MI L IT IE OM B UD SMANNENS

• •

AMBETSBERATTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1964

STOCKHOLM 1964 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

!/; ti i * l h \ .»)] ''I j i

* - ::

/: Cl ‘i

i rr ■■ * '' v:*

!;./•?<# i(jN

-* -Ä.

• i '' .7 i i''. !. / 7. ; , >,.

I »V-? i.H/

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieomhudsmansämbetets förvaltning........................

Redogörelse för åtal

1. Åtal mot överste för tjänstefel bestående i dels underlåtenhet att övervaka

utnyttjandet av visst anslag dels ock utanordnande av anslagsmedel för icke
avsett ändamål ............................................................ 13

2. Åtal mot försvarsområdesbefälhavare för att han i strid mot gällande föreskrifter
låtit med tjänstebil utföra vissa transporter .......,.............. 47

3. Åtal mot värnpliktig fänrik för missfirmelse mot värnpliktig ................ 64

4. Åtal mot sergeant för missbruk av förmanskap, missfirmelse mot värnpliktig

och oskickligt beteende .................................................... 68

5. Åtal mot överfurir för våld, hot och missfirmelse mot värnpliktig .......... 75

6—7. Åtal mot regementschef och auditör för straffbeslut varigenom värnpliktiga

ålagts straff för fylleri utan att förutsättningar därför förelegat .............. 85

8—9. Åtal i anledning av inträffad flygolycka mot kapten för allmänfarlig vårdslöshet
och tjänstefel samt mot överstelöjtnant för tjänstefel ................ 86

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller åtgärd för disciplinär bestraffning

1. Fråga om avvisande av åtal som jämlikt 73 § militära rättegångslagen väckts

vid domstolen i den misstänktes hemort .................................... 87

2. Fråga om behandlingen vid domstol av överklagat ersättningsmål vari åklagaren
medgivit klagandens yrkande .......................................... 94

3. Bataljonschef har förfarit felaktigt genom att kalla fram värnpliktiga inför

trupp och utpeka dem som skyldiga till brott .............................. 103

4. Fråga huruvida regementschef under tjänstledighet varit berättigad använda

tjänstebil .................................................................. 111

5. Försvarsgrenschef har i fråga om tillsättande av vissa beställningar givit

anvisning stridande mot bestämmelse meddelad av Kung]. Maj :t ............ 117

6. Av förbandschef gjord, till Konungen ställd framställning som tjänstevägen

insänts till försvarsgrenschef har av denne icke vidarebefordrats ............ 126''

7. Fråga huruvida regementsofficer som hos försvarsgrenschef ansökt om trans port

erhållit tillfredsställande orientering beträffande handläggningen av
transportansökningen .................................................... 120

8. Fråga om MRA-propaganda inom krigsmakten .............................. 137

9. Värnpliktig i beriden jägartjänst har på grund av magsjukdom begärt ändrad
tilldelning och uttagning. Frågor dels om berörda militärläkare eftersatt sin
tjänsteplikt och dels om personalofficerare varit behöriga att besluta i saken 166

10. Fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom. inskrivningsförord ningen

att viss frånvaro från tjänstgöring skall föranleda hemförlovning 184

11. Vissa frågor rörande förhyrning av motorfordon i samband med övningar .. 196

12. Fråga om utlåning av marinen tillhöriga båtar till personal vid marinen 205

13. Fråga om säkerhetsbestämmelserna vid användning av övningsslagtändare 210

14. Fråga huruvida personalvårdskonsulent — tillika reservofficer — bör använda

uniform i tjänsten ........................................................ 213

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om införande av skyldighet för befattningshavare, som äger bestraff -

ningsrätt i disciplinmål, att i samband med delgivning av meddelat straffbeslut
även låta i förekommande fall underrätta den bestraffade om att auditören
ej biträtt beslutet .......................................................... 217

2. Fråga om införande av möjlighet för domstol att till annan domstol överflytta
mål angående klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål . 218

3. Fråga om löneavdrags storlek vid disciplinstraff för krigsmän .............. 232

4. I anslutning till utredning om svensk FN-personals uppträdande under oro ligheter

i Kongo år 1961 har uppkommit fråga om undervisningen inom krigsmakten
rörande krigets lagar och bruk .................................... 240

Sakregister till miiitieombudsmannens åren 1950—1964 avgivna ämbetsberättelser ...... 293

Till RIKSDAGEN

Jämlikt § 100 regeringsformen och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1963.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under tiden
den 8—den 11 april, den 27 maj—den 14 juni, den 5—den 23 augusti,
den 30 oktober—den 1 november och den 29—den 30 november 1963. Jämlikt
24 § första stycket i förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet
under ifrågavarande tid föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren,
hovrättsrådet Gunnar Thyresson. Med stöd av bestämmelserna i 24 §
andra stycket i instruktionen har jag, enär arbetets behöriga gång det krävt,
åt Thyresson uppdragit att under tiden den 21 januari—den 30 mars, den
19 april, den 23 september—den 29 oktober samt den 2—den 28 november
1963 handlägga vissa till honom överlämnade ärenden.

Inspektionsresor har av mig företagits till Örebro, Östergötlands, Jönköpings,
Jämtlands, Kristianstads och Hallands län. Under dessa resor har besökts
:

Örebro försvarsområde;

Livregementets grenadjärer;

Örebro inskrivningsområde;
rådhusrätten i Örebro;
stadsfiskalen i Örebro;
landsfogden i Örebro län;

Linköpings försvarsområde;

Livgrenadjärregementet med infanteriets stridsskola;

Östergötlands inskrivningsområde;

Östgöta luftvärnsregementes avvecklingsorganisation;

Svea trängregemente;

Östgöta flygflottilj;

centrala flygverkstaden i Malmslätt;

flygförvaltningens försökscentral i Malmslätt;

rådhusrätten i Linköping;

stadsfiskalen i Linköping;

landsfogden i Östergötlands län;

Norra Smålands regemente;

Norra Smålands inskrivningsområde;

Göta ingenjörkår;

Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Eksjö distrikt;

Smålands artilleriregemente;

Skillingaryds skjutfält;

Smålands tygstation;

verkstadsgruppen Smålands tygverkstäders anläggningar i Jönköping och
Eksjö;

Hästholmens skjutplats;
rådshusrätten i Jönköping;

stadsfiskalen i Jönköping;
landsfogden i Jönköpings län;

Göta hovrätt;
andra militärområdet;

Östersunds försvarsområde;

Jämtlands fältjägarregemente;

Jämtlands inskrivningsområde;

Norrlands artilleriregemente;

Grytans skjutfält;

Norrlands tygstation;

arméns intedenturförråd i Östersund;

försvarets sjukvårdsstyrelses centralförråd i Tandsbyn;

Jämtlands flygflottilj;
rådshusrätten i Östersund;
stadsfiskalen i Östersund;
landsfogden i Jämtlands län;
andra flygeskadern;

Skånska flygflottiljen;

krigsflygskolan med förberedande fältflygarskolan;

Södra Åsbo och Bjäre domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Ängelholms distrikt;

Göteborgs och Bohus samt Hallands försvarsområden;

Hallands regemente med infanteriets kadett- och aspirantskola;

Hallands inskrivningsområde;

Hallands flygkår;
rådshusrätten i Halmstad;
stadsfiskalen i Halmstad; samt
landsfogden i Hallands län.

Därjämte har jag i Stockholm inspekterat Svea hovrätt.

Jag har vidare under en den 17—den 28 november 1963 företagen tjänsteresa
inspekterat de svenska militära FN-kontingenterna i Främre Orienten
och Republiken Kongo.

Dessutom har jag den 3 oktober 1963 besökt en under pågående flygvapenövning
upprättad krigsbas i närheten av Eskilstuna.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrätlande militieombudsmannen
Thyresson företagit en inspektionsresa till Södermanlands och Östergötlands
län, varvid han besökt:

Södermanlands flygflottilj;
rådhusrätten i Nyköping;
stadsfiskalen i Nyköping;

landsfogden i Södermanlands län;
Bråvalla flygflottilj;
rådhusrätten i Norrköping; samt
stadsfiskalen i Norrköping.

Vidare har, likaledes då jag åtnjutit ledighet, tjänstförrättande militieombudsmannen
i Stockholm med omnejd för inspektion besökt:

Stockholms kustartilleriförsvar;

Vaxholms försvarsområde;

Vaxholms kustartilleriregemente; samt
landsfogden i Stockholms län.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, expeditionstjänsten, beskaffenheten
och vården av byggnader med tillhörande anordningar och deras
lämplighet för avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning,
sjukvård, personalvårdsverksamhet, vården av intendentur- och tygmateriel,
anordningar i samband med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen
av verkskydd. Besök har avlagts i militärhäktena vid förbanden.
Granskningen av de judiciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som har avseende
å den militära straff- och processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter.
Vid besök å militärsjukhusen har sjukredovisningshandlingarna
granskats. Granskning har vid inspektionerna tillika skett av handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom av
räkenskaper för marketenterier, varjämte förskottsmedel inventerats, kontroll
företagits angående bevakning av utestående fordringar och införseliäkenskaper
granskats. Vidare har å mobiliseringsavdelningar och inskrivningsexpeditioner
granskats där förvarade personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter har avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråcheferna
vid militieombudsmansexpeditionen. Därjämte har vid inspektionerna
anlitats en intendentur- och en tygsakkunnig officer samt för granskning
av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar en härutinnan sakkunnig
officer.

Såsom framgår av den till 1963 års riksdag avgivna ämhetsberättelsen
mottog jag under september 1962 besök i studiesyfte av Förbundsrepubliken
Tysklands militieombudsman H. Heye, vilken därvid åtföljdes av tre befattningshavare
vid hans kansli. I anledning av inbjudan av Heye avlade

jag, åtföljd av byråcheferna och byrådirektören vid militieombudsmansexpeditionen,
under tiden den 23—den 27 september 1963 ett återbesök i
Förbundsrepubliken. Den första dagen hölls i den tyske militieombudsmannens
ämbetslokaler i Bad Godesberg en sammankomst, varvid närmare
redogjordes för ämbetets ställning och arbetsuppgifter. De följande
dagarna besöktes på skilda platser i Förbundsrepubliken förband och skolor
tillhörande armén, marinen och flygvapnet. Därvid orienterades jag
och mina medarbetare om de olika enheternas organisation m. m. och
bereddes oss tillfälle att bese förläggnings- och utspisningslokaler, att närvara
vid undervisning i medborgarkunskap och vid samtal som tyske militieombudsmannen
hade med olika befälskategorier samt att åse vissa
ningar.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 års riksdag
utvisar kvarstod vid början av år 1963 från år 1962 balanserade ärenden
till ett antal av ..........................................

Under år 1963 har tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ......................................

enligt hemliga diariet därutöver................................

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1963, har alltså
utgjort ......................................................

De ärenden, som tillkommit under år 1963, har utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet..............................

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda ...................................................

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med mili tieombudsmannen

åliggande granskning ......................

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. ...............................................

Summa 661

Av de från år 1962 balanserade 140 ärendena hade 7 ärenden inkommit
från myndighet, 48 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 84 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Ett ärende
tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. m.».

Till behandling under år 1963 har alltså förelegat 24 ärenden som inkommit
från myndighet, 124 ärenden som uppkommit genom klagomål eller
andra framställningar från enskilda, 639 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande
granskning samt 14 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation
och förvaltning m. m., tillhopa 801 ärenden,
l-j—63079b. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

ÖV 140 586 75 801 17 76

555

Av dessa 801 ärenden har

till annan myndighet överlämnats.............................. 1

utan åtgärd avskrivits ........................................ 11

på grund av återkallelse avskrivits............................. 1

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
....................................................... 189

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 136

föranlett åtal (varav 3 icke avslutats) .......................... 8

föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning .................... 0

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande.......... 165

föranlett framställning till Konungen eller annan myndighet (varav

6 icke avslutats) ............................................ 7

föranlett annan åtgärd ........................................ 144

och var vid 1963 års utgång

under utredning.............................................. 85

på prövning beroende (förutom ovannämnda 3 + 6 icke avslutade
ärenden) .................................................. 54

Summa 801

Av hela antalet under år 1963 till behandling föreliggande ärenden (801)
har sålunda under året slutbehandlats 653 och till år 1964 balanserats 148.

Av åtalen, avseende sammanlagt tio personer,

var vid 1963 års början ännu icke slutligt avgjorda.............. 4

tillkom under år 1963 ........................................ 6

Summa 10

Av dessa åtal

blev under år 1963 slutligt avgjorda............................ 5

var vid 1963 års utgång ännu icke slutligt avgjorda ............ 5

Summa 10

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1963
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör kommer att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å s. 12) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,
redogörelse för åtal,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning, samt

redogörelse för framställningar till Konungen.

Utöver de i redogörelsen för åtal angivna målen föreligger ytterligare
det i 1962 års berättelse (s. 69) omnämnda målet avseende åtal för tjänstefel
mot en chef för ett ämbetsverk. Detta mål är, sedan Svea hovrätt genom
dom den 18 december 1962 ogillat åtalet samt jag fullföljt talan mot
domen, vid tidpunkten för färdigställandet av innevarande års ämbetsberättelse
beroende på högsta domstolens prövning.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning, har i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1963 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1964.

HUGO HENKOW

Sven Sjöberg

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet	Därav
	under 1963	under 1963
	föreliggande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna har avsett:
Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..............	24	13
Utövandet av militär rättsvård ............................	13	12
Vid försvarsväsendet anställd personals
antagande och entledigande..............................	3	2
befordran ..............................................	4	1
tjänstgöring............................................	14	7
avlöning ..............................................	4	1
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och av-
löning ................................................	32	23
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ..	3	2
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycks-
fall....................................................	10	7
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed samman-
hängande författningar..................................	2	1
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsvä-
sendet ................................................	15	7
Summa	lät	76
Klagandena har varit: Vid försvarsväsendet anställd personal
Officerare och vederlikar................................	12	7
Underofficerare och vederlikar ..........................	11	4
Underbefäl och vederlikar samt meniga ..................	6	4
Civila befattningshavare ................................	8	6
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal)........................	57	38
Enskilda personer utom försvarsväsendet....................	28	17
Enskilda organisationer....................................	2	0
Summa	124	76

REDOGÖRELSE FÖR ÅTAL

1. Åtal mot överste för tjänstefel bestående i dels underlåtenhet att
övervaka utnyttjandet av visst anslag dels ock utanordnande
av anslagsmedel för icke avsett ändamål

Ämbetsberättelsen till 1962 års riksdag innehåller (s. 69) en kortfattad
redogörelse för ett av militieombudsmannen enligt en den 22 juni 1961 dagtecknad
åtalsinstruktion vid Svea hovrätt anställt åtal mot en överste för
tjänstefel. Åtalet väcktes och utfördes av t.f. stadsfiskalen Th. Rosenberg.
Av redogörelsen framgår att målet vid tidpunkten för färdigställandet av
nämnda ämbetsberättelse var beroende på hovrättens prövning. Genom av
hovrätten sedermera meddelad dom lämnades åtalet utan bifall, varefter militieombudsmannen
fullföljde talan mot domen. Sedan Kungl. Maj :ts dom
numera föreligger, lämnas här nedan en närmare redogörelse för målet.

I en den 23 januari 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
byråassistenten vid fortifikationsförvaltningens beredskapskontor A.
Wendel bland annat att han under sin tjänstgöring på beredskapskontoret
kunnat iakttaga, att medel å anslagstitlarna 6081 (övningar) och 65911 (materiel)
under budgetåren 1957/58 och 1958/59 disponerats på ett upprörande
ansvarslöst sätt som föga överensstämde med av Kungl. Maj :t lämnade
direktiv.

Fortifikationsförvaltningen inkom därefter med viss inom ämbetsverket
verkställd utredning.

Sedan handlingarna i ärendet överlämnats till militäråklagaren i Stockholm
för utredning, inkom med början den 16 juni 1959 hos kriminalpolisen
i Stockholm upprättade förundersökningsprotokoll. I anslutning härtill har
ytterligare utredning införskaffats.

Av vad sålunda framkommit inhämtades följande.

Byggnads- och reparationsberedskapen (BRB) är en organisation som träder
i verksamhet vid krig eller krigsfara. Den har till uppgift att genom särskilda
arbetsorgan utföra för det lokala försvaret erforderliga byggnads-, anläggnings-
och reparationsarbeten, vilka icke utföres av andra civila eller av
militära arbetsorgan. Fortifikationsförvaltningen skall i fred organisera
byggnads- och reparationsberedskapen samt planlägga och förbereda organisationens
verksamhet. Intill den 1 juli 1959 gällde beträffande organisationen
kungörelsen den 15 juni 1944 med bestämmelser angående byggnads-
och reparationsberedskap (SFS 1944: 384 med ändring 1948: 254). För
tiden därefter gäller kungörelsen den 24 april 1959 angående byggnads- och

reparationsberedskapen (SFS 1959: 177). Till organisationen hörande ärenden
handlades före den 1 juli 1959 å fortifikationsförvaltningens beredskapskontor.

Intill den 1 juli 1959 gällde för fortifikationsförvaltningen Ivungl. Maj :ts
instruktion den 16 april 1948. Enligt denna ingick i ämbetsverket fyra byråer:
befästningsbyrån, kasernbyrån, byggnadsbyrån och administrativa byrån.
Chef för befästningsbyrån var chefen för fortifikationskåren. Denne
fungerade även som ställföreträdare för generaldirektören. Byråerna indelades
i sektioner enligt Kungl. Maj :ts bestämmande. Till ämbetsverket hörde
vidare det tidigare nämnda beredskapskontoret. Detta stod, i den mån ej annat
föreskrevs, under ledning av den av cheferna för befästnings-, kasernoch
byggnadsbyråerna, vilken Kungl. Maj :t därtill förordnade.

Chef för befästningsbyrån var från och med den 1 oktober 1956 översten
Erik Lidström. På grund av Kungl. Maj :ts förordnande den 21 september
1956 tjänstgjorde Lidström även som chef för beredskapskontoret. Kaptenen
vid fortifikationskåren Per Gunnarsson Schotte innehade från och med den
10 oktober 1955 till och med den 30 september 1958 förordnande som förste
byråingenjör vid beredskapskontoret.

I fråga om befattningshavarnas ekonomiska befogenheter föreskrevs i
19 § 2. instruktionen, att av ämbetsverkets chef skulle avgöras ärenden angående,
bland annat, utförande av arbete för statens räkning, där kostnaden
för utförandet översteg 50 000 kronor, ävensom övriga ärenden av större
ekonomisk betydelse. Enligt 20 § 1. ägde byråchef i andra ärenden meddela
beslut, om ärendet ej var av beskaffenhet att på grund av sin principiella
natui eller större räckvidd eller av annan anledning böra avgöras av ämbetsverkets
chef och denne ej heller eljest förbehållit sig avgörandet. Vidare
överlämnades enligt 12 § instruktionen åt ämbetsverkets chef att, där så
fanns lämpligt, förordna inom verket tjänstgörande befattningshavare att i
byråchefs ställe handlägga och föredraga visst ärende eller viss grupp av
ärenden. Med stöd härav bemyndigades, såvitt nu är i fråga, i protokoll den
15 november 1957 förste byråingenjören vid beredskapskontoret att träffa
a\göranden i på kontoret ankommande ärenden i fråga om upphandling, arbete,
utanordning eller annat för ett belopp av högst 5 000 kronor. Sedan genom
beslut den 29 juli 1958 överstelöjtnanten F. S. Linnman ställts till chefens
för beredskapskontoret förfogande beslöt fortifikationsförvaltningen
den 5 september 1958 att de bemyndiganden, som enligt vad ovan angivits
tillkom förste byråingenjören vid kontoret, från och med samma dag i stället
skulle tillkomma Linnman.

För byggnads- och reparationsberedskapens verksamhet finns anvisade
reservationsanslagen »Byggnads- och reparationsberedskapens övningar
in. m.» (titel 6081) och »Byggnads- och reparationsberedskapens materiel»
(titel 65911). övningsanslaget är avsett för övningar med byggnads- och reparationsberedskapens
driftvärn, centrala ledning, distriktsmyndigheter, ar -

betsavdelningar m. m. Materielanslaget är avsett för redovisning av omsättningen
vid byggnads- och reparationsberedskapens förråd av maskiner m. m.
Beträffande detta anslag har riksräkenskapsverket1 i ett den 13 juli 1960
avgivet yttrande uttalat: I brev den 28 maj 1948 fastställde Kungl. Maj :t dispositionsplan
för anslaget »Arméns fortifikationsförvaltning: Engangsanskaffning
av maskiner in. m. för byggnads- och reparationsberedskapen» och
förordnade att av medel under anslaget, vilka vid utgången av november
1947 icke slutligt bundits genom utlagda beställningar, fick disponeras visst
belopp för anskaffning av i brevet närmare angiven materiel. Visst belopp,
föreskrev Kungl. Maj :t vidare, skulle såsom icke längre erforderligt överföras
till budgetutjämningsfonden. Återstående belopp av de obundna medlen,
3 203 700 kronor, fick, enligt föreskrifterna i brevet, icke disponeras
utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande. Några ytterligare medel för nyanskaffning
ställdes icke till fortifikationsförvaltningens förfogande från berörda
anslagsbehållning under de följande budgetåren 1949/50 och 1950/51.
Genom föreskrifter i kungl. brev den 1 juni 1951 överfördes den angivna behållningen,
3 203 700 kronor, till ett fortlöpande reservationsanslag »Fortifikationsförvaltningen:
Byggnads- och reparationsberedskapens materiel».
Enligt kungl. brev den 15 december 1950 angående anordnande av militär
och civil statlig byggnadsverksamhet skulle omsättningen vid byggnads- och
reparationsberedskapens förråd redovisas över detta anslag. Under budgetåren
1951/52—1959/60 uppfördes anslaget med allenast ett formellt belopp
å 100 kronor. I regleringsbrev föreskrev Kungl. Maj :t att anslaget stod till
fortifikationsförvaltningens förfogande att av ämbetsverket anvandias för
därmed avsett ändamål. Uttrycket »avsett ändamål» syftade på förrådsomsättningen.
Fortifikationsförvaltningen ägde sålunda befogenhet att besluta
om utgifter endast med stöd av de föreskrifter, som reglerade förrådsomsättningen.

Jämlikt föredragningslista (verkslista) den 22 september 1956, nr 4 BK/
56, beslöt fortifikationsförvaltningen dels att upphandla 43 baracker för
byggnads- och reparationsberedskapens räkning och dels att disponera
700 000 kronor å anslagstiteln 65911 för ifrågavarande upphandling samt för
uppmontering och förrådsuppläggning av barackerna. Barackerna skulle
uppsättas eller förrådsuppläggas vid BRB-förråden genom beredskapskontorets
försorg. Enligt en den 15 november 1956 dagtecknad föredragningslista,
betecknad nr E 97 Kutr, beslöt ämbetsverket om upphandling av de
berörda barackerna för belopp å tillhopa 526 267 kronor.

Wendel anförde i sin förenämnda skrift: Sedan BRB upphandlat barackerna
att användas för planerade förråd, utlämnades två av dem till
hemvärnets stridsskola i Vällinge. Av medel avsedda för BRB:s materiel
(titel 65911) bekostades, efter det barackerna forslats till Vällinge, bland
annat uppgörande av entreprenadhandlingar för diverse installationer även *

Numera riksrevisionsverket.

som inredningssnickerier, elinstallationer och armatur, pumpar, byggnadsmaterial,
madrasser och kuddar, fåtöljer, bord och stolar samt diverse
inventarier. Kostnaden härför belöpte sig till 37 000—38 000 kronor. Dessutom
hade på ett anmärkningsvärt sätt kontanta medel, tillhopa 36 000
kronor, tillställts chefen för stridsskolan på dennes postgirokonto. Totala
kostnaden för barackernas uppförande och inredning torde kunna beräknas
till 70 000—75 000 kronor. Utanordningarna syntes ha beordrats av Schotte.
Lidström, som personligen inspekterat anläggningen, torde knappast
ha varit omedveten om förhållandet. Från annan anslagstitel hade för sagda
ändamål utanordnats ytterligare medel.

Av den inom fortifikationsförvaltningen verkställda utredningen framgick
följande. Till postgiro 313106, som innehades av hemvärnsstaben,
skedde utbetalningar vid två tillfällen, nämligen 10 000 kronor från titeln
65911 (materiel) enligt en av Schotte den 26 september 1957 undertecknad
promemoria samt 21 000 kronor från titeln 6081 (övningar) enligt beslut
av Lidström den 9 september 1958 och en av denne samma dag undertecknad
promemoria. Till chefen för stridsskolan erlades genom insättning
å dennes postgiro 182086 från titeln 65911 tillhopa 26 000 kronor enligt
av Schotte undertecknade promemorior, dagtecknade den 13 januari,
den 12 februari, den 10 mars, den 11 april och den 14 juni, allt 1958.
Ytterligare beordrades av Schotte från samma titel utanordningar för betalning
av fakturor avseende barackernas uppmontering och inredning med
tillhopa 60 761 kronor 27 öre. Dessa utanordningar beordrades under tiden
den 25 september 1957—den 30 september 1958. Av de av Schotte utanordnade
medlen utanordnades drygt 19 000 kronor efter utgången av
april månad 1958.

Såsom av militieombudsmannen förordnad sakkunnig verkställde byrådirektören
C.-G. Holmstedt viss undersökning rörande de till stridsskolan
utlånade barackerna. Holmstedt anförde i en promemoria, betecknad »L.
Iakttagelser rörande uppförandet av vissa baracker hos hemvärnets stridsskola
i Vällinge»: I skrivelse till rikshemvärnschefen den 25 september
1957 meddelade fortifikationsförvaltningen att BRB till hemvärnets stridsskola
utlånat två baracker, typ M 24, och att för barackernas disposition
avtal skulle träffas mellan ämbetsverket och chefen för stridsskolan. För
barackernas uppsättning m. m. ställde verket enligt skrivelsen till förfogande
ett belopp av 10 000 kronor, som insattes på hemvärnsstabens postgirokonto.
Skrivelsen var undertecknad av Schotte samt kontrasignerad
av Wendel. Därjämte ställdes sedermera 26 000 kronor till chefens för
stridsskolan förfogande. Inköpskostnaderna för barackerna uppgick till
26 735 kronor 40 öre, och ämbetsverket erlade betalning för fakturor med
60 873 kronor 67 öre (häri ingår dock ett belopp å 112 kronor 40 öre som
icke synes vara utanordnat av Schotte). Kostnaden för inköp och uppförande
av de båda barackerna utgjorde således 123 609 kronor 7 öre. I skri -

velse till fortifikationsförvaltningen den 5 december 1957 anmälde försvarets
sjukvårdsstyrelse att hemvärnets stridsskola saknade nödiga utrymmen
för sjukvårdsändamål samt att styrelsen disponerade en förrådsbarack,
som syntes kunna flyttas till stridsskolan och apteras för sagda
ändamål. Som svar härpå förklarade fortifikationsförvaltningen i skrivelse
den 12 februari 1958, att ämbetsverket icke motsatte sig den föreslagna anordningen
men att verket saknade medel för barackens uppmontering och
anordnande av erforderliga installationer. Avskrift av denna skrivelse tillställdes
bland andra rikshemvärnschefen. Med anledning av detta besked
meddelade sjukvårdsstyrelsen den 20 februari 1958 att de ifrågavarande
kostnaderna ej syntes kunna belasta styrelsens materielanslag. Sedan baracken
överlämnats till stridsskolan, beslöt fortifikationsförvaltningen den
23 april 1958, efter hemställan av militärbefälhavaren för fjärde militärområdet,
att kostnaden i samband därmed, 2 000 kronor, skulle ställas till
militärbefälhavarens disposition. Härefter meddelade Lidström i skrivelse
till rikshemvärnschefen den 11 september 1958, under hänvisning till
tidigare förda förhandlingar, att »för anordnande av förläggning för BRB
driftvärn vid Hemvärnets stridsskola» ett belopp av 21 000 kronor ställdes
till rikshemvärnschefens förfogande. Beslutet härom fattades av Lidström
efter föredragning av Scliotte. Enligt beslutet skulle kostnaden bestridas
från BRB:s övningsanslag, titeln 6081. Kostnaden för sjukvårdsbaracken
utgjorde således 23 000 kronor.

Generalmajoren Kjell Magnell, som under tiden den 1 april 1948—den
30 september 1956 var chef för befästningsbyrån och tillika chef för beredskapskontoret,
uppgav vid polisförhör: Frågan om utbildningen av driftvärn
har sedan länge varit föremål för behandling. Utbildningen sker vid
driftvärnsavdelningar i hemorten, men vissa driftvärnsmän sändes för
utbildning i hemvärnets regi till dess stridsskola. Där har man dock betydande
lokalsvårigheter. Vid inköpet av de 43 barackerna ansågs det därför
lämpligt att ett par av dem utlånades till stridsskolan för förläggningsändamål.
De var där gripbara i varje ögonblick för sitt egentliga ändamål.
Magnell kan ej erinra sig om han fattade beslut om utlåningen, men han
var säkerligen införstådd med tanken därpå. Sannolikt avsågs att uppställningen
och inredningen av barackerna inte skulle kosta BRB något.
Möjligen var det på tal att någon obetydlig summa av övningsinedel skulle
kunna användas för ändamålet. I detta hänseende har Magnell ett mycket
vagt minne. Det kan tänkas att han genom någon plan eller något förslag
underrättades om att medel eventuellt skulle ställas till hemvärnschefens
förfogande, men såvitt han erinrar sig fattade han ej beslut därom.

Schotte uppgav vid polisförhör: I samband med att under 1956 förberedelser
gjordes för vissa ulbildningskurser vid hemvärnets stridsskola för
personal inom driftvärnet visade det sig, att stridsskolans förläggningsmöjligheter
var begränsade, och framställningar gjordes om ytterligare förlägg -

ningsplatser. Vid samma tid uppkom frågan om inköp av förläggningbaracker
för BRB:s behov. Härvid kom Schotte att tänka på att något mindre antal
av dessa baracker skulle kunna användas för förläggning åt kommande
driftvärnskurser vid stridsskolan. Han vet inte, om hemvärnschefen eller
hemvärnsrådet gjort någon framställning till överordnad myndighet om anslag
för bättre förläggning. Vid framläggande av förslag till barackinköpet
omtalade han för Magnell sin tanke att låna ut baracker till stridsskolan.
Magnell hade ingen erinran däremot, men frågan härom skulle ytterligare
behandlas när barackköpet var klart. Vid den första utbildningskursen, som
hölls våren 1957, tjänstgjorde Schotte som lärare. Då kursen avslutades,
framfördes klagomål beträffande förläggningsförhållandena, varvid Schotte
lovade undersöka möjligheten att framdeles förbättra dessa. Vid samtal med
dåvarande kaptenen Sten Lindqvist, som var skolchef, omtalade Schotte att
han hade möjlighet att ställa två förläggningsbaracker till förfogande. När
Lindqvist framhöll, att hemvärnet saknade medel för uppsättningen av barackerna,
ställde Schotte i utsikt att medel skulle anvisas därför. Något belopp
nämndes ej. Före samtalet med Lindqvist begärde Schotte hos Lidström
tillstånd till utlåningen och utanordning av 10 000 kronor för uppsättningen.
Beloppet kunde disponeras av de 700 000 kronor som anvisats
för inköp m. m. av barackerna. Samtidigt berättade Schotte för Lidström,
att han tidigare talat med Magnell om saken och att denne ställt sig välvillig
därtill. Det kan vara möjligt att Lidström fick uppfattningen att Schotte endast
anmälde att ett av Magnell redan fattat beslut skulle verkställas. Lidström
motsatte sig emellertid inte Schottes begäran. I skrivelsen den 25 september
1957 ställdes barackerna och beloppet å 10 000 kronor till förfogande.
Beloppet, som insattes å hemvärnsstabens postgirokonto, utanordnades
av Schotte i en den 26 september 1957 till verkets administrativa byrå ställd
promemoria, i vilken som grund för utanordningen åberopades föredragningslista
nr 4 BK/56. Meningen var att beloppet skulle räcka till uppmontering
av barackerna, en inredning i mindre utsträckning samt installation
av elektricitet för uppvärmning och belysning. Sålunda framstod för Schotte
det anvisade beloppet som en engångskostnad för barackernas uppsättning
och provisoriska inredning. Lindqvist, som var skolchef intill den 1 juli
1957, hade uppgjort vissa ritningar för barackernas placering och ett skissförslag
rörande deras inredning. Den 1 juli 1957 blev majoren Sten-Eggert
Nauclér skolchef. Han överarbetade Lindqvists förslag och kom med ett delvis
nytt sådant, som fordrade en mera påkostad inredning. Schotte ansåg,
att Nauclérs förslag var »vettigt» och att något hinder inte skulle föreligga
att stridsskolan under fredstid disponerade barackerna. Dessa skulle genom
en eventuell installation av värme, vatten och avlopp få en mera permanent
karaktär. Schotte gjorde en överslagsberäkning över de preliminära kostnader
som kunde antagas åtgå i fortsättningen och kom till ett belopp å ytterligare
20 000 kronor. Han lovade Nauclér att försöka ordna så att medel

ställdes till dennes förfogande. Tillfälligt tjänstgjorde Scliotte som tjänstförrättande
chef för beredskapskontoret. I Lidströms frånvaro var nämligen
den äldste av sektionscheferna å befästningsbyrån chef för denna byrå och
förste byråingenjören å beredskapskontoret chef för detta. Att en sådan
ordning var riktig framgick bland annat av ämbetsverkets organisation, enligt
vilken beredskapskontoret inte lydde under befästningsbyrån utan direkt
under generaldirektören. Under den tid då Schotte sålunda tjänstgjorde
som chef för kontoret beslöt han att Nauclér skulle få uppmontera och inreda
barackerna enligt förslaget och att pengar skulle ställas till förfogande.
I egenskap av tjänstförrättande chef hade Schotte rätt att utanordna högst
50 000 kronor. Beloppet 20 000 kronor skulle inte ställas till förfogande på
en gång utan lämnas efter hand som medel behövdes. Dessutom beslöt
Schotte, att vissa räkningar skulle betalas av fortifikationsförvaltningen och
att viss upphandling skulle ske av dess upphandlingsorgan. Dessa betalningar
skulle ske inom ramen för det belopp som Schotte ställde till förfogande.
Beloppet bestämdes av Schotte genom egna beräkningar. Han nämnde
det ej för Nauclér utan framhöll för denne endast att uppsättningen skulle
komma att kosta avsevärt med pengar. Schotte underrättade inte Lidström om
sitt beslut. Vid flera tillfällen sökte han dock Lidström för att föra saken på
tal, men denne var upptagen och kunde inte taga emot. Lidström var en mycket
upptagen man och hade ej tid att ägna så stort intresse åt beredskapskontoret
utan överlät i stor utsträckning beredskapskontorets skötsel på Schotte.
Lidström var dessutom långa tider tjänstförrättande verkschef. Sedan Schotte
fattat sitt beslut uppdrog han åt en ingenjör vid kasernbyrån att biträda
med ritningar och programhandlingar utom såvitt angick värme, sanitet och
elektriska installationer. Sistnämnda arbeten lades ut på en ingenjörsbyrå.
Anledningen därtill var att byggnadsbyråns värmetekniska sektion vid tillfället
ej hade tid att effektuera en beställning, i varje fall ej inom den korta
tid som det här var fråga om. När programhandlingarna troligen i oktober
1957 framlades, fann Schotte att det av honom kalkylerade beloppet inte
skulle förslå. Han beräknade inte merkostnaden utan ansåg att arbetena
skulle få utföras och att medel skulle utanordnas för att få förläggningen
fullt färdig. Beslutet härom fattades av Schotte ensam och han ansåg, att
han ägde befogenhet därtill. Han kan ej uppge, om han vid beslutets fattande
tjänstgjorde som chef för beredskapskontoret. Det var emellertid enligt
hans mening nödvändigt att barackerna utrustades på sätt Nauclér föreslagit,
och Schotte hade ingen tanke på kostnaden därför. Nauclér fick alla
ritningar och programhandlingar och föreslog en del ändringar däri. Alla
förslag underställdes Schotte, och det arbete som sedan utfördes å barackerna
skedde först efter det Schotte lämnat sitt godkännande. Arbetena igångsattes
och ägde till eu början rum i Nauclérs regi. Denne hade emellertid ej
tillräcklig tid att ägna åt arbetet, varför Schotte anställde eu byggmästare
som arbetsledare. I januari 1958 vände sig Nauclér eller förvaltaren vid

stridsskolan till Schotte och begärde, att visst belopp skulle ställas till förfogande
för betalning av arbetslöner och räkningar till leverantörer i närheten
av Vällinge. Skälet härför var att de 10 000 kronor, som tidigare ställts
till rikshemvärnschefens förfogande, var förbrukade. Schotte frågade hur
stort belopp som erfordrades, varvid förmodligen angavs beloppet 4 000 kronor,
vilket utanordnades den 13 januari 1958. Schotte fann denna begäran
förståelig eftersom pengar behövdes särskilt för utbetalning av arbetslöner.
En del beställningar kunde också lika förmånligt göras hos lokala försäljare
med hänsyn till att vissa transporter ställde sig billigare. Schotte utanordnade
beloppet på eget bevåg utan att underställa beslutet därom Lidströms
prövning. Efter hand som arbetet fortskred begärde Nauclér eller förvaltaren
hos Schotte ytterligare medel. Schotte utanordnade de fordrade beloppen
enligt utanordningsbesluten den 12 februari, den 10 mars, den 11 april
och den 14 juni 1958. Vid samtliga dessa utbetalningstillfällen tjänstgjorde
Schotte som tjänstförrättande chef för beredskapskontoret och hade således
rätt att utanordna belopp intill 50 000 kronor. Schotte tjänstgjorde som chef
för kontoret vid alla tillfällen då Lidström var upptagen av andra göromål.
Emellertid medger Schotte att han skulle ha vänt sig till verkschefen när utanordningarna
sammanlagt översteg 50 000 kronor. Att så ej skedde berodde
på att Schotte inte hade den överblick över kostnaderna som han borde
haft. I mitten av februari 1958 kunde BRB-barackerna, som byggts samman
till en stor barack, tagas i anspråk som förläggning. Detta skedde den
17 februari 1958, då en särskild driftvärnskurs för BRB ryckte in. Redan
dessförinnan hade BRB ställt ytterligare en barack till stridsskolans förfogande
att nyttjas som sjukvårdsförläggning. Nauclér hade därvid begärt att
Schotte skulle hjälpa skolan med medel för inredning och utrustning av
denna barack jämte en i anslutning därtill uppförd expeditionsbarack.
Schotte hade nekat göra detta. Han underrättade emellertid Nauclér om att
ett lämpligt sätt att lösa frågan vore att försöka få ut Lidström till Vällinge.
Såvitt Schotte kan erinra sig, tjänstgjorde Lidström då som verkschef. Genom
Nauclérs förmedling kom Lidström att av hemvärnschefen bli utbjuden
till Vällinge. Schotte inbegreps i denna inbjudan. Vid besöket, som skedde
i april 1958, besiktigade Lidström i sällskap med rikshemvärnschefen, Nauclér
och Schotte samt ytterligare några funktionärer från hemvärnet och
hemvärnsrådet BRB-baracken och övriga arbeten vid skolan. I samband därmed
framförde rikshemvärnschefen till Lidström en begäran om hjälp med
iordningställandet av sjukvårdsbaracken, och en ingenjör vid fortifikationsförvaltningen
fick i uppdrag att göra upp förslag till olika alternativ
för inredande av baracken. Under Lidströms inspektion visade Schotte på
vad som hade gjorts och omtalade på fråga av Lidström att fortifikationsförvaltningen
hade bekostat alltsammans. Det var ej tal om vilka kostnader
arbetena hade betingat i vidare mån än att Schotte på fråga av Lidström förklarade,
att han ej kände den totala kostnaden men att kostnaden för inven -

tarierna utgjorde omkring 15 000 kronor. Sedermera fick Schotte i uppdrag
att beräkna kostnaderna för sjukvårdsbarackens uppförande och inredning
och att upprätta föredragningslista och skrivelser i ärendet. Schotte beräknade
kostnaderna till 21 000 kronor. I detta belopp låg dock inte kostnaden
för vissa plattor, som var avsedda att användas som väggbeklädnad invändigt.
Likaså var programhandlingar för VVS-installationer ej medräknade.
På föredragningslistan angav Schotte från början att ärendet avsåg anordnande
av en sjukbarack vid stridsskolan. På Lidströms uppdrag ändrades ordalydelsen
till »anordnande av förläggning för BRB driftvärn vid HvSS».
Schotte känner ej till anledningen till ändringen. Ej heller vet han varför
medlen utanordnades på titeln 6081. Själv föreslog han, att pengarna skulle
utanordnas på titel 65911. Medlen för uppförande av de övriga barackerna
togs från titeln 65911, dels av de disponerade 700 000 kronorna och dels av
odisponerade medel. Schotte ansåg, att viss del av de disponerade medlen
kunde användas för ändamålet. Enligt utanordningsbeslut och fakturor hade
34 711 kronor 68 öre utanordnats av de disponerade medlen medan övriga
belopp visserligen utbetalats från samma titel men av odisponerade medel.
Anledningen till att titeln 65911 användes var dels att från denna titel bekostades
utrustning för förläggning, förplägnad och sjukvård m. m., dels att
barackerna inköpts av dessa medel, dels ock att titeln var den största av
BRB:s anslagstitlar. Titel 6081 innehöll inte så mycket pengar att det skulle
ha räckt till. Kostnaderna för BRB-barackernas uppförande var enligt Schottes
mening rimliga. Grunden för besluten att utanordna medel till stridsskolan
var Schottes bedömande, att barackerna skulle vara bra att ha där i
fredstid för utbildningsändamål men även vid krigsfall, då skolan hade viss
funktion att fylla. En bidragande orsak till besluten var också, att Lidström
redan tidigare givit Schotte order att tillse att de medel som fanns på vissa
reservationsanslag för BRB:s materiel snarast möjligt blev förbrukade för
avsedda ändamål. Schotte vill minnas att nu ifrågavarande baracker fanns
upptagna i den promemoria, som upprättades i anslutning till Lidströms
order; möjligen var de ej särskilt nämnda utan ingick i någon diversepost.
Ordern gavs kort efter det Lidström tillträtt befattningen som chef för beredskapskon
toret.

Nauclér uppgav vid polisförhör: Lidström inspekterade vid ett tillfälle
bland annat BRB-barackerna efter det dessa var färdiga. Inredningen av
dem var enligt Nauclérs förmenande ungetär i klass med flygets förläggningar;
inte lyxbetonad men litet bättre än normalt. Nauclér hörde ej Lidström
vid besiktningen yttra sig om inredningens standard. I fråga om kostnaden
för inredningen frågade Lidström Schotte, varifrån medel till barackernas
iordningställande kommit, på vilket Schotte, såvitt Nauclér uppfattade,
svarade att »det är de 15 000 kronorna som översten känner till». Härtill
yttrade Lidström endast »jaha». Nauclér fick intrycket att svaret gällde det
belopp som åtgått utöver de 10 000 kronor som från början ställts till förfo -

gande. Visserligen förstod Nauclér, att berörda summa ej förslog till täckande
av kostnaden för barackernas uppförande och inredning, men han visste
ej om yttrandet gällde endast inredningen eller en del av byggnaden. Det
föreföll som om Lidström ej alls kände till vad som lagts ned i byggnaden.

Lidström uppgav vid polisförhör: Vid sitt tillträde som chef för beredskapskontoret
den 1 oktober 1956 erhöll han kännedom om beslutet
om anskaffning av ett antal baracker. Han blev också underrättad om
att Magnell beslutat om utlåning av två baracker till hemvärnets stridsskola.
Det vore ej otänkbart att Schotte sedermera anmälde för Lidström,
att de båda barackerna skulle arrangeras eller inredas eller på
annat sätt omhändertagas av stridsskolan. Lidström hade emellertid vid
denna tid uppfattningen att beslut i saken fattats av Magnell och att Schottes
anmälan endast avsåg att orientera Lidström om ärendets gång. Möjligen
kan Schotte härvid ha nämnt summan 10 000 kronor, men omnämnandet
måste ha skett i sådan form att Lidström fick föreställningen att
utbetalningen av beloppet beslutats av Magnell såsom ingående i det belopp
som disponerats för inköp och omhändertagande av barackerna. Därefter
underrättades Lidström ej om vare sig att barackerna förts till stridsskolan
eller att arbeten med dem pågick. Vid ett besök som han avlade
där i april 1958 fick han emellertid en klar uppfattning om att barackerna
och deras utbyggnad ingick i den tidigare omnämnda utfästelsen till hemvärnet.
Inredningsstandarden var hög och möjligen ställde Lidström frågan,
vad inredningen dittills kostat. Det svar han fick var i allt fall ej
sådant, att han reagerade häftigt för det, utan han måste ha funnit det
något så när rimligt. Sannolikt fick han också uppfattningen att en del
tillkommit på frivillig väg och att det förelåg en sammanblandning av frivilliga
medel och verkets medel. Hur stort belopp som hade gått åt erfor
han först i samband med Wendels anmälan. Redan vid besöket fick han
emellertid klart för sig att 21 000 kronor erfordrades för att fullborda
arbetena. Lidström kan ej erinra sig vem som presenterade siffrorna angående
de medel som fattades, om det var Schotte eller Nauclér. De framlagda
siffrorna visade större brist än 21 000 kronor, men Lidström prutade
ned kravet till nämnda belopp, möjligen efter det att Schotte utfört vissa
kostnadsberäkningar. Summan skulle användas för fullbordande av BRBbarackernas
utbyggnad med en sjukvårdsmottagning. Medgivande till utbetalning
av beloppet lämnade Lidström först i augusti eller september
1958. Han hade då, efter att ha funderat på saken, kommit till slutsatsen
att beloppet kunde utanordnas för att få anläggningen vid stridsskolan
fullbordad. Han ansåg det självklart att beloppet skulle utanordnas från
BRB:s övningsanslag, titeln 6081, eftersom fråga var om BRB:s övningar.
Till förläggningsförhållandena för BRB:s vidkommande hörde enligt Lidströms
mening också sjukvården. Med hänsyn därtill fann han det riktigare
att ange ändamålet med utbetalningen på sätt skedde än att ange ända -

målet som anordnande av sjukförläggning. Beträffande Schottes handlingssätt
i denna sak vill Lidström framhålla, att Schotte inte, såsom varit
hans skyldighet, för Lidström successivt anmält de olika utbetalningarna
för ett och samma arbete. Lidström vill nästan gå så långt att han påstår,
att Schotte fört honom bakom ljuset. Hade utbetalningarna anmälts för
Lidström, skulle han ha stoppat dem och tagit omedelbar kontakt med
rikshemvärnschefen. Schotte har således inte i denna sak handlat med
Lidströms goda minne. Beträffande Schottes kvalifikationer för sin tjänst
förmenar Lidström att Schotte ej ägde nödiga personliga egenskaper och
att Lidström därför ej ansåg sig kunna i alla avseenden lämna ett så
betydelsefullt ansvar som det, varom här var fråga, åt Schotte under de
tider då Lidström ej kunde övervaka beredskapskontorets verksamhet. Lidström
uppehöll nämligen befattningar, förutom som chef för befästningsbyrån
och därmed ställföreträdare för generaldirektören samt som chef
för beredskapskontoret, även som chef för fortifikationskaren och inspektör
över rikets befästningar. Till följd av denna stora arbetsbörda måste
han sätta sin lit till sina närmaste medhjälpare i de olika befattningarna.
Redan 1957 gjorde därför Lidström framställning om utbyte av souschef
på beredskapskontoret, men frågan därom löstes ej förrän i mitten av år
1958.

Med anledning av Schottes uppgifter därom, att Lidström givit order
om att vissa anslag snarast skulle förbrukas, uppgav Lidström: Det är
riktigt att Lidström på hösten 1957 gav order om att hela frågan om
BRB:s materielanslag måste prövas och överses. Vid den föredragning
som Schotte då höll företedde han en förteckning över den svåranskaffiiga
materiel, som behövde förrådsläggas för att finnas till hands i ett beiedskapsläge.
Förteckningen var uppgjord i samråd med byggnadsbyråns inköpssektion
och andra myndigheter. Den upptog maskiner för borrning,
vissa elektriska maskiner, maskeringsnät och en hel del annat. Schottes uppfattning
om att ordern även inbegrep förläggningen på Vällinge är oriktig.
Beträffande förläggningen var ej fråga om materiel utan om övningar, vilket
framgick bland annat av att utanordningen på 21 000 kronor skedde på
övningsanslaget. Hade Lidström erfarit Schottes inställning, skulle han naturligtvis
ha ingripit.

Beträffande rätten att disponera BRB:s övningsanslag framhöll Holinstedt
i sin förut nämnda promemoria: I BRB:s övningskostnader ingick
bland annat kostnader för inkvartering och förläggning. Dessa begrepp
torde icke avse kostnader för uppförande av förläggningsutrymme av, såsom
här är i fråga, permanent eller därmed jämställd karaktär. I förevarande
fall kan därjämte erinras om att hemvärnsfonden ställt samtliga
etablissement och områden å egendomen Vällinge till rikshemvärnschefens
förfogande för bedrivandet av utbildningsverksamheten. Till bestridande
av kostnaderna därför erhåller hemvärnsfonden statsbidrag. Det synes ej

finnas bestämmelser meddelade, enligt vilka fortifikationsförvaltningen
— i syfte bland annat att anordna förläggning för BRB:s driftvärn —
kunnat ställa nyttigheter eller penningmedel till rikshemvärnschefens eller
chefens för stridsskolan förfogande. Genom att så skett har hemvärnsfonden
kommit att få bidrag i en utsträckning, som ej varit avsedd vid
ingåendet av avtal mellan kronan och fonden om statsbidrag.

Efter remiss med anledning av vad Holmstedt sålunda andragit anförde
riksräkenskapsverket i ett den 18 oktober 1960 dagtecknat yttrande: Ifrågavarande
åtgärder har vidtagits under budgetåren 1957/58 och 1958/59.
I sina anslagsäskanden i fråga om anslaget till byggnads- och reparationsberedskapens
övningar m. m. för budgetåret 1957/58 har fortifikationsförvaltningen
angivit, att årligen återkommande, omfattande övningar
med den centrala ledningen, distriktsmyndigheterna och driftvärnet
var i fortsättningen ofrånkomliga. Då reservationsbehållningen beräknades
i sin helhet komma att förbrukas under budgetåret 1956/57 borde för
budgetåret 1957/58 anvisas ett belopp av 200 000 kronor. Anslaget uppfördes
emellertid endast med ett formellt belopp av 100 kronor. För budgetåret
1958/59 hemställde fortifikationsförvaltningen ånyo, att anslaget
skulle uppföras med 200 000 kronor, och anförde härvid i huvudsak samma
motivering som ovan nämnts. Anslaget uppfördes jämväl för detta
budgetår med ett formellt belopp av 100 kronor. Genom kungl. brev den
26 april 1957 respektive den 15 augusti 1958 ställdes anslagen till fortifikationsförvaltningens
förfogande att av ämbetsverket användas för därmed
avsedda ändamål. Några närmare dispositionsföreskrifter för anslagets
användande har icke utfärdats. Av det anförda framgår, att nämnda anslag
under de budgetår, varom här är fråga, fick tagas i anspråk för bestridande
av sådana kostnader som var förenade med övningar med den
centrala ledningen, distriktsmyndigheterna och driftvärnet. Beträffande
vilka slag av kostnader som fick bestridas för övningar med driftvärnet
kan viss ledning hämtas från bestämmelserna i hemvärnskungörelsen
(SFS 1947: 673, omtryckt 1953: 509). Av denna kungörelse (§§ 35 och 36)
framgår, att driftvärnsman under honom i fredstid åliggande tjänstgöring
eller vid deltagande i driftvärnskurs äger åtnjuta bland annat förplägnad,
fri inkvartering och fria resor. Av 36 § i kungörelsen synes
framgå, att ifrågavarande kostnader fick bestridas från anslaget till byggnads-
och reparationsberedskapens övningar m. m. Enligt vad riksräkenskapsverket
inhämtat har under den tid, varom här är fråga, vissa kurser
för driftvärnsmän tillhörande såväl byggnads- och reparationsberedskapens
som övriga myndigheters m. fl. driftvärn varit anordnade vid hemvärnnets
stridsskola i Vällinge. Enligt inhämtad uppgift har kostnaderna för
sådana kurser bestritts från anslaget till hemvärnets övningar. Jämlikt
kungl. brev den 8 maj 1953 (statsliggaren 1959/60 s. 232) fick från detta
anslag bestridas vissa kostnader som i den upprättade promemorian när -

mare angives, bland annat kostnader för inkvartering och förläggning.
Enligt riksräkenskapsverkets mening kan kostnader för uppförande och
inredning av baracker för förläggningsändamål icke anses utgöra sådan
kostnad för inkvartering och förläggning, som får bestridas från de övningsanslag,
varom här är fråga. Till ytterligare belysning av frågan om
rätten att använda övningsanslag för förläggningsändamål kan framhållas
att arméns anslag till övningar användes för bland annat kostnader i
samband med förhyrande av expeditions- och förläggningslokaler o. dyl.
under fältmässiga övningar men däremot icke får tagas i anspråk för
uppförande och inredande av förläggningslokaler av permanent natur.
Riksräkenskapsverket ansluter sig sålunda till den i promemorian uttalade
uppfattningen, att fortifikationsförvaltningen icke ägt att för uppförande
och inredning av ifrågavarande baracker använda anslaget för
byggnads- och reparationsberedskapens övningar.

Enligt från fortifikationsförvaltningen den 28 september 1960 inhämtat
besked åtnjöt Lidström, såvitt avser tiden september 1957—augusti 1958,
ledighet följande dagar, nämligen den 21 september, den 15 och den 16 oktober
ävensom den 4 november 1957 samt den 10, den 12 och den 28 februari,
den 10—den 14 mars, den 8—den 15 april, den 2, den 3, den 16, den 17
och den 24 maj, den 14 och den 23—den 28 juni, den 21—den 28, den 30 och
den 31 juli samt den 1, den 2 och den 5—den 9 augusti 1958.

Militieombudsmannen beslöt den 20 mars 1961 att ställa Schotte under
åtal i enlighet med upprättad åtalsinstruktion1 samt meddelade samma dag
på grundval av den ovan återgivna utredningen följande beslut beträffande
Lidström:

På sätt närmare framgår av avsnitt IV i den här ovan berörda åtalsinsiruktionen
utanordnade Schotte under tiden den 25 september 1957—
den 7 oktober 1958 såsom tjänstförrättande chef för beredskapskontoret
från kontorets materielanslag (titel 65911) — förutom visst särskilt omnämnt
belopp å 10 000 kronor — tillhopa 86 873 kronor 67 öre för uppsättning
och inredning av två från beredskapskontoret till hemvärnets
stridsskola utlånade förläggningsbaracker. Enligt åtal sinstruktionen skall
med avseende å den sistnämnda utanordningssumman åtal väckas mot
Schotte för tjänstemissbruk för det han utanordnat medlen för ändamål
vartill de icke fick användas ävensom för det han därvid till ett belopp
av drygt 44 000 kronor överskridit den för honom såsom tjänstförrättande
chef för beredskapskontoret till 50 000 kronor begränsade behörigheten att
överhuvudtaget verkställa utanordningar från kontorets anslag.

Översten E. Lidström var under nyss angiven tid förordnad att utöva
chefskapet för beredskapskontoret och hade i denna egenskap byråchefs
ställning. I april 1958 besökte Lidström hemvärnets stridsskola och besåg
därvid barackerna, som då var i det närmaste färdigställda. Han fick
vid tillfället klart för sig att barackernas inredningsstandard var hög.
Oaktat han på fråga erhöll svävande besked såväl om storleken av kostnaderna
för iordningställandet som beträffande vem som erlagt dessa,

1 So därom ämhctsbcrättelsen 1003, s. 33 ff.

krävde han icke ett klarläggande i nämnda hänseende. Vid samma tillfälle
framställdes till Lidström begäran om medel för utbyggnad av förläggningen
med en sjukvårdsbarack. För detta ändamål utanordnade Lidström
sedermera genom beslut den It september 1958 21 000 kronor från
anslagstiteln 6081, avseende byggnads- och reparationsberedskapens övningar.

Jämlikt 9 § 1. i den före den 1 juli 1959 gällande instruktionen för fortifikationsförvaltningen
ålåg byråchef, bland annat, att utöva inseende över
den honom underställda byrån och leda arbetet inom densamma. Lidström
var, bortsett från vissa ledigheter, i tjänst under nu aktuell tid.

Lidström har såsom framgår av det anförda emellertid underlåtit att
i anslutning till sitt besök i Vällinge i april 1958 begära erforderlig redogörelse
för i vilken omfattning kostnaden för barackernas uppförande
och inredning utgått av medel under beredskapskontorets anslag, trots att
besöket givit anledning till antagande att sådana medel i allt fall i viss utsträckning
ställts till förfogande. Genom underlåtenheten i sagda hänseende
måste Lidström anses ha åsidosatt vad enligt då gällande instruktion
för ämbetsverket ålegat honom.

I ärendet förebragt utredning visar alt medel under beredskapskontorets
övningsanslag (titel 6081) icke, lika litet som medel under materielanslaget
(titel 65911), kunde disponeras för uppförande och inredning vid
hemvärnets stridsskola av den ifrågavarande sj ukvårdsbaracken. Lidström
har förty jämväl genom beslutet att för uppförande av sj ukvårdsbaracken
utanordna medel från övningsanslaget förfarit felaktigt.

Med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän finner jag mig
dock kunna låta bero vid de erinringar till Lidström om de begångna felen
som innefattas i det anförda. Jag har därvid särskilt beaktat dels att Lidström
vid ifrågavarande tidpunkt haft att uppehålla flera olika befattningar,
som var för sig var krävande, och att detta förhållande berett
Lidström svårigheter att hinna med sina skilda tjänsteåligganden, dels ock
att Lidström till följd av Schottes berörda åtgöranden vid hemvärnets
stridsskola ställts inför frågan huruvida han skulle göra de betydande av
Schotte redan nedlagda kostnaderna fullt nyttiga genom att medverka till
uppsättande av jämväl en sjukvårdsbarack. I

I en den 15 maj 1961 till inilitieombudsmannen inkommen skrift anförde
Lidström i anledning av det återgivna beslutet följande: Lidström medger
icke att han gjort sig skyldig till fel eller försummelse i de avseenden varom
i beslutet är fråga. Tvärtom bestrider han, liksom under utredningen i
ärendet, att så är fallet. Förenämnde Holmstedt, som i egenskap av särskilt
anlitad utredningsman till en början ombesörjt utredningen, har icke sökt
kontakt med Lidström oaktat utredningen avsåg bland annat riktigheten av
åtgärder som företagits av Lidström. Däremot har Lidström senare vid två
tillfällen kallats till kriminalpolisen i Stockholm för förhör. Förhören har
letts av en förste kriminalassistent. Någon ytterligare beröring med utredningspersonalen
har Lidström icke haft. Ehuru han har den största aktning
för den åsyftade kriminalassistentens objektivitet och yrkeskunnighet kan
han icke finna den verkställda utredningen tillfredsställande. Lidström anser
att han, då ärendet huvudsakligen rör svårbedömda förvaltnings- och re -

-dovisningsfrågor, borde ha fått tillfälle att innan ärendet avgjordes framlägga
sina synpunkter för en förvaltningskunnig person. Den bristfällighet,
som enligt Lidströms mening sålunda vidlåder utredningen, utgör tillräckliga
skäl för omprövning av beslutet den 20 mars 1961. Lidström hemställer
därför att militieombudsmannen ville ompröva beslutet. Därest militieombudsmannen
därvid skulle finna att Lidström gjort sig skyldig till fel eller
försummelse anhåller Lidström att bli ställd under åtal.

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 17 maj 1961 berett Lidström
tillfälle att, innan hans berörda framställning blev föremål för prövning,
skriftligen anföra vad han aktade nödigt, anförde Lidström i en den
9 juni 1961 till militieombudsmannen inkommen skrift: Vad först angår frågan
om riktigheten av åtgärden att disponera medel under beredskapskontorets
övningsanslag för uppmontering och inredning av sjukvårdsbaracken
vid hemvärnets stridsskola är att märka att Lidström först den 16 maj 1961
erhållit en kopia av riksräkenskapsverkets yttrande den 18 oktober 1960 i
saken. Riksräkenskapsverket har i yttrandet genom analogislutledningar
kommit till den uppfattningen att fortifikationsförvaltningen icke ägt att
för uppförande och inredning av de i ärendet ifrågakomna barackerna vid
hemvärnets stridsskola använda anslaget för byggnads- och reparationsberedskapens
övningar. Även om riksräkenskapsverkets utveckling av sin uppfattning
icke innebär bindande bevisning och tillika i vissa avseenden inbjuder
till invändningar synes den ändock ge ett visst stöd för den meningen,
att Lidström genom utanordningsbeslutet förfarit felaktigt. Lidströms
eventuella misstag i detta hänseende bör emellertid, såsom militieombudsmannen
ock funnit i beslutet den 20 mars 1961, ses mot bakgrunden av dels
hans dåvarande onormala arbetsbörda dels ock problemet att göra de åtgärder,
som utan Lidströms medverkan redan vidtagits vid stridsskolan, fullt
nyttiga. Vad därefter angår frågan huruvida det ålegat Lidströin att i anslutning
till besöket i Vällinge i april 1958 begära redogörelse för i vilken omfattning
kostnaden för de s. k. BRB-barackernas uppförande och inredning
utgått av medel under beredskapskontorets anslag vill Lidströin anföra följande.
Enligt hans mening var det icke lämpligt att under det omförmälda
besöket i närvaro av rikshemvärnschefen m. fl. begära eu detaljerad redogörelse
för kostnaderna. Detta var icke heller nödvändigt enär de arbeten, som
återstod vid tidpunkten för besöket i Vällinge, endast var enkla avslutningsarbeten,
såsom överklädning av grundplintar, något mindre målningsarbete
och möjligen några ytterligare arbeten av mindre betydelse. Material till dessa
arbeten var redan anskaffat och arbetena skulle utan särskild kostnad utföras
av personal vid hemvärnets stridsskola. Då arbetet med iordningställandet
av förläggningsbarackerna sålunda var praktiskt taget färdigt förelåg
icke någon anledning för Lidström att genom avbrytande av arbetena förhindra
ytterligare utgifter för fortifikationsförvaltningen. Ej heller förelåg
någon risk för att eventuellt felaktiga medelsdispositioner i samband med

de utförda arbetena skulle upprepas. Redan i början av 1958 hade Lidström
nämligen fått klart för sig att vid beredskapskontoret erfordrades en mera
kontinuerlig och detaljerad övervakning av verksamheten än den Lidström
med hänsyn till alla honom åvilande arbetsuppgifter hade möjlighet att utöva.
Troligen under senare hälften av februari 1958 hade Lidström, efter det
chefens för fortifikationsförvaltningen medgivande inhämtats, anmodat
överstelöjtnanten Linnman att tills vidare såsom Lidströms närmaste man
och »souschef» övervaka arbetet inom kontoret. Då de vidtagna medelsdispositionerna,
till följd av att de kostnadskrävande arbetena redan slutförts,
icke kunde ändras och med hänsyn till att medelsdispositionerna i fortsättningen
lagts under effektiv kontroll, ansåg Lidström frågan om utredning
av vad som tidigare förevarit som en mindre brådskande angelägenhet. Lidström
hade haft för avsikt att, så snart som möjligt utan att angelägnare
uppgifter eftersattes, åt Linnman uppdraga att utreda frågan. Linnman måste
emellertid först ägna sin tid åt att utreda vissa förhållanden i samband
med byggnads- och reparationsberedskapens förråd i Korsnäs, vilka förhållanden
även varit föremål för militieombudsmannens prövning. Lidström
ansåg utredningen av dessa förhållanden synnerligen brådskande. Senare
under 1958 kunde Linnman påbörja utredningen rörande finansieringen av
barackerna i Vällinge. Under hösten 1958 erhöll Lidström av Linnman besked,
som för Lidström helt klarlade situationen. Lidström bestred på grund
av det anförda bestämt att han i detta hänseende gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i åtalsinstruktionen följande.

Av utredningen framgår att fortifikationsförvaltningen den 22 september
1956 beslutat dels att för byggnads- och reparationsberedskapens räkning
upphandla 43 baracker att uppsättas eller förrådsuppläggas vid BRB-förråden,
dels ock att för upphandlingen samt uppmontering eller förrådsuppläggning
av barackerna disponera 700 000 kronor å anslagstitel 65911, byggnads-
och reparationsberedskapens materiel. Sedan barackerna inköpts för
526 267 kronor blev två av dem utlånade till hemvärnets stridsskola i Vällinge,
varvid tillika 10 000 kronor ställdes till rikshemvärnschefens förfogande
för barackernas uppsättning m. m. Förste byråingenjören vid fortifikationsförvaltningens
beredskapskontor kaptenen Schotte utanordnade vid
olika tillfällen under tiden den 25 september 1957—den 30 september 1958
tillhopa 86 761 kronor 27 öre för de utlånade barackernas uppsättande och
inredande. För utanordningarna tog Schotte i anspråk såväl genom beslutet
den 22 september 1956 disponerade medel som odisponerade medel å anslagstitel
65911.

Berörda anslag, byggnads- och reparationsberedskapens materiel, är avsett
för redovisning av omsättningen vid byggnads- och reparationsberedska -

pens förråd av maskiner in. in. Innebörden härav torde ''ara att materiel,
som anskaffats för krig eller krigsfara men under fredstid kan nyttiggöras
genom t. ex. uthyrning och därför på grund av förslitning eller av annan
anledning icke längre är att påräkna ur beredskapssynpunkt, ersättes medelst
inköp av medel från anslaget. Eftersom anslaget vid ifrågavarande tid
icke omfattade andra medel än sådana som ej fick disponeras utan Kungl.
Maj :ts särskilda medgivande, synes inköp med anlitande av anslaget överhuvudtaget
ej ha kunnat göras självständigt av fortifikationsförvaltningen.
Oavsett lagligheten av det den 22 september 1956 fattade beslutet har tydligen
det i beslutet omnämnda beloppet om 700 000 kronor disponerats för
upphandling samt uppmontering eller förrådsuppläggning av baracker.

Uppenbart är emellertid att Schotte icke rätteligen kunnat göra utanordningarna
om tillhopa 86 761 kronor 27 öre, vare sig han därvid tagit i anspråk
genom beslutet den 22 september 1956 disponerade medel eller odisponerade
medel å anslaget. Eftersom särskilda medel, 10 000 kronor, ställts till
förfogande för de utlånade barackernas uppsättning m. in., måste beloppet
86 761 kronor 27 öre ha använts huvudsakligen för barackernas inredning
och förseende med inventarier. Det är också upplyst att genom sammanfogning
av barackerna till en byggnad, indragning av vatten och avlopp, värme
och elektricitet samt annan inredning åstadkommits en förläggningslokal av
permanent karaktär. Kostnaderna därför har självfallet icke kunnat gäldas
med medel avsedda för beredskapsändamål, och Schotte har alltså genom utanordningarna
förfarit felaktigt. Även i ett annat avseende innefattar emellertid
utanordningarna fel från Schottes sida. Enligt instruktionen för fortifikationsförvaltningen
har nämligen Schotte, även om han varit tjänstförrättande
chef för beredskapskontoret, saknat behörighet att för ett och samma
ändamål ulanordna medel till högre belopp än 50 000 kronor. För vad
Schotte sålunda låtit komma sig till last har han av min företrädare i ämbetet
ställts under åtal jämlikt 25 kap. 1 § strafflagen för tjänstemissbrnk, och
åtalet är för närvarande föremål för prövning vid Stockholms rådhusrätt.

Såsom ordinarie chef för beredskapskontoret ålåg det översten Lidström,
jämlikt 9 § 1. och 3. nyssnämnda instruktion, att utöva inseende
över det honoin underställda kontoret och att leda arbetet inom detsamma.
Det skulle möjligen kunna göras gällande att denna Lidströms skyldighet
upphävdes om annan befattningshavare såsom tjänstfön ättande chef
trädde i hans ställe och att denne sålunda ensam hade ansvaret för de åtgärder
han i sådan egenskap vidtagit. Att märka är emellertid att en
administrativ chef i byråchefs ställning icke kan anses vara befiiad från
överinseendet över den underlydande personalen endast på grund av tillfällig
ledighet. Givetvis föreligger ej någon övervakningsskyldighet medan
ledigheten varar. Men på grund av hans allmänna ansvar för förvaltningen
av anslag och för arbetet i övrigt åligger det honom alt i efterhand utöva
kontroll över vad som hänt under hans ledighet, i den mån anledning

därtill gives. Av de månatliga rapporter om belastningen på olika anslag
som en byråchef brukar anse nödvändiga för att rätt kunna handha ledningen
av verksamheten kan exempelvis framgå att så stora utanordningar
skett under hans bortovaro att en närmare undersökning är påkallad.
Om han därvid eller annorledes finner att oriktighet förekommit,
måste han ingripa för åstadkommande av rättelse eller i sista hand anmäla
saken för verkschefen. Föreligger misstanke om brottsligt förfarande
skall under alla omständigheter sådan anmälan göras.

I enlighet härmed har Lidström, som synes inse att Schotte förfarit
felaktigt genom ifrågavarande utanordningar, haft vissa skyldigheter med
avseende å utanordningarna, även om han icke medverkat i besluten därom.
Det må emellertid framhållas att Lidström icke vid alla de tillfällen
då Schotte fattat besluten varit ledig från sin tjänst. Sålunda har ett stort
antal av utanordningarna skett medan Lidström, såvitt inhämtade uppgifter
om hans ledighet utvisar, befunnit sig i tjänstgöring. I dessa fall har
tydligen Lidströms skyldigheter varit särskilt påtagliga.

Utredningen giver vid handen att Lidström icke varit ovetande om att
baracker utlånats till hemvärnets stridsskola och att medel från beredskapskontorets
sida i samband därmed ställts till förfogande. Redan i
september 1957 var saken på tal mellan Schotte och Lidström. I april
1958 besökte Lidström tillsammans med Schotte stridsskolan och besåg
därvid barackerna, vilka då var i det närmaste färdigställda. Lidström fick
vid tillfället klart för sig att inredningsstandarden var hög och frågade
om kostnadernas storlek och huru dessa betalts. Oaktat att svaren på dessa
frågor var svävande, förhörde Lidström sig ej närmare i dessa hänseenden.
Något ingripande mot Schotte kom därigenom icke till stånd, och
denne beslutade sedermera om utanordningar på tillhopa mer än 19 000
kronor.

Vad sålunda förekommit vid besöket å stridsskolan borde, under antagande
att Lidström icke redan då förstått att medel oriktigt utanordnats
från beredskapskontorets anslag, i allt fall ha föranlett honom att
utan dröjsmål verkställa den undersökning i saken som i enlighet med det
föregående ålåg honom. Genom underlåtenheten därutinnan har Lidström
följaktligen gjort sig skyldig till tjänstefel.

Av utredningen framgår ytterligare att Lidström rid nyssnämnda besök
å stridsskolan mottagit framställning om medel för uppförande och
inredande av en sjukvårdsbarack som av försvarets sjukvårdsstyrelse
ställts till skolans förfogande och att Lidström den 9 september 1958 för
ändamålet utanordnat 21 000 kronor från anslagstitel 6081, byggnads- och
reparationsberedskapens övningar.

Detta anslag är avsett för övningar med byggnads- och reparationsberedskapens
driftvärn, centrala ledning, distriktsmyndigheter, arbetsavdelningar
m. m. På sätt riksräkenskapsverket utvecklat i avgivet yttrande har

anslaget icke rätteligen kunnat disponeras för den ifrågavarande barackens
uppförande och inredande. Lidström har förty jämväl genom
berörda utanordning gjort sig skyldig till tjänstefel.

Jämlikt beslut den 20 mars 1961 har min företrädare i ämbetet med
stöd av 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän funnit sig kunna
låta bero vid en erinran om de fel som enligt det här förut sagda ligger
Lidström till last. Lidström har emellertid icke velat godtaga den gjorda
bedömningen. Med anledning härav finner jag att Lidström bör ställas
under åtal.

I enlighet med det anförda skall åtal väckas mot Lidström jämlikt 25
kap. 4 § strafflagen för det han såsom chef för fortifikationsförvaltningens
beredskapskontor av försummelse eller oförstånd eftersatt sin tjänsteplikt
dels genom att underlåta att i anslutning till ett besök vid hemvärnets
stridsskola i Vällinge i april 1958 undersöka i vilken omfattning till fortifikationsförvaltningens
förfogande stående medel använts för uppförande
och inredning av två till stridsskolan utlånade baracker (åtalspunkt 1),
dels ock genom att den 9 september 1958 från det till förvaltningens förfogande
ställda anslaget för byggnads- och reparationsberedskapens övningar
utanordna 21 000 kronor för uppsättning och inredning av en barack,
som av försvarets sjukvårdsstyrelse överlämnats till skolan, eller sålunda
för ett med anslaget ej avsett ändamål (åtalspunkt 2).

Jämlikt 1 § instruktionen för fortifikationsförvaltningen den 24 april
1959 och 22 § allmänna verksstadgan skall åtalet anställas vid Svea hovrätt.

Rosenberg påstod vid Svea hovrätt ansvar å Lidström i enlighet med
åtalsinstruktionen.

Hovrätten meddelade dom i målet den 20 november 1962 och lämnade
därvid åtalet utan bifall.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Åtalspunkt 1

Lidström har, till en början hörd beträffande sina tjänstgöringsförhållanden
under den tid, varom i målet är fråga, uppgivit: Förutom chefskapet
för befästningsbyrån och beredskapskontoret hade Lidström innehaft
befattningar som inspektör för rikets befästningar, i vilket avseende
han stått direkt under överbefälhavaren, samt som chef för fortifikationskåren,
i vilken egenskap han lytt under arméchefen. Därjämte hade Lidström
varit ställföreträdare för chefen för fortifikationsförvaltningen. Vid

tillträdet av sin tjänst vid förvaltningen hade han bestämt, ehuru förgäves,
avböjt chefskapet för beredskapskontoret. Tjänsten som chef för
befästningsbyrån hade varit den mest arbetskrävande av alla hans uppgifter.
Omkring 60 miljoner kronor torde årligen ha omsatts på denna
byrå. Under 1957 hade Lidström tjänstgjort 70—80 dagar som tjänstförrättande
chef för förvaltningen. Även i övrigt hade ställföreträdarskapet
för generaldirektören medfört extra arbetsuppgifter, enär denne icke varit
utbildad militär och även saknat teknisk utbildning. Ej heller hade någon
av de andra byråcheferna varit militär, varför Lidströms fackkunskaper
ofta tagits i anspråk för varjehanda ärenden av militär natur. Numera
vore de av Lidström tidigare innehavda tjänsterna uppdelade på tre befattningshavare
.

Vad härefter särskilt angår uppförandet av barackerna i Vällinge har
Lidström berättat: De av åklagaren därutinnan lämnade faktiska uppgifterna
kunde i och för sig vitsordas. Då Lidström tillträtt tjänsten vid
förvaltningen, hade han uppmärksammat, att stora reservationer på anslagen
till BRB funnes, och därför anmodat Schotte att upprätta en plan
för dessas utnyttjande. De sedermera utförda arbetena i Vällinge hade
dock ej varit aktuella i detta sammanhang, men förmodligen hade han vid
annat tillfälle av Schotte informerats om Magnells beslut den 22 september

1956 och avsikt att ställa två baracker till stridsskolans förfogande. Eftersom
Schotte, som väl finge anses besitta teknisk kompetens, ej ägt den
administrativa skicklighet, som varit erforderlig i hans ställning som
ställföreträdande chef för beredskapskontoret, hade Lidström i augusti

1957 hos verkschefen hemställt om en annan souschef för kontoret. 1
februari 1958 hade Lidström begärt, att Linnman skulle friställas från
andra göromål inom förvaltningen, så att denne skolat kunna ägna sig
odelat åt beredskapskontoret. Beträffande arbetena i Korsnäs — men ej
beträffande dem i Vällinge — hade nämligen förelegat viss misstanke om
oegentligheter. Under det arbetena bedrivits i Vällinge, hade Lidström ej
blivit orienterad om deras fortgång. Lidström hade endast känt till, att de
pågått. Vid tiden för Lidströms besök i Vällinge i april 1958 hade anläggningen
där varit i stort sett färdig. Han hade funnit inredningen vara av
förhållandevis hög, dock icke för hög, standard. Han mindes ej, huruvida
han hade gjort några kostnadsberäkningar på grundval av sina iakttagelser,
men vad han iakttagit borde icke, därest billig arbetskraft stått till
förfogande, ha föranlett honom antaga större kostnad än 20 000—30 000
kronor. Han kunde ej minnas, att han vid tillfället avfordrat Schotte någon
redovisning, vilket för övrigt skulle ha varit olämpligt med tanke på
att ett flertal personer, som icke tillhört förvaltningen, närvarit. Emellertid
hade han efter återkomsten från Vällinge erinrat Linnman om ett
denne lämnat uppdrag att granska beredskapskontorets arbetsprojekt.
På hösten 1958 hade Linnmans arbete fortskridit så långt, att arbetena i

Korsnäs granskats. Eftersom undersökningen blottat, att viss hopblandning
av medel förekommit, hade saken anmälts för verkschefen.

Linnman, som hörts såsom vittne i målet, har uppgivit: Någon gång vid
årsskiftet 1957—58 hade Linnman, som då tjänstgjort vid förvaltningens
befästningsbyrå, av Lidström fått i uppdrag att följa arbetet inom beredskapskontoret.
Lidström hade redan tidigare omtalat för Linnman, att
han hade för avsikt att föreslå en omorganisation av beredskapskontoret
och att han ämnade förorda Linnman som chef för kontoret. Genom uppdraget
hade således Linnman skolat på ett tidigt stadium bliva insatt i
beredskapskontorets verksamhet. Dessutom hade Lidström funnit, att hans
övriga arbetsuppgifter ej tilläte Lidström att i önskad omfattning ägna sig
åt arbetet inom beredskapskontoret, som vid ifrågavarande tidpunkt haft
flera större arbetsprojekt på gång. Vid utförandet av sitt uppdrag hade
Linnman skolat särskilt beakta, att arbetena såväl tekniskt som ekonomiskt
hölle sig inom föreskriven ram. I februari 1958 hade uppdraget
preciserats till att närmast avse arbetena i Korsnäs och Vällinge, främst
Korsnäs, varvid Linnman skolat utreda, huru medel till dessa arbeten anskaffats,
samt hålla Lidström underrättad om »de stora linjerna». Någon
misstanke om oegentligheter hade ej förefunnits, utan uppdraget hade
föranletts därav, att de nämnda arbetena varit svåra att överblicka och
Lidström ej haft tillräcklig tid att ägna sig åt dem. Den 28 februari 1958
hade Linnman besökt Vällinge för att få en uppfattning om förhållandena
där. Arbetena hade då varit i det närmaste avslutade. Redan före detta besök
hade Linnman, förmodligen genom Lidström, fått kännedom om att
ett par av BRB:s baracker utlånats till hemvärnets stridsskola, och han
hade även känt till, att BRB:s materielanslag tagits i anspråk för barackernas
uppsättning och inredning, något varom förmodligen även Lidström
haft vetskap. Däremot hade det rått ovisshet om i vilken omfattning
sagda medel tagits i anspråk. Före besöket hade Linnman även talat med
Schotte och av denne fått vissa allmänna upplysningar i saken. Efter besöket
hade Linnman frågat Schotte om de totala kostnaderna, och denne
hade då nämnt en rund summa, som med cirka 10 000 kronor understigit
det belopp, vartill kostnaderna sedermera visat sig uppgå. Linnman hade
därefter, förmodligen i mars 1958, till Lidström rapporterat sina iakttagelser
vid besöket och nämnt, att arbetena i stort avslutats, ävensom orienterat
honom om kostnadernas ungefärliga omfattning. Lidström hade därefter
bestämt, att fakturor, som rörde Vällinge, i fortsättningen skolat
föredragas för honom. Under tiden mars—hösten 1958 hade Linnman vid
tre tillfällen föredragit sådana fakturor för Lidström. Under sitt fortsatta
arbete med uppdraget hade Linnman kommit till den uppfattningen, att
han ej vore mäktig att genomföra den ekonomiska granskning han ansett
erforderlig, varför han föreslagit Lidström att låta verkställa en kameral
revision av BRB:s båda anslagstitlar. Detta förslag hade väckts under hös 2—63079b.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse

ten 1958, förmodligen i oktober, och den ifrågasatta revisionen hade beordrats
praktiskt taget omgående.

Sedan Linnman upplysts om att Lidström i skrivelse, varav avskrift ingivits
till hovrätten, den 13 januari 1959 hemställt om revision, och att
enligt ett å skrivelsen tecknat beslut förordnande därom meddelats den 24
i samma månad, bar Linnman förklarat, att det oaktat det av honom
nämnda förslaget framställts, om ej redan i oktober så i allt fall på hösten
1958 och att han strax därefter fått muntligt besked om att sådan revision
skulle komma att beslutas. Linnman har ytterligare tillagt: Den sedermera
beslutade revisionen hade föranletts uteslutande av hans förslag och
hade ej haft något samband med en eventuellt förestående anmälan till
militieombudsmannen. Vid fullgörandet av sitt uppdrag hade Linnman
bedrivit sitt arbete så effektivt han kunnat. På grund av det beträngda
personalläget inom fortifikationsförvaltningen torde ytterligare personal
ej ha kunnat avdelas för genomförandet av ifrågavarande uppdrag.

Schotte har med avseende å förhållanden, som röra åtalet mot Lidström,
berättat: I samband med att beslut fattats om upphandlingen av barackerna
hade Schotte orienterat Lidström om Magnells beslut att låna ut de två
barackerna. Vilka kostnader en sådan åtgärd kunnat medföra hade dock
ej varit på tal. Mot utlåningen hade Lidström ej gjort någon invändning. 1
december 1957 hade Schotte nämnt för Lidström om arbetena i Vällinge
och uttalat en önskan, att denne skulle avlägga ett besök där. Lidström
hade emellertid icke haft tid därtill. Några ekonomiska frågor hade ej
heller då förts på tal; därtill hade Schotte icke haft anledning, eftersom
de av honom vidtagna åtgärderna legat inom ramen för hans egen befogenhet.
Ej heller vid Linnmans besök i Vällinge den 28 februari 1958
hade kostnaderna för arbetena diskuterats. Vid Lidströms besök i Vällinge
i april hade denne frågat vem som bidragit till barackernas iordningställande.
Schotte hade då upplyst, att fortifikationsförvaltningen anslagit medel
för ändamålet samt att en del arbeten utförts gratis av vissa leverantörer.
Schotte hade möjligen också nämnt, att förvaltningens bidrag uppgått till
10 000 kronor. Dessa uppgifter hade icke föranlett några kommentarer från
Lidströms sida. Vid något tillfälle omkring månadsskiftet februari—mars
1958 hade Lidström meddelat Schotte, att Linnman stått till beredskapskontorets
förfogande och att Schotte i fortsättningen i första hand skolat
vända sig till Linnman i frågor rörande BRB. Med anledning därav hade
Schotte och Linnman gått igenom kostnaderna för arbetena i Vällinge. De
hade därvid funnit, att Schotte handlat inom ramen för sina befogenheter.
Efter april månads utgång hade några nybeställningar beträffande barackerna
icke gjorts. I augusti hade Schotte fått i uppdrag av Linnman att redovisa
sina åtgärder i Korsnäs och Vällinge.

Nauclér har i denna del omvittnat, bland annat: Kontakten mellan ledningen
för stridsskolan och fortifikationsförvaltningen hade skett genom

Schotte, som med Nauclér diskuterat arbetena och ställt de erforderliga
medlen till förfogande. Nauclér hade icke haft någon närmare kännedom
om vilka kostnader arbetena dragit eller vilka medel som ställts till förfogande.
Först i och med Lidströms besök i Vällinge i april 1958 hade
Nauclér varit i beröring med Lidström i denna angelägenhet. Vid tiden
för besöket hade anordningar för vatten och avlopp samt för värme och
elektricitet varit färdigställda. Barackerna hade då även varit försedda
med inventarier. Under besöket hade Lidström frågat Schotte, vilka medel
som ställts till förfogande. På detta hade Schotte svarat: »Det är de
pengar, som är anvisade för ändamålet.» Troligen hade Schotte i detta
sammanhang även nämnt en summa på 10 000 eller 15 000 kronor. Till
detta hade Lidström ej gjort någon kommentar.

Chefen för kameralsektionen inom administrativa byrån vid fortifikationsförvaltningen,
byrådirektören Roland Östlund, har omvittnat: För
arbetena i Vällinge hade ej särskilda medel disponerats, utan de medel,
som anslagits genom Magnells beslut den 22 september 1956, hade tagits
i anspråk. Beträffande denna disposition hade ett s. k. disponeringskort
lagts upp och flertalet av de utbetalningar som rört Vällinge hade förts
på detta kort. Emellertid hade, såsom det senare visat sig, vissa kostnader
gått utanför denna disposition. Med ledning av disponeringskortet hade
kunnat fastställas huru mycket av det disponerade beloppet som tagits i
anspråk, men ej utläsas vem som föranstaltat om utbetalningarna. Det vore
Östlunds uppfattning, att uppgift om vilka utanordningar som skett på en
viss titel kunnat erhållas inom en halv timme efter framställd begäran
därom.

Hovrätten finner utrett, att Schotte på sätt åklagaren påstått utanordnat
omkring 75 000 kronor till bekostande av arbetena i Vällinge ävensom att
BRB:s materielanslag, titel 65911, därvid tagits i anspråk. Schotte har till
sitt fredande, i vilket hänseende Lidström anslutit sig till denne, gjort gällande,
att uppsättandet av barackerna i Vällinge och därav föranledda
medelsdispositioner omfattats av Magnells beslut den 22 september 1956
samt att de utförda arbetena, nämligen uppsättning, inredande och förseende
med inventarier, borde betraktas som särskilda projekt, vilka var
för sig icke dragit kostnader överstigande 50 000 kronor, ävensom att användandet
av BRB:s materielanslag för ifrågavarande ändamål vore väl
förenligt med de uppgifter som ålåge BRB.

Åklagaren har häremot invänt, att Schottes åtgärder beträffande Vällinge
vore att anse som ett enda projekt och att Schotte följaktligen handlat
utöver sin behörighet som tjänslförrättande chef för beredskapskontoret
samt att, även om det ålåge beredskapskontoret att under fredstid anskaffa
baracker eller annan dylik materiel för förläggning av driftvärnspersonal
under krig eller beredskap, det icke ankomme på beredskapskontoret
att bekosta och låta iordningställa byggnader för förläggning i

fredstid av hemvärns- eller driftvärnspersonal. I båda de nämnda hänseendena
hade således Schotte förfarit felaktigt, och det hade, i allt fall efter
besöket i Vällinge, ålegat Lidström att låta undersöka, i vilken omfattning
fortifikationsförvaltningens medel använts för arbetena.

Schottes åtgärder för barackernas uppsättande, inredande och förseende
med inventarier måste enligt hovrättens mening betraktas som ett enda
ärende. Även om Schotte beträffande själva utlåningen av barackerna och
anvisandet av 10 000 kronor för dessas uppsättande haft stöd av Magnells
förenämnda beslut, har han genom de sedermera vidtagna åtgärderna
överskridit sin behörighet.

Utav ett i målet den 13 juni 1960 avgivet yttrande av dåvarande riksräkenskapsverket
ävensom vad i övrigt förekommit är utrett att BRB:s
materielanslag är avsett för omsättning av den för BRB:s verksamhet under
krig eller beredskap erforderliga materielen. Anslaget har följaktligen
icke fått tagas i anspråk för nu ifrågavarande arheten.

Beträffande frågan, huruvida Lidström genom bristande i kontroll beträffande
Schottes åtgärder låtit komma sig till last någon försummelse, har
Lidström gjort gällande, att det med hänsyn till hans arbetsbörda icke vore
tänkbart, att han utan åsidosättande av andra uppgifter skulle kunnat
personligen utöva kontroll över Schottes förfarande och att han därför
genom att lämna förenämnda uppdrag åt Linnman samt, såsom denne
omvittnat, begära kameral revision måste anses ha vidtagit de åtgärder,
som rimligen kunnat påfordras av honom.

Av utredningen framgår att vid Lidströms besök i Vällinge allenast ett
kostnadsbelopp om 10 000—15 000 kronor varit på tal. Emellertid ger
Linnmans uppgifter om vad som förekommit före detta besök ävensom
den omständigheten, att förläggningen vid besöket varit färdigställd och
försedd med inventarier, vid handen, att Lidström vid ifrågavarande tidpunkt
måste ha insett, att anläggningen dragit en kostnad som avsevärt
överstigit 10 000—15 000 kronor. Av utredningen, särskilt Schottes och
Linnmans uppgifter, framgår vidare att Lidström ej kan ha varit okunnig
om att de för ändamålet i anspråk tagna medlen härrört från BRB:s anslag
ävensom att Schotte självständigt handlagt ärendet. Även om arbetenas
omfattning därför varit ägnad att väcka misstanke hos Lidström, att
till BRB:s förfogande ställda anslag kunde ha obehörigen tagits i anspråk
såväl med avseende å ändamålet som å den verkställande tjänstemannens
befogenheter, är emellertid att beakta, att Linnman redan vid årsskiftet
1957—58 erhållit ett allmänt uppdrag att följa de genom beredskapskontorets
försorg bedrivna arbetena samt i februari 1958 anmodats att ägna
särskild uppmärksamhet åt arbetena i Korsnäs och i Vällinge. Att Linnman
därvid enligt de honom givna direktiven skolat i första hand ägna sig
åt Korsnäsprojektet är på intet sätt anmärkningsvärt, enär det icke framkommit
någon omständighet, på grund varav en undersökning av förhål -

landena vid Vällinge skulle ha varit mer angelägen än motsvarande undersökning
beträffande Korsnäs.

På grund av det rådande personalläget bär ytterligare personal ej kunnat
avdelas för att påskynda den Linnman anförtrodda utredningen. Ej
heller synes genom en hänvändelse till den kamerala sektionen annan uppgift
omgående ha kunnat erhållas än beträffande vilka belopp som tagits
i anspråk av de genom Magnells beslut disponerade medlen. Någon möjlighet
att i anslutning till besöket i Vällinge nå ett snabbt klarläggande av
förhållandena har således ej förelegat. Enär arbetena vid tiden för besöket
varit i det närmaste slutförda eller i allt fall kontrakterade, har ej heller
ett direkt ingripande av Lidström kunnat nämnvärt inverka på sakens
vidare utveckling.

På föranstaltande av Linnman har emellertid senare den grundligare
granskning, som förhållandena onekligen påkallat, kommit till stånd genom
den begärda kamerala revisionen. Med hänsyn till den Lidström åvilande,
onormalt tunga arbetsbördan har denne naturligen måst i stor utsträckning
låta de på beredskapskontoret ankommande uppgifterna självständigt
handläggas av honom underställd personal. Genom att, sedan de
stora arbetena i Korsnäs och Vällinge uppmärksammats, lämna Linnman
uppdraget att följa och granska dessa från såväl teknisk som ekonomisk
synpunkt får Lidström anses ha vidtagit de åtgärder i saken, som rimligen
kunnat påfordras. Åtalet skall följaktligen i förevarande del lämnas utan
bifall.

Åtalspunkt 2

Lidström har i denna del uppgivit: Vid besöket i Vällinge hade iordningställandet
av en sjukbarack kommit på tal. Förmodligen hade han
därvid fått en orientering om vad som förekommit mellan sjukvårdsstyrelsen
och fortifikationsförvaltningen. Han mindes dock ej, huruvida han
blivit upplyst om att förvaltningen vid något tillfälle förklarat sig icke
kunna ställa medel till förfogande för ändamålet. Han hade ej haft någon
kännedom om att förvaltningen utanordnat 2 000 kronor till täckande av
kostnaderna för barackens nedmontering och transport till Vällinge. Något
bestämt besked i saken hade Lidström icke givit, men han hade senare
lämnat Schotte i uppdrag att utreda frågan och göra ett kostnadsförslag.
Vid föredragningen hade Schotte föreslagit, att ett belopp om 21 000 kronor
skolat anslås från BRB:s materielanslag. Lidström hade emellertid beslutat,
att medlen skolat tagas från BRB:s övningsanslag. Innan beslutet
fattats, hade han noga övervägt anslagsfrågan. Han hade därvid funnit,
att utfärdade anvisningar för användandet av armöns övningsanslag, i vad
dessa avsåge »inkvartering», icke gåve ledning i förevarande fall. Till
arméns förfogande stodo nämligen permanenta förläggningslokaler, såsom
kaserner eller andra dylika etablissemang. Därför kunde för arméns del

tvekan ej råda om skillnaden mellan begreppen »förläggning» och »inkvartering».
Till det senare vore att hänföra tillfällig vistelse under övning
utanför den permanenta förläggningen. I BRB:s verksamhet inginge att
bedriva kurser och för detta ändamål, bland andra, hade BRB ett övningsanslag.
Kursdeltagarna måste ha tillgång till förläggningslokaler, och då
BRB i motsats till armén icke förfogade över sådana, hade Lidström funnit,
att hinder ej mötte mot att använda BRB:s övningsanslag även för
iordningställande av sådana lokaler, som vore oundgängliga för övningsverksamhetens
bedrivande. Såsom en sådan lokal måste en sjukförläggning
betraktas.

Till stöd för sin talan har åklagaren åberopat utlåtande av riksräkenskapsverket
den 18 oktober 1960 rörande rätten att för nu ifrågavarande
ändamål, liksom för uppförande av de i föregående åtalspunkt omhandlade
barackerna, använda BRB:s övningsanslag. Riksräkenskapsverket har
anfört, bland annat: Beträffande vilka slag av kostnader som finge bestridas
för övningar med driftvärnet kunde viss ledning liämtas från bestämmelserna
i hemvärnskungörelsen (SFS 1947: 673, omtryckt 1953: 509).
Av denna kungörelse (§§ 35 och 36) framginge, att driftvärnsman under
honom i fredstid åliggande tjänstgöring eller vid deltagande i driftvärnskurs
ägde åtnjuta bland annat förplägnad, fri inkvartering och fria resor.
Av 36 § i kungörelsen syntes framgå, att ifrågavarande kostnader finge
bestridas från anslaget till BRB:s övningar m. in. Enligt vad riksräkenskapsverket
inhämtat hade under den tid, varom här vore fråga, vissa
kurser för driftvärnsmän tillhörande såväl BRB:s som övriga myndigheters
m. fl. driftvärn varit anordnade vid hemvärnets stridsskola i Vällinge.
Enligt inhämtad uppgift hade kostnaderna för sådana kurser bestritts
från anslaget till hemvärnets övningar. Jämlikt kungl. brev den 8
maj 1953 finge från detta anslag bestridas bland annat kostnader för inkvartering
och förläggning. Enligt riksräkenskapsverkets mening kunde
kostnader för uppförande och inredning av baracker för förläggningsändamål
icke anses utgöra sådan kostnad för inkvartering och förläggning,
som finge bestridas från de övningsanslag, varom här vore fråga.
Till ytterligare belysning av frågan om rätten att använda övningsanslag
för förläggningsändamål kunde framhållas att arméns anslag till övningar
användes för bland annat kostnader i samband med förhyrande
av expeditions- och förläggningslokaler och dylikt under fältmässiga övningar
men däremot icke finge tagas i anspråk för uppförande och inredande
av förläggningslokaler av permanent natur. Riksräkenskapsverket
finge sålunda uttala den uppfattningen, att fortifikationsförvaltningen icke
ägt att för uppförande och inredning av ifrågavarande baracker använda
anslaget för BRB:s övningar.

Rikshemvärnschefen, generalmajoren Per Kellin, har omvittnat, bland
annat: Till hemvärnets stridsskola i Vällinge hörande byggnader förvalta -

des enligt avtal mellan kronan och den s. k. hemvärnsfonden av den senare.
Årligen utginge av statsmedel till hemvärnsfonden 70 000 kronor till
underhåll av skolans byggnader. Något anslag till nybyggnader och nyanskaffning
av materiel funnes emellertid ej. Därest behov i förenämnda
hänseenden uppstode, hade hemvärnsledningen att i varje särskilt fall till
Konungen göra framställning om anslag. Varje år anordnades på skolan
kurser med sammanlagt cirka 1 500 deltagare, vilka tillhörde antingen det
egentliga hemvärnet eller olika företags och organisationers driftvärn. I
fråga om storlek följde BRB:s driftvärn närmast efter statens järnvägars,
postverkets och televerkets driftvärn. Kostnaderna för mat och logi för elever
vid de sålunda anordnade kurserna täcktes av skolans egna anslag.
Vidkommande de i målet omhandlade barackerna ville Kellin framhålla,
att tillgången till desamma varit en nödvändig förutsättning för att kursverksamheten
skolat kunna bedrivas i den omfattning som skett.

Av riksräkenskapsverkets utlåtande, med vilket uppgifterna i Kellins
vittnesmål låta sig väl förena, får anses framgå att BRB:s övningsanslag,
lika litet som dess materielanslag, fått tagas i anspråk för iordningställande
av sjukbaracken. Lidströms förfarande att från titeln 6081 anslå
medel till ifrågavarande ändamål har följaktligen varit felaktigt. Den föiebragta
utredningen giver emellertid även vid handen, att några föreskrifter
icke funnits angående användningen av övningsanslaget och att denna
fråga i beaktande av organisationens omfattning och åligganden beträffande
utbildning ävensom dess avsaknad av erforderliga förläggningslokaler
varit förhållandevis svårbedömd. På grund härav samt med hänsyn
till de — i och för sig rimliga — överväganden som Lidström gjort i samband
med att han disponerat övningsanslaget för iordningställandet av
sjukbaracken finner hovrätten Lidströms ifrågavarande åtgärd icke vara
av beskaffenhet att för honom medföra ansvar för tjänstefel.

Militieombudsmannen fullföljde talan mot hovrättens dom och yrkade
i en den 17 december 1962 dagtecknad revisionsinlaga att åtalet måtte bifallas.
I revisionsinlagan anfördes följande.

Åtalspunkt 1

Hovrätten har funnit utrett att dåvarande förste byråingenjören Schotte
från BRB:s materielanslag utanordnat omkring 75 000 kronor till bekostande
av de ifrågavarande arbetena i Vällinge, att Schotte därvid överskridit
sin ekonomiska behörighet samt att materielanslaget icke fått tagas
i anspråk för angivna ändamål. För vad Schotte sålunda låtit komma
sig till last har hovrätten funnit honom förvunnen till ansvar för tjänstefel.
Hovrätten har vidare fastslagit att Lidström vid sitt besök i Vällinge
i april 1958 måste ha insett att anläggningen dragit en kostnad som avsevärt
överstigit 10 000—15 000 kronor ävensom att Lidström ej kan ha varit

okunnig om att de för ändamålet i anspråk tagna medlen härrört från
BRB:s anslag och att Schotte självständigt handlagt ärendet. Med anledning
av vad hovrätten sålunda funnit utrett må påpekas att, såsom av
domarna i målet mot Schotte framgår, det av denne för ändamål, vartill
materielanslaget icke fått användas, utanordnade beloppet uppgått till
86 873 kronor 67 öre. I övrigt kan hovrättens bedömning i nu angivna
delar godtagas, även om överstelöjtnanten Linnmans vittnesmål giver anledning
till antagande att Lidström vid tidpunkten för besöket haft en mer
ingående kännedom om vilka medel som tagits i anspråk och de ianspråktagna
medlens belopp.

Emellertid har hovrätten, som tydligen ansett en undersökning i anledning
av Schottes utanordningar påkallad, funnit att Lidström genom
att vid årsskiftet 1957/1958 lämna Linnman ett allmänt uppdrag att följa
de genom beredskapskontorets försorg bedrivna arbetena och att i februari
1958 anmoda Linnman att ägna särskild uppmärksamhet åt bl. a. arbetena
i Vällinge vidtagit de åtgärder i saken, som rimligen kunnat påfordras.
Detta hovrättens ställningstagande synes giva vid handen att hovrätten
icke rätt förstått åtalets innebörd.

Till en början må då framhållas att Schottes brottsliga förfarande utgjort
fel av icke enbart formell karaktär. Det kunde ju tyckas att, om
medel avsedda för beredskapsändamal använts till anordnande av permanenta
förläggningslokaler vid hemvärnets stridsskola, försvarets intresse
i allt fall tillgodosetts och att följaktligen någon nämnvärd olägenhet icke
uppkommit för statsverket. Stridsskolan intager emellertid, såsom Lidström
väl vet, i ekonomiskt hänseende en helt annan ställning än andra
försvarsanstalter. Rikshemvärnschefen Kellin har vid vittnesförhör i målet
uppgivit att skolans byggnader förvaltas av den s. k. hemvärnsfonden,
som för underhållet årligen erhåller 70 000 kronor av statsmedel, men att
något anslag till nybyggnader och nyanskaffning av materiel icke finnes.
Chefen för skolan Nauclér uppgav under förundersökningen i målet mot
Schotte att över en miljon kronor av frivilliga medel lagts ned där. Enligt
Nauclérs uppgift hade också rikshemvärnschefen, som hållits orienterad
om de av Schotte föranstaltade arbetena, sagt sig vara förvånad över den
generositet som visades. Vid dessa förhållanden torde få antagas att de
ifrågavarande förläggningslokalerna med deras höga standard icke skulle
ha kommit till stånd med anlitande av statsmedel, åtminstone ej i den utsträckning
som skett, därest ej Schotte oriktigt tillhandahållit beredskapsmedel.
Under alla omständigheter har Schotte genom medlens tillhandahållande
satt Kungl. Maj :ts och riksdagens prövningsrätt ur spel. Schottes
förfarande har således medfört saklig olägenhet för statsverket.

Såsom i åtalsinstruktionen närmare utvecklats har det ålegat Lidström
i egenskap av chef för beredskapskontoret att bl. a. med hänsyn till sitt
allmänna ansvar för förvaltningen av ifrågavarande anslag utöva kontroll

över underställda befattningshavare. Det har från min sida icke gjorts
gällande att Lidström brustit i den fortlöpande övervakning han sålunda
haft att utföra. Däremot har jag i och med åtalet hävdat att Lidström i
anslutning till sitt besök i Vällinge i april 1958, oavsett eljest möjligen
förekommande kontrollverksamhet, bort ingripa i syfte att få situationen
klarlagd och de åtgärder, som därvid visat sig erforderliga, vidtagna.

Att Lidström haft denna skyldighet att ingripa torde vara självklart, och
Lidström synes ej heller ha stått främmande för sina förpliktelser i detta
hänseende. Under förundersökningen uppgav han nämligen att han vid
besöket i Vällinge sannolikt fått den uppfattningen att iordningställandet
av barackerna möjliggjorts genom en sammanblandning av frivilliga medel
och fortifikationsförvaltningens medel, att han först i samband med
att saken anmäldes till militieombudsmannen erfarit hur stort belopp som
åtgått samt att han, därest han fått veta att Schotte bedömde förläggningen
i Vällinge som hörande till BRB:s materiel, »naturligtvis» skulle ha
ingripit. Lidström framhöll vidare att han nästan ville gå så långt att han
påstod att Schotte fört honom bakom ljuset, att Lidström, därest Schottes
utbetalningar anmälts för honom, skulle ha stoppat dem och tagit omedelbar
kontakt med rikshemvärnschefen samt att Lidström först hösten 1958
av Linnman erhöll besked, som för Lidström helt klarlade situationen.

Den ståndpunkt Lidström sålunda intagit under förundersökningen
har givetvis inverkat på utformningen av den i ansvarsyrkandet ingående
gärningsbeskrivningen. Eftersom Lidström förmenat sig ha saknat tillräcklig
kännedom om Schottes förfarande för att kunna göra det ingripande
han i och för sig funnit naturligt, fick gärningsbeskrivningen den
ordalydelsen att Lidström underlåtit att undersöka i vilken omfattning till
fortifikationsförvaltningens förfogande ställda medel använts för uppförande
och inredning av ifrågavarande två baracker. En undersökning är
emellertid icke något självändamål, utan skyldigheten att verkställa en
sådan innefattar i förevarande fall även plikten att vidtaga åtgärder som
därav påkallas. Om Lidström efter vad som förekommit i hovrätten skulle
ändra sin ståndpunkt så att han medgiver sig ha haft tillräcklig kännedom
om Schottes förfarande och sålunda särskild undersökning icke varit
behövlig, måste därför gärningsbeskrivningen anses innebära påstående
att Lidström underlåtit att vidtaga de åtgärder förhållandena påkallat. I
åtalsinstruklionen, vilken i samband med åtalets anhängiggörande tillställts
Lidström, har detta kommit till uttryck genom min förklaring att
vad som förekommit vid besöket å stridsskolan borde, under antagande
att Lidström icke redan då förstått att medel oriktigt utanordnats från
bercdskapskontorets anslag, i allt fall ha föranlett honom att utan dröjsmål
verkställa undersökning i saken.

Under förutsättning att Lidström omedelbart efter besöket i Vällinge i
april 1958 icke haft mer ingående kännedom om finansieringen av ifråga 2-f—630794.

Militieombudsmnnncns ämbe t sberättelse

varande anläggning än hovrätten funnit, synes det ha legat närmast till
hands att Lidström först anmodat Schotte att lämna en närmare redogörelse.
Uppenbart torde vara att Schotte redan samma dag eller i allt fall
någon av de allra närmaste dagarna haft möjlighet att efterkomma en sådan
anmodan. Åtminstone om Schottes redogörelse befunnits otillfredsställande
borde Lidström därjämte ha inhämtat upplysningar från den till
fortifikationsförvaltningens administrativa byrå hörande kamerala sektionen.
Enligt vad chefen för sektionen Östlund uppgivit hade upplysning
omgående kunnat lämnas om hur mycket som utanordnats till arbetena
i Vällinge, beträffande såväl disponerade som odisponerade medel, samt
inom loppet av någon timme om vem som verkställt utanordningarna och
vad dessa avsett. Någon mer omfattande »kameral revision» hade icke varit
erforderlig för ändamålet. En fullständig sådan skulle för övrigt ha
kunnat utföras på mindre tid än en vecka från det framställning därom
gjorts, om skyndsam handläggning begärts. Innehållet i hovrättens dom
i nu berörda delar är alltså delvis felaktigt och ofullständigt. Det skulle ju
också ha varit högst anmärkningsvärt om ett ämbetsverk med fortifikationsförvaltningens
vidlyftiga medelsförvaltning icke hade en bokföring
som möjliggjorde att upplysningar i de hänseenden varom här är fråga
kunde lämnas inom helt kort tid.

I enlighet med det sålunda anförda hade Lidström snabbt kunnat få
de kompletterande uppgifter han behövde för att bilda sig en korrekt uppfattning
om Schottes förfarande. Därefter synes han främst ha bort vidtaga
åtgärder i syfte att såvitt möjligt stoppa vidare arbete på anläggningen
och förhindra ytterligare utbetalningar. Eftersom anläggningen
vid denna tid i det närmaste var fullbordad, hade visserligen icke mycket
kunnat åstadkommas i dessa hänseenden. Från materielanslaget har dock
efter utgången av april månad 1958 cirka 19 000 kronor utbetalats till anläggningar
vid stridsskolan, och även om en stor del därav avsåg redan
fullgjorda leveranser eller utfört arbete är det icke uteslutet att vissa
belopp kunnat räddas. I den mån fortifikationsförvaltningen genom exempelvis
träffade avtal om materielleveranser varit bunden att verkställa betalningar
måste möjligheten att förhandlingsvägen mot materielens återställande
få förvaltningen löst från sina förpliktelser ha stått öppen. Vidare
borde Lidström, såsom han själv förklarat, ha tagit kontakt med
rikshemvärnschefen för att söka få till stånd en överenskommelse om de
oriktigt utanordnade medlens återbetalning. Det är givetvis omöjligt att
nu i efterhand sedan mer än fyra år förflutit bedöma i vilken utsträckning
resultat därvid kunnat uppnås, liksom att överhuvud angiva vad åtgärder
från Lidströms sida skulle ha lett till. Men därmed är icke sagt att ej de
oriktigt utanordnade medlen skulle ha kunnat helt eller delvis återföras
till anslaget. Lidström klandras emellertid icke för att han ej åstadkommit
rättelse av de förhållanden som Schotte förorsakat utan för att han under -

låtit att göra ens något i denna riktning. Slutligen såsom det icke minst
viktiga borde Lidström ha anmält Schottes förfarande hos verkschefen.
Förutom att denne med hänsyn till sitt ansvar för ämbetsverkets verksamhet
bort informeras om det inträffade, är att märka att Schotte gjort sig
skyldig till tjänstebrott. Enligt 18 § i då gällande instruktion för fortifikationsförvaltningen
skulle bestraffning i anledning av befattningshavares
fel eller försummmelse i tjänsten handläggas av ämbetsverkets chef och
byråcheferna gemensamt. Lidström har följaktligen icke själv ägt avgöra
om Schottes förfarande skulle beivras eller ej, men såsom Schottes chef
hade det varit hans plikt att tillse att denna fråga blivit i vederbörlig
ordning prövad.

Såvitt utredningen visar har Lidström icke i något avseende fullgjort
vad som i enlighet med det föregående får anses ha ålegat honom i anslutning
till besöket i Vällinge i april 1958. Anledningen härtill kan icke
vara att Lidström haft stor arbetsbörda. Då han ansåg sig ha tid att resa
till Vällinge för att taga kännedom om där pågående arbeten, med vilka
beredskapskontoret överhuvud icke bort ha något att skaffa, kan det icke
rimligen göras gällande att han ej hunnit vidtaga så föga tidskrävande
åtgärder som att anmoda Schotte att lämna en redogörelse och att hos
östlund begära upplysningar om finansieringen av arbetena. Dessa åtgärder
skulle ju ha varit en direkt följd av besöket och vad därvid framkommit,
och det kan med hänsyn härtill frågas varför Lidström ägnat
tjänstetid åt en inspektion om han ej hade tid att beakta gjorda iakttagelser.
I den mån erforderliga åtgärder verkligen krävt nämnvärt arbete, såsom
förhandlingar med leverantörer och hemvärnets företrädare, hade
Lidström lämpligen kunnat uppdraga detta åt Linnman. Naturligtvis skulle
Lidström ha kunnat låta Linnman utföra även övriga åtgärder vartill besöket
i Vällinge givit anledning, men i så fall hade han bort giva uttryckliga
direktiv därom. Linnman, som vid denna tid var anställd å befästningsbyrån
och först genom fortifikationsförvaltningens beslut den 29 juli
1958 ställdes till chefens för beredskapskontoret förfogande, synes visserligen
ha haft ett allmänt uppdrag av Lidström att följa de genom beredskapskontorets
försorg bedrivna arbetena. Då det gäller speciella åtgärder
i anledning av en misstanke, som vid ett visst tillfälle borde ha
uppkommit hos Lidström, har emellertid icke kunnat förväntas att Linnman
skulle handla på eget initiativ, så mycket mindre som denne enligt
egen uppgift redan tidigare informerat Lidström om förhållandena utan
att det lett till något egentligt ingripande. Det ligger i öppen dag att Linnmans
allmänna kontrollverksamhet icke gjort någon av de här ifrågasatta,
särskilda åtgärderna onödig. För övrigt torde den omständigheten
att Lidström givit Linnman i uppdrag alt utöva kontroll icke kunna fritaga
Lidström från hans ansvar i nu ifrågavarande hänseende. Även om;
en chef av naturliga skäl i stor utsträckning måste låta på honom an -

kommande övervakningsuppgifter självständigt handläggas av underställd
personal, är han uppenbarligen icke befriad från att taga ställning till
frågor som på ett eller annat sätt kommer under hans personliga prövning.
Ett fall som angått oriktig användning av medel till ett belopp av
flera tiotusental kronor har otvivelaktigt varit av den betydelse att vederbörande
chef själv bort taga befattning med det, även om han hade stor
arbetsbörda och stundom handlade ärenden rörande miljonbelopp.

Av det anförda torde framgå att det ej finnes någon omständighet som
kan utgöra ursäkt för Lidströms underlåtenhet att ingripa mot Schotte
och i övrigt vidtaga åtgärder av här ovan berört slag. Härav följer dock
icke att underlåtenheten berott på enbart obetänksamhet eller slarv. Eftersom
Lidström i hovrätten gjort gällande att användandet av BRB:s
materielanslag för ifrågavarande ändamål är väl förenligt med de uppgifter
som åligger BRB, synes icke utan fog kunna antagas att hans underlåtenhet
i själva verket inneburit ett gillande av det förfarande, för
vilket Schotte dömts till ansvar. Ett starkt stöd för detta antagande utgör
det förhållandet att Lidström själv, på sätt framgår av åtalspunkt
2, gjort sig skyldig till ett liknande förfarande, ehuru därvid icke BRB:s
materielanslag utan dess övningsanslag tagits i anspråk. Enligt min mening
kan därför det tjänstefel Lidström låtit komma sig till last icke
bedömas såsom lindrigare än Schottes. Snarare bör Lidströms högre
änsvarsställning och större erfarenhet medföra ett strängare bedömande.

Med anledning av att hovrätten tydligen fäst stort avseende vid att Lidström
på förslag av Linnman beslutat begära kameral revision må slutligen
i denna del endast framhållas att Lidströms nyss åsyftade, under
åtalspunkt 2 omförmälda utanordning skedde den 9 september 1958, att
den av en befattningshavare på beredskapskontoret undertecknade skrift,
som utgör den yttersta anledningen till åtalet mot Lidström, inkom till
militieombudsmansexpeditionen den 23 januari 1959 samt att Lidströms
framställning om den kamerala revisionen dagtecknats den 13 januari
1959 och föranlett förordnande av revisor den 24 januari 1959.

Åtalspunkt 2

Hovrätten har funnit att BRB:s övningsanslag, lika litet som dess materielanslag,
fått tagas i anspråk för iordningställande av ifrågavarande
sjukvårdsbarack samt att Lidströms förfarande att från förstnämnda anslag
utanordna medel till berörda ändamål följaktligen varit felaktigt.

Med åberopande av två särskilda omständigheter har emellertid hovrätten
ansett Lidströms felaktiga förfarande icke vara av beskaffenhet
att för honom medföra ansvar för tjänstefel.

Den första av de åberopade omständigheterna utgöres därav att några
föreskrifter icke funnits angående användningen av övningsanslaget och

att denna fråga varit förhållandevis svårbedömd. Att särskilda föreskrifter
saknats är i och för sig riktigt. Anslaget, som av Kungl. Maj :t ställts
till fortifikationsförvaltningens förfogande att användas för därmed avsedda
ändamål (statsliggaren över fjärde huvudtiteln 1958/59 s. 171),
har emellertid beviljats efter framställning av förvaltningen själv (prop.
1958: 110 s. 206 och 207). Behov av särskilda föreskrifter har sålunda ej
förelegat; de föreskrifter som utfärdats beträffande t. ex. arméns övningsanslag
torde ha meddelats på grund av att regementschefer och
andra givits rätt att anlita delar av anslaget. Om fortifikationsförvaltningen
avsett att ifrågavarande anslag skulle få användas i vidare utsträckning
än andra liknande anslag hade det ankommit på förvaltningen att
angiva det i sitt anslagsäskande. Såsom chef för beredskapskontoret måste
Lidström antagas ha haft ett väsentligt inflytande i detta hänseende. Vid
dessa förhållanden synes åberopandet av att föreskrifter saknats icke ha
någon reell innebörd. Emellertid ligger redan i benämningen övningsanslag
den begränsning som här är av intresse. Icke någon av de instruktioner,
bestämmelser eller anvisningar, som meddelats med avseende å
andra likartade anslag, giver anledning till antagande att dessa skulle
kunna användas till anordnande av permanenta förläggnings- eller sjukvårdslokaler
(se vid ifrågavarande tidpunkt gällande Förvaltningsinstruktion
för utbildning och övningar, arméintendenturförvaltningen, dnr 3614
Und B, den 26 augusti 1953; statsliggaren över fjärde huvudtiteln 1958/59
s. 229; jfr även liemvärnskungörelsen den 30 juni 1947, SFS nr 673, och
bilagan till 1944 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, s. 27).
Därest Lidström skulle ansett frågan svårbedömd, hade han lätteligen
genom förfrågan hos dåvarande riksräkenskapsverket kunnat erhålla besked
angående möjligheterna att använda materiel- och övningsanslagen.
Även försvarets civilförvaltning, med sin överblick över de till fjärde huvudtiteln
hörande anslagen, och arméintendenturförvaltningen hade kunnat
biträda med sakkunniga råd.

Den andra omständigheten som anförts till stöd för att Lidströms förfarande
icke bedömts vara straffbart utgöres av hovrättens uppfattning
att Lidström gjort vissa i och för sig rimliga överväganden i samband
med utanordningen. För min del kan jag icke dela denna uppfattning.
De åsyftade övervägandena måste nämligen betecknas som en efterhandskonstruktion.
Vid förundersökningen uppgav Lidström att han efter att
ha funderat på saken kommit till den slutsatsen att beloppet 21 000 kronor
kunde utanordnas för att få anläggningen vid stridsskolan fullbordad
och att han ansåg det självklart att beloppet skulle utanordnas från
övningsanslaget, eftersom fråga var om BRB:s övningar. Detta innebär
synbarligen att Lidström övervägt huruvida med hänsyn till hushållningen
med anslagen utanordningen kunde göras men icke huruvida det
var riktigt att taga övningsanslaget i anspråk. Att arméns övningsanslag

icke kan användas till byggande av kaserner synes för övrigt ha bort föranleda
den slutsatsen att icke heller BRB:s övningsanslag kunde anlitas
för iordningställande av permanenta lokaler, allra helst som BRB:s driftvärn
har mycket kort tjänstgöringstid och lokalerna till stor del skulle
komma att begagnas av en organisation som endast i begränsad utsträckning
erhåller statsmedel. Det må dessutom erinras att fortifikationsförvaltningen
genom kasernbyråns utredningssektion i skrivelse den 12
februari 1958 till försvarets sjukvårdsstyrelse meddelat att förvaltningen
saknade medel för sjukvårdsbarackens uppmontering och inredning. Lidström
har själv i hovrätten förklarat att han i samband med besöket i Vällinge
förmodligen erhållit en orientering om vad som förekommit mellan
sjukvårdsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen.

På grund av vad sålunda upptagits har enligt min mening hovrätten
icke anfört bärande skäl för att förklara det felaktiga förfarandet vara av
beskaffenhet att ej medföra ansvar. I själva verket torde ej heller fog
finnas för en dylik förklaring. Även om Lidströms ifrågavarande utanordning
icke på det sätt haft samband med de under åtalspunkt 1 omförmälda,
av Schotte gjorda utanordningarna att den avsett exakt samma
objekt som dessa, utgör tydligen Lidströms förfarande en fortsättning av
Schottes brottslighet. Hemvärnets företrädare var förståeligt nog mycket
belåtna med att genom de av Schotte tillhandahållna medlen få en
förläggningslokal av hög standard, men då de mot bakgrunden av detta
tillmötesgående framställde önskemål om även en sjukvårdslokal, fann
sig Schotte av någon anledning icke kunna medverka i vidare mån än
att han hänvisade till Lidström. Sedan denne till följd härav i april 1958
utbjudits till Vällinge och fått bese vad som åstadkommits med de av
Schotte obehörigen utanordnade medlen begärde företrädarna för hemvärnet
av Lidström de ytterligare medel som erfordrades. Oaktat att Lidström
härefter haft ansenlig betänketid ansåg han sig i september 1958
kunna göra den ifrågavarande, obehöriga utanordningen. På sätt jag
närmare utvecklat i det föregående beträffande Schottes utanordningar
måste även denna ha länt statsverket till saklig olägenhet. Under dessa
omständigheter kan jag icke finna annat än att kravet på korrekt och ansvarsfullt
handlande från de befattningshavares sida vilka betrotts med
att bestämma om användningen av statens medel oförtydbart fordrar att
Lidströms förfarande bedömes som straffbart. Från rent rättsliga synpunkter
skulle det också vara högst otillfredsställande om två så likartade
förfaranden som Lidströms och Schottes vid domstolsprövning
behandlades så väsentligt olika som skett genom hovrättens dom. En
annan sak är att min företrädare i ämbetet med stöd av de vidsträckta
befogenheter som instruktionen för riksdagens ombudsmän konstituerar
funnit sig kunna meddela Lidström åtalseftergift. Om sådan åtgärd är
det sedan åtalet mot Lidström beslutats icke längre fråga.

Kungl. Maj:t meddelade dom i målet den 24 oktober 1963 och fastställde
därvid hovrättens dom.

Från denna dom, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av justitieråden Riben, Brunnberg och Joachimsson, var justitierådet
Bomgren, med vilken justitierådet Regner instämde, skiljaktig och
yttrade:

Rörande åtalspunkten 1 giver utredningen vid handen, att det vid Lidströms
besök i Vällinge i april 1958 måste hava framstått såsom uppenbart
för honom, att arbetena med barackerna dragit avsevarda kostnader,
ävensom att han insett att medel från byggnads- och reparationsberedskapens
anslag tagits i anspråk härför. I anledning av de misstankar om
obehörig anslagsanvändning som detta måste hava ingivit Lidstrom ha e
han bort skyndsamt låta verkställa utredning i saken och tillse att i avvaktan
på utredningen ytterligare medel icke anvandes för ändamålet.
Emellertid får av utredningen anses framgå att arbetena vant i_ det närmaste
slutförda och i övrigt till stor del kontrakterade. Vidare ar utrett,
att Lidström redan tidigare uppdragit åt Linnman att granska de genom
beredskapens försorg utförda arbetena och därvid agna särskild uppmärksamhet
åt bland annat arbetena i Vällinge samt att Lidstrom på
hösten 1958 eller i januari 1959 föranstaltat om att en kameral revision
verkställdes beträffande beredskapens båda anslag. Med hansyn härtill
finner jag vad i denna del lagts Lidström till last icke vara av beskaffenhet
att medföra ansvar.

Vad angår åtalspunkten 2 är utrett, att sjukbaracken var avsedd till
sjukförläggning vid hemvärnets stridsskola i Vällinge samt att anläggningen
tillkommit för att tjäna ett permanent forlaggnmgsandamal. Till
följd härav har — ehuru baracken komme att utnyttjas aven av beredskapens
driftvärn — medel från beredskapens övningsanslag icke
rätteligen kunnat tagas i anspråk för anläggningen. Genom att stalla medel
till hemvärnschefens förfogande måste Lidström, trots de skal han
anfört till stöd för medelsdispositionen, anses hava visat oforstand, tor
vilket han icke kan undgå ansvar.

På grund av det anförda prövar jag lagligt dels faststalla hovrattens
domslut i fråga om åtalspunkten 1 dels, med ändring av domen i fråga
om åtalspunkten 2, döma Lidström jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen for
tjänstefel till femton dagsböter å tjugufem kronor.

2. Åtal mot försvarsområdesbefälhavare för att han i strid mot gällande
föreskrifter låtit med tjänstebil utföra vissa transporter

Ämbetsberättelsen till 1963 års riksdag innehåller (s. 171) en kortfattad
redogörelse för ett av militieombudsmannen mot en försvarsområdesbefälhavare
vid hovrätten för övre Norrland anställt åtal för tjänstefel. Av redogörelsen
framgår att målet vid tidpunkten för färdigställandet av nämnda
ämbetsberättelse var beroende på hovrättens prövning. Sedan numera lagakraftvunnen
dom föreligger, lämnas här nedan en närmare redogörelse för
målet.

Vid militieombudsmannens inspektion av Kalix försvarsområde den 5
juni 1961 antecknades i samband med granskning av verksamheten vid
transportcentralen följande.

Under samtal med den hos försvarsområdesbefälhavaren tillfälligt tjänstgörande
bilföraren värnpliktige nr 410108-893 L. L. Lindbäck framkom
att transport av civila personer (disponenten vid en närbelägen industri)
förekommit på försvarsområdesbefälhavarens direkta order. I anledning
av Lindbäcks uppgifter blev denne närmare hörd och uppgav därvid: Vid
något tillfälle i april 1961 — Lindbäck kunde icke erinra sig dagen — hämtade
han på order av försvarsområdesbefälhavaren i dennes tjänstebil disponenten
vid Ivarlsborgsverken J. Eliasson och dennes hustru i deras bostad
och körde dem till försvarsområdesbefälhavarens bostad. Lindbäck,
som ifrågavarande dag tjänstgjorde i försvarsområdesstabens vakt, ville erinra
sig att transporten ägde rum vid 19-tiden. Omkring klockan 2400 samma
dag körde Lindbäck, likaledes på order av försvarsområdesbefälhavaren,
Eliasson och dennes hustru tillbaka till deras bostad. Vid ett annat tillfälle,
tioligen i maj 1961, körde Lindbäck i samband med tjänstgöring i vakten
på försvarsområdesbefälhavarens order två civila personer, en man och
en kvinna, från Karlsborgsverken till Bodens järnvägsstation. Transporten
ägde rum vid 11—12-tiden på dagen. Bortsett från att han erfarit att de
angivna passagerarna skulle åka tåg till Stockholm hade Lindbäck icke närmare
kännedom om transporten. Lindbäck hade i mycket begränsad omfattning
tjänstgjort som förare av försvarsområdesbefälhavarens tjänstebil.
En värnpliktig Asplund hade på senare tid vanligtvis fört bilen. _

Värnpliktige nr 411123-895 G. A. Asplund uppgav på frågor: Vid ett tillfälle
i maj 1961 hade han på försvarsområdesbefälhavarens order under
tjänstetid kört en äldre dam från Ramelbergsvägen 4 eller 5 i Kalix till försvarsområdesbefälhavarens
bostad. Vid ett annat tillfälle, såvitt Asplund
kunde erinra sig i april 1961, verkställde han i samband med »nå’n konferens
i Haparanda» en körning för försvarsområdesbefälhavaren från Kalix
till Haparanda och åter. Därvid medföljde i bilen, förutom försvarsområdesbefälhavaren,
dennes hustru och en fru Lindstrand.

Med anledning av vad Lindbäck och Asplund sålunda uppgivit infordrades
yttrande från försvarsområdesbefälhavaren översten B. Broberg.

Broberg anförde i yttrande den 23 augusti 1961: Den första av de av
Lindbäck åsyftade transporterna (här betecknad transport 1) ägde rum
den 5 april 1961 och avsåg transport av Eliasson och dennes hustru från
Karlsborg till den byggnad i Kalix, i vilken såväl försvarsområdesstaben
ar inrymd som Broberg har sin bostad, och åter. Den andra av Lindbäck
omnämnda transporten (transport 2) verkställdes den 6 april 1961. Under
maj månad ägde överhuvudtaget inga transporter rum mellan försvarsområdesstaben
och Karlsborgsverken. Transporten avsåg befordran
av en pressattaché vid finska ambassaden i Stockholm och dennes hustru

från Karlsborg till järnvägsstationen i Boden. De båda nu nämnda transporterna,
som stod i direkt samband med varandra, ombesörjdes med Brobergs
tjänstebil av säkerhets- och representationsskäl. På telefonförfrågan
från pressattachén angående bestämmelserna för vistelse inom Kalix skyddsområde
under något eller några dygn i samband med en s. k. goodwillresa
i Norrbotten med bl. a. press- och industribesök därstädes hänvisades till
gällande föreskrifter, Svensk författningssamling (SFS) 1955: 572 och
Norrbottens läns allmänna kungörelser nr 42/1957. Dessutom angavs att
vistelsetillstånd för uppehåll på andra platser eller färd på andra vägar än
de i bestämmelserna angivna kunde lämnas av försvarsområdesbefälhavaren
efter prövning i varje särskilt fall. Vederbörande uppmanades att vid ankomsten
till Kalix taga direkt kontakt med försvarsområdesbefälhavaren
i frågan. För färd till Kalix rekommenderades ordinarie bussförbindelser
på riksväg 13 mellan Luleå och Kalix. Under hänvisning till att inbjudan
erhållits att få bese Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags (LKAB) anläggningar
i Kiruna uttalades avsikten att även få besöka en träindustri och
då närmast Aktiebolaget statens skogsindustriers (ASSI) anläggning i Karlsborg,
belägen inom Kalix skyddsområde. Som förmedlare och tillskyndare
av resan nämndes främst riksdagsmannen Larsson i Hedenäset (6 mil
nordöst om Kalix) samt riksdagsmannen Lassinantti. Den förre hade personligen
förberett besöket vid LKAB under tiden den 6—den 8 april, varvid
pressattachcn jämte hustru skulle vara detta statliga bolags gäster såväl
beträffande transporter som hotellförläggning, förevisning av gruvorna m. m.
Vid telefonsamtal den 4 april med Eliasson överenskoms om ett sammanträffande
mellan denne och pressattachén, då den senare den 5 april på
eftermiddagen efter olika besök i Luleå skulle anlända till Kalix. Ankomsten
till Kalix skedde också klockan 1730 med ordinarie bussförbindelse från
Luleå på riksväg 13. Sammanträffandet, som bl. a. avsåg orientering om
industriförhållanden samt överenskommelse om tider och program m. m.
under den 6 april, ägde rum hos Broberg. Då det här var fråga om representation
gentemot utländsk ambassadtjänsteman i och för besök vid en statlig
industri avhämtades Eliasson i tjänstebil. Härutinnan hänvisas till cirkulärskrivelse
från överbefälhavaren den 7 september 1951, avd ÖB/Adj nr
32: 15, angående användande av tjänstebil vid representation. Av telefonsamtalet
den 4 april framgick också att pressattachén med fru skulle inviteras
på lunch i ASSI:s mäss i samband med besöket den 6 april. Enär
pressattachén åtföljdes av sin hustru och fru Eliasson skulle vara värdinna
vid besöket den 6 april, inbjöds bon att medfölja sin make. Studiebesöket
vid Karlsborgsverken avslutades den 6 april klockan 1300. Tåget till Kiruna
avgick från Luleå klockan 1413 och från Boden klockan 1500. Ingen möjlighet
alt utnyttja allmänna trafikmedel förelåg. Bil måsle därför användas.
Tiden medgav icke färd till Luleå. Enda möjligheten alt hinna
till Boden i tid var bilfärd genom områden och på vägar förbjudna för ut -

länningar. Det var sålunda här fråga om utländsk ambassadtjänstemans
färd inom skyddsområde på för utlänningar förbjudna vägar, där försvarsområdesbefälhavaren
i denna sin egenskap enligt skyddsområdeskungörelsen
äger utfärda erforderliga bestämmelser. Av säkerhetsskäl ordnades därför
direkttransport i kronans bil till Bodens centralstation, dit vederbörande
anlände strax före tågets avgång till Kiruna för omnämnt besök
vid LKAB. — Den transport, som först angivits av Asplund (transport 3),
ägde rum i Brobergs tjänstebil och på dennes order den 2 maj 1961. Färden
avsåg transport av förra ordföranden i Norrbottens lottaförbund fru
Maja Wikström från hennes bostad i Kalix till försvarsområdesstabens
byggnad därstädes och åter. Motiv för transporten var att en ny frivilligassistent
skulle introduceras och stabens nya lokaler visas. Maja Wikström
var den drivande kraften vid bildandet av Kalix lottakår och dess chef under
20 år. Under åren 1945—1957 tillhörde hon försvarsområdesstaben som
frivilligassistent. Den 23 mars 1961 firade lottakåren sitt 25-årsjubileum.
Maja Wikström var på grund av sjukhusvistelse förhindrad närvara. Hon
utlovades då av Broberg att vid tillfälle få bese försvarsområdesstabens nya
lokaler. Såsom tillfälle valdes tillsättandet av stabens nya frivilligassistent,
fru Högdahl, som den 2 maj 1961 tillträdde sin tjänst. Den avgående assistenten
kunde på grund av avflyttning från orten icke närvara. Det ansågs
därvid befogat att ombesörja transport av Maja Wikström, i synnerhet
som den nya stabsbyggnaden ligger tre kilometer utanför tätorten Kalix
och Maja Wikström är sjuklig. Båda damerna var efter genomgång på
assistentens expedition inbjudna på te i Brobergs bostad. -— Den av Asplund
omnämnda transporten till Haparanda (transport i) utfördes den 18
april 1961 i Brobergs tjänstebil. Resans ändamål var att Broberg skulle deltaga
i sammankomst och genomgång med samtliga frivilliga försvarsorganisationer
i Haparanda. Konferensen var anordnad av Haparanda lottakår,
och därvid hölls anföranden rörande de olika organisationernas verksamhet.
Såsom inbjudna att deltaga i mötet medföljde kursledarinnan i Kalix
rödakorskrets och för hemvärnssamariter Brobergs hustru H. Broberg samt
dåvarande frivilligassistenten vid försvarsområdesstaben fru W. Lindstrand.
Båda var iförda tjänstedräkt.

I den av Broberg åberopade cirkulärskrivelsen från överbefälhavaren
den 7 september 1951 meddelade denne i avvaktan på bestämmelser från
Ivungl. Maj:t vissa föreskrifter om användande av tjänstebil vid representation.
Det föreskrevs sålunda att bl. a. försvarsområdesbefälhavare fick,
då fråga var om representation som utövades på grund av vederbörandes
befattning, begagna tjänstebil och därvid medtaga passagerare som skulle
deltaga i representationen.

I skrivelse till försvarets civilförvaltning hemställde militieombudsmannen
att civilförvaltningen skulle avgiva yttrande i ärendet. Av yttrandet
borde framgå vilken förlust som åsamkats statsverket därest de ifråga -

varande transporterna kunde anses ha företagits utan stöd av gällande
bestämmelser.

I yttrande den 24 november 1961 anförde civilförvaltningen: Transport
1. Den av Broberg åberopade cirkulärskrivelsen från överbefälhavaren den
7 september 1951 angående användande av tjänstebil vid representation
är numera föråldrad. Sedan Ivungl. Maj :t genom kungörelse den 5 maj
1952, SFS nr 206, utfärdat vissa bestämmelser om användningen av staten
tillhöriga motorfordon, har — i enlighet med däri lämnat bemyndigande —
civilförvaltningen för försvarets del efter samråd med statens sakrevision
den 26 april 1957 (Tjänstemeddelanden rörande Iantförsvaret avd. A.
/TLA/ 1957 nr 31) utfärdat vissa föreskrifter om användning utom tjänsten
av kronan tillhöriga motorfordon. Enligt 1 § sagda föreskrifter må bl. a.
försvarsområdesbefälhavare, då fråga är om representation som utövas på
grund av vederbörandes befattning, utan ersättning begagna tjänstefordon
och därvid medtaga passagerare vilka skall deltaga i representationen.
Föreskrifterna förutsätter enligt sin ordalydelse att försvarsområdesbefälhavaren
själv, då fråga är om representation, medföljer i bilen.
Då detta icke varit fallet beträffande den nu aktuella transporten den 5
april 1961 av Eliasson och hans hustru, kan redan på den grund föreskrifterna
icke anses tillämpliga. Såsom framgår av 5 § civilförvaltningens förenämnda
föreskrifter skall utnyttjande av tjänstefordon helt eller delvis
utom tjänsten för annat ändamål än som avses i bl. a. 1 § underställas civilförvaltningens
prövning. Såsom exempel på fall, där civilförvaltningen lämnat
medgivande att använda kronans fordon, må nämnas transport av
representanter för dagspressen från Stockholm till i stadens närhet bedrivna
hemvärnsövningar och frivillig befälsövning. Av Brobergs yttrande framgår
att han ej känt till de nyssnämnda bestämmelserna om användningen
av kronans fordon utom tjänsten. Civilförvaltningen kan dock ej finna annat
än att, om frågan om medgivande att företaga ifrågavarande transport
av Eliasson och hans hustru underställts civilförvaltningens prövning, ämbetsverket
ej skulle ha lämnat dylikt tillstånd. Transporten avsåg nämligen
icke transport av den finske pressattachén och hans hustru utan
personer, som mera indirekt och på pressattachéns initiativ kommit att beröras
av dennes s. k. goodwillrcsa. Därtill kommer att, därest Eliassons
och hans hustrus närvaro ansågs erforderlig, deras resor väl torde ha kunnat
ombesörjas på annat sätt än med försvarsoinrådesbefälhavarens tjänstebil.
Civilförvaltningen har därför funnit att den nu ifrågavarande transporten
av Eliasson och hans hustru icke står i överensstämmelse med de
bestämmelser, som finns utfärdade rörande användningen av kronans
fordon utom tjänsten. Med hänsyn till föreliggande förhållanden framstår
det emellertid för civilförvaltningen såsom naturligt, att Broberg på allt sätt
velat underlätta den utländske ambassadtjänstemannens besök. Detta synes
än mer förståeligt mot bakgrunden av de inskränkande bestämmelser, som

gäller i fråga om utlännings färd genom och vistelse inom Kalix skyddsområde,
och de befogenheter, som enligt skyddsområdeskungörelsen (SFS
1955: 572) tillagts försvarsområdesbefälhavaren att medgiva undantag härifrån.
(Jfr även av försvarsområdesbefälhavaren utfärdade bestämmelser
för Kalix skyddsområde, införda i Norrbottens läns allmänna kungörelser
1957 nr 42.) Det synes därför knappast kunna göras gällande, att åtgärden
att transportera Eliasson, som för övrigt därvid representerat en statlig industrianläggning,
och hans hustru i någon högre grad skadat staten eller
inneburit ett åsidosättande av statens intressen. De genom transporten
uppkomna kostnaderna, som beräknats till 22 kronor 70 öre, synes i sammanhanget
skäligen betydelselösa. — Transport 2. Även i detta fall har
förhållandena varit sådana att transporten icke har täckning i de av civilförvaltningen
den 26 april 1957 meddelade föreskrifterna om användning
av tjänstefordon vid representation. Om fråga om transporten underställts
civilförvaltningens prövning jämlikt 5 § sagda föreskrifter torde ämbetsverket
dock ha funnit omständigheterna motivera, att medgivande till
transporten lämnades. Transporten avsåg ju ej endast ett slag av representation
utan även, vilket Broberg själv åberopar, färd inom skyddsområde
på för utlänningar förbjudna vägar. Civilförvaltningen håller för sin del
före att, även om dylikt medgivande ej inhämtats, Brobergs disponerande
av tjänstebil för nu avsett ändamål ej kan ha inneburit ett åsidosättande
av statens intressen. Hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden kan
rentav i sin mån anses tala för lämpligheten av en sådan åtgärd. Statsverkets
kostnader för transporten har uppgått till 91 kronor 52 öre, inberäknat
traktamente om 9 kronor åt bilföraren. — Transport 3. Jämväl beträffande
transporten av Maja Wikström synes goda skäl, låt vara av annan
natur än nyss sagts, kunna anföras till stöd för Brobergs åtgärd. Hans underlåtenhet
att i detta fall inhämta civilförvaltningens medgivande synes
knappast böra läggas honom till last. Statsverkets kostnad stannade vid 3
kronor 24 öre. — Transport 4. I transporten deltog Broberg själv, hans
hustru i egenskap av kursledarinna i Kalix rödakorskrets och för hemvärnssamariter
samt frivilligassistenten vid försvarsområdesstaben W. Lindstrand,
de båda senare iförda tjänstedräkt. Resan företogs till Haparanda
för deltagande i en sammankomst med samtliga frivilligorganisationer
därstädes. Färden måste därför enligt civilförvaltningens mening anses
såsom tjänsteresa för såväl Broberg som de medföljande. Disponerandet av
försvarsområdesbefälhavarens tjänstebil för transporten har därför stått i
överensstämmelse med gällande bestämmelser. I sammanhanget må hänvisas
till försvarsoinrådesinstruktionen den 4 juni 1943 (TLA 1943 nr 45),
särskilt 3 §, samt i 23 kap. 6 mom. Tjänstereglemente för krigsmakten
(TjRK) meddelad bestämmelse om tjänsteresa.

Vid förhör den 16 februari 1962 inför militieombudsmannen uppgav Broberg
till komplettering av sitt den 23 augusti 1961 avgivna yttrande: Bro -

berg kände den finske pressattachén, vilkens namn är Henrik Antell, redan
före dennes besök i Kalix. De hade träffats vid några tillfällen bl. a. å finska
legationen i Stockholm; Broberg var 1934—1936 biträdande militärattaché
i Helsingfors. Broberg är emellertid ej närmare bekant med Antell. Vid
något tillfälle före besöket i Kalix ringde Antell från Stockholm till Broberg
och förfrågade sig angående bestämmelserna för vistelse inom Kalix
skyddsområde. Broberg hänvisade då till gällande föreskrifter. Antell omtalade
att han inbjudits att göra en goodwillresa i Norrland samt begärde
och fick vissa allmänna upplysningar av Broberg. Den 4 april 1961 telefonerade
Antell från Luleå. Härvid omtalade Antell att han önskade bese någon
statlig träindustri. Vidare önskade Antell få diskutera industriella förhållanden
och arbetsförhållanden, särskilt i fråga om den finska arbetskraften.
Det var ej tal om att Antell skulle besöka några militära anläggningar.
Däremot nämnde Antell att han önskade få kontakt med finske konsuln i
Haparanda. Broberg inviterade i detta sammanhang Antell och dennes
hustru till sitt hem i försvarsområdesstabens byggnad. Förmodligen först
efter detta samtal tog Broberg kontakt med Eliasson. Vid ett telefonsamtal
samma dag överenskom Broberg och Eliasson att Antell skulle få göra
ett studiebesök på Karlsborgsverken den 6 april. För att Eliasson skulle
kunna lämna Antell den begärda orienteringen samt för planering av studiebesöket
inbjöd Broberg Eliasson till sitt hem samtidigt med Antell. Genom
att sammanträffandet anordnades kvällen före studiebesöket sparades
tid, vilket var nödvändigt eftersom Antell påföljande dag vid middagstiden
skulle fortsätta till Kiruna. Transporten av Eliasson och dennes hustru var
ej betingad av militära säkerhetsskäl. Broberg ansåg och anser fortfarande
att han i sin egenskap av försvarsområdesbefälhavare hade skyldighet att
representera i anledning av Antells besök. Enligt Brobergs mening borde
han vara behjälplig vid och underlätta en goodwillresa tillskyndad av svenska
riksdagsledamöter, framför allt då besöket gällde en statlig industri.
Broberg anser därför att han varit berättigad att utnyttja tjänstebil för
transporten av makarna Eliasson. Vid Antells besök i Karlsborg deltog
även Broberg och hans hustru, varför färden dit företogs i Brobergs egen
bil. Efter besöket på Karlsborgsverken lät Broberg med sin tjänstebil befordra
Antell och dennes hustru direkt till Boden. Skälet härtill var att
färden av tidsnöd måste företagas på för utlänningar förbjudna vägar. De
vägar inom Kalix skyddsområde å vilka färden skulle ske var visserligen
ej förbjudna för utlänningar men Broberg beordrade föraren att från
Börjelslandet köra norr om Pcrsöfjärden direkt till Boden. Denna väg (länsväg
383), som är den kortaste, ligger inom Bodens skyddsområde och är
förbjuden för utlänningar. Genom att färden företogs i kronans bil och
med militär förare kunde säkerhetskraven tillgodoses. Broberg hade emellertid
icke någon misstanke att Antell ämnade företaga något för att åtkomma
svenska militära hemligheter. Broberg tog ej någon kontakt med

försvarsområdesbefälhavaren i Boden för att utverka tillstånd till färden
norr om Persöfjärden. Tiden tillät icke detta. Broberg ansåg sig emellertid
som försvarsområdesbefälhavare kunna tillåta användning av vägen utan
särskilt tillstånd. Ifrågavarande transport var sålunda föranledd av säkerhetsskäl.
Broberg anser därför att han ej förfarit felaktigt genom att beordra
densamma. — I anledning av värnpliktige Lindbäcks uppgift att denne
troligen i maj 1961 transporterat en man och en kvinna från Ivarlsborgsverken
till Boden upplyser Broberg alt någon sådan transport med tjänstebil
från Karlsborgsverken eller Kalix till Boden icke verkställts under maj
1961, vilket Broberg kontrollerat bl. a. i motorfordonsböckerna.

Sedan Broberg beretts tillfälle att taga del av det vid förhöret upprättade
protokollet i koncept, har Broberg framställt vissa anmärkningar mot detsamma.
Dessa anmärkningar har i vissa delar beaktats vid protokollets
slutliga avfattande. I återstående delar har, enär Brobergs anmärkningar
icke står i överensstämmelse med vad vid förhöret förekom, ändring ej
vidtagits. I sistnämnda delar har Broberg uppgivit: Beträffande uppgifterna
om Brobergs tidigare bekantskap med Antell bör meningen »Broberg
är emellertid ej närmare bekant med Antell» utgå. — Vidkommande de två
telefonsamtalen mellan Antell och Broberg före Antells besök i Kalix
förekom vid samtalet den 4 april allenast att Broberg inviterade Antell
och dennes hustru till sitt hem. Övriga i protokollet upptagna frågor avhandlades
vid det tidigare telefonsamtalet. — Vid sammanträffandet mellan
Antell, Broberg och Eliasson i Brobergs hem förekom följande. Först
kontrollerades huruvida Antell önskade besöka några andra platser inom
skyddsområdet än Karlsborg. Beträffande den önskade orienteringen om
den finska arbetskraften inom försvarsområdet användes som underlag
sammanställningar m. m. över dels av försvarsområdesbefälhavaren, dels
av Kungl. Maj :t beviljade vistelsetillstånd inom skyddsområdet. Beträffande
den sålunda redovisade arbetskraftens utnyttjande inom skogsindustrin
lämnade Eliasson vissa upplysningar och synpunkter. Broberg inbjöd
Eliasson till sitt hem samtidigt med Antell för att Broberg och Eliasson
gemensamt skulle kunna lämna Antell de begärda orienteringarna. —
Länsväg 383 användes i regel och så gott som dagligen vid transport med
militära fordon mellan Kalix och Boden. — Ehuru Broberg icke hade någon
misstanke att Antell ämnade företaga något för att åtkomma svenska
militära hemligheter, kunde detta förhållande likväl ej fritaga honom
från skyldigheten att tillgodose säkerhetskraven på sätt som skedde. —
Försvarsområdesbefälhavaren i Boden har efteråt orienterats om ifrågavarande
färd å länsväg 383.

Med anledning av de nya och mot tidigare uttalanden i viss mån stridande
uppgifter, som Broberg lämnat vid ifrågavarande förhör, anhöll militieombudsmannen
att civilförvaltningen måtte inkomma med förnyat yttrande
i ärendet.

I ett den 27 mars 1962 inkommet, den 16 i samma månad dagtecknat
yttrande anförde civilförvaltningen: I sitt yttrande den 24 november 1961
har civilförvaltningen vid sin bedömning av de båda transporterna den 5
och den 6 april 1961 (transport 1 och 2) fäst avgörande vikt vid att desamma
haft samband med eller avsett utövande av viss representation gentemot
den finske pressattachén under dennes s. k. goodwillresa i Norrbottens
län. Det har även synts civilförvaltningen betydelsefullt, att attachén
före resan direkt kontaktat Broberg för att höra sig för bl. a. om bestämmelserna
för utlännings vistelse inom Kalix skyddsområde, om vilkas innehåll
det låg närmast till hands att Broberg såsom försvarsområdesbefälhavare
lämnade en orientering. Under dylika förhållanden har det förefallit
civilförvaltningen helt naturligt, att Broberg höll kontakt med attachén
under besöket och försökte underlätta detsamma. I nu berörda avseenden
synes, såvitt civilförvaltningen kunnat finna, intet ha framkommit vid det
med Broberg inför militieombudsmannen hållna förhöret, som föranleder
ämbetsverket till annan bedömning. Då civilförvaltningen sålunda ansett
Brobergs handlande böra bedömas från angivna synpunkter, har civilförvaltningen
ej förbisett, varken att den finske pressattachéns och hans
hustrus vistelse i Kalix och Karlsborg var avsedd att vara så pass kort tid,
att särskilt av Broberg lämnat tillstånd icke erfordrades, eller att desammas
färder inom Kalix skyddsområde ägde rum på vägar, som utlänning
ägde begagna. Att sedan transporten till Boden den 6 april 1961 delvis företogs
på väg inom Bodens skyddsområde, som är förbjuden för utlänningar,
har civilförvaltningen, såsom framgår av ämbetsverkets yttrande, i viss
mån funnit motivera transporten i fråga. Visserligen tog, såsom framgår
av det vid förhöret förda protokollet, Broberg ej någon kontakt med försvarsområdesbefälhavaren
i Boden för att utverka tillstånd till färden,
enligt Brobergs uppgift emedan tiden ej tillät detta. Broberg uppger även,
att försvarsområdesbefälhavaren i Boden »efteråt» — tidpunkten anges
icke närmare —- orienterats om ifrågavarande färd å länsväg 383. Civilförvaltningen
har emellertid ansett sig kunna utgå från att, om Broberg före
färdens företagande sökt sådan kontakt, tillstånd till färden skulle ha
lämnats av försvarsområdesbefälhavaren i Boden. De upplysningar, som
Broberg även i övrigt lämnat vid nämnda förhör och hans senare gjorda
anmärkningar mot avfattningen av protokollet, synes ej heller vara av den
art eller beskaffenhet, att civilförvaltningen anser sig böra frångå sin i
yttrandet den 24 november 1961 uttalade uppfattning om de båda transporterna.

Sedan Broberg beretts tillfälle att taga del av den i ärendet förebragta
utredningen i dess helhet, har han i en den 27 april 1962 dagtecknad skrift
anfört: Vid de tillfällen då omskrivna transporter av Broberg beordrades
ägde han icke kännedom om de av civilförvaltningen utfärdade föreskrifterna
(TLA 1957 nr 31) av vilka bl. a. framgår, att utnyttjande av

tjänstefordon i vissa fall skall underställas civilförvaltningens prövning.
Sedan Broberg numera tagit del härav inser han att så bort ske. Bestämmelserna
kommer i framtiden att beaktas. Beträffande transporten av makarna
Eliasson (transport i) har civilförvaltningen utöver ovannämnda
bestämmelser om hänvändelse till förvaltningen även framhållit dels att
försvarsområdesbefälhavaren bort medfölja i bilen, dels att Eliassons resor
kunnat ombesörjas på annat sätt. Som förklaring vill Broberg framhålla
att Antell anlände klockan 1730. Om Broberg själv skulle avhämtat Eliasson,
hade han fått resa klockan 1800 vilket knappast låtit sig göra. Vid
Brobergs telefonsamtal med Eliasson framhöll denne vissa svårigheter med
transporten, varför Broberg erbjöd sig att ombesörja denna. Det föll sig
för övrigt naturligt att vara Eliasson som representant för en statlig industri
behjälplig, enär denne vid flera tillfällen på olika sätt gynnat den frivilliga
försvarsverksamheten såväl ekonomiskt som genom att ställa Karlsborgsverkens
hornmusikkår till förfogande m. m. Han har dessutom städse
visat stort tillmötesgående vid årligen återkommande militära studiebesök.
Fru Eliasson tillhör Kalix lottakår som aktiv lotta. Transporten av makarna
Eliasson kan därför ses som en form av representation icke enbart gentemot
Antell utan även gentemot makarna Eliasson. Härigenom anser Broberg
sig ha främjat samarbetet med civil myndighet i enlighet med försvarsområdesinstruktionen
§ 3. Beträffande transporten Karlsborgsverken—Boden
(transport 2) och underlåtenheten att inhämta medgivande
av försvarsområdesbefälhavaren i Boden före transporten på väg 383 inser
Broberg det formellt oriktiga härutinnan. Vad angår transporten av f. d.
frivilligassistenten Maja Wikström (transport 3) torde denna närmast få
betecknas som en tjänsteresa, enär hon frivilligt åtagit sig att sätta den
nytillträdande frivilligassistenten in i hennes verksamhet. Med hänvisning
dels till den positiva bedömning som civilförvaltningen gjort av de olika
transporternas lämplighet, de konstaterade »skäligen betydelselösa kostnaderna»
samt att åtgärderna ej kan anses ha skadat staten eller ha inneburit
ett åsidosättande av statens intressen, dels till att Broberg genom
utredningen numera fått klarlagt gällande bestämmelser och förfaringssätt,
vilka i framtiden kommer att beaktas, vill Broberg hemställa att militieombudsmannen
måtte låta vid saken bero.

Vidkommande de av Broberg gjorda anmärkningarna rörande det vid
förhöret med honom den 16 februari 1962 upprättade protokollet har Broberg
i en vid nyssnämnda yttrande fogad promemoria anfört: Anledningen
till Brobergs förslag att meningen »Broberg är emellertid ej närmare bekant
med Antell» skulle utgå var att det beträffande Brobergs bekantskap
med Antell vid förhöret från Brobergs sida påpekades, att det just var bekantskapen
med Antell som sannolikt var anledningen till att Antell personligen
ringde upp Broberg med förfrågan angående möjligheterna till
besöket inom området. På militieombudsmannens fråga om bekantskapen

också var motivet för att Broberg tog sig an saken, svarade Broberg ett bestämt
nej. Om detta uppfattats som att Broberg icke var närmare bekant
med Antell föreligger ett missförstånd. Broberg tilläde för övrigt vid förhöret,
att det av psykologiska skäl dock är naturligt att, när en bekant tar
kontakt, man blir särskilt intresserad. Då intet av detta upptagits i protokollet
utan endast den angivna meningen, kunde innebörden måhända bli
den, att Broberg sökte undandra sig bekantskapen med Antell. Broberg
föreslog därför att meningen skulle utgå, då Broberg för militieombudsmannen
klart framhållit att hans bekantskap med Antell icke i sak påverkat
hans åtgärder. Beträffande de två telefonsamtalen mellan Antell och Broberg
före Antells besök i Kalix är det svårt att efter i det närmaste ett år
exakt komma ihåg vad som avhandlades i vart och ett av de två samtalen
som rörde samma sak. Broberg vill dock minnas att vid båda samtalen
Antell omnämnde ändamålet med sin s. k. goodwillresa, vilka som varit
honom behjälpliga att organisera densamma o. s. v. Det var detta som var
motivet för hans förfrågan om bestämmelserna för vistelsetillstånd inom
skyddsområdena. Vid det första samtalet var tider m. m. rätt obestämda,
varför Broberg uppmanade honom att ta förnyad kontakt när besöket
blev aktuellt. Detta skedde den 4 april. Tidpunkten då försvarsområdesbefälhavaren
i Boden orienterades om Antells färd å länsväg 383 kan Broberg
ej exakt ange. Då Broberg och nämnde befälhavare ofta har samråd
i tjänsten har meddelandet om transporten lämnats i samband med andra
tjänstesamtal sannolikt senast inom några dagar efter transporten. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i en den 10 maj 1962 dagtecknad åtalsinstruktion
följande.

I 1 § kungörelsen den 5 maj 1952 (SFS nr 206) om användningen av staten
tillhöriga motorfordon stadgas att sådant motorfordon ej må utan medgivande
av vederbörande myndighet användas vid färd eller transport utom
tjänsten samt att medgivande må lämnas, förutom då det påkallas med hänsyn
till sjukdoms- eller olycksfall, allenast under förutsättning att statens
intressen ej åsidosättes. Enligt 2 § samma kungörelse utfärdas närmare bestämmelser
rörande tillämpningen av kungörelsen och om beräkning i förekommande
fall av ersättning för användning av motorfordon utom tjänsten
av, såvitt nu är i fråga, försvarets civilförvaltning efter samråd med statens
sakrevision.

Civilförvaltningen har den 26 april 1957 (TFA nr 31) meddelat föreskrifter
om användning utom tjänsten av kronan tillhöriga motorfordon.
Enligt 1 § må bl. a. försvarsområdesbefälhavare, då fråga är om representation
som utövas på grund av hans befattning, utan ersättning begagna tjänslefordon
och därvid medtaga passagerare som skall deltaga i rcpresenta -

tionen. I 2 och 3 §§ stadgas att under vissa betingelser tjänstefordon får användas
vid olycks- och sjukdomsfall samt för transport av personal som deltager
i fritidsundervisning ävensom att entreprenör, markägare och annan
utomstående som deltager i förrättning berörande försvaret må utan ersättning
medfölja tjänstefordon. Beträffande utlåning av motorfordon och släpfordon
i vissa fall hänvisar 4 § till vad därom finnes särskilt stadgat. Slutligen
föreskrives i 5 § att fråga om utnyttjande av tjänstefordon helt eller
delvis utom tjänsten för annat ändamål än som avses i det föregående skall
underställas civilförvaltningens prövning.

Transport 1

Utredningen visar att översten Broberg den 5 april 1961 låtit med sin
tjänstebil transportera disponenten Eliasson och dennes hustru, vid 19-tiden
från deras bostad i Karlsborg till Brobergs bostad i Kalix och omkring klockan
2400 tillbaka till makarna Eliassons bostad, samt att statsverkets kostnad
för transporten uppgått till 22 kronor 70 öre.

Broberg har förklarat sig anse att han varit berättigad att med tjänstebil
ombesörja ifrågavarande transport. Till stöd därför har han anfört att han i
egenskap av försvarsområdesbefälhavare hade skyldighet att representera i
anledning av finske pressattachén Antells besök i Norrbotten och att han
ansåg sig böra främja detta besök genom att till sitt hem inbjuda makarna
Eliasson. Broberg har därjämte framhållit att transporten kunde ses som en
form av representation även gentemot makarna Eliasson och att Broberg därigenom
främjat samarbetet med »civil myndighet».

Hur det än må förhålla sig med vad Broberg sålunda åberopat och även
om, såsom Broberg ytterligare påstått, Eliasson under vistelsen i Brobergs
hem lämnat Antell viss orientering samt biträtt denne med planering av tillämnat
besök i Karlsborg, kan uppenbarligen icke dessa omständigheter ha
medfört att transporten av makarna Eliasson fått karaktär av tjänsteuppgift
för Broberg. Transportens tillåtlighet är följaktligen att bedöma enligt de ovan
återgivna föreskrifterna om användning utom tjänsten av kronan tillhöriga
motorfordon. Brobergs däri stadgade rätt att för egen del vid representation
begagna tjänstefordon innebär givetvis icke att Broberg ägt utnyttja sådant
fordon för befordran av gäster till och från sin bostad. Frågan om medgivande
till transporten har ej heller, på sätt föreskrivits, underställts civilförvaltningens
prövning. I yttrande i ärendet har för övrigt civilförvaltningen förklarat
att, om underställning skett, sådant medgivande ej skulle ha lämnats.

Vid dessa förhållanden finner jag att Broberg genom att låta företaga ifrågavarande
transport förfarit felaktigt.

Transport 2

Utredningen får anses giva vid handen att Broberg den 6 april 1961 låtit
med sin tjänstebil transportera Antell och dennes hustru från Karlsborg

till Boden samt att statsverkets kostnad för transporten uppgått till 91 kronor
52 öre.

Broberg har gjort gällande att han ej förfarit felaktigt genom att beordra
denna transport, enär den var föranledd av säkerhetsskäl.

Jämlikt skyddsområdeskungörelsen den 21 oktober 1955 (SFS nr 572),
kungörelsen den 29 juni 1956 (SFS nr 392) angående fastställande av
skyddsområden och försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 29 juni
1956 (TLA nr 40) gäller i huvudsak följande. Kalix skyddsområde omfattar
bl. a. Nederkalix och Töre kommuner. För direkt resa genom
skyddsområdet eller för färd till eller från för utlänning medgiven vistelseplats
inom detta äger utlänning begagna sig av järnvägen samt av vissa
vägar, däribland vägarna Jämtön—Töre—Månsbyn—Kalix—Sangis-Säivis
(riksväg 13), Kalix—Risön—Karlsborg och Karlsborg—Vånafjärden^-riksväg
13. Färd å andra vägar eller å gångstigar eller i terräng är förbjuden,
därest icke försvarsområdesbefälhavaren för visst fall sådant medgiver.
Utan särskilt tillstånd äger utlänning tillfälligt vistas i bl. a. Kalix och
Karlsborg varje gång under högst så lång tid att vistelsen inom skyddsområdet,
färden till och från uppehållsplatsen inberäknad, omfattar sjuttiotvå
timmar. Utlänning äger icke taga fotografier av skyddsområde eller
göra avbildningar eller beskrivningar därav. Ej heller må utlänning inom
skyddsområde företaga topografiska eller andra mätningar eller där innehava
sprängämnen. Utlänning äger icke utan särskild tillåtelse beträda
etablissement, såsom kasern, varv, förråd, fabrik och verkstad, eller anläggning,
såsom skjutfält, flygplats och permanent övningsfält, därest
etablissementet eller anläggningen tillhör försvaret eller nyttjas av detsamma.
Tillsynen å efterlevnaden av de i skyddsområdeskungörelsen givna
eller med stöd därav utfärdade föreskrifterna tillkommer vederbörande
polismyndighet. Militär befälhavare äger, där det för utövande av den på
honom ankommande tillsynen å efterlevnaden av samma föreskrifter må
anses vara av behovet påkallat, erhålla erforderligt biträde av polismyndigheten.

Enligt de sålunda återgivna föreskrifterna har något hinder icke förelegat
för Antells ifrågavarande besök inom Kalix skyddsområde, vare sig
med avseende å uppehållsplatserna Kalix och Karlsborg eller i fråga om
färden genom skyddsområdet. Av föreskrifterna framgår också att övervakningen
av desammas efterlevnad åvilar polismyndigheten; endast beträffande
militära etablissement och anläggningar torde det ankomma på
försvarsområdesbefälha varen att utöva tillsyn. Såsom Broberg själv uppgivit
har emellertid Antells besök ej avsett något militärt förhållande och
överhuvud icke föranlett misstanke om att något otillåtet skulle förekomma.

Broberg har förklarat att på hans order transporten inom Bodens
skyddsområde försiggick på väg, varest utlänning icke ägde färdas utan

särskilt medgivande. Det är högst anmärkningsvärt att Broberg vid orderns
meddelande — såsom han ock vid mitt förhör med honom tydligt lät förstå
— trodde sig äga rätt att lämna det erforderliga medgivandet. Då det
i 10 § 1 mom. skyddsområdeskungörelsen stadgas förbud för utlänning
att färdas å andra än särskilt angivna vägar, därest ej kommendanten eller
(jämlikt 8 §) försvarsområdesbefälhavaren för visst fall sådant medgiver,
innebär givetvis detta att endast den kommendant eller försvarsområdesbefälhavare
som för befälet på platsen är behörig att lämna medgivande.
Genom att beordra ifrågavarande transport, såvitt den rört för utlänning
förbjuden väg inom Bodens skyddsområde, har följaktligen Broberg överträtt
sina befogenheter. Att Broberg sedermera må ha orienterat försvarsområdesbefälhavaren
i Boden om transporten saknar uppenbarligen betydelse
i sammanhanget.

Under nu angivna omständigheter kan tydligen icke säkerhetsskäl ha
berättigat Broberg att anordna ifrågavarande transport. Icke heller eljest
har transporten varit att anse som tjänsteförrättning. Jämlikt ovannämnda
föreskrifter om användning utom tjänsten av kronan tillhöriga motorfordon
hade därför frågan om transportens tillåtlighet bort underställas
civilförvaltningens prövning, men detta har Broberg underlåtit.

Jag finner förty att Broberg jämväl genom ifrågavarande transports anordnande
förfarit felaktigt.

Civilförvaltningen har emellertid i yttrande i ärendet uttalat att, om
frågan om transportens tillåtlighet underställts ämbetsverkets prövning,
civilförvaltningen torde ha funnit omständigheterna motivera att medgivande
till transporten lämnades. Grunden till detta ställningstagande synes
vara att transporten ansetts avse icke blott ett slag av representation utan
även färd inom skyddsområde på för utlänningar förbjudna vägar.

Med anledning härav må först framhållas att av Brobergs egna uppgifter
framgår att transporten icke var planerad i förväg utan bestämdes sedan
det visat sig att vistelsen i Karlsborg varade längre än beräknat. Det
torde därför kunna ifrågasättas om spörsmålet angående transportens tilllåtlighet
i verkligheten kunnat bli prövat av behörig myndighet. Vidare
är att märka att Antells besök i Kalixtrakten, vilket ej synes ha ingått i
den ursprungligen på föranledande av två namngivna riksdagsmän arrangerade
goodwillresan, icke på något sätt berört krigsmakten. Syftet med besöket
var, enligt vad Broberg själv uppgivit, att industriella förhållanden,
däribland den ett statligt bolag tillhöriga anläggningen i Karlsborg, skulle
studeras, och såsom ovan utvecklats har de för skyddsområdet gällande
föreskrifterna icke påkallat åtgärd från Brobergs sida. Brobergs påstående
att han i sin egenskap av försvarsområdesbefälhavare hade skyldighet att
representera förtjänar under dessa omständigheter icke avseende. Att Broberg,
sedan han telefonledes på förfrågan upplyst om nämnda föreskrifter,
även medverkat vid besöket torde därför ha haft sin egentliga orsak i per -

sonliga relationer. Därest frågan om transportens tillåtlighet överhuvud i
vederbörlig ordning underställts civilförvaltningens prövning och därvid
lämnats korrekta och fullständiga uppgifter, måste det alltså antagas att
civilförvaltningen kunnat komma till annat resultat än det som förutnämnda
hypotetiska ställningstagande innebär.

Transport 3

Utrett är att Broberg den 2 maj 1961 låtit med sin tjänstebil transportera
f. d. frivilligassistenten Maja Wikström från hennes bostad i Kalix till
försvarsområdesstabens lokaler därstädes och åter samt att statsverkets
kostnad för transporten uppgått till 3 kronor 24 öre.

Broberg har hävdat att denna transport närmast är att beteckna som
eu tjänsteresa, enär Maja Wikström enligt åtagande skulle medverka da
en nytillträdande frivilligassistent sattes in i sin blivande verksamhet.

Omständigheterna kan ej anses vederlägga vad Broberg sålunda uppgivit,
och jag finner förty icke styrkt att Broberg förfarit oriktigt genom ifrågavarande
transports anordnande.

Transport 4

Lika med civilförvaltningen finner jag ej skäl till anmärkning i anledning
av denna transport. I

I enlighet med det anförda har Broberg i strid mot gällande bestämmelser
låtit ombesörja transporterna 1 och 2 samt sålunda av oförstånd
eller oskicklighet eftersatt sin tjänsteplikt. Broberg har följaktligen gjort
sig skyldig till tjänstefel.

Den kostnad som genom transporterna åsamkats statsverket, tillhopa
114 kronor 22 öre, är visserligen icke av större betydelse och transporterna
har icke, i vart fall ej direkt, skett till Brobergs egen fördel. Åtminstone i
det ena fallet har emellertid även olägenhet för föraren uppkommit; transport
1 har sålunda delvis företagits nattetid. Beträffande transport 2 är att
beakta att Broberg obehörigen låtit utlänning färdas inom annat skyddsområde
än det inom vilket han själv är försvarsområdesbefälhavare, vartill
kommer att han i avgivet yttrande lämnat vilseledande uppgifter bl. a.
i frågan huruvida transporten skett på för utlänning förbjudna vägar. Men
framför allt måste de båda transporterna anses såsom utslag av bristande
ansvarskänsla med avseende å handhavandet av kronans materiel. Inom
krigsmakten finns ett mycket stort antal motorfordon. Det är självfallet
en angelägenhet av vikt att dessa användes endast för ändamål vartill de
är avsedda; i kap. 6 mom. 6 tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) inskärpes
att krigsman skall iakttaga varsamhet med kronans egendom samt
sparsamhet med kronans medel och förnödenheter. För att förhindra otilllåtet
begagnande av bilar utövas kontroll genom särskilda körorder in. in.

Varje chef har dessutom i förhållande till sina underlydande en allmän
skyldighet att icke lämna oanmärkt uppdagat fel eller försummelse mot
gällande föreskrifter m. m. för tjänsten (kap. 6 mom. 35 TjRK). När det
gäller högste chefen för en enhet kan av naturliga skäl varken vanliga
kontrollåtgärder eller överordnades anmärkningsplikt få nämnvärd betydelse.
För den som själv har yttersta ansvaret för enhetens fordon blir det
därför huvudsakligen den egna ansvarskänslan som utgör garanti mot missbruk
av fordonen. Broberg har icke ens gjort sig underrättad om gällande
bestämmelser på området. Säkerligen skulle han ha kunnat få kännedom
om dem genom att vända sig till någon befattningshavare vid försvarsområdesstaben.

Med hänsyn till det anförda kan enligt min mening Broberg icke undgå
ansvar för vad han låtit komma sig till last.

Broberg skall förty ställas under åtal jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
för tjänstefel, bestående i att han av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt
sin tjänsteplikt såsom försvarsområdesbefälhavare genom att i strid mot
gällande föreskrifter ha låtit med tjänstebil transportera dels den 5 april
1961 makarna Eliasson från deras bostad i Karlsborg till Brobergs bostad
i Kalix och åter, dels ock den 6 april 1961 makarna Antell från Karlsborg
till Boden, delvis med utnyttjande av väg varpå utlänning icke får färdas
utan särskilt medgivande.

Åtalet skall jämlikt 78 § militära rättegångslagen väckas vid hovrätten
för övre Norrland.

Militieombudsmannen uppdrog åt byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
B. Isacson att väcka och utföra åtal mot Broberg i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Isacson påstod vid hovrätten för övre Norrland ansvar å Broberg i enlighet
med åtalsinstruktionen. Efter honom av civilförvaltningen lämnat
uppdrag yrkade Isacson vidare åläggande för Broberg att till kronan utgiva
skadestånd för ifrågavarande transporter med tillhopa 114 kronor
22 öre.

Hovrätten meddelade dom i målet den 18 januari 1963 och dömde därvid
Broberg, jämlikt 4 kap. 1 § och 25 kap. 4 § strafflagen samt 2, 6 och
7 §§ lagen om disciplinstraff för krigsmän, för tjänstefel till disciplinbot
för tio dagar med trettiofyra kronor 50 öre för dag, varjämte Broberg förpliktades
att i skadestånd till kronan utgiva etthundrafjorton kronor 22
öre.

Domskälen angavs av hovrätten sålunda.

I 1 § kungl. kungörelsen den 5 maj 1952 om användningen av staten
tillhöriga motorfordon stadgas, att sådant motorfordon ej må utan medgivande
av vederbörande myndighet användas vid färd eller transport utom
tjänsten samt att sådant medgivande må, förutom då det påkallas med
hänsyn till sjukdoms- eller olycksfall, lämnas allenast under förutsättning
att statens intressen ej åsidosättas. Enligt 2 § samma kungörelse utfärdas
beträffande försvaret — med undantag av försvarets fabriksverk — närmare
bestämmelser rörande tillämpningen av kungörelsen av försvarets civilförvaltning
efter samråd med statens sakrevision, numera riksrevisionsverket.

Försvarets civilförvaltning har den 26 april 1957 med stöd av sistnämnda
författningsrum meddelat föreskrifter om användning utom tjänsten av
kronan tillhöriga motorfordon. Enligt 1 § i dessa föreskrifter må försvarsområdesbefälhavare,
då fråga är om representation, som utövas på grund
av hans befattning, utan ersättning begagna tjänstefordon och därvid medtaga
passagerare, vilka skola deltaga i representationen. I 2 och 3 §§ stadgas,
att under vissa betingelser tjänstefordon må användas vid olycks- och
sjukdomsfall samt för transport av personal, som deltager i fritidsundervisning,
ävensom att entreprenör, markägare och annan utomstående, som
deltager i förrättning berörande försvaret, må utan ersättning medfölja
tjänstefordon. I 4 § stadgas om utlåning av motorfordon till vissa myndigheter
och organisationer. Slutligen föreskrives i 5 §, att fråga om utnyttjande
av tjänstefordon helt eller delvis utom tjänsten för annat ändamål
än som avses i det föregående skall underställas civilförvaltningens prövning.

Beträffande utlännings rätt att färdas å vägar inom skyddsområde framgår
av 2, 8 och 10 §§ skyddsområdeskungörelsen den 21 oktober 1955, att
utlänning icke må färdas å andra vägar inom skyddsområde än de av
Kungl. Maj :t bestämda, där ej kommendanten eller försvarsområdesbefälhavaren
för visst fall medgiver sådant.

Av kungl. kungörelsen den 29 juni 1956 angående fastställande av
skyddsområden, kungl. brevet den 29 juni 1956 angående bestämmande
jämlikt skyddsområdeskungörelsen av vissa för utlänningar tillåtna vägar
och vattenfarleder samt kungl. brevet den 3 juni 1960 angående visst tillägg
till nyssnämnda brev framgår, att vägarna nr 383 och 356, å vilka transporten
den 6 april 1961 delvis skett, äro belägna inom Bodens skyddsområde
samt att Kungl. Maj:t icke medgivit utlänning rätt att färdas å dessa
vägar. Utlänning äger således icke färdas å dessa vägar utan tillstånd av
befälhavaren för Bodens försvarsområde.

Hovrätten finner utredningen giva vid handen, att Broberg vid ifrågavarande
transporter — såsom militieombudsinannen påstått vid utveckling
av åtalet — låtit tjänstebil komma till användning utom tjänsten. Broberg
har icke vid någon av transporterna begagnat bilen för egen del. Vid dessa

förhållanden har han enligt ovan angivna föreskrifter om användning utom
tjänsten av kronan tillhöriga motorfordon varit skyldig att inhämta civilförvaltningens
tillstånd till transporterna. Detta har Broberg ostridigt underlåtit.
Han har alltså genom att tillåta transporterna åsidosatt vad enligt
nämnda föreskrifter ålegat honom.

Utrett är vidare — såsom militieombudsmannen vid utveckling av åtalet
ytterligare gjort gällande — att transporten den 6 april 1961, varvid utlänning
medföljt, delvis skett på de vägar inom Bodens skyddsområde, varå
enligt förut angivna föreskrifter rörande skyddsområden utlänning icke
ägt att färdas utan tillstånd av befälhavaren för Bodens försvarsområde,
samt att Broberg, oaktat dylikt tillstånd ej inhämtats, tillåtit transporten.
Under dessa omständigheter och då förhållandena icke kunna anses ha
varit sådana, att det av säkerhetsskäl tillkommit Broberg att ställa tjänstebil
till förfogande för denna transport, måste Broberg anses ha åsidosatt
jämväl vad med hänsyn till sistnämnda föreskrifter ålegat honom, då han
tillät transporten.

Brobergs underlåtenhet att iakttaga föreskrifterna i nämnda båda avseenden
har, enligt vad utredningen måste anses giva vid handen, skett av
oförstånd.

På grund av det anförda finner hovrätten Broberg förfallen till ansvar för
tjänstefel, som med hänsyn till omständigheterna få anses ringa.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Åtal mot värnpliktig fänrik för missfirmelse mot värnpliktig

I en till militieombudsmannen den 22 november 1962 inkommen skrift
anmälde värnpliktige nr 420930-855 E. K. G. Viklund, Västerbottens regemente,
att värnpliktige fänriken vid regementet Per-Ola Engelbrekt Asplund
den 19 november 1962 förgripit sig mot Viklund genom att kalla honom
för »tattardjäveb.

Sedan skriften översänts till stadsfiskalen i Umeå för utredning, inkom
den 19 december 1962 från denne ett hos kriminalpolisen i Umeå upprättat
förundersökningsprotokoll, enligt vilket förhör i saken hållits med Viklund
och Asplund samt värnpliktiga nr 421212-877 K. E. G. Ejvemark, nr 421102-851 B. E. S. Edström, nr 390108-871 P.-E. Sörås och nr 421106-853 I. K. S.
Nyström.

Av utredningen inhämtades följande.

Viklund uppgav: Han tillhör sjätte kompaniets första pluton, för vilken
Asplund är chef. På morgonen den 10 november 1962 var kompaniet, formerat
i plutoner, uppställt på kaserngården. Det visiterades av kompanichefen.
Enär Viklund i strid mot vad som anbefallts inte var utrustad med

handskar, beordrade kompanichefen honom att hämta dessa. Efter att ha
hämtat handskarna i kompanilokalerna återvände han till plutonen. Han
passerade därvid mellan plutonen och Asplund, som stod cirka tre meter
framför plutonen. Asplund anmodade då Viklund att anmäla sig för kompanichefen.
Viklund såg emellertid att flera andra värnpliktiga, som också
hämtat handskar, gick direkt till sina platser. Han påvisade detta för Asplund
genom en gest med högra handen och mumlade samtidigt: »Se på
dem.» Asplund yttrade därvid: »Det skall du ge fan i.» Efter ett mycket kort
uppehåll tilläde Asplund: »Tattardjävul.» Ett flertal värnpliktiga hörde yttrandet
och reagerade mot detta. Senare samma dag begärde Viklund att Asplund
skulle be om ursäkt, men Asplund förnekade att han kallat Viklund
för »tattardjävul» och påstod alt han sagt »taltarfasoner». Viklund hade
dock tydligt hört ordet »tattardjävul». Han hade vid flera tillfällen försökt
få Asplund att taga tillbaka yttrandet.

Asplund berättade: På kompanichefens order att hämta handskarna svarade
Viklund mumlande: »Ja.» Asplund anmodade honom att svara ordentligt,
varvid han ånyo mumlade: »Ja.» Kompanichefen beordrade då Viklund
att springa till ett cykelställ cirka 40 meter från uppställningsplatsen och
att svara därifrån så att det hördes till uppställningsplatsen. Asplund
uppfattade inte huruvida Viklund svarade på anbefallt sätt. Viklund hämtade
därefter handskarna. När han återkom och gick mot plutonen frågade
Asplund honom vart han var på väg. Han svarade att han skulle
ställa in sig i plutonen. Asplund sade till honom att han var skyldig att
till kompanichefen anmäla att befallningen verkställts. Därefter tilläde
Asplund: »Djävla tattarfasoner ni tar er till med.» Senare samma dag kallade
Asplund in Viklund i sitt befälsrum och förebrådde honom för hans
dåliga disciplin och uppträdande. Viklund svarade att Asplund ju sagt att
Viklund var en djävla tattare. Asplund förnekade detta och sade att han använt
uttrycket »djävla tattarfasoner», vilket var en väsentlig skillnad, enär
detta uttryck betecknar en egenskap. Han tilläde att han lika gärna kunde
ha sagt drummel, vilket ord emellertid var en aning lindrigt, och att det
inte fanns någon anledning att säga tattare åt en som inte är tattare. Viklund
genmälde alt han kunde göra anmälan mot Asplund, eftersom han
kunde åberopa vittnen. Asplund förklarade att det stod Viklund fritt att
göra anmälan och beordrade honom att omedelbart kalla fram sina vittnen.
Enär plutonen var upplöst för helgpermission, fick dock Viklund inte tag
i dem han ville åberopa. Några dagar därefter begärde Viklund att Asplund
inför plutonen skulle be honom om ursäkt. Asplund vägrade detta, men
när han senare samma dag mottog plutonen anmodade han dem som kunde
bestyrka Viklunds version att ge sig till känna. De som så småningom
lät höra av sig gjorde emellertid endast obestämda uttalanden, och Asplund
förklarade att, om Viklund skulle föra talan mot Asplund, det väsentliga
var att de bestämt visste alt Viklunds version var riktig. Viklund frå 3—63070Mil

i lieo in huds mannens ämbetsberättelse

gade senare flera gånger Asplund hur han skulle göra anmälan mot Asplund.
Denne svarade att det inte var hans sak att iordningställa anmälan
utan att Viklund själv fick göra det. Vid ett tillfälle någon vecka därefter
visade Viklund Asplund ett kuvert, adresserat till militieombudsmannen,
och frågade om det var riktigt adresserat. Asplund svarade att han trodde
att kompanichefen eller högre chef skulle föranstalta om utredning innan anmälan
gjordes. Enär Viklund emellertid förklarade att han inhämtat att
anmälan kunde göras utan sådan utredning, sade Asplund att Viklund
kunde göra som han ansåg lämpligt och att Asplund, även om han betraktade
Viklunds uppträdande som ett demonstrativt hot, inte skulle be
Viklund om ursäkt.

Enligt vad Ej vemark, Sörås, Nyström och Edström uppgivit stod vid
morgonuppställningen den 10 november 1962 de tre förstnämnda i första
plutonens första led och Edström i samma plutons andra led. I samband
med att Asplund anmodade Viklund att anmäla sig för kompanichefen hörde
de Asplund kalla Viklund för »tattardjävul», och de reagerade mot detta
uttryck, vilket de ansåg olämpligt. Beträffande händelseförloppet i övrigt
vid tillfället berättade de i huvudsaklig överensstämmelse med vad Asplund
uppgivit. Nyström uppgav därjämte att Viklund, sedan han av Asplund
anmodats anmäla sig för kompanichefen, yttrade: »De andra grabbarna
anmäler sig ju inte», varvid Asplund genmälde: »Det skall du ge fan
i» och »Din tattardjävul». Sörås och Nyström framhöll att Viklund uppträdde
odisciplinerat, och Sörås tilläde att även han skulle ha blivit uppretad av
Viklunds uppträdande, om han haft befälet över denne.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i en den 2 februari 1963 dagtecknad, till
stadsfiskalen i Umeå överlämnad åtalsinstruktion följande.

Genom vad sålunda upptagits måste anses utrett att Asplund vid ifrågavarande
tillfälle tilltalat Viklund med »tattardjävul». Asplund har följaktligen
förgripit sig med smädelse mot krigsman då denne var i tjänsteutövning
och därigenom gjort sig skyldig till missfirmelse mot krigsman.

På grund härav skall Asplund ställas under åtal vid rådhusrätten i Umeå
jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för det han den 10 november 1962 då Viklund
var i tjänsteutövning förgripit sig med smädelse å denne genom att
å regementets kaserngård tilltala honom med »tattardjävul».

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt stadsfiskalen att i enlighet
med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i Umeå väcka
och utföra talan mot Asplund.

Stadsfiskalen S. Hamrin påstod vid rådhusrätten ansvar å Asplund i
enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den i8 mars 1963 och dömde därvid
Asplund jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen och med tillämpning av 6 §
första stycket tredje punkten lagen om disciplinstraff för krigsmän för
missfirmelse av krigsman att till kronan utgiva disciplinbot för åtta dagar
med tre kronor för dag.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

Asplund har uppgivit: Han hade tjänstgjort såsom ställföreträdande plutonchef
å första plutonen vid sjätte kompaniet. I plutonen hade bl. a. Viklund
ingått. Sedan plutonen klockan 0730 avlämnats till kompanichefen,
kapten Ross, hade Ross visiterat kompaniet och därvid beordrat Viklund
att hämta sina handskar. Viklund hade härpå svarat »Ja» i stället för som
han bort »Ja, kapten». Vidare hade han underlåtit att inta enskild ställning
vid kompanichefens tillsägelse. Asplund hade då tillsagt Viklund att
svara ordentligt, varpå Viklund ånyo endast svarat »Ja». Ross hade då beordrat
Viklund, som båda gångerna svarat mycket lågmält, att bege sig ett
40-tal meter från uppställningsplatsen och därifrån svara högt och tydligt.
Viklund hade även begivit sig till anbefalld plats och ropat såvitt Asplund
uppfattat »Ja». Viklund hade därefter på kompanilokalerna hämtat sina
handskar och återvänt till plutonen. Då Viklund gått direkt till sin plats
utan att först anmäla sig för kompanichefen hade Asplund frågat honom,
vart han vore på väg. Viklund hade svarat, att han skulle ställa in sig på
sin plats. Asplund hade då tillsagt Viklund att det vore dennes skyldighet
att först anmäla sig för kompanichefen. Viklund hade invänt att på andra
plutoner värnpliktiga, som beordrats att hämta handskar, icke behövde
anmäla sig för kompanichefen före återintagandet av sina platser. Asplund
hade härpå svarat: »Det ska Ni ge fan i» och tillagt: »Djävla tattarfasoner
Ni tar er till med». Viklunds odisciplinerade uppträdande först inför kompanichefen
och sedan vid återkomsten till plutonen hade gjort Asplund irriterad,
allra helst som Viklund därigenom förstört det goda intryck plutonen
i övrigt gjort vid uppställningen.

Händelseförloppet såsom det beskrivits av Asplund har i huvudsak bekräftats
av övriga hörda personer. Emellertid har Viklund förklarat, att
Asplund, då Viklund blivit tillsagd att anmäla sig för kompanichefen och
hänvisat till de andra värnpliktiga, som inte anmält sig för kompanichefen,
yttrat »Det ska Du ge fan i» och efter ett kort uppehåll tillagt »Tattardjävul».
Samtliga hörda vittnen, vilka tillhört Asplunds pluton, ha uppgivit,
att de hört Asplund vid ordväxlingen med Viklund kalla denne »Tattardjävul».

Med hänsyn till Viklunds och vittnenas utsagor finner rätten styrkt att
Asplund vid angivna tillfälle kallat Viklund »tattardjävul». Härigenom har

Asplund förgripit sig med smädelse mot Viklund då denne var i tjänsteutövning.
Asplund är förty övertygad om missfirmelse mot krigsman.

För brottet förskyller Asplund disciplinstraff i form av disciplinbot. Som
Asplund emellertid icke längre fullgör tjänstgöring vid krigsmakten och
därför icke heller åtnjuter avlöning från krigsmakten samt löneavdrag följaktligen
icke är tillämpligt, skall Asplund jämlikt 6 § första stycket tredje
punkten lagen om disciplinstraff för krigsmän förpliktas att för varje dags
disciplinbot gälda visst belopp i penningar. Detta belopp bör skäligen bestämmas
till tre kronor.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot sergeant för missbruk av förmanskap, missfirmelse mot
värnpliktig och oskickligt beteende

I en till militieombudsmannen den 1 december 1962 inkommen skrift
anmälde värnpliktige nr 430604-275 A. J. E. Jonasson i uppgiven egenskap
av ombud för första plutonen vid sjätte kompaniet, Kronobergs regemente,
att sergeanten vid regementet John Hilding Verner Ottosson förgripit sig
mot värnpliktige nr 430612-395 L. T. Thulin på sätt som angivits i en till
skriften fogad redogörelse, undertecknad av Thulin och sju andra värnpliktiga.
I redogörelsen uppgavs att Ottosson på kvällen den 22 november
1962 i samband med utspisning i ett koktält yttrat till Thulin: »Knäpp
knappen och rätta till mössan för ni ser ju ut som en djävla raggare. År
du nio eller tio år. Är det så du är dum så skall jag ta och trycka in
ansiktet och hela helvetet på dig och det illa kvickt och jag säger dig bara
att passa dig för mig. Jag skall se till att du får stå vakt hela natten.»
Vidare uppgavs i redogörelsen bl. a. att Ottosson efter yttrandet knuffat ut
Thulin ur tältet och ålagt Thulin vakttjänst från klockan 2400 till klockan
0630.

Sedan anmälningsskrifterna översänts till stadsfiskalen i Växjö för utredning
i saken, inkom från denne den 20 december 1962 ett hos kriminalpolisen
i Växjö upprättat förundersökningsprotokoll, enligt vilket förhör i
ärendet hållits med Jonasson, Thulin och Ottosson ävensom fast anställda
furirerna J. L. B. Almström och N. A. S. Adolfsson, värnpliktiga furirerna
nr 410208-285 R. C. Borggren och nr 410628-261 N. G. Förander samt meniga
nr 431107-271 A. G. K. Bladh, nr 410509-281 J. O. Kliift, nr 430916-275
B. II.-O. Linder och nr 411117-275 L. S. Karlsson. Till protokollet var
fogat ett av bataljonsläkaren vid regementet L. Forslund den 18 december
1962 avgivet läkarintyg angående Ottosson.

Vid förhören förekom enligt förundersökningsprotokollet följande.

Thulin berättade: Han började sin militärtjänstgöring den 21 maj 1962
och tillhör första plutonen vid sjätte kompaniet. Torsdagen den 22 november

samma år hade kompaniet övningar i strid. Det förlädes omkring klockan
2330 i bivack vid Götatorp utanför Växjö. Thulin hade då tjänstgjort i en
följd från klockan 0730. Enligt upprättad vaktlista skulle utanför det tält,
i vilket Thulin var förlagd, vakttjänst äga rum klockan 2400—0630 i turer
om en timme. Tre poster skulle vara utsatta samtidigt. Thulin och två kamrater
till honom beordrades att fullgöra den första vaktturen klockan 2400
0100. Strax efter klockan 2330 gick de till koktältet, där utspisning ägde
rum. I tältet befann sig flera av de meniga vid första plutonen, och man
började skämta om dagens övningar. Särskilt Thulin och Linder deltog i
samtalet. Thulin yttrade bl. a. att han, sedan han lurat in granatgevärsplutonen
i en jordkula, slängt till denna och lovat skicka plutonen en pase
skorpor till jul. Almström, som var chef för granatgevärsplutonen, hörde
yttrandet och sade därför till Thulin att denne skulle gå ut ur tältet, om
han ämnade prata strunt. Thulin yttrade därefter på skämt till Linder att
han hört att befälet skulle gå vakt under natten. Just då kom Ottosson
in i tältet. Han kallade till sig Thulin och tillsade de andra meniga att
lämna tältet, vilket de gjorde. Därefter yttrade Ottosson med hög röst till
Thulin, såsom angivits i anmälan: »Knäpp knappen och rätta till mössan
så att ni inte ser ut som en djävla raggare.» Thulin rättade omedelbart
till klädseln, varpå Ottosson fortsatte att med hög röst yttra sig även på
det sätt som i övrigt angivits i anmälan. Efter yttrandet fattade Ottosson
med båda händerna tag i Thulins vapenrock i höjd med bröstet och knuffade
ut Thulin ur tältet. Thulin gjorde inte något motstånd och Ottosson
släppte honom efter knuffen. Thulin uppfattade inte Ottossons yttiandc
såsom något allvarligt menat hot om våld och betraktade inte knuffen
såsom någon våldshandling. Strax efter det Thulin, utan att ha ätit färdigt,
lämnat koktältet, började han vakttjänsten. Omkring tio minuter senare
fick han besked av Adolfsson att han enligt order av Ottosson skulle gå vakt
hela natten. Han slutade därför inte vakttjänsten förrän klockan 0630. Därefter
erhöll han utspisning och var med om att iordningställa tältplatsen.
Stridsövningarna återupptogs omkring klockan 0830. Thulin deltog hela tiden
i dessa övningar, som pågick till klockan 1600, men var på grund av
den långa vakttjänstgöringen under natten mycket trött och ansträngd. Han
anser att vakttjänstgöringen var omänsklig och utgjorde en direkt hämndaktion
från Ottossons sida. Under utspisningen omkring klockan 1300 kallade
Ottosson till sig Thulin avsides och frågade honom om han var förbannad
på Ottosson. Thulin svarade att så var fallet. Ottosson bad därefter
om ursäkt för vaktkommenderingen. Samtidigt yttrade Ottosson att, om det
blev rättegång angående det inträffade, han kunde bli bötfälld och fa sin
befordran till fanjunkare fördröjd. Thulin förklarade att han inte skulle
göra sak av vad som förevarit, om det inte hände ånyo. Ottosson lovade att
han inte skulle upprepa sitt handlingssätt. Thulins kamrater anmälde emellertid
del inträffade till kompanichefen och när Jonasson visade Thulin

den ovannämnda skriftliga redogörelsen, som överensstämde med det verkliga
förhållandet, undertecknade Thulin redogörelsen.

Jonasson uppgav: Han är chef för den grupp av plutonen, i vilken Thulin
ingår. Han var inte vittne till den åsyftade händelsen, men fick höra talas
om den när Thulin, Linder och flera andra meniga omedelbart efter densamma
kom till förläggningstältet och berättade vad som förevarit. Vid
kompaniets återkomst till kasernförläggningen följande dag var Thulin
fullständigt slut. Bland de meniga uppkom en stark reaktion mot Ottossons
uppträdande mot honom. På kvällen samma dag samlades så gott
som hela plutonen för att avfatta den redogörelse som ingivits till militieombudsmannen.
De som undertecknat redogörelsen befann sig i koktältet
då Ottosson ingrep mot Thulin. Denne sköter sig bra i tjänsten men är
mycket pratsam och vill gärna skämta om saker och ting, även när befäl
är närvarande. På grund av att han har svårt att hålla tyst är han inte
direkt omtyckt av befälet.

Ottosson uppgav: Han anställdes som volontär vid Kronobergs regemente
1950 och befordrades till sergeant 1959. Under hela sin anställningstid
som underofficer har han tjänstgjort vid trupp som instruktör och
plutonchef. Sedan den 21 maj 1962 är han chef för sjätte kompaniets tredje
pluton. Under tiden den 22 november 1962 klockan 1300—den 23 november
1962 klockan 1500 bedrev kompaniet förbandsövningar i trakten av Götatorp.
Han var därvid biträdande övningsledare och instruktör vid sin egen
pluton. Därjämte tjänstgjorde han som dagofficer, vilket innebar att han
skulle svara för ordningen vid utspisning och förläggning samt tillse att
bevakningen fungerade. Omkring klockan 2330 den 22 november förlädes
kompaniet i bivack under bevakning av dubbelpost vid varje pluton och enkelpost
utanför varje tält; därjämte skulle eldvaktspost tjänstgöra i varje
tält. Bevakningen innebar stridsberedskap av fjärde graden. Kompanichefen
hade dessutom bestämt att kompaniet skulle ligga i larmberedskap och
vara i stridbart skick inom femton minuter från larm. Sedan bivack intagits,
gick Ottosson till koktältet, där utspisning av varm dryck ägde rum.
Pa långt håll från tältet hörde han att det talades och skrattades mycket
högt i tältet. Han reagerade häremot, eftersom enligt övningsbestämmelserna
tystnad skulle råda inom förläggningsområdet vid all verksamhet. När
han kom in i tältet, i vilket befann sig ett tiotal meniga samt furirerna Ahnström,
Adolfsson, Borggren och Förander, hörde han Thulin säga något om
granatgevärsplutonen. Ottosson uppfattade yttrandet såsom riktat mot Ahnström,
som tycktes bli förnärmad och sade till Thulin att denne skulle gå
ut ur tältet, om han ämnade prata smörja om granatgevärsplutonen. Omedelbart
därefter yttrade Thulin: »Kapten Lindahl har bestämt att i natt skall
befälet stå post.» De övriga meniga brast ut i högljutt skratt och de liksom
Thulin vände blickarna mot Ottosson på ett sätt som denne uppfattade som
hånfullt. Ottosson betraktade uppträdandet såsom disciplinupplösande och

i hög grad stridande mot ordern om tystnad. Han ansåg att han måste ingripa
för att återställa disciplinen. Enär han fått den uppfattningen att
Thulin var upphovet till det inträffade, kallade han till sig denne för att
ge honom en tillsägelse. Samtidigt beordrade han övriga närvarande med
undantag av furirerna och matutdelarna att lämna tältet. De som fick oidern
hade hämtat sin dryck, vilken skulle förtäras i förläggningstältet och
inte i koktältet. Ordern efterkoms och Thulin ställde sig nonchalant och
med oordnad klädsel framför Ottosson, som då förlorade besinningen. Ottosson
tänkte inte på vad han sade till Thulin och kan inte erinra sig oidalydelsen
av sina yttranden. Han minns emellertid att han nämnde ordet
raggare i samband med att han befallde Thulin att rätta till mössan, som
inte satt reglementsenligt, och att knäppa en knapp. Han erinrar sig också
att kragen på Thulins vapenrock var uppfälld. Vidare kommer han ihåg att
han frågade om Thulin var nio eller tio år gammal och att han yttrade att
han skulle trycka in ansiktet och »hela helvetet» på Thulin, om denne var
dum, och att Thulin skulle passa sig för honom samt att Thulin skulle få
gå vakt den återstående delen av natten. Han vidgår att yttrandena kan ha
haft den ordalydelse som angivits i anmälan. Sedan han fällt yttrandena,
fattade han med högra handen Thulins arm och föste hastigt ut Thulin ur
tältet. Någon knuff utdelade han inte. När Thulin lämnat tältet, gav Ottosson
Adolfsson order om att Thulin skulle gå vakt återstoden av natten till
klockan 0630. Han gav ordern i sitt upphetsade tillstånd utan att tänka sig
för. Kommenderingen var avsedd som bestraffning för Thulins uppträdande
i koktältet. Under de fortsatta övningarna den 23 november insåg Ottosson
att han förgått sig mot Thulin. Han bad därför Thulin om ursäkt och
framhöll därvid att Thulin inte fick betrakta Ottossons ursäkt som ett försök
att förmå Thulin att inte anmäla det inträffade. Samtidigt förklarade
Ottosson att en anmälan antagligen inte skulle påverka hans befordran.

Övriga hörda personer, vilka under uppträdet i koktältet uppehöll sig
antingen i tältet eller utanför, lämnade huvudsakligen samma uppgifter
som Thulin om vad som tilldrog sig innan Ottosson ingrep mot honom. Alla
utom Ahnström uppgav i stort sett detsamma som Thulin också om det yttrande
som Ottosson fällt. Ahnström förklarade att han hörde Ottosson nämna
något om raggare men i övrigt inte kom ihåg något annat av yttiandet
än att Ottosson använde mycket kraftiga ord. Vad angår Thnlins uppgift
att Ottosson med båda händerna fattat tag i Thulins vapenrock i brösthöjd
och knuffat ut Thulin ur tältet uppgav Ahnström, att Ottosson fattade tag
i Thulins vapenrock eller arm troligen endast med ena handen och föste
ut Thulin men inte utdelade någon egentlig knuff utan mera förde ut Thulin
ur tältet. Borggren förklarade att han inte såg Ottosson fatta tag i Thulin
men förstod att Thulin måste ha blivit förd eller kastad ut ur tältet, eftersom
det hördes prassel från tältduken och allt blev tyst på en gång.
Förander och Bladh uppgav, att deras sikt mot Ottosson och Thulin visser -

ligen var skymd men att de fick den uppfattningen att Ottosson knuffade
ut Thulin ur tältet. Kluft och Linder, som till skillnad från de förut här
namngivna personerna befann sig utanför tältet, uppgav att Thulin kom
hastigt ut därifrån på ett sätt som tydde på att han blivit utknuffad. Vidare
förklarade Ahnström, Adolfsson, Borggren, Förander och Bladh att Ottosson
eljest brukade vara lugn och sansad. Förander och Bladh tilläde att
Ottossons uppträdande mot Thulin var mycket olikt honom. Jonasson förklarade
att Ottosson tycks vara ett bra befäl i vanliga fall.

Ottosson anförde slutligen: Hans yttrande till Thulin var inte avsett som
hot om våld. Yttrandet hade tillkommit i hans upphetsade sinnesstämning
och någon som helst tanke på att göra allvar av yttrandet hade han inte
haft. Han förstår att vaktkommenderingen var otillbörlig och att han därigenom
missbrukade sitt förmanskap. Som ursäkt och förklaring till sitt
handlingssätt framhåller Ottosson att han under större delen av hösten 1962
var nedstämd på grund av nästan ständig huvudvärk. Under oktober 1962
var han sjukskriven. Vid läkarundersökning konstaterades att huvudvärken
troligen hade samband med en koloxidförgiftning, som han ådrog sig för
omkring tio år sedan, och två hjärnskakningar, som han drabbades av 1954
och 1955. Då han förgick sig mot Thulin hade han i så gott som oavbruten
följd varit i tjänstgöring under 17 timmar. Han var därför trött och detta
jämte huvudvärken var orsaken till att han blev irriterad och överilade sig.
Han ångrar djupt sitt handlingssätt.

I förenämnda läkarintyg intygas att Ottosson under tiden den 3—den 22
oktober 1962 var sjukskriven på grund av svår och irriterande huvudvärk
samt under tiden den 10—den 12 oktober 1962 intagen på Växjö lasarett. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i en den 20 mars
1963 dagtecknad, till stadsfiskalen i Växjö överlämnad åtalsinstruktion
följande.

Genom vad Ottosson vidgått och övriga i ärendet hörda personer uppgivit
är utrett att Ottosson den 22 november 1962 i en tältförläggning vid Götatorp
under utspisning, vid vilken Thulin skämtade och var högljudd, yttrade
bl. a. ungefär följande till Thulin: »Ni ser ju ut som en djävla raggare.
Är du nio eller tio år. Är det så du är dum skall jag ta och trycka in ansiktet
och hela helvetet på dig och det illa kvickt och jag säger dig bara att
passa dig för mig.» Utredningen ger icke vid handen att den i yttrandet utslungade
hotelsen var allvarligt menad. Hot om våld kan således icke anses
ha förekommit. Yttrandet i dess helhet innefattar emellertid smädelse mot
Thulin i hans tjänst och Ottosson har därigenom följaktligen ådragit sig
ansvar jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman.

Av vad Ottosson vidgått och vad i övrigt uppgivits i ärendet framgår vi -

dare att Ottosson, sedan han fällt angivna yttrande, fattade tag i Thulin
och handgripligen föste ut denne hastigt ur det koktält, i vilket båda befann
sig vid tillfället. Ottosson måste anses härigenom ha visat missaktning
mot Thulin i dennes tjänst. På grund härav och då Thulin var underställd
Ottosson har Ottosson jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen gjort sig skyldig till
oskickligt beteende.

Genom vad Ottosson erkänt, vilket bestyrkes av vad i övrigt förekommit
i ärendet, är slutligen också utrett att Ottosson i egenskap av förman för
Thulin vid sagda tillfälle beordrade Thulin till extra vakttjänst klockan
0100—0630 natten till den 23 november 1962 med anledning av Thulins uppträdande
i koktältet. Ottosson har genom att sålunda otillbörligen ha ålagt
Thulin särskild tjänstgöring såsom påföljd för Thulins förhållande i tjänsten
jämlikt 26 kap. 5 § strafflagen ådragit sig ansvar för missbruk av
förmanskap.

Ottosson skall i enlighet med det anförda ställas under åtal vid rådhusrätten
i Växjö jämlikt 26 kap. 5, 8 och 9 §§ strafflagen för missbruk av förmanskap,
missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt stadsfiskalen
i Växjö att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten
i Växjö väcka och utföra talan mot Ottosson.

* *

Stadsfiskalen E. Sandelius påstod vid rådhusrätten ansvar å Ottosson i
enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 9 april 1963 och dömde därvid
Ottosson jämlikt 26 kap. 5, 8 och 9 §§ samt 4 kap. 1 § strafflagen ävensom
7 § lagen om disciplinstraff för krigsmän för missbruk av förmanskap,
missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende till tjugu dagars disciplinbot
om åtta kronor 15 öre.

Doinskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

Ottosson har erkänt åtalade gärningarna och vid rätten uppgivit: Sedan
mitten av maj månad 1961 är han placerad som plutonchef vid sjätte kompaniet
och från den 21 maj 1962 är han chef för tredje skytteplutonen vid
kompaniet. — Från klockan 0730 den 22 november 1962 till klockan 1500
den 23 november 1962 hade kompaniet förbandsövningar utanför kasernområdet.
Ottosson var vid tillfället kommenderad som biträdande övningsledare
samt instruktör vid egen pluton, varjämte han tjänstgjorde som dagofficer.
övningarna pågingo första dagen till klockan 2345, då kompaniet
förlädes i bivack. Sedan bivacken intagits gick Ottosson till kokvagnstältet,
där varm dryck utspisades. Då Ottosson närmade sig tältet, hördes hög ^-f—630794.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse

ljutt tal och skratt därifrån. Det hade bestämts att truppen skulle förläggas
under larmförläggning och som ett led i övningen ingick att det skulle
råda tystnad. I tältet befunno sig ett tiotal värnpliktiga samt några furirer,
bland dem furir Adolfsson. Just som han kom in i tältet hörde han Thulin
yttra, att kompanichefen sagt, att befälet skulle gå vakt under natten, vilket
yttrande föranledde skratt från de värnpliktiga. På grund av vad som förekom
i tältet ansåg Ottosson sig vara nödsakad ingripa för att återställa disciplinen.
Han kallade därför till sig Thulin för att ge honom en tillsägelse.
Samtidigt härmed beordrade han de värnpliktiga att lämna tältet, enär den
varma dryck, som utspisades, skulle förtäras i förläggningstältet och ej i
koktältet. Matutdelarna, 4—5 man, stannade emellertid kvar. Thulins klädsel
var oordnad, översta knappen i vapenrocken var ej knäppt och mössan
satt snett. Ottosson förlorade besinningen och fällde det i stämningsansökningen
angivna yttrandet samt grep tag i Thulins vapenrock och föste honom
ut ur tältet. Yttrandet fälldes med hög röst. Han gav därefter i sitt
upphetsade tillstånd Adolfsson order om att Thulin skulle vara vaktpost
under återstoden av natten till klockan 0630. Kommenderingen var avsedd
att utgöra bestraffning för Thulins uppträdande i tältet. Följande dag insåg
Ottosson att han handlat överilat och bad Thulin om ursäkt. Ursäkten godtogs
av denne. — Som försvar för sitt handlingssätt ville Ottosson åberopa,
att han hela hösten varit deprimerad på grund av en migränartad huvudvärk,
som nästan varje dag och även vid ifrågavarande tillfälle besvärade
honom.

Ottosson har till stöd för sistnämnda uppgift åberopat ett av bataljonsläkaren
L. Forslund den 18 december 1962 utfärdat intyg, enligt vilket Ottosson
under tiden den 3—den 22 oktober 1962 varit sjukskriven på grund
av svår och irriterande huvudvärk och under tiden den 10—den 12 oktober
1962 varit intagen på medicinska avdelningen vid Växjö lasarett.

Thulin har, hörd vid rätten, i huvudsak bekräftat riktigheten av Ottossons
berättelse rörande händelseförloppet samt vidare uppgivit: Han fullgjorde
militärtjänst under tiden den 21 maj 1962—den 16 mars 1963. Han
var vid ifrågavarande tillfälle avdelad till vakttjänst mellan klockan 0100—
0200 men fick nu gå vakt mellan klockan 2400—0630. Det var ganska kallt
på natten, 6 eller 7 minusgrader. Han var trött efter vakttjänsten men led
ej något fysiskt men av denna.

Ottossons erkännande vinner stöd av Thulins berättelse och utredningen
i övrigt. Rådhusrätten godkänner åklagarens brottsrubricering.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Åtal mot överfurir för våld, hot och missfirmelse mot värnpliktig

Ämbetsberättelsen till 1963 års riksdag innehåller (s. 171) en kortfattad
redogörelse för ett av tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson
mot en överfurir vid rådhusrätten i Uppsala anställt åtal för våld, hot och
missfirmelse mot en värnpliktig. Av redogörelsen framgår att målet vid tidpunkten
för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse var beroende på
rådhusrättens prövning. Sedan numera lagakraftvunnen dom föreligger,
lämnas här nedan en närmare redogörelse för målet.

I en den 11 februari 1962 dagtecknad skrift, som inkom till militieombudsmannen
den 14 i samma månad, anmälde vid Upplands signalregemente
tjänstgörande värnpliktige nr 370521-821 N. S. A. Nordlund överfuriren vid
regementet H. Å. B. Jönsson under anförande av hl. a. följande. När Nordlund
under deltagande i en fälttjänstövning den 6 februari 1962 på kvällen
i trakten av Lugnås i Skaraborgs län tillsammans med andra värnpliktiga
var sysselsatt med att spänna fast en presenning på ett traktorsläp, överfölls
Nordlund bakifrån av Jönsson. Denne grep tag i Nordlunds krage med sådan
våldsamhet, att en hettande smärta uppstod i nackskinnet, och försökte
dra omkull Nordlund i den blöta snön. Trots det hala underlaget lyckades
emellertid Nordlund snubblande bakåt återfå balansen. Under övergreppet
yttrade Jönsson: * Passa er så jag inte slår ner er här i mörkret. Jag är trött
på att se Nordlund gå omkring här och inte göra någonting. Är det uppfattat?
—• Kräk! Så‘na som er har vi ingen användning för här. Försvinn ur
min åsyn. Gå och sätt er i bilen därborta, så långt in som möjligt.» Nordlund
gick utan att säga något och satte sig i bilen samt var därefter under
övningen rädd för att Jönsson skulle förverkliga sitt hot.

Sedan Nordlunds anmälningsskrift överlämnats till landsfogden i Uppsala
län för utredning i saken, inkom den 4 april 1962 till militieombudsmannen
ytterligare en skrift från Nordlund, vari uppgavs att befälet vid regementets
andra kompani, som Nordlund tillhörde, vidtagit åtgärder mot honom med
anledning av hans anmälan till militieombudsmannen. Sålunda blev Nordlund,
efter att den 12 februari 1962 ha uppvisat en kopia av den förstnämnda
anmälningsskriften för kompanichefen kaptenen L.-R. Thorsén, samma
dag anmäld för att av oförstånd olovligen ha lämnat sin arbetsplats under
pågående lastning av en packbil på regementets kaserngård och i strid mot
gällande reglementen ha ett honom tilldelat skåp olåst. På grund av dessa
båda anmälningar hade Nordlund av chefen för regementet den 27 mars 1962
ålagts tre dagars arrest jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ samt 26 kap. 18 § strafflagen
för tjänstefel. Den 28 februari 1962 gjordes ytterligare en anmälan mot
honom för påstådd förseelse under fälttjänstövningen, för vilken förseelse
han redan under övningen erhållit tillrättavisning.1 Denna anmälan föran 1

Beträffande denna tillrättavisning se ämbetsberättelsen 1963 s. 189 ff.

ledde dock icke någon åtgärd, sedan förhållandet klarlagts. Under trycket
av omförmälda anmälningar mot honom med åtföljande förhör och i känslan
av att ständigt vara infamt påpassad för att det vid minsta felsteg skulle
kunna göras ytterligare anmälan mot honom fick Nordlund nervösa besvär.
Tiden av osäkerhet blev extra lång och pinsam, emedan beslut om att Nordlund
på grund av nedklassning till besiktningsgrupp 4 skulle överflyttas
från andra till sjunde kompaniet förhalades och inte fattades förrän närmare
tre veckor efter det regementets granskningsnämnd haft sammanträde
om saken.

Sedan jämväl sistnämnda skrift jämte därvid fogade bilagor överlämnats
till landsfogden i Uppsala län för utredning, inkom från denne den 25 april
och den 8 juni 1962 av kriminalpolisen i Uppsala upprättade undersökningsprotokoll,
innefattande redogörelse för förhör med Nordlund, Jönsson och
Thorsén samt ett flertal andra personer. Vid protokollen var fogad fotokopia
av beslut meddelat av rådhusrätten i Uppsala den 11 maj 1962 med anledning
av talan som Nordlund fullföljt mot regementschefens förenämnda
straffbeslut.

Den 18 juli 1962 inkom ett av kriminalpolisen i Uppsala upprättat protokoll
angående ytterligare förhör som på föranledande av militieombudsmannen
hållits med Jönsson och Thorsén till komplettering av utredningen.

Av handlingarna i ärendet inhämtades följande.

A. Jönssons uppträdande mot Nordlund

Nordlund uppgav vid förhör den 22 februari 1962: Under sin tjänstgöring
vid andra kompaniet vid regementet stod han under befäl av bl. a. Jönsson,
som var ställföreträdande plutonchef för den pluton i vilken Nordlund ingick.
Den 29 januari 1962 medföljde Nordlund kompaniet på förenämnda
fälttjänstövning. Hans egentliga uppgift under övningen bestod i expeditionstjänst,
men på grund av att han inte var helt utbildad för sådan tjänst
fick han med hjälp av fordonsförarna sköta anskaffning och upphuggning
av ved samt eldning i förläggnings- och stabstälten. Vid de ofta förekommande
förflyttningarna fick han därjämte hjälpa till med att sätta upp och
riva tälten. Vid 20-tiden den 6 februari 1962 var man sysselsatt med att bryta
stabstälten och lasta dem på ett traktorsläp. Vädret var molnigt och traktorsläpet
var uppställt intill en skogsväg, där det inte fanns annan belysning
än de ficklampor som varje man var utrustad med. Under det att Nordlund
uppehöll sig vid bakre delen av traktorsläpet i färd med att spänna fast en
presenning, grep plötsligt Jönsson bakifrån tag i hans krage och drog honom
bakåt. Nordlund kände en häftig smärta i nackskinnet och var nära att
förlora balansen. Jönsson fällde därefter det yttrande, som Nordlund återgivit
i sin anmälan till militieombudsmannen, och Nordlund gick omedelbart
på Jönssons uppmaning och satte sig i en av bilarna på platsen. Nordlund

var rädd att Jönsson, som är betydligt överlägsen Nordlund i fysiskt hänseende,
skulle sätta sitt hot i verket, eftersom Jönsson verkat hysterisk.

Vid förhör den 27 mars 1962 erkände Jönsson, att han vid ifrågavarande
tillfälle tagit Nordlund i kragen och kallat honom kräk, men förnekade, att
han hotat att slå Nordlund. Jönsson uppgav vidare: Under fälttjänstövningen
tjänstgjorde han och Nordlund vid samma stab. När stabstälten vid det
angivna tillfället skulle lastas på ett traktorsläp, uppmärksammade Jönsson
att Nordlund och en annan soldat stod och hängde bakom traktorsläpet utan
att företa sig något. Jönsson gick därför fram till Nordlund för att »väcka
upp» honom och fattade med ena handen tag i Nordlunds krage samt föste
honom framåt. Samtidigt yttrade Jönsson till Nordlund »något om kräk». Det
var även möjligt att Jönsson uppmanade Nordlund att gå och sätta sig i en
bil, men Jönsson hotade inte att slå ned Nordlund. Jönsson utdelade inte något
slag mot Nordlund och gav honom inte någon hård knuff. Han försökte
inte att knuffa omkull Nordlund och lägga ned honom i snön. Av Nordlunds
tidigare uppförande hade Jönsson bibringats den uppfattningen, att Nordlund
på allt sätt försökte komma ifrån militärtjänstgöringen, och Jönsson
blev därför vid tillfället förargad på Nordlund. En bidragande orsak till att
Jönsson förlorade självbehärskningen kan ha varit, att han var uttröttad
efter 36 timmars tjänstgöring före händelsen.

Värnpliktige vicekorpralen nr 431016-695 H. M.-O. Mattsson och värnpliktige
korpralen nr 371010-81 L. Krook lämnade vid förhör under utredningen
följande uppgifter.

Mattsson: Under fälttjänstövningen tjänstgjorde han och Nordlund vid
samma stab. De lydde i befälshänseende närmast under Jönsson. En kväll
- troligtvis den 6 februari 1962 — höll Mattsson och Nordlund samt några
kamrater till dem på med att lasta ett stabstält på ett traktorsläp, som från
en skogsväg backats in i skogen. Det var mörkt vid tillfället, men Mattsson
kunde urskilja sina kamrater på tre—fyra meters håll. Under det Mattsson
och Nordlund stod ungefär en meter från varandra vid traktorsläpets bakre
del och spände fast en presenning, försvann plötsligt Nordlund ur Mattssons
åsyn. Mattsson vände sig om och fick då se att någon dragit Nordlund bakåt,
så att Nordlund nästan fallit omkull. Mattsson trodde först att någon kamrat
skojade med Nordlund inen upptäckte omedelbart därefter, att Jönsson uppehöll
sig strax intill Nordlund. Sedan Nordlund återvunnit balansen, hotade
Jönsson att slå ned honom i mörkret. Jönsson kallade Nordlund för
kräk och förklarade att han ledsnat på alt se Nordlund. Mattsson minns
inte den exakta ordalydelsen av Jönssons yttrande men detta gick ut på att
Jönsson tröttnat på att se Nordlund inte uträtta något egentligt arbete. Jönsson
uppmanade därefter Nordlund att gå och sätta sig i en volkswagenbuss
och placera sig så långt in i bussen att han inte kunde komma ut. Något ytterligare
hot om misshandel uttalade inte Jönsson.

Krook: I samband med att man vid det ifrågavarande tillfället skulle spän -

na fast en presenning över ett traktorsläp, uppehöll sig Krook vid traktorsläpets
främre del, under det att Mattsson och Nordlund befann sig vid släpets
bakre del. Eftersom det var praktiskt taget mörkt på platsen kunde
Krook inte se Mattsson och Nordlund. Plötsligt hörde Krook en person med
en röst påminnande om Jönssons fälla ett yttrande av ungefär det innehåll
som Nordlund återgivit.

I sin till militieombudsmannen den 14 februari 19G2 inkomna skrift uppgav
Nordlund utöver vad förut angivits: Anledningen till Jönssons övergrepp
mot honom måste ha varit att Nordlund, som sedan ett par år tillbaka lider
av en svår ryggskada, på grund av denna skada icke förmått utföra alla de
uppgifter Jönsson ålagt honom. Vid undersökning på Karolinska sjukhuset

1 december 1961 konstaterades att Nordlund lider av scolios (snedrygg) samt
att ett par av diskskivorna i ländryggen är degenererade (hoptryckta). På
grund av skadan varken kan eller vågar han vare sig lyfta tyngre saker eller
under längre tid utföra arbete i obekväm ställning. Han är därjämte av läkare
rekommenderad att vid vila ligga på planbädd. För att ryggen skall hållas
i trim behöver Nordlund dagligen utföra speciellt anpassad sjukgymnastik,
vilket ställde sig nästan omöjligt i fält. Till följd härav tilltog smärtorna
i ryggen under fälttjänstövningen, vilken började den 29 januari och slutade
den 9 februari 1962. Nordlund blev under övningen allt kraftlösare och
hade mot slutet av övningen svårt att under längre perioder hålla sig upprätt.
Före övningen försökte Nordlund förgäves bli befriad från den på grund
av sitt fysiska handikapp. Nordlund anhåller jämväl om utredning huruvida
vederbörande militära myndigheter handlade riktigt, då de under angivna
omständigheter kommenderade ut honom på övningen.

Vid förhöret den 22 februari 1962 uppgav Nordlund vidare: När ryggbesvären
förvärrades under fälttjänstövningen sjukanmälde Nordlund sig den

2 februari 1962. Vederbörande läkare trodde dock inte på Nordlunds uppgifter
om besvären utan menade, att Nordlund kunde deltaga i återstoden av
övningen.

Beträffande Nordlunds ryggskada har Thorsén vid förhör den 3 maj 1962
uPPgiyit: Nordlund sjukanmälde sig den 25 januari 1962 för ryggbesvär och
blev då sjukredovisad i grupp 1, vilket innebar att Nordlund fick deltaga i
förekommande övningar såväl inom- som utomhus men att han skulle befrias
från tyngre tjänst. Den 27 januari blev han redovisad såsom behandlings-
och kontrollfall. Både regements- och bataljonsläkaren ansåg att
Nordlund skulle kunna deltaga i fälttjänstövningen, men Thorsén och bataljonsläkaren
kom överens om att Nordlund under övningen skulle erhålla
för ryggen lindrigare tjänst. Thorsén underrättade Jönsson om denna överenskommelse.

Då Jönsson på föranstaltande av militieombudsmannen ånyo hördes den
13 juli 1962 uppgav han: Den exakta ordalydelsen av vad Thorsén nämnde
till honom om överenskommelsen mellan Thorsén och batalj onsläkaren

minns han inte men han fick fullt klart för sig, att Nordlund skulle ha för
rjrggen lindrigare tjänst under övningen. Eftersom Nordlund inte var fullt
utbildad i expeditionstjänst tilldelade Jönsson honom andra uppgifter i förläggningen.
Nordlund deltog sålunda vid resning och brytning av tält, anskaffning
och huggning av ved samt eldning och städning. Om det var något
arbete, som Nordlund ansåg vara för tungt, sade han själv ifrån och befiiades
givetvis från uppdraget. Det var inte någon annan än Jönsson som tilldelade
Nordlund arbetsuppgifter under övningen.

På begäran av Jönsson har förhör den 5 april 1962 hållits med chefen för
åttonde kompaniet vid Upplands signalregemente kaptenen E. A. Öster, vilken
därvid uppgav: Då Nordlund den 5 juni 1961 började sin militärtjänstgöring
tillhörde han åttonde kompaniet och skulle erhålla specialutbildning
till tolk. Till en början skötte sig Nordlund utan anmärkning men hans intresse
för tjänsten avtog så småningom samtidigt som han fick en negativ
inställning till utbildningen. Öster bedömde då Nordlund inte vara lämplig
för fortsatt utbildning till tolk och begärde därför hos chefen för armén att
Nordlunds uttagning till åttonde kompaniet skulle hävas. Nordlund överflyttades
med anledning därav den 22 januari 1962 till regementets andra
kompani.

Chefen för Upplands signalregemente översten S. Almqvist har i en till
militieombudsmannen den 5 mars 1962 inkommen skrivelse anfört att Nordlund
enligt samstämmiga uppgifter från det kompanibefäl, som lett hans utbildning,
varit ett svårbehandlat fall från disciplinär synpunkt och att Nordlund
skapat irritation genom att vid upprepade tillfällen söka undandra sig
tjänsten.

B. Nordlunds uppgifter om åtgärder mot honom med anledning ao hans
första anmälan till militieombudsmannen

Thorsén uppgav vid förhör den 3 maj 1962: Sedan andra kompaniet återkommit
till Uppsala efter fälttjänstövningen frågade Thorsén Jönsson strax
efter morgonuppställningen den 12 februari 1962 hur Nordlund skött sig
under övningen. Jönsson omtalade då, att Nordlund vid ett tillfälle avvikit
under fem timmar men att Jönsson icke skrivit någon rapport därom. Eftersom
ej heller någon annan gjort skriftlig anmälan om Nordlunds boitovaro,
sökte Thorsén på inrådan av stabschefen vid signalregementet kontakt med
kaptenen vid Bohusläns regemente C.-G. Holm, som var kommendant under
övningen. Holm bekräftade riktigheten av Jönssons uppgift om Nordlunds
frånvaro och lovade att undersöka varför anmälan inte skickats till chefen
för signalrcgementet. Då någon anmälan ännu ej inkommit den 27 februari
1962 skrev Thorsén själv på stabschefens uppmaning en anmälan om Nordlunds
bortovaro till regementschefen. — Under förmiddagen den 12 februari
1962 uppsöktes Thorsén av Jönsson, som bl. a. omtalade, att Nordlund saknade
lås till sitt skoskåp men trots detta förvarade utrustning där och att

Nordlund utan tillstånd lämnat den liandräckningstjänst, för vilken han på
morgonen samma dag avdelats. Thorsén uppmanade Jönsson att lämna
skriftlig anmälan om Nordlunds olåsta skoskåp samt tillkallade överfuriren
A. E. Södergren, under vilkens befäl handräckningstjänsten skulle lia fullgjorts.
Södergren bekräftade att Nordlund utan tillstånd lämnat honom anvisat
handräckningsarbete, och Thorsén uppmanade därför Södergren att
inge skriftlig anmälan därom. Först därefter — efter lunchen samma dag
— blev Thorsén uppsökt av Nordlund, som då visade en kopia av sin första
anmälan till militieombudsmannen. Denna anmälan bär således icke kunnat
föranleda någon av de anmälningar som gjorts mot Nordlund.

Jönsson bekräftade vid förhör den 5 maj 1962 att det var på morgonen
den 12 februari 1962 som Jönsson för Thorsén omtalade Nordlunds bortovaro
under fälttjänstövningen samt att det var på förmiddagen samma dag
som han anmälde till Thorsén att Nordlunds skoskåp var olåst. Vid förhöret
tilläde Jönsson, att han icke förrän under eftermiddagen av Thorsén blivit
upplyst om Nordlunds anmälan mot honom.

Även Södergren bekräftade vid förhör den 5 maj 1962, att det var på förmiddagen
den 12 februari 1962 före lunch som Södergren omtalade för Thorsén,
att Nordlund icke deltagit i beordrad liandräckningstjänst, och att det
var då som Thorsén uppmanade Södergren att lämna skriftlig rapport därom.
Södergren tilläde vid förhöret att han först under eftermiddagen samma
dag erhöll kännedom om Nordlunds anmälan till militieombudsmannen.

Anmälningarna mot Nordlund för att han icke deltagit i handräckningstjänsten
och icke haft skoskåpet låst ledde till att Nordlund, såsom förut angivits,
genom beslut av regementschefen ålades arrest i tre dagar för tjänstefel.
Detta beslut blev emellertid upphävt av rådhusrätten i Uppsala genom
dess i det föregående omnämnda beslut. Rådhusrätten frikände Nordlund
och anförde såsom skäl härför, att vad Nordlund låtit komma sig till last beträffande
handräckningstjänsten visserligen utgjorde tjänstefel men att omständigheterna
var synnerligen mildrande, att den försummelse vartill Nordlund
gjort sig skyldig genom underlåtenheten att hålla skoskåpet låst på
grund av omständigheterna var synnerligen ringa samt att vad som visats
ligga Nordlund till last i nämnda hänseenden icke var av beskaffenhet att
föranleda disciplinstraff.

Betiäffande Nordlunds påstående att beslut om hans överflyttning från
andra till sjunde kompaniet vid regementet förhalats uppgav Thorsén vid
förhör följande. Eftersom Nordlund var uttagen till underofficersutbildning,
måste beslut om hans fortsatta tjänstgöring efter nedklassningen till besiktningsgrupp
4 fattas av chefen för armén. Samma dag som regementets
granskningsnämnd bestämde om nedklassningen, den 13 februari 1962, översandes
handlingarna angående Nordlund till arméstaben för behandling. Av
någon anledning dröjde det med besked om arméchefens beslut och meddelande
därom hade ännu inte anlänt till regementet då Thorsén i slutet av

februari för till Boden på en kommendering. När Thorsén den 12 mars 1962
återkom till regementet, hade Nordlund överförts till sjunde kompaniet.
Nordlunds överflyttning till detta kompani hade inte fördröjts av något ingripande
av befäl vid regementet. Under tiden från granskningsnämndens
beslut till överflyttningen fick Nordlund på andra kompaniet utföra handräckningsarbete
i form av städning och fullgöra vissa göromål på kompaniexpeditionen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen i en den 24 oktober 1962 dagtecknad,
till landsfogden i Uppsala län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Nordlunds påstående att Jönsson på kvällen den 6 februari 1962, då Nordlund
i en skog i trakten av Lugnås i Skaraborgs län deltog i att spänna fast
en presenning på ett traktorsläp, plötsligt grep tag i Nordlunds krage och
drog Nordlund bakåt så kraftigt att denne nästan förlorade balansen bestyrkes
av Mattssons iakttagelser om vad som förekommit vid tillfället samt
av vad Jönsson erkänt. Anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av
Nordlunds uppgift om att övergreppet förorsakade Nordlund smärta i nackskinnet.

Vad angår Nordlunds påstående om att Jönsson vid samma tillfälle hotade
att slå ned Nordlund har Jönsson förnekat, att han uttalade någon hotelse.
Emellertid har Mattsson, som uppehöll sig endast någon meter från
Jönsson och Nordlund, sagt sig ha uppfattat, att Jönsson på sätt Nordlund
uppgivit hotade denne. Nordlunds uppgift om hotelsen vinner jämväl stöd
av Krooks utsaga av liknande innebörd. Tilltro bör därför sättas till Nordlunds
uppgift om vad som förevarit.

På grund av det anförda får anses utrett, att Jönsson förgripit sig å Nordlund,
då denne var i tjänsteutövning, dels med våld genom att fatta tåg i
Nordlunds krage och draga Nordlund bakåt så kraftigt att denne kände smärta
i nackskinnet och nästan förlorade balansen, dels med hot om våld genom
att hota att slå ned Nordlund. Jönsson är härigenom förfallen till ansvar
jämlikt 26 kap. 7 § första stycket strafflagen för våld och hot mot krigsman.

Vidkommande den påstådda missfirmelsen är genom Jönssons erkännande
samt Mattssons och Krooks uppgifter utrett, att Jönsson vid tillfället kallade
Nordlund kräk. Jönsson är följaktligen övertygad om att jämväl ha smädat
Nordlund i dennes tjänst och är härigenom förfallen till ansvar jämlikt
26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman.

Beträffande de av Nordlund påtalade anmälningarna mot honom och den
tidsutdräkt som förelupit angående Nordlunds överflyttning från andra till
sjunde kompaniet giver utredningen icke vid handen att Nordlund utsatts för
otillbörlig behandling. I denna del av ärendet finnes därför ej skäl till vidare
åtgärd från min sida.

Frågan huruvida det från medicinsk synpunkt finnes anledning till anmärkning
mot att Nordlund trots sina ryggbesvär deltog i fälttjänstövningen
är föremål för särskild utredning, som ännu ej slutförts.1

Jönsson skall i enlighet med vad i det föregående ansetts utrett om hans
förgripelser mot Nordlund ställas under åtal vid rådhusrätten i Uppsala
jämlikt 26 kap. 7 § första stycket och 8 § strafflagen för våld, hot och missfirmelse
mot krigsman.

Genom regementschefens försorg delgavs Thorsén och Södergren vad i
åtalsinstruktionen anförts rörande dem.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog åt landsfogden i Uppsala
län att i enlighet med åtalsinstruktionen vid rådhusrätten i Uppsala
väcka och utföra talan mot Jönsson.

* *

Landsfogden R. Clémentz påstod vid rådhusrätten ansvar å Jönsson i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 23 mars 1963 och dömde därvid
Jönsson, jämlikt 4 kap. 1 § samt 26 kap. 7 och 8 §§ strafflagen ävensom
7 § disciplinlagen, för våld och missfirmelse mot krigsman till disciplinbot
för femton dagar med sju kronor 60 öre för dag.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

I målet ha hörts, förutom Nordlund och Jönsson, vittnena Mattsson, född
år 1943, och Krook, född år 1937.

Följande är utrett: Nordlunds överflyttning den 24 januari från annan,
mera kvalificerad utbildning till andra kompaniet skedde av disciplinära
skäl. Redan strax efter överflyttningen begärde Nordlund under hänvisning
till ryggsvaghet att bli befriad från deltagande i de förestående fälttjänstövningarna.
Vederbörande läkare fann inte skäl att medge sådan befrielse,
men Nordlunds befäl meddelades under hand att viss varsamhet borde iakttagas
vid val av arbetsuppgifter för Nordlund. Detta blev känt även för Jönsson.
Den 2 februari, d. v. s. sedan övningarna börjat, konsulterade Nordlund
ånyo militärläkare. Icke heller denna gång blev Nordlund sjukskriven. —
Under fälttjänstövningarna fullgjorde Nordlund expeditions- och handräck 1

I denna del av ärendet inhämtade tjänstförrättande militieombudsmannen yttrande från medicinalstyrelsen.
Denna överlämnade med anledning härav ett av styrelsens disciplinnämnd den
24 januari 1963 avgivet yttrande. Disciplinnämnden uttalade däri — under åberopande av innehållet
i ett utlåtande av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn i ortopedi vid
Karolinska institutet S. Friberg — att utredningen ger vid handen att från medicinsk synpunkt
anledning saknas till anmärkning i förevarande hänseende. Med hänsyn till disciplinnämndens
uttalande om vad som förevarit i saken fann tjänstförrättande militieombudsmannen genom beslut
den 2 februari 1963 ej skäl vidtaga ytterligare åtgärd med anledning av Nordlunds deltagande
i fälttjänstövningen.

ningstjänst. Mellan Jönsson och Nordlund synes före det med åtalet avsedda
tillfället inget anmärkningsvärt ha förekommit; det förtjänar dock nämnas
att Nordlund och två andra värnpliktiga väckte viss irritation hos befälet
genom att den 5 februari efter tjänstens slut vara försvunna från förläggningsplatsen
under ett antal timmar. — De av åklagaren åsyftade händelserna
utspelades på en stabsplats i skogen sannolikt vid 20-tiden. Mörkret var
då sådant att man icke kunde se mer än någon meter framför sig, och ficklampa
fick begagnas blott i minimal utsträckning. Ett tiotal värnpliktiga —
bland dem Nordlund och förenämnda vittnen — voro under Jönssons befäl
sysselsatta med att förbereda stabsplatsens förflyttning; stabsutrustningen
och annan materiel skulle därvid med skyndsamhet lastas på traktorsläp.
Ett dylikt släp är tre—fyra meter långt och ungefär hälften så brett. Nordlund
och Mattsson uppehöllo sig vid släpets ena ände och Krook vid den
andra; lasten räckte ungefär till axelhöjd.

Nordlund har uppgivit: Han och Mattsson voro sysselsatta med att knyta
fast en presenning över släpet, då Nordlund plötsligt hörde snabba steg bakom
sig, varpå han med ett kraftigt grepp i kragen rycktes bakåt någon meter
så att han på det ojämna och isiga underlaget var nära att förlora balansen.
Han fann sig ansikte mot ansikte mot Jönsson. Denne yttrade: »Passa er så
att jag inte slår ner er här i mörkret. Jag är trött på att se Nordlund gå omkring
här och göra ingenting. Är det uppfattat? Kräk! Sådana som er har
vi ingen användning för här. Försvinn ur min åsyn. Gå och sätt er i bilen där
borta, så långt in som möjligt.» Nordlund, som blivit förstummad av Jönssons
bryska uppträdande, efterkom tigande den order han fått. Vid greppet
i kragen hade Jönsson stuckit fingrarna, utom tummen, innanför vapenrocken
och övriga klädlager och fattat ett stadigt tag om kläderna. Den smärta,
som uppkom, berodde inte på att kläderna kommo att strama framtill i
halsen utan föranleddes enbart av friktionen mellan Jönssons behandskade
hand och Nordlunds nackskinn; denna friktion gjorde att det hettade till i
huden. Nordlund är säker på att han blev ryckt bakåt och icke, såsom Jönsson
påstått, knuffad framåt. Redan Nordlunds placering tätt intill släpet
omöjliggjorde en sådan knuff.

Jönsson har berättat: Vid en övning sådan som den förevarande är det
angeläget att alla hjälps åt efter bästa förstånd. Det är inte bara olämpligt
utan också ogörligt för arbetslagets chef att peka ut vad var och en skall
göra. För den som har god vilja är det ingen som helst svårighet att finna
lämpliga arbetsuppgifter. Nordlund arbetade emellertid inte utan personlig
handledning, och Jönsson fick därför gång efter annan ge Nordlund anvisning
på vad denne skulle lasta eller eljest utföra. När lastningen led mot sitt
slut, fann Jönsson alt Nordlund försvunnit. Jönsson gick omkring en stund
i mörkret och höll utkik och fann slutligen Nordlund bakom traktorsläpet
till synes sysslolös. Jönsson fick det bestämda intrycket att Nordlund »maskade».
Han blev då uppbragt och förgick sig på sätt som inledningsvis an -

givits. Hans yttrande hade nog den lydelse Nordlund påstått, bortsett från
hotet att »slå ned».

Jönssons erkännande vinner stöd av övrig utredning. I frågan huruvida
Jönsson dragit Nordlund bakåt eller givit honom en knuff framåt — en
fråga som lär vara av tämligen begränsad betydelse — finner rätten mot
Jönssons påstående visat att så tillgått som åklagaren gjort gällande.

Beträffande återigen frågan huruvida Jönsson hotat att slå ned Nordlund
gör rätten följande övervägande. Jönssons och Nordlunds utsagor äro på denna
punkt oförenliga. Nordlunds utsaga enbart är icke tillfyllest för att åtalet
skall anses styrkt; vittnesbevisningen får därför tillmätas avgörande betydelse
härvidlag.

Mattsson har i sin vid huvudförhandlingen först avgivna sammanhängande
berättelse låtit Jönssons yttrande få det innehåll som Jönsson enligt ovan
angivit. Först genom närmare utfrågning från åklagarens sida har Mattsson
kunnat erinra sig att Jönsson också uttalat en sådan hotelse som Nordlund
påstått. Enligt förundersökningsprotokollet återigen har Mattsson vid polisförhör
den 14 mars 1962 uppgivit att Jönsson bland annat sagt »att han
skulle slå ned Nordlund i mörkret».

Det kan möjligen anses anmärkningsvärt att Mattsson icke spontant erinrat
sig nu ifrågavarande uppenbart centrala del av Jönssons yttrande men
väl vad som i övrigt blivit sagt. Vad som emellertid framför allt rubbar
värdet av Mattssons utsaga är följande. Dels har Mattsson först berättat om
Jönssons grepp i Nordlunds krage och sedan, vid närmare utfrågning, förklarat
att han icke sett någonting av detta avsnitt av händelseförloppet.
Dels har Mattsson uppgivit att Jönsson, sedan han dragit Nordlund bakåt,
med händerna tagit ett grepp framtill i Nordlunds vapenrock, något som
emellertid varken Nordlund eller Jönsson kunnat erinra sig. Vittnesförhöret
med Mattsson kan av anförda skäl icke tillmätas bevisvärde av nämnvärd
betydelse.

Vittnet Ivrook återigen har gjort ett vederhäftigt intryck. Icke heller han
har spontant låtit Jönssons yttrande inrymma hot om våld. På särskilda frågor
har Krook därefter till en början förklarat att hot om våld ej förekommit.
Sedan Nordlunds uppgifter lästs upp för Krook, har denne slutligen
förklarat, alt han tycker sig minnas sådant hot som Nordlund påstått. Krook
har emellertid framhållit, att han kan ha låtit sig suggereras av innehållet i
Nordlunds MO-inlaga, som Krook på ett tidigt stadium tagit del av, och
av samtal med Mattsson under väntan i rättens förrum.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit kan rätten icke mot Jönssons
förnekande finna visst att Jönsson uttalat hot om våld å Nordlund.

Jönsson är förfallen till ansvar för våld mot krigsman och missfirmelse mot
krigsman.

Omständigheterna äro mildrande. I detta hänseende beaktas: Jönssons
påstående att han haft anledning till missnöje med Nordlunds sätt att för -

hålla sig i tjänsten har icke vederlagts utan vinner tvärtom visst stöd av
utredningen. Om Nordlund alls åsamkats smärta vilket är tvivelaktigt
— har denna uppenbarligen varit obetydlig, och det våld som förekommit
har i blott ringa mån överskridit det straffbaras gräns. Det får anses
betecknande att vittnet Krook på särskild fråga förklarat att han för sin
del funnit hela intermezzot bagatellartat och att det enligt hans bedömande
gott kunde ha fått passera opåtalt. Slutligen bör anmärkas, att Jönsson, som
varit anställd vid krigsmakten i 15 år, icke förekommer antecknad i det
militära straffregistret och att icke heller eljest något ofördelaktigt blivit
känt om honom.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

6_7. Åtal mot regementschef och auditör för straffbeslut varigenom

värnpliktiga ålagts straff för fylleri utan att förutsättningar

därför förelegat

Tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson beslöt enligt en den
12 februari 1963 dagtecknad åtalsinstruktion att en regementschef och en
auditör skulle ställas under åtal vid hovrätten för övre Norrland jämlikt 25
kap. 4 § strafflagen för tjänstefel, bestående i att envar av dem medverkat
till straffbeslut den 19 juli 1960 varigenom två värnpliktiga ålagts arrcststraff
för fylleri, oaktat ingendera i erforderlig utsträckning hörts därom
och icke heller, såvitt utredningen visar, gjort sig skyldig till brottet.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen uppdragit åt landsfogden
i Västerbottens län att väcka och utföra talan i målet, påstod denne vid hovrätten
ansvar å regementschefen och auditören i enlighet med åtalsinstruktionen.

Hovrätten meddelade dom i målet den 26 november 1963 och dömde därvid
dels regementschefen jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 2 § lagen om
disciplinstraff för krigsmän för tjänstefel till fem dagars disciplinbot å sexton
kronor 75 öre, dels ock auditören jämlikt förstnämnda lagrum för tjänstefel
att till kronan utgiva sju dagsböter å trettio kronor.

Tiden för fullföljande av talan mot domen har vid färdigställandet av ämbetsberättelsen
i förevarande del ej tilländalupit.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

8—9. Åtal i anledning av inträffad flygolycka mot kapten för allmänfarlig
vårdslöshet och tjänstefel samt mot överstelöjtnant för tjänstefel

Militieombudsmannen beslöt enligt en den 20 maj 1963 dagtecknad åtalsinstruktion
att en kapten och en överstelöjtnant skulle ställas under åtal vid
rådhusrätten i Västerås, kaptenen jämlikt 19 kap. 5 § och 25 kap. 4 § strafflagen
för allmänfarlig vårdslöshet och tjänstefel samt överstelöjtnanten jämlikt
sistnämnda lagrum för tjänstefel. Kaptenen lades därvid till last att han
av oaktsamhet vållat att ett av honom fört flygplan kolliderat med ett annat
flygplan och att han tillåtit en passagerare medfölja i sitt flygplan, oaktat
att denne var bristfälligt utrustad i säkerhetshänseende. Som grund för ansvar
spåståendet mot överstelöjtnanten anfördes att denne icke vidtagit någon
åtgärd i syfte att avbryta kaptenens flygföretag då detta fortsattes utanför
angivet övningsområde.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
B. Isacson att väcka och utföra talan i målet, påstod Isacson
i ansökan till rådhusrätten om stämning å kaptenen och överstelöjtnanten
ansvar å dessa enligt åtalsinstruktionen.

Målet är vid färdigställandet av ämbetsberättelsen i förevarande del beroende
på rådhusrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

REDOGÖRELSE FÖR VISSA ÄRENDEN SOM ICKE
FÖRANLETT ÅTAL ELLER ÅTGÄRD FÖR
DISCIPLINÄR BESTRAFFNING

1. Fråga om avvisande av åtal som jämlikt 73 § militära rättegangslagen
väckts vid domstolen i den misstänktes hemort

I en till militieombudsmannen den 21 augusti 1961 inkommen skrift anhöll
rådmannen vid Stockholms rådhusrätt C. Böre — med överlämnande
av akten i ett av Stockholms rådhusrätt avgjort militärt brottmål — om
militieombudsmannens uttalande i frågan om tillämpningen av bestämmelserna
i 73 § militära rättegångslagen. Böre anförde därvid: Enligt nämnda
lagrum må åtal i militärt brottmål upptagas av rätten i den ort där brottet
förövades, den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet
eller rätten i den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om
rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
finner synnerliga skäl föranleda därtill. Denna bestämmelse har medfört
att icke sällan mål beträffande exempelvis flottans personal och hemförlovade
krigsmän överflyttats till Stockholms rådhusrätt från andra domstolar
liksom att rådhusrätten på begäran av vederbörande åklagare överflyttat
mål till annan domstol. Mål i fråga om hemförlovade krigsmän med
annan hemort än Stockholm liar sålunda överflyttats till hemortens domstol
— oavsett om denna enligt kungörelsen den 25 september 1959 med vissa
särskilda bestämmelser om laga domstol i militära mål in. in. eljest är domstol
i militära mål — därest icke åberopad bevisning eller målsägandetalan
föranlett målets kvarblivande i Stockholm; om hemorten är belägen i huvudstadens
närhet har ej heller överflyttning ägt rum. De synnerliga skäl,
som föranlett delta förfarande, har förutom kostnadsbesparingen för den
åtalade varit bl. a. fördelarna av offentlig försvarare i hemorten och den
större lättheten att där vidtaga åtgärder jämlikt lagen om personundersökning
i brottmål. Det har emellertid inträffat att den domstol, till vilken
målet överflyttats, avvisat detsamma eller att vederbörande åklagare icke
varit villig att övertaga åtalet och därigenom förhindrat en framställning
om överflyttning. Genom ett i ovannämnda akt inlaget, den 6 mars 1961
meddelat beslut har Hallands norra domsagas häradsrätt avvisat ett mål
angående en värnpliktig som hemtörlovats och liadc sitt hemvist inom domsagan.
När målet sedan handlades vid rådhusrätten förordnades offentlig
försvarare, varjämte läkarintyg jämlikt 4 § lagen om personundersökning
i brottmål införskaffades. Nu berörda spörsmål är särskilt ur kostnads -

synpunkt av stor betydelse för den åtalade, och en viss osäkerhet om det
lämpliga förfarandet synes föreligga hos såväl domstolar som åklagare.

Av häradsrättens till avvisningsbeslutet hörande akt, som infordrats till
militieombudsmansexpeditionen, framgår följande. Landsfiskalen i Kungsbacka
distrikt väckte den 28 januari 1961 jämlikt 26 kap. 1, 8, 11, 12, 13
och 18 §§ strafflagen åtal mot en värnpliktig för lydnadsbrott, missfirmelse
mot krigsman, undanhållande, rymning, övergivande av post och tjänstefel.
Den värnpliktige hade begått brotten under tjänstgöring vid flottan.
Då åtalet väcktes var han hemförlovad och hade sitt hemvist inom domsagan.
Såsom synnerliga skäl för att åtalet skulle upptagas av häradsrätten
åberopade landsfiskalen att den värnpliktige erkänt brotten, att han var
hemförlovad, att någon ytterligare utredning icke syntes erforderlig samt
att den värnpliktige, om häradsrätten upptog målet, skulle besparas viss
inställelsekostnad. I avvisningsbeslutet, som meddelades under ordförandeskap
av häradshövdingen Tage Frigell, förklarade häradsrätten sig anse
det mycket tvivelaktigt huruvida synnerliga skäl för rättens behörighet
kunde anses anförda samt framhöll att häradsrätten icke var domstol för
avdelning av krigsmakten, att i målet var fråga allenast om sådana brott
mot 26 kap. strafflagen som sällan eller aldrig förekom till bedömning vid
häradsrätten, att brotten, såvitt häradsrätten kunde bedöma, icke torde kunna
anses som obetydliga, att häradsrätten förty icke hade den för en rättvis
straffmätning i mål av förevarande art erforderliga erfarenheten samt
att det på grund härav rent av syntes kunna ifrågasättas om icke synnerliga
skäl förelåg mot att häradsrätten skulle upptaga målet.

Rådhusrättens ovan omförmälda akt utvisar att allmän åklagare i Stockholm
sedermera vid rådhusrätten väckte åtal mot den värnpliktige för ifrågavarande
brott. Rådhusrätten förordnade på begäran av den värnpliktige
offentlig försvarare. Vid huvudförhandling den 2 juni 1961, då den värnpliktige
inställde sig personligen, beslöt rådhusrätten, efter framställning
av försvararen, att införskaffa sådant läkarintyg angående den värnpliktige
som omförmäles i 4 § lagen om personundersökning i brottmål. Att avgiva
intyget förordnades läkare i Göteborg. I det sedermera utfärdade
intyget uttalades att straffriförklaring ej kunde komma i fråga samt att
den värnpliktiges psykiska abnormitet var av sådan art och grad att den
syntes göra honom helt olämplig för militärtjänst; i varje fall förelåg synnerligen
stor risk för disciplinförseelser av olika slag under fortsatt värnpliktstjänstgöring.
Ny huvudförhandling, till vilken den värnpliktige icke
inställde sig personligen utan genom försvararen, ägde rum den 4 juli
1961. I samma dag meddelad dom fann rådhusrätten med hänsyn till läkarintyget
skäl ådöma den värnpliktige bötesstraff samt dömde honom för
de åtalade brotten att utgiva 60 dagsböter. Försvararen tillerkändes av allmänna
medel ersättning med 200 kronor, vilket belopp den värnpliktige
ålades återgälda statsverket.

Sedan militieombudsmannen i ärendet infordrat yttrande från Frigell,
anförde denne i en den 26 januari 1962 inkommen skrift: Underrätterna
kan indelas i sådana som har erfarenhet i fråga om rättsskipningen i militära
mål och sådana som saknar dylik erfarenhet. Häradsrätten hör till den
sistnämnda gruppen av underrätter. I 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken
finnes beträffande brottmål i allmänhet bestämmelser motsvarande
de för militära brottmål i 73 § militära rättegångslagen intagna. Enligt
båda dessa stadganden är domstol behörig att upptaga mål, därest den misstänkte
har sitt hemvist inom domstolens jurisdiktionsområde. Skillnaden
mellan den behörighet som sålunda tillkommer underrätt i militärt brottmål
och i brottmål i allmänhet är att i förra fallet krävs synnerliga skäl,
medan i senare fallet endast fordras att domstolen finner upptagande av
målet lämpligt. Vid avgörande av frågan om domstolens behörighet kan
givetvis de militära brottmålen icke alla bedömas lika. Sålunda synes det
icke finnas någon anledning för ett hemortsforum att underlåta upptaga
mål mot de så kallade värnpliktsvägrarna. Likaså lärer allmänt brottmålsforum
icke böra ifrågasätta avvisning beträffande ett militärt brott, som
åtalats i samband med ett antal andra brott, i varje fall icke där det militära
brottet är av underordnad betydelse i jämförelse med de övriga brotten.
De brott som åtalades vid häradsrätten representerar en typisk ytterlighet
åt andra hållet. Samtliga brott faller under 26 kap. strafflagen och är av
sådan natur att en jämförelse med de vid en häradsrätt i allmänhet handlagda
brotten är svår att göra. Vidare kan erinras om bestämmelsen i 1 §
femte stycket lagen om villkorlig dom, att i fråga om brott av krigsman
villkorlig dom ej må brukas med mindre det finnes kunna ske utan fara
för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten. Den av denna bestämmelse
föranledda bedömningen synes icke utan mycket starkt vägande skäl
böra åläggas annan domstol än sådan som i allmänhet har att upptaga
militära brottmål. De skäl som sålunda och i häradsrättens beslut åberopats
mot häradsrättens behörighet får anses väga tyngre än skälen för häradsrättens
behörighet. Särskilt må understrykas betydelsen av en av erfarenhet
vid bedömning av militära brottmål betingad enhetlighet i straffmätningen.
Det kan ifrågasättas om icke det nu uppkomna problemet kan
lösas på det sätt att 73 § militära rättegångslagen ändras så att som behörig
domstol upptages, i stället för den rätt där den misstänkte skall svara i
tvistemål i allmänhet, »den i förhållande till den misstänktes hemort närmaste
underrätt som är domstol för avdelning av krigsmakten».

Därefter anhöll militieombudsmannen i skrivelse till riksåklagarämbetet
om yttrande i ärendet. Den 16 november 1962 inkom ämbetet med eget
yttrande ävensom yttranden från statsåklagaren M. Lundqvist samt stadsfiskalen
C. A. Robert och biträdande stadsfiskalen D. Halldin, alla i Stockholm.

Halldin anförde: I de fall forumregeln i 73 § militära rättegångslagen

aktualiseras förfares vid åklagarmyndigheten sålunda, att militäråklagaren
samråder med vederbörande åklagare vid den aktuella krigsmannens hemortsforum
för att nå överenskommelse om huruvida målet eller åtalsärendet
lämpligen bör överflyttas till vederbörande domstol respektive överlämnas
till åklagaren för fortsatt handläggning, varvid de i lagrummet angivna förutsättningarna
för ett sådant överlämnande av naturliga skäl blir föremål
för diskussion. Regelmässigt rör det sig om mål, där den misstänkte erkänt
vad som lägges honom till last. Några svårigheter att tolka reglerna i
73 § har aldrig förelegat. Den erfarenheten har dock gjorts, att en del
åklagare — trots full förståelse för att målet i den misstänktes intresse
lämpligen bör handläggas vid hemortsdomstolen — förklarat sig ovilliga
att medverka till ett övertagande av målet, då enligt deras uppfattning vederbörande
ordförande icke med blida ögon skulle se en genom åklagarens
tillmötesgående vållad ökning av domstolens arbetsbörda. Sådana synpunkter
framföres för övrigt även i fråga om överflyttande av mål till annan
domstol jämlikt reglerna i 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. Den
av Frigeil ifrågasatta ändringen av 73 § militära rättegångslagen synes
verklighetsfrämmande. Utletandet av »den i förhållande till den misstänktes
hemort närmaste underrätt som är domstol för avdelning av krigsmakten»
kan bli synnerligen vanskligt, då väl i dylikt fall hänsyn borde
tagas icke blott till det rent faktiska avståndet utan även till de lokala
kommunikationerna, överflyttning av militära brottmål från åklagarmyndigheten
till annan åklagare har aldrig ifrågasatts, när målet rört förhållanden,
som kräver viss lokalkännedom, eller brott mot ett komplex av komplicerade
tjänsteföreskrifter.

Lundqvist och Robert åberopade vad Halldin anfört.

Riksåklagarämbetet anförde: Spörsmålet om behörig domstol i militära
brottmål har icke lösts på samma sätt som beträffande vanliga brottmål.
I fråga om brottmål i allmänhet är huvudregeln att gärningsorten bestämmer
forum. Beträffande militära brottmål gäller däremot enligt 71 § militära
rättegångslagen såsom en grundläggande regel att åtal i sådant mål
upptages, om brottet förövats under tjänstgöring vid krigsmakten, av domstolen
för den avdelning av krigsmakten, till vilken den misstänkte hör eller
där han vid brottets förövande tjänstgjorde. Enligt 70 § samma lag är domstol
för avdelning av krigsmakten, där ej i 15 kap. av lagen annorledes stadgats,
allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort. Emellertid
har i samma lagrum Konungen tillagts rätt att, där ett ändamålsenligt
ordnande av rättsskipningen så kräver, beträffande viss avdelning förordna
att annan allmän underrätt skall vara domstol för avdelningen. Med stöd
härav har i kungörelse den 25 september 1959 med vissa särskilda bestämmelser
om laga domstol i militära mål m. m. förordnats att vissa närmare
angivna underrätter skall vara domstolar för särskilda avdelningar av krigsmakten.
Rörande skälen till att reglerna om forum i militära brottmål fun -

nits faöra erhålla eu från de allmänna forumbestämmelserna avvikande utformning
må hänvisas till propositionen 1933: 223, vari departementschefen
bl. a. anförde följande.

Därest ej särskilda bestämmelser i sådant hänseende meddelas, skulle
vid ett avskaffande av krigsrätterna de allmänna bestämmelserna om forum
i brottmål vinna tillämpning. Detta torde dock icke kunna anses lämpligt.
De särskilda truppförbanden och avdelningarna synas fortfarande böra anknytas
till vissa bestämda domstolar. Personal tillhörande samma förband
eller avdelning synes ej lämpligen böra skickas till olika domstolar, allteftersom
brottet med hänsyn till tillfälliga förflyttningar under pågående militära
övningar blivit begånget inom den ena eller andra domstolens domvärjo.
Även hänsynen till den ställning de militära befälhavarna intaga till rättsskipningen
i militära mål, särskilt vid utövandet av den dem tillerkända disciplinära
bestraffningsrätten, torde kräva att icke mål rörande personer
vid samma avdelning vid olika tillfällen eller samtidigt måste hänskjutas
till olika domstolar. Det synes även såvitt möjligt böra undvikas att allmän
domstol, som eljest i allmänhet ej kan förväntas komma att handlägga
militära mål, plötsligt vid något tillfälle, då under militärövning,
förlagd inom dess domvärjo, brott eller förseelse av militär natur beginges,
skulle komma att få handlägga något enstaka och kanske även invecklat
militärt mål. En koncentration av de militära målen till ett relativt fåtal av
de allmänna domstolarna torde ur rättsskipningens synpunkt vara att
föredraga.

Riksåklagarämbetet fortsatte: Utredningen om krigsdomstolarnas avskaffande
i fredstid åberopade i sitt den 17 december 1946 avgivna betänkande
angående revision av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946: 91
s. 46) det ovan återgivna departementschefsuttalandet samt angav att den
synpunkt som i första hand föranledde utredningen att föreslå en befogenhet
för Kungl. Maj :t att förordna, att mål från visst förband skulle upptagas
av annan domstol än den enligt huvudregeln behöriga, var önskvärdheten
av att de militära målen icke blev utspridda på alltför många
domstolar ulan i den mån så lämpligen kunde ske koncentrerades till ett
mera begränsat antal domstolar, vilka sålunda kom alt förvärva särskild
förtrogenhet med mål av dylik art. Härutöver fann utredningen, att hänsynstagande
till kommunikationsförhållanden och andra sådana omständigheter
kunde giva anledning till avvikelser från den primära forumregeln.
Möjlighet till sådan avvikelse har öppnats genom stadgandena i 73 § militära
rättegångslagen. Häri föreskrives bland annat, att åtal i militärt brottmål,
förutom vid förbandsforum, också må upptagas av rätten i den ort
där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet eller rätten i den
ort där han mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner synnerliga skäl
föranleda därtill. Rörande frågan om supplerande forumregler för militära
mål borde införas, anförde den förutnämnda utredningen (betänkandet s.
100):

Även för militära mål torde förefinnas behov av en supplerande forumregel.
Sålunda synes lämpligen böra stadgas att, därest det med hänsyn till
utredningen samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt, åtal
i militärt mål må upptagas även av rätten i den ort, där brottet förövats,
eller av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet. Möjligheten
att upptaga målet vid tvistemålsforum torde få praktisk betydelse
framför allt i sådana fall då den lagförde vid tiden för åtalets anställande
icke längre är i militärtjänst. Särskilt om brottet är erkänt eller målets
prövning eljest icke kräver någon mera ingående utredning inför domstolen,
lär målet ofta utan olägenhet kunna upptagas av domstolen i den lagfördes
hemort och därigenom onödig omgång undvikas.

Slutligen anförde riksåklagarämbetet: I yttrande över betänkandet uttalade
häradshövdingeföreningen —- under åberopande av vad i 1933 års
proposition uttalats angående angelägenheten av en koncentration av de
militära målen till ett begränsat antal domstolar — att den av utredningen
föreslagna supplerande forumregeln borde givas snävare innehåll än den i
betänkandet anförda motiveringen syntes avse. Med anledning av vad häradshövdingeföreningen
sålunda uttalat anförde departementschefen i den
proposition som ligger till grund för militära rättegångslagen (prop. 1948:
216 s. 183), att ifrågavarande forumregel borde utformas »något snävare»
än utredningen föreslagit. I enlighet härmed fick regeln i propositionen sin
nu gällande lydelse, enligt vilken synnerliga skäl skall befinnas föreligga
för målets upptagande vid forum som avses i 73 §. Med hänsyn till vad förarbetena
till lagen sålunda innehåller torde, när fråga uppkommer om
tillämpning av den supplerande forumregeln i 73 §, en väsentlig synpunkt
—- vid sidan av utrednings- och kostnadssynpunkter — höra vara, om det
kan antagas ha betydelse för handläggningen eller bedömningen av målet
att domstolen besitter särskild förtrogenhet med militära brottmål. Är detta
fallet, synes forumfrågan böra bli beroende av en avvägning mellan, å
ena sidan, angelägenheten av att målet handlägges vid domstol med den
speciella kompetens som nyss sagts och, å andra sidan, de fördelar ur utrednings-
och kostnadssynpunkt, som står att vinna med en överflyttning
av målet till domstol som avses i 73 §. En dylik avvägning torde ofta ge
till resultat att synnerliga skäl ej finnes föreligga för en överflyttning. Erfarenhet
hos domstolen av militära brottmål torde som regel ha betydelse,
om målet innehåller komplicerade rättsfrågor eller dess bedömning förutsätter
ingående kunskap om militära förhållanden. Men även spörsmål, som
hänför sig till straffmätningen, kan vara av den natur att de lämpligen
bör bedömas av en domstol med sådan erfarenhet. Framför allt gäller
detta, när hänsyn till krigslydnaden kan tänkas öva inflytande på straffmätningen
eller bestämmandet av reaklionsformen. I fråga om reaktionsformen
är särskilt att beakta föreskriften i 1 § sista stycket lagen
om villkorlig dom, att i fråga om brott av krigsman sådan dom ej må
meddelas med mindre det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden

och ordningen inom krigsmakten. Såsom Frigell anfört torde det för en
domstol, som har ringa eller ingen erfarenhet av militära mål, ej sällan
vara förenat med svårigheter att bedöma huruvida disciplinära hänsyn
i ett visst fall skall anses utgöra hinder för villkorlig dom. Vad angår det
mål, som Böre hänvisat till i sin skrivelse till militieombudsmannen, synes
detta visserligen icke ha innehållit någon komplicerad rättsfråga. Emellertid
förelåg däri till bedömning ett flertal gärningar, vilka sammantagna
måste anses ha varit av så allvarlig beskaffenhet, att de i och för sig förskyllt
frihetsstraff. Vid avgörandet av påfölj dsfrågan har det uppenbarligen
gällt att mot vad i målet upplysts om den tilltalades psykiska egenheter
väga disciplinära hänsyn. För en avvägning av detta slag måste enligt ämbetets
mening en domstol med omfattande erfarenhet av militära brottmål
anses ha bättre förutsättningar än en domstol, vars erfarenhet av sådana
mål är begränsad. I betraktande härav är ämbetet benäget dela Frigeils uppfattning
att synnerliga skäl för målets upptagande av häradsrätten icke
förelegat. En ändring av 73 § militära rättegångslagen i enlighet med
Frigells förslag kommer att ytterligare komplicera reglerna om forum i
militära brottmål. Det torde kunna ifrågasättas, om denna nackdel uppväges
av fördelarna. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 12 februari 1963 till Böre
följande.

Till de allmänna synpunkter som riksåklagarämbetet anfört kan jag i
huvudsak ansluta mig. Jag anser sålunda att domstol vid prövning, huruvida
militärt mål skall upptagas jämlikt 73 § militära rättegångslagen, under
vissa förhållanden äger tillmäta avgörande vikt åt den omständigheten
att domstolen icke är domstol för avdelning av krigsmakten. Eftersom
detta sammanhänger med frågan om betydelsen av att domstol vid handläggningen
av militärt brottmål besitter särskild förtrogenhet med sådana
mål, vill jag emellertid framhålla att denna betydelse icke bör övervärderas.
Det synes visserligen naturligt att man i samband med krigsdomstolarnas
avskaffande den 1 januari 1949 och den samtidigt genomförda revisionen
av den militära strafflagstiftningen var angelägen att de militära målen
skulle handläggas av domstolar som snart kunde få särskild erfarenhet
av sådana mål. Men icke desto mindre innebar ju den militära rättsskipningens
överförande till de allmänna domstolarna att de militära målen
icke ansågs vara av den beskaffenhet att specialdomstolar erfordrades; i
den mån behov av speciell sakkännedom eller inblick i militära miljöfrågor
föreligger kan detta, såsom departementschefen framhöll, tillgodoses genom
bevisning i vanlig ordning (se prop. 1948: 216 s. 71 och 72). Och med
hänsyn till alt underrättsdomare numera rekryteras så gott som uteslutan -

de från hovrätterna, där militära mål förekommer, torde med tiden allt
fler av juristdomarna i de domstolar som ej regelmässigt handlägger militära
mål kunna uppvisa erfarenhet av dylika mål från tidigare tjänstgöring
i och under hovrätt.

Vad angår häradsrättens den 6 mars 1961 meddelade avvisningsbeslut
synes det icke ha varit för häradsrätten känt att den värnpliktige hade psykiska
egenheter. Oavsett hur därmed förhållit sig har det emellertid enligt
min mening med hänsyn till omständigheterna, däribland att den värnpliktige
var hemförlovad, icke förelegat tillräcklig anledning att antaga att
särskild förtrogenhet med militära mål skulle ha betydelse för målets handläggning
och bedömning. Vid detta förhållande och på grund av vad
åklagaren åberopat till stöd för häradsrättens behörighet är min uppfattning
att häradsrätten ej bort avvisa målet.

Med sålunda gjorda uttalanden är förevarande ärende slutbehandlat från
min sida.

2. Fråga om behandlingen vid domstol av överklagat ersättningsmål
vari åklagaren medgivit klagandens yrkande

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Thyressons inspektion den
2 juli 1962 av handläggningen av militära mål vid förutvarande rådhusrätten
i Visby antecknades bl. a. följande.

I ett militärt tvistemål vid rådhusrätten år 1960 fullföljde furiren K.
Lindström talan mot ett av chefen för dåvarande Gotlands infanteriregemente
givet beslut i ersättningsmål, varigenom Lindström förpliktats utgiva
ersättning till kronan med 31 kronor 50 öre för förkommen materiel,
vilken han haft om hand såsom materielredogörare. Lindström yrkade befrielse
från den beslutade ersättningsskyldigheten. I skrivelse den 7 januari
1960 till rådhusrätten, varmed militäråklagaren insände handlingarna i
målet till rätten, anförde åklagaren, att han föranstaltat om kompletterande
utredning och att Lindström icke syntes böra åläggas ersättningsskyldighet
i målet. Rådhusrätten företog under ordförandeskap av t. f. rådmannen
hovrättsfiskalen M. Sjöberg målet till förhör den 17 februari 1960. Lindström
och militäråklagaren var då tillstädes. Det vid förhöret förda protokollet
innehåller anteckning om att åklagaren därvid uppgav att han ej hade
något att erinra mot bifall till besvären. Rådhusrätten avgjorde målet genom
slutligt beslut samma dag. I beslutet finnes upptaget bl. a. följande:
»Åklagaren har ej haft någon erinran mot bifall till besvären. Enär, såvitt i
målet är utrett, Lindström får anses ha fullgjort vad på honom ankommit i
egenskap av materielredogörare, bör han icke åläggas ersättningsskyldighet
för den förkomna materielen. Med bifall till besvären prövar rådhusrätten

skäligt befria Lindström från honom i överklagade beslutet ålagd ersättningsskyldighet.
»

I ett annat militärt tvistemål vid rådhusrätten, handlagt år 1961, fullföljde
furiren K.-G. Thomsson talan mot ett av chefen för Gotlands artillerikår
givet beslut i ersättningsmål, varigenom Thomsson förpliktats utgiva
ersättning till kronan med 212 kronor 15 öre för förkommen materiel,
vilken han haft om hand såsom materielredogörare. Thomsson yrkade
befrielse från den beslutade ersättningsskyldigheten. I skrivelse den 22 november
1961, varmed militäråklagaren insände handlingarna i målet till rätten,
anförde åklagaren, att med hänsyn till de omständigheter, under vilka
materielen förkommit, och till vad Thomssons närmaste överordnade uppgivit,
Thomsson icke borde åläggas ersättningsskyldighet. Rådhusrätten företog
under ordförandeskap av t. f. rådmannen hovrättsfiskalen L. E. Lindmark
målet till förhör den 13 december 1961. Thomsson och en av denne
såsom rättegångsbiträde anlitad advokat samt militäråklagaren var då tillstädes.
Det vid förhöret förda protokollet innehåller anteckning om att åklagaren
medgav ändringsyrkandet. Rådhusrätten avgjorde målet genom slutligt
beslut samma dag. I beslutet har upptagits bl. a. åklagarens medgivande
av ändringsyrkandet, en redogörelse för vad Thomsson uppgivit vid förhöret
inför rådhusrätten och rådhusrättens övervägande i saken. Rådhusrätten
fann med hänsyn till de omständigheter under vilka ifrågavarande
materiel förkommit det icke kunna tilläggas Thomsson som försummelse att
materielen gått förlorad. På grund därav prövade rådhusrätten skäligt att,
med upphävande av kårchefens beslut, befria Thomsson från honom ålagd
ersättningsskyldighet.

I skrivelser den 4 september 1962 till Sjöberg och Lindmark anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen följande. Enär åklagaren i de angivna
målen får anses ha medgivit klagandenas talan i de skrivelser till rådhusrätten,
i vilka han avgivit förklaring över klagandenas fullföljdsinlagor,
kan ifrågasättas huruvida icke målen borde ha avgjorts utan förhör inför
rätten. Vidare kan — med hänsyn till att målen torde få anses vara att hänföra
till sådana mål i vilka förlikning är tillåten — ifrågasättas huruvida icke
rättens avgöranden, varigenom klagandena befriats från ersättningsskyldighet,
borde ha grundats på åklagarens medgivanden av klagandenas talan
och ej såsom skett på överväganden huruvida klagandena gjort sig skyldiga
till försummelse med avseende å deras befattning med materielen i fråga.

I infordrade yttranden, som inkom till militieombudsmansexpeditionen
från Sjöberg den 14 november 1962 och från Lindmark den 13 december
samma år, anfördes följande.

Sjöberg: I militära tvistemål som ej är ersättningsmål utför kronan sin
talan genom vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Talan instämmes
därvid i vanlig ordning vid den allmänna domstol, på vilken det i det
aktuella fallet ankommer att upptaga militära mål. AU i sådant fall rätte -

gångsbalkens regler om mål i vilka förlikning är tillåten (dispositiva tvistemål)
skall äga tillämpning är uppenbart. För ersättningsmålen gäller emellertid
väsentligen andra regler än för övriga militära tvistemål. Ifrågakommen
ersättningsskyldighet må jämlikt 58 § militära rättegångslagen åläggas
den som, då förlusten eller skadan inträffar, är underkastad bestraffningsrätt
i disciplinmål eller eljest i egenskap av krigsman är förpliktad att
taga vård om den förlorade eller skadade egendomen. Behörighet att
ålägga ersättningsskyldighet tillkommer enligt 59 § den som i disciplinmål
äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige. Enligt 60 § skall prövningen
av ersättningsskyldigheten föregås av en i viss ordning företagen
undersökning. Av vad nu upptagits framgår att reglerna för handläggningen
av ersättningsmål står motsvarande bestämmelser beträffande disciplinmål
mycket nära. Av förarbetena till bestämmelserna i lagen den 9 juni
1944 angående behörighet för militära befattningshavare att ålägga ersättningsskyldighet
(prop. 1944: 204 s. 8 f), vilka bestämmelser i huvudsak
överförts till 10 kap. militära rättegångslagen, kan utläsas att syftet med
bestämmelserna varit att ernå ett enkelt förfaringssätt för uttagande av
smärre ersättningsbelopp. Förarbetena ger jämväl vid handen att ersättningsskyldighet
icke bör ifrågakomma i andra fall än då någon är vållande
till förlust eller skada genom underlåtenhet att iakttaga normal aktsamhet
eller då uppbördsmannaansvar åvilar honom (prop. s. 16 och första lagutskottets
uti. 1944: 35 s. 12 f). Culpa i allmän skadeståndsrättslig bemärkelse
synes således — därest ej uppbördsmannaansvar föreligger — vara en förutsättning
för åläggande av ersättningsskyldighet. Vidkommande reglerna
för fullföljd av talan mot militära befattningshavares beslut i ersättningsmål,
64 § militära rättegångslagen, må antecknas, att endast den ersättningsskyldige
äger föra talan mot beslutet (första stycket 1 punkten), att
å sådan talan vad i 8 kap. samma lag beträffande disciplinmål är stadgat
om klagan, som endast avser annat än arreststraff, skall äga motsvarande
tillämpning (första stycket 2 punkten) samt att kronans talan i målet föres
av vederbörande åklagare (andra stycket). I 51 § nämnda kapitel stadgas,
utom annat, att om ej klagandens talan avvisas denne och åklagaren
skall kallas till förhör inför rätten samt att målet, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, må avgöras utan hinder av att klaganden uteblivit.
I 6 § militära rättegångslagen stadgas slutligen att med avseende å rättegången
i militära mål gäller i tillämpliga delar, där ej i militära rättegångslagen
eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång i allmänhet
föreskrives, samt att därvid disciplinstraff skall anses lika med böter. Beträffande
åklagarens befogenheter vid utförande av kronans talan i fullföljda
ersättningsmål framgår av förarbetena att åklagaren anses kunna
icke blott yrka fastställande av det överklagade beslutet utan även, i förekommande
fall, medgiva nedsättning av det utdömda beloppet eller befrielse
från ersättningsskyldighet (SOU 1946: 91 s. 184). Anmärkas må jäm -

väl i detta sammanhang att jämlikt 19 § militära rättsvårdskungörelsen
befattningshavare, som är behörig ålägga ersättningsskyldighet, äger under
vissa förutsättningar avskriva kronans ersättningsanspråk. Av det
anförda torde framgå att sådant kronans anspråk, som tramföres i ersättningsmål,
i materiellt hänseende är av dispositiv natur. Huruvida ersättningsmål
även i rent processuellt hänseende är att anse som dispositivt, kan
däremot med hänsyn till de särskilda handläggningsregler, som gäller för
ersättningsmål, bli föremål för viss tvekan. I förarbetena till militära
rättegångslagen uttalade departementschefen med avseende å rättens handläggning
och domförliet i mål, varom nu är fråga, allenast att samma regler
torde böra gälla, som i 51 § militära rättegångslagen föreslagits rörande
handläggningen av mål om klagan över befälhavares straffbeslut, och att
särskild förberedelse alltså icke var erforderlig (prop. 1948:216 s. 173).
Den slutligen antagna lagen upptog ej heller någon särskild bestämmelse
i sistnämnda hänseende. Däremot hade i det betänkande, som föregick
lagstiftningen, föreslagits särskilt stadgande av innehåll, att överklagade
ersättningsmål skulle, under vissa förutsättningar, kunna upptagas utan
att i nya rättegångsbalken föreskriven förberedelse ägt rum (SOU 1946: 91
s. 184). Departementschefens förenämnda uttalande, sammanställt med
innehållet i 64 § första stycket andra punkten militära rättegångslagen
jämfört med 51 § samma lag, synes tyda på att de för fullföljda disciplinmål
gällande reglerna skall, såvitt ej annat blivit särskilt föreskrivet, tilllämpas
jämväl å fullföljda ersättningsmål; lydelsen av 51 § synes exempelvis
ej ge utrymme för ett sådant civilprocessuellt förfarande som tredskodom,
ej heller torde rättegångskostnader kunna utdömas. I sin tur skall
å disciplinmål med hänsyn till innehållet i 6 § militära rättegångslagen de
för brottmål i allmänhet gällande reglerna tillämpas. I promulgationslagen
till rättegångsbalken återfinns vissa bestämmelser, som måhända kan vara
av intresse i förevarande sammanhang. 117 och 18 §§ promulgationslagen
stadgas att vad i rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott,
varå icke kan följa svårare straff än böter, skall äga motsvarande tillämpning
å mål angående förverkande, som rör icke tilltalad respektive mål
om bötesförvandling. I Gärdes m. fl. kommentar till nya rättegångsbalken
(s. 893 f) sägs härom att av sagda stadganden följer att samtliga de bestämmelser
i nya rättegångsbalken, som avser brottmål i allmänhet, skall
äga motsvarande tillämpning. På grund av vad sålunda anförts synes skäl
kunna åberopas för att ersättningsmål, trots att kronans anspråk i och
för sig är av beskaffenhet att förlikning därom kan träffas, icke är att betrakta
som dispositiva i rättegångsbalkens mening. Ur saklig synpunkt
är det dock uppenbart att det i tjänstförrättande militieombudsmannens
skrivelse ifrågasatta förfarandet vida är alt föredraga framför det av Sjöberg
tillämpade.

Lindmark: Vad först angår frågan om ersättningsmålens karaktär medför

4—630794. Militieombudsmannens ämbctsberättelse

det förhållandet att åklagaren är befogad att medgiva nedsättning av det utdömda
beloppet eller befrielse från ålagd ersättningsskyldighet icke utan vidare
att militära ersättningsmål till alla delar kan subsumeras under kategorien
dispositiva mål. Sålunda torde tredskodom ej kunna ifrågakomma i
militära ersättningsmål. Vidare kan ifrågasättas, om rätten endast får upptaga
sådan vittnesbevisning, som part påyrkat. Än vidare kan ifrågasättas,
om rättens avgörande får grundas endast på sådana rättsfakta, som klaganden
åberopat. Med hänsyn till avfattningen av 44 § militära rättegångslagen,
vilket stadgande ålägger klaganden att i fullföljdsinlagan angiva endast det
beslut mot vilket talan föres och den ändring i överklagade beslutet som yrkas,
måste anses uppenbart, att rätten har skyldighet att beakta samtliga
omständigheter, som talar till klagandens förmån, oavsett om dessa omständigheter
åberopats av denne eller ej. Ersättningsmål kan icke genom en enkel
subsumtion hänföras till endera av kategorierna dispositiva eller indispositiva
mål. För övrigt synes en sådan begreppsbestämning vara utan värde
då det gäller att besvara frågan, om rådhusrättens avgörande bort grundas
allenast på åklagarens medgivande av klagandens talan. Efter förnyat studium
av uttalanden gjorda i samband med tillkomsten av militära rättegångslagen
har Lindmark emellertid kommit till den slutsatsen, att de befogenheter,
som ansetts tillkomma åklagaren såsom kronans ombudsman i
militära ersättningsmål, medför att rättens avgörande i förekommande fall
bör grundas allenast på åklagarens medgivande av klagandens talan. Lindmark
anser sålunda numera, att rådhusrätten icke bort ingå på prövning i
sak i det av honom handlagda målet. Vad härefter angår frågan i vilken ordning
målet bort avgöras framgår till en början av hänvisningen i 64 § militära
rättegångslagen att beträffande förfarandet skall gälla vad i 8 kap. samma
lag är stadgat i fråga om klagan i disciplinmål. Varken ordalagen i 51 §,
som här är av intresse, eller uttalanden i förarbetena (prop. 1948: 216 s. 154
t) torde härvidlag lämna utrymme för ersättningsmåls avgörande i annan
ordning än den sålunda särskilt föreskrivna. Ej heller 6 § nämnda lag torde
kunna åberopas till stöd för avvikelser från det för ersättningsmål (disciplinmål)
särskilt reglerade förfarandet. Av här upptagna skäl har det påtalade
ersättningsmålet vid rådhusrätten handlagts på sätt som skett. Å andra
sidan finner Lindmark — med hänsyn till den betydelse han numera tillmäter
åklagarens ställning i militära ersättningsmål — att praktiska skäl
alldeles avgjort talar för att rättens avgörande av sådana mål, vari åklagaren
medgivit klagandens talan, bör ske utan föregående förhör, som ju i sådana
fall icke har något vettigt syfte. Med hänsyn till att rättens befattning med
militära ersättningsmål innebär en överprövning av vederbörande befälhavares
beslut synes samma skäl, som motiverar underlåtande av huvudförhandling
i hovrätt enligt 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § rättegångsbalken,
kunna åberopas till stöd för slopande av det mot huvudförhandlingen svarande
förhöret. Lindmark vill således understryka, att han icke finner några

andra skäl tala mot det av tjänstförrättande militieombudsmannen ifrågasatta
förenklade förfarandet än den formella avfattningen av tillämpliga
stadganden i militära rättegångslagen.

I en skrift, som den 31 maj 1963 inkom till militieombudsmansexpeditionen,
anförde Sjöberg till komplettering av sitt tidigare yttrande följande.
Beträffande frågan huruvida militära ersättningsmål är att anse som dispositiva
mål, hävdade Sjöberg i det tidigare yttrandet, att mål av angiven natur
väl i materiellt hänseende vore av dispositiv natur men att de — med
hänsyn till de särskilda handläggningsregler som gäller för sådana mål —
det oaktat ej kunde betraktas som dispositiva i processuellt hänseende.
Emellertid synes vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål rättegångsbalkens
regler om handläggning av enskilt anspråk på grund av brott kunna ge
en viss vägledning. Vid avgivandet av sitt tidigare yttrande hade Sjöberg
dock ej beaktat detta förhållande. Av såväl förarbetena som gängse kommentarer
till nyss berörda bestämmelser (so t. ex. Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken
s. 276 f) framgår att, även om handläggningen följer brottsmålsreglerna,
det följer av det enskilda anspråkets privaträttsliga natur att vissa
av de grundsatser som gäller för tvistemål kommer till användning även da
talan om sådant anspråk föres i samband med åtal. Sålunda kan, enligt
nämnda källor, det enskilda anspråket bli föremål för förlikning, och jämväl
beträffande medgivande och eftergivande av talan äger tvistemålsreglerna
tillämpning. Med utgångspunkt från att det i ersättningsmål framställda
anspråket är av privaträttslig natur synes — med stöd av vad nyss sagts beträffande
enskilt anspråk på grund av brott — någon materiell prövning icke
böra komma i fråga i militära ersättningsmål då part medger eller efterger
talan. I förevarande hänseende bör således mål av nu ifrågavarande natur
bedömas såsom dispositiva. Huruvida i andra hänseenden de för tvistemål
stadgade reglerna bör tillämpas på sådana mål, kan emellertid starkt ifrågasättas.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen låtit Lindmark få del av
Sjöbergs komplelteringsskrift, inkom den 6 augusti 1963 till militieombudsmansexpeditionen
nytt yttrande från Lindmark, vari han anförde följande.
Innehållet i Sjöbergs sistnämnda skrift har givit Lindmark anledning att
ytterligare överväga frågan huruvida ersättningsmål, vari åklagaren medgivit
klagandens talan, är av beskaffenhet att kunna avgöras av rätten utan
föregående förhandling (förhör). Lindmark har i sitt tidigare yttrande hävdat,
att varken ordalagen i 51 § militära rättegångslagen eller uttalanden i
förarbetena till samma lag synes lämna utrymme för sådana måls avgörande
i annan ordning än den särskilt föreskrivna, nämligen efter föregående
förhör inför rätten. Emellertid kan det göras gällande, att de åligganden för
åklagaren att bl. a. fullständiga utredningen vilka stadgas i 48 och 49 §§
nämnda lag uttryckligen liar samma syfte som den för vanliga tvistemål
stadgade förberedelsen. Jämlikt 42 kap. 18 § rättegångsbalken må under för -

100

beredelse dom meddelas i anledning av talan om anspråk, som medgivits
eller eftergivits, om saken är sådan att förlikning därom är tillåten. Även
om ersättningsmål — såsom Lindmark i sitt tidigare yttrande hävdat — icke
i allt kan anses följa reglerna för dispositiva tvistemål, torde, med hänsyn
till de befogenheter med avseende å utförandet av kronans talan, vilka tilllagts
åklagaren, tvivel icke råda om, att de i förevarande hänseende är att
anse som mål, vari förlikning är tillåten. Förutsättningar synes därför föreligga
att med stöd av 48 och 49 §§ militära rättegångslagen samt 6 § samma
lag jämfört med 42 kap. 18 § rättegångsbalken avgöra sådana ersättningsmål,
vari åklagaren i sin förklaring över klagandens fullföljdsinlaga medgivit
dennes talan, på handlingarna utan föregående förhör.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uttalade i beslut den 30 november
1963 följande.

Till militära tvistemål hänföres enligt 5 § militära rättegångslagen mål
som, utan att tillika röra ansvar, angår antingen enskilt anspråk på grund
av brott som är av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål eller anspråk på ersättning i annat fall för förlust av eller
skada å krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, såframt
detta anspråk grundas å förpliktelse med anledning av tjänst vid krigsmakten.
Med avseende å rättegången i militära tvistemål gäller enligt 6 § militära
rättegångslagen i tillämpliga delar, där ej i denna lag eller eljest är särskilt
stadgat, vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet.

Beträffande sådana smärre militära tvistemål som benämnes ersättningsmål
— där fråga är om ersättning till kronan för förlust eller skada
som ej överstiger 500 kronor — har meddelats särskilda bestämmelser om
ordningen för målens avgörande. Medan andra militära tvistemål än ersättningsmål
efter stämning upptages till behandling av domstol huvudsakligen
enligt rättegångsbalkens regler angående civila tvistemål, upptages
och avgöres ersättningsmål enligt 58 § militära rättegångslagen av befattningshavare
vid krigsmakten. Mot befattningshavarens beslut må enligt
64 § talan föras av den som därigenom ålagts ersättningsskyldighet. Om
ordningen för sådan talan föreskrives i samma lagrum allenast, att vad i
8 kapitlet militära rättegångslagen är stadgat om klagan som endast avser
annat än arreststraff skall äga motsvarande tillämpning och att kronans
talan i målet föres av åklagaren. Kapitlet avser klagan över militär
befattningshavares beslut i disciplinmål, varför hänvisningen till detsamma
medför att klagan i ersättningsmål skall handläggas enligt regler avsedda
för brottmål.

Sammanfattningsvis innehåller sagda kapitel följande bestämmelser angående
fullföljdsförfarandet. Klaganden skall i fullföljdsinlagan uppgiva
det beslut mot vilket talan föres och den ändring i beslutet som han yrkar

101

(44 §). Till militär myndighet i rätt tid inkommen fullföljdsinlaga skall
jämte protokoll och övriga handlingar i målet översändas till vederbörande
militäråklagare (47 §). Det åligger åklagaren att i erforderliga delar fullständiga
utredningen, så att målet vid rätten kan företagas till slutlig handläggning
i ett sammanhang. För detta ändamal må, om det finnes eiforderligt,
förhör hållas med klaganden. Har denne icke i fullfölj dsinlagan
uppgivit grunderna för sin talan samt de bevis han vill aberopa och vad han
vill styrka med varje särskilt bevis, skall förhör hållas därom, såfiamt
det ej uppenbarligen är obehövligt. Vad vid förhöret förekommit skall antecknas
(48 §). Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer
på honom, skall han till rätten insända de handlingar som han mottagit i
målet och de anteckningar som han fört rörande utredningen ävensom
förklaring över fullfölj dsinlagan. Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han
vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis (49 §). Avvisar
ej rätten klagandens talan skall klaganden och åklagaren kallas till
förhör inför rätten. Målet må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas,
avgöras utan hinder av att klaganden uteblivit. Rättens avgörande av saken
sker genom beslut (51 §).

Kronans anspråk i ersättningsmål är av samma slag som dess anspråk
i andra militära tvistemål. Såsom framgår av 5 § militära rättegångslagen
grundas anspråken antingen på brottsligt förfarande eller på tjänsteföipliktelse.
Till följd av den karaktär som anspråken sålunda har är förlikning
otvivelaktigt tillåten bcträflande dem. Härifrån utgår uppenbarligen
också det i det föregående från förarbetena till militära rättegangslagen
återgivna uttalandet, att åklagaren i överklagat ersättningsmål bör kunna
icke blott yrka fastställelse av befälhavarens beslut utan även, i den mån
åklagaren finner anledning därtill, medgiva nedsättning av det utdömda
beloppet eller befrielse från ersättningsskyldighet (SOU 1946:91 s. 184).

Såvitt angår civila tvistemål vari saken är sådan att förlikning därom
är tillåten må enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken dom ej grundas å omständighet,
som icke av part åberopats till grund för hans talan. Om käranden
i ett sådant mål efterger sin talan skall alltså domen grundas på
eftergivandet och kärandens talan följaktligen omedelbart ogillas. Såsom
framgår av det förut nämnda uttalandet i den av Gärde med flera utgivna
kommentaren till rättegångsbalken (s. 276 f) gäller detsamma även beträffande
talan om enskilt anspråk i brottmål med hänsyn till anspråkets
privaträttsliga natur. Eftersom varken i militära rättegångslagen ellei eljest
är beträffande militära tvistemål stadgat någon avvikelse från bestämmelsen
i 17 kap. 3 § rättegångsbalken och, såsom anförts, förlikning kan träffas
om anspråk i sådana mål är denna bestämmelse, enligt 6 § militära
rättegångslagen, tillämplig även på militära tvistemål, vare sig de upptages
till domstolsbehandling omedelbart eller upptages till sådan behandling
efter klagan över befälhavares beslut i ersättningsmål; i det sistnämnda

102

fallet alltså oavsett att klagan eljest handlägges enligt regler avsedda för
brottmål.

På grund av det anförda borde rådhusrätten i förevarande båda mål icke,
såsom den gjort, ha ingått på en materiell prövning av sakförhållandena
utan i stället ha grundat avgörandena enbart på åklagarens medgivande
av klagandenas yrkanden om befrielse från ersättningsskyldighet.

Vad angår själva handläggningen av mål rörande klagan över befälhavares
beslut i ersättningsmål följdes vid utformningen av bestämmelserna
härom i militära rättegångslagen de principer som låg till grund för 1944
års lag om behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet,
nämligen att förfarandet skulle vara så snabbt och enkelt som
möjligt. Detta syfte tillgodoses bl. a. genom att de förut återgivna bestämmelserna
i 48 och 49 §§ militära rättegångslagen om den utredning och de
förberedande åtgärder som åklagaren har att vidtaga i överklagade disciplinmål
erhållit motsvarande tillämpning beträffande överklagade ersättningsmål.
Departementschefen framhöll i propositionen 1948: 216 (s. 173)
att förberedelse vid domstol härigenom icke var erforderlig i sådana mål.
I fråga om domstolsbehandlingen av dessa mål har man i övrigt velat tillgodose
syftet om enkelhet i förfarandet genom att på dem tillämpa den
för överklagade disciplinmål i 51 § militära rättegångslagen givna bestämmelsen,
att klaganden och åklagaren skall kallas till förhör inför rätten.
Detta medför att rättegångsbalkens utförliga bestämmelser om huvudförhandling
icke gäller här.

I överklagat ersättningsmål vari åklagaren medgivit klagandens yrkande
om befrielse från ersättningsskyldighet skall såsom förut anförts domstolens
avgörande grundas enbart på åklagarens medgivande. Om åklagaren
skriftligen tillkännagivit denna sin ståndpunkt för domstolen, innan
domstolen upptagit målet till behandling, finns därför icke någon förnuftig
anledning att enligt 51 § militära rättegångslagen kalla parterna till
förhör i saken, eftersom det ju då egentligen icke finns något att hålla förhör
om. Med hänsyn härtill och med beaktande av den strävan till enkelhet
i domstolsförfarandet som varit vägledande beträffande förevarande
lagstiftning synes i sådant fall, trots föreskriften i sistnämnda lagrum om
parternas kallande till förhör, kallelse därtill icke böra utfärdas utan ersättningsmålet
avgöras på handlingarna. Till stöd härför kan även åberopas
en analogi med stadgandet i 50 kap. 21 § första stycket rättegångsbalken
att hovrätt äger att utan huvudförhandling företaga vädjat tvistemål till
avgörande på handlingarna om vadetalan medgivits. Vidare må anmärkas
att om en klagande ryckt ut från militärtjänstgöringen när det överklagade
ersättningsmålet skall behandlas av domstol hans inkallande till förhör
vid domstolen skulle kunna medföra den orimliga konsekvensen att han för
inställelse till ett fullständigt onödigt förhör åsamkas kostnader för resor
och uppehälle vida överstigande honom ålagd ersättningsskyldighet.

103

På grund av det nu anförda borde i förevarande ersättningsmål vid rådhusrätten
parterna icke ha kallats till förhör inför rätten utan målen avgjorts
på handlingarna.

Med dessa uttalanden är ärendena av mig avslutade.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens beslut tillställdes
Sjöberg och Lindmark.

3. Bataljonschef har förfarit felaktigt genom att kalla fram värnpliktiga
inför trupp och utpeka dem som skyldiga till brott

I en till militieombudsmannen den 17 november 1961 inkommen skrift
anmälde vid Jämtlands fältjägarregemente tjänstgörande värnpliktiga nr
420913-841 L. O. Sivertsson, nr 420113-825 K. L. Eriksson och nr 420402-787 K.-E. G. Granqvist att överstelöjtnanten A. J. M. Månsson den 24 oktober
1961 på olämpligt sätt och utan skäl förebrått dem för vissa i tidningspressen
omtalade händelser, i vilka värnpliktiga varit inblandade och
burit sig illa åt. Vid skriften var fogat ett exemplar av tidningen Östersunds-Posten
för den 23 oktober 1961.

Sedan militieombudsmannen översänt skriften till landsfogden i Jämtlands
län för utredning i saken, inkom den 26 februari 1962 från denne
ett hos statspolisen upprättat förundersökningsprotokoll, enligt vilket förhör
hållits med anmälarna och kaptenen vid regementet J. Ling samt skriftlig
utsaga lämnats av Månsson.

På begäran av militieombudsmannen verkställdes därefter genom landsfogdens
försorg ytterligare utredning av statspolisen. Enligt protokoll över
undersökningen, vilket inkom till militieombudsmannen den 4 maj 1962,
har förhör hållits med Månsson samt värnpliktiga nr 400615-849 J.-O. Normalm,
nr 420509-773 L. W. Sturesson och nr 400201-821 C.-F. Waller.

Militieombudsmannen hemställde slutligen om yttrande av chefen för
armén, och med anledning därav inkom den 21 februari 1963 ett på arméchefens
uppdrag av tjänstförrättande chefen för arméstabens tredje sektion
överstelöjtnanten L. Bredberg avgivet yttrande, vid vilket var fogade
yttranden av regementschefen översten K. Sergel och militärbefälhavaren
för andra militärområdet generalmajoren M. Murray.

Av handlingarna i ärendet inhämtades följande.

Förenämnda exemplar av Öslersunds-Posten innehöll en artikel under
rubriken »Våldsamt slagsmål på torget. Ung flicka halvnaken i port». Artikeln
avsåg händelser som inträffat i Östersund lördagen den 21 oktober
1961. I densamma uppgavs att ett våldsamt slagsmål ägt rum mellan en
värnpliktig och två ökända slagskämpar samt att polisen omhändertagit
ett tiotal värnpliktiga för fylleri i samband med s. k. lialvmuck och i en

104

port påträffat en mycket ung flicka med så gott som bär överkropp tillsammans
med en berusad värnpliktig.

I anmälningsskriften anfördes: Sivertsson, Eriksson och Granqvist tillhör
sjunde kompaniet, och Månsson är chef för den bataljon i vilken kompaniet
ingår. Tisdagen den 24 oktober 1961 höll Månsson ett strafftal till
bataljonen sedan den på hans order ställt upp på kaserngården. Därvid
kom Månsson in på de i tidningsartikeln skildrade händelserna lördagen
den 21 oktober. Han kallade fram Sivertsson, Eriksson och Granqvist samt
en värnpliktig från åttonde kompaniet inför bataljonens front och yttrade
att här såg man de mannar som skämt ut regementet och förstört bataljonens
rykte genom att slåss och vara berusade ute på staden och sålunda
ge anledning till skriverier i tidningarna. Vidare uppmanade han deras
kamrater i bataljonen alt ta hand om dem och söka föra dem till rätta.
Sivertsson, Eriksson och Granqvist hade emellertid inte varit inblandade
i de i tidningsartikeln beskrivna händelserna eller överhuvudtaget gjort
sig skyldiga till några förseelser under lördagen. Däremot hade Sivertsson
och Eriksson fredagen den 20 oktober 1961, sedan de under ett besök i
staden förtärt sprit, på kvällen stimmat och bullrat i kompanilokalerna
samt kastat ut ett par stolar genom ett fönster. Vad de sålunda gjort sig
skyldiga till var dock inte alls av samma svårhetsgrad som de förseelser för
vilka Månsson utpekade dem.

Vid polisförhör uppgav Sivertsson följande: Det var för att Månsson
skulle ha en genomgång med bataljonen angående en övning, som den
var uppställd på kaserngården tisdagen den 24 oktober 1961. Efter genomgången
ropade Månsson till Ling, som är chef för sjunde kompaniet: »Ta
fram syndabockarna från sjunde kompaniet.» På Lings order sprang Sivertsson,
Eriksson och Granqvist fram till Månsson, och sedan de på Månssons
anmaning vänt sig mot bataljonen, sade Månsson till bataljonen i
stort sett följande: »Här ser ni de pojkar som varit ute på sta’n och slagits
och druckit sprit samt skämt ut bataljonen och gjort så att den kommit in
i pressen. Nu skall vi i bataljonen ta hand om dessa pojkar och föra dem så
att de kommer på rätt spår.» Varken Sivertsson, Eriksson eller Granqvist
hade varit med om de händelser som föranlett tidningsartikeln.

Eriksson och Granqvist uppgav i huvudsak detsamma som Sivertsson.
Granqvist tilläde att han icke deltog i Sivertssons och Erikssons upptåg
förenämnda fredagskväll i kompanilokalerna men att han blivit rapporterad
av dagofficeren, därför att han då låg i sin säng på logementet och åt. I
fråga om vad som förekom vid bataljonens uppställning lämnade även
Normalm, Sturesson och Waller i stort sett samma uppgifter som Sivertsson.
Såväl Sivertsson som Eriksson och Granqvist påfordrade att saken
skulle handläggas vid domstol och förklarade att de skulle yrka ersättning
för psykiskt lidande.

Ling uppgav: Lördagen den 21 oktober 1961 erhöll han rapport av dag -

105

officeren att ett uppträde ägt rum i sjunde kompaniets lokaler föregående
kväll. Sedan Sivertsson, Eriksson och Granqvist frivilligt anmält till Lmg
att rapporten gällde dem — vilket inte framgick av innehållet — vidarebefordrade
Ling rapporten till regementschefen. Följande måndag blev
Ling per telefon av Månsson tillfrågad om anledningen till att Månsson
inte erhållit rapport om vad som tilldragit sig på kompaniet. Ling omtalade
då vilka som var inblandade i uppträdet och att rapport avgivits
till regementschefen. Ling är övertygad om att Månsson visste att rapporten
avsåg det som inträffat i sjunde kompaniets lokaler under fredagen
och inte lördagens händelser ute på staden. Sistnämnda händelser kände
inte Ling till vid telefonsamtalet. Efter förenämnda genomgång med bataljonen
yttrade Månsson ungefär följande: »Jag har aldrig förut haft
någon anmärkning på bataljonen men nu har det inträffat att några skämt
ut bataljonen genom anmärkningar från dagbefälet och rubriker i tidningarna.
» Därefter uppmanade han dem som deltagit i slagsmålet i staden
att komma fram. Endast en värnpliktig från åttonde kompaniet sprang
fram. Månsson anmodade då Ling att sända fram »dem från sjunde kompaniet».
Ling kan inte erinra sig Månssons ordalag men han fick den
uppfattningen att Månsson åsyftade de värnpliktiga från sjunde kompaniet
som blivit rapporterade. Han uppmanade därför Sivertsson, Eriksson
och Granqvist att stiga fram. Sedan de gjort detta, yttrade Månsson till
bataljonen något om att här ser ni några av dem som skämt ut bataljonen.
Då Granqvist på väg tillbaka till sin plats i bataljonen passerade Ling sade
denne till Granqvist att ett misstag begåtts.

Månsson anförde i sin skriftliga utsaga och vid det med honom hållna
förhöret: Lördagen den 21 oktober 1961 var Månsson på tjänsteresa och
återkom till Östersund sent på eftermiddagen efter tjänstens slut. Under
söndagen fick han genom en artikel i Aftonbladet vetskap om att det varit
fylleri och bråk i Östersund i samband med firandet av halvmuck. Vid
hans ankomst till kasernen på måndagen hänvände han sig antagligen
direkt till dagbefälet för att få informationer. Han fick i alla händelser
veta att värnpliktiga från både sjunde och åttonde kompanierna gjort sig
skyldiga till förseelser. Med anledning härav samtalade han med Ling
och chefen för åttonde kompaniet om artikeln i Aftonbladet. Den sistnämnde
sade att en värnpliktig på hans kompani omhändertagits för fylleri
och Ling omtalade att några värnpliktiga på sjunde kompaniet rapporterats
för uppträde i kompanilokalerna. Ling uppgav att sistnämnda värnpliktiga
varit spritpåverkade och bråkat samt kastat ut tomma konservburkar,
tomflaskor och två stolar genom logementsfönstret i tredje våningen.
Det sades inte något om att detta ägt rum eu annan dag än bråket
på staden, i vart fall har Månsson inte något minne därav. Utan närmare
reflexioner sammankopplade han automatiskt uppträdet i kompanilokalerna
med händelserna ute på staden och trodde att bråket på staden fortsatt

4|—630794. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

106

och slutat i kompanilokalerna. Huruvida ytterligare förseelser begåtts av
bataljonens personal kunde han inte räkna med att få veta utan att vidta
särskilda åtgärder. Någon skriftlig rapport erhöll han inte under måndagen.
Rapporten från sjunde kompaniet kom honom tillhanda först följande
fredag. Han visste att det kunde dröja någon eller några dagar innan
polisrapport över de förseelser, som skett ute på staden, inkom till regementet.
Av stabskonsulenten vid andra militärbefälsstaben fick han under
måndagen reda på att det gick rykten om fortsatt firande av halvmuck
bland de värnpliktiga. Bataljonen hade veckan dessförinnan återvänt från
en sexveckorsvistelse i Härjedalen. Tidigare hade de värnpliktiga med få undantag
skött sig mycket väl, men Månsson var orolig för att deras återkomst
till Östersund, där de hade större möjligheter att komma över sprit än de förut
haft, skulle bland dem medföra en våg av förseelser. Hans farhågor
syntes besannade av vad som inträffat föregående veckoslut. Han befarade
särskilt en fortsättning på fylleriet under kvällen följande onsdag. I detta
läge ansåg han det viktigaste vara att söka förhindra fortsatta förseelser
genom att tala med bataljonen om det inträffade. Eftersom han endast
visste vad han läst i tidningarna och hört av kompanicheferna, ansåg han
sig böra söka klarlägga även omfattningen av förseelserna genom att kalla
fram dem, som gjort sig skyldiga till dessa. Att detta även kunde utgöra
ett omedelbart verkande korrektiv och avhålla andra från förseelser var
han medveten om. Att vänta tills skriftliga rapporter inkommit, utredning
hållits och dom fallit skulle ha inneburit att den avhållande effekten på
bataljonen i dess helhet uteblivit. Han ansåg sig därför tvungen att ingripa
omedelbart och låta de värnpliktiga förstå att han reagerade kraftigt
mot fylleriet och de övriga förseelser, som följt i dettas spår. Vid genomgångar
med bataljonen brukar han ofta kalla fram soldater ur ledet när
han har att tala med dem om något, som berör bataljonen i dess helhet.
Därigenom undvikes den känsla av anonymitet, som gärna vidlåder en
genomgång, under vilken man talar till personer, som man inte direkt iakttar
eller ens med bestämdhet vet om de är närvarande. Att därvid en del
soldater får erkännande och beröm, medan andra rättas och kritiseras är
ofrånkomligt. Månsson känner väl till den i 6 kap. 34 mom. tjänstereglementet
för krigsmakten givna bestämmelsen att rättelse och kritik skall
meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende icke
nedsättes. Ehuru han var fullt övertygad om att något formellt hinder
att kalla fram de felande inte förelåg, var han tveksam om lämpligheten
av att göra det. Emedan han var förhållandevis ny vid regementet, frågade
han därför sina kompanichefer, huruvida denna metod tidigare tillämpats
vid regementet. Han blev då upplyst om att en förutvarande regementschef
ofta gjort det. Vad som slutligen bestämde honom för att kalla fram
de felande var att han ansåg att hans ansvar för bataljonen nödvändiggjorde
en kraftig och omedelbar reaktion från hans sida mot händelserna

107

under det gångna veckoslutet. Han beslöt sig under måndagen för att tala
med bataljonen därom vid en genomgång under tisdagen. Efter genomgången,
under vilken han berörde det kritiska världsläget och det ansvar
som åvilade de inkallade, tog han upp fylleriet och bråket under den föregående
veckan, vilket han ansåg vittna om bristande ansvarskänsla. Eftersom
han ännu inte fått några skriftliga rapporter med exakta uppgifter
om vad som inträffat utan endast hade tidningsuppgifterna samt kompanichefernas
muntliga utsagor att bygga på, uttryckte han sig avsiktligt i allmänna
ordalag. Då Månsson först, såsom han förut anfört, ville ha en
uppfattning om hur många som varit inblandade i händelserna sade han:
»De som vet med sig, att de burit sig illa åt, kom fram.» Hans avsikt var
således att de inblandade själva skulle anmäla sig. En soldat ur åttonde
kompaniet steg fram. Att det bara skulle vara en enda soldat som förbrutit
sig förvånade Månsson mycket och stämde inte med den muntliga rapport
som han fått av Ling om bråket på dennes kompani. Han uppmanade därför
Ling att tillse att även de som Ling anmält kom fram. Att han anmodade
Ling därtill berodde på den förutnämnda sammankopplingen som
han gjort av händelserna ute på staden och bråket i kompanilokalerna.
Ling ropade upp Sivertsson, Eriksson och Granqvist. Sedan de fyra ställt
sig framför bataljonens front, framhöll Månsson för bataljonen att här
stod å ena sidan fyra, som burit sig illa åt, och å andra sidan sjuhundra,
som uppfört sig hyfsat och korrekt. De fyra som burit sig illa åt hade,
sade Månsson, skämt ut sig själva, sitt kompani och bataljonen. Månsson
vädjade till dem alla att låta spriten vara och uppmanade de nyktra och
ansvarskännande att stödja sina svagare kamrater samt slutade med
att säga att utredning av förseelserna skulle ske i vanlig ordning och att
de fyra skulle få sina straff. Därefter beordrade han dem att ställa in sig
på sina platser i bataljonen. Enligt regementschefens beslut höll Månsson
sedermera militärförhör med Sivertsson, Eriksson och Granqvist angående
händelserna i sjunde kompaniets lokaler. Förhören blev mycket tidsödande
och besvärliga. Sivertsson och Eriksson inte bara nekade hårdnackat till
att ha kastat ut stolar genom fönstret. De hade dessutom övertalat kamraterna
på logementet att ingenting säga. Först efter omfattande förhör med
alla i logementet förlagda kunde händelseförloppet i detalj klarläggas. Inför
detta fann Sivertsson och småningom även Eriksson för gott att erkänna.
Att de var förargade på Månsson, som till slut fått dem att erkänna,
märktes tydligt. Månsson kan inte heller frigöra sig från intrycket att
anmälan mot honom tillkommit som en hämndeaktion. Alla fyra som
kallats fram inför bataljonen blev av regementschefen ålagda arreststraff
eller tillrättavisning för förseelser begångna den 20 respektive den 21 oktober
1961. Att Månsson därefter inte berört det inträffade med någon
beror på att han ansett frågan ulagerad. De som begått förseelserna hade
fåll sina straff och hade inte överklagat besluten därom. Firandet av halv -

108

muck kom av sig — om på grund av Månssons ingripande eller av andra
orsaker må lämnas därhän -— och några fyllerier eller andra förseelser inrapporterades
inte till honom under den närmaste tiden. Därest Ling, såsom
han uppgivit vid det med honom hållna förhöret, ansett att något fel
begåtts, borde han snarast ha underrättat Månsson därom. Det var Ling
som höll det förberedande förhöret angående händelserna i kompanilokalerna
på fredagskvällen och klarlade vilka som var inblandade däri. Det
var också Ling som vid tisdagens uppställning bäst kände till vad som
verkligen hänt. Vid sina samtal med Ling under måndagen var Månsson
helt inställd på de förseelser, som han läst om i söndagsnumret av Aftonbladet
och som relaterades i måndagsnumrct av Östersunds-Posten, under
det att Ling naturligen hela tiden tänkte på förseelserna i kompanilokalerna
på fredagskvällen. Först sedan Månsson under senare delen av
december 1961 fått del av innehållet i de värnpliktigas anmälan till militieombudsmannen,
förstod han att de uppfattat hans genomgång som en anklagelse
mot dem för delaktighet i lördagens förseelser och därmed orsak
till notiserna i tidningarna. Det var emellertid inte hans avsikt att anklaga
dem därför. Då Månsson ingalunda vill att några oförskyllt skall
lida för gärningar, som de inte begått, förklarade Månsson vid en samling
med bataljonen före julen 1961 att Sivertsson, Eriksson och Granqvist
gjort sig skyldiga till förseelser fredagen den 20 oktober och inte lördagen
den 21 oktober 1961 och att de således inte kunde ha någon skuld till tidningsnotiserna
beträffande vad som hände under lördagen. Med hänsyn
till vad som anförts och då Månsson endast kallade fram dem »som vetat
med sig, att de burit sig illa åt» och inte preciserade på vad sätt eller när
de förbrutit sig eller annat än indirekt riktade sig till dem samt alla fyra,
som kallats fram, sedermera av regementschefen befanns skyldiga till förseelser,
begångna den 20 och den 21 oktober 1961, kan Månsson inte finna
att han handlade utan skäl eller i övrigt förfor olämpligt i den föreliggande
situationen. Vid sin inryckning till första tjänstgöring är flertalet
värnpliktiga i 19—20 års åldern. Få av dem kan inköpa sprit på
laglig väg. Ändock inträffar åtskilliga fylleriförseelser. Det krävs att alla
som har ansvar för ungdomen aktivt motarbetar fylleriet. Att därvid endast
inskränka sig till att tillrättavisa och bestraffa dem som felat kan inte
vara riktigt. Än viktigare måste det vara att genom förmaning och undervisning
förebygga att förseelser överhuvudtaget begås. I den andan och med
den avsikten tillkom den genomgång för vilken Månsson nu blivit anmäld.

Sergel anförde: Fylleri är sedan flera år den vanligaste anledningen till
bestraffning bland regementets värnpliktiga och utvecklingen inger bekymmer.
Åtgärder av olika slag, såsom ökad upplysning och intensifierad övervakning,
har icke medfört önskat resultat. Vid bedömande av Månssons
handlingssätt bör den situation som var aktuell måndagen den 23 oktober
1961 beaktas. Tidningsartiklarna var alarmerande och enligt rykten kunde

109

en upprepning av lördagens händelser befaras vid permission nästkommande
onsdag. Månsson får därför anses ha handlat riktigt, när han omedelbart
ingrep för att förhindra fortsatt firande av halvmuck. Att han därvid
icke gjorde åtskillnad mellan vad som inträffade under fredagen och lördagen
synes bero på det missförstånd som tydligen uppstått mellan honom
och Ling. Det är beklagligt att detta icke uppklarades. Om Ling, såsom
han uppgivit, ansåg att ett misstag begåtts borde han genast ha underrättat
Månsson eller Sergel därom. Sivertsson, Eriksson och Granqvist berörde icke
heller saken vid de militärförhör som Månsson senare höll med dem. Med
den kännedom Sergel fått om Sivertsson, Eriksson och Granqvist, bl. a. vid
förhör som han hållit med dem, förefaller det Sergel osannolikt att de kan
ha lidit någon psykisk skada av vad som förevarit; de är icke av det kynnet.
Anmälan borde lämnas utan avseende.

Murray anförde: Månsson synes ha framställt anmärkningarna mot de
inför bataljonen framkallade värnpliktiga utan att dessförinnan ha förvissat
sig om att de gjort sig skyldiga till de förseelser som avsågs i tidningsartiklarna.
Lämpligheten av att chef inför trupp utpekar underlydande, även om
dessa verkligen gjort sig skyldiga till de förseelser som chefen påtalar, kan
diskuteras. Månssons ingripande mot ifrågavarande värnpliktiga berodde
uppenbarligen på ett missförstånd. Månsson hade ett gott syfte med sina
åtgärder, nämligen att åstadkomma bättre disciplin och förebygga fortsatt
fylleri m. m. Särskilt bör beaktas att Månsson hade skäl antaga att nya intermezzon
kunde inträffa inom kort och att han som bataljonschef hade
skyldighet att påtala vissa värnpliktigas olämpliga uppträdande ute på staden.
Vad som förekommit borde icke föranleda disciplinära åtgärder eller
åtal mot Månsson.

I det av Bredberg avgivna yttrandet anfördes: Sergels och Murrays yttranden
biträdes. Särskilt bör framhållas att det enligt »Handledning för militär
undervisning i alkoholfrågan» åligger varje chef att övervaka nykterhetstillståndet
vid sitt förband och att fostra underställd personal till ett nyktert
leverne. Det arbete som av militära chefer utföres för att förebygga fylleriförseelser
är betydelsefullt och förtjänar allt stöd. Det förfaringssätt som
använts i ifrågavarande fall är icke lämpligt, men med hänsyn till syftet
med Månssons ingripande och då Månsson vid en senare uppställning med
bataljonen vidgått och korrigerat sitt misstag föreslås att ärendet icke föranleder
någon vidare åtgärd av militieombudsmannen. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet salunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den
30 mars 1963 till chefen för Jämtlands fältjägarregemente följande.

Genom vad Månsson vidgått och vad i övrigt uppgivits i ärendet är utrett
att — sedan Månsson i anförande till bataljonen på regementets ka -

serngård den 24 oktober 1961 berört uppgifter i tidningspressen att värnpliktiga
den 21 oktober uppträtt berusade i Östersund och bl. a. inlåtit sig
i slagsmål — Sivertsson, Eriksson och Granqvist samt ytterligare en värnpliktig
kallats fram inför bataljonens front och Månsson med hänsyftning
på angivna uppträden yttrat att här stod fyra pojkar som skämt ut sig
själva, sitt kompani och bataljonen. Sivertsson, Eriksson och Granqvist,
som till skillnad från den fjärde framkallade värnpliktige icke deltagit i
uppträdena, har sålunda blivit felaktigt utpekade såsom skyldiga till gärningar
som de icke begått.

Av utredningen framgår att Sivertsson, Eriksson och Granqvist stigit
fram inför bataljonen på direkt tillsägelse till dem av deras kompanichef
Ling, sedan ingen från deras kompani efterkommit av Månsson i samband
med omnämnandet av uppträdena framställd uppmaning att de som visste
med sig att de burit sig illa åt skulle komma fram. Med hänsyn härtill och
med beaktande av vad Månsson och Ling uppgivit i ärendet om vad som
avhandlats mellan dem före ifrågavarande tillfälle får det misstag som
Månsson gjort genom att utpeka Sivertsson, Eriksson och Granqvist såsom
deltagare i uppträdena anses ursäktligt. Däremot är det anmärkningsvärt
att icke Ling, när han märkte misstaget, ofördröjligen gjorde Månsson
uppmärksam därpå, så att Månsson kunnat omedelbart rätta till detsamma.

I fråga om själva tillvägagångssättet att kalla fram värnpliktiga inför
trupp för att utpeka dem såsom skyldiga till brottslig gärning och kritisera
dem därför har Månsson förklarat att han tillämpat detta förfarande i
föreliggande fall, emedan han ansåg en kraftig reaktion från hans sida
mot uppträdena vara nödvändig för att hindra ett återupprepande av dem.
Förfarandet måste emellertid på grund av sin chikanerande verkan anses
stå i strid med förenämnda angående chefs ansvar och ledning meddelade
föreskrift i 6 kap. 34 mom. tjänstereglementet för krigsmakten, att rättelse
och kritik skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet
och anseende icke nedsättes. Det borde därför icke ha tillämpats. Med anledning
av att Månsson såsom skäl för att han uppmanade de skyldiga att
komma fram även uppgivit att han ville bilda sig en uppfattning om hur
många från bataljonen som deltagit i uppträdena må tilläggas att Månsson
torde utan omgång ha kunnat erhålla upplysning härom genom hänvändelse
till polisen.

Vad som enligt det sagda kan läggas Månsson till last är med hänsyn
till syftet med hans åtgärder och omständigheterna i övrigt icke av beskaffenhet
att böra medföra ansvar. Jag låter därför bero vid den erinran som
innefattas i det anförda.

Månsson och Ling skulle genom regementschefens försorg erhålla del
av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse. Avskrift därav tillställdes
Sivertsson, Eriksson och Granqvist.

4. Fråga huruvida regementschef under tjänstledighet varit berättigad

använda tjänstebil

Vid militieombudsmannens inspektion av Göta pansarlivgarde den 19
februari 1962 framkom att en kronan tillhörig bil vid regementet den 8
september 1961 använts av översten Å. G. S. Wikland för färd från Enköping
till Bromma flygplats, varifrån han skulle avresa för tjänstgöring
i Korea, och att Wiklands hustru medföljt i bilen.

Sedan militieombudsmannen med anledning därav anhållit alt militärbefälhavaren
för fjärde militärområdet skulle införskaffa närmare utredning
angående omständigheterna beträffande biltransporten, överlämnade
denne den 26 april 1962 jämte eget yttrande ett den 31 mars samma år
dagtecknat yttrande av Wikland samt yttranden som på Wiklands begäran
avgivits av överfuriren C. Nordström och överstelöjtnanten B. Juhlin.

Wikland anförde i sitt yttrande: Sedan han enligt avtal den 3 mars 1961
mellan honom och försvarsstaben uttagits och utrustats för tjänstgöring i
den svenska övervakningskontingenten i Korea, skulle han på morgonen
den 8 september 1961 avlämna befälet över regementet och avresa med
flyg till Korea, där han skulle tjänstgöra till den 4 april 1962. Med hänsyn
till den stora kvantiteten bagage som Wikland skulle ha med sig och
rådande tågförbindelser mellan Enköping och Stockholm ansåg han sig berättigad
till tjänsteresa med tjänstebil. Till förare beordrades Nordström,
som var chef för regementets transportcentral och vid förfrågan icke hade
något att erinra mot att utföra körningen. Då det kommit till Wiklands
kännedom att bl. a. personal vid regementet önskade avtacka Wikland på
flygplatsen med anledning av hans frånträdande av befälet över regementet
för lång tid, förelåg enligt hans bedömning en viss form av representation
på grund av hans befattning som sekundchef för regementet. Bilresan
var därför att anse som en kombinerad tjänste- och representationsresa.
Enligt denna bedömning fanns jämlikt 1 § i de av försvarets civilförvaltning
den 26 april 1957 utfärdade föreskrifterna om användning inom försvaret
av kronan tillhöriga motorfordon utom tjänsten (Tjänstemeddelanden
rörande lanlförsvaret 1957 avd. A nr 31) intet hinder mot att i bilen
medtaga passagerare, som skulle deltaga i representationen. Med stöd av
nämnda föreskrifter lät Wikland sin hustru medfölja i bilen till Stockholm.
Hon åkte däremot icke tillbaka till Enköping i denna. Wikland ansåg icke
alt han överskridit nämnda föreskrifter eller att statens intressen eljest
åsidosatts.

Nordström och Juhlin bekräftade i sina yttranden att Wiklands hustru
inte medföljt bilen vid återfärden till Enköping.

Juhlin anförde vidare: Han var en av dem som på Bromma flygplats tog
avsked av Wikland. Hans närvaro motiverades främst av att han i och

112

med att Wikland lämnade landet övertog befälet över regementet. Eftersom
han under Wiklands bortovaro skulle avgå med pension, ansåg han det
lämpligt att förlägga avskedstagandet till platsen för avresan.

Militärbefälhavaren, generalmajoren G. Åkerman, uttalade i sitt yttrande
att han, på grund av vad Wikland anfört, ansåg att gällande föreskrifter
icke överskridits. Vidare förklarade Åkerman sig starkt ifrågasätta om
det icke av allmänna skäl var självklart att Wikland även om representation
icke förekommit på flygplatsen haft rättighet att medtaga sin hustru
i tjänstebilen.

Enligt beslut av chefen för armén den 14 december 1960 (Ast/P 1960 nr
83: 9) åtnjuter bl. a. vid krigsmakten fast anställda officerare tjänstledighet
under den tid vederbörande enligt tecknat avtal ställs till Förenta Nationernas
förfogande för tjänstgöring vid övervakningskontingenten i Korea.

Försvarets civilförvaltning anförde i infordrat yttrande den 28 maj
1962 bl. a. följande. Enligt försvarsstabsorder den 4 september 1961 anställdes
Wikland vid övervakningskontingenten i Korea för tiden den 4
september 1961—den 4 april 1962. Under sagda tid åtnjöt han enligt det
mellan honom och försvarsstaben den 3 mars 1961 ingångna avtalet arvode
och övriga förmåner enligt kungl. brev den 21 januari 1955 angående
ändrade förmåner för personal vid övervakningskontingenten i Korea (försvarsdepartementets
dnr 346/1954 m. fl.). I punkten 3 i brevet stadgas
att tjänstledighet för tjänstgöring vid kontingenten skall i avlönings- och
pensionshänseende för statsanställd personal medföra samma verkningar
som tjänstledighet för offentligt uppdrag. Enligt punkten 4 utgår vid resor
från hemorten till utrustningsorten och åter samt under vistelsen på utrustningsorten
intill dagen för avresan därifrån resekostnadsersättning och
traktamente enligt allmänna resereglementet, såvitt avser personal i statlig
tjänst enligt den rese- och traktamentsklass till vilken vederbörande är
hänförd i innehavande tjänst eller tjänst enligt vilken arvode blivit för
honom fastställt. Från och med den 4 september 1961 och under tiden för
sin tjänstgöring vid kontingenten åtnjöt Wikland icke några som helst
löneförmåner i sin beställning såsom överste och regementschef vid pansartrupperna
med förordnande såsom sekundchef vid regementet utan uppbar
i stället arvode motsvarande lön i den militära beställningen och traktamenten
m. m. på grund av sin anställning vid kontingenten enligt de angivna
särskilda bestämmelserna. Wikland har i sitt yttrande till militärbefälhavaren
uppgivit att han på morgonen samma dag som den ifrågavarande
bilfärden från Enköping till Bromma flygplats företogs, den 8
september 1961, skulle avlämna befälet över sitt regemente. Av det förut
anförda framgår emellertid att Wikland redan dessförinnan frånträtt utövningen
av sin militära beställning och befattningen såsom sekundchef.
Detta framgår även av en av Wikland den 1 september 1961 utfärdad regementsorder,
enligt vilken befälet över regementet överlämnades till Juhlin

113

för tiden den 4—den 30 september. Civilförvaltningen kan under sådana
förhållanden icke finna annat än att Wikland, då han beordrade ifrågavarande
transport, överhuvudtaget ej hade befogenhet att använda den sekundchefen
tilldelade tjänstebilen. Färden i fråga kan icke anses ha avsett
sådan i 1 § 1 mom. allmänna resereglementet åsyftad förrättning —
tjänstgöring eller uppdrag — som på grund av statlig myndighets föieskrifter
eller beslut fullgöres för statens räkning. Ej heller synes Wiklands
bruk av tjänstebilen kunna motiveras med att — såsom Wikland
själv gör gällande — för hans del förelåg en viss form av representation
vid avfärden från Bromma flygplats. Wikland stöder sig härvid på de av
civilförvaltningen — med stöd av kungörelsen den 5 maj 1952 (SFS nr 206)
om användningen av staten tillhöriga motorfordon — den 26 april 1957
meddelade föreskrifterna om användning inom försvaret av kronan tillhöriga
motorfordon utom tjänsten. Enligt dessa föreskrifter må bl. a. regementschef,
då fråga är om representation, som utövas på grund av vederbörandes
befattning, utan ersättning begagna tjänstefordon och därvid
medtaga passagerare, vilka skall deltaga i representationen. Civilförvaltningen
har den uppfattningen att med representation kan avses endast ett
framträdande av mera representativ prägel i närvaro av personer, som i
något avseende är betydelsefulla inom samhällslivet. Sadana förhållanden
kan ej anses ha förelegat vid tillfället för avresan från Bromma flygplats.
Därtill kommer att Wikland, såsom förut anförts, ej var i tjänst såsom
sekundchef vid sagda tillfälle och sålunda redan på grund därav ej kunde
utöva sådan representation i sagda befattning som förutsättes i civilförvaltningens
föreskrifter. Genom sitt förfarande måste således Wikland
anses ha åsidosatt dessa föreskrifter. Wikland synes därför ha ådragit sig
skyldighet att ersätta statsverket de kostnader som föranletts av hans ifrågavarande
bilresa. Kostnaderna uppgick enligt utredning av civilförvaltningen
till 60 kronor 2 öre.

Den 28 juni 1962 förordnade militieombudsmannen dåvarande förste byråsekreteraren
vid civilförvaltningen Ulf Werner att verkställa kompletterande
utredning i ärendet. Werner höll förhör med bl. a. chefen för
FN-detalj II vid arméstaben ryttmästaren G. M. Fagrseus och Wikland.

Av de vid förhören förda protokollen inhämtades följande.

Fagneus anförde: För all FN-personal uppgöres vid FN-avdclningen inom
arméstaben program över tjänstgöringen i Stockholm före avresan till
utlandet. Genomförandet av programmet brukar vanligen draga eu tid av
tre—fyra dagar. Wikland började sin anställning vid övervakningskontingcnten
i Korea den 4 september 1961. För tjänstgöringen i Stockholm avsågs
tiden den 4—den 7 september, varefter avresan skulle äga rum den 8 september
på morgonen.

Wikland uppgav: Han ansökte inte särskilt om ledighet från sin tjänst
vid regementet för tiden för tjänstgöringen i Korea, emedan han genom

114

förenämnda försvarsstabsorder den 4 september 1961 uttogs till tjänstgöringen.
Wikland fick inte något meddelande om vem som avsågs skola
förordnas såsom sekundchef under hans bortovaro. Med anledning härav
överlämnade han jämlikt 5 kap. 11 mom. och 15 mom. sista stycket
tjänstereglementet för krigsmakten befälet över regementet till Juhlin för
tiden den 4—den 30 september 1961. Att Wikland i sitt yttrande till militärbefälhavaren
sagt att han överlämnade befälet över regementet först den
8 september berodde helt och hållet på ett olyckligt ordval. Avsikten med
formuleringen var inte på något sätt att söka vilseleda någon. Wikland
medger att formuleringen måhända var mindre lämplig och beklagar detta.
Med det valda uttryckssättet ville han framhålla att han den 8 september
lämnade hemorten. Wikland reflekterade aldrig över spörsmålet, huruvida
han ägde disponera tjänstebil den dagen, enär han då formellt alltjämt
hade förordnande som sekundchef, ehuru han tillfälligt fullgjorde
annan tjänst. Då Wikland i egenskap av sekundchef var van att utnyttja
tjänstebil, hade han inte kommit att tänka på att han i och med FN-tjänstgöringens
påbörjande måhända inte hade rätt att använda tjänstebil. Förbiseendet
synes honom dock ursäktligt, ty den företagna resan utgjorde
första delen av en tjänsteresa i och för inställelse till den nya tjänstgöringen.
Wikland utnyttjar den honom tilldelade tjänstebilen i mycket ringa
omfattning. Sålunda har bilen under de senaste sju åren — d. v. s. hela
Wiklands tjänstetid som sekundchef — inte framförts mer än genomsnittligt
1 000 mil per år. Detta förhållande visar klart den restriktivitet med vilken
han utnyttjar tjänstebil. Därest militieombudsmannen skulle finna,
att tjänstebil inte bort användas för färden mellan Enköping och Bromma
är Wikland beredd att gottgöra statsverket för de av användningen
föranledda kostnaderna. Wikland beklagar djupt, om han genom
detta användande av tjänstebil skulle anses ha handlat felaktigt. Från försvarsstaben
fick han erbjudande om att under tjänstgöringen i Stockholm
disponera tjänstebil. Han avböjde emellertid detta erbjudande, enär han
ville undvika att ådraga statsverket kostnader för de av tjänstgöringen
där föranledda resorna. I stället använde Wikland sin egen bil. För de
härigenom uppkomna kostnaderna för honom har han inte uttagit någon
ersättning. Att Wikland lät sin hustru medfölja tjänstebilen från Enköping
till Bromma flygplats berodde på hans tolkning av begreppet representation
i gällande bestämmelser. Då Wikland erfor att företrädare för regementet
och försvarsstaben skulle taga farväl av honom på flygplatsen, ansåg han
att förutsättningar förelåg för att tillämpa bestämmelserna om medresande
i samband med representation. Den tolkning av begreppet representation
som försvarets civilförvaltning givit uttryck för i sitt yttrande synes Wikland
alltför restriktiv i förhållande till rådande praxis. Därest hans tolkning
skulle anses alltför vidsträckt, vill han framhålla att tolkningen i så
fall berodde på en helt oavsiktlig felbedömning från hans sida. Tjänstgö -

115

ringen i Stockholm den 4—den 8 september 1961 bestod i dels besök hos
olika myndigheter m. fl., dels uthämtande av utrustning från kronans förråd,
dels ock studier av rapporter och instruktioner m. m. Wikland bodde
i Stockholm från och med den 4 till och med den 8 september. Tidigt den
8 september, troligen någon gång mellan klockan 0400 och 0530, återvände
Wikland med sin egen bil till bostaden i Enköping för att avsluta förberedelserna
för avresan till Korea. Dessa avslutande förberedelser var nödvändiga
med hänsyn till att vissa uniformspersedlar inte hunnit färdigställas
av skräddare i Enköping förrän dagen innan. Wikland måste vidare
packa om bagaget, eftersom endast bagage av ringa vikt fick medföras vid
flygtransporten. Såvitt Wikland numera kan erinra sig hade han haft att
inställa sig på Bromma flygplats klockan 1000 och hade flygplanet avgått
klockan 1030 eller 1045.

I anslutning till eu redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den
22 mars 1963 till Wikland följande.

Förutom i tjänsten må kronan tillhöriga motorfordon användas utom
tjänsten i vissa särskilda fall. De grundläggande bestämmelserna härom
är meddelade i förenämnda kungörelse den 5 maj 1952 om användningen
av staten tillhöriga motorfordon. I 1 § kungörelsen stadgas att sådant
motorfordon ej må användas vid färd eller transport utom tjänsten utan
medgivande av vederbörande myndighet samt att medgivande må lämnas,
förutom då det påkallas med hänsyn till sjukdoms- eller olycksfall, allenast
under förutsättning att statens intressen ej åsidosättes. Enligt 2 § samma
kungörelse utfärdas närmare bestämmelser om tillämpningen av kungörelsen
och om beräkningen i förekommande fall av ersättning för användning
av motorfordon utom tjänsten av, såvitt nu är i fråga, försvarets civilförvaltning.

Såsom förut angivits har civilförvaltningen den 26 april 1957 med stöd
av sistnämnda stadgande meddelat föreskrifter om användning av kronan
tillhöriga motorfordon utom tjänsten. Enligt 1 § må, såsom ävenledes förut
angivits, bl. a. chef för regemente, då fråga är om representation, som
utövas på grund av vederbörandes befattning, utan ersättning begagna
tjänstefordon och därvid medtaga passagerare vilka skall deltaga i representationen.
I 2 och 3 §§ stadgas att under vissa betingelser tjänstefordon
får användas vid olycks- och sjukdomsfall samt för transport av personal
som deltager i fritidsundervisning ävensom att entreprenör, markägare och
annan utomstående vilken deltager i förrättning berörande försvaret må
ulan ersättning medfölja tjänstefordon. Beträffande utlåning av motorfordon
och släpfordon i vissa fall hänvisas i 4 § till vad därom finnes särskilt

116

stadgat. Slutligen föreskrives i 5 § att fråga om utnyttjande av tjänstefordon
helt eller delvis utom tjänsten för annat ändamål än som avses i
det föregående skall underställas civilförvaltningens prövning.

Av utredningen i ärendet framgår att Ni åtnjöt tjänstledighet från Eder
befattning såsom sekundchef för Göta pansarlivgarde under tiden den 4 september
1961—den 4 april 1962 med anledning av tjänstgöring vid den
svenska övervakningskontingenten i Korea. Ni var således icke i tjänst
såsom sekundchef dagen för avresan till Korea, den 8 september 1961. Bilfärden
samma dag från Enköping till Bromma flygplats för avresan därifrån
kan följaktligen icke anses företagen av Eder för fullgörande av
tjänstgöring eller uppdrag i egenskap av sekundchef.

Vad angår frågan huruvida bilfärden kan anses företagen för utövande
av representation ger avfattningen av den förenämnda, av civilförvaltningen
utfärdade bestämmelsen om användning av tjänstebil för sådant ändamål
icke någon antydan om att med representation skulle, såsom förvaltningen
uttalat i ärendet, avses endast framträdande av mera representativ
prägel i närvaro av personer som är i något avseende betydelsefulla inom
samhällslivet, varmed torde åsyftas personer som intager en mera framskjuten
ställning i samhället. Det kan ifrågasättas, om begreppet representation
bör tolkas så snävt. Enligt min mening kan det mycket väl tänkas
framträdanden som utan att ha sådan karaktär som förvaltningen angivit
bör hänföras till representation. Jag saknar emellertid anledning att i
förevarande sammanhang gå närmare in på den frågan. För att representation
överhuvudtaget skall kunna anses förekomma fordras nämligen att
någon uppträder i egenskap av representant i något hänseende och eftersom
Ni till följd av tjänstledigheten från befattningen såsom sekundchef
ej företrädde regementet vid tiden för avresan från flygplatsen kan Ni
under alla förhållanden ej anses då ha utövat någon representation i egenskap
av sådan chef. Närvaron av personal från regementet och försvarsstaben
vid avresan får ses som en artighetsbetygelse mot Eder personligen
och icke som en uppvaktning för Eder såsom företrädare för regementet.

Med hänsyn till det anförda har förutsättning för rätt att använda regementet
tilldelad tjänstebil för färden till flygplatsen icke förelegat. Utnyttjandet
av tjänstebil för denna färd har enligt beräkning av civilförvaltningen
medfört kostnad för statsverket å 60 kronor 2 öre.

Jämlikt punkten 4 i kungl. brevet den 21 januari 1955 angående ändrade
förmåner för personal vid övervakningskontingenten i Korea har Ni
emellertid varit berättigad till resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet
för färd från Eder bostad i Enköping till Bromma flygplats
samt, med hänsyn till vad Ni anfört om att Ni på natten före flygresan
färdats från Stockholm till Enköping för att iordningställa Edert flygbagage,
även för den sistnämnda färden. Sålunda har Ni enligt 4 § reglementet
kunnat erhålla ersättning med belopp som skulle ha utgått, där -

117

est Ni begagnat Eder av den väg och det färdsätt som med avseende å
resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda reseoch
traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Ni har uppgivit att
Ni haft att inställa Eder på flygplatsen klockan 1000 ifrågavarande dag.
Enligt vad jag inhämtat fanns vid tillfället ett tåg, som avgick från Stockholm
klockan 0340 och ankom till Enköping klockan 0447, och tåg, som
avgick från Enköping klockan 0627 och 0820 med ankomst till Stockholm
klockan 0758 respektive 0935. Det fanns således för Eder lämpliga tåglägenheter
för färd från Stockholm till Enköping och åter. Avgiften för
järnvägsresa tur och retur Stockholm—Enköping i första klass skulle ha
utgjort 20 kronor 40 öre. På grund av omfattningen av det bagage Ni
medförde från Enköping måste Ni anses ha varit berättigad åtnjuta ersättning
för kostnader som skulle ha uppkommit, om Ni anlitat taxebil
från Eder bostad till järnvägsstationen i Enköping och från centralstationen
i Stockholm till Bromma flygplats. Enligt inhämtade uppgifter skulle kostnaderna
härför ha utgjort tillhopa 13 kronor 50 öre. Kostnaderna för resa
med järnväg och taxebilar skulle således ha uppgått till sammanlagt 33
kronor 90 öre. Den förlust som statsverket åsamkats genom att Ni felaktigt
använt tjänstebil vid ifrågavarande tillfälle utgör alltså (60: 02 — 33: 90 =)
26 kronor 12 öre.

Utredningen får anses ge vid handen att Ni felat endast av ovarsamhet
och utan vrång avsikt. Med hänsyn härtill och då Ni, enligt vad som upplysts,
ersatt statsverket för sagda förlust låter jag bero vid vad i ärendet
förekommit.

5. Försvarsgrenschef har i fråga om tillsättande av vissa beställningar
givit anvisning stridande mot bestämmelse meddelad av Kungl. Maj:t

Enligt 4 § 3 mom. kungl. brevet den 7 november 1958 med tillämpningsföreskrifter
till kungörelsen den 30 juni 1955 (SFS nr 476) med vissa
bestämmelser angående befordran av militär personal på aktiv stat in. m.
(Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1958 avd. A nr 73) må till
förvaltare vid regemente — varmed enligt 2 § tillämpningsföreskrifterna
likställes bl. a. pansartrupperna — utnämnas innehavare av beställning för
fanjunkare (motsvarande), vilken med godkännande vitsord genomgått
för vederbörlig befattning avsedd utbildning. Enligt 20 § tillämpningsföreskrifterna
äger försvarsgrenschef meddela de ytterligare bestämmelser han
kan finna erforderliga för tillämpningen av vad i brevet stadgas. Chefen för
armén har genom arméorder nr 331 den 14 juni 1962 (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1962 avd. D nr 65) meddelat bestämmelser för bl. a.
befordran till förvaltare. Dessa bestämmelser anges i avdelning B. i armé -

118

ordern skola gälla utöver vad som anbefallts genom befordringskungörelsen
och tillämpningsföreskrifterna till denna. Enligt punkten B. 1 i arméordern
skall beställning för förvaltare i trupptjänst tillsättas av personalkårchef
genom urval inom den egna personalkåren. Befordringskandidaterna
skall enligt punkten B. 2 utväljas bland kårens fanjunkare (motsvarande).
I punkten B. 5 föreskrives, att chef för personalkår, som är gemensam
för flera förband, skall, innan beslut fattas om tillsättande av beställning
för förvaltare i trupptjänst, inhämta yttrande från förbandschef, vilken
i sin tur inhämtar yttrande från befordringsnämnd.

Pansartrupperna tillfördes från och med den 1 juli 1962 sju nya beställningar
för förvaltare i trupp tjänst i lönegraden Ao 17. Till innehavare
av beställningarna utnämnde pansarinspektören enligt pansartrupporder
nr 5/1962 och nr 6/1962 tre fanjunkare vid pansartrupperna — alltså innehavare
av fanjunkarbeställningar — och fyra fanjunkare i pansartrupperna
med vikariatslöneförordnanden såsom fanjunkare vid sagda trupper,
däribland fanjunkaren R. E. Yngström, vilken erhöll placering vid Norrbottens
pansarbataljon.

I en den 1 oktober 1962 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
fanjunkaren vid pansartrupperna med placering vid dåvarande Göta
pansarlivgarde Nils Konrad Wassler klagomål över att han icke från och
med den 1 juli 1962 utnämnts till förvaltare vid pansartrupperna med placering
vid Norrbottens pansarbataljon. Grundorsaken härtill var — anförde
Wassler i sin skrift — formuleringen av den skrivelse, daterad den
28 juni 1962, varmed sekundchefen för pansarlivgardet, översten Å. Wikland,
avgivit förslag till pansarinspektören i fråga om befordran till för\altare
av fanjunkare placerade vid pansarlivgardet. Formuleringen var
sådan att enligt Wasslers mening pansarinspektören ej torde ha uppfattat
skrivelsen såsom innebärande förslag från Wiklands sida om befordran av
Wassler till förvaltare. Wassler gjorde vidare gällande att åtgärden att
befordra Yngström till förvaltare stod i strid med den förenämnda bestämmelsen
i 4 § 3 mom. Kungl. Maj:ts tillämpningsföreskrifter till befordringskungörelsen,
eftersom Yngström vid befordringstillfället ej innehade beställning
såsom fanjunkare vid pansartrupperna. — Vid klagoskriften var
fogad bl. a. fotografisk kopia av Wiklands skrivelse till pansarinspektören.

Efter remiss inkom Wikland den 25 oktober 1962 med i ärendet infordrat
yttrande, varvid fanns fogade bl. a. av regementets befordringsnämnd avgivna
förslag till vitsord och ordningslista beträffande till befordran ifrågakommande
fanjunkare. Sedan militieombudsmannen anhållit att chefen
för armén efter pansarinspektörens hörande ville utlåta sig i ärendet inkom
vidare chefen för sektion III inom arméstaben översten K.-G. Magnusson
med ett på uppdrag av arméchefen den 6 december 1962 avgivet yttrande,
varvid var fogat yttrande till arméchefen av pansarinspektören
översten T. Olihn den 12 november 1962.

119

I det av Magnusson avgivna yttrandet har uppgivits följande: Chefen för
armén har i samband med tillsättandet av nyinrättade truppförvaltarbeställningar
vid olika truppslag m. m. inom armén från och med den 1 juli
1960 och från och med den 1 juli 1962 utfärdat muntlig anvisning att även
vikariatslöneförordnade fanjunkare skulle kunna ifrågakomma för befordran
till förvaltare under förutsättning att vikariatslöneförordnandena
föranletts av att fanjunkare frånträtt sin lön till följd av förordnanden att
uppehålla arvodesbefattningar eller på grund av förening av tjänster. En
strikt formell tillämpning av det i Kungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter
till befordringskungörelsen uppställda kravet att underofficer skall inneha
beställning som fanjunkare för att kunna befordras till förvaltare skulle
medföra att förvaltarbeställningarna vid vissa personalkårer, i förevarande
fall pansartrupperna, icke skulle kunna tillsättas efter skicklighet. Arméchefen
anser att Kungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter ger utrymme för
det avsteg från föreskrifterna som gjorts genom den muntliga anvisningen.

Denna anvisning har enligt vad som framgår av handlingarna i ärendet
iakttagits såväl av Wikland vid avgivandet av skrivelsen till pansarinspektören
med förslag till befordran som av pansarinspektören vid meddelandet
av befordringsbeslutet.

Wikland har i sitt yttrande anfört: Efter erhållen kännedom om möjligheten
att pansarregementena kunde komma att tillföras truppförvaltarbeställningar
vidtog Wikland med början år 1961 åtgärder, i form av infordrande
av tjänstgöringsvitsord och anordnande av övningar, för att erhålla
underlag för bedömande av berörda underofficerares lämplighet för befordran.
Med ledning av förslag till förenämnda arméorder, vilket översänts till
regementet, infordrade befordringsnämnden yttrande från vederbörande
chefer och avgav förslag till vitsord och ordningslista för berörda fanjunkare,
däribland Wassler. Med utgångspunkt från meddelade vitsord beträffande
lämplighet för vidare befordran och medelbetyg från arméns underofficersskola
placerades därvid de regementet tillhörande fanjunkarna på ordningslistan
i följande ordning: 1) K.-A. Ljungkvist, 2) K. L. A. Blomquist,
3) O. A. Lindberg, 4) K. E. Olsson, 5) S. N. Persson, 6) N. K. Wassler
och 7) B. O. E. Johansson. Av de sålunda angivna var Ljungkvist, Lindberg,
Persson och Wassler fanjunkare vid pansartrupperna, medan de övriga
var fanjunkare i pansarlrupperna och innehade vikariatslöneförordnande
som fanjunkare. Wikland avgav med skrivelse den 28 juni 1962 till
pansarinspektören förslag till befordran. I förslaget upptogs de fem först
nämnda fanjunkarna och dessa placerades i följande ordningsföljd: 1)
Ljungkvist, 2) Lindberg, 3) Blomquist, 4) Persson och 5) Olsson. Ändringen
i ordningsföljden i förhållande till den av befordringsnämnden angivna
motiverades med föreskriften under punkten B. 4 i förenämnda arméorder,
att vid i stort sett lika lämplighet för befordran urvalet företrädesvis
sker bland de befordringskandidater som har den högsta tjänsteåldern.

120

Enligt muntlig anvisning från pansarinspektören skulle i samband med förslagets
avgivande lämnas uppgift huruvida någon av de föreslagna var
villig mottaga befordran till truppförvaltare med placering vid Norrbottens
pansarbataljon. Då så ej var fallet tillfrågades Wassler och Johansson, vilka
då förklarade sig villiga att mottaga befordran med nyss angiven placering.
Med anledning härav angav Wikland i skrivelsen till pansarinspektören
att Wassler och Johansson efter förfrågan förklarat sig villiga att
ifrågakomma till förvaltarbefordran medförande placering vid Norrbottens
pansarbataljon, att de var lämpliga samt att de borde förekomma i nämnd
ordning. I förslaget angav Wikland jämväl att i den ordningsföljd, vari de
fem förutnämnda av Wikland föreslagna fanjunkarna upptagits, Wassler
kom efter Persson och Johansson efter Olsson. Wikland ansåg sig genom
skrivelsen ha föreslagit Wassler till förvaltarbefordran.

Olihn har i sitt yttrande anfört: Trots den något oklara avfattningen av
Wiklands befordringsförslag uppfattade Olihn detta så att Wikland föreslog
även Wassler till förvaltarbefordran. Vid tillsättandet av förvaltarbeställningarna
tillämpades föreskrifterna i förenämnda arméorder. Enligt
dessa föreskrifter skulle först utväljas en tätgrupp utgörande omkring två
gånger det antal som skulle befordras, varefter det slutliga urvalet skulle
ske ur nämnda grupp genom värdering av vederbörandes meriter. Med
hänsyn till tilldelat vitsord och medelbetyg från arméns underofficersskola
— vilka ligger till grund vid utväljandet av tätgruppen — kom Wassler ej
att hänföras till denna grupp, vilken omfattade femton fanjunkare. Dessa
hade utvalts bland kårens fanjunkare oavsett huruvida de innehade beställning
som fanjunkare eller ej.

I ett den 11 april 1963 av Magnusson på uppdrag av chefen för armén
avgivet kompletterande yttrande upplystes att den i arméchefens namn
år 1960 utfärdade muntliga anvisningen, att även vikariatslöneförordnad
fanjunkare kunde ifrågakomma för befordran till förvaltare, meddelats efter
samråd med kanslirådet i försvarsdepartementet Carl-Axel Block av dåvarande
chefen för arméstabens personalavdelning majoren, numera överstelöjtnanten
Sven Werner på uppdrag av Magnusson.

Med anledning av de uppgifter som i de av Magnusson avgivna yttrandena
lämnats om de muntliga anvisningarna beträffande förvaltarbefordran
höll tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson den 19 april 1963
å militieombudsmansexpeditionen förhör med Werner, chefen för arméstabens
personalavdelning majoren Bengt Hallenberg samt Block. Dessa uppgav
därvid följande.

Werner: Han tjänstgjorde under tiden den 1 november 1958—den 31
mars 1963 som chef för arméstabens personalavdelning. År 1960 inrättades
första gången beställningar för truppförvaltare vid armén. Förslag härom
framlades genom Ivungl. Maj:ts proposition 1960:109. Efter framläggandet
av propositionen utarbetades vid arméstabens personalavdelning bestäm -

121

melser för tillsättande av beställningarna. Bestämmelserna meddelades genom
arméorder nr 374 den 18 juni 1960 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1960 avd. D nr 83). Dessförinnan utsändes emellertid till förbanden
utkast till bestämmelserna för granskning och yttrande och vid
månadsskiftet maj—juni 1960 satte sig ett par förbandschefer per telefon
i förbindelse med arméstaben och förhörde sig om möjligheten att, oavsett
avfattningen av 4 § 3 mom. Kungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter till befordringskungörelsen,
kunna till förvaltare befordra fanjunkare som ej
hade fullmakt å fanjunkarbeställning. Vid de ifrågavarande personalkårerna
förhöll det sig nämligen så att yngre fanjunkare, vilka ännu ej kunnat
erhålla fullmakt, i fråga om skicklighet var överlägsna äldre kolleger
med fullmakt och med hänsyn härtill ansågs böra före fullmaktsinnehavarna
befordras till förvaltare. Vid övervägandet av det sålunda upptagna
spörsmålet var man inom arméstaben medveten om att de nyinrättade
förvaltarbeställningarna var avsedda för särskilt dugande underofficerare
och att alltså ett urval efter skicklighet borde ske vid tillsättandet av beställningarna.
Vidare beaktades att vid tiden för tillkomsten av befordringskungörelsen
och Kungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter till denna förefintliga
förvaltarbeställningar hade en pensionsålder av 60 år och att urvalet
för den utbildning som föregick förvaltarbefordran skedde vid sådant
åldersläge att de ifrågakommande underofficerarna alltid före befordran till
förvaltare innehade fullmakt som fanjunkare (motsvarande) medan beträffande
de nya förvaltarbeställningarna i trupptjänst skulle gälla samma
pensionsålder som för fanjunkare eller alltså 50 år. Sistnämnda förhållande
nödvändiggjorde ett urval även bland yngre underofficerare. Om man därvid
ej kunde till förvaltare befordra även fanjunkare som ännu ej erhållit
fullmakt ansåg man att man ej skulle kunna vinna syftet med inrättandet
av de nya beställningarna. På grund av att många fanjunkare med fullmakt
var förordnade i arvodesbefattning eller med beställningarna förenade andra
tjänster kunde nämligen sådana fanjunkare, som i succession efter de
förstnämnda var förordnande med vikariatslön, själva ej erhålla fullmakt
förrän efter i vissa fall mycket lång lid. Beträffande frågan om innehav av
beställning har Werner för sin del icke kunnat finna någonstädes utsagt
vad detta egentligen innebär, och han anser det i varje fall kunna ifrågasättas
om ej även en innehavare av ett vikariatslöneförordnande kan anses
inneha den beställning varå han förordnats. Efter övervägande av de synpunkter
som sålunda framkommit och med hänsyn jämväl till det bemyndigande
som i 20 § Kungl. Maj:ts tillämpningsföreskrifter lämnats försvarsgrenschef
att meddela de ytterligare bestämmelser som kunde befinnas erforderliga
för tillämpningen av föreskrifterna ansåg man sig rimligen böra
tolka 4 § 3 mom. tillämpningsföreskrifterna på sådant sätt att även vikariatslöncförordnad
fanjunkare kunde ifrågakomma till befordran till
truppförvaltare. Tolkningen meddelades sedermera genom muntlig anvis -

122

ning av Werner, sedan ärendet anmälts för och tolkningen godkänts av
dåvarande chefen för arméstaben generalmajoren Gustaf Åkerman ävensom
dåvarande chefen för sektion III inom arméstaben översten S. Hallenborg.
På grund av tidsnöd vid handläggningen av förevarande befordringsfrågor
ingick man ej till Kungl. Maj :t med begäran om ändring av föreskrifterna
i 4 § 3 mom. tillämpningsföreskrifterna, något som eljest måhända
kunnat synas naturligt eftersom tolkningen givetvis var diskutabel.
Begäran om sådan ändring gjordes ej heller senare, vilket Werner anser
beklagligt, även om tolkningen får anses ligga i linje med bestämmelsernas
syfte. Före meddelandet av den muntliga anvisningen år 1960 tog dock
dåvarande kaptenen Hallenberg, som då var underställd Werner, per telefon
kontakt med Block. Enligt vad Hallenberg för Werner uppgivit hade därvid
Block, sedan han upplysts att möjligheter förelegat att i de aktuella fallen
utnämna vederbörande till fanjunkare innan förvaltarbefordran ägde rum,
personligen ansett att den avsedda tolkningen var rimlig. ■— Den i ärendet
omförmälda år 1962 givna muntliga anvisningen meddelades av Werner på
uppdrag av översten Magnusson, som då var chef för sektion III inom arméstaben,
och man stödde sig därvid på den år 1960 meddelade anvisningen
av motsvarande innehåll.

Hallenberg: Han var vid tiden för inrättandet av truppförvaltarbeställningarna
år 1960 chef för planeringsdetaljen inom arméstabens personalavdelning.
Under det förberedande arbetet med utarbetande av bestämmelser
m. in. för tillsättandet av förvaltarbeställningarna bedömdes till
en början några problem icke uppkomma, då de i befordringskungörelsen
och tillämpningsföreskrifterna till denna givna föreskrifterna ansågs tillfyllest.
Det var först i samband med de av Werner omförmälda förfrågningarna
från vissa förbandschefer som problem yppade sig. Frågeställningen
var om sådana vikariatslöneförordnade fanjunkare, som ansågs böra
före utnämnda fanjunkare ifrågakomma för förvaltarbefordran, kunde
utnämnas till förvaltare oavsett att de ej innehade fullmakt som fanjunkare.
Genom att vid infanteriet från och med den 1 juli 1960 inrättats, förutom
de aktuella förvaltarbeställningarna, ett antal nya fanjunkarbeställningar,
förelåg i de aktuella fallen möjlighet att först utnämna vederbörande, som
avsågs skola bli förvaltare, till fanjunkare och därefter verkställa befordran
till förvaltare. Befordran till fanjunkare skulle därvid med hänsyn till
tillgången på beställningar ha kunnat ske i vanlig ordning eller alltså efter
tjänsteålder. Man frågade sig emellertid om det skulle vara nödvändigt
att av allenast formella skäl göra en dylik »mellanliggande» befordran till
fanjunkare, särskilt som frågan om vederbörandes lämplighet som fanjunkare
prövats redan i samband med vikariatslöneförordnandet. Enligt
2 § befordringskungörelsen gäller nämligen samma krav beträffande meddelande
av vikariatslöneförordnande som i fråga om befordran, och de sergeanter
som erhållit vikariatslöneförordnande å fanjunkarbeställning kan

123

därför befordringsmässigt anses likställda med fanjunkare med fullmakt.
Beträffande det ifrågavarande spörsmålet samrådde Hallenberg på uppdrag
av Werner med Block, vilken, sedan omständigheterna framlagts för honom,
uttryckte som sin åsikt att man skulle kunna underlåta att i de aktuella
fallen såsom ett mellanled inlägga en utnämning till fanjunkare. I
motsats till vad som var fallet vid tillsättandet av truppförvaltarbeställningarna
år 1960 förelåg vid tillsättandet av truppförvaltarbeställningarna
år 1962 i regel ej möjlighet att, om vikariatslöneförordnad fanjunkare kom
i fråga, före befordran till förvaltare utnämna vederbörande till fanjunkare.
Detta berodde på att fanjunkarbeställningar ej var disponibla för ändamålet.
De förvaltare, som fanns vid tillkomsten av befordringskungörelsen
och tillämpningsföreskrifterna till denna, var s. k. specialförvaltare (i tyg-,
intendentur- och kassatjänst etc.). Dessa har en pensionsålder av 60 år.
De senare tillkomna truppförvaltarna har däremot en pensionsålder av 50
år. Vid urvalet av fanjunkare för befordran till truppförvaltare är det med
hänsyn härtill bl. a. för att ernå en lämplig åldersfördelning inom vederbörande
personalkår angeläget att kunna välja även bland fanjunkare som
är yngre än sådana som i allmänhet ifrågakommer för befordran till specialförvaltare.
I arméordern nr 374 den 18 juni 1960, varigenom chefen för
armén meddelade föreskrifter om befordran till förvaltare i trupp tjänst
den 1 juli 1960, angavs att befordringskandidaterna skulle utväljas bland
den egna personalkårens fanjunkare. Det använda uttryckssättet innebar
dock icke någon medveten avsikt att utsäga att även fanjunkare utan fullmakt
skulle kunna befordras till förvaltare. Det förelåg såsom framgår av
det förut sagda vid denna tidpunkt ej heller behov av ett dylikt befordringsförfarande,
då fanjunkarbeställningar fanns lediga. Vid Hallenbergs samråd
med Block var det icke heller fråga om möjligheten att kunna till förvaltare
befordra vikariatslöneförordnad fanjunkare, som ej dessförinnan
kunde erhålla fullmakt som fanjunkare.

Block: Med det i 4 § 3 mom. tillämpningsföreskrifterna till befordringskungörelsen
använda uttrycket »innehavare av beställning för fanjunkare
(motsvarande)» avses sådan underofficer som utnämnts till fanjunkare
(motsvarande) vid regemente, truppslag etc. och på grund därav tilldelats
fullmakt men däremot ej vikariatslöneförordnad fanjunkare (motsvarande),
detta oavsett att, sedan vikariatslöneförordnande blivit pensionsbildande,
sakligt sett mindre skillnad numera råder mellan dylikt förordnande
och fullmaktsinnehav. Block kan ej direkt erinra sig att Hallenberg år
1960 samrått med honom beträffande förevarande befordringsfråga men
vill ej sätta i fråga riktigheten av vad Hallenberg härutinnan uppgivit. Fråga
kan alltså icke ha varit om annat än möjligheten alt, när det gällde att
till förvaltare befordra en vikariatslöneförordnad fanjunkare, underlåta att
som ett mellanled verkställa en i och för sig möjlig befordran till fanjunkare.
Block torde vid samrådet ha anfört att fanjunkarbefordran rät -

124

teligen först borde verkställas men att, då det kunde synas oformligt med
två befordringar, för övrigt avsedda att verkställas samma dag, man torde
kunna underlåta att utnämna vederbörande till fanjunkare.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 14 juni
1963 till chefen för armén följande.

Av vad förut upptagits framgår att Kungl. Maj :t i 4 § 3 mom. tillämpningsföreskrifterna
till befordringskungörelsen i fråga om befordran till
förvaltare vid pansartrupperna uppställt såsom villkor att vederbörande
är innehavare av beställning för fanjunkare. Den omständigheten att
enligt 20 § tillämpningsföreskrifterna försvarsgrenschef äger meddela de
ytterligare bestämmelser han kan finna erforderliga för tillämpningen av
de av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna kan uppenbarligen icke medföra
rätt för försvarsgrenschef att medgiva avsteg från det angivna av
Kungl. Maj :t uppställda grundläggande villkoret för befordran. De i arméchefens
namn åren 1960 och 1962 meddelade anvisningarna att även vikariatslöneförordnade
fanjunkare skulle kunna ifrågakomma för befordran
till truppförvaltare står således i strid med tillämpningsföreskrifterna till
befordringskungörelsen.

Vid meddelandet av anvisningen angående tillsättandet av truppförvaltarbeställningar
första gången 1960 fanns emellertid tillräckligt många lediga
fanjunkarbeställningar för att det i och för sig skulle ha varit möjligt
att tilldela de då till förvaltare utnämnda vikariatslöneförordnade fanjunkarna
fullmakt såsom fanjunkare innan de befordrades till förvaltare.
Anvisningen, som medförde att man underlät att utnyttja möjligheten att
utnämna vederbörande till fanjunkare före befordran till förvaltare, påverkade
således vid detta tillfälle icke personvalet vid tillsättandet av förvaltarbeställningarna.
Med hänsyn härtill får anvisningen anses ha innefattat
allenast en formell avvikelse från föreskriften att innehav av fanjunkarbeställning
skall utgöra villkor för befordran till förvaltare.

Vid tillsättandet av truppförvaltarbeställningar 1962 var läget ett annat
än 1960. På grund av brist på lediga fanjunkarbeställningar förelåg nämligen
1962 ej motsvarande möjlighet som 1960 att före befordran till förvaltare
verkställa utnämning till fanjunkare. Anvisningen att även vikariatslöneförordnade
fanjunkare skulle kunna ifrågakomma för befordran till
truppförvaltare kom därför 1962 att sakligt påverka personvalet vid befordringarna
så att vikariatslöneförordnade fanjunkare blev utnämnda till förvaltare
till förfång för fanjunkare med fullmakt. På grundval av Wiklands
och övriga berörda regementschefers förslag utnämndes sålunda från och
med den 1 juli 1962 till förvaltare, förutom tre innehavare av fanjunkarbeställningar,
fyra vikariatslöneförordnade fanjunkare. Med en riktig till -

125

lämpning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande bestämmelser borde för befordran
till förvaltare ha ifrågakommit endast sadana underofficeiare som i lilchet
med Wassler innehade beställning som fanjunkare. Huruvida Wassler
i angivet fall skulle ha blivit utnämnd till förvaltare kan dock ej med säkerhet
avgöras.

Under hänvisning till avfattningen av Wiklands skrivelse med förslag till
befordran har Wassler gjort gällande att han överhuvudtaget icke blivit av
Wikland föreslagen till förvaltarbefordran. Även om skrivelsens formulering
icke kan anses fullt tydlig, finner jag mig emellertid kunna förutsätta att
Wikland avsett att föreslå Wassler till sådan befordran med placering vid
Norrbottens pansarbataljon. Så synes skrivelsen jämväl ha uppfattats av
Olihn, då denne i egenskap av pansarinspektör tog ställning till densamma
vid utnämningen av truppförvaltare 1962.

Det är uppenbart att Wikland och Olihn, när de efterkom anvisningen
att även vikariatslöneförordnade fanjunkare skulle kunna ifrågakomma för
befordran till truppförvaltare, icke hade klart för sig att anvisningen strider
mot den av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelsen att innehav av fanjunkarbeställning
är förutsättning för sådan befordran. På grund härav
och då såväl Wikland som Olihn får anses ha varit berättigad att utan närmare
undersökning utgå från att anvisningen såsom meddelad i arméchefens
namn överensstämde med gällande författningsbestämmelser finner
jag mig såvitt angår dem kunna låta bero vid vad i saken förekommit.

Anvisningen avseende tillsättandet av truppförvaltarbeställningarna 1962
meddelades i arméchefens namn på uppdrag av Magnusson i egenskap av
chef för sektion III inom arméstaben. Det är således Magnusson som
får anses bära ansvaret för anvisningen. Denna utfärdades efter mönster
av motsvarande anvisning år 1960. Såsom förut anförts var emellertid läget
1962 ett annat än 1960 i det att 1962 ej fanns samma möjlighet som 1960
att tilldela vikariatslöneförordnade fanjunkare fullmakt såsom fanjunkare
före befordran till förvaltare. Med hänsyn härtill måste det betecknas som
anmärkningsvärt att det 1962 ansetts kunna utfärdas en anvisning i direkt
strid mot 4 § 3 mom. tillämpningsföreskrifterna till befordringskungörelsen,
varav otvetydigt framgår att endast innehavare av beställning för
fanjunkare, d. v. s. fanjunkare med fullmakt på beställningen, må utnämnas
till förvaltare. Av utredningen framgår att det förändrade läget vid anvisningens
utfärdande förbisetts. Om förhållandena ägnats tillbörlig uppmärksamhet
borde förbiseendet dock ej ha skett. Å andra sidan synes de skäl
som i ärendet anförts beträffande behovet att utvidga kretsen av befordringskandidater
till vikariatslöneförordnade fanjunkare beaktansvärda. Det är
dock uppenbart att, när detta behov ansetts böra tillgodoses, det ankommit
på chefen för armén alt hos Kungl. Maj:t göra framställning antingen om
ändring i detta syfte av Kungl. Maj:ts föreskrifter eller om medgivande
för visst fall till avsteg från föreskrifterna. Någon sådan framställning har

126

icke gjorts. Att anvisningen i fråga meddelats endast muntligen är vidare
från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande.

Rättelse av de på grund av anvisningen meddelade felaktiga befordringsbesluten
står numera icke att vinna. Huruvida Wassler vid en riktig tilllämpning
av befordringsbestämmelserna skulle ha kunnat ifrågakomma
till befordran är, såsom förut angivits, ovisst. Det må emellertid framhållas
att Wassler haft möjlighet att hos Kungl. Maj:t anföra besvär över befordringsbeslutet
men icke begagnat sig därav.

Med hänsyn till vad som angivits i det föregående om den sakliga bakgrunden
till den felaktiga anvisningen är det uppenbart att felet begåtts
endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt. På grund härav finner jag mig såvitt
angår Magnusson kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
anförda.

Magnusson, Olihn och Wikland skulle genom arméchefens försorg erhålla
del av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse. En avskrift
därav tillställdes Wassler.

6. Av förbandschef gjord, till Konungen ställd framställning som
tjänstevägen insänts till försvarsgrenschef har av denne
icke vidarebefordrats

I en den 24 juli 1962 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
dåvarande kanslibiträdet vid Norrlands artilleriregemente A. Bertil Svensson:
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 1 juni 1951 inrättades en kanslibiträdestjänst
för Svensson, som tidigare varit remontryttare men 1948
skadats i tjänsten och därför placerats till tjänstgöring på mobiliseringsavdelningen.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 11 januari 1952 utbyttes den
överfurirsbeställning som skulle finnas vid nämnda avdelning mot den
sålunda inrättade kanslibiträdestjänsten. I en till Konungen ställd, den
3 februari 1959 dagtecknad skrivelse begärde regementschefen att få anställa
Svensson som överfurir med placering vid mobiliseringsavdelningen,
oaktat denne icke uppfyllde fordringarna för sådan anställning. Under 29
månader avhördes ingenting och vid förfrågan kunde ej heller besked erhållas
i någondera riktningen. När ärendet i juli 1961 på nytt upptogs vid
regementet återfordrades handlingarna. I en ny framställning till Konungen
den 4 december 1961 begärde regementschefen att Svensson skulle erhålla
mot hans befattning svarande löneförmåner enligt lönegraden Ae 9.
Då dessa ärenden nu vandrat i tre och ett halvt år utan att något som helst
svar kunnat erhållas vill Svensson fästa militieombudsmannens uppmärksamhet
på ärendenas behandling.

Sedan chefen för armén med anledning härav anmodats inkomma med

127

utredning och yttrande, mottog militieombudsmannen den 5 november 1962
ett av chefen för sektion III inom arméstaben översten K.-G. Magnusson på
arméchefens uppdrag avgivet yttrande, vari anfördes: Regementschefen
gjorde den 10 oktober 1958 en framställning om att Svensson vid tjänstgöring
i befattning som överfurir vid regementets mobiliseringsavdelning
skulle erhålla löneförmåner enligt lönegrad Ae 9, varvid en beställning för
överfurir skulle hållas vakant. Kungl. Maj :t lämnade framställningen utan
bifall den 9 januari 1959. Regementschefen gjorde den 3 februari 1959 en
framställning om dispens för anställning av Svensson som överfurir. Denna
framställning kvarhölls vid arméstabens personalavdelning i avvaktan på
att fördelningen av Göta artilleriregementes underbefäl i samband med detta
regementes indragande skulle bli fastställd. Arméns personaldelegation
bedömde att vissa underbefäl skulle behöva transporteras till Norrlands artilleriregemente,
varigenom stat för Svensson icke skulle kunna disponeras.
Göta artilleriregemente indrogs den 1 april 1962. Ett bibehållande
av Svenssons befattning vid Norrlands artilleriregemente var därutöver organisatoriskt
beroende av om antalet ackordshästar vid regementet även i
fortsättningen skulle komma att överstiga 300. Så har icke blivit fallet.
Norrlands artilleriregemente är numera motoriserat och samtliga ackordshästar
redovisas vid Jämtlands fältjägarregemente. Stabschefen vid Norrlands
artilleriregemente orienterades vid upprepade tillfällen om anledningen
till dröjsmålet. Efter samråd arméstabens personalavdelning—statskontoret—Norrlands
artilleriregemente återgick ärendet till regementet den
24 juli 1961. En förnyad framställning från chefen för sistnämnda regemente
angående lönegradsuppflyttning för Svensson till Ae 9 remitterades
av försvarets civilförvaltning den 13 januari 1962 till chefen för armén för
yttrande. Remissen återgick den 24 januari 1962 till civilförvaltningen med
följande påskrift: »Tillstyrkes. En beställning för överfurir kan därvid
hållas vakant.»

Efter remiss anförde civilförvaltningen i ett den 22 januari 1963 till
militieombudsmannen inkommet yttrande: Såsom framgår av chefens för
armén utredning i ärendet har chefens för Norrlands artilleriregemente
förnyade underdåniga framställning angående löneförmåner för Svensson
enligt lönegrad Ae 9, vilken framställning inkom till civilförvaltningen den
3 januari 1962, av ämbetsverket den 13 januari 1962 remitterats till chefen
för armén. I yttrande den 24 januari 1962 tillstyrkte chefen för armén
framställningen och angav samtidigt, att en överfurirsbeställning kunde
hållas vakant, så länge Svensson kvarstod i tjänst. Ärendet slutbehandlades
i civilförvaltningen den 9 februari 1962, därvid civilförvaltningen förklarade
sig icke ha något att erinra mot att den av Svensson innehavda personliga
kanslibiträdestjänsten utbyttes mot en tjänst i Ae 9 med benämningen
kontorist. En beställning för överfurir borde därvid hållas vakant. Genom
beslut den 12 januari 1963 har Kungl. Maj:t medgivit, att Svensson må

128

anställas såsom överfurir, varvid den för Svensson avsedda kanslibiträdestjänsten
skall indragas. Av beslutet framgår att, sedan chefens för Norrlands
artilleriregemente ovannämnda framställning med civilförvaltningens
yttrande insänts till Kungl. Maj :t, chefen för armén i skrivelse den 27
december 1962 — med stöd av från regementschefen ingiven anmälan
att Svensson vore lämplig för anställning såsom överfurir och med bifogande
av ett för Svensson utfärdat läkarintyg angående tjänstduglighet
vid försvaret — föreslagit, att Svensson finge anställas såsom överfurir
utan hinder av att han icke innehade för sådan anställning stadgad tjänstetid.
Kungl. Maj :ts beslut innebär sålunda den lösning av Svenssons anställningsförhållanden,
om vilken chefen för Norrlands artilleriregemente
hemställde i framställningen den 3 februari 1959. Med avseende på dröjsmålet
hos arméstaben med behandlingen av sagda framställning framgår
av arméchefens yttrande, att ställning till ärendet icke ansetts kunna tagas,
förrän klarhet vunnits beträffande vissa organisatoriska problem i samband
med dels indragningen av Göta artilleriregemente dels ock bestämmandet
av antalet ackordshästar vid Norrlands artilleriregemente. Civilförvaltningen
finner det förståeligt att chefen för armén velat avvakta resultatet
av övervägandena i dessa frågor innan beslut fattades om att disponera
en överfurirsbeställning för Svensson och dispens tillstyrktes för honom
att erhålla sådan beställning. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 22 maj 1963 till chefen för
armén följande.

Utredningen i ärendet visar att chefens för Norrlands artilleriregemente
till Konungen ställda, den 3 februari 1959 dagtecknade framställning sänts
tjänstevägen och ankommit till Eder den 6 februari 1959 samt att framställningen
den 24 juli 1961 på begäran återställts till regementschefen.

Under en tid av mer än två år har sålunda framställningen kvarhållits
hos Eder och icke blivit vidarebefordrad. Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande
från rättssäkerhetens synpunkt. En underordnad myndighet
har givetvis rätt att göra den framställning hos Kungl. Maj :t som
myndigheten finner befogad, och det måste kunna förutsättas att framställningen
utan dröjsmål kommer Kungl. Maj :t till handa, även om den
jämlikt tjänstereglementet för krigsmakten (kap. 15 mom. 17 andra stycket)
befordras i tjänsteväg, d. v. s. genom överordnade myndigheter.

Vad Ni såsom förklaring till dröjsmålet anfört synes mig icke kunna
godtagas. Innebörden av föreskriften om framställnings befordrande i
tjänsteväg torde vara att överordnade myndigheter skall erhålla kännedom
om framställningens innehåll och få tillfälle att uttala sin mening om densamma.
Därest en överordnad myndighet anser framställningen icke kun -

129

na bifallas kan den alltså framföra sin uppfattning i samband med framställningens
vidarebefordrande. Det tillkommer emellertid Kungl. Maj :t att
avgöra en till Kungl. Maj:t riktad framställning, och Kungl. Maj :t kan
självfallet ha en annan mening än myndigheten. Någon befogenhet för
denna att kvarhålla framställningen på sätt som skett i förevarande fall
kan därför ej föreligga. Detta gäller även om den myndighet som gjort
framställningen orienteras om kvarhållandet. Endast för den händelse denna
myndighet begär att framställningen, tills vidare eller under viss tid,
icke skall vidaresändas torde ett kvarhållande kunna anses riktigt.

Med nu gjorda uttalanden är förevarande ärende slutbehandlat från min
sida.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Svensson.

7. Fråga huruvida regementsofficer som hos försvarsgrenschef ansökt om
transport erhållit tillfredsställande orientering beträffande
handläggningen av transportansökningen

I en till militieombudsmannen den 12 december 1962 inkommen skrift
framställde majoren vid Bergslagens artilleriregemente C.-L. Béve följande
frågor: 1. Är militär myndighet (stab) till vilken inkommer skriftlig ansökan
om transport från ett förband till ett annat skyldig att besvara denna,
trots att formellt ansökningsförfarande ej föreligger? 2. Är det ej —
även om sådan skyldighet ej föreligger — från personalvårdssynpunkt
lämpligt att svar ges oberoende av om detta innebär bifall, avslag eller
orientering om senare slutligt svar, ej minst om annan avses transporteras
till ifrågavarande förband utan att ha begärt denna transport? 3. Om
någon av föregående frågor besvaras jakande, inom hur lång tid efter
ansökans mottagande kan det anses skäligt att svar ges? Bör detta ej vara
givet då nära ett och ett halvt år förflutit från ansökningens mottagande
och endast fyra månader kvarstår till tidpunkten för den begärda transporten? Sedan

chefen för armén anmodats inkomma med yttrande, mottog militieombudsmannen
den 28 december 1962 ett av chefen för sektion III inom
arméstaben översten K.-G. Magnusson på arméchefens uppdrag avgivet
yttrande, vari anfördes: De av Béve framställda frågorna besvaras på följande
sätt. 1. Till chef eller myndighet inkommen skriftlig ansökan är
tjänstemeddelande. Beslut kan enligt tjänstereglementet för krigsmakten
(TjRK) vara skriftligt eller muntligt (TjRK 15: 10). Skriftligt beslut skall
lämnas om så begärs (TjRK 15: 15). 2. Tjänstemeddelande från enskild
föranleder i regel skriftligt beslut. Om underlag för ett från den sökandes
synpunkt positivt beslut ej föreligger, bör bl. a. av personalvårdande skäl

5—6U079b. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

130

orientering lämnas om handläggningsläget och/eller myndighetens uppfattning
i ärendet. Sådan orientering kan vara skriftlig eller muntlig. Muntlig
orientering har också lämnats Béve. 3. Beslut meddelas då underlag för
besluts fattande föreligger. Handläggningstiden kan därför, beroende på
ärendets natur, variera starkt (TjRK 15:4). Inkommande transportönskemål
läggs successivt till »samlingsmål» inom arméstaben. Möjligheterna
att tillgodose önskemålen beaktas vid varje uppkommande transportbehov.
Ett stort antal sådana transportönskemål vilar vid arméstaben.
Orientering om de bedömda transportmöjligheterna lämnas den enskilde i
regel muntligt eller genom handbrev. Skriftligt svar lämnas, om den enskilde
så önskar (TjRK 15: 15). Då transportmöjlighet föreligger erhåller
den enskilde skriftlig förfrågan. Enskild som anser sig sakna aktuell orientering
om transportmöjligheterna inhämtar regelmässigt sådan orientering
genom handbrev m. m. Transport av officer sker då tjänsten så kräver.
Rätt till transport (s. k. passage) föreligger endast för vissa officerare
tillhörande Norrbottens regemente och Bodens artilleriregemente. Ett stort
antal officerare har emellertid, i likhet med Béve, önskemål att av personliga
skäl erhålla transport. Sådana önskemål meddelas chefen för armén
genom skriftlig ansökan, handbrev, personlig uppvaktning, telefonsamtal,
meddelande framfört av annan person m. m. Dessa önskemål behandlas
oavsett hur de framförts som tjänstemeddelanden. Beslut i dessa
ärenden kan fattas omedelbart men skulle då praktiskt taget undantagslöst
innebära avslag (t. ex. »avstyrkes», »föranleder ingen åtgärd»). Sådana
omedelbara beslut skulle icke tillgodose den enskildes intressen. Erfarenheten
visar emellertid att de under en längre tidsperiod efter hand uppkommande
tjänsteskälen för transport låter sig förenas med av enskilda uttryckta
önskemål om transport. Enskilda önskemål har på detta sätt kunnat
tillmötesgås i betydande utsträckning och utan nackdel för statsnyttan.

Efter det att Béve beretts tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet anförde
han i en den 7 januari 1963 dagtecknad skrift: Då han år 1957 från
arméstabens personalavdelning erhöll förfrågan om han var villig att mottaga
befordran från befattning som kapten vid Svea artilleriregemente till
major vid Bergslagens artilleriregemente var han av personliga skäl tveksam
huruvida han skulle lämna ett jakande svar. Dåvarande artilleriinspektören
antydde emellertid att Béve skulle ifrågakomma som chef för
övningsdivisionen vid artilleriskjutskolan då byte å denna befattning nästa
gång ägde rum samt att möjlighet till åter transport till Svea artilleriregemente
senare kunde föreligga. I sitt skriftliga svar förklarade Béve därför
att han var villig att mottaga befordran men att han hade för avsikt att
senare söka återtransport till Svea artilleriregemente. Den 28 juli 1961 insände
han en till artilleriinspektören ställd ansökan om transport till
Svea artilleriregemente i samband med detta regementes förflyttning till
Linköping. I oktober 1962 fick han — i samband med övningar på Villings -

131

berg — av några officerare från Svea artilleriregemente reda på att majoren
S. A. Emanuelsson, Norrlands artilleriregemente, tjänstgjorde vid
Svea artilleriregemente och var avsedd att transporteras till detta förband.
På Béves begäran kontaktade chefen för Bergslagens artilleriregemente,
översten S. E. Sandahl, artilleriinspektören, översten S. O. Lindström, som
också befann sig på Villingsberg. Denne lär som motivering till att Emanuelsson
i stället för Béve skulle få transport till Svea artilleriregemente ha
uppgivit att Emanuelsson tjänstgjort senare vid Svea artilleriregemente än
Béve. Omkring den 15 oktober begärde Béve per telefon upplysning av Magnusson
om hur det förhöll sig med ärendet rörande hans transportansökan.
Magnusson kunde inte lämna begärt besked men lovade att snarast göra det.
Vid samma tidpunkt kontaktade Béve per telefon tjänstförrättande stabschefen
vid artilleriinspektionen, kaptenen G. M. A. Bäärnhielm, som den 19 oktober
skriftligen meddelade att han inte kunde ge några upplysningar i saken
utan hänvisade till artilleriinspektören personligen. Enär emellertid
Magnusson lovat besked och Sandahl redan gjort förfrågan hos artilleriinspektören
personligen, beslöt Béve att avvakta besked. Den 21—den 22 november
sammanträffade han med Lindström, men denne lämnade inte
någon orientering i saken. Béve begärde ej heller någon sådan, eftersom
han inte personligen ville påverka frågan om Emanuelssons transport. Enär
Béve sista veckan i november 1962 ännu ej fått besked från vare sig arméstabens
personalavdelning eller artilleriinspektionen, beslöt han att tillskriva
såväl chefen för armén som militieombudsmannen. Han ville dock
först kontrollera att svar ej avsänts och ringde därför till chefen för arméstabens
personalavdelning, majoren S. L. D. Werner. Denne bekräftade
att svar ej lämnats och uppgav — på Béves direkta frågor — att en av
orsakerna till att Emanuelsson avsågs transporteras till Svea artilleriregemente
var att han genom tjänstgöring som stabschef var mera insatt än
Béve i förhållanden som rörde regementets förflyttning. Detta är den första
och enda orientering som Béve erhållit i ärendet. Omkring den 5 december
sammanträffade Sandahl med Lindström. Enligt Sandahls uppgift lämnade
Lindström därvid ingen motivering till att Béve ej fått den begärda transporten.
Då han sålunda, bortsett från den av Werner lämnade orienteringen,
icke erhållit svar på sin ansökan, insände han till chefen för armén
en den 22 december 1962 dagtecknad skrivelse med förfrågan huruvida
ansökningen behandlats eller ej. Han har ännu ej erhållit svar å denna
skrivelse. De av chefen för armén angivna principerna för handläggning
av ärenden rörande transportansökningar har ej tillämpats i Béves fall.
När det sommaren 1962 kunde förutses att majorsvakans skulle uppstå
vid Svea artilleriregemente i samband med regementets förflyttning orienterades
han ej därom. Ej heller erhöll han några upplysningar om att
Emanuelsson tillfrågats om han var villig att mottaga transport till nämnda
befattning eller att Emanuelsson förklarat sig villig därtill. Uppgiften i

132

arméchefens yttrande att muntlig orientering lämnats Béve avser, enligt
vad han inhämtat, det svar han erhöll vid telefonsamtalet med Werner.
Det var emellertid Béve som då kontaktade Werner, varför uppgiften är
missvisande. Béves önskemål om transport har ej beaktats och han har
ej fått orientering om transportmöjligheterna trots att uppenbarligen transportbehov
och transportmöjlighet förelegat. Han har inte begärt att beslut
i anledning av hans ansökan skulle fattas omedelbart men anser att så
kunde ha skett i varje fall inom ett och ett halvt år efter det ansökningen
gjordes. Han har intresse av att få besked huruvida han kan erhålla transport
till Svea artilleriregemente den 1 april 1963 liksom, om sådan ej kommer
i fråga, orientering om och i så fall när transport senare kan förväntas.
Beträffande förutnämnda kommendering som chef för övningsdivisionen
vid artilleriskjutskolan gjorde Béve muntliga framställningar dels
1957 till artilleriinspektören och dels 1960 till chefen för artilleriskjutskolan,
vilken framförde hans begäran till artilleriinspektören. Han erhöll
emellertid inte den begärda kommenderingen och fick inte något svar
på sina framställningar, vilka sålunda synes ha behandlats på ungefär samma
sätt som hans ansökan om transport till Svea artilleriregemente.

I en den 10 januari 1963 dagtecknad skrift anförde Béve ytterligare: Till
utredning och prövning borde upptagas även följande. I arméchefens yttrande
har missvisande och i viss mån felaktiga uppgifter lämnats. Vidare
synes en del av de upplysningar som givits av artilleriinspektören till Sandahl
och av Werner till Béve ej överensstämma med verkligheten. Sålunda
har Emanuelsson, enligt vad Béve inhämtat av utdrag av vederbörande
kommenderingsliggare, 1957—1959 haft annan tjänstgöring vid Svea artilleriregemente
än Werner antydde vid tidigare nämnda telefonsamtal. Vidare
må påpekas att Emanuelsson, enligt uppgift, sedan den 10 oktober
1962 tjänstgör som chef för Svea artilleriregementes övningsdivision och
inte har någon uppgift sammanhängande med regementets förflyttning.
Artilleriinspektören och chefen för armén torde äga föreslå vem de önskar
utan större hänsyn till tjänsteställning och personliga önskemål men med
beaktande av meriter och lämplighet. Vid avgörandet av frågan huruvida
Béve eller Emanuelsson skulle få transport till Svea artilleriregemente
borde emellertid större hänsyn ha tagits till tjänsteställning och personliga
önskemål. Deras meriter och lämplighet syntes synnerligen likartade. Till
major utnämndes emellertid Béve den 1 oktober 1957 och Emanuelsson
den 1 oktober 1959. Béve borde därför ha erhållit den ifrågavarande
tjänsten.

Sedan militieombudsmannen anhållit om yttrande av chefen för armén
med anledning av vad Béve uppgivit i skrifterna den 7 och den 10 januari
1963, inkom den 5 februari 1963 ett av Magnusson på arméchefens uppdrag
avgivet yttrande, vari anfördes följande. Béve uttalade 1957 i samband
med befordran till major vid Bergslagens artilleriregemente önske -

133

mål om senare återtransport till Svea artilleriregemente, önskemålet antecknades
vid arméstaben och har följts upp i likhet med motsvarande
önskemål från andra officerare. Béves ansökan om återtransport till Svea
artilleriregemente inkom till arméstaben den 17 augusti 1961. Ställning till
ansökan kunde då icke tagas eftersom befälsförhållandena vid Svea artilleriregemente
i samband med flyttningen till Linköping den 1 april 1963
icke kunde överblickas. Våren 1962 blev det aktuellt att en major vid
Svea artilleriregemente skulle avgå från och med den 1 oktober 1962. Béves
transportansökan togs då upp till behandling. Befälssituationen vid Svea
artilleriregemente bedömdes bli mycket ansträngd före och i samband med
regementets flyttning till Linköping. Den major som skulle tillföras Svea
artilleriregemente den 1 oktober 1962 borde därför vara väl insatt i de
aktuella förhållandena vid regementet. Emanuelsson, som tjänstgjort vid
Svea artilleriregemente intill den 19 oktober 1959 (något mer än två år
senare än Béve), bedömdes, på grund av att han under tiden den 1 oktober

1957_den 22 mars 1959 varit placerad vid utbildningsavdelningen, sista

tiden som utbildningsofficer, och under tiden den 23 mars den 16 oktober
1959 varit regementsstabschef, vara bäst orienterad om dessa aktuella förhållanden.
Ytterligare avgångar av majorer vid Svea artilleriregemente bedömdes
vidare sannolika under 1963 och/eller 1964. Frågan om Béves
transport skulle tas upp till förnyad prövning i anslutning till dessa väntade
avgångar. Lindström har i infordrat yttrande uppgivit att han meddelade
Sandahl dels i juni 1962 — på fråga av Sandahl — att avsikten var
att Emanuelsson skulle beordras till tjänstgöring vid Svea artilleriregemente,
dels ock i mitten av augusti eller i början av oktober att det var
klart med Emanuelssons tjänstgöring vid och transport till Svea artilleriregemente
och att det då icke var aktuellt med transport av Béve. Då artilleriinspektören
i juni och under hösten 1962 omgående lämnat Sandahl
svar på alla förfrågningar som denne framfört för Béves räkning, bedömde
chefen för armén att tillfredsställande orientering förelåg. De tillämpade
principerna för delgivning m. nr. avser att ge den enskilde så fullständig
orientering som möjligt om de framtida tjänstgöringsförhållandena. Om
lämnad orientering anses otillräcklig eller orientering i något fall icke skulle
nå vederbörande, anser chefen för armén det rimligt och naturligt att
den enskilde vänder sig till handläggande myndighet för upplysningar i
ärendet. När skriftliga transportansökningar inkommer ämnar chefen för
armén fortsättningsvis lämna avsändaren skriftligt meddelande om att
ansökan inkommit samt att den kvarligger för behandling när tillfälle uppkommer.
I skrivelse den 4 februari 1963 har Béve erhållit svar å sin skrivelse
den 22 december 1962.

I en den 7 februari 1963 inkommen skrift uppgav Béve: I svaret den
4 februari 1963 angives att artilleriinspektören genom Sandahl sommaren
och hösten 1962 lämnat Béve orientering om att transport till Svea artilleri -

134

regemente inte kunde påräknas hösten 1962, men Béve är inte medveten
om att han erhållit nämnda orientering. Svaret innehåller även upplysning
om att ytterligare avgångar av majorer vid Svea artilleriregemente väntas
inträffa under åren 1963—1965 och att Béves ansökan då kommer att upptagas
till förnyad prövning. Béve har emellertid i sin ansökan begärt transport
i samband med regementets förflyttning och ej under åren 1964 och
1965. Nu har han nödgats vidtaga vissa åtgärder i personligt avseende, såsom
uppsägning av våning i Stockholm från den 1 oktober 1962, uthyrning av
villa i Östergötland med femårskontrakt från och med den 1 januari 1963
samt renovering av villa i Kristinehamn. Dessa åtgärder hade icke erfordrats
vid transport i samband med regementets förflyttning och ställer
Béve, därest fråga om transport senare uppkommer, i ett svårare läge.

Sedan handlingarna i ärendet därefter översänts till chefen för armén
för förnyat yttrande, inkom till militieombudsmannen en av Magnusson
på arméchefens uppdrag avlåten, den 22 mars 1963 dagtecknad skrivelse.
I skrivelsen återgives följande av Sandahl avgivna yttrande: Då Sandahl
i början av oktober 1962 på Villingsberg sammanträffade med artilleriinspektören,
uppgav denne på Sandahls fråga att Emanuelsson skulle transporteras
till Svea artilleriregemente hösten 1962, varför Béve inte då kom
i fråga till transport, och att anledningen till att Emanuelsson och inte
Béve skulle transporteras var den omständigheten att Emanuelsson längre
tid och senare än Béve tjänstgjort vid regementet. Kort därefter — i samma
månad — underrättade Sandahl Béve om vad sålunda förevarit vid
samtalet. Sandahl har vid två tidigare tillfällen frågat artilleriinspektören
angående Béves ansökan, nämligen dels under hösten 1961 (sannolikt i
december), dels i juni 1962. Vid intetdera tillfället fick han, såvitt han
kan erinra sig, sådana upplysningar att han kunde meddela Béve att transportfrågan
var slutbehandlad. Enligt Sandahls minnesbild rådde vid junisamtalet
oklarhet angående den major som skulle avgå och i frågan om
vilka officerare ur Svea artilleriregemente som ville flytta till Linköping.
Beträffande Emanuelsson angavs att han avsågs skola transporteras
till hösten. Någon anmodan att orientera Béve erhölls inte. Sandahl
meddelade ej Béve innehållet i detta samtal, troligen på grund av glömska.
Sandahl har ej vid något tillfälle beordrats eller anmodats att lämna besked
till Béve. Vid samtalet i oktober 1962 frågade han om han fick delgiva
Béve innehållet i samtalet. Béve har på Sandahls förfrågan den 22
februari 1963 medgivit att han missförstått uttrycket »hösten 1962». Han
vidgår nu att han erhållit orientering i oktober 1962.

Vidare innehåller skrivelsen den 22 mars 1963 följande av artilleriinspektören
i frågan om Béves begärda kommendering till artilleriskjutskolan
avgivna yttrande: På artilleriskjutskolans stat finns en befattning som
divisionschef avsedd för alternativt kapten/major. I regel upprätthålls beställningen
av en yngre major. Skifte sker med en intervall av tre—fem

135

år. Våren 1958 orienterades överstelöjtnanten Magneberg av dåvarande
skolchefen, översten Löfgren, att Béve var tänkt som efterträdare till dåvarande
divisionschefen, majoren Aurell. Under sommaren 1958 tillfrågades
Béve av Magneberg, som då var tjänstförrättande skolchef, om det var
riktigt, att Béve önskade komma till artilleriskjutskolan. Béve svarade
att det var beroende på omständigheterna. Béve lämnade således intet direkt
besked, huruvida han var villig eller icke. Sommaren 1959 orienterade
dåvarande artilleriinspektören, översten Kihlblom, skolchefen om att dåvarande
kaptenen Ivuylenstierna var avsedd att efterträda Aurell. På skolchefens
fråga om Béve varit lovad befattningen i fråga svarade Kihlblom
att han icke ägde kännedom om något löfte till Béve. Kihlblom ifrågasatte
även om Béve verkligen ville till artilleriskjutskolan. När det föreföll
troligt att avlösningen av Aurell skulle bli aktuell hösten 1960 sände
skolchefen, Magneberg, i augusti 1960 ett handbrev till Béve, där han utbad
sig besked, huruvida Béve var villig att eventuellt bli divisionschef
vid artilleriskjutskolan. Jakande svar inkom inom någon vecka. Något
vtterligare förekom ej i ärendet förrän Kihlblom någon av de första
dagarna i september 1960 per telefon meddelade chefen för artilleriskjutskolan
att det beslutats att Aurell från och med den 1 december 1960
skulle ersättas av Kuylenstierna.

Béve inkom den 10 maj 1963 med ovan omförmälda utdrag av kommenderingsliggare
beträffande Emanuelssons tjänstgöring under tiden den 1
oktober 1957—den 30 september 1959 vid Svea artilleriregemente. Såvitt
detta utvisar har Emanuelsson icke vid något tillfälle tjänstgjort som regementsstabschef.

Den 20 maj 1963 inkom från chefen för armén utdrag av två regementsorder,
utfärdade av chefen för Svea artilleriregemente. Såvitt dessa utdrag
utvisar tjänstgjorde Emanuelsson som regementsstabschef under tiden den
21 mars—den 11 oktober 1959. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 21 maj 1963 till chefen
för armén följande.

Av den återgivna utredningen och i övrigt inhämtade upplysningar framgår
följande. Genom en den 28 juli 1961 dagtecknad, till artilleriinspektören
ställd ansökan anhöll majoren vid Bergslagens artilleriregemente
Béve om transport till Svea artilleriregemente i samband med sistnämnda
regementes förflyttning till Linköping. Ansökningen vidarebefordrades av
artilleriinspektören till Eder och Ni mottog densamma den 17 augusti 1961.
Eftersom vid denna tid befälsiäget vid Svea artilleriregemente i samband
med flyttningen till Linköping den 1 april 1963 icke kunde överblickas, ansåg
Ni det ej möjligt att omedelbart taga ställning till ansökningen. Våren

136

1962 blev det emellertid aktuellt att en major vid regementet skulle avgå
från och med den 1 oktober 1962, och Béves transportansökan upptogs då
till behandling. På framställning av Eder den 29 augusti 1962 förordnade
Kungl. Maj :t i kommandoväg den 31 augusti 1962 att majoren vid Norrlands
artilleriregemente Emanuelsson under tiden den 1 oktober 1962_

den 31 mars 1963 skulle tjänstgöra vid Svea artilleriregemente. Den 23 november
1962 avgav Ni till Kungl. Maj:t befordringsförslag, vari bl. a. föreslogs
att Emanuelsson från och med den 1 april 1963 skulle förordnas såsom
major vid sistnämnda regemente, och Kungl. Maj :t meddelade den
21 december 1962 förordnande i enlighet med detta förslag.

Såvitt omständigheterna i ärendet visar har Béve icke före oktober 1962
erhållit något besked från Eder sida om transportfrågans läge. Artilleriinspektören
Lindström meddelade i början av nämnda månad chefen för
Bergslagens artilleriregemente Sandahl att det var klart med Emanuelssons
tjänstgöring vid och transport till Svea artilleriregemente samt att transport
av Béve icke för det dåvarande var aktuell. Efter att på begäran ha
fått tillstånd därtill underrättade Sandahl omedelbart Béve om vad han
fått veta av Lindström.

Genom vad sålunda förekommit synes Béve icke i erforderlig utsträckning
ha fått kännedom om handläggningen av hans transportansökan. Såsom
Ni själv anfört bör en transportsökande, om underlag saknas för ett
från hans synpunkt positivt beslut, orienteras om handläggningsläget och
myndighetens uppfattning i saken. Eftersom det kan vara av mycket stor
betydelse för den sökande att få veta om och när transport kommer i fråga,
ar det givetvis angeläget att orienteringen lämnas med det snaraste. I förevarande
fall hade alltså Béve redan inom den närmaste tiden efter den 17
augusti 1961 bort underrättas om att befälsläget vid Svea artilleriregemente
i samband med förflyttningen icke kunde överblickas och givas del
av Eder uppfattning i övrigt i transportfrågan. En sådan orientering skulle
visserligen ha kunnat lämnas muntligen, men med hänsyn till sakens
vikt och önskvärdheten av att förekomma framtida ovisshet synes skriftligt
förfarande ha varit lämpligast.

Ni har vidare förklarat att beslut i anledning av transportansökan meddelas
då underlag för beslutets fattande föreligger och att orientering om
de bedömda transportmöjligheterna lämnas sökanden. Detta torde innebära
att, såsom rimligt är, en sökande som vid visst tillfälle funnits icke
kunna komma i fråga till transport ofördröjligen underrättas därom. Eftersom
Béves ansökan upptogs till prövning våren 1962 och, såvitt på
Eder ankom, synes ha avgjorts senast den 29 augusti 1962, borde Ni därför
ha tillsett att Béve i samband med avgörandet blev underrättad om resultatet
av Eder prövning. I likhet med vad jag nyss anfört hade även dylik
underrättelse bort givas i skriftlig form. Om Béve i vederbörlig ordning fått
kännedom om Edert beslut och de skäl på vilka det grundats, skulle därige -

137

nom säkerligen hans misstro mot transportfrågans handläggning ha motverkats.
Béve har varit medveten om att Ni äger till transport föreslå den
som Ni med hänsyn till meriter och andra förhållanden finner vara lämpligast,
men enligt vad han uppgivit har hans personliga omständigheter varit
sådana att han haft stort behov av att i tid erhålla vetskap om utgången.
Det må även framhållas att det slutliga avgörandet i en transportfråga ankommer
på Kungl. Maj :t och att en sökande alltså jämväl sedan Ni fattat
beslut har möjlighet att verka för sin sak. Béves påstående, att han befordrats
till major två år tidigare än Emanuelsson, utgör uppenbarligen ett
argument som Béve kunde ha velat anföra hos Kungl. Maj :t. Då Kungl.
Maj :t fattade beslut i anledning av Edert befordringsförslag först den 21
december 1962 hade visserligen Béve god tid att framföra sina synpunkter
även sedan han i oktober samma år av Sandahl orienterats om Edert ställningstagande.
Men Sandahls på Lindströms uppgifter grundade orientering
synes närmast ha varit ägnad att ingiva Béve den uppfattningen att transportfrågan
redan var slutgiltigt avgjord och måste med hänsyn därtill
och till tidpunkten då den gavs enligt min mening betecknas som otillfredsställande.

Utöver mina nu gjorda uttalanden finner jag vad i ärendet förekommit
icke föranleda ytterligare åtgärd.

Med denna skrivelse är ärendet av mig slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Béve.

8. Fråga om MRA-propaganda inom krigsmakten

I en den 21 oktober 1961 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift, undertecknad av ordföranden i Stockholms socialdemokratiska studentklubb
Ingemar Lindberg, anmälde studentklubben förekomsten av viss
obehörig propaganda inom krigsmakten. Därvid gjordes gällande att Moralisk
upprustning (Moral Re-Armament, MRA) är en organisation, som
främst syftar till propaganda och opinionsbildning samt att denna opinionsbildning
i allmänhet är av klart politisk karaktär. Till stöd för det sistnämnda
återgavs följande uttalanden:

1. Om vi i Skandinavien inte rensar upp i våra länder kommer de att bli
ett dödligt hot mot hela världen .. . Folk glömmer att många studenter
från Asien och Afrika som gästat Sverige återvänder som kommunister och
moraliskt anfrätta på grund av det sätt på vilket människor lever i våra
länder. (Biskop Bengt Jonzon 1959.)

2. Majoriteten av regeringsmedlemmarna i den fria världen av i dag har
kommunister tätt inpå sig som sekreterare, rådgivare eller älskarinnor. Dessa
människor utövar stort inflytande på de politiska ledarna och begagnar
sig av dem inför kommunisternas övertagande av makten i världen ... En
medlem av svenska regeringen sade en gång till mig att han och hans kol 5-f—6U079?f.

Militieombudsmannens iimbetsberättelse

138

leger hade så mycket att göra att de inte hade tid att tänka. Detta sätter en
oerhörd makt i händerna på sekreterarna, rådgivarna och mätresserna.
Skandinavien behöver rensas upp. (Kammarherre James Dickson 1959.)

3. Det har blivit strid om den svenska utrikespolitiken till följd av
Chrustjevs inställda besök i Skandinavien. Detta är en omedelbar följd av
den ideologiska blindheten och bristen på verkligt statsmannaskap i vårt
land. (Biskop Bengt Jonzon 1959.)

4. Att inbjuda Chrustjev till vårt land är detsamma som att i ett militärt
krig öppna fronten för fienden. Det är orätt, oklokt, dumt. (Biskop Bengt
Jonzon i MRA:s paradbroschyr »Ideologi och samexistens».)

5. Sovjet har koncentrerat sig på att minska mängden av de exportvaror
den fria världen producerar genom att söka framkalla strejker och oroligheter
och höja priset på dessa varor genom att arbetslönerna höjs och produktionskostnaderna
stegras, så att de utmanövreras från världsmarknaden.
(Ideologi och samexistens.)

6. Svensk kyrka bereder väg för kommunismen. (Teolog Karin Moberger
1960.)

7. Orsaken till världens tillstånd är inte ekonomisk. Orsaken är moralisk.
Alla andra idéer om ekonomiska justeringar är för små för att röra vid
roten till det onda. (Annons i Svenska Dagbladet 1961.)

8. En ny världsordning, där vilja att tjäna landet ersätter själviska motiv.
(Ideologi och samexistens.)

I skriften anfördes vidare: Det har kommit till studentklubbens kännedom
att svenska värnpliktiga vid ett flertal tillfällen under tjänstetid utsatts
för propaganda för MRA från befälets sida. Klubbens medlem Jacob
Palme har meddelat att han vid sin tjänstgöring vid arméns radar- och
luftvärnsmekanikerskola (RMS) i Göteborg sommaren 1960 under tjänstetid
fick åhöra ett föredrag, vilket bl. a. propagerade för MRA som skydd
mot den »hjärntvättning som vi ständigt utsätts för från Sovjets sida». Föredraget
hölls av batterichefen kaptenen Hallin. Medlemmen Karl-Göran
Mäler kommenderades vid sin värnpliktstjänstgöring på Svea livgarde i
juni 1961 till ett föredrag om säkerhetstjänst, hållet av majoren von Heijne.
von Heijne framförde, utan att nämna MRA:s namn, MRA:s vanliga argument
om kommunistisk infiltration i Sverige, behovet av ideologi, angrepp
på den algeriska organisationen FLN och försvar för den sydafrikanska
statsmannen Verwoerds raspolitik. I en insändare i Stockholms-Tidningen
den 17 oktober 1960, vilken insändare undertecknats med ett visst värnpliktsnummer,
anföres: »Jag gjorde min värnplikt på Svea livgarde under
kapten von Heijnes befäl. En härlig sommardag fick kompaniet order att
ställa upp sig för att kompanichefen skulle hålla tal. .. Nu följde ett långt
anförande om MRA, dess organisation, verksamhet, mål och medel. Det var
ett fascinerande föredrag om paradiset i Caux.» Av det anförda framgår att
propagandan för MRA gjorts hos de värnpliktiga under tjänstetid vid olika
tillfällen och vid skilda förband. Att MRA söker använda den militära organisationen
för att sprida sin propaganda framgår också av ett uttalande
av en svensk militär — kaptenen Landergren — vid MRA:s schweiziska

139

centrum Caux: »Armén kan bli nationens ryggrad och krigsskolan kan härvidlag
spela en avgörande roll.» Det är givetvis mycket olämpligt att den
svenska krigsmakten på detta sätt får tjäna syftet att sprida propaganda
för MRA bland de värnpliktiga. Det synes strida mot de principer om
åsiktsfrihet, som vårt demokratiska samhälle är uppbyggt på. Särskilt
olämpligt är det att de värnpliktiga skall utsättas för en ensidig propaganda,
som de icke kan bemöta och kritisera. Liberal och socialdemokratisk
svensk press har så gott som enhälligt fördömt MRA:s propaganda, bl. a. av
det skälet att den rent sakligt så ofta är lögnaktig. Ett uttalande från militieombudsmannens
sida av innebörd att propaganda för MRA till de värnpliktiga
från befälets sida icke får förekomma skulle hindra MRA att i
fortsättningen använda denna metod i sin propaganda. Av intresse är även
att få klarlagt i vilken omfattning sådan propaganda för MRA hittills förekommit
i den svenska krigsmakten. Avsikten med denna anmälan är icke
att rikta någon personlig anmärkning mot de aktningsvärda befälspersoner,
som av bristande eftertanke men självklart välmenande gjort sig till MRApropagandans
redskap, och allra minst mot dem som här ovan blivit särskilt
nämnda. Studentklubben hemställer alltså att militieombudsmannen
ville utreda dels i vilken omfattning propaganda för MRA förekommit i
den svenska värnpliktsutbildningen dels ock huruvida sådan propaganda
överensstämmer med befälets befogenheter och vår demokratis principer.

Till komplettering av innehållet i anmälningsskriften ingavs den 23 november
1961 en av studentklubbens sekreterare, förenämnde Palme, undertecknad
skrift, vari — under hänvisning till en i kvällstidningen Expressen
den 24 oktober 1961 intagen artikel — gjordes gällande att regementspastorn
Lennart Sydhoff under beordrat korum inför två repetitionsövningsförband
skulle ha framfört MRA-argument.

I den berörda tidningsartikeln uppgives, såvitt nu är i fråga, följande.
Vid ett kommenderat korum för två repetitionsövningsförband vid Svea artilleriregemente
på Marma skjutfält väckte Sydhoff en hel del förvåning
bland den repetitionsinkallade personalen genom att utforma sin predikan
som ett renodlat propagandaanförande för MRA. Han talade om djävulen,
som var nerstigen på jorden (= världskommunismen) och vars onda spel
måste bekämpas. Han berättade för sina omkring 1 200 åhörare att det bara
finns en »god riktning», dvs. MRA, som kunde ställas emot. Repetitionssoldaterna,
som ju inkallats för att kunna värna den svenska neutraliteten, fick
också reda på alt neutralitet icke existerar. Man måste vara med eller mot
MRA. Några andra alternativ finns icke. Predikan avslutades med att soldaterna
uppmanades att gå och se MRA:s film »Livets höjdpunkt».

Sedan militieombudsmannen hos envar av sekundchefen för Svea livgarde,
chefen för Svea artilleriregemente och chefen för arméns radaroch
luftvärnsmekanikerskola hemställt om utredning med anledning av vad
i anmälningsskriften jämte tillägg anförts rörande vederbörande förband,

140

inkom efter hand begärd utredning ävensom egna yttranden av förbandscheferna.

I anmälningsskriften omförmälde kaptenen Åke Hallin anförde i ett av
honom avgivet yttrande: Den av Palme åsyftade genomgången med skolans
värnpliktiga elever hölls den 28 juli 1960 under dagens två första tjänstgöringstimmar.
Under rubriken »Personaltjänst» behandlades spörsmål,
som sammanhänger med de påfrestningar en modern soldat och andra
medborgare kan komma att utsättas för i psykiskt hänseende. Hallin utnyttjade
därvid stoff ur två stommar till truppsamtal, nämligen »Psykologisk
krigföring» och »Om Du blir krigsfånge», fastställda av försvarsstaben
den 25 oktober 1954 (häfte nr 2 i en föredragsserie om försvarsupplysning)
respektive den 2 maj 1960 (häfte nr 9 i samma serie). Som komplettering
brukar Hallin även visa filmerna »Krigsfånge» och »Frontförhör» (Armé-,
marin- och flygfilm nr 3137 respektive 3138). »Veckans rapport» vid skolan
för övningsveckan den 25—den 31 juli 1960 löd: »För att man skall kunna
tala om en ideologiernas kamp i vår tid krävs det minst två ideologier.» Vid
det berörda tillfället gick Hallin dessutom igenom en recension av Eugene
Kinkaids bok »In Every War But One». Recensionen var författad av Lars
Villius och under rubriken »Hjärntvätt» införd på Göteborgs Handels- och
Sjöfarts-Tidnings kultursida den 18 juli 1960.1 Enligt Hallins uppfattning
kan tidningsartikeln utan överdrift betecknas som en av de viktigaste
artiklar inom området som införts i svensk dagspress. Någon tid
före genomgången hade Hallin som gruppkorsband erhållit MRA:s manifest
»Ideologi och samexistens». Detta medfördes till genomgången. Hallin
upplyste eleverna om manifestets existens och nämnde även att enligt
hans uppfattning vore det endast en sådan ideologi som skulle kunna
bjuda allvarligt motstånd mot kommunismens ständiga framträngande
genom hjärntvätt i jättestor internationell skala och andra, våldsamma
metoder. Tiden medgav icke någon som helst genomgång av manifestets
innehåll. Hallin visade endast upp det från katedern och meddelade
att om någon ville taga del av detsamma så kunde vederbörande få
låna det av Hallin på batteriexpeditionen. Ingen gjorde emellertid en sådan
framställning.

Det av Hallin omnämnda manifestet »Ideologi och samexistens» är en
broschyr innehållande 31 sidor och utgiven av MRA. I broschyren uttalas
bl. a. följande: Vi är i krig. Det tredje världskriget har börjat. Redan när
vi firade krigsslutet 1918 planerade Sovjet att besegra och förslava den fria
världen. Två ideologier kämpar i dag om världsherraväldet. Den ena är
MRA, som tror att världen skall styras av Gud genom förvandling av människonaturen.
Den andra är kommunismen, som tror att världen skall sty -

1 Artikeln söker ge svar på frågorna vad som menas med hjärntvätt, hur hjärntvätt tillämpas
och om man kan värja sig mot hjärntvätt.

141

ras av människan genom exploatering av människonaturen. Kommunismen
har en plan för att överta vårt land. — Frank Buchman berättade
år 1950 vid ett möte i Tyskland hur han tolv år tidigare vandrat i Schwarzwalds
skogar samt sade: »Medan jag gick i dessa stilla skogar var det en
tanke som åter och åter kom till mig — moralisk och andlig upprustning,
moralisk och andlig upprustning. Nästa stora världsrörelse kommer att
bli en rörelse för moralisk upprustning av alla folk. — Ett nytt slags människa,
ett nytt slags statsmannaskap, ett nytt slags politik — det är vårt
omedelbara behov. Det är därför MRA kommit till.» — Det är
nyttigt att erinra sig de stadier genom vilka Sovjet har uppnått sin nuvarande
ställning och hur genom inspiration från Gud MRA har fått
en adekvat strategi. År 1939 var Sovjet det enda land som stod under
kommunistiskt herravälde. Av de tre stormakter, som till slut var invecklade
i kriget mot det nazistiska Tyskland, gjorde endast Sovjet territoriella
vinster. — Allt detta gav Sovjet styrka för andra steget i dess expansion.
När den röda armén utbredde sig över Östeuropa åtföljdes den av tränade
kommunister från många länder. — Enhetsfronter bildades i vilka
kommunisterna krävde nyckelställningar. Därefter tystades oppositionen
genom hotelser, landsförvisning eller avrättning. Tillrättalagda val följde,
och så var ännu ett land på skenbart laglig väg inordnat i kommunistblocket.
År 1947 hade demokratierna nästan brutit samman. — Sovjet
trodde att dess tid var kommen. Tre saker kom emellan. 1) Den 5 juni 1947
tillkännagavs Marshallplanen. — 2) Den 24 november 1947 bildades i Frankrike
Schumanregeringen, som beslutsamt skred till handling. —- 3) MRA:s
ideologiska initiativ skapade genom förvandlade människor, fullständigt förpliktade
till en överlägsen ideologi, de förutsättningar under vilka Marshallplanen
och Schumanplanen kunde fungera, och omintetgjorde effektivt den
kommunistiska planen att överta makten i Ruhr och i de brittiska kolgruveområdena.
— Kommunisternas strategiska mål blev nu att bryta ned
den fria världens ekonomi. — Den kommunistiska strategin för att nå herraväldet
över de länder Sovjet utsett till sina offer har under de senaste
tolv åren varit att öka Sovjetblockets och minska den fria världens ekonomiska
styrka. -— Den nya människotyp MRA har skapat har funnit att
grundproblemet inom industrin inte är ekonomiskt utan moraliskt. De fyra
moraliska normerna, absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet
och absolut kärlek, gör det möjligt att avgöra frågor utifrån vad som är
rätt och inte vem som har rätt. — MRA:s ideologi gör det möjligt att snabbt
ändra löneförhållandena, sänka skatterna och höja levnadsstandarden. —
Att upptäcka, underblåsa och utnyttja människors moraliska svagheter tillhör
den kommunistiska taktiken. — Eu kamp som innerst är en ideologisk
kamp kan vinnas endast genom en överlägsen ideologi. MRA är denna idoologi.

Hallin anförde i yttrandet vidare: Enligt Tjänstereglemente för krigs -

142

makten (TjRK) är det förbjudet att under tjänsteutövning avhandla politiska
tvistefrågor. Mellan begreppen »ideologi» och »politik» råder en avgörande
skillnad. Detta förhållande synes icke stå klart för alla. Emellertid
har exempelvis ledarna för höger- och centerpartierna på senare tid i
riksdagen fällt yttranden som går ut på att »om man känner sig förpliktigad
att iakttaga politisk neutralitet så följer därmed ingalunda att
man också måste iakttaga ideologisk neutralitet». Det är alltså icke förbjudet
att under tjänsteutövning avhandla ideologiska frågor. Ett sådant
förbud skulle för övrigt medföra orimliga konsekvenser för verksamheten
inom en demokrati och än mer underlätta kommunismens strävanden. Att
införa ett sådant förbud enbart av den anledningen att ett enda parti eller
en enda partifraktion av vissa skäl vill förbjuda ideologisk upplysningsverksamhet
inom krigsmakten eller annan statlig verksamhet skulle enligt
Hallins mening vara orimligt. Det måste vidare anses orimligt att på angivet
sätt skapa ett konstlat »politiskt tvistefrö». En definition av begreppen
»ideologi» och »politik» bör måhända fastställas på högsta ort. Under Hallins
tjänstgöring som batterichef vid olika förband under åren 1951—
1960 har Hallin under personal tjänsttimmarna alltid strävat efter att framhålla
såväl positiva som negativa egenskaper hos exempelvis kommunismen
och en presumtiv militär motståndares soldatmaterial. Hallins strävanden
har varit enahanda beträffande motsvarande förhållanden inom
»västerlandet». Att Hallin härvid skulle ha brutit »mot de principer om
åsiktsfrihet som vårt demokratiska samhälle är uppbyggt på» bestrider
Hallin på det bestämdaste. I anvisningarna för truppsamtalen står bland
annat: »Som allmän regel gäller att ledaren bör söka få eleverna att så
mycket som möjligt själva aktivt medverka, att lägga fram sina synpunkter
och fråga på oklara punkter» (häfte nr 9). Enligt anvisningarna bör
åhörarna vidare beredas tillfälle att fråga och diskutera (häfte nr 2). Dessa
anvisningar har Hallin alltid sökt följa och icke utan en viss framgång. Att
de värnpliktiga härvidlag »utsättes för en ensidig propaganda som de inte
kan bemöta och kritisera» är ett påstående som får stå för studentklubbens
räkning. Palme tillhörde, bland andra, den kategori elever, som lade fram
sina synpunkter och frågade på oklara punkter. Påståendet att Hallin skulle
tillhöra en kategori personer »som av bristande eftertanke men självklart
välmenande gjort sig till MRA-propagandans redskap» bestrider Hallin så
till vida att det sannerligen icke förelegat någon brist på eftertanke från
Hallins sida. Hallin bestrider att han i samband med tjänsten (under tjänsteutövning)
avhandlat politiska tvistefrågor eller bedrivit politisk propaganda
bland värnpliktiga.

Skolchefen majoren Tore Stawström anförde i anslutning till Hallins
yttrande: Hallin, som numera avgått med pension, var vid aktuell tidpunkt
placerad som batterichef vid skolan. I denna egenskap ålåg det honom bl. a.
att leda ämnet »Personaltjänst» vid kurserna för värnpliktiga tekniker.

143

Intet annat befäl var, såvitt Stawström kunnat utröna, närvarande vid
genomgången. Ingen av de värnpliktiga är för närvarande i tjänst. Någon
ytterligare objektiv utredning om själva händelseförloppet har därför icke
kunnat verkställas. Hallin, som Stawström känt i över tjugo år, har enligt
Stawströms uppfattning alltid visat sig besitta ett gott omdöme. Stawström
har ingen anledning betvivla att Hallins skildring av vad som förevarit
överensstämmer med verkligheten. Stawström vet av egen erfarenhet att
Hallin vid sina genomgångar normalt brukade ge eleverna all rimlig möjlighet
att fråga och diskutera. Det finns ingen anledning tro att så icke
skett även i detta fall. Palme torde därför ha haft goda möjligheter »att
bemöta och kritisera» om han så önskat. Att han icke gjort detta synes
Stawström tala för att Palme vid tillfället i fråga icke ansett Hallins framställning
anmärkningsvärd utan att denna uppfattning uppstått först omkring
ett år senare.

I anledning av de i anmälningsskriften berörda, av Mäler påstådda iakttagelserna
anförde majoren Axel von Heijne: Som säkerhetsofficer är von
Heijne skyldig att ge såväl den värnpliktiga som den fast anställda personalen
utbildning i säkerhetstjänst. Denna utbildning med 1961 års värnpliktiga
skedde enligt regementsorder kompanivis kort tid efter inryckningen.
I samband därmed hölls även en genomgång med regementets säkerhetsmän.
För varje genomgång var anslaget 45 minuter. Genomgången
med värnpliktiga skedde delvis som ett truppsamtal med frågor och svar.
Samtliga kompanier med undantag av ett applåderade enligt vad von Heijne
kan erinra sig spontant genomgången. Denna anslöt sig i huvuddrag till ett
exempel på säkerhetsföredrag, som är utfärdat av försvarsstabens inrikesavdelning.
Föredraget avsåg främst att vara en väckande »säkerhetsappell»
och tankeställare inför militärtjänstgöringen. Lektionen var i sina väsentliga
delar föredragen för sekundchefen. Denne var på von Heijnes begäran
personligen närvarande vid en av de första genomgångarna. Vid samtliga
genomgångar följdes i huvudsak ett manuskript. Vissa variationer kan
ha förekommit. Vid genomgången med tredje kompaniet, som är ett kompani
av underofficersuttagna befälselever och vid vilket kompani Mäler
tjänstgjorde under juni—augusti, utvecklades enligt vad von Heijne kan
erinra sig avsnittet om »fredskriget» något mer än vid övriga genomgångar,
von Heijne förnekar med skärpa att han angripit FLN. von Heijne har överhuvudtaget
icke berört FLN och dess verksamhet. Han hade icke haft anledning
att tala om FLN, då det icke hade med ämnet att göra och han
personligen ej tagit ställning vare sig för eller emot FLN. von Heijne förnekar
likaledes med skärpa att han försvarat Verwoerds raspolitik, von
Heijne har överhuvudtaget icke talat om Verwoerd eller raspolitiken eftersom
ej heller detta hade med ämnet att göra. Möjligt är dock — von Heijne
kan ej erinra sig detaljerna — att han talat om vad ideologisk oklarhet i
Väst kan innebära och där som exempel refererat till ett personligt samtal

144

med den färgade sydafrikanen och läkaren dr William Nkomo från Pretoria,
vilken von Heijne direkt tillfrågat vad bojkotten av Sydafrikas handel
innebar för Sydafrika. Nkomo svarade därvid att bojkotten drabbade de
fattiga hårdast, dvs. den färgade befolkningen, och att bojkotten medförde
att Sydafrikas handel med kommunistblocket ökat, resultat som båda var
lika litet önskvärda ur den fria världens synpunkt.

von Heijne har överlämnat det av honom omförmälda manuskriptet, vilket
han uppgivit sig ha i huvudsak följt vid genomgångarna. Manuskriptet
återger till en början bl. a. följande uttalande, tillskrivet chefen för försvarsdepaidementet
statsrådet Sven Andersson: »Det verkar paradoxalt men
det är inte desto mindre sant att den militära maktbalansen mellan öst och
Väst är den kanske starkast krigsavhållande faktorn. Men vi skulle göra oss
skyldiga till ett farligt självbedrägeri, om vi vid försvaret av demokratin
och den västerländska livsformen uteslutande förlitade oss på militära
maktmedel. I skuggan av den militära maktbalansen pågår en ideologisk
kraftmätning och en gigantisk tävlan mellan två olika ekonomiska och
sociala system.» Manuskriptet innehåller tillika uttalanden, som tillskrivits
presidenten i Amerikas Förenta Stater John Kennedy och ordföranden i
Sovjetunionens ministerråd Nikita Chrustjev. Den sistnämndes uttalanden
är återgivna sålunda: »Vi kommer aldrig att överge våra ideologiska principer.
Vi levererar och skall leverera en obönhörlig kamp ända till dess den
marxistiska ideologin och de kommunistiska idéerna har segrat.» »Kommunismen
är mitt livselixir. Livet är kort och jag vill leva länge nog för att
se kommunismens fana vaja över hela världen.» »Vi skall aldrig överge
kommunismen, förrän en räka lärt sig vissla.» Efter en utläggning av vad
Väst vill, därvid bl. a. påtalas likgiltighet och sorglöshet, förklaras i manuskriptet:
»Förresten USA och Sovjet samma ''kålsupare''. Inget ideologiskt
alternativ i Väst. Ingen målsättning för demokratin.» Under rubriken
»Vad är krig ytterst» konstateras att världserövrarmakten arbetar med
psykisk, ekonomisk, teknisk, diplomatisk, politisk och moralisk påverkan,
allt byggt på en ideologisk övertygelse med krav på världsdominans.
Härefter innehåller manuskriptet följande: »Hitler var en mästare i
denna form av krigföring ''utpressning genom krigshot’ det är väl ingen
som vill motsäga det. Och nu har vi Chrustjev.» Efter att ha fastslagit att
en materialistisk demokrati utan annan målsättning än egen välfärd lever
farligt i sådana tider anför von Heijne i manuskriptet vidare: »Kommunisterna
är inga dilettanter då det gäller att utnyttja människors och nationers
svaghet.» Härefter återges uttalanden tillskrivna Lenin: »Uppskjut
angreppet tills fiendens moraliska upplösning gör det både möjligt och
enkelt att utdela dödsstöten.» »Vår revolution skall aldrig lyckas förrän
myten om Gud försvunnit ur människornas medvetande.» Därjämte finns
upptaget följande uttalande tillskrivet Chou En-lai: »Vi kan smuggla in
vår kommunistiska ideologi genom de nya punkterna i människors karak -

145

tär.» von Heijne anför i manuskriptet vidare: De har haft framgångar.
Positionerna har stadigt flyttats framåt. De har en plan och en mästerlig
strategi att utnyttja hatet, söndringen, splittringen och nationalismen hos
folken för sina syften — men även enskilda personers strävan och begär
efter makt, pengar och framgång. Säkerhetstjänsten är ytterst försvaret i
det kalla, ideologiska kriget. Därför är det nödvändigt att lära känna det
och därför denna fylliga inledning. Härefter följer i manuskriptet en redogörelse
för den antagna organisationen av olika staters underrättelsetjänst,
bl. a. USA:s, Storbritanniens och Sovjetunionens, varefter med skärpa
framhålles att den svenska underrättelsetjänsten riktar sig mot all främmande
underrättelsetjänst, såväl mot östblockets som mot Västblockets.
Som bevis för att främmande underrättelsetjänst pågår i Sverige omnämnes
ett antal av svenska domstolar meddelade domar i spionerimål under åren
1951—1957. Härefter avhandlas tystnadsplikten samt skyldigheten att iakttaga
vaksamhet och att göra polisanmälan då något misstänkt iakttages.
Manuskriptet slutar med en sammanfattning vari anföres bland annat: »Vi
måste acceptera att vi är i krig — en helt ny typ av krig. Svagheten är att
demokratin icke har en klar målsättning — en ideologi. Demokratin är överlägsen
varje form av diktatur. Det tror jag på och det måste vi tro på. Men
förutsättningen är att vi alla i demokratin tar vårt ansvar och grundar vår
livsföring på absoluta moraliska normer. Kompromisser och dagtingan i vardagen
ger motståndaren möjligheter att nå sina syften. Några regler, som
jag ser dem: Som jag är, är min nation! Alltid mitt land och min uppgift
före min bekvämlighet! Vad är rätt i stället för vem som har rätt? Samarbete
grundat på förtroende — utan ärlighet inget förtroende. Fienden finns inom
oss — vår egen själviskhet som utnyttjas. Vi har även det goda och rätta
nedlagt i oss. Vi står inför ett val i dag och varje dag. Vilket betyder mest
för mig? Jag själv eller mitt land, min familj, min uppgift, demokratin,
mänskligheten? Fattar vi det moraliska beslutet att ge upp vår själviskhet
kan demokratin bli dynamisk och vinna världen. Det är den enda verkliga
säkerhetstjänsten.»

Beträffande uppgifterna i den i anmälningsskriften åsyftade tidningsinsändaren
den 17 oktober 1960 anförde von Heijne vidare: Insändarens upphovsman
har i artikeln angivit sitt värnpliktsnummer och är därigenom
identifierad. Han erhöll åren 1951—-1952 underofficersutbildning vid Svea
livgardes femte kompani, för vilket von Heijne då var chef. Den händelse,
som relateras i insändaren, har icke ägt rum. På en sommarförläggning i
Rosersberg höll von Heijne i början av utbildningen truppsamtal med kompaniet.
Truppsamtalet avsåg ämnet »Disciplin och demokrati». Därvid
nämndes icke MRA. Med ett undantag nämndes MRA icke under hela utbildningsåret.
Undantaget hänförde sig till ett tillfälle omkring den 1 april
1952 då von Heijne höll slulgenomgång med kompaniet i en lektionssal, von
Heijne talade då om olika slag av diktaturer och om demokrati, varvid han

146

angav demokratin som den överlägsna samhälls- och levnadsformen om
den grundades på moraliska normer i fråga om absolut öppenhet, ärlighet
och renhårighet — grunden för förtroende och samarbete, von Heijne berörde
vidare tesen om osjälviskt tjänande och framhöll, att en demokrati,
som glömmer de moraliska villkoren, går mot inre sönderfall. Avslutningsvis
nämnde von Heijne att han själv ej tidigare förstått dessa sammanhang
eller blivit utbildad i dem men att han genom MRA:s ideologi fått
ökad klarhet och förståelse för dessa ting. Förmodligen berättade von Heijne
då även något om Caux, MRA:s centrum för ideologisk utbildning i Europa.
Insändarens upphovsman har vid telefonsamtal vidgått att han kan ha
missmint sig och att det av honom åsyftade anförandet sannolikt utgjordes
av den slutgenomgång, varom von Heijne berättat.

von Heijne berörde i sitt yttrande ytterligare några av honom hållna
föredrag och anförde: Under sekundchefens ledning hölls den 2—den 4
maj 1960 en konferens för samtliga befälskårer inom regementet. Under
dessa dagar diskuterades disciplinfrågor, förhållandet mellan befäl och
trupp samt mellan truppbefäl och tjänstegrenar, vakt- och säkerhetstjänst
in. m. von Heijne fick därvid hålla ett anförande om »anda, disciplin och
försvarsvilja» mot bakgrunden av vad i Särskilda bestämmelser och anvisningar
för utbildning (SU Vpl) finnes upptaget därom »att de värnpliktiga
fostras till ansvarskänsla och självdisciplin samt bibringas förståelse
för sambandet mellan vårt lands frihet och den enskildes försvarsvilja».
Anförandet var avsett som en tankeställare och skulle ge stoff till
tankeutbyte under den fortsatta konferensen. Efter en inledande granskning
av den materialistiska tidsandan samt efter att ha utvecklat den ideologiska
krigföringens mål och medel framlades praktiska förslag hur andan
och disciplinen skulle kunna främjas på kompanierna hos såväl befäl som
trupp. Avslutningsvis fastslogs i anförandet att en militär disciplin i en demokrati
måste grundas på absoluta moraliska normer och daglig erfarenhet
av bruten egenvilja inför tjänstens krav och samvetets bud. Slutorden i
anförandet löd: »Vi måste hela tiden leva på den nivå, som vårt samvete
bjuder oss att leva på. Kapitulerar vi där kan vårt land också en gång komma
att få kapitulera.» I maj 1960 höll von Heijne i egenskap av utbildningsofficer
och på sekundchefens uppdrag ett truppsamtal om »Det kalla
kriget» med plutonchefsskolan. Uppläggningen av truppsamtalet föredrogs
för sekundchefen. En gallupundersökning gjordes i anslutning till truppsamtalet
för att utröna befälselevernas intresse för ett sådant ämne som
det angivna. En skriftlig resumé av truppsamtalet och gallupundersökningen
föredrogs av sekundchefen för militärbefälhavaren. Resumén översändes
efter hand av von Heijne till sådana befattningshavare och officerare i försvars-
och arméstaberna vilka von Heijne kände och som han antog skulle
vara intresserade av ämnet, dess uppläggning och resultat. På grund av
befälselevernas stora intresse visades därefter på fritid och i sekundchefens

147

närvaro en film med titeln »The new American», inspelad i MRA:s regi.
Filmen avser att belysa den rotlösa ungdomens problem och den positiva
lösningen på dessa. På begäran anordnades och genomfördes sedermera,
ävenledes på fritid och i befälselevernas regi, en diskussion om MRA. I diskussionen
medverkade von Heijne.

Den av von Heijne berörda resumén av truppsamtalet i maj 1960 med
plutonchefsskolan har följande innehåll: Lektionen var avsedd att vara informerande
samt att ge befälseleverna en ordentlig tankeställare. Före lektionen
klarlades det att vad som sades stod för talarens egen räkning, att
enligt utbildningsbestämmelserna ämnen som demokrati och disciplin, psykologisk
krigföring m. m. skulle behandlas samt att lektionen skulle komma
att vara utmanande och ge anledning till eftertanke och meningsutbyte.
Följande tankar belystes. Det kalla kriget är den modernaste formen för
krig, terrorbalansens krig. Kriget gäller hela nationen, både militärer och civila,
och rasar dag och natt över hela världen. Det tredje världskriget är i
full gång som ett ideologiskt krig. Den har initiativet, som har en ideologi.
Den som icke har en ideologi blir förr eller senare slagen. Den som tror att
det finns ideologisk neutralitet förstår icke vad ideologi är. — Återblickar på
nazisternas omoraliska ideologi gjordes, varjämte den ideologiska situationen
i dag och det kalla kriget belystes. Likaledes gjordes en studie i ideologisk
krigföring, varvid eleverna själva fick komma med förslag till hur en
nation kan erövras inifrån genom moralisk upplösning, destruktion av fasta
värden och ideologisk infiltration. Därefter fortsattes lektionen med frågor
hur man skall försvara sig själv och sitt land ideologiskt. Svaret blev att vägen
går över upplysning samt tillämpning av fasta moraliska normer i eget
personligt liv. Den enda räddningen för demokratin är en moralisk ideologi,
som går till anfall. Utan anfall ingen seger. Satsen krig eller samexistens är
en felaktig frågeställning. Samexistens med en världserövrande omoralisk
ideologi leder förr eller senare till demokratins undergång. Ett absolut behov
är att en demokratis ideologi är grundad på absoluta moraliska normer.
Antingen måste man ledas av Gud eller styras av tyranner. Avslutningsvis
sades: »Ni tillhör en fysisk, psykisk och intellektuell elit — de fyra procent
som är bäst av åldersklassen — frågan är om Ni också vill bli en moralisk
elit. Valet är Ert.» Lektionen på femtio minuter genomfördes med sammanlagt
118 befälselever i två omgångar. Vid lektionens slut begärdes av eleverna
att de skriftligen och namneligen kortfattat skulle meddela sina reflektioner
med anledning av det framförda samt ange dels om de ville höra mera
om ideologisk krigföring, dels om de ville vara med om att kämpa för en demokratins
ideologi. Intresset för ämnet var mycket stort. Förvirringen och
tanklösheten i ideologiska frågor var påtaglig, varför behovet av en fortlöpande
ideologisk information och träning är uppenbar. Reaktionerna, sedan
sammanhangen klarlagts, var mycket positiva. Värnplikten är en utomordentlig
chans att fostra vår manliga ungdom ideologiskt till bättre solda -

148

ter och medborgare. Den ordinarie utbildningen ger praktiska möjligheter
dagligen. Den tid, som våra utbildningsbestämmelser anslår för soldatundervisning
och personaltjänst, är fullt tillräcklig att ge den ideologiska träningen
nödvändigt teoretiskt innehåll. Främst behövs det nu befäl av alla
grader som vill och vågar ta ett ideologiskt ansvar och underkasta sig ideologisk
träning, så att de värnpliktiga därefter verkligen kan »fostras till ansvarskänsla
och självdisciplin samt bibringas förståelse för sambandet mellan
vårt lands frihet och den enskildes försvarsvilja».

von Heijne redogjorde slutligen i sitt yttrande för hur han våren 1948 på
en militär kurs i medborgarkunskap, anordnad på Skeppsholmen i Stockholm,
kom i kontakt med MRA:s ideologi, ävensom för studiebesök i Caux,
varefter han anförde: Erfarenheterna från praktiskt trupparbete med laganda
och lagdisciplin grundad på ideologisk upplysning om diktaturens och
demokratins förutsättningar, mål och medel har von Heijne vid åtskilliga
tillfällen fått meddela vid befälsutbildning inom och utom regementet, på
kurser och konferenser. Ämnenas formulering har varierat. Oberoende av
deras formulering påvisades ständigt de personliga och moraliska faktorernas
betydelse, den ideologiska världssituationen och behovet av en överlägsen
ideologi på moralisk grund. Det framhölls att demokratin, om den skall
överleva, måste levas förpliktande enligt absoluta moraliska normer. Den
enskilde måste börja. Med exempel från praktiskt trupparbete visades hur
förändring hos enskilda personer kan påverka utvecklingen samt hur lagarbete
och laganda fungerar. Den verksamhet von Heijne bedrivit har stått
i överensstämmelse med andan i TjRK. Upplysningsverksamheten har anknutit
till gällande utbildningsbestämmelser för försvarsupplysning, soldatorientering,
samhällslära och säkerhetstjänst. Med en personligt förpliktande
ideologi har von Heijne självklart haft anledning att personligen engagera
sig i framställningen. Några politiska tvistefrågor har icke berörts, von
Heijne har städse strävat efter att orientera sina närmaste överordnade om
den verksamhet som bedrivits för att väcka intresset för och vidga möjligheterna
till ideologisk utbildning inom förbandet och försvaret. Vidare har
promemorior insänts till samt uppvaktningar gjorts vid ett flertal tillfällen
hos cheferna för försvars- och ecklesiastikdepartementen, hos överbefälhavaren,
försvarsgrenscheferna, chefen för försvarsstaben samt andra betydelsefulla
befattningshavare i försvarsledningen. Skälet härtill är att von
Heijne är övertygad om att ideologisk upplysning kombinerad med moralisk
fostran inom krigsmakten är av avgörande betydelse för försvarsviljan och
försvarsberedskapen. Krig innebär, vare sig det gäller krig med vapen eller
ideologiskt krig, att motståndarens vilja brytes. Motståndsviljan är ytterst eu
moralisk fråga. Det är därför av utomordentlig betydelse, att envar lär sig
förstå vilka faktorer som påverkar stridsmoralen och hur en stark kompromisslös
motståndsvilja bygges upp genom moralisk träning och ideologisk
fostran. Detta måste ske redan i fredstid. I händelse av blodigt krig är det

149

för sent. Länder och folk kan även besegras utan vapen genom moralisk förvirring
och ideologisk oklarhet. Då förfallet har nått tillräckligt långt kan
en starkare makt genom hot om överlägset våld påtvinga den moraliskt
svaga nationen sin vilja samtidigt som en i en fientlig ideologi tränad grupp
tilltvingar sig makten, eller också kan lockelser om ekonomisk vinning och
»fredlig samexistens» bli anledning till defaitism och självuppgivelse inför
en materialistisk och ateistisk diktaturs maktspråk.

Sekundchefen för Svea livgarde översten Sten Langéen anförde i anslutning
till von Heijnes yttrande: Den av studentklubben relaterade insändaren
i Stockholms-Tidningen den 17 oktober 1960 avser tiden före Langéens tillträde
som sekundchef. För diskussion av ett flertal tjänsteproblem med anledning
av utarbetandet av en ny regementsinstruktion var representanter
för samtliga befälskårer på Svea livgarde samlade till en konferens i Grangärde
den 2—den 4 maj 1960. Under dessa tre dagar diskuterades normer
för vakt- och säkerhetstjänst, förhållandet mellan truppbefäl och tjänstegrenar,
mellan truppen och befälet, disciplinfrågor m. m. Grupparbeten utfördes
på utkast till olika avsnitt av den nya instruktionen. Härunder höll
von Heijne ett omkring 45 minuter långt anförande om »anda, disciplin och
försvarsvilja», vilket utmynnade i att om man ställde ökade krav pa sitt
eget uppträdande såväl i som utom tjänsten och krävde ökad ärlighet i umgänget
med personal både uppåt och nedåt, skulle många friktioner, som tidigare
påtalats, komma att falla bort. Att de framförda synpunkterna överensstämmer
med MRA:s uppfattning kan ej bestridas. Då von Heijnes inställning
till MRA torde varit väl känd inom befälskårerna kunde uttalandena
möjligen av en eller annan ha betraktats som »propaganda för MRA»,
trots att MRA icke nämnts. De framförda synpunkterna äger dock allmän
giltighet. Varje människa synes därför ha rättighet att hysa motsvarande
åsikter utan att bli betraktad som propagandist. I maj 1960 höll von Heijne
ett föredrag om »Det kalla kriget» inför plutonchefsskolan vid regementet,
von Heijne redogjorde dessförinnan inför Langéen för det avsedda innehållet
i sitt anförande, vilket helt stod i överensstämmelse med gällande utbildningsföreskrifter.
Föredraget syftade till bl. a. ökad förståelse för nödvändigheten
av disciplin, ansvarskänsla, laganda och liknande soldategenskaper
samt ville belysa hur lätt egenskaperna kan undergrävas genom bristande
förståelse för ordens innebörd. Föredraget väckte ett påtagligt intresse. En av
eleverna begärde diskussion om MRA. En sådan kom till stånd på fritid och
med frivilligt deltagande. En redogörelse för lektionen föredrogs av Langéen
för militärbefälhavaren. I sin egenskap av säkerhetschef hade von Heijne
under våren och sommaren 1961 alt orientera regementets personal i olika
säkerhetsfrågor. Genomgången hölls beträffande åldersklassen med ett kompani
i taget. Det av Mäler omnämnda föredraget ingick i denna föredragsserie.
I avsikt att kontrollera utbildningen i säkerhetstjänst var Langéen
närvarande vid ett av föredragen. Någon »propaganda för MRA» förekom en -

150

ligt Langéens mening icke, ej heller berördes några politiska tvistefrågor i
tjänstgöringsreglementets bemärkelse. Föredraget belönades med spontana
applåder. Är Mälers redogörelse för vad han hört riktig måste föredraget ha
vidgats med exempel utanför konceptets ram. Härom är i och för sig icke
mycket att säga så länge MRA ej nämnts i sammanhanget. Så synes enligt
Mäler ej heller ha varit fallet. Tolkningen av von Heijnes uttalanden om
kommunistisk infiltration in. m. såsom fallande inom MRA:s ideologiska
ram kan ha påverkats av det förhållandet att någon av de närvarande känt
till von Heijnes förhållande till MRA. Några ytterligare fall där »MRA-propaganda»
i en eller annan form skulle tänkas ha förekommit är icke kända
av Langéen. De ämnen som behandlats under de här berörda föredragen eller
diskussionerna är helt i överensstämmelse med bestämmelserna i SU Vpl rörande
undervisningen i försvarsupplysning, soldatorientering, samhällslära
och säkerhetstjänst. De har sålunda berört det militärpolitiska läget, spioneri
och sabotage, psykologisk krigföring, disciplinproblemet, demokrati och diktatur,
livsåskådningsfrågor, vår tids ideologiska kamp m. m. Samtidigt har
de på ett eller annat sätt belyst de grundläggande principer varå vårt samhälle
bygger» nämligen människovärde, rättvisa, ansvarskänsla, sanning, respekt
för lagar och förordningar m. m. Önskvärdheten av att de värnpliktiga
får tillfälle att fundera över dessa frågor antingen ur rent militär synpunkt
eller ur samhällets synpunkt torde väl icke ifrågasättas av huvuddelen av
svenska folket och bestyrkes av utbildningsårvisningarnas utformning. Att
MRA hyser samma uppfattning bör icke få misstänkliggöra undervisningens
värde. När det gäller att bedöma huruvida »politisk propaganda» föreligger,
är det sannolikt icke möjligt att komma till en entydig uppfattning. Åsikt
kommer att stå emot åsikt beroende på vad vederbörande åhörare själv vill
lägga in i ett givet uttalande. Ett omnämnande av rasproblemen i Sydafrika
kommer att av vissa personer uppfattas såsom politisk propaganda, av andra
endast som en intressant utrikespolitisk orientering. Beträffande frågan huruvida
»propaganda för MRA» förekommit i tjänsten måste uppfattningarna
även där komma att stå delade. Därest Langéen såsom sekundchef vid en genomgång
med truppen skulle efterlysa t. ex. större ansvarskänsla skulle säkerligen
ingen åhörare reagera negativt. Därest detsamma skulle sägas av
von Heijne skulle det kunna bedömas som »propaganda för MRA». Langéens
personliga uppfattning är att under Langéens tid som sekundchef den utbildning,
vilken bedrivits vid regementet, stått helt i överensstämmelse med
givna utbildningsföreskrifter samt att någon politisk argumentering eller
propaganda icke på tjänstetid bedrivits vid regementet.

Vid Langéens yttrande fanns fogat ett av försvarsstabens inrikesavdelning
den 31 oktober 1960 upprättat utkast till föredrag i säkerhetstjänst.
I utkastet anföres bland annat: Föreliggande utkast är främst ämnat att
ligga till grund för den genomgång, som äger rum i samband med den erinran
om tystnadsplikten som föregår de värnpliktigas utryckning. I tillämp -

151

liga delar kan det användas även vid genomgång med befälet. Utkastet syftar
icke till att komma med sensationella avslöjanden. Det innehåller icke
heller några nyheter. Dess enkla men kanske ändå väsentliga syfte är att
lämna fakta, stoff och synpunkter som kan tjäna som ledning för den slutgenomgång
om spioneriverksamheten som bör förekomma. Genomgången
bör vara väckande och med kraft och skärpa belysa faran för den landsskadliga
verksamhet, som ständigt är brännande aktuell och som ständigt
kräver aktiva motåtgärder. Säkerhetsbestämmelsernas stora betydelse i
skyddet mot obehörig insyn bör särskilt understrykas. Gränsdragningen och
avvägningen vid utformningen av bestämmelserna är ofta mycket svår. Få
reagerar påtagligt i de fall, där någon tagit »väl lätt» på uppgiften, många
— kanske de flesta — talar om hysteri och onödigt hemlighetsmakeri om
bestämmelserna någon enstaka gång skulle vara utformade »i överkant». En
positiv inställning till säkerhetstjänstens bud, regler och bestämmelser måste
därför befästas, så att alla lojalt och tveklöst följer föreskrifterna. Vid erinran
om tystnadsplikten bör denna göras konkret och om möjligt åskådliggöras
med aktuella exempel, som svarar mot de värnpliktigas behörighet,
behov och förutsättningar. Utkastet får icke betraktas som bindande vid
uppläggning och genomförande. Ledarens (föredragshållarens) personliga
läggning och engagemang samt de värnpliktigas tidigare kunskaper på området
avgör framställningens innehåll och form. Genom användning av
audiovisuella hjälpmedel kan informationen göras mera levande och dramatisk
och därigenom bidra till att mera påtagligt påverka åhörarnas attityder,
känslor och åsikter. En kortfattad återblick på de större spionfall, som inträffat
under 1950-talet, kan vara på sin plats. Det finns få verksamhetsfält
där alla och envar kan deltaga så aktivt som just i kampen mot spionerna
och deras medbröder sabotörerna. Varje medborgare borde sålunda kunna
iakUaga tystnadsplikten, aktivt ingripa när någon lösmynt bryter mot denna
plikt, lojalt och tveklöst efterfölja säkerhetstjänstens bud och regler, vaksamt
iakttaga vad som sker omkring oss samt ha mod att polisanmäla den
man misstänker för landsförrädisk verksamhet. Elementära kunskaper om
den främmande underrättelsetjänstens mål, omfattning, organisation, uppläggning,
arbetssätt m. in. ökar våra möjligheter att avgöra vilka motaktioner
vi själva skall välja. Man frågar sig vad den aktiva underrättelsetjänsten
i dag vill komma åt. Man skulle vara frestad att svara: allt. Det totala kriget
kräver det totala underrättelseunderlaget. Men redan nu är vi inne i ett nytt
slags krig, »fredskriget», det maskerade kriget mellan storblocken, där propagandafejderna
döpts till del kalla kriget. Även för detta krävs underrättelseunderlag
och på eu än vidare basis. Politisk, ekonomisk, militär, sociologisk,
teknisk och vetenskaplig underrättelsetjänst famnar nämligen praktiskt
taget alla samhällslivets områden. Fullständiga garantier mot obehörig
insyn kan knappast uppnås i ett demokratiskt land. Ilär har till synes
diktaturerna större resurser. Våra skyddsåtgärder måste vara av sådant

152

slag, att de inte omintetgör möjligheterna till en sund demokratisk samlevnad.
Då vår samhällsform till sitt väsen är sådan, att vi har svårigheter att
skydda oss mot landsförrädare, måste vi sätta så mycket större lit till den
enskilde medborgarens vaksamhet.

I anledning av de i anmälan och tidningen Expressen förekommande uppgifterna
att regementspastorn Sydhoff vid korum skulle ha framfört MRAargument
till två repetitionsövningsförband anförde Sydhoff: Han förnekar
att han vid åsyftade korum skulle ha framfört någon »MRA-propaganda».
Orden »MRA» eller »Moralisk upprustning» förekom överhuvudtaget icke i
betraktelsen. Koncept till betraktelsen förelåg och finns i behåll. Konceptet
följdes ordagrant utan avvikelser och tillägg med det undantaget att bönen
»Fader vår» lästes i sin helhet före själva betraktelsen.

Sydhoffs berörda koncept, vilket i fotostatkopia överlämnats, har följande
lydelse:

Fader vår.

Som en portal till hösten står Mikaelidagen — den söndag vi firade i söndags.
En av texterna är hämtad ur Uppenbarelseboken, och handlar om
Mikaels strid med draken. Den gamle Johannes, som skrivit Uppenbarelseboken,
såg en syn. Han såg hur en strid en gång hade uppstått i själva himmelen.
Mikael och hans änglar stridde mot den onda draken, som hade avfallit
från Gud, och som fick namnet Djävulen eller Satan. I den hårda bataljen
segrade till sist Mikael. Djävulen blev nedkastad till jorden, och där lever
han nu i stor vrede och förvillar många. Måhända rycker man på axlarna
åt denna underliga syn. Men ser man på världen av i dag, verkar den rätt
realistisk. Är det något som det är lätt att tro på i vår tid, så är det väl på
Djävulen. Hans spår syns ju nästan över allt. Världen verkar faktiskt i hög
grad vara i hans våld. Han har också verkligen lyckats att förvilla många.
Nyss har vi varit med om att begrava FN :s generalsekreterare Dag Hammarskjöld.
Kunde han ha förolyckats vid lämpligare tidpunkt för de nedrivande
onda krafterna i världen? Hur ska det nu bli med FN i fortsättningen? Ska
denna väldiga organisation bli lamslagen och ineffektiv — ska denna riktiga
och hoppfulla tanke också gå i graven -—• som en gång Nationernas Förbund?
— Det jäser och kokar på många håll ute i världen just nu. När som
helst kan det koka över. I Berlin, i Kongo, i Algeriet, i Laos och nu sist i
Främre Orienten. Det verkar som om hatets och våldets och förvirringens
krafter på många håll helt hade släppts lösa. Lägg så därtill allas berättigade
fruktan för ett nytt atomkrig. — Man frågar sig med oro: Hur skall detta
egentligen sluta? Vad ska det bli av vårt släkte? Finns det något botemedel?
Någon hjälp att kasta in i sista stund? — Ja, botemedlet finns. Hjälpen
finns — men den är varken billig eller lättköpt. Det duger inte längre med
att bara fromt knäppa händerna och tro att »allting ordnar sig nog». Allting
kan — om vi inte kämpar — ordna sig galet. Ju mera mörkret tätnar
över världen, dess viktigare att vi står rustade och redo, både andligt och
materiellt, att ta upp kampen för rätten, sanningen och friheten. Desto viktigare
att vi verkligen tyr oss till Honom som till sist dock bär segern i sin
hand. I denna allvarstyngda och mörka tid finns det ingen plats för defaitism
eller resignation. Misströstan och defaitism är i detta läge rent samhällsvådliga:
»Ett lands tänkande ligger i ruiner, innan det självt ligger i

153

ruiner». — Inte heller finns det plats för några kompromisser eller något
slags samexistens med det onda. Den som försöker kohandla med Djävulen
och tumma på Guds absoluta normer — han blir alltid till sist själv lurad. —
Inte heller finns det någon plats för neutralitet. Expresident Eisenhower sa
härom dagen en bra sak. Han sa: »Jag respekterar Indiens neutralitetspolitik
— men mellan gott och ont finns det ingen neutralitet.» Politisk neutralitet
är — som många tycks tro — icke detsamma som andlig likgiltighet.
Den kamp som förs ute i världen i dag är i främsta rummet en andarnas
kamp — en kamp mellan diametralt olika livsåskådningar och ideologier.
Den som inte aktivt engagerar sig i den kampen, han får finna sig i att bli en
lekboll i andarnas kraftmätning. Antingen känner vi vårt ansvar inför våra
barn, vårt folk och för framliden och kämpar den goda kampen mot Djävulen
inom oss, omkring oss och i världen . . . eller också håller vi oss likgiltigt
passiva eller neutrala och fortsätter att leka på våran gård, som om
ingenting hade hänt . . . och upptäcker en vacker dag att det är för sent att
välja — andra har redan valt åt oss, och vi tvingas gå dit vi egentligen inte
vill. Det kan bli ett mycket otrevligt andligt uppvaknande. I dag finns det
ingen plats varken för defaitism eller andlig neutralitet — men det finns
god plats för tro och hopp och förtröstan. Vi står dock inte ensamma i kampen.
Han som gav Mikael kraft att besegra Ondskans drake — han ger den
också till oss om vi är fast beslutna att kämpa, vad det än må kosta. Vad
vi i dag behöver, det är »eu det godas storoffensiv» över hela världen. Och
Gud vare lov — den har redan börjat. Jag har sett glimtar av denna offensiv
på många håll. Jag såg eu skymt av den t. o. m. nere i Kongo. Människor
som vigt sina liv åt att skapa en ny värld, fri från fruktan, hat och begär,
bebodd av fria män och kvinnor. Jag tänker särskilt på ett tiotal män av
olika hudfärg och från olika delar av Afrika, som jag mötte i Léopoldville.
På regeringens egen begäran talade de två gånger om dagen i radio om
hjärtats förvandling, om fasta moraliska normer, om Guds ledning och om
möjligheten av att skapa en ny värld. Bland dem fanns en f. d. Mau-Mauledare
och en boer, vars svärfar hade mördats av Mau-Mau. De hade egentligen
all anledning att hata varandra. Men de hade beslutat sig för att bygga
upp i stället för att riva ner och att kämpa den goda kampen tillsammans. —
De visade också en film om den andliga kamp som pågår i världen i dag mellan
de positiva och de negativa krafterna, mellan dem som vill frigöra människan
och dem som vill förslava henne. Filmen hette »Livets höjdpunkt» —
och den blev faktiskt höjdpunkten också på min Kongovistelse. Den har förresten
premiär i Stockholm på måndag. Huvudpersonen i den filmen är eu
gammal amerikansk negerkvinna, som på sin ålderdom mötte revolutionära
kristna, som verkligen kämpade den goda kampen för sina länder. Då
fällde hon det yttrande, som också står inhugget på hennes gravsten: »Att
få vara en del av denna stora, enande styrka i vår tid, det har för mig varit
livets höjdpunkt.» I dag går denna de positiva krafternas offensiv fram som
(>n stormvind över Sydamerika. I spetsen där står en brasiliansk general och
eu marskalk. Den har börjat i Kongo och Japan och nu liar det också börjat
röra på sig i Schweiz. Här finns sannerligen ingen anledning till resignation
eller defaitism. »När nöden är som störst är hjälpen som närmast.» Fast
Dag Hammarskjöld är borta -- så nog finner Gud sin man. Det hänger på
oss — på Dig och på mig — om det godas offensiv ska kunna rädda världen
i tid. Eu känd statsman sa nyligen att de närmaste tio månaderna kan bli
avgörande för de närmaste tio tusen åren. Tiden är allvarlig. Det gäller att
välja. Det gäller att besluta sig att definitivt välja sida. Segern ligger inom

154

räckhåll. Det blir ingen billig, lättköpt seger. Det gäller att kasta ut Djävulen
— varken mer eller mindre. Ut ur våra egna liv och ur våra nationers. Och
det är hårda tag — men det är en uppgift för män. Amen.

Sydhoff anförde vidare: Att tala om Mikael, djävulen, kampen mellan gott
och ont, omöjligheten av andlig neutralitet mellan gott och ont, friheten, sanningen,
nödvändigheten av att söka sig till Gud o. s. v. samt att ge konkreta
belägg för att även det goda är på offensiven i världen och att nämna, att
det vid sagda tillfälle fanns en film, som belyste detta, anser Sydhoff vara i
full överensstämmelse med Guds ord i anslutning till Mikaelidagen och i full
överensstämmelse både med vår Svenska Kyrkas bekännelse och den demokratiska
yttrandefriheten i Sverige. Beträffande artikeln i tidningen Expressen
den 24 oktober 1961 infördes i tidningen två dagar senare eller den 26
oktober efter protest från Sydhoffs sida mot det felaktiga och tendentiösa referatet
och efter överlämnande till tidningens chefredaktör av vidimerad
fotostatkopia av konceptet ett tillrättaläggande i tidningen.

Tillrättaläggandet, som företetts av Sydhoff, utgöres av en artikel med
följande lydelse.

För MRA-propaganda utpekades militärpastorn vid A 1 Lennart Sydhoff
häromdagen i en artikel i Expressen. Pastor Sydhoff har företett manuskriptet
till sitt korum, varav framgår att MRA icke namngavs i predikan. Icke
heller omnämndes världskommunismen som den till jorden nederstigna djävulen;
däremot utgick predikan från en av förra söndagens texter om Mikaels
strid med draken. MRA-filmen »Livets höjdpunkt» omnämndes i positiva
ordalag av hr Sydhoff, men någon uppmaning till soldaterna att gå och
se filmen uttalades inte. Andlig neutralitet finns det ingen plats för, fastslogs
i predikan, däremot förekom inga formuleringar av den uppgivna typen:
»Med eller mot MRA, några andra alternativ fanns inte.» Allt detta enligt
manuskriptet. Hr Sydhoff försäkrar att han inte avvikit från sitt manuskript
på någon punkt. Häremot anför tre Expressenmedarbetare, Thomas
Bergström, Olle Bengtzon och Hans Håkansson, vilka närvarit vid korum, att
en formlig uppmaning att besöka MRA-filmen riktats till deltagarna. I

I Sydhoffs yttrande anfördes, såvitt nu är i fråga, ytterligare: I tillrättaläggandet
tog tidningen tillbaka de grövsta beskyllningarna och vantolkningarna.
Emellertid vidhåller tidningen genom tre namngivna medarbetare att
en formlig uppmaning att besöka MRA-filmen riktats till deltagarna. Detta
påstående är felaktigt och bestrides. Av intresse är att få frågan huruvida
det överhuvudtaget är tillåtet för en predikant att rekommendera åhörare
att se en i predikantens mening god film belyst.

Chefen för Svea artilleriregemente översten Carl Reuterswärd avgav vid
överlämnandet av Sydhoffs redogörelse följande yttrande: Värnpliktsutbildningen
vid regementet omfattar dels åldersklassutbildning och dels repetitionsövningar.
I januari 1962 inneliggande åldersklass var organiserad på två
divisioner, första och andra divisionen. Repetitionsövningar har ägt rum
med två divisioner under hösten 1961. Den av militieombudsmannen begär -

155

da utredningen har verkställts på det sättet att för utbildningen ansvariga
chefer anmodats inkomma med yttrande huruvida MRA-propaganda synes
ha förekommit vid vederbörligt förband eller ej. I den mån så kunde anses
ha varit fallet skulle närmare redogörelse ske för omständigheterna. Åldersklassens
batteriassistenter har även anmodats anmäla fall av eventuell
MRA-propaganda vid vederbörligt batteri. Utredningen har lett till att batteriassistenten
vid första batteriet meddelat, att regementspastor Sydhoff
vid korum den 12 december 1961 vid batteriet skildrat skådespelet »Draken»
på sådant sätt, att det uppfattats som propaganda. Enligt batteriassistenten
talade Sydhoff varmt för MRA:s skådespel »Draken», vars framförande Sydhoff
ansåg vara en av hans största upplevelser, samt framhöll i målande bilder
hur djupt fängslad han var av detta skådespel. Tjänstförrättande divisionschefen
kaptenen Lewenhaupt framhåller dock i avgivet yttrande att
någon direkt MRA-propaganda ej förekom vid detta tillfälle. Skådespelet
»Draken» liksom MRA nämndes ej. Batteriassistenten vid sjätte batteriet har
uppgivit att Sydhoff vid korum i samband med avgående regementschefens
avtackning av regementet den 30 september 1961 skulle ha rekommenderat
filmen »Livets höjdpunkt». Sydhoff har muntligen uppgivit att han vid detta
tillfälle höll identiskt samma betraktelse, som han senare använde vid repetitionsövningsförbanden
och varom han särskilt yttrat sig till militieombudsmannen.
Cheferna för de båda repetitionsdivisionerna har meddelat, att
utöver vad som ansetts som MRA-propaganda i det korum den 4 oktober
1961, vilket tidningen Expressen påtalat och som tjänat som exempel på
sådan propaganda i anmälan till militieombudsmannen, ingen dylik propaganda
förekommit -säd deras förband. Båda divisionerna deltog i detta korum.
Reuterswärd var närvarande vid tillfället. Reuterswärd uppfattade Sydhoffs
tal som en bra predikan för ärlighet, sanning och god moral, vilket ju
allt är goda krigsmannadygder. I den mån Sydhoff med exempel, som gav
associationer till MRA, stötte en del åhörare vill Reuters-wärd beklaga detta.
Enligt Reuterswärds mening är det en överdrift att beteckna Sydhoffs anförande
som propaganda för MRA. Av det sagda framgår att Sydhoff vid
tre olika tillfällen i samband med korum exemplifierat sin framställning
med bl. a. bilder och händelser som hämtats från MRA. Åhörare med kännedom
om MRA kan måhända därvid ha bibringats uppfattningen, att Sydhoff
velat propagera för denna rörelse. Sydhoff har emellertid i det av honom
avgivna, till militieombudsmannen överlämnade yttrandet förnekat att så
skulle ha varit fallet beträffande hans korum i Marma den 4 oktober 1961.
Uttalandet gäller, efter vad Reuterswärd inhämtat av Sydhoff, även anförandena
den 30 september och den 12 december 1961. Om sålunda s. k.
MRA-propaganda överhuvudtaget skulle kunna sägas ha förekommit vid
regementet, har den haft mycket ringa omfattning. Det finns dock anledning
att rent principiellt uttala, att med hänsyn till MRA:s politiska engagemang
sådan propaganda i samband med militärutbildningen icke hör förekomma.

156

Med anledning av vad som förevarit har Reuterswärd haft ett samtal med
Sydhoff, vari Reuterswärd uppmanat Sydhoff att i sina framträdanden vid
korum och liknande tillfällen söka undvika allt, som kan uppfattas som
MRA-påverkan. Då det så vitt känt är inom regementets befälskårer icke
finns någon, som är engagerad i MRA:s verksamhet, hyser Reuterswärd förhoppning
om att denna hans åtgärd skall visa sig vara tillfyllest, för att
s. k. MRA-propaganda i framtiden icke skall förekomma vid regementet.

I en till militieombudsmannen den 19 december 1961 inkommen skrift
lämnade t. f. kyrkoherden Richard Cedergren, legitimerade läkarna Fred
Richter och Sigurd Elvin samt filosofie magistern Silas Rygård en redogörelse
för MRA:s ideologi och arbete, varjämte de anmärkte att kaptenen
Landergren vid den i anmälningsskriften berörda konferensen i Caux hävdat
att »armén kan bli nationens moraliska ryggrad», att ordet »moraliska»
av studentklubben felaktigt utelämnats vid återgivandet av Landergrens yttrande
samt att MRA icke tagit ställning mot den algeriska organisationen
FLX eller för Verwoerds raspolitik. Cedergren och övriga undertecknare av
skriften hemställde att de av studentklubben ingivna anmälningsskrifterna
icke måtte föranleda någon åtgärd. Under framhållande av att gällande utbildningsbestämmelser
ger stora möjligheter för ideologiskt vaket och moraliskt
ansvarskännande befäl att väsentligt bidraga till den värnpliktiga ungdomens
moraliska fostran för fast medborgaranda och en stark demokrati
hemställde Cedergren, Richter, Elvin och Rygård vidare att utredning skulle
verkställas dels huruvida utbildningen i försvarsupplysning, samhällslära,
säkerhetstjänst och alkoholundervisning bedrives i den omfattning som bestämmelserna
föreskriver och medger, dels huruvida befäl finns att tillgå
som är kompetent att meddela undervisning vari de ideologiska och moraliska
faktorernas betydelse behandlas i den nya typ av »maskerad» och
»subversiv» krigföring som pågår, dels huruvida det vidtagits eller skall
vidtagas åtgärder för att begränsa eller öka befälets möjligheter att stärka
disciplinen, andan och försvarsviljan genom ideologisk och moralisk fostran
i Sverige och vid våra FN-förband, dels ock vilka åtgärder som är avsedda
för befälets vidareutbildning i ideologisk krigföring.

Riksdagsmannen James Dickson och biskop emeritus Bengt Jonzon har
vid besök å militieombudsmansexpeditionen lämnat vissa uppgifter rörande
MRA:s syften och i samband därmed överlämnat bl. a. en promemoria till
bemötande av de i studentklubbens anmälningsskrift gjorda påståendena.
I promemorian anfördes: Som bevis för påståendet att MRA:s propaganda
är av klart politisk karaktär åberopas i studentklubbens anmälningsskrift
till en början åtta citat. Fyra av dessa saknar upplysning om varifrån de är
hämtade. Det kan sålunda icke kontrolleras om de härrör från första- eller
andrahandskällor och om de är korrekta. Icke heller det sammanhang, varur
de är tagna och som för bedömningen kan vara av stor vikt, kan prövas.
Citatet av Dickson är hämtat från ett uttalande som denne gjorde i Caux

157

den 26 september 1959. Uttalandet lydde enligt bevarat manuskript och
bandupptagning sålunda: »A Swedish Cabinet Minister said to me once that
’vve Cabinet Ministers have so much to do that we have never time to think''.

1 think this is true, and that puts an enormous power into the hands of
secretaries. It is certain that the majority of the cabinet ministers of the
world have trained Communists close to theni as secretaries, advisors or,
in some cases, as mistresses. Scandinavia, the territory we come from, certainly
needs cleaning up. It is a fact that tourists go to Sweden from distant
countries because of the immorality we have there.» Vad citatens innehåll
beträffar har det första, det andra, det sjunde och det åttonde intet att skaffa
med politisk propaganda. De handlar om moralens betydelse. Att påvisa att
denna betydelse självklart sträcker sig till alla områden, även politikens,
innebär ingen politisk propaganda. Icke heller de övriga citaten, sedda i sitt
sammanhang, innebär sådan propaganda. De handlar om den ideologiska
kamp som pågår runt hela vår värld. Det ligger i ideologiernas natur att de
inverkar på allt handlande, sålunda även på det politiska. Men de är till sitt
väsen något helt annat än ett politiskt program eller strävande och något
mycket större. Upprätthåller man icke denna åtskillnad hamnar man i förvirring.
Betecknande är att citat nr åtta åberopats som bevis för att MRA:s
arbete är av politisk karaktär. Ytterligare ett citat utöver de åtta återgivna
förekommer i anmälningsskriften, nämligen det som tillskrivits kaptenen
Landergren. Detta citat, som uppenbarligen hämtats ur en tidning, är förfalskat.
Landergren hävdade att armén kunde bli, icke nationens ryggrad
utan nationens moraliska ryggrad. MRA:s handlande, skrifter, skådespel och
filmer ger uppenbarligen vid handen att MRA:s ideologi står i strid mot
Verwoerds raspolitik. Påståendet att MRA:s propaganda rent sakligt ofta är
lögnaktig är felaktigt och obevisat. MRA är ingen kyrka, sekt eller organisation.
MRA har ingen styrelse och inga medlemsförteckningar. Man tillhör
MRA, när man »lever den». MRA är en oorganiserad familjeliknande gemenskap
av människor på alla kontinenter, vilka människor är beslutna att sätta
in sig själva och sin egendom i kampen med människor, nationer och världen
för Guds vilja. MRA är lika nödvändig för Västern som för östern. MRA
vänder sig mot materialismen i varje dess form, den praktiska materialismen
i Västern och den ideologiska i Östern, och kämpar för varje människa, kommunist
såväl som icke kommunist. MRA har också vunnit många av sina yppersta
förkämpar hland kommunisterna. MRA arbetar på alla kontinenter i
omkring 120 länder och är stadd i stark utveckling. För närvarande (februari
1962) pågår stora aktioner i Sydamerika, Europa och Indien. De väldiga
kostnaderna för arbetet täckes genom tusentals enskilda människors offer.
Ingen av de tusentals personer som arbetar för MRA åtnjuter någon lön. När
MRA kallas »ideologi» är det därför att MRA mot varje totalitärt krav från
mänskliga ideologier hävdar det enda totalitära anspråk, som det höves människan
att böja sig för, nämligen Guds, Skaparens och Frälsarens. Endast Gud

158

har rätt till hela människan och hela människolivet och just i Hans totala herravälde
ligger deras räddning och hälsa. Det ligger i sakens natur att denna
kristendomens ideologi eller hellre en sådan ideologiskt levd kristendom,
Bibelns kristendom, är oförenlig med varje ideologi som sätter människor i
Guds ställe. Nazismen såg i MRA en fiende som måste oskadliggöras. Redan
1953 gav Moskvas radio uttryck för den radikala motsättningen mellan den
kommunistiska ideologin och MRA. Samtidigt som man från kommunistiskt
håll yrkar på fredlig samexistens förklarar man gång efter annan att
samexistens mellan ideologier är otänkbar. Den 10 oktober 1959 förklarade
Chrustjev i Novosibirsk, enligt Neue Ziircher Zeitung, att fredlig samexistens
betyder ekonomisk, politisk och ideologisk kamp, blott icke militär. Han vill
begagna den politiska freden för att kommunistiskt revolutionera folken inifrån
genom ekonomiska, politiska och ideologiska medel. För att lättare
lyckas söker kommunismen nu, trots dessa öppet uttalade avsikter, inge de
fria folken föreställningen att kommunismen i grunden ingenting annat är
än ett socialekonomiskt, politiskt system med vilket det går att fredligt koexistera.
Studentklubben synes i varje kritik av kommunismen som ideologi
se en politisk inblandning. Klubben går därvid så långt att den gör hävdandet
av kristendomens elementära sedliga bud till sådan inblandning. I
själva verket är en kritik av världskommunismens ideologi och dess banerförare
lika litet ett angrepp på Ryssland, Kina eller Polen såsom nationer
eller på dessa länders socialekonomiska system, som en kritik av kristendomen
och av ärkebiskopen i Uppsala såsom kyrkans ledare vore ett politiskt
angrepp på Sverige som nation eller på vår demokrati. Sverige är politiskt
neutralt och alliansfritt. Men detta innebär icke att medborgarna är, får
eller kan vara moraliskt och ideologiskt neutrala. MRA är sålunda icke eu
politisk verksamhet utan en ideologisk. MRA har inga andra syften än just
dem, som ligger i dess beteckning, nämligen att människor och folk moraliskt
upprustas och blir ledda av Guds bud och vilja. MRA blandar sig icke
i politik, industri, facklig verksamhet o. s. v. utan kämpar för att människor
på alla områden skall få sina motiv renade och bli ledda av Gud. MRA kämpar
tillika för de etiska och andliga värden, som utgör grundvalen för det
demokratiska svenska kultur- och rättssamhället. I stort sett är detta byggt
på den kristna moralens och människouppfattningens grund. Från denna
stammar demokratins centrala tanke, tron på människovärdet, på varje
människas okränkbarhet, hur eländigt det än må vara ställt med henne. De
absoluta normerna är uttryck för denna tro. De värnar den mänskliga personligheten
och anger riktlinjerna för vad människolivet och människogemenskapen
är ämnade att vara. Demokrati utan dessa normer kan icke
bestå, allra minst i en ideologisk kamptid som den nuvarande. MRA är den
enda ideologi på världsplan, som möter världskommunismens ideologiska
offensiv och gång efter annan visat sig i stånd att bryta denna. Likväl är
MRA icke antikommunism. I grunden står Öst och Väst inför samma pro -

159

blem och tarvar samma svar, det enda svar som kan förena dem och förena
världen i frihet och fred. Ty fred är icke en idé; det är människor som
blir annorlunda. Moralens betydelse för det militära försvaret är i dag påtagligare
än någonsin. Enligt gällande bestämmelser för den svenska soldatutbildningen
avser denna att vara moraliskt fostrande och ideologiskt upplysande,
något som för övrigt är en självklar nödvändighet för att försvaret i
denna tid skall kunna fylla sin uppgift. Med sitt innehåll erbjuder sig MRA
som en ojämförlig väg till moralisk och ideologisk skolning enligt principer
och i en anda som hittills varit vägledande för den demokratiska samhällsutvecklingen.
Det torde efter det sagda vara uppenbart att studentklubbens
anmälningsskrift tjänar syften som är rakt motsatta försvarets och den
svenska soldatutbildningens. Vilka de subjektiva motiven för anmälan än må
ha varit visar den sig med sin sakmotivering överensstämma med den kommunistiska
ideologiska infiltrationens syften att försvaga och upplösa den
moraliska grund utan vilken försvarsmakten i avgörandets stund icke kan
fylla sin uppgift. Vidtages någon åtgärd som på minsta sätt försvårar eller
misstänkliggör en vettigt bedriven vägledning och upplysning inom försvarskrafterna
enligt principerna i MRA, kommer detta att innebära ett angrepp
på de moraliska grundvalarna för såväl försvaret som hela samhället. Vad
kan sägas de värnpliktiga i moraliska och ideologiska frågor om man icke
får hävda och exemplifiera obetingad ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek
som normerande för liv och samliv eller tron på Guds makt och vilja
att förändra och leda dem som lyder honom? I stället för den av studentklubben
i anmälningsskriften ifrågasatta undersökningen bör utredning verkställas
i de hänseenden, som begärts av Cedergren, Richter, Elvin och Rygård
i deras skrift till militieombudsmannen, därvid särskild anledning föreligger
att söka utröna huruvida de kompletterande anvisningar, som givits
av underordnade myndigheter i fråga om den moraliskt och ideologiskt
fostrande verksamheten vid krigsmakten, är riktiga och ändamålsenliga.
Enligt för armén fastställda särskilda bestämmelser och anvisningar för
utbildning skall inom ämnena Försvarsupplysning och Samhällslära behandlas
bl.a. »Psykologisk krigföring», »Demokratisk diktatur» och »Vår tids
ideologiska kamp». Av chefen för armén för vissa svenska FN-styrkor år
1961 fastställda Anvisningar för svensk trupps uppträdande under tropiska
förhållanden (Anv Tropik) har samma riktlinjer. Utöver de sistnämnda anvisningarna
har emellertid chefen för personalvårdsbyrån på uppdrag av
chefen för försvarsstaben år 1961 utfärdat Anvisningar för personalvården
vid FN-bataljonen.1 Punkt 6 i dessa anvisningar innehåller, såvitt nu kan
anses vara av betydelse, följande: »I frågor av politisk, religiös eller ideologisk
art skall strikt neutralitet iakttagas enligt för FN gällande bestämmelser

1 Numera gäller Bestämmelser angående personalvård vid FN-kontingcnter, utfärdade av försvarsstabens
personalvårdsbyrå den 15 mars 1963.

160

och principer. Endast filmer, tidningar, broschyrer m. m., vilka motsvarar
dessa krav, får förekomma.»1 Såvitt Dickson och Jonzon kunnat finna upptager
för FN gällande bestämmelser och principer icke något om neutralitet.
Enligt sin stadga och förklaringen om de mänskliga rättigheterna är FN
raka motsatsen till neutralt i ideologiskt avseende. Helt orimligt är att en
präst skall vara neutral i sin religiösa verksamhet. Enligt Dicksons och
Jonzons mening kan och skall överhuvudtaget icke ideologisk neutralitet
iakttagas.

Jonzon har därjämte ingivit ytterligare en skrift jämte bilagor, innehållande
synpunkter på nu ifrågavarande spörsmål.

Efter att ha tagit del av den här ovan berörda utredningen inkom studentklubben
med två påminnelseskrifter. I den första av dessa bekräftade studentklubben
att den av Hallin lämnade skildringen av vad som förekommit
vid RMS är riktig. Däremot bestreds riktigheten av von Heijnes redogörelse
såtillvida att Mäler sades vidhålla att han uppfattat von Heijnes anförande
som ett försvar för den sydafrikanska raspolitiken och ett angrepp mot
FLN. Studentklubben anförde vidare: Av vad företrädarna för MRA anfört
i ärendet framgår att man även i fortsättningen kan vänta försök från rörelsens
sida att sprida propaganda till de värnpliktiga. Det synes därför angeläget
att militieombudsmannens avgörande av ärendet får en sådan utformning
att MRA ej genom tendentiös tolkning kan hävda rätt att fortsätta
sin propaganda på förbanden genom påståenden om kommunistinfiltration
i svensk och utländsk politik och förvaltning, om att fredlig samexistens med
Sovjetunionen måste bekämpas, om att kulturellt utbyte med kommuniststaterna
måste bekämpas, o. s. v. Med hänsyn härtill hemställes om militieombudsmannens
uttalande jämväl i frågan huruvida i den militära verksamheten
får förekomma sådan propaganda som, utan att MRA:s namn
nämnes, argumenterar för denna rörelses uppfattning i moraliska och ideologiska
frågor.

Förutnämnde Palme har överlämnat ett till honom från Lars Palm i Lund
inkommet brev, vilket enligt Palmes uppfattning ger vid handen att MRApropagandan
organiserats vid de militära förbanden. Brevet innehåller följande:
Under Palms värnpliktstjänstgöring vid Kronobergs regemente hösten
1960 redogjorde Palms kompanichef under ämnet »Personaltjänst» för
världens ideologier. Kompanichefen gav till en början en fördomsfri och
objektiv beskrivning av den kommunistiska ideologin. Den angavs vara klar
och fast och det sades att ryssarna trodde på den. Kompanichefen frågade
sig därefter om västerlandet hade någon lika klar och fast ideologi och besvarade
frågan med MRA. Han gav därefter, lika sakligt och utan värdeom 1

Motsvarande punkt i 1963 års bestämmelser lyder: Kontingenternas speciella ställnings- och
lydnadsförhållanden kräver, att frågor av politisk, religiös och ideologisk art behandlas på ett
opartiskt och objektivt sätt samt i enlighet med för FN-tjänsten gällande bestämmelser och
principer. Endast orienteringar, föredrag, uttalanden m. m., som fyller dessa krav, får förekomma.

101

domen som vid beskrivningen av den kommunistiska ideologin, en skildring
av MRA. Vissa tecken — bl. a. lidelsefriheten och oförmågan att på fråga
redogöra för vad som menades med absolut renhet — tydde på att kompanichefen
icke själv var anhängare av MRA utan att han erhållit direktiv för
framställningen från högre ort. Därest regementschefer utnyttjar kompanichefer
till att framställa MRA som ett alternativ till kommunismen råder ett
missförhållande som måste undanröjas. En ordentlig undersökning är befogad.

Med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet begärde militieombudsmannen
att överbefälhavaren skulle avgiva yttrande i saken samt hemställde
tillika om den ytterligare utredning som kunde anses påkallad i anledning
av de av Palme berörda förhållandena å Kronobergs regemente. Det
begärda yttrandet, som på överbefälhavarens uppdrag avgavs av chefen för
försvarsstaben generalmajoren Carl Eric Almgren efter samråd med försvarsgrenscheferna,
inkom till militieombudsmansexpeditionen den 22 februari
1963. Av yttrandet framgår att viss utredning verkställts. Sålunda har
yttrande inhämtats från bl. a. chefen för Kronobergs regemente översten
Thor Cavallin, som anförde: Den kompanichef, som hösten 1960 skulle ha
meddelat värnpliktige Lars Palm från Lund undervisning i ämnet personaltjänst,
har icke kunnat höras till följd av att han fullgör FN-tjänst i Palestina.
Varken Cavallin eller regementsledningen i övrigt har emellertid muntligen
eller skriftligen lämnat några direktiv beträffande MRA för undervisningen
i personaltjänst. Cavallin har alltid klart hävdat sin personliga inställning
i livsåskådningsfrågor. Några påtryckningar eller försök att utnyttja
underlydandes lojalitet för att få dessa att acceptera Cavallins inställning
har icke gjorts. Ej heller har tvång förekommit från Cavallins sida
för att få underlydande att i tjänsten hävda Cavallins uppfattning.

I överbefälhavarens yttrande anfördes: Utlåtandet begränsas till att beröra
de båda principiella frågor som studentklubben upptagit. Sålunda anser
sig överbefälhavaren icke ha anledning behandla de frågeställningar, som
från företrädare för MRA-rörelsen upptagits i till militieombudsmannen ingivna
skrifter. Det må endast framhållas att på ett flertal olika sätt vidtages
åtgärder för att upprätthålla god disciplin, god anda och försvarsvilja inom
krigsmakten och detta sker bl. a. genom en omfattande personalvårds- och
upplysningsverksamhet. Fortlöpande sker de kompletteringar och ändringar
i bestämmelser för dessa verksamhetsområden som erfarenheter och ändrade
förhållanden motiverar. Någon anledning att vidtaga särskilda åtgärder
i anledning av ovannämnda frågeställningar föreligger sålunda icke. Vad angår
frågan om omfattningen av propaganda för MRA-rörelsen i värnpliklsutbildningen
anser sig överbefälhavaren på grundval av föreliggande utredningsmaterial
kunna uttala, att intet belägg finnes för att en organiserad
MRA-verksamhet skulle förekomma inom krigsmakten. För den händelse

y__630794. Militieombudsmannens ämbctsberättelse

162

påtaglig sådan propaganda skulle förekomma under tjänsteutövning är det
i sällsynta enskilda fall, vilket icke hindrar att detta i och för sig är olämpligt.
Att däremot upplysning i moraliska och etiska frågor ingår i soldatutbildningen
liksom i personalvården — vid sidan av behandlingen av andra
mänskliga grundvärden — är självfallet. Behandlingen av dessa frågor har
icke samband med MRA-rörelsen. I frågan huruvida MRA-propaganda överensstämmer
med befälets befogenheter och vår demokratis principer har
försvarets personalvårdsnämnd den 29 januari 1963 uttalat sig. I protokoll
från nämndens sammanträde anföres följande.

Nämnden beslöt erinra om att såväl själavårdsverksamheten som undervisningen
i samhällslära inom försvaret regleras av givna anvisningar och
sålunda icke ger utrymme för propaganda av något slag. I övrigt beslöt
nämnden uttala att utbildnings- såväl som fritidsverksamheten inom försvaret
måste ha sin givna förankring i de humanitetens och demokratiens
ideal, som vår samhällsuppfattning vilar på. Denna syn överensstämmer
även helt med den, som kommit till uttryck när det gällt målsättningen för
den nya skolan.

Överbefälhavaren ansluter sig till detta uttalande och hänvisar i övrigt till
de grundläggande bestämmelser för personalens åligganden, personalvård
samt upplysningsverksamhet m. m. som finnes i sjätte, tolfte och sextonde
kapitlen i tjänstereglementet för krigsmakten.

I anslutning till vad överbefälhavaren i yttrandet framhållit därom, att
kompletteringar och ändringar i bestämmelserna rörande bl. a. personalvårds-
och upplysningsverksamhet fortlöpande sker, har från chefen för försvarsstabens
personalvårdsbyrå Urban Rosenblad inhämtats följande. Sedan
någon tid pågår inom byråns undervisningsavdelning en översyn av
bl. a. den militära medborgarundervisningen. Denna översyn innefattar såväl
utarbetande av vissa läraranvisningar som omarbetning av gällande föreskrifter
och anvisningar samt utbildningsplaner. I arbetet deltager företrädare
för försvarsgrensstaberna samt pedagogisk och annan expertis. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 18 september 1963 till överbefälhavaren
följande.

Enligt »Särskilda bestämmelser samt anvisningar och exempel för utbildning
av huvuddelen av värnpliktiga i allmänhet vid infanteriet under första
tjänstgöringen» (SU Vpl Ah Inf) och motsvarande bestämmelser beträffande
artilleriet (SU Vpl Ah Art) och luftvärnet (SU Vpl Ah Lv) är målet för
utbildningen av de värnpliktiga att de skall bli dugliga soldater. Detta innebär,
förklaras det vidare i bestämmelserna, att de värnpliktiga fostras till
ansvarskänsla och självdisciplin samt bibringas förståelse för sambandet
mellan vårt lands frihet och den enskildes försvarsvilja, att de ges en psy -

163

kisk och fysisk fostran som skapar framåtanda, stärker deras självtillit och
gör det möjligt för dem att uthärda fältlivets ansträngningar samt att de bibringas
bestående färdigheter och kunskaper för avsedda befattningar.

Utbildningen omfattar i enlighet härmed icke blott övning i vapnens bruk
utan även ämnen som mera indirekt har betydelse för krigsmaktens effektivitet.
Självklart är att tid som anslagits för viss utbildning, vare sig av ena
eller andra slaget, icke får användas till annat ändamål och således ej heller
till ovidkommande propaganda. Men det är icke nog med att utbildningen
sker med föreskrivet mål i sikte. Medan undervisningen i åtskilliga ämnen
genom deras tekniska karaktär lämnar läraren ett relativt litet område för
personlig insats, måste exempelvis vid fostran till ansvarskänsla och självdisciplin
vederbörande befäl ha betydligt större frihet att sätta sin prägel på
utbildningen. Denna frihet, som för övrigt utgör förutsättningen för alt eu
lektion skall kunna vara intresseväckande, är emellertid icke obegränsad.
Anvisningar har i olika sammanhang lämnats om objektivitet och saklighet
i undervisningen, om användningen däri av centralt utarbetade övningsexempel,
utkast till föreläsningar och stommar till truppsamtal samt om
anordnande av undervisning i form av diskussioner, truppsamtal och grupparbeten.
Såsom försvarets personalvårdsnämnd uttalat måste också såväl utbildnings-
som fritidsverksamhet inom försvaret ha sin givna förankring i de
humanitetens och demokratins ideal som vår samhällsuppfattning vilar på.
Med hänsyn härtill är det tydligt att den handlingsfrihet i fråga om utbildningen
av värnpliktiga som tillkommer befälet icke får missbrukas genom
obehörigt propagerande.

Att entydigt angiva vad som är propaganda låter sig svårligen göra. Försök
att på övertygelsens väg få folk att ansluta sig till en namngiven rörelse
och allmänt prisande av viss angiven åskådning faller väl under nämnda
begrepp. Men det kan drivas propaganda även i mindre tydliga former. Den
omständigheten att en rörelse, om vilken förmånliga uttalanden göres, icke
uttryckligen namngives är i och för sig ej av beskaffenhet att betaga uttalandena
deras karaktär av propaganda. Å andra sidan behöver den som
uppmanar sina åhörare att följa exempelvis en viss levnadsregel icke därmed
anses ha propagerat för en åskådning som kräver regelns iakttagande.

I likhet med Eder anser jag den i ärendet verkställda utredningen icke
giva vid handen att någon organiserad eller eljest mera omfattande propaganda
för Moralisk upprustning (MRA) förekommit inom krigsmakten. Beträffande
särskilda fall, i vilka fråga uppkommit huruvida värnpliktiga utsatts
för MRA-propaganda, må anföras följande.

Av utredningen framgår att kaptenen Hallin den 28 juli 1960 höll genomgång
med värnpliktiga vid arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola i
ämnet personaltjänst. Därvid behandlades spörsmål sammanhängande med
de påfrestningar en modern soldat och andra medborgare kan komma att
utsättas för i psykiskt hänseende. Efter att ha redogjort för innehållet i eu

164

tidningsartikel under rubriken »Hjärntvätt» omnämnde Hallin existensen
av MRA:s manifest »Ideologi och samexistens», erbjöd ett uppvisat exemplar
därav till låns samt framhöll att enligt hans uppfattning endast en sådan
ideologi kunde bj uda allvarligt motstånd mot kommunismens framträngande
genom hjärntvätt i jättestor, internationell skala och andra, våldsamma
metoder.

I förutnämnda särskilda utbildningsbestämmelser föreskrives i fråga om
personaltjänst att undervisning skall vara objektiv och på ett klart och tydligt
sätt framlägga fakta. Efterlevnaden av en sådan föreskrift kan givetvis
medföra vanskligheter för den som till försvarsviljans främjande allvarligt
strävar efter att göra de värnpliktiga bekanta med hotande faror och stärka
deras motståndskraft mot dessa. Vad som vid Hallins genomgång förekommit
beträffande MRA torde därför icke utan vidare böra betecknas som ovidkommande
propaganda. Hallin har emellertid på sätt nyss närmare omförmälts
uttalat sig till förmån för vad MRA angiver som sin ideologi och synes
med hänsyn härtill ha presenterat nämnda rörelse på ett sätt som icke kan
anses stå i överensstämmelse med ett rimligt krav på objektivitet och saklighet.
Det fel Hallin härigenom begått är dock icke av beskaffenhet att böra
föranleda ansvar.

Genom vad majoren von Heijne uppgivit och eljest beträffande honom förekommit
är till en början utrett följande. Vid ett tillfälle omkring den 1
april 1952 höll von Heijne slutgenomgång med ett kompani värnpliktiga vid
Svea livgarde och talade därvid om olika slag av diktaturer och om demokrati.
Bland annat framhöll han demokratin såsom den överlägsna samhällsformen
om den grundades på vissa moraliska normer. Avslutningsvis
nämnde von Heijne att han tidigare ej förstått berörda sammanhang men
genom MRA:s ideologi fått ökad klarhet och förståelse för dessa ting samt
berättade något om Caux, MRA:s centrum för ideologisk utbildning i
Europa.

I det av von Heijne vid tillfället behandlade ämnet, som tydligen tillhör
samhällslärans område, torde med normalt betraktelsesätt icke kunna anses
ingå någon redogörelse för MRA eller dess syften. Visserligen skall, såsom
det heter i utbildningsanvisningar till ett år 1962 av försvarets brevskola utgivet
brev nr 3 om demokrati och diktatur, osaklig och ensidig skönmålning
av de moderna demokratierna och motsvarande svartmålning av diktaturerna
undvikas, men von Heijne har under alla omständigheter saknat fog att
i sammanhanget framhålla MRA:s betydelse för honom själv och berätta om
rörelsens centrum i Caux. Även om von Heijne härigenom gjort sig skyldig
till tjänstefel, är emellertid jämlikt 5 kap. 15 § strafflagen straffet förfallet.

Såvitt angår von Heijne visar utredningen ytterligare att denne dels i maj
1960 hållit ett truppsamtal om »Det kalla kriget» med värnpliktiga vid livgardets
plutonchefsskola och dels under våren och sommaren 1961 haft genomgångar
i säkerhetstjänst, delvis i form av truppsamtal, med livgardets

165

värnpliktiga. Det är icke styrkt att von Heijne därvid gjort andra uttalanden
än som framgår av en resumé av truppsamtalet vid förstnämnda tillfälle och
i övrigt av ett manuskript till föredrag.

Varken enligt resumén eller manuskriptet har något sagts med uttrycklig
hänvisning till MRA. Åtskilliga uttalanden är väl sådana att de lätt kunnat
igenkännas av den som tagit del av MRA :s propagandamaterial. Med hänsyn
till åsyftade uttalandens innehåll och det sammanhang vari de förekommit
synes de emellertid icke böra uppfattas såsom propaganda för MRA. Att
så likväl må ha skett torde icke minst bero på vetskap om att von Heijne är
anhängare av rörelsen, vilket han givetvis har rätt att vara. Det kan påpekas
att ett starkt framhävande av moralens betydelse icke är något nytt eller
särskilt för MRA utmärkande. I ett krigsfilosofiskt arbete 1832 framhåller
den militäre författaren att den moraliska kraften hos hären, fältherren, regeringen
och folket under alla tider varit det utslagsgivande, och en nutida
fackpsykolog förklarar att det moderna kriget oerhört mycket mer än tidigare
ställer fordringar på den enskilde soldatens andliga självständighet och
initiativkraft (T. Husén, Militär psykologi, 1941, s. 20 och 35). Vid angivna
förhållanden finner jag någon erinran icke kunna framställas med anledning
av vad i denna del av ärendet framkommit.

Av utredningen framgår slutligen att regementspastorn Sydhoff den 30
september och den 4 oktober 1961 predikat vid korum med värnpliktiga tillhörande
Svea artilleriregemente. Sydhoffs påstående att han vid båda tillfällena
ordagrant följt ett i förväg skrivet koncept är icke vederlagt.

Vad Sydhoff enligt konceptet yttrat kan enligt min mening icke anses innefatta
propaganda för MRA och föranleder således icke någon anmärkning.

Beträffande det framförda, i och för sig viktiga spörsmålet huruvida utbildningen
i försvarsupplysning, samhällslära, säkerhetstjänst och alkoholundervisning
bedrives i den omfattning gällande bestämmelser föreskrivei
har i ärendet förekomna omständigheter icke synts mig utgöra tillräcklig
anledning att i förevarande sammanhang företaga närmare utredning darutinnan.

Vad i övrigt i ärendet förekommit föranleder icke särskilt uttalande från
min sida.

Med det anförda är ärendet av mig slutbehandlat.

Gavallin, Hallin, von Heijne och Sydhoff skulle genom överbefälhavarens
försorg erhålla del av militieomhudsmannens skrivelse. Avskrift därav tillställdes
studentklubben, biskop emeritus Jonzon, riksdagsmannen Dickson
och t. f. kyrkoherden Cedergren.

166

9. Värnpliktig i beriden jägartjänst har på grund av magsjukdom begärt

ändrad tiUdelning och uttagning. Frågor dels om berörda militärläkare
eftersatt sin tjänsteplikt och dels om personalofficerare varit
behöriga att besluta i saken

I en den 28 november 1960 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 380424-49 Gunnar Holger Ax: Vid inskrivningsförrättning
den 16 oktober 1956 blev han uttagen till beriden jägartjänst
vid Norrlands dragoner. Inryckning skulle äga rum i maj 1958, men Ax
som då genomgick en lantbruksskola erhöll anstånd ett år. I februari 1959
insjuknade Ax i en tarmsjukdom (colit). Den 14 mars 1959 insände han
ett läkarintyg angående sin sjukdom till regementsläkaren vid Svea livgarde,
där han var truppregistrerad. Strax före inryckningen den 19 maj
1959, då Ax ännu ej var friskskriven, insände han ytterligare ett intyg
om sjukdomen men måste det oaktat inställa sig till tjänstgöring i Umeå.
Efter två månaders tjänstgöring som beriden jägare insjuknade Ax på nytt,
denna gång mycket allvarligare, och intogs på förbandssjukhuset. När regementsläkaren
blev inkopplad på fallet blev han upprörd och sade att om
han känt till förhållandena skulle Ax aldrig blivit inkallad. Läkaren hade
således icke fått något meddelande om Ax’ tillstånd, trots att detta styrkts
med läkarintyg. Ax var nu så dålig att han blev hemskickad och erhöll
anstånd under 600 dagar med den fortsatta tjänstgöringen. Under den
gångna tjänstgöringstiden hade Ax anhållit att bli omplacerad till lindrigare
tjänstgöring men nekats detta. Sedan Ax efter hemkomsten från militärtjänstgöringen
återupptagit sina studier, blev han åter sjuk och intogs på
sjukhus. Läkarna uppgav att sjukdomen ej stod att bota och att Ax skulle
avhålla sig från tyngre och ansträngande arbete. I oktober 1960 insjuknade
Ax på nytt och är efter en tids sjukhusvistelse sjukskriven tills vidare
till januari 1961. Han lider av kronisk colit, håller sträng diet och får enligt
läkarna ej kroppsarbeta eller bli upprörd eller jäktad. I samband med
den sista sjukdomsperioden har Ax insänt ett nytt läkarintyg till Svea
livgarde i förhoppning att åtminstone bli nedgrupperad. Detta har dock
ej skett, och Ax räknar med att bli inkallad till återstående tjänstgöring
våren 1961. Förutom att inkallelsen medför avbräck i pågående studier
kommer den hårda jägartjänsten att förvärra sjukdomen. Ax önskar bli
befriad från tjänstgöringen och gör gällande att det överhuvudtaget var
felaktigt att under rådande förhållanden inkalla honom till militärtjänstgöring.

Sedan militieombudsmannen hos försvarets sjukvårdsstyrelse anhållit
om utredning och yttrande med anledning av innehållet i skriften, inkom
sjukvårdsstyrelsen den 27 januari 1961 med yttrande, varvid fogats foto -

167

grafiska kopior av vid Norrlands dragoner förvarade sjukredovisningshandlingar
för Ax ävensom yttranden av regementsläkarna vid Svea livgarde
R. Ullmark och vid Västerbottens regemente A. Malmberg, vilken
sistnämnde i berörda egenskap hade att svara för sjukvården jämväl vid
Norrlands dragoner.

Av i sjukredovisningshandlingarna ingående läkarkort jämte införskaffade
kompletterande uppgifter framgår att, förutom Malmberg, följande
läkare tagit befattning med Ax under tjänstgöringen vid Norrlands dragoner,
nämligen värnpliktiga läkarna T. Ö. Kassman och G. S. Ernås, bataljonsläkarna
B. G. Mårtenson och B. S. A. Lindström samt värnpliktige
läkaren J. O. H. Söderström. Ax blev vid inskrivningen hänförd till besiktningsgrupp
1. Vid inryckningsundersökningen i maj 1959 antecknade
Ax i avgiven självdeklaration att han sedan sex månader led av colit samt
att han röntgenundersökts 1959 och samma år vårdats å sjukhus. Kassman,
vilken verkställde inryckningsundersökningen, fann inga objektiva
symtom till nämnda sjukdom men ordinerade skonkost. Den 10 juni 1959
sjukanmälde sig Ax för tarmbesvär, varvid Emås å läkarkortet antecknade.
»Diarréer 3—4 ggr 1 dag, ibl. blodtillblandad. Uppger liknande besvär sedan
nästan 1 år tillbaka». Emås redovisade Ax såsom behandlings- och
kontrollfall och ordinerade skonkost samt avförde Ax ur sjukredovisnmgen
den 17 juni 1959. Dessförinnan hade Emås införskaffat journal från S:t
Görans sjukhus i Stockholm. Den 8 juli 1959 besökte Ax sjukmottagningen,
närmast i anledning av fotbesvär, och meddelade på fråga av tjänstgörande
läkaren Mårtenson att colitbesvären var oförändrade samt ordinerades
härför barbitropin. Efter ny sjukanmälan den 28 juli 1959 intogs
Ax av Lindström på förbandssjukhuset, där han kvarlåg till den 12
augusti 1959. Sistnämnda dag blev han av Söderström sjukredovisad såsom
delvis tjänstbar i grupp 2 och avfördes av denne ur sjukredovisningen den
14 augusti 1959. Den 17 augusti 1959 redovisades Ax såsom behandlingsoch
kontrollfall, varvid Söderström på läkarkortet antecknade ordet »omgrupperas».
Den 21 augusti 1959 föreslog Söderström att Ax skulle meddelas
anstånd under 600 dagar med återstående tjänstgöring.

Ullmark anförde i sitt yttrande: Ax insände den 14 mars 1959 ett läkarintyg
till Svea livgardes personaldetalj. I anledning därav fick han den
21 mars 1959 besked att han skulle begära läkarundersökning för nedgruppering
vid inryckningen. Huruvida han begärt sådan läkarundersökning
framgår ej av sjukredovisningshandlingarna. Den 28 oktober 1960
inkom till personaldetaljen från Ax en skritt jämte ytterligare ett läkarintyg.
I anledning därav meddelades Ax skriftligen den 14 november 1960
efter samråd med Ullmark att framställningen för närvarande ej föianlcdde
någon åtgärd samt att frågan om Ax’ tjänstbarhet skulle återupptagas
till prövning i samband med inkallelse av Ax för fortsatt första tjänstgöring.
Detta ställningstagande grundade sig på att man gärna ville vänta

168

med att ta ställning till en sjukdom, som både kunde förbättras och försämras,
till den dag vederbörande inkallades till tjänstgöring.

Malmberg anförde: Vid den undersökning av Ax som verkställdes i
samband med hans inryckning till första tjänstgöring noterades inga sjukdomssymtom.
Om därvid intyg angående den tidigare sjukdomen (colit)
företeddes framgår ej av handlingarna. Att den undersökande läkaren,
Kassman, ej fann anledning till närmare utredning talar för att så ej
var fallet. Ax ordinerades skonkost och avhördes först fjorton dagar senare
med tarmsymtoin. Journalavskrift rekvirerades felaktigt från Garnisonssjukhuset
i Stockholm. I avvaktan på journalavskrift från S:t Görans sjukhus
fullgjorde Ax tjänstgöring i vanlig ordning till den 28 juli 1959, då
han intogs å förbandssjukhuset under diagnosen colit. På sjukhuset noterades
vid inkomsten lätt palpationsömhet i vänster ljumske. Företagen
colonröntgen var helt negativ. Ax utskrevs den 12 augusti som subjektivt
besvärsfri. Handläggningen av fallet måste tyvärr betecknas som något
valhänt. Ett grundligare penetrerande av sjukdomshistoria och symtom
och en bedömning av internmedicinskt skolad läkare hade möjligen på
ett tidigare stadium föranlett hemförlovning. Det är tyvärr omöjligt att
som regementsläkare övervaka varje enskilt fall, och det är beklagligt att
vederbörande värnpliktiga läkare ej tidigare tagit kontakt med Malmberg.
Ax synes dock ej ha framfört yrkanden om ändrad tjänstgöring och har
ej heller haft några framträdande sjukdomssymtom förrän i slutet av
juli. Sjukdomens natur är sådan att det måste betecknas som ovisst om
tjänstgöringen haft något avgörande inflytande på sjukdomsutvecklingen.
Ax synes ej heller ha lidit allvarlig skada under tjänstgöringstiden och utskrevs
från sjukavdelningen som subjektivt besvärsfri.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande: Ax påbörjade sin första militärtjänstgöring
vid Norrlands dragoner och vårdades å regementets sjukhus
under diagnos colitis den 28 juli—den 12 augusti 1959. Vid i anslutning
härtill företagen röntgenundersökning av grovtarmen fann man icke
patologiska förändringar. Ax har emellertid enligt vederbörande bataljonsläkare
sedan ett år besvärats av lös avföring, blodtillblandning men ej slem.
Enligt fotokopia av journal från S:t Görans sjukhus var Ax intagen där den
23 februari—den 14 mars och den 31 mars—den 18 april 1959 under diagnosen
colitis. I anslutning därtill kan nämnas att han även vårdades å nämnda
sjukhus perioderna den 7—den 24 mars och den 11—den 27 oktober 1960.
Enligt journalen började hans symtom redan i september 1958 med diarréer,
ofta gaser i magen, någon gång illamående, i regel lös avföring efter
måltid. Man gjorde under vistelsen på sjukhuset undersökningar på magsäck,
passage och grovtarm utan att finna något väsentligt; även gallblåseröntgen
var negativ. Ax hade emellertid vid rectoskopering en diffus rodnad
slembelagd slemhinna med småblödningar, typisk s. k. colitbild. Han
fick ett recidiv två dagar efter utskrivningen den 14 mars 1959. Sjukvårds -

1G9

styrelsen anser att Ax i överensstämmelse med föreskrifterna i gällande
besiktningsreglemente borde ha placerats i grupp 3 eller 4 i samband med
att diagnosen colit ställts. Hans uttagning till jägartjänst är numera icke
lämplig med hänsyn till föreskrifterna i besiktningsreglementets bilaga 11
mom. 1.

I sistnämnda bilaga finnes beträffande utväljande av värnpliktiga för
utbildning i jägartjänst meddelade följande allmänna bestämmelser: De
värnpliktiga skall uppfylla besiktningsreglementets fordringar för tilldelning
till infanteriet i jägartjänst. Även i övrigt skall beaktas de mycket
stora krav som jägartjänst ställer på de värnpliktigas såväl psykiska som
fysiska kondition (främst rygg, leder och fötter). Värnpliktiga med magsjukdomar
och nervösa besvär får icke utväljas. Värnpliktiga, som ifrågakommer
för jägartjänst, skall genomgå en mer detaljerad läkarbesiktning.

Sedan chefen för Stockholms inskrivningsområde genom skrivelse den
8 februari 1961 av militieombudsmannen anmodats föranstalta om den
prövning av Ax’ tjänstgöringsförhållanden vartill han med anledning av
innehållet i de tillika överlämnade handlingarna i ärendet kunde finna
skäl, inkom inskrivningschefen den 24 februari 1961 med en skrivelse, varav
framgick att Ax, sedan han den 22 februari 1961 omprövats av vederbörande
inskrivningsläkare, genom ett samma dag fattat beslut frikallats
från militärtjänstgöring.

I särskilda skrivelser anmodade militieombudsmannen härefter envar av
Kassman, Emås, Mårtenson, Lindström och Söderström att inkomma med
förklaring beträffande hans befattning med Ax’ sjukdomsförhållanden
nnder tjänstgöringen vid Norrlands dragoner. I avgivna förklaringar anförde
nämnda läkare följande.

Kassman: Han fullgjorde facktjänstgöring vid Norrlands dragoner den
14 maj—den 6 juni 1959 och utförde därunder läkarundersökningen av
Ax vid inryckningen. Av läkarkortet framgår att vid undersökningen inga
tecken på sjukdom kunde iakttagas. Ax klagade ej heller över några pågående
subjektiva besvär. Det framgår av sjukredovisningshandlingarna och
av Ax’ klagoskrift att tarmbesvären återkom först efter en tids tjänstgöring.
Ej heller företeddes något intyg om tidigare sjukdomar eller framställdes
någon begäran om nedgruppering. Det fanns för Kassman ingen
anledning att avslå en sådan begäran, ifall den hade framförts. Ax ordinerades
skonkost med tanke på de tidigare besvären. Med hänvisning till
nämnda förhållanden anser Kassman att det vid detta tillfälle ej fanns anledning
för honom att föranstalta om nedgruppering av Ax. Även om Kassman
vid denna tidpunkt hade underställt fallet regementsläkarens bedömning,
torde väl detta knappast ha föranlett nedgruppering, eftersom någon
sådan inte företogs när Ax hade återinsjuknat.

Emås: Han tjänstgjorde vid Norrlands dragoner under tiden den 31 maj
--den 1 juli 1959. Ax uppsökte Emås första gången den 10 juni 1959 för

—630791. Militicombudsmannens åmbetsberättelse

170

tarmbesvär. Dessa bedömdes vara av lättare grad och efter att journal införskaffats
från S:t Görans sjukhus insattes med ledning av denna medicinsk
behandling. Vid tre senare besök med anledning av fotskada synes
Ax ej ha omnämnt sina tidigare tarmbesvär. Dessa omnämnes ej heller i
Ax’ klagoskrift. Med hänsyn till här redovisade omständigheter förefaller
Ax’ besvär vid detta tillfälle ha varit av lindrig grad och synes ha avklingat
efter insatt terapi. Önskemål om nedgruppering synes Ax ej ha framfört.

Mårtenson: Han tjänstgjorde den 1—den 12 juli 1959 som bataljonsläkare
vid Norrlands dragoner. Ax sökte Mårtenson den 2 juli för fotbesvär, varav
han lidit sedan några veckor tillbaka. Vid återbesök den 8 juli var han avsevärt
förbättrad från dessa. Några klagomål över sina tarmbesvär anförde
Ax icke, utan först på Mårtensons direkta fråga meddelade Ax att obehagen
var oförändrade. För att försöka eliminera hans besvär ordinerade Mårtenson
barbitropin och rekommenderade honom att återkomma i händelse av
försämring. Någon anledning att under förhandenvarande omständigheter
föranstalta om ytterligare utredning eller hempermittering ansåg Mårtenson
icke föreligga.

Lindström: Han tjänstgjorde vid Norrlands dragoner som bataljonsläkare
tiden den 13 juli—den 31 augusti 1959 och undersökte Ax den 28
juli. Ax uppgav symtom tydande på tarmsjukdom, och då han tidigare haft
liknande besvär inlades han samma dag på förbandssjukhuset för utredning.
Ax hade tidigare under angivna tid inte sökt Lindström och undersökningsresultatet
var inte klart vid Lindströms utryckning.

Söderström: Han påbörjade tjänstgöringen vid Norrlands dragoner den
1 augusti 1959. Ax var då inlagd på förbandssjukhuset. Enligt läkarkortet
hade han alltsedan den 26 maj 1959 flera gånger sökt läkare främst men
ej uteslutande på grund av symtom tydande på tarmåkomma. Han hade
vid ett flertal tillfällen ordinerats skonkost. Först den 28 juli bedömde
emellertid en av de läkare, som tidigare skött Ax under hans militärtjänst,
tillståndet såsom varande av den svårighetsgrad, att det föranledde intagning
på sjukhuset. Ax hade den 30 juli genomgått en röntgenundersökning
av grovtarmen. Söderströms första åtgärd blev att ta ställning till ett utlåtande
över denna undersökning, varav framgick att resultatet var tekniskt
otillfredsställande. Vederbörande röntgendiagnostiker ansåg sig ej
heller kunna utesluta »polypös tumorinfiltration». Då det således framkommit
en viss misstanke om tumör eller tumörliknande tillstånd, och eftersom
undersökningen ej gav några uppgifter om Ax’ eventuella colitsjukdom
eller dennas art och utbredning, lät Söderström självfallet föranstalta
om ny röntgenundersökning. Denna senare röntgenundersökning gav inga
hållpunkter för patologiska förändringar av något slag inom grovtarmen
trots att den utfördes enligt den moderna s. k. dubbelkontrastmetoden, vilken
är den för närvarande bästa och säkraste att diagnostisera också mycket
små förändringar. Med anledning av det negativa resultatet av röntgen -

171

undersökningen och eftersom Ax under den relativt långa tid, som Söderström
blivit i tillfälle att själv dagligen bedöma honom, varit vid gott allmäntillstånd
och helt fri från såväl subjektiva som objektiva symtom
på tarmåkomma, lät Söderström honom efter två dagars sjukskrivning i
grupp 2 återgå i full tjänst men med bibehållande av den tidigare ordinerade
dieten. Söderström hade vid detta tillfälle ej tillgång till journalavskrift
från Ax’ tidigare sjukhusvistelse i Stockholm. Något som styrkte
eller ens gav grundad misstanke om allvarligare sjukdom fanns således ej
vid denna tidpunkt. Okarakteristiska tarmåkommor är mycket vanliga, och
då ingen anledning till radikalare åtgärd finnes, är symtomatiska åtgärder
som diet ofta tillfyllest. Vid denna typ av besvär kan återförandet av patienten
till hans normala miljö dessutom vara av stor betydelse. Med då
tillgängliga fakta var Söderströms åtgärd att låta Ax återgå i full tjänst
med bibehållande av diet adekvat och medicinskt välgrundad. Den av
Söderström på sjukkortet satta diagnosen »colit» avser självfallet endast
en symtomatisk beskrivning av de uppgivna symtomen och ej en klassificering
av sjukdomen såsom mera specifik eller allvarlig åkomma. Som
framgår av Söderströms anteckning å läkarkortet den 17 augusti återkom
Ax närmast på grund av organisatoriska problem med dieten under en fältövning.
Söderström hade vid detta tillfälle fått tillgång till den tidigare försvunna
avskriften av sjukhusjournalen från Stockholm. Genom denna fann
Söderström bekräftat, att Ax strax före sin inryckning vårdats för sjukdom
med colitliknande bild. Uppgifterna i journalavskriften var en bidragande
orsak till alt Söderström kom att se allvarligare på Ax’ tillstånd. Söderströms
första åtgärd var att befria honom från den förestående fältövningen.
Trots att diagnos saknades på sjukhusjournalen från Stockholm och
trots att de objektiva hållpunkterna för gravare colit var få, såväl i nämnda
journal som efter de i Umeå företagna undersökningarna, ansåg Söderström
att man borde överväga om ej fråga var om den svårartade sjukdomen
ulcerös colit eller därmed besläktad åkomma. Under alla omständigheter
ansåg Söderström att Ax på grund av det nu väl dokumenterade,
långa och periodiska sjukdomsförloppet var olämplig för tjänstgöring i den
militära befattning vari han placerats. Som framgår av Söderströms anteckning
vid detta tillfälle ansåg Söderström att Ax borde »omgrupperas»
till annan besiktningsgrupp. Söderström tog snarast per telefon kontakt med
Malmberg, som blev informerad dels om alla av honom begärda fakta i fallet
och dels om Söderströms inställning. Efter Malmbergs beslut fick Ax anstånd
med sin militärtjänst (>00 dagar. Beslutet verkställdes omedelbart av
Söderström. Sammanfattningsvis vill Söderström framhålla att Ax undersöktes
av flera läkare före Söderström utan att någon fann anledning till radikalare
åtgärd. Söderström lät för det första föranstalta om en grundlig undersökning
för att finna eventuella hållpunkter för gravare grovtarmsåkomma
utan att dock finna några sådana. Därefter gjorde Söderström ett försök

172

att låta den subjektivt besvärsfrie och samarbetsvillige Ax återgå i tjänst.
När det emellertid efter endast några dagar yppade sig svårigheter att förse
Ax med skonkost och i ljuset av den nu tillgängliga journalavskriften ansåg
Söderström, att Ax’ sjukdom borde uppfattas som en colit av gravare slag.
Söderström föreslog därför Malmberg att Ax skulle placeras i annan besiktningsgrupp.
Detta förfaringssätt har också av sjukvårdsstyrelsen ansetts
som det formellt riktiga. Beslutet att i stället bevilja Ax anstånd 600 dagar
fattades, som nämnts, av Malmberg.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 30 november 1961 anhöll militieombudsmannen
om styrelsens yttrande i frågan huruvida någon av de läkare
som tagit befattning med Ax i samband med dennes inryckning och
tjänstgöring gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att icke vidtaga
åtgärder i syfte att snarast bringa spörsmålet om Ax’ hänföring till
ny besiktningsgrupp eller frikallelse från tjänstgöring under prövning. Med
anledning härav inkom från medicinalstyrelsen den 4 juli 1962 ett av
styrelsens disciplinnämnd den 28 juni 1962 avgivet yttrande, varvid fanns
fogade bl. a. ett av medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd
överläkaren H. Silwer den 5 mars 1962 avgivet utlåtande ävensom ett däröver
av sjukvårdsstyrelsen den 26 april 1962 avgivet yttrande.

Silwer anförde i sitt utlåtande: Ax har tydligen lidit av en kronisk colit,
för vilken han före inryckningen till militärtjänst i maj 1959 senast den
31 mars—den 18 april 1959 vårdats å sjukhus. Med anledning av densamma
var han enligt egen uppgift alltjämt sjukskriven vid tidpunkten för inryckningen.
Han synes ej ha meddelat detta vid inryckningen. Sjukvårdsstyrelsen
uttalar, att Ax i överensstämmelse med föreskrifterna i gällande
besiktningsreglemente borde ha placerats i grupp 3 eller 4 i samband med
att diagnosen colit ställts. När en uttalad dylik sjukdom föreligger torde
i regel en nedgruppering böra ske. Eventuellt bör i svårare fall vederbörande
frikallas från militärtjänst. Lindrigare tarmbesvär utan större betydelse
är emellertid mycket vanliga och skulle eventuellt kunna giva upphov till
benämningen colitis. Skulle sådana alltid föranleda nedgruppering skulle
konsekvenserna kunna bli icke önskvärda. Under vissa omständigheter
måste det bli en omdömesfråga, om nedgruppering bör ske eller ej. Före
inryckningen hade Ax insänt läkarintyg om sin sjukdom till Svea livgarde
(Ullmark) och därifrån anmodats att vid inryckningen begära läkarundersökning
för eventuell nedgruppering. Någon sådan begäran från Ax’ sida
synes ej ha framförts. Mot Ullmarks åtgärd synes anmärkning ej berättigad.
Nämnda intyg var beklagligtvås ej känt av Kassman, som utförde
läkarundersökningarna vid Ax’ inryckning. I sin vid denna lämnade självdeklaration
har Ax antecknat, att han hade colit sedan sex månader, men
han anförde ej några pågående subjektiva besvär och framställde ingen
begäran om nedgruppering. Vid undersökningen fanns inga tecken på sjukdom.
Uppgiften att Ax haft colitbesvär har såtillvida uppmärksammats, att

173

Ax sattes på skonkost. Av besiktningsreglementets anvisningar framgår,
att värnpliktiga med magsjukdom ej lämpar sig för utbildning i jägartjänst,
varför Ax borde ha omplacerats. Det framgår ej, huruvida Kassman hade
kännedom om Ax’ tillämnade utbildning i jägartjänst. Kassman har i så fall
tvdligen förbisett nämnda anvisningar eller inte känt till desamma och
på grund av angivna skäl ansett att vid denna tidpunkt Ax’ besvär ej var
av sådan art, att det fanns anledning föranstalta om nedgruppering av honom.
Man frågar sig, om ej Ax’ deklaration om colitbesvär sedan sex månader
borde föranlett Kassman att förhöra sig närmare om dessa. I så fall
hade Kassman kanske funnit anledning till omprövning av Ax’ tjänstbarhet.

I detta sammanhang kan det förtjäna påpekas att vederbörande läkare ofta
arbetar under press för att så snabbt som önskvärt hinna med läkarundersökningarna
vid inryckning av värnpliktiga. Att märka är vidare att Kassman
vid denna tidpunkt fullgjorde facktjänstgöring och alltså sannolikt
var relativt oerfaren och orutinerad. Ernås uppsöktes av Ax för tarmbesvär.

I och med detta gäller beträffande Ernås detsamma som angående Kassman
i fråga om Ax’ placering för utbildning i jägartjänst. Emås kan ha påverkats
av den omständigheten, att Ax ej tidigare omplacerats. De av Emås
införskaffade journaluppgifterna från sjukhus i Stockholm föranledde honom
ej att ändra sin bedömning att Ax’ tarmbesvär var av lättare grad.
Emås bestyrktes i sin uppfattning av att Ax vid senare sjukmönstringar
av annan anledning ej klagade över tarmbesvär. Enligt besiktningsreglementet,
ordningsnummer 104, synes emellertid nedgruppering ha bort ske,
eftersom rectoskopin visade colitbild och Ax’ besvär var så uttalade, att
de föranlett sjukhusvård. Det förtjänar framhållas, att Emås genom införskaffande
av de nämnda journaluppgifterna vinnläde sig om utredning av
sjukdomsfallet. Ax sökte Mårtenson för fotbesvär och anförde ej spontant
några klagomål över tarmbesvär, vilka tydligen mera i förbigående fördes
på tal av Mårtenson. Det synes knappast förvånansvärt, att Mårtenson under
förhandenvarande omständigheter ej ytterligare penetrerade tarmbesvären.
Formellt sett gäller eljest beträffande Mårtenson detsamma som
tidigare anförts om placering i jägartjänst och nedgruppering. När Lindström
undersökte Ax, inlades Ax omedelbart på förbandssjukhuset för utredning.
Omedelbara åtgärder i övrigt från Lindströms sida kan ej anses
ha varit påkallade; resultatet av utredningen borde avvaktas. Söderström
ombesörjde den utredning, som gjordes under Ax’ vistelse på sjukhuset
och vilken beträffande objektiva fynd gav negativt resultat. Vid Ax’ utskrivning
hade Söderström ej haft tillgång till journaluppgifterna från Stockholm
och ansåg vid denna tidpunkt att det ej fanns anledning misstänka
allvarligare sjukdom. Om Söderström haft kännedom om Ax’ placering i
jägartjänst hade omplacering kunnat ske redan då. Sedan Söderström tagit
del av de nämnda journaluppgifterna kontaktade han omedelbart Malmberg,
och när denne underrättats om förhållandena hemförlovades Ax.

174

Det framgår ej av tillgängliga handlingar att militärtjänsten inverkat menligt
på Ax’ sjukdom. Såväl före densamma som senare hade Ax recidiv av
sjukdomen. Under hänvisning till det sålunda anförda uttalade Silwer sammanfattningsvis
följande: Ax, som lider av colit, borde i enlighet med besiktningsreglementets
anvisningar ej utbildas i jägartjänst. Sedan diagnosen
uttalad colit fastställts borde han i enlighet med besiktningsreglementet ha
placerats i grupp 3 eller 4. Denna uppfattning uttalas även av sjukvårdsstyrelsen.
Det hade varit motiverat, att Kassman redan vid undersökningen
i samband med inryckningen skilt Ax från utbildning till jägartjänst
samt att han närmare penetrerat de colitbesvär, som Ax i sin självdeklaration
angivit sig lida av. Emås, som genom journaluppgiften från S:t Görans
sjukhus hade kännedom om diagnosen colit, synes enligt besiktningsreglementet
ha bort nedgruppera Ax. Formellt sett borde Mårtenson ha vidtagit
åtgärder i fråga om Ax’ tjänstgöring med anledning av dennes tarmbesvär.
Mårtenson hade dock endast i förbigående kännedom om dem. Beträffande
Söderströms åtgärder kan sägas, att denne redan vid utskrivningen av Ax
från förbandssjukhuset kunde ha skilt honom från utbildningen i jägartjänst
samt att Söderström handlade prompt och korrekt så snart han fått
tillfälle taga del av uppgifterna från S:t Görans sjukhus. Det synes Silwer
anmärkningsvärt, att så många läkare ej reagerat i överensstämmelse med
besiktningsreglementets anvisningar. Det kan ifrågasättas om man kan
räkna med att alla dessa detaljerade bestämmelser i besiktningsreglementet
är aktuella för sådana läkare, som ej har ordinarie anställning vid krigsmakten.
Av handlingarna kan dock ej utläsas brist på intresse för Ax och
hans sjukdom eller bristande vilja att hjälpa honom; åtskilligt talar för
motsatsen.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande över Sihvers utlåtande: Sjukvårdsstyrelsen
instämmer i vad Silwer anfört och finner likaledes motiverat,
att Kassman redan vid undersökningen i samband med inryckningen bort
skilja Ax från utbildning till jägartjänst samt att han närmare bort penetrera
de colitbesvär som Ax i sin självdeklaration angivit sig lida av. Åtminstone
då Ax under diagnosen colit vårdats på vederbörande förbandssjukhus,
synes diagnosen i fråga ha ansetts väl grundad, och uppgifter,
som bestyrker att en colit verkligen förelegat, synes ha kommit fram redan
under Ax’ sjukhusvistelser i Stockholm. Nedgruppering borde därvid
ha företagits. Beträffande frågan om värnpliktiga läkares kännedom
om besiktningsreglementets bestämmelser vill sjukvårdsstyrelsen meddela
att undervisning om besiktningsreglementet lämnas vid de fackutbildningskurser,
som gives för värnpliktiga läkare.

Disciplinnämnden uttalade i sitt yttrande: Envar av Kassman, Emås,
Mårtenson och Söderström måste genom att icke förfara på sätt Silwer i
sitt utlåtande närmare angivit anses ha gjort sig skyldig till fel och/eller
försummelse. Med hänsyn till i ärendet upplysta omständigheter kan det

175

emellertid ifrågasättas, huruvida vad som ligger dem till last ar av beskaffenhet
att böra medföra ansvar. Lindström har icke såvitt utredningen visar
gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid sin befattning med ifrågavarande
fall. , ,

I skrivelse den 9 november 1962 anmodade militieombudsmannen
kundchefen för Svea livgarde att, efter hörande av personalofficeren och
regementsläkaren vid regementet, inkomma med yttrande beträffande handläggningen
av de tre läkarintyg, vilka enligt vad som uppgivits av x insänts
det första den 14 mars 1959, det andra strax före inryckningen i maj
1959 och det tredje den 28 oktober 1960; intygen jamte därtill horande
skrifter från Ax skulle bifogas yttrandet och av detta borde framga dels
anledningen till att icke intygen föranlett åtgärd för omprovning av x
värnpliktsförhållanden, dels ock huruvida de två förstnämnda intygen i
samband med Ax’ inryckning till Norrlands dragoner översänts dit eller,

om så ej skett, anledningen därtill. , t

Till följd härav inkom sekundchefen med ett den 20 november 1962 da-,-tecknat Yttrande, vari hänvisades till särskilda yttranden av personalofficeren
kaptenen C. Ohly och Ullmark. Vid Ohlys yttrande var fogade dels
vid Stockholms inskrivningsområde förvarade sjukredovisningshandlingar
och stamkort för Ax, dels en den 14 mars 1959 dagtecknad skrift från Ax
till personalofficeren vid Svea livgarde med »förfrågan om att få tjanstgora
exempelvis vid K 1 i stället för vid K 4 vid kommande militärtjänstgöring
inrvckningsdag 19.5-59» och med åberopande av »bifogat läkarintyg», dels
en den 28 oktober 1960 dagtecknad skrift från Ax till regementsläkaren vid
Norrlands dragoner varmed under åberopande av tidigare erhållet anstand
600 dagar insändes ett läkarintyg, dels avskrifter av till Ax från Ohly den
21 mars 1959 respektive den 14 november 1960 översända resolutioner i
anledning av Ax’ nyssnämnda skrifter och därmed insanda läkarintyg,
dels ock en följesedel enligt vilken Svea livgarde den 9 april 1959 översänt
och Norrlands dragoner den 10 april 1959 mottagit vissa handlingar, däribland
sjukkort och läkarkort, för Ax och åtskilliga andra värnpliktiga som
skulle påbörja första tjänstgöring vid Norrlands dragoner. Bland forenämnda
vid Stockholms inskrivningsområde förvarade sjukredovisningshandlingar
beträffande Ax ingick, förutom läkarkort och sjukkort, i original
det tredje av de tidigare omförmälda läkarintygen, utfärdat av t. f. förste
underläkaren E. Bruck den 27 oktober 1960 och innehållande alt Ax under
tiden 23/2—14/3 1959, 31/3—18/4 1959, 7/3—24/3 1960 och 11/10—27/10
1960 vårdats på S:l Görans sjukhus i Stockholm under diagnos colitis
chronica mucosa (ulcerosa?), att han periodvis har tarmblödningar och
rikliga diarréer, att han är beroende av sträng diet, att han for tilltallet ar
förbättrad, att tillståndet bär en betydande recidivtendens samt att eventuell
omplacering torde kunna diskuteras, ävensom ett av leg. läk. T. Löfberg
vid S:t Görans sjukhus den 12 februari 1961 utfärdat intyg.

176

Ullmark anförde i sitt yttrande: Det av Ax den 14 mars 1959 insända
läkarintyget har av Ullmark bedömts så, att Ax’ tjänstbarhet borde avgöras
vid inryckningen till första tjänstgöringen. Intyget torde efter Ullmarks
ställningstagande enligt praxis ha inlagts i slutet kuvert och översänts till

regementets personaldetalj. Det läkarintyg som Ax uppgivit sig ha insänt
till Svea livgarde före sin inryckning i maj 1959 har synbarligen ej kommit
Ullmark tillhanda. Med anledning av det utav Bruck utfärdade intyget
tog Ullmark personlig kontakt med Bruck varefter Ullmark, med hänsyn
till att Ax icke a\sågs skola inkallas till tjänstgöring före slutet av augusti
1961, bedömde att intyget icke borde föranleda någon omedelbar åtgärd
utan att tidpunkten för eventuell fortsatt tjänstgöring skulle avvaktas. Läkarintyget
den 12 februari 1961 var av den art att Ax’ värnpliktsförhållanden
borde omprövas. Ax kallades därför efter samråd med Stockholms
inskrivningsområde till omprövning och O-förklarades den 22 februari 1961.

Ohly anförde: Ax’ skrift den 14 mars 1959 jämte åtföljande läkarintyg
har av personaldetaljen översänts till regementsläkaren. Enligt uppgift från
sjukvårdsavdelningen inläggs alltid läkarintyg efter medicinskt ställningstagande
till detsamma i samma kuvert som läkarkort, varefter kuvertet igenklistras.
Då läkarkortet tillsammans med övriga handlingar enligt av befattningshavare
vid Norrlands dragoner kvitterad följesedel den 10 april
1959 ankommit till detta förband torde så även vara fallet med läkarintyget,
som bör ha medföljt i det slutna kuvertet. Det har ej kunnat klarläggas
att det läkarintyg, som enligt uppgift av Ax skulle ha insänts till
regementet före inryckningen i maj 1959, passerat personaldetaljen. Intyget
kan möjligen ha insänts direkt till regementsläkaren vid Norrlands
dragoner. Om det översänts till Svea livgardes personalavdelning eller sjukvårdsavdelning
eller till Ullmark personligen skulle del ha föranlett viss
åtgärd vid personaldetaljen och därefter omedelbart ha översänts till Norrlands
dragoner, eftersom sedan den 9 april 1959 inga läkarliandlingar avseende
Ax fanns kvar vid Svea livgarde. Intetdera av de omnämnda båda
läkarintygen fanns med bland de vid Stockholms inskrivningsområde förvarade
handlingarna rörande Ax, vilka införskaffats av Ohly i anledning
av förevarande remiss.

I skrivelse till chefen för Norrlands dragoner den 26 november 1962 anhöll
militieombudsmannen, under hänvisning till vad sålunda framkommit
i fråga om de två läkarintyg som Ax enligt uppgift insänt år 1959, att
de befattningshavare som kunde ha tagit befattning med intygen måtte
höras och den utredning i övrigt verkställas som erfordrades för "bedömande
av frågan huruvida intygen varit tillgängliga för de läkare som undersökt
Ax under hans tjänstgöring ävensom att nämnde chef ville avgiva yttrande.

I anledning härav inkom från chefen för Norrlands dragoner överstelöjtnanten
G. Frisén en den 12 december 1962 dagtecknad skrivelse, varvid

177

fanns fogade yttranden av Malmberg och personalofficeren vid Västerbottens
regemente kaptenen B.-O. Åström samt avskrift av en skrivelse till
Ax den 22 april 1959 från dåvarande personalofficeren vid regementet kaptenen
G. Ehrenfeldt.

I sistnämnda skrivelse meddelade Ehrenfeldt »med anledning av insänt
läkarintyg» att detta icke föranlett någon åtgärd från vederbörande militärläkares
sida, varför Ax hade att inställa sig enligt utsänd inkallelseorder,
samt att Ax komme att prövas av granskningsnämnd vid inryckningen.

Malmberg anförde: Vid tidpunkten för Ax’ tjänstgöring fungerade sjukhuset
vid Norrlands dragoner fortfarande som en självständig enhet, formellt
underställd regementsläkaren vid Västerbottens regemente. Dåvarande
expeditionsföreståndaren, rustmästaren B. Holmberg, som numera är
placerad på det för Norrlands dragoner och Västerbottens regemente gemensamma
sjukhuset, kan ej erinra sig de eftersökta läkarintygen och
har trots efterforskningar ej lyckats spåra dem. Med hänsyn till förda sjukredovisningshandlingar
och vidtagna åtgärder förefaller det mycket osannolikt
att intygen under den aktuella tiden maj—augusti 1959 fanns tillgängliga
vid Norrlands dragoner tillsammans med övriga sjukredovisningshandlingar.
Sålunda rekvirerades handlingar beträffande Ax från det sjukhus
i Stockholm där han vårdats, något som knappast varit nödvändigt
om man haft tillgång till ifrågavarande läkarintyg. I varje fall hade av
intygen kunnat inhämtas sådana upplysningar att man ej behövt skriva till
fel sjukhus.

Åström förmälde: Såsom framgår av den från Svea livgardes sida åberopade
följesedeln har vederbörande befattningshavare vid Västerbottens
regemente — som från och med den 1 februari 1959 är truppregistreringsmyndighet
för Norrlands dragoner — den 10 april 1959 mottagit från livgardet
översända värnpliktshandlingar beträffande Ax. Läkarhandlingar
förvaras i särskilt kuvert, som på grund av handlingarnas innehåll kan vara
igenklistrat. Särskild specifikation över innehållet bifogas icke. Vid
tidpunkten för Ax’ inryckning till tjänstgöring vid Norrlands dragoner —
den 19 maj 1959 — ombesörjdes läkarvården av förbandets eget sjukhus,
där läkarhandlingarna rörande Ax alltså förvarades under hans tjänstgöring.
Om Ax under tiden den 10 april—den 21 augusti 1959 översänt någon
läkarhandling till Västerbottens regemente torde denna handling därför ha
överlämnats till nämnda sjukhus för handläggning och förvaring därstädes
tillsammans med övriga läkarhandlingar. Av en vid personaldetaljen gjord
undersökning har framgått att enligt en den 24 augusti 1959 dagtecknad
och den 20 augusti 1959 kvitterad följesedel värnpliktshandlingar, däribland
läkar- och sjukkort, för Ax översänts till Svea livgarde. Beträffande Ehrenfeldts
skrivelse till Ax den 22 april 1959 har ej kunnat utrönas vilket läkarinlyg
som åsyftas däri. Det kan emellertid förmodas vara det intyg som
Ax uppgivit sig ha insänt strax före sin inryckning.

178

Frisen anförde i sitt yttrande: Det har ej kunnat utredas huruvida det
intyg, som av Ax den 14 mars 1959 insändes till Svea livgarde, varit tillgängligt
för vederbörande militärläkare. Holmberg gör gällande dels att
intyget, om det medföljt Ax’ värnpliktshandlingar, skulle ha företetts för
läkaren i samband med läkarbesiktningen vid inryckningen, dels ock att
läkarhandlingar med sjukintyg för värnpliktiga tillhörande Svea livgarde
icke alltid inläggs i igenklistrade kuvert. Om Ehrenfeldts skrivelse till Ax
den 22 april 1959 avser det läkarintyg som Ax uppger sig ha insänt strax
före inryckningen, har läkarintyget ej föranlett åtgärder enligt gällande bestämmelser.
Att intyget varit föremål för läkares bedömning torde vara
uppenbart. Det läkarintyg som av den granskande läkaren skall överlämnas
till personalavdelningen med anteckningar angående bl. a. eventuell prövning
vid granskningsnämnd ingår ej bland handlingarna i ärendet och har ej
heller annorstädes kunnat återfinnas. Ax har ej varit föremål för prövning
inför granskningsnämnd under den tid han tjänstgjorde vid Norrlands
dragoner. Den möjligheten kan ej uteslutas, att Ehrenfeldts skrivelse var
föranledd av det förstnämnda, av Ax i mars 1959 insända intyget eller avnågon
annan skrift från Ax. I så fall skulle Ehrenfeldts skrivelse utgöra
en bekräftelse på det meddelande Ax tidigare erhållit från personaldetaljen
vid Svea livgarde i syfte att uppmana honom att själv taga initiativ till
läkarundersökning och närmare klargöra sin sjukdom. Då skulle även de
uteblivna åtgärderna kunna förklaras därigenom att inga hithörande anteckningar
fanns på Ax’ läkarkort och att något av militärläkare utfärdat
läkarintyg ej förelåg.

Vid förhör som militieombudsmannen den 22 mars 1963 höll med Ehrenfeldt
uppgav denne: Han tjänstgjorde som personalofficer vid Västerbottens
regemente under tiden den 1 maj 1957—den 31 januari 1962. Några bestämda
minnen av Ax och dennes förhållanden har han ej. Beträffande
sin skrivelse till Ax den 22 april 1959 erinrar han sig dock att en värnpliktig
tillhörande Svea livgarde — troligen Ax — vid den aktuella tiden
per brev eller telefon satt sig i förbindelse med honom och därvid åberopat
ett tidigare till Svea livgarde insänt läkarintyg. Ehrenfeldt meddelade
Ax att något sådant intyg ej återfanns bland de från Svea livgarde översända
handlingarna och uppmanade Ax att insända ett nytt läkarintyg.
Ett sådant intyg inkom också troligen till personaldetaljen och föranledde,
efter prövning av vederbörande läkare, avlåtandet av förenämnda skrivelse.
Ehrenfeldt kan ej ge någon förklaring till det förhållandet att läkarintyget
i fråga — lika litet som det av Ax den 14 mars 1959 till Svea livgarde insända
intyget — ej återfunnits bland Ax’ redovisningshandlingar. Enligt
den rutin som brukar användas i sådana ärenden torde läkarintyget tillsammans
med övriga sjukredovisningshandlingar ha översänts till läkarexpeditionen
för bedömande och därefter återställts till personaldetaljen.
Läkarens bedömande, som torde ha tecknats å intyget eller å en särskilt

179

bifogad lapp, har säkerligen inneburit att någon åtgärd ej skulle vidtagas
före Ax’ inryckning till tjänstgöring. Avlåtandet av skrivelsen den 22 april
har därefter av Ehrenfeldt betraktats som en ren verkställighetsåtgärd.
Vad i skrivelsen säges därom att Ax »kommer att prövas av granskningsnämnd»
bör ej fattas bokstavligt utan får tolkas så att Ax skulle, om behov
därav förelåg, granskas av dylik nämnd i samband med inryckningen. Skrivelsen
den 22 april 1959 dikterades av Ehrenfeldt för det kvinnliga biträde
som är föreståndare för den s. k. arbetsordergruppen. Därvid måste Ehrenfeldt
ha haft samtliga sjukredovisningshandlingar för Ax tillgängliga. Efter
undertecknandet av skrivelsen har Ehrenfeldt lämnat skrivelsen jämte handlingarna
till nyssnämnda föreståndare. Denna har sedermera efter skrivelsens
expediering överlämnat handlingarna till vederbörande tjänsteman vid
den s. k. stamkortsgruppen, där handlingarna skall förvaras i tillslutet
kuvert i avvaktan på den värnpliktiges inryckning, i samband varmed
sjukredovisningshandlingarna tillställes läkarexpeditionen. Det hade i förevarande
sammanhang ej övervägts att till vederbörande inskrivningsnämnd
eller inskrivningschef hänskjuta fråga om omprövning av Ax’ värnpliktsförhållanden.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 23 april 1963 till chefen föi
armén följande.

Av utredningen framgår att värnpliktige Ax vid inskrivningsförrättning
inom Stockholms inskrivningsområde den 16 oktober 1956 hänförts till besiktningsgrupp
1, tilldelats infanteriet i beriden jägartjänst och uttagits till
första tjänstgöring vid Norrlands dragoner samt att han sedermera inkallats
till nämnda tjänstgöring med inryckning den 19 maj 1959.

Sedan Ax den 23 februari — den 14 mars 1959 varit intagen på sjukhus
i Stockholm under diagnosen colit, begärde han i skrivelse sistangivna dag
till Svea livgarde, där han var truppregistrerad, att få fullgöra den beordrade
tjänstgöringen vid Livgardesskvadronen i stället för Norrlands dragoner
och åberopade därvid ett läkarintyg. Med anledning härav meddelade
personalofficeren Ohly den 21 mars 1959 beslut av innehall att Ax
skulle inställa sig enligt order men vid inryckningen borde begära läkarundersökning
för eventuell nedgruppering. Under tiden den 31 mars—den
18 april 1959 var Ax ånyo intagen å sjukhuset med samma diagnos som
tidigare. Förmodligen i samband med denna sjukhusvistelses upphörande
insände han, efter alt ha varit i förbindelse med personalofficeren Ehrenfeldt
vid Västerbottens regemente, där jämväl handlades personalärenden
rörande Norrlands dragoner, ett nytt läkarintyg. Ehrenfeldt meddelade i
anledning härav Ax genom skrivelse den 22 april 1959 att intyget icke föranlett
någon åtgärd från militärläkarens sida, att Av därför skulle inställa

180

sig enligt utsänd inkallelseorder samt att han komme att prövas av granskningsnämnd
vid inryckningen.

Intetdera av berörda båda läkarintyg synes ha varit i behåll då Ax den
19 maj 1959 inryckte till tjänstgöring, och det har icke kunnat utrönas
hur de förkommit. Detta förhållande finner jag vara i hög grad anmärkningsvärt,
icke minst därför alt intygen skulle ha haft betydelse vid bedömande
av Ax’ hälsotillstånd under tjänstgöringen. Det måste emellertid
anses att Ax med intygens insändande begärt ändring beträffande den vid
inskrivningen gjorda tilldelningen och ultagningen.

I 12 § andra stycket värnpliktslagen stadgas att, om på grund av värnpliktigs
kroppsbeskaffenhet eller hälsotillstånd fråga uppkommer om ändring
av tidigare fattat beslut rörande hans krigsduglighet eller rörande tilldelning
eller uttagning, sådan fråga skall avgöras av inskrivningsnämnd.
Inskriven värnpliktig äger i enlighet härmed, jämlikt 45 § inskrivningsförordningen,
insända ansökan om ändring till inskrivningschefen eller inskrivningsnämnden
för det inskrivningsområde han tillhör eller göra framställning
däroin vid inställelse vid inskrivningsförrättning eller inför inskrivningschefen,
och genom 65 § samma förordning har inskrivningsnämnd ålagts
att vid inskrivningsförrättning upptaga och pröva dylika ansökningar och
framställningar. Därest en värnpliktig, såsom i förevarande fall, inkommer
till annan militär myndighet med begäran om ändring beträffande krigsduglighet,
tilldelning eller uttagning, skall följaktligen ärendet överlämnas
till den behöriga myndigheten eller, om det ej låter sig göra, den värnpliktige
hänvisas till denna. Det må framhållas att vad i den av Kungl. Maj:t
i kommandoväg utfärdade personalredovisningsinstruktionen (PRI) del I
mom. 501 och 502 föreskrivits om personaldetaljs handläggning av ärenden
om ändring i värnpliktsförhållanden m. m. icke emot nyssnämnda bestämmelser
i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen kan giva truppregistreringsmyndighet
behörighet att fatta beslut såvitt nu är i fråga. Den
otydlighet som i detta hänseende synes vidlåda föreskrifterna i PRI har av
mig under hand påpekats för centrala värnpliktsbyrån och enligt vad jag
inhämtat är förslag till erforderliga jämkningar under utarbetande.1

På grund av det sålunda anförda har alltså envar av Ohly och Ehrenfeldt
förfarit felaktigt genom att själv fatta beslut i anledning av Ax’ begäran
om ändring beträffande tilldelning och uttagning i stället för att
till chefen för Stockholms inskrivningsområde överlämna handlingarna för
prövning.

Utrett är vidare att Ax i samband med inryckningen den 19 maj 1959
blev underkastad läkarundersökning av värnpliktige läkaren Kassman. I
sin därvid avgivna självdeklaration uppgav Ax att han sedan sex månader
led av colit, att han röntgenundersökts 1959 samt att han vårdats å sjukhus
samma år. Kassman fann emellertid icke något objektivt symtom på den

1 Se numera generalorder nr 1140 den 24 juni 1963 (TLB nr 29, TSB nr 29).

181

angivna sjukdomen och vidtog ej annan åtgärd än att han föreskrev skonkost.

Enligt mom. 10 i försvarets sjukvårdsstyrelses reglemente till ledning
vid läkarbesiktning av värnpliktiga och av dem som söker fast anställning
vid krigsmakten (besiktningsreglementet, intaget i Tjänstemeddelanden
från försvarets sjukvårdsstyrelse nr 8/1956, ny utgåva nr 12/1962) skall
läkarundersökning vid inryckningen för varje värnpliktig ha samma omfattning
som undersökningen vid inskrivningen. I mom. 1 av en vid reglementet
fogad bilaga 11 föreskrives beträffande utväljande av värnpliktiga
för utbildning i jägartjänst: De värnpliktiga skall uppfylla besiktningsreglementets
fordringar för tilldelning till infanteriet i jägartjänst. Även i övrigt
skall beaktas de mycket stora krav som jägartjänst ställer på de
värnpliktigas såväl psykiska som fysiska konstitution (främst rygg, leder
och fotter). Värnpliktiga med magsjukdomar och nervösa besvär får icke
utväljas. Värnpliktiga, som ifrågakommer för jägartjänst, skall genomgå
en mer detaljerad läkarbesiktning.

Med hänsyn till dessa föreskrifter hade det ålegat Kassman att vid inryckningsundersökningen
ägna större uppmärksamhet åt Ax än som skett.
Ehuru Ax icke då företedde några synbara tecken på sjukdom, framgick
av hans självdeklaration att han efter inskrivningen och så nyligen som
för ett fåtal månader sedan undersökts och vårdats för en sjukdom av sådan
art att, om uppgifterna i självdeklarationen var riktiga, hans användbarhet
i jägartjänst måste ifrågasättas. Kassman borde därför ha gjort sig
närmare underrättad om Ax’ hälsotillstånd genom att införskaffa upplysningar
om tidigare röntgenundersökning och sjukhusvård. Sedan Kassman
på detta sätt fått veta att diagnosen colit blivit ställd, hade han bort vidtaga
åtgärd för att frågan om ändring beträffande Ax’ krigsduglighet, tilldelning
och uttagning skulle komma under vederbörande inskrivningsnämnds
prövning.

Genom sin underlåtenhet i nu nämnda hänseenden har Kassman av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt.

Ytterligare visar utredningen att Ax jämväl efter inryckningsundersökningen
varit föremål för läkarbehandling. Sålunda sjukanmälde han sig
den 10 juni 1959 för tarmbesvär och blev mottagen av värnpliktige läkaren
Ernås. Denne införskaffade den vid Ax’ tidigare sjukhusvistelser förda
journalen, men sedan han givit viss medicinsk behandling avförde han
den 17 juni 1959 Ax ur sjukredovisningen. Den 8 juli 1959 besökte Ax på
grund av en fotskada sjukmottagning som hölls av bataljonsläkaren Mårtenson.
Då även Ax’ tarmbesvär därvid kom på tal ordinerades Ax medicin
för dessa. Samma dag blev han emellertid av Mårtenson avförd ur sjukredovisningen.
Sedan Ax den 28 juli 1959 ånyo sjukanmält sig för tarmbesvär
och av bataljonsläkaren Lindström intagits på förbandssjukhuset för
utredning under diagnosen colit, ombesörjde värnpliktige läkaren Söder -

182

ström nämnda utredning men lät den 14 augusti 1959 avföra Ax ur sjukredovisningen.
Då Ax den 17 augusti 1959 på nytt sjukredovisats av Söderström
uppkom tanke på omgruppering av Ax, men den 21 augusti 1959
blev Ax på ett av Söderström efter samråd med regementsläkaren Malmberg
avgivet förslag hemförlovad och beviljad anstånd under 600 dagar
med återstående tjänstgöring.

Vad sålunda upptagits giver vid handen att envar av Ernås, Mårtenson
och Söderström behandlat Ax för hans tarmbesvär men låtit honom återgå
i tjänst utan att någon åtgärd för omprövning av hans krigsduglighet,
tilldelning och uttagning vidtagits. Ovannämnda, genom besiktningsreglementet
givna föreskrifter om utväljande av värnpliktiga för utbildning i
jägartjänst är visserligen närmast tillämpliga vid läkarbesiktning i samband
med inskrivning och inryckning. Om det emellertid vid senare läkarundersökning
visar sig att värnpliktigs hälsotillstånd ändrats eller blivit vid
tidigare besiktning oriktigt bedömt, måste självfallet vederbörande läkare
tillse att den värnpliktiges tjänstgöring ej står i strid mot föreskrifterna.
I förevarande fall har Ernås, Mårtenson och Söderström, lika väl som
Kassman, kunnat taga del av Ax’ vid inryckningsundersökningen avgivna
självdeklaration och genom upplysningar om Ax’ tidigare sjukhusvistelser
vinna klarhet angående beskaffenheten av hans sjukdom. Kassmans underlåtenhet
att vidtaga åtgärd för omprövning av Ax’ krigsduglighet, tilldelning
och uttagning kan väl i viss mån ha misslett Ernås, Mårtenson och
Söderström i fråga om behovet av sådan omprövning, men å andra sidan
har dessa i och med en eller flera sjukanmälningar av Ax fått särskilt
påtaglig anledning att överväga behovet därav.

Vid dessa förhållanden har envar av Emås, Mårtenson och Söderström,
genom underlåtenhet att vidtaga åtgärd för att få till stånd omprövning
av Ax’ krigsduglighet, tilldelning och uttagning, av försummelse, oförstånd
eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt.

Slutligen är upplyst att Ax med skrivelse den 28 oktober 1960 till regementsläkaren
vid Norrlands dragoner insänt ett den 27 oktober 1960 dagtecknat
läkarintyg, enligt vilket Ax vid flera tillfällen åren 1959 och 1960
vårdats på sjukhus för kronisk colit. Sedan skrivelsen och intyget överlämnats
till Svea livgarde beslöt Ohly den 14 november 1960 efter samråd
med regementsläkaren Ullmark att framställningen icke för närvarande
skulle föranleda någon åtgärd men att frågan om Ax’ tjänstbarhet skulle
återupptagas i samband med inkallelse till fortsatt första tjänstgöring.

Med hänsyn till läkarintygets innehåll och ovan återgivna föreskrifter i
besiktningsreglementet synes det uppenbart att Ax’ placering i jägartjänst
icke borde upprätthållas. Enligt min mening har Ullmark därför saknat fog
att för sin del uppskjuta ställningstagandet till Ax’ framställning. Ullmark
hade bort beakta att det för en värnpliktig måste vara av stor betydelse att
i god tid få kännedom om sin tjänstgöringsskyldighet.

183

Eftersom Ax’ framställning inneburit att tråga om ändring åtminstone
beträffande tilldelning och uttagning uppkommit, hade emellertid i enlighet
med vad i det föregående utvecklats Ohly bort överlämna framställningen
till inskrivningschefen. Genom att han icke gjort det utan i stället själ\
fattat beslut har han alltså förfarit felaktigt.

Av det anförda framgår att felaktigheter begåtts av ett flertal befattningshavare.
Ohly och Ehrenfeldt har asidosatt sin skyldighet att till inskrivningsmyndighet
överlämna prövningen av uppkomna frågor om ändring
beträffande Ax’ tilldelning och uttagning. Om endast den ena a\ Ax
framställningar i mars och april 1959 handlagts på rätt sätt, synes Ax icke
ha. behövt underkasta sig olägenheten av inställelse vid Norrlands dragoner

i Umeå utan torde antingen ha frikallats eller fått fullgöra sin tjänstgöring
vid Svea livgarde i Stockholm. Riktig handläggning av Ax’ framställning
i oktober 1960 skulle ha medfört att Ax inom tämligen kort tid
fått visshet om sin framtida tjänstgöringsskyldighet. Kassman, Ernås, Mårtenson
och Söderström har försummat sin plikt att med anledning av Ax’
hälsotillstånd vidtaga åtgärder för ändring av hans tilldelning och uttag -

ning. Därest någon av dem fullgjort vad som i detta avseende alegat honom,
skulle Ax ha undgått tjänstgöring för vilken han ej var lämpad.
Emellertid är Ax numera frikallad från militärtjänstgöring, och såsom

överläkaren Silwer i egenskap av medlem i medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd uttalat framgår ej av handlingarna i ärendet att den av Ax fullgjorda
militärtjänsten inverkat menligt på hans sjukdom. På grund hära\
och då förekomna fel uppenbarligen skett av ovarsamhet, utan vrång avsikt,
finner jag mig kunna låta bero vid de erinringar som innefattas i det

anförda.

Vad i ärendet förekommit har jag ansett vara av beskaffenhet att böra
bringas till Eder kännedom. Utöver de omständigheter som framgår av
det ovan av mig anförda vill jag framhålla att Silwer funnit det anmärkningsvärt
att »så många» läkare ej reagerat i överensstämmelse med besiktningsreglementets
anvisningar samt ifrågasatt om man kan räkna med
att de detaljerade bestämmelserna i reglementet är aktuella för sådana läkare
som ej har ordinarie anställning vid krigsmakten. Sjukvårdsstyrelsen
har visserligen i anledning härav förklarat att undervisning om besiktningsreglementet
lämnas vid de fackutbildningskurser som gives för värnpliktiga
läkare, men kvar står likväl att det övervägande flertalet av de läkare som
kommit i beröring med ifrågavarande fall icke visat sig ha tull insikt om
betydelsen i militärt hänseende av Ax’ sjukdom.

Med denna skrivelse är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Ohly, Ehrenfeldt, Kassman, Ernås, Mårtenson, Söderström och Ullmark
skulle genom arméchefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift av skrivelsen tillställdes Ax.

184

10. Fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom. inskrivnings,
förordningen att viss frånvaro från tjänstgöring skall
föranleda hemförlovning

Genom en den 18 oktober 1961 dagtecknad skrivelse av tjänstförrättande
chefen för Skånska trängregementet överstelöjtnanten B. Liining har
frågan om tjänstgöringsförhållandena för värnpliktige nr 420402-263 S. B.

O. Ax underställts militieombudsmannens prövning. Av skrivelsen jämte
därvid fogade bilagor — bl. a. sjukredovisningshandlingar beträffande Ax
— framgick följande.

Ax inryckte den 8 maj 1961 till Skånska trängregementet för fullgörande
av första tjänstgöring å sammanlagt 317 dagar. Den 20 augusti 1961
fick Ax under permission i en fotbollsmatch ett slag mot högra delen avansiktet
och var för vård av därvid ådragen fraktur och hjärnskakning intagen
på Jönköpings läns centrallasaretts öronklinik den 20—den 24 augusti
1961. Enligt ett den 30 i samma månad dagtecknat meddelande från t. f.
underläkaren P. O. Elfstrand till regementsläkaren vid trängregementet
hade vid telefonsamtal med en bataljonsläkare vid regementet bestämts att
Ax efter vistelsen på öronkliniken skulle tills vidare få vistas i hemmet och
skötas under ambulant kontroll vid kliniken »under åtminstone tre veckor».
Enligt meddelandet skulle frakturen därefter sannolikt komma att vara
konsoliderad och Ax kunna gå sjukredovisad »i någon grupp». Efter att
ha erhållit nämnda meddelande bedömde regementsläkaren S. Hagberg
att Ax i anledning av'' skadan skulle komma att vara frånvarande från
tjänstgöring under mer än en tiondel av inkallelsetiden. Ax förklarades därför
icke disponibel för tjänstgöring under en tid av elva månader. Anteckning
som gjorts om förklaringen å läkarkort för Ax har bestyrkts av bataljonsläkaren
vid regementet L. Rignell. Till följd av förklaringen blev Ax
hemförlovad av regementschefen den 1 september 1961 jämlikt 116 § 1
mom. inskrivningsförordningen, enligt vilken bestämmelse hemförlovning
skall ske om tiden för frånvaro på grund av sjukdom ådragen utom tjänsten
kan förutses komma att överstiga en tiondel av tiden för den tjänstgöring
till vilken vederbörande är inkallad. Ax hemställde sedermera att få förklaringen
hävd och få fullgöra sin påbörjade första tjänstgöring. Till stöd för
sin anhållan åberopade Ax ett av biträdande överläkaren vid sagda öronklinik
G. Andrén den 5 september 1961 utfärdat intyg, vari anfördes bl. a. att
Ax vid återbesök den 4 september 1961 befunnits besvärsfri, att han genast
skulle kunna inställa sig för tjänstgöring sjukredovisad i grupp såsom delvis
tjänstbar och att sjukredovisningen skulle behöva vara aktuell endast
någon vecka. Regementschefen fann sig icke kunna fatta beslut att återkalla
Ax i tjänst på grund av innehållet i nyssnämnda intyg, enär Hagberg ej ansett
sig ha anledning att ändra sin uppfattning om Ax’ tjänstbarhet. Med

185

hänsyn till läkarnas olika uppfattning härom underställdes frågan emellertid
av regementschefen arméchefens prövning. På begäran av chefen för
centrala värnpliktsbyrån, till vilken ärendet överlämnades, avgav försvarets
sjukvårdsstyrelse den 9 oktober 1961 yttrande, vari anfördes: Sjukvårdsstyrelsen
anser att vederbörande militärläkare bort avvakta patientens återbesök
på öronkliniken för att få möjlighet till ett säkrare bedömande av tillståndet
och den sjukredovisningstid som skulle kunna förväntas komma i
fråga. Styrelsen anser att Ax icke bort hemförlovas utan att han bör beredas
tillfälle att fullgöra honom åliggande återstående tjänstgöringsskyldighet
snarast möjligt.

Centrala värnpliktsbyrån anförde i skrivelse till regementschefen den 12
oktober 1961: Sedan den centrala myndigheten i sjukvårdsfrågor inom försvaret
icke biträtt förbandsläkarens bedömning saknas bärande grund för
att vidhålla beslutet om hemförlovning utan Ax’ eget medgivande. Med hänsyn
till föreliggande omständigheter föreslår centrala värnpliktsbyrån därför
att regementschefen återkallar hemförlovningsbeslutet.

I yttrande som med anledning härav på regementschefens anmodan avgavs
av Hagberg den 16 oktober 1961 förklarade denne sig fortfarande vidhålla
sin uppfattning om Ax’ tjänstbarhet och anförde: En skallskada,
där såsom i förevarande fall såväl okben som överkäksben brutits, är av
den storleksordningen att den åtföljande hjärnskakningen knappast kan
anses vara lindrig, även om tiden för medvetslösheten varit kort. Vid regementet
brukar sjukredovisningstiden för en sådan hjärnskakning uppgå
till 5—6 veckor och fallen vårdas på militärt eller civilt sjukhus eller i
hemmet, då den militära miljön inte kan anses ge den skadade tillräckligt
lugn vila under konvalescensperioden. Det var hjärnskakningen och dess behandling,
som satts i centrum vid Hagbergs bedömning av fallet, och
sjukredovisningstiden beräknades bli så lång att eventuella sensymtom
skulle hinna yppa sig och därigenom få lämplig behandling. Genom denna
syn på skadan garderades också kronan mot ekonomiska anspråk från Ax
vid eventuellt bestående men. Vid Hagbergs bedömning stod det klart att
enligt de principer som tillämpas vid regementet Ax’ sjukredovisningstid
kunde förutses vara i 5—6 veckor, vilket överstiger en tiondel av hans
tjänstgöringstid. Bedömningen av sjukredovisningstidens längd har gjorts
med ingående kännedom om de påfrestningar som den militära tjänsten
och miljön erbjuder vid regementet. Ett sådant bedömande kan knappast
göras av annan än förbandets ordinarie läkare. 1 sammanhanget kan
åberopas ett av sjukvårdsstyrelsen i annat ärende i skrivelse till regementschefen
den 28 mars 1960 gjort uttalande, vari anfördes att det enligt
styrelsens uppfattning generellt måste uppställas väsentligt högre krav ur
fysisk synpunkt för militärtjänstgöring även i hesiktningsgrupp 4 än som
ofta motsvarar vad som menas med »arbetsförhet» då det gäller civilt arbete.
Det skulle kunna invändas att Ax exempelvis genom enskild förlägg -

186

ning eller annan ålgärd skulle ha kunnat deltaga i viss lättare tjänst såsom
teorilektioner, givetvis sjukredovisad i grupp. Vid regementet tillämpas
emellertid den praxis att värnpliktiga i besiktningsgrupp 1 eller 2, som på
grund av sjukdom eller skada, vartill tjänsten ej varit orsak, icke kan deltaga
i full tjänst, omedelbart hemförlovas, om sjukredovisningstiden beräknas
överstiga en tiondel av tjänstgöringstiden.

Med hänsyn till Hagbergs inställning och då Ax varit ur tjänst två månader
och därför bedömdes icke kunna utbildas till avsedd krigsbefattning
förklarade tjänstförrättande regementschefen i sin skrivelse till militieombudsmannen
sig icke kunna följa centrala värnpliktsbyråns rekommendation
att beslutet om Ax’ hemförlovning skulle återkallas.

Sedan inilitieombudsmannen hos chefen för armén anhållit om yttrande
i ärendet, inkom från chefen för sektion III inom arméstaben översten
K.-G. Magnusson ett den 31 oktober 1961 på uppdrag av arméchefen avgivet
yttrande, varvid fanns fogade avskrifter av dels en av chefen för centrala
värnpliktsbyrån översten H. Nygren till chefen för Skånska trängregementet
ställd skrivelse den 20 oktober 1961 dels ock ett av centrala
värnpliktsbyrån till arméstaben avgivet yttrande den 25 oktober 1961. Av
Nygrens skrivelse framgick att Nygren på uppdrag av chefen för armén
beslutat att hemförlovningsbeslutet för Ax skulle återkallas samt att Ax
skulle tillgodoräknas hela tiden sedan inryckningsdagen till första tjänstgöringen
såsom fullgjord tjänstgöringstid. Centrala värnpliktsbyrån anförde
i sitt yttrande: Sedan regementschefen i en till byrån den 17 oktober
1961 inkommen skrivelse anmält att han icke ämnade återkalla beslutet
om hemförlovning av Ax beslöt chefen för byrån på uppdrag av chefen för
armén att regementschefen skulle beordras återkalla hemförlovningsbeslutet.
Hagberg synes ha handlat riktigt då han, efter att ha bedömt att
Ax icke skulle bli tjänstbar inom en tid som understeg en tiondel av tjänstgöringstiden,
förklarade denne icke disponibel. Däremot anser chefen för
byrån att i det ändrade läge som uppstått sedan biträdande överläkaren vid
öronkliniken vid Jönköpings läns centrallasarett bedömt patienten som
besvärsfri, Hagberg bort ompröva sitt beslut. Då försvarets centrala myndighet
i sjukvårdsfrågor ansett att Ax borde beredas tillfälle fullgöra honom
åliggande återstående tjänstgöringsskyldighet snarast möjligt har byråns
ståndpunkt varit att en värnpliktig icke skall bli lidande på att en
lokal myndighet icke velat ompröva ett beslut trots att nya förhållanden
inträtt sedan beslutet fattades. — I det av Magnusson avgivna yttrandet anfördes
att regementschefens beslut att bemförlova Ax liksom Hagbergs till
grund för beslutet liggande medicinska bedömande icke syntes föranleda
erinran, ävensom att centrala värnpliktsbyråns beslut syntes välgrundat
och biträddes.

Fortsättningskort till läkarkort för Ax inkom genom försorg av tjänstförrättande
regementschefen till militieombudsmansexpeditionen den 26

187

oktober 1%1. Av anteckningar å fortsättningskortet — vilka bestyrkts av
Rignell — framgick att Ax enligt egen uppgift friskskrivits den 17 eller den
18 september 1961 och därefter skött sin civila syssla som metallarbetare
utan subjektiva besvär samt att han, sedan beslutet om hemförlovningen
hävts, ånyo inkallats och inställt sig vid regementet den 23 oktober 1961, att
han vid undersökning vartill han kallats den 25 i samma månad befunnits
ha viss blodtrycksförhöjning och reflexanomali ävensom att han på grund
därav sistnämnda dag sjukredovisats i hemmet i avvaktan på neurologisk
undersökning.

I skrivelse till försvarets sjukvårdsstyrelse den 28 november 1961 anhöll
militieombudsmannen — under hänvisning särskilt till vad i ärendet förekommit
efter det styrelsen den 9 oktober 1961 avgivit förut omförmälda
yttrande till chefen för centrala värnpliktsbyrån — att styrelsen ville, efter
den utredning som befanns erforderlig, avgiva yttrande till militieombudsmannen.
Med anledning härav inkom styrelsen med ett den 16 december
1961 dagtecknat yttrande, varvid var fogade fotografiska kopior av dels
ett meddelande den 20 november 1961 från överläkaren vid Jönköpings läns
centrallasaretts medicinska klinik O. Nordenfelt till bataljonsläkaren Rignell
och dels ytterligare fortsättningskort till läkarkort för Ax. I meddelandet,
varav framgick att Ax varit intagen å lasarettet för observation den
15—den 20 november 1961, anfördes att Ax var subjektivt besvärsfri, att
intet patologiskt funnits i hans nervstatus, att normalt blodtryck konstaterats,
att läkaren funnit Ax vara fullt återställd och fullt arbetsför samt att Ax
enligt överenskommelse skulle infinna sig vid regementet den 27 november
1961 för bedömning. Fortsättningskortet utvisade att Ax varit sjukredovisad
i hemmet under tiden den 25 oktober—den 22 november 1961 och att
han den 23 november 1961 inställt sig å militärsjukhuset och därvid under
hänvisning till den vid Jönköpings lasarett gjorda utredningen av Rignell
avförts ur sjukredovisningen.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i yttrandet till militieombudsmannen: Hagberg
har i sitt yttrande till regementschefen anfört att det var hjärnskakningens
behandling som satts i centrum vid bedömningen, varvid sjukredovisningstiden
beräknats så lång, att eventuella sensymtom skulle hinna
yppa sig och därigenom få lämplig behandling, och vidare, att en skallskada,
där såväl okben som överkäksben brutits, är av den storleksordningen,
att en åtföljande hjärnskakning knappast kan anses vara lindrig även
om tiden för medvetslösheten varit kort. Av uppgift i det av Elfstrand avgivna
läkarintyget framgår emellertid, att den behandlande läkaren uppfattat
hjärnskakningen såsom »lindrig». I intyget av Andrén påpekas också,
att Ax, som varit inlagd på lasarettet under fem dagar, redan vid återbesök
den 4 september 1961 var helt besvärsfri och genast skulle ha kunnat
infinna sig till tjänstgöring sjukredovisad i grupp såsom delvis tjänstbar.
Varken anteckningarna på vederbörande läkarkort eller meddelandet

188

från Nordenfelt till Rignell, i vilket anges att Ax haft en zygomaticusfraktur
och en lättare commotio cerebri, lämnar några uppgifter som skulle
kunna tyda på att hjärnskakningen i det aktuella fallet varit att anse som
annat än lindrig. Det synes sålunda föreligga en skiljaktig bedömning beträffande
den aktuella hjärnskakningen mellan de behandlande sjukhusläkarna
och vederbörande förbandsläkare. Den av Hagberg i sammanhanget
åberopade skrivelsen från sjukvårdsstyrelsen till regementschefen den 28
mars 1960 innehåller en kommentar till bestämmelsen i besiktningsreglementets
feltabell, ordningsnummer 020 (d. v. s. tuberkulos i lungor och
lungsäck). I skrivelsen sägs, att det enligt styrelsens uppfattning »generellt
måste uppställas väsentligt högre krav ur fysisk synpunkt för militärtjänstgöring
även i besiktningsgrupp 4 än som ofta motsvarar vad som menas
med arbetsförhet då det gäller civilt arbete». En sådan inställning utesluter
givetvis icke, att en individuell bedömning i det enskilda fallet måste komma
till stånd. Sjukvårdsstyrelsen finner sammanfattningsvis, att den senare
utvecklingen av här ifrågavarande fall beträffande Ax närmast ger ett
ytterligare stöd för de uttalanden som sjukvårdsstyrelsen gjort i sin skrivelse
till chefen för centrala värnpliktsbyrån den 9 oktober 1961.

I skrivelse den 24 januari 1962 till sjukvårdsstyrelsen framhöll militieombudsmannen
att vissa i ärendet uppkomna frågor syntes böra ytterligare
belysas och anförde vidare: Ax synes ha friskskrivits den 17 eller
den 18 september 1961 och därefter skött sin civila syssla som metallarbetare.
Efter ny inkallelse inställde han sig vid trängregementet den 23 oktober
1961 och undergick läkarundersökning den 25 oktober 1961. I anledning
av denna blev han sjukredovisad i hemmet och hänvisad till neurologisk
undersökning. Det synes böra klargöras om initiativet till läkarundersökningen
den 25 oktober togs av vederbörande förbandsläkare, Ax eller
annan person, vad anledningen var till nämnda initiativ och huruvida läkaren
hade fog för sina angivna åtgärder. Fråga är även om icke Ax, i stället
för att sjukredovisas i hemmet, hade bort sjukredovisas såsom delvis
tjänstbar i grupp 1 eller 2. Om Ax sjukredovisats i någon av nämnda grupper
skulle, såvitt framgår av Hagbergs yttrande till regementschefen den
16 oktober 1961, tiden för dylik redovisning ha medräknats vid beräkning
av den del av tjänstgöringstiden (en tiondel), som kan föranleda heinförIovning
enligt 116 § inskrivningsförordningen. Hagberg anför nämligen
att vid regementet den praxis tillämpas att värnpliktiga i besiktningsgrupp
1 eller 2 som på grund av sjukdom eller skada vartill tjänsten icke varit orsak
icke kan deltaga i full tjänst, omedelbart hemförlovas om sjukredovisningstiden
beräknas överstiga en tiondel av tjänstgöringstiden. Fråga är
om denna praxis kan anses riktig. — Militieombudsmannen hemställde att
styrelsen till klarläggande av ifrågavarande spörsmål skulle föranstalta om
och inkomma med viss, närmare angiven utredning samt avgiva yttrande
i saken.

189

Med anledning härav inkom från sjukvårdsstyrelsen den 17 februari
1962 en skrivelse varvid fanns fogad en till sjukvårdsstyrelsen ställd skrivelse
från chefen för regementet den 6 februari 1962, innefattande uppgifter
som lämnats vid förhör som av nämnde chef anställts med Hagberg och
Ax.

Hagberg anförde vid förhöret beträffande de av militieombudsmannen
berörda frågorna: Undersökningen av Ax vidtogs i samrad med regementschefen
för att fastställa Ax’ militära tjänstbarhet efter olycksfallet. Så
sker med alla värnpliktiga som sjukredovisats i hemmet av annan läkare,
innan de tillätes gå i full (eller reducerad) tjänst, även om de friskförklarats
av den andre läkaren. Ax kallades sålunda till sjukvisitationen den 25
oktober 1961 och undersöktes av Rignell, som konstaterade förhöjt blodtryck,
reflexrubbningar och dålig koordinationsförmåga hos Ax. Hagberg
har i hemförlovningsfrågan den uppfattningen, att om för en värnpliktig
sjukdomstiden beräknas bli så lång att vederbörande ej beräknas kunna
utbildas till avsedd krigsbefattning och sjukdomstiden överstiger en tiondel
av tjänstgöringstiden, vederbörande skall förklaras icke disponibel. Vid
undersökningen den 25 oktober företedde Ax sådana symtom att fortsatt
utredning ansågs nödvändig. Då hade för övrigt Ax redan varit frånvarande
mer än en tiondel av tjänstgöringstiden.

Ax uppgav att han ej tagit initiativet till undersökningen den 25 oktober
utan blivit beordrad att inställa sig till denna.

Sjukvårdsstyrelsen anförde: Initiativet till undersökningen den 25 oktober
har tagits av Hagberg i överensstämmelse med den praxis som tilllämpas
vid regementet. Spörsmålet huruvida Ax skolat sjukredovisas i
hemmet eller i grupp 1 eller 2 torde få anses vara en bedömningsfråga, som
skall avgöras av vederbörande förbandsläkare. Med hänsyn till den relativt
långa väntetiden för erhållande av neurologisk specialutredning kunde doek
enligt sjukvårdsstyrelsens mening Ax lämpligen ha sjukredovisats i grupp,
varigenom han icke undandragits möjligheten till viss fortsatt utbildning.
Mot den praxis som tillämpas vid regementet i vad rör beräkning av tid
vid prövning av frågor om hemförlovning synes med hänsyn till bestämmelserna
i 116 § och 115 § 2 mom. inskrivningsförordningen intet vara
att erinra, under förutsättning att vederbörande läkare i varje särskilt fall
med säkerhet kan förutse att frånvarotiden kommer att överstiga eu tiondel
av tiden för den tjänstgöring, till vilken den värnpliktige blivit inkallad.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till centrala värnpliktsbyrån den
1 mars 1962 anmodat byrån att, efter samråd med arméöverläkaren, yttra
sig beträffande förenämnda vid regementet tillämpade praxis, anförde byrån
i en den 13 mars 1962 till militieombudsmannen inkommen skrivelse att
byrån liksom arméöverläkaren anslöt sig till sjukvårdsstyrelsens nyssberörda
tolkning av 115 och 116 §§ i inskrivningsförordningen.

Efter det militieombudsmannen vid överläggning med chefen för centrala

190

värnpliktsbyrån hemställt att byrån ville ytterligare överväga angivna tolkningsfråga,
avgav byrån i samråd med arméöverläkaren den 11 maj 1962 förnyat
yttrande, vari anfördes: Enligt 115 § 1 mom. inskrivningsförordningen
skall i tjänstgöring enligt 27 § 1 inom. värnpliktslagen inräknas, förutom tid
för vederbörligen anbefallda övningsuppehåll och tid varunder tjänstledighet
åtnjutits, tid varunder värnpliktig ej deltagit i tjänstgöring till följd av sjukdom
eller skada, vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak. Frånvaro
från tjänstgöring av annan orsak än nu angivits tillgodoräknas enligt 115 §
2 mom. första stycket inskrivningsförordningen icke såsom tjänstgöringstid;
dock skall enligt detta stadgande tid för sådan frånvaro — med undantag
av tid för frånvaro som enligt 117 § samma förordning skall föranleda
eftertjänst — tillgodoräknas värnpliktig, om den tjänstgöring till vilken
han varit inkallad icke genom hemförlovning avbrutits. Omfattade inkallelse
som avses i 115 § 2 mom. första stycket flera slag av tjänstgöring enligt
27 § värnspliktslagen skall enligt 115 § 2 mom. andra stycket, vid tilllänrpning
av bestämmelserna i första stycket, den med inkallelsen avsedda
tiden för varje sådant slag av tjänstgöring anses som en enhet för sig.
Därvid skall enligt andra stycket iakttagas att tjänstgöring, som enligt
bestämmelserna i 103 § 2 mom. första och andra styckena inskrivningsförordningen
skall för där avsedda fall anses utgöra ett slag av tjänstgöring,
även skall i nu förevarande avseende anses utgöra ett slag av
tjänstgöring. I 116 § 1 mom. första stycket sagda förordning stadgas att
om ej i kommandoväg annorlunda bestämmes skall i anledning av frånvaro
från tjänstgöring av annan orsak än i 115 § 1 mom. angivits värnpliktig
hemförlovas, när tiden för frånvaron överstigit en tiondel av tiden
för den tjänstgöring, till vilken han blivit inkallad, eller när det kan
förutses att frånvarotid kommer att överstiga nämnda tidrymd. Vid bestämmandet
av en tiondel av tjänstgöringstid, varom i 116 § 1 mom. första
stycket förmäles, skall enligt andra stycket i samma moment vad i 115 §
2 mom. andra stycket föreskrives äga motsvarande tillämpning. Av de angivna
stadgandena synes otvetydigt framgå att med begreppet »tjänstgöring
till vilken värnpliktig varit inkallad» skall förstås tjänstgöring (slag
av tjänstgöring) enligt 27 § värnpliktslagen, det vill säga t. ex. första tjänstgöring,
tjänstgöring i en följd, repetitionsövning och fortsatt tjänstgöring
men icke sådan »tjänstgöring» som på exempelvis inryckningsgeneralorder
brukar angivas såsom fältpolistjänst, handräckningstjänst eller dylikt.

Centrala värnpliktsbyrån anförde vidare: Enligt sjukvårdsstyrelsens den
15 december 1950 utfärdade »Bestämmelser angående sjukredovisning vid
försvarsväsendet i fred (Sjukred F)» är i tjänst varande personal antingen
friskredovisad eller sjukredovisad. Med friskredovisad avses tjänstbar personal
och sålunda även behandlings- och kontrollfall, vilka sistnämnda utan
att tjänstbarheten är nedsatt dock är i behov av viss behandling eller kontroll.
Sjukredovisad personal hänföres till endera av följande kategorier,

191

nämligen delvis tjänstbar och icke tjänstbar personal. Delvis Ijänslbar personal
hänföres i sin tur till endera av sjukredovisningsgrupperna 1 eller 2.
Till grupp 1 hänföres personal som kan deltaga i tjänstgöring med viss
särskilt angiven inskränkning, exempelvis med befrielse från gymnastik
eller från bärande av vapen eller packning. Till grupp 2 hänföres personal
som kan deltaga i teoretisk undervisning, expeditions-, vakt- eller motsvarande
tjänst, allt inomhus. Läkaren kan med bibehållande av gruppsiffran
2 genom särskild anteckning föreskriva ökning respektive inskränkning i
tjänstgöringen. För icke tjänstbar personal förekommer såsom vårdformer
vård i förläggningen, i hemmet, å eget militärsjukhus, å annat militärsjukhus
samt å civilt sjukhus. — Sjukredovisning såsom delvis tjänstbar (alltså
i grupp 1 eller 2) bör icke betraktas som frånvaro från tjänstgöring. Det
må i sammanhanget erinras om att enligt personalredovisningsinstruktionen
del I mom. 582 arrest med tjänstgöring ej betraktas såsom sådan frånvaro.
Såsom frånvaro från tjänstgöring bör anses tid då vederbörande är
sjukredovisad såsom icke tjänstbar, och detta oberoende av vilken vårdform
som tillämpats. Hagberg har uppgivit att vid regementet tillämpas den
praxis, att värnpliktig i besiktningsgrupp 1 eller 2, som på grund av sjukdom
eller skada vartill tjänsten ej varit orsak ej kan deltaga i »full tjänst»,
omedelbart hemförlovas om sjukredovisningstiden beräknas överstiga en
tiondel av tjänstgöringstiden. Denna praxis, som alltså innebär att tid för
sjukredovisning såsom delvis tjänstbar räknas som frånvarotid, synes med
hänsyn till vad som anförts icke vara riktig. Nämnas må att vid ett par tillfällen
till centrala värnpliktsbyrån framförts den synpunkten, att skäl i
vissa fall kan föreligga att icke tillgodoräkna värnpliktig tid för sjukredovisning
i grupp därest hemförlovning skulle bli aktuell, nämligen då under
viss del av utbildningstiden tillämpningsövningar utom förläggningsorten
ägt rum, vid vilka den värnpliktige på grund av sjukredovisningens art ej
kunnat följa sitt förband. Vissa skäl kan måhända finnas för en ändring
av bestämmelserna i sådan riktning. Det torde dock därvid bli mycket svårt
att klart angiva de fall i vilka vederbörande skulle räknas som tjänstgörande
respektive frånvarande, varför gränsfallen torde bli talrika och svårbedömda.
En ändring av bestämmelserna i antydd riktning kan därför från
de synpunkter byrån har att företräda ej förordas. Då det emellertid framkommit
att på några håll förefinnes viss tveksamhet om de nuvarande bestämmelsernas
innebörd torde kunna övervägas ett förtydligande av desamma
i syfte att klargöra vad som avses med begreppet »tjänstgöring»
och att endast sjukredovisning såsom icke tjänstbar skall anses som frånvarotid
som kan föranleda hemförlovning.

Enligt uppgift som inkommit till militieombudsmansexpeditionen har
Ax trots det förekomna avbrottet i hans tjänstgöring kunnat fullfölja påbörjad
underbefälsutbildning och efter särskild prövning av regementschefen
godkänts i nämnda utbildning, befordrats till korpral samt utryckt

vid den frän början avsedda tidpunkten för utryckningen, den 22 mars
1962.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till medicinalstyrelsen den 14
juni 1962 anhållit om yttrande i frågan huruvida Hagberg eller Rignell
gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom sina åtgöranden beträffande
Ax, avgav medicinalstyrelsens disciplinnämnd den 22 november 1962
yttrande, varvid fanns fogade bl. a. utlåtande av medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd professorn O. Hultén den 30 augusti 1962, ett
av Hagberg och Rignell den 26 september 1962 gemensamt avgivet yttrande
samt yttrande av sjukvårdsstyrelsen till medicinalstyrelsen den 9 oktober
1962.

Hultén anförde i utlåtandet bl. a. följande. Motivet för hemförlovningen
av Ax var givetvis den hjärnskakning, som han erhöll vid olyckshändelsen.
Frakturerna var icke av den art att de påverkade tjänstbarheten. Att Ax
erhöll en hjärnskakning framgår av sjukjournalens uppgift att han hade
minnesförlust för olyckshändelsen, varit avsvimmad några sekunder samt
kräkts efteråt. Den kortvariga förlusten av medvetandet tyder på att hjärnskakningen
var lindrig men den föranledde dock observation på sjukhuset
under »fyra» dagar. Sviterna efter en commotio cerebri är mycket oberäkneliga.
I de flesta fall är de snart övergående, men ibland blir de både
långvariga och obehagliga. Dessa postcommotionella besvär står icke i
proportion till symtomen vid själva commotionen och är i förväg fullständigt
oberäkneliga. Även efter en så lindrig hjärnskakning som förelegat i
fallet Ax kan långvariga och svåra symtom uppträda i form av huvudvärk,
yrsel, psykisk uttröttbarhet, dålig koncentrationsförmåga etc. Dessa symtom
uppträder i samband med kroppsliga och själsliga ansträngningar, de
minskar arbetsförmågan och de omöjliggör deltagande i militära övningar.
Hagberg kan alltså åberopa medicinska skäl för hemförlovningen av Ax på
elva månader. Vid den tidpunkt då detta skedde, den 1 september 1961,
var det emellertid omöjligt att förutsäga om det skulle uppkomma några
sviter av hjärnskakningen. Andréns intyg av den 4 september gav icke heller
någon ledning för bedömning av prognosen, ty Ax kom då från vila i
hemmet och hade ej utsatt sig för ansträngningar. Risken för postcommotionella
besvär för Ax uppskattar Hultén till cirka 10 procent efter den
subjektiva erfarenhet som Hultén har av talrika olycksfall. Man kan naturligtvis
tänka sig ett annat tillvägagångssätt än det Hagberg tillämpade,
t. ex. att Ax gått i tjänst på försök och blivit hemförlovad senare, om han
fått postcommotionella besvär. Ett dylikt förfarande hade kanske varit riktigare
med hänsyn till den relativt ringa risken för sviter, som kunnat göra
Ax tjänsteoduglig, men om ett sådant förfarande är lämpligt ur rent militära
synpunkter, kan Hultén ej bedöma. Den neurologiska undersökningen
på lasarettet den 15—den 20 november 1961 anser Hultén befogad som en
trygghetsåtgärd för att utesluta förhandenvaron av s. k. posttrauinatisk

193

encephalopati, och den kom till stånd på lämplig tidpunkt från olyckshändelsen.
Undersökningen visar, att Ax är fullt återställd och att han undsluppit
postcommotionella besvär. Sammanfattningsvis uttalar Hultén att Hagberg
har rätt i sin uppfattning att risk fanns för uppkomsten av postcommotionella
besvär, som kunnat göra Ax militärt tjänsteoduglig, att Andréns intyg
av den 4 september 1961 icke gav någon ledning för bedömandet av denna
risk samt att risken för dylika besvär erfarenhetsmässigt är så ringa,
att Ax kunde ha återgått i tjänstgöring på försök och sedermera hemförlovats
om besvär uppträtt.

Hagbergs och Rignells yttrande innehöll i sak icke något utöver vad Hagberg
tidigare anfört i ärendet.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande till medicinalstyrelsen: Sjukvårdsstyrelsen
vidhåller sin i yttrandet till militieombudsmannen den 16
december 1961 uttalade uppfattning. Denna synes även stå i överensstämmelse
med Hulténs uttalande, att risken för postcommotionella besvär erfarenhetsmässigt
är så ringa, att Ax kunde ha återgått i tjänstgöring. Om
sedermera sådana besvär skulle ha uppträtt som motiveTat hemförlovning,
hade givetvis möjlighet funnits att taga förnyad ställning till denna
fråga.

Disciplinnämnden uttalade i sitt yttrande: Då utredningen ger vid handen,
att Hagberg och Rignell för sitt ställningstagande i fallet icke saknat
medicinska skäl, anser nämnden, att varken Hagberg eller Rignell kan
läggas till last fel eller försummelse av beskaffenhet att böra för honom
medföra ansvar. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i skrivelse den 27
mars 1963 till chefen för Skånska trängregementet följande.

Av utredningen i ärendet framgår sammanfattningsvis följande. Ax, som
från och med den 8 maj 1961 var inkallad till regementet för fullgörande
av första tjänstgöring under tillhopa 317 dagar, ådrog sig vid en fotbollsmatch
under permission den 20 augusti 1961 fraktur och hjärnskakning,
varför han vårdades å civilt sjukhus under fem dagar. Vederbörande civile
läkare meddelade Hagberg den 30 i samma månad att, enligt vad som bestämts
vid samtal mellan honom och en bataljonsläkare vid regementet,
Ax skulle efter vårdtidens slut få tills vidare vistas i hemmet och skötas
under ambulant kontroll »under åtminstone tre veckor». Hagberg bedömde
att den tid, som Ax skulle vara frånvarande från tjänstgöring till
följd av skadan, skulle komma alt överstiga en tiondel av den tid, för vilken
Ax blivit inkallad, och beslöt därför att Ax skulle förklaras icke disponibel
för tjänstgöring under elva månader. Rignell bestyrkte anteckning om förklaringen
å läkarkort för Ax och Ni hemförlovade denne på grund av för 7—63079/f.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse

194

klaringen den 1 september 1961 jämlikt bestämmelserna i 116 § 1 mom.
inskrivningsförordningen.

Hagberg har uppgivit att hans ställningstagande grundar sig på en inom
regementet tillämpad praxis, enligt vilken värnpliktiga i besiktningsgrupp
1 eller 2 omedelbart hemförlovas, om de icke kan deltaga i full tjänst på
grund av sjukdom eller skada, vartill tjänsten ej varit orsak, och sjukredovisningstiden
beräknas överstiga en tiondel av tjänstgöringstiden. Vid
beräkning av frånvarotiden tager Hagberg sålunda hänsyn icke blott till
tid, varunder vederbörande är sjultredovisad såsom icke tjänstbar, utan
även till tid, varunder vederbörande är sjukredovisad i sjukredovisningsgrupp
1 eller 2 såsom delvis tjänstbar. Därvid synes emellertid Hagberg
vid bedömningen av huruvida en värnpliktig skall förklaras icke disponibel
för tjänstgöring jämväl taga i beaktande huruvida vederbörande med hänsyn
till förekommet avbrott i tjänstgöringen beräknas kunna utbildas till
den krigsbefattning för vilken han är avsedd.

Enligt 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen skall såsom förut nämnts
hemförlovning ske i fall av frånvaro från tjänstgöring av annan orsak än
i 115 § 1 mom. angives — d. v. s. av annan orsak än övningsuppehåll, sjukdom
eller skada vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak eller
tjänstledighet som beviljats av förbandschef — när tiden för frånvaron
överstigit en tiondel av tiden för den tjänstgöring, till vilken den värnpliktige
blivit inkallad, eller när det kan förutses att frånvarotiden kommer
att överstiga nämnda tidrymd.

Beslut om hemförlovning meddelas av truppregistreringsmyndighet och
grundas i händelse av sjukdom eller skada på vederbörande militärläkares
ställningstagande. Då det i ett fall som det förevarande gäller att bedöma
frånvarotids längd måste givetvis, såsom sjukvårdsstyrelsen framhållit,
vederbörande läkare med säkerhet kunna förutse att frånvarotiden kommer
att överstiga den i 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen angivna tiondelen
av tjänstgöringstiden. Vad beträffar innebörden av uttrycket »frånvaro
från tjänstgöring» är att märka, att värnpliktig icke sällan är befriad
från viss ansträngande tjänstgöring men deltager i lindrigare sådan, t. ex.
teoretisk undervisning. Det är tydligt att han då icke kan anses vara frånvarande
från tjänstgöring i den mening som avses i förevarande stadgande.
Såsom centrala värnpliktsbyrån framhållit indelas den militära personalen
enligt gällande sjukredovisningsbestämmelser i friskredovisade (tjänstbara)
och sjukredovisade, och de sistnämnda i sin tur i delvis tjänstbara
och icke tjänstbara. Delvis tjänstbar personal hänföres till sjukredovisningsgrupp
1 eller 2 allt efter arten av den inskränkning i tjänstgöringen,
varom läkaren förordnat. Det kan icke råda någon tvekan om att, såvitt
nu är i fråga, såsom värnpliktsbyrån också anfört, allenast personal vilken
sjukredovisas såsom icke tjänstbar är att räkna som frånvarande från
tjänstgöring enligt nämnda stadgande. Delvis tjänstbar sjukredovisad per -

195

sonal däremot är liksom friskredovisad personal att betrakta som tjänstgörande.
Enligt gällande bestämmelser kan det således icke anses ankomma
på militärläkaren att vid sin bedömning av ett frånvarofall taga hänsyn
till huruvida vederbörande värnpliktig med anledning av förekommet
eller beräknat avbrott eller inskränkning i tjänstgöringen kan beräknas
kunna utbildas för avsedd krigsbefattning. Beträffande delvis tjänstbar
personal kan givetvis tjänstgöringen i vissa fall vara i så hög grad inskränkt,
att vederbörande icke kan deltaga i exempelvis för utbildningen
viktiga övningar utom förläggningsorten, och skäl skulle måhända kunna
åberopas för att ändra bestämmelserna därhän, att dylik tjänstgöring icke
skulle få tillgodoräknas vederbörande utan komma i betraktande vid bedömningen
av huruvida hemförlovning skall ske. Med hänsyn till de avvägningssvårigheter
som skulle uppkomma vid utformandet och tillämpandet
av dylika bestämmelser anser jag mig emellertid liksom värnpliktsbyrån
icke böra ifrågasätta någon ändring i angivet syfte.

Av vad i det föregående anförts framgår att den praxis som gäller vid
regementet i fråga om beräkning av frånvaro från tjänstgöring vid tillämpning
av 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen icke är riktig i det hänseendet
att personal som sjukredovisats såsom delvis tjänstbar ansetts vara
frånvarande från tjänstgöring. Det ankommer på Eder, som i egenskap
av truppregistreringsmyndighet har att besluta i frågor rörande hemförlovning
och såsom regementschef är — utom i fråga om den medicinska
verksamheten — ansvarig för sjukvårdstjänsten vid regementet, att tillse
att förevarande bestämmelse rätt tillämpas.

I det aktuella fallet beträffande Ax skulle förutsättning för hemförlovning
ha förelegat, därest Ax kunnat förutses på grund av sin skada bli frånvarande
från den tjänstgöring, till vilken han blivit inkallad, under mer
än en tiondel av tjänstgöringstiden eller alltså under 31 dagar. När Hagberg
den 1 september 1961 förklarade Ax icke disponibel för tjänstgöring
under elva månader, vilket ledde till hemförlovningen av Ax, utgick Hagberg
vid bedömningen av fallet från de uppgifter som lämnats av en läkare
vid det sjukhus där Ax var intagen för vård i slutet av augusti 1961. Såsom
framgår av vad sjukvårdsstyrelsen och Hultén anfört, kunde emellertid vid
den angivna tidpunkten något säkert bedömande av tidslängden för Ax’
frånvaro icke göras. Den senare utvecklingen av fallet — belyst genom intyg
av annan läkare vid sjukhuset den 5 september 1961 och Ax’ återgång
i civilt arbete efter friskskrivning den 17 eller den 18 september 1961
— gav tydligt vid handen att frånvarotiden icke skulle komma att uppgå
till en tiondel av tjänstgöringstiden. Men då redan den 1 september 1961 i
allt fall tvekan måste ha rått huruvida Ax’ frånvaro skulle visa sig uppgå
till eu tiondel av tjänstgöringstiden, synes Hagberg, såsom sjukvårdsstyrelsen
hävdat, ha bort avvakta närmare besked angående Ax’ hälsotillstånd
från vederbörande civila läkare i samband med Ax’ återbesök å sjukhuset

196

efter vistelsen där. Bortsett från att det låg i Ax’ intresse att ej behöva avbryta
den pågående tjänstgöringen hade en avvaktande inställning från
Hagbergs sida varit så mycket mera naturlig som båda de nu angivna
sjukhusläkarna angivit möjligheten av att Ax kunnat inställa sig vid regementet
såsom delvis tjänstbar. Bakgrunden till Hagbergs — formellt av Rignell
verkställda — beslut att förklara Ax icke disponibel har varit förenämnda
vid regementet tillämpade felaktiga praxis att betrakta delvis tjänstbar
personal som frånvarande från tjänstgöring när det gäller att pröva
fråga om hemförlovning. Denna felaktiga praxis synes även ha bidragit till
Hagbergs och Rignells ställningstagande i fortsättningen, då Ax efter den
förnyade inställelsen sjukredovisades i hemmet i avvaktan på neurologisk
undersökning och den möjligheten icke beaktades, att Ax kunde sjukredo
visas såsom delvis tjänstbar i grupp 1 eller 2, varigenom han kunnat
tillgodogöra sig åtminstone viss del av den pågående utbildningen. Vid
valet mellan sjukredovisning i hemmet och sjukredovisning i grupp hade,
såsom sjukvårdsstyrelsen framhållit, icke minst med hänsyn till den jämförelsevis
långa väntetiden för undersökningen sjukredovisning i grupp
lämpligen bort ifrågakomma.

I ärendet är upplyst att Ax trots det förekomna tämligen långa avbrottet
i hans tjänstgöring kunnat fullfölja utbildningen och blivit befordrad till
korpral samt utryckt vid samma tidpunkt som övriga i samma utbildning
deltagande värnpliktiga. På grund härav och med hänsyn till det av medicinalstyrelsens
disciplinnämnd avgivna yttrandet, att Hagberg och Rignell
för sitt ställningstagande i fallet icke saknat medicinska skäl, finner jag mig
kunna låta bero vid mina i det föregående gjorda uttalanden.

Hagberg och Rignell skulle genom regementschefens försorg erhålla del
av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse. 11

11. Vissa frågor rörande förhyrning av motorfordon i samband

med övningar

Tidningen Ny Dag innehöll den 14 september 1960 en artikel under rubriken
»Favoriseras en del när armén hyr motorfordon». I artikeln uppgavs
bland annat: Den i rubriken angivna frågan har å egna och andra intresserades
vägnar ställts av en i Skövde bosatt person med anledning av att inlejning
av bilar för repetitionsövningarna hösten 1960 vid Skaraborgs pansarregemente
i Skövde skett utan att annonsering förekommit i orts- eller
länspressen och alltså utan att intresserade fordonsägare fått sin chans att
hyra ut fordon till armén. Tygofficeren vid regementet kaptenen B. Eliasson
förklarar att det tidigare funnits en föreskrift att vid förhyrning av
fordon annonsering skulle ske men att denna föreskrift borttagits i de nya

197

anvisningar som utfärdades år 1959 i samband med att det centrala handhavandet
av förhyrningsverksamheten överflyttades från arméintendenturförvaltningen
till armétygförvaltningen. Det vore rättvisare och måste rimligen
bli billigare om alla fordonsägare får chansen att konkurrera med
sina anbud när armén hyr fordon.

Sedan militieombudsmannen med anledning av tidningsartikeln anhållit
om upplysningar och yttrande från chefen för dåvarande Skaraborgs pansarregemente,
inkom regementschefen översten H. Malmgren med ett den
14 oktober 1960 dagtecknat yttrande, varvid fogats av armétygförvaltningen
den 17 augusti 1959 utfärdade anvisningar för förhyrning av motorfordon
in. m.

I anvisningarna stadgades under rubriken »Allmänt» att förhyrning verkställes
med stöd av infordrade underhandsanbud, varvid bestämmelserna i
1952 års upphandlingskungörelse (SFS 1952:496), huvudsakligast 13—21
och 92_94 §§, i tillämpliga delar följes. Under rubriken »Förberedande åt gärder

för förhyrning» angavs att kontakt med fordonsägare, generalagenter
och återförsäljare sökes på lämpligt sätt med stöd av tidigare erfarenheter
och i god tid. Förhandsbesiktning av fordon som kan bli föremål
för förhyrning skall i allmänhet äga rum. Om vid förhandsbesiktningen
fordon bedöms lämpligt för förhyrning, skall ägaren uppmanas att avgiva
anbud genom att ifylla och underteckna samt överlämna två exemplar
av blanketten »kontrakt». Om förhandsbesiktning icke sker, infordras anbud
på vederbörligt sätt. Under rubriken »Åtgärder i samband med avlämning
och förhyrning av fordon» föreskrevs att avlämningsbesiktning
skall äga rum i samband med inställelse och avlämning av fordon. Efter
godkänd avlämningsbesiktning undertecknas bada kontraktsexemplaren av
förbandets representant och, därest så ej redan skett, av ägaren eller dennes
ombud.

Malmgren anförde i yttrandet: I armétygförvaltningens anvisningar

framhålles bl. a. att förhyrning verkställes med stöd av infordrade underhandsanbud
och att kontakt med fordonsägare sökes på lämpligt sätt med
stöd av tidigare erfarenheter. Annonsering i pressen kan användas som ett
medel att få kontakt med fordonsägarna. Erfarenheter från tidigare förhyrningar
av motorfordon vid regementet har visat att annonsering ej givit
önskat resultat vare sig kvalitativt eller kvantitativt. Annonsering kan tillgripas
som reservåtgärd i händelse fordonsbehovet ej kan täckas på annat
sätt. För att få behovet av tyngre fordon tillgodosett måste i regel firmor
och åkerier kontaktas. Personbilar och lättare fordon kan man många
gånger få av enskilda bilägare. Enligt armétygförvaltningens bestämmelser
skall i huvudsak de i landet vanligast förekommande fabrikaten förhyras.
Vid regementet strävar man efter att så få bilmärken som möjligt skall bli
representerade, varigenom reparationer och service underlättas. Behovet
av motorfordon vid repetitionsövningen hösten 1960 var 85 personbilar och

198

personlastbilar, 70 lastbilar, 1 grävmaskin och 2 lastningstraktorer. Samtidigt
med att inkallelseorder till repetitionsövning utsändes i mars 1960
tillställdes 1 200 värnpliktiga en skrivelse vari de tillfrågades om de var
intresserade av att uthyra sina fordon till kronan under inkallelsetiden.
Emellertid inkom blott tio svar, varav endast tre var »användbara». Under
maj 1960 togs underhandskontakt med fjorton bilfirmor, varav två i Skövde,
två i Mariestad, två i Lidköping, två i Falköping, en i Borås, en i Alingsås,
en i Göteborg, en i Jönköping, en i Uddevalla och en i Kristinehamn,
varigenom man fick en relativt klar bild av tillgång och efterfrågan på
framför allt begagnade lastbilar. Resultatet av kontakten var sådant att det
föreliggande behovet av lastbilar bedömdes kunna täckas, och någon annonsering
i pressen för att täcka ett eventuellt underskott ansågs därför ej behöva
ske. Fördelarna av det tillämpade förfaringssättet var påtagliga och
kunde angivas sålunda. 1. Flera fordon kunde förhandsbesiktigas på samma
förrättningsplats. 2. Möjligheter till urval bland ett stort antal fordon
förelåg varigenom de för ändamålet lämpligaste kunde förhyras. 3. Sannolikheten
att kunna hålla av armétygförvaltningen angivna medelpriser bedömdes
stor eftersom ett flertal fordon beräknades bli förhyrda från samma
firma. 4. Risken att bli lurad var ringa. Den enskilda firman är rädd
om sitt renommé. 5. Vid återlämning av fordonen är en firma generösare
än en enskild fordonsägare vid bedömning av skadeersättningarna genom
att den har möjligheter att reparera vid egen verkstad. 6. Förhandsbesiktningen
bedömdes kunna ske på kort tid med fåtalig personal. Även
detta var kostnadsbesparande för kronan. — Resultatet av avlämningsbesiktningen
blev att fyra fordon ej godkändes, men dessa kunde omgående
ersättas, då reserv förefanns. Även regleringen av vid fordonens återlämning
till ägarna förefintliga skador har gått anmärkningsvärt friktionsfritt.
Förfarandet har ur regementets synpunkt varit klart överlägset tidigare tilllämpat
system och bedömes i alla avseenden ha varit det förmånligaste.

Armétygförvaltningen inkom den 22 februari 1961 med infordrat yttrande,
varvid fanns fogade dels transumt av föreskrifter för förhyrning av motordrivna
fordon och släpfordon, utfärdade av arméintendenturförvaltningen
den 22 november 1957, och dels en inom armétygförvaltningen gjord sammanställning
över kostnader m. in. för förhyrning av motorfordon för repetionsövningarna
hösten 1960.

Av berörda sammanställning framgick bl. a. följande.

199

Personbilar................

Personlast- och skåpbilar

Lastbilar..................

Hjultraktorer..............

Motorcyklar................

Bussar....................

Övriga (väghyvlar, grävmaskiner
m. m.)..........

Antal	Förhyr-	Förhyrnings-	Reparations-	Totalkost-
hyrda fordon	nings- tid. Dagar i medeltal	kostnad per fordon och dag. Kr. i medeltal	kostnad per fordon i förhål-lande till för-hyrningskost-naden. % i medeltal	nåd. Kr.
461	21	33	50	23	427 000
513	25	41	—	36	686 000
645	22	76	—	13	1 212 000
681	21	32	—	3	468 000
149	21	18	—	34	75 000
4	17	108	—	20	9 000
15 2 468	21	125: —	3	41 000 2 918 000

I yttrandet anförde armétygförvaltningen: Förvaltningen handhar från
och med den 1 juli 1959 de dessförinnan på arméintendenturförvaltningen
ankommande åliggandena beträffande förhyrningen av motordrivna fordon
för arméns övningar och disponerar för detta ändamål ett särskilt anslag
betecknat Armén: Förhyrning av motorfordon m. m. Av detta anslag bestrides
hyreskostnaderna för motorfordon m. m., som inlejes för utbildningsverksamheten
vid armén, ävensom kostnader som kronan kan få vidkännas
till följd av skador å fordonen. Armétygförvaltningens anvisningar
för förhyrning av motorfordon m. m. av den 17 augusti 1959 bygger beträffande
upphandlingsförfarandet på arméintendenturförvaltningens senaste
föreskrifter för förhyrning av motordrivna fordon och släpfordon av
den 22 november 1957. I sistnämnda föreskrifter var under rubriken »Förberedande
åtgärder» angivet att kontakt med fordonsägare erhålles genom
a) annonsering i tidningspressen, som sker genom regional eller lokal myndighets
försorg, och b) personlig kontakt, som ombesörjes av lokal myndighet.
I armétygförvaltningens anvisningar har angivits, att kontakt med
ägarna skall sökas på lämpligt sätt med stöd av tidigare erfarenheter och
i god tid. Denna bestämmelse innebär, att där det enligt tidigare erfarenheter
visat sig lämpligt att annonsera skall annonsering äga rum som förberedande
åtgärd för att få kontakt med fordonsägarna. Förbanden har
mångåriga erfarenheter av förhyrning av motorfordon, varför ämbetsverket
velat undvika att binda dem med detalj föreskrifter, som i vissa fall
kanske icke kan följas och i andra kan anses onödiga. Annonsering förekommer
alltjämt som förberedande åtgärd men har vid flera tillfällen icke
givit avsett resultat. Vissa förband inom fjärde militärområdet bär exempelvis
varit nödsakade att kontakta bilhandlare och åkeriägare, sedan annonsering
givit ringa utbyte. Vid annonsering erbjudes bilar på skilda platser,
vilket medför förhållandevis höga kostnader och mycket arbete för förhandsbesiktning,
ej sällan i onödan enär erbjudna bilar ofta icke fyller
uppställda fordringar. Som framgår av sammanställningen över kostnaderna

200

för förhyrning av motorfordon för repetitionsövningarna hösten 1960 utgör
reparationskostnaderna en betydande del av de totala kostnaderna för förhyrda
fordon. Vid annonsering löper kronan större risk än vid underhandskontakt
att komma att förhyra fordon med dolda fel. Enär kronan regelmässigt
svarar för skada, som upptäckes vid återinlämningen men icke antecknats
vid avlämningsbesiktningen, torde kronan i åtskilliga fall vara
nödsakad att vidkännas kostnader för reparation av skador, som i själva
verket uppkommit redan före förhyrningen. Vidare fäster ägare av privatbilai
i regel större avseende vid lackerings- och andra mindre karosseriskador
än bilfirmorna. För personalen vid förbanden innebär besiktning samt
upprättande av kontrakt, protokoll m. m. väsentligt större arbetsbelastning
vid förhyrning från många ägare av enstaka fordon än från ett fåtal välkända
större fordonsägare. Chefen för Skaraborgs pansarregemente har i
ärendet anfört, att annonsering kan tillgripas som reservåtgärd i den mån
beho%et ej kan täckas på annat sätt. Enligt armétygförvaltningens uppfattning
bör annonsering ske, där med stöd av tidigare erfarenheter kontakt
härigenom kan förväntas komma till stånd med ägare till erforderligt antal
godtagbara fordon utan avsevärd tidsutdräkt och arbetsbelastning för förhandsbesiktning
m. m. Beträffande personbilar torde detta understundom
vara fallet under det att annonser i regel icke torde medföra kontakt med
ägare av tillräckligt antal last- och skåpbilar. Om allenast någon mindre
del av behovet beräknas kunna bli täckt genom annonsering synes med hänsyn
till därmed förenade kostnader, arbete och tidsutdräkt kontakt i stället
böra sökas med fordonsägarna genom särskilda skrivelser eller underhand.
I arméintendenturförvaltningens föreskrifter har under rubriken
»Allmänt» framhållits att förhyrning finge verkställas genom infordrande
av underhandsanbud. I andra stycket av armétygförvaltningens anvisningar
har angivits, att förhyrning skall verkställas med stöd av infordrade underhandsanbud.
Vid utfärdande av anvisningarna, som tillkommit i samarbete
med militärbefäl sstaberna och försvarets civilförvaltning, har armétygförvaltningen
icke ansett sig böra frångå tidigare gällande medgivande om underhandsanbud.
Enligt 7 § i 1952 års upphandlingskungörelse äger bl. a.
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter ävensom, i den utsträckning
myndigheten finner skäl medgiva, jämväl underlydande myndighet infordra
anbud på sätt, som med hänsyn till upphandlingens beskaffenhet och storlek
samt kravet på affärsmässighet i varje särskilt fall prövas lämpligt.
1946 års upphandlingssakkunniga har beträffande förevarande paragraf understrukit,
att valet av sätt för anbudsinfordran givetvis bör göras med hänsyn
till statens intresse att erhålla bästa möjliga anbud. I överensstämmelse
härmed bör anbud infordras från ett så stort antal lämpliga leverantörer,
att detta intresse kan antagas bli tillgodosett. De affärsmässiga synpunkterna
bör sålunda stå i förgrunden. (SOU 1951: 18 s. 45.) Ur dessa synpunkter
svncs icke något vara att erinra mot ifrågavarande förhyrning vid Skara -

201

borgs pansarregemente. Armétygförvaltningen avser att inhämta förbandens
synpunkter på frågorna om annonsering och underhandsanbud vid
förhyrning av fordon och kommer därefter, därest så visar sig erforderligt,
att lämna ytterligare direktiv till förbanden angående förhyrningsförfarandet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 22 mars 1962 till armétygförvaltningen
följande.

Av utredningen framgår att för repetitionsövning hösten 1960 vid Skaraborgs
pansarregemente erfordrats 158 motorfordon utöver dem som
eljest varit disponibla samt att dessa fordon förhyrts av enskilda ägare. De
förberedande åtgärder, som från regementets sida vidtagits för att få förhyrningen
till stånd, utgjordes i första hand av dels att värnpliktiga fordonsägare
i samband med inkallelse till repetitionsövningen tillfrågades om
de var intresserade av att uthyra sina fordon under inkallelsetiden och dels
att underhandskontakt togs med fjorton olika bilfirmor.

I gällande, av armétygförvaltningen utfärdade anvisningar för förhyrning
av motorfordon m. m. stadgas att förhyrning verkställes med stöd av
infordrade underhandsanbud. Såsom förberedande åtgärder föreskrives
att kontakt med fordonsägare, generalagenter och återförsäljare sökes på
lämpligt sätt med stöd av tidigare erfarenheter, att förhandsbesiktning av
fordon som kan bli föremål för förhyrning i allmänhet skall äga rum samt
att, om vid förhandsbesiktning fordon bedömts lämpligt för förhyrning,
ägaren uppmanas att avgiva anbud.

Med hänsyn härtill och till vad chefen för regementet i avgivet yttrande
anfört torde anmärkning icke kunna riktas mot någon befattningshavare
vid regementet i anledning av berörda åtgärder för förhyrningen.

Omständigheterna i ärendet synes emellertid giva anledning att. till undersökning
upptaga frågan huruvida armétygförvaltningens anvisringar i
ämnet är tillfredsställande. Förhyrning av motorfordon utgör icke tn tillfällig
företeelse av mindre ekonomisk räckvidd. Regelbundet i samband
med de numera två eller flera gånger om året förekommande repetitionsövningarna
inlejes ett stort antal fordon. Hyreskostnaden för ovannäimda,
av regementet förhyrda fordon lärer icke ha understigit 100 000 kronor.
Sammanlagda kostnaden för olika förbands förhyrning av motorfordon under
repetitionsövningar hösten 1960 och för reparation av skador som uppkommit
å fordonen under hyrestiden utgjorde närmare tre miljoner kronor.
Vid dessa förhållanden är det uppenbarligen av största vikt att hyresförfarandet
är reglerat på ändamålsenligt sätt.

I fråga om inköp av gods för statens behov finnes detaljerade bestämmelser
i 1952 års upphandlingskungörelse. Enligt denna skall anbud in 7+—630794.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse

202

fordras genom annonsering, genom särskilda skrivelser eller under hand.
Bestämmelserna om anbuds infordrande grundar sig i övrigt på den principiella
inställningen att de myndigheter, som företager upphandling i stor
omfattning och som har en för upphandling avsedd organisation, bör äga
möjlighet att välja det sätt för upphandling som ur affärsmässig synpunkt
i varje särskilt fall anses vara för staten förmånligast. Uttryckligen angives
i kungörelsen vissa centrala förvaltningsmyndigheter, däribland försvarets,
som ansetts böra ha sådan befogenhet. Därjämte har dessa centrala
förvaltningsmyndigheter fått rätt att antingen generellt eller i viss
begränsad utsträckning medgiva underlydande myndighet att med hänsyn
till upphandlingens beskaffenhet och storlek samt kravet på affärsmässighet
fritt välja sätt för anbundsinfordran. Annan myndighet skall infordra
anbud antingen genom annonsering eller genom särskilda skrivelser. Därvid
skall likaledes det tillvägagångssätt väljas som med hänsyn till upphandlingens
beskaffenhet och storlek samt kravet på affärsmässighet i varje
särskilt fall prövas lämpligt, men bör, därest upphandlingens värde beräknas
överstiga 5 000 kronor, annonsering ske, om det är önskvärt att anbud
inkommer icke endast från leverantörer som är kända för myndigheten eller
om eljest ökad tävlan mellan leverantörer därigenom kan antagas uppkomma.
I vissa särskilt angivna fall får dock även sist åsyftad myndighet infordra
anbud under hand. Detta gäller bl. a. när efter infordrande av anbud genom
annonsering eller genom särskilda skrivelser antagbart anbud icke erhållits,
när fråga är om tilläggsbeställning eller när totala kostnaden för en
och samma upphandling beräknas uppgå till högst 2 000 kronor.

Upphandlingskungörelsen är visserligen icke direkt tillämplig vid förhyrning
för statens räkning. Det kan emellertid ifrågasättas om ej bestämmelserna
om upphandling i och för sig är ägnade att efter endast mindre
jämkningar gälla även beträffande förhyrning av motorfordon. Att märka
är att beställning av annat arbete för statens behov än byggnads- eller anläggningsarbete
enligt kungörelsen anses såsom upphandling och att sistnämnda
slag av arbeten i kungörelsen erhållit en reglering som endast
delvis avviker från vad som stadgats beträffande upphandling. I vart fall
torde förfarandet vid förhyrning av motorfordon så nära som möjligt
böra ansluta sig till de principer, på vilka den av Kungl. Maj :t utfärdade
upp^andlingskungörelsen bygger.

Den ledande grundsatsen i förfarandet vid förhyrning av motorfordon
för kronans räkning bör sålunda vara att vederbörande myndighet genom
anbudsinfordran söker erhålla med hänsyn till statens intresse bästa möjliga
anbud. För att nå sådant resultat är det angeläget att anbudsgivarnas
antal är stort, och anbudsinfordrandet bör följaktligen rikta sig till en vidsträckt
krets av lämpliga fordonsägare.

Den affärsmässighet, som i enlighet härmed bör tillämpas vid valet av
sätt för infordrandet av anbud, torde i regel bäst tillgodoses genom att an -

203

nonsering sker. Bilbeståndet i riket är numera av sådan omfattning att tillräckligt
många anbudsgivare bör kunna påräknas, även om i annonsen
uppställts tämligen detaljerade krav på önskade bilars art och beskaffenhet.
Det synes icke utan fog kunna antagas att en bilägare, som använder
sitt fordon endast för privat bruk, skall se sig i stånd att bjuda ett väsentligt
lägre hyresbelopp än exempelvis en bilförsäljare. Jämväl en lastbilsägare
kan på grund av ringa tillgång på körningar eller andra särskilda omständigheter
tänkas vara villig att uthyra sitt fordon på villkor som är relativt
förmånliga för kronan. Det förhållandet att anbudsgivarnas fordon
normalt finnes på skilda orter lärer ej behöva medföra någon svårighet att
anordna erforderlig besiktning, därest denna centraliseras till lämpliga platser
varom uppgift intages i annonsen.

I den mån fråga är om förhyrning av motorfordon av mera speciell art,
såsom grävmaskiner, väghyvlar o. dyl., är måhända särskilda skrivelser
det lämpligaste sättet att infordra anbud. Även då det gäller exempelvis
lastbilar i en trakt där tillgången på sådana är begränsad kan detta sätt
för anbudsinfordran vara att föredraga framför annonsering.

Eftersom ifrågavarande förhyrning icke ombesörjes av central förvaltningsmyndighet
torde i princip infordrande av anbud under hand endast
böra förekomma i särskilda fall, såsom då behovet av fordon ej kunnat
täckas genom anbud som inkommit efter annonsering eller särskilda skrivelser
eller då allenast ett fåtal fordon behöves.

Mot bakgrunden av nu anförda synpunkter synes gällande anvisningar
för förhyrning av motorfordon icke vara tillfredsställande. Särskilt må
framhållas att föreskriften därom, att kontakt med fordonsägare, generalagenter
och återförsäljare skall sökas på lämpligt sätt med stöd av tidigare
erfarenheter, uppenbarligen icke giver vederbörande befattningshavare
vid förbanden erforderlig ledning för ett ändamålsenligt handlande. Vidare
kan det ifrågasättas om den föreskrivna ordningen, att först besiktning
skall ske och därefter ägarna till därvid godkända fordon uppmanas att avgiva
anbud, står i överensstämmelse med affärsmässiga principer. I samband
därmed må också sättas i fråga om det generella stadgandet, att förhyrning
verkställes med stöd av infordrade underhandsanbud, kan anses
grundat på bärande skäl.

Enligt min mening synes det därför påkallat att ifrågavarande anvisningar
göres till föremål för översyn. Därvid torde även det i ärendet berörda
spörsmålet om fastställande av skador å förhyrda fordon böra uppmärksammas.
Sannolikt skulle det vara värdefullt om erforderlig utredning
kunde ske under medverkan jämväl av sakkunskap utom försvaret.

På grund av det sålunda anförda hemställer jag att armctygförvaltningen
ville till övervägande upptaga frågan om revision av gällande anvisningar
för förhyrning av motorfordon samt låta mig få del av förvaltningens slutliga
beslut i saken.

204

Med anledning härav inkom armétygförvaltningen den 11 juni 1963 med
en den 10 i samma månad dagtecknad skrivelse, varvid fogats av ämbetsverket
den 15 maj 1963 utfärdade nya »Anvisningar för förhyrning av motorfordon
m. m.». Dessa skulle ersätta de förenämnda av förvaltningen
den 17 augusti 1959 meddelade anvisningarna och tillämpas vid förhyrning
av motorfordon från och med den 1 juli 1963. I de nya anvisningarna stadgas
under rubriken »Allmänt» att förhyrning verkställes med stöd av infordrade
anbud, varvid bestämmelserna i 1952 års upphandlingskungörelse
i tillämpliga delar följes. Under rubriken »Förberedande åtgärder för
förhyrning» angives att med ledning av bestämmelserna i 6 och 7 §§ upphandlingskungörelsen
anbud infordras i god tid från fordonsägare. Före
antagande av anbud skall förhandsbesiktning äga rum. Om vid förhandsbesiktningen
fordon bedöms lämpligt för förhyrning skall ägaren snarast
erhålla definitivt besked om huruvida (eventuellt under vilken förutsättning)
förhyrning kominer till stånd. Under rubriken »Åtgärder i samband med
avlämning och förhyrning av fordon» föreskrives att avlämningsbesiktning
skall äga rum och att efter godkänd dylik besiktning kontrakt upprättas
mellan förbandet och ägaren.

I sin nyssnämnda skrivelse anförde armétygförvaltningen: I militieombudsmannens
skrivelse till ämbetsverket den 22 mars 1962 framhölls särskilt
att då gällande föreskrift, att kontakt med fordonsägare, generalagenter
och återförsäljare vid infordrande av anbud skulle sökas på lämpligt
sätt med stöd av tidigare erfarenheter, uppenbarligen icke gav vederbörande
befattningshavare vid förbanden erforderlig ledning för ett ändamålsenligt
handlande. Med anledning härav föreskrev armétygförvaltningen
beträffande den lokala förhyrningsverksamheten under budgetåret 1962/63,
att avsteg från bestämmelserna om anbudsinfordran i upphandlingskungörelsen
icke fick ske samt att kontakt med fordonsägare skulle sökas
bl. a. genom annonsering i dagspressen. Såvitt framgår av inkomna rapporter
har denna föreskrift noga efterlevts. I de nya anvisningarna har angivits
att infordrande av anbud skall ske med ledning av 6 och 7 §§ i upphandlingskungörelsen.
I militieombudsmannens skrivelse ifrågasattes vidare
om den i då gällande anvisningar föreskrivna ordningen, att först
besiktning skulle ske och därefter ägarna till därvid godkända fordon uppmanas
att avgiva anbud, stod i överensstämmelse med affärsmässiga principer.
Armétygförvaltningen har jämväl i detta avseende omarbetat anvisningarna
så att gången av förhyrningsverksamheten blir följande: a) infordrande
av anbud, b) förhandsbesiktning, c) antagande av anbud, d) avlämningsbesiktning,
e) upprättande av kontrakt samt f) återlämning och
i samband därmed återlämningsbesiktning. — Beträffande spörsmålet om
fastställande av skador å förhyrda fordon må nämnas att reparationskostnadernas
storlek i förhållande till förhyrningskostnaderna under budgetåren
1959/60—1961/62 varit 26 % för personbilar, 12 % för lastbilar och

205

7 % för hjultraktorer. I jämförelse med motsvarande kostnader för stamfordon
är reparationskostnaderna för hjultraktorer mycket låga, för lastbilar
normala och för personbilar mycket höga. Den höga reparationskostnaden
för förhyrda personbilar beror främst på uppkomsten av plåt- och
lackeringsskador under fältmässig användning av fordonen. Åtgärder för
att söka begränsa sådana skador är snarare en utbildnings- och disciplinfråga
än en teknisk fråga. Skadorna fastställes vid ovannämnda besiktningar
av kompetent personal vid de lokala myndigheterna. Vid den
företagna översynen av de tidigare anvisningarna har sakkunskap utom
försvaret icke anlitats enär någon likartad förhyrningsverksamhet ej torde
förekomma inom landet. Statskontoret utreder emellertid för närvarande
frågan om lönsamheten vid reparation av motorfordon å kronans verkstäder.
Resultatet av denna utredning kan komma att påverka förhyrningskontraktens
utformning.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

12. Fråga om utlåning av marinen tillhöriga batar till personal

vid marinen

I två till militieombudsmannen den 3 och den 30 november 1959 inkomna
skrifter anhöll en officer vid dåvarande Karlskrona örlogsvarv om utredning
rörande vissa i skrifterna närmare angivna förhållanden vid örlogsvarvet.

Vid en i anledning härav på militieombudsmannens begäran genom landsfogdens
i Blekinge län försorg företagen utredning framkom följande. En
kapten vid örlogsvarvet använde vid fyra tillfällen under tiden april 1958
mars 1959 med vederbörligt tillstånd två av varvets maskindrivna transportbåtar
för forsling av rivningsvirke från varvet till sitt sommarställe på
en ö utanför Karlskrona. I samband därmed utnyttjades båtbesättningarna
under ordinarie arbetstid för arbete med lossning av virket under sammanlagt
sex timmar. Ersättning för drivmedel som åtgått för transporterna, It
kronor 43 öre, erlades icke till kronan törrän den 7 november 1959. Kaptenen
använde vidare vid åtta tilltällen under år 1959, ävenledes med vederbörligt
tillstånd, en av varvets motorbåtar för privata resor, huvudsakligen
mellan varvet och sommarstället. Drivmedelskostnaderna för dessa resor
uppgick till sammanlagt 23 kronor 45 öre. Kaptenen betalade emellertid
den 7 november 1959 endast 13 kronor 40 öre av detta belopp, enär han
ansåg att vissa av resorna skett i tjänsten, men sedan han etter törevarande
anmälningar förstått att hans uppfattning var oriktig, erlade lian den
24 maj 1960 återstående 10 kronor 5 öre.

206

Militieombudsmannen anförde i en den 17 juni 1960 dagtecknad skrivelse
till chefen för örlogsvarvet följande. I 9 § 11 punkten 1952 års förval tningsreglemente
för marinen föreskrives i fråga om utlåning av kronans maskindrivna
båtar till marinen tillhörande personer, att lån av sådan båt må
ske enligt vederbörande chefs bestämmande, därvid förbrukade drivmedel
och dylikt skall ersättas enligt de grunder vederbörande förvaltningsmyndighet
bestämmer. Den i ärendet verkställda utredningen visar, att närmare
bestämmelser angående förutsättningarna för dylika lån icke utfärdats
vid varvet. Även om tillåtligheten av kaptenens ianspråktagande av
transportbåtarnas besättningar för arbetet med lossningen måhända kan
sagas inrymmas i det angivna stadgandet i förvaltningsreglementet har
kaptenen genom att taga besättningen i anspråk för lossningsarbetet förfant
olämpligt. Likaså har kaptenen förfarit mindre lämpligt genom att
så länge dröja med att ersätta kostnaderna för drivmedel för transportbåtarna.
Med hänsyn till bristen på närmare anvisningar vid varvet rörande
förutsättningarna för personalens lån av kronans båtar och utgivande
av ersättning härför ävensom till att kaptenen dåmera erlagt ersättning
för samtliga resor utom tjänsten lät emellertid militieombudsmannen
bero vid den erinran som innefattades i det anförda.

Militieombudsmannen anförde vidare i skrivelsen till chefen för örlogsvarvet:
Bortsett från stadgandet om ersättning för förbrukade drivmedel
lämnar de generella bestämmelserna i förvaltningsreglementet helt åt vederbörande
chef att bestämma, under vilka förhållanden lån av kronans båtar
må förekomma. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke i reglementet
bör något närmare angivas, när och hur dylika lån får ske. Härvid torde
främst kunna ifrågakomma att generellt föreskriva, under vilken tid (eventuellt
besättnings ordinarie arbetstid eller fritid) lån får ske, huruvida båt
får (eventuellt skall) lånas med besättning, under vilka förutsättningar
och enligt vilka beräkningsgrunder ersättning till besättning skall erläggas,
vem som skall lämna medgivande till lån samt hur och inom vilken tid
ersättning för drivmedel o. d. skall utgivas. Vidare synes i detta sammanhang
måhända kunna och böra bestämmas, huruvida och i vilken omfattning
eventuell besättning får utnyttjas för andra ändamål än sådana, som
ar förknippade med båtens framförande. — Militieombudsmannen förklarade
att han skulle underställa marinförvaltningen dessa spörsmål samt
att det syntes honom erforderligt att chefen för örlogsvarvet i avvaktan på
en eventuell ändring i förvaltningsreglementet utfärdade närmare föreskrifter
i nämnda och därmed jämförliga hänseenden.

I skrivelse den 17 juni 1960 till marinförvaltningen påtalade militieombudsmannen
avsaknaden av närmare föreskrifter angående lån av kronans
maskindrivna båtar samt hemställde — efter att på enahanda sätt som i
skrivelsen till chefen för örlogsvarvet ha angivit i vilka avseenden bestämmelser
angående dylika lån syntes erforderliga — att marinförvaltningen

207

efter samråd med försvarets civilförvaltning skulle upptaga frågan till bedömning.

På anmodan av marinförvaltningen avgav chefen för örlogsvarvet i september
1960 förslag till bestämmelser angående utlåning av kronans maskindrivna
båtar, och i avvaktan på eventuell ändring i förvaltningsreglementet
för marinen tillämpades därefter detta förslag vid örlogsvarvet och
förvaltningarna vid marinkommando Syd.

I en den 11 januari 1961 till militieombudsmannen inkommen skrift uppgav
en värnpliktig som tjänstgjort vid Stockholms örlogsvarv att ett flertal
värnpliktiga sommartid kommenderats att tjänstgöra som gastar på
flottans segelbåtar, när dessa använts av sjöofficerare och deras familjer
under semester. Den värnpliktige hemställde om besked bl. a. huruvida det
var förenligt med flottans uppgifter inom försvaret att kommendera värnpliktiga
till tjänstgöring på dessa för officerarnas semesterförströelse använda
båtar.

Sedan militieombudsmannen begärt upplysningar av marinförvaltningen
med anledning av den värnpliktiges skrift inkom förvaltningen den 11 juli
1961 med en skrivelse, vari hänvisades till en av förvaltningen den 7 i
samma månad dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj :t. I sistnämnda skrivelse
anfördes följande. På uppdrag av Kungl. Maj :t avgav förvaltningen
den 21 juni 1961 förslag till nytt reglemente för förvaltningen vid marinen
inom marinförvaltningens verksamhetsområde. I fråga om utlåning av
kronans båtar till marinens personal innehöll förslaget en bestämmelse av
samma lydelse som förenämnda bestämmelse i 1952 års förvaltningsreglemente.
Militieombudsmannens framställningar till förvaltningen har emellertid
föranlett övervägande av närmare bestämmelser i förevarande hänseende.
De båtar inom marinen som ifrågakommer för utlåning till personalen
kan indelas i två kategorier, nämligen maskindrivna och icke
maskindrivna båtar. Inom den sistnämnda kategorien kan man urskilja
en särskild grupp bestående av tre större segelbåtar som marinen fått mottaga
såsom donationer för utlåning till personalen i och för dennas rekreation
samt förkovran i sjömanskap och navigering. Av dessa båtar finnes
två i Karlskrona och en i Stockholm. De utlånas i allmänhet för seglingar
till havs under en eller annan vecka för varje låntagare. För att båtarna
skall kunna manövreras och vårdas erfordras att ett par gastar medföljer
ombord. De mindre, icke maskindrivna båtarna fyller en del av sin funktion
genom att brukas av personalen under fritid varigenom personalen
dels kan även under sådan tid bibringas kunskaper och erfarenheter röi ande
navigering och manövrering och dels kan beredas tillfälle till önskvärd
rekreation. Såsom exempel på särskilt angelägna fall av utlåning av båtar
kan framhållas relativt kortvariga lån dels till personal ombord på fartyg
vilken kan ha önskemål att under fritid få förflytta sig till närliggande bad -

208

plats, fiskeplats eller handelsbod för privata ändamål, dels till personal vid
kustartilleriets ytterförläggningar där förhållandena kan vara likartade
med de förhållanden som gäller för fartygspersonal. Av de maskindrivna
båtarna bör endast sådana kunna ifrågakomma för utlåning som har ett
deplacement av högst 20 ton. Sådana mindre maskindrivna båtar hör av
samma skäl som förut nämnts beträffande icke maskindrivna båtar kunna
utlånas till personalen, som också genom sådana lån beredes tillfälle att
underhålla och förkovra sina navigerings- och manövreringskunskaper samtidigt
som den erhåller rekreation. Även maskindrivna båtar bör i likhet med
icke maskindrivna få utlånas som transportmedel till bad- och fiskeplats
eller dylikt. Mot bakgrund av de många åtgärder som det befunnits angelaget
att vidtaga i personalvårdande syfte genom inrättande av fritidslokaler
och filmförevisningslokaler, anskaffande av bibliotek, anläggande av idrottsplatser
m. in. ter sig en sådan utlåning rimlig som ett led i kronans verksamhet
i samma syfte. — Ett spörsmål som föranlett särskilda överväganden
är huruvida värnpliktig och annan personal må, om så skulle befinnas
erforderligt, kommenderas till tjänstgöring ombord på utlånad båt. Särskild
uppmärksamhet har därvid ägnats de fall då förutnämnda donerade segelbåtar
utlånas för långseglingar under låntagarnas semester. Att sådana
seglingar sträcker sig över en till två veckor är nödvändigt för att vederbörande
skall få den avsedda övningen i navigering och sjömanskap till
havs. Vad angår den segelbåt som marinen senast erhållit såsom gåva har
Kungl. Maj :t i skrivelse den 23 april 1954 bemyndigat marinförvaltningen
att för kronans räkning mottaga gåvan att disponeras för ändamål och
på villkor som uppställts av givaren, nämligen att båten skall utlånas till
sjöofficer på aktiv stat och att lämplig värnpliktig personal skall kommenderas
till båten varje sommar. I skrivelsen angavs uttryckligen att behovet
av personal för båtens skötsel skall tillgodoses genom tillfällig kommendering
av värnpliktig personal. Kungl. Maj :t synes sålunda få anses
ha godtagit principen alt värnpliktig personal får kommenderas till sådan
tjänstgöring, enär den utbildning som ifrågavarande seglingar medför betraktats
vara av betydelse för tjänsten. Då det gällt utlåning av maskindrivna
båtar har marinförvaltningen funnit att sådana båtar som regel
skall utlånas med besättning av ordinarie omfattning. Tanken bakom detta
är att — när det finnes motiverat att utlåna båt å vilken normalt erfordras
viss erfaren besättning — båten skall åtföljas av sin besättning för att
största möjliga garanti för dess rätta skötsel under lånetiden skall föreligga.
Viss tvekan har emellertid gjort sig gällande även i detta sammanhang
med avseende på möjligheten att kommendera ifrågavarande besättning
till sådan tjänstgöring. Utlåning till personal av maskindrivna båtar av
den storleksordningen att besättning är erforderlig har bedömts böra förekomma
endast i undantagsfall. Enligt marinförvaltningens uppfattning bör
en förutsättning för utlåning av båtar till marinens personal vara, beträf -

209

fande såväl maskindrivna som icke maskindrivna båtar, att lånet skall
bereda personalen tillfälle att vidmakthålla och utveckla sitt sjömanskap
eller få behövlig rekreation, eller att lånet liksom vid utlåning till sammanslutning,
företag eller enskild person skall tjäna ett allmännyttigt,
försvarsfrämjande eller ideellt syfte. Därest lånet uppfyller något av dessa
krav bör utlåningen vara även från kronans synpunkt av sådant intresse
att det kan anses föreligga skäl för kommendering av erforderlig
besättning i lika hög grad som är fallet i fråga om de donerade segelbåtarna.
— I marinförvaltningens skrivelse till Kungl. Maj :t framlades slutligen
förslag till utlåningföreskrifter, avsedda att ersätta förenämnda bestämmelse
i 1952 års förvaltningsreglemente. Marinförvaltningen upplyste
att förslaget utarbetats efter samråd med försvarets civilförvaltning, men
att civilförvaltningen icke i alla delar gillade förslaget.

Sedan förslaget framlagts meddelades genom kungl. brev den 10 maj
1963 följande bestämmelser om utlåning av vissa marinen tillhöriga båtar
att gälla från och med den 1 juli 1963 (Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
1963 avd A nr 33).

1. Marinen tillhöriga roddbåtar, segelbåtar och motorbåtar må efter
prövning i varje särskilt fall av marinförvaltningen eller, efter marinförvaltningens
bemyndigande, av underlydande förvaltningsmyndighet utlånas
till personal vid marinen för bruk utom tjänsten. Utlåning av motorbåt
må dock ske endast när särskilda skäl därtill äro, och må frågan om
sådan utlåning under längre tid än tolv timmar icke prövas av marinförvaltningen
underlydande förvaltningsmyndighet.

2. Utlåning må medgivas endast under förutsättning att den kan ske
utan olägenhet för tjänsten.

3. Vid utlåning må värnpliktig eller fast anställd personal tagas i anspråk
för båtens skötsel endast därest Kungl. Maj :t medgivit att kommendering
av sådan personal kan äga rum eller ianspråktagande kan ske enligt
vad därom stadgas i tjänstereglementet för krigsmakten.

4. Roddbåt och segelbåt utlånas utan ersättning; dock må, när särskilda
skäl därtill äro, ersättning uttagas för rustnings- och underhållskostnader.
Vid utlåning av motorbåt skall tillses att gottgörelse erhålles för kronans
beräknade merkostnader i anledning av utlåningen, såsom utgifter för
drivmedel, förbrukad materiel m. in. Enligt marinförvaltningens bestämmande
må dock båt med utombordsmotor utlånas för kortare färd utan ersättning.

5. Influtna ersättningsbelopp skola tillföras marinens anslag till underhåll
av fartyg in. in.

6. De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av bestämmelserna
i detta brev meddelas av marinförvaltningen efter samråd med
försvarets civilförvaltning.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson uttalade i beslut den
26 november 1963 följande.

Av vad marinförvaltningen uppgivit angående de till marinen donerade

210

segelbåtarna — vilka uppenbarligen åsyftas i den förenämnda till militieombudsmannen
den 11 januari 1961 inkomna skriften från en värnpliktig
— finner jag i likhet med förvaltningen framgå, att det vid den i skriften
avsedda tiden icke förelåg hinder mot att värnpliktig personal kommenderades
till tjänstgöring ombord på segelbåtarna, när dessa i överensstämmelse
med donationsvillkoren utlånades till marinens personal. På grund
härav och då numera utlåningen av marinen tillhöriga båtar till sådan personal
får anses ha erhållit en tillfredsställande reglering genom Kungl.
Maj :ts bestämmelser härom den 10 maj 1963 företager jag ej vidare åtgärd
i ärendena.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens beslut tillställdes
anmälarna, marinförvaltningen samt förvaltningarna vid marinkommando
Syd.

13. Fråga om säkerhetsbestämmelserna vid användning av
övningsslagtändare

Under övning i försåtminering vid Västmanlands flygflottilj den 30 januari
1962 skadades en värnpliktigs öga så svårt att det sedermera måste
bortopereras. I en tom ammunitionslåda hade monterats övningsslagtändare
med skarvrör över övningssprängpatronen dels på bottnen och dels på
lockets insida. Lådan stod på ett bord med två brädlappar under lådan. Mineringen
var anordnad så, att endera av slagtändarna skulle utlösas om
lådan lyftes eller locket öppnades. I demonstrationssyfte beordrade övningsledaren
att locket skulle öppnas. Då så skedde utlöstes som avsett var den
på lockets insida monterade slagtändaren. Övningssprängpatronen med
kvarsittande skarvrör kastades emellertid därvid iväg och träffade, sannolikt
efter rikoschettering, höger öga på förutnämnde värnpliktige, som satt
omkring tre meter från lådan.

Vid tiden för olyckan gällde såvitt nu är i fråga följande säkerhetsbestämmelser
beträffande hantering av övningsslagtändare. I mom. 1474 Säkerhetsinstruktion
för armén (Säkl), vilken i tillämpliga delar gäller även
för flygvapnet, föreskrevs att för övningsslagtändare är riskområdets radie
tre meter. Mom. 1813 Säkl stadgade att, då övningsslagtändare användes
som larmmina, ett skarvrör träs över övningssprängpatronen som splitterskydd,
att övningsslagtändaren fästes som larmmina högst fem decimeter
över marken med övningssprängpatronen riktad nedåt samt att härvid icke
räknas med något riskområde.

Vid polisutredning beträffande olyckan framkom bl. a. att övningsledaren,
i likhet med annan utbildningspersonal vid flygflottiljen, ansett sig med
hänsyn till bestämmelserna i mom. 1813 Säkl icke behöva räkna med något

211

riskområde, då skarvrör trätts över övningssprängpatronen. På grund härav
användes alltid skarvrör vid försåtminering. I den materiel som utlämnats
för ifrågavarande övning ingick också skarvrör.

En av chefen för flygvapnet tillsatt skadekommission avgav den 4 april
1962 rapport angående olyckshändelsen. Enligt rapporten hade av armétygförvaltningen
i början av februari 1962 utförts ett antal prov med övningsslagtändare
försedda med skarvrör över övningssprängpatronen. Bland fyrtio
sådana prov sköts vid trettiofem av proven skarvröret och sprängpatronen
iväg, då slagtändaren utlöstes. Vid dessa trettiofem prov var övningsslagtändaren
riktad, i tjugutvå fall nedåt, i tre fall uppåt och i återstående tio
fall horisontellt. Vid ett av proven sköts skarvröret och patronen iväg omkring
tre meter vinkelrätt mot utskjutningsriktningen och vid två andra
prov sköts skarvröret och sprängpatronen iväg omkring fyra meter. Bortsett
från dessa tre prov, vid vilka övningsslagtändaren var riktad horisontellt,
saknas emellertid i rapporten uppgift om hur långt skarvröret och
sprängpatronen skjutits iväg. Vid ett annat i rapporten omnämnt prov, som
i mitten av februari 1962 företogs av polisen, rikoschetterade det över övningssprängpatronen
fastsatta skarvröret sammanlagt omkring åtta meter.

Kommissionen anförde som slutomdöme i rapporten bland annat: Vid
flygflottiljen hade man tolkat stadgandet i mom. 1813 Säld på det sätt, att
skarvröret skulle förhindra splitter i alla riktningar. Detta är emellertid
fel, eftersom skarvröret förhindrar splitter endast i sidled men icke i sin
förlängning, i vilken riktning övningssprängpatronens botten eller hela
skarvröret kan kastas iväg. Kommissionens allmänna uppfattning om det
inträffade är att ett antal olyckliga omständigheter bidragit till olyckshändelsen.
Dessa står i samband med misstolkningen av gällande säkerhetsbestämmelser,
varigenom det på flottiljen utbildats en rutin att för övning i
minförsåt använda övningsslagtändare försedda med skarvrör över övningssprängpatronen
på sätt som skett vid den ifrågavarande övningen. För
denna misstolkning synes övningsledaren inte kunna lastas. Med anledning
av olyckan och med hänsyn till den praxis som utbildats vid flottiljen föreslår
kommissionen att i Säkl mom. 1813 tydligare uttryckes att övningsslagtändare
med skarvrör över övningssprängpatronen icke är ofarlig vare
sig i skarvrörets längdriktning eller, med hänsyn till faran för rikoschett, i
sidled.

Den 18 maj 1962 beslöt landsfogden i Västmanlands län att åtal icke
skulle anställas mot övningsledaren, enär vad som förekommit icke kunde
läggas denne till last såsom tjänstefel.

Genom arméorder nr 357 den 27 juni 1962 utfärdades på föranledande av
skadekoinmissionen ändrade säkerhetsbestämmelser för användning av
övningsslagständare som larmmina. Sålunda kompletterades mom. 1813
Säkl med föreskrift att marken (underlaget) under övningsslagtändaren
skall vara av sådan beskaffenhet att risk för rikoschett icke föreligger, var -

212

jämte i en not till momentet framhölls att skarvröret vid utlösning stundom
kastas i sprängpatronens riktning och att patronen därför endast får riktas
nedåt.

För att få klarlagt huruvida splitter från skarvröret eller sprängpatronen
medverkat till olyckan hemställde militieombudsmannen efter att ha tagit
del av polisutredningen och skadekommissionens rapport i skrivelse den 6
juli 1962 till landsfogden att denne skulle låta verkställa kompletterande
utredning rörande beskaffenheten av den skada som drabbat den värnpliktige.
Den 13 september 1962 inkom landsfogden med den begärda utredningen,
som bl. a. innehöll ett av biträdande lasarettsläkaren vid centrallasarettet
i Västerås O. Zetterlund den 27 augusti 1962 utfärdat intyg. Av
intyget framgick att några metalldelar eller andra främmande kroppar
icke påträffats vare sig i det skadade ögat eller i ögonhålan samt att skadans
utseende överensstämt med vad man kunnat förvänta sig då det skadebringande
föremålet varit ett uppfläkt metallrör.

Vid beredning av ärendet inom militieombudsmansexpeditionen upprättades
den 15 november 1962 en promemoria. I denna framhölls till en
början att i Säkl saknas bestämmelser angående användandet av övningsslagtändare
försedd med skarvrör i annat fall än då slagtändaren användes
som larmmina. Vidare uttalades i promemorian: Därest övningsslagtändare
försedd med skarvrör kommer till användning vid andra övningar än larmminering,
torde slagtändaren riktas även åt annat håll än nedåt. Av de i
skadekommissionens rapport omnämnda proven framgår att skarvröret
och övningssprängpatronen vid utlösning nästan alltid skjuts iväg. Hur
långt skarvröret och patronen kan skjutas i väg visar icke proven, men
röret och patronen har i två fall, då övningsslagtändaren var riktad horisontellt,
skjutits iväg omkring fyra meter. Redan med hänsyn härtill torde
kunna fastslås att ett säkerhetsavstånd av tre meter i övningsslagtändarens
riktning icke kan anses tillräckligt, därest övningsslagtändaren är
försedd med skarvrör. Om det fortsättningsvis skall vara tillåtet att använda
övningsslagtändare försedd med skarvrör annat än som larmmina, synes
emellertid böra utrönas hur långt skarvröret och övningssprängpatronen regelmässigt
skjuts iväg. Vidare torde böra beaktas att på grund av risken för
rikoschett fara kan vara för handen även i andra riktningar än slagtändarens.
Slutligen är att märka följande. Vid tjugu av de prov armétygförvaltningen
gjort med övningsslagtändare försedd med skarvrör undersöktes
även risken för splitter. Vid samtliga dessa prov var slagtändaren riktad
nedåt. I intet fall kunde något splitter upptäckas. Eftersom sprängpatronen
är ihålig och endast delvis fylld med krut kommer, då slagtändaren är riktad
nedåt, krutet att samlas i patronens yttre ända. Då slagtändaren gives annan
riktning synes emellertid krutet komma att förflytta sig i håligheten.
Utredning saknas huruvida splitter kan uppkomma vid utlösning av med
skarvrör försedd övningsslagtändare som har annan riktning än nedåt.

213

På grund av det sålunda anförda synes de i Säkl under rubriken »Slagtändare»
intagna momenten 1471—1475 böra kompletteras. Därest skarvrör
icke får användas i annat fall än då slagtändaren användes som larmmina
torde uttryckligt förbud i detta hänseende böra uppställas. Om åter skarvrör
får användas även då fråga ej är om larmminering, synes särskilda
föreskrifter angående sådan användning böra meddelas.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 21 november 1962 till armétygförvaltningen
hemställt att förvaltningen skulle avgiva yttrande i de
hänseenden som angavs i promemorian, inkom förvaltningen med ett den
8 januari 1963 dagtecknat yttrande. Däri anfördes: Av handlingarna framgår
att mom. 1813 Säkl misstolkats vid flottiljen i det avseendet att man
icke räknat med något riskområde vid användning av övningsslagtändare
med skarvrör, oaktat att övningsslagtändaren icke fästs så som föreskrivits
i nämnda moment i dess dåvarande lydelse. Enär riskområdet för övningsslagtändare
med skarvrör torde uppgå till minst tio meter under
andra förhållanden än de i mom. 1813 angivna, bör enligt ämbetsverkets
uppfattning skarvrör få anbringas på övningsslagtändare endast under de
betingelser som angives i momentet. Genom tilläggen i arméorder nr 357/
1962 till nämnda moment synes visserligen risken för sådan misstolkning
som skett kunna anses eliminerad. För att emellertid helt förebygga
att övningsslagtändare med skarvrör användes på icke avsett sätt har armétygförvaltningen
i skrivelse denna dag till chefen för arméstaben föreslagit
att ett tillägg av följande innehåll införes i Säkl: »1471 1/2. övningsslagtändare
försedd med skarvrör får icke användas i annat fall än som larmmina
enligt 1813.»

I yttrande den 6 juni 1963, som chefen för armén på militieombudsmannens
hemställan avgav, förklarades att säkerhetsbestämmelserna skulle
kompletteras i enlighet med armétygförvaltningens förslag, och genom
arméorder nr 320 den 20 juni 1963 infördes i Säkl den av armétygförvaltningen
föreslagna föreskriften.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej skäl företaga
vidare åtgärd i ärendet.

14. Fråga huruvida personalvårdskonsulent — tillika reservofficer —
bör använda uniform i tjänsten

Vid militieombudsmannens inspektion av Hälsinge regemente den 2
april 1962 antecknades i fråga om personalvårdsvcrksamheten bl. a. att
personalvårdskonsulenten N. I. Hillström, som är kapten i regementets
reserv, vid sina mottagningar för personalen brukar vara iförd uniform
samt att enligt Hillströms uppfattning kontakten mellan de värnpliktiga
och konsulenten icke därigenom försvåras.

214

Med anledning härav hemställde militieombudsmannen om yttrande av
chefen för försvarsstaben och hänvisade därvid till följande uttalande av
försvarets personalbehandlingsutredning i dess den 3 oktober 1950 avgivna
betänkande I (s. 131):

Erfarenheten har visat att personalvårdens befattningshavare inom den
svenska krigsmakten icke haft särskilda svårigheter att få kontakt med
befäl och andra inom förbanden. Mottagandet från den militära personalens
sida har — med ytterst få undantag — varit beroende av assistentens
personliga egenskaper och kunskaper.

I sin kontakt med de värnpliktiga och de civilanställda liksom troligen
även med det fast anställda manskapet torde deras civila gradlösa ställning
vara till en avgjord fördel. I sin kontakt utåt skola de icke fungera
som militära experter och ha därför icke heller någon anledning att uppträda
i uniform.

Det synes därför icke vara anledning att ändra nuvarande förhållanden
och göra konsulenter och assistenter till militära befattningshavare eller
ålägga dem allmän uniformsplikt.

Däremot böra konsulenter och assistenter, som enligt förslaget skola
ha fullgjort militärtjänstgöring före sin anställning, kunna bära uniform,
när de deltaga i militära övningar, t. ex. följa en trupp under fältmässig
tjänst eller längre övningsmarscher.

Chefen för försvarsstaben generalmajoren C. E. Almgren anförde i avgivet
yttrande: Från regementschefen har inhämtats att Hillström under
en lång följd av år och intill dess han tillträdde konsulentbefattningen
fullgjort militär tjänstgöring vid regementet och därvid burit uniform.
Regementschefen har med stöd av tjänstereglementet för krigsmakten
(TjRK) kap. 8 mom. 29 medgivit Hillström att även efter tillträdandet av
konsulentbefattningen bära uniform, vilket motiverats med att Hillström
därigenom bättre har kunnat fullgöra viss tjänst i utbildningsverksamheten
och till gagn för hans krigsbefattning. Hillström har under utövandet av
personalvårdsverksamheten växelvis burit uniform och civil klädsel. Enligt
regementschefens uppfattning har uniformsklädseln ej på något sätt
inverkat menligt på konsulenttjänstens rätta bedrivande. All personal vid
regementet har sålunda både vid personlig rådgivning och eljest visat att
man betraktat konsulenten som en civil instans och utan tveksamhet eller
skygghet inför uniformen framlagt sina ärenden. Regementschefen har
slutligen anfört att det från den rent militära tjänstens synpunkt synes
vara fördelaktigt att Hillström även i fortsättningen växelvis kan bära uniform
och civil klädsel. En konsulent är anställd som civil tjänsteman. Vid
utformningen av personalvårdsorganisationen har både från den militära
försvarsledningens och från de beslutande statsmakternas sida bedömts att
denna anställningsform för konsulenternas del är lämplig, även om skäl
talat för en civilmilitär anställningsform. Härav följer att konsulenten i
princip under sin tjänstgöring skall vara civilklädd. Under vissa förhållanden
kan det vara fördelaktigt att konsulenten bär uniform. Förutom

215

under tjänstgöring i egen krigsbefattning, då detta är självfallet, bör sålunda
bärande av uniform kunna ifrågakomma under deltagande i fältmässiga
övningar, där praktiska skäl talar härför. I synnerhet kan detta
vara aktuellt, om samtidigt värnpliktig personalvårdspersonal deltager
under sin repetitionsövning. Möjlighet att för visst tillfälle ålägga civil
personal att bära uniform ges i kungl. brevet den 7 november 1947 angående
uniformsplikt för viss personal vid försvarsväsendet m. m. (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1947 avd. A nr 108, tjänstemeddelanden
rörande sjöförsvaret 1947 avd. A nr 96 och ekonomiska föreskrifter
för flygvapnet 1948, avd. C nr 1). Däremot torde icke av regementschefen
åberopad föreskrift i TjRK, som innebär medgivande för
befäl att vid vissa tillfällen bära uniform, kunna åberopas för att medgiva
civil tjänsteman denna möjlighet under ordinarie tjänsteutövning. Med
hänsyn till vad i förevarande fall uppgivits av regementschefen måste
vidare framhållas att det åligger konsulent att i denna sin befattning
fullgöra uppgifter enligt vad som angives i mom. VI: 34 i de av chefen
för försvarsstaben den 12 november 1959 meddelade provisoriska bestämmelserna
för försvarets personalvård (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1959 avd. B nr 74, tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
1959 avd. B nr 43 samt flygvapenorder 1959 avd. A nr 35). Samtliga dessa
uppgifter — vilka av förbandschef i viss utsträckning kan vidgas eller
minskas — skall vara av personalvårdskaraktär. Någon möjlighet att
därutöver ålägga konsulent tjänsteuppgifter, som på grund av sin karaktär
skulle motivera bärande av uniform, föreligger ej för regementschef. I
detta fall måste sålunda Hillström, om han utnyttjas för uppgifter utanför
personalvårdstjänsten, därvid tagas i anspråk för tjänstgöring såsom
reservofficer och samtidigt frånträda — begära tjänstledighet eller entledigande
från — konsulenttjänsten. Vad slutligen angår frågan huruvida
bärande av uniform kan utgöra hinder för kontakt med värnpliktiga kan
denna fråga icke utan större utredning besvaras entydigt. Givetvis kommer
härvid en mångfald, rent individuella bedömanden och envar enskilds
inställning att vara av betydelse. I uppgifterna för personalvårdstjänsten
måste emellertid ingå att främja ett gott förhållande mellan befäl och
trupp. Det är även en naturlig grundregel för den allmänna personalvården
(jämför TjRK kap. 12 mom. 5—6) att envar soldat med förtroende
skall kunna vända sig med sina personliga angelägenheter till sin närmaste
chef eller högre chef. Det bör härvid förutsättas att god kontakt
kan vinnas mellan vederbörande chef och den värnpliktige, även om båda
är klädda i uniform. Under fältmässiga förhållanden, ombord på flottans
fartyg och vid åtskilliga andra tillfällen liksom under krigs- eller beredskapsförhållanden
torde denna kontakt mellan uniformsklädd personal
inom ett förband vara än mer påtaglig. Uniformen skall ju i och för sig
vara ett uttryck för gemenskap och samhörighet. Den krigsplaccrade per -

216

sonalvårdspersonalen, såsom assistenter, fältpräster m. fl., fullgör även
under repetitionsövningar sin uppgift i fråga om rådgivning m. m. i uniform,
och det har icke vid något tillfälle framförts erinran däremot. Vidare
må erinras om att personalvårdsofficerare i allmänhet i uniform
fullgör sina arbetsuppgifter inom personalvården, varvid en omfattande
kontakt med värnpliktiga äger rum. Den kontakt och det förtroende, som
bör finnas vid bl. a. rådgivning i personliga angelägenheter, torde sammanfattningsvis
icke vara särskilt beroende av klädseln utan fastmer av
de personliga egenskaper samt den kunskap och den förmåga, som rådgivaren
besitter. Då avskrift av detta yttrande tillställes regementschefen,
föreslås att militieombudsmannen ej företager ytterligare åtgärd i anledning
av den gjorda iakttagelsen.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

REDOGÖRELSE FÖR FRAMSTÄLLNINGAR
TILL KONUNGEN

1. Fråga om införande av skyldighet för befattningshavare, som äger
bestraffningsrätt i disciplinmål, att i samband med delgivning
av meddelat straffbeslut även låta i förekommande fall
underrätta den bestraffade om att auditören ej
biträtt beslutet

Ämbetsberättelsen till 1961 års riksdag innehåller (s. 215 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 10 december 1960 till Konungen
avlåten framställning, vari ifrågasattes viss komplettering av delgivningsbestämmelserna
beträffande straffbeslut i disciplinmål och beslut i ersättningsmål
i sådana fall där vederbörande chef ålagt bestraffning eller ersättningsskyldighet
utan att auditören biträtt den mening som kommit
till uttryck i beslutet. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

I 42 § militära rättegångslagen stadgas att beslut i disciplinmål varigenom
disciplinstraff ålagts ofördröj ligen skall skriftligen delgivas den
mot vilken beslutet riktar sig och att beslutet skall innehålla underrättelse
om vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet. Undersökningar
som gjorts i samband med militieombudsmannens granskningsverksamhet
har visat att underrättelse om skiljaktig mening av auditören
i fråga om straffbeslut i disciplinmål ej brukar lämnas den bestraffade.
Av ett av en auditör hos militieombudsmannen anhängiggjort
ärende har vidare framgått, att vederbörande förbandschef icke ansett sig
ha skyldighet att vid delgivning av straffbeslut underrätta den straffskyldige
om auditörens från beslutet avvikande ställningstagande. Redan
det förhållandet, att det från rättssäkerhetssynpunkt uppställts krav på
medverkan av auditör vid den disciplinära bestraffningsrättens utövning,
att förfarandet i disciplinmålen är relativt summariskt och att avgörandet
av målen ankommer på befattningshavare som regelmässigt ej har juridisk
utbildning, talar bestämt för införande av skyldighet för vederbörande
bestraffningsberättigade chef att i förekommande fall underrätta den, mot
vilken straffbeslut riktar sig, om att auditören ej biträtt beslutet. Kännedom
härom är obestridligen av grundläggande betydelse från rättssäkerhetssynpunkt
och måste även vara av särskild betydelse för den lagförde
vid bedömandet av frågan om han bör fullfölja talan mot beslutet.
Även åtskilliga särskilda omständigheter, såsom den till två dagar från

218

delgivningsdagen begränsade tiden för klagan över straffbeslutet, talar för
införande av den förut nämnda underrättelseskyldigheten, som lämpligen
torde kunna ske genom tillägg till 42 § militära rättegångslagen. Fråga
torde även i samband därmed böra upptagas om motsvarande komplettering
av 63 § samma lag i vad avser delgivning av beslut i ersättningsmål
varigenom ersättningsskyldighet ålagts.

Vad militieombudsmannen föreslagit i framställningen har beaktats
genom en efter beslut av 1963 års riksdag med anledning av proposition
nr 156 utfärdad lag den 22 maj 1963 (SFS nr 150) om ändrad lydelse av
42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472). Lagändringen
har trätt i kraft den 1 juli 1963.

2. Fråga om införande av möjlighet för domstol att till annan domstol
överflytta mål angående klagan över beslut i disciplinmål
eller ersättningsmål

Militieombudsmannen avlät den 11 mars 1963 följande framställning till
Konungen.

Vid en av mig den 11 maj 1962 verkställd inspektion av handläggningen
av militära mål vid Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt antecknades
att tingsdomaren J. C. E. Wellander vid samtal angående erfarenheterna
av den militära rättsskipningen anförde: Medan åtal i militärt
brottmål kan överflyttas från en behörig domstol i första instans till en
annan i målet behörig domstol i samma instans, torde klagan över beslut
i disciplinmål eller ersättningsmål icke lagligen kunna överflyttas från den
domstol som avses i 77 § militära rättegångslagen till annan domstol.
Detta förhållande innebär en påtaglig olägenhet.

Sedan jag i skrivelse den 25 maj 1962 hemställt att Wellander ville giva
mig del av de erfarenheter, synpunkter och förslag, som han ansåg böra
beaktas vid bedömningen av denna fråga, anförde Wellander i en till mig
inkommen skrift följande. De i militära rättegångslagen intagna bestämmelserna
om behörighet för allmän underrätt att upptaga åtal i militärt
brottmål är väl nyanserade och medför, i förening med möjligheten att
överflytta sådant mål till annan behörig domstol i samma instans, att i
allmänhet den domstol får handlägga målet, vilken ur skilda synpunkter
i första hand lämpligen bör göra det. Reglerna för underrätternas behörighet
fyller sålunda väl sin uppgift, och några vägande anmärkningar synes
icke kunna riktas mot dem. I 77 § militära rättegångslagen stadgas att
klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål upptages av domstolen
för den avdelning, vid vilken målet avgjorts. Vid tillkomsten av
lagen anförde departementschefen om denna paragraf: »Såsom närmare

219

utvecklats vid 43 och 64 §§ har i förslaget förutsatts att talan mot beslut
i disciplinmål eller ersättningsmål i regel skall fullföljas till underrätt. Behörighet
att upptaga dylik talan bör tydligen i varje särskilt fall blott tillkomma
en viss bestämd domstol. Det faller av sig självt att detta bör vara
den som är laga domstol för den avdelning vid vilken disciplin- eller ersättningsmålet
avgjordes.» (Nytt juridiskt arkiv II 1949 s. 336.) Stadgandet
i 77 § sammanställt med regelsystemet i övrigt samt departementschefens
uttalande torde innebära att klagan över beslut i disciplinmål icke kan
lagligen överflyttas från den domstol, som avses i lagrummet, till annan
domstol. Stöd för denna tolkning synes även kunna hämtas av det i Svensk
juristtidning 1961, rättsfall från hovrätterna s. 14, intagna rättsfallet. I detta
hade åklagare, sedan brottmål avgjorts av underrätt och talan fullföljts
till hovrätt, gjort framställning jämlikt 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken
om målets överflyttning till annan hovrätt. Framställningen
ansågs icke lagligen kunna bifallas. Avgörande för utgången var, efter vad
det vill synas, att det gällde ett till domstol i andra instans fullföljt mål.
Även i 77 § militära rättegångslagen avsedd underrätt fungerar i andra
instans. I detta sammanhang synes det vara lämpligt att något beröra de
militära brottmålens särprägel. Man torde väl vara tämligen ense om att
dessa mål är lätta mål i den meningen, att de brukar avse allenast en eller
några åtalade gärningar begångna av en viss tilltalad samt att målen i allmänhet
rör alldagliga förhållanden och sällan kräver mera vidlyftig utredning.
Denna mening är emellertid ägnad att undanskymma att endast
en ordentlig genomgång av materialet kan giva domstolen en så klar bild
av en åtalad gärning, att en viss bedömning därav ter sig naturlig. Den
tilltalades egen berättelse innefattar ofta den viktigaste kunskapskällan.
Det kan naturligtvis sägas att detsamma gäller i vanliga brottmål, men
därvid förbises lätt att i militära brottmål de faktiska omständigheterna på
ett särskilt och i viss mån annat sätt än i vanliga brottmål medför att den
åtalade gärningen skall straffrättsligt rubriceras på visst sätt samt att först
en klar uppfattning om brottet ger domstolen möjlighet att träffa ett materiellt
riktigt avgörande om påföljdens art och omfattning. Härvid bör även
beaktas att i militära brottmål tilltalade värnpliktiga icke sällan synes vara
personer som, utan att intaga någon straffrättslig särställning, måste bedömas
med särskild hänsyn till att de är unga och omogna samt uppenbarligen
haft svårare än andra jämnåriga att anpassa sig till militärlivet.
Vad härefter särskilt angår av krigsmän överklagade disciplinmål gäller
liksom i övriga militära brottmål, att den klagandes egen berättelse ofta
är avgörande för förståelsen av omständigheterna i samband med den
gärning för vilken han blivit ålagd straff. Av betydelse härutinnan är även
att fastslå att i synnerhet en klagande, som anser sig ha blivit orättvist bedömd,
skall få tillfälle att själv framlägga sin sak inför domstolen; och
detta torde gälla oavsett att det för att straff skall få åläggas i disciplinär

220

ordning förutsattes, att den misstänkte erkänt brottet eller medgivit de
faktiska omständigheter, som konstituerar detta. Domstolarna söker självfallet
utsätta förhör enligt 51 § militära rättegångslagen så snart som möjligt
och i vart fall innan en av bestraffningsberättigad chef dömd krigsman
slutat sin militärtjänstgöring. Det är dock ibland omöjligt att utsätta förhöret
till tid innan krigsmannen slutat tjänstgöringen. Vidare förekommer
det att krigsman, som för talan mot beslut i disciplinmål, förflyttas till en
på annan ort förlagd avdelning av krigsmakten, innan domstolen hunnit
utsätta förhör i målet. Ingenting hindrar i dessa fall att en krigsman, som
klagat till domstol i Stockholm eller dess omedelbara närhet, har sitt hem
eller skall fortsätta sin militärtjänstgöring i Göteborg, på Gotland, i övre
Norrland eller på någon annan avlägsen plats. I ett nyligen vid häradsrätten
handlagt, överklagat disciplinmål hade klaganden, en värnpliktig, samma
dag han ryckte ut ålagts tre dagars disciplinbot för tjänstefel, bestående
i att han slarvat bort sitt identitetskort. När målet inkom till häradsrätten
hade han alltså redan slutat militärtjänstgöringen. Därpå hade han återvänt
till sitt hem utanför Norrköping. Han återkallade sin talan enär han,
efter vad han i telefon lät meddela, icke hade råd att kosta på sig resan till
domstolen. Därefter avskrevs målet. Det kan nämnas att handlingarna närmast
gav vid handen, att han haft utsikter att bli frikänd. Visserligen stadgas
i 51 § militära rättegångslagen att överklagat disciplinmål må, om
saken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden
uteblivit. Om däremot målet icke anses kunna nöjaktigt utredas i klagandens
frånvaro, torde av vad ovan anförts framgå hur viktigt det är att
klagandens inställelse inför domstolen säkerställes med beaktande av rimliga
processekonomiska synpunkter. Det torde med hänsyn till det sagda
vara en påtaglig olägenhet att överklagat disciplinmål icke kan överflyttas
till domstol, som på grund av krigsmannens vistelseort är den lämpligaste.
I brist på möjlighet att med nuvarande bestämmelser överflytta
målet tvingas domstolen att söka andra utvägar för att minska nämnda
olägenhet. Att bevilja klaganden fri rättegång är ett sätt, men den möjligheten
kan vara utesluten eller i och för sig synas mindre välbetänkt
med hänsyn till omständigheterna; och det finns ingen garanti för att
klaganden vill göra en lång resa och inställa sig till förhöret, även om fri
rättegång beviljas honom. Någon gång förekommer det att klaganden
själv utser ombud, men detta medför kostnader för honom och nackdelen
av att han ej inställer sig personligen kvarstår. Att utse offentlig försvarare
att biträda klaganden kan anses såsom en onödigt kostnadskrävande åtgärd;
denna mening har fog för sig, även om domstolen, därest klaganden
fälies till ansvar, tillämpar undantagsregeln i 31 kap. 1 § första stycket
sista punkten rättegångsbalken om jämkning av det försvararen tillerkända
belopp, som klaganden enligt huvudregeln i paragrafen skall återgälda till
statsverket. Om krigsmän, som skall höras såsom vittnen, icke längre vis -

221

tas nära domstolsorten utan liksom klaganden har slutat sin militära tjänstgöring
och rest hem eller har förflyttats till en annan avdelning av krigsmakten,
måste även vittnena göra en måhända lång resa till domstolen, och
klaganden riskerar, därest vittnesförhören har pakallats av aklagaren, att
bli dömd att återgälda kostnaden för vittnenas inställelse; dock finns givetvis
även i detta fall den förut nämnda möjligheten att jämka återbetalningsskyldigheten.
Det är uppenbart att krigsmän ibland överklagar militär
chefs beslut i disciplinmål för att uppskjuta straffverkställigheten eller
i hopp om att domstolen, om de har hunnit rycka ut innan förhöret enligt
51 § militära rättegångslagen äger rum, skall förvandla ett ålagt arreststraff
till bötesstraff. Väl torde ett mål av sådan beskaffenhet ofta utan
svårighet kunna avgöras av den i 77 § anvisade domstolen, särskilt med
hänsyn till att överklagat disciplinmål må, om saken finnes kunna nöjaktigt
utredas, avgöras utan hinder av att klaganden uteblivit. Vid en avvägning
av de intressen, som bör få inverka på nu ifrågavarande spörsmål om domstols
behörighet, synes dock vad som tidigare anförts väga tyngst. De svårigheter,
som i hithörande hänseenden är förknippade med det nuvarande
regelsystemet, skulle i allmänhet verksamt avhjälpas, om domstolen finge
laglig möjlighet att, i likhet med vad som gäller för andra brottmål, såväl
militära som övriga, överflytta ett överklagat disciplinmål till en annan underrätt.
Beträffande härefter de överklagade ersättningsmålen torde redan
av departementschefens inledningsvis citerade uttalande under förarbetena
till 77 § militära rättegångslagen framgå, att icke heller sådant mål kan
lagligen överflyttas från den domstol, som avses i lagrummet, till annan
domstol. Ett ytterligare skäl till denna slutsats är att rättegångsbalken
icke innehåller någon föreskrift om rätt att överflytta tvistemål från en
domstol till en annan. De vid domstolarna förekommande militära tvistemålen
lär vara få till antalet, men de överklagade ersättningsmålen torde
utgöra huvuddelen av dem. Helt obefogad klagan torde sällan förekomma
i sådana mål. En krigsman, som blivit ålagd ersätta kronan förlust eller
skada, bör därför kunna göra anspråk på ett domstolsförfarande som icke
är för honom illusoriskt. På grund av sakens natur är i regel klagandens
egen berättelse oundgängligen nödvändig för att domstolen skall kunna
bilda sig en riklig uppfattning om omständigheterna vid förlustens eller
skadans uppkomst. Härtill må såsom exempel endast nämnas det då och
då förekommande fall, att en krigsman förlorat någon del av sin utrustning
under en nattlig övning eller transport. Endast han själv kan i allmänhet
därvid lämna uppgifter, som är avgörande för målets utgång.
Klagan i ersättningsmål leder jämförelsevis ofta till ändring i del överklagade
beslutet. Vad som i fråga om disciplinmålen hävdats om behovet
av alt klaganden får yttra sig själv inför domstolen och om nackdelarna
av alt det nu saknas laglig möjlighet alt överflytta överklagade disciplinmål
till annan domstol gäller i tillämpliga delar även beträffande överklä -

222

gade ersättningsmål. Härvid bör erinras om att krigsman, som icke längre
är underkastad disciplinär bestraffningsrätt, jämlikt 59 § andra stycket
militära rättegångslagen kan åläggas ersättningsskyldighet. Det kan följaktligen
inträffa att den som redan ryckt ut från militärtjänstgöringen
och återvänt till sitt långt från den militära förläggningsorten belägna hem
blir förpliktad ersätta kronan förlust eller skada. Möjlighet att överflytta
även överklagade ersättningsmål till annan domstol skulle innebära en
värdefull utvidgning av gällande lag. Oavsett att i disciplinmål må åläggas
ersättningsskyldighet till kronan enligt vad därom stadgas i 10 kap. militära
rättegångslagen, i följd varav efter ett införande av möjlighet att överflytta
överklagat disciplinmål till annan domstol målets skadeståndsdel
skulle komma att följa bestämmelserna för ansvarsdelen, torde mot införande
av en regel om rätt att överflytta ett rent ersättningsmål kunna anföras,
att en sådan bestämmelse bör draga med sig att alla militära tvistemål
skall kunna överflyttas men att det icke är tillåtet enligt rättegångsbalken
att överflytta tvistemål från en domstol till eu annan. En sådan
följdverkan synes dock icke vara nödvändig, framför allt enär enligt 76 §
militära rättegångslagen käranden i ett militärt tvistemål har möjlighet
att välja det forum, som med beaktande av olika omständigheter är det
lämpligaste. Slutligen bör det avgörande skälet för att tillåta överflyttning
— förutom av överklagade disciplinmål — även av överklagade ersättningsmål
vara den icke oväsentliga praktiska fördel, som en enskild klagande
därigenom kan vinna. Om efter närmare utredning behovet av en lagändring
i ifrågavarande hänseende vitsordas, kräves tydligen särskilda överväganden
i detaljfrågor. En viktig sådan är om domstolen skall äga överflytta
ett överklagat mål endast på begäran av part eller självmant. Beträffande
disciplinmålen bör, därest överflyttning skall kunna ske allenast
på framställning av part, prövas huruvida, i likhet med vad som nu enligt
19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken gäller för vanliga brottmål,
endast åklagaren skall få dylik rätt eller om denna skall tillkomma även
enskild klagande. Med hänsyn till grunden för en lagändring synes vissa
skäl tala för att även enskild klagande skall tilläggas rätt att begära målets
överflyttning. Å andra sidan har någon olägenhet icke försports av
att åklagaren ensam har den i 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken
nämnda rätten. Åklagaren kommer säkerligen att bedöma frågan om lämpligheten
av måls överflyttning efter hörande av enskild klagande och från
synpunkter som även denne måste godtaga. För att systematisk överensstämmelse
skall nås med det förfarande som bestämts i 19 kap. 7 § andra
stycket rattegångbalken torde det därför kunna räcka att åklagaren får
rätt att begära att mål överflyttas. Viss betydelse vid denna frågas bedömning
har väl dessutom att även åklagaren enligt 52 § militära rättegångslagen
har rätt att överklaga militär chefs beslut i disciplinmål. Vad vidare
angår ersättningsmålen synes, om det anses obehövligt att giva domstol

223

rätt att självmant pröva om ersättningsmål bör överflyttas till annan domstol,
möjligen följande synpunkter kunna tillmätas betydelse. Visserligen
får kronan icke föra talan mot militär chefs beslut i ersättningsmål. Den
bästa överensstämmelsen med regelsystemet i övrigt torde dock vinnas om
endast åklagaren gives rätt att begära överflyttning av sådant mål. Till
förmån för en sådan åklagarens befogenhet torde kunna sägas detsamma
som anförts om åklagares rätt att begära överflyttning av disciplinmål. Mot
ovannämnda förslag kan invändas att de förutsätter att i samband därmed
även befogenhet för hovrätt att överflytta mål bör upptagas till prövning.
Förslagen synes emellertid med hänsyn till sin till allmänna underrätter
begränsade räckvidd kunna prövas oberoende av invändningen.

På min hemställan har överbefälhavaren i ärendet inkommit med yttrande.
Vid detta var fogat yttranden från försvarsgrenscheferna. Vidare
har föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges
landsfiskaler, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges auditörer ävensom Sveriges
advokatsamfund, sedan de beretts tillfälle därtill, avgivit yttranden i
ärendet.

överbefälhavaren anförde: Förslaget om överflyttning av disciplinmål
och ersättningsmål från en domstol till en annan synes medföra fördelar
från såväl den enskildes som det allmännas synpunkt och bör därför rimligen
genomföras. Huvudregeln synes dock alltjämt böra vara att domstolen
för den avdelning, vid vilken målet avgjorts, skall vara laga domstol och
förslaget bör alltså utformas så att det blir möjligt att under motsvarande
förutsättningar som angives i 71 § andra stycket och 73 § militära rättegångslagen
överflytta målet till annan domstol. Det torde få ankomma på
domstolen att, utan formlig framställning av part, efter omständigheterna
besluta om överflyttning av mål. Självfallet bör härvid tillses att icke intresset
av att disciplinmål snabbt blir avgjorda härigenom eftersättes. Särskild
föreskrift om hörande av militär myndighet synes icke erforderlig.

Chefen för marinen anförde: Det finnes intet att erinra mot den föreslagna
ändringen i vad avser sådana klagande som hemförlovats. Att dessa
mål avgöres vid domstolen i den klagandes hemort synes skäligt med
hänsyn till att kostnaderna för den klagande härigenom nedbringas. För
dem som överklagar under pågående tjänstgöring och härunder förflyttas
till ny tjänstgöringsplats synes risk för en viss eftersläpning föreligga, om
målet skall flyttas över till domstolen på den nya tjänstgöringsplatsen. I
fråga om flottans personal torde sistnämnda förhållande vara särskilt framträdande.
Rörligheten vid personalkommenderingar är här stor med stundom
relativt korta tjänstgöringsperioder såväl i land som ombord. Den föreslagna
lagändringen bör därför beträffande klagande som är i tjänst tilliämpas
restriktivt och först efter vederbörande personalkårchcfs hörande.

Cheferna för armén och flygvapnet tillstyrkte den föreslagna lagändringen,
enär densamma syntes ändamålsenlig.

224

Häradshövdingeföreningen anförde: De militära målen, vare sig de handlägges
av vederbörande militära befattningshavare (disciplinmål och ersättningsmål)
eller vid domstol, berör i stor utsträckning värnpliktiga, som
regelmässigt efter en längre eller kortare tjänstgöringsperiod lämnar förläggningsorten
och återvänder till sina hemorter. Då de ofta tjänstgör på
betydande avstånd från hemorten uppkommer icke så sällan — när målets
handläggning icke hunnit avslutas före hemförlovningen — svårigheter för
de värnpliktiga att iakttaga inställelse vid domstol å förläggningsorten.
Genom de möjligheter som gives att för dylika fall, där fråga är om andra
mål än disciplinmål och ersättningsmål, väcka talan vid annan underrätt
än den som är ordinarie domstol för den ifrågavarande avdelningen av
krigsmakten eller att, där talan redan väckts vid den ordinarie domstolen,
förordna om målets överflyttning till annan domstol, synes i lagstiftningen
ha tagits erforderlig hänsyn till omförmälda svårigheter. Några erinringar
har icke heller, såvitt är för föreningen känt, rests mot den utformning som
forumreglerna i detta avseende för närvarande har. Vad åter beträffar
handläggningen vid domstol av klagomål över beslut i disciplinmål och ersättningsmål
ger militära rättegångslagen överhuvudtaget icke någon möjlighet
att, där svårigheter av ovan angivet slag uppkommer, få handläggningen
förlagd till annat forum än domstolen för den avdelning av krigsmakten,
vid vilken det överklagade målet avgjorts. Det synes emellertid föreningen
otvivelaktigt att även i de här åsyftade målen kan föreligga sådana
omständigheter av ovan antytt slag, som gör det önskvärt att handläggningen
kan överflyttas till annan underrätt än den, som enligt stadgandet
i 77 § militära rättegångslagen är ensam kompetent att handlägga
dessa mål. Frågan huruvida i ett speciellt fall överflyttning av handläggningen
av klagomål i ett disciplinmål eller ett ersättningsmål bör göras till
annan domstol torde få bedömas bl. a. med hänsyn till om i målet påfordras
vittnesförhör med personer som finnes å förläggningsorten eller om vid rätten
icke är avsett att förebringas annan muntlig utredning än förhör med
parterna. Att klagan över beslut i disciplinmål och ersättningsmål alltid
måste riktas till en viss på förhand bestämd domstol, torde ligga i sakens
natur. Det kan icke gärna ifrågakomma att den militäre chef, som meddelat
det överklagade beslutet och som enligt 43 § militära rättegångslagen har att
mottaga fullföljdsinlagan, skulle äga bestämma vilken domstol som har att
upplaga målet till prövning. Det synes således höra ankomma på domstolen
för den avdelning, vid vilken målet avgjorts, att pröva huruvida densamma
skall själv handlägga målet eller om detta skall för handläggning överlämnas
till annan domstol. I fråga om de förutsättningar, under vilka överflyttning
till annan domstol må företagas, samt beträffande spörsmålet till vilken
domstol överflyttningen får ske, torde man i det väsentliga kunna följa
de normer som härvidlag för närvarande gäller militära brottmål och militära
tvistemål, som väckes omedelbart vid domstol. I förevarande samman -

225

hang bör även beaktas det förhållandet att den utredning som ligger till
grund för ett av militär befattningshavare meddelat beslut om disciplinär
bestraffning ofta är ganska summarisk. Med hänsyn härtill har det ålagts
åklagaren att innan förhör inför rätten företages i erforderliga delar fullständiga
utredningen, för vilket ändamål fullföljdsinlagan skall om den
är i rätt tid inkommen överlämnas till vederbörande åklagare. Denna ordning,
som torde vara avsedd att tillgodose kravet på en snabb handläggning
av målen, synes böra bibehållas, vid vilket förhållande domstolen torde kunna
taga ställning till frågan om målets eventuella överflyttande först sedan
nämnda utredning avslutats. I vissa fall kan det härvid bli erforderligt att
även dessförinnan genom polismyndigheten å den dömdes hemort anställa
förhör jämväl med klaganden. I fråga om handläggning av talan mot beslut
i ersättningsmål äger de för disciplinmål gällande reglerna motsvarande
tillämpning och kronans talan föres i dessa mål av åklagaren, varföi något
hinder ej torde föreligga att, såvitt avser möjligheten att överflytta överklagade
mål från en domstol till en annan, härutinnan skapa för disciplinmålen
och ersättningsmålen enhetliga regler. Beträffande frågan vem som
skall äga taga initiativ till överflyttning av här ifrågavarande mål till annan
domstol har Wellander föreslagit, att sådan åtgärd skall av domstol få företagas
endast på framställning från åklagaren. Man skulle därigenom nå
en systematisk överensstämmelse med stadgandet i 19 kap. 7 § rättegångsbalken.
Med hänsyn till att det endast mycket sällan torde inträffa att
åklagaren fullföljer talan mot militär befattningshavares beslut i disciplinmål
och klagomål sålunda såsom regel anföres av enskild part, kan man
enligt föreningens mening överväga att uppdraga åt domstolen att, oberoende
av framställning av part, förordna om överflyttning av målet till
annan domstol. Vad ovan anförts angående den uppgift som regelmässigt
åligger åklagaren att i erforderliga delar fullständiga utredningen synes
dock giva vid handen att snabbhet och smidighet i förfarandet bäst skulle
främjas av att det ålades åklagaren att i samband med utredningen taga
ställning till forumfrågan och att, i förekommande fall, till domstolen göra
framställning om överflyttning av målet till annan domstol. Föreningen
vill därför förorda en lösning av frågan i enlighet med vad Wellander föreslagit.
Ehuru saken, såvitt föreningens styrelse har sig bekant, icke torde
ha någon större praktisk betydelse, vill föreningen biträda Wellanders framställning.

Stadsdomareföreningen anförde: Det torde till en början kunna konstateras,
att andra militära mål än disciplinmål och ersättningsmål i icke
ringa utsträckning överflyttas från den underrätt som är ordinarie domstol
för den avdelning inom krigsmakten, som målet angår, till annan underrätt.
Det vanligaste skälet härtill är att målets handläggning icke hunnit
avslutas innan vederbörande hemförlovats och att eu inställelse vid den
ordinarie domstolen skulle medföra betydande kostnader för den tillta -

x___630701. Mil it ieombudsmannens ämbetsberuttelse

226

lade. Det förekommer också, afl talan väckes direkt vid annan domstol
och även då oftast vid underrätten i den tilltalades hemort. För nu nämnda
förfarande ges stöd i forumreglerna i militära rättegångslagen. I fråga om
handläggningen vid domstol av klagan över beslut i disciplinmål och ersättningsmål
saknas möjligheter att få handläggningen överflyttad från den
underrätt som är domstol för den avdelning av krigsmakten, vid vilken
målet avgjorts. Det kan uppenbarligen icke ifrågakomma annat än att talan
i vart fall måste föras hos en på förhand bestämd domstol, enär den
militäre chef som meddelat beslutet även skall emottaga fullföljdsinlagan
och det givetvis ej kan överlåtas åt denne att avgöra vid vilken domstol
målet skall upptagas till prövning. Skall målet handläggas av annan
domstol blir det således fråga om en överflyttning från förstnämnda domstol.
Såvitt föreningen har sig bekant har inga olägenheter givit sig till
känna vare sig beträffande de för andra militära mål gällande forumreglerna
eller i fråga om tillämpningen av dessa. De sakliga skälen för möjlighet
till överflyttning även av disciplin- och ersättningsmålen torde väl
vara desamma som för övriga militära mål. Det kan därför föreligga skäl
för ett tillskapande av möjligheter att överflytta även disciplin- och ersättningsmål
till annan underrätt än den, som för närvarande enligt 77 § militära
rättegångslagen ensam har att handlägga dessa. Överflyttning bör
emellertid ske med stor återhållsamhet. Detta torde för övrigt gälla alla
kategorier av militärmål, men kanske främst brottmålen. Det är ju här
av viss betydelse att en enhetlig praxis i fråga om bedömningen bibehålies
inom bestraffningsområdet. Med hänsyn härtill skulle det måhända kunna
få icke önskvärda följder om avgörandet av mål av denna art i alltför stor
utsträckning överlämnades åt olika underrätter, som var för sig icke skulle
kunna få den erfarenhet av dylika mål som den ordinarie domstolen har.
Om en överflyttningsmöjlighet blir genomförd beträffande disciplinmål och
ersättningsmål, framstår än klarare vikten av att dessa mål vid den ordinarie
domstolen upptages med sådan skyndsamhet, att de i regel hinner avgöras
innan vederbörande hemförlovas, och detta särskilt om det är avsett
att i målet förebringa annan utredning än förhör med parten. Vad angår
frågan om vem som skall taga initiativ till överflyttning av dessa mål synes
det föreningen såsom mest ändamålsenligt att detta lägges i händerna på
åklagaren, som således bör hos domstolen göra framställning härom. Det
må slutligen framhållas att den ifrågakomna lagstiftningsåtgärden — även
om anledning saknas att avstyrka densamma — likväl icke är att betrakta
såsom särskilt angelägen.

Landsfiskalsföreningen ansluter sig till Wellanders synpunkter och anser
att föreslagen lagändring bör komma till stånd. Enligt föreningens åsikt
bör rätten att begära överflyttning tilläggas åklagaren för vinnande av full
överensstämmelse med vad som enligt 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken
gäller beträffande överflyttning av vanliga brottmål.

227

Stadsfiskalsf öreningen anförde: En viss osmidighet vidlåder otvivelaktigt
bestämmelsen i 77 § militära rättegångslagen. Särskilt framträder detta
när den klagande förflyttats till annan avdelning av krigsmakten. Han kan
då alltjämt lagforas vid ett fornm vid vilket erfarenhet av militära mål
finnes representerad. Varken för den enskilde eller det allmänna synes några
nackdelar vara förbundna med att mål i dylika fall kunde överflyttas.
Från kostnadssynpunkt torde ett dylikt förfarande däremot medföra vinning.
Annorlunda kan saken ställa sig när krigsmannen slutat sin tjänstgöring.
Vid hans hemortsforum handlägges kanske icke militära mål regelmässigt.
Varken i domstolen eller på åklagarsidan finnes då erfarenhet av
sådana mål representerad. Uppställandet av särskilda regler om speciella
fora för militära mål grundas väl på flera skäl. Ett bärande motiv får antagas
ha varit att tillgodose behovet av erfarenhet av handläggning av militära
mål. Även om det -— såsom Wellander anfört — från systematisk synpunkt
kan anses otillfredsställande med särregler för disciplinmål och ersättningsmål
ansluter sig föreningen till Wellanders uppfattning att denna
invändning icke bör hindra en behövlig omskrivning av bestämmelserna.
Föreningen anser alltså Wellanders synpunkter böra föranleda sådan ändring
i forumreglerna att disciplinmål och ersättningsmål vid behov kan överflyttas.
Föreningen vill på anförda skäl förorda en utformning av regeln i
analogi med 71 § tredje stycket sista punkten militära rättegångslagen.
Överflyttning bör kunna ske till den i förhållande till hem- eller vistelseorten
närmaste underrätt som är domstol för avdelning vid krigsmakten.
Vad slutligen angår frågan om överflyttning av mål skall övervägas av
domstolen ex officio eller efter ansökan av part delar föreningen de synpunkter
Wellander anlagt. Initiativrätten bör sålunda åvila åklagaren och
honom ensam.

Auditörsföreningen anförde: Stadgandet i 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken
om överflyttning av brottmål synes ha tillkommit företrädesvis
för att i det allmännas intresse underlätta utredningen och hålla kostnaderna
nere (jfr SOU 1938: 33 s. 250 ff). Emellertid har överflyttningar
också begärts och beviljats i syfte att underlätta för den misstänkte eller
tilltalade, när andra skäl ej ansetts lägga hinder i vägen. En sådan tilllämpning
strider tydligen icke mot stadgandets ordalag och förefaller även
materiellt befogad. Beträffande mål som angår överklagade beslut i disciplinmål
synes starka skäl tala för att möjlighet beredes underrätt att förordna
om överflyttning till annan underrätt, såvida åtgärden kan bedömas
vara till väsentligt gagn för enskild part. En regel härom torde dock böra
utformas så, alt tillräcklig hänsyn kan tagas även till det allmännas intresse.
Det bör vara tillfyllest, att åklagaren får behörighet att göra framställning
om åtgärden. Även i övrigt synes regeln böra utformas i nära anslutning
till det nämnda lagrummet i rättegångsbalken. Vad angår överklagade
beslut i ersättningsmål kan givetvis olägenheter av samma slag som be -

228

träffande disciplinmål uppstå till följd av den stela regeln i 77 § militära
rättegångslagen. I fråga om allmänna tvistemål gives i 10 kap. rättegångsbalken
forumregler, som väl tillgodoser svarandens intresse av att rättegången
förlägges till eller i närheten av hans vistelseort. Att för de till
underrätt fullföljda ersättningsmålen skapa regler som tillvaratager samma
intresse kan icke inge allvarligare principiella betänkligheter; under förutsättning
likväl att även i detta fall det allmännas intresse blir beaktat.
En bestämmelse med samma begränsade räckvidd som ovan föreslagits
för disciplinmålen torde därför kunna förordas. Vad angår frågan till vilka
domstolar överflyttning bör kunna ske torde det, såvitt angår den enskilde,
både i fråga om disciplinmål och ersättningsmål vara tillräckligt, därest
så kan ske till domstol för avdelning vid vilken han fullgör militärtjänst
eller domstol i ort där han skall svara i tvistemål i allmänhet. Ifrågasättas
kan emellertid om icke det praktiska behovet bäst skulle tillgodoses genom
en regel i överensstämmelse med vad som jämlikt 19 kap. 1 § tredje stycket
rättegångsbalken gäller för brottmål. Enligt nyssnämnda lagrum må åtal
upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet
eller rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

Advokatsamfundet har tillstyrkt den ifrågasatta lagändringen.

I 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken stadgas: Har allmänt åtal
upptagits av viss domstol och är även annan domstol behörig, äge den
förra domstolen, om synnerliga skäl äro därtill, på framställning av åklagaren
förordna, att målet skall överflyttas till den senare domstolen. Beslut
eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande, till dess den domstol,
dit målet överflyttats, förordnar annat.

Processlagberedningen uttalade i motiven till stadgandet att det någon
gång kan befinnas lämpligare med hänsyn till utredningen och andra omständigheter
att mål angående allmänt åtal behandlas av annan domstol än
den som upptagit åtalet, t. ex. om det visar sig att även annan än den först
tilltalade tagit del i brottet eller att den tilltalade begått brott även å annan
ort, samt att för sådana fall rätten ansetts böra äga förordna att målet skall
överflyttas till annan behörig domstol (SOU 1938:44 s. 251). Sedan den
grundläggande forumregeln i 19 kap. 1 § rättegångsbalken, med avvikelse
från vad processlagberedningen föreslagit, kompletterats så att åtal kan anhängiggöras,
förutom vid rätten i den ort där brottet förövades, jämväl vid
den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet eller rätten
i den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, förekommer
emellertid i praxis överflyttning av mål även i andra fall än sådana som
enligt processlagberedningens exemplifiering närmast avsetts (jfr. N. Gärde
m. fl., Nya rättegångsbalken s. 230).

Det nyss återgivna stadgandet i 19 kap. 7 § rättegångsbalken är,
jämlikt 6 § militära rättegångslagen, tillämpligt även i militära mål.

229

ÖverfIyttningsmöjIigheten torde på det området främst utnyttjas i sådana
fall som då åtal mot en värnpliktig icke hinner slutbehandlas
innan han hemförlovas. I regel är den värnpliktige icke bosatt på den
ort där han haft att fullgöra sin militärtjänstgöring, och särskilt om han
efter hemförlovningen kommer att uppehålla sig på långt avstånd därifrån
skulle den värnpliktige onödigtvis kunna åsamkas ansenliga kostnader och
andra olägenheter, om målet måste kvarbli vid domstolen i vederbörande
avdelnings ordinarie förläggningsort, dit i princip alla mål från avdelningen
koncentrerats. Visserligen får, jämlikt 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken
och 6 § militära rättegångslagen, mål angående brott varå
icke kan följa svårare straff än fängelse avgöras utan hinder av att den
tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit, om saken
finnes kunna nöjaktigt utredas. I militära mål torde emellertid utredningens
nöjaktighet förhållandevis ofta vara beroende av den tilltalades egna
uppgifter. Och även om målet kan avgöras i den tilltalades frånvaro, har
denne otvivelaktigt ett berättigat intresse av att själv få framföra sin syn
på saken. Det torde icke vara tillfredsställande att i detta avseende skall
möta av förhållandena icke betingade svårigheter, som ytterst härleder sig
från en tvångsvis ålagd tjänstgöring. Med hänsyn till att de militära målen
behandlas med förtursrätt inträffar det väl icke alltför ofta att ett mål ar
oavgjort då hemförlovning sker, men å andra sidan kan den militära disciplinens
krav på skyndsam handläggning medföra att åtal måste anställas
även när endast kort tid av tjänstgöringen återstår, och det händer då lätt
att domstolen ej hinner hålla förhandling före hemförlovningen.

Andra vanliga fall av överflyttning av militära mål sammanhänger med
det förhållandet att en värnpliktig under pågående tjänstgöring kan bil
omplacerad till annat förband än det han dittills tillhört. Från flottans fartyg
avpolletteras exempelvis då och då värnpliktiga på grund av biistande
anpassning till tjänsten ombord och tilldelas i stället tjänstgöring i land.
Om de förseelser, i vilka den bristande anpassningen måhända tagit sig uttryck,
åtalats vid t. ex. rådhusrätten i Karlskrona och den nya tjänstgöringen
förlägges till Stockholm eller Göteborg, skulle givetvis målets kvarblivande
i Karlskrona kunna medföra olägenheter i skilda hänseenden.
Bland annat måste en inställelse vid domstolens förhandling leda till avbrott
i tjänstgöringen under väsentligt längre tid än själva förhandlingen
tager.

Av det anförda torde framgå att överflyttningsinstitutet är av stor betydelse
i de militära målen. Eftersom överflyttning kan ske endast mellan
i och för sig behöriga domstolar och endast brottmål kan bli föremål för
sådan åtgärd, saknas emellertid möjlighet att använda institutet i vissa
slag av mål.

I detta avseende är först och främst alt märka de militära brottmål som
rör klagan över beslut i disciplinmål. Enligt 77 § militära rättegångslagen

230

skall sådan klagan upptagas av domstolen för den avdelning, vid vilken
målet avgjorts. Då överklagade beslutet meddelats på grund av ämbetsbrott
av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre befattning
eller av annan ämbets- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant
brott skall väckas i hovrätt, upptages dock klagomålet, jämlikt 78 § samma
lag, omedelbart av hovrätt. I förevarande mål finnes sålunda endast
en behörig domstol, och med hänsyn till instansordningen torde det icke
kunna ifrågakomma att göra ändring i detta förhållande såvitt avser själva
anhängiggörandet av klagomålet. Däremot synes det icke behöva möta avgörande
betänkligheter att låta domstol som rätteligen upptagit målet förordna
om överflyttning till annan domstol. Den bestraffningsberättigade
befattningshavaren intager för övrigt icke i alla hänseenden samma ställning
som en domstol i första instans. Dessutom kan påpekas att åklagaren,
då han vill begagna den begränsade rätt att klaga över beslut i disciplinmål
som tillagts honom, skall göra det genom ansökan om stämning. Uppenbarligen
föreligger emellertid ej något behov av överflyttningsmöjlighet i
de fall då klagan över beslut i disciplinmål upptages omedelbart av hovrätt.
Beträffande övriga mål, vari sådan klagan föres, synes vad ovan framhållits
angående överflyttningsinstitutets betydelse i de militära målen gälla
i full utsträckning; enligt 51 § militära rättegångslagen skall förhör
inför rätten hållas då beslut i disciplinmål överklagats av den straffskyldige,
och rätten kan avgöra målet utan hinder av att den straffskyldige
uteblivit, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Antalet mål rörande
klagan över beslut i disciplinmål torde utgöra endast en ringa del av samtliga
militära brottmål som förekommer vid domstolarna; i rättsstatistiken
för år 1960 redovisas 2 481 vid underrätterna slutligt avgjorda militära
brottmål, därav 262 fullföljda disciplinmål. Men det övervägande flertalet
förseelser begångna av krigsmän bestraffas dock i disciplinmål, och uteslutet
är därför ej att ändrade proportioner kan inträda, åtminstone tillfälligtvis.
För övrigt bör naturligtvis även enstaka fall av olägenheter i
möjligaste mån undvikas.

En andra grupp av mål, i vilka överflyttning för närvarande ej kan ske,
är de som avser talan mot beslut i ersättningsmål. Också dylik klagan upptages,
jämlikt 77 och 78 §§ militära rättegångslagen, av domstolen för den
avdelning, vid vilken målet avgjorts, eller i vissa fall omedelbart av hovrätt.
Och enligt 64 § samma lag gäller även i övrigt, såvitt nu är i fråga,
vad som är stadgat om klagan över beslut i disciplinmål, därvid kronans
talan föres av åklagaren. Mål angående klagan över beslut i ersättningsmål
är emellertid att hänföra till tvistemålens kategori. Delta innebär dock
icke att målen till sin karaktär väsentligt skiljer sig från mål rörande
klagan över beslut i disciplinmål. Ersättningsmål kan endast avse fråga
om förlust av eller skada å egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten
och förlusten eller skadan får sammanlagt ej överstiga femhundra kro -

231

nor. Den ersättningsgrundande handlingen utgöres i allmänhet av underlåtenhet
att iakttaga normal aktsamhet. Ofta medför därför handlingen även
straffansvar, och såsom av 60 § militära rättegångslagen framgår kan ersättningsskyldigheten
då prövas tillsammans med ansvarsfrågan i disciplinmål.
Med hänsyn härtill och ehuru målen angående klagan över beslut i
ersättningsmål torde vara betydligt fåtaligare än de mål i vilka klagan
föres över beslut i disciplinmål, synes en vidgad möjlighet att förordna om
överflyttning till annan domstol böra gälla även de förstnämnda malen i
den mån de handlägges av underrätt.

Bland de olika slag av mål, vilka med nuvarande lagstiftning icke kan
bli föremål för överflyttning mellan skilda domstolar, ingår slutligen övriga
militära tvistemål, d. v. s. de som ej är ersättningsmål eller avser klagan
över beslut i sådant mål. Såsom av 5 och 58 §§ militära rättegångslagen
framgår är visserligen dessa med avseende å processföremålet i princip
likartade med ersättningsmålen, och enligt 76 § samma lag gäller för dem
motsvarande forumregler som är tillämpliga beträffande militära brottmål.
I övrigt följer emellertid rättegången i ifrågavarande mål, som anhängiggöres
av enskild person eller kronan genom central förvaltningsmyndighet,
vad som är föreskrivet för tvistemål i allmänhet. Det torde
på grund härav icke finnas tillräckliga skäl att i detta sammanhang ägna
vidare uppmärksamhet åt överflyttningsfrågan för berörda måls vidkommande.

Den bestämmelse som erfordras för att i enlighet med det anförda möjliggöra
överflyttning av mål angående klagan över beslut i disciplinmål eller
ersättningsmål synes lämpligen böra utformas i nära anslutning till det
gällande stadgandet i 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Såsom
ett andra stycke i 77 § militära rättegångslagen skulle därför förslagsvis
kunna föreskrivas: Har klagan upptagits av behörig domstol och skulle
omedelbart hos domstol väckt talan i saken kunnat upptagas av annan
domstol, må förstnämnda domstol, om synnerliga skäl äro därtill, på framställning
av åklagaren förordna att målet skall överflyttas till den andra
domstolen. Beslut eller annan åtgärd av domstolen skall gälla till dess den
domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

Genom en sådan bestämmelse kommer mål av ifrågavarande slag att
kunna överflyttas jämväl till domstol som icke regelmässigt har att handlägga
militära mål. Den forumregel som därvid indirekt blir tillämplig är
intagen i 73 § militära rättegångslagen. Enligt detta stadgande, vars innebörd
närmare berörts i ett av mig nyligen avgjort ärende1, gäller som förutsättning
för måls upptagande att rätten med hänsyn till utredningen samt
kostnaderna och andra omständigheter finner synnerliga skäl föranleda
därtill. Vid överflyttning av mål torde prövningen, huruvida denna förutsättning
är för handen, ankomma på den domstol som förordnar om över 1

Se s. 87.

232

flyttningen. Enahanda förhållande föreligger redan för närvarande då domstol
jämlikt 19 kap. 7 § rättegångsbalken meddelar förordnande om överflyttning
(SOU 1938: 44 s. 251), och någon olägenhet därav synes ej ha
uppkommit i praxis.

Med stöd av 19 § i den för riksdagens ombudsmän utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under
övervägande det av mig nu framförda spörsmålet.

3. Fråga om löneavdrags storlek vid disciplinstraff för krigsmän

Militieombudsmannen avlät den 23 juli 1963 följande framställning till
Konungen.

Enligt 4 § lagen om disciplinstraff för krigsmän (disciplinlagen), vilket
lagrum innehåller bestämmelser om arreststraff, skall under strafftiden den
som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp,
som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter. Vad angår disciplinbot
stadgas i 6 § samma lag att sådant straff utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes
för dag till belopp som i 4 § sägs. Detta innebär att disciplinbotens
belopp för dag utgör samma belopp som vederbörande varje dag har
att avstå vid undergående av arreststraff. De avlöningsföreskrifter som
reglerar löneavdragen vid arreststraff är alltså normerande även för disciplinbotsstraffet.

Hithörande vid fredstjänstgöring tillämpliga bestämmelser om löneavdrag
återfinnes dels såvitt gäller vid försvarsväsendet anställda i statens
allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 och tilläggsbestämmelserna
till samma reglemente och dels i fråga om värnpliktiga i värnpliktsavlöningskungörelsen
den 12 september 1958. Enligt 28 § B. Försvaret, punkten
2, avlöningsreglementet i dess lydelse från och med den 1 juli 1952 skall
tjänsteman för tid, under vilken han undergår arreststraff, vidkännas Aavdrag
(enligt tidigare lydelse skulle vederbörande vidkännas B-avdrag).
I bilaga D till tilläggsbestämmelserna till reglementet meddelas under Anmärkningar,
punkten 2 a), föreskrifter om avdrag jämväl å vissa särskilt
angivna löneförmåner, nämligen avlöningsförstärkningar och befattningsarvoden.
Dessa löneförmåner skall för tid då vederbörande vidkännes Aavdrag
eller B-avdrag enligt bestämmelserna i 28 § reglementet minskas med
en fjärdedel, respektive hälften. Beträffande värnpliktiga gäller enligt 13 §
värnpliktsavlöningskungörelsen att värnpliktig, som undergår arreststraff,
icke äger uppbära på sådan tid belöpande penningbidrag som avses i 12 §
1 mom. samma kungörelse, d. v. s. det vanliga för dag beräknade penningbidraget.
Utgår till värnpliktig penningbidrag enligt 12 § 5 mom. (avser
vissa officersaspiranter m. fl.), skall han beträffande löneminskning under

233

strafftid jämställas med innehavare av viss beställning, vilket för närvarande
alltså innebär att han skall vidkännas A-avdrag.

A-avdragets storlek framgår av grundlönetabeller omförmälda i 3 §
statens löneförordning den 31 maj 1957. Avdraget, som är löneklassanslutet,
motsvarade enligt löneförordningens lydelse vid tiden närmast före den
1 juli 1963 i löneklass 1 på löneplan A cirka 13 procent av daglönen för
löneklassen och ökade sedan successivt till cirka 27 procent av daglönen
för de högsta löneklasserna på löneplan B. På grund av förordningen den
31 maj 1963 (SFS nr 182) om ändrad lydelse av 3 § statens löneförordning
och kungörelsen den 31 maj 1963 (SFS nr 183) angående ändrad lydelse
av bilagan till kungörelsen den 5 oktober 1962 (SFS nr 523) om löner m. m.
till vissa statsanställda m. fl. under 1963 gäller från och med den 1 juli
1963 att A-avdraget uppgår till, i löneklasserna A 1—12 8 procent, i löneklasserna
A 13—23 9 procent, i löneklasserna A 24—30 10 procent samt
i löneklasserna B 1—10 11 procent av daglönen i 30-dagarsmånad. Dessa
ändringar innebär, eftersom det förut återgivna stadgandet i 28 § B. Försvaret,
punkten 2, avlöningsreglementet kvarstår oförändrat, att en betydande
reducering av berörda vid arrest och disciplinbot ifrågakommande
löneavdrag ägt rum. I detta sammanhang kan erinras att de värnpliktigas
penningbidrag genom kungörelsen den 5 juni 1963 (SFS nr 242) om ändring
i värnpliktsavlöningskungörelsen från och med den 1 juli 1963 höjts,
för exempelvis menig, som icke tillgodoräknats tjänstgöringstid om sammanlagt
304 dagar, från 2 kronor 75 öre till 4 kronor och för furir från
5 kronor 50 öre till 8 kronor. Det löneavdrag som en värnpliktig har att
vidkännas då han ådömts arrest eller disciplinbot har sålunda undergått
en avsevärd ökning.

I det betänkande som ligger till grund för disciplinlagen anfördes beträffande
4 och 6 §§ nämnda lag bl. a. följande (SOU 1946: 83 s. 189 190 och

193_194); En särskild konsekvens av arreststraffet är för närvarande att

den arresterade, om straffet icke är förenat med tjänstgöring, går förlustig
viss del av sin avlöning. Sålunda får värnpliktig ej uppbära på strafftiden
belöpande penningbidrag, och beställningshavare skall för sådan tid vidkännas
s. k. B-avdrag. Härom stadgas i skilda avlöningsförfattningar. Betydelsen
av berörda ekonomiska påföljder synes böra föianleda att lagen
innehåller ett stadgande om den löneminskning som arreststraffet medför.
Med hänsyn bl. a. till det sätt, varpå disciplinboten enligt 6 § utformats,
torde stadgandet böra innehålla att löneminskningen skall gälla hela strafftiden
och ej allenast den tid varunder tjänstgöring icke fullgöres. Vilka belopp
som i olika fall skall avstås kan emellertid icke lämpligen angivas i
lagen. Såsom ett tredje stycke av 4 § har därför endast stadgats, att den
som åtnjuter avlöning från krigsmakten skall under strafftiden vidkännas
löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.
Disciplinbot innebär i princip att den dömde under viss tid har att vid S|_6,

''1079//. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

234

kännas förlust av löneförmån. Eftersom de värnpliktiga utgör huvuddelen
av krigsmaktens personal, torde man lämpligen böra utgå från de värnpliktigas
ställning i löneliänseende. De förmåner som under fredstjänstgöring
tillkommer värnpliktiga är dels penningbidrag, dels förplägnad, inkvartering
och utrustning eller kontant ersättning därför, dels särskild ersättning
under sjö- och flygtjänstgöring samt gottgörelse för resa i tjänsten,
dels sjukvård och begravningshjälp, dels ock premier för genomgången utbildning.
Härjämte är de värnpliktiga berättigade till familjebidrag i mån av
behov och, i vissa fall, till hemortslön. Av de angivna förmånerna synes eu
dast penningbidraget böra tagas i betraktande vid utformningen av reglerna
rörande disciplinbot. Övriga löneförmåner har antingen karaktär av
naturaförmåner eller utgår endast under speciella förutsättningar och lämpar
sig därför icke i detta hänseende. Att familjebidraget, som huvudsakligen
avser att säkerställa de värnpliktigas hemmavarande, icke bör komma
i fråga torde vara uppenbart. Om sålunda för de värnpliktigas del disciplinbotstraffet
utformas så att det endast avser förlust av vissa utgående
löneförmåner, bör tydligen en motsvarande begränsning göras för Övriga
krigsmän som uppbär avlöning från krigsmakten. Medan det eljest
inom statsförvaltningen förekommande disciplinära bestraffningsmedlet
i form av lönemistning avser förlust av hela lönen under viss tid,
bör sålunda ifrågavarande straff endast innebära partiell lönemistning. Disciplinbot
bör därför utgöras av löneavdrag för visst antal dagar. Eftersom
värnpliktigas penningbidrag är den förmån vilken enligt förslaget skall avstås
vid undergående av arrest, synes en tillfredsställande ordning uppnås,
om löneavdraget för all personal bestämmes till det belopp som skall avstås
under arresttid. Enligt de för närvarande under fredstid gällande avlöningsbestämmelserna
är förhållandet mellan avdraget för varje dag och
årslönen sådant att avdraget ungefär synes motsvara ett skäligt dagsbotsbelopp,
därest detta bestämmes på grundval av lönen. Denna nära överensstämmelse
mellan disciplinbot och dagsbotsstraffet synes fördelaktig. Det
är även förenat med betydande praktisk fördel att löneavdraget vid disciplinbot
och löneminskningen vid arreststraffs undergående överensstämmer.
Dessutom följer därav, att förhållandet mellan de båda arterna av disciplinstraff
blir otvetydigt, i det att skillnaden dem emellan i allmänhet endast
kommer att bestå i den med arresten förenade frihetsförlusten.

Vid remissbehandlingen av betänkandet anförde hovrätten för Övre Norrland
(propositionen 1948: 144 s. 196) att hovrätten funnit det anmärkningsvärt
att utredningen i lagtexten byggt på administrativa bestämmelser, vilken
metod utredningen i andra sammanhang med rätta förkastat som
mindre lämplig. Genom ändringar i de administrativa författningarna kunde
arreststraffets innebörd ej oväsentligt förändras och disciplinbotsstraffet
kunde genom dylika ändringar helt sättas ur spel. Det syntes därför nödvändigt
att åtminstone i 6 § infördes fixerade belopp, förslagsvis lägst en

235

krona högst tio kronor, med föreskrift att boten skulle avpassas efter förseelsens
svårighetsgrad och den felandes inkomst av tjänst vid krigsmakten.
Försvarsväsendets lönenämnd (samma proposition s. 205) hade icke
funnit lämpligt att disciplinbotsstraffet normalt skulle anknytas till ett i
avlöningsbestämmelserna fastställt löneavdrag. Enligt nämndens mening
borde för såväl värnpliktig som fast anställd personal disciplinboten avvägas
i anslutning till vederbörandes avlöning för dag. Sålunda kunde följande
riktlinjer i huvudsak följas. För värnpliktiga toges penningbidraget
till utgångspunkt. För fast anställd personal på aktiv stat syntes disciplinboten
böra utgöra hälften av avlöningen för dag, inberäknat i förekommande
fall värdet av naturaförmåner.

Departementschefen anförde (propositionen s. 198 och 206): Avdragspåföljden
vid arreststraff torde böra omnämnas i lagen, särskilt som skyldigheten
för arrestanten att deltaga i tjänstgöring utan full lönekompensation
måste anses utgöra ett av momenten i bestraffningen. Å andra sidan är
det av praktiska skäl nödvändigt att bygga stadgandet härom på avlöningsföreskrifterna
för de olika personalkategorierna. Disciplinbotens belopp för
dag bör vara samma belopp som skall avstås vid avtjänandet av arrest.
Eftersom i detta belopp icke ingår vare sig värnpliktigas familjebidrag eller
den del av de fast anställdas lön som närmast kan anses motsvara familjebidraget,
torde det icke uppkomma någon olikhet i behandlingen av nämnda
kategorier.

I en i juni 1951 inom justitiedepartementet utarbetad promemoria, vilken
ligger till grund för propositionen 1952: 9 med förslag till vissa ändringar
i den militära straff- och processlagstiftningen, anfördes beträffande löneavdrag
under arresttiden och disciplinbotens belopp bland annat (nämnda
proposition s. 12): Den kritik som riktats mot principen att löneavdrag
skall ske under arresttiden har framförts ånyo. Det har härvid särskilt framhållits
att principen, sådan den blivit utformad, drabbat befälet orättvist
hårt, vilket i sista hand gått ut över denna grupps familjer. Då skyldighet
för arrestanten att deltaga i tjänstgöring utan full lönekompensation ansetts
utgöra ett av momenten i bestraffningen kan det icke gärna bli fråga
om att helt avskaffa regeln om löneavdrag under arrest. Däremot synes det
rimligt att minska avdragets storlek för de kategorier, som för närvarande
skall vidkännas B-avdrag. Det torde vara till fyllest, att avdraget i nämnda
fall utgöres av A-avdrag. Disciplinboten motsvaras för närvarande av
B-avdrag. Att löneavdraget under arresttid föreslås ändrat till A-avdrag
för den som är underkastad statens allmänna avlöningsreglemente skulle
visserligen icke i och för sig med nödvändighet behöva medföra ändrade
principer beträffande disciplinbotens belopp. Men det synes likväl rimligt,
alt även i detta avseende genomföra en strafflindring, så att disciplinbotens
belopp för ifrågavarande kategorier kommer att motsvara A-avdrag.

236

Vid remissbehandlingen av promemorian avvisades förslaget att nedsätta
disciplinbotens belopp av riksåklagarämbetet och hovrätten för Västra
Sverige (propositionen s. 14). Riksåklagarämbetet anförde: Förslaget innebär
att löneavdraget för de krigsmän som är underkastade avlöningsreglementet,
alltså främst den fast anställda personalen, minskas till hälften av
vad för närvarande gäller. En sådan mycket betydande strafflindring för
ifrågavarande kategorier av krigsmän är enligt ämbetets mening ägnad att
väcka betänkligheter. Ämbetet har mot den föreslagna strafflindringen
främst att invända att densamma torde komma att avsevärt minska disciplinbotsstraffets
effektivitet. Straffet kommer, om strafflindringen genomföres,
att, i vad gäller krigsmän underkastade avlöningsreglementet, framstå
såsom ojämförligt mycket lindrigare än det inom den civila statsförvaltningen
förekommande disciplinstraffet mistning av lön. Eu sådan relation
mellan det civila disciplinstraffet och disciplinboten torde man icke ha
tänkt sig vid lagens tillkomst. Det kan vidare ifrågasättas om det är lämpligt
att bryta med den nära överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbot,
som nu förefinnes och som vid lagens tillkomst ansågs fördelaktig.
Slutligen synes mot den föreslagna strafflindringen kunna anföras att den
skapar en påfallande ojämnhet i förhållandet mellan nyssnämnda kategorier
av krigsmän och värnpliktiga med penningbidrag enligt It § 1 mom. kungörelsen
om värnpliktsavlöning, alltså huvuddelen av de värnpliktiga, vilka
sistnämnda får avstå hela den kontanta lönen.

Hovrätten androg: Beträffande disciplinbotens belopp anser hovrätten att
genom den föreslagna minskningen av löneavdraget straffreaktionen blir
alltför svag. Det är fara värt att vid sådant förhållande arreststraff kommer
att tillgripas även i fall där disciplinbotsstraff nu är avsett att användas.
Vid ifrågavarande bestämmelsers tillkomst gjordes gällande att B-avdraget
ungefär motsvarar ett skäligt dagsbotsbelopp, därest detta bestämmes
på grundval av lönen, och att denna nära överensstämmelse mellan disciplinbot
och dagsbotsstraff är fördelaktig. Fasthåller man vid detta uttalande,
måste det sägas att den föreslagna minskningen av löneavdraget innebär en
väsentlig ändring av disciplinbotsstraffets karaktär.

Departementschefen anförde (propositionen s. 14—15): I ett par remissyttranden
har kritik riktats mot förslaget att nedsätta disciplinbotens belopp
för de krigsmän som är underkastade statens allmänna avlöningsreglemente
från B-avdrag till A-avdrag. Innan jag närmare berör dessa kritiska
anmärkningar, ber jag att få lämna några uppgifter rörande B-avdragets
storlek i olika fall. För furir i ortsgrupp 5 och högsta löneklass utgör detta
avdrag för närvarande 7 kronor 60 öre, för furir i ortsgrupp 2 och lägsta
löneklass 5 kronor 10 öre, för fanjunkare är motsvarande belopp 10 kronor
60 öre och 7 kronor 50 öre, för löjtnant 13 kronor 70 öre och 8 kronor 60
öre samt för major 24 kronor 10 öre och 16 kronor 80 öre. Riksåklagarämbetet
och hovrätten för Västra Sverige har nu i första hand invänt, att en

237

sänkning av disciplinbotens belopp till hälften av vad för närvarande gäller,
vilket ju bleve följden om beloppet komme att motsvara A-avdrag, skulle
komma att avsevärt minska disciplinbotsstraffets effektivitet. Straffreaktionen
skulle nämligen, hävdar dessa båda instanser, bli alltför svag. För egen
del kan jag icke biträda denna uppfattning. Disciplinbot ådömes ju for
minst en och högst tjugu dagar. Redan vid åtta dagars disciplinbot skulle
straffet, beräknat efter A-avdrag, komma att uppgå till väl 30 kronor for en
furir i högsta löneklass och till inemot 100 kronor för en major i samma
löneklass. Detta är i praktiken icke så obetydliga belopp, särskilt om man
tager hänsyn till att den fasta personalen till skillnad mot de värnpliktiga
regelmässigt består av familjeförsörjare. Jag erinrar i detta sammanhang
om militieombudsmannens i ärendet avgivna yttrande, att av honom verkställd
granskning för utrönande av förslagets verkningar för olika grupper
av hithörande fall icke givit anledning till anmärkning mot förslaget. Vad
beträffar invändningen att en övergång till A-avdrag skulle komma att bryta
den nuvarande, såsom önskvärd ansedda överensstämmelsen mellan disciplinbot
och dagsbot, vill jag påpeka, att dagsboten spänner över en betydligt
större skala än disciplinboten samt att den jämkningsmöjlighet som förefinnes
i fråga om dagsboten ej föreligger beträffande disciplinboten. På
grund av vad nu anförts har jag icke funnit anledning att frångå den i promemorian
föreslagna sänkningen av disciplinbotens belopp. Genomföres den
nu diskuterade reformen, bör även löneavdragets storlek under arresttid bestämmas
till A-avdrag för berörda personal.

Mot bakgrunden av vad sålunda återgivits ur förarbetena till disciplinlagen
och 1952 års ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen
måste ifrågasättas om bestämmelsen i 28 § B. Försvaret, punkten 2, avlöningsreglementet
— att tjänsteman för tid nnder vilken han undergår arreststraff
skall vidkännas A-avdrag — alltjämt kan anses lämplig sedan,
såsom ovan nämnts, sagda avdrags storlek från och med den 1 juli 1963
väsentligt reducerats.

Av den proposition (1963: 160), varigenom förslaget till de nya avdragsbeloppen
förelagts riksdagen, framgår att frågan om ändringar i de statsanställdas
m. fl. löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom och havandeskap
ävensom i deras semesterförmåner varit föremål för förhandlinga:
med statstjänstemännens huvudorganisationer och att därvid den 28 mars
1963 träffats eu överenskommelse i berörda frågor, överenskommelsen innebar
bl. a. att beträffande sjukledighet i vissa fall den hittillsvarande förmånen
av oavkortad lön under ett visst antal dagar bortfaller, att sjuklönenivån
i stället blir densamma under hela sjukperioden, att sjuklönen regleras
genom vissa avdrag samt att dessa skall betecknas A-avdrag och trada i
stället för de hittillsvarande A-avdragen. I propositionen förklarade föredraganden,
chefen för civildepartementet, att han fann överenskommelsen hora
godtagas. Såvitt propositionen utvisar har frågan om ändring av ifrågava -

238

rande bestämmelse i 28 § B. Försvaret, punkten 2, avlöningsreglementet icke
varit under övervägande.

Ehuru sålunda de nya A-avdragen torde ha tillkommit från helt andra
utgångspunkter än straffrättsliga får de en högst påtaglig verkan på straffarterna
arrest och disciplinbot. I bilagda tabell1 har för vissa militära befattningshavare
angivits de daglönebelopp och A-avdrag som gäller från och
med den 1 juli 1963 samt till jämförelse motsvarande uppgifter för särskilda
tidpunkter dessförinnan. Tabellen synes visa att de nya A-avdragen icke är
ägnade vare sig att utgöra löneavdrag vid arrest eller att bilda grundvalen
för bestammande av disciplinbotsstraffet. I synnerhet framstår förhållandena
som otillfredsställande då man samtidigt beaktar de värnpliktigas
ställning i förevarande hänseende. Medan disciplinbotsbeloppet per dag utgöi
för furir 3 kronor 75 öre, för fanjunkare 6 kronor 5 öre, för major 11
kronor 25 öre och för överste 16 kronor 75 öre, uppgår det för menig värnpliktig
till 4 kronor och för värnpliktig furir till 8 kronor.

I och för sig skulle det givetvis vara möjligt att undanröja disproportionen
mellan avdragsbeloppen för den fast anställda och den värnpliktiga
personalen genom att minska de för sistnämnda kategori gällande beloppen.
En sådan lösning måste emellertid bestämt avstyrkas. Det är av största vikt
att disciplinbotsstraffets effektivitet upprätthålles, eftersom detta straff ofta
är det enda alternativet till det frihetsstraff som arrest utgör. Det finns
anledning befara att ju mer disciplinbotsstraffets verkan försvagas, desto
mer kommer arreststraffet att användas. Erinras må i detta sammanhang
att militärstraffsakkunniga bl. a. har att överväga »om det går att ytterligare
begränsa arreststraffets användande i fredstid, exempelvis genom att
utvidga och effektivisera tillämpandet av disciplinbotstraffet» (riksdagsberättelsen
1963 s. 63).

Ett särskilt skäl att upprätthålla disciplinbotsstraffets effektivitet utgöres
darav att det, såsom ovan nämnts, vid tillkomsten av disciplinlagen förutsattes
att disciplinbotens belopp för dag ungefär skulle uppgå till samma
belopp som en dagsbot beräknad efter vederbörandes lön. Härav framgår
att man ingalunda tänkt sig disciplinbotsstraffet såsom ett bagatellstraff
utan såsom en med dagsbotsstraffet, såvitt gäller nedre delen av skalan för
antalet dagsböter, likställd strafform. Denna likhet har i viss mån kommit
till uttryck i de i 2 och 3 §§ disciplinlagen upptagna reglerna om valet mellan
disciplinstraff och böter. Dessa tager nämligen sikte främst på möjligheten
att välja mellan arrest och böter, under det att med hänsyn till likheten
mellan disciplinbot och böter det mera sällan ansetts föreligga skäl att
föredraga det ena av dessa straff framför det andra (SOU 1946: 83 s. 185).

På grund av det nu anförda sjmes det vara nödvändigt att ersätta det i
28 § B. Försvaret, punkten 2, avlöningsreglementet angivna A-avdraget med
annat dylikt. För undvikande såvitt möjligt av ojämnheter i rättstillämp 1

Se s. 239.

Tabell utvisande löneavdrag vid undergående av arreststraft (= disciplinbotens belopp) för vissa angivna befattningshavare

(ortsgrupp 5 och högsta löneklass)

Vid disciplin-lagens ikraft-trädande 1/1

1949

1952 före den genom
prop. 1952: 9 före-slagna ändringen
(före 1/7)

1952 enligt den genom
prop. 1952: 9 före-slagna ändringen
(före 1/7)

1963 före 1/7

1963 efter 1/7

Dag-

lön

B-

av-

drag

Avdra-gets
stor-lek 1
förhål-lande
till
lönen
ca %

Dag-

lön

B-

av-

drag

Avdra-gets
stor-lek i
förhål-lande
till
lönen
ca %

Dag-

lön

A-

av-

drag

Avdra-gets
stor-lek i
förhål-lande
till
lönen
ca %

Dag-

lön

A-

av-

drag

Avdra-gets
stor-lek i
förhål-lande
till
lönen
ca %

Dag-

lön

A-

av-

drag

Avdra-

gets
stor-lek i
förhål-lande
till
lönen
ca %

18: 75
25:30
46: 55
56: 45

6: 40
9: —
20: 30
29: 10

22: 45
30: —
55: 30
68:35

7:60
10: 60
24: 10
35: 20

22: 45
30: —
55: 30
68:35

3: 80
5: 30
12: 05
17: 60

46:90
67: 25
96: 50
152:25

8: —
12: —
19: 70
40:05

46: 90
67:25
96: 50
152: 25

3: 75
6: 05
9: 65
16: 75

Fanjunkare....

Överste (regch)

240

ningen bör detta enligt min mening ske med det allra snaraste. Eftersom Bavdraget
är tre gånger så stort som A-avdraget, torde det kunna godtagas
såsom ersättning för A-avdraget, i avbidan på den närmare utredning om
disciplinbotsstraffets effektivisering som pågår. Mot den automatiska följd
av en sådan ändring som inträder beträffande de i bilagan D till tilläggsbestämmelserna
till lönereglementet under Anmärkningar, punkten 2 a),
omförmälda särskilda löneförmånerna synes någon erinran icke vara att
göra.

Slutligen må endast påpekas att bland de disciplinmedel som kan användas
vid tillämpning av allmänna verksstadgan angives löneavdrag under viss
tid och att enligt 23 § i stadgan sådant avdrag skall bestämmas till A-avdrag
enligt statens löneförordning och i anslutning därtill meddelade föreskrifter.
Med hänsyn till den skyndsamhet som jag ansett vara av nöden beträffande
frågan om ändring såvitt rör arrest och disciplinbot har jag i nu förevarande
sammanhang icke funnit mig kunna taga ställning till frågan om
ändring i verksstadgan.

Med stöd av 19 § i den för riksdagens ombudsmän utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
av mig nu framförda spörsmål.

4. I anslutning till utredning om svensk FN- personals uppträdande under
oroligheter i Kongo år 1961 har uppkommit fråga om undervisningen
inom krigsmakten rörande krigets lagar och bruk

Militieombudsmannen avlät den 12 december 1963 följande framställning
till Konungen.

I en till mig den 27 december 1961 inkommen skrift hemställde juris docenten,
numera professorn Lars A. E. Hjerner, Uppsala, under hänvisning
till två bifogade tidningsurklipp att jag skulle låta undersöka, huruvida
svensk militär personal vid krigföringen i Kongo iakttagit krigets lagar och
bruk och vad eljest i 27 kap. 11 § strafflagen sägs. Hjerner anförde i sin
skrift vidare att enligt 1949 års Genévekonventioner till skydd för krigets
offer Sverige förbundit sig att giva största möjliga spridning åt texten till
dessa och särskilt att införa studiet därav i planerna för den militära undervisningen
i syfte att konventionernas grundsatser bringas till hela befolkningens,
framför allt stridskrafternas kännedom. Han hemställde därför,
att jag även måtte uppmärksamma i vad mån konventionernas text givits
sådan spridning inom de svenska stridskrafterna i Kongo och i vad mån
dessa erhållit undervisning om konventionerna och deras grundsatser samt
att, om något i sådant hänseende skulle ha eftersatts, åtgärder till rättelse
därav skyndsamt måtte vidtagas.

241

På framställning av Förenta Nationernas generalsekretariat har Eders
Kungl. Maj :t förordnat att en svensk militär kontingent och sambandsavdelning
ävensom en mindre flygstyrka skulle ställas till Förenta Nationernas
(FN:s) förfogande för tjänstgöring i republiken Kongo. Den krigföring
Hjerner åsyftar avser uppenbarligen de insatser som i enlighet härmed pa
frivillighetens väg uttagen svensk militärpersonal gjort i samband med oroligheter
i Elisabethville i september och december 1961.

1. Frågan huruvida svensk militär personal iakttagit krigets lagar och bruk

Med anledning av Hjerners skrift har jag till utredning av frågan huruvida
svensk militär personal iakttagit krigets lagar och bruk hos överstyrelsen
för Svenska röda korset anhållit att genom styrelsen få del av
det utredningsmaterial rörande påstådda övergrepp från FN-personalens
sida vid krigföringen i Kongo som kunde finnas inom någon av Röda korsets
organisationer. Vidare har jag uppdragit åt en särskilt förordnad utredningsman,
kriminalkommissarien vid statspolisen i Stockholm G. Göransson,
att i denna del hålla förhör med viss från Kongo hemvändande
personal, som kunde antagas äga kännedom i saken.

Överstyrelsen har tillställt mig utlåtande i saken från Rödakorsföreningarnas
förbund (League of red cross societies), som i en den 10 januari
1962 dagtecknad skrift anfört: Inga speciella upplysningar i saken finns
tillgängliga hos förbundet. Rödakorsdelegater har mycket sällan varit i
personlig kontakt med den svenska militärkontingenten i Kongo, som huvudsakligen
varit stationerad i Katanga. När sådan kontakt ägt rum, har
det icke funnits några antydningar om att denna personal icke har iakttagit
krigets lagar och bruk.

Sedermera har emellertid överstyrelsen till mig överlämnat dels en den
2 februari 1962 dagtecknad skrift från chefen för Internationella rödakorskommitténs
avdelning för allmänna ärenden till generalsekreteraren för
Svenska röda korset rörande vissa påstådda övergrepp mot enskilda personer
(se under punkterna 4 a och 4 b här nedan), dels en skrift, dagtecknad
den 10 februari 1962, som av 46 civila läkare i Elisabethville tillställts
presidenten för Internationella rödakorskommitten. Sistnämnda
skrift upptager påståenden om ett stort antal övergrepp, däribland vissa av
svensk personal (se punkterna 6 a—d här nedan).

Göransson har den 8 oktober 1962 inkommit med protokoll över förhör,
som hållits i anledning av det honom meddelade uppdraget.

Omständigheterna i stort rörande svensk militär personals insatser under
oroligheterna i Katanga.

Härutinnan har hörts överstelöjtnanten Jonas Waern, Norra Smålands
regemente, kaptenen Ulf Mide, Hallands regemente, och kaptenen Sven Rosén,
Södermanlands regemente.

Beträffande de lokala förhållandena i Elisabethville torde inledningsvis

242

böra upplysas: Staden genomkorsas i nord-sydlig riklning av en järnvägslinje.
Stadens centrum, där också den s. 1c. Vita staden är belägen, ligger
väster om järnvägen. FN:s högkvarter (Katanga Command) var placerat
i Vita staden. En tunnel under järnvägen (i fortsättningen benämnd endast
Tunneln) leder från stadens västra till dess östra del. Strax öster om
järnvägen och cirka 1 500 meter söder om Tunneln var delar av det katangesiska
gendarmeriet förlagda i ett läger benämnt Camp Massart. Omkring
en kilometer öster om detta läger flyter i huvudsakligen nord-sydlig riktning
Kapembabäcken. Den svenska bataljonen var förlagd i ett område omkring
tre kilometer öster om Tunneln. Strax intill men ytterligare något
österut låg ett stort läger för flyktingar från balubastammen. Stadens flygfält
Luano är beläget nordost om det svenska lägret.

Waern uppgav: Han anlände till Kongo den 6 juni 1961 med uppgift att
vara chef för Södra Katanga — ett militärdistrikt som omfattade halva
Katanga. Under sitt befäl hade han till en början två bataljoner, den irländska
och den svenska. I augusti tillkom den indiska dograbataljonen
och i september den indiska gurkhabataljonen. Under decemberstriderna
visade det sig, på grund av att två etiopiska bataljoner tillkom, nödvändigt
att dela upp styrkorna i två brigader. Waern blev då chef för första brigaden,
som omfattade de gamla och nya irländska och svenska bataljonerna.
Den påbörjade hemresan för de gamla irländska och svenska bataljonerna
stoppades nämligen i samband med att striderna började i december
1961. Bland Waerns åligganden ingick under hela tjänstetiden även
att upprätthålla lag och ordning och skydda befolkningen inom distriktet.
Från september var Waern också FN:s kontaktman med den lokala polisen.
FN:s civile representant i Katanga fattade beslut om de militära åtgärderna.
För Waern som militär chef var uppgiften att effektuera dessa samt att
göra de reservationer i samband med planläggningen, som betingades av
Waerns uppfattning huruvida uppgiften var militärt genomförbar. Planen
för operationerna under augusti och september 1961 uppgjordes av Waern
med biträde av den svensk-irländska brigadstaben. Samma var förhållandet
beträffande den första delen av decemberoperationerna intill den förut
omtalade uppdelningen i två brigader; dock uppgjordes av Waern och brigadstaben
även den slutliga planen för hur decemberstriderna skulle på
snabbaste och humanaste sätt avslutas. Varje av Waern och brigadstaben
uPPgj°rd plan godkändes av Force Commander general Mac Eoin. Före
varje operation inhämtades hos den civile FN-representanten besked om
syftemålet med operationen i fråga, vilket meddelades samtliga underställda
chefer. I samband med att Waern blev chef för första brigaden överlämnade
han det omedelbara befälet över den svenska gruppen till sin ställföreträdare,
Mide. Dock behöll Waern fortfarande ansvaret för rättsvårdsoch
förvaltningsärenden. Samtliga anklagelser som riktades mot den svenska
bataljonen utreddes på platsen med hjälp av auditör och militärpoliser,

243

vilka senare även var poliser i det civila. Som värdefullt biträde med utredningsarbetet
fungerade den svenske vicekonsuln, belgiern de Ryckman
de Betz. Denne mottog de flesta klagomålen och framhöll dessutom på de
vanligen förekommande konsulskonferenserna, att alla eventuella klagomål
mot den svenska bataljonen togs om hand av honom i och för utredning i
samverkan med svenska bataljonen. Icke vid något tillfälle lämnades någon
anklagelse outredd. I en del fall frångick den schweiziske konsulsrepresentanten,
som var FN-motståndare, denna sedvanliga arbetsordning och
sände klagomålen direkt till den svenska regeringen. Då det dessutom ibland
kom in klagomål till FN i New York och Léopoldville hade FN-bataljonen
att redogöra för samma fall inför två, ibland tre instanser.

Sedan tio svenska soldater hemsänts till Sverige såsom misstänkta för
olovliga tillgrepp (se punkt 5 b här nedan) har Waern — i en den 21 mars
19G2 dagtecknad skrift till militäråklagaren — rörande de allmänna omständigheterna
kring den svenska bataljonens verksamhet i december 1961
anfört bl. a. följande: Striden i Katanga var både hård och komplicerad.
Mycket snart blev det svenska lägret omringat av 6—8 gendarmerikompanier
med i förhållande till svenskarna överlägsen vapenutrustning, bl. a. i
fråga om tunga granatkastare som sköt såväl mot det svenska lägret som
mot det totalt oskyddade flyktinglägret. På grund av att den svenska XII
bataljonen till en del sänts hem fanns endast omkring 100 stridande skyttesoldater
att sätta in för att försöka jaga undan granatkastarförbanden.
Så småningom kom XIV bataljonen från Sverige och sattes efter hand in
i striderna. På grund av numerär underlägsenhet lades ett stort individuellt
ansvar på varje enskild soldat. Utöver först nämnda skyddsföretag
mot granatkastarna tillkom t. ex. uppgiften att under strid skydda och utspisa
de 45 000 flyktingarna. Därtill kom den obehagliga elden från nära
nog samtliga villor i det svenska lägrets närhet. Till en del kom elden från
gendarmer som ockuperat övergivna villor, men även den vita befolkningen
besköt från alla håll FN-soldaterna. Upprepade rensningsaktioner måste
vidtagas för att åtminstone tillfälligt avbryta prickskytteelden, som från
långt håll riktades mot svenska lägret och mot flyktinglägret. Fyra svenska
soldater sårades svårt av prickskytteeld. Från villorna leddes även granatkastareld.
Waern kan personligen intyga hur vid en färd i villaområdet
öster om Camp Massart i KP-bil (terrängbil försedd med visst pansarskydd),
bilen följdes med granatkastareld, som leddes av någon eller några
av den civila befolkningen. På en sträcka av en kilometer utsattes bilen
för beskjutning från fyra granatkastareldlägen varje gång bilen stannade.
De enda som kunde se att bilen stannade var befolkningen i villorna. Av
granatkastareld som leddes på detta sätt dödades en svensk soldat och sarades
flera svårt. Efter några dagars strider började kriminella afrikanska
element både från flyktinglägret och från de stora afrikanska förstäderna
ge sig ut på plundringståg i de övergivna villorna. Värdeföremål stals och

244

meningslös förstörelse utfördes. Utrivna blad från värdefulla bibliotek
låg utspridda runt villorna, fönster slogs in och rummen rensades. Eftersom
svenskarna med varje man kämpade för sina och flyktingarnas liv
kunde inte mycket göras för att förhindra plundringarna. Materiel som
uppenbarligen stulits av baluba tillvaratogs dock av poster och posteringar
och samlades i ett magasin i det svenska lägret. Sedan striderna upphört
den 19 december kunde kontrollen över kringliggande områden påbörjas
och balubas härjningståg stoppas. I fasta vägspärrar kontrollerades
äganderätten till såväl materiel som bilar, övergiven materiel som
slängts längs vägkanterna tillvaratogs även av enskilda soldater och lämnades
till förrådet i det svenska lägret. Belgiska innevånare i det härjade
området underrättades om att tillvaratagna effekter magasinerats och bereddes
tillfälle att hämta sina tillhörigheter. Samtliga uttryckte sin stora
tacksamhet över hjälpen härvidlag. Den svenska bataljonen gjorde mer än
någon annan för alt hjälpa den civila befolkningen genom att hindra plundringstågen
och genom att återställa privat egendom. Beklagligtvis har dock
denna kaotiska, övergivna värld även för vissa soldater inneburit stora
frestelser. Kanske har även bitterheten mot den lömska prickskytteelden
kommit vissa moraliska fördämningar att sprängas. Av flera skäl är det
opraktiskt med en bedömning i Sverige av åtgärder som vidtagits under
krigsförhållanden i Kongo. En av olägenheterna är att den svenska bataljonen
bedömes strängare än övriga nationers förband. Övriga nationer som
har krigserfarenhet synes också bedöma sina soldater med större förståelse
för de svåra förhållanden under vilka de haft att arbeta. Eftersom
varje förseelse begången av en FN-soldat får omfattande publicitet i Sverige
innebär detta att den svenska bataljonen, trots att den i Kongo är välsedd
även bland FN:s motståndare, i Sverige kommer att framstå som ett
odisciplinerat förband, vilket Waern vågar påstå att den ingalunda är.

Mide anförde: Han tjänstgjorde under ifrågavarande tid, hösten och vintern
1961, till en början som bataljonschefens ställföreträdare och sedermera
som bataljonschef vid XII bataljonen. Den svenska truppen fick närmast
sina direktiv från Waern. Den 28 augusti 1961 intog FN-styrkorna
genom en överraskningsmanöver de vitala punkterna i Elisabethville. Läget
skärptes därefter men några stridigheter förekom ej. Den 13 september
började den första krigsperioden som varade till den 21 samma månad.
Den svenska bataljonen hade till uppgift att bevaka det mycket stora lägret
med flyktingar tillhörande balubastainmen. Mot detta läger förekom skottlossning
ytterligare 8—10 dagar. Det var krypskyttar, såväl svarta som
vita, vilka sköt mot lägret och de vägar som ledde till detta. Härefter kunde
svenska soldater skickas från sin förläggning in till staden på permission.
De måste dock uppträda i sällskap om minst fyra. Soldaterna transporterades
med bil. I varje fordon skulle finnas minst ett vapen Några promenader
tilläts ej på grund av risken för överfall. Mot slutet av november

245

spärrade katangesiska gendarmer de fyra tillfartsvägar som FN-trupperna
hade in till Elisabethville. Förbindelserna mellan den svenska bataljonen
och FN :s högkvarter i staden blev därför avskurna. Den 4 december började
stridigheterna ånyo och stillestånd slöts först den 20 samma månad.

Rosén uppgav: Han tjänstgjorde under ifrågavarande tid som stabschef
vid XII bataljonen. Den 21 september slöts vapenstillestånd mellan FN-trupperna
och katangeserna. De sistnämnda bröt emellertid redan efter några
dagar mot stilleståndsvillkoren. Sålunda infördes vapen och ammunition
från Rhodesia och rekryteringen av vita legosoldater fortsatte. Vidare upprättade
katangeserna spärrar på vägarna från Elisabethville mot bl. a.
Rhodesia. I dessa spärrar hejdades FN-personal; därvid togs bl. a. svenskar
till fånga och fördes till gendarmeriförläggningen i Camp Massart. Efter
förhandlingar frisläpptes fångarna men undan för undan tog katangeserna
nya fångar. På detta sätt fortsatte det hela november och till början av december
då nya oroligheter utbröt. Efter en sammanstötning mellan indiska
FN-soldater och katangesiska gendarmer upprättade gendarmerna då flera
nya spärrar i staden, bl. a. vid Tunneln. Därutöver förstärktes spärrarna
runt omkring Camp Massart och på vägarna mot Rhodesia. FN-personal
som skulle begiva sig in till stadens centrum hejdades vid spärrarna och togs
till fånga. I en del fall blev de beskjutna men klarade sig undan. Vidare
började katangeserna systematiskt taga fångar i Vita staden, varvid de
sökte upp FN-personalen i deras bostäder. Dagen efter decemberoroligheternas
inledande körde en svensk bil från Katanga Command genom Vita staden
mot Tunneln. Bilen utsattes utan förvarning för eld bakifrån. Vid denna
eldgivning dödades den svenske bilföraren och skadades en medföljande
svensk officer svårt i ena armen. Först efter några dagar eller den 5 december
beordrades FN-soldaterna att besvara katangesernas eld. Gendarmerna
hade då spärrat samtliga underhållsvägar som förband den östra delen
av staden med den västra. FN-trupperna kunde därför ej få igenom några
underhållstransporter till de FN-förband som låg i Vita staden. Ej hellei
kunde den svenska personal, som fanns kvar i Vita staden, komma ut till
det svenska lägret. FN-ledningen begärde därför att kantangeserna skulle
öppna en av spärrarna, belägen vid en rondell på vägen till flygfältet. Utrikesministern
Ivimba lovade att så skulle ske men löftet hölls ej ulan
i stället förstärktes spärren. Ett indiskt FN-förband fick då order att iöja
undan spärren. När ordern skulle verkställas öppnade katangeserna eld,
först därefter besvarade indierna elden. Den svensk-irländska brigadens huvuduppgifter
var vid denna tidpunkt att försvara flyktinglägret samt halla
underhållsvägen från svenska förläggningen till flygfältet öppen. De forsta
stridsdagarna i december kännetecknades av upprepade katangesiska anfall,
bl. a. sattes ett anfall in mot Tunneln varvid fyra katangesiska kompanier
deltog. Gendarmerna kom fram så nära flyktinglägret, alt de kunde skjuta
mot det både med 37 millimeters kanon och granatkastare. Förluster upp -

246

stod bland flyktingarna. För att förhindra gendarmernas beskjutning av
lägret gjordes under den första veckan ett par anfall, varvid gendarmerna
tvingades tillbaka mot Tunneln. Katanga Command beslöt i detta läge,
för att förhindra ytterligare tillförsel av ammunition och legosoldater, att
gendarmernas vägförbindelser skulle avskäras bl. a. vid Camp Massart,
varefter FN-förbanden skulle gå in i staden och återställa ordningen. Den
16 december tidigt på morgonen började FN-trupperna eldförberedelse
mot Tunneln, som efter några timmar togs av irländska trupper. Den
svenska bataljonen, bestående av ungefär 300 man, gick samtidigt i skydd
av mörkret från svenska förläggningen genom det sydväst därom belägna
villaområdet Bel Air. Bataljonens uppgift var att över Kapembabäcken intaga
Camp Massart. Redan när villaområdet passerades, blev bataljonen beskjuten
av krypskyttar. De hus, varifrån eld utgick, undersöktes och krypskyttarna
togs till fånga. Endast en del av dessa bar uniform. I flera fall
beslagtogs vapen och ammunition. Den främsta av bataljonens plutoner
lyckades ta sig över bäcken. Det regnade på morgonen och bäcken blev så
småningom sex meter bred och två meter djup. Det blev därför nödvändigt
att förflytta huvuddelen av bataljonens förband norr ut för att gå över en
där belägen bro. Mellan bäcken och Camp Massart förekom även fientlig
eldgivning och minst tre fångar togs inom detta område. Fångarna, varav
två var sårade, måste förflyttas norrut utefter bäcken. En av de sårade fick
bäras av en svensk soldat, och den patrull som medföljde fångarna fick förflytta
sig under fientlig eld ända tills man nådde bataljonsförbandsplatsen,
där de sårade katangesiska soldaterna fick den första vården av bataljonsläkaren.
Klockan 1100 hade den östra delen av Camp Massart tagits och klockan
1500 hade lägret tagits i sin helhet. Eld från krypskyttar utgick alltjämt
söderifrån. Inom Camp Massart hade gendarmerna haft två kompanier och
tre pansarbilar och strax norr om lägret fanns ytterligare två katangesiska
kompanier.

Särskilda fall av påstådda rättskränkningar från svensk militärpersonals
sida.

1. I ett av de av Hjerner åberopade tidningsurklippen (Svenska Dagbladet
den 21 december 1961) uppgavs bl. a. att enligt en kommuniké från
Ivatangaregeringen två katangesiska ambulansmän, som arresterats av
svenska soldater, på flygplatsen Luano sett sexton katangeser som var
sammanbundna vid händerna; gruppen omfattade både soldater och civila.

I denna del har hörts Waern, Rosén, löjtnanten L. S. Ling-Vannerus,
Livregementets grenadjärer, och förste polisassistenten L. E. Risemark,
Bromma. De uppgav följande.

Waern: På flygfältet fanns en fånguppsamlingsplats, som omhänderhades
av den indiska dograbataljonen. På fångarnas behandling på denna plats.

247

hade svenskarna icke något inflytande. Det förefaller Waern olioligt, att
dograbataljonens personal skulle ha gjort sig skyldig till grymheter. Vid
en kontroll som gjordes av Röda korset i samband med en fångutväxling
i oktober 1961 mellan FN och Ivatanga framfördes inga anmärkningar mot
fångarnas behandling. Fångplatsens belägenhet på flygfältet medgav god
insyn från Röda korsets sida. Svenska fångar utväxlades även i mitten av
januari 1962 mot katangesiska fångar. Några klagomål mot FN:s sätt att
behandla fångarna förekom icke.

Rosén: Honom veterligt har i intet fall fångar bundits. Vidare har svenskarna
under striderna ej samtidigt haft sammanlagt sexton fångar.

Ling-Vannerus: Han tjänstgjorde under ifrågavarande tid först som ställföreträdande
kompanichef och därefter som chef för första kompaniet,
XII bataljonen. Den svenska bataljonen hade ej någon bevakningstjänst
vid Luanoflygfältet. Däremot förekom vissa transporter av materiel och förnödenheter
mellan den svenska förläggningen och flygfältet. De fångar som
togs fördes till sektorchefen, Waern, som sedan hade att besluta vart de
skulle sändas.

Risemark: Han hade fanjunkares ställning och var chef för militärpolisen
vid XII bataljonen. Något övergrepp från de svenska soldaternas sida förekom
ej.

2. I nyssberörda tidningsurklipp uppgavs vidare att enligt kommunikén
från Katangaregeringen ambulansmännen uppgivit att en ung katangesisk
officer, som just kommit hem från Belgien, misshandlats av svenskarna.

Waern anförde: Den svenska bataljonen hade alltid ett mycket gott förhållande
till afrikanerna och endast ett par dagar efter september- och decemberstriderna
skakade svenska officerare hand med gendarmeriofficerare.
En episod utvisande samarbetet mellan katangeserna och svenskarna inträffade
timmarna före stridernas början i december. En katangesisk gendarmeriofficer
hejdades då vid en av spärrarna vid svenska bataljonen. Han hade
såväl vapen som sprängmedel och ammunition till förfogande. Trots att läget
var hotande och att Waern visste att strider skulle utbryta inom kort
släpptes den katangesiske officeren med vapen och utrustning. För att visa
sin tacksamhet mot FN hjälpte denne gendarmeriofficer senare tillfångatagna
svenskar under deras fångenskap. På liknande sätt släpptes 32 katangesiska
soldater, som tillfångatogs när ett svenskt kompani under september
tog radiostationen Killobelobwe. Denna episod underlättade i hög grad förhandlingarna
under oktober med general Moke, då det gällde att få Mide
fri ur fångenskap i Camp Massart. Med hänsyn till det goda förhållande som
rådde mellan de katangesiska gendarmerna och svenskarna är det därför
högst otroligt, att någon svensk misshandlat en katangesisk officer. Waern
har i varje fall aldrig hört talas om någon dylik misshandel eller ens sett
några tendenser åt det hållet. De svenska fångarna ansåg efter deras frigi -

248

vande, att den svenska bataljonens anseende för korrekt uppträdande var
den främsta orsaken till att gendarmerna behandlat dem så väl.

Rosén, Ling-Vannerus och Mide m. fl. uppgav att de ej kände till något
fall där någon katangesisk officer misshandlats av svensk personal.

3. I en artikel i tidskriften Folket i Bild, nummer 48 årgång 1961, påstås
att svensk FN-personal gjort sig skyldig till plundring och därvid tagit bl. a.
elefantbetar, ett kylskåp och en privatbil. I artikeln heter det sålunda:
»Krigsbyte i Katanga. Vi upplevde mycket annat som kom oss att förundras.
FN-truppernas uppträdande karakteriserades sannerligen inte av den exemplariska
ordning och reda som man kan vänta sig av elitförband. Många FNsoldater
var inblandade i den plundring av övergivna affärer och bungalows,
som förekom i stor skala efter stilleståndet mellan FN-trupperna och Tshombes
gendarmeri. Tjuvgodset gick under benämning ''krigsbyte’ eller ''suvenirer’.
En svensk soldat sa rent ut: ''Alla snor. För det mesta låter vi niggrerna
göra grovgörat och hämta ut prylarna ur kåkarna. Sen när dom kommer
kånkande med grejorna sticker vi kpisten i magen på dom och beslagtar
godset i FN :s namn. Och behåller det själva förstås. Fråga officerarna var
de har fått sina beslagtagna elefantbetar ifrån.’ (Jag såg betarna på kompaniexpeditionerna,
men frågade inte.) -—- En svensk kapten berättade förtjust:
T dag fick jag äntligen tag i ett kylskåp.’ Förhistorien var denna: Han
hade sett några infödda komma bärande på ett stulet kylskåp och genast
skickat ut några av sina mannar för att erövra det. Det placerades ingalunda
i magasin i avvaktan på att ägaren skulle höra av sig utan fördes direkt till
kaptenens bungalow. På FN-svenska kallades sådant förfarande ’att ta hand
om saker och ting så att de inte faller i niggerjävlarnas händer’. Jag vet till
och med fall där en svensk officer inte dragit sig för att lägga beslag på en
''herrelös’ privatbil. Förvandlingsnumret från privatbil till FN-bil utfördes
med hjälp av handräckning och var lätt överstökat. Nummerskylten och Katangamärket
togs bort och ersattes med den blå-vita FN-skylten.»

I denna del hörda personer har uppgivit följande.

Waern: I samband med striderna i Elisabethville i september och december
blev fältet fritt för sämre element såväl i flyktinglägret som i de afrikanska
förstäderna. I stridernas spår följde plundringar av i många fall
meningslös karaktär. Så t. ex. vräktes kylskåp, bandspelare, värdefulla böcker
och prydnadsföremål ut runt villorna eller fördes till de afrikanska hyddorna.
Möjligheten att förhindra detta under pågående strid var av naturliga
skäl begränsad. Så fort lugnare förhållanden inträtt, uppsamlades värdeföremålen
såväl i terrängen som i balubalägret och ordnades i ett hittegodsmagasin
i det svenska lägret. I samverkan med polisen kontrollerades äganderätten
till bilar och dessa fördes till samlingsplats i svenska lägret. De belgiska
ägarna underrättades och fick kvittera ut sina tillhörigheter i magasinen.
De uttryckte sin stora tacksamhet för hjälpen. De i artikeln omtalade
elefantbetarna hade omhändertagits av tolken Stig von Bayer i balubaläg -

249

ret. Betarna fanns kvar på bataljonsexpeditionen, då Waern lämnade Elisabethville
i slutet av mars 1962.

Rådmannen E. H. Malmberg, född 1923, Uppsala: Han tjänstgjorde under
tiden den 24 maj—den 8 december 1961 som auditör och chef för den sektion
i bataljonsstaben, som handlade personalfrågor. Någon gång troligen i
slutet av september gjorde svenska fältpolisen en mindre razzia i svenska
förläggningen och fann då hos ett tiotal soldater en del lösöre, såsom en ladioapparat,
grammofonskivor, några klockor och en del smycken av enklare
slag, som av allt att döma tidigare varit belgisk egendom. De soldater, som
innehade föremålen, hördes om hur de kommit i besittning av dessa, varvid
de uppgav att de köpt dem av balubaflyktingar. Föremålen förtecknades, och
förteckningen finns hos rättsvårdsunderofficeren. Svenska bataljonen gjorde
upprepade razzior efter vapen i balubalägret, varvid man anträffade
förutom åtskilliga hundra vapen — en hel del saker, bl. a. ett par elefantbetar
och en pendyl, som troligen var stulna från belgier. Dessa saker togs
om hand, förtecknades och placerades i förråd utom elefantbetaina, som
placerades i Mides tjänsterum. Malmberg och rättsvårdsunderofficeren försökte
få tag i rätt ägare till föremålen, men det visade sig omöjligt, vax för
sakerna, såvitt Malmberg vet, fortfarande förvarades hos bataljonen, när
han lämnade Kongo. Av baluba tillverkade vapen, såsom spikklubbor och
djungelknivar, fick de svenska soldaterna behålla som suvenirer.

Mide: Svenskarna har inte gjort sig skyldiga till vandalisering eller plundring.
Däremot bistod svenskarna mycket ofta de civila dels genom att hjälpa
dem att flytta sin egendom från villaområdena till nya höstäder i stadens
centrum, dels genom att ta hand om värdefull egendom och förvara den i
det svenska lägret. I det sistnämnda fallet gjorde man så, att man lämnade
kvar ett meddelande på platsen och uppgav däri att föremålen fanns i det
svenska lägret. Genom förmedling av den infödde polischefen sökte man taga
reda på ägaren och underrätta honom om vad som hade förevarit. Det
hände ofta, att civila ringde eller personligen besökte det svenska lägret och
bad, att man skulle gå till någon villa och ta hand om saker som de ville ha.
I samband med undersökningar som gjordes i balubalägret träffade man då
och då på tjuvgömmor. Den materiel som man fann i dessa tjuvgömmor
togs till den svenska bataljonen, och där behölls, i avvaktan på att man skulle
få rätt på ägaren, de värdefulla sakerna, under det att annan materiel som
var av mindre värde, klädespersedlar och liknande, översändes till den infödde
polischefen. Beträffande all civil egendom, som omhändertogs i villorna
och fraktades till det svenska lägret, och allt det som påträffades i förutnämnda
tjuvgömmor fördes en förteckning. Vad man räknade som dyrbar
egendom var bl. a. malakitsamlingar, smycken, frimärkssamlingar och clefantbetar.
Det har ifrågasatts att Mide tagit två elefantbclar och fört dem
med till Sverige. Mide skulle vilja anföra detta som ett exempel på, hur rykten
uppstår. I verkligheten förhöll det sig så, alt i en av de första tjuvgöm -

250

mor man hittade i flyktinglägret fanns två elefantbetar. Dessa fördes tillsammans
med annan beslagtagen materiel till Mides expedition. Eftersom
Mide ansåg att de var att beteckna som mera dyrbar egendom, kvarhölls betarna
på expeditionen, där de låg på golvet i ett liörn. Där fanns de kvar på
morgonen den 20 december, när Mide sista gången besökte expeditionen innan
han återvände till Sverige. Bland Mides och hans bilförares bagage vid
hemtransporten fanns två elefantbetar. Det var betar, som i juni eller juli
1961 inköpts av bilföraren, värnpliktige korpralen Rune Hoffner, och som
hela tiden, från det han köpt dem till dess han åkte hem, förvarades i Mides
villa som prydnadsföremål. Det är dessa två av Hoffner inhandlade elefantbetar
som har förväxlats med de två elefantbetar som antingen nu har avhämtats
av ägaren eller fortfarande finns nere på bataljonsexpeditionen. I
den svenska förläggningen företogs ibland visitationer med anledning av
beskyllningar som den belgiska befolkningen framförde. Det visade sig emellertid
att den egendom, som svenskarna blivit beskyllda för att ha stulit,
mycket ofta kunde återfinnas i de tjuvgömmor som hittades i balubalägret.
Resultatet av visitationerna i det svenska lägret var att intet tjuvgods påträffades.

Ling-Vannerus: Vid något tillfälle riktades anmärkningar mot förbanden
för plundring av hus o. d. Detta föranledde en inspektion på order av bataljonschefen.
Inspektionen gick så till, att varje man fick sina tillhörigheter
genomgångna av FN:s militärpolis i Elisabethville. Enligt vad Ling-Vannerus
kände till kom det icke fram någonting som tydde på olagligheter från
soldaternas sida. Runt den svenska förläggningen i Elisabethville fanns ett
flertal ^ illor som tidigare bebotts av vita men som i samband med oroligheterna
evakuerats. En hel del av dessa villor hemsöktes av flyktingar från balubalägret,
vilka flyktingar helt »länsade» dem. I detta sammanhang kan
man tala om plundring. Visserligen var den svenska truppen ansvarig för
ordningen inom balubalägret, men på grund av att dessa flyktingar uppgick
till cirka 40 000 kunde det icke bli tal om någon effektiv kontroll. Den
svenska truppen räddade dock vid många tillfällen åtskillig egendom från
nämnda villor. Även elefantbetar togs från balubaflyktingarna, då dessa
återvände från sina plundringar. Antalet betar som beslagtogs torde högst
uppgå till tre fyra stycken. Dessa förvaras i den svenska förläggningen.
Ling-Vannerus för sin del köpte två elefantbetar, som han sedan medförde
till Sverige. Dessa som sammanlagt betingade ett pris av cirka 40 dollar köpte
han på ett torg i Elisabethville.

Risemark: Han var beredd att gå ed på att icke ett enda föremål tillgreps
av någon tillhörande militärpolisen. I samband med att flyktinglägret sattes
upp intill den svenska förläggningen evakuerades också de villor som funnos
i och intill förläggningen. Det visade sig ganska snart, att vissa flyktingar
gav sig ut på härjningståg till dessa villor och tillgrep olika föremål.
Tillträde till villorna beredde de sig genom att krossa fönsterrutor. För att

251

om möjligt förhindra alltför stor plundring fick svenskarna i uppdrag vid
några tillfällen att hämta in en del dyrbara föremål, som hade lämnats kvar
i villorna, bl. a. kylskåp. De kylskåp som tillvaratogs förvarades i den
svenska förläggningen. Vidare gjorde man så, att man i de villor där kylskåp
omhändertagits lade lappar med påskrift om att kylskåpen fanns förvarade
i den svenska förläggningen. Förutom kylskåp omhändertogs också
elefantbetar i nämnda villor och även dessa förvarades i den svenska förläggningen.
Att några betar tagits för någons privata räkning, kände icke
Risemark till. Han önskade i samband härmed framhålla, att det fanns elefantbetar
att köpa i den allmänna marknaden. Ett flertal soldater köpte elefantbetar.

Speditören T. V. Kjäll, född 1938, Stockholm: Han tjänstgjorde vid svenska
FN-bataljonen i Kongo som menig under tiden den 4 juni—den 6 december
1961. Runt den svenska förläggningen i Elisabethville låg en del villor
som tidigare bebotts av framför allt belgier. Dessa villor evakuerades i samband
med att flyktinglägret upprättades omkring månadsskiftet augusti—
september 1961. FN hade tidigare hyrt villor för de svenska officerarnas räkning.
Det visade sig ganska snart att en del flyktingar sökte taga sig in i de
evakuerade villorna, vilket de även lyckades med några gånger. Vid dessa
tillfällen tillgrep de olika föremål samtidigt som de vandaliserade byggnaderna.
Några andra tillgrepp kände icke Kjäll till. Han önskade framhålla, att
elefantbetar salufördes i ganska stor omfattning. Något beslag av dylika hade
icke förekommit.

Skogspraktikanten B. Å. Ankert, född 1938, Solna: Han tjänstgjorde med
sergeants grad vid XII svenska FN-bataljonen och var från slutet av november
till den 18 december 1961 placerad i Elisabethville. Beträffande skadegörelse
å civil egendom samt beskjutning av civila personer hade detta icke vid
något tillfälle skett utan att skäl därtill fanns. Det förekom nämligen ofta,
att krypskyttar uppehöll sig på taken till villor och andra fastigheter från
vilka platser de öppnade eld mot svenskarna. I dylika lägen gällde det följaktligen
att oskadliggöra vederbörande och detta kunde endast ske genom
att besvara elden och sedan göra en rensning av det aktuella huset. Dessa
rensningsaktioner kunde icke genomföras utan att det många gånger uppstod
avsevärda skador på och i husen. I detta sammanhang bör påpekas alt
det vid flera tillfällen var fråga om civila personer som besköt svenskarna,
varför beskjutning mot dessa var nödvändig. Under den tid Ankert var i Elisabethville
hörde han icke talas om eller såg att det förekom några plundringar
av övergivna affärer eller villor. Vid ett tillfälle var dock Ankert med
om att flyktingar tillhörande balubastammen, vilka var intagna i det läger
som bevakades av den svenska bataljonen, avvek därifrån. Han och ett tiotal
andra män utsändes på spaning efter de försvunna. De fick därvid lag på
en del av flyktingarna. Då de anträffades bar de på diverse bohag, såsom radioapparater,
bord o. d. Dessa saker härrörde från olika villor som de fär -

252

gade hade varit inne i. Ankert ordnade så att då det gick att härleda vissa
föremål till visst hus dessa återställdes, medan det övriga medtogs till den
svenska förläggningen, där det sedan förvarades. Beträffande elefantbetar
omtalade Ankert, att dylika var ganska vanliga inom den svenska förläggningen
bland såväl befälet som de meniga. Han hade icke hört eller sett att
det i något fall var fråga om krigsbyte eller liknande. Det var nämligen
ganska billigt att köpa betar i den norra delen av Ivatanga.

Kaptenen E. G. B. Lindvall, försvarsområdesstaben, Kiruna: Han tjänstgjorde
vid den svenska bataljonen under ifrågavarande tid. I balubalägrets
omgivningar förekom ofta vandalisering och stölder. Svenskarna, som hade
det omedelbara ansvaret för att flyktingarna ej skulle lämna området, var
för få för att bevakningen skulle kunna genomföras på ett effektivt sätt och
därmed förhindra stölder och förstörelse av egendom. Då den katangesiska
ledningen omtalade dessa förhållanden för pressen, framhöll den svenskarnas
ineffektiva bevakning. I pressen framställdes detta sedan på så sätt att
svenskarna indirekt var ansvariga för stölder och vandalisering.

4. Av förutnämnda skrivelse från chefen för Internationella rödakorskommitténs
avdelning för allmänna ärenden till generalsekreteraren i Svenska
röda korset framgår att kommitténs delegation i Kongo uppgivit att den
i september 1961 mottagit klagomål mot svensk personals uppträdande, vilka
klagomål genom chefen för FN :s trupper, 0’Brien, delgivits Waern. Denne
har på förfrågan av Göransson uppgivit att fallet torde avse en anmälan
från en familj de Brandt om plundring (se nedan punkt 4 a; de Brandt). Vidare
har enligt förenämnda skrivelse kommitténs delegat i Kongo just före sin
avresa från Elisabethville mottagit klagomål från H. R. Latz, innehavare av
tvättinrättningen Kleen Shop i Elisabethville (se nedan punkt 4 b; Kleen
Shop). Kommitténs delegation i Kongo har ej ansett sig i stånd att uttala sig
om det berättigade i klagomålen men har översänt dels en anmälan från Latz
och dels ett av Jean Longlez skriftligen den 10 oktober 1961 avgivet vittnesintyg.

4 a; de Brandt. I denna del har hörts Risemark och Malmberg. De uppgav
följande.

Risemark: Den 14 eller 15 september företog den svenska militärpolisen
på order av Mide en aktion mot en villa belägen inom den svenska förläggningen.
Villan beboddes av en belgisk medborgare vid namn de Brandt.
Anledningen till aktionen var att viss spionageverksamhet från de Brandts
sida hade konstaterats. Då den svenska militärgruppen under ledning av
Risemark anlände till villan, sammanträffade de med de Brandt ute på
trappan, varvid denne och tre andra män anmodades att taga plats på den
bil som svenskarna hade med sig. De fyra männen fördes sedan till arresten
vid den svenska förläggningen. Efter det männen förts bort vidtog en
husundersökning för eftersökande av vapen o. d. En viktig detalj var givetvis
eftersökande av föremål, som kunde ha betydelse för den spionage -

253

verksamhet som bedrivits från villan. Soldaterna hittade också eu amatörsändare.
Efter genomfört uppdrag visade det sig att en del föremål, som
icke hade någon militär betydelse, tagits med från villan. Dessa föremål
återställdes dagen efter aktionen till fru de Brandt, som tillsammans med
en annan kvinna fortfarande vistades i villan. Den 16 september hämtades
också de två kvinnorna och kördes till de centrala delarna av Elisabethville.
Fru de Brandt satte sig sedan i förbindelse med den svenske konsuln
i Elisabethville, varvid hön gjorde en anmälan rörande aktionen mot villan.
Med anledning härav tog konsuln kontakt med auditören Malmberg.
Konsuln fick därvid en redogörelse för vad som förevarit. Senare tog fru
de Brandt tillbaka sin anmälan och förklarade, att denna hade tillkommit
i hastigt mod. En utredning i saken har gjorts genom auditörens försorg.

Malmberg: Den svenska bataljonens förläggning omfattade ett 50-tal
baracker, och i utkanten av förläggningen låg två eller tre baracker som
disponerades av belgier. När oroligheterna bröt ut den 13 september, beslöt
Mide arrestera männen, medan två kvinnor lämnades kvar. Dessa for
efter ett par dagar därifrån under svensk eskort. En hel del egendom tillgreps
ur de av belgierna disponerade barackerna både före och framför
allt efter kvinnornas avresa. Männen släpptes efter ett par dagar. De
gjorde sedan anspråk på ersättning för förlorad egendom och för själsligt
lidande med mycket höga belopp, sammanlagt inemot en miljon kronor.
Belgierna påstod att svenskarna var ansvariga för förlusten och lidandet
och riktade därför sina anspråk i första hand mot svenskarna och i andra
hand mot FN. På bataljonschefens uppdrag gjorde Malmberg en rätt omfattande
undersökning, vilken enligt Malmbergs tycke visade att anspråken
i mycket stor utsträckning var omotiverade och att i den mån egendom
försvunnit detta sannolikt berodde på de tusentals balubaflyktingar, som
under striderna uppehållit sig i och omkring den svenska förläggningen.
Bataljonschefen beslöt därför på Malmbergs förslag och med svenske konsulns
tillstyrkan att avvisa kraven. Hela dossieren skickades sedan till
FN :s högkvarter i Léopoldville. Denna utredning är enligt Malmberg ganska
belysande för förhållandena under och efter septemberoroligheterna.
Den ger en bild av de påståenden som gjordes och av de svenska försöken
att ställa allt till rätta.

/f b; Klcen Shop. I förutnämnda av H. R. Latz gjorda anmälan, vilken
är dagtecknad den 26 september 1961, heter det: Latz äger firman Ivleen
Shop. Ifrågavarande dag kom tre svenska FN-soldater in i affären, en kapten,
en korpral och en tredje, troligen sergeant, lör att hämta sin tvätt.
Latz hade tidigare instruerat sin personal att ingen FN-pcrsonal fick betjänas
förrän FN hade flyttat bort från baksidan av hans hus, så att Latz
skulle kunna föra in sina förråd. Latz’ lilla lager av tvål och kemikalici
måste reserveras för hans vanliga kunder. När svenskarna blev vägrade

254

betjäning lämnade de sina namn till en afrikan och bad honom att hämta
persedlarna. Latz’ hustru såg detta och vägrade att betjäna afrikanen eftersom
han icke hade något kvitto. Den svenske kaptenen slog då Latz’
hustru hårt i ansiktet, log tag i ett par byxor och sprang ut under det att
sergeanten drog sin pistol och höll en kund vid namn Longlez under bevakning.
Kaptenen, som sprang med byxorna, slog Latz och rev sönder
hans skjorta, och drog sin pistol under det att han steg in i en beväpnad
ambulans. Ambulansens chaufför, en korpral, syntes vara besvärad och
sade att han endast lydde sina officerares instruktioner. Då kaptenen och
sergeanten hotade dem med sina pistoler iakttogs detta av mycket folk på
gatan.

Det vittnesintyg som avgivits av förutnämnda Longlez lyder: Omkring
klockan 1000 på förmiddagen den 26 september 1961 befann sig Longlez
i affären Kleen Shop, dit han hade begivit sig för att upprätta rapport om
skador och stölder, som hade förövats i affären under striderna den 13
september och följande dagar. Fru Latz hade omtalat för Longlez de svårigheter
som hon hade att återtaga sin verksamhet. Bl. a. hade FN bakom
hennes verkstäder installerat latriner, vilka besvärade hennes arbetare som
vägrat att återtaga arbetet under dessa förhållanden. Då Longlez befann
sig i affären inträdde några svenska FN-soldater åtföljda av en civil afrikan.
Longlez hörde att fru Latz sade att hon inte skulle återupptaga sin
verksamhet så länge FN hindrade att hennes verkstad funktionerade normalt.
Hon fäste uppmärksamheten på att afrikanen, som innehade ett
oriktigt mottagningskvitto, kom på andra personers vägnar och att man
under sådana förhållanden icke kunde utlämna de mottagna persedlarna.
Trots detta bemäktigade sig den svenske kaptenen med våld ett paket men
fru Latz tog tillbaka det. Därefter gav denne officer fru Latz en våldsam
örfil, tog paketet och drog upp sin revolver utan anledning; då Longlez
skulle skilja officeren och herr Latz åt hotade en svensk sergeant Longlez
med sin revolver och tvingade honom att avlägsna sig. En skäggig korpral
var den siste som lämnade affären; han var uppriktigt generad över sina
överordnades beteende och mumlade några ord till ursäkt. Dispyten fortsatte
under tiden på gatan mellan herr Latz, uppretad över det våld som
brukats mot hans fru, och de två svenskarna. Longlez vill fästa uppmärksamheten
på att de två svenskarna uppenbarligen uppträtt felaktigt, då de
lånat en ambulans från Röda korset för ifrågavarande ändamål; deras
uppträdande och beväpning överensstämmer föga med den uppgift som
kan antagas föreligga i samband med rödakorssymbolen.

Till utredning i denna del har XII bataljonens rättsvårdshandlingar granskats,
såvitt nu är i fråga. Av handlingarna framgår bl. a. följande. Med anledning
av det inträffade hölls efter förordnande av Waern den 27 september
1961 förhör på den svenska bataljonens rättsvårdsexpedition med bataljonsläkaren,
kaptenen S. N. J. Willén, vilken befunnits vara den i anmälan

255

omnämnde kaptenen, samt dennes följeslagare vid tillfället, sjukvårdaren
menige K. G. F. Fremark, född 1939, och sjukvårdaren, korpralen A. S.
Fält, född 1938.

Willén uppgav: Han skulle ifrågavarande dag tillsammans med sjukvårdarna
Fält och Fremark i tvättinrättningen Kleen Shop hämta ett par Fält
tillhöriga byxor. En vit kvinnlig expedit gick till det inre av butiken för att
hämta byxorna sedan Fält lämnat fram sin nota. Medan de väntade kom
en blond kvinna i 35—40-årsåldern fram och började »skälla» över FN
och kallade Willén och de andra för bl. a. »gula män» och bad dem försvinna
från affären. Det framgick att kvinnan hörde till affären. Ingen i affären
brydde sig om vad kvinnan sade och Willén och de andra svenskarna stod
helt passiva. Kort därpå kom den förutnämnda expediten fram med byxorna
och började slå in dessa i ett papper. Då detta var klart skrek den blonda
kvinnan att byxorna icke skulle lämnas ut. Willén tog då tag i paketet men
samtidigt gjorde även den blonda kvinnan detta och de blev stående en
stund och ryckte åt var sitt håll. Under tiden fortsatte kvinnan med sina
okvädinsord, varvid Willén blev uppretad och med flata handen gav henne
en örfil på vänstra kinden, örfilen var medelmåttigt hård. I samband härmed
släppte kvinnan sitt tag om paketet och Willén gick raka vägen från
butiken till den bil han och de andra begagnade. På vägen till bilen attackerades
Willén av en man som uppgavs vara ägare till tvättinrättningen. Han
överöste Willén med skällsord. Willén knuffade undan mannen och fortsatte
till bilen.

Fremark berättade: Då den kvinnliga expediten avlägsnat sig för att hämta
byxorna kom en blond kvinna fram och började »skälla» över FN. Hon
kallade dem »gula män» och »svin». Varken Fremark eller de andra brydde
sig om vad kvinnan sade. Kort därefter kom två män fram från det inre av
affären. De pratade sinsemellan och hånskrattade. Den ene av männen började
hålla med kvinnan och menade bl. a. att FN icke hade något där att
göra och sade till dem att försvinna. Beträffande den fortsatta utvecklingen
av uppträdet då Willén gav kvinnan en örfil vitsordade Fremark de uppgifter
Willén lämnat. Då Willén och den man, som uppgavs vara affärsinnehavaren,
kommit utanför dörren gjorde även den man som åtföljt innehavaren
sig beredd att hoppa över disken. Fremark tittade i samma ögonblick
ut på gatan och fick se att cirka ett hundratal vita personer samlats utanför
affären. Med tanke på de vitas fientliga inställning befarade Fremark att
han och hans kamrater skulle bli anfallna. Han ansåg alt de befann sig i en
farlig situation, varför han drog sin pistol och riktade den mot mannen
som försökte hoppa över disken. Mannen stannade omedelbart innanför disken
och en bland kunderna, som tydligen tog parti för affärsfolket och skulle
ut efter Willén, stannade och sträckte upp händerna och det blev lugnt
i affären. I samband med detta gick Fält ut ur affären. Med pistolen fortfarande
riktad mot de två männen i affären gick Fremark baklänges mot

256

utgången. Då han befann sig i själva dörröppningen och hade tittat ut på
gatan och sett att det var lugnt stoppade han ned pistolen. Varken han,
Willén eller Fält var skuld till uppträdet utan detta provocerades helt av
den blonda kvinnan och affärsinnehavaren. Fremark och hans kamrater förhöll
sig hela tiden helt passiva och han anser att de ingripit enbart för att
skydda sig själva.

Fält lämnade en med vad Willén och Fremark uppgivit likalydande berättelse
samt tillfogade: Då han vid återfärden skulle taga plats i ambulansens
förarsäte försökte affärsinnehavaren handgripligen hindra honom från
att komma in i bilen. Fält fruktade att situationen skulle bli kritisk för dem
i anledning av att så många vita samlats på platsen. Därför var han angelägen
om att de så fort som möjligt skulle komma därifrån. Tre-fyra gånger
sade han till affärsinnehavaren att upphöra med sitt tilltag och flytta på
sig, men detta hjälpte icke. För att skrämma honom tog Fält tag om sin pistol
och lyfte upp denna till ungefär hälften ur hölstret, varvid mannen omedelbart
upphörde att bråka. Fält tog då plats i ambulansen och de åkte från
platsen.

I yttrande den 3 oktober 1961 anförde auditören Malmberg: Den av bataljonens
rättsvårdsavdelning företagna utredningen borde rätteligen kompletteras
med utredning företagen av den lokala polisen såvitt avser de i saken
inblandade civilpersonerna. Sådan kompletterande utredning är emellertid
på grund av det alltjämt skärpta läget knappast möjlig att erhålla. En på nu
föreliggande material gjord bedömning föranleder till följande. Willén synes
kunna skäligen misstänkas för ringa misshandel och Fremark för resande
av livsfarligt vapen. Möjligen kan — mot bakgrund av såväl läget i
allmänhet som den situation, i vilken Willén och Fremark befunnit sig -—
göras gällande att deras handlingssätt varit godtagbart och att påföljd förty
ej skall inträda. Frågan härom är emellertid ej av beskaffenhet att kunna
avgöras av bataljonschefen. Malmberg föreslår därför att ärendet jämlikt
22 § militära rättegångslagen överlämnas till åklagaren för fortsatt handläggning.

Bataljonschefen Waern meddelade samma dag beslut i enlighet med auditörens
förslag.

Militäråklagaren i Stockholm P. G. Arbman anförde i beslut den 23 oktober
1961: Ärendet föranleder ej vidare åtgärd, enär Willén och Fremark
med hänsyn till omständigheterna ej gjort sig skyldiga till straffbar gärning.

5. Av en den 7 mars 1962 dagtecknad skrivelse från chefen för armén till
utrikesdepartementet framgår att svenske konsuln i Léopoldville till utrikesministern
rapporterat två fall av påstådd skadegörelse på schweizisk egendom
av svenska FN-soldater, nämligen skadegörelse på egendom, tillhörig
mr M. S. Blåser, Avenue des Lilas nr 4, och plundring av mr P. E. Stoudmanns
egendom.

257

5 a; Blåser. I skrivelse den 18 januari 1962 till schweiziske konsuln i Léopoldville
har Waern anfört: Den 11 december gick ett svenskt kompani
mot villaområdet Bel Air med uppgift att rensa området från krypskyttar.
Då man kom i närheten av Avenue Lilas öppnade krypskyttar eld från två
hus, av vilka det ena var Avenue Lilas nummer 4. Åtgärder vidtogs för att
ta itu med krypskyttarna genom att man avfyrade en 84 millimeters spränggranat.
Sedan genomsökte man husen efter krypskyttar och nödgades forcera
dörrarna för att komma in i husen. Anklagelserna för snatteri och
plundring är helt och hållet falska, och Waern har kontrollerat, att inga
av de saker man påstod blivit stulna är i någon av de svenska soldaternas
ägo. Waern deltog personligen i denna operation och kan intyga, att hans
soldater inte hängav sig åt några plundringar. Man måste komma ihåg att
strid pågick och att gendarmer ockuperat många tomma villor. Huset i fråga
kan mycket väl ha varit ockuperat av gendarmer. Icke heller kan möjligheten
att personer från balubastammen plundrat uteslutas.

Waern uppgav vid förhör: Den svenska bataljonens korrekta uppträdande
under striderna kan omvittnas av bl. a. den svenske vicekonsuln, som
hade god kontakt med den vita civilbefolkningen, och av inrikesminister
Munongo, som vid sitt avskedstal i slutet av mars 1962, då bataljonen flyttade
till Ivamina, berömde bataljonen för dess korrekta uppträdande och
förståelse för befolkningen. Såväl Munongo som tjänstförrättande regeringschefen
Kimba berättade för Waern, att borgmästare från ett flertal afrikanska
kommuner i Elisabethville hade uppvaktat dem med begäran, att
hänvändelse skulle göras till FN att svenskarna skulle stanna kvar. Enligt
docent Linnér hade Tshombe satt svenskarnas kvarstan nande som villkor
vid tidigare förhandlingar. I syfte att möta eventuella beskyllningar för
plundring lät militärpolisen efter decemberstriderna kontrollera den hemvändande
personalens bagage liksom de postpaket, som skickades från bataljonen.

5 b; Stoudmann. Beträffande de påstådda tillgreppen av Stoudmanns egendom
har mål därom hänskjutits till åklagaren som ställt viss svensk FNpersonal
under åtal. Av Stockholms rådhusrätts akt i målet framgår att
även annan personal samtidigt åtalats för påstådda tillgrepp av enskildas
egendom. Från akten har inhämtats följande.

Då striderna i Elisabethville i december 1961 upphörde inkom till svenska
bataljonen anmälningar om tillgrepp av privategendom ur villor, belägna
inom den svenska bataljonens anfallsområde. Vid utredning framkom
att soldaterna haft order att tränga in i privatvillor för att där åtkomma
personer, som misstänktes sympatisera med gendarmeriet och leda dess
tunga eld mot FN-soldaterna. Under rensning av sådana villor skulle enligt
order vapen och signalmedel för eldledning beslagtagas. Sedermera verkställde
den svenska militärpolisen husrannsakan inom det svenska lägret
i avsikt att utröna huruvida annat än vapen och signalulrustning tillgri <1

— 0.107!)''/. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

258

pits vid rensningsaktionen. Härvid framkom att fyra svenska meniga, S. E.
Persson, J. B. Lenngren, B. G. Thall och Å. S. Borgström omhändertagit
viss Stoudmann tillhörig egendom, att menige A. H. Hallqvist och korpralen
L. O. Åsell kunde misstänkas för häleri i samband med tillgreppen av
Stoudmanns egendom samt att menige U. C. Möller, furiren E. G. Larsson,
korpralen P. L. O. Olsson och menige L. S. S.-B. Boman omhändertagit
egendom tillhörig andra civila personer än Stoudmann.

Åklagaren yrkade vid rådhusrätten ansvar å samtliga de tilltalade utom
Hallqvist och Åsell jämlikt 20 kap. 4 § och 27 kap. 11 § strafflagen, jämfört
med artikel 46 i Reglemente angående lagar och bruk i lantkrig enligt
konvention antagen vid Haag-konferensen år 1907, för grov stöld innefattande
jämväl folkrättsbrott, å Hallqvist och Åsell påstod åklagaren ansvar
jämlikt 21 kap. 6 §, 27 kap. 11 § och 20 kap. 4 § strafflagen jämfört med
artikel 46 i nyssnämnda reglemente för grovt häleri innefattande folkrättsbrott.
Åklagaren anförde härvid: Persson och Lenngren har under sin tjänstgöring
vid den svenska FN-bataljonen i Kongo den 20 december 1961 i en
med anledning av striderna kring Camp Massart i Elisabethville övergiven
villa tillhörig Stoudmann i sällskap och samråd olovligen tagit och tillägnat
sig dels en bandspelare och åtta tonband, opartiskt värderat till 100
kronor, dels ock åtta askar med monterade färgdiapositiv och två askar
med ramar till sådana diapositiv. Thall och Borgström har den 20 eller 21
december 1961 i en med anledning av striderna i Elisabethville övergiven
villa olovligen tagit och tillägnat sig, Thall en frimärkssamling med uppgivet
värde av 2 000 kronor samt Borgström en frimärkssamling om två
band med uppgivet värde av 4 000 kronor. Hallqvist har några dagar efter
det Persson och Lenngren olovligen tagit och tillägnat sig bandspelaren och
de åtta tonbanden med insikt om huru Persson och Lenngren åtkommit
dessa föremål omhändertagit godset för förvaring i sin förläggning, vilken
åtgärd varit ägnad att försvåra det tillgripnas återställande till ägaren.
Åsell har några dagar efter det Borgström olovligen tagit och tillägnat sig
frimärkssamlingen av Borgström erhållit densamma och därefter behållit
den oaktat att han haft insikt om Borgströms åtkomst. Åsells åtgärd var
ägnad att försvåra frimärkssamlingens återställande till ägaren. Möller
har under sin tjänstgöring vid bataljonen den 10 december 1961 under
striderna vid Elisabethville, da han trängt in i en med anledning av stridshandlingarna
övergiven villa för att eftersöka vapen och motståndare, i
villan olovligen tagit och tillägnat sig ett etui med fruktknivar, värderat
till 25 kronor. Larsson har under sin tjänstgöring vid samma bataljon
den 23 eller 24 december 1961 i en med anledning av striderna kring Camp
Massart övergiven villa olovligen tagit och tillägnat sig ett pälsverk, opartiskt
värderat till 400 kronor. Olsson har under sin tjänstgöring vid bataljonen
någon dag i mitten av december 1961 i en med anledning av striderna
i Elisabethville övergiven villa olovligen tagit och tillägnat sig en ka -

259

mera, opartiskt värderad till 100 kronor. Boman har under sin tjänstgöring
vid förenämnda bataljon den 16 december 1961 berett sig tillträde till
en med anledning av striderna kring Camp Massart övergiven villa och där
olovligen tagit och tillägnat sig en radioapparat och en filt, opartiskt värderade
till 65 kronor.

De åtalade anförde vid huvudförhandlingen i målet följande. Persson;
Sedan Camp Massart i huvudsak erövrats, blev han förlagd till en postering
vid nordvästra hörnet av campen. En dag beslöt Persson och Lenngren att
rekognosera i ett terrängavsnitt i närheten av posteringen, där några villor
— bl. a. Stoudmanns — var belägna. De genomsökte alla rum i denna
villa. I ett av rummen fann Persson en bandspelare och ovanpå den åtta
tonband hopfästade med snöre. Han beslöt sig för att taga hand om bandspelaren
och banden, eftersom inspelningar på banden kunde ge upplysning
om förhållanden av intresse för säkerhetstjänsten. Till Lenngren, som då
befann sig i ett annat rum, sade Persson, att han hittat en bandspelare
med band och att han tänkte omhändertaga godset, dock utan att nämna
något om säkerhetstjänstens intresse. Lenngren kom in i det rum där
Persson påträffat egendomen och fann vid undersökning åtta askar med
monterade färgdiapositiv och två askar med ramar för montering av diapositiv.
De talade om att säkerhetstjänsten kanske kunde ha intresse av
diapositiven och beslöt därför att taga dem med sig. Persson bar bandspelaren
och banden till posteringen; om Lenngren därvid hjälpte honom
minns han ej. Askarna delade de av någon anledning mellan sig, så att de
fick fyra askar med monterade bilder var. Askarna med ramar tog Persson
hand om, därför att han hade användning för sådana och räknade
med att när han visade upp dem för vederbörande befäl eventuellt skulle
få tillstånd att behålla dem. -— Lenngren; Tillsammans med Persson undersökte
han under förhållanden som Persson angivit Stoudmanns villa. På
tomten till denna fanns skyttevärn anordnade av motsidans trupper. I ett
av rummen fann Persson en bandspelare och tonband, och Lenngren fann
i samma rum tio till det yttre likadana askar. Lenngren öppnade en av
askarna och såg att i den fanns bilder från en militärparad. Eftersom bilderna
kunde vara av intresse för säkerhetstjänsten, beslöt Lenngren att
taga med askarna till posteringen. Då de återvände till posteringen, hade
Lenngren hand om fyra askar och Persson om sex. Persson hade även med
sig bandspelaren och banden. Lenngren minns ej nu, om Persson ensam
bar bandspelaren och banden till posteringen eller om Lenngren hjälpte
honom därmed. Lenngren vill minnas, att han efter återkomsten till posteringen
lagt »sina» askar på ett bord eller i ett fönster, och han höll för
troligt, att han nämnt om fyndet för posteringschefen. Han hade sedan
förvarat askarna i sin persedelpåse i avsikt att visa upp dem vid närmaste
persedelvisitation. —■ Thall: Under förläggning i postering begav han sig
tillsammans med Borgström ut i terrängen för att undersöka om kryp -

260

skyttar fanns i ett område söder om posteringen eller om plundring förekom.
Härvid kom de in i Stoudmanns villa, som var övergiven. På tomten
var skyttevärn anordnade. Inne i villan rådde stor oordning; papper, konservburkar
och annan bråte låg spridd på golven. De genomsökte alla rummen.
I ett sovrum hittade Thall ett frimärksalbum på ett bord. Han såg i
det och fann att det innehöll uppsatta stämplade och ostämplade frimärken
på flertalet blad. Baktill fanns uppklistrade postbehandlade vykort och
kuvert med inneliggande brev. Thall förstod att vykorten och breven kunde
vara av intresse för säkerhetstjänsten, i det att genom deras innehåll
upplysningar skulle kunna erhållas om eventuellt samröre mellan vita och
det katangesiska gendarmeriet. Han beslöt därför att taga med sig albumet
till posteringen. Därstädes visade han upp sitt fynd för plutonchefen, som
sade sig dela Thalls uppfattning att vykorten och breven kunde vara av
intresse för säkerhetstjänsten. Som albumet ej lämpligen kunde förvaras i
posteringen, lät Thall samma eller påföljande dag sända det till sin förläggning
i svenska campen. Hans mening var att lämna fram albumet vid
närmaste persedelvisitation. — Borgström: Såsom Thall berättat undersökte
Borgström och Thall under rekognosering Stoudmanns villa. Härunder
ropade Thall att han funnit ett frimärksalbum. Borgström, som befann
sig i ett angränsande rum, gick in till Thall. Denne sade att albumet
också innehöll vykort och brev och att han tänkte visa upp albumet för
säkerhetsofficeren. Borgström såg sig omkring i rummet och fann på golvet
bland papper och annat ytterligare två album. Han tittade flyktigt i det
ena. Detta innehöll, förutom uppsatta frimärken, en del brev som låg lösa
baktill i albumet. Borgström funderade på om ägaren till villan möjligen
hade förbindelse med katangesiska gendarmeriet och beslöt av samma
skäl som Thall uppgivit att taga med sig albumen. Rummen genomsöktes
noga men intet annat av intresse påträffades. Efter återkomsten till posteringen
lade Borgström albumen på ett bord i förläggningen, varefter han
omedelbart påbörjade vakttjänstgöring. — Hallqvist: I samband med avlastning
av sängar för den villa, där han var förlagd och för vilken han var
barackchef, fann han på bron till villan en låda, som senare visade sig
vara en bandspelare, och ovanpå den några tonband. Utan att då känna till
varifrån föremålen kommit, tog han i enlighet med sin tjänsteplikt in godset
i villan, där han i brist på bättre utrymme lät det stå under sin säng
i avvaktan på att han skulle få reda på vem det tillhörde. — Åsell: Under
tjänstgöring i postering tillsammans med Thall och Borgström fick han en
dag se två album på ett bord inom förläggningen. Vid genombläddring av
det ena fann han cn del brev med kuvert och kom därvid att tänka på att
albumen säkerligen tagits om hand, därför att breven kunde ge upplysning
om eventuellt samröre mellan vita och det katangesiska gendarmeriet. Sedan
Borgström kommit tillstädes bekräftade denne att Åsells antagande
var riktigt. Efter begäran av Borgström tog han hand om det ena albumet

261

för atl lägga det i Borgströms skåp i förläggningen i svenska campen. Han
lade det emellertid i sitt eget olåsta skåp sedan det visat sig att Borgströms
skåp, till vilket Åsell ej hade nyckel, var låst. — Möller: Under deltagande
i rensningsaktion i villor längs Ivasengavägen tog Möller i en övergiven
villa ett etui, som låg på en hylla eller på en piedestal och stoppade det pa
sig utan att se om etuiet innehöll något. Litet senare, då Möller grävt ned
sig i försvarsställning, tog han fram etuiet och fann, att det innehöll fruktknivar.
Han hade tagit hand om etuiet som suvenir, och hans mening hade
varit att vid persedelvisitation, som skulle äga rum ungefär en gång i månaden,
visa upp etuiet med innehåll för kompanibefälet och fråga, om han
fick ta det med hem till Sverige. — Larsson: Några dagar efter det de
direkta fientligheterna upphört var Larsson under tjänstgöring i postering
ute på rekognosering i närheten av poststället. Härunder var han inne i
en »urblåst» villa, där han hittade ett skinn på golvet i ett av rummen
bland andra saker. Han tog hand om skinnet för att ha det som prydnad
på väggen i sin förläggning i svenska campen och för att sedermera taga
med skinnet till Sverige som suvenir, om befälet medgav detta. Hans mening
var att vid persedelvisitation visa upp skinnet och föra saken på tal.
Han anser, att skinnet härrörde från apa och att det var värt högst några
ören. — Olsson: En förmiddag, medan han tjänstgjorde i en postering, var
han tillsammans med en kamrat ute på rekognosering i syfte bl. a. att
spana efter krypskyttar. Därvid undersökte de en övergiven villa, som var
skadad av granateld. Olsson fann i villan en kamera. Kamraten föreslog,
att Olsson skulle taga med sig kameran, eftersom i den kunde finnas exponerad
film som kunde vara av intresse för säkerhetstjänsten inom svenska
truppen. I anledning härav tog Olsson med sig kameran i avsikt att anmäla
fyndet för sitt befäl. Han anmälde också saken för sin kompanichef. Sedan
förvarade han kameran en tid i svenska campen i en postlåda som
han hade hand om i tjänsten. Kameran var troligen av ganska enkelt slag
med två tids- och två bländarinställningar. Olsson öppnade ej kameran
för att undersöka om den var laddad, emedan han ej förstod sig på dess
konstruktion. — Boman: I samband med anfallsstrider deltog Boman i
rensningsaktion i ett villaområde. Boman kom in i en villa närmast för att
undersöka om någon prickskytt fanns där. Villan var övergiven och så gott
som tömd på inventarier. Vid ett fönster i ett av rummen låg en madrass
på sådant sätt, alt Boman förstod att någon legat och skjutit från fönstret.
Bredvid madrassen låg en filt. I rummet fanns även en radiomottagare med
batteri. Boman tog med filten för att själv använda den som skydd mot
nattkylan i det skyttevärn, där Boman då var i tjänst, och även lata kamrater
nyttja den. Radioapparaten fick vara kvar tills vidare, eftersom någon
obehörig ej kunde taga sig in i villan, så länge skyttevärnet hölls av svensk
trupp. Påföljande dag hämtade Boman radioapparaten sedan han kopplat
bort batteriet. Order förelåg alt signalmateriel, dit radiomottagare hörde,

262

skulle omhändertagas. Bonian tänkte därvid på, att han genom att taga
apparaten skulle kunna hindra motståndare från att lyssna på deras egna
propagandasändningar, att apparaten i villan kunde bliva förstörd genom
regn eller skadad av innevånare i det närbelägna halubalägret och att han
och kamraterna skulle kunna ha trevnad av apparaten sedan förhållandena
blivit lugnare. Då Boman tog apparaten var det hans avsikt att visa upp
den vid närmaste persedelvisitation.

I dom den 6 juni 1962 lämnade rådhusrätten åklagarens talan utan bifall,
varvid i domskälen bl. a. anfördes: Även om det omhändertagande, som av
åklagaren rubricerats som stöld, i något fall trots föreliggande förhållanden
icke skett i behörig ordning, har likväl mot vad de för stöld tilltalade till sitt
fi edande anfört och vad till stöd därför framkommit sådana omständigheter
icke förebragts, att de tilltalade kan anses övertygade att ha omhändertagit
egendomen med uppsåt att tillägna sig den. I följd härav kan åtalen för
stöld ej bifallas. Vid denna prövning ogillas även åtalen mot Hallqvist och
Åsell för häleri beträffande sådan egendom som nyss sagts.

6. Vad av de 46 civila läkarna i Elisabethville anförts i förut omnämnda
klagoskrift synes beröra svensk personal i följande fyra fall (här nedan betecknade
6 a—6 d).

6 a. I klagoskriften anfördes: Den 18 december 1961 körde en civil ämbetsman,
monsieur Favre (schweizare, 33 år), i jeep med två amerikanska
journalister på vägen till Munama och dödades av eu projektil från ett bazookagevär,
som svenska FN-soldater avlossade utan att order givits. Journalisterna
blev endast sårade och fördes till FN:s sjukhus. Detta är ett
»stoi t misstag», som är mycket pinsamt för FN. Man försvarar sig med att
hävda att varje jeep officiellt betraktas som ett fientligt militärt fordon som
det gäller att göra stridsodugligt innan det självt hinner göra någon skada.
Antal offer: en europé utan vapen mördad av svenska »grovhuggare» utan
godtagbart skäl och utan att order givits.

I denna del uppgav hörda personer följande.

Waern: För att bringa striderna under december till ett så snabbt och
samtidigt humant slut som möjligt uppgjordes av Waern med brigadstabens
hjälp en plan, som i stort gick ut på att de båda brigaderna, undvikande den
centrala delen av staden, i en kniptångsrörelse skulle omringa staden och avskära
vagförbindelserna. Operationen utfördes planenligt, dock blev striderna
for den svenska bataljonen hårdare än väntat. Först efter tio timmars
hård strid kom man fram till den första väg, som skulle avskäras av svenskar.
Eftersom denna försvarades av gendarmer blev striden där stående
med vägen som gräns mellan styrkorna. Någon ytterligare framryckning var
icke möjlig, varför det uppdrogs åt den andra brigaden att skära av en längre
bort belägen väg. Den var dock hela tiden öppen och journalisternas ordinarie
väg till Rhodesia. Svenskarna upprättade i samband med decemberstriderna
endast en vägspärr, nämligen vid Camp Massart. Det inträffade in -

263

termezzzot, då Favre blev dödad, inrapporterades av kaptenen Olsson
till Waern. Den schweiziske handelsrepresentanten anmälde saken direkt
till den svenska regeringen, vilken Waern informerade om händelsen.
Något ytterligare intresse visades sedan icke från nämnde representants

sida.

Kaptenen S. T. G. Olsson, Norrlands trängregcmente: Han tjänstgjorde
under tiden den 12 december 1961—den 3 april 1962 med majors grad som
kompanichef för första kompaniet, XIV bataljonen. Den 16 december i gryningen
igångsattes anfallet mot gendarmeriställningar i Camp Massart och
samma dag vid 13-tiden var anfallsmålet taget. Den 17 december på formiddagen
grupperades kompaniets tredje pluton förstärkt med en 20 millimeters
luftvärnsautomatkanon i ett motståndsnäste i sydvästra hörnet av Camp
Massart med främsta uppgift att stoppa anfall från Albert- och kenyaområdena,
där stor gendarmeriaktivitet märkts. Genast efter det plutonen grupperats
kom den i strid med gendarmeriförband. Genom att denna gruppering
intogs först den 17 december hade vägen Avenuc du Sankuru, som i
sydvästra hörnet av Camp Massart förgrenar sig i Route don Bosco och
Route de la Munama, kunnat användas av katangeserna för militära ändamål.
Bl. a. hade Olsson från sin uppehållsplats under natten till den 17 december
observerat, att en militärambulans med beteckningar jämlikt Genévekonventionen
med tjutande sirener upprepade gånger passerade nämnda
vägskäl sydväst Camp Massart och stannade vid en bensinstation vid vägen
mot Kenyaområdet samt att efter varje gång granateld låg över Camp Massart.
Eftersom gendarmerna hade kontrollen över staden väster om Camp
Massart och järnvägsstationen norr därom, skulle de enligt de folkrättsliga
bestämmelserna hålla obehöriga från krigsskådeplatsen genom stopposter
eller upplysningsposteringar. Till en början tilläts rent civil trafik passera
på vägen men sedermera, då det visade sig att eldintensiteten ökade efter
vissa bilars passerande, gav Olsson order om att all trafik skulle stoppas och
att man skulle försöka lägga hinder över vägen. Då emellertid motsidan icke
till en början tillät hinderbygge, tillämpades det förfaringssättet att man
först gav tecken åt den civila trafiken att stanna och, därest detta ej åtlyddes,
därefter sköt varningsskott och slutligen avgav verkningseld på så sätt
att vederbörande undgick skador i görligaste mån. Den 18 december omkring
klockan 1100 fick Olsson rapport om att tre civila sårats vid sydvaslra hörnet
av Camp Massart samt att för omhändertagande av dessa erfordrades
hjälp, vilken Olsson omgående organiserade. Han skickade sålunda en sjukvårdare
med tillfälliga bärare till platsen. Olsson var icke i kontakt med de
sårade, som fördes i sjuktransportbilar till italienska sjukhuset. Han vet salunda
icke deras namn. Troligen dagen därpå fick Olsson från brigadstaben
order om att utreda de närmare omständigheterna kring beskjutningen, val -vid Olsson anmälde att detta icke kunde göras förrän efter det all striderna
avbrutits. Vid samma tillfälle fick Olsson reda på alt film- och kamera -

264

utrustning samt vissa privata saker skulle finnas i bilen. Detta orienterade
Olsson plutonchefen Annerling om och troligen dagen därpå erhöll Olsson
rapport om att en patrull varit framme vid bilen och konstaterat att ingen
av Olsson nämnd materiel fanns i bilen. Den 20 december klockan 0715 inträdde
vapenstillestånd, varvid Olsson med hjälp av sin bilförare och ytterligare
en man undersökte bilen. Olsson hittade därvid instucken under föi
arplatsen en skokartong med katangesiska pengar motsvarande ungefär
85 000 svenska kronor. Bilen som då på Olssons order bogserades in i Camp
Massart var en mörkblå eller svart personbil. Den hade skador på hjulen
samt karosskador, bl. a. hade ett skott från automatkanon träffat i stolpen
mellan dörrarna. Olsson överlämnade skokartongen med inneliggande pengai
till bataljonsstaben. I och med att Olsson överlämnade pengarna var saken
utagerad och någon utredning påfordrades icke.

Snickaren K. J. A. Karlsson, född 1939, Diö: Han tjänstgjorde med sergeants
grad som plutonchef vid första kompaniets tredje pluton. Den 17 december
fick Karlsson order av kompanichefen att med plutonen upprätta eu
postering i Camp Massarts sydvästra hörn för att försvara tagen terräng.
Följaktligen skulle plutonen i detta läge endast beskjuta militära mål. Till
en början hade det icke sagts något om att de vägar som gick väster om posteringen
skulle spärras. De civila fordon som uppenbarade sig på vägarna
tilläts också passera utan ingripande från svenskarnas sida. Däremot nedkampades
en militär jeep, som försökte passera förbi posteringen. Karlsson
konstaterade ganska snart att plutonen kort tid efter det civila bilar tillåtits
passera utsattes för intensivare eld, varför han misstänkte att observatörer
medföljde i dessa bilar. Förhållandet meddelade Karlsson till kompanichefen.
Samtidigt med detta meddelande begärde Karlsson att få spränga en
järnvägsbom, som fanns där järnvägen passerade Route don Bosco, samt att
få besked om hur han skulle handla beträffande de civila bilarna. Kompanichefen
Olssons svar kom omgående med besked om att den civila trafiken
skulle stoppas samt att förare och passagerare i bilarna skulle omhändertagas.

utsättning att detta kunde göras utan förlust av folk. Om det i sammanhanget
gavs order om hur den civila trafiken skulle stoppas kunde icke
Karlsson erinra sig. Under alla omständigheter gav Karlsson order till plutonen
att all civil trafik skulle stoppas genom att varningsskott skulle skjutas
framför fordonen och att om detta icke hjälpte elden skulle riktas mot
bilarnas hjul. Före framryckningen till posteringen hade plutonen förstärkts
med en automatkanongrupp. För att skjuta ned förutnämnda järnvägsbom
lossade Karlsson några skott med ett pansargevär. Under denna eldgivning
blev han sårad av splitter från en granat. Innan Karlsson sårades, hade plutonen
stoppat ett civilt fordon genom varningseld. I samband med att han
skadades ropade han på sin ställföreträdare överfuriren Krigh att denne
skulle taga befälet över plutonen. Några direktiv kunde Karlsson ej lämna

265

på grund av de relativt svåra skador han erhållit. Anledningen till att det
var angeläget att få en spärr över vägen var den, att man på så sätt var garanterad
att några fordon icke kunde passera och lämna uppgifter om den
svenska posteringen. Någon möjlighet att genom vinkningar eller tillrop
stanna fordonen fanns icke på grund av det långa avståndet till vägarna, cirka
100 meter. Trafiken var ringa och uppskattningsvis passerade ett tiotal
bilar under de tre—fyra timmar Karlsson var i posteringen. De personer
som omhändertogs vinkades in till posteringen.

Studeranden B. O. Krigh, född 1937, Linköping: Han var med överfurirs
grad placerad som plutonchefens ställföreträdare vid första kompaniets
tredje pluton. Någon gång under förmiddagen den 17 december blev plutonchefen,
Karlsson, sårad. Härvid fick Krigh i uppdrag av Karlsson att taga
befälet över plutonen. Krigh erinrade sig att Karlsson innan han sårades
delgav Krigh sina iakttagelser om att plutonen cirka tio minuter efter det
civila bilar tillåtits passera utsattes för kraftig, koncentrerad eld från såväl
granatkastare som finkalibriga vapen, varför man sålunda kunde misstänka
att motparten hade observatörer i de civila bilarna. Detta rappoiterades
till kompanichefen. Denne gav då order om att samtliga bilai skulle
stoppas. På grund av den kraftiga beskjutningen kunde någon vägspärr icke
upprättas. För att kunna effektuera den givna ordern fanns sålunda icke
någon annan möjlighet än att först skjuta varningsskott och om detta icke
hjälpte giva eld mot fordonens hjul. Karlsson stoppade också en del bilar
genom varningseld som riktades mot vägbanan framför bilarna. De personer
som färdades i fordonen anropades därefter på engelska och franska samt
vinkades in i plutonens ställningar, där de togs om hand för kontroll. De
civila utsattes icke för någon beskjutning från andra sidan under sin
förflyttning fram till plutonen. I samband med att Karlsson blev sårad
meddelade Krigh detta till kompanichefen och omtalade samtidigt
att han övertagit befälet över plutonen. Under samtalet med kompanichefen,
som skedde per radio, redogjorde Krigh också för tillvägagångssättet
för stoppandet av de civila bilarna. Krigh rapporterade också
att han hade för avsikt att skjuta mot bilarnas hjul i händelse att något fordon
icke skulle stanna på varningsskott. De nämnda åtgärderna godkändes
av kompanichefen. Efter det att Krigh övertagit befälet, stoppades ett flertal
fordon under den 17 december genom varningseld. För att om möjligt
ordna en synlig spärr över vägen beslutade Krigh på kvällen den 17 december
att försöka skjuta ned någon av de järnvägsbommar som fanns
vid järnvägen, så att bommen skulle falla över den aktuella vägen. Skjutningen
utfördes med eu automatkanon, varvid en bom föll ner över vägbanan
på ett avstånd av cirka 100 meter från plutonens ställningar. Under natten
till den 18 december utsattes plutonen för kraftig eldgivning från granatkastare.
Krigh räknade vid ett tillfälle till omkring 30 nedslag intill nästet.
Den 18 december stoppades ytterligare fordon genom varningsskott men
i.p —630791. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

även genom eldgivning mot hjulen på vissa fordon på grund av att de icke
stannade vid varningsskotten. Någon skada på person inträffade icke. På
detta sätt stoppades ett femtontal fordon som sedan stod uppställda utmed
vägen. Enligt vad Krigh kunde erinra sig observerade han vid middagstiden
den 18 december en personbil, som färdades från stadens centrala delar och
i riktning mot det avsnitt av vägen som blockerades av plutonen. Bilen
fördes med mycket låg hastighet. I samband med att den närmade sig den
plats, där de övriga fordonen stod uppställda och således kom inom egentligt
synhåll för plutonen, ökade den hastigheten. I detta läge sköt Krigh
personligen flera varningsskott framför hilen. Elden avgavs med kulsprutepistol
och salvan bestod uppskattningsvis av fem skott. Föraren av bilen
tog icke någon notis om varningsskotten utan ökade hastigheten ytterligare,
vilket hade till följd att Krigh beordrade eldgivning mot hjulen. Kort därefter
stannades bilen och en man steg ur och ropade på hjälp, varvid Krigh
tog med sig fyra eller fem man fram till den plats, där bilen stannats. Viss
eldgivning från motparten utgick under deras framryckning. Framkommen
till bilen konstaterade Krigh att elden mot fordonet tydligen delvis legat
för högt så att de tre personer som färdats i denna erhållit skador. Enligt
Krighs uppfattning hade den man som ropat på hjälp varit förare
av bilen. Denne kunde utan hjälp från svenskarnas sida gå till nästet, medan
de två andra bars. I avvaktan på den svenska ambulansen, som under
tiden hade tillkallats genom radio, fick de skadade en första hjälp i plutonens
ställningar genom anläggande av förband. Krigh konstaterade därvid
alt den man som ropat på hjälp sårats i ena armén, och av de båda andra
hade den ene en skottskada i ena benet och den andre skador i bröstet. Efter
ett par minuter anlände ambulansen och omhändertog de skadade. Krigh
frågade icke de skadade om de observerat varningselden och ej heller om
deras ärende eller handlingssätt. Han frågade ej heller om deras namn.
Genom radio rapporterade Krigh till kompanichefen att tre personer skadats i
samband med stoppandet av en bil. Efter det att denna händelse inträffat
log Krigh med sig två frivilliga fram till järnvägsbommarna, varvid de
lyckades fälla ytterligare tre bommar genom att hugga av linorna till dessa.
Samma dags eftermiddag försökte icke några ytterligare fordon passera
platsen. På kvällen den 18 december erhöll plutonen avlösning.

Kamreren K. G. L. Johansson, född 1937, Jönköping: Han tjänstgjorde vid
tillfället vid ifrågavarande pluton och hade furirs grad. Sedan order erhållits
att all trafik skulle stoppas vid den upprättade spärren, tillsade
Karlsson eller Krigh att detta skulle ske genom varningseld och att om detta
ej hjälpte elden skulle riktas mot fordonens hjul. Under eftermiddagen
den 17 december stoppades några bilar genom varningseld. Förare och passagerare
i dessa bilar togs om hand av de svenska soldaterna. Fordonen
fick stå kvar på vägen. Följande dags förmiddag stoppades ytterligare ett
antal bilar på liknande sätt. Vid ett tillfälle mellan klockan 1200 och 1500

267

den 18 december rapporterade en vaktpost med posteringsställe norr om
plutonens huvudstyrka, att en civil bil närmade sig plutonens ställningar
från stadens centrala delar. Rapporteringen skedde genom rop från posten.
Kort efter meddelandet såg Johansson en civil bil av märket Vauxhall, som
närmade sig med en uppskattad hastighet av cirka 50 kilometer i timmen.
Varningseld öppnades från plutonen. Vem som sköt känner icke Johansson
till och han hörde icke heller någon order i detta sammanhang. Uppskattningsvis
bestod varningselden av fem skott från en kulsprutepistol. Enligt
tidigare givna order skulle kulsprutan och automatkanonen hallas beredda
för att man skulle kunna skjuta verkningseld mot hjulen vid de tillfällen
bilar närmade sig. Detta gjorde att dessa två vapen följde även detta toidon.
I samband med varningsskotten ökade bilen hastigheten, varvid Krigh
kommenderade »eld». Någon närmare order behövde icke givas, enär Krigh
redan tidigare hade givit instruktioner om att verkningseld skulle riktas
mot fordonens hjul, varför denna sak var fullt klar för samtliga i plutonen.
Krighs order om eld repeterades av Johansson till kulspruteskytten, varvid
eld öppnades med kulsprutan och automatkanonen ungefär samtidigt. Bilen
saktade farten omgående. När den stannat, hördes jämmerskrik från
platsen och en man stapplade ur fordonet och ropade på hjälp. Mannen
gick i riktning mot plutonen men sjönk ihop, innan han kommit fram till
järnvägen. Två eller tre man gick omedelbart frivilligt ut till den plats där
mannen låg och hjälpte in honom till plutonens förbandsplats. Räddningen
ordnades genom att soldaterna lyckades forcera staketet vid järnvägen
på ett ställe, där detta blivit skadat. Skrik från bilen tydde på att det fanns
ytterligare personer i denna som var skadade. Samtidigt kontaktades kompanistaben
genom radio och meddelades det inträffade. Vidare begärde
plutonen hjälp av ambulans och sjukvårdspersonal. Den först införde mannen
hade huvud- och armskador. Samtidigt som personal ryckte fram till
den stoppade bilen, fördes den skadade bakåt för vidare vård. Den personal
som ryckt fram till bilen tog hand om två män, som fanns i denna och
också var skadade. Dessa bars sedan till plutonens ställningar, där de avhämtades
av kompanistabens personal inom fem minuter. Troligen hade
den ene av dessa en bukskada, medan Johansson icke kan uttala sig om
vilka skador den andre hade. Även dessa fördes sedan bakåt för vidare
vård. Personligen talade icke Johansson med de skadade och han vet ej
heller om någon annan gjorde det. Under eldgivningen mot bilen kunde
Johansson icke so hur elden låg. Med kulsprutan avlossades cirka femton
skott. 1 bandet till denna var vart tionde skott spårljus men han såg icke
något dylikt skott i samband med den relaterade eldgivningen. Tydligen
hade något eller några skott kommit att ligga för högt. Enligt given order
medfördes icke någon lavett till kulsprutan från den svenska förläggningen,
utan kulsprutan var endast försedd med ben- och axelstöd, vilket hade
till följd att vapnet icke kunde spärras i något visst läge. Avståndet mellan

268

plutonen och den väg där den aktuella bilen framfördes var mellan 100 och
150 meter.

Kaptenen E. Ljungholm, Stockholm: Han tjänstgjorde vid ifrågavarande
tid som förbindelseofficer mellan den brigad, i vilken den svenska personalen
ingick, och de indiska trupperna. Vid ett tillfälle under decemberstriderna
var han på det italienska sjukhuset i Elisabethville för att besöka
några sårade soldater. Han träffade därvid två journalister, eu från SydRhodesia
och en från tidningen New York Herald Tribune. Mannen från
Syd-Rhodesia hade en skallskada medan den andre vårdades för en ryggskada.
De berättade för Ljungholm att de skadats i samband med att de i bil
försökt forcera en vägspärr. Vid tillfället hade eldstrid pågått mellan svenska
soldater, som höll vägspärren, och infödda soldater. Förutom dessa två
journalister hade ytterligare en man färdats i bilen. I samband med att
bilen forcerade den av svenskarna upprättade vägspärren träffades den av
eld från svenskarnas sida. Journalisten från Syd-Rhodesia tillstod att de
hade tagit en chans för att komma igenom spärren men att detta misslyckats.
Medarbetaren i New York Herald Tribune, som var ytterst uppbragt
över beskjutningen från svenskarnas sida, medgav att de svenska
soldaterna med fara för eget liv omgående ombesörjt att de skadade blivit
omhändertagna och transporterade till sjukhus. Den tredje mannen i hilen
hade avlidit av de skador han erhållit.

6 b. I berörda klagoskrift heter det vidare: Den 16 september användes
fyra européer som säkerhetsgisslan. De fördes från det svenska lägret längs
Kasengavägen till FN:s huvudkvarter i en av FN:s lastbilar, försedd med
rött kors, och fylld med ammunition, samt vaktades av sex beväpnade svenska
soldater. Denna lastbil följdes av en pansarvagn och föregicks även av
en sådan. Då pansarvagnarna utsattes för eld från det katangesiska gendarmeriet,
förbjöds de fyra civila män, som tagits som gisslan, av sina
väktare att lägga sig ned för att undvika kulorna.

I denna del har hörts Mide samt förste poliskonstapeln S. G. E. Lindvall,
född 1931, Eslöv, tjänstgörande som hundförare vid bataljonens stabskompani.

Mide: Det är riktigt att han någon av de första dagarna under septemberkriget
arresterade fyra belgare. Att de skulle ha använts som gisslan är däremot
fel. Mides instruktioner var att alla fångar som togs skulle vidarebefordras
till FN :s högkvarter. Beträffande uppgiften, att fångar skulle ha transporterats
på en rödakorslastbil försedd med ammunition, vill Mide anföra
att hans sjukvårdstross icke hade tillgång till några lastbilar och att någon
anledning för Mide att transportera ammunition vare sig på lastbil eller på
något annat fordon inte förefanns vid detta tillfälle. Kompanierna hade den
ammunition som de skulle ha enligt fältutrustningslistan. Bataljonsammunitionen
låg lagrad på sin plats, och Mide hade inga förband, som behövde
ammunitionsersättning, ute på annan plats. Det är riktigt att transporten fö -

269

regicks av en KP-bil. Huruvida det var eu KP-bil efter som köeskort vet Mide
ej. Mide är absolut övertygad om att uppgiften, att belgarna inte skulle fa
ta skydd på lastbilsflaket, är felaktig. Mide har nämligen inte fått någon rapport
om att ifrågavarande transport överhuvudtaget blev utsatt for eld. Han
fick alltid rapport om inträffade eldöverfall. Däremot kan belgarna mycket
väl ha stått upprätta på flaket under transporten till högkvarteret. Det var
nämligen så, att alla lastbilar var överbyggda d. v. s. det fanns ställningar
för presenningar på dem. Vanligtvis var presenningarna borttagna. Då stod
i regel de som transporterades rakt upp och höll sig i ställningen.

S G. E. Lindvall: Vid ett tillfälle i september 1961 blev Lindvall uttagen
att medfölja en transport, som skulle föra fyra fångar från den svenska förläggningen
till det indiska högkvarteret, som var beläget i vastra delen av
Elisabethville. Fångarna hade tidigare tagits av den svenska truppen med
anledning av misstanke om spioneri. På grund av de pågående oroligheterna
hade det bestämts att två KP-bilar skulle medfölja för att skydda transporten.
Lastbilen, som fångarna fördes på, hade tidigare anvants av Röda korset,
varför den var försedd med rödakorstecken på sidorna och baldill. I
och med att bilen nu skulle användas för andra ändamål fick soldaterna måla
över de röda kors, som fanns på bilen, varför den sålunda såg ut som en
vanlig militärbil. Lastbilen var försedd med 65—70 centimeter hoga lammar.
På båda sidor om flaket och i omedelbar anslutning till förarhytten stöd två
reservhjul. Den främre delen av flaket var övertäckt med en presenning, som
vilade på bågar. De fyra fångarna placerades sittande direkt på flaket med
ryggarna mot förarhytten och erhöll därvid flankskydd av de två reservhjulen
samt skyddades mot insyn av presenningen. Vaktmanskapet, Lindvall
och ytterligare två man, tog plats på en bänk, som stod på lastflakets bakre
del. Genom sin placering hade soldaterna uppsikt över fångarna och kunde
dessutom skydda dessa vid ett eventuellt överfall. Soldaterna var beväpnade
med bajonettförsedda kulsprutepistoler. Dessutom hade de handgranater i
de väskor de bar på sig. Någon last av ammunition eller dylikt fanns icke på
bilen. Redan före starten från den svenska förläggningen hördes skottlossning
inne från staden. Först i transportkolonnen gick en KP-bil, därefter
lastbilen med fångarna och sist ytterligare en KP-bil. Möjligen ingick också
en jeep i kolonnen. Färden företogs på Kasengavägen till Tunneln och sedan
vidare till högkvarteret. Vid tillfället hölls Tunneln besatt av irländska styrkor
och man stannade också en kortare stund hos dessa. Under transporten
pågick eldgivning men det kunde icke konstateras, om elden var riktad mot
den svenska fordonskolonnen eller ej. Troligen utgick icke någon eld från de
svenska KP-bilarna. En av fångarna sade vid ett tillfälle någonting om att
han ville ligga ned på flaket. Vaktmanskapet förbjöd detta dels med hänsyn
till alt fångarna hade ett relativt gott skydd på den plats där de satt mellan
reservhjulen och dels emedan de icke fick röra sig, enär de enligt uppgift
säkert skulle utnyttja varje möjlighet till flykt. I sammanhanget bör också

270

framhållas att lastbilen icke blev träffad av något skott samt att vaktmanskapet
satt helt oskyddat. Hade läget blivit sådant att verkningseld utgått
mot bilen hade knappast risken ökat för fångarna utan endast för soldaterna,
d. v. s. fångarna hade inte haft bättre skydd om de legat på flaket. Med
hänsyn till att fångarna talade franska, som icke någon av vaktmanskapet
förstod, kan icke Lindvall uttala sig om fångarna yttrade någonting ytterligare
i detta sammanhang. Transporten anlände till högkvarteret utan några
som helst skador. Efter det fångarna avlämnats återgick fordonen till den
svenska förläggningen. Lindvall hörde icke några klagomål i samband med
överlämnandet av fångarna. Påståendet om att männen tagits som säkerhetsgisslan
var helt lögnaktigt.

6 c. Ytterligare anfördes i läkarnas förenämnda skrift: Den 7 december
på morgonen begav sig en grupp ut för att hämta en sårad på BCK-arbetarnas
fält, beläget på andra sidan av Tunneln vid Kasengavägen. Allt var lugnt.
Gruppen var oskyddad och gick från en hydda till en annan. Genast öppnade
svenska och irländska FN-soldater eld med automatvapen, trots att gruppen
var klädd i vita rockar. Gruppen sökte skydd på fältet och kunde inte gå och
hämta den sårade, som låg och stönade på marken. På eftermiddagen åkte
samma grupp i en ambulans, typ Studebaker, till Uvirakvarteret i Segelec för
att hjälpa fyra sårade. En beväpnad svensk öppnade eld mot ambulansen.
Kulorna gick över bilen. Något senare begav sig samma grupp till Avenue
Leplen för att evakuera en kvinna och tre barn. I samma ögonblick som en i
gruppen, madame de Middeleer, gick ut från sitt hus med eu baby i famnen,
sköt FN-soldaterna på henne och hennes kamrater. Gruppen och de personer,
som skulle evakueras, hade knappast tid att kasta sig in i ambulansen, som
gav sig iväg med högsta fart.

Beträffande nu ifrågavarande händelser har hörts ett flertal personer. Allenast
Waern och Mide har kunnat lämna några uppgifter som kan antagas
ha betydelse i saken.

Waern: Det var ingalunda av de pågående striderna oberörd mark det
här var fråga om. Den 6 december hade svenskarna gjort ett störande anfall
mot Tunneln för att stoppa pågående granatkastareldgivning mot det
svenska lägret och flyktinglägret. Den 7 december utfördes ett anfall av
minst två gendarmerikoinpanier, understött av granatkastare, från Tunneln
mot de irländska och svenska lägren. Anfallet hejdades alldeles intill
irländska lägret och cirka 800 meter från det svenska. Först vid mörkningen
drog sig de anfallande tillbaka. Ifrågavarande område försvarades
av irländarna.

Mide: Det är faktiskt inte möjligt att de relaterade händelserna kan ha
inträffat. De passar nämligen ej in på de situationer och omständigheter
som rådde vid tidpunkten.

6 d. Slutligen anfördes i förenämnda klagoskrift: Den 16 december klockan
1110 försökte Tiétard-Sacré-gruppen ge sig av och hämta liket efter

271

inspektören i undervisningsnämndens finansiella utskott, som dödats av
en haubitskanon i sitt hem på Avenue des Papayers, jämte dennes hustru
och tre barn. Gruppen kom till Avenue de Gand och hejdades av svenska
soldater, som just i detta ögonblick började sin attack mot Tshombes lager.
Svenskarna lät gruppen marschera framför sig genom träskmarken.
Efteråt fördes den till flygfältet i Luano, varifrån den släpptes dagen därpå.
tack vare internationelle delegatens, monsieur Svenns, ingripande.

Av hörda personer uppgav Waern: Waern känner ej till något om den
relaterade händelsen. Principiellt tog svenskarna inga andra fångar an de
som bekämpade svenskarna. Det kan även påpekas att svenskarna under
striderna beredde asyl åt ett flertal belgiska familjer, som de utspisade
och förläde i närheten av det svenska lägret. Några haubitskanoner forekom
icke på någon sida under striderna.

Mide anförde, att det med hänsyn till den rådande situationen icke kan
antagas att den påstådda händelsen över huvud intraffat.

Olsson, som deltog i framryckningen ifrågavarande dag mot Camp Massart,
uppgav att han icke ägde någon kännedom om den påstådda handel sen.

7. Unipresse i Bryssel har överlämnat en rapport från en doktor Bekaert
samt tidningsurklipp angående ett bombardemang av FN-flyg mot ett sjukhus
i Shinkolobwe den 12 december 1961. Rapporten har denna lydelse:
Det faktum att Shinkolobwes sjukhusbyggnader användes för sjukhusändamål
utmärktes av ett jättestort rött kors målat på taket av administrationsbvggnaden.
Detta sjukhus är fullständigt isolerat från byggnader använda
för andra ändamål inom en radie av 1 500 meter med undantag för
ett bostadsområde, som bildar ett rutmönster och som ligger flera hundra
meter från sjukhuset. Vid Bekaerts ankomst med sitt medicinarlag möttes
han i ingångshallen till sjukhuset av familjer, som högljutt begrät små
döda, och av sårade, som låg där stoiskt men utan hopp. Två man och ett
barn var döda. Fyra allvarligt sårade offer evakuerades till Jadotville och
Bekaert tog ytterligare tio sårade till Kambooe. Flera dussin andra sårade
behandlades på platsen. Byggnadernas tillstånd utvisade att attacken
varit mycket exakt. Flygplansbcsättningarna visste tydligen att det inte
fanns någon risk för motstånd. De sårade berättade för Bekaert att omkring
klockan 0800 hade två par lågtflygande plan passerat åtskilliga gånger
över sjukhuset. Administrationsbyggnaden, den vänstra raden av fyra
vårdavdelningar samt köks-, mat- och tvättbyggnaden attackerades. Hundratals
kulhål vittnade om maskingevärsbeskjutning. T cn av vårdavdelningarna,
barnbördsavdelningen, sårades fyra havande mödrar och en som
skötte sitt barn. En fyra år gammal besökare dödades. Yttertaket, innertaket,
väggarna, sängarna, borden och stolarna var alla översållade med kulor.
Offrens blod fick platsen alt se ut som ett slagfält. Eu bomb exploderade
i en icke använd avdelning. Yttertaket, innertaket, hälften av väg -

272

garna och utrustningen hade sprängts sönder. Tusentals kulhål och bombkratrar
av alla storlekar i byggnaderna och utrustningen är bevis på attacken
mot ytterligare två vårdavdelningar, administrationshuset samt
köks- och tvättbyggnaden. Sjukhuset, som genom attackerna blev utan vatten
och elektricitet, måste utrymmas.

överstelöjtnanten S. Lampell, tredje flygeskadern, uppgav: Han började
sin FN-tjänst i Kongo den 4 oktober 1961 och placerades omgående som
Chief Fighter Operation Officer i FN:s högkvarter i Léopoldville. Uppgiften
bestod i att organisera FN:s jaktflyg och planlägga dess verksamhet i
Kongo. Flyget insattes i strid första gången den 6 december på morgonen.
Operationsplanen var i stort indelad i ett antal skeden med olika begränsad
målsättning för varje skede. En av uppgifterna bestod i att med utnyttjande
av flygstridskrafterna förhindra eller försvåra tillförandet av
förstärkningar till gendarmeristyrkorna i Elisabethville. Underlaget för
dessa anfallsuppgifter gavs från Katanga Command i Elisabethville. Det
militära underrättelseläget i Kongo var i varje fall vad beträffade flygstridskrafterna
bristfälligt. Sålunda fanns anfallsfotografier av aktuella mål
endast i mycket ringa omfattning. Under organisationsskedet före stridigheternas
början gjordes försök att komplettera detta underrättelseunderlag
genom att skaffa flygfotografier av tänkbara mål. Detta kunde ej genomföras
i någon större omfattning, enär de dåvarande eldupphörsbestämmelserna
ej medgav flygning över Katanga med spaningsplan. Enligt uppgift
från Katanga Command var cirka 2 400 man gendarmeri på väg från
Jadotville till Elisabethville. Man begärde anfall mot det militära lägret
(Campen) i Shinkolobwe cirka 20 kilometer sydväst om Jadotville för att
om möjligt förhindra att dessa förstärkningar nådde Elisabethville. Anfallet
beordrades med en grupp flygplan typ J 29 den 11 december. Anfallet
skulle slås ut mot i första hand transportfordon inom lägret och på vägen
från Jadotville mot Elisabethville och i andra hand mot högkvarterets och
administrativa organs byggnader inom lägret. Målet preciserades genom angivelse
på karta. Några anfallsbilder fanns icke. Företaget startade planenligt
och gick in över målområdet på höjd mellan 2 000 och 3 000 meter.
Forbandschefen kaptenen H. Nannesson, Norrbottens flygbaskår, kretsade
med förbandet anfallsgrupperat över målområdet ett flertal gånger för att
utspana lämpliga mål. Några trupprörelser kunde icke iakttagas, varför
Nannesson beslöt alt sätta in anfallet mot en fordonsanhopning inom lägret
med två flygplan och att med två flygplan anfalla en större byggnad,
som med ledning av den allmänna uppfattning man fått om dessa lägers
uppbyggnad bedömdes vara högkvartersbyggnaden och intilliggande förrådsbyggnader.
Det bor tillläggas att under tidigare operationer, speciellt
runt Jadotville, kraftig motverkan från marken skett i form av luftvärnseld
och eldgivning med handeldvapen. Nannessons åtgärd att flera gånger
kretsa över målområdet på angiven höjd måste därför anses — ur militär

273

synpunkt — oriktig och har utförts under tagande av uppenbar risk enbart
av humanitära skäl. Under utspaningen av målet och vid målfördelningen
kunde icke någon markering iakttagas som indikerade att den
senare anfallna byggnaden var ett sjukhus. Det bör papekas att man tidigare
under operationerna iakttagit ett flertal sjukhusmarkeringar, vilka
varit synnerligen tydliga. De bestod i regel av ett stort vitt område, målat
på taket av byggnaden, och däri ett tydligt rött kors. I ett flertal fall har
också förekommit, förutom ovannämnda markering, en extra dylik på
marken i anslutning till byggnaden. Anfallet insattes enligt målfördelning.
När Nannesson kom ner på låg höjd iakttog han plötsligt, i samband
med anfallets avbrytande, på en av byggnaderna i anslutning till det område
mot vilket anfallet inriktats en mycket diffus brunröd markering, som
i det närmaste smälte ihop med färgen på den övriga delen av taket och som
möjligen kunde antagas vara ett kors. Det är Nannessons uppfattning, att
varken hans eget eller det andra flygplanet varit inriktat direkt mot den
markerade byggnaden, och han bedömer det som osannolikt att automatkanoneld
från det flygplan, som anföll den antagna förrådsbyggnaden, kan
ha träffat den markerade byggnaden. Efter iakttagelsen av markeringen
beslöt Nannesson att icke på nytt anfalla det tidigare angivna området eller
i närheten därav utan de senare anfallen insattes mot andra delar av lägret.
Under de upprepade anfallen mot andra delar av målområdet försökte
Nannesson bekräfta sin iakttagelse, att ett av husen inom det tidigare anfallna
området var markerat med rött kors men kunde icke heller då iakttaga
någon dylik markering. Några anfall mot ambulanser eller andra
transporter har icke förekommit.

Nannesson anförde: Han kom till Kongo den 4 oktober 1961 och tjänstgjorde
där som svenska jaktgruppens flygstyrkechef. Till en början bestod
arbetsuppgifterna framför allt av patrullverksamhet. Under tiden den 6—
den 18 december 1961 utförde gruppen en del stridsuppdrag i Katanga. Dessa
uppdrag utfördes på order av Lampell, som tjänstgjorde i FN:s högkvarter i
Léopoldville. Gruppen fick order att den 12 december med fyra flygplan typ
J 29 anfalla ett gendarmeriläger 25 kilometer väster om Jadotville. Som enda
underlag hade man flygkartor i skala 1: 1 000 000. Kartor i större skala, skisser
eller anfallsfotografier fanns ej tillgängliga. Sådant underlag finns i regel
tillgängligt vid planläggning av övningsanfall i Sverige. Gruppen startade
planenligt och lokaliserade lägret. Ordern var att i första hand anfalla fordonsanhopningar
och stabskvarter. Nannesson flög in över området med
gruppen på 2 000 meters höjd för att bestämma målen. Lägret verkade vara
tomt. Trots risken för beskjutning från marken (de hade tidigare i Jadotvilleområdet
blivit beskjutna och träffade) gick de två varv över lägret för
alt vara säkra på att anfalla rätt mål. Härefter gjorde Nannesson målfördclning.
Andra roten beordrades att anfalla en fordonsanhopning på cirka 15
bilar samt ett mål intill som bedömdes vara verkstadsbyggnader. Själv an -

274

föll Nannesson med första roten det som Nannesson bedömt vara högkvarteret.
Under upptagningen efter anfallet tittade Nannesson ut åt höger och
såg på en av byggnaderna en mycket diffus markering, som möjligen kunde
vara ett kors. Ingen av de andra tre piloterna i gruppen hade sett denna markering
eller kunde upptäcka den, när de sedan flög över området på cirka
500 meters höjd. Nannesson avbröt emellertid anfallet mot denna del av lägret.
Gruppen hade icke fått någon upplysning om att det fanns ett sjukhus
inom detta område, och det fanns ej heller någon anledning tro att ett sjukhus
var placerat i anslutning till ett militärläger. Två veckor efter det anfallet
utförts flög Lampell och Nannesson ner till lägret vid Shinkolobwe. De
kunde då icke från cirka 500 meters höjd finna någon märkning på byggnaderna.
I mitten av februari 1962 flög de åter över området. Man hade då målat
ett stort antal rödakorsmärken på dessa hus, så att det syntes på långt
håll. Vid deras flygningar över Kongo såg de många sjukhus. Dessa var alltid
väl märkta med ett stort runt vitt fält med ett rött kors på. Eftersom det
i det aktuella fallet inte kunde urskiljas någon sådan märkning måste det
hela betraktas som en ren olyckshändelse och anledningen till denna är alltså
att vedertagen märkning av sjukhuset icke fanns.

8. Under utredningen har framkommit att från Kongo hemvändande svenska
FN-soldater medfört vapen, vilka de ej erhållit vederbörligt tillstånd att
inneha, varför vapnen omhändertagits av de svenska tullmyndigheterna. Till
utredning rörande vederbörandes åtkomst av dessa vapen har hörts följande
personer.

Mide: De vapen som i Kongo togs från civila förvarades på särskild plats
och användes ej. Kvitto lämnades till innehavaren. Vapen som omhändertogs
från militär personal bokfördes av trossfuriren och fördelades på plutonerna.
Det var meningen att dessa vapen skulle lämnas kvar i Kongo. En del
av vapnen har dock medförts till Sverige. Mide har, troligen i en bataljonsrapport,
meddelat bataljonen att vapen vilka erhållits genom gåva eller köp
icke fick införas i Sverige utan att vederbörande erhållit tillstånd att inneha
vapnet. Han är emellertid ej säker på att alla fått del av bestämmelsen. Bland
de vapen som omhändertagits av den svenska tullen är det många som är
personliga tjänstevapen, d. v. s. från militär personal omhändertagna vapen
som bytts ut mot ordinarie tjänstevapen. Utbyte har sedan ej ånyo hunnit
verkställas före hemresan. Åtskillig personal har fått vapen genom köp eller
gåva. Själv fick Mide av en belgare, som han gjort vissa tjänster, en dubbelbössa
i present. Vidare inköpte Mide ett vapen av typ Beretta. För båda dessa
vapen har Mide erhållit införseltillstånd till Sverige.

Kaptenen R. A. Ekengren, Dalregementet: Han tjänstgjorde vid svenska
bataljonen med majors grad som kompanichef från juni till den 18 december
1961. Under septemberstriderna avväpnade hans kompani en del poliser
och gendarmer vid östra radiostationen i Elisabethville. De omhändertagna
vapnen var dels äldre karbiner, dels moderna FN-karbiner. Dessa vapen sam -

275

lades ihop och lämnades till trossfuriren. På order av Waern skulle de långskjutande
vapnen delas ut till kompaniet. Den svenska bataljonen var enbart
utrustad med kulsprutepistoler och fyra automatgevär per kompani. De
behövde därför långskjutande vapen. Soldaterna fick kvittera tilldelade vapen
hos trossfuriren. De vapen som omhändertogs vid undersökningar i flyktinglägret
samlades ihop och lämnades till bataljonsexpeditionen. Truppen
kände till hur det skulle förfaras med eventuellt krigsbyte. Ekengren tror att
.alla soldater som deltog i striderna hade klart för sig att de vapen som togs
icke fick medföras till Sverige. Ekengren medförde själv tre vapen till Sverige,
ett dubbelpipigt hagelgevär, ett repetergevär och ett automatgevär. Hagelgeväret
hade Ekengren köpt av en familj Dembarbaix, och repeterstudsaren
hade han erhållit som gåva från samma familj genom en löjtnant Håkansson.
Automatgeväret erhöll Ekengren då han i samband med septemberstriderna
avväpnade en gendarm vid Östra radiostationen. Han använde sedan
detta vapen dagligen i tjänsten och medtog det till Sverige. Han har erhållit
vederbörlig licens av svenska myndigheter för innehav av samtliga tre vapen.

Risemark: Den svenska styrka, som under septemberstriderna intog östra
radiostationen, tog en del vapen i samband med aktionens genomförande.
Vapnen ifråga utdelades av styrkans chef, Ekengren, inom kompaniet för att
brukas av truppen i de pågående striderna. Risemark känner icke till om
någon förteckning gjordes upp över nämnda vapen och han vet icke heller
vart de tog vägen efter oroligheternas slut. Då militärpolisen började sin
verksamhet i Kongo tilldelades varje man en pistol m/40. Redan på ett tidigt
stadium ansåg Risemark att denna beväpning var för dålig, varför han lät
liämta ut fyra kulsprutepistoler från förrådet, vilka vapen fördelades inom
gruppen. Den 29 eller 30 augusti 1961 fick Risemark order om att åka till
belgiska konsulns bostad i Elisabethville. Med anledning därav åkte han tillsammans
med fyra man ur gruppen till platsen. Det visade sig då att ett tiotal
belgiska officerare uppehöll sig där och ville ha eskort till sina bostäder
för att hämta sina tillhörigheter, enär de sedan skulle återvända till Relgien.
Efter uppdragets fullgörande återvände de svenska militärpoliserna till konsulns
villa, varvid de belgiska officerarna överlämnade tre eller fyra kulsprutepistoler,
en FN-karbin och tre pistoler. Den belgiske kapten, som varit chef
för Katangas militärpolis, sade därvid att vapnen var eu gåva till den svenska
militärpolisen och att hans egen kulsprutepistol och pistol var en personlig
gåva till Risemark. Denne rapporterade sedan om gåvan till Mide, varefter
vapnen användes under den följande tjänstgöringen i Kongo. Under hänvisning
till att det var en gåva tillskrev Risemark överståthållarämbetet samt
begärde och erhöll licens för kulsprutepistolen. Av de övriga vapnen erhöll
kaptenen E. G. B. Lindvall en kulsprutepistol för eget bruk av Risemark, medan
de övriga finns kvar hos militärpolisen i Kongo. Eu förteckning gjordes
troligen upp, men han känner icke till vart denna tog vägen.

Rosén: Under septemberstriderna omhändertogs flera gendarmerivapen

276

i samband med att fångar togs. över dessa vapen upprättades en förteckning.
På order av Katanga Command användes en del av dessa vapen för att på
nytt beväpna det irländska kompani som kom tillbaka från fångenskapen
utan vapen. En annan del av dessa vapen, t. ex. FN-karbiner, användes bl. a.
i den svenska bataljonen i stället för kulsprutepistolerna, som inte hade samma
räckvidd och verkan.

Ankert: Under de strider som förekom hade svenskarna order om att taga
hand om vapen och ammunition från fienden. Ankert för sin del hade icke
hört talas om någon order, som skulle klargöra var detta krigsbyte skulle redovisas.
Det brukliga var att den soldat som tog något sådant krigsbyte sedan
behöll det. Bl. a. kom sålunda en hel del soldater över s. k. FN-karbiner,
vilka de sedan själva använde under striderna, enär dessa vapen ur många
synpunkter var fördelaktigare än de egna. Ankert kände till att de vapen som
tagits under striderna i september sedermera lämnats in till förbandet. Detta
förfaringssätt tillämpades emellertid icke vid striderna i december och han
visste också att en del soldater hade tagit med de erövrade vapnen hem till
Sverige. Ankert kände icke till om vederbörande hade fått något tillstånd eller
ej för detta. För egen del hade Ankert icke tagit något vapen med sig.

Malmberg har, utöver vad han enligt det föregående uppgivit, anfört: Den
svenska truppen var lojal, lätthanterlig och skötsam, och de anspråk som
ställdes på truppen i disciplinärt hänseende var mycket höga. Den som ansågs
på något sätt ha skadat bataljonens anseende blev omgående hemskickad,
och härvidlag räckte det t. ex. med en fylleriförseelse på en bar eller
ute på någon av stadens gator. Under Malmbergs tjänstgöringstid — sju
månader — blev bland 700 man sålunda 20—25 man hemskickade, vilken
siffra får anses låg under rådande förhållanden d. v. s. ansträngande
och i stor utsträckning livsfarlig tjänst, lätt åtkomlig sprit och höga inkomster.
Befälet var mestadels av samma goda halt som truppen. Det bör dock
ej fördöljas att befälskåren innehöll en mindre grupp som hade alkoholproblem.
Bland det 40-tal officerare som tjänstgjorde vid bataljonen blev två
hemsända sedan de gjort sig skyldiga till bl. a. fylleriförseelser och ytterligare
två-tre av officerarna hade grava alkoholbesvär men fick dock av olika
skäl kvarstanna. I några fall torde vederbörandes alkoholvanor ha medfört
en nedsatt användbarhet när det gällt mera självständiga uppgifter. Malmberg
fick använda en förhållandevis stor del av sin tid till att hålla förhör
med officerare, som under spritpåverkan gjort sig skyldiga till olika förseelser.
Av organisatoriska skäl fanns det ingen annan än Malmberg, som
kunde hålla dessa förhör. Det har, såvitt Malmberg känner till, ej förekommit
att brott eller förseelser begångna av befäl ej blivit beivrade i föreskriven
ordning. Waern var synnerligen korrekt i sin handläggning av disciplinfallen
och tog såvitt känt inga omotiverade hänsyn till vederbörandes
tjänsteställning.

277

II. Frågan huruvida I9h9 års Genévekonventioner givits föreskriven spridning
m. m.

De av Hjerner åsyftade Gencvekonveutionerna utgöres av:

1. Genévekonventionen den 12 augusti 1949 angående förbättrande av
sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, här benämnd
sj ukvårdskonventionen.

2. Genévekonventionen den 12 augusti 1949 angående förbättrande av
behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna
till sjöss, här benämnd sjökrigskonventionen.

3. Genévekonventionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling,
här benämnd krigsfångekonventionen.

4. Genévekonventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilbefolkningen
under krigstid, här benämnd civilkonventionen.

I denna del av ärendet har jag hos överbefälhavaren hemställt om upplysningar
och yttrande i vad mån nämnda konventioner givits spridning inom
de svenska stridskrafterna i Kongo och i vilken omfattning dessa erhållit undervisning
om konventionerna och deras grundsatser ävensom rörande föreskriven
undervisning i nämnt hänseende inom krigsmakten i övrigt.

Överbefälhavaren anförde i anledning härav, efter hörande av försvarsgrenscheferna,
i ett den 25 april 1962 avgivet yttrande: Inom krigsmakten
har de väsentligaste delarna av Genévekonventionen intagits i publikationer
med stor spridning bland krigsmaktens personal enligt följande. I Armésoldat
(Soldatinstruktion för armén — allmän del 1961) finnes en bilaga med
titeln »Krigets lagar». Boken tilldelas all personal under första tjänstgöring.
Chefen för armén har vidare utgivit bestämmelser och anvisningar i konventionernas
anda i »Anvisningar för svensk trupps uppträdande under tiopiska
förhållanden» (Anv Tropik 1961). Denna tilldelas all personal i FNtjänst
såväl i Kongo som i Gaza. För utbildning av sjukvårdspersonal i dessa
avseenden finnes vissa särskilda bestämmelser t. ex. Soldatinstruktion
Sjukvård. I Örlogsboken (Sjömansinstruktion för flottan, 1961) finnes en
bilaga med rubriken »Om Du blir fånge» medan däremot motsvarigheten
till avsnittet om krigets lagar saknas. I Kustartillerisoldat (Soldatinstruktion
för kustartilleriet — allmän del 1960) finnes däremot samma bilaga
som i Armésoldat. Dessa publikationer ges i princip samma spridning som
Armésoldat. Flygvapnets motsvarighet till ovan nämnda publikationer, Flygsoldatens
bok (Soldatundervisning för flygvapnet 1959), är innehållsmässigt
i dessa avseenden närmast att jämföra med örlogsboken. Det av Överstyrelsen
för Svenska röda korset utgivna sammandraget av konventionerna distribuerades
1957 till bl. a. arméns mobiliseringsenheter och till skolor och
förband inom marinen och flygvapnet (sammanlagt ca 3 300 exemplar). Det
kan även nämnas att försvarsstaben utgivit clt truppsamtal »Om Du blii
krigsfånge», vilket givits spridning inom samtliga försvarsgrenar. Genom
försorg av försvarsstaben är utgivning förestående av följande publikatio -

278

ner: »Bestämmelser för krigsfångetjänsten», »Anvisningar för krigsfångetjänsten»
och »Anvisningar för krigsfångelägertjänsten». Samtliga dessa tre
publikationer grundar sig på Genévekonventionerna och avses tilldelas berörda
staber och förband vid samtliga försvarsgrenar. Undervisning rörande
Genévekonventionerna och deras anda meddelas i princip samtlig krigsmaktens
personal. Beträffande armén undervisas alla värnpliktskategorier i enlighet
med av chefen för armén utfärdade bestämmelser (t. ex. Särskilda bestämmelser
samt anvisningar och exempel för utbildning av huvuddelen av
värnpliktiga i allmänhet vid infanteriet under första tjänstgöringen, SU Vpl
Ah). Jämlikt flottans och kustartilleriets skolreglementen (SBF resp.
SRKA) bibringas värnpliktiga under första tjänstgöring, befälselever vid
rekrytskola samt aspiranter och kadetter vid sjökrigsskolan undervisning
om konventionerna. Sjukvårdspersonal erhåller dessutom speciell utbildning
i vad avser konventionen angående sårade och sjuka. För officerare
tillkommer särskild utbildning på högskolestadiet (förutvarande sjökrigshögskola,
nuvarande militärhögskola) i ett särskilt ämne, internationell rätt.
Inom flygvapnet meddelas all personal under första tjänstgöring och vid aspirant-
och korpralskolor undervisning i dessa avseenden enligt av chefen
för flygvapnet utfärdade »Bestämmelser för utbildning vid flygvapnet»
(BUF). Officerare erhåller härjämte viss repetition vid militärhögskolan.
Vad beträffar den svenska personalen i FN-tjänst må först konstateras att
för anställning i FN-tjänst krävs bl. a. genomgången värnpliktsutbildning,
varigenom personalen redan före anställning sålunda bibringas undervisning
om konventionerna. Den personal, som anställts i FN-tjänst, erhåller kompletterande
utbildning. Sådan utbildning har hittills ägt rum såväl före avfärden
från Sverige som efter ankomsten till Kongo. Numera meddelas utbildning
härom under »Personaltjänst» i bl. a. följande ämnen enligt av chefen
för armén utfärdade bestämmelser (»Särskilda anvisningar för utbildning
av förband avsedda för FN-tjänst», SUFN, 1962 års upplaga, samt Anv
Tropik): FN och dess uppgifter, rasfrågor, Genévekonventionernas bestämmelser,
FN-förbandens organisation, allmänna uppgifter och uppträdande,
allmänt uppträdande och kontakt med den lokala befolkningen, genomgång,
av Anv Tropik. Även innan SUFN utgavs har med FN-bataljonerna genomgåtts
hur förbandet och den anställde skall uppträda, respekterande människovärdet
och andras egendom. Härvid har tyngdpunkten särskilt lagts på
Genévekonventionernas bestämmelser angående behandling av sårade och
sjuka i fält och på IV. Haagkonventionens (lantkrigsreglementets) bestämmelser
i artikel 2 om villkoren för att befolkningen i ett icke besatt område
skall betraktas som krigförande och artikel 46 om respekterandet av enskildas
liv och egendom. De förband och enskilda ur marinen och flygvapnet
som ingått i FN-styrkorna har organisatoriskt anknutits till arméförbanden
och härigenom erhållit likartad utbildning som dessa under tiden för organisering
av bataljonerna. Den personal ur flygvapnet som tjänstgör vid FN -

279

flygstyrkan har icke erhållit någon utbildning i vad avser konventionerna
utöver vad som ovan anförts under flygvapnet. Sammanfattningsvis anser
överbefälhavaren att Genévekonventionerna i stort sett måste anses ha givits
tillräcklig och lämplig spridning inom krigsmaktens olika delar och
hland dess personal. För att ernå en önskvärd paritet mellan respektive försvarsgrenars
soldatinstruktioner har överbefälhavaren dock anmodat cheferna
för marinen och flygvapnet att intaga en bilaga om »Krigets lagar» vid
nästkommande bearbetning av instruktionerna för flottan respektive flygvapnet.
Överbefälhavaren anser även att konventionerna görs till föremål för
nödig undervisning såväl avseende utbildningen i allmänhet som beträffande
vissa speciella kategorier, överbefälhavaren har dock anmodat chefen för
flygvapnet att låta ge den personal, som anställts i FN-tjänst, kompletterande
utbildning avseende Genévekonventionerna efter samma grunder som
gäller för arméns personal.

Sedan Hjerner beretts tillfälle att inkomma med de påminnelser vartill
överbefälhavarens yttrande kunde giva anledning har han i en den 10 juni
1962 dagtecknad skrift anfört: Hjerner har icke kunnat finna att den utredning
överbefälhavaren förebragt i sin skrivelse ger stöd för de slutsatser
som där sammanfattningsvis anföres. Hjerner har fastmera viss anledning
antaga att förhållandena icke är så tillfredsställande som överbefälhavarens
svar i förstone ger vid handen. Tva huvudfrågor kan särskiljas i äiendet,
nämligen 1) vilken spridning Genévekonventionernas text erhållit inom
krigsmakten och 2) i vilken utsträckning krigsmaktens personal erhållit undervisning
och utbildning i dessa ämnen. I såväl det ena som det andra fallet
uppkommer vidare den särskilda frågan huru det förhåller sig i dessa
hänseenden med Kongo-personalen och övrig svensk militär personal i FNtjänst.
Vad gäller den första frågan åberopar överbefälhavaren vissa publikationer
med stor spridning i vilka de väsentligaste delarna av Genévekonventionerna
säges ha intagits, nämligen Armésoldat, Örlogsboken, Kustaitillerisoldat
och Flygsoldatens bok. Vad först gäller Armésoldat hänvisar överbefälhavaren
i denna till en bilaga benämnd »Krigets lagar». Denna innehåller
på sex sidor ett utdrag omfattande vissa artiklar ur lantkrigsreglementet
samt två av 1949 års fyra Genévekonventioner nämligen sjukvårds- och
krigsfångekonventionerna. Det stöter givetvis på stora svårigheter att sammanfatta
ett så omfattande material på några sidor. Hjerner tillåter sig dock
framhålla några mera iögonfallande brister. Utdraget ur lantkrigsreglementet
omfattar icke den grundläggande bestämmelsen i artikel 22, att de krigförande
icke har oinskränkt frihet i fråga om valet av medel alt skada fienden.
Av någon anledning återfinnes icke heller i utdraget punkt g) av artikel
22 i samma reglemente, vilken artikel innehåller bestämmelser till skydd
för civilbefolkningen och privategendomen, (jfr Gihl, Folkrätt under krig
och neutralitet, Stockholm 1943, s. 47). 1 utdraget ur sjukvårdskonventionen
och krigsfångekonventionen återfinnes icke sådana väsentliga bestäm -

280

melser som de i de båda konventionerna i artikel 3 upptagna stadgandena
angående skydd för civilbefolkningen och förbud mot tagande av gisslan.
Sjökrigs- och civilkonventionerna finnes över huvud icke omnämnda. Det
senare är desto märkligare som man funnit utrymme i bilagan för en ännu
blott projekterad konvention om skydd för kulturvärden i krig. Någon erinran
om bestämmelserna i 27 kap. 11 § strafflagen angående straff för folkrättsbrott
förekommer icke i soldatinstruktionen. I örlogsboken och Flygsoldatens
bok återfinnes icke någon motsvarighet till förenämnda bilaga i soldatinstruktionen.
Det förefaller därför missvisande att åberopa den i detta
sammanhang. Detsamma gäller Anvisningar för svensk trupps uppträdande
under tropiska förhållanden (Anv Tropik). Den innehåller bl. a. en kortare
redogörelse för Förenta Nationernas organisation och verksamhet men Genévekonventionerna
omnämnes icke ens. överbefälhavaren synes vidare förutsätta
att den svenska FN-personalen genom soldatinstruktioner som »tilldelas
all personal under första tjänstgöring» erhållit del av förenämnda bilaga.
Hjerner fäster då uppmärksamheten på att Genévekonventionerna
första gången intagits i sagda bilaga till 1958 års upplaga av soldatinstruktionen;
tidigare personalårgångar synes alltså ej ha erhållit del av desamma.
Av de publikationer som uppräknas såsom gemensamma torde endast
det av Svenska röda korset utgivna sammandraget av Genévekonventionerna
vara av intresse i förevarande sammanhang. Detta sammandrag har enligt
uppgift 1957 distribuerats i cirka 3 300 exemplar till arméns mobiliseringsenheter
och till skolor och förband inom marinen och flygvapnet. Redan
antalet expedierade broschyrer jämfört med det stora antal värnpliktiga
som varje år inkallas för första tjänstgöring ger vid handen att broschyren
icke kan ha kommit till mer än en mycket ringa del av dessas kännedom.
I vad mån något exemplar av denna broschyr, som dock icke innehåller
hela texten till konventionerna, medföljt FN-kontingenten är icke upplyst.
Men även om rödakorsbroschyren skulle erhålla en vidare spridning
än hittills är detta ändock icke tillräckligt för att uppfylla konventionernas
förpliktelser om spridning. Det är nämligen, såsom framgår av konventionernas
lydelse på denna punkt, »texten» till konventionerna som skall givas
största möjliga spridning, det är icke nog att konventionernas innehåll i
sammandrag sprides. Det förefaller icke som om den svenska texten till
konventionerna — frånsett riksdagstrycket och Sveriges överenskommelser
med främmande makter (SÖMF) vilka icke har någon stöx-re spridning inom
krigsmakten — vore tillgänglig i tryck; de militära staber och förband som
har tillgång till SÖMF är förmodligen lätt räknade. Hjerner ifrågasälter även
huruvida något exemplar av den svenska konventionstexten funnits tillgänglig
vid de svenska kontingenter som ställts till FN:s förfogande i Kongo och
på andra platser. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att föregångarna
till 1949 års Genévekonventioner, nämligen 1929 års konventioner,
trycktes i en särskild militär publikation Sold I Konv. En ny upplaga av den -

281

na borde ha utgivits i samband med tillkomsten av de nya Genévekonventionerna
för att möjliggöra undervisning om dessa. Hjerner har också — i
sin egenskap av lärare i internationell rätt vid sjökrigshögskolan —- för åtskilliga
år sedan hemställt hos de centrala militära myndigheterna liksom
hos vederbörande befattningshavare i försvarsdepartementet, dit Hjerner
så småningom hänvisades, att nytryck måtte verkställas men fått till svar
att detta bleve för dyrt och att man därför icke övervägde det. Enligt överbefälhavaren
meddelas »i princip» samtlig krigsmaktens personal undervisning
rörande Genévekonventionerna och deras anda. Det är svårt att bedöma
— särskilt med hänsyn till reservationen »i princip» — i vad mån detta
motsvaras av några realiteter. Hjerners eget, relativt begränsade erfarenhetsinaterial
understöder dock icke sådana slutsatser som överbefälhavarens.
Hjerner har sedan 1948 varit lärare i internationell rätt vid sjökrigshögskolan,
numera militärhögskolan, och har alltså därigenom fått tillfälle till personlig
kontakt med många årgångar sjöofficerare. Hjerners intryck har varit
att undervisningen i sjökrigshögskolan har varit deras första egentliga
kontakt med denna materia. Någon utbildning motsvarande den vid sjökrigshögskolan
torde, såvitt Hjerner blivit bekant, icke ha förekommit tidigare
vid de andra militärhögskolorna. Efter sammanslagningen av de olika
skolorna innevarande läsår har dock dessa förhållanden ändrats till det
bättre. Hjerner kan ytterligare tillägga att han i anledning av överbefälhavarens
uppgift nyligen förhörde sig hos en reservofficer vid marinen, själv
jurist och därför uppmärksam å dessa förhållanden. Denne förklarade därvid
att under hela hans utbildningstid Genévekonventionerna ej ens blivit
nämnda vid namn. Hjerner vill emellertid icke ifrågasätta annat än att det
i planerna för den lägre militära utbildningen kan förekomma moment avseende
krigets lagar och bruk samt Genévekonventionerna. Man frågar sig
dock om detta kan vara mera än en bestämmelse på papperet; såsom ett
minimikrav kan väl uppställas att åtminstone instruktörerna har tillgång
till Genévekonventionernas text så att de har någon möjlighet att besvara
eventuellt uppkommande frågor. Såvitt Hjerner är bekant finns icke texten
till konventionerna tillgänglig i sådan utsträckning att någon nämnvärd utbildning
i detta ämne kan bedrivas. Vad slutligen angår utbildningen av
FN-personalen hänvisar överbefälhavaren i första hand till den undervisning
personalen under sin värnpliktstjänstgöring erhållit. Denna är doek
uppenbarligen bristfällig. Marinens och flygets soldatinstruktioner innehåller
icke något om Genévekonventionerna och arméns endast om två av
dem, sjukvårds- och krigsfångekonventionerna; den i delta sammanhang
kanske viktigaste, civilkonventionen, behandlas icke alls. Därtill kommer alt
värnpliktiga av årgång 1957 och äldre inom armén icke synes ha fått del
ens av den förenämnda bilagan i dess nuvarande utformning. Överbefälhavaren
hänvisar vidare till »Särskilda anvisningar för utbildning av förband
avsedda för FN-tjänst» (SUFN), 1962 års upplaga. Denna instruktion var

282

ännu icke utgiven vid tidpunkten för de påtalade händelserna. Det är också
svårt att avgöra huruvida den rubrik »Genévekonventionernas bestämmelser»
som numera förekommer i SUFN motsvaras av några realiteter i betraktande
av bristen på instruktionsböcker och avsaknaden av uppgift om
den tid som anslås till detta moment i utbildningen och vem som handhar
detta. Överbefälhavaren uppger visserligen alt FN-bataljonen redan före utgivandet
av SUFN instruerats om vissa av Genévekonventionernas bestämmelser.
De underhandskontakter som Hjerner — långt före händelserna i
Kongo — haft med ett flertal auditörer vid olika FN-förband har emellertid
gett Hjerner intrycket att ingen eller ingen nämnvärd utbildning förekommit
i dessa ämnen och att icke ens stabspersonalen haft tillgång till den
fullständiga texten av Genévekonventionerna. Hjerner har svårt att dela
överbefälhavarens uppfattning att Genévekonventionerna givits tillräcklig
spridning vare sig inom krigsmaktens personal i dess helhet eller inom FNkontingenterna.
Därav följer även att undervisning och utbildning, i den
mån sådan meddelas i dessa ämnen, icke kan anses helt tillfredsställande.
Redan det förhållandet att överbefälhavaren i sitt svar konstaterar att den
flygande personalen icke erhållit vare sig tryckta instruktioner eller undervisning
i ifrågakomna hänseenden, liksom att militieombudsmannens förfrågan
föranlett överbefälhavaren att vidtaga vissa åtgärder till förbättring
av förhållandena i dessa hänseenden, synes Hjerner tyda på att allt icke varit
välbeställt. De åtgärder som nu närmast bör vidtagas bör enligt Hjerners
mening vara följande. En militär utgåva av den fullständiga texten till
Genévekonventionerna ombesörjes snarast. Denna utdelas åtminstone till
alla dem som skall handha utbildningsmoment av detta slag. Inom FN-kontingenterna
torde varje man böra erhålla ett eget exemplar. I avvaktan härå
torde FN-personalen böra tillställas, staber och auditörer ett exemplar av
den fullständiga texten (i stencil eller SÖMF) samt personalen i övrigt var
sitt exemplar av rödakor sbroschyren. Bilagan »Krigets lagar» i soldatinslruktionerna
bör omarbetas, de felande konventionerna intagas samt nu
förekommande sammandrag av lantkrigsreglementet samt sjukvårds- och
krigsfångekonventionerna fullständigas i erforderliga delar. Bestämmelserna
i 27 kap. 11 § strafflagen om folkrättsbrott bör återgivas i bilagan »Rättsskipning»
i Armésoldat. Motsvarande förändringar vidtages i övriga soldatinstruktioner.
De moment i de militära undervisningsplanerna liksom i utbildningsplanerna
för FN-personalen som avser Genévekonventionerna specificeras
till timantalet och sammanblandas icke med övriga utbildningsmoment
så att viss kontroll erhålles att avsedd tid verkligen kommer till användning
för detta ändamål. Vad särskilt angår FN-personalen synes mera
detaljerade instruktioner böra lämnas på stationeringsorten med särskild
hänsyn till förhållandena där.

Under den av Göransson verkställda utredningen har hörda personer till -

283

frågats även angående vilken undervisning personalen erhållit rörande
krigets lagar och bruk.

I detta avseende uppgav Ling-Vannerus: Personalen erhöll efter ankomsten
till Kongo vissa informationer om vad den hade att iakttaga under
bevakningstjänst. Informationerna omfattade även uppträdandet under
skärpt läge. Detta gjorde att soldaterna fick klart för sig innebörden i
1949 års Genéve-konventioner även om dessa icke direkt nämndes. Några
direkta direktiv har ej givits rörande hur det skulle förfaras med krigsbyte.

S. T. G. Olsson anförde: Personalen erhöll under utbildningstiden i Sverige
före avfärden till Kongo information om såväl Haag- som Genévekonventionerna.
Varje man hade dessutom tidigare fullgjort sin första
tjänstgöring och därunder meddelats de bestämmelser i berörda ämne som
finnes intagna i Armésoldat.

Gruppchefen G. G. Liljedahl, Stockholm, som deltagit i septemberstriderna,
samt förutnämnda Ankert och Risemark uppgav att de icke i samband
med tjänstgöringen i Kongo erhållit någon undervisning i ämnet.

Den verkställda utredningen, såvitt rör frågan huruvida svensk militär
personal under oroligheterna i Kongo i september och december 1961 iakttagit
krigets lagar och bruk, är i vissa avseenden bristfällig. Av naturliga
skäl har icke allt vad personalen i nämnda hänseende företagit sig kunnat
bli föremål för undersökning. Då den som gjort framställningen om ifrågavarande
utredning, juris professorn Hjerner, icke hade egen kännedom om
sakförhållandena, var det nödvändigt att på andra vägar söka vinna upplysning
om vilka överträdelser av folkrättsliga regler som personalen kunde
misstänkas för. Någon fullständighet har därvid ej kunnat åstadkommas.
Men icke ens de särskilda händelser som sålunda kommit att bilda
utredningsunderlaget kan anses ha blivit i alla delar tillfredsställande utredda.
Endast den svenska personalen har kunnat höras och detta merendels
först efter återkomsten till Sverige. Erforderlig kontroll av lämnade
uppgifter har alltså icke kunnat ske.

Det må å andra sidan framhållas att vissa till undersökning upptagna beskyllningar
härrör från källor, vilkas tillförlitlighet måste antagas vara
osäker. Icke minst med hänsyn härtill har det ansetts angeläget att i möjligaste
mån söka skapa klarhet om de verkliga förhållandena. Enligt min
mening är också den föreliggande utredningen, trots den reservation som
föranledes av det nyss sagda, av icke ringa värde i förevarande hänseende.

Innan en närmare bedömning av utredningsresultatet göres, torde böra
klargöras i vilken utsträckning personalen varit pliktig att iakttaga folkrättsliga
regler. Det är emellertid överhuvudtaget svårt att överblicka folkrättens
innehåll på ifrågavarande område. Förutom de allmänt erkända

284

grundsatser angående kriget och vad därmed äger samband, som utbildats
på sedvanerättslig väg och i stort sett icke blivit kodifierade, finnes ett
flertal delvis mycket detaljrika internationella avtal, slutna i syfte att humanisera
krigföringen och mildra krigets verkningar. I princip gäller sådant
avtal endast i förhållandet mellan de stater som biträtt avtalet. Även om på
grund härav icke något av åsyftade avtal ägt direkt giltighet under oroligheterna
i Kongo, är det dock befogat att förutsätta att de trupper som där på
Förenta Nationernas uppdrag utfört uppgifter haft en mera vittgående skyldighet
än att endast beakta förutnämnda grundsatser. I Föreskrifter för
Förenta Nationernas vaktstyrka, som utfärdats av generalsekreteraren den
20 februari 1957, stadgas att styrkan skall iakttaga principerna och andan
i de allmänna internationella avtal som är tillämpliga på militär personals
uppträdande (punkt 44. Observance of Conventions. The Force shall observe
the principles and spirit of the general international Conventions
applicable to the conduct of military personnel). Dessa föreskrifter har
visserligen närmast tillkommit med tanke på den styrka som vid tiden för
utfärdandet var organiserad i Egypten. De är emellertid generellt utformade
och bör åtminstone i väsentliga delar ha kunnat gälla även för Förenta
Nationernas styrka i Kongo. Särskilda föreskrifter för denna, innehållande
bl. a. en punkt 43 som helt överensstämmer med punkt 44 i 1957
års föreskrifter, utfärdades av generalsekreteraren först den 15 juli 1963.
Denne förklarade därvid att föreskrifterna för styrkan i Kongo till största
delen avser fullföljandet av de syftemål och tillvägagångssätt som tillämpats
beträffande styrkan sedan den först kom till stånd samt att föreskrifterna
skall anses ha trätt i kraft den dag de första avdelningarna därav anlänt
till Kongo. (The Regulations, for the most part, are intended to continue
in effect the policies and practices which have been followed in respect
of the Force since it first came into existence. The Regulations shall
be deemed to have taken effect on the date of the arrival in the Congo of
the first elements of the Force.)

Med anledning härav och i betraktande av arten av de i utredningsunderlaget
ingående beskyllningarna må ur de internationella avtal som biträtts
av Sverige återgivas följande grundläggande bestämmelser: Krigsfångar
skall städse behandlas med humanitet och skyddas särskilt mot våldshandlingar,
förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet (1949 års krigsfångekonvention
artikel 13). Enskildas liv och egendom skall respekteras; enskild
egendom får icke konfiskeras. Plundring är uttryckligen förbjuden.
I enskild ägo varande vapen och krigsmateriel, transportmedel och medel
för överbringande av underrättelser kan tagas i beslag men bör återställas.
(Lantkrigsreglementet artiklarna 46, 47 och 53.) Tagande av gisslan är
förbjudet (1949 års civilkonvention artikel 34). Fasta sjukvårdsanstalter
och rörliga sjukvårdsformationer tillhörande sjukvårdsväsendet må icke
under några omständigheter anfallas. Sjukvårdspersonal, som uteslutande

285

användes vid uppsökande, omhändertagande, transport och vård av sårade
och sjuka, skall under alla omständigheter respekteras och skyddas.
Märke, bestående av rött kors i vitt fält, får endast användas för att sladda
sådana sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter samt sådan personal
och materiel som konventionsenligt har rätt till skydd. (1949 års sjukvårdskonvention
artiklarna 19, 24 och 44.)

Vad härefter angår de särskilda fallen av påstådda rättskränkningar från
svensk militärpersonals sida har påståendena att sexton fångna katangeser
på flygplatsen Luano hållits sammanbundna vid händerna (punkt 1),
att en tillfångatagen katangesisk officer misshandlats (punkt 2), att sjukvårdspersonal,
då den var sysselsatt med att omhändertaga sårade och
andra hjälpbehövande, och den ambulans, i vilken personalen färdades, beskjutits
(punkt 6 c) samt att sjukvårdspersonal tvingats marschera framför
attackerande soldater (punkt 6 d) icke vunnit något stöd av utredningen.
Därest nämnda händelser överhuvudtaget ägt rum, saknas sålunda anledning
att antaga att svensk personal medverkat i dem.

Fallen rörande de Brandt (punkt 4 a), Kleen Shop (punkt 4 b) och
Stoudmann (punkt 5 b) har varit föremål för utredning och rättslig prövning
i direkt anslutning till de inträffade händelserna. Av vad som därvid
förekommit framgår följande.

Efter en aktion, som den svenska militärpolisen den 14 eller den 15 september
1961 företog mot en av de Brandt bebodd villa för eftersökande av
vapen o. d., visade det sig att även föremål som icke hade militär betydelse
medtagits från villan. Dessa föremål återställdes. Sedermera gjordes emellertid
av bl. a. de Brandt anspråk på ersättning för förlorad egendom och
själsligt lidande. Auditören Malmberg fann vid verkställd undersökning
att anspråken i stor utsträckning var omotiverade och att i den mån egendom
försvunnit detta sannolikt var att tillskriva balubaflyktingar. Bataljonschefen
beslöt på Malmbergs förslag att avvisa kraven.

Den 26 september 1961 inställde sig bataljonsläkaren Willén och sjukvårdaren
Fremark i Kleen Shop för att hämta kläder söm inlämnats för
rengöring. Under ett uppträde som därvid inträffade tilldelade Willén affärsinnehavarens
hustru en örfil. Strax därefter drog Fremark sin pistol
och riktade den mot en man i affären. Militäråklagaren i Stockholm beslöt
den 23 oktober 1961 att ärendet ej skulle föranleda vidare åtgärd, enär
Willén och Fremark med hänsyn till omständigheterna ej gjort sig skyldiga
till straffbar gärning.

Vid husrannsakan i det svenska lägret med anledning av inkomna anmälningar
om tillgrepp i samband med företagna rensningsaktioner framkom
att svenska soldater innehade viss Stoudmann tillhörig egendom. Sålunda
hade meniga Persson och Lenngren den 20 december 1961 i Stoudmanns
villa omhändertagit en bandspelare, åtta tonband, åtta askar med
monterade färgdiapositiv och två askar med ramar till sådana diapositiv.

286

Menige Hallqvist hade sedermera förvarat nämnda bandspelare och tonband.
Meniga Thall och Borgström hade den 20 eller den 21 december
1961 i samma villa omhändertagit vardera en frimärkssamling, av vilka
den ena därefter tagits om hand av korpralen Åsell. Vidare visade sig vid
husrannsakningen att även annan egendom tillhörig civila personer innehades
av svenska soldater. I övergivna villor hade sålunda tagits, av menige
Möller den 10 december 1961 ett etui med fruktknivar, av furiren
Larsson den 23 eller 24 december ett skinn, av korpralen Olsson i mitten
av december 1961 en kamera samt av menige Boman den 16 december
1961 en radioapparat och en filt. Samtliga ställdes under åtal vid Stockholms
rådhusrätt, Hallqvist och Äsell jämlikt 20 kap. 4 §, 21 kap. 6 § och 27 kap.
11 § strafflagen för grovt häleri innefattande folkrättsbrott och de övriga
jämlikt 20 kap. 4 § och 27 kap. 11 § strafflagen för grov stöld innefattande
jämväl folkrättsbrott. Rådhusrätten fann emellertid i dom den 6 juni 1962
alt de för stöld tilltalade icke kunde anses övertygade att ha omhändertagit
egendomen med uppsåt att tillägna sig den och lämnade därför åtalen
utan bifall.

Beträffande det i tidskriften Folket i Bild framställda påståendet att
svensk militärpersonal gjort sig skyldig till plundring och därvid tagit bl. a.
elefantbetar, elt kylskåp och en privatbil (punkt 3) framgår väl av utredningen
att det i samband med striderna i september och december 1961
förekommit plundring och att åtskillig den civila befolkningen tillhörig
egendom därefter kunnat iakttagas i det svenska lägret. Lämnade uppgifter,
alt denna egendom omhändertagits för förvaring för vederbörande
ägares räkning, i vissa fall på ägarens uttryckliga begäran, vederlägges
emellertid icke av omständigheterna. Ej heller finnes fog att ifrågasätta
riktigheten av uppgifter att svenskar som till Sverige medfört elefantbetar
förvärvat dessa genom köp. Vid dessa förhållanden kan det ej anses utrett
att svensk personal deltagit i tillgreppen i fråga.

Den av svenske konsuln i Léopoldville rapporterade skadegörelsen på
egendom tillhörig Blåser, Avenue des Lilas nr 4, (punkt 5 a) har såtillvida
bekräftats av utredningen att ett svenskt kompani den 11 december 1961
avfyrat en spränggranat mot två hus, av vilka det ena hade nyssangivna
adress, och därefter forcerat dörrarna till husen. Enär såvitt upplysts
nämnda åtgärder vidtagits i samband med en vederbörligen beordrad rensningsoperation,
under vilken krypskyttar öppnade eld från de båda husen,
synes emellertid vad som förekommit icke utgöra brottsligt förfarande.

I fråga om den civile ämbetsmannen, schweizaren Favres död den 18
december 1961 (punkt 6 a) visar utredningen följande. Den 16 december
hade den svenska bataljonen anfallit och tagit gendarmeriställningar
i Camp Massart. Då planerad ytterligare framryckning mot
väster icke var möjlig, blev striden stående å ömse sidor om vägen Avenue
du Sankuru, vilken från ett område i norr där gendarmerna hade kontroll

287

len leder i sydlig riktning mot Rhodesia. Den 17 december grupperades
första kompaniets tredje pluton, förstärkt med en 20 millimeters luftvärnsautomatkanon,
i ett motståndsnäste i sydvästra hörnet av Camp Massart.
Till en början tilläts rent civil trafik på vägen, men sedan det visat sig att
eldgivningen från gendarmernas sida ökade efter vissa bilars passerande,
gav kompanichefen Olsson order att all trafik skulle stoppas. På grund av
den kraftiga beskjutningen kunde icke något effektivt hinder anordnas,
och avståndet mellan vägen och motståndsnästet var för stort för att fordon
skulle kunna stoppas genom tillrop eller vinkningar. Med Olssons
godkännande förfors i stället så att, när fordon nalkades, först varningseld
riktades mot vägbanan framför fordonet och sedan, om detta ej stannade,
eld gavs mot fordonets hjul. Vid middagstiden den 18 december
iakttog tjänstförrättande plutonchefen Krigh en personbil som i sydlig
riktning färdades på ifrågavarande vägavsnitt. Sedan bilens hastighet ökat
sköt Krigh personligen varningsskott framför bilen. Då hastigheten därefter
ytterligare ökade, beordrade Krigh eldgivning mot hjulen. Eld öppnades
med kulspruta och automatkanon. Kort därefter stannade bilen och
en man steg ur och ropade på hjälp. Krigh begav sig tillsammans med några
av sina män till bilen och konstaterade att elden delvis legat för högt
så att de tre personer som färdats i bilen blivit skadade. En av dessa kunde
själv gå till plutonens ställningar medan de två andra bars dit. De skadade,
som synbarligen var Favre och två journalister, den ene från SydRhodesia
och den andre från tidningen New York Herald Tribune, fördes
efter en kort stund i ambulans till italienska sjukhuset. Sedan vapenstillestånd
inträtt den 20 december, undersökte Olsson den bil, i vilken de
skadade färdats, och fann därvid under förarplatsen en skokartong med
katangesiska pengar motsvarande ungefär 85 000 svenska kronor.

Den närmaste orsaken till Favres död synes alltså vara att elden mot
den bil, i vilken han färdades, kom att ligga högre än beordrat var.
Under förhandenvarande omständigheter, särskilt att strid pågick och att
bilen kördes in i stridszonen från ett område som icke behärskades av
trupper tillhörande Förenta Nationernas styrka, kan vare sig ordern om
eldgivningen eller det sätt varpå den utfördes läggas någon till last såsom
brottslig gärning.

Om påståendet alt eu ammunitionstransport den 16 september 1961
skett under skydd av rödakorsmärke och med fyra européer såsom säkerhetsgisslan
(punkt 6 b) har menige Lindvall, som ingick hland vaktmanskapet
vid den åsyftade transporten, uppgivit att ändamålet med densamma
var att föra fyra personer, som arresterats på grund av misstanke för
spioneri, från den svenska förläggningen till högkvarteret, att de rödakorsmärken
som tidigare funnits på den använda lastbilen övermålats före
avfärden, att någon last av ammunition icke medfördes samt att arrestanternas
placering på lastbilen var sådan att de hade bättre skydd mot

288

beskjutning än vaktmanskapet. Utredningen giver icke anledning att ifrågasätta
riktigheten av dessa uppgifter. Vad i denna del påståtts måste förty
anses obestyrkt.

Beträffande flygbombardemanget mot ett sjukhus i Shinkolobwe den 12
december 1961 (punkt 7) är utrett följande. Under tiden den 6—den 18
december utförde den svenska jaktgruppen stridsuppdrag i Katanga enligt
order av Förenta Nationernas högkvarter i Léopoldville. Underlaget till dessa
order kom från Katanga Command. I förevarande fall hade sålunda uppgivits
att 2 400 man gendarmeri var på väg från Jadotville till Elisabeth -ville och begärts att anfall skulle företagas mot det militära lägret i Shinkolobwe
till förhindrande av att dessa förstärkningar nådde Elisabethville.
Gruppen fick order att den 12 december med fyra flygplan typ J 29 anfalla
i första hand transportfordon inom lägret och på vägen mellan Jadotville
och Elisabethville samt i andra hand högkvarterets och andra organs
byggnader inom lägret. Flygstyrlcechefen Nannesson flög med gruppen in
över området på 2 000 meters höjd och gick sedan två varv över lägret för
att vara säker på att rätt mål skulle anfallas. Härefter beordrade han
förarna i de två plan som utgjorde andra roten att anfalla en fordonsanhopning
jämte intilliggande verkstadsbyggnader. Själv anföll Nannesson
med första roten vad han bedömt vara högkvarteret. Under upptagningen
efter anfallet såg han på en av byggnaderna en mycket diffus markering
som möjligen kunde vara ett kors och avbröt därför anfallet mot denna del
av lägret. Någon upplysning om att ett sjukhus fanns inom området hade
gruppen ej fått. Gruppens enda underlag för uppdragets utförande var flygkartor
i skala 1: 1 000 000. Kartor i större skala, skisser och anfallsfotografier
saknades.

På grund av vad sålunda upptagits måste det anses klarlagt alt det påtalade
flyganfallet mot sjukhuset i Shinkolobwe utförts av den av Nannesson
ledda roten. Någon anledning att antaga att Nannesson därvid var medveten
om att anfallet riktades mot en sjukvårdsanstalt föreligger ej. En
väsentlig orsak till att han ej i tid upptäckte det tillämnade målets verkliga
natur torde utgöras av det förhållandet att otillräckliga orienteringsmedel
var tillgängliga och att någon tydlig rödakorsmärkning ej fanns.
Med hänsyn härtill finner jag att vad som kan läggas Nannesson till last
i förevarande hänseende icke är av beskaffenhet att böra föranleda ansvar.

Vad slutligen beträffar de vapen som svenska soldater innehaft vid återkomsten
till Sverige (punkt 8) har, såvitt utredningen visar, ej något av
vapnen tagits från enskild person. Det synes emellertid ha inträffat att vapen,
tagna under decemberstriderna såsom krigsbyte och utdelade till soldater
för användning i tjänsten, efter tjänstgöringens slut behållits av soldaterna.
Att detta skett med behöriga myndigheters medgivande kan ej
uteslutas, och i vart fall torde vederbörande soldater ha haft visst fog att

289

tro det. Under dessa omständigheter kan det ej anses ådagalagt att vapen
åtkommits genom straffbart förfarande.

Något helhetsomdöme om i vad mån krigets lagar och bruk iakttagits av
den svenska militärpersonalen vid ifrågavarande tillfällen synes med hänsyn
till den inledningsvis påpekade bristen i utredningen icke kunna avgivas.
Sammanfattningsvis kan emellertid sägas att det visserligen begåtts
handlingar, som i och för sig icke står i överensstämmelse med folkrättens
regler om respekterande av enskildas liv och egendom samt om förbud mot
att anfalla sjukvårdsanstalter, men att i vissa av de åsyftade fallen åklagare
eller domstol funnit straffbar gärning icke föreligga samt i övrigt handlingarna
ej kan anses vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. I
denna del av ärendet finner jag ej skäl att vidtaga ytterligare åtgärd.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts framstar det emellertid sasom angeläget
att personal som ingår i en styrka i Förenta Nationernas tjänst
är väl införsatt i folkrättens innehåll på ifrågavarande område. De* förhåller
sig ju icke blott så att, som förut nämnts, sådan styrka är pliktig att
iakttaga principerna och andan i allmänna internationella avtal utan även
så att styrkans verksamhet i ömtåliga situationer blir föremål för särskild
uppmärksamhet som lätt resulterar i mer eller mindre befogade beskyllningar
för folkrättsstridigt handlande. Men också bortsett från deltagandet
i internationella aktioner är det av vikt att personalen i den svenska
krigsmakten har erforderliga kunskaper i förevarande avseende. Sverige
har genom att biträda ett stort antal internationella avtal förbundit sig
att iakttaga en vidlyftig reglering angående kriget och vad därmed äger
samband, och det ankommer givetvis i främsta rummet på krigsmaktens
personal att ombesörja att denna förpliktelse blir infriad. Förutsättningen
för att uppgiften skall kunna fyllas är att undervisningen i ämnet är tillräckligt
ingående. Enbart vetskap om att en skyldighet existerar utan närmare
kännedom om dess innehåll kan verka hämmande på handlingskraften
eller föranleda sakligt olämpliga åtgärder. Ehuru undervisningsfrågan
otvivelaktigt är av största betydelse ur rättslig synvinkel, saknar den Sålunda
icke intresse med avseende å krigsmaktens effektivitet.

Huruvida den hittills meddelade undervisningen varit tillfredsställande
synes med fog kunna ifrågasättas, överbefälhavaren, som i avgivet yttrande
lämnat en redogörelse för krigsmaktens publikationer i ämnet och omfattningen
av därutinnan bedriven utbildningsverksamhet, har själv påpekat
vissa brister, som måste anses allvarliga. Hjerner har i en kritisk
granskning av innehållet i överbefälhavarens redogörelse framställt åtskilliga
beaktansvärda anmärkningar. Härtill kommer att flera av dem som
hörts om händelserna i Kongo uppgivit sig icke ha erhållit någon undervisning
angående krigets lagar och bruk i samband med tjänstgöringen där.

I anslutning härtill kan nämnas att jämlikt de år 19G1 och alltfort gällande
utbildningsplanerna undervisningen av värnpliktiga under första
—c:i079''t. Militieombudsmannens ämbetsbcrättelse

290

tjänstgöringen i hithörande ämnen bedrives enligt följande. Vid infanteriet
anslås tre—fyra timmar för genomgång av »Minneslista för krigsplacerad
personal vid mobilisering» samt »Krigets lagar». Vidare upptages en tid
av fyra eller, i vissa fall, två timmar för »orientering om personaltjänsten
i krig (bl. a. personalersättning, personalvård, krigspolisen, upplysningsplatser,
krigsgrav- och krigsfångtjänst)». I skolreglementena för flottan
och kustartilleriet säges icke något om studium av Genévekonventionerna.
Enligt flygvapnets utbildningsplaner skall soldaterna i ämnet sjukvård undervisas
en timme om »Sjukvårdsorganisationen och sjukvårdstjänsten vid
flygbas (övriga anläggningar). Genévekonventionen». Vidare skall truppsamtal
hållas en timme över ämnet »Om Du blir krigsfånge». I övrigt innehåller
sistnämnda planer ej nagot om undervisning rörande Genévekonventionerna.

En av de anmärkningar Hjerner framställt tager sikte på det förhållandet
att 1949 års Genévekonventioner icke i nämnvärd utsträckning torde
finnas tillgängliga inom krigsmakten. Enligt praktiskt taget likalydande
bestämmelser i konventionerna (artikel 47 sjukvårdskonventionen, artikel
48 sjökrigskonventionen, artikel 127 krigsfångekonventionen och artikel
144 civilkonventionen) har de fördragsslutande parterna emellertid förbundit
sig att såväl i fredstid som i krigstid inom sina respektive länder
giva största möjliga spridning åt texten till konventionerna och särskilt att
införa studiet därav i planerna för den militära och, såvitt möjligt, civila
undervisningen i syfte att konventionernas grundsatser bringas till hela befolkningens,
framför allt stridskrafternas, sjukvårdspersonalens och militärprästernas
kännedom. I samband med att Sverige ratificerade konventionerna
blev även de förpliktelser som dessa bestämmelser medförde föremål
för uppmärksamhet. Den 14 februari 1951 uppdrog chefen för justitiedepartementet
åt 1948 års folkrättsbrottssakkunniga, som hade till uppgift
att utarbeta förslag till vissa administrativa föreskrifter samt de åtgärder
i övrigt som lämpligen borde vidtagas för bekantgörande av folkrättens
innehåll beträffande krig, att utreda jämväl frågan i vad mån en
ratifikation av Genévekonventionerna erfordrade ändring i svensk lagstiftning
(1952 års riksdagsberättelse s. 29 f). De sakkunniga avgav den 15
september 1952 betänkande med förslag till lagstiftning i anslutning till
folkrättsliga regler angående krig (se propositionen 1953:142) samt förklarade
att därefter av de sakkunnigas uppgifter återstod utarbetandet av
en handbok angående folkrättsliga regler i krig (1953 års riksdagsberättelse
s. 26). Tanken lär ha varit att handboken skulle innehålla en systematisk
framställning av allmänt erkända grundsatser och de internationella
avtal, vilka biträtts av Sverige, samt att såsom bilagor därtill skulle fogas
texterna till nämnda avtal. Arbetet med handboken påbörjades men i samband
med att de sakkunnigas uppdrag avvecklades tillkallade chefen för
justitiedepartementet den 15 september 1957 dåvarande docenten Stig Jä -

291

gerskiöld att ombesörja handbokens utarbetande (1958 års riksdagsberattelse
s. 15). Jägerskiölds arbete har senast beräknats bli slutfört under förra
delen av år 1963 (1963 års riksdagsberättelse s. 37) men såvitt är känt
har det ännu icke kunnat avslutas.

Det synes vara i hög grad önskvärt att handboken med det snaraste blir
färdigställd. En något så när fullständig kännedom om folkrättens innehåll
på ifrågavarande område torde icke kunna ernås utan en auktoritativ
framställning av de allmänt erkända grundsatserna, vilka som förut
framhållits i stort sett ej är kodifierade och dessutom i många fall endast
med svårighet kan urskiljas. De ifrågavarande konventionstexterna, särskilt
1949 års konventioner, är på grund av detaljrikedom och andra förhållanden
ytterst svårtillgängliga. Om handboken får ovan förutsatta utformning
skulle den därför vara av stort värde och kunna utgöra en god
grund för uppfyllandet av förpliktelserna enligt förutberörda konventionsbestämmelser.

Givet är emellertid att handbokens tillkomst icke löser alla problem rörande
den folkrättsliga undervisningen inom krigsmakten. Endast i begränsad
omfattning torde handboken överhuvudtaget kunna tillhandahållas
den militära personalen. Särskilda publikationer blir därför liksom hittills
erforderliga. Men för att kunna avgöra vad dessa skall innehålla i förevarande
avseende och vilken tid som skall anslås till mots\arande undeivisning
synes först böra klarläggas vilket lcunskapsmått som bör fordras
av olika personalkategorier. Vissa regler måste varje man inom krigsmakten
känna till, medan andra är av sådan beskaffenhet att endast befälet
behöver kunna dem. Beträffande en del av sistnämnda regler torde dessutom
tillämpningen ankomma uteslutande på högre befälhavare. Vidare är
att märka den skiljaktighet som föreligger i fråga om exempelvis regleringen
av lantkrig och sjökrig. Det må också papekas att, ehuru t. ex. sjukvårdskonventionen
till viss del ingår i det kunskapsområde som bör behärskas
av varje krigsman, sjukvårdspersonalen måste vara förtrogen även
med åtskilliga av konventionens övriga föreskrifter. Jämväl en sådan föreskrift
som den i andra stycket av artikel 144 i civilkonventionen intagna,
nämligen att de civila, militära, polisiära och andra myndigheter, som i
krigstid skall ha ansvar för skyddade personer, skall inneha texten till
konventionen och ha erhållit särskild undervisning om dess bestämmelser,
påkallar uppmärksamhet. Slutligen kan framhållas att personal som står
inför tjänstgöring utomlands har särskilt behov av aktuella kunskaper och
möjligen också behöver komplettering av dessa med hänsyn till tjänstgöringens
art.

I allmänhet torde det ankomma på de militära myndigheterna att meddela
bestämmelser om utbildningen av krigsmaktens personal. Såsom
framgår av det nyss sagda är emellertid den fråga det här gäller så speciell
och komplicerad att särskilda direktiv synes erforderliga, i vart fall i ett

10f—630794. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

292

läge där det ej finns tidigare erfarenheter att bygga på. Vid utarbetande av
ändamålsenliga föreskrifter måste folkrättslig sakkunskap anses oundgänglig,
men givetvis kan ej heller militär expertis undvaras; ifrågavarande undervisning
skall ju inpassas i den övriga utbildningsverksamheten. Enligt
min mening bör därför frågan om undervisningen inom krigsmakten angående
folkrätten i första hand göras till föremål för utredning av särskilda
sakkunniga.

Med stöd av 19 § i instruktionen för riksdagens ombudsmän får jag härmed
hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande det av
mig nu framförda spörsmålet.

293

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1964 avgivna
ämbetsberättelser

Allmänfarlig vårdslöshet, i samband med flygning, 1964 s. 86.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar m. m., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s.
115; — fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen
att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen
»Endast för tjänstebruk», 1957 s. 144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst
fall av förbehåll att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas
endast vissa befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av
ämbetsverk upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling
samt huruvida hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; — fråga
om handlingar tillkomna under utredning verkställd av viss av ämbetsverk
tillsatt utredningsman äro allmänna handlingar, 1960 s. 109; — av
militär chef upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar
och envar äger således taga del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; —
fråga huruvida användande i vissa fall av handbrev varit förenligt med
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet,
1954 s. 214; — fråga om behov av bestämmelser till förebyggande
av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter om allmänna handlingars
offentlighet åsidosättas genom användande av handbrev, 1954 s. 250; —
vissa spörsmål angående ordningen för tillhandahållande myndigheter
emellan av handlingar rörande befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s.
107; — nya sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer m. fl., 1957 s.
123; — bristfälligt handhavande av hemliga handlingar, 1959 s. 15 o. 1961
s. 3l; — inskrivningschef har felaktigt vägrat utlämna allmänna handlingar
i ärende rörande ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst,

1960 s. 104; — se även Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Ammunition, fråga huruvida ammunition förvarats på betryggande sätt,

1961 s. 197.

Anbud, se Upphandling.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att vidare -

294

befordra anmälan i militärt mål till militärbefälhavaren, 1959 s. 93; —
dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott, 1957 s. 41; —
påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan, 1958
s. 17; —- vissa frågor rörande personal vårdskonsulents skyldighet att bistå
värnpliktig med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89; — se
även Militärförhör.

Anslag, felaktig utanordning från anslag, 1963 s. 33 o. 1964 s. 13; — bristande
kontroll av anslag, 1964 s. 13.

Anställning, fråga om riktigheten av ämbetsverks anställningsbeslut med
hänsyn till den anställdes förhållande till enskild sammanslutning, 1963
s. 229.

Anställningssökande, se Tjänstetillsättning.

Arbetstid, fråga om underlåtenhet att iakttaga av myndighet föreskrivna arbetstider,
1963 s. 13.

Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid handläggning
av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74.

Arreststraff, fråga om ändrade bestämmelser angående användning av arreststraff
beträffande inom försvaret anställd personal, 1959 s. 243; —
avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101;

— fråga om skäl förelegat för uppskov med eller avbrott i verkställighet
av arreststraff, 1959 s. 116 o. 1961 s. 55; — fråga huruvida hinder att verkställa
arreststraff bör föranleda straffets åläggande med tjänstgöring eller
uppskov med verkställigheten, 1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida
då arreststraff ådömes befälselev tjänstens krav bör föranleda straffets
åläggande med tjänstgöring, 1958 s. 61; — skyldighet för värnpliktig
att för eftertjänst kvarbliva vid sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta
verkställighet av arreststraff till dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64;

— två särskilda arreststraff ålagda i stället för gemensamt straff, 1956

s. 84; — vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete
under arresttiden, 1957 s. 74 o. 1962 s. 74; — fråga om löneavdrags
storlek vid disciplinstraff för krigsmän, 1964 s. 232; — se även Militärhäkte,
Nöjdförklaring, Verkställighet av disciplinstraff. Jfr Arrestantkort,
Fullföljd.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,

t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållande å kryssaren
Gotland under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Attest, oriktig, 1963 s. 33.

295

Auditör, åligger att utöva eu allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skydighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rattsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; — bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67, 1962 s. 51 o. 1964 s. 8o; in
nebörden i vissa hänseenden av föreskriften att auditör skall kontrasignera
beslut i disciplinmål, vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203, 1956 s
86 o. 1958 s. 71, jfr 1961 s. 87; — fråga angående omfördelning i visst fält
av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247 o. 1953 s. 236; ski ]-

aktig mening i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s. 217.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246,
— se även Anställning. Jfr Traktamente.

Avsked, spörsmål huruvida underofficer i samband med ansökan om avsked
utsatts för obehörig påtryckning samt om avskedsbeslut bort meddelas
utan att dessförinnan pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befordran, fråga huruvida överfurir som de senaste åren ej fullgjort trupptjänstgöring
kunnat befordras till rustmästare, 1962 s. 169.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se aven
Fartyg.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81 o. 1963 s. 182.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Belysningsanordningar, fråga om belysningsanordningar å militära slapfordon,
1962 s. 124.

Beredskapskungörelsen, fråga om ändring i beredskapskungörelsen, 1961
s. 222.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

296

Beslut, fråga om slutligt beslut av domstol bör upptagas i domstolens protokoll
eller avfattas i särskild handling, 1959 s. 113; — fråga om skyldighet
för domstol att vid prövning av talan i fullföljda disciplinmål och ersättningsmål
lämna motivering för sitt beslut, 1951 s. 198; — delgivning av
beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o. 1956
s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål, Fullföljd, Fullföljdsrätt.

Bestickning, 1963 s. 33.

Betyg, fråga om i visst fall regementschef äger ompröva av skolchef meddelat
godkännande betyg, 1959 s. 173; — se även Tjänstgöringsintyg.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206, 1961 s. 65.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1960 s.
115, 1964 s. 47 o. 111, jfr 1957 s. 27; — se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149; — fråga om tillstånd till innehav av bisyssla, 1962 s. 145 o. 1963
s. 13.

Bodens fästning, se Befästning.

Bostadsförmedling, fråga om befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling
otillbörligt utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk
fordel, 1959 s. 197.

Brand, fråga om ansvar för uppkommen skogsbrand samt åtgärder till förekommande
av bränder, 1962 s. 110.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

Båtar, fråga om utlåning av marinen tillhöriga båtar till personal vid marinen,
1964 s. 205.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut

om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; _

fråga om utfärdande av bestämmelser angående åtal och disciplinär bestraffning
i avseende å civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202
o. 1959 s. 250, jfr även 1956 s. 91; — se även Polismyndighet.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88; — av auditörs skiljaktiga mening

297

i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s. 217; - av överordnad myndighet
anbefalld delgivning av beslut må icke fördröjas i avvaktan pa
klarläggande av fråga i det ärende beslutet avser, 1959 s. Ib9.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; - ej heller masspennmgar
1951 s. 222; — fråga om åtgärder for rättelse då på grund av felaktig

tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämdtill
för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232; - fråga om löneavdrags
storlek vid disciplinstraff för krigsmän, 1964 s. ^. — sammanträffande
av disciplinbots- och arreststraff, 1961 s. 62. Jfr Fullföljd.

Discplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 1958
s. 67 1962 s. 51 o. 1964 s. 85; — bevisprövning i sådana mål, 195US 10,
25 o’206, 1961 s. 65; — fråga när bestraffningsbeslut i disciplinmål ska
anses ha blivit meddelat och således såvitt ankommer på den bestraftberättigade
blivit definitivt, 1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning 1950 s.

917- _fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd til -

rättavisning disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som foran-
• två särskilda arreststraff ålagda i

lett tillrättavisningen, 1961 s.

83;

stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning för bestraffning
i disciplinär ordning av person, mot vilken atal i annat militärt mal ai
anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; - avfattningen av

straff beslut i fråga om angivandet av den gärning bestraffningen avsett,

1951 s. 83 o. 202, 1955 s. 99, 1956 s. 84 o. 1961 s. 105, jfr aven 1956 s 88
- straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196, 1961 s. lo o. 1964
s. 85; — ansvarsfråga kan ej upptagas till prövning i disciplinär ordning
sedan åklagaren beslutat att ej anställa åtal, 1954 s. 97, jfr aven 1J56 s. 89

_90; — bestraffningsberättigad befattningshavare som meddelat beslut i

disciplinmål skall egenhändigt underteckna beslutet,1956 s. 91; — fråga om
införande av möjlighet för domstol att till annan domstol överflytta mai
angående klagan över beslut i disciplinmål eller ersattningsmal, 1964 s.
218; _ se även Anmälan, Auditör, Förundersökning, Militarforhoi,

Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt då befälsrätt är fördelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare, 1959 s. 212, o. ltto

s- 236;__förordnande för befattningshavare som har lägre tjänsteställning

än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193, 1956 s. 78 o.
1961 s. 87; — fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef for krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverkstad, 195»
s. 75, cheferna för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygforvaltningens
centralförråd för intendenturmateriel i Västerås, l.)o8 s 20U; —
fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare undandragit sig
att i den utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt
1956 s. 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare ägt överlämna
mål till chefen för det förband, där den misstänkte var truppregistrerad,
1957 s. 32; — se även Civil befattningshavare, Infanteribefälhavare.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

298

Dispensärregister, se Frikallelse.

D°m>_ av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — domskäl i fråga om straffmätning, 1959 s. 113; _delgiv ning

av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o.

1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt lid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99; fråga om behörighet att underteckna domsbevis,
1961 s. 90; — se även Fullföljd, Undanhållande. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.

1957 s. 32; — mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall
handläggas vid tullmålsdomstol, 1960 s. 77; — se även Ersättningsmål,
Fullföljd, Förvarsarrest, Hovrätt, Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd,
Rättegångskostnad, Tjänstledighet, Trafikmål, Åtal.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Domvilla, se Rättegångsfel.

Drivmedelsförråd, se Instruktion.

Eftertjänst, för Irågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144 o. 1961
s- — angivandet i dom och straffbeslut vid utevarobrott av tiden för
bortovaron är av betydelse för bestämmandet av eftertjänst för den dömde,
1956 s. 86 o. 1961 s. 95; — fråga om ändrade bestämmelser rörande
värnpliktigas fullgörande av eftertjänst, 1956 s. 181, 1957 s. 143, 1958 s.
203 o. 1960 s. 235; — värnpliktiga böra underrättas om innebörden av bestämmelserna
om eftertjänst, 1958 s. 93; — se även Arreststraff.

Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; — för läkarintyg, 1957 s. 130 o. 1960 s. 242;
se även Rättegångskostnad, Skadestånd, Tjänstemissbruk, Uppfinning.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
for det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bor avskrivas, 1951 s. 97; — beslraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av matene1
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffmngsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffnings -

299

berättigade själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80; — fråga
om ändrade bestämmelser angående ersättningsmål, 1960 s. 252; —
fråga om behandlingen vid domstol av överklagat ersättningsmål vari
åklagaren medgivit klagandens yrkande, 1964 s. 94; — se även Disciplinmål,
Materiel.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; —- förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; —- fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; — se
även Båtar, Representation, Vakttjänst.

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flyghaveri, förfarandet vid utredning av haverier inom flygvapnet, 1959
s. 219 o. 1960 s. 237.

Flygning, frågor om allmänfarlig vårdslöshet, bristfällig säkerhetsutrustning
samt flygning utanför angivet övningsområde, 1964 s. 86; — se även
Övningsflygning.

Flygplan, fråga om säkerhetsanordningar vid stamning och uppkörning av
motor till reaktionsdrivet flygplan, 1961 s. 148.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Folkrätt, fråga om undervisningen inom krigsmakten rörande krigets lagar
och bruk, 1964 s. 240.

Forum, se Disciplinmål, Åtal.

Framställning, se Tjänsteväg.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare bar i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i
tjänst, oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister,
1956 s. 28, 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; — militärläkare har underlåtit
att i anseende till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig
befriades från repetitionsövning, 1956 s. 42.

300

Fritid, fråga om tillämpning av bestämmelserna rörande manskaps fritid i
fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar, 1960 s.
153 o. 1961 s. 150. Jfr Ledighet.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna ill kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; — beslag
å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44, 1960
s. 246 o. 1961 s. 214; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377;
—- straff för fylleri felaktigt ålagt i fall då berusad utan egen vilja förts
från enskilt till militärt område, 1961 s. 15; — straff för fylleri ålagt
oaktat förutsättningar därför ej förelegat, 1962 s. 51 o. 1964 s. 85; — se
även Resning.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153; —

301

fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med ledamot av elevförenings
styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet och att
därvid påfordra framvisande av en från föreningen till visst riksdagsutskott
avlåten skrivelse, 1961 s. 113.

Förening av tjänster, se Bisyssla.

Förenta Nationerna, frågor om svensk FN-personals uppträdande under
oroligheter i Kongo och om undervisningen inom krigsmakten rörande
krigets lagar och bruk, 1964 s. 240.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss avutredning
angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263.

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 51, 1956 s. 15 o. 1961 s. 71 ; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höra
den misstänkte, 1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och
förhöra värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande
hänsyn från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24, 1956 s.
15 o. 1961 s. 47; — fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med
ledamot av elevförenings styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet
och att därvid påfordra framvisande av en från föreningen till
visst riksdagsutskott avlåten skrivelse, 1961 s. 113; — se även Utredning.

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation, Materiel.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid vissa förband, 1954 s. 113 o. 1963 s. 267; — brister i sanitärt
hänseende inom lägerplats å skjutfält, 1963 s. 270; — skiftning av kojer
och sängkläder i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49; 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380. Jfr Vapenfria
värnpliktiga.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31, 1958 s. 17, 1960 s. 31 o. 1963 s. 189.
Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; — vissa spörsmål
rörande s. k. stående förskott för tjänsteresor, 1962 s. 138; — inventering
av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

302

Försvarets läroverk, fråga om avgången officersaspirants rätt att undergå
omprövning vid försvarets läroverk, 1963 s. 257; — se även Tjänsteförbindelse.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit alt behandla såsom förtursmål, 1957
s. 47.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma
paragraf första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare
om i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153,
1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i
samma paragraf om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953
s. 94 o. 1957 s. 32; ■— fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare
utan giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet
och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan
råder om en gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och
för sig i regel icke skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s.
101; — angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i
disciplinmål, där icke geniom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning,
låta målet förfalla, 1953 s. 231; -— yttrande över framställning om
ändring i 13 § förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörsmål
rörande hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det
åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta
vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 1957 s. 37; — fråga huruvida mål kunnat
avgöras i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt
brukande, 1957 s. 27; — se även Utredning, Åtal.

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvaltning, fråga om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning,
1959 s. 258.

Förvar, fråga om fel förelupit vid beslut om tagande i förvar, 1960 s. 84.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — spörsmål dels huruvida åklagare
då han till rättens prövning hänskjuter fråga om förvarsarrests bestånd
äger självständigt åberopa grund för förvarsarresten, dels ock huruvida
full bevisning om begången förseelse utgör förutsättning för förordnande
om förvarsarrest, 1963 s. 201; -— förvarsarrest skall ej bestå om
förutsättning för hemförlovning av arrestanten inträtt, 1958 s. 86; -—
fråga om förutsättningar för dels tagande i förvarsarrest och dels förvarsarrests
bestånd, 1963 s. 104; — om förandet, såvitt angår förvarsarrestanter,
av den i 55 g militära rättsvårdskungörelsen omförmälda

303

förteckningen, 1958 s. 91; — se även Arrestantkort, Avlöning, Verkställighet
av disciplinstraff.

Förverkande, se Spritdrycker.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263, 1957 s. 185, 1960 s. 251 o. 1961 s. 221; — gallringsbara rättsvårdshandlingar
böra i regel förvaras för sig, 1955 s. 126; — felaktig utgallring
av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102, av betygshandlingar, 1961
s. 158.

Granatgevär, se Skjutning.

Granskningsnämnd, fråga om granskningsnämnds sammansättning, 1960 s.

98; _ förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning

hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13; — plutonchef har utan bemyndigande av sin
kompanichef liänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående
en värnpliktig i plutonen, 1956 s. 61; — fråga om förtydligande av
bestämmelserna i inskrivningsförordningen med avseende å granskningsnämnds
befogenheter, 1957 s. 172 o. 1960 s. 234.

Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum,
1958 s. 213 o. 1959 s. 211.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 918.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Handläggning, vid försvarsgrensstab av transportansökning, 1964 s. 129.

Handräckning, värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser av chef
ställts till förfogande som drevkarlar vid älgjakt, 1961 s. 173. Jfr Mäss,
Tävlingar.

Handräckningstjänst, fråga om värnpliktigas utnyttjande i sådan tjänst vid
repetitionsövning, 1959 s. 137; — missbruk av förmanskap genom otillbörlig
kommendering till handräckningstjänst, 1963 s. 189.

Hemförlovning, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring,
1960 s. 149; — fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom.
inskrivningsförordningen alt viss frånvaro från tjänstgöring skall föranleda
hemförlovning, 1964 s. 184; — se även Förvarsarrest.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

Häktad, se Nöjdförklaring.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

304

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s.
144; —- vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — frågor angående anordnandet av övningsmarsch
i stark kyla, 1959 s. 181.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139; — kungörelsens
tillämpning beträffande utom krigsmakten tjänstgörande vapenfri
värnpliktig, 1960 s. 95; — fråga huruvida skyldighet att återgälda
hämtningskostnad enligt hämtningskungörelsen kan åläggas utan angivande
av belopp, 1963 s. 208.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954
s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237 o. 1960 s. 233;
— behörig myndighet för prövning av anmälan om anstånd med repetitionsövning,
1959 s. 137; — personalofficerare har underlåtit att underställa
inskrivningsmyndighet frågor om ändring av värnpliktigs tilldelning
och uttagning, 1964 s. 166; — fråga huruvida anstånd med repetitionsövning
bort medgivas, 1961 s. 127; — fråga om innebörden av
bestämmelsen i 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen att viss frånvaro
från tjänstgöring skall föranleda hemförlovning, 1964 s. 184; _ se

även Granskningsnämnd, Läkarbesiktning. Jfr Eftertjänst, Tjänstgöring.

Instruktion, underlåtenhet att utfärda skötselinstruktion för drivmedelsförråd,
1962 s. 69; — se även Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttranden över förslag angående justitieombudsmannainstitutionen
m. m. 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80; — bestraffningsberättigad chef är jävig att

305

handlägga sak vari föreligger fråga om ansvar för honom själv, 1959
s. 93. Jfr Anställning.

Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105 o. 1959 s. 142.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff
för vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat
kasernområde, 1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggj orts mot den i
disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om införande av möjlighet
för domstol att till annan domstol överflytta mål angående klagan over
beslut i disciplinmål eller ersättningsmål, 1964 s. 218; förutsättning
för bestraffning i disciplinär ordning av person, som hos domstol fullföljt
ännu icke prövad talan mot beslut, varigenom i enahanda ordning
straff ålagts honom för annan förseelse, 1953 s. 83; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl, Klagan i disciplinmål.

Klagomål, kompanichef till vilken framförts klagomål har underlåtit att
skaffa sig sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om
densamma påkallade åtgärd från hans sida, 1959 s. 163; se även Tryckfrihetsförordningen.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139, 1957 s. 103 o. 1961 s. 191; — kommendering
av paradstyrka i samband med festlighet å officersmäss, 1961 s. 179.

Kontrasignation, se Auditör.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i
militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Korum, se Gudstjänst.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal,
1956 s. 123.

306

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigskarteförråd, inrymt i otillfredsställande lokal, 1960 s. 101.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonab, 1951 s. 188. Jfr Våld.

Kritik, rättelse och kritik skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes
värdighet och anseende icke nedsättes, 1964 s. 103. Jfr Missfirmelse,
Oskickligt beteende.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.

Kulsprutepistol, se Skadestånd, Vakttjänst.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Kvittering, se Materiel.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Ledighet, tjänstefrihet kan icke meddelas såsom kompensation för frivillig
militär medverkan vid civil skyttetävling, 1962 s. 130; — se även Permission,
Tjänstledighet. Jfr Fritid.

Livräddning, vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak, 1960 s.
120. Jfr Sjöräddning.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81 o.
1963 s. 182; — innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om
meddelad ordningsföreskrift skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen
bedömas icke såsom lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; —
fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller
bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951
s. 177; — överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för
lydnadsbrott, 1961 s 78; — lydnadspliktens omfattning, 1963 s. 180; —
se även Ohörsamhet mot vakt, Resning, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänst -

307

barhetsgrad, 1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning
beträffande bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet
av förbandsläkare att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande
vid läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare, 1952 s. 14; — kroppsskada till följd av felbehandling i samband
med läkarbesiktning, 1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till
förhindrande av att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig
blivande tjänstgöringsskyldighet genom vägran att medverka vid läkarundersökning
för prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957
s. 141; _ fråga om i vilken utsträckning å läkarkort skola införas an teckningar

om fortsatta undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall,
1957 s. 94; — underlåtenhet av militärläkare att företaga tillräckligt
ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21 o.
1963 s. 172; — fråga om militärläkares skyldighet att med anledning av
värnpliktigs hälsotillstånd vidtaga åtgärder för omprövning av den värnpliktiges
krigsduglighet, tilldelning och uttagning, 1964 s. 166; — se även
Inskrivningsförordningen, Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation,
Tystnadsplikt.

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42; — fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda
tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130;_fråga om rätt för tjänsteläkare till ersättning för läkarintyg av sett

att företes för allmän sjukkassa, 1960 s. 242 o. 1962 s. 191; —fråga
om tjänsteläkares skyldighet att godtaga av annan läkare utfärdat intyg,
1962 s. 93; — fråga om läkare ägt ändra ett av honom utfärdat och utlämnat
intyg, 1962 s. 169.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85, 1952 s. 14 o. 1959 s. 109.

Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och befälsövningar,
1958 s. 137; — kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten
av materiel som gått förlorad till följd av att värnpliktiga icke iakttagit
normal aktsamhet, 1960 s. 92.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463, 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267, - ifrågasatta
ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation,
1956 s. 193, 1957 s. 184, 1958 s. 223 o. 1960 s. 271; — fråga om upprättande
av sakregister över militieombudsmannens ämbetsberättelser, 1950
s- 470; -_ underlåtenhet av regementschef att efterkomma militieom budsmannens

anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, 1953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handlägg -

308

ningen av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av
hovrätt vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om
gemensam handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över
beslut i disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten
omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166;
•— fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses som militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166;

— fråga om häradsrätts sammansättning i militära brottmål, 1960 s. 240;

— se även Anmälan, Beslut, Dom, Domstol, Fullföljd, Förundersökning,
Jäv, Prövningstillstånd, Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning,
Åklagare, Åtal.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har
bestraffningsrätt i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han
vidarebefordrar anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i
militära mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga
åtgöranden från förhörsledares sida, 1955 s. 24 o. 1961 s. 47; — fråga om
fel förelupit vid militärförhör, 1960 s. 84; — behörighet att hålla militärförhör,
1961 s. 71; — se även Protokoll, Utredning.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; -— arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; —■ innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s, 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189, 1956 s. 152, 1957 s. 79, 1960 s. 94 o. 1961 s. 165; — skottlossning å
skjutbana invid militärhäkte har ansetts kunna medföra psykisk påfrestning
för arrestanter i häktet, 1960 s. 141; — fråga om beskaffenheten
av kojer i militärhäkte, 1960 s. 141; — vissa frågor om rätt för
straffarrestant och förvarsarrestant att erhålla tillgång till sängkläder,
1961 s. 109.

Militärläkare, jfr Läkare.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, dröjsmål med inf öring i militärt straffregister, 1958
s. 74; — angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s.
109.

Militäråklagare, se Åklagare.

309

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31, 1958 s. 17, 1960 s. 31, 1963 s. 189 o.
1964 s. 68; — av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1964 s. 47 o.

111. Jfr Handräckning, Kommendering, Privat uppdrag, Tävlingar.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.

195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,

1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43, 1959 s. 70 o. 158, 1960 s. 28 o. 45,

1961 s. 41 o. 47, 1963 s. 117, 148 o. 171, 1964 s. 64, 68 o. 75.

Motorfordon, vissa frågor rörande förhyrning av motorfordon i samband
med övningar, 1964 s. 196; — se även Belysninganordningar, Bil, Kasernområde,
Olovligt brukande, Parkeringsförbud, Trafikbrottslagen, Trafikmål,
Transport.

Muta, tagande av, 1963 s. 33.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135; — ersättning
för matportion som utlämnats till mäss från arméförbands matinrättning,
1959 s. 175.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110, vid upptagande av nöjdförklaring av
häktad, 1961 s. 90; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar nöjdförklaring,
1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma då arreststraff
ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; — nöjdförklaring
av häktad, 1951 s. 205.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96, 1958 s. 58 o. 1961 s. 101; — beslag å och förverkande av spritdrycker
m. m. vid onykterhet i tjänsten, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s.
214; — se även Fylleri.

11—63079b. Militieombudsmannens ämbctsberättelsc

310

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; -— fråga huruvida
befäl bort ingripa mot sång med olämpligt innehåll, 1962 s. 178; —
se även Befälsrätt. Jfr Spritdrycker.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o. 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s. 38 o. 43, 1959 s. 98 o. 163, 1960 s. 15 o. 45, 1964 s. 68; — gränsdragningen
mellan oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen,
förargelseväckande beteende enligt 16 § samma kapitel och tjänstefel enligt
18 § nämnda kapitel, 1951 s. 180.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Paradstyrka, se Kommendering.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, fråga huruvida avskedsbeslut bort meddelas utan att dessförinnan
pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75; — fråga om
beviljande av permission i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom
delvis tjänstbar, 1960 s. 153.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251; —- över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; — över ett
av försvarets personalvårdsutredning avgivet principförslag till ny personalvårdsorganisation
inom krigsmakten, 1960 s. 263; -— över ett av försvarets
personalvårdsutredning avgivet förslag till central nämndorganisation
för personalvårdsfrågor m. m. inom försvaret, 1962 s. 195; _över

ett av försvarets personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående
mibtärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257; — fråga om rätt för
militära myndigheter att erhålla upplysning om ådömda straff m. m. beträffande
personal som beordras fullgöra militärtjänst, 1960 s. 254; _

vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå värnpliktig
med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89. Jfr Uniform.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
vänpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.

Personalvård, se Personalbehandling.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande

311

av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privata förhållanden, militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants
personliga förhållanden utom tjänsten, 1959 s. 150.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
missbruk av förmanskap: 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; tjänstemissbruk:
1959 s. 15 o. 1960 s. 31; tjänstefel: 1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Propaganda, fråga om MRA-propaganda inom krigsmakten, 1964 s. 137.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. 111; -— missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47; — underlåtenhet vid militärförhör
att för den hörde uppläsa eller låta honom på annat sätt granska
den upptecknade utsagan, 1961 s. 47; — se även Beslut.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning
med raketgevär, 1955 s. 76.

Redovisning, se Förskott, Mäss.

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957, s. 47.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Repetitionsövning, se Inskrivningsförordningen, Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330; — angående disposition av allmänna medel
avsedda för representation gentemot markägare m. fl., 1959 s. 144.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Resning, fråga om resning i mål vari värnpliktig dömts för lydnadsbrott
1959 s. 119 o. 1960 s. 90; i mål vari regementschef ålagt värnpliktiga
straff för fylleri oaktat förutsättning för straffbarhet ej förelåg, 1963 s.

312

199; i mål vari värnpliktiga ålagts straff för fylleri utan att förutsättningar
därför förelegat, 1963 s. 200.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Räddningstjänst, se Sjöräddning, Tävlingar.

Rättegångsfel, av beskaffenhet att föranleda undanröjande av straffbeslut,
1961 s. 87.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättelse, se Kritik.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172; — i
fråga om utevarobrott, 1961 s. 95.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Segelregatta, se Tävlingar.

Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Semester, fråga angående uppdelning av semester, 1963 s. 248.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — försummelse av militärläkare
att sjukredovisa värnpliktig i avvaktan på resultat av skärmbildsundersökning
rörande lungtuberkulos, 1959 s. 192; — innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga om obehöriga anteckningar å sjukredovisningshandlingar,
1963 s. 252; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen
personal bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — förvaring av »sjukkort-läkare», 1959 s.
191; — fråga om utgallring av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102; —
skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste läkaren vid förband har skyldighet
tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i
meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; — för -

313

fat*ningsenligheten av viss order om sjukredovisning av flygtekniker,
1955 s.g139- — fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård
hemmet genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjan ''
fe” u“hållande, 1956 s 143; - vissa spörsmål rörande ordningen
för tillhandahållande myndigheter emellan av sjukredovisnmgshand g
ar 1957 s 107- — underlåtenhet av tjanstelakare att till sjukkassa rap
portera av tjänsteman anmält sjukdomsfall samt fråga om Wlampnmg
av bestämmelserna om sjukkontroll, 1962 s. 93; - se aven Fritid, Permission.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i ^^uääkSe att
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av m.litarlakare au
företaga^tillräckligt ingående undersökning av sjukanmald varnpli 0,
1957 s 21 o 1963 s. 172; - se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.

Sjöräddning, fråga om militära myndigheters åtgöranden i samband med
vissa sjöräddningsföretag, 1961 s. 182.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s 98- — med anledning av felbehandling i samband med lakar bes
i k fn in a 1955 s 183- - fråga om skadeståndsskyldighet for kronan med
»ledning av olycka till följd av hylssprängning rfd skjutning.medk» -surutepistol 1960 s. 73 o. 1962 s. 71; — fråga om dylik skyldighet då militär
personal under fälttjänstövning utövat våld vid flyktfor sok av obehörigen
kvarhållen civilperson, 1963 s. 215; - se aven Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skiljaktig mening, av auditör i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s.
217.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevajs 1955 s 76,
med granatgevär, 1961 s. 166; vid provskjutning med sjöartilleri 1950 s.
273- vid provskjutning med kustartilleripjas, 1951 s. 45; vid skjutning
och''bombfällning å övningsfält, 1962 s. 110;

sättningsskyldighet med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Got
land inträffad skjutolycka, 1952 s. 190; - avhjalpande i visst fall av olagenheter
för ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s 135,

— säkerhetsanordningar vid demonstratmnsskjutningar vid Carl Gustafs

stads gevärsfaktori, 1960 s. 144; — se aven Brand, Militai häkte, Vakt
tjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, so Tävlingar.

314

Spioneri, utredning föranledd
1953 s. 158.

av flaggunderofficers lagförande för

spioneri,

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker in. m. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s. 214.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85; — fråga om säkerhetsbestämmelserna vid
användning av övningsslagtändare, 1964 s. 210.

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, fråga om förutsättningar för begagnande av strafföreläggande
i fall då krigsman överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen
om hastighetsbegränsning, 1961 s. 85; — angående anteckning i militärt
straffregister och å kontrollkort av strafföreläggande i militärt mål 1952
s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Dom, Övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
over med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomforts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Stamning, fråga om ledamot av domstol underlåtit att föranstalta om utfärdande
och delgivning av stämning i brottmål, 1962 s. 15.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Sång, se Ordningen inom krigsmakten.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Ammunition, Brand, Flygplan,
Granatgevär, Handgemäng, Handgranatkastning, Militärhäkte, Pansarskott,
Raketgevar, Simövningar, Skadestånd, Skjutning, Sprängmedel,
Stridsvagn, Vakttjänst, överskeppning.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,

lt/Oo S. lo«7.

Sängkläder, se Militärhäkte.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen

^eok0Tiande Uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
fiaÅgande av str£d^ för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,

rn5frn'' 11? !^53 S'' 87 ’ ~ må e-> meddelas innan den felande lämnats
tiHfalle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande
tor olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; —

315

vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o.

1953 s. 87; _ fråga huruvida i samband med begärd omprovning av

ålagd tillrättavisning disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som
föranlett tillrättavisningen, 1961 s. 83; - fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten
vid kompani kunnat, med förbigående av tillrattav
ningsberättigad kompanichef, uppdragas åt högre chef, 19o7 s. 43, till
rättavisningsrätt tillkommer ej stabschef vid forsvarsomradesstab och
militärbefälsstab, 1958 s. 83; - fråga om ändrade bestämmelser angående
tillrättavisningsrätt gentemot fast anstallt underbefäl med vederlikar,
1959 s. 243; — se även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga.
Jfr’Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som

skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 19ol s. 204, 1959 s. 119 o.
1961 s. 78; — vissa frågor angående granskning av tillrättavisnings! orteckning,
1951 s. 205; — tillvägagångssätt för antecknande av anmärkningar
framkomna vid granskning av tillrättavisningsförteckning, 1954

s. 88; _utdrag ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i dis

plinmål eller annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; - underlydande har
beordats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 1956 s, 139 o.

1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se aven Bisyssla, Tjänstetillsättning.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1960 s. 115, 1964
s. 47 o. 111; jfr 1957 s. 27; — se även Resekostnad.

Tjänstebrevsrätt, åsidosättande av gällande föreskrifter om tjänstebrevsrätt,
1961 s. 123.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel
eller egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; — tjänstefel eller lydnadsbro ,

1958 s 67 Jfr Oskickligt beteende, Simulation, Undanliallande, övergivande
av post. So även''Anslag, Arbetstid, Attest, Bisyssla Civil befattningshavare,
Disciplinmål, Flygning, Förvarsarrest, Instruktion, Olämpligt
uppträdande, Stämning, Tilltalsord, Tjänstebil, Tävlingar.

Tjänsteförbindelse, fråga om innebörden av tjänsteforbindelse som officersaspirant
skall avgiva före inträde i försvarets läroverk, 1963 s. 2a7.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

316

TjänstemiaBbrjik, tjänsteman har berett annan tjänsteman viss gottgörelse
till vilken denne icke varit berättigad ävensom i ekonomiska frågor fattat
beslut vartill han icke varit behörig, 1963 s. 33; — se även Materiel, Privat
uppdrag.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Förskott, Traktamente.

Tjänsteställning, för f. d. fast anställd, 1962 s. 169.

Tjänstetillsättning, åsidosättande av tillbörlig omsorg och noggrannhet vid
avgivande av yttrande beträffande sökande till vissa befattningar, 1960
s; r, ’ fråga huruvida militär befattningshavare som tillhandagått
civil myndighet med upplysningar om anställningssökande därvid iakttagit
tillborhg omsorg och aktsamhet, 1962 s. 78; — försvarsgrenschef
bär i fråga om tillsättande av vissa beställningar givit anvisning stridande
mot bestämmelse meddelad av Kungl. Maj it, 1964 s. 117 Jfr
Transportansökning.

Tjänsteutövning, fråga om ledamot av domstol gjort sig skyldig till medhjälp
till obehorig tjänsteutövning av domaraspirant, 1962 s. 15- — se
även Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72; — fråga huruvida skrivelse

till riksdagsutskott bort befordras tjänstevägen, 1961 s. 113; _ av för bandschef

gjord, till Konungen ställd framställning som tjänstevägen in S?ts„tlU

försvars§renschef har av denne icke vidarebefordrats, 1964 s
126. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej tått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring 1960 s
149; — se även Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsintyg, fråga om innebörden av föreskriften i allmänna verksstadgan
om skyldighet för myndighet att på begäran av tjänsteman uttarda
intyg angående hans tjänstgöring hos myndigheten, 1961 s. 161.

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjanstgoringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell nv
bestraffmngsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 8 strafflagen
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143. 8 ’

Tjänstledighet, anmarknmg mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nara anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente

Tr,a^!ibro1t.tslagen’ fräga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är
tillämplig med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s 74-— fråga om bilförare genom att i uttröttat tillstånd föra bil gjort sig
skyldig till vårdslöshet i trafik, 1961 s. 25, jfr Transport

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;
— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skade -

317

ståndskrav mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s.
144; — fråga om motorförare erhållit tillräcklig vila före motormarsch,

1960 s. 157, jfr Trafikbrottslagen. Se även Sprängmedel.

Transportansökning, fråga huruvida regementsofficer som hos försvarsgrenschef
ansökt om transport erhållit tillfredsställande orientering beträffande
handläggningen av transportansökningen, 1964 s. 129.

Tryckfrihetsförordningen, angående meddelande till tidningsredaktion av
uppgift om förhållanden varom kännedom erhållits i tjänsten genom upplysning
av förtrolig natur, 1959 s. 129; —• fråga om ansvar för uttalanden
till tidningsredaktion rörande tjänsteförhållanden, 1961 s. 182; —
fråga om rätt att använda tryckt skrift för framställande av klagomål,

1961 s. 179; — fråga om otillåtet efterforskande av författare till tidningsartikel,
1961 s. 134; — inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade
order ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida visst
uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i
enskild förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; -— angående
utspridande av vissa skrifter rid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s.
278; —- se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107; -—
fråga om tystnadsplikt angående förhållanden varom kännedom erhållits
i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur, 1959 s. 129.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103 o. 1962 s.
130; — vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till
deltagande i militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till
tjänstefel, 1951 s. 84; — fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå
med fartyg och personal vid av enskild sammanslutning anordnad
segelregatta, 1961 s. 191; — fråga om befogenhet för flygvapnets del
att tillhandagå med övervakning från luften vid av enskild sammanslutning
anordnade kappseglingar, 1962 s. 182; — se även Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146, 1956 s. 143 o. 1961 s. 65; — beräkning av frånvarotid vid ådömande
av straff för undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203, 1960 s. 285; — i

318

dom angående utevarobrott bör noga angivas tidpunkterna för utevarons
början och slut, 1961 s. 95; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna
för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott (tjänstefel),
1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap.
11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s/l43; — se även övergivande
av post. Jfr Eftertjänst.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Uniform, fråga angående införande vid armén av en till sällskapsdräkt avsedd
särskild uniform, vars anskaffande skulle vara obligatoriskt för vissa
personalkategorier, 1961 s. 154; — fråga huruvida personalvårdskonsulent
— tillika reservofficer — bör använda uniform i tjänsten, 1964 s.
213.

Uppdrag, se Bisyssla.

Uppfinning, frågor om handläggning av ärenden angående ersättning för
uppfinningar inom försvaret och spörsmål om principerna för bestämmande
av sådan ersättning, 1960 s. 182.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt
handlägga upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av
upphandlingsärende, 1955 s. 158 o. 1956 s. 129; — fråga huruvida myndighet
i visst fall ägt företaga upphandling under hand, 1962 s. 107; —
fråga om tillämpning av föreskriften i upphandlingskungörelsen om antagande
av för staten förmånligaste anbud, tillika fråga om ofullständigt
angivande av skäl för antagande av anbud, 1961 s. 142. Jfr Motorfordon.

Upplysningsverksamhet, fråga om lämpligheten av att försvarsgrenschef genom
cirkulärskrivelse till varuleverantörer uttalat önskemål om att visst
bokverk måtte inköpas, 1963 s. 226.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse
högst sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud,
som bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; —
överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott,
1961 s. 78; — i tillrättavisningsförteckningen skall angivas vilket område
utegångsförbudet avser, 1951 s. 204.

Utgallring, av expeditions- och arkivhandlingar, se Gallring.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; —• underlåtenhet av regementschef att efterkomma militieombudsmannens
anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134; —
åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad befattningshavare
om inledd brottsutredning i militärt mål även om utredningen ej är att
anse såsom förundersökning, 1960 s. 82; -— »förberedande utredning» i
disciplinmål får förekomma endast i fall som avses i 23 § militära rätte -

319

gångslagen, 1961 s. 71; — utredningsarbete inom ämbetsverk i Stockholm
har felaktigt förlagts till annan ort, 1962 s. 134; — se även Flyghaveri,
Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med éldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104, 1955 s. 131 o. 1959 s. 177;

— se även Tillrättavisning, övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425; — fråga om behörigheten att besluta
beträffande vapenfri värnpliktigs förläggning under tjänstgöring utanför
krigsmakten, 1963 s. 272; — se även Hämtningskungörelsen.

Vapenvägran, åtgärder av militär befattningshavare då värnpliktig förklarar
sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra militärtjänst, 1959 s. 217; — se även
Resning.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av en föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204; — se även Tjänstgöringsintyg.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
lar ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274, 1956 s.
117 o. 1961 s. 55; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående
införpassning till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig
för undergående av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett
arreststraff om femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet
verkställts med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan
tjänstgöring, 1952 s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn
till den dömdes tjänstgöringsförhållanden skall verkställas med tjänstgöring
må meddelas endast i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178;

— bestraffningsberättigad chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad
föreskrift att arreststraff skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118;

— vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under
arresttiden, 1957 s. 74 o. 1962 s. 74; — arreststraff icke till fullo verkställt
på grund av missuppfattning av domstols förordnande att straffet
skulle till viss del anses verkställt genom förvarsarrest, 1962 s. 73; — åt -

320

gärder för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd
för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet icke
kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — fråga huruvida skäl förelegat för
avbrott i verkställighet av arreststraff, 1963 s. 192; — innebörden vid sammanläggning
av arreststraff av uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma
på en gång till verkställighet», 1955 s. 116; — frågor om verkställande
med eller utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff
eller efter avbrott i sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande
om verkställighet efter avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; — beräkning
av strafftid vid avbrott i verkställigheten av arreststraff, 1951 s.
191;— arrest utan bevakning (enligt den numera upphävda strafflagen
för krigsmakten), 1950 s. 32; — verkställighet av arreststraff i samband
med krigsförbandsvisa repetitionsövningar, 1953 s. 267; — felaktigt förfarande
vid handläggning av ansökan om uppskov med verkställighet av arreststraff,
1955 s. 110; — sammanträffande av arrest- och disciplinbolsstraff,
1961 s. 62; — se även Arreststraff, Militärhäkte. Jfr Nöjdförklaring.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar, Betyg.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67, 1955 s. 15, 1962 s.
64, 1963 s. 148, 153 o. 175, 1964 s. 75; — gränsdragningen mellan 26 kap.
7 § strafflagen (våld eller hot mot krigsman) och 10 kap. 1 § samma lag
(våld eller hot mot tjänsteman), 1957 s. 26; — militär personals rätt att
bruka våld gentemot allmänheten, 1963 s. 215.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74; — fråga om
förutsättningar för begagnande av strafföreläggande i fall då krigsman
överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen om hastighetsbegränsning,
1961 s. 85.

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

321

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord vnrnphktst^an
göring av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952Is. 245 o. 1953 s.
273- _ yttrande i anledning av remiss angående ändring av gallande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens varnpliktsforhållanden,
1952 s. 285; — vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs
underlåtenhet att förvara och taga del ^ motta^ orJ".°™
tiänstgörine enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191,
fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa fo«cclser
nliktslagen icke skola anses såsom militära mai, 195o s. 193 o. 1956 s.
166- — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och
krigsanvändning, 1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; - se aven Be redskapsövning,

Inskrivningsförordnmgen.

Åklagare landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 19ol s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- °^h P®1 “gjJJ
sonal som har att ombesörja utredning i militära mal, 19ol s. 223, 19o3
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som vari
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkt! 1955 s. 209; — angående distriktsåklaga^ att

vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anstallande av atal, 195
s io2- _ se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Forvarsarrest, Mili tära

mål, Rättegångskostnad. Jfr Tjänstgöringsplats.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare ^Hyft dömd tUl ungdomsfangdse,

1953 s 104- — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94, fråg
om avvisande av åtal som jämlikt 73 § militära rattegångslagen väckts
vid domstolen i den misstänktes hemort, 1964 s. 87; utvidgning av
väckt åtal, 1956 s. 103; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Återkallelse, påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
1958 s. 17.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,

1954 s, 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tnistånd
av Kungl. Maj :t vidtagen organisationsandring och av därefter inom ver
ket tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165,
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrvcket »därtill utsedd befattningshavare», 195o s 180 — högre cnei
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet ovei dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.

Örlogsfartyg, se Fartyg.

övergivande av post,
post, 1951 s. 185;

räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
_ tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande

322

av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; — straffmätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s.
124.

Övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

övningsuppehåll, jfr Traktamente.