskerätt
som ägaren vidkändes utan även den utvidgning av rätten till fritt eller
enskilt fiske som ägaren kunde ha vunnit. Även denna fråga borde enligt
utskottets mening göras till föremål för utredning, men önskemålet om en
undersökning rörande praxis i fiskeersättningsmål hade en mera allmän
räckvidd.

I syfte bl. a. att erhålla underlag för bedömningen av dessa av tredje lagutskottet
berörda frågor anordnades genom justitiedepartementets försorg
i juni 1960 en konferens, i vilken förutom företrädare för departementet
ordförandena i fiskevärderingsnämnderna deltog och vid vilken vissa i ersättningsmål
uppkommande principspörsmål behandlades. Beträffande den
nyss berörda frågan om kvittning av nytta mot skada rådde därvid icke
någon tvekan om att en avräkning skulle göras i det fall att för en och
samma fiskerättsägare gränsen för det enskilda vattenområdet på ett ställe
förskjutits inåt och på ett annat utåt. När det däremot gällde den ökade rätt
till fritt fiske som sökande vunnit, ansågs riktigheten av en dylik kvittningsprincip
kunna ifrågasättas, eftersom det innebar att den ersättningssökande
finge vidkännas avdrag för en förmån som de flesta åtnjöte utan någon
motprestation. Det ansågs dock allmänt befogat att i många fall vid ersättningens
bestämmande taga viss hänsyn till allemansrätten, ehuru några
närmare riktlinjer för sådan kvittning ej ansågs kunna fastställas.

Av den vid konferensen förda diskussionen framgick i övrigt att det i
fråga om förfarandet vid fiskevärderingsnämnderna och den av nämnderna
tillämpade bedömningen av ersättningsfrågorna hade hunnit utbilda sig en
viss praxis, vilken dock gav utrymme för betydande avvikelser bl. a. med
hänsyn till olikheter i fråga om fiskslag, fångstmetoder m. m. Följande redogörelse
från en fiskevärderingsnämnd torde ge en bild av huvuddragen av
föreliggande problem.

När efter preskriptionstidens utgång den 1 januari 1956 mål i större omfattning
började inkomma — nämnden hade omkring 250 mål —■ gjordes
vissa överväganden rörande erforderliga utredningar, varvid nämnden fann
att det grundläggande borde vara en undersökning om de faktiska fångsterna
fem år före och fem år efter bestämmelsernas ikraftträdande, d. v. s. åren
1946—1955.1 flera domar gjordes därefter principiella uttalanden om värderingsgrunderna.
Till grund för uppskattningen av den skada vederbörande
fastighetsägare lidit genom den nya lagstiftningen borde enligt nämndens
uppfattning läggas den avkastning som rimligen kunde erhållas vid ett från
ekonomisk synpunkt rationellt utnyttjande av fiskevattnet. För beräkning

273

av denna avkastning — nettointäkten —• har man utgått från den sannolika
bruttoavkastningen för år, uträknad i pengar, och därifrån dragit såväl
kostnaderna för redskap, båtar, drivmedel och andra anordningar för fisket
som värdet av den vid fisket insatta arbetskraften. Bruttoavkastningen har
beräknats på grundval av uppgifter omfattande ett flertal år och avseende
den myckenhet fisk som faktiskt fångats. I den mån det befunnits att vederbörande
fastighetsägare, såsom förhållandena i verkligheten gestaltat
sig, ej till följd av de nya bestämmelserna gått miste om hela den på nämnda
sätt beräknade bruttoavkastningen, har denna nedsatts i motsvarande omfattning.
De avdrag från bruttoavkastningen för omkostnader och värdet av
insatt arbetskraft, som skulle göras vid nettointäktens uträknande, har bedömts
efter den pris- och lönenivå som varit förhärskande under de år
bruttoavkastningen avsåg; dock har även för nettointäktens beräknande vederbörlig
hänsyn tagits till förhållandena under den tid som förflutit sedan
de nya bestämmelserna trätt i kraft. Den årliga nettointäkt som erhölls genom
angivna beräkningar utgjorde — kapitaliserad efter 4 procent och omräknad
med hänsyn till penningvärdets fall från årsskiftet 1950—1951 —
den ersättning som utgått till fastighetsägaren. Med hänsyn till att beräkningar
av förevarande slag ofta måste komma att brista i exakthet har det
ansetts vara av intresse att om möjligt kontrollera skäligheten av det erhållna
resultatet. En dylik kontroll har stundom kunnat göras genom att
den uträknade nettointäkten jämförts med storleken av det arrende som —
om de äldre bestämmelserna alltjämt varit gällande —• skulle ha kunnat
påräknas vid en utarrendering av fiskevattnen. En annan kontrollmöjlighet
förelåg om man genom en undersökning kunde vinna klarhet om fiskerättens
inflytande på fastighetsvärdena. Beräkningen av bruttoavkastningen
har som nämnts grundats på det faktiska fisket under en tioårsperiod,
och därvid har nämnden utgått från att två tredjedelar därav borde vara
ersättningsgilla. Från dessa två tredjedelar har därefter avdrag för omkostnader
och arbetsinsatser gjorts med olika procentsatser, nämligen 75 procent
för strömmingsfiske, 60 procent för fjällfiske och 40 procent för sportfiske.
Härjämte har i vissa fall en justering ansetts böra vidtagas med hänsyn till
den minskade lönsamheten; särskilt i fråga om strömmingsfisket har en
uppräkning med 10 procent av det till årsskiftet 1950—1951 nollställda
nettot ansetts motiverad. I den slutliga ersättningen har sedan ingått kompensation
för penningsvärdets fall, som uppskattats till omkring 50 procent.

I fråga om förfarandet vid fiskevärderingsnämnderna må nämnas att för
ersättningsmålen erforderlig utredning som regel har brukat inhämtas genom
nämndernas egen försorg. Innan nämnderna ombildadcs till specialdomstolar
var detta en naturlig arbetsform, men även därefter har flerstädes
samma förfarande tillämpats av praktiska skäl. Den första åtgärden
har som regel avsett att inhämta lantmäteriteknisk utredning från över 18

Rev. berättelse ang. statsverket är 1963 I.

274

lantmätaren eller annan befattningshavare i syfte att klarlägga fastighetsgränserna
och inverkan av den nya lagen om gräns mot allmänt vattenområde.
Vidare har nämnderna själva brukat inhämta fiskeriteknisk utredning,
vanligen från hushållningssällskapens fiskerikonsulenter (frågor om
i vattnet förekommande fiskslag, fångstmetoder, fångsternas storlek under
ett antal år, priser m. m.). Härjämte har yttranden av vederbörande statens
fiskerikonsulent och eventuellt fiskeristyrelsen brukat inhämtas. Sökandena
har härefter vanligen kunnat närmare precisera sina ersättningsyrkanden
och angiva de omkostnader som avdrages innan nettoförlusten beräknats.
Med nu angivna utredningar m. m. har ärendena överlämnats till kammarkollegiet
för yttrande. Sedan sökanden beretts tillfälle till påminnelser har
muntlig förberedelse vidtagit med eventuell förlikning eller också har målet
gått till huvudförhandling, varvid fiskerikonsulenten, kammarkollegiets
sakkunnige och de personer som utnyttjat fiskevattnet kunnat höras som
vittnen.

Såsom nämnts utgör den i det föregående lämnade redogörelsen för vissa
bedömningsprinciper vid nämnderna och förfarandet i fiskeersättningsmålen
endast exempel. I båda dessa hänseenden förekommer åtskilliga avvikelser,
främst såvitt gäller ersättningsfrågorna. Vid den nyssnämnda konferensen
kom sålunda skilda meningar till uttryck i ett flertal för ersättningens
bestämmande betydelsefulla frågor. Exempel härpå utgjorde frågan
i vad mån ersättningen borde begränsas till den skada som åsamkades
själva fastigheterna till följd av inskränkningar i fiskerätten. I dylikt fall
borde totalskadan kunna beräknas för samtliga fastigheter i ett skifteslag,
varefter ersättningen fördelades på fastigheterna efter deras andelar i fisket
och utan hänsyn till i vad mån fiskerätten utnyttjats eller icke. Om därjämte
hänsyn skulle tagas till det intrång som vållats de delägare som i
högre grad än andra verkligen utnyttjat fisket, måste en annan fördelningsgrund
tillämpas om icke dubbelbetalning skulle uppkomma. Även för
beräkningen av penningvärdets fall och för utdömande av ränta från den
nya lagens ikraftträdande fanns olika beräkningsalternativ. En nämnd har
räknat med 1950 års fiskpriser och medgivit 5 procent ränta, en annan har
— med stöd av högsta domstolens dom — räknat med 4 procent ränta,
varvid beräkningen dock grundats på fiskpriserna under åren 1953—1958.
Den sistnämnda beräkningen, som medgivits av kammarkollegiet, har givit
ett högre ersättningsbelopp på grund av fiskprisernas stegring. — I de fall
då fiskerätter i större omfattning varit utarrenderade åren närmast före
1951 har givetvis ett underlag erhållits för beräkning av värdet på den förlorade
fiskerätten. Likaså har vissa jämförelser kunnat göras med arrendebeloppen
på angränsande vatten. Tillfälliga omständigheter och senare inträffade
förhållanden måste emellertid förutsättas öva inflytande på arrendebeloppen,
och då därjämte arrendemetoden genomgående givit väsentligt

275

lägre resultat än avkastningsmetoden, har någon enighet om arrendemetodens
värde icke uppnåtts. Den har emellertid regelmässigt kommit till användning
i vissa fall, bl. a. beträffande hummerfisket på västkusten. I andra
fall har beräkningen utförts enligt båda metoderna och ersättningen bestämts
skönsmässigt till belopp som legat mellan de båda erhållna värdena.
—• Vidare diskuterades på konferensen den inverkan som fiskerätten hade
på fastigheternas marknadsvärden och taxeringsvärden. Därvid framhölls
att dessa värden som regel i rätt ringa mån minskades av att fiskerätten
begränsades, i vart fall när det icke gällde självständiga fiskefastigheter, under
det att fiskerätter som sådana kunde betinga rätt höga priser. Den av
nämnderna framräknade ersättningen för en förlorad fiskerätt kunde i vissa
fall bli högre än taxeringsvärdet år 1950 för hela fastigheten. På grund härav
syntes goda skäl kunna anföras för att — åtminstone då det gällde fiskerätter
som åtföljde innehavet av en fastighet — vid värderingen fästa stort
avseende vid att fiskerätten endast i ringa mån påverkade fastighetsvärdet.
Å andra sidan framhölls att det angivna resultatet vore en följd av den tilllämpade
beräkningsmetoden och att samma effekt uppträdde även i expropriationsmål.
Om man vid delexpropriationer delade upp en fastighet i olika
funktioner, som värderades var för sig, kom man i de flesta fall fram till
en mycket stor övervärdering.

Slutligen framhölls vid konferensen, att kammarkollegiet syntes vara
dåligt utrustat med expertis för de uppgifter som i detta hänseende ålåg
kollegiet. I en med anledning av konferensen av kammarkollegiet sammanställd
promemoria av den 6 oktober 1960 har kollegiet instämt i nämnda
uttalande. Den knappa tillgången på experter på detta område hade haft
till följd att kollegiet dittills — frånsett två statistiska experter som hade
till uppgift att undersöka fiskets lönsamhet — endast haft tillgång till en
fiskerisakkunnig, nämligen domänstyrelsens fiskevårdskonsulent, vilken
emellertid endast kunnat åtaga sig att såsom extrauppdrag jämsides med
sin ordinarie tjänst arbeta åt kollegiet och av olika skäl använts som expert
huvudsakligen vid upplands- och sörmlandskusterna. Vid ett tillfälle hade
kollegiet därjämte i fråga om fiske i Bråviken anlitat en f. d. fiskerikonsulent
i Linköping. Det vore därför mycket angeläget att kollegiet finge tillgång
till fiskerisakkunnig expertis. Visserligen hade på konferensen givits
uttryck åt den uppfattningen att de hittillsvarande av hushållningssällskapens
fiskerikonsulenter gjorda utredningarna vore objektiva, men detta
överensstämde icke med kollegiets uppfattning. Det låge i sakens natur att
konsulenternas yrke och allmänna uppgifter att biträda de fiskande i respektive
län omedvetet övade inflytande på deras utredningar. Då kollegiet
saknade egen fiskeriexpertis hade kollegiet i viss utsträckning anlitat vederbörande
landsfiskal för att få fram objektiva synpunkter på fiskeförhållandena
i de aktuella fallen.

276

I anledning av en till 1960 års riksdag vid höstsessionen framlagd proposition
(nr 180) genomfördes fr. o. m. år 1961 den ändringen i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt, att sökandepart i ersättningsmål kunde erhålla
förskott på rättegångskostnad att utgå i avräkning på den kostnadsersättning
som slutligen kunde komma att fastställas. I detta sammanhang
lämnades på grundval av vad som framkommit vid konferensen i juni samma
år och kammarkollegiets i anledning därav avgivna promemoria vissa
upplysningar rörande praxis i fråga om ersättning för mistad fiskerätt. Departementschefen
uttalade bl. a., att grundsatsen om beaktande i viss utsträckning
av nytta som den ersättningsberättigade vunnit vore accepterad
i praxis men att förhållandena vore så växlande att utrymme måste finnas
för beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. Det hade dock icke
framkommit något som gav stöd för att dittillsvarande praxis avvek från
vad som förutsatts vid lagstiftningens antagande, och någon lagändring i
denna del vore därför ej aktuell. Beträffande de principer som i övrigt låge
till grund för beräkningen av värdet av den förlorade fiskerätten hade det
icke varit möjligt att redan till riksdagens höstsession medhinna en undersökning
av ett större antal avgöranden i ersättningsmål. Det vore här till
stor del fråga om spörsmål av invecklad och svårbedömd natur, där praxis
ännu icke syntes ha stabiliserat sig, men ej heller i detta hänseende borde
det komma i fråga att genom lagändring rubba gällande principer.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 34) uttalade tredje lagutskottet,
att vad som vid den nämnda konferensen förekommit angående införskaffande
av sakkunnigbevisning syntes innefatta garanti för den likformighet
i handläggningen av sådana frågor, som utskottet genom sitt tidigare
uttalande i detta hänseende velat främja. Departementschefens uttalande
härutinnan föranledde därför ingen erinran från utskottets sida. Utskottet
uttalade vidare sin tillfredsställelse över vad departementschefen anfört i
anledning av den i det tidigare utlåtandet väckta frågan om förstärkning avkronans
resurser för tillvaratagande av sin rätt i fiskeersättningsmålen.
Det syntes ligga i kammarkollegiets intresse och inom ramen för dess möjligheter
att företaga den av utskottet ifrågasatta, inom departementet då ej
medhunna undersökningen av ett större antal avgöranden i fiskeersättningsmål
och därmed att verka för en sådan tillämpning av ersättningslagen
som utskottet förutsatt.

I statsverkspropositionen till 1961 års riksdag erinrades om kammarkollegiets
medelsbehov för nu nämnda ändamål. Vid behandlingen av kollegiets
anslagsbehov uppräknades anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar
med 75 000 kronor med hänsyn till angelägenheten av att kollegiet
utrustades med ytterligare expertis för fiskeersättningsmålen. Av beloppet
avsågs 45 000 kronor för fiskeribiologisk expertis och 30 000 kronor för
statistisk expertis med uppgift bl. a. att undersöka fiskets lönsamhet. Förhoppningarna
om en förstärkning av personalen har emellertid icke infriats.

277

Kollegiet har icke heller i fortsättningen lyckats anskaffa någon fiskeribiolog
såsom heltidsanställd sakkunnig utan har såsom tidigare allenast i
begränsad utsträckning haft tillgång till den hos domänstyrelsen anställde
fiskevårdskonsulenten. I fråga om den statistiska expertisen har läget snarare
försämrats genom att en av de båda befattningshavare som tidigare anlitats
tidvis icke stått till förfogande.

Antalet till de olika nämnderna inkomna ersättningsmål och den omfatt -

ning i vilken dessa hunnit slutbehandlas framgår av som visar läget i september 1963.	följande uppställning,
Fiskevärderingsnämndens område	Inkomna mål	Avgjorda mål	Kvarstå-ende mål
Norrbottens och Västerbottens län	269	172	97
Västernorrlands och Jämtlands län	166	41	125
Gävleborgs och Uppsala län	87	42	45
Stockholms och Gotlands län	317	54	263
Södermanlands och Östergötlands län	32	13	19
Kalmar och Blekinge län	156	Ib	81
Kristianstads och Malmöhus län	4	4	—
Hallands samt Göteborgs och Bohus län	410	409	1
Vänern och Vättern	91	91	—
Mälaren och Hjälmaren	118	93	25
Summa	1 650	994	656

Det må nämnas att det höga antalet mål hos nämnden i Hallands samt
Göteborgs och Bohus län icke är jämförbart med de antal som redovisas av
övriga nämnder. Hos flertalet nämnder har nämligen de ersättningsanspråk
som inkommit från varje skifteslag registrerats som endast ett mål, varvid
i samma mål ofta förekommit flera, stundom ett mycket stort antal delägare.
Hos nämnden på västkusten har däremot varje inkommen ansökan redovisats
som ett särskilt mål, vilket berott på att fiskena på denna kuststräcka
vanligen varit skiftade eller sämjedelade, varför varje ersättningsanspråk
har handlagts som särskilt mål. Av de många icke avgjorda målen hos
nämnden för Stockholms och Gotlands län avser flertalet mistade strömmingsfisken
i Stockholms skärgård. En mängd dylika sinsemellan likartade
mål har fått anstå tills vidare i avbidan på att en högsta domstolens dom
i ett dylikt mål skulle kunna användas som prejudikat. Sedan denna dom
meddelats i juli 1963 väntas behandlingen av likartade yrkanden för denna
del av kusten kunna bringas till avgörande i ökad utsträckning.

Såsom tidigare nämnts utbetalas utdömda ersättningsbelopp för inistad
fiskerätt från det på riksstatens nionde huvudtitel uppförda förslagsanslaget
Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt m. m. Medel som be -

278

räknades erforderliga till följd av 1950 års lagändringar har upptagits på
detta anslag fr. o. m. budgetåret 1952/53. Anvisade anslagsbelopp och belastningen
på anslaget fr. o. m. nämnda budgetår framgår av denna uppställning.

Budgetår Anvisat anslag Anslagsbelastning
	kronor	kronor
1952/53	300 000	330 341
1953/54	300 000	124 350
1954/55	300 000	786 no
1955/56	300 000	857 198
1956/57	1 000 000	4 995 408
1957/58	1 000 000	1 993 104
1958/59	5 000 000	2 694 437
1959/60	5 000 000	1 224 983
1960/61	5 000 000	2 903 843
1961/62	2 500 000	3 327 189
1962/63	2 500 000	2 583 469
1963/64	4 000 000
Summa	27 200 000	21 820 432
T rån det nämnda anslaget bestrides även vissa utrednings- och administra-tionskostnader. Den helt övervägande delen av utbetalningarna avser emel-
lertid ersättningar för mistad	fiskerätt.	Följande uppställning visar vad
som fr. o. m. budgetåret 1952/53 utbetalats	av de olika länsstyrelserna. För-
delningen lämnar i viss utsträckning upplysning även om vilka belopp som utdömts av de olika värderingsnämnderna och för de olika kuststräckorna.
Härvid är dock att märka att i	vissa län utbetalningarna avsett fisken såväl
vid saltsjökusten som i de stora insjöarna.
Län		Belopp, kronor
Stockholms		3 910153
Uppsala		3 050 106
Södermanlands		807 780
Östergötlands		200 571
Kalmar		1 100 139
Blekinge		280 506
Kristianstads		33 363
Malmöhus		282 634
Hallands		992 923
Göteborgs och	Bohus	2 527 859
Värmlands		3 274
Örebro		180 804
Västmanlands		3 181
Gävleborgs		1 095 920
Västernorrlands	495 497
Västerbottens		3 103 583
Norrbottens		2 534 045
	Summa 20 602 338

279

Revisorernas uttalande. 1950 års lagar om gräns mot allmänt vattenområde
och om rätt till fiske medförde beträffande den allmänna fiskerätten
betydande förändringar, vilka främst innebar rätt för envar att fiska pa
vatten som tidigare varit förbehållna enskilda fastighetsägare. Genom den
samtidigt genomförda lagen om ersättning för mistad fiskerätt åtog sig statsverket
att bereda tidigare fiskerättsägare gottgörelse för det intrång som
förorsakats dem genom de nämnda lagändringarna. Under förarbetena till
lagstiftningen hade fiskerättskommittén i sitt år 1947 avgivna betänkande
uppskattat det sammanlagda beloppet av dessa ersättningar till omkring
2 milj. kronor. Värderingen, som grundades bl. a. på vissa tidigare genomförda
partiella reformer på fiskerättens område, godtogs vid 1950 års beslut,
ehuru samtidigt underströks att bedömningen av kostnaderna var
vansklig och att beloppet måste betraktas som approximativt.

För behandlingen av ersättningsmålen inrättades tio s. k. fiskevärderingsnämnder,
därav åtta för de yttre kusterna och två för de fyra större insjöar
som berördes av ändringarna i gränsen mot allmänt vattenområde.
Anspråk på ersättning skulle framställas hos vederbörande värderingsnämnd
före viss tid, som först bestämdes till den 1 januari 1956 men senare
utsträcktes med två år. Genom vissa i rätten till fiske vidtagna jamkmngar
av lokal räckvidd har ersättningsyrkanden berörande smärre kustområden
kunnat inkomma t. o. m. den 30 juni 1961.

1958 års besparingsutredning framhöll i sitt betänkande, att anmälda anspråk
på ersättningar för mistad fiskerätt redan i mitten av år 1956 uppskattades
till 27 milj. kronor, ett belopp som vida översteg vad som vid
fiskerättsreformens genomförande beräknats för ändamålet. Besparingsberedningen
ifrågasatte med anledning därav en omprövning av 1950 års fiskerättsreform,
men förslaget har sedermera icke upptagits av statsmakterna.

Sedan tredje lagutskottet därom uttalat önskemål, anordnades år 1960
en konferens med företrädare för den centrala förvaltningen på detta område
samt ordförandena i de olika värderingsnämnderna i syfte att skapa
klarhet beträffande de i ersättningsmålen tillämpade principerna, främst i
fråga om beräkningen av värdet av förlorad fiskerätt, samt huruvida dessa
principer stod i överensstämmelse med lagen och dess motiv. Konferensen
utvisade att tämligen olika principer tillämpades av nämnderna på skilda
håll i landet. I viss utsträckning låg detta i sakens natur, eftersom olikheter
förelåg redan i utgångsläget, exempelvis beträffande fisksorter, fångstmetoder
m. in., men i andra fall kunde skilda meningar råda om frågor som
icke på dylikt sätt sammanhängde med lokala olikheter, exempelvis om generella
värderingsprinciper.

Revisorerna har velat bilda sig en uppfattning om det läge i vilket frågan
om ersättning för mistad fiskerätt nu befinner sig och har i detta syfte inhämtat
de i det föregående återgivna uppgifterna om medelsförbrukning
för ersättningar samt om arbetsbalanser och administrativa förhållanden.

280

Antalet inkomna ersättningsmål uppgår till 1 650, och av dessa hade 994
mål hunnit avgöras i september 1963. Genom en viss olikhet i registreringsmetoden
ar den angivna proportionen ej fullt rättvisande; i verkligheten
torde icke mer än drygt hälften av antalet ersättningsmål ha avgjorts. Därtill
kommer att åtskilliga av de icke avgjorda målen är av mera komplicerad
natur. Endast vid tre av värderingsnämnderna var vid nämnda tidpunkt
ersattningsmålen i huvudsak slutbehandlade; vid flera nämnder hade det
overvagande antalet mål ännu icke avgjorts. De belopp som t. o. m. budgetaret
1962/63 utbetalats i ersättning i anledning av meddelade domar och
utredningar i målen uppgick till sammanlagt 21,8 milj. kronor Med hänsyn
till proportionen mellan avgjorda och kvarstående mål kan detta ersättningsbelopp
beräknas komma att stiga till det dubbla eller ännu mera,
innan samtliga av fiskerättsreformen orsakade ersättningsanspråk är slutligt
reglerade.

Enligt revisorernas mening har vissa av de frågor som sammanhänger
med ifrågavarande reform fått en högst otillfredsställande utveckling.
Främst faller givetvis i ögonen att den kostnadskalkyl som lagts till grund
för lagändringen varit så helt orealistisk, att ett uppskattat belopp på 2
milj. kronor numera kan beräknas uppgå till 45 milj. kronor eller däröver.
Aven om viss del av kostnadsökningen belöper på den pennigvärdeförändnng
som inträtt sedan kalkylen uppgjordes, måste den angivna differensen
betecknas som anmärkningsvärd. Det torde likväl icke vara möjligt att nu
avbryta den pågående ersättningsregleringen, vare sig genom att återgå till
tidigare gallande bestämmelser eller genom att stanna vid nuläget. Såväl
yrkes- som fritidsfisket har nämligen under de år lagarna varit i kraft anpassat
sig efter de ändrade förhållandena, och ett avbrott i utvecklingen
skulle skapa nya ersättningskrav som med gällande rättsuppfattning svårligen
skulle kunna avvisas.

Det torde däremot vara möjligt att i vissa hänseenden åstadkomma en
förbättring av det rådande läget. Revisorerna har särskilt uppmärksammat
de olägenheter som är förenade med att en så stor del av ersättningsmålen
ännu tretton ar efter reformens ikraftträdande icke hunnit behandlas. Bland
dessa olägenheter må särskilt nämnas att åtskilligt av det bevis- och utredningsmaterial
som skall förebringas i målen och läggas till grund för skadornas
värdering hinner bli svårtillgängligt eller föråldrat, exempelvis vittnesuppgifter
om tidigare fångstförhållanden, vilka kan förutsättas bli allt
osäkrare efter hand som tidsavståndet ökar. Det måste därför anses vara
en högst angelägen uppgift att på allt sätt söka påskynda utredningen i målen
och deras slutliga avgörande. Det har uppgivits att åtskilliga av de anspråk
beträffande vilka handläggningen ännu icke hunnit påbörjas föreligger
hos värderingsnämnderna endast i form av en kort anmälan, »att
ersättning yrkas för intrång» eller liknande. Enligt den arbetspraxis som utbildat
sig ankommer det sedan på värderingsnämnden att taga initiativet

281

till de lantmäteritekniska och andra utredningar som erfordras, och först
därefter preciserar sökanden sitt anspråk. Det kan enligt revisorernas mening
vara motiverat att sökandeparten snarast förebringar all den utredning
som står till hans förfogande, exempelvis angivande av gränser och djup
i fiskevatten, fastighets- och delägarförhållanden, beskrivning av fångstmetoder
och fångstmängder, avsättningsförhållanden och priser m. m. Det är
antagligt att åtskillig tid därigenom skulle sparas och att även bevismaterialet
skulle vinna i tillförlitlighet.

Under åren 1960 och 1961, då frågan om fiskerättsersättningen vid flera
tillfällen var föremål för riksdagens behandling, riktades uppmärksamheten
på bl. a. två omständigheter som i detta sammanhang äger betydelse.
Den ena frågan gällde behovet av en undersökning beträffande de i ersättningsmålen
tillämpade principerna för beräkning i olika fall av värdet av
förlorad fiskerätt m. in.; en konferens i detta syfte anordnades som nyss
sagts år 1960 och vissa fakta blev därigenom belysta. Samtidigt ställdes
emellertid i utsikt en närmare överarbetning av ett större antal ersättningsmål,
vilka skulle kunna tjäna som ledning för det fortsatta arbetet. Den
andra frågan gällde det förhållandet att kammarkollegiet, som hade att utföra
kronans talan i ersättningsmålen, var otillräckligt utrustat med erforderlig
expertis för vissa uppgifter, främst för fiskeribiologiska och statistiska
utredningar. För sistnämnda ändamål har också särskilda medel beräknats
under kollegiets avlöningsanslag. Revisorerna har funnit att läget
i dessa båda avseenden icke förbättrats sedan år 1960. Såsom befarades då
den förstnämnda frågan tidigare behandlades av riksdagen, har någon undersökning
eller sammanställning av rättspraxis i fiskeersättningsmål icke
kommit till stånd, och kammarkollegiets tillgång på speciell sakkunskap
för beredning av målen har närmast försämrats under de senaste åren. Då
dessa båda frågor ingalunda är oväsentliga för ersättningsmålens avveckling,
anser revisorerna att kraftigare ansträngningar är påkallade för att erhålla
en tillfredsställande lösning.

Möjligheten att med stöd av gällande lagar bestämma gränserna mellan
allmänna och enskilda fiskevatten är en synnerligen invecklad fråga, som
ytterligare kompliceras av lokalt betingade särbestämmelser beträffande
olika sorters fiske m. in. Betydande osäkerhet råder beträffande allmänhetens
rätt att inom olika områden utnyttja den fria fiskerätten. I ersättningsmålen
förebringas emellertid en utförlig utredning om fiskeförhållandena
inom stora delar av landets fiskevatten, och efter hand som värderingsnämndernas
eller överdomstolarnas avgöranden vinner laga kraft erhålles
klarhet om det gällande läget inom vattenområdena. Det vore enligt
revisorernas mening ändamålsenligt om de resultat som härigenom vinnes
kunde successivt åskådliggöras på kartor eller sjökort, vilka gjordes tillgängliga
för fiskeriorganisationer, kommuner och enskilda. Det erforderliga
grundläggande arbetet därmed torde böra ankomma på fiskevärderingsnämnderna
och hushållningssällskapens fiskerikonsulenter.

282

§ 31

Hjälmare Kanal- och Slussverks Aktiebolag

År 1958 förvärvade staten för domänfondens räkning Hjälmare Kanaloch
Slussverks Aktiebolag.

En kanal mellan Mälaren och Hjälmaren med därtill hörande slussverk
fanns redan på 1700-talet och kallades då allmänt Arboga grav. Den utgjorde
kronans egendom fram till år 1768, då den i helt förfallet skick
utan köpeskilling överläts till Örebro stad. En ombyggnad var färdig år
1776, men kanalen förföll på nytt och i början på 1800-talet fordrades en
total ombyggnad. Genom aktieteckning av enskilda medborgare bildades ett
bolag, till vilket hela det äldre kanal- och slussverket med därunder lagda
hemman och lägenheter överläts. I det därefter företagna kanalbygget satsade
staten mellan åren 1815 och 1823 vissa belopp i form av anslag och lån.
Lånen blev sedermera avskrivna.

Genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 december 1957 hembjöd styrelsen
för Hjälmare Kanal- och Slussverks Aktiebolag aktierna i nämnda
bolag till inlösen av staten. Bolaget anförde bl. a. att statsverket under 1950-talet genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sedermera sjöfartsstyrelsen,
övertagit vissa uppgifter rörande farlederna på Hjälmaren och även bidragit
till dessa farleders upprustning och underhåll. Med anledning därav syntes
det bolagsstyrelsen ändamålsenligt att staten övertog även Hjälmare kanal.

I remissutlåtande över bolagets framställning anförde domänstyrelsen,
att bolaget redan år 1954 under hand ifrågasatt ett statsförvärv av bolagets
aktier. De av bolaget ägda och disponerade fastigheterna bildade ett väl arronderat
skogskomplex av betydande storlek, och styrelsen hade därför
reflekterat på ett inköp, men enär i köpet även inginge det trafikföretag
som utgjordes av Hjälmare kanal, hade något förvärv icke kommit till
stånd. Med hänsyn till att staten nu tagit del i ansvaret för farlederna i
Hjälmaren, ansåg domänstyrelsen att frågan om förvärvet även av kanalen
kommit i ett annat läge, och styrelsen vore för sin del intresserad av att
förvärva bolagets skogs- och jordbruksfastigheter. Domänstyrelsen hade förhandlat
med bolagsstyrelsen om övertagande enbart av fastigheterna, men
ett sålunda begränsat förvärv hade icke kunnat genomföras. Vissa kronofastigheters
anknytning till kanalrörelsen hade utgjort ett formellt hinder.
Eftersom den övervägande delen av tillgångarna utgjordes av skog och
skogsmark, hade domänstyrelsen numera närmare undersökt möjligheterna
för ett förvärv av bolagets tillgångar genom övertagande av samtliga aktier.
För en mera noggrann bedömning av aktiernas värde hade styrelsen
låtit verkställa en värdering av kanalen med till densamma hörande fon -

283

der och nyttigheter samt av bolagets egna skogs-, jordbruks- och andra
fastigheter samt övriga tillgångar.

Enligt det instrument som upprättades vid den nu nämnda värderingen
var bolagets fastigheter belägna i ett sammanhängande ägoområde inom
Arboga stad och Västermo socken. De utgjordes av dels kronofastigheter,
till vilka kanalbolaget hade nyttjanderätt, och dels bolagsfastigheter, på
vilka bolaget ägde lagfart.

Till kronofastigheterna hörde bl. a. den fastighet som utgjorde Hjälmare
kanalområde. På dessa fastigheter i övrigt fanns några smärre industrianläggningar,
som tillsammans utgjorde bolagets bruksrörelse, nämligen
träsliperi, varvsanläggning, såg, kvarn och kraftstationer. Till dessa anläggningar
hörde bostäder för personal av olika kategorier. Dessutom fanns
på kronofastigheterna vissa till skogsbruket hörande byggnader och lägenheter
samt ett flertal mindre bostäder, uthyrda som sommarnöjen. På bolagsfastigheterna
fanns två fullständiga jordbruk med fullt modernt bestånd
av bostäder och ekonomibyggnader. Dessutom fanns ett flertal till
skogsbruket hörande byggnader. Fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde
uppgick till 3 128 100 kronor. Av detta belopp belöpte 617 600 kronor
på egentligt jordbruksvärde, 179 500 kronor på skogsmarksvärde och
1 538 100 kronor på skogsvärde. 792 900 kronor utgjorde taxeringsvärdet på
övriga fastigheter. På kanalfastigheten fanns taxeringsvärde icke åsatt.

Fastigheterna omfattade 197 hektar åker, 42 hektar tomt, 85 hektar äng
och betesmark, 1 580 hektar skogsmark och 125 hektar impediment, d. v. s.
sammanlagt 2 029 hektar. Skogsmarken var genomgående tämligen blockig.
Den ideala medelboniteten hade på kronofastigheterna uppskattats till 5
och på bolagsfastigheterna till 4,7 fm3. Trädslagsblandningen angiven i
procent var på kronofastigheterna för tall 52, för gran 28 och för björk
20 samt på bolagsskogarna respektive 33, 44 och 23.

Följande uppställning visar skogsmarkens och virkesförrådets fördelning
på åldersklasser.

Ålders- klass	Kronofastigheterna	Bolagsfastigheterna
Areal hektar	Virkesförråd	Areal hektar	Virkesförråd
m3sk	m3sk/ha	m3sk	m3sk/ha
Kalmark	13			-fn
1	40	400	10	124	1 400	11
II	78	5 880	75	225	24 000	106
III	148	22 340	151	174	24 700	142
IV	144	24 000	167	243	40 200	166
V	42	6 830	163	170	25 200	148
VI	7	1 200	172	61	9 700	159
Ovst
rest	—	000			9 300
Summa	472	61 250	130	1 108	134 500	121

284

I fråga om industrianläggningarna anfördes vid värderingen att träsliperi,
varvsanläggning, såg och två kraftstationer drevs av bolaget i egen regi liksom
även skogsbruket, för vilket senare ändamål en skogvaktare fanns anställd.
Jordbruket och kvarnen var utarrenderade. Träsliperiet, som årligen
producerade 4 000 ton torr slipmassa, sysselsatte regelbundet 12 man. Varvet
sysselsatte fem man utom viss tillfällig arbetskraft. Såganläggningen
utnyttjades endast tillfälligtvis. De två kraftstationerna levererade elkraft
dels till abonnenter (mot särskild avgift, som senaste året uppgått till omkring
18 000 kronor), dels utan avgift till bolagets samtliga tjänstebostäder,
kontor och varv.

Efter företagen utredning åsatte värderingsmannen följande värden, nämligen
för jordbruket 439 800 kronor, för skogsbruket 2 176 000 kronor, vilket
motsvarade avkastningsvärdet enligt särskilda beräkningar, för övriga
fastigheter 773 100 kronor samt för övriga tillgångar 425 700 kronor. Tillhopa
utgjorde detta 3 814 600 kronor. Sedan härifrån dragits vissa avgående
poster för bl. a. skatter och lån, erhölls ett resterande värde på 3 022 000
kronor eller avrundat 3 milj. kronor. Efter ytterligare justeringar, bl. a.
tillägg för värde på varulager samt avdrag för pensionsavgifter, stannade
det sammanlagda värdet på 3 263 000 kronor.

I sitt förutnämnda remissutlåtande den 17 maj 1958 hänvisade domänstyrelsen
till den värdering för vilken ovan redogjorts samt överlämnade
samtidigt ett mellan styrelsen och bolaget under förbehåll om Kungl. Maj:ts
godkännande upprättat köpekontrakt. Styrelsen anförde att enligt den utförda
värderingen utgjordes omkring 70 procent av bolagets tillgångar av
till jord- och skogsbruk hänförliga värden, varvid borde uppmärksammas
att kronofastigheternas värden icke medräknats. Då därjämte ett förvärv
av ifrågavarande stora och mycket välbelägna skogskomplex ur de synpunkter
styrelsen hade att företräda syntes väl förenligt med kronans intressen
och därjämte även var ägnat att lösa mellanhavandet mellan kronan
och bolaget, hade styrelsen ansett ett förvärv av bolagets samtliga aktier
böra komma till stånd med anlitande av medel ur domänverkets markfond.
En liknande transaktion hade genomförts vid kronans inköp av Laxå
bruks aktiebolag. I fråga om den fortsatta driften av företaget ville styrelsen
föreslå, att kanalrörelsen, sliperiet, varvsrörelsen och kraftverken
tills vidare drevs i bolagsform intill dess utredning om kanalens bibehållande
verkställts, medan bolagets jordbruks- och skogsfastigheter samt kronofastigheterna
borde överföras till domänverket för att förvaltas enligt för
kronoparker gällande grunder. Därest bolaget icke ansågs böra förvaltas i
annan ordning, var domänstyrelsen beredd att tillstyrka att aktierna behölls
av domänfonden och att bolagets drift underställdes styrelsen.

Ifrågavarande förvärvsärende avgjordes av Kungl. Maj:t den 18 juni
1958. Domänstyrelsen bemyndigades därvid att för kronans räkning inköpa
samtliga aktier i Hjälmare Kanal- och Slussverks Aktiebolag mot en köpe -

285

skilling av 3 milj. kronor jämte en tilläggsköpeskilling av cirka 263 300
kronor samt under i huvudsak de villkor i övrigt som fanns angivna i ett
mellan styrelsen och bolaget upprättat preliminärt köpekontrakt. För gäldande
av köpeskillingen och övriga med köpet förenade kostnader skulle
markfonden anlitas.

Aktierna — till antalet 5 936 — har därefter redovisats som tillgång på
domänfonden. De upptogs 1958 till 3 milj. kronor men beloppet höjdes
sedermera efter hand som den förutsatta tilläggsköpeskillingen utbetalades.
Det för närvarande redovisade värdet utgör 3 434 850 kronor. Någon utdelning
på aktierna har icke förekommit.

Efter statsförvärvet har några av industrianläggningarna, nämligen sliperiet
och varvet, avvecklats. Elkraftstationerna drivs alltjämt av bolaget,
under det att kvarnrörelsen är utarrenderad. Under senare hälften av innevarande
år har en avveckling även skett beträffande bolagets administrativa
ledning, som från den 1 november i huvudsak överflyttats till Västerås
revir. Företaget drivs emellertid alltjämt som ett självständigt bolag, och
jordbruks- och skogsdriften har hittills icke införlivats med domänverkets
motsvarande förvaltning.

Revisorernas uttalande. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1958
förvärvade staten samtliga aktier i Hjälmare Kanal- och Slussverks Aktiebolag.
Köpet, som gjordes för domänverkets räkning med anlitande av
markfondens medel, motiverades uteslutande av verkets intresse för det
skogsinnehav som ingick i bolagets tillgångar. Med förvärvet följde emellertid,
förutom Hjälmare kanal, även två större jordbruk samt viss av bolaget
driven bruksrörelse, bestående av träsliperi, varv, kvarn och mindre
kraftverk. Av dessa verksamhetsgrenar har de två förstnämnda numera avvecklats.

Det större fastighetskomplex som utgjorde den egentliga anledningen till
statens förvärv av kanalbolaget omfattar mer än 2 000 hektar mark, därav
197 hektar åker och 1 580 hektar skogsmark. Skogen innehöll vid tiden
för köpet ett virkesförråd av närmare 200 000 m3sk och värderades då inklusive
skogsmarken till 2 176 000 kronor. Den utgöres av ett sammanhängande
välarronderat skifte, beläget i huvudsak öster om kanalen och
inom gränserna för Västerås revir.

I samband med ifrågavarande statsförvärv föreslog domänstyrelsen att
kanalrörelsen och den industriella verksamheten i fortsättningen skulle drivas
i bolagsform, intill dess utredning om kanalens bibehållande verkställts,
medan jordbruks- och skogsfastighcterna skulle överföras till domänverket
för att förvaltas enligt för kronoparker gällande grunder. Såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen har emellertid någon ändring av bolagets
driftsformer ännu icke vidtagits i vidare mån än att några rörelsegrenar
avvecklats och att den administrativa ledningen överförts till Väster -

286

ås revir. Då sjöfarten på Hjälmaren och därmed även på kanalen alltjämt
äger en viss betydelse för kommunikationerna särskilt med Örebro, torde
man även böra räkna med att kanaldriften skall upprätthållas under åtskillig
tid framåt.

Revisorerna anser att det icke finnes anledning att ytterligare uppskjuta
den rationalisering som skulle ernås om bolagets skogar och jordbruk i
största möjliga utsträckning införlivades med domänverkets kronoskogar
och jordbruksdomaner. Däremot är revisorerna icke beredda att taga definitiv
ställning till frågan om huruvida kanaltrafiken och kvarstående
bruksrörelse kan motivera bolagsformens bibehållande i begränsad omfattning.
Denna fråga bör emellertid upptagas till prövning snarast och utan
att resultatet av den pågående utredningen om organisationen av statens
skogsförvaltande och skogsindustriella verksamhet avvaktas.

287

§ 32

Kontrollen över lotterier

Lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207) med däri sedermera vidtagna
ändringar innehåller bestämmelser bl. a. om de villkor under vilka
lotterier av olika slag må anordnas. Därav framgår att tillstånd till anordnande
av lotteri kan meddelas av tre skilda instanser, nämligen dels Kungl.
Maj:t, dels länsstyrelse och dels polismyndighet. Därjämte kan under vissa
förutsättningar anmälan till polismyndighet vara tillräckligt.

1. Kungl. Majrts tillstånd erfordras om lotteriet gäller penningar eller
penningars värde. Då vinsterna utgöres av varor fordras Kungl. Maj :ts medgivande
om antingen omslutningen, d. v. s. summan av insatserna, uppgår
till mer än 50 000 kronor eller också lotteriet skall bedrivas inom mer än
ett län.

2. Länsstyrelsen meddelar tillstånd till varulotterier som bedrives inom
länet och vilkas omslutning överstiger 5 000 kronor men icke 50 000 kronor.
Som ytterligare förutsättning gäller att lotteriet skall anordnas till
förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål, för partipolitisk
verksamhet eller till understöd och uppmuntran åt svenska lconstidkare.

3. Bedrives lotteriet endast inom polismyndighets förvaltningsområde, kan
denna myndighet meddela tillstånd till varulotterier därest omslutningen
icke överstiger 5 000 kronor. Samma förutsättningar som angivits under
punkt 2 gäller dock beträffande ändamålet med lotteriet. Nu ifrågavarande
alternativ gäller dock icke inom Stockholms stad.

4. I vissa fall erfordras icke tillstånd för anordnande av lotteri utan det
är tillräckligt med en anmälan hos polismyndigheten minst sju dagar innan.
Så är fallet om lotteriet anordnas i samband med tillställning till förmån
för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål och lotteriet
bedrives endast inom för tillställningen avsett område samt omslutningen
icke är högre än 3 000 kronor. Anmälan hos polismyndigheten är också till
fyllest under i huvudsak följande förutsättningar, nämligen att lotteriet dels
anordnas i samband med tillställning till förmån för nyss nämnda ändamål
eller i samband med offentlig nöjestillställning, dels värdet på högsta
vinsten ej överstiger 15 kronor, dels vinstfördelning äger rum i omedelbar
anslutning till deltagande i lotteriet, dels ock att lottpriset icke överstiger
1 krona.

Beträffande sådant lotteri som anordnas enligt punkt 4, d. v. s. efter endast
anmälan hos polismyndigheten, äger nämnda myndighet meddela erforderliga
kontroll- och ordningsföreskrifter.

För lotteri som anordnas i samband med utgivande av tryckt periodisk

288

skrift erfordras icke tillstånd eller anmälan, därest vissa i förordningen
angivna förutsättningar är uppfyllda; bl. a. får värdet å högsta vinsten
icke överstiga 200 kronor.

Enligt en förordning den 28 september 1928 (nr 376) med däri senast
år 1960 (SFS nr 23) vidtagna ändringar utgår särskild skatt på vissa lotterivinster.
I fråga om vinst i varu- och tombolalotterier inträder skatteplikt
om vinstens värde överstiger 100 kronor, och skatten utgår då med 30 procent
på värdet. Skattskyldighet föreligger icke om endast skänkta vinster
förekommer i lotteriet, ej heller för outtagna vinster eller för vinster på
icke försålda lotter.

Det åligger lotteriets anordnare att inom en månad efter dragningen till
gencralpoststyrelsen ingiva anmälan om dragningen jämte uppgift om vinster
som är underkastade beskattning. Skatten uttages genom stämpelbeläggning.
Den myndighet som meddelat tillstånd till lotteri eller mottagit
anmälan därom skall till generalpoststyrelsen lämna uppgift om förekomsten
av sådant lotteri för vilket enligt vinstplanen skattskyldighet föreligger.

Enligt stämpelförordningen skall vidare, om lotteriets omslutning överstiger
5 000 kronor, för varje lottsedel utgå en stämpelavgift av 10 öre.
Befrielse från skyldighet att förse lottsedel med sådan stämpel kan meddelas
av generalpoststyrelsen, som därvid lämnar närmare direktiv angående
stämpelavgiftens inbetalande.

Den 27 juli 1956 har Kungl. Maj:t utfärdat särskilda s. k. lotteribestämmelser,
vilka skall gälla som villkor för varu- och tombolalotterier, dock
endast i den mån sa särskilt föreskrives i vederbörande tillståndsresolution.
Det ankommer alltså på vederbörande tillståndsmyndighet att avgöra, vilka
av nämnda bestämmelsers olika punkter som skall anses behövliga i
varje särskilt fall.

De nämnda bestämmelserna innehåller till en början gemensamma villkor
för varu- och tombolalotterier. Lotteriet skall förvaltas av en styrelse
som inom sig utser en föreståndare. De personer som befattar sig med
lotteriet får icke bereda sig annan ekonomisk fördel därav än den ersättning
som i vederbörlig ordning tillerkännes vederbörande som arvode. Till
länsstyrelsen skall överlämnas en av lotteristyrelsens samtliga ledamöter
undertecknad förbindelse att ansvara för att lotteriets förpliktelser mot allmänheten
uppfylles och att de föreskrifter som gäller för lotteriet noggrant
iakttages. Inflytande medel skall snarast möjligt insättas på bankräkning
eller postgirokonto och sådana medel får icke användas för representation.
Föreskrifter finnes vidare meddelade beträffande vinsternas beskaffenhet
och värdering och för inköp av vinster. Lotteriets räkenskaper skall vara
avslutade inom tre månader från den dag då vinsterna senast skall vara
avhämtade. Redovisning för användningen av lotteriets behållning skall
avgivas till vederbörande länsstyrelse. Särskilda föreskrifter meddelas härefter
dels för varulotterier och dels för tombolalotterier. Dessa föreskrifter

289

gäller lotternas beskaffenhet, innehåll och försäljning samt bekantgörandet
av hur vinsterna utfallit.

För att underlätta handläggningen av lotteriärenden samt åvägabringa
viss likformighet i tillämpningen har två blanketter utgivits på det s. k.
länstrycket. Den ena av dessa blanketter (Ser. II. Avd. A nr 183) är avsedd
att användas av sökande och anmälare i lotteriärende och innehåller utrymme
för uppgifter som bör vara tillgängliga hos vederbörande myndighet,
exempelvis om antal lotter, lottpris, antal vinster, vinsternas värde, lotteriets
ändamål, försäljningsområde, tid för dragning och dragningsresultatets
offentliggörande. Vidare finns på blanketten plats för av myndigheten
meddelad kortfattad resolution. På samma blankett finnes även intagna
vissa standardbestämmelser, vilka ansetts lämpade att meddela till efterrättelse.
Dessa bestämmelser innehåller i huvudsak följande.

Det åligger anordnaren att lämna kontrollanten erforderliga upplysningar
och handlingar samt hålla vinsterna tillgängliga för granskning och värdering.
Vinstvärdet skall kunna styrkas. Lottförsäljningen får ej påbörjas
förrän kontrollanten lämnat sitt medgivande. Lotterianordnarna åligger att
föra anteckningar över inkomster och utgifter; de senare skall styrkas med
behöriga verifikationer. Räkenskapsanteckningarna, som skall vara avslutade
senast två månader efter sista dagen för vinstavhämtningen, skall jämte
verifikationer inom samma tid överlämnas till kontrollanten för granskning.
Avdrag får göras endast för kostnader som oundgängligen är nödvändiga
och får ej göras för t. ex. representation eller liknande ändamål. Den
som är ansvarig för lotteri får icke bereda sig ekonomisk fördel därav.
Utfallen vinst får ej av eller genom förmedling av lotteriets anordnad eller
funktionär inlösas med penningar.

De angivna bestämmelserna skiljer i fortsättningen på större och mindre
lotterier. Till de större räknas lotterier med cn sammanlagd omslutning
överstigande 1 000 kronor. För dessa gäller enligt blanketten följande.

I tombolalotterier skall lotterna tillverkas av papper av god beskaffenhet.
Om det gäller lotteri för vilket tillstånd fordras (sålunda ej anmälningslotteri)
skall på lotterna med tryck lämnas uppgift om anordnaren.
Lotterna skall vara förseglade på betryggande sätt, så att text icke kan
avläsas genom uppvikning eller genomlysning, och vara av typ som statens
kriminaltekniska anstalt ansett vara tillfredsställande från säkerhetssynpunkt.
Samtliga lotter skall vara lika till sitt yttre utseende. Vinstoch
nitlotter skall vara åtskilda i förseglade förpackningar, försedda med
intyg från tillverkaren beträffande innehållet. Vid försäljningsställe skall,
därest vinsterna icke omedelbart utlämnas, finnas anslag utvisande anordnarens
namn, kontrollantens namn, tid och sätt för dragningsresultats offentliggörande
samt dag och plats för vinsternas avhämtande. Om s. k.
hemliga vinster förekommer skall detta anges på anslaget.

Beträffande andra lotterier än tombolalotterier skall gälla att lotterna,
som skall vara tillverkade av papper av god beskaffenhet, skall innehålla
tryckt uppgift om tillståndsmyndighcten, anordnaren, kontrollanten, dag
för dragningen, dag då dragningslistan utkommer eller eljest tid och sätt

19 ttev. berättelse ang. statsverket dr 1963 I.

290

för dragningsresultatets offentliggörande samt plats och senaste dag för
vinsternas avhämtande.

Beträffande mindre lotterier, vid vilka omslutningen uppgår till högst
1 000 kronor, är blankettens anvisningar tämligen kortfattade. Däri angives
endast att det åligger anordnare som ej iakttager för större lotterier
angivna villkor att föra noggranna anteckningar beträffande varje lottköpare
och att överlämna vinsterna till vinnarna.

Den andra i detta sammanhang tillgängliga blanketten »Föreskrifter för
lotterikontrollant» (Ser. II. Avd. A nr 184) innehåller bl. a. följande.

Kontrollanten skall utöva tillsyn över att vinster i fråga om beskaffenhet
och värde överensstämmer med fastställd vinstplan. Beträffande tombolalotteri
skall han tillse att antalet vinst- och nitlotter överensstämmer med
fastställd plan och att tillverkaren lämnat intyg om antalet. Beträffande övriga
lotterier skall han granska lotternas numrering för undvikande av
dubbellotter.

Tombolahjul o. d. skall under tid då försäljning icke pågår förseglas av
kontrollanten och förvaras på betryggande sätt. Denne bryter också förseglingen
innan försäljningen börjar på nytt. övriga lotter skall förvaras
under kontrollantens försegling. Kontrollanten skall tillse att i tillståndet
föreskrivet anslag i förekommande fall finnes uppsatt på försäljningsstället.

Vinstdragningen verkställes under kontrollantens tillsyn. Osålda lotter
skall omhändertagas och förstöras av denne och osålda vinster skall antecknas
i vinstförteckningen. Kontrollanten skall tillse att allmänheten underrättas
om dragningen på i tillståndet föreskrivet sätt.

Kontrollanten har vissa funktioner beträffande skattskyldigheten och
stämpelskyldigheten. Han skall vidare granska räkenskaperna och tillse att
behållningen inklusive värdet av outlösta vinster kommer ändamålet till
godo.

Inom tre månader efter sista dagen för vinstavhämtningen skall kontrollant
till tillståndsmyndigheten avgiva skriftlig berättelse rörande kontrolluppdraget,
vandd skall angivas bl. a. sättet för vinstvärderingen, antalet
osålda lotter, uppkommen behållning och dispositionen av denna.

Rörande förfaringssättet för lotternas försegling har statens kriminaltekniska
anstalt i en den 5 april 1954 till chefen för inrikesdepartementet
avlåten skrivelse uttalat, att lotterna bör nitas och klistras, att vid klistringen
bör användas vatten- och värmebeständigt klister, att kontroll bör
företagas av numreringen av lotterna för undvikande av dubbellotter eller
uteslutning av vinstlotter samt att lotterna bör förses med »oblattryck»
på baksidan. Skrivelsen har överlämnats till länsstyrelserna för kännedom
och vederbörande polismyndigheters underrättande.

Såsom framgår av redogörelsen i det föregående har dessa detaljerade
bestämmelser icke influtit i Kungl. Maj:ts år 1956 utfärdade lotteribestämmelser
men däremot i de villkor som anges på den i länstrycket förekommande
blanketten nr 183. Enligt uppgift från anstalten saknas särskilda
normer för prövningen av dylika ärenden. Anstalten bedömer säkerhets -

291

momenten från fall till fall, men prövningen gäller endast den typ av lott
och försegling som i det speciella fallet föreligger för yttrande och kan
alltså icke åberopas, om lottypen vid ett senare tillfälle återkommer i ett
nytt lotteri, eftersom smärre variationer i tillverkningen kan ändra förutsättningarna
för bedömningen. Anstaltens yttrande inhämtas numera i åtskilliga
fall, speciellt då det gäller s. k. snabblotterier vid vilka lotterna
innehåller såväl lottens egenskap av vinst- eller nitlott som dragningsresultatet.

Riksdagens justitieombudsman företog år 1955 inspektioner av ett antal
länsstyrelser och polismyndigheter och ägnade därvid uppmärksamhet åt
frågan om kontrollen över lotterier och andra med handläggningen av lotteriärenden
uppkommande spörsmål. I sin berättelse över verksamheten
nämnda år framhöll justitieombudsmannen att granskningen hade givit
anledning till åtskilliga erinringar och påpekanden. Särskilt hade detta gällt
lotterikontrollen, som flerstädes synts behäftad med brister. De särskilda
föreskrifter för lotteriers bedrivande som i viss utsträckning meddelades
vid sidan av lotteriförordningens allmänna villkor brukade vara tämligen
knapphändiga och även inbördes oenhetliga. Någon närmare precisering av
kontrollantens uppgifter förekom i allmänhet icke. Både hos tillståndsmyndigheterna
och hos kontrollanterna rådde stor osäkerhet om de senares
åligganden. Lotteriernas räkenskaper syntes på sina håll icke underkastas
någon närmare granskning av kontrollanterna, och kontrollen fullföljdes
icke heller av alla tillståndsmyndigheter. Fall hade påträffats där berättelser
med synnerligen bristfälligt innehåll utan vidare lagts till handlingarna.
Beträffande anmälningslotterier syntes några kontroll- och ordningsföreskrifter
över huvud taget icke meddelas. Även beträffande uppgifter
och förhållanden som ägde betydelse för skattskyldighetens bedömande hade
vissa brister iakttagits.

Revisorerna har från överståthållarämbetet och de olika länsstyrelserna
inhämtat uppgifter om antalet av dessa myndigheter under åren 1961 och
1962 beviljade lotteritillstånd samt om den ordning som av dem tillämpas i
ärenden av denna natur. Beträffande resultatet av undersökningen må följande
redogörelse lämnas. Vad som därvid angivits i fråga om länsstyrelse
gäller i tillämpliga delar även överståthållarämbetet.

I ett mindre antal fall har tillstånd till anordnande av lotteri meddelats
av Kungl. Maj :t, varjämte åt länsstyrelsen uppdragits att utöva närmare
tillsyn över lotteriet och att i vissa fall meddela närmare bestämmelser
därför. År 1961 uppgick antalet dylika fall till 180 och under år 1962
till 166.

År 1961 meddelade överståthållarämbetet 581 lotteritillstånd och år 1962
utgjorde motsvarande antal 637. Då polismyndigheten i Stockholm icke

292

meddelar tillstånd till lotterier, motsvarar de angivna antalen samtliga de
tillstånd som inom länen i övrigt lämnats såväl av länsstyrelsen som av
vederbörande polismyndighet. Av länsstyrelserna meddelades år 1961 1 090
lotteritillstånd och år 1962 meddelades 1 158 tillstånd av samma myndigheter.
Ungefär hälften av länsstyrelsernas tillstånd gällde lotterier vilkas
omslutning icke översteg 5 000 kronor men vilka behandlats av länsstyrelserna
emedan lotteriförsäljningen avsågs skola bedrivas inom större område
än ett polisdistrikt.

Inom flertalet län ingives ansökan om tillstånd till lotteri vanligen, i
några fall regelmässigt, på den i det föregående omnämnda blanketten nr
183. Endast inom 4 län kommer nämnda blankett icke till användning. I
flertalet av länen förekommer dock i viss utsträckning andra blankettformulär
eller ansökningar utan blankett. Åtskilliga länsstyrelser meddelar
beslut om tillstånd genom den på blanketten tryckta resolutionen, men tämligen
vanligt är också att länsstyrelsen upprättar särskild resolution, i vilken
även vissa villkor för lotteriet angives. Till resolutionen fogar några
länsstyrelser ett exemplar av Kungl. Maj:ts år 1956 meddelade lotteribestämmelser
eller ock egna bestämmelser, stundom i huvudsak likalydande
med Kungl. Maj :ts. I de av länsstyrelserna meddelade bestämmelserna återkommer
vanligen flertalet av de villkor och föreskrifter som anges i Kungl.
Maj :ts bestämmelser och i länsblankettens anvisningar. I åtskilliga fall
har länsstyrelserna antingen uteslutit vissa av de sålunda rekommenderade
villkoren eller också meddelat fylligare föreskrifter, stundom avvikande
från de nyssnämnda gemensamma. Som exempel på dylika mera detaljerade
föreskrifter kan nämnas att en länsstyrelse kräver att tämligen utförliga
uppgifter om lotteriet lämnas på lottsedeln och att en annan länsstyrelse
förutsätter att för kontrollanten skall företes av lotternas tillverkare
utfärdat skriftligt intyg att vissa för lotteriet gällande föreskrifter
uppfyllts. En länsstyrelse har i anvisningarna meddelat att lotteriet icke får
anordnas som s. k. kvicklotteri eller kuvertlotteri.

Tillståndsresolutionen innehåller regelmäsigt uppgift om den person som
förordnats som kontrollant för lotteriet. Denne erhåller vanligen del av beslutet
genom en avskrift av resolutionen. I ett mindre antal fall utfärdas
särskilt förordnande för kontrollanten. Flertalet länsstyrelser, dock icke
alla, fogar till beslutet ett exemplar av de föreskrifter för kontrollant som
innefattas i länstryckets blankett nr 184.

De för lotterierna meddelade villkoren innehåller bl. a. att anordnaren
skall föra räkenskaper över lotteriets inkomster och utgifter, att redovisningen
skall granskas av kontrollanten och att denne inom viss tid till tillståndsmyndigheten
skall ingiva rapport om lotteriets resultat. Endast tre
länsstyrelser tillhandahåller för denna rapport en särskild blankett, vilken
anger alla de uppgifter som anses erforderliga för länsstyrelsens eftergranskning.

293

Revisorerna har hos några länsstyrelser tagit del av handlingarna i de
lotteriärenden i vilka tillstånd beviljats under något av de senaste åren.
Granskningen har utvisat, att de av vederbörande länsstyrelse meddelade
bestämmelserna i flertalet fall iakttagits så långt handlingarna utvisar och
att de uppgifter som ansetts erforderliga för att bedöma formerna för lotteriets
anordnande och bedrivande verkligen föreligger. I några fall saknas
dock dylika uppgifter, exempelvis om outtagna vinster. I ett icke ringa antal
fall har vidare någon slutredovisning eller kontrollantrapport icke inkommit
till länsstyrelsen eller har denna redovisning inkommit för sent. Antalet
helt oredovisade lotterier uppgår vid de undersökta länsstyrelserna
till ungefär en fjärdedel av hela antalet för året meddelade tillstånd. En
länsstyrelse kräver redovisning endast beträffande det mindre antal lotterier
vid vilka omslutningen uppgår till högre belopp.

Revisorernas uttalande. Lotteriväsendet har en icke ringa omfattning i
vårt land. År 1948 angavs antalet lotterier med en omslutning av högst
5 000 kronor till mellan 22 000 och 30 000, vartill kom det mindre antal
som hade högre insatser. Det torde kunna antagas att mängden av lotterier
icke därefter nedgått.

Vissa grundläggande bestämmelser om lotterier finnes intagna i 1939
års lotteriförordning. Den innehåller i huvudsak regler om rätten att anordna
lotteri samt om kompetensfördelning mellan de myndigheter som
har att meddela tillstånd till lotteri eller mottaga anmälan därom, nämligen
Kungl. Maj :t, länsstyrelse och polismyndighet. Närmare föreskrifter
om anordnandet av lotterier eller om kontrollen däröver är icke meddelade
i författningsväg. Kungl. Maj:t har år 1956 utfärdat vissa lotteribestämmelser,
vilka dock icke är av tvingande natur utan närmast har karaktären
av rekommendationer. Det ankommer i stället på länsstyrelser och polismyndigheter
att avgöra omfattningen av och innehållet i de regler som anses
böra meddelas till efterrättelse.

Riksdagens justitieombudsman framhöll i sin till 1956 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse, att en av honom vidtagen granskning av lotteriärendenas
handläggning hade givit anledning till åtskilliga erinringar, speciellt
beträffande kontrollen. Bestämmelserna om lotterier och kontrollen
däröver syntes vara alltför knapphändiga och oenhetliga. Beträffande s. k.
anmälningslotterier syntes några kontroll- och ordningsföreskrifter alls icke
meddelas. Även beträffande utövandet av den kontroll som i viss utsträckning
företogs hade brister kunnat iakttagas.

Revisorerna har velat undersöka hur förhållandena på detta område utvecklats
och har i angivna syfte från länsstyrelserna inhämtat vissa uppgifter
rörande lotteriärendenas handläggning och den över lotteriväsendet
från myndigheternas sida utövade kontrollen. Såvitt revisorerna kunnat finna
har förhållandena i åtskilliga hänseenden förbättrats sedan justitieom -

294

budsmannen, år 1955 verkställde sin granskning. De nyssnämnda av Kungl.
Maj :t år 1956 utfärdade lotteribestämmelserna har i tämligen stor utsträckning
tjänat som förebild vid myndigheternas handläggning av tillståndsfrågor.
Vissa blanketter med anvisningar och villkor utnyttjas tämligen
allmänt. Till följd av avsaknaden av mera utförliga och tvingande direktiv
om villkoren för lotterier av olika omfattning finnes emellertid alltjämt
utrymme för en icke ringa oenhetlighet i fråga om de föreskrifter som
meddelas i lotteriärenden. Revisorerna har särskilt iakttagit att vissa länsstyrelser
i alltför begränsad utsträckning upplyser om vad anordnare och
kontrollanter har att iakttaga. Andra länsstyrelser, som är mera utförliga
härvidlag, utfärdar stundom egna föreskrifter som på olika sätt avviker från
typreglerna. I vissa avseenden synes också gällande föreskrifter knappast
äga underlag i de verkliga förhållandena eller ens vara praktiskt genomförbara.
Ett exempel härpå utgör den vanligen meddelade föreskriften att
kontrollanten skall övertyga sig om att antalet vinstlotter och nitlotter motsvarar
vinstplanens uppgifter härom. Då numera ett betydande antal lotterier
med större omslutning levereras med förseglade lotter från särskilda i
lotteribranschen arbetande företag, torde kontrollanten icke ha möjlighet
att ens genom stickprov granska lotterna, eftersom detta skulle medföra
att förseglingen brytes. Kontrollanten har alltså att förlita sig på uppgifterna
från det anlitade företaget, vilket också regelmässigt torde ha blivit
praxis. Som ytterligare exempel kan nämnas föreskriften att vinstdragningen
skall verkställas under kontrollantens tillsyn. Vid de s. k. snabblotterierna,
som likaledes levereras förseglade från olika affärsföretag, lärer denna
föreskrift ofta icke iakttagas och torde för övrigt i dylika fall sakna
mening.

Revisorerna har vidare vid några länsstyrelser tagit del av handlingarna
i lotteriärenden i vilka tillstand beviljats under något av de senare åren.
Granskningen har utvisat att vissa brister föreligger i fråga om lotteriernas
slutredovisning. I åtskilliga fall har sålunda rapporter om lotteriernas avslutande
och resultat icke inkommit till vederbörande länsstyrelse.

Revisorerna har begränsat sin granskning till länsstyrelsernas befattning
med lotteriärenden. Då dessa myndigheters praxis torde få anses normgivande
även för polismyndigheternas behandling av motsvarande ärenden
och de förefintliga bestämmelserna för lotteriväsendet gäller för samtliga
slag av lotterier, kan det förutsättas att den oenhetlighet och de brister
som iakttagits hos länsstyrelserna icke är mindre framträdande vid den
stora mängd av lotteriärenden som polismyndigheterna handlägger. Det synes
revisorerna önskvärt att mera enhetliga bestämmelser meddelas för
dylik verksamhet och att därvid kontrollmomentet särskilt beaktas. En avvägning
är givetvis erforderlig mellan å ena sidan principen att lotterierna
ej skall onödigt betungas med administration och kostnader samt å andra
sidan allmänhetens berättigade krav på säkerhet.

Inrikesdepartementet

§ 33

295

Vissa av överståthållarämbstet och länsstyrelserna förvaltade donationsfonder

Revisorerna har från överståthållarämbetet och länsstyrelserna inhämtat
vissa uppgifter rörande envar av de donationsfonder som förvaltas a\ dessa
myndigheter. De avsedda uppgifterna är följande.

1. Fondens benämning, ändamål och tillkomstår.

2. Fondens ursprungliga och nuvarande (per den 31 december 1962) kapital.

3. Gällande regler för fondmedlens placering och dessas nuvarande placering
(uppdelat på bank, obligationer, aktier o. s. v.).

4. Fondens årliga avkastning och hur ofta denna utdelas ävensom storleken
av utdelningen.

5. Länsstyrelsens bedömande av huruvida fondens ändamålsregler numera
kan anses lämpliga och huruvida de kan iakttagas.

6. Övriga uppgifter som kan vara av intresse för att bedöma resp. fonds
nuvarande ställning m. m.

De inkomna svaren redovisas i sammandrag i det följande.

över ståthållar ämbetet

Konung Carl XIV Johans understödsfond tillkom år 1822. Avkastningen
av viss del av kapitalet skall utdelas till pauvres honteux och i övrigt användas
»på annat sätt» till behövandes understödjande. Fondens kapital,
som ursprungligen var 15 000 riksdaler banco, uppgår numera till 22 500
kronor. Jämlikt överenskommelse med Stockholms stad överlämnades medlen
år 1861 till staden såsom en »fond perdu», varvid staden förband sig
att årligen till överståthållarämbetet utbetala ett belopp av, i nutida myntsort,
1 225 kronor. Sedan år 1951 gäller att detta belopp tillhandahålles
Stockholms allmänna skyddsförening för fördelning bland vederbörande
hjälpbehövande.

Kronprinsessan Louise''s Brudgåvefond tillkom år 18o0. Den årliga räntan
skall utdelas såsom brudgåva åt fem obemedlade, av dygd och goda
seder utmärkta flickor i Stockholm. Fondmedlen, som förvaltas av Stockholms
stads drätselnämnd, uppgår till 15 000 kronor och är placerade i obligationer.
Avkastningen beräknas städse till jämnt 750 kronor och utdelas
årligen. Nödiga verkställighctsåtgärder har av stiftaren uppdragits åt
överståthållaren, pastor primarius och en »ledamot av Stockholms Stads
Nämnd». Denna ledamot utses numera av borgarrådet för socialroteln. Anvisning
på kvinnor som kan ifrågakomma till erhållande av brudgåva plägar
av överståthållarämbetet införskaffas genom skriftlig hänvändelse till
bl. a. olika sammanslutningar, som kan tilltros äga en viss möjlighet att
bedöma om kvalifikationsgrunden förefinnes.

296

Per Adolf Edgrens understödsfond tillkom år 1906. Avkastningen skall
ärligen utgå såsom understöd till »i nöd stadda änkor och minderåriga
barn» efter vissa befattningshavare vid överståthållarämbetets avdelning för
polisärenden och polisverket; understöd må även utgå till i särskilt betryck
komna hustru och minderårigt barn till i tjänst varande sådan befattningshavare,
varjämte i anspråk ej tagen årsavkastning må användas
»till polisverkets gagn och bästa». Fondmedlen, som förvaltas av Stockholms
stads drätselnämnd, uppgår f. n. till 84 683 kronor, till övervägande del placerade
i obligationer. Under år 1962 utdelades fyra understöd om vardera
725 kronor, överståthållaren tillkommer att i samråd med polismästaren
bestämma om utdelning från fonden. Uttrycket »i nöd stadd» ges numera
en mindre strikt tolkning.

Överståthållare Elmquists understödsfond tillkom år 1931 och avser understöd
åt behövande, »därvid överståthållaren, i den mån han så finner
lämpligt, jämväl äger att tillgodose personer, som äro eller varit anställda
inom överståthållarämbetet och dess underlydande avdelningar eller dem
närstående». Kapitalet uppgår i dag till 28 596 kronor 89 öre, varav huvudparten
är placerad i obligationer. Den årliga räntan utgör i runt tal 1 000
kronor; utdelning (även lån har lämnats) äger rum i den mån behov av
stöd från fonden anses föreligga.

O mskolning sfonden tillkom år 1957 och har i dag ett kapital av 1 317
kronor 97 öre. Medlen innestår på bankräkning. Räntan för år 1962 uppgick
till ca 80 kronor. Fonden disponeras av överståthållaren att användas
för att gottgöra vissa tjänstemän inom arbetsnämnden i Stockholms
stad för utlägg de haft för arbetssökande i sådana fall, då gottgörelse ej
kan i tjänsteväg beredas dem.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Z. Blomqvists fond tillkom år 1903. Den årliga räntan av kapitalet skall
i större eller mindre poster användas till hjälp och understöd vid förefallande
behov såsom genom sjukdom, dödsfall m. in. åt kronofogdar, häradsskrivare
och länsmän inom länet samt deras änkor och oförsörjda barn.
Det nuvarande kapitalet uppgår till 32 835 kronor 50 öre, i huvudsak placerade
i obligationer. Avkastningen under år 1962 var 1 231 kronor 1 öre.
Understöd utdelas två gånger per år.

Länsstyrelsen i Uppsala län

Enligt lämnade uppgifter förvaltar länsstyrelsen icke mindre än 78 donationsfonder.
Då en redovisning i detalj av dessa fonder skulle föra för långt,
må sammanfattningsvis endast följande här angivas. Tre fonder har ett kapital
på högst 10 000 kronor, medan för 59 fonder kapitalet uppgår till
mellan 10 000 och 50 000 kronor. För en enda fond överstiger kapitalet 1
milj. kronor. I 19 fall förekommer icke någon årlig utdelning av fondav -

297

kastningen. 41 fonder utdelar årligen mellan 100 och 1 000 kronor, medan
tre fonder har en årlig avkastning som överstiger 5 000 kronor. Länsstyrelsen
har i ett antal fall direkt angivit att de nuvarande ändamålsreglerna
icke kan anses lämpliga, varför permutation bör övervägas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

Carolina Mannerstråles donationsfond tillkom år 1904. Räntan skall »utdelas
till behövande enkor och barn efter på sjön omkomna lotsar och fiskare,
hvilka i lifstiden varit boende inom länet». Fondmedlen är f. n. placerade
i obligationer till ett nominellt belopp av 5 000 kronor och aktier till
ett nominellt belopp av 3 125 kronor, varjämte i bank innestår 537 kronor
31 öre. Den årliga avkastningen utgör 545 kronor. Härav utdelas fem legat
om 100 kronor årligen i december.

L. C. Tingstadii stiftelse tillkom genom testamente år 1827. Fondens ändamål
är att utgiva understöd för »twänne fattige, faderlöse flickor af
bättre mans barn, utaf ofrälse stånd, födde i Södermanland, hwilka flickor
då icke böra vara äldre än sju eller åtta år och äga god fattningsgåfwa samt
fördelaktigt utseende». Fondkapitalet utgöres av en fastighet med ett taxeringsvärde
av 166 400 kronor, aktier till ett nominellt belopp av 300 kronor
och i bank insatta medel, uppgående till 7 833 kronor 16 öre. Den årliga
avkastningen utgör i runt tal 5 000 kronor. F. n. utdelas under en åttaårsperiod
750 kronor årligen till vardera av de båda stipendiaterna. Härav
insättes 300 kronor å bankbok, som utlämnas vid stipendietidens utgång.

Södergrenska pensionsfonden tillkom år 1857 och är en pensionsfond för
»Kronofogdars, Häradsskrifvares och Länsmänners, som tjent inom Nyköpings
Län, i behof varande Enkor och oförsörjda Barn». Fondkapitalet
utgöres av dels i bank innestående medel å tillhopa 3 454 kronor 65 öre,
dels aktier till ett nominellt belopp av 2 500 kronor. Den årliga avkastningen
är f. n. 263 kronor, varav årligen utbetalas 250 kronor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

Ahlgrenska fonden, som tillkom år 1949, skall användas till ett hem för
behövande och aktningsvärda pensionerade officerare. Fonden ingår bland
dem som behandlats i ett av en särskild utredningsman den 29 juni 1963
avgivet betänkande rörande dispositionen av vissa av statliga myndigheter
förvaltade understödsfonder m. m., varför någon närmare redogörelse för
den ej lämnas här.

Löwenskiöldska gravvårdsfondens ändamål är dels att utgöra en fattigfond
för fattiga på Nissafors fideikommiss, dels att underhålla Löwenskiöldska
gravvården. Fonden tillkom år 1848 och har f. n. ett kapital av
10 093 kronor 48 öre, varav 7 800 kronor är placerade i statsobligationer och
återstoden insatt i bank. Då fideikommisset är avskaffat utdelas numera
icke någon fattighjälp. Årligen utgår av fonden 90 kronor som ersättning
för vård av löwenskiöldska gravarna å Källeryds kyrkogård.

298

Nödlijälpsfonden tillkom år 1867 och har till ändamål att utdela nödhjälp
vid missväxt, nödår, eldsvåda e. dyl. Kapitalet uppgår f. n. till 24 275
kronor, varav 10 000 kronor är placerade i statsobligationer och återstoden
insatt i bank. År 1930 utbetalades 1 031 kronor 75 öre med anledning av hagelskada
och år 1960 1 200 kronor med anledning av svårt oväder. I övrigt
har någon utdelning ej skett.

Stiftelsen för Samhällshjälp tillkom år 1944. Kapitalet, vars avkastning
skall användas för ändamål som äger samband med samhällets skydd och
vartill medel icke på annat sätt kan påräknas, uppgår f. n. till 15 374 kronor
75 öre; det är helt placerat i bank. Några medel har icke utdelats på
flera år.

Reenstiernska Donationsfonden tillkom år 1809. Räntan på kapitalet,
vilket f. n. uppgår till 2 301 kronor 34 öre och är placerat i bank, har avsetts
skola utdelas i form av vissa pensioner för barn efter avskedade eller
avlidna krigsmän vid Jönköpings regemente. All utdelning ur fonden har
numera upphört.

C. G. Bergenstråhles fond tillkom år 1850. Räntan på kapitalet, vilket f. n.
uppgår till 915 kronor 80 öre och är placerat i bank, skall tilldelas någon
fattig änka eller något fader- och moderlöst barn efter någon som varit
vaktmästare på länsstyrelsen. Utdelning ur fonden bär ej förekommit under
senare år.

Lars Hiertas fond, som tillkom år 1842 och har ett i bank placerat kapital
av 1 907 kronor 29 öre, avses skola disponeras för pensioner åt fattiga och
obemedlade änkor efter tjänstemän vid landsstaten inom Jönköpings län.
Numera förekommer icke någon utdelning.

J. F. Granschougs fond tillkom år 1827. Räntan på kapitalet, som f. n.
uppgår till 746 kronor 20 öre och är placerat i bank, skall tilldelas någon
behövande änka eller oförsörjda barn av pauvres honteux. Någon utdelning
äger numera ej rum.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Bengt Gustaf Anderssons från Liatorp fond till förmån för blinda tillkom
år 1944. Den årliga avkastningen överlämnas till blind eller blinda
med företräde för sådan från Stenbrohults socken, Virestads socken och
Västra Värends domsaga i nu angiven ordning. Fondens kapital uppgår
f. n. till 5 540 kronor och är insatt å bankkonto. Utdelning verkställes en
gång om året.

Länsstyrelsen i Kalmar län

Linnerhielmska Pensionsfonden tillkom år 1867. Räntan skall årligen
utdelas till »inom Kalmar Stift boende fruntimmer» bland s. k. pauvres
honteux. Kapitalet uppgår f. n. till 3 853 kronor 23 öre, varav 853 kronor
23 öre är insatta å bank, 2 000 kronor placerade i obligationer och 1 000 kro -

299

nor utlånade mot säkerhet av inteckning i fastighet. Den årliga avkastningen
uppgår till ca 120 kronor, som årligen utdelas.

Sandvikshamns Reparationsfond tillkom år 1915 och har till ändamål
att bidraga till iståndsättande av Sandvikens hamn på Öland. Det nuvarande
kapitalet uppgår till 14 283 kronor 61 öre och är insatt i hank. Utdelning
sker enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmande.

Emily Lundquists Donationsfond, som tillkom år 1957, har till ändamål
att lämna understöd åt fattiga och behövande inom provinsen Öland samt
provinsen Småland. Fondmedlen uppgår f. n. till 18 861 kronor 38 öre och
är insatta i bank. Utdelning sker årligen.

Friherre Albrecht Rappes donationsfond tillkom år 1821 och har till ändamål
att avlöna en jägeribetjänt och en häradsläkare i Stranda härad.
Det nuvarande kapitalet utgör 179 692 kronor. Den årliga avkastningen är
7 400 kronor, varav plägar utdelas 3 600 kronor.

Länsstyrelsen i Gotlands län

Landshövding Erik Nyländers Minnesfond har till ändamål att med avkastningen
belöna dels jordbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare som genom
särskilt nit eller föredömlig gärning främjat någon av dessa näringsgrenar,
dels mindre företagare som igångsatt, utvecklat eller eljest främjat
någon för länet gagnelig industri eller hantverksrörelse. Fondens kapital
uppgår numera till 7 417 kronor 83 öre och den årliga avkastningen till
något över 400 kronor. Härav utdelas årligen 300 kronor till antingen länets
hushållningssällskap eller Gotlands företagareförening.

Länsstyrelsen i Blekinge län

Polismedelsfonden utgör överskottsmedel å bidrag som av landstinget,
kommuner, industriföretag m. fl. inom länet har ställts till länsstyrelsens
disposition, i förekommande fall efter samråd med landstinget, och skall
användas till förstärkning av polisbevakningen å länets landsbygd, grövre
brottslingars efterspanande, upptäckande och gripande. Gåvobrev, stadgar
eller andra föreskrifter om fondens förvaltning och disposition saknas.
Fondkapitalet utgör f. n. 34 561 kronor 55 öre, varav 15 000 kronor är placerade
i statsobligationer och återstoden i bank. Årligen utbetalas ca 550
kronor i bidrag till vissa statspolismäns bostadstelefoner.

Blekinge fiskares nödhjälpsfond, som utgör överskott på år 1924 insamlade
medel, skall användas till understöd åt nödställda fiskare eller omkomna
fiskares efterlevande änkor och minderåriga barn. Gåvobrev, stadgar
eller andra föreskrifter om fondens förvaltning och disposition saknas.
Nuvarande kapitalbehållning utgör 20 077 kronor 72 öre, varav 4 000 kronor
är placerade i statsobligationer och återstoden i bank. Avkastningen
utgör ca 740 kronor för år. Någon ansökan om utdelning från fonden har
icke gjorts under de senaste åren.

300

Alkoholistvårdsanstaltsfonden utgöres av insamlade medel och disponeras
av Blekinge läns nykterhetskommitté men förvaltas tills vidare av länsstyrelsen.
Fonden är avsedd som bidrag till bestridande av kostnader för
en tidigare planerad vårdanstalt för alkoholister. Nuvarande kapitalbehållning
utgör 24 126 kronor 95 öre, varav 23 000 kronor är placerade i statsobligationer
och återstoden i bank. Avkastningen utgör ca 730 kronor för
år och utbetalas till förenämnda kommitté.

Kollektmedelsfonderna utgöres av kollektmedel som upptagits under åren
1917—1919 inom Visby, Lunds och Växjö stifts församlingskyrkor och överlämnats
till länsstyrelsens förvaltning av Blekinge läns nykterhetskommitté,
vilken disponerar fonden. Fonden har samma ändamål som alkoholistvårdsanstaltsfonden.
Kapitalbehållningen utgör f. n. 6 141 kronor 55 öre, varav
2 000 kronor är placerade i statsobligationer och återstoden i bank. Avkastningen,
som utgör ca 225 kronor för år, tillföres kapitalet.

Königska fonden bär uppkommit genom en donation av översten J. A.
König, död år 1804. Gåvobrev saknas, men i testamente den 21 mars 1804
har donator stadgat att eventuellt överskott i boet skulle användas till understöd
åt »2ne faderlösa flickor av hederligt folk härkomna», på det vis
testamentsexekutörerna ansåge tjänligast. Enligt utfärdade regler skall fonden
användas till understöd åt avlidna civila eller militära befattningshavares
döttrar i behövande levnadsvillkor och torde disponeras av landshövdingen,
i förekommande fall i samråd med befälhavande amiralen. Fondkapitalet
utgör f. n. 2 971 kronor 91 öre och innestår i bank. Avkastningen
uppgår till ca 100 kronor årligen, men någon utdelning har ej ägt rum
sedan år 1946 i brist på sökande.

Rosellska fonden tillkom år 1916. Den årliga avkastningen skall utdelas
till den fattiga skärgårdsbefolkningen i allmänhet å öarna utanför Karlskrona.
Fondmedlen uppgår f. n. till 4 230 kronor 34 öre och innestår i bank.
Avkastningen, ca 160 kronor, utdelas årligen.

Landshövding Sven Hagströmers minnesfond har till ändamål att utdela
hjälp åt behövande i länet. Fonden förvaltas av länsstyrelsen med dispositionsrätt
för landshövdingen eller dem som förvaltar hans ämbete. Kapitalbehållningen
utgör f. n. 11 130 kronor 40 öre, varav 5 000 kronor är
placerade i statsobligationer och återstoden i bank. Enligt donationsbrevet
skall årliga avkastningen utdelas sedan en tiondel lagts till kapitalet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

Doktor Richard Hogners »Lilla Ninni till minne» tillkom år 1919 med
ändamål att befordra svenska barns hälsa. Kapitalet utgör f. n. 7 792 kronor,
som är insatta i bank. Fondens årliga avkastning uppgår till omkring
350 kronor, varav fyra femtedelar utdelas och återstoden tillföres kapitalet.
Avsikten är att hela räntan skall utdelas när kapitalet vuxit till 200 000
kronor.

301

Skånska lnvalidhusfonden synes ha tillkommit år 1909. Några närmare
upplysningar om fondens ursprung och ändamål har dock icke kunnat erhållas.
Kapitalet, som innestår å sparbank, uppgår f. n. till 7 320 kronor.
Någon utbetalning från fonden torde icke ha gjorts.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

P. Z. Lindmans donationsfond tillkom genom att dåvarande landskamreraren
P. Z. Lindman i testamente den 16 maj 1797 förordnade, att efter
hans död 2 000 daler silvermynt eller 333 riksdaler 16 skilling specie skulle
uttagas ur hans kvarlåtenskap för att utlånas mot inteckning i lantegendom
och 6 procent, att av avkastningen skulle levereras till Malmö barnhus
kassa och därifrån utdelas till två fader- och moderlösa fattiga barn, som
vardera hade att därav undfå 40 skilling specie eller 5 daler silvermynt månatligen
till dess de fyllt 15 år, då andra i deras ställe skulle komma i åtnjutande
av samma förmån, samt att sådan förmån i synnerhet skulle förbehållas
fattiga ståndspersoners barn. Enligt Kungl. Maj:ts förordnande den 12
maj 1876 skulle fonden förvaltas av direktionen över allmänna barnhuset. 1
samband med en utredning angående omorganisation av barnhusets verksamhet
hemställde drätselkammaren i Malmö, att fonden skulle överföras till
länsstyrelsen i Malmöhus län. Kungl. Maj :t biföll den 24 mars 1933 drätselkammarens
hemställan och förordnade samtidigt, att fonden skulle förvaltas
och användas i enlighet med donationsbestämmelserna. Fondmedlen
skall sålunda utlånas mot inteckning i lantegendom mot 6 procents
ränta. För närvarande är medlen dock placerade i bank; de uppgår till ett
belopp av 10 091 kronor 58 öre. Utdelning från fonden har icke skett under
flera år.

Löflingska donationsfonden tillkom genom att majoren Magnus Löfling
år 1793 till de fattiga i Malmö, Lund, Härnösand och Nora donerade ett
kapital av 1 666 riksdaler 32 skilling specie. Av det nuvarande fondkapitalet
är 622 kronor 12 öre placerade i bank och 3 361 kronor 93 öre i statsobligationer.
Under år 1962 utgjorde fondens avkastning 141 kronor 27 öre. I
enlighet med donationsföreskrifterna översändes årligen 30 kronor till magistraten
i Malmö, 30 kronor till magistraten i Lund samt 30 kronor till
länsstyrelsen i Västernorrlands län. Återstående del av avkastningen fonderas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Mannerstråhleska donationsfonden tillkom år 1900. Räntan skall utdelas
till behövande änkor och barn efter på sjön omkomna lotsar och fiskare, vilka
i livstiden varit boende inom Göteborgs och Rohus län. Fondkapitalet
utgör numera 16 560 kronor 65 öre, varav 13 100 kronor 50 öre är placerade
i obligationer och återstoden innestår i hank. En tiondel av den årliga räntan
lägges numera till kapitalet. Utdelning sker en gång årligen vid jultiden och
uppgick för år 1962 till 600 kronor.

302

Donationsfonden Fredrika Bildts Minne tillkom år 1906 och skall användas
»till förmån för fattiga och nödlidande». Kapitalet uppgår f. n. till
ett belopp av 39 293 kronor 65 öre, varav 31 596 kronor 60 öre är placerade
i obligationer och återstoden insatt på bankräkning. En tiondel av den årliga
räntan lägges till kapitalet. För år 1962 utdelades från fonden 1 895
kronor.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Donationsfonden Ida Sagers Minne är instiftad genom gåvobrev den 27
februari 1923. Dess disponibla avkastning skall användas till att inom Skaraborgs
län uppmuntra sådan hemslöjd som kan hänföras till husbehovsslöjd,
d. v. s. spånad, stickning, vävnad och enklare sömnad av alster som
behövs i alla hem. Kapitalet uppgår numera till ett belopp av 80 475 kronor
82 öre, varav 75 000 kronor är placerade i obligationer och återstoden
insatt i bank. Den disponibla avkastningen utgör 1 800 å 1 900 kronor per
år och översändes till Skaraborgs läns hemslöjdsförening för utdelning.

Hadelinska fonden är instiftad genom ett år 1734 upprättat testamente,
vari förordnats att vissa närmare angivna fastigheter skulle tillfalla Velinge
kyrka i Daretorps församling, till vars vidmakthållande årliga avkastningen
av dessa fastigheter borde användas och redovisning för medlen årligen
lämnas till Konungens befallningshavande i länet och domkapitlet i
Skara. Fastigheterna har sedermera blivit förvandlade i penningar, och kapitalet
uppgår f. n. till 1 619 kronor 75 öre. Beloppet är insatt på bankräkning.
Räntan på kapitalet, 66 å 67 kronor, översändes årligen till Velinge
församlings kyrkoråd.

Länsstyrelsen i Värmlands län

Adlersparreska Gravfonden. Genom gåvobrev den 18 maj 1903 upplät dåvarande
ägaren av frälsehemmanet Gustavsvik å Varnums socken, f. konsuln
N. Cjr. Jensen, till brukspatronen greve Rudolf Adlersparre och dennes
maka med full äganderätt den s. k. Adlersparreska begravningsplatsen om
1,5 hektar, avsöndrad från nämnda frälsehemman. Denna begravningsplats
överläts sedermera till landshövdingen i Värmlands län, som
samtidigt fick mottaga ett belopp av 1 500 kronor, varav årliga räntan skulle
användas till vård av begravningsplatsen. Fondkapitalet uppgår f. n. till
1 792 kronor 7 öre, varav 1 000 kronor är placerade i obligationer och återstoden
i bank. Underhandlingar pågår med Kristinehamns församling om
övertagande av skötseln och äganderätten till gravplatsen. Församlingen
har sedan flera ar tillbaka bekostat underhållet och skötseln av begravningsplatsen,
enär fondmedlen ej täckt kostnaderna härför. Under den tid då
Kristinehamns församling handhaft vården av begravningsplatsen har icke
utbetalats någon ersättning från fonden.

Tegnérfonden utgöres av medel från en insamling som igångsattes inom
Värmlands län år 1906 med anledning av dåvarande hertigparets av Värm -

303

land silverbröllopsdag. Av hertigparet bestämdes att de insamlade medlen,
som kom att uppgå till 2 664 kronor 7 öre, skulle användas för »försättande
i fullt värdigt skick och bevarande för framtiden av den minnessten,
som rests vid Esaias Tegnérs födelseplats i Kyrkerud, By socken» (nu
Säffle stad). Tegnérsplatsen iordningställdes år 1908 till en kostnad av
omkring 2 350 kronor. Till platsens underhåll har By kommun och sedermera
Säffle köping och stad anvisat medel. Från avkastningen av fondkapitalet,
som f. n. uppgår till ett belopp av 1 980 kronor 57 öre, utbetalas
en årlig avgäld till kyrkorådet i By församling.

Landshövdingens i Värmlands län nödhjälpsfond härrör från medel som
insamlades inom Värmlands län under år 1902, då länet drabbades av
missväxt. Till lindrande av den uppkomna nöden vidtogs genom länsstyrelsens
försorg vissa åtgärder, företrädesvis utdelning av sädesvaror. För
inköp av spannmål erhölls medel från, bland annat, en insamling på frivillighetens
väg. De sålunda insamlade medlen uppgick till 45 623 kronor
60 öre, av vilka ett belopp av 5 690 kronor 65 öre icke förbrukades. Såvitt
kunnat utrönas bär länsstyrelsen sedermera icke fattat något formligt beslut
om användningen av ifrågavarande medel. Emellertid har, åtminstone
under de senaste 35 å 40 åren, ansetts att landshövdingen äger förfoga
över avkastningen av fonden men icke över själva kapitalet. Bidrag från
fonden har huvudsakligast utbetalats till sådana personer som råkat komma
i någon brydsam situation. Sålunda har medel använts till bekostande
av hemresa för personer som kommit till Karlstad och saknat medel för
hemresa, exempelvis tillfälliga skogsarbetare som slutat i skogarna i Norra
Värmland och tagit sig ned till Karlstad. Vidare har medel lämnats till
personer som utan att kunna erhålla socialhjälp hamnat i svårigheter.
Slutligen bär medel använts för inköp av arbetsmateriel till hantverkare
som icke kunnat anskaffa erforderligt belopp härför (endast mindre belopp).
Fondkapitalet uppgår f. n. till 21 254 kronor 90 öre, av vilka 14 000
kronor är placerade i statsobligationer och återstoden i bank.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

Rotehållarnes i Västmanland besparingsfond har enligt kungl. brev den
10 juni och den 13 oktober 1921 bildats av hälften utav Västmanlands regementes
knektelegomedelskassas tillgångar och leder sitt ursprung från Karl
XI:s tid. Reglemente för fonden har fastställts av Kungl. Maj:t den 13 oktober
1921. Enligt gällande bestämmelser skall en femtedel av avkastningen
läggas till kapitalet. Av återstoden tilldelas Västmanlands län femton sextondelar
och tre socknar i Örebro län en sextondel. Dessa medel skall användas
till länets respektive de tre socknarnas fromma för allmännyttiga
företag som ej bekostas av allmänna medel samt för kulturella och humanitära
syften. Utdelningen beslutas av särskild styrelse, en för vart län.
Avkastningen uppgår för Västmanlands län till ca 60 000 kronor och för

304

Örebro län till ca 4 000 kronor. Av fondkapitalet, som skall göras räntebärande
»huvudsakligen genom utlåning mot säkerhet av inteckningar»,
är f. n. ett belopp av 1 466 337 kronor 40 öre utlånat, medan 187 791 kronor
88 öre är innestående i bank eller på postgiro.

Tigerhielmska invalidfonden för beväringsmanskap leder sitt ursprung
från år 1813 och har till ändamål att utdela understöd åt personer, tillhörande
östervåla församlings beväringsmanskap, »då de genom krigshändelse
kunde bliva oförmögna att sig försörja». I fråga om fondmedlens placering
gäller samma regler som för rotehållarnes besparingsfond. T. o. m.
år 1952 lades hälften av avkastningen till kapitalet och utdelades återstoden
till östervåla kommun såsom bidrag till täckande av kommunens fattigvårdskostnader.
Fr. o. m. år 1953 har hela avkastningen lagts till kapitalet.
För närvarande avvaktas Kungl. Maj:ts beslut angående avkastningens användning
i fredstid. Av fondkapitalet är f. n. ett belopp av 101 266 kronor 19
öre utlånat, medan 49 988 kronor 73 öre innestår i bank.

Kungl. Västmanlands regementes officerskårs minnesfond tillkom år 1928
och omfattar de efter avvecklingen av Kungl. Västmanlands regementes
officerskårs kassa befintliga tillgångarna, bestående av inventarier och räntabla
medel. Dessa användes för olika ändamål som hör samman med regementet.
Fondens nuvarande kapital utgöres av obligationer till ett deklarerat
värde av 35 100 kronor och i bank innestående medel om tillhopa 4 366
kronor. Ränteavkastningen uppgick år 1962 till 1 578 kronor.

Näfska Pensionsinrättningen har till ändamål att lämna understöd i form
av pension åt f. d. underofficerare samt indelt och annat manskap vid förutvarande
Västmanlands regemente eller åt deras änkor. Fonden tillkom
genom testamenten åren 1810 och 1812 samt överlämnades till länsstyrelsen
år 1928. Nuvarande kapital uppgår till 54 903 kronor 69 öre, huvudsakligen
placerade i obligationer. Den årliga avkastningen är ca 1 700 kronor
och användes bl. a. till vissa pensioner.

Klerckerska fonden (»Framlidna fru överstinnan Jeanette av Klerckers
Pensionsfond för änkor efter officerare och deras vederlikar») tillkom år
1855. Kapitalet uppgår f. n. till 6 728 kronor 46 öre, varav huvudparten
är placerad i obligationer. Den årliga avkastningen är ca 240 kronor, som
huvudsakligen disponeras för utbetalning av pensioner.

Pontus Nohres donation för förtjänstfull husmodersgärning har till uppgift
att utdela premier åt förtjänta husmödrar. Den tillkom genom tre gåvobrev
åren 1954, 1955 och 1957. Av det nuvarande kapitalet är 90 400 kronor
placerade i aktier, obligationer och förlagslån samt 7 268 kronor 66
öre innestående i bank. Den årliga avkastningen utgör ca 7 000 kronor,
varav större delen utdelas.

Sagströmska fonden, som tillkom år 1807, har till uppgift att utdela understöd
åt underofficerare, korpraler och soldater vid Kungl. Västmanlands

305

regemente. Fondmedlen, 6 887 kronor, innestår i bank. I avsaknad av destinatärer
utgår numera ej några understöd.

Länsstyrelsens understödsfond är en fond för välgörande ändamål enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 15 december 1959. Den leder sitt ursprung från
medel som år 1839 donerades för byggande av en bro i Mellansundet,
Rytterne socken. Sedan en del av överblivna medel förskingrats, omhändertogs
återstoden av länsstyrelsen i början av 1920-talet. Det nuvarande kapitalet
utgör 14 325 kronor 66 öre, vilket belopp är placerat i bank. Sedan
en tiondel av avkastningen lagts till kapitalet, må återstoden användas till
fondens ändamål. År 1962 utgjorde ränteavkastningen 503 kronor 97 öre.
Fondens medel har ännu ej kommit till användning.

Casselska fonden, som har till ändamål att bereda hjälp åt arbetare och
deras familjemedlemmar under Spännarhytte bruk och Svanå bruk, tillkom
år 1917. Det nuvarande kapitalet uppgår till 25 000 kronor, placerade i
obligationer. Den årliga avkastningen är ca 750 kronor, som utdelas av två
kommittéer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

E. O. Johnsons understödsfond utgöres av medel som av en i USA år 1926
avliden svenskamerikan testamenterats till »den styrande myndigheten för
provinsen Dalarne», att användas till förmån för de fattiga i kommunen
Gustafs. Fondkapitalet uppgår till 14 061 kronor 1 öre, vilka innestår i
bank. Avkastningen — f. n. 508 kronor 30 öre — utbetalas halvårsvis till
Gustafs sockens fattigvårdsstyrelse för fördelning bland fattiga i kommunen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Makarna Strömbergs fond tillkom år 1939. Enligt statuterna skall från
fonden utbetalas understöd till behövande patienter från Torsåkers kommun
i Gästrikland, vilka är intagna å Moheds sanatorium (numera centralsanatoriet
i Bollnäs). Kapitalet uppgår f. n. till 9 922 kronor 90 öre, varav
5 000 kronor är placerade i statsobligationer och återstoden innestår i bank.
Avkastningen var för år 1962 329 kronor 93 öre. Utdelning har icke verkställts
sedan år 1956.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Hans Majestät Konung Oscar 11 :s fond tillkom genom en gåva på 400
kronor av konung Oscar II vid besök den 23 juni 1873 vid Huså kopparverk.
Fonden har till ändamål att lämna understöd åt inom Kalls kommun
bosatta fattiga arbetare, som genom ålderdom, sjuklighet in. m. är i behov
av understöd, med företräde för arbetare vid Huså numera nedlagda kopparverk
eller deras änkor. Kapitalet uppgår f. n. till 4 280 kronor 24 öre.
Fondmedlen är placerade i bank. Den årliga avkastningen är ca 200 kronor,

20 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1963 1.

306

varav en femtedel skall läggas till kapitalet. Återstoden utdelas en gång
per år till fyra eller fem understödstagare.

Landshövdingeporträttfonden har tillkommit genom en insamling åren
1920—21 för anskaffande av medel till prydande av länsstyrelsens sessionssal
med porträtt av förutvarande landshövdingar i länet. Kapitalet uppgår
f. n. till 280 kronor 33 öre, vilka innestår i bank. Medel ur fonden har
tagits i anspråk senast år 1939.

Fonden för motorbåten Hoberg I tillkom år 1948 genom försäljning av
motorbåten Hoberg I, till vars anskaffande tidigare anvisats sjöregleringsmedel.
Ur fonden har tidigare anvisats medel, högst 1 000 kronor per år,
för uppehållande av båttrafiken å sjön Torrön. Fr. o. m. år 1957 har enligt
medgivande av Kungl. Maj :t bidraget uppburits av Indalsälvens vattenregleringsföretag.
Fondkapitalet uppgår f. n. till 13 043 kronor 36 öre och
är placerat i bank. Den årliga avkastningen utgör ca 600 kronor.

Fonden Medel för restaurering av landshövding John Ericssons grav tillkom
år 1943 genom ett anslag av Jämtlands läns landsting å 300 kronor
för restaurering av landshövding John Ericssons grav å Östersunds norra
kyrkogård. Av medlen disponerades 100 kronor år 1944 för angivet ändamål,
medan återstoden fonderades. Det nuvarande kapitalet är 362 kronor
80 öre, placerade i bank. Den årliga avkastningen utgör ca 15 kronor. Någon
utdelning har ej förekommit sedan år 1944.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Såsom redovisning av de donationsfonder som förvaltas av länsstyrelsen
har denna upprättat en sammanställning, upptagande sammanlagt 11 fonder.
På grund av materialets omfattning torde här allenast få nämnas, att
åtta fonder har ett kapital av för envar högst 50 000 kronor. Två fonder
har ett kapital av i runt tal 212 000 kronor respektive 159 000 kronor, medan
en fond helt saknar kapital. Från fem fonder utdelas icke årligen understöd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Även denna länsstyrelse har upprättat en särskild sammanställning över
här ifrågavarande fonder, vilka uppgår till ett antal av sammanlagt tolv.
Av dessa har tio en behållning av för envar högst 100 000 kronor, medan
fondkapitalet i de båda övriga fallen utgör 100 000 kronor respektive
523 200 kronor. Från sex fonder utdelas icke årligen understöd.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Älvsborgs, Örebro och Västernorrlands
län bär enligt de lämnade uppgifterna icke att förvalta några donationsfonder.
I

I syfte att belysa antalet fonder som förvaltas av varje länsstyrelse, fondernas
storlek och den årliga utdelningen har upprättats vidstående sammanställning.

307

	Antal			Fondernas storlek		Den årliga utdelningen till varie mottagare
				Antal						Antal
	fonder
Län	vid var-	under	1 000-	10 000-	50 000-	100 000-	över 1 000 000	ingen alls	mindre	100-	200-	300-	400-	500-	1000-	5 000	Anm.
	je läns-styrelse	1000 kr	10 000 kr	50 000 kr	100 000 kr	1 000 000 kr	än 100 kr	200 kr	300 kr	400 kr	500 kr	1 000 kr	5 000 kr	kr
Stockholms stad	5		1	3	1			i					1	2	1		'') Hela den
Stockholms	1			1										1		31)	årliga utdel-
Uppsala	78		3	59	8	7	i	19		2	i	71)	121)	191)	151)	ningen; antalet
Södermanlands	3		2			1				1	i			1			mottagare ej
Östergötlands	—							6	i				1				angivet.
Jönköpings Kronobergs Kalmar	8 1 42)	2	2 1 1	3 2		1 1		1	i				l1)	2) Från två fonder sker ut-
Gotlands	1		1								i1)						delningen var-
Blekinge	7		3	4				3		1		l1)		2			je år; belop-
Kristianstads	2		2					2									pet ej angivet
	2	1	1					1	i								(Jämte tvåfon-
																der, beträffan-
Göteb. o. Bohus	2			2										l1)	l1)		de vilka den
Älvsborgs Skaraborgs	2		1		1				i							l1)	årliga utbetal-ningen ej kan angivas.)
Värmlands	3		2	1				3
Örebro Västmanlands Kopparbergs	92) 1		2	3 1	2	1	i	3 1		2	i	1			l1)		3) En fond saknar kapi-tal.
Gävleborgs	1		1
Västernorrlands	—								i					l1) l1) 31)
Jämtlands Västerbottens	4 lla)	2	1 5	1 3		2		2 5		i			l1) 31)	21)
Norrbottens	12		2	5	3	2		6
Hela riket	157	5	31	88	15	15	2	52	4	7	6	9	14	31	23	6

308

Revisorernas uttalande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår
förvaltar överståthållarämbetet och länsstyrelserna sammanlagt 157 donationsfonder
av skilda slag. Det största antalet eller 78 redovisas i Uppsala
län, medan det antal som i övrigt omhänderhas av ifrågavarande myndigheter
i regel är litet. Fondernas storlek är också mycket växlande. Fem
fonder har ett kapital av högst 1 000 kronor, 119 fonder ett kapital av mellan
1 000 och 50 000 kronor, och 30 fonder ett kapital av mellan 50 000 kronor
och 1 milj. kronor. Endast två fonder redovisar tillgångar som överstiger
sistnämnda belopp. I det övervägande antalet fall uppgår fondbehållningen
således till relativt små belopp.

Fonderna har i regel inrättats för att tillgodose något välgörande ändamål,
vilket kanske främst sammanhänger med att de merendels tillkommit
vid en tid, då socialvård och socialförsäkring icke alls fanns eller var
utbyggda endast i så ringa grad, att de icke kunde skänka efterlevande
och andra hjälpbehövande en tillfredsställande trygghet. Den med stöd av
fonderna bedrivna understödsverksamheten ägde därför tidigare ett icke
oväsentligt värde. Genom den djupgående förändringen i de sociala förhållandena
samt nedgången i penningvärdet bär emellertid donationerna
numera i ett stort antal fall kommit att förlora egentlig betydelse. Betecknande
är också att från mer än 50 fonder någon utdelning icke förekommit
under flera år. över huvud taget är de för utdelning tillgängliga beloppen
i regel små. I fråga om ett 90-tal fonder uppgår således de beviljade
bidragen till högst 500 kronor per år och mottagare. Orsaken till att i vissa
fall understöd icke längre utdelas är emellertid icke endast förändringen i
de sociala förhållandena utan också den ålderdomliga prägel som i andra
avseenden understundom utmärker donationsvillkoren och gör dem svåra
att iakttaga. Det torde i dagens Sverige, för att taga ett exempel, icke vara
så lätt att finna grunder för en bidragsgivning som syftar till att bibringa
mindre barn färdighet i innanläsning eller att meddela äldre bruksflickor
undervisning i kvinnoslöjd.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden framstår det såsom naturligt
att vederbörande länsstyrelse i några fall angivit, att den avser att göra
framställning om permutation. Men även i åtskilliga andra fall vill det förefalla
revisorerna, som om det med hänsyn till de ändrade samhällsförhållandena
samt det icke obetydliga administrativa arbete som följer med
fondförvaltningen vore motiverat, att donationsbestämmelserna permuteras
i syfte att giva fonderna en mera ändamålsenlig och tidsenlig användning.
Innan beslut härom kan fattas, erfordras självfallet en närmare undersökning
om varje särskild fond. Revisorerna får föreslå, att en dylik undersökning
på lämpligt sätt snarast kommer till stånd.

309

§ 34

Vissa allmärniingsfonder i Norrbottens län

Enligt lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
(SFS nr 167) förstås med allmänningsskog område som avsatts till
besparingsskog vid storskifte i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till
allmänning vid avvittring i Västerbottens och Norrbottens län. Samtliga
dessa skogar har tillkommit under senare hälften av 1800-talet och början
av 1900-talet och är i allmänhet ej redovisade i jordregistret såsom särskilda
fastigheter.

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid
storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning
bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen. Ägarna av nämnda
fastigheter åtnjuter delaktighet i skogen, där ej för särskilt fall annorlunda
bestämts, efter reducerat jordtal eller hemmantal eller, i fråga om
fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter
den därvid stadgade grunden.

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningsskog
annorledes än gemensamt med den fastighet varmed rätten är förenad.
överlåtelse som sker i strid häremot är ogill. Utan hinder av vad nu
stadgats må delägare, där han äger rätt till utdelning från allmänningsskogen,
å annan överlåta denna rätt.

Allmänningsskog skall i regel bibehållas oförminskad. Den må ej belastas
med inteckning och ej heller tagas i mät för annan fordran än sådan för
vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken till betalning
ur skogen.

Delägarnas rätt till allmänningsskog skall, där ej i lag för särskilt fall
annorlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas eller ortsbefolkningens gemensamma
räkning enligt vad i lagen sägs. Delägare är ej skyldig att med
egna medel bidraga till bestridande av utgifter för allmänningsskogen.

Allmänningsskog jämte vad från skogen härflyter skall förvaltas av en
av delägarna vald allmänningsstyrelse. I reglemente för styrelsen må dock
föreskrivas, att inkomst som härflyter från skogen eller fond som bildats
av sådan inkomst skall förvaltas av särskild av delägarna vald ekonominämnd
eller av myndighet. I reglementet må ock bestämmas, att en eller
flera ledamöter av allmänningsstyrelsen eller ekonominämnd skall utses
av länsstyrelsen.

Allmänningsstyrelsen utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor i
vilka beslutanderätten ej genom lag eller reglementet förbehållits delägarna,
ekonominämnd eller myndighet. I de fall da beslutanderätten tillkommer
delägarna utövas den å allmänningsstämma.

310

Till allmänningsskog hörande område må avyttras genom försäljning eller
annorledes, om avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes samt
avyttringen ej länder skogsskötseln å allmänningsskogen till men eller om
eljest synnerliga skäl föreligger till avyttringen. Rätt att besluta om dylik
avyttring tillkommer delägarna, men avyttringen blir ej giltig med mindre
den godkännes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Vill delägarna inköpa mark för allmänningsskogs utvidgning, äger de
besluta därom. Beslutanderätt i sådant avseende tillkommer även allmänningsstyrelsen,
om reglementet medgiver det.

Till allmänningsskogs avkastning räknas all den inkomst in natura eller
i penningar som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas rätt till skogen,
i den man sådant tillgodogörande skall ske för gemensam räkning,
dock med undantag av kapitalinkomst som härflyter från skogen.

Till kapitalinkomst av allmänningsskog hänföres medel som inflyter genom
avyttring av mark från skogen, ersättning för mark som genom expropriation,
inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjandeförfarande att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande
skiljes från skogen samt ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt som
genom sådant förfarande upplåtes å skogen ävensom sådan ersättning för
skada eller intrång genom dylikt förfarande som bestämts att utgå i penningar
på en gång.

Behållen avkastning må enligt närmare föreskrifter i reglementet användas
eller fonderas för betalning av utskylder för de fastigheter med vilka
rätt till delaktighet i skogen är förenad, för främjande av jordbruket inom
den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas jordägare skogen blivit
avsatt eller för annat ändamål som är till gagn för delägarna eller för befolkningen
i sagda socknar eller sockendelar; dock må avkastning från
Svärdsjö och Svartnäs socknars besparingsskog, Envikens sockens besparingsskog,
Dorotea övre allmänningsskog, Vilhelmina övre allmänningsskog,
Sorsele övre allmänningsskog, Tärna och Stensele allmänningsskog
eller allmänningsskog som särskilt avsatts för nybyggare användas eller
fonderas för sist angivna ändamål, allenast där det är till gagn för delägarna
i skogen.

Rätt att besluta om användningen av behållen avkastning tillkommer
delägarna.

Vill delägarna använda fonderad avkastning till annat ändamål än det för
vilket fonderingen ägt rum, är beslut därom icke giltigt med mindre det
biträtts av röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst
två tredjelar av allmänningsskogens hela delaktighetstal, och godkänts av
länsstyrelsen.

Kapitalinkomst skall användas eller fonderas för verkställande av grundförbättringar
å allmänningsskogen eller för inköp av mark för skogens utvidgning
eller för annat dylikt ändamål. Det tillkommer länsstyrelsen att

311

på framställning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter i
detta hänseende.

För de olika allmänningsskogarna gäller särskilda reglementen, som i
väsentliga hänseenden har ett likartat innehåll. Som exempel må ur det
för Arjeplogs allmänningsskog med därtill hörande fonder fastställda reglementet
följande bestämmelser återgivas.

Allmänningsskogens skogsmark med därå växande skog skall genom utnyttjande
på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skotas efter
hushållningsplan så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och,
såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. Hushållningsplan skall
upprättas genom allmänningsstyrelsens försorg och underställas skogsvårdsstyrelsen
för godkännande. Den skall omfatta högst tjugo kalenderår.

Ordinarie avkastning skall i första hand användas till gäldande av kostnaderna
för skogens och fondernas behöriga vård och förvaltning, däri inbegripet
avlöning till anställd personal samt på allmänningsskogen belöpande
utskylder och onera. Vad därefter återstår, behållen ordinarie avkastning,
skall, sedan i förekommande fall avsättning gjorts till en särskild
nödhjälpsfond, användas till ändamål som är till gagn för delägarna eller
hela befolkningen i socknen, företrädesvis till jordbrukets och skogsbrukets
främjande.

Uppkommande överskott å behållen ordinarie avkastning skall, sedan erforderliga
medel enligt allmänningsstyrelsens beslut undantagits till kassaoch
förlagsmedel, tillföras allmänningsfonden.

Innan avkastning användes för utdelning till jordbrukare av bidrag, avsett
för uppförande eller iståndsättande av ekonomibyggnad för jordbruket eller
för annat ändamål till varaktigt gagn för jordbruksfastigheten, bör utlåtande
från lantbruksnämnden inhämtas, huruvida den fastighet beloppet skall
komma till godo kan beräknas komma att bestå såsom självständig jordbruksfastighet.

Det tillkommer delägarna att bestämma om användningen av behållen
ordinarie avkastning.

Allmänningsfonden förvaltas av länsstyrelsen. I viktigare frågor beträffande
fondens förvaltning bör länsstyrelsen samråda med allmannmgsstyrelsen
och kan därvid inkalla en eller flera representanter för allmänningsstyrclsen.

Allmänningsfonden får icke hållas vid lägre kapitalbelopp än 1 milj. kronor.
Dess kapital skall placeras i bank eller i statens, kommuns, allmänna
hypoteksbankens eller hypotekskassans obligationer. Utlåning må ock ske
till kommun, dock ej egen, vilken erhållit Kungl. Maj:ts tillstand att upptaga
lån, eller till flottningsförening. Ränteinkomsterna från allmänningsfonden
skall såsom ordinarie avkastning tillföras allmänningsstyrelsen.
Länsstyrelsen låter uppgöra och före den 15 februari till allmänningssty -

312

relsen och revisorerna överlämna en tablå över allmänningsfondens inkomster
och utgifter under det förflutna året samt tillgångarna vid årets
slut ävensom en beräkning över det löpande årets inkomster.

Nödhjälpsfonden är bildad för att, om allmän nöd uppkommer eller hotar,
bereda delägarna understöd vid missväxt eller arbetsförtjänst vid arbeten
å egna fastigheter.

Fonden skall uppgå till 100 000 kronor.

I den mån fonden tages i anspråk skall den snarast återbringas till 100 000
kronor genom årliga avsättningar enligt allmänningsstämmans beslut. Sedan
nämnda belopp uppnåtts skall ytterligare medel icke avsättas till fonden.
Räntorna från fonden skall såsom ordinarie avkastning tillföras allmänningsstyrelsen.

Nödhjälpsfonden förvaltas av allmänningsstyrelsen, som har att till delägarna
framlägga förslag till dess användning.

I den mån kapitalinkomst från allmänningsskogen ej disponeras skall
medlen fonderas. Medlen, som icke bör bindas genom långfristig placering,
skall förvaltas av allmänningsstyrelsen.

Vin delägarna använda fonderad avkastning till annat ändamål än det
för vilket fonderingen ägt rum, är beslut därom icke giltigt med mindre
det biträtts av röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande
minst två tredjedelar av allmänningsskogens hela delaktighetstal, och godkänts
av länsstyrelsen.

Ur huvudboken för Norrbottens län för budgetåren 1942/43, 1947/48,
1952/53, 1957/58 och 1962/63 har revisorerna inhämtat följande uppgifter
rörande den utgående balansen på vissa till nämnda län hänförliga allmänningskonton.

Behållningar på allmänningskonton i länsstyrelsens i Norrbottens län huvudbok

Utgående balans

	Budgetår
	1942/43	1947/48	1952/53	1957/58	1962/63
Arjeplogs allra.-fond Arvidsjaurs » Jokkmokks » Gällivare » Pajala m. fl. socknars » Jukkasjärvi » Karesuando » Arjeplogs nybygges » Jokkmokks nybygges » Gällivare nybygges »	1 006 589:26 1 389 971:43 2 964 744:16 2 543 691:34 1 837 300:50 649 360:14 143 120:88 124 302:43 20 115:54 10 306:17	1 341 562:51 1 580 316:03 3 670 547:06 3 404 709:50 2184 781:81 853 650:74 246 349:81 253 052:37 96 105:61 8 172:37	1 287 906:31 2 027 386:95 3 544 500:07 4 608 191:71 2 377 120:80 1 937 507:83 324 609:08 237 344:28 67 541:28 19 508:89	1 004 471:57 1 557 967:97 3 039 710:30 4 484 784:80 1 464130:20 1 761 228:46 375 567:69 100 000:— 92 302:25 37 932:55	1 032 782:17 1 591 160:68 2 608 777:28 3 554 908:65 2 415 191:68 1 113 829:66 427 948:19 103 000:— 79 386:32 54 109:26
Summa kronor	10 689 501:85	13 639 247:81	16 431 617:20	13 918 095:79	12 981 093:89\|

313

Revisorernas uttalande. I samband med avvittringen i Norrbottens län
avsattes vissa skogsområden till allmänningar. Dessa anses i regel tillhöra
ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid avvittringen blivit avsatt. En
särskild allmänningsstyrelse, som valts av delägarna, förvaltar allmänningsskogen
jämte vad från denna härflyter. Närmare regler om förvaltningen
m. m. finnes meddelade i en särskild lag samt i de reglementen som gäller
för respektive allmänningsskogar.

I fråga om inkomsterna från en allmänning skiljer man på avkastning
och kapitalinkomst. Till avkastning räknas all den inkomst in natura eller
i penningar som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas rätt till skogen,
dock med undantag för kapitalinkomst, medan till kapitalinkomst hänföres
medel som inflyter genom avyttring av mark från skogen m. m. Behållen
avkastning kan bl. a. användas till främjande av jordbruket inom den
eller de socknar eller delar av socknar för vilkas jordägare skogen blivit
avsatt eller för annat ändamål som är till gagn för delägarna eller för befolkningen
i sagda socknar eller sockendelar; den kan även fonderas. Kapitalinkomst
återigen skall användas eller fonderas för verkställande av grundförbättringar
å allmänningsskogen eller för inköp av mark för skogens utvidgning
eller för annat dylikt ändamål.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen redovisas i huvudboken
för länsstyrelsen i Norrbottens län ett flertal allmänningsfonder. Den sammanlagda
behållningen å dessa fonder uppgick vid utgången av sistförflutna
budgetår till nära 13 milj. kronor mot 10,7 milj. kronor tio år tidigare.

Med hänsyn till sin karaktär bör allmänningsfonderna självfallet förfoga
över visst reservkapital. De fonderade medlen har emellertid numera nått
en sådan storlek, att det enligt revisorernas mening kan ifrågasättas, om
den fortskridande anhopning av kapital som här försiggår verkligen tjänar
något rimligt syfte. En snabbare omsättning av kapitalet med inriktning
på direkt produktiva investeringar synes i stället vara att föredraga. Möjligheterna
härtill skulle otvivelaktigt förbättras om fonderna finge en vidgad
användning.

Erinras må att under senare år åtskilliga åtgärder vidtagits för att främja
näringslivet i Norrland och kanske då framför allt i Norrbotten. Beslut
har sålunda fattats om att av malmvinstmedel bilda dels en fond för näringslivets
framtida utveckling i Norrland, benämnd norrlandsfonden, dels
en fond för forsknings- och utvecklingsarbete, benämnd malmfonden. Vidare
har den längmanska A-fonden ombildats till en särskild företagarfond inom
Norrbottens län. Av stor betydelse i sammanhanget är vidare de s. k. tornedals-
och inlandsutrcdningarna, som har syftat till att skapa bättre försörjningsmöjligheter
inom ifrågavarande områden och över huvud taget
stimulera till ökad verksamhet inom näringslivet i Norrbotten. Dessa utredningar
har givit vid handen, att åtskilliga möjligheter till en bättre för -

314

sörj ning för befolkningen i denna del av landet föreligger men att det erforderliga
kapitalet ofta saknas.

Ett icke oväsentligt bidrag till lösningen av detta problem skulle kunna
lämnas, om överskottsmedlen från länets allmänningsfonder finge utnyttjas
på det friare sätt som ovan antytts. Revisorerna får därför föreslå, att en
närmare undersökning rörande förutsättningarna härför snarast kommer
till stånd. Härvid bör samtliga på frågans rättsliga aspekter inverkande omständigheter
särskilt beaktas.

315

§ 35

Konjunktur- och säsongutj amning inom byggnads- och
anläggningsverksamheten

Enligt regeringsformen § 63 må riksdagen antaga allmän beredskapsstat,
upptagande de anslag som kan erfordras vid ekonomisk kris eller annat
nödläge. Riksdagen äger därvid fastställa den ordning i vilken Kungl. Maj :t
må förfoga över i beredskapsstaten uppförda anslag. Beredskapsstat antages
numera årligen. För dess ikraftträdande kräves särskilt beslut av riksdagen.
Enligt en till beredskapsstaten knuten finansfullmakt äger emellertid
Kungl. Maj:t — om arbetsmarknadsläget så påfordrar — inom ramen
för visst belopp besluta om utförande av arbete, för vilket anslag finnes
uppfört i beredskapsstaten.

Den för budgetåret 1963/64 gällande allmänna beredskapsstaten upptar
en anslagssumma av 1 460,7 milj. kronor, varav på driftbudgeten 1 128,5
milj. kronor och på kapitalbudgeten 332,2 milj. kronor. Finansfullmaktens
rambelopp uppgår fr. o. m. innevarande budgetår till 600 milj. kronor mot
tidigare 300 milj. kronor.

Till grund för den allmänna beredskapsstaten ligger ett av arbetsmarknadsstyrelsen
upprättat förslag till investeringsreserv, som styrelsen enligt
sin instruktion har att årligen upprätta och ingiva till Kungl. Maj :t. Investeringsreserven
omfattar statliga, kommunala och statsunderstödda investeringsobjekt.
Såsom en allmän förutsättning för att ett objekt skall
intagas i investeringsreserven gäller, att det skall vara av sådan angelägenhet,
att det normalt bör komma till utförande under de närmaste budgetåren.
Ytterligare gäller att det i planeringsavseende skall vara så långt förberett,
att det kan igångsättas och ge sysselsättningseffekt under det budgetår
som beredskapsstaten avser. Vid upprättandet av förslag till investeringsreserv
för budgetåret 1963/64 har arbetsmarknadsstyrelsen medtagit
endast sådana objekt som kan påbörjas efter en längsta varseltid av fyra
månader. Undantag härifrån har dock gjorts bl. a. i fråga om husbyggnadsarbeten,
beträffande vilka projekteringsläget för närvarande ofta är sådant,
att arbetena icke kan påbörjas förrän efter betydligt längre varseltid.

Av de i investeringsreserven ingående arbetsobjekten utgöres, kostnadsmässigt
sett, drygt hälften av anläggningsarbeten och nära en tredjedel av
industrianskaffningar. Bostadsbyggandet ingår icke alls i reserven. Skulle
läget på arbetsmarknaden motivera en ökning därav, kommer frågan härom
att aktualiseras i särskild ordning.

Enligt den för arbetsmarknadsstyrelsen gällande instruktionen har styrelsen
att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag och i övrigt vidtaga de
åtgärder som kan erfordras för att få till stånd detaljplanering av arbeten,

316

intagna i eller avsedda att intagas i investeringsreserven. I detta sammanhang
må erinras om de strävanden alt åstadkomma en förbättrad sysselsättningsberedskap
som representeras av den efter förslag i statsverkspropositionen
av 1960 års riksdag beslutade formen för handläggning av
statliga husbyggnadsfrågor. Ett särskilt anslag, avsett att disponeras av
Kungl. Maj :t, har därvid anvisats till projekteringskostnader. Vid avvägningen
av storleken av detta anslag tages hänsyn till önskemålet att åstadkomma
en betryggande projekteringsreserv av husbyggnadsföretag.

Till kostnader för förtidsprojektering av kommunala byggnads- och anläggningsarbeten
kan under vissa villkor utgå bidrag av statsmedel från
det på femte huvudtiteln uppförda anslaget till vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder.

Enligt lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd för
bygggnadsarbete, vilken trätt i kraft den 1 juli 1963, kan Konungen — om
det inom visst område visat sig, att jämn sysselsättning under olika delar
av året icke kan på annat sätt upprätthållas för byggnadsindustrins arbetskraft
— förordna, att byggnadsarbete icke må påbörjas inom området utan
att dessförinnan igångsättningstillstånd meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, av länsarbetsnämnden. Enligt övergångsbestämmelser
till lagen skall för område, inom vilket den 30 juni 1963
arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnden ägde besluta om tid för
byggnadsarbetes igångsättande enligt lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete, sådant förordnande anses meddelat för
tiden t. o. m. den 30 juni 1965. För sådant område har alltså länsarbetsnämnden
att besluta om tidpunkt för byggnadsarbetes påbörjande liksom om arbetsstyrkans
storlek och sammansättning under byggnadstiden. För övriga
delar av landet skall säsongutjämning inom byggnadsfacket säkerställas
genom frivillig samverkan mellan byggnadsarbetsmarknadens parter, kommunerna
och arbetsmarknadsmyndigheterna. För ändamålet har där inrättats
särskilda regionala byggarbetsnämnder med uppgift att, på grundval
av insamlade uppgifter om pågående och planerat byggnadsarbete, genom
rekommendationer och uttalanden medverka till en sådan planering
av byggnadsverksamheten, att säsongutjämningen främjas och att tillgängliga
produktionsresurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Avsikten är
att byggarbetsnämnder efter hand skall inrättas även i områden som nu
omfattas av det jämlikt nämnda övergångsbestämmelser meddelade förordnandet.
Allt efter som så sker skall detta kunna hävas.

I ett cirkulär till samtliga statsmyndigheter den 9 mars 1962 (nr 65)
föreskrives, att statlig myndighet som bedriver byggnads- och anläggningsverksamhet
i egen regi eller genom entreprenör skall planera verksamheten
så, att den ger största möjliga bidrag till säsongutjämning på arbetsmarknaden.
Arbeten skall, i den utsträckning så kan ske utan avsevärda olägenheter,
förläggas till vintermånaderna. Statlig myndighet skall samråda med

317

vederbörande länsarbetsnämnder eller ovannämnda byggarbetsnämnder angående
tiden för utförande av planerade byggnads- och anläggningsarbeten.

I programhandlingar för upphandling av arbeten skall finnas intagen föreskrift
om att anbud skall upprättas under iakttagande av cirkulärets bestämmelser.
Även vid beställning av varuleveranser skall statlig myndighet
sträva efter att främja en jämn belastning på arbetsmarknaden.

Enligt en den 31 maj 1963 utfärdad kungörelse (nr 270) om viss uppgiftsskyldighet
rörande byggnadsarbete är den som utför eller avser att utföra
byggnadsarbete, så ock den för vars räkning sådant arbete utföres eller
avses skola utföras, skyldig att efter anmodan lämna arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnd de uppgifter angående arbetet som erfordras
för planläggning av åtgärder syftande till jämn sysselsättning under olika
delar av året för byggnadsindustrins arbetskraft.

Ärenden som avser investeringsreserven handlägges inom arbetsmarknadsstyrelsen
av en till dess lokaliserings- och utredningsbyrå knuten teknisk
planläggningssektion. Sektionen svarar för de överläggningar med statliga
verk och myndigheter som erfordras för upprättande av förslag till investeringsreserv
och för att erforderlig detaljplanering kommer till stånd. Då
det gäller den kommunala delen av investeringsreserven, ombesörjes motsvarande
uppgifter av länsarbetsnämndernas planeringsavdelningar. Även
framställningar om statsbidrag till projektering av kommunala byggnadsoch
anläggningsarbeten, lämpliga att utföras för motverkande av arbetslöshet,
handlägges inom planläggningssektionen; över framställningarna
har länsarbetsnämnderna att avge yttranden.

Ärenden rörande säsongutjämning för byggnadsindustrin ankommer inom
arbetsmarknadsstyrelsen på arbetsförmedlingsbyrån. Till styrelsen finnes
för bl. a. frågor rörande säsongutjämning knuten en särskild byggnadsdelegation,
i vilken ingår representanter för byggnadsarbetsmarknadens
parter och arbetsmarknadsstyrelsen.

Lokalt skall, såsom framgår av det föregående, frågor rörande säsongutjämningen
för byggnadsindustrins arbetskraft fr. o. m. den 1 juli 1965
handläggas av byggarbetsnämnderna. Till dess fordras — om icke Kungl.
Maj :t annorlunda beslutar — i större delen av landet tillstånd för påbörjande
av byggnadsarbete. Tillståndsgivningen kommer liksom hittills att handhavas
av länsarbetsnämnderna, inom vilka ärenden av detta slag handlägges
av planeringsavdelningarna.

I områden där krav på igångsättningstillstånd alltjämt föreligger, samarbetar
länsarbetsnämnderna i här avsedda frågor med särskilda samarbetsdelcgationer,
i vilka ingår representanter för byggnadsarbetsmarknadens parter,
berörda kommuner och de lokala arbetsmarknadsorganen. I övriga områden
är det som förut nämnts byggarbetsnämnderna som ansvarar för
säsongutjämningen. Oavsett vilket system som tillämpas, ligger dock det
primära ansvaret för säsongutjämningen på länsarbetsnämnderna, som har

318

att dels prognosticera utvecklingen på byggnadsarbetsmarknaden på grundval
av insamlade uppgifter om pågående och planerade byggnadsarbeten,
dels -—• i förekommande fall — samordna byggarbetsnämndernas verksamhet
inom länen.

Den allmänna beredskapsstaten och den till grund därför liggande investeringsreserven
syftar till att vid konjunkturbetingade tendenser till nedgång
i aktiviteten inom näringslivet möjliggöra en så stark och så snabb
ökning av verksamheten, att nedgångstendenserna motverkas och begränsas.
De olika formerna för reglering av igångsättningen av byggnads- och anläggningsarbeten
syftar till att — oavsett konjunkturläget — åstadkomma
en sådan utjämning över året, att fluktuationerna i efterfrågan på arbetskraft
blir så små som möjligt. Samma syfte har det förut omnämnda cirkuläret
till statsmyndigheterna den 9 mars 1962 (nr 65) angående planering
av den statliga byggnads- och anläggningsverksamheten m. m.

Sysselsättningen inom byggnads- och anläggningsverksamheten har tidigare
kännetecknats av kraftiga fluktuationer mellan såväl olika år som
olika delar av året. Under senare år har emellertid uppenbarligen bättre
förhållanden i dessa avseenden åstadkommits. Byggnads- och anläggningsverksamheten
är likväl alltjämt känslig för förändringar i konjunkturen
och är även starkt säsongbunden. Förändringarna i sysselsättningen kan
delvis avläsas i arbetslöshetsstatistiken. I följande sammanställning redovisas
den av arbetsförmedlingen registrerade arbetslösheten i procent av
antalet medlemmar i byggnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa månadsvis
under vart och ett av åren 1956—1962.

Års -

År	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Juli	Aug.	Sept.	Okt.	Nov.	Dec.	medel tal
1956	9,6	17,3	9,3	7,8	4,1	1,7	0,8	1,2	1,4	1,9	3,7	6,6	5,5
1957	10,3	9,5	9,7	10,4	6,9	4,3	1,7	2,4	2,8	3,3	4,6	9,8	6,3
1958	14,1	13,6	12,8	12,9	7,5	3,2	2,0	2,5	2,4	3,2	4,8	9,4	7,4
1959	13,1	10,1	6,8	7,8	5,4	2,9	1,9	2,8	2,6	2,9	3,8	5,7	5,5
1960	10,2	9,4	6,9	6,4	3,1	2,0	1,2	1,8	1,7	1,8	2,9	4,8	4,4
1961	8,1	8,1	5,4	5,7	3,2	1,7	1,2	2,0	1,9	2,3	3,3	5,0	4,0
1962	8,5	9,1	8,4	6,8	3,7	2,1	1,0	1,7	1,8	2,0	2,7	3,9	4,3

Som framgår av sammanställningen var under år 1958, då en viss avmattning
i konjunkturen inträffade, arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
nästan dubbelt så hög som under år 1961, då högkonjunktur rådde. Av
sammanställningen framgår även att arbetslösheten varierat kraftigt mellan
olika delar av åren. Den har sålunda under perioden 1960—1962 varit sju
å åtta gånger högre i januari än i juli. Som jämförelse kan nämnas att inom
industrin i övrigt arbetslösheten under samma period varit endast två å
tre gånger högre i januari än i juli. Trots strävandena att motverka kon -

319

junkturellt och säsongmässigt betingade svängningar i sysselsättningen inom
byggnads- och anläggningsverksamheten är alltså dessa alltjämt betydande.

I samband med konjunkturdämpningen 1957—1959 vidtogs åtgärder för
att öka det offentliga byggandet och bostadsbyggandet. Det visade sig därvid,
enligt vad revisorerna inhämtat, att särskilt husbyggnadsobjekt till
följd av brister i planeringen icke kunde komma i gång vid sådan tidpunkt
och i sådan omfattning som var påkallat med hänsyn till arbetsmarknadssituationen.
Samma förhållande kunde iakttagas, när det under andra halvåret
1962 ånyo blev aktuellt att öka byggandets omfattning i konjunkturstödjande
syfte. Om planeringsläget hösten 1962 anförde arbetsmarknadsstyrelsen
vid avgivandet av förslag till investeringsreserv för budgetåret
1963/64, att åtskilliga arbetsföretag, som så sent som våren 1962 av vederbörande
byggherrar bedömts kunna starta med kort varsel, i verkligheten
krävde betydligt längre förberedelser än beräknat, med påföljd att företagen
icke kunde komma i gång vid en från sysselsättningssynpunkt lämplig
tidpunkt. Brister förelåg enligt arbetsmarknadsstyrelsen i fråga om såväl
den rent tekniska planeringen som stadsplanering m. m. Styrelsen underströk
därför betydelsen av att planeringsfrågorna ägnas fortlöpande uppmärksamhet.
Liknande påpekanden har av arbetsmarknadsstyrelsen gjorts
praktiskt taget varje år vid avgivandet av förslag till investeringsreserv.

Revisorernas uttalande. Investeringsverksamheten är, oavsett om den avser
byggnader, andra anläggningar eller maskiner, i hög grad känslig för
förändringar i konjunkturen. Minskad efterfrågan på näringslivets produkter
får därför snabbt återverkningar på näringslivets investeringar. En avmattning
i investeringarna medför i sin tur, på grund av den nyckelroll
dessa har för produktionen, ytterligare nedgång i efterfrågan o. s. v. En till
en början ganska ringa dämpning kan genom den kedjereaktion som sålunda
uppstår ge upphov till omfattande produktions- och sysselsättningsstörningar.

Möjligheterna att möta en från exportmarknaden härrörande minskning
i efterfrågan genom stödåtgärder i form av ökad efterfrågan från hemmamarknaden
har prövats vid ett par tillfällen. Stödåtgärderna har utgjorts av
utläggning av offentliga beställningar och frisläppning av investeringsfonder,
det sistnämnda i syfte att stimulera till privata beställningar. De vidtagna
åtgärderna har varit intressanta icke minst från den synpunkten, att
de syftat till att angripa uppkomna produktions- och sysselsättningssvårigheter
redan inom den sektor av näringslivet där svårigheterna uppstått.
Härigenom har kedjereaktioner inom andra sektorer åtminstone i viss mån
kunnat förhindras. Att på detta sätt helt undgå återverkningar på investeringarna
i byggnader och anläggningar torde emellertid icke vara möjligt,
såvida icke beställningarna m. in. göres mycket omfattande. Det är därför

320

nödvändigt att även andra åtgärder vidtages, vilka kan bidraga till att hålla
investeringarna inom det privata näringslivet uppe på en tillräckligt hög
nivå. Sedan systemet med investeringsfonder tillkommit, har förutsättningarna
härför betydligt förbättrats. De offentliga investeringarna spelar
dock fortfarande en väsentlig roll, då behov uppstår av att anpassa de totala
investeringarnas omfattning till förändringar i konjunkturen.

Genom systemet med en allmän beredskapsstat, avsedd att tagas i anspråk
vid ekonomisk kris eller i annat nödläge, har lagts en finansiell grund
för att öka de offentliga investeringarna, då behov därav visar sig föreligga.
Vidare har i fråga om bostadsbyggandet av riksdagen uttalats, att igångsättning
utöver det fastställda programmet bör medges, om arbetsmarknadsläget
gör detta möjligt. Av sociala och samhällsekonomiska skäl är det angeläget
att arbeten av här avsett slag kan påbörjas med kort varsel. En
grundläggande förutsättning härför är emellertid, att tillgång finnes till så
väl förberedda projekt, att underlag föreligger för anbudsinfordran och antagande
av entreprenör; förberedelserna härför kan dock i vissa fall behöva
utsträckas över flera år.

Erfarenheten ger vid handen att brister i planeringen ofta förekommer
icke blott då behov uppstår av att snabbt öka byggandets volym i samband
med försämringar i konjunkturen utan även då det gäller att åstadkomma
en utjämning över året. Härav föranledda förskjutningar i igångsättningen
har bl. a. haft till följd, att en eftersträvad ökning av sysselsättningen under
de delar av året då denna regelmässigt är låg ofta icke kommit till stånd.

Det otillfredsställande planeringsläget beror uppenbarligen ofta på att
sysselsättningssynpunkter icke tillräckligt beaktas i samband med planeringen
av kommande investeringar. Ett väl förberett projekt medger emellertid
bättre produktionsplanering bl. a. i fråga om arbetskraftens utnyttjande,
något som är av väsentlig betydelse för byggnadskostnaderna. Låg
sysselsättning under vinterhalvåret i en konjunktur av den karaktär som
vi varit vana vid under större delen av efterkrigstiden betyder — för att
taga ett exempel —■ nära nog undantagslöst överefterfrågan på arbetskraft
under sommarhalvåret med förlängda byggnadstider och fördyrade byggnadskostnader
som följd. Löneglidningar kan också förekomma i ett sådant
läge, varigenom ytterligare kostnadsstegringar uppstår. Kungl. Maj :ts förutnämnda
cirkulär till statsmyndigheterna den 9 mars 1962 angående planering
av den statliga byggnads- och anläggningsverksamheten i säsongutjämnande
syfte torde kunna uppfattas som ett uttryck för att mindre tillfredsställande
förhållanden förelegat i nu angivna hänseenden även inom
den statliga sektorn.

När det gäller planeringen för en utjämning av byggnadsverksamheten
mellan olika konjunkturer, har bristerna, såsom bl. a. framgår av förut återgivna
uppgifter i fråga om arbetslösheten, varit än mer påfallande än då
fråga varit om säsongutjämning. I samband med de båda senaste konjunk -

321

turdämpningarna har sålunda behov uppstått av åtgärder, syftande till att
upprätthålla investeringsvolymen i samhället. Därvid har betydande svårigheter
förelegat att snabbt starta erforderliga arbeten. Effekten av åtgärderna
har på grund därav fördröjts, med resultat att störningar uppstått i form av
dels låg sysselsättning under konjunkturdämpningen eller åtminstone dess
början, dels tendenser till överefterfrågan på arbetskraft under den därpå
följande konjunkturuppgången. Av uttalanden av arbetsmarknadsstyrelsen
att döma har brister i nu berörda avseenden förefunnits inom samtliga investeringssektorer.
Med hänsyn härtill finner revisorerna det angeläget att
frågan, såvitt på statsmakterna ankommer, ägnas skärpt uppmärksamhet.
Det synes därvid böra eftersträvas att åtminstone beträffande en del av de i
investeringsreserven ingående arbetsobjekten i fortsättningen föra fram detaljplaneringen
så långt, att underlag finnes för infordrande av anbud. För
att säkerställa att en tillräckligt stor mängd av lämpliga arbeten snabbt
skall kunna påbörjas torde det vara lämpligt att arbetsmarknadsstyrelsen
närmare angiver i vilken omfattning detaljplanering bör äga rum. Det synes
även påkallat att statsmyndigheterna i anslutning härtill genom ett särskilt
cirkulär erinras om nödvändigheten av att förbättra detaljplaneringen.

Revisorerna är medvetna om att föreskrifter av antytt slag kan föranleda
krav på personalökning från myndigheternas sida. Kostnaderna härför torde
emellertid bli väsentligt lägre än de skadeverkningar av social, samhällsekonomisk
och statsfinansiell art som kan uppkomma vid en konjunkturnedgång,
om icke sysselsättningsfrämjande åtgärder tillräckligt snabbt
igångsättes. Speciella utgifter för nämnda ändamål torde lämpligen, i analogi
med vad som redan gäller i fråga om ersättning till affärsverken för tidigareläggning
av arbeten och beställningar, böra ersättas från anslaget till vissa
syssclsättningspolitiska åtgärder.

En betydande del av det kommunala och privata byggandet finansieras
med statliga lån eller bidrag. Erfarenheten synes ge vid handen att den del
av planeringen som närmast föregår byggstarten, nämligen projekteringen,
ofta icke påbörjas förrän löfte om sådant lån eller bidrag erhållits. Riksdagen
fattar i regel beslut om låne- och bidragsramar för endast ett budgetår
eller ett kalenderår i sänder. De statsmyndigheter som har att meddela
erforderliga beslut i ämnet kan därför icke göra utfästelser om lån eller bidrag
i vidare mån än de beslutade ramarna medger. Följden härav har blivit,
att för den alldeles övervägande delen av det byggande som finansieras
med statliga lån och bidrag någon egentlig investeringsreserv aldrig upparbetas.
Projekteringens slutförande, anbudsinfordran och byggstart går
därför ofta slag i slag. Dessa förhållanden är i hög grad ägnade att begränsa
möjligheterna till en effektiv konjunktur- och säsongutjämning. Konsekvenserna
härav kunde iakttagas senast under år 1962, då behov uppstod av
att i sysselsättningsstödjande syfte med kort varsel öka omfattningen av
såväl kommunala som andra investeringar, främst i bostäder. Medel anvi 21

Rrv. berättelse ang. statsverket

322

sades för ändamålet, men brist förelåg på färdigplanerade objekt. Byggandet
kom därför i gång först med betydande försening. Följden härav blev
låg sysselsättning vid dessa arbetsföretag under vinterhalvåret 1962—1963
men i stället mycket hög efterfrågan på arbetskraft under sommarhalvåret

1963.

Den gällande ordningen för anvisandet av anslag över statsbudgeten innebär,
som nyss nämnts, att beslut om låne- och bidragsramar i regel fattas
för ett år åt gången. Med hänsyn till de ändrade förhållanden som i åtskilliga
avseenden inträtt i samhällslivet är detta system för anslagsgivningen
numera i många fall olämpligt, bl. a. just därför att det icke i tillräcklig omfattning
möjliggör planering på längre sikt. I fråga om vissa anslag under
försvarshuvudtiteln har man också på grund härav övergått till att fatta
flcrårsbeslut, som — jämte annat — skapar förutsättningar för en av konjunkturen
betingad variation i medelsfördelningen och därmed i sysselsättningen
inom t. ex. vissa delar av verkstadsindustrien. Enligt revisorernas
mening är det förtjänt att allvarligt övervägas, om icke i ökad utsträckning
beslut om låne- och bidragsramar borde fattas för längre tid än ett år åt
gången. En sådan ordning, vilken naturligt skulle ansluta till den nyligen
påbörjade försöksverksamheten med fleråriga kommunala bostadsbyggnadsprogram,
skulle ingalunda behöva utesluta den flexibilitet i statsutgifterna
som eftersträvas inom den statliga budgetpolitiken. I varje fall borde det
kunna medgivas de låne- och bidragsfördelande statsmyndigheterna att uppgöra
preliminära fördelningsplaner för ett år utöver det för vilket slutligt
beslut föreligger. Om dylika preliminära planer omfattade endast en del
av den avsedda ramen, skulle möjligheter alltjämt föreligga att vid tecken
på annalkande överkonjunktur inom investeringssektorn begränsa investeringarna.

En utvidgad förtidsprojektering av statliga, kommunala och privata investeringsobjekt
skulle icke blott medge ökade möjligheter till anpassning av
investeringarnas omfattning till rådande konjunkturläge utan även främja
utjämningen på arbetsmarknaden över året. Detta framstår som synnerligen
önskvärt med hänsyn till att den säsongbetingade arbetslösheten
alltjämt är betydande. Det har beräknats att den totala säsongarbetslösheten
i samhället även under år med vad man skulle kunna kalla »normal»
årsarbetslöshet motsvarar i runt tal 10 000 årsarbetare, av vilka ca hälften
kan förmodas härröra från byggnads- och anläggningssektorn.

Det otillfredsställande planeringsläget har uppenbarligen också sin grund
i den begränsade tillgången på personal för projektering och upprättande
av stadsplaner m. m. Efterfrågan på personal för sådana uppgifter har
under efterkrigstiden vuxit snabbt till följd av såväl den starka stegringen
av byggnadsverksamhetens volym som byggandets ändrade karaktär. Den
spänning mellan tillgång och efterfrågan som härigenom uppstått bär föranlett
statsmakterna att besluta om ökning av utbildningsresurserna på

323

detta område. Det dröjer emellertid avsevärd tid innan ytterligare personal
till följd härav står till förfogande. Befintliga arbetskraftstillgångar bör
därför tillvaratas rationellt. Myndigheter som själva utför planering och
projektering bör fördenskull — för att taga ett exempel —- tillse att mer
kvalificerad personal, framför allt arkitekter och konstruktörer, avlastas
arbetsuppgifter som kan utföras av mindre kvalificerad personal. Myndigheter
åter som icke själva ombesörjer planering och projektering utan anlitar
privata arkitekt- och konstruktionsbyråer bör vidare sprida sin upphandling
av sådana arbeten, så att leveranstiderna så långt sig göra låter
hålles nere. Det är också en angelägen uppgift för arbetsmarknads- och utbildningsmyndigheterna
att vidtaga sådana åtgärder att tillgången på personal
för planering och projektering i möjligaste mån ökar.

Enligt revisorernas mening är den nu behandlade frågan av sådan räckvidd
och betydelse, att den i alla sina aspekter snarast bör upptagas till bedömning
och avgörande.

324

§ 36

Beredskapsarbeten, rörelsestimulans och lokaliseringspolitik

Huvudparten av kostnaderna för den statliga arbetsmarknadspolitiken
bestrides från det numera under inrikesdepartementets huvudtitel uppförda
reservationsanslaget till vissa sysselsättningspolitiska åtgärder. Kostnadernas
art och storlek belyses av följande sammanställning över belastningen
å detta anslag under budgetåren 1960/61—1962/63. Sammanställningen liksom
andra i det följande återgivna kostnadstal m. in. bygger på från arbetsmarknadsstyrelsen
inhämtade uppgifter.

Kostnadsslag		Budgetåret
1960/61	1961/62	1962/63
Rörelsestimulerande åtgärder Respenning	1.148.006	1.574.542	2.912.161
Familjebidrag	2.491.952	2.223.698	2.814.635
Starthjälp	1.992.880	2.292.006	3.400.398
Uppförande av vissa bostäder	64.203	962.349	827.595
Utrustningsbidrag	—	—	623.000
	5.697.041	7.052.595	10.577.789
Sysselsättningsskapande åtgär-der Beredskapsarbeten	87.983.898	211.430.199	358.451.967
Arkivarbeten m.m.	10.605.709	12.480.664	17.028.641
Näringshjälp	310.165	383.166	3.178.929
Detaljplanering av vissa	4.045.767	2.161.242	5.314.836
allmänna arbeten Industribeställningar	2.619.721	1.491.025	289.945
	105.565.260	227.946.296	384.264.318
Kontanthjälp Kontantunderstöds- verksamhet	374.315	231.404	197.876
	374.315	231.404	197.876
Diverse poster Psykotekniska under-sökningar	100.411	142.695	287.352
Kostnader för övervakning av statens stenlager	20.000	19.211	19.271
Information i anslutning till arbetsmarknadspoli-tiska åtgärder			837.143
Övriga ändamål	635.075	595.849	1.810.588
	755.486	757.755	2.954.354
Summa kronor	112.392.102	235.988.050	397.994.337

325

De rörelsestimulerande bidragen har tillkommit för att underlätta flyttningen
för sådana arbetslösa som kan bedömas sakna möjlighet att på
sina hemorter erhålla en varaktig anställning men som på orter med brist
på arbetskraft kan påräkna permanent sysselsättning å arbetsmarknaden.

I samband med förflyttningen kan den arbetslöse också genomgå omskolning
eller vidareutbildning, för att han skall kunna inplaceras på yrkesområden
där brist råder på lämplig arbetskraft och där hans framtidsutsikter
tillika ter sig bäst.

De rörelsestimulerande medlen avser således, ensamma eller i kombination
med omskolning eller vidareutbildning, omflyttning av arbetskraft på
den öppna arbetsmarknaden. Bidragen innebär att den arbetslöse och hans
familj erhåller täckning för resekostnaderna och flyttning av bohaget till
den nya orten (detta bidrag benämnes respenning) samt ett kontantbelopp
av högst 500 kronor, som skall ge vederbörande möjlighet att existera
under tiden fram till första avlöningen (s. k. starthjälp). Dessa bidrag
kan kompletteras med s. k. familjebidrag, vilket är avsett att kompensera
de ökade kostnaderna för familjeförsörjare med hushåll på två orter. Familjebidraget
utgår till dess vederbörande erhåller familjebostad på den
nya anställningsorten, dock högst under nio månader, med gradvis minskande
bidragsbelopp. I fall då familjen flyttar från område med exceptionellt
hög och mera varaktig arbetslöshet kan vidare ett särskilt utrustningsbidrag
av högst 2 000 kronor tilldelas familjeförsörjare. Vilka områden som
kan anses ha sådan exceptionellt hög arbetslöshet och där utrustningsbidraget
följaktligen skall fylla funktionen av en extra rörelsestimulans bestämmes
av arbetsmarknadsstyrelsen. Hittills har i huvudsak endast Tornedalen
i Norrbottens län och några få kommuner i Västernorrlands, Jämtlands
och Kopparbergs län berörts av detta hjälpmedel, som infördes först
under budgetåret 1962/63. De sammanlagda kostnaderna för de rörelsestimulerande
bidragen belöpte sig under detta budgetår till ca 9 750 000 kronor.

Till de rörelsestimulerande åtgärderna räknas också uppförandet av vissa
bostäder, vilket arbetsmarknadsstyrelsen enligt särskilda beslut av
Kungl. Maj :t genomför på vissa orter för att dessas mera akuta och angelägna
behov av viss yrkeskunnig arbetskraft skall kunna tillgodoses.

Bland de sysselsättningsskapande åtgärderna träder givetvis beredskapsarbetena
i förgrunden. Som av ovanstående sammanställning framgåi utgjorde
kostnaderna för detta ändamål under budgetåret 1962/63 drygt 358
milj. kronor. Av detta belopp hänförde sig nära 246 milj. kronor till beredskapsarbeten
på vägar och gator, ca 30,5 milj. kronor till skogsvårdsarbeten,
närmare 15 milj. kronor till järnvägsarbeten, nära 11 milj. kronor
till befästningsarbeten och ca 2,75 milj. kronor till arbeten på fyrkasuncr
och fyrar in. in. Arbetena har till övervägande del bedrivits som beredskapsarbeten
i olika statliga myndigheters regi, bland vilka utom ar -

326

betsmarknadsstyrelsen märkes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skogsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen, domänstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen. S. k. statskommunala
beredskapsarbeten i olika kommuners regi har under budgetåret
1962/63 utförts för uppåt 33 milj. kronor.

Det är naturligt att antalet arbetslösa som sysselsättes i beredskapsarbetena
växlar icke blott efter den allmänna konjunkturutvecklingen utan också
efter de säsongmässiga variationerna på den öppna arbetsmarknaden.
Under budgetåret 1962/63 sysselsattes sålunda det största antalet beredskapsarbetare
i mars 1963, inalles 14 966, medan den totala arbetsstyrkan
var lägst i juli 1962 med 2 863. I beredskapsarbetena har under senare år
alltmera sysselsatts personer som på grund av handicap av olika slag icke
har utsikter till placering på den öppna arbetsmarknaden. Dessa s. k. svårplacerade,
för vilka beredskapsarbetena har blivit en form av skyddad sysselsättning,
beredes i allmänhet sysselsättning vid av kommunerna bedrivna
statskommunala arbeten. I samarbete med socialstyrelsen har som
en rehabiliteringsatgärd alkoholskadade personer placerats vid beredskapsarbeten,
för att de efter föregående medicinsk behandling skall i ordnat
arbete träna upp arbetsförmåga och arbetsdisciplin för en kommande
anställning på den öppna arbetsmarknaden. I mindre omfattning har också
ungdomsvårdsklientel samt i samarbete med fångvårdsstyrelsen respektive
medicinalstyrelsen kriminalvårdsklientel och mentalvårdsklientel blivit
föremål för slussning över beredskapsarbeten till arbetsplacering på
den öppna marknaden. De beredskapsarbeten vid vilka kategorierna alkoholskadade
samt ungdomsvårds-, kriminalvårds- och mentalvårdsklientel
såsom specialhänvisade mottagits har i betydande utsträckning utgjorts av
skogsvårdsarbeten. Det är självklart att sysselsättningsfrekvensen av svårplacerade
och specialhänvisade icke varierar efter säsongväxlingarna i så
hög grad som sysselsättningen av arbetslösa vid de allmänna beredskapsarbetena.
A\ den totala arbetsstyrkan av 14 966 i mars 1963 utgjorde sålunda
antalet svårplacerade 1 338 och antalet specialhänvisade 674, medan
motsvarande tal i juli 1962 var 898 respektive 384.

Fördelningen av beredskapsarbetena på län framgår av följande sammanställning
över s. k. upparbetade kostnader, antalet utförda dagsverken
och antalet årsarbetare. Det bör understrykas att de »upparbetade» kostnaderna
icke motsvarar de i det föregående angivna belastningstalen,
eftersom de senare endast avser vad som kassamässigt utbetalats under
budgetaret, medan de förra härutöver inkluderar arbete och leveranser
som utförts under budgetåret men som ännu vid budgetårsskiftet icke
hunnit bli föremål för utbetalning. Statistik saknas emellertid f. n. över fördelningen
på län av de kassamässiga kostnaderna för beredskapsarbetena.
Proportionerna mellan länen åskådliggöres dock lika väl genom återgivandet
av »upparbetade» kostnader. Antalet årsarbetare är som benämningen

327

antyder det genomsnittliga antalet sysselsatta under året, varvid 270 dagsverken
ansetts utgöra årsarbetarens tidsinsats.

Län	Upparbe-tade kost-nader	% av hela landet	Utförda dags- verken	Antal årsarbe- tare	% av hela landet
Stockholms stad	-1000-tal 1 4 809	.ronor- 1,1	41 570	154,0	2,0
Stockholms län	7 838	1,8	31 528	116,8	1,6
Uppsala län	2 383	0,5	23 418	86,7	1,1
Södermanlands län	5 651	1,3	23 184	85,9	i,i
Östergötlands län	2 553	0,6	24 589	91,1	1,2
Jönköpings län	1 749	0,4	10 995	40,7	0,5
Kronobergs län	3 880	0,9	14 254	52,8	0,7
Kalmar län	12 980	3,0	72 104	267,1	3,5
Gotlands län	2 541	0,6	8 116	30,1	0,4
Blekinge län	5 469	1,3	30 246	112,0	1,5
Kristianstads län	4 694	1,1	20 854	77,2	1,0
Malmöhus län	709	0,2	8 043	29,8	0,4
Hallands län	1 699	0,4	10 135	37,5	0,5
Göteborgs och Bohus län	7 969	1,9	65 632	243,1	3,2
Älvsborgs län	8 028	1,9	49 549	183,5	2,4
Skaraborgs län	7 198	1,7	41 076	152,1	2,0
Värmlands län	18 512	4,3	97 636	361,6	4,8
Örebro län	5 449	1,3	56 995	211,1	2,8
Västmanlands län	5 049	1,2	34 789	128,8	1,7
Kopparbergs län	16 127	3,8	90 023	333,4	4,4
Gävleborgs län	21 191	4,9	105 241	389,8	5,2
V ästernorrlands län	56 725	13,3	219 654	813,5	10,7
Jämtlands län	28 495	6,7	112 463	416,5	5,5
Västerbottens län	71 701	16,8	328 600	1 217,0	16,0
Norrbottens län	124 096	29,0	527 642	1 954,2	25,8
Summa	427 495	100,0	2 048 336	7 586,3	100,0

Bland länen i de sydligare delarna av landet redovisar, såsom framgår
av sammanställningen, Kalmar län de högsta kostnaderna, varvid dock är
att märka att till vissa större beredskapsarbeten i detta län hanvisats arbetslösa
från hela södra och mellersta Sverige. Å andra sidan kan noteras
att gamla arbetslöshetslän som Blekinge län samt Göteborgs och Bohus län
har glädjande låga tal. Tyngdpunkten i beredskapsarbetena ligger i Norrland,
där Norrbottens län ligger främst med 25,8 procent av antalet årsarbetare
i hela landet och 20,0 procent av kostnaderna i hela landet. Motsvarande
procenttal utgör för Västerbottens län 16,0 respektive 16,8, för
Västernorrlands län 10,7 respektive 13,3, för Jämtlands län 5,5 respektive
6,7 samt för Gävleborgs län 5,2 respektive 4,9.

För att vinna mera direkt belysning över sysselsättningen i beredskapsarbete
har rörande budgetåret 1962/63 uppgifter bearbetats för tio kommuner,
av vilka flertalet saknar någon större tätortsbildning. Av dessa kom -

328

muner hör Karesuando, Jokkmokk, övertorneå, Hietaniemi och Töre till
Norrbottens län, Dorotea till Västerbottens län, Anundsjö, Ramsele och
Fjällsjö till Västernorrlands län samt Hede till Jämtlands län, d. v. s. samtliga
ligger i län med stor frekvens i fråga om beredskapsarbeten. I nedanstående
sammanställning redovisas kommunvis olika slag av arbeten och
totalsumman härav (räknat efter »upparbetade» kostnader) samt antalet
maximalt sysselsatta.

Slag av beredskapsarbete Norrbotten Hietaniemi

kommun

Vatten- och avloppsanläggning
i Hedenäset

Lokaler för omskolningsverksamhet
i Hedenäset
Försvarsarbeten
Särskilda arbeten för svårplacerad
arbetskraft,

såsom för turist- och fritidsverksamhet,
planerings- m. fl.
smärre arbeten

Karesuando kommun
Skogsbilvägar

Vatten- och avloppsanläggning
i Karesuando

Nybyggnad av brandstation,
polishus och samlingslokal i
Karesuando

Särskilda arbeten för svårplacerad
arbetskraft,

Jokkmokks kommun
Flottledsarbeten
Allmänna vägar
Skogsbilvägar

Uppförande av byggnad med
bl. a. kyl- och förvaringsutrymmen
för fisk i Luleluspen

Jämtlands län
Hede kommun
Allmänna vägar

Upparbetad

kostnad

(kr.)

79 000

Maximalt

sysselsatta

arbetslösa

275 000
700 000

65 000

S:a	1 119 000	55
	200 000	8
	340 000	13
d	600 000	15
do	22 000	5
S:a	1 162 000	41
	140 000	8
	1 900 000	77
	730 000	28
	95 000	5
S:a	2 865 000	118
	2 375 000	48

329

Slag av beredskaps-		Upparbetad	Maximalt
arbete		kostnad	sysselsatta
		(kr.)	arbetslösa
Vatten- och avloppsanläggning i Vemdalen		385 000	25
Vatten- och avloppsanläggning i Hede

Särskilda arbeten för svår-placerad arbetskraft,
såsom skid- och fritidsan-läggning, planeringsarbeten m.	m.	100 000	15
	S:a	2 860 000	88
Västernorrlands län
Fjällsjö kommun
Allmänna vägar		930 000	34
Vatten- och avloppsanläggning i Backe		125 000	8
	S:a	1 055 000	42
Anundsjö kommun
Vatten- och avloppsanläggning i Bredbyn, Solberg och Skorped Lokaler för omskolningsverk-		254 000	24
samhet i Bredbyn		165 000	7
Lokaler för omskolningsverk-samhet i Mellansel Särskilda arbeten för svår-placerad arbetskraft,		155 000	6
såsom skogsröjnings- och planeringsarbeten		6 000	4
	S:a	580 000	41
Ramsele kommun
Allmänna vägar Vatten- och avloppsanläggning		1 240 000	22
i Ramsele		106 000	10
F örsvarsarbeten		130 000	15
	S:a	1 476 000	47

Om de i ovanstående sammanställning över anslagsbelastningen i övrigt
redovisade kostnaderna torde i detta sammanhang behöva lämnas ytterligare
upplysningar endast beträffande arkivarbeten och kontantunderstödsverksamhet.

Arkivarbetena kan betraktas som ett slags beredskapsarbete med sysselsättning
av arbetslösa antingen i arbetsuppgifter på kontorsområdet, varvid
sysselsättningen som regel ordnas hos statliga och i mindre utsträck -

330

ning kommunala myndigheter, eller också med katalogiserings- och annat
arbete hos museer och vetenskapliga institutioner av olika slag. Med hänsyn
till det klientel som sysselsättes i dessa arbeten kan det göras gällande
att arkivarbetena även utgör en form av skyddad sysselsättning. Detta kommer
bl. a. till synes genom att antalet sysselsatta endast i obetydlig mån
varierar efter de säsongmässiga förskjutningarna på den öppna arbetsmarknaden.
Medelåldern hos de i arkivarbetena sysselsatta är också hög och
torde ligga över 60 år. Arkivarbetarna avlönas i motsats till beredskapsarbetarna,
vilkas lön bestämmes genom kollektivavtal, efter särskilda av Kungl.
Maj:t fastställda grunder. Vid utgången av budgetåret 1962/63 utgjorde antalet
sysselsatta i statliga och statskommunala arkivarbeten 2 053.

Kostnaderna för kontantunderstöd har successivt minskat under senare
år och är för närvarande relativt sett mycket små; antalet understödsdagar
uppgick budgetåret 1962/63 till endast 61 100. Orsaken härtill är främst
arbetslöshetskassornas utveckling men även strävandena att i beredskapsarbete
sysselsätta alla arbetslösa som har arbetsförmåga i stället för att
betala ut understöd till dem. Dessa strävanden har så småningom lett till
en ökning av verkningsgraden för denna sysselsättningsform.

Revisorernas uttalande. Arbetsmarknadspolitiken i vårt land har successivt
utvecklats från mindre omfattande åtgärder, som enbart avsåg att i
görligaste mån söka motverka följderna av en redan inträdd arbetslöshet,
till en aktiv, mera ingripande och i hög grad på förebyggande åtgärder baserad
verksamhet, som är nära integrerad med samhällets ekonomiska
politik över huvud taget. Den successiva övergången under 1930-talet från
understödslinjen till arbetslinjen innebar ett understrykande av principen
om allas rätt till arbete och markerade tillika en milstolpe i den arbetsmarknadspolitiska
utvecklingen. Beredskapsarbetena kom därigenom
att i princip avlösa kontantunderstödsverksamheten. Det är emellertid framför
allt under de senaste åren som de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen
både utökats till antalet och blivit riktigare avvägda med hänsyn till
sina verkningar. Huvuddelen av de rörelsestimulerande bidragen har sålunda
tillkommit under den senaste femårsperioden. Den splittrade bild
som arbetsmarknadsläget icke sällan uppvisat i vårt land, med utpräglad
brist på arbetskraft i landets södra och mellersta delar och samtidigt med
en i många trakter av Norrland både omfattande och bestående arbetslöshet,
har gjort det nödvändigt att från statens sida på olika sätt underlätta
omställningen för de arbetslösa som fattat det viktiga beslutet att
flytta från sin hemort, där endast arbetslöshet återstår för dem, till en ny
ort, där de kan påräkna varaktig sysselsättning. Starthjälpen, familjebidraget
och utrustningsbidraget har tillkommit i detta syfte som ett komplement
till den tidigare existerande respenningen.

Delvis i anslutning till de rörelsestimulerande medlen har omskolning och

331

vidareutbildning av arbetslösa kommit att få allt större betydelse inom
arbetsmarknadspolitiken. Den principiella grunden för denna verksamhet
är insikten om att riskerna för arbetslöshet är ovedersägligen störst för
den bristfälligt eller icke alls utbildade arbetskraften. Andra hjälpmedel
som syftar till att förebygga arbetslöshet är industribeställningar till stöd
åt sysselsättningshotade företag och åtgärder för en bättre anpassning av
investeringsverksamheten efter sysselsättningsläget. Ett viktigt problem
härvidlag, närmare berört av revisorerna under föregående paragraf, utgör
statsmyndigheternas egen planering. Även lokaliseringspolitiken är i hög
grad av förebyggande effekt. Härvid har — såsom revisorerna varit i tillfälle
att iakttaga vid sin resa i Norrbottens län under innevarande år —
bl. a. investeringarna i de statliga företagen kommit att spela en väsentlig
roll.

Revisorerna anser arbetsmarknadspolitikens nu skisserade utveckling till
ett mångskiftande och även konjunkturpolitiskt viktigt instrument vara
ändamålsenlig. Revisorerna vill i detta sammanhang ytterligare endast beröra
sambandet mellan beredskapsarbeten, rörelsestimulans och lokaliseringspolitik.

Beredskapsarbeten är i många arbetsmarknadssituationer den enda möjliga
utvägen för att råda bot på en arbetslöshetssituation. Dessa arbeten
har samtidigt den fördelen, att de ger arbetsförmedlingen tid till att mera
målmedvetet planera och utreda de arbetslösas kommande inplacering på
den öppna arbetsmarknaden. Beredskapsarbeten är å andra sidan alltid
mycket kostnadskrävande. Såsom framgår av en i det föregående införd
sammanställning uppgick sålunda de upparbetade kostnaderna under budgetåret
1962/63 till inalles 427,5 milj. kronor. För detta belopp erhölls omkring
2 048 000 dagsverken, vilket innebär en genomsnittlig kostnad per
dagsverke av närmare 210 kronor. Inemot 7 600 årsarbetare kan därigenom
beräknas ha fått sysselsättning. Det är svårt att ange det faktiska antalet
lyckade flyttningar av arbetslösa — d. v. s. flyttningar som medfört att de
tidigare arbetslösa stannat kvar på den nya orten och därigenom fått den
varaktiga utkomst man avsett — men för budgetåret 1962/63 torde antalet
kunna uppskattas till ca 10 000 personer. De statliga bidragen till dessa
omflyttningar drog en sammanlagd kostnad av drygt 10 milj. kronor. Mot
bakgrunden härav framstår det som uppenbart att från statsfinansiell synpunkt
rörelsestimulansen avgjort är att föredraga framför beredskapsarbeten.

Beredskapsarbetena kan ibland få den mindre goda effekten att de kvarhåller
arbetslösa i bygder där utöver beredskapsarbeten endast mera säsongmässigt
förekommande arbete står till buds. Risk föreligger nämligen
för att den som regelbundet anvisas beredskapsarbete på en sådan ort bibringas
uppfattningen, att han icke behöver ompröva sin sysselsättningssituation.
Beredskapsarbetena kan alltså, i den mån de får biverkningar

332

av denna »konserverande» karaktär, komma i motsatsställning till rörelsestimulansen.

Det är givet att beredskapsarbetena har stor betydelse även investeringsmässigt.
Arbetsmarknadsstyrelsen har länge strävat efter att omfördela
arbetsobjekten från vägar, där kostnaderna för sysselsättning av arbetslösa
blir höga om mekaniseringsgraden i arbetena skall uppehållas på en
försvarbar nivå, till arbeten där sysselsättningseffekten blir större och kostnaderna
mindre. Bland sådana arbeten har skogsvårdsarbetena alltmer ökat
i omfattning. Det är trots detta svårt att helt finna ersättning för vägarbetena
i form av andra sysselsättningsobjekt. Styrelsen bör emellertid enligt
revisorernas mening på allt sätt fortsätta sina strävanden i detta hänseende.

Som ytterligare belägg för angelägenheten härav vill revisorerna erinra
om att vägplanerna i norrlandslänen har förverkligats i åtskilligt raskare
takt än för länen i övriga delar av landet. Enligt beräkningar av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, avseende åren 1958—1961, utgör sålunda de faktiskt
utförda vägarbetenas andel av de på vederbörande flerårsplaner upptagna
företagen (i procent av flerårsplanernas belopp) i Norrbottens län
326,1, i Västernorrlands län 200,5 och i Västerbottens län 186,0, medan
motsvarande procenttal uppgår till för exempelvis Västmanlands län 113,3,
för Uppsala län 107,3, för Malmöhus län 77,5, för Hallands län 89,4 och för
Gotlands län 94,8. Icke minst mot bakgrunden härav finner revisorerna det
vara en riktig inställning från arbetsmarknadsstyrelsens sida att med arbetslösa
från norrlandslänen söka få till stånd större arbetsföretag av
exempelvis motorvägstyp i de södra och mellersta delarna av landet. Härigenom
motverkas den ojämna fördelningen av väginvesteringarna mellan
länen samtidigt som arbetsföretagen kan i åtskilliga hänseenden göras mera
ekonomiska.

Med det sagda vill revisorerna tillika understryka nödvändigheten av att
man beträffande beredskapsarbetena söker från det samlade folkhushållets
synpunkt, d. v. s. från rikssynpunkt, pröva investeringarnas angelägenhetsgrad.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör enligt revisorernas mening, även
om det på grund av beredskapsarbetenas mera närliggande uppgift att vara
sysselsättningsobjekt kan erbjuda svårigheter, sträva efter att vid valet
av arbetsobjekt och arbetsplats i ökad grad bedöma beredskapsinvesteringarna
med hänsyn till deras produktivitet.

Eftersom beredskapsarbetena av många skäl aldrig kan uppnå samma
produktivitet som motsvarande arbeten å den öppna arbetsmarknaden, är
det principiella valet icke svårt mellan beredskapsarbeten å ena sidan samt
rörelsestimulans och lokaliseringspolitik å den andra. De sistnämnda slagen
av åtgärder syftar båda till en förbättrad balans mellan tillgång och
efterfrågan på arbetskraft i den öppna marknaden och är därför klart att föredraga.
Om sedan rörelsestimulerande medel eller lokaliseringspolitik bör

333

tillgripas, får bli beroende av en konkret bedömning från fall till fall. Det är
enligt revisorernas uppfattning icke välbetänkt att i fortsättningen lokalisera
företag till annat än tätorter med åtminstone relativt goda serviceanordningar.
Lokaliseringspolitikens praktiska räckvidd torde få begränsas
härtill. De rörelsestimulerande medlen å sin sida bör ges företräde som
arbetsmarknadspolitiskt hjälpmedel vid arbetslöshet utanför tätorterna men
även i många fall, såsom t. ex. i fråga om yrkesområden med överflöd på
arbetskraft, inom tätortsbildningarna.

334

§ 37

Viss bostadsteknisk granskning

Enligt 20 § kungörelsen den 5 oktober 1962 om bostadslån (bostadslånekungörelsen)
beviljas bostadslån av länsbostadsnämnd. Ansökan om lån
ingives till förmedlingsorganet, som har att i mån av behov komplettera ansökningen
och därefter insända handlingarna i ärendet jämte eget yttrande
till nämden. Vid yttrandet skall fogas uppgift om byggnadsnämndens beslut
i fråga om byggnadslov. I den mån länsbostadsnämnden så föreskriver,
skall förmedlingsorganets yttrande föregås av sådan teknisk granskning av
byggnadsföretaget som betingas av den statliga långivningen.

I fråga om denna tekniska granskning — som är dels av bostadsteknisk
och dels av byggnadsteknisk natur — anförde föredragande departementschefen
i 1962 års statsverksproposition (V ht, p. 76) följande.

Beträffande den tekniska granskningen av låneärenden förordar utredningsmannen
en fortsatt decentralisering och en samordning med den tekniska
granskningen enligt byggnadsstadgan. Jag ansluter mig härtill. Utflyttningen
av granskningen bör fortskrida i den takt kommunerna får resurser
att påtaga sig uppgiften. I regel torde det, som utredningsmannen
framhåller, vara möjligt att anknyta decentraliseringen till de fall då delegering
enligt 67 § byggnadsstadgan äger rum. Avgörandet bör emellertid
grundas på en prövning av förutsättningarna i varje särskilt fall. I de fall
granskningen inte utflyttas till kommunerna bör liksom hittills den bostadstekniska
granskningen åvila länsarkitektsorganisationcn och den byggnadstekniska
granskningen utföras av länsbostadsnämnderna.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att från de olika länsbostadsnämnderna
inhämta uppgifter om hur främst den bostadstekniska granskningen
f. n. är ordnad och hur den avses skola utföras under den nu överblickbara
framtiden. Av de uppgifter som med anledning därav tillställts
revisorerna framgår bl. a. följande.

Stockholms stads och läns bostadsnämnd upplyser, att inom nämndens
verksamhetsområde granskningen av till låneansökningen hörande ritningar
anförtrotts kommunerna, i den mån dessa befunnits ha nöjaktiga personella
resurser härför. Hittills har sådan utflyttning kommit till stånd i
fråga om Stockholms stad jämte 18 av länets 52 kommuner, vilket innebär
att huvuddelen av granskningen i storstockholmsområdet och länet i
övrigt ankommer på kommunerna. Nämnden strävar efter att fortsätta utflyttningen
till ytterligare kommuner. För närvarande skötes granskningen
i fråga om övriga kommuner av en deltidsanställd arkitekt med en genomsnittlig
tjänstgöringstid av 40 timmar per månad; timersättningen utgör
25 kronor.

33Ö

Länsbostadsnämnden i Uppsala län upplyser, att den tekniska granskningen
utflyttats till städerna Uppsala och Enköping men att i övrigt förutsättningar
icke ansetts föreligga för att överlåta denna granskning på kommunerna,
då man antingen icke haft tillgång till tekniskt sakkunniga eller
icke ansett sig kunna bestrida de genom utflyttningen uppkommande kostnaderna
för avlöningar till sådana sakkunniga. Det är emellertid att vänta
att den tekniska granskningen av låneärendena i större utsträckning kommer
att övertas av förmedlingsorganen. Icke minst tillkomsten av kommunblocken
torde leda till att tekniskt sakkunniga (stadsarkitekter och ingenjörer)
kommer att anställas. Likaså torde lånesökandes önskemål om en
förbättrad kommunal service driva på utflyttningen av granskningen.

Den tekniska granskningen hos länsbostadsnämnden utföres, i vad gäller
den bostadstekniska delen, av arkitekt på länsarkitektkontoret och, i
vad gäller den byggnadstekniska delen, av en ingenjör hos länsbostadsnämnden.
F. n. har nämnden trots en mycket stor ökning av antalet låneärenden
kunnat utföra granskningen. Från länsarkitektkontorets sida har
också upplysts att man är beredd att fortsätta med granskningen i samma
omfattning som tidigare — denna uppgives kräva 1/3 tjänst — icke minst
därför att granskningen är av intresse från plansynpunkt och håller kontorets
arkitekter underrättade om utvecklingen på bostadsbyggandets område.
Med hänsyn härtill och då som ovan antytts granskningen framdeles
i större utsträckning torde komma att överföras till förmedlingsorganen,
synes det, även om låneärendenas antal skulle öka ytterligare, vara möjligt
att under nu överblickbar framtid tillgodose granskningen på föreskrivet
sätt.

Länsbostadsnämnden i Södermanlands län upplyser, att såväl bostadsteknisk
som byggnadstcknisk granskning av låneärenden fr. o. m. den 1
maj 1959 övertagits av städerna Eskilstuna, Flen, Katrineholm, Nyköping,
Oxelösund, Strängnäs och Torshälla. För länet i övrigt utföres ritningsgranskningen
i låneärenden av länsarkitektkontoret (biträdande länsarkitekten)
. Länsbostadsnämndens behov av granskningshjälp kan för närvarande
och beräknas under nu överblickbar framtid kunna tillgodoses på lämpligt
sätt.

Länsbostadsnämnden i Östergötlands län upplyser, att granskningen utföres
genom länsarkitektkontorets försorg utom för ansökningar som avser
städerna Linköping, Norrköping och Motala samt köpingen Finspång, i
vilka kommuner respektive stadsarkitekter granskar ärendena.

Länsbostadsnämnden i Jönköpings län upplyser, att såväl den bostadstekniska
som byggnadstekniska granskningen för närvarande är utflyttad till
städerna Jönköping, Nässjö, Värnamo, Vetlanda och Eksjö. För övriga delar
av länet har granskningen utförts i samverkan mellan länsarkitektkontoret
och länsbostadsnämnden. Sålunda har biträdande länsarkitekten
helt granskat alla ansökningar om lån till flerfamiljshus, radhus och grupp -

336

byggen samt ombyggnader. I fråga om friliggande egnahem, som skall bebos
av sökanden, har en förgranskning gjorts av den byråingenjör som
handlägger låneärendet, och i de flesta fall har dessa ärenden icke behövt
föranleda någon granskning från biträdande länsarkitektens sida. Ritningar
i samband med ansökningar om förbättringslån granskas av förste byråingenjören
på nämnden.

Enligt meddelande från länsarkitekten anser sig länsarkitektkontoret
emellertid icke längre ha möjlighet att fullfölja sitt tidigare granskningsåtagande
för nämndens räkning på grund av personalbrist. Länsbostadsnämnden
har därför tagit kontakt med landskommunernas arkitektkontor,
som icke ställt sig helt avvisande till tanken att övertaga ritningsgranskningen.
Det är emellertid även här fråga om personalbrist, och det är osäkert
när arkitektkontoret skall kunna övertaga en sådan granskning. Möjligheten
att anlita en privatpraktiserande arkitekt överväges.

I skrivelsen framhålles vidare följande.

Det måste framstå som ett klart önskemål att — intill dess granskningen
kan överlämnas till kommunerna — den bostadstekniska granskningen som
hittills kan ske i nära samverkan med länsarkitektkontoret. Länsarkitekten
delar helt denna uppfattning och är för sin del beredd att så snart personalfrågan
lösts på nytt upptaga granskningsverksamheten i full utsträckning.
I en tid då en stor del av byggnationen kommer att ske inom de centrala
stadsområdena måste denna samverkan ses som en betydelsefull faktor, när
det gäller att komma till rätta med bland annat miljöfrågorna.

Frågan hur den bostadstekniska granskningen skall ske efter den 1 oktober
är sålunda oklar och nämnden får troligen räkna med provisoriska
arrangemang, därest icke personalbristen kan hävas på länsarkitektkontoret.
Sådana provisorier måste emellertid mot bakgrunden av ett vidgat bostadsbyggande
framstå som mindre lyckat och bör — om det icke kan undvikas
— begränsas till en relativt kort tid.

Länsbostadsnämnden i Kronobergs län upplyser, att ritningsgranskningen
inom länet är utflyttad beträffande Växjö stad; i övrigt ombesörjes den av
länsarkitekten. Nuvarande ordning anses fungera på fullt tillfredsställande
sätt. Ytterligare utflyttning av granskning till större kommuner kommer
att ske så snart vederbörande förklarar sig beredd att överta arbetet.

Länsbostadsnämnden i Kalmar län upplyser, att ritningsgranskningen
beträffande städerna Kalmar, Oskarshamn, Västervik och Nybro är utflyttad
och handhaves av vederbörande stadsarkitekt. För länet i övrigt utföres
granskningen för nämndens räkning sedan några år tillbaka av en
privatpraktiserande arkitekt, som härför uppbär en ersättning med 25 kronor
per timme.

Den nuvarande ordningen anses icke vara helt tillfredsställande, och av
flera skäl vore det bättre om granskningen — liksom tidigare — kunde
utföras av länsarkitektkontoret. För närvarande saknar dock kontoret personella
resurser för att kunna åtaga sig uppdraget. Behovet av granskningshjälp
måste därför tills vidare tillgodoses genom anlitande av en privat -

337

praktiserande arkitekt, och såvitt nu kan bedömas torde arrangemanget
kunna fungera även om det ej är helt lämpligt.

Länsbostadsnämnden i Gotlands län upplyser, att granskningen av litningar
till låneärenden från Visby stad är utlagd till staden och utföres
av stadsarkitekten. För länet i övrigt utföres granskningen av ritningar till
flerfamiljshus samt rad- och kedjehus av länsarkitekten, under det att ritningar
till småhus i huvudsak granskas av förste byråingenjören vid nämnden.
Nämndens behov av granskningshjälp kan för närvarande anses tillgodosett
på ett tillfredsställande sätt. Förutsättningarna härför framdeles
är helt beroende av i vilken utsträckning stads- och länsarkitektkontoren
har tillgång till erforderlig personal.

Länsbostadsnämnden i Blekinge län upplyser, att ritningsgranskningen
helt utföres av länsarkitektkontoret, som även för framtiden anses kunna
tillgodose behovet av granskningshjälp.

Länsbostadsnämnden i Kristianstads län har lämnat upplysningar av
samma innebörd som nämnden i Blekinge län.

Länsbostadsnämnden i Malmöhus län upplyser, att ritningsgranskningen
är utflyttad till städerna Malmö, Lund, Landskrona och Hälsingborg; i
övrigt utföres granskningen av länsarkitektkontoret. Den nuvarande ordningen
anses kunna fungera tillfredsställande även för framtiden.

Länsbostadsnämnden i Hallands län upplyser, att ritningsgranskningen
är utflyttad i fråga om Halmstads stad; i övrigt har den fram till årsskiftet
1962—1963 utförts av länsarkitektkontoret. Sedan nämnda tidpunkt anlitar
nämnden för mera komplicerade ärenden en privatpraktiserande arkitekt,
som härför uppbär ett arvode av 25 kronor per timme, övrig granskning
utföres av nämndens personal. F. n. är det aktuellt att utflytta ritningsgranskningen
även till städerna Varberg och Falkenberg. I övrigt anses den
nuvarande ordningen, som fungerar väl, kunna tillämpas även för framtiden.

Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län upplyser, att ritningsgranskningen
är utflyttad i fråga om städerna Göteborg, Mölndal och Uddevalla
samt numera även Partilie kommun; i övrigt har granskningen hittills
utförts av länsarkitektkontoret. Då den arkitekt som handhaft detta
arbete slutat sin anställning den 1 november detta år, är länsarkitektkontorets
fortsatta medverkan beroende på om ny arkitekt kan anställas; i annat
fall blir nämnden hänvisad till att anlita privatpraktiserande arkitekt.
Det framhålles att uppdraget är tidsödande på grund av att det förutsätter
resor från Göteborg till länsbostadsnämndens stationeringsort Uddevalla.
Förhållandena har hittills icke medgivit mer än ett dagsbesök per vecka,
vilket menligt inverkat på arbetets behöriga gång hos länsbostadsnämnden.

Länsbostadsnämnden i Älvsborgs län upplyser, att ritningsgranskningen
är utflyttad till städerna Alingsås, Borås, Trollhättan och Vänersborg; i
övrigt handhaves den av utomstående arkitekter, en privatpraktiserande i

22 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963 1.

338

Halmstad och två anställda vid Sjuhäradskommunernas Ekonomiska Förening.

Enligt nämndens mening kan lämpligheten av att ha granskningen delvis
förlagd till annan ort diskuteras. Ärendena måste sändas till Halmstad, och
förutom olägenheten att låneärenden därigenom ibland icke är till hands
när lånesökande önskar besked om lånefrågans läge blir samarbetet mellan
granskande arkitekt och nämndens personal lidande. Detta blir särskilt
märkbart då det gäller saneringsföretag samt gruppbebyggelse av småhus
och rad- och kedjehus.

Beträffande den granskning som utföres av de båda vid Sjuhäradskommunernas
Ekonomiska Förening anställda arkitekterna anför nämnden
följande.

De ovan nämnda olägenheterna äro icke för handen i detta fall. Missnöje
med systemet har dock gjort sig gällande från vissa privatpraktiserande
arkitekter och projekteringsfirmor. Dessa hänvisar därvid till att Sjuhäradskommunernas
Ekonomiska Förening är ett projekteringsföretag som
utför arkitektuppdrag för kommunernas räkning, varigenom uppstår ett
jävsförhållande. Arkitektkontoret påstås genom arkitekternas ställning som
ritningsgranskare hos länsbostadsnämnden lättare erhålla arkitektuppdrag
på öppna marknaden. Den kritik som enligt ovan riktats mot nämndens
granskningsverksamhet torde icke vara sakligt grundad. Det kan knappast
anses vara någon skillnad om ett antal kommuner på gemensam väg
mer rationellt och ekonomiskt löser sitt behov av arkitekts sakkunskap än
om varje kommun har sin arkitekt.

Ersättning för ritningsgranskningen utgår f. n. i förstnämnda fall med
25 kronor per timme och i övrigt med 45 kronor per timme.

Såvitt nu kan bedömas är någon ändring av granskningsverksamheten
icke aktuell. Olika utvägar har diskuterats, men på grund av bristen på
lämplig personal har någon slutgiltig lösning icke kunnat uppnås.

Lansbostadsnämnden i Skaraborgs lön upplyser, att granskningen hittills
utförts av länsarkitektkontoret, som dock meddelat att det i fortsättningen
icke kan åtaga sig detta uppdrag på grund av anhopning av andra arbetsuppgifter
och personalbrist. I fortsättningen torde granskningen komma att
omhänderhas av LBF-kontoret i Mariestad.

Länsbostadsnämnden i Värmlands län upplyser, att granskningen är
utflyttad till 24 av länets 51 kommuner. I övrigt handhaves granskningen
av länsarkitektkontoret. Under vissa tider har detta emellertid svårt att
medhinna föreliggande granskningsuppgifter, som därför delvis får utföras
av nämndens ingenjörer. Det är ovisst hur förhållandena kan gestalta sig i
framtiden.

Länsbostadsnämnden i Örebro län upplyser, att all granskning är utflyttad
till länets kommuner, dock att förbättringslåneärenden granskas av
personal vid länsbostadsnämnden. I regel en gång om året ordnas av nämnden
informationskonferenser med kommunernas arkitekter och byggnadsingenjörer.

339

Länsbostadsnämnden i Västmanlands län upplyser, att all granskning
utföres av länsarkitekten. Denna ordning anses fungera i stort sett tillfredsställande.

Länsbostadsnämnden i Kopparbergs län upplyser, att granskningen är
utflyttad till städerna Falun, Borlänge, Hedemora och Ludvika samt köpingen
Mora. I övrigt har granskningen hittills utförts av LBF. överläggningar avses
skola upptagas med vissa andra kommuner om att även dessa skall
övertaga granskningen. I övrigt beräknas denna fr. o. m. den 1 januari 1964
komma att ombesörjas av länsarkitektkontoret.

Länsbostadsnämnden i Gävleborgs län upplyser, att länsarkitektkontoret
granskar i huvudsak ritningar till flerfamiljshus i alla orter utom Gävle
och Sandviken. Dessa städer utför själva granskningen i alla typer av ärenden.
övrigt granskningsarbete utföres av nämndens personal. Den nu tilllämpade
ordningen anses fungera tillfredsställande, men det vore önskvärt
att den arkitekt på länsarkitektkontoret som nu anlitas kunde göra en
större insats, främst genom att stå allmänheten till tjänst med råd.

Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län upplyser, att sedan den 1 april
1960 all granskningsverksamhet i vad avser bostadslåneärenden för småhus
och flerfamiljshus ombesörjes av vederbörande kommuner. Endast ärenden
rörande förbättringslån granskas av nämndens personal. Den nuvarande
ordningen anses fungera väl.

Länsbostadsnämnden i Jämtlands län upplyser, att granskningen är utflyttad
i vad avser Östersunds stad; i övrigt utföres den av länsarkitektkontoret.
Länsbostadsnämnden har flera gånger med vissa större kommuner
upptagit frågan om att dessa skall svara för ritningsgranskning och
teknisk granskning. Från dessa kommuners sida har dock icke visats något
intresse för att påtaga sig ansvaret och kostnaderna för sådan granskning.
Med stöd av bestämmelserna i 20 § bostadslånekungörelsen samt anvisningarna
till denna paragraf har länsbostadsnämnden på nytt den 5 juni
1963 tillskrivit de flesta kommunerna i länet i fråga om granskningsarbetet.
Från en del kommuner har med anledning därav uttryckts intresse för att
upptaga frågan till vidare prövning. Ännu har dock icke några definitiva
beslut fattats. Såvitt länsbostadsnämnden kan finna, bör granskningsverksamheten
kunna fortsätta på samma sätt som hittills. Det skulle dock vara
synnerligen värdefullt om vissa större kommuner kunde påtaga sig granskningsverksamheten,
då detta i sin tur skulle underlätta förmedlingsorganens
arbete och sannolikt medföra en snabbare ärendesbehandling hos
nämnden.

Länsbostadsnämnden i Västerbottens län upplyser, att all granskning
utföres genom länsarkitektkontorets försorg. Denna ordning fungerar väl.

Länsbostadsnämnden i Norrbottens län upplyser, att granskningen är
utflyttad i vad avser ärenden rörande Luleå stad; i övrigt utföres den av
länsarkitektkontoret.

340

Revisorernas uttalande. Bostadslån beviljas numera av länsbostadsnämnderna.
Innan beslut meddelas, skall de till ansökningen hörande ritningarna
granskas från bostadsteknisk och byggnadsteknisk synpunkt. Denna granskning
utfördes tidigare genom de lånebeviljande organens försorg. Då klagomål
ofta framfördes över den omständliga behandlingen av låneärendena
i såväl byggnadsnämnd som länsbostadsnämnd, har under senare år i enlighet
med statsmakternas intentioner i viss utsträckning genomförts en
decentralisering av framför allt den bostadstekniska granskningen. Denna
har härigenom kunnat samordnas med den granskning som utföres i byggnadsnämnderna
före meddelandet av byggnadslov. Enligt vad revisorerna
inhämtat fungerar denna anordning väl och medför en i och för sig önskvärd
förkortning av handläggningstiden för ett låneärende. Den underlättar
också på sitt sätt den bättre samordning av bebyggelseplaneringen som under
senare år kommit att tillmätas allt större betydelse.

Av nu antydda skäl är det enligt revisorernas mening angeläget, att en
decentralisering av handläggningen av ifrågavarande granskning genomföres
i all den utsträckning som förhållandena medger. För att få en uppfattning
om huruvida möjligheterna härtill tillvaratagits har revisorerna, såsom
framgår av det föregående, undersökt i vilken omfattning utflyttning av
den bostadstekniska granskningen till kommunerna ägt rum. Av intresse
har även ansetts vara att få klarlagt, om länsarkitektkontoren kan anlitas
för ändamålet i de fall en decentralisering icke kommit till stånd.

Innan resultatet av den gjorda undersökningen närmare beröres, torde
få erinras om att en förutsättning — jämte andra — för att här avsedd
decentralisering skall kunna genomföras är att vederbörande kommun har
tillgång till tekniskt sakkunnig personal. Då de olika kommunernas resurser
härvidlag är synnerligen växlande, är det icke förvånande att den iakttagelsen
kunnat göras, att utflyttningen av den tekniska granskningen varierar
starkt i olika delar av landet. I regel är det de större städerna och
landskommunerna som övertagit granskningen, men så är icke sällan fallet
även beträffande mindre kommuner, bl. a. genom att för ändamålet särskilda
distriktsarkitekter anställts. Som exempel kan nämnas att i Västernorrlands
län numera samtliga kommuner övertagit ifrågavarande uppgift,
utom i vad avser förbättringslånen. Ä andra sidan kan konstateras att
beträffande många större kommuner, som i och för sig torde ha tillgång
på kompetent teknisk personal, granskningen alltjämt kvarligger hos vederbörande
länsbostadsnämnd; i vissa län har över huvud taget icke någon
utflyttning genomförts, vilket synes anmärkningsvärt. Skälet härtill torde
bl. a. vara att kommunerna icke velat påtaga sig de kostnader som är förbundna
härmed. Vederbörande länsbostadsnämnder torde heller icke alltid
vara helt klara över de fördelar som följer med en decentralisering.

Enligt revisorernas mening måste det emellertid — som ovan framhållits
— vara en direkt fördel för såväl de lånesökande som vederbörande

341

kommunala organ, att kommunerna sköter denna granskning i alla de fall
där tekniska förutsättningar härför föreligger. Men även från statsverkets
synpunkt är en dylik utflyttning av stort värde, bl. a. på grund av att den
i regel torde innebära en välbehövlig lättnad i arbetsbördan för i första
hand länsarkitektkontoren, något som i sin tur skapar förutsättningar för
en bättre service i andra fall, icke minst gentemot kommunerna. Revisorerna
vill därför framhålla angelägenheten av att vederbörande länsbostadsnämnder
noga tillvaratager de möjligheter till ytterligare utflyttning av den tekniska
granskningen av låneärendena som kan föreligga och att frågan härom
tid efter annan aktualiseras med vederbörande kommunala organ.

Även om tillkomsten av kommunblocken torde komma att föranleda att
ett större antal kommuner får tillgång till egna tekniker, är det antagligt
att det också i framtiden kommer att finnas ett icke ringa antal kommuner
som icke kan övertaga den bostadstekniska granskningen av ifrågavarande
låneärenden. Denna granskning ankommer i sådant fall på länsarkitektkontoren.

De uppgifter revisorerna inhämtat ger vid handen att samarbetet i berört
hänseende mellan länsbostadsnämnderna och länsarkitektkontoren är gott.
Brist på personal omöjliggör emellertid i vissa fall för de senare att åtaga
sig här avsedda granskningsuppdrag. På grund härav har i viss utsträckning
privatpraktiserande arkitekter måst anlitas. En sådan ordning synes
visserligen icke helt kunna undvikas men bör enligt revisorernas mening
i möjligaste mån begränsas, bl. a. med hänsyn till att jävsförhållanden kan
uppkomma. Det är därför önskvärt att länsarkitektkontoren åtager sig
denna verksamhet. Revisorerna har i ett annat avsnitt av sin berättelse
framhållit betydelsen av att kvalificerad teknisk personal, bl. a. arkitekter,
avlastas sådana göromål som med fördel kan utföras av annan personal.
Revisorerna utgår från att denna synpunkt beaktas även av byggnadsstyrelsen
när det gäller att inom länsarkitektorganisationen bereda utrymme
för att biträda länsbostadsnämnderna med här avsedd granskning.

342

§ 38

Vissa förbättringslån till bostadsbyggande

Enligt bestämmelserna i kungörelsen 1939:464 om förbättringsbidrag samt
nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden
kunde för vissa bostadsbyggnadsföretag på landet av statsmedel bevilja18
såvitt här är i fråga — förbättringsbidrag samt förbättringslån.
Förbättringsbidrag kunde lämnas för reparation av och annat förbättringsarbete
å bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för
vatten och avlopp, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter i stället
för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt. Förbättringsbidrag
utgick med ett belopp, motsvarande viss del av de uppskattade kostnaderna,
dock med högst 2 000 kronor för varje bostadslägenhet. Enligt föreskrifter
i kungörelsen kunde beviljat förbättringsbidrag under vissa förutsättningar
återkrävas. Genom ämbetsskrivelse den 17 juni 1955 förordnade
emellertid Kungi. Maj :t att krav på återbetalning icke skulle framställas
beträffande bidrag, uppgående till högst 500 kronor, liksom ej heller
beträffande bidrag som överstege nämnda belopp men icke återkrävts inom
tio år från det bidraget i sin helhet utlämnades.

Förbättring slån kunde lämnas för uppförande av nya bostadslägenheter
i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så ock för
ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete å bostadslägenheter,
däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp.
Förbättringslån kunde ej beviljas för byggnadsföretag för vilket förbättringsbidrag
eller nybyggnadslån utgick. För förbättringslånen skulle ställas
viss säkerhet.

Förbättringslånen är räntefria intill dess tio år förflutit från det att
byggnadsföretaget fullbordades. Under återstående lånetid skall å oguldet
lånebelopp erläggas ränta efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot.
Förbättringslån skall aterbetalas under en tid av 20 år med början kalenderåret
näst efter det då byggnadsföretaget fullbordades. Det är låntagaren
obetaget att återbetala lånet i förtid, dock endast under förutsättning
att låntagaren därvid avlämnar förbindelse jämte säkerhet å belopp
motsvarande den åtnjutna räntefriheten. Förbindelse må uppsägas till omedelbar
betalning, därest före utgången av den ursprungligen bestämda
amorteringstiden befinnes, att de bostadsutrymmen för vilkas iordningställande
lån utgått vanvårdas eller, utan att ändrade förhållanden därtill
givit anledning, användes för annat ändamål än vid lånets beviljande förutsatts.
Förbättringslån kan även under vissa förutsättningar av långivaren
uppsägas. Låntagaren är då pliktig att förutom lånet återbetala värdet
av den åtnjutna räntefriheten.

343

Ifrågavarande författning är upphävd sedan år 1948 men gäller alltjämt
för lån som beviljats med stöd av däri intagna bestämmelser.

Förvaltningen av förbättringslånen omhänderhaves numera av riksbanken.
Från bankens huvudkontor och avdelningskontor har revisorerna funnit
det vara av intresse att inhämta vissa uppgifter rörande dessa lån. Av
de lämnade svaren framgår bl. a. följande.

1. Den 30 juni 1963 fanns sammanlagt omkring 3 800 utestående lån.

2. Det sist beviljade lånet skall vara slutbetalat den 31 december 1971.

3. I sammanlagt omkring 600 fall har det förekommit att låntagare till
följd av för tidig betalning inbetalat värdet av åtnjuten räntefrihet.

4. I totalt 985 fall har det förekommit att låntagare till följd av för tidig
betalning måst ställa säkerhet.

5. I tillhopa 22 fall har det förekommit att ställd säkerhet måst infrias.

Med anledning av frågan vilket administrativt bestyr förvaltningen av
dessa lån förorsakar har framförts bl. a. följande synpunkter.

Ganska allmänt har uttalats, att dessa lån i fråga om den rutinmässiga
behandlingen icke nämnvärt skiljer sig från övriga av riksbanken förvaltade
typer av egnahemslån. Däremot förorsakas ett i förhållande till det
ringa antalet lån onormalt tidskrävande arbete av de — för låntagarna ofta
svårförståeliga — bestämmelser som gäller för förtidsinlösen av lånen. Vid
omläggningar av krediter, vilket icke så sällan blir aktuellt i samband med
ombyggnader och reparationer, har även andra kreditinrättningar och kommunerna
förorsakats merarbete på grund av svårigheterna att komma åt
inteckningssäkerheterna för förbättringslånen.

Avdelningskontoret i Nyköping har erinrat om att det redan i årsberättelsen
för år 1957 anfört bl. a. följande.

Enligt det formulär, som tillämpas för dessa förbindelser, skall låntagare
själv göra anmälan till vederbörande länsbostadsnämnd, därest sådant förhållande
inträder, som aktualiserar en uppsägning (»användes för annat ändamål
än som förutsättes vid lånets beviljande»). Någon sådan underrättelse
har här veterligen icke kommit nämnden tillhanda, och man kan med all
säkerhet utgå från, att så icke heller kommer att ske. Det är nämligen icke
att vänta, att någon självmant skulle vidtaga en åtgärd i direkt strid med
hans egna ekonomiska intressen. Någon kontroll utövas veterligen icke.

Vid förtida inlösen av lån av nu ifrågavarande slag föranleder ränteförbindelsen
icke endast en del besvär utan även irritation hos låntagarna,
som ha svårt att förstå bestämmelsen härom. En följd härav har blivit, alt
många låntagare undvika att i förtid slutbetala dessa lån, trots att återstående
kapitalbelopp ofta äro obetydliga. Värdet av dessa förbindelser är
alltså enligt kontorets uppfattning ringa eller intet, och man kan ifrågasätta,
om inte under sådana förhållanden förbindelsen kunde avskaffas.

Avdelningskontoret i Umeå har närmare preciserat de olägenheter som
uppkommer vid överlåtelser av fastigheter och vid förtidsinlösen av lånen.
Ilärom framhålles följande.

a) Uppgörelse (genom köpekontrakt) träffas mellan köpare och säljare

344

utan kontakt med banken och utan att hänsyn tages till räntefriheten, för
vilken ansvarigheten åvilar säljaren.

b) Svårigheter vid pantförskrivningen av ägarhypotek, då utrymme för
räntefriheten måste iakttagas och föreligga.

c) Extra avbetalningar på kapitalet tillåter icke fullständig slutbetalning
av lånet i förväg, då bevakning för återbetalningsskyldighet betr. räntefriheten
kvarstår tills hela den ursprungliga lånetiden utgått.

d) Då ingen avisering eller närmare kontakt förekommer mellan banken
och låntagaren, sedan lånen inlösts och ränteförbindelse för den åtnjutna
förmånen lämnats, erhåller riksbanken icke kännedom om försäljning
eller avflyttning förrän långt i efterhand.

e) Låntagare har som regel ingen förståelse för att betalningsskyldighet
föreligger betr. den åtnjutna räntefriheten.

f) Att lämna en särskild förbindelse för räntefriheten vid förtidsinlösen
verkar opraktiskt. Den ursprungliga låneförbindelsen synes gälla även för
enbart den räntefrihet, som kvarstår efter betalning av kapitalskulden.

Till ägare eller brukare av jordbruksfastighet kunde av statsmedel enligt
kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag
utgå lån för uppförande å fastigheten av nya bostäder
för fastighetens lantarbetare samt för ombyggnad av och mera omfattande
förbättringsarbeten å dylika bostäder (lantarbetarbostadslån). I vissa fall
kunde även utgå bidrag av statsmedel. För lånen skulle ställas viss säkerhet,
i första hand inteckning i vederbörande fastighet. Lån var intill dess
tio år förflutit efter sista lyftningsdagen räntefritt. Under återstoden av
lånetiden skulle erläggas ränta efter fast, vid lånets beviljande bestämd
räntefot.

Lan skall återbetalas under eu tid av 20 år med början kalenderåret
näst efter sista lyftningsdagen. Det är låntagaren obetaget att återbetala
lånet i förtid, dock endast under förutsättning att låntagaren därvid avlämnar
av honom utställd förbindelse å belopp motsvarande värdet av åtnjuten
räntefrihet. För förbindelen skall ställas godtagbar säkerhet, i första
hand inteckning i vederbörande fastighet. Förbindelse må uppsägas till omedelbar
betalning, därest före utgången av den ursprungligen bestämda amorteringstiden
befinnes, att de bostadsutrymmen för vilkas iordningställande
lån utgått vanvårdas eller, utan att ändrade förhållanden härtill givit giltig
anledning, användes för annat ändamål än vid lånets beviljande förutsatts.
I annat fall skall förbindelsen vid utgången av nämnda tid återställas till
låntagaren. Lånet kan även under vissa förutsättningar av långivaren uppsägas
till återbetalning. — Enligt kungörelsen den 29 augusti 1958 (nr 484)
avskrives lantarbetarbostadsbidrag sedan tio år förflutit från det bidraget
i sin helhet utbetalades.

Kungörelsen 1939:465 har upphävts under år 1957 men gäller — med
nyss nämnt undantag — för lån som beviljats med stöd av däri intagna
bestämmelser.

345

Även beträffande ifrågavarande lån — som förvaltas av bostadsstyrelsen
— hade revisorerna avsett att införskaffa motsvarande uppgifter som beträffande
de nyss nämnda förbättringslånen. Bostadsstyrelsen bär emellertid
i sina anslagsäskanden för nästkommande budgetår föreslagit, att möjlighet
bör givas att avskriva värdet av åtnjuten räntefrihet på lantarbetarbostadslån,
som beviljats enligt förenämnda kungörelse efter det att tio
år förflutit från det lånet i sin helhet utbetalades; revisorerna har därför
ansett sig böra avstå från att infordra dylika uppgifter. Såsom motiv för
förslaget har bostadsstyrelsen framhållit, att föreskriften om skyldigheten
att under vissa förhållanden återbetala värdet av åtnjuten räntefrihet vållar
åtskilliga olägenheter för såväl bostadsstyrelsen som låntagaren. Till
närmare utveckling av sin uppfattning härutinnan anför bostadsstyrelsen
följande.

Vid förtidsinbetalning av lån föranleder bestämmelsen följande merarbete
för bostadsstyrelsen.

1) Skriftlig redogörelse måste översändas till låntagaren om gällande bestämmelser.

2) Kapital- och räntebesked skall upprättas, vari värdet av räntefriheten
skall uträknas.

3) Utbyte av den förefintliga inteckningssäkerheten måste ske, med prövning
av ny säkerhet, uträkning av nytt gravationsbevis — vilket ofta är tidsödande,
enär den erbjudna säkerheten utgöres av inteckning som ligger
inom fastighetens senaste taxeringsvärde —- samt notering i hypoteksliggare.

4) Om säkerheten utgöres av borgen skall borgenskort uppläggas, varefter
styrelsen har att verkställa preskriptionsavbrott såväl gentemot innehavaren
av räntefriheten som mot borgensmännen.

5) Ärlig genomgång av hypoteksliggarna måste företagas för att utröna
om den ursprungligen fastställda amorteringstiden har löpt ut. Om så har
skett, skall förbindelsen och säkerheten härför återställas.

6) När låntagaren till annan långivare upplåter rätten i andra hand till
de inteckningar, som utgör säkerhet för lånet och räntefriheten, skall bostadsstyrelsen
verkställa notering härom. Därvid skall på pantförskrivningshandlingen
angivas förutom lånets kapitalskuld även värdet av räntefriheten
såsom en eventuell skuld. Detta föranleder ofta telefonförfrågningar
från banker och andra kreditinstitut om innebörden av noteringen.

7) När låntagaren begär att inteckning, som efter verkställd avbetalning
på lånet utgör ägarhypotek, skall utlämnas, kan ställning härtill inte tagas
förrän kapital- och räntebesked har utfärdats, eftersom den ställda säkerheten
är gemensam för såväl kapitalskuld som åtnjuten räntefrihet.

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
kunde enligt bestämmelser i numera upphävda författningar beviljas förbättringslån
för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden samt lantarbetarbostadslån.
För dessa lån gäller en återbetalningstid av 20 år; lånen är räntefria
under tio år men löper därefter med ränta under återstående lånetid.
Om lån av långivaren uppsäges till återbetalning är låntagaren pliktig
— förutom att återbetala lånet — att erlägga ett belopp, motsvarande vär -

346

det av den åtnjutna räntefriheten. önskar låntagaren återbetala lån i förtid,
äger han rätt härtill under förutsättning att han lämnar förbindelse
jämte säkerhet å belopp motsvarande den åtnjutna räntefriheten. Förbindelsen
kan uppsägas för omedelbar betalning.

Den angivna lånekonstruktionen, vilken torde sakna motsvarighet på
annat håll, sammanhänger uppenbarligen med att man velat säkerställa att
de bostäder som producerats eller ombyggts med stöd av lånen verkligen
användes för avsedda ändamål. Då avsevärd tid numera förflutit sedan
lånen beviljades och väsentliga förändringar inträtt i de förhållanden som
är förknippade med tillkomsten av dessa speciella låneformer, torde emellertid
sådana överväganden icke längre vara aktuella. Någon statsfinansiell
betydelse har skyldigheten att under vissa förutsättningar utgiva värdet av
åtnjuten räntefrihet uppenbarligen aldrig haft. Därom vittnar bl. a. i det
föregående återgivna uppgifter som revisorerna inhämtat från riksbanken.
Däremot förorsakar ifrågavarande bestämmelser ett betydande administrativt
arbete för såväl dem som har att förvalta lånen som låntagare, bl. a.
när fråga uppkommer om att förhandsinlösa lånen.

Bostadsstyrelsen har i sina anslagsäskanden för nästkommande budgetår
närmare redovisat det administrativa bestyr som för styrelsen uppkommer
vid förhandsinbetalning av lantarbetarbostadslån. Beaktas bör emellertid
även det arbete som i detta sammanhang kan uppkomma för låntagare
och andra — t. ex. hypoteksföreningar — som har att taga befattning
med lånen. Bostadsstyrelsens förslag att värdet av åtnjuten räntefrihet
på lantarbetarbostadslån under vissa villkor skall kunna avskrivas
bör därför hälsas med tillfredsställelse. Motiven för en förenkling av låneförvaltningen
är emellertid enligt revisorernas mening lika starka i fråga
om förbättringslånen. Härutinnan må särskilt hänvisas till de uppgifter
som revisorerna inhämtat från riksbanken och dess avdelningskontor och
som belyser det administrativa besvär som till följd av förbättringslånens
konstruktion uppkommer vid förhandsinbetalning. Revisorerna får därför
föreslå att för sistnämnda lån skapas samma avskrivningsmöjligheter som
av bostadsstyrelsen ifrågasatts beträffande lantarbetarbostadslånen.

Som ovan erinrats kan under vissa förutsättningar lantarbetarbostadsbidrag
och förbättringsbidrag återkrävas; bidragen avskrives dock i regel
sedan tio år förflutit från det de i sin helhet beviljades. Vissa skäl — bl. a.
det förhållandet att länsbostadsnämnderna numera icke torde kontrollera
att ifrågavarande bostäder användes för ursprungligen avsett ändamål —
kan enligt revisorernas mening åberopas för att dessa bidrag nu helt bör
avskrivas. Då den gällande bestämmelsen om avskrivning efter vissa år
överensstämmer med vad som är föreskrivet i fråga om pensionärshem, har
revisorerna likväl ansett sig böra avstå från att framlägga förslag härom.

347

Avlagda besök

Följande statliga myndigheter och institutioner m. m. har under året besökts
av revisorerna eller deras kansli.

Stockholms stad

Armétygförvaltningen
Flvgstabens väderleksavdelning
Statens trafiksäkerhetsråd
Mynt- och justerings verket
Statens biografbyrå
Konstfackskolan
Länsstyrelsen i Stockholm län
Häradsskrivaren i Svartsjö fögderi
Riksbankens sedeltryckeri

Stockholms län

Statens farmacevtiska laboratorium,
Solna

Statens civilförsvarsskola, Rosersberg Uppsala

län

Erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare
i östfora, Järlåsa

Södermanlands län

Viss militär anläggning
Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
Eskilstuna

Östergötlands län

Svea trängregemente, Linköping
Brå valla flygflottilj, Norrköping
Länsbostadsnämnden, Linköping
Östergötlands läns allmänna försäkringskassa,
Linköping

Nedlagda bandelen Kummelby—
Arkösund

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna
av Södermanlands
och Östergötlands län, Norrköping Jönköpings

län

Länsbostadsnämnden, Jönköping

Jönköpings läns allmänna försäkringskassa,
Jönköping

Kronobergs län

Kronobergs regemente, Växjö

Viss militär anläggning

Blekinge län

Nedlagda bandelen Sölvesborg—
Hörviken

Fiskevärderingsnämnden för Kalmar
och Blekinge län, Ronneby

Kristianstads län

Wendes artilleriregemente, Kristianstad Skånska

flygflottiljen, Barkåkra

Viss militär anläggning

Bandelen Kristianstad—Ähus

Nedlagda bandelen Tomelilla—S:t
Olof

348

Malmöhus län

Skånska luftvärnsregementet, Malmö Malmö

distrikt av statens fartygsinspektion,
Malmö

Hallands län

Hallands regemente, Halmstad

Infanteriets kadett- och aspirantskola,
Halmstad

Länsbostadsnämnden, Halmstad

Hallands läns allmänna försäkringskassa,
Halmstad

Göteborgs och Bohus län

Göta luftvärnsregemente, Göteborg
Göteborgs distrikt av statens fartygsinspektion,
Göteborg
Viss anläggning för ekonomisk försvarsberedskap Älvsborgs

län

Länsbostadsnämnden, Borås
Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa,
Borås

Skaraborgs län

III. militärbefälsstaben, Skövde
Göta trängregemente, Skövde
Göta signalregemente, Karlsborg
Arméns intendenturförråd, Karlsborg Länsbostadsnämnden,

Skara
Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa,
Lidköping
Nedlagda bandelen Skövde—Skara

Värmlands län

Ammunitionsfabriken Zakrisdal,
Karlstad

Försvarets fabriksverks tvätteri i
Karlstad

Örebro län

Lantbruksnämnden, Örebro

Kopparbergs län
Länsstyrelsen

Gävleborgs län
Länsstyrelsen

Norrbottens län

VI. militärbefälsstaben, Boden
Bodens fästning
Norrbottens regemente, Boden
Norrbottens pansarbataljon, Boden
Arméns helikopterskola, Boden
Bodens tygstation

Kiruna försvarsområdesstab, Kiruna Arméns

jägarskola, Kiruna
Flygförvaltningens försöksplats för
robotskjutningar i Norrland, Vid sel Messaure

kraftstation, Messaure
Seitevare kraftstationsbygge, Tjåmotis Vissa

jordbruksrationaliseringsföretag
i Tornedalen
Älvsby skogsskola, Älvsbyn
Tärendö skogsbruksskola, Tärendö
Nedre Norrbottens distrikt av domänverket Domänverkets

maskinstation, Älvsbyn Nattbergshedens

centralplantskola,
Vistträsk

349

Lövholmens bruk, Piteå
Norrbottens järnverk, Luleå
LKAB:s anläggningar i Kiruna
LKAB:s anläggningar i Svappavaara Hantverkshuset,

övertorneå
Svenska turistföreningens vandrarhem,
Haparanda
Länsstyrelsen, Luleå

Norge

LKAB:s malmlastningsanläggningar
i Narvik

Förbundsrepubliken Tyskland
Svenska ambassaden i Bonn
Svenska generalkonsulatet i Köln

Storbritannien

Svenska ambassaden i London
Svenska generalkonsulatet i London Svenska

handelskammaren i London Svenska

kyrkan i London
Svenska skolan i London
Svenska ålderdomshemmet i London -

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1963

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

Innehållsförteckning

Försvarsdepartementet

§ 1 Anslagssystemet inom försvaret .......................... 5

§ 2 Inventering av förråd vid krigsmakten...................... 21

§ 3 De nya tjänstetecknen till arméns uniform m/60............ 33

§ 4 Viss hotellrörelse vid Göta signalregemente.................. 38

§ 5 Vissa byggnadsföretag i Vidsel............................ 43

§ 6 Försäljning av viss del av Husie boställe.................... 46

§ 7 Vissa drivmedelsanläggningar ............................ 51

§ 8 Byggande av distributionsanläggning vid Bråvalla flygflottilj. . 68

§ 9 Fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret .... 73

§ 10 Engångsemballage vid transport av tvätt.......... 92

§ 11 Försvarets fabriksverk .................................. 97

Socialdepartementet

§ 12 Utbetalning av vissa pensioner m. m. enligt lagen om allmän

försäkring .............................................. 116

§ 13 Vissa iakttagelser i fråga om de allmänna försäkringskassornas

verksamhet ............................................ 153

§ 14 Vissa iakttagelser vid erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare
i östfora........................................ 154

§ 15 Fonden för reglering av läkemedelsprisen in. m. (läkemedels fonden)

................................................ 159

§ 16 Familjevården inom mentalsjukvården .................... 175

§ 17 Utbildning av tandhygienister ............................ 176

Kommunikationsdepartementet

§ 18 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget............ 178

§ 19 Kostnaderna för vägunderhållet .......................... 178

§ 20 Försäljningen av byggnader och anläggningar vid nedlagda

järnvägar .............................................. 1''80

Finansdepartementet

§ 21 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. in........... 183

§ 22 Vissa resultat av de lokala taxeringsnämndernas arbete...... 191

§ 23 Kontrollen av vissa arbetsgivaruppgifter.................... 191

Ecklesiastikdepartementet

§ 24 Samordning av skolbyggnadsverksamheten m. in............. 201

§ 25 Vissa bidrag till kostnaderna för konstfackskolan............ 216

Jordbruksdepartementet

§ 26 Den koncentrerade jordbruksrationaliseringen i norrlandslänen 226

§ 27 Den yttre jordbruksrationaliseringen i Örebro län............ 232

§ 28 Visst jordbruksrationaliseringsärende i Örebro län .......... 240

§ 29 Tarvs sambruksförening.................................. 245

§ 30 Ersättning för mistad fiskerätt............................ 247

§ 31 Hjälmare Kanal- och Slussverks Aktiebolag ................ 264

Handelsdepartementet

§ 32 Kontrollen över lotterier.................................. 267

Inrikesdepartementet

§ 33 Vissa av överståthållarämbetet och länsstyrelserna förvaltade

donationsfonder ......................... 283

§ 34 Vissa allmänningsfonder i Norrbottens län.................. 288

§ 35 Konjunktur- och säsongutjämning inom byggnads- och anlägg ningsverksamheten

...................................... 296

§ 36 Beredskapsarbeten, rörelsestimulans och lokaliseringspolitik .. 314

§ 37 Viss bostadsteknisk granskning............................ 319

§ 38 Vissa förbättringslån till bostadsbyggande.................. 320

Vid tryckningen av de till departement och ämbetsverk inkomna förklaringarna
och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade formaliteter
utan betydelse för innehållet uteslutits.

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 1 Anslagssystemet inom försvaret

Försvarets civilförvaltning

Utöver den detaljreglering i fråga om disposition av anslag, som följer av
regleringsbreven, verkställes enligt revisorerna inom försvaret en ytterligare
anslagsspecificering genom att för inkomst- och utgiftsposter under de
skilda anslagen särskilda redovisningstitlar fastställas i en s. k. titelförteckning,
som för budgetåret 1963/64 upptar icke mindre än 2 434 redovisningstitlar.

Även om redovisningstitlarna för försvaret i och för sig icke beröras av
de väsentliga spörsmålen i revisorernas uttalanden under § 1 om anslagsuppdelningens
olägenheter, eftersom titelsystemet huvudsakligen utformats
som en följd av den nuvarande sakvisa anslagsindelningen, anser civilförvaltningen
det erforderligt att för ett riktigt bedömande av systemets omfattning
här något klarlägga redovisningstitlarnas funktion.

Uppdelningen av försvarsutgifterna på redovisningstitlar tjänar främst
två huvudändamål, nämligen dels att i första hand möjliggöra redovisning
och kontroll av inkomster och utgifter i enlighet med fastställda stater och
dispositionsbestämmelser, dels ock i andra hand att tillgodose såväl centrala
som regionala och lokala förvaltningars behov av den statistik, som
bedömes nödvändig för att överblicka medelshushållningen och kommande
anslagsbehov.

Utöver de titlar, som sålunda erfordras för den direkta anslagsbokföringen,
finnas för redovisning utanför drift- och kapitalbudgeterna titlar för
fonder och diverse medel (diversemedelstitlar), vilka främst utgöra hjälpmedel
för att förvaltnings- och kassaverksamheten skall kunna fungera ändamålsenligt.
Dessa titlar kunna indelas i följande huvudgrupper, nämligen
dels bokföringstekniska titlar för statsverkets checkräkning, myndigheternas
postgirokonton m. in., dels titlar för depositioner såsom löneavdrag,
banktillgodohavanden och uppsamlingskonton, dels titlar för förskott och
försträckningar, dels titlar för fonder och gåvomedel, dels ock titlar för rörelsekapital
in. in. vid självförsörjande inrättningar, verkstäder, förråd samt
läger- och manskapskassor in. in.

Civilförvaltningen vill i fråga om titelredovisningssystemets nuvarande
utformning erinra om alt Kungl. Maj :t — med anledning av den av utredningen
rörande försvarets titelredovisningssystem 10/11 1956 avlämnade
promemorian med förslag till ändrad titelredovisning jämte därvid fogad titelförteckning
— genom beslut 10/10 1957 bemyndigat civilförvaltningen att,
i fråga om medel vilka bokföras av civilförvaltningen, budgetårsvis upprätta
och fastställa titelförteckning samt besluta om de titlar, som må erfordras
utöver förteckningen. Beträffande de titlar, som må erfordras ur
anslagsberäknings- eller anslagsförvaltningssynpunkt, skall härvid samråd
äga rum med vederbörlig anslagsförvaltande myndighet. Vidare anbefallde
Kungl. Maj :t civilförvaltningen att vid titelförteckningens upprättande ver -

ka för att antalet titlar nedbringas i görligaste män samt att årligen lämna
redogörelse härför till chefen för försvarsdepartementet.

Med anledning av nämnda uppdrag har civilförvaltningen i samråd med
övriga centrala försvarsförvaltningar väsentligt nedbringat antalet redovisningstitlar,
som ursprungligen budgetåret 1947/48 utgjorde ca 3 500 och
budgetåret 19o7/58 3 124, till de antal som för de fyra senaste budgetåren
per 1/7 redovisats enligt nedanstående sammanställning.

Budgetår	FCF	SjvS	FortF	KATF	KAIF	FIY	MF	FF	Summa
1960/61	727	138	848	128	181	_	422	137	2 581
1961/62 ____	769	131	483	132	183	— -	412	144	2 257
1962/63	859	112	495	145	186	—	400	153	2 350
1963/64 ____	910	112	530	151	—	451	222	60	2 436

Av tablån framgår att antalet redovisningstitlar mellan budgetåren 1960
61 och 1961/62 totalt kunnat minskas, vilket främst betingats av sammanslagningen
av försvarsgrenarnas delfonder under försvarets fastighetsfond
till en gemensam delfond, benämnd Kasernbyggnaders delfond. Under de
två senaste budgetåren har en mindre ökning skett. Denna är föranledd
främst av dels tillkomsten av nya anslag, anslagsposter och delposter, dels
större behov av statistik bl. a. för redovisning av utgifter för de svenska FNstyrkorna
till följd av FN:s krav i fråga om ersättningsberäkningar ävensom
för redovisning av kostnader till följd av bestämmelser om arbetstidsreglering
för militär och civilmilitär personal, dels framförda önskemål under
hand från departement och myndigheter angående tillhandahållande av
vissa uppgifter.

Varje central förvaltningsmyndighet föreslår årligen de titlar, som myndigheten
inom sitt anslagsområde anser erforderliga för förvaltningsverksamhetens
bedrivande. Civilförvaltningen har som regel icke anledning frångå
myndighetens förslag till titeluppläggning annat än där behovet av specifioering
är ringa eller kan tillgodoses på annat sätt, varvid det minst kostnadskrävande
sättet kommer till användning.

Som exempel på ett aktuellt ställningstagande i en titelfråga må nämnas,
att tillämpningen fr. o. m. 1964 av bestämmelserna angående tjänstledighetstiHägg
och semestertillägg, såvitt erfarits, kommer att medföra behov lios
myndigheterna av kostnadsspecifikationer. I stället för att upplägga ett betydande
antal redovisningstitlar under anslag och anslagsposter," varifrån
löner bestridas, har civilförvaltningen för avsikt att tillgodose behovet av
ifrågavarande statistik genom att i anslutning till den centraliserade avlöningsutbetalningen
programmera viss kompletterande rutin i datamaskin.
Genom ett sådant förenklat system kan huvuddelen av den önskade statistiken
automatiskt erhållas.

Det må framhållas, att titelbenämningarna och anvisningarna till dessa i
sig själva utgöra en upplysning om de för de olika utgiftsändamålen avsedda
anslagen och anslagsposterna. Vidare må understrykas fördelen med att
utnyttja titelsystemet för statistiskt ändamål samtidigt med att det primära
kravet på riktig kostnadsbokföring tillgodoses. För underlättande av medelshushållningen
ha nämligen redovisningstitlarna utformats så att de som regel
möjliggjort slopande av den anslagskontroll och annan statistikbokföring,
som centrala och lokala myndigheter tidigare fört vid sidan av den
ordinarie kassabokföringen.

Vid eu noggrann genomgång av det för budgetåret 1963/64 av civilför -

valtningen uppgivna antalet redovisningstitlar om tillhopa 2 436 finner man,
att för 206 anslag under driftbudgeten användes 1 625 titlar, varav 941 erfordras
för anslagsspecificering i den utsträckning statsmakterna anbefallt
och 684 för den av de centrala förvaltningsmyndigheterna föreskrivna statistiken,
att för försvarets fastighetsfond m. in. användes 349 titlar och att för
övriga fonder och diverse medel användes 462 titlar. En fördelning av redovisningstitlarna
för driftbudgetsanslagen utvisar att de allmänna avlöningsoch
omkostnadsanslagen uppta en betydande andel. Redovisningen av dessa
anslag regleras för statsförvaltningen i dess helhet även genom kungörelserna
3/12 1954 (nr 831 och 832) samt 30/5 1951 (nr 535). Sålunda erfordras
för 45 avlöningsanslag 384 titlar och för 25 särskilda omkostnadsanslag
327 titlar.

Titlarnas antal är i medeltal knappt åtta per anslag. Med beaktande av
den omfattande och vittförgrenade förvaltningsorganisation försvaret utgör
blir antalet titlar för varje enskild myndighet icke så stort som man lätt
föreställer sig vid betraktande av det totala antalet redovisningstitlar.

Uppläggningen av de titlar som avses för anslagsbokföringen grundar sig
på den nuvarande anslagsutformningen. Enligt civilförvaltningens uppfattning
föreligger icke anledning att i princip göra avsteg från de riktlinjer,
som varit reglerande vid utformningen av nuvarande titelförteckning för
försvaret. Hitintills har eftersträvats att ge titelsystemet en viss stadga till
undvikande av förändringar i fråga om de titlar, som hänföra sig till regelmässigt
återkommande anslag. Ändringar och omprövningar göres som
ovan framhållits årligen, allteftersom anslag och anslagsposter utgå eller
tillkomma, samt då dispositionsbestämmelserna eller behovet av statistik
ändras.

I den i dagarna framlagda statsverkspropositionen har för budgetåret
1964/65 föreslagits viss omläggning av anslagsuppställningen för fjärde huvudtiteln.
Ändringen innefattar främst en omgruppering av redan befintliga
anslag. Med anledning härav torde civilförvaltningen i samråd med
övriga centrala förvaltningar få komma att överväga, huruvida möjlighet
finnes att undvika alltför stora ändringar avseende titelnumreringen, vilken
uppbyggts efter den anslagsuppställning som i stort sett varit gällande
sedan budgetåret 1947/48. Erfarenheterna visa nämligen att ändring av
grupp- och titelnummer ofta utgör felkällor och försvårar arbetet för de
tjänstemän i olika instanser, som ha att ta befattning därmed.

Det av revisorerna anförda exemplet avseende nio redovisningstitlar för
anslagsposten till utbildning vid förband, skolor in. in. under arméns övningsanslag
samt revisorernas i anslutning därtill gjorda uttalande om myndigheternas
handlingsfrihet vad beträffar övningsmedlens utnyttjande, utgör
enligt civilförvaltningens förmenande knappast ett lyckligt exempel.

Medelsanvisningen under anslagsposten i fråga, som för budgetåret 1963/
64 utgör 28 700 000 kronor, är i stället ett exempel på sammanslagning i
betraktande av de många utgiftsändamål och de många myndigheter, som
en medelsanvisning av denna storleksordning omfattar. Att för denna omfattande
medel shushåll ning använda nio redovisningstitlar kan icke anses
orimligt. Utan att exempelvis veta storleken på kostnaderna för resor eller
traktamenten kunna merkostnaderna till följd av taxehöjningar eller beslutade
traktamentshöjningar svårligen utan större grad av säkerhet beräknas
eller fördelas. Även för den lokala planeringen torde anslagsspecificeringen
utgöra ett nödvändigt underlag. Av revisorernas uttalande på den punkten
kan man lätt få den uppfattningen, att ifrågavarande övningsmedel förde -

las på myndigheterna titelvis. Medlen anvisas såvitt civilförvaltningen är bekant
på det sätt revisorerna förordar, nämligen dels för drivmedel och dels
för övriga kostnader. Vederbörande lokala myndighet inom armén äger
sålunda för närvarande handlingsfrihet att inom ramen för anvisade medel
planlägga och genomföra utbildningen och övningarna. Revisorernas förslag
om reducering till två redovisningstitlar synes icke förenligt med deras uttalande,
att myndigheternas handlingsfrihet självfallet icke skulle behöva
hindra alt av finansstatistiska skäl en ytterligare utgiftsspecificering verkställes
vid själva bokföringen, eftersom de nio redovisningstitlarna användes
i detta syfte vid den kassamässiga bokföringen av övningskostnaderna.

Revisorerna ha ifrågasatt, om icke eu möjlighet vore att tillskapa en för
flera anslag (.poster) gemensam medelsreserv, som vid behov kunde sättas
in för att snabbt täcka elt inom en viss sektor uppkommet angeläget utgiftsbehov.
Civilförvaltningen vill i detta sammanhang erinra om att flera
anslagsfördelande myndigheter, i vad gäller begränsade anslag (poster) avsedda
för flera myndigheter, för närvarande beräknar viss medelsreserv
av nu avsett slag eller under löpande år vidtager omfördelning av medel
mellan myndigheterna. Som exempel inom civilförvaltningens anslagsområde
kan nämnas att i staten under försvarsgrenarnas reseanslag upptagits
delposter såsom medelsreserv och att därutöver försvarsgrenscheferna i samråd
med civilförvaltningen under löpande budgetår vidtager omfördelning
av under dessa anslag anvisade medel, allteftersom besparingar respektive
behovsökningar anmälas av myndigheterna. Vidare erinras om att under
försvarsgrenarnas avlöningsanslag poster upptages för exempelvis tillfälligt
anställande av personal.

Enligt vad som nyss framhållits torde sålunda vissa möjligheter finnas
att även med nuvarande utformning av anslagssystemet vidtaga omfördelning
av medel. Undersökning lär också ha gjorts inom vissa staber beträffande
möjligheterna till och behovet av viss funktionell anslagstilldelning i
vad avser anvisning av medel till lokala myndigheter. Härigenom skulle måhända
sådana olägenheter kunna undvikas, som i de av revisorerna påtalade
fallen.

Revisorerna uttala, att väsentliga fördelar äro förbundna med det nu tilllämpade
anslags- och titelsystemet, men framhålla, att det å andra sidan
icke kan bortses från att stelheten i anslagssystemet är förenad med vissa
betydande nackdelar.

Civilförvaltningen hyser den uppfattningen att nuvarande anslagssystem,
med beaktande av det omfattande anslagsområde, som försvaret omspänner
och som berör så många och delvis från varandra så skilda enheter, i
princip är tillfredsställande löst. Ämbetsverket är emellertid ingalunda främmande
för tanken att vid sidan av nuvarande allmänt gällande statliga anslagssystem
måhända för vissa enheter åtgärder kunna vidtagas, som kunna
vara mera ägnade att fylla de krav, som ställas ur företagsekonomisk
synpunkt eller med hänsyn till effektiviteten.

Även om civilförvaltningen i likhet med revisorerna finner det angeläge!,
att uppenbara brister i anslagssystemet såvitt möjligt undanröjas, anser
civilförvaltningen dock för närvarande icke någon särskild utredning vara
påkallad. Civilförvaltningen vill i detta sammanhang erinra om att de av
riksdagens revisorer berörda spörsmålen torde komma att uppmärksammas
av den av Kungl. Maj :t 13/12 1963 tillkallade utredningen rörande kostnadsredovisning
inom försvaret samt av statskontoret, åt vilket ämbetsverk
samma dag uppdragits att företaga en utredning om bokföring, kostnadsre -

dovisning och programbudgetering inom hela statsverksamheten, vilka utredningar
enligt lämnade direktiv skola bedrivas i nära samverkan.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och t. f. byrådirektören
Nyman, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Nilsell.
Stockholm den 14 januari 1964.

RAGNAR LUNDBERG

G. Nyman

I. Malmgren

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Ämbetsverket delar revisorernas uppfattning att den nuvarande strikta
anslagshushållningen i många fall kan motverka en rationell medelsförvaltning.
Det är sålunda önskvärt att kostnaderna för anskaffning av arbetsbesparande
kontorsmaskiner in. in. vid behov få bestridas från outnyttjade
medel under avlöningsanslag.

Med anledning av vad revisorerna anfört beträffande det irrationella arbetssätt
som uppkommer, när anslagsmedlen för telefon m. in. är otillräckliga,
önskar ämbetsverket som sin uppfattning framhålla att för myndighet
med eget omkostnadsanslag borde medel för bestridande av telefonkostnader
anvisas under en särskild, förslagsvis betecknad anslagspost. Det förefaller
styrelsen uppenbart att om en tjänsteman anser att ett ärendes handläggning
kräver ett telefonsamtal skall han icke förhindras härtill av anslagsmässiga
skäl.

Vad beträffar frågan om minskning av antalet titlar har sjukvårdsstyrelsen
den uppfattningen att det är ändamålsenligt med en så specificerad
redovisning som möjligt. Detta förhållande gör sig särskilt gällande vid
upprättande av medelsäskanden, då det är önskvärt att ha en så klar bild
som möjligt av hur utgifterna fördelar sig. En dylik redovisning är även
av stort värde vid utredningar av olika slag. Ämbetsverket vill framhålla,
att en detaljerad titelredovisning kan ske utan att utgifterna under varje
titel behöver maximeras till visst belopp.

Under hänvisning till det ovan anförda får försvarets sjukvårdsstyrelse
tillstyrka den av riksdagsrevisorerna föreslagna utredningen.

I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknade deltagit byråchefen
F. Braun, varvid byrådirektören B. Wassén varit föredragande. Stockholm
den 7 januari 1964.

CARL ERIK GROTH

Ilrita Wassén

Clas Malmberg

Fortifikationsförvaltningen

I likhet med revisorerna anser förvaltningen att det nuvarande anslagssystemet
är behäftat med brister, som är särskilt kännbara för de regionala
och lokala organen.

Även om man reformerar det nuvarande anslagssystemet, torde dock kravet
på att kunna hänföra dels investeringsutgifter, dels reparations- och

lf Reu. berättelse ang. statsverket dr 196.''). II

underhållsutgifter inom staten för fastighetsfonden till bestämda objekt
komma att kvarstå. Vidare bör beaktas att försvarets anslag i största möjliga
utsträckning måste anslutas till försvarsgrenarnas m fl kostnadsramar.
Dessa förhållanden medför att möjligheterna att minska antalet anslag,
poster under anslag eller redovisningstitlar är begränsade inom fortifikationsförvaltningens
förvaltningsområde.

Revisorerna finner det angeläget från besparingssynpunkt att de behandlade
spörsmålen närmare klarlägges och anser att en utredning i ämnet
snarast bör komma till stånd. Nyligen har emellertid dels chefen för försvarsdepartementet
tillkallat sakkunniga för att utreda vissa frågor angående
kostnadsredovisningen inom försvaret, dels chefen för finansdepartementet
gett statskontoret i uppdrag att företa en utredning om bokföring,
kostnadsredovisning och programbudgetering inom statsverksamheten. Förvaltningen
utgår ifrån att de av riksdagens revisorer berörda problemen
kommer att behandlas inom dessa båda utredningar, varför någon ytterligare
utredning i ämnet för närvarande knappast torde vara påkallad.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknade Wallén och
byrådirektören Thorsell, den sistnämnde föredragande, ävensom tf avdelningscheferna
Flygare och Cronstedt samt byråcheferna Höijer, Lindblad,
Dalborg och Lalander. Stockholm den 30 januari 1964.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

Gunnar Lindh

Försvarets intendenturverk

Försvarets intendenturverk biträder i stort de synpunkter, som riksdagens
revisorer framlägger i sin berättelse samt tillstyrker att den av revisorerna
förordade utredningen kommer till stånd, eventuellt med anknytning
till någon av de redan nu pågående utredningar, som berör ämnet i
fråga.

Beträffande revisorernas framförda förslag om partiella reformer får intendenturverket
anföra följande.

Förutvarande arméintendenturförvaltningen har under de senaste åren
genomfört nedskärningar av antalet redovisningstitlar så långt detta ansetts
möjligt med hänsyn till kravet på statistiskt underlag för petitaarbete,
egen kontrollverksamhet etc. Beträffande övningsanslaget minskades antalet
delposter på förslag av förvaltningen budgetåret 1959/60 från 8 till 4.

Inom försvarets intendenturverk påbörjades hösten 1963 en utredning om
möjligheterna för att sammanslå närbesläktade anslag, att föra samman
likartade anslag från de tre försvarsgrenarna till ett gemensamt anslag och att
förenkla anslagen genom minskning av antalet delposter eller slopande av
stater och dispositionsplaner för anslagen. Därjämte undersöks möjligheterna
att ytterligare minska antalet redovisningstitlar. Ett första resultat av
denna utredning kommer att redovisas i form av förslag, som ämbetsverket
avser att framlägga i samband med verkets förslag till anslagsäskanden för
budgetåret 1965/66.

Beträffande innehållet i övrigt i riksdagens revisorers berättelse får intendenturverket
framföra följande synpunkter:

Revisorerna påtalar att den rikliga förekomsten av redovisningstitlar.

bl. a. på övningsanslaget, i allt för hög grad begränsar de lokala förvaltningsmyndigheternas
handlingsfrihet. Så är dock icke fallet. Redovisningstitlarna
tjänar flera ändamål. Titelredovisningen ger bl. a. erforderligt statistiskt
underlag för petitaarbetet och för de reviderande myndigheternas
granskningsarbete. Detta redovisningssystem är även av betydelse för de
centrala förvaltningsmyndigheternas övervakande och kontrollerande verksamhet.
Beträffande övningsanslaget så inverkar således det förhållandevis
stora antalet redovisningstitlar icke på de lokala myndigheternas handlingsfrihet.
Förbandschefers övningsanslag tilldelas genom vederbörliga militärbefälhavare
från en av övningsanslagets delposter och envar har med iakttagande
av gällande förvaltningsföreskrifter och med viss begränsning när
det gäller drivmedelsförbrukningen full dispositionsrätt över honom tilldelat
anslagsbelopp.

Motsvarande möjligheter för militärbefälhavare att skapa en medelsreserv
som antydes i fråga om anslaget för underhåll och vård av tygmateriel,
föreligger även för andra anslag, bl. a. övningsanslaget.

Frågan om lämpligheten av att därutöver skapa en central medelsreserv
för att täcka oförutsedda, angelägna utgiftsbehov eller frågan om vilka
möjligheter till omföringar mellan olika anslag som skall skapas torde
få bedömas av den kommande utredningen.

I handläggande av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Kring och Leijonhufvud, den senare föredragande, jämväl byråcheferna
Segrell, Björkman och Blomquist, tf. byråchefen Ahlm, tf. krigsrådet Radhe
och chefen för normaliesektionen Ahlklo. Stockholm den 23 januari 1964.

H. KRING

.S. Leijonhufvud

Armétygförvaltningen

Efter en redogörelse för de olika anslagstyperna anföres i revisorernas
berättelse att inom försvaret sker en ytterligare anslagsspecificering genom
att ett stort antal särskilda redovisningstitlar fastställes för inkomst- och
utgiftsposter under de olika anslagen. Uppdelningen i redovisningstitlar erfordras
emellertid närmast ur statistisk synpunkt och motsvarar enskilda
företags redovisning av sina kostnader på kostnadsslag och kostnadsställen.
Såvitt avser arméns anslag för anskaffning och underhåll av tygmateriel
m. in. medför uppdelningen i redovisningstitlar i och för sig icke någon begränsning
av möjligheterna att disponera medel inom respektive anslags ramar.
Uppdelning av anslag i anslagsposter innebär däremot i regel en begränsning
av möjligheterna att fritt disponera medel inom anslagets ram.

Armétygförvaltningen ansluter sig till revisorernas uppfattning, att det
nuvarande anslagssystemet är behäftat med betydande nackdelar, främst
därigenom att anslagsvillkoren är så utformade att vederbörande myndighet
icke har befogenhet att överföra medel från ett av myndigheten disponerat
anslag till annat sådant anslag inom samma ändamålsgrupp, även om så
skulle befinnas ur skilda synpunkter fördelaktigt. Såsom ytterligare exempel
utöver de av revisorerna anförda — på stelheten i anslagssystemet må
nämnas att ett av ämbetsverket disponerat anslag för förhyrning av motorfordon
in. in. från vilket jämväl må bestridas bland annat reparations -

kostnader — icke ansetts kunna användas för bestridande av kostnader för
reparation av Kronan tillhöriga specialfordon, som i förekommande fall
måste utnyttjas vid repetitionsövningar i brist på förhyrda fordon. Sålunda
kom anslaget att vid utgången av budgetåret 1959/60 utvisa stor behållning
under det att underhållsanslaget belastades med avsevärda, oförutsedda reparationskostnader.

I anslutning härtill må nämnas, att den under senare år starkt ökade fordonsparken
i förening med fördyrade reparationskostnader ej föranlett
motsvarande ökning av underhållsanslaget, vilket medfört att vissa ekonomiskt
motiverade reparationer ej kunnat genomföras. Anskaffning av fordon
bör visserligen bestridas av medel från anskaffningsanslaget men viss
rörlighet mellan detta och underhållsanslaget synes böra eftersträvas. Även i
andra hänseenden torde gränsdragningen mellan anskaffnings- och underhållsanslagen
innebära onödig stelhet i anslagssystemet, särskilt då skäl
kan finnas att hänföra en kostnad såväl till det ena som till det andra anslaget.
Det kan vidare ifrågasättas, huruvida den nuvarande strikta gränsdragningen
mellan kapitalbudgeten och driftbudgeten är den lämpligaste för
uppnående av den bästa samlade effekten.

Nuvarande anslagssystem innebär att behovsberäkningen skall ske intill
två år före utgången av det budgetår, för vilket medel äskas. Då det icke är
möjligt att så tidigt exakt förutskicka vilka kostnader som komma att belasta
de olika anslagen, bör myndigheterna äga rätt att under särskilda förutsättningar
göra överföringar mellan de anslag som avser kostnader för
likartade ändamål. Vad revisorerna anfört om tillskapande av en för flera
anslag (poster) gemensam medelsreserv kan härvidlag anvisa eu framkomlig
väg.

I en verksamhet av det slag som bedrives inom tygförvaltningstjänsten
kan det vara önskvärt att särskilda medel ställes till förfogande för s. k.
lagerköp (beredskapsköp), d. v. s. inköp av artiklar som lägges i lager för
senare fördelning till olika ändamål. Kostnaderna för lagerköp torde sålunda
vid inköpstillfället böra bokföras på lagerkonton och först vid uttag inlager
hänföras till slutlig redovisningstitel. Frågan härom torde dock böra
närmare utredas.

Under åberopande av det anförda får armétygförvaltningen i underdånighet
tillstyrka att utredning verkställes rörande frågan, huruvida de för försvarsändamål
anvisade medlen bättre kunna utnyttjas med ett smidigare
anslagssystem än det nuvarande. Detta uppdrag synes lämpligen kunna anförtros
åt den utredning rörande kostnadsredovisning inom försvaret, som
chefen för försvarsdepartementet tillkallat den 27 december 1963 med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 december 1963.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade Malm och
Yngström, den senare föredragande, jämväl ledamöterna Jentzen, Ehnbom.
Nyström och Höglund deltagit. Stockholm den 31 januari 1964.

E. M. S. MALM

Sils Yngström

Anders (imfman

Marinförvalt ningen

De av revisorerna påtalade förhållandena rörande försvarets anslagsförvaltning
äro sedan lång tid tillbaka kända och diskuterade. Några av de
nackdelar som är förknippade med desamma ha reducerats genom den under
senare år införda ramhushållningen. Vissa kvarstå dock oförändrade.
Därjämte kunna utöver vad revisorerna framfört ytterligare egenheter i försvarets
anslagssystem framdragas. För anskaffning och underhåll av tygmateriel
(motsvarande) anvisas exempelvis i nuläget mycket stora belopp av
storleksordningen 100 111kr.

Medlen för intendenturändamål äro däremot uppdelade på flera mindre
anslag, ofta blott på några tusentals kronor.

Riksdagens revisorer ha även påpekat vissa företeelser (s. 9) som ej direkt
hänföra sig till statsmakternas regler rörande anslagens utformning
och uppdelning, nämligen uppdelningen på redovisningstitlar och tillskapandet
av en gemensam medelsreserv.

Redovisningstitlarna behöva i och för sig icke ha något med anslagsuppdelningen
att göra; titlarnas ändamål är i huvudsak att möjliggöra erforderlig
statistisk bearbetning av utgifterna. Förmodligen avse revisorerna i
stället för titlar anslags-(del)poster i vilket fall det förda resonemanget är
riktigt.

I vissa fall har dock under senare år en reducering av antalet anslagsdelposter
genomförts, vilket möjliggjort ett effektivare utnyttjande av vederbörligt
anslag.

Det andra rekommenderade förfarandet, tillskapandet av eu medelsreserv,
torde vara en allmänt förekommande metod beträffande anslag, som till sin
väsentliga del anvisas underlydande myndigheter. Om en dylik medelsreserv
även skall tillskapas på departementsnivå eller om något annat system skall
tillämpas kan diskuteras. Vissa synpunkter i denna fråga lämnas här nedan.

Beträffande den av revisorerna väckta kärnfrågan, ett system för utjämnande
av de skarpa anslagsgränserna, vill marinförvaltningen anföra följande.

Revisorerna anse att ett radikalt sätt att råda bot på berörda missförhållanden
»givetvis» vore att övergå från den nuvarande sakvisa anslagsindelningen
till eu rent funktionell sådan. Det kan diskuteras vad som i detta
hänseende skall hänföras till sak eller funktion. Under senare år ha till exempel
avlöningar i allt större omfattning överförts från sakanslag till avlöningsanslag,
vilket torde vara en åtgärd i den av revisorerna rekommenderade
riktningen. Tidigare i sin berättelse rörande anslagssystemet vid försvaret
ha emellertid revisorerna påpekat nackdelarna just i det förhållandet, alt
besparingar på till exempel avlöningar ej kunnat utnyttjas för mathållningseller
expensändamål eller tvärtom. Detta talar enligt marinförvaltningens
uppfattning för, att vilken indelning som än väljes, svårigheter komma att
uppstå i berört hänseende. Marinförvaltningen anser därför den enda rimliga
lösningen på förevarande problem vara ett smidigt system för omfördelning
mellan medel för olika ändamål. Härför erfordras emellertid en konsekvent
för samtliga anslag gällande titelsättningsprincip som gör det möjligt
att direkt göra jämförelser och överföringar. Med den alltmer accentuerade
fackförvaltningsprincipen inom försvaret torde emellertid överföringsåtgärderna
i de flesta fallen ankomma på Kungl. Maj :t. Vid ett genomförande
av revisorernas rekommendationer kunna endast ett fåtal fall, till

exempel vid överföringar mellan materielanskaffnings- oeli underhållsanslag,
åtgärder utföras inom en central förvaltningsmyndighet. Det kan i detta
sammanhang för övrigt diskuteras om icke även inom tygområdet man på
samma sätt som beträffande intendenturanslagen kunde inrymma anskaffnings-
och underhållsmedel inom samma anslag. Härvid bör dock beaktas,
att det även beträffande underhålls- och övningsanslag finnes ändamål
av besläktad natur, som lämpligen borde bestridas från samma anslag.

Ovan föreslagna rörliga anslagssystem kommer att ställa stora krav på
anslagsövervakningen. Ett genomförande av detsamma torde därför lämpligen
böra ske med tillämpning av ADB. För att icke Kungl. Maj :t i onödan
skall behöva belastas med anslagsövervakning i detalj, torde det härvid vara
lämpligt att det i FFD regi tillsättes en delegation med uppgift att kontrollera,
att ett överskridande av anslag och anslagsposter inom ett ämbetsverks
verksamhetsområde motsvaras av besparingar på annat håll.

Enligt ovan har föreslagits ett smidigare titelsystem. Detta bör vara uppbyggt
så att varje utgiftsändamål redovisas i två eller tre dimensioner, till
exempel en simulatoranläggning på försvarsgren, övningar och materielgrupp
samt en verkstadsmaskin på försvarsgren, underhåll och materielgrupp
etc. Ett införskaffande av en kopieringsapparat avsedd att medföra
inbesparing av ett skrivbiträde bör enligt föreslagen metodik medföra att
ett belopp motsvarande kopieringsapparatens merkostnad på expensanslag
överföres från berört avlöningsanslag. Med ett dylikt system torde även
kunna tillskapas möjlighet att mera direkt jämföra de centrala ämbetsverkens
anslag för avlöningar och omkostnader med utvecklingen inom respektive
försvarsgren, en jämförelse som för närvarande är ganska svår att utföra,
framför allt som försvarsgrensförvaltningarnas interna anslag ligga
utanför försvarsgrensramarna.

Sammanfattningsvis anser marinförvaltningen sålunda

att ett införande av färre anslag och anslagsposter bör komma till stånd
samt

att ökade möjligheter till överföringar och omfördelningar mellan anslag
böra tillskapas.

I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad chef, Broström och Ericsson,
den sistnämnde föredragande. Stockholm den 30 januari 1964.

S. LAGERMAN

Björn A. Mattsson

Flygförvaltningen

En jämkning av bestämmelserna i den av revisorerna antydda riktningen
synes förvaltningen vara en angelägen åtgärd för att skapa möjligheter för
försvarets myndigheter och organ att kunna arbeta mera rationellt. Flygförvaltningen
lämnar nedan några synpunkter på det statliga redovisningssystemet.

1. Redovisningen inom försvaret styres i huvudsak över anslag (anslagsposter)
och titlar. Anslagen reglerar redovisning av inkomster och utgifter
i riksstaten, medan titlarna fyller motsvarande funktion i myndigheternas
interna och mera specificerade redovisning. Anslag och titlar bilda tillsammans
det totala redovisningssystemet, vilket i enskild verksamhet motsva -

ras av ett företags kontoplan. Kontoplanen bör vara uppbyggd som en pyramid
med möjlighet till summering på olika nivåer allt efter behovet inom
en organisation. Behovet bestämmes av den ekonomiska ansvarsfördelningen
inom organisationen samt av behovet av statistik som underlag för
framtida prognoser och beräkningar över den sannolika kostnadsutvecklingen.
I princip bör anslagen representera »departementsnivå» och titlar
eller konton myndigheternas olika behov av redovisningsnivaer. Det väsentliga
är att »redovisningspyramiden» enhetligt tillgodoser alla parters behov.

2. Förvaltningarnas anslag beräknas och förslag till äskande göres ca 2
är före utgången av det budgetår under vilket de skola förbrukas. Det är
härvid inte praktiskt möjligt att förutse alla de förändringar i planer, behov,
pris- och konjunkturläge m. m. vilka kommer att inträffa och medföra
behov av förändringar i medelstilldelningen mellan olika anslag. Flygförvaltningen
delar därför revisorernas synpunkt att antalet anslag bör begränsas.
Härigenom kommer förvaltningarnas rörelsefrihet att vidgas med
ökade möjligheter att åstadkomma utjämningar mellan olika ändamål samt
att i det dagliga arbetet handla rationellt och undvika situationer av det
slag som revisorerna exemplifierat. Departementets möjligheter till insyn
i förvaltningarnas ekonomiska handlande kommer icke att härigenom
minska. En uppdelning av kostnaderna enligt en intern titelförteckning eller
kontoplan inom anslagets ram måste ändå alltid ske. Förvaltningarna har
här liknande redovisningsbehov som ett industriföretag.

3. Revisorerna önskar en begränsning icke enbart av antalet anslag utan
jämväl av antalet titlar. Flygförvaltningen delar i princip denna uppfattning.
Man måste dock framhålla att antalet titlar är en funktion av kravet
på ekonomisk redovisning för såväl eget behov som lör departement och
andra över- och sidoordnade myndigheter. Det är som tidigare nämnts angeläget
att alla dessa behov kartlägges och samordnas så att man får en
homogen och väl avvägd total redovisningspyramid.

4. Enligt gällande regler för försvarets redovisning bokföres vissa inkomster
under reservationsanslag icke som eu anslagshöjning utan som
en minskad utgift. Som exempel kan nämnas kompensationer för prisstegringar,
vilka numera kunna uppgå till icke obetydliga belopp. Genom sättet
för dessa inkomsters bokföring snedvrides bilden av den faktiska utgiften
under anslaget. Detta är ägnat att försvåra den statistiska bearbetningen
av kostnaderna som numera har blivit av allt större betydelse.

Statistisk bearbetning av redovisningsmaterialet erfordras dels för att
spåra trenden i utvecklingen inom olika materielområden, som underlag
för prognoser och ingripande i utvecklingen, dels även för att ge en mera
fasetterad bild av kostnadsutvecklingen.

Mot ovannämnda bakgrund skulle det generellt sett vara en lördel att
lämna förvaltningarna större befogenheter. Förvaltningen delar revisorernas
uppfattning att en utredning i ämnet bör komma till stånd.

I ärendets handläggning har förutom undertecknad chef deltagit Hildebrandt,
Kollind och Berglund, den sistnämnde föredragande. Stockholm den
31 januari 1964.

G. FALK

K. G. Berglund

Försvarets förvaltningsdirektion

Med anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande behovet av
eu utredning angående anslagssystemet inom försvaret, får förvaltningsdirektionen
erinra, att chefen för försvarsdepartementet enligt nådigt beslut
den 13 december 1963 bemyndigats tillkalla sakkunniga med uppdrag
att utreda vissa frågor angående kostnadsredovisning inom försvaret. Samma
dag har chefen för finansdepartementet erhållit bemyndigande att
uppdraga åt statskontoret att företaga en utredning om bokföring, kostnadsredovisning
och programbudgetering inom hela statsverksamheten. Man
torde kunna förutsätta att de av riksdagens revisorer berörda frågeställningarna
kommer under behandling i dessa sammanhang. Med anledning
därav föranleder vad revisorerna i § 1 av sin berättelse anfört icke annat
lörvaltningsdirektionens uttalande, än att någon ytterligare utredning för
närvarande icke är påkallad.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ordföranden von Sydow,
ledamöterna Hagnell, Wirström, Malm, Lagerman, Falk, Kring och Svärd
ävensom undertecknad Murray, föredragande. Stockholm den 30 ianuari

1964.

CARL MURRAY

Holger Holmlöu

Överbefälhavaren

Genom de utredningar som Kungl. Maj :t 13/12 1963 tillsatt rörande bokföring,
kostnadsredovisning och programbudgetering inom statsförvaltningen
i dess helhet resp. kostnadsredovisningen inom försvaret torde det av
revisorerna aktualiserade spörsmålet bli tillfredsställande belyst.

överbefälhavaren vill emellertid i anslutning härtill göra följande principiella
uttalande.

1. Vid bedömningen av exempel på anslagssystemets stelbenthet måste man
hålla isär vad som är att hänföra till bristande planering och vad som
verkligen förorsakats av myndigheternas begränsade möjligheter att tillgodose
anslagsbehovet inom aktuellt verksamhetsområde. Det ligger i sakens
natur att myndigheterna vid äskandeförslagens upprättande inte kan
förutse alla uppkommande behov som inträffar ett å två år senare. Flera
av de av revisorerna anförda situationerna torde dock inte ha behövt uppstå
om åtgärderna planerats på längre sikt. Behovet att på kortare sikt genomföra
rationaliserings- och besparingsåtgärder talar för vidgade möjligheter
att överföra medel mellan olika anslag inom samma verksamhetsområde
eller en minskning av antalet anslag. På vilken nivå inom krigsmaktens
förvaltningsorganisation en eventuell överföring av medel mellan olika
anslag skall få meddelas är en lämplighetsfråga, som närmare bör undersökas.
Väljs alternativet minskning av antalet anslag kan en sådan minskning
inom försvarsgrenarna lämpligen ske till antal och art som motsvaras
av de grupper, som försvarsgrensrubrikerna i 1964/65 års riksstatsförslag
är indelade i.

2. Innebörden i 1958 års försvarsbeslut torde bl. a. vara att statsmakternas
granskning av de föreslagna anslagen i första hand avser dessas ut -

nyttjande bl. a. med hänsyn till lörpliktelser för framtiden, anpassning till
utvecklingen inom statsförvaltningen i övrigt. Detta förhållande underlättar
övergången till sammanslagna anslag för verksamhetsområden, som
funktionellt hör ihop.

3. För att underlätta medelsförvaltningen bör — såsom tidigare föreslagits
av överbefälhavaren —- begreppet kapitalbudget avskaffas och anslag
för byggnadsverksamhet anvisas under IV. huvudtiteln.

4. överbefälhavaren avser att framdeles återkomma med ytterligare synpunkter
i ärendet.

Från försvarsgrenscheferna infordrade yttranden bifogas. (Bilagor A C).
Stockholm den 31 januari 1964.

På uppdrag av överbefälhavaren

DAG ARVAS

Souschef vid försvarsstaben

Sven-Olof Olson

Ärendet berett av:

Kommendörkapten C. Edgren

Bilaga A

Yttrande från chefen för armén

Riksdagens revisorer påtalar i princip att risk föreligger för ett oekonomiskt
uttyttjande av vissa medel genom att

a) överflyttning mellan olika av riksdagen fastställda anslag ej är tillåten,
även om besparingar därigenom skulle uppstå,

b) vissa anslag antingen omgärdas med specialbestämmelser eller uppdelas
i ett antal anslagsposter och delposter mellan vilka de lokala förvaltningsmyndigheterna
ej kan göra överföringar; därigenom kan samma effekt
uppstå som enligt a).

Chefen för armén har tidigare uppmärksammat dessa problem, som till
sina verkningar är särskilt markanta i lokal och i viss mån i regional instans.
De viktigaste orsakerna till, att risk föreligger för oekonomiskt utnyttjande
av vissa medel är enligt chefens för armén uppfattning följande:

beräkningen av erforderliga anslag är behäftad med brister,

vid den departementala behandlingen av myndigheternas förslag till äskanden
tas inte alltid erforderlig hänsyn till de olika anslagens beroende av
varandra.

Vare sig den militära eller den departementala planeringen torde kunna
bli så fulländad, att alla utgifter exakt kan beräknas uppemot 2 år i förväg,
vilket det nuvarande systemet med ett stort antal anslag i princip
förutsätter. Det fordras därför möjligheter att under genomförandet av
statsmakternas beslut göra vissa justeringar inom arméns kostnadsram för
att bästa möjliga totala resultat skall erhållas.

Med anledning härav har chefen för armén låtit genomföra undersökningar
av hithörande problem för att törsöka finna ett system som bättre
än det nuvarande tillgodoser såväl planerings- som genomförandeverksamheten.
Ekon. lic. Eric Fältström genomförde hösten 1962 eu utredning om

vissa ekonomiskt-organisatoriska problem inom armén. Licentiat Fältströms
rapport har i utdrag delgetts bl. a. militärbefälhavare och förbandschefer
samt har diskuterats i samband med arméns ordinarie chefsmöten i
oktober och december 1963. I rapporten, som bifogas, föreslås bl. a., att
förbandschefer får vidgade uppgifter och ekonomiska befogenheter och att
ett företagsekonomiskt betraktelsesätt i vidgad utsträckning bör anläggas
på den militära verksamheten. Beträffande de i detta sammanhang aktuella
frågorna föreslås i licentiat Fältströms rapport, att förbandscheferna i
princip erhåller ett enda anslag för all löpande verksamhet vid förbandet
(utbildning m. in.). Vid de diskussioner med militärbefälhavare och trupptörbandschefer,
som ägt rum i detta ärende, har bl. a. framförts synpunkter,
som väl överensstämmer med de iakttagelser, som riksdagens revisorer
anfört. Ett entydigt resultat av-diskussionerna har varit "att ett mer
företagsekonomiskt system än det nuvarande hör införas varvid den bifogade
utredningen kan utgöra en god grund för fortsatta undersökningar.
Den i bilaga 21 bifogade principskissen har vid diskussionerna ansetts vara
en lämplig ansvarsfördelning i det skisserade systemet mellan olika nivåer
i organisationen. För att förbättra det nuvarande systemet och för att förbereda
en övergång mot ett nytt, mer företagsekonomiskt system har vid
diskussionerna vidare framkommit att följande förändringar snarast hör
genomföras:

antalet anslag bör minska,

begränsningar inom anslagen från centrala myndigheter bör minska samt

överföring mellan anslag bör tillåtas i viss utsträckning.

Chefen för armén har ännu inte hunnit att utarbeta konkreta förslag i
dessa frågor utan kommer att fortsätta med studier under 1964. Utredning
för hela krigsmakten bör utföras av ÖB.

De av riksdagens revisorer påtalade olägenheterna i nuvarande system
hör undanröjas. Enligt chefens för armén uppfattning bör detta på lång sikt
ske genom införande av ett system av den typ som licentiat Fältström skisserat.
På kort sikt kan olägenheterna minskas bl. a. genom att

1) underlagen för äskanden förbättras, bl. a. med hjälp av ADB-svstem,
varigenom ett ännu mer genomarbetat och mellan anslagen samstämt underlag
kan insändas till Kungl. Maj :t,

2) äskandena bättre än f. n. kan motiveras inför den departementala
behandlingen,

3) antalet av riksdagen fastställda anslag begränsas samt

4) möjligheter till överföring i begränsad omfattning inom fastställd
riksstat mellan för arméns del i första hand övnings- och tygunderhållsanslagen
skapas.

Chefen lör armén avser — efter samråd med berörda förvaltningsmyndigheter
att under 1964 återkomma med förslag om begränsad försöksverksamhet
med det av licentiat Fältström skisserade systemet som grund.
Stockholm den 31 januari 1964.

På uppdrag av chefen för armén

8. Synnergren
Chef för arméstaben

1 Ej avtryckta

Bilaga B

Yttrande från chefen för marinen

Chefen för marinen biträder — soin en etapp på vägen mot en mer funktionell
anslagstilldelning — de delförslag som revisorerna nu föreslår, för
en vidgad handlingsfrihet i avsikt att stimulera rationaliserings- och besparingssträvanden
samt för att utvinna största möjliga utbyte av tilldelade
medel.

Det syns sannolikt att en lämplig kombination av

a) minskat antal anslag, poster under anslag eller redovisningstitlar,

b) tillåtelse att överflytta medel från ett anslag till ett annat (inom och/
eller mellan ändamålsgrupper generellt eller till viss % eller summa) samt

c) tillskapandet av vissa medelsreserver för grupper av anslag bäst skulle
kunna gynna de uppställda strävandena. Chefen för marinen finner det
angeläget att en utredning i ärendet kommer till stånd, men att där så ske
kan, delreformer enligt ovan snarast genomförs eller temporärt beslutas i
avvaktan på ett ev. utredningsresultat. Stockholm den 31 januari 1964.

På uppdrag av chefen för marinen

O. Krokstedt

Chel för marinstaben

Bilaga C

Yttrande från chefen för flygvapnet

Med hänsyn till långsiktsplanläggning, äskandearbete, fördelning och förvaltning
av de medel som riksdagen anvisar för bestridande av kostnaderna
för verksamheten inom flygvapnet, synes nuvarande fördelning på anslag
och anslagstyper i huvudsak vara lämplig. Inom t. ex. verkstadsdriften har
företagsekonomiska principer kunnat tillämpas. En övergång från nuvarande
sakvis gjorda anslagsindelning till en funktionell sådan syftande till
en företagsekonomiskt riktig fördelning av samtliga medel avseende flygvapnet,
t. ex. med endast ett anslag för materiel och ett anslag för förbandsproducerande
verksamhet, skulle kräva i och för sig önskvärda möjligheter
att ekonomiskt värdera bl. a. resultatet av utbildningen. Detta torde f. n. inte
vara möjligt. Riksdagens revisorer föreslår nu ej heller en så genomgripande
omläggning av anslagssystemet. I stället ifrågasättes en minskning genom
sammanslagning av antalet anslag, poster under anslag eller redovisningstitlar.

För flygvapnets del kan ifråga om anslagens lämplighet övervägas en
sammanslagning av det lilla anslaget Hundbevakningstjänsten med Övningar
in. m. Båda anslagen är reservationsanslag. Under knappt hälften av
flygvapnets anslag saknas uppdelning i särskilda poster. Under huvuddelen
av flygvapnets övriga anslag finnes två till fyra särskilda poster. Endast
anslaget Avlöningar till aktiv personal in. fl. omfattar ett större antal poster
och delposter. Allmänt gäller att en sammanslagning av vissa poster med
hänsyn till medlens effektiva utnyttjande inom respektive anslag kan övervägas.
I vissa fall utgör eu post en sådan av riksdagens revisorer rekom -

menderad reserv. En del begränsade poster och delposter är angivna avriksdagen
för att maximera medelstilldelningen för vissa ändamål. Om
riksdagens inflytande mer i detalj skall bibehållas erfordras begränsade poster
och delposter även fortsättningsvis.

Antalet redovisningstitlar begränsar i och för sig inte möjligheterna att
utnyttja vissa medel. Dispositionsrätten under anslagen regleras i regleringsbreven.
Redovisningstitlarna utgör underlag för önskad kostnadsuppföljning
och kan utnyttjas till erforderligt antal. En minskad uppdelningav
anslagen i poster och delposter innebär dock i princip ett enklare förfaringssätt
då medel inom ett anslag behöver omdisponeras.

Med hänsyn till av Kungl. Maj:t tillsatta utredningar, dels Kungl. Maj:ts
uppdrag till statskontoret 13/12 1963 att företa en utredning om bokföring,
kostnadsredovisning och programbudgetering inom hela statsverksamheten,
dels Kungl. Maj :ts uppdrag 13/12 1963 till särskilda utredningsmän att utreda
kostnadsredovisningen inom försvaret synes särskild utredning av berörda
frågor avseende försvaret enligt riksdagsrevisorernas förslag inte erforderlig.
Stockholm den 31 januari 1964.

På uppdrag av chefen för flygvapnet

Nils Personne
Souschef vid flygstaben

Statskontoret

Statskontoret delar revisorernas uppfattning att det är angeläget att undanröja
de brister i det nuvarande anslagssystemet som kan verka återhållande
på rationaliseringsåtgärder eller besparingsinitiativ. De exempel som
anförs av revisorerna är hämtade från det militära området men likartade
problem förekommer även inom övriga delar av statsförvaltningen då anslagssystemet
i princip är detsamma.

Statskontoret har den 13/12 1963 erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att företa
en utredning angående bokföring, kostnadsredovisning och programbudgetering
inom statsverksamheten. Avsikten är därvid att i samband
med undersökning av möjligheterna att införa programbudgetering även
pröva huruvida anslagsindelningen kan anpassas i funktionell riktning.

Genom beslut den 13/12 1963 har Kungl. Maj :t tillkallat en utredningrörande
kostnadsredovisning inom försvaret. Av direktiven för utredningskommittén
framgår att denna synes få anledning att behandla de av riksdagens
revisorer påtalade konsekvenserna av anslagssystemet och de antydda
lösningarna att antingen tillåta en överflyttning av medel från ett anslag
till ett annat eller att genomföra en sammanslagning av funktionellt
sammanhängande anslag, poster eller titlar inom försvarshuvudtiteln.

Med hänsyn till omförmälda uppdrag synes enligt statskontorets mening
någon särskild utredning inte behöva tillsättas för att en prövning av angivna
frågor skall komma till stånd.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef Rudhe och
direktör Ivarsson, föredragande. Stockholm den 23 januari 1964.

IVAR LÖFQVIST

T. Foghelin

Riksrevisionsverket

Genom beslut den 13 december 1963 har Ivungl. Maj :t bemyndigat chefen
för försvarsdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga med uppdrag
att utreda vissa frågor om kostnadsredovisning inom försvaret. Vidare
har Kungl. Maj :t genom beslut samma dag uppdragit åt statskontoret att
i samråd med riksrevisionsverket verkställa utredning rörande bokföring,
kostnadsredovisning och programbudgetering inom statsverksamheten. Enligt
vad som framgår av direktiven kommer nämnda utredningar att behandla
de frågor, som revisorerna aktualiserat i förevarande paragraf och
för vilkas närmare klarläggande revisorerna anser, att en utredning snarast
bör komma till stånd. Med hänsyn härtill har vad revisorerna här anfört
och föreslagit inte givit riksrevisionsverket anledning till något särskilt
uttalande.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamoten Cardelius
samt byråcheferna Ehnbom och Säfström, varjämte byrådirektören Jarder
varit föredragande. Stockholm den 25 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Ingrid Jarder

§ 2 Inventering av förråd vid krigsmakten
Försvarets sjukvårdsstyrelse

Försvarets sjukvårdsstyrelse har 2/12 1963 fastställt nya bestämmelser
(Provisorisk sjukvårdsmaterielinstruktion) för sjukvårdsmaterielförvaltningen
(utom läkemedel) vid krigsmaktens samtliga försvarsgrenar.

Instruktionen skall tillämpas vid flygvapnet från 1/1 och vid armén och
marinen från 1/5 1964.

Bestämmelserna för inventering, vilka gäller såväl centrala som regionala
och lokala förråd innebär i huvudsak följande.

Inventering skall äga rum dels vid ombyte av uppbördsman, dels ock när
lokal, regional eller central förvaltningsmyndighet av särskilda skäl finner
inventering påkallad. I förstnämnda fallet omfattar inventeringen hela den
uppbörd, för vilken den avgående uppbördsmannen haft ansvar, medan i
andra fall inventeringen kan vara partiell.

Inventeringen förrättas av en av förvaltningsmyndigheten förordnad mventeringsförrättare
med erforderliga biträden.

Ovan angivna bestämmelser gäller jämväl i fråga om inventering av läkemedel
dock är föreskrivet att kontroll av förrådet av s. k. kontrolläkemedel
(narkotika och sprit) vid lokala förråd skall ske två gånger per år samt
att övriga läkemedel skall inventeras en gång årligen. Vid byte av uppbördsman
vid centralförråd av läkemedel och läkemedelscentral företages inventering
genom av förvaltningsmyndigheten utsedd inventeringsförrättare
(apotekare).

Sjukvårdsstyrelsen anser icke, att inventering i samband med ombyte av
uppbördsman helt mist sin betydelse. Inventeringen skall icke i första hand
ske i syfte att framtaga underlag för utkrävande av ekonomisk ersättning

av uppbördsmannen för förluster av materiel utan syftar främst till att ge
den tillträdande uppbördsmannen en översikt av materielens omfattning
och tillstånd.

Det torde också vara av allra största intresse för den lokala förvaltningsmyndighet,
som är ansvarig för mobiliseringsberedskapen, att materielen
kontrolleras beträffande såväl antal som kondition.

Sjukvårdsstyrelsen anser, i likhet med revisorerna, att inventeringsbestämmelserna
så långt möjligt bör vara enhetliga för samtliga materielslag
irämst med hänsyn till den allt mer samordnade förrådshållningen. Inventeringarna
böra icke göras mera omfattande än som är nödvändigt. I detta
sammanhang vill ämbetsverket erinra om att utredning rörande rationalisering
av förrådsverksamheten initierats av försvarets förvaltningsdirektion.
Härvid torde såväl enhetliga bestämmelser som rationella och förenklade
metoder komma att eftersträvas.

Därest förbandschefer icke disponerar personal med erforderlig kunskap
om krigsmaterielen för att genomföra en inventering, bör detta behov täckas
genom utbildning. Det förefaller anmärkningsvärt att den fast anställda
personal, som ansvarar för utbildning med samt vård och underhåll av
krigsmaterielen icke skulle äga erforderlig kännedom om materielen. Det
torde enligt sjukvårdsstyrelsens uppfattning vara lämpligare att utbilda
personalen vid de lokala myndigheterna än att tillsätta specialistgrupper.

Med anledning av vad sålunda anförts vill försvarets sjukvårdsstyrelse
förorda att vad riksdagens revisorer anfört i § 2 av sin berättelse icke föranleder
någon vidare åtgärd.

I detta ärendes handläggning har deltagit förutom undertecknade Groth
och Brann, den senare föredragande, samtliga ledamöter samt chefen för
militärapoteket och generalstabsofficeren. Stockholm den 18 januari 1964.

CARL-ERIK GROTH

Fritz Broun

Thor sten Forsberg

Fortifikationsförvaltningen

I likhet med revisorerna anser förvaltningen att de fullständiga inventeringarna
i samband med ombyte av uppbördsman efter avskaffandet av
det särskilda uppbördsmannaansvaret till stor del mist sin betydelse samt att
ett ökat utnyttjande av specialistgrupper vid de centrala och regionala organen
för inventeringar vid de lokala förvaltningarna skulle kunna innebära
en rationalisering och effektivisering av inventeringsverksamheten.

Kravet på ekonomisk redovisning av vissa förnödenheter ävensom olikheterna
beträffande den i förrådsuppbörderna ingående materielen m. m.
gör det omöjligt att skapa helt likartade bestämmelser för inventering av
alla slags förråd. Det är dock även förvaltningens uppfattning, att tillämpningen
av inventeringsbestämmelserna skulle underlättas, framför allt vid
de lokala förvaltningsmyndigheterna, om dessa bestämmelser kunde sammanföras
i en enda författning.

Enligt revisorernas mening bör en allmän överarbetning av bestämmelserna
om inventering av krigsmaktens förråd snarast komma till stånd.
Enligt vad förvaltningen har sig bekant pågår emellertid redan nu en utredning
genom försorg av statskontoret i samverkan med försvarets för -

valtningsdirektion, som redan tidigare tillsatt en förrådsdelegation i syfte
att rationalisera förrådsverksamheten. Förvaltningen utgår från att de av
riksdagens revisorer berörda frågorna härvid kommer under behandling
och att de berörda problemen som resultat härav skall kunna bringas till
en tillfredsställande lösning.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknade Wallén
och byrådirektören Thorsell, den senare föredragande, ävensom avdelningschefen
Lindholm, tf. avdelningschefen Flygare, byråcheferna Höijer
och Lalander samt byrådirektörerna Murman-Magnusson och Frank. Stockholm
den 27 januari 1964.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

Gunnar Lindh

Försvarets intendenturverk

Inom ämbetsverkets förvaltningsområde finnes i nuläget detalj föreskrifter
utfärdade i vad rör inventeringsförfarandet. Dessa föreskrifter är i
skilda avseenden olikartade beroende på inom vilken försvarsgren desamma
meddelats. Att så är fallet har sin förklaring i den före 1/7 1963 gällande
organisationen med skilda intendenturförvaltande organ inom var
och en av försvarsgrenarna.

Fr. o. m. 1/7 1963 sammanfördes dåvarande arméintendenturförvaltningen
med motsvarande administrativa enheter inom marin- och flygförvaltningarna
till ett gemensamt ämbetsverk, försvarets intendenturverk
(FIV). Som en av det nya verkets främsta och mest angelägna arbetsuppgifter
framstår att inom intendenturförvaltningsområdet skapa gemensamma
och ensartade förvaltningsföreskrifter. I sådant syfte pågår sedan verkets
tillkomst ett reglements- och instruktionsarbete, som — såvitt nu kan
bedömas — beräknas i huvudsak vara klart under år 1964 och slutfört under
år 1965.

Med hänsyn till vidtagen ändring i allmänt försvarsförvaltningsreglemente
innebärande avskaffandet av uppbördsmannaansvaret delar FIV den
av riksdagsrevisorerna framförda uppfattningen, att de nu förekommande
fullständiga avlämningsinventeringarna till stor del mist sin betydelse
och därför icke vidare bör vara obligatoriska. Ämbetsverket vill dock framhålla
att särskilda förhållanden likväl kan föranleda att fullständig inventering
undantagsvis måste ifrågakomma. I sådana fall förutsättes särskilt
beslut av den centrala myndigheten. Bl. a. denna fråga avses emellertid
ingående prövas av ämbetsverket i samband med ovannämnda reglementsoch
instruktionsarbete. Härvid kommer jämväl den av revisorerna berörda
frågan om tidsintervallerna för inventering att behandlas i syfte att åstadkomma
likartade bestämmelser.

Riksdagsrevisorerna har vidare framfört tanken, att inventeringarna i
större utsträckning borde utföras av centrala eller regionala specialistgrupper.
FIV delar uppfattningen såtillvida, att inventeringarna härigenom skulle
bli mer kvalificerade bl. a. i vad rör den allmänna kontroll av förnödenheternas
tillstånd, förvaring, användning in. in., som bör ske jämsides med
inventeringen. Inventeringar av mindre omfattning samt inventeringar avseende
icke komplicerade förnödenheter synas dock allt framgent bl. a.

av kostnadsskäl få utföras av personal, som disponeras av den lokala
myndigheten. Eu centralt-regionalt utförd inventering kräver i berörda
instanser personalförstärkning som bl. a. blir beroende av den inventeringsfrekvens,
som kan komma att fastställas. En icke oväsentlig uppräkning
av de anslag, som har att bestrida kostnaderna för resor och traktamenten,
torde vid införandet av s. k. specialistgrupper dessutom bli eu
ofrånkomlig följd.

Vid utarbetandet av för intendenturförvaltningsområdet gemensamma
instruktioner avser ämbetsverket jämväl att pröva lämpligheten av att i
någon form införa centralt eller regionalt organiserade inventeringsgrupper.

Vad slutligen angår den av revisorerna framförda uppfattningen att
samtliga inventeringsbestämmelser såvitt möjligt borde sammanföras i eu
enda författning, förutsätter ämbetsverket att revisorerna därmed har avsett
bestämmelser inom varje särskilt förvaltningsområde. För intendenturförvaltningens
del kommer att så vara fallet sedan pågående arbete med
intendenturförvaltningsinstruktionen fullföljts.

I ärendets avgörande har deltagit undertecknad chef, Segrell föredragande,
samt Blomquist, Ljunggren och Ahlm. Stockholm den 17 januari
1964.

H. KRING

K. Segrell

Armétygförvaltningen

Armétygförvaltningen delar revisorernas uppfattning, att de fullständiga
avlämningsinventeringarna till stor del mist sin betydelse samt att dessa
inventeringar är förenade med arbetsinsats och kostnader, som icke står
i rimlig proportion till deras praktiska nytta. Ämbetsverket har visserligen
i Provisorisk tygförvaltningsinstruktion (Prov T I), fastställd den
25 april 1956, funnit sig böra vidhålla kraven på fullständig inventering
bland annat vid ombyte av uppbördsman. Med hänsyn till uppbördens
storlek har ämbetsverket emellertid (Prov T I V: 141) bemyndigat tygmästare
att vid inventering vidtaga erforderliga förenklingar beträffande
överräkning in. m. Vid tygverkstäder av första klass sker icke längre
fullständig inventering av verkstadsförrådet vid ombyte av uppbördsman.
På framställning av försvarsområdesbefälhavare eller regementschef har
ämbetsverket vidare under senare år brukat göra avkall på kravet på fullständig
inventering vid ombyte av uppbördsman. Hittills har icke framkommit
någon omständighet som ger anledning till antagande, att uppföljningen
av materielläget härigenom skulle ha försämrats.

Efter det särskilda uppbördsmannaansvarets upphörande har nuvarande
bestämmelser om inventering bedömts i väsentliga delar mindre ändamålsenliga
och alltför betungande för inventeringsförrättarna. Inom ämbetsverket
har därför övervägts att ändra inventeringsbestämmelserna så
att bland annat inventering vid ombyte av uppbördsman skulle bliva mindre
omfattande och i vissa fall kunna helt eftergivas. I en promemoria den
12 mars 1962, som kommunicerats statskontoret med hemställan om yttrande,
har armétygförvaltningen föreslagit — jämför revisorernas berät -

telse, s. 13 — att fullständig inventering vid ombyte av uppbördsman skall
begränsas till att omfatta centralt redovisad materiel samt artiklar, som
tillika kan vara tillbehör eller ingå i satser. Inventeringsförfarandet har
därefter under 1963 varit föremål för överväganden inom ämbetsverket
bland annat i samband med en utredning om enhetlig ledning och samordning
av tygtjänsten inom ett militärområde. Härvid konstaterades att
nuvarande inventeringsförfarande i många fall är av synnerligen begränsat
värde. Tygmaterielen är nämligen numera i regel av så komplicerad teknisk
natur, att för inventering erfordras härför särskilt kvalificerad personal.

På grundval av utredningen har armétygförvaltningen i underdånig skrivelse
den 14 januari 1964 begärt bemyndigande att — i anslutning till
jämlikt Ivungl. Maj :ts bemyndigande den 12 januari 1962, F ö D Dnr 48,
pågående försöksverksamhet avseende arméns tygverkstäder inom I. militärområdet
— från och med den 1 april 1964 få bedriva försök inom samma
militärområde avseende förråds-, verkstads- och kontrollverksamheten.
Härvid skulle på försök inventeringsfrågorna — i mån av tillgång på personal
— anförtros åt en specialistgrupp, som kontinuerligt skulle sysselsättas
i inventeringsverksamheten. Ämbetsverket avser att på grundval
av bland annat därvid vunna erfarenheter revidera nu gällande inventeringsbestämmelser.

Beträffande revisorernas uttalande att inventeringsbestämmelserna såvitt
möjligt borde sammanföras i en enda författning, gemensam för berörda
myndigheter, må framhållas, att vissa gemensamma bestämmelser
angående inventering torde kunna fastställas för olika förvaltningsområden.
Till belysande av frågan må emellertid nämnas att inom tygverkstäderna
kan tre olika typer av uppbörd särskiljas, nämligen

a) reservdelar och materialier, som innefattas under begreppet verkstadsförråd,

b) inventarier utgörande personlig tilldelning, till exempel arbetares
handverktyg och

c) övriga inventarier, till exempel maskiner, på tavlor i verkstadslokaleina
förvarade specialverktyg.

Att ha en och samma form av inventering för dessa tre typer av uppbörd
är icke rationellt. I instruktion för tygverkstad av första klass är därför
föreskrivet, att inventering av verkstadsförråd skall ske i form av beställningspunktinventering,
vilket innebär att inventeringen sker successivt
och vid tillfällen, då antalet delar att räkna är ringa. Enär förrådsbokföringen
skall ge impuls till nyanskaffning, är det av stor vikt att bokförd
och verklig kvantitet alltid överensstämmer. Skulle så ej vara fallet kan
mycket besvärliga situationer uppkomma, såsom att pågående arbete måste
avbrytas på grund av brist på reservdelar. För inventering av inventarier
gäller särskilda föreskrifter.

Enligt armétygförvaltningens mening är behovet av inventering beroende
av så många faktorer att det kan ifrågasättas om sammanförande av bestämmelserna
beträffande inventering i en enda författning skulle medföra
någon nämnvärd vinst.

Avslutningsvis får armétygförvaltningen för sin del uttala den uppfattningen,
att översyn av utfärdade bestämmelser angående inventeringsförfarandet
särskilt såvitt gäller fullständig inventering av förråd — lämpligen
synes kunna äga rum genom representanter för de centrala förvaltningsmyndigheterna
inom försvaret.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknade Malm och Yngström,
den senare föredragande, deltagit chefen för verkstadsavdelningen
arméöverdirektören Ehnbom, chefen för tygförrådsbyrån översten Lindohf
och chefen för ammunitionsförrådsbyrån översten Murray. Stockholm den
31 januari 1964.

E. M. S. MALM

Nils Yngström

Anders Grufman

Marinförvaltningen

I sin underdåniga skrivelse den 28/2 1963 (bilaga) med hemställan om
bemyndigande att fastställa föreskrifter innebärande förenklat inventeringsförfarande
vid avlämning av förråd m. m., varav kopia bifogas, har marinförvaltningen
utvecklat de skäl, som ämbetsverket funnit motivera avskaffande
av de fullständiga avlämningsinventeringarna, samt hemställt om bemyndigande
att fastställa föreskrifter av innebörd i huvudsak, att vid avlämning
från en till annan för förråd (motsvarande) ansvarig befattningshavare
fullständig inventering utbytes mot s. k. delinventering, varmed
därvid förstås fullständig inventering av sådana artiklar, som göras till föremål
för delinventeringen, och att inventering av förråd i övrigt må ske
genom dylik delinventering utförd på sådant sätt, att under period av sju år
all materiel blir föremål för inventering minst en gång. Marinförvaltningen
har vid den underdåniga skrivelsen fogat ett utdrag ur ett då föreliggande
utkast till förvaltningsinstruktion för marinen inom marinförvaltningens
ämbetsområde, vilket utdrag delvis återgivits av riksdagens revisorer. I förvaltningsinstruktionen
har intagits den text, som återgivits i ovannämnda
utdrag, men instruktionen har i denna del icke kunnat sättas i kraft, så
länge Kungl. Maj :ts beslut med anledning av marinförvaltningens underdåniga
framställning den 28/2 1963, som alltjämt vidhålles, icke föreligger.

Marinförvaltningen anser i likhet med riksdagens revisorer och på de
grunder som ämbetsverket anfört i nämnda underdåniga skrivelse, att överarbetning
av bestämmelserna om inventering av krigsmaktens förråd bör
komma till stånd. För marinens del synas de bestämmelser, som marinförvaltningen
avsett låta inflyta i förvaltningsinstruktion för marinen, vara
lämpliga. Därest avsteg från vad marinförvaltningen sålunda funnit lämpligt
för marinens del befinnas påkallade i enhetlighetens intresse, hemställer
ämbetsverket att bli satt i tillfälle att avgiva yttrande, innan föreskrifter
av sådant innehåll fastställas.

I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad chef, Hammar, Wallin,
Engström, Bachér, Broström och Ericsson, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 23 januari 1964.

S. LAGERMAN

Carl R. Ngström

Bilaga

Hemställan om bemyndigande att fastställa föreskrifter innebärande
förenklat inventeringsförfarande vid avlämning av förråd m. m.

Enligt den lydelse, som allmänt försvarsförvaltningsreglemente hade före
den 1/1 1962, gällde ett särskilt uppbördsmannaansvar, som avskaffats genom
ändring i 6 § sagda reglemente från och med nämnda dag. Denna ändring
bekräftade den tidigare utvecklingen i rättspraxis, enligt vilken — trots
att uppbördsmannaansvaret enligt reglementets lydelse före ändringen var
strikt och uppbördsmannen alltså skulle vara ersättningsskyldig för sådan
förlust, som han icke kunde bevisa sig vara oskyldig till — ersättningsskyldighet
ålagts uppbördsman endast då vållande kunnat läggas honom till last.
Krav mot uppbördsman på ersättning för förlust av materiel, som han haft
ansvar för, ha därför kunnat med framgång göras gällande endast i ett försvinnande
fåtal fall. (Se 1959 års besparingsutrednings för försvaret betänkande
I; SOU 1960: 23, s. 105.)

Det särskilda uppbördsmannaansvarets avskaffande skulle enligt besparingsutredningens
mening (a. a. s. 108) medföra »däremot svarande förenklingar
i det av uppbördsmannaansvaret motiverade redovisningssystemet».
De hittills brukade fullständiga avlämningsinventeringarna ha haft till syfte
att bl. a. klarlägga, hur mycket materiel den tillträdande uppbördsmannen
tagit ansvar för och hur mycket materiel den frånträdande uppbördsmannen
redovisat. Härigenom skapades förutsättningarna för fastställande av
kronans eventuella krav mot vederbörande.

De fullständiga avlämningsinventeringarna ha ofta varit mycket tidsödande
och under avsevärda perioder bundit arbetskraft till förfång för
andra arbetsuppgifter. Avlämningsinventering av ett stort förråd har kunnat
binda tillträdande och frånträdande uppbördsmän samt inventeringsförrättare
upp till ett års tid någon gång även längre. Den alltmer begränsade
tillgången till personal för förrådsuppgifter kräver att den befintliga
personalen får huvudsakligen ägna sig åt materielvård samt mottagning och
utlämning av materiel och övrig löpande verksamhet.

Förutsättningarna för alt göra eu för ett förråd (motsvarande) ansvarig
befattningshavare ersättningsskyldig för de förluster, som en fullständig inventering
kan ge vid handen, torde ha minskats även därigenom, att antalet
uppbördsområden reducerats. Sedan ett flertal år ha bl. a. genom förutvarande
statens organisationsnämnds försorg bedrivits rationaliseringsundersökningar
hos marinförvaltningen underlydande myndigheter för att åstadkomma
besparingar bl. a. genom att nedbringa antalet uppbördsmän (motsvarande).
Detta har i samband med efterföljande omorganisationsbeslut
medfört, att var och en av kvarvarande uppbördsmän i många fall fått avsevärt
större kvantitet materiel åt! svara för, samtidigt som denna materiel
blivit fördelad på ett flertal skilda orter. Härav följer att hanteringen av ma
terielen, då verksamheten ofta måste bedrivas på skilda orter samtidigt,
måste i avsevärd omfattning ske i uppbördsmannens frånvaro. Vid uppkomna
förluster kan uppbördsman icke annat än i undantagsfall göras ekonomiskt
ansvarig, enär han ju numera kan göras ersättningsskyldig endast
i den utsträckning det kan bevisas, att han genom vårdslöshet vållat förlusten
ifråga.

På grund av dels sina ovan relaterade överväganden dels vad som framkommit
vid underhandskontakter med vissa andra statliga myndigheter

bl. a. statskontoret, dels ock de överväganden och uttalanden, som gjorts av
besparingsutredningen (a. a. s. 107—108) har niarinförvaltningen funnit
starka ekonomiska och personella skäl motivera avskaffande av de fullständiga
a vlämningsinven teringarna.

Det generalpreventiva värdet av de fullständiga avlämningsinventeringarna
är svårt att uppskatta. Det låter sig icke heräkna, huruvida ett allmänt
avskaffande av dessa inventeringar kommer att för kronan medföra ökade
förluster av materiel, och huruvida därav föranledda kostnader komma atl
uppvägas av fördelarna av att personalen ifråga blir tillgänglig för andra
arbetsuppgifter. De siffermässiga jämförelser, som nu möjligen skulle kunna
göras av å ena sidan kostnaderna för löner under inventeringstiden åt dem,
som syssla med inventeringarna, och å andra sidan värdet av de förluster,
som kronan kunnat återvinna genom krav mot uppbördsmän (motsvarande),
utfalla otvivelaktigt till förmån för de fullständiga avlämningsinventeringarnas
avskaffande. Huruvida ett avskaffande skulle kunna leda till
mindre noggrannhet hos den ansvariga personalen och därmed ökade förluster
för kronan, och det i sådan utsträckning, att förlusterna överstiga den
erhållna vinsten med det nya systemet, kan nu icke heller bedömas. Marinförvaltningen
har för sin del funnit, att »en anpassning av redovisning och
kontroll till praktiska och ekonomiska betingelser» (besparingsutredningens
betänkande s. 108) bör omfatta förenkling av avlämningsinventeringarna,
och bedömer, att den väsentliga delen av den generalpreventiva effekten
bibehålies genom delinventeringar vid avlämning.

Viss kontroll bör nämligen alltjämt ske av i förråd (motsvarande) ingående
materiels befintlighet och tillstånd. För att uppnå eu rimlig sådan kontroll,
synes det ämbetsverket lämpligt föreskriva, att s. k. delinventeringar
tid efter annan skola, enligt den närmaste ansvariga förvaltningsmyndighetens
bestämmande, äga rum i sådan omfattning, att all den förrådshållna
materielen blir fullständigt inventerad under eu period av sju år. Med delinventering
förstås i detta sammanhang fullständig inventering av den artikel,
som göres till föremål för delinventeringen. Vid avlämning avses sådan
delinventering skola ske för att såväl myndigheten som från- och tillträdande
uppbördsmän skola kunna få en viss allmän uppfattning om materielens
befintlighet och tillstånd vid avlämningen. För att icke öka de enligt ovan
tänkta periodiskt återkommande delinventeringarnas antal har avsetts, atl
den närmast i tur stående av dessa inventeringar skulle förläggas till avlämningstillfället.

Genom att sålunda bibehålla eu viss form av avlämningsinventering är
avsikten att — så långt det ansetts möjligt med tillämpning av det nya systemet
— dels vidmakthålla en generalpreventiv effekt dels undvika att flera
uppbördsmän, vilka utan fullständig inventering sinsemellan avlösa varandra,
skola annat än i undantagsfall, kunna bli ansvariga, därest avsevärda
brister vid någon senare tidpunkt konstateras i det förråd (motsvarande),
som de tidigare svarat för. — Därest delinventeringen i det särskilda fallet
ger anledning därtill, bör fullständig inventering av förrådet (motsvarande )
verkställas.

Marinförvaltningen anser sig icke ha befogenhet att själv besluta om inskränkning
i hittills gällande ordning för inventering. Ämbetsverket är enligt
sin instruktion ansvarigt för utövandet under Kungl. Maj :t i tekniskt
och ekonomiskt avseende av ledningen av och uppsikten över förvaltningen
vid marinen. Häri ligger bl. a. skyldighet att ha uppsikt över att materielen
förvaras och vårdas så, att kronans ekonomiska intresse bäst tillgodoses.
Kravet på fullständig överblick över befintlig materiel och eventuella brister

har emellertid icke i realiteten helt kunnat uppfyllas, enär nödvändig omsättning
i ett förråd under pågående långvarig inventering gjort även den
hittillsvarande »fullständiga» inventeringen mindre fullständig. Genomförandet
av det nu föreslagna systemet medför att nämnda krav aven formellt
eftergives i viss mån och att det icke kommer att kunna förebringas full bevisning,
vilket materiel och vilka kvantiteter därav som den, vilken ö\ertagit
ansvaret för ett förråd (motsvarande), verkligen emottagit och därmed icke
heller hur stort värde, som han i händelse av t. ex. bevisade oegentligheter
är ersättningsskyldig för. Härtill kommer att enskild persons rätt kan beröras
av genomförandet av ett sådant förfarande i så måtto, att en fråntradande
befattningshavare icke genom avlämningen kan bli helt fritagen fian
varje ansvar för en efter frånträdandet upptäckt brist. ^

Av dessa skäl anser sig marinförvaltningen böra underställa Ivungl. Maj :ts
prövning frågan om avskaffande av de fullständiga a\iämningsin\enteringarna.
Under förutsättning av Kungl. Maj :ts bemyndigande till marinförvaltningen
att utfärda bestämmelser av i princip ovan angivet innehåll avser
ämbetsverket att i den förvaltningsinstruktion för marinen inom marinforvaltningens
ämbetsområde, som ämbetsverket ämnar fastställa, intaga föreskrifter
av i huvudsak den lydelse, som framgår av bilagda utdrag (bdaga a)
ur nu föreliggande utkast till sådan instruktion. ....

Upplysningsvis får marinförvaltningen anmäla, att i vissa fall, där sarskilda
skäl ansetts föreligga t. ex. i samband med försöken med s. k. funktionell
förrådshållning i Göteborg, marinförvaltningen medgivit de fullständiga
inventeringarnas ersättande med delinventeringar. Marinförvaltningen
får i detta sammanhang även nämna, att ämbetsverket funnit, att begreppen
uppbörd och uppbördsman i personalens medvetande äro så nära förknippade
med det nu avskaffade särskilda uppbördsmannaansvaret, att marinförvaltningen
ansett det till undvikande av varje missförstånd lämpligt att
i sin nyssnämnda instruktion icke bruka dessa begrepp.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer marinförvaltningen, att
Kungl. Maj :t måtte bemyndiga ämbetsverket att fastställa föreskrifter av innebörd
i huvudsak, att vid avlämning från en till en annan för förråd (motsvarande)
ansvarig befattningshavare fullständig inventering utbytes mot
s. k. delinventering, varmed därvid förstås fullständig inventering av sådana
artiklar, som göras till föremål för delinventeringen, och att inventering av
förråd i övrigt må ske genom dylik delinventering utförd på sådant sätt, att
under en period av sju år all materiel blir föremål för inventering minst eu
sång.

I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad souschef, Oldenburg, Hammar,
Wallin, Segrell, Ljungqvist, Engström, Bachér, Wedin och Brostrom,
den sistnämnde föredragande. Stockholm den 28 februari 1963.

Rilaga a

Inventering

1. I förråd (motsvarande) befintlig materiel skall fortlöpande antalsmässigt
kontrolleras genom delinventering enligt förvaltningsmyndighetens bestämmande.

Delinventering, varmed förstås fullständig inventering av de artiklar, som
aöras till föremål för kontroll, skall ske i sådan utsträckning, att under eu
period av sju år varje artikel blir enligt förvaltningsmyndighetens närmare

bestämmande föremål för inventering minst en gång. Sådan inventering
skall beträffande materiel, som är av betydelse ur beredskapssynpunkt eller
som är begärlig och dyrbar, verkställas oftare än beträffande annan materiel.

Vid avlämning av förråd (motsvarande) till ny innehavare av befattning
såsom ansvarig för materielen skall delinventering ske i närvaro av avlämnaren
och mottagaren eller deras befullmäktigade ombud. Omfattningen av
sådan inventering bestämmes av vederbörlig förvaltningsmyndighet.

Därest delinventering ger anledning därtill, skall fullständig inventering
av förrådet (motsvarande) verkställas.

Liggare skall föras, vari angives tidpunkt för inventering och inventerad
materiel.

2. Förvaltningsmyndighet förordnar inventeringsförrättare och ev. biträde(n).

3. Vid inventering skall även besiktning äga rum i den omfattning, som
prövas erforderlig.

4. Lånehandling må utgöra verifikation vid inventering under förutsättning,
att kvittensen icke är äldre än tre år. Förteckning över i mobförråd
(motsvarande) utlagd materiel må likaså utgöra verifikation vid inventering.

b. Vid inventering framkommen verklig behållning skall utan dröjsmål
införas i förrådsbokföringen.

Över överskott och brister upprättar förvaltningsgrenschef förteckning
(differenslista) med utsättande av kvantiteter och värden. På grundval härav
verkställes reskontrering. Kvarstår därefter brist eller konstateras skada
handlägges ärendet enligt bestämmelserna för den militära rättsvården. I
annat fall slutföres ärendet av vederbörlig förvaltningsmyndighet.

6. Finnes skälig anledning misstänka, att någon för materiel ansvarig förskingrat
denna eller del därav, skall han genom förvaltningsmyndighetens
försorg omedelbart skiljas från materielens handhavande. inventering och
övriga åtgärder, som erfordras för bevakande av kronans rätt, vidtagas enligt
förvaltningsmyndighets bestämmande. Se även 5 kap. 9 § 3.

Flygförvaltningen

Förrådsverksamheten vad avser flygmateriel vid flygvapnets förband
och verkstäder har sedan flera år kännetecknats av en kraftig volymmässig
ökning, som sammanhänger med den moderna materielens komplicitel
och utbyggnaden av Stril-60.

Utbyggnaden av Stril-60 medför bl. a. att en stor del av förrådsverksamheten
(mottagning, besiktning och inventering) flyttat från förvaltningsmyndigheternas
förråd vid förband och verkstäder till platsen för användning
i friliggande anläggningar som till stort antal finns på varierande
avstånd (10-tal mil och mer) från flottilj (motsv) och verkstäder.

Den förvaltande myndigheten har därigenom svårigheter att, enligt nuvarande
bestämmelser och med begränsad tillgång på personal för förrådsverksamheten,
utföra sina förvaltningsuppgifter. Materielen i vissa av dessa
anläggningar — ofta mycket dyrbar — kan nämligen ej vara permanent
utkvitterad, eftersom skiftande personal använder den vid olika tillfällen.
Under vakanser blir materielen att betrakta såsom förrådshållen.

Dessa omkvitteringar av materielen med åtföljande inventeringar är tidsödande
och omständliga, men måste ske så länge någon annan effektiv
materielbevakning ej finns etablerad.

Det mest arbetsbetungande i förrådsverksamheten är den totala inventeringen
som förekommer vid byte av uppbördsman. Enligt gällande bestämmelser
tillsätts då en inventeringskommission sammansatt av lämplig
personal, vilken utför inventeringen. Som revisorerna mycket riktigt
påpekat står denna arbetsinsats inte i rimlig proportion till den praktiska
nyttan. Med hävande av uppbördsmannaansvaret har också den skadeståndsrättsliga
motiveringen för inventering kraftigt minskat, varför flygförvaltningen
inte anser att något definitivt behov av denna typ av inventering
längre föreligger.

Den partiella inventering som enligt bestämmelserna skall ske med jämna
tidsintervaller vid flygvapnets förråd har haft varierande effekt, sammantagen
dock ej mer än en allmän kontinuerlig redovisningskontroll.
Denna form av inventering stör emellertid förrådstjänsten och skapar arbetstoppar.

överräkning är en annan form av inventering som förekommer vid kompani
(motsv.) och liknande instanser där materielen används. Som regel
är materielredogörare specialist på den egna materielen eller har specialister
inom räckhåll, varför arbetet i detta sammanhang ej kan anses betungande.
Flygförvaltningens uppfattning är att denna självkontroll hos
respektive befattningshavare bör finnas kvar, enär här synes föreligga den
största risken för att materiel kommer bort.

Vid en ändring av formerna för inventeringsverksamheten måste behovet
av rationell bevakning av uppbördsmyndigheternas handhavande av
materielen tillgodoses. Den av revisorerna föreslagna specialistgruppen
kan utgöra en konstruktiv lösning på inventeringsfrågan, men bör i så
fall tänkas även bli ett verksamt instrument för kontroll och information
berörande hela förrådsfältet.

I likhet med revisorerna har flygförvaltningen övervägt en omläggning
av hela inventeringsverksamheten. Flygförvaltningen ansluter sig därför
helt till revisorernas uppfattning, att en allmän överarbetning av bestämmelserna
om inventering vid krigsmaktens förråd bör komma till stånd.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad chef, Kollind och Jurander,
den sistnämnde föredragande. Stockholm den 31 januari 1964.

G. FALK

P. Jurander

Försvarets förvaltningsdirektion

Med anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande en överarbetning
av bestämmelserna om inventering av krigsmaktens förråd vill förvaltningsdirektionen
framhålla, att utredning rörande rationalisering av
förrådsverksamheten initierats av den av förvaltningsdirektionen — bl. a.
på grund av önskemål från riksdagen — tillsatta förrådsdelegationen. Utredningsarbetet
beräknas, efter överläggning med statskontoret, komma att
i huvudsak utföras av sistnämnda ämbetsverk. Vissa delar, speciellt de

som avser enhetliga bestämmelser, kommer att behandlas av förvaltningsdirektionen
i samarbete med statskontoret.

Man torde kunna utgå från att de av riksdagens revisorer berörda frågorna
kommer under behandling i dessa sammanhang. Med anledning härav
föranleder vad revisorerna anfört icke något ytterligare uttalande från
förvaltningsdirektionen.

CARL MURRAY

Holger Holmlöv

överbefälhavaren

I ärendet får överbefälhavaren — som inhämtat försvarsgrenschefernas
synpunkter — anföra följande.

Revisorerna framhåller att »de fullständiga avlämningsinventeringarna
efter avskaffandet av det särskilda uppbördsmannaansvaret till stor de!
mist sin betydelse» och att den avsevärda arbetsinsats och de kostnader
som är förenade med dessa inventeringar icke synes stå »i rimlig proportion
till deras praktiska nytta». Revisorerna anser, att de bestämmelser
som reglerar hithörande verksamhet såvitt möjligt bör »sammanföras i en
enda författning, gemensam för de berörda myndigheterna» (s. 25). Ett
sätt att råda bot på rådande »missförhållande» anges vara att anförtro inventeringarna
åt »specialistgrupper vid de centrala eller regionala organen».
Avslutningsvis framhålls att en allmän överarbetning av bestämmelserna
snarast bör komma till stånd, -j*,

överbefälhavaren biträder sistnämnda uppfattning. De undersökningar,
som påbörjats inom försvarets förvaltningsdirektion i samråd med statskontoret,
torde tillgodose framförda önskemål. Stockholm den 31 januari
1964.

På uppdrag av överbefälhavaren
CARL ERIC ALMGREN

Chef för försvarsstaben

Kjell Nordström

Ärendet berett av
Kapten D. Hermansson

Statskontoret

Revisorerna har iakttagit att för inventering och kontroll av befintlighet
m. m. av materiel i krigsmaktens förråd varierande bestämmelser gäller
inom olika förvaltningsområden såväl i vad avser inventeringarnas omfattning
som beträffande intervallerna för deras genomförande. Reviso -

rerna anser det angeläget, att bestämmelserna för inventering överarbetas
och om möjligt göres gemensamma för hela krigsmakten. För inventering
av materiel av mera komplicerad teknisk natur ifrågasättes särskilda
specialistgrupper anslutna till de centrala eller regionala organen.

Statskontoret har i sin verksamhet uppmärksammat de av riksdagens revisorer
påtalade förhållandena och anser det likaledes av vikt, att nuvarande
mindre rationella och i förhållande till det reella resultatet kostsamma
och arbetskrävande inventeringsförfarandet gives en lämpligare och
för krigsmakten såvitt möjligt gemensam utformning. Härvid synes bland
annat böra undersökas, huruvida möjlighet föreligger att i viss omfattning
ersätta såväl den fullständiga avlämningsinventeringen som de partiella inventeringarna
med någon form av stickprovskontroll.

En förutsättning för en så långt gående förenkling synes dock vara, att
ett sådant förfaringssätt kan accepteras även av den för materielen ansvariga
personalen. Statskontorets erfarenheter från arbetet på fältet pekar
nämligen alldeles bestämt på att personalen högst ogärna medverkar till
en sådan lösning utan att garantier erhålles för att icke krav på ersättningsskyldighet
m. m. för förlust av materiel framställes under andra förhållanden
än då vissa klart angivna betingelser — t. ex. försummelse, oförstånd,
oskicklighet — är för handen. Av särskild betydelse är därför att
nuvarande oklarhet rörande innebörden av personalens tjänsteansvar undanröjes.

Statskontoret får sålunda föreslå, att Kungl. Maj :t uppdrager åt försvarets
förvaltningsdirektion att med beaktande av vad ovan anförts närmare
utreda de av riksdagens revisorer berörda problemen och inkomma med
förslag till för krigsmakten gemensamma bestämmelser för inventering av
och ansvar för förråd och däri förvarad materiel.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överste Sandberg, byråchef
Rudhe, samt major Westerström, föredragande. Stockholm den 24
januari 1964.

IVAR LÖFQVIST

K. H. Westerström

§ 3 De nya tjänstetecknen till arméns uniform m/60

Försvarets intendenturverk

Revisorernas erinringar gäller i huvudsak

dels bristande överensstämmelse mellan kalkylerade och verkliga kostnader
för tjänstetecknen,

dels merkostnaderna för tjänstetecken m/60 i förhållande till kostnaderna
för tjänstetecken m/52 och intendenturverkets motivering för dessa merkostnader,

dels ock de nya tjänstetecknens utförande i vad avser fastsättningsanordningarnas
hållbarhet.

1. Beträffande revisorernas jämförelse mellan kalkylerade och verkliga
kostnader får intendenturverket framhålla, att frågan om fastställande och
anskaffning av nya tjänstetecken i hög grad var beroende av huruvida och
i vilken takt den konstnärliga rådgivaren och förslagsställaren lyckades lösa

2 Rev. berättelse ang. statsverket år 1963. II

förelagd uppgift att utarbeta förslag till förbandstecken, som i fråga om tilltalande
utseende och symbolisk innebörd svarade mot de uppställda kraven.
Det torde vara uppenbart, att hans möjligheter härutinnan icke kunde överblickas,
när den påtalade kalkylen gjordes upp år 1958, och att denna kalkyl
därför måste framstå som mycket preliminär. Det successiva framtagandet
av nya tecken beräknades således kräva ett flertal år. Därest arméintendenturförvaltningen
väntat med anskaffning av de nya tjänstetecknen till
dess samtliga tecken framtagits och fastställts, skulle förvaltningen tvingats
anskaffa ytterligare tecken m/52, vilket knappast kunnat bedömas såsom
ekonomiskt försvarbart. Under åren 1958—1963 har en hel del omorganisationer
(pansarinf., signalförband m. fl.) företagits och dessutom har
successivt nya krav uppställts på tjänstetecken i baskermössor o. dyl. Då
kostnaderna överslagsmässigt inte beräknats överskrida ca 1,60 kr./per man
och år, har förvaltningen bedömt att de successivt framställda önskemålen
kunde tillgodoses. Därest goda förslag till nya förbandstecken framdeles
skulle komma att framläggas för förband, som fortfarande använder siffror
som förbandstecken, avser intendenturverket med hänsyn till de hittills
gjorda erfarenheterna i fråga om de nya tjänstetecknens betydelse för permissionsuniformernas
prydlighet och den uppskattning som dessa tecken
därför rönt hos personalen att till Eders Kungl. Maj :t ingiva förslag till fastställelse
av ytterligare sådana tecken.

De ekonomiska synpunkterna på införandet av de nya tjänstetecknen behandlas
närmare i det följande.

2. Revisorernas påståenden ifråga om merkostnaderna för de nya tjänstetecknen
grundar sig på en av dem upprättad kalkyl (s. 32). Intendenturverket
ser sig nödsakat påpeka att denna kalkyl är behäftad med vissa bi-istfälligheter,
vilka såsom nedan skall påvisas verkar än i kostnadshöjande
och än i kostnadsminskande riktning.

Sålunda har i revisorernas kalkyl räknats med fyra förbandstecken m/60
per man i stället för rätteligen sju (två på vardera kappa, vapenrock och
skjorta samt ett i mössan). Därest revisorerna tagit med samtliga dessa förbandstecken
i beräkningarna skulle skillnaden i kostnader för tjänstetecken
m/60 och m/52 i nämnda kalkyl ökat med 5 kronor 25 öre till 17 kronor
85 öre. Enligt det av revisorerna tillämpade beräkningssättet skulle då
en »merkostnad» av (30 000 X 17: 85 =) ca 535 000 kronor föreligga i stället
för uppgivna 380 000 kronor.

Dock är att märka att i revisorernas beräkningar förutsatts att samtliga
soldater som ingår i årskontingenten tillhör förband, för vilka särskilda förbandstecken
m/60 finnes fastställda. 1 realiteten är emellertid endast ca
40 % av de värnpliktiga att hänföra till sådana förband. Tages hänsyn härtill
reduceras de ovan framräknade »merkostnaderna» från 535 000 kronor
till ca 435 000 kronor. »Merkostnaden» har av revisorerna beräknats för
tecken till en årskontingent värnpliktiga. En sådan beräkning är riktig endast
under förutsättning att varje årskontingent värnpliktiga utrustas med
för kontingenten särskilt anskaffade tecken. Hänsyn måste enligt intendenturverkets
mening tas till det faktum att ett flertal årskontingenter använder
samma tecken.

De å s. 33, 3. raden, angivna kalkylerade kostnaderna, 1 milj. kronor, utgör
merkostnader för tjänstetecken m/60 under den vid kalkyltillfället givna
förutsättningen att tjänstetecken m/52 till stor del skulle användas till
uniform m/60. Vid en jämförelse med anskaffningskostnaderna, 4 milj.
kronor (s. 33, 5:e raden), bör därför beaktas att till den förstnämnda sum -

man, 1 milj. kronor, bör läggas kostnaderna för anskaffning av tjänstetecken
m/52.

Frågan hur många år de nya tecknen kan användas kan — i brist på erfarenhet
— endast bedömas, och det är naturligt att uppfattningarna härvid
kan gå isär. Om de enligt ovan omräknade »merkostnaderna», 435 000 kronor,
slås ut på endast fem år — en enligt intendenturverkets mening mycket
för kort användningstid — blir dock den årliga merkostnaden icke mer
än 87 000 kronor, vilken kostnad motsvarar mindre än ett öre per man och
dag.

Ytterligare må här tilläggas att vid en jämförelse med andra länders tjänstetecken
torde svenska armén icke vara i något avseende lyxbetonad.

Spörsmålet om vilka utgifter som statsverket bör påtaga sig för den värnpliktiges
trivsel och välbefinnande är en fråga om lämplig standard och
denna standards nivå inom de olika konsumtionsområdena. Det gäller här
inte bara den värnpliktiges »fickpengar» (penningbidrag) utan även standarden
betr. exempelvis permissionskläder, mat och förläggning. Det förefaller
ämbetsverket uppenbart att nivåerna på standarden inom dessa olika
»trivselområden» bör stå i viss överensstämmelse med varandra. Det må
väl då vara rimligt att ställa kostnaden för förbättring av klädstandarden
i relation till andra kostnader för den värnpliktiges trivsel eller — med
andra ord — att jämföra kostnaden för en avlöningsförmån med kostnaden
för en annan sådan förmån.

Jämförelsen hade lika väl kunnat gälla matstandarden och hade måhända
i så fall icke vållat det beklagliga missförstånd, som givit revisorerna anledning
att i sammanhanget göra antydningar om slöseri med statsmedel.

Som ovan påvisats existerar emellertid ett klart samband mellan de utgifter,
som jämförelsen i intendenturverkets yttrande avsett, och en sådan
jämförelse ger en uppfattning om den aktuella merutgiftens relativa storleksordning,
vilket otvivelaktigt underlättar den rätta bedömningen av utgiftens
rimlighet, eftersom ju allting är relativt och ingenting kan sägas vara
stort eller litet annat än i jämförelse med någonting annat.

Om intendenturverket — såsom revisorerna velat göra gällande — hade
avsett att motivera kostnaden för tjänstetecknen med hänvisning till andra
och större utgiftsposter oberoende av dessas art, skulle det förvisso inte ha
saknats möjligheter att som jämförelseobjekt välja utgiftsposter av betydligt
större storleksordning än de värnpliktigas penningbidrag.

Intendenturverket delar givetvis revisorernas uppfattning att en merutsift
för ett visst ändamål icke kan motiveras med att utgifterna för elt helt

annat ändamål är större.

3. Vad angår de nya tjänstetecknens utförande i vad avser fastsättningsanordningarnas
hållbarhet framhöll intendenturverket i sitt yttrande till revisorerna.
att till eu början konstaterades en viss ökning av förbrukningen
av tjänstetecken, vilken till icke obetydlig del torde ha varit all hänföra till
»souvenirsamlande». Som förklaring till åtgången av vederbörandes egna
tecken har det därvid legat nära till hands att hänvisa till att tecknen
»tappats» därför att stiften gålt av. Kostnaderna för sådan obehörig avgång
av tjänstetecken torde ha nedgått väsentligt, sedan intendenturverket föreskrivit
att tecknen »därest så erfordras» skall fästas även med tråd.

Beträffande lämpligheten av stift som fastsättningsanordning har intendenturverket
konstaterat, att tjänstetecken m/60 för vissa förband har stift,
som i fråga om brythållfasthel är klart överlägsna andra stift till tjänstetecken
av såväl in/52 som m/60. Exempel kan sålunda anföras på förband, som

efter prov rapporterat att stiften på vederbörliga förbandstecken tålt i genomsnitt
20 böjningar. Med utnyttjande av gjorda erfarenheter och under
beaktande av den tekniska utvecklingen har intendenturverket eftersträvat
att i intim samverkan med industrin göra stiften så hållbara som möjligt.
Härvid har åstadkommits nya förbättrade stifttyper med större brythållfasthet.
En av de nya konstruktionerna har vid utförda undersökningar motstått
upp till 60 böjningar. De nya stifttyperna avses användas såväl vid nytillverkning
som underhåll av tjänstetecken.

Vid bedömning av användningstiden för tjänstetecken m/60 bör beaktas,
att tecknen icke behöver tagas loss i samband med tvätt utan normalt kan
sitta kvar orubbade tills persedeln i fråga är nedsliten. Intendenturverket
anser sig därför kunna räkna med, att en omgång tjänstetecken m/60 skall
kunna användas för t. ex. fem omgångar kappor m/60, d. v. s. under cirka
femton år, eftersom en kappa överslagsmässigt beräknas kunna användas
för permissionsbruk under tre år. I detta fall skulle stiften behöva böjas endast
fem gånger.

Intendenturverket anser stift vara att föredra som fastsättningsanordning
framför fastsyning och har härvid beaktat icke blott tillverkningskostnaderna
för tecknen utan även de med fastsyning förenade arbetskostnaderna ute
på förbanden. Tecken med stift kan nämligen utan svårighet monteras av
förråds- eller handräckningspersonal och även av de värnpliktiga själva.
Metoden att sy på tecken kräver däremot sykunnig personal så snart fråga
är om fullständiga uppsättningar av tecken, t. ex. vid utrustning med nya
persedlar vid inryckningar.

Uniformens prydlighet som i väsentlig grad sammanhänger med tjänstetecknens
prydliga utseende, bör icke motverkas vare sig genom övergång till
fastsyning av de nya tecknen eller genom återgång till mindre prydliga tecken
av äldre typ. Det är visserligen beklagligt att fastsyning av tecken, som
är försedda med stift i vissa fall måst företagas — inte minst för att stävja
»souvenirsamlandet» —men de förbättringar av stiftens hållfasthet som
är att förvänta kommer att minska möjligheterna för dem, som obehörigen
vill tillägna sig tjänstetecknen, att förklara förlust av tecken med att stiften
brutits av. Behovet av fastsyning för att nedbringa sådana »förluster» blir då
mindre. Skärpta kontrollföreskrifter kommer även att verka i samma riktning,
och det är således att förvänta, att stiften i framtiden helt kunna fylla
sitt ändamål.

I övrigt får intendenturverket åberopa vad ämbetsverket i detta ärende
tidigare anfört i sitt yttrande till riksdagens revisorer.

Vid avgörandet av detta ärende har närvarit undertecknade Kring och
tjf. byråchefen Ahlm, den senare föredragande. Stockholm den 25 januari
1964.

H. KRING

Birger Ahlm R. Terning

Chefen för armén

Revisorerna vänder sig mot de av Försvarets intendenturverk redovisade
motiven för införande av förbandstecken genom en hänvisning till att endast
en tredjedel av arméns förbandschefer förordat införande av symboler.
Hänvisningen är icke relevant i detta sammanhang, eftersom endast infan -

teriregementena (med undantag för I 1, I 3 och 14) samt P 2, P 4 och S 1
fått nya förbandstecken i stället för siffror. Alla återstående förband har
fått behålla sina gamla förbandsbeteckningar — i regel siffror. Något positivt
majoritetsuttalande från underlydande chefer är f. ö. icke nödvändigt
för att chefen för armén skall fatta beslut.

Revisorerna anför vidare, att de nu använda symbolerna i många fall så
starkt påminner om varandra, att det blivit svårare att rätt uppfatta vederbörandes
förbandstillhörighet. Avsikten med de nya förbandstecknen har
emellertid icke varit att göra det lättare att uppfatta förbandstillhörigheten.
Valfrihet i fråga om förbandssymbol har f. ö. ej funnits, eftersom denna
bestäms på heraldiska grunder. Huvudsyftet med införandet av förbandstecken
har varit att främja soldatens samhörighet med förbandet och understryka
förbandets samhörighet med bygden samt att öka uniformens prydlighet
och soldatens därmed sammanhängande trivsel, allt syftande till ett
gott utbildningsresultat och — ytterst — en ökad effekt hos våra krigsförband.
Chefen för armén anser — i motsats till revisorerna — att betydelsen
av åtgärder för att öka trivsel, förbandsanda etc. hos såväl befäl som meniga
icke kan överdrivas och att de kostnader som revisorerna i förevarande
sammanhang funnit anmärkningsvärt höga, givit gott utbyte. Stockholm
den 30 januari 1964.

På uppdrag av chefen för armén

S. SYNNERGREN

Chef för arméstaben

G. Gardin

Riksrevisionsverket

I berättelsen framhålles, att de år 1960 införda tjänstetecknen är dyrare
i anskaffning än de tidigare använda. Enligt revisorernas beräkningar (s.
32) uppgår merkostnaden i fråga vid utrustandet av en värnpliktskontingent
om trettiotusen man per år med de vanligaste av de nya tjänstetecknen
till cirka 380 000 kronor. Revisorerna har härvid uppenbarligen utgått
från att varje nyinryckt värnpliktskontingent utrustas med nyinköpta
tecken. Emellertid synes tecknens kvalitet och utförande i övrigt möjliggöra
eu flerårig användning. Försvarets intendenturverk har för sin del
uppskattat användningstiden för de nya tecknen till femton år mot fem år
för tecknen av äldre modellen. Med beaktande härav torde merkostnaden
per år räknat för en värnpliktskontingent av ovan angiven storlek enligt
av riksrevisionsverket gjorda beräkningar icke komma att överstiga 40 000
kronor. Ämbetsverket har ansett sig böra i kalkylen inräkna jämväl kostnaderna
för ytterligare ett antal förbandstecken av den nya modellen, vilka
icke finns upptagna i den av revisorerna redovisade sammanställningen
men som enligt uppgifter från intendenturverket normalt ingår i utrustningen.
Vid en kortare användningstid än den beräknade, exempelvis
tio i stället för femton år, kommer merkostnaden självfallet att bli i motsvarande
mån högre men kommer dock att väsentligt understiga det av
revisorerna angivna beloppet. Till ytterligare belysning av kostnadsförhållandena
må även nämnas, att enligt av intendenturverket tillhandahållna

uppgifter årskostnaden för de nya uniformstecknen beräknats uppgå till
mindre än en procent av den årliga kostnaden för uniformsutrustningen
i dess helhet, om användningstiden för tecknen uppskattas till femton år
och för uniformspersedlarna i övrigt till mellan ett och tre år.

Såsom framgår av det ovan anförda synes merkostnaden för de nya
tecknen vid en flerårig användningstid kunna bedömas bli förhållandevis
måttlig. Då vidare hittills anskaffade tecken kan beräknas täcka det väsentliga
behovet för åtskilliga år framöver, torde förutsättningar för en
övergång till tjänstetecken av annat utförande i vart fall för närvarande
icke vara för handen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamöterna Cardelius,
Lundgren och Petterson, byråcheferna Ehnbom och Walck samt byrådirektören
Nissback, varjämte förste revisorn Eriksson varit föredragande.
Stockholm den 14 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

S. Eriksson

§ 4 Viss hotellrörelse vid Göta signalregemente
Försvarets civilförvaltning

Försvarets civilförvaltning får till en början lämna följande sammanfattande
redogörelse för ämbetsverkets erfarenheter av tillämpningen av
9 § allmänna resereglementet med tilläggsbestämmelser.

Vid försvarets förband och skolor finnas ofta en eller flera byggnader,
vilka innehålla rum avsedda för inkvartering av till förbanden eller skolorna
i tjänsteuppdrag beordrade tjänstemän. Framför allt användas rummen
av militära beställningshavare, som kommenderas att såsom elever
genomgå vid förbanden eller skolorna anordnade kurser e. d. Beställningshavaren
åtnjuter därunder traktamente enligt allmänna resereglementet
såsom eljest förrättningsman vid fullgörande av förrättning. Såsom regel
erhåller beställningshavaren före kommenderingens början meddelande av
vederbörande intendent att rum kan ställas till förfogande under kurstiden.
År det rum, som därvid erbjudits, av föreskriven standard — jämlikt
9 § tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet och av civilförvaltningen
utfärdade särskilda bestämmelser angående inkvarteringsstandard
— äger beställningshavaren jämlikt 9 § allmänna resereglementet
icke uppbära traktamente för natt med högre belopp än det, som myndigheten
betingar sig för inkvarteringen. Detta innebär i praktiken att
beställningshavaren erhåller kostnadsfri inkvartering i stället för nattraktamente.
Skulle det erbjudna rummet icke hålla den föreskrivna standarden,
får beställningshavaren — enligt en fr. o. m. 1 juli 1959 vidtagen ändring
av anvisningarna till 9 § tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet
— behålla sitt nattraktamente med avdrag för vad myndigheten betingar
sig för inkvarteringen.

Den sålunda år 1959 vidtagna jämkningen i bestämmelserna medförde,
att frågor, huruvida försvarets inkvarteringsrum hålla föreskriven standard,
underställdes civilförvaltningen i betydande omfattning såväl be -

svärsvägen som i annan ordning. Civilförvaltningen fann därför anledning
låta företrädare för ämbetsverket avlägga besök hos ett flertal skolor och
förband inom samtliga tre försvarsgrenar. Ämbetsverket nödgades därvid
konstatera, att endast en ringa del av de besiktigade inkvarteringsrummen
fingo anses erbjuda godtagbar standard och att en upprustning — i
många fall genomgripande ombyggnad — av de icke standardmässiga utrymmena
skulle kräva betydande kapitalinvesteringar.

De sålunda konstaterade förhållandena fann civilförvaltningen anledning
alt närmare beröra, då den nu arbetande s. k. reseersättningsberedningen
i skrivelse till civilförvaltningen 8 mars 1963 anhöll om uppgift angående
vilka ändringar i allmänna resereglementet med tilläggsbestämmelser som
finge anses påkallade. I vad avsåg 9 § allmänna resereglementet anförde
civilförvaltningen i skrivelse till beredningen 26 april 1963 —- efter att ha
lämnat den redogörelse för ämbetsverkets erfarenheter som nyss berörts —
följande:

»Ämbetsverket har vid nu angivna förhållanden kommit till den uppfattningen
att systemet med indelning av inkvarteringsrummen i standardmässiga
och icke standardmässiga bör slopas och att varje förrättningsman,
som erbjudes inkvarteringsrum i av kronan disponerad lokal, skall
äga uppbära nattraktamente enligt därom gällande bestämmelser, därvid
han — därest han utnyttjar sådan inkvartering — skall ha att erlägga den
ersättning för rummet, som myndigheten betingar sig.

Den ovan förordade reformen innebär sålunda, att det bör stå förrättningsmannen
helt fritt att vid förrättning själv avgöra huruvida han skall
utnyttja av kronan erbjuden inkvartering eller förhyra rum på den civila''
marknaden. Måhända bör dock i vissa fall undantag från denna regel
göras. Sålunda kunna i vad gäller försvaret olika skäl — bl. a. utbildningsskäl
och rent lokala förhållanden — tala för att elever vid uthildningsanstalter
(exempelvis infanteriets stridsskola och artilleriets kadettskola)
skola bo i vid utbildningsanstalten förefintliga inkvarteringsrum. Erinras
må, att vid sådana skolor finnas av kronan uppförda särskilda elevförläggningar,
vilka — i allt fall de modernaste — äro byggda och utrustade
för just angivna förläggningsändamål. En dylik undantagsregel torde
emellertid närmast ha sin plats i ett besparingsreglemente för försvaret.»

Vad angår de s. k. garnisonshotellen vid S 2 i Karlsborg anlitas desamma
i mycket ringa utsträckning såsom inkvartering för elever i kurser o. d.
Vid S 2 förekommer sålunda ingen egentlig kursverksamhet. Enligt uppgift
är det endast eleverna i den en gång om året vid arméns fallskärmsjägarskola
anordnade fallskärmsjägarkursen för befäl, som förläggas i garnisonshotellen.
Det förtjänar anmärkas, att eleverna (officerare, underofficerare
och underbefäl) på grund av utrymmesskäl pläga förläggas två
i varje rum. Då härigenom rummen ej komma att fylla föreskriven standard
— i det att bestämmelserna härom förutsätta att förrättningsman
skall tillhandahållas eget rum — erhålla eleverna traktamente för natt med
avdrag för det pris rummet åsatts.

De förrättningsmän, för vilka garnisonshotellen i Karlsborg kunna komma
i fråga såsom inkvartering, äro i stället, såsom framgår av vad revisorerna
anfört, huvudsakligen tjänstemän från högre staber och centrala
förvaltningar. Eu stor del av dessa förrättningsmän utgöras av civila
tjänstemän, t. ex. från armétygförvaltningen i Stockholm. Alt enbart beträffande
förrättningar i Karlsborg göra undantag från den allmänt veder -

lagna regeln att låta en förrättningsman själv sörja för sin inkvartering på
förrättningsorten, anser civilförvaltningen icke motiverat och finner alltså
den hittillsvarande ordningen, att vederbörande förrättningsman icke ålägges
att hyra rum på sagda garnisonshotell förståelig. Om en förrättningsman
likväl fast han ej tått erbjudande härom — skulle övernatta på
garnisonshotellen, ha bestämmelserna i 9 § allmänna resereglementet ansetts
böra tolkas så, att vederbörande mister sitt nattraktamente. En följd
härav är såsom revisorerna även framhållit, att förrättningsmannen i första
hand söker inkvartering på de privata hotellen och härigenom kan tillgodogöra
sig mellanskillnaden mellan nattraktamentet och rumspriset.

Av den ekonomiska kalkyl, som refereras i revisorernas berättelse, framgår,
att av hyresinkomsterna om It 467 kr. för år ett belopp av 5 450 kr.
erlagts kontant. Detta säges innebära, att uthyrning till tjänsteman »under
tjänsteresa och till förbandets egen personal» i medeltal endast omfattat
3 å 4 bäddar per natt. Det lämnas sålunda icke någon uppgift rörande omfattningen
av uthyrningen till enbart tjänsteman på resa. Då emellertid
sådan uthyrning ägt rum, har statsverket i sådana fall kunnat tillgodoräkna
sig det traktamente, som härigenom innehållits. Den ekonomiska kalkylen
hade enligt civilförvaltningens mening bort innehålla uppgift även
i sådant hänseende för att kunna uppvisa ett rättvisande resultat.

Civilförvaltningen måste emellertid liksom tidigare konstatera, att tilllämpningcn
av bestämmelserna i 9 § allmänna resereglementet i förevarande
fall leda till ett otillfredsställande resultat och att bestämmelserna,
som till sin grund äro ett slag av besparingsföreskrifter, t. o. in. kunna
sägas motverka sitt syfte. Härifrån sett skulle det, som civilförvaltningen
även anfört, vara motiverat att få en ändring av bestämmelserna till stånd.

Sedermera har civilförvaltningen, då frågan bragts på tal, anvisat den
utvägen, att hotellrörelsen ifråga skulle liksom skett vid den av revisorerna
berörda liknande hotellrörelsen vid Skaraborgs flygflottilj övertagas av
lägerkassan vid Göta signalregemente. Då förbandet "själv härigenom icke
skulle komma att — såsom föreskrives i 9 g allmänna resereglementet — disponera
lokalerna, bleve författningsrummet ej tillämpligt med som följd
alt förrättningsman, som utnyttjade hotellet som övernattning, skulle få
behalla sitt nattraktamente och erlägga ett pris för rummet som svarade
mot priset för hotellrum av liknande slag i orten. Enligt vad som upplysts
har emellertid hotellets övertagande av lägerkassan ansetts förenat
med alltför stora ekonomiska risker. Av denna grund har även avvisats av
civilförvaltningen under hand framfört förslag om, att driften av hotellet
skulle övertagas av officers- och underofficersmässarna. Även på detta
sätt skulle kronan frånhänt sig dispositionsrätten till hotellet, varigenom
nattraktamente kunnat utgå.

Såsom förut påvisats disponeras rummen på garnisonshotellen vid S 2
på annat sätt än inkvarteringsrummen vid försvarets övriga förband och
skolor. Driften av garnisonshotellen kan sägas närmast påminna om driften
av en civil hotellrörelse. Vid försvaret torde garnisonshotellen endast kunna
jämföras med den vid F 7 bedrivna hotellrörelsen. Detta anser civiiiörvaltningen
motivera, att uthyrningen av rummen i garnisonshotellen
undantages från tillämpningen av bestämmelserna i 9 § allmänna resereglementet.
I det föregående har anmärkts, att civilförvaltningen i skrivelse
till reseersättningsberedningen föreslagit, att den nuvarande indelningen
vid försvaret av inkvarteringsrum i standardmässiga och icke stanoardmässiga
generellt skulle slopas. De resultat, till vilka sagda utredning

kan komina i sagda fråga, måste med nödvändighet dröja. För att i dagens
läge råda bot på förhållandena vid garnisonshotellen, har civilförvaltningen
därför i särskild skrivelse denna dag till statsrådet och chefen för civildepartementet
hemställt, att statsrådet måtte medverka till utfärdande
av en föreskrift att bestämmelserna i 9 § allmänna resereglementet icke
skola tillämpas beträffande den vid S 2 bedrivna hotellrörelsen i Karlsborg.
Ett beslut i denna riktning skulle säkerligen medföra, att rörelsen
skulle kunna bedrivas på ett mera rationellt och effektivare sätt än för
närvarande.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och tf.
byrådirektören Wihlborg, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden
Insulander och Engdahl. Stockholm den 17 januari 1964.

RAGNAR LUNDBERG

Nils Wihlborg

B. Hauschildt

Försvarets intendenturverk

Hotellrummen är belägna i direkt anslutning till officers- resp. underofficersmässarna
och är såväl byggnadstekniskt som inredningsmässigt av
relativt låg kvalitet och motsvarar icke på något sätt normal hotellstandard,
bl. a. är inventarierna icke ens av enhetlig typ i samma rum.

Dessa hotellrum, eller rättare benämnda uthyrningsrum, uthyras direkt
genom regementsintendentens försorg. Förhållandena vid S 2 skiljer sig
i detta avseende icke från vad som förekommer vid ett flertal andra förband,
främst inom flygvapnet. Den av revisorerna gjorda jämförelsen med
det hotell som är beläget utanför Skaraborgs flygflottiljs (F7) område är
icke riktigt rättvisande.

År 1942 uppfördes i Egnahemsstyrelsens regi utanför denna flottiljs område
en särskild villastad, som numera utökats till 127 lägenheter avsedda
för arbetare och annan civil personal vid flottiljen. I samband därmed uppfördes
en fritidsbyggnad omfattande biograf, restaurang och hotell. Denna
utarrenderades till Konsum, som emellertid efter några år upphörde med
rörelsen, enär den icke kunde bedrivas med lönsamhet. Då annan arrendator
icke kunde erhållas, nödgades lägerkassan vid F 7 övertaga rörelsen.
Restaurangen är numera ett konditori med matservering och hotellet, som
omfattar 22 enkelrum, är närmast att jämföra med ett enklare pensionat. I
likhet med vid övriga flottiljer finns inom F 7 område uthyrningsrum för
officerare, underofficerare m. fl.

I åberopad kalkyl har räknats med hyresinkomster efter ett pris per dygn
av kronor 4: 25 enligt bestämmelser som numera är upphävda och ersatta
med av dåvarande KAIF, KMF och FF i samråd fastställda föreskrifter
(TL A nr 80/62, TSA nr 72/62, Int I bil. 4:9). På grundval av dessa har
de lokala förvaltningsmyndigheterna vid försvaret fastställt nya hyresbelopp,
vilka betydligt överstiger här ovan angivna dygnspris. Vid S 2 betingar
ex.vis nu angivna uthyrningsrum kronor 9 per dygn.

Vid bedömandet av lönsamheten av ifrågavarande hotellrörelse i Karlsborg
bör beaktas de besparingar som uppkomma för Kronan genom inhållna
nattraktamenten, vilka för rese- och traktamentsklass B utgör 28
kronor för natt (tidigare 20 kronor).

2f Rev. berättelse ang. statsverket ur 1963. It

Från personalförbundens sida har vid ett flertal tillfällen framförts önskemål
om ändring av i resereglementet intagen bestämmelse om reducering
av nattraktamente då förrättningsman erbjudits inkvartering i av Kronan
disponerade rum.

överläggningar beträffande ändring av gällande bestämmelser avseende
inkvarteringsstandard har pågått sedan år 1961 mellan representanter för
FCF och FortF samt försvarsgrensförvaltningarna. FCF har berett berörda
personalorganisationer tillfälle att till ämbetsverket inkomma med de synpunkter
som organisationerna kan ha att anlägga på hithörande fråga.

Intendenturverket har intet att erinra emot att en utredning i saken
kommer till stånd. En sådan utredning bör få den omfattning som framgår
av revisorernas uttalande. Möjligen må tilläggas att vid denna utredning
göres en undersökning beträffande samtliga Kronans uthyrningsrum. Intendenturverket
synes böra vara representerat vid denna utredning.

Vid avgörande av detta ärende har närvarit undertecknade Kring och
Rosin, den senare föredragande. Stockholm den 25 januari 1964.

H. KRING

Arne Rosin

Chefen för armén

Nedläggande av hotellrörelsen är icke lämpligt med hänsyn till den begränsade
tillgången på privata hotell- och pensionatsrum i Karlsborg.

Riksdagens revisorers förslag angående utredning i ämnet tillstyrks därför.

Chefen för armén får i underdånighet föreslå, att bestämmelserna i 9 §
allmänt resereglemente omgående undantas för tillämpning beträffande garnisonshotellen
i Karlsborg utan att resultatet av föreslagen utredning avvaktas.
En ökad beläggning kan då förväntas. I samband härmed bör en
eventuell höjning av hotellpriserna till en mer marknadsmässig nivå övervägas.
Stockholm den 31 januari 1964.

På uppdrag av chefen för armén
OVE LJUNG

Chef för sektion I

C. E. Tottie

Riksrevisionsverket

Enligt vad riksrevisionsverket inhämtat har en viss höjning av rumspriserna
vid ifrågavarande garnisonshotell skett i enlighet med av fortifikationsförvaltningen
och dåvarande arméintendenturförvaltningen meddelade
bestämmelser (TLA nr 80/1962) men hotellrörelsen torde på grund av den
relativt ringa beläggningen ändå icke bli ekonomiskt lönsam. Som revisorerna
framhållit kan det icke anses ekonomiskt försvarligt att driva garnisonshotellen
i Karlsborg med förlust. Enligt riksrevisionsverkets mening bör

ifrågavarande verksamhet nedläggas, därest den icke kan drivas efter affärsmässiga
grunder. För att uppnå sistnämnda syfte synes emellertid enligt
revisorerna erfordras icke blott en anpassning av rumspriserna till vad
som gäller för motsvarande civila hotellrum å orten utan även att bestämmelserna
i 9 § allmänna resereglementet icke tillämpas, innebärande att
förrättningsman, som utnyttjar ifrågavarande hotell, äger uppbära fullt
nattraktamente och har att erlägga fastställt rumspris. Enligt ämbetsverkets
mening bör emellertid bestämmelserna i 9 § allmänna resereglementet
tillämpas på så sätt att berörd myndighet i samband med planeringen av
tjänsteresor till Karlsborg erbjuder förrättningsman inkvartering i där befintliga
garnisonshotell. Därest förrättningsmannen därvid icke utnyttjar
ifrågavarande hotell, går han miste om nattraktamentet.

Riksrevisionsverket, som i likhet med revisorerna av ekonomiska skäl
finner det angeläget att förevarande problem bringas till en ändamålsenlig
lösning, ansluter sig till revisorernas uppfattning att en utredning i ämnet
snarast bör komma till stånd. Ämbetsverket vill avslutningsvis erinra om
att inom civildepartementet tillsatts en beredning med uppdrag att biträda
vid översyn av allmänna resereglementet.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Cardelius, Lundgren, Petterson och Elofsson, varjämte
byråcheferna Ehnbom och Walck närvarit samt byrådirektören Bäckman
varit föredragande. Stockholm den 24 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Ragnar Bäckman

§ 5 Vissa byggnadsföretag i Vidsel
Fortifikationsförvaltningen

Fortifikationsförvaltningen får i anledning härav anmäla, att varken förvaltningen
såsom ämbetsverk eller flygförvaltningens flygfältsbyrå, vilken
numera inlemmats i fortifikationsförvaltningen, haft någon befattning med
de ärenden, som avhandlas i nämnda del av berättelsen. På grund härav har
fortifikationsförvaltningen, som inte haft möjligheter att närmare sätta sig
in i frågan under remisstiden, intet att anföra i anledning av remissen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknade Wallén och
byrådirektören Thorsell, den senare föredragande, ävensom avdelningschefen
Lindholm samt byråcheferna Höijer och Dalborg. Stockholm den 31 januari
1964.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

Gunnar Lindh

Flygförvaltningen

Revisorerna har först lämnat eu kort redogörelse för RFN tillkomst. Redogörelsen
synes i allt väsentligt bygga på uppgifter av flygförvaltningen.
Det torde i detta sammanhang inte vara erforderligt att komplettera densamma
med ytterligare uppgifter om de många problem som mött i samband
med övningsplatsens anordnande och det stora antal överläggningar
med statliga och kommunala myndigheter och med enskilda, som ägt rum.
Flygförvaltningen vitsordar riktigheten av redogörelsen.

Revisorerna har därefter berört två särskilda förhållanden, av vilka det
ena angår kostnaderna för bostäder åt den till RFN knutna personalen och
det andra rör kostnaderna för drift in. in. av ett mindre hotell i Vidsel.

Vad beträffar bostadskostnaderna har en den 27 juni 1961 dagtecknad
promemoria in. in. under hand lämnats till vederbörande tjänsteman i försvarsdepartementet,
närmast för att tjäna som underlag för informella
överläggningar om de möjligheter som kan finnas för att bereda personalen
i Vidsel kompensation för de höga levnadsomkostnaderna. Denna promemoria
överses för närvarande och kommer att kompletteras så att innehållet blir
helt aktuellt. Därefter avser flygförvaltningen att till Kungl. Maj :t ingiva
särskild framställning i ämnet.

Vad beträffar hotellet i Vidsel är det riktigt att detsamma till en början
icke utnyttjats av robotpersonal i nämnvärd omfattning beroende på senareläggning
av vissa planerade provskjutningar. Av denna anledning kunde
förvaltningen ej heller tillstyrka hotellets uppförande vid den tidpunkt, då
kommunen påbörjade byggandet. Från kommunens sida har uppgivits att
det tidigarelagda uppförandet av hotellet valdes med hänsyn till ökad arbetslöshet
i orten och emedan byggnadsarbetet därför fick utföras som beredskapsarbete
med bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen (240 000 kronor).
Kommunen räknade uppenbarligen med att ortsbefolkningen skulle komma
att begagna hotellet i betydligt större utsträckning än vad som visat sig bliva
fallet. Denna förhoppning har alltså icke infriats. Sedan provskjutningsverksamheten
väl kommit i gång bär å andra sidan robotpersonalens utnyttjande
av hotellet blivit större än beräknat. Flygförvaltningen hade ställt i
utsikt att minst 2 000 bäddar per år skulle behövas för inkvartering av robotpersonal.
Denna siffra har överskridits både 1962 och 1963. Sistnämnda
år har bäddantalet närmat sig 4 000. Mot bakgrunden härav finns enligt förvaltningens
mening ej anledning ifrågasätta ett tills vidare mycket starkt
behov av de inkvarteringsmöjligheter som hotellet bjuder (maximalt 32
bäddar i 8 enkel- och 12 dubbelrum) och ej heller anledning ifrågasätta huruvida
hotellet borde ha uppförts. Härtill må knytas den reflexionen att om
hotellet byggts först senare för att tagas i bruk våren 1962 torde kostnaderna
för detsamma med all sannolikhet ha överstigit 1960 års byggkostnader.
Huruvida byggnadsstandarden kunnat sänkas undandrager sig förvaltningens
närmare bedömande. Frågan om byggnadens utformning m. in. har ankommit
på kommunen på grundval av bl. a. de uppgifter om antalet bäddar,
som flygförvaltningen kunde ställa i utsikt, och på flygförvaltningens
önskemål att rumspriserna måste bliva sådana att de väl täcktes av utgående
traktamenten.

Frågan om kostnaderna för driften m. in. av hotellet har i december 1963
varit törcmål för förnyade överläggningar mellan flygförvaltningen och
Älvsbyns landskommun. Syftet med dessa överläggningar har varit att söka
åstadkomma en för båda parter acceptabel lösning av frågan. Från kommunens
sida har framlagts två alternativ. De överensstämmer med varand -

ra såtillvida att de båda förutsätter viss kapitalinsats från statens sida men
skiljer sig sinsemellan i fråga om insatsens storlek. Flygförvaltningen, i
detta fall biträdd av särskilt anlitad revisor, stöder uppfattningen att staten
bör medverka för att sänka driftskostnaderna och överväger för närvarande
formerna in. m. härför. Ytterligare överläggningar med landskommunen
torde emellertid bliva nödvändiga. Därefter kommer flygförvaltningen
att i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå en slutlig lösning av frågan.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknad chef samt Sundqvist
och Kollind, föredragande. Stockholm den 14 januari 1964.

G. FALK

H. Kollind

Riksrevisionsverket

Revisorerna berör i sin redogörelse två särskilda förhållanden, av vilka
det ena avser kostnaderna för bostäder åt den till RFN knutna personalen
och det andra kostnaderna för drift m. m. av ett hotell i Vidsel. Vad först
angår bostadskostnaderna har flygförvaltningen enligt lämnad uppgift för
avsikt att till Kungl. Maj :t ingiva särskild framställning i ämnet. Av denna
anledning har riksrevisionsverket för närvarande icke ansett sig böra taga
ställning till denna fråga.

Vad beträffar hotellet i Vidsel, som betingat en kostnad av ca 1,4 milj.
kronor, har detta enligt vad riksrevisionsverket inhämtat finansierats sålunda:
arbetslöshetsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen 240 000 kronor, lån
från postsparbanken 965 000 kronor och kommunalt bidrag ca 154 000 kronor.
För postsparbankslånet har kommunen inträtt såsom borgensman. Härtill
kommer värdet av tomtmark, som Älvsbyns landskommun ställt till förfogande.
Hotellfastigheten äges av en stiftelse, i vars styrelse ingår en representant
från flygförvaltningen. Driften av hotellrörelsen har gått med förlust
samtliga år, det sista året med ca 80 000 kronor. Även med kapitaltillskott
av 750 000 kronor anses en årlig driftsförlust av ca 35 000 kronor
uppkomma, vilket belopp kommunen lär vara villig att tillskjuta.

Vid förfrågan har flygförvaltningen uppgivit, att överläggningar pågår
mellan flygförvaltningen och Älvsbyns landskommun angående kostnaderna
för driften in. m. av hotellet. Flygförvaltningen har för avsikt att därefter
göra en framställning till Kungl. Maj :t i ärendet.

Riksrevisionsverket vill emellertid redan nu framhålla, att i Älvsbyns köping,
belägen ca 3 mil från Vidsel, finnes två hotell. Mellan Älvsbyn och
RFN går dagligen personalbussar. RFN disponerar vidare ett antal bilar för
personbefordran. Besökande vid RFN kan således utan några större olägenheter
inkvarteras i Älvsbyn. Av denna anledning synes det kunna ifrågasättas,
huruvida eu hotellrörelse i Vidsel är oundgängligen erforderlig.
Enligt riksrevisionsverkets mening bör möjligheterna att avveckla hotellrörelsen
undersökas.

Vid handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Cardelius, Lundgren, Petterson och Elofsson, varjämte
byråcheferna Ehnbom och Walck närvarit samt byrådirektören Sjövall
varit föredragande. Stockholm den 24 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Kaj Sjö vall

§ 6 Försäljning av viss del av Husie boställe
F ortif ikationsf örvaltningen

Skånska luftvärnsregementets (Lv 4) övningsområde skulle utvidgas i
enlighet med statsmakternas år 1962 (prop. 1962: 66 rdskr 1962: 288) fattade
beslut. Enligt beslutet skulle med övningsområdet införlivas den under
domänstyrelsens förvaltning stående egendomen Husie boställe, vars markarealer
erfordrades för automatkanonutbildning m. m. Marken behövde tagas
i anspråk för militärt ändamål redan hösten 1962. Egendomen var utarrenderad
till den 14 mars 1967. Uppgörelse erfordrades därför med arrendatorn
om förtida frånträde av hans arrende. Domänstyrelsen hade i sitt i
ärendet avgivna yttrande framhållit, att »arrendatorn är i betydande omfattning
ägare till byggnader och andra fasta anläggningar å egendomen».

Efter därom av FortF gjord framställning beslöt Kungl. Maj :t (jordbruksdep.
) den 6 juni 1962 att egendomen skulle överföras från domänstyrelsen
till FortF per den 14 september 1962.

Redan den 29 september 1961 hade Kungl. Maj:t uppdragit åt FortF att
upptaga förhandlingar om dispositionsrätt för försvaret till bl. a. Husie boställe
samt att — därest godtagbara villkor kunde nås — under förbehåll
av Kungl. Maj:ts godkännande träffa överenskommelse i ämnet. I anslutning
därtill påbörjade FortF i samråd med chefen för armén (CA) och militärbefälhavaren
för I. militärområdet (MB I) samt med anlitande av olika
värderingsexperter erforderliga utredningar och värderingar. Vid en förberedande
förhandlingskontakt med arrendatorn, klarlades vilka byggnader
och övriga fasta anläggningar på egendomen som tillhörde honom. Detta
klarläggande nödvändiggjorde ytterligare byggnadstekniska värderingar.
Vidare framgick redan då, att från arrendatorns sida förelåg ett bestämt
önskemål om att i en eller annan form få kvarsitta i egendomens byggnader
med så stor markareal som möjligt. Samtidigt pågick en militär och teknisk
utredning rörande möjligheterna att utnyttja Husiebyggnaderna för militärt
ändamål. Denna utredning, för vilken närmare redogörelse lämnats nedan,
gav vid handen att byggnaderna icke på ett ekonomiskt godtagbart sätt kunde
iordningställas till expeditionslokaler, utbildningshallar e. d. och att det i
övrigt icke förelåg något bärande skäl att behålla dem för försvarets räkning.
Sedan de nödvändiga utredningarna och värderingarna sålunda verkställts
återupptogs förhandlingarna med arrendatorn. Dessa resulterade i
ett under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande avslutat avtal, undertecknat
av arrendatorn den 27 april 1962 och av FortF den 4 maj 1962. Enligt
detta avtal frånträdde arrendatorn sitt arrende den 14 september 1962 och
avstod från samtliga ersättningsanspråk gentemot kronan. I gengäld överlät
kronan till arrendatorn vissa byggnader å egendomen jämte erforderligt
tomtområde om cirka 19 500 m2 mot en kontant köpeskilling om 45 000
kronor. I beslut den 6 maj 1962 godkände Kungl. Maj:t avtalet.

Till grund för FortF ställningstagande vid överenskommelsen med arrendatorn
låg följande utredningar, överväganden och bedömanden.

De kronan tillhöriga byggnaderna hade jämte nämnda tomtområde värderats
till cirka 310 000 kronor. Därvid hade givetvis beaktats, att fasta anläggningar
inom byggnaderna i betydande omfattning tillhörde arrendatorn.

Arrendatorn tillgodoräknades sammanlagt cirka 268 000 kronor. Av detta
belopp utgjorde 210 000 kronor det kapitaliserade nuvärdet av hans net -

toinkomst under fyra år av jordbruksdriften. Någon osäkerhet om storleken
av denna nettoinkomst kunde icke råda, enär arrendatorns bokföring ombesörjdes
av Sveriges lantbruksförbunds driftsbyrå. Vidare utgjorde 28 000
kronor den uppskattade värdeminskning, som genom jordbruksdriftens nedläggande
komme att uppstå å arrendatorn tillhöriga för enbart jordbruksdriften
avsedda fasta anläggningar, samt 30 000 kronor enligt sedvanliga
principer beräknad realisationsförlust vid arrendatorns avyttring av de döda
inventarier, som han icke längre kunde utnyttja för egendomens skötsel
till följd av frånträdet av åkerjorden.

Vid uträkningen blev det sålunda ett tillgodohavande för kronan om

(310 000 _ 268 000 =) 42 000 kronor. I anslutning härtill bestämdes den

kontanta köpeskillingen i avtalet till det ovan nämnda beloppet 45 000 kronor.

Att märka är att arrendatorn utöver jordbruksdriften bedrev en omfattande
svinproduktion, för vilket ändamål han uppfört ett större svinhus
samt hade andra egna byggnader och fasta anläggningar. Vidare att huvuddelen
av alla de iståndsättningar och moderniseringar å egendomens byggnader,
som utförts under de senaste 40 åren, bekostats av arrendatorn och
dennes fader, vilket allt givetvis måste inlösas, om arrendatorn tvingades
att avflytta före arrendetidens slut.

Därest försäljningen icke kommit till stånd, hade kronan salunda varit
nödsakad att

dels erlägga ovan angivna ersättningsbelopp om 268 000 kronor,

dels lösa in arrendatorns svinhus samt övriga honom tillhöriga byggnader
och andra fasta anläggningar (utöver dem som ersatts genom beloppet
268 000 kronor), värderade till sammanlagt cirka 250 000 kronor,

dels ersätta arrendatorn för hans uteblivna nettoinkomst under fyra år av
svinproduktionen, enligt utredning uppgående i kapitaliserat nuvärde till
cirka 180 000 kronor,

dels ock ersätta hans realisationsförlust m. m. vid den förtida avyttringen
av svinbesättningen ävensom flyttnings- och omställningskostnader
m. m. med cirka 50 000 kronor.

Sammanlagt uppgår detta till i runt tal 750 000 kronor. Detta belopp är
jämte den kontanta köpeskillingen å 45 000 kronor vad kronan i realiteten
fått i utbyte av försäljningen. Alltså i runt tal 800 000 kronor.

Vad angår möjligheterna att utnyttja Husie-byggnaderna för militärt ändamål
må följande framhållas.

I och med att det militära behovet av egendomens markarealer klarlagts
samt Ivungl. Maj :ts förhandlingsuppdrag av den 29 september 1961 erhållits,
kom självfallet i hlickpunkten frågan huruvida de till gården hörande
byggnaderna kunde erhålla ett lämpligt utnyttjande i försvarets ägo. I samråd
med FortF uppdrog CA åt MB I att närmare undersöka möjligheterna
härav. I anslutning till dessa undersökningar verkställdes vid besök på
platsen av representanter för FortF, CA och MB I i närvaro av representanter
för Malmö fo och Lv 4 noggrann genomgång av byggnaderna med åtföljande
detaljstudium av byggnadsbeståndets tekniska beskaffenhet. Härvid diskuterades
olika alternativ bl. a. att utnyttja de tre bostadsbyggnaderna såsom
expeditionslokaler för Malmö fostab, som tillsammans med Malmö marina
bevakningsområde (BoMö) disponerar förhyrda expeditionslokaler i
centrum av Malmö, eller för Lv 4 samt ekonomibyggnaderna som förråd
och/eller övningshallar in. m. för Lv 4. Genom utredningsarbetet klarlades,
att boningshusen byggnadstekniskt var olämpliga att bygga om till expedi -

tionslokaler, att de expeditionslokaler, som skulle kunnat erhållas vid en
eventuell ombyggnad, var otillräckliga för fostabens inklusive BoMö behov,
varför ny- eller tillbyggnad skulle krävts i icke obetydlig omfattning, att
sådana om- och tillbyggnader skulle bliva mycket kostnadskrävande med
hänsyn till husens tekniska ursprungskonstruktion, att ekonomibyggnaderna
genom sin byggnadstekniska utformning icke kunde utnyttjas såsom övningshallar
o. d., att — i den mån byggnaderna i och för sig kunde anses
lämpliga såsom förrådslokaler — bättre möjligheter förefanns att tillgodose
Lv 4 förrådsbehov främst genom omdisponering av befintliga byggnader
inom kasernområdet i samband med att ny verkstadsbyggnad in. in. under
alla förhållanden måste uppföras (varutöver såsom reserv fanns ekonomibyggnader
på andra gårdar än Husie som måste införlivas med övningsområdet),
samt att byggnaderna med hänsyn till sin belägenhet icke kunde
ifrågakoinma såsom krigsförråd.

I anslutning till undersökningarna framförde chefen för Lv 4 den uppfattningen,
att bostadsbyggnaderna å Husie borde bibehållas i kronans ägo
och användas såsom bostäder men ur militär synpunkt och av sekretesskäl
företrädesvis bebos av personal, som tjänstgjorde vid Lv 4. Sådan personal
borde därför ha företrädesrätt vid uthyrning. — I samråd med CA klarlades,
att varken militära synpunkter eller sekretesskäl nödvändiggjorde, att ifrågavarande
byggnader — som är belägna i direkt anslutning till allmänna
vägar och en kyrka — skulle bebos av Lv 4 personal. Vidare konstaterades,
att enligt gällande bestämmelser tjänstebostäder skall finnas för endast ett
begränsat antal befattningshavare och att för Lv 4 del detta behov redan var
täckt. Ytterligare utreddes, att mangårdsbyggnaden på Husie var så stor, att
den måste delas i minst två lägenheter för att kunna med normal förräntning
uthyras. Sådan delning skulle draga avsevärda kostnader. Under dessa
förhållanden fann FortF i samråd med CA icke försvarbart att förorsaka
kronan betydande kostnader för att personal vid Lv 4 skulle tillförsäkras
bostäder å Husie. Härjämte måste hänsyn tagas till att arrendatorn å Husie,
vilkens släkt sedan 1921 arrenderat och bebott gården, ville bo kvar och
fortsätta svinproduktionen. Genom en sådan anordning kunde de sociala
olägenheterna av egendomens ianspråktagande för militärt ändamål elimineras.

I samband med uppgörande våren 1963 av s. k. generalplan för Lv 4 har
Lv 4 samtliga lokalbehov klarlagts. Härvid har ingenting framkommit som
motsäger de tidigare bedömningarna rörande Husie-byggnaderna.

Ett av revisorerna gjort uttalande om att förutvarande arrendatorn å Husie
erbjudit Lv 4 att hyra några av egendomens byggnader kan lätteligen
tolkas — och har av vissa tidningar tolkats — så att försvaret nu hyr eller
står i begrepp att hyra en del av de försålda byggnaderna för 46 000 kronor
per år. Såvitt FortF kunnat utröna förhåller sig härmed på följande sätt.
Arrendatorn lär för icke obetydliga kostnader ha iordningställt vissa ekonomiutrymmen
till lagerlokaler och rustat upp två bostäder samt utbjudit dessa
lokaler till förhyrning. Hyreserbjudande bar gjorts bl. a. till Lv 4. Enligt
meddelande från MB I bar någon förhyrning för Lv 4 räkning icke skett.
Något behov, för vilket förhyrning i anslutning till Lv 4 etablissement kan
tillstyrkas, föreligger icke enligt CA.

Det anförda kan sammanfattas sålunda.

Husie-byggnaderna kunde icke på ett ekonomiskt godtagbart sätt iordningställas
till expeditionslokaler, utbildningshallar e. d. I öVrigt förelåg icke
något hållbart skäl att behålla dem för försvarets räkning.

Utbytet för kronans del av försäljningen till arrendatorn var i realiteten
cirka 800 000 kronor, varav 45 000 kronor i kontant köpeskilling och återstoden
i inbesparade utgifter.

Genom försäljningen eliminerades de sociala olägenheterna av egendomens
ianspråktagande för militärt ändamål.

Någon förhyrning av lokaler å Husie har icke ägt rum för försvarets räkning
och avses icke heller skola ske.

Revisorernas slutsats att »statsverket i förevarande sammanhang åsamkats
onödiga merkostnader till betydande belopp» samt deras uttalande att
FortF »icke i tillbörlig grad beaktat kronans intressen» framstår enligt
FortF mening mot bakgrunden av det här återgivna verkliga sakförhållandet
helt ogrundade.

Slutligen anser sig FortF icke kunna underlåta att framhålla, att revisorerna
icke inhämtat någon som helst uppgift i förevarande angelägenhet
från FortF, vilken myndighet i samråd med övriga berörda myndigheter i
detalj handlagt ärendet. Detta har för övrigt enligt gällande ordning prövats
och avgjorts av Kungl. Maj :t.

I ärendets handläggning har — förutom undertecknade generaldirektören
Wallén och byrådirektören Hofvander, den senare föredragande —- deltagit
överdirektören Hesselblad, avdelningschefen Lindholm samt krigsråden
Höijer och Lindblad. Stockholm den 9 januari 1964.

B. WALLÉN

1. L. Hofvander

Tage Lennemar

Chefen för armén

I samband med underhandlingar beträffande överförande av Husie boställe
in. m. från domänstyrelsen till fortifikationsförvaltningen lät chefen för
armén undersöka möjligheterna att utnyttja de till Husie boställe hörande
byggnaderna för militärt ändamål. I första hand var härvid en omlokalisering
av Malmö fostab (fo 11) och Malmös marina bevakningsområde (BoMö)
aktuell.

Vid besök på platsen gjordes således en noggrann genomgång och byggnadsteknisk
bedömning av de aktuella byggnaderna av representanter för
CA, MB I. milo och FortF. Härvid konstaterades, att de tre bostadshusen
icke var användbara som expeditionslokaler i nuvarande skick. En ombyggnad
av lokalerna skulle med hänsyn till byggnadernas konstruktion bli
omfattande och medföra oproportionerligt stora byggnadskostnader. Även
om en ombyggnad genomfördes, skulle de därvid erhållna expeditionsutrymmena
dessutom icke vara tillräckliga för att rymma Malmö fostab och
Malmö marina bevakningsområde. En tillbyggnad eller fristående nybyggnad
skulle således erfordras som komplement. En omlokalisering av Malmö
fostab och Malmö marina bevakningsområde till Husie boställe bedömdes
därför som icke ekonomiskt försvarbar.

Med hänsyn till bedömda ombyggnadskostnader var ifrågavarande lokaler
ävenledes olämpliga som stabslokaler för Lv 4 del. Avståndet till Lv 4
kanslihus och andra funktioner inom kasernområdet skulle dessutom i hög
grad försvåra en smidig och rationell stabs- och expeditionstjänst.

Som framgår av revisorernas berättelse bar den utvidgade verksamheten

vid Lv 4 ökat regementets behov av lokaler för förläggning av personal, förrådshållning,
utbildning m. in. En kartläggning av dessa behov gjordes våren
1063 i samband med revidering av regementets generalplan för byggnadsverksamheten.
I revideringsarbetet deltog — förutom berörda centrala,
regionala och lokala militära myndigheter — även Kungl. Statskontoret.
Det konstateras vid generalplanemötet, att huvuddelen av Lv 4 totala behov
av lokaler för stabs- och förvaltningstjänsten och utbildningsverksamheten
kunde tillgodoses inom befintliga byggnader. Endast i mycket begränsad
omfattning erfordrades nybyggnader, nämligen gymnastik- och samlingssal,
tygverkstad, kallgarage för 60 fordon samt lokal för kockutbildning.

Ingen av byggnaderna vid Husie boställe hade kunnat användas i befintligt
skick eller kunnat byggas om för de funktioner, som enligt ovan
erfordrar nybyggnader. Möjligen skulle — efter ombyggnad —- ett begränsat
antal kallgarageplatser kunna erhållas i ekonomibyggnaderna. Med hänsyn
till att dessa ev. garageplatser skulle avses för fordon i utbildningen,
d. v. s. i dagligt bruk, skulle — förutom kostnaderna för ombyggnad —- tillkomma
kostnader för vägomläggningar och hårdgöring av planer inom Husie.
Lösningen skulle även ha inneburit, att motorfordonstjänsten lokaliserats
till två områden, vilket skulle varit ogynnsamt ur utbildningssynpunkt.

Lv 4 behov av stabslokaler, lektionssalar och förrådslokaler kommer enligt
den nya generalplanen successivt att täckas inom befintligt byggnadsbestånd
inom kasernområdet. Härigenom crhålles en lokalisering, som medger
en smidig och rationell verksamhet såväl beträffande stabs- och förvaltningstjänsten
som utbildningen och förrådshanteringen. Detta hade icke
erhållits, om vissa delar hade lokaliserats till Husie boställe. Med hänsyn
till dessa byggnaders konstruktion hade dessutom erforderliga ombyggnader
blivit kostsammare än motsvarande vid Lv 4.

Sedan planerade ny-, om- och tillbyggnader genomförts vid Lv 4, är regementets
lokalbehov i anslutning till fredsetablissementet täckt. Såsom reserv
finns ekonomibyggnader på vissa andra gårdar än Husie, vilka håller
på att införlivas med övningsområdet.

Revisorerna har i sin berättelse vidare påtalat, att förutvarande arrendatorn
på Husie boställe dels erbjudit regementet att förhyra några av
egendomens byggnader och dels förklarat sig villig att ställa till regementets
förfogande en fyrarums- och en enrumslägenhet. Som tidigare redovisats
föreligger, sedan planerad byggnadsverksamhet genomförts, inget ytterligare
lokalbehov för fredsverksamheten vid Lv 4. Ett utnyttjande av
byggnaderna som mobförråd kan med hänsyn till belägenheten ur mobsäkerhetssynpunkt
icke godtagas av chefen för armén. Beträffande de erbjudna
bostadslägenheterna föreligger icke heller något behov. Enligt nu gällande
principer skall tjänstebostäder endast finnas för ett begränsat antal befattningshavare.
Detta behov är täckt vid Lv 4.

Sammanfattningsvis vill chefen för armén sålunda anföra
att bostadsbyggnaderna vid Husie boställe byggnadstekniskt var olämpliga
att bygga om till kontorslokaler;

att det antal kontorslokaler, som skulle kunna erhållas vid en ev. ombyggnad,
var otillräckligt för Malmö fostabs och Malmö marina bevakningsområdes
behov, varför ny- eller tillbyggnad krävdes;

att ekonomibyggnaderna genom sin byggnadstekniska utformning icke
kunde utnyttjas som övningshallar (motsv.);

att det stora avståndet mellan Husie boställe och Lv 4 kasernområde

skulle försvårat eu smidig och rationell verksamhet om vissa funktioner lokaliserats
till Husie boställe;

att Husie boställe med hänsyn till belägenheten ur mobsäkerhetssynpunkt
icke kan godtagas som mobförråd.

I samband med genomfört generalplanemöte vid Lv 4 bär sedermera ytterligare
framkommit

att regementets behov av stabslokaler, lektionssalar och fredsförrådslokaler
successivt kommer att täckas inom befintligt byggnadsbestånd;

att, sedan planerade ny-, om- och tillbyggnader vid Lv 4 genomförts, regementets
behov av lokaler är täckt;

att något behov av ytterligare tjänstebostäder icke föreligger.

De erinringar, som riksdagens revisorer gjort i fråga om FortF handläggning
av detta markförvärv, saknar enligt chefens för armén uppfattning
grund. Stockholm den 9 januari 1964.

På uppdrag av chefen för armén
S. SYNNERGREN

Chef för arméstaben

C. E. Tottie

§ 7 Vissa drivmedelsanläggningar
Fortifikationsförvaltningen

Inledningsvis vill förvaltningen framhålla tre faktorer, vilka spelat en avgörande
roll vid projekteringen av drivmedelsförrad under senare ar.

1. Flygvapnets övergång från drivmedlet MC 75 till MC 77 19o7/58,

2. Moheda-olyckans inverkan i säkerhetshänseende, samt

3. forskningsresultat med början våren 1960 rörande markskakningars
inverkan på byggnadskonstruktioner.

Dessa tre faktorer har varit vägledande vid de ansträngningar, som efter
årsskiftet 1959/60 gjorts för att återupptaga utbyggnaden av drivmedelsförråd
för försvaret samt för att slutföra och revidera påbörjade anläggningar. 1

1. Flygvapnets övergång från MC 75 till MC 77 1957/58

MC 75 eller flygfotogen, som användes före 1957/58, är ett drivmedel av
klass 2-typ, vilket innebär att det från hanteringssynpunkt är förhållandevis
ofarligt. (I de nya bestämmelserna om brandfarliga varor har MC 75
hänförts till klass 2 b). Före denna tidpunkt var vanlig motorbensin samt
flygbensin (MC 55) — båda tillhörande klass I — de ur lagringssynpunkt
mest riskabla huvudbränslena vid försvaret.

Motorbensin avger vid normalt förekommande temperatur angor, som
blandar sig med luften. Denna ång-luftblandning är vid vissa blandningsförhållanden
starkt explosiv. Om den undre gränsen för explosiv blandning
passeras (ca 1,4 % bensingas) törblir blandningen farlig intill dess den
passerat en övre gräns (ca 8 % bensingas), överskrides denna gräns, kan
sålunda en explosion icke ske, enär blandningen blir överkarburerad. över
en fri bcnsinyla, exempelvis i en bensincistern, är blandningsförhållandet

vid aktuella temperaturer alltid sådant att ingen explosionsrisk föreligger,
sedan fortfarighetstillstånd uppnåtts.

Reabensin MC 77 har helt andra egenskaper. Den består av fraktioner av
bensin och fotogen, som inom i berganläggningar aktuell förrådsställningstemperatur
(8°—10°) icke kan överkarbureras, vilket för övrigt gäller inom

hela temperaturområdet —25°--f-20°. Över den fria ytan i en behållare

med detta drivmedel finns — sedan luftblandningen nått sitt fortvarighetstillstånd
— således alltid en explosiv ångluftblandning.

Denna väsentliga faktor, som inte stod klar för FortF förrän i samband
med utredningarna om Moheda-olyckan, har varit grundläggande vid bl. a.
bedömandet av färdigställande och utnyttjande av anläggningen B 161. Flera
cisterner är där placerade så att de icke nu efteråt helt kan avskiljas
från varandra med explosionssäkra väggar. Det skulle därför vara omöjligt
att förebygga att en eventuell explosion i en cistern fortplantar sig till
tlera andra. Av detta skäl hade det varit olämpligt att där inlagra reabensin
MC 77, då en annan och riskfri lösning fanns tillgänglig.

2. Moheda-olyckans inverkan i säkerhetshiinseende

Det bör i anslutning till det föregående framhållas, att det med i övrigt
samma händelseförlopp förelegat betydligt mindre sannolikhet för att Moheda-explosionen
över huvud skulle inträffat, om det i den primära olyckscisternen
lagrade bränslet varit MC 55 eller motorbensin i stället för MC 77.
Även om en primärexplosion inträffat, skulle i sådant fall följdverkningarna
på de övriga cisternerna med stor sannolikhet fått betydligt mindre omfattning.

Etter ifrågavarande olycka vidtog ett omfattande utredningsarbete som
i huvudsak för FortF:s del var färdig vid årsskiftet 1959/60, ehuru det i
vissa delar ännu pågår. Under den mellanliggande perioden utfördes endast
mindre omfattande revideringsåtgärder, under det att inga nybyggnader av
större lagringsanläggningar påbörjades.

Sedan utredningsarbetet färdigställts vidtogs från verkets sida följande
åtgärder:

1. Fn arbetsgrupp inrättades under år 1961 med uppgift att tillse att
samtliga anläggningar snarast möjligt försågs med instruktioner för drift
och skötsel av de fasta installationerna, där de vid utredningarna vunna erfarenheterna
skulle tillvaratagas.

2. En skyddsinspektör med erforderliga biträden anställdes efter medgivande
av Kungl. Maj :t för att, i samråd med bl. a. sprängämnesinspektionen
(SÄI), från säkerhetssynpunkt följa upp byggnation, instruktioner, revideringar,
luftningar av cisterner in. m.

3. En omfattande ombyggnad av äldre anläggningar i berg startades enligt
en av Kungl. Maj:t den 17 maj 1963 fastställd plan (FöD dnr 1531/63).
(Redan dessförinnan hade förvaltningen emellertid med utnyttjande av dels
vissa medel under kapitalbudgeten, dels av till FortF förfogande stående
medel under driftbudgeten punktvis genomfört ett avsevärt antal åtgärder
för höjande av säkerheten vid äldre anläggningar.)

4. Ämbetsverket drog i samråd med SÄI upp riktlinjer för den kommande
byggnadsverksamheten, varvid erfarenheterna från utredningarna bildade
grundval.

Det skulle föra alltför långt att här i detalj ange alla de säkerhetsåtgärder
som togs upp till behandling i sammanhanget och som utövat inflytande
på den fortsatta projekteringsverksamheten. Det må räcka med att

konstatera att den cisterntyp, som från driftsäkerhetssynpunkt torde vara
den säkraste, är vattenbäddscisterner utan fri vätskeyta. Övriga cisterntyper
(Sentab, FortF och fristående) kan genom lämplig planering göras ungefär
likvärdiga genom uppdelning i helt separata och explosionsfast avskilda
rum. Den för huvuddelen av hittills utbyggda cisterner av FortF-typ använda
planlösningen med ett flertal via en övre ort öppet förenade cisterner,
bör i belysning av numera vunna erfarenheter, främst från Moheda-olyckan,
inte användas för lagring av klass 1-produkter och framstar som helt olämplig
för reabensin MC 77.

Med anledning av revisorernas nu återgivna referat från sin år 1960 framlagda
berättelse § 7 »att det system som använts vid byggande av en stor
del av dessa anläggningar, det s. k. FortF-systemet, visat sig från säkerhetssynpunkt
helt otillförlitligt», vill FortF i anslutning till ovanstående,
ävensom med hänvisning till sina tidigare uttalanden (FortF utlåtande den
23 januari 1961 över nämnda paragraf), framhålla att den i de tekniska
enskildheterna obevandrade läsaren lätt får ett intryck av att de av FortF
byggda eller till och med alla försvarets lagringsanläggningar skulle vara
otillförlitliga från säkerhetssynpunkt. Redan av vad i det föregående anförts
torde framgå att jämte de nedan berörda militära skyddssynpunkterna
säkerhetsfrågorna varit av avgörande betydelse vid handläggningen av
ärenden rörande anläggningar för lagring av drivmedel.

3. Forskningsresultat rörande markskakningars inverkan på bgggnadskonstruktioner När

försvarsmakten bygger underjordiska cisterner för flytande drivmedel,
är det praktiskt taget undantagslöst önskemålet att få ett starkt skydd
mot vapenverkan, som motiverar placeringen under jord och de därmed förenade
merkostnaderna i jämförelse med ovanjordslagring i fristående cisterner.
Fram till 1950-talets mitt var målsättningen att ge skydd — som regel
fullträffskydd — mot konventionella vapen, men med den nukleära
vapenutvecklingen har målsättningen förskjutits till att numera även omfatta
förhållandevis långtgående skyddsåtgärder mot verkningarna av kärnvapenexplosioner.

De sålunda vidgade skyddskraven har nödvändiggjort en omprövning av
olika cisterntypers — särskilt bergrumscisterners — lämplighet. Forskningen
har nämligen bl. a. klarlagt att markexploderande kärnladdningar förorsakar
skakningseffekter, vilka från skadesynpunkt i princip är av samma
karaktär som jordbävningsvågor. Markskakningseffekterna fortplantas särskilt
väl i homogen berggrund och vattenmättade jordar av i Skandinavien
förekommande typer. Den nu rådande uppfattningen om markskakningarnas
betydelse för befästningars motståndskraft grundar sig visserligen inte
på ett fullständigt invändningsfritt tekniskt-vetenskapligt underlag, men
något tvivel kan inte råda om att man måste räkna med företeelsen såsom
sådan och att den kan utöva avsevärda skadeverkningar.

Med utgångspunkt i det föreliggande underlaget kan man inom vissa
gränser uppskatta skadeavstånden för olika cisterntyper från markdetonerande
kärnladdningar och ställa dessa i relation till varandra. Man kan
också grovt uppskatta de sårbara målytornas relativa storlek. I följande tabell
har sådana relationstal för skaderadier och målytor angivits för en
markexploderande kärnladdning om ca 50 kiloton, varvid relationstalen för
den mest motståndskraftiga cisterntypen satts = 1.

Cisterntyp (Bergtäckning 20-—60 m)	Relationstal
Skaderadie	Sårbar målyta
Lagring på vattenbädd utan fri vätskeyta (Ex VIACO) .....................".........	1	1
Motgjuten plåtbetongcistern (Ex Sentab el FortF)	1,4—1,7	2—3
I bergrum fristående cistern ..................	6—8	35—65

Av tabellen framgår att den mest motståndskraftiga och följaktligen mest
önskvärda metoden är lagring på vattenbädd utan fri vätskeyta. Även lagring
i motgjutna plåtbetongcisterner kan accepteras från skyddssynpunkt
för anläggningar med relativt hög skyddsnivå. I bergrum fristående cisterner
har däremot en mycket lägre motståndskraft mot markskakningar än övriga
typer. Ämbetsverket har därför under senare år kunnat acceptera denna cisterntyp
endast såsom nödlösning i vissa fall. Ett exempel härpå utgör anläggningen
B 318, där explosionen år 1958 skadade plåtbetongcisternerna så
att det inte bedömdes möjligt att garantera en fullgod reparation av dessa
och där förutsättningar saknades att övergå till lagring på vattenbädd. Här
har de fristående plåtcisternerna placerats inuti de ursprungliga plåtbetongcisternerna.
Dessa tjänstgör som temporär invallning tills drivmedelslagret
hunnit tillvaratagas, om brott skulle inträffa på de fristående cisternerna
t. ex. på grund av markskakningseffekter. Motsvarande anordning,
som i förening med andra säkerhetsåtgärder får anses innebära ett eliminerande
av risken för sekundära skador för omgivningen, har också godtagits
för anläggning B 432, som dessutom är av väsentligt mindre proportioner
än B 318.

FortF övergår nu till att behandla de olika anläggningar, som föranlett
kritiska omdömen från riksdagsrevisorernas sida.

Ämbetsverket vill därvid förutskicka alt de uppgifter förvaltningen efter
anfordran tidigare tillställt revisorernas kansli inte av verket uppfattats såsom
avsedda att vara någon fullständig redogörelse av natur att kunna
läggas till grund för så vittgående kritiska omdömen, som revisorerna fällt i
detta sammanhang. Förvaltningen räknade i stället med att tillfälle skulle
beredas den att inkomma med ytterligare uppgifter och synpunkter beträffande
de anläggningar och åtgärder som tillmättes särskilt intresse av revisorerna.
Inte heller kunde FortF förutse att avsikten var att skrivelserna
in extenso skulle intagas i berättelsen, i vilket fall verket skulle ha övervägt
att underställa chefen för försvarsstaben frågan om deras hemligstämplande.

B 318

Vad som av revisorerna anföres beträffande B 318 är i och för sig riktigt
men knappast fullständigt. Ämbetsverket har projekterat och genomfört en
återuppbyggnad av anläggningen baserad på fristående cisterner inuti de
förut plåtklädda bergrummen. Denna projektering ägde rum under 1960.
Etapp I, som innebar viss nyutsprängning in. m. påbörjades i juni 1960 medan
etapp II och III (uppbyggnad av cisterner samt färdigställande i övrigt)
påbörjades i början av 1961.

Våren 1960 framlade förvaltningens dåvarande forskningssektion en sam -

manställning av forskningsresultat, som visade att fristående cisterner i
bergrum lätt kunde demoleras av närmissar från markdetonerande kärnladdningar
(jämför inledningen). Från denna sypunkt var den tilltänkta
cisterntypen inte lämplig, utan andra möjliga lösningar borde övervägas.

Följande lösningar dryftades därvid:

Alt. I. Återställande av den ursprungliga anläggningen med motgjutna
cisterner (vilka ingalunda principiellt såsom revisorerna synes vilja göra
gällande var utdömda från säkerhetssynpunkt för alla slag av brandfarliga
varor).

Alt. 2. Ombyggnad av anläggningen för lagring på vattenbädd.

Det första alternativet föll bl. a. på att explosionen i anläggningen förstört
cisternerna i sådan utsträckning att en reparation icke skulle kunna garanteras
ge ett fullgott resultat från täthetssynpunkt. Riskerna för en explosion
vid eventuellt okontrollerbart läckage skulle bli otillåtligt stora med hänsyn
till att i anläggningen för överskådlig framtid skulle inrymmas stora
kvantiteter av det från säkerhetssynpunkt farligaste drivmedlet MC 77.

Alternativet 2 (lagring på vattenbädd) kunde snabbt elimineras, emedan
det skulle ha krävt orimligt höga kostnader om det ens tekniskt varit möjligt
och försvarbart att genomföra på den söndersprängda anläggningens
plats, vilken på grund av topografi och grundvattenförhållanden m. m. inte
är lämpad för sådan lagring.

I den för handen varande brådskande situationen var den enda genomförbara
lösningen en utbyggnad med fristående cisterner. De befintliga motgjutna
cisternerna tillmättes därmed visst värde som tempoi är invallning
vid ett eventuellt cisternhaveri, t. ex. på grund av markskakningar.

Med det anförda har förvaltningen velat hävda, att den efter olyckan föreslagna,
av statsmakterna godkända och nu genomförda lösningen är godtagbar
från fortifikatorisk synpunkt som en nödlösning i detta specialfall,
men att den inte bör komma till generell tillämpning. Den har i detta fall
kompletterats med så vittgående säkerhetsåtgärder av teknisk art att motsvarande
icke torde ha tillämpats tidigare. På grund av denna stränga tolkning
av säkerhetsreglerna i förening med noggrann testning och kontroll
före återupptagande av driften torde också — enligt vad förvaltningen inhämtat
— det närbelägna samhällets tidigare förklarliga oro numera vara
eliminerad. 11

11 161

Sedan 1960 års riksdagsrevisorer framfört synpunkter på det s. k. FortFsystemet
meddelade FortF i sitt utlåtande alt den av revisorerna förordade
opartiska utredningen angående i första hand B 161 redan tillsatts.

I underdånig skrivelse den 7 juni 1961 redovisade FortF resultatet av de
gjorda expertundersökningarna, och relaterade att experten, professorn vid
Tekniska Högskolan i Stockholm S. K. E. Odqvist, »icke anser den av fortifikationsförvaltningen
tillämpade byggnadsmcloden praktiskt användbar
för avsett ändamål, samt att av förvaltningen utförda men ännu ej ianspråktagna
cisterner av denna typ enligt hans åsikt ej kan beräknas bli effektivt
täta med nu tillämpade metoder. Han föreslår i stället alt vid den i
yttrandet över statsrevisorernas berättelse särskilt berörda större anläggningen,
B 161, ombyggnad till fristående cisterner kommer till stånd.»

I samma underdåniga skrivelse anförde FortF vidare: »Fortifikationsförvallningen
har inhämtat sprängämnesinspektionens yttrande över Odqvists
utlåtande, vilket yttrande kommit förvaltningen tillhanda den 25/5 1961.

Detta yttrande innebär i stort att inspektionen avstyrker fortsatt byggande
av cisternanläggningar enligt ifrågavarande system med hittills av fortifikationsförvaltningen
tillämpad konstruktiv utformning och vidare att det
icke synes inspektionen möjligt att reparera eller modifiera sålunda utförda
cisterner, så att de blir användbara för alla slags drivmedel.

Under förutsättning att betryggande åtgärder kan vidtagas för indikering
och tillvaratagande av eventuellt oljeläckage samt att tidigare diskuterade
allmänna arbetarskyddsåtgärder blir genomförda har dock sprängämnesinspektionen
efter samråd med byråchefen Hawerman, Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen,
från säkerhetssynpunkt intet att erinra emot att anläggningen
B 161 utnyttjas för lagring av samtliga slag av petroleumprodukter
med undantag av sådana, som är att hänföra till klass I.

Odqvist har sedermera meddelat sprängämnesinspektionen att han icke
har något att erinra mot dessa inspektionens synpunkter.

I anslutning till de båda förstnämnda utlåtandena vill fortifikationsförvaltningen
endast tillägga att den av förvaltningen tillämpade byggnadsmetoden
med tillfredsställande resultat använts av såväl förvaltningen som
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Förvaltningen kan för den
skull icke vidgå att metoden — i allt fall icke efter vissa tekniska modifikationer
i fråga om utförande, grundade på de erfarenheter som numera
vunnits — skulle vara tekniskt oanvändbar. Med hänsyn till de skärpta säkerhetskraven,
tillkomsten av mera explosiva bränslen samt numera föreliggande
forskningsresultat rörande kärnvapnens verkningar har förvaltningen
emellertid funnit försiktigheten bjuda att icke föreslå dess tillämpning
vid något av de anläggningsobjekt, som för närvarande är under projektering.
» Förvaltningen har efter denna tidpunkt handlat i konsekvens
med detta uttalande vid projekteringsarbetet.

Under den därpå följande utredningen inhämtade överbefälhavaren FortF
utlåtande angående vilken väg som i tekniskt hänseende borde följas.

Med hänsyn till de expertutlåtanden, på vilka förvaltningens underdåniga
skrivelse den 7 juni 1961 grundats, samt till de av forskningssektionen våren
1960 redovisade resultaten angående markskakningar ansåg sig FortF''
i första hand böra förorda ett alternativ som innebar förvaring av enbart
klass 2-oljor i de befintliga cisternerna. Detta skedde under den förutsättningen
att dessa cisterner inte skulle innebära någon risk från läckagesynpunkt.

För att få ytterligare bekräftat att de befintliga cisternerna för rimliga
kostnader kunde iordningställas tillkallades som expertis docenten Uno
Trägårdh, Tekniska Högskolan i Stockholm samt civilingenjören S. Sabelström,
Stockholms stads hamnförvaltning. Båda dessa specialister med långvarig
erfarenhet från bl. a. IVA:s korrosionsnämnd bekräftade att cisternerna
kunde iordningställas för klass 2-oljor till relativt låga kostnader.

^FortF förordade sålunda slutgiltigt detta förfaringssätt. I skrivelse den
17 januari 1962 till FortF (Fst/Kvm nr H 510) gav överbefälhavaren en
allsidig belysning av för- och nackdelar med de olika alternativen. En till
denna skrivelse bifogad PM slutar: »Flertalet ovan redovisade synpunkter
~ 7 främst den avsevärt större volymen som härigenom erhålles och de tekniska
faktorerna — talar för ett genomförande av alternativ I», dvs. den av
FortF'' förordade lösningen.

Överbefälhavaren framhåller sålunda den stora lagringsvolymen som en
väsentlig fördel.

I sammanhanget bör också nämnas, att anläggningen numera ingår i det
av 1962 års riksdag fastställda oljelagringsprogrammet för beredskapslagring
av olja 1963—1969. Enligt detta program kommer cirka 26 000 m3 av
anläggningens utrymme att uthyras till civila oljebolag för lagring av klass
2-varor. För närvarande pågår förhandlingar om utformningen av ett hyresavtal,
vilket beräknas föreligga färdigt i god tid före den 1 juni 1964, vid
vilken tidpunkt anläggningen skall kunna tagas i bruk. Genom denna uthyrning
kommer den ekonomiska aspekten att förbättras, och ett avsevärt
lager av drivmedel kommer att stå till totalförsvarets förfogande.

Den 21 mars 1962 redovisade FortF i underdånig skrivelse (H 123 B/62)
sin avsikt att revidera anläggningen enligt överbefälhavarens direktiv samt
hemställde att med användande av till förfogande stående medel få genomföra
den tilltänkta revideringen. Genom brev den 28 juni samma år lämnade
Kungl. Maj :t FortF det begärda bemyndigandet.

Sedan handlingarna för revideringen färdigställts våren 1963 påbörjades
arbetena med —- såsom tidigare angivits — beräknad tidpunkt för färdigställande
den 1 juni 1964.

Frågan om iståndsättande av anläggning B 161 har anmälts till 1962 års
riksdag (statsverkspropositionen år 1962: Bil. 6, s. 349).

Sammanfattningsvis kan angående B 161 anföras:

1. De inledningsvis anförda allmänna synpunkterna har haft ett avgörande
inflytande på ämbetsverkets ställningstagande i ärendet.

2. Bästa möjliga tekniska expertis har anlitats.

3. Samtliga åtgärder har vidtagits i samråd med de berörda militära
myndigheterna och sprängämnesinspektionen samt efter Kungl. Maj :ts medgivande.

Någon anledning att taga frågan om utnyttjandet av B 161 under omprövning
föreligger i dagens läge inte enligt Fortb bestämda mening.

B 586

Angående denna anläggning framhåller revisorerna att den ursprungligen
projekterades med fristående cisterner. Någon sådan projektering har emellertid
aldrig bedrivits i annan form än att skisser för detta alternativ år
1960 uppgjorts inom ämbetsverket som ett diskussionsunderlag vid bedömandet
av de olika berg som vid denna tidpunkt var tänkbara för lokalisering
av utbyggnaden. FortF har inte i sin i revisorernas berättelse intagna
skrivelse den 23 september 1963 (2674 Bo/63) nämnt någon sådan projektering.
Ifrågavarande skisser med tillhörande PM betydde två månaders arbete
för en ingenjör, vilket torde klargöra hur missvisande benämningen
projektering är.

Sedan ämbetsverkets dåvarande forskningssektion meddelat föreliggande
forskningsresultat om fristående cisterners ringa motståndskraft mot markskakningar
(jfr inledningen), bedömdes denna lagringsmetod icke lämplig.
Den av verket anlitade konsulten fick direktiv att undersöka möjligheterna
för lagring på vattenbädd. FortF anmälde den nya situationen till överbefälhavaren
som i eu remiss den 27 juni 1961 tillfrågade de berörda förvaltningarna
om de kunde acceptera lösningen. Den 15 juni 1961 avlät flygförvaltningen
följande svar:

»FF har intet att erinra mot förslaget om lagring på vattenbädd under
förutsättning

att utrymmet för flygdrivmedel fördelas på två enheter på varje plats;

alt möjlighet kommer alt föreligga till såväl mängdbestämning och tem -

peraturmätning som provtagning av drivmedlen under varierande fyllnadsgrad.
»

Den 30 juni 1961 gav överbefälhavaren FortF direktiv (skr. nr H 82: 1)
att projektera en anläggning på vattenbädd för flygdrivmedel, bensin (för
armén) samt dieselbrännolja (för armén).

Enligt skrivelsen hade samråd skett med chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
(jfr ovan).

I juni månad hade sålunda — såvitt FortF har sig bekant och hos verket
tillgängliga handlingar utvisar — flygförvaltningen intet att invända mot
den berörda samlagringen.

Den 18 augusti 1961 översände FortF handlingar, motsvarande byggprogram,
till bl. a. flygförvaltningen för samråd.

Flygförvaltningens första svar innebar att ämbetsverket skulle ta slutgiltig
ställning till ärendet sedan bekräftelse erhållits att risk för sammanblandning
av drivmedel inte förelåg.

Till de därpå följande sammanträdena mellan företrädare för försvarsstaben,
flygförvaltningen, dåvarande arméintendenturförvaltningen och
FortF hade ämbetsverket uppbådat teknisk expertis bestående av representanter
för en konsultfirma för byggnadsarbeten, en konsultfirma för geologiska
undersökningar samt en byggnadsentreprenörfirma. Dessa personer
hade samtliga stor erfarenhet av lagring på vattenbädd.

Med stöd av denna expertis sökte FortF övertyga flygförvaltningen om att
den föreslagna lösningen inte innebar risk för »produktvandring».

Frågan avgjordes senare av chefen för försvarsstaben, som den 5 oktober
1961 (skr. Fst/Kvm nr H 482: 1) förklarade sig kunna gå med på att endast
produkter för flygvapnets räkning inlagrades i anläggningen. Härigenom
kunde med frångående av planen på en uppdelning av flygdrivmedlen på
två anläggningar antalet cisternrum nedbringas och kostnaderna per m3 lagrad
vara nedgå, varför från FortF synpunkt intet fanns att erinra mot frågans
lösning.

Totalpr oj ektören har sedermera redovisat, att de merkostnader företaget
haft på grund av de ändrade direktiven uppgick till 47 000 kr.

Revisorerna anför att »härtill kommer de ytterligare utgifter som statsverket
måste vidkännas för projekteringen av den nya lagringsanläggningen»
och syftar härvid på lagringsutrymme för de för armén avsedda drivmedlen.

FortF vill här framhålla att redan från början ifrågavarande lager uppdelats
på två anläggningar, samt att det förslag som i augusti 1961 inte godkändes
av flygförvaltningen, endast avsåg den ena av dessa två anläggningar.
Den före augusti 1961 gällande fördelningen av drivmedel på de två anläggningarna
angavs av chefen för försvarsstaben i skrivelse till FortF den
30 juni 1961 (Fst/Kvm nr 482: 1). Denna fördelning innebar i princip att
hälften av flygvapnets resp. arméns drivmedel skulle förvaras i vardera anläggningen.
Uppdelningen hade gjorts av operativa skäl. Ifrågavarande projekteringskostnader
kunde sålunda under inga förhållanden undvikas.

För arméns varor syns f. n. den enda praktiska lösningen bestå i förvaring
i spridda grupper av mindre cisterner av konventionell typ. Härom pågår
för övrigt utredning enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande (äs den 27 oktober
1961). Skulle dessa standardcisterner komma till användning kommer
projekteringskostnaderna att nedgå från av revisorerna angivna 450 000 kr.
till en storleksordning av 100 000 kr. eller därunder.

FortF vill framhålla att den projektering som förelåg i augusti 1961 inte

förkastades men väl måste revideras och att den inte utgjorde någon färdig
projektering utan endast, som ovan antytts, ett s. k. »byggprogram».

Sammanfattningsvis kan sålunda beträffande anl. B 586 följande sägas:

1. att vad riksdagens revisorer ansett vara »den första projekteringen»
bestod av PM jämte skisser till en kostnad av ungefär 5 000 kr.,

2. att övergång till lagring på vattenbädd skedde av militära skyddsskäl
markskakningseffektens inverkan in. m. och driftsäkerhetsskäl,

3. att_i allt fall enligt FortF:s bestämda uppfattning — enstämmighet

med flygförvaltningen beträffande vattenbäddsanläggning rådde i juni 1961,

4. att flygförvaltningen förfäktade en annan uppfattning i augusti 1961
när »byggprogram» framlades,

5. att FortF jämte tillkallade experter gjorde gällande att ingen fara för
produktvandring förelåg (FortF kan i detta avseende förete skriftliga utlåtanden),

6. att överbefälhavaren avgjorde frågan genom att från små operativa
synpunkter kunna medge att endast flygvapnets produkter skulle förvaras
i anläggningen, vilken lösning — samtidigt som den tillgodosåg flygförvaltningens
krav — från FortF synpunkt var fullt acceptabel,

7. att förhållandevis obetydliga ändringar i programmet därefter företogs
av projektören till en kostnad av 47 000 kr.,

8. att projekteringen var klar i mars 1962 (cirka 3 månader försenad).

B 132

Då frågan om revidering av anläggningen först togs upp, var avsikten givetvis
att så snabbt som möjligt få den satt i stånd och användbar för sitt
ändamål.

Ombyggnaden skulle ha fått anstå ett år, om byggstart inte kunde ske tore
den 1 februari 1962. Chefen för flygvapnet önskade att anläggningen snarast
skulle tas i bruk. Under dessa förhållanden var en mer omfattande förprojektering
i syfte att närmare fixera kostnaderna omöjlig att genomföra.
Resultatet av den första kostnadsuppskattningen (1,0 mkr.) har heller inte
anmälts till Kungl. Maj :t utan endast lämnats till chefen för flygvapnet. Såväl
ämbetsverket som chefen för flygvapnet har sålunda varit väl medvetna
om den bristfälliga beskaffenheten av det underlag, på vilket summan grundades.

Så snart FortF :s konsult fått fram det första underlaget och den därpå
grundade kostnadsberäkningen (1,73 mkr.), anmälde FortF detta till chefen
för flygvapnet och avlät underdånig skrivelse i ärendet, varvid FortF
hemställde om Kungl. Maj :ts bemyndigande att fortsätta projekteringen av
etapp II samt påbörja utbyggnad av etapp I. Tillstånd härtill beviljades i
brev den 9 mars 1962.

Från den tidpunkt då den första kostnadsuppskattningen (1,0 mkr.) redovisades
för chefen för flygvapnet till den 1 februari 1962 då kostnaderna
stigit till 1,7 mkr., hade följande inträffat:

1. Den ursprungliga planlösningen hade av driftsäkerhetsskäl fått frångås
och eu ny lång ort med tillhörande fläktrum hade tillkommit.

^ 2. Eu transportort måste tillkomma av arbetsskäl. Denna skulle sedermera
igengjutas.

3. Bevakning måste utsättas vid arbetsplatsen, emedan vederbörande militära
myndighet inte kunde påta sig detta.

Denna bevakning skedde sedermera genom Svensk Nattvakt AB.

4. Bergrummen måste förstärkas med bergbullar och nät.

Kostnaderna för dessa åtgärder förklarar en stor del av merkostnaderna.
Den övriga delen får tillskrivas det underlag, med ledning av vilket den
första kalkylen skett.

Allt efter som projekteringen av etapp II fortskred under år 1962 tillkom
ytterligare kostsamma förändringar, betingade av krav från beställaren eller
av att de efterhand vid demontering och röjningar blottade delarna av
by§§''nadskroppen inte motsvarade kraven.

Exempel på sådana kostsamma förändringar är:

1. En explosionsfast vägg mellan cistern- och pumprum har tillkommit
efter krav från beställaren.

2. De äldre konstruktionerna i den övre delen av en stigort måste på
grund av dålig kvalitet helt borttagas och ersättas med nya, vilket ej kunde
förutses vid byggstarten.

3. Chefen för flygvapnet krävde en omfattande utvidgning av det yttre
pumphuset.

4. Förstärkningar av bergtaken ovanföc-pumprummet och i den nya långa
orten påyrkades av vederbörande bergmästare.

Dessa åtgärder skulle kunna kompletteras med en lång lista med var för
sig mindre kostnadskrävande smärre ändringar.

Kostnadsstegringarna har dock delvis berott på en felkalkyl från verkets
sida vid de första beräkningarna av anläggningskostnaderna; ett faktum
som tidigare anmälts till Kungl. Maj:t, senast i underdånig skrivelse den 13
november 1963 (H1524 Bp/63).

Slutkostnaden för anläggningen beräknas bli 3 350 000 kr.

Revisorerna uttrycker sin förvåning över att revideringsarbetena igångsatts
innan projekteringen var helt slutförd och godkänd av chefen för
flygvapnet. Förvaltningen vill härtill framhålla att revideringsarbetena
i§angsattes först efter det att chefen för flygvapnet godkände att så kunde
ske (FortF skr. 21/1 1962 nr H 67 B/62, CFV skr. 12/2 1962 H 92).

B 472 och B 473

Med tanke på den första generella kalkylen rörande B 432, som framlades
i maj 1961 och som sedermera inte visade sig hållbar på grund av bl. a. de
många tillkommande ändringarna, fanns det för ämbetsverkets del ingen
anledning att framlägga ytterligare siffermaterial förrän en hållbar kostnadsberäkning
gjorts. Denna kunde göras först sedan byggprogram för
resp. anläggning färdigställts. De framräknade kostnaderna underställdes
skyndsammast möjligt chefen för flygvapnet (skr. 17/10 1962 nr H 66 B/
62).

Svar har lämnats av chefen för flygvapnet i skrivelse den 7 februari 1963
(nr H 620), innebärande att anläggningarna B 472 och B 473 av kostnadsskäl
inte skulle ombyggas som planerats utan ersättas med friliggande fältcisterner
samt att chefen för flygvapnet skulle återkomma till FortF med
underlag beträffande antal cisterner samt platser för deras nedläggande.

Medel för ett sådant ändrat utbyggande har av 1963 års riksdag ställts till
Ivungl. Maj :ts förfogande för budgetåret 1963/64, men underlag från chefen
för flygvapnet har ännu inte kommit FortF tillhanda.

B 719

Beträffande denna anläggning har revisorerna påtalat att FortF fortsatt
projekteringen av anläggningen trots att flygförvaltningen av säkerhetsskäl
utdömt den enligt motsvarande metod projekterade anläggningen B 586.
Med anledning härav får ämbetsverket anföra:

Vid det första utdömandet av anläggning B 586 uppdelade flygförvaltningen
riskerna vid samlagring i två typfall:

1. Den s. k. »mänskliga faktorn», varmed avsågs risken för att personal
vid förrådet skulle kunna vrida på fel ventiler med påföljd att fel drivmedel
distribuerades,

2. Bisken för »produktvandring» mellan cisternerna via mellanliggande
berg.

FortF gjorde gällande att den första risken givetvis förelåg men att den
kunde elimineras genom god märkning, omsorgsfullt urval av personal
samt ändamålsenliga instruktioner, under det att den senare risken av den
tekniska expertisen bedömdes såsom obefintlig.

Den första risken var densamma vid samtliga tre alternativ till lösningar
för utbyggnad av ifrågavarande anläggning. Återstod sålunda risken för
produktvandring. FortF bedömde att ställningstagandet till denna risk låg
inom ämbetsverkets kompetensområde.

Av betydelse i detta sammanhang är att vid sammanträde på försvarsstaben
i september 1961 rörande samma frågeställning beträffande anläggning
B 586 från flygförvaltningens sida icke yrkades att B 719 skulle inrymma
enbart reabensin.

Överbefälhavaren angav även skrivelse Fst/Kvm 17/1 1963 — som ett
resultat av inom försvarsstaben i samråd med marin- och flygstaberna, samt
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap genomförda undersökningar
— att det fortsatta arbetet borde inriktas på dels iståndsättning av befintlig
anläggning (B 161) för lagring av dieselbrännolja och rökolja, dels
nybyggnad av förråd för flygdrivmedel och bensin. I undersökningen redovisades
alternativ för nybyggnad — lagring på vattenbädd — vara från
teknisk synpunkt bäst. Skrivelsen sändes i kopia bl. a. till chefen för flygvapnet
och flygförvaltningen.

De bergundersökningar, som vid denna tid företogs för anläggning B 719
var ett led i en brett upplagd undersökning rörande olika möjligheter att
skapa lagringsutrymme för de klass I-varor, som ursprungligen avsågs förvaras
i B 161. FortF, som vid detta tillfälle väl kände till flygförvaltningens
skeptiska inställning till samlagring, gjorde stora ansträngningar att vidtaga
alla tänkbara försiktighetsmått för att undvika den av flygförvaltningen
befarade risken för produktvandring. Sålunda flyttades på den uppgjorda
skissen cisterner med olika bränsle så långt som möjligt ifrån varandra och
täta vattenridåer förutsattes bli anlagda mellan olika produkter. De skisser
över en tänkt anläggning, som i mars 1962 förelädes flygförvaltningen godkändes
likväl inte. Flygförvaltningens uppfattning blev utslagsgivande för
överbefälhavarens ställningstagande och Kungl. Maj:ts beslut.

Genom brev den 28/6 1962 uppdrog Kungl. Maj :t åt FortF att i samråd
med dåvarande arméintendenturförvaltningen och flygförvaltningen verkställa
en tekniskt-ekonomisk undersökning rörande olika alternativ till anordnande
av en drivmedelsanläggning för förvaring av flygdrivmedel och
bensin. Utredningen härom pågår och beräknas vara avslutad under den
närmaste tiden. Chefen för försvarsdepartementet räknar med att arbetet

skall kunna påbörjas under budgetåret 1964/65 och att ytterligare medel då
kommer att erfordras utöver hittills anvisade (bil. 6 till statsverkspropositionen
år 1964, s. 266).

Avslutningsvis vill FortF framhålla följande synpunkter.

I utlåtande 1961: 43 under punkten 9 ang. vad 1960 års riksdagsrevisorer
anfört rörande anordnande av vissa drivmedelsförråd anförde statsutskottet
bl. a. följande: »Revisorerna ha i sitt förevarande uttalande konstaterat,
att den av fortifikationsförvaltningen tillämpade byggnadsmetoden medfört,
att ett flertal av de av ämbetsverket utförda drivmedelsanläggningarna visat
sig otäta och till följd därav stått outnyttjade under ett flertal år. Utskottet
förutsätter i likhet med revisorerna, att innan ytterligare medel investeras i
ifrågavarande anläggningar lämpligheten av den påtalade byggnadsmetoden
blir föremål för ingående undersökning av utomstående expertis. Sådan expertis
har, såsom framgår av fortifikationsförvaltningens yttrande, numera
tillkallats. Vid sådant förhållande och då den av revisorerna även berörda
frågan om patentavtalet kommer att närmare behandlas av försvarets civilförvaltning,
har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förekommit
för riksdagen omförmäla.»

I statsutskottets utlåtande 1962: 114 under punkten 10 ang. 1961 års riksdagsrevisorers
berättelse, i vad avsåg vissa drivmedelsanläggningar vid flygvapnet
göres följande uttalande: »Utskottet har i och för sig förståelse för
att fördyringar och förseningar i vissa fall kan uppkomma i samband med
anläggningsarbeten av här ifrågavarande slag på grund av olika vid arbetenas
igångsättande ej kända eller förutsedda omständigheter. De kostnadsökningar
och dröjsmål, som uppstått vid ett par av de av revisorerna behandlade
byggnadsobjekten, tyder dock på att man icke fyllt de rimliga krav,
som måste ställas i fråga om noggrannhet och förutseende i planeringen. Av
revisorernas redogörelse framgår även att själva sättet för byggnadsarbetenas
genomförande lämnat mycket övrigt att önska. Utskottet vill därför
starkt understryka angelägenheten av att effektiva åtgärder vidtages för att
förhindra ett upprepande. Det yttrande som fortifikationsförvaltningen avgivit
i ärendet tyder också på att förvaltningen är helt införstådd härmed.
Av yttrandet framgår, att ansträngningar göres för att färdigställa ännu icke
idrifttagna anläggningar, att planering sker för att upprusta äldre anläggningar
till rimliga kostnader och att av revisorerna efterlysta driftinstruktioner
håller på att utarbetas inom en för ändamålet särskilt tillsatt arbetsgrupp.
— Med hänsyn till vad sålunda inhämtats har utskottet icke funnit
skäl att föreslå någon särskild riksdagens åtgärd i anledning av revisorernas
uttalande utan velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen omförmäla.»

Fortifikationsförvaltningen har tolkat ifrågavarande uttalanden som uttryck
för ett visst förtroende till fortifikationsförvaltningens vilja och förmåga
att komma till rätta med de svårigheter inom ifrågavarande område,
vilka förvaltningen i olika sammanhang öppet redovisat — ett förtroende
som emellertid på intet sätt synes delas av riksdagens revisorer. Det ligger
då nära till hands att ställa frågan huruvida statsutskottets uttalande skulle
varit förhastat eller ogrundat. Fortifikationsförvaltningens bestämda mening
är att så inte är fallet. Förutom de projekteringsuppgifter, vilka beröres i
riksdagsrevisorernas redogörelse i förevarande ärende och av vilka en del
synes ha lösts så, att de — åtminstone tillsvidare — gått fria från anmärkningar
från revisorernas sida har trots ett ytterst prekärt personalläge och
andra hinder ett omfattande arbete utförts.

Sålunda har en forcerad verksamhet med utarbetande av driftinstruktioner
bedrivits inom en för ändamålet avdelad arbetsgrupp inom verket.
Som resultat härav har hittills tjugo driftinstruktioner för drivmedelsförråd
fastställts medan sex är under arbete. Det förtjänar framhållas att en
instruktion för ett drivmedelsförråd av normal storlek omfattar cirka sjuttio
sidor text och ett trettiotal översikts-(schema-)ritningar. Vad beträffar
anläggning B 318 kan upplysas att instruktionen omfattar närmare tvåhundra
sidor text och över femtiotalet ritningar.

Utöver de punktvis genomförda åtgärder för höjande av säkerheten vid
äldre anläggningar, som inledningsvis redovisats har mera genomgripande
säkerhetsrevideringar påbörjats enligt den av Ivungl. Maj :t den 17 maj
1963 (dnr 1531) fastställda planen för revidering av vissa äldre drivmedelsanläggningar
ur säkerhetssynpunkt. I samband härmed utföres (planeras)
fullständig modernisering så att även de övriga arbeten, som är aktuella
för resp. anläggning och för vilka medel disponeras, kommer till utförande
samtidigt med säkerhetsrevideringen. Vid samtliga anläggningar
kombineras sålunda invallningsskyddet med förbättrat skydd mot vapenverkan
för anläggningarnas vitala delar, invändig ytbehandling av lagringscisternerna
utföres och vid vissa anläggningar utföres anordningar för ökning
av distributionskapacileten.

Hittills har två anläggningar ånyo tagits i drift efter säkerhetsrevideringar
enligt planen, varvid den ena moderniserats fullständigt. Ytterligare
fem anläggningar är under arbete. Av dessa beräknas två (varav en moderniserats
fullständigt) kunna tagas i förnyat bruk under senvintern 1964
och de övriga tre under sommaren 1984.

Projektering av motsvarande åtgärder vid ytterligare fyra anläggningar
pågår f. n. Arbetena beräknas vid dessa anläggningar kunna igångsättas
under senare delen av år 1964.

Utöver ovanstående har vid samtliga centralförråd för flygdrivmedel
(utom ett) jämte vissa från andra myndigheter förhyrda anläggningar installerats
vattenavskiljare m. m.

Vid marinens anläggningar har under 1962/63 monterats anordningar för
uppvärmning av pannbrännolja och vid ytterligare en kommer sådana anordningar
att kunna utföras under innevarande år. Kostnaderna för hittills
utförda och igångsatta arbeten enligt ovan uppgår till cirka sju miljoner
kronor. Beträffande arbetenas omfattning och karaktär må erinras om att
de i stor utsträckning avser punktåtgärder på ett stort antal platser i anläggningar,
som vari i drift lång tid. Detta medför, dels ett i jämförelse med
nyanläggning väsentligt mer omfattande projekteringsarbete, dels en långt
gående säkerhetsövervakning in. in.

Under denna period har även ett flertal drivmedelsanläggningar för flygflottiljer
(bl. a. vid F 3, F 5, F 7 och F 10) färdigställts och tagits i bruk och
fungerar av allt att döma tillfredsställande.

Säkerhetsfrågorna har över hela fältet tillmätts en utomordentligt stor
betydelse och utomstående expertis av hög kvalitet har anlitats vid lösandet
av bl. a. dessa frågor. Förvaltningen har sin plikt likmätigt fortlöpande underställt
alla större frågor Ivungl. Maj :ts prövning.

Under den övergångstid, som, med hänsyn till sådana omständigheter
(över vilka FortF icke kunnat råda) som ökade säkerhetskrav, ny och ur
drift säkerhet ssyn punk t mycket farligare typ av reabränsle samt forskningsrön
i vad gäller kärnladdningsexplosioner, varit rådande under senare
år, har problemen i förvaltningens arbete i vad rör drivmedelsanlägg -

ningar varit mycket svårbemästrade. Man får härvid inte förbise, att tillkomst
(ombyggnad) av en anläggning föregås av ett komplicerat samrådsförfarande.
En viss osäkerhet har av angivna skäl rått under de senaste åren
beträffande den bästa utformningen av de olika anläggningarna. Denna osäkerhet
har ofrånkomligt i viss mån påverkat såväl förvaltningens som de
olika samrådsmyndigheternas och de direktivgivande myndigheternas handläggning
av dessa ärenden. Förvaltningen har vid sin planläggning givetvis
haft att ta största möjliga hänsyn till militära krav, ett förhållande som inte
synes ha beaktats av revisorerna i erforderlig grad. Exempel utgör fortifikatoriska
krav i fråga om skyddsnivå (spridning) och opei-ativa krav i fråga
om lokalisering, lagringskvantiteternas fördelning m. m. Trots det tidigare
berörda personalläget inom förvaltningen har ett mycket omfattande
arbete fått ägnas utredningar om drivmedelsfrågor. I stort sett har verksamheten
varit framgångsrik och fortifikationsförvaltningen anser att en fast
grund nu är lagd för ett målmedvetet och effektivt försatt arbete inom förevarande
område.

Vad rör de nu föreliggande anmärkningarna vidgår fortifikationsförvaltningen
att en felkalkyl från början gjordes beträffande B 432. Konsekvenserna
härav har emellertid dragits för de likartade anläggningarna B 472
och B 473. I övrigt kan förvaltningen inte finna att de påtalade åtgärderna
— insatta i sitt större sammanhang och bedömda under rimligt beaktande
av föreliggande svårigheter ävensom av vad som uträttats över hela fältet —
berättigar till kritik av det slag, revisorerna här presterat. Det kan vid ett objektivt
bedömande knappast behöva råda delade meningar om att denna
kritik i sin generaliserade, kategoriska och onyanserade form är i hög grad
överdriven och orättvis.

I sitt utlåtande över revisorernas § 9 (»Fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret») avser ämbetsverket att från mera principiell
synpunkt beröra den skarpa kritik som genomgående kännetecknar revisorernas
uttalanden i de paragrafer, vilka avser fortifikationsförvaltningen.

Om det trots vad ovan anförts skulle befinnas påkallat att tillsätta en
expertgrupp för att undersöka och avhjälpa »missförhållandena» inom den
aktuella delen av fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde, saknar
ämbetsverket anledning att motsätta sig en dylik åtgärd. Det bör dock framhållas
att den fåtaliga personal, som sysslar med frågor om drivmedelslagring
sannolikt skulle bli nödsakad att ägna avsevärd tid åt att framtaga
underlag för och utarbeta redogörelser till expertgruppen; detta givetvis till
förfång för vederbörandes egentliga arbetsuppgifter.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknade Wallén och
tf. avdelningschefen Flygare, den senare föredragande, ävensom överdirektören
Hesselblad samt byråcheferna Lindblad och Bergman. Stockholm den
21 januari 1964.

B. WALLÉN

A. F. Flygare

Ange Frank

Försvarets intendenturverk

B 318. Beträffande denna anläggning har intendenturverket intet att anföra.

B 161. I skrivelse till CFst den 22/6 1961, dnr H 362 D B, angående utnyttjande
av anläggning B 161 anförde KAIF sammanfattningsvis följande:

»Ur de driftsmässiga synpunkter som KAIF hade att beakta, skulle en lösning
enligt alternativ I (utflyttning av klass I-produkter till nytt förråd och
lagring av klass II- och klass III-produkter i den ursprungliga anläggningen)
medföra nackdelar, till vilka tillbörlig hänsyn bör tagas vid det slutliga
ställningstagandet beträffande de olika alternativen. Däremot synes KAIF
synpunkter bäst bli beaktade i alternativ II (inbyggnad av cylindriska plåtcisterner
i befintliga cisternrum för klass I-varor) och därnäst III (inbyggnad
av larvcisterner i befintliga cisternrum), eventuellt efter viss justering
av cisternstorlekarna.»

I skrivelse till CFst den 3/11 1961, dnr H V 21/61 D B, angående utnyttjande
av viss drivmedelsanläggning redovisade KAIF av CFst beordrad utredning
angående möjligheterna att utnyttja disponibelt överskottsutrymme
enligt alternativ I samt de driftstekniska och ekonomiska konsekvenserna
härav samt anförde därvid sammanfattningsvis följande:

»Av utredningen synes framgå, att mest ekonomiska utnyttjande av anläggningen
i detta alternativ f. n. är inlagring av 20 000 m3 dieselbrännolja
jämte 8 000 in3 fartygsdrivmedel. Med hänsyn till de proportionellt högre
kostnaderna per in3 för ökad inlagring av dieselbrännolja bör dylik så långt
möjligt undvikas. I alternativet avsedd utbyggnad för motorbensin (8 000
in3) bör eventuellt ske genom 100-m3 cisterner i likhet med vad som ifrågasatts
för ett förråd i södra Sverige och som sedan många år tillämpats på
Gotland. Avgörandet beträffande dennna fråga bör anstå tills den pågående
utredningen angående förstnämnt förråd slutförts.» ÖB har därefter i skrivelse
den 17/1 1962, dnr H 510, till fortifikationsförvaltningen anfört att
»det fortsatta arbetet bör sålunda inriktas på dels iståndsättande av befintlig
anläggning för lagring av dieselbrännolja och rökolja, dels nybyggnad
av förråd för flygdrivmedel och bensin.»

Sistnämnda förråd avses numera komma till stånd i form av nedgrävda
100-m3 cisterner i förrådsenheter om 3—5 st., grupperade på från operativ
synpunkt lämpliga platser i enlighet med den nya teknisk-taktiska målsättning,
som i särskild ordning underställts Kungl. Maj :ts prövning. Ett fastställande
av denna målsättning innebär att behov av utrymme för lagring
av dessa produkter icke föreligger i vare sig B 161 eller B 719.

Vidkommande behovet av lagringsutrymme för flygdrivmedel avses detta
numera tillgodoses genom utbyggande av nedgrävda 100-m3 cisterner. Den
minskning med 5 000 in3 av lagringsvolymen härför som vidtagits, är en
följd av den utredning för att fastställa de förrådsbehov som skall vara
grundläggande för den fortsatta utbyggnaden av drivmedelsförråd, som genomförts
av CFV 1960—61.

B 586. I skrivelse den 19/9 1961, dnr IH MO 75:86, till fortifikationsförvaltningen
har flygförvaltningen anfört att ämbetsverket med anledning
av de ökade krav som av flygsäkerhetsskäl ställs på drivmedlen icke kunde
medge, alt mer än eu typ av drivmedel lagras inom nu föreslaget bergmassiv.

Även dessförinnan har flygförvaltningen för fortifikationsförvaltningen

3 Rev. berättelse ang. statsverket år 1963. Il

framhållit att risk för sammanblandning av produkter borde undvikas, vilket
framgår av fortifikationsförvaltningens skrivelse till försvarsstaben i
januari 1959, dnr H 48 D B. Häri anföres bl. a. att »förråden bör endast
innehålla flygdrivmedel med hänsyn till risken för sammanblandning med
andra kvaliteter främst vid olyckor typ Moheda men även vid ordinarie
drift». Försvarets intendenturverk biträder flygförvaltningens uppfattning.
I övrigt har ämbetsverket intet att anföra.

B 432, B 472 och B 473. Intendenturverket har intet att anföra beträffande
dessa anläggningar.

B 719. I skrivelse till fortifikationsförvaltningen den 29/3 1962, dnr I H
MO 75: 28, har flygförvaltningen bl. a. anfört, att föreliggande preliminära
förslag till anläggning B 719 icke kan biträdas, enär detsamma förutsätter
lagring av såväl bilbensin som reabensin MC 77 i samma bergmassiv samt
att närmare motivering för detta principiella ställningstagande tidigare
framförts bl. a. i FF skrivelse, dnr I H MO 75: 86 av den 19/9 1961 rörande
anläggning B 586.

Intendenturverket biträder flygförvaltningens principiella uppfattning.

Slutligen vill ämbetsverket framhålla angelägenheten — såväl ur beredskapssynpunkt
som med hänsyn till drivmedelsförsörj ningen i fred — av att
de drivmedelsanläggningar, i vilka lagring för krigsmaktens räkning skall
ske, färdigställas enligt av fortifikationsförvaltningen framlagt tidsschema.

I detta ärendes handläggning har deltagit undertecknade Kring och Blomquist,
den senare föredragande. Stockholm den 23 januari 1964.

H. KRING

H. Blomquist

Curt Lindahl

Överbefälhavaren

Överbefälhavaren får beträffande anläggningarna B 161, B 586 och B 719
hänvisa till vad som anförs i bilaga l1 samt beträffande anläggningarna
B 318, B 432, B 472 och B 473 till vad fortifikationsförvaltningen och chefen
för flygvapnet i sina yttranden framhållit.

Revisorerna anför avslutningsvis (s. 63) — under hänvisning till att de i
ett annat avsnitt »ansett sig böra föreslå, att förutsättningarna för en närmare
samordning av den civila och den militära byggnadsförvaltningen utredes»
— följande:

»Med hänsyn härtill och då de konstaterade missförhållandena inom fortifikationsförvaltningens
ämbetsområde av såväl ekonomiska som beredskapsmässiga
skäl måste bedömas som allvarliga, vill revisorerna förorda
att en särskild undersökning skyndsamt företages för att dels utröna orsakerna
till nämnda missförhållanden och dels föreslå åtgärder för deras avhjälpande.
Revisorerna får därför föreslå att för ändamålet en allsidigt
sammansatt expertgrupp tillkallas.»

Överbefälhavaren kan inte finna annat än att riksdagens revisorer — av
skäl som undandrar sig överbefälhavarens bedömande — icke beaktat viktiga
fakta berörande i § 7 redovisade förhållanden. Därest behov av undersökning
anses föreligga även sedan remissmyndigheternas yttranden grans 1

Ej avtryckt (hemlig)

kats, anser överbefälhavaren dock övervägande skäl tala för att resultaten
av inom fortifikationsförvaltningen i samråd med bl. a. försvarets intendenturverk
pågående undersökningar rörande drivmedelsförråds utformning
avvaktas, innan beslut i ärendet fattas. Stockholm den 31 januari 1964.

På uppdrag av överbefälhavaren
CARL ERIC ALMGREN

Chef för försvarsstaben

Kjell Nordström

Chefen för flygvapnet

Anläggning B 161. Under den tid denna anläggning stått oanvändbar har
den därav följande bristen på drivmedel för operativa ändamål accentuerats
genom tillkomsten av nya flygbaser inom aktuellt försörjningsområde.

Chefen för flygvapnet har därför med beaktande av fredsekonomiska och
operativa krav kunnat tillstyrka sådana förslag till revidering av anläggningen,
som snarast möjligt kunnat medge lagring av avsedd kvantitet flygdrivmedel
med garanti för renhet hos produkten och rimlig säkerhet mot
ev. fientlig bekämpning.

Sedan fortifikationsförvaltningen uttalat, att man med hänsyn till de ökade
riskerna för verksamheten i såväl fred som krig icke ansåg en revidering
av anläggningen genom inbyggnad av fristående cisterner försvarlig, förordade
chefen för flygvapnet det av överbefälhavaren (i skrivelse Fst/Kvm
17/1 1962 nr H 510) valda alternativet innebärande nybyggnad av förråd
för flygdrivmedel.

Anläggning B 586. De av flygförvaltningen framförda önskemålen om lagring
av flygdrivmedel i separata förrådsenheter har tillställts fortifikationsförvaltningen
efter samråd med chefen för flygvapnet, som i övrigt ej har
något att anföra beträffande denna anläggning.

Anläggning B 472 och B 473. Anläggningarna är avsedda att täcka dels
ett fredsbehov, dels ett krigsbehov. Fortifikationsförvaltningens yttrande
till revisorerna kan ge intrycket av att övergången till 100 m3-cisterner innebär
ett avsevärt försämrat skydd för hela anläggningen, vilket icke är fallet.
Endast den för fredsbruk erforderliga kvantiteten skall nedläggas vid
hangarplattor. Ivrigsdelen kommer att på vanligt sätt fullt godtagbart skyddas
genom en spridd placering.

Anläggning B 318, B 432 och B 719. Chefen för flygvapnet bär intet att
anföra.

Kostnadsutvecklingen vid nyanläggningar av drivmedelsförråd pekar, så
vitt chefen för flygvapnet kan bedöma, på förvaring i 100 m3 fältcisterner
såsom det fördelaktigaste alternativet. Stockholm den 29 januari 1964.

På uppdrag av chefen för flygvapnet

NILS PERSONNE

Souschef vid flygstaben

Gösta Lundström

Riksrevisionsverket

Av den lämnade redogörelsen framgår att bristande kommunikation mellan
den beställande och den byggande myndigheten i viss utsträckning torde
ha bidragit till de av revisorerna påtalade förhållandena. Ämbetsverket,
som ansett sig kunna göra liknande iakttagelser beträffande den i revisorernas
åttonde paragraf omnämnda distributionsanläggningen vid Bråvalla
flygflottilj, vill i detta sammanhang erinra om att statens sakrevision vid
sin granskning under år 1960 av förhållandena vid drivmedelsanläggningen
B 161 kunde konstatera, att icke obetydliga merkostnader uppkommit genom
bristande samarbete myndigheterna emellan på planeringsstadiet. I nu
förevarande fall framkommer dessutom åsiktsbrytningar mellan förvaltningarna
i tekniska frågor.

Då det sedan 1960 bedrivna reviderings- och anläggningsarbetet utförts
med iakttagande av de råd och anvisningar som meddelats av särskilt tillkallad
teknisk expertis och då arbetet i det närmaste är fullföljt, torde emellertid
någon ytterligare teknisk utredning i nuvarande stund icke vara påkallad.
Vad gäller spörsmålet om en vidare utveckling och förstärkning av de
administrativa och tekniska resurserna inom fortifikationsförvaltningen
må framhållas, att förvaltningens organisation för närvarande är under utbyggnad
i effektiviserande syfte på förslag av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Cardelius, Lundgren, Petterson och Elofsson, varjämte
byråcheferna Ehnbom och Walck närvarit samt byrådirektören Grönlund
varit föredragande. Stockholm den 24 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

B. Grönlund

§ 8 Byggande av distributionsanläggning vid Bråvalla flygflottilj
Fortifikationsförvaltningen

Den år 1945 vid Bråvalla flygflottilj uppförda anläggningen för lagring
och distribution av flygdrivmedel visade sig i början av 1950-talet vara otillräcklig
med anledning av den ökade drivmedelsförbrukningen hos nytillkomna
flygplanstyper (reaktionsdriften).

I sina förslag till anslagsäskanden för budgetåren 1952/53 och 1954/55
upptog förvaltningen därför efter samråd med chefen för flygvapnet medel
för utbyggnad dels av ett bergförråd med tillhörande pumputrustning, dels
i en andra etapp servisledningar till bergförrådet. Utbyggnaden påbörjades
budgetåret 1953/54.

De anläggningsdelar m. m., som i fortsättningen beröres i detta utlåtande
är närmare redovisade på bifogade schematiska skiss.1

Syftet med utbyggnaden av ledningssystemet och ombyggnaden av den
befintliga rampen var att skapa förutsättningar för:

a) uppfyllning av drivmedelsförrådet i berg från järnvägsramp (inpumpningsledning),

1 Ej avtryckt

b) distribution av drivmedel från bergförrådet till tre uppställningsplattor
(distributionsledning).

Förvaltningen föreläde den 30 november 1953 chefen for flygvapnet ett
principförslag till utförande av bergförråd, ramp och ledningssystem för
godkännande. I detta förslag var — med hänsyn till ovan angiven funktion

_ ledningssystemet icke anknutet till den distributionsanläggning med

pumphus, som då fanns vid flottiljen. Vid därefter gjord detaljplanering visade
det sig lämpligt, att inpumpningsledningens sträckning ändrades sa
att det befintliga pumphuset kunde utnyttjas i systemet. Förslag harom,
som tillställdes chefen för flygvapnet den 2 januari 1957 för samråd, godkändes
den 20 mars 1957. .

Drivmedelsförrådet (system FortF) i berg med tillhörande ledningar blev
färdigbyggt år 1958 men kunde då icke tagas i bruk huvudsakligen på grund
av övergången från flygfotogen till det ur säkerhetssynpunkt farligare drivmedlet
reabensin (MC 77) och Moheda-olyckan, som föranledde långvariga
utredningar beträffande säkerhetsanordningar för lagring och hantering av
MC 77. Dessa utredningar resulterade i ökade krav på säkerhetsanordningar
m. m. I detta sammanhang kan nämnas att dessa svårbemästrade problem
fortfarande för vissa anläggningar är under utredning hos sprängämnesinspektionen.

Säkerhetsrevideringar utfördes i första hand vid pumphuset aren 19o9
60 med hänsyn till den dagliga distributionen med tankbil, medan ombyggnad
och revidering av bergförrådet förbereddes för färdigställande under år
1963. Den 7 februari 1963 meddelade chefen för flygvapnet att han ansåg
att bergförrådet icke skulle ombyggas såsom planerats. Skälet härför har
närmare redovisats i ämbetsverkets utlåtande över 1963 års riksdagsrevisorers
berättelse § 7.

Som framgår av det ovan anförda var såväl inpumpnings- som distributionsledning
ursprungligen avsedda för det distributionssystem, i vilket
bergförrådet med tillhörande pumputrustning ingick som en huvudkomponent.
Ledningarna kunde således icke utnyttjas förrän bergförrådet byggts
om eller beslut om ändrat distributionssystem fattats och åtgärder i samband
därmed vidtagits.

För att tillgodose flottiljens lagringsbehov av drivmedel i avvaktan pa en
slutgiltig lösning av lagringsfrågan, nedlades genom flygförvaltningens försorg
år 1961 två st. 100 in3 cisterner i anslutning till det befintliga pumphuset.
'' Då bergförrådet med dess pumputrustning, vilken i och för sig hade
erforderlig pumpkapacitet, såsom ovan anförts utgått ur systemet, beslöts
vidare att utnyttja det aktuella ledningssystemet på ett nytt sätt, som innebar
distribution från pumphuset med tillhörande cisterner direkt till uppställningsplattorna.
Detta medförde bl. a. att den av revisorerna omnämnda
ombyggnaden av ventilbrunnen måste utföras. Först i samband med denna
omläggning uppkom våren 1962 frågan om kapacitetsprovning av viss mindre
del av inpumpningsledningen.

Enligt revisorernas mening framstår det som anmärkningsvärt, att kapacitetsprovning
av rörsystemet icke företogs år 1958. Någon anledning att
vid denna tidpunkt företaga sådana prov förelåg emellertid inte. Ledningarna
var vid denna tidpunkt med undantag av rensning iordningställda att
utnyttjas för det ursprungligen avsedda ändamålet såsom servisledningar
till bergförrådet. För att utnyttjas för detta ändamål behövde ledningarna
inte kapacitetsprovas.

Beträffande frågan om tankbilstransporter, vilka enligt revisorernas me -

ning medfört avsevärda merkostnader för kronan, får förvaltningen framhålla
följande. Lagringsvolymen för drivmedel vid flottiljen är otillräcklig
beroende på att bergförrådet, av skäl som tidigare nämnts, inte kunnat tagas
i bruk enligt planerna, varför såväl järnvägs- som tankbilstransporter
har måst tillgripas. De aktuella rörledningarna var fram till år 1962 utbyggda
för att betjäna bergförrådet och skulle först efter de ändringar som vidtogs
detta ar ha kunnat utnyttjas för distribution. Oberoende av ledningarnas
tillstånd torde tankbilstransporter ha varit och alltjämt vara nödvändiga
för flottiljens drivmedelsförsörjning. Merkostnaderna i detta sammanhang
hänför sig till obetydligt ökade transportlängder inom flottiljområdet.

De i revisorernas berättelse omnämnda rörrensningarna är icke enbart
förorsakade av att ledningarna legat oanvända utan även av de stora krav
på renhet, som uppställts av flygförvaltningen. En rensning skulle därför
under alla förhållanden ha utförts.

Revisorerna uttrycker sin förvåning över att planerna på en omläggning
av distributionen av drivmedel först på senaste tid blivit aktuella. I denna
fråga vill ämbetsverket hänvisa till vad som ovan anförts om att lagringsvolymen
vid flottiljen är otillräcklig. De åsyftade planerna avser en av chefen
för flygvapnet i samråd med intendenturverket bedriven utredning om hur
behovet av ytterligare lagringsvolym skall tillgodoses. Utredningen pågår
ännu. Direktiv i ärendet har följaktligen ännu icke meddelats fortifikationsförvaltningen.

Medel för nedläggning av ytterligare 100 m3:s cisterner som ersättning
för bergförrådet står sedan ingången av budgetåret 1963/64 till Kungl.
Maj .ts förfogande. Enligt vad som framkommit vid de underhandssamråd
som förevarit torde ledningarna kunna komma att utnyttjas i det kommande
lagrings- och distributionssystemet. I detta sammanhang vill förvaltningen
erinra om att frågor beträffande system och anordningar för distribution
av drivmedel för flygvapnets behov ävensom därmed sammanhängande
ekonomiska avväganden och krigsberedskapsfrågor handlägges och
avgöres av chefen för flygvapnet i samråd med berörda myndigheter.

Förvaltningen följer med uppmärksamhet ärendets utveckling. Så snart
förutsättningar härför föreligger kommer förvaltningen att vidtaga på den
ankommande åtgärder för en slutlig lösning av frågorna om lagring och
distribution av drivmedel vid flottiljen.

Förvaltningen har intet att erinra mot att den av revisorerna föreslagna
undersökningen företages.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknade Wallén
och byrådirektören Thorsell, den senare föredragande, ävensom överdirektören
Hesselblad, avdelningschefen Lindholm och tf. avdelningschefen Flygare.
Stockholm den 30 januari 1964.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

Gunnar Lindh

Försvarets intendenturverk

Chefen för flygvapnet bedömde år 1959 nödvändigt att systemet för distribution
av flygdrivmedel (och tankningstjänsten) i såväl fred som krig i hela

dess vidd utreddes. ____•

Den verkställda utredningen förordade, att drivmedelsdistributionen i
kria till flygbaserna skulle helt ske genom landsvägstransporter. Sedan beslut
härom fattats, har redan i fred anskaffats tankfordon (24 m3) foi dylika
transporter. Genom kbr 18/5 1962 H.D. nr 26/1961, 59 (delvis) har
Kungl. Maj :t beslutat, att flygvapnets drivmedelstransporter mellan centralförråd
(importförråd) och flottilj redan i fred må ske på landsväg - lorutom
vid krigsövningar — i de fall, där transportsträckan understiger 1
lön eller blir avsevärt kortare på landsväg. Drivmedelsfordonen utnyttjas
även för de interna transporterna vid flottiljerna t. ex. från järnvägsstationen
till flottiljens drivmedelsförråd eller fram till flygplanens klargönngs ^

För F 13 vidkommande innebär denna omläggning av distributionen
dock icke att det vid flottiljen utbyggda rörledningssystemet kommer att-lig«a
outnyttjat. Även om kapaciteten icke alltid är tillräcklig för samtidig
tankning av flygplan vid alla klargöringsplatser, avses det utnyttjas som
komplement till tankbilstransporterna — dock med undantag för den korta
anslutningssträckan till den tidigare planerade bergcisternanläggningen.
Därjämte föreligger såväl i fred som i krig behov av att hänvisa flottiljen
till annat mera avlägset centralförråd, från vilket tillförseln måste ske per
järnväg. Samma är förhållandet vid undanförsel på järnväg av i flottiljens

drivmedelsförråd lagrade drivmedel. .....

Sedan rensning av rörledningssystemet numera utförts, har rörledningarna
fyllts upp med drivmedel. Det är därför angeläget, att systemet snarast
kompletteras med erforderlig utrustning (mätare, signalanordningar m. m.),
så att det kan tagas i bruk för ovan angivet ändamål.

I detta ärendes handläggning har deltagit undertecknade Kring och Blomquist,
den senare föredragande. Stockholm den 18 januari 1964.

H. KRING

H. Blomquist

C. Lindahl

Chefen för flygvapnet

Chefen för flygvapnet kan beträffande byggandet av distributionsanläggningen
för drivmedel vid Bråvalla flygflottilj endast avgiva yttrande övei
freds- och krigsförbandens behov av flygdrivmedel samt den ekonomiska
avvägningen. Synpunkter beträffande teknisk utformning upptas i försvarets
intendenturverks yttrande.

Chefens för flygvapnet principuppfattning har tidigare vård, att tlygdrivmedlen
vid Bråvalla bör förvaras i eu berganläggning ansluten till berghangaren.
Krav ställdes på ett förrådsutrymme om 2 000 m3 för att tacka

freds- och krigsbehov. . , .

I samband med Molieda-olyckan uppstod ett avbrott i färdigställandet av
drivmedelsanläggningen vid Bråvalla. Ytterligare säkerhetsanordningar
måste införas, omkonstruktion av cisternerna måste göras samt vissa rc«

striktioner sannolikt komma att anbefallas vid hantering. Genom omkonstruktionen
av cisternerna beräknades tankutrymmet nedgå till 1 200 m3.

När chefen för flygvapnet 1962 ånyo prövade frågan om en utbyggnad av
förrådet hade priserna för ett färdigställande av berganläggningen stigit så
mycket, att det allvarligt måste övervägas, om icke ett billigare lagringssystem
kunde finnas. Chefen för flygvapnet föreslog därför en övergång till
friliggande, nedgrävda cisterner, vilket erfarenhetsmässigt bedömes bli billigare
än en iståndsättning av berganläggningen till av fortifikationsförvaltningen
angivna kostnader.

Drivmedel för krigsbruk avses skola lagras i 100 m3-cisterner enligt samma
normer som gäller för flygbaser i allmänhet. När ett sådant program
slutförts, bedöms underhållssäkerheten på drivmedelsområdet bli tillfredsställande.

Då det gäller drivmedelsförsörjningen för fredstjänsten bör nuvarande
distributionsanläggning kunna kompletteras med ett antal 100 m3-cisterner.
Härvid bör tekniska och ekonomiska — och då icke minst driftsekonomiska
förhållanden — vara avgörande för anläggningens ändamålsenliga utförande.
Beträffande frågan om rörledningssystemets framtida utnyttjande hänvisas
till försvarets intendenturverks yttrande. Stockholm den 29 januari

På uppdrag av chefen för flygvapnet
NILS PERSONNE

Souschef vid flygstaben

Gösta Lundström

Riksrevisionsverket

De av revisorerna påtalade förhållandena synes till icke oväsentlig del ha
sin grund i bristande samordning mellan den beställande och den byggande
myndigheten. Beträffande konsekvenserna av att rörledningen till uppställningspiattorna
icke kunnat utnyttjas må erinras om att Bråvalla flygflottilj
jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 18 maj 1962 med hänsyn till den korta
transportsträckan mellan importförråd och flottilj flygplats medgivits att
anordna tankbiltransporter. Distributionsanläggningen är dock avsedd att
såsom komplement till detta transportsystem utnyttjas vid toppbelastning.
Vidare har anläggningen att i krig fylla en viktig uppgift såväl vid tillförsel
som vid en eventuell undanförsel av drivmedel. Ur dessa synpunkter finner
riksrevisionsverket det därför vara angeläget att anläggningen med det snaraste
iståndsättes och tages i bruk.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Cardelius, Lundgren, Petterson och Elofsson, varjämte
byråcheferna Ehnbom och Walck närvarit samt byrådirektören Grönlund
varit föredragande. Stockholm den 24 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

B. Grönlund

§ 9 Fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret
Fortifikationsförvaltningen

Ett sammanförande organisatoriskt av den civila och militära byggnadsverksamheten
har tidigare varit föremål för utredningar och överväganden
och förslag om en sådan åtgärd har för ett antal år sedan väckts av riksdagens
dåvarande revisorer. Det förefaller trots detta överraskande att frågan
ånyo tages upp i dagens läge, då fortifikationsförvaltningen efter ett långvarigt
utredningsarbete fått huvuddragen av en ny organisation fastställd
av riksdagen så sent som år 1963 samt statsmakterna nu har att ta ställning
till ett i anslutning härtill uppgjort förslag till detalj organisationen.

De primära skälen till föreliggande förslag — såvitt avser fortifikationsförvaltningen
— anger revisorerna i följande här in extenso återgivna stycke
(s. 80).

Till en början må erinras om att revisorerna under såväl § 7 som § 8 av
årets berättelse funnit sig böra rikta stark kritik mot fortifikationsförvaltningen
för dess befattning med byggandet av vissa drivmedelsanläggningar.
Tidigare har även 1960, 1961 och 1962 års revisorer i liknande sammanhang
framställt allvarliga erinringar mot ämbetsverket. Med hänsyn härtill har
revisorerna, såsom närmare framgår av nyssnämnda paragrafer, ansett en
expertgrupp böra tillkallas för att utreda orsakerna till ifrågavarande missförhållanden
och föreslå åtgärder för deras snara avhjälpande. Av många
skäl kan det emellertid synas tveksamt, om en verklig lösning av förevarande
spörsmål står att vinna genom partiella retormer. Det vill tvärtom
förefalla, som om den önskvärda effektiviteten och säkerheten i arbetet
skulle kunna uppnås blott genom en radikal omläggning av själva grunderna
för fortifikationsförvaltningens organisation. Mycket talar för att en sådan
omläggning, vars syfte måste vara att låta den tekniska och ekonomiska
sakkunskapen få det avgörande inflytandet vid ärendenas handläggning,
lättast kan komma till stånd, om den nuvarande isoleringen häves till
förmån för ett fruktbärande samspel mellan civil och militär byggnadsförvaltning.

Förvaltningen har i sina utlåtanden över de ovan angivna paragraferna,
den 21 och den 30 januari 1964, utförligt redogjort för sina av revisorerna
påtalade åtgärder, vilka därvid insatts i det större sammanhang, dit de hör.
1 anslutning till denna redogörelse har förvaltningen i sitt utlåtande över
§ 7 bestämt gjort gällande, att kritiken i sin generaliserade, kategoriska
och onyanserade form är i hög grad överdriven och orättvis.

Nämnda kritik, som avser handhavandet av vissa frågor rörande drivmedelsanläggningar—
alltså endast en ringa del av förvaltningens arbetsområde
—- växer i förevarande paragraf ut till att avse hela verksamheten. Eftersom
några konkreta skäl för denna kraftiga generalisering inte angetts,
är det inte möjligt för förvaltningen att gå in på något detaljerat bemötande.
Den reflexionen ligger emellertid nära till hands att något så uppseendeväckande
som att samma år, som det inledningsvis berörda riksdagsbeslutet
fattals, förorda »en radikal omläggning av själva grunderna för
fortifikationsförvaltningens organisation» enligt sakens natur borde ha varit
mycket starkt underbyggt och utförligt motiverat.

Revisorernas förslag går synbarligen — trots den varierande terminologi,

3-j- Rev. berättelse ang. statsverket år 1063. II

som användes — ut på att fortifikationsförvaltningen skall upphöra som
fristående ämbetsverk och inlemmas i byggnadsstyrelsen. Det är av intresse
att något beröra de skäl, vilka — förutom underkännandet av fortifikationstörvaltningens
kompetens — anföres till stöd för en dylik genomgripande
åtgärd.

För en allsidig belysning av de problem, som sammanhänger med revisorernas
förslag skulle rätteligen erfordras en förhållandevis fullständig redogörelse
för fortifikationsförvaltningens organisation, arbetsuppgifter och
ställning inom försvaret. Då emellertid en sådan redogörelse skulle bli alltför
tyngande tillåter sig ämbetsverket i denna del hänvisa till propositionen
1963:107, angående omorganisation av fortifikationsförvaltningen m. in.,
s. 7—30 och 42—46.

Revisorerna uttalar till en början att tidpunkten just nu synes vara mycket
lämplig på grund av den genomgripande omorganisation, som byggnadsstyrelsen
nyligen genomgått, i samband varmed styrelsens organisation
gjorts i hög grad flexibel och styrelsen utrustats med lämpliga organ för
ekonomisk kontroll, kostnadsberäkningar och efterkalkylering. Vidare pekas
på de möjligheter till decentralisering som effektiviseringen av styrelsens
regionala byggnadsorganisation erbjuder. Genom dylik rationalisering
skulle de problem, som sammanhänger med den sammanslagna byggnadsvolymens
mycket stora omfattning utan svårighet kunna lösas.

till detta är bl. a. att anföra, att även fortifikationsförvaltningen enligt
nu föreliggande förslag till detaljorganisation kommer att utrustas med en
för verket gemensam kalkylsektion och därigenom i detta avseende organisatoriskt
kommer i linje med byggnadsstyrelsen. Det är otvivelaktigt att fortifikationsförvaltningen
i detta som i många andra hänseenden varit för
svagt rustad med kvalificerad personal med tanke på den fortgående ökningen
av byggnadsvolymen samt den tekniska utvecklingen, vilken senare
i förening med de kraftiga prisförändringarna under senare år gjort kalkylarbetet
synnerligen vanskligt.

Det torde ligga i sakens natur, att byggnadsstyrelsens regionala organisation
ännu inte kunnat vinna erforderlig stadga. Dessa organ är dessutom
koncentrerade till universitetsstäderna och sålunda förlagda till orter, som
av naturliga skäl inte kan godtas från försvarets synpunkt. Fortifikationsförvaltningen
har sedan år 1957 till militärbefälsstaber, kustartilleriförsvar
och marinkommandon bundna regionala organ. I samband med dessas tillkomst
ägde en betydande decentralisering rum. Sålunda är underhållet av
byggnader och anläggningar så gott som helt decentraliserat, varjämte
ifragavarande organ — med vissa enstaka undantag — leder själva byggnadsverksamheten,
som regelmässigt utföres genom entreprenörer. På ifrågavarande
organ faller sålunda — utöver viss projekteringsverksamhet —
utövande av byggledning i vidsträckt mening. Däri ingår bl. a. viss anbudsinfordran,
eu omfattande planering, utövande av teknisk och ekonomisk
kontroll, förhandlingar och utredningar vid tvister med entreprenörer, vissa
säkerhetsfrågor m. m. Avsikten är att ytterligare decentralisera vissa projekteringsuppgifter,
så snart förutsättningar därför bedömes föreligga. När
riksdagens revisorer talar om decentralisering, sker detta i så allmänna termer,
att det inte är möjligt alt utläsa vilka uppgifter inom den omfattande
och invecklade procedur, som gången av ett stort byggnadsärende utgör,
som skulle vara ägnade att — utöver vad som redan skett eller är planlagt
för fortifikationsförvaltningens del — läggas över på regionala organ.

Fortifikationsförvaltningens (och sannolikt även byggnadsstyrelsens) vä -

sentliga uppgifter, nämligen projektering av nya byggnader och anläggningar,
beröres över huvud taget inte. Möjligheterna att i någon nämnvärd utsträckning
decentralisera denna uppgift, vilken numera administrativt regleras
av bestämmelserna om det s. k. tvåstegsförfarandet, är mycket begränsade.
Detta arbete förutsätter nämligen eu kontinuerlig samverkan med
såväl vederbörande beställare, vilka bl. a. har att svara för fullständig behovsutredning,
(för förvaltningens del som regel överbefälhavaren eller försvarsgrenschef)
som eu rad andra centrala instanser. Dessutom kräves tillgång
till intern specialexpertis av sådant slag att varje regional myndighet
inte kan utrustas med dylik, ävensom till framstående experter och konsulter
av olika slag på den fria marknaden.

I detta sammanhang må konstateras att eu sammanslagning mellan byggnadsstyrelsen
och fortifikationsförvaltningen under alla förhållanden, hur
väl de praktiska decentraliseringsmöjligheterna än tillvaratoges, skulle leda
till en mycket stor central organisation med därav följande administrativa
svårigheter. En samordning av de två verkens nuvarande regionala organisationer
skulle givetvis också stöta på avsevärda svårigheter, särskilt
ined hänsyn till den stora spridningen av försvarets byggnadsverksamhet
och dess intima samband med den militära verksamheten med dess täta organisationsändringar.
Hänsyn bör också tagas till vad som kan bli resultatet
av försvarsledningsulredningens förslag till ny regional ledning för försvaret.

Många frågor, som skulle uppkomma vid en sammanslagning är inte alls
berörda i revisorernas berättelse. Som exempel må erinras om att fortifikationsförvaltningen
i egenskap av försvarets byggande organ intager en särställning
vid jämförelse med övriga byggande verk. Denna särställning kommer
till synes bl. a. däri att förvaltningen enligt sin instruktion är skyldig
att enligt vissa regler i sin verksamhet följa överbefälhavarens och försvarsgrenschefernas
direktiv och anvisningar. Ett överförande av dessa skyldigheter
till byggnadsstyrelsen, som även har att tillgodose de civila myndigheternas
intressen, skulle sannolikt medföra svårbemästrade problem vid
avvägningen mellan militära och civila intressen. Vidare är att anföra, att
förvaltningens arbetsområde omfattar åtskilliga betydande verksamhetsgrenar,
vilka inte har någon motsvarighet inom byggnadsstyrelsens nuvarande
område. Som exempel kan nämnas förvärv och förvaltning av övningsfält
(jordbruks- och skogsfastiglieter), byggande och underhåll av egentliga befästningar
(truppbefästningar, strilanläggningar, kustartilleribatterier
in. in.) samt byggande och underhåll av flygfält. I anslutning till revisorernas
uttalande att projektering och byggande av bergrum och liknande
skyddsanordningar sedan lång tid tillbaka utförts av byggnadsstyrelsen må
endast anföras, att såvitt fortifikationsförvaltningen har sig bekant, byggnadsstyrelsen
hittills byggt två kvalificerade berganläggningar, båda under
medverkan av expertis från fortifikationsförvaltningen. Den ena anläggningen
har sedermera överlämnats till förvaltningen. Det kan även förtjäna
att nämnas, alt byggnadsstyrelsen torde sakna erfarenhet i fråga om byggande
av oljelagringsanläggningar och oljcledningar, d. v. s. den av fortifikation
sförval tningens verksamhetsgrenar som revisorerna synes ha tagit
som utgångspunkt för sitt föreläggande förslag.

Även beträffande de byggnadsuppgifter, som är likartade inom de båda
ämbetsverkens arbetsområden, är det synnerligen tveksamt om någon rationaliseringsvinst
kan vara att påräkna genom ett sammanförande till
byggnadsstyrelsen. Fördelar genom sammanförande av likartade uppgifter

från olika organ kan uppnås när fråga är om massproduktion (särskilt när
maskinella hjälpmedel kan användas) eller när de skilda organen har så
ringa arbetsmängd att de inte var för sig kan bära upp de specialister, som
fordras för verksamheten. Är det däremot fråga om arbetsuppgifter av individuell
art, där varje uppgift kräver speciell bedömning och omsorg och
är organen tillräckligt stora för att var för sig helt sysselsätta erforderliga
specialister och serviceenheter, riskerar man att inte skörda några vinster
genom en sammanslagning utan rent av att åstadkomma motsatsen: verksamheten
blir mera tungrodd och komplicerad med fördröjningar och ineffektivitet
som resultat. Byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen
sysslar väsentligen med individuella arbetsuppgifter och är var för sig tillräckligt
stora för att helt sysselsätta erforderliga specialister m. m. Förslaget
om en sammanslagning ter sig därför ytterst tveksamt från allmänna organisatoriska
utgångspunkter.

Ytterligare må erinras om fortifikationsförvaltningens nuvarande uppgifter
med avseende på den fasta maskintjänsten. Ett vanskligt problem för
sig utgör frågan om fortifikationsofficerarnas och fortifikationsunderofficerarnas
ställning och placering i den tänkta organisationen. Underhållsfrågorna
är över huvud taget inte berörda.

Vad revisorerna anfört därom att sammanslagningens syfte »måste vara
att låta den tekniska och ekonomiska sakkunskapen få det avgörande inflytandet
vid ärendenas handläggning» och alt inom befästningsväsendet »lösningen
av de tekniska problemen icke nödvändigtvis behöver betraktas som
en rent militär angelägenhet» ger förvaltningen anledning erinra om att
ämbetsverkets uppgifter instruktionsenligt är av tekniskt-ekonomisk karaktär.
Att dessa uppgifter i och för sig skulle vara »en rent militär angelägenhet»
är en tanke, som är helt verklighetsfrämmande. En annan sak
är att fortifikationsförvaltningen i sitt arbete så långt möjligt har att tillgodose
de högsta militära instansernas (beställarnas) av operativa, organisatoriska
och utbildningsmässiga krav betingade önskemål. Utgångspunkten
för allt arbete med nya byggnader och anläggningar utgöres av det behovsunderlag,
som dessa instanser lämnar (jfr bestämmelserna om det
s. k. tvåstegsförfarandet). Uttrycket att »låta den tekniska och ekonomiska
sakkunskapen få det avgörande inflytandet vid ärendenas handläggning»
måste betecknas som dunkelt. Det verkliga förhållandet är ju det, att enbart
tekniska och ekonomiska synpunkter inte ger någon ledning, om de
inte är knutna till en målsättning; för fortifikationsförvaltningens del att
inom ramen för tillgängliga resurser och med utnyttjande av intern och
extern expertis på bästa sätt tillgodose de aktuella behoven av militära byggnader
och anläggningar. Det är självfallet inte förvaltningens angelägenhet
att på investeringssidan fastställa och prioritera dessa behov. Av det sagda
följer att ett nära samarbete med den militäre »beställaren» är erforderligt
under hela programmerings- och —- i avsevärd utsträckning — även det
egentliga projekteringsskedet. Härvid måste bl. a. tekniska, ekonomiska
och militära synpunkter sammanjämkas. För att denna samverkan, särskilt
på befästningssidan, skall underlättas och ge önskat resultat ingår på
ansvariga poster i fortifikationsförvaltningens organisation ett antal fortifikationsofficerare,
vilka har såväl militär som teknisk utbildning, den senare
främst inriktad på befästningsanläggningars utformning från skyddssynpunkt.
De förvärvar enligt sakens natur under sin tjänstgöring även
betydande ekonomiska insikter inom sitt område. Det behöver inte erinras
om att förvaltningens personal till den långt övervägande delen är civil.

Man torde på goda grunder kunna ställa sig frågande inför revisorernas
uppfattning att tidpunkten för en sammanslagning just nu skulle vara mycket
lämplig. Vartdera ämbetsverket bär nyligen erhållit ny organisation och
arbete pågår f. n. med att genomföra de nya verksamhetsformerna i det
praktiska arbetet. Såväl byggnadsstyrelsen som fortifikationsförvaltningen
är belastade med en svårbemästrad arbetsbörda, vilken beräknas ytterligare
komma att öka under de närmaste åren. För fortifikationsförvaltningens
vidkommande må blott erinras om flyttningen av Svea livgarde och Svea
ingenjörregemente, vilken jätteuppgift skall lösas vid sidan av den så att
säga ordinarie inom försvarets kostnadsram liggande byggnads- och anläggningsverksamheten.
Fortifikationsförvaltningens (och sannolikt även byggnadsstyrelsens)
behov av arbetsro torde under förhandenvarande förhållanden
ligga i öppen dag.

Ett bifall till revisorernas förslag skulle för verkets del innebära ett upprivande
av mera än tre års utredningsarbete, vilket resulterat i en översedd
huvudorganisation samt förslag till detaljorganisation, utom så vitt avser
vissa speciella områden (expeditions-, arkivtjänst m. m.). En tid av utredning
rörande ett verks organisation måste enligt sakens natur i viss utsträckning
bli något av eu svaghetsperiod. Dels måste underlag och synpunkter
kontinuerligt lämnas utredningsorganet, vilket långa tider binder
kvalificerad arbetskraft, dels och i synnerhet präglas en dylik period för
personalens del av en känsla av osäkerhet där — ofta i och för sig omotiverade
— förhoppningar eller farhågor rörande det kommande resultatet
skapar störningar och understundom motsättningar. Om den av riksdagens
revisorer förordade organisationskommittén nu kommer till i direkt anslutning
till det omfattande utredningsarbete, som 195G års försvarsförvaltningssakkunniga
bedrivit och fortfarande bedriver i samverkan med fortifikationsförvaltningen,
innebär detta att verket bar att motse ännu ett antal
år av osäkerhet och, med hänsyn till det angivna målet för kommitténs
arbete, oro bland personalen. Såsom tidigare framhållits ger den allmänna
uppläggningen av revisorernas argumentering ett intryck av att fråga närmast
är om ett inlemmande av fortifikationsförvaltningen i byggnadsstyrelsen.
Fortifikationsförvaltningen kommer följaktligen med största sannolikhet
under den avsevärda tid, utredningsarbetet nödvändigtvis måste ta i
anspråk, att betraktas som »dödsdömd» med därav följande konsekvenser
för rekrytering, avgångsfrekvens och effektivitet.

Med det sagda har förvaltningen inte velat göra gällande annat än att
förslaget — ehuru först efter mycket omfattande utredningsarbete — skulle
vara möjligt att realisera, därest statsmakterna skulle finna de anförda
skälen bärande och uttalandena om missförhållandena inom fortifikationsförval
In ingen grundade. Svårigheterna och problemen, vilka här endast
kunnat antydas, är emellertid av eu helt annan storleksordning än vad revisorerna
synes ha räknat med. De utredningsorgan, som tidigare haft att
taga befattning med denna fråga, synes klart ha insett dessa svårigheter
redan vid en tid då fortifikationsförvaltningens årliga byggnadsvolym var
endast en bråkdel av den nuvarande. Vid revisorernas bedömande ges olägenheterna
påfallande små dimensioner och förklaras kunna utan svårighet
lösas genom bl. a. eu förnuftig decentralisering; detta utan att några
konkreta riktlinjer dras upp för vad en förnuftig decentralisering enligt
revisorernas mening skulle innebära i detta sammanhang.

I)et bör måhända särskilt framhållas, alt byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen
i fråga om sin organisatoriska struktur företer väsent -

liga skiljaktigheter i det att i byggnadsstyrelsen den funktionella indelningen
är driven väsentligt längre än i fortifikationsförvaltningen. Redan detta
förhållande gör problemet om en sammanslagning utomordentligt komplicerat.

Förvaltningen vill här framhålla att, oberoende av det resultat till vilket
föreliggande förslag kan komma att leda, det är av största betydelse att
kyggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen samverkar inom många
områden. Sådan samverkan har hittills förekommit i begränsad omfattning
och bör med fördel kunna ökas väsentligt. Anledningen till att så inte redan
skett torde främst vara att söka i den hårda arbetsbelastningen och
omorganisationsarbetet å ömse håll. Främst i ordningen för ett mera systematiskt
samarbete står för fortifikationsförvaltningens del kalkyl- och materialfrågor.
Det borde även vara lämpligt, om de två verken periodiskt håller
konferenser med representanter för hådas regionala organ för utbyte av
erfarenheter och information såväl horisontellt som vertikalt. Det kan även
övervägas, huruvida inte statsmakterna med fördel kunde besluta om inrättande
av ett permanent samarbetsorgan för de båda verken. Eventuellt
kunde flera verk vara företrädda där.

Avslutningsvis vill förvaltningen framlägga följande synpunkter.

Revisorernas uttalanden under denna paragraf i förening med vad som
anförts under §§ 7 och 8 innebär en så skarp kritik av fortifikationsförvaltningen
att den närmast får tolkas som en inkompetensförklaring av verket
i dess helhet. En sådan tolkning har också i avsevärd utsträckning präglat
den omfattande publicitet, som revisorernas berättelse i denna de! erhållit.
Vid tidpunkten för denna publicitet saknade förvaltningen all närmare information
om arten och omfattningen av samt grunden till den kritik riksdagens
revisorer riktat mot verket. Verket bortser härvid inte från att det
itråga om brist på förhandsinformation och möjligheter att före publiceringen
framlägga synpunkter och göra tillrättalägganden i princip inte varit
i något annat läge än övriga myndigheter in. in., som blir föremål för
riksdagsrevisorernas uppmärksamhet. Emellertid borde just det förhållandet
att den procedur, som i stor utsträckning tillämpas, är så ytterst ogynnsam
för dem, vilkas verksamhet granskas, medföra att revisorernas uttalanden
präglades av eu viss moderation. I föreliggande fall har emellertid
denna procedur kombinerats med tillspetsade och reservationslösa negativa
omdömen om ett centralt ämbetsverk med mycket stora, betydelsefulla och
mångskiftande tekniskt-ekonomiska och administrativa uppgifter. Det är
naturligt att detta tillvägagångssätt är ägnat att väcka undran och olust
även i kretsar, som inte är berörda i sammanhanget; detta även om uttalandena
till äventyrs skulle komma att bedömas såsom hållbara av statsmakterna.
Därest så inte skulle bli fallet, ter sig saken givetvis ännu mera
betänklig.

När revisorerna behandlar frågor rörande fortifikationsförvaltningen kommer
ordet »missförhållande» till förhållandevis flitigt användande. Detta
bidrar inte till avhjälpandet av de missförhållanden i rent objektiv mening,
mot vilka verket har att kämpa och av vilka det svåraste är rekryteringsoch
vakansläget. För dagen uppgår det totala antalet vakanser till över ett
hundratal. Fördelningen är sådan att av de tekniska tjänsterna i stort sett
eu femtedel (av vilka flera nyckeltjänster) står vakanta. Verket saknar i
stort sett möjligheter att med sin nuvarande lokalisering vidtaga trivselfrämjande
åtgärder i förhållande till personalen; i form av exempelvis tillhandahållande
av parkeringsplatser, lunchmöjligheter in. in. Med det svaga

utgångsläge förvaltningen har i fråga om rekryteringsmöjligheter, trivselanordningar
m. m. behöver det tyvärr inte innebära någon orealistisk svartmålning
att uttrycka farhågor för att så negativa omdömen som fällts av
riksdagens revisorer med därav åtföljande publicitet kan komma att allvarligt
äventyra verkets möjligheter att fullgöra sina uppgifter. Det kan härvid
knappast behöva råda tvekan om att rekryteringsläget blir ännu svårare än
tidigare. Arbetsglädje och trivsel kan påverkas så, att avgångsfrekvensen
ökar. Förtroendet till förvaltningen kan rubbas hos såväl de många myndigheter
och institutioner, med vilka verket har att samverka, som hos entreprenörer
och leverantörer. Det är visserligen ännu för tidigt att med någon
grad av säkerhet uttala sig huruvida nämnda farhågor kommer att visa sig
grundade. Om emellertid så skulle bli fallet och de nuvarande svårigheterna
blir ytterligare accentuerade, kan statsmakterna ha skäl att överväga drastiska
åtgärder, bl. a. ett genomförande av revisorernas förslag, även om —
såsom tidigare framhållits — de organisatoriska vinsterna ter sig tvivelaktiga
och övergångstiden för fortifikationsförvaltningens del måste medföra
utomordentliga svårigheter.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Wallén, föredragande,
ävensom överdirektören Hesselblad, avdelningscheferna Raab
och Lindholm, tf. avdelningschefen Flygare, byråcheferna Höijer, Bergman,
Lindblad, Dalborg, Lalander, Sandvall och Malmström samt byrådirektören
Murman-Magnusson. Stockholm den 31 januari 1964.

B. WALLÉN

Aage Frank

Överbefälhavaren

Försvarsgrenschefernas yttranden, i vilka jag helt instämmer bifogas.
(Bilagor A—C).

Jag har även fått del av fortifikationsförvaltningens yttrande i ärendet,
vilket jag till fullo biträder.

Allmänt. Få grenar av den statliga förvaltningen har under de senaste
decennierna varit föremål för så många utredningar, organisationsförsök
och organisationsförslag som den militära byggnadsförvaltningen. Därvid
har även frågan om en sammanslagning av den militära och civila statliga
byggnadsverksamheten både i vad avser nybyggnadsverksamhet och byggnadsunderhåll
prövats. Riksdagen har sålunda haft att ta ställning till en
eventuell sammanslagning av fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen
bl. a. i samband med behandling av prop. 1947: 142, 1950 års riksdagsrevisorcrs
berättelse samt prop. 1954: 110.

De väsentligaste skälen som därvid framförts mot en sammanslagning
har varit

att en sammanslagen organisation skulle bli så stor att en effektiv, enhetlig
ledning ej skulle vara möjlig;

att den militära byggnadsvolymen redan i och för sig var tillräckligt stor
för att möjliggöra både den specialisering och decentralisering som syntes

önskvärd; ... ...

att större delen av byggnadsverksamheten utgjorde förberedelser för krig
och att det var uppenbart att denna verksamhet under alla omständigheter
måste skötas i militär regi.

Nackdelarna har genomgående bedömts väsentligt överväga fördelarna
och riksdagens beslut har konsekvent inneburit bibehållande av skilda ämbetsverk
för den militära respektive den statliga civila byggnadsförvaltningen.
Jag anser det därför icke nödvändigt att nu dra fram alla tidigare framförda
argument mot en sammanslagning och i detalj gå in på hela frågekomplexet,
utan nöjer mig med att framhålla några andra i sammanhanget
väsentliga synpunkter samt att i korthet redogöra för det aktulla läget vid
de båda berörda ämbetsverken.

Militär förvaltningstjänst. Genom de uttalanden i försvarsledningsfrågan
som gjordes av riksdagen vid behandlingen av 1958 års försvarsproposition
framförde riksdagen klara önskemål om en ökad samordning och en mera
enhetlig ledning av det militära försvaret. Med anledning härav tillsattes
1958 års försvarsledningskommitté och senare 1960 års försvarsledningsutredning,
vilka även närmare studerade den militära förvaltningstjänsten.

I prop. 1961: 109 anförde departementschefen bl. a. (jfr även statsutskottets
utlåtande nr 90)

att förvaltningstjänstens allmänna uppgift är att realisera de intentioner
i fråga om krigsmaktens utformning på kort och lång sikt, som inom ramen
för statsmakternas beslut om målsättning, medelstilldelning etc. formuleras
av krigsmaktens ledning på operativa grunder;

att därför såväl den operativa ledningen som de för stridskrafternas utrustning
och utbildning ansvariga myndigheterna måste ha avsevärda befogenheter
att styra förvaltningsverksamheten, såvitt det gäller dennas allmänna
inriktning, tidsprioritering av olika objekt m. m.;

att vid fastställande av formerna för förvaltningstjänstens ledning måste
en lösning väljas, som säkerställer tillräckligt inflytande för de operativa
och förbandsproducerande funktionernas företrädare;

att stort avseende måste fästas vid att ett nära samarbete bedrivs mellan
berörda förvaltnings- och stabsorgan på olika nivåer.

Dessa allmänna krav på förvaltningstjänsten — direkt tillämpbara på
fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret — kan endast
tillgodoses av en särskild för krigsmakten gemensam organisation med regionala
och lokala organ direkt knutna till vederbörande för den operativa
respektive förbandsproducerande verksamheten ansvariga regionala och
lokala chefer. Fortfikationsförvaltningens nuvarande regionala och lokala
organisation fyller i dag dessa krav. Motsvarande är även fallet med det
under omorganisation varande centrala organet.

Fortifikationsförvaltningens organisation. Pågående utredning. Jag kan
icke underlåta att uttrycka min förvåning över att revisorerna icke närmare
analyserat 1956 ars försvarsförvaltningssakkunnigas pågående översyn
av fortifikationsförvaltningens organisation. Speciellt som ändamålet med
översynen är att öka förvaltningens möjligheter att funktionellt och rationellt
svara upp mot de successivt växande och allt svårare arbetsuppgifterna.

Genom beslut den 14 oktober 1960 uppdrogs åt 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
alt överse fortifikationsförvaltningens organisation och
personalbehov. Direktiven innehöll bl. a. följande uppgifter

att närmare undersöka huruvida fortifikationsförvaltningens organisation
är den mest rationella och ändamålsenliga för uppgifternas handläggande; att

härvid särskilt uppmärksamma om utvecklingen exempelvis inom

byggnadsbranschen skapat större möjligheter att överföra vissa slag av arbetsuppgifter
till den privata sektorn;

att resultaten av översynsarbetet borde redovisas i etapper.

I sitt i december 1962 avgivna betänkande (1962:4) lämnade de sakkunniga
förslag till ny organisation för fortifikationsförvaltningen med personaluppsättning
ned till sektionschefer. Förslaget låg till grund för statsmakternas
beslut om omorganisation av ämbetsverket fr. o. m. 1/7 1963
(prop. 1963: 107; SU 73; rskr. 189). Beslutet innebar i stort sett ett bibehållande
av hittillsvarande organisationsprinciper med en uppdelning efter verksamhetens
art i en befästnings- och en kasernavdelning. Utöver självständiga
byråer för speciella funktioner (elektro, väg- och vatten, flygfältsarbeten
samt VVS) må här endast nämnas byggnadsbyrån för alla ämbetsverkets
kontakter med entreprenörer samt markbyrån för markfrågor i
samband med militära övnings- och skjutfält.

Etapp två i försvarsförvaltningssakkunnigas fortsatta utredning avsåg
personalorganisationen m. in. vid fortifikationsförvaltningens sektioner in. in.
Genom beslut den 3 maj 1963 uppdrog Kungl. Maj :t åt de sakkunniga att
bl. a. därutöver

dels ytterligare pröva möjligheterna att samordna handläggningen av
kalkylfrågor och den ekonomiska uppföljningen inom verket;

dels ytterligare överväga vissa frågor rörande arbetsfördelningen mellan
byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen.

Försvarsförvaltningssakkunniga har i sitt i december 1963 framlagda
betänkande (1963:4) redovisat etapp två omfattande främst den del av
personaluppsättningen som icke behandlades i föregående etapp med undantag
av vissa expeditioner m. m. samt förslag till samordningen av kalkylarbetet
inom förvaltningen. Samtidigt anmälde de sakkunniga alt av
återstående frågor bl. a. arbetsfördelningen mellan byggnadsstyrelsen och
fortifikationsförvaltningen skall behandlas i den tredje översvnsetappen.

Den omorganisation av fortifikationsförvaltningen som genomfördes 1/7
1963 jämte 1956 års försvarsförvaltningssakkunnigas pågående arbete innebär
enligt min mening just en av riltsdagsrevisorerna önskad »radikal
omläggning av grunderna för fortifikationsförvaltningens organisation»
med syfte »att låta den tekniska och ekonomiska sakkunskapen få det
avgörande inflytandet vid ärendenas handläggning».

I detta sammanhang bör även uppmärksammas att det är först innevarande
år, som den av Kungl. Maj :t fastställda handläggningsgången (»2-stegsförfarandet») börjat tillämpas till fullo för militära byggnadsärenden.
Denna handläggningsgång syftar även till att ge en fastare och säkrare
ekonomisk planering av de militära byggnadsfrågorna.

Jag anser det därför rimligt att den nya organisationen prövas och den
pågående utredningen avslutas innan frågan om eu ny utredning väcks.

Byggnadsstyrelsens organisation. Byggnadsstyrelsens 1962 fastställda
organisation avviker i väsentlig grad från fortifikationsförvaltningens. Styreisen
är i huvudsak uppbyggd enligt funktionsprincipen med särskilda
byråer för programmering, projektering, byggnadsarbetenas genomförande
resp. byggnadsunderhåll. För styrelsens uppgifter som central myndighet
inom plan- och byggnadsväsendet finnes särskilda byråer ävensom eu
byrå för kultur- och konsthistorisk byggnadsvård.

1956 års försvarsförvaltningssakkunniga har i sin tidigare refererade
utredning (1962:4) närmare studerat om principerna för byggnadsstyrel -

sens centrala organisation skulle kunna tillämpas för fortifikationsförvaltningen.
Utredningen fann att så ej var fallet. Detta ställningstagande accepterades
av statsmakterna (prop. 1963:107; SU 73; rskr. 189).

På det regionala planet är skillnaderna mellan byggnadsstyrelsens under
utbyggnad varande regionala organisation och den militära byggnadsförvaltningsorganisationen
så stor att någon sammanslagning icke är möjlig
utan allvarliga rubbningar i den nuvarande verksamheten såväl på militär
som civil sida.

Jag delar icke heller revisorernas uppfattning att en sammanslagning av
den statliga byggnadsverksamheten skulle kunna lösas utan svårighet genom
en förnuftig decentralisering och en konsekvent utbyggd regional organisation.
Möjligheterna att i nämnvärd utsträckning kunna ytterligare decentralisera
de mest arbetskrävande uppgifterna nämligen projektering av
nya anläggningar, bedömer jag som ringa bl. a. med hänsyn till att förutsättningarna
att förse varje regionalmyndighet med erforderlig projekteringsexpertis
är mycket små. Främst begränsas dock möjligheterna till ytterligare
decentralisering av bestämmelserna om »2-stegsförfarandet». Dessa
bestämmelser förutsätter en kontinuerlig samverkan under hela projekteringstiden
med beställaren (på militär sida i regel ÖB eller försvarsgrenschef)
och med berörda departement.

Sammanfattning och slutsatser. De två ämbetsverken för statlig byggnadsverksamhet
är efter mycket lång utredningsperiod under omorganisation.
De tidigare grundliga utredningarna har visat att den militära och civila
statliga byggnadsförvaltningen är så omfattande och sinsemellan så
olika att icke bara skilda ämbetsverk erfordras utan att även organisationen
inom verken i både central och regional instans måste ges skiljaktig utformning.

Några nya fakta som skulle ändra denna uppfattning och som skulle sakligt
motivera att en utredning tillsätles för att skapa ett gemensamt ämbetsverk
föreligger ej. Jag är tvärtom övertygad om att ämbetsverkens nya
organisation skapat goda förutsättningar för en i tekniskt och ekonomiskt
avseende fackmannamässig behandling av de statliga byggnadsärendena
såväl militära som civila. Det är enligt min uppfattning viktigt att ämbetsverken
nu ges arbetsro och bereds möjligheter att växa in i den nya organisationen.
En utredning om en sammanslagning skulle i nuvarande intensiva
arbetsskede icke kunna ske utan allvarliga störningar i arbetet samt medföra
svårigheter i rekryteringshänseende.

Jag får därför bestämt avstyrka av riksdagens revisorer ifrågasatt utredning
av frågan om en samordning av fortifikationsförvaltningens och
byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter. Stockholm den 30 januari 1964.

T. RAPP

Carl Eric Almgren

Bilaga A

Yttrande från chefen för armén

1. Som framgår av revisorernas berättelse, har frågan om en sammanslagning
-—- helt eller delvis — av fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen
dels varit föremål för behandling av 1944 års fortifikations- och
byggnadsförvaltningsutredning samt 1946 års militära förvaltningsutredning,
dels också berörts av den år 1953 tillkallade utredningen om försvarets
regionala och lokala fastighetsförvaltning. Vid dessa tillfällen har fragan
om sammanslagning avvisats. De väsentligaste skälen härtill har härvid
varit

att en sammanslagen central organisation befarades bliva alltför stor för
att på ett smidigt, snabbt och nöjaktigt sätt kunna fullgöra sina uppgifter;

att den militära byggnadsvolymen redan i och för sig var tillräckligt
stor för att möjliggöra både den specialisering och den decentralisering
som synts önskvärd;

att större delen av den militära byggnadsverksamheten utgjorde förberedelser
för krig och att denna verksamhet under alla omständigheter måste
skötas i militär regi;

att genom förenande av försvarets byggnadsunderhåll med motsvarande
uppgifter för civilt ändamål möjligheterna att skapa en lämplig organisation
för befästningsverksamheten skulle försämras, varjämte den militära
förvaltningsapparaten skulle kompliceras;

att en sammanslagning av organisationerna icke kunde godtagas ur militär
synpunkt, framför allt emedan risk därvid förelåg, att de militära intressena
kom att stå tillbaka för andra intressen samt

att vissa önskvärda rationaliseringar och vinster bedömes kunna uppnås
genom ett nära samarbete mellan de militära och de civila byggnadsorganen.

Någon principiell förändring av de grundläggande faktorerna har enligt
chefens för armén uppfattning icke inträffat. Samtliga de argument mot eu
sammanslagning av fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen, som
redovisats ovan och som bl. a. legat till grund för det av 1954 års riksdag
fattade beslutet, är därför i dagens läge fortfarande aktuella.

2. Av revisorernas berättelse framgår, att den väsentligaste anledningen
till att frågan om en sammanslagning av ämbetsverken ånyo aktualiserats
är den kritik, som under de senaste åren riktats mot fortifikationsförvaltningen
för dess befattning med byggandet av vissa drivmedelsanläggningar.
Enligt revisorernas uppfattning beror de missförhållanden som kunnat konstateras
inom fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde, till icke
ringa del på avsaknaden av en fast ekonomisk planering. Den önskvärda
effektiviteten och säkerheten i arbetet bedömes av revisorerna »kunna uppnås
blott genom en radikal omläggning av själva grunderna för fortifikationsförvaltningens
organisation».

Det förefaller egendomligt, att de kritiska synpunkter och anmärkningar

_ befogade eller obefogade undandrar sig chefens för armén bedömande

- - som riktats mot ämbetsverkets handläggning av ett visst mål inom en
mycket begränsad del av ämbetsverkets totala verksamhetsområde, skall
kunna tas till intäkt för en bedömning, att verket i sin helhet saknar en

fast ekonomisk planering och att en radikal omläggning av grunderna för
organisationen skulle vara erforderlig. Alltmer egendomlig ter sig frågan,
om man beaktar, att fortifikationsförvaltningen f. n. håller på att omorganiseras.
Sålunda är en första etapp i omorganisationen — beslutad av 1963
års riksdag — genomförd fr. o. m. 1/7 1963. De försvarsförvaltningssakkunniga
har i remiss 11/12 1963 till ÖB framlagt betänkande med förslag till
en andra etapp avsedd att träda i kraft 1/7 1964. Enligt planerna beräknas
slutligen den tredje och sista etappen i omorganisationen genomföras 1/7

1965. Den pågående omorganisationen syftar bl. a. till att ge ämbetsverket
ökade resurser för utförande av kostnadskalkyler och för ekonomisk uppföljning
av olika slag av byggnadsarbeten.

I detta sammanhang bör även beaktas, att den av Kungl. Maj:t fastställda
handläggningsgången för militära byggnadsärenden (»2-stegsförfarandet»)
bl. a. syftar till att åstadkomma en säkrare och fastare ekonomisk
planering. 2-stegsförfarandet, som numera gäller beträffande samtliga objekt
med en kostnad över 300 000 kr. /objekt inom såväl befästningarssom
kasernbyggnaders delfond, har — bl. a. på grund av en ofrånkomlig
övergångsperiod — först under innevarande budgetår börjat ge ett mera
påtagligt resultat i den ekonomiska planeringen.

3. Revisorerna framhåller, att tidpunkt för en samordning av de två ämbetsverken
just nu synes lämplig på grund av den genomgripande omorganisation,
som byggnadsstyrelsen nyligen genomgått och varigenom organisationen
i hög grad gjorts flexibel. Detta har medfört, att växlingar både i
själva arbetsvolymen och i arbetsuppgifternas art smidigt kan bemästras.
Härigenom bedöms en god grund ha lagts för eu ytterligare utveckling i
riktning mot en sammanslagning av militär och civil byggnadsverksamhet.

Fortifikationsförvaltningen är uppbyggd med hänsyn dels till den speciella
byggnadsverksamhet, markanskaffning m. m., som förekommer inom
den militära sektorn såväl inom befästningars- som kasernbyggnaders delfond,
dels till den militära organisationen i övrigt, med vilken en nära samverkan
är ett absolut krav.

Fortifikationsförvaltningens uppgifter är i väsentliga delar av helt annan
karaktär än byggnadsstyrelsens, vilket haft till följd, att de båda ämbetsverkens
inre organisation också utformats helt olika.

Även om den militära och civila byggnadsverksamheten således skulle
samordnas till en myndighet, måste enligt chefens för armén uppfattning
de nuvarande avdelningarna, byråerna o. s. v. inom fortifikationsförvaltningen
i stort alltjämt bestå med nuvarande ansvarsområden och arbetsuppgifter.
EU direkt uppgående i byggnadsstyrelsens nya organisation synes
därför helt orealistiskt — oavsett graden av flexibilitet in. in. i byggnadsstyrelsens
nya organisation. En sammanslagning av den militära och
civila byggnadsverksamheten skulle således grovt schematiserat innebära,
att de två — redan i dagens läge stora — ämbetsverken ställdes under eu
gemensam ledning. Svårigheterna att åstadkomma en effektiv ledning av ett
dylikt ämbetsverk torde vara uppenbara och har även påtalats i samband
med tidigare angivna utredningar.

Eu sammanslagning av den militära och civila byggnadsverksamheten
skulle inte enbart beröra den centrala utan jämväl den regionala organisationen.
På det regionala planet är divergensen mellan den civila och »militära»
organisationen om möjligt större än i central instans. Den militära
byggnadsverksamheten sammanhänger nära med såväl förbandens dagliga
verksamhet — den förbandsproducerande verksamheten — som med det

fortlöpande krigsförberedelsearbetet. Det är ur militär synpunkt ett oavvisligt
krav, att det regionala byggnadsorgan, som skall betjäna den militära
sektorn, är direkt knutet till och underställd den militära regionala
chefen — militärbefälhavaren.

En sammanslagning av den militära och civila byggnadsverksamheten
skulle således — bortsett från problemen i central instans — enligt chefens
för armén uppfattning icke kunna genomföras i regional instans utan
stora rubbningar i den nuvarande verksamheten och allvarliga konsekvenser
för den militära sidan. Chefen för armén kan således icke dela den av
revisorerna framförda uppfattningen, att de svårigheter och problem, som
skulle uppstå vid en sammanslagning av den statliga byggnadsförvaltningen,
skulle kunna lösas utan svårighet »med en decentralisering i form av
en konsekvent utbyggd regional organisation».

4. Som framgår såväl av ÖB 62 investeringsutredning som långsiktsplanen
för armén 1964—71 föreligger inom armén ett mycket stort investeringsbehov
på markanskaffnings- och byggnadssidan. 1963 års försvarsbeslut
innebär också betydligt ökade ramar för den militära markanskaffningen
och byggnadsverksamheten över huvud taget. Detta har inneburit
en avsevärt ökad arbetsbelastning på fortifikationsförvaltningen under de
senaste åren. Enligt chefens för armén uppfattning har ämbetsverket väl
svarat upp mot de ökade arbetsuppgifterna och de krav de militära myndigheterna
i samband härmed har haft.

Samarbetet mellan arméledningen och fortifikationsförvaltningen har under
de gångna åren allt mer funnit sin form och resulterat i att verksamheten
nu kan bedrivas på ett smidigt och ändamålsenligt sätt. Varje åtgärd i
form av nya organisationsförsök eller motsvarande, som kan medföra en
stagnation eller nedgång av ämbetsverkets kapacitet och/eller försvåra det
nuvarande samarbetet med de militära myndigheterna, måste på det bestämdaste
avstyrkas. Fortifikationsförvaltningen måste — efter de senaste
decenniernas utredningar, organisationsförsök och successiva omorganisationer
— beredas möjlighet att växa in i den nya organisation, som nu håller
på att genomföras.

Mot denna bakgrund avstyrker chefen för armén den av riksdagens revisorer
föreslagna utredningen om en samordning av fortifikationsförvaltningens
och byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter. Stockholm den 23 januari
1964.

På uppdrag av chefen för armén
OVE LJUNG

Chef för sektion I

C. E. Tottie

Bilaga B

Yttrande från chefen för marinen

Revisorerna ifrågasätter ånyo en sammanslagning av de centrala organen
för ledning av civil och militär byggnadsverksamhet (inkl. befästningsverksamhet).
Som revisorerna själva redovisar (s. 74—78), har frågan vid
ett flertal tillfällen varit uppe, men tanken på en sammanslagning har avvisats
främst på grund av följande skäl:

a) större delen av den militära byggnadsverksamheten utgör förberedelser
för krig och måste skötas i militär regi;

b) ett sammanförande skulle medföra en alltför tungrodd organisation
och komplicera den militära förvaltningsverksamheten främst i vad avser
befästningar.

Chefen för marinen finner angivna skäl emot en samordning av civil och
militär byggnadsverksamhet alltjämt vara bärande.

Revisorerna återupptar frågan främst under hänvisning till den starka
kritik de i skilda sammanhang ansett sig böra rikta mot FortF beträffande
dess befattning med byggandet av vissa drivmedelsanläggningar. CM finner
att en sådan detalj i FortF vittomfattande verksamhet icke kan tas till intäkt
för radikala organisationsförändringar i central instans.

Byggnadsstyrelsen omorganiserades 1962, varvid bland annat inrättades
organ för ekonomisk kontroll, kostnadsberäkningar och efterkalkylering.
Särskilda organ inrättas för omfattande arbetsobjekt.

FortF erhöll 1963 ny organisation, som fr. o. m. 1/7 1964 innefattar särskild
kalkylsektion och som fr. o. m. 1/7 1965 avses erhålla sin slutliga utformning.
Systemet med särskilda organ för omfattande arbetsobjekt har
redan tidigare tillämpats inom FortF genom Muskö-byrån.

Chefen för marinen anser det vara mindre välbetänkt att vidta omstörtande
organisationsändringar innan en på utredningar grundad ny organisation
ens hunnit börja verka.

FortF är uppbyggd med hänsyn till militär byggnadsverksamhet och har
stark anknytning till den militära organisationen. Endast härigenom har det
varit möjligt att på ett effektivt och snabbt sätt bemästra de krav teknikens
utveckling ställt exempelvis på de alltmer komplicerade sammanhangen
mellan vapen och befästningar. Enligt CM uppfattning har FortF väl löst de
på marinen ankommande arbetsuppgifterna.

På grund härav och vad ovan anförts avstyrker CM bestämt att ny utredning
påbörjas. Stockholm den 22 januari 1964.

På uppdrag av chefen för marinen

O. KROKSTEDT

Chef för marinstaben

Arne Widner

Bilaga C

Yttrande från chefen för flygvapnet

Revisorerna erinrar om att redan tidigare allvarliga erinringar framförts
av 1960, 1961 och 1962 års revisorer mot fortifikationsförvaltningen. I årets
berättelse har man också funnit sig böra rikta stark kritik mot verket. Revisorerna
har därför föreslagit att en expertgrupp borde tillsättas för närmare
utredning. Man anser det dock tveksamt om en verklig lösning kan
nås genom partiella reformer och talar därför om en »radikal omläggning
av själva grunderna för fortifikationsförvaltningens organisation». En sådan
omläggning måste ha till syfte att »låta den tekniska och ekonomiska
sakkunskapen få det avgörande inflytandet vid ärendenas handläggning».

Av revisorernas uttalanden framgår ej deras uppfattning om vad som med
nuvarande organisation av verket har »det avgörande inflytandet vid ärendenas
handläggning». Påståendet är obegripligt. Revisorernas förslag om
att tillsätta dels en expertgrupp, dels en utredning förefaller ej rationellt,
över huvud taget finns här enligt chefens för flygvapnet uppfattning inte
något argument anfört för att den nuvarande organisationen är olämplig.

Revisorerna anser att tidpunkten för en samordning av fortifikationsförvaltningen
just nu synes »vara mycket lämplig på grund av den genomgripande
omorganisation som byggnadsstyrelsen helt nyligen undergått». Chefen
för flygvapnet har helt motsatt uppfattning. En just genomförd organisation
bör ej omedelbart rivas upp. Genom beslut av 1963 års riksdag har
fortifikationsförvaltningen erhållit ny organisation. Detta är ytterligare ett
skäl mot att nya utredningar görs innan erfarenheter av den nya organisationen
föreligger.

Revisorerna anser att huvuddelen av fortifikationsförvaltningens uppgifter
icke på något nämnvärt sätt skiljer sig från de uppgifter som åvilar
byggnadsstyrelsen i dess egenskap av byggande och fastighetsförvaltande
organ och anför att principiell överensstämmelse mellan den militära och
civila sektorn finns bl. a. »inom det förvaltningsavsnitt som på den militära
sidan täckes av fortifikationsförvaltningens kasernavdelning». Som exempel
anföres: »Att uppföra och underhålla en kasernbyggnad erbjuder,
såsom lätt inses, i tekniskt hänseende icke andra problem än dem som möter
då det gäller att uppföra och underhålla en civil ämbets- eller inslitutionsbyggnad.
» Det synes ha förbigått riksdagens revisorer, att bland kasernavdelningens
nybyggnads- och underhållsobjekt inrymmes, förutom
vad revisorerna benämner »kaserner», inom flygvapnets område bl. a. simulatorbyggnader
för flygplan J 35, hangarer och verkstäder för flygplan,
uppställningsplatser, förråd och verkstäder för luftvärnsrobotar, trafikledartorn,
uppställningsplatser för radarstationer. Flera av dessa objekt har,
såsom lätt inses, ingen större likhet med »kaserner».

Eu sammanslagning av fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen
skulle enligt chefens för flygvapnet uppfattning medföra stor risk för eu
synnerligen tungrodd organisation. Chefen för flygvapnet anser att inga
bärande skäl har anförts av riksdagens revisorer för att den föreslagna utredningen
skall komma till stånd. Övriga skäl talar mot en sådan utred -

ning. Chefen för flygvapnet avstyrker därför förslaget om en utredning.
Stockholm den 24 januari 1964.

På uppdrag av chefen för flygvapnet

STIG NORÉN

Chef för flygstaben

Gösta Lundström

Byggnadsstyrelsen

Såväl fortifikationsförvaltningen som byggnadsstyrelsen har helt nyligen
erhållit nya organisationer, vilka ännu inte hunnit ge fullt utslag i verkens
arbete. Vad gäller byggnadsstyrelsens organisation har byggnadsavdelningarna
på det regionala planet ännu icke helt börjat fungera i sin nya gestalt.
En utredning om en mycket genomgripande omläggning av byggnadsstyrelsens
ekonomiska redovisning är i sitt slutskede och omläggningen avses
att genomföras under nästa budgetår. Båda ämbetsverken har också fått
ökade arbetsvolymer, vad gäller byggnadsstyrelsen särskilt genom upprustningen
för den högre undervisningen och forskningen, för de olika vårdområdena
och utbyggnaden för radio och TV. Vidare har de båda verken
att vänta ytterligare nya arbetsuppgifter, byggnadsstyrelsen till följd av
bl. a. polisväsendets förstatligande och fortifikationsförvaltningen till
följd av bl. a. utflyttningen av Ing. 1 och I 1 till nya förläggningsorter. Ett
genomförande av 1960 års försvarsledningsutrednings förslag angående
totalförsvarets regionala ledning, utredningens betänkande, del III, innebär
också ökad byggverksamhet genom att militärbefälsstaberna enligt förslaget
till en del skall omflyttas.

Den ännu ej helt genomförda omorganisationen av byggnadsstyrelsen
har lett till sådana rubbningar, att en viss eftersläpning i produktionen
blivit ofrånkomlig. Under hela återstoden av 1960-talet kommer såvitt nu
kan bedömas den mycket starka expansionen i byggnadsstyrelsens verksamhet
att fortsätta. En förutsättning för att denna expansion skall kunna
bemästras är att styrelsen nu får växa sig in i sin nya organisation och
får arbeta ostörd av mera genomgripande organisationsutredningar.

Skulle den nu förutsedda expansionsperioden komma att avlösas av en
period, som utmärkes av stagnation eller tillbakagång i fråga om projektering
och byggande och skulle motsvarande inträffa för fortifikationsförvaltningen
vid ungefär samma tidpunkt, bör frågan om en sammanläggning
av de båda verken upptagas till förutsättningslös utredning. Icke förrän
tidigast mot slutet av 1960-talet torde kunna överblickas om och när
en sådan situation kan inträffa.

Helt oberoende av denna sin inställning anser byggnadsstyrelsen det vara
värdefullt med ett mera systematiskt samarbete än hittills mellan de båda
verken. Ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter mellan myndigheter med i
stort sett likartade arbetsuppgifter men med något olika organisation kan
ge värdefulla uppslag och underlätta den fortlöpande rationaliseringen. Ett
sådant samarbete kan också på längre sikt ge sådana praktiska erfarenheter,
som kan ligga till grund för bedömningen av frågan om en framtida
sammanslagning av fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom generaldirektören
Larsson och byggnadsrådet Bertman, föredragande, styrelsens övriga ledamöter.
Stockholm den 21 januari 1964.

SIXTEN LARSSON

Harry Bertman

Statskontoret

Frågan om en närmare samordning av fortifikationsförvaltningens och
byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter har i olika sammanhang varit föremål
för särskilda utredningar. På anförda skäl har revisorerna funnit att detta
spörsmål på nytt bör upptagas till allvarligt övervägande med sikte på att
för nämnda verksamhet tillskapa ett gemensamt ämbetsverk. En utredning
i ämnet bör enligt revisorernas mening snarast komma till stånd genom
en för ändamålet tillkallad, allsidigt sammansatt organisationskommitté.

Det vill förefalla statskontoret, som om ett samgående mellan de båda ämbetsverken
skulle på väsentliga punkter innebära en kostnadsbesparande
och effektivitetshöjande rationalisering. För de båda verken identiska eller
likartade funktioner och specialiteter synes främst kunna hänföras till projektering,
nybyggnad och underhåll av byggnader — utom befästningar —
verksamhet inom sektorerna el- och vvs — dock icke rörande befästningar
— samt administration.

Inom ovan nämnda områden torde vid övergång till gemensamt verk
personalbesparingar kunna göras. Med en sammanslagen organisation kan
även undvikas eljest ofrånkomliga dubbleringar av ofta svårrekryterad
personal med specialistkompetens.

Det bör också framhållas, att i en gemensam verksorganisation de båda
ämbetsverkens samlade erfarenheter kan utnyttjas på ett betydligt bättre
sätt än som nu sker. Ett gemensamt ämbetsverk torde också — såsom revisorerna
framhållit — medföra den fördelen, att hela den statliga byggnadsverksamhetens
inordnande i totalförsvaret i ett kris- eller krigsläge
underlättas.

I det föregående har antytts några av de verksamhetsområden beträffande
vilka direkta beröringspunkter föreligger mellan fortifikationsförvaltningen
och byggnadsstyrelsen. Emellertid är att märka, att väsentliga arbetsuppgifter
faller utanför dessa områden. I detta sammanhang torde det
räcka med att hänvisa till byggnadsstyrelsens särskilda myndighetsuppgifter
beträffande plan- och byggnadsväsendet. Till de speciella uppgifterna
hör även styrelsens befattning med den kultur- och konsthistoriska
byggnadsvården. Fortifikationsförvaltningen handhar i sin tur vissa från
byggnadsstyrelsen helt artskilda uppgifter. Dessa och andra liknande arbetsuppgifters
framtida organisatoriska hemvist måste noga prövas vid ett
eventuellt övervägande av eu sammanslagning av de båda verken.

Ett besvärligt men väl i och för sig ej olösligt problem i sammanhanget
är att verksorganisationerna, vilka nyligen fastställts efter grundliga utredningar,
uppvisar betydande olikheter i strukturen. Medan byggnadsstyrelsens
organisation i huvudsak är grundad på funktionella enheter, är fortifikationsförvaltningens
stora avdelningar på befästnings- och kasernområdena
uppbyggda av sakorgan. Det bör vidare uppmärksammas att vid ska -

pandet av fortifikationsförvaltningens nuvarande organisation en indelning
enligt samma principer, som kommit till användning inom byggnadsstyrelsen,
medvetet eftersträvades. Detta befanns dock icke lämpligt, utan
förvaltningen erhöll en organisation, som till sin typ är sakinriktad.

Även regionalt kan påvisas olikheter mellan de båda ämbetsverken. Detta
gäller icke blott i fråga om arbetsuppgifternas innehåll utan även beträffande
bl. a. utgångspunkterna för de regionala organens lokalisering.

De fakta och synpunkter som ovan redovisats är enligt statskontorets
uppfattning visserligen betydelsefulla men likväl icke av den vikt, att de i
förevarande fall bör tillmätas ett avgörande inflytande vid en bedömning
av lämpligheten av och möjligheterna till en samordning av fortifikationsförvaltningens
och byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter. Även rent praktiska
skäl måste nämligen — i varje fall på kortare sikt — få påverka ställningstagandet.

Såsom revisorerna framhållit har de båda aktuella verken nyligen varit
föremål för genomgripande omorganisationer, byggnadsstyrelsen den 1 juli
1962 och fortifikationsförvaltningen så sent som den 1 juli 1963. Denna
organisation har, särskilt beträffande regional nivå men även på det centrala
planet, ännu icke helt genomförts.

Statsmakterna har sålunda såvitt avser fortifikationsförvaltningen hittills
tagit ställning endast till förvaltningens organisation i stort. Särskilda
sakkunniga har i december 1963 avlämnat betänkande med förslag bl. a. i
fråga om verkets detaljorganisation. Över betänkandet har statskontoret
den 14 januari 1964 avgivit infordrat yttrande.

Byggnadsstyrelsens regionala organisation är ny och ännu icke helt utbyggd.
Tillräckliga erfarenheter av denna verksamhet föreligger sålunda ej
för närvarande. Då försvarets nuvarande regionala och lokala fortifikationsoch
byggnadsorganisation tillkom 1956, förutsattes en icke obetydlig decentralisering
av uppgifter och befogenheter från centralmyndigheten. Sedan
dess har emellertid vissa förhållanden inträffat, som i hög grad förändrat
läget.

I riksdagsrevisorernas uttalande framhålles bl. a. betydelsen av en decentralisering
från ett gemensamt centralt ämbetsverk till en utbyggd regionalorganisation.
Statskontoret vill i detta sammanhang framhålla den
begränsning av möjligheterna att decentralisera byggnadsärenden, som införandet
av det s. k. tvåstegsförfarandet medfört. Ärenden, som beräknas
medföra byggnadskostnader av sådan storleksordning att de skall behandlas
enligt nämnda förfarande — vilket i praktiken inrymmer samtliga nybyggnader
samt betydande moderniserings- och underhållsarbeten — måste
nämligen sammanhållas och beredas i central instans.

Helt nyligen har även 1960 års försvarsledningsutredning i sitt betänkande
angående totalförsvarets regionala ledning (SOU 1963:65) på anförda
skäl funnit förutsättningarna numera så ändrade i fråga om kompetensfördelningen
mellan central och regional instans att en omprövning
bör ske av ansvarsfördelningen. Då utredningen ansett sig icke kunna utföra
de ingående och omfattande undersökningar, som erfordras som underlag
för ett konkret organisationsförslag, har utredningen föreslagit att frågan
om fortifikations- och byggnadsförvaltningens regionala ledning och organisation
utredes i särskild ordning.

Även byggnadsvolymen är en faktor att räkna med i sammanhanget. Nya
omfattande byggnadsuppgifter kan förutses åläggas de båda byggnadsverken
under de närmast kommande åren. För fortifikationsförvaltningens del

kan som exempel framhållas nya etablissement för de från Järvafältet utflyttade
förbanden samt lokaler för de militärbefälsstaber, som föreslagits
flyttade av försvarsledningsutredningen. Universitetsutbyggnaden är en svår
och omfattande uppgift för byggnadsstyrelsen. Polisväsendets förstatligande
medför nya och betydande arbetsuppgifter för styrelsen. Med hänsyn till
samhällsutvecklingen kan dessutom förutses en allmän expansion av den
statliga civila byggnadsverksamheten under det närmaste årtiondet.

Sammanfattande synpunkter. Statskontoret håller det för troligt, att en
sammanslagning av fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen skulle
i varje fall på något längre sikt inom vissa områden leda till vissa rationaliserings-
och effektivitetsvinster. Vissa väsentliga uppgifter faller dock
för närvarande utanför de verksamhetsområden beträffande vilka direkta
beröringspunkter föreligger mellan de båda verken. En svårighet att övervinna
i sammanhanget är vidare olikheter i organisationsstrukturen. Betydande
skiljaktigheter förefinns även på det regionala planet.

“ Av avgörande betydelse för frågan om tillsättande av den av revisorerna
föreslagna utredningen är likväl enligt statskontorets mening den vikt som
bör tillmätas vissa andra faktorer.

Statskontoret syftar härvid närmast på det förhållandet att de båda aktuella
verken nyligen varit föremål för genomgripande omorganisationer,
vilka delvis ännu ej hunnit genomföras. Det synes främst mot bakgrunden
av den väntade expansionen av ämbetsverkens byggnadsverksamhet
vara av stor betydelse, att verken under de närmaste åren får arbetsro och
möjlighet att anpassa sig till sina nya organisationer. Om vittgående undersökningar
syftande till en helt ny organisation nu igångsättes, föreligger
allvarlig risk för betydande störningar i verksamheten. Ett sådant förhållande
kan enligt statskontorets mening icke godtagas i ett läge, då fortifikationsförvaltningens
och byggnadsstyrelsens hela kapacitet måste utvecklas
för att lösa de väntade stora byggnadsprojekten.

Statskontoret kan således icke tillstyrka, att en utredning nu tillsättes
med den av revisorerna föreslagna målsättningen. Däremot anser ämbetsverket
att alla möjligheter till partiella reformer bör tillvaratagas.

Statskontoret vill i detta sammanhang erinra om att 1958 års försvarsförvaltningssakkunniga
enligt sina direktiv bl. a. har att överväga vissa
frågor rörande arbetsfördelningen mellan byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen.
Detta arbete synes böra påskyndas. Vid den av försvarsledningsutredningen
föreslagna utredningen om fortifikations- och byggnad
sförvaltningens regionala ledning och organisation bör vidare om möjligt
sådana åtgärder vidtagas, att en eventuell, kommande gemensam regional
instans för de båda verken ej försvåras. Därjämte bör möjligheterna
till systematiskt samarbete — t. ex. genom samarbetsdelegationer — tillvaratagas.
Ett regelmässigt utbyte av informationer och erfarenheter bör
också på längre sikt kunna ge praktiska erfarenheter som underlag för en
framtida bedömning av lämpligheten att integrera forlifikationsförvaltningen
och byggnadsstyrelsen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överste Sandberg, byråchef
Rudhe samt byrådirektör Hobro, föredragande. Stockholm den 29 januari
1964.

IVAR LÖFQVIST

Ka j Ilnbro

§ 10 Engångsemballage vid transport av tvätt
Försvarets fabriksstyrelse

I paragraf 10 i sin senast avgivna berättelse finner riksdagens revisorer
det angeläget att genom »fabriksstyrelsens försorg en närmare undersökning
snarast verkställes rörande lämpligheten av och de praktiska förutsättningarna
för en övergång till »engångsemballage» vid transport av
tvätt till försvarets tvätterier».

Med uttrycket »försvarets tvätterier» i revisorernas berättelse torde avses
de anläggningar försvarets fabriksstyrelse antingen äger och driver eller
driver enligt arrendeavtal med olika landsting, ehuru dessa anläggningar
— som revisorerna synes hava förutskickat — icke på något sätt eller i
något avseende drives »inom krigsmakten» och ej heller är att betrakta som
försvarets anläggningar.

Utgångspunkten för revisorernas uttalande nu är en år 1962 inom
landstingsförbundet slutförd och i förbundets tidskrift samma år publicerad
utredning. Enligt denna skulle användandet av engångsemballage
vid transport av smutstvätt till centraltvätterier kunna medföra väsentligt
lägre både direkta och indirekta kostnader. Det är att märka att denna
undersökning endast gäller intransporten till tvätterierna, icke godsets
transport i färdigbehandlat skick till kunden.

Försvarets fabriksstyrelse, som ålagts avgiva utlåtande över vad riksdagens
revisorer i denna paragraf anfört, finner sig först böra fästa uppmärksamheten
på att styrelsens tvätteribyrå och dess olika tvätterier icke
minst har till uppgift att noga följa den tekniska och ekonomiska utvecklingen
inom tvätteriområdet och att löpande förelägga styrelsen förslag till
de tekniska och driftsekonomiska rationaliseringar som detta ger grund
för. Styrelsen anser det sedan vara sin uppgift att så snart sådana förslag
framstår som företagsekonomiskt godtagbara genomföra de behövliga
åtgärderna för deras realiserande. Inom fabriksverkets tvätterisektor
bedrives alltså en kontinuerlig försöks- och utredningsverksamhet, på vilken
betydande belopp satsats i syfte att nå en undan för undan förbättrad,
förenklad och förbilligad produktion och kundservice. Denna tillämpningsforskning
är inriktad på produktionens alla led, således också på transportproblemen.
Dessa undersöks löpande ur sina olika aspekter. Självfallet
omfattar verksamheten också emballagefrågorna, om vilkas transportekonomiska
betydelse styrelsen länge varit väl medveten.

Mot denna bakgrund framstod det som naturligt, att landstingsförbundets
emballageundersökning då den publicerades väckte starkt intresse
inom fabriksstyrelsen och att fabriksstyrelsen omedelbart vidtog åtgärder
för att närmare undersöka de uppslag utredningen redovisat samt för
att kollationera, huruvida de i densamma antydda resultaten kunde anses
hållbara och möjliga att tillämpa i fabriksstyrelsens tvätteriverksamhet.
En sådan ingående granskning, genomförd på bred bas, framstod som
desto mera självfallen som de publicerade siffrorna för möjliga kostnadssänkningar
starkt avvek från de erfarenheter styrelsen gjort i sin verksamhet
och i sina tidigare försök och undersökningar på samma område.

Försvarets fabriksstyrelse anser sig — efter denna närmare analys —
tyvärr icke kunna i fråga om sin verksamhet bestyrka hållbarheten i de

slutsatser, till vilka man kommit inom landstingsförbundets organisationsavdelning.
Den anser följaktligen ej heller detta i och för sig värdefulla
material vara någon god utgångspunkt för styrelsens fortsatta ansträngningar
att undan för undan finna bättre och mera ekonomiska lösningar
på emballageproblemet. De avgörande omständigheter som ligger bakom
denna bedömning kan sammanfattas i följande konsateranden:

Landstingsförbundets utredning sysslar — tillämpad på fabriksverkets
verksamhet — alltför ensidigt med de problem smutstvättens transport till
tvätterierna reser, beaktar icke tillräckligt dem som nödvändigheten av den
rena tvättens återtransport till kunden skapar och därför ej heller frågan
om ett emballage som är lämpligt att använda i bägge dessa avseenden.

Landstingsförbundets utredning diskuterar icke tillräckligt ingående
det föreslagna emballagets hållbarhet och därför ej heller riskerna för
transportskador.

Det i landstingsförbundets utredning presenterade kalkylunderlaget kan
icke utan vidare överföras på fabriksverket. På väsentliga punkter strider
det mot resultat nådda vid undersökningar som gjorts både tidigare och
senare.

Till utgångspunkt för en förmodan att en övergång till engångsemballage
som utgöres av plastsäckar »i väsentlig grad skulle bidraga till en reducering
av driftskostnaderna» vid fabriksverkets tvätterier synes riksdagens
revisorer utan närmare kontroll hava godtagit kostnadsexempel ur landstingets
utredning.

Enligt detta skulle en smärtingsäck kosta 14 kronor, en plastsäck
35 öre och smärtingsäcken — för tvätt och slitage — per användningsgång
cirka 75 öre. På denna grund har byggts en kalkyl, enligt vilken den
möjliga kostnadssänkningen skulle bli 75 öre minus 35 öre eller 40 öre.

De säckar fabriksverket använder för sina tvättransporter kostar 9:20
kronor och ej 14 kronor per styck. Totalkostnaden per användningsgång
är mindre än 37 öre, ej 75 öre för detta flergångsemballage. Del har icke
varit fabriksverket möjligt att få fram ett pris för en användbar och godtagbar
plastsäck, som understiger 50 öre per styck.

En övergång till det föreslagna engångsemballaget skulle alltså förmodligen
för fabriksverkets del i stället för en kostnadssänkning av 40 öre
per användningsgång leda till en kostnadsökning av 13 öre, vilket skulle
betyda en merutgift på några hundra tusen kronor per år.

Én förutsättning för att merkostnaden skall stanna vid detta belopp är
att plastsäckarna skall kunna ersätta tygsäckarna även vid leverans av
ren tvätt och att alla plastsäckar, som använts som emballage för ren
tvätt, därefter kan användas som returemballage för smutstvätt.

Riksdagens revisorer hävdar i sammanhanget sådana synpunkter på
övergången till engångsemballaget att försvarets fabriksverk för tvättning
av tvättsäckar årligen skulle debitera sina kunder omkring 410 000 kronor
mer än vad »det genomsnittliga självkostnadspriset för denna tvättning»
är. .

Till denna slutsats förefaller revisorerna hava kommit genom alt dividera
fabriksverkets totala fakturering för vattentvätt med det totala antalet
tvättade kilogram och därefter jämföra detta genomsnittliga faktureringsvärde
med den av verket redovisade självkostnaden för tvätt av en tvättsäck.

Lika litet som något annat företag debiterar fabriksverket någon kund
för någon speciell behandling med det »genomsnittliga faktureringsvär -

det». En sådan onyanserad och sakligt ogrundad prissättningsmetod skulle
framstå som företagsekonomiskt helt orimlig och därtill omöjlig att i praktiken
tillämpa. Debiteringsprincipen för verkets olika tvätterier är, att varje
kundkategori belastas med det pris som är företagsekonomiskt i möjligaste
mån riktigt med hänsyn till sammansättningen av det persedelbestånd,
som behandlas för denna kundkategori, samt med hänsyn till arten
och omfattningen av den service, på vilken kunden gör anspråk. Denna
debiteringsprincip, som inom fabriksverket torde tillämpas än mer renodlat
än i flertalet företag, bygger självfallet på en noggrann kostnadskalkyl,
i vilken varje arbetsprestation och för varje persedelslag nödvändigt
antal arbetsprestationer vägs in med sin verkliga vikt. Emballagekostnaden
ingår självfallet inte i denna kostnadskalkyl till något »genomsnittligt faktureringsvärde»
utan med sin reella tvngd. Ingen knnd betalar alltså något
som helst överpris för tvättning av tvättsäckar, alla betalar helt enkelt
det pris som är förestavat av de kostnader denna särskilda behandling
medför som ett led i en av olika element sammansatt fullständig
behandlingskedja. Föreställningen att fabriksverket skulle göra sig
skyldig till en överdebitering på omkring 410 000 kronor saknar alltså ail
grund.

Genom att övergå till engångsemballage skulle fabriksverket — synes
riksdagens revisorer förmena — kunnat frigöra tvättkapacitet för omkring
1,7 miljoner kilogram per år, vilket skulle motsvara en fakturering på
omkring 1,1 miljoner kronor. Såtillvida kan denna schematiskt framräknade
nppgift anses vara något så när riktig som att i just de maskinenheter,
där tvättsäckar behandlas, en betydande merkapacitet skulle kunna
lediggöras om denna behandling kunde upphöra. Därav kan emellertid
ingen slutsats dragas om merutrymmc i den maskinpark som är nödvändig
för annan tvätt. Säckarna tvättas, centrifugeras och torktumlas. Vidare
behandling genomgår de ej. Huvuddelen av annan tvätt vidarebehandlas
i en rad operationer som alla kräver speciell maskinpark, både
komplicerad och dyrbar sådan. Ett utnyttjande av maskintid, som nu går
åt för säcktvätt, för annan tvätt förutsätter därför en motsvarande ökning
i maskinkapacitet för efterföljande arbetsmoment. Detta betyder
ofrånkomligen betydande investeringar. Frågan huruvida sådana följ dinvesteringar
kan vara företagsekonomiskt befogade kan ej avgöras utan
efter ingående teknisk analys och noggranna driftsekonomiska överväganden.
De senare kan icke utgå från schematiska snabbkalkyler t. ex. av det
slaget att man nöjer sig med att multiplicera det antal kilogram maskinkapacitet,
som blir ledig i vissa sektorer genom ett bortfall av vattentvätt
vars självkostnad är 37 öre per kilogram, med ett »genomsnittligt faktureringsvärde»
av 65 öre per kilogram. Detta senare gäller ju till alldeles
övervägande del tvätt av helt annat slag, som skall genomgå en omfattande
efterbehandling.

För försvarets fabriksstyrelse står det klart att emballagefrågan för tvättgods
ännu icke fått en ur alla synpunkter helt tillfredsställande lösning.
Det är alltså väsentligt att frågan hålles levande. Starka — även hygieniska
— skäl talar för en övergång till engångsemballage. Varken den praktiska
erfarenheten eller resultat av hittills slutförda, kontinuerligt drivna specialundersökningar
har emellertid givit entydiga utslag. Försök och undersökningar
bör alltså fortsätta men parallellt både med engångsemballage av
olika material — icke minst av plast — och med flergångsemballage av
både konventionella och nya material. Diskussioner utom och inom landet

bör också följas löpande och nära. Så snart tillräckligt övertygande grunder
föreligger kommer försvarets fabriksstyrelse på detta som på andra
områden att fatta de beslut om rationaliseringar, som tekniskt och ekonomiskt
kan anses ha fog för sig.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Svärd, föredragande,
samt ledamöterna Almgren, Fehrm, Sebardt och Wåhlin jämte
överingenjörerna Platemar, Skoglund och österlind samt byråchefen Claus.
Stockholm den 30 januari 1964.

GUNNAR SVÄRD

Sven Platemar

Statskontoret

Revisorerna uttalar att vid transport av tvätt till försvarets tvätterier det
synes sannolikt att en övergång från säckar av bomullstyg till engångsemballage
skulle i väsentlig grad bidra till att minska tvätteriernas driftskostnader.
Revisorerna finner det därför angeläget att genom försvarets fabriksstyrelses
försorg en närmare undersökning snarast verkställes rörande
lämpligheten av och de praktiska förutsättningarna för en övergång till engångsemballage.

Statskontoret har intet att erinra mot föreslagen undersökning. Det bor
emellertid uppmärksammas alt försändning, transport och mottagning av
tvättgods till och från tvättanstalter utgör endast ett led i hanteringen av
ifrågavarande materiel.

Statskontoret får i detta sammanhang såsom orientering meddela att ämbetsverket
i samråd med dåvarande arméintendenturförvaltningen under
1963 genomfört vissa metodförsök avseende materielhanteringen inom arméns
lokala intendenturmaterielförråd. Försöken avsåg bl. a. att i större
omfattning pröva pallhanteringssystemets lämplighet vid avrustning av
stora värnpliktskontingenter. Härvid eftersträvades att materielen direkt
kunde emballeras för transport eller lagring utan ytterligare hantering. I
vissa fall tidsödande efterarbeten i form av sortering, räkning och omförpackning
av bl. a. tvättgods skulle därmed kunna elimineras. Försöken har
hittills varit positiva.

Mot bakgrund av erhållna försöksresultat kommer statskontoret under
innevarande verksamhetsår att i samråd med försvarets intendenturverk
och försvarets fabriksstyrelse undersöka möjligheterna att utvidga användningsområdet
för pallhantering att omfatta även till- och undanförsel av
tvättgods vid intcndenlurmatcriclförrad och tvättanstalter. Enligt statskontorets
uppfattning kan därvid användning av engångsemballage för viss militär
materiel även visa sig ändamålsenlig.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överste Sandberg, byråchef
Rudlie och major Knutsson-Hall, föredragande. Stockholm den 23
januari 1964.

IVAR LÖFQVIST

T. Knutsson-Hall

Riksrevisionsverket

Revisorernas utredning grundar sig på en undersökning i ämnet, som
företagits i landstingsförbundets regi, och har sålunda icke avsett förhållandena
vid något tvätteri, som administreras av försvarets fabriksverk. I
den av revisorerna redovisade kostnadsjämförelsen mellan emballage av tyg
(bomullssäck) och engångsemballage av plast har kostnaden för tygemballaget
angivits till 36,6 öre för varje försändning. Enligt från fabriksverket
inhämtade uppgifter användes emellertid en tygsäck två gånger mellan
varje tvättning, nämligen såväl för transport av rentvätt till kunden som
för befordran av smutstvätt från kunden till tvätteriet. Emballagekostnaden
(inkluderande tvätt och avskrivning etc.) för varje försändning uppgår
sålunda till 18,3 öre. En övergång till användning av engångsemballage
av plast — i den av landstingsförbundet företagna utredningen uppskattat
till 35 öre/st, vid större inköp — skulle sålunda komma att medföra en
kostnadsökning för varje försändning. Då antalet försändningar kan beräknas
uppgå till inemot tre miljoner per år, skulle för fabriksverket uppkomma
en mycket betydande årlig kostnadsökning.

Utan tvekan skulle emellertid, såsom revisorerna påpekat, en övergång
till någon t orm av engångsemballage komma att avsevärt öka tvätteriernas
kapacitet för behandling av nyttotvätt. Av denna anledning framstår det
som angeläget, att emballagefrågan liksom andra spörsmål på det transportekonomiska
området (godshantering in. m.) ingående prövas från såväl
ekonomiska som praktiska synpunkter. Därvid synes emellertid också
böra beaktas, att vid ett bortfall av säcktvätten -— vilken drager förhållandevis
låga behandlingskostnader och sålunda på sitt sätt medverkar till
att hålla de av fabriksverket tillämpade genomsnittspriserna nere — den
lediga kapaciteten med all sannolikhet kommer alt tagas i anspråk för mera
kostnadskrävande tvättningsarbeten. I ett sådant läge kan en höjning av
genomsnittspriserna komma att aktualiseras.

Enligt uppgift från fabriksverket pågår sedan lång tid tillbaka vissa undersökningar
i syfte att åstadkomma ett ändamålsenligare men ändå i prishänseende
konkurrenskraftigt emballage. Förutsättningarna härför synes
dock i dagens läge vara förhållandevis begränsade, då det här rör sig om
emballage, som ställer stora krav på bland annat hållbarhet.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamöterna Cardelius,
Lundgren och Petterson, byråcheferna Ehnbom och Walck samt byrådirektören
Nissback varjämte förste revisorn Holmqvist varit föredragande.
Stockholm den 14 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Arne Holmqvist

Svenska landstingsförbundet

Genom remiss den 21 december 1963 har Eders Kungl. Maj:t berett
svenska landstingsförbundet tillfälle att inkomma med utlåtande över vad
riksdagens senast församlade revisorer anfört i § 10 av sin berättelse rörande
engångsemballage vid transport av tvätt. Vad riksdagsrevisorerna
anför, anknyter i huvudsak till uppgifter, som ingår i en artikel i 1962 års

oktobernummer av Sveriges landstings tidskrift. Förbundsstyrelsen vill för
egen del i korthet anföra följande.

Det i artikeln beräknade inköpspriset ca 40 öre per styck vid övergång
till engångsemballage av (papper eller) plast torde ha gällt en kvantitet
av ca 100 000 st. vid den aktuella tidpunkten. Dagens pris torde, enligt vad
som uppgivits, utgöra ca 45 öre per styck för motsvarande kvantitet.

Förmånligare inköpspriser på engångsemballage skulle emellertid kunna
uppnås dels genom en mera allmän övergång från tygsäck till engångsemballage
av papper eller plast, dels genom produktionsförändringar hos
tillverkarna, dels ock genom samverkan och standardisering vid tvätteriernas
inköp.

Vid sidan av den ekonomiska aspekten förtjänar även skiljaktigheterna
i material att uppmärksammas. Plastmaterialet har fördelar vid t. ex. tömning
av säcken på och hanteringen vid sorteringsbord. Vid tvätteri med
fullt utnyttjad kapacitet för ett skift kan en övergång till engångsemballage
möjliggöra en ökning av den nyttiga tvättmängden utan att fördenskull
en kostbar flerskiftstjänstgöring behöver tillgripas. Plast- framför papperssäck
är att föredraga vid sjukavdelningar med mycket vått tvättgods.
Plastsäckens ringa vikt liksom dess skyddande egenskaper vid fuktig
väderlek må även vitsordas.

I de fall då störtning av tvättgods sker från högre höjd synes däremot
plastsäckar av tunnare tjocklek vara mindre fördelaktiga än tygsäckar.

Värda att uppmärksammas är även riskerna för nosokomiala infektioner
framför allt vid ^transport av rent tvättgods inom sjukhus. Här synes
transporter i plastsäckar i första hand vara att föredra, därnäst papperssäckar.
Tygsäckar, i alla händelser av glest material, torde här uppvisa
större nackdelar, medan öppna lådtransporter kan bedömas medföra väsentliga
nackdelar.

Förbundsstyrelsen anser avslutningsvis att frågan om engångsemballage
bör bli föremål för ytterligare utredning och praktiska prov, där uppmärksamhet
även ägnas åt de skilda betingelser under vilka sjukhusen arbeta.
Stockholm den 15 januari 1964

FRIDOLF THAPPER

Ivar Dahlgren

§ 11 Försvarets fabriksverk
Försvarets fabriksstyrelse

Styrelsen finner skäl påpeka, att varken den eller någon av dess tjänstemän
beretts tillfälle alt under hand eller på annat sätt framlägga synpunkter
i anledning av de faktiska uppgifter av olika slag, av vilka revisorerna
uppenbarligen dragit sina slutsatser. Hade så skett, skulle med all
sannolikhet missförstånd och misstag kunnat undvikas.

I revisorernas uttalande lämnas den uppgiften, att fabriksverkets tvätteri
i Långsele under budgetåren 1959/60—1961/62 skulle ha givit en
sammanlagd förlust av 520 000 kronor. Påståendet har varit ägnat att
väcka förvåning och oro på tvätteriet i fråga och på orten. Sedan upp 4

Rev. berättelse ang. statsverket år 1963. II

gitten korrigerats i pressen, tillrättalädes den av revisorernas kansli i
skrivelse den 7 januari 1964. Tillrättaläggandet gjordes alltså i det närmaste
tre veckor efter det att den första felaktiga uppgiften lämnats och
veterligen endast till fabriksstyrelsen.

Tvätteriet i Långsele har under de senaste fyra åren lämnat ett överskott
på i det närmaste 700 000 kronor. Tvätteriet är alltså en lönsam
anläggning i vilken fabriksstyrelsen överväger fortsatta investeringar.

Den i revisorernas berättelse gjorda personalredovisningen uppvisar åtskilliga
felaktigheter. Sålunda säges antalet tjänstemän per den 1 maj
1963 ha varit 275 + 780 = 1 055. Rätta antalet var 1 073. Antalet arbetare
inklusive lärlingar säges vid samma tidpunkt ha varit 2 074 + 91 = 2 165.
Rätta antalet var 2 795. Summeras antalet anställda av olika kategorier
sådant det redovisas av revisorerna i deras uttalande blir summan 3 220.
Revisorerna anger dock den summa, som en summering av de korrekta
siffrorna enligt ovan ger, 3 870 (3 868). Till större delen torde denna avvikelse
kunna förklaras av att antalet arbetare på ett ställe i berättelsen
angives vara 2 704, vilket är en korrekt siffra. I revisorernas sammanställning
uppges samma antal vid samma tidpunkt hava varit 2 074. På
det ställe i berättelsen, där uppgiften om antalet arbetare är korrekt, är
å andra sidan det uppgivna antalet tjänstemän felaktigt.

Riksdagens revisorer ger i skilda sammanhang uttryck för föreställningen
att »fabriksverket organisatoriskt är en del av den svenska krigsmakten».
Verkets huvuduppgift förmenas vara »av rent militär natur». Dess
tvätterier skulle drivas »i militär regi».

Enligt Kungl. Maj :ts instruktion för verket (SFS 415/1960; ändring
SFS 293/1963) utövar fabriksstyrelsen »under Kungl. Maj:t ledningen av
och uppsikten över verksamheten vid av styrelsen underställda fabriker
och tvätterier». Endast då fråga är om direktiv, som meddelas för att tillgodose
krigsberedskapen samt planlägga de militära operationerna och deras
genomförande har styrelsen att ställa sig överbefälhavarens direktiv till
efterrättelse. Reellt sett åvilar samma skyldighet, ehuru reglerad i annan
form, varje företag eller koncern som sysslar med produktion av försvarsmateriel.
Fabriksstyrelsen erhåller beredskapsmedel över driftbudgeten,
över vilkas storlek överbefälhavaren yttrar sig. Sådana medel ställs också
till förfogande för enskilda industrier, som ikläder sig kostnader av beredskapsnatur.
I tjänstereglemente för krigsmakten definieras densamma
genom en uppräkning också av de verk, som ingår i krigsmakten. Bland
dessa 13 verk återfinnes ej försvarets fabriksverk. Fabriksverkets äskanden
om investeringsanslag går direkt till Kungl. Maj :t, inryms ej i försvarsramarna
och passerar därför icke överbefälhavaren.

Det är alltså ovedersägligt, att försvarets fabriksverk organisatoriskt icke
är någon del av den svenska krigsmakten. Detta konstaterande är ur verkets
synpunkt väsentligt. Samarbetet mellan försvaret och fabriksverket
är helt och uteslutandet det, som försvaret genom sina förvaltningar regelmässigt
etablerar med leverantörer inom och utom landet.

Enligt revisorernas mening bör de problem revisorerna anser aktuella
för fabriksverket närmare utredas genom en »allsidigt sammansatt expertkommitté».

I mars 1962 tillkallade fabriksverkets dåvarande generaldirektör en särskild
utredning, som tagit namnet verksutredningen, med uppgift att
skyndsamt undersöka huruvida verkets organisation, produktionens inriktning
och sammansättning, fördelning på företagsenheter samt antalet

sådana kunde vara rationell eller huruvida en strukturrationalisering vore
nödvändig eller kunde beräknas ge företagsekonomiska resultat, som hade
utsikt att förbättra möjligheterna att svara upp mot de krav, som kan
ställas på verket.

Till ledamöter av denna utredning kallades experter på olika problem
inom verket. Dessa experter har att då så kan befinnas befogat anlita
utomstående expertis.

Verksutredningen har nu i det närmaste slutfört sitt uppdrag. Eu första
rapport har lämnats fabriksverkets styrelse. Inom denna diskuteras och
bearbetas nu det redovisade materialet och de framförda synpunkterna. Ett
slutgiltigt betänkande från verksutredningen kan beräknas föreligga under
sommarens lopp. Överläggningarna med fabrikscheferna om däri framförda
förslag kommer att fortsätta. Utomstående organisationsexpertis kommer
att konsulteras. Fabriksverkets styrelse torde sedan under höstens
lopp kunna taga ställning i de olika frågor verksutredningen aktualiserat.
De beslut, som rymmas inom styrelsens befogenheter, kommer då att fattas.
I de avseenden, där Kungl. Maj :ts medgivande erfordras för organisatoriska
och andra reformer, kommer då förslag att underställas Kungl.
Maj :ts prövning.

Riksdagens revisorer har underrättats om samt informerats rörande
denna verksutredningens uppgifter, arbete och tidsplan i februari månad
19G3. Detta har icke föranlett omnämnande i revisorernas berättelse.

Fabriksstyrelsen har i och för sig icke något att erinra mot att verkets
problem blir föremål för en ytterligare genomlysning och utredning.

Styrelsen hyser emellertid tvivel om möjligheterna att inom en begränsad
tidsram åstadkomma icke redan kända fakta, omdömen och avvägningar.
I anledning av revisorernas förslag om expertutredning vill styrelsen särskilt
framhålla att den enligt revisorernas mening centrala frågan, som
alltså skulle gälla omfattningen av fabriksverkets rörelse i relation till den
enskilda industriens, till slut måste lösas — som revisorerna tycks ha
föreställt sig den — med utgångspunkt från en politisk värdering. För eu
sådan torde en expertkommitté icke lämpa sig särskilt väl. För styrelsen
framstår det dessutom som tveksamt huruvida en verkligt allsidigt sammansatt
expertkommitté kan rekryteras med iakttagande av de krav både på allsidig
expertis och på obundenhet, som i ett sammanhang av detta slag
måste ställas. Fabriksverkets produktion är speciell och dess företagsekonomiska
problem speciella. Sedvanlig företagsekonomisk erfarenhet och
kunskap av praktisk eller teoretisk art är därför knappast tillfyllest och
tillgången på särskilt sakkunniga begränsad. Styrelsen anser sig också
böra understryka betydelsen av att fabriksverkets verksamhet kan fortgå
så ostört, att en konkret långtidsplanering kan göras både på produktionsoch
försäljningssidan samt vidare att fabriksverkets medarbetare i möjligaste
mån får ägna sig åt sina egentliga arbetsuppgifter. Detta förutsätter
att denna personal — i all synnerhet den som har centralt ansvar -icke i vidare utsträckning än som är oundgängligt belastas med generella
utredningsuppdrag.

De huvudprodukter fabriksverket numera har bygger i allt större utsträckning
på ett långsiktigt och kostsamt utvecklingsarbete. Detta betyder,
att företagsledningen ej sällan åtskilliga år innan eu produkt kan beräknas
vara färdig att gå i produktion måste fatta beslut om betydande investeringar
i forskning, forskare, försök och utvecklingsarbete. Det kan icke
vara rationellt att göra sådana investeringar om man icke har en viss

100

säkerhet för att den verksamhet man planerar och beslutar sig för verkligen
kommer att få fortgå under en icke alltför kort tid framöver.

Försäljning på exportmarknaderna måste alltid byggas på förhållandevis
lång sikt. Vad export av vapensystem angår — det är i huvudsak för
sådan marknad nu kan skapas — erinras om att mellan de första försäljningskontakterna
och det slutliga avtalet regelmässigt förflyter år av demonstrationer,
prov, tekniska diskussioner och kommersiella förhandlingar.
Avtal av detta slag är därtill oftast fleråriga. Det är till slut att märka
att de fortgående undersökningarna om nya omfattande insatser från fabriksverkets
sida till försvarets tjänst redan pågår. Dessa är stimulerande
och inspirerande. Afl de tynger verkets organisation och hinder arbetstid
för medarbetare av vilkas odelade kapacitet verket skulle vara i behov är
emellertid ofrånkomligt.

Det kan vara lämpligt att i detta sammanhang något beröra de av riksdagens
revisorer anförda synpunkterna att »en större eller mindre del av
fabriksverkets nuvarande produktion» skulle kunna överlåtas på enskilda
företag som producerar krigsmateriel. Uppmärksamheten borde då —
säger revisorerna — främst inriktas på de företag inom verket, som har
de största nyinvesteringsbehoven eller den minst tillfredsställande lönsamheten.

Omfattningen av fabriksverkets produktion av krigsmateriel bestämmes
helt av möjligheterna att finna avsättning för den producerade materielen
inom eller utom landet. Denna avsättning vinnes i fri konkurrens. Hur
mycket av den svenska krigsmaterielproduktionen, som kommer på enskild
respektive offentlig sektor är alltså en fråga om relativ konkurrenskraft
och därmed om relativt kostnads- och effektivitetsläge. Ett ingripande från
statsmakternas sida i »omfördelande» syfte skulle därför icke kunna undgå
att störa ett förhållande och en utveckling, vilka för försvarets fabriksstyrelses
del ter sig som fördelaktiga, främst med hänsyn till det allmännas
intresse av lägsta möjliga kostnader och priser inom ett område, vilket
för det allmänna medför stora direkta och indirekta kostnader. Det är
i sin egenskap av konkurrensfaktor fabriksverket har en »prisreglerande
funktion». Konkreta fall skulle kunna anföras på att verket medverkat
till att sänka priser och därmed försvarets materielkostnader med tiotals
miljoner kronor — även utan att själv erhålla de beställningar konkurrensen
gällt. Det väsentliga är emellertid att fabriksverkets existens och
dess systematiska ansträngningar att rationalisera och förbilliga produktionen
— enligt fabriksstyrelsens mening — lämnar ett verksamt bidrag
till att skapa den konkurrensatmosfär, i vilken en upphandling har de
största möjligheterna att nå så låga priser som kostnaderna i en rationell
produktion gör möjliga. Främst i denna bemärkelse bör fabriksverkets
»prisreglerande funktion» icke underskattas. Ej heller hör självfallet den
»prisreglerande funktionen» som den enskilda industrien fyller i förhållande
till fabriksverket undervärderas. Fabriksstyrelsen fäster avgörande avseende
vid denna. Det är alltså fråga om ett samspel i konkurrensens form
mellan de bägge sektorerna. Tilläggas bör att denna konkurrens alltmer
markerat föres på lika villkor. Att så sker är ett intresse för fabriksstyrelsen.

Försvarets fabriksstyrelse äskar medel för investeringar av tre huvudskäl
— för att möta angelägna beredskapskrav, för att företaga undersökningar,
som i princip utgår från i enskild verksamhet vedertagna räntabili -

101

tetskrav, synes visa att verkets samlade effektivitet genom en nyanläggning
eller utvidgning kan förbättras samt för att ersätta försliten, omodern
eller tekniskt icke rationell utrustning.

Förslag till investeringar för att möta beredskapskrav bedömes av de
militära myndigheterna, såvitt fabriksstyrelsen är rätt underrättad, ej enbart
mot bakgrunden av rent militära synpunkter utan också med hänsyn
till läget och planeringen inom den enskilda sektorn.

För fabriksverket är det lika väsentligt som för vilken annan industrikoncern
som helst att successivt kunna anpassa sin produktion till tekniska
och marknadsmässiga betingelser, att kunna erbjuda svenska och utländska
kunder artiklar, som kan ersätta sådana, vilka utvecklingen passerat samt
att kunna strukturrationalisera sina företag. Detta förutsätter ej sällan
ofrånkomliga nyinvesteringar. Att låsa läget genom att hindra sådana skulle
vara att etablera en situation, där en avveckling och förmodligen total avveckling
förr eller senare framstår som den enda logiska konsekvensen.

Om ersättningsinvesteringarnas nödvändighet för en rationell produktion
torde ej delade meningar råda, ej heller om att man ofta underskattar den
takt, i vilken dessa måste ske för att de produktiva resurserna skall kunna
utvecklas i samma takt. Inte minst synes detta bero på att man i planeringen
icke tar tillräcklig hänsyn till utrustningens tekniska livslängd, vilken
ej sällan är betydligt kortare än »förslitningslivslängden».

Det är fabriksstyrelsens mening att ersättningsinvesteringarna inom verket
icke kunnat drivas med tillräckligt eftertryck. Avskrivningar göres ej
på återanskaffningsvärdet.

Med utgångspunkt i ovan redovisade mera allmänna synpunkter kan
fabriksstyrelsen ej finna revisorernas omdöme, att de kapitalinvesteringar
styrelsen kunnat planera för de närmaste sex åren skulle vara »avsevärda»,
reellt underbyggt.

Revisorernas siffermässiga illustration till sitt omdöme kan förtjäna några
kommentarer.

Den tänkta ramen för de samlade investeringarna för sex år anges till
storleksordningen etthundra miljoner kronor.

Av detta belopp ingår i del närmaste fem miljoner kronor för färdigställandet
av den ämbetsbyggnad i Eskilstuna, som är föranledd av riksdagens
beslut om fabriksstyrelsens omlokalisering. Cirka fem miljoner kronor är
reserverade för den av riksdagen beslutade sammansättningsverkstaden för
ammunition. Omkring femton miljoner kronor hänför sig till tvätteriprojckt,
som varit aktuella och som föranletts av de ålägganden fabriksstyrelsen erhållit
att lösa trängande tvättproblem.

Av den angivna investeringsramen återstår då cirka sjuttiolem miljoner
kronor.

Av detta bruttobelopp för investeringar torde fabriksverket komma att under
ifrågavarande sexårsperiod till statsverket inleverera i det närmaste
tjugofem miljoner kronor i avskrivningsmedel. Detta belopp skulle närmast
motsvara de nödvändiga ersättningsinvesteringarna. Som tidigare framhållits
torde detsamma högst avsevärt understiga de troliga kostnaderna för
ofrånkomliga ersättningsinvesteringar.

För nyinvesteringar och ersättningsinvesteringar, som inte kan komma alt
läckas genom inlevererade avskrivningsmedel, torde verket enligt den uppgivna
planen alltså av sina uppdragsgivare komma att anhålla om någonting
i storleksordningen femtio miljoner kronor för eu sexårsperiod eller i

102

genomsnitt åtta nio miljoner kronor per år. Fabriksstyrelsen anser sig
ha skäl sätta i fråga huruvida denna investeringskvot kommer att visa sig
vara tillräcklig.

Den årliga omsättningen uppgår dock nu till cirka etthundratio miljoner
kronor per år och har eu påtagligt stigande tendens.

Verket befinner sig i en fortgående omdaningsprocess, i vilken framför
allt två inslag framträder — ansträngningarna i syfte att jämna ut de sysselsättningsvariationer,
som en alltför ensidig inriktning på krigsmateriel
ofrånkomligen skapar, samt försöken att genom export av specialiserade
och högkvalificerade produkter skapa förutsättningar för längre produktionsserier,
som kan ge också det svenska försvaret lägre priser.

Riksdagens revisorer synes hysa den uppfattningen att de investeringar
i kapacitet för civila produkter som fabriksstyrelsen planerar i syfte att nå
jämnare beläggning och sysselsättning och därmed lägre fasta kostnader för
krigsmaterielproduktionen skulle kunna leda till risk för överkapacitet inom
svensk verkstadsindustri. Därvidlag hänvisas till de åtgärder, som i februari
månad 1963 vidtogs för att stimulera sysselsättningen inom bl. a. denna industrigren.
Om denna hänvisning är endast att säga, att de då tillgripna åtgärderna
helt var förestavade av konjunkturpolitiska skäl och alltså inte på
något sätt hade till utgångspunkt någon bedömning av risker för mer bestående
överkapacitet i svensk verkstadsindustri. I Kungl. Maj :ts cirkulär
i saken hänvisas uttryckligen till viss risk för »att sysselsättningen inom
verkstadsindustrien kan komma att försvagas». Att man med detta uttalande
syftat på risk för en tillfällig försvagning framgår ldart av de åtgärder
som anbefalldes — en tidigareläggning inom ramen för tillgängliga och föreslagna
anslag. Åtgärder för att förmå kommunerna att förfara på samma
sätt vidtogs också.

Fabriksverkets leveranser av civila produkter — exklusive tvätt kan
för närvarande beräknas ha ett sysselsättningsvärde av cirka tolv miljoner
kronor per år. Även om detta belopp, vilket fabriksstyrelsen planerar för,
stiger procentuellt kraftigt och snabbt kan det knappast väga särskilt tungt
för den svenska metall- och verkstadsindustrien, vars leveransvärde torde
vara över tjugo miljarder kronor per år. Värdet av metall- och verkstadsindustriens
årliga investeringar torde röra sig kring två miljarder kronor.
Fabriksverkets investeringar för civilproduktion kan icke renodlas och
följaktligen icke med tillräcklig grad av säkerhet angivas, men nu planerade
nyinvesteringar för detta ändamål under den närmaste sexårsperioden
torde icke komma att väsentligt överstiga några miljoner kronor per år.

För fabriksstyrelsen är det en avgörande synpunkt att styrelsen, då det
gäller dess medvetna politik att genom en nyansering av produktionen skapa
stabilitet i sysselsättningen och ett mer konkurrenskraftigt kostnadsläge,
erhåller klart besked huruvida dessa ansträngningar — som styrelsen förmenar
— skal! fortsättas eller av någon anledning avbrytas.

Riksdagens revisorers berättelse har tyvärr redan framkallat missförstånd
bl. a. med den följden att eljest möjliga kunder avvisat förbindelse med
verket i fråga om civila produkter »därför att produktionen av dessa snart
kommer att nedläggas och vi måste ha stabilare leverantörer». Den successiva
utvecklingen mot en produktion, som är mindre känslig för kastningar
i de militära beställningarna, vilken alltså enligt styrelsens uppfattning
är omistlig för fabriksverket, liksom för enskilda industrier av någon
storleksordning inom samma område, tar tid att genomföra. Målsättningen
måste därför vara klar och bestämd. Tvära ändringar i förutsättningarna för

103

denna företagspolitik medför oundvikligen förluster och skapar svårigheter
av både ekonomisk, psykologisk och social natur.

Samma synpunkter anser sig styrelsen böra anföra i fråga om sina åtgärder
i syfte att erövra exportmarknaden i främsta rummet för granatgeväret
med ammunition. Ursprungligen ställd inför uppgiften att skapa grund för
en tillräcklig krigsproduktion för det svenska försvarets behov av detta slags
materiel valde styrelsen att söka lösa denna uppgift på sådant sätt alt den
för ändamålet behövliga utrustningen redan i fredstid kunde användas för
exportproduktion. Ett speciellt investeringsprogram härför har genomförts
till en ungefärlig kostnad av fyra miljoner kronor. Säkerligen är dock den
insats som gjorts — i forsknings- och utvecklingsarbete — än större. Delvis
dyrköpta erfarenheter har nu vunnits på främmande marknader. Det
kan sägas att verkets tekniska och kommersiella kunskaper härigenom väsentligt
vidgats. Marknaden håller nu på att lossna. Minsta tveksamhet om
fastheten och bestämdheten i verkets fortsatta policy, om dess beslutsamhet
att fullfölja sitt produktions- och leveransprogram och att tekniskt vidareutveckla
vapensystemet och undan för undan göra det mer mångsidigt taktiskt
användbart skulle kunna få ödesdigra följder. Fabriksverkets nyvunna
position som seriös utvecklingsmedveten leverantör, med vilken man i
längden kan räkna, skulle kunna äventyras.

I den bemärkelsen är fabriksverket en integrerad enhet att de olika företagens
produktion i ej obetydlig utsträckning betingar varandra. Den interna
faktureringen, som kan vara ett ungefärligt mått därpå, uppgår till omkring
20 % av den externa. Olika integrationslinjer kan följas. En av dem
är t. ex. linjen krut, ammunition, vapen.

Detta medför att man — då det gäller de nytillverkande fabrikerna — i sin
bedömning icke kan bryta ut någon av dem ur sammanhanget och se denna
som en isolerad enhet vare sig i fråga om investeringsbehov eller driftresultat.
Man måste ha det interna sambandet mellan de olika företagsenheterna
kvar i bilden. En omfattande nyinvestering i en produktionslinje
för ammunition kan oavsett driftresultatet vara befogad, därför att densamma
är ett av villkoren för ostörd sysselsättning och goda driftresultat vid
eu helt annan fabrik, där de vapen tillverkas för vilka ammunitionen skall
användas. I ett modernt vapensystem ingår både vapen och ammunition som
integrerande delar av en enhet. Systemet försäljes ofta »i paket».

Denna aspekt på problematiken måste hållas levande vid bedömningen
av revisorernas uppfattning, att man bör överväga att begränsa omfattningen
av fabriksverkets rörelse och då främst genom att särskilt uppmärksamma
»de företag inom fabriksverket som utvisar det största nyinvesteringsbehovet
eller vilkas lönsamhet uppfattas vara särskilt otillfredsställande».
Det bör från denna utgångspunkt ihågkommas, att helheten — fabriksverket
från tillkomsten 1944/45 fram till den 30 juni 1963 hade:

Till statsverket i räntor inlevererat trettio miljoner kronor.

Till statsverket i avskrivningsmedel inlevererat femtio miljoner kronor.

Lämnat försvaret specialrabatter på 2,1 miljoner kronor.

För rationaliseringar och utveckling inom verket avsatt femtio miljoner
kronor.

Dessa samlade resultat har uppnåtts trots att »flera av rörelserna vissa
tider drivits med betydande förluster», ej minst därför att koncerntanken
fått vara vägledande för verket också i den meningen att goda år på några
enheter fått bära onda år på andra företag — dock under det villkoret att

104

de svårigheter som på dessa senare lett till förluster kunnat bedömas vara
möjliga att bemästra inom en avgränsad övergångstid. Som exempel på riktigheten
i denna princip kan anföras torpedverkstaden i Motala. Detta företag
visade budgetåret 1960/61 förlust. Budgetåret 1962/63 visade detsamma
eu vinst som översteg en miljon kronor.

Två av verkets fabriker brottas, vilket statsrevisorerna påpekat, med särskilda
svårigheter.

Centrala bcklädnadsverkstaden i Karlskrona bär främst av sysselsättningspolitiska
skäl övertagits av fabriksverket. Att driva en konfektionsfabrik,
hänvisad till att skaffa sin huvudsakliga beläggning i konkurrens
om militära beställningar, är icke möjligt. Prisläget på dessa artiklar är så
pressat, att prismässig täckning för faktiska självkostnader icke torde uppnås
av någon leverantör. Valet har då stått mellan att lägga ned beklädnadsverkstaden
— som ju inte har något direkt samband med verksamheten
vid övriga nytillverkande fabriker men däremot kan få det med fabriksstyrelsens
tvätterier — och att söka lösningar genom en sådan ändring av
produktionsinriktningen att tillfredsställande lönsamhet framstår som
möjlig och trolig efter en begränsad omläggningstid. Detta problem har varit
föremål för ingående undersökningar inom fabriksstyrelsens tidigare omnämnda
verksutredning. Vcrksutredningen har för sin del i anslutning till
dessa föreslagit en avgränsad och bestämd övergångstid före ett definitivt
ståndpunktstagande till verkstadens fortsatta bestånd. Den har därvid utgått
från att ledningen för beklädnadsverkstaden intensivt fullföljer sina
redan med viss framgång inledda försök att finna produkter där priserna
kan bära självkostnaderna och att intensifiera sitt försäljningsarbete. I bägge
dessa avseenden har redan vissa resultat nåtts. Fabriksverkets styrelse
kommer att ta ställning till detta förslag under årets lopp.

Ammunitionsfabriken Zakrisdal i Karlstad är också närmast att betrakta
som ett företag under inkörning. Visserligen kan överflyttningen från
Marieberg i Stockholm anses ha varit avslutad under budgetåret 1950/51,
men startsvårigheterna var då icke helt övervunna. Året 1958/59 sjönk
orderingången från svenska militärbeställare — möjligen i anslutning till
1958 års försvarsbeslut — så kraftigt, att eu genomgripande anpassning till
ett i praktiken helt nytt läge snabbt måste planeras och genomföras. Personalstyrkan
reducerades, vilket även medförde att företaget tyvärr förlorade
åtskillig kvalificerad arbetskraft, av vilken den nu hade varit i starkt
behov. Eu produktionsomläggning måste under tryck av snabbt vikande
sysselsättning genomföras. För att under den övergångstid, som behövdes
lör att vinna nya produkter och få in dem i produktionen, kunna hålla
sysselsättningen vid en nivå som med hänsyn till de framtida möjligheterna
tedde sig som rationell, måste övergångsvis order accepteras, trots att
de icke gav tillfredsställande kostnadstäckning.

Eftersläpningen i resultat — ett välkänt fenomen - - medförde att fortsatta
vinster kunde redovisas även för budgetåret 1959/60. Året därpå slog
emellertid försämringen igenom i redovisade förluster. Till stor del måste
dessa enligt fabriksstyrelsens mening betraktas som kostnader man hade
att erlägga för alt företaget skulle få möjligheter att fortbestå efter en övergångstid.
Budgetåret 1961/62 kulminerade förlusterna. Under detta år hade
emellertid produktionen av kompressorer och kylsystem kommit i gång.
Samtidigt började den tidpunkt närma sig då produktionen av granatgevär
sammunition för export kunde beräknas ge beläggning och intäkter.
Också i övrigt begynte ansträngningar från tidigare år ge utdelning och

105

förlustorder från saneringsåren att avarbetas. Budgetåret 1962/63 visade
visserligen alltjämt eu förlust, som dock uppgick till mindre än hälften av
föregående budgetårs förlust.

Det är fabriksstyrelsen omöjligt att med säkerhet avgöra huruvida utvecklingen
under förra året innebär en definitiv vändning för fabrikens
del. En analys ger visserligen i någon mån grund för en sådan förhoppning
men företaget har otvivelaktigt alltjämt förlustrisker från saneringsåien kvar
i sin rörelse, vilka ännu icke kunnat utjämnas. I nuläget förefaller a andra
sidan dessa mer än väl motvägas av redan befintliga vinstutsikter. Det
måste dock framhållas, att det möter betydande svårigheter att bilda sig
en föreställning om hur snabbt dessa senare kan realiseras. Därtill kommer
att prisutvecklingen på vid fabriken tillverkade kylkompressorer och
kylsystem för närvarande ter sig närmast vikande. Trots de stora förlusterna
under budgetåren 1960/61—1962/63 har ammunitionsfabriken Zakrisdal,
sedan överflyttningen till Karlstad definitivt genomförts, sammanlagt
ej givit förlust. ... .....

Fabriksstyrelsen, som självfallet med särskild uppmärksamhet toljer utvecklingen
vid fabriken i fråga, räknar med att underskott även för innevarande
budgetår torde bli ofrånkomligt. Styrelsen förmenar sig dock ha
viss grund för förhoppningar att denna förlust skall kunna hållas avsevärt
lägre än den under budgetåret 1962/63 uppkomna. Den prognos, som kunnat
göras med underlag i hittills under budgetåren nådda resultat, ger skäl
härtill. Vad den därefter följande tiden angår anser sig styrelsen för närvarande
böra begränsa sig till det uttalandet att goda förutsättningar synes
växa fram för fortsatta intensiva ansträngningar att genom energiska försäljningsinsatser
och vardagsrationaliseringar föra över företaget till de
vinstgivande.

Anledningen till att vissa tvätterier visar »så kraftiga underskott» är enligt
revisorernas mening icke utan vidare klar. Den synes hävdar revisorerna
— böra närmare undersökas.

Erfarenheten visar, att ett modernt stortvätteri behöver en inkörningstid
på fyra—fem år. Personal, ledning och maskiner, särskilt nykonstruerade
sådana, måste trimmas för att i ull effektivitet skall ernås. Beräknad
beläggning kan i regel icke paräknas törrän efter viss tid. Vad speciellt
maskinintrimningen angår vill fabriksstyrelsen erinra om, att styrelsen
också ser det som sin uppgift att i samband med maskinleverantörerna
pröva nya lösningar för att på så sätt undan för undan få tram effektivare
och mer ekonomisk utrustning. Det kan nämnas, att de resultat styrelsens
tvätter ibyrå därvidlag nått blivit uppmärksammade både inom och utom
landet, i ett fall så uppmärksammade att eu stor amerikansk maskinfirma
begärde att få köpa licens för att utnyttja av tvätteribyrån konstruerade
maskiner.

Förluster under inkörningstiden är så regelmässiga, att fabriksstyrelsen
funnit sig böra göra regelbundna avsättningar för att skapa utrymme för
täckning därav. Den 31 december 1963 fanns för ändamalet reseiverade
350 000 kronor.

Riksdagens revisorer framhåller som exempel på tvätterier, där »krattiga
underskott» uppstått, tvätterierna i ödeshög och Ockelbo. Vid tvälteriet
i ödeshög uppgick förlusterna sammanlagt under budgetåren 1959/60

_1061/62 till 520 000 kronor och vid Ockelbo under budgetåren 1959/60—

1962/63 till 1 082 000 kronor.

4f Rev. berättelse ang. statsverket år 0)63. It

106

Tvätteriet i ödeshög startade 1959. Det kan beräknas ha varit inkört någon
gång under åren 1962 eller 1963. Tvätteriet i Ockelbo startade 1960 och kan
beräknas vara inkört 1964 eller 1965. För det senare tvätteriets del torde
förmodligen en något längre inkörningstid än den normala böra beräknas
på grund av kommunens svårigheter alt fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser
i fråga om vattenförsörjningen. Dessa förefaller nu vara övervunna.

Om man för var och en av de i revisorernas berättelse åberopade anläggningarna
sätter förlusten under startåren till 100, får man följande indexserie
för den därpå följande resultatutvecklingen.

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63

Ödeshög................ - 100 - 122 - 22 +

Ockelbo................ - 100 - 60 - 22

Trenden förefaller alltså klar.

Förutom igångkörningskostnaderna kan självfallet andra omständigheter
uppträda, som leder till förluster vid ett tvätteri — personalsvårigheter,
otinräcklig takt i reinvesteringarna, vilket för tvätterier snabbt ger utslag
i försämrad lönsamhet samt variationer i beläggningen. Varken av dessa
omständigheter eller andra av fabriksverket kända, förefaller emellertid
styrelsen vara av den arten, att särskilda utredningar vid sidan av dem styrelsen
själv löpande driver förefaller angelägna.

1943 års riksdag framhöll speciellt då den biföll förslaget att verkstadsdriften
för försvarets tvätt- och reparationstjänst skulle koncentreras till
ett fåtal anstalter, att man vid den fortsatta utbyggnaden av dessa anstalter
borde taga hänsyn också till de fördelar, som kunde ernås genom att utnyttja
anstalterna för både statligt och kommunalt bruk.

Från denna utgångspunkt har fabriksstyrelsen vid uppbyggandet av den
tvätteriorganisation för vilken den av regering och riksdag ålagts ansvar
systematiskt sökt få fram lösningar, som kan tillgodose både civila och militära
behov. Dessa lösningar, har alltid arbetats fram efter ingående samråd
och i samförstånd med såväl kommunala instanser som statliga myndigheter.
Både i relation till civila och militära myndigheter och till de kommunala
organen har fabriksverket betraktat sig självt som ett serviceföretag,
vars tjänster man accepterar — till för båda parter godtagbara villkor
— eller förkastar. Konkurrens har inte saknats. Fabriksverket är icke och
bär ej heller ansetts vara någon militär institution utan helt ett organ som
erbjuder rationella förslag att lösa tvätt- och reparationsproblem för olika
kategorier med behov av sådana lösningar. Verket har också åtagit sig rena
konsultuppdrag. Att verket är ett statsägt företag bär därvidlag icke haft
någon betydelse.

Omfattningen av det civila inslaget i fabriksverkets tvätteriproduktion är
alltså helt ett resultat av frivilliga och affärsmässiga uppgörelser. Dessa
skulle icke ha kunnat träffas om de icke varit för verkets olika kunder
fördelaktiga. Att märka är att avsluten kunnat göras trots att fabriksverkets
omsättningsskatteplikt alltjämt har en utformning, som till verkets nackdel
försvårar en realistisk självkostnadsjämförelse.

Fabriksstyrelsen anser icke att den för tvätteriverksamheten nu gällande

företagsformen är den ur alla synpunkter bästa. De stora kundernas___

främst då landstingens — möjligheter till insyn och medinflytande borde
enligt styrelsens mening kunna ökas. Styrelsens verksutredning har även
ägnat sig åt detta problem. Utredningen har i en rapport till styrelsen före -

107

slagit, att en undersökning angående tvätteriernas överförande till ett statligt
kommunalt bolag kommer till stånd. Det av revisorerna antydda förslaget
om bolag som företagsform är alltså icke nytt för styrelsen.

Styrelsen anser sig emellertid redan på detta stadium i anledning av revisorernas
berättelse böra ställa frågan, huruvida utsikter verkligen kan föreligga
att nå en ur företagsekonomisk och företagsstrukturen synpunkt bästa
lösning på hithörande problem genom att splittra verksamheten till enheter,
där landstingen själva skulle omhänderha driften, och på andra mer
renodlat statliga företag. Styrelsen erinrar därvid om de ofrånkomliga omställningssvårigheterna
men framför allt om att ett effektivt tvätteri numera
måste vara ett mycket stort tvätteri samt om att forsknings-, utvecklings-
och rationaliseringsarbetet på detta område kräver stor erfarenhet
och betydande samlade resurser.

Fabriksverkets styrelse har uppdragit åt verkschefen att i kontakt med
landstingen och med hjälp av utomstående expertis låta närmare utreda de
ekonomiska, finansiella och administrativa förutsättningarna för en bolagsbildning
också med delägande för landstingen. Denna utredning är i gång.
Preliminär underhandskontakt hålles med representanter för landstingsintressena.
Avsikten är att snarast möjligt öppna förhandlingar med företrädare
för dessa intressen. Utredningen bedrives med all möjlig skyndsamhet.

Det förefaller fabriksstyrelsen som om det skulle vara välbetänkt att
resultaten av denna utrednings kontakt- och förhandlingsarbete avvaktas
innan beslut fattas om utredning i annan form rörande »lämpligaste organisationsform
för ledning av här ifrågavarande verksamhet».

1 handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Svärd, föredragande,
samt ledamöterna Almgren, Fehrm, Sebardt och Wåhlin jämte
överingenjörerna Platemar, Skoglund och Österlind samt byråchefen Claus.
Stockholm den 28 januari 1964.

GUNNAR SVÄRD

G. Claus

Försvarets förvaltningsdirektion

I riksdagens revisorers § 11 diskuteras försvarets fabriksverks uppgifter
såsom om fabriksverket vore en i militär regi arbetande förvaltningsmyndighet.
Revisorerna drar därvid en gräns mellan fabriksverkets produktion
för militära och för civila ändamål. Dessa distinktioner är enligt förvaltningsdirektionens
uppfattning icke riktiga.

Därutöver vill förvaltningsdirektionen i vad avser dels mekanisk och kemisk
produktion, dels tvättinrättningarna, anföra följande.

Beträffande mekanisk och kemisk produktion. Riksdagens revisorer har
särskilt ägnat uppmärksamhet åt det förhållandet, att försvarets fabriksverk
utför arbeten åt såväl militära som civila beställare. Revisorerna förordar
att man undersöker huruvida icke en större del av fabriksverkets militära
produktion — och därmed även den civila produktionen — bör överlåtas
på den civila industrin, som redan nu svarar för huvuddelen av krigsmaterielleveranserna
till försvaret.

Härtill bör erinras, att krigsmakten alltid varit nödsakad bestrida kostnaderna
för den verkstadsrörelse som är nödvändig enbart av beredskaps -

skäl. Denna verkstadsrörelse måste dimensioneras med hänsyn till sitt syfte.
Att i fredstid driva sådan verksamhet för enbart militära ändamål utan
att så långt möjligt är utnyttja den tillgängliga produktionskapaciteten till
de andra ändamål, för vilka den kan utnyttjas, har visat sig leda till irrationella
arbetsförhållanden och slöseri med tillgängliga resurser.

Tidigare erfarenheter har också visat, att tillfredsställande effektivitet
lättast uppnås om verkstadsrörelse omhänderhaves i en företagsekonomiskt
riktig regi. Administrativa och militära arbetsformer är icke alltid lämpliga
för sådan verksamhet.

Genom tillkomsten av fabriksverket erhölls ett civilt, statligt företag, ägnat
att omhänderhava ledningen av vissa statliga fabriker och verkstäder.
Fabriksverket har strävat efter att i fredstid utnyttja tillgängliga resurser
för produktion.

Det bör därvid erinras, att samma synpunkter beaktas även av de företag,
som förvaltats i militär regi. Exempelvis flottans örlogsvarv har alltid
sökt utnyttja outnyttjad arbetskapacitet genom att taga emot civila beställningar.
Fabriksverket har dock större möjligheter att driva sådan verksamhet
i företagsekonomiska former.

Resultatet av denna strävan är, att de av beredskapsskäl föranledda årliga
underskotten kunnat utjämnas genom överskott av produktion. En ytterligare
förbättring av resultatet förefaller sannolik.

Riksdagens revisorers uttalande synes innebära att den vinstgivande delen
av denna produktion skulle kunna överföras till privatindustrin. Staten
skulle i så fall behålla endast den av beredskapsskäl nödvändiga produktionsapparat,
som därefter på grund av i fredstid otillräcklig orderingång
måste bli delvis outnyttjad och därmed förlustbringande. Förvaltningsdirektionen
kan icke finna att en sådan åtgärd skulle vara till rikets nytta.

Beträffande fabriksverkets tvätterier. Riksdagens revisorer ifrågasätter
lämpligheten av att driva tvättinrättningar i militär regi. Revisorerna förbiser
därvid, att dessa inrättningar numera icke drives i militär regi.

Riksdagens revisorer har fäst avseende vid att fabriksverket i stor utsträckning
är sysselsatt med »rent civil produktion». Denna uppläggning av
frågeställningen är missvisande. Fabriksverket är ett staten tillhörigt företag,
som i första hand arbetar för statens räkning. Det kan icke vara riktigt
att draga någon gräns mellan tvätt för militära förband och tvätt för
statliga sjukhus. Det måste enligt förvaltningsdirektionens uppfattning vara
riktigt, att av staten omhänderhavda tvättinrättningar sammanhålles under
enhetlig ledning.

Riksdagens revisorer ifrågasätter om icke den verksamhet som avser
landstingen kan drivas i deras regi. Förvaltningsdirektionen vill härtill
framhålla, att åstadkommandet av en enhetlig ledning av tvätterirörelse för
såväl försvaret som för i offentlig regi drivna sjukhus innebär en naturlig
rationalisering. Detta steg i rätt riktning mot en rationalisering av offentlig
verksamhet bör icke tagas tillbaka enbart därför att man vill draga en, i och
för sig omotiverad, gräns mellan militär och civil verksamhet.

Frågan om landstingen bör deltaga i en sådan verksamhet eller icke är
val närmast en fråga om vem som bör svara för erforderliga kapitalinvesteringar.
Kostnaderna för verksamhetens bedrivande täcks genom likvider för
utförda uppdrag och påverkas icke av om tvätteriföretagen drivs i statlig
eller kommunal regi. Skulle man anse det önskvärt att landstingen deltager
i ledningen av denna verksamhet kan man givetvis tänka sig att rörelsen
drivs i bolagsform med staten och landstingen som delägare. Vad riksdagens

109

revisorer anfört innehåller dock intet som styrker uppfattningen att eu sådan
åtgärd skulle medföra några ekonomiska vinster. Denna fråga utreds
för närvarande av fabriksverket.

Med anledning av vad sålunda anförts vill förvaltningsdirektionen förorda,
att vad riksdagens revisorer anfört i § 11 av sin berättelse icke föranleder
någon vidare åtgärd.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ordföranden von Sydow,
ledamöterna Hagnell, Wirström, Malm, Lagerman, Falk, Kring och Lundberg
ävensom undertecknad Murray, föredragande. Vid ärendets föredragning
anmäldes avvikande mening av ledamoten Malm, som anförde, att han
icke hade något att erinra mot den utredning av de frågor som riksdagens
revisorer förordat; en förutsättning är dock att vissa tillverkningsresurser
bevaras. Stockholm den 30 januari 1964.

CARL MURRAY

Holger Holmlöv

Överbefälhavaren

Överbefälhavaren, som i ärendet inhämtat synpunkter från försvarsgrenscheferna,
försvarets intendenturverk och försvarets sjukvårdsstyrelse får i
sammanhanget anföra följande.

Fabriksverkets organisation m. m. I berättelsen anges (jfr. s. 101—102),
att »fabriksverket organisatoriskt är en del av den svenska krigsmakten»,
att verkets huvuduppgift är »av rent militär natur» samt att dess tvätterier
drivs »i militär regi».

I Kungl. Maj :ts kungörelse om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen
krigsmakten och krigsman (SFS 1948: 693 med ändringar SFS 1950:
497 och SFS 1951: 745) återfinns inte försvarets fabriksverk. Enligt Kungl.
Maj :ts instruktion för fabriksverket (SFS 1960:415; ändringar SFS 1960:
320 och SFS 1963:213) utövar fabriksstyrelsen »under Kungl. Maj :t ledningen
av och uppsikten över verksamheten vid styrelsen underställda fabriker
och tvätterier». Fabriksstyrelsen skall »vid fullgörandet av sina uppgifter
följa de direktiv rörande de allmänna riktlinjerna för dess verksamhet
och de anvisningar rörande den närmare utformningen av verksamheten,
vilka överbefälhavaren finner erforderligt meddela för tillgodoseende
av den operativa verksamheten», överbefälhavaren har vidare rätt att meddela
fabriksstyrelsen direktiv rörande de allmänna riktlinjerna för dess
förslag till anslagsäskanden i vad rör driftbudgeten.

Försvarets fabriksverk synes således organisatoriskt icke utgöra »del av
den svenska krigsmakten».

Produktion av krigsmateriel in. m. I berättelsen anförs, att fabriksverkets
förluster delvis torde »bero på att fabriksverkets anläggningar av
militära skäl är dimensionerade för att möjliggöra en ökad produktion av
krigsmateriel i händelse av beredskap eller krig» (s. 99). Det ogynnsamma
driftresultatet »som då och då kommer till synes vid olika fabriker torde
ej heller ha sin huvudsakliga grund i beredskapshänsynen utan närmast
sammanhänga med den brist på stabilitet som utmärker de rent fredsmässiga
beställningarna av krigsmateriel». Revisorerna ifrågasätter bl. a. om icke
del av fabriksverkets krigsmaterielproduktion bör överlåtas »på den priva -

ta industrien, som ju redan nu svarar för huvuddelen av krigsmaterielleveranserna
till försvaret» (s. 102). Förhållandena bör enligt revisorernas mening
utredas av en allsidigt sammansatt expertkommitté.

Försvarets fabriksverk har betydelsefulla uppgifter inom krigsproduktionsområdet.
Beträffande viss materiel är försvarets fabriksverk ensamtillverkare
i landet. Det ligger i sakens natur, att exempelvis vissa maskiner,
som behövs i ett skärpt läge, icke alltid kan utnyttjas i fred. Särskilda medel
för underhåll och vård av sådana maskiner måste då utgå. Strävan bör
emellertid vara att utnyttja maskinerna in. in. exempelvis för produktion
av »civil» materiel. Fabriksstyrelsens strävanden i dessa avseenden finner
överbefälhavaren vara erkännansvärda och ändamålsenliga. Genom tidigare
nämnda direktivrätt gentemot försvarets fabriksstyrelse har överbefälhavaren
möjlighet att i större utsträckning än i vad avser den privata industrin
få angelägna önskemål av operativ natur — t. ex. rörande företags lokalisering
— tillgodosedda. Från denna synpunkt vore det till nackdel, om fabriksverkets
produktionsuppgifter minskades. Verkets betydelse som prisreglerande
faktor i fredsanskaffningsverksamheten må även framhållas,
överbefälhavaren finner det vara angeläget att här anförda synpunkter vinner
erforderligt beaktande, därest av revisorerna föreslagen undersökning
kommer till stånd.

Tvätt- och reparationsverksamheten. På tvätt- och reparationsområdet
pågår ett fortlöpande samarbete mellan militära myndigheter å ena sidan
samt försvarets fabriksstyrelse och i verket ingående tvätterier å den andra.
Vid detta samarbete planeras fredsverksainheten på kort och lång sikt.
Planläggningen för krigsmaktens vidkommande av tvätt- och intendenlurinaterielrepara
tion stjänsten i krig åvilar enligt av överbefälhavaren utfärdade
bestämmelser försvarets intendenturverk. Även i delta hänseende sker
nära samverkan mellan berörda militära myndigheter och försvarets fabriksverk.

Vid fabriksverkets tvätterier är verksamheten av relativt betydande omfattning
genom att berörda anstalter även tillgodoser tvättbehovet för landsting
och statliga sjukhus. Härigenom har verksamheten kunnat rationaliseras;
krigsmaktens behov varierar nämligen under året och är särskilt
stort när värnpliktiga tillhörande åldersklassen eller repetitionsövningsförband
avrustats.

I berättelsen anförda sifferuppgifter rörande tvättmängdens fördelning
mellan krigsmakten och övriga kunder vid fabriksverkets tvätterier hänför
sig enbart till vattentvätt. Vid sidan härav utförs kemisk tvätt till eu kvantitet
av omkring 2 700 ton per år; verksamheten sker nästan helt för krigsmaktens
räkning. Även fabriksverkets skoreparationstjänst är av betydande
omfattning med krigsmakten som enda kund. Tas hänsyn härtill svarade
krigsmakten för 42 % och övriga kunder för 58 % av omsättningen vid fabriksverkets
tvätterier under budgetåret 1962/63.

Viss tvätt- och reparationsverksamhet i fred bedrivs alltfort i försvarets
intendenturverks regi men är under avveckling. Efter årsskiftet 1964/65
kommer endast två mindre tvätterier och fyra skoreparationsverkstäder att
återstå. Efter avvecklingen av de tvätterier, som nu bedrivs i försvarets intendenturverks
regi, kommer ytterligare ca 2 400 ton vattentvätt per år att
utföras vid fabriksverkets tvätterier.

Revisorerna anser (s. 102) »det med fog kunna ifrågasättas, om anledning
föreligger att driva den här berörda verksamheten i militär regi». Enligt
revisorernas mening »talar åtskilliga skäl för lämpligheten av alt lands -

tingen, som är tvätter iernas största kunder, själva omhänderhar driften av
dessa rörelser». Även här berörda problem anser revisorerna bör utredas av
tidigare nämnd expertkommitté.

Överbefälhavaren vill för sin del framhålla, att det för krigsmaktens vidkommande
icke föreligger några önskemål om ändrade ledningsförhållanden
vid berörda tvätterier. Stockholm den 31 januari 1964.

På uppdrag av överbefälhavaren
CARL ERIC ALMGREN

Chef för försvarsstaben

Kjell Nordström

Statskontoret

Efter en redogörelse för bakgrunden till fabriksverkets tillkomst, för
dess nuvarande organisation och produktion samt för det ekonomiska resultatet
av dess olika verksamhetsgrenar under de fyra senaste budgetåren
har revisorerna ifrågasatt, huruvida produktionen vid såväl de nytillverkande
företagen som vid tvätterierna i fortsättningen bör bedrivas
med samma organisation och inriktning som i nuläget.

Vad beträffar de nytillverkande företagen, finner revisorerna, att dessa
vissa tider drivits med betydande förluster och att det — på grund av
stora fluktuationer från tid''till annan i fråga om de fredsmässiga beställningarna
av krigsmateriel — varit svårt för fabriksverket att upprätthålla
lönsamhet och god sysselsättning. Som ett komplement till den militära
tillverkningen hade fabriksverket därför upptagit civil tillverkning för att
såvitt möjligt trygga en jämn sysselsättning, en tillverkning, som vid
vissa företag nått betydande omfattning. Av de kapitalinvesteringar — tillhopa
ca 100 miljoner kronor — som beräknats erforderliga för fabriksverket
under de närmaste sex budgetåren, synes en ej ringa del belöpa på
nämnda »stödproduktion». Innan beslut fattas om dessa investeringar,
bör — enligt revisorernas uppfattning — behovet av däremot svarande
ökning av landets produktionsresurser undersökas.

Vidare uttalas, att fabriksverkets andel av den totala krigsmaterielproduktionen
är relativt obetydlig och att den privata industrin, vars leveranser
skulle vara av än större betydelse för försvarsmakten under krigsförhållanden,
synes ha större möjligheter än fabriksverket att bemästra de
variationer i produktionen, som föranledes av de militära beställningarna.

Enligt revisorernas mening bör följaktligen prövas, om skäl kan anses
föreligga för ett överförande av eu större eller mindre del av fabriksverkets
nuvarande produktion av krigsmateriel till den privata industrin.

Även beträffande tvätterierna konstaterar revisorerna ett tidvis ogynnsamt
rörelseresultat. Verksamheten har på senare år allt mer förskjutits i
riktning mot civil produktion. Då försvarets andel av behandlad tvättgodsmängd
endast utgör ca 25 %, medan ca 75 % belöper på civila kunder,
främst landstingen, finner revisorerna åtskilliga skäl tala för att dessa
myndigheter bör övertaga driften av ifrågavarande tvätterier. Eventuellt
kunde driften övertagas av ett gemensamt bolag, bildat av landstingen, de
landstingsfria städerna och staten.

112

Samtliga ovan antydda problem bör — enligt revisorernas mening —
utredas av en allsidigt sammansatt expertgrupp, varvid bl. a. möjligheten
att i strukturrationaliserande syfte koncentrera hos fabriksverkets företag
eventuellt bibehållen tillverkning till färre men större produktionsenheter
bör undersökas.

Statskontoret finner del naturligt att granska revisorernas synpunkter
beträffande här aktuella problem bl. a. ur beredskapskravets synvinkel.
Beträffande detta krav föreligger — enligt ämbetsverkets uppfattning —
en klar skillnad mellan de två huvudgrenarna av fabriksverkets produktion.

Med avseende på de
ändamål är kravet på hög beredskap — i form av möjlighet till snabb omställning
för tillverkning av krigsmateriel i full skala och en såvitt möjligt
spridd gruppering av anläggningarna — framträdande. Det torde
vara ofrånkomligt, att statsmakterna måste ikläda sig betydande kostnader
för att upprätthålla denna beredskap, som betingas av deras åtaganden
beträffande rikets försvar. Medel för sådant ändamål utgår f. n. i form av
anslag till försvarets fabriksverk för dels investering i byggnader och
maskiner m. m., dels täckning av vissa årliga beredskapskostnader. Därest
ifrågavarande produktion helt eller delvis överfördes till den privata
industrin — en förutsättning härför är självfallet att de företag, som kunde
ifrågakomma, har möjligheter att tillgodose uppställda beredskapskrav
och är villiga att medverka — skulle staten sannolikt få vidkännas motsvarande
beredskapskostnader i form av bidrag (subventionering) till berörda
privata företag.

Det synes antagligt att den privata industrin med i flera fall väsentligt
större resurser — materiellt och personellt — skulle ha större möjligheter
att i fredstid bemästra variationerna i de militära beställningarna än
fabriksverket. Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att ett partiellt
överförande av fabriksverkets produktion till privatföretag å andra
sidan skulle med sannolikhet medföra än större svårigheter än i nuläget
för verket med avseende på sysselsättning och lönsamhet.

Statskontoret är sålunda ej övertygat om att den omläggning av krigsmaterielproduktionen,
som revisorerna åsyftar, utan vidare skulle dels tillgodose
beredskapskravet, dels visa sig mera fördelaktig för staten från
ekonomisk och sysselsättningspolitisk synpunkt. Ämbetsverket biträder
emellertid revisorernas uppfattning, att eventuella beslut om investeringar
— till stor del för civil »stödproduktion» — bör föregås av noggranna överväganden
rörande behovet härav, under hänsynstagande till konjunkturläge
och arbetsmarknadssituation m. m.

Vad tvätterirörelsen beträffar, har beredskaps- och krigsplanläggningssynpunkter
haft inflytande på bl. a. företagens lokalisering. Beredskapskravet
är emellertid här av mindre betydelse, då det torde vara avsevärt
enklare att i ett krisläge åstadkomma kapacitet för försvarets tvättbehov
än för tillverkning av t. ex. vapen och ammunition. Revisorerna ifrågasätter,
huruvida ej driften av tvätterierna bör överföras till landstingen, som
är de största kunderna. Även om man tar hänsyn jämväl till den kemiska
tvätten samt reparations- och renoveringsverksamheten och utgår från
faktureringsvärdet (revisorernas beräkning inkluderar endast vattentvätt
och avser tvättgodsmängd), vilket för försvarets del ger värdet 42 %, är
försvarets andel mindre än den civila sektorns. Beträffande kostnaderna
för statliga myndigheters och institutioners tvätt bör — för att en rätt -

113

visande bild skall erhållas — jämväl de kostnader för lagerhållning in. m.
av tvätt, som t. ex. militära förband måste bära med nuvarande system
för tvättverksamheten, medräknas.

Några vägande skäl till att ifrågavarande tvätterirörelse bör bedrivas
mer eller mindre exklusivt i statlig regi torde ej föreligga, och det synes
kunna diskuteras, huruvida staten i princip bör driva sådan verksamhet,
vare sig den utfaller med vinst eller förlust.

Här må emellertid erinras om att landstingen tagit fabriksverkets resurser
i anspråk för tillgodoseende av sitt tvättbehov, emedan detta varit
ekonomiskt och tekniskt fördelaktigt för dem, samt att statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande i betänkande 14/6 1954 angående samordning
av den statliga tvättverksamheten m. m. framlagt förslag om
tvätteriverksamhetens bedrivande i bolagsform med representanter i styrelsen
för bl. a. försvarsväsende, sinnessjukvård och landsting, ett förslag
som emellertid ej blivit föremål för proposition.

Avslutningsvis kan nämnas, att utredningen pågår inom fabriksverket
rörande möjligheterna till strukturrationalisering beträffande de nytillverkande
fabrikernas produktion. Avsikten är vidare att utreda tvätteridriftens
organisations- och ledningsförhållanden.

Innan ställning tages till frågan om ytterligare utredning rörande de
nytillverkande företagens problem, bör — enligt statskontorets uppfattning
— resultatet av nämnda strukturrationaliseringsutredning avvaktas.

Vad tvättverksamheten beträffar, synes däremot frågan, huruvida tvätteriernas
drift bör omorganiseras enligt revisorernas tankegångar eller riktlinjerna
i 1954 års kommittéförslag, snarast böra utredas.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överste Sandberg, byråchef
Rudhe samt byrådirektör Hallgren, föredragande. Stockholm den 29
januari 1964.

IVAR LÖFQVIST

L. O. Hallgren

Riksrevisionsverket

De av revisorerna åberopade skälen för en avveckling helt eller delvis
av de nytillverkande fabrikerna inom försvarets fabriksverk finner riksrevisionsverket
icke vara övertygande. Vad gäller ledningen av tvätterierna
pågår enligt vad ämbetsverket erfarit en utredning inom fabriksstyrelser.
i strukturrationaliserande syfte. Resultatet av denna utredning synes böra
avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtages.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Lundgren och Petterson,
varjämte byråcheferna Ehnbom och Walck närvarit samt byrådirektören
Grönlund varit föredragande. Stockholm den 14 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

B. Grönlund

114

Arbetsmarknadsstyrelsen

För att stödja sysselsättningen inom verkstadsindustrin beviljade arbetsmarknadsstyrelsen
under våren 1963 efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
statsbidrag till kommunala beställningar inom denna industri. Omständigheten
har av riksdagens revisorer åberopats (s. 101, berättelsen) som skäl
till särskild försiktighet från statsverkets sida, då det gäller investeringar i
statens egna verkstadsindustrier. Härtill kan anmärkas, att denna åtgärd
ingick bland flera andra åtgärder — bl. a. tidigareläggande av vissa statliga
beställningar samt tillstånd att utnyttja investeringsfonder för maskininvesteringar
m. m. — i syfte att i då rådande konjunkturläge överbrygga en
som tillfällig bedömd avmattning i verkstadsindustrins produktion och sysselsättning.
De slutsatser som revisorerna dragit av det inträffade synes därlör
vara alltför vittgående. För närvarande råder god sysselsättning inom
verkstadsindustrin och anledning till speciella farhågor för denna näringsgren
synes icke föreligga.

Vad gäller de av riksdagens revisorer behandlade sakfrågorna, nämligen
krigsmaterielproduktionens förläggning till privat resp. statlig industri, behovet
av strukturrationalisering av fabriksverkets anläggningar samt huvudmannaskapet
för fabriksverkets tvätterier vill styrelsen här endast framhålla
vikten av att statlig industri bedrives i sådana former att förutsättningar
skapas för lönsam produktion. I övrigt utgår arbetsmarknadsstyrelsen
från, att nyssnämnda frågor kommer att bedömas från andra synpunkter
än dem arbetsmarknadsverket har att företräda.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Olsson, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen Montell,
ledamöterna Adamsson, Jönsson, Gunnar Larsson, Ekendahl, Hansson, Alinquist
och Karlson samt ersättaren Olofgörs. Därjämte har närvarit byråcheferna
Skogh, Rooth, Neymark, Wennerberg och Canarp samt byrådirektören
Torfgård. Ärendet har föredragits av byrådirektören Spendrup. Stockholm
den 31 januari 1964.

BERTIL OLSSON

C. Canarp

A. Spendrup

Svenska landstingsförbundet

Förbundet har ansett sig böra begränsa sitt utlåtande till vad avser frågan
om de av fabriksverket drivna tvätterierna.

Till en början bör påpekas att tvätterierna i ödeshög, Karlstad, Ockelbo
och Lund har byggts med landstingsmedel, men att de arrenderas och drives
av fabriksverket. Vidare förtjänar uppmärksammas att landstingen under
budgetåret 1962/63 svarat för drygt hälften av den producerade vattentvätten.
Från den 1 januari 1967 bör av allt att döma drygt 3/4 av produktionen
belöpa på landstingen.

Den resultatredovisning för försvarets fabriksverk för budgetåret 1959/
60—1962/63 som presenteras i berättelsen omöjliggör en analys av tvätteriernas
verkliga resultat, framför allt med tanke på de kalkylmässiga differenserna
(överskotten). Det har vidare uppmärksammats, att de av
tabriksverket uppgivna genomsnittliga faktureringspriserna, som dessa an -

115

givits i § 10 av riksdagsrevisorernas berättelse, vid kontroll med fyra landsting
visat sig väsentligt understiga de priser dessa landsting debiterats. Styrelsen
kan därför med ledning av föreliggande material icke bedöma det
faktiska överskottet som tvätterierna lämna.

Förbundsstyrelsen vill för sin del tillstyrka att en utredning kommer till
stånd på sätt revisorerna förordat. Stockholm den 15 januari 1964.

FRIDOEF THAPPER

Ivar Dahlgren

Svenska stadsförbundet

Styrelsen begränsar sitt utlåtande till de delar av revisorernas uttalande,
som gäller den av fabriksverket bedrivna tvätterirörelsen och vill därvid
tillstyrka förslaget om utredning genom en allsidigt sammansatt expertkommitté.
Därutöver har styrelsen funnit anledning att knyta några reflexioner
till revisorernas utgångspunkter för sin rekommendation.

Revisorerna förutsätter att utredningen närmast bör överväga den lämpligaste
organisationsformen för ledningen av tvätterierna. Enligt styrelsens
mening råder det emellertid ett intimt samband mellan organisationsformen
å ena sidan samt verksamhetens inriktning och företagsmässiga uppbyggnad
å den andra. En eventuell utredning hör således inte förbigå de sistnämnda
frågorna eller utgångsläget i fråga om lönsamhetsstrukturen — i
varje fall inte om ett särskilt bolag bildat av landstingen, de landstingsfria
städerna och staten skulle komma att betraktas som ett utredningsrealistiskt
alternativ.

De landstingsfria städerna, som för närvarande i huvudsak betjänar sig
av egna anläggningar, har för sin framtidsplanering ett väsentligt intresse
av att noga följa kapacitetsutvecklingen inom tvätterirörelsen. Detta gäller
främst anläggningarnas lokalisering och dimensionering för modern vattentvätt
i stor skala men kan även framdeles komma att avse de tekniska resurserna
för kemisk tvätt. På liknande sätt är berörda städer intresserade
av vad som kan komma att åstadkommas i fråga om kostnadssänkande rationaliseringsåtgärder
genom en samordnad och tekniskt högt utvecklad
tvätterirörelse.

Styrelsen utgår emellertid från att en eventuell utredning kommer att ta
direkt kontakt med de fyra landstingsfria städerna och bereda representanter
för dessa tillfälle till en närmare diskussion om de ifrågasatta organisationsformerna.

Slutligen vill styrelsen fästa uppmärksamheten på att varuskatt för närvarande
utgår när kommunala inrättningar anlitar fabriksverkets tvätterier.
Den skisserade bolagsbildningen skulle med nu gällande bestämmelser
inte innebära någon förändring i detta avseende och sålunda utgöra en belastning
för presumtiva kundkategorier inom de landstingsfria städerna.
Stockholm den 17 januari 1964.

HJ. MEHR

Gunnar Hellström

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 12 Utbetalning av vissa pensioner m. m. enligt lagen om
allmän försäkring

Riksförsäkringsverket

Genom remiss den 21 december 1963 har riksförsäkringsverket anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i 12 och
13 §§ revisorernas berättelse över den år 1963 av dem verkställda granskningen
angående statsverket.

I anledning härav får verket, som från Stockholms, Göteborgs, Malmöhus,
Älvsborgs läns, Jönköpings läns, Stockholms läns, Värmlands läns, Kopparbergs
läns och Västerbottens läns allmänna försäkringskassor samt Försäkringskasseförbundet
infordrat bifogade yttranden (bilagor A—I), anföra
följande.

§ 12 i riks dags revisorernas berättelse

Riksförsäkringsverket vill inledningsvis framhålla, alt pensionsutbetalningsverksamheten
under 1963, i vad avser de därvidlag på verket ankommande
uppgifterna, inneburit en mycket betydande ökning av arbetsvolymen
jämfört med tidigare år. Förutom den löpande månatliga maskinellt
utförda utbetalningen av ca 1 miljon pensioner har å verkets utbetalningsbyrå
under nämnda år behandlats ca 850 000 pensionsärenden, därav ca
730 000 ärenden avseende ändringar av löpande pensioner samt ca 120 000
ärenden avseende nya pensioner. Det nämnda antalet 850 000 är mer än
dubbelt så stort som antalet behandlade ärenden under 1962.

Den berörda ökningen av arbetsvolymen kunde till viss del förutses. Detta
föranledde verket att redan under hösten 1962 förstärka utbetalningsbyrån
med tillfällig personal. Att likväl arbetsbalans uppkommit vid pensionsutbetalningen
under 1963 har främst berott på att ett stort antal kommuner
beslutat att höja sina kommunala bostadstillägg från och med 1963 års ingång
eller senare. Därav föranledd arbetsökning har avsett mer än 100 000
omräkningsärenden. Arbetet på utbetalningssidan komplicerades genom den
ändring beträffande avdragsreglerna för de inkomstprövade pensionsförmånerna
som trädde i kraft i juli 1963.

Alltsedan ingången av 1963 har gällt att utbetalningsärenden rörande nya
pensioner och förlängda sjukbidrag behandlats med förtur. Så har även under
viss del av året tillämpats i fråga om jämkningsärenden vad avser mer
betydande höjning av pensionsbeloppen. I arbetsbalansen ingående ärenden
har därför huvudsakligen berört mindre jämkningar av löpande pensioner.
Inom en så omfattande verksamhet, som den ifrågavarande, har det dock
självfallet förekommit fall då utbetalning av enligt ovan prioriterade pensioner
fördröjts till följd av förbiseende eller annan särskild omständighet.

Givetvis kan inte alla ärenden vara slutligt handlagda samma dag som
de inkommer till verket eller eljest blir aktuella. En viss »balans» måste

117

alltså alltid finnas. Denna uppgår för närvarande till cirka 7 800 ärenden,
vilket antal bör ses i belysning av att drygt 30 000 utbetalningsärenden i
månaden handlägges. Någon eftersläpning föreligger sålunda inte för närvarande
på verkets utbetalningssida. Det bör i detta sammanhang erinras
om att tiden för en första pensionsutbetalning eller för en jämkning av en
löpande pension beror i första band av när ansökning göres. Den beror vidare
av genomloppstiden såväl i vederbörande försäkringskassa som hos
riksförsäkringsverket, vilken tid i sin tur influeras dels av nödvändigheten
att i vissa ärenden verkställa tidskrävande utredningar och dels av tillgången
på kvalificerad personal. Inom saväl försäkringskassorna som verket pågår
ett intensivt arbete med alt förbättra arbetsformerna och nedbringa
handläggningstiderna. Detta arbete har redan lett till betydande resultat.

I anledning av revisorernas förslag till decentralisering till försäkringskassorna
av vissa nu centralt utförda arbetsuppgifter inom pensionsutbetalningssystemet
får riksförsäkringsverket framhålla följande.

Redan vid det förberedelsearbete, som föregick den nuvarande sedan slutet
av 1962 tillämpade administrationen för pensionsutbetalningen, övervägdes
att i större utsträckning än vad nu gäller förlägga vissa funktioner inom
utbetalningssystemet till försäkringskassorna. På grund av de omfattande
arbetsuppgifter inom pensioneringen, som i övrigt vid nämnda tid ålades
försäkringskassorna, bedömdes det emellertid inte vara möjligt att samtidigt
genomföra en antydd ökad decentralisering av arbetet med pensionsutbetalningen.
Förevarande fråga har emellertid även därefter oavbrutet varit föremål
för verkets uppmärksamhet. Verket har härvid i första hand inriktat sig
på att undersöka möjligheterna för decentralisering av sådana inom den
centrala organisationen nu förekommande och manuellt utförda funktioner
vilka föregår den maskinella bearbetningen av materialet. Bland berörda
funktioner märks vissa bevaknings- och aviseringsgöromål, pensionsuträkning,
förande av huvudkortsregister samt hålkortsstansning. Det må framhållas
att beträffande just dessa funktioner svårigheter visat sig föreligga
att snabbt kunna anpassa personalorganisationen vid hastigt påkommande
ökning av arbetsmängden. Eu decentralisering av ifrågavarande arbetsuppgifter
innebär eu betydande omgestaltning av utbetalningssystemet, som kräver
noggranna förberedelser och bör utföras successivt, bl. a. med hänsyn
till det personal- och utbildningsbehov som aktualiseras för försäkringskassornas
vidkommande. En dylik decentraliseringsprocess måste vidare i vissa
hänseenden anpassas till avsedd successiv övergång till ett automatiskt databehandlingssystein
för pensionsutbetalningen, vilken beräknas kunna påbörjas
under innevarande år. Med hänsyn till vad här antörts anser riksförsäkringsverket,
att man i nuvarande läge inte bör vidtaga sådana decentraliseringsåtgärder,
vilka framdeles framstår såsom opåkallade, med mindre
mycket tvingande skäl talar därför och väsentliga fördelar därigenom kan
ernås för pensionärerna och de administrativa organen.

Vad angår revisorernas förslag att försäkringskassornas lokala utbetalningar
skall omfatta samtliga pensioner, berör detsamma huvudsakligen
ålderspensionerna. Försäkrad som fyller 67 år och som ej redan uppbär allmän
pension erhåller under fjärde månaden töre den, under vilken han
fyller 67 år, ett meddelande från försäkringskassan om att allmän ålderspension
normalt utgår fr. o. in. den månad man fyller 67 år samt alt ansökan
om sådan pension skall göras bos försäkringskassan. Till meddelandet
fogas ansökningsblankett, upplysningsbroschyr och svarskuvert. Av bro -

118

schyren framgår bland annat att ansökan bör göras senast 3 månader innan
man fyller 67 år, om man vill ha pensionen då. Om vederbörande dröjer
med att sända in ansökan till så sen tidpunkt att utbetalning fr. o. in. den
månad vederbörande fyller 67 år icke kan ske genom pensionsanvisning,
verkställer verket nu den första utbetalningen över postgiro. Enligt förslaget
skulle postgiroutbetalningen i stället göras genom försäkringskassans försorg.
Detta skulle medföra att pensionen skulle kunna utbetalas ungefär en
vecka tidigare än som nu sker. För pensionstagarnas del torde denna tidsvinst
icke vara av större betydelse. Den kommer emellertid att medföra
olägenheter i administrativt avseende. Dessa blir än större därest jämväl revisorernas
förslag att utsträcka tiden för den lokala utbetalningen till 6 månader
genomföres.

Den lokala utbetalningen, som nu torde omfatta omkring SO 000 utbetalningar
per år, skulle enligt revisorernas förslag avse omkring 650 000 fall.
1 ett betydande antal fall, där utbetalningen nu sker helt maskinellt, skulle
således utbetalningen ske enligt mindre mekaniserade eller helt manuella
arbetsmetoder. Under en så lång tidsrymd, som det här är fråga om, kommer
vidare i ett stort antal fall pensionerna att behöva omräknas av försäkringskassorna
på grund av inträffade förändringar av olika slag. Detta kommer
att utlösa ett ännu mer komplicerat aviserings- och redovisningsförfarande
mellan försäkringskassorna och verket än det nu förekommande med därav
följande ökade risker för felaktiga pensionsbelopp. Ej heller kan bortses
ifrån att försäkringskassornas rapportering till verket kan fördröjas i förhållande
till vad nu gäller.

En betydande arbetsökning skulle således uppkomma hos försäkringskassorna
utan motsvarande arbetsminskning hos verket. På grund av vad nu
anförts anser riksförsäkringsverket, att revisorernas förevarande förslag
icke bör genomföras i nuvarande läge. Ej heller kan en överflyttning av liålkortsstansningen
till försäkringskassorna nu komma i fråga''. En överflyttning
av detta arbete måste nämligen föregås av en decentralisering av övriga
i det föregående berörda funktioner, beträffande vilka decentraliseringsmöjligheterna
undersökes av verket. Vidare är det olämpligt, att under tiden för
övergång till automatisk databehandling, då två olika maskinsystem måste
användas för pensionsutbetalningen, anskaffa maskinutrustning för försäkringskassorna.

§ 13 i riksdagsrevisorernas berättelse

Under § 13 i sin berättelse har revisorerna redogjort för vissa iakttagelser
i fråga om de allmänna försäkringskassornas verksamhet, därvid två frågor
särskilt beaktats, nämligen dels antalet lokalkontor inom varje försäkringskasseområde,
dels erfarenheterna av försäkringsnämndernas verksamhet.

I vad avser lokalkontorsfrågan stadgas i 18 kap. 1 § lagen om allmän
försäkring, att allmän försäkringskassa skall inrätta lokalkontor i den mån
så prövas erforderligt. Det ankommer sålunda i första hand på de allmänna
försäkringskassorna att bedöma hur många lokalkontor de behöver och
var dessa kontor skall vara belägna. Vid denna bedömning har emellertid
kassorna — liksom även riksförsäkringsverket i dess egenskap av tillsynsmyndighet
— haft att taga hänsyn till departementschefens uttalande i
Kungl. Maj :ts proposition nr 45 år 1961 med förslag till lag angående ändring
i lagen om allmän sjukförsäkring (s. 190): »Det är angeläget att avskaffandet
av lokalsjukkassorna inte leder till någon försämrad service

119

för allmänheten eller till alt det folkliga inslaget i sjukkasseverksamhetens
handhavande försvinner. Administrationsnämnden liar beaktat dessa synpunkter
genom att föreslå att de nuvarande lokalsjukkassorna ombildas till
lokalkontor för centralsjukkassorna och att till varje lokalkontor knytes eu
rådgivande nämnd. Lokalsjukkassornas omvandling till lokalkontor synes
mig på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om fortsatt tillgång på närbelägna
sjukförsäkringsorgan för de försäkrade. Centralsjukkassorna bör också
ba möjlighet att utbygga sitt lokalkontorsnät utöver vad som följer av
de nuvarande lokalsjukkassornas ombildande.»

Del återgivna uttalandet bar givit anledning till stor återhållsamhet i
fråga om indragning av lokalkontor. Berörda kommunala myndigheter har
också ofta protesterat och hänvisat till uttalandet, när eu kassa beslutat
indraga lokalkontor. Vissa kassor har dock, i mycket begränsad utsträckning,
inte ersatt vid årsskiftet 1961/62 upphörande lokalsjukkasseexpeditioner
med lokalkontor. Kassorna, liksom riksförsäkringsverket, bar även
fortsättningsvis haft uppmärksamheten riktad på denna fråga. Antalet lokalkontor
var vid ingången av år 1962 i hela landet 613 och vid utgången
av år 1963 579.

Strävandena att göra försäkringens organisation så rationell som möjligt
måste, såsom revisorerna framhållit, avvägas mot de försäkrades berättigade
krav på en fullgod service. Klart är att stora lokalkontor har större förutsättningar
att rent tekniskt sköta försäkringen på ett rationellt och sakkunnigt
sätt än alltför små. Lokalkontor bör emellerid finnas till sådant antal
och vara så belägna, att de försäkrade utan alltför stora svårigheter kan få
den personliga kontakt med kassorna, som de behöver för att få diskutera
sina problem. Detta är särskilt viktigt, sedan kassorna pålagts bestyret
med den allmänna pensioneringen. De pensionssökande har stort behov av
att på ett kassakontor kunna få hjälp t. ex. med ifyllandet av ansökningsblanketter.
Kontorens betydelse för de försäkrade blir större ju viktigare
och mer omfattande försäkringen blir. Det framstår därför såsom naturligt
att stor försiktighet iakttages vid bedömningen av frågor om indragning av
lokalkontor. Riksförsäkringsverket har inte ansett det vara försvarligt att
genom lokalkontorsindragningar mera avsevärt försämra servicen för glesbygder,
även om besöksfrekvensen på kontor, som betjänar sådan bygd, inte
alltid är så hög. Enbart besöksfrekvensen är för övrigt inte någon helt utslagsgivande
värdemätare på arbetsuppgifternas omfattning. Sjukanmälningar
sker sålunda i stor utsträckning per telefon och telefonen utnyttjas
inte minst på landsbygden för att inhämta upplysningar av olika slag. Uppenbarligen
kan det för allmänheten vara fördelaktigare även vid telefonkommunikation
alt kunna vända sig till ett närbeläget kontor i stället för
till huvudkontoret eller elt avlägset lokalkontor.

Riksförsäkringsverket har emellertid den uppfattningen att vissa ytterligare
indragningar kan ske utan alltför stora nackdelar för de försäkrades
kontaktmöjligheter. Detta gäller särskilt sådana kontor, som ligger nära
de naturliga centralorterna för ifrågakommande bygd, dvs. orter dil de försäkrade
brukar vända sig vid sjukdom för läkarbesök, inköp av läkemedel
osv. Innan verkningarna av den pågående kommunblocksindelningen gjort
sig gällande torde dock stor försiktighet höra iakttagas i fråga om ändringar
av den lokala socialförsäkringsorganisationen.

1 samband med frågan om lokalkontorsorganisationen har revisorerna
berört placeringen av kassornas sjukförsäkringsregister. Revisorerna har
funnit, att en sammandragning av registren till kassornas centralkontor

120

skulle medföra mera begränsade uppgifter för lokalkontoren och möjliggöra
en enhetlig sjukfallsbedömning inom varje län. En sådan förändring
är enligt revisorernas mening förtjänt att allvarligt övervägas.

Även i detta hänseende har riksförsäkringsverket och kassorna haft att
taga hänsyn till ett uttalande av departementschefen i förutnämnda proposition,
där han förklarat sig anse, att registreringen och sjukfallsbedömningen
alltjämt borde ske lokalt. Tanken på möjligheten av eu centralisering
av sjukförsäkringsregistren är emellertid inte ny. Riksförsäkringsverket
har länge haft uppmärksamheten riktad på denna fråga. Vad som framför
allt talar för en centralisering är, att kassornas pensionsregister förvaras
och skötes vid kassornas centralkontor. Sammandrages även sjukförsäkringsregistren
dit, möjliggöres en önskvärd samordning av de båda registren,
helst till ett enda register.

Även om registren förlägges till centralkontoren är det möjligt att en del
av arbetet med sjukpenningklassplacering och sjukhjälpsbedömning lämpligen
bör utföras hos lokalkontoren med hänsyn till att personkännedomen
och möjligheterna att inhämta erforderliga uppgifter regelmässigt är större
där än hos centralkontoren. Dessa fördelar hos lokalkontoren kan måhända
i väsentlig mån utnyttjas även vid en centralisering av registren men detta
spörsmål kan ännu inte anses vara tillräckligt utrett.

Av stor betydelse i detta sammanhang är att ett centralt sjukförsäkringsregister
kräver icke obetydliga lokalutrymmen. De flesta kassor torde för
närvarande ha svårt att bereda lämplig plats för ett sådant register, särskilt
som en betydlig utökning av centralkontorens personalstyrka samtidigt
blir nödvändig. Utvecklingen av socialförsäkringen och därmed ökningen
av kassornas arbetsuppgifter har varit så snabb, att det inte varit möjligt
att i tillräckligt god tid kunna förutse, hur stora lokalbehoven skulle bli.
Nya lokaler får successivt anskaffas trots att reservutrymmen i viss utsträckning
funnits.

Med hänsyn till den rationalisering det i många hänseenden skulle innebära
att centralisera registren för varje kassa, har riksförsäkringsverket
emellertid funnit det önskvärt, att praktiska erfarenheter vinnes av ett sådant
system. Verket har därför i april resp. oktober 1963 lämnat medgivande
åt Stockholms läns allmänna försäkringskassa och Blekinge läns allmänna
försäkringskassa att försöksvis centralisera sjukförsäkringsregistren för
vissa delar av verksamhetsområdena. Det har dock visat sig att dessa prov
ej kan genomföras förrän de båda kassorna fått nya lokaler, vilket förväntas
bli fallet under innevarande år beträffande kassan för Blekinge län och
tidigast i slutet av nästa år i vad avser kassan för Stockholms län.

Revisorerna har hävdat att försäkringsnämndernas betydelse i praktiken
visat sig mycket begränsad och att nämnderna dragit förhållandevis stora
kostnader samt att den omgång, som prövningen i försäkringsnämnd av
rätten till inkomstprövade pensionsförmåner medför, är oproportionerligt
betungande. Ur folkpsykologisk synpunkt torde dock nämndsorganisationen
under en övergångstid vara av betydelse och enligt verkets mening har
alltför kort tid förflutit såväl för att slutsatser skall kunna dragas rörande
nämndernas betydelse som rörande förutsättningen för en omprövning av
sättet för de ifrågavarande arbetsuppgifternas handhavande.

Försäkringsnämnderna torde även ha avsetts bereda kommunerna insyn
i handläggningen av ärenden rörande inkomstprövade förmåner, eftersom
kostnaderna för förmånerna till stor del bestrides med kommunala medel.

121

Detta kommunala intresse torde inte lätteligen kunna utan olägenheter tillgodoses
i annan ordning så länge förmånernas beviljande ankommer på
kassorna. Revisorerna har antytt, att kommunerna kunde beredas tillfälle
till insyn i försäkringskassornas handläggning av de inkomstprövade pensionsförmånerna
genom egna organ. Detta förfaringssätt skulle dock med
all säkerhet medföra en ej önskvärd fördröjning av pensionsärendenas avgörande.
Försäkringskassans lokalkontor skulle hindras att till centralkontoret
vidarebefordra ärendena allteftersom de slutbehandlades på kontoret.
Ett sådant kommunalt organ kunde nämligen knappast tänkas mera kontinuerligt
taga del av kassans arbete i fråga om de berörda pensionsförmånerna.
Det synes sålunda knappast vara realistiskt att räkna med att ett
system sådant som det av revisorerna antydda skall visa sig lämpligt.

Enligt verkets mening torde av nu anförda skäl frågan om avveckling
av försäkringsnämndsorganisationen ännu inte vara mogen för sin lösning.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknad Broberg, deltagit
överdirektören Hultström samt ledamöterna Albåge, Blomgren, Johansson,
Mehr och Östlund.

Därjämte har närvarit avdelningschefen Bruno och tf. byråchefen Ahlström,
föredragande rörande § 12 respektive § 13 i riksdagsrevisorernas berättelse,
ävensom tf. avdelningscheferna Örtengren och Wredmark, byråcheferna
Holmquist, Skogsberg och Järnbrink samt tf. byråchefen Faugert.
Stockholm den 29 januari 1964.

ROLF BROBERG

Gösta Bruno

N. E. Ahlström

Bilaga A

Yttrande från Stockholms allmänna försäkringskassa
§ 12 Utbetalning av vissa pensioner

För att gardera de försäkrade mot arbetsbalanser i Riksförsäkringsverket
och väntetider vid pensionsutbetalning föreslår revisorerna att försäkringskassornas
rätt att göra första utbetalning vidgas från att omfatta inte bara
förtids- och familjepensioner utan alla slags pensionsförmåner. Kassan vill
oreserverat tillstyrka en sådan anordning, som utan att nämnvärt besvära
kassorna bör kunna bli värdefull för pensionstagarna.

Samtidigt vill emellertid revisorerna utsträcka den tid, under vilken lokalutbetalning
kan fortgå, till sex månader. Detta behov är inte särskilt
framträdande. Dessutom skulle åtgärden medföra betydande komplikationer
för kassorna utan att fördenskull medföra den avlastning av Riksförsäkringsverkets
arbete, som utgör huvudmotivet för förslaget.

Med nuvarande lokalutbetalningstid kan pensionsuträkning, uppgiftskort
till verket samt utbetalningsbeloppet från en kassa expedieras i en
sammanhängande arbetsföljd. När den är genomförd, är ärendet klart för
kassans del och verket har fått alla uppgifter, som behövs för att fortsätta
utbetalningen, inklusive de uppgifter om kassans utbetalningsbelopp, som
erfordras för skalteredovisning m. in.

122

Utsträcks däremot kassans utbetalningstid, måste hela ärendet hållas
öppet håde hos verket och hos kassan. Denna tvingas också till skillnad
från vad nu är förhållandet att ta hänsyn till alla inträffade ändringar i
personliga förhållanden, som inträffar under utbetalningstiden och som
kan påverka beloppen. Även till sådana ändringar som gäller pensionspristal
och basbelopp. Följden blir att Riksförsäkringsverket å sin sida måste
informera kassan om en rad inkomna uppgifter, som kan påverka pensionen.
Kassan måste för sin del till Riksförsäkringsverket redovisa ändringar
i förhållanden och utgivna belopp. En utsträckt lokalutbetalningstid skulle
alltså medföra ett ytterst komplicerat aviserings- och sambandsproblem.

Eu utsträckning av lokalutbetalningstiden bör därför inte komma till
stånd före ett eventuellt genomförande av revisorernas nästa delförslag,
som gäller utflyttning till kassorna av hela det förberedelsearbete för utbetalning,
som nu ligger hos Riksförsäkringsverket, och av alla därmed
förbundna aviseringar till och från pensionstagare och andra. Även om detta
blir en komplicerad och personalkrävande arbetsuppgift för kassorna
vinnes dock fördelar för de försäkrade liksom en påtaglig rationalisering i
verket. Därför bör förslaget närmare övervägas. Eu av dess konsekvenser
skulle vara att kassorna inlevererar utbetalningsunderlag till verket i form
av färdigstansade hålkort. Om detta är den bästa lösningen kan måhända
vara tveksamt för länskassornas del. För Stockholms del föranleder det inga
betänkligheter då kassan redan nu har resurser för en sådan arbetsuppgift.
Genomföres den ifrågasatta ändringen kommer det icke att föreligga några
skäl för en förlängd lokalutbetalningstid.

£ /-> Lokalkontor och för säkring snämnder

Revisorerna har också intresserat sig för länskassornas nät av lokalkontor
och har tyckt sig finna möjligheter till rationaliseringar utan att risk
uppstår för försämrad service åt de försäkrade. Då kassan inte har egen
tillräcklig kännedom om de lokala förutsättningarna inom länskasseområdena
och icke anser sig på grundval av redovisade beräkningar kunna dra
några bestämda slutsatser, måste kassan avstå från att uttala någon mening
i denna fråga.

I sammanhanget kommer revisorerna även in på frågan om funktionsfördelningen
mellan lokal- och centralkontor, om centralisering av register
och löpande försäkringsgöromål m. m. Dessa frågor är större och mera
komplicerade än vad som kan utläsas ur revisorernas skrift. Man ger sig
här in på hela den traditionella uppläggningen av kassaarbetet. Kassan har
på grund av den korta remisstiden inte haft möjlighet att komma fram till
ett ställningstagande och är därför nödsakad alt även på denna punkt avstå
från att uttala någon mening.

I fråga om försäkringsnämnderna kan först konstateras att redan i samband
med lokalsjukkassornas avskaffande aviserades att styrelse för lokalsjukkassa
borde ersättas med en till lokalkontor knuten rådgivande nämnd
med uppgift att rent allmänt bevaka och främja de försäkrades intressen.
Många var emellertid skeptiskt inställda och ifrågasatte det sakliga behovet
av sådana nämnder. Sedermera beslöt man att anknyta besluten om
utgivande av bostadstillägg till dessa nämnder. De fick då en praktisk funktion
av annan dignitet.

Hittills gången tid ger väl den erfarenheten, att nämndernas allmänna
rådgivande funktion knappast någonstans kommit till praktiskt uttryck.
Arbetet har begränsats till bostadstilläggen. Men även därvidlag kan man

123

väl påvisa dålig balans mellan kostnaderna för verksamheten och det värde
som deras befattning med förekommande ärenden anses kunna tillmätas.
Revisorerna anser sig ganska kategoriskt kunna anföra, att försäkringsnämnderna
knappast fyller en funktion som står i rimligt förhållande till
kostnader och nackdelar, varför Riksförsäkringsverket borde överväga, om
inte tiden var mogen för en mera rationell ordning.

Problemet är svårt att yttra sig om men man kan först begränsa det till
det sakliga värdet av förtroendemannabeslut i bostadstilläggsärenden vid
jämförelse med beslut i andra sjukförsäkrings- och pensionsärenden, som
ska fattas av tjänstemän. Man finner då utan tvekan att betydelsen och
svårighetsgraden av nämndärendena har överbetonats, vilket framförallt
gäller alla de kommuner, som till skillnad från bland annat Stockholm
lager tillägg med små belopp och på enkla grunder. Marginalen för en på
försäkringsnämnd ankommande skälighetsprövning måste där vara i varje
fall mycket begränsad.

Ser man frågan ur administrativ synpunkt, är det lika påtagligt, att den
nuvarande handläggningsordningen, som bryter behandlingen av ett pensionsärendes
huvuddel genom att en tilläggsförmån ska fastställas i särskild
ordning, medför tidsförluster, sambandsproblem och kostnader, som
eljest kunnat undvikas. Å andra sidan finns det ett självklart och legalt intresse
av insyn och kontroll från kommunernas sida. Detta måste tillgodoses
därför att kommunerna står för kostnaderna. Man har då att diskutera,
om kommunintresset måste tillgodoses genom medverkan i besluten eller
om man kan överväga en i efterhand av förtroendemän genomförd insyn
och kontroll.

För Stockholm är situationen en annan än för de flesta andra kommuner.
Dels är försäkringsnämndernas allmänna rådgivande funktion mindre
viktig eftersom den i första hand kan fullgöras direkt av styrelsen och dels
bär Stockholm bostadstillägg, som är av en helt annan ekonomisk betydelse
än på andra håll och som utgår efter mera komplicerade grunder och
svårtolkade anvisningar till dessa. Härtill kommer de med bostadstilläggen
ofta förbundna specialproblem, som orsakas av bostadssituationen i Stockholm.
Detta gäller främst frågan om bestämmandet av nettobostadskostnaden
vid olika fall av samboende samt prövningen av sådana motiv, som anförts
till stöd för krav om högre tillägg i fall av överdimensionerad bostad.
För att kunna ta erforderlig hänsyn till dessa och övriga omständigheter i
det enskilda fallet krävs en förhållandevis större skälighetsmarginal, som
synes kunna bättre bibehållas vid förtroendemannamedverkan i besluten
än som eljest skulle vara möjligt.

Man kan anföra goda skäl för att det alltid kominer att finnas behov av
en hos staden genom förtroendemän förankrad förbindelselänk i fråga om
bostadstilläggen. Man kan då givetvis redan nu överväga hur en sådan förankring
skulle vara konstruerad som ett konsultationsorgan (tidigare
pensionsnämndsdelegerade), som ett beslutsorgan för de 10 procent av
ärenden (ca 2 000 år 1903) där skälighetsprövning av t. ex. bostadsstandard
förekommer, som ett efterkontrollorgan eller som ett organ med en
kombination av två av dessa funktioner.

Vid sin prövning har emellertid kassans styrelse funnit att frågan om försäkringsnämndernas
avskaffande för Stockholms del är för tidigt väckt
att ett års erfarenheter icke är tillräckliga för ett sådant avgörande. Förhållandena
bär är annorlunda än de, som varit grundläggande för statsrevisorernas
ställningstagande, framförallt därför att nämnderna bär bär eu fak -

124

tisk betydelse vid prövning av ett stort antal ärenden angående beviljande
av kommunala bostadstillägg. Därtill kommer att Stockholms stad har betydande
kostnader för dessa förmåner och därför bör genom förtroendemän
ha ett reellt inflytande över och en god insyn i den förmånsbeviljande
verksamheten. Dessa omständigheter anser styrelsen vara så betydelsefulla
att de väger över de nackdelar med försäkringsnämndernas verksamhet, som
kan påvisas.

Kassan tillstyrker således att försäkringskassornas rätt att göra första
utbetalning utsträckes att gälla alla slags pensionsförmåner men avstyrker
däremot att tiden för lokal pensionsutbetalning utsträckes i varje fall så
länge icke ovan angivet förberedelsearbete för pensionsutbetalningarna
överflyttats till kassorna. Slutligen anser kassan att tiden för Stockholms
del icke är mogen för ett ställningstagande till frågan om försäkringsnämndernas
avskaffande, varför detta förslag för närvarande icke kan tillstyrkas.
Stockholm den 13 januari 1964.

Bilaga B

Yttrande från Göteborgs allmänna försäkringskassa

Vi äro av den uppfattningen, att den knappa tid, som stått till buds för
genomförandet av den nya pensionsreformen från riksdagsbeslutet till det
praktiska handhavandet, har viss andel i de svårigheter, som förelegat
igångsättningsåret. I fråga om de försenade utbetalningarna av pensionerna
har revisorerna med hänsyn till situationen vid iakttagelsetillfället föreslagit
vissa åtgärder. Såvitt vi förstår, föreligger emellertid icke längre samma
svårigheter. Man kan därför fråga sig om de föreslagna åtgärderna är
lika aktuella i den nu rådande situationen.

Kan man emellertid befara, att nya svårigheter kan uppstå under nuvarande
system på grund av det stora antalet ändringar av det kommunala
bostadstillägget har man anledning att preventivt vidtaga åtgärder. Även
om dylika svårigheter icke skulle vara att vänta, bör man, sedan erfarenhet
nu vunnits, som hittills inom denna del av socialförsäkringen i förtroendefullt
samarbete mellan Riksförsäkringsverket och kassorna arbeta på en så
administrativt enkel och för allmänheten snabb handläggning som möjligt.
Det är i det läget, som vi bedömer, att frågorna skall angripas och icke
grundas på tillfälliga igångsättningssvårigheter, som delvis har sin orsak i
den knappa tid riksdagen ställt till administrationens förfogande. Vi noterar
att man i riksdagsrevisorernas utlåtande kan finna två tendenser, en
avseende handläggningen av pensionsfrågor, som ifrågasätter ökad decentralisering
samt en beträffande sjukförsäkringsfrågorna, som innebär ökad
centralisering. Efter detta påpekande övergår vi att kommentera de olika
synpunkter revisorerna framfört.

Synpunkter på frågan rörande åtgärder att åstadkomma snabbare utbetalning.
Decentraliserad bålkortsstansning

De åtgärder som uppdragits åt kassorna att vidtaga som förberedelser för
central pensionsutbetalning har vi uppfattat ha fått en sådan avvägning,
att de skulle vara möjliga för kassorna att medhinna vid genomförandet

125

av organisationen i initialstadiet. Man kan förstå att Riksförsäkringsverket
härvid har gått försiktigt tillväga för att kassorna med så många andra nya
arbetsuppgifter under genomförandeåret icke skulle ytterligare belastas.
Men detta kan å andra sidan ha medfört, att arbetsbelastningen blivit så
mycket större inom verket självt. En ökad decentralisering — om den nu
tidsmässigt varit möjlig -— skulle kanske i stället förlagt svårigheterna i
begynnelsestadiet ute på kassorna. Det synes oss bl. a. på grund härav som
om verket på ett tidigt stadium av 1963 lät förstå, att vissa arbetsuppgifter
ytterligare skulle komma att åläggas kassorna. Därvid anmäldes hålkortsstansningen
för utbetalningsrutinen vara en lämplig arbetsuppgift att decentralisera.
Som en följd härav skulle också hela arbetet med och kring
huvudkortsregistret försvinna från Riksförsäkringsverket.

Riksdagsrevisorernas påpekande understryker riktigheten av denna uppfattning
och själva tror vi att detta system är ägnat att avsevärt avlasta
Riksförsäkringsverket. En successiv överföring till kassorna av dessa arbetsuppgifter
allt eftersom kassornas lokala och personella resurser föreligger,
vore att rekommendera. Detta förfaringssätt skulle utgöra ett viktigt
steg för en till länsstyrelserna decentraliserad utbetalning.

Handläggningen av de inkomstprövade förmånerna

Oavsett hur handläggnings- och utbetalningsrutinerna löses inom Riksförsäkringsverket.
inom kassorna och mellan Riksförsäkringsverket och
kassorna, framstår de på kommunal beslutanderätt grundade förmånerna
såsom de för utbetalningsrutinen mest påverkande och fördröjande. Med
hänsyn till att det för utbetalningsrutinen utnyttjade hålkortssystemet förutsätter
i hålkortet ganska statiska uppgifter, ter sig de inkomstprövade
förmånernas ofta föränderliga karaktär såsom mindre förenbar med det
statiska hålkortssystemet. Häri synes också ligga orsaken till de svårigheter,
som hittills förefunnits men också de risker som kan föreligga i framtiden.
Lösningen av dessa problem sammanfaller med dessa tilläggsförmåners
framtida ställning i pensionssystemet.

Därest de inkomstprövade förmånerna icke vore sammankopplade med
det övriga pensionssystemet men likväl funnos, skulle den administrativa
belastningen på utbetalningsrutinen försvinna, men samtidigt skulle förmånernas
ställning som en komplettering till den enskilde i dennes egenskap
av pensionär kanske delvis bortfalla. Detta skulle framstå särskilt tydligt
om socialvårdsmyndigheten skulle vara utbetalningsorgan.

Allteftersom allmänna tjänstepensionen vinner i effekt blir betydelsen
av de inkomstprövade förmånerna allt mindre. Innan denna effekt uppnåtts
till minst ATP-pensionens nivå, framstår dessa förmåner delvis som eu
ersättning för utebliven eller ofullständig tilläggspension. I detta läge får
man ta konsekvensen av de inkomstprövade förmånernas administrativa
belastning på pensionssystemet, men och detta är synnerligen angeläget
göra prövningen av förmånerna så administrativt enkel som möjligt,
varigenom även handläggningstiden avkortas.

Rätten till de inkomstprövade förmånerna har utformats efter vissa
schablonmetodcr, varvid annan inkomst än från den allmänna pensioneringen
skall fastställas liksom bostadskostnaden. Erfarenheten har visat
att denna prövning i el t slort antal fall är av enklare slag och kan då ej
heller tillnärmelsevis jämföras med svårighetsgraden av de försäkringsfrågor,
som det ankommer på kassornas tjänstemän i olika ställning att
lösa. 1 vetskap härom ter sig prövningen i försäkringsnämnd av dylika fall

126

närmast grotesk. Detta skulle i och för sig spela mindre roll om ej denna
handläggningsform vore administrativt betungande och framför allt verkar
fördröjande för den pensionssökande, varvid man särskilt bör beakta, att
de får vänta, som försäkringsnämnden schablonmässigt har konstaterat är
i behov av den sökta förmånen. Det bör vara möjligt att finna en annan
och enklare form för de fall, som verkligen ger anledning till mera ingående
prövning eller bedömning.

I avvaktan på utredning om försäkringsnämndernas vara eller icke vara,
anser vi det angeläget atl Riksförsäkringsverket genomgår de rutiner, som
hittills gällt för de inkomstprövade förmånerna, varvid vi särskilt vill framhålla
följande.

Enligt den arbetsordning, som tillämpas av försäkringsnämnden vid kassan,
skall nämndens ordförande genomgå och underteckna samtliga ärenden
före sammanträdet. Härigenom uppkommer ett avsevärt merarbete
1)1. a. därigenom att samtliga ärenden skall förtecknas och avprickas, då
de lämnas till och återkommer från ordföranden. Förfaringssättet har föranlctts
av föreskriften, att nämndens ordförande skall underteckna samtliga
beslut. Man kunde kanske här tänka sig att pensionsansökningsblanketten
omkonstruerades så, att den medgav möjlighet för föredraganden
att underteckna beslutet. Det borde vara tillfyllest "att ordföranden undertecknar
protokollet, som ju omfattar samtliga ärenden.

Förlängning av tiden för lokal utbetalning

Riksdagsrevisorerna framhåller i sitt uttalande under § 12 bl. a.: »En
lämplig utväg ur de rådande svårigheterna synes det revisorerna vara, att
försäkringskassornas befogenhet att verkställa lokala utbetalningar utvidgas,
att avse dels samtliga förmåner, således även ålderspensioner, dels en
tidrymd av minst sex månader, räknat fr. o. m. beslutsmånaden, i stället för
nuvarande tvåmånader. En sådan utsträckt lokal utbetalningslid skulle med
säkerhet få till följd, att vederbörande pensionstagare erhöll sina pensioner
inom avsedd tid samtidigt som riksförsäkringsverket fick välbehövlig lättnad
i sina arbetsuppgifter.»

Som inledningsvis framhölls, har riksdagsrevisorerna gjort sina påpekanden
i en viss situation 1963. Man har även, som framgår av citatet ovan,
lagt fram förslaget om utsträckt lokal utbetalning under hänvisning till de
»rådande svårigheterna». Om dessa svårigheter ej längre existerar och ej
heller kan förväntas uppstå eller i varje fall bli avsevärt mindre genom decentraliserad
hålkortsstansning och enklare liandläggningsförfarande beträffande
de kommunala bostadstilläggen kan då revisorernas förslag vara
lika aktuellt? Vi vill gärna tro att första årets initialsvårigheter skall vara
av övergående natur och att därför en utsträckning av tiden för den lokala
utbetalningen och ökningen av personkretsen för denna endast bör ske, om
dröjsmål med utbetalningarna centralt kan befaras. Man kan ej bortse
ifrån, att arbetsbalansen enligt uppgift numera är obetydlig och att utbelalningsresurserna
i form av hålkortsmaskinerna finns hos verket, samt
att eu vidgning av den lokala utbetalningen ingalunda kan ske så maskinellt,
vilket skulle utöver den löpande rutinen och arbetsuppgifterna skapa
särskilda svårigheter då genom ändrat basbelopp m. m. vissa pensioner
skulle omräknas. Fungerar utbetalningssystemet på sätt som nu synes böra
ske, får icke ett fåtal fall av dröjsmål omfördela utbetalningsrutinen. I varje
fall ej i den omfattning som revisorerna anser. Vi vill emellertid framhålla
de svårigheter som stundom dröjsmålen vid förlängda sjukbidrag el -

127

ler övergång från sjukbidrag till förtidspension skapar för här berörda personer.

Lokalkontorens antal, omfattning och arbetssätt

I anslutning till lokalkontorsorganisationen gör revisorerna vissa jämförelser
olika länsområden emellan samt redovisar viss frekvensundersökning.
Sedan man framhållit, att lokalkontorens antal och storlek växlar de
olika områdena emellan, uttalar man att »verksamheten därför bör kunna
ytterligare koncentreras till färre och mera effektiva enheter utan att fördenskull
allmänhetens berättigade krav på service skall behöva eftersättas».

Vi känner icke till på hur lång erfarenhet och efter hur pass omfattande
undersökningar denna uppfattning grundar sig, men vi vill för vår del
framhålla, att man inom försäkringskassorna kände ett mycket stort ansvar
för att lokalsjukkassornas förändring till lokalkontor genom riksdagsbeslut
icke fick innebära, att servicen försämrades för allmänheten vare sig vid
den tidpunkt, då den ändrade organisationen trädde i kraft eller inför de
då väntade nya arbetsuppgifterna inom pensionslagstiftningen. I det senare
fallet var delfråga om att göra lokalkontoren till lokala pensionsorgan, där
handläggning och service liksom skulle komma närmare de berörda människorna.

Vad det gäller de väntade, nu genomförda radikala förändringarna av
sjukpenningförsäkringen var landsbygdens lokalkontor synnerligen berörda
genom den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen även för de egna
företagarna. Existensen av dessa lokalkontor måste ha haft mycket stor betydelse
vid genomförandet av det väsentligt utökade sjukpenningskyddet
för dessa grupper.

Vi är av den bestämda uppfattningen, att allmänt sett har denna syn på
omfattningen av lokalkontoren varit riktig och verksamt bidragit till att
underlätta lösandet av alla de administrativa problem samt de servicebehov,
som förelåg vid genomförandet av den allmänna försäkringen.

Många års erfarenheter av arbete inom socialförsäkringen har lärt oss,
att genomförandet av nya socialförsäkringsreformer sällan bör åtföljas av
samtidig organisatorisk förändring (t. ex. indragning av lokalkontor) därest
icke den nya förmånen organisatoriskt oundgängligen kräver detta. Människor
har ett behov av nära och förtroendefulla kontakter inför sådana nyheter
och att liksom känna igen sig i organisationen inför det nya. Kanske
är det litet av sådana tankegångar som ligger bakom departementschefens
uttalande i Kungl. Maj :ts proposition nr 45 år 1961, sidan 190: »Lokalsjukkassornas
omvandling till lokalkontor synes mig på ett tillfredsställande
sätt lösa frågan om fortsatt tillgång på närbelägna sjukförsäkringsorgan för
de försäkrade. Centralsjukkassorna bör också ha möjlighet att utbygga sitt
lokalkontorsnät utöver vad som följer av de nuvarande lokalsjukkassornas
ombildande. Jag vill framhålla, att avskaffandet av lokalsjukkassorna inte
innebär att avgörandena i sjukförsäkringsärenden flyttas från de lokala expeditionerna
till centralsjukkassorna i vidare mån än ärendenas beskaffenhet
fordrar. Jag anser också att medlemsregistreringen alltjämt bör ske lokalt.
»

Frågan om registrens placering var föremål för ingående överväganden
inför den nya organisationen 1/1 1962, såväl inom dåvarande sjukkassorna
som med Riksförsäkringsverket. Såvitt vi kunnat bedöma var det hänsyn
till registrets centrala betydelse i servicen mot allmänheten, som gjorde, all

128

man ansåg det riktigast att förlägga försäkringsregistret till lokalkontoren.
Relativt få enskilda tjänstemän inom kassorna drev centraliseringslinjen.
Det är väl med hänsyn till de diskussioner som ägde rum, som departementschefens
uttalande får ses och kommit att innefatta uttrycket »alltjämt».
Detta senare uttryck har vi uppfattat så, att den nya organisationen
icke samtidigt innebar en förläggning av registren till centralkontoren i ett
läge då konsekvenserna härav icke kunde överblickas. Försäkringskassornas
vidgade arbetsuppgifter och ansvar har, såvitt vi kan förstå, tilldelats
dem på grund av att de ständigt haft de tvenne viktiga målsättningarna för
ögonen, en så god service som möjligt för människorna i en så rationell organisation
som möjligt. Försäkringskassornas strävan att i förening med
Riksförsäkringsverket administrera verksamheten så ekonomiskt som möjligt
är den pågående rationaliseringsundersökningen ett uttryck för. Denna
undersökning, som innefattar såväl genomgång av arbetsrutiner som arbetsmätning,
kommer också in på registrets placering i organisationen.
Trots mångårig erfarenhet och trots att nu ett år av erfarenhet även vunnits
inom den allmänna försäkringen, är de ansvariga inom socialförsäkringens
administration för sin del icke på det klara med om registrens placering
vid centralkontoren skulle innebära någon vinst. Även om den nu
pågående undersökningen skulle komma till, att vissa fördelar vore att vinna
vid en centralisering, får dessa eventuella vinster mycket noggrant vägas
emot vad människorna kan förlora genom sämre service.

Ehuru revisorerna formulerat sin syn beträffande registrens placering i
uttrycket »är förtjänt att allvarligt överväga», drar man snabbt centraliseringens
fördelar bl. a. i en enhetlig sjukfallsbedömning. Vi vet ej, i vilken
utsträckning revisorerna haft tillfälle att konstatera i vad mån denna enhetliga
bedömning icke redan är för handen, men vill likväl framhålla, att
de sjukfallsärenden, som är av bedömningskaraktär oftast till fördel bör
avgöras närmare människorna. Indragna kontor och centraliserade register
kan förväntas minska förutsättningarna härför.

Avslutningsvis vill vi framhålla, att riksdagsrevisorernas utlåtande, frånsett
vad som anförts beträffande försäkringsnämnderna, är överväganden
kring det alltid viktiga problemet centralisering contra decentralisering. Utöver
den stora trygghetstanken, som ligger i lagen om allmän försäkring,
innebär försäkringens organisation en decentralisering av avgörandena så
nära människorna som möjligt. Detta är så mycket nödvändigare som den
råd av situationer i livet, vilka lagstiftningen är avsedd att trygga, innebär
så många komplicerade mänskliga problem, att försäkringens handhavare
bör göra allt under ekonomiskt vettiga betingelser för att låta människorna
komma till tals så nära den beslutande som möjligt. Göteborg den 14 januari
1964. J

129

Bilaga C

Yttrande från Malmöhus läns allmänna försäkringskassa

Angående utbetalning av vissa pensioner m. m. enligt lagen om allmän
försäkring (§ 12 i handlingarna)

Försäkringskassan har icke något att erinra mot att de lokala utbetalningarna,
på sätt revisorerna föreslår, utvidgas att avse dels samtliga förmåner,
således även ålderspensioner, dels en tidrymd av minst sex månader,
räknat fr. o. m. beslutsmånaden, i stället för nuvarande två månader.
Försäkringskassan delar revisorernas uppfattning, att en på sådant sätt utsträckt
lokal utbetalning väsentligt skulle medverka till att pensionstagarna
erhåller sina pensioner i rimligare tid. Försäkringskassan vill i detta
sammanhang särskilt framhålla, att lokal utbetalning om möjligt bör utsträckas
till att avse jämväl fall då sjukbidragstiden förlänges. Det har
nämligen visat sig, att ofta glapprum i utbetalningen av sjukbidrag uppkommer
på grund av att pensionsansökan inkommer sent bl. a. beroende på
att sökanden — även om han varit ute i relativt god tid — fått vänta på läkarundersökning
och läkarintyg. Sökanden har i sådana fall ofta fått vända
sig till socialvården, som lämnat förskott å pensionen, för att erhålla sin
försörjning under väntetiden. Sadana glapprum skulle i stor utsträckning
kunna undvikas, om lokal utbetalning finge äga rum även vid förlängning

av sjukbidragstid. .

Självfallet skulle en på föreslaget sätt utsträckt lokal utbetalning medtora
ett visst merarbete inom försäkringskassorna. Merarbetet skulle emellertid
icke enligt försäkringskassans uppfattning bli av den storleksordningen,
att man av den anledningen bör hysa tvekan om att utsträcka den lokala
utbetalningen.

Försäkringskassan har icke heller något att erinra mot forslaget att försäkringskassorna
i stället för att översända huvudkort, som i Riksförsäkringsverket
blir föremål för hålkortsbearbetning, stansar hålkort som i verket
omedelbart kan köras i datamaskin. Arbetet i försäkringskassorna med
stansning av dylika hålkort torde icke vara av den omfattningen att man
bör hesitera inför uppgiften.

Vissa iakttagelser i fråga om de allmänna försäkringskassornas verksamhet
(§ 13 i handlingarna)

Revisorerna framhåller, att trots att ett icke ringa antal lokalkontor indrogs
i samband med den senaste omorganisationen av sjukkasseväsendet,
verksamheten ytterligare bör kunna koncentreras till färre och mera effektiva
enheter utan att för den skull allmänhetens berättigade krav på service
skall behöva eftersättas. Försäkringskassan har för sin del uppmärksamheten
riktad på förevarande spörsmål, men har funnit att stor försiktighet
för närvarande bör iakttagas vid indragningar av lokalkontor med
hänsyn till servicesynpunkterna. Härvid har kassan särskilt funnit sig böra
beakta pensionärernas berättigade intresse av att lätt kunna få personlig
kontakt med lokalkontoret. Det är ju här i regel fråga om sjuka och åldringar
med begränsad rörelsemöjlighet. Försäkringskassan vill dock fram 5

Rev. berättelse ant/, statsverket år 1963. II

130

hålla, att även med iakttagande av nämnda synpunkter vissa mindre indragningar
av lokalkontor för kassans del inom en nära framtid kan komma
att aktualiseras.

Försäkringskassan ställer sig synnerligen tveksam till den av revisorerna
föreslagna sammanslagningen av lokalkontorens sjukförsäkringsregister till
en enda enhet vid vederbörande centralkontor. Enligt försäkringskassans
uppfattning skulle en sådan åtgärd icke i någon högre grad medverka till
en mera enhetlig bedömning av de enskilda sjukfallen inom kassans verksamhetsområde.
Lokalkontoren har ju att själva ta ställning till de enskilda
sjukfallen efter att ha inhämtat uppgifter från registret. Någon tvekan råder
heller icke enligt kassans bestämda uppfattning att en sådan åtgärd
skulle leda till en avsevärt försämrad service gentemot allmänheten. Försäkringskassan
vill också framhålla, att för kassans del skulle en sådan åtgärd
ställa väsentligt större krav på kassans telefonväxel, som redan nu är
synnerligen hårt helastad. En utbyggnad av växeln skulle krävas. Kassans
begränsade lokalutrymme medgiver för närvarande icke en sådan utbyggnad.

Slutligen framhåller Riksdagens revisorer, att försäkringsnämnderna
knappast fyller en uppgift som står i rimligt förhållande till de kostnader
och nackdelar i övrigt som är förbundna med verksamheten. De torde därlör
utan olägenhet kunna avskaffas. Försäkringskassan, som delar revisorernas
uppfattning, vill i denna fråga anföra följande.

Kostnaderna för försäkringsnämndernas inom kassans område verksamhet
— arvoden och resekostnader — har för år 1963 uppgått till 76 136 kronor.
Under året har i försäkringsnämnderna behandlats 7 598 ordinarie
ärenden rörande inkomstprövade förmåner. Den genomsnittliga kostnaden
för varje ärende överstiger sålunda 10 kronor. Att märka är att kostnaderna
i försäkringskassor, som omfattar städer, ligger avsevärt lägre än 10
kronor per ärende och i vissa försäkringsnämnder som omfattar landskommun
avsevärt högre än 10 kronor. I vissa försäkringsnämnder på landsbygden,
där ärendena per sammanträde är få, torde kostnaden per ärende överstiga
20 kronor.

Kostnaderna per ärende synes försäkringskassan — särskilt med hänsyn
till de ringa belopp vartill pensionsförmånen oftast uppgår — onormalt
höga.

Personkännedom och kunskap om lokala förhållanden, som kan finnas
inom försäkringsnämnderna, motiverar ej enligt kassans uppfattning de
relativt stora kostnaderna och den tidsutdräkt, som handläggningen i försäkringsnämnd
medför. Då försäkringsnämnderna regelmässigt beslutar i
enlighet med föredragandens — hos kassan undantagslöst tjänsteman på
vederbörande lokalkontor — förslag, synes starka skäl tala för att beslutanderätten
i ifrågavarande ärenden överföres till tjänstemannaplanet inom
kassan. Inom kassans lokalkontor torde för övrigt regelmässigt finnas minst
lika stor personkännedom och kännedom om lokala förhållanden som inom
törsäkringsnämnderna. Vid en nyligen hållen konferens med kassans lokalkontorsföreståndare
vore dessa undantagslöst av den uppfattningen att en
snabbare handläggning skulle vinnas genom överförandet av beslutanderätten
i ifrågavarande ärenden till tjänstemannaplanet utan att säkerheten på
något sätt eftersattes.

Slutligen vill försäkringskassan framhålla att försäkringsnämnderna icke
alls utövat den rådgivande funktion, som lagstiftaren tänkt sig. Icke heller
bär försäkringsnämnderna i något enda fall kunnat medverka till lösningen

131

av kassans lokalfrågor utan har detta fått ske genom kassans egna kontakter
med kommunala myndigheter och andra.

Det synes rimligt, att vederbörande kommuner erhålla möjlighet till viss
insyn i beslutsprocessen genom ombud eller på annat sätt. Frågan bör utredas.
Lund den 10 januari 1964.

Bilaga I)

Yttrande från Älvsborgs läns allmänna försäkringskassa

I § 12 har revisorerna behandlat vissa problem i samband med utbetalning
av pensionsförmåner och förberedelserna för sådan utbetalning. Därvid har
föreslagits åtgärder i syfte att om möjligt eliminera de väntetider, som förekommer
innan den centrala utbetalningen fungerar vid beviljande av nya
pensioner och då omräkning av pensionsförmåner skett av olika anledningar,
främst då kommuner ändrat grunderna för de kommunala bostadstil 1-läggen.

Revisorerna föreslår som lämplig utväg att minska svårigheterna för Riksförsäkringsverket
i vad avser de centrala utbetalningarna dels att försäkringskassorna
skulle erhålla befogenhet att verkställa lokala utbetalningar
beträffande samtliga nya pensionsförmåner — nu göres lokala utbetalningar
endast beträffande nya förtidspensioner och sjukbidrag, änke- och
barnpensioner jämte tillägg till sådana förmåner — dels att den lid för
vilken lokal utbetalning skall ske skulle utökas från nuvarande två till
minst sex månader räknat fr. o. m. beslutsmånaden. Genom dessa åtgärder
skulle Riksförsäkringsverket erhålla längre tid till förfogande att iordningställa
sitt underlag för kommande utbetalningar.

Utöver vad Riksdagens revisorer i detta hänseende påtalat har kassan funnit
att i de fall sjukbidrag förlänges eller ersättes med förtidspension uppstår
likaledes väntetider, som hos de försäkrade väcker större irritation än
vid utbetalning av helt nya förmåner. Väntetider i dylika fall är svåra att
undvika eftersom lokal utbetalning enligt Riksförsäkringsverkets föreskrifter
icke alls får ifrågakomma. Det kan tyckas att ansökan om förlängning
av nämnd förmån jämte erforderligt läkarutlåtande borde kunna infordras
av försäkringskassan men det kan av bl. a. psykologiska skäl ifrågasättas
lämpligheten av att uppmana de försäkrade att söka förtidspension. Den
försäkrade kan ofta inte flera månader före den månad, varunder utgående
sjukbidrag sista gången skall utgå, förutse om arbetsoförmågan i fortsättningen
kommer att medföra rätt till fortsatt pensionsförmån. Samma svårighet
föreligger väl i än högre grad för den läkare, som har att utfärda
utlåtande om det medicinska tillståndet och pensionsdelegationen kan till
följd av ovannämnda förhållanden ha svårt att fatta ett beslut flera månader
innan förmånen skall börja utgå. Kassan vill därför kraftigt framhålla
önskvärdheten av att befogenheten att verkställa lokala utbetalningar också
måtte utvidgas att omfatta förlängning av sjukbidrag resp. övergång till
förtidspension. Kassan har sålunda intet att erinra mot eu utvidgning av
de lokala utbetalningarna av pensionsförmåner, men anser sig icke kunna
helt biträda de av Riksdagens revisorer framlagda förslagen.

Det föreslås sålunda att försäkringskassornas befogenhet att verkställa
lokala utbetalningar skulle utvidgas att avse samtliga förmåner, således

132

även ålderspensioner, men beträffande de sistnämnda anser kassan del tveksamt
om det föreligger några bärande skäl för en sådan åtgärd. Enligt gällande
föreskrifter skall försäkrade, som fyller 67 år och som icke åtnjuter
folkpensionsförmån, aviseras om rätten till ålderspension samt uppmanas
söka sådan förmån senast under fjärde månaden före den, varunder den
försäkrade uppnår 67 års ålder. Resultatet av denna avisering har blivit, att
större delen av de sålunda pensionsberättigade inkommer med ansökan senast
i tredje månaden före 67-årsdagen. Detta innebär, att Riksförsäkringsverket
har relativt lång tid på sig att iordningställa sitt utbetalningsunderlag,
och om lokal utbetalning sker beträffande övriga såväl nya som förlängda
resp. utbytta pensionsförmåner och tillägg borde ändå nödig lättnad
uppstå.

Det har likaledes föreslagits en förlängning av den tidrymd, varunder lokal
utbetalning skulle ske från nuvarande 2 månader till 6, räknat fr. o. in.
beslutsmånaden. Enligt kassans uppfattning borde denna tid icke förlängas
mer än till tre högst fyra månader på grund av de administrativa svårigheter,
som komme att uppstå vid de ändringar av basbelopp och folkpensionsbelopp,
som kan förutses. Omräkning på grund av ändrat basbelopp eller
tillkomsten av ytterligare indextillägg till folkpensionerna måste ju ske
även vid central utbetalning, men därvid kan hålkorts- resp. dalabehandlingsmaskinernas
kapacitet utnyttjas, och den mänskliga arbetsinsatsen härvid
inskränker sig till programmeringen. Omräkningen av pensionsbeloppen
som skulle utgå i anledning av ärenden, för vilka betalningsunderlag kvarlåge
på försäkringskassorna i avvaktan på utbetalning under kommande månader,
finge däremot omräknas manuellt och nya utbetalningsunderlag
framställas för de månader, för vilka lokal utbetalning ytterligare skulle
göras. Denna övergång från maskinell omräkning till manuell synes också
böra tas i betraktande vid övervägandena huruvida också ålderspensionerna
skulle bli föremål för lokal utbetalning. Påpekas bör enligt kassans mening,
att framställningen av betalningsunderlag för utbetalning under 6 månader
komme i vart fall med nuvarande blankettsystem och bokföringsföreskrifter
att innebära tekniska svårigheter eller i vart fall tidsödande dubblettskrivning,
enär 6 dylika underlag finge framställas för varje ärende.

Den ombyggnad av bokföringsmaskiner, som revisorerna rekommenderat,
för att desamma skall kunna utnyttjas för postgiroutbetalning, har undertecknad
kassa låtit utföra, men för kännedom kan meddelas, att leveranstiden
har visat sig vara anmärkningsvärt lång, ca 6 månader.

Revisorernas förslag, alt de hålkort, som användes för framställning av
tolkpensionsanvisningarna, skulle stansas av försäkringskassorna i stället
för som nu centralt av Riksförsäkringsverket, kan kassan acceptera utan
invändningar.

I § 13 har Rikdagens revisorer behandlat viss del av försäkringskassornas
lokala organisation och försäkringsnämnderna. I första hand har uppmärksamheten
varit riktad på antalet lokalkontor inom varje försäkringskassa,
och bl. a. framföres den uppfattningen, att verksamheten bör kunna koncentreras
till färre och större lokalkontor utan att allmänhetens krav på service
eftersältes. Kassan vill på intet sätt förneka, att möjligheter kan finnas
att koncentrera verksamheten till ett betydligt mindre antal lokalkontor
än vad nu är fallet, men kan däremot icke biträda uppfattningen att vid eu
sådan åtgärd servicen mot de försäkrade skulle kunna bibehållas i samma
utsträckning. Älvsborgs län omfattar 12 740 km2 med ett invånarantal av
377 777 den 31 december 1962. Av dessa bodde 154 180 i länets 6 städer, var -

133

för landsbygden i stor utsträckning är glesbygd. En stor del av landsbygden
är s. k. avfolkningsbygd med därav följande ogynnsam åldersfördelning.
Med avfolkningen har följt en utarmning av kommunikationerna i stora
områden, så att man i stort sett saknar allmänna trafikmedel. Detta innebär,
att svårigheterna för människorna att förflytta sig blivit avsevärt större, då
de äldre årsklasserna, som blivit kvar i glesbygderna, icke haft eller bär
möjlighet att använda sig av motoriseringen på samma sätt som yngre generationer.
Kassan är medveten om att om man jämför förhållandena i Älvsborgs
län med motsvarande i Norrlanaslänen samt åberopar att indragning
av en del småkontor skulle förorsaka att många försäkrade skulle få 3
eller 4 mil till närmaste lokalkontor, medan de nu kanske har 1 eller 2 mil,
så kan det synas vara ett svagt försvar för att bibehålla nuvarande lokalkontorsorganisation.
Kassan anser emellertid icke att de förhållanden som
är rådande i Norrland och som allmänt beklagas skall behöva överföras til!
Södra Sverige för att ernå en skäligen obetydlig besparing beträffande administrationskostnaderna.
Den av revisorerna uppgjorda tabellen visar, att
relativt få lokalkontor med en hög medelsiffra försäkrade per kontor inte
alllid innebär att varje anställd betjänar större antal försäkrade än de anställda
i de kassor, som har relativt litet antal försäkrade per lokalkontor
och relativt många små lokalkontor. Lönekostnaderna är den största posten
av de administrativa utgifterna, och därför synes antalet lokalkontor icke ha
någon avgörande betydelse när det gäller förvaltningskostnaderna. Man torde
därav kunna dra den slutsatsen, att den bättre service, som ett större
antal lokalkontor inom ett område ger möjlighet till, är en tämligen billig
förmån, som de försäkrade inom sådant område åtnjuter.

Revisorerna har vidare åberopat de uppgifter, som inkommit angående
uppskattningen av lägsta besöksfrekvensen vid något lokalkontor inom resp.
område. De uppgifter, som lämnats från Älvsborgs län, baserade sig på eu
besöksstatistik, som gjordes vid samtliga lokalkontor under tiden 11/3—30/3
1963, och det uppgivna antalet besök på varje kontor är sålunda statistiskt
underbyggt. Ovannämnda besöksstatistik har kompletterats med en undersökning
omfattande tiden 1/11—30/11, och vid båda undersökningarna fördes
statistik förutom beträffande besöksfrekvensen också beträffande antalet
utbetalningar per postgiro och antalet inkommande telefonsamtal in. m.
Därvid framkom, att i den kassa, som hade den minsta besöksfrekvensen,
på icke fullt 6 besök per dag, förekom i medeltal 15 postgiroutbetalningar
per dag och ca 16 inkommande telefonsamtal. Undersökningarna har vidare
visat, att revisorernas konstaterande, att de försäkrade, som bor i närheten
av städer och andra tätorter, i största utsträckning betjänar sig av
postverket vid sina kontakter med försäkringskassan, icke gäller förhållandena
i Älvsborgs län. Vid de lokalkontor, som ligger i typiska glesbygder,
är postgiroutbetalningarna i åtskilliga fall fler per dag än antalet besök
på expeditionen, så har t. ex. lokalkontoret i Dahlin 11 besök men 18
postgiroutbetalningar-, kontoret i Ljung 10 besök och 11 postgiroutbetalningar,
Sexdrega 9 resp. 12. Däremot har Sjuntorp, ca 15 km utanför Trollhättan,
26 besök men endast 1 postgiroutbetalning, Vargön, 5 km utanför
Vänersborg, 40 resp. 3, Vårgårda utanför Alingsås 35 resp. 8.. Då det gäller
utbetalning av vissa ersättningar, främst resor, är det konstaterat, all utbetalning
medelst postgiro är besvärligt och förorsakar ofta både irriterande
telefonsamtal och ett skickande av blanketter fram och tillbaka mellan den
försäkrade och lokalkontoret innan handlingarna blivit så kompletta, att
ulhctalning kan ske. Postgiroutbetalningarna är sålunda knappast perso -

134

nalbesparande men kan för den försäkrade medföra vissa fördelar i de trakter,
där värdepostbäring finnes, så att vederbörande slipper besöka postkontoret.

Kassan följer givetvis befolkningsutvecklingen och andra förändringar
som kan ge ledning vid planeringen av lokalkontorsorganisationen och kommer
säkert att så småningom vidtaga de förändringar, som kan föranledas
av fortgående avfolkning och försvaras gentemot de kvarboendes krav på service,
som är någorlunda likvärdig den, som bjudes i tätorterna. Avfolkningen
av landsbygden kanske icke kan undvikas, men försäkringskassorna
bör dock icke bidraga till att försämra livsvillkoren för den befolkningsrest,
som trots allt alltid kommer att finnas kvar.

Det har i olika sammanhang aviserats nya uppgifter för försäkringskassorna,
och inför möjligheten att lokalkontoren t. ex. skulle bli mellanhand
mellan folkbokföring och allmänhet, synes det kassan icke vara välbetänkt
att göra större förändringar i lokalkontorsorganisationen förrän
närmare kännedom vunnits om framtida uppgifter.

Sammanfattningsvis önskar kassan beträffande lokalkontorsorganisationen
framhålla, att ett större eller mindre antal lokalkontor icke torde vara
den faktor, som avgör huruvida rationell eller icke rationell organisation
föreligger inom en försäkringskassa.

Riksdagens revisorer har i detta sammanhang också aktualiserat frågan
om en centralisering av lokalkontorens sjukförsäkringsregister til! vederbörande
centralkontor. Som motivering har bl. a. anförts, att man därigenom
skulle ernå en »enhetlig sjukfallsbedömning» inom varje län. Det
tramgår tyvärr icke vad som har inlagts i begreppet »sjukfallsbedömning».
Enligt kassans uppfattning utgöres grunden för sjukpenningutbetalning
dels av den försäkrades anmälan och självdeklaration — »Medlemsintyg»
— dels i förekommande fall läkarintyg. Som ett komplement utföres viss
kontroll av att den anmälda och i förekommande fall av läkare intygade
arbetsoförmågan föreligger och att den försäkrade icke mot givna medicinska
föreskrifter utför arbete eller vidtar andra åtgärder, som kan fördröja
läkningen. Detta skulle så vitt kassan kan uppfatta det vara den
»sjukfallsbedömning», som kan göras i normala fall, och om dessa olika
åtgärder skulle kunna göras effektivare på försäkringskassans centralkontor
än på lokalkontoren torde vara mer än tvivelaktigt. Den bedömning,
som utföres i fall, där sjukdomsfallet synes draga ut på tiden eller andra
speciella förhållanden framkommer, göres av förtroendeläkaren i vad det
gäller de medicinska synpunkterna, och då översändes ärendet med de
handlingar, som har betydelse vid bedömningen, till centralkontoret. Förtroendeläkaren
avger sedan sitt utlåtande eller vidtar de åtgärder, som han
ur medicinsk synpunkt finner vara befogade. Samma sak sker med de s. k.
långtidsfallen; även här sker bedömningen centralt, delvis under förtroendeläkarens
medverkan, och resultatet torde väl mänskligt att döma bli en enhetlig
bedömning av dessa undantagsfall. Enligt undertecknad kassas sätt
att se torde det vara nödvändigt för uppspårandet av de »onormala» fallen,
att lokalkontoren har omedelbar tillgång till sjukförsäkringsregistrets uppgifter.

En centralisering av registren till centralkontoren skulle vidare ha en
annan icke önskvärd konsekvens. Skötseln av sjukförsäkringsregistret med
klassplaceringskontroll är ett av de mera kvalificerade arbetena inom sjukförsäkringen,
och skulle denna arbetsuppgift jämte uppgiften att utföra
»sjukfallsbedömning» försvinna från lokalkontoren, komme det icke längre

135

att finnas underlag för så kvalificerade tjänster som de nuvarande lokalkontorsföreståndarna.
Kontoren korame säkerligen genom avtalsmässiga ingripanden
få sin personalstandard snabbt sänkt med resultat, att servicen
för de försäkrade komme att starkt försämras både på stora och små lokalkontor.

En dylik omläggning av sjukförsäkringsregistret måste vidare förutsätta
ett starkt ökat kommunikationsbehov mellan centralkontor och lokalkontor,
varvid belastningen på telefonnätet måste medföra dyrbara konsekvenser,
varjämte försändelserna per post komme att bli ytterst omfattande. Det
vore vidare nödvändigt att dessa kommunikationer fungerar snabbt, men
det finns i Älvsborgs län lokalkontor, som måste lämna sina försändelser
till postbehandling före kl. 10 på förmiddagen för att de skall nå centralkontoret
påföljande dags morgon. En av de omständigheter, som förorsakar
att kassan ansett sig böra särskilt starkt reservera sig mot ett förslag om
centralisering av sjukförsäkringsregistren är, att det för Älvsborgs läns del
bl. a. skulle innebära detsamma som om Norrköpings och Finspångs sjukförsäkringsregister
skulle förläggas till Stockholms läns centralkontor i
Solna. Enda skillnaden skulle i så fall vara, att i varje fall telefonkommunikationerna
är bättre mellan Stockholm och Norrköping än mellan Borås
och Åmål; avståndet i kilometer är praktiskt taget exakt detsamma. Beträffande
revisorernas uttalande i fråga om försäkringsnämnderna hänvisas
till det utlåtande kassan på sin tid avgav och som i sammandrag återgivits
i trycket.

Kassan önskar dock därutöver hänvisa till möjligheten att förbilliga systemet
med försäkringsnämnder genom att använda den möjlighet lagen ger
att ha gemensamma nämnder för kommuner, som betjänas av samma lokalkontor"
Så har med två undantag skett i Älvsborgs län, varför kassan ställer
sig tveksam till förslaget om kommunal instans, som skulle ta befattning
med de inkomstprövade förmånerna. Detta skulle innebära, att en rad kontor
finge flera dylika instanser att diskutera dessa ärenden med, mot att de
f. n. med ovan nämnda tvenne undantag endast har en försäkringsnämnd.
Kassan kan tänka sig någon form av ombud, utsett av kommunen som på
lokalkontoret i samråd med ansvarig personal där granskar dessa ärenden,
men att något kommunalt organ skulle utses att handlägga ärendena, skulle
bli ännu mera tungrott än det nuvarande systemet. Kassan är tveksam om
någon annan vinst än bortfallet av arvodeskostnaderna skulle uppstå. Borås
den 14 januari 1964.

Bilaga E

Yttrande från Jönköpings läns allmänna försäkringskassa

Ang. utbetalning av vissa pensioner m. m. enligt lagen om allmän försäkring

Riksdagsrevisorerna har konstaterat, att viss eftersläpning i den centrala
utbetalningen av beslutade pensioner ägt rum under 1963, och därför som
en lämplig utväg framhållit, »att försäkringskassornas befogenhet att verkställa
lokal utbetalning utvidgas att avse dels samtliga förmåner, således
även ålderspensioner, dels en tidsrymd av minst sex månader, räknat från
och med beslutsmånaden, i stället för nuvarande två månader». Uppenbart
är atl en eftersläpning ägt rum, och att detta varit till förfång i många fall.

136

Inte minst har förhållandet väckt irritation i de fall, där lokal utbetalning
påbörjats men avbrutits till följd av gällande bestämmelser utan att den
centrala utbetalningen kunnat börja i rätt lid. Förhållandet med eftersläpningen
måste emellertid ses mot den bakgrunden, att det i detta fall rört
sig om ett utomordentligt stort omorganisationsarbete, som förevarit genom
införandet av lag om allmän försäkring. Det bör också bedömas utifrån det
förhållandet, att tiden för organisationsarbetet och förberedelsearbetet med
den nya försäkringen blev väl kort genom det försenade riksdagsbeslutet
om tilläggspensioneringen.

Även om eftersläpning med utbetalningar förekommit under år 1963 synes
det emellertid, efter vad som under band upplysts, vara så, att denna
eftersläpning så småningom kunnat minskas, och nu i stort sett kan anses
ha avklarats. Detta hindrar inte, att situationer givetvis kan tänkas uppkomma,
exempelvis genom ett stort antal omräkningar av kommunala bostadstillägg,
som gör det svårt att hinna klara utbetalningar och därmed
förknippade arbetsuppgifter i rätt tid. Det synes i sådant fall vara eu lösning
med längre tid för den s. k. lokala utbetalningen, och kassan har för
sin del intet att erinra, om det vid närmare prövning skulle visa sig lämpligt,
att förlänga utbetalningstiden. Merbelastningen för försäkringskassorna
synes i sådant fall — såsom riksdagsrevisorerna också framhållit — vara
så förhållandevis ringa, att den icke kan anses vara något hinder.

Ett bättre förhållande att undvika utbetalningsbalanser, än det ovan
nämnda, synes dock vara att, såsom Riksförsäkringsverket länge planerat,
och som nu också påtalats av Riksdagens revisorer, låta stansning av hålkort
med huvudkortet som stansningsunderlag utföras av försäkringskassorna.
Kan en sådan ordning genomföras, torde arbetet med utbetalningarna
starkt underlättas. Kassan vill därför tillstyrka, att stansningen av hålkort
sålunda förlägges till försäkringskassorna. Denna åtgärd synes kassan
vara viktigare än förlängning av utbetalningstiden, vilket dock inte hindrar
att båda vägarna beträdcs, om så efter ytterligare prövning befinnes vara
lämpligt.

Vissa iakttagelser ifråga om de allmänna försäkringskassornas verksamhet

Under ovan nämnda rubrik har Riksdagsrevisorerna tagit upp dels frågan
om försäkringsnämndernas betydelse liksom frågan om deras eventuella
avveckling och dels frågan om försäkringskassornas organisation.

Beträffande försäkringsnämnderna har anförts vissa sakuppgifter, som
ger vid handen, att särskilt vissa mindre nämnder skulle kunna tänkas försvinna,
och att skäl även finnes, som talar för en fullständig avveckling av
dessa. Frågan om avveckling av försäkringsnämnderna måste enligt kassans
mening anses för tidigt väckt. Ytterligare erfarenhet av deras arbete
och möjligheter bör vara erforderlig, innan åtgärder vidtages. Det skall också
betonas, att försäkringsnämnderna tillsammans med försäkringskassornas
styrelser och pensionsdelegationer är det enda folkliga inflytande, som
förekommer ifråga om hela denna stora verksamhet. Genom att lokalsjukkassorna
och deras ombudsförsamlingar och styrelser försvann, och genom
att pensionsnämnderna avvecklades, fanns ett behov av någon form av lokalt
inflytande. Detta ansågs kunna skapas genom eu rådgivande nämnd,
som sedermera blev den nu befintliga försäkringsnämnden. Det synes angeläget
att dessa nämnder nu icke försvinner utan att frågan om lämplig form
av folkligt inflytande över försäkringen blir föremål för prövning. En utredning
av detta spörsmål synes därför böra ske inte minst med tanke på,

137

att försäkringsnämnderna icke torde kunna avskaffas, utan att kommunernas
möjligheter till kontroll över de inkomstprövade pensionsförmånerna
undersökes.

Försäkringsnämnderna skulle möjligen kunna minskas till antalet genom
beslut, att vid varje lokalkontor och för dess verksamhetsområde skulle
finnas endast en nämnd. Nu förhåller det sig så, att vid vissa lokalkontor,
vars verksamhetsområden omfattar flera kommuner finnes en gemensam
nämnd, medan det vid andra finnes flera, ja ända till fem nämnder.

Revisorernas uppfattning om lokalkontorens antal och rationalisering av
kontorsorganisationen förefaller mindre väl grundad. Sålunda pekas på exempelvis
två försäkringskasseområden med många lokalkontor, som har
mindre än 5 000 innevånare i respektive verksamhetsområden eller mindre
än tre anställda. Detta förklaras i någon mån med hänvisning till »skilda
geografiska förhållanden, olikheter i befolkningsstruktur o. s. v.» Likväl
kommer revisorerna till uppfattningen att »även om hänsyn tages till dylika
faktorer, vill det förefalla revisorerna, som om man i vissa län varit
mindre benägen att tillvarataga förefintliga möjligheter till rationalisering
av kontorsorganisationen». Det förhåller sig emellertid icke så, att man varit
mindre benägen att tillvarataga möjligheterna till rationalisering i de
aktuella fallen, istället har det varit mera tanken på service och kontakt
med de försäkrade, som varit återhållande ifråga om indragning av lokalkontor.
Det kan heller ej med bestämdhet sägas vilken storlek av lokalkontor
som är den riktiga, utan att frågan noggrant undersökes. Samma är förhållandet
med frågan om centralisering av registren till centralkontoren
och det resonemang, som föres i nämnda avseende. Ett grundligt studium
av dessa frågor är förutsättningen för att bestämda slutsatser skall kunna
dragas.

Försäkringskasseförbundet och Riksförsäkringsverket har tillsammans
med försäkringskassorna påbörjat en rationaliseringsgenomgång, som successivt
kommer att vidgas. Denna rationaliseringsgenomgång, som för övrigt
planlagts under lång tid, beräknas bl. a. kunna ge sådana resultat genom
metodstudier, frekvensmätningar, etc., att mera bestämda bedömningar
av lokalkontorens liksom centralkontorens storlek, organisation och arbetsuppgifter
skall kunna göras. Det synes därför lämpligt, att resultatet
av nu startad rationaliseringsgenomgång avvaktas, innan åtgärder vidtages.
Inte minst gäller det sistnämnda revisorernas tankar om att samla lokalkontorens
register till en enda enhet vid centralkontoren. Mycket starka
skäl synes höra föreligga för en sådan åtgärd. Jönköping den 15 januari
1964.

Bilagn F

Yttrande frän Stockholms läns allmänna försäkringskassa

Kassan ansluter sig till av revisorerna anförda synpunkter ifråga om utsträckning
till 6 månader av den tid, för vilken försäkringskassorna skall
verkställa utbetalningar av pensioner och har för sin del ingen erinran mot
att utbetalningarna utvidgas att avse samtliga förmåner, frånsett tilläggsförmåner
till redan utgående pensioner.

Revisorernas tanke att överflytta hålkortsstansningen till försäkringskassorna
står i överensstämmelse med de tankegångar, som verket redan un 5+

Hen. berättelse ang. statsverket är 1963. II

138

derhandsdiskuterat med denna kassa, och vilkas förverkligande kassan sålunda
bedömer vara en tidsfråga.

Beträffande revisorernas synpunkter på centralisering av sjukförsäkringsregistren
som ett led i en rationell organisation, kan kassan begränsa
sig till att erinra om att densamma efter framställning till verket redan erhållit
dettas medgivande till sådan centralisering i samband med kassans
inflyttning i nya lokaler.

Vad slutligen angår försäkringsnämnderna, vill kassan uttala, att den tid
under vilken nämnderna varit i verksamhet visserligen är för kort för ett
slutligt omdöme, men att vissa erfarenheter kassan haft under den gångna
tiden dock talar för att en översyn av formerna för kommunernas medinflytande
vid pensionsärendenas handläggning kan vara motiverad. Solna den
10 januari 1964.

Bilaga G

Yttrande från Värmlands läns allmänna försäkringskassa

I § 12 har riksdagens revisorer rekommenderat att försäkringskassans
befogenhet att verkställa lokala utbetalningar utvidgas att avse samtliga
förmåner samt en tidsrymd av 6 månader räknat fr. o. in. beslutsmånaden.
Värmlands läns allmänna försäkringskassa vill av i huvudsak samma orsaker
som revisorerna tillstyrka förslaget. Försök har gjorts att ungefärligen
räkna ut hur stor arbetsökningen skulle bli, om rekommendationen
följdes.

Av pensionsdelegationsfallen, vilka utgör ca 20 % av samtliga pensionsansökningar,
torde ungefär hälften avse förlängda sjukbidrag, på vilka lokal
utbetalning ej göres för närvarande. Om lokal utbetalning skall göras
på samtliga delegationsfall, kommer alltså detta att medföra, att arbetet
med själva lokalutbetalningen ökar till det dubbla. Om man beräknar att
färdigställandet av ett delegationsfall med lokal utbetalning tar dubbelt så
lång tid i anspråk som ett fall utan lokal utbetalning, kommer alltså arbetet
i vad avser delegationsfallen att för uträkningens del öka med ca 33 %.
Detta enligt det system, som hittills tillämpats, men skall utbetalningen i
fortsättningen komma att omfatta 6 månader, kommer det givetvis att medföra
en ytterligare ökning. Nya rutiner får utarbetas och i samband därmed
kan det ju tänkas, att man kan eliminera något av det merarbete, som i nuvarande
läge synes oundvikligt. Skall uträknarna göra ytterligare en uträkningsblankett
för varje utbetalningsperiod på 2 månader, ökar ju denna
del av arbetet avsevärt. Blanketten upptar ju nu bara 2 rutor, men kan
kanske förses med ytterligare rutor på baksidan. Att i en ruta göra sammandrag
av flera månadsbelopp går i flertalet fall, men i vissa är det
omöjligt med hänsyn till att beloppen divergerar. Samma är ju förhållandet
med utbetalningsunderlagen. Ett underlag för varje månad som utbetalning
sker utöver retroaktivtiden måste troligen skrivas för undvikande av felaktigheter
vid utbetalningen. Huvudkortet upptar ju nu bara plats för 4
utbetalningar men detta bör ju kunna omarbetas. Det kan bli besvärligt att
knyta an till verkets tidigare utbetalningar åtminstone till en början. Troligtvis
blir det väl nödvändigt att överföra Riksförsäkringsverkets nuvaran -

139

de liuvudkortsregister till kassorna, enär dessa måste ha tillgång till det
gamla materialet, då stansning av hkm skall ske etc.

Betr. Ål-orna, som torde ntgöra bortemot 30 % av samtliga ansökningar,
torde med det nya systemet arbetet komma att öka i avsevärd grad, eftersom
lokal utbetalning icke alls förekommer där för närvarande. Även om
man också här siktar på en fördelaktig inverkan av nya arbetsrutiner,
torde det nog inte vara någon överdrift att säga, att arbetet kommer att öka
till det dubbla. Själva uträkningen av en ålderspension är förhållandevis
enkel och därför kommer arbetsökningen att bli relativt stor om en lokal
utbetalning tillkommer.

Ca en tredjedel av ålderspensionärerna torde för närvarande komma i åtnjutande
av tilläggspension och i de flesta av dessa ärenden tillkommer arbetet
med skatteavdrag. Allteftersom åren går och pensionsbeloppen ökar,
kommer ju detta antal också att stiga. Ungefär hälften av ålderspensionärerna
beviljas inkomstprövade förmåner. För en del inom denna kategori
blir verkställandet av en lokal utbetalning ännu något besvärligare och
därmed mera tidsödande i och med att man icke kan beräkna skatteavdraget
på hela pensionsbeloppet för varje månad utan måste frånräkna de inkomstprövade
förmånerna.

De inkomstprövade förmånerna utgör nu ca 40 % av inkomna ansökningar
och ungefär hälften torde tillhöra Ål-orna. I dessa fall tillkommer
Jokalutbetalningen som en ny arbetsuppgift och arbetsökningen torde därför
bli avsevärd, troligen minst 50 %. Den återstående hälften av samtliga
sådana ansökningar är till största delen föranledda av inkomständringar
och arbetsökningen beträffande dessa torde också utan överdrift kunna
uppskattas till minst 50 %. I ett mindre antal fall, där det blir fråga om
att en person söker inkomstprövad förmån, medan maken redan tidigare
nppbär sådan försvåras den lokala utbetalningen ytterligare av, att vid den
nya beviljningen hänsyn skall tagas till vad maken ev. under motsvarande
tid erhållit för mycket (s. k. regleringsbelopp). Sådant förekommer för övrigt
även i samband med vissa delegationsfall.

Betr. änkepensioner, barnpensioner, barntillägg m. m. tillsammans ca 10 %
av samtliga ansökningar, beräknas ökningen till 2 % av allt uträkningsarbete.
Huvuddelen utgöres ju av änke- och barnpensioner, där lokal utbetalning
redan nu göres på de flesta, varför ökningen ej blir så stor som
inom andra ärendetyper.

Ett problem ligger i att såväl index som basbelopp kan ändras under eu
sexmånadsperiod, för vilken underlag för lokala utbetalningar har framställts.
Antingen måste detta problem lösas genom ett merarbete på kassorna
eller också kan det eventuellt lösas samtidigt med att pensionsutbetalningen
börjar i Riksförsäkringsverket, varvid Riksförsäkringsverket gör
retroaktivutbetalning.

Hur stor arbetsökningen blir totalt, är naturligtvis svårt att uppskatta,
men det synes troligt, att den snarare ligger över 75 % än under.

Eu utökning av uträkningspersonalen med ca RO—70 % beräknas således
bli nödvändig vid föreslagen ökad lokal utbetalning genom kassan.
Dessutom måste till följd härav en viss utökning av biträdespersonalen för
registrering in. in. ske.

Rekommendationen att liålkortsstansningen i framtiden skulle utföras
inom försäkringskassorna får anses välbetänkt. Det vore av stort värde för
pensionsavdelningen alt ha ett liuvudkortsregister, vilket kan tjäna samma
funktion som ell uppgiftskortsregister och pensionsavdelningarna har länge

önskat, att de skulle få tillgång till ett eget uppgiftskorisregisler. Förutom
hålkortsstansningen borde kassorna kanske få möjlighet att framställa uppgiftskort,
så afl desamma snabbt kunde översändas till lokalkontoren. Därpå
kunde en kopia av uppgiftskortet tillsammans med hålkortet översändas
till Riksförsäkringsverket, som ombesörjde pensionsutbetalningarna. Den
personalökning, som krävs i samband med att hålkortsstansningen överföres
till försäkringskassorna, är svår att beräkna i nuvarande läge. Men talman
även hänsyn till, att stansningsunderlagen, huvudkorten/huvudkortsmeddelandena
skall förvaras och vårdas i kassan, måste en betydande personalförstärkning
komma till stånd.

De i 13 § av revisorernas redogörelse avhandlade försäkringsnämnderna
bär varit av viss nytta i arbetet under den nya organisationens inledningsskede.
I vissa fall kan naturligtvis denna nytta ej värderas i pengar, därför att
nämndernas insats medfört större rättvisa i bedömningen av vissa ärenden.
Nämnderna har också gjort en god insats i efterkontrollarbetet, främst avseende
försäkrade, vilka erhållit invalidpension före 1963 års ingång. Tjänstemän
från pensionsavdelningen liar således vid försäkringsnämndssammanträde
föredragit dessa ärenden (akter översända från Riksförsäkringsverket
till kassan) i nämnderna och dessa har därvid lämnat sådana upplysningar,
att ett stort antal pensioner nu håller på att omprövas för föredragning
i pensionsdelegationen.

Det är kanske ej riktigt, att ensidigt snegla åt kostnaderna. Man måste
väga kostnad mot rättssäkerhetskrav. Kassan tror med hänsyn härtill, att
nämndernas insats hittills är svår att uppskatta i pengar.

Nämnderna ändrar sällan av föredraganden gjorda utredningar påtalas
stundom. Passiviteten hos nämndledamöterna kan väl i viss mån bero av
föredragningstekniken och vilka möjligheter ledamöterna haft att taga del
av utredningen före sammanträdet. Visserligen torde i flertalet fall föredraganden
ofta ha lika god personkännedom som nämnden, men det finns
alltid några kontor, som har nyinflyttade föreståndare och för övrigt bör
man väl beakta, att det är för undantagsfallen, som nämnderna finns till.
Det är de få för utredaren-föredraganden obekanta faktorerna, som nämnden
är till för att lösa på ett så riktigt och rättvist sätt som möjligt.

Mycket talar emellertid för att försäkringsnämndernas möjlighet att göra
en insats inom verksamheten minskar undan för undan. Försäkringskassornas
egen personal blir alltmera kunnig vad beträffar pensionsverksamlieten
och därest utredningsmaskineriet utbygges, så att frågeformulär av
olika slag skapas t. ex. för hänvändelse till banker, skattemyndigheter etc.,
bör tjänstemännen kunna inhämta tillräckliga uppgifter, för att en rättvis
bedömning av ärendena skall kunna komma till stånd.

Att försäkringsnämnden prövar rätten till förmåner, vilka sedan inte får
något värde i och med att tilläggspensionen eliminerar dem, är ej ovanligt
i dag och det blir naturligtvis vanligare ju större betydelse tilläggspensionen
får. Allt fler och fler blir ju berättigade till högre och högre tilläggspensionsbelopp.

Ett mycket väsentligt skäl till att avskaffa nämnderna är att de fördröjer
handläggningen av ärendena och utbetalningen av pensionerna. Nämnderna
sammanträder nämligen vanligtvis endast var tredje vecka.

Sluthandläggningen och beslutet avseende de inkomstprövade förmånerna
torde således kunna förläggas till försäkringskassans pensionsavdelning.
Lokalkontoren skulle som nu mottaga ansökningarna och se till alt de blir
så fullständigt ifyllda som möjligt.

141

EU avskaffande av försäkringsnämnderna bör förenas med föreskrifter,
vilka medger större möjligheter till schablonbedömning i olika fall, t. ex.
vid värdering av jordbruksfastighet, dess avkastning etc.

Värmlands läns allmänna försäkringskassa vill alltså föreslå, att försäkringsnämnderna
sedan de verkat ytterligare en tid avskaffas.

Kassan vill dessutom tillstyrka revisorernas rekommendation att försäkringskassornas
befogenhet att verkställa lokala utbetalningar utvidgas alt
avse dels samtliga förmåner, således även ålderspensioner, dels en tidrymd
om minst sex månader, räknat fr. o. in. beslutsmånaden, i stället för nuvarande
två månader. Eventuellt skulle tidrymden av psykologiska skäl kunna
utsträckas till ett år, när det gäller sjukbidrag, vilka beviljas för första
gången och avse en tidrymd om ett år.

Såvitt kassan i nuvarande läge kan bedöma, bör förslaget om hålkortsstansning
etc. hos kassorna medföra stora fördelar i olika avseenden, vaiför
det tillstyrkes.

Vad beträffar lokalkontoren kommer kassan att verkställa utredning om
möjligheten att ytterligare koncentrera verksamheten till färre och mera effektiva
enheter, utan att för den skull allmänhetens krav på service skall bli
eftersatt.

Förslaget om att samla lokalkontorens sjukförsäkringsregister till en
enda enhet på centralkontoret tillstyrkes. Karlstad den 14 januari 1964.

Bilagn H

Yttrande från Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa

Försäkringskassornas lokala organisation

Kassan får instämma i det konstaterande, som Riksdagens revisorer gjort
i sitt utlåtande, att vid utformningen av kassornas lokala organisation det
måste bli en avvägning mellan å ena sidan de försäkrades krav på fullgod
service och å andra sidan önskemålen om en så enkel och billig administration
som möjligt.

När det gäller arbetsfördelningen mellan lokalkontor och centralkontor
synes oss, att man bör sträva efter att lokalkontoren i vidaste mening
blir serviceorgan för de försäkrade. Sålunda bör dessas primära uppgift
vara förutom utanordnande av sjukersättning att lämna råd och upplysningar
i socialförsäkringsfrågor och på allt sätt sträva efter att de försäkrade
kommer i åtnjutande av lagstadgade förmåner från socialförsäkringarna.
Inställningen hos lokalkontorens befattningshavare skall vara den,
att de försäkrade skall hjälpas till ett lyckligare liv, vilket bl. a. innebär att
de skall beredas erforderlig hjälp och vård för att snarast komma tillbaka
i arbete. Beredande av socialförsäkringsförmåner skall sålunda ej anses
vara någon ideallösning, utan skall kassans strävan vara att medverka till
att de försäkrade återföres till normala levnadsförhållanden. En försäkiads
återförande till normal livsrytm är ofta ett sammansatt medicinskt-,
ekonomiskt- och miljöproblem. Lokalkontoren bör beredas möjlighet att i
större utsträckning än hittills syssla med dessa frågor, enär de aktualiseras
därstädes av de försäkrade på grund av att de så intimt sammanhänger
med socialförsäkringsförmånerna.

1 12

För att lokalkontoren i verklig mening skall kunna ägna sig åt människorna
synes följande organisatoriska förutsättningar böra åstadkommas.

1. Samtliga lokalkontor bör göras så stora, att de anställda kan få specialisera
sig på väsentliga arbetsuppgifter. Att sålunda specialister finnes
för dels utredningar och kontrollfrågor, dels sjukhjälpsfrågor, dels pcnsionsärenden
och dels skötsel av register.

För fullgörande av dessa servicefunktioner är det erforderligt att lokalkontoren
har tillgång till de för försäkrade väsentliga försäkringsmässiga
uPPgifterna. Sålunda bär lokalkontoren bl. a. ha tillgång till sådana uppgifter,
som finnas på nuvarande F-kort. Därmed är icke sagt att F-registren
skall förvaras vid lokalkontoren.

2. Lokalkontoren bör avlastas sådana rutinmässiga arbetsuppgifter, som
kan klaras snabbare genom anlitande av specialmaskiner t. ex. datamaskiner
eller bokföringsmaskiner.

Lokalkontorens storlek

En anpassning snarast av lokalkontorsområdena så att dessa kommer
att få motsvarande omfattning som kommunblocken bör ske. En rekommendation
till kassorna från Riksförsäkringsverket i berörda hänseende
skulle här vara av värde.

Central rcgistcrförvaring

Starkt vägande skäl talar för att centralkontoren har tillgång till och
sköter registreringen av de försäkrade inom kassan såväl beträffande sjukförsäkring
som pensionering. Sedan pensioneringen pålagts kassorna har
det erfarenhetsmässigt visat sig, att det ej är ett tillfredsställande förhållande
att F-registren är förlagda till lokalkontoren. Centralkontorets pensionsavdelning
är i stor omfattning i behov av aktuella uppgifter från
F-registren för en riktig handläggning av pensionsärendena och ett omfattande
och tidsödande uppgiftslämnande från lokalkontor till centralkontor
förekommer. Dessutom är det för närvarande erforderligt med en rätt
omfattande registrering föranledd av folkbokföringens avtryckskort samt
om utgående livräntor och pensioner å såväl centralkontorets P-register
som lokalkontorets F-register. Här förekommer ett betydande dubbelarbete.
Genom dubbelföringen kan ibland bristande överensstämmelse i registeruppgifterna
uppstå. Under handläggningstiden för pensionsärenden kan
även inträffa t. ex. klassändring, som är av betydelse för pensionens storlek,
men som ej kommer centralkontoret tillhanda, vilket förhållande ej
skulle uppstått, därest F-registret varit placerat vid centralkontoret.

Berörda förhållanden talar för en central förvaring länsvis av ett sammanslaget
F- och P-kortsregister. När man på länsplanet får tillgång till
databehandlingsmaskiner synes systemet med nuvarande F- och P-kort
kunna göras om. Ett nytt kort, innefattande såväl sjukförsäkrings- som
pensionsuppgifter, bör då läggas upp för samtliga försäkrade och även för
barnen. Vissa ytterligare uppgifter rörande socialförsäkringarna borde
kunna medtagas å folkbokföringens avtryckskort, t. ex. klassplaceringen
för försäkrad.

Lokalkontoren skulle, om vissa väsentliga socialförsäkringsuppgifter intages
i folkbokföringens avtryckskort, kunna använda sig av dessa kort
vid sin betjäning av allmänheten. Därutöver förutsättes att lokalkontoren
i form av sjukakter eller särskild registrering har sammanställningar över

143

de försäkrades tidigare sjukförhållanden, vilket är av väsentlig betydelse
vid utövandet av den kurativa verksamheten.

Klassplaceringen

Vid en central registrering är en väsentlig fråga hur och var handläggningen
av den viktiga klassplaceringen skall ske. övervägande skäl talar
dock fortfarande för att prövningen av klasstillhörighet och preliminära
beslut fattas av lokalkontoren. Personkännedomen är otvivelaktigt av
väsentligt värde vid denna bedömning. Slutligt beslut och registrering skulle
dock ske vid centralkontoret. Tveksamma fall skulle därvid åtföljas
av särskild utredning för underlättande av centralkontorets ställningstagande
och detta torde särskilt gälla egna företagare och personer, som erfarenhetsmässigt
visat tendens att missbruka sjukförsäkringen. I huvudsak
skulle det dock vid centralkontoret bli en summarisk granskningsprocedur
före besluten för flertalet ärenden och ett vidarebefordrande av klassuppgifter
till folkbokföringen för tillverkning av avtryckskort.

Ett sådant förfaringssätt skulle ej ställa så stora administrativa krav
på centralkontoren vid toppbelastning av klassplaceringsärenden t. ex. vid
större kollektivavtalsjusteringar.

Kassan anser dock att man borde söka finna en mera generell metod för
klassplacering t. ex. genom att föregående års inkomst kunde i första hand
ligga till grund för ett automatiskt beslut, vilket dock den försäkrade finge
korrigera, därest väsentliga ändringar i den framtida beräknade årsinkomsten
beräknades inträffa.

S jukfallsbedömningen

Statsrevisorerna förordar en central sjukfallsbedömning, vilken enligt deras
mening skulle skapa större enhetlighet. Handläggningen av sjukpenningutbetalningar
skulle sålunda i huvudsak ske vid centralkontoren.

Mot en sådan omläggning finnes dock flera vägande skäl. För en kassa
av vår storleksordning med cirka 100 000 sjukanmälningar årligen skulle
det bli fråga om en transport av papper mellan central- och lokalkontor
av stor omfattning. Vid centralkontoren skulle i stort samma organisation
få upprättas, som nu finnes vid lokalkontoren med ett visst antal sjukfall
att omliänderhavas av specialutbildade tjänstemän. Den största olägenheten
vid en centralisering av sjukregistren till länsplanet skulle uppstå
vid toppar i arbetet, t. ex. influensaepidemier, då man kan befara en anhopning
av arbete, som kunde vara mycket svår att bemästra. Med en
decentraliserad skötsel uppstode ej samma olägenheter.

Kassan får för sin del avråda från en centralisering av sjukfallsregistren.
I stället förordas en förläggning av arbetsuppgiften till större lokalkontor,
där en speciell tjänsteman får sköta sjukregistret. Då uppnås ett bättre
resultat, enär här ett större mått av personkännedom erhålles.

Utbetalningen av sjuklijålp

Däremot torde en omläggning av utbetalningen av sjukpenning och inoderskapshjälp
böra övervägas. En övergång till utanordnande av densamma
över postgiro skulle ur flera synpunkter vara önskvärd. För närvarande
utbetalas endast 20 7r av nämnda ersättningar över postgiro medan
resten går »över disk» till de försäkrade. Om den huvudsakliga delen
ginge över postgiro och endast kontant utbetalning förekomme i trängande
fall, skulle detta ej medföra sämre service för de försäkrade, men där -

144

emot skulle dels expeditionslokalerna för allmänheten kunna minskas
något, dels arbetsrytmen på lokalkontoren bli jämnare, dels skulle centralkontoren
med dess bokföringsmaskiner kunna anlitas vid utsändandet,
vilket skulle i någon mån avlasta lokalkontoren och dels skulle detta
vara till fördel ur kontroll- och säkerhetssynpunkt.

Beslutsförfarandet beträffande inkomstprövade pensioner

Kassan kan för sin del helt instämma i statsrevisorernas åsikt att beslutanderätten,
evad det gäller de inkomstprövade pensionsförmånerna
lämpligen kan överflyttas från försäkringsnämnderna till centralkontorens
pensionsavdelningar. För närvarande förekommer vid vårt centralkontor
en kontroll och viss överprövning av berörda ärenden. En omläggning av
ifrågasatt slag skulle ej medföra några organisatoriska svårigheter för vare
sig lokal- eller centralkontor utan skulle förenkla och påskynda handläggningen
av de behovsprövade ärendena. På sätt som ovan anförts i fråga
om klassplaceringsbesluten skulle beträffande nämnda pensionsärenden
ett preliminärt beslut fattas av lokalkontorsföreståndaren, vilket sedan
skulle fastställas eller korrigeras av centralkontorets pensionsavdelning.

Med hänsyn till de behovsprövade pensionsförmånernas finansiering
skulle dock kommunerna ges möjlighet till insyn i handläggningen av
dessa ärenden. Detta kunde ske genom att lokalkontoren upprättade en
kopia av ansökningsformuläret till vilket fogades en kopia av beslutsmeddelandet
och detta förvarades vid lokalkontoren, där kommunerna i önskvärd
omfattning kunde taga del av handläggningsförfarandet.

Lokala pensionsutbetalningar

Såsom förhållandet varit hitintills hade det varit önskvärt, med tanke
på betjäningen av de försäkrade, om kassorna haft möjlighet att i större
omfattning göra lokala pensionsutbetalningar. Att nu, när man börjar
komma till rätta med balanserna beträffande pensionsärendena vid såväl
Riksförsäkringsverket som kassorna, dels förlänga tidsrymden för lokal
utbetalning till 6 månader och dels att det skulle gälla alla slag av ärenden,
synes däremot tveksamt.

Lokala utbetalningar är ur administrativ synpunkt krångliga och tidskrävande
för såväl kassor som Riksförsäkringsverk och bör i möjligaste
mån undvikas. Att i stället sätta in tillgängliga resurser för avverkande
av balanserna, så att lokala utbetalningar i stort sett blir obehövliga, synes
mera rationellt.

Kassan skulle för sin del endast vilja förorda att kassorna ges utökade
möjligheter till lokal utbetalning, så att dels samtliga hustrutillägg och i
samband därmed kommunalt bostadstillägg blir omfattade av denna rätt
och dels att tiden förlänges till 4 månader.

Stansning av hålkort

Enär vår kassa har tillgång till maskiner för stansning av hålkort, skulle
ett utläggande av stansningsarbetet för hålkorten för folkpensionsanvisningar
kunna klaras av kassan. En sådan omläggning skulle dock i sin tur
föra med sig andra arbetsuppgifter t. ex. att huvudkorten skulle förvaras
vid kassan och vissa beslutsfunktioner, som nu ligger på Riksförsäkringsverket,
skulle överföras till kassorna.

En utredning i berörda hänseende förordas av kassan.

145

För säkrings nämndernas slopande

Statsrevisorerna föreslår att försäkringsnämnderna skall slopas, enär
deras arbetsuppgifter är minimala och de ur kostnadssynpunkt är dyrbara.

Kassan kan dock för sin del ej tillstyrka att försäkringsnämnderna omedelbart
avvecklas.

Försäkringsnämnderna betraktas av oss som ett kontaktorgan mellan
de försäkrade och kassan. För vår del har vi varit angelägna att dels hålla
nämnderna informerade om socialförsäkringsfrågornas utveckling, dels
inhämtat synpunkter från dessa hur allmänheten har uppfattat nyheterna
och dels hur den nya organisationen verkat ur servicesynpunkt. Detta har
skett i första hand genom att representanter för nämnderna sammankallats
till konferenser, men även genom inhämtande av skriftliga yttranden.
Under nuvarande tid med stora omvälvningar av socialförsäkringsförmåner
och därmed sammanhängande organisationsproblem synes det befogat
med bibehållande av ett kontaktorgan mot allmänheten, särskilt som stora
reformer ännu synes återstå.

Det kan sägas att t. ex. kommunalnämnder och drätselkammare skulle
kunna upprätthålla en sådan kontaktfunktion och bevakning för de försäkrade.

Så länge gränserna för lokalkontorsområden och kommuner ej sammanfaller
bättre än vad nu är fallet, synes det lämpligt att försäkringsnämnderna
fullgör kontaktfunktionen mellan försäkringskassan och allmänheten.

Kassan skulle vilja förorda att försäkringsnämnderna av ovan anförda
skäl tills vidare bibehålies och frågan om deras avvecklande ej upptages
förrän den stora kommunreformen är klar och sammanslagningarna av
kommunerna inom de fastställda kommunblocken har kommit till stånd.
Falun den 14 januari 1964.

Bilaga I

Yttrande från Västerbottens läns allmänna försäkringskassa

Utbetalning av vissa pensioner m. in. enligt lagen om (dimän försäkring

(§ 12)

Utbetalning av samtliga slag av pensioner företages centralt av Riksförsäkringsverket.
Enligt föreskrift må emellertid lokal utbetalning verkställas
ifråga om förtidspension, sjukbidrag, änke- och barnpensioner jämte
samtidigt beviljade tillägg avseende tiden t. o. m. den månad i vilken försäkringskassans
beslut fattats samt ytterligare en månad framåt. Enär pension
kan beviljas retroaktivt tre månader före ansökningsmånaden, kan lokal
utbetalning för fem månader bli aktuell. Genom lokal medverkan möjliggöres
att utbetalningarna kan ske snabbt.

Betydande arbetsanhopning hos Riksförsäkringsverket, pågående installation
av datamaskinanläggning med därtill hörande nya arbetsrutiner och
personalutbildning, ofta förekommande beslut hos kommuner om höjningar
av de kommunala bostadstilläggen samt nya regler fr. o. in. den 1 juli

146

1963 rörande inkomstprövade förmåner har resulterat i att verket icke medhunnit
att utbetala pensionsförmåner i rätt tid.

Riksdagens revisorer föreslår därför såsom en lämplig utväg ur de rådande
svårigheterna, att försäkringskassornas befogenhet att verkställa lokala
utbetalningar utvidgas att avse dels samtliga pensionsförmåner, således
även ålderspensioner, dels en tidrymd av minst sex månader räknat fr. o. m.
beslutsmånaden i stället för nuvarande två månader.

Det framstår för kassan som uppenbart att sådan utsträckt lokal utbetalningstid
skulle innebära en lättnad för Riksförsäkringsverket och åtminstone
för närvarande och en tid framåt få till följd att vederbörande pensionstagare
skulle erhålla sina pensioner inom avsedd tid.

Å andra sidan medför ett system i föreslagen riktning merbelastning för
försäkringskassorna inte endast från kameral synpunkt. Höjda basbelopp
och pensionspristal kommer exempelvis att medföra icke så ringa merarbete
även på pensionsavdelningarnas uträkningssektioner, då vid utskrift
av utbetalningshandlingen basbeloppet och pensionspristalet för i genomsnitt
de fyra sista utbetalningsmånaderna icke är kända, varför en omräkning
av ett stort antal ärenden måste göras. Enligt en approximativ beräkning
skulle inom Västerbotten komma att göras ca 1 650 månatliga utbetalningar,
varav vid en ändring av basbelopp och/eller pensionstal 900—1 000
omräkningar måste göras. Försäkringskassan, som i princip ansluter sig
till det föreslagna systemet, vill dock med hänsyn härtill understryka vikten
av att den lokala utbetalningen icke utsträckes längre tid än vad som är
absolut erforderligt för att lösa nuvarande problem.

Försäkringskassan ansluter sig även till förslaget att hålkortsstansningen
överflyttas till försäkringskassan, då denna arbetsuppgift av allt att döma
förr eller senare ändock kommer att handhas av försäkringskassorna. Dock
synes det som en mindre kostnadskrävande lösning att försäkringskassornas
överföringsarbete sker medelst marksensingmetoden. Försäkringskassan
finner dock angeläget framhålla, att föreslagna ändringar genomföres
successivt och i så god tid att kassorna kan förbereda övergången till de nya
systemen.

Vissa iakttagelser i fråga om de allmänna försäkrinqskassornas verksamhet

(§ 13)

Riksdagens revisorer har genom frågeformulär, som i september 1963 tillställts
försäkringskassorna, inhämtat uppgifter angående

1) invånareantalet inom varje lokalkontors verksamhetsområde, antalet
tjänstemän på kontoret och genomsnittligt antal besök per dag.

2) antalet försäkringsnämnder inom varje lokalkontors verksamhetsområde
jämte antalet i försäkringsnämnd behandlade pensionsärenden under
tiden 1/1—30/9 1963 samt utbetald ersättning till försäkringsnämnderna,

3) eventuella kontrollåtgärder från centralkontorens sida av försäkringsnämndernas
beslut samt därav föranledd korrigering eller återförvisning av
ärenden samt

4) allmänna synpunkter från försäkringskassorna på försäkringsnämndernas
verksamhet.

Enligt revisorerna framgår av de uppgifter som inhämtats, att den nu
tillämpade ordningen, som innebär att ärenden rörande samtliga inkomstprövade
pensionsförmåner skall behandlas i försäkringsnämnd, praktiskt
taget genomgående anses omständlig, administrativt betungande, tidskrävande
och dyrbar. Revisorerna anser att försäkringsnämnderna knappast

147

fyller en uppgift som står i rimligt förhållande till de kostnader och nackdelar
i övrigt, som är förbundna med verksamheten, varför försäkringsnämnderna
torde kunna avskaffas, handläggningen av och beslutanderätten
i här avsedda ärenden överflyttas till försäkringskassorna samt att kommunerna
ges möjlighet till viss insyn i beslutsprocessen.

Försäkringskassan ansluter sig helt till revisorernas uppfattning, vilket
jämväl framgår av de svar kassan lämnat på revisorernas frågeformulär.
(Bilaga.) ......

Revisorernas synpunkter rörande ett överförande av sjukförsäkringsregistret
från lokalkontoren till centralkontoret väcker intresse.

Skilda geografiska förhållanden, olikheter i fråga om kommunikationer
m. m. äro emellertid faktorer, som enligt kassans mening äro betydelsefulla
vid bedömning av denna fråga. Måhända systemet med centralt register lättare
kan tillämpas i mindre kassaområden än exempelvis i Norrland, där
fem länskassor omfattar nästan halva landets yta.

Utan erfarenhet i form av försöksverksamhet önskar kassan ej närmare
yttra sig i denna fråga. Skellefteå den 9 januari 1964.

Särskilda frågor:

Avskrifl

1. Sker på centralkontoret kontroll av försäkringsnämnder nas

beslut? ............................................

2. Om så är fallet, sker denna kontroll genom

a) kontinuerlig avbockning av sifferuppgifterna på samtliga

inkommande KB-blanketter? ............................

b) stickprovsvis kontroll av ifrågavarande sifferuppgifter?

3. Hur stor del av de av försäkringsnämnderna behandlade

ärendena har vid kontroll på centralkontoret befunnits böra
kompletteras, korrigeras eller återförvisas innan nämndens
beslut ansetts kunna verkställas? ........................

4. Övriga synpunkter på försäkringsnämndernas verksamhet

Som framgår av ovan lämnade uppgifter, bär ca 7 % av de ärenden, som
behandlats av försäkringsnämnderna, icke omedelbart kunnat verkställas.
I inemot hälften av dessa fall har försäkringsnämnderna måst fatta nya beslut.
Frekvensen av dessa ärenden har givetvis sjunkit, allteftersom föreståndare
och nämnder vunnit rutin och erfarenhet. Behovet av komplettering
och återförvisning av ärenden har medfört försening i handläggningen
av dem och förorsakat extra arbete.

Systemet med försäkringsnämnder som beslutande organ i ärenden rörande
inkomstprövade förmåner har enligt försäkringsnämndens mening
flera nackdelar. Tekniskt komplicerar, splittrar och försenar det handläggningen
av ärendena och är administrativt rätt tungrott och arbetskrävande.
(Som motivering härför kan hänvisas till de föreskrifter, som riksförsäkringsverket
lämnat i utkast till handbok; se ex. avsnitten PC IV H och L och
tillhörande rutinschemata.) Många ärenden av ren formell karaktär kan ej
avgöras utan onödig omgång (ex. indragning av kbt vid anstaltsvård, vissa
jämkningar av kbt m. m.). Kompetenskonflikter kan också uppkomma,
även om detta endast sker i undantagsfall (ex. skilda beslut rörande likställighet
som ogift; 10:1 AFL och 9 § HtKbtL).

Lokalkontorsföreståndarna, som alla är föredragande i försäkringsnämn -

Svar:

Ca 7 c/c

Svar på frågeformulär

Bilaga

Lokalkontor (motsv.) Nr	Antal in-vånare inom verksam-hetsom-rådet	Antal be- fatt nings- hava- re	Genom-snittligt antal be-sök per dag un-der tiden 1/1— 30/91963	Antal för- säk- rings- nämn- der	Antal i för-säkrings-nämnd be-handlade pensions-ärenden 1/1—30/9 1963	Antal ärenden till följd av kbt-höjning efter 1/1 1963	Utbetald ersättning till försäkringsnämnd 1/1— 1/7 1963 jämte beräknad ersättning för tiden 1/7— 30/9 1963	Rese- och trakt a-mentser-sättning
Totalt	Varav tekniskt omräknade	Sammanträdes-: arvoden
2403	7 286	4	28	1	633	595	575	1 036: 50	850
2413	4 830	2,5	36	1	427	347	—	952:5p	225	—
2412	7 978	4	48	1	96	—	—	1 087: 5p	710	—
2415	7 089	4	51	1	90	—	—	1 011: 50	688	—
2425	5 090	2	25	1	595	548	526	882: 50	407	—
2461	5 214	3	45	1	47	—	—	862:50	—
2402	3 530	2	25	1	28	—	—	742: 50	63	—
2416	4 600	3	23	1	41	—	—	960: —	537	—
2481	15 329	8	55	1	1 104	1 055	980	1 016: —	i no	■-
2411	3 870	2	22	1	329	329	282	852: 50	152	—
2418	5 053	3	33	1	577	436	360	832: 50	357	—
2401	9 168	4	47	1	950	863	824	1 393: -r	671	—
2417	7 474	4	45	1	69	—	—	712: 50	324	—
2409	5 731	3	35	1	682	635	590	777: 5Ö	212	—
2414	20 642	11,5	85	1	1 235	1 no	1 000	1 515: 4-	338	—
2482	23 522	11,5	126	1	149	—	—	1 305: 4-	74	—
2422	5 456	3	21	1	40	—	—	777: 50	465	—
2421	8 143	4	40	1	127	80	44	897: 50	671	—
2407	3 559	2	20	1	21	—	—	852: 5b	198	—
2406	20 237	11,5	115	1	136	—	—	1 306: 4-	312	—
2423	2 210	1	15	1	170	157	—	810: 4-	337	—
2480	24 065	11,5	167	1	101	—	—	1 235: 4-	—
2462	10 342	5	50	1	112	35	12	757: 50	113	—
2404	9 259	6	60	1	907	801	758	1 175: —	739	—
2460	8 461	4	55	1	89	—	—	1 192: 50	387	—
2410	3 180	2	18	1	267	212	—	792: 50	164	—
2463	5 459	3	26	1	516	458	430	857:50	10	—
Summa för centralkonto-
rets verksamhetsområde	236 767	124,5	1 316	27	9 538	7 661	6 381	26 643: —	10 120: —

149

derna, gavs tillfälle vid en konferens nyligen att diskutera erfarenheterna
av försäkringsnämndernas verksamhet. Några av dem, som är föreståndare
inom mindre lokalkontorsonrråden, gav då uttryck för uppfattningen, att
försäkringsnämndsledamöternas personkännedom hade visat sig vara av
visst värde, då denna personkännedom i en del fall hade gett bättre mojligheter
att i besluten ta hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet, vilka
ej hade kunnat framkomma av utredningen.

Någon eller några av de nackdelar, som påtalats ovan, torde sannolikt
kunna komma att elimineras genom rättspraxis, men enligt försäkringskassans
uppfattning torde någon radikal förenkling av handläggningen av lfragavarande
ärenden ej kunna åstadkommas utan lagandnng. Skellefteå den
7 oktober 1963.

Bilaga J

Yttrande från försäkringskasseförbundet y

Utbetalning av vissa pensioner m. m. enligt lagen om allmän försäkring

För att utbetalningen av pensioner i fortsättningen skall kunna fortgå
smidigt och för att underlätta riksförsäkringsverkets arbete i samband med
pensionsutbetalning, föreslår riksdagens revisorer att försäkringskassornas
befogenhet att verkställa lokala utbetalningar utvidgas att avse dels samtliga
pensionsförmåner, dels en tidrymd av minst sex månader i stället for
nuvarande två månader. Vidare föreslås att stansningen av hålkort for pensionsutbetalning
utföres av försäkringskassorna.

Riksförsäkringsverket utreder f. n. möjligheterna att införa ett decentraliserat
system för pensionsutanordning, vilket går ut på att försäkringskassorna
helt tar hand om utanordningsförfarandet fram till och med framställningen
av de hålkort, som skall användas centralt för framställning av
utbetalningskort.

Med hänsyn härtill och till det förhållandet att riksförsäkringsverket nu
inarbetat den stora eftersläpning som man en längre tid haft på utbetalningssidan
anser försäkringskasseförbundet att, om man med det nuvarande
utbetalningssystemet inte behöver befara ny eftersläpning till dess att
ett decentraliserat utbetalningssystem kan införas, någon utsträckt lokal utbetalning
enligt revisorernas förslag ej är påkallad.

I ett avseende vill dock förbundet föreslå en utökning av kassornas nuvarande
möjligheter till pensionsutbetalning, nämligen vid förnyelse och
omprövning av sjukbidrag. Erfarenheterna hittills har visat att det i sådana
fall inte sällan uppstår luckor i utbetalningen till den försäkrade. Man borde
därför överväga möjligheterna för försäkringskassorna att tillfälligt utanordna
pension i dessa fall.

Vissa iakttagelser i fråga om de allmänna försäkringskassornas verksamhet

Riksdagens revisorers granskning av verksamheten vid de allmänna försäkringskassorna
utmynnar i två förslag, nämligen dels att kassornas kontorsorganisation
bör kunna ytterligare koncentreras genom eu minskning
av antalet lokalkontor, dels alt försäkringsnämnderna torde kunna avvecklas.

I en tabell på s. 113 i revisorernas berättelse redovisas bland annat antalet
lokalkontor hos de 24 s. k. länskassorna. Sammanställningen upptar 587

150

lokalkontor, vilket synes tyda på att uppgifterna avser förhållandena på våren
1963. Sedan dess har antalet lokalkontor minskat och uppgick vid årsskiftet
1963—64 till 579. Försäkringskasseförbundet vill i detta sammanhang
erinra om att under år 1962 indrogs 15 lokalkontor och under år 1963
19. Enligt vad nu är förbundet bekant kommer inom den närmaste tiden

— den 1 februari 1964 — ytterligare 2 lokalkontor alt indragas, varför det
totala antalet lokalkontor vid den tidpunkten utgör 577. Härav framgår,
att den rationalisering som indragning av lokalkontor innebär, fortlöpande
är föremål för kassornas uppmärksamhet. Det är synnerligen vanskligt att
utifrån den här beskrivna utvecklingen bedöma om denna gått alltför långsamt,
eller om indragningstakten varit lämpligt avvägd. Försäkringskasseförbundet
önskar som sin principiella uppfattning i denna fråga hävda, att
när fråga är om indragning av lokalkontor förutom den kontorsmässiga rationalisering
indragningen kan innebära man måste ta vederbörlig hänsyn
till allmänhetens berättigade krav på god service.

I samband med denna fråga anför riksdagens revisorer, att det bör allvarligt
övervägas alt samla lokalkontorens sjukförsäkringsregister till en enda
enhet vid vederbörande centralkontor. Med anledning härav får Försäkringskasseförbundet
erinra om den av förbundet nyligen igångsatta kontorsrationaliseringsverksamhet
— med början vid lokalkontoret "i Enköping

- - som såsom ett av de förväntade resultaten avses ge ytterligare sakmaterial
för belysning av frågan om registrens mest rationella placering. Först
när detta material föreligger, synes det vara meningsfullt att ta upp denna
fråga till mer ingående bedömning.

Såsom skäl för sitt förslag om avskaffande av försäkringsnämnderna anför
riksdagens revisorer i första hand kostnaderna för nämndernas verksamhet
men även den uppfattningen att värdet av nämnderna synes revisorerna
tveksamt.

Det kan förefalla remarkabelt med ett ställningstagande innebärande förslag
om avskaffande av en nyinrättad institution innan den varit verksam
ens ett år. Avvägningsproblemet i denna fråga framstår klart genom de i
revisorernas berättelse lämnade uppgifterna om kostnaderna för försäkringsnämndernas
verksamhet — mätt som kostnad per handlagt ärende —
i olika delar av landet. Denna kostnad anges genomsnittligt vara omkring
1 krona per ärende i stadskassorna och omkring 20 kronor per ärende i
länskassorna. Häremot bör vägas att just på landsbygden de till lokalkontoren
knutna försäkringsnämnderna har en betydelse "för kontakten med de
försäkrade inom verksamhetsområdet, som försäkringsnämnderna dock
sannolikt inte har i motsvarande grad i storstäderna.

Det finns enligt Försäkringskasseförbundets uppfattning alltid anledning
att vara ytterst försiktig med att avskaffa en förtroendemannainstitution.
Dess allmänt demokratiska betydelse och dess betydelse — i detta konkreta
tall — för den allmänna försäkringens förankring hos allmänheten måste
vägas mot kostnaderna för dess verksamhet. Att såsom riksdagens revisorer
anför ett avskaffande av försäkringsnämnderna skulle medföra en viss
administrativ förenkling för berörda tjänstemän på försäkringskassorna är
e!t självklart förhållande, som torde gälla för de flesta förtroendemannainstitutioner.

Härtill önskar Försäkringskasseförbundet foga en erinran om dels att de
försäkringsförmåner försäkringsnämnderna har att pröva successivt kommer
att avvecklas — som försäkringsförmåner — i och med att tilläggspensioneringen
på förmånssidan växer i betydelse, dels att frågan om finan -

151

sieringen av det kommunala bostadstillägget och hustrutillägget för närvarande
är föremål för utredning, vars resultat man bör invänta innan något
ställningstagande göres till försäkringsnämndernas existens. Denna fråga
kommer då att aktualiseras på naturligare sätt än vad för närvarande är
fallet. Stockholm den 14 januari 1964.

Statskontoret

§ 12 i revisorernas berättelse. Utbetalning av vissa pensioner in. in. enligt
lagen om allmän försäkring

Lokal utbetalning genom försäkringskassa förekommer för närvarande
i fråga om nybeviljad pension, när kassans beslut om sådan pension
fattas vid så sen tidpunkt alt första pensionsutbetalningen inte kan göras
i normal ordning av riksförsäkringsverket redan den 15 i den månad
fr. o. m. vilken rätt till pension föreligger. Nybeviljad ålderspension är
dock enligt av riksförsäkringsverket utfärdade föreskrifter undantagen
från lokal utbetalning. Skälet härtill torde ha varit, att man räknat med
de åtgärder som företages i syfte att underlätta för pensionstagaren att
i tid söka pension skulle bl. a. ha fått som resultat att beslut om ålderspension
i allmänhet skulle kunna föreligga så tidigt att pensionen redan
från början skulle kunna utbetalas månatligen genom riksförsäkringsverkets
försorg. Erfarenheterna torde dock ha gett vid handen att det förekommer
många fall, då detta icke är möjligt. Statskontoret anser därför
i likhet med riksdagens revisorer det lämpligt att försäkringskassorna får
befogenhet att göra lokal utbetalning även av nybeviljad ålderspension.
Vidare synes lokal utbetalning böra kunna göras, när pensionstagare, som
åtnjutit sjukbidrag t. o. in. viss månad, beviljas fortsatt sådant bidrag eller
förtidspension. Däremot kan statskontoret inte dela revisorernas uppfattning
att den tid för vilken lokal utbetalning skall ske bör utsträckas från
två till sex månader, räknat fr. o. m. beslutsmånaden. En dylik ändring
synes knappast medföra att utbetalning kan ske tidigare än nu. Dessutom
torde systemet medföra att det administrativa arbetet vid såväl riksförsäkringsverket
som försäkringskassorna kommer att kompliceras.

Revisorerna har vidare föreslagit att vissa arbetsuppgifter, som nu utförs
centralt vid riksförsäkringsverket, i första hand hålkortsstansningen,
skall överflyttas till försäkringskassorna. Statskontoret är i princip av den
uppfattningen att handläggningen av pensionsärendena i större utsträckning
än vad hittills kunnat ske bör koncentreras till försäkringskassorna.
Som exempel på arbetsuppgifter, som enligt statskontorets mening borde
överflyttas från riksförsäkringsverket till kassorna, må nämnas uppgiften
att omräkna eller ompröva löpande pensioner vid folkbokföringsändringar
och i samband med att ersättning från yrkesskadeförsäkringen (sjukpenning
eller livränta) och personalpension beviljas, ändras eller upphör. En
förutsättning för att en sådan överflyttning av arbetsuppgifter till försäkringskassorna
skall bli möjlig är att kassornas registrering av pensionstagarna
utbyggs och utvecklas. Härvid torde det bli möjligt att så småningom
helt avveckla de namnregister och lmvudkortsregister som nu förs
vid riksförsäkringsverkets utbetalningsbyrå. Vid en sådan lösning torde
även kunna övervägas alt låta försäkringskassorna utbetala uppkommande
retroaktiv- eller regleringsbelopp i samband med jämkning eller annan
ändring av löpande pensioner.

152

En överföring av arbetsuppgifter från riksförsäkringsverket till försäkringskassorna
i enlighet med vad ovan antytts måste med nödvändighet
ske etappvis och föregås av ett omfattande och långvarigt planeringsarbete.
Frågorna är också enligt vad statskontoret har sig bekant föremål
för fortgående utredning och överväganden inom riksförsäkringsverket.
Arbetsfördelningen mellan riksförsäkringsverket och försäkringskassorna
är även beroende av hur det för pensionsutbetalningarna erforderliga ADBsystemet
kommer att utformas. Enligt vad statskontoret inhämtat syftar
det nu pågående systemarbetet, i vilket ADB-personal från matematikmaskinnämnden
(numera statskontoret) deltagit sedan slutet av år 1961,
till att riksförsäkringsverket under innevarande år skall erhålla en ny datamaskin
med magnetbandsutrustning. De nuvarande hålkortsregistren över
pensionstagarna kommer därvid att successivt konverteras till magnetband.
I samband med nämnda systemarbete torde även komma att utredas
hur och var stansningsarbetet skall utföras.

Statskontoret har den uppfattningen att stansningsarbetet ej bör överföras
till försäkringskassorna, förrän det nya ADB-systemet är fullt genomfört
och samtliga pensionstagare enhetligt registrerade på magnetband.
Statskontoret vill i detta sammanhang även framhålla att det om några år
kan komma att bli aktuellt att taga upp till närmare överväganden frågan
om att decentralisera hela pensionsutbetalningsverksamheten från riksförsäkringsverket
till de blivande ADB-anläggningarna vid länsstyrelserna.

S 13 i revisorernas berättelse. Vissa iakttagelser i fråga om de allmänna
försäkringskassornas verksamhet

Vad gäller försäkringskassornas lokala organisation anser sig statskontoret
i likhet med revisorerna kunna utgå ifrån att riksförsäkringsverket i
sin egenskap av tillsynsmyndighet har uppmärksamheten riktad på de av
revisorerna berörda förhållandena och genomför de ändringar i organisationen
som kan befinnas påkallade. Medlemsregistreringen och sjukfallsbedömningen
synes såsom revisorerna uttalat med fördel böra centraliseras
från lokalkontoren till vederbörande centralkontor. Statskontoret vill
särskilt understryka lokalkontorens stora betydelse som servicekontor gentemot
de försäkrade i sjukförsäkrings- och pensionsfrågor och att denna
funktion måste beaktas vid bedömningen av lokalkontorens antal och storlek.
Enligt statskontorets åsikt är det angeläget att den individuella upplysningsverksamhet
och service gentemot pensionstagarna, som hittills ombesörjts
av riksförsäkringsverket, i största möjliga omfattning kanaliseras
till de allmänna försäkringskassorna, vilka torde som regel ha lättast
tillgängligt det grundmaterial i form av ansökningshandlingar, register
m. m. som erfordras för frågors besvarande. För att försäkringskassekontoren
skall kunna erbjuda en tillfredsställande service synes de minst en
dag i veckan böra hålla öppet även under kvällstid.

De till försäkringskassorna anknutna försäkringsnämnderna synes enligt
den av revisorerna verkställda utredningen inte ha blivit de aktivt
verksamma organ som man förutsatte vid nämndernas inrättande. Den nu
gällande ordningen att ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner
skall behandlas i försäkringsnämnd har enligt vad flertalet försäkringskassor
uttalat medfört att handläggningen av dylika ärenden blivit omständlig
och tidskrävande samtidigt som nämndernas reella inflytande synes
vara ganska ringa.

Vid bedömning av frågan om försäkringsnämnd vill statskontoret in -

153

ledningsvis understryka, att nämnderna ännu inte varit i verksamhet mer
än drygt ett år. Den hittills gångna tiden måste helt naturligt i många avseenden
vara att betrakta som en intrimningsperiod för såväl försäkringskassornas
personal som ledamöterna i försäkringsnämnderna. Enligt statskontorets
mening är det därför vanskligt att utifrån hittills vunna erfarenheter
dra alltför vittgående slutsatser beträffande lämpligheten av nämndinstitutionen.
Frågan torde vidare enligt statskontoret ej böra bedömas ur
alltför snäv administrativ synvinkel. Resultatet av allmänna skatteberedningens
arbete avseende formerna för den allmänna socialförsäkringens
finansiering bör även avvaktas, innan några mera principiella ändringar
vidtas beträffande nämnderna. För tillfället synes man böra nöja sig med
att söka finna vägar att effektivera försäkringsnämnderna och förenkla
proceduren vid handläggningen av ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner.
Härvid bör kunna övervägas sådan ändring av lagen om
allmän försäkring, att det blir möjligt för försäkringsnämnd att uppdra åt
ordföranden eller annan styrelseledamot att å nämndens vägnar fatta beslut
i mer rutinbetonade pensionsärenden.

§ 14 i revisorernas berättelse. Vissa iakttagelser vid erkända vårdanstalten
för alkoholmissbrukare i Östfora

Statskontoret anser i likhet med revisorerna det vara angeläget att helt
särskilja anstaltens och diakonsällskapets ekonomi.

Prestationer mellan anstalten och diakonsällskapet bör upptagas till sitt
rätta värde. Det synes sålunda statskontoret riktigt, att ersättning för skogsarbete
för sällskapets räkning utgår enligt marknadspriser.

Vad beträffar den ekonomiska förvaltningen finner statskontoret det
tveksamt huruvida densamma ställer sig billigare eller lämnar andra förmåner
vid en överflyttning av bokföringen till anstalten.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byrådirektör Horneij,
föredragande beträffande §§ 12 och 13, samt byrådirektör Lundh, föredragande
beträffande § 14. Stockholm den 23 januari 1964.

G. WIJKMAN

Lennart Horneij

§ 13 Vissa iakttagelser i fråga om de allmänna
försäkringskassornas verksamhet

Riksförsäkringsverket. Se yttrandet över § 12, s. 118.

Statskontoret. Se yttrandet över § 12, s. 152.

154

§ 14 Vissa iakttagelser vid erkända vårdanstalten för
alkoholmissbrukare i Östfora

Socialstyrelsen

Riksdagens revisorer påpekar i sin berättelse för år 1963 (§ 14) vissa av
dem gjorda iakttagelser vid erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare
å östfora. Sålunda disponeras huvuddelen av till anstalten hörande mark
av huvudmannen, Svenska diakonsällskapet; avkastningen av den i egendomen
ingående produktiva skogsmarken kommer inte anstalten till godo
i annan mån än att denna tillförsäkrats rätt till erforderligt vedbränsle. Anstalten
uppbär dessutom ersättning av sällskapet för de intagnas arbete i
skogen med ett belopp som motsvarar anstaltens utgifter för flitpengar.
Flitpengarnas storlek utgör dock endast en fjärdedel av avtalsenlig ackordslön.
Det ankommer vidare på anstalten att betala lönen till den personal,
som erfordras för den egentliga skogsdriften, samt kostnaderna för bränsletransporterna
till anstalten. Revisorerna anser det vara omöjligt att på
grundval av föreliggande uppgifter draga några mera bestämda slutsatser
om konsekvenserna för Östforaanstaltens ekonomi och därmed för frågan
om statsbidragets storlek av nu tillämpade principer för egendomens utnyttjande.
Den nuvarande sammanblandningen av anstaltens och huvudmannens
ekonomi torde omöjliggöra för tillsynsmyndigheten att skaffa sig
säkra kunskaper härom. Detta framstår enligt revisorerna som otillfredsställande.
Med anledning härav anser revisorerna en utredning över berörda
spörsmål påkallad, syftande till att särskilja anstaltens och diakonsällskapets
ekonomi.

Vidare påpekar revisorerna, att anstalten f. n. har fem från varandra
fristående värmeanläggningar. Det är därför motiverat att jämväl pröva hur
uppvärmningen i fortsättningen lämpligen bör vara ordnad, varvid frågan
om en eventuell övergång till gemensam värmecentral torde böra särskilt
uppmärksammas.

Slutligen berör revisorerna spörsmålet, var bestyret med och ansvaret för
anstaltens ekonomiska förvaltning skall ligga, hos diakonsällskapet eller på
anstalten. Då skäl för och emot kan anföras för båda alternativen, finner
revisorerna en närmare undersökning motiverad i avsikt att erhålla ett mera
entydigt svar på frågan vilken administrationsform som är att föredraga.

Med anledning av revisorernas iakttagelser får socialstyrelsen anföra följande.

Styrelsen delar den av revisorerna framförda uppfattningen att det med
nuvarande förvaltningsformer är förenat med betydande svårigheter att
bilda sig en säker uppfattning om östforaanstaltens ekonomi. För vårdanstaltens
ekonomi är frågan om principerna för egendomens utnyttjande
samt för beräknande av ersättning för utförda arbeten av stor betydelse.

Socialstyrelsen tillstyrker därför bifall till revisorernas förslag om en utredning
av anstaltens och diakonsällskapets ekonomiska förhållanden.

I fråga om principen för beräkning av ersättning för utförda arbeten, vilken
av revisorerna berörs i samband med redogörelsen för avkastningen av
skogsmarken, anser socialstyrelsen att ersättning enligt marknadspris bör
tillgodoföras vårdanstalten för utförda arbeten av olika slag. På samma

155

sätt bör diakonsällskapet tillgodotöras ersättning för lämnade tjänster. Även
denna fråga bör emellertid klarläggas av utredningen.

Frågan om bestyret med och ansvaret för vårdanstaltens ekonomiska förvaltning
har tidigare berörts av socialstyrelsen i olika sammanhang. I sin
utredning av den 20/6 1963 angående arbetsdriftens utformning vid de erkända
och enskilda vårdanstalterna har styrelsen föreslagit, att den tekniska
personalen vid vårdanstalten östfora skulle utökas med två yrkesmästare
och att en av de befintliga tjänsterna som yrkesmästare skulle uppflyttas
till en tjänst som förste yrkesmästare.

Vidare har socialstyrelsen i sin utredning av den 6/9 1963 angående vårdpersonalbehovet
vid de erkända vårdanstalterna anfört, att det ur både
praktisk och ekonomisk synpunkt vore lämpligt, att anstaltens bokföring,
avlöningsuträkning och kassaärenden utfördes på vårdanstalten och inte på
Stora Sköndal.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande den 23/9 1963 angående Svenska diakonsällskapets
erinringar över styrelsens förslag till driftbidrag för vårdanstalten
Östfora budgetåret 1963/64 hävdat, att anstalten vid ett genomförande
av nvssnämnda förslag borde tillförsäkras nödig teknisk och ekonomisk
sakkunskap på platsen. I övrigt framhölls att vid en förstärkning av
vårdpersonalen direktören skulle avlastas det rutinbetonade vårdarbetet och
därigenom beredas möjlighet att, i likhet med vad fallet är vid andra anstalter
av samma storleksordning, sköta vårdarbetets administrativa ledning
med hjälp av en kamrerare. Vidare framhöll styrelsen att kontrollen
av kostnaderna för vårdanstalten säkrast utfördes på anstalten. Dessa problem
kunde därigenom ägnas större omsorg och personalen påverkas till
större kostnadsmedvetande. Någon försämring i upphandlingsverksamheten
torde heller inte behöva befaras.

Socialstyrelsen har sålunda i olika sammanhang uttalat sig för en överflyttning
av förvaltningen till östfora. Då emellertid, som av revisorerna
framhållits, skäl kan finnas som talar mot en sådan anordning biträder socialstyrelsen
revisorernas förslag att även denna fråga utredes.

Frågan om hur uppvärmningen av anstalten i fortsättningen lämpligen
skall ordnas bör enligt socialstyrelsens mening hänskjutas till byggnadsstyrelsen
för utredning. Styrelsen får i detta sammanhang framhålla, att eu
förändring av nuvarande form för uppvärmning av anstalten kan innebära
en ändring av huvudmannens ekonomiska skyldigheter på detta område.
Frågan om dessa bör prövas av den förenämnda ekonomiska utredningen.

Den av revisorerna föreslagna ekonomiska utredningen bör enligt socialstyrelsens
mening anförtros en opartisk instans, förslagsvis statskontoret.

Styrelsen vill avslutningsvis betona att vårdanstalten östfora är av hög
standard och att den därstädes bedrivna vården bedömes vara av mycket
hög kvalitet.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Rosén, tf. byråcheten Sturkell,
tf. byråchefen Hasselrot och tf. byråchefen Nordström, föredragande. Stockholm
den 17 januari 1964.

ERNST BEXELIUS

G. Nordström

156

Statskontoret. Se yttrandet över § 12, s. 154.

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket får uttala, att ämbetsverket icke funnit anledning til!
erinran mot revisorernas förslag, att en översyn kommer till stånd beträffande
i ärendet berörda förhållanden.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamoten Cardelius
samt byråcheferna Ehnbom och Lundh, varjämte revisorn Gundberg varit
föredragande. Stockholm den 25 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Märta Gundberg

Styrelsen för erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare i östfora

Egendomen Östfora, som äges av Svenska Diakonsällskapet, omfattar en
areal av omkring 3 000 tunnland, varav den helt övervägande delen utgöres
av skogsmark. Styrelsen för vårdanstalten vill till en början uttala, att den
betraktar det som en utomordentligt stor fördel för rehabiliteringsarbetet
vid en av landets största erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare, att
man där har tillgång till just för ifrågavarande klientel så lämplig terapiform
som skogsarbete visat sig vara. Många människor, som under årens
lopp inkommit till Östfora i ett fysiskt synnerligen derangerat tillstånd, ha
efter en tids vård vid anstalten med arbete inom skogsverksamheten kunnat
med nyvunna fysiska krafter återvända till normala samhällsuppgifter.
Därest enbart ekonomiska synpunkter skulle vara avgörande, vore det sannolikt
fördelaktigare för skogsdriften att helt skilja densamma från verksamheten
vid anstalten. Styrelsen, som är väl medveten om att en omläggning
i denna riktning skulle underlätta den ekonomiska överblicken av förvaltningen,
kan likväl för sin del icke godtaga en sådan tanke, då härigenom
östfora-anstalten skulle berövas en av de effektivaste och för detta
svårartade klientel lämpligaste arbetsterapiformerna.

Vad angår frågan om en eventuell koncentration av de olika värmeanläggningarna
vid anstalten hyser styrelsen den uppfattningen, att spörsmålet
härom visserligen måste noga övervägas med hänsyn till sina ekonomiska
konsekvenser, men ställer sig positiv till Revisorernas uttalande härutinnan.

Vad slutligen gäller bestyret med anstaltens ekonomiska förvaltning måste
det enligt styrelsens mening vara irrationellt och stridande mot moderna
förvaltningsprinciper att icke begagna sig av den centrala kontorsorganisation
med specialutbildad personal, som nu är gemensam för de skilda vårdområden
—- tillika innefattande utbildningsverksamhet, epileptikervård
samt åldringsvård — på vilka huvudmannens, Svenska Diakonsällskapet,
aktivitet är inriktad. Revisorerna ha också uttalat farhågor, innebärande att
ett utbrytande av den ekonomiska förvaltningen ur den för Diakonsällskapet
eljest gemensamma måhända kunde »leda till ett ökat behov av personal».
Dessa farhågor äro säkerligen berättigade och väga enligt styrelsens
uppfattning tyngre än de eventuella fördelar, som kunde vinnas, om hela
den ekonomiska förvaltningen förlädes till anstalten.

157

Härutöver vill styrelsen tillfoga såsom sin mening, att cn institution av
Östforaanstaltens typ och storleksordning endast lack vare sin fasta och väl
kvalificerade ekonomiska administration kunnat fullgöra sin funktion och
fylla de allt hårdare krav, som i olika hänseenden ha ställts på densamma.
Stockholm den 28 januari 1964.

A. B. MAUNSBACH

Olof Nordström

Sven Lindhé

Svenska diakonsällskapet

1. 1 sin redogörelse för de faktiska förhållandena på Östfora har revisorerna
förbisett några väsentliga uppgifter, nämligen:

a) Enligt budgeten för vårdanstalten Östfora skulle den del av inspektörens
och arbetsförmannens löner, som tidigare belastat skogen, helt påföras
anstalten. Då samtidigt enligt budgeten en särskild befattning för skogsarbetet
inrättats, skulle anstalten därigenom bättre få sitt behov av arbetskraft
tillgodosett. Skogsförmannen skulle svara för skogsdriften och därmed
också ta hand om patienterna under deras sysselsättning i skogen samt helt
avlönas av skogsmedel. Detta betyder alltså en förstärkning av vårdpersonalen
i skogen utan att anstalten belastas, vilket helt förbisetts av revisorerna.
Detta budgetförslag har emellertid ännu icke kunnat realiseras, då
lämplig arbetskraft icke erhållits, varför förhållandena har kommit att
kvarstå och inspektören och arbetsförmannen fortfarande avlönas till hälften
från skogen och till hälften från anstalten. Skogsförvaltningen är emellertid
redo att så snart skogsförman erhålles omorganisera förvaltningen
enligt budgeten.

Revisorernas påpekande är därför icke riktigt.

b) Vad beträffar avlöningen till patienterna är det riktigt att de erhållit
ungefär 1/4 av avtalsenlig lön, vilket motsvarar den insats som patienterna
gör, enligt gemensam bedömning mellan Skogssällskapet, skogsförvaltningen
för egendomen och arbetsledningen på östfora. Skulle anstalten betala
högre arvode till patienterna, skulle detta — på grund av patienternas bristande
kunskaper och effektivitet — innebära, att man betalade mer än vad
som sker i allmänna arbetsmarknaden. Därest enbart ekonomiska synpunkter
anlägges, vore det för skogsförvaltningen i själva verket fördelaktigare
att helt utesluta patienterna från skogen och i stället använda yrkeskunnigt
folk samt till dem utbetala avtalsenliga löner.

Revisorernas synpunkter är därför icke adekvata.

c) Då revisorerna tar upp frågan om det bränsle, som uttages ur skogen
och tillfaller anstalten utan kostnad, är den kvantitet som anges riktig, men
revisorerna har icke redovisat att av skogsmedel dessutom inlevereras 15 120
kronor årligen till statsverket för avbetalning av ett statligt lån till anstalten.
Dessutom har under vissa år ytterligare avsevärda belopp inbetalats till
anstalten enligt närsluten tablå (bilaga), vilken för övrigt tidigare redovisats
för Eders Kungl. Maj :t. Skogen har icke under senare år, som framgår
av bilagda tablå, lämnat någon vinst, sedan de till statsverket inlevererade
medlen och bränslet till anstalten frånräknats.

Revisorernas uppgifter och synpunkter är alltså i detta avseende icke helt
korrekta.

158

2. Revisorerna har också tagit upp frågan om värmeanläggningarna på
Östfora, vilka enligt revisorerna borde rationaliseras. Diakonsällskapet har
naturligtvis ingenting att erinra mot ett sådant arrangemang, dock under
förutsättning att samtliga bränslekostnader påföres anstalten liksom kostnaderna
för den nyinstallation, som måste äga rum. Detta skulle också vara
till gagn, alldenstund numera gagnvirke måste användas till bränsle, vilket
revisorerna också erkänt.

3. Då revisorerna på tredje sidan, första stycket, talar om en sammanblandning
av sällskapets och anstaltens ekonomiska förhållanden, är detta
direkt felaktigt. Någon sådan sammanblandning äger icke rum vare sig mellan
sällskapets och anstaltens ekonomi eller någon annan verksamhetsgren
inom sällskapet. Sällskapet har för varje del av sin verksamhet särskilda avgränsade
kontogrupper och en mycket modern bokföring, som möjliggör en
exakt fördelning av samtliga inkomster och utgifter för varje verksamhetsgren.
Att förvaltningen är gemensam och bokföringen centraliserad till ett
huvudkontor betyder endast, att driften enligt tidsenliga principer kunnat
rationaliseras och att sällskapet erhåller en betydligt större överblick över
de olika verksamhetsgrenarna och varje enhets ekonomiska utveckling. Direktionen
vill också påpeka att revisorerna icke synes ha förstått diakonsällskapets
organisatoriska uppbyggnad och funktion, östfora är icke att
betrakta som en fristående enhet vid sidan om sällskapet, utan Svenska diakonsällskapet
äger institutionen och är direkt engagerad i verksamheten där
liksom i bl. a. sin utbildningsverksamhet vid Sköndalsinstitutet, sin epileptikervård
och åldringsvård.

Revisorernas antydningar är alltså missvisande.

Revisorerna har också tagit upp frågan om centraliseringen av alkoholistvårdens
ekonomiska förvaltning till Stora Sköndal. Denna centralisering har
visat sig vara av stor betydelse för alkoholistvården och har otvivelaktigt
skapat bättre möjligheter för huvudmannen att bevaka och tillvarata de
ekonomiska intressena för en rationell och finansiellt riktig drift av Östfora.
Anstaltschefen har full insyn i verksamheten genom budget, granskning
av inköp och attestering av räkningar samt genom bokslutet. Det betyder
en lättnad för anstaltsföreståndaren, att han slipper undan en del ekonomiska
bekymmer och får mera tid att ägna sig åt det för en föreståndare
väsentligaste, nämligen vården av patienterna. För övrigt torde det vara huvudmannens
angelägenhet att avgöra hur denne på bästa sätt skall organisera
förvaltningen av sin verksamhet.

I behandlingen av detta ärende har deltagit bankdirektör Ragnar Ivestedt,
ordförande i ekonominämnden, kanslirådet Sven Bucht, godsägare
Sven Lindhé, civilingenjör Wilhelm Sebardt, direktor Thorsten Levenstam
och intendent Anders Kettisen. Stockholm den 21 januari 1964.

RAGNAR IVESTEDT

Ordf. i diakonsällskapets ekonominämnd

Thorsten Levenstam

159

Bilaga

Tablå

Svenska diakonsällskapet hav till östfora vårdanstalt — utöver brännvedsleveranser
och 15 120 kr. till statsverket årligen — till vårdanstalten inlevererat
följande medel:

År 1952............ kr. 53 997:69

» 1953............ » 19 318:41

» 1954............ » 50 000: —

» 1955............ » 92 000: —

Kronor 215 316: 10

9 1956............ Inget över- eller underskott

9 1957—61........ underskott

Stora Sköndal, Farsta den 21 januari 1964

§ 15 Fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m.
(läkemedelsfonden)

Medicinalstyrelsen

§15 Läkemedelsfonden m. m.

Under denna § har revisorerna i samband med granskning av förvaltningen
av fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. (läkemedelsfonden)
till granskning upptagit dels nuvarande ordning för inbetalning av de
allmänna avgifterna från apoteken, dels de utvecklings- och forskningsavgifter,
som belastar vissa apoteksberedda läkemedels (de s. k. ACO-preparatens)
priser och dels apotekarsocietetens medlemsavgifter (årsavgifter).

Med anledning av vad revisorerna uttalat får styrelsen, som tagit del av
apotekarsocietetens remissvar i dessa frågor, anföra följande.

Beträffande ordningen för inbetalning av de allmänna avgifterna ansluter
sig styrelsen helt till vad apotekarsocietetens direktion anfört. Den nuvarande
ordningen stöder sig nämligen direkt på den föreskrift rörande införandet
av apotekens allmänna avgifter från och med den 1 april 1936 som
Kungl. Maj :t meddelat och som klart utvisar, att den provisoriska avgiften
för april månad skulle erläggas senast den 25 i påföljande månad. Det synes
styrelsen naturligt att denna ordning tillämpats i fortsättningen, då några
andra föreskrifter i ämnet ej meddelats. Den av revisorerna antydda ordningen
skulle ha inneburit, att den enskilde apotekaren vid visst tillfälle
skulle ha ålagts att inbetala två månadsavgifter samtidigt, vilket näppeligen
torde ha varit avsett. Styrelsen beklagar att revisorerna icke närmare penetrerat
denna punkt, varigenom ifrågavarande missförstånd torde ha kunnat
undvikas. Styrelsen vill tillägga, att styrelsen med hänsyn till nuvarande
belastning av läkemedelsfonden i samförstånd med apotekarsocietetens direktion
för närvarande undersöker möjligheterna av en annan ordning för

160

avgifternas inbetalande i syfte att underlätta fondens uppgift att vid behov
utjämna inom apotekskollektivet uppkommande underskott.

Jämväl beträffande avgifterna för kollektivets utvecklings- och forskningsarbete
kan styrelsen i allt väsentligt instämma i vad apotekarsocietetens
direktion anfört. Utan tvivel har apotekens standardpreparat medverkat
till ett förbilligande av allmänhetens läkemedelskostnader. Detta utgör bakgrunden
till att styrelsen vid fastställandet av kalkylprisen för dessa läkemedel
jämlikt gällande medicinaltaxegrunder godtagit inräknandet av ifrågavarande
utvecklings- och forskningsavgifter.

Vad slutligen angår medlemsavgifterna till apotekarsocieteten vill styrelsen
ingalunda bestrida att dessa efter hand kommit alt uppgå till betydande
belopp, som icke blott täckt löpande utgifter för den centrala organisationens
växande serviceverksamhet för apoteksväsendet i sin helhet utan även möjliggjort
relativt stora avsättningar, i huvudsak för tillgodoseende av organisationens
lokalbehov och nedvärderingen av visst aktieinnehav. Mot bakgrunden
av apotekarsocietetens av Kungl. Maj :t godkända ändamål — som
främst är att befordra farmaciens och apoteksväsendets utveckling och att
tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen — och den betydelse,
som organisationens initiativ och verksamhet haft för apoteksväsendets
rationella drift har styrelsen för sin del icke funnit anledning till erinran
emot de avsättningar, som falla inom ramen för dessa ändamål, innebärande
bland annat avsättningar för förvärv av vässa fastigheter.

I fråga om inköpet och nedskrivningen av Vitrum-aktierna vill styrelsen
erinra om att 1953 års läkemedelskommitté diskuterat två förslag beträffande
läkemedelsgrosshandelns organisation. Enligt det ena skulle en centralisering
till ett enda företag ske, enligt det andra skulle en kollektiv droghandel
startas vid sidan av befintliga enskilda droghandelsföretag. Initiativ
till en sådan droghandel förutsattes kunna tagas av apotekarsocieteten, som
också till övervägande del skulle äga densamma. Kommittén förordade det
senare alternativet och kunde i sitt betänkande meddela, att apotekarsocieteten,
sedan kommittén fattat sitt beslut, förvärvat aktiemajoriteten i Vitrum.
Medicinalstyrelsen anslöt sig i sitt utlåtande över läkemedelskommitténs utredning
till inrättandet av en kollektiv droghandel och konstaterade tillika
att apotekarsocieteten övertagit aktiemajoriteten i Vitrum. Enligt styrelsens
mening borde dock frågan om förvärv av berörda aktier ha underställts
Kungl. Maj:ts prövning, då det måste anses tveksamt om förvärvet faller
inom ramen för societetens ändamål, särskilt som Vitrum också i viss omfattning
bedriver industriell läkemedelstillverkning.

Någon anledning att, då en utredning beträffande läkemedelsförsörjningens
organisation nyligen igångsatts, upptaga läkemedelsfondens konstruktion
och ändamål till särskild prövning synes styrelsen icke föreligga.

§ 16 Familjevården inom mentalsjukvården

Utöver vad medicinalstyrelsen yttrat i sin i revisorernas berättelse refererade
skrivelse den 29 augusti 1963 får styrelsen anföra följande.

Den minskade benägenheten hos allmänheten att i sina hem mottaga patienter,
som kräva daglig omvårdnad och tillsyn, kommer sannolikt att medföra
att den i Sverige gängse formen av familjevård minskar i omfattning.
Den i skrivelsen redovisade ökningen av antalet vårdade sammanhänger i
huvudsak med att man vid vässa sjukhus sett sig nödsakad att till familjevården
anknyta en del större vårdhem, där vården knappast motsvarat vad
man inlägger i begreppet familjevård. På grund av strukturförändringen

161

inom samhälls- och familjelivet är det önskvärt att det inom familjevårdens
ram tillskapas inackorderingshem eller pensionat så belägna att patienterna
kunna engageras i arbete på den öppna marknaden eller i skyddade verkstäder.
Arbetsvärdens resurser i detta avseende äro emellertid alltför begränsade.
I syfte att utveckla dessa resurser pågår därför en viss försöksverksamhet,
vari medicinalstyrelsen samverkar med arbetsmarknadsmyndigheterna
och en inom mentalsjukvårdsberedningen tillsatt expertgrupp.
Samarbetet har bland annat resulterat i ett till Kungl. Maj :t avgivet förslag
till avtal med Säters stad om platser vid stadens skyddade verkstad för patienter
från Säters sjukhus. Kungl. Maj :t har i årets statsverksproposition
beaktat nödvändigheten för patienternas rehabilitering av ett intimt samarbete
mellan sjukhusen och arbetsvårdsorganen samt för förhyrning av
särskilda platser vid i kommunal regi bedrivna skyddade verkstäder beräknat
ett belopp av 245 000 kronor för nästa budgetår.

Styrelsen vill understryka revisorernas uttalande att väl avvägda ersättningar
böra utgå till dem, som mottaga patienter i familjevård, då detta
torde vara ett verksamt medel att behålla gamla och att finna nya hem för
här ifrågavarande klientel. I detta sammanhang erinrar styrelsen om att den
för att stimidera familjevården i sina petita till årets riksdag framhållit att
ersättningen till vårdfamiljerna bör höjas och därför föreslagit, att anslagsbeloppet
för familjevården uppräknas med 600 000 kronor till 3 600 000
kronor. Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen äskat 3 300 000 kronor
för ändamålet.

Med hänsyn till storleken av beviljade medel har medicinalstyrelsen från
och med budgetåret 1961/62 ansett sig kunna medgiva en höjning med en
krona varje budgetår av den maximiersättning, som må utgå till familj evårdshem.
För närvarande är denna maximiersättning 10 kronor per dag och
patient. Dessutom har styrelsen för vissa hem, där patient erhåller särskilt
kvalificerad omvårdnad, godkänt högre ersättning (för närvarande 11, 15
och 20 kronor). Det inom den statliga familjevården tillämpade systemet
med fastställande av ersättningen efter glidande skala beroende på patientens
tillstånd har gjort det möjligt för styrelsen att inom ramen av beviljade
anslagsbelopp medgiva dessa relativt höga maximiersättningar.

§17 Utbildning av tandhygienister

Mot vad revisorerna under denna paragraf anfört och föreslagit har medicinalstyrelsen
i princip intet att invända. Styrelsen vill endast erinra om
att styrelsen i sitt utlåtande över 1957 års folktandvårdssakkunnigas betänkande
i ämnet (SOU 1960: 1) uttalat bland annat följande:

Av de sakkunniga framlagda förslag på hjälpkrafternas område finner
styrelsen beaktansvärda och vill för sin del understryka, alt försöksutbildning
av tandhygienister bör komma till stånd. I likhet med de sakkunniga
anser styrelsen, att tandhygienisternas viktigaste arbetsuppgifter böra utgöras
av munhygienisk behandling. De skulle med all sannolikhet kunna
komma att få stor betydelse för parodontologiprofylaxen, däremot torde enligt
medicinalstyrelsens mening deras utbildning icke ge dem kompetens att
på egen band bedriva kariesprofylaktisk upplysningsverksamhet annat än
i begränsad omfattning. Värdet av att tandhygienisterna skulle utföra preliminär
kariesregistrering å barn klassvis eller inom andra grupper vill styrelsen
ifrågasätta. En sådan registrering måste under alla omständigheter
upprepas av eu ansvarig tandläkare.

6 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963. 11

162

Under hänvisning härtill förklarar sig styrelsen härmed beredd att i enlighet
med revisorernas förslag medverka till att en försöksutbildning av
tandhygienister snarast kommer till stånd.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist, föredragande, medicinalrådet Osvald, tf. byråcheferna
Ericsson och Sälde samt byrådirektören Strandlund. Stockholm
den 31 januari 1964.

ERIC BJÖRKQUIST

Birgitta Pettersson

Apotekens avgiftsnämnd

Inbetalandet av allmänna avgifter. Såsom revisorerna anfört, erlägges provisorisk
avgift den 25 i varje månad med ett belopp, beräknat i förhållande
till rörelsen under föregående månad. Den i varje månad förfallande avgiften
belöper därvid på näst föregående månad. I motsats till vad revisorerna
uttalat är emellertid denna ordning icke uttryck för en »något tvivelaktig
praxis» utan grundad på gällande bestämmelser. Den tillämpade ordningen
följer de bestämmelser, som utfärdats i Kungl. brev den 7 februari 1936
angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål m. in.
Under 11 § i de till ifrågavarande Kungl. brev fogade bestämmelserna har
meddelats en anvisning av följande lydelse: »Här ovan meddelade bestämmelser
skola lända till efterrättelse tills vidare för tiden från och med den
1 april 1936, i följd varav provisorisk avgift första gången skall erläggas
senast den 25 maj 1936 för april månad.» Något beslut, som föranleder ändring
i den sålunda införda ordningen, synes icke därefter ha utfärdats av
Kungl. Maj :t.

Den utveckling av apoteksväsendets ekonomiska förhållanden, som inträffat
sedan dessa bestämmelser utfärdades, har emellertid haft till följd, att
en i stort sett stigande andel — enligt bokslut för den 31 december 1962
cirka 8,5 miljoner kronor — av läkemedelsfondens behållning bokföringsmässigt
kommit att utgöra en fordran hos apotekens avgiftskassa. Med hänsyn
till bl. a. den betydelse, som vid den årliga omprövningen av medicinaltaxegrunderna
måste tillmätas läkemedelsfondens såväl totala behållning
som likviditet, kan det uppenbarligen diskuteras, huruvida gällande bestämmelser
har en mot dagens krav svarande utformning. Förhållandet har
varit föremål för överväganden inom nämnden, och vid behandlingen av
ärendet angående medicinaltaxegrunder för år 1964 framkom att frågan borde
utredas. Apotekarsocietetens direktion har i en skrivelse till medicinalstyrelsen
den 6 november 1963 förklarat sig beredd att diskutera en övergång
till betalning av de provisoriska avgifterna under den månad, på vilken
de belöper. Enligt vad som meddelats nämnden har medicinalstyrelsen
f. n. under övervägande huruvida en sådan omläggning bör vidtagas.

Enligt nämndens uppfattning har således frågan redan upptagits till behandling
på ett sätt, som torde kunna förmodas tillgodose de av revisorerna
framförda önskemålen.

Avgifter för forsknings- och utvecklingsarbete. Apoteksväsendet bedriver

1C3

i industriell form en betydande egen läkemedelstillverkning (ACO-preparat).
Den rutinmässiga tillverkningen är utlagd på för närvarande 15 distriktslaboratorier
i olika delar av landet. Vissa delar av de till sådan verksamhet
hörande grenarna har emellertid i rationaliseringssytte förlagts till
apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning, som fungerar som ett administrativt
och tekniskt centralorgan. Kostnaderna för denna avdelnings verksamhet
har tidigare till betydande del belastat årsavgifterna till apotekarsocieteten.
Efter införandet av nya medicinaltaxegrunder har de successivt inkalkylerats
i de av medicinalstyrelsen godkända priserna på ACO-preparaten
i analogi med prissättningen av andra industriellt tillverkade läkemedel.
De intäkter, som härigenom tillföres tillverkarna, inbetalas under rubricerade
beteckning till apotekarsocieteten och uppgår enligt framlagda kalkyler
numera till ett belopp, som nära motsvarar kostnaderna för denna del av
verksamheten. Tillvägagångssättet synes nämnden överensstämma med de
intentioner, som ligger till grund för gällande av Kungl. Maj :t godtagna medicinaltaxegrunder.

Apotekarsocietetens årsavgifter. Vid bedömningen av årsavgifterna till
apotekarsocieteten bör beaktas att redan apoteksväsendets växande omfattning
ställer stora krav på den centrala organisationen. Vidare har apotekarsocieteten
i stor utsträckning påtagit sig uppgifter i syfte att avlasta de
enskilda apoteken sådana funktioner, som med fördel kunna fullgöras centralt.
Härigenom har det varit möjligt att inom apoteksväsendet åstadkomma
väsentliga rationaliseringar, som medfört betydande besparingar för
apotekskollektivet och därmed för läkemedelskonsumenterna. Samtidigt
fullgöres en informations- och fortbildningsverksamhet, som är av väsentlig
betydelse för apotekens service till läkare och allmänhet.

Apotekarsocietetens fastighetsförvärv får bedömas som ett led i den här
avsedda verksamheten. Expansionen har givetvis medfört behov av ökade
lokaler, och enligt vad nämnden har sig bekant har de förvärvade fastigheterna
tagits i bruk för verksamheten i den mån så varit möjligt med hänsyn
till hyresförhållandena. Fastigheterna är avsedda för rivning och nybebyggande.
På sätt, som torde vara brukligt i dylika situationer, har societeten
nedskrivit dem till markvärdet och samtidigt inrättat en byggnadsfond.

Enligt nämndens mening fullgör den centrala organsationen uppgifter,
som är av sådan betydelse för en rationell drift inom apotekskollektivet, att
den i nuläget icke kan undvaras. Givetvis kan den påbörjade utredningen om
läkemedelsförsörjningen komma att anvisa andra vägar för att tillgodose
dessa behov. Någon anledning att behandla hithörande frågor med förtur
föreligger emellertid enligt nämndens uppfattning icke.

Vad slutligen beträffar apotekarsocietetens innehav av aktiemajoriteten
i Vitrum vill nämnden erinra om att förvärvet i vad avser droghandelsdelen
sammanfaller med ett av 1953 års läkemedelskommitté framlagt förslag
till rationalisering av droghandeln. Av direktiven för läkemedelsförsörjningsutredningen
framgår alt frågan om droghandelns framtida organisation
alltjämt har stor aktualitet, och behandlingen av hithörande problem
är eu av utredningens huvuduppgifter. I detta läge anser nämnden icke att
de särskilda frågor som sammanhänga med apotekarsocietetens innehav av
Vitrum lämpligen kunna lösbrylas ur det större sammanhanget och behandlas
i särskild ordning.

I handläggningen av delta ärende har deltagit ordföranden herr Björck
och vice ordföranden herr Nelson, vilka enligt bifogade protokollsutdrag an -

164

sett att nämnden bort avgiva utlåtande av den lydelse protokollet utvisar,
samt ledamöterna Linder, Wilund och Wester. Stockholm den 30 januari
1964. (Bilagor A—B.)

WILHELM BJÖRCK

A. Gunnarsson

Bilaga A

Apotekens avgiftsnämnds protokoll den 30 januari 196i, 2 §

Ordföranden herr Björck och vice ordföranden herr Nelson hade anfört
reservation under yrkande att nämndens utlåtande bort erhålla följande lydelse.

»I anledning av remiss av riksdagens revisorers berättelse § 15, får apotekens
avgiftsnämnd anföra följande.

Nämnden finner sig i det hela kunna vitsorda den redogörelse för läkemedelsfondens
tillkomst och uppgifter, som av revisorerna lämnats. Tillika
finner sig nämnden böra erinra, att, då fondbehållningen vid utgången av
åren 1960 och 1961 översteg det stadgade beloppet 15 milj. kronor, av nämnden
icke påkallats sådant yttrande, som enligt 7 § fondreglementet skall föregå
medicinalstyrelsens anmälan till chefen för socialdepartementet.

I fråga om uppbörden av de apoteksinnehavarna åliggande s. k. allmänna
avgifterna har inom nämnden framställts upprepade erinringar av samma
innebörd, som kommit till uttryck i revisorernas uttalande. Den ordning för
avgiftens redovisning, som väl icke från begynnelsen men under 1940-talet
inaugurerats, och enligt vilken apotekarsocieteten kommit i åtnjutande av
ett stående lån ur fonden, senast redovisat till 8,5 milj. kronor, har av en
minoritet inom nämnden påtalats och bedömts på samma sätt som nu skett
av revisorerna samt ansetts sakna stöd i gällande bestämmelser. Dispositionens
oförenlighet med reglementets föreskrifter om medelsplaceringen lärer
få anses uppenbar. Obestridligen har den härutinnan tillämpade praxis,
som föranlett erinran jämväl i avgivna reservationer till nämndens yttranden
— ehuru den lämnats obeaktad av fondens revisorer — på sätt riksdagens
revisorer understrukit, medfört ränteförluster för fonden. Säkra hållpunkter
för ett bedömande av storleken av dessa förluster saknas dock, då
det icke kan uteslutas, att en strikt tillämpning av fondreglementet kunnat
tänkas medföra en ökad skuldsättning vid de olika apoteken, med därav
följande avdrag för räntekostnader vid rörelsevinstens fastställande. Eu annan
konsekvens av förfarandet, som icke synes ha särskilt uppmärksammats
i revisorernas yttrande, är emellertid, att den hittills tillämpade ordningen
vid apoteksinnehavarnas deklarationer medgiver, att den av fonden
förskotterade månadsinbetalningen tillgodoräknas innehavaren såsom eget
kapital, vilket under 1963 förräntas efter 6 %. Nämnden har numera uppdragit
åt apotekens avgiftsberedning att vid avgivandet av förslag till deklarationsformulär
för år 1964 uppmärksamma förhållandet i fråga, varför
man torde kunna förutsätta, att sistnämnda missförhållande undanröjes, i
den mån eftersläpningen i redovisandet av de allmänna avgifterna skulle
fortbestå även under innevarande år. Emellertid har även apotekarsociete -

165

tens direktion i skrivelse till medicinalstyrelsen den 6 november 1963 förklarat
sig beredd — ehurn från andra utgångspunkter — att diskutera en
övergång till betalning av de provisoriska avgifterna under den månad, på
vilken de belöpa.

Vad av riksdagens revisorer uttalats angående apotekarsocietetens under
senare år successivt väsentligt ökade medlemsavgifter i olika former — årsavgift,
utvecklingskostnader och en speciell forskningsavgift — som, på
grund av stadgad avdragsrätt, i konkurrens med den allmänna avgiften varit
ägnade att reducera tillskottet av medel till läkemedelsfonden har jämväl
uppmärksammats inom nämnden, därvid särskilt anmärkts, att åtgärderna
i fråga möjliggjort en kapitalsamling hos societeten av betydande
storleksordning. I likhet med riksdagens revisorer måste nämnden hålla före,
att dessa förhållanden icke varit förutsatta vid avgiftssystemets utformning
och ej heller underkastade statsmakternas prövning.

Det må erinras att medlemsavgifterna i fråga tidigare torde varit i societetens
stadgar bestämda, ehuru denna ordning sedermera övergivits och societeten
lämnats frihet att härutinnan årligen fatta beslut. Emellertid hava
reservanter i nämnden i samband med granskningen av förslag till prognos
av apoteksrörelsens inkomster och utgifter för åren 1963 och 1964, närmare
uppmärksammat hithörande förhållanden, under yrkande tillika att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder dels för att årligen fastställa det högsta
belopp, som må disponeras för medlemmarnas avgifter till societeten, dels
för att eflcr verkställd undersökning till läkemedelsfonden återföra det belopp,
som under åren 1955—1962 frångått fonden genom uttagande av högre
avgifter än som betingats av de faktiska driftsutgifterna. I denna del torde
ärendet alltjämt vara beroende av Kungl. Maj :ts prövning.

På sätt riksdagens revisorer anfört, är läkemedelsförsörjningens organisation
för närvarande föremål för särskild utredning. Denna synes avse dels
förstatligande av droghandeln, dels ett ändrat huvudmannaskap för läkemedelsdistributionen
till konsumenterna med angivet syfte att uppnå ökat
samhälleligt inflytande, och torde kunna förutsättas bliva tidskrävande.

Det torde för den skull få anses välbetänkt att, på sätt revisorerna förordat,
utan avvaktande av sagda utrednings resultat frågan om läkemedelsfondens
konstruktion och ändamål snarast upptages till särskild behandling i
syfte att få till stånd en provisorisk lösning, ägnad att på ett bättre sätt än
nu är fallet tillgodose läkemedelskonsumenternas intressen. Då det gäller
praktiska åtgärder av sådan innebörd är nämnden visserligen, med hänsyn
till den begränsade tid, som stått till förfogande för avgivande av detta yttrande,
icke beredd att framlägga slutliga förslag. På grundval av nämndens
mångåriga erfarenhet må dock vissa allmänna synpunkter antydas.

De bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelats rörande apotekens avgiftssystem,
anförtro åt nämnden uppgiften alt utöva tillsyn och kontroll å
avgiftssystemets tillämpning (5 §) och därvid bestämma grunderna för rörelsevinstens
fastställande. Nämnden har också, i den mån dess resurser och
möjlighet till insyn så medgivit, låtit sig angeläget vara att söka tillvarataga
läkemedelskonsumenternas intressen i berörda avseende. Emellertid må
det klart sägas ifrån, alt avgiftssystemets konstruktion under nuvarande
förhållanden är behäftad med allvarliga brister, något som ock framgår av
1953 års läkemedelskommittés ingående kritiska granskning (SOU 1959: 5).
Såsom den svåraste och mest framträdande bristen vill nämnden beteckna,
att systemet icke uppfordrar till kostnadsbegränsningar i skilda avseenden,
l. ex. hyror och personal. Apoteksinnehavaren kan nämligen utgå ifrån att

166

varje utgift vid apotekets drift endast med 9 ä 10 % minskar hans egen behållna
inkomst och med hänsyn till marginalskatten begränsar hans vinst
efter skatt med endast 5 % av utgiften i fråga. Vid systemets tillkomst rörde
sig den behållna inkomsten i regel om 10 ä 15 000 kronor, och i detta läge
torde benägenheten att expandera hava i viss mån motverkats av avgiftsreglerna.
Numera, då genomsnittsinkomsten 1962 översteg 45 000 kronor,
och i vissa fall tangerade eller överskred 100 000-kronorsstrecket, är förhållandet
annorlunda. Också den under senare tid införda ordningen, att vissa
apotek vid sidan av distributionen bedriva industriell tillverkning i betydande
omfattning och leverera sina produkter till övriga apotek under medverkan
av branschorganisationen, har försvårat den ekonomiska kontrollen
från det allmännas sida. Självfallet har denna utveckling icke kunnat förutses
vid avgiftssystemets konstruktion för snart 30 år sedan. Kommer så
härtill, att i senaste tid branschorganisationen, på sätt revisorerna anmärkt,
byggt ut ett system av medlemsavgifter till betydande belopp, som på grund
av den medgivna avdragsrätten vid såväl den allmänna avgiftens som inkomstbeskattningens
utmätande löper parallellt med avgiftsbeläggningen
och i konkurrens med denna, har ytterligare en faktor införts, som komplicerar
systemet till nackdel för läkemedelsfonden. Den tankegång, som uppbär
1953 års läkemedelskommittés förslag, att varje apotek belastas med
egna kostnader och i de fall, då brist föreligger, en synlig subvention tillhandahålles,
som tillförsäkrar innehavaren en skälig ersättning, torde vara
den väg som undanröjer de värsta olägenheterna. En omläggning i nuvarande
läge av denna innebörd framstår emellertid knappast som realistisk,
då frågan om ett samhälleligt huvudmannaskap aktualiserats och synes innebära
den enda tillfredsställande ordningen. Under alla omständigheter lärer
ett i grunden reviderat avgiftssystem kräva ingående överväganden.

Kravet på omedelbara åtgärder i av riksdagens revisorer angivet syfte synes
därför få begränsas till de förut berörda restriktionerna i branschorganisationens
ekonomiska handlingsfrihet samt beredande av en förstärkt
ställning åt läkemedelskonsumenterna vid kontrollen av apotcksrörelsen. Då
avgiftsnämnden utgör ett med medicinalstyrelsen sidoordnat tillsyns- och
kontrollorgan under Kungl. Maj :t torde förhållandena anvisa, att läkemedelskonsumenterna
inom denna erhålla ett avgörande inflytande; likaledes
bör åt dessa tillförsäkras även en närmare insyn vid läkemedelsfondens förvaltning.

I fråga om avgiftsnämndens sammansättning synes böra beaktas, att
nämndens uppgifter under årens lopp undergått eu markerad materiell ändring.
Under den första tiden dominerade besvärsärenden från apoteksinnehavarna
beträffande den allmänna avgiftens beräkning. Dessa ärenden ha
numera sedan åtskilliga år helt fallit bort. I dagens läge koncentreras arbetet
kring granskningen av apotekarsocietetens årliga prognos av apoteksrörelsens
ekonomi och dess därpå grundade underdåniga framställning rörande
medicinaltaxegrunderna samt kring den likaledes årliga framställningen
av avgiftssystemets utformning, d. v. s. prövningen av apoteksinnehavarnas
inkomstställning. Jämväl apoteksinnehavarnas och apotekspersonalens
pensionsfrågor ha under senare år påkallat stor uppmärksamhet.
Såväl i nu berörda sammanhang som även i övrigt har nämnden att granska
utfallet av rörelsen vid de olika apoteken på grundvalen av sammanställningar
av omsättning och kostnader. Denna del av nämndens verksamhet torde
icke ha minskat i betydelse, sedan den av 1930 års riksdag (statsutskottets

167

uti. nr 5) uttalade förväntan, att innehavaren av befattningen såsom chef
för medicinalstyrelsens apoteksbyrå »kommer att betrakta densamma såsom
en sluttjänst och sålunda icke som en övergångspost, avsedd att meritera
för erhållande av privilegium å något av de större apoteken», icke följts
av någon ändring i tidigare ordning.

Av nämndens fem ledamöter — samtliga eller motsvarande suppleant
måste vara tillstädes för beslutsmässighet —- äro två utsedda av apotekarsocielelens
direktion och kunna därför såsom petitionärer i de viktigaste
ärendena förutsättas stödja föreliggande framställningar. De tre övriga, av
Kungl. Maj :t förordnade ledamöterna, därvid den ene traditionellt utgor
apoteksbyråchefen i medicinalstyrelsen, lära få betraktas såsom icpiesentanter
för läkemedelskonsumenterna. Vid en förstärkning av denna representation
ligger det nära till hands att Svenska Landstingsförbundet och
Stadsförbundet såsom organisationer av sjukvårdens huvudmän, vilka svara
för en avsevärd del av läkemedelskonsumtionen, bliva särskilt företrädda
i nämnden. Detta så mycket mera som den nyss beslutade ordningen i fråga
om sjukhusapotekens ställning kan förutses komma under nämndens
bedömande. Skulle nämndens numerär därigenom komma att anses onödigt
stor, kan övervägas att begränsa apotekarsocietetens representation till
en ledamot, företrädande apotekens avgiftsberedning, vars erfarenhet är av
betydelse vid handläggningen av ärendena. Det må framhållas, alt man vid
nämndens tillkomst hade att räkna med två skilda apotekarorganisationer,
som vardera hade att utse eu representant. Först sedan dessa under 1950-talet sammanslagits, tillkom den nu gällande ordningen. Jämväl den inträdda
förskjutningen i nämndens faktiska uppgifter synes tala för att
företagarintresset kan anses tillfredsställande tillgodosett genom en representant.
Enligt den skisserade ordningen skulle då läkemedelskonsumenterna
omedelbart företrädas av 4 ledamöter, medicinalstyrelsen och apotekarsocieteten
av vardera en.

Vad därefter angår sättet för den revisionella granskningen av läkemedelsfondens
förvaltning, har man svårt att inse lämpligheten av att denna
kommit att åvila en revisor utsedd av apotekarsocieteten och en utsedd av
farmaceutförbundet, men endast en företrädare för det allmänna. Fonden
utgör läkemedelskonsumenternas egendom, och förvaltningen åligger medicinalstyrelsen.
Uppgiften för revisionen innebär främst kontroll av fondmedlens
inflytande, redovisning och placering.

Vid den rättsliga prövningen i högsta instans av fondens ställning i ett
uppmärksammat mål hade Kungl. Maj :t och Kronan att ingå i svaromål
som fondens huvudman. Del framstår såsom naturligt och skäligt, att representanter
för läkemedelskonsumenterna anförtros alt granska ifrågavarande
förvaltning. Även här anvisar det faktiska läget, att Kungl. Maj:t
utser en, de båda förbunden vardera en revisor, medan apotekarsocietetens
och farmaceut förbundets deltagande bringas att upphöra.

Sammanfattningsvis vill nämnden fastslå, alt de av riksdagens revisorer
påkallade åtgärderna för ett bättre tillgodoseende av läkemedelskonsumenternas
intressen vid kontrollen av läkemedelsförsörjningens ekonomiska
förhållanden finna starkt stöd i avgiftsnämndens under en följd av år gjorda
erfarenheter. I avvaktan på pågående utredningar, vilka med hänsyn till
den bestående ordningens allvarliga brister böra på allt sätt påskyndas, hatnämnden
ansett sig böra förorda, förutom omedelbar omprövning av avgiftsnämndens
sammansättning, liksom av sättet för revision av läkeme -

168

delsfondens förvaltning, att åtgärder från statsmakternas sida vidtagas för
att reglera bestående frihet för vederbörande branschorganisation att pålägga
medlemmarna avgifter, vilka reducera tillflödet till läkemedelsfonden och
därmed inskränka möjligheterna till sänkning av läkemedelspriserna.»

Bilaga B

Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med apotekens avqiftsnämnd den
30 januari 1964

Närvarande: Herrar Björck, ordförande, Nelson, Linder, Wester, Wilund.

2 §•

Företog nämnden till avgörande ärende angående utlåtande i anledning
av Kungl. Maj :ts remiss den 21 december 1963 av § 15 i riksdagens revisorers
berättelse.

Avgiftsnämnden beslöt avgiva utlåtande enligt av herrar Linder, Wester
och Wilund uttalad mening, av lydelse, som framgår av remissyttrandet.

Mot beslutet anfördes reservation av ordföranden herr Björck och vice
ordföranden herr Nelson under yrkande att utlåtandet bort erhålla den lydelse,
som framgår av Bilaga A.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Apotekarsocieteten

Genom remiss den 21 december 1963 har Kungl. Maj :t berett apotekarsocietetens
direktion tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens
revisorer i utlåtande den 16 december 1963 anfört efter granskning av
förvaltningen av fonden för reglering av läkemedelsprisen in. in. (läkemedelsfonden).
I utlåtandet behandlar revisorerna dels nuvarande ordning för
inbetalning av de allmänna avgifterna från apoteken, dels de utvecklingsoch
forskningsavgifter, som belastar vissa apoteksberedda läkemedels (de
s. k. ACO-preparatens) priser och dels apotekarsocietetens årsavgifter. Med
anledning av vad revisorerna uttalat får vi anföra följande.

Apotekens allmänna avgifter. I revisorernas uttalande heter det bl. a. att
bestämmelserna rörande de allmänna avgifternas inbetalning från apoteken
enligt praxis »tolkats så, att den i varje månad förfallande avgiften
skall anses belöpa på näst föregående månad». Revisorerna säger sig ha inhämtat
att denna praxis sammanhänger med att »apotekarsocieteten betraktar
läkemedelsfonden som en reservfond med uppgift att bereda apoteksinnehavarna
en månads stående kredit».

Revisorernas uppgift om vår förmenta inställning till läkemedelsfonden
har icke inhämtats genom kontakt med oss. Uppenbarligen har revisorerna
icke heller tagit del av vad vi ärligen i samband med våra utredningar rörande
läkemedelsprissättningen offentligt anfört angående fonden. Vi har
nämligen därvid klart deklarerat vår syn på densamma, vilken väl uttryckes
med revisorernas egna ord: »Denna är avsedd att vara en regleringsfond
i fråga om läkemedelspriserna med uppgift att utjämna uppkommande överskott
och underskott inom kollektivet.» Vi har själva stundom använt beteckningen
apoteksväsendets likviditetsreserv för att ange just den nämnda

169

funktionen hos fonden. I sak synes alltså vår uppfattning på denna punkt
helt sammanfalla med revisorernas. Vi måste emellertid bestämt tillbakavisa
ovan återgivna uttalande att vi skulle hysa den uppfattningen, att fondens
uppgift är att bereda apoteksinnehavarna en månads stående kredit.

Vad gäller ordningen för apotekens avgiftsbetalning är denna ej en fråga
om praxis utan den är grundad på en direkt anvisning av Kungl. Maj:t
i samband med utfärdandet av bestämmelser om apotekens avgifter i det
s. k. avgiftsbrevet den 7 februari 1936. Anvisningen har följande lydelse:
»Här ovan meddelade bestämmelser skola lända till efterrättelse tills vidare
för tiden från och med den 1 april 1936, i följd varav provisorisk avgift
första gången skall erläggas senast den 25 maj 1936 för april månad».
Anvisningen har därefter ej upphävts eller ändrats av Kungl. Maj :t. Det
är alltså enligt vår mening fullt klart, att den nu under snart 30 år tilllämpade
ordningen strikt överensstämmer med givna föreskrifter. Att läkemedelsfonden
ständigt uppvisar en fordran på apoteken är därför enbart
att se som ett tekniskt resultat av den bokföringsmetod som tillämpas, vilken
medför att den avgift, som enligt gällande ordning skall erläggas i
slutet av januari månad, i fondens räkenskaper töres som intäkt på det
gångna året. Vi tillbakavisar därför som felaktigt även påståendet att uppbördsordningen
skulle »grundas enbart på en något tvivelaktig praxis»
och hävdar under hänvisning till det anförda, att den helt följer av Kungl.
Maj :t givna föreskrifter.

Én annan sak är, att utvecklingen sedan 1936 medfört en stegring av
avgifternas storlek, som då sannolikt icke kunde förutses. När samma synpunkter
och påståenden, som nu framföres av riksdagens revisorer, för
några månader sedan lanserades av ordföranden och v. ordföranden i apotekens
avgiftsnämnd i ett reservationsuttalande till nämndens yttrande i
frågan om läkemedelsprissättningen under 1964, förklarade sig direktionen
i en skrivelse till medicinalstyrelsen beredd att diskutera ett förändrat
inbetalningssätt för avgifterna. Vår motivering härför framgår av skrivelsen,
som bilägges detta yttrande (bilaga). Det finns anledning att bär ytterligare
understryka vad som anföres i skrivelsen om de finansieringsproblem,
som kan uppstå för apoteksinnehavarna vid ändring av betalningsterminen.

Avgifter för forsknings- och utvecklingsarbete i samband med apoteksväsendets
läkemedels produktion. Produktionen av läkemedel inom apoteksväsendet
har en betydande omfattning. Dels tillverkas på varje apotek
läkemedel efter läkares ordination för viss patient, dels produceras
lagringsdugliga läkemedel, de s. k. ACO-preparaten, som numera är klassificerade
som farinacevtiska specialiteter. Produktionen av ACO-preparat
är sedan mitten av 1940-talet koncentrerad till ett fåtal apotek, försedda
med s. k. distriktslaboratorier.

All tillverkning av läkemedel i stor skala är oundvikligen förenad med
kostnader utöver de direkta produktionskostnaderna. Sökandet efter nya
läkemedel och utarbetandet av beredningsformer, som ger läkemedlen
bästa möjliga effekt, god hållbarhet och i övrigt så förmånliga egenskaper
som möjligt nödvändiggör elt omfattande och kostnadskrävande forsknings-
och utvecklingsarbete. Detta gäller även utarbetandet av goda kontrollmetoder,
lämpligt emballage o. s. v. Vidare krävs information, främst
till läkarkåren, för alt de producerade läkemedlen skall bli kända och komma
till användning. Också delta medför betydande kostnader.

Kostnaderna inom eu läkemcdclsfabrikation i allmänhet för administra 6f

Rev. berättelse ang. statsverket år 1963. It

170

tion, forskning, utvecklingsarbete och information betalas givetvis av de
producerade varorna och detsamma måste även gälla ACO-läkemedlen. Från
och med 1956, då nya medicinaltaxegrunder trätt i kraft, har vi därför inkalkylerat
dylika kostnader i ACO-preparatens priser. Medan själva produktionen
av ACO-preparaten bedrives på ett antal distriktslaboratorier har
forsknings- och utvecklingsarbete, information samt planläggning och ledning
i stort av verksamheten koncentrerats till den s. k. tekniska huvudavdelningen
inom apotekarsocietetens centrala organisation (se bilagda
organisationsplan1). Genom att de i ACO-preparaten inkalkylerade s. k. utvecklingskostnaderna
och forskningsavgifterna överföres till apotekarsocieteten,
täckes kostnaderna för den tekniska huvudavdelningen genom
intäkter från preparatens försäljning. Förfaringssättet är en ovillkorlig förutsättning
för ACO-produktionens fortsatta existens och för dess vidareutveckling.

Revisorernas utlåtande ger intrycket av att de avgifter som sålunda belasta
preparaten skulle medföra ökning av allmänhetens läkemedelskostnader.
1 sjulva verket förhåller det sig tvärt om. ACO-preparaten är så gott
som undantagslöst billigare än motsvaranade fabrikstillverkade läkemedel
och det är lätt att påvisa hur förekomsten av ACO-preparat inom ett läkemedelsområde
ofta kraftigt stimulerar priskonkurrensen inom detta till
gagn för allmänhet och samhälle.

Ytterligare skall anföras att distriktslaboratoriernas försäljning av ACOpreparat
täcker alla de kostnader, inklusive här aktuella avgifter, som är
förenade med verksamheten och därutöver lämnar en icke obetydlig vinst.
Denna vinst ökar primärt överskottet på de apotek, som är förenade med
distriktslaboratorier men uttages därefter till allra största delen från dessa
i form av allmän avgift. På detta sätt lämnar ACO-produktionen ett bidrag,
som f. n. uppgår till över två miljoner kronor per år, till täckande av kostnaderna
för apoteksväsendets övriga verksamhet och möjliggör sålunda
ett lägre prispålägg i apoteksledet än som annars skulle erfordras.

Apotekarsocietetens årsavgifter. Som revisorerna konstaterar är avgifterna
till apotekarsocieteten enligt reglerna för beräkning av apotekens allmänna
avgifter att betrakta som avdragsgill kostnad vid fastställande av
apotekens rörelsevinst. Anledningen till att reglerna fått denna utformning
har givetvis varit att avgifterna till apotekarsocieteten använts för ändamål,
som är apoteksväsendets gemensamma. Apotekarsocietetens centrala
organisation har varit och är ett apoteksväsendets serviceorgan. Det som
nu har väckt revisorernas uppmärksamhet synes vara avgifternas storlek
och det förhållandet att vissa fonderingar och avskrivningar verkställts i
apotekarsocietetens bokslut under senare år.

Beträffande storleken av avgifterna skall endast sägas att avgifterna visserligen
ökats i kronor räknat, men i förhållande till apotekens verksamhet,
sådan den avspeglar sig i omsättningssiffrorna, är de ej större nu än
i början av 50-talet. De har hela tiden uppgått till ca 0,5 % av apotekens
samlade omsättning. Det betydelsefulla i sammanhanget torde emellertid
mindre vara avgifternas storlek i och för sig än denna storlek i relation
till nyttan av den verksamhet avgifterna möjliggör och den effekt denna
verksamhet har på läkemedelspriserna. I denna fråga kan som exempel
anföras att enbart den rationalisering och centralisering av råvarukontrollen
till apotekarsocietetens laboratorium, som på organisationens initiativ
genomfördes i slutet av 40-talet, nu kan beräknas medföra en årlig bespa 1

Ej avtryckt

171

ring på apoteken med över 5 miljoner kronor, d. v. s. ett belopp som är
dubbelt så stort som summan av apotekens årsavgifter. Denna verksamhet
är likväl endast en del av den service apotekarsocieteten fullgör gentemot
apoteken. Andra grenar av den centrala verksamheten är planering och
förhyrande av apotekslokaler, utprövning och samköp av apparatur, informationsverksamhet
till apoteken, platsbyråverksamhet, löneutbetalning och
personalstatistik, personalutbildning och fortbildning m. in. Totalt torde
verksamheten medföra eu årlig kostnadsminskning på apoteken, som uppgår
till flerdubbla det nyss nämnda beloppet. Ännu viktigare torde det
likväl vara att apoteksväsendets verksamhet, framför allt genom dessa
centrala insatser kunnat föras upp till en internationellt sett förebildlig
standard samtidigt som den låtit sig infoga under en rent samhällelig målsättning.
Detta har kunnat ske samtidigt som prispålägget i apoteksledet
successivt minskats och nu är lägst i Norden, troligen i hela Västeuropa.
Avgifterna till apotekarsocieteten har i stället för att vara en belastning på
läkemedels pris erna i hög grad bidragit till den förhållandevis laga prisnivån
på läkemedel i Sverige.

Beträffande apotekarsocietetens bokslutsdispositioner skall följande anföras.

Apoteksväsendets centrala organisation har för att kunna bidraga till den
gynnsamma utveckling på läkemedelsområdet, som antytts i det föregående,
efter hand påtagit sig allt mera omfattande arbetsuppgifter och den har
därvid självfallet måst byggas ut väsentligt. Lokalbrist har blivit en följd
härav och vi har inriktat oss på att snarast möjligt söka lösa detta problem
genom ett nybygge. Några rivningsmogna fastigheter i direkt anslutning till
våra tidigare ägda har därför inköpts och i våra balansräkningar skrivits
ned till markvärdet. Därjämte har vissa medel avsatts i en särskild byggnadsfond.

År 1959 inköpte apotekarsocieteten med användande av i huvudsak upplånade
medel aktiemajoriteten i droghandelsföretaget och läkemedelsfabriken
Vitrum. Vi hade fått kännedom om att 1953 års läkemedelskommitté,
som då ännu icke slutfört sitt uppdrag, beträffande droghandeln i Sverige
skulle komma att framlägga två alternativa förslag. Det ena förslaget innebar
inrättande av en central droghandel med monopolställning, det andra
att apotekarsocieteten etablerade en med övriga företag konkurrerande droghandel.
Den senare lösningen, som kom att slutligt förordas av läkemedelskommittén,
tedde sig även för oss väsentligt bättre ägnad att på lång sikt garantera
en betryggande läkemedelsförsörjning. Då societeten erhöll erbjudande
alt inköpa aktiemajoriteten i Vitrum, ansåg vi det därför vara klokt
att acceptera delta. Vårt antagande att förfarandet skulle respekteras också
av övriga intressenter inom läkemedelsbranschen visade sig tyvärr vara felaktigt
och en delvis mycket häftig reaktion från läkemedelsindustriens sida
mot vår åtgärd har bidragit till att nedskrivningen av Vitrumaktierna till
pari genomförts snabbare än som eljest skulle kommit i fråga. Nedskrivningen
innebär emellertid eu konsolideringsåtgärd, som även under andra
förhållanden sannolikt skulle ha vidtagits såsom företagsmässigt riktig. Ytterligare
nedskrivning av aktierna är i varje fall f. n. icke aktuell.

Sammanfattning. Beträffande ordningen för apotekens inbetalning av allmänna
avgifter anser vi det vara fullt klart att denna ordning icke fritt utformats
till praxis utan strikt följer av Kungl. Maj:t givna direktiv. Vid eu
eventuell ändring av dessa direktiv måste beaktas alt vissa finansieringsproblem
kan uppkomma för apoteksinnehavarna.

172

De medel, som inbetalas till apotekarsocieteten av distriktslaboratoriema
för att täcka de centrala kostnaderna för ACO-produktionen, är en förutsättning
för denna produktions bedrivande och för dess vidareutveckling.

Såväl apotekens läkemedelsproduktion som den centrala verksamheten i
övrigt har stor betydelse för en sund utveckling av landets läkemedelsförsörjning
och vi vill framhålla att en brådstörtad förändring av förutsättningarna
för denna verksamhet enligt vår uppfattning kan medföra risk för
vittgående ogynnsamma konsekvenser.

Beträffande apotekarsocietetens ekonomiska konsolideringsåtgärder har
anförts att dessa i det väsentliga föranletts av två omständigheter, behov av
nybyggnad för apotekarsocietetens centrala organisation och av nedskrivning
av värdet på Vitrumaktierna. Behov av ytterligare av- och nedskrivningar
föreligger f. n. ej. Den fond som avsatts för byggnadsändamål kan
däremot behöva utökas något ytterligare.

Under år 1963 har en ny utredning rörande bl. a. apoteksväsendets organisation
tillsatts. Frågan om ändrade former för samhällets inflytande över
apoteksväsendet skall därvid särskilt uppmärksammas. Vår önskan är, att
vi skall beredas möjlighet att även i framtiden — under fortsatt insyn och
kontroll från samhällets sida — arbeta för en progressiv och rationell utveckling
på läkemedelsförsörjningens område. Skulle nuvarande former för
denna samhällets insyn och kontroll befinnas otillfredsställande torde utredningen
komma att anvisa lämpliga vägar för reformer. Att nu genom separata
åtgärder inskränka eller försvåra apotekarsocietetens centrala insatser
inom läkemedelsförsörjningen synes icke tillrådligt. De verkningar sådana
åtgärder skulle få kan icke utan närmare utredning överblickas.

Det har ej gjorts gällande att apoteksväsendet i Sverige skulle fungera
otillfredsställande eller att läkemedelsdistributionen i vårt land skulle vara
dyrare än annorstädes. I själva verket torde motsatsen vara fallet. Det synes
oss mot denna bakgrund riktigast att läkemedelsförsörjningsutredningens
resultat avvaktas, innan åtgärder av den art riksdagens revisorer antytt
övervägas. Stockholm den 20 januari 1964.

A. O. WILUND

Sven Eklund

Bilaga

Reservation av ordföranden och v. ordföranden i apotekens avgiftsnämnd

Vid apotekens avgiftsnämnds behandling av apotekarsocietetens förslag
rörande läkemedelsprissättningen under år 1964 har nämndens ordförande
och vice ordförande anfört en utförligt motiverad reservation mot nämndens
beslut. Reservanterna har bl. a. tagit upp frågan om ordningen för apotekens
erläggande av provisoriska avgifter och gjort gällande att apotekens
avgiftsberedning givit en felaktig tolkning av de av Kungl. Maj:t den 7
februari 1936 utfärdade bestämmelserna rörande apotekens allmänna avgifter.
Avgifterna betalas enligt reservanternas uppfattning en månad för
sent och man menar att nämnden borde »påkalla omedelbara åtgärder för
de meddelade bestämmelsernas effektiva tillämpning».

173

Avgiftsnämndens ordförande och vice ordförande gör sålunda gällande
att ett felaktigt förfarande under lång tid tillämpats och att apotekarna mot
givna föreskrifter gynnats genom att fondmedel anlitats som rörelsekredit.

För vår del anser vi det sätt för inbetalning av avgifterna, som tillämpas
och som nu snart har 30-årig hävd, vara helt i överensstämmelse med gällande
föreskrifter. Vi stöder oss därvid på de anvisningar, som Kungl. Maj:t
lämnade i samband med utfärdandet av bestämmelserna angående de allmänna
avgifterna. Bestämmelserna skulle i enlighet härmed träda i kraft
den 1 april 1936, »i följd varav provisorisk avgift första gången skall erläggas
senast den 25 maj 1936 för april månad». Tydligare kan enligt vår uppfattning
betalningsterminen ej angivas. Vid våra undersökningar har vi ej
kunnat finna att Kungl. Maj :t senare ändrat den givna anvisningen. Det är
för oss, med anledning både av reservationens innehåll och dess utformning,
synnerligen angeläget att en prövning kommer till stånd om hittillsvarande
förfarande överensstämmer med givna föreskrifter eller om en systematisk
felaktighet blivit begången. Vi får därför vördsamt hemställa att en sådan
prövning verkställes av Kungl. styrelsen.

Som framgår av det sagda är vi av den uppfattningen, att uppbörden av
provisoriska avgifter skett helt i enlighet med av Kungl. Maj :t givna anvisningar.
Som följd härav måste det enligt vår mening också accepteras, att
endast den del av regleringsfondens behållning, som överstiger den bokförda
fordran hos apotekens avgiftskassa, kan tjäna som apotekskollektivets
likviditetsreserv.

Den årliga omprövningen av medicinaltaxegrunderna syftar till att prissättningen
i apoteksledet på grundval av prognoser skall anpassas på sådant
sätt att bästa möjliga överensstämmelse uppnås mellan apoteksväsendets
intäkter och kostnader. För att ett sådant system över huvud taget skall
kunna tillämpas måste det också innehålla en buffert, som uppfångar de avvikelser
från prognosen, som det ekonomiska utfallet alltid kommer att innebära.
Som sådan buffert tjänstgör regleringsfonden. Det är naturligtvis
nödvändigt att enighet föreligger beträffande bedömningen av denna bufferts
uppgifter, verkningssätt och kapacitet så att tvistigheter av ovan berört
slag för framtiden kan undgås.

En skillnad mellan regleringsfondens formella och reella storlek, som orsakas
av nuvarande sätt för avgifternas uppbörd kan således rimligtvis inte
få skapa hinder för eller försvåra genomförandet av erforderliga taxehöjningar.
Systemet för medicinaltaxans reglering har ju konstruerats för en
relativt automatisk funktion. Ä andra sidan kan naturligtvis en ändring av
sättet för avgifternas uppbörd övervägas, närmast på grund av avgifternas
nuvarande storlek. Med hänsyn till angelägenheten av att apoteksväsendets
störningsfria funktion upprätthålles, är vi för vår del beredda att diskutera
eu övergång till betalning av de provisoriska avgifterna under den månad,
på vilken de belöper. Detta synes emellertid förutsätta en ändring av Kungl.
Maj:ls bestämmelser. Vidare måste förutsättas dels att övergången kan ske
successivt under viss tid, dels att apotekarkåren erhåller medicinalstyrelsens
stöd då det gäller att uppdriva det ytterligare rörelsekapital, som kommer
att krävas vid genomförandet av det ändrade betalningssättet. Stockholm
den 6 november 1963.

174

Riksrevisionsverket

Efter eu redogörelse för de huvudsakliga bestämmelserna i kungl. brev
den 7 februari 1936 angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma
ändamål m. in. uttalar revisorerna, att avgiften skall erläggas senast den 25
i varje månad med ett provisoriskt belopp, beräknat i förhållande till rörelsen
under föregående månad. Enligt praxis har emellertid bestämmelserna
enligt revisorerna tolkats så, att den i varje månad förfallande avgiften
skall anses belöpa på näst föregående månad. Revisorerna uttalar vidare,
att den tillämpade ordningen för att i fortsättningen kunna godtagas
i varje fall borde ha ett direkt stöd i ett statsmakternas beslut och icke
grundas enbart på en något tvivelaktig praxis.

I anledning av vad revisorerna anfört vill riksrevisionsverket erinra om
att i det förutnämnda kungl. brevet den 7 februari 1936 vissa bestämmelser
meddelats rörande brevets ikraftträdande m. m. Härvid har bl. a. utsagts
följande:

»Här ovan meddelade bestämmelser skola lända till efterrättelse tills vidare
för tiden från och med den 1 april 1936, i följd varav provisorisk avgift
första gången skall erläggas senast den 25 maj 1936 för april månad»

Enligt riksrevisionsverkets uppfattning överensstämmer den tillämpade
ordningen för avgiftens erläggande med förenämnda Kungl. Maj :ts stadgande,
att den å bestämd dag i viss månad erlagda avgiften skall avse den
näst föregående månaden.

I anledning av revisorernas uttalanden rörande de avgifter för utveckling
och forskning, som apotekarsocieten uttager av apoteksinnehavare, må påpekas,
att denna fråga redan uppmärksammats av vederbörande departementschef.
I direktiven — dagtecknade den 19 april 1963 — för den pågående
utredningen rörande läkemedelsförsörjningen har bl. a. uttalats följande: »---Sedermera

har också gjorts gällande, att avgifter som apotekar societeten

uttaxerar av sina medlemmar —• och som belastar de skilda apoteken
och därmed i sista hand påverkar läkemedelspriserna — har använts
till ekonomiska konsolideringar av societeten och därmed i varje fall indirekt
av Vitrum.»

Vidare må framhållas, alt medicinalstyrelsen i sin skrivelse till Kungl.
Maj :t den 19 november 1963 angående medicinaltaxegrunder för år 1964
uttalat, att styrelsen kommer att framdeles upptaga till prövning den av
avgiftsnämnden berörda frågan om medlemsavgifterna till apotekarsocieteten.
Med hänsyn till den prövning av förevarande spörsmål, som således
kommer att ske av såväl medicinalstyrelsen som läkemedelsförsörjningsutredningen,
synes några ytterligare åtgärder ej påkallade.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamoten Cardelius och
byråchefen Ehnbom. Stockholm den 25 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

L. Lundh

175

§ 16 Familjevården inom mentalsjukvården

Medicinalstyrelsen. Se yttrandet över § 15, s. 160.

Svenska landstingsförbundet

Genom beslut av 1963 års höstriksdag skola landstingen, med vissa undantag,
den 1 januari 1967 övertaga den av staten hittills omhänderhavda mentalsjukvården.
Planer hålla nu på att uppgöras för mentalsjukvårdens organisation
i respektive sjukvårdsområden. Det är ännu för tidigt att göra
något uttalande om innebörden av denna planläggning. Men vissa riktpunkter
för denna ha angivits av mentalsjukvårdsdelegationen och i propositionen
om landstingsövertagandet och beträffande dessa synas delade meningar
icke råda.

Man torde i enlighet härmed kunna utgå från att den öppna vården av de
mentalt sjuka kommer att ägnas särskild uppmärksamhet vid den nu pågående
planläggningen. Man torde därvid komma att vidtaga åtgärder, syftande
till en betydande utökning av mottagningarna för öppen sjukvård vid
mentalsjukhusen. Vidare planeras inrättande av dag- och nattsjukhus m. m.
Naturligt är att därvid även hemsjukvården och familjevården av mentalt
sj lika kommer att ingående övervägas.

Det torde sålunda kunna sägas, att en väsentlig tonvikt på den öppna vården
kommer att läggas i det fortsatta reformarbetet. Huruvida familjevården
i traditionell utformning därvid kan komma att mera väsentligt utvidgas,
synes dock rätt ovisst, bl. a. med hänsyn till de faktorer som av medicinalstyrelsen
anförts. Stockholm den 15 januari 1964.

FRIDOLF THAPPER

Ivar Dahlgren

Svenska stadsförbundet

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer uttalat beträffande familjevården inom mentalsjukvården,
får förbundet överlämna och för egen del åberopa bifogade (bilaga)
yttrande av förbundets sjukvårdsdelegation. Stockholm den 17 januari
1964.

HJ. MEHR

S. O. Dahlman

176

Bilaga

Yttrande av sjukvårdsdelegationen

Mot bakgrunden av den av revisorerna lämnade redogörelsen av utvecklingen
av familjevården inom mentalsjukvården anser sig sjukvårdsdelegationen
kunna ansluta sig till revisorernas uttalande om angelägenheten av
att familjevården i möjligaste mån utbygges. Såsom revisorerna framhållit
talar såväl humanitära som samhällsekonomiska skäl för en dylik utveckling.
Delegationen vill i sammanhanget framhålla att utvecklingen inom
mentalsjukvården går mot alltmer differentierade vård- och behandlingsformer,
därvid den öppna vården får en vidgad betydelse.

Med hänsyn till att medicinalstyrelsen till revisorerna lämnat en uttömmande
redogörelse för familjevårdens läge och utvecklingstendenser även
inom storstädernas mentalsjukvård har sjukvårdsdelegationen ansett sig i
förevarande sammanhang kunna begränsa sig till att ge uttryck för sin anslutning
till vad revisorerna uttalat. Stockholm den 16 januari 1964.

Harald Lindvall C. B. Ericsson

§ 17 Utbildning av tandhygienister

Medicinalstyrelsen. Se yttrandet över § 15, s. 161.

Svenska landstingsförbundet

Såsom framgår av revisorernas berättelse har frågan om utbildning av
tandhygienister tidigare behandlats av statliga kommittéer, senast av 1957
års folktandvårdssakkunniga i deras år 1960 avgivna betänkande. I yttrande
över detta uttalade förbundsstyrelsen, att den fann skäl tala för förslaget,
att försök skulle göras med tandhygienister för bl. a. det kariesprofylaktiska
arbetet, varför en försöksutbildning i begränsad omfattning
borde komma till stånd.

Styrelsen är alltjämt av samma uppfattning. Med hänsyn till att dylika
befattningshavare med gott resultat verka på vissa håll utomlands och då
närmare inhemska erfarenheter av dem saknas, synes det värdefullt att ett
försök härmed göres och att för ändamålet utbildning anordnas. Med den
brist på tandläkare som råder måste varje initiativ, syftande till ett bättre
tillvaratagande av deras arbetstid, hälsas med tillfredsställelse. Stockholm
den 15 januari 1964.

FRIDOLF THAPPER

Ivar Dahlgren

177

Svenska stadsförbundet

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer uttalat beträffande utbildning av tandhygienister,
får förbundet överlämna och för egen del åberopa bifogade (bilaga)
yttrande av förbundets sjukvårdsdelegation. Stockholm den 17 januari 1964.

HJ. MEHR

S. O. Dahlman

Bilaga

Yttrande av sjukvårdsdelegationen

Bristen på tandläkare inom folktandvården har under ett flertal år föranlett
framläggande av olika förslag i syfte att underlätta tandläkarnas
arbete. Ett av dessa har tagit sikte på att tillföra folktandvården ytterligare
en personalkategori, benämnd tandhygienister, med uppgift att fullgöra
vissa arbetsuppgifter, som hittills i viss utsträckning utföres av tandläkarna.
Revisorerna har lämnat en redogörelse för folktandvårdens utveckling
och nuvarande situation med betoning av förslagen att tillföra folktandvården
hjälpkrafter i form av tandhygienister. Frågan aktualiserades
senast av 1957 års folktandvårdssakkunniga i deras betänkande om folktandvården
(SOU 1961: 1). Vid ärendets remissbehandling uttalade sjukvårdsdelegationen
sin anslutning till de sakkunnigas förslag om anlitande
av tandhygienister inom folktandvården samt att utbildning av dylika snarast
kom till stånd. Delegationen delar i allt väsentligt revisorernas nu
gjorda uttalande om betydelsen av att tandvården tillföres för ändamålet utbildade
tandhygienister.

Revisorernas uttalande om angelägenheten av att medicinalstyrelsen får
i uppdrag att framlägga förslag till försöksutbildning av tandhygienister vill
sjukvårdsdelegationen sålunda för sin del kraftigt understryka. Stockholm
den 16 januari 1964.

Harald Lindvall

C. B. Ericsson

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 18 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under § 18 beträffande utfallet av automobilskattemedlens
specialbudget har av kommunikationsdepartementet ej
utsänts på remiss.

§ 19 Kostnaderna för vägunderhållet

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

I sin berättelse har riksdagens revisorer bl. a. framhållit, att den av vägoch
yattenbyggnadsstyrelsen år 1954 uppgjorda och år 1957 översedda utredningen
angående kostnaderna för anläggning och årligt underhåll av å
ena sidan grusvägbanor och å andra sidan olika slag av belagda vägbanor är
synnerligen föråldrad såväl i fråga om anläggnings- och underhållskostnader
som när det gäller trafikmängder och trafikkostnader och att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen vid sin bedömning av hithörande spörsmål endast
utgår från den ungefärliga normen att beläggning är lönsam vid en trafikmängd
av 200 fordon per årsmedeldygn om hänsyn tages enbart till vägunderhållskostnaderna
och vid en trafikmängd av 100 fordon per årsmedeldygn
om hänsyn tages även till trafikvinsten.

Gentemot detta vill styrelsen framhålla att den omnämnda utredningen
enligt styrelsens uppfattning icke kan anses synnerligen föråldrad även om
en översyn av densamma nu kan vara lämplig. Styrelsen har också redan
tidigare beslutat att en sådan översyn skall utföras innevarande år. Det är
dock att märka att — som revisorerna även framhållit — det hittills inte
haft någon praktisk betydelse, om den i utredningen angivna lönsamhetsgränsen
— 200 fordon per årsmedeldygn — skulle ha undergått viss ändring
— eftersom de vägar som hittills försetts med varaktigt slitlager i huvudsak
haft att upptaga betydligt större trafik. I de fall det varit fråga om
vägar med mindre trafik har slitlagret föranletts av andra skäl såsom med
hänsyn till trevnaden i ett samhälle eller för att få ett helt vägnät sammanhängande
belagt för undvikande av eljest erforderliga långa tomkörningar
av vägmaskiner.

Riksdagens revisorer har vidare framhållit att någon hänsyn i tidigare
lönsamhetsberäkningar icke tagits till oljegrusbehandlade vägar, att det
icke torde vara uteslutet att det kan vara ekonomiskt fördelaktigt att företaga
oljegrusbehandling även på vägar med jämförelsevis svaga undergrunder
och att mera utförliga uppgifter rörande oljegrusbehandiingens varaktighet
och kostnaderna för dess underhåll bör inhämtas och bearbetas, så
att en bedömning möjliggöres beträffande de minimikrav som måste ställas
på oljegrusvägarnas underbyggnad.

Styrelsen får i anledning av dessa påpekanden framhålla följande. Att

179

styrelsen i sina tidigare utredningar icke tagit hänsyn till lönsamheten av
oljegrusbehandling sammanhänger med att denna verksamhet påbörjades
först år 1956 och att styrelsen därför icke haft ett tillräckligt underlag för
en mera ingående bedömning av varaktigheten och underhållskostnaderna
av oljegrusvägar. Detta hindrar dock icke att styrelsen årligen noga följt
upp oljegrusverksamheten för att få underlag till anvisningar och kostnadsjämförelser,
vilka delgivits vägförvaltningarna. I styrelsens anvisningar från
år 1959 finnes sålunda bl. a. angivet, att kravet på bärighet och tj^säkerhet
kan ställas lägre för en väg som skall förses med oljegrus än för en som
skall beläggas men att på enstaka kortare sträckor, där svårartade tjälskador
normalt förekommer, förslärkningsåtgärder kan vara befogade. Erfarenheten
har dock senare visat, att på vägar med svag eller tjälkänslig undergrund
en viss förstärkning av vägen normalt bör ske före oljegrusningen
till undvikande av alltför stora framtida skador. Sadan förstärkning sker
därför numera regelmässigt.

I sin berättelse har riksdagens revisorer även anfört att mera aktuella
kostnadsuppgifter beträffande lönsamheten för såväl beläggnings- soin oljegrusverksamheten
under alla förhållanden torde vara nödvändiga da det
gäller att bedöma frågan om tillgängliga underhållsmedels fördelning mellan
grusvägbaneunderhåll och mera varaktiga åtgärder beträffande \tiagren.
Gentemot detta vill styrelsen framhålla följande.

Vid fördelningen av vägunderhållsmedlen måste först och främst avsättas
erforderliga medel för löpande underhåll av befintliga vägbanor inkl.
servicearbeten för trafikens framkomlighet. I den mån tillgängliga medel
därutöver medger utförande av s. k. förstärkt vägunderhåll, d. v. s. förstärknings-
och förbättringsarbeten, nya beläggningar och nya oljegrusvägar,
utföres även sådana arbeten. Då vägunderhållsanslaget ärligen medger utförande
av ett mycket begränsat beläggnings- och oljegrusprogram, har förekommande
kostnadsuppgifter beträffande lönsamheten för beläggningsoch
oljegrusverksamheten hittills varit tillräckligt noggranna för bedömande
av vilka objekt som skall utföras. Stockholm den 25 januari 1964.

GUST. VAHLBERG

Ragnar Klingberg

Statskontoret

Vägunderhållet kan, som riksdagens revisorer framhåller, uppdelas på
arbeten av servicekaraktär, egentligt vägunderhåll och förstärkningsarbeten.
Mellan dessa tre typer av underhållsarbete förefinns ett relativt starkt
inbördes samband såväl i tekniskt som ekonomiskt hänseende. En ökad
medelstilldelning för förstärkningsarbeten medför sålunda förbättrade förutsättningar
för det egentliga vägunderhållets bedrivande, vilket i sin tur
påverkar kostnaderna för servicearbetet i gynnsam riktning.

Frågan om den mest ändamålsenliga fördelningen av medel på omnämnda
typer av underhållsarbeten synes enligt statskontoret alltså vara ett oplimeringsproblem.
Man kan söka lösningen på detta piohlem enbart med
utgångspunkt från kostnaderna för vägunderhållet. Ett sådant förfarande
får emellertid karaktären av en deloptimering, enär ju härvid hänsyn ej

180

tages till konsekvenserna för trafiken, sedda ur ekonomiska, sociala och
andra synpunkter. Det synes därför eftersträvansvärt, att frågan om medelsfördelningen
för vägunderhållet i stället löses medelst totaloptimering, varvid
mest gynnsamma avvägning erhålles mellan å ena sidan underhållskostnaderna
och dessas fördelning på skilda typer av arbete och å andra sidan
konsekvenserna ur trafiksynpunkt.

Konstruktionen av och lösningen på ovan skisserade optimeringsproblem
är självfallet en i hög grad komplicerad fråga. Det är för detta ändamål
bl. a. nödvändigt att framtaga aktuella kostnadsuppgifter avseende skilda
typer av vägunderhållskostnader. Vidare erfordras, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kontinuerligt fullföljer den inventering av vägstandarden,
som omnämns i revisorernas berättelse.

Angelägenheten av omnämnda åtgärder synes enligt statskontorets mening
icke böra underskattas. Kännedomen om medelsfördelningens optimala
struktur kan nämligen skapa grundval för ett mer långsiktigt handlingsprogram,
syftande till den mest ändamålsenliga fördelningen av tillgängliga
medel för vägunderhållet.

Med stöd av ovan anförda synpunkter biträder statskontoret de av riksdagens
revisorer framförda förslagen. Ämbetsverket vill emellertid framhålla,
att genomförande av förslagen kan medföra tillfälligt behov av extra
medelstilldelning.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef Nord och byrådirektör
Allzén, föredragande. Stockholm den 25 januari 1964.

G. WIJKMAN

Bertil Allzén

§ 20 Försäljningen av byggnader och anläggningar vid
nedlagda järnvägar

Järnvägsstyrelsen

Revisorernas anmärkning mot den, enligt deras åsikt, tämligen Iån°a
tid, som i åtskilliga försäljningsfall förflyter från det trafiken nedlagts och
till dess överlåtelse skett, måste enligt styrelsen ses mot bakgrunden av
de regler som gälla för järnvägsstyrelsens försäljning av fast egendom.
Gången av dessa ärendens handläggning är i stort sett följande.

Sedan beslut om en bandels totala eller partiella nedläggning föreligger
påbörjas så snart tillgängliga personella resurser det medger arbetet med
att avyttra överbliven egendom. Järnvägsstyrelsen kan icke som1 revisorerna
föreslår påbörja detta arbete i någon omfattning innan Kungl. Maj :ts
beslut föreligger om att trafiken skall läggas ned och hur med spåret
skall förfaras. Varken i ena eller andra avseendet kan det vara säkert att
beslut och förslag överensstämmer. Styrelsen anser sålunda att endast
preliminära förhandsöverväganden om markdispositionen kan göras och
endast inom statens järnvägar.

Från styrelsens sida förfares i dag på det sättet att som första åtgärd
efterhöres, huruvida annat statligt verk har intresse av den ledigblivna

181

egendomen, innan denna utbjudes på allmänna marknaden. Ej sällan förs
härefter förhandlingar med kommuner om försäljning till dessa av all
inom kommunerna belägen järnvägsmark med byggnader. Dessa förhandlingar,
som ofta är mycket omfattande, tager lång tid i anspråk, icke
minst därför att kommunerna i anslutning till föreslagna villkor för försäljningarna
gör utredningar för motförslag. Härvid kunna av försäljningen
berörda enstaka byggnader komma att stå tomma under förhandlingstiden.
Försäljning till enskilda personer sker som regel, när det gäller
bebyggda områden, medelst auktionsförfarande. Är buden acceptabla avslutas
försäljningen utan nämnvärt dröjsmål. Är däremot högsta avgivna
anbud icke tillfredsställande, vilket ej sällan är fallet, upptas förhandlingar
med högste anbudsgivaren om en förhöjd köpeskilling. Ger dessa förhandlingar
intet resultat utbjudes egendomen på nytt vid senare tidpunkt.
Detta förfarande, som kan draga ut på tiden, har dock som regel gett en
tillfredsställande köpeskilling som resultat. Förutom det ofta tidsödande
administrativa förfarandet ligger i försäljningsärendenas natur att de ta
tid att genomföra.

Jämväl det förhållandet att nedläggning av järnvägar under senare år
väsentligt ökat har på grund av otillräckliga personella resurser medfört
en relativt stor balans av försäljningsärenden. Styrelsen har emellertid
icke bedömt det vara ekonomiskt motiverat att anställa ytterligare kvalificerad
arbetskraft för att påskynda handläggningen av dessa ärenden.
Styrelsen är emellertid fullt enig med revisorerna om önskvärdheten av att
påskynda behandlingen, i första hand då att minska balansen. Särskilda
åtgärder i detta syfte kommer att vidtagas.

I de fall då försäljningsärendenas genomförande tagit flera år i anspråk
har som regel kommuner stått som köpare. I de fall, då det ur andra
synpunkter ansetts mindre lämpligt att överlåta all under järnvägsstyrelsens
förvaltning stående mark utmed nedlagda banor till kommuner, har
därför på senare tid stationshus och banvaktsstugor som regel utbjudits
till försäljning på offentlig auktion, medan övrig järnvägsmark överlåtits
till lantbruksnämnden eller intilliggande markägare. Detta förfaringssätt
har visat sig medföra snabbare avveckling av den fasta egendomen.

Av intresse kan även vara att framhålla de inom justitiedepartementet
pågående arbetena med framläggande av förslag till lagstiftning om förenklat
förfarande vid avyttring av mark, tillhörande nedlagd järnväg. Träder
sådan lag i kraft har ytterligare en möjlighet skapats att få en snabbare
handläggning av försäljning av nedlagda banors fasta egendom.

I behandlingen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark
och direktören Carlstedt (föredragande). Stockholm den 31 januari 1904.

ERIK UPMARK

Arne Carlstedt

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket delar i princip revisorernas uppfattning, alt eu
skyndsam avveckling bör eftersträvas i fråga om det fastighetsbestånd,
som friställes i samband med järnvägars nedläggande och som icke anses
böra behållas och disponeras för statliga ändamål. Det torde emcller -

182

tid böra framhållas, att det stundom av marknadsmässiga skäl, såsom
då efterfrågan är begränsad, helt naturligt kan bli oundvikligt, att förhållandevis
lång tid förflyter, innan avyttring kan komma till stånd på för
säljaren acceptabla villkor.

Med avseende på den av revisorerna avslutningsvis antydda frågan om
bokföringen av s. k. värdebeständiga objekt i samband med järnvägars nedläggande
vill riksrevisionsverket erinra om att Kungl. Maj :t genom beslut
den 8 november 1963 uppdragit åt järnvägsstyrelsen att utföra erforderliga
undersökningar om nedskrivning av statskapitalet för de trafiksvaga
järnvägslinjerna samt att till Kungl. Maj :t skyndsamt inkomma med redogörelse
och förslag härutinnan. Den av revisorerna berörda frågan kan förutsättas
att därvid bli behandlad.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Cardelius, Lundgren, Petterson och Elofsson,
varjämte byråcheferna Ehnbom och Walck samt byrådirektören Nissback
närvarit samt förste revisorn Eriksson varit föredragande. Stockholm den
24 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

S. Eriksson

Svenska kommunförbundet

Såsom framgår av revisorernas uttalande har under senare år i allt
större utsträckning vid järnvägsnedläggelser all järnvägen tillhörig överbliven
egendom eller huvuddelen därav överlåtits till vederbörande kommun.

Beträffande bangårdsområdena med tillhörande byggnader ligger ju
dessa i regel centralt belägna inom en mindre tätort. Med tanke på tätortens
utveckling kan det därför stundom vara av stort värde för kommunen
att förfoga över ifrågavarande mark. Förbundsstyrelsen finner sålunda
anledning att starkt understryka önskvärdheten av att järnvägsstyrelsen
regelmässigt på ett tidigt stadium bereder vederbörande kommun
tillfälle att anmäla sitt eventuella intresse för inköp av mark och annan
överbliven egendom. Vad nu sagts gäller givetvis även i sådana fall, där viss
handel givits annan sträckning. Stockholm den 22 januari 1964.

OLOF W. WIKLUND

I. Lundh

FINANSDEPARTEMENTET

§ 21 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.
Riksrevisionsverket

Revisorerna föreslår att den femkronorsgräns, som vid avräkningen mellan
slutlig skatt och preliminär skatt utgör förutsättning för att debetsedel
å kvarstående skatt skall utfärdas respektive restitution av överskjutande
skatt verkställas, skall tillämpas även om sådan avräkning till
följd av taxeringsbesvär äger rum först efter den 20 november under taxeringsåret
och alltså föranleder utfärdande av debetsedel å tillkommande
skatt, respektive avkortning av ogulden debiterad skatt eller restitution av
redan erlagd sådan skatt. Revisorerna ifrågasätter vidare om inte nämnda
beloppsgräns av fem kronor bör höjas till förslagsvis tio kronor.

Riksrevisionsverket delar revisorernas uppfattning att debetsedlar å alltför
obetydliga belopp över huvud taget inte bör utfärdas. Vidare må fraim
hållas att ett införande av ett system med s. k. definitiv källskatt torde
förutsätta att avsevärt vidare marginaler i båda riktningarna godtages än
de nu ifrågavarande. När det gäller att bedöma vilka arbetsbesparingar,
som med gällande uppbördssystem kan vinnas genom åtgärder i av revisorerna
åsyftad riktning, får man emellertid inte bortse från den beslutade
övergången till datamaskinell drift på uppbördsområdet.

I likhet med revisorerna anser riksrevisionsverket att man bör avvakta
de synpunkter på hithörande frågor som uppbördsutredningen kan förväntas
framlägga.

Vid handläggningen av detta ärende har ledamoten Cardelius och byråchefen
Säfström närvarit. Stockholm den 25 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Bertil Ehnbom

överståthållarämbetet

överståthållarämbetet får — med överlämnande av från uppbördsdirektören
och exekutionsdirektören i Stockholm infordrade yttranden — (bilagor
A—B), — anföra följande.

Vad beträffar skatteuppbörden får överståthållarämbetet hänvisa till vad
exekutionsdirektören i sitt yttrande anfört.

Revisorerna har särskilt berört ett spörsmål, som har samband med
skatteuppbörden, nämligen ändrade bestämmelser om beloppsgräns vid
uttagande respektive återbetalning av skatt. I detta avseende får överståthållaräinbetct
hänvisa till vad uppbördsdirektören i sitt yttrande anfört.

För egen del får överståthållarämbetet anföra följande.

överståthållarämbetet vill erinra om att vid tillkomsten av 1953 års upp -

184

bördsförordning frågan om beloppsgräns för uttagande av kvarstående
skatt respektive återbetalning av för mycket inbetald preliminär skatt varit
föremål för diskussion. Härutinnan må hänvisas till prop. 1953: 100 s.
150—151 och s. 167—168.

Ehuru något starkare behov av ändrad eller ny lagstiftning å förevarande
område knappast förefinnes, har överståthållarämbetet intet att erinra
mot att de förslag uppbördsdirektören i sitt yttrande framlagt närmare
överväges av uppbördsutredningen. Stockholm den 30 januari 1964.

GILLIS HEIMER

Sven Ljungström

Bilaga A

Yttrande från uppbördsdirektören i Stockholm

Revisorerna anför bl. a., att bestämmelser om viss beloppsgräns motsvarande
dem som gäller i fråga om kvarstående skatt (28 § UF) respektive
överskottsskatt (68 § 1 mom. UF) bör utfärdas beträffande tillkommande
skatt och restitution av annan skatt än preliminär skatt. Vidare ifrågasätter
revisorerna om icke beloppsgränsen 5 kronor borde höjas till att genomgående
bli förslagsvis 10 kronor.

Den kostnad som det allmänna inbespar genom bestämmelsen i 28 § UF
att kvarstående skatt, som icke uppgår till minst fem kronor, icke skall
erläggas torde ej vara särskilt stor, eftersom skatten även i sådana fall i
vanlig ordning måste uträknas och debetsedel även då skall utfärdas. Oavsett
om kostnadsbesparingen per fall ligger över eller under fem kronor
synes det emellertid av psykologiska och andra skäl riktigt att inte kräva
betalning av så små skattebelopp som det här är fråga om och därmed
engagera såväl den skattskyldige som banker och myndigheter i betalning,
resp. bokföring och redovisning av dessa bagatellbelopp.

Det torde för envar, alltså även för den skattskyldige, te sig naturligt
att samma beloppsgräns får, såsom i 68 § 1 mom. UF stadgas, vara avgörande
för om överskjutande preliminärskatt skall restitueras eller icke.

I vad gäller tillkommande skatt talar de skäl som ovan antytts med
samma eller kanske rättare med större styrka för att betalning av sådan
skatt inte skall behöva ske, när det ytterligare skattebeloppet icke uppgår
till fem kronor. Bestämmelser av denna innebörd bör alltså utfärdas och
äga tillämpning såväl då fråga är om allenast i teknisk mening tillkommande
skatt som då det gäller ett nettobelopp, sedan från den tillkommande
skatten avräknats preliminär skatt som innehållits jämlikt 68 § 4 mom.
UF.

Om i fall som nyss nämnts avräkningen ger till resultat att en överskottsskatt
fortfarande föreligger bör för denna överskottsskatt gälla samma
regel i nu förevarande hänseende som för i vanlig ordning framkommen
överskottsskatt och restitution alltså icke ske av belopp understigande
fem kronor.

Med hänsyn till den ringa betydelsen av en begränsningsregel av den

185

innebörd varom här är fråga och då å andra sidan underlåtenhet att restituera
ett belopp å åtta eller nio kronor knappast lär mötas med samma
förståelse som motsvarande åtgärd då det gäller ett belopp under fem kronor
avstyrker jag en höjning av beloppsgränsen från fem till tio kronor.

I 68 § 1 mom. stadgas också att om genom skatteavdrag enligt 40 § tredje
stycket (25 %-avdrag) innehållits mer än som svarar mot den skattskyldige
påförd kvarstående skatt det överskjutande beloppet skyndsamt
skall återbetalas och att även därvid femkronorsgränsen skall iakttagas.
Så sker i praktiken icke i Stockholm utan för mycket inbetald skatt som
här avses återbetalas även då den understiger fem kronor. Det har ansetts
att kvarhållande av belopp under fem kronor ej kan ske utan viss utredning.
Även en ringa sådan betingar oftast en kostnad överstigande fem kronor
och redan av detta skäl har återbetalning befunnits vara att föredraga.
Därtill kommer att anvisningar om redovisning av sådana belopp saknas
och likaså utrymme härför i månadsräkning och tillhörande handlingar.
Det synes därför böra övervägas om inte förbehållet i sista punkten av
första stycket 68 § 1 mom. bör begränsas till att avse allenast överskottsskatt.
Stockholm den 28 januari 1964.

N. Gottliebsson

Bilaga B

Yttrande från exekutionsdirektören i Stockholm

I yttrande av den 16 september 1963 till Ämbetet över Riksrevisionsverkets
statistiska tablåer beträffande restindrivningen t. o. m. år 1962 har jag
anfört vissa synpunkter vartill tablåerna kunde föranleda. Som nämnda
§ 21 i riksdagens revisorers berättelse huvudsakligen innefattar en analys
av dessa tablåer får jag sålunda av det som sagts i förenämnda yttrande
citera följande.

»Tablåerna utvisar för Stockholms stads vidkommande en kraftig ökning
av restförda belopp beträffande den preliminära skatten för uppbördsåret
1962—1963 (B62) i jämförelse med motsvarande skatt för de två närmast
föregående åren. Sålunda utgjorde summa restfört belopp i fråga om
B62 32 992 130 kronor medan beträffande B61 och B60 motsvarande belopp
var 27 538 550 resp. 26 424 262 kronor. Skillnaden mellan B62 och
B61 uppgår sålunda till cirka 5 1/2 miljoner kronor medan B61 översteg
B60 med allenast cirka 1 miljon kronor. De debiterade beloppen för B60,
B61 samt B62 utgjorde respektive 732 922 021 kronor, 771018 112 kronor
samt 775 465 749 kronor, ökningen av de restförda beloppen för ifrågavarande
år står sålunda icke i proportion till ökningen av de debiterade
beloppen för motsvarande år. Anledningen till disproportionen torde vara
den markanta försämring av resultatet av den ordinarie uppbörden av
B62 i jämförelse med B60 och B61. Medan inflytandeprocenten beträffande
B6Ö och B61 var 96,39 respektive 96,43 var motsvarande siffra för B62
endast 95,75. Av städer med eget uppbördsverk är det endast fyra som utvisar
ett sämre uppbördsresultat. Motsvarande antal beträffande B60 och
B61 var åtta respektive tolv.

Även vad angår den kvarstående skatten enligt 1962 års taxering (K63)

186

står ökningen av det restförda beloppet i jämförelse med motsvarande belopp
för föregående år (K62) icke i proportion till ökningen av det debiterade
beloppet. Medan det debiterade beloppet ökat från 186 565 606 kronor
(K62) till 199 406 857 kronor (K63) bär sålunda det restförda beloppet
ökat från 41 940 418 kronor till 46 375 809. Visserligen var skillnaden
stor i vad avser restfört belopp även mellan K61, 35 466 852 kronor,
och K62 eller cirka 6,5 miljoner kronor men denna skillnad torde ha berott
på att det debiterade beloppet ökade så kraftigt som från 158 633 335
kronor (K61) till 186 565 606 (K62). Den relativt stora skillnaden mellan
K62 och K63 synes liksom beträffande den preliminära skatten till stor
del bero på att resultatet av den ordinarie uppbörden har försämrats. Inflytandeprocenten
för K61 och K62 var sålunda 77,64 respektive 77,52 medan
den för K63 uppgår till allenast 76,74 vilken siffra är den lägsta för
städer med eget uppbördsverk.

Beträffande restindrivningen i vad avser guldna poster utvisar tablåerna,
att indrivningsresultatet i fråga om den preliminära B-skatten för uppbördsåret
1956—1957 (B56), beträffande vilken skatt indrivningen slutförls,
är bättre i Stockholm än i tretton av städerna med egna uppbördsverk,
däribland de övriga båda storstäderna. Motsvarande siffra enligt föregående
års tablåer var sexton. Beträffande levererat belopp avseende
nämnda skatt har Stockholm enligt årets statistik bättre indrivningsresultat
än tio släder med eget uppbördsverk medan motsvarande antal föregående
år var elva.

Vad angår den kvarstående skatten enligt 1955 års taxering (K56), där
indrivningen nu slutförts, utvisar årets tablåer en betydande förbättring i
jämförelse med motsvarande skatt i föregående års statistik. Sålunda uppgår
procenttalet beträffande guldna poster avseende K56 till 69. Motsvarande
siffra i fjolårets statistik var 61. Medan Göteborg och Malmö enligt
föregående års statistik kunde uppvisa ett klart bättre resultat än Stockholm
eller 66 % respektive 71 % mot 61 % för Stockholm utvisar årets
tablåer 69 % för Stockholm, 66 % för Göteborg och 69 % för Malmö. Även
vad angår levererat belopp har Stockholm beträffande nämnda skatt ett
bättre resultat enligt årets statistik än enligt föregående års eller 69 %
mot 66 %.»

Riksdagens revisorer har (s. 180) redogjort för resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmannadistrikt i fråga om antalet restförda
poster för 1957—1958 samt 1956—1957 års preliminära B-skatt (B57
och B56) efter lika lång tids indrivning. Därvid konstateras att för riket
i dess helhet 84 procent av antalet restförda poster avseende B57 gnidits
vid 1962 års utgång medan motsvarande procentsiffra för B56 — vid 1961
års utgång — var 83, för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
var procentsiffrorna 90 respektive 89 och för städer med egna uppbördsverk
73 respektive 71. En förbättring av indrivningsresultatet har sålunda
beträffande riket i dess helhet skett med 1 procent, för landsbygd och städer
utan egna uppbördsverk med 1 procent och städer med egna uppbördsverk
med 2 procent. Beträffande Stockholm utvisar tabell 4 (s. 185) att
inflytandeprocenten för ovan angivna år är 76 respektive 73. Detta procenttal
överstiger sålunda den genomsnittliga inflytandeprocenten för B57 beträffande
städer med egna uppbördsverk med 3. En jämförelse med de
båda andra storstäderna Göteborg och Malmö (tabell 6, s. 187) ger vid
handen, att inflytandeprocenten i Stockholm för ifrågavarande skatt (B57)
överstiger Göteborgs med 10 och Malmös med 7.

187

Revisorerna har (s. 180) diskuterat indrivningsresultatet även i vad
avser den kvarstående skatten enligt 1957 och 1956 års taxeringar (K58
och K57) vid 1962 respektive 1961 års utgång, sålunda efter lika lång tids
indrivning. Beträffande dessa skatter kan av tabell 5 utläsas, att inflytandeprocenten
för riket i dess helhet är 75 för såväl K58 som K57, för landsbygd
och städer utan egna uppbördsverk 81 för såväl K58 som K57 samt
för städer med egna uppbördsverk 66 respektive 65. För Stockholm utgör
inflytandeprocenten 64 för K58 och 63 för K57. I fråga om den kvarstående
skatten K58 är indrivningsresultatet sålunda något sämre i Stockholm
än genomsnittet för städerna med egna uppbördsverk. Resultatet i Stockholm
är dock något bättre än i Göteborg (jämför tabell 7) som har 63 procent
men sämre än i Malmö där procenttalet är 69. Som tabell 7 utvisar
och som jag ovan anfört i mitt yttrande till Ämbetet den 16 september
1963 är Stockholm (69 procent) resultatmässigt jämbördigt med Malmö
(69 procent) och 3 procent bättre än Göteborg (66 procent) vad angår den
kvarstående skatten enligt 1955 års taxering (I\56) där indrivningen slutförts.

Indrivningsresultatet i Stockholm synes sålunda vara ganska gott trots
vissa bristfälligheter som vidlåder indrivningsverkets nuvarande organisation
och de särskilda svårigheter i indrivningsarbetet som gör sig gällande
i en stad av Stockholms storlek. Till detta relativt gynnsamma resultat
torde i stor utsträckning ha bidragit de fortlöpande organisationsundersökningarna
liksom andra åtgärder i effektivitetsfräinjande syfte, såsom intensifiering
av utbildnings- och instruktionsverksamheten, tillgångsundersökningar
i de skattskyldigas självdeklarationer, etc. Det förslag till omorganisation
av verket som under åren 1962 och 1963 framlagts av stadskansliets
organisationsavdelning och exekutionsdirektörens kansli är ägnat
att ytterligare förbättra indrivningsresultatet i Stockholm. Förslaget
har dock på grund av det förestående förstatligandet av exekutionsväsendet
ännu icke genomförts.

Vad revisorerna slutligen uttalar (s. 198—199) beträffande de nuvarande
bestämmelserna i 28 § och 68 § 1 mom. uppbördsförordningen och
avsaknaden av bestämmelser om viss beloppsgräns i de fall tillkommande
skatt skall påföras respektive återbetalning skall ske då taxeringsbeslut
kommer lokal skattemyndighet tillhanda efter den 20 november under
taxeringsåret, synes synnerligen väl motiverat. Därest en ändring i enlighet
med var revisorerna uttalar genomföres, kommer sannolikt en icke
obetydlig lättnad att inträda i indrivningsarbetet. Stockholm den 20 januari
1964.

Sven östlund

Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen vill tillstyrka det av revisorerna framförda förslaget att
beloppsgräns motsvarande den som nu gäller i fråga om kvarstående skatt
respektive överskjutande skatt vid avräkning av preliminär skatt införes
även i de fall då tillkommande skatt skall påföras respektive avkortning
skall äga rum på grund av taxeringsbeslut, som kommer lokal skattemyndighet
tillhanda efter den 20 november under taxeringsåret.

Med hänsyn till bland annat penningvärdets förändring synes enligt läns -

188

styrelsens mening en höjning av beloppsgränsen till 10 kronor mycket väl
kunna komma i fråga. Härigenom åstadkommes en icke obetydlig förenkling
i debiteringsarbetet, varjämte överensstämmelse uppnås med motsvarande
bestämmelser i fråga om den allmänna varuskatten. Halmstad i januari
1964.

Olof Ligner

CURT WESTHALL

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

I berättelsen ha riksdagens revisorer mot bakgrunden av visst av riksrevisionsverket
framlagt statistiskt material rörande skatteuppbörd och indrivning
av restförd skatt uttalat sig för fastställande i analogi med gällande
femkronorsgräns enligt 28 § och 68 § 1 mom. uppbördsförordningen
av en motsvarande beloppsgräns vid debitering av tillkommande skatt
respektive restitution av skatt på grund av taxeringsändringar samt vidare
ifrågasatt, om icke med hänsyn till penningvärdets förändring beloppsgränsen
borde höjas till att genomgående bli 10 kronor.

I första hand uppkommer därvid fråga huru en sådan ändring skulle
inverka på antalet poster överskjutande skatt och kvarstående skatt som
skulle falla inom denna beloppsgräns. En uppskattning som möjligen kan
vara till någon ledning härvid har gjorts på följande sätt.

I ett av länets fögderier omfattande omkring en tiondel av länets befolkning
har häradsskrivaren efter räkning i debiteringslängden för en för
fögderiet representativ större kommun av poster inom den föreslagna beloppsgränsen
ansett sig kunna uppskatta antalet sådana för närvarande i
fögderiet förekommande poster till 150 och 250 för respektive överskjutande
och kvarstående skatt.

Vid räkning härstädes av efter taxeringsändringar restituerade och av
debiterade T-skattebelopp under 10 kronor har antalet för det senaste året
för detta län visat sig vara 45 respektive 55. Antalet sådana poster är alltså
rätt obetydligt. Praktiska skäl tala dock för att även för dessa en beloppsgräns
fastställes.

För statsverkets vidkommande torde fastställande av föreslagen beloppsgräns
icke få någon större betydelse, i synnerhet som en mer eller mindre
fullständig utjämning sker mellan hithörande slags poster som eljest skulle
inflyta och sådana som eljest skulle utbetalas.

Beträffande det föreslagna gränsbeloppet 10 kronor torde kunna sägas
att det för de eljest restitutionsberättigade icke skulle få större betydelse
än femkronorsgränsen vid tiden för dennas tillkomst.

Länsstyrelsen anser sig kunna ansluta sig till den mening riksdagens revisorer
uttalat i föreliggande fråga och har i likhet med dessa den uppfattningen,
att meddelande av bestämmelser i enlighet med förslaget bör
tagas under övervägande.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landskamreraren Olof Israelsson
och såsom föredragande länsassessorn M. Egerborg. Falun den
30 januari 1964.

M. Egerborg

OLOF ISRAELSSON

189

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Av de av riksrevisionsverket överlämnade redogörelserna för resultatet
av skatteuppbörden och restindrivningen framgår, att den kvarstående skatten
enligt 1962 års taxering uppgick för riket i dess helhet till 1 250 miljoner
kronor, varav 196 miljoner kronor restfördes (16 procent). Av den kvarstående
skatten enligt närmast föregående års taxering, 1 158 miljoner kronor,
restfördes 183 miljoner kronor (16 procent). För länets vidkommande
utgjorde motsvarande belopp 36,4 miljoner kronor respektive 32,1 miljoner
kronor, varav 7,6 respektive 7,4 miljoner kronor restfördes (20,9 respektive
23 procent), vilket utvisar, att den kvarstående skatten visserligen ökat
men all i fråga om uppbördsresultatet en förbättring inträtt. En jämförelse
med riket i övrigt utvisar dock, att inflytandeprocenten för länet är hland
den lägsta. Anledningen härtill kan vara att söka i ett flertal bidragande
orsaker, varav länsstyrelsen må nämna betalningsoförmåga, betalningsovilja
och vid tidpunkten för erläggande av nu ifrågavarande skatt gällande
kreditrestriktioner.

Vidare framgår av sammanställningar över resultatet av restindrivningen

1 fråga om antalet restförda poster för 1957—58 års preliminära B-skatt
(B 57) och för kvarstående skatt enligt 1957 års taxering (K 58) att för
riket i dess helhet 84 procent respektive 75 procent av antalet restförda
poster guldils vid 1962 års utgång. Motsvarande siffror för länets vidkommande
utgjorde beträffande B 57 för landsbygden 90 procent och för städer
med egen uppbördsförvaltning 85 procent och beträffande K 58 för landsbygden
75 procent och för städer med egen uppbördsförvaltning 69 procent.
Indrivningsprocenten är således i stort högre än riksmedeltalet.

Emellertid ligger länet mindre väl till i indrivningsstatistiken jämfört
med flertalet andra län, ehuru en viss förbättring kunnat skönjas vid jämförelse
med tidigare år. Orsakerna härtill äro givetvis många. Länsstyrelsen
vill sålunda framhålla länets mindre differentierade näringsliv och ringa
industrialisering, jordbrukets på grund av klimatiska förhållanden sämre
produktionsförmåga och konkurrenskraft, de sedan gammalt höga kommunalskatterna
i stora delar av länets landsbygd, som medför ett större skatteuttag
än på andra håll i riket ävensom ett bristfälligt taxeringsmaterial,
som medför skönstaxeringar, vilka icke motsvara vederbörandes inkomster
och resultera i avsevärda avskrivningar. De till ytvidden stora landsfiskalsdistrikten
betunga givetvis även indrivningsarbetet. Under senare år har
jämväl konkursförfarande i stor omfattning måst tillgripas, då skatterna
icke gått att uttaga. Konkurserna pågå ofta flera år, under vilken tid indrivningen
avstannar och avslutandet av desamma medför icke sällan stora
avskrivningar. Som belysande exempel kan nämnas, att enbart i Piteå distrikt
cirka två miljoner kronor bevakas i pågående konkurser.

I samband med överväganden av frågor om indrivningsverksainheten i
länet och dess effektivisering ha följande omständigheter framhållits, som
ansetts menligt inverka på denna verksamhet. Landsfiskalernas arbetsbörda
som åklagare och polischefer har de senaste åren varit i stadig tillväxt.
Likaså har antalet utsöknings- och handräckningsärenden visat betydande
ökning. Såsom exempel härpå kan nämnas, att antalet utsökningsärenden
under femårsperioden 1958 -1962 i Gällivare distrikt ökat från 1 ISO till

2 030 mål per år, i Bodens distrikt från 790 till 1 020 mål per år och i Piteå
distrikt från 582 till 829 mål per år. På grund härav har den tid, som kunnat
ägnas åt övervakning och effektivisering av skatteindrivningen blivit

190

alltmer begränsad. Arbetet härmed har i stor omfattning måst överlämnas
åt kontorspersonal och landsfiskalsassistenter, där sådana funnits att tillgå.
Under en följd av år har dock antalet assistenter icke varit tillräckligt
och detta har medfört täta byten, varför de icke hunnit lära känna distrikten
och dess innebyggare såsom önskvärt vore. Vid konkurrens mellan indrivnings-
samt polis- och åklagargöromål har ofta indrivningsarbetet fått
stå tillbaka, främst beroende på att polis- och åklagargöromålen framstå
som mest angelägna.

Vad som ovan anförts om ökningen av polisgöromålen har även medfört,
att exekutionsbiträdena, som i regel tillika är poliskonstaplar, fått mindre
tid än förut för indrivningsgöromålen. Då kommunerna, som svara för exekutionsbiträdenas
avlöning, icke ha ekonomiskt intresse av indrivningsresultatet,
ha dessa icke alltid varit särskilt benägna att medverka till en mot
den totala arbetsökningen svarande ökning av antalet tjänster. På vissa håll
har man dock sökt inrätta poliskonstapeltjänster med enbart exekutionsbiträdesgöromål.
Det har emellertid visat sig svårt att rekrytera rena exekutionsbiträdestjänster,
då inga befordringstjänster finnas för sådana befattningshavare.
I samma riktning har säkerligen också indrivningsprovisionens
indragande till Kronan verkat.

För att komma till rätta med berörda problem torde det enligt länsstyrelsens
uppfattning bliva nödvändigt att bryta ut indrivningsarbetet från åklagar-
och polischefstjänsterna och inrätta särskilda utmätningsmanna- och
exekutionsbiträdestjänster. Så har också nu föreslagits av polisberedningen.

Länsstyrelsen har sökt att inom ramen för tillgängliga resurser följa och
effektivisera indrivningsarbetet. Sålunda må nämnas att länsstyrelsen sedan
flera år genom infordrande av regelbundna rapporter från utmätningsmännen
följer arbetet med indrivning av större restantier samt tager initiativ
till skärpta indrivningsåtgärder, då så anses påkallat.

Riksdagens revisorer ha slutligen framhållit, att bestämmelser om viss
beloppsgräns, motsvarande dem som gälla i fråga om kvarstående skatt
respektive överskottsskatt, böra utfärdas i de fall, då tillkommande skatt
skall påföras eller påförd skatt skall avkortas på grund av taxeringsbeslut,
som kommer lokal skattemyndighet tillhanda efter den 20 november under
taxeringsåret samt ifrågasatt om icke med hänsyn till bland annat penningvärdeförändringen
beloppsgränsen 5 kronor borde höjas till att genomgående
bli förslagsvis 10 kronor.

Med hänsyn till kostnaderna för det administrativa bestyr, som följer
med utbetalning till eller utfärdande av debetsedel å tillkommande skatt
för skattskyldig, då fråga är om småbelopp, finner länsstyrelsen att bestämmelser
om beloppsbegränsning böra utfärdas jämväl i detta fall. På grund
av penningvärdeförändringen synes beloppsgränsen böra höjas till 10 kronor.

Verkställd undersökning har utvisat, att för länets vidkommande under
åren 1962—1963 antalet utbetalningar av belopp understigande 5 kronor
uppgick till 90 och understigande 10 kronor 105 poster.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad landshövding
och länsassessor, landskamreraren Arvid Wenker. Luleå den 28
januari 1964.

MANFRED NÄSLUND

C. A. Cedermalm

191

Uppbördsutredningen

Riksdagsrevisorerna har påpekat att de regler om beloppsgräns, som enligt
uppbördsförordningen gäller vid beräkning av den kvarstående skatt,
som skall erläggas, respektive vid restitution av överskjutande preliminär
skatt, lämpligen bör göras tillämpliga även när skattskyldig på grund av
taxeringsändring skall erlägga tillkommande skatt eller berättigas återfå
inbetald preliminärskatt. Revisorerna har vidare ifrågasatt om inte nuvarande
beloppsgräns — 5 kronor — bör höjas till förslagsvis 10 kronor.

Såsom revisorerna framhållit talar vissa skäl för en reform i den av revisorerna
antydda riktningen. Vi har uppmärksamheten riktad på dessa frågor
och avser att i sinom tid redovisa resultatet av våra överväganden.
Stockholm den 23 januari 1964.

E. REUTERSWÄRD

P. G. Linde

§ 22 Vissa resultat av de lokala taxeringsnämndernas arbete

Vad riksdagens revisorer anfört under § 22 beträffande vissa resultat av
de lokala taxeringsnämndernas arbete har av finansdepartementet ej utsänts
på remiss.

§ 23 Kontrollen av vissa arbetsgivaruppgifter
Riksförsäkringsverket

Systemet för beräkning av arbetsgivaravgifter till den allmänna tilläggspensioneringen
medför otvivelaktigt svårigheter att anordna en fullt tillfredsställande
kontroll av att avgiftsskyldigheten fullgöres. Såsom revisorerna
anfört synes det dock ur flera synpunkter olämpligt att nu uppta
frågan om ändringar i systemet för den allmänna tilläggspensioneringen
till slutlig prövning. Bl. a. är spörsmålet på ett avgörande sätt avhängigt
av de förslag allmänna skatteberedningen kan komma att framlägga.

Revisorerna har anfört att det i avvaktan på en mera definitiv lösning
av frågan synes böra ankomma på riksförsäkringsverket att inom ramen
för gällande system vidtaga sådana förändringar, att en förbättrad kontroll
i berörda avseenden kommer till stånd, exempelvis i fråga om arbetstidens
beräkning. Härom får riksförsäkringsverket anföra följande.

Det system för kontroll av arbetsgivaruppgifter, som i enlighet med
statsmakternas beslut för närvarande tillämpas, grundar sig väsentligen
på socialförsäkringens administrationsnämnds förslag i betänkandet »Tillläggspensioneringens
administration» (SOU 1959: 12). Beträffande de lokala
skattemyndigheternas medverkan i den nuvarande kontrollen av arbetsgivaruppgifterna
m. m. har riksförsäkringsverket lämnat närmare anvisningar
i den av verket utgivna cirkulärserien rörande allmän pension
(senast i bilagda cirkulär P3/1963). Av den till cirkuläret fogade promemorian
framgår kontrollens inriktning och omfattning.

192

Kontrollens huvudsyften är undersökning dels att alla arbetsgivare som
är skyldiga därtill lämnar arbetsgivaruppgift och dels att arbetsgivaruppgifterna
upptar rätta lönebelopp, arbetstider in. m. Den sistnämnda delen
av kontrollarbetet utföres främst genom jämförelse mellan arbetsgivaruppgiften
och de kopior (avskrifter) av kontrolluppgifterna som skall bifogas.
På blankett nr 1 till arbetsgivaruppgift, vilken är avsedd för arbetsgivare
med högst 10 arbetstagare att redovisa, lämnas individuella uppgifter. Denna
blankett användes 1963 av ca 300 000 arbetsgivare. Såsom framgår av
förenämnda cirkulär skall i fråga om dessa blanketter alltid göras en jämförelse
med kontrolluppgifterna. Blankett nr 2 är avsedd för arbetsgivare
med flera än 10 anställda under avgiftsåret och användes av ca 42 000
arbetsgivare. I fråga om dessa arbetsgivaruppgifter göres jämförelsen mot
kontrolluppgifterna stickprovsvis. I den mån tillgången på välutbildad
personal bos de lokala skattemyndigheterna medger att det föreskrivna
kontrollförfarandet tillämpas torde detta enligt riksförsäkringsverkets uppfattning
beträffande flertalet grupper av arbetsgivare ge eu relativt god
säkerhet för att inkomster, som vid inkomsttaxeringen upptages som anställningsinkomst,
också kommer att ingå i avgiftsunderlaget för tilläggspensioneringen.

Arbetsgivare behöver inte alltid bifoga kontrolluppgift till arbetsgivaruPPgiften.
Skyldigheten att bifoga kontrolluppgiftsexemplar till sistnämnda
uppgitt är inte vidsträcktare än skyldigheten att enligt taxeringsförordningen
lämna kontrolluppgift till inkomsttaxeringen. För fysiska personer
gäller viss inskränkning i nämnda hänseende. Vidare medges vissa arbetsgivare
med ett större antal anställda av riksförsäkringsverket befrielse
från skyldigheten att bifoga exemplar av kontrolluppgift till arbetsgivaruppgift.
För att särskilt de senare arbetsgivarna därigenom inte skall bli
helt okontrollerade har riksförsäkringsverket hos lokala skattemyndigheterna
inskärpt betydelsen av att de i största möjliga utsträckning utför
sådan kontroll som i förenämnda cirkulär betecknas med »Övrig kontroll».
I denna förutsättes i viss utsträckning även skola ingå granskning av arbetsgivares
bokföringshandlingar.

De största kontrollsvårigheterna föreligger beträffande de avdrag från
summan av utgivna löner som skall göras för basbelopp samt för lön överstigande
7 1/2 gånger basbeloppet. Av dessa är basbeloppsavdraget av den
största ekonomiska betydelsen. För uträknande av basbeloppsavdraget erfordras
i de flesta fallen uppgift om dels sammanlagd arbetad tid under
året och dels genomsnittlig arbetstid per årsarbetare. Riksförsäkringsverket
är väl medvetet om att möjligheterna till kontroll framför allt är begränsade
i fråga om den sammanlagda arbetade tiden. Inom verket har
därför diskuterats möjligheten att få till stånd sådan ändring i blanketten
till kontrolluppgift, att på densamma också skulle redovisas arbetad tid
under året, räknad i timmar. Då emellertid en tidsuppgift av ifrågavarande
slag saknar praktisk betydelse för inkomsttaxeringen och därför inte
kommer att granskas och verifieras i samband med denna, har värdet avinförandet
av en sådan uppgift på kontrolluppgiftsblanketten bedömts som
tämligen ringa i förhållande till det merarbete den skulle förorsaka arbetsgivarna.
Fn uppgift om arbetad tid på sistnämnda blankett skulle i princip
endast utgöra en i och för sig okontrollerad specifikation till summauppgiften
på blanketten till arbetsgivaruppgift och inte kunna läggas till
grund för någon mera meningsfylld kontroll av att korrekta uppgifter
verkligen lämnas i arbetsgivaruppgiften. Riksförsäkringsverket har därför

193

i vart fall tills vidare inte ansett sig böra aktualisera en dylik komplettering
av kontrolluppgifterna.

Med nu tillgänglig personal hos lokala skattemyndigheterna vore det vidare
helt otänkbart att ålägga dessa myndigheter en fullständig kontroll
av t. ex. arbetsgivarnas tillämpning av gällande maximeringsregler vid
redovisning på blankett nr 2. De erfarenheter, som riksförsäkringsverket
vid revision av arbetsgivarnas avlöningsbokföring vunnit av denna tillämpning,
talar dessutom inte för att reglerna i fråga skulle ha nämnvärt missbrukats
med för låga avgifter som följd.

Utöver den kontroll av arbetsgivaruppgifterna som sker genom de lokala
skattemyndigheterna utföres viss kontroll också i samband med behandlingen
av dessa uppgifter inom riksförsäkringsverkets avgiftsbyrå.
Bokföringsgranskning utföres sålunda av särskild revisionspersonal hos
riksförsäkringsverket. Såsom underlag för närmare undersökning i samband
med avgiftsberäkningen eller därpå följande granskning av arbetsgivares
bokföring framräknar verket på datamaskinell väg uppgifter, som
kan läggas till grund för viss bedömning av att de av arbetsgivaren lämnade
uppgifterna om löner och arbetstid är riktiga. Sålunda framräknas
bl. a. den genomsnittliga timförtjänsten hos resp. arbetsgivare och jämföres
med tillgängliga medelvärden för arbetsområdet (branschen). Större
avvikelser från branschgenomsnitten föranleder alltid närmare undersökning
om anledningen, som kan vara antingen att uppgiften om arbetstiden
är för hög, eller att lönesumman är för låg eller också en kombination
av nämnda båda omständigheter.

Riksförsäkringsverket ägnar kontinuerligt uppmärksamhet åt möjligheterna
att förbättra kontrollen av att arbetsgivaravgift påföres i den utsträckning
så skall ske. Enligt verkets mening är med nu gällande lagstiftning
det medel som härvid i första hand kan komma i fråga en ökad
insats av kvalificerad personal hos verket och de lokala skattemyndigheterna.
Verket har medverkat till att ökad personal för ATP-arbetet tillförts
sistnämnda myndigheter. Sannolikt är en ytterligare förstärkning på
sina håll motiverad. En viss försiktighet med utbyggnad av personalorganisationen
synes dock böra iakttagas i avvaktan på resultatet av allmänna
skatteberedningens arbete. Under tiden finner verket det angeläget att medverka
till en förbättrad utbildning av personalen. Ett flertal utbildningskurser
och informationskonferenser för kronokamrerare och häradsskrivare
samt dem underställd personal i ämnen, som har betydelse för bl. a.
arbetsgivarkontrollens ändamålsenliga bedrivande, har tidigare anordnats.
Verket avser att hos Kungl. Maj :t utverka bemyndigande att under våren
19(14 få anordna ytterligare kurser, dels grundläggande sådana för nylillträdande
personal och dels repetitions- och fortbildningskurser för övrig
personal hos de lokala skattemyndigheterna.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad Broberg,
deltagit tf. överdirektören Hultström samt ledamöterna Albåge, Blomgren,
Johansson, Mehr och Östlund.

Därjämte har närvarit avdelningschefen Bruno, tf. avdelningscheferna
Örtengren och Wredmark, byråcheferna Zetterman, Holmquist och Järnbrink
samt tf. byråchefen Ahlström. Stockholm den 29 januari 1964.

ROLF BROBERG

V. Zetterman

7 liev. berättelse ang. statsverket år 1963. II

194

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket delar revisorernas uppfattning att det inom ramen
för gällande system för beräkning av arbetsgivaravgiften icke torde vara
möjligt att åstadkomma en helt tillförlitlig övervakning av arbetsgivarnas
uPPgiftsskyldighet. Det synes tveksamt om de lokala skattemyndigheterna
bör betungas med ytterligare kontrolluppgifter. Däremot synes det sannolikt
att de bearbetningar av uppgiftsmaterialet som med utnyttjande av
databehandlingsmaskinerna kan företagas inom riksförsäkringsverket skall
visa sig kunna ge god vägledning för var särskilda kontrollåtgärder bör
insättas.

Möjligheten av en radikal omläggning av grunderna för avgiftsunderlagets
fastställande i syfte att därigenom skapa bättre kontrollmöjligheter
torde, som revisorerna själva framhållit, inte böra utredas innan
allmänna skatteberedningen tagit ställning till frågan om socialförsäkringens
framtida finansiering.

Vid handläggningen av detta ärende har ledamoten Cardelius och byråchefen
Säfström närvarit. Stockholm den 25 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Bertil Ehnbom

överståthållarämbetet

Revisorerna har från ett antal lokala skattemyndigheter inhämtat synpunkter
i fråga om kontrollen av de arbetsgivaruppgifter, som arbetsgivare
har att avlämna för beräkning av avgifter till försäkringen för tilläggspensioneringen
m. in. Helhetsintrycket av undersökningen synes vara, att de
tillfrågade myndigheterna uppgivit sig sakna tillräcklig möjlighet att tillförlitligen
avgöra, huruvida de avlämnade arbetsgivaruppgiflerna är riktiga.
Vid kontrollen har det därför i regel blivit nödvändigt att stanna vid
skälighetsbedömningar.

Överståthållarämbetet delar för sin del den i revisorernas berättelse uttalade
meningen, att kontrollsystemet inom förevarande område icke är helt
tillfredsställande. Det får anses angeläget att kontrollmöjligheterna inom
ramen för gällande avgiftssystem förbättras.

Vad först angår den av revisorerna upptagna frågan rörande redovisningen
av antalet arbetstimmar, torde inom det nuvarande systemet någon
exakt kontroll icke vara möjlig. Dock synes gransknings- och kontrollmöjligheterna
i de fall, där uppgiftsblankett nr 1 skall användas, vara avsevärt
större än i de fall, där uppgiftsblankett nr 2 skall tjäna till underlag för beräkningen
av avgifterna. En rätt god överslagsberäkning i kontrollsyfte av
antalet arbetstimmar kan nämligen göras å blankett nr i genom jämförelse
mellan utgiven lön och uppgiven timtid för respektive arbetstagare.

Beträffande arbetsgivare, som skall redovisa sina anställda å blankett nr
2 — d. v. s. arbetsgivare med mer än 10 anställda personer — har kontrollen
av uppgivna arbetstimmar, särskilt beträffande de större arbetsgivarna
fått karaktär av skälighetsbedömning. Någon annan metod synes här ej
vara möjlig. Alt ålägga dessa större arbetsgivare skyldighet att mera i de -

195

lalj redovisa antalet arbetstimmar torde vara uteslutet. Men för att ernå en
förbättring beträffande kontrollen av redovisad arbetstid för ett större antal
förelag än vad som är möjligt för närvarande bör övervägas att omarbeta
blankett nr 1 så att den kan användas för arbetsgivare med upptill
förslagsvis 25 anställda. Genom en sådan anordning torde de största bristerna
i nuvarande system kunna undanröjas.

De s. k. maximiavdragen verkställes enligt blankett nr 2 av arbetsgivarna
själva och — som revisorerna anmärkt — föreligger här svårigheter för
en fullständig kontroll av avdragen. Den ovan föreslagna utvidgningen av
blankett nr l:s användningsområde skulle även i detta fall vara till stor
fördel ur kontrollsynpnkt. Vid redovisning enligt blankett nr 1 lämnar nämligen
arbetsgivaren en »öppen» redovisning i det han uppgiver hela lönebeloppet
utan maximering, och vederbörande myndighet beräknar i samband
med debitering av avgiften de avdrag arbetsgivaren är berättigad till.

Vidkommande frågan om uppgiftsblanketternas ifyllande och bifogande
av kopia av de kontrolluppgifter, som skall lämnas för inkomsttaxeringen,
synes hos vissa arbetsgivare oklarhet råda om uppgiftsskyldighetens omfattning.
Enligt förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring in. m. har nämligen föreskrivits, att arbetsgivare
vid arbetsgivaruppgiften skall foga »ett exemplar av de kontrolluppgifter
vilka han enligt 37 § 1 mom., första, andra eller sjunde punkterna
taxeringsförordningen» skall avlämna för inkomsttaxeringen.

Enligt de anvisningar som lämnats för blanketternas ifyllande har emellertid
angivits, att arbetsgivare skall lämna kopia av kontrolluppgift, som
han har att enligt taxeringsförordningen avlämna för »arbetstagares» inkomsttaxering.

Under granskningsarbetet har framkommit, att i eu del fall arbetsgivare
icke bifogat samtliga de kontrolluppgifter, som enligt förordningen skall
vara bifogade, utan endast dylika uppgifter för de personer vilka arbetsgivaren
själv bedömt vara arbetstagare. Arbetsgivaren har uppgivit sig ha
fått stöd för sin uppfattning av de anvisningar, som finnas tryckta å arbetsgivaruppgifternas
baksidor och den särskilt utfärdade »handledningen
angående arbetsgivaruppgift». Det är givetvis av största vikt, att samtliga
de kontrolluppgifter, som enligt stadgande i avgiftsförordningen skall bifogas
arbetsgivaruppgiften, finns tillgängliga vid prövningen av frågan huruvida
arbetsgivaren rätt tolkat det ofta svårbedömbara arbetstagarbegreppet.
— Överståthållarämbetet har velat fästa uppmärksamheten på här omnämnda
oklarhet. Det skulle vara av värde för det praktiska kontrollarbetet
om anvisningarna förtydligades på denna punkt. Stockholm den 30 januari
1961.

GÖSTA HULTQVIST

J. G. Brandter

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Genom remiss den 3 januari 1964 har länsstyrelsen i Malmöhus län anmodats
avge yttrande över det utlåtande som riksdagens revisorer redovisat
beträffande kontrollen av vissa arbetsgivaravgifter. Med anledning härav
får länsstyrelsen — med överlämnande av avskrift av sitt yttrande1 den
1 Ej avtryckt

196

26 augusti 1963 till riksdagens revisorer i samma fråga — anföra följande.

I sitt yttrande har riksdagens revisorer berört ej blott vissa administrativa
frågor utan även spörsmål av mer vittgående natur. I sitt yttrande den
26 augusti 1963 har länsstyrelsen funnit sig böra begränsa sitt yttrande till
de administrativa frågorna.

Såväl den utredning som redovisats i riksdagens revisorers yttrande som
den kännedom länsstyrelsen i övrigt äger av nu berörda förhållanden visar,
att kontrollen av arbetsgivaravgiften inte alltid är fullt tillfredsställande.
I likhet med revisorerna finner därför länsstyrelsen att en effektivisering
av kontrollen är önskvärd. Å andra sidan finner länsstyrelsen anledning
understryka, att problemställningarna i samband med en effektivisering är
synnerligen komplicerade. Sålunda torde det ej vara möjligt, att inom ramen
för gällande civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser fastställa
arbetsgivaravgiften med ledning av de i arbetsgivarnas deklarationer redovisade
lönebeloppen. Hithörande frågeställningar har i viss utsträckning
berörts i länsstyrelsens tidigare yttrande. Här vill länsstyrelsen därför endast
erinra om, att nuvarande rättsliga och företagsekonomiska regler om
bokföring av lönebelopp långt ifrån alltid överensstämmer med de bestämmelser
som anger vilka lönebelopp som skall upptas i de allmänna självdeklarationerna.
Vidare kan nämnas, att avgiftsplikt till den allmänna tillläggspensioneringen
kan förekomma utan att belopp avseende utbetalade
löner skall redovisas i arbetsgivarnas allmänna självdeklarationer. Så är
exempelvis fallet, då fråga är om löner som ej är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Vidare synes enligt länsstyrelsens mening revisorerna i sitt yttrande ej i
tillräcklig utsträckning ha betonat, att samma kontrollsvårigheter som föreligger
beträffande arbetsgivaravgifterna också föreligger — sannolikt i
väsentligt större omfattning — vid taxeringen till inkomstskatt.

Ur administrativ synpunkt synes det vara önskvärt med en samordning
mellan taxeringen och fastställandet av underlag för socialförsäkringsavgifter.
Som bekant torde det svenska skattesystemet inom ett fåtal år komma
att undergå väsentliga förändringar. Sålunda torde allmänna skatteberedningen
redan under innevarande år komma att avge i vart fall ett delförslag
i fråga om den framtida beskattningen. Såsom också påpekats av
revisorerna finns därför anledning att ta ståndpunkt till socialförsäkringsavgifternas
finansiering m. m. först sedan närmare kännedom vunnits om
huru beskattningen kommer att ordnas.

I den utredning som redovisats av revisorerna har berörts frågor, vilka
har samband med fastställande av arbetsgivaravgift med eller utan hänsynstagande
till basbeloppsavdrag. Med hänsyn till att lösningen av hithörande
problem är av icke administrativ natur och att föreliggande utredning
endast i mycket begränsad omfattning antyder de problemställningar
som uppkommer, saknar länsstyrelsen nu anledning att närmare ingå på
desamma.

I handläggningen av detta ärende har deltagit — förutom undertecknade
— taxeringsintendenten Lindholm och länsassessorn Winblad. Malmö
den 24 januari 1964.

C. ARTHUR NORGREN

Arne Steneborn

197

Länsstyrelsen i Värmlands län

Enär de lokala skattemyndigheterna kontrollerar och rättar arbetsgivaruppgifterna,
och då länsstyrelsen icke är engagerad i detta arbete, har länsstyrelsen
av naturliga skäl ingen egen erfarenhet av detta arbete. Det är
emellertid länsstyrelsen bekant att kontrollen av vissa arbetsgivaruppgifter
icke kan utföras på ett tillfredsställande sätt, och att den lokala skattemyndigheten
för närvarande saknar tillräckliga möjligheter att tillförlitligt
avgöra, huruvida de lämnade uppgifterna äro riktiga.

Utan tvekan skulle kontrollen bli effektivare — och dessutom betydligt
enklare och mindre arbetskrävande — om avgifterna påfördes med ledning
av arbetsgivarnas avdrag för utbetalade löner i samband med taxeringen,
varvid förslagsvis från den totala lönesumman skulle avdragas en viss procentuell
del av denna, en motsvarighet till det nuvarande så kallade basbeloppsavdraget.
En nedsättning av uttagningsprocenten skulle därvid kunna
övervägas.

Men även en enkel regel har vissa nackdelar. Enligt länsstyrelsens mening
bör emellertid frågan hur kontrollen av vissa arbetsgivaruppgifter
skall lösas ytterligare utredas, därvid sådana lösningar bör eftersträvas som
på ett bättre sätt än vad nu är fallet möjliggör en effektiv kontroll av avgiftsunderlaget.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit landskamreraren
Dryselius och länsassessorn Söderlund, föredragande. Karlstad den 29 januari
1964.

Erik Söderlund

STEFAN DRYSELIUS

Länsstyrelsen i Västerbottens län

I anledning av remiss den 3 januari 1964 på grund av vad riksdagens revisorer
anfört rörande kontrollen av vissa arbetsgivaruppgifter får länsstyrelsen
med bifogande av yttranden (bilagor A—C), från de lokala skattemyndigheterna
i Umeå stad samt Umeå södra och Lycksele fögderier i underdånighet
anföra följande.

Inkomna yttranden synes bekräfta revisorernas bedömningar av möjligheterna
att kontrollera riktigheten av arbetsgivaruppgifterna till ledning
vid beräkning av arbetsgivaravgiften. Yttrandena innehålla icke några konkreta
förslag till ytterligare kontrollåtgärder inom det nu tillämpade systemets
ram. De lokala skattemyndigheterna i Umeå södra och Lycksele fögderier
synes dock vara benägna att godtaga en omläggning av metoden för
avgiftsberäkningen av innebörd att denna skall verkställas på grundval av
arbetsgivarnas uppgifter i de allmänna självdeklarationerna om utbetalda
löner. Kronokamrcrarcn i Umeå stad har däremot på angivna skäl icke ansett
sig kunna biträda eu sådan lösning av frågan.

Med hänsyn till de betydande belopp som avgifterna ur kostnadssynpunkt
representerar för arbetsgivarna framstår det som angeläget, att avgiftsberäkningen
utformas så, att ett mindre korrekt fullgörande av uppgiftsskyldighetcn
icke länder vederbörande till fördel. Grunderna för av -

198

giftsberäkningen böra vid eu eventuell ändring av bestämmelserna anpassas
så, att möjligheterna för överårig arbetskraft att erhålla arbetsanställning
icke försvåras.

Tanken att anknyta avgiftsberäkningen till uppgifterna i de allmänna
självdeklarationerna om utbetalda löner torde ha varit föremål för diskussion
redan i samband med genomförandet av nu gällande lagstiftning. Länsstyrelsen
vill dock för sin del framhålla att uppgift om lönekostnaderna
icke alltid kan erhållas ur deklarationsmaterialet. Det torde icke vara ovanligt
att uppgift om utbetalda löner endast lämnas i form av en kort notis
i företagens verksamhetsberättelser. Vidare måste beaktas att ett icke obetydligt
antal företag har ett räkenskapsår, som icke sammanfaller med kalenderåret,
vilket för närvarande utgör den tidsperiod för vilken arbetsgivaravgifterna
debiteras. Om debiteringen skall ske med utgångspunkt från
det i varje särskilt fall tillämpade räkenskapsåret torde — såsom erfarenheterna
vid taxeringen och debiteringen av den allmänna varuskatten visa
— betydande tekniska svårigheter uppkomma. Länsstyrelsen anser sig därför
icke kunna biträda tanken på en sådan omläggning av nu gällande metod
för avgiftsberäkningen, att denna skall ske på grundval av deklarationsmaterialet.
I detta sammanhang bör också bemärkas alt vissa lönebelopp
icke alls eller endast delvis redovisas som avdragsgill kostnad.

Länsstyrelsen är för sin del tveksam, huruvida en mer eller mindre kontrollerbar
specifikation av anställningstiden kan bidra till ett riktigare fullgörande
av uppgiftsskyldigheten. Tolkningen av nu gällande bestämmelser
synes ha berett de uppgiftsskyldiga svårigheter. I den mån förbättrade kontrollmetoder
för beräkning av genomsnittliga timförtjänster in. m. kunna
åstadkommas vore detta givetvis värdefullt. Viss förbättring av kontrollen
kan måhända även vinnas genom fortsatt utbildning av den personal, som
är sysselsatt med kontrollarbetet.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade, tf. landskamrerare
och länsassessor, föredragande. Umeå den 30 januari 1964.

ROLF BYSTEDT

A''. O. Kihlberg

Bilaga A

Yttrande från uppbördsverket i Umeå

De av statsrevisorerna angivna frågeställningarna och sammanfattningen
av svaren härpå jämte revisorernas allmänna uttalanden i frågan finner
sig lokala skattemyndigheten kunna lämna utan erinringar utom i vad avser
frågan om ev. fastställande av avgiftsunderlaget på grundval av de totala
lönesummorna utan hänsynstagande till basbeloppsavdrag eller s. k.
maximiavdrag. I den delen anser sig lokala skattemyndigheten böra biträda
den av reservanten Haeggblom framförda meningen angående verkningarna
i sådant hänseende för bl. a. små företagare med relativt lågavlönade
anställda, varav ett flertal kanske äro att betrakta såsom överåriga. Man bör
emellertid givetvis icke avvisa tanken på införandet av en annan grund för

199

beräkningen av avgifterna, men det torde få anses välbetänkt om man under
ett par år eller så skaffar sig erfarenhet i tillräcklig grad av den nu gällande
ordningen, innan anstalter för ändringar vidtagas. En utredning av
hela problemkomplexet bör emellertid först ske, därvid de med avgiftsberäkningen
sammanhängande frågorna allsidigt böra belysas.

För Umeå stads vidkommande får lokala skattemyndigheten anföra, att
här icke konstaterats avsiktliga felaktigheter i för riksförsäkringsverket negativ
riktning, medan däremot arbetsgivarna i ett par fall på grund av missuppfattning
ifråga om uppgiftsskyldigheten lämnat uppgifter, som onödigtvis
kunnat åsamka dem avsevärt förhöjda arbetsgivaravgifter.

Slutligen anser sig lokala skattemyndigheten böra framhålla, att det på
grund av personalbrist icke låter sig göra att verkställa revisioner i den omfattning,
som kunde anses önskvärt, därvid dock bör framhållas, att värdet
av dylika revisioner på grund av vissa arbetsgivares bristfälliga bokföring
kan ifrågasättas. Umeå den 21 januari 1964.

Bilaga B

Yttrande från häradsskrivaren i Umeå södra fögderi

Vad revisorerna anfört angående svårigheterna att med ledning av nu gällande
författningsbestämmelser få en fullständig kontroll att avlämnade
arbetsgivaruppgifter äro riktiga och fullständiga vitsordas. Rent allmänt
torde kunna sägas, att möjligheten att få arbetsgivarna att till 100 % lämna
riktiga och ordentligt ifyllda arbetsgivaruppgifter torde vara en utopi.
Med hänsyn till den korta tid, som de nya blanketterna kommit till användning
och svårigheten för gemene man att sätta sig in i de nya bestämmelserna
och fylla i blanketterna ifråga, torde dock det hittills uppnådda resultatet
få anses relativt tillfredsställande.

Att föreslå något annat system för arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet med
ledning av nu gällande författningsbestämmelser synes svårt. I samband
med utbyggnad av taxeringsorganisationen i och för möjliggörande av erforderlig
kontroll av de skattskyldigas deklarationer, arbetsgivaruppgifter
in. m. torde större möjligheter förefinnas att även vad beträffar erläggandet
av arbetsgivaravgifter uppnå ett bättre resultat.

Kunde däremot avgiftsunderlaget för uttagande av arbetsgivaravgifterna
utlagas genom fastställande av en viss procent av i avlämnade deklarationer
till inkomstskatt uppgiven total lönesumma synes en vettig och praktisk
lösning av här föreliggande problem kunna uppnås. En väsentlig arbetsbesparing
skulle erhållas för kontrollen av arbetsgivaravgifternas uttagande.
Visserligen torde även detta förenklade system komma att lida av
vissa brister men dessa borde kunna gå att bemästra genom vissa detaljbestämmelser.
Finansieringen av den allmänna tilläggspensioneringen genom
arbetsgivaravgifternas uttagande på detta sätt torde kunna ge statsverket
minst lika stora intäkter som de, vilka uppbäres med nu gällande tillkrånglade
system. Umeå den 18 januari 1964.

200

Bilaga C

Yttrande från håradsskrivaren i Lycksele fögderi

De erfarenheter, som gjorts härstädes ifråga om kontrollen av arbetsgivaruppgifterna,
överensstämma i stort sett med de som redovisas i de inkomna
svaren till Riksdagens revisorer. Att från allmänheten kunna påräkna
någorlunda exakta uppgifter om arbetstiden för de anställda är enligt
mitt förmenande att begära för mycket. Att dessutom förvänta sig att allmänheten
skall uppgiva arbetstiden i timmar å kontrolluppgifterna måste
anses orealistiskt i synnerhet som flertalet arbetsgivare för närvarande icke
ens uppgiva anställningstiden å kontrolluppgifterna.

Ersättningar för arbete i skogen utgår vad gäller huggning och avverkning
som regel efter ackordsprincipen och då kan under inga förhållanden
exakta uppgifter erhållas. Där kunna endast beräkningar göras. Då dessa
arbeten äro av mycket stor omfattning i synnerhet i Norrland, kan kravet
på exakthet ifråga om antalet timmar icke ställas särskilt högt.

Kontrollen av att samtliga arbetsgivare, som äro skyldiga att avlämna arbetsgivaruppgifter,
fullgöra sina skyldigheter sker i allmänhet efter samma
grunder och på samma sätt av samtliga lokala skattemyndigheter. Därvid
komma som regel arbetsgivarförteckningarna, arbetsgivarregistret för
de större arbetsgivarna, uppgifterna från skattekontrollen samt sist men
icke minst deklarationerna till användning. Härstädes infordras dessutom
uppgifter från kommunernas byggnadskontor å alla ny-, om- eller tillbyggnader,
som verkställts i egen regi under året. För övrigt tillmäts personalens
lokalkännedom en icke oväsentlig betydelse. Att med nuvarande personalstyrka
tänka sig något bättre förfarande synes mig icke möjligt.

Slutligen får undertecknad instämma i kronokamrerarens i Malmö yttrande
att förslaget om avgifternas uttagande efter en väl avvägd procentsats
på all löneutbetalning bör beaktas och närmare utredas. Lycksele den 18
januari 1964.

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 24 Samordning av skolbyggnadsverksamheten m. m.
Statskontoret

Såsom av revisorernas utlåtande framgår, torde det endast vara en tidsfråga
när tillsynen över yrkesundervisningen på lantbrukets och skogsbrukets
områden kommer att överflyttas från nuvarande tillsynsmyndigheter
till den nya skolöverstyrelsen. När så blivit fallet, kommer möjligheterna till
samordning av skolbyggnadsverksamheten att automatiskt förbättras. Statskontoret
har emellertid intet emot att föreskrifter av den innebörd som revisorerna
föreslagit snarast utfärdas, då dylika givetvis skulle kunna bidraga
till en samordning redan nu av skolbyggnadsverksamheten inom en större
del av det totala undervisningsområdet. Statskontoret vill dock uttala, att
denna samordning i lokaliseringshänseende icke bör omfatta de rörelseägda
folkhögskolorna, vilka alltjämt bör bibehållas vid den friare ställning de
f. n. åtnjuter.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef von Willebrand,
föredragande. Stockholm den 27 januari 1964.

IVAR LÖFQVIST

B. M. von Willebrand

Riksrevisionsverket

Till åtlydnad får riksrevisionsverket anföra, att ämbetsverket ansluter sig
till den av revisorerna uttalade meningen.

Vid detta ärendes handläggning har ledamöterna Cardelius, Petterson och
Elofsson samt byråchefen Ehnbom närvarit. Stockholm den 24 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Birger Näsholm

Skolöverstyrelsen

Sedan skolöverstyrelsen genom beslut den 21 december 1963 anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande samordning av skolbyggnadsverksamheten
m. m. får skolöverstyrelsen, med överlämnande av i ärendet inhämtade yttranden
av länsskolnämnderna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, bilagor
A—H, anföra följande.

7f Rev. berättelse ang. statsverket år 1963.11

202

Principiellt anser överstyrelsen att lokaler — i den mån så ekonomiskt
och funktionellt är motiverat — bör samutnyttjas såväl för olika skolors
som för annan verksamhet.

Beträffande upplåtande av skolans lokaler för annat än skoländamål finns
föreskrifter i 2 kap. 32 § skolstadgan.

Om samordnad anskaffning av skollokaler och allmänna samlingslokaler
är stadgat i kung. 1957: 367. överstyrelsen har i sina anvisningar för planering
av byggnadsföretag inom det allmänna skolväsendet (s. 59—60) lämnat
vissa anvisningar beträffande tillämpningen av kungörelsens bestämmelser.
Kommuns framställning om lokalbehovsprövning skall åtföljas av uppgift
om huruvida behov av lokaler för det allmänna bör tillgodoses i samband
med planerat skolbyggnadsföretag.

När det gäller anskaffande av lokaler för skolans behov har överstyrelsen
i ovannämnda anvisningar (s. 12—13) framhållit angelägenheten av att föreliggande
möjligheter till samutnyttjande av lokaler och lärare tillvaratages
vid skolplaneringen och skolbyggnadsplaneringen.

I fråga om skolor som sorterar under de båda överstyrelserna sker numera
ett kontinuerligt samarbete i lokalplaneringsfrågor som berör båda verken.
Efter omorganisationen av skolväsendets centrala ledning, som är avsedd
att ske den 1 oktober 1964, kommer den nya skolöverstyrelsens verksamhetsområde
att omfatta såväl det allmänna skol- och folkbildningsväsendet
som all egentlig yrkesutbildning. Omorganisationen kommer att förenkla
och befordra samplaneringen. Överstyrelsen finner det emellertid synnerligen
angeläget att samordningen omfattar även skolor som inte kommer
att sortera under skolöverstyrelsen. Samordningen bör omfatta även lokalförsörjningen
för omskolningsvex-ksamheten.

Länsskolnämnderna har enligt sin instruktion att efter erforderligt samråd
med övriga sainhällsplanerande myndigheter och institutioner inom länet
sörja för en ändamålsenlig planering av skolväsendet.

Hittills torde länsskolnämnderna, såsom framgår av bifogade yttranden,
sökt verka för en samordning även beträffande skolor över vilka nämnderna
inte har tillsyn.

På grund av vad sålunda anförts får överstyrelsen tillstyrka, att föreskrifter
utfärdas av innebörd att lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen samt huvudmännen
för de statsunderstödda folkhögskolorna skall ha skyldighet att
samråda med vederbörande länsskolnämnd, innan beslut fattas i skolbyggnadsfrågor.
Till ansökan om statsbidrag bör fogas handling utvisande att
föreskrivet samråd ägt rum.

Planerade byggnadsåtgärder bör tidigast möjligt anmälas till länsskolnämnden,
som — där så enligt nämndens bedömande befinnes önskvärt —
ombesörjer erforderligt samråd.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektörens ställföreträdare
Orring, ledamöterna Hulteberg och V. Engström, föredragande. Stockholm
den 31 januari 1964.

JONAS ORRING

Verner Engström

Anna-Greta Carlsson

203

Bilaga A

Yttrande från länsskolnämnden i Kronobergs län

Samordningsfrågan bör ses ur två synpunkter, dels samordning av olika
skolors behov, dels av utanför den egentliga skolan liggande verksamhet
med skolans egen.

Inom den verksamhet som lyder under skolstyrelsen i en kommun sker
alltid en noggrann prövning av samordningsmöjligheterna så snart byggnadsfrågor
blir aktuella. Som exempel kan nämnas att gemensamma lokaler
förutsatts för tekniska gymnasiet och kommunala tekniska skolan i
Växjö, att diskussioner förs i Ljungby om samordning mellan gymnasiets
tekniska lärokurs och landstingets centrala verkstadsskola angående verkstadslokaler
o. s. v. Länsskolnämnden förutsätter, att ingen skolform ses
som ensamrådande, då det gäller skolbyggnader, även om vissa besvär skulle
uppstå t. ex. när det gäller rektorsområden.

I mindre kommuner, där det har gällt uppförande av yrkesskola, och där
viss besparing skulle ha kunnat gjorts genom att den obligatoriska skolans
lokaler kunde ha utnyttjats även av yrkesskolan, t. ex. husmodersskolan,
har nämndens och kommunens synpunkter icke alltid heaktats. Motiveringen
har från centralt håll varit, att man velat ha skolan soin en enhet med alla
lokalerna i samma byggnad, trots att avståndet till den obligatoriska skolans
lokaler i ett fall varit cirka 200 meter och att i ett annat fall gemensam
tomt använts. Nämnden menar, att även en möjlighet till besparing på enbart
100 000 kronor för det allmänna bör tillvaratagas.

Betydligt svårare problem bjuder samordningen av omskolningsverkstäderna
med andra skollokaler, eftersom det här är fråga om vuxna människors
omskolning och ett direkt samarbete i fråga om lokaler därför
kanske inte skulle vara lyckligt. Det kan emellertid ibland vara svårt att få
elever till reguljära yrkesskolekurser på landsbygden, varvid utmärkta lokaler
kan komma att stå oanvända. I ett sådant fall kan en förläggning dit
av en omskolningskurs i branschen vara en lösning i stället för att nya lokaler
uppföres. Beträffande omskolningen är det därför för alla parter väsentligt,
att länsskolnämnden är inkopplad redan då de olika kurstyperna
diskuteras.

För skolor under lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen är det likaledes
värdefullt, om länsskolnämnden då fråga är om nyplanering och byggnation
kontaktas. Med den överblick som nämnden har av länets skolväsen kan
nämnden snabbt avgöra om någon samplancringsfråga föreligger.

På ett annat plan ligger den samverkan som kan äga rum mellan skolan
och exempelvis bildningsförbund, nykterhetsföreningar, idrottsföreningar

o. dyl. I många fall har vederbörande icke råd att låta uppföra egna lokaler.
Samtliga kan emellertid göra en stor insats i fritidsarbetet för de unga. När
eu skola skall uppföras är det därför värdefullt, om de olika organisationerna
lägger fram eventuella lokalproblem för skolstyrelsen. I fråga om idrotten
sker detta ofta med förstorade gymnastiksalar som resultat. Även
idrottsplatsfrågan skulle oftare kunna lösas gemensamt. Skolmåltidsköken
skulle kunna utnyttjas mera, om samlingslokal förlädes i nära anslutning
till detta. Samlingslokal skulle förutom av skolan kunna utnyttjas av flera
organisationer som »sin egen» lokal o. s. v.

204

Samplaneringen är helt i linje med skolans målsättning. Det är ett skolans
intresse, att möjligheter till god fritidssysselsättning skapas, och att de
medel som ställs till förfogande utnyttjas på bästa sätt. Länsskolnämnden
vill därför tillstyrka det av riksdagens revisorer gjorda uttalandet, att föreskrifter
bör utfärdas gällande skyldighet för myndigheter och huvudmän
för ovan nämnd verksamhet att inbördes samråda då det gäller byggnadsfrågor,
där statsbidrag helt eller delvis skall utnyttjas för att bestrida kostnaderna.
Eftersom skolan måste anses vara den centrala punkt mot vilken
den övriga berörda verksamheten riktas kan det ifrågasättas, om inte länsskolnämnden
skulle kunna fungera som konlaktmyndighet för denna samordning.
Växjö den 21 januari 1964.

Bilaga B

Yttrande från länsskolnämnden i Malmöhus län

Det är självfallet av stor betydelse, att samordning kommer till stånd
vid lokaliseringen och utnyttjandet av skolanläggningar inom alla skolformer.
Under senare år torde också dessa synpunkter i allmänhet ha
beaktats vid nybyggnad av skolor och offentliga anläggningar inom Malmöhus
län. Som svar på en förfrågan från riksdagens revisorer direkt till
länsskolnämnden har nämnden den 23 oktober 1963 meddelat, att en viss
samorganisation mellan lanthushållsskolorna i Svalöv och Skurup och
de intilliggande lantbruksskolorna har genomförts. Sålunda har lanthushållsskolan
i Skurup uppförts omedelbart intill Skurups lantbruksskola.
Skolorna har gemensam samlingssal och badanläggning, lantbruksskolans
sköljordbruk utnyttjas för båda skolornas praktiska undervisning, och
vaktmästare och kontorsbiträde är anställda gemensamt för båda skolorna.
Här vill nämnden ytterligare framhålla, att en skogsbruksskola nyligen
inrättats i länet, och att denna skola delar undervisningslokaler med lantbruksskolan
i Hörby. Den för några år sedan uppförda idrottshallen i Svalöv
planerades med tanke på att även tillgodose behovet av gymnastiklokaler
för folkhögskolan och lantbruksskolan i Svalöv.

Länsskolnämnden har visserligen icke tillsyn över folkhögskolorna, lantbrukets
yrkesskolor, skogsbruksskolor och vissa andra yrkesutbildande
skolor, men nämnden har dock vissa möjligheter att indirekt verka för
en samordning även med avseende på dessa utbildningsgrenar. Genom
de landstingsvalda ledamöterna i länsskolnämnden kan information erhållas
om de av landstingen drivna eller understödda skolornas utbyggnadsplaner.
I den regionala styrelsen för lantbrukets yrkesskolor ingår i härvarande
län länsskolnämndens ordförande såsom ledamot, och nämnden
erhåller därigenom fortlöpande informationer om verksamheten vid dessa
skolor.

Även om sålunda inga exempel på felaktig planering på grund av bristande
samordning synes kunna anföras från detta län, finner nämnden
det ändå angeläget, att föreskrifter av det slag som revisorerna föreslagit
utfärdas. Med hänsyn till att länsskolnämnderna deltar vid planeringen
av det ojämförligt största antalet skolbyggnadsföretag av olika slag i länen,
synes det därvid lämpligt, att föreskrifter utfärdas, att vid ingivande av

205

ansökan om statsbidrag till andra skolbyggnadsföretag handling skall bifogas,
utvisande att samordning med länsskolnämnden ägt rum. Malmö
den 16 januari 1964.

Bilaga C

Yttrande från länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län

Inledningsvis anges, att den nya organisationen av skolväsendets centrala
ledning avses skola träda i kraft den 1 juli 1964. I propositionen
1963: 144 (vilken åberopas i skriften), s. 103, och efterföljande riksdagsbehandling
förutsättes dock tidpunkten den 1 oktober 1964. I »revisorernas
uttalande», vilket avslutar skriften, anges (s. 219): »Liksom hittills
kommer ej heller de statsunderstödda folkhögskolorna att stå under länsskolnämndernas
överinseende.» Enligt nämndens uppfattning är denna
fråga ännu ej avgjord. Nämnden styrkes i denna sin uppfattning av att
1963 års organisationskommitté för skolväsendets centrala ledning m. m.
i sin utredning »Den nya skolöverstyrelsen» (Ecklesiastikdepartementet
1963: 9), s. 128, utgått från att frågan alltjämt är öppen. I sitt underdåniga
utlåtande den 25 november 1963, s. 10, över denna utredning, vilket
utlåtande bilägges,1 har nämnden uttalat: »Nämnden finner, att folkhögskolorna
utvecklats allt mer mot det övriga skolväsendet och att ett stort
antal samordningsfrågor finnes beträffande planering, lokaler, lärarnas
tjänstgörings- och utbildningsförhållanden (fortbildning) samt pedagogiska
frågor ... Nämnden föreslår, att även folkhögskolorna ställes under
länsskolnämndernas inseende.»

Sist i revisorernas uttalande anföres: »Med hänsyn till de avsevärda besparingar
och de fördelar i övrigt som kan vinnas genom en samordnad
lokalisering av skolanläggningar och andra allmännyttiga institutioner är
det enligt revisorernas mening angeläget, att en sådan samordning kommer
till stånd i de fall förutsättningar därför är för handen. Föreskrifter
torde därför böra utfärdas av innebörd, att samtliga för här ifrågavarande
byggnadsverksamhet ansvariga myndigheter och huvudmän skall ha
skyldighet att, i den mån nämnda verksamhet helt eller delvis bestrides
med statsmedel, inbördes samråda innan beslut fattas i berörda byggnadsfrågor.
»

Nämnden instämmer i syftet med vad sålunda uttalats.

Samtidigt finner nämnden det angeläget att framhålla, att så vitt nämnden
har sig bekant det under nämndens verksamhetstid icke inom länet
förmärkts någon olägenhet av nuvarande förhållanden, vilket främst får
tillskrivas den omständigheten, att samråd även utöver vad som är föreskrivet
har ägt rum.

I ärendets avgörande har deltagit nämndens ordförande Tholin, vice ordförande
Vallin, ledamöterna Bernbro, Runge, Hurtig, Paulsson och Johansson
samt eljest därvid närvarit länsskolinspektören Thorslund, föredragande,
skolinspektören Nordqvist, tillförordnade skolinspektören Bergermo
samt tillförordnade byrådirektören Engelbrektson. Göteborg den 17 januari
1964.

1 Ej avtryckt

206

Bilaga D

Yttrande från länsskolnämnden i Älvsborgs län

Länsskolnämnden instämmer helt i revisorernas uttalande och finner
det för sin del synnerligen angeläget att föreskrifter utfärdas av innebörd,
att samtliga för ifrågavarande byggnadsverksamhet ansvariga myndigheter
och huvudmän skall ha skyldighet att, i den män nämnda verksamhet
helt eller delvis bestrides av statsmedel, inbördes samråda innan
beslut fattas i berörda byggnadsfrågor.

I handläggningen av detta ärende har deltagit länsskolinspektör Edgar
Kolbjörn, skolinspektörerna Bertel Peterson och Sven Mellbo samt byrådirektör
Bengt Caping, föredragande. Vänersborg den 13 januari 1964.

Bilaga E

Yttrande från länsskolnämnden i Värmlands län

Med anledning av begärt yttrande rörande erfarenheterna av samarbetet
mellan grundskolan, folkhögskolan och skogsbruksskolan i byn Stöllet
i Norra Ny kommun får länsskolnämnden översända vederbörande skolledares
synpunkter, bilagor a—c, på samarbetet mellan skolformerna
under de tre terminer, som samverkan ägt rum. Karlstad den 18 januari
1964.

Bilaga a

Yttrande från tf. rektorn i grundskolan i byn Stöllet

På den samverkan, som kommit till stånd i Stöllet mellan tre så olika
skolor som en folkhögskola, en skogsbruksskola och en grundskolas högstadium,
finns givetvis många synpunkter.

1. I en glesbygd, som det här är fråga om, utgör en koncentration av
lärare en stimulans för såväl lärarna själva, undervisningen vid skolan
som för folkbildningsverksamheten. Denna faktor är givetvis en positiv
grund för att locka goda lärarkrafter, och detta har förvisso den största
betydelsen för högstadiets del. Högstadiet har för närvarande behöriga lärare
utom vad beträffar undervisningen i gren 9y: 2a, husligt arbete och
hushållsteori (16 veckotimmar), hemkunskap i klass 8, klass 7 och klass
5—9 special (12 veckotimmar).

2. Mitt under pågående läsår kan det dock ställa sig besvärligt. När
vår studierektor erhöll tjänstledighet under vårterminen 1964, fick vi ingen
sökande till den utannonserade tjänsten. Timmarna på hennes tjänst fördelades
då på några av högstadiets lärare, utom sex veckotimmar, som
folkhögskolans två lärare åtog sig.

207

3. Vad schemaläggningen om gemensamma lokaler beträffar har det
inte varit några problem. När den omläggning av schemat, som blev en
följd av vad som beskrivits i punkt två ovan, var inte några positioner
så låsta, att det inte gick att rucka på dem för någon av skolenheterna.

4. Under höstterminen 1963 har en »nerbantad» ishockeyrink byggts i
skolbyn. Högstadiets pojkar tillverkade den i slöjdsalen och skolverkstaden,
medan elever från folkhögskolan blev planens ismakare. Skogsbruksskolans
elever har deltagit i penninginsamlingen.

5. En punkt där samarbetet gått minst bra är i skolverkstaden mellan
9y: 3 och skogsbruksskolan. Delvis får man tillskriva det knappt tilltagna
utrymmet för den irritation som varit. Detta läsår är dock förhållandena
betydligt bättre än förra året, som var skolbyns första. Norra Ny kommunalnämnd
arbetar med ett uppslag, som går ut på att utvidga skogsbruksskolans
utrymmen, varför det finns hopp om att detta problem slutgiltigt
skall kunna lösas.

Den samverkan, som man har tänkt sig mellan slöjdsal och skolverkstad,
har inte blivit prövad än.

Eftersom högstadiets lokaler är dimensionerade för en B-2-skolas lagoch
mellanstadium, är slöjdsalen ej tillräcklig, ej heller finns särskilt bokrum
eller materielrum. Det är desto mer glädjande, att högstadiet kan fa
disponera så utmärkta lokaler som gymnastiksal, duschrum, bastu, skolkök,
textilslöjdsal och naturkunnighetssal tack vare den gemensamma
skolplaneringen.

6. Veckan före jul hade samtliga elever och lärare i skolbyn en gemensam
fest i skolans aula och grundskolans bespisningssal. Det var en allmän
uppfattning, att vi hade en trevlig kväll — trots elevernas åldersskillnad
(13—42 år).

En skolby av det slag som organiserats i Stöllet med den gemenskap,
som ovan beskrivits, ställer givetvis vissa krav på samarbetsförmåga och
solidaritet hos lärarna. Individualister torde få svårigheter att lyckas med
sitt arbete och trivas med förhållandena. Som det nu är har en gemenskap
vuxit fram, som, såvitt jag kan bedöma, gett ett gott resultat bland eleverna
och skapat trivsel hos såväl lärare som elever. Stöllet den 13 januari
1964.

Bilaga b

Yttrande från rektorn i folkhögskolan i byn Stöllet

I skolbyn är följande tre skolor i verksamhet: Klarälvdalens folkhögskola,
Norra Ny grundskola och Stöllets skogsbruksskola.

Lokaler

Lokaler för grundskolans del har byggts av Norra Ny kommun och
för folkhögskolan av Värmlands läns landsting, som är huvudman för
skolan. Kommundelen av skolbyn och landstingsdelen gränsar mot varandra.
...

Vurmecentrul. Kommunen har på sin del av skolbyn byggt en varmecen -

208

tral, som betjänar alla tre skolorna och kostnaderna för värme fördelas
efter värmemängdsmätare.

, *''ar°saI°r‘ ^är det gäller undervisningslokaler har en samordning skett
beträffande vissa specialsalar. I folkhögskolan lånar grundskolan naturkunmglietssal
(kemi, fysik för högstadiet och biologi för 9), sömnadssal
samt skolkok med hemvårdsavdelning. Folkhögskolan lånar av grundskolan
gymnastiksal (8 vt), lokaler för metallslöjd (2 vt) och träslöjd (2
vt). Varje skola svarar i princip själv för utrustning av sina lokaler

Vid schemaläggning har samråd skett mellan skolorna och några problem
har inte uppstått delvis beroende på att folkhögskolan kunnat förlägga
lektioner även till tid före och efter grundskolans ordinarie schematid.

Bibliotekslokaler. Norra Ny kommunbibliotek har gemensamma lokaler
med folkhögskolans skolbibliotek. De båda bibliotekens böcker är uppställda
på gemensamma hyllor och biblioteken skötes av en kommunbibIiotekarie,
som dessutom är anställd som skolbibliotekarie av folkhögskolan-
För folkhögskolans låntagare arbetar biblioteket med ett siälvbetjaningssystem
för utlåning. Biblioteket kan därför stå ständigt öppet för
folkhögskolans låntagare. Biblioteken har med denna organisation snart
varit i verksamhet ett år och erfarenheterna är hittills enbart positiva.

Ekonomilokaler. Skogsbruksskolan, som har egna elevbostäder, har genom^
avtal med folkhögskolan löst matfrågan för sina elever på så sätt
atÄi -j är inacltorderade i folkhögskolans elevhushåll. De gemensamma
malhderna ger en bra kontaktmöjlighet mellan skogsbruksskolans och
tolkhogskolans elevkårer.

Personal

Lärare. Under det innevarande läsåret, liksom det förra, har samarbetet
på lararsidan organiserats så att lärare med anställning inom en
skolform dessutom tjänstgjort som timlärare på någon annan av skolorna.
Folkhögskolan har på så sätt lånat lärare från högstadiet i biologi, kemi,
ysik sång, metall- och träslöjd. Folkhögskolans lärare undervisar på
skogsbruksskolan i samhällslära, svenska och geografi.

Planer har funnits att organisera en mellan grundskolan och folkhögskolan
delad naturvetartjänst, men då folkhögskolan ännu ej erhållit statsunderstöd
har planerna ej kunnat realiseras på grund av formella hänsynstaganden.

Samarbetet och kontakten mellan de olika skolformerna har varit en
positiv faktor i lärararbetet.

Vaktmastare. Den för skolbyn gemensamme vaktmästaren är anställd
av kommunens skolstyrelse och kommunen svarar även för hans tjänstebostad.
Kostnaderna för vaktmästarlönen fördelas på de tre skolorna.

Som slutomdöme om erfarenheterna från det första verksamhetsåret i
skolbyn kan sägas att systemet med skolbyn för huvudmännen inneburit
en ekonomisk vinst när det gäller byggnadskostnader, utrustningskostnader
och drift och för de anställda en större trivsel med ökade kontaktmöjligheter
än om skolorna byggts som separata skolor var och en på sin
plats i kommunen. Stöllet den 14 januari 1964.

209

Bilaga C

Yttrande från föreståndaren för skogsbruksskolan i byn Stället

Efter tre terminer kan man med ett visst perspektiv betrakta hur samarbetet
mellan de tre skolenheterna i Stöllet har fungerat.

En långt driven samarbetsform var väl från början målsättningen och
med glädje kan man i dag konstatera att det hela har gått över förväntan.
En grundförutsättning för samverkan är ju att berörda parter är besjälade
av tanken att hjälpas åt att komma tillrätta med problemen. Problem uppkommer
alltid i en skolby. Lektionstider skall passas. Vissa lärare har undervisningstiinmar
hos alla tre skolorna på samma dag. Lokaler och utrymmen
utnyttjas, förutom av de olika skolenheterna, även av bygdens folk.

Det är lätt att vara efterklok, men i dag kan man nog konstatera att vissa
lokaler har fått för snålt tilltagna utrymmen redan från början. Främst
kanske detta gäller verkstaden, där förutom en rikligt tilltagen maskinpark,
även skogens och högstadiets elever skall samsas om utrymmet. Helt skilda
arbetsuppgifter för dessa båda avdelningar borde nog ha föranlett att de
också erhållit åtskilda verkstadsutrymmen.

Sammanfattningsvis får nog sägas att skolbyn fungerar på ett tillfredsställande
sätt och att en utmärkt kamratanda råder mellan olika lärare och
elever. Stöllet den 10 januari 1964.

Bilaga F

Yttrande från lånsskolnämnden i Gävleborgs län

Revisorerna har visat på länsskolnämndernas skyldighet att vid planeringen
av under dem lydande skolor samråda med övriga samhällsplanerande
myndigheter och institutioner inom respektive län samt att någon motsvarande
skyldighet icke åvilar exempelvis lantbruksstyrelsen eller skogsstyrelsen
i fråga om under dem hörande lantbrukets och skogsbrukets yrkesskolor.
Likaledes är inte folkhögskolornas huvudmän ålagda något samråd på
länsplanet vid förekommande skolplaneringsverksamhet.

Revisorerna framhåller att det är angeläget, att en samordnad planering
på länsplanet kommer till stånd för att i möjligaste mån reducera byggnadskostnaderna
och åstadkomma besparingar i fråga om skolornas driftskostnader.

Eftersom yrkesskoleverksamheten samt omskolningsverksamheten redan
under hösten 1964 får en gemensam central ledning är det att förmoda, att
även de regionala planeringsverksamheterna erhåller en naturlig och erforderlig
samordning över hela fältet.

Lånsskolnämnden vill som sitt yttrande över revisorernas skrivelse framhålla,
att det är erforderligt — av skolorganisatoriska, pedagogiska och ekonomiska
skäl -— att ansvariga myndigheter och institutioner på länsplanet
i fråga om skolbyggnadsverksamhct meddelas föreskrifter om skyldighet att
i den mån byggnadsverksamheten bestrides av statsmedel skall samråd
äga rum, innan beslut fattas i berörda byggnadsfrågor. Gävle den It januari
1964.

210

Bilaga G

Yttrande från länsskolnämnden i Jämtlands län

Problemet samordning av byggnadsverksamheten för skolväsendet har
varit föremål för länsskolnämndens uppmärksamhet i något vidsträcktare
omfattning än vad ovan angiven § 24 angiver. Det har då — utöver i eljest
förekommande fall av gemensamma lokaler för olika slag av skolor — gällt
utnyttjandet av lokaler i exempelvis bygdegårdar och församlingshus, befintliga
eller under uppförande, för skolbruk. Uppförande av särskilda lokaler
för skolan gällande respektive bl. a. skolmåltidsverksamhet, gymnastik,
samlingssal och skrivsal har därmed kunnat undvikas.

Kommunala myndigheter har varit synnerligen intresserade av att på
detta sätt kunna minska kostnaden för lokalinvestering. Kommunala kyrkliga
myndigheters företrädare har i de fall, som dubbelanvändning av för
kyrkligt ändamål befintlig eller blivande byggnad ifrågasatts för skolbruk
(skolmåltider respektive gymnastik) ställt sig oförstående till sådan lösning
av en lokalfråga.

Under senare år har ett antal byggnader för omskolningskurser uppförts
i länet. Icke i något fall har vederbörande myndighet tagit kontakt med länsskolnämnden
beträffande placeringen av dessa lokaler. Slumpvis har det
dock inträffat att några placerats intill centralskola, och i ett fall (Undersåker)
har kommunen innevarande läsår övertagit sådan lokal för yrkesskolans
räkning.

Enligt länsskolnämndens uppfattning är en samordning av skolbyggnadsverksamheten
och annan allmännyttig byggnadsverksamhet nödvändig. Direktiv
härför bör utfärdas.

I avgivandet av detta yttrande ha deltagit länsskolnämndens ordförande
Per Bjering, ledamöterna Weinhagen, Lindhed, Åsling och Mesch, suppleanterna
Nils H. Lundgren och Svensson i Sösjöbyn, ordföranden i tekniska
rådet, Busch, länsskolinspektören, föredragande, och skolinspektören Forsberg,
samt byrådirektören Tjernberg. Östersund den 17 januari 1964.

Bilaga H

Yttrande från länsskolnämnden i Norrbottens län

Beklagligt nog kommer icke en fullständigare koncentration av ledningen
för yrkesutbildningen att genomföras, när organisationen med det nya skolämbetsverket
genomföres.

För att minska olägenheterna av den decentraliserade ledningen framhåller
revisorerna angelägenheten av att i möjligaste mån samplanering
sker, dels mellan skolor av olika slag, dels också mellan skolor och andra allmännyttiga
institutioner. Mot de sålunda framförda önskemålen har länsskolnämnden
icke någon erinran.

I åtskilliga fall har inom länet redan samplanering skett, så att vissa skollokaler
projekterats för att även användas exempelvis för teaterverksamhet,
konserter och kommunala sammanträden. Ytterligare samplanering efter

211

ovan angivna riktlinjer beräknas komma till stånd. De försök till samplancring,
som gjorts mellan skogsbruksundervisning och övrig yrkesutbildning,
har däremot icke lett till resultat.

Länsskolnämnden instämmer helt i revisorernas önskemål, att mojligheter
till besparingar bör tillvaratagas. Några utbyggnadsplaner föreligger för
närvarande icke inom länet tör undervisningen i skogsbruk och lantbruk.
I stort sett har även folkhögskolornas lokalbehov blivit tillgodosett. I nuvarande
läge synes problemet närmast inskränka sig till hur anvisningarna för
samarbetet bör utformas, så att alltför vidlyftig procedur undvikes. Då det
överväldigande antalet skolbyggnader hänför sig till länsskolnämndens tillsynsområde,
vore det orimligt, att länsskolnämnden för varje planerat skolbyognadsföretag
skulle vara tvungen att söka kontakt med huvudmännen
för övrig skolverksamhet. I stället bör stadgas att huvudmännen för skolverksamhet
utanför länsskolnämndens tillsynsomrade bör i god tid till länsskolnämnden
anmäla aktuella byggnadsplaner, så att samråd eventuellt kan
komma till stånd på ett tidigt stadium. Ett enkelt och effektivt sätt att från
länsskolnämnden informera berörda parter om byggnadsplanerna vore att
utsända avskrifter av länsskolnämndens årliga angelägenhetsgradering av
byggnadsärendena. Luleå den 18 januari 1964.

Överstyrelsen för yrkesutbildning

Genom remiss den 21 december 1963 har överstyrelsen för yikesutbildning
anbefallts att med anledning av vad i riksdagens senast föxsamlade revisorers
berättelse yttrats rörande samordning av skolbyggnadsverksamheten
m. m. senast den 30 januari 1964 avgiva utlåtande. Till atlydnad härav
får överstyrelsen anföra följande.

Revisorerna erinrar om att vid årets riksdag beslut fattats om inrättande
av ett nytt skolämbetsverk, som har att utöva den centrala ledningen av såväl
det allmänna skol- och folkbildningsväsendet som all egentlig yrkesutbildning
men att dock lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen, åtminstone tillsvidare,
skall bibehållas vid sin nuvarande uppgift att svara för tillsynen över
Yrkesutbildning inom jordbruk och skogsbruk. Detta innebär i sin tur att den
nya skolöverstyrelsen och dess regionala organ, länsskolnämnderna icke på
egen hand kommer att kunna påverka planeringen in. in. av lantbruksskolor,
lanthushållsskolor, mejeriskolor och trädgårdsskolor samt skogsskolor och
skogsbruk sskolor. Revisorerna framhåller betydelsen av att en samordning
så långt som möjligt kommer till stånd vid lokaliseringen av skolanläggningar
och vissa andra allmännyttiga institutioner. Som ett exempel på värdet
av samplanering på skolbyggnadsområdet anges sjöbefälsskolan och tekniska
gymnasiet i Kalmar, vilka byggts pa ett sådant sätt, att
kan användas gemensamt av båda skolorna. Med hänsyn till de avsevärda
besparingar och de fördelar i övrigt, som kan vinnas genom eu samordnad
lokalisering av skolanläggningar och andra allmännyttiga institutioner, är det
enligt revisorerns mening angeläget, att en sådan samordning kommei till
stånd i de fall förutsättningar därför är för handen, och att föreskrifter
meddelas om inbördes samråd, innan beslut fattas i berörda byggnadsfrågoi.

Överstyrelsen delar riksdagens revisorers mening om värdet av samveikan
i berörda hänseende och tillstyrker därför lörslaget om utfärdande av
föreskrifter angående samråd.

I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit tjf. överdirektören So -

212

derqvist, byråcheferna Josephson, Högberg och Ager, tf. byråchefen Kaby
samt förste byråsekreteraren Larsson, föredragande. Stockholm den 21 ianuan
1964.

CARL SÖDERQVIST

Bror Larsson

A. Wahlberg

Lantbruksstyrelsen

Beträffande samarbetet på det regionala planet anför lantbruksstyrelsen
följande:

»På det regionala planet bör, även enligt lantbruksstyrelsens mening, ett
närmare samråd äga rum med länsskolnämnden, som bör ges möjligheter
att överblicka hela yrkesutbildningen inom regionen. Samrådet bör ske genom
att länsskolnämnden får yttra sig över förslag rörande nyinvesteringar
och ombyggnad m. m. inom lantbrukets skolor innan de från skolstyrelsen
vidarebefordras till lantbruksstyrelsen. Som en följd härav bör redan under
det förberedande planeringsarbetet på länsplanet kontakt sökas av skolstyrelsen
med såväl de regionala organen på lantbrukets område som med
länsskolnämnderna. De grundläggande principer, som av det centrala skolverket
förordas för skolplanering, kan utan större svårigheter av fackämbetsverket
tillämpas även på lantbruksundervisningen.»

Lantbruksstyrelsen anför vidare att ett samarbete ur styrelsens synpunkt
synes särskilt angeläget med skogsstyrelsen rörande samförläggning av lantbruksskolor
och skogsbruksskolor. Mellan de båda ämbetsverken har ett dylikt
samarbete redan påbörjats som avses att ytterligare utvecklas. Som exempel
på samförläggningar av detta slag kan nämnas bland annat lantbruksskola
och skogsbruksskola vid Plönninge i Halland. De båda skolorna har
var sina undervisnings- och internatlokaler, medan bespisningen för båda
skolorna ombesörjes av lantbruksskolan. I Örebro län diskuteras vid Kvinnersta
en motsvarande samförläggning mellan lantbruksskola och skogsbruksskola.
I detta fallet avses det gemensamma resursutnyttjandet i fråga
om lokaler gå ännu längre och innefatta förutom ekonomiutrymmen även
lektionssalar, maskinhall samt gymnastik- och samlingssal. På ytterligare
några ställen diskuteras motsvarande samordning.

Lantbruksstyrelsen kan sålunda tillstyrka att föreskrifter utfärdas som
innebär att ett samråd med bland annat länsskolnämnden skall äga rum
innan definitiva beslut fattas om nybyggnad eller ombyggnad av lantbrukets
yrkesskolor.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektör Ytterborn
och byråchef G. Ericsson, föredragande. Stockholm den 28 januari 1964.

BÖRJE LUNDGREN

Gösta Ericsson

213

Skogsstyrelsen

Skogsstyrelsen har tillfrågat de skogsvårdsstyrelser, som uppfört skogsbruksskolor
år 1958 -— det år länsskolnämnderna inrättades — och senare,
om och på vilket sätt kontakt hållits med respektive länsskolnämnd
i förevarande ärenden.

Under tidsperioden 1958—1963 har färdigställts 12 skogsbruksskolor i
10 län. Av dessa var dock tre beslutade före 1958. Enligt skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter har kontakt i byggnadsfrågorna i en eller annan form
ägt rum med länsskolnämnderna. I några fall har detta skett genom
att länsskolinspektör varit ledamot av skogsvårdsstyrelses utbildningsråd
— ett informellt råd bestående av länsjägmästaren, representanter för
respektive domänverket, skogsbolag, skogsägare, skogsarbetare, länsarbetsnämnd
och länsskolnämnd — där utbildningsfrågor av skiftande slag
ävensom skolbyggnadsfrågor diskuterats. I andra fall har ledamot av skogsvårdsstyrelse
samtidigt varit ledamot i länsskolnämnd. I vissa län har underhandskontakt
hållits mellan länsjägmästaren och länsskolinspektören.
I fall där länsskolnämnden haft synpunkter på och önskemål om planering
av skola har dessa, enligt skogsvårdsstyrelsernas uppgifter, kunnat
beaktas.

Av vad som anförts framgår att skogsvårdsstyrelserna haft viss kontakt
med länsskolnämnderna, men att arten därav varierat och oftast varit av
informell natur; några formliga remisser till länsskolnämnderna för yttrande
i skolbyggnadsärenden har inte förekommit.

Styrelserna har även samrått med andra länsorgan i skolbyggnadsfrågor.
Sålunda har landstingen dels via bidragsansökningar från skogsvårdsstyrelserna,
dels genom sin representation i styrelserna (3 av 7 styrelseledamöter)
medverkat till att skogsbruksskolorna getts en utformning och
placering som varit lämplig från länens synpunkt.

I detta sammanhang bör erinras om att uppförande av nya skogsbruksskolor
numera kan ske först sedan Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd lämnats
för varje enskilt objekt.

Oavsett att vissa kontakter och samråd med skilda länsorgan följaktligen
ägt rum från skogsvårdsstyrelsernas sida vid uppförande av skogsbruksskolor
anser skogsstyrelsen att, med hänsyn till de betydande investeringsbelopp
det här gäller, den regionala planläggningen av skolbyggnadsverksamheten
bör förstärkas och samordnas i större utsträckning. I
sitt remissvar över betänkandet Skolväsendets centrala ledning (SOU 1962:
28) anför styrelsen härom följande:

»Styrelsen delar de sakkunnigas uppfattning att planeringen av skolbyggnader
och lokalernas utnyttjande för olika utbildningsformer bättre
skulle kunna samordnas av ett centralt skolverk förutsatt att erforderligt
samarbete upprätthålls med fackmyndigheterna. Oavsett den organisationsform,
som kommer att tillämpas, bör länsskolnämnderna därför åläggas
att på det regionala planet vara samordnande organ för skolbyggnadsfrågor.
Likaså bör centralt utfärdade riktlinjer för skolbyggnader följas
inom all utbildning.» Stockholm den 30 januari 1964.

FOLKE JOHANSSON

Eric Falk

Joakim Hermelin

214

Svenska landstingsförbundet

Inledningsvis vill styrelsen understryka vikten av att, i den mån så är
möjligt och lämpligt, en samordning av skolbyggnadsverksamhet kommer
till stånd.

Landstingen ha numera en rätt omfattande utbildningsverksamhet. De
äro sålunda huvudmän för vissa folkhögskolor, jordbrukets yrkesskolor,
centrala verkstadsskolor och yrkesskolor, sjuksköterskeskolor och vårdskolor
in. m.

Kontakten mellan länsskolnämnden och landstinget får anses väl säkrad
genom att landstinget utser ledamöter i länsskolnämnden. Dessa ledamöter
torde få anses väl insatta i landstingets planer i fråga om skolbyggnader
och sålunda kunna verka för erforderlig samordning ifråga om
skolbvggnadsverk sam heten. Erinras må därjämte vad angår lantbrukets
yrkesskolor att för dessa numera finnes en regional styrelse i varje län.
I denna styrelse ingår obligatoriskt en representant för länsskolnämnden.
Man torde på den grund kunna påstå att vad angår de skolor, landstinget
är huvudman för och som ej sorterar under länsskolnämnden, denna har
möjlighet att väl följa landstingets planering.

Emellertid finnas en rad skolor som ej har kommunal huvudman, och
här torde möjligheterna till samordning med andra skolor vara mindre.
Ett påpekande i den riktning statsrevisorerna föreslagit kan här vara på
sin plats. Stockholm den 15 januari 1964.

FRIDOLF THAPPER

Ivar Dahlgren

Svenska stadsförbundet

Inför de stora och kostnadskrävande utbyggnadsprogram, som nu över
hela landet utformas inte blott för grundskolan utan även för gymnasier,
fackskolor och yrkesskolor samt dessutom för ett antal andra skolformer,
är det självfallet angeläget att man så långt det är praktiskt möjligt samordnar
planeringen och lokaliseringen av olika skolanläggningar. Inte
minst för kommunerna, som ju får svara för merparten av investeringskostnaderna
för skolbyggen, ter sig en dylik samordning naturlig och nödvändig.
Styrelsen delar därför revisorernas uppfattning om angelägenheten
av att den samordning som här avses kommer till stånd i alla de fall då
förutsättningar härför är för handen.

Styrelsen är för sin del för övrigt övertygad om att de kommunala skolstyrelserna
när det gäller skolor under deras förvaltning alltid söker tillgodose
alla rimliga samordningskrav. I betydande omfattning har dessa
syftat till att skapa lokaler som på en gång kan tjäna såväl skolans som
t. ex. det allmänna föreningslivets, teaterverksamhetens, folkbibliotekets,
ungdoms- och fritidsverksamhetens samt idrottslivets intressen. Den kommunala
skolbyggnadsplaneringen sker numera i regel i intim samverkan
mellan skolstyrelse och finansförvaltning i kommunen. Detta utgör en god
garanti för att de besparingar och övriga fördelar, som kan vinnas genom

215

en samordnad byggnadsverksamhet på det kommunala planet, i görligaste
mån också kommer till stånd.

Samordningsproblemen när det gäller skolbyggen blir emellertid speciellt
besvärliga i de fall det rör sig om skolor som inte lyder vare sig under
skolstyrelsen eller under annan kommunal nämnd. I dylika fall torde den
enskilda kommunens möjligheter att ensam påverka samordningssträvandena
i positiv riktning vara begränsade. Som revisorerna framhåller
bör det i dylika fall ankomma på samtliga »ansvariga myndigheter och
huvudmän» att inbördes samråda innan beslut fattas i byggnadsärenden,
vilka helt eller delvis skall bekostas med statsmedel. Om denna principståndpunkt
kan inga delade meningar råda. Styrelsen tillstyrker således
förslaget om att föreskrifter utfärdas av innebörd att dylikt samråd blir
en skyldighet för berörda huvudmän. För att sådana föreskrifter skall få
mera reell och konkret betydelse — och inte förbli blott allmänt hållna
uttalanden som i praktiken kommer att betyda föga torde ett^ system
böra skapas, varigenom planerade skolbyggnadsprojekt på ett område kan
komma till andra huvudmäns kännedom och således samordnas med
projekt på andra områden. Även om länsskolnämnderna ännu inte bär
hand om planeringen av sådana skolor som lantbruksskolor, lanthushållsskolor,
skogsskolor och skogsbruksskolor, och ej heller av folkhögskolor
och lantmannaskolor, synes dessa regionala statsorgan ändock vara de
som ligger närmast till när det gäller att ta initiativ till en samordnad
lokalplanering. Enligt styrelsens mening torde det böra närmare övervägas,
om inte revisorernas syfte skulle kunna åtminstone i viss^ mån bli
tillgodosett, därest huvudmännen för den utbildning som ej står under
länsskolnämndernas inseende ålades att i god tid till vederbörande länsskolnämnd
anmäla planerade byggnadsprojekt. Därigenom kunde säkerligen
i åtskilliga fall de möjligheter till lokalmässig samordning tillvaratas,
vilka nu många gånger icke blir utnyttjade på grund av bristande ömsesidig
kännedom om vilka byggnadsföretag som planeras. Stockholm i januari
1964.

HJ. MEHR

Sten-Sture Landström

Svenska kommunförbundet

Styrelsen är övertygad om att de kommunala skolstyrelserna när det
gäller skolor under deras förvaltning alltid söker tillgodose alla limliga
samordningskrav. I betydande omfattning har dessa syttat till att
skapa lokaler som på en gång kan tjäna såväl skolan som t. ex. det allmänna
föreningslivets, teaterverksamhetens, folkbibliotekets, ungdomsoch
fritidsverksamhetens samt idrottslivets intressen. Den kommunala
skolbyggnadsplaneringen sker numera i regel i intim samverkan mellan
skolstyrelse och finansförvaltning i kommunen. Detta utgör en god garanti
för att de besparingar och övriga fördelar, som kan vinnas genom en
samordnad byggnadsverksamhet på det kommunala planet, i görligaste

mån också kommer till stånd. ...

Samordningsproblemen när det gäller skolbyggen blir emellertid spe«

216

ciellt besvärliga i de fall det rör sig om skolor som inte lyder vare sig
under skolstyrelsen eller under annan kommunal nämnd. I dylika fall torde
den enskilda kommunens möjligheter att ensam påverka samordningssträvandena
i positiv riktning vara begränsade. Som revisorerna framhåller
bör det i dylika fall ankomma på samtliga »ansvariga myndigheter och
huvudmän» att inbördes samråda innan beslut fattas i byggnadsärenden,
vilka helt eller delvis skall bekostas med statsmedel. Styrelsen tillstyrker
förslaget om att föreskrifter utfärdas av innebörd att dylikt samråd blir en
skyldighet för berörda huvudmän. För att sådana föreskrifter skall få mera
reell och konkret betydelse — och inte förbli blott allmänt hållna uttalanden
som i praktiken kommer att betyda föga — torde ett system böra
skapas, varigenom planerade skolbyggnadsprojekt på ett område kan
komma till andra huvudmäns kännedom och således samordnas med
projekt på andra områden. Även om länsskolnämnderna ännu inte har
hand om planeringen av sådana skolor som lantbruksskolor, lanthushållsskolor,
skogsskolor och skogsbruksskolor, och ej heller av folkhögskolor och
lantmannaskolor, synes dessa regionala statsorgan ändock vara de som ligger
närmast till när det gäller att ta initiativ till en samordnad lokalplanering.
Enligt styrelsens mening torde det böra närmare övervägas, om inte revisorernas
syfte skulle kunna åtminstone i viss mån bli tillgodosett, därest
huvudmännen för den utbildning som ej står under länsskolnämndernas
inseende ålades att i god tid till vederbörande länsskolnämnd anmäla planerade
byggnadsprojekt. Därigenom kunde säkerligen i åtskilliga fall
de möjligheter till lokalmässig samordning tillvaratas, vilka nu många
gånger icke blir utnyttjade på grund av bristande ömsesidig kännedom om
vilka byggnadsföretag som planeras. Stockholm den 22 januari 1964.

OLOF W. WIKLUND

Per Segerfelt

§ 25 Vissa bidrag till kostnaderna för konstfackskolan

Byggnadsstyrelsen

I likhet med revisorerna finner byggnadsstyrelsen angeläget att avtal ånyo
snarast möjligt träffas mellan staten och Stockholms stad. Så vitt byggnadsstyrelsen
förstår finns ingen anledning ändra på den tidigare gällande
grunden för fördelning av kostnaderna som innebär att staten svarar för
lokalkostnaden för högre konstindustriella skolan samt teckningslärarinstitutet
under det att staden bär motsvarande kostnad för de båda övriga
skolorna. Fördelningsgrunden bör vara elevantalet med viss avrundning
till medeltal för t. ex. 3-årsperioder. Även den tidigare gällande ordningen
att hyra skall så beräknas att den täcker reparationer och underhåll av
lokalerna synes böra bibehållas.

Den hyra som bör fördelas utgör 1 119 000 kr. pr år exkl. ersättning för
värme, varmvatten och ventilation samt ev. renhållning.

Därest utredningsmannen så önskar är byggnadsstyrelsen givetvis beredd

217

att medverka vid förhandlingarna med staden. Stockholm den 21 januari
1964.

G. A. Mårdh

SIXTEN LARSSON

Erik Edoff

Riksrevisionsverket

Av 1964 års riksdagsberättelse framgår, att ifrågavarande uppdrag slutförts
genom att utredningsmannen den 30 december 1963 avlämnat ett förslag
angående fördelningen av kostnaderna för konstfackskolan. Riksrevisionsverket
har under hand inhämtat, att utredningsmannen jämväl träffat
preliminärt avtal med representanter för Stockholms stad av innebörd
att staden dels för den gångna, avtalslösa treårsperioden betalar hyra för
de konstindustriella dag- och aftonskolorna med 312 000 kronor för år och
driftbidrag med tillhopa 548 000 kronor dels ock för den därpå följande
treårsperioden utger hyra med nyssnämnt årsbelopp samt driftbidrag med
675 kronor för år för varje i Stockholm mantalsskriven elev i aftonskolan.

Huruvida ett avtal av angivna innebörd kommer att ge samma relativa
kostnadstäckning som det gamla undandrar sig för närvarande riksrevisionsverkets
bedömning. Uppenbart är emellertid att det föreslagna avtalet
är enklare i tillämpningen och icke påkallar någon avräkning efter varje
budgetårs utgång.

Därest det framlagda förslaget leder till definitivt avtal synes syftet med
revisorernas uttalande under förevarande paragraf ha nåtts på ett godtagbart
sätt.

Vid detta ärendes handläggning har ledamöterna Cardelius, Petterson
och Elof sson samt byråchefen Ehnbom närvarit. Stockholm den 24 januari
1964.

Birger Näsholm

GÖSTA RENLUND

överstyrelsen för yrkesutbildning

Enligt vad överstyrelsen av den tillkallade sakkunnige erfarit, är alla
överläggningar med Stockholms stad avslutade. Utredningen ligger klar för
utskrift och kommer inom den närmaste tiden att överlämnas av den sakkunnige.

I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit tjf. överdirektören Söderqvist,
byråcheferna Josephson, Högberg och Ager, tf. byråcheferna Kaby,
Vrethammar och Wiman samt byrådirektören Sjöberg, föredragande. Stockholm
den 28 januari 1964.

CARL SÖDERQVIST

Thorsten Sjöberg

218

Styrelsen för konstfackskolan

I skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning den 18 juli 1960 påpekade
styrelsen att avtalet mellan staten och Stockholms stad om kostnaderna för
skolan uppsagts att gälla med utgången av juni 1960 samt att nytt avtal
icke träffats och att staden icke ämnade utbetala ytterligare bidrag innan så
skett. Styrelsen hemställde att överstyrelsen ville tillse att dessa frågor snarast
möjligt blev föremål för reglering. Vidare har skolans ledning under
hand vid åtskilliga tillfällen till överstyrelsen framfört önskemål om en sådan
reglering.

Även om det ur allmänna synpunkter måste anses önskvärt att ett nytt
avtal snarast möjligt träffas rörande fördelningen av ifrågavarande kostnader
bör emellertid å andra sidan framhållas att frånvaron av ett dylikt
avtal för skolans del hittills icke inneburit några påtagliga olägenheter.
Genom överflyttningen till den nya skolbyggnaden ha kostnaderna för skolans
verksamhet avsevärt förändrats och det skulle säkerligen ha varit en
vansklig uppgift att exempelvis redan år 1960 bilda sig en klar uppfattning
om de kostnader på vilka avtalet borde grundas. Att förhandlingarna om
nytt avtal nu kan baseras på uppgifter om de verkliga kostnaderna under
ett antal år kan därför måhända vara till fördel. Styrelsen utgår från att
överenskommelsen med staden göres retroaktiv och att även räntegottgörelse
utgår för att undvika att dröjsmålet medför förluster för statsverket.
Stockholm den 25 januari 1964.

JOH. DILLNER

Åke Stavenow

G. v. Wachenfeldt

1957 års utredning angående konstfackskolan

Anbelalld avgiva utlåtande i anledning av § 25 i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse får jag i egenskap av 1957 års utredning angående
konstfackskolan i underdånighet anföra följande.

1. Utredningen är nu färdig. Utskrivandet pågår och blir avslutat inom
någon vecka. Full överensstämmelse beträffande sakinnehållet i förslaget
uppnåddes mellan mig och Stockholms stads representanter den 30 december
1963. Det avtal, som föreslås, ansluter i tiden omedelbart till det tidigare
avtalets upphörande, d. v. s. ges retroaktiv verkan fr. o. m. den 1 juli 1960.

2. Förseningen i utredningsarbetet beror på flera omständigheter. De i
konstfackskolan ingående skolornas förhållanden blev så helt annorlunda
vid inflyttandet i det nya huset Valhallavägen 191, att det av naturliga skäl
tog lång tid innan någotsånär riktiga uppgifter om de nya kostnaderna
in. m. kunde erhållas. Detta gällde också t. ex. de olika lokalutrymmenas
ianspråktagande för de olika skolornas räkning. Omkostnadssidan kunde
inte heller exakt bestämmas förrän efter flera år. Ett exempel härpå ges i
följande tablå, som avser skolans kostnader för värme och vatten.

219

Datum för byggnads-	Tid som räkningen	Belopp
styrelsens räkning	avser
13 maj 1961..............		12 480
18 april 1962 ............	» 1960/61	78 384
2 maj 1963 ..............	» 1961/62	98 141
3 januari 1964............	____ » 1962/63	85 369

Belysande är också följande tablå, som visar skolans kostnader för vär
me, vatten, lyse och övriga expenser under senare budgetår.

Budgetär	Summa
	kostnader
1959/60 ...........	......... 284 565
1960/61 ...........	......... 289 815
1961/62 ...........	......... 387 627
1962/63 ...........	......... 425 861

Även av sistnämnda tablå framgår den eftersläpning beträffande räkningar
o. dyl., som omöjliggjort en tidigare bestämning av de »normala»
kostnaderna för t. ex. aftonskolan. Därest avtalet grundats på siffror som
förelåg omkring 1960, hade avtalet blivit klart orättvist för staten.

3. Det gamla avtalet utgick ifrån att staden skulle i princip betala kostnader
för aftonskolan enligt samma regler som om skolan varit en statsunderstödd
kommunal yrkesskola. Enligt tidigare gällande praxis bestred i
regel huvudmannen för en yrkesskola kostnaderna för skolan, även om i
denna mottogs elever från andra orter. Under den nu förevarande utredningens
gång har den praxis stadgat sig och även blivit lagfäst genom 1962
års skolförfattningar, att den kommun, som är huvudman, äger få bidrag
för elever från andra kommuner och därför generellt sett står för alla kostnader
endast för »egna» elever. Denna ändring i principerna har föranlett
diskussioner och särskilda överläggningar under utredningsarbetet.

4. Teoretiskt borde utredningsarbetet enligt min mening ha kunnat slutföras
under tredje kvartalet 1963. Då synes tillräckligt tillförlitliga siffror
ha kunnat föreligga. Den försening, som därefter tyvärr uppstått, måste bl. a.
tillskrivas min alltför stora arbetsbörda och den starka psykiska press, under
vilken jag levat i över två år i anledning av det nya skolämbetsverkets
tillkomst. Denna försening har dock icke på något sätt påverkat avtalsförslagets
innehåll.

5. Under åberopande av det anförda får jag i underdånighet anhålla, att
riksdagens revisorers ifrågavarande uttalanden icke måtte föranleda någon
vidare åtgärd. Stockholm den 30 januari 1964.

BIRGER ÖHMAN

Stockholms stad

Sedan Ämbetet genom remiss den 3 januari 1964 berett staden tillfälle
att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande vissa bidrag till kostnaderna för Konstfackskolan,
får stådskollcgiet som svar på remissen överlämna och åberopa en av

220

borgarrådet Gunnar Dalgren den 27 januari 1964 avgiven promemoria
(bilaga) i ärendet. Stockholm den 29 januari 1964.

ALBERT ARONSON

Gunnar Dalgren

Hans Calmfors

Bilaga

PM angående remiss av riksdagens revisorers yttrande rörande vissa
bidrag till kostnaderna för Konstfackskolan

Överståthållarämbetet har den 3 januari 1964 på Kungl. Maj :ts anbefallning
berett Stockholms stad tillfälle att före utgången av januari månad
1964 avge utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande vissa bidrag till kostnaderna för Konstfackskolan.

Riksdagens revisorer har anfört följande.

Tekniska skolan, som ledde sin upprinnelse från år 1844, åtnjöt redan
tidigt bidrag från Stockholms stad, till en början i form av ett årligt hyresbidrag.
Detta bidrag ersattes år 1868 med ett engångsbidrag på 160 000
kronor. Då skolan år 1890 utvidgades med en maskinyrkesskola, beviljade
staten och staden hälften av de härför erforderliga medlen. I åtskilliga fall
då skolan därefter erhöll ökade anslag av olika slag delades dessa ökningar
lika mellan staten och staden, under det att staten i en del fall ensam
beviljade de höjda anslagen. Fram till år 1945 förelåg emellertid icke
några enhetliga principer efter vilka stadens bidrag till den här berörda
verksamheten utgick.

I samband med omorganisationen av tekniska skolan till konstfackskolan
träffades år 1945 mellan staten och Stockholms stad ett avtal, i
vilket grunderna för fördelningen av kostnaderna för konstfackskolans
drift sammanfattades och preciserades. Samma år utfärdade Kungl. Maj:t
en provisorisk, ännu gällande stadga för konstfackskolan. Enligt denna stadga
har skolan till ändamål att meddela undervisning i de läroämnen som
är nödvändiga för en på insikt grundad utövning av konstindustri och
konsthantverk (nyttokonst) samt att utbilda lärare i teckning och välskrivning.
Konstfackskolan omfattar konstindustriell dagskola, konstindustriell
aftonskola och högre konstindustriell skola samt teckningslärarinslitutet.

Det förenämnda avtalet mellan staten och Stockholms stad, vilket i
vissa smärre avseenden ändrades år 1947, hade följande innehåll.

1. Staten svarar för kostnaderna för den högre konstindustriella skolan
och teckningslärarinstitutet.

2. Staden bidrager årligen med ett belopp av 38 000 kronor till lokal -

221

kostnaderna för de konstindustriella dag- och aftonskolorna, varvid staten
svarar för kostnaderna för reparationer och underhåll av lokalerna.

3. I fråga om övriga kostnader för dag- och aftonskolorna svarar staden:

a) beträffande aftonskolan för samtliga kostnader, dock med rätt för
staden att tillgodoräkna sig dels de elevavgifter, som erläggas av elever
i aftonskolan, dels ock ett belopp, motsvarande det statsbidrag, som skulle
hava utgått, därest skolan varit anordnad i stadens regi med rätt till statsbidrag
enligt de för kommunala lärlings- och yrkesskolor gällande grunderna;
samt

b) beträffande dagskolan för kostnaderna för möbler och inredning.

4. I fråga om stadens bidrag till avlönande av lärare vid aftonskolan
skall iakttagas dels att, beträffande lärare med pensionsrätt enligt allmänna
tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet,
staten, som svarar för dessa lärares pensionering, skall äga tillgodoräkna
sig den vederbörande lärare enligt civila icke-ordinariereglementet tillkommande
lönen utan avdrag för pensionsavgifter, dels ock att, därest
undervisning i aftonskolan i något ämne meddelas av ordinarie facklärare
vid konstfackskolan, staden för sådan undervisning icke skall vidkännas
högre kostnad än den, som skulle uppkommit, om ifrågavarande undervisning
meddelats av extra ordinarie facklärare med lön enligt 21 löneklassen
av löneplan Eo civila icke-ordinariereglementet.

5. Staden äger i anslutning till vad i mom. 3 sägs tillgodoräkna sig
förutom vid den konstindustriella aftonskolan uppburna elevavgifter —
dels för varje undervisningstimme i första klassen 2 kronor 35 öre, dels
för varje undervisningstimme i andra och tredje klasserna 2 kronor 55
öre, dels ock för anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel ett
belopp, motsvarande halva kostnaden för densamma.

Därest grunderna för statsbidrag till kommunala anstalter för yrkesundervisning
ändras under avtalstiden, skall motsvarande ändring ske i
fråga om den rätt, som enligt detta moment tillkommer staden.

6. Staden skall beträffande de med konstfackskolans administration förbundna
kostnaderna bestrida dels en tredjedel av de verkliga kostnaderna
för avlönande av rektor och övriga tjänstemän, för bränsle, vatten och
renhållning samt för övriga expenser, därvid i fråga om tjänstemän med
pensionsrätt enligt allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
skall iakttagas, att såsom verklig kostnad skall
anses den enligt civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet
vederbörande tillkommande lönen utan avdrag för pensionsavgifter,
dels ock hela kostnaden för lyse för månaderna maj och september
samt halva kostnaden för månaderna januari—april och oktober—december.

7. Staden skall gälda en tredjedel av de verkliga kostnaderna för sadana
inventarier och sådan stadigvarande undervisningsmateriel, inberäknat
kostnaderna för anskaffning för biblioteket, som nyttjas av konstindustriella
aftonskolan gemensamt med de övriga skolorna, dock med
rätt för staden att jämlikt inom. 5 tillgodoräkna sig ett belopp, motsvarande
hälften av den enligt vad nyss sagts staden åvilande kostnaden lör
stadigvarande undervisningsmateriel.

222

gäldas av staden. Sålunda av staden godkända utgiftsposter må, med undantag
av kostnader för rörligt tillägg och kristillägg, sjukvård m. m. samt
bränsle, lyse och vatten, icke överskridas utan stadens medgivande.

9. I mom. 2 angivet bidrag till lokalkostnaderna skall av staden inbetalas
till byggnadsstyrelsen med 9 500 kronor å första helgfria dag i juli, oktober,
januari och april med början i juli 1945.

Belopp, upptagna såsom Särskilda uppbördsmedel: Bidrag från Stockholms
stad i av Kungl. Maj :t fastställda avlönings- och omkostnadsstater,
skola av staden inbetalas till konstfackskolan med en fjärdedel av respektive
poster å första helgfria dag i juli, oktober, januari och april. Vid inbetalningarna
i oktober och i april gottgöres staden de vid konstindustriella
aftonskolan under närmast förflutna sex månader uppburna elevavgifterna.
Avräkning för budgetår skall äga rum snarast möjligt efter dess utgång
och i varje fall inom juli månad.

11. Detta avtal gäller för en tid av fem år, räknat från och med den
1 juli 1945. Uppsäges detsamma icke av någondera parten minst ett år
före avtalstidens utgång, skall det anses förlängt för en tid av fem år för
varje gång.

T. o. m. budgetåret 1959/60 erlade Stockholms stad till staten betalning
i enlighet med det ovan återgivna avtalet. Sistnämnda budgetår uppgick
stadens bidrag till i runt tal 409 000 kronor, varav 38 000 kronor utgjorde
stadens andel av konstfackskolans hyreskostnader.

Sedan överstyrelsen för yrkesutbildning i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1957/58 ifrågasatt, om icke avtalet med Stockholms stad borde
revideras med hänsyn till de från och med budgetåret 1955/56 beslutade
ändringarna i grunderna för den statliga bidragsgivningen till yrkesundervisningen,
tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet med Kungl.
Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för att utreda frågan om den framtida
fördelningen mellan staten och staden av kostnaderna för konstfackskolan
och därmed sammanhängande frågor. Den sakkunnige erhöll även i
uppdrag att på statens vägnar upptaga förhandlingar med staden om de
ändringar av ifrågavarande avtal till vilka utredningen kunde giva anledning.
Enligt vad revisorerna inhämtat har nämnda utredningsuppdrag
ännu icke slutförts. Vidare kan nämnas att samarbetsavtalet genom uppsägning
från båda parters sida upphört att gälla från och med den 1 juli
1960. Stockholms stad har för tiden därefter icke utbetalat något bidrag
till konstfackskolans drift.

Revisorernas uttalande. År 1945 träffades mellan staten och Stockholms
stad ett avtal, varigenom staden förband sig att efter vissa i avtalet angivna
grunder utgiva bidrag till driften av konstfackskolan i Stockholm. Denna
bidragsgivning var i och för sig icke någon ny företeelse. Staden hade nämligen
på liknande sätt under flera decennier deltagit i kostnaderna för
tekniska skolan i Stockholm, som år 1945 omorganiserades och sedan fortsatte
sin verksamhet under benämningen konstfackskolan. Det nyssnämnda
avtalet innebar emellertid en sammanfattning och precisering av de principer
enligt vilka staden ansågs ha skyldighet att bidraga till den ifrågavarande
verksamheten.

Enligt den av Kungl. Maj :t år 1945 utfärdade, ännu gällande stadgan

223

för konstfackskolan ingår i denna konstindustriell dagskola, konstindustrien
aftonskola och högre konstindustriell skola samt teckningslärarinstitutet.

Anledningen till den här berörda bidragsgivningen från Stockholms
stads sida är bl. a. att undervisningen vid den konstindustriella aftonskolan
bedömes vara en huvudsakligen kommunal angelägenhet. De flesta
av eleverna är nämligen mantalsskrivna i Stockholm. Till viss del torde
också den vid den konstindustriella dagskolan bedrivna undervisningen
närmast vara ett kommunalt intresse.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har det förenämnda
samarbetsavtalet mellan staten och Stockholms stad genom uppsägning
från båda parters sida upphört att gälla från och med den 1
juli 1960. Staden har på grund härav utbetalat bidrag blott t. o. m. budgetåret
1959/60. Nämda budgetår uppgick bidraget till i runt tal 409 000
kronor, varav 38 000 kronor utgjorde hyresbidrag.

I detta sammanhang kan omnämnas, att chefen för ecklesiastikdepartementet,
i anledning av de från och med budgetåret 1955/56 beslutade ändringarna
i det statliga systemet för bidrag till yrkesskoleundervisningen, år
1957 tillkallade en sakkunnig med uppgift att utreda frågan om den framtida
fördelningen mellan staten och Stockholms stad av kostnaderna för
konstfackskolan och därmed sammanhängande frågor. Den sakkunnige erhöll
också i uppdrag att på statens vägnar upptaga förhandlingar med staden
om de ändringar av ifrågavarande avtal till vilka utredningen kunde
giva anledning. Enligt vad revisorerna inhämtat har den sakkunnige ännu
icke slutfört vare sig utredningsuppdraget eller förhandlingarna med Stockholms
stad.

Revisorerna anser det i hög grad otillfredsställande att något nytt avtal icke
träffats med Stockholms stad, trots att mer än tre år förflutit sedan det
gamla avtalet upphörde att gälla. På grund härav har som förut nämnts
från och med budgetåret 1960/61 något bidrag från staden över huvud laget
icke utbetalats. Förhållandet framstår så mycket mer anmärkningsvärt som
väsentligt utvidgade och avsevärt dyrbarare lokaler ställts till de konstindustriella
dag- och aftonskolornas förfogande i och med att konstfackskolan
år 1958 inflyttade i nya lokaler. Det inkomstbortfall statsverket fått vidkännas
under den tid stadens bidrag icke utbetalats torde, enligt vad revisorerna
inhämtat, icke understiga ett sammanlagt belopp av 2 milj. kronor.

Enligt revisorernas mening är det mot bakgrunden av det anförda angeläget
att det nyssnämnda utredningsuppdraget utan ytterligare dröjsmål
slutföres och att ett nytt samarhetsavtal snarast träffas med Stockholms
stad.

Med anledning av denna remiss har jag anmodat numera stadssekreteraren
Hans Calmfors och numera förste skolinspektören Einar Forssell, åt
vilka stadskollegiet den 21 mars 1957 uppdrog all vid förhandlingar med
staten representera Stockholms stad, att avge yttrande beträffande ärendets
handläggning. I gemensamt yttrande den 22 januari 1964 har stadens reprcsentanter
anfört i huvudsak följande.

Det avtal, som dittills reglerat stadens ekonomiska bidrag till konstfackskolan
(dag- resp. aftonskolan), uppsades av staten resp. staden under år
1959 och upphörde till följd härav alt gälla med utgången av juni månad
1960. Avtalsförhållandets upphörande stod bl. a. i samband med att skolan
överflyttade sin verksamhet till den nya institutionen vid Valhallavägen.

224

Det bör inledningsvis framhållas, att Stockholms stad fullgjort sina avtalsenliga
skyldigheter t. o. in. budgetåret 1959/60. Stadens bidrag uppgick
sistnämnda budgetår till runt 400 000 kronor. Sedan avtalet upphört att gälla,
liar självfallet några utbetalningar icke kunnat ske.

På initiativ av överstyrelsen för yrkesutbildning tillkallade chefen för
ecklesiastikdepartementet den 18 januari 1957 med Kungl. Maj :ts bemyndigande
en sakkunnig för att utreda frågan om den framtida fördelningen
mellan staten och staden av kostnaderna för konstfackskolan och därmed
sammanhängande frågor. Den sakkunnige erhöll även i uppdrag att på
statens vägnar uppta förhandlingar med staden om de ändringar av avtalet,
till vilka utredningen kunde ge anledning. Stockholms stadskollegium
uppdrog på stadens vägnar den 21 mars 1957 åt undertecknade att vid dessa
förhandlingar representera staden.

Sedan initiativ till sammanträffande tagits från stadens utredningsmäns
sida, åstadkoms ett sammanträde mellan den sakkunnige och stadens representanter
i december 1960. Ett andra sammanträde följde i januari 1961.

Utgångspunkten för de diskussioner som då fördes var följande.

Det gamla avtalet hade varit mycket komplicerat att tillämpa med varierande
och divergerande beräkningsgrunder. Verklig kontroll från stadens
sida hade varit svår att genomföra. I de förslag, som vid de nyssnämnda
sammanträdena framlades av statens representant, hade man med utgångspunkt
från samma principer som hittills i fråga om kostnadsfördelningen
kommit fram till vissa förenklade regler för bidragsberäkningen. Kostnadsmässigt
skulle bidraget, framförallt till följd av de ökade hyreskostnaderna
i den nya skolbyggnaden, stiga till något mer än det dubbla. Från stadens
sida invändes att man i det läge som nu förelåg, icke kunde anse sig bunden
av principerna i det hittillsvarande avtalet. Detta härrörde från en tid
då den vida övervägande delen av konstfackskolans elever i dag- och aftonskolan
utgjordes av stockholmare i egentlig mening. Beroende bl. a. på
stor-stockholmsutbyggnaden kunde numera antalet stockholmselever antas
vara proportionsvis betydligt lägre. Från stadens sida var man beredd
att med hänsyn till den den betydelse konstfackskolans dag- och aftonkurser
hade inom ramen för yrkesutbildningen i staden överväga en fortsatt
bidragsgivning, som dock skulle ställas i relation till antalet stockholmselever
i förhållande till hela elevantalet.

Ett nytt initiativ till fortsatta förhandlingar togs från utredningsmannens
sida i slutet av december 1963. Underhandskontakter om slutförande av
överläggningarna hade under mellantiden tagits av stadens företrädare.

Omkring årsskiftet 1963/64 har flera sammanträden hållits mellan den
sakkunnige och stadens företrädare. På grundval av ett nytt förslag, som
framlagts av den sakkunnige, har, under förutsättning av godkännande från
vederbörande kommunala organs sida, principiell överenskommelse uppnåtts
om avtalskonstruktion och bidragsbelopp. Det har härvid förutsatts,
att ett utarbetat förslag från statligt håll skulle komma att underställas
staden för godkännande. Huvudinnehållet i principöverenskommelsen innebär,
att man förenklar bidragsgivningen så att beräkningsgrunderna och
därmed kontrollen av bidragsbeloppen blir minsta möjliga. Man utgår från
att staden betalar bidrag för dagskolan såsom för allmänt läroverk (= hyran)
samt för aftonskolan såsom för yrkesskola. Hänsyn tas dels till den
andel i utnyttjandet av olika lokaler, som dessa två skolformer svarar för,
dels till antalet stockholmselever i förhållande till hela elevantalet (ca 30—
40 % i dagskolan och 50—60 % i aftonskolan). Stadens förhandlare har

225

sålunda förklarat sig tillstyrka, att staden med iakttagande av vad nyss
sagts erlägger hyra för dag- och aftonskolans lokaler. I fråga om aftonskolan
har vidare tillstyrkts, att staden bidrager till konstfackskolans driftkostnader
efter ett bestämt belopp per stockholmselev. Avtalet förutsätter
vidare, att staden skall betala retroaktiv ersättning fr. o. m. budgetåret
1960/61 t. o. m. budgetåret 1962/63. Avtalet skulle därutöver gälla en treårsperiod,
som utgår med budgetåret 1965/66. Principerna för bidragsberäkningen
under de två perioderna är oförändrade, dock har hänsyn för
den senare perioden tagits till de ökade lärarlönerna resp. de höjda statsbidragen
till lärarlönerna.

Det kan beräknas, att den ovan skisserade principöverenskommelsen innebär,
att staden i form av retroaktiv ersättning skall utbetala runt 1 500 000
kronor och för den löpande treårsperioden årsvis runt 525 000 kronor. Frågan
om när ett nytt avtal kan föreligga och därmed också grunderna för
utbetalande av slutgiltigt överenskomna belopp torde nu i första hand sammanhänga
med när förslag till avtal av Kungl. Maj :t underställs staden för
prövning.

Föredragande borgarrådet har anfört följande.

Jag anser, att staden till remissens besvarande bör överlämna denna promemoria
samt åberopa det yttrande, som avgivits av stadens två representanter
vid förhandlingarna med staten angående vissa bidrag till kostnaderna
för Konstfackskolan. Stadens representanter har i sitt yttrande anmält,
att på grundval av ett förslag, som nyligen framlagts av statens representant,
principiell överenskommelse under förutsättning av godkännande
från vederbörande kommunala organs sida uppnåtts om ny avtalskonstruktion
och bidragsbeloppet. Självfallet måste detta ärende i sedvanlig
ordning prövas av vederbörande kommunala organ, sedan förslag till avtal
av Kungl. Maj :t underställts staden. Jag får sålunda hemställa,

att stadskollegiet måtte till remissens besvarande överlämna denna promemoria
samt särskilt åberopa det yttrande, som avgivits av stadens två
representanter vid förhandlingarna med staten angående vissa bidrag till
kostnaderna för Konstfackskolan. Stockholm den 27 januari 1964.

Gunnar Dalgren

Borgarrådsberedningen biträder föredragande borgarrådets hemställan.

8 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963. II

JORDBUKSDEPARTEMENTET

§ 26 Den koncentrerade jordbruksrationaliseringen i norrlandslänen

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket får erinra om alt Kungl. Maj:t genom beslut den 19
december 1963 uppdragit åt lantbruksstyrelsen att i samråd med lantmäteristyrelsen
och skogsstyrelsen utreda det samlade behovet av och formerna
för särskilda rationaliseringsinsatser inom jordbruket i Norrland och
därmed jämförbara bygder samt att inkomma med de förslag som kan föranledas
därav. Riksrevisionsverket förutsätter, att de synpunkter och förslag
som revisorerna framlagt kommer att upptagas till prövning vid den
sålunda förestående utredningen på området. Vad revisorerna anfört har
med hänsyn härtill endast föranlett nedanstående uttalanden från riksrevisionsverket.

Enligt revisorerna är det önskvärt att, efter hand som gårdarna färdigställes
och förses med ekonomibyggnader och maskinutrustning samt driftsrationaliseringen
helt genomföres, det ekonomiska utfallet noga följes från
vederbörande myndigheters sida. Riksrevisionsverket finner angeläget, att
dylika lönsamhetsstudier påbörjas på ett så tidigt stadium som möjligt
i rationaliseringsarbetet. Förutsättningarna härför synes även vara goda,
enär lantbruksstyrelsen — enligt vad som framgår av till riksrevisionsverket
i samband med räkenskapsgranskningen insända handlingar — till
vederbörande lantbruksnämnder och hushållningssällskap den 18 september
1961 för kännedom och iakttagande översänt en promemoria angående
bokföring i samband med de koncentrerade rationaliseringsinsatserna inom
jordbruket. Under hand har från lantbruksstyrelsen inhämtats, att såsom
villkor för erhållande av statsbidrag föreskrivits att bidragstagarna skall
ha bokföringen ordnad i enlighet med nämnda promemoria.

Riksrevisionsverket vill vidare fästa uppmärksamheten på att i årets
statsverksproposition (bil. 11, s. 50—52) intagits vissa av lantbruksstyrelsen
lämnade uppgifter angående ifrågavarande verksamhet. Dessa skiljer
sig i vissa avseenden från de av revisorerna lämnade uppgifterna. Sålunda
har revisorerna t. ex. anfört, att den beräknade kostnaden (egen insats -jstatsbidrag)
för inre rationalisering och driftsrationalisering per rationaliserad
fastighet i Västerbottens län skulle uppgå till 232 000 kronor (s. 238
i berättelsen). Enligt de i statsverkspropositionen intagna uppgifterna synes
ifrågavarande kostnad per bestående brukningsenhet i Västerbottens
län uppgå till allenast 106 000 kronor.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Lundgren och Petterson, varjämte
byråcheferna Ehnbom och Lundh närvarit och byrådirektören Ringström
varit föredragande. Stockholm den 14 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Björn Ringström

227

Lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen

Revisorerna har ingående redogjort för förarbetena till de beslut av statsmakterna
som ligger till grund för KR-verksamheten i de fyra nordligaste
länen.

Vidare bar revisorerna redogjort för verksamheten alltifrån dess igångsättande
våren 1961. Därvid har de begagnat de redogörelser för verksamheten,
som vederbörande länsorgan avgav till lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och skogsstyrelsen 1 oktober 1963 och som, med vissa sammanställningar
och kommentarer av ämbetsverken, vidarebefordrades till
Kungl. Maj :t i november 1963. I statsverkspropositionen år 1964 återges
dessa av ämbetsverken insända redogörelser i sammandrag. Ämbetsverken
hänvisar till dessa redogörelser.

De sifferuppgifter, som revisorerna framräknat och angivit i sitt uttalande,
har i en del fall blivit felaktiga. Förekommande felaktigheter är på
vissa punkter av den art, att de kan ha påverkat revisorernas omdömen om
verksamheten. Ett exempelar av utlåtandet med rätta uppgifter införda bifogas
härjämte.1

Vad revisorerna anför om vikten av att följa lönsamhetsutvecklingen på
de rationaliserade gårdarna är tillgodosett genom att dessa gårdar deltar i
bokföringskontroll enligt av lantbruksstyrelsen redan år 1961 utfärdade anvisningar
till vederbörande länsorgan i de ifrågavarande länen. Bokföringsresultaten
avser styrelsen börja bearbeta, så snart de föreligger för helt räkenskapsår.
System för analys av resultaten har även utarbetats på styrelsens
jordbruksekonomiska byrå.

De rapporter, som enligt revisorerna belastat länsorganen med arbete, ulgöres
i huvudsak av materialet till de nämnda årsredogörelserna, som jordbruksdepartementet
infordrat. Särskilt nu sist, 1. 10. 1963, önskade departementet
så fullständiga uppgifter som möjligt om verksamheten alltifrån
dess igångsättande. Det arbete, som länsorganen härvid hade att utföra, var
dock begränsat till en kort tidsperiod och innebar för dem även en genomgång
och aktualisering av bedömningen av rationaliseringsprogrammet för
objekten.

I övrigt uttalar revisorerna inga omdömen om verksamheten.

I detta sammanhang vill ämbetsverken beträffande den hittills bedrivna
verksamheten endast i korthet, i anslutning till vad ämbetsverken anfört i
den ovannämnda redogörelsen, uttala följande.

1. Verksamheten, som pågått sedan våren 1961, har hittills huvudsakligen
avsett objekt belägna i de ifrågavarande länens egentliga och, som det
bedömts, långsiktigt bestående jordbruksbygder.

2. De fastigheter, som blivit föremål för strukturrationalisering och större
investeringar, har genomgående kommit upp i för dessa landsdelars förhållanden
avsevärd storlek på jordbruksdelen och beräknas med nu rådande
kalkylförutsättningar ge underlag för en lönsam jordbruksdrift som 1—2-mansföretag.

3. Genomgående beräknas fastigheterna komma att i framtiden växa ytterligare
i jordbruksdelen. Vid utväljandet av kärnfastigheterna har beaktats
att utrymme för sådan utökning erfordras. Ekonomibyggnadsföretagen
har planerats med tanke härpå och möjligheterna att i framtiden på enkelt
sätt utöka byggnaderna.

4. 1 fråga om skogen bär i avsevärd mån skogskomplettering av KR-går 1

Ej avtryckt

228

dar skett, ofta med viss begränsad arronderingsförbättring som följd. I något
fall har genomgripande omreglering av skogsmarken kunnat påbörjas.
I åtskilliga fall har viss samverkan i skogsbruket kommit till stånd.

5. Verksamheten med dessa av Ivungl. Maj :t konkret angivna objekt har
lett till ett reguljärt och effektivt samarbete mellan vederbörande länsorgan
i planeringen och genomförandet av åtgärderna.

6. Verksamheten har bland jordbrukarna i berörda bygder starkt stimulerat
intresset för strukturrationaliseringen.

Lantmäteristyrelsen har i detta sammanhang ansett sig böra erinra om
att styrelsen i särskilt sammanhang den 2. 10. 1962 avgivit yttrande rörande
bl. a. verksamheten med de koncentrerade rationaliseringsinsatserna
innebärande bl. a. att mot bakgrunden av vunna erfarenheter förutsättningslöst
borde prövas riktlinjerna för den fortsatta verksamheten. Utdrag
av yttrandet bifogas. (Bilaga A).

Ämbetsverken vill slutligen erinra om att, sedan vederbörande ämbetsverk
gjort framställning i ämnet, lantbruksstyrelsen nu fått i uppdrag att
mot bakgrunden av erfarenheterna från hittillsvarande verksamhet i samråd
med lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen utreda det samlade behovet
av och formerna för särskilda rationaliseringsinsatser inom jordbruket i
Norrland och därmed jämförbara bygder samt att inkomma med de förslag,
som kan föranledas därav. Givetvis förutsättes frågan få sin slutliga
lösning genom arbetet i 1960 års jordbruksutredning. Någon ytterligare åtgärd
med anledning av revisorernas uttalanden kan på grund härav knappast
vara aktuell.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, från lantbruksstyrelsen
generaldirektören, överdirektörerna Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna
Nordenstam, Persson, Själander och Svensson, byråcheferna
Ståhlberg och Åkerman varjämte närvarit byrådirektören Hansén, föredragande,

från lantmäteristyrelsen generaldirektören, överingenjörerna Wallner och
Linder-Aronson samt avdelningsdirektören Fridell, föredragande, samt

från skogsstyrelsen överdirektören samt byråchefen Hjorth, föredragande.
Stockholm den 1 februari 1964. (Bilagor B—E).

Lantbruksstyrelsen Lantmäteristyrelsen Skogsstyrelsen

BÖRJE LUNDGREN LARS ÖJBORN FOLKE JOHANSSON

B. O. Hansén Ingvar Fridell Ragnar Hjorth

Bilaga A

Yttrande från lantmäteristyrelsen den 2 oktober 1962

Genom remiss den 6 september 1962 har lantmäteristyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande angående lantbruksstyrelsens medelsäskanden för budgetåret
1963/64 såvitt avser under anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering
äskade medel till intensifiering av jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering i Kopparbergs län samt under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland äskade medel till koncentrerade ra -

229

tionaliseringsinsatser i de fyra nordligaste länen. I anledning härav får lantmäteristyrelsen
anföra följande.

Koncentrerade rationaliseringsinsatser i de fyra nordligaste länen

Den verksamhet som hittills har bedrivits vid de koncentrerade rationaliseringsinsatserna
i de fyra nordligaste länen har till väsentlig del haft karaktär
av försöksverksamhet. Det kan därför ifrågasättas huruvida icke
verksamheten nu bör bli föremål för viss omprövning.

Vid rationaliseringen av inägoj orden har, räknat per hektar jordbruksjord,
i åtskilliga fall krävts mycket höga investeringar, främst för ekonomibyggnader
och dikning. Även om vid de förutsättningar beträffande bl. a.
jordbruksprodukternas priser m. m. som nu gälla inom denna del av landet
investeringarna ifråga te sig ekonomiskt lönande, ger den relativa storleken
av dessa investeringar anledning att efter det nu förflutna inledande
skedet av verksamheten med de koncentrerade rationaliseringsinsatserna
och mot bakgrunden av vunna erfarenheter förutsättningslöst pröva riktlinjerna
för den fortsatta verksamheten. Därvid hör bl. a. prövas verksamhetens
inriktning vad gäller exempelvis de bestående jordbruksarealernas
omfattning och lokalisering i de fyra länen, vilka investeringar som högst
kan accepteras, möjligheterna att reducera byggnadskostnaderna genom
nya konstruktioner och metoder, samt val i olika situationer mellan olika
former för genomförande av den yttre rationaliseringen.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören öjborn,
överingenjörerna Wallner och Dahlstrand, avdelningsdirektören LinderAronson,
föredragande samt byrådirektören Fridell.

Bilaga B

Yttrande från vederbörande länsinstitutioner i Västernorrlands län

Revisorerna har framhållit att det kan ifrågasättas om de brukningsdelar
man satsat på fyller kravet att utgöra på lång sikt bestående jordbruksfastigheter
på det sätt som förutsattes då KR-verksamheten börjades.

Beträffande de företag vi inom länet satsat på gäller genomgående att de
inte utgör slutprodukter i utvecklingen mot bättre jordbruksföretag. Investeringarna
är därför planerade med utvecklingsmomenten inför ögonen.
Vid sidan av de tekniska överväganden det givit anledning till har vi därvid
också bedömt varje egendoms lokala expansionsrymd, varvid vi tillsett
att egendomarna inte i nära framtid ska komma att tränga varandra för
hårt i markkonkurrens. Dessa synpunkter har varit svåra att förena med
vissa av de för KR-verksamheten givna direktiven.

Revisorerna har använt visst statistiskt material för jämförelser mellan
länen. Vi ifrågasätter om materialet har den karaktär att det tillåter att
man gör sådana jämförelser mellan kostnad per rationaliserad fastighet
resp. kostnad per hektar. I vart fall blir jämförelsen av ringa intresse utan
att man samtidigt får en ganska detaljerad kompletterande redogörelse.

Uppgiftslämnandet har inneburit en belastning på administrationen. Vi

230

hälsar därför med tillfredsställelse allt vad som kan göras för att åstadkomma
ett enkelt, enhetligt och överskådligt rapportsystem, helst upplagt
så att vi i förväg vet vilka uppgifter som kommer att avkrävas oss.

Slutligen vill länsinstitutionerna instämma i de synpunkter revisorerna
framlagt rörande det angelägna i att det ekonomiska utfallet av de stora
statligt stödda insatserna noga och fortlöpande följes. Vi har — som vi
hoppas temporära — svårigheter att tillhandagå jordbrukarna med den
ekonomiska vägledning som bl. a. är en förutsättning för en tillfredsställande
bokföring och rapportering men räknar med att samtliga investeringsfall
ska kunna belysas på önskat sätt så snart vi får avsedda personalresurser.

I handläggningen av detta ärende har deltagit direktör Per Porenius, direktör
Folke Grönberg, överlantmätare Nils Kvarby samt länsjägmästare
Ruben Holmer. Stockholm den 16 januari 1964.

Bilaga C

Yttrande från vederbörande länsinstilutioner i Jämtlands län

Upplysningsvis bör nämnas att någon instruktör för den yttre rationaliseringen
ej funnits anställd i Jämtlands län på KR-medel. Den som huvudsakligen
sysslar med dessa arbetsuppgifter är en instruktör vid lantbruksnämnden.
Den för samtliga län anställda ekonomikonsulenten har endast
i mycket ringa omfattning varit verksam i Jämtlands län.

I tabellen på s. 233 angivna kostnaden för dikning och jordbruksvägar
avser total kostnad för hela företaget och inbegriper fastigheter som ännu
ej är upptagna som KR-gårdar. Tages hänsyn härtill kommer den av revisorerna
framräknade kostnaden per gård att minska från 187 000 till ca
160 000 och bidragssumman från 95 000 till ca 80 000 kronor.

I anslutning till bedömningen av resultatet av strukturrationaliseringen
må framhållas att inom Jämtlands län har såsom KR-objekt i regel icke utsetts
områden, som av lantbruksnämnden tidigare bearbetats med yttre rationalisering,
utan sådan rationalisering har kommit till stånd först sedan
ifrågavarande objekt blivit aktuella.

Det synes länsorganen synnerligen önskvärt att revisorernas påpekande
avseende ett enhetligt och överskådligt rapportsystem beaktas så att det administrativa
arbetet å länsplanet underlättas. Som revisorerna anmärkt torde
ej heller någon jämförelse mellan länen kunna ske utan ett sådant enhetligt
rapportsystem. Stockholm den 10 januari 1964.

231

Bilaga D

Yttrande från vederbörande länsinstitutioner i Västerbottens län

Vad revisorerna anfört om verksamhetens inriktning och allmänna uppläggning
synes icke föranleda några ytterligare förtydliganden utöver vad
som framgår av länsorganens tidigare avgivna rapporter. Länsorganen kan
instämma i revisorernas åsikt, att brukningsenheter med en åkerareal understigande
15 hektar knappast kan anses utgöra på lång sikt bestående
brukningsenheter — i varje fall inom länets jordbruksbygd. Emellertid bör
framhållas, att i den mån KR-åtgärder vidtagits å sådana enheter en fortsatt
utbyggnad varit eller är nära förestående.

Vad beträffar revisorernas uttalande om kostnaden resp. statsbidraget
per rationaliserad fastighet har man för Västerbottens del utgått från beräknad
totalkostnad och totalt bidrag och fördelat detta på de fastigheter,
som hittills varit föremål för åtgärd. De beräknade kostnaderna och statsbidragen
avser emellertid såväl redan »åtgärdade» som av Kungl. Maj :t
godkända gårdar eller tillsammans 57, varför kostnaden per rationaliserad
fastighet skall vara ca 110 000 kr. och beräknat bidrag drygt 53 000 kr.

Behovet av att noga följa upp det ekonomiska utfallet har tidigare påtalats
och åtgärder syftande till ett absolut krav på bokföring, i första hand
under uppbyggnadsperioden, har träffats av arbetsgruppen.

Slutligen får länsorganen instämma i revisorernas uttalande, att uppgiftslämning
och rapportering krävt avsevärd tid, varför en förenkling och
systematisering av rapportsystemet hälsas med tillfredsställelse. Stockholm
den 15 januari 1964.

Bilaga E

Yttrande från vederbörande länsinstitutioner i Norrbottens län

Rationaliseringsorganen får i likhet med vad som uttalats av revisorerna
framhålla vikten av att för den fortsatta verksamheten, det ekonomiska utfallet
följes, samt att därvid ett sådant system utarbetas att den ekonomiska
effekten av insatta olika åtgärder kan kontrolleras.

Det är emellertid samtidigt angeläget att vid all uppgiftslämning och rapportering
såväl från jordbrukaren som myndigheten, dessa uppgifter och
rapporter så långt möjligt begränsas.

Det administrativa arbetet med verksamheten är f. n. omfattande och
kräver eu icke oväsentlig tid. All förenkling i delta arbete måste därför eftersträvas.

Revisorerna framhåller att närmare hälften av de rationaliserade brukningsenheterna
innehåller en åkerareal mindre än 20 hektar och att ett
mindre antal enheter har åkerarealer understigande 15 hektar. De ifrågasätter
om dessa brukningsenheter fyller kravet att utgöra på lång sikt bestående
jordbruksfastigheter.

Härtill må framhållas vikten och fördelarna av att i vissa lägen komma
igång med verksamheten också beträffande sådana objekt, som, ändå att

232

åkerarealerna på dem tills vidare blir i underkant, tett sig angelägna i sammanhanget
och beträffande vilka förutsättningarna för arealmässiga förstärkningar
till godtagbar slutstorlek bedömts vara goda. Också när det
gäller skogen har i en del fall arealutvecklingen bedömts på enahanda sätt.

Då lantbruksstyrelsen i samråd med lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen
erhållit i uppdrag, att mot bakgrunden av hittillsvarande verksamhet,
utreda bl. a. formerna för den fortsatta koncentrerade rationaliseringsverksamhelen,
synas de av revisorerna omnämnda förhållandena därvid
närmare kunna utredas. Stockholm den 17 januari 1964.

§ 27 Den yttre jordbruksrationaliseringen i Örebro län
Lantbruksstyrelsen

Lantbruksnämnden har i yttrande, som bifogas, (bilaga A), redovisat
skäl till de små arealtillskotten av åkerjord när nämnden för rationaliseringsändamål
försålt fastigheter eller fastighetsdelar.

Verksamheten i länet har under en råd av år mött särskilda svårigheter.
Bl. a. har förutsättningarna för utvecklingen i en av länets mest framträdande
jordbruksbygder (Ivvismaredalen) varit mycket ovissa på grund av
svårlösta avdikningsförhållanden och besvärande ägosplittring. Lantbruksstyrelsen
har på uppdrag av Kungl. Maj :t under medverkan såväl av utomstående
expertis som av lantbruksnämnden utfört ett flerårigt, ingående
utredningsarbete rörande förutsättningarna i tekniskt och ekonomiskt hänseende
för att förbättra torrläggningen och i anslutning därtill genomföra
rationaliseringsåtgärder av olika slag beträffande jordbruket i denna bygd.
Särskilda åtgärder och betydande ekonomiska insatser härför har på underlag
av denna utredning beslutats av 1962 års riksdag. Arbetet med fortsatt
planläggning i olika delområden bedrivs nu av en särskilt tillsatt arbetsgrupp.
Det bör också nämnas att laga skifte inom en by nu pågår med
insats av markreserv, som inköpts för ändamålet.

I nära anslutning till ovannämnda beslut om särskilda insatser har lantbruksstyrelsen
förstärkt personalstyrkan hos lantbruksnämnden. Rationaliseringsverksamheten
har också under det senaste året kommit att präglas
av en väsentligt ökad aktivitet, vilket närmare framgår av bifogade statistiska
uppgifter. (Bilaga B—E).

Efter 1959 års beslut om ändrade riktlinjer har, såsom framgår av bifogade
statistiska uppgifter, (bilaga F—G), den aktiva inköpsverksamheten
fått rätt avsevärt ökad omfattning och under 1963 har effekten ökats väsentligt.

Lantbruksstyrelsen vill framhålla att 1963 års riksdag fann att då gällande
bestämmelser var i viss mån otidsenliga (prop. 1963: 125). Ändrade bestämmelser
infördes i vissa delar, ökade resurser för intensifierad strukturrationalisering
anvisades och i beslutet underströks att det statliga stödet
i ökad utsträckning skall inriktas på sådana jordbruksföretag, som enligt
nutida begrepp har eller inom en nära förestående tid kan väntas nå
full bärkraft. Såsom framgår av bifogade uppgifter om försäljning av jordfondsfastigheter
i Örebro län har försäljningarna under andra halvåret
1963, d. v. s. efter sistnämnda riksdagsbeslut, resulterat i förstärkningar,
som fört upp de berörda enheterna till en genomsnittsstorlek av omkring

233

40 ha. Liknande storleksordning visar de fastigheter, för vilka nämnden
lämnat garantilån till förvärv av hel fastighet, avsedd att brukas som självständigt
jordbruk. Sålunda var genomsnittsstorleken för dylika garantibelånade
fastigheter under andra halvåret 1963 omkring 38—40 ha åker för
jordbrukslänen i Mellansverige.

Enligt styrelsens mening har en snabb anpassning redan skett till sådan
tillämpning, som riksdagsrevisorerna förordat.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektör
Wetterhall, byråchef Ståhlberg och byrådirektör Warensjö, föredragande.
Stockholm den 25 januari 1964.

BÖRJE LUNDGREN

Folke Warensjö

Bilaga A

Yttrande från lantbruksnämnden i Örebro län

Nämndens fastighetsinnehav år 1955 bestod till icke ringa del av »restfastigheter»,
små spridda skiften, som ur arronderingssynpunkt ansetts
böra sammanläggas med intilliggande mark även om därigenom icke något
bärkraftigt jordbruk kunnat åstadkommas. Då många av dessa småskiften
med hänsyn till läge och beskaffenhet visade sig vara svårsålda kom ett
flertal av dem att kvarstå i nämndens ägo även efter år 1957 och därför
kommit att påverka försälj ningsstatistiken under den aktuella tidsperioden.

En ytterligare anledning till att nämnden försålt en del små fastighetsdelar
kan vara den, att de fastigheter, nämnden inköpt, till stor del varit starkt
splittrade. Vid deras försäljning har nämnden utöver fastighetsförstärkning
även sökt åstadkomma god arrondering och i denna sistnämnda strävan
kanske gått längre än revisorerna ansett lämpligt.

Inköps- och försäljningsverksamlieten har tidigare till stor del varit lokaliserad
till ur jordbrukssynpunkt mindre goda trakter, då fastigheterna
där varit till salu i större utsträckning än inom slättbygden. Åkerarealen
blir på grund av dålig lönsamhet i sådana fall inte avgörande för en brukningsenhets
bärighet, och nämnden har i första hand velat förstärka dessa
fastigheter med skog. Den anser under sådana omständigheter att enbart
åkerarealen inte är något gott mått på dessa fastigheters bärighet.

Yngre aktiva jordbrukare med ofullständiga jordbruk har nämnden inte
velat helt utesluta från tillskottsförvärv i fall då detta inte på en gång fört
upp deras enheter till full bärkraft. Om förutsättningar bedömts föreligga,
har den i sådana fall ansett en uppförstärkning i etapper vara en acceptabel
lösning.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit ledamöterna i lantbruksnämndens
delegation för yttre rationalisering ordföranden Holger Johnsson,
ledamoten Sven Gustavsson och lantbruksdirektören Bengt Clason.
Örebro den 7 januari 1964.

Protokollsutdrag: Se bilagor a—b.

8f Rev. berättelse ang. statsverket år 1963. II

234

Bilaga a

Utdrag ur föredragningslista med beslut förd vid sammanträde med lantbruksnämnden
i Örebro län måndagen den 20 januari 1964

Närvarande: Ordföranden, landshövdingen Valter Åman, vice ordföranden
landstingsmannen C. D. Skagerlund, ordinarie ledamöterna lantbrukaren
Holger Johnsson, landstingsmannen Sven Gustafsson, landstingsmannen
Ivar Jansson, direktören Carl Einar Carlsson, lantbruksdirektören
Bengt Clason samt föredragandena lantbrukskonsulenten Helge Anderson
assistenterna Karl Sandberg och Arnold Mellstig, kamreraren Stig Sterner.
Därjämte närvoro överlantmätaren Bertil Lindkvist och läns jägmästaren
Thorsten ödqvist.

§ 8 Ärenden. Anmälan av från Kungl. Lantbruksstyrelsen infordrat yttrande,
YR 795/63, samt nämndens svarsskrivelse den 7 januari 1964, i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört angående den yttre rationaliseringen
i Örebro län.

§ 8 Beslut. Delegationens yttrande godkändes. För att i viss mån belysa
nämndens aktuella rationaliseringsverksamhet beslöts att, som komplement
till av delegationen avgivet yttrande till styrelsen, översända en i annat
sammanhang på dess uppdrag utarbetad sammanställning av nämndens
köp och försäljning av fastigheter under sista halvåret år 1963.

Mot nämndens beslut reserverade sig vice ordföranden, C. D. Skagerlund,
som avgav yttrande enligt bilaga b.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Bilaga b

Reservation

Mot lantbruksnämndens i Örebro län beslut den 20 januari 1964 § 8 b rörande
skrivelse till svar å erinringar, som Riksdagens revisorer framställt
mot nämndens handhavande av den yttre rationaliseringen i Örebro län under
tiden 1957—1962 får undertecknad anmäla min reservation.

Jag anser, att revisorernas hovsamma kritik är synnerligen välbefogad,
och nödgas alltså taga avstånd från lantbruksnämndens bortförklaringar.
Örebro den 20 januari 1964.

235

Bilaga B

Under andra halvåret 1963 förvärvade brukningsenheler eller delar därav med
fördelning på storleksgrupper efter åker- och skogsmarksareal. För varje
storleksgrilpp anges antal förvärv och summa köpeskilling

A. Jordbruksbygd

Areal skogsmark, ha 10 10—40 40—80 80 Summa

Åkerareal, ha

— 2,0 ........ 1 1500 1 1500

2.1— 5,0 ........ —

5.1— 10,0 ........ 1 18 000 1 18 000

10.1— 20,0 ........ 2 105 000 2 172 500 4 277 500

20.1— 30,0 ........ 1 35 000 1 145 000 2 180 000

30.1— 50,0 ........ 1 120 000 1 120 000

50.1— —_

Summa 6 279 500 3 317 500 9 597 000

B. Skogsbruksdominerad mellanbygd

Areal skogsmark, ha 10 10—40 40—80 80 Summa

Åkerareal, ha

— 2,0 ........ 1 200 1 200

2.1— 5,0........ —

5.1— 10,0 ........ 1 36 000 1 36 000

10.1— 20,0 ........ 1 40 000 1 40 000

204—30,0 ........ 1 150 000 1 150 000

3o’l—50*0........ —

50.1— —_

Summa 2 40 200 1 36 000 1 150 000 4 226 200

Örebro den 17 januari 1964

Bilaga C

För varje region

Region

Jordbuksbygd....
Åkerglesbygd ....
Skogsbruksdominerad
mellanbygd
Speciella mellanbygder
........

Skogsbruksbygd ..

Summa

uppskattas	för vilket	ändamål den	under andra	halvåret 1963 förvärvade marken	kommer att användas
Direkt	Rat. reserv		Byte		Rat. av icke	Allmänna	Summa
kompl. av jordbr. ägd	v. fast regi.	bolag	domänv.	annan inst. ensk.	jordbr. ägd eg.	markn.

egendom				markäg.
hektar	hektar	hektar	hektar	hektar hektar	hektar	hektar	hektar
åker skog	åker skog	åker skog	åker skog	åker skog åker skog	åker skog	åker skog	åker skog
162 69	4						166 69

18 18 34 85

188 146 4

8 8 200 154

1 Till kommun för bebyggelse överlåten mark.

Stockholm den 11 januari 1964

Bilaga D

Försäljning av jordfondsfastigheter. Antal brukningsenheter, som under andra halvåret 1963 erhållit utökad areal till följd
av att lantbruksnämnden sålt egen fastighet eller del därav, med fördelning på storleksgrupper före tillköp. För varje
storleksgrupp anges Mai areal och medelareal åker resp. skogsmark före resp. efter tillköp

Storleksgrupper enligt åkerarealen före tillköp ha — 2,0.............. 2.1— 5,0.............. 5.1— 10,0..............	Antal bruknings- enheter	Summa åker före tillköp	areal, ha efter tillköp	skogsmark före tillköp	efter tillköp	Medelareal, åker före tillköp	ha efter tillköp	skogsmark före tillköp	efter tillköp
10,1—15,0..............	3	36	62	78	156	12	21	26	52
15,1—20,0..............	3	55	90	51	67	18	30	17	22
20,1—25,0..............	1	23	38	18	19	23	38	18	19
25,1—30,0..............	2	57	83	103	135	29	42	52	68
30,1—40,0..............	2	68	102	49	69	34	51	25	35
40,1—50,0..............	2	89	94	42	42	45	47	21	21
50,1— ..............	1	60	107	10	10	60	107	10	10

Summa 14 388 576 351 498

Örebro den 11 januari 1964

238

Bilaga E

Försäljning av jordfondsfastigheter. Arealer åker och skogsmark, som lantbruksnämnden
andra halvåret 1963 försålt för andra ändamål än komplettering av
jordbruks- och skogsbruksegendomar. Varje ändamål redovisas för sig.

Antal Åker Skog Ändamål

försälj- ha ha

ningar

18 8 Sålt till kommun att användas till tomtmark

_ och byte

Summa 18 8

Örebro den 11 januari 1964

Bilaga F

Under åren 1957—63 förvärvade brukningsenheter eller delar därav

År Antal Åker, Skog, Tax.-värde, Köpeskilling,

ha ha kr. kr.

1957 ................ 1 13 12 29 200 32 000

1958 ................ 6 32 114 252 900 317 600

1959 ................ — — — _ _

1960 ................ 11 79 204 461010 530 594

1961 ................ 13 67 197 339 900 469 460

1962 ................ 14 130 191 370 400 573109

1963 ................ 21 280 268 914 600 1 176 840

Bilaga G

Försäljning av jordfondsfasligheter. Antal brukningsenheter, som under andra halvåret 1963 erhållit utökad areal till följd
av att lantbruksnämnden sålt egen fastighet eller del därav, med fördelning på storleksgrupper före tillköp. För varje
slorleksgrupp anges total areal och medelareal åker resp. skogsmark före resp. efter tillköp

Örebro län

Storleksgrupper enligt Antal	Summa	areal, ha			Medelareal,	ha
åkerarealen före tillköp bruknings-	åker		skogsmark		åker		skogsmark
	före	efter	före	efter	före	efter	före	efter
	tillköp	tillköp	tillköp	tillköp	tillköp	tillköp	tillköp	tillköp
— 2,0................
2,1 5,0................
5,1 10,0................
10,1 15,0................ 3	36	62	78	156	12	21	26	52
15.1 20''0................ 3	55	90	51	67	18	30	17	22
20,1 25,0................ 1	23	38	18	19	23	38	18	19
25’1 30,0................ 2	57	83	103	135	29	42	52	68
30’l 40,0................ 2	68	102	49	69	34	51	25	35
40,1 50,0................ 2	89	94	42	42	45	47	21	21
50,1 ................ 1	60	107	10	10	60	107	10	10
Summa 14	388	576	351	498	28	41	25	36

239

240

§ 28 Visst jordbruksrationaliseringsärende i Örebro län
Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsens ställningstagande i förevarande ärende framgår av
styrelsens skrivelse till lantbruksnämnden den 7 december 1962. I skrivelsen,
refererad av riksdagsrevisorerna, erinrade styrelsen om den ordning,
som borde tillämpas vid lantbruksnämndernas inköp och försäljning av
mark för strukturrationalisering. Styrelsen framhöll därvid att lantbruksnämndernas
primära uppgift vore att disponera de fastigheter, som förvärvades
för rationaliseringsändamål, på ett sådant sätt att det ur strukturrationaliseringssynpunkt
lämpligaste resultatet om möjligt uppnåddes.
Lantbruksnämnderna borde själva åsätta varje försäljningsobjekt ett skäligt
värde och utbjuda det till den jordbrukare, som med hänsyn till målsättningen
för verksamheten i första hand borde beredas tillfälle att köpa
objektet ifråga. Om den först tillfrågade jordbrukaren efter skälig tidsfrist
för förhandling dock av någon anledning icke komme att förvärva objektet,
kunde nämnden antingen dröja med avyttring av detsamma eller vända
sig till annan jordbrukare, som med hänsyn till målsättningen för verksamheten
ansåges kunna komma ifråga som köpare.

Riksdagens revisorer har nu också uttalat, att den ordning lantbruksstyrelsen
sålunda angivit om möjligt borde tillämpas då nämnden säljer en
fastighet. De har vidare särskilt framhållit, att lantbruksnämndernas uppgift
under alla förhållanden måste vara att åstadkomma från rationaliseringssynpunkt
hästa resultat. Härtill vill styrelsen foga att det av styrelsen
anvisade förfaringssättet allmänt tillämpas av lantbruksnämnderna.

I det aktuella fallet var det enligt lantbruksstyrelsens mening ur rationaliseringssynpunkt
icke en lämplig lösning att visst skogsområde (å statsrevisorernas
kartskiss betecknat med litt. A 2) sålts till innehavaren av en
liten jordbruksfastighet, belägen på ett par kilometers avstånd. I anslutning
till de riktlinjer styrelsen angivit i sin ovan berörda skrivelse borde området,
som innehåller endast It hektar, antingen ha överlåtits för sammanläggning
med en närliggande fastighet eller också med avyttringen tills
vidare fått anstå. Vad nämnden anfört om C:s tidigare anbud kunde icke
utgöra bärande skäl att lämna C:s slutliga anbud utan beaktande. Någon
anledning att överlåta skogsområdet ifråga till ägaren D förelåg icke.

Sammanfattningsvis hade lantbruksstyrelsens utredning således givit vid
handen, att den skedda försäljningen av nämnda skogsområde ej varit i
god överensstämmelse med principerna för rationaliseringsverksamheten.
Styrelsens bedömning har kommit till klart uttryck i den ovannämnda skrivelsen
till lantbruksnämnden. Styrelsen har icke ansett någon ytterligare
åtgärd påkallad på grund av vad som vid utredningen framkommit.

Lantbruksnämnden har i ett av lantbruksstyrelsen infordrat yttrande,
som bifogas, (Bilaga A), anfört att nämnden normalt handlägger försäljningsärenden
i överensstämmelse med de riktlinjer och direktiv, som framförts
av styrelsen och riksdagens revisorer, samt att det här behandlade fallet
utgjorde ett av vissa förhållanden föranlett undantag.

Eftersom jordägaren D erhållit avskrift av lantbruksstyrelsens skrivelse
till lantbruksnämnden, har han enligt styrelsens mening erhållit otvetydigt
besked i ärendet. Det må här nämnas att det uppenbarligen icke förelåg an -

241

ledning till någon erinran mot nämndens beslut att icke antaga D:s anbud.

Lantbruksstyrelsen finner sig slutligen böra kommentera revisorernas
uttalande att lantbruksnämnderna skulle ha möjlighet att på förhand bland
tänkbara köpare efterhöra intresset för ytterligare jordförvärv och överenskomma
om priser, innan avslag på förvärvsansökan enligt 5 § jordförvärvslagen
meddelades och nämnderna riskerade att tvångsvis få inlösa
egendomarna. Möjligheterna att förfara på detta sätt är av olika skäl begränsade.
Såsom lantbruksnämnden anfört i sitt remissyttrande kan förhandlingar
om uppdelning och försäljning av ett förvärvsobjekt svårligen
medhinnas inom den tidsfrist på två månader, som normalt gäller för prövning
av en förvärvsansökan. Än mer måste i sammanhanget beaktas att det
för fastighetens ägare (säljaren) givetvis kan verka stötande, om lantbruksnämnden
utan hans medgivande skulle utbjuda hans fastighet eller delar
därav till försäljning och därvid göra överenskommelser om priser. Säljaren
kan ju även vid avslagsbeslut med stöd av 5 § jordförvärvslagen föredra
att behålla fastigheten eller själv förhandla om försäljning till annan
köpare. Vidare har ju alltid köparen rätt att besvära sig över nämndens avslagsbeslut.

I detta ärendes handläggning har deltagit överdirektör Wetterhall, byråchef
Ståhlberg och byrådirektör Roupe, föredragande. Stockholm den 28
januari 1964.

HANS WETTERHALL

Gustav T. Roupe

Bilaga A

Yttrande från lantbruksnämnden i Örebro län

Nämnden har i skrivelse den 30 augusti 1962 till styrelsen lämnat redogörelse
för ärendets handläggning och ber därför att få hänvisa till denna.
(Bilaga a).

Vad revisorerna å s. 253 andra stycket anfört överensstämmer icke med
vad som framgår av tillgängliga handlingar. Någon framställning från D.
om att styrelsen skulle utreda ärendets handläggning förelåg ej den 3 april
1962. Denna framställning, som är daterad den 28 april 1962, remitterades
från styrelsen och inkom till nämnden den 12 juni 1962. Då nämnden den
30 augusti 1962 avgav yttrande i ärendet till styrelsen, framfördes från vice
ordföranden ifrågavarande yrkande.

Normalt handlägger nämnden försäljningsärenden i överensstämmelse
med de riktlinjer och direktiv, som framförts av styrelsen och revisorerna.
Ifrågavarande ärende utgör ett undantag, där nämnden, mot bakgrunden
av styrelsens besked angående fastighetens försäljning och den inställning
till tillskottsförvärv de ur rationaliseringssynpunkt lämpligaste köparna visade,
såg sig nödsakad att söka köpare inom en något vidare krets. Sedan
kontakt tagits med sådana köpare och från dessa inkommit acceptabla anbud,
ansåg sig nämnden, med hänsyn till bl. a. framtida försäljningar, inte
helt kunna förbigå dessa trots att i efterhand förnyade och acceptabla an -

242

bud inkommit från dem, som i första hand erbjudits att förvärva tillskottsmark.
Nämnden bedömde att dessa sistnämnda anbud icke skulle ha lämnats
om nämnden icke vidtagit de ovannämnda åtgärderna. Vidare ansåg
nämnden, att det för den framtida försälj ningsverksamheten dels skulle
få menliga följder att handla enligt principer, som av allmänheten skulle
betraktas som inkorrekta, dels skulle medföra en för hård begränsning av
dess möjligheter att för tillskottsmark få godtagbara anbud från lämpliga
köpare.

Nämndens möjligheter att före avslag enligt 5 § träffa överenskommelse
om tillskottsförvärv med lämpliga köpare är i praktiken mycket begränsade,
då förvärvsansökan normalt skall prövas inom två månader. Den tjänsteman,
som handlägger ärendet, anser sig oftast behöva inhämta nämndens
ställningstagande innan han med ur rationaliseringssynpunkt lämpliga köpare
överenskommer om förvärv av delar eller hela fastigheten. Gången
blir då den, att ärendet kommer att prövas vid två sammanträden, och därigenom
uppstår svårigheter att hinna handlägga det inom den stipulerade tiden,
två månader.

I handläggningen av detta ärende i plenum den 20 januari 1964 har deltagit
ordföranden, landshövdingen Valter Åman, vice ordföranden landstingsmannen
C. D. Skagerlund, ordinarie ledamöterna lantbrukaren Holger
Johnsson, landstingsmannen Sven Gustafsson, landstingsmannen Ivar
Jansson, direktören Carl Einar Carlsson och lantbruksdirektören Bengt
Clason. Föredragande har varit lantbruksdirektören Bengt Clason.

Mot nämndens beslut reserverade sig vice ordföranden C. D. Skagerlund
och åberopade samma motivering, som i sin reservation den 3 april 1962.
Örebro den 20 januari 1964.

Protokollsutdrag: Se bilaga b.

Bilaga a

Yttrande från lantbruksnämnden i Örebro län

Genom köpekontrakt den 21 juli och 2 augusti 1960 förvärvade lantbruksnämnden
fastigheterna Torpa av 3: 1 och 3: 3 i Ervalla socken av Ellert
Andersson för en köpeskilling av 68 000 kronor för fastigheterna och
3 500 kronor för vissa inventarier.

Areal: 14 ha åker, 23 ha skogsmark.

Tax.värde: 64 500 kronor.

Ellert Andersson hade hembjudit fastigheterna till nämnden, enär nämnden
tidigare avslagit en ansökan om förvärvstillstånd med stöd av 5 § jordförvärvslagen.

Lantbruksnämnden tillträdde fastigheterna den 1 november 1960.

Under år 1961 utarrenderades dels hemskiftet om c:a 8,5 ha åker till Roland
Andersson och Peter Kördal, Torpa Ervalla, dels 1,5 ha åker vid »Garre»
till Folke Andersson, Torpa, Ervalla, dels utskiftet om ca 4,5 ha åker
till Erik Lindstedt, Lundby, Järle. Mot utarrenderingen till Erik Lindstedt
reserverade sig lantbruksdirektören Bengt Clason, och lantbrukskonsulenten
Göran Kistner anmälde såsom föredragande avvikande mening.

243

Med anledning av alt nämnden utarrenderat utskiftet till Erik Lindstedt
anförde Folke Eriksson, Lundby, Järle, besvär över lantbruksnämndens beslut
hos lantbruksstyrelsen. I skrivelse den 15 december 1961 meddelade
Kungl. Lantbruksstyrelsen Folke Eriksson att talan icke må anföras över
beslut av lantbruksnämnden att till annan person utarrendera viss fastighet
eller del därav. I skrivelse samma dag uppdrog Kungl. Lantbruksstyrelsen
åt lantbruksnämnden att gå i författning om att slutgiltigt avveckla
nu ifrågavarande fastighetsinnehav. Fastighetens mangårdsbyggnad med
tillhörande tomtområde hade tidigare försålts för 11 000 kronor till den
förre ägaren av egendomen Ellert Andersson.

Med anledning av Kungl. Lantbruksstyrelsens skrivelse upptog nämnden
förhandlingar med ägare till angränsande fastigheter för att undersöka
möjligheterna att så snart som möjligt försälja egendomen.

Kontakt togs då med Folke Andersson och Roland Andersson, vilka rekommenderades
att inkomma med anbud på hela eller delar av fastigheten.

Folke Andersson förklarade då efter viss tvekan att han möjligen skulle
kunna tänka sig att köpa nordöstra delen av fastighetens skogsskifte för
18 000 kronor och Roland Andersson förklarade sig icke villig att avgiva
något anbud på vare sig hela eller del av fastigheten.

Till sammanträdet för yttre delegationen den 23 februari 1962 hade under
hand inkommit anbud från följande personer.

a) Folke Andersson, ägare till fastigheten Torpa av 3: 1 A med en areal
av 25 ha åker, 49 ha skogsmark, hade avgivit ett anbud å 18 000 kronor för
nordöstra delen av fastighetens skogsskifte med en areal av 11,2 ha skogsmark
jämte 1,5 ha åker vid »Garre».

b) Roland Andersson, ägare till fastigheten Torpa 1:2, 2:4, 2: 27, 2: 28,
med en areal av 47 ha åker, 20 ha skogsmark, hade avgivit ett anbud a
40 000 kronor för fastigheterna Torpa av 3: 1 och 3: 3 med undantag för
mangårdsbvggnaden med tillhörande tomtområde och utskiftet om ca 4,5
ha.

c) Lennart Andersson, delägare i fastigheten Torpa av 3:1 B med en
areal av 14 ha åker, 25 ha skogsmark, hade anmält att han hade intresse av
att förvärva delar av fastigheterna för förstärkning av Torpa av 3: 1 B.

Yttre delegationen beslöt dels att icke antaga Roland Anderssons och
Folke Anderssons anbud, dels att förhandlingar skulle upptagas med Lennart
Andersson angående försäljning av fastigheterna med undantag för
mangårdsbyggnaden och norra utskiftet mot bakgrunden av en köpeskilling
av 52 000 kronor.

Till lantbruksnämndens plenarsammanträde den 3 mars 1962 hade inkommit
ett anbud från Lennart Andersson å 45 000 kronor för fastigheterna
Torpa av 3: 1 och 3: 3 med ovan nämnda undantag. Folke Andersson
hade nu höjL sitt anbud till 21 500 kronor. Nämnden beslöt att icke antaga
anbuden.

Vid lantbruksnämndens sammanträde den 3 april 1962 upptogs till prövning
följande anbud.

a) Anders Knutsson, Tingstorp, Ervalla, ägare till Tingstorp 4: 7 hade
inkommit med ett anbud å 24 000 kronor för den del av skogsmarken, som
ligger mellan vägen Torpa—Löt och åkerjorden vid »Garre». Knutsson äi
delägare i fastigheten Tingstorp 4: 7 med eu areal av 12 ha åker, 5 ha skogsmark.

b) Bengt Jansson, ägare till fastigheterna Torpa 1: 37, 2: 32 med eu areal
av 26,5 ha åker, och 23 ha skogsmark, hade inkommit med ett anbud å

244

30 000 kronor för 8 ha åker och 9 ha skogsmark utgörande fastigheterna
Torpa av 3: 1 och 3: 3 med undantag dels för det norra utskiftet, dels för
mangårdsbyggnaden med tomtområde, dels för skogsmarken med ca 1,5 ha
åker norr om vägen Torpa—Löt.

c) Herbert Andersson, ägare till Lyttebäckstorp 2: 1 med en areal av
9,5 ha åker och 10 ha skogsmark, hade inkommit med ett anbud å 3 500
kronor för åkerjorden vid »Garre» med en areal av 1,5 ha samt den del av
skogsmarken, som gränsar intill fastigheten Lyttebäckstorp 2:1.

d) Roland Andersson hade inkommit med dels ett anbud å 23 000 kronor
för norra skogsskiftet med tillhörande åkerjord vid »Garre», dels ett anbud
å 19 000 kronor för skogsmarken mellan åkerjorden vid »Garre» och
vägen mellan Torpa—Löt. Det sistnämnda anbudet hade under hand höjts
till 22 500 kronor.

e) Folke Andersson hade inkommit med ett anbud å 28 000 kronor för
norra skogsskiftet jämte åkerjorden vid »Garre».

Vid prövningen av anbuden ansåg nämnden att densamma icke kunde
beakta det av Folke Andersson avgivna anbudet å 28 000 kronor mot bakgrunden
av de anbud, som denne tidigare avgivit för skogsmarken och åkerjorden
vid »Garre», enär Andersson på ett mycket tidigt stadium hade blivit
ingående informerad om virkesförrådets storlek m. m.

Lantbruksnämnden beslöt dels att antaga Anders Knutssons anbud på
vissa villkor, dels att icke antaga Roland Anderssons anbud. Mot detta beslut
reserverade sig vice ordföranden C. D. Skagerlund samt suppleanten
Olle Bergman.

Nämnden beslöt även att antaga Bengt Janssons och Herbert Anderssons
anbud.

I lantbruksnämndens ägo kvarstår ca 4,5 ha åker som tidigare utarrenderats
till Erik Lindstedt för en tid av 5 år räknat från den 14 mars 1961.
Erik Lindstedt har förklarat att han icke är villig att avstå från sitt arrende.

Köpeskillingen för de delar av fastigheterna som försålts uppgår till
68 500 kronor.

I detta ärendes handläggning i plenum den 30 augusti 1962 har deltagit:
Ordföranden, landshövdingen Valter Åman, vice ordföranden, landstingsmannen
C. D. Skagerlund, ordinarie ledamöterna lantbrukaren Holger
Johnsson, landstingsmannen Sven Gustafsson och lantbruksdirektören
Bengt Clason. Ärendet föredrogs av lantbrukskonsulenten Göran Kistner.
Vice ordföranden. C. D. Skagerlund reserverade sig mot beslutet enligt bifogade
bilaga. (Bilaga 1). Örebro den 30 augusti 1962.

Bilaga 1

Reservation

Vid behandling av ärende § 81 b angående Kungl. Lantbruksstyrelsens remiss
i anledning av från herrar Ruben Neander, Elis Wennerlund och Roland
Andersson inkomna framställningar om opartisk undersökning av vissa
mellanhavanden mellan dem och härvarande lantbruksnämnd har undertecknad
yrkat, att remisshandlingarna tillika med inom kansliet utarbetade
förklaringar skulle utan något nämndens eget ståndpunktstagande eller an -

245

nan åtgärd överlämnas till Kungl. Lantbruksstyrelsen för dess prövning och
eventuella åtgärd. Då detta mitt yrkande icke vunnit beaktande vid nämndens
beslut, och då jag icke kan deltaga i nämndens ståndpunktstagande
får jag härmed anmäla min reservation mot beslutet ifråga. Örebro den 30
augusti 1962.

Bilaga b

Utdrag ur föredragningslista med beslut förd vid sammanträde med lantbruksnämnden
i Örebro län måndagen den 20 januari 196b

Närvarande: Ordföranden, landshövdingen Valter Åman, vice ordföranden
landstingsmannen C. D. Skagerlund, ordinarie ledamöterna lantbrukaren
Holger Johnsson, landstingsmannen Sven Gustafsson, landstingsmanen
Ivar Jansson, direktören Carl Einar Carlsson, lantbruksdirektören Bengt
Clason samt föredragandena lantbrukskonsulenten Helge Anderson assistenterna
Karl Sandberg och Arnold Mellstig, kamreraren Stig Sterner. Därjämte
närvoro överlantmätaren Bertil Lindkvist och läns jägmästaren
Thorsten ödqvist.

§ 8. Ärenden. Från Kungl. Lantbruksstyrelsen infordrat yttrande, dnr YR
794/63, över vad riksdagens revisorer anfört angående nämndens handläggning
av ärenden angående försäljning av fastigheten Torpa av 3:1 m. fl. i
Ervalla socken. YD 26/64 HJT: 145 (Clason).

§ 8. Beslut. Beslöts avgiva yttrande enligt yttre delegationens förslag.

Vice ordföranden C. D. Skagerlund reserverade sig med hänvisning till en
den 3 april 1962 avgiven reservation.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

§ 29 Tarvs sambruksförening

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket får uttala, att ämbetsverket icke funnit något att erinra
mot vad revisorerna anfört under förevarande paragraf.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamoten Cardelius
samt byråcheferna Ehnbom och Lundh, varjämte byrådirektören Ringström
varit föredragande. Stockholm den 25 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Björn Ringström

Lantbruksstyrelsen

Före likvidationsbeslutet hade sambruksföreningen överläggningar med
lantbruksstyrelsen, varvid bl. a. diskuterades i vilken takt den av föreningen
drivna verksamheten borde avvecklas och när likvidationen borde vara
avslutad.

246

Med hänsyn till att det bedömdes vara mindre lämpligt att omedelbart
realisera föreningens tillgångar i form av levande och döda inventarier och
då det dessutom skulle möta betydande svårigheter för lantbruksstyrelsen
att på den korta tid som återstod till vårbruket, knyta en ny arrendator till
egendomen, överenskoms med likvidatorn, riksdagsman Erik Grebäck, att
verksamheten under den erforderliga awecklingsperioden, dock längst till
löpande arrendeperiods utgång den 14 mars 1965, skulle fortgå under hans
ledning.

För att kunna taga ställning till frågan om egendomens framtida disposition
fann lantbruksstyrelsen det nödvändigt med en grundlig utredning beträffande
förutsättningarna för att driva jordbruk å Torv med tillfredsställande
resultat. En sådan utredning påbörjades i september 1963 och slutfördes
i början av december. Utredningen, som innefattar olika tänkbara
driftsalternativ för en arbetsstyrka av tre, fyra eller fem man, har remitterats
för yttrande till institutionen för lantbrukets företagsekonomi vid lantbrukshögskolan.

Sedan institutionen yttrat sig över utredningen avser styrelsen att redovisa
utredningsresultatet för Kungl. Maj:t och samtidigt lämna förslag beträffande
egendomens framtida disposition. I avvaktan härpå anser sig styrelsen
inte böra närmare kommentera revisorernas uttalanden men vill redan
nu framhålla att styrelsen i huvudsak kan instämma i deras synpunkter
och förslag.

Lantbruksnämnden i Stockholms län och stad, som behandlar ärendet i
plenum den 1 februari 1964, kommer att inlämna sitt yttrande direkt till
jordbruksdepartementet och riksdagens revisorer. (Bilaga A).

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterhall och tf. byråchefen Åkerman, föredragande. Stockholm
den 31 januari 1964.

BÖRJE LUNDGREN

H. Åkerman

Bilaga A

Yttrande från lantbruksnämnden i Stockholms län

Orsakerna till att samjordbruket på Tarv givit dåligt resultat är flera. Begränsas
redovisningen till sådana som har samband med egendomen och de
naturliga förhållandena under vilka jordbruket bedrivits torde en av de
främsta vara det bristfälliga tillstånd i vilket gården befann sig vid förvärvstillfället.
Förhållandet medförde att omfattande förbättringsarbeten
omgående måste igångsättas. Av förklarliga skäl kom dessa att utsträckas
till ett flertal år. Även om sambruksföreningen endast i begränsad utsträckning
kan anses ha blivit belastad med investeringskostnaderna är det uppenbart
att uppbyggnadsskedet var besvärande för driften på gården. Lantbruksnämnden
vill därför understryka vikten av att samjordbruk startas
på enheter som redan från början är i någorlunda gott skick såväl vad gäller
jord som byggnader och — vad gäller bebyggelsens omfattning —- även tillräckliga
för en sambruksförening med de krav på i stort sett likvärdig bo -

247

stadsstandard, som de skilda medlemmarna i enlighet med sambrukstankens
princip anser sig böra uppställa.

Den menliga inverkan av ett flertal regnrika år nnder arrendeperioden
har förstärkts av att Olandsån fortfarande är oreglerad till sitt övre lopp.
Förhållandet har vissa år medfört ett totalt skördebortfall på ansenliga arealer.
När vattenavledningsföretaget, som just skall igångsättas, blivit genomfört
skall torrläggningsförhållandena bli betydligt förbättrade.

Enligt lantbruksnämndens mening bör Tarv efter slutförd upprustning
vara lämpligt som samjordbruk. Med hänsyn till bristen på sysselsättning
vid sidan av jordbruket bör antalet medlemmar i föreningen dock tills vidare
nedbringas till högst fyra. Den extra arbetskraft som vid ett sådant
medlemsantal kan behövas nnder sommaren torde kunna rekryteras i bygden.

Enligt revisorernas uppfattning skulle det dåliga resultatet även sammanhänga
med brister i driftens planering och utförande. Detta är sannolikt riktigt
för tiden fram till slutet av 1950-talet. Under senare år har däremot
gjorts ett flertal överväganden avseende driftsformerna. Vad gäller driftens
utförande är förutsättningen för att ett jordbruk av Tarvs omfattning skall
lyckas naturligtvis att medlemmarna uppfyller högt ställda krav på handlingsvilja
och kunskaper. Å andra sidan må framhållas, att föreningens redan
i begynnelsen dåliga likviditet begränsat möjligheterna att inom företagets
ram göra önskvärda förändringar i driften. Likaså har de tidigare stela
bestämmelserna i lagen om sambruksföreningar om medlemsantalet och
annat haft en sådan inverkan.

Lantbruksnämnden delar revisorernas uppfattning alt vid fortsatt samjordbruk
på Tarv bör eftersträvas en mera ingående analys beträffande
bl. a. driftens uppläggning. Med hänsyn härtill och till de betydande ekonomiska
åtaganden som görs från det allmänna, vill nämnden ifrågasätta om
icke registreringsmyndigheten borde få möjlighet att tillsätta en revisor
med uppgift att årligen analysera driftsresultatet och taga initiativ till de
förändringar i driften, som kan anses påkallade. Denne revisor kunde samtidigt
vara rådgivare åt föreningen i driftsekonomiska frågor.

Lantbruksnämnden tillstyrker fortsatt sambruk på Tarv. I likhet med revisorerna
anser nämnden vidare motiverat, att driftsformen prövas på ytterligare
ett antal enheter, som mot bakgrunden av vunnen erfarenhet kan
anses lämpade för ändamålet.

I ärendets behandling har förutom undertecknade deltagit herrar Augustinson,
Stiernstedt, Trana, Jansson och Gesslein. Ärendet har föredragits av
lantbruksdirektören. Stockholm den 1 februari 1964.

§ 30 Ersättning för mistad fiskerätt

Kammarkollegiet

Revisorerna ha med utgångspunkt från de ersättningar, som utbetalats till
och med budgetåret 1962/63, och antalet avgjorda respektive i september
1963 kvarstående mål beräknat, att ersättningarna komma att uppgå till 45
milj. kronor eller däröver. Med denna summa ha revisorerna jämfört det av
fiskerättskommittén uppskattade beloppet cirka 2 milj. kronor samt anfört,
att även om viss del av kostnadsökningen belöpte på den penningvärdeför -

248

ändring, som inträtt sedan kommitténs kalkyl uppgjordes, skillnaden likväl
måste betecknas som anmärkningsvärd. Härtill får kollegiet anmärka,
att de båda beloppen framkommit ur beräkningar, som ha så skilda utgångspunkter,
att en jämförelse mellan beloppen knappast kan göras. Revisorerna
ha själva erinrat om penningvärdeförändringen; med 1949 som
basår (= 100) utgjorde konsumentprisindex år 1946 93 och i januari 1964
177. Vidare märkes att kommitténs siffra, till skillnad från revisorernas, ej
inbegriper ränta och rättegångskostnader, vilka uppgå till betydande belopp.
Slutligen må som den betydelsefullaste faktorn i detta sammanhang
framhållas, att 1950 års fiskerättslagstiftning, sådan den slutligen bestämdes,
frigav fisket i en omfattning, som gick långt utöver vad kommittén föreslagit.
Sålunda utökades i förhållande till kommitténs förslag rätten till
frifiske med dels fiske med rörligt redskap, utom efter lax, vid Norrlandskusten
och Uppsala län (på förslag av tredje lagutskottet), dels fiske med
fast redskap vid västkusten (med anledning av riksdagsmotioner), dels ock
fiske med rörligt redskap i Mälaren (i enlighet med propositionen i ämnet).

Revisorernas uttalande riktar sig främst mot det förhållandet att ännu
tretton år efter reformens ikraftträdande en stor del av ersättningsmålen
icke hunnit behandlas. Orsakerna härtill äro flera. Sålunda har, i anledning
av vad som uttalades under förarbetena till ersättningslagen, ansetts sakligt
befogat att ersättningsfrågor icke avgjordes förrän man kunnat vinna
erfarenheter om de nya reglernas verkningar (jfr redogörelse för konferens
25—26 februari 1955 om fiskevärderingsnämndernas verksamhet s. 25 samt
Romberg—Thulin: Fiskelag och vattengräns s. 176 f.). Fn annan omständighet
av betydelse i detta avseende är det av revisorerna påpekade förhållandet
att sökanden i många fall ännu icke preciserat sina yrkanden. Detta
torde ofta sammanhänga med att endast ett mindre antal advokater i riket
åtagit sig fiskeersättningsmål och därmed erhållit så många uppdrag av
detta slag, att den ej sällan tidsödande förberedande utredningen ännu icke
medhunnits. Vidare har fördröjning stundom uppstått genom att vederbörande
domare icke kunnat erhålla önskad ledighet för handläggning av fiskeersättningsmål
på grund av att lämplig vikarie för honom icke kunnat
uppbringas. Ett annat fördröjande moment utgör det förhållandet att för
vissa fiskevärderingsnämnder icke finnas tillgängliga några av staten förordnade
fiskeribiologiska experter, vilka kunna anlitas såsom sakkunniga
av nämnderna. I dessa fall ha parterna själva engagerat sakkunniga, sökandena
ofta någon konsulent hos hushållningssällskap och kronan vissa hos
statliga myndigheter anställda tjänstemän. Till följd härav måste nämndernas
sammanträden anpassas till de tider, då dessa av parterna anlitade
tjänstemän kunna erhålla ledighet för inställelse inför nämnderna eller i övrigt
äro tillgängliga. Slutligen må som orsak till tidsutdräkten i fråga om
crsättningsmålens avdömande framhållas, att kronan först genom lagändring
år 1957 tillerkändes rätt att föra talan mot fiskevärderingsnämnds beslut.
Ett av skälen till denna lagändring var behovet av prejudicerande avgöranden
av högre instans i de rent rättsliga frågorna i dessa mål. Ett antal
mål av prejudicerande betydelse i olika frågor har numera avgjorts av
Högsta domstolen (jfr nedan). Med hänsyn till de varierande betingelserna
för fisket i skilda delar av vårt land äro de vunna avgörandena emellertid
ofta icke allmängiltiga utan kräves stundom prejudikat för olika kuststräckor
och olika fiskslag. Av kända skäl tar det förhållandevis lång tid att erhålla
prejudikat i högsta instans, och flera nämnder ha till följd härav endast
i ringa utsträckning kunnat avarbeta inkomna mål.

249

Kollegiet får för sin del helt instämma i revisorernas uttalande att det är
önskvärt att kvarstående mål snarast möjligt avgöras och att det därför är
angeläget att utredningen i målen och deras slutliga avgörande påskyndas.
Då kronan är civilrättslig part i målen, synes dock utrymmet för statliga direktiv
till fiskevärderingsnämnderna rörande målens handläggning vara begränsat.
Revisorerna ha också inskränkt sig till att uttala, att det kan vara
motiverat att sökandeparten snarast förebringar all den utredning som står
till hans förfogande.

Revisorerna ha vidare uttalat, att någon undersökning eller sammanställning
av rättspraxis i fiskeersättningsmål icke kommit till stånd. Såsom kollegiet
tidigare anfört har Högsta domstolen numera meddelat ett antal prejudicerande
domar i förevarande mål. Dessa domar äro: NJA 1960: 145
(fråga om ränta å utdömt kapitalbelopp), 1961: 109 (hummerfiske), 1961:
290 (sportfiske), 1962: 574 (lax- och fjällfiske i Norrbottens län) samt domar
den 4 juli 1963 (strömmingsfiske i Stockholms län). Därjämte har
Högsta domstolen avslagit dispensansökningar i följande fall: NJA 1959: C
101 (fråga om personligt intrång vid förlust av fiskerätt), 1960: C 1135
(hummerfiske), 1962: C 555—557 (strömmingsfiske i Västernorrlands län),
1962: C 1085 (ålfiske i Malmöhus län) och den 22 november 1963 (strömmingsfiske
i Östergötlands län). Dessutom äro för närvarande hos Högsta
domstolen anhängiga sex fiskeersättningsmål. Högsta domstolens domar i
målen publiceras i Nytt Juridiskt arkiv samt skickas därjämte från nedre
justitierevisionen till samtliga fiskevärderingsnämnder lör kännedom.
Nämndernas ordförande sända sedan avskrifter av domarna till de advokater
och andra ombud, som bruka uppträda inför nämnderna i dessa mål. På
detta sätt är sålunda sörjt för att praxis i fiskeersättningsmålen kommer till
vederbörandes kännedom.

Slutligen ha revisorerna uttalat, att det syntes ändamålsenligt om de i
målen företedda kartorna med därå inlagda gränser mellan allmänt och enskilt
vatten och andra aktuella fiskegränser kunde göras tillgängliga för
fiskeriorganisationer, kommuner och enskilda. Ehuru detta är en fråga,
som faller utanför själva fiskeersättningsmålen, vill kollegiet uttala, att
kollegiet delar revisorernas mening om önskvärdheten av att kartmaterialet,
sedan det använts i målen, på något sätt göres åtkomligt för dem som ha intresse
av detsamma. Det bör dock erinras om att nu förevarande gränser
ytterst sällan bestämmas genom jorddelningsförrättning. I stället tillgår så
att lantmätare på begäran av nämnden eller part upprättar en karta med
därå inlagda gränser, varefter parterna merendels medge att kartan må
nyttjas som utgångspunkt för nämndens avgörande i målet. Vidare må upplysningsvis
nämnas, att i Västernorrlands län några särskilda kartor över de
aktuella fiskevattnen i allmänhet icke upprättats samt att i Norrbottens län
vanligen åberopas av vattenfallsstyrelsen i samband med älvregleringarna
upprättade kartor med inlagda fiskegränser i kusttrakterna.

I handläggningen av delta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
tf. förste advokatfiskalen Charpentier. Stockholm den 14 januari 1964.

ROLF DAHLGREN

Agnar Arfvidson

250

Riksrevisionsverket

Revisorerna erinrar om att fiskerättskommittén vid tillkomsten av lagarna
om rätt till fiske och ersättning för mistad fiskerätt uttalat, att det ej
torde vara att vänta, att ersättningarna för mistad fiskerätt skulle överstiga
ett belopp av 2 miljoner kronor. Enligt revisorerna kan kostnaderna numera
beräknas uppgå till 45 miljoner kronor eller däröver. Även om viss del
av kostnadsökningen belöper på den penningvärdesförändring som inträtt
sedan kalkylen uppgjordes, måste den angivna differensen enligt revisorerna
betecknas som anmärkningsvärd.

Riksrevisionsverket vill i anledning härav fästa uppmärksamheten på att
tredje lagutskottet år 1960 vid prövningen av vissa motioner, avseende 1950
års fiskerättsreform, påpekat, att — med hänsyn till att såväl departementschefens
förslag som riksdagens beslut innebar en icke obetydlig utökning av
rätten till frifiske i förhållande till vad fiskerättskommittén föreslagit -—
den av kommittén gjorda uppskattningen, enligt vilken ersättningsbeloppen
ej kunde förväntas överskrida 2 miljoner kronor, icke kunde ställas i relation
till de belopp som för det dåvarande yrkats (uti. nr 15).

I likhet med revisorerna anser riksrevisionsverket det angeläget, att utredningarna
i ersättningsmålen påskyndas. Riksrevisionsverket delar även
revisorernas mening, att det är ändamålsenligt om resultaten av gjorda utredningar
successivt kunde åskådliggöras på kartor och sjökort, vilka gjordes
tillgängliga för fiskeriorganisationer, kommuner och enskilda.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Lundgren och Pettersson, varjämte
byråcheferna Ehnbom och Lundh närvarit och byrådirektören Ringström
varit föredragande. Stockholm den 14 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Björn Ringström

Lantmäteristyrelsen

Till åtlydnad får styrelsen, som inhämtat bifogade yttrande (bilaga A), av
överlantmätaren i Västernorrlands län, anföra följande.

I den mån de vid 1950 års riksdag antagna lagarna om rätt till fiske och
om gräns mot allmänt vattenområde, vilka båda trädde i kraft den 1 januari
1951, medförde intrång i enskild rätt till fiske skulle ersättning därför
utgå av statsmedel. Revisorerna ha framhållit att denna ersättningsreglering
fått en ur statsverkets synpunkt otillfredsställande utveckling. Sålunda
torde ännu endast drygt hälften av antalet ersättningsmål ha avgjorts
medan de redan nu utbetalade ersättningarna i anledning av meddelade domar
och utredningar i målen uppgått till belopp som högst avsevärt överstiger
de vid reformens genomförande beräknade kostnaderna. Revisorerna ha
konstaterat att det icke torde vara möjligt att nu avbryta den pågående ersätiningsregleringen.
Däremot ha möjligheter ansetts finnas att åstadkomma
förbättring av det rådande läget.

Enligt lantmäteristyrelsens mening utgör härvidlag frågan om principerna
för beräkning i olika fall av värdet av förlorad ensamrätt till fiske en

251

fråga av betydelse. För styrelsen ter det sig naturligt att de diskussioner,
soin under de senaste åren förts rörande fastighetsvärdering, särskilt såvitt
angår värdering av del av fastighet, kunna vara av värde i förevarande sammanhang.
Sålunda ha en rad principfrågor behandlats av såväl båtnadskommittén
som 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Vid beräkning av värdet för fastighet av förlorad ensamrätt till fiske uppkomma
uppenbarligen åtskilliga spörsmål av samma art som de, vilka behandlats
i ovannämnda sammanhang och för vilka principiella och praktiska
utredningar skett inom fastighetsekonomien.

Vid de resonemang som därvid förts för liknande värderingssituationer
har t. ex. ersättning för fastighetsintrånget — därutöver kan ju förekomma
kortsiktiga anpassningssvårigheter och personligt intrång — i allmänhet
ansetts böra härledas ur den förändring i fastighetens totala värde som intrånget
medfört och sålunda grundas på en beräkning av gränsvärdet (marginalvärdet).
Då emellertid en sådan värdeberäkning ofta leder till väsentligt
olika resultat beroende på om fastighetens marknads- eller avkastningsvärde
betraktas, har man haft anledning att ingående diskutera de olika
principer som kunna ifrågasättas.

Styrelsen vill tillstyrka att den av revisorerna berörda undersökningen
beträffande de i ersättningsmålen tillämpade principerna för beräkning i
olika fall av värdet av förlorad fiskerätt in. in. kommer till stånd varvid enligt
styrelsens mening de tankegångar och slutsatser rörande värdebegrepp
och värderingssituationer inom fastighetsekonomien som under senare år
vunnit ett mera allmänt accepterande synas vara av värde.

Med hänsyn till de ur statsverkets synpunkt icke obetydliga ekonomiska
konsekvenserna av ifrågavarande mål synes det jämväl befogat att ytterligare
värderingsexpertis ställes till förfogande i samband med utförande av
kronans talan i målen.

Den tidsutdräkt som redan nu föreligger beträffande ersättningsmålens
behandling gör det givetvis angeläget att desamma handläggas med skyndsamhet.
De utredningar som läggas till grund för domstolsavgörandena böra
dock vara objektiva. I likhet med överlantmätaren i Västernorrlands län
anser styrelsen det sålunda kunna ifrågasättas huruvida en anmodan till
sökandeparten att förebringa utredning är ägnad att vara tidsbesparande.

Revisorerna ha slutligen berört möjligheterna att för allmänt bruk redovisa
gränserna mellan allmänna och enskilda vattenområden. Denna fråga
kompliceras i någon mån av att ifrågavarande gränser icke äro fixerade
utan endast kunna bestämmas vid varje särskild tidpunkt med utgångspunkt
från bl. a. rådande medelvatlendjup och avstånd till strand. Genom
främst den sekulära landhöjningen sker därför mångenstädes eu ständig
förskjutning av dessa gränser, vilken kan hli avsevärd i vissa fall på grund
av vissa särbestämmelser, främst beträffande vattenområden kring öar samt
den s. k. enklavregeln. Enligt gällande rätt saknas därför möjlighet att genom
förrättning med laga verkan fastställa dessa gränser för framtiden. Enligt
7 kap. jorddelningslagen kan sålunda i princip endast fastställas läget
av sådan gräns vid viss tidpunkt. Dessutom bör framhållas att värderingsnämndernas
och överdomstolarnas beslut i mål angående ersättning för
mistad fiskerätt icke innebär ett rättskraftigl avgörande beträffande gränserna
mellan allmänt och enskilt vatten. Tidigare förekommande mål av
samma art kan vidare ge anledning förmoda alt i vissa fall på grund av eu
erforderlig begränsning i utredningarnas omfattning ytterligare material sedermera
kan framkomma för bedömning av fiskeförhållandena. Härtill

252

kommer att i många fall svårigheter av naturliga skäl föreligga att göra en
entydig bedömning av gränsernas exakta läge.

För en ökad kännedom hos allmänheten om gränserna mellan skilda slag
av fisken främst såvitt angår de särskilda reglernas innehåll beträffande
olika vattenområden, synes det inom vissa delar av landet kunna vara motiverat
med en mera översiktlig kartredovisning i relativt liten kartskala.
Därvid torde de i ersättningsmålen förebragta utredningarna kunna tjäna
till ledning. Detta spörsmål synes nära sammanhänga med pågående utredning
angående fritidsfisket.

Det utredningsmaterial som finnes tillgängligt i akterna till ersättningsmålen
kan emellertid utan tvivel vara av stort värde i skilda sammanhang.
Det synes därför vara lämpligt att åtgärder vidtagas för att underlätta ett
utnyttande av detsamma främst vid utredningar i länslantmäterikontorens
arkiv.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Öjborn
och överingenjörerna Magnusson, Corlin och Wallner, föredragande, samt
tf. överingenjören Linder-Aronson. Stockholm den 30 januari 1964.

LARS ÖJBORN

Helmer Wallner

Bilaga A

Yttrande från överlantmätaren i Västernorrlands län

Vid övergång till 1950 års vattengräns- och fiskelagstiftning har uppstått
ersättningsfrågor som ännu inte är helt reglerade. Riksdagens revisorer har
bl. a. haft anledning att anmärka på att en så stor del av ersättningsmålen
(ca 50 %) ännu 13 år efter reformens genomförande inte hunnit slutbehandlas.
Förklaringen till denna eftersläpning är måhända att söka däri att
värderingsnämnderna i stor utsträckning uppskjutit målens slutliga avgörande
till dess prejudicerande domar föreligger. Fördenskull torde farhågorna
för ytterligare lång tidsutdräkt i värderingsmålen vara något överdrivna.

Revisorerna anser det angeläget att på allt sätt påskynda utredningen i
målen och deras slutliga avgörande. Om sökandeparten anmodas att snarast
förebringa den utredning i ärendet som står till hans förfogande anser man
att åtskillig tid skulle sparas och att även bevismaterialet skulle vinna i tillförlitlighet.
Bevismaterialet skulle möjligen bli mer omfattande men att någon
tidsbesparing skulle ernås kan ifrågasättas. Rutinen vid införskaffandet
av erforderlig utredning till värderingsnämnderna har i de flesta fall
hittills varit den att nämnderna själva genom kontakter med överlantmätaren,
hushållningssällskapets fiskerikonsulent, statens fiskerikonsulent och
eventuellt fiskeristyrelsen erhållit nödiga sakuppgifter för målens avgörande.
Den sökande har härefter beretts tillfälle att närmare precisera sina yrkanden.
Om sökandeparten istället skulle svara för införskaffandet av erforderliga
upplysningar måste dessas objektivitet bedömas av ovan nämnda
tjänstemän och ämbetsverk. Eventuell komplettering av ansökningshandlingarna
kan bli erforderlig innan dessa kan ligga till grund för handlägg -

253

ningen av målet. Risk torde fördenskull föreligga för ytterligare tidsuldräkt
av utredning i målen genom det av revisorerna föreslagna förfaringssättet.
Desutom måste befaras att kostnaderna för statsverket, som har att svara
för alla utgifter i ersättningsmålen, skulle öka genom det merarbete som
kan bli en följd av förslaget.

Revisorerna föreslår vidare att resultatet av utredningarna i ersattmngsmålen
skulle successivt åskådliggöras på kartor eller sjökort. Dessa skulle
sedan utgöra goda hjälpmedel då osäkerhet råder vid allmänhetens utnyttjande
av den fria fiskerätten. Fiskerättsfrågorna inom Västernorrlands län
är inte så komplicerade att de kan motivera ett dylikt kartarbete som måste
bli både omfattande och kostsamt. Förmodligen är förhållandet detsamma
inom större delen av landet. Såvitt bekant har värderingsmalen inom länet
kunnat avgöras utan att något kartmaterial förelegat annat än i ett ytterst
ringa antal fall vilket torde tyda på att behovet av föreslaget kartmaterial
inte kan vara stort.

Det förefaller angeläget att kammarkollegiet erhåller nödig tillgång pa
expertis med tanke dels på de stora värden som står på spel och dels den
skyndsamhet i ärendenas handläggning som är önskvärd med hänsyn till
det stora antal mål som ännu inte avgjorts. Härnösand den 13 januari 1964.

Fiskeristyrelsen

Med anledning härav och under erinran om att det icke ankommer på
fiskeristyrelsen att beräkna eller äska det i ärendet avsedda, under nionde
huvudtiteln uppförda anslaget »Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
in. in.» får styrelsen anföra följande.

Det är icke realistiskt att som skett i statsrevisorernas historiska redogörelse
endast taga hänsyn till fiskerättskommitténs beräkningar av ersättningarnas
storlek utifrån de för kommittén gällande premisserna, vilka beräkningar
slutar på en summa av omkring 2 milj. kr. Man måste hålla i
minnet att under riksdagsbehandlingen år 1950 av kommitténs förslag två
mycket ersättningskrävande utvidgningar av frifisket på enskilt vatten tillkom.
På initiativ av Kungl. Maj :t tillkom sålunda genom 18 § fiskerättslagen
ett stort frifiskeområde i Mälarens centrala del, och med stöd av sin
grundlagsenliga initiativrätt föreslog tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag
(höstsessionen) frigivande av allt fiske med rörligt redskap utom efter
lax vid hela norrlandskusten, på sätt framgår av 6 § fiskerättslagen. Det
torde vara dessa två utvidgningar av frifisket i förhållande till fiskerättskommitténs
förslag i förening med penningvärdeförändringen sedan lagstiftningens
ikraftträdande den 1 januari 1951, som utgjort en mycket väsentlig
anledning till den betydande differensen mellan kommitténs beräkningar
och det faktiska utfallet hittills av ersättningsgivningen. Under det
att tredje lagutskottet på grundvalen av vissa underhandsuppgifter kalkylerat
med ett totalt ersättningsbelopp till följd av den föreslagna och sedermera
beslutade lydelsen av 6 § fiskerättslagen av omkring 50 000 kr., uppgår
enligt sammanställningen å s. 278 i revisionsberättelsen det hittills utbetalade
beloppet på grund av denna paragraf till (C: 3 050 106 + X:
1 095 920 + Y: 495 497 + AC: 3 103 583 + HD: 2 534 045 =) 10 27!) 151 kr.

Av andra anledningar till skiljaktigheten mellan beräknade och faktiska
utgifter för ersättningar för mistad fiskerätt in. in. än de nyss behandlade
torde styrelsen få peka på följande.

Fisket efter lax och ål med fasta fiskeredskap (fiskebyggnader, botten -

254

garn, in. m.) har utvecklats så kraftigt, att även en måttlig inskränkning av
ett enskilt fiskevattens areal kunnat medföra betydande ersättningskrav.

Vidare bär ganska stora svårigheter förelegat att beräkna det verkliga
värdet å eller nettoinkomsten av ett fiske. På senare tid har dock genom undersökningar
av kammarkollegiet och genom prejudicerande Kungl. Maj :ts
domar bättre hållpunkter vunnits för dessa bedömningar och värderingar.

En ytterligare, kostnadsuppdrivande faktor ligger i nödvändigheten för
de ersättningssökande att anlita högt kvalificerade och därför kostsamma
biträden för ersättningstalans utförande inför fiskevärderingsnämnd. Advokatarvodena
torde inte sällan ingå som betydande delposter i de belopp
statsverket ålägges utgiva i mål om ersättning för mistad fiskerätt, m. m.

Slutligen bör — jämte den redan tidigare omnämnda penningvärdeförändringen
— framhållas de successivt stigande räntekostnaderna från dagen
för ersättningsanspråkens uppkomst den 1 januari 1951 tills betalning
sker, vilket i sin mån understryker önskvärdheten ur statsverkets synpunkt
att ersättningsanspråken blir rättskraftigt fixerade utan alltför långa dröjsmål.

o Med det nyss anförda kommer man in på frågan om orsakerna till den
långsamma takten i ersättningsmålens avgörande, i vilken fråga styrelsen
vill framhålla följande synpunkter.

Nedannämnda problem föreligger i flertalet ersättningsmål, nämligen
äganderättsförhållanden (t. ex. oskiftade dödsbon med delägare å okänd
utrikes ort), fiskevattnens omfattning och begränsning enligt såväl 1896
års fiskerättslag som 1950 års vattengränslag, omfattningen av olika fisken
samt slutligen frågan i vilken omfattning fiskena bedrivits med fasta eller
rörliga fiskeredskap. Samtliga dessa problem måste sägas vara mycket svårlösta,
vilka för sin lösning kräver ingående utredningar. Då de sakkunniga
utredningsinstanserna — domhavande, lantmäteri och fiskeriväsendet —
är överlupna av arbetsuppgifter för andra ändamål, är det naturligt att
problemutredningarna kan draga avsevärt ut på tiden.

Vidare bör framhållas, att ansökningar om ersättning för mistad fiskerätt
mycket ofta ingivits till fiskevärderingsnämnderna i helt outrett eller
bristfälligt utrett skick, ett förhållande som rentav förutskickades då den
ursprungligen fastställda preklusionsfristen på sin tid förlängdes. Därefter
har det ofta visat sig svårt att få in kompletterande uppgifter inom rimlig
tid, och även i de fall dylika uppgifter inkommit har desamma måst nog''-grant kontrolleras. I avsaknad av tillräckligt antal experter för dessa bedömningar
har kammarkollegiet ofta nödgats uppskjuta sitt ställningstagande
till dess fiskevärderingsnämnden genomfört utredningsarbetet.

Ytterligare må understrykas det förhållandet att fiskevärderingsnämndernas
ordförande samtliga innehar ordinarie häradshövdingeämbeten, och
alt således ordförandeskapet har karaktär av bisyssla, som måste skötas på
tid som icke åtgår för de egentliga domarvärven.

Slutligen kan styrelsen i detta sammanhang påpeka att sedan fiskevärderingsnämnderna
för sex år sedan omvandlades till domstolar av liknande
typ som ägodelningsrätt och kronan erhöll samma möjlighet som de ersättningssökande
att föra talan mot ersättningsbeslut har ett rätt stort antal
sådana beslut förts vidare till hovrätt och Kungl. Maj :t. Då det här som regel
gäller frågor av stor principiell och praktisk räckvidd, har liknande mål
hos nämnderna vilandeförklarats i avvaktan på överrätternas och Kungl.
Maj :ts prejudicerande ställningstaganden. Det ligger i sakens natur att det
nu påpekade förhållandet medfört en betydande tidsutdräkt.

255

Vad härefter beträffar riksdagens revisorers konkreta reformförslag, som
innefattas å s. 280—281 fr. o. m. det stycke, som börjar med orden »Det
torde däremot», t. o. m. det stycke, som slutar med orden »hushållningssällskapens
fiskerikonsulenter» vill styrelsen framhålla följande synpunkter.

Förslaget att »sökandeparten snarast förebringar all den utredning som
står till hans förfogande, exempelvis angivande av gränser och djup i fiskevatten,
fastighets- och delägarförhållanden, beskrivning av fångstmetoder
och fångstmängder, avsättningsförhållanden och priser in. in.» förefaller i
och för sig behj ärtans värt. Men styrelsen ställer sig frågande inför de reella
möjligheterna att på denna väg uppnå någon mera påtaglig acceleration
av avverkningstakten hos fiskevärderingsnämnderna. Det av revisorerna
påyrkade förfarandet tillämpas nämligen redan vid ett flertal nämnder,
men dess snabbhetsfrämjande effekt hämmas i stor utsträckning av rådande
brist på kvalificerad utredningspersonal — domare, lantmätare m. fl. —
och av nämndordförandeskapets karaktär av bisyssla till häradshövdingeämbete,
allt på sätt närmare klarlagts i det föregående.

Vidare anser revisorerna att »kraftigare ansträngningar är påkallade för
att erhålla en tillfredsställande lösning» av dels »en närmare överarbetning
av ett större antal ersättningsmål, vilka skulle kunna tjäna som ledning för
det fortsatta arbetet», dels att »kammarkollegiet, som hade att utföra kronans
talan i ersättningsmålen, var otillräckligt utrustat med erforderlig expertis
för vissa uppgifter, främst för fiskeribiologiska och statistiska utredningar».
En sådan överarbetning som nyss sagts har, som framgår av det
förut anförda, redan fått den erforderliga grundvalen genom att numera
prejudikat erhållits för bedömningen av vissa principproblem. Kammarkollegiet
har även haft tillgång till viss statistisk expertis över sina egna löneanslag,
varjämte efter initiativ av fiskeristyrelsen på hösten 1955 vissa pensionerade
fiskeritjänstemän förordnats att biträda vid utförandet av framförallt
fiskeritekniska utredningar i ersättningsmålen.

Slutligen vore det enligt revisorernas mening lämpligt om de resultat som
vinnes genom fiskevärderingsnämndernas arbete och domstolarnas prejudicerande
avgöranden för vinnande av klarhet om det gällande läget inom
vattenområdena »kunde successivt åskådliggöras på kartor eller sjökort,
vilka gjordes tillgängliga för fiskeriorganisationer, kommuner och enskilda».
Det erforderliga grundläggande arbetet därmed »torde böra ankomma
på fiskevärderingsnämnderna och hushållningssällskapens fiskerikonsulenter».

Härtill får fiskeristyrelsen framhålla, å ena sidan, att revisorernas initiativ
i nyssnämnda hänseende i och för sig förefaller lyckat, men, å andra sidan,
att det berörda grundläggande arbetet såsom väsentligen varande av
rent lantmäteriteknisk natur hör anförtros överlantmätarna i berörda län.

Avslutningsvis får fiskeristyrelsen erinra om, att del riksstatsanslag, som
finansierar ersättningarna för mistad fiskerätt in. in., för närvarande är
upptaget under nionde huvudtitelns rubrik K. Fiskeriväsendet. På yrkande
av fiskeristyrelsen var anslaget under en följd av år uppfört under samma
huvudtitels rubrik M. Diverse, men erhöll nuvarande placering i samband
med en för några år sedan ändrad uppställning av huvudtiteln. Det måste
dock anses både praktiskt och principiellt oriktigt all cll anslag för bestridande
av cxpropriationsliknande ersättningar är upptaget under avdelningen
för olika fiskefrämjande ändamål, varigenom eu fullständigt skev bild
erhåll c s av den statliga medelstilldelningen för egentliga fiskeriändamål. En

256

återgång till anslagets uppförande under diverse-rubriken bör fördenskull
allvarligt övervägas eller eventuellt anslagets överförande till annan lämplig
huvudtitel, förslagsvis andra huvudtiteln.

Detta ärende har avgjorts av överdirektören Hult, byråchefen Wikland,
föredragande, samt byråcheferna Sahlin och Sörensen. Göteborg den 3 januari
1964.

Lars Wikland

JÖRAN HULT

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands
län

Revisorerna har uttalat, att fiskerättskommittén under förarbetena till
1950 års lagar om gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske

1 sitt år 1947 avgivna betänkande uppskattade det sammanlagda beloppet
av de ersättningar, som kunde beräknas komma att utgå till tidigare fiskerättsägare
för det intrång som förorsakats dem genom nämnda lagar, till

2 miljoner kronor samt att denna värdering godtogs vid 1950 års beslut,
ehuru samtidigt underströks att bedömningen av kostnaderna var vansklig
och att beloppet måste betraktas som approximativt. Till vad revisorerna
sålunda uttalat må anmärkas, att på förslag av tredje lagutskottet rätten
till fritt fiske kom att sträckas ej obetydligt längre än enligt Kungl.
Maj :ts förslag samt att utskottet i sitt utlåtande över förslaget (nr 23/1950)
framhöll, att ersättningarnas sammanlagda belopp i viss mån höjdes av de
jämkningar utskottet föreslagit men att ersättningsbeloppen — vilka komme
att fördelas på åtskilliga år — icke kunde väntas bliva av sådan storleksordning
att statsfinansiella betänkligheter kunde anföras mot den nya
lagstiftningen. Vad nu anförts och vad i övrigt förekommit angående storleken
av beräknade ersättningar framgår närmare av vad samma lagutskott
anförde i sitt av revisorerna berörda utlåtande nr 15 år 1960.

Även om beloppet 2 miljoner kronor alltså icke kan ställas mot det belopp
om minst 45 miljoner kronor, vartill revisorerna beräknat att de slutligen
utdömda ersättningarna kommer att uppgå, är dock uppenbart att
kostnaderna i anledning av 1950 års reform kommer att bliva betydligt
högre än som förutsatts vid reformens genomförande. Såsom revisorerna
anfört måste även i övrigt vissa av de frågor som sammanhänger med reformen
anses ha fått en högst otillfredsställande utveckling. Att nu avbryta
den pågående ersättningsregleringen torde icke kunna komma i fråga.
Nämnden, som delar revisorernas uppfattning att det torde vara möjligt att
i vissa hänseenden åstadkomma en förbättring av det rådande läget, vill
för sin del understryka revisorernas uttalande om angelägenheten av att
man på allt sätt söker påskynda utredningen i målen och målens slutliga
avgörande. Den långa tid som redan förflutit från det 1950 års reform trädde
i kraft, jämfört med det stora antal mål som alltjämt återstår för nämnden
att avgöra, torde visa, att större snabbhet i förfarandet är påkallad.

Undertecknad Egersten har från och med den 1 november 1963 förordnats
till ordförande i nämnden. Under hand har uttalats att verksamheten,
åtminstone tills vidare, borde bedrivas såsom en heltidssyssla. Därmed får
goda förutsättningar i och för sig anses föreligga att snabbare än tidigare,

257

då nämndens ordförande bedrivit verksamheten vid sidan av sin tjänst som
häradshövding, avgöra hos nämnden inneliggande mål. Nämnden vill dock
framhålla, att ett snabbt avgörande av målen ej är beroende enbart på åtgärder
från nämndens sida utan även och i första band på att för nämndens
bedömande grundläggande utredningar utföras utan onödig tidsutdräkt.
För att nämndens kapacitet i fortsättningen skall kunna utnyttjas
helt torde erfordras att dylika utredningar färdigställas snabbare än hittills.
Innan nämnden går in på de åtgärder som kan komma i fråga för att
vinna ökad snabbhet härvidlag, vill nämnden i korthet redogöra för det
förfarande som för närvarande tillämpas i målen.

Så gott som samtliga sökande vid nämnden har såsom ombud advokaten
Olof Chrvsander i Uppsala. I ansökningarna anhålles om ersättning för den
fiskerätt och annan förmån, som kan visas ha gått förlorad, varjämte anstånd
begäres för att närmare precisera yrkandena och förebringa erforderlig
utredning. Vid ansökningarna finns i regel fogad en av lantmätare företagen
utredning om fiskerätten inom berört skifteslag. För varje sådant
skifteslag göres under hand genom Chrysanders försorg eu utredning om
utbytet av fisket under åren 1946 -1955. För dessa utredningar, som ofta
är invecklade och tidsödande, anlitar Chrvsander två vid Stockholms läns
och stads hushållningssällskap anställda fiskerikonsulenter, en för norra
och en för södra distriktet. Konsulenterna utföra undersökningarna vid
sidan av sin ordinarie tjänst och i princip på fritid. De färdiga utredningarna
underställes kammarkollegiets fiskerisakkunnige, som är doinänstyrelsens
fiskevårdskonsulent, för granskning. Denne utför granskningen
vid sidan av sin tjänst hos domänstyrelsen. I den mån den sakkunnige har
någon från vederbörande konsulent avvikande mening förekommer skriftväxling
eller samråd mellan den sakkunnige och konsulenten. Sedan utredningarna
sålunda granskats, preciserar Chrysander sökandenas talan vid
nämnden. För nämnden återstår så att vid förberedelse söka utjämna eventuellt
kvarstående meningskiljaktigheter samt att genom förlikning eller
efter huvudförhandling och dom avgöra målet.

Fiskerikonsulenternas och den sakkunniges befattning med utredningarna
drager oftast ganka långt ut på tiden. Arbetet, som i och för sig är
tidsödande, måste stå tillbaka för vederbörandes ordinarie verksamhet.
För det fall att sammanträffande erfordras mellan någon konsulent och den
sakkunnige måste detta äga rum å dag, då båda kan frigöras från ordinarie
tjänst o. s. v.

Med del beskrivna förfarandet kan knappast påräknas, att utredningar
kommer att färdigställas i sådan omfattning att nämndens arbete i fortsättningen
kan bedrivas med önskvärd effektivitet. Det kunde givetvis övervägas
att förenkla utredningarna. Dessa har emellertid i sin nuvarande form
visat sig utgöra ett gott underlag för nämndens bedömande. Eu förenkling
av utredningarna måste medföra, att nämndens avgöranden i fortsättningen
blir mera osäkra och skönsmässiga, vilket icke kan anses godtagbart ur
rättssäkerhets- och rättvisesynpunkter. Därtill kommer att fiskerikonsulcnterna
och kammarkollegiets sakkunnige arbetat in en viss teknik för undersökningarna,
att vissa standardformulär utarbetats o. s. v. Nämnden anser
därför lämpligast att utredningarna i fortsättningen gives samma utformning
som hittills. Vissa åtgärder för att utredningarna skall kunna
färdigställas snabbare synes dock påkallade.

Nämnden vill sålunda föreslå, att Stockholms läns och stads hushållningssällskap
tillföres sådan personal all fiskerikonsulentcrna helt eller delvis
9 Rev. berättelse ang. statsverket är 1963. II

258

kan frigöras från sin ordinarie tjänst för att biträda med utredningar i fiskevärderingsmål.
Eu dubblering av tjänsterna för viss tid kan måhända
övervägas. Därvid torde även kunna beaktas, att konsulenterna genom att
taga befattning med fiskevärderingsmålen måste antagas bliva väl insatta
i tidigare ofta mer eller mindre oklara frågor rörande rätten till fiske inom
sina tjänstgöringsdistrikt samt att de, sedan avgörande i dessa frågor vunnits,
genom sina resor inom distrikten och sin verksamhet i övrigt lätt kan
medverka till att sprida kännedom om avgörandena. Genom en förstärkning
av konsulentorganisationen skulle också förutsättningar kunna skapas för
att dylika klarlägganden av fiskerättsliga frågor kunde på sätt revisorerna
föreslagit åskådliggöras på kartor eller sjökort och härigenom vinna en vidare
spridning.

Redan under nuvarande förhållanden synes kammarkollegiet vara i behov
av en sakkunnig, som i större utsträckning än hittills kan ägna sig åt
granskning av de utredningar som tillställes honom av fiskerikonsulenterna.
Kammarkollegiet har ju också, såsom revisorerna framhållit, anvisats
medel för ytterligare expertis. Nämnden har under hand erfarit, att det icke
lyckats kollegiet att få anvisning på lämplig person med erforderlig insikt
i hithörande frågor samt att svårigheter föreligger att i större omfattning
bereda domänstyrelsens fiskevårdskonsulent ledighet från dennes ordinarie
arbete. Uppenbart är att vid en snabbare takt i utredningsarbetet denna
personalfråga måste lösas, antingen så att ytterligare sakkunnig anlitas för
granskningen eller på så sätt att förutsättningar skapas för att domänstyrelsens
fiskevårdskonsulent kan disponeras av kammarkollegiet i ökad omfattning.

Revisorerna har påtalat, att den närmare överarbetning av ett större antal
ersättningsmål, vilken ställts i utsikt i samband med att frågan om fiskerätt
sersättningen under åren 1960 och 1961 vid flera tillfällen var föremål
för riksdagens behandling, icke kommit till stånd. Nämnden anser för
sin del, att behov av sådan överarbetning knappast längre föreligger. Då
denna fråga var aktuell, fanns ännu icke några vägledande avgöranden av
Högsta domstolen. Numera föreligger emellertid flera sådana avgöranden,
vilka tillställts samtliga hovrätter och fiskevärderingsnämnder samt refererats
i Nytt Juridiskt Arkiv. Avgörandena är sådana, att en överarbetning
av tidigare utav hovrätter och nämnder meddelade domar och beslut torde
vara närmast meningslös. För denna nämnds del är särskilt att anteckna
två domar av Högsta Domstolen, meddelade så sent som i juli månad 1963
(Kungl. Maj :ts domar nr T 33 och T 34/1963 i de s. k. Yxlö- och Studsbodamålen),
vilka innehåller principiella uttalanden till ledning för nämndens
fortsatta arbete.

Vid avgivandet av detta utlåtande har nämnden bestått av undertecknad
jämte ledamöterna Martin Andersson och Olle Engqvist. Södra Roslags
domsagas tingshus den 27 januari 1964.

STIG EGERSTEN

Fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge län

Revisorerna ha till en början uttalat, att — ehuru vissa av de frågor som
sammanhänga med den reform, som genomfördes med 1950 års lagar om
gräns mot allmänt vattenområde, om rätt till fiske och om ersättning för

259

in is t ad fiskerätt m. in., fått en otillfredsställande utveckling — det likväl
icke torde vara möjligt att nu avbryta den pågående ersättningsregleringen.
Fiskevärderingsnämnden delar denna mening.

Fiskevärderingsnämnden vill kraftigt understryka det av revisorerna uttalade
önskemålet om att utredningen och det slutliga avgörandet i fiskevärderingsmålen
på allt sätt påskyndas. Nämnden kan också vitsorda riktigheten
av revisorernas uppgift, att åtskilliga ersättningsanspråk föreligga
hos fiskevärderingsnämnderna endast i form av en kortfattad anmälan utan
angivande av vilken ersättning som yrkas och med högst bristfälligt angivande
av grunderna för anspråket, samt att i dylika fall sökandena precisera
sina anspråk först sedan på nämndens initiativ infordrats lantmäteriteknisk
utredning. Så har för denna nämnds del varit förhållandet med det
övervägande antalet mål från Blekinge läns sydkust, varifrån huvudparten
av de hos nämnden anhängiggjorda målen härröra. Enligt nämndens mening
är det emellertid beträffande denna typ av mål icke tillrådligt att, såsom
revisorerna synes vilja förorda, förelägga sökandena att snarast förebringa
all den utredning, som står till deras förfogande. Det har nämligen
visat sig att sökandena ofta ha helt felaktiga uppfattningar om var de gamla
och nya gränserna för fiskevattnen gå och om vilken rätt till fiske som
tillkommer de olika fastigheterna. Klarhet härom får man först sedan överlantmätarens
utredning föreligger. I denna brukar också angivas gränser
och arealsiffror för olika vattenområden med i målet relevanta djupförhållanden
och avstånd från stranden. Först när detta underlag anskaffats är
det möjligt för sökandena att precisera anspråken och angiva grunderna för
dem på ett sätt som kan underlätta den fortsatta handläggningen. Det vill
därför synas som om det endast i fråga om fångstmängder under tiden närmast
före och närmast efter årsskiftet 1950/1951 skulle vara till fördel att
på ett tidigare stadium infordra uppgifter från sökandena. De flesta målen
från Blekinge läns sydkust avse emellertid ersättning på grund av de ändrade
bestämmelserna i 11 § fiskerättslagen och i de ganska många mål av
denna typ som hittills avgjorts har det icke varit möjligt att få fram några
ens tillnärmelsevis säkra fångstsiffror. Vid nu angivna förhållanden anser
fiskevärderingsnämnden att det, så vitt angår målen från Blekinge läns
sydkust, är i första hand angeläget att skapa förutsättningar för att de lantmäteritekniska
utredningarna kunna utföras så snart som möjligt. För närvarande
ligga cirka 25 mål för sådan utredning hos överlantmätaren, de
flesta sedan mer än 1 1/2 år. Anledningen till denna eftersläpning är helt
att tillskriva anhopningen av andra göromål, som framstå såsom mera
brådskande, överlantmätarens utredningar i fiskevärderingsmålen äro ofta
av tidsödande natur. Fiskevärderingsnämnden vill därför på det kraftigaste
framhålla önskvärdheten av alt överlantmätaren i Blekinge län beredes
erforderligt biträde. Beträffande Kalmar län äro de grundläggande lantmäteritekniska
utredningarna i stort sett färdiga.

Givetvis är en icke oväsentlig anledning till att så många mål fortfarande
återstå oavgjorda alt söka däri, att nämndernas ordförande icke kunnat
ägna tillräcklig tid åt fiskevärderingsmålen. Det framstår därför såsom
angeläget, att de beredas erforderlig ledighet från sina ordinarie sysslor vid
tidpunkter och under tidsrymder, som bestämmas uteslutande med hänsyn
till vad som är lämpligt för handläggningen av fiskevärderingsmålen.

Fiskevärderingsnämnden anser det önskvärt att Kammarkollegiet, i enlighet
med vad riksdagens revisorer anfört, erhåller tillräcklig tillgång till
speciell sakkunskap för beredning av fiskevärderingsmålen. Den av reviso J)t

lin*. be rät telse muj. statsnerket är lU0''t. II

260

rerna omnämnda, i utsikt ställda sammanställningen av rättspraxis i fiskeersättningsmålen
bör kunna underlätta fiskevärderingsnämndernas verksamhet
och främja en mera enhetlig bedömning i målen. Om den skall kunna
fylla sin uppgift, bör den dock komma till stånd utan tidsutdräkt.

Revisorerna hava till sist uttalat, att det vore ändamålsenligt om de klarlägganden
beträffande allmänhetens rätt att inom olika områden utnyttja
den fria fiskerätten och beträffande fiskeförhållandena inom skilda delar
av landets fiskevatten, som blivit ett resultat av fiskevärderingsnämndernas
och överdomstolarnas avgöranden i fiskevärderingsmålen, kunde successivt
åskådliggöras på kartor eller sjökort, vilka gjordes tillgängliga för fiskeriorganisationer,
kommuner och enskilda, och att det erforderliga grundläggande
arbetet därmed torde böra ankomma på fiskevärderingsnämnderna
och hushållningssällskapens fiskerikonsulenter. Fiskevärderingsnämnden
finner det icke vara möjligt att nu taga slutlig ställning till detta uppslag.
Dess förverkligande synes kräva mycket omfattande arbete och de kartor,
å vilka åskådliggörandet skulle ske, måste — åtminstone beträffande skärgårdsområdena
— vara utförda i ganska stor skala, om de skola bliva till
avsett gagn. Kostnaden torde därför bliva ganska avsevärd. Därtill kommer
att man ändock icke beträffande betydelsefulla kustvatten får fram en fullständig
redovisning till följd av att icke alla dit hörande skifteslags vattenområden
varit föremål för utredning och bedömning i fiskevärderingsmålen.
Det synes icke vara realistiskt att räkna med annan medverkan från
fiskevärderingsnämnderna än att nämndernas ordförande granskar primärt
kartmaterial, som iordningställts av för sådant arbete utbildade personer.

I beslutet om detta utlåtande hava deltagit undertecknad, fiskevärderingsnämndens
ordförande, samt ordinarie ledamöterna ledamoten av riksdagens
andra kammare Eric Karlsson i Olofström och f. tullmästaren Per Hörvin
i Karlshamn. Beslutet är enhälligt. Ronneby den 25 januari 1964.

GUNNAR CARLESJÖ

Fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län

De till nämnden inkomna målen om ersättning för mistad fiskerätt blevo
diarieförda under sammanlagt 230 nummer, därav 161 från Ångermanland,
62 från Medelpad och 7 från Jämtland. Då fisket inom byar, enstaka hemman
och skattlagda fisken så gott som undantagslöst är samfällt, blevo ansökningar
från samma by, hemman eller skattlagda fisken i allmänhet diarieförda
under gemensamt nummer. Ansökningar från vässa bolag, avseende
stora fastighetskomplex, blevo dock tillsvidare diarieförda för sig under
särskilda nummer, ett för varje bolag och varje socken. Ett av de under
särskilt nummer upptagna målen från Jämtland avser en utav en mångfald
fiskerättsägare från olika byar och socknar gemensamt gjord ansökan.

Av de således diarieförda 230 målen inkommo ett 60-tal före den 1 januari
1956, till största delen under hösten 1955, och återstående mål huvudsakligen
under hösten 1957.

Av målen hava 59 stycken blivit avgjorda genom dom, i en del fall efter
gemensam handläggning, samt 51 stycken — däribland 6 av målen från
Jämtland — blivit avskrivna eller förenade med andra mål, understundom
efter omfattande utredning om fiskerättsförhållandena. Utav de genom dom

261

avgjorda målen voro en stor del av vidlyftig och svår beskaffenhet. Av återstående
120 mål äro några av dylik beskaffenhet men det stora flertalet är
— åtminstone så vitt för närvarande kan bedömas — av enklare art.

Handläggningen av det återstående målet från Jämtland handhas sedan
år 1958 av häradshövdingen Bertil Adéll i Östersund såsom suppleant för
nämndens ordförande. Handläggningen av målen från Medelpad omhänderhades
tidigare av framlidne häradshövdingen Erik Göransson och handhas
numera, med undantag för målen från Njurunda socken, av borgmästaren
Carl Hamilton, likaledes såsom suppleant för ordföranden. Handläggningen
av övriga mål eller de från Ångermanland samt från Njurunda socken i
Medelpad ankommer på ordföranden häradshövdingen H. F. Km Karlsson.

Revisorerna understryka angelägenheten av att utredningen i och det
slutliga avgörandet av återstående mål på allt sätt påskyndas. Nämnden är
väl medveten härom men får, huvudsakligen med utgångspunkt från förhållandena
inom Västernorrlands län, framhålla följande. Såsom av den
förut lämnade redogörelsen framgår blev det övervägande antalet ersätlningsmål
anliängiggjort först under hösten 1957. Enbart i december nämnda
år tillkommo således 125 diarienummer förutom eu mångfald ansökningar,
som inregistrerades under tidigare upptagna diarienummer. På
grund av de samfällda fiskerättsförhållandena var det också i flertalet tall
nödvändigt att avvakta preklusionstidens utgång den 31 december 1957, innan
mål upptogs till slutlig prövning och avgörande. Vidare hava målen visat
sig vara av betydligt mera komplicerad beskaffenhet än som antagits
vid genomförandet av den nya fiskerättslagstiftningen. Dels erfordras i
flertalet fall en vidlyftig och tidsödande utredning om fiskerätts- och äganderättsförhållandena.
Dels hava saknats fasta riktlinjer för bedömandet av
de grunder, efter vilka ersättningen borde beräknas. Sistnämnda förhållande
bär dock under sista åren blivit i viss mån avhjälpt genom prejudicerande
domar av Högsta Domstolen. För Västernorrlands läns vidkommande är
det praktiskt taget endast en fråga, som fortfarande kan vara föremål fölen
viss tvekan, nämligen den hur ersättningen för strömmingsfisket i anledning
av de speciella förhållandena inom länet bör beräknas. Frågan härom
är emellertid föremål för prövning av Högsta Domstolen i ett dit fullföljt
mål. På grund av målens komplicerade beskaffenhet har det slutligen
mött svårighet att förena arbetet såsom ordförande i nämnden med ordinarie
domartjänst. Nämndens ordförande blir emellertid pensionerad sommaren
1964 och kan därefter odelat ägna sin tid åt fiskevärderingsnämnden.
Det kan därför antagas, att nu återstående mål komma att bliva avdömda
i fiskerivärderingsnämnden inom ej allt för avlägsen framtid.

Revisorerna finna det motiverat, att sökandeparten snarast förebringar
all den utredning, som står till hans förfogande, exempelvis angivande av
gränser och djup i fiskevatten, fastighets- och delägarförhållanden, beskrivning
av fångstmetoder och fångstmängder, avsättningsförhållanden och priser
in. in. Nämnden får till eu början erinra om att lagrådet, när det i sitl
utlåtande den 21 februari 1957 (Kungl. Maj :ts proposition nr 129/1957 s.
21 o. f. samt s. 24) förordade omvandling av fiskevärderingsnämnderna till
specialdomstolar, förutsatte, att nämndordförandena med hänsyn till målens
beskaffenhet alltjämt skulle, under medverkan av kammarkollegiet,
söka lägga målen till rätta på lämpligt sätt samt att detta uttalande, som
blev citerat i Kungl. Maj:ts proposition nr 191/1957 (s. 20), icke synes hava
mot t någon gensaga under den fortsatta departements- och riksdagsbehandlingen.
Nämnden har tillämpat denna princip i sin verksamhet. Enligt vad

262

nämnden funnit är det ur åtskilliga synpunkter, bland annat av kostnadsskäl,
lämpligt, att nämnden föranstaltar om en åtminstone preliminär utredning
om fiskerätts- och delägarförhållandena. Detta har skett genom att
nämnden från överlantmätaren infordrat yttranden om fiskerättsförhållandena
samt med ledning av fastighetsböcker och tillgängliga gravationsbevis
kontrollerat sökandenas behörighet såsom sakägare, i samtliga mål från
Västernorrlands län föreligger numera dylik utredning om fiskerättsförhållandena
och i så gott som samtliga mål har jämväl sökandenas behörighet
såsom sakägare blivit kontrollerad. Nästa åtgärd har varit, att nämnden
från f. d. byråchefen i fiskeristyrelsen Chr. W. Hessle, vilken sedan år 1957
jämlikt meddelade förordnanden har att verkställa utredningar och avgiva
yttranden i ärenden om ersättning för mistad fiskerätt in. in. såvitt gäller
kusten av Västernorrlands län, infordrat yttrande i respektive mål. Hessle
beräknar därvid med ledning av primäruppgifterna till den officiella fiskeristatistiken
fångstmängder och fångstvärden under årsperioderna 1946
1950 och 1951—1955 samt avger på grundval av denna statistiska redovisning
och för honom eljest kända förhållanden yttrande om de grunder, efter
vilka ersättningen synes kunna beräknas, i hittills avgjorda mål hava
parterna vid bestämmandet av sina yrkanden och medgivanden utgått från
den statistiska redovisningen av fiskeavkastningen och inom Västernorrlands
län synes denna redovisning vara den enda någorlunda tillförlitliga
grunden för beräkningen av fiskeavkastningen. I omkring 35 mål från
nämnda län saknas fortfarande dylik utredning. Inom länet har icke, såvitt
hittills kunnat bedömas, lagen om gräns mot allmänt vattenområde
medfört någon mera betydelsefull förändring av gränserna mellan enskilt
och allmänt vatten utan sökandena grunda så gott som undantagslöst sina
ersättningsanspråk därå, att fisket med rörligt redskap — frånsett fisket
efter lax — blivit tillåtet för varje svensk medborgare. Någon särskild utredning
om gränser och djup i fiskevattnen har därför icke varit erforderlig
i hittills avdömda mål. Ett par frågor, som äro av rätt väsentlig betydelse,
är dels den, i vilken omfattning fisket bedrivits med fast och med" rörligt
redskap, dels ock, på grund av strömmingsfiskets tillbakagång, i vilken
omfattning dylikt fiske bedrivits vid tiden för ikraftträdandet av den nya
fiskerättslagen. Till omkring år 1960 föranstaltade kammarkollegiet om
polisutredning beträffande fiskeförhållandena under 1940-talet. En sådan
polisutredning gav ofla eu allmän bild av dessa förhållanden och utgjorde
framför allt en grundval för parternas bedömande av den bevisning de ville
åberopa i målet. I många mål saknas emellertid dylik polisutredning och
det ankommer numera i första hand på sökandeparten att förebringa erforderlig
utredning om fiskets utövande. Nämnden kommer att med det
snaraste underrätta anlitade ombud om revisorernas synpunkter och anmana
ombuden att iakttaga dessa i fortsättningen.

Revisorerna framhålla angelägenheten av alt en sammanställning över
rättspraxis i fiskeersättningsmål blir utarbetad. En dylik sammanställning
skulle väl i viss mån underlätta arbetet vid nämnderna men torde likväl ej
kunna anses absolut nödvändig. Nämnderna äga tillgång till tryckta prejudikatsamlingar,
Högsta Domstolens domar och protokoll i en "del viktigare
principmål samt vederbörande hovrätts domar i mål, som blivit slutligt
avdömda i andra instans. Därjämte torde nämnd äga tillgång till eu del domar,
som meddelats av annan nämnd. Åtminstone är så förhållandet med
fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län. Därtill
kommer, att fiskeförhållandena inom de särskilda nämndområdena i åt -

263

skilliga avseenden äro olikartade samt att inom envar av nämnderna lär
hava utbildats en viss praxis för beräkning av ersättningen, som icke utan
tvingande skäl bör frångås.

Revisorerna framhålla vidare angelägenheten av att kammarkollegiet utrustas
med erforderlig expertis för vissa uppgifter, främst för fiskeribiologiska
och statistiska utredningar. Nämnden för Västernorrlands och Jämtlands
län äger, såsom förut anförts, tillgång till sakkunnigt biträde för verkställande
av statistiska utredningar rörande fiskeförhållandena inom Västernorrlands
län och såvitt nämnden kan bedöma föreligger ej för detta län
behov av ytterligare sakkunnig expertis.

Vad angår det återstående målet från Jämtlands län synes detta bliva av
vidlyftig omfattning och komma att uppdelas på ett flertal mål. över lantmätaren
i länet har för ett par år sedan avgivit yttrande om fiskerättsförhållandena
inom de byar, som beröras av ansökningen. Sökandenas ombud
har emellertid, trots upprepade anmaningar, varken inkommit med bemötande
av överlantmätarens utredning eller närmare angivit sina huvudmäns
ersättningsyrkanden. För handläggningen av ifrågavarande mål torde sakkunnig
expertis bliva erforderlig.

I avgivandet av detta yttrande hava deltagit nämndens ordförande Km
Karlsson samt ledamöterna kommunalborgmästaren P. G. Björner och
nämndemannen Verner Ågren. Härnösand den 28 januari 1964.

H. F. Km KARLSSON

Fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens län

Revisorerna uttalar (s. 280 n), att det enligt den arbetspraxis som utbildat
sig ankommer på värderingsnämnden att taga initiativet till de lantmäteritekniska
och andra utredningar som erfordras. Så uppfattar icke denna
nämnd saken. Sedan nämnderna genom 1957 års lagändring ombildats till
domstolar, skall fiskevärderingsmålen behandlas som dispositiva tvistemål.
Parterna svarar alltså själva för utredning och bevisning. Denna nämnd befattar
sig numera icke med att skaffa fram processmaterial (vilket icke
hindrar att nämnden kan gå parterna till handa med att begära t. ex. kartor
från länslantmäterikontoren).

Hos nämnden — som arbetar på två avdelningar — finns 70 särskilt diarieförda
ansökningar, som ännu ej slutbehandlats. Fn del ansökningar har
sådant samband att de bör handläggas gemensamt. Antalet kvarstående mål
(= handläggningsenheter) är därför mindre än antalet ansökningar eller
ungefär 50. Av dessa är ett 10-tal färdiga för huvudförhandling. I de övriga
målen har sökandena ännu icke inkommit med den utredning, som de vid
förberedelse sagt sig vilja åberopa.

Nämnden är ense med revisorerna om att fiskevärderingen bör avvecklas
så snart som möjligt och skall göra så gott den kan för detta ändamål
bl. a. genom att försöka påskynda utredningen i de mål som icke är färdiga
för huvudförhandling. Då målen till stor del är ganska vidlyftiga, måste avvecklingen
emellertid ta tid.

Den anmärkningsvärda skillnaden mellan fiskerättskommittens kostnadsuppskattning
och den ersättningssumma som nu kan förutses bör ej helt
skyllas på fiskerättskommittén, i vart fall icke såvitt angår denna nämnds

264

verksamhetsområde. En förhållandevis stor del av de belopp som nämnden
har dömt ut hänför sig nämligen till den frigivning av fisket med rörligt
redskap, som kom till stånd genom 6 § nya lagen om rätt till fiske, alltså till
en reform som aktualiserades först vid riksdagens behandling av lagstiftningsärendet.

Nämnden delar revisorernas önskan att en sammanställning och analys
av rättspraxis kommer till stånd. En sådan bearbetning kan bli till stor nytta
för nämndernas fortsatta arbete.

Som revisorerna till slut framhåller samlas i nämndernas arkiv en hel del
material som ger upplysning om fiskerättsförhållandena. För vissa områden,
särskilt vid älvmynningarna, synes det lämpligt att materialet på ett
eller annat sätt göres tillgängligt för allmänheten. Nämnden skall givetvis
gärna medverka till att så sker.

I detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad, f. riksdagsmannen Lars
Andersson, Överkalix, och nämndemannen Robert Lindbäck, Kalix-Nyborg.
Boden den 27 januari 1964.

OLOF ÖSTBERG

§ 31 Hjälmare Kanal- och Slussverks Aktiebolag

Domänstyrelsen

Riksdagens revisorer konstaterar att staten förvärvade samtliga aktier i
Hjälmare Kanal- och Slussverks Aktiebolag genom Kungl. Maj :ts beslut
den 18 juni 1958. Köpet, som gjordes för domänverkets räkning med anlitande
av markfondens medel, motiverades uteslutande av verkets intresse
för det skogsinnehav som ingick i bolagets tillgångar. Med förvärvet följde
emellertid, förutom Hjälmare kanal, även två större jordbruk samt viss av
bolaget driven bruksrörelse, bestående av träsliperi, varv, kvarn och mindre
kraftverk.

Revisorerna erinrar om att domänstyrelsen i samband med ifrågavarande
statsförvärv, föreslog att kanalrörelsen och den industriella verksamheten i
fortsättningen skulle drivas i bolagsform, intill dess utredning om kanalens
bibehållande verkställts, medan jordbruks- och skogsfastigheterna skulle
överföras till domänverket för att förvaltas enligt för kronoparker gällande
grunder. Revisorerna uttalar att någon ändring av bolagets driftsformer ännu
icke vidtagits av domänstyrelsen i vidare mån än att några rörelsegrenar
avvecklats och att den administrativa ledningen överförts till Västerås revir.

Revisorerna anser att det icke finnes anledning att ytterligare uppskjuta
den rationalisering som skulle ernås om bolagets skogar och jordbruk i
största möjliga utsträckning införlivades med domänverkets kronoskogar
och jordbruksdomäner. Däremot är revisorerna icke beredda att taga definitiv
ställning till frågan om huruvida kanaltrafiken och kvarstående bruksrörelse
kan motivera bolagsformens bibehållande i begränsad omfattning.
Denna fråga bör emellertid upptagas till prövning snarast och utan att resultatet
av den pågående utredningen om organisationen av statens skogsförvaltande
och skogsindustriella verksamhet avvaktas.

Med anledning av vad revisorerna uttalat får styrelsen i underdånighet
anföra följande.

265

Under de år som gått sedan domänstyrelsens övertagande av bolaget har
styrelsen genom etappvis vidtagna åtgärder av olika slag förberett ett fullständigt
och slutligt inlemmande av bolagets tillgångar i domänfonden. Detta
förberedande avvecklingsarbete har av sociala och företagsekonomiska
skäl fått ske med försiktighet och i en långsammare takt än vad som planerades
från början.

Vid tidpunkten för övertagandet var hos bolaget anställda 40 arbetare,

1 förman och 4 tjänstemän, varav många i åldern 55—66 år. Tjänstemannagruppen
utgjordes av disponent, driftsingenjör, kamrerare och skogvaktare.
Av arbetarna hörde 12 till sliperiet, 8 till varvet, 4 till kanalen
och 1 till kraftverket. För skogsarbetet var förmannen och 17 arbetare avdelade.

Åren närmast efter förvärvet försämrades marknaden snabbt för slipmassa.
Då driftsresultatet ej längre gav utrymme för tillfredsställande avskrivningar
nedlades driften vid sliperiet i slutet av 1960. Vissa arbetare
kunde då erhålla nya anställningar vid industrier i Arboga. Återstoden — de
äldre arbetarna — bereddes annat arbete inom företaget.

Den vid nedläggningen frigjorda vattenmängden utnyttjas efter viss ombyggnad
av kraftverket för ökad produktion av elektrisk kraft för försäljning.

Resultatet av den närmast hantverksmässigt bedrivna tillverkningen av
mindre bilfärjor vid varvet gav i den hårda marknaden för småvarven icke
rimlig täckning för avskrivningar och andel i gemensamma kostnader. Avvecklingen
av denna verksamhet har därför successivt måst ske i takt med
naturlig avgång av arbetarna. Driften nedlades helt i maj 1963, då driftsingenjören
avgick med pension.

Avvecklingen av den industribetonade driften har nödvändiggjort ökade
avskrivningar. Sammanlagt för åren 1959—1962 uppgår dessa till över 1
milj. kronor. Denna konsolidering med numera betryggande låga värden
borde enligt domänstyrelsens mening genomföras, medan bolaget ännu utgjorde
en odelad enhet.

Bland andra åtgärder, som styrelsen bedömt böra genomföras i bolagets
regi är en vägutbyggnad i syfte att minska kostnaderna för bevakning och
skötsel av kanalen samt överföringen av vissa arealer sämre åkerjord till
skogsmark.

Under 1963 bär såväl kamreraren som disponenten övergått till annan
tjänst, den förre under augusti månad och den senare f. o. m. den 1 november.

Vid årsskiftet kvarstår bland tjänstemännen endast skogvaktaren, som
avgår med pension den 1 mars 1965. Arbetarstyrkan uppgick den 1 januari
1964 till 1 förman och 20 arbetare, varav 4 för kanaldriften och 1 för kraftverket.

Målet är att genom fortsatt rationalisering nedbringa arbetarantalet för
skogen till 5 å 6 huggare och 1 traktorförare, ledda av skogsförmannen.
Först då bör i princip med hänsyn till domänverkets särskilt betungande
pensionsförpliktelser det formella inlemmandet av bolagets skogsdrift i domänverkets
skogsförvaltning ske. Under 1964 och 1965 kommer avgången
att utgöra 6 å 8 arbetare.

F. o. in. den 1 november 1963 handhaves bolagets förvaltning av jägmästaren
i Västerås revir med redovisning av rörelsen genom domänverkets
distriktskontor i Örebro. Platsrepresentant i Hellby är den förenämnde
skogvaktaren. Vid hans avgång skall bolagets fastigheter tillföras Västerås

266

revir och efter viss reglering av bevakningstrakterna inom reviret inordnas
i en bevakningstrakt.

Under 1962 lät domänstyrelsen en inom ämnesområdet särskild sakkunnig
undersöka de ekonomiska konsekvenserna för bolaget vid en fullständig
och regelmässigt genomförd likvidation. Det visade sig att bolaget skattetekniskt
skulle drabbas mycket hårt. Frågan har på nytt upptagits av domänstyrelsen
under 1963 genom en utredning som ännu icke är slutförd.

Domänstyrelsen avser att underställa Kungl. Maj :t frågan om den egentliga
kanaldriftens lösgörande från aktiebolaget såsom företagsform och den
framtida dispositionen av kanalverkets reparationsfond. Styrelsen är av den
uppfattningen att kanaldriften integrerad med Västerås revirs förvaltning
såsom särskild rörelsegren bör vara den lösning som ger den för statsverket
lägsta administrationskostnaden samtidigt som tillräckligt betryggande
garantier för driftens uppehållande erhålles.

Styrelsen vill med denna redogörelse för vidtagna åtgärder visa att avvecklingen
har skett med beaktande av såväl möjligheterna att uppnå bästa
ekonomiska utfall av förvaltningen som det särskilda ansvar ett statsförvärv
av detta slag medför.

En upplösning av bolaget och ett slutligt införlivande av bolagets hela rörelse
med domänverkets förvaltning, bör under förutsättning av Kungl.
Maj:ts godkännande, kunna ske före 1965 års slut. Med denna tidsplan kan
rimliga krav på hänsynstagande till arbetarnas och ortens intressen tillgodoses
samtidigt som företagsekonomiska och förvaltningstekniska synpunkter
blir beaktade.

I detta ärendes handläggning har, förutom generaldirektören, deltagit
överdirektören, byråcheferna Kronvall och Nilsson samt jägmästaren Persson,
föredragande. Stockholm den 30 januari 1964.

K. A. ANNELL

Solveig Gunnarsson

HANDELSDEPARTEMENTET

§ 32 Kontrollen över lotterier
Länsstyrelsen i Uppsala län

Länsstyrelsen får med överlämnande av från poliskammaren i Uppsala
infordrat yttrande, (bilaga A), för egen del i underdånighet anföra
följande.

Tillstånd att anordna lotteri meddelas av länsstyrelsen på blankett, vars
lydelse framgår av vid denna skrivelse fogad bilaga B. Härvid föreskrivas
de villkor, som återfinnas i vid tillståndsbeviset fogad bilaga C. För kontrollanten,
som regelmässigt erhåller avskrift av tillståndsbeviset, gälla de
föreskrifter, som finnas intagna i bilaga D till beviset. Föreskrifterna i bilaga
C ha i allt väsentligt samma innehåll, som blankettkommissionens
tryckta anvisningar å blankett A nr 183.

Till lotterikontrollanter förordnas i allmänhet polismän inom länet. De
flesta ha erhållit dylika uppdrag under en följd av år, varför de besitta
vana vid uppdragets fullgörande.

I protokoll över en av Justitiekanslern under mars månad 1959 förrättad
inspektion hos länsstyrelsen uttalade Justitiekanslern bl. a. följande:

»Vid därefter företagen genomgång av de under år 1958 till länsstyrelsen
inkomna, av kontrollanterna granskade redovisningarna över olika
lotterier uppkom ingen anledning till erinran. Det kunde dock iakttagas,
att länsstyrelsen i något fall haft svårighet att i rätt tid få in handlingarna
från kontrollanterna, och JK fann därför anledning understryka
vikten av att länsstyrelsen för framtiden övade tillsyn över att kontrollanterna
i rätt tid avlämnade kontrollantberättelser. Syftet med dessa berättelser
förfelades, därest de inlämnades till länsstyrelsen först efter
lång tid.»

Länsstyrelsen har i möjligaste mån sökt följa dessa direktiv. Någon anmärkning
från allmänheten rörande skötseln av lotterierna har icke hit
inkommit.

Vid överläggning med polischeferna i länet under sommaren 1963 beslöts
att länsstyrelsen skulle utarbeta normalförslag till dels redovisning
av lotteriets anordnad, dels ock berättelse av vederbörande kontrollant
rörande det av honom utförda kontrolluppdraget. Sådana förslag ha numera
uppgjorts. Redovisningsblanketten är fogad som bilaga E vid denna
skrivelse och berättelse som bilaga F. De upprättade blanketterna synas
komma att underlätta för lottcrianordnaren att avgiva redovisning och
för kontrollanten att avgiva sin berättelse. Blanketterna innehålla enligt
länsstyrelsens uppfattning alla de upplysningar beträffande lotteriet, som
skäligen kan fordras. Det må i detta sammanhang erinras om stadgandet i
4 § lotteriförordningen att vid meddelandet av kontroll- och ordningsföreskrifter
skall iakttagas, att lotteriet icke mer än nödigt betungas.

Med anledning av att revisorerna i sitt yttrande berört de s. k. snabblotterierna
(kvicklotterierna) får länsstyrelsen meddela, att länsstyrelsen

Pf f Rev. berättelse anij. statsverket är 1963. It

268

under de senaste två åren endast meddelat tillstånd för tre sådana lotterier.
Härvid har länsstyrelsen utöver de vanliga i tillståndsbeviset intagna bestämmelserna
föreskrivit vissa villkor beträffande kontrollantens närvaro
vid dragningen och kontrollen av lottnuinren. Såsom revisorerna anfört torde
vid nu ifrågavarande lotterityp dessa villkor ofta icke ha varit möjliga
att iakttaga.

I en hit inkommen skrivelse har ett företag, som sysslar med tillverkning
av lottsedlar och tombolalotter, berört den arbetsrutin, som tillämpas
vid tillverkningen av dessa två lotttyper. I skrivelsen anföres bl. a. följande:
»Sedan tryckningen skett förseglas lotterna, varpå en första omsorgsfull
blandning äger rum. Att dessa arbetsmoment är korrekt utförda kontrolleras
därefter bos oss av en poliskommissarie som vi speciellt vidtalat för
detta uppdrag. Denne utför själv en ytterligare blandning av lottsedlarna
samt utfärdar därefter ett intyg som överlämnas till lotteriets officielle
kontrollant. När vi sedan från kontrollanten erhåller dragningslistan tryckes
denna på omslag, i vilka inhäftas 10 eller 20 lottsedlar. I detta skick
levereras lottsedlarna från oss.»

Vid tillämpning av nämnda förfaringssätt skulle kontrollanten följaktligen
icke behöva granska utan endast räkna lottsedlarna.

Frågan om vass översyn av lotteriförordningen har tidigare varit föremål
för riksdagens prövning. I andra lagutskottets utlåtande nr 64 år
1960 redogöres sålunda för behandlingen av två inom riksdagen väckta
motioner angående s. k. kvicklotterier. Utskottet förklarade sig därvid
»dela den av motionärerna uttalade uppfattningen att anordnande av lotteri
är en lämplig väg för ideella föreningar och sammanslutningar att erhålla
medel för sin verksamhet. I den lottköpande allmänhetens intresse måste
emellertid upprätthållas vissa krav på effektiv kontroll över lotterier.»
Utskottet fann emellertid att det icke torde vara lämpligt att i lagtexten
intaga bestämmelser av kontroll- och ordningskaraktär. Det torde enligt
utskottets mening vara viktigast att överlämna åt rättstillämpningen att
avgöra vad som ur kontroll- och ordningssvnpunkt skulle krävas beträffande
ett lotteri. Utskottet hemställde därför alt motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

I likhet med revisorerna finner länsstyrelsen det önskvärt att mera enhetliga
bestämmelser meddelas beträffande handläggningen av lotteriärenden
— särskilt de s. k. snabblotterierna — och den därmed sammanhängande
kontrollen rörande lotteriernas genomförande. Länsstyrelsen
kan därför icke dela utskottets härovan relaterade uttalande att det
helt bör överlämnas åt rättstillämpningen att reglera vad som ur kontroll-
och ordningssynpunkt bör krävas av ett lotteri. Länsstyrelsen anser
att de av Eders Kungi. Maj :t den 27 juli 1956 utfärdade lotteribestämmelserna
böra kompletteras med föreskrifter som bl. a. taga sikte på de
s. k. snabblotterierna. Lämpligt synes vara att beträffande dylika lotterier
yttrande alltid inhämtas från Statens kriminaltekniska anstalt rörande
lotternas beskaffenhet och sättet för deras tillverkning. För den
händelse erinran från anstaltens sida icke föreligger synas de olika arbetsmomenten
vid lotternas tillverkning böra kontrolleras av någon person,
som för uppdraget blivit auktoriserad av polismyndigheten i den ort,
där lotterna tillverkas. Vid detta förfarande skulle såsom tidigare nämnts
den av länsstyrelsen utsedde kontrollanten icke behöva granska lottsedlarna.

269

Jämväl i fråga om andra lotterityper bör, då tveksamhet råder om lotteriets
lämplighet ur kontrollsynpunkt, yttrande inhämtas från Statens
kriminaltekniska anstalt.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Olov Rylander,
tf. landssekreteraren Stig Heimer och eo. landskanslisten Ragnar
Björkman, den sistnämnde föredragande. Uppsala slott den 24 januari
1964.

OLOV RYLANDER

]{. Björkman

Bilaga .4

Yttrande från poliskammaren i Uppsala

Såväl ansökningar om som anmälan av lotteri görs hos poliskammaren
oftast på den i remisshandlingarna omförmälda blanketten från länstrycket
(Ser. II Avd. A nr 183), och beslutet tecknas sedan på blanketten,
varvid för det enskilda lotteriet meddelas tillämpliga föreskrifter. Vanligen
görs ingen ändring i de tryckta föreskrifterna, men i särskilda fall
kan vissa villkor ändras eller tilläggas.

Flertalet sökanden föreslå kontrollant, och det är därvid oftast fråga
om polismän, som brukar åtaga sig sådana uppdrag. Dessa polismän ha
stor vana vid kontrollantskapet och några särskilda instruktioner ges icke
till dem. Förordnar poliskammaren — efter förslag av lotterianordnaren
— som kontrollant en person, som icke tidigare haft sådant uppdrag,
brukar poliskammaren tillställa honom en uppgift om vad han har att
iakttaga för fullgörande av sitt uppdrag, utöver vad som framgår av den
nämnda blanketten.

Ifråga om redovisning av lotterierna har det oftast inte varit något problem,
kanske mycket beroende av att fullgörande av redovisningsskyldigheten
varit villkor för meddelande av nytt tillstånd. I några fall under de
senaste fem åren har det brustit ifråga om redovisningen, varvid polisutredning
fått göras. Detta har i något fall lett till åtal mot lotteriföreståndaren
för förskingring.

Ifråga om redovisningens innehåll kan framhållas att den upptar de
sakuppgifter som avses i den av länsstyrelsen uppgjorda blanketten.

Med hänsyn till arten av de lotterier, som anordnas med poliskammarens
tillstånd — varulotterier, där vinstfördelningen bestämmes i förväg
— är kontrollantens berättelse oftast påtecknad redovisningen och
bestyrker räkenskaperna samt att allmänhetens intresse blivit vederbörligen
iakttaget. Upsala den 17 januari 1964.

Bilaga B

Blankett för tillstånd att anordna lotteri

Länsstyrelsen i Uppsala län meddelar härigenom jämlikt 3 § i Kungl. Maj :ts lotteriförordning
den 19 maj 1939, tillstånd för
att med

såsom föreståndare till förmån för

anordna tombola-lotteri för bortlottning av varor, värda tillhopa , in beräknat

å vinst belöpande skatt, under villkor
ull lotteriet bedrives allenast inom länet,

270

att lotternas antal utgör

att lotterna förses med nummer från och med 1 till och med

att priset för varje lott utgör stämpelavgiften däri inbegripen,

att dragning i lotteriet företages senast den

samt att meddelande om utgången av dragningen intages i tidning i orten.

Innan lottsedterna tryckas skall medgivande om befrielse från skyldighet att förse
lottsedlarna med stämpel inhämtas från generalpoststyrelsen. Anteckning om medgivandet
skall påtryckas lottsedlarna.

I övrigt skall iakttagas de villkor, som finnas upptagna i bilagda »Föreskrifter för lotterier
beviljade av länsstyrelsen i Uppsala län» (bilaga C).

Till kontrollant för lotteriet förordnar länsstyrelsen
För kontrollanten gälla de föreskrifter, som finnas intagna i bilagda »Föreskrifter för lotterikontrollant»
(bilaga D).

Det åligger anordnaren att ställa sig till noggrann efterrättelse bestämmelserna i
Ivungl. Maj :ts förordningar den 15 juni 1945, den 15 mars 1946 och den 14 mars 1958
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928 om särskild
skatt å vissa lotterivinster (Svensk författningssamling nr 407/1945, 75/1946 och 75/
1958) samt Kungl. Maj :ts kungörelse den 15 juni 1945 om uppbörd och redovisning av
sådan skatt (Svensk författningssamling nr 411/1945).

Det är angeläget att lotteriet genomföres inom föreskriven tid, enär anstånd med detsammas
slutförande icke beviljas.

På länsstyrelsens vägnar:

Bilaga C

Föreskrifter för lotterier beviljade av länsstyrelsen i Uppsala län

För samtliga lotterier gällande villkor. För att kontrollanten skall kunna fullgöra
sina åligganden enligt bifogade föreskrifter skall anordnaren lämna erforderliga upplysningar
och handlingar samt hålla vinsterna tillgängliga för granskning och värdering.
Pa anfordran av kontrollanten skall anordnaren styrka vinstvärdena geom intyg av
opartisk person. Lottförsäljningen får ej påbörjas förrän kontrollanten lämnat sitt medgivande
och får ej pågå, då högmässogudstjänst hålles i församlingens kyrka. Lotterianordnarna
åligger att föra anteckningar över inkomster och utgifter. Utgifterna skola
styrkas med behöriga verifikationer. Räkenskapsanteckningarna, som skola vara avslutade
senast två månader efter sista dagen för vinstavhämtningen, skola jämte verifikationer
inom samma tid överlämnas till kontrollanten för granskning. Avdrag får göras
endast för kostnader, som oundgängligen äro nödvändiga, och får ej göras för t. ex.
representations- eller liknande ändamål. Den som är ansvarig för lotteriet, får icke bereda
sig ekonomisk fördel därav. Utfallen vinst får ej av eller genom förmedling av
lotteriets anordnad eller funktionär inlösas med penningar. Sådan inlösen må ej heller
ställas i utsikt.

För tombolalotterier gällande villkor. Lotterna skola tillverkas av papper av god beskaffenhet
och skall å vinstlotterna genom tryck lämnas uppgift om anordnaren. Lotterna
skola vara förseglade på betryggande sätt så att text icke kan avläsas genom
uppvikning eller genomlysning och vara av typ, som Statens Kriminaltekniska Anstalt
ansett tillfredsställande ur säkerhetssynpunkt. Samtliga lotter skola vara lika till
sitt yttre utseende. Vinst- och nitlotter skola vara åtskilda i förseglade förpackningar,
försedda med inyg från tillverkaren beträffande innehållet. Vid försäljningsställe skal''!
därest vinsterna icke omedelbart utlämnas, finnas anslag, utvisande anordnarens namn,
kontrollantens namn, tid och sätt för dragningsresultatets offentliggörande samt dag dä''
utfallen vinst senast skall vara avhämtad, — vilken dag icke må infalla tidigare än två
månader efter det dragningen ägt rum, — ävensom ställe, där vinst skall avhämtas.
Därest s. k. hemliga vinster förekomma skall detta angivas på anslaget.

För övriga lotterier gällande villkor. Lotterna skola tillverkas av papper av god beskaffenhet.
Å dessa skall genom tryck lämnas uppgift om tillståndsmyndigheten, anordnaren,
kontrollanten, dag för dragningen, dag då dragningslistan utkommer eller eljest
tid och sätt för dragningsresultatets offentliggörande samt dag då utfallen vinst senast
skall vara avhämtad, — vilken dag icke må infalla tidigare än två månader efter det
dragningen ägt rum, — ävensom ställe, där vinst skall avhämtas. Lotterna skola trvckas
i sammanbundna häften med numrering i löpande följd.

271

Bilaga D

Föreskrifter för lotterikontrollant

Kontrollant skall tillse att de med lotteriet förenade villkoren noggrant iakttagas.

1. Vinsterna. Kontrollant har att utöva tillsyn över att vinster i fråga om beskaffenhet
och värde överensstämma med fastställd vinstplan.

2. Lottsedlarna. Beträffande tombolalotteri skall kontrollant tillse dels att antalet vinstoch
nitlotter överensstämmer med fastställd plan, dels ock att tillverkaren lämnat intyg
om antalet.

Beträffande övriga lotterier skall kontrollanten granska lotternas numrering för undvikande
av dubbellotter.

3. Lottförsäljningen. Tombolahjul o. d. skola under tid, då försäljning icke pågår, förseglas
av kontrollanten och förvaras på betryggande sätt. Försäljning får icke ånyo
påbörjas förrän förseglingen brutits av kontrollanten. Övriga lotter skola förvaras under
kontrollantens försegling. Kontrollanten har att tillse att i tillståndet föreskrivet anslag
i förekommande fall finnes uppsatt å försäljningsstället.

i. Vinstdragningén. Vinstdragningen verkställes under kontrollantens tillsyn. Osålda
lotter skola omhändertagas av kontrollanten, som har att förstöra dessa. Vinster, som
blivit osålda, skola antecknas i vinstförteckningen. Kontrollanten skall tillse att allmänheten
underrättas om dragningen på i tillståndet föreskrivet sätt.

5. Den ekonomiska förvaltningen. Kontrollant skall övervaka att lotterianordnare fullgör
sin skattskyldighet enligt Kungl. förordningen den 28/9 1928 om särskild skatt å
vissa lotterivinster. Därest vinstföremålets värde överstiger 100 kronor, utgår skatt motsvarande
30 % av vinstens värde inklusive skatten (t. ex. vinstföremålets värde 210
kronor + skatt [3/7 X 210] 90 kronor = vinstvärde 300 kronor, varå skatt utgår med
30 %). Skatt utgår icke, därest lotteriet endast omfattar skänkta föremål och ej heller å
vinst vid utlottning av konstverk inom förening, vars enda syfte är att främja intresset
för eller eljest stödja bildande konst. Skatt skall inbetalas till Kungl. Generalpoststyrelsen,
Stockholm 1, postgirokonto nr 3.

Kontrollant skall granska de av lotterianordnaren förda räkenskapsanteckningarna
och förvissa sig om att obehöriga utgifter icke upptagits. Dessutom har han att tillse att
den uppkomna behållningen, i vilken även skall ingå värdet av outlösta vinster, kommer
det ändamål till godo, för vilket lotteriet anordnats. I de fall, då lotteri anordnas till
förmån för en organisations allmänna verksamhet är det tillräckligt att kontrollanten beträffande
behållningen förvissar sig om att denna av lotteriet vederbörligen överförts till
organisationens övriga tillgodohavanden.

Inom tre månader efter sista dagen för vinstavhämtningen skall kontrollant till tillståndsmyndigheten
avgiva skriftlig berättelse rörande kontrolluppdraget, varvid skall
angivas bl. a. hur vinstvärderingen skett, antalet osålda lotter, uppkommen behållning
och hur denna disponerats.

6. Ersättning till kontrollant. Kontrollant äger uppbära skälig ersättning för sitt uppdrag
av lotteriets anordnare.

272

Bilaga E

Blankett för redovisning för lotteri

Till länsstyrelsen i Uppsala län

Redovisning för lotteri enligt länsstyrelsens resolution den
Anordnare: ........................................

Inkomster: Utgifter:

............st. lotter Lösen av resolution kr.

å ............ kr. =: kr............. Inköpta vinster »

......................................................... »

.................. »

Summa inkomster kr................. Summa utgifter »

Summa utgifter » ................

Behållning » ................

Av behållningen av lotteriet har följande belopp använts till nedan angivna ändamål:

till ..................................................... kr.................

till ..................................................... » ................

till ..................................................... »

Återstoden av behållningen ............................... » ......

har överförts till organisationens övriga tillgodohavaden.

.............................. den..........

(anordnarens underskrift)

Bilaga F

Blankett för berättelse beträffande lotteri

Berättelse

över kontrolluppdrag beträffande lotteri, som med länsstyrelsens i Uppsala län tillstånd
den ............................................ anordnats av................

_ Undertecknad, som av länsstyrelsen förordnats till kontrollant för nämnda lotteri,
får härmed avgiva följande berättelse.

De i länsstyrelsens föreskrifter för lotteriet gällande villkoren beträffande lotterna
och vinsternas beskaffenhet hava till alla delar iakttagits.

Vinsterna ha värderats

a) av opartisk person, som häröver avgivit intyg;

b) på följande sätt:

Antalet osålda lotter utgjorde..................

Vinstdragningen har verkställts under min tillsyn.

Allmänheten har på i tillståndet föreskrivet sätt underrättats om dragningen och den
tid, inom vilken utfallna vinster skola vara avhämtade.

Av vinsterna hava

a) ................ stycken med ett sammanlagt vinstvärde av

................ kronor utfallit å osålda lotter;

b) ................ stycken med ett sammanlagt vinstvärde av

kronor utfallit å försålda lotter men icke avhämtats.

273

Utgående stämpelavgift, kronor .................och skatt enligt Kungl. förordningen

den 28/9 1928 om särskild skatt & vissa lotterivinster, kronor................. nar in satts

å Kungl. Generalpoststyrelsens postgirokonto nr 3.

De av lotterianordnaren förda räkenskaperna med tillhörande verifikationer ha av mig
granskats, därvid jag förvissat mig om att obehöriga utgifter icke upptagits. Av lotterianordnaren
upprättad redovisning för lotteriet bifogas och bestyrker jag riktigheten av
däri lämnade uppgifter.

Lotteriet har givit anledning till följande erinringar (ifylles i förekommande fall):

den

titel:
adress:

Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsens egen tillståndsgivning av lotterier har antalsmässigt icke
undergått någon nämnvärd förändring under de tre sistförflutna åren. Antalet
tillstånd fördelar sig med 29 på år 1961, 31 på år 1962 och 25 på år
1963. I fråga om de av polismyndighet meddelade tillstånden synes däremot
en viss ökning i allmänhet föreligga.

I sin tillståndsresolution föreskriver länsstyrelsen att kontrollanten inom
viss tid efter avslutandet av lotteriets räkenskaper skall till länsstyrelsen
inkomma med redovisning för lotteriet. I övervägande antalet fall sker detta
också. Genom granskning av diariet tillses att redovisning inkommer även
från övriga. Enahanda förfarande synes tillämpas av polismyndigheterna i
länet.

För att motverka icke motiverad oenhetlighet i de föreskrifter, som lamnas
i samband med tillstånden samt i fråga om kontrollen, kan det vara
lämpligt att mera utförliga föreskrifter än de för närvarande gällande centralt
utarbetas. Då flertalet lotteristånd — detta torde särskilt gälla de av
polismyndighet meddelade tillstånden — medgives föreningar och sammanslutningar
med ringa ekonomiska resurser, bör dock kontrollåtgärderna icke
givas sådan form att lotteriet belastas med onödigt höga kostnader.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade landshövding
och landssekreterare, deltagit förste länsassessorn Ä. Hultman och
länsassistenten Folke Johannesson. Halmstad den 31 januari 1964.

INGVAR LINDELL

Torsten Segrell

Länsstyrelsen i Örebro län

Länsstyrelsen får överlämna av länsstyrelsen utfärdade föreskrifter beträffande
lotterier, (bilagor A—B), vilka anordnas med länsstyrelsens tillstånd.
Länsstyrelsen anser, att dessa föreskrifter äro betryggande.

I övrigt får länsstyrelsen anföra följande.

Det har under den senaste tiden blivit allt vanligare, att tillståndshavaren
för eu del av vinsten överlåtit samtliga lotteribestyr till någon »lotterientre -

274

prenör», som merendels lämnats fria händer att anskaffa såväl lottsedlar
som vinster, ombesörja försäljningen av lotter samt utlämna vinster. Till
belysande av huru kontrollen över ett sådant lotteri försvåras, bifogas avskrift
av Karlskoga häradsrätts dom den 23 oktober 1963 (Bilaga C). Samtliga
i domen uppräknade lotteritillstånd hava meddelats av vederbörande
polismyndighet.

Länsstyrelsen har vid ett tillfälle ej funnit skäl bifalla en lotteriansökan,
då i ärendet verkställd utredning gav vid handen att lotteribestyren skulle
överlåtas på sätt ovan nämnts. Efter besvär över länsstyrelsens beslut har
Eders Kungl. Maj :t lämnat besvären utan bifall.

Med anledning av det anförda får länsstyrelsen föreslå, att bestämmelser
utfärdas till förhindrande av överlåtelser på sätt ovan angivits.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landssekreteraren Erik
Werner, förste länsassessorn Karl-Erik Johanson och länsassistenten Erik
Eländer. Örebro slott den 30 januari 1964.

ERIK WERNER

Erik Eländer

Bilagn A

Länsstyrelsens i Örebro län föreskrifter beträffande tombolalotterier, vilka
anordnas med länsstyrelsens tillstånd

1. Lotterna må säljas endast inom Örebro län.

2. Vinstföremålen skola utgöras av varor eller av presentkort å varor.

3. Förekomma presentkort såsom vinster, skola de gälla minst en månad efter den
dag, då vinsterna senast skola vara avhämtade, samt förses med tydlig uppgift om giltighetstiden.

4. Vinsterna må ej av eller genom förmedling av lotteriets anordnare inlösas med penningar.
Sådan inlösen må ej heller ställas i utsikt.

5. Vinstföremålens värde skall beräknas till gällande detaljhandelspris i orten.

6. Jämlikt 1 § förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster skall å vinst, överstigande
ett värde av 100 kronor, erläggas skatt motsvarande 30 % av vinstens värde
inklusive skatten, vilket motsvarar 42,86 % av vinstföremålets värde utan skatt. Skatt utgår
dock ej i lotterier, däri samtliga vinster äro skänkta. Skattepliktiga vinster skola anses
utgöras dels av själva vinstföremålen dels ock av därå belöpande lotterivinstskatt. Beträffande
uppbörd och redovisning av ifrågavarande lotterivinstskatt hänvisas till gällande
kungörelse i ämnet. I skattepliktiga lotterier tillställer generalpoststyrelsen kontrollanten
utdrag av kungörelsen.

7. Beträffande lotterier där insatserna uppgå till högre sammanlagt belopp än 5 000
kronor skall jämlikt stämpelförordningen den 19 november 1914 för varje lottsedel utgå
en stämpelavgift å tio öre. Angående de närmare bestämmelserna beträffande denna avgift
hänvisas till 8 och 56 §§ i stämpelförordningen, varvid särskilt torde observeras
skyldigheten enligt sistnämnda lagrum att förse lottsedlarna med viss anteckning.

8. Lottförsäljning får ej påbörjas förrän kontrollanten lämnat sitt medgivande därtill.

9. Lotteriets anordnare har att å alla utgifter förskaffa sig verifikationer samt att
föra en enkel uppställning över utgifter och inkomster ävensom sist inom tre månader
från dragningsresultatets tillkännagivande eller den längre tid, kontrollanten må medgiva,
tillställa kontrollanten nämnda uppställning samt styrka, att behållningen kommit
i tillståndsresolutionen angivet ändamål till godo. Avdrag får göras endast för nödiga
kostnader och således ej för representation o. dyl. Kontrollanten skall snarast möjligt
insända uppställningen till länsstyrelsen jämte eget yttrande.

10. Kontrollanten skall tillse, att lotteriföretaget utföres enligt meddelade föreskrifter,
att dragningen sker på behörigt sätt, att dragningsresultatet offentliggöres i föreskriven
ordning samt att allmänhetens intressen i övrigt iakttagas.

275

11. Kontrollanten äger att av lotterianordnaren uppbära ersättning med belopp, varom
länsstyrelsen, därest överenskommelse ej kan ernås, vill närmare förordna.

12. Lottsedlarna, vilkas lydelse före tryckningen skola godkännas av kontrollanten,
skola innehålla tryckt uppgift om lotteriets anordnare samt lotternas egenskap av vinsteller
nitlotter. Vinstlotterna skola därjämte innehålla uppgift å vinstens nummer

Därest vinsterna icke omedelbart utlämnas vid platsen för lottförsäljningen, skall
varje vinstlott dessutom innehålla uppgift om dag, då utfallen vinst senast skall vara
avhämtad å angiven plats för att rätten till densamme ej skall vara förverkad. Sistnämnda
dag må ej infalla tidigare än två månader efter dragningsresultatets tillkännagivande.

13. Lotterna skola vara förseglade på betryggande sätt för undvikande av att de genom
uppvikning och ny tillslutning kunna av obehöriga avläsas.

I detta syfte böra lottsedlarna nitas och klistras medelst vatten- och värmebeständigt
klister eller tillslutas på annat sätt, som kan anses innebära motsvarande säkerhet; beträffande
lotterier med ett insatsbelopp av högst 5 000 kronor må användas klistrade,
rullade lottsedlar, vilkas ändar hoppressats medelst kugghäftningsmaskin.

14. Lotterna böra vidare, till exempel genom s. k. oblattryck å lotternas baksida, vara
tillverkade så, att de ej kunna avläsas medelst genomlysning.

15. Samtliga lotter skola vara lika till yttre utseendet.

16. Kontrollanten skall själv nedlägga lotterna i tombolahjul eller dylikt, varvid anordnaren
skall tillhandahålla kontrollanten vinst- och nitlotter åtskilda i förseglade förpackningar,
försedda med intyg från tillverkaren beträffande innehållet.

17. Vid uppehåll i lottförsäljningen skall tombolahjulet förseglas med minst två olika
personliga sigill, vilka ej få förvaras av samma person, eller förvaras under minst två
olika lås, till vilka nycklarna ej må förvaras av samma person.

18. Därest s. k. hemliga vinster förekomma, skall anslag därom vara uppsatt vid försäljningstället.

19. Osålda lotter med uppgift å antalet skola efter lotteriets avslutande tillställas tombolakontrollanten
för makulering av dessa lotter.

Bilaga B

Länsstyrelsens i Örebro län föreskrifter beträffande lotterier, vilka anordnas
med länsstyrelsens tillstånd med undantag av tombolalotterier

1. Lotterna må säljas endast inom Örebro län.

2. Vinstföremålen skola utgöras av varor eller av presentkort å varor.

3. Förekomma presentkort såsom vinster, skola de gälla minst en månad efter den
dag, då vinsterna senast skola vara avhämtade, samt förses med tydlig uppgift om giltighetstiden.

4. Vinsterna må ej av eller genom förmedling av lotteriets anordnare inlösas med penningar.
Sådan inlösen må ej heller ställas i utsikt.

5. Vinstföremålens värde skall beräknas till gällande detaljhandelspris i orten.

6. Jämlikt 1 § förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster skall, å vinst överstigande
ett värde av 100 kronor, erläggas skatt motsvarande 30 % av vinstens värde inklusive
skatten, vilket motsvarar 42,86 % av vinstföremålets värde utan skatt. Skatt utgår
dock ej i lotterier däri samtliga vinster äro skänkta. Skattepliktiga vinster skola anses
utgöras dels av själva vinstföremålen dels ock av därå belöpande lotterivinstskatt.
Beträffande uppbörd och redovisning av ifrågavarande lotterivinstskatt hänvisas till gällande
kungörelsen i ämnet. I skattepliktiga lotterier tillställer generalpoststyrelsen kontrollanten
utdrag av sagda kungörelse.

7. Beträffande lotterier där insatserna uppgå till högre sammanlagt belopp än 5 000
kronor skall jämlikt stämpelförordningen den 19 november 1914 för varje lottsedel utgå
en stämpelavgift å tio öre. Angående de närmare bestämmelserna beträffande sagda avgift
hänvisas till 8 och 56 §§ i stämpelförordningen, varvid särskilt torde observeras
skyldigheten enligt sistnämnda lagrum att förse lottsedlarna med viss anteckning.

8. Lottförsäljningen får ej påbörjas förrän kontrollanten lämnat sitt medgivande därtill.

9. Lotteriets anordnare har att å alla utgifter förskaffa sig verifikationer samt att
föra en enkel uppställning över utgifter och inkomster ävensom sist inom tre månader
från dragningsresultatets tillkännagivande eller den längre tid, kontrollanten må medgiva,
tillställa kontrollanten sagda uppställning samt styrka att behållningen kommit
i tillståndsresolutionen angivet ändamål till godo. Avdrag får göras endast för nödiga

276

kostnader ocli således ej för representation o. dyl. Kontrollanten skall snarast möjligt
insända sagda uppställning till länsstyrelsen jämte eget yttrande.

10. Kontrollanten skall tillse att lotteriföretaget utföres enligt meddelade föreskrifter,
att dragningen sker på behörigt sätt, att dragningsresultatet offentliggöres i föreskriven
ordning samt att allmänhetens intressen i övrigt iakttagas.

11. Kontrollanten äger att av lotterianordnaren uppbära ersättning med belopp, varom
länsstyrelsen, därest överenskommelse ej kan ernås, vill närmare förordna.

12. Lottsedlarna, vilkas lydelse före tryckningen skola godkännas av kontrollanten,
skola innehålla uppgift om lotteriets anordnare, kontrollanten, datum för länsstyrelsens
tillstånd, lottens nummer samt tid och sätt för offentliggörandet av dragningsresultatet
ävensom den dag, då vinst senast skall vara avhämtad å angiven plats, för att rätten till
densamma ej skall förverkas. Sistnämnda dag må ej infalla tidigare än två månader
efter dragningsresultatets tillkännagivande.

13. Osålda lottsedlar skola före dragningen avlämnas till kontrollanten för makulering.
Vinster, som tillfallit lotteriet, skola markeras i vinstförteckningen.

Bilaga C

Bom meddelad av Karlskoga domsagas häradsrätt å rättens kansli i Karlskoga
den 23 oktober 1963 i mål mellan nedannämnda parter
Åklagare: e. o. landsfiskalen i Karlskoga distrikt Sven Ahl.

Tilltalad: pensionären Johan Sigfrid Eriksson, Skrantahöjdsvägen 30, Karlskoga, född
den 13 november 1910.

Offentlig försvarare: advokaten Lars-Eric Blomberg, Kungsvägen 43, Karlskoga.

Saken: grovt bedrägeri m. m.

Åklagaren har anfört: Eriksson, som under tiden 15 augusti 1961—8 maj 1963 yrkesmässigt
bedrivit försäljning av lotter för olika föreningars och organisationers räkning
från kiosker på olika platser i Karlskoga, hade olagligen utökat antalet lotter i lotterierna.
Eriksson hade för egen räkning uppburit försäljningssummorna för de lotter,
sammanlagt 18 795 stycken, varmed han sålunda i lotterierna olovligen deltagit. Sammanlagda
bruttobeloppet hade uppgått till 9 397 kronor 50 öre. Lottköparna hade vilseletts
rörande lotteriets ändamål och sålunda lidit ekonomisk skada. Omständigheterna
finge anses försvårande. Ansvar yrkades jämlikt 21 kap. 3 § strafflagen och 10 § andra
stycket lotteriförordningen. Den närmare omfattningen av Erikssons gärningar framginge
av denna uppställning:

Tillstånd för	Försäljnings-		Antal lotter	Utökat av Eriksson med
Lokalföreningen 2322 Hoppet av NTO .... Karlskoga transportarbetares fackförenings	15/8 —15/9	1961	10 000	1 000
kamratklubb ............................ Föreningen 153:ans damklubb av Sveriges	28/9 —28/11	1961	10 000	1 000
arbetsledares förbund, Karlskoga ..........	12/12 1961—	10/2 1962	10 000	1 000
Folkrörelsernas motorförbund, Karlskoga . .	1/4 —31/5	1962	10 000	1 000
Sällskapet Länkarna, Karlskoga............	9/5 — 9/6	1962	10 000	1 000
Sällskapet Länkarnas damklubb, Karlskoga	6/6 — 6/7	1962	10 000	1 000
Karlskoga Schackklubb, Karlskoga ........ Karlskoga transportarbetares fackförening,	4/7 — 4/8	1962	10 000	1 000
avd. 166, kamratklubb ....................	1/9 —30/9	1962	10 000	1 000
Svenska Sportdykarförbundet, Karlskoga . .	28/9 —27/10	1962	10 000	1 000
Karlskoga fotoklubb, Karlskoga .......... Järnvägsmännens helnykterhetsförbunds	1/11—30/11	1962	10 000	2 000
Karlskogaavdelning ......................	24/11—24/12	1962	10 000	2 000
Sällskapet Länkarna, Karlskoga .......... Folkrörelsernas motorförbund, Karlskogaav-	13/12 1962—	13/1 1963	10 000	1 000
delningen ................................	4/1 — 9/2	1963	10 000	1 000
Karlskoga Schackklubb ....................	8/2 — 9/3	1963	10 000	1 000
Karlskoga sportdykarklubb ..............	9/3 —13/4	1963	10 000	2 000
Föreningen tinga Örnars vänner, Karlskoga	6/4 — 6/5	1963	10 000	795 18 795

277

Åklagaren liar vidare yrkat, att de uppburna insatserna till ett belopp av 5 000 kronor
förklarades förverkade jämlikt 11 § lotteriförordningen.

Domskäl. Eriksson har bestritt ansvar för bedrägeribrott men erkänt förseelsen mot
lotteriförordningen.

Om de lotterier som i målet är ifråga är upplyst. Ett vart tillstånd har gällt 10 000
lotter i serier på 1 000 lotter. Vissa nummer i varje serie ha utfallit med vinst bestående
i kaffe, choklad eller presentkort. Värdet av vinsterna skulle uppgå till 1/2 av lotternas
försäljningsvärde. Varje lottsedel skulle vara försedd med namnet på den organisation,
som erhållit tillstånd att anordna lotteriet.

Eriksson har anfört: Han hade gentemot den organisation, som fått tillstånd att
anordna lotteriet, åtagit sig att utföra allt som erfordrats för lotteriets genomförande
såsom anskaffande av vinster, lottsedlar, skyltar etc. Lottsedlarna hade han köpt genom
varuhuset Domus hos en Stockholmsfirma. Tryckningen av den lotterianordnande organisationens
namn hade ombesörjts av Stoekholmsfirman. Han hade beställt flera lotter än
som fått ingå i lotteriet enligt tillståndet. I de flesta fall hade han anskaffat 11 serier
i stället för 10 serier, envar om tusen lottsedlar. I några fall hade han skaffat 12 serier.
Till kontrollanten för varje lotteri hade 10 serier lämnats. Tombolahjulet hade icke
rymt samtliga serier utan han hade hos kontrollanten fått påfyllt en eller två gånger
under tiden lotterna till ett lotteri försålts. Under försäljningstiden hade han lagt i den
eller i några fall de serier han skaffat och själv behållit. Samtliga lottsedlar i de med
åtalet avsedda lotterierna hade försålts. Någon gång hade han fått begära förlängd tid
för lotteriets slutförsäljning. Vid redovisningen till organisationer hade han utgått från
en försäljning av 10 serier lotter. Inkomsterna på det utökade antalet lotter hade han
alltså behållit själv. I arvode hade han brukat betinga sig omkring 400 kronor.

För hyra av kiosken, som han skaffat för 1 765 kronor, hade han debiterat 100 kronor.
Kaffe och andra varor, som utgjort vinster, hade upptagits efter detaljliandelspriset. Inköpspriset
för lotterna hade varit 17 kronor per serie och organisationerna hade debiterats
efter detta belopp. För att kunna visa kvitto på 10 serier hade han begärt kvitto
endast på detta antal trots att han betalat för flera. Vidare hade Eriksson i redovisningen
gjort avdrag för bränsle, skyltar och svinn. Sistnämnda post kunde ibland uppgå till
40—50 kronor. Eriksson hade fått rabatter, på kaffe med cirka 60 öre per kilo och på
lotter med 10 procent. Dessa rabatter hade Eriksson tillgodoräknat sig själv. — På lotterikiosken
hade funnits skjdtar upptagande namnet på den organisation, till vars förmån
lotteriet anordnats, och de nummer som voro vinstlotter. Han trodde icke att lotteriets
ändamål varit av betydelse för lottköparna. Lotter köptes oberoende av vem överskottet
tillfallit. Eftersom den eller de serier han lagt i tombolahjulet haft lika många vinstlotter
som övriga serier hade vinstchanserna ej minskat för lottköparna genom att antalet
lotter ökat. Han hade handlat under antagande att ingen lidit någon förlust på att
han ökat antalet lotter. Hans vinst på varje serie om 1 000 lotter, varmed han ökat antalet
lotter enligt lotteritillstånden, kunde beräknas till högst 230 kronor.

Häradsrätten finner genom Erikssons erkännande och övriga omständigheter bl. a. företedda
fakturor på inköp av större antal serier än tillstånden för varje lotteri avsett,
styrkt att Eriksson i den omfattning åklagaren angivit i av honom omhänderhavda lotterier
utökat antalet lotter utöver meddelat tillstånd i syfte att själv tillgodogöra sig
den genom ökningen av antalet lotter uppkomna vinsten och efter försäljning av lotterna
tillgodogjort sig denna vinst. Denna vinst kan i beaktande av Erikssons utlägg för
varor och lottsedlar avseende av Eriksson tillagda lotter bestämmas till minst 5 OOl) kronor
för samtliga lotterier.

Utrett är vidare att försäljningen av lotterna i ett vart lotteri skett under sken av att
nettovinsten på lotteriet skulle tillfalla den organisation som anordnat lotteriet, och att
namnet på denna organisation angivits på skylt på försiiljningskiosken. Lottköparna
måste alltså vid köp av lotter hava förutsatt att den på lotteriet uppkomna vinsten i sin
helhet skulle tillföras den lotterianordnande organisationen och icke annan.

Enär således lottköpare av Eriksson vilseletts ifråga om lotteriets ändamål och försäljningen
av överskjutande antal lotter medfört en mot lottköpares förlust svarande vinning
för Eriksson, har Eriksson gjort sig skyldig till bedrägeribrott.

Häradsrätten finner ej att vare sig värdet av vad Eriksson i ett vart lotteri tillskansat
sig eller andra omständigheter föranleder till att bedrägeribrotten böra bedömas som
grova.

Genom sitt förfarande har Eriksson brutit mot för ett vart lotteri gällande föreskrifter
enligt meddelade tillstånd.

Av uppburna insatser för överskjutande antal lotter bör i beaktande av Erikssons vinst
av åklagaren yrkat belopp förverkas.

Enligt verkställd personutredning föreligga förutsättningar för villkorlig dom.

278

Domslut. Häradsrätten dömer Eriksson jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ och 21 kap. 1 § strafflagen
samt 10 § lotteriförordningen för bedrägeri och förseelse mot nämnda förordning
till straffarbete åtta månader.

Jämlikt lagen om villkorlig dom meddelas anstånd med straffets verkställande. Prövotiden
fastställes till tre år från det denna dom i vad gäller det villkorliga anståndet vinner
laga kraft mot Eriksson.

Eriksson skall under prövotiden stå under övervakning. Till övervakare utses socialassistenten
Roge Winqvist, Karlskoga.

Häradsrätten förklarar jämlikt 11 § lotteriförordningen ett belopp om femtusen kronor
av uppburna insatser förverkat till Kronan.

För försvaret tillerkännes Blomberg arvode av allmänna medel med tvåhundra tjugofem
kronor. Det åligger Eriksson att återgälda statsverket detta belopp.

På häradsrättens vägnar:

Kjell Rosenberg

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Med överlämnande av ett från poliskammaren i Gävle infordrat yttrande,
(bilaga), i ärendet får länsstyrelsen anföra följande.
o Det råder otvivelaktigt en icke önskvärd oenhetlighet å hithörande område.
I likhet med revisorerna finner länsstyrelsen, att det vore till fördel
om mera enhetliga bestämmelser kunde tillskapas. Länsstyrelsen har därför
icke något att erinra mot revisorernas förslag. Länsstyrelsen vill emellertid
understryka nödvändigheten och betydelsen av att de olika intressena därvid
noga vägas mot varandra.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade landshövdingen
Jarl Hjalmarson och tf. förste länsassessorn Holger Sundberg, föredragande,
deltagit landssekreteraren Yngve Mattsson. Gävle den 21 ianuari

Holger Sundberg

JARL HJALMARSON

Bilaga

Yttrande från poliskammaren i Gävle

I resolution den 7 januari 1964 anmodad avgiva yttrande över vad riksdagens
revisorer i sin år 1963 avlämnade berättelse anfört rörande kontrollen
av lotterier, får poliskammaren med remisshandlingarnas återställande anföra
följande.

Poliskammaren har för sin del på skilda orter i landet gjort iakttagelser,
som till del överensstämma med vad revisorerna anfört. Sålunda förekomma
relativt skiftande uppfattningar bland de polismyndigheter, med vilka
poliskainmaren haft anledning att diskutera hithörande frågor, om vilka
kontrollföreskrifter som böra förknippas med ett lotteritillstånd eller en
anmälan. Föga motiverade olikheter i dessa föreskrifter ha också iakttagits.
Brister i lotternas innehåll förekomma alltför ofta. Kontrollen över vinsternas
värde liksom över att vinnaren erhåller den utlovade vinsten brister

279

stundom, exempelvis när en vinstbil tillätes i reklamsyfte bli körd mellan
olika platser och försäljningsställen i sådan omfattning, att dess värde vid
vinstavhämtningen utan tvekan nedgått.

Det är naturligt om med en så decentraliserad tillståndsgivning som den
nuvarande vissa olikheter i betraktelsesätt och kontrollanternas verksamhet
förekomma. Det bär emellertid vara ett det allmännas intresse att tillse,
att variationerna bli så små som möjligt. Poliskammaren vill därför tillstyrka
revisorernas förslag om att mera enhetliga bestämmelser meddelas
för tillståndsgivningen i lotteriärenden, varvid kontrollmomenten särskilt
böra beaktas. Gävle den 14 januari 1964.

Magistraten i Hälsingborg

Sedan magistraten i Hälsingborg för direkt redovisning överlämnat remiss
från Kungl. Handelsdepartementet angående riksdagsrevisorernas berättelse
rörande kontrollen över lotterier, får poliskammaren som eget yttrande åberopa
närlagda skrivelse, (bilaga), till poliskammaren från förste polisassistenten
Gunnar Bergh, som sedan år 1961 under poliskammaren handlägger
lotteriärendena. Poliskammaren i Hälsingborg den 16 januari 1964.

GÖTE FRIBERG

Polismästare

Bilaga

Yttrande från polisens allmänna sektion i Hälsingborg

Sammanfattning av revisorernas uttalande. Såvitt särtryck av nämnda §32
utvisar, har revisorerna uttalat bl. a., att vissa grundläggande bestämmelser
om lotterier finnas uti 1939 års lotteriförordning, men att närmare föreskrifter
om anordnande av lotterier eller kontrollen däröver icke är meddelade
i författningsväg. Emellertid har Kungl. Maj:t år 1956 utfärdat vissa
lotteribestämmelser, vilka dock icke är av tvingande natur utan närmast
ha karaktären av rekommendationer. I stället ankommer det på bl. a. polismyndigheten
att avgöra omfattningen av och innehållet i de regler, som
böra meddelas till efterrättelse. Till följd av avsaknaden av mera utförliga
och tvingande direktiv om villkoren för lotterier av olika omfattning finnes
emellertid alltjämt utrymme för en icke ringa oenhetlighet i fråga om de
föreskrifter, som meddelas i lotteriärenden.

Normer för tillståndsgivningen i Hälsingborg m. in. Vidkommande poliskammarens
handläggning av lotteriärenden har sedan flera år tillbaka den
principen varit vägledande, att tillstånd till lotteri meddelas lokal sammanslutning,
som prövas behörig, och visst företräde gives organisation med
ungdomsvårdande verksamhet såsom ändamål. Normalt meddelas sökande
ett lotteritillstånd per kalenderår alternativt flera tillstånd under samma
tidrymd, dock icke lotteri med en högre sammanlagd insats än tillhopa
5 000 kronor för året räknat. Vid tillståndsprövningen granskas i förekommande
fall sökandes åberopade handlingar såsom stadgar, verksamhetsberättelse,
kassarapport, protokoll etc. för att därigenom få styrkt behovet

280

och ändamålet med lotteriet. Regelmässigt meddelas lottei itillstånd åt förening
såsom enhet betraktad, men större föreningar med sektioner för olika
verksamhetsgrenar medgivas rätt till anordnande av lotteri sektionsvis, därest
sektionen är av större format, har självständig styrelse och förvaltning.

Vad nu sagts om lotteri avser praktiskt taget tombolalotterier, som försäljas
på allmän plats. Övriga slag av lotterier förekomma endast sporadiskt
och röna icke heller något nämnvärt intresse hos den lottköpande allmänheten.
Poliskammaren meddelar f. n. icke tillstånd till s. k. snabb- eller
kvicklotterier, vilka bedömas vara otillfredsställande ur säkerhets- och
kontrollsynpunkt.

Kontroll- och ordningsföreskrifter för lotteri i Hälsingborg. Såsom framgår
av revisorernas uttalande i nu aktuell fråga saknas enhetliga ordningsoch
kontrollföreskrifter för lotterier. Självfallet skulle det vara av stort värde
med sådana föreskrifter. Den lottköpande allmänheten torde ha all rätt
alt ställa krav på långt gående ordning och säkerhet beträffande de rikligt
förekommande lotterierna.

Ansökningar om Iotleritillstånd — i förekommande fall anmälningar —
göras här i staden på särskilda av poliskammaren tillhandahållna blanketter.
Poliskammaren förordnar normalt kontrollant — i regel en förste polisassistent
— för lotteri, vars omslutning överstiger 1 000 kronor. Kontrollanten
har då att ställa sig till efterrättelse de av poliskammaren 1958
utfärdade kontroll- och ordningsföreskrifter för lotteri. Dessa föreskrifter
innehålla i sammanfattning följande.

1. Vinsterna

För att kontrollant skall kunna fullgöra sina åligganden skall lotteriets
anordnare lämna erforderliga upplysningar samt hålla vinsterna tillgängliga
för granskning och värdering. Vid anfordran skall anordnaren styrka
vinstvärdena genom intyg av opartisk fackman. Kontrollanten har att utöva
tillsyn över att vinster i fråga om beskaffenhet och värde överensstämmer
med fastställd vinstplan.

2. Lottsedlarna

A. Tombolalotteri. Lotterna skola tillverkas av papper av god beskaffenhet
och vara försedda med uppgift om lotteriets anordnare. Därest dragning
å nitlotterna skall äga rum, skola lotterna dessutom förses med uppgifter
enligt B. Lotterna skola vara förseglade på betryggande sätt, så att
text icke kan avläsas genom uppvikning eller genomlysning, och vara av
typ, som godkänts av Statens Kriminaltekniska anstalt. Samliga lotter skola
vara lika till sitt yttre utseende. Vinst- och nitlotter skola vara åtskilda i
förseglade förpackningar, försedda med intyg från tillverkaren beträffande
innehållet. Förpackningarna få endast brytas av kontrollanten, därest sådan
är förordnad. Kontrollanten skall förvissa sig om att antalet vinstock
nitlotter överensstämmer med fastställd plan och vitsordats av tillverkaren.

/i. Andra lotterier. (Sedel- eller listlotteri). Lotterna skola tillverkas av
papper av god beskaffenhet. Lottsedlarna skola förses med tryckta uppgifter
om

a) den dag då i lotteriet utfallande vinst skall, för att rätten till densamma
ej skall förverkas, var avhämtad, vilken dag må sättas tidigast till två
månader efter det dragning ägt rum;

281

b) dagen för dragningen samt tid och sätt, nöjaktigt preciserade, för
dragningsresultatets offentliggörande;

c) ställe, där vinsterna skola avhämtas;

d) lotteriets föreståndare och dennes adress;

e) lotteriets kontrollant.

Tillverkaren av lottsedlar skall med intyg vitsorda, att dubbelnumrering
av lottsedlar icke förekommer.

3. Lottförsäljningen

A. Tombolalotteri. Vid försäljningsställe skall finnas tydligt anslag om

a) lotterianordnarens (föreningens) namn;

b) vinstförteckning;

c) lottpris;

d) antalet tombolahjul samt

e) ställe, där vinsterna skola avhämtas.

Försäljningen av tombolalotter får endast handhavas av anordnareföreningens
medlemmar, vilka av kontrollanten godkänts för ändamålet, och
skall vid ett vart av tombolahjulen uppehålla sig minst två försäljare. Uppgift
om lottförsäljare skall bifogas ansökan om lotteri.

Tombolahjul skall under tid, då försäljning icke pågår vara förseglade
och förvaras på betryggande sätt hos lotteriets föreståndare.

Lottförsäljarna skola tillse att snygghet råder å försäljningsplatsen och
intilliggande område samt uppsamla från försäljningen härrörande avfall.

B. Andra lotterier. (Sedel- eller listlotteri). Vid försäljningsställe å allmän
plats får vinstföremål, t. ex. bilar, icke uppställas utan särskilt tillstånd
av poliskammaren.

Vinstdragningen verkställes under kontrollantens tillsyn. Osålda lotter
skola före dragningen överlämnas till kontrollanten, som har att makulera
ev. vinstlotter. Vinst å osåld lott skall antecknas i vinstförteckningen. Kontrollanten
skall tillse, att allmänheten underrättas om dragningen på sätt,
som framgår av lottsedeln.

5. Redovisning

Föreståndare för lotteri åligger att föra anteckningar över inkomster och
utgifter. Utgifterna skola styrkas med behöriga verifikationer. Ekonomisk
redogörelse över lotteri skall överlämnas till kontrollanten för granskning
senast två månader efter sista dagen för vinstavhämtningen. Kontrollanten
skall granska redogörelsen och förvissa sig om att obehöriga utgifter icke
upptagits eller att de personer, som ha befattning med lotteriet, icke bereda
sig ekonomisk fördel därav. Dessutom har han att tillse, att den uppkomna
behållningen, i vilken även skall ingå värdet av outlöst vinst, kommer det
ändamål till godo, för vilket lotteriet anordnats. I de fall, då lotteri anordnats
till förmån för en organisations allmänna verksamhet, är det tillräckligt,
att kontrollanten beträffande behållningen förvissar sig om, att denna
av lotteriet vederbörligen överförts till organisationens övriga tillgodohavanden.

Därest kontrollant icke förordnats, tillkommer det föreståndare för lotteriet
att i förckommnde fall iakttaga de för kontrollant utfärdade bestämmelserna.

282

För sitt uppdrag äger kontrollant av tillståndshavaren att åtnjuta ersättning
med belopp, som bestämmes av poliskammaren.

Vad nu sagts om kontroll- och ordningsföreskrifter avser såväl lotterier
jämlikt lotteriförordningens § 2 som ock § 3 a samt 3 b.

Beträffande de s. k. anmälningslotterierna (§ 2 och § 3 a) meddelar efter
inkommen anmälan poliskammaren såsom villkor för lotteriernas bedrivande,

att vinstförteckning upprättas innan lottförsäljningen påbörjas eller spelen
tagas i bruk,

att lotterierna och spelen endast tillhandahållas allmänheten i samband
med offentliga nöjestillställningar,

att vinsterna endast utgöras av varor eller marker, vilka enbart skall gälla
som betalningsmedel inom för tillställningen avsedda lokaler eller område,

att värdet av högsta vinsten icke överstiger 10 kronor eller, där vinsterna
utgöras av uteslutande varor, 15 kronor,

att insatsen icke överstiger 50 öre eller, där vinsterna utgöras av varor,
en krona,

att vinstfördelning äger rum i omedelbar anslutning till deltagande i lotteriet
eller spelet,

att lotterianordnaren i övrigt ställer sig till efterrättelse de ytterligare
föreskrifter polismyndigheten eller kontrollanten meddelar.

Vad som synes böra företagas i nu aktualiserad lotterifråga. Lång tids
praktisk erfarenhet av lotterier av olika slag och omfattning ger till full
evidens vid handen, att

a) tvingande regler i ordnings- och kontrollavseende snarast bör utfärdas
centralt för åstadkommande av enhetlighet och effektivitet och ges ett
innehåll, som i stora drag svarar mot poliskammarens nu gällande förskrifter.
Vid strikt tillämpning av dessa föreskrifter åstadkommes en sådan kontroll
och ordning över lotterier, att oredlighet därutinnan svårligen kan
förekomma, varjämte rimliga ordnings- och säkerhetskrav torde bli tillgodosedda,
samt att

b) lotteriförordningen, som synes vara alltför otidsenlig, bör omarbetas
och ges en smidigare och tidsenligare avfattning.

I anslutning till vad ovan anförts under a) och b) vill jag slutligen framhålla
önskvärdheten av skärpta föreskrifter, evad avser de s. k. § 2-lotterierna,
där särskilt professionella tivoli- och andra nöjesarrangörer alltför
ohämmat spekulerar i den godtrogenhet och spellusta, som finns hos en
lottköpande allmänhet. Polisens allmänna sektion i Hälsingborg den 16 januari
1964.

Magistraten i Falun

Fr. o. m. den 1 januari 1964 har Falu stad lagts under landsrätt, varigenom
å t. f. kommunalborgmästaren i staden numera ankommer att ombesörja
magistratens tidigare uppgifter.

Med hänsyn till den korta tid, som ifrågavarande uppgifter åvilat mig anser
jag mig icke ha något att anföra, utöver det allmänna önskemålet om
mera enhetliga bestämmelser i frågan. Falun den 13 januari 1964.

ANDERS CARLEHÄLL

T. f. kommunalborgmästare

INRIKESDEPARTEMENTET

§ 33 Vissa av överståthållaräinbetet och länsstyrelserna
förvaltade donationsfonder

J ustitiekanslersäm betet

Justitiekanslersämbetet vill till att börja med nämna alt i fråga om två av
de av revisorerna särskilt redovisade fonderna beslut meddelats av Kungl.
Maj :t under senare tid.

Sålunda har Kungl. Maj:t rörande den under överståthållarämbetet upptagna
donationen Kronprinsessan Louise’s Brudgåvefond genom beslut den
26 januari 1962 (inrikesdepartementet) medgivit, att avkastningen av fonden
må inlevereras till stiftelsen Konung Oscar II :s och Drottning Sophias
guldbröllopsminne att av stiftelsen utdelas som brudgåva, överståthållarämbetets
befattning med utdelandet av avkastningsmedlen har sålunda upphört.

Beträffande den under länsstyrelsen i Västmanland län upptagna Tigerhielmska
invalidfonden för beväringsmanskap har beslut meddelats av
Kungl. Maj:t den 19 december 1963 (försvarsdepartementet). Enligt detta
beslut skall avkastningen av fonden — sedan en tiondel av avkastningen
lagts till kapitalet — överlämnas till östervåla kommun att användas på
sätt närmare framgår av beslutet. Förvaltningen av fonden skall alltjämt
vara anförtrodd länsstyrelsen.

Vad härefter angår revisorernas uttalande i frågan får ämbetet anföra
följande. En översyn av de för ifrågavarande donationer gällande bestämmelserna
om användning och förvaltning torde vara påkallad. Vad angår
förvaltningen synes vid en dylik översyn böra beaktas om icke förvaltningsbestyret
beträffande en del donationer kan överflyttas från länsstyrelsen
till annat organ. Sålunda förefaller tänkbart, att förvaltningen av donationer,
vilkas användning är knuten till viss kommun eller viss församling,
kan anförtros kommunalt organ. Beträffande donationer givna till förmån
för militär personal bör undersökas om ej förvaltningen i en del fall bör
överföras till organ inom försvarsväsendet o. s. v.

Såvitt framgår av revisorernas uttalande pågår inom vissa länsstyrelser
en översyn av angivet slag. I allmänhet är de av respektive länsstyrelse förvaltade
donationerna ej fler till antalet än att den erforderliga genomgången
av dess donationer bör kunna verkställas av länsstyrelsens ordinarie
personal. Vad gäller länsstyrelsen i Uppsala län är måhända — med hänsyn
till det stora antalet förvaltade fonder — motiverat, att denna erhåller sakkunnigt
biträde för utredningen rörande fonderna. Stockholm den 16 januari
1964.

STEN RUDHOLM

K. E. Uhlin

284

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket får uttala, att ämbetsverket delar revisorernas uppfattning,
att förutsättningarna för permutation av donationsbestämmelserna
bör närmare undersökas.

Uppgiften att länsstyrelsen i Uppsala län förvaltar ej mindre än 78 donationsfonder
beror enligt vad som under hand inhämtats på ett missförstånd.
I den till riksrevisionsverket ingivna huvudboken för budgetåret 1962/63
redovisas allenast tre donationsfonder, nämligen Vasamonumentets donationsfond,
fonden för kulturändamål och fonden för restaureringsarbeten å
Uppsala slott.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Ehnbom
och Säfström. Stockholm den 28 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

L. Lundh

Länsstyrelsen i Uppsala län

Enligt de uppgifter länsstyrelsen den 21 maj 1963 lämnat skulle länsstyrelsen
ha att förvalta ej mindre än 78 donationsfonder. Detta är givetvis felaktigt,
antalet skall i stället vara fyra. De 78 fonderna äro i stället sådana,
som stå under länsstyrelsens tillsyn enligt tillsynslagen av år 1929. Länsstyrelsen
beklagar förväxlingen.

Rörande de fyra donationsfonder, som stå under länsstyrelsens förvaltning,
får länsstyrelsen lämna följande uppgifter.

1. Stiftelsen för omhänderhavande av rikssalen å Uppsala slott. Genom
nådigt beslut den 18 juli 1931 bemyndigades kungl. byggnadsstyrelsen verkställa
restaurering av rikssalen för de medel, som stiftelsen ställde till
disposition; efter arbetenas utförande fastställdes den 20 augusti 1943 stadgar
för stiftelsen.

Stiftelsens inkomster av entréavgifter och uthyrningar användas till bestridande
av kostnaderna för rikssalens underhåll.

Stiftelsens tillgångar utgjorde den 31 december 1963 35 593 kronor 05 öre,
innestående i bank.

Särskild styrelse handhar stiftelsens angelägenheter. Stiftelsens räkenskaper
föras dock enligt stadgarna av länsstyrelsen.

2. Fonden för restaureringsarbeten å Uppsala slott. Fondmedlen insamlades
av landshövding Hilding Kjellman; huvuddelen av medlen ha använts
vid restaurering av slottets ruinområden. Fondens tillgångar den 31 december
1963 utgjorde 15 115 kronor 27 öre, innestående i sparbank.

De återstående medlen äro avsedda att användas främst för historiskt
forskningsarbete i slottets historia.

3. Fonden för kulturändamål. Fonden utgör återstoden av en penninggåva
å 5 000 kronor, som Uppsala Ångqvarns AB överlämnade till landshövding
Kjellman vid dennes avgång. Disanämnden i Uppsala har tidigare
erhållit 2 000 kronor ur fonden. Tillgångarna den 31 december 1963 utgjorde
3 526 kronor 34 öre, innestående i sparbank.

4. Wasamonumentets donationsmodel. År 1913 skänkte lasarettsläkaren
Ernst Augustinsson i Halmstad 5 000 kronor till restaurering av det s. k.
Wasamonumentet å Uppsala slotts borggård. För restaureringsarbetet ej
förbrukade medel insattes år 1922 å bankräkning för landshövdingens räk -

285

ning. För några år sedan överlämnades vederbörande bankbok till landskontoret.
Innestående behållning den 31 december 1963 var 4 110 kronor 26
öre.

Samtliga dessa fyra fonder ingå i länsräkenskaperna.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen Olov Rylander,
landskamreraren Henrik Jansson och länsassessorn Artur Hedberg, föredragande.
Uppsala den 23 januari 1964.

OLOV RYLANDER

Artur Bedberg

Länsstyrelsen i Jönköpings län

Länsstyrelsen får meddela, att sådan undersökning, som av revisorerna
förutsättes, pågår samt att länsstyrelsen kommer att göra de framställningar
om ändrade föreskrifter för fonderna, som härav kan föranledas. För dagen
vill länsstyrelsen beträffande de olika fonderna anföra följande.

Vad först angår Ahlgrénska fonden, vilken ingår bland de fonder, som behandlats
i ett av en särskild utredningsman den 29 juni 1963 avgivet betänkande,
hänvisar länsstyrelsen till sitt underdåniga remissyttrande den 24
oktober 1963 i anledning av betänkandet.

Av Löwenskiöldska gravvårdsfondens båda ändamål återstår numera endast
det, som avser underhåll av Löwenskiöldska ättens gravar på Källeryds
kyrkogård. Länsstyrelsen har inhämtat, att underhållet av såväl gravplatserna
som den särskilda kyrkogård varå de är belägna, i hög grad blivit eftersatt
och att betydande iståndsättningsarbeten erfordras för att kyrkogårdens
och gravarnas utseende och skick skall bli tillfredsställande. För sådant
ändamål torde ett betydande engångsanslag ur fonden behöva tagas i anspråk,
varefter avkastningen av återstoden sannolikt kommer att åtgå för
gravarnas normala underhåll och skötsel.

På grund härav överväger länsstyrelsen att föreslå, att hela fonden skall
överlämnas till kyrkorådet i Källeryds församling för att förvaltas i enlighet
med det för fonden bestämda ändamålet.

Nödhjälpsfonden och Stiftelsen för Samhällshjälp tjänar visserligen skilda
ändamål men gemensamt för dem båda är att användningen förutsätter
en katastrofartad situation. Enligt länsstyrelsens mening borde en sammanslagning
av dem i förenklande syfte kunna övervägas, varvid ändamålet
kunde anpassas till det för Nödhjälpsfonden nu gällande.

Länsstyrelsen ämnar föreslå, att Reenstiernska Donationsfonden överlämnas
till förvaltning av Arméns Understödsnämnd.

Då fondkapitalet i såväl C. G. Bergenstråhles fond som Lars Hiertas fond
är av relativt ringa storlek och då fondernas ändamål är i viss mån likartat,
förefaller det lämpligt med en sammanslagning av dem. Avkastningen kunde
efter länsstyrelsens prövning tilldelas änka eller minderårigt barn efter
befattningshavare vid länsstyrelsen.

Vad slutligen beträffar J. F. Granschoughs fond föreslår länsstyrelsen, att
den överlämnas till Jönköpings stad för att sammanslås med av staden förvaltade
fonder till förmån för Pauvres Honteux. Jönköping den 17 januari
1964.

Sten Hgdén

SVEN AF GEI.IEllSTAM

286

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

I fråga om Mannerstråhleska donationsfonden gäller att fondkapitalet skall''
förvaltas av länsstyrelsen i länet. Några andra testamentariska föreskrifter
eller förordnanden i förvaltningshänseende än att räntan å fonden skall av
länsstyrelsen utdelas till behövande änkor och barn efter på sjön omkomna
lotsar och fiskare, vilka i livstiden varit boende inom länet, hava icke lämnats.
Kungl. Maj :t har sedermera genom beslut den 3 mars 1922 förklarat de
testamentariska bestämmelserna icke utgöra hinder för att en tiondel av årliga
räntan av donationsfonden finge läggas till fondens kapital.

Vad angår donationsfonden Fredrika Bildts Minne, som enligt donationsbestämmelsen
tillfaller »Käringöns kyrka och församling till fattiga och
nödlidande», har efter testators död arvingarna, enligt dem av testator på
sin tid lämnat uppdrag, meddelat närmare bestämmelser om förvaltningen
och användningen av donationsbeloppet genom elt den 24 juni 1908 utfärdat
donationsbrev.

Enligt nämnda donationsbrev skulle donationsbeloppet överlämnas till
länsstyrelsen, vilken även åtagit sig förvaltningen av fonden, samt att två
gånger årligen överlämna å densamma upplupna räntor till en av fem ledamöter
bestående direktion å Käringön, som har att, efter vissa i donationsbrevet
närmare lämnade anvisningar, utdela fondens räntemedel samt alt
årligen avlämna verifierad redovisning häröver till länsstyrelsen som beslutar
om enligt donationsbrevets ordalydelse »decharge». Enligt punkt 6 i
nämnda donationsbrev får donationen på intet sätt träda i stället för eller
sammanblandas med den kommunala fattigvården.

Genom beslut den 3 mars 1922 har Kungl. Maj :t förklarat bestämmelserna
i ovannämnda donationsurkund icke utgöra hinder för, att en tionde! av årliga
räntan av ifrågavarande donationsfond finge läggas till fondens kapital.

Yttrande i ärendet har infordrats från direktionen för donationsfonden
Fredrika Bildts Minne, vilket närslutes (Bilaga A).

För såväl Mannerstråhleska donationsfonden som donationsfonden Fredrika
Bildts Minne gäller, vilket även framhållits i statsrevisorernas uttalande,
att dessa fonder få anses ha tillkommit vid en tid då socialvård förekom
i mycket begränsad omfattning och såväl socialförsäkring som privat försäkring
antingen ej fanns eller var utbyggd i så ringa grad, att de icke kunde
skänka efterlevande och andra hjälpbehövande en tillfredsställande trygghet.

Oavsett den ändring i samhällsförhållandena som ägt rum sedan donationernas
tillkomst, hyser länsstyrelsen den uppfattningen, att ifrågavarande
donationsfonder alltjämt hava sin betydelse och fylla sin ursprungliga uppgift
i det moderna samhällets tjänst. Som exempel på vad Mannerstråhleska
donationstonden kan betyda vill länsstyrelsen åberopa bifogade1 fotokopia
av en ansökan om understöd ur denna fond för sistlidna år. Det må i sammanhanget
nämnas, att — enligt uppgift av vederbörande försäkringskassa
— endast omkring hälften av den i öckerö kommun bofasta fiskarebefolkningen
för närvarande torde vara ansluten till allmänna tilläggsförsäkringen.
I fråga om donationsfonden Fredrika Bildts Minne åberopar länsstyrelsen
vad fondens direktion anfört i det infordrade yttrandet.

På grund av vad sålunda anförts, får länsstyrelsen såsom sin mening uttala,
att anledning för närvarande icke föreligger att föranstalta om permutation
av donationsbestämmelserna för Mannerstråhleska donationsfonden
och donationsfonden Fredrika Bildts Minne. Göteborg den 30 januari 1964.

FOLKE ELFVING

Olof Hammarberg
1 Ej avtryckt

287

Bilaga A

Utdrag av protokoll, fört vid extra sammanträde med direktionen för Donationsfonden
Fredrika Bildts Minne den 13 januari 1964

I anledning av från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län till direktionen
för Donationsfonden Fredrika Bildts Minne översända handlingar med
anmodan att avgiva yttrande rörande ifrågasatt permutation, får direktionen
såvitt angår ifrågavarande donationsfond, avgiva följande yttrande.

1. Direktionen har efter bästa förstånd och samvete städse sökt följa de
riktlinjer donator angivit i testamentet.

2. Donationen hör visserligen icke till de större, men avkastningen har
likväl, med hänsyn till församlingens ringa folkmängd, under årens lopp
kommit icke så få till del, i vissa fall ett icke föraktligt bidrag ens under nuvarande
förhållanden. Den årligen återkommande utdelningen har därför
alltid varit efterlängtad och uppskattad här ute i havsbandet.

3. Några som helst svårigheter att finna sådana personer, på vilka donationsvilfkoren
kunnat tillämpas, har heller aldrig förekommit.

Då donationen i sin hittillsvarande form synes fylla en viktig uppgift, får
direktionen uttala den förhoppningen att densamma måtte bibehållas i oförändrat
skick, så länge förhållandena icke kräver någon radikal ändring.

Om en förenkling av administrationen inom ramen för nu gällande författning
är möjlig, så att det arbete, som följer med fondförvaltningen, kunde
reduceras, är direktionen villig att efter sin förmåga medverka härtill.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att donationsbestämmelserna
bör permuteras i syfte att giva fonderna en mera ändamålsenlig och
tidsenlig användning. Av de fonder som förvaltas av länsstyrelsen torde
det kunna ifrågasättas om icke ändamålsbestämmelserna bör ändras för
fyra: Västerbottens läns arbets- och korrektionsinrättningsfond, länsstyrelsens
arbetslöshetsmedel, fonden för frigivna fångar inom Västerbottens
län samt bidrag till anläggning av tvättstugor inom Västerbottens län.

Västerbottens läns arbets- och korrektionsinrättningsfond. Enligt Ivungl.
Maj :ts beslut den 14 februari 1800 fick Västerbottens läns hushållningssällskap
uppbära räntan. Direktionen för fondens förvaltning medgavs rätt
att mot laga säkerhet överlämna fondens kapital till sällskapet. Genom beslut
den Va mars 1935 medgav Kungl. Maj:t, att hushållningssällskapet
icke behövde ställa säkerhet för lånet.

Fondens medel bör kunna överlämnas till hushållningssällskapet och
därmed avföras ur länsstyrelsens räkenskaper.

Länsstyrelsens arbetslöshetsmedel. Då medel för bekämpning av arbetslöshet
erhållas i annan ordning har fonden för närvarande icke någon
funktion att fylla. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör fonden sammanslås
med länsstyrelsens nödhjälpsmedel, en fond som ännu har en stor
betydelse för länet.

Fonden för frigivna fångar inom Västerbottens län. Fonden synes för
närvarande icke fylla någon större uppgift. Ändamålsbestämmelserna böra
ändras och länsstyrelsen kommer att göra framställning om permutation,

288

sedan föreståndarens för fängelset och statens skyddskonsulents i 14 :e
distriktet yttranden inhämtats.

Bidrag till anläggning av tvättstugor inom Västerbottens län. Någon
möjlighet att använda fondens medel eller avkastning finnes för närvarande
icke. Med hänsyn till fondens ringa storlek, c:a 2 000 kronor,
torde densamma icke kunna användas för sitt ändamål. Fondens medel
bör därför kunna överlämnas till lanthushållsskola inom länet varvid avkastningen
skulle kunna överlämnas som premie till någon dugande elev.

Utöver de fonder som förvaltas av länsstyrelsen finnes bland annat av
kommuner förvaltade fonder, vilka icke kunna användas för sitt ändamål.
Av pietetsskäl synes den förvaltande myndigheten icke vilja göra
framställning om permutation. Det torde därför finnas skäl för att bestämmelser
utfärdas om att i den mån en fond icke användes för sitt ändamål
eller då donationen förlorat betydelse, länsstyrelsen medgives rätt att
besluta om att en fond skall sammanslås med andra inom en kommun
förvaltade fonder till en fond, varefter den nya fondens avkastning må
användas exempelvis till stipendier åt ungdom för yrkesutbildning eller
liknande ändamål.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade landskamrerare
och länsassessor, föredragande. Umeå. den 30 januari 1964.

ROLF BYSTEDT

.4. Olofsson

§ 34 Vissa allmänniiigsfonder i Norrbottens län
Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket får uttala, att ämbetsverket icke funnit något att
invända mot vad revisorerna anfört och föreslagit under angivna avsnitt
i berättelsen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Ehnbom
och Säfström. Stockholm den 28 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

L. Lundh

Skogsstyrelsen

Revisorerna hänvisar till den nuvarande storleken på allmänningsfonderna,
som revisorerna funnit i vissa fall avsevärt överstiga de minimibelopp
vilka enligt bestämmelserna i respektive reglementen skall utgöra
fonderade medel, och ifrågasätter, om inte en snabbare omsättning av
fondkapitalet med inriktning på direkt produktiva investeringar borde
övervägas. Revisorerna har även antydningsvis angett några tänkta lösningar
i fråga om utnyttjande av överskottsmedel genom att hänvisa till
fondbildningar som under senare år skett i syfte att stödja näringslivet
i Norrland och företrädesvis i Norrbotten.

289

Visserligen uppvisas exempel på att i en del fall betydande avsättningar
ägt rum till allmänningsfonderna, men den totala ökningen under den av
revisorerna berörda tioårsperioden torde likväl få betecknas som förhållandevis
måttlig. Inte förty synes revisorernas konstaterande äga visst fog,
då målsättningen bör vara ett i görligaste mån ändamålsenligt nyttjande
av fondkapitalet, dock utan att vissa säkerhetssynpunkter får bortskymmas.

De nu gällande bestämmelserna i 19 § lagen om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna innebär emellertid i förhållande till den tidigare lagstiftningen
på området relativt goda möjligheter för delägarna att själva
besluta om användning av fonderad avkastning. Hur dessa möjligheter utnyttjats
av delägarna i allmänningarna undandrar sig dock ämbetsverkets
bedömande. Dispositionsreglerna i vad avser kapitalinkomsterna — 21 §
sagda lag — är däremot förhållandevis restriktiva, varvid dock bör tas i
betraktande lagens allmänna målsättning att i stort vidmakthålla det samlade
kapital som allmänningarna representerar ävensom att tillförsäkra
delägarna en viss säkrad avkastning även i mindre gynnsamma konjunkturlägen.

Huruvida ändringar i berörda lagrum kan skapa bättre förutsättningar
för en ökad investeringsverksamhet jämte andra av revisorerna antydda
initiativ skulle måhända kunna belysas genom den föreslagna utredningen.
Revisorernas uttalande berör uteslutande allmänningsfonderna i Norrbottens
län, vilket främst torde sammanhänga med den särskilda uppmärksamhet
som för närvarande ägnas näringslivet därstädes. En utredning
på området synes emellertid böra innefatta även övriga allmänningsskogar
och besparingsskogar lydande under lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

Revisorerna har förutsatt att samtliga på frågans rättsliga aspekter
inverkande omständigheter skulle komma att särskilt beaktas vid eu dylik
utredning. Under dessa självklara förutsättningar anser sig ämbetsverket
kunna tillstyrka att utredningen kommer till stånd. Stockholm den 29
januari 1964.

FOLKE JOHANSSON

Sten Beskow

Ingmar Arwidsson

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Norrbottenallmänningarnas Förbunds styrelse har i avgivet yttrande,
som bifogas (bilaga), lämnat en utförlig redogörelse för allmänningarnas
tillkomst och uppbyggnad, gällande regler för avkastningens användande,
fondbildningen i skogsmedelsfonderna samt fondernas nuvarande storlek
in. m. Länsstyrelsen kan till alla delar vitsorda vad däri anförts. Länsstyrelsen
vill särskilt understryka att någon ökning av skogsmedelsfonderna
icke skett sedan de nya reglementena trädde i kraft den 1 januari 1954 och
fonderna bestämdes till de i reglementena föreskrivna minimibeloppen. I de
belopp riksdagens revisorer angivit ingår medel som disponeras av allmänningsstyrelserna
och som länsstyrelsen på rekvisition har att utbetala.
För egen del får länsstyrelsen därutöver anföra följande.

290

Såsom även riksdagens revisorer anfört tillhör allmänningsskogen ägarna
av de fastigheter för vilka skogen vid avvittringar och skiften biivit
avsatt. Vid tillkomsten av lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarne samt de i anslutning till lagen fastställda nja
reglementena för allmänningarna kom erkännandet härav till uttryck
bl. a. på så sätt, att allmänningsdelägarna i större omfattning än tidigare
lämnades frihet att själva besluta i allmänningens angelägenheter. Med
hänsyn härtill torde en förändring av nu gäilande bestämmelser om
alhnänningsfonds användning böra ske endast om allmänningsdelägarna
uttalat sig härför.

Nu gällande bestämmelser om i vilka tillgångar skogsinedelsfonderna få
placeras skulle väl något kunna uppmjukas. Placering får nu ske i bank
eller i statens, kommuns, allmänna hypoteksbankens eller hypotekskassans
obligationer eller genom utlåning till kommun, dock ej egen, eller
till flottningsförening. Om länsstyrelsen och allmänningens styrelse äro
därom ense, borde placering kunna få ske även på annat sätt som anses
förmånligt och där säkerheten får anses betryggande. Gällande bestämmelser
om under vilka omständigheter fonderade medel få tas i anspråk ha
ävenledes visats vara alltför stränga. För sådant beslut kräves att detsamma
biträtts av minst 2/3 av allmänningens hela delaktighetstal, en majoritet
som enligt vad allmänningsstyrelserna i annat sammanhang uppgivit
i praktiken aldrig går att uppbringa. De frågor som nu berörts avse dock
närmast att inom den nuvarande principiella ramen ernå smidigare och
mera ändamålsenliga bestämmelser. Riksdagens revisorer torde ha velat
ifrågasätta en betydligt friare användning av allmänningsfondernas medel
än som nu föreskrivits. Väl finnes som revisorerna påpekat ett stort
behov av kapital för olika projekt rörande länets näringsliv. Om man
håller fast vid det förhållandet, att allmänningsskogarna och därmed
även allmänningsfonderna äro allmänningsdelägarnas egendom torde dock,
så länge statlig myndighet har att svara för medlens placering, böra gälla,
att endast sådan placering, som för delägarna är fullt betryggande, kan
tillåtas. Frågan skulle kunna lösas genom någon form av statlig garanti
såsom exempelvis förekommer vid vissa lån till elföreningar. Redan med
nuvarande bestämmelser kan emellertid en sådan friare placering än reglementena
medger få ske efter medgivande av Eders Kungl. Maj :t i varje särskilt
fall. Så har redan skett i något fall. Någon utredning på sätt riksdagens
revisorer ifrågasatt är härför för sådana fall knappast nödvändig.

Under åberopande av vad här ovan och i bifogat yttrande anförts får
länsstyrelsen som sin mening uttala, att vissa ändrade bestämmelser rörande
allmänningsfondernas placering och ianspråktagande kunna vara
befogade men knappast i den omfattning riksdagens revisorer antytt och
att det i första hand bör ankomma på allmänningsdelägarna själva att
taga initiativ i dessa frågor.

Länsstyrelsen vill dock i detta sammanhang anföra, att jordbrukets
ändrade villkor och betingelser i länet och de förändringar däri som fortlöpande
ske torde ha medfört, att nu gällande lagstiftning och reglementen
för allmänningarna i vissa avseenden framstå som mindre ändamålsenliga.
Eu översyn av nu gällande bestämmelser torde snart befinnas
önskvärd, varvid särskilt bör beaktas frågorna om hur allmänningarna
bäst skola förvaltas och hur avkastningen därav bäst skall tillgodogöras
delägarna.

291

I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen Manfred
Näslund, landskamreraren Arvid Wenker och länsassessorn K. E. Hansén,
föredragande. Luleå den 11 februari 1964.

MANFRED NÄSLUND

K. E. Hansén

Bilaga

Yttrande från Norrbot t enalhnänningar nas Förbunds styrelse

Åberopande länsstyrelsens kamerala sektions remissakt nr XÄ-öi-63 den
11/1 1964, enligt vilken Norrbottenallmänningarnas Förbund beretts tillfälle
avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
vissa allmänningsfonder i Norrbottens län, får förbundsstyrelsen
med aktens återställande vördsamt anföra:

Allmänningsskogarna i Norrbottens län bildades vid den allmänna avvittringen
i länet under tiden 1875—1900, alla till följd av frivilliga beslut
av vederbörande delägare. Dessa beslöto nämligen på avvittringssammanträdena
i de olika socknarna att för »bildandet av allmänningar avsätta
en fjärdedel av de skogsanslag, som vid avvittringen komme att tilldelas
byar, hemman och nybyggen». Kungl. Maj :t föreskrev i anledning därav
genom särskilda brev för varje allmänning, »att socknemännens beslut
skulle bringas i verkställighet». Därefter utlades vid den allmänna avvittringen
i länet allmänningar inom samtliga socknar i länets lappmark,
d. v. s. inom Arjeplogs, Arvidsjaurs, Jokkmokks, Gällivare, Jukkasjärvi
och Karesuando socknar, samt i en socken i länets kustland, nämligen
Pajala. Senare har från denna socken avskilts Tärendö och Junosuando
socknar, och därför är denna allmänning numera belägen i tre socknar
och benämnes i reglementet »Pajala, Junosuando och Tärendö s:rs Allmänningsskog».

Vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län avsattes inom Arjeplogs,
Jokkmokks och Gällivare socknar vissa områden såsom överloppsmarker.
År 1918 upplätos och avvittrades vid en särskild avvittring ett flertal
nybyggen å dessa överloppsmarker. I avvittringskungörelsen föreskrevs
då, att, sedan vissa områden av skogsanslaget tilldelats nybyggarna såsom
husbehovsskogar, skulle en fjärdedel av anslaget tilläggas den vid den
allmänna avvittringen inom socknen bildade allmänningsskogen, varefter
nybyggarna skulle äga del i denna skog efter samma grunder som övriga
delägare. Återstoden av skogsanslaget skulle avsättas till en särskild allmänning
för nybyggena och förvaltas för de delaktiga nybyggarnas gemensamma,
efter mantal beräknade nytta. Sålunda bildades de s. k. nybyggesallmänningarna
inom de ovan nämnda tre socknarna.

Av medel, som inflyter från allmänningsskogarna på grund av därå upplåtna
avverkningsrätter, egna avverkningar in. in., skall i första hand gäldas
kostnaderna för skogens behöriga vård och förvaltning, däri inbegripet
avlöning till anställd personal, samt på allmänningsskogen belö -

292

pande utskylder och onera. Vad därefter återstår, behållen ordinarie avkastning,
skall, sedan i förekommande fall avsättning gjorts till en särskild
understödsfond, användas till jordbrukets och skogsbrukets främjande
eller till annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller hela
befolkningen i socknen.

Uppkommande överskott å behållen ordinarie avkastning skall, sedan
erforderliga medel undantagits till kassa- och förlagsmedel i skogsförvaltningens
rörelse och allmänningsstyrelsens verksamhet, tillföras skogsmedelsfonden,
därest ej allmänningsstämman annat beslutar.

Frågan om äganderätten till allmänningsskogarna i länet är besvarad genom
skogarnas tillkomsthistoria. Som regel gäller, att de som samfälld
egendom tillhöra ägarna av'' de fastigheter, för vilka skogarna vid avvittringen
blivit avsatta, eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts,
är förenad rätt till delaktighet i skogen.

De allmänningsskogar, som avsatts vid den allmänna avvittringen i Norrbottens
län, samt de områden, som vid den senare, särskilda avvittringen
tillagts dessa allmänningsskogar tillhöra således ägarna av samtliga i mantal
satta fastigheter inom respektive socknar.

Vad åter angår de s. k. nybyggesallmänningarna i Norrbottens län, som
tillkommit vid den senare, särskilda avvittringen, ha dessa skogar avsatts
för eu viss grupp i mantal satta fastigheter — nybyggena — inom
vederbörande socken, varför andel i dessa skogar endasi tillkommer ägarna
av dessa nybyggen.

Delaktighet i allmänningsskogarna tillkommer alltså ägarna av i mantal
satt jord efter storleken på hemmanens, respektive nybyggenas mantal.
Vad sedan angår allmänningsfonderna, som bildats av avkastningen från
allmänningsskogarna, följer av sättet för fondernas bildande, att skogarnas
och fondernas ägare äro desamma och att ägarna ha del i fonderna efter
samma grunder, som de ha del i skogarna.

Allmänningsfonderna äro av två slag: skogsmedelsfonderna och understödsfonderna
(= nödhjälpsfonderna).

An skogs medels fondens avkastning skall i första hand gäldas kostnaderna
för fondens förvaltning och alla i samband därmed stående åtgärder
samt på fonden belöpande utskylder. Av den därefter behållna årsavkastningen
skall 4/10 avsättas till en understödsfond. som skall användas
till befolkningens understödjande vid missväxtår eller då allmän nöd
uppkommit eller hotar. När understödsfonden uppgår till 100 000 kr.
upphör avsättningen. Vad efter denna avsättning återstår av skogsmedelsfondens
avkastning får användas till de tidigare nämnda, för delägarna
och befolkningen nyttiga ändamålen eller kan läggas till fonden.

Skogsmedelsfonderna förvaltas av länsstyrelsen. I viktigare frågor beträffande
dessa fonders förvaltning samråder länsstyrelsen med vederbörande
allmänningsslvrelse.

Understödsfond (nödhjälpsfond) förvaltas av allmänningsstyrelse.

Skogsmedelsfonderna får icke hållas vid lägre kapitalbelopp än som
föreskrives i varje allinännings av Ivungl. Maj :t fastställda reglemente.

Allmänningsdelägarna ha — sedan reglementena blivit fastställda _ på

stämmor beslutat, hur stort kapitalbelopp, som skall utgöra skogsmedelsfond.

Följande sammanställning utvisar de olika skogsmedelsfondernas minimibelopp
enligt reglementena, kapitalbelopp enligt stämmornas beslut

293

samt behållningarna på allmänningskontona i länsstyrelsens huvudbok,
d. v. s. utgående balans budgetåret 1962/63:

Skogsmedelsfond	Min.belopp	Kapitalbel.	Behålln. å allm:s
	enl. regi.	enl. stäm. besl.	konto i läns-styrelsen. Utg. balans 1962/63
Arjeplogs ............................	1 000 000	1 000 000	1 032 782:17
Arvidsjaurs............................	1 500 000	1 500000	1 591 160: 68
Jokkmokks............................	2 000 000	2 000 000	2 608 777: 28
Gällivare..............................	1 500 000	1 500 000	3 554 908: 65
Pajala, Junosuando o. Tärendö s:rs......	1 500 000	1 500 000	2 415 191:68
Jukkasjärvi ..........................	1 500 000	1 500 000	1 113 829: 66
Karesuando ..........................	100 000	100 000	427 948: 19
Arjeplogs nybygges-..................	—	100 000	103 000: —
Jokkmokks » ..................	—	70 000	79 386: 32
Gällivare » ..................	—	50 000	54 109: 26
Summa kronor	9 100 000	9 320 000	12 981 093: 89

Av dessa belopp får allmänningsdelägarna enligt reglementenas bestämmelser
icke förbruka de 9,1 milj. kronor, som utgöra skogsmedelsfondernas
sammanlagda minimibelopp. Däremot kunde de vid budgetårets utgång
d. 30/6 1963 för ändamål, som reglementet medger (se ovan), av
de hos länsstyrelsen redovisade behållningarna disponera sammanlagt
ca 3,9 milj. kronor.

Skogsmedelsfondernas kapital har av länsstyrelsen enligt allmänningsreglementenas
bestämmelser placerats i statsobligationer och hypotekskassor,
i lån till flottningsföreningar och på senare år företrädesvis i lån
till kommuner och städer. Det finns alltså anledning förmoda, att dessa
pengar kommit till nytta, även om kapitalet i fonderna legat tämligen bundet.

Syftet med skogsmedelsfonderna är att trygga tillgången på medel för
de ändamål, vartill de avsatts, så att en viss jämnhet i anslag och bidrag
till olika ändamål skulle kunna hållas, oberoende av konjunkturernas
växlingar. Denna uppgift har fonderna också i stort sett kunnat fylla, så
länge i lag och reglementen bestämmelser meddelats i syfte att hindra
delägarna att skingra eller förbruka fondernas kapital.

År 1953 hade skogsmedelsfonderna i länet vuxit till ett sammanlagt belopp
av ca 16,5 milj. kronor.

I nu gällande »1952 års lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna»,
som trädde i kraft den 1/1 1954, finns icke någon bestämmelse
om fondernas bibehållande, men i allmänningsskogarnas — ej Nybyggesallmänningarnas
— reglementen har intagits bestämmelser om deras bibehållande
vid vissa minimibelopp. (Se ovan.)

Sedan den nya lagen för tio år sedan började tillämpas, har skogsmedelsfonderna
nedgått till sammanlagt ca 9,3 milj. kronor.

Statsrevisorernas påstående mitt på s. 313 i berättelsen: »Den sammanlagda
behållningen å dessa fonder uppgick vid utgången av sistförflutna
budgetår till nära 13 milj. kronor mot 10,7 milj. kronor tio år tidigare»,
är således direkt missvisande, för att inte säga felaktigt.

Det rätta förhållandet är, att fondernas behållning vid utgången av budgetåret: 10

Rev. berättelse ang. statsverket är 1963. II

294

1942/43 utgjorde 10,7 milj. kronor

1952/53 utgjorde 16,4 milj. kronor och

1962/63 utgjorde 9,3 milj. kronor.

Behållningen på allmänningskonton i länsstyrelsen vid utgången av sistnämnda
budgetår utgjorde, som ovan nämnts, nära 13 milj. kronor, varav
fondmedel, ca 9,3 milj. och disponibla kassa- och förvaltningsmedel ca
3,7 milj. kronor.

Statsrevisorerna konstaterar i fortsättningen av sitt uttalande, att allmänningsfonderna
med hänsyn till sin karaktär bör förfoga över visst
reservkapital, men ifrågasätter i följande mening, »om den fortskridande
anhopning av kapital, som här försiggår, verkligen tjänar något rimligt
sgfte.n/ Såsom ovan påvisats, har allmänningarna på de senaste tio åren
icke »anhopat» några medel, utan i stället kraftigt minskat fonderingen
praktiskt taget till de av Kungl. Maj :t i reglementena fastställda minimibeloppen.
Några »överskottsmedel» utöver de, som erfordras såsom reservoch
förlagsmedel i skogsförvaltningarnas rörelse och allmänningsstyrelsernas
bidragsverksamhet, finns f. n. icke.

Statsrevisorernas uttalande — tyvärr missvisande — kan tolkas antingen
som en önskan, att de allmänningarnas skogsmedelsfonder och disponibla
medel, som återfinnas såsom utgående behållningar på allmänningskonton
i länsstyrelsens i Norrbottens län huvudbok för budgetåret 1962/63,
sammanlagt från alla allmänningar i länet ca 13 milj. kronor, skulle
kunna bliva disponibla på samma sätt som Norrlandsfonden, Malmfonden
och Längmanska företagarfonden eller som ett hot mot allmänningsdelägarnas
äganderätt. Vilken avsikt revisorerna haft kan icke med säkerhet
avgöras. Odiskutabelt och ostridigt är däremot, att allmänningsskogarna
och de av deras avkastning bildade fonderna ägs av allmänningsdelägarna.
Det bör således också rätteligen vara deras sak att bestämma över sina
tillgångar.

I den mån allmänningsskogarna får överskottsmedel, varöver delägarna
fritt förfogar, kan det med nuvarande bestämmelser mycket väl tänkas,
att de satsar sådana medel på exempelvis en industri i Norrbotten med
skogen som råvara, men det förutsätter naturligtvis, att delägarna själva
vill disponera pengar på det sättet. En allmänningsskog är ett skogsföretag
och en affärsrörelse, närmast jämförbar med ett skogsbolag. Samhället
dirigerar icke ett bolags investeringar. Så bör rätteligen ej heller ske med
allinänningsskogarnas.

Om revisorernas avsikt och mening är, alt staten skall villkorligt frige
de i skogsmedelsfonderna bundna medlen och dirigera deras användning
i avsikt att stimulera näringslivet i Norrbotten, så bör staten rimligen
också garantera fondernas ägare, d. v. s. allmänningsdelägarna, såväl
kapitalet som skälig ränta å de sålunda investerade medlen.

Förbundsstyrelsen vill här framhålla, att en vädjan till allmänningsdelägarnas
goda vilja och stora bygdeintresse ofta kan ge ett gott resultat
— medan däremot statlig dirigering kan få motsatt verkan.

Styrelsen vill till sist också erinra om den synnerligen gagneliga gärning,
som allmänningsskogarna utfört och alltjämt utför för att hjälpa och stimulera
näringsgrenarna jordbruk och skogsbruk i de kommuner, som ha
förmånen att ha dessa skogar inom sina gränser. Följande sammanställning
över av allmänningsskogarna i Norrbottens län under 10-årsperioden
1953—62 lämnade bidrag och anslag till jordbruk, skogsbruk och

295

övriga ändamål, som äro till gagn för delägarna eller för hela befolkningen
inom de ifrågavarande socknarna, torde bäst belysa denna verksamhet:

Allmänningsskog

Arjeplogs ........................

Arvidsjaurs........................

Jokkmokks........................

Gällivare..........................

Pajala, Junosuando o. Tärendö sas..

Jukkasjärvl .................... • •

Karesuando ......................

Arjeplogs nybygges-..............

Jokkmokks * ..............

Gällivare » ..............

Summa kronor

Anslag till Jordbruket	Skogsbruket Övr. (enl. regi.)
Kronor	Kronor	Kronor	S:a Kr.
1 312 886	104 066	622 603	2 039 555
1 171480	99 151	534 110	1 804 741
2 555 022	962 652	641 418	4 159 092
4 596 917	750 347	284 502	5 631 766
2 598 190	628 500	126 085	3 352 775
605 971	305 510	51462	962 943
194 314	57 461	2 213	253 988
657 999	—	—	657 999
90 790	—	—	90 790
32 396	—	—	32 396
13 815 965	2 907 687	2 262 393	18 986 045

Med stöd av vad ovan anförts får Norrbottenallmänningarnas Förbunds
styrelse vördsamt hemställa, att länsstyrelsen måtte föreslå Kungl. Inrikesdepartementet
besluta, att statsrevisorernas förslag om en undersökning
av förutsättningarna för att på ett friare sätt än nu kunna disponera
överskottsmedlen från Norrbottens läns allmänningsfonder icke
måtte föranleda någon åtgärd. Gällivare och Jokkmokk den 16 januari
1964.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Av remisshandlingen framgår att allmänningsfonderna i Norrbottens län
nått en sådan storlek att det enligt riksdagens revisorers mening kan ifrågasättas
om denna fortskridande anhopning av kapital verkligen tjänar något
rimligt syfte. En snabbare omsättning av kapitalet med inriktning på direkta
produktiva investeringar synes enligt revisorerna vara att föredra.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening är det i högsta grad angeläget,
att varje möjlighet till att förstärka näringslivet och förbättra sysselsättningsmöjligheterna
i Norrbottens län tillvaratas. Styrelsen har därför ingen
erinran mot revisorernas förslag att en närmare undersökning företages rörande
förutsättningarna för allmänningsfondernas överskottsmedels utnyttjande
på det friare sätt som antytts i revisorernas utlåtande.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad Olsson, generaldirektör
och chef; och har i ärendets behandling deltagit byråchefen Canarp, byrådirektören
Buregren samt förste byråsekreteraren Heffler, föredragande.
Stockholm den 27 januari 1964.

BERTIL OLSSON

C. Canarp

Gottfrid Heffler

296

§ 35 Konjunktur- och säsongutjämning inom byggnads- och
anläggningsverksamheten

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Beträffande frågan om konjunktur- och säsongutjämning inom byggnadsoch
anläggningsverksamheten får styrelsen inledningsvis konstatera att beträffande
den sektor som styrelsen handhar, nämligen arbeten avseende de
allmänna vägarna på landet, föreligger en mindre skillnad mellan sommaroch
vintersysselsättningen som hänför sig nästan uteslutande till beläggningsarbeten,
vilka av tekniska skäl måste utföras sommartid. Vid uppgörande
och fastställande av byggnadsprogrammen för ifrågavarande verksamhet
söker verket planera verksamheten så att härför lämpliga arbeten utföres
vintertid. Härigenom kan upprätthållas kontinuerlig drift med maximalt
utnyttjande av befintliga resurser, vilket befordrar en ekonomisk byggnadstid.
I första hand kan den jämna sysselsättningen givetvis uppnås beträffande
den egna arbetsstyrkan, d. v. s. arbeten i egen regi. Men även beträffande
entreprenadverksamheten söker verket planera verksamheten så att denna
ger största möjliga bidrag till säsongutjämning på arbetsmarknaden. Av bilagt
diagram framgår variationerna i sysselsättningen. (Bilaga.)

Vid sidan av den ordinarie verksamheten bedriver verket beredskapsarbeten
— under vissa år av betydande omfattning. Sålunda uppgick ifrågavarande
investeringar (exkl. smärre arbeten) till ca 200 mkr under vart och ett
av åren 1959 och 1960, stannade vid 115—130 mkr under åren 1961 och 1962
för att under 1963 åter nå en omfattning av 200 mkr. Den totala väg- och
brobyggnadsverksamheten på landsbygden nådde sålunda under 1963 en total
omfattning motsvarande ca 650 mkr.

Inom vägväsendet göres mycket stora ansträngningar att skapa en tillräcklig
reserv av objekt att påbörjas i fall av nedgång i den allmänna ekonomiska
aktiviteten. Styrelsen följer därför mycket noga hur projekteringsläget
utvecklas i olika delar av landet. Till den investeringsreserv som arbetsmarknadsstyrelsen
har att upprätta har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret 1964/65 anmält investeringsobjekt med en beräknad kostnad
av sammanlagt 400 mkr (inklusive de beredskapsarbeten i fonn av vägarbeten
som inräknats under anslaget Allmänna beredskapsarbeten in. in. i 1964
års statsverksproposition). Härför utvalda företag återfinnes regelmässigt i
gällande flerårsplaner för vägbyggnadsverksamheten och utgör sålunda tidigareläggande
av mycket angelägna investeringsobjekt, planerade att utföras
under de närmaste åren. Det åligger vägförvaltningarna att före den 1 juni
upprätta beredskapsprogram för sådana företag som kan bedrivas under påföljande
vintersäsong. Den självklara målsättningen härvid är att samtliga
förberedelser då vidtagits för företagens igångsättande.

Revisorerna anför att brister föreligger i planeringen, vilket bl. a. medfört
svårigheter att snabbt starta erforderliga arbeten. Väg- och vattenbyggnadsverket
som under senare år bedrivit beredskapsarbeten i väsentlig omfattning,
kan vitsorda att denna utökning av verksamheten ställt mycket stora
krav på vägorganisationens elasticitet i olika avseenden. Under rådande brist
på kvalificerad teknisk personal har personalbehovet endast med största
svårighet kunnat tillgodoses. För att en investeringsreserv av större omfatt -

297

ning skall kunna upprätthållas föreligger därför behov av förstärkning av
personalresurserna.

Vad beträffar de under § 36 upptagna frågorna kan för vägväsendets del
konstateras att beredskapsarbetena under senare år förekommit i så stor
skala att de även fått betydelse ur allmän investeringsmässig synpunkt. Tar
man emellertid hänsyn till lokaliseringen med koncentration av arbetena till
norrlandslänen har dessa investeringars effekt att tillgodose trafikbehovet i
landet i dess helhet varit relativt begränsad. Att med beredskapsmedel sysselsätta
friställd arbetskraft i norrlandslänen vid vägbyggnader i södra Sverige
anser styrelsen därför böra praktiseras i större omfattning än för närvarande.
Detta ligger även i linje med vad revisorerna anfört i fråga om rörlighetsstimulerande
åtgärder.

Modernt vägbyggande förutsätter stor maskininsats. Det kan därför icke
undgås att om godtagbart utbyte skall erhållas, dagsverkskostnaden måste
bli relativt hög. Tar man emellertid hänsyn till väginvesteringarnas goda
lönsamhet synes en hög dagsverkskostnad icke böra vara ett hinder för att
såsom beredskapsarbete utföra sådana företag. Vad speciellt gäller frågan
att med tillgängliga medel nå stor sysselsättningseffekt genom bedrivande
av skogsvårdsarbeten, bl. a. byggande av skogsbilvägar, vill styrelsen framhålla
att utbyggnad och förstärkning av de allmänna vägarna utgör en av de
primära förutsättningarna för ett rationellt skogsbruk.

Beträffande revisorernas uttalande i frågan om beredskapsarbetenas lägre
produktivitet vill styrelsen framhålla att genom ett förbättrat projekteringsläge
bör erforderligt tidsutrymme kunna vinnas för en mer omsorgsfull
driftsplanering, vilket successivt bör bidraga till allt högre effektivitet.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade
deltagit överingenjören Tjällgren. Stockholm den 31 januari 1964.

GUST. VAHLBERG

Ragnar Klingberg

Sysselsättning vid väguäsendet 1960—1963

A Total sysselsättning (inkl. beredskap)
B Ordinarie arb. (egen regi + entr.)

C Ordinarie arb. (egen regi)

Bilaga

1000-tal

arbetare

H '' |

1960

1961

1962

Juli

1963

298

Byggnadsstyrelsen

Revisorerna påtalar det otillfredsställande planeringsläget beträffande de
i investeringsreserven ingående byggnadsobjekten, vilket medför att dessa
objekt ej i önskad omfattning kan användas i säsong- och konjunkturutjämnande
syfte. De finner det angeläget, att detaljplaneringen åtminstone
beträffande en del av dessa arbetsobjekt i fortsättningen föres fram så långt
att underlag finnes för infordrande av anbud.

Byggnadsstyrelsen anser det i och för sig önskvärt att det statliga husbyggandet
planeras så att de önskemål revisorerna åsyftar kan tillgodoses
i rimlig omfattning. Härvid måste emellertid beaktas de speciella problem
som är förenade med hithörande verksamhet och vilka är eu följd av bland
annat att husbyggandet för byggnadsstyrelsens del berör samtliga departement
och omfattar de flesta av statsförvaltningens organisatoriska enheter.
Husbyggandets komplicerade natur och föränderligheten i de funktioner
som byggnadsobjekten skall tillgodose är här även en mycket viktig
faktor.

Den byggnadsverksamhet för vilken styrelsen ansvarar är för närvarande
stadd i en exceptionellt snabb tillväxt. En omsorgsfull planering av denna
verksamhet framstår som en självklar nödvändighet. Detta krav har beaktats
vid styrelsens nyligen genomförda omorganisation och har kommit
till uttryck bland annat däri att en särskild utredningsbyrå skapats för förberedande
planering och programmering av projekten samtidigt som motsvarande
funktioner inbyggts i de särskilda projekteringsbyråerna för den
verksamhet som omfattas av dessa. Vid omorganisationen har även beaktats
revisorernas synpunkter i vad avser tillvaratagandet av nuvarande
arbetskraftstillgång genom avlastning av arbetsuppgifter från kvalificerad
personal till annan sådan (liksom från en personalkategori till en annani
och dessa problem är föremål för fortlöpande uppmärksamhet från styrelsens
sida. I själva verket framtvingar de statliga lönernas bristande konkurrenskraft
gentemot den enskilda sektorn de av revisorerna önskade åtgärderna
med omfördelning av arbetsuppgifter etc. i en utsträckning som
kan bli större än önskvärt.

För att belysa den ökade verksamheten kan några exempel nämnas från
byggnadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1964/65.
Sålunda beräknar byggnadsstyrelsen under innevarande budgetår att slutföra
utbyggnadsplaner representerande eu sammanlagd investering av cirka
1 200 miljoner kronor, avlämna byggnadsprogram för cirka 900 miljoner
samt färdigställa bygghandlingar för cirka 460 miljoner kronor. Samtidigt
kan nämnas att produktionsvolymen som för budgetåret 1962/63 utgjorde
165 miljoner kronor för budgetåret 1964/65 beräknas stiga till 300 miljoner
kronor. Inom ramen för investeringsreserven har inom styrelsen framlagts
projekterade objekt för cirka 15 miljoner kronor.

För närvarande planeras sålunda en mycket omfattande byggnadsverksamhet.
Det bör observeras att det ej ankommer på byggnadsstyrelsen att
verkställa någon prioritering av de olika byggnadsobjekten inom dess verksamhetsområde,
utan denna uppgift måste anses tillkomma Kungl. Maj :t.
Därvid torde ett icke ringa antal objekt, som sålunda inrymts i styrelsens
ordinarie planeringsvolym, kunna utgöra en naturlig och lämplig investeringsreserv.
Det torde emellertid vara praktiskt omöjligt att ständigt ha
programmering och projektering fram till bygghandlingar för alla objekt
så aktuella som revisorerna synes önska. Byggnadsstyrelsen finner det dock
från beredskapssvnpunkt lämpligt att styrelsen i vissa fall får förbereda

299

ifenerellt utformade byggnader utan att användningsändamålet i föiväg
närmare preciseras. Därvid avses inte ett projekterande av typhus utan avseende
på någon speciell tomt utan på normalt sätt utformade byggnadei
ingående i en planlagd utbyggnad. De skall däremot vara avsedda för ändamål
som under alla förhållanden, på grund av verksamhetens karaktär,
bör tillgodoses genom en byggnadsutformning som tillåter en ständig, successiv
anpassning till funktionskraven. Sålunda föreligger i Stockholm och
i residensstäderna behov av ett stort antal kontorslokaler som kan projekteras
utan att det är nödvändigt att på förhand exakt ange den blivande
statliga nyltjaren. Även på universitetsområdet skulle byggnader i viss omfattning
kunna utformas på ett allmängiltigt sätt. Samma kan från andra
utgångspunkter gälla byggnader för speciella ändamål, som till exempel paikeringshus,
i fråga om vilka det föreligger behov av lokaler som redan i
förväg skulle kunna projekteras. Särskilt lämpade att därutöver ingå i en
investeringsreserv bör bara byggnadsobjekt som är mer oberoende a\ den
tekniska utvecklingen inom byggnadsfacket och förändringar av program
såsom underhållsarbeten i form av fasadrenoveringar och dylikt.

En projektering och ett byggande som är inriktade på generella utformningar
av hustyper som nyss antytts skulle otvivelaktigt ge en bättre flexibilitet
inom styrelsens byggande verksamhet och bidraga till att utjämna
säsong- och konjunkturojämnheter. Byggnadsstyrelsen är av den uppfattningen
att det av revisorerna uttalade önskemålet härom är på väg att lösas
inom ramen för den verksamhet som för närvarande pågår och i den
utsträckning det är praktiskt möjligt och rimligt och att några särskilda
åtgärder härutöver icke erfordras. Erfarenheten har dock givit vid handen
att en förstärkning av styrelsens resurser för planering och programmering
är erforderlig.

Från stadsplaneringssynpunkter må framhållas att valet av husbyggnadsobjekt
som beredskapsarbete bör ske även med beaktande av de plantekniska
möjligheterna att starta ett byggnadsföretag vid en viss tidpunkt.
Det torde icke vara ovanligt att exempelvis kommunala byggnadskommittéer
underskattar den tid som åtgår för att genomföra de åtgärder, såsom
planläggning, fastighetsindelning etc., vilka enligt byggnadslagstiftningen
måste föregå påbörjandet av ett byggnadsföretag.

Det kan ifrågasättas om planeringsberedskapen kommer att vara tillräcklig
för att under den närmaste framtiden bereda plats för en ansvällande
byggnadsverksamhet. Det är i varje fall ofrånkomligt med hänsyn
till såväl'' tidsfaktorn som kvaliteten i planläggningen att kommunerna i
större utsträckning och mera målmedvetet inriktar sig på den översiktliga
planläggning, som är ett erforderligt underlag för detaljplaneringen, något
som byggnadsstyrelsen i sin verksamhet strävar efter att stimulera. En aktiv
kommunal markpolitik i samma syfte bör även stödjas. Även om vad
nu sagts framför allt gäller för bostadsbyggandet gör sig samma synpunkter
gällande i avseende å andra kommunala och enskilda byggnadsobjekt.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Larsson,
tekniske direktören Uhlin, avdelningschefen Smith, byggnadschefen Rininan,
byggnadsråden af Malmborg, Jonsson, Mårdh, Bunner, Eriksson och
Bertman, den sistnämnde föredragande samt tjänsteförrättande bvggnadsrådet
Lindstrand och avdelningsdirektören Lölir. Stockholm den .1 februari

1964.

SIXTEN LARSSON

//. Uerlmnn

300

Järnvägsstyrelsen

Riksdagsrevisorernas uttalanden i § 35 rör för statens järnvägars del så
gott som helt projekteringsresurserna för fasta anläggningar. Vid behov av
att lägga ut beredskapsbeställningar av rullande materiel och bilmateriel
beställes nämligen så gott som undantagslöst redan befintliga typer.

Vid mitten av 1940-talet hade anläggningsarbetena inom statens järnvägar
betydande fluktuationer mellan sommar- och vinterperioderna. Variationerna
låg mellan 6 500 och 12 000 arbetare. Genom åtgärder för förbättrad
planering av arbetena uppnåddes i mitten av 1950-talet variationer
mellan 6 500 och 8 000 arbetare. Vintern 1962/63 var antalet sysselsatta
banarbetare ca 4 800 och under sommarmånaderna 1963 ca 5 000.

Således bar statens järnvägar för sina »ordinarie» anläggningsarbeten
— samtidigt som arbetskraftsbehovet totalt minskats — åstadkommit en
långt driven säsongutjämning.

För att kunna sysselsätta friställd arbetskraft utöver egna banarbetare
bär statens järnvägar projekterade särskilda arbetsobjekt,'' upptagna i investeringsreserven.
Tidigare omfattade dessa arbetsobjekt arbeten för intill
1 000 man, men sedan planeringen av dylika sysselsättningsobjekt successivt
har avtagit, var omfattningen hösten 1961 arbeten för ca 700 man.
Motsvarande siffra för vintern 1963/64 är 450.

För statens järnvägar erbjuder huvudsakligen banbyggnadsarbeten stora
sysselsättningsmöjligheter och äro lämpliga för att absorbera outnyttjad
arbetskraft, då sysselsättningssvårigheter på allmänna arbetsmarknaden
uppkommer, samt kan då snabbt igångsättas. Förekomsten av dylika större
arbeten har emellertid minskat och delvis upphört. Nybyggnad av järnvägslinjer
förekommer nämligen ytterst sällan. Vidare är ytterligare utbyggnad
av enkel spårslinjer till dubbelspår numera icke erforderlig, så länge ett
enkelspårs trafikkapacitet kan höjas i tillräcklig utsträckning genom signaltekniska
åtgärder (införande av fjärrblockering) och slutligen har ombyggnad
av smalspåriga järnvägar till normalspår minskat i omfattning.

Nu till buds stående sysselsättningsobjekt av lämplig karaktär utgöres
huvudsakligen av relativt små banarbeten, såsom om- och utbyggnad av
bangårdar, linjeomläggningar samt förstärkningsarbeten. Husbvggnadsarbetena
etc. har relativt ringa omfattning. Aktuella industribeställningar
för fasta anläggningar består huvudsakligen av räler samt signal- och telemateriel.

Emellertid må-*e även konstateras, att den allmänna planeringen och
projekteringen av anläggningsobjekt, lämpliga som beredskapsarbeten, i
dagens läge är mindre omfattande och beredskapen lägre än tidigare, eu
utveckling, som måste tillskrivas otillräckliga personalresurser. Sålunda
uppgår t. ex. den varseltid, som erfordras för ett arbetes påbörjande, i regel
till 3 å 6 månader (för industribeställningar dock endast 1 å 2 månader).

Förtidsprojekteringen är primärt beroende av personella resurser. Statens
järnvägars projekteringskapacitet är begränsad av företagsekonomiska
skäl och av svårigheten att kunna behalla och nyrekrytera personal med
erforderliga kvalifikationer. Projekteringskapaciteten räcker för närvarande
knappt till för att på ett fullt tillfredsställande sätt medhinna detaljprojekteringen
av de arbeten, som äro upptagna på den ordinarie investeringsstaten.

Den från sysselsättningssynpunkt mindre tillfredsställande nedgången i
omfattningen av planlagda arbeten synes således för statens järnvägars de!

301

primärt kunna förbättras endast genom att antingen teknisk personal nyanställes
eller konsulter utom verket anlitas i ökad omfattning. I första fallet
begränsas möjligheterna på grund av att tillgången på kvalificerad personal
på marknaden är knapp och i sista fallet på grund av att det för ett
stort antal av de bantekniska anläggningsarbetena torde vara svårt att finna
erforderlig expertis. ....

Genom en kombination av de nämnda åtgärderna torde dock en viss torbättring
i projekteringshänseende kunna åstadkommas. Dessa åtgärder för
främjande av den allmänna sysselsättningsberedskapen kommer dock att
medföra speciella utgifter, vilka ofta icke är företagsekonomiskt motive 1

^behandlingen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark,
direktören Carlstedt (föredragande), tjänster rättande ekonomidirektören
Jarder och tekniske direktören Frostberg. Stockholm den 7 februari 1964.

ERIK UPMARK

Arne Carlstedt

Statskontoret

Statsmakterna torde redan nu ha till sitt förfogande vissa instrument
för utjämning av säsongfluktuationerna. Som framgår av den av finansdepartementet
utgivna promemorian rörande handläggning av byggnadsärenden
inom Kungl Maj :ts kansli kan byggnadsföretag, även efter det
bygghandlingar uppgjorts, lagras såsom en arbetsmarknadspolitisk reserv.
Härigenom kan sålunda under högsäsong skapas en reserv av projekterade
byggnadsföretag, vilka kan börja utföras under kommande lågsäsong.
Detta instrument kan självfallet även tillgripas för att möta en väntad
konjunkturförsämring eller, vilket nu är aktuellt, för att nedpressa en
alltför hög aktivitet på byggnadsfronten. En liknande funktion fyller beträffande
andra än rent statliga byggnadsföretag lagstiftningen om lgångsättningstillstånd
och de regionala byggarbetsnämnderna.

Konjunkturförändringarna kan aktualisera en långvarigare lagring av
färdigprojekterade byggnadsföretag än säsongfluktuationerna. Statsrevisorerna
har för att möta främst svängningar i konjunkturerna ifrågasatt,
att låne- och bidragsramarna för kommunalt och enskilt byggande skall
"öras fleråriga, då projekteringen av dylika företag ofta icke påbörjas
förrän löfte om lån eller bidrag erhållits. Det torde vara ovisst om endast
"enom en sådan åtgärd en större investeringsreserv av färdigprojekterade
företag kan erhållas. Den byggnadstekniska utvecklingen går mycket
snabbt beträffande bostäder, vilka är de objekt som i förevarande sammanhang
tilldrager sig det största intresset. En projektering av ett bostadshus
kan sålunda vara förlegad efter ett par år, icke blott ur teknisk utan
även ur ekonomisk synpunkt. Det är därför förklarligt om saval kommuner
som enskilda är obenägna att låta projektera bostadshus, som kanske
icke kan komma till utförande inom de närmaste åren.

De problem, som ovan berörts, bottnar ytterst i svårigheterna att snabbt
utföra en projektering. Det torde därför vara av intresse att här beroia
några byggformer, som möjliggör en minskning av projekteringstiden eller
av behovet av projektering.

10f Rev. berättelse ant), statsverket dr 1963. II

302

En av dessa byggformer är totalentreprenaden. Den utgör en upphandlingsform,
som hittills endast i ett par fall kommit till användning vid
statligt byggande. Totalentreprenaden innebär att avtal träffas med ett
byggnadsföretag om uppförande av byggnader till bestämt pris och med
bestämd leveranstid, varvid hela ansvaret för byggnadens projektering
och utförande ankommer på leverantören på liknande sätt som i fråga om
exempelvis fartygsbyggen. Förespråkarna för detta system anser att många
fördelar är förenade med systemet. Bl. a. framhålles, att tiden från program
till inflyttning väsentligt kan nedskäras genom att en betydande
del av projekteringen kan, då den samplaneras med byggandet, utföras
sedan byggnadsarbetena igångsatts. Då byggnadsmetoder och detaljutformning
i stor utsträckning vid ett utvecklat byggnadssystem redan föreligger
och prövats inom företaget, torde också projekteringsarbetet på det
enskilda objektet minska.

En annan byggform, som i detta sammanhang tilldrager sig intresse,
är de fabrikstillverkade husen, som är avsedda att monteras på byggplatsen.
Husen i fråga ha redan vunnit en icke obetydlig spridning. Ursprungligen
fabrikstillverkades endast bostadshus men numera omfattar
tillverkningen även andra byggnader, t. ex. skolpaviljonger. Vid fabrikstillverkade
hus bortfaller i stort sett behovet av projektering.

Slutligen må uppmärksamheten fästas på bostadsstyrelsens typhus. Styrelsen
har upprättat bygghandlingar å skilda hustyper, vilka möjliggör
uppförandet av byggnader utan mer ingående projektering. Typhusen avser
främst bostäder för en familj. Systemet torde emellertid med fördel
kunna användas jämväl för större bostadshus.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef von Willebrand
och byrådirektör Johansson, föredragande. Stockholm den 13 januari
15)64.

IVAR LÖFQV1ST

Stig Johansson

Arbetsmarknadsstyrelsen

Revisorerna uppehåller sig inledningsvis vid stödåtgärder i form av offentliga
beställningar hos industrin jämte utnyttjande av investeringsfonder
för sådant ändamål. I anslutning härtill vill arbetsmarknadsstyrelsen
endast framhålla att planering av sysselsättningsskapande åtgärder bör
syfta till en differentierad beredskap, som möjliggör olika slag av åtgärder
allteftersom arbetsmarknadsläget ger anledning därtill. Det är alltså angeläget
att såväl industribeställningar som byggnads- och anläggningsarbeten
och andra åtgärder finns planlagda.

Arbetsmarknadsstyrelsen kan helt instämma i vad revisorerna anfört
angående vikten av att en investeringsreserv finnes, bestående av väl
planlagda projekt att utnyttjas i säsong- och konjunkturutjämnande syfte
och att tillgången på sådana projekt bör förbättras. Arbetsmarknadsstyrelsen
vill över huvud taget framhålla betydelsen av att planeringen sker
på sådant sätt att en viss flexibilitet i investeringsnivån möjliggöres, innebärande
att häri ingående arbeten kan senareläggas eller tidigareläggas,
när anledning föreligger ur konjunktur- och svsselsättningspolitisk synpunkt.

303

Revisorerna berör i flera sammanhang de olägenheter ur samhällsekonomisk
synpunkt som säsongarbetslösheten i byggnadsfacken medför. Givetvis
har den sänsongarbetslöshet, som alltjämt regelmässigt uppträder,
många orsaker. Arbetsmarknadsstyrelsen delar revisorernas uppfattning
att brister i planeringen av åtskilliga byggnadsobjekt är en av dessa orsaker.

Som revisorerna framhåller, har inom vissa områden inrättats regionala
byggarbetsnämnder för att medverka vid planering av byggnadsverksamheten
med huvudsakligt syfte att motverka säsongvariationerna. Förberedelserna
för en förbättrad planering av byggnadsverksamheten pågår
nu i samarbete mellan arbetsmarknadsverket och parterna på byggnadsarbetsmarknaden
i enlighet med de riktlinjer som angivits i Kung], Maj:ts
proposition 1963/124. Vissa för sysselsättningsplaneringen grundläggande
förutsättningar saknas emellertid fortfarande. Främst gäller detta erforderliga
personalresurser för planeringsarbetet. Ett fullföljande av planerna
på en effektiviserad planering inom byggnadsarbetsmarknaden, som
skulle kunna skapa bättre förutsättningar för en utjämning av temporära
skiftningar i sysselsättningen, är enligt styrelsens mening mycket angelägen.

För byggnader till vilka statligt stöd utgår i form av lån eller bidrag,
är det, som revisorerna framhåller, angeläget att samordning sker mellan
den kommunala byggnadsprojekteringen och den statliga stödgivningen.
Förutom flerårsplaneringen för vissa gator och vägar till vilkas byggande
statsbidrag utgår samt motsvarande planering för bostadsbyggandet finns
anledning att i detta sammanhang nämna de former för information mellan
skolmyndigheterna, arbetsmarknadsverket och kommunerna, som utvecklats
de senaste åren för att möjliggöra en mera långsiktig planering av
skolväsendets byggnader.

Med anledning av vad revisorerna anfört om åtgärder för att öka tillgången
på planeringspersonal må framhållas att arbetsmarknadsstyrelsen
haft anledning att noga följa utvecklingen på detta område. Styrelsen vidtager
på densamma ankommande åtgärder för att öka tillgången på ifrågavarande
personal och för att befintliga tillgångar tillvaratages på bästa
möjliga sätt.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Olsson, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen Montell,
ledamöterna Adamsson, Jönsson, Gunnar Larsson, Ekendahl, Hansson,
Almquist och Karlson samt ersättaren Olofgörs. Därjämte har närvarit
byråcheferna Skogh, Rooth, Neymark, Wennerberg och Canarp samt byrådirektören
Torfgård. Ärendet har föredragits av byrådirektören v. Schulzenheim.
Stockholm den 31 januari 1964.

BERTIL OLSSON

Alnar v. Schulzenheim

Bostadsstyrelsen

Revisorerna har ansett det böra övervägas om icke i ökad utsträckning
beslut om låne- och bidragsramar bör fattas för längre tid än ett år åt
gången. En sådan ordning skulle enligt revisorerna naturligt ansluta till

304

den nyligen påbörjade försöksverksamheten med fleråriga kommunala bostadsbyggnadsprogram.

I sitt förslag beträffande dessa program i september 1961 förutsatte
bostadsstyrelsen att de staliga bostadsmyndigheterna på grundval av en
behovsbedömning för hela landet borde ge en viss stadga i kommunernas
planeringsarbete genom att varje år för en femårsperiod precisera de allmänna
förutsättningarna för produktionens omfattning.

Bostadsstyrelsen ansåg att det borde övervägas om inte den ram för
produktionens storlek i hela riket, som skulle utgöra grundvalen för kommunernas
planering, årligen borde för en femårsperiod angivas av Kungl.
Maj :t.

Med anledning av detta förslag anfördes i statsverkspropositionen år
1962 att det vore mindre lämpligt att Kungl. Maj:t angav ett produktionsprogram
på längre sikt, även med beaktande av att ett uttalande om
bostadsbyggandets storlek i hela riket under den kommande femårsperioden
inte skulle bli bindande för statsmakterna vid den årliga prövningen
av medelsramen för nästföljande budgetår. I stället borde det ankomma
på bostadsstyrelsen att, vid behov efter samråd med andra berörda myndigheter,
ange den ungefärliga omfattning bostadsbyggandet enligt verkets
bedömning komme att få.

Riksdagen (statsutskottets utlåtande nr 46) anslöt sig härtill och ansåg
att kommunernas behov av en riktpunkt för planeringen därmed
skulle tillgodoses.

Bostadsstyrelsen har i anslutning till föreskrifterna till de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen uttalat att en mycket omfattande bostadsproduktion
erfordras i riket under de närmaste åren och att sålunda starka
skäl talar för en successiv ökning i förhållande till nuvarande nivå.
I sammanhanget anföres vidare följande.

»På grund av bostadsbyggandets stora andel av de totala byggnadsinvesteringarna
och investeringarnas centrala roll i konjunkturpolitiken torde
bostadsbyggandet icke helt kunna undantas från konjunkturpolitiskt
motiverade åtgärder. En viss variation i omfattningen kan därför bli
oundviklig. De årliga besluten om medelsramarna är ett uttryck för en
sådan konjunkturpolitisk bedömning. Medelsramarna grundas sålunda
på ett minimiprogram för bostadsbyggandet. Om enligt en senare bedömning
det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden
gör det möjligt skall bostadsbyggandet kunna ökas utöver
detta minimiprogram.

Det är av utomordentlig vikt att produktionen planeras med hänsyn
till de möjliga variationerna uppåt i bostadsbyggandets omfattning från
ett år till ett annat. Finns väl utarbetade planer utöver det fastställda
minimiprogrammet, kan bostadsbyggandet snabbt öka, om möjligheter
härtill skulle uppkomma. Man kan då också undvika improvisationer, som
erfarenhetsmässigt förorsaka prisstegringar och kvalitetsbrister. En planering
som medger viss elasticitet ifråga om igångsättningstider behövs
även för en bättre säsongutjämning.»

Bostadsstyrelsen har sålunda här — i överensstämmelse med revisorernas
intentioner — understrukit vikten av att planeringen och projekteringen
ligger väl framme. Den mera systematiska genomgång av behov
av och möjligheter att bygga, som förutsättes komma till stånd inom ramen
för bostadsbyggnadsprogrammen, torde också främja en sådan planering
och projektering.

305

Utöver detta har bostadsstyrelsen icke vare sig för län eller enskilda
kommuner kunnat ange bostadsbyggandets omfattning under planeringsperioden.

Skälen härtill är dels att statsmakternas årliga beslut om mcdelsramarna
för beslut om lån grundas på ett minimiprogram för bostadsbyggandet,
dels att underlaget för ett sådant besked har varit alltför bräckligt så
vitt gäller bedömningen av behovet av byggandet på de enskilda orterna
och de allmänna resurserna för byggandet.

Revisorerna har vidare anfört att det i varje fall borde kunna medgivas
de låne- och bidragsfördelande statsmyndigheterna att uppgöra preiiminära
fördelningsplaner för ett år utöver det för vilket slutligt beslut
föreligger.

Beträffande medelsramarna för beslut om bostadslån gäller för närvarande
följande.

Ramarna fastställes per kalenderår. Riksdagen beslutar i början av året
om medelsramen för nästföljande kalenderår. Beslutet är i regel preliminärt
och grundat på ett minimiprogram för bostadsbyggandets omfattning.
Bostadsstyrelsen fördelar under våren denna medelsram på
län. I regel göres en preliminär fördelning av det belopp som föreslås
i statsverkspropositionen, så att länsbostadsnämnderna så tidigt som möjligt
kan ges ett besked. Nämnderna skall snarast möjligt fördela respektive
läns belopp mellan de kommuner, som kontinuerligt bygger flerfamiljshus.
(Någon fördelning på kommuner göres ej av de medel som
avser lån till småhus, eftersom ramen för lån till småhus är beräknad
så vid att den sannolikt uppkommande efterfrågan på dylika lån skall
kunna tillgodoses.) Kommunerna uppmanas att snarast möjligt lämna
besked till de byggherrar, för vilkas projekt beslut om lån är avsedda
att meddelas under kalenderåret. Ett sådant besked har ansetts kunna
uppfordra såväl berörda myndigheter som byggherrar att driva på förberedelserna,
varigenom projekten kan komma igång i sådan tid att arbetskraften
beredes jämn sysselsättning året runt.

På detta sätt är det alltså möjligt att inemot ett år före programperiodens
början för periodens första år ange tilldelningen av statliga lånemedel
inom ramen för det av statsmakterna fastställda minimiprogrammet.

I statsverkspropositionen omprövas även den tidigare fastställda, medelsramen
för det kalenderår som nyss har börjat. Om förutsättningar
bedömes föreligga för en ökning av minimiprogrammet beslutas om eu
ökad medelsram. Denna ökning fördelas snarast möjligt av bostadsmyndigheterna
på län och kommuner.

För att en i denna ordning beslutad ökning av medelsramen skall kunna
resultera i en ökad igångsättning under den tid på året som ur
arbetsmarknadssynpunkt är den mest lämpliga, dvs i regel senast under
I red jo kvartalet, måste det finnas väl förberedda projekt i kommunerna.

Bostadsstyrelsen har därför uppdragit åt länsbostadsnämnderna att i
samråd med länsarbetsnämnderna verka för att kommuner och byggherrar
förtidsplanerar en reserv av flerfamiljshusprojekt. Dessa projekt skall
utgöras av sådana som om någon ökad medelsram inte beslutas — är
avsedda att påbörjas först i början av följande år men som skall vara så
väl förberedda att de skall kunna igångsättas redan året före om beslut
om ökad medelsram fattas.

I vilken utsträckning del blir möjligt att få fram eu sådan reserv av
projekt kan för närvarande inte bedömas. Under senare år har till följd

306

av ökningen av bostadsproduktionen planerings- och projekteringsresurserna
varit hårt utnyttjade. Den nyligen påbörjade verksamheten med
kommunala bostadsbyggnadsprogram torde emellertid komma att successivt
förbättra planerings- och projekteringsläget.

Bostadsstyrelsen kommer att följa utvecklingen med uppmärksamhet
lör att kunna vidtaga eller föreslå de åtgärder som syftar till en förbättring
i nämnda avseende. En väl förberedd planering och projektering ger
inte bara möjligheter till en utjämning av konjunktur- och säsongomsvängningar
utan även möjligheter till lägre bvggnadskostnader för de enskilda
bostadsbyggnadsprojekten.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sännås,
ledamöterna överingenjören Bernhard, fru Lewén-Eliasson, herrar Hansson,
Strandberg, Törnquist och Nilsson ävensom överingenjören Grape,
byråcheferna Gustavsson och Lundström, tf. byråchefen Sigurdson samt
byrådirektören Elison, föredragande. Stockholm den 16 januari 1964.

BERTIL SÄNNÄS

Magnus Elison

Svenska landstingsförbundet

Styrelsen vill helt allmänt uttala sin anslutning till de av revisorerna
framförda förslagen om att söka stärka möjligheterna till förtidsprojektering
av statliga, kommunala och privata byggnadsobjekt i syfte att därigenom
dels främja en utjämning av arbetsmarknaden över året, dels ge
vidgade möjligheter till konjunkturanpassning genom smidig avvägning
av investeringsvolymen. Emellertid får ej förbises, att en dylik förtids1-projektering är förbunden med svårigheter. Särskilt gäller detta på sjukvårdens
område, där hänsyn måste tas till den hastigt fortgående medicinska
utvecklingen. Det torde vara av värde om, som av revisorerna föreslagits,
det för vissa anslag inom försvarshuvudtiteln tillämpade systemet
med rätt till beställningsutläggningar inom för flera år uppdragna
kostnadsramar kunde utnyttjas analogt även på vissa områden för statlig
Iåne- och bidragsverksamhet. Kunna de statsbidragsfördelande statliga
myndigheterna med bindande verkan meddela beslut i bidragsfrågor kanske
redan något år innan investeringsobjektet är avsett att komma till utförande,
skulle detta säkerligen stimulera till ett tidigareläggande av projekteringsarbetet
fram mot komplett underlag för anbudsinfordran. Stockholm
den 15 januari 1964.

FRIDOLF THAPPER

Ivar Dahlgren

Svenska stadsförbundet

Revisorerna redogör inledningsvis för det system som skapats och de
olika åtgärder som vidtages för ernående av konjunktur- och säsongutjämning
inom byggnads- och anläggningsverksamheten. De framhåller,
att trots strävandena att motverka konjunktur- och säsongmässigt be -

307

tingade svängningar i sysselsättningen inom denna verksamhet är dessa
alltjämt betydande. Enligt revisorerna får dessa förhållanden, i vilka dock
en förbättring inträtt under senare år, till stor del tillskrivas brister i planeringen
av investeringsverksamheten. Revisorerna finner det angeläget
att, såvitt på statsmakterna ankommer, frågan om den bristande planeringen
ägnas skärpt uppmärksamhet. Vidare bör enligt deras mening
övervägas, om icke beslut om statliga låne- och bidragsramar för byggandet
i ökad utsträckning borde fattas för längre tid än ett år åt gången
för möjliggörande av investeringsplanering på längre sikt. Enligt revisorernas
uppfattning är frågan om konjunktur- och säsongutjämning inom
byggnads- och anläggningsbranschen av sådan vikt, att den i alla sina
aspekter snarast bär upptagas till bedömning och avgörande.

Såsom revisorerna framhåller har byggnads- och anläggningsverksamheten
ur konjunktursynpunkt en nyckelställning i samhället. Rubbningar
och svängningar inom denna verksamhet får också snabbt återverkningar
på andra områden. Som bekant framlade arbetsmarknadsstyrelsen under
år 1961 en utredning om byggnadsindustrins arbetskraft. Bakgrunden till
undersökningen var den arbetslöshet och brist på arbetskraft, som växelvis
kännetecknade efterkrigstidens byggnadsarbetsmarknad. I sitt yttrande
över utredningen anslöt sig styrelsen till de framlagda förslagen och
rekommendationerna. Styrelsen underströk särskilt vikten av att förbättrad
arbetsförmedling, vidgad yrkesutbildning med möjlighet till omskolning
och framförallt av ökad rörlighet på arbetsmarknaden samt framhöll,
att planeringen av byggnadsverksamheten, bl. a. på det kommunala
området, var av stor betydelse för en jämn och kontinuerlig sysselsättning
inom byggnadsbranschen. Styrelsen erinrade om att kommunerna i allt
större utsträckning sökte tillgodose detta önskemål bl. a. genom upprättande
av ekonomiska flerårsplaner och andra långsiktiga prognoser för
att kunna överblicka planerade investeringar i byggnader och anläggningar
samt det därav beroende arbetskraftbehovet. Utredningen hade haft att
bedöma arbetskraftproblemet ur enbart arbetsmarknadspolitisk synpunkt,
men styrelsen framhöll, att den allmänna ekonomiska politiken och av
statsmakterna vidtagna åtgärder av finans- och penningpolitisk natur i
många avseenden var av avgörande betydelse för åstadkommande av eu
jämn och full sysselsättning. Detta gällde icke minst statens stora inflytande
på byggnadsverksamheten dels i egenskap av byggherre, dels som
lån- och bidragsgivare inom byggnads- och anläggningsområdet.

Även stabiliseringsutredningen behandlade i sitt år 1961 avgivna betänkande
»Mål och medel i stabiliseringspolitiken» skilda stabiliseringspolitiska
åtgärder och belyste särskilt den offentliga verksamhetens roll i
stabiliseringspolitiken. Behovet av eu långsiktig planering av de offentliga
utgifterna betonades.

Revisorerna bar vid sin behandling av frågan om konjunktur- och
säsongutjämning inom byggnads- och anläggningsverksamheten icke sa
mycket berört den samlade ekonomiska politikens betydelse för konjunktur-
och säsongutjämning utan huvudsakligen behandlat de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna samt som nämnts framhävt den bristande investeringsplaneringens
skuld till svängningarna i sysselsättningen inom den
berörda verksamheten.

Vad den kommunala sektorn beträffar upprättar numera kommunerna
i stor utsträckning långtidsplaner eller flerårsbudget omfattande savät
planerade investeringar som driften. Det primära syftet härmed är att

308

kartlägga och angelägenhetsgradera investeringsbehovet samt att få ett
grepp om kommunens ekonomi och därmed skapa förutsättningar för att
hålla en så jämn skatteutdebitering som möjligt. Men givetvis har denna
planering betydelse även för en konjunkturvariering av investeringarna
och underlättar den beredskapsplanering, som är ett viktigt led i arbetsmarknadspolitiken.
Även de »rullande» femårsprogram för bostadsbyggandet,
vilka kommunerna skall upprätta, är av stor vikt i dessa avseenden.

För kommunerna är självfallet en konjunkturutjämning, som främjar
jämn sysselsättning och ett stabilt skatteunderlag, ett väsentligt intresse.
Det möter dock avsevärda svårigheter att variera de kommunala investeringarna
omvänt mot konjunktursvängningarna, eftersom investeringsbehovet
till stor del följer dessa. I dagens läge försvåras en variering ytterligare
av rådande eftersläpning på viktiga investeringsområden. Bostadsbyggandets
omfattning regleras väsentligen genom medelsramarna för den
statliga bostadslåneverksamheten.

Det skall icke förnekas, att brister föreligger även i den kommunala
sektorn i fråga om planering och projektering av investeringar och att
ökad detaljplanering är erforderlig, så att erforderliga arbeten vid en
konjunkturnedgång snabbt kan komma i gång. Svårigheterna i fråga om
planeringen är i första hand ett kapacitetsproblem. Teknikerbristen medför
ett ansträngt läge för den kommunala stadsplaneringen. Andra orsaker
kan vara otillräckliga markreserver, svårigheter att finansiera markförvärv
och bostadsbyggandets följdinvesteringar, ovisshet om framtida finansieringsmöjligheter
i form av upplåning och statsbidrag samt dröjsmål
med godkännande av stadsplaner.

Det må emellertid framhållas, att den ökning av de offentliga investeringarna,
som bedömts erforderlig åren 1962 och 1963 på grund av viss
stagnation av privata investeringar, till väsentlig del genomförts av kommunerna.
Här har alltså funnits inte enbart stora investeringsbehov utan
även förberedda objekt. För år 1964 räknar man i den nya finansplanen
med en ytterligare ökning av de kommunala investeringarna inom den
preliminära nationalbudgetens ram.

I revisorernas uttalande att det förtjänar allvarligt övervägas, om icke i
ökad utsträckning beslut om låne- och bidragsramar borde fattas för längre
tid än ett år åt gången, instämmer styrelsen. För kommuners planering
på längre sikt i viktiga avseenden innebär det uppenbara och väsentliga
nackdelar, att besked ej kan erhållas från statsmyndigheternas sida i låneeller
bidragsfrågor, som ligger något eller några år framåt i tiden. Styrelsen
har i fråga om statsbidrag till städernas gatu- och väghållning -säd
ett tillfälle framhållit, att en aktiv stadsplanepolitik bygger på långsiktiga
planer och investeringsprogram men att städerna saknar pålitligt underlag
för denna framlidsplanering, så länge statsbidragsregler och statlig
anslagspolitik lämnar dem utan garantier för finansieringen av kostnaderna
för trafikapparaten. Ytterligare anfördes då, att städerna icke hade
möjlighet att på längre sikt än för det närmaste budgetåret någorlunda
säkert överblicka statsbidragssituationen och inrikta sin planläggning därefter.

Kommunernas beredskapsplanering torde fortlöpande förbättras. Arbetsmarknadsmyndigheterna
stimulerar kommunerna till sådan planering på
olika sätt och i skilda sammanhang, även genom bidrag. Sålunda kan i
vissa fall statsbidrag utgå till projektering ävensom till smärre kommuna -

309

la arbeten, som utföres som beredskapsarbete för att sysselsätta svårplacerad
arbetskraft. Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
har rekommenderat kommunerna att projektera angelägna skolbyggnadsföretag,
oaktat beslut i statsbidragsfrågan ännu icke föreligger. Kommunerna
kan i sådant fall erhålla ersättning för vissa merkostnader, som
kan uppkomma genom förtidsprojekteringen.

Kommunerna har även sökt bidraga till åstadkommande av sasongmassig
utjämning av byggnads- och anläggningsverksamheten. Kommunforbunden
rekommenderade under åren 1960—62, i anslutning till statens
motsvarande uppmaning till de statliga myndigheterna, kommunerna att
söka uppskjuta investeringar och underhållsarbeten till vintermånaderna,
varvid samråd borde ske med vederbörande länsarbetsnämnd eller byggarbetsnämnd.
Under 1963 skedde på initiativ av finansministern överläggningar
med de större och mest expansiva kommunerna om en dämpning
av deras investeringsverksamhet.

Enligt styrelsens mening ägnas de av revisorerna behandlade problemen
sammanhängande med en konjunktur- och säsongutjämning inom y§8"
nads- och anläggningsverksamheten stark uppmärksamhet av både staten,
kommunerna och industrin. Betingelserna för att föra en aktiv konjun -turpolitik på investeringsområdet vid en konjunkturnedgång torde också
finnas. Med all säkerhet kommer ökade ansträngningar att göras för att
i möjligaste mån komma till rätta med problemen, varvid det av revisorerna
framhävda behovet av utvidgad förtidsproj ektering av investeringsobjekt
torde speciellt beaktas. Någon särskild utredning av frågorna synes
enligt styrelsen därför icke vara påkallad för närvarande, särskilt som
de enligt vad förut nämnts varit föremål för sådan så sent som 1961.
Arbetsmarknadsutredningen, vars betänkande väntas komma i början a\
innevarande år, skall enligt direktiven även behandla de konjunktur- och
säsongmässiga variationerna i sysselsättningen. Stockholm i januari 196 .

HJ. MEHR

Erik Sterfeldt

Svenska kommunförbundet

Hos förbundets medlemskommuner har man sedan omkring mitten av
1950-talet i allt större utsträckning sökt tillämpa eu ekonomisk långtidsplanering
jämte flerårsbudgetering. Vid en dylik planering och budgetering,
som i regel omfattar den närmast påföljande femårsperioden, intar
av lättförstådda skäl investeringarna samt dessas finansiering den mest
framträdande platsen. En dylik ekonomisk planering, som ju ytterst tillkommit
i syfte att få ett fastare grepp om den kommunala ekonomin, försvåras
i hög grad på grund av ovissheten och osäkerheten, huruvida i flerårsbudgeten
upptagna projekt över huvud taget komma att få utföras vid
den för kommunen lämpliga och planerade tidpunkten. Ett tidigt besked i
statsbidragsfrågan med angivande så nära som det kan vara möjligt av tidpunkten
för utbetalning kommer därför även att tå den effekten att kommunerna
kan påbörja projekteringen vid eu lämpligare tidpunkt än vad
som eljest kan ha blivit fallet och i övrigt börja vidta de åtgärder av olika
slag, som har samband med projektering och byggande.

Förbundsstyrelsen instämmer därför i vad riksdagens revisorer anfört

310

om att den behandlade frågan är av sådan betydelse, att den snarast bör
upptagas till övervägande. Stockholm den 22 januari 1964.

OLOF W. WIKLUND

I. Lundh

Sveriges industriförbund

Revisorerna konstaterar att byggnads- och anläggningsverksamheten alltjämt
är känslig för konjunktur- och säsongsvängningar, även om förhållandena
förbättrats under senare år. Mot denna bakgrund borde enligt revisorerna
eftersträvas, att detaljplaneringen av'' de i arbetsmarknadsstyrelsens
investeringsreserv ingående objekten i fortsättningen förs fram så fångt
att man vid behov omedelbart kan infordra anbud. I syfte att möjliggöra
en investeringsreserv för det byggande, som finansieras med statliga lån
och bidrag borde vidare övervägas, i vad mån beslut om lån- och bidragsramar
i ökad utsträckning kunde fattas för längre tid än ett år åt gången.
Revisorerna understryker slutligen behovet av en bättre hushållning med
myndigheternas kvalificerade planeringspersonal och önskvärdheten av att
uppdrag till utomstående konsulter fördelas på sådant sätt att leveranstiderna
hålls nere.

Från industrins synpunkt är det självfallet önskvärt att sysselsättningen
inom byggnadsindustrin i görligaste mån hålls på en hög och jämn nivå,
lika väl som inom övriga industrigrenar. Förhållandena inom byggnadsindustrin
utvecklas närmare i bifogade av Svenska Bvggnadsentreprenörföreningen
avgivna yttrande i ärendet. (Bilaga.)

Eftersom staten och kommunerna svarar för cirka 50 procent av den årliga
totala investeringsverksamheten i byggnader och anläggningar exklusive
bostäder och dessutom kontrollerar bostadsbyggandets omfattning och
inriktning, har samhället allmänt sett goda förutsättningar att påverka sysselsättningen
inom byggnadsindustrin. Eu inte obetydlig flexibilitet i den
offentliga sektorns investeringsplanering är därför påkallad.

Som redovisas av revisorerna har också myndigheterna vidtagit en rad
åtgärder för att åstadkomma med hänsyn till konjunktur- och säsongsvängningarna
önskvärda förskjutningar i den offentliga investeringsverksamheten.
Möjligheterna att vid akuta sysselsättningssvårigheter snabbi
tidigarelägga statliga eller statsunderstödda investeringsobjekt begränsas
emellertid — särskilt i fråga om husbyggnader — av svårigheterna att
projektera objekten i så god tid att de kan påbörjas snabbare än enligt ordinarie
planer. Detta torde inte endast — som revisorerna påpekar — betingas
av brist på planeringspersonal och rörelsemedel för att tidigarelägga
projekteringen. Stora svårigheter förorsakas också av eftersläpningar i
stadsplaneringen.

Förbundet har i detta sammanhang inte ansett sig närmare kunna analysera
förutsättningarna för att skapa ökad flexibilitet inom den berörda
offentliga investeringsverksamheten. Men mot bakgrunden av det ovan sagda
delar förbundet revisorernas uppfattning att hithörande frågor bör närmare
utredas. Stockholm den 31 januari 1964.

K. SÖDERBERG

Ingvar Petzäll

311

Bilaga

Yttrande från Svenska byggnadsentreprenörföreningen

Sedan flera år råder ett organiserat samarbete mellan å ena sidan byggarbetsmarknadens
parter och å andra sidan Arbetsmarknadsstyrelsen och
dess lokala organisationer i syfte att åstadkomma jämn sysselsättning under
olika delar av året för byggnadsindustrins arbetskraft. Verksamheten
sker genom särskilda samarbetsdelegationer samt, sedan den 1 juli 1963,
genom särskilda regionala byggarbetsnämnder för vissa delar av landet. Avsikten
var att de sistnämnda successivt skulle organiseras över hela landet
och att samtidigt förordnandet om igångsättningstillstånd skulle hävas.

Byggnadsindustrin har sedan gammalt haft att brottas med besvärande
säsongvariationer i sysselsättningen, vilka karakteriserats av en ökning av
arbetslösheten under vintermånaderna. Särskilt besvärande har denna varit
vid svåra väderleksförhållanden. Genom aktiva åtgärder från såväl arbetsmarknadssmyndigheternas
som byggnadsindustrins sida har emellertid under
senare år kunnat noteras en icke obetydlig nedgång i säsongvariationerna.

Förutsättningar finns för att denna ytterligare skall kunna nedbringas.
Detta sammanhänger med flera faktorer. Bidragande är expansionen inom
byggnadsindustrin som helhet. Man har dessutom anledning räkna med ytterligare
intensifiering av ovan nämnda samarbete på arbetsmarknaden. En
annan bidragande orsak är, att byggnadsföretagen av företagsekonomiska
skäl tvingas att åstadkomma så jämn sysselsättning som möjligt. Mekaniseringen,
som medfört kraftigt ökade investeringar i maskinkapital samt
ökad rekrytering av långtidsanställd personal, har medfört en kraftig ökning
av de fasta kostnaderna.

Byggnadsindustrin har gjort och gör även för närvarande utredningar
på olika områden i syfte att skapa bättre förutsättningar för en jämnare
sysselsättning och ett året-runt-byggande. Som ett exempel härpå kan nämnas
den 1963 publicerade utredningen »Vägbyggande året runt», som utförts
av SBEF i samarbete med Arbetsmarknadsstyrelsen och Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen. Undersökningens resultat visar, att del är såväl
samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt lönsamt att bvgga vägar året
runt trots de besvärande förhållanden, som vinterbyggande många gånger
kan medföra. Förutsättning härför är dock att projekten får en så stor omfattning,
att olika arbetsuppgifter kan fördelas under årets olika perioder
med hänsyn till de tekniska förutsättningar för vinterbyggande, som gäller
för olika slag av arbeten.

Byggnadsföretagen kräver för sin långsiktiga planering och för att kunna
hålla jämn sysselsättning och bereda personalen eu tryggare anställning
en långsiktigare upphandling från byggherrarna, statliga och kommunala
såväl som enskilda. Byggnadsföretagen behöver en orderstock på samma
sätt som andra industriföretag.

Det är sålunda önskvärt att planering och projektering, på sätt som angivits
i Riksdagsrevisorernas berättelse, görs i ett tidigare skede i förhållande
till byggstarten än vad som nu är fallet. Härmed erhålls möjligheter
alt med kort varsel väsentligt öka byggnadsverksamheten vid konjunkturnedgång,
samtidigt som byggföretagen får eu fastare grund för sin verksamhet.

312

Vi tillstyrker, att åtgärder vidtas för att öka planerings- och projekteringsverksamheten
inom den statliga och statsunderstödda byggnadssektorn.
En med hänsyn till arbetsbelastningen hos planerings- och projekteringsföretag
lämpligt avvägd utläggning av projekteringsuppdrag skulle
även gynnsamt bidraga till högt utnyttjande av tillgängliga resurser inom
denna sektor. Eftersom stat och kommun utför ca 50 % av de totala årliga
investeringarna i byggnader och anläggningar kan här ske en kraftig påverkan.
Om härtill läggs bostadsbyggandet, som staten genom olika regleringsinstrument
har stora möjligheter att behärska i fråga om byggandets
omfattning, dominerar den offentliga sektorn byggherreverksamheten till
ungefär tre fjärdedelar. Därav torde också framgå, att staten och kommunerna
genom sin planeringsverksamhet har stora möjligheter att dels bygga
upp en konjunkturpolitisk reserv, dels förbättra möjligheterna för byggföretagens
långtidsplanering på sätt som ovan antytts. Stockholm den 20
januari 1964.

Landsorganisationen i Sverige

Revisorerna anför att olika medel i kombination med varandra används
för att utjämna en från exportmarknaden härrörande minskning av efterfrågan.
Även om dessa medel omfattat både utläggning av offentliga beställningar
och frisläppande av investeringsfonder spelar dock ökningen
av de offentliga investeringarna en väsentlig roll för att uppehålla efterfrågan
i en vikande konjunktur. Man har även sökt konjukturvariera bostadsbyggandet
genom att igångsättning medgetts utöver det fastställda programmet,
om arbetsmarknadsläget gjort detta möjligt.

För att den i en vikande konjunktur erforderliga ökningen av investeringarna
snabbt skall komma till stånd erfordras tillgång till väl förberedda
projekt. I samband med de båda senaste konjunkturdämpningarna
har betydande svårigheter förelegat i detta avseende. Genom att planeringen
icke förts tillräckligt långt har i vissa fall en tidsförskjutning uppstått
i projektens genomförande, som inneburit dels för låg sysselsättning
i nedgångskonjunkturens inledningsskede dels tendenser till överefterfrågan
på resurser under den därpå följande konjunkturuppgången.

Dessa brister i planeringen, som att döma av arbetsmarknadsstyrelsens
uttalanden förefunnits inom samtliga investeringssektorer, har även försvårat
säsongutjämningen inom byggnadsverksamheten. Inom byggnadsarbetarnas
erkända arbetslöshetskassa varierade arbetslösheten under 1962
mellan 9,1 och 1,0 % av medlemsantalet. Under 1963 var svängningarna
större, mellan 17,9 och 0,9 %. Dessa siffror finner LO visa att vi har långt
kvar innan säsongutjämning ens tillnärmelsevis förverkligats.

Riksdagens revisorer diskuterar olika möjligheter att förbättra planeringsverksamheten
och effektivisera konjunkturpolitiken. Man anför all
detaljplaneringen för de i investeringsreserven ingående arbetsobjekten bör
föras fram så långt att underlag finns för infordrande av anbud. LO vill
understryka denna synpunkt. Detta kommer sannolikt, som revisorerna anför,
att medföra vissa kostnader även om de synes kunna bli av engångskaraktär,
d. v. s. begränsas till den övergångstid under vilken man hinner
planera ifatt behovet. Praktiska svårigheter kan också uppstå att erhålla
erforderlig personal på grund av den knappa tillgången. Så länge det under
vissa tider av året eller i en viss konjukturfas finnes outnyttjade produk -

313

tionsfaktorer framstår det dock enligt LO:s mening som angeläget, att söka
öka personaltillgången och bära kostnaderna för (ten längre gående detaljplaneringen.

För att konjunkturpolitiken skall erhålla starkast möjliga genomslagskraft
finner revisorerna att statsmakterna bör söka påverka beredskapsplaneringen
även inom andra investeringssektorer. Utgångspunkten äi däivid
att den nuvarande tekniken för statsmakternas låne- och bidragsverksamhet,
där ramarna fastställs för ett kalender- eller budgetår i taget, medför
att någon egentlig investeringsreserv icke upparbetas inom vissa områden.
Byggbesluten är i allt för stor utsträckning avhängiga av att reella
löften givits om ett lån eller bidrag.

Från denna utgångspunkt framför revisorerna tanken på att statsmakterna
borde övergå till ett system med fleråriga ramar för låne- och bidragsbesluten.
Tanken synes vara att dessa ramar för det närmaste året såsom
nu skulle vara fixerade, men för de därefter följande innehålla två delar,
en fast och en rörlig del. Den rörliga delens storlek skulle slutgiltigt bestämmas
med hänsyn till konjunkturläget.

LO har svårt att bedöma i hur hög grad konjunkturpolitikens verkningsgrad
skulle öka om revisorernas tanke förverkligas. Såvitt LO har sig bekant
pågår försöksverksamhet i vissa län och resultaten därav torde ge viss
vägledning för bedömningen. I det sammanhanget synes det LO lämpligt
att man även prövar den av stabiliseringsutredningen framförda tanken att
konjunkturvariera procentsatserna för statens bidrag till kommunala investeringar.
I den mån en sådan ordning skulle kunna kompensera kommunernas
högre kostnad för en bättre planering kunde den innebära en
stimulans till kommunerna att anpassa investeringarna efter konjunkturläget.
_ .

I analogi med vad som nyss sagts och med hänsyn till vad revisorerna

anfört synes man även böra pröva om den rörliga delen av medelsramarna
för bostadsbyggandet snabbare kunde tas i anspråk ifall lånevillkoren eller
särskilda bidrag kompenserade kostnaderna för en bättre planering av de

ifrågavarande projekten. ..

LO delar revisorernas mening att problemen med konjunktur- och sasongutjämning
inom byggnads- och anläggningsverksamheten är av sadan
räckvidd och betydelse att statsmakterna bör upptaga dem till bedömning
och avgörande. Det är ytterst angeläget att de stabiliseringspolitiska medlen
från tid till annan prövas med hänsyn till de erfarenheter man vinner
om graden av deras effektivitet. Stockholm den 27 januari 1964.

ARNE GEIJER

Sven F. Bengtsson

314

§ 36 Beredskapsarbeten, rörelsestimulans och lokaliseringspolitik

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Se yttrandet över § 35, s. 296.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Sysselsättningssituationen i Norrland och i synnerhet i de båda nordligaste
länen har medfört att beredskapsarbeten i betydande omfattning måste
sättas in, såsom revisorernas redogörelse utvisar.

Arbetsmarknadsstyrelsen vill angående produktiviteten framhålla att vägföretagen
utväljas ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsens flerårsplaner och
att angelägenheten sålunda varit föremål för vederbörlig prövning. När
byggnads- och anläggningsarbeten utföres som beredskapsarbeten, användes
samma metodik som för liknande arbeten i öppna marknaden.

Om beredskapsarbeten i fortsättningen blir behövliga i samma omfattning,
synes dock risk föreligga att arbeten med allt lägre produktivitet måste
utväljas. Styrelsen anser det därför nödvändigt att satsa ännu kraftigare
såväl på åtgärder för att underlätta den geografiska och yrkesmässiga rörligheten
hos arbetskraften som på lokaliseringspolitiska åtgärder i ifrågavarande
delar av landet och vill i detta avseende hänvisa till sitt samtidigt
till Kungl. Maj:t avgivna utlåtande över betänkande om näringslivets lokalisering.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Olsson, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen Montell,
ledamöterna Adamsson, Jönsson, Gunnar Larsson, Ekendahl, Hansson,
Almquist och Karlson samt ersättaren Olofgörs. Därjämte har närvarit byråcheferna
Skogh, Rooth, Neymark, Wennerberg och Canarp samt byrådirektören
Torfgård. Ärendet har föredragits av byrådirektören v. Schulzenheim.
Stockholm den 31 januari 1964.

BERTIL OLSSON

Alvar v. Schulzenheim

Svenska landstingsförbundet

Till vad riksdagens revisorer anfört om avvägningen mellan beredskapsarbeten,
rörelsestimulans och lokaliseringspolitik som instrument för en balanserad
arbetsmarknad för riket i dess helhet synas inga direkta invändningar
kunna göras. Styrelsen ansluter sig sålunda till tanken, att lokala
sysselsättningssvårigheter primärt skola söka överbryggas med aktiv lokaliseringspolitik
och i andra hand inriktas på åtgärder avsedda att befrämja
en ökad rörlighet hos arbetskraften. Detta hindrar emellertid icke, att man
även för framtiden säkerligen måste räkna med ett ej så litet utrymme för
beredskapsarbeten.

Tillfälliga lokala svängningar i utbudet av arbetstillfällen torde väl framdeles
liksom nu i första hand få mötas med åtgärder anpassade efter den
lokala situationen, och härvid komma beredskapsarbetena in i bilden som
den åtgärd, som mer kortsiktigt kan ge den snabbaste och lokalt effektivaste

315

lösningen. I andra fall, där arbetsmarknadssituationen sett även på längre
sikt indicerar åtgärder för en överflyttning av arbetskraftutbudet till områden
med större sysselsättningsmöjligheter, är det angeläget, att den enskilde
arbetstagarens flyttning föregås av ingående bedömningar av hans möjligheter
att anpassa sig till såväl den tilltänkta arbetsplatsen med dess krav
på färdigheter och kunnande som den nya, kanske helt förändrade samhällsmiljön.
Angeläget är också att, när en arbetstagare med sin familj
skall ta ett så viktigt steg som att av sysselsättningsskäl flytta från hemorten,
förutsättningarna för att flyttningen skall bli en mera definitiv lösning
för framtiden kan bedömas som goda. För att rådrum för dylika överväganden
skall kunna ernås, torde en tillfällig sysselsättning på hemorten
genom beredskapsarbete många gånger erbjuda den bästa lösningen.

Även om beredskapsarbeten, som revisorerna framhålla i sin berättelse,
såsom instrument i sysselsättningspolitiken framstå som det samhällsekonomiskt
mest kostsamma, kunna de dock sett ur andra synpunkter, som i
och för mig måste anses väga väl så tungt, sålunda anses som den mest
adekvata formen för lokalt insatta sysselsättningsbefrämjande åtgärder.
Särskild uppmärksamhet bör dock härvid ägnas frågan om den mera långsiktiga
lokala anpassningen av arbetstillgång och arbetskraftutbud för att
förhindra att genom ett kontinuerligt insättande av beredskapsarbeten arbetstagare
stimuleras till att kvarstanna på orter, där den reguljära arbetsmarknaden
varaktigt icke kan förväntas erbjuda kontinuerlig sysselsättning
för tillgänglig arbetskraft. Stockholm den 15 januari 1964.

FR1DOLF THAPPER

Ivar Dahlgren

Svenska stadsförbundet

Efter att ha lämnat en översikt av i arbetsmarknadspolitiken ingående
sysselsättningspolitiska åtgärder, innehållande bl. a. uppgifter om beredskapsarbetenas
fördelning på olika arbetsobjekt och län, uttalar revisorerna
i fråga om dessa arbetens dominerande inriktning på vägarbeten i norrlandslänen,
att de finner det vara en riktig inställning från arbetsmarknadsstyrelsens
sida att med arbetslösa från dessa län söka få till stånd större
arbetsföretag av exempelvis motorvägstyp i de södra och mellersta delarna
av landet. Härigenom skulle enligt revisorerna den ojämna fördelningen av
väginvesteringarna mellan länen motverkas. Revisorerna understryker nödvändigheten
av att beträffande beredskapsarbetena investeringarnas angelägenhetsgrad
och produktivitet prövas ur rikssynpunkt.

Styrelsen instämmer i dessa uttalanden. I sitt yttrande år 1962 över långtidsutredningens
betänkande anförde styrelsen i fråga om väg- och gatubyggandet,
att detta måste i hög grad koncentreras till områden, där befolknings-
och biltätheten var störst. Styrelsen framhöll också nödvändigheten
med hänsyn till stadsplancringsarbetet, att investeringsvolymen i
vägplanen och övriga planer icke underskreds och att investeringsprogrammet
förverkligades utan eftersläpning. Sysselsättningsobjekten begränsas
givetvis icke enbart till väg- och gatubyggandet. Ytterst angeläget är det att
bereda ökad sysselsättning i bostadsproduktionen inom områden med stor
bostadsbrist.

316

Vad revisorerna anfört angående sambandet mellan beredskapsarbeten,
rörelsestimulans och lokaliseringspolitik föranleder icke något uttalande
från styrelsens sida. Som bekant skall arbetsmarknadsutredningen, vars betänkande
beräknas föreligga i början av innevarande år, enligt sina direktiv
bl. a. särskilt uppmärksamma avvägningen mellan rörlighetsbefrämjande
åtgärder, sysselsättningsskapande insatser och kontanthjälp. Stockholm
den 17 januari 1964.

HJ. MEHR

Erik Sterfeldt

Svenska kommunförbundet

Förbundsstyrelsen anser i likhet med riksdagens revisorer att arbetsmarknadsstyrelsen
vid valet av arbetsobjekt och arbetsplats bör ta vederbörlig
hänsyn till beredskapsinvesteringarnas produktivitet. Vidare bör beredskapsarbetenas
uppgift i huvudsak vara att motverka tillfällig eller lokal
arbetslöshet och bör enligt förbundsstyrelsens mening inriktas på sådana
objekt, som ändock avses att komma att utföras med ordinarie medel under
de närmaste åren. Då det gäller arbetsmarknadspolitiska åtgärder av betydelse
för lokaliseringsverksamheten, ingriper denna stundom på den kommunala
verksamhetens olika områden. Beträffande näringslivets lokalisering
har emellertid förslag till riktlinjer angivits i ett av kommittén för näringslivets
lokalisering avgivet betänkande (SOU 1963: 58), över vilket förbundet
beretts tillfälle att avge yttrande. Styrelsen anser sig därför inte här
kunna närmare ingå på den allmänna lokaliseringspolitiken utan hänvisar
till sitt kommande yttrande över lokaliseringsutredningens betänkande.
Stockholm den 22 januari 1964.

OLOF W. WIKLUND

I. Lundh

Sveriges industriförbund

Förbundet vill helt ansluta sig till revisorernas uppfattning, att den
svenska arbetsmarknadspolitikens utveckling till ett mångskiftande och
även konjunkturpolitiskt viktigt instrument är ändamålsenlig. Av särskild
betydelse är därvid de åtgärder, som från samhällets sida vidtagits, för att
underlätta arbetskraftens såväl geografiska som yrkesmässiga rörlighet.
Dessa åtgärder torde få tillmätas än större vikt i framtiden. Den splittrade
bild, som arbetsmarknaden under goda konjunkturer uppvisat med relativt
hög och för tvång arbetslöshet i betydande delar av Norrland och utpräglad
brist på arbetskraft i landets södra och mellersta delar, kan sålunda väntas
bestå under den tid, som nu kan förutses. Såväl för den arbetslöse som för
näringslivet och samhället i dess helhet är det angeläget, att staten underlättar
en flyttning av arbetskraft från arbetslöshetsområdena till orter i
andra delar av landet, där arbetstillfällen kan erbjudas. Härigenom uppnås
en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft i den öppna

317

marknaden. Även i de expansiva områdena har man anledning att räkna
med betydande omställningar inom näringslivet till följd av ändrade produktions-
och marknadsförhållanden, vilket kräver eu såväl geografisk som
yrkesmässig anpassning av arbetskraften.

Enligt Förbundets uppfattning är därför rörlighetsfrämjande åtgärder i
form av flyttningsbidrag samt omskolning och vidareutbildning av arbetslösa
självfallet att föredraga framför beredskapsarbeten som arbetsmarknadspolitiskt
medel. Beredskapsarbeten ger ingen varaktig lösning av sysselsättningsproblemet
och kan, som revisorerna påpekar, medverka till att
konservera arbetslösheten i områden med otillräckliga sysselsättningsmöjligheter
inom näringslivet. Härtill kommer att beredskapsarbetena är mycket
kostnadskrävande jämfört med rörlighetsstimulerande åtgärder, vilket
kan belysas av att flyttningsbidragen per capita under budgetåret 1962/63
motsvarade ett belopp som var mindre än kostnaderna för fem dagsverken
i beredskapsarbeten. Även med hänsyn härtill framstår det naturligt att
så långt som möjligt begränsa beredskapsarbetenas omfattning till förmån
för rörlighetsfrämjande åtgärder.

Vad gäller användandet av lokaliseringspolitiska åtgärder som medel att
råda bot på förekommande eller befarad arbetslöshet får vi hänvisa till
Förbundets och Svenska Arbetsgivareföreningens den 9 januari 1964 gemensamt
avgivna yttrande över det av kommittén för näringslivets lokalisering
framlagda betänkandet Aktiv lokaliseringspolitik.

I den mån beredskapsarbeten måste tillgripas för att bemästra en arbetslöshetssituation
är det givetvis angeläget, att investeringarna blir föremål för
en ingående prövning från såväl kostnads- som angelägenhetssynpunkt.
Förbundet delar därvid revisorernas uppfattning, att arbetsmarknadsstyrelsen
bör sträva efter att begränsa vägarbetena till förmån för andra mindre
kostnadskrävande, men ändock angelägna sysselsättningsobjekt. Av betydelse
är vidare att planeringen av olika beredskapsarbeten sker på sådant
sätt, att onödiga kostnader för arbetenas utförande kan undvikas.

Vägarbetena synes hittills i alltför hög grad ha inriktats på mindre, lokala
vägprojekt i anslutning till arbetslöshetsområdena. En uppenbar risk är
därvid, att beredskapsinvesteringarna kommer att tillgodose ur landets synpunkt
mindre angelägna trafikbehov, samtidigt som kostnaderna för väginvesteringarna
blir förhållandevis höga. Förbundet vill därvid hänvisa till
det av revisorerna påtalade förhållandet, att vägplanerna i norrlandslänen
förverkligats i åtskilligt raskare takt än för länen i övriga delar av landet.

Förbundet konstaterar emellertid med tillfredsställelse, att arbetsmarknadsstyrelsen
under den senaste tiden fått till stånd ett antal betydande
vägprojekt i södra och mellersta Sverige med arbetslösa från områden i Norrland
med överskott på arbetskraft. Beredskapsarbetena kan därigenom tillgodose
viktiga investeringsbehov inom vägväsendet, samtidigt som arbetsföretagen
kan bedrivas mera ekonomiskt. Enligt Förbundets uppfattning
bör därför denna typ av beredskapsarbeten få ökad omfattning. Det är vidare
angeläget, att arbetsmarknadsmyndigheterna genom aktiva arbetsförmedlingsinsatser
söker medverka till att den arbetskraft, som sysselsätts
i dessa arbeten, i största möjliga omfattning placeras på den öppna arbetsmarknaden
i södra och mellersta Sverige. Stockholm den 3 februari 1964.

ANDERS ROSENQU1ST

Tage Kahlin

318

Landsorganisationen i Sverige

I sitt utlåtande belyser revisorerna kostnaderna för den statliga arbetsmarknadspolitiken.
Härav framgår att det främst är de sysselsättningsskapande
åtgärderna, som tagit medlen i anspråk. I geografisk bemärkelse ligger
tyngdpunkten på de fyra nordligaste länen.

Den splittrade bild, som vårt lands arbetsmarknadsläge icke sällan uppvisar,
har gjort det nödvändigt att på olika sätt underlätta omställningen
för de arbetslösa, som beslutat att flytta från sin hemort. De arbetsmarknadspolitiska
medlen har därmed utökats och möjliggör en riktigare avvägning
med hänsyn till sina verkningar. Av de redovisade siffrorna synes
kostnaderna/sysselsatt i beredskapsarbeten vara mycket höga i jämförelse
med motsvarande kostnader för rörelsestimulerande åtgärder. Beredskapsarbetena
medför dessutom ingen varaktig lösning av sysselsättningsproblemet.
En viss konserverande effekt av den rådande arbetsmarknadsstrukturen
erhålles som en bieffekt av denna art av sysselsättningsskapande åtgärder.

Beredskapsarbeten har i stor utsträckning tagit formen av vägarbeten.
I de nordliga länen, där beredskapsarbetena till största delen bedrivits, har
brist på sysselsättningsobjekt till acceptabla kostnader uppstått. Revisorerna
stödjer arbetsmarknadsstyrelsens strävan att där finna ersättning för
vägarbeten i form av andra sysselsättningsobjekt, t. ex. skogsvårdsarbeten.

Revisorerna anser, att med hänsyn till den stora del av vägplanen, som
redan kommit till utförande i de nordligaste länen, bör en strävan efter
omfördelning av vägprojekten till södra och mellersta Sverige ske. Därigenom
skulle en bättre fördelning av väginvesteringarna inom landet kunna
uppnås, samtidigt som ur produktivitetssynpunkt angelägna vägprojekt
kommer till stånd. Det bör vara en strävan från Arbetsmarknadsstyrelsen
att i ökad grad bedöma beredskapsinvesteringarna med hänsyn till deras
produktivitet.

I valet mellan beredskapsarbeten, rörelsestimulans och industrilokalisering
förordar revisorerna av produktivitetsskäl de senare. Huruvida rörelsestimulerande
medel eller lokaliseringspolitik skall användas blir enligt revisorerna
beroende av en konkret bedömning från fall till fall. Därvid bör
företagen lokaliseras till tätorter med relativt goda serviceanordningar.

LO delar den av riksdagsrevisorerna anförda uppfattningen om den allmänna
inriktningen av arbetsmarknadspolitiken, men vill understryka att
ovan nämnda strävan efter omfördelning av beredskapsarbetena till södra
och mellersta Sverige endast bör ifrågakomma, när icke andra arbeten finns
tillgängliga. Stockholm den 20 januari 1964.

ARNE GEIJER

Bert Ekström

319

§ 37 Viss bostadsteknisk granskning

Byggnadsstyrelsen

Länsarkitektkontoren har sedan 1949 utfört granskning för länsbostadsnämndernas
räkning av ritningar till bostadshus för vilka sökts statliga lån
eller bidrag. Verksamheten är att hänföra till sådan uppdragsverksamhet
för statsverkets räkning som länsarkitekterna enligt gällande instruktion
äger åtaga sig. Uppdraget honoreras enligt den för sådan uppdragsverksamhet
gällande länsarkitekttaxan (SFS 1957 nr 336).

Den nu ifrågavarande granskningen är en synnerligen viktig arbetsuppgift.
Samtidigt som verksamheten kan bidraga till en förbättrad projektering
inom bostadsbyggandet, ger den även länsarkitektkontoren upplysningar
om bebyggelsens utveckling och lokalisering inom länet, vilken nyttiggöres
i kontorens allmänna verksamhet inom samhällsplaneringen.

Byggnadsstyrelsen delar statsrevisorernas uppfattning att utläggandet av
granskningsverksamheten till kommunerna bör påskyndas. I det av statsrevisorerna
citerade uttalandet i 1962 års statsverksproposition angives att
det i regel torde vara möjligt ait anknyta decentraliseringen till de fall, då
delegation enligt 67 § BS äger rum. Delegation av sistnämnda slag torde ha
skett i avsevärt större grad än i fråga om decentralisering till kommunerna
av granskningen i bostadslåneärenden. Vid en av byggnadsstyrelsen företagen
undersökning ang. förhållandena vid årsskiftet 1961 1962 framgick

att 89 kommuner då hade erhållit större dispensrätt än vad kommuner med
stadsarkitekt hade före 1959. Med hänsyn bl. a. till de uttalanden som stadsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet gjorde i ett interpellationssvar
i riksdagen (Andra kammaren nr 23: 1962) — varvid han bl. a.
hänvisade till 1951 års byggnadsutrednings uttalande att det vore att gå för
långt att kräva heltidsanställd expertis för att en kommun skulle få utvidgad
dispensrätt samt angav att delegering av dispensrätt kunde och borde
äga rum i alla sådana fall då kommunen faktiskt förfogade över tillräcklig
teknisk sakkunskap och vore villig att åtaga sig ifrågavarande arbetsuppgifter
— samt till vissa den 27 april 1962 avgjorda besvärsmål, kan det förmodas
att antalet kommuner med dispensrätl nu är avsevärt större. Av
byggnadsstyrelsens ovannämnda utredning framgick att 744 kommunei
på ett eller annat sätt hade tillgång till stadsarkitekt.

Kommunerna har visat stort intresse för att erhålla den nu beröida dispensbefogenheten.
Däremot synes — enligt vad som framgår av riksdagsrevisorernas
redogörelse — kommunerna i många fall tvekat inför uppgiften
att åtaga sig granskningen av låneärenden. Uppenbarligen borde här
föreligga möjligheter till ett utläggande av granskningen i samma omfattning
som skett i fråga om dispensbehörigheten enligt 67 § byggnadsstadgan.

Byggnadsstyrelsen är sålunda som framgått ovan angelägen om att den
nu ifrågavarande granskningsuppgiften så långt är möjligt överföres till
kommunerna. Styrelsen vill emellertid framhålla alt den, till dess så sker
och sedermera för de ärenden som icke lämpligen kan överföras till kommunerna,
är beredd all medverka till att länsarkitektorganisationen genomför
denna uppgift.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Larsson och av -

320

delningschefen Smith, samt byggnadsråden Jonsson och Bertman, den sistnämnde
föredragande. Stockholm den 31 januari 1964.

SIXTEN LARSSON

H. Bertman

Bostadsstyrelsen

I sitt uttalande har revisorerna bland annat hävdat att i vissa län över
huvud taget ingen utflyttning av den bostadstekniska granskningen till
kommunerna genomförts. I de fem län där utflyttningen på grund av brist
på sakkunniga hos kommunerna fått särskilt liten omfattning har den dock
överallt lagts ut till residensstaden. Vid den tidpunkt då revisorerna inhämtade
uppgiften i fråga hade på grund av speciella omständigheter länsarkitektkontoret
tillfälligt återtagit granskningen för Karlskrona stad.

Bostadsstyrelsen delar helt uppfattningen att utflyttningen av ifrågavarande
arbetsuppgift på kommunerna bör ske i den takt dessa får sakkunnig
till sitt förfogande. I stort sett torde alla resurser i den vägen för närvarande
vara utnyttjade. I flera län pågår aktivitet från länsbostadsnämnd
och länsarkitektkontor för att söka finna vägar att kunna lägga ut granskningen
även där kravet på sakkunnig i kommunen icke på normalt sätt är
tillgodosett. Detta görs i första hand för att avlasta länsarkitektkontoret
från mesta möjliga granskningsarbete.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sännås,
ledamöterna överingenjören Bernhard, fru Lewén-Eliasson, herrar Hansson,
Strandberg, Törnquist och Nilsson ävensom överingenjören Grape, föredragande,
byråcheferna Gustavsson och Lundström samt tf. byråchefen
Sigurdson. Stockholm den 16 januari 1964.

BERTIL SÄNNÅS

Axel Grape

§ 38 Vissa förbättringslån till bostadsbyggande

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket har icke något att erinra mot det av revisorerna framlagda
förslaget att för förbättringslånen skulle skapas samma avskrivningsmöjligheter
som av bostadsstyrelsen föreslagits beträffande lantarbetarbostadslånen.
Uppmärksammas må, att föredragande departementschefen i
årets statsverksproposition (bil. 13, s. 209) tillstyrkt bostadsstyrelsens förslag
beträffande lantarbetarbostadslånen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Lundgren och Petterson, varjämte
byråcheferna Elinbom och Lundh närvarit samt byrådirektören Ringström
varit föredragande. Stockholm den 14 januari 1964.

GÖSTA RENLUND

Björn Ringström

321

Bostadsstyrelsen

Genom remiss den 19 december 1963 har Kungl. Maj:t anbefallt bostadsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angående avskrivning dels av räntefrihet, som åtnjutits å lantarbetarbostadslån,
beviljade enligt kungörelsen 1939: 465, dels av räntefrihet, som
åtnjutits å förbättringslån enligt kungörelsen 1939: 464, och dels av förbättringsbidrag
beviljade enligt samma kungörelse. Kungörelsen 1939: 464 upphävdes
den 1 juli 1948, men gäller fortfarande i fråga om lån och bidrag,
som har beviljats enligt densamma.

Såsom revisorerna påpekat har hostadsstyrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1964/65 föreslagit att värdet av räntefrihet, som åtnjutits ä
lantarbetarbostadslån, får avskrivas efter det att 10 år förflutit från det
lånet i sin helhet utbetalades. Anledningen till styrelsens förslag är att
föreskriften om skyldighet att under vissa förhållanden återbetala värdet
av räntefriheten har, särskilt vid inlösen av lånet i förtid, medfört åtskilliga
olägenheter för såväl styrelsen som låntagaren. Bostadsstyrelsen har sålunda
innan förtidsinbetalning av lånet kan äga rum att informera låntagaren
om härför gällande särskilda bestämmelser, uträkna den åtnjutna räntefriheten
och utfärda besked härom, pröva om erbjuden ny inteckningssäkerhet
eller annan säkerhet kan godtagas, samt vid notering av förefintligt överhypotek
anmärka räntefriheten som en eventuell skuld och beakta förekomsten
av den vid återställande av inteckningssäkerhet.

För låntagaren medför bestämmelsen olägenhet därigenom att han inte
i förtid kan infria lånet med bibehållande av den åtnjutna räntefriheten
utan att samtidigt utfärda ny skuldförbindelse härför, att han nödgas uttaga
nya inteckningar, nytt gravationsbevis eller anskaffa borgen, därest
han önskar återbekomma den ursprungligen ställda säkerheten, att han vid
utnyttjande av förefintligt överhypotek å inteckning, som pantförskrivits
för lantarbetarbostadslån eller åtnjuten räntefrihet, har att för kreditgivaren
klarlägga de omständigheter, som kan medföra ett återkrav av räntefriheten,
in. m.

Styrelsen har tillika framhållit att den föreslagna avskrivningsregeln
skulle stå i överensstämmelse med de regler om avskrivning av lån och lånedelar.
som gäller med avseende på statliga bostadsanskaffningslån, tertiärlån,
egnahemslån och efter den 1 juli 1948 beviljade förbättringslån.

I årets statsverksproposition (bil. 13, punkt 91, s. 209) har föredragande
departementschefen tillstyrkt bostadsstyrelsens förslag.

Bestämmelserna om förbättringslån enligt kungörelsen 1939: 464 är konstruerade
efter samma princip som gäller för lantarbetarbostadslån, och
reglerna om återkrav av värdet av räntefrihet, som åtnjutits å förbättringslån
överensstämmer helt med vad som gäller för lantarbetarbostadslån.

Samma skäl som anförts föreligga för avskrivning av räntefrihet å lantarbetarbostadslån
kan även åberopas för avskrivning av sådan å förbättringslån
åtnjuten förmån. Därvid torde särskilt beaktas alt en möjlighet
till avskrivning torde komma att stimulera till en ökad benägenhet hos låntagarna
att i förtid inlösa lånen. Härigenom skulle vinnas, förutom reducerad
förlustrisk, en minskad arbetsbelastning för riksbanken, dess avdelningskontor
och länsbostadsnämnderna, vilka senare har att avgiva besked
i frågor angående övertagande av förbältringslån, försämring av ställd inteckningssäkerhet,
dödningsåtgärder beträffande sådan säkerhet in. in.

Bostadsstyrelsen vill med hänsyn härtill och till vad revisorerna i övrigt

322

har anfört i frågan tillstyrka att beträffande å förbättringslån åtnjuten räntefrihet
införes samma avskrivningsmöjlighet, som föreslagits i fråga om
lantarbetarbostadslån.

Vad därefter beträffar förbättringsbidrag beviljade enligt kungörelsen
1939: 464, vilka bidrag icke skall återkrävas sedan tio år förflutit sedan
bidraget helt utbetalades, har revisorerna uttalat att vissa skäl föreligger
för avskrivning av nu utestående bidrag. Revisorerna har emellertid avstått
från att framlägga förslag härom. Då endast ett fåtal sådana bidrag numera
torde kvarstå och då några olägenheter inte synes vara förenade med de
för bidragen nu gällande avskrivningsreglerna, finner icke heller styrelsen
skäl föreligga för ändring härav.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sännås,
ledamöterna överingenjören Bernhard, fru Lewén-Eliasson, herrar Hansson,
Strandberg, Törnqvist och Nilsson ävensom överingenjören Grape, byråcheferna
Gustavsson och Lundström, den senare föredragande, samt tf. byråchefen
Sigurdson. Stockholm den 16 januari 1964.

BERTIL SÄNNÅS

Åke Lundström

Fullmäktige i riksbanken

Det remitterade förslaget innebär, att beträffande förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag
på landsbygden skall slopas den för vissa fall givna
möjligheten att avkräva låntagare belopp, motsvarande värdet av åtnjuten
räntefrihet. Det förutsättes sålunda, att bestämmelser gives om rätt att avskriva
värdet av åtnjuten räntefrihet på sådana lån efter det att tio år förflutit
från det lånet i sin helhet utbetalades. Motsvarande förslag framföres
i årets statsverksproposition av chefen för inrikesdepartementet beträffande
lantarbetarbostadslånen, vilka i fråga om reglerna för åtnjuten räntefrihet
ha samma konstruktion som förbättringslånen.

De skäl, som ursprungligen föranlett de kritiserade reglerna om räntefrihet,
sakna — som revisorerna framhållit — numera till stor del aktualitet.
Hinder bör därför ej möta mot att tillvarataga den anvisade möjligheten till
administrativa förenklingar för riksbanken såsom låneförvaltande myndigdighet
och till lättnader för berörda enskilda. På grund härav och då nuvarande
överensstämmelse mellan förbättringslånen och lantarbetarbostadslånen
synes böra bibehållas, få fullmäktige tillstyrka statsrevisorernas förslag
i ifrågavarande punkt. Stockholm den 23 januari 1964.

Å Fullmäktiges vägnar:

PER EDVIN SKÖLD

L. Nyström