JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1964

STOCKHOLM 1964
IVAR HJEGGSTRÖMS TRYCKERI AB

Ä. \ f. ; l

ÅK -Ai

u. ?

k .. '' . •

rrr/.

■i i /

;; ;> ?

i /

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal

1) Underlåtenhet av tullfiskal att såsom åklagare ingripa för att förhindra vittne att begå
mened. Fråga tillika huruvida förhörsledare ägt giva angivare löfte att ej yppa dennes
angivelse ....................................................................

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Enligt 24 kap. 3 § RB må ej den som är under 18 år häktas, med mindre det är

uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas. Fråga om behovet av åtgärder
för att möjliggöra att sådan övervakning skyndsamt kan anordnas, så att häktning
kan undvikas ................................................................

2) Fråga huruvida offentlig försvarare, som förordnats under förundersökning och som

under en följd av år biträtt den tilltalade under en mycket omfattande brottsutredning
och för vilken den tilltalade hade förtroende, bort — för att möjliggöra huvudförhandling
inom rimlig tid efter brottsutredningens avslutande — entledigas på
grund av att han av andra försvararuppdrag var under lång tid förhindrad att biträda
vid huvudförhandling eller om huvudförhandlingen bort uppskjutas för att undvika
byte av försvarare............................................................

3) Upprättad plan för huvudförhandling i vidlyftigt brottmål har icke kunnat följas på

grund av att förhören blivit mera tidsödande än som beräknats. Fråga om vilka åtgärder
som böra vidtagas i ett dylikt läge och om sessionstiderna på grund därav fått
utsträckas över sex timmar. Tillika spörsmål om förutsättningar förelegat att låta
part avträda under förhör med medparter och vittnen och om tillvägagångssättet vid
återgivandet av utsaga, som avgivits under parts frånvaro. Vidare frågor om hur
följdmål böra kumuleras med huvudmål och om betydelsen av att nämndemän under
kortare stunder av huvudförhandling varit frånvarande ..........................

4) Dröjsmål med verkställande av sinnesundersökning i brottmål ....................

5) B. som undergick förvar!ngssträff och som i samband med permission begick grova

brott har i närmare 8 månader under förundersökningen och målets handläggning vid
domstol förvarats å anstalt utanför säkerhetsgruppen. Förundersökningen och handläggningen
vid domstol har, oaktat B. icke var häktad, ansetts böra ske med största
skyndsamhet och med förtur. Tillika spörsmål om domstolen ägt dröja med utfärdande
av stämning och förordnande av försvarare till dess dagen för huvudförhandling kunde
bestämmas. Fråga om B. bort förflyttas till säkerhetsanstalt tidigare än som skedde.
Jämväl fråga om betydelsen av förundersökningsledningens önskemål beträffande anstaltsplacering
och besöksförbud under utredningstiden ..........................

6) Vid förundersökning skall den, som skäligen misstankes för brott, underrättas om

misstanken när han höres. Med vilken noggrannhet bör brottet beskrivas i sådan underrättelse?
..................................................................

7) Åklagare har — i syfte att förekomma att vittne vid polisutredning skulle avhålla sig
från att lämna uppgifter rörande bedrägeribrott, begånget av annan — förklarat sig ej
komma att vidtaga åtgärd mot vittnet för den händelse uppgifterna skulle innebära

100

att vittnet gjort sig skyldig till deklarationsbrott. Fråga om tillbörligheten av en dylik
förklaring ................................................................... ng

8) Fråga huruvida förutsättningar för hämtning till förhör förelegat i vissa fall. Spörsmål
även om andra föreskrifter beträffande förhör under förundersökning — rörande förhörs
längd, avbrott för vila och måltid m. m. — blivit vederbörligen iakttagna..... 120

Ö) Vissa vid förundersökning hörda vittnen har i förundersökningsprotokollet betecknats
såsom A., B., C. etc. Vid delgivning av protokollet enligt 23 kap. 18 § RB med de
tilltalade och deras försvarare fogades icke uppgift om vittnenas namn och adress.
Förfarandet ansågs felaktigt .................................................. 128

10) Kvinna, som av en man dödats på öppen gata, hade vid flera tillfällen till polisen

anmält övergrepp och hot från mannens sida och senast dagen före mordet begärt
hjälp, enär hon kände sig hotad. Fråga om polisen försummat att lämna av omständigheterna
påkallat skydd och om gällande lagbestämmelser ge polis och åklagare tillräckliga
möjligheter att ingripa vid hot ........................................ 133

11) Stadsfogde har lämnat den, mot vilken vräkningsdom meddelats, anstånd med verk ställighet

av domen under längre tid än lagen medger. Fråga huruvida stadsfogden
varit befogad härtill på grund av ömmande skäl och huruvida avsaknad av annan
bostad inneburit sådan nödsituation, som medfört hinder för verkställighet ........ 146

12) Fråga om utmätningsman äger uppställa såsom villkor för utmätning i gäldenär till kommande

överskjutande skatt att borgenären lämnar uppgift om numret på gäldenärens
debetsedel. Tillika fråga om lokal skattemyndighet är skyldig utlämna debetsedelns
nummer, innan debiteringslängden färdigställts .......................... 153

13) Äger utmätningsman — om borgenärens räntefordran enligt viss exekutionstitel icke

preciserats annat än genom angivande av räntefot, kapitalbelopp och erforderliga tidsuppgifter
— för verkställighet kräva att borgenären gör uträkningen? ............. 158

14) Fråga huruvida domstol ägt underlåta att vid huvudförhandling i mål om enskilt åtal

självmant höra målsäganden, vilken kallats att personligen infinna sig. Tillika fråga
vid vilken tidpunkt under huvudförhandlingen ett av de tilltalade påkallat förhör
med målsäganden skulle äga rum .............................................. 164

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning om utfärdande av anvisningar till ledning för polispersonal rörande

omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer i
syfte att dessa skola få den behandling deras tillstånd kräver ..................... 170

2) Nöjdförklaring och därmed straffverkställighetens början har fördröjts på grund av

bl. a. försenad expediering av dom. Framställning om nåd för deu dömde......... 176

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

Domstolsväsendet

1) Om förordnanden för tingsnotarie att handlägga s. k. A-mål ...................... 179

2) Fråga huruvida en domare, som utom tjänsten deltagit såsom part i rättegångslik nande

förfarande, gjort sig skyldig till otillbörliga uttalanden och åtgärder av sådan
art att de — oaktat han uppträtt som privatman — kunde anses innefatta åsidosättande
av tjänsteplikt.......................................................... Igl

3) Fråga om ändring av bestämmelserna angående ordningen för nedsättande av full följdsavgift

m. m........................................................... Igg

4) Om tillämpningen av 17 kap. 9 § fjärde stycket RB i mål om omyndighetsförklaring 187

5) Fråga om 8 § tredje stycket lagen om fri rättegång.............................. 188

6) Om handläggningen av vårdnadsfråga som domstol av förbiseende underlåtit att pröva

i samband med äktenskapsskillnadsmåls avgörande .............................. 190

7) Kan domstol — efter det att mål om rattonykterhet slutligt avgjorts — till prövning
upptaga yrkande om förverkande av spritdrycker som vid gripandet påträffats hos

den dömde och då beslagtagits ................................................ 191

8) Fråga om bedömning av åklagares i jaktmål framställda yrkande om förverkande av

och ersättning för älgkött när de tilltalade dömas allenast för häleri .............. 192

9) Dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål och med förordnande av offentlig

försvarare ............................................................... 193

10) Bör i mål, där förvaring kan ifrågakomma, den omständigheten att den tilltalade

bestrider åtalet föranleda att huvudförhandling måste hållas innan intemeringsnämndens
yttrande inhämtas? ......................................................

11) Om förutsättningarna för ansvar för s. k. smitning enligt 5 § trafikbrottslagen......

12) I brottmål uppkommen fråga huruvida i visst fall 17 § 3 mom. eller 19 § 2 mom.

vägtrafikförordningen var tillämplig ............................................

13) Vissa spörsmål rörande testamentsvittnesförhör ..................................

14) Smärre fel och brister vid handläggningen av mål och ärenden ...................

196

199

201

203

205

Å klagarväsendet

15) Fråga om vid förundersökningsprotokolls utformning vissa förhörsutsagor bort redovisas
i sin helhet .............................................................

16) Tillämpningen av 23 kap. 18 § RB ............................................

17) Om skyndsamhet vid förundersökning och åtals väckande i mål mot unga lagöverträdare
......................................................................

18) Fråga — i fall där åtal ej väckts — om åklagares tystnadsplikt beträffande från bank

erhållen upplysning om enskilds förhållande till banken ..........................

19) Bör talan om förvandling av böter anställas mot den som såsom straffriförklarad är

intagen på sinnessjukhus? .....................................................

20) Dröjsmål med behandling av strafförelägganden..........*.......................

212

215

217

218

219

221

Exekutionsväsendet

21) Utmätning av gäldenärs gods bör, oavsett att det tidigare tagits i mät, ske där godset

finnes .......................................................................

22) Vissa frågor beträffande anstånd i utmätnings- och handräckningsärenden..........

23) Om samordning av utmätning för skatter och utmätning för enskild gäld..........

24) Fråga om indrivning av böter vid tidpunkt då förvaringsstraff förekommer till verkställighet
....................................................................

25) Utmätningsmans förfarande med check som — innan lagakraftägande utsökningstitel

förelåg — lämnats såsom gäldbetalning i utmätningsärende .......................

26) Spörsmål rörande avfattningen av utslag i handräclcningsmål......................

222

223

226

227

229

230

Fångvården

27) Om anstaltsplacering för förvaringsfånge under tid då förundersökning och lagföring

för nya brott pågår .......................................................... 230

28) Handläggningen av ärenden om uppskov med verkställighet av frihetsstraff........ 234

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenhet

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1) Kyrkoherde har genom att vid högmässa inställa kollekt, som enligt föreskrift^ av

Kungl. Maj:t skulle upptagas vid tillfället, åsidosatt vad som författningsenligt alåg
honom. Fråga om förfarandet kunde anses ursäktligt på grund av samvetsskäl .... 236

2) Felaktigt förfarande av landsfiskal genom att — sedan barnavårdsnämnd utfärdat

arbetsföreläggande för försörjningspliktig — låta förpassa denne till arbetshem utan
att förvissa sig om att nämnden beslutat begära handräckning och utan att pröva huruvida
i övrigt laga förutsättningar för handräckning förelågo. Tillika bl. a. underlåtenhet
av barnavårdsnämnden att bereda den försörjningspliktige tillfälle yttra sig före
beslutet om arbetsföreläggande ävensom felaktigt förfarande av tjänsteman hos nämnden
att själv hos polisen påkalla handräckning för beslutets verkställighet ........ 251

3) Barnavårdsnämnd har förordnat att B., som försummat fullgöra underhållsskyldighet,
skulle intagas på arbetshem. Polishandräckning lämnades, oaktat B. några dagar tidigare
erlagt 600 kronor i underhållsbidrag. Nämndens ordförande har fällts till ansvar
för försummelse att före förordnandet bereda B. tillfälle att yttra sig i saken och för
att — utan att nämnden beslutat därom — ha begärt dels polishandräckning, dels
ock, sedan B. permitterats, återintagning. Tillika åtal mot en förste polisassistent för

att han låtit förpassa B. till arbetshemmet, ehuru assistenten icke ägde befogenhet att
besluta härom ................................................................ 279

4) Sedan barnavårdsnämnd beslutat att för skyddsuppfostran omhändertaga en för brott

åtalad yngling och att placera honom i ungdomsvårdsskola samt domstol därefter
sakerförklarat ynglingen samt förordnat att ynglingen skulle överlämnas till nämnden
för hans omhändertagande för skyddsuppfostran — därvid domstolen uttalade att
lämpligaste vårdformen vore ynglingens placering på ungdomsvårdsskola — har en
hos nämnden anställd socialvårdschef dels i strid mot nämndens beslut föranstaltat
om ynglingens placering i enskilt hem, dels till ordföranden i nämnden lämnat felaktig
uppgift att domstolen icke hade något att erinra mot dylik placering............. 302

5) Felaktigt förfarande av distriktstandläkare genom att utan giltigt skäl avvisa begäran

om behandling för akuta tandbesvär ........................................... 322

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Klagomål över att arbetsmarknadsstyrelsen i anledning av ökad arbetslöshet inom

musikerfacket funnit en restriktivare prövning av frågor om arbetstillstånd för utländska
musiker nödvändig. Tillika fråga huruvida beviljande av arbetstillstånd må
göras beroende av om vederbörande utlänning fullgjort åtagna ekonomiska förpliktelser
gentemot svensk fackförening .............................................. 325

2) Länsstyrelse har medgivit uppförande av byggnad inom område, som omfattas av

strandlagsförbud. Byggnaden uppfördes emellertid väsentligt närmare stranden än
medgivandet avsåg. Fråga om länsstyrelsen bort medverka till att byggnaden fick
kvarstå på sin plats. — Sedan riksdagsman i framställning till Kungl. Maj.t kritiserat
länsstyrelsen för dess befattning med saken, har länsstyrelsen — i syfte att motverka
kritiken — med anlitande av tjänstebrevsrätten till länets förtroendemän utsänt
framställningen och sin i saken avgivna förklaring. Har tjänstebrevsrätten fått användas
på nämnda sätt?.......................................................... 335

3) Ma hänsyn tagas till utrikespolitiska förhållanden vid filmcensurens prövning av fråga

om film kan verka förråande eller skadligt upphetsande? ......................... 352

4) Fråga om trafikkort — som ej kan återkallas interimistiskt — må återkallas i sam band

med beslut om interimistisk återkallelse av körkort. Tillika spörsmål om tillräckliga
skäl förelegat för beslut om interimistisk körkortsåterkallelse. Vid delgivning av
sådant beslut — liksom av beslut om slutlig återkallelse — bör avskrift av beslutet
tillställas vederbörande ....................................................... 35g

5) En 16-årig flicka har mot föräldrarnas önskan sammanflyttat med en kriminellt be lastad

man, som kunde befaras menligt påverka hennes sociala utveckling. Fråga huruvida
da flickan ej gjort sig skyldig till brott eller i övrigt uppträtt asocialt —
barnavårdsnämnd ägt att med tvångsåtgärd ingripa för att bryta förbindelsen. Tillika
bl. a. erinringar mot utredningsförfarandet i ärende angående omhändertagande för
samhällsvård ............................................................... 3gg

6) Fråga om osedvanligt långt utdragen skatteprocess rörande rätt till avdrag för rese kostnader

kunde läggas vederbörande taxeringsintendent till last såsom fel eller försummelse.
Tillika fråga om tillräckliga skäl förelegat att hos regeringsrätten fullfölja
talan mot kammarrättens utslag ............................................... 3gg

7) Prövningsnämnds protokoll böra icke avfattas på sätt som är ägnat att ge intrycket

att taxeringsintendenten har ett avgörande inflytande på prövningsnämndens beslut 385

8) Sedan medlemmarna i en skoltidningsredaktion avtalat med rektor att denne före
tryckningen skulle för rådgivning granska allt material i tidningen, har en av redaktionsmedlemmarna
— tillika tidningens utgivare — utan att underrätta rektor eller
sina redaktionskamrater infört i tidningen bl. a. en artikel, som ansetts anstötlig.

Fråga huruvida — med hänsyn till tryckfrihetsförordningens bestämmelser — utgivaren
härigenom gjort sig skyldig till avtalsbrott eller om han eljest förfarit på sätt,

som kunde motivera sänkning av hans uppförandevitsord ........................ 387

Fråga om kyrkoråd, pa grund av aliggande att vaka över att kyrklig tvedräkt och
söndring såvitt möjligt förhindrades, ägt göra kyrkvärd, tillika ledamot av kyrkorådet,
allvarliga föreställningar och meddela honom varning ...................... 402

10) Länsstyrelse har, i samband med meddelande av förbud mot att utan tillstånd av
länsstyrelsen ansluta ny enskild utfart till viss sträcka av allmän väg, förordnat
— utan stöd av lag — att åtgärder beträffande å nämnda vägsträcka befintliga
enskilda anslutningsvägar icke finge vidtagas på sådant sätt, att trafiksäkerheten försämrades.
Under hänvisning till det meddelade utfartsförbudet har tillstånd vägrats

till avstyckning av område, från vilket en ägoväg fanns till den allmänna vagen.
Ehuru länsstyrelsens förordnande icke innefattade hinder att använda ägovagen såsom
utfart, har erinran icke ansetts kunna riktas mot beslutet att vägra tillstånd till
avstyckningen, eftersom ägovägens nyttjande såsom utfart medförde risker ur trafiksäkerhetssynpunkt
..........................................................

11) Lantbruksdirektör har ansetts ha förfarit felaktigt genom underlåtenhet att vid hand läggning

i lantbruksnämnd av fråga om försäljning till viss person av en av nämnden
i rationaliseringssyfte förvärvad fastighet underrätta nämnden att även annan person
anmält intresse att förvärva fastigheten i kompletteringssyfte .....................

12) På begäran av socialnämnd har polis, utan stöd av lag och utan att polischefen med delat

beslut härom, lämnat handräckning för att inställa en person för forhor infor
nämnden. Fråga om polischefen, som på grund av tjänsteresa icke hade någon befattning
med saken, kunde göras ansvarig på grund av bristfällig handläggnmgsordnmg
på landsfiskalskontoret .....................................................

13) Tjänsteman hos socialnämnd har utom tjänsten efterforskat viss persons antecedentia.

Fråga om detta kunde anses oförenligt med beskaffenheten av tjänsten............

14) I meddelande till kommunala befattningshavare har kommunalnämnd förklarat att
uttalanden till pressen i kommunala angelägenheter av vikt icke finge goras utan att
dessförinnan kontakt tagits antingen med nämndens ordförande eller med kommunaldirektören.
Meddelandet har ansetts stå i strid med tryckfrihetsförordningens anony -

mitetsregler ..................................................................

15) Innefatta tryckfrihetsförordningens regler om anonymitetsskydd hinder för ämbetsverk
att föreskriva skyldighet för verkets befattningshavare att underrätta verkets pressombudsman
om kontakt med nyhetsförmedlare? Tillika fråga om befattningshavare
äger lämna utomstående upplysning om verkets väntade inställning till ännu icke

avgjort ärende ...............................................................

16) Fråga om polischef gjort sig skyldig till fel genom att efterforska vem som lämnat

pressen meddelande om vissa förhållanden. Tillika fråga om polischef sedan . an
anmälts för tjänstefel och anmälningen blivit föremål för utredning obehorigen
påverkat underordnade polismän, som hörts vid utredningen, att ändra små därvid
lämnade uppgifter ............................................................

17) Statskontoret har till annan myndighet överlämnat en inom verket utarbetad, stenci lerad

rapport, innan densamma justerats. Fråga om överlämnandet medfört att rapporten
blivit att anse såsom allmän handling tillgänglig för envar..................

18) Fråga om postverket ägt vägra att utlämna uppgift om vilken tjänsteman som tjänstgjort
vid visst tillfälle ........................................................

19) Till polisen anmäldes att bråk förekom i viss lägenhet. Fråga om polismyndigheten

förfarit felaktigt genom att vägra att till innehavaren av lägenheten utlamna upplysning
om vem som gjort anmälningen ........................................

20) Fråga om statlig myndighet äger att i anledning av innehållet i en artikel, som för fattats

av en underordnad befattningshavare inom verket och som mtagits i en
periodisk tidskrift med angivande av författarens namn, infordra upplysningar från
tjänstemannen rörande vissa i artikeln uppgivna missförhållanden mom myndighetens
verksamhetsområde ...........................................................

21) Fråga om handlingar som av medicinalstyrelsens chef översänts till departementschef
för att tjäna till ledning vid besvarande av interpellation voro att anse sasom allmänna
handlingar, vilka envar ägde taga del av såväl i medicinalstyrelsen som i de -

partementet ..................................................................

22) Fråga om omfånget av den i 67 § utlänningslagen stadgade skyldigheten för utlänning
att vid bl. a. förvisning gälda kostnaden för sin befordran till den ort dit han sandes
genom myndighets försorg. Tillika fråga — då å fångvårdsanstalt intagen person efter
frigivningen skall förvisas ur riket — om rätt för kronan att å s. k. besparade medel,
som för den intagnes räkning innestå å anstalten, avräkna dylik kostnad ..........

409

412

417

422

424

427

431

444

445

447

450

453

464

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning om allmän översyn av bestämmelserna rörande rätten för statstjänstemän
att inneha bisysslor ......................................................

2) Framställning angående behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande

inom polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer
utan personellt samröre med enskilda organ ..............................

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

1) Fråga om tillämpning av 30 § länsstyrelseinstruktionen . ........................ 53 j

2) Ärende rörande utvisning av den, som hålles i förvar, bör handläggas med skyndsamhet.
Tillika fråga om utgångspunkt för återreseförbud ........................ 533

3) Dröjsmål med omhändertagande och återkallelse av körkort i anledning av rattfylleri
m. m.................................................. ggg

4) Felaktiga beslut om varning av körkortsinnehavare .............................. 537

5) Varning enligt barnavårdslagen....................................... 540

6) Delgivning av barnavårdsnämnds utredning i bamavårdsärenden .................. 544

7) Obehöriga skäl för avslag a framställning om dispens från byggnadsförbud ........ 545

8) Fråga om polisens befogenhet att omhändertaga och kvarhålla alkoholmissbrukare,

som misstänkes vara farlig..................................... 543

9) Polishandräckning för hämtning av skolelev, som uteblivit från undervisningen .... 552

10) Fråga huruvida poliseskort kunnat lämnas med stöd av 1 § allmänna polisinstruk Uonen

...... 553

11) Fråga om polismyndighet ägt ge tillstånd till sådan utvidgning av lotteri att insatserna

dangenom överstego 5 000 kronor.............................................. 555

12) Spörsmål rörande kontroll av lottsedlar och tillståndsgivande myndighets åtgärder,

när efter försäljnings påbörjande upptäckes att lottsedlarna äro av otillfredsställande
beskaffenhet ...................................... > 550

13) Vapenförordningen .......................................... ggg

14) Underlåtenhet att uppvisa hotelliggare...................................... 559

15) Förfarandet i taxeringsnämnd........... 559

16) Förfarandet i provningsnämnd................................... 5^

17) Beivrandet av deklarationsförsummelser ............................. 5g7

18) Frågor rörande handläggningen av ärenden rörande utdömande av taxeringsviten

lilhka fråga om beslut, varigenom vite utdömts, kan återkallas av länsstyrelsen .... 569

19) Fråga om medlingsförfarande enligt giftermålsbalken avslutats .................. 574

Bilaga

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
frän justitieombudsmannen före den 1 januari 1963 och vari under år 1963 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling ...................... 575

Till RIKSDAGEN

J ämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1963.

Härvid får jag till en början meddela att jag begagnat mig av semester
under tiderna den 22—den 31 mars, den 4—den 30 september, den 27
november och den 9 december 1963 samt åtnjutit ledighet för utförande av
mig anförtrott offentligt uppdrag under tiderna den 21—den 26 januari,
den 20—den 25 maj och den 17—den 21 juni 1963. Under nämnda tider
har min av riksdagen utsedde ställföreträdare, hovrättsrådet Holger Nordqvist,
förestått ämbetet. För att få tillfälle att ägna erforderlig tid åt de ur
principiell synpunkt viktigaste ärendena och för att nedbringa förefintlig
arbetsbalans har jag vidare med stöd av 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän uppdragit åt Nordqvist att under tiderna den
1—den 21 mars, den 1 april—den 19 maj, den 26 maj den 16 juni, den
22 och den 23 juni, den 6—den 21 juli, den 12 augusti—den 3 september
samt under oktober, november och december månader 1963 med undantag
för de två förut omnämnda dagar, under vilka jag begagnade mig av semester,
förrätta å ämbetet ankommande göromål med avseende å ärenden,
vilkas avgörande jag icke själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen ha följande förändringar
inträffat under år 1963: Sedan byråchefen C. G. Blomqvist från
och med den 1 maj 1963 förordnats till kammarrättsråd, förordnades länsassessorn
Karl-Gustaf Hjelmqwist att från och med den 16 juli 1963 vara
byråchef vid JO-expeditionen. Att tillsvidare upprätthålla en nyinrättad
byråchefstjänst (i lönegrad Br 2) vid JO-expeditionen förordnades från och
med den 1 september 1963 avdelningsdirektören vid byggnadsstyrelsen
Olof Cederstrand. — Efter framställning av mig beslöt riksdagens delegerade
den 11 juli 1963 att byråcheferna N. Mannerfelts och Hjelmqwists
byråchefstjänster skulle vara placerade i lönegrad Br 3.

1* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1964 års riksdag

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1963 års riksdag uppgick
antalet av de år 1962 till år 1963 balanserade, under handläggning

härstädes varande ärendena till .............................. 385

Antalet under år 1963 diarieförda ärenden har uppgått till 1 423
(mot 1 178 under år 1962 och 1 101 under år 1961). Av dessa avsågo
27 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 396 under

år 1963 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål .......................................... 1 224

på grund av tidningsartiklar................................ 16

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s eget

initiativ ............................................... 156

Summa balanserade och inkomna ärenden.................... 1 781

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1968 diarieförda ärendena1

V erksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) . .	166	75	241
Åklagarväsendet ................	89	19	108
Polisväsendet: brottmål..............	128	6	134
andra polisiära ärenden ..........	66	13	79
Exekutionsväsendet .......................	48	7	55
Fångvården ............................	144	2	146
Medicinalväsendet: sinnessjukvården ............	102	—	102
i övrigt ....................	30	1	31
Nykterhetsvården .....................	14	4	18
Barna- och ungdomsvården .................	40	10	50
Byggnadsväsendet.....................	18	1	19
Hyresregleringen ..................	9	_	9
Lantmäteriet .......................	14	_	14
Skolväsendet ...........................	35	1	36
Taxeringsväsendet....................	45	8	53
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden
än de ovan nämnda)
centrala statliga verk och nämnder..........	70	3	73
länsstyrelser .............................	38	16	54
andra lokala organ ....................	55	1	56
Statens affärsdrivande verk ..........	17	_	17
Kyrkliga myndigheter .............	14	5	19
Kommunala myndigheter (i övrigt)........	81	—	81
Kungl. Maj it i statsrådet och riksdagen .....	6		6
Enskilda sammanslutningar och personer.....	59	__	59
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.........	65	—	65

1) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

6)
7)
B)

10)

11)

Av ovan omnämnda 1 781 ärenden ha under år 1963:

till annan myndighet överlämnats.........................

såsom återkallade avskrivits...............• • ''............

utan åtgärd avskrivits..................... • ■ ......

efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits.....................................

till åtal hänvisats (4 åtal i 6 ärenden)......................

hänvisats till disciplinär bestraffning i ett fall ... . ............

föranlett 5 framställningar till Kungl. Maj:t (i 14 ärenden) ....

föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd......

och äro vid 1963 års slut: . _ .

i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande........_.............. • • .........

i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande......

på prövning beroende....................................

Summa

287

746

275

152

237

1 781

De fyra under år 1963 beslutade atalen ha riktats

1) mot en kriminalassistent för ärekränkning och otillbörliga yttranden
mot utlänningar vid handläggningen av tjänsteärenden;

2) mot en kyrkoherde för inställande av anbefalld kollekt till diakonistyrelsen; 3)

mot en rådman för dröjsmål med utfärdande av stämningar i brottmål;
samt

4) mot en landshövding, en landssekreterare och en landsfogde för försummelser
med avseende a viss beredskapsplanläggning.

Vidare har åtgärd i disciplinär väg vidtagits mot en distriktstandläkare
för försummelse att lämna tandvård.

De under året till Kungl. Maj:t avlåtna fem framställningarna ha avsett

1) begäran om allmän översyn av bestämmelserna rörande rätten för
statstjänstemän att inneha bisysslor;

2) utfärdande av anvisningar till ledning för polispersonal rörande omhändertagande,
förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade
personer i syfte att dessa skola få den behandling deras tillstånd kräver;

3) nåd för mekanikern B.I.A. Carlström;

4) behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom
polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer
utan personellt samröre med enskilda organ; samt

5) fråga om ersättning till finsk medborgare, som förvisats ur riket, för
vad som av honom tillkommande besparade medel, intjänta under straffverkställighet,
tagits i anspråk för att gälda förpassningskostnader vid förvisningen
(se s. 478).

Sedan Kungl. Maj:t berett mig tillfälle att avgiva utlåtande över författningsutredningens
förslag till riksdagsordning, har jag, såvitt angår 5
kap. 11 § i förslaget, den 6 december 1963 avgivit det utlåtandet, att jag
icke funnit anledning till erinran mot nämnda bestämmelse.

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
\id prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, ha
handlingarna i ett flertal ärenden överlämnats till vederbörande departementschef
eller pågående utredningar för kännedom.

Under år 1963 har jag för inspektion besökt
länsstyrelsen i Värmlands län,

lantbruksnämnden, länsbostadsnämnden och vägförvaltningen i samma
län,

domkapitlet och stiftsnämnden i Karlstads stift,

rådhusrätten i Karlstad samt Livgedingets och Stockholms läns västra
domsagor,

landsfogden i Värmlands län, stadsfiskalen i Karlstad samt landsfiskalerna
i Torsby, Ekshärads, Hagfors och Munkfors distrikt,
poliskammaren, stadsfogden och uppbördsverket i Karlstad,
bamavards- och nykterhetsnämnderna i Karlstad och Kristinehamn,
häradsskrivama i Mellansysslets och Karlstads distrikt,
distriktslantmätarna i Karlstads västra och östra distrikt, samt
fångvårdsanstalten i Karlstad.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Nordqvist har inspekterat
rådhusrätten i Västerås,

Västmanlands mellersta, västra och östra domsagor,
stadsfiskalen i Västerås samt landsfiskalerna i Siende, Fagersta, Norbergs
och Sala distrikt,

fångvårdsanstalten i Tillberga samt
Salberga sjukhus.

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
klagomål under år 1963 nått rekordsiffran 1 224 mot 960 under 1962 och
983 under 1961. Antalet ärenden som upptagits på JO:s initiativ har uppgått
till 172 mot 203 under 1962 och 97 under år 1961. Hela antalet nya
ärenden har under år 1963 uppgått till sammanlagt 1 396 mot 1 163 under
1962 och 1 080 under år 1961. Under år 1963 ha, på sätt framgår av den
lämnade redogörelsen, avgjorts 1 351 ärenden mot 1 056 under 1962 och
1 042 under år 1961. Härigenom har antalet vid årsskiftet 1963/64 balanserade
ärenden stigit till 430 mot 385 vid slutet av år 1962 och 278 vid årsskiftet
1961/62. Av de till år 1964 balanserade 430 ärendena ha 60 inkommit
före år 1963. Motsvarande siffra vid föregående årsskifte var 68.

Balansen har således stigit med ytterligare 45 ärenden. Att balansen, trots
ökningen av antalet avgjorda mål, stigit har sin grund, förutom i den stora
ökningen av antalet klagomål, främst däri att vissa av de handlagda ärendena
varit i alldeles ovanligt hög grad arbetskrävande. Utredning genom
förhör i ett enda. ännu icke avgjort ärende har sysselsatt 2 å 3 jurister vid

expeditionen i omkring fem veckor. Den förut omnämnda framställningen
om tjänstemännens bisysslor band en befattningshavare i flera månader.
Även andra tillfälliga förhållanden ha inverkat.

Riksdagen har under år 1963 beslutat vissa åtgärder för att bemästra de
senaste årens ständiga ökning av arbetsbördan. Riksdagen har således medgivit,
att ämbetet må genom anlitande av ställföreträdaren vara dubblerat
under 9 månader mot tidigare 6. Vidare har en byrachefstjänst för förvaltningsärenden
nyinrättats. Dessa reformer ha emellertid under det gångna
året kunnat utnyttjas endast i mindre utsträckning men torde komma att
återspegla sig i arbetsresultatet för år 1964. Pa grund härav och då personalförhållandena
för detta år te sig ljusare än på länge, har jag förhoppningar
att arbetsbalansen skall kunna nedbringas.

Även om dessa förhoppningar komma att infrias, måste emellertid ifrågasättas
om icke ökningen av antalet klagomål — antalet har nu mer än
fördubblats sedan jag år 1956 tillträdde ämbetet — nödvändiggör en uppdelning
av JO-ämbetet. Prövningen av klagomålen tar nämligen sä mycken
tid i anspråk, att tillfälle till inspektioner icke står till buds i den utsträckning
som erfordras. Riksdagen har också under ar 1963 tagit initiativ till
en utredning om ombudsmannaämbetenas framtida organisation och verksamhetsformer.
Denna utredning — 1963 års JO-utredning — har nyligen
påbörjat sitt arbete. Vad utredningen kan leda till kan visserligen icke förutses.
Det synes dock som om klagofrekvensen och behovet av en utökad
inspektionsverksamhet närmast föranleda till en uppdelning av ämbetet.
Om detta blir utredningens förslag, framstår det med hänsyn till arbetsförhållandena
såsom i hög grad önskvärt att detsamma skyndsamt genomföres.

En ökning av antalet ombudsmän förutsätter emellertid ändringar i nuvarande
regeringsform. För att omorganisationen skall kunna genomföras
inom rimlig tid, synas ändringarna i regeringsformen böra beslutas av 1964
års riksdag. Det var därför min avsikt att framlägga förslag härom. Samma
tanke har emellertid upptagits även av JO-utredningen, varför jag saknar
anledning att själv framlägga förslag till erforderliga grundlagsändringar.
Mina synpunkter i denna fråga kommer jag, sedan tillfälle beretts mig att
yttra mig över utredningens förslag härom, att framföra i särskilt utlåtande
till Kungl. Maj:t.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1963 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

V . ■. / : i

tf iil-V r

it i 4 i i

; t

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagaroch
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal

1. Underlåtenhet av tuilfiskal att såsom åklagare ingripa för att
förhindra vittne att begå mened. Fråga tillika huruvida förhörsledare
ägt giva angivare löfte att ej yppa dennes angive se

Den 17 mars 1961 blev statslöse försäljaren Czeslaw Antoni Skiba från
Stockholm av tullspaningspersonal från Östra kustdistriktet gripen sasom
misstänkt för varusmuggling. Skiba innehade vid tillfallet en port o j,
vilken visade sig innehålla ett flertal guldtackor. Vid en senare samma dag
företagen husrannsakan hos Skibas fästmö påträffades två portföljer den
ena innehållande ett stort antal guldmynt och den andra utländsk valuta.
I samband med husrannsakningen greps belgiske medborgaren David Jacques
Birnbaum från Bryssel såsom misstänkt för varusmuggling. De uppkomna
misstankarna inneburo i huvudsak, att Birnbaum for Skibas räkning olovligen
infört guldtackorna och guldmynten till Sverige och att den utländska
valuta som påträffats utgjorde vederlag för guldet.

Förundersökningen rörande de misstänkta brotten leddes av tullfiskalen
i Stockholm Jacob Håkanson. Såsom förhörsledare under förundersökningen
tjänstgjorde främst tullkontrollören Nils Gunnar Wide och kammarsknvaren
Rolf Sixten Hagenius. Förundersökningsprotokollet upprättades av

Wide

Sedan förundersökningen avslutats, väckte Håkanson den 27 april 1961
vid Stockholms rådhusrätt, trettonde avdelningen, åtal mot Skiba för anstiftan
av grov varusmuggling, för valutabrott och för olovlig befattning
med smuggelgods samt mot Birnbaum för grov varusmuggling. Håkanson
förde ansvarstalan i sin egenskap av tuilfiskal och, i vad angick valutabrottet,
såsom allmän åklagare på grund av ett utav riksåklagarämbetet härom

utfärdat förordnande. .

Huvudförhandling i målet hölls inför rådhusrätten vissa dagar i maj 1961.

Därvid ä"de vittnesförhör rum med bland andra köpmannen User Klein
och nyssnämnde tullkontrollören Wide. Enligt vad Klein sedermera erkänt
gjorde han sig skyldig till mened vid ett vittnesförhör som hölls den 6 maj
1961. Vid detta förhör förnekade nämligen Klein bland annat, att han före

gripandet av Skiba den 17 mars 1961 haft några samtal med Skiba angående
guldaffärer. Sedermera medgav han emellertid, att han haft dylika
samtal med Skiba och att de avsett just olovligt införande till riket av det
guldparti varom fråga var i målet. Ytterligare framkom, att Klein redan
innan Skiba greps underrättat Wide om det förestående smugglingsförsöket,
varvid Klein av Wide utverkat tysthetslöfte i vad angick Kleins roll såsom
angivare i saken. Vid vittnesförhör, som hölls med Wide den 4 och 6 maj,
yppade denne ej, att Klein lämnat honom upplysningar om den planerade
smugglingen. Kleins förehavanden i berört avseende klarlades dock i huvudsak
vid vittnesförhör med Klein och Wide, vilka ägde rum inför rådhusrätten
den 13 maj 1961.

I vissa tidningsartiklar förekommo under maj månad 1961 uppgifter, som
tydde på att man från tullens sida — för att skydda Klein från att bli utpekad
såsom angivare — skulle ha intagit oriktiga eller ofullständiga uppgifter
i förundersökningshandlingama i målet och att vid vittnesförhör med
Klein och Wide lämnats uppgifter, som icke motsvarade de verkliga förhållandena.
Med anledning därav begärde tjänstförrättande JO Nordqvist,
att Håkanson skulle inkomma med upplysningar i saken.

Håkanson inkom den 5 juni 1961 med en skrift jämte åtskilliga bilagor.
Efter vad sålunda förekommit begärde jag, att statsåklagaren i Stockholm
skulle verkställa utredning i ärendet samt inkomma med eget yttrande.

Från statsåklagaren Martin Lundqvist inkom den 9 april 1962 en den
2 mars 1962 dagtecknad polisrapport samt yttranden av Lundqvist och av
stadsfiskalen Stig Nylund, som å åklagarmyndighetens vägnar lett utredningen.

Genom skrivelse den 14 maj 1962 underrättades Håkanson om att misstanke
förelåg, att han gjort sig skyldig till tjänstefel genom att han under
vittnesförhöret med Klein den 6 maj 1961 underlåtit att vidtaga någon
åtgärd till förhindrande av mened från Kleins sida, ehuru dylik åtgärd från
Håkanson — enligt vad som närmare utvecklades i en till nyssnämnda skrivelse
fogad promemoria — varit påkallad. Därjämte bereddes Håkanson
tillfälle att taga del av vad som under utredningen framkommit samt att
angiva den ytterligare utredning han ansåge önskvärd.

I en den 7 juni 1962 hit inkommen skrift anförde Håkanson under bestridande
av att tjänstefel förelåge ytterligare synpunkter i saken.

Det må anmärkas, att rådhusrätten genom dom den 7 juni 1961 dömde
Skiba för anstiftan av grov varusmuggling och för valutabrott till straffarbete
fyra månader samt Bimbaum för grov varusmuggling likaledes till
straffarbete fyra månader. Sedan Skiba och Bimbaum fullföljt talan mot
domen, fann Svea hovrätt i dom den 12 juli 1962 ej skäl att göra ändring i
rådhusrättens dom i huvudsaken. Skiba fullföljde talan mot hovrättens
dom, men prövningstillstånd beviljades icke.

Beträffande förundersökningen i målet mot Skiba m. fl. avsåg den här -

städes verkställda utredningen särskilt huruvida förundersökningsprotokollet
var missvisande i vad angår anteckningarna om anledningen till ingripandet
mot Skiba, om en hos Klein verkställd husrannsakan var sakligt
motiverad och om ett den 10 april 1961 dagtecknat protokoll över förhör
med Klein var missvisande.

I nu angivna hänseenden framkom under utredningen i huvudsak följande.

En anledning till att från tullpersonalens sida misstankar riktades mot
Skiba var att Klein någon eller några dagar före den 17 mars 1961 — då
Skiba greps — lämnat vissa meddelanden till Wide. Av Kleins uppgifter
framgick i huvudsak följande. Skiba hade vid besök hos Klein den 13 mars
1961 omtalat, att han beställt ett guldparti från Belgien; partiet skulle bestå
av ungefär 10 kg guld i tackor, 1 000 ryska rubel i guld och 200 amerikanska
gulddollarmynt. Partiet skulle enligt Skiba föras till Sverige av en fransman
eller i varje fall fransktalande person. Skiba hade vidare sagt, att han för
betalning av partiet själv hade blott 5 000 dollar och därför önskade lana
ytterligare belopp, bland annat omkring 50 000 kronor av Klein mot säkerhet
i guld. Klein hade då lovat att låna ut denna summa. Emellertid hade
Klein tagit kontakt med Wide, för vilken han berättade vad han fått reda
på. Klein hade därvid begärt, att Wide skulle garantera att Klein icke skulle
bli omnämnd såsom angivare, och Wide hade förklarat, att han på hedersord
ej skulle lämna ut några uppgifter därom. Klein hade vid ifrågavarande
tid varit i kontakt med Wide vid flera tillfällen. På eftermiddagen den 17
mars 1961 hade han per telefon meddelat tullen, att Skiba då var på väg
till Kleins bostad vid Bastugatan med guldet.

Då Skiba sistnämnda dag greps, skedde detta å Bastugatan; det guldparti
som denna dag togs i beslag överensstämde till storlek och innehåll i
stort sett med Kleins nyss återgivna uppgifter i denna del.

Av de uppgifter Wide lämnade vid vittnesförhöret den 13 maj 1961 samt
vid senare polisförhör framgick, att han av Klein fått upplysningar av i
huvudsak den innebörd som ovan upptagits men att han icke i allo kunde
erinra sig vilka av upplysningarna Klein lämnade till honom före Skibas
gripande den 17 mars 1961 och vilka Klein senare lämnat. Wide förklarade
dock, att han före sistnämnda dag av Klein torde ha fått reda på att Skiba
planerade en guldsmuggling, avseende guldmynt och troligen guldtackor,
att Klein därvid lämnat vissa uppgifter om guldkvantiteten, att guldet möjligen
skulle föras till Sverige av en fransktalande man samt att guldet skulle
komma till Stockholm med bil den 17 mars 1961; huruvida Klein redan i
detta sammanhang nämnde, att Skiba velat lana pengar av Klein mot
säkerhet i guld, kunde Wide icke säkert erinra sig. I samband med angivelsen
hade Klein av Wide begärt och erhållit garantier att hans namn ej skulle
röjas.

Av Widcs uppgifter framgick vidare, att tullpersonalen redan före Kleins
angivelse haft vissa misstankar, att Skiba bedrev olovlig varuinförsel, men

att Kleins uppgifter föranlett särskild aktivitet från tullpersonalens sida.
W ide hade dock vid denna tid icke ansett sig kunna vara säker på att Kleins
uppgifter vore riktiga. Den 17 mars 1961 hade tullpersonalen på grund av
de erhållna upplysningarna bedrivit en omfattande spaningsverksamhet i
Stockholm för att bevaka Skiba och efterspana den väntade mannen från
Belgien. Under eftermiddagen samma dag hade Wide fått besked att Skiba
väntades till Bastugatan, men Wide visste icke om den upplysningen härrörde
från Klein. Wide hade varit närvarande, när Skiba greps å Bastugatan.

I förundersökningsprotokollet antecknades inledningsvis, att Skiba vid
nyssnämnt tillfälle visiterats, varvid guldtackorna påträffats, samt att han
gripits, enär han ej nöjaktigt kunnat förklara hur guldet införts till Sverige.
Någon anteckning om att upplysningar från Klein föregått ingripandet mot
Skiba skedde icke, utan såsom anledning till ingripandet antecknades i förundersökningsprotokollet
endast följande.

Visitationen ägde rum, då anledning förekom att. misstänka att Skiba
medförde gods, vilket olovligt införts till riket. Skiba hade då under en
längre tid varit föremål för skuggning och bevakning, enär han mycket ofta
iakttagits besöka fartyg, speciellt polska, i Stockholms hamnar och därvid
nästan utan undantag sökt undandra sig föreskriven tullkontroll. Det hade
i samband därmed framkommit omständigheter, som tydde på att han sysslade
med olovlig såväl in- som utförsel av varor och valutor.

Beträffande förundersökningsprotokollets innehåll i övrigt må nämnas,
att däri ingick även en s. k. skuggningsrapport, innehållande en sammanställning
av tullspaningspersonalens och andra vittnens — dock ej Kleins
— iakttagelser beträffande Skibas förehavanden den 17 mars 1961.

Under förundersökningens gång informerades Håkanson efter hand om
vad som framkommit. Wide omtalade därvid, att det förelegat en angivelse.
Håkanson uppgav under utredningen i JO-ärendet, att det var först på
hans uttryckliga begäran som W7ide omtalat, att det varit Klein som lämnat
upplysningarna och att detta skett under tysthetslöfte från Wides sida.
Håkanson hade ansett detta tysthetslöfte bindande även för sitt eget vidkommande.

Den 25 mars 1961 verkställdes efter förordnande av Håkanson husrannsakan
i Kleins bostad; något beslag skedde icke vid förrättningen, och ej
heller i övrigt framkom något av betydelse för utredningen.

Om anledningen till åtgärden uppgav Håkanson, att han och Wide vid
nämnda tidpunkt hade misstänkt Klein för visst dubbelspel och räknat med
möjligheten att Klein kunde vara delaktig i smuggelbrottet.

Den 10 april 1961 hölls ett förhör med Klein, varvid Hagenius tjänstgjorde
som förhörsledare. I förhörsprotokollet antecknades inledningsvis,
att Skiba när han greps enligt egen uppgift varit på väg att pantsätta guldet
hos en bekant familj, vars namn dock icke nämnts av Skiba, att Kleins
namn och adress funnits antecknade i Skibas anteckningsböcker och att det

■därför kunde förmodas, att det var till Klein Skiba varit på väg. Därefter
antecknades i protokollet vad Klein uppgivit vid tillfället, nämligen i huvudsak
att det icke mellan Skiba och honom varit tal om att Skiba skulle pantsätta
guld hos honom, att han aldrig diskuterat guldaffärer med Skiba och
att det troliga vore att Skiba varit på väg till någon annan.

Wide uppgav om detta förhör följande. Han hade beordrat Hagenius att
hålla förhöret, som varit ett rent rutinförhör, för att få fram ytterligare omständigheter
av värde för utredningen. Han hade icke före förhöret lämnat
Hagenius några fullständiga informationer om Kleins roll i samband med
guldaffären. Kär Wide sedermera sett förhörsprotokollet, hade han ansett
Kleins förnekande av samröre med Skiba vara utan betydelse i saken, eftersom
händelseförloppet ändå var fastställt. Med hänsyn därtill och då Klein
ej från åklagarsidan skulle åberopas som vittne i målet, hade Wide ej tagit
in det nu berörda förhörsprotokollet i förundersökningsprotokollet. Även
andra utsagor, som ej tillförde utredningen nagot av värde, hade lämnats
utanför förundersökningsprotokollet.

Hagenius uppgav beträffande det ifrågavarande förhöret i huvudsak följande.
Han mindes ej med säkerhet i vilken utsträckning han, när han av
Wide fick i uppdrag att hålla förhöret med Klein, blivit informerad beträffande
Kleins uppgifter till Wide. Det hade dock vid denna tid stått fullt
klart för Hagenius, att Klein var angivaren. Hagenius hade emellertid icke
vetat tillräckligt mycket för att kunna vederlägga Kleins vid förhöret lämnade
uppgifter, och han hade därför ansett sig ej kunna underlata att uppteckna
vad Klein uppgav. Han kände ej till varför förhörsprotoKollet ej
intagits i förundersökningsprotokollet.

Håkanson uppgav beträffande det nämnda förhöret följande. Han hade
intet minne av att han i förväg fått reda på att detta förhör skulle hållas.
När han sedermera fått del av protokollet, hade han sett, att Kleins uppgifter
icke överensstämde med vad Wide tidigare berättat om Kleins angivelse.
Han hade ansett, att rådhusrätten borde få del av protokollet, och
hade därför ingivit detta till rätten samtidigt med förundersökningsprotokollet,
dock såvitt han kunde minnas utan några kommentarer. Beträffande
det förhållandet att förhörsprotokollet ej av Wide intagits i förundersökningsprotokollet
förklarade Hakanson, att fråga var om ett s. k. nekandeförhör
— där den hörde förnekat afl kännedom om brottet — och därför
liksom flera andra nekandeförhör lämnats utanför förundersökningsprotokollet.
Håkanson framhöll därjämte, att förhörsprotokollet icke varit falskt
utan återgivit vad Klein anförde vid tillfället.

Vid det till rätten ingivna förundersökningsprotokollet var fogad en
bilaga, innehållande redogörelse för vissa bevis rörande guldsmugglingen;
bilagan var ursprungligen hemligstämplad men blev offentlig genom beslut
av rådhusrätten den 25 maj 19(11. T denna bilaga hade bland annat antecknats,
att uppgifter av konfidentiell natur angående smugglingsföretaget er -

hållits redan flera dagar före den 17 mars 1961 och att dessa uppgifter endast
kunde relateras muntligen.

Beträffande händelseförloppet under rådhusrättens handläggning av målet
framkom, såvitt här är av intresse, följande.

Skibas ståndpunkt i målet innebar i huvudsak, att det guld som han innehaft
vid gripandet icke vore olovligen infört i riket utan hade inköpts av
honom här vid tidigare tillfällen. Han gjorde därvid gällande, att han avsett
att mot säkerhet i detta guldparti låna pengar av Klein för att finansiera
ett kommande inköp av vissa maskiner, avsedda för en av Skiba planerad
guldsmedsrörelse; under förundersökningen hade Skiba ej velat uppgiva av
vem han avsett att låna pengarna. Han hävdade vidare, att han redan före
den 17 mars 1961 — som av åklagaren påstods vara den dag då guldpartiet
kommit till Stockholm — uppvisat en del utav de av honom ägda guldföremålen
för Klein i samband med att han begärde ett lån från denne. Till
styrkande av sina uppgifter åberopade Skiba genom sin offentlige försvarare,
advokaten Olof Persélius, vittnesförhör med Klein samt viss annan
bevisning. Den utländska valuta, som påträffats vid husrannsakningen hos
Skibas fästmö, var enligt Skiba avsedd såsom en förskottsbetalning för vissa
guldvaror, som framdeles skulle legalt levereras från Belgien till Skiba;
medlen skulle av Birnbaum föras till Skibas leverantör i Belgien.

Bimbaum uppgav i målet, att han icke infört några guldvaror till Sverige
samt att hans uppgift blott varit att åt en bekant i Belgien hämta viss
valuta, som skulle överlämnas till honom av Skiba.

Åklagaren aberopade i malet — förutom annan bevisning, bland annat
till styrkande av att Bimbaum infört det beslagtagna guldpartiet från Belgien
— vittnesförhör med Wide.

Vid det vittnesförhör som hölls med Wide den 4 och den 6 maj 1961 fick
denne bl. a. redogöra för de förhållanden som lett till Skibas och Birnbaums
gripande och vidare för omständigheterna i samband med själva gripandet.
Wide uppehöll sig därvid utförligt vid tullpersonalens spaningsarbete och
kontakter med utländska tullmyndigheter, men han lämnade till en början
endast knapphändiga och tämligen obestämda uppgifter om att upplysningskällor
utanför tullen medverkat till spaningsarbetets inriktning; Kleins
namn nämndes icke i detta sammanhang. Senare under förhöret ställdes
dock — främst från försvarets men även från rättens sida — mera direkta
frågor angående tullens upplysningskällor, och det antyddes ganska klart,
att det förmodades ha funnits en angivare. Bland annat ställdes därvid
frågan om Wide fått underrättelse om att Skiba på eftermiddagen den 17
mars 1961 var på väg till Bastugatan. Wide förnekade först detta men förklarade
därpå, att han vägrade besvara frågan, enär han ansåge sig ha tystnadsplikt,
varpå han slutligen medgav att han vetat att Skiba varit på väg
dit. Efter ytterligare frågor, innebärande att Wide måste uppgiva upplys -

ningskällans art, förklarade Wide, att upplysningarna erhållits från privatpersoner.

Klein fick vid vittnesförhöret den 6 maj 1961 redogöra för sina mellanhavanden
med Skiba. Såsom redan berörts förnekade Klein därvid, att han
och Skiba samtalat om att Skiba skulle pantsätta guld hos honom, och Klein
uppgav vidare, att han aldrig diskuterat några guldaffärer med Skiba och
att Skiba ej uppvisat några guldföremål för Klein.

Beträffande det nämnda vittnesförhöret med Klein anförde Håkanson
i sin den 5 juni 1961 hit ingivna skrift följande.

Jag hade tidigare icke sett vittnet och då jag erfor, att han lämnade en
berättelse, vilken stod i strid mot de uppgifter han delgivit tullverket i samband
med angivelsen visste jag icke vad jag skulle tro. Antingen hade vittnet
talat sanning på den avlagda eden, vilket skulle hava inneburit, att
hans berättelse för tullmyndigheten om Skibas tillämnade guldsmuggling
varit falsk eller också hade vittnet avgivit en oriktig utsaga. Mitt ledmotiv
i denna rättegång har från början varit att framlägga hela sanningen utan
att behöva formellt röja angivaren. Jag ansåg på enligt min bestämda mening
goda grunder, att jag nått mitt mål och när jag nu ställdes inför denna
för mig helt nya situation fasthöll jag vid mitt beslut att icke genom frågor
röja angivaren.

Vid senare polisförhör, verkställt i och för här förevarande ärende, uppgav
Håkanson om nämnda vittnesförhör med Klein följande.

Inför det vittnesförhör, som påkallats med Klein av Persélius och som
skedde den 6 maj 1961, hade Håkanson intagit den ståndpunkten, att trots
att Klein vid förhöret den 10 april 1961 inför tullmyndigheten nekat till att
han haft något samröre med Skiba rörande denna guldsmuggling, räknade
Håkanson med att Klein inför rätta, när han avgav en berättelse under ed,
skulle tala sanning eller vägra att uttala sig i denna sak. Persélius ledde förhöret
med frågor till Klein, vilka gingo ut på Kleins kontakt med Skiba och
klockaffärer med denne. Persélius frågade om guldklockor och kom plötsligt
in på guld i allmänhet och huruvida Klein haft något samröre med Skiba
beträffande guld. Detta förnekade då Klein och Håkanson ställdes inför
ett fullbordat faktum. Dä Håkanson till varje pris ville undvika att röja
Klein och han samtidigt undrade över, vad det var som så oförmodat förmått
Klein att avvika från de uppgifter, som han lämnat till Wide i samband
med sin angivelse, frågade Håkanson om någon hade utövat påtryckning
på Klein för att han skulle vittna i målet på något sätt. Håkanson
hade då fullt klart för sig, att Skiba intensivt arbetade för att Klein skulle
vittna till hans förmån. Wide hade under hand berättat för Håkanson, hur
Klein utsatts för hot om repressalier, därest han vågade vittna mot Skiba
och dennes medbrottslingar. Håkanson fann som en plausibel förklaring till
Kleins ståndpunkt vid vittnesmålet, att han utsatts för hot om grovt våld
eller att det förelåg fara för hans liv och att han på grund härav icke vågade
berätta det verkliga förhållandet. Håkanson förklarade, att i varje fall hade
han icke tänkt sig eller kunnat förutse, att Klein verkligen skulle begå mened.
Håkanson befann sig här i en pliktkollision. Dels hade han alt iakttaga
löftet, som tidigare lämnats till Klein av Wide, att Klein icke skulle röjas
såsom angivaren, dels ställdes Håkanson nu mot det förhållandet, att Klein

genom sitt vittnesmål tvingade honom att röja Klein i det avseendet. Därtill
kom att Håkanson icke riktigt visste, vad han skulle tro. Antingen talade
Klein sanning på den avlagda eden och uppgifterna till Wide om Skibas
tillämnade guldsmuggling voro falska eller också lämnade vittnet en oriktig
utsaga. Beträffande den förstnämnda ståndpunkten hade ju tveksamhet
förelegat hos tullmyndigheten, huruvida Klein ändå icke haft någon del i
denna guldsmuggling och att angivelsen till tullen varit ett led i att vilseleda
tullens spaningspersonal. Motivet till Kleins angivelse har aldrig blivit
fullt klarlagt. Av denna anledning vidtogs förut nämnda husrannsakan hos
honom, varjämte han hördes upplysningsvis den 10 april 1961. Bakom det
hela låg även hotet mot Klein från Skiba och dennes medlöpare, vilket enligt
Wide måste fattas som en realitet. Håkanson kunde i det ögonblicket icke
avgöra, vad som var sant eller osant, och ansåg sig då icke kunna taga ställning
till huruvida Klein begått mened eller ej.

Rådhusrättens ordförande vid förhandlingen, assessorn Jan Gehlin, upplyste
under polisutredningen, att Håkanson den 8 maj 1961 meddelat Gehlin,
att Klein begått mened vid vittnesförhöret och att Klein varit angivare
i målet; därvid hade Gehlin och Håkanson varit ense om att Klein borde
höras på nytt, så att saken bleve tillrättalagd.

På föranstaltande av Håkanson hölls den 9 maj 1961 förhör med Klein,
varvid Hagenius var förhörsledare. Av förhörsprotokollet framgår, att Klein
vid detta tillfälle berättade om sitt samröre med Skiba i huvudsaklig överensstämmelse
med vad han sedermera — enligt vad ovan antecknats —
hävdade; Klein vidgick sålunda, att hans vittnesutsaga den 6 maj 1961
innehållit felaktiga uppgifter. Förhörsprotokollet innehåller dock ingen anteckning
om att Klein lämnat upplysningar i saken till Wide. Hagenius
uppgav härom vid senare polisförhör, att denna fråga ej berördes vid förhöret
med Klein, då detta enligt Hagenius’ mening ej hade med saken att
göra. Klein vitsordade, att nämnda fråga ej var på tal vid förhöret.

Vid vittnesförhör inför rådhusrätten den 13 maj 1961 lämnade Klein
beträffande sina mellanhavanden med Skiba en redogörelse som i huvudsak
överensstämmer med vad Klein sedermera berättat i olika sammanhang.
Klein vidgick vid detta tillfälle också — efter långvarig utfrågning och
betänketid för Klein — att det var han som varit angivare i saken. Vid
vittnesförhör med Wide senare samma dag redogjorde denne för Kleins
angivelse och dennas betydelse för spaningsarbetet i fallet.

Under förhandlingen den 13 maj 1961 anmäldes från försvarets sida hinder
för fortsatt huvudförhandling, varvid begärdes, att åklagaren skulle
aläggas att komplettera förundersökningen. Såsom grund härför åberopades,
att bade den i förundersökningsprotokollet ingående skuggningsrapporten
och protokollet från förhöret med Klein den 10 april 1961 vore felaktiga.

Rådhusrätten beslöt dock, att huvudförhandlingen skulle fortsätta.

Såsom redan nämnts meddelade rådhusrätten dom den 7 juni 1961, varigenom
Skiba och Birnbaum ådömdes frihetsstraff.

Håkanson anförde i sin den 5 juni 1961 hit inkomna skrift vissa allmänna
synpunkter på de i ärendet uppkomna spörsmålen. Salunda aberopade han,
att åtgärderna för bevarande av angivarens anonymitet stode i överensstämmelse
med gällande praxis i fall av förevarande slag. Ett ytterligare
skäl att ej yppa Kleins namn vore, att denne och hans familj känt sig hotade
till livet. Vidare betonade Håkanson, att angivarsystemet vid smugghngsbekämpningen
vore av stor betydelse, enär målsägande vid sådana brott
sällan funnes och brotten därför, om de ej uppdagades på bar gärning, bleve
oupptäckta såvida angivelse ej förekom. Att angivarens identitet i förevarande
fall avslöjats, hade enligt Håkanson medfört vissa menliga konsekvenser
i fråga om tullens möjligheter att i fortsättningen få upplysningai
genom angivare.

I sitt yttrande anförde Nylund följande. Beträffande Hagenius hade icke
framkommit något som styrkte, att han gjort sig skyldig till tjänstefel eller
annat klandervärt beteende. Beträffande Wide anfördes, att han i sitt vittnesmål
lämnat en osann uppgift i och med att han till en början förnekade
att han visste att Skiba skulle åka till Bastugatan. Wide hade emellertid
senare återtagit denna uppgift, och då detta skett innan förhöret avslutats
vore uppgiftslämnare fri från straff för den oriktiga uppgiften. Nylund
anförde i övrigt beträffande Wides vittnesberättelse följande.

I Wides omkring 120 sidor långa vittnesberättelse finnes ett stort antal
svävande uppgifter och undanglidande svar, och han har i flera avseenden
visat en påtaglig ovillighet att lämna klara och entydiga besked. Anledningen
härtill har enligt Wide varit, att han ansett sig bunden av tystnadsplikt
med avseende å de informationer han erhållit av Klein, huvudsakligen
för att ej röja denne såsom angivare. Innan vittnesmålet definitivt avslutats,
har Wide emellertid lämnat en så utförlig och preciserad berättelse, att man
med tämligen stort mått av säkerhet kunnat konstatera vad som verkligen
inträffat. Det kan för övrigt sättas i fråga, huruvida dessa svävande uppgifter
över huvud varit av betydelse för saken.

Nylund uttryckte sammanfattningsvis beträffande Wide den meningen,
att han icke kunde anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel eller annat oriktigt
förfarande. Beträffande Håkanson syntes det enligt Nylund kunna
göras gällande, att han betett sig på ett icke tjänsteenligt sätt dels genom
att ingiva protokollet över förhör med Klein den 10 april 1961 utan att för
rätten med tillräcklig tydlighet angiva, att Kleins uppgifter varit lögnaktiga,
dels genom att vid det första vittnesförhöret med Klein underlåta att ingripa
för att hindra Klein att begå mened.

Statsåklagaren Lundqvist anslöt sig i sitt yttrande till Nylunds bedömning
såvitt angår Hagenius och Wide. Beträffande Wide anförde han ytterligare
följande.

T fråga om Wide har jag intet annat att tillägga än att jag anser mig böra
på en punkt göra ett påpekande av mera allmän innebörd i fråga om Wides
befattning med utredningen i smuggelmålet. Såsom ovan framhållits och

som torde verifieras av vad såväl V\ ide själv som Håkanson uppgivit vid
förhören inför kriminalpolisen, har Wide garanterat Klein, att dennes namn
icke skulle nämnas i samband med smuggelmålet. Syftet härmed från Wides
sida har uppenbarligen varit att därigenom förmå Klein att meddela vad
han hade sig bekant i saken, något som Klein måhända icke skulle ha gjort,
därest icke garantier i nyss angivna avseende lämnats. Detta syfte är visserligen
i och för sig vällovligt. Allmän erfarenhet och icke minst utvecklingen
av det här aktuella smuggelmålet visar emellertid, att ett dylikt löfte om
tystlåtenhet ofta icke kan hållas, och att största försiktighet och återhållsamhet
ifråga om sådana utfästelser därför bör iakttagas från utredningsledningens
sida.

Lundqvist anförde vidare beträffande Håkanson bl. a. följande.

Enligt min mening bör Håkanson få anses ha varit skyldig att, så snart
fråga om åtal uppkommit och senast i samband med att åtal väckts, upplysa
rätten och de misstänkta eller deras försvarare om vad Klein haft sig
bekant i saken och vilken del Klein haft i upptäckandet av brotten. Det
skulle icke ha förekommit, att oriktiga uppgifter härom lämnats av åklagaren
till rätten. Genom att, utan att klarlägga det verkliga förhållandet,
ingiva protokollet över det med Klein den 10 april 1961 hållna förhöret får
därför Håkanson enligt min mening anses ha handlat felaktigt eller i varje
fall olämpligt. Vid bedömandet av Håkansons handlingssätt bör dock hänsyn
tagas till den besvärliga konfliktsituation, som föranletts av Kleins
ställning som angivare och de garantier rörande tystlåtenhet från tullmyndighetens
sida, som synes ha lämnats Klein av Wide.

Anledning synes mig slutligen föreligga att till bedömande upptaga frågan
huruvida Håkanson kan anses ha förfarit felaktigt genom att underlåta
att i samband med det med Klein den 6 maj 1961 hållna vittnesförhöret
framlägga rätta förhållandet rörande Kleins kännedom om Skibas del i
saken och om hans ställning som angivare i målet. Jag har ovan hävdat,
att det får anses ha ålegat Håkanson att redan i samband med ingivandet
av nyssnämnda protokoll klarlägga rätta förhållandet beträffande Kleins
roll i smuggelmålet. Denna skyldighet får givetvis anses ha kvarstått under
hela rättegången mot Skiba och övriga svarande. I samband med att Klein
hördes som vittne får densamma anses ha vunnit ökad aktualitet. I och med
att saken kommit i detta läge får nämligen för Håkanson anses ha uppkommit
en ny skyldighet, nämligen den att såvitt möjligt förhindra att
Klein gjorde sig förfallen till ansvar för mened. Såvitt jag kan finna, måste
det, då vittnesförhör med Klein påkallades, ha stått klart för Håkanson,
att det ej längre vore möjligt att hålla Kleins inblandning i saken hemlig.
Håkanson har dessutom på grund av omständigheterna och särskilt med
hänsyn till Kleins uppgifter vid förhöret den 10 april 1961 haft viss anledning
befara, att Klein skulle komma att vidhålla sina vid detta förhör lämnade
uppgifter även under vittnesförhöret med honom och därigenom begå
mened. Jag hänvisar även i detta sammanhang till att den uppkomna situationen,
att döma av vissa uppgifter av Persélius vid polisförhöret, synes
ha väckt vissa olustkänslor hos Håkanson. Det synes vid dylikt förhållande
ha varit lämpligt, att Håkanson före det första vittnesförhöret med
Klein tagit kontakt med denne och upplyst honom om att det icke längre
vore mö j ligt ° att undgå att framlägga verkliga förhållandet inför rätta. I
varje fall måste Håkanson anses ha varit skyldig, att — när han under

vittnesförhöret märkte, att Klein lämnade oriktiga uppgifter — snarast
möjligt och senast innan vittnesförhöret avslutats, klarlägga Kleins kännedom
om och ställning till saken. Klein skulle då fått en särskild anledning
att, innan vittnesförhöret avslutades, rätta sina oriktiga uppgifter och hade
därigenom kunnat undgå ansvar för mened. Genom sin underlåtenhet i nyss
angivna hänseende anser jag Håkanson ha förfarit felaktigt.

Till den skrivelse, i vilken Håkanson underrättades om att misstanke om
tjänstefel från hans sida förelåg, bifogades en promemoria med angivande
av vari det misstänkta tjänstefelet bestod. I promemorian anfördes följande.

Med anledning av vad i ärendet förekommit — och under hänvisningsärskilt
till vad som anföres i sista stycket av statsaklagarens yttrande
måste misstanke anses föreligga att Håkanson gjort sig skyldig till tjänstefel
genom att han, när Klein under vittnesförhöret den 6 maj 1961 lämnade
uppgifter som enligt vad Håkanson visste avveko från vad Klein tidigare
berättat för Wide, underlät att ingripa; ett ingripande från Håkansons sida
borde ha skett på det sättet att han, innan vittnesförhöret avlutades, mfor
rätten omtalade Kleins tidigare uppgifter till Wide. Därest ett sådant ingripande
skett, hade Klein sannolikt avhållits från att vid vittnesmålet begå
det fullbordade menedsbrottet som han — enligt vad han senare medgivit
— gjorde sig skyldig till. Även om Håkanson under själva vittnesförhöret
icke ansåg det uteslutet att de av Klein då lämnade uppgifterna kunde vara
de riktiga och sålunda att Kleins tidigare upplysningar till Wide kunde vara
osanna, måste sannolikheten för att Kleins uppgifter vid vittnesförhöret
voro riktiga för Håkanson ha framstatt som sa stor, att han maste anses
ha haft skyldighet att under förhöret ingripa på förut angivet sätt. Ytterligare
är därvid att märka att enbart den möjligheten att Kleins vittnesberättelse
kunde vara sann icke utgjorde skäl för Håkanson att avhålla sig
från att omtala Kleins tidigare uppgifter till Wide; dessa uppgifter skulle
ju i så fall vara osanna, och i ett dylikt läge saknades varje anledning att
tillgodose Kleins önskemål om hemlighållande av hans angivelse.

Håkanson anförde i sitt därå avgivna svar, under bestridande av tjänstefel,
att såväl rättens ordförande som Skibas försvarare måste ha insett
Kleins roll redan före det första vittnesförhöret med denne. Om vittnesförhöret
och hans eget förhållande därtill anförde Håkanson vidare följande.

Innan vittnesförhöret med Klein ägde rum föreställde jag mig att han
skulle berätta vad han tidigare under tysthetslöfte uppgivit för Wide och
jag var därför beredd vitsorda, att Klein var angivare. _

Det synes mig tveksamt, om en åklagare är skyldig att omedelbart ingripa,
då han finner, att ett av honom icke åberopat vittne lämnar andra
uppgifter, än vittnet tidigare under tysthetslöfte lämnat förhörsledaren.
Såvitt jag kan finna, kräver hänsynen till ett tystnadslöfte, att åklagaren
beredes rådrum för övervägande, huruvida han liksom annan ämbetsman
(36: 5 RB) kan anse sig bunden av tystnadsplikt. Genom mitt inskridande
blev dock Klein underkastad fortsatt vittnesförhör, innan huvudförhandlingen
i målet avslutats och någon fara i bevishänscende däri uppstått.

I en till stadsfiskalen Stig Nylund i Stockholm den 6 oktober 1902 avlåten
skrivelse anförde Nordqvist följande.

I huvudsak ha de i ärendet särskilt uppmärksammade förhållandena —
utformningen av förundersökningsprotokollet, innehållet i och förfarandet
med förhörsprotokollet av den 10 april 1961, vittnesförhöret med Wide
samt Håkansons passivitet under det första vittnesförhöret med Klein —
ytterst varit betingade därav att Wide och Håkanson ansett sig ha tystnadsplikt
i vad angick Kleins angivelse. En grundläggande fråga i ärendet
är därför, om någon dylik tystnadsplikt förelegat.

Till att börja med må därvid nämnas, att undersökningsledaren icke meddelat
något sådant förbud mot uppenbarande av förhörsutsagas innehåll
som avses i 23 kap. 10 § fjärde stycket RB; ett dylikt förordnande skulle
för övrigt ej ha medfört någon inskränkning i vittnesplikten. En viss tystnadsplikt
kan vidare följa av 27 § tullstadgan, vari stadgas att tulltjänsteman
icke må i oträngt mål yppa vad han i tjänsten erfarit beträffande enskildas
affärsförhållanden. Det står dock utan vidare klart, att detta stadgande
ej utgör hinder för en tulltjänsteman att i samband med en utredning
om brott omtala sådant som han erfarit i tjänsten och som har direkt
samband med ifrågakommen brottslighet; att man i dylikt fall ej kan tala
om »oträngt mål» ligger i öppen dag.

Att tystnadsplikt beträffande Kleins angivelse ansetts föreligga har i stället
tillskrivits det förhållandet att Wide givit Klein ett tysthetslöfte i detta
avseende och att även Håkanson ansett sig bunden av samma löfte.

Statsåklagaren har i sitt yttrande uttalat, att erfarenheten visar att dylika
löften ofta icke kunna hållas och att därför största försiktighet och återhållsamhet
i fråga om sadana utfästelser bör iakttagas. För min del vill jag
framhålla, att en tjänsteman i här ifrågavarande situation över huvud icke
är berättigad att ge en angivare tysthetslöften som äro reservationslösa. Av
uttryckliga föreskrifter och av tjänstens beskaffenhet följer nämligen, att
polismän och andra tjänstemän, som ha befattning med brottsbekämpningen,
ha en absolut upplysningsplikt i vissa hänseenden. De ha sålunda
att hålla förundersökningsledaren underrättad om fakta av betydelse för
utredningen. I den man de ha befattning med utformningen av ett förundersökningsprotokoll
ha de att, i de delar på dem ankommer, tillse att detta
icke får ett ofullständigt eller objektivt oriktigt innehåll, varvid bland annat
är viktigt, att man icke undanhåller upplysningar som kunna vara av betydelse
för den misstänktes försvar (jfr t. ex. Heuman m. fl., Brottets beivrande
sid. 101). De ha också att räkna med möjligheten, att de kunna bli
inkallade såsom vittnen i en kommande rättegång. Berörda tjänstemän
kunna icke anses ha någon rätt att på begäran av en angivare och efter eget
bedömande utfästa sig att i visst fall undandraga sig åligganden av nu
nämnd art. Det synes sålunda icke kunna ifrågakomma, att en tjänsteman
genom egen utfästelse i ett enskilt fall skulle kunna för sig själv skapa en

tystnadsplikt av beskaffenhet att exempelvis kunna jämlikt 36 kap. 5 §
första stycket RB åberopas till stöd för en vägran att under vittnesförhör
besvara vissa frågor. (Jfr om tystnadsplikt beträffande uppgifter lämnade
i förtroende processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938: 44
s. 393 f).

En annan sak är att man enligt fast praxis strävar efter att tillgodose en
angivares önskemål att förbli anonym, när så är befogat. En sadan ordning
torde utgöra förutsättningen för att det s. k. tjallarsystemet — som otvivelaktigt
fyller en samhällsnyttig funktion såsom hjälpmedel vid brottsbekämpningen
— skall kunna existera. Nämnda önskemål synas också i ej
ringa utsträckning kunna tillgodoses inom ramen för gällande bestämmelser
och torde även respekteras av domstolarna så långt det låter sig göra bl. a.
med hänsyn till bevisläget i det aktuella malet. Den som mottager en angivelse
kan med hänsyn till det anförda icke anses berättigad att gentemot
angivaren göra längre gående utfästelser än att han lovar att bevara angivarens
anonymitet så långt detta är möjligt med hänsyn till hans tjänsteåligganden
och allmänna vittnesplikt.

Av det anförda följer, att Wide förfarit felaktigt genom att ge Klein en
utfästelse som inneburit eller åtminstone av Wide ansetts innebära ett, absolut
tysthetslöfte. Även Håkanson får anses ha förfarit felaktigt genom att
anse sig bunden av Wides åtagande.

Vid bedömningen av Wides och Hakansons åtgöranden i nu berört hänseende
bör likväl beaktas, att tysthetslöftet givits i syfte att tillvarataga
allmänna intressen, nämligen att kunna uppdaga ett brott, som måhanda
eljest kunnat förbli oupptäckt. Ytterligare bör hänsyn tagas till att —
såsom förut anförts — en angivares önskan att förbli anonym i viss omfattning
tillgodoses i praxis och till att ett ställningstagande till dylika önskemål
kan vara förenat med vanskliga bedömningsfrågor. Med hänsyn härtill
finner jag mig i denna del kunna låta bero vid den erinran som innefattas i
det ovan sagda.

De i ärendet påtalade senare åtgärderna från tullpersonalens sida måste
i huvudsak ses som en följd av det berörda, grundläggande felet från Wides
och Håkansons sida.

Vad först angår förundersökningen så gäller enligt 20 § förundersökningskungörelsen
att i förundersökningsprotokollet skall antecknas angivelsen
eller vad som eljest föranlett förundersökningen. Normalt bör otvivelaktigt
antecknas såväl angivarens eller anmälarens namn som innehållet i de
lämnade upplysningarna. Enligt långvarig praxis bruka dock, när uppgiftslämnaren
haft godtagbara skäl att vilja förbli anonym, anteckningarna
göras mera kortfattade, innebärande allenast att polisen erhållit upplysningar,
som föranlett misstanke om att visst brott planerades eller begåtts.
Ett dylikt förfarande torde icke kunna anses oförenligt med 20 § förundersökningskungörelsen,
så länge det verkligen framgar, att utredningspersona -

len fått angivelse eller upplysningar från utomstående. I förevarande fall
kan dock inledningen till förundersökningsprotokollet icke anses ge en rättvisande
bild av anledningen till ingripandet mot Skiba, eftersom anteckningarna
i denna del ge intryck av att det varit enbart tullspaningsverksanmeten,
som lett fram till misstankarna och ingripandet. Emellertid bör
också erinras om att i en ursprungligen hemligstämplad bilaga till förundersökningsprotokollet
angivits, att uppgifter av konfidentiell natur erhållits
angående det planerade smugglingsföretaget. Förundersökningsprotokollet
såsom helhet får därför beträffande anledningen till ingripandet mot Skiba
anses ha givit upplysningar i sadan omfattning som, enligt vad nyss sagts,
ansetts godtagbar i praxis.

Emellertid är det här icke till fyllest att konstatera, att förfarandet ej stått
i strid med den nyss berörda föreskriften i förundersökningskungörelsen.
Hänsyn maste också tagas till vad som mera allmänt gäller om förundersökningsprotokollets
innehall och funktion, och detta bör ske i belysning av
bevisläget i det aktuella fallet. Därvid är att märka, att ett förundersökningsprotokoll
är avsett icke endast att ge ett underlag för åtalsbeslut och
utgöra en förberedelse för rättegången utan även att tillgodose den misstänktes
intressen, så att han får erforderlig insyn i material, som talar till
hans nackdel och till hans fördel, och sålunda får möjligheter att förbereda
sitt försvar. Statsaklagaren har i sitt yttrande anfört vissa synpunkter av
innebörd, att situationen i det aktuella fallet varit sådan att Håkanson
senast i samband med åtalets väckande bort upplysa rätten och de misstänkta
om vad Klein haft sig bekant i saken och om hans del i avslöjandet
av brotten, eftersom denna fråga varit av stor vikt för målets bedömande
och även varit av betydelse för försvarets ridkommande. Dessa synpunkter
— som av statsåklagaren anförts i anslutning till frågan om Håkansons förfarande
med protokollet den 10 april 1961 över förhör med Klein — anser
jag mig helt kunna dela, varvid dock bör framhållas, att jag anser synpunkterna
äga giltighet även om det nämnda protokollet av den 10 april 1961
aldrig skulle ha existerat. Åklagarens upplysningsplikt i nu berörda avseende
anser jag sålunda betingad redan av det förhållandet att det förelåg
material som från både rättens och försvarets synpunkter måste bedömas
såsom betydelsefullt för utredning av skuldfrågan.

Beträffande de i ärendet i övrigt uppmärksammade åtgärderna under förundersökningen
kan fastslås följande. I fråga om den i förundersökningsprotokollet
intagna s.k. skuggningsrapporten har icke framkommit något
som tyder på att däri skulle ha intagits någon medvetet oriktig uppgift.
Beträffande husrannsakningen hos Klein finnes icke någon anledning&att
antaga annat än att denna föranletts av undersökningsledningens misstanke
att Klein, trots sin angivelse, kunde vara delaktig i smugglingsbrottet. Vad
angår det nyssnämnda protokollet över förhöret med Klein den 10 april
1961 ma framhallas att, såvitt framkommit, detta återger allenast vad som

förekommit vid det av Hagenius med Klein hallna förhöret; någon anledning
till anmärkning mot Hagenius föreligger sålunda ej.

I fråga om Håkansons befattning med sistnämnda protokoll anser jag
— i överensstämmelse med de synpunkter som i denna del anförts av statsåklagaren
— att Håkanson förfarit felaktigt genom att lämna rätten och försvaret
detta protokoll utan att därvid angiva, att den i protokollet intagna
utsagan stred mot vad Klein tidigare uppgivit inför utredningspersonalen.

Vid det första vittnesförhöret med Wide, vilket påbörjades den 4 maj
1981 och avslutades den 6 i samma månad, har denne uppenbarligen eftersträvat,
att Kleins angivelse icke skulle komma i dagen. Därvid har Wide
dock kommit att avgiva en berättelse som i de inledande delarna icke kan
betecknas såsom rättvisande i och med att därvid gavs intrycket att det
främst varit tullspaningen som lett till upptäckandet av Skibas brott. En
direkt oriktig sakuppgift lämnades av Wide under förhöret såtillvida att
han förnekade, att han vetat att Skiba skulle till Bastugatan den eftermiddag
då gripandet skedde, men denna uppgift återtogs sedermera under förhöret.
Ytterligare bör framhållas, att Wide under sin ursprungliga redogörelse
för bakgrunden till ingripandet mot Skiba icke kan anses ha uppfyllt
den honom såsom vittne åliggande plikten att intet förtiga. Emellertid har
Wides uppgifter sedermera, delvis redan den 4 maj 1961 och än mera vid
förhörets fortsättning den 6 i samma månad, blivit kompletterade så att de
tillsammantagna få anses giva en i huvudsak riktig bild av vad han haft
sig bekant i saken. Därvid bör dock anmärkas, att förtjänsten av att de
nämnda kompletteringarna kommo till stånd huvudsakligen synes tillkomma
försvaret och rätten, vilka ihärdigt framställde frågor rörande de
förhållanden som Wide ville undvika att yppa. Wides sätt att förhalla sig
såsom vittne vid nu berörda förhör kan med hänsyn till det anförda icke
gå fritt från klander.

Såsom redan tidigare framhållits äro de åtgärder, som nu blivit föremål
för anmärkningar, betingade av det ursprungliga felet, bestående i Wides
reservationslösa tysthetslöfte till Klein. Med hänsyn härtill finner jag ej
skäl till annan åtgärd än att jag framhåller att Håkanson och Wide — efter
tysthetslöftets avgivande och på grund därav — eftersatt sina skyldigheter
i betydelsefulla hänseenden på sätt framgår av det nu anförda.

När det gäller frågan huruvida Håkanson under vittnesförhöret den 6 maj
1961 med Klein bort ingripa till förhindrande av mened från dennes sida,
tillkommer, utöver de synpunkter som i det föregående anlagts å ärendets
bedömning, en ytterligare faktor av betydelse för prövningen. Det måste
nämligen beaktas, att det är ett självklart tjänsteåliggande för eu åklagare
att vid sin tjänsteutövning söka förhindra begåendet av brott. Detta åliggande
är särskilt angeläget, när det gäller att avhålla någon från ett så allvarligt
brott som mened, och detta förhållande måste enligt min mening
avgjort väga tyngre än intresset att enligt en .given utfästelse söka skydda

den vittnande från att bli utpekad såsom angivare. Jag anser mig böra
understryka den standpunkt som kommit till uttryck i den ovan återgivna
promemorian, vilken bifogats den till Håkanson ställda skrivelsen den 14
maj 1962. Sålunda anser jag, att även om Håkanson vid nämnda vittnesförhör
ej fann det uteslutet, att Kleins då lämnade uppgifter kunde vara
riktiga och angivelsen sålunda i sina detaljer osann, sannolikheten för att
vittnesmålet var osant måste för Håkanson ha framstått som så stor att
han haft skyldighet att under förhöret ingripa och omtala vad Klein tidigare
berättat. Enbart den möjligheten att Kleins vittnesberättelse kunde
vara sann utgjorde icke skäl för Håkanson att avhålla sig från att omtala
Kleins tidigare uppgifter till Wide, ty dessa uppgifter skulle ju i så fall vara
osanna, och i ett dylikt läge saknades varje anledning att tillgodose Kleins
önskemål om hemlighållande av hans angivelse. Det må även framhållas,
att Håkanson med hänsyn till Kleins uppgifter vid förhöret den 10 april
1961 och till Kleins förhållande i övrigt — ej minst till att Klein icke ville
framstå som angivare — redan före vittnesförhöret borde ha beaktat möjligheten,
att Klein skulle komma att vid förhöret förneka, att han talat med
Skiba om guldaffärer. Håkanson har därför haft anledning att på förhand
överväga, hur han skulle ställa sig i ett dylikt läge, och den vid vittnesförhöret
uppkomna situationen bör därför icke ha inneburit en direkt överraskning
för Håkanson.

Vad angår uttalande av Håkanson därom, att vittnesförhöret kunnat få
en annan utgång, därest Klein av rätten erinrats om innehållet i 36 kap.
6 § RB vari stadgas rätt för vittne att vägra yttra sig angående omständighet,
vars yppande skulle röja att vittnet förövat brottslig eller vanärande
handling — må till en början anmärkas, att de omständigheter som Klein
ej ville yppa enligt min åsikt icke voro sådana att Klein varit berättigad att
vägra yttra sig därom. Med hänsyn till att Håkanson tydligen haft annan
mening härom må dock framhållas, att enligt vad som framgått vid polisförhör
med rådhusrättens ordförande, assessorn Gehlin, denne först två
dagar efter Kleins första vittnesmål fick kännedom om Kleins angivelse,
och någon anledning att kritisera rätten för att den icke tidigare förstått
Kleins roll kan icke anses föreligga, helst som åklagarsidans strävan just
varit att hemlighålla denna sak. Om man sålunda ej synes kunna lasta
rätten för att den icke fann skäl att erinra Klein om innehållet i 36 kap.

6 § RB, kan man däremot ställa sig frågande till den omständigheten att
Håkanson själv ej upplyste rätten om att enligt hans mening skäl förelåg
att giva Klein dylik erinran.

Med hänsyn till vad som ovan anförts beträffande vittnesförhöret med
Klein kan jag — även med beaktande av att Håkansons handlande betingades
av Wides till Klein givna tysthetslöfte — icke finna annat än att det
varit en oavvislig plikt för Håkanson att söka förhindra Klein från att begå
mened. Jag anser det därför påkallat, att Håkanson ställes under åtal för

tjänstefel, bestående däri att lian icke under det nämnda vittnesförhöret
omtalade vad Klein tidigare berättade för Wide och därmed sökte förhindra
mened från Kleins sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts uppdrog Nordqvist åt Nylund
att vid Stockholms rådhusrätt väcka åtal mot Håkanson för tjänstefel i det
hänseende som angivits i det föregående. Ansvar skulle yrkas jämlikt 2o kap.

4 § strafflagen.

Nylund väckte därefter genom stämningsansökan den 6 december 1962
hos rådhusrätten åtal mot Håkanson för tjänstefel under åberopande av
följande gärningsbeskrivning.

Sedan Håkanson ställt Skiba under åtal för bland annat anstiftan av grov
varusmuggling, har på begäran av Skibas försvarare Klein den 6 maj 1961
hörts som vittne inför Stockholms rådhusrätts trettonde avdelning. Klein,
som tidigare till Wide lämnat upplysningar angående vissa av honom kända
omständigheter i samband med ifrågavarande varusmuggling, har vid vittnesförhöret,
i avsikt att dölja att han varit angivare i målet mot Skiba,
lämnat osanna uppgifter och förtigit sanningen. Håkanson, vilken ansett
sig bunden av ett tysthetslöfte, som Wide givit Klein att icke roja, att
denne varit angivare, men som tillika insett eller i varje fall misstänkt, att
Kleins inför rådhusrätten lämnade uppgifter varit oriktiga, har sasom åklagare
haft en självklar och oavvislig plikt att söka förhindra Klein från att
begå mened. Genom att icke under vittnesförhöret med Klein för ratten
omtala, vad han hade sig bekant att denne tidigare berättat for Wide, och
därigenom söka förhindra mened från Kleins sida har Hakanson gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Här må anmärkas, att åtal den 1 december 1962 väcktes mot Klein för
mened. Någon huvudförhandling i detta mål har dock ej kunnat hållas, enär
Klein lämnat landet.

Vid huvudförhandling inför rådhusrätten i målet mot Håkanson bestred
denne åtalet under åberopande av i huvudsak följande. När han av Wide
orienterats om Kleins angivelse och Wides tysthetslöfte, beslöt han sig för
att respektera tysthetslöftet och strävade i fortsättningen efter att icke
avslöja angivaren. Under vittnesförhöret den 6 maj 1961 lämnade Klein
en del uppgifter som troligen voro osanna. Håkanson, som var angelägen
att icke röja Klein såsom angivare och som misstänkte, att Klein skulle
bliva utsatt för hot om repressalier, om det bleve känt, att han var angivare,
förhöll sig av dessa anledningar passiv under förhöret. Därtill kom, att
Håkanson ansåg, att Kleins uppgifter helt saknade betydelse för målets
avgörande. Håkanson gjorde gällande, att mened från Klein icke förelåg,
enär dennes uppgifter varit utan betydelse för avgörande av malet mot
Skiba. Denne hade nämligen gripits på bar gärning, och det saknade för
bedömande av Skibas brott helt intresse, om Skiba tidigare varit i förbindelse
med Klein och begärt att mot säkerhet i viss del av guldpartiet få
låna penningar av Klein. Vid förhöret med Klein kunde Hakanson icke taga

ställning till huruvida de uppgifter Klein då lämnade voro riktiga eller ej.
Håkanson ansag för övrigt, att han med den kännedom han då hade om
Kleins roll icke haft någon möjlighet att hindra Klein att lämna oriktiga
uppgifter. Även om Håkanson vid förhöret skulle ha omtalat vad Wide
tidigare meddelat Hakanson om Kleins roll, hade Klein därigenom icke
hindrats från att vidhålla sina uppgifter.

Rådhusrätten yttrade i dom den 28 januari 1963 följande.

Det åligger uppenbarligen åklagare att, då vid vittnesförhör lämnas uppgifter,
som han inser eller misstänker vara oriktiga, genom frågor eller upplysningar
söka framleta sanningen. Uppenbart är ock, att åklagare icke äger
giva tysthetslöfte att icke röja viss person såsom angivare. Vid vittnesförhöret
den 6 maj 1961 har Håkanson i allt fall måst misstänka, att vissa av
Klein lämnade uppgifter vore oriktiga. Enligt vad Håkanson uppgivit, har
han bedömt uppgifterna sasom saknande betydelse för avgörande av målet
mot Skiba. Det har icke heller visats, att uppgifterna varit av betydelse för
avgörande av sagda mål. Härmed är dock icke avgjort, att det icke varit
Håkansons skyldighet att ingripa för att få Klein att lämna riktiga uppgifter.
Ingripande av Håkanson måste emellertid framstå såsom vida mindre
angeläget, i den mån uppgifterna icke visats vara av betydelse för målets
avgörande. Håkanson har vid vittnesförhöret befunnit sig i trångmål och
tydligen på den jämförelsevis korta tid som stod honom till buds icke kommit
fram till ett riktigt ställningstagande. Håkanson har förty förfarit felaktigt.
Hans förfarande är likväl icke av den beskaffenhet att det är att
bedöma såsom tjänstefel.

Mot rådhusrättens dom fullföljde Nylund på Nordqvists uppdrag talan
under yrkande om bifall till åtalet.

I en av Nordqvist utfärdad instruktion beträffande vadetalans utförande
— vilken instruktion sedermera åberopades i vadeinlagan från åklagarsidan

angavs i huvudsak att följande förhållanden borde anföras som stöd för
ändringsyrkandet. Rådhusrätten hade visserligen i sin dom fastslagit att
Håkansons förfarande i omstämt hänseende varit felaktigt. Emellertid hade
rådhusrätten funnit att felet icke vore av den beskaffenhet att det vore att
bedöma såsom tjänstefel. Denna bedömning syntes vara grundad på följande
förhållanden. Rådhusrätten hade ansett att det ej vore visat att de
av Klein den 6 maj 1961 lämnade oriktiga uppgifterna varit av betydelse
för varusmugglingsmålets avgörande, varför ett ingripande från Håkansons
sida ansetts mindre angeläget. Rådhusrättens uppfattning i denna del kunde
icke godtagas. Tvärtom finge — av skäl som närmare utvecklades i instruktionen
— vittnesförhöret i nu aktuella delar anses ha gällt förhållanden av
central betydelse för bedömningen av varusmugglingsmålet. — Rådhusrätten
hade vidare åberopat att Håkanson vid vittnesförhöret befunnit sig

i trångmål. Härmed torde åsyftas, att Håkanson dragit sig för att bryta det
av Wide avgivna tysthetslöftet. Håkanson hade dock icke ägt att på grund
av detta löfte, som icke varit rättsligen grundat, underlåta att vid vittnesförhöret
ingripa i anledning av de utav Klein lämnade oriktiga uppgifterna,
och tysthetslöftet kunde därför enligt Nordqvists mening icke befria Håkanson
från ansvar. För övrigt borde anmärkas, att Hakanson uttryckt den
meningen att det i varusmugglingsmålet redan efter förhöret med Wide den
6 maj 1961 stått klart för parterna och rätten att Klein varit angivare i
saken. Enligt Håkansons mening skulle salunda diskretionen beträffande
Kleins roll som angivare i praktiken ha varit bruten redan före Kleins första
vittnesförhör. Detta borde beaktas vid bedömningen av frågan i vad mån
trångmål förelegat för Håkansons vidkommande. — Rådhusrätten hade
vidare uttalat, att under vittnesförhöret med Klein den 6 maj 1961 tämligen
kort tid stått Håkanson till buds för ett riktigt ställningstagande. Häremot
borde åberopas vad som i åtalsinstruktionen anförts därom att Håkanson
redan före förhöret med Klein kunnat räkna med att Klein vid förhöret
möjligen skulle komma att förneka att han talat med Skiba om guldaffärer,
varför Håkanson haft möjlighet att på förhand överväga hur han i sådant
läge skulle ställa sig. Ytterligare finge i detta sammanhang påpekas, att om
Håkanson under det pågående förhöret fann sig behöva rådrum för ett ställningstagande
om och hur han borde ingripa till förhindrande av mened från
Kleins sida, han utan svårighet kunnat förskaffa sig sådant rådrum genom
att begära en paus i förhöret eller också genom att innan förhöret förklarades
avslutat begära att förhöret skulle fortsättas senare dag. Oavsett
att man enligt Nordqvists mening ej kunde dela rådhusrättens uppfattning
rörande nu berörda förhållanden, borde ytterligare anföras, att den omständigheten
att rådhusrätten tydligen funnit Håkansons fel under tjänsteutövning
vara ringa i och för sig icke bort utan vidare föranleda till resultatet
att felet ej vore straffbart. Såsom framginge av Beckmans m. fl. kommentar
(Brott mot staten och allmänheten, 2 uppl. sid. 589) vore även ringa
fel i regel straffbara, och endast när »felet är med hänsyn till tjänstepliktens
art och omständigheterna obetydligt» — såsom vid smärre rutinfel — borde
felet anses falla utanför det straffbara området. Det av Håkanson begångna
felet hade skett i så viktigt sammanhang och med så betänkliga följder för
Kleins vidkommande att det syntes uteslutet att beteckna felet som obetydligt.
För rättskipningen vore det av vital betydelse att respekten för
den vittnen åliggande sanningsplikten upprätthölles. Den respekt för sanningsplikten,
som krävdes av allmänheten när det gällde vittnesmål, kunde
icke befrämjas om man accepterade, att en åklagare utan påföljd skulle
under ett vittnesförhör kunna förhålla sig alldeles passiv när — enligt vad
han insåge eller åtminstone hade stark anledning att misstänka — denna
plikt flagrant åsidosattes.

2 _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 196/f års riksdag

I sin vadeinlaga anförde Nylund vidare bl. a. följande.

Rådhusrätten har i domskälen utsagt, att Håkanson i allt fall måst misstänka,
att vissa av Klein lämnade uppgifter varit oriktiga. I denna punkt
föreligger det dock, enligt mitt förmenande, full bevisning därom, att Håkanson
redan före vittnesförhöret med Klein varit helt på det klara med
att Klein kunde komma att lämna osanna uppgifter. I en bland förundersökningshandlingarna
förekommande rapport av den 2 mars 1962 säger
Persélius: »Jag erinrar mig också att omedelbart innan vittnesförhöret med
Klein påropades så talade jag med tullfiskalen Håkanson, jag vet inte om
någon annan var närvarande, det är troligt, och sade bland annat till honom
att nu vet ju både du och jag hur det här ligger till och du kommer i en
jäkla svår situation om han vidhåller de uppgifter han har lämnat vid polisförhör
och som han också har lämnat till mig vid våra samtal, varpå Håkanson
bara svarade: Ja, det blir ju förtvivlat otrevligt. — Därefter ägde vittnesförhöret
med Klein rum.» Det hemställes att Håkanson måtte i sitt genmäle
angiva, huruvida han vitsordar att det tillgått såsom Persélius uppgivit.
Skulle vitsordande ej kunna ske, anhålles att få avhöra Persélius
såsom vittne angående denna episod.

I avgivet genmäle upplyste advokaten Ragnar Gottfarb såsom offentlig
försvarare för Håkanson att riktigheten av Nylunds i vadeinlagan givna
skildring av samtalet mellan Håkanson och Persélius vitsordades. Vidare
anfördes följande.

Justitieombudsmannen har uppenbarligen önskat fullfölja talan i detta
mål för att inskärpa betydelsen av respekten för vittnens sanningsplikt och
skyldigheten att medverka till undvikande av mened. I det hänseendet slår
JO emellertid in öppna dörrar. Det är en självklar plikt icke bara hos åklagare
utan lika väl hos domstolar och advokater att man på allt sätt skall
medverka till att framleta sanningen och förhindra att mened uppkommer.
Detta behöver icke inskärpas hos Håkanson och allt tal om att Håkanson
med hänsyn till nagot tysthetslöfte eller risken att röja någon tullverkets
angivare skulle ha eftersatt sin uppmärksamhet och sin plikt i detta hänseende
är helt felaktig.

Jag kan sålunda icke godtaga rådhusrätttens domskäl och hade därför
gärna i och för sig sett att saken blivit prövad. Håkanson gör med andra
ord gällande att han ingalunda objektivt gjort sig skyldig till någon olämplig
handling och att han blivit frikänd på grund av ursäktliga omständigheter,
som gjort att hans oriktiga handling blivit mindre kvalificerad, har
icke varit angenämt för honom. Jag gör sålunda här gällande att Håkanson
över huvud taget icke handlat orätt och jag vill i korthet framhålla följande.

Det är sannolikt att Klein gjort sig skyldig till lämnande av oriktiga uppgifter
på ett sådant sätt att han möjligen skulle kunna fällas till ansvar för
mened. I det hänseendet kan Håkanson naturligtvis inte uttala sig och jag
vid inte heller för ögonblicket ta ställning till den svåra frågan om Klein
kunnat vägra yttra sig, därest Håkanson till honom ställt frågor, som skulle
ha avslöjat hans handlingssätt. Det väsentliga här förefaller mig vara att
Håkanson haft stor tveksamhet beträffande riktigheten av Kleins uppgifter
och han har, då Klein beedigat detta, haft anledning räkna med att uppgifterna
varit sanna. Jag måste också erinra om att Klein åberopats och hörts av
Persélius, som ganska snart avbrutit vittnesförhöret. Jag har inte fullt klart

för mig varthän Persélius syftat och om de av Klein lämnade sannolikt oriktiga
uppgifterna verkligen varit av någon betydelse. Vad Persehus kan ha
önskat var naturligtvis att få fastslaget att Skiba visat upp guld'' arorna toi
någon tidigare än dagen för en eventuell smuggling. Därmed hade det ju
styrkts att varorna befunnit sig i Sverige och icke insmugglats. Om Klein
talat om hela sanningen, så hade det blivit fastslaget att varorna ingalunda
varit i Sverige utan tvärtom väntades in vid viss tidpunkt. Jag erinrar också
om att Wide lämnat mycket ofullständiga uppgifter och blott i allmänna
ordalag redogjort för saken. Håkanson har därför ingalunda kunnat veta
vilken roll Klein spelat. Den som verkligen visste vad som hade hänt var
ju Skiba och han underlät visligen att tala om sanningen och han hav naturligtvis
på sitt sätt vilselett både domstolen och Håkanson.

Jag har svårt att förstå hur JO tänker sig att saken skulle ha gatt till.
Om Håkanson avbrutit förhöret och förklarat att Klein sannolikt vore angivare,
hade det då blivit någon som helst ändring i Kleins uppgifter? Säkerligen
inte. Han var ju inställd på att värna sig själv och hade väl endast
framhärdat och då hade ju ingenting vunnits med Håkansons ingripande.

Vid huvudförhandling inför Svea hovrätt uppgav Håkanson att Persélius
omedelbart före vittnesförhöret med Klein den 6 maj 1961 till Hakanson
sagt ungefärligen »Nu vet ju både du och jag hur det här ligger till och du
kommer i en jäkla svår situation, om Klein vidhåller de uppgifter han har
lämnat vid polisförhör och som han också har lämnat till mig vid vara samtal»
samt att Håkanson till detta svarat endast »Ja, det blir ju förtvivlat
otrevligt».

Nylund avstod därefter från hörande av Persélius.

Svea hovrätt yttrade i dom den 18 juni 1963 följande.

Enligt vad utredningen giver vid handen har Skiba någon vecka före den
17 mars 1961 för Klein uppgivit, att han från Belgien beställt ett parti guld
om io—12 kilogram i tackor, rubelmynt och dollarmynt, att detta guldparti
skulle införas till Sverige genom en belgare eller fransman samt att
Skiba önskade låna 50 000—60 000 kronor av Klein mot säkerhet i guldtackorna,
Vidare är utrett, att Klein några dagar före den 17 mars 1961
underrättat tullkontrollören Gunnar W ide om den förestående smugglingen.
Ytterligare är i målet upplyst, att Wide före rådhusrättens huvudförhandling
i målet mot Skiba lämnat Håkanson fortlöpande uppgifter angående
förundersökningen samt därvid omtalat, att tullverkets ingripande föranletts
av en angivelse från Klein ävensom att Klein, som fruktade repressalier
om detta bleve känt, utverkat tysthetslöfte av Wide beträffande angivelsen.
Slutligen är styrkt, att Klein, hörd såsom vittne vid sistnämnda
huvudförhandling, förnekat att Skiba med honom talat om guld.

Enär målet mot Skiba gällde, bland annat, ansvar för anstiftan av grov
varusmuggling med avseende a nämnda guldparti, har Kleins osanna utsaga
uppenbarligen icke varit utan betydelse för saken. Hakanson, som pa grund
av de upplysningar han fått av Wide maste hava förstått att Kleins utsaga
var osann, bör jämväl hava insett, utsagans betydelse.

Då i mål om allmänt åtal vittne lämnar uppgift, som på sannolika skäl
kan misstänkas vara oriktig i något för målet väsentligt hänseende, måste
det anses åligga åklagaren att före vittnesförhörets avslutande ingripa för
att kontrollera uppgiften och förmå vittnet att ändra den, om det framgår
att den är osann.

o Hakanson har till sitt försvar andragit, att han svårligen kunnat göra ett
sådant ingripande utan att röja Kleins egenskap av angivare samt att Håkanson
funnit detta motbjudande på grund av Wides tysthetslöfte och farligt
för Kleins personliga säkerhet.

Vad Håkanson sålunda andragit har väl icke varit av beskaffenhet att
fritaga honom från skyldighet att ingripa vid vittnesförhöret.

Emellertid är att beakta, att Håkanson genom Kleins vittnesmål ställts
inför ett avgörande, som han ej utan skäl funnit brydsamt, samt att han
haft kort betänketid.

Att Håkanson därvid gjort en felaktig bedömning finner hovrätten —
med hänsyn särskilt till de motiv som för honom varit avgörande — icke
vara av beskaffenhet att för Håkanson medföra ansvar för tjänstefel.

Hovrätten prövar förty lagligt fastställa rådhusrättens domslut.

Om denna dom voro tre av hovrättens ledamöter — lagmannen Durling,
hovrättsrådet Sahlquist och assessorn Åström — ense. Referenten, assessorn
Sjöstedt, var av skiljaktig mening. Inledningen av dennes yttrande överensstämde
med de tre första styckena i den förut återgivna domen. I fortsättningen
anförde Sjöstedt följande.

o Håkanson har till sitt försvar andragit, att han svårligen kunnat göra ett
sådant ingripande utan att röja Kleins egenskap av angivare samt att Håkanson
funnit detta motbjudande på grund av Wides tysthetslöfte och farligt
för Kleins personliga säkerhet. Håkanson har vidare anfört, att kort tid
stått honom till buds under det aktuella vittnesförhöret med Klein för att
överväga lämpligt handlingssätt med hänsyn till Kleins uppgifter.

Wides tysthetslöfte till Klein och hänsynen till Kleins personliga säkerhet
kunna icke befria Håkanson från skyldighet att i den uppkomna situationen
söka förmå Klein att ändra sina uppgifter under vittnesförhöret.

Klein hade redan vid förhöret den 10 april 1961 under förundersökningen
lamnat uppgifter, som så uppenbart stredo mot vad han i sin angivelse omtalat
för Wide, att Hakanson vid vittnesförhöret icke kunnat känna sig
överrumplad av Kleins berättelse. Med hänsyn till vad under förundersökningen
och den påbörjade huvudförhandlingen framkommit har Håkanson
ej heller haft berättigad anledning att hysa tvivel om vilken av Kleins
berättelser som var den riktiga.

Vid bedömningen av Håkansons handlingssätt måste även beaktas den
för Klein allvarliga konsekvensen av att hava lämnat oriktiga uppgifter
under vittnesförhör.

Vad Håkanson andragit till sitt försvar kan sålunda, även om situationen
för honom måste anses hava varit brydsam, icke befria honom från ansvar
för tjänstefel.

Jag prövar lagligt att, med ändring av rådhusrättens dom, döma Håkanson
jämligt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till kronan böta tjugufem
dagsböter å trettio kronor.

Efter hovrättens dom tog tjänstförrättande JO Nordqvist ställning till
frågan huruvida talan mot domen skulle fullföljas. Härvid gjorde han följande
överväganden.

Enligt 10 § andra punkten instruktionen för riksdagens ombudsmän
gällde att i mål, som blivit vid underrätt anhängiggjort, ombudsman borde
fullfölja åtal hos högsta domstolen allenast när synnerliga skäl därtill vore.
I föreliggande mål hade genom hovrättens dom fastslagits att i fall av aktuell
art — när i brottmål ett vittne lämnat uppgift, som på sannolika skäl
kunde misstänkas vara oriktig i något för målet väsentligt hänseende — det
måste anses åligga åklagaren att före vittnesförhörets avslutande ingripa
för att kontrollera uppgiften och förmå vittnet att ändra den, om det framginge
att den vore osann, att Håkanson i enlighet härmed varit skyldig att
ingripa samt att Håkanson sålunda gjort en felaktig bedömning. Den principiella
frågan, att det för Håkanson förelegat skyldighet att ingripa under
de förhållanden som varit för handen, framstode för JO-ämbetets vidkommande
som det väsentliga i målet. I nu berörda del hade den från JO-ämbetets
sida framförda meningen helt godtagits av en såtillvida enhällig hovrätt.
Vad däremot anginge spörsmålet, huruvida Håkansons felbedömning
i avseende å skyldigheten för honom att ingripa under vittnesförhöret vore
av beskaffenhet att under förhandenvarande omständigheter medföra ansvar
för tjänstefel, hade hovrättens majoritet stannat för åsikten att sådant
ansvar ej borde följa. Enär sistnämnda spörsmål emellertid icke kunde
anses vara av sådan art och principiell betydelse, att synnerliga skäl förelåge
att påkalla högsta domstolens prövning därav, befanns nyssnämnda
stadgande i instruktionen för riksdagens ombudsmän böra föranleda, att
talan ej fullföljdes till högsta domstolen.

Hovrättens dom vann därefter laga kraft.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Enligt 24 kap. 3 § KB må ej den som är under 18 år häktas, med
mindre det är uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas.
Fråga om behovet av åtgärder för att möjliggöra att sådan
övervakning skyndsamt kan anordnas, så att
häktning kan undvikas

I 24 kap. 1 och 2 §§ RB återfinnas de allmänna bestämmelserna om förutsättningarna
för häktning. Enligt den i 1 § första stycket intagna huvudregeln
må häktning ske, när någon är på sannolika skäl misstänkt för brott,
varå straffarbete kan följa, och det skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller försvårar sakens
utredning, eller ock anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet. Denna huvudregel kompletteras i 1 § andra—fjärde styckena
och 2 § genom vissa ytterligare föreskrifter för skilda fall.

I fråga om unga brottslingar gälla därutöver vissa särskilda föreskrifter,
intagna i samma kapitels 3 §. Sålunda stadgas där, att om på grund av den
misstänktes ungdom häktning kan antagas medföra allvarligt men för
honom, häktning ej må ske, om sådan övervakning kan ordnas att häktningsskäl
ej längre föreligga. Ytterligare stadgas, att den som är under
18 år ej må häktas med mindre det är uppenbart att betryggande övervakning
ej kan ordnas. Vill den misstänkte ej underkasta sig dylik övervakning,
skall häktning ske.

Rörande det formella förfarandet när häktning ifrågakommer gäller enligt
24 kap. RB bl. a. följande. Enligt 12 § skall anhållningsmyndigheten, om
ej den anhållne frigives sist dagen efter den, då beslut om anhållande meddelats
eller — i visst fall — då den anhållne inställts till förhör, till rätten
avlåta framställning om hans häktande. Emellertid tillåter stadgandet att
åklagaren, om för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes
erforderlig, dröjer med framställningen, vilken dock skall avlåtas så snart
ske kan och sist å femte dagen. Enligt 13 § skall rätten, då häktningsframställning
inkommit, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter,
sist å fjärde dagen därefter hålla häktningsförhandling. Utsättes huvudförhandling
att hållas inom en vecka må dock enligt sistnämnda bestämmelse
rätten, om den ej finner särskild förhandling böra äga rum, låta förhandlingen
anstå till huvudförhandlingen. Enligt 15 § skall häktningsförhandlingen
såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess häktningsfrågan kan

avgöras. Uppskov må enligt stadgandet ej äga rum, med mindre synnerliga
skäl äro därtill och utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Rörande sådan övervakning som enligt 24 kap. 3 § kan utgöra ersättning
för häktning har i 26—28 §§ förundersökningskungörelsen meddelats föreskrifter
av bl. a. följande innebörd. Såvida anledning föreligger till antagande
att häktning ej må ske om övervakning ordnas, skall åklagaren så
snart ske kan söka ordna erforderlig övervakning. Övervakning må anordnas
i den misstänktes hem eller annat enskilt hem eller genom att den misstänkte
intages å lämplig anstalt.

I praxis har, när risk för fortsatt brottslighet förelegat, övervakning i
enskilt hem eller i kommunal bamavårdsanstalt av öppen karaktär i betydande
utsträckning funnits ej kunna anses betryggande. För dylika fall
kommer i stället i fråga huruvida betryggande övervakning kan anordnas
genom att den misstänkte intages å mottagningsavdelning eller specialavdelning
vid ungdomsvårdsskola. Med början år 1959 har ungdomsvårdsskoleorganisationen
utbyggts så att undan för undan allt fler platser stått
till förfogande för fall av här aktuell art. Vissa bestämmelser som skola
vinna tillämpning vid dylik intagning i ungdomsvårdsskola beröras närmare
i det följande. Här må endast nämnas, att dylik intagning beslutas av socialstyrelsen
och förutsätter att barnavårdsnämnden fattat beslut om den
unges omhändertagande för samhällsvård eller för utredning; beslut om
omhändertagande för utredning förfaller om häktning sker.

Ehuru ett av syftena vid det av statsmakterna år 1959 beslutade inrättandet
av mottagningsavdelningar vid ungdomsvårdsskolorna var att i
största möjliga utsträckning onödiggöra häktning av för brott misstänkta
minderåriga, visade det sig under 1960 och 1961 att i Stockholm häktning
av ungdomar i åldern 15—17 år alltjämt skedde i många fall. Medan under
år 1959 114 häktningar av sådana ungdomar skedde, voro motsvarande
siffror år 1960 154 och under det första halvaret 1961 67, vissa av ungdomarna
hade häktats mer än en gång.

I en i Dagens Nyheter för den 16 mars 1961 intagen artikel behandlades
denna utveckling i Stockholm och orsakerna härtill. I artikeln framhölls
inledningsvis att häktning av berörda ungdomar medförde att dessa intogos
å Långholmens kronohäktesavdelning, som var helt olämplig för förvaring
av ungdomliga lagöverträdare. Det främsta skälet till att häktning skedde
antogs av artikelförfattaren vara brister i samarbetet mellan åklagare, domstol,
barnavårdsnämnd och den statliga ungdomsvården. Det framhölls särskilt
att åklagarnas häktningsframställningar och domstolens behandling
av häktningsfrågan ägde rum med sådan brådska, att den procedur som
erfordrades för att intagning å ungdomsvårdsskola skulle kunna ske ej medhanns.
Därför ifrågasattes om icke åklagarna kunde dröja något med hiiktningsframställningens
avlåtande. Att åklagarna cj voro benägna härför tillskrevs
ett .TO-uttalande av innebörd att häktningsframställning om möjligt

borde göras redan på andra dagen efter anhållandet. Detta ansåg artikelförfattaren
ej erforderligt i fall av berörd art. I artikeln anfördes därjämte
andra synpunkter på frågan hur häktning av ungdomar borde kunna undvikas,
varvid bl. a. uttalades, att inom barnavårdens ram rymningssäkrare
upptagningshem borde åstadkommas och att socialstyrelsen borde ordna
bättre informationsmöjligheter när häktning av ungdomar var i fråga. Det
ifrågasattes också om icke åklagare och domstol kunde sänka sina krav och
såsom betryggande övervakning godtaga mindre ingripande åtgärder än
intagning i ungdomsvårdsskola.

Här må anmärkas, att det i artikeln åsyftade JO-uttalandet lärer vara
det avgörande, som finnes återgivet i JO:s ämbetsberättelse år 1953 s. 325 ff.
I detta avgörande, som fattats av min företrädare, underströks betydelsen
av att den i 24 kap. 12 § RB intagna huvudregeln om snabbt avlåtande av
häktningsframställning iakttoges. Därjämte betonades, att största möjliga
återhållsamhet måste iakttagas i fråga om begagnandet av den i samma
stadga upptagna undantagsregeln om uppskov med häktningsframställnings
avlåtande.

Med anledning av tidningsartikeln verkställdes från JO-expeditionen vissa
underhandsförfragningar hos berörda myndigheter angående möjligheten
att åstadkomma en förbättring av förhållandena. I samband därmed framkommo
vissa synpunkter på problemet.

Under hänvisning till det material som sålunda genom artikeln och i
övrigt förelåg anhöll jag, att stadsfiskalen Sten Mattsson i egenskap av
ungdomsåklagare i Stockholm ville inkomma med yttrande.

Mattsson anförde därefter i avgivet yttrande i huvudsak följande. Det
vitsordades, att ett stort antal ungdomar blivit häktade i Stockholm. I de
flesta fallen hade fråga varit om ungdomar som tidigare överlämnats till
barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran eller samhällsvård. Vederbörande
åklagare hade i sina häktningsframställningar i regel konstaterat, att ungdomarna
kunde beredas plats på de öppna ungdomshem, som stadens barnavårdsnämnd
hade till sitt förfogande, men att det syntes uppenbart att
betryggande övervakning icke kunde anordnas där. Möjligheten att få
ungdomarna placerade vid slutna avdelningar vid ungdomsvårdsskolor,
främst Hammargården, hade förelegat och också tillvaratagits i åtskilliga
fall. Det hade emellertid också i andra fall visat sig — intill dess Mattssons
yttrande avgavs den 23 mars 1961 — att antalet platser vid ungdomsvårdsskolorna
icke varit tillräckligt. För att häktningar av ungdomar i möjligaste
män skulle kunna undvikas var det nödvändigt att antalet platser utökades,
något som vid denna tid också var planerat. En annan anledning till att
intagning i ungdomsvårdsskola ej skett, var enligt vad som påpekats från
de socialvårdande myndigheterna att tiden mellan gripandet av en ungdomsbrottsling
och domstolens häktningsbeslut var för kort för att sådan
intagning skulle hinna ordnas. Åklagarna ansago sig dock — med hänsyn

till innehållet i 24 kap. 12 § RB och till uttalandena i JO:s ämbetsberättelse
år 1953 s. 325 ff. — icke kunna efter ett anhållningsbeslut vänta med häktningsbegäran
längre än till andra dagen, såvida ej ytterligare prövning fordrades
för häktningsfrågans bedömande. Därest rätten utsatte målet till
häktningsförhandling tredje eller fjärde dagen efter häktningsbegäran, hade
de socialvårdande myndigheterna till sitt förfogande en tid som, ehuru kort,
kunde möjliggöra att ordna med intagande av den unge i ungdomsvårdsskola,
åtminstone om plats stod till förfogande. Mattsson ifrågasatte i det sammanhanget
om företeende av åldersbetyg behövde vara ett nödvändigt villkor
för socialstyrelsens handläggning av intagningsfrågorna.

Jag hemställde därefter om yttrande av socialstyrelsen. I sitt med anledning
därav avgivna yttrande erinrade styrelsen om att för intagning i ungdomsvårdsskola
erfordrades, att den unge var omhändertagen av barnavårdsnämnd
antingen för samhällsvård (29 § barnavårdslagen) eller för
utredning (25 § b och 30 § samma lag). I fråga om intagning i ungdomsvårdsskola
gällde i viss mån olika regler för det ena och för det andra fallet
enligt vad som framginge av 31 och 32 §§ ungdomsvårdskolestadgan (SFS
1960 nr 728). Dessa stadganden voro av följande lydelse.

31 §.

Finner barnavårdsnämnd att för samhällsvard omhändertagen bör intagas
i ungdomsvårdsskola, skall nämnden göra ansökan därom hos socialstyrelsen.
Ansökan skall vara åtföljd av . ,

a) prästbevis, utvisande den omhändertagnes namn, alder, födelseort ocn
adress samt föräldrarnas och i förekommande fall annan fostrares namn,

ålder, yrke och adress, . .. , , ,

b) avskrift av senast utfärdat skolbetyg for den omhändertagne samt

uppgift av lärare om hans skolgång, . , .

c) läkarintyg angående den omhändertagnes hälsotillstånd, dar inbegripet

hans sinnesbeskaffenhet,

d) utredning av nämnden angående den omhändertagne,

e) avskrift av nämndens beslut om omhändertagandet samt av förordnande
att beslutet må gå i omedelbar verkställighet eller förklaring om samtycke
som avses i 24 § barnavårdslagen eller bevis att beslutet vunnit laga

^Uppgift av lärare enligt b), läkarintyg enligt c) samt utredning enligt d)
skola avfattas å formulär som fastställas av socialstyrelsen.

32 §.

Finner barnavårdsnämnd att den, som omhändertagits för utredning på
"rund som angives i 25 § b) barnavardslagen, bör under utredningstiden
intagas i ungdomsvårdsskola, skall nämnden göra ansökan därom hos socialstyrelsen.
Ansökan skall vara åtföljd av prästbevis som i 31 § första stycket
a) sägs, avskrift av nämndens beslut om omhändertagandet samt i 31 $
första stycket b)—d) omförmålda handlingar, där sadana ,iro tillgängliga.

År den som enligt bamavårdslagen omhändertagits för utredning intagen
i ungdomsvårdsskola och beslutar barnavårdsnämnden att han skall om 2*

_ Justitieombudsmannens årsberättelse till års riksdag

handertagas för samhällsvård, har nämnden, om den finner att han alltjämt
bor vara mtagen i sådan skola, att göra ansökan härom enligt vad i 31 §
Nämnden må därvid underlåta att bifoga handlingar, som redan tillställts
socialstyrelsen.

Socialstyrelsens yttrande i övrigt var av i huvudsak följande innebörd.
De berörda bestämmelserna i ungdomsvårdsskolestadgan inneburo, att för
intagning i ungdomsvårdsskola krävdes en fullständig utredning, när den
unge var omhändertagen för samhällsvård, under det att i utredningsfallen
fordrades blott barnavårdsnämndens ansökan, dess beslut om omhändertagande
samt prästbevis, varför t. ex. läkarintyg ej var nödvändigt i dessa
fall. Styrelsen ansåg av flera skäl att prästbevis ej kunde undvaras och åberopade
även att införskaffandet av sådant bevis ej kunde medföra någon
större tidsutdräkt. Beträffande styrelsens handläggning av intagningsärendena
lämnades i yttrandet vissa upplysningar, av innebörd i huvudsak
att i brådskande fall, t. ex. där häktningsfråga var aktuell, ärendena som
regel kunde avgöras samma dag som ansökan inkom till styrelsen; en förutsättning
härför var att ansökningshandlingarna voro kompletta. Intill yttrandets
avgivande den 15 maj 1961 hade samtliga häktningsfall, som blivit
föremål för styrelsens intagningsbeslut under året, kunnat omedelbart intagas
i ungdomsvårdsskola. I några fall där barnavårdsnämndens ansökan
om intagning inkommit samma dag som häktningsförhandlingen ägt rum
eller under pågående sådan förhandling, hade styrelsen dock icke medhunnit
att behandla ärendet innan häktningsbeslut förelegat. Stundom
hade på grund av platsbrist uppkommit svårigheter att verkställa beslut
om intagning, särskilt vid stor anhopning av fall i behov av snabbintagning.
Styrelsen hade dock, ehuru detta var tidskrävande, sökt att genom omdispositioner
av tillgängliga platser inom organisationen bereda alla plats.
Antalet platser vid mottagnings- eller specialavdelningar av sluten karaktär
var under utökning, så att den 1 april 1961 funnos 144 platser, vartill månaden
därefter tillkommo 8 platser; därjämte beräknades ytterligare 40 platser
stå till förfogande längre fram. De åtgärder som kunde leda till minskning
av antalet häktningar av ungdomar voro enligt styrelsen följande. Åklagarmyndigheten
borde omedelbart efter anhållande av minderårig underrätta
vederbörande barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnden, för vilka den anhållne
ofta var känd, borde på ett tidigare stadium än som skedde föranstalta
om erforderliga utredningar och färdigställande av handlingar som
behövdes för intagning i ungdomsvårdsskola.

Med anledning av styrelsens synpunkt om behovet av snabb underrättelse
från åklagarmyndighet till barnavårdsnämnd när anhållande skett, inhämtades
upplysningar huru denna fråga lösts i Stockholm. Av uppgifter som
lämnades av Mattsson och en i polishuset tjänstgörande barnavårdsinspektor
framgick, att i Stockholm tillämpades sådan ordning att inga onödiga
dröjsmål behövde förekomma i berörda avseende. I detta sammanhang upp -

lystes vidare, att Stockholms rådhusrätt i målen mot ungdomar under 18 år
övergått till att i regel utsätta huvudförhandling å fjärde dagen efter det
häktningsframställningen inkom.

Härefter infordrades yttrande av barnavårdsnämnden i Stockholm rörande
bl. a. följande frågor.

Är den tid som står till buds i allmänhet tillräcklig för att barnavårdsnämnden
skall hinna före häktningsförhandlingen utverka socialstyrelsens
förordnande om intagning i ungdomsvårdsskola? Forekomma typfall,
där svårigheter att medhinna detta i särskilt hög grad gora sig gallande.
Om så är fallet, vilka äro dessa typfall och vari ligger den huvudsakligaste
svårigheten ?

Är platsbrist i ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar enligt
barnavårdsnämndens erfarenhet enda orsaken till den nuvarande häktnmgsfrekvensen?
Vilka förhållanden i övrigt kunna antagas bidraga därtill?

Vilka åtgärder erfordras enligt barnavårdsnämndens mening för att astadkomma
att häktning av ungdomar som äro under 18 år skall kunna undvikas
i större utsträckning än som för närvarande är fallet? Bör t. ex. —
vid sidan av vad som gäller enligt nuvarande bestämmelser — ytterligare
möjlighet införas att omhändertaga sådana ungdomar i mottagmngsavdelning
vid ungdomsvårdsskola, om detta erfordras för att häktning ej skall
behöva tillgripas?

I remissvar den 7 december 1961 åberopade nämnden såsom yttrande
tjänsteutlåtanden som av barnavårdsdirektören Karl-Erik Granath avgivits
dels i anledning av remissen, dels rörande en i stadsfullmäktige väckt motion
om anordnande av provisoriska lokaler för polisiärt förvar av ungdomar.
Utlåtandena voro av i korthet följande innebörd. Efter redogörelse för den
successiva utbyggnaden av de slutna avdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna
uttalade Granath, att omfattningen av ungdomshäktningama i Stockholm
icke i första hand torde bero på platsbrist vid avdelningarna. Den
höga häktningsfrekvensen ansågs i stället främst sammanhänga dels med
de i ungdomsvårdsskolestadgan föreskrivna formerna för intagning i ungdomsvårdsskolorna,
dels med den korta tid som ofta stod nämnden till buds
före åklagarnas häktningsframställningar. I förstnämnt avseende förelåg i
allmänhet ej svårigheter när omhändertagande jör utredning enligt 30 §
barnavårdslagen kunde ske, ty i dessa fall var det för intagningsbeslut tillräckligt
att prästbevis och nämndens beslut förelågo, och dessa handlingar
kunde införskaffas på ett par dagar. Dock kunde även i dessa fall uppkomma
svårigheter för nämnden, särskilt om häktningsframställning och häktningsförhandling
skedde mycket snabbt. Skyndsamheten i sistnämnt avseende
var cn viktig orsak till att intagning i ungdomsvårdsskola i många
fall ej kunde träda i stället för häktning. Flertalet av de ungdomar under
18 är, som häktades, voro emellertid redan omhändertagna för samhällsvård;''detta
förhållande förelåg i 60 av de 88 fall diir häktning skett, under
de tre första kvartalen 1961. I dylika fall fordrades enligt 31 S ungdoms -

vårdsskolestadgan en mera fullständig och tidskrävande utredning — bl. a
läkarintyg — för att intagning i ungdomsvårdsskola skulle kunna ske. Oftast
örelåg det ingen praktisk möjlighet att hinna ombesörja dylik utredning
mnan häktning skedde. Vid sammanträde mellan företrädare för barnavårdsnämnderna
i de större städerna hade man enats om att förslag borde
framläggas om vissa ändringar av ungdomsvårdsskolestadgan, bl. a. av innebord
att bestämmelserna om intagning av den, som omhändertagits för
utredning enligt 30 § bamavårdslagen, även skulle gälla för ungdomar som
redan voro omhändertagna enligt 25 § b) och 29 § samma lag, därest risk
för häktning eljest förelåg. — I Granaths utlåtande ifrågasattes vidare om
icke en ändring av bestämmelserna i 45 § nämnda stadga rörande permission
skulle, när permissionen avsåg att den unge skulle återanpassas i arbetslivet,
kunna leda till att fråga om häktning skulle behöva uppkomma i färre
fall. Syftet med en dylik ändring skulle vara att de, som under dylik permission
begått brott, skulle utan omgång och utan ny ansökan om intagning
kunna återföras till vederbörande skola.

Genom remiss den 19 december 1961 begärde jag därefter, att socialstyrelsen
skulle inkomma med nytt utlåtande i vad avsåg den uppkomna frågan
om ändring av ungdomsvårdsskolestadgan.

Socialstyrelsen gjorde den 31 januari 1962 framställning till Kungl. Maj:t
om vissa ändringar i bamavårdslagen och andra författningar. Vissa av
ändrmgsförslagen hade avseende å de förhållanden som i förevarande ärende
voro aktuella. Därvid anförde styrelsen i huvudsak följande. Häktning
kunde väl förhindras i de fall då ingripande enligt 30 § bamavårdslagen
omhändertagande för utredning — kunde ske. För den kategori ungdomar
som voro omhändertagna enligt 25 och 29 §§ samma lag var det däremot
sämre ställt, eftersom för erforderlig kompletterande utredning åtgick
sådan tid att häktning ej kunde undvikas. En ändring ansågs därför motiverad,
så att den som var omhändertagen för samhälls vård enligt 25 och
29 §§ bamavårdslagen kunde, om kompletterande utredning erfordrades,
intagas i ungdomsvårdsskola under utredningstiden. Styrelsen angav att en
tillfredsställande ordning torde kunna åstadkommas antingen genom ändring
av ungdomsvårdsskolestadgan eller genom ett tillägg till 36 § bamavårdslagen.
Styrelsen förordade om än med viss tvekan det senare alternativet.

I ett hit den 23 februari 1962 inkommet utlåtande hänvisade styrelsen
beträffande de i förevarande ärende uppkomna frågorna till sin nyss berörda

framställning till Kungl. Maj:t. Därutöver anförde styrelsen att den_på

anförda skäl — ej kunde tillstyrka det av barnavårdsnämnden väckta förslaget
att ändra barnavårdslagens permissionsregler för att därigenom vinna
ett snabbare intagningsförfarande.

Ärendet härstädes har därefter fått vila i avbidan på Kungl. Majrts ställningstagande
till det väckta förslaget om författningsändring. Sådant ställ -

ningstagande skedde genom kungörelse den 31 maj 1963 om viss ändring i
stadgan för ungdomsvårdsskolorna (SFS 1963 nr 212). Ändringen — vars
innebörd närmare beröres i det följande — trädde i kraft den 1 juli 1963.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Av humanitära skäl och i syfte att minderåriga brottslingar såvitt möjligt
skola besparas den starka fysiska och psykiska påfrestning, som en
häktning innebär, har lagstiftaren såsom en särskild häktningsförutsättning
i fråga om dem, som äro under 18 år, uppställt kravet, att det skall vara
uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas. Det är ett viktigt
allmänt intresse att häktning av sådana ungdomar icke sker i större utsträckning
än som är oundgängligen nödvändigt. Av stor betydelse är därför
att man verkligen tillvaratager alla till buds stående möjligheter att
föranstalta om sådan betryggande övervakning som kan ersätta häktning.

I den mån uppslag framkomma, som kunna leda till ökade möjligheter av
sådana arrangemang att häktning kan bli onödig i berörda fall, är det angeläget
att dessa uppslag ingående övervägas, dock självfallet under beaktande
av att önskemålet att nedbringa antalet häktningar av aktuellt slag
icke får tillgodoses på bekostnad av rättssäkerheten.

Den sistnämnda synpunkten gör sig med styrka gällande i fråga om den
i tidningsartikeln framförda tanken att åklagare och domstolar skulle kunna
sänka sina krav på vad som bör åtgöras för att betryggande övervakning
skall anses föreligga. Det förhåller sig nämligen så att betryggande övervakning
i RB:s mening ej kan anses föreligga, med mindre övervakningen
är sådan att skäl till häktning ej längre föreligga. Övervakningen skall sålunda
vara av sådan effektivitet, att man därigenom uppnår det syfte man
eljest skulle få tillgodosett genom häktning. I de fall, varom här främst varit
fråga, är oftast en av häktningsgrunderna faran att den unge fortsätter sin
brottsliga verksamhet. En häktning skulle undanröja denna fara, och samma
krav måste därför ställas på övervakningsarrangemanget om detta skall
kunna godtagas. Någon sänkning av normerna för bedömningen när en
övervakning skall anses tillfyllest anser jag därför lagligen icke kunna ifrågakomma.
Jag vill här också framhålla, att det inte minst av hänsyn till den
unge själv är angeläget att hans brottsliga verksamhet avbrytes.

Vad härefter angår frågan om åklagarna — i syfte att nedbringa antalet
ungdomshäktningar — äga dröja med häktningsframställnings avlåtande,
må först erinras att detta principspörsmål, såvitt angår häktningsfall i allmänhet,
varit föremål för behandling av min företrädare (JO:s ämbetsberättelse
1953 s. 325 ff.). Jag anser mig i allo kunna ansluta mig till de
principiella uttalanden som i detta sammanhang gjordes rörande betydelsen
av att onödiga dröjsmål i nämnda avseende undvikas. Särskilt vill jag

understryka att, såsom anfördes i det tidigare ärendet, det ur allmän rättssäkerhetssynpunkt
är av yttersta vikt att tiden för det provisoriska frihetsberövande,
som anhållandet innebär, icke utsträckes utöver vad som är
oundgängligen nödvändigt och att således frågan om frihetsberövandets
fortvaro snarast möjligt underställes den myndighet, domstolen, åt vilken
lagen anförtrott det definitiva avgörandet härutinnan. Det i 24 kap. 12 §
första stycket första punkten RB intagna stadgandet om skyldighet för
anhållningsmyndigheten att sist å andra dagen avlåta häktningsframställning
bygger på denna viktiga grundsats. I andra punkten av nämnda stadgande
angives — som ett undantag — att anhållningsmyndighet må låta
anstå med häktningsframställning till femte dagen, men detta gäller endast
när ytterligare utredning är erforderlig för prövning av häktningsfrågan,
d. v. s. för utredning av förhållanden, av vilka det beror om den anhållne
skall häktas eller ej. I och för sig är frågan om möjligheten att anordna
övervakning enligt 24 kap. 3 § RB ett spörsmål av betydelse för prövningen
om häktning skall ske eller ej; detta anmärktes ej särskilt i 1953 års ärende
(jämför s. 326 andra stycket), beroende säkerligen på att detta specialstadgande
för ungdomsbrottslingarna icke hade aktualitet i de häktningsfall
som då voro under granskning. Med det anförda är emellertid icke sagt att
behov av ytterligare utredning rörande övervakningsmöjligheterna utan
vidare skulle vara sådan grund för anstånd som avses i 24 kap. 12 § första
stycket andra punkten RB. Detta stadgande riktar sig nämligen till anhållningsmyndigheten,
och när det i stadgandet talas om att ytterligare utredning
kunde vara erforderlig, åsyftas därmed uppenbarligen sådan utredning
som anhållningsmyndigheten själv har att ombesörja. I vissa fall kan det
såsom framgår av 26 § förundersökningskungörelsen åligga åklagaren att
själv söka ordna övervakningens anordnande t. ex. i enskilt hem. I dylikt
fall torde laga skäl till visst anstånd kunna föreligga. När det däremot gäller
de fall, då intagning i ungdomsvårdsskola erfordras för att betryggande
övervakning skall anses föreligga, ankommer på anhållningsmyndigheten
i huvudsak icke annan åtgärd i övervakningsfrågan än att omedelbart efter
anhållandet underrätta barnavårdsnämnden, vilken därefter har att vidtaga
erforderliga åtgärder; att anhållningsmyndigheten därjämte har att hålla
sig orienterad om intagningsärendets förlopp ligger i öppen dag. Den utredning,
som sålunda sker hos annan myndighet, kan emellertid icke för anhållningsmyndigheten
utgöra grund att dröja med att fullgöra på den ankommande
skyldigheter. Visar brottsutredningen att skäl till häktning föreligga
och har anmälan gjorts till barnavårdsnämnden, måste anhållningsmyndigheten
göra sin häktningsframställning, oavsett att intagningsfrågan ännu är
oklar. Det må anmärkas att i RÅ:s cirkulärskrivelse nr 93, utarbetad i samråd
med socialstyrelsen, också uttalats uppfattningen att häktningsframställning
måste göras även om barnavårdsnämnden ej hunnit slutföra sin
utredning eller annan anledning fördröjer besked om intagning.

Av det nu anförda framgår att den praxis med avseende å tiden för häktningsframställning
som tillämpats av åklagarna i Stockholm måste anses
riktig och att någon ändring därav ej bör komma i fråga.

Ytterligare har uppkommit fråga, om rätten kan dröja med att utsätta
häktningsförhandling för att i malet uppkommen fråga om intagning i ungdomsvårdsskola
skall hinna bli färdigbehandlad. Därvid bör först framhållas,
att någon tvekan icke kan råda om rättens befogenhet att låta häktningsfrågans
prövning vänta till huvudförhandling, om denna hålles inom
en vecka. Frånsett detta fall gäller enligt 24 kap. 13 § RB att rätten skall
hålla häktningsförhandling så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej
möter, sist å fjärde dagen efter det häktningsframställning inkom. Med
hänsyn till intresset att frågan om fortvaron av ett provisoriskt frihetsberövande
snabbt skall bli föremål för domstols prövning, är det klart att ett
fördröjande av häktningsförhandling kan godtagas endast om tungt vägande
skäl tala därför. Det synes dock obestridligt att intresset av att häktning
av minderåriga undvikes är så beaktansvärt att visst uppskov kan vara
berättigat. Härvid är bland annat att märka, att rätten i avseende å spörsmålet
om betryggande övervakning är möjlig icke utan vidare äger låta
sig nöja med vad åklagaren eller annan åtgjort för att få till stand sadan
övervakning. Av förarbetena till 24 kap. 3 § RB (NJA II 1943 s. 324) framgår,
att avsikten är att rätten ex officio skall förvissa sig om huruvida möjligheter
till sådan övervakning stå till buds. Därest det står klart att ett
besked härom kan förväntas inom loppet av ett fåtal dagar, synes detta
utgöra fullgott skäl att dröja med häktningsförhandlingen. Rättens bedömning
beträffande tidpunkten för häktningsförhandling måste i enlighet med
det anförda ske under beaktande av både det principiella intresset av en
snabb prövning av åberopade häktningsskäl och intresset att fa till stand
en lämplig förvaringsform för en ung lagbrytare. Anledning finnes därvid
att särskilt beakta den misstänktes inställning till de allmänna häktningsgrunder
som åklagaren åberopar. Om den unge bestrider brott eller om det
på grund av bestridande eller eljest råder tvivel om förefintligheten av fara
för fortsatt brottslighet eller vad som eljest åberopats som häktningsskäl,
är det uppenbart att häktningsförhandling bör hållas ofördröjligen för bedömning
av dessa spörsmål, eftersom fråga da är om att den unge möjligen
skall försättas på fri fot. Befinnes vid en sådan förhandling att anledning
ej föreligger att frigiva den anhållne, bör med stöd av 24 kap. 15 § RB
kunna beslutas om ett kortare uppskov med förhandlingens fortsättande
i avvaktan på besked rörande fråga om intagning i ungdomsvårdsskola.
Om däremot av en häktningsframställning jämte därtill fogade handlingar
framgår, att den anhållne erkänt ifrågakomna brott, och häktningsskäl
enligt 24 kap. 1 § jämväl i (ivrigt synes föreligga, lär någon befogad invändning
oj kunna framställas, därest rätten väntar med häktningsförhandling
för all avvakta besked huruvida intagning i ungdomsvårdsskola kommer

att ske. Av det enligt lagstiftningen gällande kravet på skyndsamhet i häktningsfrågor
följer dock att endast kortare uppskov kunna godtagas.

I enlighet med det anförda anser jag det i ungdomsmål vara godtagbart
att såsom nu tydligen ofta förekommer vid Stockholms rådhusrätt —
några dagar fa förflyta mellan häktningsframställningen och häktningsförhandling.
Med hänsyn till lydelsen av 24 kap. 13 § bör dock eftersträvas
att förhandlingen ej hålles senare än å fjärde dagen efter häktningsframställningen.
Framhållas bör även att, på sätt förut angivits, dröjsmål såvitt
möjligt bör helt undvikas därest handlingarna i målet tyda på att fråga kan
uppkomma om att försätta den anhållne på fri fot.

Som en anledning till svårigheterna att medhinna erforderliga åtgärder
för intagande i ungdomsvårdsskola har vidare i ärendet från socialstyrelsens
sida anförts att dröjsmål kunde förekomma innan barnavårdsnämndens
företrädare finge kännedom om att anhållande skett. Det är uppenbarligen
av vikt att anhallningsmyndigheten tillser, att barnavårdsnämnden omgående
far kännedom om anhallanden, som kunna giva anledning till åtgärder
från nämndens sida. Såvitt framkommit har dock i Stockholm icke förelegat
någon brist härvidlag.

Styrelsen har vidare framhållit, att barnavårdsnämnderna på ett betydligt
tidigare stadium än som skedde borde föranstalta om erforderliga utredningar
och färdigställa handlingar som erfordrades för behandlingen av
intagningsfrågor. Att skyndsamhet från nämndernas sida i detta avseende
är nödvändig står utan vidare klart. Dock bör därvid framhållas att vad i
förevarande ärende förekommit ej giver anledning till antagande att häktningsfrekvensen
beträffande ungdomar i Stockholm skulle vara beroende
på några onödiga dröjsmål i berörda avseende från stadens barnavårdsnämnds
sida.

I ärendet har vidare uppgivits, att platsbrist vid ungdomsvårdsskolorna
åtminstone tidigare medverkat till att häktning skedde i så stor omfattning.
Med den utbyggnad av ungdomsvårdsskoleorganisationen som skett synes
dock numera platsbrist ej utgöra hinder för intagandet i dessa skolor i de
fall då häktning eljest kommer i fråga. Enligt nyligen erhållna uppgifter
från socialstyrelsens skolbyrå är nuvarande platsantal tillräckligt för rådande
behov.

Den höga häktningsfrekvensen beträffande ungdomar i Stockholm har
vidare delvis tillskrivits det förhållandet att de föreskrifter rörande formerna
för intagning i ungdomsvårdsskola som gällt tills helt nyligen föranlett
viss tidsutdräkt, så att häktning ej kunnat undvikas. Nämnda förhållande
synes dock ej i större mån ha gällt i de fall då omhändertagande
för utredning jämlikt 30 § barnavårdslagen kunnat ske. De i sådana fall
för intagning erforderliga handlingarna — i huvudsak prästbevis och barnavårdsnämndens
beslut om omhändertagandet — ha i regel kunnat snabbt
förebringas. När det däremot gällt dem som, när häktningsfrågan uppkom -

mit, redan varit omhändertagna för samhällsvård, har det enligt 31 § ungdomsvårdsskolestadgan
erfordrats en fullständigare utredning. Denna har
uppenbarligen ofta varit svår att fa fram inom sadan tid, att beslut om
intagning i ungdomsvårdsskola medhunnits före häktningsfragans avgörande.
Särskilt synes det ha varit svårt att snabbt erhalla sådant läkarintyg
som erfordrats. Svårigheterna i berörda hänseende ha varit av särskild betydelse
för häktningsfrekvensen i Stockholm, eftersom häktningsfråga i flertalet
fall uppkommit just för ungdomar som redan varit omhändertagna för
samhällsvård.

Emellertid har som nämnts, sedan socialstyrelsen framlagt förslag om
författningsändring för att undanröja olägenheterna i nyssnämnda avseende,
Kungl. Maj:t den 31 maj 1963 utfärdat kungörelse om vissa ändringar
i stadgan för ungdomsvårdsskolorna. Därigenom har med giltighet
från och med den 1 juli 1963 bland annat skett sadan ändring i 31 § nämnda
stadga att i ärende rörande intagning i ungdomsvårdsskola av den, som
redan är omhändertagen för samhällsvård, barnavårdsnämnd när ärendet
är synnerligen brådskande — må underlåta att till sin ansökan om intagning
foga vissa handlingar som tidigare voro obligatoriska. Detta gäller
sådana handlingar som omförmälas under punkterna b)—d) i det i det föregående
återgivna stadgandet i 31 § ungdomsvårdsskolestadgan, eller sålunda
skolbetyg och uppgift om skolgång, läkarintyg samt av nämnden verkställd
utredning angående den omhändertagne. Enligt de nya föreskrifterna
skall nämnden i fall av nämnda art uppgiva skälen för att ärendet anses
vara synnerligen brådskande samt anledningen till att handlingarna icke
finnas tillgängliga. Det åligger vidare nämnden att snarast möjligt och
senast inom två veckor till socialstyrelsen inkomma med de felande handlingarna.

Genom denna ändring har sålunda åstadkommits att även i de fall, då
den underårige redan är omhändertagen för samhällsvård enligt 25 § b)
och 29 § barnavårdslagen, möjlighet finnes att få frågan om intagning i
ungdomsvårdsskola prövad redan när barnavårdsnämnden fått fram och
till socialstyrelsen ingivit — förutom nämndens ansökan om intagning
prästbevis och nämndens beslut om omhändertagandet. Bättre förutsättningar
torde därmed i berörda fall ha skapats för att medhinna beslut om
intagning i ungdomsvårdsskola a sadan tid att häktning kan undvikas.

Sammanfattningsvis ha sålunda, under den tid förevarande ärende varit
anhängigt härstädes, i avseende å de påtalade förhållandena i Stockholm
förbättringar kunnat åvägabringas på flera sätt, huvudsakligen genom utbyggnaden
av ungdomsvårdsskoleorganisationen, genom viss utökning av
tiden mellan häktningsframställning och häktningsförhandling samt genom
den nyss berörda författningsändringen.

Beträffande utvecklingen i Stockholm under samma tid ha framkommit
följande siffror.

Antal fall da ungdomar under 18 ar häktats (inkl. de fall då vederbörande
häktats två eller flera gånger).

De angivna siffrorna giva belägg för att under senare tid en klar förbättring
inträtt. Måhända bör man dock ej draga alltför vittgående slutsatser
av de nämnda siffrorna och utgå från att problemen i här avhandlade avseenden
i allo vunnit sin lösning. Härom får den framtida utvecklingen giva
besked bl. a. torde det vara erforderligt med längre tids erfarenheter
innan man säkert kan bedöma verkningarna av den berörda författningsändringen
och jag avser också att följa utvecklingen. De hittills uppnådda
förbättringarna äro dock sådana att jag för närvarande anser att
någon vidare åtgärd i saken ej är påkallad från min sida.

Med det anförda var det härstädes upptagna ärendet avslutat.

2. Fråga huruvida offentlig försvarare, som förordnats under
förundersökning och som under en följd av år biträtt den tilltalade
under en mycket omfattande brottsutredning och för vilken den
tilltalade hade förtroende, bort — för att möjliggöra huvudförhandling
inom rimlig tid efter brottsutredningens avslutande — entledigas
på grund av att han av andra försvararuppdrag var under
lång tid förhindrad att biträda vid huvudförhandling eller om
huvudförhandlingen bort uppskjutas för att undvika
byte av försvarare

Genom skrivelse den 11 augusti 1956 avgjorde jag ett ärende, varigenom
jag lämnade utan åtgärd anfört klagomål över att en av biträdande landsfogden
i Västernorrlands län omhänderhavd förundersökning beträffande
direktören Hugo Källkvist tagit alltför lång tid.

Sedan jag i tidningspressen uppmärksammat, att ett mål mot Källkvist
upptagits till huvudförhandling vid Ångermanlands västra domsagas häradsrätt
den 16 januari 1961, anhöll jag i skrivelse till landsfogden om
upplysningar angående orsaken till det dröjsmål med slutförandet av brottsutredningen
som enligt angivna tidsuppgift syntes ha förekommit.

Landsfogden inkom härefter med yttrande jämte en därvid fogad redogörelse
av förundersökningsledaren och åklagaren, landsfogdeassistenten
Lennart Heldin, rörande brottsutredningen. Av redogörelsen framgick, att

1959

1960

1961

1962

1963

jan.—sept. 51

114

154

106

utredningen, som upptagits efter en den 13 juli 1954 gjord anmälan, avsett
brott mot skattestrafflagen och olika bedrägeribrott under åren 1951—1955.
Som offentlig försvarare för Källkvist förordnades den 14 april 1956 advokaten
Olof Persélius. Åtal för deklarationsbrott väcktes under åren 1954—
1956 samt för bedrägeribrotten den 7 februari 1957. Huvudförhandling i
målet påbörjades den 13 januari 1958. Sedan Källkvist under huvudförhandlingen
framfört nytt skäl för bestridande beträffande viss åtalspunkt,
avbröts huvudförhandlingen den 20 januari 1958. Genom beslut den 7
februari 1958 beslöt häradsrätten, att målet i denna del skulle vila för att
tillfälle skulle beredas åklagaren att komplettera utredningen, under det
att handläggningen i fråga om övriga bedrägeriåtal skulle fortsätta.

I skrivelse till häradshövdingen Sven Brehmer den 4 juli 1961 anförde
jag. att det av akten i målet, vilken av mig infordrats från häradsrätten,
framginge bl. a. följande.

Den kompletterande utredning, varom häradsrätten beslutat den 7^ februari
1958, kom häradsrätten till handa den 24 februari 1959, varvid aklagaren
skriftligen upplyste, att hinder för huvudförhandling från hans sida
ej förelåge, därest ytterligare utredning icke pakallades från svarandesidan.
Källkvists offentlige försvarare, advokaten Olof Persélius, anmälde i skrivelse
till rätten samma den 24 februari 1959 — med hänvisning till en av
honom samma dag till landsfogden avlaten skrivelse, vari meddelats, att
han till följd av andra göromål, närmast såsom offentlig försvarare för annan
person, vore förhindrad inkomma med yttrande över tilläggsutrednmgen
före den 1 juli 1959 — förhinder från svarandesidan för huvudförhandling
i målet mot Källkvist åtminstone t. o. m. den 30 juni 1959. Sedan åklagaren
och försvararen den 3 april 1959 underrättats, att målet mot Källkvist,
såvitt rörde bedrägeriåtal, beräknades kunna förekomma till huvudförhandling
i augusti eller september 1959, förklarade Persélius i ny skrivelse till
rätten den 10 april 1959, att han sannolikt under hela år 1959 icke komme
att kunna ägna sig åt annat än försvaret av viss annan person. Utöver dels
två skrivelser av dåvarande häradshövdingen Herbert Beckman till Persélius
i november 1959 med begäran om bl. a. besked till ledning för bestämmande
av tid för huvudförhandlingen och om bevisuppgift, dels en bekräftelse
i november 1960 av åklagaren rörande den bevisning han för sm del
ämnade åberopa, syntes av akten att döma därefter icke något ha förekommit
i målet intill dess i december 1960 kallelser utfärdades till huvudförhandling
med början den 16 januari 1961.

I anledning av det sålunda upptagna anhöll jag, att Brehmer, efter hörande
av Beckman, måtte inkomma med yttrande huruvida den omständigheten,
att offentlig försvarare för tilltalad på grund av sysslande i annan
sak under längre tid vore förhindrad biträda den tilltalade, borde föranleda
uppskjutande av målets avgörande på sätt som här skett, ävensom angående
de orsaker i övrigt som kunde ha fördröjt målets upptagande till huvudförhandling.

Den 11 september 1901 inkom yttrande från Brehmer jämte därvid fogat
yttrande av Beckman.

Beckman anförde bl. a,, att han redan i skrivelse den 19 mars 1956 hos
hovrätten för Nedre Norrland anhållit att, med ledighet för Beckman, annan
måtte förordnas att såsom ordförande i häradsrätten handlägga alla de vid
domstolen anhängiga målen mot Källkvist. Beckman anförde vidare.

Från hovrätten erhöll jag muntligt meddelande om bifall till min frams
allmng med anmodan till mig att till hovrätten översända alla berörda
akter, ba skedde. Allt eftersom nya handlingar inkommo till häradsrättens
kansli vidarebefordrades de till hovrätten för handläggning av vederbörande.
Lnder arens lopp hade jag med hovrättssekreteraren eller annan hovrätten
underlydande samtal angående såväl olika ifrågakomna ersättare för mig
sasom ordförande — ett flertal byten ägde rum - som också i utsikt varande
tidpunkter för huvudförhandling. Sedan häradsrätten samtidigt med
avgörande av tva bedrägeriåtal den 7 februari 1958 beslutat om vissVtterhgare
utredning avsågs alltjämt att, såvitt gällde min återstående häradshovdingtid
till den 1 februari 1960, annan än jag skulle handhava ordförandeskapet;
jag förutsäg såsom antagligt att målen icke skulle av mig kunna
bliva avgjorda fore nyssnämnda dag. För närvarande kan jag ej erinra mig
vilken person som närmast var i fråga för ordförandeskapet, men efter samrad
med tilltänkt, kanske flera, avgick den 3 april 1959 underrättelsen om
beraknad tid för huvudförhandling. I verkligheten var tidpunkten mera
svavande an underrättelsens lydelse kunde tolkas till. Samtidigt avsågs att
fa ett sknfthgt besked från Persehus om utsikterna för honom att å sådan
tid tullgora sitt uppdrag. Under tiden före november 1959 torde jag ha haft
ett eller annat samtal med Persélius angående frågorna om bevisbesked och
fortsatt huvudförhandling. Spörsmålen om ordförandeskap och tid för huvudförhandling
voro under de förhandenvarande omständigheterna av varandra
beroende, och successivt ha gång efter annan visat sig, att de personer, som
ltraga om ordförandeskapet anlitades i hovrätten, icke kunde stå till förfogande
annat an för alltför begränsad tid. Med Persélius hade avhandlats
atgard för byte av försvarare. Detta kunde ha gällt endast det ifrågavarande
bedragenmålet men kanske också de mål rörande skattefrågor, som alltjämt
aro beroende pa häradsrättens prövning. Persélius torde ha godtagit grund
tor en sadan atgard utan mvändning för egen del men samtidigt lär han
ha antort sasom skal mot åtgärden ifråga dels stor kostnad för statsverket
dels sjalvlallet langvangt dröjsmål under tidsutdräkt för liv försvarares
arbete med det återstående bedrägerimålet i dess samband med cb redan
avgjorda målen.

Det ursprungliga förordnandet för Persélius gällde skattemålen och motiverades
pa sm tid med behov av expertadvokat och lämpligheten av at+ därvid
anlitades stockholmsadvokat med hänsyn till blivande processer i kammarratt
och regeringsrätt. Vad angår det i första hand begärda yttrandet
särskilda hänsyn vara att taga till dels det personliga förtroendetorhal
andet mel an Källkvist och Persélius dels komplikationerna i ordtorandefragan
dels ock målens invecklade och omfattande beskaffenhet och
dessa hansyn förefalla mig ha i det förevarande fallet utgjort skäl till uraktlatelse
att föranstalta om annan försvarare än Persélius.

I sitt yttrande anförde Brehmer följande.

Någon gång i mitten av december 1959 — jag tillträdde häradshövdingeambetet
i Ångermanlands västra domsaga den 1 februari 1960 — tog jag

efter uppmaning från hovrätten för Nedre Norrland kontakt med Persélius
för att om möjligt med denne överenskomma om tid för huvudförhandling
i det återstående avsnittet av bedrägeriåtalet mot Källkvist. En preliminär
överenskommelse träffades även därom att förhandlingen skulle äga rum
på hösten 1960. Dessförinnan hade Persélius icke tid, och även om så varit
fallet skulle jag ändock icke ha övervägt att hålla förhandlingen tidigare,
enär jag ansåg angeläget att efter mitt tillträde till häradshövdingebefattningen
i första hand orientera mig på mitt nya arbetsområde, skaffa mig en
ingående kännedom om arbetsläget och om arbetsförhållandena och vidtaga
möjligen erforderliga ändringar av arbetsrutiner och handläggningspraxis.
Mellan Persélius och mig avtalades om nytt samråd på våren 1960.
I mars eller april 1960 tog jag därför förnyad kontakt med Persélius. Denne
anmälde då, under hänvisning till annat stort försvarareuppdrag, att han
icke hade möjlighet biträda Källkvist förrän tidigast i januari 1961, vilket
jag tog fasta på. Ett dylikt uppskov — från tidigare beräknade oktober
eller november till januari — bedömde jag som närmast betydelselöst, särskilt
i betraktande av den långa tid som redan förflutit efter åtalade gärningens
begående (1954). I september 1960 bestämdes förhandlingsdagarna
definitivt vid samtal mellan Persélius och mig. — Tilläggas må att jag höll
såväl hovrätten som landsfogden fortlöpande underrättade om mina underhandlingar
med Persélius.

I avgivet utlåtande anförde styrelsen för Sveriges advokatsamfund följande.

I ett av styrelsen till JO den 25 juni 1959 avgivet utlåtande (TSA 1960
sid. 98 ff.) har styrelsen starkt understrukit vikten av att den som misstankes
eller åtalats för brott kan få biträde av den försvarare för vilken
han hyser förtroende och att domstolarna därför vid utsättande av dag för
huvudförhandling i brottmål måste söka taga hänsyn till önskvärdheten
av att handläggningen äger rum å sådan tid att försvararen kan inställa
sig. Samtidigt har styrelsen emellertid också framhållit att den princip, vars
betydelse styrelsen sålunda understrukit, icke får drivas så långt att konsekvenserna
blir orimliga. Hänsyn måste nämligen också tagas till domstolens
arbetsförhållanden och till det allmänna intresset av att straffrättsskipningen
förlöper på ett tillfredsställande sätt, bl. a. att brottmålen blir handlagda
utan olämplig tidsutdräkt.

Styrelsen är alltjämt av den uppfattningen att de sålunda framförda synpunkterna
är berättigade.

För behörigt tillvaratagande av den tilltalades intressen är det av stor
vikt att den försvarare, som den tilltalade utsett eller som förordnats på
hans begäran, om möjligt får fullfölja saken. För bevarande av det förtroende
från den tilltalades sida, som utgör eu av förutsättningarna för eif
effektivt försvar, är det angeläget att en i enlighet med den tilltalades önskan
förordnad offentlig försvarare icke mot den tilltalades vilja entledigas
och ersättes av annan med mindre starka skäl talar för en sådan åtgärd.

Hur viktigt det än är att den försvarare som den tilltalade valt om möjligt
iar slutföra uppdraget, är det viktigaste av allt dock att rättsskipningen
fungerar. Det kan icke vara rimligt alt en tilltalad till förfång _ för målsägande,
för utredningen och sannolikt i sista hand också för sig själv under
åratal skall kunna förhala avgörandet av eif, brottmål. Om eu misstänkt
önskar eu viss advokat som sin försvarare, får han likväl ofta finna sig i

att den önskade advokaten av andra uppdrag är förhindrad, och då får han
själv eller domstolen utse annan försvarare. Den omständigheten att en
advokat en gång blivit förordnad och påbörjat uppdraget men sedermera
för lång tid blir ur stånd att fullfölja detsamma kan icke få innebära att
domstolen skulle vara betagen möjligheten att anmoda den tilltalade att
föreslå annan advokat eller själv förordna lämplig försvarare. Kostnadshänsyn
— som regel säkerligen icke särskilt tungt vägande — får här ej
utgöra hinder. Ett elementärt krav på straffrättsskipningen är dock snabbhet,
och detta måste överväga den misstänktes önskan att biträdas av just
en speciell advokat.

Styrelsen har sig väl bekant att ett förtroendefullt samråd mellan domstolarna
och advokaterna äger rum rörande utsättande av tid för huvudförhandling,
och domstolarna visar i detta avseende stort tillmötesgående.
Då en advokat åtager sig uppdrag som offentlig försvarare i ett större brottmål,
är det i regel ogörligt att bestämma dag för huvudförhandling, men
detta innebär också att ett ombyte av försvarare måste tagas i beräkning,
om ett orimligt långt uppskjutande av huvudförhandlingen icke på annat
sätt kan undvikas.

Styrelsen uttalade till sist, att den tidsutdräkt, som förekommit i förevarande
fall, måste betecknas som uppenbart orimlig.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Det av advokatsamfundets styrelse nämnda utlåtandet den 25 juni 1959
avgavs i ett ärende som avsåg frågan, huruvida en domstol, som utsatt ett
brottmål till huvudförhandling viss dag, borde ändra tiden för förhandlingen,
sedan det upplysts att den tilltalade anlitade en försvarare, som ej
kunde inställa sig å den utsatta dagen (ärendet refererat i Tidskrift för
Sveriges advokatsamfund år 1960 sid. 97 ff.). Vid avgörandet av ärendet
uttalade jag att jag kunde helt biträda de av advokatsamfundets styrelse
anförda principiella synpunkterna.

Samma synpunkter fann jag giltiga även i ett annat ärende (refererat i
JO:s ämbetsberättelse år 1963 sid. 76 ff.), där frågan gällde, huruvida rätten
borde uppskjuta en huvudförhandling för att den tilltalade såsom offentlig
försvarare skulle kunna få viss advokat, som var förhindrad inställa sig vid
huvudförhandlingen.

Det nu aktuella ärendet skiljer sig såtillvida från de tidigare avgjorda,
att fråga är huruvida en offentlig försvarare, som förordnats redan under
förundersökningen i målet och som under en följd av år biträtt den tilltalade
under en mycket omfattande brottsutredning och för vilken den tilltalade
hade förtroende, bort — för att möjliggöra huvudförhandling inom
rimlig tid efter brottsutredningens avslutande — entledigas på grund av
att han av andra försvararuppdrag under lång tid var förhindrad att ställa
sig till förfogande för huvudförhandling i det nu ifrågakomna målet eller
om huvudförhandlingen bort uppskjutas till undvikande av byte av offentlig
försvarare.

Enligt 21 kap. 6 § rättegångsbalken må förordnande av offentlig försvarare
av rätten återkallas, om giltigt skäl därtill förekommer. Vid bedömande
av om skäl till sådan återkallelse föreligger böra samma omständigheter beaktas,
som kunna föranleda rätten att vid utseende av offentlig försvarare
jämlikt 21 kap. 5 § rättegångsbalken frångå den tilltalades förslag. Är den
offentlige försvararen förhindrad närvara vid huvudförhandling i målet, bör
med andra ord frågan om huvudförhandlingen skall uppskjutas bli beroende
av avvägningen mellan, å ena sidan, den tilltalades berättigade intresse
av att biträdas av den försvarare han önskar och, å andra sidan, hänsynen
till domstolens arbetsförhållanden och intresset av att brottmål avgöras så
skyndsamt som möjligt. Vad jag uttalat om principfrågorna i de förut omnämnda
ärendena finner jag därför äga giltighet även i förevarande fall och
jag kan helt biträda de av advokatsamfundets styrelse i detta ärende uttalade
principiella synpunkterna.

Beträffande det aktuella fallet bör först framhållas, att åtalade gärningen
begicks redan 1954, varför det, då den kompletterande utredningen inkom
till häradsrätten den 24 februari 1959, var synnerligen angeläget att målet
utsattes till huvudförhandling utan längre dröjsmål än som var oundgängligen
nödvändigt. När Persélius — i anledning av underrättelsen den 3 april
1959 om att målet beräknades förekomma vid huvudförhandling i augusti
eller september 1959 — meddelade, att han sannolikt under hela år 1959
icke komme att kunna ägna sig åt annat än försvaret av viss annan person,
borde därför enligt min mening Persélius snarast möjligt ha avkrävts ett
bestämt besked om sina möjligheter att vid den planerade tidpunkten fullgöra
uppdraget som offentlig försvarare för Källkvist. Om Persélius därvid
förklarat sig förhindrad att stå till förfogande för huvudförhandling vid den
planerade tidpunkten eller senare under samma år, anser jag med hänsyn
till den långa tid brottsutredningen tagit behovet av ett snabbt avgörande
så trängande, att frågan om byte av försvarare omedelbart bort upptagas
för att möjliggöra huvudförhandling under år 1959.

Vad angår tiden efter den 1 februari 1960 då Brehmer tillträdde häradshövdingeämbetet,
har jag förståelse för Brehmers önskan, att i första hand
orientera sig angående det nya arbetsområdet och därmed sammanhängande
frågor. Då han emellertid bedömde, att dessa bestyr skulle komma att
taga så lång tid i anspråk, att målet mot Källkvist icke skulle kunna företagas
till huvudförhandling förrän på hösten 1960, anser jag att skäl förelegat
att hos hovrätten hemställa, att för målet särskild ordförande måtte
förordnas. Med hänsyn till vad förut sagts om behovet av ett snabbt avgörande
var det enligt min mening i högsta grad angeläget att det redan
alltför långa dröjsmålet med huvudförhandlingen icke ytterligare förlängdes.
Jag kan därför icke dela den uppfattning, som Brehmer — under hänvisningtill
den länga tid som förflutit sedan åtalade gärningen begicks — uttalat
om att det ytterligare uppskov, varom han överenskom vid kontakten med
Persélius i mars eller april 1960, vore närmast betydelselöst.

Den väsentligaste orsaken till att målet fördröjts synes ha varit Persélius''
gång efter annan uppgivna förhinder att fullgöra uppdraget som offentlig
försvarare för Källkvist. Givetvis skulle det ha inneburit olägenheter, om
Persélius entledigats och ny offentlig försvarare förordnats. I betraktande
av samtliga i ärendet upplysta omständigheter anser jag dock, att dessa
olägenheter icke vore större än att de varit att föredraga framför den försening
av handläggningen som nu skett. Som jag framhållit i 1962 års ärende
gäller det emellertid här en avvägnings- och bedömningsfråga, där det finnes
utrymme för olika meningar. Det kan därför icke göras gällande att Brehmer
eller Beckman handlade felaktigt genom att låta huvudförhandlingen
anstå till dess Persélius hade möjlighet att inställa sig.

Vid granskningen av ärendet har jag icke funnit anledning till anmärkning
mot det sätt på vilket utredningen bedrivits från åklagarens sida.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

3. Upprättad plan för huvudförhandling i vidlyftigt brottmål har
icke kunnat följas på grund av att förhören blivit mera tidsödande
än som beräknats. Fråga om vilka åtgärder som böra vidtagas i
ett dylikt läge och om sessionstiderna på grund därav fått utsträckas
över sex timmar. Tillika spörsmål om förutsättningar förelegat
att låta part avträda under förhör med medparter och vittnen och
om tillvägagångssättet vid återgivandet av utsaga, som avgivits
under parts frånvaro. Vidare frågor om hur följdmål böra kumuleras
med huvudmål och om betydelsen av att nämndemän under
kortare stunder av huvudförhandling varit frånvarande

Vid Livgedingets domsagas häradsrätt handlades hösten 1961 under ordförandeskap
av häradshövdingen Sven Aminoff ett omfattande brottmål,
kallat Åker-Vadstenamålet och avseende, jämte annat, inbrottsstölder i
postkontoren i Åker och Vadstena. Tilltalade för dessa stölder voro W. K.
och H. S. H., båda tidigare ådömda förvaring. Rörande de tilltalades ståndpunkter
i målet må här vara tillfyllest att anmärka, att H. helt bestred delaktighet
i stölderna, att W. K. erkände att han begått stölden i Åker jämte
annan person, som dock icke var H., samt att W. K. bestred delaktighet i
Vadstenastölden. Offentliga försvarare voro för W. IC. advokaten Olof Arvidson
och för H. advokaten Olof Persélius. Åklagare i målet var landsfiskalen
i Strängnäs distrikt Arne Hansson. De tilltalade fälldes genom häradsrättens
dom den 31 oktober 1961 till ansvar i målet och förordnande meddelades om
fortsatt förvaring för bådas vidkommande.

Samtidigt med målet mot W. K. och H. och delvis i gemensam handläggning
med detta mål behandlade häradsrätten mål mot fyra andra personer,

vilka åtalats för häleri eller andra förseelser som stodo i samband med ÅkerVadstenamålet.
Tilltalade i dessa mål voro P. S., G. Y., Lisbeth X. och S. K.

Samma dag som häradsrätten meddelade dom i målen, meddelades också
ett slutligt beslut, varigenom rätten jämlikt 9 kap. 5 § RB dömde Persélius
till böter för att denne vid ett av rättens sammanträden fällt ett uttalande
som ansågs otillbörligt och ägnat att kränka domstolens värdighet. Det
berörda uttalandets innebörd var, att häradsrättens protokollering av ett
under rättegången meddelat beslut i en processuell fråga enligt Persélius ej
motsvarade vad som i verkligheten förekommit.

I en den 18 december 1961 hit inkommen skrift anförde Aminoff följande.

Sedan jag den 2 januari innevarande år tillträtt ämbetet som häradshövding
i Livgedingets domsaga har mitt rättesnöre varit att i allo genomföra
en god och författningsenlig rättstillämpning. Jag tilltror mig kunna saga —
i vad nu särskilt gäller domaravdelningens göromål — att jag, såvitt det
varit mig möjligt, lyckats få till stand en god ordning. Att jag därvid som
en självklar sak fattat domstolens absoluta objektivitet i förhållande till
parterna som en grundsten och förutsättning för att domstolens avgöranden
skola av allmänheten mötas med den respekt som vederbör och varpå allmänhetens
tillit till rättssystemet avhänger, behöver jag i detta sammanhang
icke särskilt understryka.

I samband med överklaganden till Svea hovrätt av ett antal av häradsrätten
under mitt ordförandeskap den 31 oktober 1961 avgjorda mål mellan
allmän åklagare, å ena, samt förvarade representanten W. K. med flera,
å andra sidan, angående grova stölder i postexpeditionerna i Åkers styckebruk
och Vadstena m. in., har i dagarna i rikspressen förekommit sådana
uttalanden om handläggningen av målen att dessa, om de äro sanna, äro
ägnade att undergräva aktningen för den av mig företrädda domsagans
ämbctsåt^ärdcr

Då det i detta läge är mig angeläget, att vad som tilldragit sig objektivt
utredes, får jag vördsamt hemställa, att JO måtte snarast företaga inspektion
av domsagan.

Den 23 december 1961 inkommo från Persélius och Arvidson — i det följande
kallade klagandena — en skrift, vari de i flera hänseenden framförde
kritik mot Aminoffs handläggning av Åker-Vadstenamålet och begärde att
jag måtte utreda huruvida Aminoff därvid asidosatt sina tjänsteåligganden.
I klagoskriften åberopades därjämte eu av Persélius upprättad, till Svea
hovrätt ställd inlaga, vari han anförde besvär mot häradsrättens beslut angående
rättegångsförseelse och vari även anfördes kritik mot målets handläggning.

Efter remiss inkom Aminoff den 15 mars 1962 med förklaring i anledning
av klagomålen, och strax därefter ingavs ett av häradsrätten till hovrätten
avgivet yttrande med anledning av Persélius'' besvärstalan.

Den 20 mars 1962 översändes handlingarna i ärendet till Persélius för att
klagandena skulle få tillfälle att avgiva påminnelser. Sedan flera förfrågningar
från JO-expeditionen skett utan att påminnelser inkommit, återfordrades
JO-ämbetets akt, som därefter inkom hit den 20 mars 1963. Till klagandena
överlämnades därvid i stället avskrifter av Aminoffs hit inkomna

yttranden för att möjliggöra påminnelser. Klagandena ha dock ej heller därefter
avhörts.

Den 9 maj 1963 verkställde jag inspektion av Livgedingets domsaga. I
samband därmed begärde och erhöll jag en närmare redogörelse för Aminoffs
synpunkter beträffande vissa av de spörsmål av mer principiell natur
som uppkommit i före varande ärende.

Här må antecknas, att Svea hovrätt genom dom den 5 juni 1962 på talan
av W. K. och H. ändrat häradsrättens dom mot dem i vissa delar, vilka ändringar
— i huvudsak avseende ett åtal mot W. K. för våld mot tjänsteman
samt bestämmandet av minsta tiden för förvaringsstraffen — dock sakna
betydelse för i detta ärende uppkomna spörsmål, samt att hovrätten genom
slutligt beslut den 12 april 1962 med anledning av Persélius’ besvärstalan
frikänt denne från ansvar.

Om huvudförhandling ssammanträdenas ''planläggning och genomförande i
stort.

Enligt en av Aminoff uppgjord preliminär handläggningspromemoria skulle
huvudförhandling pågå åtta angivna dagar under perioden den 21 augusti
—den 1 september 1961, varjämte två särskilda dagar under denna tidsperiod
reserverades för eventuellt erforderlig ytterligare handläggning av
målet. I verkligheten pågingo huvudförhandlingssammanträdena samtliga
de nämnda tio dagarna och därjämte ytterligare sju dagar på sätt framgår
av följande uppställning, vari även angivas veckodag och klockslagen för
förhandlingarnas början och slut respektive dagar:

M	21.8	kl. 10.00—13.00
Ti	22.8	10.00—18.10
0	23.8	9.50—18.15
To	24.8	9.30—18.15
F	25.8	9.30—21.00
L	26.8	9.30—14.00
M	28.8	9.45—18.15
Ti	29.8	13.00—18.15
To	31.8	9.30—19.30
F	1.9	9.30—17.45
M	11.9	10.45—18.15
M	18.9	11.00—19.15
To	21.9	9.30—18.20
L	23.9	10.00—13.45
L	30.9	10.00—18.15
M	2.10	13.45—23.00 1 kl. 20.45 avsåg slutpläder: tilltalade än W. K. och H
Ti	3.10	(slutplädering

Klagandena anförde i denna del i huvudsak följande. Den ursprungliga
planen för förhandlingen uppgjordes utan föregående konferens med försvararna.
Bevisningen beräknades omfatta 19 vittnesförhör och därtill en
betydande skriftlig bevisning. Redan första dagen visade sig planen ohållbar.
Häradsrätten kom redan från början att väsentligt överskrida längsta tiden
för rättegångsdag. Påpekanden härom gjordes av båda klagandena. Det
måste anses mindre lämpligt med handläggning till sena timmar dag efter
dag, särskilt med hänsyn till att W. K. och H„ som voro intagna å fångvårdsanstalterna
i Norrköping respektive å Långholmen, hade långa resor
före och efter varje förhandlingssammanträde.

Beträffande en händelse — vilken utgjorde upprinnelsen till den i det
följande behandlade frågan om rättegångsförseelse — anfördes i den av
klagandena härstädes åberopade, av Persélius upprättade besvärsinlagan
samt i ett som bilaga till denna fogat intyg av Arvidson i huvudsak följande.
Vid förhandlingen den It september 1961 hölls förhör med W. K. Detta
pågick först mellan klockan 15 och 17. Efter en kort paus fortsattes förhöret
klockan 17.10. W. K. var då, enligt vad han omtalade för Arvidson, mycket
trött och led av intensiv huvudvärk. Han lämnade oklara svar och föreföll
synnerligen indisponerad. Arvidson begärde under åberopande av W. K.s
tillstånd att rätten skulle avbryta kvällens förhandling och låta förhöret
fortsätta påföljande dag, men framställningen lämnades utan bifall och förhöret
slutfördes.

Aminoff behandlade i sitt yttrande utförligt målets förberedande, varvid
anfördes i huvudsak följande. Under tiden maj juli 1961 vidtogos delvis
redan före åtalets väckande — vissa åtgärder för målets planläggning. Åklagaren
lämnade bl. a, upplysningar huru han avsåg att lägga upp sin talan.
Enligt hans bedömning erfordrades för huvudförhandling en tvåveckorsperiod
eller således åtminstone åtta handläggningsdagar. Åklagaren uttalade också
att han helst såg att huvudförhandlingen icke påbörjades förrän i september.
Redan i maj tog Aminoff telefonkontakt med Persélius, som upplyste att
han fr. o.m. den 4 september 1961 var upptagen av vidlyftiga huvudförhandlingar
i annan domstol men att han för förevarande mål kunde frigöra
en tvåveckorsperiod mellan den 21 augusti och den 2 september 1961, vilken
period preliminärt reserverades för detta mål. Aminoff framhöll vid detta
tillfälle att någon egentlig tidsberäkning ännu ej kunnat göras. Han fick
vid telefonsamtalet uppfattningen att Persélius hade vissa svårigheter att
sta till förfogande före den 21 augusti 1961. Omedelbart före midsommar
lämnade Aminoff på grundval av åklagarens bedömning besked till Persélius’
kontor att huvudförhandlingen skulle hållas under den av Persélius
reserverade tiden. Under början av juli 1961 erhöll Aminoff förundersökningsprotokollet.
Med ledning av detta och av åklagarens uppgifter, om hur
han tiinkte lägga upp sin talan, sökte Aminoff bilda sig en uppfattning om
tidsåtgången. Sedan stämningsansökningar inkommit den 17 juli 1961 upp -

rättade han den preliminära handläggningspromemorian i koncept. Aminoff
sökte därefter nå Persélius per telefon för att efterhöra om han kunde
deltaga i huvudförhandling tidigare än den 21 augusti och för att höra hans
mening om den planerade handläggningsordningen. Då Persélius emellertid
icke var anträffbar, lät Aminoff utskriva och expediera handläggningspromemorian
till parterna, varvid samtidigt — den 20 juli — stämningarna i
målet utsändes. Försvararna anmodades därvid också att senast den 14
augusti anmäla den bevisning som de önskade åberopa. Den 19 eller 20 juli
sökte Aminoff också Persélius och Arvidson per telefon, vilket så småningom
resulterade i att Aminoff uppringdes av Arvidson. Vid samtalet upplyste
Aminoff att handläggningsplanen var preliminär, vilket innebar att han
gärna ville höra Arvidsons och Persélius’ mening därom samt att Aminoff
vore lyhörd för eventuella önskemål om att påbörja handläggningen något
fore den 21 augusti 1961. Arvidson sade bl. a. att han vid tillfället uppträdde
i samma mål som Persélius, att han skulle underrätta denne om Aminoffs
synpunkter och önskemal samt att Arvidson för egen del höll för troligt att
promemorian kunde följas. Da sedermera ej avhördes några erinringar mot
promemorian, ansag Aminoff sig kunna utgå från denna som grundval för
huvudförhandlingen. Först under huvudförhandlingsdagen den 22 augusti
1961 vilket var den första dagen som Persélius uppträdde i målet —
uttryckte Persélius tvivel om möjligheterna att medhinna förhandlingen
inom promemorians ram. Aminoff fann att i det skedet annan möjlighet
ej förelåg än att göra det bästa av situationen. På förfrågan förklarade sig
försvararna villiga att utsträcka den dagliga handläggningstiden något. Det
genomgicks vidare i vad mån beräknade reservdagar kunde tagas i anspråk.
Trots att Aminoff i förväg sökt få till stånd samarbete med försvararna
rörande förhandlingsordningen, hade han sålunda hamnat i en låst tvångssituation,
vilken var beroende på att Persélius och, som det senare visade sig,
även Arvidson efter den 2 september 1961 hade andra huvudförhandlingsengagemang.
Enligt Aminoffs mening var det Persélius som till följd av sin
passivitet efter erhållandet av promemorian närmast bar ansvaret för
tvångssituationens uppkomst.

Beträffande huvudförhandlingens genomförande, allmänt sett, anfördes
i Aminoffs yttrande bl. a, följande. På grund av det tvångsläge, som av förut
berörda orsaker förelåg redan vid förhandlingens början, fann Aminoff det
ofrånkomligt att utsträcka förhandlingsdagens längd utöver sex timmar,
något som enligt 1 kap. 15 § RB finge ske när synnerliga skäl talade därför.
Enligt hans åsikt voro försvararna ense med honom om att synnerliga skäl
därtill förelågo. Vid bedömningen av de i huvudförhandlingsprotokollet angivna
handläggningstiderna borde vidare beaktas att varje dag förekommit
lunchpaus och i regel under eftermiddagen en kaffepaus; därjämte förekommo
vädringspauser ungefär varannan timme. Den effektiva handläggningstiden,
inklusive smapauser, hade under två av dagarna överskridit 8

timmar, under 6 dagar uppgått till 7 å 8 timmar och under 5 dagar uppgått
till 6 å 7 timmar. Frånräknades även småpauserna hade handläggning,stiden
knappast överstigit sju timmar per dag. Detta hade Aminoff ansett ofrånkomligt
för att huvudförhandlingen skulle kunna genomföras. Vid bedömandet
om den utsträckta handläggningstiden varit alltför betungande för
W. K. och H. borde beaktas att — såsom närmare beröres i det följande
— en stor del av förhören i målet skedde i deras frånvaro från rättssalen.
De vistades därvid i andra rum i tingshuset, varvid det ordnats
tämligen bekvämt för dem. Vad anginge de för W. K. ansträngande resorna
mellan Norrköping och Strängnäs, hade före huvudförhandlingen uppkommit
frågor om han under huvudförhandlingsperioden ej kunde placeras å
fångvårdsanstalten i Mariefred. Aminoff hade förhört sig härom hos fångvårdsmyndighetema
och därvid erfarit att en sådan placering av W. K. kunnat
genomföras men att denne själv avböjt denna förflyttning. — Redan
efter första veckan var eftersläpningen i förhållande till förhandlingsplanen
påtaglig, främst beroende på att åklagarens förhör med W. K. och H. togo
betydligt längre tid än beräknat, nämligen omkring 30 förhörstimmar — delvis
förlagda till andra handläggningsveckan och senare — mot beräknade 10.
Genom att även en del vittnesförhör voro tidskrävande, blev eftersläpningen
än mer markant under andra veckan. För tids vinnande vidtogs bl. a. det i
det följande närmare berörda förfarandet att vissa förhörsutsagor som
avgivits i de tilltalades frånvaro icke upplästes för dem utan delgåvos
dem genom att utskrifter av fonetiska upptagningar sedermera ställdes
till deras förfogande. — Den 1 september 1961 — d.v. s. den enligt planen
sista förhandlingsdagen — stod det klart att det erfordrades ytterligare
åtminstone två handläggningsdagar för den återstående utredningen och
därjämte sammanträden för slutplädering. Ytterligare förhandlingsdagar
fastställdes därvid i enlighet med vad som var möjligt med hänsyn till försvararnas
engagemang. I detta sammanhang var att beakta att viss risk
förelåg att de ofrånkomliga uppskoven skulle bli sådana, att rätten ej skulle
vara berättigad att jämlikt 46 kap. 11 § andra stycket första punkten RB
hålla fortsatt huvudförhandling, och att sålunda i stället ny huvudförhandling
kunde bli nödvändig. Detta medförde att även i fortsättningen förlängda
förhandlingsdagar behövdes. Först omkring den 23 september 1961
stod klart att målet komme att kräva 16 handläggningsdagar och att det
finge anses ha sådan omfattning att de för vidlyftiga mål mera elastiska
uppskovsreglema i 46 kap. 11 § andra stycket andra punkten RB kunde
anses tillämpliga.

Beträffande den av klagandena särskilt påtalade händelsen, när förhöret
med W. K. den 11 september 1961 fick fortgå trots Arvidsons yrkande om
förhörets avbrytande, framgår av de yttranden Aminoff avgivit hit och till
hovrätten i huvudsak följande. Arvidson hemställde klockan 17.30 ifrågavarande
dag att rätten måtte avbryta förhöret med W. K., enär denne vore

trött och besvärades av huvudvärk. Framställningen lämnades dock utan
bifall med hänsyn till den betydande försening som förelåg i förhållande till
planen för huvudförhandlingen. Enligt Aminoffs mening visade W. K. icke
några påtagliga svårigheter att besvara åklagarens frågor. Den tidigare
delen av den ifrågavarande handläggningsdagen hade ej varit särskilt krävande
för W. K:s del.

Enligt vad Aminoff uppgivit vid min inspektion av domsagan hade han,
innan förhöret efter Arvidsons framställning fortsattes, av åklagaren fått
besked att han hade endast tre ä fyra frågor kvar att framställa.

Av protokollet framgår att det berörda förhöret med W. K. avslutades
klockan 18.15.

Aminoff har slutligen — med anledning av svårigheterna att få förhandlingsdagar
till förfogande för huvudförhandlingens slutförande — anfört allmänna
synpunkter av i korthet följande innebörd. Erfarenheterna från det
aktuella målet belyste det olämpliga i att bemärkta brottmålsadvokater,
oaktat de redan voro bundna av viktiga försvararuppgifter, åtogo sig ytterligare
försvar i så vidlyftiga mål att vederbörande advokat icke med säkerhet
kunde räkna med att kunna stå till förfogande när så påfordrades för
huvudförhandling i något av målen. Persélius’ och i viss män Arvidsons
engagemang med försvararuppgifter inför andra domstolar inverkade otvivelaktigt
menligt å huvudförhandlingen i Åker-Vadstenamålet i åtskilliga
hänseenden, bl. a. i fråga om svårigheterna att finna ytterligare förhandlingsdagar
efter den 1 september 1961. Aminoff har även nämnt, att, för att
målet skulle kunna utsättas på för Persélius ledig tid, åklagaren nödgades
forcera sitt förberedelsearbete, varjämte för både åklagaren och Aminoff
blev nödvändigt att inskränka semestrarna. När en försvarare åtog sig alltför
många samtidiga försvar kunde detta leda till olägenheter icke endast för
domstolarna och åklagaren utan även för klienterna, som kunde bli oroade.
Aminoff har i detta avseende avslutningsvis anfört.

Enligt min mening är därvid den allvarligaste olägenheten, att systemet
genom sammanjämkningsbehovet domstolarna emellan lätt medför ett
tvångsläge för de olika rättegångarna, ägnat att föranleda eljest onödiga
irritationer; en sval och lidelsefri anda i rättssalen är, jämte erforderlig handläggningstid,
grundförutsättningen för en god rättegång.

Det lärer ej vara möjligt att komma till rätta med det kritiserade systemet
på annan väg än genom att bibringa berörda brottmålsadvokater insikt om
systemets menliga verkningar, så att de själva medverka genom att innan
de åtaga sig nytt försvar, noga bedöma sin möjlighet att på ett godtagbart
sätt genomföra detsamma; i vart fall lärer domstol vara förhindrad att avvisa
en av misstänkt föreslagen försvarare som själv förklarar sig villig att
åtaga sig uppdraget.

Det torde vara en allmän erfarenhet när det gäller planering av huvudförhandling
i stora mål att det ligger nära till hands att underskatta tids -

åtgången för de olika momenten i målets handläggning. Det är också ofta
vanskligt att med ledning i huvudsak av förundersökningsprotokollen bilda
sig någon säkrare uppfattning om vilken tid som kommer att atgå för olika
förhör och andra delar av rättegången. En god regel får anses vara att man
beträffande åtminstone flertalet förhandlingsdagar räknar med viss tidsmarginal
som reserv och att man därjämte under förhandlingsperioden inlägger
reservdagar, som kunna tagas i anspråk för att vid behov så att säga
komma ikapp handläggningsplanen.

I den här ifrågakomna förhandlingsplanen hade väl utsatts två reservdagar
— varav den ena en lördag — men i övrigt var enligt planläggningen
för de enskilda förhandlingsdagarna utsatt mycket krävande handläggningsprogram,
och någon reservmarginal därvidlag kan knappast ens ha varit
förutsatt. Det må vara tillfyllest att som exempel nämna att till en eftermiddag
utsatts sju vittnesförhör jämte föredragning av skriftlig bevisning.

Jag anser det emellertid ej påkallat att närmare ingå på den bedömning
av tidsåtgången som förekom under målets förberedelseskede. Det synes
nämligen utan vidare stå klart att den underskattning av tidsåtgången som
skedde icke kan läggas Aminoff till last såsom någon försummelse. Jag beaktar
därvid också att åklagare och försvarare hade tillfälle att giva tillkänna,
om de hade avvikande mening i fråga om den erforderliga handläggningstiden.
Jag vill dock — i anledning av Aminoffs uttalande att Persélius
genom sin passivitet under förberedelseskedet skulle vara i främsta rummet
ansvarig för uppkomsten av den svåra situationen i tidshänseende — framhålla
att försvararna ej gärna kunna anses ha större skuld därtill än Aminoff
själv, eftersom de knappast hade bättre underlag för en tidsberäkning än
vad Aminoff hade.

När det under huvudförhandlingens gång uppstod en alltmer påtaglig
eftersläpning i förhållande till handläggningsplanen, vidtog häradsrätten i
huvudsak följande åtgärder. Handläggningstiden utsträcktes redan tidigt
utöver ramen för normal rättegångsdag. Återgivande av vissa vittnesförhör,
som hållits i de tilltalades frånvaro, skedde — såsom närmare beröres i det
följande — icke under förhandlingen. Reservdagarna togos i anspråk. Frågan
om ytterligare förhandlingsdagar upptogs enligt huvudförhandlingsprotokollet
dels den 1 september 1901, varvid klarlades att dagarna den 11, den
18 och den 21 september stodo till förfogande, dels den 18 och den 21 september,
varvid den 23 september utsattes som förhandlingsdag, och dels
slutligen den 23 september, varvid för målets slutbehandling fastställdes den
30 september samt den 2 och den 3 oktober.

Under den period som omfattades av den uppgjorda handläggningspromemorian
sökte rätten att — ehuru med vissa omdispositioner undan för
undan — följa det i promemorian uppgjorda programmet i görligaste mån.

Vad sålunda och i övrigt framkommit rörande huvudförhandlingens genomförande
giver anledning till följande synpunkter. Försöken att vidbliva

det ursprungliga tidsprogrammet blevo ej särskilt framgångsrika och redan
tidigt synes för parter och andra ha uppkommit en del olägenheter, varvid
som exempel må nämnas följande. Den för häleri m. m. åtalade S. inställde
sig jämte försvarare vid rätten den 23 augusti kl. 11. De fingo av allt att
döma vänta å tingsstället återstoden av denna dag, hela den 24 augusti och
den 25 augusti till kl. 18.45, då huvudförhandlingen mot S. påbörjades, vilket
skedde först efter uttryckligt yrkande av försvararen. Detta medförde i
sin tur att förhör med två vittnen, som sistnämnda dag väntat vid rätten
sedan kl. 14, uppskötos till följande dag. Likartade väntetider och uppskov
förekommo också för ett par andra vittnen, liksom för ytterligare en
häleriåtalad. Tydligen förde knappheten om tid även med sig att vissa svårigheter
förelågo att tillmötesgå av parterna gjorda framställningar om att
kalla ett par redan hörda vittnen till kompletterande förhör; dylika förhör
kommo dock sedermera till stånd. Förhören med W. K. och H. blevo —
såsom Aminoff själv vidgått i sitt yttrande — uppdelade i ett flertal skilda
förliörsomgångar, som fingo inflickas allt eftersom tid kunde beredas, och
förhören kunde ej framföras alldeles parallellt.

Beträffande åtgärden att utöka rättegångsdagarnas längd bör framhållas
att enligt 1 kap. 15 § RB som huvudregel gäller att rättegångsdag ej skall
vara längre än sex timmar; därvid är att märka att sextimmarsmåttet ej
avser effektiv handläggningstid, utan lagstiftarens avsikt har varit att i princip
även överläggning skall rymmas inom den angivna tidsramen. Avsteg
från sextimmarsregeln får enligt stadgandet ske endast om synnerliga skäl
föranleda därtill. Jag vill i detta sammanhang erinra om att vid den förut
omnämnda inspektionen av domsagan uppmärksammades att vid häradsrätten
i tämligen stor utsträckning förekommit rättegångsdagar till sena
och delvis mycket sena kvällstimmar och att jag i det sammanhanget till
inspektionsprotokollet antecknade bl. a. följande i anslutning till det nyss
berörda stadgandets innehåll.

Stadgandets ordalag liksom förarbetena ge klart vid handen att lagstiftarens
avsikt varit att ett överskridande av sextimmarsramen skulle komma
i fråga blott i rena undantagsfall. Dock torde i praktiken — under trycket
av domstolarnas ökade arbetsbörda — det icke ha varit alltför ovanligt att
det nämnda tidsmåttet överskridits. Att så sker vid enstaka tillfällen för
att undvika målbalans och en fördröjd rättsskipning kan möjligen anses försvarligt.
Klart är dock att dylika förlängningar ej kunna godtagas, om de
förekomma i sådan omfattning att det måste befaras att »ledamöternas
uppmärksamhet avtrubbas och deras iakttagelseförmåga minskas samt att
handläggningen ej blir tillräckligt ingående» (jämför NJA II 1943 s. 30).
Farhågor av dylik art måste ofrånkomligen uppstå när tingen få sådan varaktighet
som de redovisade siffrorna utvisa. Beaktas bör också att för parter,
ombud och vittnen måste antagas vara olägligt och ibland även otillbörligen
påfrestande att deltaga i rättegångar under sena kvällstimmar. Rättegångsdagar
av sådan längd som förekommit vid häradsrätten anser jag
därför vara ägnade att väcka starka betänkligheter.

Med hänsyn till det nu anförda får det anses otillfredsställande att i det
aktuella målet dag efter dag förhandlingarna pågingo längre än som förutsättes
i rättegångsbalken. Rättegången som helhet måste antagas ha blivit
otillbörligen påfrestande för flertalet agerande. Sannolikt far det spänningsförhållande
som småningom uppkom mellan rätten och vissa advokater
åtminstone delvis tillskrivas det pressande arbetsprogrammet. Uteslutet är
icke att de krävande förhandlingspassen bidragit till att — såsom nedan
beröres — enskilda nämndemän då och då avlägsnade sig från rättssalen för
kortare pauser på egen hand.

I detta sammanhang bör också beröras den särskilt påtalade händelsen
den 11 september 1961, när förhör med W. K. under kvällen fick fortgå
trots Arvidsons begäran att förhöret skulle avbrytas på grund av W. K:s
huvudvärk och trötthet. Enär intet framkommit som ger anledning ifrågasätta
riktigheten av uppgifterna om W. Iv:s tillstånd, framstår det som
uppenbart att det förelåg stark anledning att genast avbryta förhöret. Vid
prövningen av frågan om förhöret borde avbrytas hade häradsrätten även
att beakta att W.K. dagligen hade att företaga långa resor till och från tingsstället.
Under förarbetena till rättegångsbalken betraktades grundsatsen, att
en tilltalad vid huvudförhandlingen ej får utsättas för uttröttning eller eljest
otillbörlig press, som så självklar att det ej ansågs erforderligt att härom
införa en uttrycklig bestämmelse, svarande mot vad som beträffande förundersökning
stadgats i 23 kap. 12 § RB (jämför SOU 1938: 44 s. 480). Den
tidsnöd, som — ännu på elfte förhandlingsdagen och trots redan beslutad
utökning av antalet förhandlingar — bedömdes föreligga, har enligt min
mening icke utgjort godtagbart skäl att åsidosätta den nyss berörda, för
svensk rättegång väsentliga grundsatsen. Enligt min åsikt borde sålunda
förhöret med W. K. ha avbrutits.

Jag finner med hänsyn till vad i det föregående anförts att den aktuella
huvudförhandlingen kommit att genomföras pa ett sätt som icke kan anses
tillfredsställande.

Vad härefter angår frågan om det varit möjligt för häradsrätten att finna
en lösning, som icke medförde förlängda handläggningsdagar och andra
olägenheter, må anföras följande. Så snart det under en inledd huvudförhandling
klart visar sig att det planerade antalet förhandlingsdagar är alldeles
för knappt, bör domstolen genast med parterna upptaga frågan om en
omplanering av förhandlingen och om möjligheterna att få ytterligare förhandlingsdagar
till förfogande. En avgörande målsättning måste vara att
kommande handläggningsdagar i rättegången skola kunna genomföras utan
jäkt och tidsöverdrag, utan väntetider för parter och vittnen och utan andra
jämförbara olägenheter. I förevarande mål synes det ha varit klart befogat
att redan under första veckan gå i författning om en dylik omplanering och
undersökning. Jag vill här anmärka att det mot första veckans slut stod
klart att förhören ej medhunnits på utsatta tider och att betydande delar

3 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196% års riksdag

av förhören med de tilltalade och den skriftliga bevisningen återstodo liksom
även en »dold» eftersläpning bestående däri att återgivandet av förhör som
hållits i tilltalads frånvaro ställts på framtiden. Det kunde vidare vid angivna
tidpunkt förutses att även andra veckans program — främst ett avsnitt
som gällde en häleriåtalad — skulle bli mer tidskrävande än som beräknats,
något som redan i och för sig synes ha lett till en omdisposition,
varigenom den sista reservdagen blev upptagen. Några egentliga förhoppningar
att under den enligt programmet välfyllda andra veckan kunna
hämta in första veckans betydande eftersläpning förelågo knappast.

Därest omplaneringsfrågan sålunda upptagits genast, när klar anledning
därtill förelåg, skulle otvivelaktigt ha befunnits att ett flertal ytterligare
förhandlingsdagar utöver de planerade behövdes. I första hand borde följaktligen
redan då ha undersökts, vilka möjligheter som med hänsyn till försvararnas
engagemang stodo till buds. Erinras bör också om möjligheten
att söka samråd med annan domstol, där försvarare skall uppträda, för att
utröna om denna domstol kan jämka sitt handläggningsprogram. Därest
berörda möjligheter i ett tidigt skede utnyttjats, lär i varje fall icke ha
framkommit färre möjliga handläggningsdagar än när häradsrätten sedermera
— i olika omgångar med början den 1 september — började undersöka
vilka dagar försvararna hade att ställa till förfogande. Väl skulle därvid ha
uppkommit fråga om 46 kap. 11 § andra stycket RB medgav fortsatt huvudförhandling.
Av betydelse skulle därvid ha varit om målets omfattning var
sådan att det kunde betraktas såsom ett sådant mera omfattande mål, s. k.
fyraveckorsmål, vari enligt nämnda stadgande längre uppskovsperioder än
sammanlagt 15 dagar under vissa förutsättningar kunna godtagas. Emellertid
bör härvid beaktas att berörda stadgande utgår från att det på förhand
sker en bedömning av målets omfattning och att omfattningen därvid uppskattas
vara sådan att — med rättegångsdagar av normal längd och med
normalt antal handläggningsdagar per vecka — fyra veckors handläggningstid
är erforderlig. Enligt min åsikt skulle, ehuru här var fråga om ett gränsfall,
ingen befogad invändning ha kunnat resas, därest häradsrätten i ett
tämligen tidigt skede — med de erfarenheter som gjordes redan under rättegångens
början — ansett sig kunna utgå från att målet borde beräknas få
sådan omfattning, att 46 kap. 11 § andra stycket andra punkten finge tilllämpas.
Klart är under alla förhållanden att stadgandet ej bör tolkas så att
rätten skulle vara nödsakad att — såsom tydligen här skedde — avvakta
målets utveckling för att erfarenhetsmässigt utröna och få fullt bevisat att
målet komme att kräva ett sådant antal rättegångsdagar som motsvarade
fyra handläggningsveckor.

Därest häradsrätten förfarit på nu antytt sätt — med en tidig undersökning
av vilka ytterligare handläggningsdagar som stodo till förfogande och
med angiven bedömning av målets omfattning — är det troligt, att den fortsatta
huvudförhandlingen skulle ha kunnat givas en planering, varigenom

man kunnat undvika tidsöverdrag och andra olagenheter av det slag som nu
förekommit. En dylik undersökning under en rättegångs inledningsskede kan
emellertid också giva ett sådant resultat att det bedömes omöjligt att få
fram ytterligare förhandlingsdagar i tillräcklig omfattning eller att i varje
fall dessa dagar ej ligga inom så närliggande framtid att fortsatt huvudförhandling
kan ifrågakomma; jag räknar i sistnämnt hänseende också med
möjligheten att målet ej bedömes vara ett s.k. fyraveckorsmål. Kommer
man till ett dylikt resultat, bör detta i första hand föranleda prövning om
det är möjligt att särskilja olika i malet ingående atal, sa att man nöjer sig
med att under den planerade huvudförhandlingstiden handlägga endast visst
eller vissa åtal, som få avdömas särskilt, och later återstoden ansta till en
senare huvudförhandling. Anses icke heller detta möjligt, bör den pabörjade
huvudförhandlingen ovillkorligen inställas och målet sedermera upptagas
till ny huvudförhandling vid sådan tidpunkt, da för förhandlingen star till
förfogande tillräcklig tid för förhandlingens genomförande utan jäkt och
tidsöverdrag samt utan improviserade omkastningar i programmet. Betydelsen
av att en huvudförhandling genomföres under i allo tillfredsställande
former och yttre betingelser är så stor att andra synpunkter — såsom önskemålet
att redan använd huvudförhandlingstid ej skall bli bortkastad
måste stå tillbaka. Det bör alltså icke ifrågakomma att man, trots insikt om
en för knappt tillmätt tidsplan, söker genomföra en huvudförhandling till
varje pris och till bekostnad av sådana olägenheter som här förekommit.

Med hänsyn till möjligheten att försvararnas engagemang på andra håll
kunnat lägga hinder i vägen för utsättande av ny huvudförhandling inom
rimlig tid — och i anslutning även till Aminoffs synpunkter om de olägenheter,
som kunna uppkomma för domstolarna till följd av att vissa som försvarare
ofta anlitade advokater äro så upptagna att de under langa tidsperioder
ej ha tid till förfogande för huvudförhandling i en del av sina mål
— vill jag framhålla följande. När en offentlig försvarare i visst brottmål
är så upptagen att långvarigt hinder föreligger för honom att deltaga i
huvudförhandling i malet, kunna förhallandena vara sadana att skäl föreligga
att entlediga honom från uppdraget som försvarare. Spörsmål av dylik
art har jag under innevarande år haft att pröva i två skilda ärenden, båda
avseende mål, vari Persélius varit försvarare. Beträffande de principiella
synpunkter, som anförts rörande dessa fall, må hänvisas till de referat som
intagits i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1963 s. 288 o. f.1

Sammanfattningsvis anser jag, att huvudförhandlingen genomförts på ett
sätt som enligt vad ovan angivits i flera avseenden varit otillfredsställande
och att häradsrätten bort i eif tidigt skede endera vidtaga åtgärder för omplanering
av målet eller inställa huvudförhandlingen. Jag vill emellertid
också framhålla att det står klart att för Aminoff förelegat en svårbemästrad
situation och att han i bästa syfte sökte åstadkomma en lösning. Att

1 Ett av fallen är även refererat ovan & s. 50 o. f.

det, enligt vad här framhållits, blev ett mindre tillfredsställande resultat i
vissa hänseenden kan icke föranleda annan åtgärd från min sida än de påpekanden
som gjorts i det föregående.

Angående förhör sam hållits i tilltalads frånvaro.

Klagandena anförde vidare.

De tilltalade hördes, på något undantag när, genomgående i varandras
utevaro. Uppgifterna delgåvos dem endast i undantagsfall först sedan alla
förhör med parter och vittnen voro avslutade. Jämlikt 46 kap. 7 par. RB
gives, såvitt vi kunna finna, icke möjlighet att föranstalta om förhör med
part i annan parts utevaro enbart i syfte att nå ett tillfredsställande utredningsresultat.
Denna målsättning måste ha varit den enda som förespeglat
häradsrätten, i vart fall såvitt gäller förhören med H. Någon som helst anledning
räkna med att H. på grund av rädsla eller annan i lagrummet föreskriven
orsak icke skulle utsäga sanningen, förelåg icke. W. K. tvingades sålunda
lämna rättssalen utan att denna åtgärd från häradsrättens sida hade
stöd i rättegångsbalken.

Förfaringssättet att höra part i Övriga parters utevaro fick i målet olyckliga
konsekvenser. Sedan H. och W. K. delgivits de uppgifter, som lämnats
av S. och för häleri i målet tilltalade bilmontören G. Y., tvingades dessa
återvända till domstolen i Strängnäs för kompletterande förhör ungefär
fjorton dagar efter det att deras i målet aktuella avsnitt slutbehandlats.
Vissa av de i det sammanslagna målet lämnade uppgifterna — även i relevanta
hänseenden — ha överhuvudtaget ej delgivits W. K:s och H:s medsvarande.
Vi vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på protokollenngen
av svarandenas berättelser, en åtgärd som enligt vår uppfattning
icke står i överensstämmelse med reglerna i 6 kap. 7 par. rättegångsbalken.

Ett flertal vittnesförhör ägde rum i W. K:s och H:s utevaro. Då vi hemställde
att våra huvudmän jämlikt rättegångsbalkens regler skulle få del av
vad vittnena uppgivit, för att därefter själva bliva i tillfälle att framställa
frågor, förmärktes synbar irritation hos rättens ordförande. Någon lagstadgad
delgivning kom heller i regel icke till stånd. Vi förmena och förmenade
att det varit lämpligt att vittnesutsagorna delgivits våra huvudmän, innan
vittnena hunnit lämna domstolen med hänsyn till att samtliga vittnen komma
långväga ifrån. Sedan efter vår hemställan W. K. och H. fått del av ett
av vittnenas berättelser, beslöts t. ex. att ett i Katrineholm bosatt vittne
ånyo skulle kallas till häradsrätten för förhör, med påföljd att statsverket
förorsakades onödiga kostnader för vittnets förnyade inställelse.

Aminoff uppgav att anledningen till att åtskilliga förhör i målet h öllos i
tilltalads frånvaro var att åklagaren gjort uttryckliga och motiverade framställningar
därom. Aminoff anförde vidare. I

I framställningarna gjorde åklagaren gällande, dels att under förundersökningen
sådana omständigheter framkommit att särskilt H. — men i vad
gällde de för häleri åtalade även S. K. — kunde antagas utöva så väsentligt
inflytande över de övriga i målet tilltalade, att anledning förekom att dessa
i II:s, respektive H:s och W. K:s, närvaro icke skulle fritt utsäga sanningen,
dels att omständigheterna antydde att så stark känsla av samhörighet mel -

lan de tilltalade förelåg, att beträffande envar tilltalad förekom anledning
att denne ej skulle fritt utsäga sanningen, därest den tilltalade tidigare
skulle ha åhört medtilltalad i enahanda hänseende inför häradsrätten lämna
sanningslös uppgift.

Enligt Aminoffs yttrande hade åklagaren åberopat, att H. under förundersökningen
genom skriftligt meddelande sökt påverka W. K. att tiga i saken
samt att denne i tidigare mål gjort sig skyldig till mened, därför att han
varit rädd att angiva en medintagen och därigenom riskera att bli utstött
från all kamratlig gemenskap med sina medförvarade. Aminoff anförde
vidare följande.

Mot denna bakgrund delade jag och nämnden tveklöst åklagarens mening
att med den inställning W. K. sålunda deklarerat, det måste anses högeligen
osannolikt att han — därest han erhöll kännedom om H:s vid förhöret med
denne lämnade uppgifter — vid förhör med W. K. själv skulle på något sätt
avvika från den sakframställning som H. lämnat även om denna icke skulle
överensstämma med sanningen. Häradsrätten fann de av aklagaren åberopade
omständigheterna innefatta befogad anledning antaga, att W. K. i
H:s närvaro icke skulle fritt utsäga sanningen vid förhöret med honom själv
samt att W. K. ej heller skulle vid förhöret fritt utsäga sanningen därest han
tidigare skulle ha övervarit förhöret med H. Skälen för tillämpning av
undantagsstadgandet i 46 kap. 7 § rättegångsbalken vidkommande förhören
med W. K. och H. voro enligt min och nämndens uppfattning tungt vägande.
Beträffande den för häleri åtalade S., vilken ävenledes tidigare ådömts
förvaring men hade utskrivits på prov samt var W. K:s och H:s hyresvärd
vid tiden för brotten, liksom beträffande den likaledes för häleri åtalade Y.,
vilken — tidigare ådömd urbota straff — kring tiden för brotten tillhörde
W. K:s och H:s umgängeskrets, fann häradsrätten omständigheterna likaledes
innefatta befogad anledning att vid förhören i motsvarande utsträckning
tillämpa samma stadgande. Jämväl vidkommande W. K:s bror S. K.
och H:s trolovade Lisbeth X, båda åtalade för grovt häleri, fann häradsrätten
i anseende till de föreliggande personliga banden befogad anledning
att vid förhören på enahanda sätt tillämpa stadgandet.

I anslutning till det anförda kan tilläggas, att häradsrätten vidkommande
förhör med sammanlagt åtta kvinnliga vittnen, som av åklagaren uppgåvos
ha tillhört de tilltalades umgängeskrets, fann anledning bifalla åklagarens
begäran att stadgandet i 36 kap. 18 § RB skulle tillämpas.

Beträffande delgivningen med en tilltalad av vad annan tilltalad uppgivit
i hans frånvaro anförde Aminoff i huvudsak följande. Envar tilltalad hade
fått kännedom om vad annan tilltalad i hans frånvaro uppgivit. Detta hade
skett när förhören med alla de tilltalade avslutats (jämför Gärde, Nya RB
s. 685). Utskrivna sammanfattningar av dessa förhör överlämnades då till
försvararna, varjämte uppläsning av sammanfattningarna skedde och parterna
fingo tillfälle att göra erinringar mot uppteckningarna. Att sammanfattningarna
av utsagorna togos till protokollet såsom bilagor ansåg Aminoff
vara en riktig tillämpning av 6 kap. 7 § RB, enär särskilda skäl — att
förhören hållits i tilltalads frånvaro och sedan delgivits honom med ledning

av sammanfattningarna — talat för en sådan åtgärd. Det framhölls att under
huvudförhandlingen icke avhördes något missnöje med anordningen i
fråga om protokolleringen av partsutsagorna.

Aminoff har vidare anfört, att klagandenas påstående om att vissa i målet
lämnade uppgifter icke skulle ha delgivits W. K:s och H:s medtilltalade var
helt oriktig och att Aminoff genom förfrågan hos de sistnämndas offentliga
försvarare förvissat sig om att de erhållit protokoll över samtliga förhör som
rört deras huvudmän.

Beträffande delgivning med W. K. och H. av de åtta vittnesutsagor som
avgivits i deras frånvaro anförde Aminoff följande. Under trycket av den
i målet rådande tidsnöden hade rätten haft vissa svårigheter att lösa frågan
hur delgivning enligt 36 kap. 18 § andra stycket RB skulle ske. Förhören
upptogos fonetiskt och några mera detaljerade memorialanteckningar fördes
ej; endast påtagligt relevanta omständigheter antecknades. Vittnesförhören
voro rätt omständliga och avsågo bl. a. W. K:s och H:s ekonomiska förhållanden
dag efter dag under den i målet aktuella perioden. Genom memorialanteckningar
och uppläsning därav kunde ej erhållas någon garanti att de
tilltalade fingo del av allt material i vittnesmålen som kunde ligga till grund
för dom. Efter samråd med försvararna beslöt Aminoff att utskrifter av de
fonetiskt upptagna vittnesförhören skulle tillställas parterna och att omedelbara
redogörelser för vittnesmålens innehåll skulle lämnas endast när så
påfordrades. Enligt Aminoffs uppfattning godtogo Persélius och Arvidson
detta förfarande. Uppläsning av summariska memorialanteckningar skedde
på begäran vid ett par tillfällen; i övrigt avsågs att delgivning skulle ske
genom överlämnande av fonogramutskrifter. Den 31 augusti anmärkte Arvidson
på att de tilltalade icke fått del av tidigare vittnesförhör som hållits
i deras frånvaro. Aminoff beklagade därvid att det med häradsrättens resurser
ej varit möjligt att dittills medhinna utskrifter av dessa förhör. Dock
hade extra skrivhjälp anställts för utskriftsarbetet. Samtliga utskrifter hade
sedermera under förhandlingen hunnit färdigställas och hade expedierats
till försvararna, delvis den 9 och delvis den 12 september; de tilltalade hade
fått del av dem genom försvararens försorg, och försvararna ansågo uppläsning
av utskrifterna ej erforderlig. Aminoff framhöll vidare, att försvararna
vid de berörda vittnesförhören kunde genom frågor till vittnena bevaka
sina klienters rätt samt att återförhör begärdes endast med ett av
ifrågavarande vittnen. — Av hans yttrande synes framgå att Aminoff själv
betraktade det tillämpade förfarandet som ett visst eftersättande av den
aktuella föreskriften om delgivning av vittnesutsagor.

Rätten äger jämlikt 36 kap. 18 § och 46 kap. 7 § RB förordna om förhör
i en tilltalads frånvaro endast om det förekommer anledning att i den tilltalades
närvaro annan part eller vittne, som skall höras, av rädsla eller an -

nan orsak ej fritt utsäger sanningen eller om den förstnämnda parten hindrar
den hörde genom att falla honom i talet eller annorledes. Om störande
förhållande av sist angiven art är här ej fråga.

De här aktuella delarna av de ifrågavarande stadgandena ha icke annat
syfte än att vid behov den hörde skall kunna befrias från det tryck, som den
tilltalades blotta närvaro kan innebära för den hörde personligen. Ett sådant
tryck kan vara beroende av rädsla, sasom uttryckligen angives i föreskrifterna,
eller av sådana orsaker som blygsel inför den tilltalade, exempelvis
i otuktsmål (jämför Underrättsförfarandet s. 304) eller alltför stor respekt
för honom (jämför äldre RB 17: 22). Den stadgade ordningen, att den
tilltalade, därest förhör hålles i hans frånvaro, ovillkorligen skall erhålla
kännedom om vad som förekommit under förhöret, ger också vid handen
att rätten ej får bibringa den som skall höras den uppfattningen att hans
uppgifter komma att förbli hemliga för den tilltalade. Förhör i parts frånvaro
bör därför förekomma endast om det föreligger anledning att tro att
den hörde — i vetskap om att hans uppgifter under alla förhållanden komma
till den tilltalades kännedom — kommer att tala friare i den tilltalades frånvaro
än i hans närvaro.

De berörda stadgandena tjäna däremot icke det syftet att man skulle
genom att låta en tilltalad avträda under ett förhör och därefter under viss
del av den fortsatta rättegången undanhålla honom i hans franvaro lämnade
uppgifter — uppnå att han förhindras att anpassa sin berättelse efter
vad tidigare uppgift slämnare sagt. Det får sålunda ej förekomma att flera
tilltalade höras var för sig enbart för att man därigenom skall få fram bästa
möjliga utredning eller i varje fall få utrönt om de lämnade motsägande
berättelser. Föreskrifterna gå ut på att förhindra, att den liörde under sin
berättelse påverkas, men avse ej alls att förhindra en åhörare i tilltalads
ställning från att bli påverkad av vad han får höra.

Vad i det här aktuella målet förekommit ger vid handen att häradsrätten
i avsevärd utsträckning förordnat om förhör i tilltalads frånvaro. Fransett
ett fåtal förhörstillfällen tillämpades alltså den ordningen, att när en tilltalad
skulle höras, övriga tillstädesvarande tilltalade fingo avträda. Därvid
bör anmärkas, att de fyra häleriåtalade voro kallade till rätten endast vissa
förhandlingsdagar men under dessa dagar behandlades de i nu ifrågavarande
hänseende på samma sätt som W. K. och H. lill och med innan huvudförhandlingarna
i hälerimålen ens hade börjat och vederbörande tilltalade

— på grund av eftersläpningen i rättegångens handläggning — sutto och
väntade på sina egna mål, fingo de gång efter annan avträda därför att förhör
skulle hållas. När alla sex i målet tilltalade inställt sig på samma gång

— vilket skedde den 21 september 1961— fingo i flera omgångar fem av de
tilltalade avträda medan den sjätte hördes. — Under vittnesförhören var
det icke mindre än åtta vittnen, alla kvinnliga, som hördes i de tilltalades
frånvaro.

Jag anser det icke möjligt att ingå på någon mera detaljerad prövning i
vad mån för det ena eller andra förhöret förelegat laga förutsättningar att
förordna att tilltalad skulle avträda under förhör med annan. Det föreligger
nämligen i ärendet sa knapphändiga uppgifter rörande relationerna mellan
de tilltalade inbördes och mellan de tilltalade och här aktuella åtta vittnen
att någon dylik prövning ej kan ske. Från allmänna synpunkter kan dock
anföras följande. Ett förvånande förhållande är att varken i protokollet eller
i Aminoffs detaljrika yttrande hit gjorts minsta antydan om att de personer,
som kommo att höras i annans frånvaro, dessförinnan själva blivit tillfrågade
om de voro rädda för nagon av de tilltalade eller eljest hade svårt att tala
fritt i närvaro av tilltalad. Beträffande de åtta kvinnliga vittnena har ej
lämnats annan förklaring till förhörens anordnande i de tilltalades frånvaro
än att vittnena tillhört de tilltalades umgängeskrets. Även om närmare
detaljer rörande umgängesförhållandet ej framkommit, förefaller det mindre
troligt att beträffande alla åtta grundade farhågor skulle ha förelegat att de
ej kunde uttala sig fritt med mindre icke endast H. utan även W. K. och —
i den mån någon av övriga tilltalade var tillstädes i rätten — också dessa
parter voio franvarande. Vad angar förhören med de tilltalade framstår som
fullkomligt uppenbart, att envar av de sex tilltalade ej rimligen kunnat hysa
rädsla för alla de andra fem eller eljest skulle ha varit hämmad av övrigas
närvaro. Som orimlig framstår tanken att den för häleri åtalade, 18-åriga
Lisbeth X:s närvaro skulle kunnat ha någon så skrämmande eller eljest
hämmande inverkan på exempelvis H. att denne måste höras i hennes frånvaro.

Vad som i huvudsak blivit närmare belyst i ärendet är främst det förhållandet
att H. och W. K. hördes i varandras frånvaro. Åtgärden att låta
H. vara frånvarande under förhöret med W. K. har ej kritiserats av klagandena,
och anledning synes ej föreligga att ifrågasätta annat än att fog för
denna åtgärd funnits. Om alla delar av förhören med W. K. behövt hållas
i H:s frånvaro framstår dock som tvivelaktigt; exempelvis gäller detta när
förhören avsågo W. K:s förehavanden vid tillfällen då H. ej varit eller påståtts
vara i hans sällskap. Rättens förordnande att W. K. skulle vara frånvarande
under förhören med H. synes däremot vara betingat enbart av att
det eljest kunde befaras, att W. Iv. — under kommande förhör med honom
själv — skulle anpassa sina uppgifter efter H:s. Såsom förut framhållits strider
det emellertid mot 46 kap. 7 § RB att en part avlägsnas från förhör när
syftet är att undvika att parten själv skall kunna påverkas av vad som
framkommer under förhöret. Därvid kan anmärkas, att intet hindrar att en
sådan, måhända mer påverkbar part, höres före annan tilltalad.

I anslutning till det sagda bör också nämnas, att häradsrättens bevekelsegrunder
för förhörs anordnande i tilltalads frånvaro ganska klart lyser igenom
i ett avsnitt av Aminoffs eget hit avgivna yttrande. Däri anförde han
nämligen att misstankar uppkommit om att visst samband mellan W. K. och

II. förekommit under den del av rättegången, da de hördes i varandras frånvaro,
och att inom nämnden uppkommit fråga om möjligen Persélius förmedlade
detta samband, något som Aminoff försäkrat nämnden icke behövde
befaras. Själva tanken, att det skulle vara något otillbörligt om en
tilltalad i ifrågavarande skede fått kännedom om vad som förekommit i
hans frånvaro, ger vid handen att häradsrätten betraktat sättet för förhörens
anordnande som ett medel att tills vidare halla de tilltalade ovetande
om vad de medtilltalade berättat.

På grund av vad sålunda anförts står det klart att häradsrätten i målet
förordnat om förhörs hållande i tilltalads frånvaro i betydligt större utsträckning
än rättegångsbalken medgiver. Beträffande flera förhör måste
sålunda antagas att grunden till att part avlägsnats från rättssalen inför
förhör med annan varit önskemålet att han eller hon sedermera skulle få
lämna sin egen berättelse utan att därvid äga kännedom om vad medpart
eller vittne uppgivit. Med anledning härav vill jag med skärpa framhålla
att dylika önskemål — som äro oförenliga med en ackusatorisk rättegång —
ej få inverka på bedömningen huruvida förhör skola hållas i tilltalads frånvaro.

Enligt både 36 kap. 18 § och 46 kap. 7 § RB gäller att, sedan den som ej
varit tillstädes under förhör åter förekallats, han skall erhålla kännedom om
vad i hans frånvaro förekommit. Har fråga varit om vittnesförhör i hans
frånvaro, äger han därefter ställa frågor till vittnet.

I förevarande mål fingo i stort sett de tilltalade icke del av små medtilltalades
dessförinnan lämnade berättelser förrän åklagarens förhör med
W.K. och II. avslutats den 18 september 1961. Aminoff har till stöd för
rättens förfarande i denna del åberopat ett i Gärdes kommentar till Nya
RB (s. 685) intaget uttalande att när flera parter hörts var för sig redogörelse
enligt 46 kap. 7 § andra stycket ej behövde lämnas förrän samtliga
blivit hörda. Aminoff har även anfört att skyldighet att lämna dylika redogörelser
kunde anses föreligga först när förhören varit i allo slutförda.

När det gäller vidlyftiga mål som uppdelas i flera skilda avsnitt, vardera
avseende en åtalspunkt eller en avgränsad tidsperiod, höres den eller de tilltalade
regelmässigt särskilt i varje avsnitt. I dylika fall bör vid tillämpning
av 46 kap. 7 § varje till ett avsnitt hänförligt förhör betraktas som ett avslutat
förhör som skall följas av sådan redogörelse som avses i stadgandets
andra stycke. Till att börja med ma nämligen framhallas att i varje enskilt
avsnitt för sig i princip bör tillämpas den förhandlingsordning som angives
i 46 kap. 6—10 §§ (Gärde s. 677), och därav lärer följa att 7 § andra stycket
bör vinna tillämpning under varje avsnitt. Särskilt viktigt är i det sammanhanget
att förhören med de tilltalade — varvid måste inbegripas sådan redogörelse
som avses i 7 5 andra stycket — enligt nyssnämnda kapitels 8 §
skola vara avslutade innan bevisningen i samma avsnitt förebringas. Det

3* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196b urs riksdag

maste vidare beaktas, att 46 kap. 7 § ar ett av de få undantagen från den
viktiga principen att en tilltalad skall vara närvarande, när material i målet
framlägges inför rätten (jämför SOU 1938:44 s. 481) och att ett dylikt
undantag enligt sakens natur ej bör ges större räckvidd än som är oundgängligen
nödvändigt. Ytterligare bör erinras om att det är en grundläggande
princip i vår rättegångsordning att en tilltalad skall vid tidigaste möjliga
tidpunkt — i princip med början redan under förundersökningen — få
kännedom om allt material som åberopas mot honom. Det skulle ej stå i
överensstämmelse med nu berörda principer att en tilltalad, som varit frånvarande
under förhör med annan, skall behöva delvis i blindo fortsätta rättegången
i det aktuella avsnittet och än mindre — såsom här skedde — under
större delen av målet. Erhåller han däremot vetskap om de uppgifter som
lämnats i hans frånvaro, får han — som sig bör — möjlighet att i rätt sammanhang
söka bemöta uppgifterna genom att åberopa egen bevisning eller
framställa kompletterande frågor till den hörde eller till vittnen, som höras
senare i samma avsnitt. Bortses bör ej heller från möjligheten att de i hans
frånvaro lämnade uppgifterna kunna vara till hans förmån och därför —
om de voro kända — skulle kunna betyda mycket för uppläggandet av hans
försvar. Det bör framhållas att de här anförda synpunkterna icke förlora
sin giltighet därför att den tilltalades försvarare ahört förhören. Förekomsten
av en försvarare berövar icke parten hans processuella befogenheter. Med
hänsyn till att Aminoff åberopat att försvararna varit införstådda med de i
denna del vidtagna arrangemangen, bör jämväl betonas att en försvarare
ej åger disponera över regler som tillkommit för att tillgodose partens rättssäkerhet.

I enlighet med det anförda anser jag att de delförhör med tilltalad som
i målet höllos i annan tilltalads frånvaro bort genomgås särskilt för varje
avsnitt av målet och ovillkorligen innan bevisupptagningen i samma avsnitt
påbörjades. Häradsrättens förfarande att först i rättegångens slutskede låta
envar av de tilltalade få del av vad de medtilltalade uppgivit i deras frånvaro,
anser jag därför klart felaktigt.

När det gäller de vittnesförhör som hållits i tilltalads frånvaro är att anlägga
i allt väsentligt samma synpunkter som nyss anförts beträffande
partsförhören. Även beträffande vittnesförhören borde sålunda redogörelser
ha lämnats de tilltalade utan dröjsmål. Härvid tillkommer ytterligare den
synpunkten att en redogörelse i direkt anslutning till förhöret är nödvändig
tör att den tilltalade skall kunna ställa frågor till vittnet medan denne ännu
är kvar i rätten.

Beträffande de av Aminoff i nu ifrågavarande del åberopade protokolleringssvårigheterna
är endast att framhålla, att när rätten förordnar om förhör
i tilltalads frånvaro, detta ofrånkomligen leder till att rätten också har
att tillse att memorialanteckningar föras eller anstalter för uppspelning av
fonogram vidtagas, så att den tilltalade kan få del av utsagan utan obehörigt

dröjsmål. I detta sammanhang må anmärkas att jag — i motsats till klagandena
— finner det i sin ordning att under förhandenvarande förhållanden
uppteckningarna av de tilltalades utsagor togos till protokollet; från
kontrollsynpunkt är det av värde att det finns protokollerat vilken redogörelse
en tilltalad fått beträffande förhör som hållits i hans frånvaro.

Vad klagandena anfört därom att de för häleri åtalade personerna ej fått
del av alla utsagor, som åberopats mot dem, kan i belysning av vad Aminoff
anfört ej anses styrkt. Det må här anmärkas att detta spörsmål står i visst
samband med vad som behandlas i det följande.

Särskilda anmärkningar beträjjande hälerimalens handläggning.

I klagomålen anfördes bl. a. följande.

Enligt planen för målets handläggning skulle åtalen mot samtliga åtalade
handläggas i ett mål. Detta framhölls åtskilliga gånger av häradsrättens
ordförande under den första handläggningstiden och föranledde vid ett tillfälle
att, då förhören med H. och W. K. berörde annan medsvarande, häradsrätten
efter påpekande från Arvidsons sida fick göra en paus i förhandlingarna
för att tillkalla S:s försvarare. Vid åtskilliga tillfällen voro försvarare
för medsvarandena närvarande vid förhandlingarna i syfte att bevaka
sina respektive huvudmäns intressen. Däremot tillkallades icke medsvarandena
personligen. De berövades härigenom sin möjlighet att iakttaga personlig
inställelse för att själva bevaka sina intressen i målet. Vi vilja även
fästa uppmärksamheten å det säregna beslutet om målens slutliga särskiljande.

I Aminoffs yttrande anförde han i huvudsak följande. W. K:s och H:s
medtilltalade hade icke kallats att personligen närvara annat än i vissa skeden
av rättegången. Deras offentliga försvarare hade erhållit fullmakt från
sina huvudmän för att bevaka dessas rätt när de ej voro tillstädes. De berörda
tilltalade hade själva uttryckt önskemål om en sådan ordning för att
de skulle ägna sig åt sin yrkesutövning.

Här må anmärkas att av häradsrättens huvudförhandlingsprotokoll framgår
följande. Häradsrätten förordnade den 17 augusti 1961 att följdmålen
rörande hälerier in. in. i fortsättningen skulle handläggas gemensamt med
huvudmålet mot W. K. och H. samt att huvudförhandlingarna i de nämnda
följdmålen skulle tills vidare handläggas i samma rättegång som huvudförhandlingen
mot W. K. och H. Häradsrätten avsåg härmed — enligt vad
som framgår av senare anteckning i protokollet — att inom den yttre ramen
av en gemensam rättegång skilda huvudförhandlingar skulle hållas så att
alltså huvudförhandling i huvudmålet hölls för sig och huvudförhandling i
varje enskilt följdmål för sig. I enlighet härmed skedde också rubriksättningen
i protokollet, så att det angavs vilket mål som i varje skede var föremål
för huvudförhandling. Sedan talan slutförts i huvudmålen beslöt häradsrätten
att följdmålen skulle särskiljas till fortsatt handläggning och
avgörande vart för sig.

I sitt yttrande har Aminoff beträffande det sistnämnda beslutet anfört
följande. I och med att huvudförhandlingen i huvudmålet var avslutad,
fanns icke något för samtliga åtal gemensamt moment. Det var alltså onödigt
för H. och W. K. att vara tillstädes under de återstående slutpläderingarna
i följdmålen, vilket Aminoff önskade klargöra genom beslutet om
särskiljande av målen.

När en domstol till gemensam brottmålsrättegång sammanför ett stort
huvudmål och flera smärre därmed sammanhängande följdmål, torde de
kumulerade åtalen enligt RB:s terminologi i och för sig böra betraktas som
ett mål. För enkelhetens skull kallas dock i det följande de olika delarna av
målet för huvudmålet respektive följdmålen.

Vid anordnandet av huvudförhandlingssammanträdena i förevarande fall
har häradsrätten avsett att huvudförhandling skulle ske i allenast ett mål i
taget; detta har särskilt framhållits när det gällt den i det följande berörda
bedömningen i vad mån vissa nämndemän på grund av frånvaro blivit obehöriga
att deltaga i avgörandet i det ena eller andra målet.

Enligt min mening är det knappast ett naturligt förfarande att — trots
förordnande enligt 45 kap. 3 § RB om gemensam handläggning i eu rättegång
— likväl eftersträva, tydligen med stöd av 45 kap. 14 § första stycket
andra punkten RB, att huvudförhandling i ett vart av målen konsekvent
skulle hållas särskilt. Rimligare torde ha varit om häradsrätten — med avstående
från sitt före huvudförhandlingens början fattade kumulationsbeslut,
som ju ändock knappast fick någon saklig betydelse — betraktat sammanträdena
i sin helhet, åtminstone skedet fram till personaliagenomgång och
slutpläderingar, såsom huvudförhandling i huvudmålet samt att därunder
med avseende å processmaterial, som var av betydelse även för följdmålen,
vid lämpliga tidpunkter förena målen till en rättegång och alltså till gemensam
huvudförhandling och att, när skäl voro därtill, åter särskilja målen.

I praktiken har häradsrätten närmast kommit att tillämpa sistnämnda
förfarande. Sålunda tillsågs — med något undantag —- att W. K. och H.
jämte försvarare voro tillstädes även vid de huvudförhandlingssammanträden
som formellt angåvos gälla följdmålen. Häradsrätten ansåg sig också
oförhindrad att i domen i huvudmålet beakta utsagor som upptagits under
huvudförhandling i följdmålen. Omvänt skedde genomgången av protokollen
över förhörsutsagor, som hållits i tilltalads frånvaro, vid sammanträden som
angåvos gälla huvudmålet. Vid dessa tillfällen voro de åtalade i följdmålen
tillstädes, vid ett tillfälle personligen och vid ett annat tillfälle företrädda
av sina försvarare, vilka enligt vad Aminoff uppgivit även voro deras omhud.

Att bevisning, som upptogs under huvudförhandling i följdmålen, åberopades
även i huvudmålet, synes ej ge anledning till kritik, eftersom dessa
''huvudförhandlingssammanträden i praktiken lika väl kunnat betecknas

som gällande huvudmålet. I den mån under sammanträden avseende huvudmålet
framkom processmaterial, som var av betydelse även för följ dmålen
och som alltså framlades utan att berörd tilltalad själv var kallad till sammanträdet,
uppkomma emellertid avsevärda betänkligheter från principiella
synpunkter. Att i efterhand närmare kartlägga vilket i huvudmålet framkommet
processmaterial som betraktats såsom processmaterial även i följdmålen
anser jag ej behövligt. Därvid beaktar jag nämligen att — om man
från de här berörda synpunkterna anser att en tilltalad i ett följ dmål bort
bli kallad till ett för huvudmålet utsatt sammanträde för att där framkommo
upplysningar av betydelse även för följdmålet — detta likväl i praktiken
troligen ej skulle ha gjort så stor skillnad. Hade den i följdmålet åtalade
kallats till dylikt sammanträde, skulle han ju sannolikt ändå — med häradsrättens
förut behandlade tillämpning av 36 kap. 18 § och 46 kap. 7 § RB
— ej fått deltaga i den relevanta delen av sammanträdet utan endast sitta
utanför rättssalen medan aktuellt förhör pågick.

Jag anser det därför tillräckligt att i förevarande del föra resonemanget
med utgångspunkt allenast från två tillfällen, där det star fullkomligt klart
att här berörd problemställning uppkom och att häradsrätten också \ ai
medveten därom. Fråga var då om två skilda vittnesförhör som höllos vid
olika sammanträden i huvudmålet, när de häleriåtalade eller deras försvarare
ej voro kallade. Häradsrätten antecknade da i protokollet i det ena
fallet att vittnesmålet visat sig beröra den för häleri åtalade Y:s rätt och ;
det andra fallet att vittnesmålet kunde komma att angå dennes rätt. Häradsrätten
förfor då på det sättet att den under åberopande av 46 kap. 16 §
RB tillfälligt förordnade ena gången den tillstädesvarande advokaten Bertil
Swensson och andra gången Arvidson som offentlig försvarare för den bortovarande
Y. och såsom tillfällig ersättare för dennes likaledes frånvarande
ordinarie försvarare. Eftersom den tillfällige försvararen uppenbarligen ej
kunde hinna bli utrustad med fullmakt, måste emellertid anmärkas, att en
tilltalad, som icke är tillstädes personligen eller genom ombud, ur processuell
synpunkt är att anse som frånvarande även om offentlig försvarare förordnas
(jämför Gärde s. 673). Anordningen med tillfälliga försvarare förändrar
alltså ej det förhållandet att vid berörda tillfällen utredningen i
huvudmålet måste anses upptagen utan att parten i följdmålet varit närvarande
eller ens haft tillfälle att vara närvarande.

Fråga är då om vittnesutsagorna på annat sätt gjordes till processmaterial
i målet mot Y. Erinras bör därvid att inför häradsrätten under ett par huvudförhandlingsdagar
skedde uppläsning av utsagor, som upptagits i parts
frånvaro. Därest man — i motsats till häradsrätten — betecknar dessa sammanträdesdagar
såsom avseende huvudförhandling även beträffande de då
representerade häleriåtalade, skulle vad som därvid upplästes till nöds kunna
betraktas som processmaterial även mot sistnämnda parter, oavsett afl
de upplästa utsagorna härrörde från tidigare huvudförhandlingar i huvud -

målet; detta betraktelsesätt lär för övrigt vara det enda möjliga om man —
såsom häradsrätten gjorde och som strax skall närmare beröras — skall godtaga
att utsagor av W. K. och H. åberopades även mot häleriåtalade. Men
beträffande de nu närmast ifrågavarande vittnesutsagorna skedde icke ens
sådan uppläsning, utan häradsrätten förfor på det sättet att allenast utskrifter
av dessa, liksom av flera andra vittnesförhör, tillställdes parterna.
Det synes sålunda ej vara möjligt att betrakta berörda vittnesutsagor som
processmaterial i målet mot Y.

I anslutning till det anförda må påpekas att åklagaren tilläts att i vissa
av följdmalen helt allmänt åberopa W. K:s och H:s berättelser. Enligt min
mening innebär detta att vederbörande parter och försvarare på ett otillbörligt
sätt försatts i en synnerligen svår situation. Det överläts alltså åt
dem att ur protokollsbilagor, motsvarande vad som framkommit under 30
förhörstimmar, själva utleta vilka avsnitt åklagaren kunde åsyfta såsom
betydelsefulla för respektive följdmål. Dylika opreciserade åberopanden av
omfattande utredningsmaterial anser jag icke böra godtagas, utan åklagaren
borde ha avkrävts klart besked vilka uppgifter från W. K:s och H:s sida
han ville åberopa i de skilda följdmålen, så att försvaret i vederbörande
följdmål gavs någon utgångspunkt för sin bedömning om dessa uppgifter
behövde gendrivas och om i så fall nya förhör med uppgiftslämnaren eller
den häleriåtalade borde ske eller eventuellt annan bevisning åberopas.

Beträffande nämndemäns frånvaro från huvudförhandlingssammanträden.

Klagandena påtalade i denna del att ett flertal nämndemän under olika
tider varit frånvarande från rättssalen under handläggningen. Vidare anmärktes
på att nämndemannen Eric Ericsson av rätten tilläts deltaga i
domen mot W. K., trots att Ericsson övervarit endast en mindre del av ett
vittnesförhör som åberopades i målet mot W. K. Klagandena ifrågasatte
vidare om en nämndeman, som på grund av sjukdom varit frånvarande från
tre av rättens överläggningsdagar, ägt deltaga i avgörandena i målen.

I Aminoffs yttrande och i hans till huvudförhandlingsprotokollet gjorda
anteckningar anfördes i huvudsak följande. Vid häradsrätten hade sedan
1948 tillämpats som praxis att en nämndeman — under förutsättning att
städse domfört antal nämndemän sutto i rätten — ansetts kunna tillfälligt
avlägsna sig under sådana skeden av rättsförhandlingarna då icke något
egentligt processmaterial infördes i rättegången, såsom exempelvis när fråga
var om vittnesersättningar eller uppläsning av anteckningar från vittnesförhör.
Berörda praxis torde ha utgått från att med 17 kap. 2 § och 30 kap.
2 § RB avsågs den egentliga förhandlingen, varunder infördes sådana omständigheter
som ingå i processmaterialet för den blivande domen; Aminoff
hänvisade i detta sammanhang till Ekelöf, Processuella grundbegrepp och
allmänna processprinciper, s. 37. För egen del hade Aminoff före den aktuella

huvudförhandlingen icke varit medveten om tillämpningen av denna praxis
i häradsrätten. Genom att han liksom protokollföraren vid huvudförhandlingen
varit upptagen av memorialföring hade han under förhandlingens
första del ej uppmärksammat att nämndemän vid skilda tillfällen lämnat
rättssalen. Sedan detta förhållande kommit till hans kännedom, hade med
början den 1 september 1961 skett en så noggrann undersökning av frånvarofallen
i de aktuella målen som omständigheterna medgivit. Undersökningen
hade lett till att för två av nämndemännen befunnits föreligga hinder
för deltagande i avgörande av vissa av de mål, som voro under prövning.
I övrigt ansågos de frånvarofall som förekommit icke ha skett i sådana
skeden av huvudförhandlingen att vederbörande nämndemän voro
förhindrade att deltaga i avgörandena. Aminoff hade vidare bestämt att
ifrågavarande praxis ej vidare skulle tillämpas vid häradsrätten, och instruktion
härom hade utfärdats. — Beträffande nämndemannen Ericssons bortovaro
under del av ett vittnesförhör, vitsordade Aminoff att häradsrätten
åberopat denna utsaga i domskälen i domen mot W. K. och H. Vittnesmålet
hade ej haft större relevans, frånsett ett uttalande. Detta, hade fällts
under vittnesmålets början, varunder Ericsson varit närvarande. Av det
45 minuter långa vittnesförhöret hade Ericsson åhört omkring 18 minuter.
Efter huvudförhandlingen hade Ericsson fått avlyssna den fonografiska
upptagningen av förhöret, så att han kunnat förvissa sig om att under senare
delen av förhöret ej förekommit något som medförde att trovärdigheten
av det som relevant betraktade uttalandet bleve förringad. Aminoff
ansåg att häradsrätten ägt beakta ett bevisfaktum, vid vars upptagande
samtliga i domen deltagande domare närvarit. — Beträffande den nämndeman,
som på grund av sjukdom varit frånvarande under en del av överläggningen,
förelåg enligt Aminoffs mening icke något hinder för hans deltagande
i avgörandet. _

Enligt vad som antecknats i huvudförhandlingsprotokollet gav den inom
häradsrätten verkställda undersökningen till resultat att nämndemän varit
frånvarande från förhandlingssammanträden vid sex tillfällen. I fem av
fallen hade de avlägsnat sig för naturbehov under kortare perioder, i regel
fem minuter. Det sjätte fallet avsåg Ericsson som en förhandlingsdag på
grund av sjukdom avlägsnat sig en timme före förhandlingens slut. Frånvarofallen
inträffade ibland under huvudförhandling mot en tilltalad, ibland
under huvudförhandling mot en annan. Det må anmärkas, att klagandena
ansett häradsrättens utredningsresultat beträffande frånvarofallen vara delvis
felaktigt, men några preciserade påståenden om vari felen bestått ha ej
framförts.

I 17 kap. 2 g och 50 kap. 2 § BB stadgas, att i dom ej må deltaga domare
som ej övervarit hela huvudförhandlingen. Det förefaller mig uteslutet att
tolka denna föreskrift annorlunda än dess klara ordalydelse ger vid handen.

Någon grund att här anse att uttrycket huvudförhandling — t.o.m. förstärkt
till »hela» huvudförhandlingen — skulle ha snävare innebörd än i
andra sammanhang kan jag ej finna. Rättens samtliga ledamöter skola alltså
deltaga i huvudförhandlingssammanträde i dess helhet. Det kan för övrigt
icke anses föreligga något praktiskt behov av möjligheter för domstolsledamot
att tillfälligt lämna pågående huvudförhandlingssammanträde utan att
därigenom förlora behörigheten att deltaga i rättens avgörande, eftersom
det är en så enkel sak för rätten att ordna pauser med lämpliga mellanrum.

Den vid häradsrätten tidigare tillämpade ordningen i berörda hänseende
anser jag sålunda felaktig. Sedan Aminoff numera — låt vara i ett förvånande
sent skede — upptäckt nämndemännens enskilda pauser och ingripit
däremot, förutsätter jag att det tillses att rätten är fulltalig undc
sina sammanträden.

Av det anförda följer vidare att det icke var riktigt att nämndemannen
Ericsson tilläts deltaga i domen i huvudmålet. En uppspelning av fonogram
som sker utom ramen för huvudförhandlingen kan av formella skäl icke
anses som ett godtagbart surrogat för den del av ifrågakommet vittnesförhör
som Ericsson gick miste om. Det berörda felet torde dock icke ha haft
någon betydelse från materiell synpunkt.

Den omständigheten att en nämndeman varit frånvarande under en del
av överläggningen anser jag däremot ej ha utgjort hinder för hans deltagande
i avgörandet.

Beslutet angående rättegångsförseelse.

Klagandena gjorde i sin klagoskrift en allmän hänvisning till den inlaga,
varigenom Persélius anförde besvär över häradsrättens mot honom meddelade
beslut om ansvar för rättegångsförseelse.

Bakgrunden till beslutet var i korthet följande. Rörande det ovan berörda
tillfället den 11 september 1961, när Arvidson utan bifall begärt
att förhör med W. K. skulle avbrytas, antecknades i häradsrättens protokoll
över förhöret följande.

I detta skede hemställer, klockan 17.30, advokaten Arvidson att rätten
måtte avbryta förhöret med W. K., varvid Arvidson tillägger att W. K. för
närvarande besväras av huvudvärk.

Häradsrätten resolverar att den — med hänsyn till den betydande försening
i förhållande till dagordningen för huvudförhandlingen som föreligger
— icke finner skäl att för närvarande avbryta förhöret med W. K.

När i senare sammanhang skedde uppläsning av protokollen över de tilltalades
utsagor framställdes i olika delar vissa erinringar mot avfattningen.
Erinringarna avsågo väsentligen återgivandet av vad de tilltalade uppgivit,
men från Persélius’ sida gjordes också en erinran beträffande den i protokollet
intagna avfattningen av det nyss återgivna beslutet över Arvidsons
hemställan. Persélius’ erinran innebar, att Arvidsons hemställan nekades av

rättens ordförande och icke av rätten samt att detta skett utan motivering,
varför motiveringen i protokollet vore ny.

I häradsrättens beslut angående rättegångsförseelse redovisades nämndens
minnesbild av händelsen, varvid framgick i korthet att protokolleringen
av det omtvistade beslutet väsentligen avspeglade verkliga händelseförloppet
samt att genom ögonsamband mellan Aminoff och närsittande nämndemän
och genom nickar från de sistnämnda klargjorts, att nämnden instämde
i hans uppfattning. I beslutet uttalades vidare bl. a. att Persélius
anmärkning, som framställts inför den församlade tingsmenigheten, varit
ägnad att undergräva aktningen för domstolen och förty otillbörlig. Ytterligare
upptogs i beslutet åtskilliga andra synpunkter pa Perselius förhallande
vid det aktuella tillfället och i målet i allmänhet samt det förut nämnda
slutet att Persélius ådömdes bötesstraff för otillbörligt uttalande.

I sin besvärsinlaga vidhöll Persélius — under åberopande av vissa intyg

_att hans anmärkning varit befogad samt anförde vidare att, även om så

ej varit förhållandet, hans yttrande ej vore av beskaffenhet att kunna föranleda
straffansvar.

Hovrätten frikände som nämnts Persélius och uttalade därvid i sin motivering
att, även om Persélius för tillvaratagande av H:s rätt i målet saknat
anledning att framställa påtalade anmärkning, Persélius icke kunde anses
härigenom ha uttalat sig otillbörligt eller eljest kränkt domstolens värdighet.

Rörande vad som förekom vid det omtvistade tillfället den It septembei
1961 ha i ärendet lämnats motstridiga uppgifter. Aminoffs uppgifter om
händelseförloppet ha icke blivit vederlagda. Det har således icke blivit utrett
att Aminoff med avseende å själva behandlingen av yrkandet om förhandlingens
avbrytande förfarit felaktigt. En annan sak är att jag på
sätt framgår av det förut sagda — anser att yrkandet bort genast bifallas.

Persélius’ ifrågakomna uttalande rörande avfattningen av protokollet har
av hovrätten ansetts icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar
för honom. För min del instämmer jag i allo i hovrättens mening. Att Aminoff
för sin del haft en motsatt uppfattning är emellertid icke av beskaffenhet
att kunna läggas honom till last såsom tjänstefel.

Allmänt omdöme om det aktuella målet samt om den av Aminoff begärda
inspektionen.

Såsom framgår av det anförda har granskningen av målets handläggning
givit anledning till åtskilliga erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt. "Vid bedömningen
av dessa erinringar bör tagas i beaktande att häradsrättens .avgöranden
i saken i allt väsentligt godtagits vid prövning i högre rätt.

I fråga om de mera allvarliga anmärkningar som i det föregående upptagits
har redan, såvitt angår huvudförhandlingens planläggning och ge -

nomförande i stort, nämnts att hänsyn måste tagas till att det för Aminoff
förelegat en svårbemästrad situation. I avseende å spörsmålet om anställande
av förhör i tilltalads frånvaro liar vid mitt samtal med Aminoff under
inspektionen framgått, att han efter erfarenheterna av det här aktuella
malet icke vidare tillämpat en dylik ordning, frånsett ett enda mål avseende
ett otuktsbrott. Beträffande frågan om nämndemäns tillfälliga frånvaro
under huvudförhandling torde rättelse numera ha skett. Vad angår det spänningsförhållande,
som under målets handläggning uppkom mellan Aminoff
och Persélius, har Aminoff i samband med min inspektion uttryckt sitt beklagande
häröver och förklarat det vara hans avsikt att — när Persélius
klagomål härstädes vunnit prövning så att Aminoff ej längre behövde betrakta
sig som hans motpart i ett pågående rättsförfarande — vidtaga åtgärder
för att söka återställa förtroende dem emellan.

_ TiU de nu anförda allmänna synpunkterna bör fogas att jag vid inspektionen
erhöll ett i allt väsentligt gynnsamt intryck av arbetet vid domsagan.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter finner jag vad i ärendet förekommit
icke vara av beskaffenhet att pakalla vidare åtgärd från min sida.

Aled dessa uttalanden var ärendet för mitt vidkommande avslutat.

4. Dröjsmål med verkställande av sinnesundersökning

i brottmål

Efter det att jag den 13 oktober 1961 — genom framställning till Kungl.
Maj:t (se JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 102 ff) — avgjort ett flertal ärenden,
föranledda av klagomal över att dröjsmål förekommit vid verkställande av
sinnesundersökningar, har hit inkommit ytterligare ett stort antal klagoskrifter,
vilka gällt eller statt i samband med dylika dröjsmål vid rättspsykiatriska
kliniken å Långholmen.

Klagoskrifterna angående dröjsmålen vid rättspsykiatriska kliniken ha
avgivits av häktade, som i väntan på sinnesundersöknings genomförande
varit intagna på kliniken eller på kronohäktesavdelningen, och i ett fall av
offentlig försvarare för sadan häktad. I skrifterna har genomgående påtalats,
att den lagstadgade tiden av högst sex veckor för verkställande av
sinnesundersökning icke iakttagits och att tidsutdräkten medfört svåra
fysiska och psykiska påfrestningar och lidanden för de väntande. Ofta har
därvid särskilt framhållits, att de häktade på grund av platsbristen vid kliniken
fått tillbringa en del av väntetiden i kronohäktet under de där rådande,
mycket otillfredsställande förhållandena.

Sedan jag med anledning av de först inkomna klagomålen begärt att
medicinalstyrelsen skulle avgiva yttrande angående åtgärder som kunde
vidtagas för nedbringande av arbetsbalansen vid kliniken, inkom styrelsen

den 21 maj 1962 med utlåtande, vid vilket fogats ett omfattande yttrande
av överläkaren vid kliniken, professor Gösta Rylander. I skrivelser i augusti
och oktober 1962 lämnade Rylander därjämte ytterligare upplysningar.
Efter begäran frän JO-expeditionen avgåvo Rylander och medicinalrådet
K.-I. Öster i januari 1963 kompletterande promemorior rörande det då
rådande läget inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Ett med förhållandena å rättspsykiatriska kliniken sammanhängande
ärende har vidare anhängiggjorts av t. f. rådmannen Nils Edwall. Denne
har i eu den 18 april 1962 hit inkommen skrivelse förklarat sig vilja fästa
min uppmärksamhet på att läkarna vid kliniken nagon tid dessförinnan
börjat avböja att annat än i begränsad omfattning avgiva sådana intyg,
som avses i 4 § lagen om personundersökning i brottmål, och att för rådhusrätten
uppkommit merarbete och tidsutaräkt da man där varit nödsakad
att söka uppspåra annan läkare som vore villig att inom rimlig tid avge
intyget. I skriften påpekades att de åberopade förhållandena kunde medföra
förlängning av häktningstiderna.

Vid ärendenas avgörande anförde jag följande.

Enligt stadgandena i 42 § 2 mom. och 43 § sista stycket sinnessjuklagen
skall sinnesundersökning i brottmål verkställas med största möjliga skyndsamhet.
Utlåtande över undersökningen skall avgivas sist inom 6 veckor,
räknat från det handlingarna i malet inkommo till den anstalt, där undersökningen
skall ske. Undersökning skall utföras beträffande häktad vid
sinnessjukavdelning inom fångvården och beträffande den, som är på fri fot,
vid vederbörande statliga sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen äger att i särskilt
fall på framställning av undersökningsläkaren medgiva anstånd med
avgivande av utlåtande.

Det är ett sedan länge känt och ofta patalat förhallande att det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets resurser visat sig otillräckliga och att
sinnesundersökningarna därför i mycket stor utsträckning ej blivit färdigställda
inom den i sinnessjuklagen stadgade sexveckorstiden. Detta har inneburit
att från rättssäkerhetssynpunkt synnerligen viktiga bestämmelser icke
kunnat vinna den tillämpning, som lagstiftaren avsett, vilket varit särskilt
betänkligt beträffande dem som genom dröjsmålen fatt häktningstiden förlängd
i avsevärd grad. Från JO-ämbetets sida ha de förekommande missförhållandena
påtalats vid upprepade tillfällen, första gången redan på 1940-talet och senast genom den förut nämnda framställningen till Kungl. Maj:t
den 13 oktober 1961.

Den yttersta orsaken till missförhållandena torde vara att den nuvarande
rättspsykiatriska organisationen redan vid sin tillkomst år 1945 var underdimensionerad
och att organisationen pa grund av det da radande statsfinansiella
läget ej kunde förses med i och för sig behövliga nya anstalts -

byggnader. Vissa åtgärder i förbättringssyfte genomfördes 1954 men någon
bestående förbättring av läget uppnåddes icke. År 1956 påbörjades utredningsarbete
rörande en omorganisation och effektivisering av undersökningsväsendet.
Därefter har Kungl. Maj:t år 1961 genom proposition nr 185
framlagt ett förslag till riktlinjer för en omorganisation, varvid bl. a. förutsatts
att nybyggnad eller förnyelse av rättspsykiatriska anstalter skall ske.
Efter riksdagens därefter fattade beslut i frågan har arbetet med den nya
organisationens genomförande fortgått. Någon bestämd tidsplan för detta
arbete har visserligen ej kunnat fastställas, men i propositionen underströks
angelägenheten av att en effektiv organisation kom till stånd så snart som
möjligt.

Med hänsyn till att salunda ett principbeslut om en ny organisation redan
fattats och da arbetet med den nya organisationens genomförande för närvarande
pågar, saknas anledning för mig att i nuvarande läge taga något
initiativ till en mera ändamålsenlig organisation av sinnesundersökningsväsendet.

Till det nu sagda bör dock ytterligare fogas vissa anmärkningar rörande
möjligheterna att — i avvaktan på den nya organisationens fullständiga
genomförande — inom ramen för det nuvarande undersökningsväsendet
vidtaga sådana åtgärder som kunna leda till förbättrade förhållanden. Detta
är emellertid icke något nytt spörsmål — redan i 1961 års framställning
framförde jag vissa synpunkter i sådant hänseende och även i första lagutskottets
utlåtande över den nyssnämnda propositionen framhölls att det
var nödvändigt att dylika åtgärder vidtogos — och jag finner därför anledning
att nu beröra åtgärder av nämnd art endast i största korthet.

I 1961 års framställning betonades värdet av att läkare utanför fångvårdens
undersökningsorganisation kunde anlitas för utförande av sinnesundersökningar.
Dylik läkares arvode per undersökning utgjorde då 600
kronor, vilket ansågs vara alltför lågt för att stimulera dem att åtaga sig
dylikt extraarbete. Därefter har emellertid Kungl. Maj:t med giltighet från
och med den 1 januari 1962 förordnat att arvodet för varje sådan undersökning
skall utgöra 1 200 kronor, när undersökningen utföres av psykiater
som icke är för rättspsykiatriska uppgifter anställd inom fångvården eller
sinnessjukvården. Härefter har, säkerligen som en följd av arvodeshöjningen,
antalet utlåtanden, avgivna av utomstående läkare, stigit från 205
år 1961 till 252 år 1962. Ökningen har visserligen hittills främst kommit de
icke häktade undersökningsfallen tillgodo, men för det framtida undersökningsväsendet
som helhet torde arvodeshöjningen få anses vara en värdefull
åtgärd, som är ägnad att tillgodose syftet att utnyttja alla tillgängliga personalresurser.
En annan åtgärd i samma syfte är den av medicinalstyrelsen
den 1 juni 1962 föreslagna sammanslagningen av fångvårdens och mentalsjukvårdens
organisationer i så måtto att samtliga för undersökningsväsen -

det anställda läkare bli disponibla för sinnesundersökningar av såväl häktade
som icke häktade. Det finns anledning att hoppas att. en dylik sammanslagning
inom en snar framtid skall kunna genomföras och att därigenom
skall kunna vinnas en ytterligare effektivisering av undersökningsverksamheten.

I 1961 års framställning berördes även sådana åtgärder som kunde medföra
att tid friställdes för de läkare inom fångvårdens undersökningsorganisation,
som hade att utföra sinnesundersökningar. Sålunda behandlades
möjligheten att i viss utsträckning förenkla undersökningsverksamheten
och förkorta utlåtandena. Vissa av Rylander för rättspsykiatriska kliniken
givna föreskrifter i sådant hänseende hade av fångvårdsstyrelsen rekommenderats
även för fångvårdens övriga psykiatriska avdelningars vidkommande.
I min nämnda framställning uttalade jag att åtgärder av berörd
art utgjorde en nödlösning som intill dess arbetsbalansen kunnat nedbringas
till normal nivå finge godtagas såsom försvarlig. Av Rylanders i nu förevarande
ärenden lämnade uppgifter framgår att vid rättspsykiatriska kliniken
möjligheterna i nu angivet avseende tillvaratagits så långt det låtit
sig göra.

Ytterligare behandlades i samma framställning möjligheten att for de i
den rättspsykiatriska undersökningsorganisationen anställda läkarna skapa
ökat utrymme för arbete med sinnesundersökningar pa det sättet att man
inskränkte deras befattning med sådana läkarundersökningar, som avses i
4 § lagen om personundersökningar i brottmål; dylika undersökningar förutsattes
i stället kunna i större utsträckning anförtros åt utanför organisationen
stående läkare. Av utredningen i de nya ärendena framgår att läkarna
vid rättspsykiatriska kliniken i linje härmed begränsat sin medverkan i
fråga om utfärdande av § 4-intyg. En nackdel till följd härav blev dock
såsom bl. a. framgått av Edwalls klagomål — att för domstolarna inom
stockholmsområdet uppkommo vissa svårigheter att finna andra läkare
som voro villiga att avge sådana intyg. Sedermera ha emellertid — enligt
vad jag låtit inhämta från medicinalstyrelsen och även från Edwall — de
berörda svårigheterna kunnat övervinnas. Jag finner därför numera icke
anledning att vidtaga någon åtgärd med anledning av Edwalls klagomål.

Ytterligare ha rättspsykiatriska klinikens läkare nyligen beretts ökade
möjligheter att ägna sig åt sinnesundersökningar därigenom att de befriats
från vissa extra undersökningar av annat slag samt från viss undervisning.
Även andra åtgärder ha vidtagits i syfte att förbättra det vid rättspsykiatriska
kliniken besvärliga arbetsläget. Bland annat har upplysts att en
del undersökningsfall överflyttats till andra undersökningsstationer. Vidare
har för rättspsykiatriska klinikens del visst nybyggnads- och ombyggnadsarbete
nyligen slutförts, så att enligt vad som framgått klart förbättrade
arbetslokaler nu stå till buds. Ytterligare har Kungl. Maj:t genom beslut
den 28 december 1962 förordnat att två läkartjänster skola tillföras kliniken.

o De nu berörda åtgärderna äro till väsentlig del av sådan art och vidtagna
så nyligen att de hittills ej hunnit giva något större utslag i form av förkortade
väntetider eller minskade köer. Det tillgängliga siffermaterialet ger
därför ingalunda någon ljus bild av det nuvarande läget. Följande uppgifter
må härom redovisas.

Av medicinalstyrelsens månatliga översikter framgår bl. a. att antalet
häktade som väntat på undersökning inom fångvården som helhet har
utgjort

1960 1/8 120, varav 67 väntat mer än 6 veckor

1961 1/8 195, » 121 — » —

1962 1/8 115, » 64 — » —

1963 1/1 157, » 88 — » —

Såsom siffrorna antyda skedde från hösten 1961 till hösten 1962 en fortgående
förbättring, men därefter har läget åter försämrats i fråga om antalet
expektanter. Försämringen har delvis berott på att antalet nytillkomna
undersökningsfall varit större under det sista halvåret 1962 än under det
första och delvis pa att antalet avgivna utlåtanden under det senare halvåret
varit lägre än under första delen av året.

Enligt upplysningar från medicinalstyrelsen var den genomsnittliga undersökningstiden
för häktade i maj 1962 tre och en halv månader och i oktober
samma år fyra och en halv månader.

Till jämförelse med de nu angivna siffrorna må anföras följande uppgifter
som lämnats beträffande förhållandena vid rättspsykiatriska kliniken. Den
genomsnittliga undersökningstiden vid kliniken var enligt beräkning i
januari 1963 5 månader 19 dagar; tidigare beräkningar för 1961 och 1962
visade en genomsnittlig väntetid av ungefärligen samma storleksordning.
Av väntetiden hade de häktade fått tillbringa en väsentlig del å kronohäktet
i avvaktan på plats vid kliniken; genomsnittstiden vid kronohäktet
hade varierat från en knapp månad till drygt tre månader och beräknades i
januari 1963 till två och en halv månad. Antalet häktade som å kronohäktet
väntade på plats vid kliniken var vid utgången av januari 1963 22 stycken.

Även om sålunda de i det föregående berörda åtgärderna än så länge icke
kunna sägas ha lett till några mera påfallande förbättringar av situationen
mom fångvårdens undersökningsväsende, måste också beaktas, såsom redan
antytts, att flera av de vidtagna åtgärderna giva effekt först efter någon
tid, och det finns därför befogad anledning att räkna med att väntetiderna
inom en snar framtid komma att förkortas väsentligt. Detta torde i synnerhet
gälla rättspsykiatriska kliniken med hänsyn till de lokalförbättringar
och de nya läkartjänster som där tillkommit.

Med hänsyn till att salunda i åtskilliga hänseenden ansträngningar gjorts
för att förbättra situationen inom fångvårdens undersökningsväsende och
gynnsamma resultat inom en snar framtid kunna förväntas därav och då
det är uppenbart, att dröjsmålen icke kunna läggas någon befattnings -

havare till last såsom fel eller försummelse, finner jag ej anledning att på
grund av de härstädes anförda klagomålen vidtaga någon åtgärd. Därmed
avser jag självfallet icke att uttrycka att jag finner det nuvarande läget
godtagbart; tvärtom vill jag — med upprepande av ett av mina tidigare
uttalanden härom — kraftigt framhålla att förhållandena alltjämt äro
sådana att de måste betecknas såsom helt oförenliga med elementära rättssäkerhetskrav.
Men med det mycket dåliga utgångsläge som förelegat med
hänsyn till den gamla organisationens brister anser jag att några anmärkningar
icke kunna riktas mot takten eller omfattningen i det nu pågående
reformarbetet. Och jag är förvissad om att alla som deltaga i detta arbete
äro lika angelägna som jag att de här ifrågakomna missförhållandena, som
utgöra ett av de mörkaste kapitlen i modernt svenskt rättsliv, skola bringas
ur världen med all den skvndsamhet som är möjlig.

Med dessa uttalanden voro de här väckta ärendena avslutade.

Av medicinalstyrelsens månatliga översikter för tiden januari—oktober
1963 framgår bl. a., att antalet häktade, som väntat på undersökning inom
fångvården som helhet, minskat högst väsentligt under det första halvåret
för att därefter öka kraftigt och den 1 november uppgå till 158, av vilka 87
väntat mer än sex veckor. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen i november
kunde den genomsnittliga undersökningstiden numera uppskattas till
omkring fyra månader.

5. B. som undergick förvaringsstraff och som i samband med
permission begick grova brott har i närmare 8 månader under förundersökningen
och målets handläggning vid domstol förvarats å
anstalt utanför säkerhetsgruppen. Förundersökningen och handläggningen
vid domstol har, oaktat B. icke var häktad, ansetts böra
ske med största skyndsamhet och med förtur. Tillika spörsmål om
domstolen ägt dröja med utfärdande av stämning och förordnande
av försvarare till dess dagen för huvudförhandling kunde bestämmas.

Fråga om B. bort förflyttas till säkerhetsanstalt tidigare än som
skedde. Jämväl fråga om betydelsen av förundersökningsledningens
önskemål beträffande anstaltsplacering och besöksförbud under

utredningstiden

B. A. B. började den 31 augusti 1960 avtjäna honom ådömd förvaring,
för vilken minsta tiden bestämts till ett år sex månader. Medan han var
intagen å fångvårdsanstalten i Kalmar erhöll han i februari 1961 permission,
under vilken han avvek.

Den 19 maj 1961 blevo B. och hans hustru gripna av polisen i Norrtälje.
Med landsfiskalen i Norrtälje distrikt Elis Lindh såsom undersökningsledare

inleddes förundersökning rörande brott vilka B. och hans hustru misstänktes
ha begått under rymningstiden. B. förklarades anhållen av Lindh, som
dock upphävde beslutet den 24 maj 1961.

Den 25 i samma månad fördes B. från Norrtälje till fångvårdsanstalten å
Långholmen, där han först intogs på fasta paviljongen och sedermera, den
5 september 1961, överflyttades till kronohäktet. Den 28 — eventuellt redan
den 25 — september 1961 meddelade Lindh till kronohäktet att förundersökningen
var klar och att B. icke längre av utredningsskäl behövde stanna
vid Långholmen. Någon förflyttning av honom till förvaringsanstalt skedde
dock icke i detta sammanhang utan han fick kvarstanna i kronohäktet.

Stämningsansökan beträffande B. och hans hustru inkom till Mellersta
Roslags domsaga den 3 oktober 1961. I samband därmed meddelade åklagaren
till domsagan att B. önskade offentlig försvarare och att han i det
avseendet framställt vissa förslag.

Den 27 oktober 1961 beslutade häradsrätten inhämta interneringsnämndens
yttrande i målet. Sådant yttrande inkom till häradsrätten den 22
november 1961. Den 28 i samma månad förordnades advokaten Rolf Lundquist
till offentlig försvarare för B. Huvudförhandling i målet mot denne
hölls den 18 december 1961, och samma dag meddelades dom, innebärande
att häradsrätten förklarade B. saker till vissa av de med åtalet avsedda
brotten samt förordnade att den honom tidigare ådömda förvaringen skulle
avse jämväl de nya brott varom han övertygats och att för förvaringen en
ny minsta tid om två år fastställdes. Domen vann den 23 december 1961
laga kraft mot B. genom nöjdförklaring. Den 11 januari 1962 överflyttades
B. till Kalmaranstalten. — Dom mot hans hustru meddelades den 26 februari
1963.

Den 15 december 1961 — sålunda före huvudförhandlingen i målet mot
B. — inkom hit en skrift från B., dagtecknad föregående dag å kronohäktet.
B. anförde däri klagomål rörande flera förhållanden, sammanhängande med
målet mot honom. Han åberopade särskilt följande. Såvitt han kände till
hade offentlig försvarare icke förordnats för honom ännu fyra dagar före
huvudförhandlingen, trots att han begärt försvarare redan i juli 1961. Ej
heller hade han fått del av förundersökningen i målet och däri ingående
expertutredning. Stämningen hade delgivits honom först den 1 december 1961.
Trots att han själv ej varit underkastad förhör sedan början av augusti,
hade han förblivit intagen å fasta paviljongen och därefter å kronohäktet,
varvid han ej fått åtnjuta sådana rättigheter som besök av anhöriga. B.
ansåg att han borde ha överförts till förvaringsanstalt efter förundersökningens
slut. Därjämte ville B. påtala den långa undersökningstiden i målet.
B. hemställde att JO måtte undersöka de påtalade förhållandena.

När klagoskriften den 15 december 1961 inkom hit, inhämtade JO-expeditionen
omedelbart upplysning från domsagan, huruvida offentlig försvarare
förordnats. Den härvid erhållna upplysningen — att advokaten Rolf Lund -

quist förordnats — förmedlades till föreståndaren för kronohäktet för vidarebefordran
till B. Lundquist eftersöktes men var anträffbar först den 16
december, varvid han upplyste, att han föregående dag besökt B.; Lundquist
hade utgått ifrån att B. av häradsrätten underrättats om förordnandet, och
att B., om han tidigare velat träffa Lundquist, skulle ha meddelat detta.
Lundquist upplyste, att han kort tid efter förordnandet erhållit förundersökningshandlingarna
från åklagaren.

Ärendet har därefter under tiden december 1961—december 1962 varit
föremål för remissbehandling, varvid inhämtats yttranden från biträdande
fångvårdsdirektören vid fångvårdsanstalten å Långholmen Gösta Ringius,
landsfiskalen Elis Lindh och häradshövdingen Björn Marcus samt vidare
utlåtande från fångvårdsstyrelsen, avgivet efter hörande av bl. a. fångvårdsdirektören
vid säkerhetsgruppen Gunnar Marnell.

I. Frågan om förundersökningen och häradsrättens handläggning, allmänt
sett, skett med erforderlig skyndsamhet.

Såsom förut nämnts greps B. den 19 maj 1961, åtal väcktes den 3 oktober
1961 och dom meddelades den 18 december 1961.

I en inom JO-expeditionen upprättad promemoria, vilken bilades remissen
till Lindh, anfördes bl. a. följande.

Under tiden för förundersökningen och därefter i väntan pa huvudförhandlingen
var klaganden, ehuru dömd till förvaring, intagen a fångvardsanstalten
å Långholmen, där sådana förmåner, som normalt tillkomma förvarad
enligt straffverkställighetslagen, i stor utsträckning icke kunde beredas
honom (jfr JO:s ämb.ber. 1960 s. 87 o.f.). Har landsfiskalen beaktat
de olägenheter av skilda slag, som voro förknippade med att klaganden till
följd av polisutredningen och lagföringen nödgats avtjäna förvaring a annan
än därför avsedd anstalt? Har landsfiskalen med hänsyn till berörda olägenheter
påskyndat den på honom ankommande handläggningen och till i ätten
framfört önskvärdheten av ett snabbt avgörande av målet? Det synes vid
fall av ifrågavarande slag böra eftersträvas att handläggningen sker i det
närmaste med samma förtur som gäller i fråga om häktad.

Vid remissen till Marcus framställdes frågan, om icke målet med hänsyn
till de förhållanden som anförts i nyssnämnda promemoria bort behandlas
med förtur.

Lindh har i egenskap av förundersökningsledare och åklagare uppgivit i
huvudsak följande. Han hade påkallat och erhållit statspolisens biträde vid
förundersökningen. Personalen från statspolisen hade under sin utredning
per telefon varit i kontakt med honom vid nagra tillfällen. Det av statspolisen
upprättade förundersökningsprotokollet hade efter flera påminnelser
inkommit till landsfiskalskontoret den 24 augusti 1961. Lindh, som då åtnjöt
semester t. o. m. den 31 i samma månad, hade så snart han trätt i tjänst
tagit del av utredningen. Denna var då icke fullständig, enär ett för åtalsfrågan
viktigt utlåtande från statens kriminaltekniska anstalt ännu icke

inkommit; det erhölls någon av de sista dagarna av september 1961. Stämningsansökningen
utskrevs den 2 oktober. Lindh ansåg med hänsyn till
utredningens omfattning att han ej haft möjlighet att handlägga åtalsfrågan
snabbare. Sedermera hade Lindh vid två tillfällen hos häradsrättens ordförande
frågat när målet kunde komma upp till huvudförhandling.

Marcus har i sitt yttrande i denna del anfört.

Det har alltid varit och är fortfarande min uppfattning, att brottmål, vari
cien tilltalade är berövad friheten, skall behandlas med förtur av hänsyn till
den tilltalade, för vilken ovissheten förmodligen är psykiskt mer pressande
än för en å fri fot varande tilltalad, som kan fortsätta sitt normala liv. Det
mål, om vilket nu är fråga, är, såvitt jag kan erinra mig, det första, där jagmedvetet
frångått den nyss uttalade principen. Anledningen därtill var följande:
Sedan åklagaren den 3 oktober 1961 väckt åtal, beslutades den 27
samma oktober att inhämta yttrande från interneringsnämnden. Den mellanliggande
tiden må svnas lång. Någon direkt orsak till intervallet kan jag
ej angiva utan far falla tillbaka på dels den arbetsbörda, som i en domsaga
utan tingssekreterare åvilar häradshövdingen såväl kvalitativt som kvantitativt
och administrativt, och dels på en i hänsyn till rättssäkerheten bottnande
motvilja mot att besluta en åtgärd, innan man vet riktigt, vad man
gör. Det sistnämnda betyder i förevarande fall, att jag ville söka bilda mig
en uppfattning om huruvida stadgandet i 14 § första stycket andra punkten
förvaringslagen kunde tänkas bliva aktuellt. Om detta stadgande hade blivit
aktuellt efter huvudförhandling, vilket det kanske skulle blivit, om B. hade
dömts till ansvar för alla åtalspunkter, skulle målet ju ej kunnat avgöras vid
huvudförhandlingen, om yttrande ej blivit inhämtat från interneringsnämnden.
Målet återkom från nämnden jämte nämndens yttrande hit den 22
november 1961. Då var situationen den, att allmänna och extra ting, alla
med mig som ordförande, skulle förekomma den 28 november, den 1, den 5,
den 7 och den 12 december, allt 1961. Målet mot B. beräknades taga en dag
i anspråk. Jag visste, att B. var återintagen för förvaring, samt att den för
honom bestämda minsta förvaringstiden ej skulle utgå förrän i slutet av
februari 1962. Enär B. således under alla förhållanden skulle vara berövad
sin frihet, ansåg jag med hänsyn till den för mig tämligen ansträngda situationen,
att huvudförhandlingen i B:s mal kunde anstå, till situationen hade
lättat, och huvudförhandling utsattes därför att äga mm den 18 december
1961. Dom i målet meddelades samma dag.

Det må tilläggas, att jag redan innan målet den 22 november 1961 återkom
från interneringsnämnden, visste, att B. fanns på fasta paviljongen å
Långholmen. Att hans vistelse där kunde för honom vara oförmånligare än
i en säkerhetsanstalt har jag icke förrän genom de till denna remiss hörande
handlingarna känt till.

Förundersökningen och åtalet gällde i förevarande fall grova brott. Det
kan icke råda någon tvekan om att B. skulle ha häktats, om han icke på
grund av tidigare ådömd förvaring redan var berövad friheten. I ett sådant
fall är det ur såväl allmän som enskild synpunkt av största vikt, att förundersökningen
och handläggningen vid domstol sker med största möjliga
skyndsamhet. Jag vill härvid särskilt framhålla att det ur humanitär syn -

punkt är angeläget att den misstänkte icke onödigtvis länge behöver sväva
i ovisshet om påföljden av de brott som lägges honom till last.

Beträffande mål av här ifrågakommet slag — vari den tilltalade på grund
av tidigare dom är berövad friheten men i det nya malet ej är anhållen eller
häktad eller jämlikt 19 § RP jämställd med häktad — är den tilltalades
situation för övrigt i flera avseenden likartad med en häktads. Före verkställighetslagens
tillkomst gällde också vissa bestämmelser enligt vilka intagna
vid nytt åtal för grövre brott skulle anses såsom häktade varvid avbrott
skedde i straffverkställigheten (jämför SOU 1944: 50 s. 264 ff.). Under
förarbetena till verkställighetslagen föreslogs med anknytning till äldre rätt
ett stadgande av innebörd att intagen, som utan att vara häktad skulle
inställa sig inför domstol i nytt brottmål, skulle ha rätt att begära att den
pågående straffverkställigheten skulle avbrytas, vilket skulle medföra att
den intagne bleve att anse såsom häktad (prop. 1945 nr 342 s. 162 och 203).
Den föreslagna bestämmelsen avstyrktes dock av lagrådet, som ansåg det
oegentligt att en intagen på egen begäran skulle anses såsom häktad oaktat
häktningsskäl ej behövde föreligga och som även befarade att den föreslagna
ordningen kunde vålla oreda i tillämpningen (nämnda prop. s. 228). Förslaget
i berörda del genomfördes därför icke.

Även om det sålunda ej ansetts befogat att jämställa tilltalade av nu ifrågavarande
kategori med häktade, far det anses ligga i sakens natur att mal
beträffande dem som undergå tidigare ådömt frihetsstraff eller skyddsåtgärd
bör handläggas med särskild skyndsamhet och således tagas med förtur. Särskilt
bör därvid beaktas, att dessa tilltalades situation ej nämnvärt skiljer
sig från det i 19 § andra stycket RP avsedda fallet att en å fångvårdsanstalt
intagen person blir föremål för förfarande som — utan att nytt brott förekommit
— avser åtgärd med avseende på honom ådömd påföljd; i sistnämnt
fall skall den intagne anses som häktad. Ytterligare skäl att iakttaga skyndsamhet
föreligga om — såsom i förevarande fall — en intagen, som misstänkes
för nya brott, på grund av brottsutredningen måste vistas å annan
typ av fångvårdsanstalt än sådan där straffverkställigheten rätteligen skolat
ske. Därvid bör också beaktas att den intagne under dylik vistelse kan gå
miste om vissa förmåner som eljest skulle ha förelegat (jämför JO:s ämbetsberättelser
1960 s. 84 ff. och 1963 s. 136 ff.) samt att därjämte, såsom här
skett, utredningen kan ha föranlett ytterligare skärpta villkor för den intagne
i fonn av besöksförbud eller dylikt. Intresset av att den behandling,
som är avsedd med den tidigare ådömda påföljden vederbörligen fullföljes,
och även den intagnes intresse att komma i åtnjutande av de förmåner, som
enligt straffverkställighet slagen skola tillkomma honom, måste visserligen i
viss utsträckning vika när det gäller utredning om nya brott av den intagne,
men de nämnda intressena äro dock så beaktansvärda att, man bör eftersträva
att straffverkställigheten i dess ordinarie form skall kunna fortsättas
vid tidigaste möjliga tidpunkt.

Sammanfattningsvis anser jag att man i fall av förevarande art bör vinnlägga
sig om att iakttaga i stort sett samma skyndsamhet som när fråga är
om häktade. Förundersökningen bör sålunda bedrivas så skyndsamt som
möjligt (jämför RB 24 kap. 18 § första stycket sista punkten och andra stycket
första punkten in fine), och rätten bör vid utsättande av huvudförhandling
— även om stadgade frister beträffande mål mot häktade ej nödvändigtvis
behöva iakttagas — ej låta längre uppskov än nödvändigt förekomma.

I nu förevarande fall har åtalsbeslutet beträffande B. fattats mer än fyra
månader efter det att han greps; förundersökningsprotokollet var färdigställt
efter drygt tre månader. Förundersökningen, som gällde även hans
hustru, avsåg till att börja med vissa inbrottsstölder i Norrtälje, och förhör
härom höllos med B. och hans hustru under senare delen av maj 1961. Därefter
samlades uppenbarligen under juni och början av juli upplysningar
rörande ett flertal å andra orter förövade brott, vilka förut varit ouppklarade
men nu sattes i samband med B:s och hans hustrus verksamhet. När
detta material samlats, hördes B. och hans hustru den 11—den 14 juli 1961
om all ifrågakommen brottslighet; brotten bestredos frånsett ett häleri och
trafikförseelser som erkändes av B. Två yttranden begärdes från statens
kriminaltekniska anstalt under juli; av dessa erhölls det ena tämligen omgående
medan det andra dröjde. Vissa kompletterande förhör och vallning
av B:s hustru skedde under första hälften av augusti 1961. Den 18 i samma
månad fingo B. och hans hustru taga del av utredningen, som därvid lämnades
utan erinran, och den 24 augusti 1961 blev förundersökningsprotokollet
färdigställt.

Med hänsyn till att förundersökningen var tämligen omfattande och
komplicerats av att fråga var om brott, som begåtts å skilda orter och beträffande
vilka det torde ha varit svårt att få fram tillfredsställande bevisning,
anser jag att det icke skäligen kan göras gällande, att onödigt dröjsmål
förekommit under förundersökningens bedrivande fram till den 24
augusti 1961.

Åtalsbeslutet fördröjdes därefter ytterligare en månad, enligt Lindh beroende
pa att ett utlåtande från kriminaltekniska anstalten som nämnts fördröjdes
och erhölls först i slutet av september 1961. Dröjsmålet vid kriminaltekniska
anstalten kan — med hänsyn till därifrån inhämtade upplysningar
rörande den då föreliggande arbetsbelastningen därstädes och med beaktande
av den vid anstalten rådande personalsituationen (jämför JO:s ämbetsberättelse
1963 s. 364) — icke antagas bero på försummelse från befattningshavare
vid anstalten.

Från åklagarens synpunkt var emellertid att beakta att anstaltens berörda
undersökning hade samband endast med ett av de under förundersökningen
ifrågakomna brotten. Beträffande övriga brott synes det ha varit möjligt att
väcka åtal redan i början av september 1961; i sådant fall hade härads -

rättens arbete med målets beredande kunnat börja tidigare, och viss tidsvinst
hade troligen kunnat uppnås, vilket varit önskvärt med hänsyn till
målets art och B:s situation. Exempelvis kunde beslut om inhämtande av
yttrande från intemeringsnämnden ha fattats tidigare. Lindhs förfarande
att vänta med åtalsbeslut tills utredningen i dess helhet var slutförd kan
dock med hänsyn till omständigheterna icke betraktas som sådan försummelse
som bör föranleda åtgärd från min sida. Jag vill dock framhålla angelägenheten
av att i mål av förevarande art alla möjligheter tillvaratagas för
att påskynda handläggningen.

Vad angår handläggningen vid häradsrätten måste till att börja med fastslås,
att mellan åtalets väckande och häradsrättens åtgärd att inhämta interneringsnämndens
yttrande förflutit påfallande lång tid, 24 dagar. Även efter
det att nämnda yttrande inkom till häradsrätten den 22 november 1961 har
dröjsmål förekommit i och med att huvudförhandling utsatts först till den
18 december 1961. Även med fullt beaktande av vad Marcus anfört rörande
arbetsbelastningen vid domsagan måste det betecknas som otillfredsställande
att ett mål av förevarande art avgöres först två och en halv månader
efter talans väckande, låt vara att mellan tre och fyra veckor av tiden åtgått
för remissen till intemeringsnämnden. Det är otvivelaktigt att B:s vistelse
vid kronohäktesavdelningen förlängts minst en månad genom dröjsmålen
vid häradsrätten. Marcus har emellertid, enligt vad han uppgivit, ej känt till
att B:s förhållanden vid denna tid voro oförmånligare än om B. varit intagen
å säkerhetsanstalt. Vidare hade Marcus, när målet efter intemeringsnämndens
hörande skulle utsättas, ett mycket tyngande arbetsprogram framför
sig. Med hänsyn härtill anser jag klagomålen i denna del icke kunna föranleda
någon min åtgärd. Jag vill dock framhålla att enligt min mening
häradsrättens förberedande åtgärder bort kunna inledas betydligt tidigare
och att särskilda ansträngningar borde ha gjorts för att utsätta huvudförhandlingen
till ett tidigare datum. II.

II. Om delgivningen av materialet från förundersökningen samt om utfärdandet
av stämningen.

Vad angår B:s uppgift att han ej »fått del av i målet gjord förundersökning»
må till en början framhållas, att enligt vad förundersökningsprotokollet
utvisar B. den 18 augusti 1961 på sätt stadgas i 23 kap. 18 § BB delgivits
den då föreliggande utredningen; Lindh har också på förfrågan bekräftat
att så skett. Däremot synes B. själv icke ha fått del av det utlåtande
av kriminaltekniska anstalten, som kom Lindh till handa i slutet av september
1961. Rätteligen borde B. jämlikt 23 kap. 18 § första stycket sista punkten
BB ha fått del därav innan åtal i berörda del beslutades. Med hänsyn
till utlåtandets begränsade betydelse för målet anser jag dock den uteblivna
delgivningen av utlåtandet vara mindre viktig, och någon åtgärd från min
sida i denna del finner jag därför ej påkallad.

För det fall att B. med sina klagomål om utebliven delgivning av förundersökningen
avser att han ej erhållit avskrift av förundersökningsprotokollet
är att märka att han enligt 23 kap. 21 § sista stycket RB ägt erhålla
dylik avskrift först efter särskild begäran. Såvitt framkommit har emellertid
dylik begäran om avskrift ej framställts. Det må härvid anmärkas, att
Lindh tillställt den offentlige försvararen avskrift av förundersökningsprotokollet
jämte kriminaltekniska anstaltens förut berörda utlåtande kort tid
efter det denne förordnats. Någon grund för anmärkning i nu förevarande
hänseende föreligger sålunda ej.

Stämning å B. utfärdades först den 27 november 1961; uppenbarligen har
häradsrätten dröjt härmed intill dess huvudförhandlingsdagen bestämts, så
att kallelse kunnat intagas i stämningen.

Frågan om stämning bör utfärdas jämte bevisföreläggande enligt 45 kap.
10 § första stycket RB eller med kallelse till huvudförhandling enligt samma
paragrafs andra stycke har av min företrädare behandlats i JO:s ämbetsberättelse
1949 s. 237, varvid uttalats att in dubio bevisföreläggande bör ges.
I förevarande fall, där fråga var om brott som B. till övervägande del bestritt,
synes avgjort ha varit motiverat att omgående utfärda stämning med
bevisföreläggande. Anmärkas må härvid att även när ett bevisföreläggande
anses onödigt på sätt förutsatts i nyssnämnda stadgandes andra stycke,
därav icke följer att stämnings utfärdande skall dröja till dess huvudförhandlingsdagen
är fixerad; i stadgandet säges bara att rätten »må» redan i stämningen
utfärda kallelse. Om såsom i förevarande fall huvudförhandlingsdagen
skall bestämmas vid senare tidpunkt bör — med hänsyn till den tilltalades
intresse att snabbt få del av mot honom väckt åtal — stämningen
utfärdas utan kallelse, och kallelsen får sedan på sätt angivits i 45 kap. 15 §
andra stycket RB utfärdas särskilt. Jag anser således att häradsrätten
genom att dröja med stämningens utfärdande förfarit oriktigt. Vad härutinnan
förekommit är dock icke av beskaffenhet att kunna medföra någon
min åtgärd. III.

III. Om förordnandet av offentlig försvarare.

B. har i sin klagoskrift vänt sig mot att offentlig försvarare icke förordnats
i god tid och att B. ej underrättats om förordnandet.

I den promemoria som inom JO-expeditionen utarbetats till ledning för
besvarandet av remissen till Lindh anfördes — efter redovisning av åtgärderna
i samband med B:s gripande i maj 1961 — följande.

Förelåg icke — med hänsyn till omständigheterna och särskilt till det förhållandet
att klaganden var berövad friheten — anledning att snarast möjligt
till rätten anmäla att klaganden syntes behöva offentlig försvarare?
Borde icke i varje fall sådan anmälan ha skett sedan klaganden vid förhör
den 11 juli 1961 uttryckt önskan att erhålla försvarare? Har vid åtalets väckande
eller i annat sammanhang landsfiskalen hänvänt sig till rätten i frågan
om offentlig försvarare?

Lindh anförde i detta avseende följande. Så snart B. gripits hade han
underrättats om sin rätt att redan under förundersökningen erhålla försvarare,
vilket han doek avböjt. Under den tid statspolisen omhänderhaft utredningen
hade Lindh icke underrättats om att B. önskade offentlig försvarare.
Först när Lindh i början av september tog del av förundersökningsprotokollet,
kom det till Lindhs kännedom att B. vid förhör den 11 juli 1961 uttryckt
önskemål att som offentlig försvarare få någon av advokaterna Valborg
Lundgren, Hjalmar Pctri och Olof Persélius. Lindh var emellertid övertygad
om att B. önskade offentlig försvarare först vid en kommande huvudförhandling.
Detta hade också bekräftats vid förfrågan hos den polisman som
lett förhören med B. I brev den 19 september hade B. ånyo begärt att offentlig
försvarare skulle förordnas. Lindh hade den 21 i samma månad skriftligen
meddelat B., att han i samband med att åtal väcktes skulle underrätta
häradsrätten om B:s önskemål. Så hade också skett i samband med stämningsansökningens
ingivande. Lindh hade varit och var fortfarande av den
uppfattningen, att B. önskat offentlig försvarare först vid huvudförhandling
och ansåg att hans klagomål bottnade i att han ännu fyra dagar före huvudförhandlingen
ej kommit i kontakt med någon offentlig försvarare.

Då i ärendet framkommit att häradsrätten först den 28 november 1961
förordnat offentlig försvarare, framställdes i samband med remissen till Marcus
frågorna varför förordnande ej meddelats tidigare och varför B. ej underrättats
om förordnandet.

Marcus anförde med anledning härav följande.

I samband med att åtal väcktes, meddelade åklagaren, att B. önskade
såsom offentlig försvarare erhålla någon av advokaterna Valborg Lundgren,
Olof Persélius eller Hjalmar Petri. Valborg Lundgren meddelade på förfrågan,
att hon kunde åtaga sig uppdraget endast under förutsättning, att
huvudförhandling kunde hållas i mitten av november 1961. När Valborg
Lundgrens svar meddelades mig, kommer jag ihåg, att jag svarade, att dag
för huvudförhandling ej kunde beräknas, förrän man finge se, när målet återkomme
från interneringsnämnden, samt att jag sade till på kansliet, att det
ej vore någon idé att söka få tag i någon annan offentlig försvarare, förrän
målet återkommit från interneringsnämnden. Erfarenheten har nämligen
visat, att det är nästan omöjligt, vilket för övrigt torde vara helt naturligt,
att engagera en advokat, åtminstone i Stockholm, såsom offentlig försvarare,
om man ej kan angiva i allt fall en tämligen snäv tidrymd, inom vilken
huvudförhandlingen beräknas äga rum. Sedan målet den 22 november 1961
återkommit från interneringsnämnden, förordnades, sedan det ansetts lönlöst
att tillfråga Persélius och Petri förklarat sig icke kunna åtaga sig uppdraget,
annan advokat till offentlig försvarare den 28 samma november. Det
är givetvis felaktigt, att B. icke samtidigt underrättades om att offentlig
försvarare blivit förordnad för honom. Jag har tidigare sagt till att sfi skall
ske därigenom, att den tilltalade erhåller en kopia av förordnandet. Sfi har
också skett tidigare, men det har undgått mig, att förfarandet icke bär tilllämpats
under någon tid, ehuru jag uppenbarligen borde hava märkt det,

när jag undertecknat blott två exemplar av förordnandet, avsedda, det ena
för den förordnade och det andra för akten i målet. Tillsägelsen har nu
upprepats.

Här må antecknas att enligt delgivningsbevis i häradsrättens akt Lundquist
fick del av förordnandet den 6 december 1961.

Ringius har upplyst, att B. icke till någon befattningshavare vid Långholmen
framställt begäran om hjälp att få offentlig försvarare.

Det av B. i juli 1961 framställda önskemålet om offentlig försvarare får
i belysning av vad som i ärendet upplysts antagas ha avsett att han då önskade
biträde av försvarare först vid rättegången. Med hänsyn härtill kan
någon anmärkning ej riktas mot att B:s vid nämnda tidpunkt framförda
önskemål icke omgående vidarebefordrades till häradsrätten.

Emellertid framgår av häradsrättens akt att B. i brev den 7 augusti 1961
till landsfiskalens expedition — under tid då Lindh hade semester — anförde,
att B. oroade sig för hur viss egendom, som polisen omhändertagit i
hans bostad, vore förvarad, och att B. anhöll, att offentlig försvarare måtte
utses med det snaraste enligt tidigare önskemål för att bevaka hans intressen
och ägodelar, då B. ej själv hade möjlighet därtill. Av handlingar som
infordrats från landsfiskalsexpeditionen framgår om den fortsatta brevväxlingen
följande. Med anledning av B:s nämnda brev översände e. o. landsfiskalen
Martin Nyström ett beslagsprotokoll, utvisande vilken egendom
som var beslagtagen. I brev den 31 augusti 1961 framställde B. frågor rörande
viss egendom samt anförde därefter ytterligare.

Slutligen får jag anhålla om förordnande av off. försvarare enl. mina tidigare
önskemål, då jag med det snaraste behöver en rådgivare och äger rätt
att i god tid förbereda mitt försvar. I

I brev den 13 september 1961 meddelade Nyström upplysningar rörande
den berörda egendomen samt frågade om B. önskade viss försvarare eller
komme att godtaga av rätten förordnad försvarare. I brev den 17 september
1961 upprepade B. de förslag han framfört den 15 juli 1961, ehuru med den
ändringen att advokaten Arne Liljeros nu föreslogs i stället för Petri, varjämte
B. framhöll att då han ännu ej erhållit offentlig försvarare, han ansåge
sig nödsakad att vända sig till JO. Lindh svarade den 21 i samma månad
bl. a. att B. »om åtal kommer att väckas» hade rätt till offentlig försvarare
och att Lindh i samband med kommande åtal skulle framföra B:s önskemål
till rätten.

Nyströms den 13 september 1961 gjorda förfrågan vilken offentlig försvarare
B. önskade var alldeles onödig eftersom B. i båda sina brev från augusti
hänvisat till sina tidigare önskemål, och dessa önskemål angivits i förundersökningsprotokollet.

Mot Lindhs uttalande till B., att han hade rätt till offentlig försvarare
om åtal väcktes, vill jag erinra att förordnande mycket väl kunde meddelas
redan under förundersökningsskedet. Även om B:s oro för sin egendom var
omotiverad — vilket man tydligen sökt klargöra för B. i breven från landsfiskalsexpeditionen
— borde detta uppenbarligen ej ha berättigat till slutsatsen
att B:s intressen tillräckligt tillgodosågos om försvarare förordnades först
när målet kommit till häradsrätten. Innebörden av 23 kap. 5 § RB är icke
att förundersökningsledningen skall verkställa någon prövning om den misstänktes
framställning är befogad eller icke. Om en misstänkt under förundersökning
framställer begäran att offentlig försvarare omgående skall förordnas,
bör sålunda enligt min mening förundersökningsledningen genast vidarebefordra
framställningen till rätten (jämför Gärde, Nya RB s. 26/).

Av anförda skäl anser jag att förundersökningsledningen genom sin underlåtenhet
att före åtalets väckande till häradsrätten vidarebefordra B:s framställningar
om offentlig försvarare förfarit felaktigt. Det vill emellertid synas
som om såväl Nyström som Lindh, trots innehållet i B:s brev, fått den uppfattningen
att B:s önskemål om offentlig försvarare avsåg den blivande
rättegången. Till stöd härför kan anföras att förundersökningen vid nämnda
tid var i stort sett avslutad. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt anser jag mig i denna del kunna lata bero vid en allvarlig erinran om
angelägenheten ur rättssäkerhetssynpunkt av att yrkande om offentlig försvarare
åt den, som misstänkes för grova brott och vars möjlighet att själv
förbereda sitt försvar är begränsat på grund av frihetsberövande, ofördröjligen
hänskjutes till rättens prövning.

Vad härefter angår häradsrättens befattning med frågan om offentlig försvarare
må först framhållas, att målets beskaffenhet och B:s situation \oro
sådana att det redan när åtalet väcktes utan vidare måste ha stått klart att
offentlig försvarare skulle förordnas. Häradsrätten hade vid åtalets väckande
ostridigt underrättats om B:s förslag till försvarare, och B:s brev av
den 7 augusti 1961 ingick bland de handlingar som den 3 oktober 1961 ingåvos
till rätten. Däremot torde Marcus ej ha känt till den senare skriftväxlingen
mellan B. och landsfiskalsexpeditionen. Rättens förfarande att
dröja med förordnandets utfärdande har uppenbarligen föranletts av önskemålet
att förvissa sig om att den advokat som kom i fråga för förordnandet
skulle vara ledig den dag då huvudförhandling skulle äga rum. En dylik synpunkt
är beaktansvärd såtillvida att i ett brådskande mål en advokat ej
bör förordnas om det står klart att med hänsyn till hans arbetsbelastning
stora svårigheter måste uppkomma att inom den snäva tidsrymd som står
till buds finna eu huvudförhandlingsdag som passar både honom och rätten.
Om emellertid förordnande av offentlig försvarare fördröjes ända till dess
målet efter erforderlig beredning utsättes till huvudförhandling kan detta
medföra avsevärda nackdelar för den tilltalade. Det är av vikt att den tilltalade
i god tid och redan under målets förberedelseskede far biträde med

4, _ Justitieombudsmannens årsberättelse, till, 19b/, års riksdag

uppläggandet av sitt försvar. Därvid bör beaktas att det icke endast är vid
själva huvudförhandlingen som en försvarare har uppgifter att fylla. Han
kan göra värdefulla insatser för den tilltalade även när det gäller dennes ställningstaganden
till bevisförelägganden och andra förberedelsefrågor samt när
det gäller bevakandet av den tilltalades rättigheter under häktningstid eller
likartade förhållanden. En synpunkt som ingalunda bör undervärderas är
att för en tilltalad, vilken är berövad friheten och även — såsom här var
fallet på grund av besöksförbud är tämligen isolerad från yttervärlden,
det måste vara av särskild betydelse att i väntan på huvudförhandlingen
kunna stå i förbindelse med en försvarare. Härvid bör dock anmärkas att i
förevarande fall Marcus icke synes ha känt till besöksförbudet.

Enligt min mening är det uppenbart att i enlighet med nyss anförda synpunkter
offentlig försvarare för B. borde ha utsetts snarast efter det att
häradsrätten vid atalets väckande fick kännedom om Bis begäran om offentlig
föisvarare. 1\Iareus åtgärd att dröja härmed finner jag icke godtagbar.
Farhågor för svårigheter att i mål av brådskande natur kunna få huvudförhandling
utsatt till lämplig tid må som nämnts kunna föranleda att advokater,
som lång tid framåt äro hårt engagerade för andra mål, icke böra anlitas.
Farhågor av angiven art får däremot icke tagas till anledning att ställa
frågan om förordnandet på framtiden när det är uppenbart att den tilltalade
är berättigad till offentlig försvarare.

Marcus har vitsordat, att pa grund av förbiseende B. icke, såsom bort
ske, underrättats om att offentlig försvarare utsetts. En dylik underlåtenhet
skulle dock icke ha lett till nämnvärd olägenhet för B., därest försvararen
såsom väl vanligen sker satt sig i förbindelse med B. tämligen snart
efter förordnandet. Marcus kan därför icke rimligen lastas för att sedan förordnandet
utfärdats kontakt mellan B. och försvararen icke kom till stånd
förrän strax före huvudförhandlingen. Det inträffade visar dock att det är
av betydelse att den tilltalade själv får underrättelse om förordnandet.

I avseende å Marcus’ dröjsmål med förordnande av offentlig försvarare
anser jag mig kunna låta bero vid ett understrykande av vikten av att tilltalads
berättigade intresse av att tidigast möjligt få biträde av försvarare
vederbörligen tillgodoses. IV.

IV. Frågan om förflyttning till förvaringsanstalt bort ske tidigare.

B. var som nämnts intagen å fångvårdsanstalten på Långholmen mellan
den 25 maj 1961 och den 11 januari 1962. Beträffande B:s klagomål över att
han ej överfördes till förvaringsanstalt efter förundersökningens avslutande
i slutet av september 1961, anförde Ringius i sitt yttrande bl. a. följande.

Den 19 maj greps B. av polisen i Norrtälje och den 25 maj 1961 överfördes
han till fvansts å Långholmen kronohäktesavdelning efter överenskommelse
mellan polisen Norrtälje, fångvårdsdirektören vid säkerhetsgruppen
och bitr. fångvårdsinspektören här. Då utredningen om de brott vilka B

begått under avvikandet icke var slutförd, intogs han på polisens begäran på
fasta paviljongen.

När B. införpassats hit, underrättades omedelbart styresmannen vid
fvanst i Kalmar och fångvårdsdirektören vid säkerhetsgruppen. Att B. varit
intagen vid fvanst a Långholmen sedan 25 maj 1961 har således varit val
bekant för säkerhetsgruppens chef, som dessutom vid flera besök pa Långholmen
haft samtal med B.

Den 28 september 1961 meddelade Lindh att utredningen rörande B:s nya
brott var klar, och att denne icke längre av utredningsskäl behövde stanna
vid Långholmen. Detta meddelades omedelbart till fångvårdsdirektören vid
säkerhetsgruppen med anhållan att B. skulle beredas plats vid en förvaringsanstalt.
Med hänvisning till att åtal skulle väckas mot B. och att målet
skulle före vid Mellersta Roslags domsagas häradsrätt i Norrtälje troligen
redan i slutet av oktober 1961,'' ansåg säkerhetsgruppens chef det lämpligt
att icke förflytta B., förrän dom fallit. B. fick således, på grund av det
anförda, stanna vid fvanst å Långholmen. Han hade emellertid den 5 september
överflyttats från fasta paviljongen till kronohäktet, da utredningsskäl
icke längre påkallade hans kvarstannande på paviljongen.

Även under den tid utredningen om de nya brotten pågick kunde B., enligt
mitt förmenande, ha varit placerad vid en förvaringsanstalt, exempelvis

fvanst å Hall eller fvanst i Gävle. ---— Inställelse till huvudförhandling

synes också utan större .svårighet ha kunnat ombesörjas från någon av de
nämnda förvaringsanstaltema. I varje fall skulle B. efter det att förundersökningen
i september 1961 var klar, utan olägenhet ha kunnat vara placerad
vid en förvaringsanstalt. Den vanliga invändningen att förvaringsanstalterna
är överbelagda kan jag icke acceptera. Kronohäktet vid fvanst å Långholmen
har 159 platser men en beläggning på i medeltal 215—220 man med
toppsiffran 244 samt med mycket små möjligheter att bereda de intagna
arbete. Centralavdelningen vid anstalten har likaledes ständig överbeläggning.
Totalt rör sig hela anstaltens överbeläggning om 50 å 100 personer.

Ifråga om kronohäktets kontakter med åklagaren---(hade) flera

förfrågningar gjorts angående utredningen av B:s brott och hans möjligheter
att få mottaga besök. Någon anledning att hos häradsrätten söka påskynda
ärendet har, enligt mitt förmenande, icke funnits, då B. själv genom skriftväxling
haft god kontakt med vederbörande myndigheter och icke begärt
någon hjälp i detta avseende.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att B., som undergår förvaring,
fått kvarstanna onormalt länge vid kronohäktet. Hans kvarblivande vid
häktet har endast till viss de! varit beroende av utredningsskäl.

Lindh anförde i sitt yttrande följande.

På grund av den av B. intagna positionen att vid förhör neka eller vägra
att svara var det för ernående av ett positivt resultat av den inledda förundersökningen
oundgängligen nödvändigt, att B. under den tid förundersökningen
pågick var tillgänglig för utredningsmännen. Jag har icke givit
några som helst direktiv eller uttalat några önskemål om på vad sätt B.
skulle förvaras. Jag är av den uppfattningen att, då B. varken var anhållen
eller häktad, jag icke äger befogenheter i detta avseende. För min del mötte
ej hinder att B. förvarades ä annan fångvårdsanstalt. som lag i närheten av
Stockholm. I och med att B. överlämnades til! fångvårdsmyndigheterna. var

100

fe av den uppfattningen, att B. skulle förvaras på ett sätt som var lämpligt
bade för utredningen och för B. Jag har mig icke närmare bekant skillnaden
mellan behandlingen av en till förvaring dömd person, som är intagen å för\
aringsanstalt, och en sadan person, som är intagen å Långholmen.

Mamell anförde i ett till fångvårdsstyrelsen avgivet yttrande i huvudsak
följande. B. hade måst kvarstanna på fångvårdsanstalten Långholmen på
grund av polisutredningen rörande de nya brotten. Återflyttning till förvaringsanstalt
kunde ej ifrågakomma förrän efter den 28 september 1961,
då åklagaren av utredningsskäl inte längre behövde ha B. kvar på Långholmen.
Mamell hade icke något minne av att han då erhöll framställning
om att plats skulle beredas B. vid förvaringsanstalt, men han ansåge att
Ringius’ uppgift härom säkerligen var riktig. Med hänsyn till den under
hösten 1961 rådande platsbristen vid säkerhetsanstalterna — vilken närmare
skildrades i Marnells yttrande med angivande av de åtgärder som
Mamell vidtagit för att bemästra situationen — hade han ansett att B. inte
boide få företräde vid förflyttning till säkerhetsanstalt framför flera andra
på Långholmen intagna förvarade med lagakraftvunna domar.

Ytterligare har Marnell anfört följande.

basom Ringius framhåller skulle malet mot B. före troligen redan i slutet
av oktober 1961 i Norrtälje. Eftersom B. skulle placerats å fvanst i Kalmar,
om det hade funnits plats, hade detta medfört, att han med en eller annan
veckas mellanrum skulle ha transporterats från Långholmen till Kalmar
och åter till Långholmen för inställelse inför rätta i Norrtälje. Att handläggningen
av malet sedermera blev oförutsett fördröjt, och att överförin0,
till förvaringsanstalt därmed blev ytterligare försinkad, berodde på omständigheter,
som låg utom mitt inflytande. Först den 23 december 1961 förelåg
lagakraftvunnen dom. Under helgerna kan transporter svårligen ordnas.
Aär jag den 8 januari 1962 besökte Långholmen, noterade jag i mina samtalsanteckningar
efter samtal med B.: »Beslut — Kalmar omgående». B.
förflyttades till fvanst i Kalmar den 11 januari 1962.

Fångvårdsstyrelsen har i nu ifrågavarande spörsmål anfört följande.

Enligt 61 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. in. skall förvaring
verkställas i anstalt eller anstalt savdelning som av Konungen förklarats
vara säkerhetsanstalt. Ehuru stadgandet gäller utan undantag, framgår av
töiai betena att det inte bör tolkas sa snävd att det lägger hinder i vägen
för att den dömde tillfälligtvis av särskild anledning placeras i annan fänn''-v ardsanstalt, t. ex. för att erhalla sjukvård, höras som tilltalad eller vittne
vid närbelägen domstol, mottaga besök av närstående, utföra ett angeläget
specialarbete etc. (se första lagutskottets utlåtande nr 52: 1945 s. 79). Till
de fall, där det sålunda kan vara berättigat att förvara den dömde i anstalt
för vanligt fångförvar torde även vara att hänföra det att den dömde bör
vara tillgänglig för pågående förundersökning angående brott. Vistelsen får
dock som nyss nämnts endast vara tillfällig.

Beträffande de av B. anförda klagomålen får styrelsen----för sin del

anföra följande.

101

B. har under den tid han i samband med förundersökning och rättegång
fått kvarstanna på annan fångvårdsanstalt än säkerhetsanstalt ej kunnat
fullt utnyttja de förmåner som normalt tillkommer en förvarad. Så hade
också skett om B. häktats i målet. Styrelsen anser dock riktigast att, när eu
person som undergår förvaring misstänkes för inte lagförda brott, förvaringen
i regel bör fortgå med endast de inskränkningar i den förvarades allmänna
förmåner som betingas av utrednings- och säkerhetsskäl. Denna
princip har också kommit till uttryck i de anvisningar som styrelsen i skrivelse
den 1 juni 1960 lämnat fångvårdsdirektören i säkerhetsgruppen — —
— enligt vilka förvarad, som omhändertagits av polis på grund av rymning
eller underlåtenhet att återkomma till säkerhetsanstalt efter permission
skall, där inte utredningsskäl annat påkallar, föras till den säkerhetsanstalt
som fångvårdsdirektören vid säkerhetsgruppen bestämmer.

Om anstalts väsendet för förvarade fungerat väl borde B. — sedan han
i samband med permission avvikit och efter en tid anhållits som misstänkt
för bl. a. i Norrtälje begångna brott — omedelbart ha för fortsatt förvaring
överförts till en säkerhetsanstalt, där han kunde vistas under sådan isolering
som betingades av utrednings- och säkerhetsskäl och som dessutom
låg nära till för polis- och åklagarmyndigheten och helst också för den domstol
som skulle handlägga det eventuella åtalet mot B. Med andra ord borde
B. — alltjämt under den angivna förutsättningen av eu väl utbyggd organisation
— ha blivit överförd till eu lämplig sluten säkerhetsanstalt nära
Stockholm.

Den säkerhetsanstalt som under nuvarande förhållanden i någon man
uppfyller de ovan angivna kraven med avseende på belägenheten är Hall,
men där är det ännu inte möjligt att åstadkomma erforderlig isolering. Att
i B:s fall rymningsrisk ansågs föreligga framgår därav att han — tydligen
på begäran av polismyndigheten — intogs på Långholmsanstaltens fasta
avdelning, där han fick kvarstanna till den 5 september 1961, då han flyttades
till kronohäktesavdelningen.

Fram till den 28 september 1961, då förundersökningen slutförts, har
Marnell sålunda enligt styrelsens mening haft fog för att hålla B. placerad
på Långholmen. Senast därefter borde B. ha överflyttats till säkerhet sanstalt.
Såsom Marnell framhåller förelåg vid denna tid en avsevärd platsbrist
inom säkerhetsgruppen, vilken innebar väntan, bl. a. på Långholmen,
för åtskilliga förvarade med lagakraftvunnen dom. Fastän Långholmen var
överbelagt, bl. a. till följd av förekomsten av förvarade, yttrar sig inte Marnell
om den i fångvårdsstyrelsens berörda skrivelse anbefallda utvägen att
tillfälligt öka platsantalet vid säkerhetsanstalterna genom överbeläggning
där. Att döma av Marnells uttalanden synes i varje fall en förflyttning av
B. kunnat ske till en säkerhetsanstalt — Kalmar eller annan — betydligt
tidigare än som blev fallet. Att B. sedermera skulle ha fått inställas från
säkerhet.san.st alten till rättegång i Norrtälje förefaller vara en mindre olägenhet
än att B. under ytterligare tid kvarhölls på Långholmen.

Att Marnell underlåtit att ordna B:s förflyttning till säkerhetsanstalt
tidigare än som blev fallet synes emellertid med hänsyn til! omständigheterna
inte böra. föranleda någon åtgärd.

När fråga uppkom om fortsatt straffverkställighet för B., ankom det —
eftersom B. var ådömd förvaring — på Marnell i egenskap av fångvårds -

102

direktör för säkerhetsgruppen att jämlikt 26 § tredje stycket verkställighetslagen
bestämma om B:s placering på anstalt inom gruppen. I den mån i
sådant sammanhang uppkommer fråga om placering å anstalt utanför säkerhetsgruppen
skall enligt särskilda föreskrifter beslut fattas av företrädare
för respektive anstaltsgrupper i förening. Lindh såsom förundersökningsledare
hade däremot icke någon bestämmanderätt i fråga om B:s placering.
För bedömningen av placeringsfrågan var det dock självfallet av betydelse
om förundersöknings ledaren av utredningsskäl hade särskilda önskemål.

I ärendet är i viss mån oklart vad som från början föranlett att B. fick
kvarstanna å Långholmen och icke överfördes till anstalt inom säkerhetsgruppen.
Lindh har förklarat, att han icke givit några som helst direktiv
eller uttalat några önskemål om B:s placering, men att han utgått från att
genom fångvårdsmyndighetemas försorg B. skulle förvaras på ett sätt som
var lämpligt både för utredningen och för B. Marnell och anstalt sledningen
å Långholmen synas ha haft den uppfattningen, att utredningsskäl föranledde
att B. borde intagas å Långholmen, varvid bl. a. av Ringius uppgivits
att »polisen» begärt att B. skulle placeras på anstaltens fasta paviljong.
Möjligen kan det förhålla sig så att någon av statspolisens befattningshavare
— som biträdde Lindh — kan ha fällt något uttalande om lämplig
placering.

Oavsett vad som i berörda hänseende må ha förekommit, visar det aktuella
fallet hur viktigt det är att klara besked lämnas av dem som i ansvarig
ställning ha befattning med placeringsfrågan. Önskemål om lämplig
placering från utredningssynpunkt bör självfallet lämnas endast av den som
leder en förundersökning och sålunda kan överblicka utredningssituationen,
och det måste anses tillkomma denne att taga initiativ till ett samråd, om
han har särskilda önskemål i placeringsfrågan. Framföres icke dylikt önskemål,
bör vederbörande befattningshavare inom fångvården fatta sitt beslut
om placeringen uteslutande från fångvårdsmässiga synpunkter.

Under alla förhållanden ha Marnell och de befattningshavare, som på
Långholmen haft att göra med placeringsfrågan, uppenbarligen fått den
uppfattningen att förundersökningsledaren ansåg att B. tills vidare av utredningsskäl
icke borde överföras till förvaringsanstalt, vilket lett till att
han fick kvarstanna å Långholmen. Någon kritik kan icke riktas mot berörda
fångvårdsmyndigheter för att de under de föreliggande förhållandena
godtagit ett sådant arrangemang, när förundersökning just inletts. Godtagbart
skäl att låta B. kvarstanna å Långholmen kan dock, såsom fångvårdsstyrelsen
framhållit, ej anses ha förelegat efter det att Lindh meddelat att
förundersökningen avslutats. Jag delar fångvårdsstyrelsens åsikt att Marnell
då genom tillfällig utökning av platsantalet vid en säkerhetsanstalt
bort möjliggöra en förflyttning av B., som vid denna tidpunkt redan vistats
fyra månader vid Långholmen, och att de extra förflyttningar som senare
kunde aktualiseras i samband med huvudförhandlingen skulle innebära en

103

mindre olägenhet än den som följde av att B. måste stanna å Långholmen.
Det förhållandet, att Marnell i denna avvägningsfråga kommit till annan
uppfattning, kan dock icke läggas honom till last såsom tjänstefel. I sammanhanget
måste även beaktas att Marnell — med hänsyn till de upplysningar
han erhållit — ej kunde påräkna att huvudförhandlingen i malet
skulle dröja så länge som blev fallet. Vad angår det dröjsmål med B:s förflyttning,
som förekom efter det att lagakraftvunnen dom mot B. förelag,
anser jag med hänsyn till den av Marnell anförda förklaringen härtill att
någon åtgärd från min sida icke är påkallad.

Med anledning av att i det föregående fastslagits att det för placeringsfrågan
varit av särskild betydelse när förundersökningen avslutats, ma tillläggas
följande. Då fångvårdsmyndighetema i fall av förevarande art icke
närmare kunna följa en förundersöknings förlopp, är det av vikt att förundersökningsledaren
lämnar dem sådana underrättelser som kan vara av
betydelse för deras ställningstaganden. Lindh — som uppenbarligen var
medveten om att det var av utredningsskäl som B. kvarhölls å Långholmen
—- har också i enlighet med det sagda i slutet av september 1961 meddelat
anstalten, att förundersökningen var avslutad och att B. ej av utredningsskäl
behövde stanna å Långholmen. Emellertid må härvid anmärkas att.
såsom redan i det föregående behandlats, den egentliga förundersökningsverksamheten
var avslutad redan i slutet av augusti 1961; därefter avvaktades
endast ett sakkunnigutlåtande. Därför borde det ha varit möjligt för
Lindh att, sedan han genomgått det då föreliggande förundersökningsmaterialet,
redan i början av september 1961 meddela att utredningssituationen
ej motiverade B:s kvarhållande å Långholmen. Då det likväl — med hänsyn
till Marnells förut berörda uppfattning att förflyttning ej borde ske före
huvudförhandling — ej kan tagas för visst, att ett dylikt tidigare meddelande
från Lindhs sida skulle ha medfört någon förkortning av B:s vistelse å
Långholmen, finner jag vad härutinnan förekommit icke föranleda annat än
den erinran som innefattas i det sagda.

Här må anmärkas, att under utredningen av den i detta avsnitt berörda
frågan framkom, att det även i åtskilliga andra fall förekommit att till förvaring
dömda nödgats under lång tid avtjäna förvaringsstraffet i häkte eller
anstalt för vanligt fångförvar i samband med att de voro föremål för förundersökning
och lagföring för nya brott. Rörande den utredning, som
skedde med anledning härav, och mina uttalanden i frågan må hänvisas till
det nedan å s. 230 intagna referatet.

V. Besöksjö)badet under B:s vistelse å Långholmen.

Såsom förut nämnts har B. även klagat över att han under vistelsen å
Långholmen ej tilläts mottaga besök av anhöriga.

Lindh har anfört bl. a. följande. När B. greps, innehade han eu större summa
pengar, varjämte framgick att han för hotellvistelser, möbelköp, uppe -

104

hälle m. m. haft stora kostnader. Lindli hade misstänkt att det förelåg ett
samband mellan ifrågakomna inbrott och B:s och hans hustrus goda ekonomi.
B. och hans hustru hade lämnat motstridiga uppgifter om varifrån
pengarna härrörde, men det hade tidvis verkat som om hustrun skulle vilja
göra vissa medgivanden.

Lindh tilläde vidare.

Det var därför enligt mitt bedömande nödvändigt att fru B. personligen
eller genom annan icke påverkades av mannen B. Om makarna B. vid huvudförhandlingen
utan att dessförinnan hava samrått fick höras var för sig

fanns enligt min uppfattning möjlighet att (vissa av) brotten---skulle

kunna klaras upp. Med den attityd B. hela tiden intog vid förundersökningen
anser jag, att ett besök av fru B. eller någon släkting eller bekant till
makarna B. skulle kunna spoliera resultatet av hela förundersökningen.
Besöksförbudet var dikterat av min önskan om ett positivt resultat av den
omfattande förundersökningen.

Av handlingar som hit ingivits av Ringius framgår bl. a. följande. Den 28
— eventuellt redan den 25 — september 1961 hade Lindh, tydligen per telefon,
till anstalten meddelat att utredningen var klar och att man ej behövde
ha B. kvar där. I brev den 13 november 1961 hade man från kronohäktesavdelningen
frågat Lindh bl. a. om B. — som i brevet betecknades som häktad
— finge taga emot besök, bl. a, av föräldrarna. Lindh hade påföljande
dag skriftligen svarat följande.

B. är ej häktad, varför jag ej är övertygad om jag har befogenhet att lämna
föreskrifter uti berörda avseenden. Då emeilertid B. är misstänkt för
flera grova stölder (åtal är väckt) och han nekar till allt vad som lägges
honom till last och endast indiciebevis finnes, är det ur utredningssynpunkt
synnerligen önskvärt, att han icke får mottaga besök och att brev till och
från B. censureras.

I Ringius’ yttrande har anförts bl. a. följande.

Ur utredningens synpunkt var det---önskvärt att B. icke fick mot taga.

besök m. m. Så sent som den 17 november 1961 uppgav landsfiskal
Lindh telefonledes att han inte ville tillåta besök för B. samt att han skulle
lämna besked när besöksförbudet kunde hävas. Något sådant besked har
ännu icke kommit kronohäktet till handa.

Fångvårdsinspektören vid kronohäktesavdelningen hade vid sill till Lindh
gjorda förfrågan om B. finge mottaga besök, läsa dagliga tidningar och om
breven skulle censureras av åklagaren använt den blankett som brukas när
dylik förfrågan göres beträffande häktade, och B. hade som nämnts också
betecknats som häktad i denna handling. Med anledning därav har byråchefen
vid fångvårdsstyrelsen Holger Romander under hand tillfrågats om
i fall som det förevarande frågor rörande besöksförbud in. m. i praxis behandlades
enligt 8 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
och 11 § andra punkten kungörelsen angående tillämpningen av samma lag,

105

trots att dessa föreskrifter enligt 11 § nämnda lag ej voro tillämpliga när intagning
skett för verkställighet av straffdom.

Romander har sedan — efter en rundfråga till centralanstalterna — upplyst
följande om praxis i fall av här ifrågakommen art. Anstalterna i Malmö
och Härnösand tillämpade i fråga om besöksförbud och andra spörsmål
rörande intagens kommunikation med yttervärlden helt de nyssnämnda
bestämmelserna, avsedda för häktade. Vid Långholmen däremot ansåg man
att dylikt spörsmål vore att behandla enligt 34 och 35 §§ verkställighetslagen
och ej enligt de för häktade gällande reglerna. Någon förfrågan om
tillstånd av undersökningsledaren-åklagaren beträffande tillstånd till besök
m. m. ansåg man sig således ej skyldig att göra. Därest emellertid undersökningsledaren-åklagaren
själv framförde önskemål om besöksförbud
m. m., vidtogs regelmässigt den önskade åtgärden med stöd av verkställighetslagen.
Någon förklaring till att beträffande B. förfarits annorlunda kunde
numera ej lämnas. Från Härlandaanstalten hade upplysts, att man där
ej närmare reflekterat över frågeställningen men att man i praktiken torde
ha tillämpat samma ordning som nyss angivits beträffande Långholmen.

Eftersom B. under det att förundersökningen och häradsrättens handläggning
pågingo var föremål för straffverkställighet, var frågan om inskränkningar
i rätten att mottaga besök att bedöma enligt verkställighetslagens
regler och sålunda beroende på beslut av styresmannen för vederbörande
anstalt. Av fångvårdsstyrelsens i ärendet avgivna yttrande framgår
att, när utredning pågår om nya brott av en intagen, inskränkningar i
den intagnes allmänna förmåner bruka ske i den mån så betingas av utrednings-
och säkerhetsskäl. Frågan huruvida dylika inskränkningar skola
vidtagas lärer dock icke böra aktualiseras med mindre förundersökningsledaren
finner sådana behövliga och härom underrättar styresmannen för
vederbörande anstalt som därefter har att besluta i saken. De önskemål
Lindh i förevarande fall framförde beträffande besöksförbud kan med hänsyn
till bevisläget i målet icke anses ha varit opåkallade, och anledning till
anmärkning föreligger därför icke mot hans åtgärder i den delen. Emellertid
synes besöksförbudet ej ha varit behövligt, sedan målet mot B. avgjorts av
häradsrätten. Även om Lindh trott att anstaltsledningen efter domen självmant
skulle häva besöksförbudet, borde han likväl — då besöksförbudet betingats
av den av honom ledda förundersökningen — för säkerhets skull ha
underrättat anstaltsledningen om att utredningsskäl ej vidare motiverade
besöksförbud. Hade så skett, skulle säkerligen ha undvikits att besöksförbudet
— såsom nu blev fallet av Ringius’ yttrande att döma — i onödan
förblev gällande över jul- och nyårshelgerna. Fångvårdsanstaltens personal
kan under förhandenvarande förhållanden ej lastas för att besöksförbudet

4* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19G/t års riksdag

106

blev bestående längre än som var behövligt. I nu förevarande del anser jag
mig ej ha anledning till annan åtgärd än det i det föregående gjorda påpekandet
om lämpligheten av att den förundersökningsledare som uttryckt
önskemål om besöksförbud också klargör när förbudet ej längre är behövligt.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

6. Vid förundersökning skall den, som skäligen misstankes för
brott, underrättas om misstanken när han höres. Med vilken noggrannhet
bör brottet beskrivas i sådan underrättelse?

I 23 kap. 18 § första stycket RB stadgas följande.

Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstankes
för brottet, skall han, då han höres, underrättas om misstanken. Så snart
det kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas honom och hans
försvarare att taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit samt
att angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de
akta nödigt. Ej må åtal beslutas, innan tillfälle därtill beretts dem.

24 kap. 9 § första punkten lyder.

Då nagon anhålles, skall han erhålla besked om det brott misstanken
avser. I

I förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 stadgas i 20 § att
i förundersökningsprotokollet skall antecknas underrättelse till misstänkt
jämlikt 23 kap. 18 § första stycket första punkten RB.

I en den 3 januari 1962 hit inkommen skrift anförde advokaten Sven
Celander att de sålunda återgivna stadgandena syntes »i praxis (åtminstone
på vissa håll inom kriminalpolisen i Stockholm) tolkas så att underrättelse
respektive besked lämnas icke om den eller de faktiska gärningar misstanken
respektive anhållningsbeslutet avser utan endast om den juridiska
beteckningen och det slag av brott, som misstanken eller anhållningsbeslutet
avser». Som exempel åberopade Celander åtta protokollsanteckningar
om sådana underrättelser, hämtade från akten i det s. k. Bostadsstyrelsemutmålet,
i vilket Svea hovrätt meddelade dom den 20 december 1961. Av
nämnda fall avse fyra anhållna personer (här benämnda A., B., C. och D.)
och återstående fyra icke anhållna (E., F., G. och H.). Protokollsanteckningarna
i nämnda åtta fall äro av följande lydelse.

A. meddelades dels att han var misstänkt för tagande av muta dels att
han ägde rätt att anlita biträde av försvarare under den påbörjade förundersökningen.
— Sedan A. orienterats om vad som befinner sig under rubriken
»tagande av muta», erkände han brottet.

107

B. ---underrättades om att anhållningsbeslut förelåg mot honom,

enär han kunde misstänkas för bestickning. Han meddelades om denna
misstanke samt om sin rätt till biträde av försvarare. — Angående nämnd
misstanke upplystes han om att han kunde misstänkas för att till person
eller personer i bostadsstyrelsen i samband med vederbörandes tjänst ha
överlämnat penningbelopp, ev. annan form av gåvor. På detta uppgav B.,
att han medgav, att han vid något tillfälle till en person vid namn X. överlämnat
penningar.---B. framhöll dessutom, att han vid flera tillfällen

överlämnat penningbelopp till A.

C. underrättades om misstanken, att han gjort sig skyldig till bestickning
genom att han till X.---utgivit »lån» utan tanke på att återfå

beloppen.---Han erkänner och uppger följande---.

D. underrättades före förhörets början om att han är misstänkt för att

ha gjort sig skyldig till bestickning genom att till tjänstemän vid bostadsstyrelsen
ha utbetalat pengar.---Han förnekar bestickning eller annan

form av brott i detta sammanhang.---.

E. ---underrättades om att han kunde misstänkas för bestickning.

---Misstanken avsåg närmare, att han till tjänstemän i bostadsstyrelsen
skulle ha utbetalt belopp, vilka kunde anses otillbörliga.---På

detta uppgav E. att han till två byråingenjörer i nämnt verk utbetalt skilda

belopp. Det skulle röra sig om utbetalningar till X. och A. ----Han vill

i detta sammanhang framhålla, att han gentemot X. bestrider bestickning,
enär han anser att beloppen är arvode till X. för uppdrag.--•—.

p.---underrättades om att han var misstänkt för bestickning genom
att till tjänstemän i bostadsstyrelsen utbetala belopp.---Han

bestred, att han medvetet gjort sig skyldig till förenämnt brott samt uppgav
---.

G. underrättades före förhörets början om att han är misstänkt för att

ha gjort sig skyldig till bestickning.---G. förnekar brott och uppger

i saken.---.

II. underrättades om att han misstänktes för bestickning genom att till

tjänstemän vid bostadsstyrelsen överlämna olika penningbelopp. ---- —

H. höres nu om sitt samröre med X. — H. erkände, att han till X. överlämnat
— kronor som »lån», men H. förklarade, att han ju redan vid överlämnandet
insåg, att han knappast kunde räkna med att få pengarna tillbaka.
---.

Celander gjorde vidare gällande bl. a., att vid underrättelserna misstanken
i intet fall preciserats till att avse någon viss utbetalning eller något
visst belopp och att i ett stort antal fall därjämte lämnats helt öppet till
vem de påstådda utbetalningarna skulle ha skett.

Därefter anförde Celander vidare.

I intet fall har det gjorts klart för de hörda att utbetalningar som sådana
till tjänstemän ingalunda är straffbara utan att för straffbarhet krävs dels
att utbetalningarna skett för vederbörandes tjänsteutövning dels ock att de
varit otillbörliga. Detta har i sin tur lett till att de hörda, som praktiskt
taget genomgående avstått från att anlita försvarare under förhören, kommit
att antingen underlåta att lämna upplysningar om utbetalningarnas
verkliga karaktär av vederlag för utom tjänsten utfört arbete eller att

108

lämna medgivanden av innebörd att i varje fall en av anledningarna till
utbetalningarna varit att man »icke ville stöta sig med» tjänstemännen i
fråga respektive »velat stå väl med» tjänstemännen.---.

Vår gällande rättsordning ålägger icke en misstänkt person att vara
positivt verksam för utredning genom lämnande av uppgifter. De ovannämnda
föreskrifterna i RB 23: 18 och 24: 9 är givna i den misstänktes
intresse för att han skall bli klar över vilken misstanke som riktas mot
honom. Om bestämmelserna tillämpas på det sätt som framgår av den ovan
givna exemplifieringen, synes detta innebära ett betänkligt tillvägagångssätt
ur den misstänktes rättssäkerhetssynpunkt.

Slutligen hemställde Celander, att JO måtte utreda, »huruvida den påtalade
tillämpningen av bestämmelserna är i enlighet med gällande lag
samt — om så icke finnes vara fallet — vidtaga de åtgärder vartill utredningen
kan föranleda».

I ärendet inhämtades yttranden från biträdande stadsfiskalerna Thorsten
Rosenberg och Bert de Woul, vilka båda voro förundersökningsledare och
jämväl åklagare i det aktuella målet, samt från polismästaren i Stockholm,
vilken därvid åberopade yttrande av kriminalpolisintendenten i Stockholm.
På min begäran inkom därefter riksåklagarämbetet, med bifogande av
infordrat yttrande från statsåklagaren i Stockholm, med utlåtande rörande
den i ärendet uppkomna principfrågan. I utlåtandet anfördes följande.

Statsåklagaren i Stockholm synes ha avsett att i sitt yttrande ge uttryck
för den meningen, att frågan i vad mån misstanken skall preciseras bör
vara beroende av en avvägning mellan den misstänktes intresse samt intresset
av att utredningsresultatet ej äventyras. Ämbetet kan icke ansluta
sig till en sådan ståndpunkt. Något stöd för en avvägning av detta slag kan
icke erhållas vare sig av lagtexten eller förarbetena. Snarare synes den omständigheten,
att det i RB 23: 18 första stycket andra punkten uttryckligen
angives, att den där avsedda åtgärden skall företagas så snart det kan ske
utan men för utredningen, medan någon motsvarande reservation icke göres
i första punkten, ge vid handen, att utredningshänsyn icke skola få spela
in, när det gäller innehållet i en underrättelse om misstanke. Väl kan det,
såsom också framhålles i processlagberedningens motiv (SOU 1938:44
s. 293, 294), i många fall, när misstanke föreligger mot viss person, men
någon mera avgörande bevisning ej föreligger, ur utredningssynpunkt vara
olämpligt att underrätta vederbörande om misstanken. På det stadium då
skälig misstanke ännu ej föreligger kan emellertid den misstänkte underkastas
förhör utan att underrättelse om misstanken lämnas honom. Och
även sedan förundersökningen fortskridit så långt, att skälig misstanke
kan sägas föreligga, behöver underrättelse ej lämnas den misstänkte förrän
förhör hålles med honom. Av processlagberedningens uttalande i motiven
(ibm) torde också kunna utläsas, att det icke varit meningen att utredningssynpunkter
skulle få öva inflytande på innehållet i underrättelsen. Det må
i detta sammanhang framhållas, att den misstänkte mera sällan torde ha
möjlighet att förstöra utredningsresultatet, sedan så mycket material samlats
mot honom, att han kan anses skäligen misstänkt. Bedömes sådan risk
föreligga även i detta skede av utredningen, har åklagaren möjligheter att
säkra bevisningen genom användande av tvångsmedel.

109

Med vad ovan anförts har iimbetet velat såsom sin mening uttala att —
utan avseende å den verkan det må ha på utredningsresultatet — underrättelse
enligt 23 kap. 18 § eller 24 kap. 9 § rättegångsbalken skall omfatta
allt vad för undersökningsledaren vid tillfället är känt i den mån det erfordras
för att för den misstänkte otvetydigt klargöra vilket förfarande från
hans sida som förundersökningen avser. Givetvis bör det icke få förekomma,
att underrättelsen ges i så vaga och glidande ordalag att det icke, då underrättelsen
ges utan först senare och kanske ej förrän åtalsbeslutet föreligger,
för den misstänkte och hans försvarare står klart, vilka angrepp från undersökningsledningen
den misstänkte haft att värja sig emot och vilka omständigheter
han i sådant hänseende bort framhålla. Helt förkastligt är att
lämna en allmänt hållen underrättelse om misstanke om brott av visst slag
i syfte att den misstänkte, på grund av ovisshet om vilket förfarande^ misstanken
egentligen avser, skall föranledas att lämna uppgifter om sådant,
varom undersökningsledningen ännu ej skaffat tillräckligt material att lägga
till grund för en skälig misstanke.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Processkommissionen uttalade i andra delen av sitt betänkande angaende
rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926: 32) följande, s. 47 f.

Vid den förberedande undersökningen, som ju måste anses såsom en del
av rättegången i vidsträckt bemärkelse, är det däremot ingalunda alltid
fallet, att det finnes någon, mot vilken undersökningen är riktad. När de
första spaningarna verkställas, är det ofta alldeles ovisst, vem rättsproceduren
kan komma att gälla. Även om någon anledning förekommer till antagande
att en viss person begått brottet, kan denna anledning vara så
svag, att undersökningen ej kan särskilt riktas mot honom. Så länge detta är
fallet, bör han behandlas på samma sätt som övriga personer, vilka kunna
höras till upplysning i saken eller emot vilka annan åtgärd kan vidtagas.
Därest spaningarna hava framgång, inträder emellertid en tidpunkt, då de
besvärande omständigheterna mot viss person bliva så starka, att undersökningen
kan riktas mot honom. Då detta sker, blir hans ställning i avseende
å undersökningen väsentligen förändrad. Han får i viss man samma
ställning som en tilltalad; han blir sålunda underkastad vissa partsskyldigheter
men får ock vissa partsrättigheter. Att närmare angiva, när en sådan
situation skall anses föreligga, är tydligen icke möjligt. Den kan emellanåt
föreligga redan vid förundersökningens början. På grund av den frihet från
former, som råder i förfarandet under den förberedande undersökningen,
blir en sådan vändning i undersökningen i regel ej bunden vid något .särskilt
beslut av undersökningsmyndigheten. Det får bero på ett, mera fritt
bedömande, när undersökningen kan anses riktad mot viss person. Emellanåt,
givas emellertid beslut, som tydligen ådagalägga, att så är förhållandet.
Sådana äro beslut om anhållande eller häktning. — —--

Förut har utvecklats, hurusom den reformerade rättegången i brottmål
bör inrättas med huvudsaklig tillämpning av ackusationsprincipen. Att denna
princip dock icke kan vinna användning vid en av statsåklagare eller

polismyndighet företagen förberedande undersökning är uppenbart —--•—•

Rätt att företaga — ---förhör bör därför tillkomma undersökningsför -

Ilo

rättaren----. Att vi här i landet icke kunna underlåta att anlita den

källa till upplysning, som ligger i den misstänktes egen utsaga, är uppenbart.
Och för att den förberedande undersökningen må bliva effektiv, måste
vi tillåta förhör med den misstänkte även under denna undersökning. Under
det stadium av undersökningen, då denna ej riktats mot viss person, blir
det ej någon skillnad mellan förhör med den, emot vilken någon misstanke
må förefinnas, och förhör med andra personer. Sedan utredningen hunnit
så långt, att undersökningen riktats mot viss person, blir ställningen något
ändrad. Att den misstänkte även under detta stadium bör kunna höras är
givet. Men det erfordras vissa regler om sådant förhör, särskilt i syfte att
förekomma sådana missbruk, som inkvisitionsprincipen i dess stränga tilllämpning
medfört.---.

Ehuru det är nödvändigt att låta undersökningsförrättaren höra den, som
misstänkes för brottet, bör dock enligt de allmänna grunderna för processens
anordning tillses, att härvid lika litet som vid förhör inför domstol
förekomma missbruk. Det är sålunda icke lämpligt, att den misstänkte
vid förhörets början hålles i ovetenhet om den mot honom riktade misstanken
och genom försåtligen framställda frågor lockas att uttala sig. Sedan
undersökningen blivit riktad mot viss person såsom misstänkt för brottet,
skall denne vid första förhöret underrättas om den mot honom föreliggande
misstanken och uppmanas att i ett sammanhang sanningsenligt berätta vad

han vet om saken.---Så snart en undersökning blivit riktad mot viss

person såsom misstänkt för brottet, bör den misstänkte, enligt vad förut
angivits, äga åtnjuta biträde av försvarare. Därav följer emellertid icke,
att försvararen skall äga närvara vid varje förhör med den misstänkte. Det
kan hända, att. genom försvararens närvaro utredningen kan äventyras.
Det bör därför bero på undersökningsförrättaren att med hänsyn till huruvida
fara i angivna hänseende kan förefinnas bestämma, om försvararen
skall äga närvara.

Den som anhålles har ett berättigat anspråk på att ej hållas i okunnighet
om anledningen till anhållandet. Det bör därför föreskrivas, att underrättelse
om anledningen till anhållandet skall givas honom om möjligt vid
anhållandet eller eljest så snart ske kan därefter.

Processlagberedningen (SOU 1938: 44) yttrade i förevarande sammanhang
följande.

_ För att den misstänkte skall kunna begagna sin rätt att vid förundersökningen
anlita försvarare och i övrigt tillvarataga sina intressen är av vikt,
att han erhåller underrättelse om att misstanke är riktad mot honom. Å
andra sidan måste beaktas, att en alltför tidig underrättelse kan medföra,
att den misstänkte söker undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.
Även om under det första stadiet av förundersökningen, efterforskningen,
anledning finnes till misstanke mot viss person, ehuru någon mera
avgörande bevisning ej föreligger, kan i många fall vara olämpligt att
underrätta honom därom. Han kan sålunda på detta stadium underkastas
förhör utan att sådan underrättelse lämnas honom. Då däremot så mycket
material samlats, att han kan sägas vara skäligen misstänkt för brottet,
och förundersökningen sålunda är riktad mot honom, bör han underrättas
om misstanken. Sådan underrättelse behöver dock ej lämnas, förrän den
misstänkte på detta stadium höres.

Beträffande stadgandet i 24 kap. 9 § anförde processlagberedningen.

Den som anhållits har ett berättigat intresse av att ej hållas i okunnighet
om anledningen till anhållandet. I 9 § har därför föreskrivits, att han,
då han anhålles, skall erhålla besked om det brott misstanken avser.

I Underrättsförfarandet, utgiven av Processnämnden 1947, s. 255 uttalas
följande.

När förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han underrättas om misstanken. Uttrycket »skäligen
misstänkes» innebär att misstanken erhållit viss styrka. Da misstanke av
denna beskaffenhet föreligger, skall underrättelse därom lämnas den misstänkte,
så snart han därefter höres. Från denna tidpunkt inträder för den
misstänkte rätten att anlita försvarare. För den misstänktes ställning är
det av stor betydelse att underrättelsen meddelas redan innan åklagaren
slutfört sin utredning. Det skulle stå i mindre god överensstämmelse med
förundersökningens kontradiktoriska karaktär att uppskjuta underrättelsen
till den misstänkte, till dess utredningen gjorts fullständig; därigenom skulle
den misstänkte berövas möjligheten att på ett tillräckligt tidigt stadium
göra sina synpunkter gällande och förfarandet löpa risk att snedvridas
genom ensidighet.

I detta sammanhang förtjänar även nämnas, att strafflagberedningen i
sitt förslag till skyddslag (SOU 1956:55 s. 370 o. f.) föreslog att brottspreskription
skulle avbrytas, bl. a. när den misstänkte vid förundersökning
som lett till allmänt åtal underrättats om den mot honom riktade misstanken.
I sådan underrättelse torde strafflagberedningen ha innefattat
såväl underrättelse enligt 23 kap. 18 § och 24 kap. 9 § som brottsuppgift i
beslut om reseförbud enligt 25 kap. 4 §. I brottsbalkspropositionen
(1962:10) upptogs emellertid icke förslaget. Departementschefen hänvisade
härvid bl. a. till att »nämnda ordning otvivelaktigt skulle medföra risk
för vissa komplikationer; bl. a. torde oklarhet lätt kunna uppkomma beträffande
frågan, huruvida delgiven misstanke har avsett den gärning för
vilken åtal väckes».

Innan jag ingår på frågan med vilken noggrannhet brottet bör beskrivas
vid underrättelse om misstanke enligt 23 kap. 18 § RB, bör framhållas att
detta spörsmål måste ses mot bakgrunden av att en dylik underrättelse
oavsett hur den i detalj skall utformas — har åtskilliga betydelsefulla
verkningar i avseende å den misstänktes ställning och rättssäkerhet under
förundersökningen. Syftet med underrättelsen enligt 23 kap. 18 § är enligt
motiven att den misstänkte skall kunna begagna sin rått att vid förundersökningen
anlita försvarare och i övrigt tillvarataga sina intressen. Härvidlag
kommer först i åtanke att underrättelsen ger den misstänkte besked
om att ett nytt skede av förundersökningen börjat; den misstänkte behandlas
nu som part och erhåller vissa partsrättigheter. Från denna tidpunkt inträder
riitten att biträdas av försvarare. Vidare skall, så snart det kan ske

112

utan men för utredningen, tillfälle lämnas honom och hans försvarare att
taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit samt att angiva
den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nödigt.
Han kan vidare få närvara vid förhör och framställa frågor till den som
höres. Å andra sidan ålägges han nu också andra skyldigheter än tidigare
under förundersökningen (se 23: 9, 25: 1, 26:1, 28:1 och 24:5 RB). Förundersökningen
skall nu i princip ledas av åklagaren (23: 3).

Utöver det nu sagda har underrättelsen den viktiga funktionen att den
misstänkte skall få ett besked om vad han misstänkes för; i enlighet med
den kontradiktoriska principen skall han beredas fördelen icke endast att få
en sådan varning att han är på sin vakt utan också att han skall varskos
om på vad han har att inrikta sitt försvar. Frågan är då hur ingående ett
dylikt besked behöver vara.

Stadgandet i 23 kap. 18 § RB — liksom andra stadganden i samma kapitel,
frånsett 1 § — är avfattat med tanke på den situationen att det står
klart att visst brott föreligger och att förundersökningsverksamlieten gått
ut pa att utröna vem som kan misstänkas för brottet. JVIed en av lagskrivningstekniska
skäl betingad förenkling har sålunda förutsatts att den
brottsliga handlingen är känd. Även det principiella resonemanget under
förarbetena synes utgå från samma förenkling av problemställningen. Att
en dylik utgångspunkt tagits är i och för sig naturligt, eftersom det är det
mest praktiska fallet att man tidigt har klart för sig vari den brottsliga
handlingen består; som exempel må nämnas gängse typer av inbrottsstölder,
biltillgrepp, postanvisningsförfalskning, misshandelsbrott och otuktsbrott.

Emellertid maste beaktas att det är en ingalunda ovanlig situation att
man icke klart kan överblicka de olika momenten i den brottsliga handlingen
utan att man endast star inför vad som med viss grad av sannolikhet
framstar som effekten av ett brott. I dylika fall kan läget vara sådant
att för det fall att brott kommer att visa sig föreligga — praktiskt taget
endast en person kan misstänkas vara gärningsman. Som exempel må nämnas
att en medelsförvaltare befinnes ha brist i sin kassa; att förskingring
föreligger kan vara troligt redan innan det kan sägas när och hur brottet
begåtts eller vilket exakt belopp som saknas. I princip likartade situationer
kunna föreligga vid andra brottstyper sasom bedrägeri, ocker, utpressning
och tagande av muta. I dylika fall kan förundersökningsledningens kännedom
före förhör med en »misstänkt» vara begränsad så att man i huvudsak
känner till blott att det skett en förmögenhetsöverföring från en person
till annan utan att någon rimlig rättsenlig grund därför framkommit.

Situationen i fall av nu skisserad art är på visst sätt omvänd i förhållande
till den från vilken lagtext och förarbeten utgått på så sätt att det tveksamma
icke är vem som är »gärningsmannen» utan vilket faktiskt handlande
som förekommit från hans sida och lett till det resultat som i sig tyder på

113

brott. Som en motsats mot det av lagstiftaren förutsatta normalfallet kan
sålunda uppställas det fallet att förundersökningen redan från början
främst berör en person och att man finner att hans påtalade handlande —
ehuru icke i detalj känt — »skäligen misstänkes» vara brottsligt. Att mellanformer
mellan de här skisserade ytterlighetsfallen förekomma är uppenbart.

Mot bakgrunden av det anförda är det tydligt att frågan om underrättelse
om misstanke enligt 23 kap. 18 § RB måste ges ett i viss mån
nyanserat svar. I fall av först berörd art — där det brottsliga handlandet är
känt — anser jag att någon större tvekan icke behöver råda om det nämnda
stadgandets innebörd. Därvidlag anser jag mig i allo kunna ansluta mig till
riksåklagarens i ärendet uttryckta uppfattning eller sålunda att underrättelsen
skall omfatta allt vad för undersökningsledaren vid tillfället är känt,
i den mån det erfordras för att för den misstänkte otvetydigt klargöra
vilket förfarande från hans sida som förundersökningen avser.

När det gäller fall av den andra i det föregående berörda typen — när
enskildheterna i det handlande, som misstänkes vara brottsligt, ännu ej
äro klarlagda medan »gärningsmannens» identitet är känd — är att beakta
följande. Allmänt sett torde en utredning, huruvida ett brott överhuvudtaget
är förövat, vara att hänföra till förundersökningens s.k. efterforskningsskede
— d. v. s. skedet innan förundersökningen kan sägas vara riktad
mot viss person (jämför Gärde s. 289). I fall av nu ifrågavarande art vore
det dock icke tillfredsställande och naturligt att anse efterforskningsskedet
pågå ända till dess man fått en klar bild av det faktiska handlandet från den
misstänktes sida. Om man i ett läge, då det framstår som antagligt eller
t. o. m. troligt att ett brott begåtts ehuru ifrågakommet handlande ej närmare
kan beskrivas, anställer förhör med den som — om brott föreligger —
är den ende tänkbare gärningsmannen, är det icke en tilltalande tanke att
man tills vidare skulle vänta med delgivning av misstanke endast därför
att man måste tillgodose ett formellt krav att delgivningen skall innehalla
en någorlunda preciserad gärningsbeskrivning. Ett sådant betraktelsesätt
går icke väl ihop med de överväganden som under RB:s förarbeten gjordes
beträffande en misstänkts ställning och förmåner under förundersökning.
Dessa överväganden tala i stället för att i den misstänktes eget intresse
delgivning av misstanken — låt vara att denna måste beskrivas i tämligen
obestämda eller allmänna ordalag — bör ske redan när ett förhör av nyss
angiven art påbörjas. För den misstänkte är det av värde att han tidigt far
den varningssignal som en dylik delgivning innebär och att han därmed också
får de partsrättigheter som enligt vad förut nämnts tillkommer honom i och
med att delgivning skett. Med hänsyn till det anförda anser jag det godtagbart
att man i fall av nu antytt slag vid delgivning av misstanke om brott
beskriver detta på ett mindre preciserat sätt och att man därvid ej bör

114

ställa högre krav än att beskrivningen ges den noggrannhet som tillgängligt
utredningsmaterial medgiver.

I de i ärendet aktuella fallen skedde förhören med de misstänkta i ett
tidigt skede av förundersökningen då alla enskildheterna i de misstänkta
brotten ännu ej framkommit. Om man — såsom närmast skett i Celanders
klagoskrift — upprätthåller ett krav att vid delgivning av misstanke i
ifrågakomna fall borde ha skett en precisering av vilka närmare utbetalningar,
som voro i fråga, med angivande av belopp och mottagare, synes
mig detta skola ha lett till att de misstänkta vid de här aktuella förhören
borde ha underkastats förhör såsom vilka uppgiftslämnare som helst och
således utan att dessförinnan ha varnats att de voro misstänkta och därmed
berättigade att tillkalla försvarare m.m. För min del kan jag emellertid
icke finna att det varit något fel att de misstänkta i de nu aktuella fallen
— till fördel för deras rättssäkerhet — fingo tidig underrättelse om misstanken.
Det kan emellertid ifrågasättas om icke delgivningama i nämnda
fall voro mera obestämda än vad som föranleddes av den föreliggande utredningssituationen.
Utgår man från de i det föregående återgivna protokollsanteckningarna
framstå underrättelserna otvivelaktigt såsom alltför
knapphändiga i synnerhet beträffande personerna A. och G., men även i
flertalet andra fall förefaller det troligt att utförligare beskrivning av misstänkt
brott kunnat ges. Emellertid är att beakta att protokollsanteckningarna
mycket väl kunna innebära en allenast summarisk redovisning av
i verkligheten fällda uttalanden av fylligare innehåll; någon säker utredning
i denna del föreligger icke. Jag finner med hänsyn till det anförda att sakens
beskaffenhet icke är sådan att, utöver mina här gjorda uttalanden, någon
ytterligare åtgärd är påkallad såvitt angår tillämpningen av 23 kap.
18 § RB.

Vad angår frågan om sådant i 24 kap. 9 § RB avsett besked om brott,
som skall lämnas da nagon anhalles, sa anser jag att de i det föregående
anförda synpunkterna i allt väsentligt äga giltighet även i detta fall. Därtill
bör dock framhallas att förundersökningen, när anhållande ifrågakommer,
i regel framskridit längre än vid underrättelse enligt 23 kap. 18 §. För anhållande
kräves ju i princip att utredningen nått därhän att någon är
pa sannolika skäl misstänkt för brott. I praktiken torde det därför vanligen
vara möjligt att beskriva det misstänkta brottet med sådan noggrannhet
som angivits i riksåklagarens yttrande i de delar jag nyss åberopat. Beträffande
det här ifrågakomna anhållningsfallet — beträffande personen B. —
anser jag att samma bedömning kan göras som i det föregående gjorts i
avseende å underrättelserna enligt 23 kap. 18 §.

Celander har vidare påtalat, att för de misstänkta icke närmare klargjorts
vilka slags utbetalningar till tjänstemän som äro straffbara. Celander
synes därvid avse att förhörspersonalen självmant skulle ha plikt att lämna
de misstänkta sadana upplysningar. Det torde emellertid härutinnan icke

115

kunna krävas mer än att förhörspersonalen på begäran tillhandagår med
upplysningar om straffbudets text och huvudsakliga betydelse. I övrigt
torde den misstänkte vid ovisshet böra anlita försvarare. Upplysning om
rätten att anlita sådan har lämnats vid samtliga de av Celander påtalade
underrättelserna om misstanke.

Härmed var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Åklagare har — i syfte att förekomma att vittne vid polisutredning
skulle avhålla sig från att lämna uppgifter rörande bedrägeribrott,
begånget av annan — förklarat sig ej komma att vidtaga
åtgärd mot vittnet för den händelse uppgifterna skulle innebära

att vittnet gjort sig skyldig till deklarationsbrott. Fråga om
tillbörligheten av en dylik förklaring

Med stöd av meddelat förordnande att i viss utsträckning uppehålla
landsfogdetjänsten i Östergötlands län övertog tillförordnade landsfogden
Klas Lithner åklagaruppgifterna med avseende å ett mot köpmännen F.L.
och D. S. vid rådhusrätten i Linköping väckt atal för grovt bedrägeri.
Rådhusrätten lämnade genom dom den 8 juni 1961 atalen utan bifall.
Lithner vädjade mot domen med yrkande om bifall till åtalen.

Åtalen avsågo i korthet följande. L. hade såsom bulvan för S. ar 1956
av Ragnar Strand köpt en villafastighet i Båstad jämte visst lösöre för
90 000 kronor. Såsom dellikvid hade lämnats värdelösa inteckningar till ett
nominellt belopp av 35 000 kronor. Bedrägeriet skulle ha bestått däri, att
Strand av L. och S. vilseletts rörande inteckningarnas värde, varigenom han
förmåtts att göra affären och därmed åsamkats förlust. De tilltalade bestredo
åtalet under påstående, att Strand blivit underrättad om att inteckningarna
voro praktiskt taget värdelösa och att fastigheten och lösöret hade
ett sammanlagt värde av högst 55 000 kronor, varför Strand icke gjort
någon förlust.

Vid huvudförhandlingen förebragtes bevisning angående fastighetens
värde. Strands änka, fru Brita Olofsson, uppgav vid förhör, att hennes man
vid inköp av fastigheten år 1956 betalat 62 000 kronor enligt köpekontrakt
och dessutom 5 000 kronor »under bordet».

I samband med att Lithner i hovrätten fullföljde talan mot domen påkallade
han hos kriminalpolisen i Malmö komplettering av förundersökningen
i vissa hänseenden. I skrivelse den 30 juni 1961 till kriminalpolisen
härom anförde Lithner beträffande Brita Olofssons uppgift följande.

Ragnar Strand hade den 11 mars 1956 köpt nämnda fastighet i Båstad
av Einar Andersson och Verner Andersson för enligt köpekontrakt 62 000
kronor. Anderssönerna, som endast haft fastigheten en kortare tid, lär ha

116

handlat med fastigheter i viss utsträckning. Enligt fru Olofssons uppgifter
hade hennes man utöver den kontrakterade köpeskillingen måst betala
5 000 kronor »under bordet» till Anderssönerna, som troligen är bröder.
Einar och Verner Andersson tillfrågas, om detta är riktigt. Samtidigt böra
de underrättas om att jag ej kommer att vidtaga någon åtgärd mot dem
om det är så att de mottagit pengarna och ej deklarerat för dem. Vikten
av att erhålla bevisning mot de för grovt bedrägeri tilltalade L. och S. är
nämligen större än deras eventuella falskdeklarationer.

I anledning av vad Lithner sålunda anfört ifrågasatte L:s offentlige försvarare,
advokaten Bengt Hesser, i en till styrelsen för Sveriges advokatsamfund
ställd skrift huruvida icke Lithner genom ifrågavarande direktiv till
polisen gjort sig skyldig till tjänstefel och huruvida icke förhållandet borde
av styrelsen anmälas.

I skriften till samfundets styrelse anförde Hesser bl. a. följande: Av
23 kap. 12 § RB framgår, att under förhör icke må förekomma löften eller
förespeglingar om särskilda förmåner eller hot i syfte att framkalla uttalande
i viss riktning. Uppenbarligen gäller denna bestämmelse även förhör
med vittnen. Lithner ville, att Einar Andersson och Werner Andersson skulle
underrättas om att han ej komme att vidtaga någon åtgärd mot dem. Lithner
torde icke ha haft befogenhet att föranstalta om åtal rörande brott
begånget i Malmö. Än mindre torde han haft befogenhet att utlova, att
åtal icke skulle väckas för sådant brott. Det kunde emellertid icke begäras,
att de hörda personerna skulle förstå detta, utan uppenbarligen måste de
bibringas den föreställningen, att de icke behövde påräkna åtal. Man kunde
icke värja sig för misstanken, att Lithner också måste ha åsyftat, att de
skulle få den föreställningen, tv eljest skulle det ju ha varit meningslöst att
underrätta dem om att han ej ämnade vidtaga åtgärd. Lithner borde givetvis
ha insett, att det i så fall varit en falsk föreställning, han låtit ingiva dem.
Den intresseavvägning mellan, å ena sidan, önskemålet om bevisning rörande
de tilltalades brott och, å andra sidan, Einar Anderssons och Werner
Anderssons eventuellt oriktiga deklarationer, som Lithner enligt skrivelsen
låtit bestämma sitt handlingssätt, torde vara en för svensk rätt främmande
företeelse. För övrigt måste framhållas, att intresset av att få fram den
ifrågavarande bevisningen av vissa närmare angivna skäl i själva verket var
ringa.

Under åberopande av Hessers skrift uttalade advokatsamfundets styrelse
i en den 24 november 1961 hit inkommen skrift att Lithners av Hesser påtalade
förfarande syntes så anmärkningsvärt att styrelsen icke ansett sig
kunna underlåta att fästa JO:s uppmärksamhet på vad som förekommit.

I anledning av klagomålen inkom Lithner med yttrande, däri han anförde
i huvudsak följande.

I anledning av de uppgifter som framkommo vid huvudförhandlingen föranstaltade
jag om en ganska omfattande kompletterande utredning för att
få ytterligare stöd för fullföljdstalan. Däribland ingår den i anmälan redo -

117

visade skrivelsen till kriminalpolisen i Malmö. Anledningen att jag beslöt
mig för att begära dylik utredning var dels att frågan om fastighetens inköpsvärde
i Ragnar Strands hand var av stor betydelse och dels att jag
önskade söka få en kontroll av riktigheten av Brita Olofssons uppgifter på
denna punkt. Detta kunde nämligen inverka på den allmänna bedömningen
av hennes trovärdighet, som var av betydelse da hon var eu av de viktigaste
bevispersonerna gentemot L. och S.

Anledningen att jag i min skrivelse till kriminalpolisen i Malmö inflikade
den passus, varemot anmälan riktar sig, framgår tydligt av samma skrivelse.

Det kunde nämligen tänkas antingen att den av Brita Olofsson lämnade
uppgiften var riktig eller oriktig. I det senare fallet hade Anderssönerna
ingen rimlig anledning att vitsorda hennes uppgift. Om de bestredo den,
kunde man ej komma längre på denna punkt. Om hennes uppgift å andra
sidan var riktig, kunde Anderssönerna likaledes antingen vitsorda eller bestrida
den. I det förra fallet skulle problemet likaledes bli löst. Om de däremot
förnekade att de emottagit de 5 000 kronorna av Strand, ehuru de
verkligen gjort detta, kunde flera motiv tänkas härtill. Ett tänkbart motiv
för ett sådant handlande är självfallet, att de »under bordet» mottagna
pengarna ej deklarerats som inkomst. Detta skulle i så fall ha skett i februari
1957. Ansvaret för en ev. falskdeklaration skulle sålunda preskriberas i
februari 1962.

Med den punkt i min skrivelse, varemot anmälan riktar sig, avsåg jag
att om bröderna Andersson emottagit pengarna, men voro benägna att bestrida
detta, de ej skulle hindras att lämna en riktig uppgift av rädslan att
drabbas för påföljder för falskdeklaration. Anledning att antaga att de
skulle vägra att yttra sig i frågan om de mottagit pengarna saknades, varför
den i RB 23: 13 avsedda möjligheten att begära vittnesförhör under förundersökningen
ej kunde väntas bli aktuell. Inskränkningen i vittnesplikten
jämlikt RB 36: 6 vid ett ev. framtida vittnesförhör skulle i bröderna Anderssons
fall ej äga tillämpning rörande frågan om de mottagit pengarna utan
endast beträffande en ev. senare fråga om de deklarerat för den sålunda
erhållna inkomsten.

Efter att sålunda ha behandlat anledningen till ovannämnda passus i
skrivelsen övergår jag därefter till den rättsliga bedömningen därav.

I anmälan säges »nämligen passusen om att Anderssönerna skola underrättas
om att de icke behöva frukta åtal för falskdeklaration». Detta är en
förvanskning av vad jag sagt i min skrivelse till kriminalpolisen. Vad jag
sade var, att jag ej kommer att vidtaga någon åtgärd mot dem om det är
så att de mottagit pengarna och ej deklarerat för dem. Att jag i min egenskap
av tf landsfogde i Östergötlands län på grund av gällande forumregler
icke kan väcka åtal för en ev. falskdeklaration, som troligen begåtts i
Malmöhus län, är självfallet. Vad mitt uttalande avsåg var, att jag ej ämnade
till vederbörande åklagare vidarebefordra en ev. uppgift av bröderna
Andersson om, at t de mottagit nämnda pengar utan att deklarera dem. I en
sådan situation ankommer det på lokal åklagare eller polismyndighet att
inleda förundersökning. En bestämd skyldighet för mig att till vederbörande
myndighet vidarebefordra eu så pass obestämd misstanke om ett brott, som
endast brukar föranleda bötesstraff, kan jag ej finna. Ett sådant uttalande
från min sida iir för övrigt givetvis bindande endast lör mig personligen,
ej för andra polis- och åklagarmyndigheter, och långt mindre för taxeringsmyndigheterna.

118

Vad därefter angår uttalandena i anmälan med hänvisning till RB 23: 12
bestrider jag att förhöret med Anderssönerna brutit mot denna regel. Den
underrättelse som de på min begäran erhållit är ej avsedd att framkalla
uttalanden i viss riktning utan avsedd att framkalla sanningen, oberoende
av i vilken riktning den kunde komma att gå. Ej heller synes en förespegling
om särskild förmån föreligga. Att beteckna underrättelsen som en förtäckt
hotelse är helt felaktig. Dessutom kan tilläggas, att såvitt framgår
av motiven till RB synes RB 23: 12 i första rummet vara avsedd att skydda
en misstänkt, som just på grund av denna sin ställning och förefintligheten
av eller risken för ett frihetsberövande behöver betydligt starkare skydd
än ett vittne.

Sammanfattningsvis har jag varken åsyftat att ingiva bröderna Andersson
den ena eller andra föreställningen, allra minst sådana som påståtts
i anmälan, utan har åsyftat att få fram sanningen utan att de av rädsla
för påföljder i annan ordning skulle hindras att lämna fullständiga och sanningsenliga
uppgifter.

Anledningen att jag i skrivelsen till Malmö redovisade skälen för min
begäran är dels, att jag inte hade något att dölja utan kunde handla helt
öppet, dels att jag av princip i framställningar till polismyndigheter om
kompletterande utredningar brukar ange skälen för framställningen. Detta
brukar enligt min erfarenhet ej sällan väcka större intresse hos den som
har att utföra kompletteringen att förbättra resultatet.

I angivna påminnelser anförde advokatsamfundets styrelse sammanfattningsvis
följande.

Det kan enligt styrelsens uppfattning under inga omständigheter tillåtas
att en förhörsledare för att få fram ett uttalande lovar att icke medverka
till beivran av ett av den hörde begånget brott. Allra minst kan man godtaga
att en åklagare i syfte att framkalla ett uttalande av ett vittne utfäster
sig att icke väcka åtal mot vittnet för ett brott, som denne begått och beträffande
vilket åklagaren har åtalsrätt och åtalsplikt. Den omständigheten
att det i förevarande fall är fråga om en utfästelse att icke vidtaga någon
åtgärd för beivrande av ett brott, som åklagaren icke varit behörig att åtala,
kan icke göra Lithners förfarande mindre klandervärt. Det kan visserligen
sägas att utfästelsen icke inneburit något löfte att åsidosätta en åtalsplikt,
men å andra sidan har utfästelsen haft sådant innehåll att de personer som
skulle höras lätt kunde komma att missledas och invaggas i en säkerhet,
som i verkligheten icke förefanns.

Riksåklagarämbetet har i avgivet utlåtande anfört följande.

Enligt stadgande i 23 kap. 12 § RB må ej under förhör, som hålles under
förundersökning i brottmål, i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande
i. viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar
om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga
åtgärder.

Lithners uttalande i skrivelsen till kriminalpolisen att bröderna Andersson
borde underrättas om att Lithner ej komme att vidtaga någon åtgärd
mot dem, om de mottagit de 5 000 kronorna men ej deklarerat för dessa
samt påpekandet att det vore av större vikt att erhålla bevisning mot de för
grovt bedrägeri tilltalade L. och S. än att bröderna Andersson åtalades för

119

eventuella falskdeklarationer innebära en rekommendation till polisen att
vid förhör med bröderna Andersson söka framkalla uttalande i viss riktning
genom löfte att Lithner ej komme att vidtaga åtgärd mot dem för eventuellt
deklarationsbrott. Såsom styrelsen för Sveriges advokatsamfund påpekat
har vidare en underrättelse i enlighet med Lithners rekommendation varit
ägnad att inge bröderna Andersson den oriktiga uppfattningen att de utan
risk för efterräkningar kunde omtala, att de mottagit pengarna men icke
deklarerat för dem. Uppenbarligen har nämligen Lithner i egenskap av
t. f. landsfogde i Östergötlands län icke varit behörig att pröva frågan om
åtal för eventuellt, av bröderna Andersson i Malmö begånget brott mot
skattestrafflagen. Ej heller har Lithner, därest det kommit till hans kännedom
att misstanke uppkommit om att bröderna begått brott i Malmö, ägt
underlåta att därom underrätta behörig åklagare. Med hänsyn till vad nu
anförts måste det av Lithner i skrivelsen rekommenderade förfarandet anses
stå i strid med föreskriften i 23 kap. 12 § rättegångsbalken. Oavsett om
Lithners berörda uttalande i skrivelsen bragts till bröderna Anderssons kännedom
eller ej, måste uttalandet anses innebära ett klart felaktigt förfarande
från Lithners sida. Jämväl Lithners motivering för det berörda uttalandet i
skrivelsen, nämligen att det vore av större vikt att erhålla bevisning^ mot de
för grovt bedrägeri tilltalade L. och S. än att bröderna Andersson åtalades
för eventuella falskdeklarationer, ger uttryck för ett för en åklagare förvånande
synsätt. Det borde ha stått klart för Lithner, att en åklagare med
hänsyn till den allmänna åtalsplikten icke kan underlåta att åtala ett brott,
om vilket tillräcklig bevisning föreligger. Här bortses givetvis från fall, där
åtalseftergift kan ske.

Visserligen anser riksåklagarämbetet Lithners anmärkta förfarande betänkligt.
Då emellertid omständigheterna giva vid handen att Lithners
handlande förestavats av överdrivet nit vid fullgörande av en mycket krävande
åklagaruppgift, som anförtrotts honom, och någon skada icke synes
ha uppkommit, anser sig ämbetet böra hemställa, att JO ville låta bero vid
att för Lithner påpeka det felaktiga i hans förfarande.

Sedan jag därefter anmodat Lithner att inkomma med nytt yttrande och
däri angiva, huruvida han godtoge de synpunkter, som anförts i RÅ-ämbetets
utlåtande, och vore beredd att för framtiden iakttaga dem, anförde
Lithner i nytt yttrande, att han numera vore beredd att vitsorda, att den
omstridda meningen kunde ha gjort ett olyckligt intryck samt att han betraktade
RÅ-ämbetets uttalande om åtalsplikten som auktoritativt och att
han således i framtiden komme att följa dess synpunkter.

Vid ärendets avgörande den 5 februari 1963 anförde jag följande.

Till vad riksåklagarämbetet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund
uttalat om Lithners förfarande kan jag helt ansluta mig. Jag finner således
att han i de påtalade hänseendena förfarit klart felaktigt.

Lithners förfarande har otvivelaktigt varit ägnat att minska allmänhetens
förtroende till det siitt, varpå förundersökningar bedrivas. Det tjänstefel
som ligger honom till last synes mig därför mycket betänkligt.

120

Jag anser mig emellertid kunna utgå från att Lithners förfarande föranletts
av överdrivet tjänstenit och att han vid avlåtandet av sin skrivelse
till kriminalpolisen i Malmö icke insåg det otillbörliga i sitt förfarande. Han
får därför anses ha felat av ovarsamhet utan vrång avsikt. Vidare har han
förklarat att han framdeles kommer att i liknande fall beakta vad riksåklagarämbetet
uttalat i ärendet. Med hänsyn till vad sålunda anförts och
till omständigheterna i övrigt anser jag mig med stöd av 4 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän kunna eftergiva åtal mot Lithner. Jag låter därför
bero vid en allvarlig erinran om att det från allmän synpunkt är av synnerlig
vikt att stadgandet i 23 kap. 12 § RB iakttages.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

I en av Lithner signerad artikel i tidskriften Juristnytt nr 7/1963 — däri
Lithner kritiserade att mer än 9 månader förflutit från skriftväxlingens
avslutande i klagoärendet till dess beslut i saken meddelades — uppgav
Lithner att han hela tiden ansett att anmälningen mot honom var obefogad,
varjämte han uttalade sin varma anslutning till de tankar som framfördes
i motionen 609/1957 i AK om rätt för tjänsteman, som icke åtnöjdes med
ombudsmans anmärkning, att besvära sig hos vederbörande lagutskott.

Eftersom Lithners uttalande i tidskriftsartikeln syntes avvika från Lithners
slutliga inställning under skriftväxlingen, lät jag under hand underrätta
Lithner att jag — om han önskade att den i ärendet prövade frågan skulle
underställas domstols prövning — vore villig att tillgodose detta önskemål
genom att väcka atal. Sedan Lithner bett om tid att tänka över saken, meddelade
han efter en vecka att han icke önskade åtal för att få den uppkomna
frågan prövad av domstol.

8. Fråga huruvida förutsättningar för hämtning till förhör förelegat
i vissa fall. Spörsmål även om andra föreskrifter beträffande
förhör under förundersökning — rörande förhörs längd, avbrott
för vila och måltid m. m. — blivit vederbörligen iakttagna

Den 25 augusti 1961 uppkom misstanke, att olovlig och olaga jakt på älg
utövats på Vilhelmina övre sockenallmännings mark. Landsfiskalen i Vilhelmina
distrikt igångsatte omedelbart förundersökning, varunder misstankar
riktades mot hemmansägaren Bror Fjällstedt, fotografen Herman
Grönlund, linjearbetaren John Forsman och traktorföraren Åke Norlin för
delaktighet i brotten. Sedan förundersökningen avslutats, beslöt landsfiskalen
den 3 september 1962 att väcka åtal mot Grönlund och Norlin men icke
mot Fjällstedt och Forsman. Åsele och Vilhelmina häradsrätt lämnade
genom dom den 9 november 1962, som vunnit laga kraft, åtalen utan bifall.

121

I särskilda den 26 september, den 5 oktober och den 9 oktober 1961 hit
inkomna skrifter anförde Fjällstedt, Grönlund och Forsman var för sig
klagomål mot det sätt, varpå förundersökningen i målet verkställts. Klagomålen
avsågo i huvudsak husrannsakan i vissa fall, en del beslagsåtgärder
samt anordnandet av och omständigheterna kring vissa förhör.

I anledning av klagomålen inkommo upplysningar från landsfogden i
Västerbottens län Erik G. Sahlin och t. f. landsfiskalen Owe Wikström, varvid
fogats en promemoria av polisassistenten B. Mannelqvist. Vidare verkställde
Sahlin förundersökning rörande polisens åtgöranden vid utredningen
av den lagstridiga älgjakten.

Därjämte tog jag del av förundersökningen rörande älgjakten och häradsrättens
akt.

Av handlingarna i målet framgick, att förundersökningen röramte älgjakten
inletts av Wikström, som fattat beslut om de verkställda tvångsåtgärderna
och lett förundersökningen till den 20 september 1961, da han
lämnade Vilhelmina. __

Vid ärendets avgörande hade jag anledning att särskilt uppehålla mig vid
omständigheterna i samband med tre skilda förhör; i anslutning därtill såg
jag mig föranlåten att behandla även frågan om protokollföringen under
förundersökningen. Avgörandet i dessa delar redovisas i det följande.

Förliör med Forsman den 28 augusti 1061.

Forsman har anfört följande. Jaktvårdspolisen Bengt Nygren och polismannen
Georg Stenbom infunno sig den 28 augusti 1961 klockan 15 i hans
bostad för att hämta honom till förhör i Vilhelmina. Forsman ämnade just
intaga en måltid, när de anlände. Han uttalade önskemål om att få intaga
måltiden före avresan, enär han icke ätit sedan klockan 9 samma dag.
Nygren förklarade, att »mat och husrum var ordnat i Vilhelmina», varefter
de färdades i bil till Vilhelmina. Efter framkomsten dit fick Forsman vila
en timme, varunder polismännen intogo middagsmål. Därefter hölls förhöret
klockan 17.00—23.20 utan avbrott. Han fick trots upprepade framställningar
därom icke intaga någon mat under denna tid. Under förhöret
sökte Mannelqvist påverka Forsman att erkänna delaktighet i brottet
genom att hota med att underrätta Forsmans arbetsgivare.

Av utredningen i denna del framgår i huvudsak följande. Georg Stenbom,
som var med vid hämtningen, har uppgivit att han vid besöket hos Forsman
bibragtes uppfattningen, att Forsman just ätit. Han hörde icke någon
framställning om mat från Forsmans sida. Under förhöret var han icke närvarande.
— Mannelqvist har förnekat såväl att Forsman gjort framställningar
om mat som att Mannelqvist skulle ha hotat Forsman. Han hade
möjligen påpekat, att Forsmans arbetsgivare icke skulle gilla, att Forsman

122

deltog i jakt under arbetstid. Detta hade emellertid sagts samtalsvis och
icke i form av hot. — Nygren har uppgivit, att Forsman vid hämtningen
följt med utan protester. Forsman bad icke att först få äta men frågade,
om det funnes möjlighet att få mat i Vilhelmina, om förhöret skulle draga
ut på tiden. Nygren svarade, att det skulle ordna sig med den saken. Icke
förrän mot slutet av förhöret, vid 22-tiden, sade Forsman, att det dragit
ut på tiden, och undrade, om han icke fick åka hem och få mat. Det ansågs
icke påkallat med mat, men Forsman skjutsades sedan hem. Forsman
nämnde icke, att han icke fått mat sedan morgonen. — Polisaspiranten Lars
Åke Vänman, som tjänstgjort som vakt på poliskontoret, har uppgivit,
att Forsman redan vid ankomsten till poliskontoret i polismännens närvaro
sagt något om att han var hungrig, att han under polismännens bortovaro
för Vänman berättat, att han icke ätit något sedan morgonen och därför
var hungrig, att Forsman vid polismännens återkomst bett om mai samt att
han några gånger under förhöret före klockan 20, då Vänman lämnade poliskontoret,
framfört önskemål om mat, varvid polismännen förklarat, att
förhöret snart skulle avslutas. Vänman har vidare uppgivit, att det enligt
hans uppfattning gått lugnt och städat till under förhöret.

Sahlin har i denna del yttrat följande.

Vad beträffar Forsmans uppgifter i matfrågan kan ej anses styrkt, att han
redan vid avfärden från hemmet velat ha mat, men av polisaspiranten Vänmans
uppgifter framgår, att Forsman uttryckt önskemål därom, innan förhöret
påbörjades, ävensom att han upprepade gånger gjort framställning
om mat under den första delen av förhöret fram till Idockan 20.00. Mot
detta står Mannelqvists och Nygrens uppgifter, att Forsman först mot
slutet av förhöret velat ha mat, »eftersom förhöret dragit ut på tiden»; i
sådant fall skulle ju Forsman snart skjutsas hem och kunde då äta hemma.

Protokollet över förhöret med Forsman har såsom en bilaga fogats till
förundersökningsprotokollet. Av dessa handlingar kan icke utläsas att
hämtning av Forsman skett och följaktligen icke vad som var anledningen
till hämtningsåtgärden eller vem som beslutat därom. För förhöret har
angivits datum men icke några klockslag. Såsom förhörsledare har antecknats
Nygren och som förhörsvittne Wikström, men däremot har ej angivits
att Mannelqvist deltog vid förhöret; Wikström har på förfrågan upplyst
att han var närvarande endast vid en del av förhöret.

I ärendet är ostridigt att Forsman utan föregående kallelse hämtats till
förhöret. Vidare får av utredningen anses framgå — i enlighet med Forsmans
uppgifter som i ärendet lämnats utan gensaga av de hörda polismännen
— att Forsman hämtades i sin bostad ungefär klockan 15, varefter han
fördes den 25 km långa vägen till Vilhelmina, att han sedan, efter en timmes
väntan på polisstationen, förhördes klockan omkring 17 till 23.20 utan att

123

avbrott gjordes, att han därefter återfördes till bostaden samt att han
under den tid han nämnda dag stod till polisens förfogande ej fick tillfälle
att intaga någon mat.

Under förundersökning måste ofrånkomligen den som misstänkes för
brott utsättas för åtgärder som innefatta ingrepp i hans personliga rörelsefrihet.
Liksom detaljerade regler till den enskildes skydd givits med avseende
å de mest långtgående åtgärderna under förundersökningsstadiet —
anhållande och häktning — ha viktiga föreskrifter också meddelats i syfte
att garantera att den enskilde ej på annat sätt underkastas alltför kännbara
ingrepp i sin personliga frihet, när under förundersökning misstanke
om brott riktas mot honom. Av betydelse är därvid särskilt föreskrifterna
om inställelse till förhör och kvarstannande för förhör. Om dessa föreskrifter
må här anmärkas följande.

Den som skall inställa sig till förhör på annan plats än där han uppehåller
sig skall i regel erhålla kallelse därtill (jämför 5 § andra stycket förundersökningskungörelsen
och Gärde m. fl. Nya RB s. 296). Den som skall höras
må dock enligt 23 kap. 7 § andra stycket RB utan föregående kallelse hämtas
till förhör under vissa särskilt angivna förutsättningar. Såsom en ytterligare
garanti mot obehöriga ingrepp i den enskildes frihet har i 6 § förundersökningskungörelsen
behörighet att meddela hämtningsbeslut i huvudsak
förbehållits undersökningsledare; underordnad förhörsledare äger förordna
om hämtning endast under vissa villkor, vilka, såvitt handlingarna
ge vid handen, ej haft aktualitet i förevarande fall.

Sedan inställelsen till förhör skett måste ytterligare iakttagas att enligt
23 kap. 9 § RB den, som ej är häktad eller anhållen, icke är skyldig att kvarstanna
för förhör längre tid än sex timmar, dock att när så anses vara av
synnerlig vikt en misstänkt är skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Med stöd av de nu berörda bestämmelserna kunna mot en enskild åtgärder
vidtagas vilka — även om de icke äro lika långtgående som ett anhållande
— dock innebära ett betydande ingrepp i den enskildes frihet.
Mot bakgrunden härav framstår det som ytterst betänkligt att i förevarande
fall förundersökningshandlingarna icke lämna närmare upplysning
om de mot Forsman vidtagna åtgärderna.

De närmare grunderna för hämtningsbeslutet och omständigheterna vid
själva hämtningen kunna numera med hänsyn till bristerna i protokollföringen
under förundersökningen ej fullt klarläggas. Wikström har på förfrågan
upplyst att han nu icke klart minns händelseförloppet men att det
»med alla sannolikhet» varit han som beslutat om hämtning i samtliga fall
då sådan förekommit. Med hänsyn till förundersökningens läge ifrågavarande
dag kan icke med fog göras gällande att han som undersökningsledare
saknat laga grund för ett hämtningsbeslut. Med hänsyn härtill och
då det icke styrkts att hämtningen skett utan Wikströms beslut därom,
finner jag ej anledning till erinran i denna del.

124

Vad härefter angår de beträffande Forsman efter hämtningen vidtagna
åtgärderna har framkommit att han måst stanna å polisstationen tydligen
över sju timmar. Det framstår icke som antagligt att det varit av synnerlig
vikt för utredningen att kvarhålla honom så länge; det må här anmärkas
att förhörsprotokollet upptager knappt två maskinskrivna sidor. Ytterligare
bör framhållas att den förut berörda bestämmelsen om maximitid för skyldigheten
att kvarstanna för förhör icke innebär att förhör får pågå under
hela denna tid. I ett förhör måste lämpliga avbrott ske för att den som
höres skall få åtnjuta nödig vila eller intaga sedvanliga måltider (jämför
Gärde m. fl. Nya RB sid. 303 samt 23 kap. 12 § RB).

Då det ej finns anledning att betvivla Forsmans uppgift att han ej ätit
sedan klockan 9 berörda dag, måste det ifrågakomna förhöret antagas ha
varit mycket påfrestande för honom. Det kan emellertid icke i ärendet anses
tillförlitligen ådagalagt att de polismän som ledde förhöret verkligen fått
klart för sig att Forsman redan från början var hungrig. Av Forsmans, Vänmans
och Nygrens uppgifter finner jag dock framgå, att Forsman senare
under förhöret klargjort att han ville ha mat.

Av det anförda finner jag framgå att Forsman nödgats kvarstanna för
förhör längre tid än som lagligen bort iakttagas, att även själva förhöret
pågått under alltför lång tid samt att under förhöret ej gjorts behövligt avbrott
för måltid och vila. Med hänsyn till att det ej finns skäl till antagande
att förut berörda bestämmelser åsidosatts i otillbörligt syfte anser jag mig
dock i denna del kunna låta bero vid en allvarlig erinran om vikten av att
de stadganden, som tillkommit för att skydda den enskilde mot otillbörliga
påfrestningar under förundersökning, noga iakttagas.

Jag finner däremot icke styrkt att under förhöret förekommit hotelser
mot Forsman i syfte att framkalla bekännelse från dennes sida.

Förhör med Fjällstcdt den 18 september 1961.

Fjällstedt har själv icke framställt några anmärkningar beträffande detta
förhör.

Den härstädes verkställda granskningen a1.'' handlingarna i ärendet har
dock givit anledning att upptaga även detta förhör till behandling.

Fjällstedts bostad i Rönnäs är enligt vad som upplysts belägen 35 km
från Vilhelmina.

Som bilaga till förundersökningsprotokollet ingår ett över förhör med
Fjällstedt den 18 september 1961 fört protokoll, undertecknat av Nygren.
I detta protokoll har antecknats, att förhöret påbörjats i Fjällstedts hem
men att, enär förhöret icke lämpligen kunde genomföras där, Fjällstedt
medfördes till Vilhelmina för fortsatt förhör. Vem som beslutat om förflyttningen
har ej antecknats.

125

Åtgärden att »medföra» Fjällstedt till förhör i Vilhelmina kan icke betraktas
annorledes än som en hämtning till förhör. Hämtningen har uppenbarligen
ej föregåtts av någon kallelse.

Här må erinras om vad som i närmast föregående punkt anförts beträffande
förutsättningarna för hämtning och beträffande Wikströms uppgift
att hämtningsbesluten »med all sannolikhet» fattats av honom. Jämfört
med hämtningen av Forsman föreligger emellertid den skillnaden att hämtningen
av Fjällstedt skett, oaktat denne bott 35 km från Vilhelmina eller
sålunda på så långt avstånd att enligt 23 kap. 7 § RB hämtning över huvud
ej fick ske. Vid bedömningen av denna klara lagöverträdelse har jag beaktat
följande. Wikströms i saken lämnade uppgifter innebära väl att han som förundersökningsledare
iklätt sig ansvaret för hämtningsbeslutet. Hänsyn måste
emellertid också tagas till att Wikströms uppgifter i denna del lämnats med
stöd av allmänna minnesbilder och utan stöd av protokollsanteckningar,
eftersom dessa ej giva besked om vem som beslutat om hämtningen. Omständigheterna
äro sådana, att det icke kan med säkerhet avgöras om det
var Wikström eller någon annan som beslutat om hämtningen av Fjällstedt.
Jag anser mig därför även i denna del böra inskränka mig till en allvarlig
erinran om vikten av att ifrågavarande bestämmelser för framtiden noga
iakttagas.

Förhör med Grönlund den IS september 1961 och åtgärder för fortsatt
förhör med denne.

Grönlund har anfört följande: Den 18 september 1961 klockan 20.30 hämtades
han i sin bostad till polisförhör. Förhöret, som pågick utan avbrott
till klockan 01.00, leddes av Mannelqvist och Nygren. I första skedet av
förhöret var en bandinspelningsapparat påkopplad. Så länge detta pågick,
leddes förhöret utan anmärkning. Sedan Grönlund berättat vad han visste
i saken, stängdes apparaten av. Grönlund led vid tillfället av svår migrän
och var ganska trött. Polismännen vägrade att villfara hans framställning
om huvudvärkstabletter. Polismännen försökte upprepade gånger få Grönlund
att erkänna. Slutligen förklarade Nygren, att han skulle ställa Grönlund
mot en vägg och »behandla honom så att han höll sig vaken och erkände».
Därjämte hotade polismännen med att kasta ut honom på gatan
och låta honom mitt i natten gå till sitt hem, 25 km därifrån, därest han
icke bekände. Efter förhöret skjutsade Mannelqvist honom emellertid hem.
Han uppmanades att infinna sig för nytt förhör påföljande dag klockan 9.00.
Han underlät detta, vilket han meddelade per telefon samma morgon klockan
9.30. Grönlund sade samtidigt, att han skulle infinna sig nästa dag
eller så snart han fick tillfälle, enär han icke kände sig riktigt kry. Mannelqvist
svarade då, att Grönlund förhalade utredningen och att han hade
medel att se till att Grönlund skulle infinna sig till förhör.

126

Om förhöret den 18 september 1961 har Mannelqvist lämnat i huvudsak
följande upplysningar. Förhör med Fjällstedt och Grönlund höllos samtidigt
och de skulle även höras mot varandra. Grönlund sade icke vid något
tillfälle under kvällen, att han led av migrän eller eljest kände sig dålig. Han
gjorde icke någon framställning om huvudvärkstabletter. Mot slutet av
förhöret gick det icke att få några svar av Grönlund. Dennes påståenden
om hotelser voro fullständigt osanna.

Även Nygren har bestritt, att hotelser förekommit, och i övrigt uppgivit
följande. Grönlund klagade under kvällen icke över migrän och begärde ej
heller att få några tabletter, men mot slutet av förhöret lutade Grönlund
huvudet i händerna och vägrade att svara på frågor. Nygren uppfattade
icke detta som att Grönlund var sjuk, men det var möjligt att Grönlund
sade något om att han hade huvudvärk.

Sahlin har i förevarande del yttrat följande.

Angående anmärkningarna mot polisens förhörsmetoder må erinras om,
att själva »tonen» i förhör om olaga och olovlig jakt ofta blir en blandning
av kärvhet och bisarra skämt, då de misstänkta kommer med motstridiga
uppgifter men ändå förneka varje slag av brottslighet. Oftast ges och tas
denna kärvhet och skämtsamhet å båda håll. Såväl Mannelqvist som Nygren
ha förnekat varje hot om våld och annan brutalitet i samband med
förhören, och själv kan jag varken tro eller bevisa, att sådant förekommit.
Förhöret har i Grönlunds fall dragit ut på tiden ganska långt på kvällen,
men detta har berott på dels att det påbörjades ganska sent, dels ock på
att han skulle höras mot Fjällstedts uppgifter. I någon män kan också ha
inverkat den passivitet Grönlund själv iakttog, vare sig nu detta berodde
på huvudvärk eller något annat. I

I förundersökningsprotokollet har antecknats att Grönlund — med anledning
av att vissa nya upplysningar framkommit vid förhör samma dag
med Fjällstedt — hämtats till förhör på polisstationen i Vilhelmina. Det
har ej antecknats vem som beslutat om hämtning. Vidare framgår av förundersökningsprotokollet
att Grönlund och Fjällstedt vid tillfället hörts
mot varandra och Grönlund bestridit brottslighet. Därjämte har antecknats
att Grönlunds berättelse upptagits på band och att utskrift av upptagningen
bifogats. Som bilaga till protokollet finnes en handling betecknad
»utdrag från förhör» den 18 september 1961, varvid Nygren antecknats
som förhörsledare och Mannelqvist som närvarande vid förhöret. Klockslag
för förhöret har ej antecknats. Utskriften av den fonografiska upptagningen
utgjorde sex och en halv sidor, och innehållet ger vid handen att upptagningen
skett innan Fjällstedt lämnat polisstationen, vilket enligt protokollet
över förhöret med Fjällstedt skedde kl. 22.30.

Beträffande hämtningsbeslutet gäller i allt väsentligt samma synpunkter
som anförts med avseende å hämtningen av Forsman. Wikström har även
rörande nu ifrågavarande hämtning uppgivit att det sannolikt var han som

127

förordnat därom. Jag anser mig därför böra stanna för samma bedömning
som beträffande hämtningen av Forsman.

Grönlund har uppgivit att han hämtats till förhöret klockan 20.30 och
att han förhörts utan avbrott till klockan 01.00. Några invändningar mot
dessa uppgifter ha ej framställts, utan fastmer har Mannelqvist bekräftat
att förhöret pågick till framåt kloekan 01.00.

Särskilda föreskrifter finnas icke om vid vilken tid på dygnet polisförhör
må hållas. Av stadgandena i 23 kap. 12 § RB och 5 § förundersökningskungörelsen
torde emellertid följa, att förhör icke onödigtvis bör förläggas till
sådan tid, som normalt är avsedd för vila.

I förevarande fall får det med hänsyn till omständigheterna anses godtagbart
att förhöret med Grönlund påbörjades vid så sen tidpunkt som
skedde. Förhöret har därefter blivit långvarigt och delvis pågått under tid
som Grönlund måste antagas normalt använda för vila. Även om förhörets
förlopp endast ofullständigt kan utläsas ur förundersökningshandlingarna
föreligger dock ej tillräcklig anledning antaga att förhöret pågått längre än
vad utredningssituationen betingat. Emellertid bör därvid anmärkas att
pauser i ett så långt förhör skall förekomma, något som — enligt vad Grönlund
utan gensaga uppgivit — försummats. Förhöret kan med hänsyn till
det sist anförda icke gå fritt från anmärkning.

Enligt Grönlund skulle det långvariga och sena förhöret med honom ha
blivit särskilt påfrestande på grund av att han, såsom han påstått, då led
av migrän men av förhörsledaren förvägrats huvudvärkstabletter. Grönlunds
uppgifter ha dock icke vunnit bekräftelse under utredningen i vidare mån
än att Nygren uppgivit att Grönlund mot slutet av förhöret möjligen sagt
att han hade huvudvärk. Utredningen ger därför icke tillräckligt stöd för
antagande att Grönlund i nu berört hänseende behandlats otillbörligt under
förhöret.

Ej heller har Grönlunds uppgifter att han under förhöret utsatts för hot
om våld blivit bestyrkta.

Förhöret med Grönlund kan sålunda —- ehuru det torde ha varit påfrestande
för honom — ej föranleda annan åtgärd än en erinran om nödvändigheten
av att pauser göras i långvariga förhör så att den som höres icke
onödigtvis uttröttas.

Ytterligare har upplysts, att Mannelqvist efter förhörets slut omkring
klockan 1 på natten — innan Grönlund återfördes till sin bostad 25 kin
från polisstationen — kallade Grönlund till nytt förhör påföljande morgon
klockan 9.

Enligt 23 kap. 9 § andra stycket RB må emellertid ej fordras att den
hörde infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar efter föregående
förhör med mindre synnerliga skäl föranleda därtill. I ärendet har ej åberopats
eller eljest framkommit någon som helst omständighet som kunde
motivera att nytt förhör med Grönlund måste hållas tidigare än efter tolv

128

timmar från föregående förhörs slut. Jag finner därför Mannelqvists kallelse
oförenlig med gällande bestämmelser. Med hänsyn till att Grönlund
underlät att efterkomma kallelsen och sålunda ej led något men därav,
anser jag mig dock även i denna del kunna inskränka mig till att påpeka
det oriktiga förfaringssättet.

Om förundersökningen i övrigt.

I fråga om protokollföringen vid förundersökningen vill jag anföra följande.
Förundersökningsprotokollet har — frånsett vissa förhörsbilagor —
utformats av Mannelqvist. Såsom redan förut anmärkts ger protokollet i
vissa angivna, viktiga avseenden ej tillfredsställande upplysningar. Därjämte
må framhållas, att förundersökningsprotokollet ej disponerats kronologiskt
vilket gjort det ganska svårtillgängligt och oöverskådligt. Protokollet
kan sålunda icke — såsom stadgas i 22 § förundersökningskungörelsen
— anses giva en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen.
Jag vill med anledning därav understryka vikten av att bestämmelserna
om förundersökningsprotokolls innehåll noga iakttagas. Det må
därvid nämnas att ett noggrant förundersökningsprotokoll är av vikt icke
endast för att registrera utredningsresultat och för att förbereda ett kommande
brottmål utan även för kontroll att allt rätteligen tillgått under förundersökningen.
Detta är av vikt för den enskildes rättssäkerhet men också
för utredningspersonalen för det fall att klagomål framställas mot denna.
Vad sist sagts belyses av att förundersökningsledaren Wikström, när han i
betydelsefulla hänseenden tillfrågats beträffande förundersökningen, helt
saknat det stöd för minnet som kunnat föreligga, om hans protokollförare
gjort protokollsanteckningar med erforderlig noggrannhet, och därför varit
hänvisad till egna minnesbilder.

Med dessa uttalanden var ärendet i här redovisade delar för mitt vidkommande
avslutat.

9. Vissa vid förundersökning hörda vittnen har i förundersökningsprotokollet
betecknats såsom A., B., C. etc. Vid delgivning av
protokollet enligt 23 kap. 18 § R. B. med de tilltalade och deras
försvarare fogades icke uppgift om vittnenas namn och adress.

Förfarandet ansågs felaktigt I

I en den 15 mars 1962 hit inkommen skrift anförde advokaten Hjalmar
Petri följande. I ett vid Södra Roslags domsagas häradsrätt anhängiggjort
mål mellan landsfiskalen i Österåkers distrikt, å ena, samt ingenjören Allan
Alopaeus och fru Edit Jansson m. fl., å andra sidan, angående brott mot

129

allmänna ordningsstadgan m. m., framkom under vittnesförhör den 12 mars
1902 med montören Klas Göran Algot Dahlqvist, att denne av »polisen»
anmodats att den 9 december 1961 besöka en av »Klubb 1000» i fastigheten
Djursholms vägen 39 i Näsby Park anordnad danstillställning. I en
tidningsartikel påföljande dag angavs, att polisen i Täby sånt in två ynglingar,
betalat deras medlemsavgifter och sedan hört deras rapport. I förundersökningsprotokollet
hade de personer, som sålunda utnyttjats av polisen,
betecknats icke med fullständiga namn utan endast med bokstäverna
A., B., C. och D. Petri hemställde om JO:s prövning av frågan, huruvida det
angivna förfarandet vore riktigt.

Sedan landsfiskalen Torsten Nyberg inkommit med upplysningar, avgav
Petri påminnelser.

I sitt yttrande anförde Nyberg följande.

Ingenjören Allan Alopaeus driver i sin egenskap av styrelseledamot och
finnatecknare i Byggnadsaktiebolaget Altus serveringsrörelse i Konditori
Hollandia, Djursholms vägen 39, Näsbypark, Täby köping, och har där
sedan början av år 1981 fru Edith Jansson anställd såsom föreståndarinna
för nämnda rörelse. Ganska snart efter det fru Jansson tagit hand om
utskänkningsrörelsen började anmärkningar från allmänheten riktas mot
verksamheten i fråga. Konditoriet besöktes i relativt stor omfattning av
s. k. raggare, eller motorintresserad ungdom, som var bilburen. Härigenom
uppstod trafiksvårigheter på Djursholms vägen utanför konditoriet, varjämte
många ungdomars skräniga och påflugna uppträdande störde de
närboende och väckte förargelse hos dem. Detta medförde, att länsstyrelsen
efter framställning från polismyndigheten genom resolution den 6 mars 1901
förordnade om stoppförbud på viss sträcka av Djursholmsvägen utanför
Konditori Hollandia. Vidare återkallade polischefen den 23 mars 1961^ ett
den 27 januari samma år meddelat tillstånd om utsträckt tid till klockan
23 för utskänkning av alkoholfria drycker i konditoriet, varigenom utskänkning
av sådana drycker fortsättningsvis ej finge pågå efter klockan 22.00.

De sålunda vidtagna åtgärderna medförde emellertid icke avsedd förbättring
ur ordnings-, nykterhets- och trevnadssynpunlct. De påtalade missförhållandena
visade snarare en tendens att öka i omfattning. Med stöd av
inkomna klagoskrifter och på grund av egna och polispersonalens iakttagelser
rörande förhållandena vid Konditori Hollandia fann jag mig föranlåten
att i skrivelse den 27 april 1901 föreslå länsstyrelsen att jämlikt 8 §
Kungl. förordningen den 25 februari 1955 om försäljning av alkoholfria drycker
förordna, att utskänkning av sådana drycker i konditoriet icke finge
fortgå efter förslagsvis klockan 20.00.

Genom resolution den 3 oktober 1901 föreskrev länsstyrelsen, att den
ifrågavarande utskänkningen tillsvidare ej finge fortgå efter klockan 20.00,
varefter Kungl. Maj:t — efter besvär av Byggnadsaktiebolaget Altus —
genom resolution den 24 november 1901 icke fann skäl göra ändring i länsstyrelsens
överklagade resolution.

Sedan utskänkningsrörelsen härefter jämlikt bestämmelserna i 7 § förenämnda
förordning ställts under en mera regelmässig övervakning, framkom,
att utskänkningen nu bedrevs efter klockan 20.00 och att i samband
därmed danstillställningar vissa kvällar anordnades i konditorilokalen

5 — Justitieombudsmannens årsberättelse till lOGIf. års riksdag

130

under sken av s. k. enskild klubb verksamhet. Tidigare omtalade missförhållanden
snarare tilltogo än minskades. Det påstods även att olaga sprithantering
i form av langning förekom, att alkoholhaltiga drycker medfördes
och förtärdes i utskänkningslokalen, att danstillställningarna, vilka anordnades
utan polismyndigheters tillstånd, kunde misstänkas ha offentlig karaktär
o. s. v. För polismyndigheten framstod det då som ytterst angeläget att
söka utröna, vilka ytterligare åtgärder, ägnade att råda bot på angivna
förhållanden, som kunde vidtagas. Fördenskull beordrades förste polisassistenten
Berndt Ebersjö att verkställa utredning för närmare utrönande av
arten och omfattningen av de anmärkningar som riktats och fortfarande
kunde riktas mot den i Konditori Hollandia bedrivna verksamheten. Som
ett led i den utredningen vidtalades några ynglingar från orten att en kväll,
då danstillställning kunde misstänkas förekomma i Konditori Hollandia,
besöka stället och därefter berätta om sina iakttagelser, särskilt då med
avseende på rusdryckslangning och rusdrycksförtäring. Ynglingarna, som
voro fyra till antalet och som icke tillhörde konditoriets ordinarie besökandeklientel,
erhöllo av medel, som ställdes till polisens förfogande, vardera
25 kronor att av dem användas till utlägg för eventuella inträdes- och förtäringsavgifter
in. in. T. f. landsfiskalen Björnson hade dessförinnan vid
förfrågan icke avrått från det ifrågavarande förfaringssättet, enär det vid
nämnda tidpunkt ansågs vara av synnerlig vikt att på ett snabbt sätt söka
åstadkomma eu i möjligaste mån klargörande utredning rörande de rådande
förhållandena vid konditoriet. Ynglingarna, som på kvällen den 9 december
1961, besökte konditoriet, hördes sedan av polisen om sina iakttagelser.
Förhörsutsagorna inflöto därefter i den polisrapport, som förste polisassistenten
Ebersjö upprättat den 14 december 1961 och som påföljande dagföranledde
skrivelse till länsstyrelsen med förslag om förordnande av förbud
mot all försäljning av alkoholfria drycker i Konditori Hollandia.

Då genom den förutnämnda utredningen framkommit sådana omständigheter
att ingenjören Alopaeus, fru Jansson m. fl. skäligen kunde misstänkas
för brott mot allmänna ordningsstadgan och Kungl. förordningen
om försäljning av alkoholfria drycker, igångsattes en förundersökning härom.
Utredningsresultatet redovisades i ett av förste polisassistenten Ebersjö
den 30 januari 1962 upprättat förundersökningsprotokoll. Ingenjören Alopaeus,
fru Jansson m. fl. ställdes sedan under åtal vid Södra Roslags domsagas
häradsrätt för gärningar, som närmare angivits i stämningsansökningarna.
Till det i målet upprättade förundersökningsprotokollet fogades
jämväl de fyra ynglingarnas förenämnda förhörsutsagor jämte namnnyckel,
den senare dock endast i rättens och åklagarens exemplar. De tilltalade och
deras juridiska ombud, advokaten Hjalmar Petri, vilka haft tillgång till
förundersökningsprotokollet, ha varken under förundersökningen eller före
huvudförhandlingen i målet den 12 mars 1902 begärt uppgift om namnen
på de personer, som i förundersökningsprotokollet angivits med beteckningarna
A, B, C och D. De av dessa personer, som i målet åberopats som vittnen,
hade för övrigt namngivits i stämningsansökningen, vilken delgivits
de tilltalade i god tid före huvudförhandlingen. Någon avsikt att undanhålla
de tilltalade eller deras juridiska ombud ifrågavarande namnuppgifter
har självfallet icke förelegat.

Nyberg upplyste tillika, att medlen till täckande av ynglingarnas utlägg
betalats av Täby-Österåkers polisdistrikt.

131

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Jag finner någon anmärkning icke kunna riktas mot förfarandet att vidtala
ynglingarna att besöka tillställningen i syfte att erhålla upplysningar
om den bedrivna utskänkningsrörelsen.

Petri har funnit anmärkningsvärt, att polismyndigheten till envar av
ynglingarna för bestridande av deras inträdesavgifter m. in. utbetalat 25
kronor. Han har därvid i sina påminnelser påpekat, att detta belopp syntes
vara större än som erfordrats för täckande av deras utgifter och följaktligen
finge antagas utgöra belöning.

Av 6 § kungörelsen den 26 maj 1954 angående vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet m. m. framgar, att ersättning
av statsmedel under vissa förutsättningar kan utgå till statlig befattningshavare
vid polisväsendet m. fl. för kostnad som varit erforderlig för verkställande
av undersökning, utredning eller annan åtgärd i tjänsten.

Detta stadgande motsvarar bestämmelsen i 3 § 3 mom. kungörelsen den
24 november 1932 angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet m. m. Rörande vad som skall förstås med dylika
ersättningar hänvisar Sjöholm i Lagstiftningen om polisväsendet m. m.
(1941) s. 409 o. f. till uttalanden av 1901 års lantpoliskommitterade i deras
betänkande s. 17—19. Däri anföres bland annat, att det ofta visat sig vara
till gagn för polisverksamheten att kunna giva någon penningbelöning för
visade tjänster, såsom t. ex. åt en person, som lämnat viktiga upplysningar
för en brottslings ertappande eller gripande, eller åt någon, som, när anhållen
person satt sig till motvärn eller försök gjorts till hans fritagande, lämnat
polismyndigheten hjälp. För erhållande av bidrag till sådana utgifter erfordras
dock, att de varit av omständigheterna påkallade.

Denna möjlighet att giva ersättning åt enskild för biträde åt polismyndigheten
torde utnyttjas i icke alltför ringa omfattning. Givet är, att den
måste användas med stor urskiljning.

I förevarande fall äro omständigheterna sådana, att någon kritik rimligen
icke kan riktas mot polismyndighetens åtgärd att giva ynglingarna ersättning
eller mot de belopp som i sådant hänseende utgått.

Enligt 21 § förundersökningskungörelsen skall i förundersökningsprotokoll
beträffande vittne antecknas dennes fullständiga namn, ålder, yrke,
adress m. m. Det kan icke anses stå i strid med denna bestämmelse att vissa
vittnen i protokollet betecknas med A., IL, C. etc., under förutsättning att
dessa beteckningar förklaras i en till protokollet fogad bilaga, vari de föreskrivna
uppgifterna om vittnena redovisas.

Förundersökning skall jämlikt 23 kap. 18 § RB, innan åtal väckes, delgivas
den misstänkte och — i förekommande fall — hans försvarare. Detta
gäller i princip utredningen i dess helhet. Har i förundersökningsprotokollet
code-beteckningar använts å hörda personer, måste således förklaring därav
bifogas vid delgivningen.

132

Undantag från sistnämnda regel synes endast kunna göras i fall, som
omförmäles i 39 § andra stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Enligt detta stadgande kan, om det av
hänsyn till allmänna eller enskilda intressen finnes vara av synnerlig vikt,
att innehållet i annan handling än dom eller beslut icke uppenbaras, utlämnande
av sådan handling till part vägras. (Att sådan vägran ej må avse
omständighet som åberopas till bevis, se stadgandets förarbeten, bl. a. NJA
II 1947 s. 324.) Dylik vägran kan tänkas ifrågakomma bland annat av hänsyn
till betydande risk för rejmessalier mot enskild person.

Av förundersökningsprotokollet i förevarande mål framgår, att de fyra
ynglingar, som på polismyndighetens uppdrag besökte danstillställningen,
vid förhör den 10 december 1961 i protokollet betecknades såsom vittnet A.,
vittnet B., vittnet C. och vittnet D. Till protokollet fogades såsom bilaga 20
namnuppgifter rörande dessa vittnen. Protokollsbilagan omnänmes i själva
förundersökningsprotokollet, varvid angavs att nämnda bilaga fogades till
rättens och åklagarens protokollsexemplar. Bilagan fogades icke till protokollet
vid delgivningen enligt 23 kap. 18 § RB med de tilltalade och Petri.

Nyberg har som stöd för detta utelämnande ej ens påstått, att sådant
fall varit för handen, att nyssnämnda bestämmelse i sekretesslagen var tilllämplig.
Fastmer har Nyberg uppgivit, att han saknat avsikt att undanhålla
de tilltalade och Petri de ifrågavarande namnuppgifterna. Det framgår
ej heller av omständigheterna, att sekretessbestämmelserna kunnat tilllämpas
i förevarande fall. Genom att icke närsluta bilaga 20 vid delgivningen
av förundersökningen enligt 23 kap. 18 § RB och sålunda icke delge
försvaret upplysningar, som försvaret på grund av stadgandet i 21 § förundersökningskungörelsen
varit berättigad att få del av, har Nyberg således
förfarit oriktigt.

I stämningsansökningen åberopade Nyberg såsom bevisning förhör med
tre namngivna personer. Därvid angav han dock icke, att dessa voro identiska
med tre av de i förundersökningsprotokollet med bokstäver betecknade
vittnena. De tilltalade måste således ha utgått ifrån, att vittnena
icke hörts under förundersökningen. Det kan icke anses stå i överensstämmelse
med principerna för brottmålsprocessen, att den tilltalade först under
huvudförhandlingen eller måhända icke alls får upplysning om att vittne
hörts under förundersökningen. I den mån ett åberopat vittne hörts under
förundersökningen har den tilltalade ett berättigat anspråk på att liksom
åklagaren på förhand äga kännedom om vittnets uppgifter vid polisförhöret
för att kunna kontrollera riktigheten av desamma eller för att förebringa
motbe visning.

Den omständigheten att förfrågan icke gjorts — vare sig vid delgivningen
enligt 23 kap. 18 § RB eller vid mottagandet av stämningen i målet — får
emellertid anses innebära, att varken de tilltalade eller Petri ansett sig ha
intresse av att känna de anonyma vittnenas namn eller att undersöka de i

133

stämningsansökningen åberopade vittnenas kännedom om de förhållanden,
varom de skulle vittna. Någon skada eller olägenhet synes således icke ha
uppkommit genom det tillämpade förfarandet.

Med dessa uttalanden fann jag ärendet icke påkalla vidare åtgärd från
min sida.

10. Kvinna, som av en man dödats på öppen gata, hade vid flera
tillfällen till polisen anmält övergrepp och hot från mannens sida
och senast dagen före mordet begärt hjälp, enär hon kände sig
hotad. Fråga om polisen försummat att lämna av omständigheterna

påkallat skydd och om gällande lagbestämmelser ge polis och
åklagare tillräckliga möjligheter att ingripa vid hot

På morgonen den 13 november 1962 blev fru Anna-Greta W-J. på en
gata i Malmö dödad genom knivhugg av Jan Hitnarowicz.

Med anledning av i dagspressen förekommande uppgifter om att AnnaGreta
W-J. tidigare till polisen i Malmö anmält att hon varit utsatt för
övergrepp och hotelser från Hitnarowicz’ sida, begärde jag den 15 november
1962 att polismästaren i Malmö skulle inkomma med upplysningar rörande
de åtgärder som från polisens sida vidtagits med anledning av anmälningarna.

Sedan det framkommit, att Anna-Greta W-J. även till polisen i Skövde
gjort anmälan mot Hitnarowicz, infordrade jag vidare upplysningar i saken
från stadsfiskalen i Skövde.

Med anledning av min framställning överlämnade polismästaren i Malmö
dels en av kriminalkommissarien T. Nordholm upprättad redogörelse rörande
de anmälningar som Anna-Greta W-J. hos Malmöpolisen gjort mot
Hitnarowicz under 1960 och 1961 och de åtgärder som föranletts därav,
dels en av kriminalkommissarien F. Lundberg lämnad redogörelse angående
polisens åtgärder med anledning av att Anna-Greta W-J. dagen före sin
död anmält att hon utsatts för hotelser från Hitnarowicz, dels ock protokoll
och andra handlingar rörande de ifrågakomna ärendena.

Vidare inkom stadsfiskalen i Skövde C.-F. Mac Key med vissa upplysningar
samt överlämnade handlingar rörande en i Skövde under sommaren
och hösten 1961 verkställd förundersökning, föranledd av en av Anna-Greta
W-J. mot Hitnarowicz gjord anmälan för hemfridsbrott.

Ytterligare har en väninna till Anna-Greta W-J. å JO-expeditionen företett
vissa brev, som hon fått från Anna-Greta W-J., samt i anslutning därtill
lämnat vissa upplysningar.

134

Efter åtal vid rådhusrätten i Malmö blev Hitnarowicz den 10 april 1963
dömd för mord till straffarbete på livstid. I ett i målet efter sinnesundersökning
av Hitnarowicz avgivet utlåtande uttalade överläkaren Olof Hellgren
i Malmö att Hitnarowicz begått gärningen under inflytande av psykisk
abnormitet, som dock icke var av så djupgående natur att den kunde
jämställas med sinnessjukdom samt att Hitnarowicz icke var i behov av
vård på sinnessjukhus. Hellgren anförde därjämte att några särskilda skäl
ur psykiatrisk synpunkt för strafflindring ej kunde anses föreligga. Medicinalstyrelsen
kom i ett därefter avgivet utlåtande till samma slutsats som
Hellgren.

Såsom en bakgrund till de i det följande återgivna redogörelserna må
inledningsvis anmärkas, att enligt här företedda förhörsprotokoll, innehållande
bl. a. uppgifter lämnade av Anna-Greta W-J. själv, ett intimt förhållande
förelegat mellan henne och Hitnarowicz under olika perioder sedan
1958 eller 1959.

Rörande de för Malmöpolisen kända händelserna under 1960 och 1961
har Nordholm — under hänvisningar till vid redogörelsen fogade handlingar,
vilka hänvisningar ej här närmare redovisas — anfört följande.

Den 19 september 1960 angav Gustav J., då gift och sammanboende med
Anna-Greta W-J., Hitnarowicz för hemfridsbrott och skadegörelse i samband
därmed. Hitnarowicz kastade vid tillfället stenar mot fönstren i
makarna J:s bostad och krossade glasrutorna. Ärendet registrerades hos
åklagarmyndigheten och protokoll avgavs den 27 september 1960. Hitnarowicz
dömdes härför den 3 maj 1961 till 50 dagsböter å 8 kronor.

Den 27 oktober 1960 inkom Anna-Greta W-J. till kriminalpolisen och
undertecknade därvid två angivelser mot Hitnarowicz. Angivelserna avsåg
dels misshandel den 22 oktober 1960 och dels hemfridsbrott och misshandel
den 26 oktober 1960. Dessutom uppgav hon vid ett av de därefter följande
förhören att Hitnarowicz den 28 oktober 1960 troligen tagit sig in i hennes
bostad och tillägnat sig en burk sömntabletter, som tillhörde henne.

Vid avgivandet av dessa båda angivelser uppgav Anna-Greta W-J. sig
vara rädd för Hitnarowicz, som hotat såväl henne som hennes make till
livet, men vid förhör med henne i anledning av angivelserna samma dag
uppgav hon på särskild fråga att Hitnarowicz aldrig direkt hotat henne till
livet men att han brusat upp och fått en konstig blick.

Vid ytterligare förhör med Anna-Greta W-J. den 28 oktober 1960 i anledning
av att Hitnarowicz berett sig tillträde till hennes bostad och tillägnat
sig tabletter förklarade hon, att hon icke trodde att Hitnarowicz’ uttalade
självmordsavsikter var allvarligt menade. Anna-Greta W-J. förklarade dessutom
vid detta förhörstillfälle, att hon var villig att återkalla sina angivelser
under förutsättning att Hitnarowicz lämnade henne ifred framdeles.

Ärendet registrerades hos åklagarmyndigheten i vanlig ordning och Hitnarowicz
togs i förhör den 29 oktober 1960. Han erkände misshandel mot
Anna-Greta W-J., men bestred att han gjort sig skyldig till hemfridsbrott
och grov stöld. Hitnarowicz uppgav, att det var hon som vid det första
tillfället först misshandlat honom och att han därigenom blivit uppretad
och tilldelat henne två slag med flata handen å ena kinden. Vid det andra

135

tillfället hade han icke misshandlat eller våldfört sig på henne, men hon
hade av för honom okänd anledning plötsligt blivit obehärskad och ropat
på hjälp efter att först ha öppnat dörren till trappan. Han hade lämnat platsen
sedan Anna-Greta W-J. beskyllt honom för att ha hotat henne till livet
och kallat honom för skurk och uttalat vissa hotelser mot honom. Vad slutligen
avsåg hennes uppgifter om tillgrepp av en tablettask bestred Hitnarowicz
att han i det fallet gjort sig skyldig till något brottsligt. Vid tillfället
hade han endast lånat en nyckel av hyresvärdinnan och därefter i AnnaGreta
W-J:s bostad avhämtat sina handskar och en tablettask, som till -

hörde honom. 0 ,

Vid förhörstillfället bestred Hitnarowicz att han vid nagot tillfälle hotat
Anna-Greta W-J. eller hennes make till livet. Han förklarade vidare,_ att
han ansåg sig vara i psykisk balans och fullt frisk och att han sålunda icke
var i behov av vård av något slag. Emellertid förklarade han sig villig att
underkasta sig »psykologisk testning» av psykolog eller annan läkare.

Slutligen uppgav Hitnarowicz, att han samma dag innan förhöret fått ett
brev från Anna-Greta W-J., vari hon uppmanade honom att icke i fortsättningen
uppsöka henne mera, vilket det ej heller var hans avsikt att göra.
I brevet förklarade hon, att hon förlät honom allt och att hon var villig att
återkalla sina angivelser mot honom under förutsättningen att han lämnade
henne i fred i fortsättningen. Hitnarowicz förklarade emellertid att han icke
önskade att angivelserna skulle återkallas, eftersom han »stod för vad han
gjort», men han ansåg att Anna-Greta W-J. i sin tur gjort honom mycket
ont. Efter förhöret med Hitnarowicz underrättades vederbörande undersökningsledare
vid åklagarmyndigheten, varvid denne beslöt att Hitnarowicz
skulle frigivas.

Den 11 november 1960 återkallade Anna-Greta W-J. skriftligen till alla
delar sina angivelser mot Hitnarowicz och förklarade sig icke längre ha
några ansvars- eller ersättningsyrkanden gentemot denne.

Förundersökningsprotokoll har i vederbörlig ordning avgivits till åklagar -

myndigheten den 3 november 1960.

Åklagarmyndigheten i Malmö avskrev genom beslut den 5 december 1960
ärendet.

Det må här antecknas, att åklagarens avskrivningsbeslut motiverades
med att Anna-Greta W-J. återtagit sina angivelser beträffande misshandel
och hemfridsbrott och att vad i övrigt i ärendet förekommit icke gav belägg
för att Hitnarowicz gjort sig skyldig till gärning av beskaffenhet att falla
under allmänt åtal.

Nordholms redogörelse lyder i fortsättningen på följande sätt.

I samband med förhören angående misshandeln m. in. uppgav Hitnarowicz,
att Anna-Greta W-J. hade gjort sig skyldig till oegentligheter i sin
tjänst, genom att hon vid användande av Hitnarowicz som tolk uppgivit
större antal timmar än vad som i verkligheten åtgått, varigenom Hitnarowicz
skulle ha utbekommit större ersättning än vad tolkningsuppdragen
berättigat till. Utredning härom verkställdes och åklagarmyndigheten avskrev
ärendet den 2 december 1960, varom Anna-Greta W-J. skriftligen
underrättades.

Fredagen den 9 december 1960 begärdes ambulans till fastigheten Kamrergatan"
19, där eu »olycka» skulle ha inträffat hos Hitnarowicz, som bodde

136

på tredje våningen i fastigheten. Polis kom till platsen, men då var den skadade,
som visade sig vara Anna-Greta W-J., avförd till Malmö Allmänna
sjukhus. Vid samtal samma dag med henne meddelade hon till polisen, att
Hitnarowicz kastat saltsyra i ansiktet på henne och därigenom tillfogat
henne avsevärda skador såväl i ögonen som å vissa hudpartier.

Hitnarowicz, som anträffades å sjukhuset, infördes omedelbart till kriminalpolisen.

Ärendet registrerades omedelbart hos åklagarmyndigheten och jourhavande
åklagare förklarade Hitnarowicz anhållen samma dag klockan 15.20.
Vid den följande utredningen förnekade Hitnarowicz att han avsiktligt
stänkt saltsyra på Anna-Greta W-J, och påstod, att det var hon som avsett
att skada honom genom att stänka saltsyra i hans ansikte. Vid hans försök
att fråntaga henne flaskan med saltsyran hade vätskan enligt hans uppgift
skvättat ut och träffat henne.

.Den 14 december 1960 inställdes Hitnarowicz för häktningsförhandling
vid rådhusrätten i Malmö, som emellertid avslog åklagarens begäran om
häktning. Hitnarowicz försattes på fri fot samma dag klockan 09.40.

Vid åtalsprövning den 21 januari 1961 i det sist berörda fallet meddelade
stadsfiskalen Harry Hågeman följande beslut.

Hitnarowicz har bestritt, att han gjort sig skyldig till uppsåtlig misshandel
av Anna-Greta W-J. Han har uppgivit, att hon försökt slänga syra på
honom. Under kamp om syraflaskan, som hon höll lyftad, rann syra ut över
henne. Under handgemänget med Anna-Greta W-J. råkade deras skallar slå
emot varandra. Mot vad Hitnarowicz uppgivit anses det ej kunna styrkas,
att han gjort sig skyldig till uppsåtlig misshandel.

Nordliolrn har vidare anfört.

I januari 1961 överlämnades till kriminalpolisen för utredning en till åklagarmyndigheten
i Malmö inkommen skrivelse från en herr C. G. Jonasson,
som på uppdrag av Hitnarowicz verkställt vissa undersökningar beträffande
Anna-Greta W-J:s sätt att sköta sina åligganden vid Ärtholmslägret för
flyktingar.

Den av kriminalpolisen verkställda utredningen gav icke något stöd för
påståendena att hon därvid skulle ha gjort sig skyldig till något, som för
henne kunde leda till ansvar inför domstol, varför ärendet den 4 mars 1961
avskrevs av åklagarmyndigheten i Malmö.

Den 13 april 1961 undertecknade Anna-Greta W-J:s make en angivelse
mot Hitnarowicz för hemfridsbrott bestående däri, att Hitnarowicz vid flera
tillfällen telefonledes uppringt honom och därvid bl. a. hotat honom med
misshandel. Utredning verkställdes i vanlig ordning vid kriminalpolisen,
men undersökningsledaren nedlade förundersökningen genom beslut den
3 maj 1961.

Efter den 13 april 1961 har inga anmälningar från Anna-Greta W-J. eller
annan person inkommit till kriminalpolisen i Malmö mot Hitnarowicz.

Här må antecknas följande. Det sistnämnda avskrivningsbeslutet meddelades
den 3 maj 1961. Den 15 maj 1961 synes Anna-Greta W-J. ha definitivt
utskrivits från sjukhus efter behandlingen av de skador hon erhållit
vid det s. k. syrafallet. Den 1 juni 1961 flyttade hon till Skövde för ett till -

137

fälligt arbete. Av ett här företett brev, dagtecknat den 6 juni 1961, framgår
att hon under tiden dessförinnan haft vissa kontakter med Hitnarowicz,
som därvid vid något tillfälle uttalat sig hotfullt, samt att han ej underrättats
om hennes flyttning.

Av handlingarna rörande den i Skövde verkställda förundersökningen
framgår i huvudsak följande. Sedan Hitnarowicz den 12 juni 1961 uppsökt
och samtalat med Anna-Greta W-J. i Skövde, hade han den 28 i samma
månad återvänt dit samt utan hennes tillstånd och i hennes frånvaro berett
sig tillträde till hennes bostad genom att klättra in genom ett fönster. Sedan
hon upptäckt hans närvaro där, blev han av polisen omhändertagen och
underkastad förhör. Efter förhöret lovade Hitnarowicz att lämna staden.
Han återvände emellertid till Anna-Greta W-J:s bostad och beredde sig
ånyo i hennes frånvaro tillträde dit, nu med en nyckel som han olovligen
tillägnat sig. Han hade icke blivit gripen i detta sammanhang. Den 1 augusti
samma år återkom han till Skövde och begärde ett sammanträffande med
henne. Hon vände sig emellertid till polisen i Skövde med begäran om hjälp
under uppgift att hon vore rädd att Hitnarowicz skulle göra henne illa.
Hitnarowicz greps därför och blev den 2 augusti 1961 underkastad läkarundersökning
i och för eventuell åtgärd enligt sinnessjuklagen. XJndersökningsläkaren,
förste stadsläkaren Ingmar Hohner, uttalade därefter i ett
den 3 i samma månad avgivet läkarintyg att Hitnarowicz icke led av sinnessjukdom
och att han icke var i behov av vård å mentalsjukhus för tillstånd
som kunde jämställas med sinnessjukdom. I intyget uttalade Hohner i övrigt
bl. a. att enligt Hohners mening av tillgängliga handlingar framginge att
Hitnarowicz företedde abnormdrag närmast tydande pa psykopati, att han
företedde en betydande affektlabilitet och under affekt reagerade med våldsutbrott
samt att han under sådana förhållanden uppenbarligen kunde betecknas
såsom farlig för annans liv och säkerhet.

Mac Key har härstädes upplyst följande.

Sedan jag erhållit läkarens utlåtande av den 3.8.1962 har jag — därvid
jag tagit hänsyn till vad Riksåklagarämbetet i sina cirkulär av den
11.10.1952, nr 54, och den 2.2.1954, nr 58, rekommenderat — funnit mig
icke kunna begära Hitnarowicz’ intagande på sinnessjukhus. För att, såvitt
möjligt, säkerställa att Anna-Greta W-J. icke utsattes för fortsatt »uppvaktning»
har jag haft ett personligt samtal med dels dem bada dels ock
Hitnarowicz ensam. Jag har därvid icke funnit anledning förelegat att vidtaga
annan åtgärd än att kraftigt varna Hitnarowicz att mot hennes önskan
söka kontakt med henne.

Rörande händelserna i Skövde hölls efter begäran av polisen därstädes
ett förhör med Hitnarowicz i Malmö den 18 augusti 1961, varvid denne
såsom misstänkt för hemfridsbrott i Skövde fick del av förundersökningen
på siitt stadgas i 23 kap. 18 § RB.

I en den 17 oktober 1961 dagtecknad skrift till åklagarmyndigheten i
Skövde förklarade Anna-Greta W-J. att hon cj längre vore bosatt i Skövde

5* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196b års riksdag

138

och damera ej utsattes för antastande från Hitnarowicz’ sida samt att hon
ej längre var intresserad av rättsliga åtgärder mot honom. Hon anhöll dock
att protokollen skulle läggas till övriga handlingar och att — som hon uttryckte
det — alltsammans skulle komma upp om framdeles liknande saker
skulle uppkomma mot Hitnarowicz i samband med hennes person.

I ett den 25 i samma månad meddelat beslut uttalade Mac Key, att det
vore utrett att Hitnarowicz gjort sig skyldig till två fall av hemfridsbrott,
att målsäganden emellertid återkallat sin anmälan samt att i anledning
härav ärendet avskrevs jämlikt 15 kap. 29 § SL.

Rörande Malmöpolisens kontakt med utredningen i Skövde — utöver
det nvss nämnda förhöret med Hitnarowicz den 18 augusti 1961 — har
Nordholm upplyst följande. Vid ett telefonsamtal med Skövdepolisen i slutet
av juni 1961 hade en avdelningsföreståndare vid kriminalpolisen förordat
läkarundersökning beträffande Hitnarowicz’ mentaltillstånd. Samma
föreståndare hade vidare i början av juli 1961 på eget initiativ besökt Hitnarowicz
arbetsplats för att söka komma till klarhet om hur förhållandet
mellan de berörda parterna då gestaltade sig. Han fick därvid av Hitnarowicz’
närmaste förman beskedet, att Anna-Greta W-J. vid olika tillfällen
telefonerat till Hitnarowicz sedan hon utskrivits från sjukhuset. Föreståndaren
fick därvid uppfattningen att allt var gott och väl mellan dem.

Såsom allmänt omdöme om vad som förevarit från hösten 1960 till hösten
1961 har Nordholm uttalat följande.

För utredningsmännen har Anna-Greta W-J:s beteende framstått som
mycket egendomligt på så sätt, att hon trots vad som förekommit och polisanmälningarna
därom efteråt upptagit kontakten med Hitnarowicz på olika
sätt. I samband med utredningen om hennes död har hos Hitnarowicz anträffats
brev från henne som bestyrker detta förhållande och ger en antydan
om, att hennes uppgivna rädsla för honom i varje fall icke synes ha varit
större än att hon ändå sökt förbindelse med honom.

Rörande vad som förekommit mellan Anna-Greta W-J. och Hitnarowicz
senare under hösten 1961 och under 1962 fram till och med den 12 november
— dagen före mordet — har upplysningar framkommit dels genom en
av Anna-Greta W-J. den 12 november 1962 inför polisen i Malmö lämnad
redogörelse, dels genom de av Nordholm omfönnälda breven från henne till
Hitnarowicz, dels genom utredningen i övrigt i mordmålet mot Hitnarowicz.
Till Malmöpolisen hade emellertid, såvitt framkommit, icke lämnats några
uppgifter rörande händelserna under den nyss angivna tidsperioden förrän
den 12 november 1962.

Av protokollet rörande förhöret med Anna-Greta W-J. framgår i huvudsak
följande. Sistnämnda dag ringde Anna-Greta W-J. från sin arbetsplats
å arbetsförmedlingen i Malmö till polisen och begärde hjälp, enär hon kände
sig hotad av Hitnarowicz som kommit till arbetsplatsen strax efter klockan
13 och begärt att fa tala med henne. Med anledning härav hämtades hon av

139

två kriminalassistenter å arbetsplatsen och fördes till polishuset dit de
anlände klockan 15. Vid härefter anställt förhör redogjorde hon till att
börja med för de ovan berörda händelserna i Malmö och Skövde undei 1960
och 1961. Hon berättade vidare om tiden efter den 15 oktober 1961 att Hit
narowicz vid mångfaldiga tillfällen under uttryckliga eller antydda hotelser
begärt att de skulle återupptaga förbindelsen och att hon skulle flytta till
hans lägenhet. Hon hade på grund av hotelserna ansett sig tvungen att
flytta till honom vid två tillfällen — dels för ett par dagar under våren
1962, dels för tiden mellan midsommar och den 22 augusti samma år (skall
troligen vara september rätteligen) — men hade båda gångerna funnit att
hon ej kunde stanna. Sedan hon sista gången, Hitnarowicz ovetande, flyttat
från lägenheten, hade han nästan dagligen begärt att hon skulle återvända,
varvid hotelser ofta förekommit. Även hennes man, med vilken hon ateiupptagit
kontakten, hade blivit utsatt för hotelser. Söndagen den 11 november
1962 hade hon av Hitnarowicz förmåtts att medfölja på en biltur, varvid
han kört henne till en enslig plats utanför staden och där gjort synnerligen
hotande uttalanden, innebärande att han hyste allvarligt menade
mordplaner. Hon hade inför hotet lovat att flytta tillbaka till honom påföljande
dag, varefter han kört henne till staden. Hon hade påföljande morgon
ringt upp honom och sagt att hon inte ämnade halla detta löfte som
framtvingats under hot. Han hade då blivit arg och utfarit i hotelser. När
han — jämte en annan man som hon också kände sig hotad av — klockan
13 samma dag kommit till hennes arbetsplats, hade hon ej vågat taga emot
dem utan ringt till polisen. Hon berättade vid förhöret vidare att hennes
man två dagar tidigare — på kvällen den 10 november — utsattes för hotelser
av Hitnarowicz, något som denne själv berättat för henne, samt att
hennes man anmält förhållandet för polismän i en förbipasserande polisbil,
vilka anmodat honom att följa med och göra en anmälan; han hade emellertid
ej hunnit göra detta.

Kriminalkommissarien Lundberg har om sin bedömning av situationen
den 12 november 1962 lämnat följande uppgifter.

Sedan jag tagit del av Anna-Greta W-J:s uppgifter, hade jag att besluta
om vilka åtgärder som kunde bedömas erforderliga.

Jag övervägde då, vilka möjligheter som kunde finnas för att eventuellt
omhändertaga Hitnarowicz enligt nykterhetsvårdslagen, sinnessjuklagen
eller allmänna polisinstruktionen.

För ett omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen erfordras först och
främst, att den som av polismyndighet skall omhändertagas är hemfallen
åt alkoholmissbruk. Därtill kommer vissa andra indikationer. Beträffande
Hitnarowicz, som är känd i kriminalpolisen sedan tidigare, finns inga anteckningar,
som tyder på, att han skulle vara hemfallen åt alkoholmissbruk.
Ej heller har det gjorts gällande, att han uttalat hotelser under rusets inflytande.
Därigenom förföll möjligheten att med stöd av nykterhetsvårdslagen
ingripa genom ett omhändertagande.

140

Enligt sinnessjuklagen åligger det. polismyndighet att vidtaga åtgärd för
beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, därest sådan åtgärd icke vidtages
av annan behörig person eller myndighet. I detta fall kände jag till,
att Hitnarowicz år 1060 av Anna-Greta W-J. vid två tillfällen angivits för
hemfridsbrott, men att hon vid bada tillfällena aterkallat små angivelser.
.lag visste även, att Hitnarowicz likaledes under år 1960 suttit anhållen i
kriminalpolisen såsom misstänkt för att ha kastat saltsyra på henne, som
därav svårt, skadats. Likaså visste jag, att Hitnarowicz icke åtalats för sistnämnda
gärning, eftersom målet nedlagts av åklagaren, då uppgift stod mot
uppgift, och att Hitnarowicz vid detta tillfälle frigivits utan ytterligare
åtgärd. Därtill kommer, att Hitnarowicz enligt Anna-Greta W-J:s egen
uPPgift, vilken bekräftats genom här förvarat utlåtande från förste stadsläkaren
i Skövde, år 1961 undersökts i Skövde av nämnde stadsläkare, vilken
förklarat Hitnarowicz vara icke sinnessjuk och ej heller i behov av vård på
sinnessjukhus. Till saken hör, att Hitnarowicz under eu följd av år vid olika
tillfällen uttalat hotelser mot Anna-Greta W-J., men att hon likväl uppehållit
förbindelsen med honom både personligen och brevledes. Med hänsyn
härtill bedömde jag icke faran vara akut och ville dessutom, innan jag fattade
beslut om omhändertagande av Hitnarowicz för mentalundersökning
ha största möjliga underlag dels för mitt bedömande av frågan och dels
for att tillställa en senare eventuellt tillkallad läkare. Med anledning av vad
nu anförts ansåg jag mig icke samma dag utan ytterligare utredning kunna
beordra ett omhändertagande av Hitnarowicz enligt sinnessjuklagen.

Återstår då allmänna polisinstruktionen, enligt vars 12 § omhändertagande
skall ske, där det erfordras för att avvärja straffbelagd handling,
mot vilken polisman är pliktig att ingripa. Eftersom maximistraffet för hot
om våld (SL 15: 23) är fängelse i sex månader, kan ett sådant uttalat hot
i och för sig enligt min uppfattning icke motivera ett frihetsberövande, vilket
för övrigt icke kan bestå under längre tid än risk finns för att ett brott skall
begås. Det är ingenting ovanligt, att personer till polisen anmäler, att de
varit.utsatta för hot om våld. Vid övervägandena angående vilka åtgärder,
som i varje särskilt fall kan vara motiverade, måste ingå frågan om hotelserna
kan antagas vara allvarligt menade eller utslungade endast i avsikt
att skrämma. Ävenså måste man fråga sig, om icke den som uttalat hotelserna
men som vid detta tillfälle icke haft någon allvarlig avsikt bakom,
genom ett polisingripande antingen för läkarundersökning med negativt
resultat, vilket måste medföra ett frigivande, eller ett omhändertagande
enligt allmänna polisinstruktionen, vilket icke kan bestå under längre tid,
kommer i sådan sinnesstämning att han just på grund av polisens°åtgärd
gör allvar av hotelserna. Jag ansåg därför, att allmänna polisinstruktionen
icke kunde tillämpas vid den aktuella tidpunkten på måndagen.

Jag beslöt följaktligen, att låta skaffa fram fylligare material för en förnyad
bedömning under tisdagen och beordrade kriminalassistenten Axelsson
att kalla Anna-Greta W-J:s make, vilken även uppgivits ha blivit hotad, till
första möjliga tidpunkt påföljande dag. I avvaktan härpå och för att om
möjligt undanröja eventuellt befintliga faromoment för Anna-Greta W-J.
beordrade jag en spamngspatrull, bestående av kriminalassistenterna Henry
Andersson och Per-Eric Sjöbeck att transportera henne till hennes bostad,
vilket även skedde. Kriminalassistent Andersson, som tidigare deltagit i’
utredningen angående »syrakastningen» och som kände Hitnarowicz, skulle
därjämte vara i tjänst under den på måndagen följande natten, och Anna -

141

Greta W-J. uppmanades att vid behov av hjälp ringa polisen, varvid polispersonal
omedelbart skulle skickas till hennes bistånd.

Tisdagen den 13 november 1962 klockan 8.00 togs Anna-Greta W-J:s
make i förhör av kriminalassistenten Axelsson, och under det förhöret pågick
blev jag klockan 8.45 underrättad om den tragiska utgången av det
hela.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

En polismyndighet, som erhåller anmälan om att en person av annan
utsatts för hot om våld, ställes ofta inför vanskliga problem. För det första
är det svårt att bedöma vad som verkligen hänt och uttalats parterna emellan,
enär vid situationer av ifrågavarande slag vittnen i regel saknas. Vidare
är det ofta besvärligt att bilda sig en uppfattning om huruvida en uttalad
hotelse är allvarligt menad så att en verklig fara föreligger. Till dessa svårigheter
kommer att effektiva åtgärder icke alltid stå myndigheterna till
buds för avvärjande av en föreliggande eller antagen fara för den hotade.

Frågan om och i vilken mån åtgärder kunnat och bort av polismyndigheten
i Malmö vidtagas till skydd för Anna-Greta W-J. är att bedöma med
hänsyn till de slutsatser som kunde dragas av vad som var upplyst rörande
Hitnarowicz’ person och rörande vad han låtit komma sig till last i sitt
förhållande till Anna-Greta W-J.

Beträffande det underlag polismyndigheten hade för att bedöma om det
förelåg ett allvarligt menat hot, innebärande en trängande fara för AnnaGreta
W-J., får jag anföra följande.

Polismyndigheten hade vid denna bedömning att till en början beakta
de händelser som utspelats från och med hösten 1960 till och med hösten
1961 och som varit föremål för utredning och beslut av åklagarmyndigheterna.
Enskildheterna i detta händelseförlopp och de beslut som av åklagarmyndigheterna
fattades i anslutning därtill — senast den 25 oktober
1961 — anser jag mig ej ha anledning att upptaga till närmare behandling.
Härutinnan vill jag hänvisa till att hos RÅ är anhängigt ett ärende, avseende
åklagarmyndigheternas ställningstaganden. Det av mig upptagna ärendet
— vari vederbörande åklagare ej hörts — åsyftar främst en granskning
av polismyndighetens ställningstagande inför de uppgifter som erhöllos kort
tid före mordet. Från den synpunkten äro händelserna fram till hösten 1961
huvudsakligen av betydelse såtillvida att de innefattade ett påtagligt stöd
för Anna-Greta W-J:s den 12 november 1962 lämnade uppgifter att våldsåtgärder
från Hitnarovicz voro att befara. Polismyndigheten hade sålunda
kännedom om att våldshandlingar tidigare förekommit i förhållandet mellan
parterna, att — även om, med ett undantag, åtal ej väckts mot Hitnarowicz
på grund av att tillräcklig bevisning för åtal ej ansetts föreligga eller
på grund av att med avseende å angivelsebrotten återkallelse skett av angivelserna
— de tidigare händelserna likväl gjorde sannolikt att Hitnarowicz
hade benägenhet för våldsutbrott vid personliga konflikter samt att Hoh -

142

ners läkarintyg ytterligare stödde ett antagande av nämnda innebörd. Vissa
förhållanden förelågo emellertid som något förringade den betydelse polismyndigheten
i november 1962 hade att fästa vid de tidigare händelserna.
Dessa lågo sålunda förhållandevis långt tillbaka i tiden och något upprepande
av aggressiviteten från Hitnarovvicz’ sida hade, såvitt dittills var
känt, ej förekommit under närmare ett och ett halvt år. Den nu föreliggande
utredningen synes ock visa att 1960 och 1961 års händelser av AnnaGreta
W-J. själv icke tillmätts sådan betydelse att de avhållit henne från
att i fortsättningen upprätthålla förbindelse med Hitnarowicz.

Beträffande händelserna mellan hösten 1961, då Anna-Greta W-J. efter
Skövdevistelsen återkom till Malmö, och hennes anmälan den 12 november
1962 har Malmöpolisen, såvitt framkommit, icke fått några uppgifter förrän
sistnämnda dag. Jag finner det angeläget att fastslå detta, eftersom i pressen
förekommande uppgifter varit ägnade att giva intrycket att under tiden
närmast före mordet Anna-Greta W-J. skulle ha gjort flera framställningar
om polishjälp.

Den 12 november 1962 fick alltså polismyndigheten kännedom om vad
som enligt Anna-Greta W-J. förekommit efter de för polisen tidigare kända
händelserna. Hon upplyste därvid att under tiden mellan oktober 1961 och
augusti/september 1962 upprepade hotelser och påtryckningar förekommit
från Hitnarowicz’ sida och att dessa bl. a. föranlett henne att vid två tillfällen
flytta till hans bostad. I fall, där uppgivna hotelser genom senare
inträffade våldshandlingar visat sig vara allvarligt menade, ligger det nära
till hands att med en viss efterklokhet se kritiskt på vederbörande polismyndighets
bedömande och eventuella passivitet. Man måste emellertid
också beakta i vilka avseenden efterhandsinsikten giver vid handen att en
försiktig bedömning av den hotades uppgifter framstår som befogad. Från
den synpunkten bör framhållas att Anna-Greta W-J. — säkerligen i medvetande
om att hon vid tiden för sin anmälan svävade i allvarlig fara och
troligen i syfte att på alla sätt poängtera detta — beträffande nyssnämnda
tidsperiod lämnade en del uppgifter som icke kunna anses bekräftade av
den senare verkställda utredningen utan fastmer — såvitt angår orsakerna
till hennes flyttningar till Hitnarowicz’ bostad — direkt motsäges av brev"
som hon själv skrivit. I den mån polismyndigheten bedömt uppgifterna
i denna del med någon skepsis eller åtminstone försiktighet, kan detta sålunda
icke läggas den till last. Från rättslig synpunkt har det anförda viss
betydelse därför att .Anna-Greta W-J:s uppgifter kunde uppfattas såsom
tydande på att vid de nämnda flyttningarna rättsstridigt tvång enligt 15
kap. 22 § SL förekommit. Hade detta varit fallet, skulle polismyndigheten
— såsom strax närmare skall beröras — ha haft något större befogenheter
att vidtaga åtgärder än om det var en renodlad hotsituation vari den hotade
ej tvingats till viss handling eller underlåtenhet. I efterhand synes sålunda
kunna konstateras, att i verkligheten rättsstridigt tvång ej förekommit.

143

Alltså bortfaller därmed grunden för en eventuell kritik mot att sådana
åtgärder — främst anhållande — ej vidtogos som i och för sig voro möjliga,
därest rättsstridigt tvång förekommit.

Vad angår Anna-Greta W-J:s redogörelse för vad som hänt efter det hon
hösten 1962 lämnat Hitnarowicz’ våning, så har riktigheten av hennes uppgifter
om Hitnarowicz’ hotfulla beteende de senaste dagarna blivit på ett
ödesdigert sätt bekräftade genom det följande händelseförloppet. Att närmare
angiva och gradera vilken trovärdighet polismännen och da särskilt
Lundberg som hade att fatta erforderliga avgöranden tillmätte dessa
uppgifter kan svårligen ske. Elärt är dock att Lundberg hade uppfattningen
att situationen kunde vara allvarlig. Detta framgår därav att åtgärder vidtogos
i syfte att åstadkomma visst skydd för Anna-Greta W-J. och att den
fortsatta utredningen skulle bedrivas med skyndsamhet. Det föreligger alltså
icke skäl för påstående att Lundberg vid bedömningen av den faktiska situationen
tillmätte de erhållna uppgifterna alltför ringa vikt och tilltro.

Vad härefter angår frågan, i vad mån åtgärder mot Hitnarowicz kunde
anses motiverade mot bakgrunden av den bedömning av den faktiska situationen
som var möjlig den 12 november 1962 får jag anföra följande.

Anna-Greta W-J:s uppgifter gavo anledning antaga att hon varit utsatt
för i varje fall hot av den art som avses i 15 kap. 23 § SL. Brott enligt denna
paragraf får emellertid för närvarande på grund av stadgandet i 24 § i
samma kapitel icke åtalas av annan än malsäganden, och allmän åklagare
har sålunda ej åtalsrätt. Detta förhållande medför att i de renodlade hotfallen
förundersökning enligt 23 kap. RB ej kan inledas och att anhållande
eller annat straffprocessuellt tvångsmedel icke kan komma till användning.
Ett olaga hot enbart kunde sålunda i förevarande fall icke lagligen föranleda
ingripande med stöd av RB:s regler.

Som förut nämnts kunde Anna-Greta W-J:s uppgifter därjämte anses
innebära påstående att rättsstridigt tvång enligt 15 kap. 22 § SL förekommit
vid två tillfällen. Sådant brott får av allmän åklagare åtalas efter angivelse
av målsäganden. På grund härav och da i straffskalan för dylikt brott
ingår straffarbete kan i och för sig anhållande och häktning ifrågakomma.
Att i förevarande fall fråga om ett anhållande på denna grund icke upptogs
anser jag dock — under hänvisning till vad förut sagts därom att rättsstridigt
tvång, såvitt i efterhand kan bedömas, ej förekommit — icke kunna
giva anledning till någon anmärkning.

När det giiller möjligheterna till användande av straffprocessuella tvångsmedel
och då främst anhållande, må ytterligare anmärkas att i det aktuella
fallet förelågo, jämte anmälan om hot, vissa obeivrade misshandels-och hemfridsbrott
som främst på grund av Anna-Greta W-J:s återkallelser ej föranlett
åtal. Möjligen kunde man — eftersom straffskalan för dessa brott medger
anhållande — ställa frågan huruvida eu av Anna-Greta W-J. gjord förnyad

144

angivelse till åtal av dessa brott1 skulle kunna motivera anhållande på den
grunden, att Hitnarowicz vore på sannolika skäl misstänkt för dessa äldre
brott och att anledning förekomme att han i enlighet med sina hotelser
skulle fortsätta den brottsliga verksamheten. En dylik åtgärd synes dock
ej ha varit försvarbar, ty när de äldre brotten såsom här var fallet äro närmare
ett och ett halvt år gamla eller äldre kan man ej gärna tala om att
hotet avser »fortsättande» av brottslig verksamhet i den mening som uppenbarligen
avses i 24 kap. 1 § RB.

Enligt min mening förelågo sålunda ej förutsättningar att mot Hitnarowicz
tillgripa sadana tvångsmedel som avses i RB; det må härvid erinras
om att intet framkommit som tydde på att resande av livsfarligt vapen
skett eller att sådana bevisbara yttre åtgärder som innefattade förberedelse
av mord förelågo.

Beträffande andra tänkbara åtgärder har Lundberg uppgivit att han
övervägde möjligheten till ett ingripande mot Hitnarowicz med stöd av
det i 12 § allmänna polisinstruktionen intagna stadgandet, att omhändertagande
skall ske där det erfordras för att avvärja straffbelagd gärning mot
vilken polisman är pliktig att ingripa. Tillämpning av detta stadgande synes
dock i sammanhang av här förevarande art knappast kunna ifrågakomma i
någon större omfattning. Dels torde nämligen för stadgandets tillämplighet
krävas att det verkligen står klart att den straffbelagda gärningen påbörjats
eller är omedelbart förestående, dels kan ett omhändertagande som sker
enbart med stöd av denna bestämmelse enligt sakens natur ej bli mera långvarigt.
Sistnämnda förhållande gör att, såsom Lundberg utvecklat i sitt
yttrande, ett dylikt ingripande ofta icke kan på längre sikt beräknas få
önskad effekt i hotfallen och ibland kan det till och med vara ägnat att
skärpa konfliktsituationen. Jag anser att man ej kan rikta någon invändning
mot att Lundberg ej ansåg sig ha fog för ett omedelbart ingripande
med stöd av det nu behandlade stadgandet.

Omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen kan i åtskilliga hotfall
komma i fråga, men i förevarande fall hade ej framkommit några omständigheter
som gåvo anledning till ingripande enligt denna lag.

Det återstår slutligen att pröva om ingripande jämlikt sinnessjuklagen
var påkallat. Enligt denna äger polismyndighet göra ansökan om en persons
intagande på sinnessjukhus såväl när intagningen gäller vård som när den
avser observation. Då fråga om dylik intagning uppkommer, anses polismyndighet
ha befogenhet att såsom en inledande åtgärd tillfälligt omhändertaga
vederbörande, därvid dock myndigheten har att föranstalta om
läkarundersökning så snart ske kan. Ett omedelbart ingripande kan sålunda
skejnot den som uttalat svåra hotelser, om hans handlande förefaller att

1 I det här anförda allmänna resonemanget, avseende en hypotetisk situation, befanns ej erforderligt
att mera preciserat ingå pa fragan, huru berörda brott må ha varit att rubricera, och
därmed ej heller på frågan i vad mån 20:12 RB (jämfört med 14:45 och 15:29 SL) må ha utgjort
hinder för ingripande från åklagarmyndighets sida.

145

tyda på sinnessjukdom eller psykisk abnormitet av sådan art att behov av
vård på sinnessjukhus kan föreligga. Finner läkaren vid sin undersökning
att tillräckliga skäl för intagning å sinnessjukhus icke föreligga, maste vederbörande
genast släppas.

Huruvida omständigheterna i det föreliggande fallet, sådana de framstodo
den 12 november 1962, motiverade ett omhändertagande för åtgärder
enligt sinnessjuklagen är en bedömningsfraga om vilken olika meningar kunna
råda. Ilade ett omhändertagande skett, skulle detta rimligen ej kunnat
föranleda någon erinran, varvid särskilt ma framhållas att polismyndigheten
då kunnat stödja sig dels på Hohners da kända intyg att Hitnarowicz företedde
abnormdrag, närmast tydande på psykopati, med benägenhet att
under affekt reagera med våldsutbrott, dels pa att Anna-Greta W-J:s berättelse
tydde på att Hitnarowicz vid denna tid var i ett af fekt tillstånd. Lundbergs
bedömning — som icke innebar ett definitivt ställningstagande med
avseende å frågan om omhändertagande borde ske utan endast att ytterligare
utredning skyndsamt skulle införskaffas före ett ställningstagande
kan emellertid ej stämplas som felaktigt med hänsyn till den svårbedömda
situationen och till det förhållandet att Hohners intyg dock ytterst gatt ut
på att vårdbehov av Hitnarowicz ej ansågs föreligga 1961. Till förmån för
den av Lundberg gjorda bedömningen talar vidare att den under rättegången
sedermera verkställda sinnesundersökningen av Hitnarowicz gav
vid handen att hans psykiska abnormitet icke var av så djupgående natur
att den kunde jämställas med sinnessjukdom och att han icke var i behov
av vård på sinnessjukhus.

Även om ett omhändertagande såsom inledande åtgärd för eventuellt förfarande
enligt sinnessjuklagen ansågs böra anstå något i avvaktan på ytterligare
utredning, bör framhållas att ett förhör med den som framställt hotelserna
kan vara ett värdefullt led i denna utredning. De av RÅ-ämbetet i
dess cirkulär nr 54 (sid. 10 f) intagna anvisningarna för åklagarmyndigheternas
handläggning av ärenden av här aktuellt slag synas utgå från att
även den anmälde höres i ett tidigt skede. Därvid betonas dock också (sid.
2 och 11) att en anmälan som kommer till den anmäldes kännedom men
som ej leder till definitivt omhändertagande kan tänkas utlösa en våldssituation
som kanske annars uteblivit. Underlåtenheten att omedelbart
efter den gjorda anmälan höra Hitnarowicz kan därför ej sägas ha varit
felaktig.

På grund av vad sålunda anförts finner jag ej skäl för anmärkning mot
Lundbergs underlåtenhet att den 12 november 1962 vidtaga åtgärd mot
Hitnarowicz eller anställa förhör med denne.

Ytterligare bör därjämte beaktas frågan i vad mån särskilda åtgärder voro
påkallade för att i den föreliggande situationen — i avvaktan på den planerade
utredningen — bereda Anna-Greta W-J. skydd. Polisskydd för enskild
person torde för svenska förhållanden vara en jämförelsevis ovanlig

146

åtgärd, och nagra bestämda former härför torde ej ha utvecklats. Av praktiska
skäl kunna i regel ej ifrågakomma några mer omfattande och framför
allt icke mera langvariga anstalter. Vad som i förevarande fall åtgjordes
var att Anna-Greta W-J., efter sin begäran om polishjälp, av polispersonal
eskorterades från arbetsplatsen till polishuset och därifrån till sin bostad.
Hon fick vidare anvisning att vid behov ringa en under natten jourhavande
polisman som var insatt i fallet. Någon poliseskort dagen därpå ordnades
icke och synes ej heller ha begärts. Anna-Greta W-J. hade i stället tillsett,
att hon då åtföljdes av en manlig bekant under bilfärd till arbetsplatsen;
denne lyckades dock ej förhindra mordet som skedde under denna färd.

Ehuru i efterhand självfallet kan sägas att längre gående bevakningsatgärder
möjligen kunnat medföra ett annat händelseförlopp, föreligga ej
skäl att hävda att polisen försummat åtgärder som i den rådande situationen
varit klart pakallade. Ej heller i detta avseende anser jag därför någon
erinran befogad.

Det inträffade ger slutligen anledning till frågan om de nu gällande bestämmelserna
för fall av ifrågakommen art äro fullt tillfredsställande. Denna
fråga har dock redan tidigare uppmärksammats och lett till att vissa brister
i den straffrättsliga lagstiftningen komma att avhjälpas med nya brottsbalkens
ikraftträdande, nämligen genom att åklagarmyndighet då kommer
att få möjlighet att vid olaga hot ingripa med straffprocessuella tvångsmedel.
IN agot initiativ från min sida för att få till stånd författningsändring
i annat hänseende finner jag erfarenheterna från det här aktuella fallet ej
giva anledning till. Avslutningsvis ma därvid framhållas att enligt sakens
natur det icke är möjligt att lagstiftningsvägen undanröja alla de svårigheter,
som i fall av förevarande art kunna uppkomma, särskilt vid bevisbedömningen.

11. Stadsfogde har lämnat den, mot vilken vräkningsdom meddelats,
anstånd med verkställighet av domen under längre tid än
lagen medger. Fråga huruvida stadsfogden varit befogad härtill på
grund av ömmande skäl och huruvida avsaknad av annan bostad
inneburit sådan nödsituation, som medfört hinder för verkställighet

Genom lagakraftvunnen dom den 20 juli 1961 i mål mellan Ny torgshus
Aktiebolag å ena, samt fru Iris Harjula, å andra sidan, förpliktade rådhusrätten
i Hälsingborg Iris Harjula att vid äventyr av vräkning omedelbart
avflytta från en av henne förhyrd bostadslägenhet i fastigheten tomten
nr 8 i kvarteret Böhmen i Hälsingborg.

Bolaget begärde den 3 augusti 1961 hos stadsfogden i Hälsingborg verkställighet
av domen.

I en den 26 september 1961 hit inkommen skrift riktade jur. kand. Bengt

147

Siwe såsom ombud för bolaget klagomål mot stadsfogden Sten Sjöholm för
att han trots upprepade påstötningar då ännu icke verkställt avhysningen.

I anledning av klagomålen tog jag del av rådhusrättens dom och handlingarna
i utsökningsärendet. Sjöholm inkom efter remiss med upplysningar,
varjämte överexekutor i Hälsingborg verkställde viss utredning.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Genom ett den 30 maj 1961 dagtecknat hyresavtal, som betecknades som
tillfälligt, uthyrde bolaget till Iris Harjula den ifrågavarande lägenheten.

I avtalet intogs såsom förutsättning för uthyrningen följande bestämmelser.
»Den fastighet, i vilken lägenheten finnes, beräknas den 1/7 1961 rivas
för att lämna plats för ny bebyggelse. Hyresvärden hade därför haft för
avsikt att låta lägenheten stå outhvrd fram till denna tidpunkt. Hyresvärden
har emellertid ansett sig böra tillmötesgå ett framställt önskemål att
hyresgästen tillfälligt skall få inflytta i lägenheten, dock längst t. o. m. den
30 juni 1961. Parterna äro alltså vid detta hyresavtals ingående överens
om att såsom en förutsättning för avtalet gäller, att hyresgästen utan föregående
uppsägning från hyresnämndens sida avflyttar från lägenheten
senast den 30 juni 1961. Till yttermera visso uppsäger undertecknad hyresgäst
i och med undertecknandet av detta avtal avtalet till upphörande den
30/6 1961 i och för avflyttning och förbinder sig att då avflytta från
fastigheten.» Rådhusrätten fann med hänsyn till avtalets utförliga innehåll
beträffande förutsättningarna för dess slutande och övriga omständigheter,
att hyresgästens utfästelse att avflytta icke kunde frånkännas laga verkan.

Iris Harjula delgavs den 7 augusti 1961 underrättelse om ansökningen om
verkställighet av domen. Den 14 augusti medgav Siwe anstånd med avhysningen
till den 2 september. Enligt en av Siwe den 20 september 1961
dagtecknad, till stadsfogden ställd skrift uttalade Siwe, att han vid telefonsamtal
den 11 september erhållit kännedom om att domen ännu ej verkställts,
att han då påfordrat verkställighet samma vecka, att han vid telefonsamtal
med Sjöholm den 19 september fatt besked, att hyresgästen ännu
ej avflyttat, att Sjöholm därvid hemställt om ytterligare anstånd, vilket
Siwe vägrat, att Sjöholm förklarat sig ämna direkt hos bolaget begära ytterligare
anstånd, samt att bolaget den 20 september meddelat Siwe, att bolaget
icke fått någon förfrågan från Sjöholm och att bolaget icke ville lämna
ytterligare anstånd. Siwe påfordrade i skriften, att lägenheten skulle vara
utrymd den 22 september, vid äventyr att förhållandet eljest skulle föranleda
anmälan. Sedan Sjöholm den 30 oktober 1961 meddelat Siwe, att
Iris Harjula erhållit ny bostad för tillträde senast den 15 november 1961,
medgav Siwe anstånd med verkställigheten under tiden den 30 oktober—
den V> november 1961. Vid verkställighetsförsök den 22 november 1961
var lägenheten utrymd.

Sjöholm anförde i avgivna yttranden, bland annat, följande. Iris Harjula
var gift och hade tre barn i åldern fyra, tre och två år. Rarncn fostrades och

148

vårdades väl. Det skulle strida mot elementära etiska och humanitära begrepp
att sätta ut föräldrar och bohag på gatan och överlämna barnen till
kommunal myndighet för omhändertagande. Sjöholm hade handlat i lagens
anda. Lagstiftaren hade aldrig avsett att bestämmelserna om avhysning
skulle kunna få leda till den konsekvensen att människor skulle kastas på
gatan utan möjlighet att få tak över huvudet eller att familjer skulle skingras
för obestämd tid.

\ idare anförde Sjöholm följande. Iris Harjula hade erlagt hyra för månaderna
augusti, september och oktober. Dessa inbetalningar hade accepterats
av hyresvärden. Därmed hade nytt hyresförhållande uppkommit och
avhysningsdomcn förlorat sin rättskraft. I vart fall vore tveksamt hur därmed
förhölle sig. Det kunde icke vara riktigt, att de mottagna beloppen av
hyresvärden betecknades som skadestånd. Sjöholm hade i enlighet med för
honom självklara normer varit verksam för anskaffande av en ny bostad
åt familjen Harjula. Han hade därvid haft upprepad kontakt med bostadsförmedlingen
och ett flertal fastighetsägare och byggnadsföretag. Omkring
den 1 november ställdes en lägenhet i Landskrona till förfogande. Familjen
Harjula var beredd att acceptera förflyttning dit. Strax därefter erhöll han
genom en advokat i Malmö erbjudande om en lägenhet i Hälsingborg, dit
familjen Harjula flyttade den 15 november.

Siwe har i avgivna påminnelser anfört, att hyresbeloppen för augusti och
september mottagits under uttrycklig förklaring, att de skulle anses utgöra
skadestånd, att hyran för oktober icke mottagits, att detta förhållande i
vart fall icke bort prövas av Sjöholm samt att det för Siwe icke varit bekant,
hur lägenheten skolat disponeras efter familjen Harjulas avhysning.

Överexekutor i Hälsingborg har på begäran inkommit med utredning
rörande familjen Harjulas bostadssituation och i anledning därav vidtagna
åtgärder.

Vid samtal med överexekutor lämnade Iris Harjula den 20 november
1961 följande upplysningar.

Hon är född år 1936 och hennes make Seppo Harjula år 1933. Seppo
Harjula är till yrket bilmekaniker men har nu tagit anställning till sjöss.
Makarna mgingo äktenskap år 1958 och ha i äktenskapet tre barn i åldern
5>o 3 och 2 år. Båda makarna är fullt friska och barnen ha ej heller visat
några symtom på fysiska eller psykiska defekter. — Efter att tidigare ha
varit bosatta i Billesholm och Hyllinge flyttade makarna Harjula i maj
1960 till i ärendet ifrågavarande lägenhet i huset Nytorgsgatan 31. Barnen
befunno sig då på barnhem i Lund. Då Iris Harjula i juni 1961 förelädes
det den 30 maj 1961 dagtecknade hyreskontraktet, hade makarna Harjula
salunda bebott lägenheten i över ett år. Vid undertecknandet av kontraktet
fattade hon ej riktigt innebörden av däri förekommande särskilda bestämmelser
om tiden för avflyttning utan trodde att det var en förlängning av
tidigare hyiesavtal och att, da hon visste att huset skulle rivas men att det
komme att dröja flera år, hon skulle få kvarbo intill dess. — Hon hade hos
bostadsförmedlingen anmält sig som sökande till bostad redan på våren

149

1960. Innan kontraktet av den 30 maj 1961 förelagts henne hade hon börjat
söka efter ny bostad genom att läsa annonser i tidningspressen och även
varit ute på landsbygden och sökt efter sådan. — Då vräkningsansökningen
inkom till rådhusrätten, bodde såväl makarna som barnen i lågenheten.
Mannen var då arbetslös. Därest familjen vräkts, hade de ingenstädes att
taga vägen. Den 9 november 1961 hade de båda äldsta barnen genom barnavårdsnämndens
försorg placerats på koloni i Billesholm, därför att bostaden
var kall och dålig och Iris Harjula måste arbeta för familjens uppehälle.

Hälsingborgs stads barnavårdsnämnd anförde i yttrande till överexekutor,
bland annat, följande.

Den av familjen Harjula bebodda bostaden var icke av särdeles god beskaffenhet,
men kunde dock anses såsom ett godtagbart provisorium i avvaktan
på att familjen skulle erhålla en för barn lämpligare bostad. Fru
Harjula vände sig upprepade gånger till barnavårdsnämnden med begäran
om hjälp att skaffa annan bostad och nämnden undersökte alla tänkbara
möjligheter att anskaffa en sådan och därigenom hålla familjen samman.
Makarna Harjula måste anses vara goda föräldrar och de tre små barnen,
4, 3 och 1 år gamla erhöll hos dem en god vård. Inför hotet om vräkning
erbjöds makarna vård för sina barn å barnhem eller i fosterhem, men fru
Harjula nekade bestämt att skiljas från sina barn och i denna situation
ansåg sig barnavårdsnämnden nödsakad att omhändertaga barnen enligt
§ 29 barnavårdslagen mot föräldrarnas vilja för den händelse vräkningsdomen
skulle verkställas. I detta beträngda läge måste stadsfogdens åtgärd
att medgiva uppskov med vräkningen, något som sedermera också medgavs
av hyresvärden, anses vara befogad och nödvändig. Genom stadsfogdens
föl-medling lyckades sedermera familjen erhålla en god bostad och
vräkning av familjen kunde undvikas.

Hälsingborgs stads bostadsförmedling upplyste följande.

Harjula anmälde sig såsom sökande till bostad den 20 april 1960. De uppgav
sig vara boende å tvenne adresser. Den 21 maj 1960 inflyttade familjen
i en omodern 2-rumslägenhet, som de själva anskaffat. Den 31 maj 1961 fick
bostadsförmedlingen kännedom om, att familjen godkänt uppsägning av
hyresavtalet att upphöra per den 30 juni 1961. Under augusti fick bostadsförmedlingen
kännedom om, att familjen skulle vräkas den 2 september

1961. Bostadsförmedlingen kände ej till några lägenheter som var eller

skulle bli lediga vid den tidpunkten. Den 3 oktober 1961 fick förmedlingen
kännedom om, att en lägenhet vid S. Stenbocksgatan 124 skulle bli ledig
den 15 november 1961. Förmedlingen tog kontakt med fastighetsägaren i
syfte att få rätt anvisa ny hyresgäst. Detta misslyckades. Stadsfogde Sjöholm
och representanter för barnavårdsnämnden hade vid olika tillfällen
varit i förbindelse med förmedlingen angående familjen Harjula. Vid ett av
dessa tillfällen meddelades stadsfogden, att ovannämnda lägenhet möjligen
kunde anskaffas. -

I skrivelse till Sjöholm anförde jag följande.

Jämlikt 193 § ITU må vräkning icke verkställas, om ej den som skall vräkas
sist fyra dagar före vräkningen erhållit underrättelse genom utmätningsmannen
om at t, verkställighet sökts. Enligt samma lagrum iiger utmätningsmannen,
där förhållandena därtill föranleda, medgiva skäligt anstånd med

150

vräkningen, dock högst sex dagar utöver den tid som eljest skall föregå
verkställigheten.

Dessa bestämmelser infördes genom lagstiftning år 1925. Ur förarbetena
till lagändringen kan inhämtas följande. Kungl. Maj:t hade till lagrådet för
yttrande remitterat ett förslag till en särskild lag angående meddelande av
underrättelse rörande sökt verkställighet av vräkning, vilket innebar att
vräkning ej finge äga rum förrän fyra dagar förflutit efter meddelandet av
underrättelse till den sökte. Chefen för justitiedepartementet framhöll emellertid
i ett i anslutning till förslaget avgivet yttrande, att den föreslagna
tiden av fyra dagar endast vore en minimitid och att, därest förhållandena
därtill föranledde och det kunde ske utan väsentlig olägenhet för sökanden,
utmätningsmannen vore oförhindrad att lämna längre anstånd. Lagrådet
anmärkte, att det föreslagna stadgandet, sett i belysning av en utmätningsmans
allmänna tjänsteplikt, finge anses innebära, att sökanden utöver
nämnda fyradagarsfrist icke borde uppehållas i sin rätt, med mindre andra
tjänsteåligganden måste föranleda uppskov med den äskade förrättningen;
befogenhet att medgiva ett moratorium på grund av ömmande omständigheter
syntes utmätningsmannen så mycket mindre kunna hämta ur ett
stadgande av den föreslagna lydelsen som stadgandet icke satt någon som
helst tidsbegränsning för det anstånd, som enligt denna tolkning skulle
kunna av honom beviljas. Lagrådet föreslog därför, att stadgandet borde
kompletteras med en uttrycklig föreskrift att utmätningsmannen skulle
äga att, där förhållandena därtill föranledde, medgiva skäligt anstånd med
verkställigheten, dock högst åtta dagar, samt att stadgandet borde införas
i utsökningslagen. I Kungl. Maj:ts proposition föreslogs därefter ett stadgande
av angiven innebörd, dock att utmätningsmannens befogenhet att
medgiva skäligt anstånd icke tidsbegränsats. Departementschefen anförde
därvid, att det med hänsyn till de växlande förhållandena torde vara svårt
att fastslå en viss absolut maximitid och att några klagomål över missbruk
av det ganska allmänt förekommande bruket att vid ömmande fall medgiva
anstånd icke syntes ha förekommit. Om utmätningsmannen lämnade
för långt anstånd, bleve det tjänstefel från hans sida. Första lagutskottet
hemställde om bifall till propositionen. I avgiven reservation yrkades, att
utmätningsmans rätt att medgiva anstånd skulle avse högst fyra dagar.
Sedan kamrarna stannat i olika beslut, antog riksdagen en av lagutskottet
föreslagen sammanjämkning av innebörd att rätten att medgiva anstånd
skulle avse högst sex dagar.

Av vad som förevarit i samband med den ifrågavarande bestämmelsens
tillkomst framgår således, att anstånd med vräkning icke kan på grund av
ömmande omständigheter medgivas utöver vad som uttryckligen föreskrives
i 193 § UL.

Denna slutsats rubbas icke därav att i undantagsfall hinder kan möta
mot att verkställa vräkning inom den i lagen angivna tiden. Sådant hinder

151

kan bestå däri att andra trängande tjänsteförrättningar föranleda att utmätningsmannen
icke hinner verkställa vräkningen. Även eljest kan under
vissa förhållanden hinder föreligga mot verkställighet inom den tid anstånd
kan medgivas. Är t. ex. hyresgästen eller någon av hans familj så svårt sjuk,
att en tvångsförfiyttning medför fara för liv och hälsa, är utmätningsmannen
otvivelaktigt icke blott berättigad utan även förpliktad att uppskjuta
verkställigheten av vräkningsdom. Har hyresgästen minderåriga barn och
finnes ej annan bostad att tillgå, måste verkställigheten uppskjutas så
mycket att tillfälle beredes vederbörande barnavårdsnämnd att taga hand
om barnen. Av lagens begränsning av den tid anstånd kan beviljas följer
emellertid, att hinder mot vräkning inom nämnda tid kan förekomma endast
i nödsituationer av så allvarligt slag, att en omedelbar vräkning framstår
såsom stridande mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser. Enbart avsaknad
av annan bostad kan icke anses innefatta hinder mot vräkning. Hade
lagstiftaren avsett att ett dylikt ofta förekommande förhållande skulle
kunna medföra uppskov med vräkning utöver den i lagen uppställda anståndstiden,
hade detta måst uttryckligen föreskrivas i lagen. Eljest vore
en begränsning av anståndstiden meningslös.

Av utredningen framgår att, sedan Siwe medgivit anstånd med vräkningen
till den 2 september 1961, verkställighet ännu den 30 oktober icke
skett samt att, efter av Siwe beviljat anstånd under tiden från sistnämnda
dag till den 15 november, verkställighetsförsök gjorts den 22 november
1961, varvid befanns att Iris Harjula avflyttat. Det är vidare utrett följande.
I lägenheten bodde Iris Harjula och hennes make samt tre minderåriga
barn. Familjen kunde trots medverkan av Sjöholm och bostadsförmedlingen
icke erhålla annan bostad förrän i november 1961. Barnavårdsnämnden
var beredd att, därest vräkning skulle ske, omhändertaga barnen
till dess familjen kunde beredas annan bostad.

Sjöholm har hävdat, att vräkning lagligen icke kunde ske, enär ny tt hyresförhållande
uppkommit därigenom att bolaget av Iris Harjula mottagit
vissa hyresbelopp för tiden efter det avflyttning skolat ske.

Att bolaget mottagit ifrågavarande belopp av Iris Harjula såsom ersättning
för tid, som hon i strid med avtalet och vräkningsdomen kvarbott i
lägenheten, kan lagligen icke medföra att ett för bolaget bindande, nytt
hyresförhållande uppkommit, i all synnerhet som bolaget förklarat sig mottaga
ersättningen såsom skadestånd och därmed klart givit uttryck lör att
bolaget icke ville medgiva en förnyelse av hyresavtalet. Frågan därom borde
så mycket mindre ha prövats av Sjöholm som förhållandet — såvitt framgår
av handlingarna — icke åberopats av Iris Harjula.

Sjöholm har som skäl för det av honom meddelade anståndet vidare anfört,
att det. skulle strida mot lagens anda och mening att avhysning finge
den konsekvensen att människor ställdes utan bostad och att familjer
skingrades på obestämd tid.

152

Av vad förut återgivits av förarbetena till 1925 års lagstiftning framgår
klart, att utmätningsmans befogenhet att av ömmande skäl medgiva anstånd
är begränsad till den i lagen angivna tidsfristen. Av sådana skäl har
Sjöholm alltså lagligen icke ägt medgiva uppskov med vräkningen utöver
det av bolaget medgivna anståndet.

Något förhållande, som utgjort hinder för verkställigheten, har icke förelegat
i detta fall. Jag vill härvid särskilt framhålla att det icke förelegat
någon nödsituation på grund av medicinska skäl. Den omständigheten, att
barnavårdsnämnden vid en vräkning skulle ha omhändertagit barnen och
att dessa alltså skulle ha skilts från sin moder under en kortare tid, innebär
icke en sådan nödsituation som medfört hinder för verkställighet av vräkningsdomen.

Sjöholm har vidare till stöd för sitt förfarande anfört, att lagberedningen
i ett år 1961 avgivet betänkande med förslag till partiella reformer av utsökningsrätten
(SOU 1961: 53 s. 112 o.f.) föreslagit en förlängning av anståndstiden
i syfte att bereda rådrum för anskaffandet av annan bostad.
Självfallet får ett lagförslag icke betraktas såsom gällande rätt. Sjöholm har
för övrigt beviljat anstånd för avsevärt mycket längre tid än som skulle
vara möjligt efter ett genomförande av lagberedningens förslag. Lagberedningen
— som anser den nuvarande anståndstiden av sex dagar utöver fyradagarsfristen
för kort för att möjliggöra ett skäligt hänsynstagande till
hyresgästens intressen — har sålunda för sin del funnit avvägningen mellan
hyresvärdens och hyresgästens intressen leda till att anståndstiden må utsträckas
till högst fyra veckor. Förutsättning för anstånd enligt nämnda
förslag är därjämte — förutom att synnerliga skäl föreligga och att fastighetsägaren
får ersättning — att anståndet icke medför otillbörligt intrång
i sökandens eller annans rätt. I detta sammanhang vill jag såsom anmärkningsvärt
framhålla att anståndet beviljats av Sjöholm utan att han dessförinnan
hos fastighetsägaren inhämtat upplysning om huruvida anståndet
komme att medföra olägenhet för denne eller för annan. Det sagda torde
visa att grunderna för lagberedningens förslag icke kunna åberopas till försvar
för det av Sjöholm medgivna anståndet med vräkningen av Iris
Harjula.

Av anförda skäl finner jag klart framgå att anståndet var oförenligt med
gällande lag och att Sjöholm genom att likväl medgiva detsamma överskridit
sin befogenhet och därigenom förfarit felaktigt. Det fel som sålunda
ligger honom till last är av allvarlig beskaffenhet med hänsyn till att en av
domstol meddelad, lagakraftvunnen dom därigenom för lång tid satts ur
kraft.

När det gäller att pröva huruvida felet bör beivras, är att beakta att Sjöholm
uppgivit att hans handlande förestavats av humanitära hänsyn. Vidare
har han, enligt vad handlingarna ge vid handen, varit positivt verksam
för att skyndsamt skaffa Iris Harjula en annan bostad. Såvitt framgår
av handlingarna har någon skada icke åsamkats bolaget på grund av Sjö -

153

holms lagstridiga förfarande. Därjämte är att beakta att domstolarna i
anledning av ett åtal, varom jag nödgats förordna, nyligen fällt Sjöholm
till ansvar för ett förfarande, som jämväl innefattade åsidosättande av lagbestämmelse,
och att det därför torde kunna förväntas, att han — även
om det nu påtalade förfarandet, som ägt rum innan åtalet slutligen avgjordes,
lämnas obeivrat — kommer att låta sig angeläget vara att framdeles
noga iakttaga de lagbestämmelser som reglera hans ämbetsutövning. Med
hänsyn till nu nämnda och övriga i ärendet förekomna omständigheter anser
jag mig med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän kunna
eftergiva åtal för det fel som enligt det anförda ligger Sjöholm till last. Jag
låter därför bero vid en allvarlig erinran om vikten ur rättssäkerhetssynpunkt
av att alla tjänstemän vid utövningen av sin tjänst noga ställa sig
lagens bud till efterrättelse. Jag vill därvid särskilt framhålla att medborgarna
— om varje tjänsteman skulle äga frångå lagen, när han för sin del
finner sådant påkallat av ömmande skäl — icke skulle kunna förutse hur
myndigheterna komma att handla, med påföljd att själva grunden för rättssäkerhet
och möjlighet att planera för framtiden rubbas till allvarligt men
för ordning och trivsel i samhället.

I skrivelsen till Sjöholm tilläde jag att åtalseftergiften grundades på förutsättningen
att han godtog den uppfattning om innebörden av gällande rätt,
åt vilken jag i skrivelsen givit uttryck. Därest han efter att ha tagit del av
skrivelsen alltjämt skulle anse, att han i det påtalade fallet handlat i överensstämmelse
med lag, förklarade jag mig emotse hans meddelande härom.

Något sådant meddelande har icke inkommit.

12. Fråga om utmätningsman äger uppställa såsom villkor för utmätning
i gäldenär tillkommande överskjutande skatt att borgenären
lämnar uppgift om numret på gäldenärens debetsedel. Tillika
fråga om lokal skattemyndighet är skyldig utlämna debetsedelns
nummer, innan debiteringslängden färdigställts I

I en den 13 mars 1962 hit inkommen skrift anförde AB Svenska Förvaltningskontoret
klagomål dels mot landsfiskalen i Hallstahammars distrikt
Tore Novelius för försumlighet vid handläggning av ärende om utmätning
av överskjutande preliminär skatt, dels och mot f. d. häradsskrivaren i Västerås
fögderi Per Nordmark för underlåtenhet att besvara viss förfrågan.

I anledning av klagomålen tog jag del av länsstyrelsens i Västmanlands
län och Svea hovrätts akter i mål rörande de påtalade förhållandena.

Av handlingarna framgick i huvudsak följande.

Bolaget översände den 10 oktober 1961 till landsfiskalen för verkställighet
Snevringe tingslags häradsrätts slutbevis den 11 oktober 1958 med föreläggande
för Georg Jean Elis Skogström, Ilallstahammar, att till bolaget

154

utgiva vissa belopp. I ansökan om verkställighet angavs, att sådan begärdes
endast i Skogström tillkommande överskjutande preliminär skatt och att
anstånd därför medgavs till den 1 januari 1962. I skrivelse till bolaget den
11 oktober 19G1 begärde Novelius uppgift om numret å Skogströms debetsedel
å slutlig skatt enligt 1961 års taxering, vilken uppgift kunde erhållas
hos den lokala skattemyndigheten. Bolaget översände den 13 oktober landsfiskalens
skrivelse till liäradsskrivaren med anhållan, att uppgift om debetsedelsnumret
måtte meddelas landsfiskalen, så snart justerad längd förelåg.
Nordmark återsände den 16 december 1961 skrivelsen till bolaget med uppgift
om debetsedelns nummer och beloppet av den överskjutande skatten.
Sedan bolaget vidarebefordrat svaret till landsfiskalen, meddelade Novelius
den 18 december 1961, att skattebeloppet redan utbetalats till Skogström,
varefter Novelius den 29 december 1961 verkställde slutlig redovisning av
ärendet.

Bolaget anmälde därefter hos länsstyrelsen vad som förevarit och påstod
att såväl Novelius som Nordmark gjort sig skyldiga till tjänsteförsummelser.
Kreditkort bl. a. rörande Skogström, upptagande dennes överskjutande
skatt, hade under tiden den 27 oktober—den 13 november 1961 tillhandahållits
landsfiskalen. Nordmark hade i samband därmed bort meddela
landsfiskalen, att numret å Skogströms debetsedel fanns angivet å kreditkortet.
Oberoende av sådant meddelande hade landsfiskalen varit skyldig
genomgå kreditkorten för eftersökande av Skogströms överskjutande skatt.
Bolaget yrkade beivrande av dessa försummelser, varjämte bolaget yrkade
att av Novelius utfå skadestånd.

Länsstyrelsen fann i resolution den 28 september 1962 ej skäl till disciplinär
åtgärd gentemot Novelius och avvisade bolagets skadeståndstalan mot
honom. Frågan om disciplinär åtgärd mot Nordmark kunde, då denne avgått
från sin tjänst, ej upptagas till prövning.

Svea Hovrätt, dit bolaget fullföljt skadeståndstalan mot Novelius, fastställde
genom beslut den 29 december 1962 länsstyrelsens resolution.

Novelius anförde i förenämnda mål i huvudsak följande. Då en sökande
anvisar en tillgång för utmätning, åligger det honom att till utmätningsmannen
lämna sådana uppgifter, att tillgången kan identifieras. En efterspaning
ex officio av tillgången kan icke anses falla inom ramen för det normala
verkställighetsförloppet. Överskjutande preliminär skatt anvisas allt
oftare av utmätningssökandena för utmätning. Detta arbete har därför
verkligen blivit betungande för utmätningsmännen. Härtill bidrager dels
den relativt korta tid, varunder dessa förrättningar måste verkställas, och
dels avsaknaden av centralt utfärdade anvisningar för ärendenas handläggning.
Kreditkorten — som enligt 45 § kungörelsen den 16 oktober 1953 med
vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen skola
tillställas utmätningsmannen för undersökning bland annat om den skattskyldige
resterar för kvittningsgill skatt — äro ordnade efter uppbörds -

155

distrikt och nummer. Inom varje distrikt iiro de skattskyldiga ordnade i
bokstavsordning å varje fastighetsbeteckning. Nagot namnregister finns
ej hos utmätningsmannen. Det är därför trots uppgift om namn och adress
nödvändigt att ha uppgift om debetsedelsnumret, som är detsamma för kreditkortet,
och sådan uppgift kan endast erhållas hos den lokala skattemyndigheten.
På grund av antalet ärenden är det varken för utmätningsmannen
eller skattemyndigheten möjligt att inhämta och lämna uppgiften per telefon,
utan detta måste ske skriftligen. För att ej förlänga den korta tid, varunder
kreditkorten äro tillgängliga för utmätningsmannen, maste förberedelser
för utmätning ske dessförinnan. I enlighet med en av länsstyrelsen
den 1 oktober 1962 översänd cirkulärskrivelse införskaffas emellertid numera
uppgifterna om debetsedelsnummer från den lokala skattemyndigheten
genom utmätningsmannens försorg. Utmätning för bolagets ifrågavarande
fordran ägde rum i gäldenären tillkommande överskjutande skatt
enligt 1962 års taxering.

Nordmark åberopade i samma mål en av länsstyrelsen den 14 oktober
1959 meddelad resolution, enligt vilken häradsskrivare icke vore skyldig att
före debiteringslängdens färdigställande till sökanden utlämna uppgifter
om överskjutande skatt, samt anförde, att bolaget erhållit det begärda
beslutet samma dag som debiteringslängden fastställts.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Frågan vid vilken tidpunkt fordran på överskjutande preliminär skatt
kan utmätas är i viss mån tveksam. I praxis företages oftast utmätning
under den tid då kreditkorten jämlikt 45 § tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen
äro tillgängliga för utmätningsmannen. I kungörelsen
den 15 september 1960 med särskilda föreskrifter om utmätning av sådan
fordran som här avses har anvisats en förenklad metod för utmätning i dessa
fall. I någon utsträckning förekommer det att utmätning verkställes senare,
och därvid tillämpas, om utmätningsmannen ej har möjlighet att återfå
kreditkortet, den ordning som enligt utsökningslagen gäller för utmätning
av fordran i allmänhet. Däremot är det icke brukligt, att fordran på överskjutande
preliminär skatt utmätes, innan kreditkorten kommit utmätningsmannen
tillhanda. Den ordning som sålunda tillämpas i fråga om tidpunkten
för utmätning av här avsedda fordringar motiveras av starka praktiska
skäl. I allt fall för skattemyndigheterna skulle allvarliga nackdelar uppkomma,
om det skulle bli vanligt att utmätning sker redan innan kreditkorten
överlämnats till utmätningsmannen. För utmätningsmannen är det
till fördel att kunna använda den förenklade metod som anvisats i kungörelsen
den 15 september 1960. Någon erinran mot praxis i detta hänseende
kan därför enligt min mening icke riktas. Koncentrationen av utmätningarna
till eu begriinsad tid av varje år medför vissa svårigheter, som

156

torae vara ofrånkomliga. Antalet utmätningsärenden är ofta mycket stort
under denna tid, och utmätningsmannen har därunder tillika — förutom
sedvanliga göromål — att ombesörja s. k. kvittning enligt 68 § uppbördsförordningen
av restitutionsfordran mot statsverkets krav på ogulden skatt.
Arbetsläget blir därför mycket ansträngt. Detta förhållande måste beaktas
vid bedömandet av vilka anspråk som kan ställas på utmätningsmannens
verksamhet i utmätningsmålen.

Utsökningslagen uppställer icke något krav på att den som söker utmätning
skall lämna utmätningsmannen anvisning om var gäldenären har
små tillgångar och vilka dessa äro, utan det är underförstått att utmätningsmannen
självmant skall göra erforderliga efterforskningar. Att detta
måste gälla vid utmätning av skatter och böter ligger i sakens natur, eftersom
det här i viss mån är lämnat åt utmätningsmannens eget bedömande
hur indrivningen i det särskilda fallet skall genomföras. Det allmänna har
emellertid icke tillerkänts någon företrädesrätt framför enskild sökande.
Vad som här sagts om utmätningsmannens efterforskningsplikt gäller i alla
mål. Att sökanden anvisat viss tillgång till utmätning kan icke medföra att
denna plikt upphör. I princip måste utmätningsmannen anses vara skyldig
att söka uppspara tillgången och får ej utan vidare avvisa framställningen
under hänvisning till att sökanden ej lämnat tillräckliga uppgifter. Anspråken
pa utmätningsmannen far dock ej ställas för högt. Frågan hur lång''t
han skall vara pliktig att driva sina efterforskningar måste bedömas under
beaktande av bl. a. vad som är praktiskt möjligt för honom att medhinna
utan eftersättande av andra göromål. Om sökanden önskar få viss tillgång
utmätt, ligger det därför i hans eget intresse att tillhandahålla utmätningsmannen
de upplysningar som erfordras för tillgångens uppspårande.

Som redan framhållits koncentreras målen om utmätning av fordran på
överskjutande preliminär skatt till en begränsad tid av varje år, då arbetsläget
ofta blir mycket ansträngt. För att det överhuvud skail vara praktiskt
möjligt för utmätningsmannen att medhinna utmätning i alla målen, torde
det vara oundgängligt att sökandena tillhandahålla honom åtminstone vissa
uPPgifter om gäldenären, sasom om dennes fullständiga namn. I förevarande
fall har Novelius avfordrat bolaget uppgift om numret på gäldenärens debetsedel.
Huruvida denna uppgift verkligen var oundgänglig för utmätningens
genomförande kan diskuteras. Novelius kunde påräkna att i god tid innan
malet SKulle avslutas fa del av kreditkortet för gäldenären, därest denne
hade att emotse skatt åter. Enligt vad jag inhämtat anse sig vissa utmätningsmän
i detta läge icke behöva uppgift om debetsedelsnumret utan kunna
ändå framleta det aktuella kreditkortet. Organisatoriska och andra förhållanden
äro emellertid olika på skilda håll, och jag betvivlar icke att det i
allt fall varit ägnat att starkt underlätta förfarandet för Novelius om han
haft tillgång till uppgift om debetsedelsnumret. Om Novelius ansåg sig
behöva denna uppgift, kan det emellertid ifrågasättas om han icke bort

157

själv införskaffa den från den lokala skattemyndigheten, som ensam kunde
lämna uppgiften. Att en sådan åtgärd är ägnad att öka utmätningsmannens
arbetsbörda är ovedersägligt men kan icke tillmätas avgörande betydelse.
Enligt min mening måste det anses mest förenligt med myndigheternas allmänna
plikt att tillmötesgå de rätt ssökande, att kompletteringen verkställes
av utmätningsmannen. Härför talar också en annan synpunkt. Utmätning
av fordran på överskjutande preliminär skatt verkställes årligen i ett stort
antal fall för uttagande av böter och sådana skatter som icke omfattas av
stadgandet i 68 § uppbördsförordningen. Veterligen förekommer det ingenstädes,
att sådan utmätning underlåtes av den anledningen att utmätningsmannen
icke utan vidare har tillgång till uppgift om numret på gäldenärens
debetsedel. I den mån uppgiften anses erforderlig, torde utmätningsmannen
själv införskaffa den. Enskild sökande kan med fog göra anspråk på att fa
åtnjuta samma tillmötesgående som det allmänna.

Vid bedömande av Novelius’ förfarande måste beaktas, att stor osäkerhet
rått och, i viss mån, fortfarande råder om rätta tillvägagångssättet i
dessa fall, vilka onekligen vålla utmätningsmännen betydande svårigheter.
Vilken mening man än må hysa om Novelius’ förfarande, kan detta därför
uppenbarligen icke läggas honom till last såsom tjänstefel.

Beträffande frågan om Nordmark gjort sig skyldig till fel genom att icke
tidigare än som skett lämna uppgift om numret å gäldenärens debetsedel
får jag anföra följande.

Numret å debetsedeln är detsamma som numret å kreditkortet. Detta är
således fastställt långt tidigare än då debiteringslängden färdigställes. Bortsett
från praktiska olägenheter bestående i ökad arbetsbörda synes skattemyndigheterna
icke anföra andra hinder för att utlämna uppgift om debetsedelsnumret
än att debiteringslängden före färdigställandet icke är allmän
handling. Något sakligt skäl att hemlighålla debetsedelsnumren synes emellertid
icke föreligga. Att hinder icke föreligger för utmätningsman att erhålla
uppgiften följer redan därav, att kreditkorten jämlikt 45 § tillämpningskungörelsen
till uppbördsförordningen skola tillhandahållas denne. Förfrågningar
hos de lokala skattemyndigheterna om uppgift å viss gäldenärs
debetsedel vålla emellertid mycket besvär. Oftast avse dessa förfrågningar
tillika eller enbart huruvida gäldenären har att återbekomma överskjutande
preliminär skatt och i så fall hur mycket. Vissa lokala skattemyndigheter
ha vägrat att svara under hänvisning till att debiteringslängden icke kan
anses färdigställd förrän debetsedlarna expedierats. I regel är det för sent
för borgenären att begära utmätning när debetsedeln expedierats, enär återbetalningen
till den skattskyldige i allmänhet sker genom ett vid debetsedeln
fogat återbetalningskort. Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening
har i en cirkulärskrivelse till sina medlemmar rekommenderat dem att vägra
utlämna uppgift om återbäring av skatt under hänvisning till ett yttrande
av en av regeringsrättens ledamöter i ett den 20 september 1962 avgjort

158

mål om skyldighet för lokal skattemyndighet att lämna uppgift ur debiteringslängd.
Vilken mening man än må ha om skyldighet att lämna uppgift
ur debiteringslängden, kan vägran att utlämna sådan uppgift, innan längden
färdigställts, icke med nu rådande ovisshet på området läggas vederbörande
till last såsom tjänstefel.

Med avseende å bolagets förfrågan i det nu aktuella fallet tillkommer, att
Nordmark haft visst stöd för dröjsmålet i länsstyrelsens resolution den 14
oktober 1959. Därtill kommer att bolaget begärt att erhålla uppgiften, så
snart justerad längd föreligger, och att uppgiften expedierats samma dag
som debiteringslängden färdigställts. Vid angivna förhållanden finner jag
Nordmarks underlåtenhet att tidigare besvara framställningen icke kunna
betraktas som fel i tjänsten.

Av anförda skäl finner jag — som i förevarande spörsmål samrått med
en ledamot av lagberedningen — klagomålen icke kunna föranleda någon
mot Novelius eller Nordmark riktad åtgärd.

Vad i ärendet blivit upplyst är otvivelaktigt ägnat att fästa uppmärksamhet
på behovet av en närmare reglering av förfarandet vid utmätning
av överskjutande skatt, icke minst för åstadkommande av önskvärd enhetlighet
i praxis. Frågan härom har emellertid, enligt vad jag inhämtat, redan
upptagits av lagberedningen i samband med pågående revision av utsökningslagstiftningen.
Med hänsyn härtill finnes icke någon anledning för mig
att göra någon framställning om lagändring.

Med dessa uttaladen var ärendet av mig slutbehandlat.

13. Äger utmätningsman — om borgenärens räntefordran enligt
viss exekutionstitel icke preciserats annat än genom angivande av
räntefot, kapitalbelopp och erforderliga tidsuppgifter — för verkställighet
kräva att borgenären gör uträkningen? I

I en den 13 december 1961 hit inkommen skrift begärde advokaten Pontus
Svinhufvud JO:s uttalande i frågan huruvida utmätningsman är skyldig att
uträkna ränta vid verkställighet av lagsökningsutslag. Svinhufvud anförde
i samband härmed följande.

Bakgrunden till min förfrågan är nämligen att en utmätningsman på kort
tid återsänt ett flertal lagsökningsutslag under påpekande att han icke kan
anses skyldig uträkna räntan, varvid vederbörande begärt att räntan skall
uträknas genom vår försorg. Utmätningsmannen har uppgivit att ärendena
varit av vidlyftig natur men i åtminstone ett av fallen var uträkningen så
enkelt att den var klar på drygt tre minuter och i intet fall förelåg i och för
sig några svårigheter att räkna ut räntan. Jag har meddelat utmätningsmannen
att jag ej kan finna att vederbörande kan på detta sätt avvisa ären -

159

det, särskilt som utmätningsmannen torde vara skyldig att kontrollera en
ränteuträkning, som gjorts av sökanden, och i så fall uppkommer ju precis
samma arbete. Frågan har emellertid praktiskt intresse för mig, eftersom
jag för en uppdragsgivares räkning under detta och närmast följande året
kommer att handlägga något tusental lagsökningsärenden.

Svinhufvud uppgav på förfrågan, att förste stadsfogden i Malmö Ragnar
Jungkvist vore den utmätningsman som åsyftades i skriften samt att han
med denna avsett att skapa klarhet rörande det väckta spörsmålet men
däremot icke att göra någon anmälan mot Jungkvist.

Efter remiss anförde Jungkvist följande.

Någon i lag angiven bestämmelse om skyldighet för utmätningsman att
uträkna ränta i utsökningsmål finnes mig veterligen icke. Frågan om vem
som skall uträkna räntan i sådana mål har stor praktisk betydelse och bör
bedömas såväl ur rättssäkerhetssynpunkt som ur utmätningsmännens arbetssynpunkt.
Det synes mig därvid självklart att frågan i första hand skall
bedömas ur rättssäkerhetssynpunkt. För min del anser jag rättssäkerheten
bäst främjas om sökanden själv uträknar räntan. Följande synpunkter vill
jag därvid framhålla.

Vid all exekution är det av största betydelse att rätt belopp blir uttaget
hos gäldenären. För att detta mål skall kunna nås är det av vikt att sökanden
i utsökningsmål exakt anger vad han vill hava uttaget hos gäldenären.
För utmätningsmannen skall tvekan aldrig behöva råda om vad han har
att avkräva den betalningsskyldige. Sökanden måste därför i princip vara
skyldig att för utmätningsmannen angiva sin fordran och därvid med bestämt
belopp upptaga såväl kapital- och räntefordran som fordran å kostnadsersättning.
Eftersom sökanden icke kan veta när utmätning eller betalning
sker, bör räntebeloppet uppges per den dag verkställighet begäres. Utmätningsmannen
har sedan att uträkna räntan från nämnda dag till betalnings-
eller utmätningsdagen. Av praktiska skäl godtages emellertid i allmänhet
att sökanden vid begäran om verkställighet hänvisar till exekutionsurkunden.
Någon tvekan om vad som skall uttagas hos gäldenären behöver
i regel ej heller uppstå för utmätningsmannen om någon avbetalning icke
förekommit eller om räntan skall utgå å i exekutionsurkunden angivet belopp
från viss bestämd dag, oftast delgivningsdagen. I det stora flertalet utsökningsmål
uppgår härvid oftast räntan till mycket obetydliga belopp. Att
i de fall alltså, då räntan skall beräknas å ett belopp frän angiven dag tills
betalning sker, kräva att sökanden uträknar räntan till dagen för yerkställighetsbegäran
torde ej vara praktiskt genomförbart eller nödvändigt. Därest
emellertid avbetalningar verkställts måste det åligga sökanden att på utmätningsmannens
begäran angiva dels hur avbetalningarna avräknats, dels
och räntebeloppet per den (lag verkställighet begäres. Likaså måste det
åligga sökanden att angiva räntebeloppet per här angiven dag, därest exekutionsurkunden
innehåller bestämmelser om att ränta skall utgå å olika
belopp från skilda dagar. I dessa fall kan ofta tveksamhet råda om hur
tiderna för ränteuträkningen exakt skall anges och med vilken noggrannhet
räntebeloppet skall upptagas. Gäldenären har ju möjlighet att med stöd
av exekutionsurkunden och eventuella avbetalningar kontrollera sökandens
ränteuträkning och därvid göra invändning emot beloppet, om han finner
det oriktigt. Endast i händelse av invändning från gäldenärens sida behöver

160

utmätningsmannen kontrollera ränteuträkningen. Rättssäkerheten torde för
båda parter i utsökningsmålet bäst tillgodoses om den exekutiva myndigheten
endast uppträder som kontrollerande organ då fråga är om bestämmande
av räntebeloppets storlek. Härigenom har parterna möjlighet att
inbördes överenskomma om räntebeloppet, vilken överenskommelse kan
anses träffad genom att gäldenären icke bestrider det upptagna räntebeloppet.
o Förfarandet kan jämföras med det, som tillämpas vid domstolarna
angående betalningsförelägganden och i vissa fall lagsökningsmål. I dessa
fall fastställer rätten det av sökanden uppgivna fordringsbeloppet, därest
invändning från gäldenärens sida icke förekommer.

För utmätningsmannen kan omständliga ränteuträkningar vara nog så
betungande. I utsökningsmål, där ett större antal avbetalningar förekommit,
eller där exekutionsurkunden innehåller bestämmelser om att ränta skall
utga å skilda belopp från olika tidpunkter, kan ränteuträkningen vara mycket
tidsödande. Det är ej så ovanligt att i ett enstaka mål avsevärd tid kan
åtgå för räntans uträkning. Om till en utmätningsman under en dag inkommer
ett större^ antal sådana mål kan betydande tid få användas för
ränteuträkning. Då utmätningsmannen med hänsyn till gällande bestämmelser
om redovisningstider i utsökningsmål är hårt pressad, kan uträkning
av ränta i mera omständliga fall utgöra ett avsevärt merarbete. Enligt mitt
förmenande är utmätningsmannen ej tvingad att påtaga sig detta merarbete,
enär lagstadgad skyldighet icke föreligger för utmätningsman att
uträkna ränta i utsökningsmålen.

I enlighet med min här deklarerade uppfattning att sökanden på utmätningsmannens
begäran är skyldig att precisera sitt ränteyrkande har jag,
då omständligare ränteuträkning förelegat, återsänt handlingarna till sökanden
med anhållan om komplettering med räntan uträknad till den dag då
verkställighet begäres. Advokat Svinhufvud är den ende sökande, som
ansett sig hava anledning ifrågasätta skyldighet för sökanden att verkställa
den begärda ränteuträkningen. Trots att förhållandevis omständlig ränteuträkning
varit aktuell i ett stort antal utsökningsmål har jag begärt komplettering
endast i ett mycket litet antal fall. Till förste stadsfogden i Malmö
inkom under år 1961 3 520 utmätningsmål. 1 dessa har räntekomplettering
begärts endast i ett 50-tal fall, d. v. s. endast i de mest omständliga fallen.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda framhålla, att eftersom lagstadgad
skyldighet för utmätningsman att uträkna ränta ej föreligger och då rättssäkerheten
därigenom bäst främjas, är sökanden i utsökningsmål skyldig
att på utmätningsmannens begäran uträkna räntan till den dag, då verkställighet
begäres. Jag anser därför icke att något fel begåtts från min sida,
då jag i vissa fall begärt att sökanden skolat komplettera utsökningsmålet
med ränteuträkning.

Överexekutor i Malmö Per Bergdahl avgav begärt utlåtande rörande frågan,
huruvida utmätningsman vore skyldig att uträkna ränta i ifrågakomna
fall, och anförde därvid följande.

Den av Svinhufvud framställda frågan torde enligt gällande rätt böra
besvaras jakande. Någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet för utmätningsman
att uträkna ränta i utsökningsmål finnes, såsom förste stadsfogden
anfört, icke i lagen. Det lär emellertid få anses ligga i sakens natur, att

161

det bemyndigande att verkställa utslag i lagsökningsmål, som i 51 och 37 §§
utsökningslagen meddelats utmätningsmannen, icke — bortsett från vad i
särskild ordning kan vara föreskrivet, t. ex. om kostnad för utmätning —
ger honom behörighet att vidtaga verkställighetsåtgärder, som syfta till
förverkligande av andra anspråk än dem som sanktionerats genom utsökningstiteln.
Har exekutionssökanden begärt verkställighet av utslaget ifråga
om ränta och därvid bestämt sitt anspråk till visst belopp, torde utmätningsmannen
icke kunna undgå att göra de uträkningar som erfordras för att
fastställa, att anspråket ligger inom ramen för vad som blivit utdömt. Har
sökanden icke angivit sitt räntekrav till beloppet lär utmätningsmannen
bliva nödsakad att som ett ofrånkomligt led i förrättningen uträkna beloppet
av räntan.

Förste stadsfogden har gjort gällande, att sökande i utsökningsmål enligt
gällande rätt skulle vara skyldig att på utmätningsmans begäran uträkna
räntan till den dag, då verkställighet begäres. Med denna ordning skulle,
därest utmätningsmannen kontrollerade sökandens uträkning, säkerligen
kunna vinnas ökad säkerhet och antagligen också någon lättnad i utmätningsmannens
arbete. Emellertid torde den hävdade meningen icke väl låta
sig förenas med utsökningslagens bestämmelser. Enligt 54 § utsökningslagen
har den som vill söka utmätning på grund av dom eller utslag, varigenom
betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, att till utmätningsmannen ingiva
domen eller utslaget jämte, i angivna fall, vissa andra handlingar, varom här
ej är fråga. Då ingenting annat är därom föreskrivet, torde själva ansökan
icke behöva innehålla något annat än en begäran om verkställighet av domen
eller utslaget. Det lär ankomma på utmätningsmannen att med ledning av
domen eller utslaget utforma verkställigheten. Domar och utslag böra vara
så avfattade, att de lämna tillräcklig vägledning härutinnan. Är så icke
fallet, bliva reglerna i 47 § utsökningslagen att tillämpa.

Den ordning, som sålunda antagits vara gällande, torde icke böra ändras.

Såsom förste stadsfogden framhållit föranleda ränteanspråken i vissa
typer av utsökningsärenden icke obetydliga arbetsinsatser. Dessa bliva ofta
till ingen eller ringa nytta, beroende på att de å skilda tidsperioder belöpande
räntebeloppen i många fall äro obetydliga och att i ännu flera fall
gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar. Vad angår avbetalningsköp
torde utmätningsförfarandet endast i några få procent av samtliga utmätningsförsök
leda till att sökanden får full betalning. Det synes finnas fog för
antagande, att de diskuterade ränteanspråken, sedda som helhet, vålla avsevärt
större arbetskostnader än som svarar mot det ekonomiska slutresultatet.
Eftersom ifrågavarande typer av utsökningsärenden äro mycket vanliga,
skulle det otvivelaktigt ur praktiska och ekonomiska synpunkter vara
en vinning om det med ränteanspråken förknippade arbetet kunde i någon
mån förenklas.

Det kan vara förståeligt, att förste stadsfogden försökt komma tillrätta
med problemet på utmätningsstadiet. Enligt vad ovan anförts angående
54 och 47 utsökningslagen förefaller det emellertid lämpligare, att en
eventuell ändring av praxis sker på rättegångsstadiet. Även där göra sig de
ifrågavarande olägenheterna gällande. Rättssökanden måste utarbeta och
framställa sina ränteyrkanden. Dessa skola av den dömande myndigheten
antecknas och kontrolleras och slutligen skall gäldenären åläggas betalningsskyldighet.
Härav följer även ett omfattande skriv- och kollationeringsarbete.

0 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 10G^ urs riksdag

162

En tänkbar utväg kan vara, att domstolarna förfara på följande sätt.
Vederbörande rättssökande avkräves en uppställning innefattande icke
endast uppgift om huru räntan skall beräknas under skilda tidsperioder
utan även bestämt angivande av beloppet av de räntor, som enligt hans
mening belöpa på de olika tidsperioderna under tiden intill dess en slutlig
ränteberäkningsgrund skall gälla (t. ex. sista förfallodagen). Uppställningen
kan antingen ingå i ansökan eller bifogas denna. Rättssökandens ränteanspråk
skulle härigenom till en del få samma rättsliga behandling som
hans yrkande ifråga om kapitalbeloppet. I lagsökningsmål torde gälla, att
domaren måste kontrollera, att uppställningen har täckning i det skriftliga
fordringsbeviset. Å andra sidan vinner han emellertid, att lian icke i utslagets
recit och slut behöver uppräkna alla ränteperioder och respektive kapitalbelopp.
Där skulle i allmänhet endast behöva angivas sammanlagda räntebeloppet
för tiden intill den slutliga ränteperiodens början jämte räntesats
och kapitalbelopp under denna. Härigenom skulle utmätningsmannen
slippa ifrån en väsentlig del av sitt arbete med ränteberäkning.

I den mån den angivna utvägen vid närmare övervägande kan anses
framkomlig och lämplig förutsätter den en ändring av den ståndpunkt, som
hittills intagits i praxis. Ett uttalande av JO skulle antagligen kunna befordra
ändringen.

Förste stadsfogden har erhållit del av de här ovan anförda synpunkterna
och har förklarat, att han ansluter sig till dem.

I avgiven påminnelseskrift anförde Svinhufvud.

Jag kan icke dela förste stadsfogdens uppfattning att utmätningsman kan
förelägga sökande att uträkna räntor. I lagsökningsärendet har jag preciserat
borgenärens yrkanden och därav framgår hur borgenären yrkat att räntan
skall beräknas. Detta framgår vidare av lagsökningsutslagen, och såsom
överexekutor i Malmö riktigt framhållit behöver utmätningssökande endast
begära verkställighet av utslaget.

Om exempelvis sökande redan i lagsökningsmålet skulle med uträkning
precisera sitt ränteyrkande innebär detta, såvitt jag kan finna, att skyldigheten
att kontrollera riktigheten av yrkandet och arbetet med att räkna ut
räntan överflyttas från utmätningsmannen till domstolen. Jag kan ej finna
att det vore motiverat med en sådan övervältring av arbetsbördan, eftersom,
såvitt jag vet, domstolarna icke ha mindre arbete än exekutions verket.
Jag kan icke finna annat än att nuvarande lagstiftning måste tolkas så att
utmätningsmannen är skyldig att uträkna räntan. Förste stadsfogdens uppfattning
att han i avsaknad av direkt lagstadgande härom ej skulle ha denna
skyldighet torde vara att vända upp och ned på problemet, ty om intet
annat är utsagt måste skyldigheten åvila utmätningsmannen.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Den i ärendet uppkomna frågan har väckts närmast med tanke på verkställigheten
av lagsökningsutslag, men uppenbarligen göra sig samma synpunkter
gällande även när det gäller andra exekutionsurkunder, varigenom
någon ålagts betalningsskyldighet, inkluderande förpliktelse att gälda ränta.

163

I 54 § UL har stadgats vilka handlingar sökande i utmätningsärende har
att ingiva i samband med ansökan om utmätning. Såvitt i nu förevarande
sammanhang är av betydelse föreskriver detta stadgande icke vidsträcktare
skyldighet för sökanden än att han skall ingiva exekutionsurkunden samt,
i förekommande fall, fordringsbeviset. Det kan icke av detta stadgande och
ej heller av andra föreskrifter i UL utläsas att sökanden skulle ha någon
skyldighet att uträkna den ränta, vars grunder må vara fastställda i exekutionsurkunden.

En utmätningsman är, liksom varje annan myndighet, skyldig att behandla
alla hos honom i vederbörlig ordning anliängiggjorda ärenden.
Denna självklara grundsats har för övrigt kommit till uttryck i 2 § andra
stycket UL. Den prövning utmätningsmannen vid sin handläggning har att
underkasta själva exekutionsurkunden är synnerligen begränsad. UL förutsätter
endast ett fall då utmätningsmannen kan på grund av exekutionsurkundens
innehåll avhålla sig från att i vederbörlig ordning vidtaga åtgärder
gentemot gäldenären, nämligen enligt 47 § när tvivel föreligger hur
avgörandet rätteligen bör verkställas eller när domen till följd av skrivfel,
missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet.
Motsatsvis måste härav följa att — när dylik oklarhet eller oriktighet ej
föreligger — utmätningsmannen icke äger undandraga sig att söka verkställa
avgörandet i enlighet med dess innehåll; här kan bortses från det
fallet att sådana av exekutionsurkunden helt oberoende motfakta såsom
preskription, förlikning eller dylikt kunna befinnas utgöra hinder för verkställighet.

Den omständigheten att exekutionsurkunden icke angiver borgenärens
räntefordran på annat sätt än genom räntefot, erforderliga tidsuppgifter
och det kapitalbelopp, å vilket ränta skall beräknas, innebär uppenbarligen
ej sådan oklarhet som åsyftas i 47 § UL. En utmätningsman kan därför icke
anses berättigad att, när det gäller ett avgörande som på angivet sätt giver
erforderlig upplysning om fakta som möjliggör beräkning av en räntefordrings
storlek, vägra verkställighet eller kräva att sökanden skall göra uträkningen.

Den av Jungkvist i hans yttrande förfäktade meningen att utmätningsmannen
ej skulle vara skyldig att utföra ränteberäkning är sålunda enligt
min mening icke riktig. Av Bergdahls utlåtande framgår emellertid att
Jungkvist numera anslutit sig till de däri anförda synpunkterna. Enär det
därför kan förväntas att han ej vidare kommer att tillämpa den praxis,
som enligt det här sagda befunnits oriktig, finner jag vidare åtgärd från
min sida ej vara påkallad.

Bergdahl har vidare — med instämmande från Jungkvist och under åberopande
av att ränteuträkningarna för utmätningsmännen kunde medföra
icke obetydliga arbetsinsatser — ifrågasatt om icke en ändring av gällande
ordning vore motiverad, nämligen på så sätt att redan i samband med dom -

164

stolsprövningen skulle ske en uträkning av räntan för tiden intill den slutliga
ränteperiodens början, varjämte räntesats och kapitalbelopp för sistnämnda
period skulle angivas. Med en dylik ordning skulle utmätningsmannen
endast behöva göra ränteberäkning för den slutliga ränteperioden.

Den ifrågasatta ändringen synes icke innebära annat än att arbetet med
ränteberäkningen — som ju under alla förhållanden måste kontrolleras av
myndighet — i väsentlig mån skulle överflyttas från utmätningsmännen till
domstolarna. Tillräckliga skäl för en sådan ändring finner jag dock ej vara
anförda. I berörda avseende anser jag det därför icke vara påkallat med
någon åtgärd eller något vidare uttalande från min sida.

Med det nu anförda var ärendet för mitt vidkommande avslutat.

14. Fråga huruvida domstol ägt underlåta att vid huvudförhandling
i mål om enskilt åtal självmant höra målsäganden, vilken
kallats att personligen infinna sig. Tillika fråga vid vilken tidpunkt
under huvudförhandlingen ett av de tilltalade påkallat förhör med
målsäganden skulle äga rum

Vid Nås och Malungs domsagas häradsrätt handlades år 1961 vid förberedelse
och huvudförhandling med hovrättsassessorn Christer Rune såsom
särskilt förordnad ordförande i rätten ett mål om enskilt åtal, i vilket
direktören Johan Wilhelm Cliiver i Stockholm — biträdd av advokaten
Sven Celander — yrkade ansvar för mened å advokaten Karl Gezelius i
Falun samt bankdirektörerna Helge Åstrand i Stockholm och Gunnar
Gerander i Borlänge. Huvudförhandlingen i målet hölls den 5—den 9 och
den 12—den 17 juni 1961, varvid Åstrand och Gerander biträddes av advokaten
Carl-Eric Lindahl såsom offentlig försvarare. I dom meddelad den 14
augusti 1961 frikände häradsrätten de tilltalade och förpliktade Cliiver att
ersätta dem för rättegångskostnader samt dömde Cliiver jämlikt 4 kap. 1
och 2 §§ strafflagen och 9 kap. 5 och 9 §§ rättegångsbalken för rättegångsförseelser
att till kronan böta trehundra kronor. Svea hovrätt, varest Cluver
fullföljde talan, fastställde i dom den 29 juni 1962 häradsrättens dom i
överklagade delar. Sedan Cliiver därefter ansökt om revision, avslog högsta
domstolen genom beslut den 21 maj 1963 hans ansökan om prövningstillstånd.

I en den 11 januari 1962 hit inkommen skrift anhöll Gezelius om JO:s
prövning huruvida vissa i målet av häradsrätten fattade beslut, vidtagna
åtgärder och gjorda uttalanden överensstämde med de principer som skola
gälla för handläggningen av brottmål och därvid särskilt mål om enskilt
åtal.

165

Efter remiss inkom Rune med yttrande, varefter Gezelius avgav påminnelser.

Cliivers yrkanden om ansvar för mened avsågo vissa av de tilltalade lämnade
uppgifter i vittnesutsagor avgivna år 1954 inför samma häradsrätt i
mål mellan direktören Per Danils i Malung, kärande, och Cliiver, svarande,
angående fordringsanspråk, i vilket mål häradsrätten i dom den 18 september
1954 funnit Cliiver betalningsskyldig i förhållande till Danils. Uppgifterna
berörde väsentligen förhållanden, som hade samband med Cliivers
befattning med Sälens Kur- och Högfjällshotell Aktiebolag år 1952 under
tid då Cliiver var verkställande direktör i nämnda bolag, Åstrand styrelseledamot,
Gerander siffergranskare samt Gezelius bolagets juridiska biträde
och tillika protokollförare vid styrelsesammanträden och bolagsstämmor.
Enligt Gezelius’ och Åstrands nämnda uppgifter hade Cliiver varit närvarande
vid ett sammanträde med bolagsstyrelsen år 1952 angående bolagets
verksamhetsberättelse för räkenskapsåret den 1 oktober 1950—den 30 september
1951. I det av häradsrätten år 1961 avgjorda målet påstod Cliiver
bl. a., att uppgifterna om sammanträdet vore felaktiga i det att något sådant
sammanträde icke hållits och att bolagshandlingama utskrivits den 22
april 1952 i Falun och samma dag efter cirkulation undertecknats utan
erinran från någon av undertecknarna. Sedan allmän åklagare beslutat att
ej åtala i anledning av innehållet i utsagorna, hade de i målet ifrågavarande
ansvarsyrkandena av Cliiver framställts år 1954 inför rådhusrätten i Falun,
som emellertid avvisat dem såsom väckta vid fel domstol. För dessa yrkanden
hade Cliiver efter talan av allmän åklagare dömts till straff för obefogat
åtal.

Ärendet handlades av tjänstförrättande JO Nordqvist, som upptog de av
Gezelius framställda anmärkningarna i en till Rune ställd skrivelse. Av
klagomålen skall här beröras endast två punkter av mera allmänt intresse.

I. Rätten föranstaltade ej självmant om förhör med målsäganden under
huvudförhandlingen

I protokollet vid huvudförhandlingen den 8 juni 1961 antecknades bl. a.
följande.

»De tilltalade påyrka målsägandeförhör med Cliiver, vilket bestrides av
Celander.

Efter enskild överläggning meddelar häradsrätten följande

Beslut.

Häradsrätten tillåter det begärda förhöret, vilket kommer att äga rum,
när så lämpligen kan ske med hänsyn till annan redan planerad bevisupptagning.
»

166

Enligt 20 kap. 14 § RB skall bl. a. vad ill kap. 5 § är stadgat om part
i tvistemål äga motsvarande tillämpning beträffande målsägande, även om
han ej för talan. I sistnämnda lagrum stadgas, att part skall vid huvudförhandling
i underrätt eller hovrätt infinna sig personligen, om hans närvaro
ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Motivet för denna
regel om parts skyldighet att personligen närvara vid huvudförhandlingen
är, att hörandet av parten i regel är av väsentlig betydelse för utredningen
i målet.

Processlagberedningen uttalar sålunda i motiven till lagrummet (SOU
1938:44 s. 160 f):

Grunden till denna skyldighet ligger däri, att parten själv i regel är den,
som bäst känner till de faktiska omständigheterna av betydelse i målet, och
att hans hörande för utredningen sålunda vanligen är av största värde.
---Under det att parternas framställningar under förberedelsen väsentligen
åsyfta att klargöra tvisteläget mellan parterna, kunna de vid
huvudförhandlingen därjämte äga ett betydande bevisvärde. I båda dessa
riktningar kan betydelsen och värdet av framställningen i regel ökas, om

den avgives av part personligen i stället för av ombud.---Redan

iföre huvudförhandlingen] böra därför alla anordningar vidtagas för att icke
vid den utsatta huvudförhandlingen någon brist eller lucka i möjligheterna
att utreda målet skall uppstå. Detta måste iakttagas också på förevarande
punkt.---

Att skyldigheten för målsäganden att infinna sig personligen vid rättens
sammanträde har sin grund i att hans hörande kan vara nödvändigt för
utredningen, framgår även av följande uttalande av processlagberedningen
(s. 491) rörande parts skyldighet att inställa sig personligen vid förberedelse
(jfr 47 kap. 9 § andra och tredje styckena samt 47 kap. 11 § RB):
»Inställer sig part genom ombud, ehuru föreläggande meddelats honom att
infinna sig personligen, har rätten att pröva, huruvida hans personliga hörande
är nödvändigt för förberedelsens avslutande.»

I Heuman m. fl. »Brottets beivrande» (s. 195) anför Laurin rörande kallelse
av målsägande till huvudförhandling:

Särskilt är därvidlag att beakta, att målsäganden skall höras i ansvarsfrågan,
även om han ej för någon talan, så snart det ej kan antagas sakna
betydelse för utredningen (20: 14 och 11: 5), och att han således ofta skall
kalias personligen vid vite även om han ej själv för någon talan, som föranleder
därtill.

Såsom framgår av vad inledningsvis anförts, var för bedömning av det
utav Cliiver väckta åtalet av betydelse huruvida visst sammanträde hållits
med bolagsstyrelsen samt huru tillgått vid undertecknandet av vissa bolagshandlingar,
vilka underskrivits av bl. a. Cluver. Det synes uppenbart, att
Cliivers personliga hörande — avseende bl. a. huru enligt Cluver handlingarna
tillkommit och vad i samband därmed förekommit — varit av

167

väsentlig betydelse i målet. Av Rune meddelad kallelse a Cl ii ver att personligen
infinna sig vid huvudförhandlingen har därför varit helt i överensstämmelse
med nyss berörda regler i rättegångsbalken.

Redan av vad nu sagts framgår, att all anledning funnits att höra Cliiver
i målet och att huvudförhandlingen bort planeras med beaktande härav.
Härtill kommer emellertid, att genom hänvisning i 47 kap. 24 § andra stycket
RB regeln i 46 kap. 6 § andra stycket om målsägandens hörande är tilllämplig
även vid huvudförhandling i mål om enskilt åtal. Rune har gjort
gällande, att sistnämnda stadgande endast anger i vilket förhandlingsskede
förhör med målsäganden skall ske, om det alls äger rum. Stadgandet jämfört
med 11:5 RB torde dock ha den innebörden, att malsäganden skall
höras personligen, om han ansetts böra vara personligen närvarande, liksom
fallet är beträffande den tilltalade. Härutinnan må hänvisas till vad i Gärdes
m. fl. kommentar till rättegångsbalken uttalas till lagrummet (s. 679):

Medan i tvistemål sakframställningen i regel skall överlatas åt partsombud,
även om parterna äro personligen tillstädes (jfr vid 43: 7), skola i brottmål
målsägande och tilltalad, då deras personliga närvaro ansetts erforderlig,
höras personligen under sakframställningen.

Såsom processlagberedningen (s. 159) framhållit till bestämmelserna i
11 kap. 4 § RB skola de för det processuella förfarandet givna reglerna av
domaren iakttagas ex officio, om ej annat är stadgat eller ligger i sakens
natur.

Rune tycks av innehållet i sin förklaring att döma anse att, ehuru målsäganden
av Rune förelagts att infinna sig personligen, frågan huruvida
rätten skulle föranstalta om hans hörande varit en lämplighetsfråga. Därvid
tycks Rune såsom skäl för att underlåta målsägandeförhör anföra, å ena
sidan, att målsägandens utsaga regelmässigt måste väntas komma att tala
för den tilltalades skuld, och å andra sidan, att domstolens initiativ i frågan
skulle kunna medföra nackdel för målsäganden, enär de tilltalade skulle
kunna tänkas beslå honom med tvetalan. Oberoende av dylika överväganden
— vilka icke äro förenliga med det nyss berörda stadgandet i 11: 5 RB
— har Rune emellertid haft att ex officio tillämpa de processuella regler som
gällde för huvudförhandlingen. Målsägandens hörande är av särskild vikt i
mål om enskilt åtal, där målsäganden ju tillika har rollen av åklagare och
utredningen ofta är bristfällig. Hans utsaga utgör då i än högre grad än i
åklagarmål (jfr Gärde in. fl. s. 681) ett komplement till sakframställningen
och torde för övrigt till sin karaktär närmast vara att anse som en del av
denna. Den tilltalade har både rätt och plikt att, då han höres, yttra sig
över vad målsäganden uppgivit angående de faktiska omständigheterna
(46: 6 st. 3). Att målsäganden därvid ibland beslås med tvetalan utgör naturligtvis
på intet sätt något skäl för att förhör med honom skall underlåtas.
Detsamma gäller naturligtvis utsagans natur av att vara till nackdel
för den tilltalade.

168

På nu anförda skäl anser jag, att häradsrätten bort ex officio förordna
om målsägandens hörande. Underlåtenheten härutinnan, för vilken Rune
är närmast ansvarig, har, såsom framgår av det följande, medfört att häradsrätten
icke ansett sig kunna höra målsäganden förrän i ett alltför sent
skede av rättegången vilket, såsom Gezelius framhållit, kunnat medföra
att Cliiver anpassat sin utsaga efter vad tidigare under huvudförhandlingen
förekommit. Då emellertid målsäganden genom de tilltalades ingripande
kommit att höras i målet och jag ej har anledning antaga, att underlåtenheten
berott av hänsyn till endera partens intressen eller att Rune i
fortsättningen skulle underlata att iakttaga rättegångsbalkens bestämmelser
i förevarande hänseende, finner jag mig kunna låta bero vid vad jag
sålunda uttalat.

II. Målsäganden hördes ej under rätt skede av huvudförhandlingen

Gezelius påtalade i denna del, att förhöret med målsäganden hölls först
den 13 juni 1961, sedan de tilltalade och fem vittnen hörts samt åtskillig
skriftlig bevisning åberopats.

Rune är införstådd med att målsäganden borde ha hörts tidigare än som
skedde men har framhållit, att ett annat förfaringssätt varit förenat med
stora olägenheter och att avvikelser från den normala förhandlingsordningen
äro tillåtliga.

Huruvida stora olägenheter skulle ha uppkommit av att höra målsäganden
genast da beslut därom fattades, är av naturliga skäl svårt att avgöra
med ledning av handlingarna i målet. Rune tycks emellertid ej ens ha gjort
något försök att till annan dag flytta de till den 9 juni utsatta vittnesförhören
eller att på annat sätt bereda rum så snart som möjligt för det beslutade
förhöret. I det uppkomna läget hade Rune bort vidtaga åtgärder i
sådant syfte.

o Frågan om avvikelser från den normala förhandlingsordningen kunna tilllåtas
är givetvis beroende av i vilken mån viktiga intressen, som tillgodoses
genom den normala ordningen, trädas för nära genom avvikelsen.

Hörandet av målsäganden är att anse såsom ett led i sakframställningen
(jfr Olivecrona, Rättegången i brottmål, 2 uppl., s. 270) och skall ligga till
grund för den fortsatta rättegången. Det bör därför komma i omedelbar
anslutning till sakframställningen. Vad nu sagts framträder med särskild
styrka i mål om enskilt åtal där målsäganden ensam för ansvarstalan. I
motiven till 46: 6 RB betonas också, att om målsäganden skall höras i
ansvarsfrågan detta bör ske innan den tilltalade höres (SOU 1938: 44 s. 479).
I mal av denna art, där åklagaren beslutat att ej åtala, är målsägandens
bevisning ofta svag. Bedömningen av målsägandens trovärdighet kan därför
fa en särskild betydelse. Om målsäganden far tillfälle att anpassa sin utsaga
efter vad som framkommit vid förhör med tilltalade och vittnen, kan hans

169

utsaga erhålla ett falskt sken av trovärdighet, som kan vara honom till
fördel särskilt i fråga om sådana av honom pastadda omständigheter, där
bevisning utöver hans egna uppgifter saknas. Det är därför i sadana mal av
särskild vikt, att den föreskrivna ordningsföljden för förhören iakttages.

Starka skäl tala alltså emot den av häradsrätten tillämpade förhandlingsordningen
att höra målsäganden först sedan de tilltalade och åtskilliga vittnen
hörts. Av Runes yttrande framgår, att förfarandet varit en följd av att
han — såsom i föregående avsnitt närmare behandlats — vid planläggningen
av rättegången icke beaktat att målsäganden skulle höras och att
då målsägandens hörande senare blev aktuellt praktiska svårigheter förelågo
att finna tid härför. Jag finner med hänsyn till vad sålunda och i övrigt
förekommit — utöver nu gjorda uttalanden — ytterligare åtgärd från min
sida i denna del ej påkallad.

6* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196b års riksdag

170

C. Framställningar• till Konungen

1. Framställning om utfärdande av anvisningar till ledning för
polispersonal rörande omhändertagande, förvaring och vård av
berusade eller eljest omtöcknade personer i syfte att dessa skola
få den behandling deras tillstånd kräver

I en den 14 augusti 1963 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

Den 18 februari 1960 uppehöll sig zigenaren E. T. vid en pressbyråkiosk
på tunnelbanestationen vid Finn Malmgrens plan i Stockholm, där Eleonore
Alm tjänstgjorde såsom expedit. Plötsligt segnade T. ned och blev liggande
på golvet. En tillkallad radiopolispatrull omhändertog T. och förde honom
till tionde polisvaktdistriktets station i Enskede. Därstädes blev T., som av
polismännen antogs vara redlöst berusad, inlagd i förvaringscell. Anhöriga
till T. gjorde gällande, att T. var sjuk och icke berusad, samt begärde att
själva få omhändertaga honom. Denna begäran lämnades utan bifall. Senare
på natten fördes emellertid T. med ambulans till Södersjukhuset, där
jourhavande läkaren konstaterade att T. avlidit.

I en den 22 februari 1960 hit inkommen skrift anförde Eleonore Alm
klagomål mot polisen, varvid hon bland annat hemställde att JO måtte
utreda i vad mån de polismän, som efter T:s omhändertagande haft hand
om denne, genom positiv åtgärd eller eftersatt tjänsteplikt gjort sig skyldiga
till straffbar gärning.

I anledning av klagomålen verkställdes omfattande utredningar, varvid
yttranden inhämtades, bl. a. från polismästaren Nils Liining och från medicinalstyrelsens
rättsmedicinska nämnd.

Beträffande orsaken till T:s död uttalade medicinalstyrelsens rättsmedicinska
nämnd i sitt utlåtande, att det på grundval av innehållet i föreliggande
handlingar kunde antagas, att döden förorsakats av kombinerad förgiftning
av alkohol, barbitursyra och meprobamat.

I skrivelse till Eleonore Alm den 17 mars 1962, varigenom ärendet avgjordes
(se JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 436 o. f.), uttalade jag,
fattningsvis, följande. Av vad som blivit upplyst rörande orsaken till T:s
död framgar klart, att hans tillstånd, då han omhändertogs, var sådant, att
han bort föras till sjukhus. Då polismännen ändock förde honom till polisstationen,
handlade de i övertygelsen att han var redlöst berusad. Omständigheterna
vid omhändertagandet voro sådana, att polismännen icke saknat
skäl för denna uppfattning. Jag ansåg det därför icke kunna läggas polismännen
till last såsom fel, att de förde T. till polisstationen och ej till sjukhus.
Omständigheterna under T:s vistelse å polisstationen voro icke heller

171

sådana, att det kunde läggas polismännen till last såsom fel att T. icke
genast fördes till sjukhus eller att läkare icke tillkallades. Jag lämnade därför
klagomålen mot polismännen utan åtgärd.

Vid prövningen av ärendet fick jag min uppmärksamhet fäst på de svårigheter,
som föreligga för polispersonal, att — efter omhändertagande av
en person, från vilken kännes spritlukt och som befinner sig i ett redlöst
eller omtöcknat tillstånd — avgöra, huruvida vederbörandes tillstånd beror
av annat än spritförtäring. Även i andra avseenden fann jag svårigheter
föreligga för polispersonalen att bedöma huruvida särskilda åtgärder i vardsyfte
borde vidtagas beträffande berusade och andra omtöcknade personer.
Härvid må särskilt nämnas de svårigheter, som föreligga att i önskvärd utsträckning
bereda läkarvård åt dessa kategorier omhändertagna personer.
Vidare må framhållas risken för att polispersonal, såsom skett i förevarande
fall, ej i tid uppmärksammar att en person övergår från sovande till medvetslöst
tillstånd.

För polispersonalen i riket ha icke utfärdats anvisningar till ledning vid
omhändertagande, förvaring och vård av berusade och andra omtöcknade
personer. Jag begärde därför att polismästaren Liining skulle uttala sig
om behovet av sådana anvisningar. I anledning härav anförde Liining i ett
i ärendet avgivet yttrande följande.

Under senare år har omhändertagandet och framför allt förvaringen av
berusade personer för polisens vidkommande blivit en arbetsuppgift av
väsentligt större svårighetsgrad än tidigare. Anledningarna härtill äro flera.
För det första medförde slopandet av restriktionssystemet för rusdrycksförsäljningen,
att antalet för fylleri omhändertagna personer plötsligt flerdubblades.
Enbart detta medförde otvivelaktigt ökade svårigheter att bereda
klientelet i allmänhet erforderlig vård och tillsyn samt att ägna enskilda
svårare fall önskvärd uppmärksamhet. För det andra tillkom samtidigt,
att de omhändertagnas berusningsgrad genomsnittligt blev betydligt
högre än tidigare, varigenom fallen blevo mera svårbedömda och svårbehandlade.
Slutligen har för det tredje under efterkrigstiden tillkommit en
påtaglig ökning av missbruk av narkotika och andra preparat, som vid förtäring
eller annan användning enbart eller i förening med förtäring av alkohol
medföra berusnings- eller omtöckningstillstånd av för lekmannen ofta
ytterst svårbedömbar karaktär.

Den här skisserade utvecklingen torde berörd polispersonal och speciellt
allt befäl vara väl underkunnig om. Det är också ställt utom varje tvivel,
att personalen ifråga efter hand erfarenhetsmässigt förvärvat en icke obetydlig
kunskap om de symptom, som mer eller mindre tydligt framträda
såsom resultat av bruk av olika slag av berusningsmedel, och likaså om de
symptom, som hos omtöcknade personer tyda på olika sjukdomstillstånd.
Ökad undervisning inom området ifråga har också efter hand börjat meddelas
vid statens polisskola. För polispersonalen i Stockholm anordnades
under år 1959 särskilda föreläsningar i ämnet av medicinsk expertis och av
expertis på nykterhetsvårdsfrågor.

Vad här anförts om polispersonalens erfarenhet och kunskaper ifråga om
bedömningen av vad som i olika fall föranlett berusnings- eller omtöcknings -

172

tillstånd, löser naturligtvis icke i och för sig de med omhändertagandet och
förvaringen av berusade personer förknippade problemen utan torde fastmer
ytterligare accentuera dem, i det att frågan numera oftare än förr uppstår
om hur det skall förfaras i de fall, där det mer eller mindre tydligt framstår
såsom antagligt, att vederbörandes tillstånd förorsakats av annat än
alkoholmissbruk, eller, även om så är fallet, att vederbörande är i behov av
läkarvård.

I Stockholm har polispersonalen sedan gammalt enligt praxis och utan
särskilda föreskrifter härom brukat forsla berusade eller omtöcknade personer
till sjukhus för läkarundersökning och eventuell behandling eller vård
i följande fall, nämligen

dels då vederbörandes tillstånd, oavsett eventuell alkoholförtäring, kunnat
misstänkas vara helt eller delvis förorsakat av sjukdom,

dels då vederbörande företett kroppsskada eller kunnat befaras ha ådragit
sig sådan, icke direkt påvisbar skada (t. ex. hjärnskakning),

dels då vederbörandes berusning eller omtöckning oavsett berusningsmedlet
varit så höggradig, att den närmat sig eller inneburit medvetslöshet,
och dels då vederbörandes tillstånd, oavsett graden av berusning eller
omtöckning, kunnat misstänkas vara förorsakat helt eller delvis av annat
än alkoholhaltiga drycker.

Så länge antalet fall, som enligt de angivna reglerna forslades till sjukhus,
var relativt begränsat, torde systemet, om man bortser från det eventuella
behovet av eftervård och rådgivning i direkt anslutning till akutberusningen
för envar, ha fungerat tillfredsställande. Den i det föregående angivna starka
ökningen av antalet omhändertagna berusade eller omtöcknade personer
har emellertid medfört en relativt sett än starkare ökning av antalet av de
fall, som enligt reglerna bort föras till sjukhus. Så synes emellertid icke ha
skett, beroende i någon mån av den bristande tillgången till polispersonal
men framför allt av sjukhusens begränsade möjligheter att taga emot de
ifrågavarande fallen. Efter hand torde detta ha medfört, att polispersonalen
börjat iakttaga en större restriktivitet genom att ställa allt större fordringar
på graden av berusning eller omtöckning, för att transport till sjukhus skall
ifrågakomma,, allt som allt en utveckling som givetvis är beklaglig. Huruvida
utvecklingen varit likartad i övriga delar av landet, undandrager sig
mitt bedömande.

När nu frågan ställts, huruvida behov enligt min uppfattning föreligger
av anvisningar för polispersonalen i riket att tjäna till ledning vid omhändertagande,
förvaring in. m. av berusade och andra omtöcknade personer
förordar jag att utredning därom verkställes.

Anvisningarna (rekommendationerna) synas böra avse vad polispersonal
har att utföra vid omhändertagande och förvaring av berusade och omtöcknade
personer, bland annat när en sådan person bör underkastas läkarundersökning
eller beredas läkarvård. I detta avseende ifrågasätter jag, om icke
de ovan angivna, i Stockholm åtminstone tidigare strikt tillämpade reglerna
i och för sig skulle kunna lända till ledning, eventuellt efter komplettering
i samråd med medicinsk och polisiär expertis.

Härjämte torde polispersonalen böra lämnas information om verkningarna
av olika berusningsmedel och om de symptom dessa berusningsmedel
och även vissa sjukdomar kunna ge. I detta avseende skulle en populärvetenskaplig
framställning, avsedd för polispersonalen, utan tvekan kunna
bli till stort gagn.

173

I anledning av vad sålunda förekommit hemställde jag — i samband med
klagoärendets avgörande — i särskild skrivelse till medicinalstyrelsen om
dess yttrande, huruvida det ur medicinska synpunkter läte sig göra att till
ledning för polispersonal utfärda allmänna anvisningar rörande vad sadan
personal borde iakttaga i fråga om omhändertagande, förvaring och vård
av berusade eller eljest omtöcknade personer i syfte att sadana personer
bleve föremål för den behandling som deras tillstand krävde. Härvid skulle
kunna lämnas en redogörelse för verkningarna av olika berusningsmedel och
för symptom, som dessa medel och vissa sjukdomstillstånd plägade giva.
Vidare skulle bl. a. kunna lämnas upplysningar om vad som i olika typfall
borde åtgöras av polispersonalen och vilka åtgärder personalen i tveksamma
fall borde vidtaga.

Vidare frågade jag medicinalstyrelsen om den vore beredd att i förekommande
fall i samarbete med polisiär expertis utarbeta och närmare
undersöka möjligheten att utarbeta anvisningar i ämnet.

I utlåtande den 22 maj 1962 åberopade medicinalstyrelsen såsom eget yttrande
vad som anförts i en av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd,
professorn Stig Björkman upprättad promemoria, vari anfördes följande.

De av polisen omhändertagna personer, som förete tecken till berusning
eller omtöckning torde i de allra flesta fall vara påverkade enbart på grund
av alkoholförtäring. Under senare år har emellertid ett alltmera ökat missbruk
av tabletter tillhörande grupperna hypnotika, sedativa och psykofarmaka
uppträtt och även rena narkotika ha fått en ökad betydelse som berusningsmedel.
Det har blivit allt vanligare, att alkoholförtäringen kombinerats
med intagandet av något av de förstnämnda medlen, ofta i avsikt att öka
berusningsgraden. Även andra medel användas i berusande syfte och det
inträffar, att personer i sådant syfte förtär ämnen med fördem själva okänt
innehåll, t. ex. metylalkohol. Sniffning av thinner eller trikloretylen är en
förhållandevis ny berusningsmetod. Uppfinningsförmågan i detta avseende
är stor. .

Riskerna beträffande liv och hälsa för dessa olika typer av forgiitmngsfall
äro, om de lämnas utan behandling, synnerligen växlande. En akut
etylalkoholförgiftning brukar ju — om den ej är ovanligt höggradig — ej
innebära någon fara för den sjuke under det att en intoxikation med metylalkohol,
med fri eller med en kombination av olika ämnen kan vara livsfarlig.

Symptomen av berusning ter sig för lekmannen — oavsett vilket amne
som orsakat densamma — tämligen ensartade. Även för läkaren kan det
vid en första undersökning vara synnerligen svårt, ej sällan omöjligt att
avgöra vilket eller vilka medel som äro ansvariga för berusningssymptomen.
Ofta äro tämligen komplicerade kemiska undersökningar nödvändiga för en
någorlunda säker diagnos.

För polisen, som ju i första hand får omhändertaga ett stort antal berusade
personer, måste det många gånger vara förenat med de största svårigheter
att avgöra om livsfara föreligger eller icke för den berusade. En person,
som till en början ej företer alltför kraftiga tecken till berusning kan
ju på grund av att han utom alkohol även intagit eu större dos av något

174

sömnmedel med sent inträdande effekt, så småningom glida över i ett djupt
och livshotande medvetslöshetstillstånd ungefär som i fallet T. Det förefaller
uppenbart att ett sådant ansvar som att avgöra vilka fall, som böra
föras till sjukhus och vilka som kunna stanna i arresten mången gång måste
vara alltför stort för en icke medicinskt skolad person — detta sagt med afl
respekt för polisens ovedersägligen mycket stora erfarenhet av berusade.
Absoluta krav måste resas på att i varje fall i de städer, där frekvensen av
för berusningssymptom av polisen omhändertagna är av en viss storleksordning,
speciella sjukavdelningar inrättas för omhändertagande av dylika
fall.

Huruvida det i avvaktan på dessa avdelningar och som handledning för
polispersonalen i orter, där dylika ej kunna inrättas, skulle kunna utarbetas
någon form av råd och föreskrifter beträffande de åtgärder som böra vidtagas
i olika fall av berusningssymptom, är en fråga, som jag f. n. ej är beredd
att taga ställning till. Att lämna en beskrivning av symptombilden vid olika
former av till berusningstillstånd ledande förgiftningar torde i varje fall
vara olämpligt; polispersonalen kan icke betros med någon form av differentialdiagnostisk
verksamhet i dessa stundom synnerligen svårbedömbara fall.
Ett någorlunda enkelt rättesnöre för handlandet borde däremot möjligen
kunna utarbetas.

För ett närmare penetrerande av frågan tillåter jag mig föreslå, att på
medicinalstyrelsen arrangeras ett sammanträde mellan polispersonal och
läkare. Bland de sistnämnda böra ingå representanter för sådana sjukhusunderläkare,
som under sin jourtjänst får mottaga av polis införda berusade
personer, vidare representanter för alkoholistvård, rättskemi, farmakologi
och invärtes medicin, någon i sjukvården verksam toxikolog o. s. v. De synpunkter,
som vid en diskussion mellan dessa parter komma fram, skulle
måhända kunna resultera i författandet av vissa praktiska riktlinjer beträffande
polispersonalens åtgärder vid omhändertagande, förvaring och vård
av berusade eller eljest omtöcknade personer.

\ad som förekom i det av Eleonore Alm anhängiggjorda ärendet var
ägnat att fästa uppmärksamheten på samhällets bristande resurser för att
bereda vård och behandling åt sådana personer, vilka på grund av sitt alkohol-
eller narkotikapaverkade tillstånd eller på grund av sinnessjukdom
måst omhändertagas av polisen.

Icke minst från polisens sida framhålles som otillfredsställande, att det i
praktiken ofta knappast finnes någon annan möjlighet än att förvara omhändertagna,
som kunna vara i behov av vård, i polisarrest. Polisens möjligheter
att få t. ex. personer, som äro berusade av alkohol eller narkotiska
medel och som skulle behöva stå under tillsyn av läkare, inlagda på sjukhus
äro mycket begränsade. Från personal vid sjukhus invändes — fullt förståeligt
— mot intagning på sjukhus av fyllerister och andra av polis omhändertagna
personer, att dessa, då de tagas in eller vakna, ofta skrika och
väsnas, slå sönder apparatur, inventarier m. m. samt överhuvud äro störande
för andra personer, som intagits för vård på sjukhus och som behöva
lugn och ro. Svårigheter föreligga därför för sjukhusen att behandla om -

175

händertagna personer i den utsträckning, som skulle vara önskvärd. De
sålunda föreliggande förhållandena ha emellanåt lett till irritation mellan
polis- och ambulanspersonal, å ena, samt sjukhuspersonal, å andra sidan.

I ett belysande fall, som av polismästaren i Stockholm bragts till min kännedom,
upplystes att en redlöst berusad person, som påträffats liggande i en
trappuppgång och som misstänktes vara tablettförgiftad, av polisen fördes
till sjukhus, där man dock icke ville behålla honom, varför han återfördes
till polisstationen; då mannen fem timmar efter omhändertagandet alltjämt
var kraftigt berusad, fördes han på nytt till sjukhuset, varifrån han dock
avvisades.

För mig framstår det som klart att samhällets resurser för akut vård och
behandling av personer, som av skilda anledningar omhändertagits av polis
eller andra samhällsorgan, icke äro tillfredsställande. Framhållas bör även
att fyllerister icke i önskvärd utsträckning kunna givas behandling mot sitt
alkoholmissbruk. Nu angivna och därmed sammanhängande frågor ha
uppmärksammats i olika sammanhang och äro kända för ansvariga myndigheter.
,

Inrättande och drift av särskilda sjukvårdsinrättningar eller kliniker for
vård och behandling av nu ifrågavarande kategorier är förhållandevis kostsamt
och kräver ganska stor sjukvårdspersonal. Behov av inrättningar av
ifrågavarande slag torde vara mest påtagligt i de större städerna och det
synes mig synnerligen önskvärt, att sådana inrättningar eller kliniker inrättas
åtminstone i dessa.

Enligt vad jag inhämtat överväges emellertid för närvarande inom Stockholms
stads förvaltning att vid Mariapolikliniken skapa möjlighet för mottagande
av omhändertagna berusade personer, som bedömas vara i behov
av akut vård eller behandling.

Med hänsyn till att frågan om inrättande av särskilda sjukavdelningar
för vård och behandling av sådana personer redan var föremål för övervägande
ansåg jag — på sätt jag framhöll i skrivelsen till Eleonore Alm
att vad som förekommit icke innefattade tillräcklig anledning för mig att
framlägga förslag om åtgärder för att öka samhällets resurser för beredande
av akut vård eller behandling åt nu ifragavarande kategorier omhändertagna
personer.

Det torde emellertid komma att dröja en tid, innan särskilda sjukavdelningar
hinna inrättas för omhändertagande av svårt berusade personer. Det
är vidare uppenbart att inrättandet av sådana avdelningar kan ifrågakomma
endast i städer, där frekvensen av för berusningsymptom omhändertagna
är av viss storleksordning.

Innan sådana särskilda sjukavdelningar inrättas i de större städerna kommer
polispersonalen i dessa att ofta ställas inför svårigheter att bedöma,
huruvida särskilda vårdåtgärder böra vidtagas beträffande berusade eller
eljest omtöcknade personer. Sådana svårigheter komma även framdeles att

176

möta polisen på de orter, där dylika sjukavdelningar ej lämpligen kunna
inrättas. Med hänsyn till de svårigheter, som föreligga för polispersonal att
i nu avsedda fall avgöra huruvida särskilda åtgärder i vårdsyfte böra vidtagas
och som på ett så markant sätt belysts i ärendet beträffande T., och
med hänsyn till de risker ur den enskildes synpunkt, som felbedömningar
härutinnan kunna medföra, framstår det som i hög grad önskvärt att närmare
anvisningar till polispersonalens ledning utfärdas, i syfte att söka
förekomma sadana beklagliga misstag som förekommit i förevarande fall.

Professor Björkman har i sitt av medicinalstyrelsen åberopade uttalande
framhållit svårigheterna att ge råd och föreskrifter beträffande de åtgärder,
som böra vidtagas i olika fall av berusningssymptom, men ansett att ett
någorlunda enkelt rättesnöre för handlandet möjligen borde kunna utarbetas.
Han har därför föreslagit att frågan måtte göras till föremål för överväganden
mellan polis, läkare samt representanter för alkoholistvård, rättskemi,
farmakologi och invärtes medicin samt någon i sjukvården verksam
toxikolog.

Sasom Björkman framhållit torde de synpunkter, som kunna framkomma
vid en sådan överläggning mellan sakkunniga, kunna resultera i vissa praktiska
riktlinjer för polispersonalens åtgärder vid omhändertagande, förvaring
och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer. Enligt min
mening är det av synnerlig vikt att polisen genom anvisningar och råd får
den vägledning, som ur medicinsk synpunkt är möjlig att giva med avseende
å behandlingen av berusade eller eljest omtöcknade personer, vilka
omhändertagits av polisen.

Under hänvisning till det anförda får jag — med stöd av den befogenhet
som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän —
hemställa att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utarbetande av de
anvisningar, som kunna meddelas till ledning för polisens åtgärder vid omhändertagande,
förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade
personer i syfte att dessa skola få den vård deras tillstånd kräver.

2. Nöjdförklaring och därmed straffverkställighetens början har
fördröjts på grund av bl. a. försenad expediering av dom.
Framställning om nåd för den dömde I

I en den 13 juni 1963 till Konungen avlåten framställning anförde jag följande.

Inför Hisings, Sävedals och Kungälvs domsagas häradsrätt hölls den
2 maj 1963 huvudförhandling i mål mellan allmän åklagare och häktade
mekanikern Berndt Ingvar Allan Carlström m. fl. angående grovt bedrägeri

177

m. in. Vid huvudförhandlingens slut beslutade häradsrätten att dom i målet
skulle meddelas genom att hållas tillgänglig å rättens kansli den 8 maj 1963
samt att Carlström i avvaktan på domen fortfarande skulle vara häktad i
målet. Domen, som meddelades sistnämnda dag i angiven ordning, innebar
bl. a. att Carlström dömdes till straffarbete ett år sex månader, att ett av
Carlström framställt yrkande om avräkning av häktningstid lämnades utan
bifall samt att han i häkte skulle avbida att domen vann laga kraft.

Enligt ett i häradsrättens akt förvarat bevis avgav Carlström nöjdförklaring
den 13 maj 1963 å fångvårdsanstalten Skogome, där han då var
intagen.

I en den 14 maj hit inkommen klagoskrift har Carlström anfört i huvudsak
följande. Han hade icke fått del av domen förrän den 11 maj 1963. Han
hade kunnat avgiva nöjdförklaring först den 13 i samma månad. Han —
som ansåg att han bort få del av domen redan den 8 i stället för den 11 maj

— hade sålunda fått avtjäna tre dagar, som icke komme att avräknas å det
ådömda straffet. Han anhöll därför om JO:s åtgärd.

Tingsdomaren Börje Duus, som tjänstgjorde såsom häradsrättens ordförande
i målet, har i begärt yttrande anfört.

Enligt anteckning på dagboksbladet i målet har domen beträffande Carlström
expedierats till häktet först den 9 maj 1963 i stället för — såsom
skolat ske — den 8 maj 1963. Vid anteckningen har protokollföraren satt
sitt signum.

Omständigheterna voro i korthet följande. Undertecknad tjänstgjorde som
häradsrättens ordförande i målet. Huvudförhandling ägde rum den 2 maj
1963, varvid parterna underrättades om att dom i målet skulle meddelas
genom att hållas tillgänglig på rättens kansli den 8 maj 1963. Något klockslag
angavs icke, enär domen skulle ligga klar på morgonen sistnämnda dag.
Från och med den 6 maj 1963 och 15 dagar framåt var jag inkallad till
militärtjänst. På kvällen den 7 maj 1963 infann jag mig på domsagans
kansli, där domen låg utskriven, och undertecknade denna. Avsikten var
att domen därefter skulle expedieras i vanlig ordning. Så kom emellertid
icke att ske. Domen låg dock tillgänglig på rättens kansli den 8 maj.

Även om uppgiften att expediera domar — såsom fallet är i domsagan

— är lagd på särskild befattningshavare, övervakar som regel häradsrättens
ordförande detta, i synnerhet när fråga är om häktade. På grund av
min ledighet uteblev denna kontroll. Under normala förhållanden hade
expediering med all sannolikhet skett på föreskriven tid. Samtidigt vill jag
framhålla att protokollföraren, som är en ambitiös och omsorgsfull notarie,
vid denna tidpunkt hade en stor arbetsbörda.

Till förhindrande av upprepning har kansliets personal underrättats om
den för sena expedieringen av ifrågavarande dom och erinrats om vederbörliga
föreskrifter.

Slutligen vill jag framhålla Carlströms möjlighet att i vart fall nådevägen
erhålla rättelse ifråga om straffverkställigheten, en möjlighet varom han
med all säkerhet erhållit eller kunnat erhålla besked av sin försvarare eller
vederbörande fångvårdsmyndighet.

178

Tingsnotarien Björn Edqvist har i yttrande upplyst följande.

Tingsdomaren Duus, som icke var i tjänst, hade ombett mig, som varit
protokollförare vid förhandlingen, tillse att expeditionerna i målet ombesörjdes.
På grund av stor anhopning av göromål, varav flertalet voro av
brådskande art, kom jag icke att gå igenom akten i ifrågavarande mål förrän
den 9 maj. Därvid uppdagades bland annat, att avskrift av domen icke
expedierats till häktet beträffande Carlström. Sistnämnda dag postade jag
personligen en tjänstebrevsförsändelse till Fångvårdsanstalten Skogome,
Lillhagen, innehållande domen.

Upplysningar ha vidare lämnats av t. f. kontorsskrivaren vid domsagan
Inger Wsenerlund.

Från fångvårdsanstalten Skogome har upplysts, att domen ankom till
anstalten den 11 maj 1963 och delgavs Carlström samma dag.

Enligt 1 § kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande av domar
i vissa brottmål m. m. skall utskrift av dom beträffande häktad sändas till
föreståndaren för häktet samma dag som domen meddelas. Nöjdförklaring
må enligt 8 § verkställighetslagen avgivas först när dom eller domsbevis
finnes att tillgå för den som mottager förklaringen samt den dömde haft
betänketid till andra dagen efter den då domen blev honom delgiven.

Av de ovan återgivna yttrandena framgår att expedieringen av domen
försenats en dag. Med hänsyn till vad som upplysts om de särskilda omständigheterna
i samband med förseningen finner jag någon åtgärd mot befattningshavare
vid domsagan icke vara påkallad.

Domen har, tydligen pa grund av tillfälligheter varom närmare utredning
ej föreligger, ankommit till Skogome först två dagar efter expedieringen
eller salunda den 11 maj 1963, och Carlströms nöjdförklaring har kunnat
mottagas först den 13 i samma månad.

Med vederbörlig expediering och postgång borde domen ha kunnat nå
Skogome den 9 maj 1963 och nöjdförklaring ha kunnat avgivas den 11 i
samma månad. Det uppkomna dröjsmålet har sålunda medfört att för
Carlström — som uppenbarligen var angelägen att förklara sig nöjd vid
tidigast möjliga tidpunkt — straffverkställighetens början fördröjts två
dagar, varunder han i stället suttit såsom häktad. Skäl synes därför föreligga
att till Eders Kungl. Maj:ts prövning hänskjuta frågan huruvida icke
av nåd borde förordnas att två dagar av häktningstiden skola tillgodoräknas
Carlström som strafftid.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag därför
framlägga nämnda fråga för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna
påkallad. I

I beslut den 27 september 1963 förklarade Kungl. Maj:t av nåd, att två
dagar av den tid Carlström varit häktad finge avräknas å strafftiden.

D. Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner in. m.1)

179

DOMSTOLSVÄSENDET

1. Om förordnanden för tingsnotarie att handlägga s. k. A-mål

I 18 § andra stycket domsagostadgan föreskrives att tingsnotarie, som
uppfyller vissa angivna kvalifikationer, må förordnas att i häradsrätten
handlägga bl. a. — enligt punkt 1 c — mål som allenast rör ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter (B-mal), dock ej militärt
mål eller mål om förvandling av böter. Såsom ytterligare begränsning gäller
att tingsnotarie ej må förordnas att handlägga B-mål utan namnd och
ej heller att handlägga mål som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller
vars avgörande eljest kräver särskild erfarenhet.

För förordnande att med vidsträcktare befogenhet än i 18 § sägs förvalta
häradshövdingämbete fordras enligt 19 § i princip minst s. k. fiskalskompetens.
Endast för det fall att person med sådan kompetens ej finns
att tillgå, får dylikt förordnande meddelas tingsnotarie och då under förutsättning
att denne fullgjort tjänstgöring av i stadgan närmare angiven
omfattning.

Vid en av min ställföreträdare under slutet av 1961 verkställd inspektion
av en domsaga under hovrätten för Västra Sverige samt vid en efterföljande
granskning av den berörda häradsrättens domböcker för åren
1960 och 1961 uppmärksammades, att tingsnotarier i icke ringa omfattning
förordnats att i domsagan handlägga s. k. A-mål. Sålunda hade under
nämnda år meddelats 123 respektive 139 domar i sådana mål, varvid
tingsnotarier handlagt 36 respektive 43 av målen.

Till inspektionsprotokollet antecknades bl. a. att den ordningen att tingsnotarie
tjänstgjorde såsom ordförande i närmare en tredjedel av alla A-mål
inom en domsaga, uppenbarligen icke vore överensstämmande med intentionerna
för 19 § andra stycket, som var avsett för undantagsfall. En till
inspektionsprotokollet fogad sammanställning rörande de brottmål, som
under åren 1960 och 1961 handlagts av tingsnotarie, utvisade bl. a., att
ovillkorligt frihetsstraff ådömts i sammanlagt 10 fall, av vilka ett rörde
militära brott, ett misshandel, ett grov vårdslöshet i trafik, ett snatteri
och övriga i huvudsak trafikbrott, varav flertalet rattfylleri. Villkorligt 1

1 Ang. tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se ämb.ber. 1058 s. 142 o. f.,
1960 s. 96 o. f. samt 1962 s. 124 o. f.

180

frihetsstraff eller sakerförklaring med villkorlig dom hade förekommit i
5 fall, varjämte skadeståndstalan förts i 9 fall.

I ärendet infordrades yttranden från häradshövdingen i domsagan och
från hovrätten. Hovrätten anförde beträffande tillämpningen av det aktuella
stadgandet i domsagostadgan följande allmänna synpunkter.

Enligt 19 § andra stycket domsagostadgan må tingsnotarie under vissa
förutsättningar, bl. a. bristande tillgång på fiskalskompetent befattningshavare,
förordnas att förvalta häradshövdingämbete utan inskränkning,
vilket medför befogenhet att avdöma s. k. A-mål. Vid tillämpningen av
denna föreskrift iakttogs under större delen av 1950-talet en sträng restriktivitet.
Detta var möjligt tack vare en fram till år 1957 relativt god tillgång
på fiskalskompetenta personer i hovrätten. Utvecklingen under 1950-talet och särskilt dess senare hälft med en kraftig ökning av måltillströmningen
till såväl hovrätten som underlydande domsagor jämsides med eu
till följd av pågående organisationsändringar och det försämrade statsfmansiella
läget betydande åtstramning av hovrättens ekonomiska och personella
resurser (särskilt såvitt gäller rättsbildad personal) nödvändiggjorde
en uppmjukning av praxis för att förhindra en förslitning av den
ordinarie domarpersonalen eller alltför stora balanser vid häradsrätterna.
... Til! belysning av utvecklingen vid hovrätten och underlydande domsagor
jämfört med övriga hovrätter och deras domkretsar åberopas en nyligen
inom justitiedepartementet upprättad översikt. Som framgår av denna har
möjligheterna att förse domsagorna under denna hovrätt med erforderlig
arbetskraft i slutet av 1950-talet avsevärt begränsats. Av översikten framgår,
att antalet vid underlydande domsagor inkomna mål under femårsperioden
1956—1960 ökat med i genomsnitt 14,2 % årligen mot 2,9 % för
hela riket. Samtidigt har tilldelningen av avlöningsanslag under motsvarande
period endast ökat med i genomsnitt 2,1 % mot 3,2 % för hela riket.
Jämväl hovrättens egna resurser har i förhållande till arbets volymen blivit
knappare. Den begränsade medelstilldelningen har framtvingat en försiktig
rekrytering och till och med nödvändiggjort en viss reducering av
den rättsbildade personalen genom tillmötesgående av framställningar om
hjälp med I i s ka Isko in pe ten t a befattningshavare från de norrländska hovrätterna
och andra myndigheter.

För att med tillgängliga medel och personal någorlunda kunna bemästra
läget har hovrätten \ arit nödsakad tillgripa alla till buds stående möjligheter
att tillgodose de behov av arbetskraft som uppstått i hovrätten och
domsagorna. Salunda har vid domsagorna tjänstgörande tingssekreterare
och fiskalskompetenta biträden i stor utsträckning måst anlitas för adjunktion
i hovrätten liksom för hållande av ting i andra domsagor. I viss, icke
ringa omfattning har i hovrätten tjänstgörande fiskaler trots att de Varit
fatahga (ofta endast två fiskaler och/eller fiskalsaspiranter per avdelning)
måst rycka in för att tjänstgöra som ordförande vid häradsrätterna. Resurserna
har utnyttjats till bristningsgränsen, vilket vid ett flertal tillfällen
föranlett klagomål från den rättsbildade personalens sida.

Trots det ansträngda läget har hovrätten i all möjlig mån sökt undvika
att förordna tingsnotarie alt handlägga A-mål. Huvudprincipen har liksom^
tidigare varit att tingsnotarie endast i undantagsfall vid bristande
tillgång på fiskalskompetenta vikarier anförtrotts avdömandet av A-mål.
Den uppmjukning av praxis, varom ovan talats, som under omständigheter -

181

nas tryck varit erforderlig, har närmast tagit sikte på att tillåta tingsnotarier
döma i trafikmål utan skadestånd samt i andra mål av enkel
beskaffenhet, vari anledning att döma till svårare straff än böter icke förekommit.

I vissa fall har det likväl befunnits ofrånkomligt att förordna tingsnotarier
att tjänstgöra som ordförande i mål, där frihetsstraff normalt utdömes
— svårare brottmål och mål mot återfalls- eller ungdomsförbrytare som
regel undantagna. Dessa senare mål har vanligtvis fått handläggas av
vederbörande domare eller, såvitt möjligt, av fiskalskompetent befattningshavare
jämsides med dennes åligganden i hovrätten eller vid annan
domsaga.

Förhållandena har gestaltat sig något olika vid skilda domsagor. Vid
domsagor som saknat biträdande domare har tingsnotarier under ovan
angivna förutsättningar i ganska stor utsträckning måst förordnas att
handlägga A-mål, helt naturligt för övrigt då dessa domsagor är uteslutande
beroende av hovrättens möjligheter att tillhandahålla önskvärd
fiskalshjälp. Vid övriga domsagor har sådana förordnanden meddelats endast
i de mera arbetstyngda. En föreställning om, i vilken omfattning hovrätten
i praktiken nödgats meddela förordnande för tingsnotarie att avdöma
A-mål av olika svårhetsgrad vid skilda domsagor, får man av en av
professorn Hans Thornstedt den 1 oktober 1961 till justitieministern avgiven
promemoria angående behörighet för tingsnotarie att såsom ordförande
handlägga brottmål.

Uppkommande frågor om förordnande för tingsnotarie att handlägga
A-mål ägnas från hovrättens sida stor uppmärksamhet och underkastas
en så ingående prövning som omständigheterna medger. I syfte att förhindra,
att tingsnotarie anförtros avdömandet av andra mål än sådana
av relativt enkel beskaffenhet, skall vid begäran om förordnande för tingsnotarie
regelmässigt skriftlig uppgift lämnas om de mål som skola förekomma
till handläggning med angivande av målens karaktär och beskaffenhet.
I förekommande fall inhämtas kompletterande upplysningar muntligen.
Någon gång finnes akten i ett mål böra infordras för en noggrannare
bedömning. Systemet bygger således väsentligen på de uppgifter angående
målens svårhetsgrad som lämnas av vederbörande häradshövding.

I de fall tingsnotarie icke ansetts böra förordnas att handlägga visst mål
har detta undantagits och antingen förbehållits häradshövdingen eller uppdragits
åt fiskalskompetent befattningshavare. I sista hand har huvudförhandlingen
inställts och målet skjutits till en senare tidpunkt. Därest
tillgång till fiskal funnits, har denne undantagslöst förordnats. Möjligheterna
härtill har dock under hovrättens sessioner varit ytterst begränsade.
Fiskalshjälpen har då stundom måst inskränkas till ett eller annat
svårare mål vid tinget. Utvägen att inställa mål har endast i sällsynta
undantagsfall tillgripits beroende på en önskan och strävan hos hovrätten
att trots betydande svårigheter ur såväl medels- som personalsynpunkt
söka tillgodose den rättssökande allmänhetens berättigade krav på en snabb
behandling av målen. Än större återhållsamhet med förordnande för tingsnotarie
att handlägga A-mål än som iakttagits skulle otvivelaktigt ha medfört
en betydligt större ökning av målbalanserna än nu är fallet.

Under senare tid har eu viss förbättring inträtt i fråga om anslagstilldelning
och fiskalstillgång, vilket i sin tur medfört att hovrätten mindre

182

ofta måst tillgripa utvägen att förordna tingsnotarier att handlägga A-mål.
Då hovrätten synes kunna räkna med en ytterligare förstärkning av resurserna,
torde en skärpning av praxis rörande tingsnotariers dömande verksamhet
möjliggöras. Hovrätten kommer i fortsättningen såvitt möjligt att
begränsa förordnanden för tingsnotarier att handlägga A-mål till att avse
sådana mål, som enligt Thornstedts ovannämnda promemoria utan olägenhet
synes kunna anförtros tingsnotarie.

Beträffande förhållandena vid den ifrågakomna domsagan lämnades i
yttranden närmare upplysningar, av vilka må vara tillfyllest att här återgiva
följande. Domsagan saknade biträdande domare. Häradshövdingen
hade under den aktuella tiden haft mindre god hälsa, något som bl. a.
föranlett att han haft behov av semester vid annan tid än under häradsrättens
sommarferier. I valet mellan att förordna tingsnotarie att handlägga
vissa A-mål och risken av häradshövdingens sjukskrivning hade hovrätten
ansett sig böra föredraga det förra alternativet. Detta förhållande
i förening med knappheten på fiskalspersonal hade lett till en mera välvillig
bedömning vid förordnande av tingsnotarie i domsagan att handlägga
A-mål än vad fallet varit vid andra domsagor inom hovrättens domkrets.
— Den i inspektionsprotokollet gjorda sammanställningen av brottsrubriceringar
i de av notarier handlagda målen gav, enligt vad hovrätten
uttalade, vid handen att hovrätten före förordnandena för notarierna i de
aktuella fallen icke erhållit tillräckligt uttömmande beskrivning av alla
mål som voro i fråga. Därest fullständigare upplysningar förelegat skulle
hovrätten i en del av fallen icke ha förordnat notarie att handlägga målen.
— Häradshövdingen åberopade bl. a. att arbetsbördan i domsagan var
sådan att han icke, utan förslitning av arbetsförmågan, själv kunde hålla
ting en dag i veckan, förberedelser en annan dag i veckan och dessutom
handlägga eller övervaka handläggningen av det stora antalet ärenden i
övrigt som inkom till domsagan. Utan en avsevärd arbetsinsats samt
häradshövdingens ledighet från ett ting då och då skulle det icke ha varit
möjligt att ernå den goda arbetssituation — utan någon egentlig arbetsbalans
— som förelåg vid domsagan.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Nordqvist följande.

Av handlingarna framgår, att under åren 1960 och 1961 tingsnotarier
i tämligen betydande omfattning förordnats att i berörda domsaga handlägga
A-mål. I viss utsträckning ha de mål, som sålunda handlagts och
avgjorts under ordförandeskap av tingsnotarie, uppenbarligen varit av
mera krävande art, såsom då däri förekommit utdömande av frihetsstraff,
såväl ovillkorligt som villkorligt, och skadestånd. En icke ringa del av
häradshövdingens arbetsbörda har sålunda överlämnats åt tingsnotarie.

Såsom skäl till att så skett har hovrätten anfört knappheten på fiskalspersonal,
häradshövdingens hälsotillstånd och bristfälliga uppgifter om
målens beskaffenhet.

183

Enligt 19 § andra stycket domsagostadgan må förordnande att utan
inskränkning förvalta häradshövdingämbete meddelas tingsnotarie, om
fiskalskompetent person ej finnes att tillgå. Att dylikt förordnande meddelas
vid personalbrist står därför helt i överensstämmelse med stadgan.
Av hovrättens yttrande framgår också med full tydlighet de svårigheter,
som hovrätten i nämnda hänseende haft att bemästra. Det måste — såsom
JO i olika sammanhang haft anledning understryka — betraktas som ett
synnerligen angeläget önskemål, att arbetsbalansen vid domstolarna hålles
nere. Att för nämnda syfte ibland måste tillgripas extraordinära medel
framstår såsom uppenbart med hänsyn till de svårigheter i personalhänseende,
varmed domstolarna under senare år haft att brottas. För dylika
åtgärder talar också önskemålet att undvika förslitning av den ordinarie
domarpersonalen, vilket önskemål i förevarande fall accentuerats genom
vad som upplysts om häradshövdingens hälsotillstånd.

Den nämnda bestämmelsen i domsagostadgan är emellertid av undantagskaraktär
och synes icke böra åberopas såsom stöd för mera regelbundna
förordnanden av ifrågavarande slag. Vid dess tillämpning bör alltid
beaktas hänsynen till den enskildes rättssäkerhet och allmänhetens förtroende
för rättsskipningen. Mål av mera invecklad beskaffenhet, som för
sin bedömning kräva mognare omdöme och större erfarenhet, böra därför
handläggas av ordinarie domare eller av befattningshavare i hovrätt, som
prövats vara skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. Med hänsyn
härtill är det givetvis av vikt att, då förordnande för tingsnotarie ifrågasättes,
tillräckligt fullständiga uppgifter rörande målen lämnas för att möjliggöra
en prövning av deras beskaffenhet. Såsom framgår av hovrättens
yttrande ha de uppgifter, som i detta hänseende lämnats hovrätten, varit
bristfälliga, vilket måste anses otillfredsställande.

I detta sammanhang vill jag hänvisa till vad 1943 års domarutredning
anförde rörande förevarande stadgande i sitt år 1946 avgivna betänkande
(SOU 1946: 57 s. 130):

Då det vid sammanträffande behov av tjänstledighet för häradshövdingar
i flera domsagor eller på grund av tillfällig personalbrist kan vara
omöjligt för hovrätten att tillhandahålla vikarie, är en undantagsbestämmelse
av den innebörd som nu angivits nödvändig. Vid fråga om tillämpning
av en sådan bestämmelse bör självfallet i första hand tillses, att rättsvårdens
krav bliva tillbörligt tillgodosedda, så att där ting, rannsakning
eller annan förrättning är av krävande art alla utvägar prövas för att i
första hand skaffa en vikarie med minst fiskalskompetens.

Mot bakgrunden av det anförda synes, såsom ock hovrätten vitsordat i
sitt yttrande, den praxis som i förevarande hänseende utbildat sig i domsagan
stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för bestämmelsen
i 19 § andra stycket domsagostadgan.

184

På i skrivelsen i övrigt anförda skäl — varvid bl. a. erinrades om att hovrätten
förklarat sig avse att i framtiden begränsa förordnanden för tingsnotarier
att handlägga A-mål — fann Nordqvist ytterligare åtgärd i ärendet
ej vara påkallad.

2. Fråga huruvida en domare, som utom tjänsten deltagit såsom part i
rättegångsliknande förfarande, gjort sig skyldig till otillbörliga uttalanden
och åtgärder av sådan art att de — oaktat han uppträtt som privatman —
kunde anses innefatta åsidosättande av tjänsteplikt

Svenska teknologföreningens hedersdomstol, som är utsedd av föreningens
styrelse, har till uppgift att pröva huruvida vid hedersdomstolen påtalade
förfaranden av föreningsmedlemmar stå i överensstämmelse med en
av föreningen antagen hederskodex.

I skrifter, avgivna till hedersdomstolen under 1961 och 1962, anförde en
vattenrättsdomare starkt kritiska synpunkter beträffande en viss ingenjörsfirmas
åtgöranden som teknisk sakkunnig i vattenmål, och han begärde
hedersdomstolens prövning av de påtalade frågorna.

Med anledning av här anförda klagomål av ingenjörsfirmans advokat
uppkom fråga huruvida vattenrättsdomaren i samband med sin berörda
hänvändelse till hedersdomstolen förfarit otillbörligt. Prövningen härstädes
påkallades och slutfördes medan ärendet var anhängigt hos hedersdomstolen
och sålunda innan vattenrättsdomarens påståenden i sak vunnit
prövning av den instans som hade att lösa tvisten mellan honom och hans
motpart.

Det härstädes anhängiggjorda ärendet handlades av min ställföreträdare,
vilkens bedömning innebar följande.

I ärendet hade ej gjorts gällande annat än att vattenrättsdomaren handlat
utom tjänsten när han gjorde sin hänvändelse till hedersdomstolen. Ej
heller ansågos omständigheterna sådana att han kunde anses ha givit utomstående
berättigad anledning att tro att han i sammanhanget handlade i
tjänsten. Att han innehade domarämbete medförde i och för sig icke att
han vore förhindrad att som privatman väcka ifrågakommen talan vid
hedersdomstolen.

När en domare i sammanhang av förevarande art handlade som privatman,
funnes emellertid fog att i viss utsträckning ställa större krav på honom
än på privatpersoner i allmänhet, främst i så måtto att han ej fick
låta komma sig till last förfaranden, varigenom han skadade det anseende
innehavaren av en domarbefattning bör äga. Härav följde dock icke att
varje förseelse eller olämplig åtgärd, vartill en domare kunde göra sig skyldig
i dylika sammanhang, borde föranleda beivran eller annat ingripande
mot honom i hans egenskap av tjänsteman.

185

Vad angick innehållet i vattenrättsdomarens ifrågakomna skrifter, bedömda
såsom inlagor till hedersdomstolen, framhölls att sanningshalten i
inlagorna, som ju avsåg ett pågående mål inför annan instans, ej ansetts
böra bli liärstädes prövad i vidare mån än att det konstaterades, att det
gentemot vattenrättsdomaren icke styrkts, att han i inlagorna lämnat sakuppgifter
som han insett eller bort inse vara osanna. I enlighet med de
ovan angivna riktlinjerna för bedömningen skedde i avgörandet icke någon
detalj genomgång huruvida de i inlagorna anförda argumenten och omdömena
voro kränkande eller eljest otillbörliga i ena eller andra avseendet
utan prövningen inriktades på huruvida uttalandena — under beaktande
att de voro fällda av domaren som privatman och part i ett rättegångsliknande
förfarande — voro av den grava beskaffenhet att de gåvo anledning
till ingripande mot honom såsom tjänsteman, något som befanns icke
vara fallet.

Ytterligare gjordes i klagomålen gällande att vattenrättsdomaren —
utom ramen för förfarandet inför hedersdomstolen — hade i syfte att skada
och förfölja ingenjörsfirman givit spridning åt sin första inlaga i tvisten
genom publicering i dagspressen och genom utsändande av inlagan till
skilda adressater. Härom uttalades i avgörandet i huvudsak följande. På
grund av tryckfrihetsförordningens bestämmelser kunde här ej uppkomma
fråga om ansvar för publicering genom tryckt skrift eller för meddelande
till utgivare av dylik skrift. Vid prövningen av vad som framkommit om
inlagans spridande på annat sätt befanns att det ej kunde anses styrkt att
detta spridande måste ha skett i otillbörligt syfte. Ej heller gåvo de i ärendet
framkomna, tämligen knapphändiga uppgifterna om adressaterna och
deras reaktioner belägg för att utsändandet varit ägnat att medföra någon
egentlig skada för firman.

Klagomålen föranledde med hänsyn till det anförda icke någon åtgärd
mot vattenrättsdomaren.

3. Fråga om ändring av bestämmelserna angående ordningen för
nedsättande av fullföljdsavgift m.m.

Den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut är enligt 54
kap. 17 § RB i princip skyldig att i hovrätten nedsätta fullföljdsavgift,
150 kronor, samt lika stort belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning;
dessa belopp skola nedsättas inom den för talans fullföljd stadgade
tiden.

Enligt 1 § första stycket kungörelsen den 19 december 1947 med närmare
bestämmelser om fullföljdsavgift, kostnadsersättning och fattigdomsintyg
vid fullföljd av talan till högsta domstolen kan inbetalning till hov -

186

rätt av sådan avgift och ersättning ske genom insättning å hovrättens postgirokonto.
I andra stycket samma paragraf föreskrives vilka uppgifter som
avsändaren vid inbetalningen skall lämna till hovrätten. Vid inbetalning
över posten skola dessa uppgifter antecknas å den handling, som är avsedd
att tillställas mottagaren. Då inbetalning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
sker över posten, skall enligt 1 § tredje stycket nämnda kungörelse
nedsättning anses ha ägt rum, då postanvisning, utbetalningskort
eller annan för mottagaren avsedd underrättelse om inbetalning inkommit
till hovrätten.

I likhet med flertalet banker hålles postgirokontoret, som utgör en del
av postbanken, stängt — förutom påskafton, midsommarafton och julafton
— samtliga lördagar under månaderna juni—augusti. Eftersom någon
kontobokföring därför icke verkställes dessa dagar, kommer vid inbetalningar
dagen före sådana bankfridagar betalningsmottagaren att erhålla
postgirokontorets underrättelse om likviden en dag senare än vad eljest
skulle vara fallet. Detta förhållande måste givetvis beaktas av part, som
vid fullföljd av talan till högsta domstolen vill fullgöra sin nedsättningsskyldighet
genom inbetalning å hovrättens postgirokonto, särskilt om nedsättningen
skall ske kort före utgången av fullföljdstiden.

Det torde numera vara allmänt bekant att postgirokontoret hålles stängt
de bankfridagar, då flertalet bankkontor äro stängda. Givetvis kan det likväl
förekomma att part, som önskar överklaga ett hovrättsavgörande, ändock
är ovetande härom och inbetalar fullföljdsavgift och kostnadsersättning
så sent att underrättelse om inbetalningen på grund av mellankommande
bankfridag inkommer till hovrätten först efter fullföljdstidens utgång.

Under åberopande av ett konkret fall, vari en part förfarit på sist angivet
sätt och därigenom gått miste om möjligheten att få vissa hovrättsbeslut
överprövade, ifrågasatte advokaten C. W. Du Rietz om icke vissa ändringar
borde ske i 1947 års förenämnda kungörelse.

I anledning härav anförde jag synpunkter av i korthet följande innebörd.

Före införandet av den nya rättegångsbalken gällde att nedsättning av
fullföljdsavgift och kostnadsersättning ansågs vara gentemot statsverket
fullgjord, där likviden skett medelst inbetalningskort, den dag kortet avlämnats
å postanstalt och, där likviden skett medelst girokort eller utbetalningskort,
den dag beloppet avförts från avsändarens postgirokonto. Under
förarbetena till 1947 års kungörelse ansågs den äldre ordningen icke tillfredsställande,
och det framhölls, att hovrätten redan vid fullföljdstidens
utgång borde känna till om nedsättning skett eller ej. Ytterligare beaktades
att belopp, som medelst inbetalningskort eller girokort sändes för insättning
å postgirokonto, kunde av den betalande återkallas intill dess vederbörlig
bokföringsåtgärd vidtagits å postgirokontoret. Med hänsyn till den -

187

na möjligliet ansågs det icke tillfyllest att parten — såsom bevis för fullgjord
nedsättning — uppvisade det kvitto han vid inbetalningen erhållit
av postverket. Kungörelsen fick därför den lydelse den i nu ifrågavarande
del har.

Vid förarbetena till gällande kungörelse var således det här aktuella
problemet föremål för övervägande. Med hänsyn härtill och enär det icke
i annat än det nu påtalade fallet kommit till min kännedom, att ifrågakomna
bestämmelser givit anledning till misstag och rättsförluster, fann
jag tillräckliga skäl icke föreligga att göra framställning om författningsändring
i denna del.

Du Rietz föreslog vidare att i hovrätternas fullfölj dshänvisningar skulle
införas en erinran om att inbetalning av fullfölj dsavgift och kostnadsersättning
å hovrätts postgirokonto icke betraktas såsom fullgjord nedsättning
förrän postgirokontorets besked om betahiing inkommit till hovrätten.
Även om detta förslag i och för sig vore beaktansvärt och förtjänt att tagas
under övervägande, ansåg jag dock det inträffade fallet icke utgöra tillräcklig
anledning att påkalla ändring av hovrätternas fullfölj dshänvisningar.

4. Om tillämpningen av 17 kap. 9 § fjärde stycket RB i mål om
omyndighetsförklaring

Enligt 17 kap. 9 § fjärde stycket RB skall, om mål avgöres utan huvudförhandling,
underrättelse om tiden för meddelande av domen avsändas
till parterna senast samma dag som domen meddelas.

I en till mig ställd förfrågan upptogs spörsmålet om dylik underrättelse
borde sändas i sådana mål angående omyndighetsförklaring som avses i
20 kap. 17 § första stycket andra punkten FB, d. v. s. mål som gälla omyndighetsförklaring
på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten och i vilka det kan antagas att vederbörandes
hörande skulle vara utan gagn.

Såsom ett led i beredningen av detta ärende undersöktes vid inspektioner
och även genom särskilda förfrågningar till skilda domstolar huru man förfor
i berört avseende, varvid befanns att domstolarna hade olika praxis.
Därjämte framkom att samma spörsmål, som väckts genom den här gjorda
förfrågningen, också uppkommit i ett vid JK-ämbetet anhängiggjort ärende.
Personal vid de båda ämbetena utbytte därför erfarenheter och synpunkter.
Det vid JK-ämbetet anhängiga ärendet blev först avgjort, varvid
JK uttalade följande.

I 17 kap. 9 § RB förcskrives, att då mål avgöres utan huvudförhandling
underrättelse om tiden för domens meddelande skall avsändas till parterna

188

senast samma dag domen ges. Mål om omyndighetsförklaring må visserligen
avgöras utan huvudförhandling och utan hörande av den, om vars
försättande i omyndighet är fråga, därest denne lider av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten och det må antagas
att hans hörande skulle vara utan gagn. Uttryckligt stöd saknas
emellertid för att underrättelseskyldigheten i dylika mål skulle kunna eftergivas
gentemot den omyndigförklarade. Med hänsyn bland annat till att
denne är bibehållen vid rätten att föra talan mot domen anser justitiekanslersämbetet,
att någon begränsning i underrättelseskyldigheten icke
bör ifrågakomma. Är^ den omyndigförklarade intagen å sjukhus för vård,
kan det emellertid från vårdsynpunkt vara tveksamt, huruvida underrättelse
om domen bör delges honom. Avgörandet om så må ske synes lämpligen
kunna anförtros åt vederbörande sjukvårdsläkare.

Vid prövningen av det härstädes anhängiggjorda ärendet ansåg jag mig
i allo kunna ansluta mig till den av JK intagna ståndpunkten.

5. Fråga om 8 § tredje stycket lagen om fri rättegång

Enligt 8 § tredje stycket lagen om fri rättegång gäller beträffande mål,
vari makar efter gemensam ansökan vinna boskillnad, hemskillnad eller
äktenskapskillnad och vari ena maken åtnjutit fri rättegång, den huvudregeln
att ersättningsskyldighet skall åläggas andra maken beträffande
hälften av statsverkets kostnader, dock att så ej skall ske där det med hänsyn
till omständigheterna finnes obilligt. I ett par vid inspektion uppmärksammade
mål uppkom fråga om tillämpning av sista ledet i det berörda
stadgandet.

I det ena målet voro omständigheterna följande.

Sedan Evert G. genom ombud, advokaten S., vid häradsrätten anhållit
om stämning å Everts hustru med yrkande om äktenskapsskillnad samt
målet utsatts till första inställelse, inkom den 29 januari 1960 från S. en
skrift, enligt vilken Evert — med hänvisning till att makarna enats om att
gemensamt ansöka om äktenskapsskillnad — återkallade sin stämningsansökan.
Samma dag inkom dels den gemensamma äktenskapsskillnadsansökningen
— i vilken makarna även anhöllo om fastställelse av överenskommelse
om vårdnaden och underhållet beträffande ett barn i äktenskapet
— och dels ansökan av hustrun om fri rättegång med advokaten N.
som biträde. Sistnämnda ansökan bifölls av häradsrätten den 1 februari
1960.

Genom dom den 9 februari 1960 dömde häradsrätten på grund av den
gemensamma ansökningen till äktenskapsskillnad mellan makarna G. och
fastställde deras överenskommelse i vårdnads- och underhållsfrågoma. Jämlikt
lagen om fri rättegång tillerkändes advokaten N. ersättning av allmänna
medel för biträde åt hustrun med 70 kronor. Därjämte förpliktades

189

Evert att till statsverket återgälda hälften av nämnda ersättning eller 35
kronor.

I anledning av vad sålunda iakttagits framhöll jag följande.

Regeln i 8 § tredje stycket lagen om fri rättegång — att rätten, vid dom
å bl. a. äktenskapsskillnad på grund av gemensam ansökan i mål där ena
maken åtnjutit fri rättegång, skulle ålägga andre maken att ersätta statsverket
hälften av kostnaderna för den fria rättegången, därest detta icke
med hänsyn till omständigheterna funnes obilligt — hade tillkommit för
att förhindra att den av makarna, som ej hade fri rättegång, undsluppe
kostnader för skillnadsmålet, även när han vore i stånd att bära dessa (se
NJA II 1944 s. 594 o.f.). I det här aktuella fallet hade Evert anlitat egen
advokat. Att denne biträtt Evert även med avseende å den gemensamma
ansökningen syntes framgå av att ansökningen upprättats å advokatens
firmapapper och att advokaten bevittnat mannens namnteckning. Med
hänsyn till det anförda ansåg jag för min del att Evert — som självfallet
fått stå för sina egna advokatkostnader — icke bort förpliktas att till statsverket
återgälda någon del av dess utgifter för hustruns fria rättegång.

Det andra målet som jag uppmärksammade gällde också gemensam
ansökan om äktenskapsskillnad. I detta mål, vari mannen beviljats fri
rättegång med en advokat som biträde, hade hustrun i domen förpliktats
att återgälda statsverket hälften av dess kostnader för den fria rättegången.
I inspektionsprotokollet antecknades härom följande.

I mannens uppgift för erhållande av fri rättegång var upplyst, att hustrun
ej vore taxerad till statlig inkomstskatt och att mannen ej kände till
hustruns ekonomi. Hustrun, som bodde hos sina föräldrar, erhöll vårdnaden
om ett tvåårigt barn i äktenskapet. Såsom underhållsbidrag skulle mannen
— som undergick viss fackutbildning, vilken skulle upphöra i juni 1960 —
utge 75 kronor i månaden för barnet t. o.m. 1960 års utgång och därefter
125 kronor i månaden till dess barnet fyllt 18 år. Under hemskillnadstiden
var underhållsbidraget 75 kronor i månaden. Det belopp som hustrun förpliktades
utge till statsverket utgjorde 75 kronor.

Jag framhöll i inspektionsprotokollet, att det på grund av vad som var
upplyst om hustruns förhållanden enligt min mening kunde starkt ifrågasättas
om hustrun skäligen bort förpliktas återgälda statsverket någon del
av dess kostnader för mannens fria rättegång.

Rörande detta mål anförde rättens ordförande i avgivet yttrande följande.
Uppgiften om att hustrun icke hade taxerats hade knappast varit
tillfyllest för antagande att hon saknade inkomster eller — än mindre —
var medellös. Om hennes eventuella förmögenhet kunde nämligen intet
relevant utläsas ur handlingarna i målet eller i det tidigare avgjorda hemskillnadsmålet
mellan makarna. Icke i något av målen utdömdes underhållsbidrag
till hustrun. Hon var född 1937 och hade i allt fall från januari

190

1959 bott hos sina föräldrar. Det vore i nu ifrågakomna trakter ingalunda
ovanligt att en vuxen son eller dotter hade någon kontantinkomst och därjämte
sin fulla försörjning på föräldrarnas hemman. Det borde också framhållas
att även rättegångskommittén i frågan om förmågan att gälda rättegångskostnad
berört naturaförmånernas inverkan för bl. a. hemmaboende
barn. Det hade icke synts påkallat att antaga att hustrun var medellös
eller utan inkomster och ej heller eljest hade för rätten framstått såsom
obilligt mot henne att tillämpa huvudregeln i 8 § tredje stycket lagen om
fri rättegång.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vid målets avgörande förelåg en uppgift om att hustrun icke var taxerad
till statlig inkomstskatt och att hon bodde hos sina föräldrar. Huruvida hon
likväl hade inkomster eller förmögenhet var okänt. Om vid bedömning av
frågan om återbetalningsskyldighet fullständiga uppgifter om den berörda
partens ekonomiska ställning icke finnas, kan rätten antingen införskaffa
särskild utredning rörande partens ekonomiska förhållanden eller också
bilda sig eu uppfattning med ledning av de befintliga sakuppgifterna. Den
förstnämnda möjligheten, som föranleder viss omgång, bör om möjligt icke
utnyttjas när det gäller återbetalningsskyldighet med så begränsade belopp
som här är i fråga (jämför SOU 1942: 50 sid. 71). I första hand bör
sålunda prövningen ske på grundval av de föreliggande uppgifterna. När —
såsom i förevarande fall — de låt vara ofullständiga uppgifter som stå till
buds avgjort tyda på att parten i fråga lever i helt blygsamma ekonomiska
förhållanden, anser jag att domstolen är berättigad att antaga att partens
ekonomi i sin helhet är sådan att ett åläggande av återbetalningsskyldighet
är obilligt. Ovisshet på någon punkt, såsom i fråga om förekomsten av förmögenhet,
bör sålunda enligt min mening icke tolkas till partens nackdel,
när omständigheterna i övrigt äro sådana som i det här ifrågakomna målet.

6. Om handläggningen av vårdnadsfråga som domstol av jörbiseende
underlåtit att pröva i samband med äktenslcapssldllnadsmåls
avgörande I

I samband med inspektion av en rådhusrätt uppmärksammades följande.

I gemensam ansökan till rådhusrätten hemställde makarna Rolf J. och
Britt J. att rätten måtte döma till äktenskapsskillnad mellan dem samt
meddela förordnande om vårdnaden av makarnas son Rolf Kennet. I ett
vid ansökningen fogat prästbevis fanns antecknat att makarna hade, förutom
den nämnde sonen, ytterligare en son vid namn Lars Johan. Detta
förbisågs dock vid målets avgörande, varför äktenskapsskillnadsdomen
såvitt angick vårdnadsfrågan kom att avse endast Rolf Kennet. Förbiseendet
upptäcktes i samband med att vid rådhusrätten senare väcktes talan

191

med yrkande att Lars Johan skulle förklaras icke ha äktenskaplig börd.
På föranledande av rådhusrätten inkommo därefter Rolf och Britt med
ansökan att vårdnaden om Lars Johan måtte tillerkännas Britt. Rådhusrätten
— med en rådman som ensamdomare — upptog saken såsom tvistemål
och meddelade dom, varigenom ansökningen bifölls.

Min ställföreträdare anförde i ärendet följande synpunkter. Det var anmärkningsvärt
att vårdnadsfrågan beträffande Lars Johan icke jämlikt 6
kap. 7 § andra stycket FB prövats i äktenskapsskillnadsmålet. Vad anginge
den senare behandlingen av denna vardnadsfraga var att märka följande.
Såsom framginge av lagen om handläggning av domstolsärenden borde
fråga om vårdnaden om barn behandlas som ärende och ej som tvistemål.
Jämlikt 6 § samma lag skulle vid avgörande av sådant ärende rådhusrätt
äga den sammansättning som i rättegångsbalken vore i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Av 9 § ifrågavarande
lag framginge, att rättens avgörande skulle ske genom beslut, varav
följde att fullföljd skulle ske genom besvär inom 14 dagar från beslutets
meddelande.

7. Kan domstol — efter det att mål om rattonykterhet slutligt avgjorts —
till provning upptaga yrkande om förverkande av spritdrycker som vid
gripandet påträffats hos den dömde och då beslagtagits

Den 20 oktober 1959 hade en häradsrätt dömt A. till dagsböter för rattonykterhet.
Av förbiseende hade yrkande om förverkande till kronan av i
beslag tagna två halvbuteljer renat brännvin icke framställts av åklagaren.
Denne hemställde därför i juni 1961 att häradsrätten måtte förklara de
beslagtagna spritdryckerna förverkade till kronan. — Åklagarens ansökan
hade av häradsrätten upplagts som ärende. I beslut den 7 juni 1961 hade
häradsrätten — utan föregående delgivning av ansökningen med A. — förklarat
brännvinet förverkat.

Sedan nämnda förhållanden uppmärksammats i samband med inspektion,
lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Domen den 20 oktober 1959 syntes ha vunnit laga kraft. Till följd därav
kunde jämlikt RB 30: 9 sedermera icke upptagas fråga om ytterligare ansvarspåföljd
av gärningen. Frågan huruvida konfiskation eller förverkande
av egendom kunde betecknas såsom sådan straffrättslig påföljd, som avsåges
i RB 30: 9, vore icke helt klar. Enligt uttalanden av Gärde m. fl., Nya
rättegångsbalken (s. 409), och av Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt
RB (1953, s. 114 och 126) inbegrepes förverkande av egendom under termen
ansvar i RB 30: 9. På grund av brottsmålsdomcns rättskraftsverkan
skulle någon talan mot A. om förverkande av de beslagtagna spritdryckerna
således icke ha kunnat väckas i efterhand. Även Strahl ansåg (Om påföljder

192

för brott, 1955, s. 19 not 5) att vad i RB 30: 9 sades beträffande ansvar
fick anses gälla även förverkande; vid fråga huruvida domstol kunde till
provning upptaga talan om förverkande, fastän domstolen — som det
ålegat att ex officio pröva frågan därom — i mål om ansvar tidigare kunnat
döma till förverkande, ehuru så icke skett, ville Strahl dock göra undantag
för förverkande av utpräglade brottsverktyg m. m. enligt RB 2: 17 andra
stycket (s. 292). Welamson däremot ansåg (Brottmålsdomens rättskraft
s- 78—82), att någon generell regel icke torde kunna uppställas vid bedömandet
av om förverkande var att betrakta som ansvar enligt RB 30: 9.
Enligt Welamson maste problemets lösning bli beroende på en tolkning av
den speciella förverkandebestämmelse, vars tillämpning ifrågasatts. Frågan
huruvida förverkandepåföljd kunde göras gällande i en senare rättegång
var enligt Welamson beroende på om påföljden helt eller delvis i så övervägande
grad hade repressiv eller straffrättslig karaktär, att den ur de synpunkter,
som motiverade rättskraftsinstitutet i brottmål, borde jämställas
med straff. Syftet med förverkandebestämmelserna i den i förevarande fall
tillämpliga lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. var icke
klart avgränsat; bestämmelserna torde fullfölja såväl repressiva och politirättsliga
som nykterhetspolitiska syften. Såvitt jag kände till fanns icke
publicerat något för nu ifrågavarande fall belysande rättsfall. Av det anförda
torde framgå att det kunde i viss mån råda tveksamhet vid bedömandet
av frågan huruvida häradsrätten ägt att till prövning upptaga åklagarens
i juni 1961 väckta talan om förverkande av de beslagtagna spritdryckerna.
Jag fann för min del övervägande skäl tala för att stadgandet i RB
30: 9 utgjort hinder för upptagande av åklagarens yrkande. — När häradsrätten
ansett förverkandefrågan kunnat upptagas till prövning, skulle emellertid
talan ha handlagts sasom brottmål (jfr 17 § Rp) och ej som domstolsärende.
Häradsrätten skulle då bl. a, ha utfärdat stämning å A. att svara å
åklagarens yrkande. Jag fann det förvånande att rätten, även om den ansett
att förverkandefrågan skulle handläggas såsom ett domstolsärende,
icke före ärendets avgörande berett A. tillfälle att yttra sig över ansökningen.
Ett hörande av A. hade varit av särskild vikt, enär förverkande av
alkoholhaltiga drycker enligt 1958 års lag icke var obligatoriskt.

S. Fråga om bedömning av åklagares i jaktmål framställda yrkande
om förverkande av och ersättning för älgkött när de tilltalade
dömas allenast för häleri I

I ett jaktmål mot två personer lämnade en häradsrätt åtal för olovlig och
olaga jakt utan bifall men dömde de tilltalade för häleri, bestående i att de
omhändertagit en fälld älgtjur, oaktat de varit medvetna om att den fällts
vid olovlig jakt under olaga tid. Av åklagaren förd talan om förverkande

193

av beslagtaget älgkött och om ersättning för älgkött, som icke kunnat tillrättaskaffas,
fann häradsrätten kunna upptagas såsom en för kronan och
jakt vårdsfonden förd skadeståndstalan, vilken bifölls sålunda att kronan
och fonden vardera tillerkändes hälften av behållen försäljningssumma för
beslagtaget kött och av fastställt ersättningsbelopp för ej tillrättaskaffat
kött.

Sedan målet uppmärksammats vid inspektion, infordrades yttrande från
häradsrättens ordförande, hovrättsrådet Hans E. Nordström, och från
Svenska Jägareförbundet, som åberopade en av hovrättsrådet Sven Nordell
i saken uppsatt promemoria.

I ärendet fann jag — väsentligen i överensstämmelse med av Nordell anförda
synpunkter — att någon skadeståndsrätt för kronan och jaktvårdsfonden
ej kunde anses föreligga samt att de tilltalade, som icke övertygats
om brott mot jaktlagen eller jaktstadgan, ej heller kunnat ådömas konfiskationspåföljd
jämlikt 30 § jaktlagen eller 30 § jaktstadgan. Beträffande
frågan, om konfiskationsbestämmelsen i 2 kap. 16 § andra stycket SL kunnat
tillämpas i förevarande fall, kunde skäl anföras både för och emot en
sådan tillämpning. Även om i rättspraxis berörda stadgande icke torde ha
tillämpats i dylika fall, fann jag att frågan måste betecknas såsom tveksam,
dock att så mycket stod klart att detta stadgande icke gav fog för att
tillerkänna jaktvårdsfonden något belopp såsom skett genom den ifrågakomna
domen.

Det må anmärkas, att de i ärendet avgivna yttrandena, innehållande utförlig
rättslig argumentation, samt mitt avgörande äro av den omfattning
att det av utrymmesskäl ej ansetts lämpligt att här återgiva dem i sin helhet.
Akten vari de ingå (nr 597/1961) är självfallet tillgänglig för envar
å JO-expeditionen.

9. Dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål
och med förordnande av offentlig försvarare I

I flera fall har både vid inspektioner och eljest befunnits att domstolar
— ibland under många månader — dröjt med utfärdande av stämning i
brottmål. Anledningen härtill har regelmässigt varit att domstolen avsett
att i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling samt att man
velat vänta med stämnings utfärdande intill dess huvudförhandlingsdagen
kunnat fastställas. Härom må anföras följande.

När stämningsansökan inkommit till rätten, skall enligt 45 kap. 8 § RB
prövas, huruvida ansökningen skall avvisas. Då åtal skall anses väckt i och
med att stämningsansökan inkommit, är det av särskild vikt att denna
prövning sker utan dröjsmål. Prövningen torde ock regelmässigt verkställas
i omedelbar anslutning till att ansökningen inkommit. Om ansökningen ej

7 — Justitieombudsmannens årsberättelse till JOG/f års riksdag

194

avvisas, skall enligt 45 kap. 9 § RB rätten utfärda stämning. Detta stadgande
torde förutsätta, att stämning utfärdas utan dröjsmål. Vikten av att
brottmål handläggas utan onödig tidsutdräkt samt hänsynen till att den
tilltalade icke under längre tid svävar i ovisshet om att åtal väckts göra
det nämligen angeläget, att stämning utfärdas så skyndsamt som möjligt.
I detta sammanhang bör erinras om att åklagare icke har någon skyldighet
att underrätta den misstänkte om att han enligt 23 kap. 20 § RB meddelat
beslut att väcka åtal; för det fall att åtal ej skulle väckas har däremot i
14 § förundersökningskungörelsen givits en föreskrift om underrättelse till
den misstänkte. Nu nämnda olikhet förklaras uppenbarligen av att lagstiftaren
förutsatt att i åtalsfallen den misstänkte snabbt får kännedom om
åtalet genom att han får del av stämning.

Beträffande stämnings innehåll följer av 45 kap. 9 § RB att den skall
innefatta ett åläggande för den tilltalade att svara å åtalet. Enligt 10 § i
samma kapitel skall rätten därjämte i stämning intaga bevisföreläggande
(första stycket) eller också må rätten — om uppgift om bevis ej erfordras
— i stämningen intaga kallelse till huvudförhandling (andra stycket). I
fråga om valet, vilket av de båda i 10 § omförmälda förfaringssätten som
bör användas, har i JO:s ämbetsberättelse år 1949 s. 237 uttalats att in
dubio bevisföreläggande bör ges. Därest emellertid — såsom förutsättes i
andra stycket av nämnda paragraf — ett bevisföreläggande anses onödigt,
följer därav icke att stämnings utfärdande skall dröja till dess huvudförhandlingsdagen
kan fixeras. I 10 § andra stycket säges nämligen endast att
rätten »må» redan i stämningen intaga kallelse. När bevisföreläggande är
onödigt men situationen vid rätten är sådan att huvudförhandlingsdagen
icke kan bestämmas redan när stämningsansökningen inkommer eller dagarna
närmast därefter, bör stämning utfärdas utan kallelse till huvudförhandling,
och sådan kallelse får sedan utfärdas särskilt på sätt angivits i
45 kap. 15 § andra stycket RB. Lämpligen kan i sådan stämning anmärkas
att kallelse till huvudförhandling kommer att utfärdas senare.

I enlighet med det anförda bör sålunda stämning alltid utfärdas snarast
efter det att stämningsansökan inkommit, och längre dröjsmål än högst ett
fåtal dagar bör ej ifrågakomma. I

I en del fall har också förekommit dröjsmål med att förordna offentlig
försvarare, oavsett att redan vid åtalets väckande rätten underrättats om
att den tilltalade önskat försvarare. Anledningen till dröjsmålen har varit
besläktad med de nyss berörda orsakerna till dröjsmål med stämnings utfärdande
eller sålunda att man i domstolen velat vänta till dess huvudförhandlingsdag
blivit fastställd. Därmed har man velat ernå att man kunnat
förvissa sig om att som offentlig försvarare kunde utses advokat, som var
ledig den huvudförhandlingsdag rätten planerat.

Även med beaktande av domstolarnas många gånger beträngda arbets -

195

situation och de därav föranledda önskemålen att kunna utsätta mål vid
tidpunkter, som passa in i domstolens arbetsschema, anser jag att den
tilltalades intresse av att utan omgång få biträde av försvarare är från
rättssäkerhetssynpunkt så tungt vägande att domstolens arbetstekniskt
betonade intressen måste stå tillbaka. Det bör beaktas icke endast att en
försvarare kan ha viktiga funktioner att fylla redan under ett måls förberedande
skede — något som domstolen icke alltid kan överblicka —
utan även att det från humanitära synpunkter framstår som berättigat
att en tilltalad icke skall behöva vänta, måhända månad efter månad, på
att få den hjälp han begärt för att förbereda sig för den stundande rättegången.

Dröjsmål av nu berörd art torde knappast vara aktuella i de — mycket
ofta förekommande — fallen då målet utsättes till huvudförhandling tämligen
omgående efter åtals väckande; i dessa fall torde regelmässigt kontakt
tagas med den advokat, som kommer i fråga som försvarare, redan i samband
med huvudförhandlingsdagens bestämmande. När rätten emellertid
utfärdar stämning med bevisföreläggande, är det av synnerlig vikt att
det tillses att frågan om offentlig försvarare behandlas så tidigt, att en
utsedd försvarare verkligen hinner medverka vid bedömningen av vilken bevisning
som bör åberopas från försvarets sida. Och även i det fallet, att
bevisföreläggande — enligt rättens bedömning — är onödigt men där kallelse
till huvudförhandling av någon orsak måste i viss mån ställas på
framtiden, bör frågan om förordnande av offentlig försvarare upptagas
utan dröjsmål. Härför talar, som nämnts, både humanitära skäl och den
synpunkten att en försvarare även i ett tidigt skede kan ha viktiga funktioner
att fylla. I sistnämnt hänseende kan ifrågakomma sådana åtgärder
som att begära komplettering av förundersökning, påkallande av bevisning
— i vilket avseende försvararen måhända har helt annan uppfattning
än rätten, som ansett bevisföreläggande onödigt, — eller utredning
av betydelse för påföljdsfrågan. Bortses bör ej heller från möjligheten att
en försvarare kan ha anledning att göra en insats för att målets utsättande
icke, såsom rätten planerat, skall uppskjutas till en framtida tidpunkt.

Såsom huvudregel bör i enlighet med det anförda gälla att rätten ofördröjligen
skall taga ställning till framställd begäran om offentlig försvarare.
Härtill kan väl fogas den reflexionen att många gånger den tilltalade
själv säkerligen är fullt tillfreds med att få ett samtal med försvararen
kort före huvudförhandlingen och sedan hans biträde vid själva förhandlingen.
När så är förhållandet kan dock i regel icke utläsas av de för rätten
tillgängliga handlingarna, och rätten bör därför icke generellt — icke
ens i erkända mål — utgå från att de tilltalade alltid har denna inställning.
Endast om det otvetydigt — eventuellt efter förfrågan från rättens
sida — framgår att den tilltalade är villig att vänta med förordnande av
försvarare, bör beslut härom kunna anstå.

196

10. Bör i mål, där förvaring kan ifrågakomma, den omständigheten att den

tilltalade bestrider åtalet föranleda att huvudförhandling måste hållas
innan internering snämndens yttrande inhämtas?

När fråga uppkommer att för första gången ådöma en person förvaringspåföljd,
är regelmässigt rättens första åtgärd att besluta om sinnesundersökning,
och interneringsnämndens yttrande inhämtas först i ett senare
skede. Redan i samband med beslutet om sinnesundersökning har rätten
därvid enligt 41 a § andra stycket sinnessjuklagen gjort ett preliminärt
ställningstagande till skuldfrågan — varvid i händelse av bestritt åtal
huvudförhandling hållits — och följaktligen har i dylika fall en preliminär
bedömning av skuldfrågan också föregått beslutet om interneringsnämndens
hörande.

Emellertid kan det på grund av bestämmelserna i 14—16 §§ förvaringslagen
bli aktuellt att höra interneringsnämnden även i mål, där sinnesundersökning
ej behöver förekomma, eftersom den tilltalade tidigare
ådömts förvaring och redan i det sammanhanget undergått sådan undersökning.
Fråga uppkommer då om även i detta fall skuldfrågan måste
vara klarlagd innan interneringsnämnden höres; detta spörsmål har uppmärksammats
både vid inspektion och under granskning av akter som i
annat sammanhang infordrats av JO-expeditionen. Rörande detta spörsmål
vill jag anföra följande.

Lagen om förvaring och internering innehåller icke någon klar bestämmelse
om att yttrande av interneringsnämnden bör infordras först sedan
den tilltalades skuld är klarlagd. Föreskrifterna i 14—16 §§, vari nämndens
hörande är föreskrivet för fall av här ifrågakommet slag, utgå från
att domstols förordnande om påföljden skall föregås dels av prövning i
skuldfrågan, dels av nämndens hörande, men det kan av lagtexten ej säkert
utläsas huruvida den sistnämnda åtgärden är avsedd att komma först
efter en bedömning av skuldfrågan. Är en bedömning av skuldfrågan
avsedd att föregå beslut om nämndens hörande, skulle detta innebära att
i princip samma förutsättningar böra vara uppfyllda som gälla i fråga om
beslut angående sinnesundersökning enligt 41 a § andra stycket sinnessjuklagen
eller sålunda att den tilltalade erkänt gärningen eller att övertygande
bevisning förebragts att han begått densamma. Det har också förekommit
uttalanden av innebörd att de berörda stadgandena i förvaringslagen böra
anses ha denna innebörd eller åtminstone att i vissa fall — uppenbarligen
vid bestritt åtal — huvudförhandling för en förhandsprövning av skuldfrågan
bör föregå begäran om interneringsnämndens yttrande (SvJT 1947
s. 446 f, SOU 1955: 10 s. 47, och Gärde, Nya RB s. 691 f och 663).

Alldeles oomtvistlig och klar torde den berörda frågan likväl icke vara.
Vid förfrågan hos interneringsnämndens sekreterare har sålunda upplysts,
att det i viss utsträckning förekommer, att nämndens yttrande inhämtas

197

i mål, vari åtalet bestritts och någon förhandling ej förekommit, och ej
sällan har man från domstolar hos nämndens kansli frågat hur man borde
förfara i dylika fall. Vidare må nämnas, att min ställföreträdare, hovrättsrådet
Holger Nordqvist, under en domstolsinspektion 1962 blev tillfrågad,
huruvida man beträffande häktad kunde infordra interneringsnämndens
yttrande utan att dessförinnan huvudförhandling hållits; i sammanhanget
framhölls att enligt 45 kap. 14 § RB uppskov med huvudförhandling i mål
mot häktad avsetts kunna förekomma till följd av åtgärd som avsågs i
12 § samma kapitel eller sålunda bl. a. hörande av interneringsnämnden.
I Nordqvists till inspektionsprotokollet antecknade svar angavs bl. a. att
yttrande uppenbarligen alltid kunde inhämtas när i skuldfrågan sådana
förutsättningar som angivits i 41 a § sinnessjuklagen förelågo. Nordqvist
framhöll emellertid ytterligare, att något generellt uttalande i frågan, när
yttrande kunde inhämtas utan föregående huvudförhandling, icke lät sig
göra och att spörsmålet därför finge lösas från fall till fall, därvid givetvis
den största hänsyn borde tagas till den tilltalades intresse att häktningstiden
blev så kort som möjligt. — Det bör uppmärksammas att Nordqvists
mening, att det sålunda icke borde anses uteslutet att inhämta
yttrande även i andra fall än dem där erkännande förelåg eller övertygande
bevisning förebragts, avsåg häktningsfall och alltså mål, vari konstaterats
att sannolika skäl för den misstänktes skuld förelågo.

Vid bedömning av den aktuella frågan är det, med hänsyn till svårigheten
att tolka förvaringslagens berörda bestämmelser, av intresse att se
hur andra bestämmelser som lagtekniskt äro utformade på i princip samma
sätt blivit tolkade. Sådana bestämmelser finnas i 21 och 22 §§ ungdomsfängelselagen.
Vissa uttalanden tyda på att även i sådana fall förutsatts
att i bestridda mål huvudförhandling borde hållas före yttrandets inhämtande
(SOU 1955: 10 s. 47 och Gärde, förut angivna sidor). Vid rättstililämpningen
torde denna uppfattning dock icke ha vunnit större anslutning.
Ungdomsfängelsenämndens sekreterare har sålunda på förfrågan upplyst,
att i det helt övervägande antalet fall nämndens yttrande inhämtades
innan någon huvudförhandling hållits, och detta alldeles oavsett
om den tilltalade erkänt eller bestritt åtalet. En ytterligare bestämmelse
som är uppbyggd på samma sätt som de berörda bestämmelserna i förvaringslagen
finnes i 1 § lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig. Även om det här är vanskligt
att fälla något allmänt uttalande rörande praxis, torde man dock våga
antaga att även i bestridda mål barnavårdsnämnden tämligen regelmässigt
höres utan föregående huvudförhandling. — Parentetiskt må anmärkas
att 31 kap. 1 och 2 §§ nya brottsbalken innehåller bestämmelser, utformade
efter samma mönster som de nu berörda. Förarbetena till dessa
stadganden synes dock cj innehålla något uttalande som klarlägger den
här aktuella frågan.

198

Med hänsyn till det anförda synes man icke ha skäl att hävda, att ordalydelsen
i de aktuella bestämmelserna i förvaringslagen skulle nödvändiggöra
att skuldfrågan måste vara klar innan interneringsnämndens yttrande
inhämtas. Frågan är då om själva åtgärden att inhämta nämndens yttrande
till sin natur är sådan att den, oberoende av lagtexten, bör vidtagas endast
om samma förutsättningar i avseende å skuldfrågan äro uppfyllda som när
fråga är om beslut angående sinnesundersökning. Uppenbart är emellertid
att dessa åtgärder icke alls äro jämförbara. Sinnesundersökning innebär
ju ett avsevärt och långvarigt intrång i den personliga integriteten, medan
inhämtande av ett yttrande av aktuellt slag i och för sig icke innebär
något egentligt ingrepp mot den tilltalade. Ett krav på erkännande eller
övertygande bevisning såsom förutsättning för beslut om yttrandes inhämtande
kunde emellertid tänkas motiverat av att det för en tilltalad, som
hävdar att han är oskyldig, kan vara stötande om domstolen redan från
början befattar sig med frågan vilken påföljd som kan vara lämplig för
honom, och den tilltalade kan då tänkas få intrycket att domstolen redan
innan han fått försvara sig betraktat honom som skyldig. Den sist angivna
synpunkten är nog så betydelsefull, men knappast mer avgörande när
det gäller hörande av interneringsnämnden än vid hörande av ungdomsfängelsenämnden
eller barnavårdsnämnd. Det må även erinras om att
beslut om personundersökning och läkarundersökning enligt 4 § lagen om
personundersökning alltid — även vid bestridda åtal — kan meddelas
utan huvudförhandling. Från nu berörda synpunkter kan därför icke anses
föreligga tillräckliga skäl att vid bestridda åtal kräva huvudförhandling
före interneringsnämndens hörande.

För interneringsnämndens egen prövning torde det icke heller vara behövligt
att skuldfrågorna genomgående skola vara prövade i förväg. Utlåtanden
om reaktionsformen torde i stor utsträckning kunna avgivas även
om det blott är såsom en arbetshypotes som nämnden antager att med
åtalet avsedd brottslighet verkligen ligger den tilltalade till last. Annorlunda
kan det dock ligga till när fråga är om en omfattande brottslighet
med måhända brott av skilda svårhetsgrader. Nämnden torde svårligen
kunna bilda sig en uppfattning om lämpligaste reaktionsformen, därest
den måste räkna med ett flertal tänkbara varianter i skuldfrågan.

För domstolarna och åklagarna samt i regel för de tilltalade torde det
för tidsvinstens skull oftast vara en klar fördel om även i bestridda mål
interneringsnämndens yttrande inhämtades redan under målets förberedelseskede
och sålunda endast ett huvudförhandlingssammanträde bleve
erforderligt. Därest det någon gång skulle framstå som tveksamt hur den
tilltalade ställer sig i berörda fråga, må erinras om det i 45 kap. 13 § RB
stadgade förfarandet att vid behov höra part innan yttrande av sakkunnig
inhämtas.

På grund av vad sålunda anförts anser jag det icke motiverat att uppställa
kravet att i bestridda mål interneringsnämndens yttrande skall in -

199

hämtas först efter huvudförhandling. Enligt min mening bör det i regel
för inhämtande av yttrande vara tillräckligt om rätten vid en bedömning
av det skriftliga materialet — eller vid häktningsförhandling — finner
sannolika skäl föreligga för den tilltalades skuld (jämför strafflagberedningens
uttalande om förutsättningarna för beslut om personundersökning,
SOU 1956:55 s. 385). Om däremot vid en sådan bedömning utredningen
mot den tilltalade förefaller svag, bör lämpligen huvudförhandling hållas
innan ställning tages till frågan om interneringsnämndens hörande. Huvudförhandling
bör också hållas om enligt vad förut sagts ett närmare klarläggande
av skuldfrågan kan antagas bli av särskild betydelse för interneringsnämndens
prövning.

Avslutningsvis må nämnas att nya brottsbalken i 38 kap. 7 § andra
stycket innehåller ett stadgande, avseende bl. a. sådana fall som här äro
i fråga och innebärande att, innan rätten i dylika fall beslutar angående
påföljd, interneringsnämndens yttrande skall inhämtas, om det finnes
erforderligt. Under förarbetena uttalade strafflagberedningen om innebörden
av detta stadgande i huvudsak att i alla fall där någon, som dömts till
internering (d. v. s. motsvarigheten till bl. a. nuvarande förvaring), övertygas
om nytt brott, begånget före prövotidens slut, yttrande skall inhämtas
från nämnden, om det finnes erforderligt (SOU 1956: 55 s. 397 f). Detta
uttalande — som tyder på att »övertygandet» i tiden skulle ligga före
beslutet om yttrandets inhämtande — synes stå i motsättning till vad
ovan sagts, men sannolikt har strafflagberedningen ej fällt uttalandet med
den här ifrågakomna problemställningen för ögonen.

11. Om för utsättningarna för ansvar för s.k. smitning enligt
5 § trafikbrottslagen

Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammade min ställföreträdare
ett brottmål, vari omständigheterna voro följande.

Allmän åklagare yrkade ansvar å A. för att denne viss dag gjort sig
sig skyldig till olovlig köming, vårdslöshet i trafik och smitning från olycksplats.
Vårdslösheten hade bestått däri att A. under bilfärd hållit för hög
hastighet, vilket lett till att han kört av vägen varvid bilen vält och skadats.
Smitningen beskrevs i stämningsansökningen sålunda att A. avvikit
från olycksplatsen »utan att vidtaga de åtgärder vartill händelsen skäligen
bort föranleda».

Rådhusrätten dömde A. i enlighet med åtalet till sextio dagsböter om
två kronor.

Nordqvist lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Varken av stämningsansökningen eller av domen framginge, vilka åtgärder
olyckan enligt åklagarens och rådhusrättens förmenande skäligen bort

200

föranleda till. Förundersökningsprotokollet gåve ej heller vid handen, att
-p underlåtit.vidtaga nagon åtgärd, som alegat honom. I denna del svntes
A. sålunda ej ha gjort sig skyldig till straffbar gärning. Enbart att söka
undgå atal vore nämligen icke belagt med straff (jfr SvJT 1960 s. 621 ff).

I ärendet avgåvos yttranden av rättens ordförande och åklagaren. Den
sistnämnde anförde bl. a. följande.

Då var ägare till bilen och ej heller erhållit ägarens tillstånd att

föra densamma samt då han genom sin vårdslösa körning avsevärt skadat
bilen, ansåg jag sådana omständigheter föreligga, att han haft skyldighet
vidtaga de åtgärder, vartill händelsen skäligen bort föranleda. Som
förhållandet nu var kunde man inte misstänka annat än att bilens ägare
vant förare, att denne möjligen blivit skadad och kanske irrade omkring
i skogen.

Sedan ärendet remitterats till riksåklagarämbetet, ansökte ämbetet den
28 september 1962 om resning i målet och anförde därvid följande.

I stämningsansökningen anges ej vad A. rätteligen bort iakttaga, innan
han avlägsnade sig från platsen för trafikolyckan. Ej heller framgår av
domen, vilka åtgärder olyckan enligt rådhusrättens förmenande bort föranleda
till. Såvitt förundersökningsprotokollet i målet utvisar har vid ifrågavarande
trafikolycka icke uppstått annan skada än skadan å den av A. framlörda
bilen. Om denna skada har A. givetvis varit skyldig att underrätta
bilens agare, men skadan har uppenbarligen icke — såsom åklagaren i
målet i yttrande till riksdagens justitieombudsman synes ifrågasätta —
bort föranleda A. att kvarstanna å platsen. Handlingarna i målet ge ej
heller eljest stöd för att till följd av trafikolyckan uppkommit någon situation,
som påkallade särskilda åtgärder från A:s sida. Det må här framhallas,
att det ifragavarande lagrummet icke i och för sig innebär någon
skyldighet att anmäla trafikolycka för polismyndighet eller att kvarstanna
pa olycksplats för att avvakta polisundersökning. (Jfr exempelvis NJA II
1934 s. 401 och SvJt 1947 rf s. 29.) Rådhusrättens rättstillämpning i denna
del av malet är alltså oriktig. I betraktande av lagtext, motiv och prejudikat
måste rättstillämpningens oriktighet anses oomtvistlig. Resningsgrund
enligt 58 kap. 2 § 4. synes följaktligen föreligga.

Kungl. Maj:t beviljade genom beslut den 5 januari 1963 resning i målet.
I beslutet uttalades följande.

o Såvitt handlingarna visa hava omständigheterna vid olyckan icke varit
sådana, att A. genom att avlägsna sig från platsen undandragit sig åtgärd
som avses i 5 § trafikbrottslagen, och varken i stämningsansökningen eller
i domen har angivits någon dylik omständighet.

Då A. likväl blivit dömd för obehörigt avvikande från platsen, har domen
i denna del varit uppenbart stridande mot lag.

Vid ny huvudförhandling i målet inför rådhusrätten den 13 februari 1963
nedlade åklagaren åtalet för brott mot 5 § trafikbrottslagen, varefter rådhusrätten
genom dom samma dag dömde A. för de övriga med åtalet avsedda
brotten att utgiva fyrtio dagsböter om två kronor.

201

12.1 brottmål uppkommen fråga huruvida i visst fall 17 § 3 mom.
eller 19 § 2 mom. vägtrafikförordningen var tillämplig

Vägtrafikförordningen (VTF) innehåller i fråga om registrering av motorfordon
bl. a. föreskrifter av följande innebörd.

Enligt 16 § skall fordon registreras hos länsstyrelsen i det län, där fordonet
har sin hemort; som hemort anses i regel ägarens mantalsskrivningsort.

Inträffar i fråga om ett registrerat fordon sådan förändring beträffande
dess hemort, att detsamma enligt 16 § skall registreras i annat län —
exempelvis därför att det förvärvats av en person, bosatt i annat län än
överlåtarens — skall ägaren enligt 17 § 3 mom. inom tre veckor från det
förändringen inträdde göra ansökan om ny registrering hos länsstyrelsen
i det län, där den nya hemorten är belägen. Rörande ansökningshandlingarna
i sådant registreringsärende ha vissa föreskrifter givits i 17 §
4 mom.; bl. a. gäller att sökanden skall avgiva intyg att fordonet icke efter
besiktningsinstrumentets eller typintygets utfärdande undergått sådan ändring,
att det ej längre överensstämmer med uppgifterna i instrumentet eller
typintyget.

I 18 § 1 mom. stadgas att, därest registrerat fordon övergår till ny ägare
och skyldighet icke föreligger att jämlikt 17 § 3 mom. söka ny registrering
i annat län, den nye ägaren har att inom tre veckor från förvärvet göra
anmälan därom hos länsstyrelsen i det län där fordonet är registrerat.

Enligt 19 § 2 mom. skall — om registrerat fordon förstörts eller om
med sådant fordon eljest vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas,
att fordonet icke vidare kommer att brukas här i riket såsom registreringspliktigt
fordon — ägaren inom tre veckor från det han fick vetskap om
dylikt förhållande göra anmälan därom hos länsstyrelsen för fordonets
avförande ur bilregistret.

Även om anmälan av sistnämnda slag icke inkommit, må länsstyrelsen
enligt 20 § 2 mom. andra stycket avföra fordon ur bilregistret, om den
erhållit kännedom om att förhållande, som avses i 19 § 2 mom., inträffat
i fråga om fordonet.

Under oktober månad 1961 inköpte B., som var bosatt i Älvsborgs län,
en bil, registrerad i Hallands län.

Länsstyrelsen i Hallands län avregistrerade bilen den 30 december 1961
med stöd av 20 § 2 mom. andra stycket VTF eller sålunda utan att s. k.
skrotningsanmälan enligt 19 § 2 mom. skett.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län — som uppenbarligen ej ägde kännedom
om avregistreringen — begärde sedermera hos vederbörande landsfiskal,

7* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196/+ års riksdag

202

att nye ägaren till ifrågavarande bil skulle förständigas att till länsstyrelsen
inkomma med vederbörliga handlingar för fordonets registrering.

Efter polisutredning — varvid B. uppgav att bilen köpts som skrot —
väckte distriktsåklagaren åtal mot B. under påstående, att denne efter
förvärvet av bilen underlåtit att inom föreskriven tid ansöka om registrering
av bilen hos länsstyrelsen i Älvsborgs län; ansvar yrkades jämlikt
65 § 4 mom. första stycket jämfört med 17 § 3 mom. första stycket VTF.
I målet upplystes, att ovannämnda avregistrering skett hos länsstyrelsen
i Hallands län.

Häradsrätten meddelade den 8 mars 1963 dom, varigenom rätten med
bifall till åtalet dömde B. jämlikt av åklagaren åberopade lagrum till dagsböter.

I en hit inkommen skrift ifrågasatte B. om skyldighet verkligen förelåg
att låta inregistrera en bil som inköpts som skrot. Han påpekade att han
såsom yrkesmässig inköpare av bilskrot i så fall skulle kunna åsamkas
extra kostnader i form av registreringsavgifter, bilskatt och trafikförsäkringsavgifter.

Eftersom tiden för vadetalan mot häradsrättens dom då ännu ej utgått,
infordrades skyndsamt yttrande från landsfogden i Älvsborgs län, vilken
därvid skulle höra åklagaren. Därjämte beslutades remiss till häradsrättens
ordförande i målet.

Till ledning för remissernas besvarande upprättades inom JO-expeditionen
en promemoria av följande innehåll. I

I brottmålet hade B. uppgivit att den ifrågakomna bilen köptes som
skrot och vid hans förvärv var köroduglig. Denna uppgift synes ej ha
vederlagts utan snarare vunnit visst stöd av länsstyrelsens i Hallands län
åtgärd att jämlikt 20 § 2 mom. andra stycket VTF avregistrera bilen.

Ordalagen i 17 § 3 mom. VTF angiva visserligen icke uttryckligen att
undantag från där föreskriven skyldighet att ansöka om registrering gäller
i det fall att den nye ägaren förvärvat registrerat fordon som är förstört
eller eljest blivit obrukbart. I 19 § 2 mom. har emellertid stadgats en
särskild anmälningsskyldighet när det gäller fordon av nämnt slag. Det
torde kunna antagas att lagstiftaren icke avsett att förvärvare av dylikt
fordon — som ännu icke avregistrerats — skulle vara skyldig att i sitt
eget län göra ansökan enligt 17 § 3 mom. och anmälan enligt 19 § 2 mom.
Registreringsåtgärder enligt 17 § 3 mom. skulle icke fylla något förnuftigt
ändamål när förutsättningar för avregistrering enligt 19 § 2 mom. föreligga.
Ytterligare må därvid framhållas att i fall av aktuell art registrering
enligt 17 § ej torde kunna ske eftersom ägaren ej lär kunna förete sådant
intyg som avses i 17 § 4 mom. andra stycket andra dels-satsen.

Enligt vad som upplysts från överståthållarämbetets trafiksektion och
bilregistret vid länsstyrelsen i Stockholms län kräver man därstädes i fall
av förevarande art ej annan åtgärd än anmälan enligt 19 § 2 mom. i det
län där bilen från början — eller i vart fall före den sista överlåtelsen —
varit registrerad.

203

Med hänsyn till det anförda torde kunna ifrågasättas om B. bort fällas
till ansvar för den gärning som avsågs med åtalet. Ansvar för förseelse
mot 19 § 2 mom. synes däremot kunna ha ifrågakommit, men härför hade
erfordrats en annan utformning av gämingsbeskrivningen.

Det må anmärkas att den förseelse häradsrätten funnit föreligga förskyller
dagsböter. För förseelse mot 19 § 2 mom. är straffet däremot enligt
65 § 4 mom. andra stycket böter, högst 300 kronor.

I avgivna yttranden förklarade alla remissinstanserna att de anslöto sig
till de i promemorian uttalade synpunkterna och sålunda ansågo, att B. ej
bort fällas till ansvar för förseelse mot 17 § 3 mom. första stycket. Av
åklagarens yttrande framgick att han hos hovrätten för Västra Sverige
med åberopande av promemorians innehåll fullföljt talan mot häradsrättens
dom under yrkande om frikännande dom.

Genom en den 26 juni 1963 meddelad dom — som vann laga kraft —
lämnade hovrätten, med undanröjande av häradsrättens dom, åtalet mot
B. utan bifall. I domskälen uttalades bl. a. följande.

»B:s uppgift att han inköpt bilen som skrot vinner stöd av utredningen
och måste godtagas.

Den i 17 § 3 mom. vägtrafikförordningen stadgade skyldigheten att
ansöka om ny registrering kan icke anses äga tillämpning för det fall då
anmälningsskyldighet enligt 19 § 2 mom. vägtrafikförordningen föreligger.
Åklagaren har icke lagt B. till last underlåtenhet att göra sådan anmälan.
På grund härav kan åtalet mot B. icke vinna bifall.»

13. Vissa spörsmål rörande testamentsvittnesjörhör

I samband med inspektion av en domsaga genomgingos ett antal akter
avseende vittnesförhör rörande tillkomsten av skriftliga testamenten. Därvid
uppmärksammades att i ett flertal fall — alla handlagda av tingsnotarier
— protokolleringen skett på det sättet att ett vittnes utsaga antecknats
i protokollet samt att, för det andra vittnets vidkommande, antecknats
att detta vittne vitsordade den först hördes utsaga, varvid i ett par
fall tillagts »i tillämpliga delar».

I ärendet verkställd utredning visade, att i alla de berörda fallen det
sist hörda vittnet tillåtits närvara under förhöret med det första vittnet
samt att den ifrågavarande ordningen tillämpats slentrianmässigt.

Till närmare belysning av hur förhören gestaltade sig i protokollen må
här återgivas följande avsnitt av ett av protokollen såvitt angår själva
bevisupptagningen.

Halvar Hansson avgiver följande utsaga: John H. ringde mig på middagen
den 27 februari 1961 och ville ha en handling upprättad. Han kom

204

hem till mig på eftermiddagen samma dag. Han sade då att han hade
tänkt förordna om sin kvarlåtenskap. Han sade att han inte hade närmare
släktingar än syskonbarn, som bodde i Sverige och i USA och syskon, som
bodde i USA och att han inte ville, att hans kvarlåtenskap till någon del
skulle gå till någon i USA. Jag skrev då som han ville ha det. Han läste
genom testamentet och sade, att det var precis så han ville ha det. Därefter
skrev han under testamentet varefter jag och Karl August Karlsson,
som var närvarande vid tillfället, bevittnade hans namnunderskrift. John H.
är omkring 75 år och är svensk-amerikan. Han är helt vid sina sinnens
fulla bruk och även fysiskt är han helt frisk.

Karl August Karlsson vitsordar Halvard Hanssons utsaga i tillämpliga
delar.

De av vittnena sålunda avgivna berättelserna uppläsas och verifieras.

Min ställföreträdare anförde i ärendet följande.

I fråga om ordningen för upptagande av vittnesförhör till framtida säkerhet
gällde reglerna i 36 kap. RB. Detta innebar bl. a., att vittne i allmänhet
icke ägde övervara förhandlingen innan förhöret med vittnet ägt rum
samt att vittnena i allmänhet skulle höras var för sig (36: 9 RB). Protokollets
utformning motsade att Karl August Karlsson avgivit en självständig
berättelse angående omständigheterna vid testamentets tillkomst
(36: 17 RB). Därest den först upptagna vittnesutsagan upplästs för det
sist hörda vittnet och denne därefter vitsordat vissa av de däri lämnade
uppgifterna, hade värdet av vittnesförhöret starkt reducerats. Utöver det
nu sagda rådde tvekan om vad som innefattades i att Karlsson vitsordat
Hanssons utsaga i tillämpliga delar. Åtskilliga frågor kunde här ställas.
Var Karlsson tillstädes då testator redogjorde för huru han önskade förordna
angående kvarlåtenskapen? Innebar hans vittnesmål att han sett
testator läsa igenom testamentet och hört att dess innehåll överensstämde
med testators yttersta vilja? Hade Karlsson uttalat sig om testators själsförmögenheter
och dennes fysiska tillstånd? Det var otillfredsställande att
av protokollet icke framgick omfattningen av Karlssons utsaga.

Nordqvist anförde ytterligare: Vid en framtida tvist — och det var just
i sådant fall upptagande av bevisningen fick betydelse — hade de tvistande
måhända allenast protokollet att tillgå för utrönande av väsentliga
fakta i saken. Det var därför av vikt icke blott, att gällande bestämmelser
iakttogos vid bevisupptagningen utan även att det av protokollet
klart framgick huru därvid tillgått. Mål rörande ogiltigförklaring av testamenten
voro visserligen ganska sällsynt förekommande. Detta innebar
emellertid icke, att testamentsvittnesförhören i flertalet fall saknade betydelse.
Fastmera kunde det antagas, att därest protokoll över vittnesförhör
rörande tillkomsten av skriftligt testamente fanns att tillgå och detta gav
klart och entydigt besked om relevanta fakta för giltigheten av testamentet
och om att de lämnade uppgifterna avgivits i lagenlig ordning, detta
medverkade till att förekomma tvister inför domstol.

14- Smärre fel och brister vid handläggningen av mål och ärenden

205

1) Vid inspektioner har iakttagits att i hemskillnadsmål domstolar förordnat
att makarna vid vite av fängelse viss tid ej fingo besöka varandra
»under hemskillnadstiden». Med anledning härav har jag påpekat, att
hemskillnadstiden kunde bli ganska lång och att det icke var tillfredsställande
att parterna under lång tid hade ett viteshot svävande över sig. Det
lagrum, som i dessa fall var tillämpligt, 15 kap. 12 § GB, förutsatte också
att vitesförbudet begränsades till skälig tid. Jag har uttalat, att enligt min
åsikt vitesförbudet i regel ej borde meddelas för längre tid än femton
månader.

2) Vissa vid inspektioner uppmärksammade mål, vari yrkats att vid
lantmäteriförrättning uppkomna servitut måtte jämlikt 7 § servitutslagen
förklaras förfallet eller jämlikt 5 § samma lag bliva förflyttat, tyda på
att viss oklarhet förekommer huru dessa mål böra handläggas. Det har
exempelvis förekommit att dylika frågor upptagits såsom domstolsärenden
och att avgörande skett utan huvudförhandling och utan att någon egentlig
utredning i saken införskaffats.

Med anledning av dessa iakttagelser har jag anfört synpunkter av följande
innebörd. Talan i fall av berörd art synes böra väckas genom stämningsansökan
och avgöras genom dom (jämför ordalagen i kungörelsen
den 31 oktober 1947, i lageditionen införd under 9 § servitutslagen). Målen
torde få anses vara av indispositiv natur, varav följer att i målen huvudförhandling
bör hållas och att det ankommer på rätten att vaka över att
erforderlig utredning i saken införskaffas, varvid i första hand torde ifrågakomma
yttrande av överlantmätare.

I ett av de uppmärksammade målen var samma person ägare till den
tjänande och den härskande fastigheten. I dylikt fall ansåg jag att talan
finge väckas genom ansökan men att målet i övrigt borde handläggas i
den för indispositiva tvistemål stadgade ordningen.

3) I 1958 års ämbetsberättelse (s. 147 f) framhöll jag bl. a. att i huvudförhandlingsprotokoll
borde ske anteckning vilken skriftlig bevisning som
förebragtes och vilken utredning angående tilltalads personliga förhållanden
som föredragits vid förhandlingen. Även under senare år har jag vid
upprepade tillfällen haft anledning att påpeka vikten av att noggranna
anteckningar i berörda hänseende verkställas.

Ett särskilt spörsmål bör därvid något beröras. I mål om falskdeklaration
eller vårdslös deklaration förekommer att i huvudförhandlingsprotokollct
antecknas allenast att för domstolen tillgängliga taxeringshandlingar
åberopats som skriftligt bevis.

Jag har i sådana sammanhang anfört, i huvudsak följande. Om förhandling
varit offentlig, voro handlingar som företetts vid förhandlingen offent -

206

liga. Beträffande ej företedda handlingar gällde de allmänna sekretessreglerna.
I fråga om allmänna handlingar, beträffande vilka bestämmelserna
i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
gällde, var det av vikt, att av domstols protokoll klart framgick i
vilken utsträckning handling genom att företes vid förhandling givits
offentlighet. Då vissa delar av taxeringsakt voro underkastade bestämmelserna
i 17 § sekretesslagen och det för brottmålets utredande i allmänhet
ej fordrades att mera än vissa begränsade avsnitt av taxeringsakten åberopades,
var det med hänsyn till angivna förhållanden väsentligt, att endast
dessa avsnitt, som noga borde angivas i protokollet, blevo företedda vid
huvudförhandlingen.

4) Någon skyldighet att, utan att begäran därom framställts, expediera
utskrift av dom till åklagare finnes icke föreskriven beträffande vanliga
brottmål. I 1958 års ämbetsberättelse (s. 150) uttalade jag, att det var en
lämplig ordning att domstol i mål, där landsfogde fört talan, tillställde
denne domsutsknft även om han icke framställt uttrycklig begäran därom.

I samband med inspektionerna har med en del distriktsåklagare upptagits
frågan om de fingo eller hade behov av att få domar i mål, vari de
fört talan. Därvid har framkommit att på vissa håll åklagaren automatiskt
erhöll domsutskrifter, vilket vederbörande åklagare ansåg vara av värde.
I andra fall erhöllos dylika utskrifter ej utan beställning, något som åtminstone
vissa åklagare ansett vara en nackdel.

För domstolarna torde det icke vara något nämnvärt extraarbete att
vid utskrivning av domar taga en extra kopia för åklagarens räkning i
sådana mål, där det på förhand är känt att åklagaren önskar domen. Det
förefaller lämpligt att, där så ej redan skett, samråd upptages mellan domstolen
och åklagaren för att åstadkomma en sådan ordning att åklagaren
automatiskt får domar i av honom önskad utsträckning. Formellt föreligger
icke något hinder att det ordnas så, att åklagaren gör en stående
beställning, avseende domar i mål, vari han fört talan, eller åtminstone
vissa kategorier av dylika mål; i en del slag av mål, exempelvis där tabelldom
meddelas, torde det regelmässigt vara av mindre intresse för åklagaren
att erhålla domsexemplar.

5) Enligt 45 kap. 15 § andra stycket RB gäller, att i kallelse till huvudförhandling
i brottmål den tilltalade skall föreläggas vite eller ock att
förordnande skall meddelas om hämtning av honom.

I 46 kap. 15 § andra stycket RB stadgas, att om å brottet icke kan följa
svårare straff än fängelse, målet må avgöras utan hinder av att den tilltalade
uteblivit, såvida saken finnes kunna nöjaktigt utredas.

Vid inspektioner har jag vid flera tillfällen uppmärksammat att i kallelser
i sådana mål, som avses i 46 kap. 15 § andra stycket RB, något vite icke
utsatts; fråga har ej heller varit om hämtning. Dylika iakttagelser har
gjorts bade vid domstolar och hos åklagare som ägt utfärda stämning

207

med däri intagen kallelse. Anledningen till att domstolen eller åklagaren
ej utsatt vite har varit att under förundersökningen förekommit ett —
mer eller mindre klart — erkännande från den tilltalades sida eller att
i varje fall förväntades att den tilltalade skulle inkomma med skriftligt
erkännande å en på ena eller andra sättet utformad blankett som tillställts
honom i samband med kallelsen. Det har sålunda förutsatts, att ifrågavarande
mål skulle kunna avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro,
varför det bedömts onödigt att vid vite förelägga honom att inställa sig.
I vissa fall har uttryckligen angivits i kallelsen att den tilltalade ej behövde
inställa sig.

Med anledning av dessa iakttagelser har jag framhållit följande. Vitesföreläggande
i kallelse å tilltalad är enligt 45 kap. 15 § andra stycket RB
obligatoriskt, såvida hämtning ej beslutas. Någon laga grund att på förhand
befria en tilltalad från att iakttaga inställelse föreligger icke. Vad
särskilt angår de fall, där ett klart erkännande icke föreligger men ett
skriftligt erkännande förväntas inkomma, är det otillfredsställande att,
därest det skriftliga erkännandet uteblir och den tilltalade ej heller inställer
sig, rätten saknar möjlighet att utdöma vite som påföljd för underlåtenheten
att efterkomma kallelsen. Jag har vidare på förekommen anledning
uttalat, att det icke kunde anses felaktigt om i kallelsen intages

— förutom vitesföreläggande — en erinran om innehållet i 46 kap. 15 §
andra stycket RB och att därvid angives att denna bestämmelse kan bli
tillämplig därest skriftligt erkännande finnes.

Det må i sammanhanget framhållas, att när fråga uppkommer att tilllämpa
46 kap. 15 § andra stycket RB på den grunden att den tilltalade

— som uteblivit från förhandlingen — erkänt under förundersökningen,
det måste prövas om erkännandet verkligen kan anses avse just den gärning,
som beskrives i stämningsansökningen (jämför nedan under 6). Sålunda
bör exempelvis särskild försiktighet iakttagas i mål om vårdslöshet
i trafik, där det kan förekomma att i förundersökningsprotokollet antecknas,
att den misstänkte erkänner vårdslöshet — eller »viss vårdslöshet» —
och därefter lämnar en berättelse av i protokollet närmare angivet innehåll.
Det är därvid icke alltid säkert att »erkännandet» kan anses gälla ett
sådant handlande och händelseförlopp, som upptages i åklagarens sedermera
upprättade gämingsbeskrivning.

6) Under inspektion av en domsaga ställdes till min ställföreträdare frågan
om blankettdom enligt 5 § protokollskungörelsen finge användas om
den tilltalade icke låtit sig avhöra till rätten utan blott under förundersökningen
erkänt gärningen.

Denna fråga — som har visst samband med det under 5) anslutningsvis
berörda spörsmålet — besvarades av Nordqvist genom följande anteckning
till inspektionsprotokollet.

Den omständigheten att den tilltalades erkännande lämnats under för -

208

undersökningen hindrar i och för sig icke att blankettdom användes. En
förutsättning är emellertid, att erkännandet avsett den åtalade gärningen
(RB 30: 6). Då erkännandet lämnats innan åklagaren fattat sitt åtalsbeslut,
måste rätten särskilt kontrollera att erkännandet avsett den gärning —
faktiskt och rättsligt — som sedermera åtalats.

7) Det förhållandet, att det kan framstå som praktiskt och arbetsbesparande
att använda blankettdom, får ej föranleda att ifrågavarande blanketter
användas för andra fall än dem för vilka de äro avsedda. Det är
sålunda icke godtagbart att — såsom förekommit — blankettdom användes
i mål, där åtalet bestritts och vittnesbevisning åberopats till stöd för åtalet.

8) Vid ett par domsagor har under inspektioner uppmärksammats, att
man i blankettdomar i det utrymme som avsetts för gärningsbeskrivningen
antecknat blott brott sbenämningar, såsom exempelvis »vårdslöshet i trafik»,
»mopedonykterhet», »allmänfarlig vårdslöshet» och »fylleri».

Med anledning därav har framhållits att det ej alls är tillfyllest att på
detta sätt angiva den gärning som föranlett straffet. I domen måste upptagas
sådana uppgifter att gärningen individualiserades. Sålunda erfordrades
uppgifter om tid och plats för dess förövande liksom om de övriga
omständigheter som kännetecknade brottet.

9) I flera fall har iakttagits att domar, tecknade på blanketter enligt det
i 5 § protokollskungörelsen omförmälda formulär A I, i domböckerna sammanförts
i en avdelning för sig med särskild nummerföljd. Jag har därvid
påpekat att en dylik anordning enligt 9 § andra stycket protokollskungörelsen
är avsedd endast för domar, som tecknats i tabell eller sålunda
enligt det formulär som i 5 § betecknats formulär A.

10) Enligt 31 kap. 1 § första stycket RB gäller som huvudregel att tilltalad
som fälles till ansvar skall till statsverket återgälda kostnader som
av allmänna medel utgått för bevisning och till offentlig försvarare. Enligt
samma stadgande gäller dock vidare att, om kostnadens belopp icke står
i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, ersättningen
må jämkas efter vad som prövas skäligt.

I ett brottmål förklarade en häradsrätt en tilltalad, H., saker till sex
brott, varav fyra förmögenhetsbrott, samt förordnade att ett H. tidigare
ådömt förvaringsstraff skulle avse jämväl de nya brotten samt att han
skulle återintagas i säkerhetsanstalt med en ny minsta tid av ett år. I
målet utgick av allmänna medel ersättning till offentlig försvarare och en
i målet hörd målsägande med tillhopa 167 kronor 80 öre. Beträffande återbetalningsskyldigheten
uttalade rätten att det med hänsyn till H:s ekonomiska
villkor vore »meningslöst» att ålägga honom återbetalningsskyldighet,
varför kostnaderna skulle stanna å statsverket jämlikt 31 kap. 1 § RB.

Häradsrättens bedömning av återbetalningsfrågan uppmärksammades
i samband med att häradsrättens akt hit infordrats i ett ärende rörande

209

helt andra spörsmål. Det må anmärkas att i sistnämnda ärende upplystes,
att H. sedermera, några månader efter frigivning från ovannämnda förvaringsstraff,
varit tämligen välförsedd med, såvitt känt, ärligen förtjänta
medel. Han skulle sålunda då mycket väl ha varit i stånd återgälda berörda
kostnader i brottmålet.

Häradsrättens ordförande anförde i avgivet yttrande bl. a. följande. Det
aktuella spörsmålet om jämkning hade varit föremål för diskussion mellan
hovrättspresidenterna Björn Kjellin och Joel Laurin i artiklar i Svensk
Juristtidning 1960 (s. 132, 310 och 312). Vid tiden för det ifrågakomna
målets avgörande hade han nyligen tagit del av Kjellins första artikel och
anslutit sig till dennes uppfattning. Sedermera hade han dock efter diskussioner
med andra jurister ändrat uppfattning om tolkningen av det
aktuella stadgandet, och den tillämpning som förekommit i målet mot H.
hade därför blivit en enstaka företeelse. Hans nya uppfattning om stadgandets
rätta innebörd hade sedan befästs genom Laurins artikel.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Såsom häradsrättens ordförande framhållit ha skilda meningar yppats
i frågan hur man rätteligen bör tolka detta stadgande. Kjellin har i sin
artikel hävdat, att jämkning kunde ske så snart kostnaden icke stode i
rimligt förhållande antingen till den dömdes brottslighet eller till hans
ekonomiska villkor och att jämkning alltså vore utesluten endast om beloppet
vore rimligt ur båda dessa synpunkter. Laurin däremot har uttalat
att jämkning borde ske endast om kostnaden stode i orimligt förhållande
både till brottsligheten och till villkoren.

Häradsrätten har uppenbarligen i förevarande fall under intryck av
Kjellins artikel ansett sig i kostnadsfrågan icke ha anledning att beakta
mer än kostnadsbeloppets storlek i förhållande till H:s ekonomiska villkor.
Därvid har häradsrätten nöjt sig med att konstatera att det rent faktiskt
vore »meningslöst» att föreskriva återbetalningsskyldighet; huruvida det
framstod som skäligt med en jämkning eller ej har icke angivits.

Enligt min åsikt innebär det icke en riktig tillämpning av det aktuella
stadgandet att på detta sätt skjuta den dömdes ekonomiska villkor helt
i förgrunden så att man i praktiken bortser från brottsligheten. Jag anser
sålunda att man bör beakta såväl brottsligheten som villkoren i sammanhanget.
Däremot ställer jag mig skeptisk till tanken att, man vid tillämpningen
av stadgandet skulle gå så långt i detaljavvägning att man strängt
gör en åtskillnad mellan den tilltalades brottslighet och hans ekonomiska
villkor så att man i två skilda avvägningsförfaranden ställer först det ena
och sedan det andra av dessa förhållanden i relation till kostnadsbeloppet
för att se om relationen framstår som mindre rimlig. Såsom jag uppfattat
stadgandet bör rätten i en gemensam bedömning mot varandra väga, å ena
sidan, kostnadsbeloppet och, å andra sidan, den tilltalades brottslighet och
villkor, sedda i ett sammanhang och som en helhet. Då man ju här rör

210

sig med svårligen jämförbara faktorer, måste man ändå ytterst falla tillbaka
på en helt allmän skälighetsvärdering, på samma sätt som när man
i andra sammanhang — t. ex. enligt 6 kap. 6 § SL — har att under beaktande
av vissa angivna förhållanden bestämma vad en ersättningsskyldighet
skäligen bör omfatta. Enligt min mening kan man överhuvudtaget icke
bedöma om exempelvis ett rättegångskostnadsbelopp å 500 kronor är rimligt
eller orimligt i förhållande till en normal arbetarinkomst såvida man
icke samtidigt beaktar själva rättegångssituationen, nämligen vad det är
för brottslighet som vederbörande haft att svara för i målet, lika litet som
man kan bedöma om beloppet är rimligt i förhållande till viss brottslighet
utan att samtidigt beakta hans ekonomiska förhållanden.

I det aktuella fallet — där för övrigt fråga var om ett särskilt blygsamt
kostnadsbelopp — kan jag för min del icke finna att det varit befogat
med någon jämkning alls.

11) Sedan vid en inspektion iakttagits att en domstol lämnat en man
tillstånd att såsom adoptivbarn antaga sin hustrus utom äktenskap födde
son, påpekades att i dylika fall adoption ej må ske annorledes än av makarna
gemensamt (jämför 4 kap. 1 § andra stycket och 3 § FB).

12) I slutbestämmelserna till lagen den 12 december 1958 om ändring
av föräldrabalken stadgas att där adoption ägt rum enligt äldre lag, adoptanten
äger sist inom fem år från nya lagens ikraftträdande — d. v. s. före
den 1 juli 1964 — hos rätten göra ansökan om förklaring att å adoptivförhållandet
skall tillämpas vad som är stadgat för det fall att adoption
ägt rum enligt nya lagen. I dylika ärenden skola bestämmelserna om antagande
av adoptivbarn äga motsvarande tillämpning.

På förekommen anledning har påpekats att sistnämnda stadgande bl. a.
innebär att barnavårdsnämnds yttrande skall inhämtas jämlikt 20 kap
6 § FB.

Vidare skola adoptivbarnets föräldrar höras, dock att enligt uttryckligt
stadgande i de nämnda slutbestämmelserna detta ej är erforderligt, därest
det kan antagas att vid adoptionen varit förutsatt att föräldrarna icke
skulle hava kännedom om vem som adopterade barnet, s. k. inblankoadoption.
Vid inspektion har på given anledning anmärkts på att i ärende, där
föräldrarna ej hörts, icke blivit redovisat vilken grund som förelegat för
antagande att inblankoadoption vore för handen.

13) Vid några domstolar har upptagits frågan, huruvida bouppteckning
krävdes när barn avlidit. Därvid har framkommit att på en del håll bouppteckning
i dylika fall ej infordrades såvida man kunde antaga att barnet
ej ägt några eller i varje fall helt obetydliga tillgångar.

Med anledning därav har jag framhållit följande.

I 20 kap. 1 § ÄB stadgades en allmän bouppteckningsplikt, från vilken
inga undantag enligt lagen medgåvos. Bestämmelsen motsvarade 3 kap.

211

1 § i 1933 års lag om boutredning och arvskifte. — Frågan om bouppteckningsplikten
borde kunna eftergivas, då dödsboets egendom vore ringa,
hade varit föremål för övervägande redan vid boutredningslagens tillkomst.
Sålunda hade lagberedningen uttalat (NJA II 1933 s. 305), att lagligheten
av dylika dittills i praxis tillämpade eftergifter vore tvivelaktig och
att undantag ej borde medgivas för framtiden. Vid ärvdabalkens tillkomst
anförde de sakkunniga, att ej heller nu förelåge anledning till annat bedömande
(NJA II 1958 s. 154 f.). Departementschefen förklarade, att
enligt hans mening bärande skäl förelågo att upprätthålla den obligatoriska
bouppteckningsplikten. — Jag uttalade, att undantag från bouppteckningsplikten
således icke syntes kunna medgivas (jfr JO:s ämbetsberättelse
1939 s. 155 o. f.).

14) Under inspektionsverksamheten har vid flera tillfällen uppmärksammats,
att domstolar på parts begäran återlämnat ansökningshandlingar.
Detta har främst förekommit vid gemensamma ansökningar i skillnadsmål
och i domstolsärenden men även i andra fall. Anledningen till atertagandet
av handlingarna torde oftast ha varit att sökanden eller käranden angrat
sig i fråga om den ursprungligen begärda åtgärden eller att det upptäckts
att talan väckts vid fel forum. I berörda fall har återtagandet av handlingarna
anmärkts i mål- eller ärendeförteckningen, och i akten har endera
icke återfunnits någon handling alls eller allenast en återkallelse. I ett par
fall ha berörda akter över huvud ej kunnat återfinnas. Huruvida något
avskrivningsbeslut meddelats av domstolen har i regel ej framgått; om
dylikt beslut meddelats, torde det ha varit tecknat på handling som återlämnats
till parten. Vid en domstol har beträffande ifrågavarande mål i
några fall rått så stor oklarhet att man numera — flera år efter målens
anhängiggörande — ej vågade lämna mera exakta uppgifter än att målen
»troligen» voro återkallade.

Förhållanden av nu berörd art äro uppenbarligen helt otillfredsställande.
Enligt 17 § andra stycket lösenförordningen må i mål eller ärende, där
fullständigt protokoll ej föres, ingiven handling återlämnas först sedan
målet eller ärendet avgjorts och då mot kvitto. Prövning skall därvid ske
om återlämnandet må ske mot att styrkt avskrift ersätter originalet eller
om avskrift kan avvaras. Särskilda föreskrifter gäller därjämte enligt nämnda
stadgande för det fall att frågan om återlämnande uppkommer innan
avgörandet av saken vunnit laga kraft.

Av 6 kap. 10 § RB följer vidare att av akten ovillkorligen skall framgå
vilka beslut rätten fattat i saken.

15) Enligt 2 § andra stycket kungörelsen den 20 september 1947 med
bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri rättegång åligger
det den som bestyrker sådan ekonomisk uppgift, som skall atfölja ansökan
om fri rättegång, att innan uppgiften bestyrkes verkställa noggrann under -

212

sökning rörande sökandens inkomster och förmögenhetsvillkor i övrigt samt
omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet.

Enligt vad jag erfarit föreligger anledning att understryka vikten av att
den i berörda stadgande föreskrivna undersökningen verkligen utföres med
tillbörlig noggrannhet. Det torde icke vara alldeles ovanligt att, främst i
mål om underhållsbidrag, utredningen i målet beträffande vederbörande
parts inkomst- och förmögenhetsförhållanden ger en bild som avviker från
den bestyrkta uppgift som lämnats i och för erhållande av fri rättegång.
I ett särskilt anmärkningsvärt fall, som varit under min prövning, hade en
dylik uppgift — som var felaktig i väsentliga avseenden — bestyrkts utan
att någon som helst kontroll skett. Den bestyrkande, en kommunalnämndsordförande,
meddelades i detta fall åtalseftergift med hänsyn till hans
höga ålder och till hans uttryckta avsikt att inom kort lämna sin befattning.
I ärendet framhölls med skärpa vikten av att tilltro skall kunna
sättas till intyg, som avgivits av myndighetsperson.

16) Rörande ett spörsmål, avseende tillämpningen av lagen om fri rättegång,
har jag på förekommen anledning anfört följande.

Enligt 4 § första stycket lagen om fri rättegång kunde part, som åtnjöte
fri rättegång och förelagts att infinna sig personligen vid rätten, tillerkännas
gottgörelse av allmänna medel för resekostnad. I samma stycke stadgades
att nödigt förskott a ersättningen kunde meddelas honom, därest
han måste antagas sakna medel för resan. Enligt andra stycket samma
paragraf kunde, om synnerliga skäl förelågo, utöver resekostnaden traktamentsersättning
tillerkännas part med visst belopp. Den i nämnda paragraf
åt domstol givna möjligheten att tillerkänna part förskott å inställelsekostnad
hade endast avseende å kostnaden för själva resan till och från
rätten; part syntes således lagligen ej kunna tillerkännas förskott å traktamentsersättning
(jfr SOU 1942: 50 s. 90 och prop. 12/1944 s. 51).

ÅKLAGARVÄSENDET

15. Fråga om vid förundersökning sprotokolls utformning vissa
förhörsutsagor bort redovisas i sin helhet

Förundersökning i ett mål, avseende grov stöld och koppleri, leddes av
en åklagare i Stockholm. Dit inkom från polisen i Malmö två protokoll
över förhör med en målsägande. Samma målsägande hördes sedermera i
Stockholm. I förundersökningsprotokollet medtogos icke de från Malmö
erhållna protokollen, men det gjordes en kort sammanfattning av de därstädes
lämnade uppgifterna, varjämte redovisades en uppteckning av den
vid förhöret i Stockholm lämnade mera fullständiga utsagan.

Den advokat, som förordnats till offentlig försvarare för en av de i målet

213

tilltalade, anförde bär klagomål över att uppteckningarna av förhören i
Malmö »uteslutits» ur förundersökningsprotokollet. Han anförde därvid
bl. a. att han först vid huvudförhandlingen fått tillfälle att taga del av
malmöprotokollen och därvid fann dessa innehalla uppgifter av intresse
för målet.

Vederbörande åklagare uttalade i ärendet att då förhöret i Stockholm
redovisats i förundersökningsprotokollet han funnit anledning saknas att
belasta förundersökningsprotokollet även med förhören från Malmö.

Försvararen genmälde att en försvarare borde delgivas utredningen i sin
helhet, att alltså inga förhör borde tagas bort samt att det kunde råda olika
åsikter om betydelsen av ett förhör såsom det ifrågakomna.

Det må här anmärkas, att vederbörande försvarare erhållit sitt förordnande
först sedan åtal väckts och att det för hans vidkommande sålunda
icke var fråga om sådan delgivning som avses i 23 kap. 18 § RB.

Vid ärendets avgörande i här berörd fråga anförde jag följande.

Enligt 23 kap. 21 § första stycket RB skall vid förundersökningen föras
protokoll över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen. Av
andra stycket i samma § framgår, att utsaga av misstänkt eller annan som
höres under förundersökningen skall antecknas i protokollet. I överensstämmelse
härmed stadgas i 20 § förundersökningskungörelsen, att i protokollet
skall antecknas utsagor av hörda personer samt erforderliga upplysningar
om dem.

Det i ärendet ifrågakomna förhållandet att en undersökningsledare erhållit
utredningsmaterial från annat håll än de egna utredningsorganen bör
uppenbarligen komma till uttryck i förundersökningsprotokollet. Detta
följer redan av den i 22 § protokollskungörelsen uttryckta principen, att
protokollet skall giva en trogen bild av förundersökningens förlopp. Nämnas
bör därvid också vikten av att ett förundersökningsprotokoll ger besked
om vem som bär ansvaret för de skilda utredningsåtgärderna.

Av det sagda följer däremot icke att undersökningsledaren i övrigt vid
utformningen av förundersökningsprotokollet skulle behöva behandla från
främmande utredningsorgan erhållet utredningsmaterial annorlunda än det
material som insamlats av honom själv och hans egna organ. Därvidlag
anser jag att samma protokolleringsprinciper böra gälla.

Även med avseende å utredningsmaterial, som upptagits av annan än
förundersökningsledaren och hans organ, gäller alltså den först nämnda
huvudregeln, att vid förundersökning protokoll skall föras över vad som
förekommit »av betydelse för utredningen». Av sistnämnda begränsning i
protokolleringsskvldigheten framgår att en viss sovring av utredningsmaterialet
är förutsatt. Detta förhållande förändras icke därav att i vissa andra
bestämmelser ej uttryckligen angivits en motsvarande begränsning. Exempelvis
bör 20 S förundersökningskungörelsen icke uppfattas så att det skulle
gälla ett ovillkorligt krav att i förundersökningsprotokollet skall antecknas

214

alla utsagor av hörda personer, utan föreskriften får anses gälla endast utsagor
»av betydelse för utredningen». En utsaga kan framstå såsom utan
betydelse för utredningen även om fråga är om en uppgiftslämnare av central
betydelse för utredningen. Detta är förhållandet när vederbörande
höres vid flera tillfällen, och vid något eller några av dessa icke framkommit
uppgifter av betydelse utöver vad som upptagits i protokoll från annat
förhörstillfälle. I 22 § tredje stycket förundersölaiingskungörelsen är uttryckligen
förutsatt att — efter lämplighetsbedömning — en utsaga kan i
förundersökningsprotokoll återges genom hänvisning till »förut» gjord uppteckning.
Enligt min mening är det i lika mån godtagbart att — om det
mera intetsägande förhöret ligger först i tiden —- detta förhör icke redovisas
fullständigt i förundersökningsprotokollet utan att däri allenast den senare,
fylligare utsagan upptages i sin helhet jämte erforderliga anmärkningar om
andra förhörstillfällen och om eventuella avvikelser av betydelse mellan
den och den andra utsagan (jämför Brottets beivrande s. 107—108).

I fall av nu aktuell art bör självfallet bedömningen, om en utsaga är av
betydelse eller icke, ske under beaktande av att i förundersökningsprotokollet
skall redovisas icke endast material som stöder ett åtalsbeslut utan
även material som kan tänkas tala till den misstänktes förmån. Denna
synpunkt bör föranleda en undersökningsledare att iakttaga varsamhet,
när han vid förundersökningsprotokolls utformning utmönstrar material
såsom utan betydelse för utredningen, ty han kan icke alltid påräkna att
han fullt ut överblickar vad som från försvarets synpunkt kan framstå som
betydelsefullt.

Mot bakgrunden av de nu anförda allmänna synpunkterna anser jag att
i förevarande fall undersökningsledaren i princip varit berättigad att göra
viss sovring bland utredningsmaterialet vid utformningen av förundersökningsprotokollet.
Huruvida de ifrågakomna malmöprotokollen — frånsett
det sammandrag därav som återgavs i förundersökningsprotokollet — varit
utan betydelse för utredningen kan vara föremål för delade meningar. Jag
anser emellertid omständigheterna icke vara sådana att det med fog kan
påstås, att undersökningsledarens bedömning därvidlag varit ogrundad eller
vårdslös. Jag finner därför icke skäl till erinran mot honom.

I anslutning till det sagda må framhållas att det är av värde att — såsom
också skett i förevarande fall — det i förundersökningsprotokollet klart
markeras att visst utredningsmaterial sovrats bort. En försvarare kan då,
om han finner sakens beskaffenhet så påkalla, begära att få del av det i
protokollet ej redovisade materialet. Är han förordnad redan under förundersökningsskedet,
är han — enligt vad som följer av ordalagen i 28 kap.
18 § RB — berättigad att få taga del av allt vad som förekommit vid
undersökningen, oavsett om alla detaljer i detta material komma att inflyta
i förundersökningsprotokoll eller ej. Blir han förordnad senare, bör han av
uppenbara skäl ej vara sämre ställd i detta hänseende, även om det då får
anses ankomma på honom själv att taga erforderligt initiativ.

215

16. Tillämpningen av 23 kap. 18 § RB

I 23 kap. 18 § RB stadgas bl. a. dels att så snart det kan ske utan men
för utredningen, tillfälle skall lämnas den misstänkte och hans försvarare
att taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit samt att
angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta
nödigt, dels ock att innan tillfälle därtill beretts dem, åtal ej må beslutas.

I 20 § förundersökningskungörelsen stadgas, att i förundersökningsprotokollet
skall antecknas bl. a. underrättelse till misstänkt och hans försvarare
jämlikt 23 kap. 18 § första stycket andra punkten tillika med uppgift
huruvida de påfordrat ytterligare utredning eller eljest velat anföra något.

I 1960 års ämbetsberättelse (s. 118) uttalade jag, att sålunda föreskriven
anteckning i förundersökningsprotokollet i en del fall saknades, men att vid
närmare undersökning i regel visat sig att delgivning enligt 23 kap. 18 §
likväl skett. Likartade erfarenheter ha jämväl gjorts under senare år. Framhållas
bör dock att det i viss utsträckning synes förekomma att i 23 kap.
18 § avsedd åtgärd försummas. Bland de fall som avsett spörsmål härom
må här återgivas följande.

Enligt vad som i ett ärende framkom hade under en av åklagarmyndighet
ledd förundersökning rörande häleri den misstänkte i samband med
slutligt förhör med honom »fått del av» målsägandenas uppgifter och fått
genomläsa protokoll över förhör med honom själv, varvid han fick besked
att han kunde andraga vad han ytterligare önskade få antecknat. Sedermera
beslutades åtal. Därpå översändes till den misstänkte ett exemplar
av förundersökningsprotokollet jämte en å tryckt blankett utfärdad skrivelse,
vari — i den tryckta texten — angavs dels att den misstänkte underrättades
om att åtal komme att väckas mot honom, dels att anmärkningar
mot utredningen eller begäran om kompletterande utredning inom viss tid
skulle inlämnas till åklagarmyndigheten.

Vid ärendets avgörande underströk jag, att den tid som före åtalsbeslutet
lämnas den misstänkte att taga del av förebragt utredning icke, när fråga
var om ett för den misstänkte betydelsefullt åtal, borde begränsas till en
kort stund i samband med förhör utan att han städse borde beredas det
rådrum som betingades av sakens beskaffenhet.

Den nämnda blankettens innehåll tydde närmast på att det skulle vara
praxis vid åklagarmyndigheten att den tilltalade först efter åtalets väckande
bereddes tillfälle att påkalla ytterligare utredning; även den polisman
som lett det slutliga förhöret med den misstänkte syntes ha haft den uppfattningen
att dylik ordning skulle tillämpas. Förundersökningsledaren
bestred dock att sådan praxis förekom. Beträffande det aktuella fallet klarlädes
dock, att den misstänkte icke fått tillfälle att påkalla ytterligare utredning
förrän efter åtalets väckande i och med att han mottog den å

216

blanketten utfärdade skrivelsen. Jag påpekade att detta var felaktigt, och
■— med hänsyn till att blanketten kunde giva anledning till missuppfattningar
— rekommenderade jag vidare att blanketten ej skulle användas i
fortsättningen.

I ett annat fall, härrörande från åklagarmyndigheten i Stockholm, voro
omständigheterna i korthet följande. I förundersökningsprotokollet i ett
mål hade väl antecknats att de för brott misstänkta fått del av hela utredningen
och ej påyrkat ytterligare utredning. Motsvarande anteckning för
försvararnas vidkommande saknades dock; försvarare hade inför häktningsförhandling
utsetts redan innan färdigt förundersökningsprotokoll och
åtalsbeslut förelåg. Såvitt utredningen visade, hade i avseende å försvararna
ej vidtagits sådana åtgärder som avses i 23 kap. 18 § RB.

Vederbörande åklagare anförde i avgivet yttrande följande.

Bestämmelserna i 23 kap. 18 § RB att den misstänkte och hans försvarare
skola beredas tillfälle att taga del av förundersökningen innan åtal
beslutas efterföljs här i Stockholm på så sätt att i mål, där den misstänkte
är häktad, han får läsa igenom och yttra sig över utredningen, varefter
vederbörande förhörsledare gör anteckning om att den misstänkte tagit del
av utredningen. I mål där utredningen är omfattande tillämpas vanligtvis
det systemet att den misstänkte får taga del av utredningen allteftersom
den fortskridit, detta för att han skall ha möjlighet att under utredningens
gång framställa önskemål om eventuell ytterligare utredning och för att
slutgenomgången av materialet icke skall bliva för betungande för honom.
Normalt brukar de advokater, som förordnas som offentliga försvarare,
följa utredningen genom att taga kontakt med förundersökningsledaren och
få del av materialet efter överenskommelse. Skulle den misstänkte, då han
tager del av förundersökningen, önska rådgöra med sin försvarare tillses,
att han får detta. Som regel önskar de offentliga försvararna att kopia av
det färdiga förundersökningsprotokollet översändes till dem samtidigt som
de erhåller en kopia av stämningsansökningen i målet. Detta sker av praktiska
skäl för att bespara advokaterna besvär och korta av häktningstiden
så mycket som möjligt. Man förutsätter att den, som är förordnad som
offentlig försvarare, själv håller reda på, när åtal senast skall vara väckt
i mål angående häktade och att han själv tager något initiativ, därest han
önskar taga del av förhörsprotokoll och annan utredning innan färdigt förundersökningsprotokoll
föreligger. Man förutsätter tillika att den misstänkte,
därest han vid genomgång av materialet anser sig vilja rådgöra med
sin försvarare, delger vederbörande detta.

Som regel väckes åtal först sedan åklagaren granskat det färdiga förundersökningsprotokollet.
I en del fall kan det bliva nödvändigt med kompletterande
utredning, vilken i så fall måste delgivas den misstänkte, innan åtal
väckes. Några klagomål på detta förfaringssätt har hitintills icke förmärkts
från advokater, som varit förordnade som offentliga försvarare.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Av bestämmelsen att åtal ej må beslutas innan tillfälle »beretts» den
misstänkte och försvararen att taga kännedom om undersökningen in. in.,
torde klart framgå, att åtgärd i det angivna syftet skall företagas från un -

217

dersökningsledarens sida. Uttrycket i 23 kap. 10 § första stycket andra
punkten att tillfälle skall »lämnas» bör också tolkas på detta sätt. (Jfr
motsvarande uttryck i 12 kap. 9 §, 15 kap. 5 § och 40 kap. 3 § RB.) Det
kan alltså enligt min mening icke råda någon tvekan om att undersökningsledaren
har att, utan att härutinnan avvakta begäran, vidtaga åtgärder för
att försvararen skall få tillfälle att taga kännedom om vad vid förundersökningen
förekommit (jfr uttalandena i ämbetsberättelsema 1956 s. 80
o. f. och 1961 s. 170 o. f.). Det är härvid tillfyllest med ett telefonmeddelande
till försvararen att utredningsmaterialet är tillgängligt för genomgång.1
Visserligen åligger det enligt 21 kap. 7 § RB försvararen att med nit och
omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens
riktiga belysning, och däri torde också inbegripas åtgärder för att få del av
förundersökningsmaterialet så snart den misstänktes intressen kunna anses
fordra det. Försvararens skyldigheter utsläcker emellertid icke undersökningsledarens
plikter. En annan sak är att, i den mån försvararen efter eget
initiativ fått taga del av utredningen, behovet av underrättelse till honom
i motsvarande mån bortfaller.

Vad sedan angår frågan huruvida sådant tillfälle kan anses ha beretts
försvararen därigenom att skyldigheten uppfyllts gentemot den misstänkte,
torde det redan av det förhållandet att lagtexten särskilt nämner försvararen
vara klart, att underrättelse till den misstänkte om ifrågavarande
möjlighet eller beredande åt honom av sådan möjlighet ej kan anses innefatta
motsvarande underrättelse till eller möjlighet åt försvararen.

17. Om skyndsamhet vid jörundersökning och åtals väckande
i mål mot unga lagöverträdare

Då någon som är under 18 år misstänkes för brott, skall enligt uttryckliga
stadganden prövning av fråga om åtalseftergift samt domstols prövning
ske skyndsamt. Dessa stadganden äro enligt vad som framgår av förarbetena
till 1952 års lagstiftning rörande ungdomsbrottslingarna uttryck
för den allmänna principen att alla som ha befattning med ungdomliga lagöverträdare
skola vinnlägga sig om skyndsamhet vid sin handläggning, och
kravet på skyndsamhet i dessa fall avser sålunda även bedrivandet av förundersökning
och väckande av åtal (jämför RÅ:s cirkulärskrivelse nr 46).

1 Efter ärendets avgörande har statsåklagaren i Stockholm — under framhållande av att det
icke vore ovanligt att advokaterna i och för sina uppdrag vore borta från sina kontor — framställt
förfrågan om det i ett dylikt fall kunde anses godtagbart att telefonmeddelande av ifrågakommet
slag lämnades till advokatens kontorspersonal, när advokaten ej själv vore anträffbar.
Med hänsyn till vikten av att försvararen själv med visshet nås av meddelandet, har jag dock
rekommenderat att i dylikt fall skriftligt meddelande sändes, lämpligen å tryckt formulär.

218

18. Fråga — i fall där åtal ej väckts — om åklagares tystnadsplikt
beträffande från bank erhållen upplysning om enskilds
förhållande till banken

Under en förundersökning avseende ifrågasatta oegentligheter vid förvaltning
av dödsbos egendom uppkom bl. a. fråga om en av dödsbodelägarna,
här kallad A., orättmätigt sökt tillskansa sig visst pensionsbelopp
som efter dödsfallet sänts till den avlidnas adress. A. uppgav att beloppet
insatts på A:s bankbok för dödsboets räkning och att bouppteckningsförrättarna
haft tillgång till uppgift att beloppet erhållits, ehuru det av misstag
ej kommit att upptagas i bouppteckning; däremot hade beloppet senare
på A:s föranstaltande upptagits i tilläggsbouppteckning. Vederbörande
distriktsåklagare fann att verkställd utredning icke gav stöd för påstående
om brottsligt förfarande, vilken bedömning, sedan överprövning begärts,
biträddes av landsfogden i länet. En annan av dödsbodelägarna — den som
gjort polisanmälan i saken — begärde därefter hos landsfogden upplysning
huruvida beloppet verkligen insatts på A:s bankbok. Sådan upplysning
lämnades dock icke.

Samme dödsbodelägare begärde därefter härstädes att få hjälp att erhålla
upplysning huruvida bankinsättningen skett.

Min ställföreträdare anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Enligt 10 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar gäller bland annat, att handlingar rörande
polismyndighets eller åklagares verksamhet till beivrande av brott ej må
utlämnas, såvida skäligen kan befaras, att utlämnandet skulle vara menligt
för enskild person. När en förundersökning icke resulterar i att åtal väckes,
torde handlingarna från förundersökningen i regel anses såsom icke offentliga
på grund av detta stadgande (jämför SOU 1955: 17 sid. 76). Även om
dylika handlingar sålunda bedömas såsom icke offentliga, förekommer att
den som har eller kan få ställning av målsägande begär att utfå handlingarna
under åberopande av 39 § samma lag (jämför samma betänkande sid.
38). Den rätt att utfå handlingar, som enligt detta stadgande tillkommer
sökande, klagande eller annan part, är i vissa hänseenden begränsad. Bland
annat må utlämnande av annan handling än dom eller beslut vägras, om
det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen befinnes vara av synnerlig
vikt, att handlingens innehåll icke uppenbaras. Vid bedömningen i sistnämnda
hänseende är att beakta att enligt 192 § banklagen enskilds förhållande
till bankaktiebolag ej må i oträngt mål yppas. Även om detta
stadgande knappast torde vara direkt tillämpligt å myndighet, som fått
kännedom om förhållande av berört slag, får av myndighetens allmänna
tjänsteplikt anses följa en skyldighet att icke onödigtvis vidarebefordra
från banker erhållna upplysningar av här ifrågavarande slag (jämför Nial:
Banksekretessen sid. 11 och 48).

219

Med hänsyn till vad nu anförts kan — för det fall att under förundersökningen
införskaffats närmare uppgifter rörande den ifrågakomna bankinsättningen
— det icke anses felaktigt av åklagarmyndigheten att icke
utlämna denna uppgift till klaganden.

19. Bör talan om förvandling av böter anställas mot den som såsom
straffriförklarad är intagen på sinnessjukhus?

I 9 § bötesverkställighetslagen stadgas bl. a. att om någon intagits å
anstalt av visst i paragrafen närmare angivet slag, förvandling ej må ske av
böter som ådömts före intagandet. Vård å sinnessjukhus har icke hänförts
till de fall där enligt stadgandet hinder föreligger för bötesförvandling.

I samband med arbetet med följdförfattningar till brottsbalken har emellertid
inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till ändring i nu
angivet hänseende. Sålunda föreligger ett förslag av innebörd att vad som
stadgas i nuvarande 9 § skall äga motsvarande tillämpning beträffande
bl. a. den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken — d. v. s.
domstols förordnande om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen —
intagits för vård å sjukhus. Ändringen avses träda i kraft den 1 januari
1965.

Vid aktgranskning i samband med min inspektion av en domsaga uppmärksammades
i en brottsmålsakt ett straffregisterutdrag som utvisade
följande. B. begick under en månad hösten 1960 en serie grova förmögenhetsbrott.
Under samma period gjorde han sig därjämte skyldig till en
fylleriförseelse. För fylleriet ålades han kort därpå genom godkänt straffföreläggande
ett bötesstraff å 50 kronor. Sedermera lagfördes han för förmögenhetsbrotten
och förklarades saker till dessa men befanns straffri enligt
5 kap. 5 § SL. Av andra handlingar i häradsrättens akt framgick att B.
härefter intogs på sinnessjukhus den 7 februari 1961. Medan B. vistades å
sinnessjukhus för vård, väckte vederbörande åklagarmyndighet talan om
förvandling av bötesstraffet för fylleri, och rådhusrätten i den stad, där
sinnessjukhuset är beläget, meddelade den 18 januari 1962 beslut, varigenom
bötesstraffet förvandlades till fängelse 15 dagar, villkorlig dom.

Av häradsrättens akt framgick vidare följande. B. försöksutskrevs den 6
mars 1962 men återintogs i augusti samma år. För brott som begåtts under
försöksutskrivningsperioden blev han av häradsrätten ådömd tidsbestämt
frihetsstraff. Av domen framgick att rätten med hänsyn bl. a. till B:s tidigare
sinnesbeskaffenhet funnit särskilda skäl föreligga att icke förverka det
villkorliga anståndet med förvandlingsstraffets verkställande.

På förfrågan upplystes från nämnda rådhusrätt att flerfaldiga mål om
bötesförvandling anhängiggjorts mot straffriförklarade patienter vid sinnessjukhuset.

220

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

_ Enligt bötesverkställighetslagen utgjorde straffriförklaring eller vård på
sinnessjukhus ej hinder för ådömande av förvandlingsstraff, och domstol
kunde därför icke lagligen avslå åklagares yrkande om förvandling (jämför
JO:s ämbetsberättelse 1948 s. 62). Åklagaren hade emellertid viss möjlighet
att verkställa en lämplighetsprövning när frågan uppkom att göra ansökan
om förvandling. På sätt framhållits i nämnda ämbetsberättelse (s. 67) finge
han nämligen anses berättigad att i fall av ifrågakommen art dröja med
talans anhängiggörande och avvakta om icke den bötfällde tillfrisknade.
Det kunde även nämnas att den meningen uttalats att i fall av berörd art
talan icke borde anställas (Strahl, Om påföljder för brott 2. uppl. s. 105
not 5). I det här aktuella fallet förelåg för övrigt det från allmänna synpunkter
säregna förhållandet att — ehuru fylleriförseelsen begåtts just under
den korta tidsperiod varunder B. gjorde sig skyldig till en serie allvarliga
förmögenhetsbrott — samhället i allo avstått från utkrävande av
straff för de sistnämnda grova brotten på grund av B:s sinnesbeskaffenhet
medan straffkravet beträffande fylleriförseelsen enständigt upprätthållits.

Efter remiss inkommo yttranden från åklagarmyndigheten varvid framgick
bl. a. att under perioden 1953—1962 åklagare därstädes väckt förvandlingstalan
mot å sinnessjukhuset intagna patienter (alltså ej blott
straffriförklarade) i 41 fall, att talan i samtliga fall lett till villkorlig dom
samt att åtminstone 31 av dessa fall avsågo straffriförklarade.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Enligt gällande rätt kan, i avsaknad av uttrycklig föreskrift härom, hinder
ej anses föreligga för åklagare att väcka talan om förvandling i fall av
aktuell art. Det är sålunda i ärendet icke fråga om att åklagaren i det särskilt
uppmärksammade fallet — eller åklagarna i andra vid samma åklagarmyndighet
handlagda fall av likartad beskaffenhet — skulle ha förfarit
formellt felaktigt. Emellertid har, såsom framhållits i det föregående, i
JO:s ämbetsberättelse år 1948 fällts uttalande av innebörd, att åklagare
får anses ha befogenhet att i fall av ifrågakommen art dröja med talans
anhänggiggörande och avvakta om icke den bötfällde tillfrisknar. Härvid
får åklagaren göra en lämplighets- och skälighetsbedömning.

Av remissvaren framgår att man vid åklagarmyndigheten haft klart för
sig att befogenhet av nu berörd art förelegat för åklagaren. Tydligen hade
åklagaren likväl i B:s fall funnit att tillräckliga skäl för uppskov ej förelågo.
Man kan emellertid ställa frågan om ej ett motsatt ställningstagande
varit starkare motiverat. Då det här gäller en ren bedömningsfråga, som
kan ge utrymme för olika meningar, har jag ej ansett det erforderligt att
ingå på eller ens utreda alla på saken inverkande omständigheter. Det må
vara tillfyllest att något belysa ett förhållande, som enligt min åsikt bort
tillmätas särskild betydelse vid åklagarens ställningstagande. Jag åsyftar
härvid att i B:s fall den fylleriförseelse, som föranlett bötesstraffet, var begången
vid samma tid som de gärningar vilka avsågos med straffriförklaringen.
Hade B. samtidigt lagförts för samtliga brott, skulle uppenbarligen

221

straffriförklaringen ha gällt dem alla, och det är endast på grund av en
tillfällighet som fylleristraff kommit att fastställas särskilt innan B. förklarades
straffri. Detta förhållande var att beakta vid bedömningen av vad
följden av en förvandlingstalan kunde bli i det långa loppet. En villkorlig
dom i förvandlingsmålet kunde i realiteten påräknas som säker; åklagaren
tillstyrkte också själv villkorlig dom. Därest den bötfällde därefter skulle
begå nya brott, skulle domstolen — oavsett om den för de nya brotten utdömde
straff eller meddelade straffriförklaring — icke rimligen kunna komma
till annat resultat än häradsrätten gjorde i B:s fall, nämligen att förverkande
av den villkorliga domen ej kunde komma ifråga med hänsyn till
vederbörandes sinnesbeskaffenhet vid tiden för bötesbrottets begående. Av
det anförda framgår, att den villkorliga domen skulle innebära ett straffhot,
som i praktiken aldrig komme att realiseras ens i fall av ny brottslighet
under prövotiden. Anställande av förvandlingstalan för ernående av villkorlig
dom för den bötfällde framstår därför som tämligen meningslös i fall
av här ifrågakommen art.

Det må anmärkas att det knappast är fullt rättvisande att betrakta den
nu anförda synpunkten som ett skäl för åklagare att uppskjuta förvandlingstalans
anställande allenast till dess den bötfällde tillfrisknat. Samma
synpunkt synes nämligen äga giltighet även för det fall att den bötfällde tillfrisknar,
och torde sålunda rätteligen böra ses som ett skäl att över huvud
icke anställa förvandlingstalan i fall av förevarande art eller m. a. o. som ett
skäl för sådan författningsändring som nu är under övervägande.

20. Dröjsmål med behandling av strafförelägganden

Vid flera tillfällen under inspektioner har observerats, att det i många
ärenden — där den som per post erhållit strafföreläggande men ej inkommit
med godkännande — dröjt avsevärd tid innan föreläggande av enahanda
innehåll expedierats till stämningsman för delgivning genom dennes försorg.

Jag har härom anfört följande. Det kunde icke anses tillfredsställande,
att ärenden angående strafföreläggande höllos svävande lång tid. På samma
sätt som det ålåg domstol att bringa anhängiga brottmål till ett snabbt
avgörande borde åklagare tillse icke blott att strafföreläggande utfärdades
utan dröjsmål utan även att ärendena därefter handlades på ett sådant sätt
att de kunde avslutas inom rimlig tid. Därest ett föreläggande expedierats
till vederbörande och godkännande av föreläggandet icke inkommit till
åklagaren inom tid, som angivits för godkännande av föreläggandet, fanns
i regel icke anledning att dröja med delgivning av föreläggandet; om godkännande
icke inkom inom förelagd tid, kunde man i regel icke påräkna
att godkännande skulle ske utan att ytterligare åtgärd vidloges från åklagarens
sida. Naturligtvis kunde något kortare rådrum medgivas, exempel -

222

vis för att förenkla handläggningen å expeditionen, men i princip borde
delgivning snarast möjligt ske. Om den misstänkte — även sedan delgivning
skett — underlät att godkänna föreläggandet, borde i regel åtal snarast
möjligt väckas (jfr i fråga om förfarandet vid delgivning av strafföreläggande
i övrigt JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 178 ff).

EXEKUTIONSVÄSENDET

21. Utmätning av gäldenär gods bör, oavsett att det tidigare tagits i mät,

ske där godset finnes

På ansökan av borgenären A. verkställde en utmätningsman hos gäldenären
utmätning av ett flertal maskiner och annat lösöre, vilken egendom
i sin helhet redan tidigare tagits i mät för andra borgenärers fordringar mot
samme gäldenär. Utmätningsförrättningen i anledning av A:s ansökan hölls
å utmätningsmannens tjänsterum i närvaro av gäldenären.

Utmätningsmannen blev i ett här anhängiggjort ärende anmodad att
angiva vilken rättsgrund han åberopade till stöd för sin åtgärd att förlägga
utmätningsförrättningen till sitt tjänsterum; i remissen hänvisades till
Hassler: Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 230 not 29, Olivecrona: Utsökning,
3 uppl. s. 109 och Trygger: Utsökningslagen, 2 uppl. s. 280. Utmätningsmannen
anförde i avgivet yttrande: Han ville till stöd för sin ifrågavarande
åtgärd åberopa 76 § utsökningslagen. Det kunde enligt hans förmenande
ifrågasättas, huruvida av Hassler och Olivecrona givits ett absolut klart
uttryck för den uppfattningen att utmätningsmannen måste infinna sig där
utmätningsobjektet funnes. I förevarande fall hade godset funnits i gäldenärens
vård och använts i dennes rörelse. Gäldenären hade meddelats förbud
att skingra godset. Utmätningsmannen hänvisade vidare till att enligt
vedertagen praxis utmätning av överskjutande preliminär skatt alltid verkställdes
å utmätningsmannens kontor. Han komme emellertid att noga tillse,
att i fortsättningen kontorsutmätning i sådana fall som det förevarande
icke verkställdes.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Nordqvist följande.

Utmätning av lösören förutsätter alltid, att objektet är tillgängligt för
utmätningsmannen. För att föreskriven uppteckning och värdering av egendomen
skall kunna ske måste utmätningsmannen se och identifiera godset.
Då detta finnes hos gäldenären eller dennes folk, skall — om godset icke
omhändertages av utmätningsmannen — detta förseglas eller annan åtgärd
vidtagas för att utmärka att godset är utmätt. Jämväl härför är tydligen
nödvändigt att utmätningsmannen besöker platsen där godset finnes. Mot -

223

svarande skäl kunna emellertid icke åberopas, när det gäller utmätning av
fordran å överskjutande preliminär skatt, och dylik utmätning kan också
ske å utmätningsmannens kontor.

När utmätning sker av gods, som redan är utmätt för annan fordran, är
det enligt 76 § utsökningslagen icke erforderligt, att godset ånyo upptecknas,
värderas eller förseglas. Att dessa åtgärder vid ny utmätning av gods,
som redan befinner sig under utmätning, icke äro erforderliga betyder
emellertid regelmässigt icke, att utmätningsmannen vid dylik utmätning
kan underlåta att besöka den plats där godset finnes. Utmätningsmannen
måste nämligen förvissa sig om att godset alltjämt finnes i behåll, och då
åtgärd vidtagits för att utmärka, att godset blivit utmätt, måste vidare
utmätningsmannen tillse, att man ej rubbat åsatt försegling, stämpel eller
dylikt. För kontroll av hithörande förhållanden äro uppenbarligen enbart
gäldenärens egna uppgifter icke tillfyllest.

I enlighet med det anförda fann Nordqvist att utmätningsmannen förfarit
felaktigt genom att företaga ifrågavarande utmätning å sitt tjänsterum.

22. Vissa frågor beträffande anstånd i utmätningsoch
handräckning särenden

Med anledning av en utav en utmätningsman framställd förfrågan,
huruvida de i 162 § UL stadgade fristerna skulle, när borgenären medgivit
anstånd, räknas från det anståndet upphört, anförde min ställföreträdare
följande.

Enligt 162 § första stycket UL skulle utmätning och, i fråga om lös
egendom av vanligt slag, försäljning vara verkställd inom två månader
sedan landsfiskal och inom en månad sedan stadsfogde mottagit fullständiga
handlingar i målet. Skedde ej utmätning och försäljning inom föreskriven
tid, skulle utmätningsmannen själv svara för det belopp, varför
utmätning bort ske, i den mån han ej förmådde visa att skada icke uppkommit
av dröjsmålet. Utmätningsmannen vore emellertid enligt andra
stycket i samma paragraf fri från all ansvarighet, om han styrkte att borgenären
lämnat gäldenären anstånd med betalningen eller att för utmätning
eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma.
Hade borgenären lämnat gäldenären anstånd, vore tidsfristerna i 162 §
första stycket icke tillämpliga. Någon bestämd tidsfrist gällde alltså icke
för dylikt fall. Förrättningen borde emellertid verkställas så skyndsamt som
möjligt efter utgången av den tid som omfattats av anståndet, liksom i
fråga om utsökningsärenden i allmänhet gällde, att de skulle handläggas
så skyndsamt som omständigheterna medgåve och deras art krävde. I 86 §
utsökningslagen stadgades att målet genom anstånd från borgenärens sida
ej finge uppehållas utöver sex månader från den dag, då utmätningsmannen

224

erhållit fullständiga handlingar, samt att, om anståndet fortfore vid utgången
av nämnda tid, ansökningen skulle vara förfallen och verkställd utmätning
gå åter. Hade anståndet varat till kort tid före sexmånadersfristens
utgång, torde hinder icke föreligga att verkställa förrättningen, även om
sexmånaderstiden överskredes. (Jfr SOU 1961:53 s. 98 f och Olivecrona,
Utsökning 2 uppl. s. 119 f.)

Vid inspektion hos en landsfiskal uppmärksammades, att i ett flertal
fall gäldenärerna av utmätningsmannen tillåtits att betala gäldbeloppet
genom avbetalningar, pågående under tidrymd, som översteg den i 162 §
UL stadgade fristen av två månader.

Min ställföreträdare anförde därom följande.

Därest gäldenären ansåg sig kunna erlägga det belopp för vilket utmätning
söktes genom amorteringar, hade han att hos borgenären anhålla om
anstånd med utmätningen eller försäljningen av den utmätta egendomen.
Om borgenären medgav sådant anstånd — vilket utan att utmätningsansökningen
förföll kunde givas i sex månader — hade utmätningsmannen
att avvakta vidtagandet av ytterligare åtgärder. Enär det emellertid, för
att ansvarsfrihet enligt 162 § utsökningslagen skulle åtnjutas, ålåg utmätningsmannen
att bevisa att anstånd lämnats, borde denne kräva, att skriftligt
anstånd lämnades; detta hindrade naturligtvis icke att anstånd lämnades
exempelvis per telefon och att skriftlig bekräftelse å det lämnade
anståndet därvid infordrades. På grund av det sagda fanns det icke någon
anledning för utmätningsmannen att av ren hygglighet utsätta sig för
risken att — genom att utlovade amorteringar icke inbetalades — bliva
ansvarig för åsidosättande av gällande bestämmelser och därmed också
riskera att bliva skadeståndsskyldig enligt 162 § UL.

Under inspektionsverksamheten har i olika sammanhang iakttagits att
i ärenden angående handräckning enligt lagen om avbetalningsköp det
ej sällan förekommit att säljaren medgivit successiva anstånd med återtagande
av godset, varvid anstånden uppenbarligen sammanhängde med
att säljaren undan för undan erhållit delbetalningar. I samband därmed har
uppkommit dels fråga i vad mån en vid återtagningsförrättning erbjuden
delbetalning från köparens sida borde medföra att utmätningsmannen tills
vidare inställde förrättningen i avvaktan på säljarens besked huruvida anstånd
medgåves, dels fråga huruvida utmätningsmannen i anståndsfall
borde ställa sig till förfogande för att förmedla delbetalningarna från köpare
till säljare.

I anledning därav har jag anfört följande.

Under de i 12 § lagen om avbetalningsköp angivna förutsättningarna
äger utmätningsmannen för viss tid medgiva anstånd med verkställigheten.
Anses förutsättningarna för sådant anstånd uppfyllda, kan det uppenbarligen
icke möta något hinder att utmätningsmannen mottager en av köpa -

225

ren erbjuden delbetalning för att vidarebefordra denna till säljaren samt
att han inställer en utsatt förrättning och — i regel efter säljarens hörande
— meddelar anståndsbeslut. Om utmätningsmannen jämlikt 12 § medger
anstånd, äger han föreskriva villkor härför, exempelvis att köparen gör
vissa regelbundna avbetalningar. I sådant fall torde det ofta vara lämpligt
att betalningarna sker via utmätningsmannen, så att denne själv kan övervaka
att köparen ställer sig till efterrättelse de villkor som utmätningsmannen
fäst vid anståndsmedgivandet.

När omständigheterna emellertid äro sådana, att anstånd jämlikt 12 §
ej anses böra ifrågakomma, är situationen i viss mån annorlunda. Såsom
framgår av 16 § är anståndsfrågan då helt beroende på säljarens önskemål.
Om köparen i andra fall än sådana som avses i 12 § erbjuder en delbetalning
vid förrättning för återtagande av godset, bör detta i och för sig icke medföra
att förrättningen inställes (jämför 6 § första stycket andra punkten).
För att ett inställande skall ske bör ytterligare krävas att redan vid förrättningen
klarlägges att säljaren medger anstånd. Är säljaren icke tillstädes
så att han kan lämna besked i saken, kan det icke anses vara något
åliggande för utmätningsmannen att i samband med förrättningen efterforska
om den frånvarande säljaren till äventyrs vill medgiva anstånd. Än
mindre har utmätningsmannen anledning att mottaga beloppet och inställa
förrättningen för att i senare sammanhang efterhöra hur säljaren ställer sig
när han erhåller den aktuella delbetalningen. Vill köparen få ett anstånd
av säljaren, får det sålunda anses ankomma på honom själv att hos säljaren
utverka detta före förrättningstillfället. — Därest en säljare medgivit
anstånd, uppkommer frågan i vad mån utmätningsmannen har anledning
att förmedla sådana avbetalningar som bruka följa på ett uppskov. Berörda
fråga torde kunna få en ej oväsentlig praktisk betydelse, då det — enligt
vad som framkommit vid inspektionsverksamheten — ej är ovanligt att
särskilt vissa inkasseringsbyråer successivt medgiva kortare anstånd, varvid
varje gång förnyat anstånd medgivits först sedan köparen gjort en av
köpare och säljare överenskommen avbetalning (jämför även SOU 1930: 16
s. 47 f). Om utmätningsmannen i dylikt sammanhang skulle behöva stå till
förfogande för inkassering och redovisning, skulle detta kunna medföra åtskilligt
arbete. Frågan har behandlats av Olivecrona (Utsökning, 2 uppl.
s. 120), som ansett det tveksamt i vilken utsträckning en utmätningsman
skulle vara skyldig att på sådant sätt fungera som säljarens inkasserare.
Olivecrona har dock ansett det praktiskt nödvändigt att inbetalningarna gå
genom utmätningsmannen så länge ärendet kvarligger hos honom, främst
enär en kommande vidräkning eljest skulle försvåras. För min del anser jag
icke att det föreligger någon formell skyldighet för utmätningsmannen att
åtaga sig någon dylik inkasserings- eller förmedlingsverksamhet. Frågan,
huruvida praktiska skäl — såsom Olivecrona anfört — motivera att betalningarna
gå via utmätningsmannen, kan vara föremål för delade meningar.

8 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196b års riksdag

226

För egen del är jag alls icke övertygad om att de praktiska fördelarna för
utmätningsmannen i händelse av en kommande vidräkning uppväga det
merarbete som åsamkas honom. Blir det efter anståndens utgång aktuellt
att genomföra återtagningen, bör det anses åligga säljaren att lämna upplysning
om de belopp som influtit under anståndstiden; hans enligt 10 §
andra stycket i ansökningen lämnade uppgift om oguldna belopp är ju då
icke längre korrekt och det bör vara hans sak att rätta den. Ytterligare bör
framhållas, att köparen vid återtagningsförrättningen kan göra invändning
att han gjort fler avbetalningar än säljaren uppgivit (jämför Eklund m. fl.
Lagen om avbetalningsköp s. 103). På grund av det anförda anser jag sålunda
att utmätningsmännen böra kunna avböja att medverka vid sådana
successiva betalningstransaktioner som ofta följa efter en säljares anståndsmedgivande.
Att utmätningsmannens medverkan däremot ofta kan vara
lämplig när det är utmätningsmannen som jämlikt 12 § beslutat om anstånd
har förut anmärkts.

23. Om samordning av utmätning för skatter och utmätning
för enskild guld

Den 15 september 1961 verkställde en utmätningsman — genom underordnad
domsverkställare — utmätning hos A. för dennes skatteskuld, varvid
vissa maskiner och redskap förklarades i mät.

Dessförinnan, nämligen den 13 i samma månad, hade en enskild borgenär
hos samme utmätningsman ansökt om utmätning hos A. Förrättning i anledning
av denna ansökan ägde rum den 29 september 1961, varvid utmättes
egendom som tidigare blivit utmätt för den nämnda skatteskulden.

I A:s sedermera inträffade konkurs kom på grund av det skedda den
enskilda fordringen att få sämre förmånsrätt än skattefordringen.

Det må här antecknas, att i berörda distrikt utmätning för skatter och
utmätning för enskild gäld ombesörjdes av skilda befattningshavare.

Såsom framgår av uttalanden i JO:s ämbetsberättelse 1960, s. 290—291,
skall i fall sadana som det förevarande regeln i 58 § utsökningslagen om
samtidig utmätning tillämpas så att, om hinder ej föreligger, utmätning för
enskild gäld, varom ansökan redan inkommit, sker samtidigt som skatteutmätning
verkställes; härvid ankommer på de skilda befattningshavare
som må ha att handlägga de olika ärendena att taga kontakt med varandra
för att möjliggöra samtidig utmätning.

Det hade sålunda ålegat utmätningsmannen att vidtaga de organisatoriska
åtgärder, som varit erforderliga för att i förevarande fall åstadkomma
en samordning av utmätningarna. Av ett av utmätningsmannen hit avgivet
yttrande framgick, att han efter remissen från JO-ämbetet utfärdat före -

227

skrifter i syfte att möjliggöra erforderlig samordning av utmätningar for
skatter m. in., å ena, och utmätning för enskild gäld, å andra sidan..

Det må anmärkas att den bristande samordningen mellan utmätningarna
i det aktuella fallet på grund av särskilda omständigheter ej medförde
någon skada för den enskilde borgenären.

Fråga om indrivning av böter vid tidpunkt da förvaringsstraff
förekommer till verkställighet

Sedan H. i olika omgångar undergått förvaring, blev han genom dom
den 3 juni 1960 förklarad saker till nya brott, varvid förordnades, att den
H. tidigare ådömda förvaringen skulle avse jämväl de nya brotten, att han
skulle återintagas i säkerhetsanstalt samt att för den fortsatta förvaringen
skulle gälla en ny minsta tid av ett år.

Innan H. ådömdes sistnämnda förvaringsstraff hade han gjort sig skyldig
till två fyllerier, för vilka han — enligt strafförelägganden som godkänts
den 24 juni 1960 och den 1 augusti 1960 — ålagts böter om tillhopa 100
kronor.

Verkställigheten av det förvaringsstraff som ådömdes H. den 3 juni 1960
påbörjades den 5 i samma månad. Han utskrevs på prov den 7 september
1961.

Under hösten 1961 ålades H. därefter för flera fylleriförseelser bötesstraff
om tillhopa 345 kronor.

Sedan intemeringsnämnden den 21 december 1961 beslutat, att H. skulle
tagas i förvar i avbidan på nämndens vidare förordnande, blev han den 24
i samma månad omhändertagen och införd till polisarresten i Visby. Den
5 januari 1962 meddelade intemeringsnämnden beslut att H. skulle återhämtas
till säkerhetsanstalt. Han blev samma dag förpassad till fångvårdsanstalten
i Visby i och för intagning å säkerhetsanstalt.

Samma den 5 januari 1962 erlade H. samtliga de i det föregående omförmälda
bötesbeloppen, tillhopa 445 kronor, till ett exekutionsbiträde i landsfiskalsdistriktet.

I en den 3 februari 1962 hit inkommen klagoskrift ifrågasatte H. bl. a.
om det icke varit felaktigt att bötesbeloppen mottagits av indrivningsinyndigheten.

Av utredningen i ärendet framgick bl. a. följande. När H. den 5 januari
1962 skulle föras från polisarresten till fångvårdsanstalt och i samband därmed
återfick sina pengar, som varit i polisens förvar under hans vistelse i
polisarresten, tillfrågades han, huruvida han vore villig att betala de oguldna
böterna. Han hade då själv tagit fram erforderligt belopp och överlämnat
detta till exekutionsbiträdet. Denne hade då ej kännedom om att inter -

228

neringsnämnden samma dag beslutat att H. skulle återhämtas till säkerhetsanstalt.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Vad angår frågan om någon bötesbetalning bort äga rum är att beakta
att enligt 17 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt gäller
att om beslut varigenom någon blivit dömd till förvaring och beslut varigenom
han blivit dömd till straff förekommer till verkställighet på en gång,
förvaringen skall träda i stället för straffet bl. a. i det fall att detta utgöres
av böter. Intemeringsnämndens den 5 januari 1962 fattade beslut om återhämtande
av H. har i sammanhanget samma betydelse som ett beslut om
ådömande av förvaring (jämför NJA 1959: 99), varför förvaringen trätt i
stället för de vid denna tid bestående, ännu ej verkställda bötesstraffen.
Någon verkställighet av dylika bötesstraff skulle följaktligen ej ifrågakomma
efter intemeringsnämndens beslut. Emellertid framgår av de i ärendet
avgivna yttrandena att vederbörande exekutionsbiträde eller utmätningsmannen
ej känt till att intemeringsnämnden samma dag beslutat, att
H. skulle återhämtas till säkerhetsanstalt. De kunna därför ej lastas för att
de ej insett att frågan om verkställighet av de intill den 5 januari 1962
bestående bötesstraffen vore förfallen vid den tidpunkt då betalningen
skedde.

Emellertid är ytterligare att beakta att de två äldsta av bötesstraffen —
å tillhopa 100 kronor — fastställts genom strafförelägganden som godkänts
av H. den 24 juni och den 1 augusti 1960, d. v. s. under den tid då H. avtjänade
förvaring på grund av domen den 3 juni 1960. Följaktligen förelåg
redan under hösten 1960 den situationen att den då pågående förvaringen
trätt i stället för de nu berörda två bötesstraffen. Detta förhållande synes
emellertid ha förbisetts eller i varje fall lämnats utan vederbörlig åtgärd
av samtliga de myndigheter som haft befattning med berörda bötesbeslut.
Strafföreläggandena godkändes av H. under vistelse på förvaringsanstalt,
något som bort giva såväl befattningshavarna vid anstalten som vederbörande
åklagare anledning att uppmärksamma att en verkställighet av
bötesstraffet på grund av 17 § förvaringslagen ej kunde ifrågakomma. Därefter
har under sommaren och hösten 1961 försök att indriva böterna gjorts
i tre olika orter, varvid i samtliga fall konstaterats att H. varit intagen i
säkerhetsanstalt och att H. i vederbörande ort saknade känd utmätningsbar
tillgång. I dessa sammanhang uppmärksammades tydligen icke att
verkställighet av de två bötesstraffen ej lagligen kunde förekomma. Så
.skedde ej heller i Visby.

Det förhållandet, att i intet av de nu berörda sammanhangen åtgärd vidtagits
för att avbryta vidare verkställighet av de båda bötesstraffen, anser
jag med hänsyn till omständigheterna icke vara av den beskaffenhet att
något ingripande från min sida bör ske mot dem som haft befattning med

229

indrivningen. Emellertid får det inträffade anses giva vid handen att det
föreligger behov av föreskrifter om skyldighet för föreståndare för säkerhetsanstalt
att vid verkställighet av förvaringsbeslut efterforska och underrätta
vederbörande utmätningsman, om det föreligger bötesdomar som
konsumerats av förvaringsstraffet. Motsvarande föreskrift synes behövlig
när det gäller föreståndare för ungdomsanstalt med hänsyn till att 23 §
ungdomsfängelselagen innehåller en motsvarighet till 17 § förvaringslagen.
Det må härvid anmärkas, att kungl. cirkuläret den 18 november 1938 till
fångvårdsstyrelsen m. fl. med vissa föreskrifter rörande verkställighet och
förändring av straff m. m. — införd under 4 kap. 4 § SL — synes förutsätta
att styresman för fångvårdsanstalt skall efterforska och vidtaga behövliga
åtgärder allenast om en intagen ådömts frihetsstraff eller förvandlingsstraff,
som kan få betydelse enligt för dylika fall avsedda konkurrensbestämmelser,
men någon skyldighet torde ej föreligga att efterforska huruvida
den intagne ådömts bötesstraff som kan vara konsumerat på grund
av annat avgörande. (Jämför däremot vad som beträffande vissa andra
anstalter än fångvårdsanstalter stadgats i det under 4 § bötesverkställighetslagen
intagna cirkuläret den 23 maj 1952.)

Med hänsyn till vad sålunda anförts om behovet av kompletterande föreskrifter
överlämnades en avskrift av beslutet i ärendet till chefen för justitiedepartementet
för att kunna beaktas vid pågående arbete med tillämpningsföreskrifter
i anslutning till den nya brottsbalken.

Av det ovan anförda framgår att de bötesbelopp H. den 5 januari 1962
erlagt ej bort uttagas. Enär utmätningsmannen hållit det inbetalade beloppet
tillgängligt för eventuell återbetalning till H. för det fall att indrivningen
skulle befinnas vara utan laga grund, nöjde jag mig med att i beslutet
uttala att jag förutsatte att utmätningsmannen tillsåg att H. vederbörligen
återfick medlen.

25. Utmätningsmans förfarande med check som — innan lag akr af tåg ande
utsökning stitel förelåg — lämnats såsom gäldbetalning i utmätning sär ende

A. blev genom underrättsdom ålagd att till B. utgiva visst penningbelopp.
Sedan A. fullföljt talan mot domen men före hovrättens prövning,
begärde B. utmätning av det utdömda beloppet. Innan utmätning hunnit
ske, överlämnade A:s ombud till utmätningsmannen en av ombudet utställd
check på det berörda beloppet under anhållan att utbetalning ej
skulle ske förrän domen vunnit laga kraft. Checken blev därefter i avvaktan
på slutligt avgörande av målet, liggande hos utmätningsmannen närmare
ett år till dess utmätningsmannen — sedan saken uppmärksammats
vid inspektion — fick del av inspektionsanmärkning.

230

Rörande de nämnda förhållandena framhöll jag i ärendet i huvudsak
följande. Gäldenärens ombud måste med sin åtgärd att överlämna en check
till utmätningsmannen antagas ha avsett att ställa kontanter till utmätningsmannens
förfogande. Någon anledning för utmätningsmannen att ej
lyfta checkbeloppet syntes ej ha förelegat. Beloppet borde sedan, därest
borgenären ej önskade lyfta det mot pant eller borgen enligt 137 § andra
stycket UL, ha nedsatts i riksbanken i den ordning som stadgas i 166 § UL.

26. Spörsmål rörande avfattningen av utslag i handräckning smal

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades följande.

Efter äktenskapsskillnad mellan Carl H. och hans hustru Inga Britt, förrättades
bodelning, varvid mannen tillskiftades hälften av makarnas matsilver
ävensom viss annan lös egendom. Carl begärde senare hos länsstyrelsen
handräckning för uttagande av den honom genom bodelningen tillagda
egendomen. I ansökningen upptogs en specifikation av vilka enheter som
ingingo i det omtvistade matsilvret; även bodelningshandlingen, som ingavs
till länsstyrelsen, innehöll en uppgift härom. Enligt länsstyrelsens utslag
var Inga Britt skyldig att till Carl utgiva »hälften av matsilvret i makarnas
bo» samt övrig ifrågakommen egendom, varför hon ålades att genast till
Carl utlämna egendomen vid äventyr att Carl eljest ägde att på hennes
bekostnad hos vederbörande utmätningsman erhålla handräckning för egendomens
utbekommande. Utslaget innehöll icke någon uppgift om vad »makarnas
matsilver» omfattade.

Jag uttalade härom följande: Därest Inga Britt icke frivilligt ställde sig
utslaget till efterrättelse, ankom det på utmätningsmannen att på begäran
verkställa utslaget. Det vore av vikt att i ett utslag av förevarande art den
egendom, som skulle uttagas, angåves så klart att någon tvekan icke kunde
uppstå vid verkställigheten. I det aktuella fallet borde därför i utslaget
ha intagits en specifikation beträffande det matsilver som avsågs.

FÅNGVÅRDEN

27. Om anstaltsplacering för förvaring sfånge under tid då förundersökning
och lagföring för nya brott pågår I

I det föregående (s. 103 och följande) har refererats ett ärende vari en till
förvaring dömd man, kallad B., under lång tid fått avtjäna förvaringsstraff
i häkte och i anstalt för vanligt fångförvar, medan han var föremål
för förundersökning och lagföring för nya brott. Under utredningen i detta

231

ärende framkom att B:s fall icke var nagon isolerad företeelse utan att
flera likartade fall, avseende andra förvarade, förekommit.

Med anledning därav begärde jag att fångvårdsstyrelsen skulle inkomma
med utlåtande.

Till belysning av hur många förvarade som på grund av utredning om
nya brott men utan häktning vistats å annan anstalt än förvaringsanstalt,
införskaffade fångvårdsstyrelsen visst siffermaterial, varvid dock visade
sig att det i vissa hänseenden var svårt att få fram exakta uppgifter. Det
insamlade siffermaterialet visade dock att hela gruppen rymmare och permissionsmissbrukare
utgjort 165 under tiden den 1 januari 1961—den 30
juni 1962. En väsentlig del av detta antal avsåg uppenbarligen fall, där
misstanke om nya brott förelegat, men någon exakt siffra härom kunde ej
erhållas. Den tid de berörda intagna vistats på anstalter utanför säkerhetsgruppen
hade varierat starkt från fall till fall. Som exempel må nämnas att
på Långholmen vistelsetiden för dem som begått nya brott i medeltal uppgått
till 67 dagar under 1961 och 19 dagar första halvåret 1962; även för
övriga anstalter visa de genomsnittliga vistelsetiderna en nedåtgående tendens.
De längsta tiderna för vistelser av berört slag (14 mån. 27 dagar
respektive 7 mån. 16 dagar) hade förekommit i två fall, vari förelegat alldeles
särskilda förhållanden och från vilka här kan bortses. Men även i avseende
å övriga fall framgick att flerfaldiga gånger förekommit att till förvaring
dömda personer under flera månader varit intagna på anstalter
utanför säkerhetsgruppen i samband med utredning om nya brott. Vistelsetiden
på dessa anstalter hade föranletts delvis av att förundersöknings och
i vissa fall lagförings avslutande avvaktats, delvis av att därefter plats å
säkerhetsanstalt ej omedelbart varit tillgänglig.

När det gällde frågan vilken betydelse förundersökning och lagföring för
nya brott borde ha i avseende å placeringen av de berörda intagna uttalade
fångvårdsstyrelsen i sitt utlåtande, att 61 § verkställighetslagen icke kunde
anses lägga hinder i vägen för att en till förvaring dömd person tillfälligtvis
placeras i annan fångvårdsanstalt av särskild anledning, t. ex. att han bör
vara tillgänglig för förundersökning om nya brott. Styrelsen anförde vidare.

Styrelsen har---- som sin principiella uppfattning uttalat att när en

förvarad misstankes för inte lagförda brott förvaringen i regel bör fortgå
med endast de inskränkningar i den förvarades allmänna förmåner som
betingas av utrednings- och säkerhetsskäl. När det gäller förundersökningarna
----är det givetvis ofta ett önskemål från polisens sida att veder börande

under utredningen finns tillgänglig på en närbelägen anstalt, så att
längre resor med ty åtföljande kostnader och tidsspillan undvikes för utredningspersonalen.
Inte sällan kräver utredningen vallning av den misstänkte
på brottsplatsen och konfrontation med vittnen o. s. v. i samband
därmed. Fångvårdsdirektörerna torde i regel ha brukat tillmötesgå framställningar
från polis- och åklagarmyndighet att förvarad, som efter rym -

232

ning eller permissionsmissbruk gripits och införts till närmaste anstalt för
vanligt fångförvar, skall kvarstanna där i avbidan på att polisutredning
slutförts. Vederbörande fångvårdsdirektör bär givetvis haft små möjligheter
att självständigt bedöma, huruvida en dylik åtgärd varit nödvändig
för utredningens bedrivande, utan har godtagit polis- eller åklagarmyndighetens
bedömande. I den män utredningen kunnat slutföras inom relativt
kort tid torde denna praxis inte vara ägnad att inge betänkligheter. Den
förvarade behandlas under denna tid i realiteten som om han häktats men
får tillgodoräkna sig vistelsetiden som verkställighetstid. Enligt vad fångvardsdirektören
Marnell muntligen upplyst förekommer det numera alltmera
sällan att häktning sker i fall varom nu är fråga. Om polisutredningen
drar ut på tiden kan denna praxis emellertid innebära olägenheter för den
förvarade. Blir han omedelbart överförd till säkerhetsanstalt kommer han
väl i regel — som rymmare eller permissionsmissbrukare — till en sluten
anstalt och hålles under den tid polisutredningen pågår i viss mån avskild
från andra intagna. Viss gemenskap brukar dock förekomma även i dessa
fall — därest ej förhörsledaren av utredningstekniska skäl motsätter sig
detta, — t. ex. genom att vederbörande får arbeta tillsammans med en annan
intagen och i begränsad utsträckning deltaga i gemensam underhållning.
Även i andra hänseenden kan han åtnjuta de speciella förmåner som
tillkommer förvarad. Han äger t. ex. inköpa premievaror för egna medel.
Dessutom torde sysselsättningsmöjligheterna och därmed möjligheterna att
få arbetsinkomster i regel vara större inom säkerhetsgruppens slutna anstalter
än inom övriga anstalters häktesavdelningar.

Oavsett de skäl som talar för att den förvarade i fall varom nu är fråga
snarast efter gripandet skall aterföras till säkerhetsanstalt, kan man enligt
styrelsens mening inte bortse från att pågående förundersökning angående
rymningsbrott kan motivera avsteg från denna princip. Det skulle innebära
en kraftig belastning av fångvårdens personal och dryga kostnader för
statsverket om den förvarade regelmässigt skulle transporteras fram och
tillbaka mellan säkerhet sanstalten och den ort, där polisförhör, vallning,
konfrontation etc. skall ske. Antalet slutna säkerhetsanstalter utgjorde fram
till slutet av oktober 1962 endast åtta, fördelade på olika delar av landet.
Kungl. Maj:t har emellertid genom brev den 26 oktober 1962 förklarat att
fångvårdsanstalterna i Luleå, Örebro, Jönköping och Halmstad, vilka anyänds
för svårbehandlade intagna, får, i den begränsade utsträckning som
fångvårdsstyrelsen kan finna erforderlig, utnyttjas för verkställighet av förvaring
samt att sådan avdelning av anstalterna som tagits i bruk för angivna
ändamål skall vara säkerhetsanstalt. Härigenom har möjligheterna
något ökats att under utredningstiden låta de förvarade vistas på det slagav
anstalter där de rätteligen bör undergå verkställigheten.

Vid sammanträde med fångvårdsdirektörerna den 13 och 14 november
1962 har fångvårdsdirektörerna erinrats om ovannämnda möjlighet. Samtidigt
behandlades frågan om förvarades vistelse över huvud taget på anstalter
för vanligt fångförvar. Härvid blev överenskommet att vederbörande
fångvårdsdirektör skall, när en förvarad, beträffande vilken verkställbar
dom föreligger, vistats på anstalt för vanligt fångförvar under 14 dagar.

() förd ro j 1 i ge ni ris ä n d a anmälan härom till fångvårdsstyrelsen. I varje sådant
fall ämnar fångvårdsstyrelsen företa särskild utredning angående möjligheterna
att skyndsamt överföra vederbörande till säkerhetsanstalt.

233

Genom en dylik anordning torde skapas sådana garantier som under nuvarande
förhållanden är möjliga mot att förvarade — inklusive sådana
varom nu särskilt är fråga — under längre tid vistas pa anstalter för vanligt
fångförvar.

Vid ärendets avgörande erinrade jag om att jag i tidigare sammanhang
(ämbetsberättelsema 1960 s. 84 ff. och 1963 s. 136 ff.) haft anledning att
behandla frågan om platsbristen i säkerhetsanstalterna, varvid bl. a. understrukits
att de förvarade vid vistelse å häktesanstalt — liksom självfallet
vid vistelse å anstalt för vanligt fångförvar — skulle i all den omfattning
som vore möjlig erhålla de förmåner som enligt verkställighetslagen skulle
tillkomma dem på säkerhetsanstalterna. Vidare anförde jag följande.

I motiven till 37 § verkställighetslagen har uttalats, att häktning i regel
icke borde ifrågakomma beträffande den som är intagen i fångvårdsanstalt.
Det är sålunda av lagstiftaren förutsatt, att en intagen under pågående
straffverkställighet skall utan häktning kunna bli föremal för förundersökning
på sätt här kommit i fråga. Den intagne torde också vanligen
vara betjänt av ett sådant förfaringssätt, eftersom han då är viss om att
undersökningstiden räknas som verkställighetstid.

Med hänsyn till det nyss sagda kan den praxis som närmare skildrats
i fångvårdsstyrelsens yttrande i och för sig icke anses otillfredsställande.
Orsakerna till att i samband med förundersökningar olägenheter i vissa
fall uppkommit när det gällt dem som undergått förvaring synas i huvudsak
vara två, nämligen dels att förvaringsanstalternas ringa antal gjort
det nödvändigt att under förundersökning placera de misstänkta på andra
anstalter, som varit lätt tillgängliga för utredningspersonalen, dels att
förundersökningarna ibland dragit ut på tiden. Genom Kungl. Maj:ts i
fångvårdsstyrelsens yttrande behandlade beslut den 26 oktober 1962 och
genom styrelsens nu införda, fortlöpande kontroll beträffande fall av här
ifrågakommen art, torde ha skapats ökade förutsättningar att undvika
sådana olägenheter som tidigare förekommit. Av vikt i sammanhanget är
vidare att förundersökning, liksom också lagföring, bedrives skyndsamt
när den intagne av utredningsskäl placerats på annan anstalt än där straffverkställigheten
rätteligen bort ske. Det är min förhoppning att vad som i
ärendet beträffande B. förekommit och som skall bringas till myndigheternas
kännedom genom redogörelse i min nästa ämbetsberättelse skall fästa
vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten av att förundersökning
och lagföring i hithörande fall ske med all tänkbar skyndsamhet.

Ytterligare har i förevarande ärende framkommit att väntetider förelegat
även när förundersökning eller lagföring ej längre föranlett därtill,
och orsaken har därvid främst varit den platsbrist som rått inom säkerhetsgruppen.
Platsbristen har dock, såsom fångvårdsstyrelsen framhållit

g» _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 196i års riksdag

234

och som jag också kunnat konstatera i ett tidigare handlagt ärende, undan
för undan reducerats. Enligt vad fångvårdsstyrelsen uppgivit överstiger
den genomsnittliga väntetiden numera icke fjorton dagar. Helt kan dock
väntetiderna enligt vad som upplysts icke förväntas bli eliminerade förrän
den planerade mottagningsavdelningen på Hall kan tagas i bruk, vilket
beräknas ske under år 1965.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit om orsakerna till att personer,
som dömts till förvaring, i samband med utredning om nya brott
ibland tämligen länge varit intagna å anstalter för vanligt fångförvar och
om de åtgärder som vidtagits för att förbättra situationen i detta avseende,
fann jag någon ytterligare åtgärd i saken icke vara påkallad från min sida.

28. Handläggningen av ärenden om uppskov med verkställighet

av frihetsstraff

Vid inspektion av ett par länsstyrelser har befunnits, att viss tidsutdräkt
ibland förekommer vid handläggning av ärenden om uppskov med verkställighet
av frihetsstraff. I viss utsträckning ha dröjsmålen föranletts
av omständigheter, varöver berörda myndigheter icke kunna råda, främst
att den dömde ej varit anträffbar när polismyndighet sökt införskaffa
utredning i uppskovsärendet. I åtskilliga fall har emellertid tidsutdräkten
berott på dröjsmål vid länsstyrelsens eller polismyndighets handläggning.
Detta har i en del fall lett till att — trots att enligt vad slutlig prövning
giver vid handen laga förutsättningar för uppskov ej förelegat — redan
ingivandet av en ansökan om uppskov medfört att sökanden i praktiken
fått straffverkställigheten uppskjuten ej oväsentlig tid och ibland t. o. in.
längre än han själv begärt.

Med anledning därav har jag anfört följande.

Beträffande straffverkställighetens inledande ha i lagen den 21 december
1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. samt i kungörelserna den
21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål och angående
straffdoms befordran till verkställighet meddelats bestämmelser som
åsyfta att ett utdömt frihetsstraff utan dröjsmål skall bringas till verkställighet.
När någon som icke varit häktad i målet dömts till straffarbete
eller fängelse gälla sålunda bl. a. för domstols åtgärder i nu förevarande
avseende vissa bestämda, kortare tidsfrister, och beträffande fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsdirektören har stadgats att de på dem i sammanhanget
ankommande åtgärderna skola vidtagas ofördröjligen respektive_

enligt huvudregeln — omedelbart. Från principen att verkställighet ofördröjligen
skall ske gäller enligt 15 § nyssnämnda lag undantag för det fall
att ansökan om nåd göres i enlighet med vad i paragrafens första stycke

235

angives och för det fall att länsstyrelse fattar beslut om uppskov med
verkställigheten enligt paragrafens andra stycke. Beträffande sistnämnda
fall har det uppenbarligen varit lagstiftarens mening att ett snabbt avgörande
av uppskovsfrågan skall ske. Sålunda har i det berörda stadgandet
föreskrivits, att polismyndighet skyndsamt skall insända ansökningen
jämte eget yttrande till länsstyrelsen, och det torde — mot bakgrunden
av de inledningsvis nämnda bestämmelserna — ligga i sakens
natur att länsstyrelsen har att snarast efter handlingarnas mottagande
fatta beslut i uppskovsfrågan och att expediera detta.

I berörda ärenden uppkom jämväl fråga, huruvida länsstyrelsen borde
låta sökanden yttra sig över den av polismyndigheten införskaffade utredningen.
Den ena länsstyrelsen tillämpade sådan kommunikation i ärenden,
där polismyndigheten avstyrkt ansökningen. Även den andra länsstyrelsen
väckte frågan om sådan kommunikation borde ifrågakomma.

Med anledning härav anförde jag följande.

I 1962 års ämbetsberättelse (s. 339) har återgivits en av mig gjord framställning
till Konungen angående lagstiftningsåtgärd för vinnande av ökat
administrativt rättsskydd genom införande av allmän föreskrift om skyldighet
i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före ärendes avgörande
lämna enskild part tillfälle att yttra sig. Denna framställning avser icke,
att kommunikation skulle påkallas i alla slags förvaltningsärenden där
enskild part finnes. Bl. a. angives i framställningen (nämnda ämbetsberättelse
s. 347 nederst) att enligt undersökt praxis kommunikation praktiskt
taget aldrig ägde rum i uppskovsärendena, och mot denna praxis har jag
i berörda framställning icke framfört någon kritik. Uppskovsärendena höra
sålunda ej till den kategori ärenden som jag åsyftade med min framställning
och som jag (exempelvis å s. 341 och 366) sökt avgränsa så gott det
sig göra låter med hänsyn till den mångfald arter av ärenden man har att
göra med inom förvaltnings verksamhet en. Jag förordade sålunda att kommunieering
— såvida ej särskilda skäl voro däremot — skulle regelmässigt
ske i ärenden, där fråga vore om myndighetsbeslut, som innefattade ingrepp
i den enskildes rättsliga ställning eller, för att använda en annan
terminologi, som avsåge fråntagande av en rättighet eller åläggande av
en förpliktelse. Med det gjorda undantaget åsyftade jag, på sätt framgår
av framställningen, att kommunicering borde kunna underlåtas i sådana
fall, där viktiga allmänna intressen krävde ett så snabbt avgörande, att
kommuniceringsåtgärd icke kunde avvaktas. Fråga om anstånd med frihetsstraff
hör otvivelaktigt till den grupp av ärenden, där intresset av en
skyndsam handläggning är så stort, att kommunicering i allmänhet ej bör
få fördröja avgörandet.

236

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1. Kyrkoherde har genom att vid högmässa inställa kollekt, som
enligt föreskrift av Kimgl. Maj:t skulle upptagas vid tillfället,
åsidosatt vad som författningsenligt ålåg honom. Fråga om förfarandet
kunde anses ursäktligt på grund av samvetsskäl

I tidningen Svenska Dagbladet för den 25 februari 1963 var intagen en
artikeln med rubriken »Präst vägrade kollekt. Går till frän attack mot
Diakonistyrelsen». Enligt artikeln hade kyrkoherden i Fröderyds, Ramkvilla,
Bäckaby och Skepperstads församlingar Josef Imberg vid högmässorna
i Fröderyds och Skepperstads kyrkor söndagen den 24 februari 1963
underlåtit att pålysa den kollekt, som enligt kollektlistan skulle upptagas
till förmån för Svenska kyrkans diakonistyrelse. Imberg skulle ha meddelat
kyrkobesökarna att denna kollekt inställdes »på förekommen anledning»
och att ej heller annan kollekt skulle upptagas samt att, därest pengar påträffades
i kyrkan efter gudstjänstens slut, dessa skulle användas för kyrkans
prydande.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln inkom domkapitlet i Växjö
stift efter remiss med eget yttrande jämte yttrande från Imberg.

Av Imbergs yttrande framgick följande. Söndagen den 24 februari 1963
— fastlagssöndagen — då enligt Kungl. Majrts beslut rikskollekt skulle
upptagas till förmån för diakonistyrelsens allmänna verksamhet, förrättade
Imberg gudstjänster i Fröderyds och Skepperstads kyrkor. I stället för att
pålysa den fastställda kollekten uppläste Imberg vid gudstjänsterna följande
meddelande: »Enligt kollektlistan skulle det vid denna gudstjänst upptagits
kollekt till förmån för Svenska kyrkans diakonistyrelses allmänna
verksamhet. På förekommen anledning inställes denna kollekt. Någon annan
kollekt upptages inte heller. Skulle penningar ändå påträffas i kyrkan
efter gudstjänstens slut, tillfaller de kyrkan, att användas för kyrkans
prydande.» — Imberg hade strax före gudstjänsternas början meddelat
kyrkvärdarna vad som skulle ske. I enlighet med Imbergs tillkännagivna
beslut att inställa kollekten framställdes icke i kyrkorna de för kollektupptagning
vanligen använda kollektskålarna, ej heller skedde kollektupptag -

23?

ning med håvar eller på annat sätt. Några pengar kvarlämnades icke i

kyrkan. 1

Som förklaring till sitt beslut att inställa kollekten anförde Imberg samvetsskäl
och åberopade därvid det uttalande, som särskilda utskottet vid
1958 års kyrkomöte gjorde vid behandlingen av förslaget till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst. I detta uttalande — den s.k. samvetsklausulen
— framhöll utskottet som sin samfällda mening, att »präst icke
bör åläggas att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka
hans samvete på grund av den övertygelse han hyser i denna fråga». Imberg
anförde vidare i denna del i huvudsak: Enligt Kungl. Maj:ts beslut hade
rikskollekt upptagits i landets kyrkor under åren 1960—1962 och skulle
även upptagas under år 1963 till förman för S:ta Kathannastiftelsen, som
förestods av en kvinnlig präst. Diakonistyrelsen hade hos Kungl. Maj:t
tillstyrkt upptagande av sådan kollekt. Ett pålysande av denna kollekt
skulle enligt Imbergs uppfattning medföra samvetskonflikt hos de präster,
som vore motståndare till kvinnopräster. Genom sitt tillstyrkande av kollektens
upptagande hade diakonistyrelsen underlåtit att beakta det av 1958
års kyrkomötes särskilda utskott gjorda uttalandet och därigenom vägrat
taga hänsyn till oliktänkande i kvinnoprästfrågan. Diakonistyrelsen hade
således varit tillskyndare av det tvång att i samband med gudstjänst medverka
till Katharinastiftelsens drift och verksamhet, som Kungl. Maj:ts
beslut om kollektens upptagande innebar. Därest »detta tvång» bortfölle.
ansåg sig Imberg kunna — såsom han tidigare gjort — pålysa kollekt till
diakonistyrelsen. Han hade av sitt samvete känt sig tvingad att handla som
han gjorde. Han hade övervägt andra lösningar av problemet men funnit
dem otillfredsställande. Imberg anförde vidare:

Men att nu, efter här skildrade omständigheter, pålysa eu kollekt, ett
offer på heligt rum, till Guds ära, att användas just av diakonistyrelsen,
framstod för mig såsom en omöjlighet, något man helt enkelt inte kan göra.
Om jag ändå hade gjort det, skulle jag känt det som ett svek, ett svek
mot mitt eget samvete, mot den förste präst som i dessa sammanhang
drabbats av den kyrkliga rättvisans dom, mot präster i hundratal ute i
landet, vilka alla har samma svårigheter, samt slutligen mot den punkt i
kyrkans liv som det här är fråga om, nämligen rätten till trohet mot Guds
Ord och bekännelsen.

Därför inställde jag kollekten. Jag insåg visserligen, att min åtgärd var
att betrakta endast som en tillfällig lösning och att den dessutom kunde
förorsaka oro i de berörda församlingarna och i kyrkan i stort. Men samtidigt
hoppades jag, att det rättsliga dödläget skulle bli uppenbart och
initiativ tagas till den egentliga frågans lösning.

Med »den förste präst som i dessa sammanhang drabbats av den kyrkliga
rättvisans dom» synes Imberg åsyfta en i pastoratet tjänstgörande komminister,
som vid högmässa den 9 december 1962 i bl. a. Ramkvilla kyrka

238

på grund av samvetsbetänkligheter underlåtit att pålysa den kollekt, som
enligt Kungl. Maj:ts beslut då skulle upptagas till förmån för S:ta Katharinastiftelsen.
Med anledning därav hade domkapitlet i Växjö stift — såvitt
framgår av Imbergs yttrande — i beslut den 13 februari 1963 erinrat komministern
om att vederbörligen anbefalld kollekt skulle pålysas och ändamålet
angivas, så att församlingens rätt att erhålla kännedom om kollektens
ändamål blev tillgodosedd. Domkapitlet hade tidigare beslutat bordlägga
ärendet i avvaktan på uttalande från biskopsmötet i saken; något
sådant uttalande gjordes dock icke.

I sitt hit avgivna yttrande uttalade domkapitlet bl. a.:

Enligt domkapitlets mening bör varje kyrkobesökare ha rätt att i samband
med gudstjänst giva kollekt till ändamål, som för varje särskilt fall
i vederbörlig ordning fastställts. Den tjänstgörande prästen har skyldighet
att meddela för vilket ändamål kollekten upptages. Det kan däremot ej
åligga prästen att rekommendera viss kollekt. Han får överlämna till kyrkobesökarens
fria avgörande, om denne vill lämna sitt bidrag till det avsedda
ändamålet. I förevarande fall har Imberg visserligen meddelat kollektens
ändamål men förhindrat att den kunnat upptagas. Imberg har genom att
åsidosätta k yrko besök a rn as rätt att i hävdvunnen form lämna sitt bidrag
till det anbefallda ändamålet uppenbarligen förfarit felaktigt.

Med anledning av att Imberg till sitt fredande åberopat förut berörda
uttalande av kyrkomötesutskottet framhöll domkapitlet därefter:

Uttalandet tillkom för att ingendera av meningsriktningarna i kvinnoprästfrågan
skulle utsättas för sådan påverkan, som kunde uppfattas såsom
åsiktsförföljelse eller intrång på samvetets frihet. Domkapitlet finner det
angeläget att eu tolkning av den s. k. samvetsklausulen kommer till stånd.
Vid tolkningen av uttalandet måste emellertid beaktas att detsamma avsåg
att vara bidrag till lösningen av konflikter, där ensidig hänsyn ej kan tagas
till ena partens intresse. Det är sålunda givet, att enbart ett påstående av
vederbörande präst, att utförandet av visst tjänsteåliggande kränker hans
samvete, icke kan befria honom från ansvar. En sådan tolkning av samvetsklausulen
kan näppeligen vara avsedd, enär i så fall fältet skulle ligga
öppet för ett godtycke, som skulle äventyra all kyrklig ordning. Ej heller
lärer väl någon kyrklig myndighet kunna pröva,''huruvida i det enskilda
fallet prästens samvete verkligen är kränkt. För att samvetsklausulen över
huvud skall kunna tillämpas, måste därför i varje uppkommande konfliktsituation
på objektiva grunder prövas, huruvida utförandet av visst åliggande
är ägnat att medföra ett otillbörligt kränkande av prästens samvete.
Avfattningen av utskottets uttalande synes även närmast tyda på att en
sådan tolkning varit avsedd. I förevarande fall torde Imbergs'' handlingssätt
vara förestavat av att kollekten skulle tillfalla ett kyrkligt organ, som i
remissvar till Kungl. Maj:t tillstyrkt kollekt till S:ta Katharinastiftelsen,
vilken förestås av kvinnlig präst. Utifrån ovan angivna synpunkter kan
enligt domkapitlets mening ifrågasättas, om samvetsklausulen är att tilllämpa
i detta fall, som domkapitlet närmast vill bedöma som en ordningsfråga.
Men även om upptagandet av kollekt skulle betraktas såsom eu

239

samvetsfråga, har Imberg handlat felaktigt genom att förvägra den guds»
tjänstfirande församlingen att ge kollekt och genom att meddela sin avsikt
att överlämna eventuellt inkomna kollektmedel till andra ändamal.

Domkapitlet fann att Imberg genom sitt förfarande gjort sig skyldig till
tjänstefel, som ej kunde undgå beivran. Slutligen framhöll domkapitlet,
att ärendet givit anledning understryka vikten av att biskopsmötet, i enlighet
med uttalande av särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte, ägnade
förevarande frågor tillbörlig uppmärksamhet eller att samvetsklausulens
närmare innebörd blev föremål för utredning genom annat därför lämpat
organ.

Från detta domkapitlets utlåtande var en ledamot — domprosten Gustaf
Adolf Danell — skiljaktig och yttrade, sedan han instämt i vad domkapitlet
avslutningsvis uttalat rörande vikten av att biskopsmötet ägnade föievarande
frågor tillbörlig uppmärksamhet eller att samvet sklausulen blev
föremål för utredning:

I övrigt får jag uttala en från domkapitlets majoritet avvikande mening.
Detta gäller först själva grundinställningen till Imbergs handlingssätt.
Domkapitlet betecknar kollektväsendet som enbart en ordmngsiraga och
bedömer Imbergs handlingssätt utifrån denna huvudsynpunkt. Jag delar
helt Imbergs syn på kollekten som en väsentlig del av gudstjänsten, där ingen
motsägelse mot den skriftenliga förkunnelse, som prästen är förpliktad till,
bör förekomma. Domkapitlet ifrågasätter vidare, om samyetsklausulen kan
anses tillämplig på kollektupptagningen. Jag anser för min del, att kyrkomötets
och regeringens löfte om samvetsfrihet maste galla aven ett i all
som detta, oavsett om en dylik komplikation var aktuell år 1958 eller ep
Jag nödgas även framhålla, att det nu behandlade intermezzot i I roderyd
enligt Imbergs eget vittnesbörd icke skulle ha inträffat, därest biskopsmötet
och domkapitlet i samband med kollektfrågan i Ramkvilla hade tagit väntad
hänsyn till samvetsklausulen. Då denna av båda myndigheterna helt
lämnades å sido, fann sig Imberg försatt i ett tvångsläge, som är förutsättningen
för hans handlingssätt. Man kan diskutera hans tillvägagangssatt
i dess olika detaljer. Men man kan icke betvivla ärligheten och redbarheten
i hans hållning. Én rent formalistisk behandling av eu nitisk och allvarligt
syftande präst för hans beteende i en svår samvetskonflikt är knappast
värdig en kyrklig myndighet och torde ej heller verkligen lösa den problematik,
som ligger bakom de tva fallen av kollektvägran i Växjö stift. Man
löser inte en samvets- och bekännelsefråga genom att förklara den vara
enbart en ordningsfråga. Även eu ordningsfraga kan bli en samvetsfraga
och bör då behandlas som sådan.

Danell ansåg för sin del, att Imbergs ärende borde bordläggas i avvaktan
på en utredning rörande samvetsklausulens innebörd och tillämplighet ellei
att, vid bedömningen av Imbergs fall, vederbörlig hänsyn i vart fall borde
tagas till att Imberg handlat i ett tvångsläge in. in.

Med anledning av domkapitlets utlåtande inkom från Imberg eu skrift,
vari han i ett flertal hänseenden riktade erinringar mot domkapitlets utta -

240

lande i saken. Han hävdade att domkapitlets handläggning av såväl hans
eget fall som ärendet rörande den tidigare omnämnda komministerns vägran
att pålysa kollekt i Ramkvilla kyrka den 9 december 1962 gav anledning
till anmärkningar i både sakligt och formellt hänseende. Han hemställde
därför att JO måtte pröva domkapitlets behandling av dessa kollekt -ärenden. Därjämte anhöll han att JO måtte pröva »biskopsmötets underlåtenhet
att efterkomma kyrkomötets anmaning från 1958» att ägna de i
anledning av kvinnoprästlagen uppkommande samvetskonfliktfrågorna tillbörlig
uppmärksamhet.

Imberg underrättades därefter om att skälig misstanke förelåg att han
gjort sig skyldig till tjänstefel på sätt angivits i en härstädes upprättad promemoria,
varjämte tillfälle bereddes honom att angiva den ytterligare utredning,
som han ansåg önskvärd, och att eljest anföra vad han aktade
nödigt. I anledning härav inkom Imberg med slutligt yttrande, däri han
bl. a. framhöll att ingen av kyrkobesökarna vid nu ifrågavarande gudstjänster
yrkat på att få ge kollekt och att någon anmälan för det inträffade
icke gjorts mot honom. Vidare uppgav Imberg, att han icke varit
ensam om att inställa en kollekt; en tidigare för Imberg okänd präst hade
meddelat honom att även han fastlagssöndagen 1963 inställt kollekten till
förmån för diakonistyrelsen. Denne präst hade emellertid i stället upptagit
kollekt till annat ändamål. Enligt Imberg hade denne präst anmält sig för
sin biskop, men någon åtgärd från denne eller stiftets domkapitel hade icke
avhörts. Imberg uppgav vidare att en annan präst för flera år sedan anmälts
för sist berörda domkapitel för vägran att upptaga kollekter till
föreskrivet ändamål; någon åtgärd från domkapitlets sida hade emellertid
enligt Imberg ännu icke vidtagits.

Med anledning av vad sålunda förekommit förordnade jag den 18 maj
1963 landsfogden i Jönköpings län att väcka och utföra åtal mot Imberg
enligt en av mig utfärdad åtalsinstruktion. I denna anförde jag följande.

Enligt 3 § kungl. kungörelsen den 30 december 1953 angående
kollekter bestämmer Kungl. Maj:t om upptagande av sådan kollekt
— rikskollekt — som upptages i rikets samtliga församlingar eller vissa
angivna församlingar tillhörande skilda stift. Kungl. Maj:t fastställer därvid
kollektändamålet och antalet dagar för kollektens upptagande samt äger
även fastställa dag och gudstjänsttillfälle, då kollekten skall upptagas. Det
tillkommer pastor att, med beaktande av kyrkohandbokens anvisningar,
bestämma ordningen för kollekts upptagande.

Enligt den av Kungl. Maj:t år 1942 fastställda kyrkohandboken skall vid
högmässa efter predikan göras vissa kyrkliga tillkännagivanden. Därvid
skall bl. a. pålysning ske om gudstjänster och församlingsarbete och om det
ändamål, för vilket kollekt kommer att upptagas. I samband med kollekt -

241

pålysningen skall enligt kyrkohandboken inkommet kollektcirkulär föreläsas
i den utsträckning som kan befinnas ändamålsenligt.

Svenska kyrkans diakonistyrelse har till uppgift att i samarbete med
präster och lekmän inom församlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna
verka för en rikare utveckling av församlingslivet och den kristliga
kärleksverksamheten inom den svenska kyrkan. Genom kungl. kungörelse
den 22 december 1950 infördes i diakonistyrelsens stadgar den bestämmelsen
att till främjande av diakonistyrelsens allmänna verksamhet skulle, i
enlighet med vad i kollektkungörelsen stadgades, tills vidare varje år på
fastlagssöndagen och på fjärde böndagen i samband med de allmänna
gudstjänster, som då i orten förrättades, kollekt upptagas i samtliga kyrkoförsamlingar
inom riket.

Av kollektkungörelsens och kyrkohandbokens stadgan den torde följa
att det är en tjänsteplikt för pastor att på lämpligt sätt vid högmässa
underrätta kyrkobesökarna om den kollekt, som enligt vederbörligt beslut
skall upptagas, samt att bestämma ordningen för kollektens upptagande
för att därigenom möjliggöra för kyrkobesökarna att lämna bidrag till det
avsedda ändamålet.

I förevarande ärende framgår att Imberg vid allmänna gudstjänster i
Fröderyds och Skepperstads kyrkor fastlagssöndagen den 24 februari 1963
meddelat kyrkobesökarna, att den kollekt som enligt kollektlistan skulle
upptagas till förmån för diakonistyrelsens allmänna verksamhet, på förekommen
anledning inställdes och att annan kollekt ej heller skulle upptagas.
Därjämte meddelade Imberg att, därest penningar ändock påträffades
i kyrkan efter gudstjänsten, dessa skulle användas för kyrkans prydande.
I enlighet med Imbergs beslut att icke pålysa kollekt vidtogs icke
någon åtgärd för kollektupptagning.

Genom detta förfarande har Imberg uppenbarligen åsidosatt vad som
enligt det förut sagda författningsenligt ålegat honom.

Imberg har till förklaring uppgivit, att han av samvetsskäl ansett sig
tvingad att inställa kollekten till diakonistyrelsen, och har därvid hänvisat
till att denna hos Kungl. Maj:t tillstyrkt upptagande av kollekt för S:ta
Katharinastiftelsen, som förestås av en kvinnlig präst. Till stöd för sitt
handlingssätt har Imberg åberopat vad särskilda utskottet vid 1958 års
kyrkomöte uttalat rörande de samvetskonflikter, som med hänsyn till de
olika uppfattningarna i trosfrågan skulle kunna bli följden av genomförandet
av lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Rörande detta uttalande må nämnas följande. Sedan Kungl. Maj:t —
efter det riksdagen antagit ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst — begärt 1958 års kyrkomötes
yttrande huruvida kyrkomötet godkände lagförslaget, hemställde kyrkomötets
särskilda utskott, till vilket Kungl. Maj:ts begäran hänvisats, i avgivet
betänkande om förslagets godkännande. Kyrkomötet biföll seder -

242

mera utskottets hemställan. I sitt betänkande framhöll utskottet — med
anledning av de olika åsikter, som inom det svenska prästerskapet rådde i
frågan, huruvida nya testamentet reste hinder mot kvinnas prästvigning
— att det för kyrkans gärning vore av vital betydelse att undvika en
kyrkosplittrande söndring, samt fann det nödvändigt att dessa skiljaktigheter
icke fingo överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera
meningsriktningen utsattes för sådan påverkan, som kunde uppfattas
såsom åsiktsförföljelse eller intrång på samvetets frihet. I anslutning härtill
fann utskottet det vidare angeläget hävda, att lagförslaget icke finge
medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse
viga kvinna till präst. Likaså ville utskottet som sin samfällda mening
framhålla, att »präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra sådant, som
uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse han
hyser i denna fråga».

Vid antagandet av lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst utgick
man — såsom framgår av bl. a. utskottets uttalande — från att
reformen i praktiken borde genomföras under största möjliga hänsynstagande
till uppfattningen hos dem, vilka av samvetsskäl icke kunde godtaga
kvinna som innehavare av prästämbete. Man utgick därvid från att det
vore möjligt att genom organisatoriska åtgärder praktiskt ordna arbetsförhållandena
för kvinnliga präster på sådant sätt, att konfliktsituationer,
som skulle kunna aktualisera frågor om tjänsteförsummelse, i de flesta fall
icke skulle behöva uppkomma. Det är emellertid tydligt att utrymmet för
ett hänsynstagande till dem, som äro motståndare till kvinnliga präster,
måste ha sin givna begränsning. Eftersom lagen om kvinnas behörighet till
prästerlig tjänst av statsmakterna ansetts motiverad av tungt vägande
skäl av principiell art och av hänsyn till kyrkans bästa, kan det uppenbarligen
icke anses tillåtet, att enskilda befattningshavare inom kyrkan genom
sitt handlande eller sin underlåtenhet att handla förhindra eller allvarligen
äventyra reformens praktiska genomförande. Det är sålunda icke möjligt
att tillerkänna enskild befattningshavare inom kyrkan obegränsad handlingsfrihet
på grund av den uppfattning han hyser i trosfrågan. I den utsträckning
det är påkallat för lagstiftningens genomförande måste av honom
såsom innehavare av allmän tjänst krävas, att han fullgör de uppgifter,
som åligga honom enligt lag och författning eller som följa av tjänstens
beskaffenhet. Det finns ingenting som tyder på att man vid lagens antagande
avsåg att frångå denna fundamentala grundsats för all reglering av samhälleliga
angelägenheter.

Under hänvisning till vad nu sagts finner jag uppenbart, att vad som förekommit
i samband med tillkomsten av lagen om kvinnas behörighet till
prästerlig tjänst icke är av beskaffenhet att upphäva de skyldigheter med
avseende å kollektens upptagande, som författningsenligt ålegat Imberg.

243

Gällande rättsordning ger Imberg liksom alla andra medborgare rätt att i
förevarande trosfråga fritt hysa den uppfattning han har och att inom
lagens ram hävda sin övertygelse. Rättsordningen skyddar honom också
mot förföljelse på grund av den övertygelse han har. Den rätt till samvetsfrihet
som sålunda tillkommer honom innefattar emellertid självfallet icke
någon rätt för honom att vidtaga sådana åtgärder mot oliktänkande som
kränker deras rätt. Rätten till samvetsfrihet har därför icke berättigat
honom att hindra kyrkobesökande att lämna kollekt till diakonistyrelsen
på grund av att denna tillstyrkt upptagande av rikskollekt för en stiftelse
som förestås av en kvinnlig präst. Det kan för övrigt icke med fog göras
gällande, att skyldigheten för Imberg att pålvsa kollekt till förmån för
diakonistyrelsen innebar en otillbörlig kränkning av lians religiösa uppfattning
och att han därför handlade under tvång. Fastmera är Imbergs
underlåtenhet att fullgöra sitt tjänsteåliggande enligt min mening att uppfatta
som en mot diakonistyrelsen riktad demonstration. Tjänsteförsummelse
som sker i sådant syfte kan rimligen icke anses motiverad av den rätt
till samvetsfrihet, som tillkommer envar medborgare.

Imbergs påstående om samvetsbetänkligheter på grund av att diakonistyrelsen
i frågan om kollekt till S:ta Katharinastiftelsen intagit en ståndpunkt
som enligt Imbergs uppfattning stred mot den apostoliska bekännelsen,
framstår alltså, objektivt sett, såsom helt obefogat. Ett godtagande
av påståendet skulle, såsom domkapitlet framhållit, lämna fältet öppet
för ett godtycke som skulle äventyra all kyrklig ordning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts är det enligt min mening uppenbart,
att Imbergs förfarande icke kan ursäktas av samvetsskäl. Hans förfarande
innefattar därför tjänstefel.

Vad Imberg sålunda låtit komma sig till last kan givetvis från vissa synpunkter
synas mindre allvarligt; det kan exempelvis nämnas att, enligt vad
Imberg uppgivit, den kollekt som fastlagssöndagarna 1961 och 1962 upptogs
i Fröderyds kyrka till förmån för diakonistyrelsen, uppgick endast till
obetydliga belopp. Sett ur principiell synpunkt framstår emellertid tjänstefelet
som mycket betänkligt. Imberg har sålunda genom sitt förfarande
hindrat kyrkobesökarna från att själva fritt avgöra om de ville lämna bidrag
till det av Kungl. Maj:t bestämda ändamålet. Härtill kommer att ett fullgörande
av tjänsteåliggandena, såsom nämnts, icke kan anses ha inneburit
att Imberg behövt göra våld på sin religiösa uppfattning. Med hänsyn härtill
framstår den uppsåtliga tjänsteförsummelsen — som skett såsom eu
demonstration — såsom i hög grad klandervärd och förtjänt av att beivras.

I ett tidigare härstädes handlagt ärende rörande Kyrklig samling betonade
Sveriges ärkebiskop i avgivet utlåtande angelägenheten från kyrkans
synpunkt av att allt gjordes för att undvika att präst, på grund av sitt
handlande enligt den religiösa övertygelse han har, blir föremål för rättsliga
åtgärder. Jag framhöll i anslutning härtill, att eu förutsättning för att

244

detta skulle bli möjligt uppenbarligen vore att man inom de båda meningsriktningar,
om vilka här var fråga, visade ömsesidig hänsyn och kristlig
fördragsamhet. Detta hänsynstagande borde — såsom ärkebiskopen jämväl
framhöll — utesluta handlingar av provokatorisk eller demonstrativ art.
Jag framhöll vidare i samma ärende att kravet på respekt för religiös övertygelse
icke kunde ursäkta handling, varigenom annans rätt grovt kränktes.
Jag uttalade i samband härmed en förhoppning, att de praktiska samlevnadsproblemen
inom kyrkan skulle kunna lösas genom åtgärder av kyrkans
egna organ i enlighet med vissa av ärkebiskopen angivna, allmänna synpunkter.
Att så skedde — och att frågor följaktligen icke skulle behöva
uppkomma att genom rättsliga åtgärder tillförsäkra medborgarna det skydd
lagen är avsedd att skänka — utgjorde uppenbarligen ett för alla gemensamt
intresse (se JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 223—224).

Imbergs förfarande är en sådan förkastlig demonstration i trosfrågan
och ett sådant åsidosättande av tillbörlig hänsyn till annans rätt, som enligt
det nyss sagda måste undvikas för att de praktiska samlevnadsproblemen
inom kyrkan skola kunna lösas. Det synes därför ofrånkomligt att samhället
genom domstol uttalar sitt bestämda ogillande av Imbergs lagstridiga förfarande.

Under hänvisning till det sagda uppdrog jag åt landsfogden att vid vederbörande
domstol väcka och utföra åtal mot Imberg för det tjänstefel, vartill
han enligt det anförda gjort sig skyldig. Ansvar skulle yrkas jämlikt
25 kap. 4 § strafflagen.

De klagomål Imberg i ärendet riktat mot biskopsmötet och domkapitlet
i vissa, i det föregående angivna hänseenden lämnade jag såsom obefogade
utan avseende.

Vad slutligen angick Imbergs uppgift om att det också å annat håll förekommit
vägran att fastlagssöndagen 1963 pålysa kollekt för diakonistyrelsen
samt underlåtenhet att även vid andra tillfällen pålysa kollekt för
angivet ändamål, vilka förhållanden icke skulle ha föranlett någon åtgärd
från vederbörande stiftslednings sida, fann jag vad härutinnan kunde ha
förekommit icke kunna inverka vid bedömningen av spörsmålet huruvida
Imberg gjort sig skyldig till tjänstefel. Den av Imbergs åsyftade präst, som
skulle ha vägrat pålysa kollekt till diakonistyrelsen fastlagssöndagen innevarande
år, hade för övrigt själv givit sig till känna för mig samt därvid
upplyst, att han själv anmält förhållandet till biskopen i stiftet, varför
frågan torde bli föremål för utredning i vederbörlig ordning utan ingripande
från min sida. Vad Imberg härutinnan uppgivit föranledde förty
icke någon min vidare åtgärd i förevarande ärende.

245

Njudungs domsagas häradsrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den
10 oktober 1963 följande.

Imberg har vitsordat de av åklagaren beskrivna omständigheterna men
har bestritt att det åtalade förfarandet vore av beskaffenhet att kunna
medföra ansvar för honom. Närmare hörd i målet har han uppgivit: Han
blev år 1958 kyrkoherde i Fröderyds, Ramkvilla och Bäckaby församlingars
pastorat och är sedan år 1962 kyrkoherde i Fröderyds, Ramkvilla, Bäckaby
och Skepperstads församlingars pastorat. I pastoratet finns även en
komminister. Tjänstgöringen i de fyra församlingskyrkorna ha kyrkoherden
och komministern fördelat mellan sig så, att varje söndag vardera av dem
svarar för gudstjänsten i två av de fyra församlingskyrkorna. I enlighet
med denna fördelning var det som Imberg fastlagssöndagen den 24 februari
1963 höll högmässa i Skepperstads kyrka klockan 11.00 och i Fröderyds
kyrka klockan 14.00. Bland annat genom den från Växjö domkapitel utsända
kollektlistan med förteckning över de kollekter av olika slag, som
skulle förekomma under år 1963, kände Imberg till att vid de allmänna
gudstjänsterna den dagen skulle upptagas rikskollekt till förmån för svenska
kyrkans diakonistyrelses allmänna verksamhet. Imberg hade emellertid
under dagarna närmast före den 24 februari beslutat att icke upptaga någon
sådan kollekt. Han hade noga genomtänkt hur han borde gå tillväga och
handlade i överensstämmelse därmed. Den viktigaste omsorgen för honom
var härvid att väcka så litet oro hos kyrkomenigheten som möjligt och att
förhindra oordning under gudstjänsten. Om sitt beslut underrättade han
omedelbart före gudstjänsten kyrkovärdarna och kyrkovaktmästama i båda
kyrkorna samt kantorn i Skepperstads kyrka. Ingen gjorde några invändningar.
Den kollektskål, som brukade komma till användning vid kollektupptagningen,
ställdes icke fram i kyrkan utan fanns i sakristian under hela
gudstjänsten. I stället för att pålysa kollekten uppläste Imberg efter predikan
i vardera kyrkan följande i kollektpålysningsboken nedtecknade tillkännagivande:
»Enligt kollektlistan skulle det vid denna gudstjänst upptagits
kollekt till förmån för Svenska kyrkans diakonistyrelses allmänna
verksamhet. På förekommen anledning inställes denna kollekt. Någon annan
kollekt upptages inte heller. Skulle penningar ändå påträffas i kyrkan
efter gudstjänstens slut, tillfaller de kyrkan, att användas för kyrkans prydande.
» Såvitt Imberg kunde förmärka föranledde meddelandet inga störningar
hos kyrkomenigheten. Ingen påfordrade att få erlägga kollekt, och
några pengar påträffades icke i kyrkorna efter gudstjänsten. Anledningen
till att Imberg inställde kollekten till diakonistyrelsen var att han av samvetsskäl
fann sig förhindrad att upptaga kollekten. Imberg anser sig ha
stöd för sitt handlingssätt i den så kallade samvetsklausulen. Med denna
avses ett uttalande, som det särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte
gjorde vid behandlingen av förslaget till lag om kvinnas behörighet till

246

prästerlig tjänst och som bland annat innehåller, att »präst icke bör åläggas
att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete
på grund av den övertygelse han hyser i denna fråga». Till uttalandet anslöt
sig vid kyrkomötet chefen för ecklesiastikdepartementet, under förklaring,
att han därvid handlade »på en enig regerings vägnar». Uttalandet
måste tillmätas samma betydelse som allmänt brukar tillerkännas yttranden
av departementschefen och andra remissinstanser innan ett lagförslag
antages, och Imberg anser att det har full rättslig betydelse i hans fall. Den
samvetskonflikt som föranledde Imberg att inställa kollekten till diakonistyrelsen
uppkom på grund av följande förhållanden: Till diakonistyrelsens
åligganden hör att årligen hos Kungl. Maj:t föreslå så kallade rikskollekter,
att upptagas i rikets församlingar. Eftersom Kungl. Maj:t aldrig frångår
diakonistyrelsens förslag kan det sägas, att det i verkligheten är diakonistyrelsen,
som bestämmer om rikskollekterna. Från och med 1960 har diakonistyrelsen
varje år på detta sätt genomdrivit, att rikskollekt upptagits
till förmån för S:ta Katharinastiftelsen, vilken förestås av en kvinnlig
präst. Denna blev för övrigt prästvigd nyssnämnda år, och hon är knuten
till diakonistyrelsen som församlingssekreterare. Imberg, som hör till de
prästmän vilka anse att lagstiftningen om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst strider mot kyrkans bekännelse, förmenar att S:ta Katharinastiftelsen
driver propaganda för den motsatta uppfattningen. Diakonistyrelsen
har såsom tillskyndare av nämnda rikskollekt och även på annat sätt tagit ställning
för S:ta Katharinastiftelsens verksamhet och pålagt oliktänkande präster
tvånget att upptaga kollekt till understödjande av denna. Detta tvång
har av Imberg och många andra präster känts outhärdligt, och diakonistyrelsens
åtgärd har av dem uppfattats som en utmaning. Kollektupptagningen
är enligt Imbergs åsikt en omistlig del av gudstjänsten, och att
giva kollekt är en kristlig offergäming. Det har tett sig omöjligt för Imberg
att pålysa kollekt för ett ändamål som strider mot hans egen förkunnelse.
Av denna anledning inställde han kollekten till diakonistyrelsen. Före den
24 februari 1963 hade han pålyst kollekt till både S:ta Katharinastiftelsen
och diakonistyrelsen, men vid nu angivna tidpunkt hade han kommit till
insikt om, att det vore ett svek mot hans övertygelse och mot hans meningsfränder
bland prästerna att fortsätta därmed. Han hade blivit tvungen
att särskilt tänka över dessa spörsmål på grund av vad som inträffat sedan
komministern i pastoratet, Folke Johnson, söndagen den 9 december 1962
av samvetsskäl underlåtit att pålysa rikskollekt till S:ta Katharinastiftelsen
vid gudstjänster i Ramkvilla och Bäckaby kyrkor. Efter anmälan
upptogs Johnsons förfarande till prövning av domkapitlet i Växjö. Domkapitlet
bordläde till en början ärendet sedan först Johnson och sedermera
Imberg, den senare i egenskap av Johnsons förman, hänvänt sig till biskopsmötet
med begäran om ett utlåtande angående tillämpligheten av sam -

247

vetsklausulen i det föreliggande fallet. Oaktat biskopsmötet hade kyrkomötets
uppdrag att följa dessa frågor, nöjde sig biskopsmötet med att som svar
på Imbergs hänvändelse meddela, att biskopsmötet icke vore remissinstans
i frågan rörande fördelning av rikskollekter. Den 13 februari 1963 beslöt
domkapitlet, under åberopande av kyrkohandbokens hithörande föreskrifter,
att erinra Johnson därom att vederbörligen anbefalld kollekt skulle
pålysas och ändamålet angivas. För Imberg innebar biskopsmötets och
domkapitlets hållning en stor besvikelse, och det var i detta läge som han
beslöt att inställa den stundande kollekt en till diakonistyrelsen. Han
handlade härvid utifrån den föreställningen att samvetsklausulen vore tilllämplig.
Skulle så icke anses vara fallet, åberopar Imberg den praxis som
utbildat sig bland prästerskapet när det gäller upptagandet av rikskollekter.
Det har nämligen framkommit att vid två av de tre allmänna gudstjänsterna
i Växjö domkyrka söndagen den 24 februari 1963 kollekt upptagits
för annat ändamål än diakonistyrelsens allmänna verksamhet, vilket
förfarande synes ha skett med biskopens goda minne, samt att en prästman
i Luleå stift vid gudstjänst i ett kapell inom en av stiftets församlingar
nämnda söndag upptagit kollekt icke till diakonistyrelsen utan till
svenska kyrkans mission. Domkapitlet i Luleå har i det senare fallet funnit
skyldighet för prästmannen att upptaga kollekt till diakonistyrelsen ej
föreligga. Det är också Imberg bekant, att många prästmän för att undgå
tvånget att upptaga kollekt till S:ta Katharinastiftelsen och diakonistyrelsen
vidtagit tjänstebyte eller utverkat tjänstledighet de dagar, då sådan
kollekt varit anbefalld. Nu återgivna förhållanden utgöra i allt fall skäl för
att Imbergs handlingssätt bör bedömas såsom fritt från ansvar.

Förste stiftsnotarien Erik Hård af Segerstad, Växjö, har av parterna åberopats
såsom vittne i målet och vid förhör uppgivit: Fastlagssöndagen den
24 februari 1963 höllos tre allmänna gudstjänster i Växjö domkyrka, nämligen
högmässa klockan 8.30 och 11.00 samt aftonsång klockan 18.00. Vid
det förstnämnda gudstjänsttillfället, då domprosten Gustaf Adolf Danell
predikade, upptogs kollekt till förmån för tre afrikanska sjuksystrar, anställda
i missionens tjänst, vid det andra upptogs rikskollckten för diakonistyrelsens
allmänna verksamhet och vid det sista tillfället återigen till de afrikanska
sjuksystrarna. Nämnda dag pågick i Växjö stiftets sedvanliga ungdomsting,
vars program godkänts av biskopen. Huruvida denne därvid
kände till kollektändamålet under den första och sista gudstjänsten vet ej
vittnet. Kollektändamålet torde ha ändrats av domprosten, enligt vittnets
mening olagligen. Vittnet gör för sin del ingen skillnad mellan »offentliga»
och »allmänna» gudstjänster i fråga om skyldigheten att upptaga kollekt.
Domkapitlet har icke haft anledning pröva detta spörsmål. Det har någon
gång förekommit att prästmän inom stiftet önskat flytta kollektdagar. Såvitt
avser rikskollekten till diakonistyrelsen, vilken kollekt jämväl till tid -

248

punkten bestämts av Kungl. Maj:t, ha sådana framställningar ej kunnat
bifallas. Ingen präst i stiftet begärde att få tjänstledighet å fastlagssöndagen
1963; däremot begärde och erhöllo tre präster sådan ledighet adventssöndagen
1962, samma dag då kollekt skulle upptagas för S:ta Katharinastiftelsen.
Anledningen till tjänstledigheten uppgavs ej i något fall.

Häradsrätten gör följande bedömning.

Prästs skyldighet att i samband med högmässa inom svensk kyrkoförsamling
upptaga kollekt framgår, oaktat något uttryckligt stadgande därom
icke givits, av skilda bestämmelser i 1686 års kyrkolag och i den sedan år
1942 gällande svenska kyrkohandboken.

I kyrkohandboken föreskrives, att efter högmässopredikan pålysning
skall ske om det ändamål för vilket kollekt kommer att upptagas. Enligt
kungl. kungörelsen den 30 december 1953 angående kollekter (nedan kallad
kollektkungörelsen) 3 § 4 mom. tillkommer det pastor i vederbörande församling
att, med beaktande av kyrkohandbokens anvisningar, bestämma
ordningen för kollekts upptagande.

1 § kollektkungörelsen, i dess från och med den 1 januari 1955 gällande
lydelse, stadgar att i samband med offentlig gudtjänst och andaktsstund,
som förrättas i svensk kyrkoförsamling inom riket, kollekt må upptagas
bland annat till understödjande av svenska kyrkans diakoni. Av 2 och 3 §§
i samma kungörelse framgår, att beträffande sådan kollekt som upptages i
rikets samtliga församlingar, så kallad rikskollekt, Kungl. Maj:t äger bestämma
om kollektens upptagande samt fastställa såväl kollektändamålet
som dag och gudstjänsttillfälle då kollekten skall upptagas.

I 5 § 1 mom. av Kungl. Majrts stadgar för svenska kyrkans diakonistyrelse
den 9 december 1910, i dess lydelse från och med den 1 januari 1951,
har föreskrivits att, till främjande av diakonistyrelsens allmänna verksamhet,
tills vidare varje år på fastlagssöndagen i samband med de allmänna
gudstjänster, som då i orten förrättas, kollekt skall upptagas i samtliga
kyrkoförsamlingar inom riket. I den kollektlista för Växjö stift som till
efterrättelse under år 1963 utsänts till församlingarna i stiftet erinras, att
ifrågavarande kollekt skall upptagas fastlagssöndagen den 24 februari vid
samtliga allmänna gudstjänster, som då förrättas.

Vid högmässogudstjänsterna i Fröderyds och Skepperstads församlingars
kyrkor nyssnämnda den 24 februari — vilka gudstjänster äro att beteckna
såsom offentliga och allmänna — har Imberg tillkännagivit, att den kollekt
som enligt kollektlistan skulle upptagits till förmån för svenska kyrkans
diakonistyrelses allmänna verksamhet inställts, att ej heller någon annan
kollekt komme att upptagas, samt att, därest penningar ändock skulle påträffas
i kyrkan efter gudstjänstens slut, dessa skulle tillfalla kyrkan, att
användas till dess prydande. Imberg har därjämte före gudstjänsten vidtagit
anstalter för att förhindra upptagande av kollekt. Till följd av dessa

249

Imbergs åtgöranden har någon kollekt ej kommit att upptagas vid gudstjänsterna.

Genom sin åtgärd att inställa den anbefallda kollekten har Imberg försummat
att iakttaga vad som ålegat honom enligt här förut anmärkta lagar,
författningar och föreskrifter.

Vid övervägande av frågan, huruvida försummelsen är av beskaffenhet
att skola tillräknas Imberg såsom tjänstefel, och med särskilt beaktande av
vad Imberg åberopat till stöd för sitt bestridande av åtalet, vill häradsrätten
till en början fastslå, att gällande lag icke innehåller något allmänt
stadgande av innebörd, att samvetsskäl hos gärningsmannen grunda frihet
från ansvar för en eljest straffbar gärning. Att en prästmans åsikt i en
trosfråga skulle inskränka hans skyldighet att uppfylla sin tjänsteplikt,
saknar likaledes stöd av lag. Imberg kan således icke enbart genom åberopande
av samvetsnöd, betingad av hans uppfattning att lagen om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst strider mot kyrkans bekännelse, lagligen
undandraga sig något som åligger honom i hans egenskap av tjänsteman.
Då Imberg synes vilja göra gällande, att det av honom aberopade uttalandet
av särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte, den så kallade samvetsklausulen,
tillförsäkrar honom rätten att icke utföra sadant som strider
mot hans övertygelse i kvinnoprästfrågan, måste understryKas, att varken
uttalandets avfattning eller sättet för dess tillkomst föranleder slutsatsen,
att man avsett att i lagstiftningen införa en särskild straffrihetsgrund vid
tjänstefel av präst. Vilken betydelse som eljest kan tillmätas det åsyftade
uttalandet, är något tveksamt. Närmast torde det emellertid få uppfattas
som en anvisning till de kyrkliga myndigheterna och prästerskapet att undvika
åtgärder, ägnade att utmana eller oroa präster som hysa en från flertalet
avvikande övertygelse i nyssnämnda fråga. Att samvetsklausulen
inom sitt så bestämda tillämpningsområde är begränsad till handlingar, som
uppenbarligen skulle kränka vederbörande prästmans samvete, framgår av
dess ordalydelse. I ett av ärkebiskopen, efter samråd med rikets övriga
biskopar, den 3 december 1960 till riksdagens justitieombudsman avgivet
yttrande i frågan, huruvida vissa närmare angivna åtgärder kunde anses
innebära sådant intrång i samvetsfriheten varom kyrkomötesutskottet talat
(jämför justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1962 sid. 213 och följande),
har också denna begränsning klart erkänts. Domkapitlet i Växjö
stift har i utlåtande, som på justitieombudsmannens begäran avgivits med
anledning av Imbergs nu påtalade förfarande, framhållit att i varje uppkommande
konfliktsituation på objektiva grunder måste prövas, huruvida
utförandet av visst åliggande vore ägnat att medföra ett otillbörligt kränkande
av prästens samvete. I överensstämmelse med denna uppfattning har
domkapitlet i beslut den 13 februari 1963 på förekommen anledning erinrat
en i samma pastorat som Imberg tjänstgörande komminister om hans skyl -

250

dighet att, oberoende av åberopade samvetsbetänkligheter, pålysa eu rikskollekt
till förmån för S:ta Katharinastiftelsen. Imberg har med kännedom
härom, och således i direkt strid mot stiftets högsta kyrkliga auktoritet,
avlyst kollekten till diakonistyrelsen. Detta handlingssätt låter förmoda,
att Imberg icke skulle ha tagit rättelse av ett uttalande i kollektfrågan från
biskopsmötet, därest uttalandet — såsom av allt att döma blivit fallet —
gått i samma riktning som domkapitlets nämnda beslut. Det kan följaktligen
icke med skäl hävdas, att det varit tveksamhet angående de kyrkliga
myndigheternas inställning, som kommit Imberg att efter eget omdöme
handla som han gjort. Om å andra sidan kollektpålysningen, såsom Imberg
nu hävdar, för honom uteslutande varit en samvetsfråga, och om han verkligen
önskat erhålla vägledning för att lösa denna, har han haft möjlighet
att före sitt ställningstagande hämta enskilt råd hos biskopen, som enligt
vedertagen kyrklig uppfattning är själasörjare för stiftets präster. Vissa
uttalanden av Imberg ge emellertid intrycket att han, som — måhända
icke helt utan skäl — torde ha uppfattat diakonistyrelsens verksamhet till
förmån för rikskollekt åt S:ta Katharinastiftelsen såsom en åtgärd riktad
mot oliktänkande prästmän, önskat att på ett uppseendeväckande sätt uttrycka
sitt ogillande av denna verksamhet. Kollektfrågans tämligen avlägsna
samband med spörsmålet om kvinnas rätt till prästerlig tjänst är
också en omständighet, som tyder på att Imberg haft andra bevekelsegrunder
för sitt handlande än endast behovet att freda sitt samvete.

Här redovisade överväganden leda till slutsatsen, att varken världslig
lag eller kyrklig ordning kan lända Imberg till befrielse från ansvar för den
försummelse han låtit komma sig till last. Det förhållandet, att andra prästmän
med samma uppfattning som Imberg i frågan om kvinnliga präster
må ha underlåtit att upptaga av Kungl. Maj:t beslutade kollekter till diakonistyrelsen,
utgör ej skäl för annan bedömning av ansvarsfrågan.

Särskilt med hänsyn till att Imberg, såvitt utrönts, icke tidigare låtit
liknande försummelse komma sig till last samt att frågan om underlåten
kollektupptagning hittills ej prövats av allmän domstol, finnes förseelsen
icke föranleda högre straff än böter.

Häradsrätten dömer Imberg jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen jämfört med
4 kap. 1 och 2 §§ samma lag, för tjänstefel i sin befattning som kyrkoherde
att till Kronan utgiva tjugofem dagsböter, envar om femton kronor.

Advokaten Gunnar Nordstrand tillerkännes arvode av allmänna medel
för försvaret av Imberg med ettusen kronor.

Imberg förpliktas återgälda statsverket såväl ersättningen till Nordstrand
som vad av allmänna medel utgått till Hård af Segerstad för dennes inställelse
vid rätten, nitton kronor 80 öre.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

251

2. Felaktigt förfarande av landsfiskal genom att — sedan barnavårdsnämnd
utfärdat arbetsföreläggande för försörjningspliktig —
låta förpassa denne till arbetshem utan att förvissa sig om att
nämnden beslutat begära handräckning och utan att pröva huruvida
i övrigt laga förutsättningar för handräckning förelågo. Tillika
bl. a. underlåtenhet av barnavårdsnämnden att bereda den försörjningspliktige
tillfälle yttra sig före beslutet om arbetsföreläggande
ävensom felaktigt förfarande av tjänsteman hos nämnden att sjalv

hos polisen påkalla handräckning för beslutets verkställighet

Finske medborgaren, charkuteristen Onni Keijo Gunnar Partinen, Ronneby,
är fader till Lena Yvonne H., född utom äktenskap den 21 januari
1957. Jämlikt avtal är Partinen skyldig att utgiva underhållsbidrag för dottern
med 70 kronor per månad.

Under åberopande av att Partinen från och med den 1 januari 19o9 underlåtit
att fullgöra nämnda underhållsskyldighet hemställde dåvarande bamavårdsmannen
för barnet, assistenten Gösta Cederlund, Olofström, i skrivelse
den 6 mars 1959 till barnavårdsnämnden därstädes, att nämnden måtte
meddela Partinen arbetsföreläggande jämlikt 72 § b) i 1924 års barnavårdslag.
Till stöd för yrkandet anfördes i skrivelsen — utöver att Partinen häftade
i skuld för underhållsbidrag för de tre sista månaderna (210 kronor)
— allenast, att Partinen »slutat sin anställning och går nu och driver hos
sina föräldrar utan att i egentlig mening bidraga till sin försörjning. Man
kan därför påstå att han av lättja och liknöjdhet försummar att fullgöra
sin underhållsskyldighet».

Partinen blev icke hörd över ansökningen. Barnavårdsnämnden lät icke
heller, såvitt framgår av dess akt i ärendet, verkställa nagon särskild utredning
i anledning av ansökningen.

Under åberopande av de i Cederlunds ansökan intagna sakuppgifterna
beslöt barnavårdsnämnden vid sammanträde den 17 samma månad enhälligt
att — enär det kunde anses fastslaget att Partinen av lättja och liknöjdhet
försummat sin underhållsskyldighet — jämlikt ovan angivet lagrum
ålägga Partinen att inom 8 dagar efter delgivning av beslutet infinna sig
på anvisat arbetshem samt där efter förmåga fullgöra honom förelagt arbete.

I framställning den 27 april samma år till Västergårdens arbetshem ansökte
barnavårdsnämndens dåvarande sekreterare, socialvårdsassistenten
Sture Johansson om plats för Partinen å arbetshemmet. Den 16 maj samma
år tillställde styrelsen för arbetshemmet barnavårdsnämnden skriftlig underrättelse
om att plats fanns tillgänglig för Partinen från och med den 1 juni
U)59.

Den 27 maj samma år utfärdade Johansson å tryckt formulär ett s. k.
arbetsföreläggande för Partinen. I föreläggandet angavs bl. a., att det efter
utredning konstaterats, att Partinen genom lättja och liknöjdhet försummat

252

sin underhållsskyldighet, varför barnavårdsnämnden »enligt denna dag fattat
beslut» föreläde Partinen att senast den 1 juni 1959 inställa sig på arbetshemmet.
Enligt föreläggandet skulle, om detsamma ej åtlyddes, handräckning
ofördröjligen komma att begäras hos polismyndighet för Partinens
inställelse. Föreläggandet expedierades samma dag till Partinen i rekommenderat
brev med mottagningsbevis.

Den 4 juni samma år klockan 14.35 omhändertogs Partinen i Ronneby
för fylleri och insattes i polisarrest därstädes. Vid avvisit eringen av Partinen
anträffades det nyssnämnda arbetsföreläggandet, vilket överlämnades till
förste polisassistenten Folke Engvall, som vid tillfället tjänstgjorde på polisstationen.
Efter telefonsamtal mellan Engvall och Johansson samt mellan
Engvall och landsfiskalen i Ronneby distrikt Carl Moestad utfärdade Moestad
samma dag en förpassningsorder, enligt vilken poliskonstapeln Sven
Larsson, Ronneby, beordrades att »enligt beslut av barnavårdsnämnden i
Olofström» förpassa Partinen till Västergårdens arbetshem.

Påföljande dag verkställdes förpassningen genom att Larsson i bil överförde
Partinen till arbetshemmet.

Den 17 juni samma år försökspermitterades Partinen, sedan hans fosterfader
inbetalat 350 kronor, avseende underhållsbidrag för månaderna mars
—juli 1959.

I en den 8 augusti 1959 till länsstyrelsen i Blekinge län inkommen skrift
påtalade Partinen polismyndighetens i Ronneby åtgärd att den 5 juni införpassa
honom på arbetshem. Därutöver anförde Partinen bl. a.:

Sedan år 1956 hade han sammanbott med Anita IL, som var moder till
Lena Yvonne. - I januari 1959 avreste Anita tillsammans med barnet till
sina föräldrar i Olofström, under det att Partinen kvarstannade hos sina
fosterföräldrar i Ronneby, enär han var arbetslös. Under hela vintern 1958—
1959 besökte han arbetsförmedlingen i Ronneby en å två gånger i veckan.
Den 15 april 1959 lyckades han erhålla arbete vid en snickerifabrik i Ronneby.
Den 3 juni erhöll han del av det utav Johansson utfärdade föreläggandet
att inställa sig på arbetshemmet. Genom förpassningen den 5 samma
månad blev han »ryckt» från sitt arbete. Nu var han återigen arbetslös.

Enligt ett vid Partinens skrift fogat, den 3 juli 1959 dagtecknat intyg
från arbetsförmedlingen i Ronneby hade Partinen från den 19 januari
samma år varit anmäld som arbetssökande och därvid varje månad gjort
upprepade besök hos arbetsförmedlingen, tills han den 22 april anvisades
och erhöll anställning hos firma Snickeri och Trä i Ronneby.

I anledning av Partinens skrift infordrade länsstyrelsen yttrande från
Moestad, vari Moestad rörande omständigheterna i samband med förpassningen
anförde:

Enligt vad Moestad inhämtat genom samtal med bl. a. Partinen besökte
denne omedelbart efter det att han den 3 juni mottagit arbetsföreläggandet
poliskontoret i Kallinge. Där sammanträffade han med poliskonstapeln
Hans Angelin samt begärde råd hur han skulle förfara. Sedan Angelin tagit

253

reda på att Partinens skuld utgjorde omkring 300 kronor, föreslog Angelin,
att Partinen skulle skaffa detta belopp och betala skulden. Partinen sade
då, att det nog skulle bli svårt för honom att i en hast få ihop så mycket
pengar. Angelin rådde Partinen att tala med sina fosterföräldrar samt tilllade:
»Inställa Dig måste Du, annars kommer vi och hämtar.» Det var
vidare på tal dem emellan, att Partinen skulle inställa sig på arbetshemmet
för att se hur det var där och efter några dagar anskaffa pengar, om han
ville komma därifrån. Efter samtalet beslöt Partinen sig för att frivilligt
inställa sig, och han sade därför upp sig från sin anställning från och med
den 4 juni. Han avhämtade då innestående avlöning, omkring 140 kronor,
varefter han avsåg att resa med ett tåg klockan 18.30 från Ronneby. Under
mellantiden kom han emellertid i sällskap och började festa samt blev tagen
för fylleri. Påföljande morgon överfördes han till arbetshemmet.

På grund av vad sålunda och i övrigt anförts hemställde Moestad, att
Partinens klagomål måtte lämnas utan avseende.

Sedan handlingarna i ärendet därefter av länsstyrelsen överlämnats till
Partinen för påminnelser, återkallade denne skriftligen ärendet, varefter
detsamma lades ad acta hos länsstyrelsen.

Vid min inspektion i september 1960 av länsstyrelsen i Blekinge län uppmärksammades
nämnda ärende. Sedan jag införskaffat jämväl arbetshemmets
handlingar beträffande Partinen lät jag i inspektionsprotokollet anteckna
följande:

Enligt barnavårdsnämndens beslut den 17 mars 1959 skulle Partinen inställa
sig å arbetshemmet inom 8 dagar efter föreläggandets delgivning.
Något föreläggande av sådant innehåll syntes emellertid ej ha delgivits
Partinen. I stället hade han den 3 juni erhållit del av det av Johansson
undertecknade föreläggandet av den 27 maj, enligt vilket Partinen skulle
inställa sig senast den 1 juni. Något beslut av detta innehåll syntes emellertid
barnavårdsnämnden ej ha meddelat. Partinen syntes följaktligen, då
han den 5 juni förpassades, icke ha fått åtnjuta den av barnavårdsnämnden
beslutade tidsfristen för inställelse. Enligt 72 § barnavårdslagen jämförd
med 43 § socialhjälpslagen kunde polishandräckning ifrågakomma allenast
under förutsättning att den försörjningspliktige underlåtit att inställa sig
å arbetshemmet i enlighet med nämndens beslut. På sätt förut framhållits
hade så tydligen ej varit fallet beträffande Partinen, som enligt nämndens
beslut skolat — då delgivning skedde den 3 juni — inställa sig senast den
It juni. Redan av detta skäl hade sålunda laga hinder mött mot den av
Moestad beslutade förpassningen. En annan förutsättning för handräckning
vore, att nämnden beslutat begära dylik åtgärd. Såvitt handlingarna utvisade
hade emellertid barnavårdsnämnden icke fattat sådant beslut. Begäran
om handräckning finge icke göras av enskild ledamot eller av tjänsteman
vid nämnden. Även av detta skäl syntes sålunda laga hinder ha mött
mot handräckning för Partinens inställande å arbetshemmet.

Att handräckning trots angivna hinder meddelats, framstode som särskilt
betänkligt i betraktande av att sådan åtgärd icke heller ur materiell
synpunkt syntes ha varit befogad. Partinen hade tydligen fram till januari
1959 sammanbott med fästmön och barnet och syntes därunder ha fullgjort
sin underhållsskyldighet. I januari hade emellertid fästmön tillsammans

254

med barnet avrest till sina föräldrar, och Partinen hade därefter ett par
månader varit arbetslös. Enligt vad intyget från arbetsförmedlingen utvisade
hade Partinen under denna tid gjort upprepade försök att få sig arbete
anvisat, vilket slutligen lyckats i april samma år. Vad sålunda förekommit
motsade antagandet, att Partinens underlåtenhet att betala för barnet berott
på lättja eller liknöjdhet. Sedan Partinen erhållit anställning vid snickerifabriken,
hade införsel kunnat och bort begäras i hans avlöning. Så syntes
emellertid icke ha skett. Det vore oklart huruvida Partinen efter det han
fått denna anställning ens avkrävts något belopp. Enligt Partinen hade han
ej förrän genom föreläggandets översändande mottagit någon påstötning i
saken. Att Partinen ansett sig böra iakttaga frivillig inställelse och därför
sagt upp sin anställning, berodde uppenbarligen på det besked han fått av
poliskonstapeln Angelin, nämligen att Partinen — om han ej genast kunde
betala förfallna belopp — vore tvungen att inställa sig vid äventyr avtvångsåtgärd.
Detta besked av Angelin grundade sig emellertid på en missuppfattning,
eftersom det ålåg landsfiskalen att, innan handräckning meddelades,
pröva huruvida laga hinder däremot mötte. Vid en sådan prövning
syntes — ur materiell synpunkt — hinder ha mött av det skälet, att det ej
vore utrett att betalningsförsummelsen berott på lättja eller liknöjdhet.
Även om så skulle ha varit fallet vid tidpunkten för barnavårdsnämndens
beslut i mars 1959, hade den förändringen därefter inträtt att Partinen anvisats
och mottagit en arbetsanställning, som syntes ha givit barnavårdsnämnden
full möjlighet att hos Partinen uttaga erforderliga belopp. Vid
sådant förhållande hade inställelse å arbetshem — som skulle medföra att
Partinen måste sluta sin anställning — icke varit objektivt påkallad. Vilken
utredning Moestad förebragt i saken och vilken prövning han eljest ägnat
handräckningsfrågan framginge icke av handlingarna i ärendet.

Därefter anhöll jag att länsstyrelsen ville, efter hörande av barnavårdsnämnden
och Moestad, avgiva yttrande i saken. Sedan de begärda yttrandena
inkommit, verkställde landsfogden i Blekinge län — efter remiss —
kompletterande utredning i ärendet, innefattande förhör med ett flertal
personer.

Därefter beredde jag — under åberopande av en härstädes upprättad
promemoria, vari uttalades att Moestad syntes ha gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att föranstalta om förpassning av Partinen till arbetshemmet
utan att dessförinnan förvissa sig om att handräckning begärts och utan
att i övrigt ingå på någon som helst prövning av fallet —- Moestad tillfälle
att taga del av handlingarna i ärendet samt att angiva den ytterligare utredning
han kunde finna önskvärd och att eljest anföra vad han aktade nödigt.

I därefter avgivet yttrande hemställde Moestad om ytterligare utredning
i vissa angivna hänseenden.

Med anledning därav uppdrog jag åt landsfogden att verkställa ytterligare
förhör i saken, varefter handlingarna skulle överlämnas till Moestad
för att tillfälle skulle beredas honom att avgiva slutligt yttrande.

Sedermera inkom från landsfogden den kompletterande utredningen ävensom
nytt yttrande från Moestad.

Jag tog vidare del av barnavårdsnämndens akt beträffande Partinen.

255

Vid den i saken verkställda utredningen framkom följande.

1. Omständigheterna i samband med barnavårdsnämndens beslut den
17 mars 1959

Partinen vidhöll vid polisförhör sina i besvärsskriften till länsstyrelsen intagna
uppgifter med bl. a. följande tillägg:

Troligen i april 1958 flyttade han tillsammans med fästmön och barnet
från Stockholm till Olofström, där han fick anställning som pressare på
Olofströms bruk. Efter det han arbetat där några månader, flyttade familjen
till Partinens fosterfader i Spjälkö, Ronneby. Under sommaren och hösten
1958 hjälpte Partinen fosterfadern med jordbruksarbete. Redan från
hösten 1958 besökte han minst en gång i veckan arbetsförmedlingen i Ronneby.
Från det att fästmön i januari 1959 flyttade från honom och till dess
han den 3 juni samma år mottog föreläggandet att inställa sig på Västergårdens
arbetshem blev han icke någon gång krävd på underhållsbidrag för
sin dotter. Honom veterligen gjordes under nämnda tid ej heller någon som
helst utredning rörande hans ekonomiska förhållanden.

Cederlund uppgav vid polisförhör bland annat:

Innan Cederlund avlät sin framställning den 6 mars 1959 till barnavårdsnämnden,
hade han gjort en ekonomisk utredning beträffande Partinen,
varvid han hört Anita H. och talat med Partinen själv per telefon. Anita H.
hade därvid uppgivit, att Partinen slutat sina tidigare anställningar på egen
begäran och att hon var trött på att bo ihop med honom. — Efter det att
Anita H. flyttat till Olofström hade Cederlund vid ett flertal tillfällen krävt
Partinen på underhållsbidrag per telefon i Ronneby. Han hade därvid talat
med såväl Partinen som dennes fosterfader.

Barnavårdsnämndens akt innehöll icke något som bestyrkte Cederlunds
uppgift, att Partinen skulle ha avkrävts underhållsbidrag.

Johansson — som övergått till privat tjänst — berättade vid polisförhör
bl. a.:

Han var under tiden januari—september 1960 anställd som socialvårdsassistent
i Olofström och sekreterare i barnavårdsnämnden samt innehade
jämväl befattning som barnavårdsman i kommunen. I egenskap av bamavårdsman
hade han bland annat till uppgift att kontrollera, att personer,
som voro underhållsskyldiga gentemot barn utom äktenskap, verkligen fullgjorde
sina skyldigheter. Därvid fick han kännedom om att Partinen hade
ett barn utom äktenskap och att denne sedan lång tid tillbaka låg efter med
att utgiva fastställt underhållsbidrag. Han hade icke gjort någon ekonomisk
utredning beträffande Partinen men föredrog dennes ärende inför barnavårdsnämnden
den 17 mars. — Från och med den 1 april 1959 övertog han
efter Cederlund posten som barnavårdsman för Partinens dotter.

Barnavårdsnämndens akt innehöll utöver Cederlunds kortfattade ansökan
icke någon personundersökning eller någon utredning om Partinens
förhållanden.

256

I sitt till länsstyrelsen avgivna yttrande anförde barnavårdsnämnden:

Av hos nämnden tillgängliga handlingar framgår att Partinen vid tiden
för Lena Yvonnes födelse sammanbodde med sin fästmö Anita H. Han var
då anställd på SABIS i Stockholm som charkuterist, men slutade strax därefter
på egen begäran. Han fick sedan arbete på en galvaniseringsverkstad
vid Liljeholmen. I juni 1958 vistades Partinen, hans fästmö och barnet en
kortare tid i fästmöns föräldrahem i Olofström men flyttade sedan till Partinens
fosterföräldrahem i Spjälkö, Ronneby, där fosterfadern har lantbruk.
Partinen arbetade hos fosterfadern. Fästmön började tycka allt var meningslöst,
då Partinen ej kunde få stadigt arbete och ej hade lön. Han ville inte
ta vad arbete som helst. Hon flyttade med barnet till sitt föräldrahem i Olofström.
Barnavårdsnämndens påminnelser till Partinen angående underhållsbidraget
voro resultatlösa, då han, som det hette, gick hemma hos fosterföräldrarna
utan lön. Under denna tid fanns det gott om arbete. Januari—
april 1959 hade t. ex. Svenska Stålpressnings AB, Olofström, stort behov av
folk (enl. personalchefen) men Partinen sökte ej dit. Även efter det att Partinen
i april månad erhållit arbete i en snickerifabrik försummade han att
fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Partinen erhöll påminnelser av barnavårdsmannen
såväl personligen som per telefon.

Sedan januari 1959 utgick bidragsförskott för barnet, och fästmön hade
för egen del erhållit socialhjälp några månader, varför Cederlund ansåg sig
hos barnavårdsnämnden kunna begära arbetsföreläggande för Partinen.
Barnavårdsnämnden beslöt i enlighet därmed.

Huruvida Partinen delgivits detta beslut eller ej och hur begäran om
handräckning tillgått framgår icke av nämndens handlingar. Troligen har
begäran om handräckning beslutats i samråd mellan dåvarande ordföranden
i nämnden och Johansson.

I anledning av nämndens sist återgivna uttalande må i detta sammanhang
framhållas att kommunalarbetaren Martin Verner Lindsjö — som var
ordförande i barnavårdsnämnden under år 1959 — vid polisförhör bestämt
förklarat att, därest Johansson å nämndens vägnar begärt handräckning för
Partinens införpassning på arbetshem, han gjort detta utan att dessförinnan
ha varit i förbindelse med Lindsjö.

Såvitt framgick av nämndens protokoll hade efter den 17 mars 1959 något
beslut rörande Partinen icke fattats från nämndens sida förrän den 16 juni
samma år, då nämnden beslutade att till handlingarna lägga ett meddelande
från Västergårdens arbetshem om att Partinen den 5 samma månad »inställt
sig» där.

2. Johanssons åtgärder i ärendet fram till den 3 juni 1959

Johansson uppgav i denna del vid förhör bl. a. följande:

Såvitt han känner till fattade barnavårdsnämnden icke något annat beslut
angående Partinens intagning på arbetshem än det av den 17 mars 1959.
I sin egenskap av sekreterare i nämnden var det Johanssons uppgift att
tillse att detta beslut verkställdes. Johansson skickade först en kopia av
nämndbeslutet till Partinen med posten. Därefter ansökte han om plats för

257

Partinen vid Västergårdens arbetshem. Efter någon tid kom meddelande
från arbetshemmet, att plats fanns för Partinen. Johansson kan icke nu
erinra sig, när beskedet kom, men det var omedelbart innan han avsände
föreläggandet den 27 maj 1959 till Partinen. Det var Johanssons uppgift
att underrätta Partinen, då beskedet kommit från arbetshemmet, och enligt
gällande bestämmelser skulle Partinen inställa sig på arbetshemmet 8 dagar
efter det beskedet kommit honom tillhanda. Något nytt beslut var det sålunda
icke fråga om, och sådant var icke heller påkallat. Beslut hade fattats,
och därom hade Partinen i föreskriven ordning underrättats. Detta beslut
gällde alltjämt, och det var endast att vänta på besked från arbetshemmet.
Så snart detta besked kom, underrättades Partinen därom skriftligt, allt i
enlighet med gällande bestämmelser. — Han var väl medveten om att förpassning
av Partinen till arbetshemmet icke kunde ifrågakomma förrän
efter särskilt beslut därom av barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämndens akt innehöll icke någon anteckning som utvisade,
att nämndens beslut den 17 mars 1959 tillställts Partinen.

Cederlund upplyste vid polisförhör följande:

Johansson hade icke tidigare innehaft befattning inom socialvården och
ej heller eljest sysslat med sådant arbete. Fallet Partinen var det första
ärendet angående intagning på arbetshem, sedan Johansson blev sekreterare
i nämnden. Cederlund tror för sin del att Johansson icke satt sig in i den
formella gången av sådana ärenden. Johansson frågade aldrig Cederlund
till råds, vare sig i förevarande fall eller i andra ärenden.

3. Partinens åtgärder, sedan han den 3 juni delgivits föreläggandet av
den 27 maj

Partinen uppgav vid polisförhör i denna del bl. a. följande:

Då han den 3 juni erhöll del av föreläggandet att inställa sig på Västergårdens
arbetshem, fick han en chock. — Såvitt han kan minnas tog han
samma dag på eftermiddagen ledigt från sitt arbete och reste till Kailinge,
där han först uppsökte poliskonstapeln Hans Angelin på poliskontoret. Han
visade föreläggandet för Angelin, som frågade om Partinen hade arbete.
Partinen bekräftade detta. Vidare blev det tal om, huruvida barnavårdsnämnden
i Olofström begärt införsel i Partinens lön, vilket Partinen förnekade.
Vid samtalet var det även tal om att Partinen skulle frivilligt erlägga
hälften av det oguldna underhållsbidragsbeloppet och om att Partinen
kanske skulle kunna få låna pengar av sina fosterföräldrar. Angelin
framhöll, att Partinen måste försöka klara ut mellanhavandet med barnavårdsnämnden,
ty eljest riskerade han att bli införpassad på arbetshemmet
genom polisens försorg. Under deras samtal telefonerade Angelin till barnavårdsnämnden
och talade med en för Partinen okänd person. Efter detta
telefonsamtal sade Angelin, att den person, som han talat med, uppgivit,
att personundersökning beträffande Partinen var verkställd — därvid förfrågan
1)1. a. gjorts hos Partinens fästmös moder — och att Partinen skulle
inställa sig på arbetshem. — Partinen önskar framhålla, att Angelin tyckt,
att barnavårdsnämnden förfarit egendomligt, enär Partinen hade arbete, och
införsel kunnat verkställas i hans lön.

Efter samtalet med Angelin uppsökte Partinen socialvårdsassistenten

9 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1961} års riksdag

258

Nils Gunnar Alfons Ljunggren, som var »övervakare» åt Partinen jämlikt
nykterhetsvårdslagen. Han visade föreläggandet för Ljunggren, som föreslog,
att Partinen skulle inställa sig på arbetshemmet men omedelbart efter
inställelsen överklaga beslutet. — Även Ljunggren tyckte, att barnavårdsnämndens
föreläggande verkade felaktigt.

På Ljunggrens inrådan besökte Partinen därefter en annan socialvårdsassistent.
Hos denne erhöll han avskrifter av en del handlingar, vilka utvisade,
att han sökt arbete bl. a. på en svetsnings- och plåtslagerikurs i Ronneby
in. in. Avskrifterna skulle han bifoga den skrift, vari han ämnade överklaga
föreläggandet att inställa sig på arbetshemmet. Assistenten ifråga
ringde även till arbetsförmedlingen i Ronneby och efterhörde, huruvida Partinen
sökt arbete. Då assistenten fått reda på att så var fallet, begärde han
att arbetsförmedlingen skulle utfärda intyg därom. Detta intyg hämtade
Partinen på arbetsförmedlingen senare samma dag.

Därefter uppsökte Partinen arbetschefen på Nya Snickerifabriken, sade
upp sig »med en gång» och visade föreläggandet att inställa sig på arbetshemmet.
Arbetschefen var mycket förvånad över att införsel icke begärts i
Partinens lön.

Påföljande dag, den 4 juni, packade Partinen i avsikt att begiva sig från
orten. Rån ansåg, att han fått föreläggandet att inställa sig på arbetshem
på ett felaktigt sätt. Han hade tänkt resa till Göteborg och således icke inställa
sig på arbetshemmet. Sedan han hämtat ut sin lön, tog han sig emellertid
rent desperat en riktig »fylla» och blev i anledning därav omhändertagen
av polisen i Ronneby för fylleri.

I anledning av Partinens sist angivna uppgifter må framhållas, att poliskonstapeln
Willy Martinsson, Ronneby — som samtalat med Partinen,
sedan denne gripits för fylleri — uppgivit att Partinen då sagt: »Hade Ni
inte tagit mig nu, så hade Ni aldrig fått tag i mig. Jag hade väskan packad
och skulle till Göteborg.»

Rörande Partinens besök hos Angelin berättade denne vid polisförhör:

Någon gång på sommaren 1959, såvitt Angelin kan minnas vid månadsskiftet
maj—juni, uppsökte Partinen Angelin på polisstationen i Kallinge.
Partinen visade ett föreläggande från barnavårdsnämnden i Olof ström att
inställa sig på ett arbetshem. Partinen hade att inställa sig några dagar efter
den dag, då han besökte Angelin. Partinen frågade Angelin, hur han skulle
göra. Angelin utfrågade Partinen. Angelin fick veta, att det hela gällde några
hundra kronor. Angelin föreslog Partinen att försöka låna pengar av sina
fosterföräldrar, vilka, enligt vad Angelin visste, skulle kunna låna Partinen
pengar. Partinen upplyste, att han hade och hade haft arbete i åtminstone
någon månad vid Ronneby snickerifabrik. Partinen sade, att det var möjligt,
att han skulle kunna skaffa halva beloppet. Angelin frågade Partinen,
om det tagits införsel i Partinens lön men fick veta, att så icke skett. Angelin
upplyste Partinen om att, därest han inte gjorde upp eller for till arbetshemmet,
så riskerade Partinen, att barnavårdsnämnden begärde handräck
ning hos landsfiskalen och att landsfiskalen då kunde komma att besluta,
att Partinen skulle genom polisens försorg införpassas på arbetshem. I anledning
av att Partinen sagt, att han kanske skulle kunna skaffa halva beloppet,
ringde Angelin — för att hjälpa Partinen — till barnavårdsnämnden
i Olofström, där han träffade assistenten Johansson. Angelin talade om för

259

Johansson, att Partinen hade arbete och frågade, om det fanns någon utredning
angående Partinens ekonomiska förhållanden m. in. Angelin visste
nämligen, att någon sådan utredning icke skett genom försorg av polisen i
Kallinge, där Partinen var bosatt. Angelin frågade också, varför barnavårdsnämnden
inte begärt införsel i Partinens lön. Johansson blev tydligen stött.
Johansson sade, att nämnden gjort en utredning angående Partinens ekonomiska
förhållanden m. m. och att på grundval av denna utredning ansökan
gjorts om intagning å arbetshem. Angelin förklarade, att Partinen var villig
att inbetala halva beloppet och träffa överenskommelse om den resterande
betalningen. Johansson sade, att föreläggandet skulle stå fast och att
Angelin inte hade med ärendet att göra. Hur Partinen delgivits föreläggandet
kände Angelin inte till.

Troligen någon dag efteråt sammanträffade Angelin med Ljunggren, som
var assistent på nykterhetsnämnden i Ronneby landskommun. Angelin
talade med Ljunggren om ärendet och uttalade därvid uppfattningen, att
barnavårdsnämnden i Olofström inte handlat riktigt. Ljunggren delade
denna uppfattning.

Johansson förnekade vid polisförhör bestämt, att han haft något telefonsamtal
med Angelin i ärendet, varför Angelin tydligtvis misstagit sig på
person. Enligt Johansson kunde det möjligen ha varit Cederlund, som Angelin
talat med per telefon.

Cederlund bestred vid förhör bestämt, att han haft något telefonsamtal
med Angelin i saken.

I anledning av Partinens påstående att han den 8 juni besökt Ljunggren
förklarade denne vid polisförhör, att han icke ville bestrida riktigheten av
Partinens nämnda uppgift men att han icke hade något minne av besöket.
Ljunggren uppgav därjämte att han erinrade sig, att Angelin i samband
med fallet Partinen talat med Ljunggren och därvid — uppenbarligen med
hänsyftning på Johansson — sagt, att »det var en frän assistent dom har i
Olofström».

4. Telefonsamtal den J juni mellan dels förste polisassistenten Folke
Engvall och Moestad, dels Engvall och Johansson

Engvall uppgav i denna del i huvudsak följande:

Han kände vid ifrågavarande tidpunkt till att myndighets begäran om
införpassning till arbetshem skulle prövas av polischefen, innan förpassningen
kunde verkställas. — Den konstapel, som den 4 juni avvisiterade
Partinen, meddelade omkring klockan 15.00 Engvall, att bland Partinens
tillhörigheter fanns ett föreläggande för denne att inställa sig på Västergårdens
arbetshem. Föreläggandet överlämnades till Engvall, som genast
ringde till Moestad och i telefon läste upp föreläggandet. Moestad beordrade
Engvall att per telefon söka kontakt med barnavårdsnämnden i Olofström
och efterhöra, huruvida nämnden ville, att dess beslut skulle verkställas
genom polisens försorg; om så var fallet, ville Moestad ha bekräftelse
härpå genom telegram. I anledning därav ringde Engvall till barnavårdsnämnden
och kom där i kontakt med assistenten Johansson. För denne

260

berättade han, att Partinen var omhändertagen för fylleri samt framförde
den order han fått av Moestad. Han framhöll särskilt, att, därest förpassningen
skulle verkställas, telegram därom skulle sändas direkt till Moestad.
Johansson svarade, att han skulle ringa barnavårdsnämnden i Kallinge och
efterhöra om nämnden där ville lämna bidragsförskott för Partinens dotter.
Möjligen sade Johansson, att han skulle fråga om denna barnavårdsnämnd
ville övertaga ärendet. Därefter skulle Johansson återkomma till Engvall.
Troligen ringde Engvall omedelbart Moestad och underrättade denne om
samtalet med Johansson. Det kan då ha varit vid detta samtal som Moestad
begärde telegrafisk bekräftelse på förpassningen. I så fall framförde
Engvall detta besked till Johansson först då denne kort därefter ringde upp.
Johansson sade då, att det som skulle ordnas med barnavårdsnämnden i
Kallinge ej gått att ordna, varjämte han meddelade att barnavårdsnämnden
i Olofström begärde att förpassningen skulle verkställas och skulle
sända telegram i saken. Engvall ringde därefter ånyo upp Moestad samt
framförde Johanssons besked.

Moestad berättade vid polisförhör i huvudsak:

Den 4 juni på eftermiddagen ringde Engvall upp honom och sade, att
polisen omhändertagit Partinen för fylleri samt att denne skulle till Västergårdens
arbetshem. Engvall omtalade namnet på den konstapel, som skulle
verkställa förpassningen, samt tilläde: »Allt är ordnat. Det kommer telegram.
» Engvall förklarade, att han önskade en förpassningorder »före stängningsdags».
Moestad hade endast detta telefonsamtal med Engvall i saken.
Engvall omtalade icke att Partinen befunnits inneha ett föreläggande att
infinna sig på arbetshem. Moestad g av icke Engvall i uppdrag att söka kontakt
med eller begära något telegram från barnavårdsnämnden i Olofström.
Jämväl Engvalls övriga uppgifter äro felaktiga i den mån de strida mot vad
Moestad berättat. Moestad frågade ej Engvall om anledningen till att Partinen
skulle in på arbetshem. Visserligen kände Moestad till att det icke på
landsfiskalskontoret fanns någon begäran om handräckning enligt barnavårdslagen
beträffande Partinen. Han räknade emellertid med att telegrammet
skulle ge besked om vad saken gällde. För övrigt utgick han från att
Partinen rymt från arbetshem och skulle återförpassas. Det var den omständigheten
att Engvall talade om telegram, som bibringade Moestad
nämnda uppfattning. I »egentliga» handräckningsärenden enligt barnavårdslagen
är det nämligen aldrig tal om telegram. — Om Moestad varit
införstådd med att det var fråga om ett handräckningsärende på begäran
av barnavårdsnämnd, hade han tillsett, att en utredning gjorts rörande Partinens
arbetsförhållanden och ekonomi.

Rörande Engvalls telefonsamtal med Johansson den 4 juni berättade den
sistnämnde till en början vid polisförhör i huvudsak:

Strax efter klockan 17.00 ringde Engvall upp Johansson och omtalade
att Partinen omhändertagits för fylleri och att denne befunnits inneha ett
föreläggande att inställa sig på Västergårdens arbetshem. Engvall omtalade
även att Ljunggren var övervakare för Partinen samt frågade om Partinen
skulle förpassas till arbetshemmet genom polisens försorg. Han tilläde, att
en sådan begäran måste bekräftas i telegram från barnavårdsnämnden till
Moestad; saken var brådskande, enär Partinen icke kunde kvarhållas mer

261

än några timmar. Johansson svarade, att det icke kunde bli tal om förpassning
genom polisens försorg, åtminstone icke samma dag. Han framhöll att
den Partinen medgivna fristen om åtta dagar från beslutets delgivning ännu
icke utlöpt och att nytt nämndbeslut erfordrades för att förpassning skulle
kunna ifrågakomma; först därefter kunde det bli aktuellt med förpassning
och då genom en framställning från barnavårdsnämndens sida till Moestad.
Engvall nämnde, att han var medveten om sistnämnda förhållande. Han
sade också, att han skulle underrätta Moestad om Johanssons besked. —
En eller två dagar senare fick Johansson veta, att Partinen införpassats till
Västergårdens arbetshem, något som förvånade Johansson.

Vid senare polisförhör i saken uppgav Johansson därutöver bl. a.:

Vid telefonsamtalet med Engvall förekom en hel del diskussion beträffande
fallet Partinen. Johansson kan numera icke erinra sig allt som sades.
Både Johansson och Engvall ansågo, att det enda riktiga var att Partinen
förpassades till arbetshemmet. Samtidigt hade de emellertid klart för sig,
att förpassning icke kunde ifrågakomma utan särskilt beslut av barnavårdsnämnden.
Johansson tillsade Engvall att, om barnavårdsnämnden fattade
beslut om förpassning av Partinen, så skulle Johansson se till att telegram
därom skickades till polismyndigheten.

I förevarande sammanhang må jämväl redovisas följande av Iandsfiskalsassistenten
Kjell Ingmar Mattsson, Olof ström, vid polisförhör lämnade uppgifter: I

juni 1959 tjänstgjorde han i Ronneby landsfiskalsdistrikt. Han hade då
oftast sitt arbetsrum intill Engvalls tjänsterum. En dag, sannolikt på eftermiddagen,
då Mattsson var inne i Engvalls rum, omtalade denne, att Partinen
omhändertagits för fylleri och befunnits inneha ett av barnavårdsnämnd
utfärdat föreläggande att inställa sig på arbetshem. Mattsson framhöll
för Engvall att, innan något åtgjordes i anledning av föreläggandet,
Engvall måste taga kontakt med den, som utfärdat föreläggandet, samt att
landsfiskalen fick bestämma vad som skulle göras. Såvitt Mattsson kan
minnas tydde intet på att Engvall då varit i förbindelse med landsfiskalen.
En stund senare hörde Mattsson, att Engvall hade ett telefonsamtal. Därefter
berättade Engvall, att han inte träffat den person på en barnavårdsnämnd,
som han sökte, men att vederbörande skulle återkomma. — Av den
redogörelse för ärendet, som Engvall gav Mattsson, framgick klart, att det
icke var fråga om någon rymling från arbetshem utan om en förpassning till
arbetshem.

5. Telefonsamtal den Jf juni mellan Johansson och Ljunggren

Johansson uppgav i denna del vid polisförhör bl. a.:

När han avslutat sitt samtal med Engvall, ringde han till Ljunggren och
omtalade vad Engvall meddelat angående Partinen. Johansson frågade om
Ljunggren ville ha hand om övervakningen av Partinen även i fortsättningen.
Däremot nämnde han icke något om att han önskade, att socialbyrån
i Kallinge skulle taga hand om Partinen. Han diskuterade däremot
med Ljunggren frågan om Partinens eventuella förpassning till arbetshem.
Ljunggren uppgav, att Partinen hade arbete. På detta svarade Johansson,

262

att det icke varit så helt med Partinens arbete på sista tiden. Johansson
tilläde: »Om det skulle visa sig, att Partinen icke har arbete och ej inställer
sig på arbetshem frivilligt, så måste barnavårdsnämnden begära polishandräckning
för hans införpassande till arbetshem, men i sådant fall fordras
det ett nytt beslut av barnavårdsnämnden.» Johansson påpekade också, att
ett sådant beslut måste föregås av en ekonomisk utredning beträffande Partinen.
Ljunggren föreföll införstådd med hur ärendet formellt skulle handläggas.
— Vid samtalet uttalade sig Johansson icke om huruvida han hade
skyldighet att kräva Partinen på oguldna underhållsbidrag. — Johansson
kan numera icke erinra sig, huruvida han ringde till Ljunggren en eller två
gånger. Han är dock säker på att han icke vid något samtal med Ljunggren
sade, att han skulle skicka telegram om föipassningen till Moestad.

Johansson uppgav vidare vid polisförhör:

Barnavårdsnämnden kände icke till, att Partinen erhållit arbete. Johansson
fick först vid samtalet med Ljunggren reda på att Partinen då hade
arbete. Därest Partinen underrättat nämnden därom, hade någon begäran
om hans förpassning till arbetshem aldrig kommit ifråga.

Ljunggren berättade vid polisförhör i huvudsak:

Han var vid ifrågavarande tidpunkt »god man» för Partinen jämlikt
nykterhets vår dslagen. — Johansson ringde upp Ljunggren och omtalade
att, enligt vad Johansson fått veta, Partinen var omhändertagen av polisen
i Ronneby för fylleri. Johansson nämnde inte, hur han fått veta detta. Han
ville, att socialbyrån i Kallinge skulle taga hand om Partinen. Ljunggren
svarade, att socialbyrån saknade anledning göra detta, då Partinen var
»under vård» av polisen i Ronneby. Johansson genmälde, att Partinen skulle
på arbetshem och att Johansson skulle skicka telegramremissa i saken till
landsfiskalen. — Johansson ringde två gånger till Ljunggren i förevarande
sammanhang. — Då Johansson sade, att Partinen skulle på arbetshem, förklarade
Ljunggren, att han visste, att Partinen haft arbete sedan april 1959
samt att denne dessförinnan gått arbetslös men varit på arbetsförmedlingen
och sökt arbete. I anledning därav sade Johansson vid det andra telefonsamtalet,
att det inte var »så helt» med uppgiften, att Partinen hade arbete
och dessförinnan sökt sådant. Ljunggren genmälde då, att utredningen ju
måste visa, att nämnda uppgifter voro riktiga. På detta svarade icke Johansson.
Ljunggren sade dessutom, att han visste om, att Partinen under
den tid, han gått arbetslös, tagit tillfälliga arbeten i Ronneby hamn. På
fråga av Ljunggren, hur mycket Partinen var skyldig i underhållsbidrag,
lämnade Johansson mycket svävande svar. Då Ljunggren vidare frågade,
om Partinen blivit krävd, svarade Johansson, att »det är vi inte skyldiga
till att göra». — Ljunggren minns ej om det var vid det första eller andra
telefonsamtalet, som Johansson sade, att han skulle skicka telegramremissa
till landsfiskalen.

Ljunggren fick av Johanssons samtal den uppfattningen, att denne märkt,
att han gått för långt och därför hoppades att socialvården i Ronneby landsförsamling
skulle övertaga ärendet.

Han har ett minne av att någon från polisen i Ronneby ringde upp honom
samma dag som han hade sina två samtal med Johansson samt att vederbörande
då av Ljunggren fick beskedet att Johansson sagt sig skola sända
telegram.

263

6. Omständigheterna i samband med förpassningsorderns utskrivande
och förpassningens verkställande

Partinen anförde vid polisförhör:

Då han den 4 juni omkring klockan 18.00 räknade med att bli frigiven,
fick han av en polisman besked om att han var »anhållen» och skulle till
arbetshem. Partinen genmälde, att detta var felaktigt. Polismannen svarade,
att det kommit besked om att Partinen skulle införpassas. Han fick icke
veta, varifrån beskedet kommit. — Han talade vid tillfället icke med Engvall.
— Påföljande dag förpassades han i konstapel Larssons bil till arbetshemmet.
Vid ankomsten dit talade han omedelbart med föreståndaren och
framhöll för denne det felaktiga i att han blivit införpassad. — Han har för
avsikt att vid eventuell rättegång i saken fordra ersättning för förlorad
arbetsförtjänst och skadestånd i anledning av införpassningen.

Moestad berättade vid polisförhör bl. a.:

Efter hans telefonsamtal med Engvall skrev kontorsbiträdet på landsfiskalskontoret
fru Siv Lucia Andersson ut förpassningsbeslutet. Detta
gjorde hon på uppdrag antingen av Moestad eller av den konstapel, som
från poliskontoret sänts att hämta beslutet, Moestad undertecknade beslutet.
Han vet bestämt, att han icke talade med fru Andersson om vem som å
förpassningssedeln skulle angivas som sökande. Då den nyssnämnde konstapeln
hämtade förpassningsbeslutet, erhöll han icke någon tillsägelse om att
förpassningen ej fick verkställas utan vidare besked från Moestad. Denne
litade nämligen på att Engvall ej skulle lata verkställa förpassningen, förrän
han »fick klarsignal» från Moestad, d. v. s. besked från Moestad att telegrammet
kommit. Vid förpassningar av rymlingar eller av anhållna personer
hade det tidigare hänt att Moestad skrivit under förpassningssedlar,
vilka icke skulle användas förrän telegram i saken anlänt. Moestad hade
med Engvall träffat en »generell överenskommelse» att man kunde förfara
på detta sätt i förpassningsärenden av nyss angiven art. — Moestad har
funnit, att Engvall lider av synnerligen dåligt minne.

I landsfiskalens diarium har Västergårdens arbetshem angivits som sökande
i ärendet. Moestad vet icke anledningen därtill.

Dagen efter det att Moestad utfärdat förpassningssedeln beträffande Partinen,
kom han att tänka på att något telegram icke anlänt. På grund därav
trodde han, att Partinen blivit släppt. Han var emellertid besluten att efterforska,
hur det gått med ärendet, men han glömde bort detta.

I allmänhet förekomma på landsfiskalskontoret ett par handräckningsärenden
enligt barnavårdslagen varje år. Vanligen gör Moestad själv utredning
i dessa ärenden. I något eller några fall bär polisen i Kallinge gjort
viss utredning. Han kan icke erinra sig, huruvida polisen i Ronneby verkställt
någon dylik utredning. I regel träffas uppgörelse i ärendena, vilka med
anledning därav återkallas.

Därest JO skulle finna, att Moestad gjort sig skyldig till försummelse vid
handläggningen av Partinens ärende, är Moestad beredd att utgiva skälig
ersättning till Partinen.

264

Engvall berättade vid polisförhör bl. a.:

En stund efter det sista telefonsamtalet mellan Engvall och Moestad
meddelade någon från landsfiskalskontoret, att förpassningsordern skulle
hämtas där. Såsom brukligt är lämnade Engvall sannolikt förslag på vem,
som skulle beordras verkställa förpassningen. Därefter befattade han sig
icke mera med ärendet.

Engvall talade vid tillfället överhuvudtaget icke med Partinen. Han utgick
från att Partinens föreläggande sänts över från polisstationen till Moestad,
innan denne skrev ut förpassningen. Han räknade med att telegrammet
hade kommit Moestad tillhanda, då förpassningsbeslutet hämtades,
liksom att Moestad, därest denne icke var beredd att besluta i ärendet
enbart på grundval av telegrammet, skulle låta verkställa utredning i saken.
Denna utredning hade i så fall bort göras av polisen i Kallinge, enär Partinen
var bosatt inom nämnda distrikt.

Varken i fallet Partinen eller i något annat fall hade Moestad utlämnat
förpassningorder med besked, att förpassningen icke finge verkställas förrän
efter vidare beslut från Moestad.

Engvall kan icke erinra sig att han talade med Mattsson i samband med
att han fått reda på att Partinen innehade föreläggande att inställa sig på
arbetshem.

Engvall bestrider att han lider av dåligt minne.

Kontorsbiträdet Siv Lucia Andersson uppgav vid polisförhör bl. a.:

Hon erinrar sig att hon vid ett tillfälle på sommaren 1959 skrev ut en
förpassning rörande Partinens införpassande på arbetshem. Det var antingen
Moestad eller Mattsson, som kom ut på kontoret och gav henne order
därom. Fullständigt namn och födelsetid för Partinen fick hon från brottmålsregistret.
Hon frågade, vilken myndighet hon i förpassningen skulle
angiva såsom den, som begärt åtgärden, och fick då besked, att det skulle
vara barnavårdsnämnden i Olofström. Medan hon skrev ut förpassningen,
stod en poliskonstapel och väntade på handlingen. Konstapeln anlände strax
efter det att hon påbörjat utskriften. Hon såg ej till några handlingar i
ärendet. — Enär kontorstiden led mot sitt slut, fick diarieföringen av ärendet
vänta till påföljande dag. När hon då frågade Moestad vem som i diariet
skulle angivas som sökande, svarade Moestad: »Västergårdens arbetshem.
» Moestad sade också, att det skulle komma ett telegram därifrån.

Mattsson förklarade, att han överhuvudtaget icke befann sig på landsfiskalskontoret,
då förpassningsordern utskrevs.

Den poliskonstapel, som hämtade förpassningssedeln, berättade härom
följande:

Engvall beordrade honom att gå över till landsfiskalskontoret och hämta
förpassningen. Såvitt han kan erinra sig tillsade Engvall honom att därefter
lägga förpassningen i Larssons fack på polisstationen, enär Larsson skulle
verkställa förpassningen. Poliskonstapeln kan numera icke minnas, huruvida
han hade några handlingar i saken med sig, då han begav sig till landsfiskalskontoret.
Sannolikt var så icke fallet. Han tror icke att han på landsfiskalskontoret
träffade Moestad utan bara ett kontorsbiträde. Han fick
ingen order av något slag, då förpassningsbeslutet överlämnades till honom.

265

Det har aldrig hänt, att han fått en förpassningsorder med något särskilt
villkor rörande beslutets verkställighet. — Då han kom tillbaka till polisstationen,
lade han förpassningen i Larssons fack. Larsson och sannolikt
även Engvall hade då lämnat lokalen för dagen.

Larsson förklarade, att han den 5 juni på morgonen — i enlighet med
Engvalls order — hämtade förpassningen i sitt fack och därefter verkställde
beslutet. Handlingen var i det skick som den brukade vara i liknande ärenden.
Någon annan handling än förpassningen fick Larsson icke. — Larsson
har därjämte förklarat, att det varit han som utfört de flesta förpassningarna
bland poliskontorets personal. Det hade aldrig varit tal om att en förpassningsorder
icke fick verkställas förrän efter ytterligare besked i saken.

Polisassistenten Axel Engström och förste poliskonstapeln Knut Gustafsson,
båda i Ronneby, uppgåvo: Förpassningsärenden handlades till övervägande
del av Engvall. De fall, som Engström och Gustafsson haft hand
om, hade i stort sett gällt förpassningar till sinnessjukhus, till fångvårdsanstalter
av rymmare och till polismyndigheter av anhållna personer. Det
hade aldrig hänt, att de ansett sig böra hos Moestad efterhöra, huruvida
av denne beordrad förpassning verkligen skulle verkställas. De hade således
aldrig »legat på» förpassningssedlama i avvaktan på ytterligare besked från
Moestad. — De hade icke märkt, att Engvall led av dåligt minne.

7. Vad sedermera i saken förekommit av betydelse i förevarande sammanhang Sedan

länsstyrelsen till Moestad för yttrande överlämnat Partinens besvärsskrift
till länsstyrelsen rörande förpassningen, begärde Moestad i sin
tur yttrande från Engvall. I anledning därav överlämnade Engvall till Moestad
dels en den 17 september 1959 dagtecknad promemoria, vari Engvall
kortfattat redogjorde för sin befattning med saken i huvudsaklig överensstämmelse
med vad han sedermera uppgivit vid polisförhör, dels en den
11 september 1959 dagtecknad skrivelse från Johansson till landsfiskalen i
Ronneby distrikt av följande innehåll:

»Härmed bekräftas muntlig begäran per telefon om Partinens förpassning
till arbetshemmet i Erikstad den 4 juni 1959, jml barnavårdsnämndens
i Olofström tidigare fattade beslut om P:s intagande å arbetshem. Telefonmeddelandet
meddelades l:e polisass. Folke Engvall för att underrättas
Eder.»

I en den 5 oktober 1959 dagtecknad, i anledning av en skriftlig förfrågan
från Moestad upprättad promemoria upplyste Engvall att Partinen den
4 juni 1959 för en polisman uppgivit, att han ämnade resa till Göteborg och
söka arbete, och till en annan polisman sagt att »det var tur att ni snodde
mig nu, för jag har väskan färdigpackad och skulle resa till Göteborg. Sen
skulle de haft svårt att få tag i mig.»

9» — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1961) års riksdag

266

Till sitt yttrande till länsstyrelsen över besvären — dagtecknat den 11
november 1959 — fogade emellertid Moestad varken Engvalls promemorior
eller Johanssons skrivelse.

Vid det yttrande, som Moestad i anledning av min remiss till länsstyrelsen
avgav till länsstyrelsen bifogade han däremot såväl Engvalls promemoria
den 17 september 1959 som Sture Johanssons skrivelse men icke promemorian
den 5 oktober 1959. I yttrandet vidgick Moestad, att fel begåtts
vid ärendets handläggning samt hävdade att vad som inträffat ej behövt
hända, om Engvall vid telefonsamtalet föredragit ärendet ordentligt för
Moestad.

Rörande anledningen till att han i sitt första yttrande till länsstyrelsen
icke närmare redogjort fö_* omständigheterna vid förpassningsbeslutets tillkomst
uppgav Moestad vid polisförhör bl. a.:

Partinen hade för Moestad uppgivit att han, om polisen släppt honom,
skulle ha rest till arbetshemmet, samt att han icke hade något emot att bli
införpassad, enär han därigenom erhöll gratis resa. Eftersom Partinen faktiskt
varit på väg att frivilligt resa till arbetshemmet, hade Moestad vid
avgivande av yttrandet till länsstyrelsen över besvären ansett omständigheterna
i samband med förpassningsbeslutet sakna betydelse. Med kännedom
dels om att Partinen, som den 4 juni utfått avlöning, haft pengar för
att göra upp åtminstone en stor del av sin skuld, dels om Partinens fosterföräldrars
ekonomi hade Moestad haft den uppfattningen att Partinen icke
ämnade göra upp skulden »utan låta det gå till handräckning».

Johansson uppgav vid polisförhör följande beträffande sin skrivelse den
17 september 1959:

Han skrev »intyget» på Engvalls begäran vid ett besök på poliskontoret.
Engvall omtalade, att anmälan ingått till länsstyrelsen om att Partinen blivit
felaktigt införpassad till arbetshemmet. Han sade sig befara, att han
skulle få obehag för det inträffade, i första hand från Moestads sida, samt
bad Johansson att ställa intyget till Moestad, så att Engvall skulle ha
ryggen fri. Engvall nämnde också, att Moestad gjort fel, då han beordrat
förpassningen utan att telegrafisk begäran kommit. Det av Johansson utfärdade
intyget blev felaktigt formulerat. Johansson hade nämligen icke
framställt någon begäran om förpassning av Partinen. I intyget borde rätteligen
ha stått, att Johansson diskuterat förpassningsfrågan med Engvall.

Engvall berättade i denna del vid polisförhör:

Då han — i september 1959 — av Moestad anmodades att yttra sig i
saken, förstod han, att någon telegrafisk bekräftelse på förpassningen aldrig
kommit Moestad tillhanda. Engvall förstod även, att Moestad med hänsyn
därtill kunde misstänkas för att ha förfarit felaktigt. För att hjälpa Moestad
satte sig Engvall i förbindelse med Johansson. Enär denne då befann
sig i Ronneby, kom han upp på Engvalls tjänsterum. Engvall upplyste Johansson
om att Moestad tydligen aldrig fått något telegram med begäran
om förpassning. Johansson svarade, att »det kan jag skriva ett intyg på att
jag begärt förpassningen» eller något liknande. Engvall bad Johansson

267

skriftligen bekräfta barnavårdsnämndens begäran om förpassningen, varpå
Johansson skrev det ifrågavarande intyget. — Engvall kan icke erinra sig
huruvida han vid detta sammanträffande med Johansson fick nagot besked
om huruvida denne skickat något telegram till Moestad.

Rörande anledningen till att han återkallade sina besvär hos länsstyrelse»
över förpassningen uppgav Partinen:

Under hösten 1959 avtjänade han frihetsstraff om fängelse fyra månader
för rattfylleri m. in. och var, såvitt han kan minnas, intagen på fångvårdsanstalten
i Hälsingborg, då han från länsstyrelsen erhöll handlingarna i
ärendet för avgivande av påminnelser. Han talade då om saken med kuratorn
vid anstalten, som framhöll, att det var meningslöst för honom att
ensam försöka få rättelse mot »socialnämnder och polis», varför kuratorn
föreslog, att han skulle återkalla sina klagomål. Partinen gick med härpå,
och kuratorn hjälpte honom med att återkalla ärendet.

Återkallelseskriften, dagtecknad Hälsingborg den 26 november 1959, innehåller
icke någon motivering av återkallelsen. I densamma har Partinen angivit
sin adress vara Box 7019, Hälsingborg (fångvårdsanstaltens adress).

I sitt sista yttrande i ärendet anförde Moestad bl. a. följande:

Han bestrider såväl att han beslutat om handräckning beträffande Partinen
som att han givit order om att Partinen skulle förpassas till arbetshemmet.
— Beträffande beslutet om handräckning är det ostridigt, att
sådant skulle fattas först sedan telegrafisk ansökan inkommit. Då sådan
ansökan uteblev, kan Moestad ej ha fattat något beslut. Vidare är att märka
att icke ens Engvall sagt, att Moestad fattat beslut i ärendet. Engvall säger
blott, att han trott att beslut fattats. Även om Engvall till Moestad skulle
ha sagt, att ärendet gällde handräckning — något som Engvall ej gjorde —
skulle Engvall ha fått det beskedet, att Moestad ej kunde befatta sig med
saken, förrän ansökan inkommit.

Då det gäller förpassningar går det i praktiken till så vid alla poliskårer,
att order och instruktioner därom meddelas muntligen. I flertalet fall tillkommer
därefter en förpassningssedel, närmast avsedd som verifikation till
blivande reseräkning. I många fall ifylles namn på bevakare av befälet på
polisstationerna, även då Moestad undertecknat och i övrigt ifyllt blanketten.
Att förpassningssedeln icke betytt något vad gäller ordergivningen i
nu ifrågavarande sammanhang, framgår av det förhållandet, att Engvall
ej tagit någon som helst befattning med förpassningssedeln och att Larsson
sett densamma först på morgonen, då han kommit till polisstationen för att
hämta Partinen. Denne var färdig för avfärd, då Larsson kom. Alla order i
saken ha bevisligen givits av Engvall, fastän han förnekar detta. Ärendet
har i detta fall upptagits och helt skötts av Engvall med råd av Mattsson.
Moestads order fick Engvall genom att Moestad vid telefonsamtalet dem
emellan svarade »ja, ja» till vad Engvall yttrade. Om Engvall icke till Larsson
sagt detsamma som till Moestad om telegrammet, har han uppenbarligen
handlat emot given order, då telegrammet som nämnts var en förutsättning
för att beslut skulle fattas. Moestad har hela tiden haft den uppfattningen,
att det, var något av olyckshändelse mod förpassningen av Partinen,
och tydligen är det flera olyckliga omständigheter, som samverkat därtill.

Med hänsyn till Moestads uppfattning om en förpassningssedels ringa

268

betydelse har han aldrig fäst särskilt avseende vid själva undertecknandet
av densamma. Det har hänt att han undertecknat förpassningssedlar »in
blanco». Förpassningsorsaken har många gånger helt utelämnats. Då han
efter semester i augusti 1959 fick se Partinens anmälan till länsstyrelsen var
Moestads första tanke, att Engvall utan Moestads vetskap begagnat sig
av en inblancoförpassning. Vid närmare undersökning visade det sig dock,
att Moestad skrivit på förpassningen. Att det varit tal om förpassning och
att det skulle komma telegram, var det enda han då kunde erinra sig.

Därefter redogjorde Moestad i yttrandet för några förpassningar, som
han tagit befattning med under sommaren 1961, varefter han fortsatte:

Den av Moestad till Engvall lämnade förpassningsordern, såväl den muntliga
som den skriftliga — om förpassningssedeln får betraktas som förpassningsorder
eller bekräftelse på sådan — har avgivits med förbehåll, att den
icke fick verkställas, förrän efter fastställelse av Moestad, något som väl
för övrigt legat i sakens natur. I fall av order förekommer det alltid två
parter, en ordergivare och en ordermottagare. Då fel uppkommer härvid,
kan i regel den ene misstänkas härför lika väl som den andre. Så som Moestad
ser saken är Engvall den skyldige och Moestad den oskyldige. Enligt
Moestads mening finnes det bevis för riktigheten härav i handlingarna. Att
höra den ene som misstänkt och den andre som vittne i fall som detta, synes
Moestad överhuvudtaget icke rätt eller riktigt, då detta uppenbarligen‘icke
kan leda till sanningens utletande.

I skrivelse till landsfogden i Blekinge län anförde jag därefter följande.

I 72 § b) i 1924 års barnavårdslag stadgas: Skyldig att efter föreläggande
av barnavårdsnämnden efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem är den,
som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av två personer
bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt 16 år, men
av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom
föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen
tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas påkallad
för att framtvinga underhållsskyldighetens fulkörande.

Stadgande av samma innehåll återfinnes i 100 § i 1960 års barnavårdslag,
som trädde i kraft den 1 januari 1961.

Rätt att anföra besvär över utfärdat arbetsföreläggande finnes icke och
förefanns ej heller enligt 1924 års bamavårdslag.

För att handräckning för införpassning å arbetshem skall kunna ifrågakomma
erfordras — jämlikt 43 § socialhjälpslagen, vartill hänvisades i
ovannämnda bestämmelse i 1924 års barnavårdslag — dels att vederbörande
underlåtit att efterkomma utfärdat arbetsföreläggande, dels att framställning
gjorts till polismyndigheten om handräckning. Sådan framställning
kan göras endast av barnavårdsnämnden och icke av enskild ledamot
i eller tjänsteman vid nämnden. Innan handräckning meddelas ankommer

269

det — enligt förarbetena till ifrågavarande bestämmelser och enligt stadgad
praxis — på polismyndigheten att pröva huruvida föreläggandet är materiellt
grundat och verkställighet av detsamma objektivt påkallad (se prop.
135/1918 s. 449 o. f. och 177/1955 s. 315).

Över polismyndighets beslut om meddelad handräckning må — utan inskränkning
till viss tid — besvär anföras hos länsstyrelsen.

I förevarande fall har barnavårdsnämnden i Olofström i sitt beslut den
17 mars 1959 funnit utrett, att Partinen av lättja och liknöjdhet underlåtit
att fullgöra fastställd underhållsskyldighet mot sitt barn utom äktenskap.
Nämnden grundade sitt beslut på det antagandet, att Partinen icke brydde
sig om att skaffa arbete utan »gick och drev» hos sina fosterföräldrar. Utredningen
ger emellertid vid handen att Partinen i själva verket i vart fall
från den 19 januari 1959 — enligt hans egen, icke vederlagda uppgift ända
från hösten 1958 — varit anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen
i Ronneby och därvid varje månad gjort upprepade besök på förmedlingen
intill dess han i april 1959 anvisades och erhöll anställning vid
ett snickeriföretag i staden. Med hänsyn därtill och då Partinen enligt
Cederlunds ansökan vid tiden för nämndens beslut endast häftade i skuld
för underhållsbidrag från den 1 januari 1959 eller med sammanlagt 210
kronor saknas helt anledning antaga annat än att hans underlåtenhet att
betala nämnda belopp berott på att han utan eget förvållande var arbetslös.
Något verkligt stöd för antagande att underlåtenheten berott på lättja eller
liknöjdhet har i varje fall icke förebragts. Omständigheterna ha således
uppenbarligen icke varit sådana att beslut om arbetsföreläggande lagligen
kunnat meddelas. Vid sådant förhallande ha även laga förutsättningar saknats
för att meddela handräckning för att inställa Partinen å arbetshemmet.
Likväl har barnavårdsnämnden den 17 mars 1959 beslutat sådant arbetsföreläggande
och handräckning den 5 juni samma år meddelats för verkställighet
av nämndens beslut. Denna handräckning skedde, enligt vad
numera blivit till fullo klarlagt, icke med Partinens medgivande såsom Moestad
— i strid med vad Moestad upplysts om genom Engvalls promemoria
den 5 oktober 1959 — påstått i sitt första yttrande till länsstyrelsen.

Att verkställighet kommit till stånd framstår som så mycket mera anmärkningsvärt
som barnavårdsnämnden icke gjort någon framställning
därom. Såvitt framgår av utredningen har frågan huruvida sådan framställning
skulle göras icke ens diskuterats inom nämnden.

Vidare är att märka, att Partinen enligt nämndbeslutet den 17 mars förelädes
att — i överensstämmelse med allmänt tillämpad praxis — inställa sig
på anvisat arbetshem inom åtta dagar efter beslutets delgivning. Johansson
har visserligen påstått, att han, kort efter det att beslutet meddelats, med
posten tillställt Partinen en kopia av beslutet. Utredningen kan emellertid
icke anses ge vid handen, att Partinen delgivits niimndens beslut förrän den

270

3 juni, då han erhöll det utav Johansson den 27 maj utfärdade föreläggandet.
Det nämndbeslut, som däri omtalades, var uppenbarligen — trots vad
i föreläggandet sades om att beslutet fattats samma dag, som föreläggandet
utfärdades — beslutet av den 17 mars. Vid tidpunkten för förpassningen
hade Partinen således ej heller kommit i åtnjutande av den utav barnavårdsnämnden
medgivna tidsfristen för frivillig inställelse.

Av det nu anförda framgår, att icke någon av de inledningsvis återgivna
förutsättningarna för handräckning förelegat, då förpassningen av Partinen
ägde rum. Att förpassning det oaktat kom till stånd framstår givetvis såsom
i hög grad betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Rörande anledningen till det inträffade och ansvaret därför får jag anföra
följande.

Att Cederlunds ansökan kommit att innehålla ofullständiga och därmed
vilseledande uppgifter har uppenbarligen berott på att denne icke verkställt
sin utredning rörande Partinens förhållanden med erforderlig omsorg och
noggrannhet. Cederlund synes i alltför stor utsträckning ha godtagit Anita
H:s uppgifter. Med hänsyn till att hon och Partinen då icke längre sammanlevde
och till att hon, såsom hon uttryckte saken, var »trött på att bo ihop»
med denne borde det ha stått klart för Cederlund, att hon kunde tänkas
ha en avog inställning mot Partinen och att hennes uppgifter om denne måhända
präglades därav. Cederlund borde därför på lämpligt sätt ha förvissat
sig om, huruvida hennes uppgifter voro riktiga. Cederlund har visserligen
påstått att han hört Partinen per telefon, något som dock Partinen förnekat.
Om Cederlund gjort utredningen med erforderlig omsorg, skulle helt visst
ha framkommit att Partinen var arbetslös och sedan en längre tid anmäld
såsom arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Vad Cederlund enligt det nu
anförda låtit komma sig till last finner jag dock, med hänsyn till att Cederlund
borde ha kunnat utgå från att barnavårdsnämnden skulle föranstalta
om en fullständig utredning innan beslut fattades, icke vara av beskaffenhet
att böra föranleda någon min vidare åtgärd.

Vid fattandet av sitt beslut den 17 mars 1959 har barnavårdsnämnden
tydligtvis i väsentlig man förlitat sig på att Cederlunds i ansökan lämnade
uppgifter voro riktiga. Tillfälle har icke beretts Partinen att yttra sig över
ansökningen, och han har synbarligen icke ens varit medveten om att ansökan
om arbetsföreläggande gjorts. Då det här var fråga om ett beslut, som
kunde medföra frihetsberövande under avsevärd tid, har det givetvis ålegat
barnavårdsnämnden att i erforderlig utsträckning kontrollera att de uppgifter,
som lågo till grund för ansökningen, voro riktiga. Därvid borde även
tillfälle ha beretts Partinen att bemöta vad Cederlund andragit. Därest
nämnden låtit verkställa erforderlig utredning i ärendet, hade förvisso framkommit
att — såsom ovan angivits — skäl för meddelande av beslut om
arbetsföreläggande icke förelegat.

271

Även om sålunda befogad kritik kan riktas mot nämnden för dess handläggning
av och avgörande i ärendet, vill jag understryka att nämndens förfaringssätt
stod i överensstämmelse med en vid denna tid ofta tillämpad
praxis på området. Vid en av mig gjord undersökning — vars resultat redovisats
i en den 5 juni 1959 till Konungen avlåten framställning (se .1960
års ämbetsberättelse sid. 311 o. f.) — framkom nämligen, att åtskilliga
nämnder fattade beslut om arbetsföreläggande, trots att utredningen var
ofullständig. Det var därvid ofta nog icke nämndernas omedelbara avsikt
att, därest föreläggandet icke åtlyddes, påkalla handräckning för beslutens
verkställande. Fastmera betraktades föreläggandet närmast som ett värdefullt
»påtryckningsmedel» för att få vederbörande att betala sin skuld.
Med hänsyn till det nu anförda och då — såsom ovan angivits nämnden
i förevarande fall icke ens diskuterat frågan om handräckning för beslutets
verkställande, finner jag nämndens bristfälliga handläggning av saken icke
vara av beskaffenhet att kunna läggas nämndens ledamöter till last såsom
tjänstefel. Jag låter därför i denna del av ärendet bero vid en hänvisning
till, förutom min nyssnämnda framställning till Konungen, de bestämmelser
angående förfarandet i ärendet hos barnavårdsnämnd, vilka numera
gälla enligt den nya bamavårdslagen.

Vad därefter angår de omständigheter, som omedelbart föranlett att förpassning
av Partinen kommit att äga rum, må till en början erinras om Engvalls
uppgift, att han vid telefonsamtal den 4 juni 1959 med Johansson av
denne fått besked om att barnavårdsnämnden begärde förpassning av Partinen
och att telegram därom skulle sändas till Moestad. Detta Johanssons
besked hade Engvall vidarebefordrat till Moestad. Johansson å sin sida har
bestritt, att han lämnat Engvall något sådant besked. Tvärtom skulle han
ha framhållit, att förpassning icke kunde ifrågakomma utan att nämnden
beslutat göra framställning därom, men att, om nämnden skulle komma att
göra detta, han skulle skicka telegrafisk bekräftelse därå till Moestad.

° Vid bedömande av huruvida tilltro bör sättas till Engvalls eller Johanssons
uppgifter rörande det besked Johansson lämnat ma visserligen konstateras,
att nämnden icke gjort någon framställning om handräckning och att
något telegram icke kommit Moestad till handa. Emellertid har Johansson
själv i sitt intyg av den 11 september 1959 bekräftat, att han vid samtalet
med Engvall begärt förpassning av Partinen, vilken begäran skulle av Engvall
framföras till Moestad. Johansson har icke kunnat lämna annan förklaring
till intygets lydelse än att detta — som tillkommit efter initiativ
från Engvalls sida — blivit »felaktigt formulerat». Att så skulle vara fallet
framstår i och för sig såsom mindre sannolikt. Det måste nämligen rimligtvis
vid tidpunkten för intygets avfattande ha statt klart för Johansson, att
intygets innehåll kunde få betydelse för bedömande av riktigheten icke
endast av Engvalls och Moestads åtgärder utan även av hans eget hand -

272

lande i ärendet. Anledning saknas att antaga att Engvall förmått Johansson
formulera intyget på ett sådant sätt att det erhöll ett oriktigt innehåll. Intyget
måste med hänsyn till det anförda anses utgöra ett starkt stöd för att
Johansson vid telefonsamtalet med Engvall i vart fall sagt att nämnden
begärde, att Partinen skulle förpassas till arbetshemmet.

An vidare ma framhållas att ett godtagande av Johanssons vid polisförhör
lämnade uppgifter rörande det besked han lämnat Engvall förutsätter
att icke endast den sistnämnde utan jämväl Ljunggren vid förhör skulle ha
lämnat oriktiga uppgifter. Ljunggren har nämligen berättat, att Johansson
den 4 juni ringde upp honom och förklarade, att Partinen skulle på arbetshem,
varom Johansson skulle sända telegram till landsfiskalen. Anledning
föreligger icke att ifrågasätta riktigheten av dessa uppgifter från Ljunggren,
som för egen del saknade varje anledning att lämna tendentiösa eller
felaktiga uppgifter. Slutligen förtjänar påpekas att Johanssons egen uppgift
om vad han sagt till Engvall i och för sig framstår såsom föga sannolik.
Ett särskilt nämndbeslut angaende framställning om handräckning kunde
nämligen icke rimligtvis hinna fattas, förrän Partinen blivit frigiven efter
fylleriförseelsen. Någon anledning förefanns då näppeligen att utlova eventuell
handräckningsbegäran på ett i förevarande slag av ärenden så ovanligt
sätt som per telegram, särskilt som ju polismyndigheten under alla förhållanden
var skyldig att kontrollera att handräckning var objektivt påkälläd.

Vid övervägande av vad sålunda upptagits anser jag tilltro böra sättas
till Engvalls uppgift, att Johansson vid telefonsamtalet med Engvall förklarat,
att barnavårdsnämnden begärde att Partinen skulle genom polisens
försorg förpassas till arbetshemmet ävensom att telegrafisk bekräftelse på
denna begäran skulle sändas till Moestad. Även bortsett från att nämnden
ostridigt icke fattat beslut om att begära handräckning beträffande Partinen
framstår Johanssons handlande som i hög grad anmärkningsvärt med
hänsyn till de besked rörande Partinens förhållanden, som Johansson enligt
ljunggren och Angelin erhållit vid telefonsamtal med dem. Johansson borde
uppenbarligen ha insett, att begäran om införsel i Partinens lön var den
åtgärd som i första hand skulle ifrågakomma för utfående av oguldna underhållsbidrag.
Det måste rimligtvis ha statt klart för Johansson att, därest
Partinen införpassades pa arbetshem, detta endast kunde medföra att denne
nödgades sluta sin anställning och att Partinens möjligheter att bidraga till
barnets underhåll minskades.

Utredningen ger emellertid icke anledning antaga annat än att Johanssons
ovan. påtalade förfarande — tvärtemot vad han själv hävdat — berott
på okunnighet om handläggningen av ärenden av det slag, varom här är
fråga. Av Johanssons egen uppgift om att han hade att svara för att nämndens
beslut »verkställdes», sammanställd med hans förklaring att någon
begäran om Partinens förpassning till arbetshem aldrig skulle ha kommit

273

ifråga, därest nämnden känt till att Partinen hade arbete, ävensom av innehållet
i hans intyg den 11 september 1959 synes sålunda framgå, att han
ansett sig ha såväl rätt som skyldighet att — sedan nämnden fattat sitt
beslut den 17 mars — påkalla handräckning för Partinens införpassande på
arbetshem. Att Johansson icke varit insatt i ärendets formella gång framgår
vidare av att han icke i vederbörlig ordning låtit delgiva Partinen beslutet
den 17 mars samt att han i det utav honom den 27 maj utfärdade föreläggandet
icke lät Partinen tillgodonjuta den fastställda tidsfristen åtta dagar.
Det har vidare framkommit att Johansson icke tidigare under sin anställningstid
inom socialvården handhaft ärenden av förevarande art. Med hänsyn
till vad sålunda anförts måste antagas att Johansson felat allenast av
ovarsamhet utan vrång avsikt. På grund härav och då Johansson numera
övergått till privat tjänst anser jag mig beträffande Johansson kunna låta
bero vid vad i saken förevarit.

Rörande vad som förekom vid telefonsamtal den 4 juni mellan Engvall
och Moestad ha dessa lämnat anmärkningsvärt motstridiga uppgifter. Av
vad Engvall därvid sagt om att telegram rörande förpassningen skulle
komma har det visserligen i och för sig legat nära till hands för Moestad
att, såsom han hävdat, få det intrycket, att fråga var om återförpassning
av en person, som avvikit från arbetshem. Begäran av barnavårdsnämnd
om handräckning för införpassning av en person på arbetshem brukar nämligen
— såsom förut påpekats — aldrig framställas per telegram. Emellertid
framstår det som föga troligt, att Engvall vid samtalet med Moestad
skulle ha underlåtit att omtala, hur han fått veta att Partinen hade att
inställa sig på arbetshemmet, i all synnerhet som fråga var om en högst
ovanlig följd av avvisiteringen av en fyllerist. Det framstår även som mycket
osannolikt att Engvall — som hade fullt klart för sig att saken gällde huruvida
barnavårdsnämndens föreläggande skulle verkställas och som särskilt
diskuterat ordningen härför med Mattsson och Johansson — skulle ha
underlåtit att upplysa Moestad härom. Att Moestad verkligen underrättades
om att ärendet, såsom Engvall uppfattade det, gällde en handräckning
på begäran av barnavårdsnämnden — och icke av arbetshemmet — vinner
stöd av vad Siv Andersson berättat. Jag åsyftar då hennes uppgift att det
var Moestad eller Mattsson som, då hon skulle utskriva förpassningen, på
hennes därom gjorda förfrågan gav besked om att såsom sökande myndighet
skulle angivas barnavårdsnämnden i Olofström. Mattsson uppehöll sig
emellertid icke på landsfiskalskontoret vid tillfället. I den av Moestad undertecknade
förpassningsordern är också angivet, att förpassningen skedde
enligt beslut av barnavårdsnämnden.

På grund av det anförda måste anses utrett, att Moestad av Engvall
erhöll upplysning om att ärendet avsåg en av barnavårdsnämnden begärd
handräckning för införpassande av Partinen på arbetshem. Det oaktat har

274

Moestad — utan att förvissa sig om att vederbörlig begäran om förpassning
inkommit och utan att pröva om övriga laga förutsättningar för handräckning
förelågo — låtit utskriva, undertecknat och låtit expediera förpassningsordern.
Genom att på nämnda sätt förordna om förpassning av Partinen,
oaktat förutsättningar härför icke förelågo, måste Moestad anses ha
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Men även om Moestad, såsom han hävdar, icke av Engvall erhöll klart
besked om vad ärendet gällde — och av Engvalls tal om telegram föranleddes
tro att fråga var om återförande av en person, som avvikit från arbetshem
— har Moestad likväl handlat felaktigt. Det är uppenbarligen en
tjänsteplikt för den, som beslutar om förpassning, att dessförinnan förvissa
sig om vad saken gäller och tillse att laga hinder mot förpassningen icke
föreligger. I förevarande fall hade Moestad uppenbarligen — om han, såsom
han gör gällande, icke fått tydliga uppgifter av Engvall — varit pliktig att
göra sig underrättad om ärendets beskaffenhet och om de upplysningar Engvall
inhämtat och huruvida arbetshemmets styrelse eller föreståndare påkallat
handräckning. Varför Moestad — med den ståndpunkt han intagit i
ärendet — underlät att fråga Engvall härom är svårförklarligt. Moestad
lät icke heller eljest införskaffa några upplysningar i saken. Det är att märka
att Moestad lagligen icke ägt hålla Partinen i förvar, sedan denne blivit
återställd från rusets verkningar, utan att det förelåg åtminstone en muntlig
framställning om handräckning från arbetshemmets styrelse eller föreståndare.
Han undertecknade och utlämnade således förpassningsordem,
innan han var i stånd att pröva huruvida laga förutsättningar för att kvarhålla
och förpassa Partinen voro för handen. I samband med orderns utlämnande
vidtog Moestad icke heller någon åtgärd i syfte att säkerställa
att förpassningen icke fick komma till stånd utan ytterligare besked från
honom. Ej heller i övrigt gjorde Moestad något för att följa ärendets vidare
utveckling och därvid — då telegram icke anlände under eftermiddagen
eller kvällen — tillse att förpassningsordem annullerades och Partinen försattes
på fri fot.

Moestad har invänt, att han med Engvall träffat generell överenskommelse
om att denne, då fråga var om återförpassning av personer, som avvikit
från anstalt, icke skulle låta verkställa av Moestad i förväg undertecknade
förpassningsorder, förrän Moestad givit besked om att telegram
anlänt från vederbörande anstalt. Engvall har emellertid bestämt bestritt,
att sådan överenskommelse träffats och att det överhuvudtaget tidigare
förekommit att förpassningsbeslut utfärdats under sådant villkor. Dessa
Engvalls uppgifter bestyrkas av vad polismännen Engström, Gustafsson och
Larsson uppgivit. De utav Moestad i hans sista yttrande åberopade förpassningsfallen
föranleda icke till annat bedömande. Moestads berörda invändning
förtjänar följaktligen icke avseende.

275

Det är för övrigt uppenbart att invändningen, även om den skulle anses
icke ha blivit tillförlitligen vederlagd, icke kan fritaga Moestad från ansvar
för att han — trots därmed förenade risker och utan att något trängande
behov därav förelåg — utfärdat och utlämnat order om förpassning, innan
han hade möjlighet att bedöma, huruvida handräckning lagligen kunde
lämnas.

Vad Moestad i övrigt andragit i sitt sista yttrande är icke av beskaffenhet
att föranleda något särskilt bemötande från min sida.

I enlighet med det ovan anförda finner jag, att Moestads förfarande med
avseende å Partinens förpassning — även med utgångspunkt från Moestads
egna uppgifter om de besked han i saken erhöll av Engvall — innefattar
tjänstefel från Moestads sida.

Vid bedömande av felets beskaffenhet må understrykas, att det ur allmän
synpunkt framstår såsom en angelägenhet av betydande vikt, att ärenden
rörande polismyndighets handräckning för personers förpassning till anstalt
— och därmed frågor om frihetsberövande — handläggas med största omsorg
och noggrannhet. Vad Moestad låtit komma sig till last är därför ur
principiell synpunkt av allvarlig beskaffenhet. Förfarandet har i detta fall
medfört, att Partinen åsamkats en sakligt helt obefogad frihetsförlust under
icke oväsentlig tid. Härför har denne förklarat sig ämna yrka skadestånd.

Med beaktande av nu angivna förhållanden finner jag Moestads tjänstefel
icke kunna undgå beivran.

Under hänvisning till det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörande domstol väcka och utföra åtal mot Moestad för tjänstefel,
bestående däri att denne — oaktat laga förutsättningar för handräckningsåtgärd
icke förelågo — den 4 juni 1959 utfärdat och för verkställighet utlämnat
order om förpassning av Partinen till arbetshem, vilken förpassning
verkställdes påföljande dag. Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.
Tillfälle borde beredas Partinen att föra skadeståndstalan i målet.

I skrivelsen till landsfogden anförde jag vidare.

Vidkommande innehållet i Moestads första yttrande till länsstyrelsen —
avgivet i anledning av Partinens besvär över förpassningen — får jag framhålla
följande. Med hänsyn till innehållet i Engvalls promemorior den 17
september och den 5 oktober 1959 och Johanssons intyg den 11 september
samma år ävensom till vad Moestad själv hade sig bekant i saken måste
det, då nyssnämnda yttrande avgavs, ha stått klart för Moestad att —
såsom han själv uttryckte saken i sitt senare yttrande till länsstyrelsen —
fel förelupit vid förpassningsärendets handläggning. Det framstår vid sådant
förhållande såsom anmärkningsvärt, att Moestad i sitt första yttrande till
länsstyrelsen underlät att närmare redogöra för omständigheterna vid förpassningen.
Det ålåg givetvis Moestad att redan då lämna länsstyrelsen fullständiga
och korrekta upplysningar i saken, så att länsstyrelsen hade möj -

276

lighet att bedöma befogenheten av Partinens besvärstalan. Det är att märka
att länsstyrelsens prövning av besvären ingalunda saknade rättslig betydelse
för Partinen. Om länsstyrelsen vid sin prövning funnit, att handräckning
icke bort meddelas, skulle detta haft den verkan att Partinen, som
vid ifrågavarande tid var allenast utskriven på försök, varit att anse såsom
icke lagligen intagen och därför icke kunnat av styrelsen för arbetshemmet
utan ny ansökan återintagas på arbetshemmet. Med hänsyn härtill ålåg
det Moestad att i anledning av länsstyrelsens remiss uttala sig om huruvida
laga förutsättningar för beslutet om handräckning förelegat. Det ålåg följaktligen
Moestad såsom en tjänsteplikt att upplysa länsstyrelsen om att
någon utredning och prövning av de materiella förutsättningarna för Partinens
intagande på arbetshem, på sätt lagligen skolat ske, icke förekommit
i handräckningsärendet. Detta har Moestad icke gjort. Icke heller har Moestad
upplyst länsstyrelsen att han, enligt vad han numera påstår, trott att
fråga var om handräckning för återförande till arbetshemmet av en därifrån
avviken intern.

I sitt yttrande till länsstyrelsen har Moestad — i stället för att ge en fullständig
redogörelse för handräckningsärendets handläggning och prövning
— begränsat sig till att söka påvisa att Partinen avsett att frivilligt inställa
sig på arbetshemmet. Härvid har Moestad underlåtit att, på sätt ske bort,
återgiva de av Moestad från Engvall i anledning av länsstyrelsens remiss
infordrade upplysningarna, av vilka klart framgick, att Partinen i samband
med handräckningen till olika polismän gjort uttalanden om att han icke
haft för avsikt att frivilligt inställa sig på arbetshemmet.

Moestads sätt att besvara remissen från länsstyrelsen framstår alltså såsom
i hög grad anmärkningsvärt och klandervärt. I detta sammanhang förtjänar
även understrykas att Partinen sannolikt icke skulle ha återkallat
sina besvär, om av Moestads yttrande framgått att förpassningen saknat
laga grund.

Vad Moestad genom remissyttrandet till länsstyrelsen låtit komma sig
till last har jag emellertid uppfattat såsom en ur mänsklig synpunkt icke
oförståelig följd av det av honom begångna felet vid handläggningen och
prövningen av handräckningsärendet och därför — då nu nämnda fel kommer
att beivras — ansett mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit med
avseende å remissyttrandet.

I anledning av vad Partinen uppgivit därom att kuratorn vid fångvårdsanstalten
i Hälsingborg föreslagit honom att återkalla sina hos länsstyrelsen
anförda besvär över förpassningen lät jag verkställa särskild utredning rörande
omständigheterna vid återkallelseskriftens tillkomst. Vad vid utredningen
framkom fann jag icke vara av beskaffenhet att kunna föranleda
någon min vidare åtgärd.

277

Åtalet väcktes vid Östra och Medelsta domsagas häradsrätt. Efter huvudförhandling,
vid vilken åtskilliga personer hördes som vittnen, yttrade häradsrätten
i dom den 7 juni 1962 följande.

Häradsrätten finner den av Moestad undertecknade förpassningsblanketten
vara att anse som en order om förpassning av Partinen till arbetshemmet.

Av utredningen framgår emellertid att, såsom åklagaren påstått, laga
förutsättningar för meddelande av handräckning för Partinens hämtande
till arbetshemmet saknats.

Moestad har vidgått, att han underlåtit pröva, om handräckning lagligen
kunnat meddelas.

Vad angår Moestads påstående att detta berott på att Engvalls föredragning
av ärendet givit Moestad uppfattningen, att fråga var om återförande
av en rymmare till arbetshemmet — i vilket fall prövningsskyldighet ej
ålegat Moestad — beaktar häradsrätten särskilt följande omständigheter.
Anledning saknas att betvivla att Engvall haft klart för sig, att saken gällde
huruvida barnavårdsnämndens arbetsföreläggande skulle verkställas genom
polisens försorg. Engvalls uppgift att han upplyst Moestad härom förefaller
i och för sig förtjäna tilltro. Härtill kommer, att Siv Anderssons berättelse
om vad som föregick antecknandet av orden »Enl. beslut av barnavårdsnämnden
i Olofström» å förpassningsblanketten, sammanställd med Möllerstens
och Mattssons uppgifter att de icke lämnat Siv Andersson instruktion
i berörda hänseende, giver starkt stöd åt Engvalls uppgift. Häradsrätten
finner på grund härav utrett, att Moestad av Engvall upplystes om vad
ärendet verkligen gällde.

Moestad har invänt, att förpassningsblanketten enligt kutym endast
utlämnats preliminärt, med förbehåll att förpassningen ej finge verkställas
förrän han givit muntlig order därom. Engvall har förnekat all kännedom
om en dylik kutym. Polisassistenterna Axel Engström och Knut Gustafsson
samt förste poliskonstapeln Bertil Carlsson har emellertid vittnat, att de i
förpassningsärenden brukade ringa Moestad innan verkställighet skedde
oaktat de erhållit av Moestad undertecknad förpassningsblankett. De har
dock tillagt, att de icke ansåg sig skyldiga att förfara på detta sätt; de gjorde
så »för säkerhets skull».

Även om en fast kutym i det hänseende varom är fråga funnits utbildad,
kan denna omständighet icke fritaga Moestad från ansvar för att han —
trots därmed förenade risker och utan att något trängande behov därav
förelåg — utfärdat och utlämnat order om förpassning, innan han hade
möjlighet att bedöma, huruvida handräckning lagligen kunde lämnas.

Vad Moestad låtit komma sig till last med avseende å Partinens förpassning
finner häradsrätten vara att bedöma som tjänstefel.

Väl är det genom Partinens berättelse utrett, att Partinen hade för avsikt

278

att frivilligt inställa sig på arbetshemmet. Moestad saknade emellertid kännedom
härom och ur hans synpunkt var det sålunda fråga om en tvångsförpassning.
Underlåtenhet att med omsorg pröva ärenden av denna art
måste anses utgöra fel av allvarlig beskaffenhet. Häradsrätten anser emellertid
fog finnas för antagande, att Moestads handlingssätt orsakats av en
tillfällig glömska under trycket av en stor arbetsbörda. Med hänsyn härtill
bör ett mindre bötesstraff utgöra tillräcklig påföljd för Moestad, som den
1 april innevarande år avgått från sin tjänst med pension.

Moestad har bestritt skadeståndsskyldighet enär Partinen, vid det förhållandet
att denne hade för avsikt att frivilligt inställa sig på arbetshemmet,
ej lidit någon skada genom förpassningsåtgärden.

Partinen har som grund för sin talan anfört i huvudsak följande. Vistelsen
på arbetshemmet innebar ett psykiskt lidande för honom. På grund av
tvånget gick hans nerver sönder. Sedan han den 17 juni 1959 betalat resterande
underhållsbidrag, frigavs han samma dag. Han kunde emellertid ej
erhålla nytt arbete förrän den 27 juli samma år. Under de åtta veckor han
sålunda gick arbetslös förlorade han 1 480 kronor i arbetsförtjänst, räknat
efter en veckolön av 185 kronor.

Partinen har vitsordat, att han redan innan Moestad vidtog någon åtgärd
för att förpassa Partinen till arbetshemmet sagt upp sin arbetsanställning
samt att Partinen när han greps av polisen i Ronneby var på väg att självmant
inställa sig på arbetshemmet. Med hänsyn härtill och då enligt praxis
(Se Statens offentliga utredningar 1960: 19 s. 254) frigivning från arbetshem
sker så snart den skuld erlagts för vilken intagning skett, kan Partinen ej
genom Moestads ingripande ha åsamkats skada som Partinen eljest skulle
undgått.

På grund härav finner häradsrätten, att Partinen ej visat grund för sin
skadeståndstalan.

Häradsrätten dömer Moestad jämligt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att till kronan böta 20 dagsböter om 20 kronor.

Partinens skadeståndstalan ogillas.

Moestad förpliktas återgälda statsverket av allmänna medel utgiven ersättning
till målsägande och vittnen för deras inställelse vid huvudförhandlingen.

Moestad fullföljde talan hos hovrätten över Skåne och Blekinge, som i
dom den 22 januari 1963 fastställde häradsrättens dom, såvitt nu är i fråga.

Sedan Moestad fullföljt talan mot hovrättens dom, fann Kungl Maj:t
genom beslut den 11 juni 1963 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd
varav hovrättens dom skulle stå fast.

279

3. Barnavårdsnämnd har förordnat att B., som försummat fullgöra
underhållsskyldighet, skulle intagas på arbetshem. Polishandräckning
lämnades, oaktat B. några dagar tidigare erlagt 600 kronor
i underhållsbidrag. Nämndens ordförande har fällts till ansvar
för försummelse att före förordnandet bereda B. tillfälle att yttra
sig i saken och för att — utan att nämnden beslutat därom — ha
begärt dels polishandräckning, dels ock, sedan B. permitterats,
återintagning. Tillika åtal mot en förste polisassistent för att han
låtit förpassa B. till arbetshemmet, ehuru assistenten icke
ägde befogenhet att besluta härom

I en den 11 januari 1962 hit inkommen skrift anförde diversearbetaren
U. B. klagomål över att han — som är underhållspliktig gentemot två barn
i ett tidigare äktenskap — den 18 juni 1961 blivit omhändertagen av polis
i Umeå och införpassad till Långmora arbetshem, trots att han några dagar
tidigare enligt överenskommelse med barnavårdsmannen hade erlagt 600
kronor i underhållsbidrag. Vidare klagade B. över att han, som redan den
21 juni fick lämna arbetshemmet, den 2 december 1961 återförts dit.

I ärendet inkom Holmsunds köpings barnavårdsnämnd med infordrat
yttrande, varefter B. avgav påminnelser. Vidare tog jag del av barnavårdsnämndens
akt rörande B.

Med anledning av vad sålunda framkommit anmodade jag landsfogden
i Västerbottens län att föranstalta om närmare utredning i saken i anslutning
till innehållet i en den 12 mars 1962 inom JO-expeditionen upprättad
promemoria. Den sålunda begärda utredningen innefattade bl. a. förhör
med ordföranden i Holmsunds köpings barnavårdsnämnd, distriktssköterskan
fru Lilly Carlsson, vissa av ledamöterna i barnavårdsnämnden, den
för B:s barn förordnade barnavårdsmannen socialvårdsassistenten Helga
Carlsson samt ett antal befattningshavare vid polisen i Umeå och Holmsund,
bland dem förste polisassistenten Bengt Sandberg, Umeå.

Genom remisskrivelser den 4 maj 1962 till envar av Lilly Carlsson och
Sandberg lämnade jag dem tillfälle att taga del av vad i ärendet förekommit.
Vid remisserna fogades en samma den 4 maj inom JO-expeditionen
upprättad promemoria, vari angavs i vilka hänseenden envar av Lilly
Carlsson och Sandberg syntes ha förfarit felaktigt vid sin handläggning av
ärendet rörande arbetsföreläggandet för B. Samtidigt anmodades Lilly
Carlsson och Sandberg att angiva den ytterligare utredning de ansåge sig
böra påfordra samt anföra vad de eljest aktade nödigt i saken.

Lilly Carlsson förklarade i en skrift, som inkom hit den 14 maj 1962, att
hon, efter att ha tagit del av vad som framkommit, icke hade något att
tillägga. Sandberg inkom den 18 i samma månad med yttrande, som innefattade
vissa tillägg och förtydliganden till vad han uppgivit vid den verkställda
utredningen.

280

Av utredningen i ärendet framgår bl. a. följande.

Holmsunds köpings barnavårdsnämnd beslöt den 4 april 1961 »jämlikt
100 § barnavårdslagen ansöka om B:s intagning å Långmora arbetshem».
I beslutet anfördes, att B. såsom underhållsbidrag till ettvart av sina två
barn, födda 1955 och 1957, förpliktats utgiva dels enligt hemskillnadsdom
den 10 december 1958 100 kronor i månaden under hemskillnadstiden och
dels enligt äktenskapsskillnadsdom den 25 augusti 1960 85 kronor i månaden
till dess barnen fyllt 18 år, att B. emellertid dittills betalat endast 436
kronor till barnens underhåll och sedan april 1959 trots upprepade påminnelser
icke kunnat förmås att utge något underhållsbidrag, att B:s skuld i
angivna hänseende vid tiden för barnavårdsnämndens beslut uppginge till
5 032 kronor samt att av utredningen i ärendet måste anses styrkt att B.
av lättja och liknöjdhet underlåtit att fullgöra sin underhållsskyldighet mot
barnen.

Innan nämnden meddelade sitt berörda beslut erhöll B. icke någon underrättelse
om vad som framkommit vid utredningen. Tillfälle bereddes
alltså icke honom att yttra sig däröver. Utredningen i ärendet innefattades
huvudsakligen i ett antal polisrapporter rörande B:s förhållanden, upprättade
under tiden april 1959—februari 1961.

I skrivelse den 19 april 1961 från Långmora arbetshem till nämnden meddelades
såsom svar på nämndens ansökning, vilken expedierats den 10 april,
att denna bifallits och att plats fanns tillgänglig på arbetshemmet.

Den 22 i samma månad utfärdade nämndens ordförande, Lilly Carlsson,
enligt ett tryckt formulär ett arbetsföreläggande för B., vari angavs att
barnavårdsnämnden »enligt denna dag fattat beslut» föreläde B. att senast
8 dagar efter delgivning av föreläggandet inställa sig på Långmora arbetshem.
Föreläggandet delgavs den 26 april 1961 med B., vilken emellertid icke
inställde sig å arbetshemmet.

I skrivelse den 9 maj 1961 till polismyndigheten i Trelleborg begärde
Lilly Carlsson handräckning för B:s införpassande till arbetshemmet. Vid
denna ansökan fogades kopior av barnavårdsnämndens beslut den 4 april,
ansökningen till arbetshemmet och arbetsföreläggandet den 22 april samt
vidare polisrapport över förhör med B. den 5 april 1961 om hans ekonomiska
förhållanden.

Såväl arbetsföreläggandet den 22 april som handräckningsansökningen
den 9 maj undertecknades av Lilly Carlsson »för Holmsunds köpings barnavårdsnämnd».
Efter beslutet den 4 april hade nämnden emellertid icke
förehaft B:s ärende till behandling.

Den 26 maj 1961 meddelades per telefon från polisen i Trelleborg till Lilly
Carlsson, att B. hade arbete med betgallring hos en lantbrukare. B. hade
bett att få fullfölja detta arbete under ytterligare en vecka. I så fall skulle
B. lämna fullmakt till polisen att av hans lön lyfta 600 kronor att tillställas
barnavårdsmannen. Vidare upplystes vid telefonsamtal, att B. sagt sig ha

281

löfte att få börja arbeta på Trelleborgs Gummifabrik, vilken anställning
han ämnade antaga så att införsel kunde begäras. B. skulle kontakta bamavårdsmannen
och meddela vidare besked.

I anledning av dessa upplysningar beslöt Lilly Carlsson, enligt vad som
antecknades i barnavårdsnämndens akt, att ärendet skulle få vila hos
polisen i 14 dagar i avvaktan på ärendets utveckling.

Vid sammanträde den 5 juni 1961 beslöt barnavårdsnämnden godkänna
ordförandens åtgärd att hos polismyndigheten i Trelleborg begära handräckning
för B:s införpassande till arbetshemmet. Enligt vad som antecknats
i protokollet vid sammanträdet meddelade ordföranden vidare vad
som förekommit vid hennes samtal den 26 maj med polisen i Trelleborg
samt vad hon beslutat i anledning därav. Ordförandens åtgärd godkändes
av nämnden.

I enlighet med B:s löfte inbetalades genom polisen i Klagstorp den 15
juni 1961 600 kronor till barnavårdsmannen i avräkning å B:s skuld.

Omkring mitten av juni 1961 kom det till barnavårdsmannens kännedom
att B. vistades i Holmsund. Härom underrättade barnavårdsmannen Lilly
Carlsson. Antingen Lilly Carlsson eller barnavårdsmannen eller ock båda
dessa personer togo då kontakt med polisassistenten Holger Hedström i
Holmsund — som hör till Umeå södra landsfiskalsdistrikt — och begärde
muntligen handräckning för B:s införpassande till arbetshemmet. I samband
härmed underrättades Hedström att ansökan om handräckning tidigare
översänts till polisen i Trelleborg. I anledning härav begärde Hedström per
telefon hos trelleborgspolisen, att handlingarna beträffande B. skulle sändas
till polisen i Holmsund, dit de anlände lördagen den 17 juni. Eftersom Hedström
fått veta att B. vistades inom Umeå stad, underrättade han per
telefon jourhavande polisassistenten Helge Nygren hos polisen i Umeå om
ärendet, varjämte handräckningshandlingarna samma den 17 juni överlämnades
av Hedström till polisen i Umeå med påskriften: »Översändes för
verkställighet under åberopande av dagens telefonsamtal med tf. polisass.
Helge Nygren.» Handlingarna försågos samma dag med stadsfiskalens i
Umeå inkomststämpel. — Med hänsyn till att B. icke fanns i Holmsund
skedde hos polisen därstädes icke någon utredning om förutsättningar funnos
att bevilja handräckning; ej heller underrättades landsfiskalen om
ärendet.

Hos polisen i Umeå avlöstes Nygren såsom jourhavande polisassistent av
förste polisassistenten Fridolf Remstrand kl. 15 den 17 juni. Remstrand
slutade jourtjänstgöringen kl. 9 nästföljande dag — som var söndag — och
avlöstes då av Sandberg.

På kvällen den 17 juni — och alltså medan Remstrand var i tjänst —
anträffades B. av en polispatrull vid en tältplats i Umeå och fördes till
polisstationen. Sedan Remstrand underrättat B. om anledningen till ingripandet,
upplyste B. om den förenämnda inbetalningen till barnavårdsman -

282

nen några dagar tidigare. Med anledning härav ringde Remstrand samma
kväll till Hedström. Rörande vad som därvid förekom föreligga i viss mån
skiljaktiga uppgifter från de båda polismännen. I varje fall synes framgå av
utredningen, att Hedström skulle sätta sig i förbindelse med barnavårdsnämnden
och efterhöra huruvida framställningen om handräckning stod
fast samt därefter meddela besked till polisen i Umeå.

Enligt vad Remstrand uppgivit fick B. efter telefonsamtalet med Hedström
besked av Remstrand, att han finge välja mellan att antingen återvända
till sitt tält och återkomma till polisstationen följande morgon eller
att frivilligt övernatta på polisstationen. Eftersom vädret var dåligt, hade
B. föredragit att stanna på polisstationen. — Remstrand underrättade icke
stadsfiskalen om ärendet, eftersom han bedömde ärendet såsom allenast ett
effektuerande av en begäran från polismyndigheten i Umeå södra landsfiskalsdistrikt
om omhändertagande och förpassning av B.

I samband med att Sandberg på söndagsmorgonen den 18 juni avlöste
Remstrand underrättades Sandberg om vad som förekommit rörande B.
Enligt vad Sandberg uppgivit förklarade Remstrand därvid, att Sandberg
hade att avvakta besked från barnavårdsnämnden om hur man skulle förfara
med B.

Samma dag på morgonen eller förmiddagen fick Hedström kontakt med
Lilly Carlsson per telefon. Lilly Carlsson lämnade därvid det beskedet, att
handräckningen skulle fullföljas och B. alltså förpassas till arbetshemmet.
Detta besked vidarebefordrade Hedström per telefon till polisstationen i
Umeå, där det mottogs av Sandberg. Denne skrev samma dag — den 18
juni — en förpassningssedel rörande B. och beordrade därvid två poliskonstaplar
att verkställa förpassningen, som omedelbart ägde rum. B.
inställdes å arbetshemmet den 19 juni kl 9.40. — Innan förpassningen sålunda
ägde rum underrättade Sandberg icke stadsfiskalen om ärendet; ej
heller företog han några särskilda kontrollåtgärder för att utröna om förutsättningar
för handräckning förelågo.

Vid intagningen å arbetshemmet uppvisade B. kvitto att han nyligen
erlagt 600 kronor i underhållsbidrag. Med hänsyn härtill blev B. den 21 juni
permitterad från arbetshemmet, varom barnavårdsnämnden i förväg underrättades.
Såsom villkor för permissionen föreskrevs, att B. skulle ordentligt
fullgöra sin underhållsskyldighet och hålla kontinuerlig kontakt med barnavårdsnämnden.

Med hänsyn till att B. icke ställt sig dessa föreskrifter till efterrättelse
anhöll Lilly Carlsson i skrivelse den 16 augusti 1961 till arbetshemmet att
B. måtte återintagas. Skrivelsen undertecknades av henne »för Holmsunds
köpings barnavårdsnämnd». Något beslut av nämnden att avlåta en dylik
framställning förelåg emellertid icke. I anledning av framställningen begärde
arbetshemmet den 24 augusti hos landsfiskalen i Umeå norra distrikt handräckning
för B:s återförande till arbetshemmet. Vid sammanträde den 4

283

september med barnavårdsnämnden föredrogs ett från arbetshemmet inkommet
meddelande att handräckning salunda begärts. Nämnden beslöt
med godkännande lägga meddelandet till handlingarna.

Den 25 augusti började B. arbeta hos ett företag i Obbola. Den 9 september
inbetalade han 75 kronor till barnavårdsmannen. På ansökan av bamavårdsmannen
beviljade vederbörande utmätningsman den 16 oktober 1961
införsel i B:s avlöning för uttagande av underhållsbidrag till barnen. Med
hänsyn härtill återkallade arbetshemmet hos landsfiskalen sin begäran om
handräckning.

Genom införseln inflöt ett belopp av 100 kronor till barnavårdsmannen.
Emellertid slutade B. den 19 oktober 1961 anställningen i Obbola och begav
sig till sitt föräldrahem i Trelleborg.

På begäran av barnavårdsmannen hölls den 14 november 1961 polisförhör
med B. i Trelleborg. Härvid uppgav B. bl. a., att han den 25 oktober
fått arbete som betupptagare hos en lantbrukare i trakten av Trelleborg.
På grund av otjänlig väderlek hade han dittills icke kunnat arbeta mer än
sammanlagt ca 7 dagar, varför arbetsförtjänsten uppgått till endast omkring
200 kronor. Arbetet i fråga beräknades vara slut den 16 november.
Enligt vad B. vidare uppgav hade han blivit lovad anställning hos ett angivet
bolag i Trelleborg. Han hoppades kunna börja det nya arbetet, sa snart
han slutat med betupptagningen. B., som förnekade att hans underlåtenhet
att betala underhållsbidrag berott på lättja eller liknöjdhet, förklarade sig
icke ha något emot att underhållsbidragen uttoges genom införsel i hans lön,
sedan han börjat den nya anställningen. Slutligen upplyste B., att han hade
en lön på ca 225 kronor innestående hos arbetsgivaren i Obbola, och medgav
att barnavårdsmannen erhöll detta belopp i avräkning å förfallna underhållsbidrag.

De av B. vid polisförhöret lämnade uppgifterna upptogos i en den 14
november dagtecknad polisrapport, som överlämnades till barnavårdsmannen.
I skrivelse den 20 november till B:s arbetsgivare i Obbola anhöll barnavårdsmannen
om utbetalning av det belopp, som B. hade innestående hos
denne. Beloppet inflöt den 9 december och visade sig utgöra 260 kronor
63 öre.

Samma den 20 november skrev Lilly Carlsson en skrivelse till arbetshemmet,
enligt vilken »Ilolmsunds köpings barnavårdsnämnd» anhöll att
B. måtte återintagas å hemmet, enär han alltjämt icke fullgjorde sin underhållsskyldighet
gentemot sina barn. Något beslut av nämnden att ånyo
inge en sådan ansökan förelåg emellertid icke. Ett exemplar av polisrapporten
bifogades ansökningen.

Sedan arbetshemmet i anledning av ansökningen begärt polishandräckning
för B:s återförande till arbetshemmet, blev B. återförpassad dit den 2
december 1961.

284

Enligt uppgift av Lilly Carlsson redogjorde hon den 4 december inför
barnavårdsnämnden för sitt beslut att åter ansöka om B:s intagning å
arbetshemmet, varvid nämnden godkände åtgärden.

Den 16 februari 1962 överfördes B. till Västergårdens arbetshem, varifrån
han försökspermitterades den 1 maj 1962.

Med anledning av vad sålunda förekommit förordnade jag den 15 juni
1962 landsfogden i Västerbottens län att väcka och utföra åtal mot Lilly
Carlsson och Sandberg enligt en av mig utfärdad åtalsinstruktion. I denna
anförde jag följande.

I 100 § första stycket barnavårdslagen den 29 april 1960 stadgas följande:
Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga
utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är den
som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av två personer
bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år,
men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom
föranleder sadan försämring av det uppehälle och den uppfostran
som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas pakallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Rätt att anföra besvär över beslut om utfärdande av arbetsföreläggande
finnes icke.

Underlåter den, som förelagts att utföra arbete i arbetshem, att inställa
sig därstädes, har polismyndigheten att på begäran meddela handräckning
för hans hämtande. Bestämmelse härom återfinnes i 43 § socialhjälpslagen,
vartill hänvisas i sista stycket av nyssnämnda paragraf i barnavårdslagen.

Över polismyndighets beslut att meddela handräckning må — utan inskränkning
till viss tid — besvär anföras hos länsstyrelsen (55 § socialhjälpslagen).

Barnavårdsnämndens underlåtenhet att före beslutet den Jf april 1961
bereda B. tillfälle att yttra sig i ärendet

Beträffande förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd finnas regler i
3 kap. bamavårdslagen. Dessa regler gälla i tillämpliga delar även ärenden
rörande arbetsföreläggande.

Enligt stadgande i 19 § nyssnämnda lag skall, innan barnavårdsnämnd
avgör ärende, den ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid utl
edningen samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver, såvida icke
sadant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så
snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas. Begär den som är berättigad
att yttra sig att bli muntligen hörd inför nämnden, skall förhör med

285

honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes
tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant förhör.

Dessa bestämmelser tillkommo i samband med nya barnavårdslagen, som
trädde i kraft den 1 januari 1961. I den tidigare gällande barnavårdslagen
den 6 juni 1924 fanns icke någon allmän föreskrift av motsvarande innehåll.
I fråga om ärenden om arbetsföreläggande framhölls emellertid i ett kungl.
cirkulär den 13 november 1959 till samtliga socialnämnder och barnavårdsnämnder
bl. a., att den försörjningspliktige borde beredas tillfälle att yttra
sig, innan beslut fattades om arbetsföreläggande. Detta cirkulär tillkom,
sedan jag i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juni 1959 påtalat vissa missförhållanden
i rådande praxis i fråga om handläggningen av ärenden av
detta slag samt i anslutning därtill hemställt, att Kungl. Maj:t måtte på
lämpligt sätt lämna vederbörande myndigheter erforderliga anvisningar och
direktiv (se ämbetsberättelsen 1960 s. 311 o.f.).

När det i ärende hos barnavårdsnämnd gäller att bedöma, huruvida det
är uppenbart obehövligt att lämna den ärendet rör tillfälle att yttra sig,
har nämnden att beakta de förhållanden som föreligga i varje enskilt fall.
Särskild hänsyn måste härvid tagas till beskaffenheten av den åtgärd, som
från nämndens sida kan komma att beslutas. Ju mera ingripande denna
åtgärd är, desto mindre utrymme finnes för nämnden att underlåta att i
enlighet med regeln i 19 § underrätta den, som beröres av åtgärden, om vad
som framkommit vid utredningen och bereda honom tillfälle att yttra sig
däröver. När fråga är om att beröva någon friheten, torde det enligt min
mening regelmässigt icke kunna anses uppenbart obehövligt att iakttaga
den angivna regeln. Vad gäller samhällsvårdande ingripanden mot minderåriga
fanns redan i 1924 års bamavårdslag ett stadgande (24 § 2 inom.),
enligt vilket barnavårdsnämnd hade obligatorisk skyldighet att, innan
nämnden beslutade omhändertaga någon för skyddsuppfostran, bereda hans
föräldrar, såvida de vistades på känd ort inom riket, samt honom själv,
om han fyllt 15 år, tillfälle att yttra sig i ärendet. Enligt vad som framgår
av förarbetena till den nu gällande barnavårdslagen har någon ändring i
detta hänseende icke avsetts i fråga om motsvarande frihetsberövanden
jämlikt den nya lagen. Tvärtom betonades uttryckligen, att något utrymme
för att tillämpa någon av de i 19 § angivna undantagsbestämmelserna
i dessa fall icke torde föreligga (se prop. nr 10/1960 s. 240; uttalandet återgivet
i Romander m. fl.: Barnavårdslagen s. 98). Vad beträffar ärenden om
arbetsföreläggande finnes desto större anledning att lämna den försörjningspliktige
tillfälle att yttra sig, eftersom själva beslutet om sådant föreläggande
icke kan genom överklagande bringas under högre myndighets
prövning. Det framstår ur rättssäkerhetssynpunkt såsom i hög grad betänkligt,
om den försörjningspliktige före meddelandet av ett för honom så
betydelsefullt beslut, som han ej äger överklaga, icke skulle erhålla möjlighet
att bemöta den utredning, på vilket beslutet grundas. Det är vidare att

286

märka, att omständigheterna i ärenden om arbetsföreläggande i allmänhet
äro sådana, att beslut i saken kan utan nämnvärd olägenhet anstå under
den förhållandevis korta tid som erfordras för att den försörjn ingspliktige
skall få tillfälle att yttra sig.

I B:s fall har barnavårdsnämnden, innan den meddelade sitt beslut den
4 april 1961, icke — i enlighet med stadgandet i 19 § — lämnat B. tillfälle
att yttra sig i ärendet. B. har över huvud taget icke förrän genom delgivningen
av arbetsföreläggandet erhållit kännedom om att frågan om sådant
föreläggande för honom upptagits. Omständigheterna i B:s fall voro emellertid
icke sådana, att B:s hörande var uppenbart obehövligt; ej heller krävde
ärendet så snabbt avgörande att yttrande från B. icke kunde avvaktas,

I egenskap av nämndens ordförande måste Lilly Carlsson anses i första
hand ansvarig för underlåtenheten att bereda B. tillfälle att yttra sig i ärendet.
Rörande anledningen till berörda underlåtenhet har Lilly Carlsson uppgivit,
att hon vid den aktuella tiden icke kände till att B. ägde rätt att
yttra sig över befintlig utredning. Lilly Carlsson har vidare anfört, att de
omständigheter, som åberopades vid nämndens sammanträde den 4 april
1961, voro kända för B., eftersom utredningen huvudsakligen utgjordes av
polisrapporter, vilka innehöllo B:s egna uppgifter.

Att Lilly Carlsson sålunda icke förskaffat sig erforderlig kännedom om
gällande regler framstår såsom anmärkningsvärt. Visserligen hade den nya
barnavårdslagen vid tiden för nämndens beslut rörande B. varit i kraft
endast några månader. Emellertid hade genom Kungl. Maj:ts förenämnda
cirkulär den 13 november 1959 — och därefter genom socialstyrelsens publikation
Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 119, som utkom i februari
1960 — erinran utgått till bl. a. samtliga barnavårdsnämnder om att i
ärende om arbetsföreläggande den försörjningspliktige borde beredas tillfälle
att yttra sig. — Med anledning av vad Lilly Carlsson anfört därom,
att nämndens beslut huvudsakligen grundats å omständigheter, vilka voro
kända för B., må anmärkas att B. icke visste att denna utredning skulle
läggas till grund för beslut om arbetsföreläggande.

Det är till förekommande av felbedömningar och misstag av allra största
vikt ur rättssäkerhetssynpunkt att beslut om arbetsföreläggande icke meddelas
utan att den beslutet rör erhåller tillfälle att bemöta vad som åberopas
mot honom. Visserligen finnes på grund av vad i ärendet framkommit
icke anledning antaga annat än att det vid tiden för nämndens beslut den
4 april 1961 fanns sakligt sett tillräckliga skäl att meddela arbetsföreläggande
för B. Det oaktat framstår Lilly Carlssons underlåtenhet att lämna
B. tillfälle att yttra sig i saken såsom i hög grad betänklig från principiell
synpunkt, eftersom hon därigenom åsidosatt ett synnerligen viktigt rättssäkerhetskrav.
I betraktande härav måste vad sålunda ligger Lilly Carlsson
till last anses utgöra tjänstefel.

287

Lilly Carlssons åtgärder att utfärda arbetsföreläggandet den 22 april 1961
och handräckning sansökning en den 9 maj 1961

Barnavårdsnämndens beslut den 4 april 1961 rörande B. gällde enligt sin
ordalydelse endast att ansökan skulle göras hos Långmora arbetshem om
B:s intagning å arbetshemmet. Av vad vid utredningen i ärendet härstädes
uppgivits av ledamöter i barnavårdsnämnden synes emellertid framgå, att
nämndens beslut i saken även är att uppfatta såsom beslut om föreläggande
för B. att inställa sig å arbetshemmet. Lilly Carlssons förfarande att
utfärda det av henne den 22 april 1961 undertecknade arbetsföreläggandet
för B. måste följaktligen betraktas såsom allenast en åtgärd för verkställighet
av ett av nämnden fattat beslut och kan förty icke ge anledning till
någon anmärkning. Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka angelägenheten
av att myndighets beslut avfattas på sådant sätt, att därav
klart framgår vad beslutet gäller.

Vad härefter angår Lilly Carlssons åtgärd att genom skrivelsen den 9 maj
1961 till polismyndigheten i Trelleborg ansöka om handräckning för införpassning
av B. till arbetshemmet får jag anföra följande.

Jag vill härvid till en början framhålla, att fråga, huruvida handräckning
skall begäras, är ett i förhållande till beslutet om arbetsföreläggande självständigt
spörsmål, som skall bedömas med hänsyn till omständigheterna,
sådana de äro då beslut om att begära handräckning fattas. Barnavårdslagen
upptager icke någon föreskrift om befogenhet för ordförande i barnavårdsnämnd
eller tjänsteman vid nämnden att påkalla handräckning för
verkställighet av arbetsföreläggande (jfr 11, 17 och 18 §§). Befogenhet härtill
tillkommer följaktligen icke ordförande i eller tjänsteman vid nämnden.
Framställning om handräckning skall alltså beslutas av nämnden (jfr RÅ
1955 s. 29). Denna äger icke ens bemyndiga ordförande eller tjänsteman att
i nämndens ställe fatta beslut i fråga om handräckning. Grunden till att
gällande rätt intager denna ståndpunkt är självfallet, att frågan om handräckning
är så betydelsefull, att avgörandet huruvida en dylik åtgärd skall
påkallas måste — liksom det grundläggande beslutet om arbetsföreläggande
— vara förbehållet nämnden.

I det nu förevarande fallet har Lilly Carlsson — som enligt vad hon uppgivit
hade den uppfattningen att hon såsom ordförande ägde vidtaga åtgärder
av detta slag — ansökt om handräckning för införpassning av B. till
arbetshemmet, oaktat beslut därom från nämndens sida icke förelåg. Härigenom
har Lilly Carlsson, såsom följer av det sagda, överskridit sin befogenhet
och alltså förfarit felaktigt.

Vid bedömande av detta fel är visserligen att beakta, att omständigheterna,
då Lilly Carlsson gjorde framställningen om handräckning, voro sådana,
att det sakligt sett framstod såsom påkallat att begära handräckning
för verkställighet av arbetsföreläggandet. Det är vidare att märka att

288

nämnden efteråt, sedan Lilly Carlsson underställt sin åtgärd nämndens
prövning, den 5 juni 1961 och alltså innan handräckning skedde godkänt
åtgärden. Nu angivna förhållanden äro dock icke av beskaffenhet att betaga
det befogenhetsöverskridande som ligger Lilly Carlsson till last karaktären
av fel. Eftersom risken för felbedömningar är mindre, om det är nämnden i
dess helhet, som beslutar huruvida handräckning skall begäras, framstår
befogenhetsöverskridandet såsom betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Det
är från denna synpunkt av synnerlig vikt att befattningshavare icke vidtager
åtgärder, vilka falla utanför ramen av hans befogenhet. I all synnerhet
gäller detta, när fråga är om åtgärder av ingripande natur, t. ex. sådana som
syfta till ett frihetsberövande. I förevarande fall var risken för att handräckning
kunde ha kommit till stånd utan att ansökan från nämnden förelåg
påtaglig, eftersom Lilly Carlsson i sin handräckningsansökan angivit,
att denna skedde »för barnavårdsnämnden», och polismyndigheten med hänsyn
därtill kunde ha utgått från att nämnden verkligen beslutat i saken.
Det är vidare att märka, att nämnden — vid sin prövning i efterhand av
den redan vidtagna åtgärden — ställdes inför ett fullbordat faktum, i vilket
läge nämnden svårligen kunde — utan att desavouera sin ordförande —
göra annat än godkänna åtgärden. Att en dylik prövning icke kan anses
helt förutsättningslös ligger i öppen dag.

Omständigheterna kring B:s inför-passning till arbetshemmet i juni 1961

Såsom angivits i det föregående lovade B., när han i slutet av maj 1961
omhändertagits av polisen i Trelleborg, att tillhandahålla bamavårdsmannen
600 kronor till barnens underhåll. Detta belopp inflöt till barnavårdsmannen
den 15 juni 1961. Dessutom uppgav B. för polisen, att han fått
löfte om en anställning i Trelleborg och att införsel alltså i fortsättningen
kunde erhållas i hans lön. B. förklarade vidare, att han skulle taga kontakt
med barnavårdsmannen. I anledning av B:s uppgifter medgav Lilly Carlsson
att ärendet skulle få vila hos polisen i 14 dagar i avvaktan på sakens
vidare utveckling. Denna åtgärd från Lilly Carlssons sida godkändes av
barnavårdsnämnden vid dess sammanträde den 5 juni 1961, sedan hon redogjort
för bakgrunden till åtgärden. Godkännandet lämnades i omedelbar
anslutning till att nämnden godkände Lilly Carlssons åtgärd att hos polismyndigheten
ansöka om handräckning för införpassning av B. till Långmora
arbetshem.

Innan B. den 18 juni 1961 genom polisen i Umeå förpassades till arbetshemmet,
synes Lilly Carlsson vid samtal med Hedström ha framställt
muntlig begäran att B. måtte inställas å arbetshemmet. I vart fall framgår
av vad Hedström och Lilly Carlsson uppgivit, att Lilly Carlsson vid Hedströms
förfrågan på morgonen den 18 juni förklarat att förpassningen skulle
äga rum. Detta besked — som innefattade en begäran om handräckning —

289

vidarebefordrade Hedström till Sandberg, vilken därefter verkställde förpassningen.

När det gäller att bedöma Lilly Carlssons ansvar för den av henne hos
polisen i Holmsund påkallade handräckningen är först att märka, att handräckningsfrågan
på grund av den av B. gjorda inbetalningen — motsvarande
underhållsbidrag för 3 V2 månad — kommit i ett helt annat läge än da
Lilly Carlsson den 9 maj begärde handräckning hos polismyndigheten i
Trelleborg och då nämnden den 5 juni godkände sagda åtgärd. Visserligen
torde det förhålla sig så, att B. fullgjorde betalningen under trycket av att
han riskerade förpassning till arbetshemmet. Å andra sidan måste arbetsföreläggandet
och ansökningen hos polisen i Trelleborg om handräckning
ha för honom inneburit en allvarlig tankeställare. Då syftet med institutet
arbetsföreläggande är att verka individuellt rättande i fråga om den underhållspliktiges
inställning till sin skyldighet att sörja för de sina, måste en i
förhållande till B:s levnadsvillkor så pass stor inbetalning som 600 kronor
uppfattas såsom uttryck för en — låt vara under tvång — uppkommen
insikt om nödvändigheten att fullgöra underhållsskyldigheten. Den verkställda
avbetalningen måste med hänsyn härtill under en tid framåt, innan
det visade sig om B. även i fortsättningen komme att fullgöra sina skyldigheter,
anses ha utgjort hinder för verkställighet av arbetsföreläggandet.

Lilly Carlsson har anfört, att åtgärden att låta införpassa B. till arbetshemmet
var berättigad bl. a. därför att B., i stället för att börja arbeta vid
det av honom uppgivna företaget i Trelleborg, begivit sig till trakten av
Umeå, där han uppehöll sig utan att ha någon anställning och utan att söka
kontakt med sociala byrån i Holmsund. Genom B:s handlingssätt hade Lilly
Carlsson — enligt vad hon vidare uppgivit — styrkts i sin uppfattning att
B. var ovillig till arbete och att han i största möjliga utsträckning sökte
undgå att fullgöra sin underhållsskyldighet. Det är emellertid att märka,
att Lilly Carlsson icke såvitt upplysts låtit föranstalta om utredning rörande
anledningen till att B. lämnat Trelleborg och begivit sig till Umeå. Utan
någon kontroll i detta hänseende var Lilly Carlsson icke berättigad att
draga för B. oförmånliga slutsatser rörande skälen till att B. ändrat vistelseort.

På grund av det anförda finner jag för min del uppenbart, att det från
sakliga synpunkter icke var befogat att fullfölja handräckningsförfarandet
mot B. Den snabba utskrivningen från arbetshemmet ger också vid handen,
att även anstalten haft den uppfattningen, att laga förutsättningar för
intagningen å hemmet vid nämnda tidpunkt icke funnos.

Även i formellt hänseende saknades förutsättningar för att fullfölja handräckningsförfarandet
mot B. Åt nämndens beslut den 5 juni 1961 att
godkänna Lilly Carlssons besked till polisen i Trelleborg, att handräckningsärendet
skulle få vila hos polisen i avvaktan på ärendets utveckling,
kan icke givas annan tolkning än att slutligt beslut i handräckningsfrågan

10 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 106/t Ars rilcsdag

290

skulle meddelas senare, sedan det visat sig, huruvida B. infriade sina utfästelser
om avbetalning och om att taga nytt arbete. Beslut i nämnda hänseende
kunde lagligen icke fattas av någon annan än nämnden. Dess beslut
den 5 juni måste därför anses innebära, att handräckningsfrågan skulle vila,
intill dess den på nytt prövades av nämnden. Beslutet gav icke Lilly Carlsson
befogenhet att själv fatta beslut i handräckningsfrågan och att fullfölja
ansökningen om handräckningen. Det är för övrigt att märka att nämnden
lagligen icke ägt att till Lilly Carlsson eller annan delegera beslutanderätten
i ärende av detta slag eller att bemyndiga henne att fullfölja handräckningsansökningen.
Alldeles bortsett från att beslut om att begära handräckning
för verkställighet av arbetsföreläggande såsom förut nämnts enligt lag ankommer
på nämnden och icke kan av nämnden delegeras till ordföranden,
framstår det i förevarande fall — med hänsyn till det nya läge som uppkommit
genom B:s avbetalning — sakligt sett såsom självklart, att tillfälle
borde ha beretts nämnden att taga ställning till frågan om föreläggandet
trots avbetalningen skulle gå i verkställighet.

På grund av det anförda finner jag, att Lilly Carlsson, då hon vid telefonsamtal
med Hedström påkallade handräckning, överskred sin befogenhet.
De tjänstefel som hon härigenom lät komma sig till last, framstår såsom
särskilt betänkligt med hänsyn till att även materiella förutsättningar för
handräckningen, på sätt framgår av det förut sagda, saknades.

Vad härefter beträffar polisens befattning med handräckningen må till
en början framhållas, att fråga om handräckning enligt 43 § socialhjälpslagen
skall prövas av polismyndighet, varmed i detta sammanhang — jämlikt
lag den 15 juni 1924 — avses i stad med poliskammare denna och i
övriga delar av riket polischefen i orten. Innan handräckning beviljas ankommer
det — enligt vad som angivits i förarbetena till ifrågavarande bestämmelser
och enligt vad som är stadgad praxis — på polismyndigheten
att pröva, huruvida arbetsföreläggandet är materiellt grundat och verkställighet
av detsamma objektivt påkallad (se prop. nr 135/1918 s. 449 o.f.
och 177/1955 s. 315). Beslut om handräckning får alltså ej meddelas med
mindre polismyndigheten efter erforderlig utredning kunnat fastslå, att förutsättningar
för intagning i arbetshem föreligga. Att den prövning, som
sålunda åvilar polismyndigheten, sker med omsorg och noggrannhet är av
desto större betydelse som själva beslutet om arbetsföreläggandet icke kan
överklagas.

I förevarande fall är utrett, att handräckningen för B:s förpassning till
arbetshemmet den 18 juni 19G1 beslutats icke av vederbörande polischef
— vilken ej underrättades om ärendet — utan av Sandberg i egenskap av
jourhavande polisassistent. Handräckningen skedde, oaktat några dagar
tidigare ett belopp av 600 kronor influtit från B. till barnavårdsmannen samt
det på grund därav och omständigheterna i övrigt icke var sakligt befogat

291

att B. intogs på arbetshem. Någon kontroll av B:s uppgift om inbetalningen
lät Sandberg över huvud taget icke verkställa, oaktat han genom
Remstrand fått veta, att B. påstod sig ha betalat visst belopp till barnavårdsnämnden.

Rörande bakgrunden till sitt handlingssätt har Sandberg vid det med
honom hållna polisförhöret uppgivit, att han vid tiden för förpassningen
icke kände till att polismyndigheten vore skyldig att kontrollera handräckningsbegärans
giltighet. Ej heller tänkte han på att det för hans del skulle
föreligga skyldighet att verkställa någon kontroll. Han hade nämligen övertagit
ett redan påbörjat ärende, som han betraktade »som ett rent handräckningsärende».
Av Remstrands uppgifter fick han den uppfattningen att han
endast hade att avvakta barnavårdsnämndens besked i saken. När Hedström
därefter vid telefonsamtalet med Sandberg uppgav, att han varit i
kontakt med barnavårdsnämnden och att det nu var klart att B. skulle
förpassas till arbetshemmet, litade Sandberg på uppgifterna och utgick från
att fråga var om »ett rent handräckningsärende». — Sandberg förklarade
slutligen, att det mellan honom och Remstrand icke var tal om att polismyndigheten
skulle pröva framställningen från barnavårdsnämnden, varjämte
Sandberg framhöll, att han — med hänsyn till att ärendet varit på
gång redan lördagen den 17 — hade anledning tro att ärendet varit föremål
för prövning.

I sitt hit avgivna yttrande har Sandberg vidare uppgivit, att han — när
Hedström meddelade honom att B. skulle inställas å arbetshemmet — fick
den uppfattningen att B:s uppgift om inbetalningen var felaktig; Hedström
hade dock icke nämnt något om huruvida beloppet erlagts eller ej. Själv
hade Sandberg icke frågat B. om inbetalningen och sålunda icke heller
begärt att B. skulle förete kvitto eller annat betalningsbevis. Eftersom Remstrand
förhört B., hade Sandberg nämligen ansett sig icke ha anledning att
ytterligare höra B., särskilt som denne ej begärde samtal med Sandberg.
Om Sandberg själv förhört B., skulle han säkerligen ha avkrävt honom
kvitto på betalningen. Eftersom Sandberg var medveten om att fullgjord
betalning i de flesta fall utgjorde hinder för intagning på arbetshem skulle
— enligt vad Sandberg vidare anfört i yttrandet — hans ställningstagande
givetvis ha blivit ett annat, om B. uppvisat kvitto.

Vid bedömningen av Sandbergs åtgärd att under de föreliggande förhållandena
själv besluta verkställa förpassning av B. till arbetshemmet måste
till en början med skärpa framhållas, att det är ett oeftergivligt krav, att
en polisman — innan han vidtager en tjänsteåtgärd av det ingripande slag
varom här var fråga — gör klart för sig, huruvida åtgärden faller inom området
för hans befogenhet. Att handräckning för införpassande till arbetshem
ankommer på polismyndigheten — och alltså ligger utanför en underordnad
polismans befogenhet — framgår klart av 43 § socialhjälpslagen,
vartill hänvisas i barnavårdslagens bestämmelser om arbetsföreläggande.

292

Sandbergs beslut att låta införpassa B. till arbetshemmet har alltså skett i
strid mot en uttrycklig lagbestämmelse, enligt vilken Sandberg icke hade
formell befogenhet att besluta förpassning. Härtill kommer, att Sandberg
icke undersökt, huruvida materiella förutsättningar för intagning av B.
å arbetshem förelågo. På sätt framgår av det förut anförda måste hinder
i materiellt hänseende mot den ifrågavarande handräckningen anses ha
förelegat genom att B. endast några dagar tidigare inbetalat ett ansenligt
belopp till barnavårdsmannen. Det framstår såsom i hög grad anmärkningsvärt,
att Sandberg underlät att före sitt beslut i förpassningsfrågan på
något sätt kontrollera, huruvida B:s uppgift om inbetalningen var riktig.
Det hade varit en enkel sak för Sandberg att be B. förete sitt kvitto. I fall
B. icke kunde uppvisa detta, hade Sandberg bort genom telefonförfrågan
hos barnavårdsnämndens ordförande eller barnavårdsmannen förvissa sig
om hur det förhöll sig med inbetalningen. Sandbergs försummelse i angivna
hänseende ter sig desto märkligare som Sandberg, att döma av hans uppgifter
i yttrandet, var medveten om att det för frågan om förpassningen var
av avgörande betydelse huruvida inbetalningen ägt rum.

Det felaktiga handlande, vartill Sandberg enligt det anförda gjort sig
skyldig, har direkt lett till att B. olagligen blivit berövad sin frihet. Med
hänsyn till felets beskaffenhet och allvarliga konsekvenser för B. anser jag
att vad sålunda ligger Sandberg till last måste beivras.

Lilly Carlssons åtgärder att i skrivelser till arbetshemmet den 16 augusti
och den 20 november 1961 begära återintagning av B

En framställning om återintagning å arbetshem av den, som villkorligt
utskrivits eller permitterats därifrån, innefattar i sak ett beslut att den försörj
ningspliktige bör ånyo berövas friheten genom intagning på arbetshem.
Frågan härom bör i princip handläggas med samma omsorg och noggrannhet
som frågan om arbetsföreläggande. Beslut i saken bör föregås av en
ingående utredning angående den försörjningspliktiges levnadsförhållanden
under tiden efter utskrivningen från arbetshemmet och rörande anledningen
till att han icke fullgjort sin underhållsplikt. Tillfälle torde även i regel böra
beredas honom att yttra sig över den nya utredningen, innan beslut meddelas
rörande framställning om återintagning.

En åtgärd av detta slag, som syftar till ett frihetsberövande, måste beslutas
av barnavårdsnämnden i dess helhet och ligger alltså utanför en enskild
ledamots befogenheter. Det oaktat har Lilly Carlsson, utan att dylikt
beslut av barnavårdsnämnden förelåg, hos arbetshemmet gjort framställning
om B:s återintagande genom två särskilda skrivelser den 16 augusti
och den 20 november 1961. Först efter det skrivelserna avlåtits har Lilly
Carlsson hänskjutit saken till nämnden, som därvid godkänt hennes åtgär -

293

der. Den förstnämnda framställningen ledde icke till återintagning med
hänsyn till att B. då erhållit ett arbete och införsel i hans lön beviljats.

Framställningen den 20 november medförde emellertid, att B. den 2
december 1961 återintogs å arbetshemmet. Denna framställning skedde,
oaktat i september och oktober från B. influtit sammanlagt 175 kronor —
varav 100 kronor genom införsel — samt oaktat B. vid polisförhör den 14
november förklarat sig medge att barnavårdsnämnden erhölle ett belopp å
cirka 225 kronor, som han hade innestående hos en tidigare arbetsgivare.
Beloppet visade sig senare utgöra 260 kronor 63 öre. Med hänsyn till angivna
omständigheter och då en av B. vid förhöret lämnad uppgift om en
ny anställning, där införsel kunde ske i hans lön, icke — såvitt framkommit
— kontrollerades före ansökningen om återintagning, är jag visserligen för
min del benägen att anse att det knappast var sakligt befogat att i den
situation, som förelåg den 20 november, begära återintagning av B. Att
Lilly Carlsson för sin del kom till ett annat resultat i denna bedömningsfråga
är dock enligt min mening icke i och för sig av beskaffenhet att kunna
läggas henne till last såsom fel. Ej heller anser jag det kunna läggas arbetshemmets
styrelse till last såsom fel att styrelsen bedömde förhållandena
sakligt sett vara sådana, att B. borde återintagas å arbetshemmet.

Däremot har Lilly Carlsson handlat felaktigt genom att i skrivelserna
den 16 augusti och den 20 november ansöka om B:s återintagande utan att
barnavårdsnämnden beslutat sådan ansökan. Av skäl, motsvarande dem
som jag förut anfört i fråga om Lilly Carlssons handräckningsansökan den
9 maj, finner jag även de nu ifrågavarande befogenhetsöverskridandena innefatta
tjänstefel.

Åtalsbeslut

När det gäller att bedöma, huruvida de tjänstefel som enligt det anförda
ligga Lilly Carlsson till last böra beivras, är visserligen att beakta att ledamöter
i kommunala nämnder självfallet icke kunna ha samma rutin och
administrativa erfarenhet som tjänstemän. Å andra sidan kan man icke
eftergiva kravet på att en ordförande i barnavårdsnämnd icke handlägger
fråga om administrativt frihetsberövande utan att ha noggrant satt sig in
i lagens bestämmelser härom. På grund av vad jag iakttagit vid min granskning
av ett stort antal ärenden rörande arbetsförelägganden har jag kommit
till den bestämda uppfattningen, att det ur rättssäkerhetssynpunkt är oundgängligen
nödvändigt, att i ett fall som det förevarande genom beivran inskärpa
vikten av att lagens bestämmelser om förfarandet vid handläggningen
av fråga om arbetsföreläggande iakttagas och att en ordförande icke
tager sig de befogenheter med avseende å verkställighet av arbetsföreläggande,
vilka tillkomma allenast nämnden såsom sådan och som icke kunna
av nämnden delegeras till ordföranden. Med hänsyn härtill och då Lilly
Carlssons befogenhetsöverskridanden i ett fall lett till att B. berövats fri -

294

heten och införpassats till arbetshemmet utan att materiella förutsättningar
för intagning i detta fall förelegat, anser jag mig icke kunna underlåta åtal
mot Lilly Carlsson för de tjänstfel, som hon låtit komma sig till last.

Såsom angivits i det föregående är även Sandbergs åtgärd att förpassa B.
till arbetshemmet av sådan beskaffenhet att den måste beivras.

Vid min granskning av handlingarna har jag icke kunnat finna att annan
befattningshavare än Lilly Carlsson och Sandberg gjort sig skyldig till fel
av beskaffenhet att påkalla någon min åtgärd.

Under hänvisning till det ovan anförda uppdrager jag härmed åt Eder
att vid vederbörande domstol väcka och utföra åtal mot Lilly Carlsson
och Sandberg för tjänstefel i hänseenden, vilka för envar av dem angivits i
det föregående.

Åtalet mot Lilly Carlsson skall sålunda avse

dels att hon försummat tillse att B. — innan barnavårdsnämnden meddelade
sitt beslut den 4 april 1961 — erhöll underrättelse om vad som framkommit
vid utredningen i ärendet hos nämnden samt tillfälle att yttra sig
däröver,

dels att Lilly Carlsson — utan att beslut därom meddelats av nämnden
— i skrivelse den 9 maj 1961 till polismyndigheten i Trelleborg begärt
handräckning för införpassande av B. till arbetshem,

dels att Lilly Carlsson, innan B. den 18 juni 1961 förpassades till arbetshem,
muntligen vid samtal med Hedström påkallat sådan handräckning,
oaktat nämnden, som den 5 juni godkänt att tidigare gjord handräckningsansökan
skulle vila i avvaktan på utvecklingen, icke fattat beslut om att
fullfölja ansökningen om handräckning,

dels ock att Lilly Carlsson i skrivelser till arbetshemmet den 16 augusti
och den 20 november 1961 — likaledes utan beslut av nämnden — begärt
återintagning av B. å arbetshemmet.

Sandberg skall åtalas för att han den 18 juni 1961 låtit verkställa förpassning
av B. till arbetshem, oaktat Sandberg saknade befogenhet att besluta
en dylik åtgärd.

Ansvar skall yrkas å både Lilly Carlsson och Sandberg jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen.

Tillfälle skall beredas B. att föra skadeståndstalan i målet, varvid landsfogden
har att — under förutsättningar som angivas i 22 kap. 2 § RB — i
samband med åtalet förbereda och utföra B:s talan.

Rådhusrätten i Umeå, varest åtalen väcktes och B. yrkade skadestånd
med 2 500 kronor för förlorad arbetsförtjänst och med 3 000 kronor för
förlorad frihet och psykisk skada, yttrade i dom den lh december 1962
följande.

295

Dom skäl

A. Åtalet viot Lilly Carlsson

1. Underlåtenheten att delgiva B. utredningsresultatet före nämndens
beslut den 4 april 1961.

Lilly Carlsson har uppgivit: Vid tiden för beslutet i barnavårdsnämnden
hade hon icke känt till bestämmelserna i 19 § barnavårdslagen. Men även
om hon känt till dessa, skulle förfarandet i nämnden icke ha blivit annorlunda,
eftersom infordrande av yttrande från B. varit uppenbart obehövligt.

B. vore nämligen väl känd i nämnden och nämnden hade därför utgått
från att B., som under lång tid på ett mycket markerat sätt försummat sin
försörjningsskyldighet mot sina minderåriga barn och endast tagit tillfälliga
och kortvariga anställningar på olika platser uppenbarligen för att försvåra
nämndens möjlighet att efterforska B:s vistelse och arbetsförhållanden samt
undgå införsel, icke frivilligt skulle låta sig rättas. Att denna nämndens
bedömning varit riktig hade den senare utvecklingen i ärendet bekräftat.
B. hade dessutom av bamavårdsmannen tillskrivits den 26 januari 1961,
varvid bamavårdsmannen uttalat att ansökan om arbetsföreläggande kunde
bliva aktuellt, därest B. icke lämnade riktiga uppgifter om sina förhållanden.
Vidare hade B. vid flera tillfällen blivit av polismyndighet hörd om
sina ekonomiska förhållanden och därvid ständigt förnekat förutsättningarna
för arbetsföreläggande, nämligen att underlåtenheten att erlägga underhållsbidrag
vore beroende på lättja eller liknöjdhet. Dessa omständigheter
visade, att B. även förstått, vilka åtgärder nämnden planerade mot honom.

Av utredningen i målet framgår, att B. vid polisförhör den 7 juli och den
19 september 1960 samt den 12 januari 1961 förnekat, att han av lättja och
liknöjdhet underlåtit att betala bidragen till barnen och att barnavårdsmannen
till B. avlåtit skrivelse den 26 januari 1961 med innehåll, som ovan
angivits. Rätten finner, att det icke härav kan dragas den slutsatsen att B.
förstått, att barnavårdsnämnden hade ärende om föreläggande för B. att
intagas på arbetshem till behandling. Med hänsyn till det betydelsefulla
beslut som ett arbetsåläggande innebär för den som berörs av beslutet — en
form av frihetsberövande — kan det icke anses ha varit uppenbart obehövligt
att B. fått tillfälle att taga del av vad utredningen hos nämnden
innehållit, så att han haft möjlighet att hos nämnden bemöta uppgifterna i
utredningen. En sådan underrättelse skulle dessutom ha kunnat få honom
att inse, att nämnden hade befogenheter till buds, som kunde medföra så
väsentligt ingripande mot honom, och även ämnade begagna sig därav att
B. kunnat — låt vara under trycket av tvångsåtgärder — i fortsättningen
förmås förbättra sig i fråga om att fullgöra bidragsskyldigheten mot barnen.

På grund härav och då B. ostridigt icke erhållit underrättelse från nämnden
om ärendet, innan detta avgjorts, för vilket Lilly Carlsson såsom dess
ordförande är ansvarig, finner rätten att Lilly Carlsson förfarit felaktigt pa
sätt åklagaren påstått.

296

2. Lilly Carlssons beslut den 9 maj 1961 att på nämndens vägnar begära
handräckning för B:s införpassande till arbetshem.

Lilly Carlsson har här uppgivit: Vid sammanträdet den 4 april hade
nämnden, även om detta icke kommit till uttryck i protokollet, diskuterat
möjligheterna av att få B. intagen på arbetshem. Nämnden hade då varit
fullt införstådd i att B. icke skulle inställa sig på arbetshem endast efter
föreläggande härom utan först efter polishandräckning. LIennes åtgärd att
hos polismyndigheten i Trelleborg begära förpassning av B. hade därför
varit i full överensstämmelse med vad som avhandlats vid nämndens sammanträde
den 4 april.

I barnavårdslagen finnes i vissa fall angivet att nämndens ordförande har
befogenhet att fatta beslut på nämndens vägnar. Någon möjlighet för ordföranden
att därutöver avgöra ärenden på nämndens vägnar finnes icke.
Beslut om handräckning för verkställande av åläggande om intagning på
arbetshem är icke sådant ärende att ordföranden ensam kan besluta därom.

Lilly Carlssons uppgift att nämnden vid sitt sammanträde den 4 april
diskuterat även möjligheten av att B. måste intagas på arbetshem tvångsvis
har bekräftats genom Olovssons vittnesmål.

Då begäran om handräckning för verkställande av beslut om arbetsföreläggande
aktualiseras genom att föreläggandet om intagning icke efterföljts,
måste hänsyn tagas även till de omständigheter som inträffat efter beslutet
om arbetsföreläggande. Frågan om handräckning blir därför ett från arbetsföreläggandet
självständigt ärende. Barnavårdsnämnds ordförande saknar
stöd av lag, därest han själv avgör sådant ärende.

Visserligen har nämnden — såsom utredningen ger vid handen — vid sitt
sammanträde den 4 april 1961 diskuterat möjligheten av att behöva begära
handräckning för att få beslutet om arbetsföreläggande för B. verkställt
men vare sig Lilly Carlssons eller Olovssons berättelser utvisa att nämnden
före den 9 maj 1961 beslutat i denna fråga; deras berättelser giva endast vid
handen att sadant beslut eventuellt måste fattas. Vid nämndens sammanträde
den 5 juni 1961 har dock nämnden godkänt ordförandens åtgärd att
den 9 maj 1961 hos polismyndigheten i Trelleborg begära handräckning för
B:s införpassande till Långmora arbetshem. Därest Lilly Carlsson verkligen
avsett att med begäran om handräckning endast verkställa ett av nämnden
tidigare fattat beslut därom, har för övrigt anledning saknats att i efterhand
få nämndens godkännande av verkställigheten.

På grund av vad sålunda upptagits fiimer rätten, att Lilly Carlsson genom
sitt förenämnda beslut den 9 maj 1961 överskridit sina befogenheter
såsom ordförande i barnavårdsnämnden.

3. Lilly Carlssons beslut att påkalla handräckning, oaktat anstånd meddelats
med verkställigheten och nämnden icke fattat beslut att ärendet
skulle fullföljas.

297

Lilly Carlsson har uppgivit: Den 26 maj 1961 hade hon haft telefonsamtal
med B. från Trelleborg, sedan han omhändertagits av polisen för införpassning
till arbetshemmet. B. hade då förklarat, att han hade arbete med betgallring
och att detta arbete skulle fortgå ytterligare cirka en vecka. Han
hade begärt anstånd med förpassningen så att arbetet kunnat slutföras och
han hade lovat utfärda fullmakt för polisman att av avlöningen lyfta 600
kronor till avbetalning av skulden på underhållsbidraget. Vidare hade han
förklarat, att han utlovats arbete på Trelleborgs gummifabrik, där införsel
i lön kunde ske. Sedan B. utfäst sig att underrätta Lilly Carlsson om när
han börjat arbetet på gummifabriken, hade hon lovat att verkställigheten
finge vila i 14 dagar i avvaktan på ärendets utveckling. Detta uppskov med
verkställigheten hade nämnden godkänt vid sammanträdet den 5 juni 1961.
B. hade icke hört av sig under den angivna tiden och några pengar hade icke
heller kommit från honom. I mitten av juni hade B. besökt sin förutvarande
hustru i Holmsund, vilket kommit till barnavårdsmannens kännedom. Lilly
Carlsson hade den 16 juni besökt B:s förutvarande hustru och då fått veta
att B. tillsammans med en kamrat vore på semesterresa i Norrland och att
de bodde i tält. Lilly Carlsson hade då omedelbart tagit kontakt med Hedström
och begärt hans hjälp för att få B. införpassad till Långmora arbetshem.
Hon hade även omtalat att ansökan om handräckning funnes hos
polismyndigheten i Trelleborg. Eftersom B. uppenbarligen — liksom vid
flera tidigare tillfällen — lämnat oriktiga uppgifter om arbetsanställning
och frångått givna löften och anståndstiden även utgått utan att B. pa
något sätt hört av sig, hade nämndens beslut om handräckning skolat fullföljas.
Något nytt beslut i nämnden om handräckning hade därför icke
erfordrats. Först den 19 juni hade till expeditionens kännedom kommit att
B inbetalat 600 kronor till nämndens postgirokonto vilken inbetalning bokförts
på postgirokontoret den 15 juni och varom meddelande kommit till
nämndens expedition den 17 juni, då expeditionen emellertid varit stängd.
Att Lilly Carlsson skulle ha haft något samtal med Hedström den 18 juni,
kunde hon icke erinra sig och i vart fall hade det icke varit tal om någon
omprövning av förpassningsframställningen. Den 19 juni hade hon i telefonsamtal
från Långmora arbetshem fått vetskap om att B. inbetalat 600
kronor och även hade kvitto härpå.

Att barnavårdsnämndens beslut den 5 juni varit att uppfatta som ett
anstånd med verkställigheten under den av Lilly Carlsson medgivna tiden
om 14 dagar har även uppgivits av Olovsson. Även om icke protokollets avfattning
ger direkt stöd härför, så kan det å andra sidan icke heller hållas
för uteslutet att i nämndens beslut denna avsikt varit innelagd. Under
sådana förhållanden och då Lilly Carlsson varken den 16 eller den 18 juni
känt till den av B. gjorda inbetalningen, kan det icke anses att hon överskridit
sin befogenhet genom att låta den av niimnden godkända framställningen
om handräckning gå i verkställighet.

10* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196b urs riksdag

298

4. Lilly Carlssons framställningar den 16 augusti och den 20 november
1961 om återintagning av B. å arbetshem.

Lilly Carlsson har berättat: Sedan B. den 21 juni 1961 permitterats från
arbetshemmet, hade han kommit till umetrakten och till en början varit
i telefonkontakt med nämndens expedition under uppgift att han sökte
arbete och även skulle taga anställning. Vid kontroll av uppgifterna hade
det visat sig att uppgifterna om arbete varit felaktiga. Efter den 28 juni
och fram till slutet av juli hade B. icke haft kontakt med nämnden, vilket
varit ett av villkoren för permitteringen, och det hade ej heller gått att
anträffa honom. B:s underlåtenhet att följa de för permitteringen givna
föreskrifterna hade därför den 21 juli inrapporterats till arbetshemmet i
avsikt att hemmet, såsom det uppgivits i samband med frigivningen av B.,
skulle söka hans återintagning. Arbetshemmet hade emellertid fordrat en
framställning av nämnden om B:s återintagning och Lilly Carlsson hade,
utan att först höra nämnden, undertecknat sådan framställning den 16
augusti 1961. B. hade emellertid erhållit arbete i Obbola den 25 augusti och
sedan B. frivilligt betalat 75 kronor i underhållsbidrag samt ansökan gjorts
om införsel i hans lön hade framställningen den 16 augusti icke kommit att
medföra B:s återintagning. B. hade dock, sedan införsel beviljats den 16
oktober i hans lön, avvikit från arbetet några dagar senare och därför på
nytt efterspanats. Han hade anträffats i Trelleborg och då B. fortfarande
underlåtit att fullgöra sin underhållsskyldighet hade Lilly Carlsson på nytt
på nämndens vägnar avlåtit en framställning till arbetshemmet om B:s
återintagning. Denna hade lett till att B. blivit återintagen den 2 december
1961. Något beslut i nämnden om återintagning hade dessförinnan icke
meddelats. Emellertid hade nämnden vid varje sammanträde under hösten
1961 hållits underrättad om vilka åtgärder, som vidtagits beträffande B.
och vad Lilly Carlsson sålunda åtgjort i ärendet hade därför formlöst konfirmerats
av nämnden. Hon hade för övrigt varit av den uppfattningen, att
även om hon på nämndens vägnar begärt B:s återintagning vid två tillfällen,
det varit arbetshemmet som haft ansvaret för B. och i realiteten avgjort
om han skulle återintagas eller icke, eftersom han även under permissionstiden
stått såsom inskriven vid hemmet.

Begäran om återintagning på arbetshem utgör beslut, som måste föregås
av prövning huruvida de med utskrivningen förenade villkoren åsidosatts
eller icke samt huruvida förutsättningar i övrigt föreligga för intagning. En
sådan prövning kan icke verkställas av annan än den nämnd som begär
återintagning och nämnden kan icke delegera sin beslutanderätt till ordföranden
eller någon dess tjänsteman.

Även om barnavårdsnämnden i samband med B:s utskrivning den 21 juni
1961 fått den uppfattningen att B. därefter hörde hemma under arbetshemmet
och att arbetshemmet hade att begära hans återintagande, så framgår
dock av skrivelse från arbetshemmet den 31 juli 1961 till nämnden, att

299

därest barnavårdsnämnden ansåge att B. borde återintagas, nämnden hade
att komplettera tidigare ingivna uppgifter rörande B:s misskötsamhet med
en ansökan om hans återintagning. Arbetshemmet har således begärt ett
nämndens avgörande om återintagning. Det oaktat har Lilly Carlsson, utan
att låta nämnden fatta beslut, begärt hans återintagande. Lilly Carlsson har
härigenom överskridit sina befogenheter och därigenom förfarit felaktigt.

Samma bedömning gäller även för hennes framställning den ?0 november
1961.

De fel Lilly Carlsson sålunda låtit sig komma till last äro av sådan beskaffenhet
att — även om det i åtskilliga hänseenden föreligger förmildrande
omständigheter — hon icke kan därför undgå straff för tjänstefel.
För gärningarna förskyller Lilly Carlsson böter.

B. Åtalet mot Sandberg

Sandberg har uppgivit: Då han den 18 juni 1961 tillträtt sin tjänst, hade
han av Remstrand blivit underrättad om att B. blivit efterspanad av polisen
i Holmsund samt gripen i Umeå i och för förpassning till Långmora arbetshem
på grund av underlåtenhet att betala underhållsbidrag. Remstrand
hade vidare upplyst om att B. blivit förvånad över att han skulle förpassas,
då han inbetalt en större summa till nämnden några dagar tidigare. Remstrand
hade vidare rapporterat, att han varit i kontakt med polisen i Holmsund
för att efterhöra om förpassningsbeslutet skulle bestå, oaktat B:s betalning
och att Remstrand med polisen i Holmsund överenskommit att
därest icke besked rörande förpassningen lämnades till polisen i Umeå senast
klockan 10 samma dag, skulle B. släppas. Några handlingar i ärendet hade
Sandberg icke tagit del av eller sett till. Av Remstrands rapportering hade
Sandberg fått den uppfattningen, att det enda han hade att göra var att
invänta klarbesked från Holmsund och sedan beordra polismän att ombesörja
införpassningen. Polisassistenten i Holmsund, Hedström, hade sedan
ringt och förklarat, att allt var klart och att B. skulle förpassas. Sandberg,
som utgått från att handräckningsbeslut förelåg, hade betraktat ärendet
såsom en hjälpåtgärd åt polisen i granndistriktet för att få ett handräckningsbeslut
verkställt. Visserligen hade han icke kontrollerat huruvida ett
sådant beslut förelåg i ärendet men han hade så förlitat sig på de uppgifter
Remstrand såsom den äldre och mera erfarne polismannen lämnat att han
icke ansett sådan kontroll erforderlig.

Som Sandberg — såsom han påstått — icke haft några ansökningshandlingar
eller beslut om förpassning tillgängliga vid beordrandet av polismännen
att förpassa B. och han självständigt haft att avgöra huruvida denna
förpassning skulle företagas av polisen i Umeå och på vilket sätt förpassningen
skulle ske, har det ålegat Sandberg att på något vis förvissa sig om

300

att ett handräckningsbeslut förelegat. Som Sandberg icke gjort detta har
han förfarit felaktigt.

Vid bedömningen av felets svårighetsgrad finner rätten följande vara att
beakta. Remstrand har i sitt vittnesmål vidgått, att han varit av den uppfattningen
att förpassningsbeslut meddelats av polischefen i Umeå södra
distrikt och denna uppfattning hade han framför allt fått av telefonsamtalet
med Hedström, vilket han haft särskilt därför att han velat få bekräftat
huruvida B:s betalning av ett större bidragsbelopp icke utgjorde hinder för
handräckningens fullföljande. Remstrand har vidare uppgivit, att Hedström
vid detta samtal varit mycket bestämd i sin uppfattning att B. skulle förpassas
till arbetshemmet och direkt förbjudit Remstrand att släppa B., att
det icke funnits anledning för Hedström att så bestämt framföra sin uppfattning
om att B. icke finge släppas, därest ärendet varit överlämnat till
polischefen i Umeå för avgörande, samt att Remstrand därför vid rapporteringen
till Sandberg utgått från att handräckningsbeslut förelegat och även
föranlett att Sandberg fått samma uppfattning.

Med hänsyn till Remstrands längre tjänstgöringstid som polisbefäl —
Remstrand har varit förste polisassistent sedan år 1954 och dessförinnan
överkonstapel sedan 1952 medan Sandberg varit förste polisassistent endast
sedan nyåret 1961 — och större erfarenhet av sådana handräckningsärenden
— Sandberg har uppgivit, att ärendet B. var det första av denna natur,
som han hade att taga befattning med — är det förståeligt och måste räknas
såsom förmildrande för honom, att han låtit sig så påverkas av Remstrand
och så förlitat sig på dennes besked att han icke verkställt den
granskning och kontroll, som normalt ålegat honom. Rätten finner därför
det fel Sandberg låtit sig komma till last icke vara av beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar.

C. Skadeståndsfrågan

Som Lilly Carlsson icke befunnits ha överskridit sina befogenheter, då
hon låtit begäran om handräckning fullföljas, vilket lett till att B. intagits
på arbetshem den 19 juni 1961, kan icke heller B:s yrkande om skadestånd
för mistad frihet och psykiskt lidande för denna intagningsperiod bifallas.

Vad beträffar B:s yrkande om skadestånd i övrigt så finner rätten utredningen
giva vid handen, att beslut om hans återintagning varit erforderligt
och välmotiverat. Det kan därför med fog göras gällande att, därest nämnden
haft frågan om B:s återintagning till prövning och avgörande, denna
kommit att fatta samma beslut, som nu Lilly Carlsson gjort. Eftersom B.
således, därest Lilly Carlsson handlat riktigt och låtit nämnden avgöra
frågan om hans återintagning, resultatet i alla fall skulle blivit B:s återintagning,
kan icke heller anses styrkt, att B. lidit någon skada i övrigt genom
återint agningen.

301

Domslut

Med ogillande av åtalet mot Lilly Carlsson i vad avser tjänstefel i samband
med B:s intagning på arbetshem den 19 juni 1961 dömer rådhusrätten
— med bifall till åtalet i övrigt — Lilly Carlsson jämlikt 25 kap. 4 § och
4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för tjänstefel att till Kronan böta femton
dagsböter om femton kronor.

Åtalet mot Sandberg ogillas.

B:s yrkande om skadestånd ogillas.

Andersson tillerkännes ersättning av allmänna medel för försvaret av
Lilly Carlsson med fordrade ettusenåttahundratjugo kronor, varav 1 800
kronor utgör arvode. Av kostnaden för försvaret skall Lilly Carlsson till
statsverket återgälda ett med stöd av 31 kap. 1 § första stycket sista punkten
till 400 kronor jämkat belopp.

Ahlgren tillerkännes ersättning av allmänna medel för försvaret av Sandberg
med fordrade ettusenfemhundra kronor utgörande arvode, vilket
belopp skall stanna på statsverket.

Rådhusrättens dom mot Lilly Carlsson vann laga kraft. Som jag ansåg
mig icke kunna åtnöjas med rådhusrättens bedömning att det fel, som enligt
domen låg Sandberg till last, icke borde medföra ansvar, uppdrog jag åt
landsfogden att i hovrätten för Övre Norrland fullfölja talan mot domen
såvitt angick Sandberg.

Hovrätten yttrade i dom den 5 november 1963 följande.

Såsom rådhusrätten funnit har Sandberg förfarit felaktigt genom att låta
förpassa B. till arbetshemmet utan att förvissa sig om att vederbörligt
handräckningsbeslut förelegat.

Utredningen ger vid handen, att sådant beslut icke givits och att Sandberg
förlitat sig på en av Remstrand lämnad muntlig uppgift om förhandenvaron
därav, en uppfattning som Remstrand i sin tur bibringats vid
samtal med Hedström. Väl har —- såsom rådhusrätten upptagit — Remstrand
varit den i förhållande till Sandberg äldste i tjänsten med en vana
från ärenden av nu ifrågavarande slag, som Sandberg saknade. Emellertid
kan anförda förhållande — med särskilt beaktande av arten av ingripandet
mot B. — icke anses ha inneburit skälig ursäkt för Sandbergs underlåtenhet
att själv kontrollera, att de uppgifter han sålunda erhållit varit med
verkliga förhållandet överensstämmande. Det bör härvid beaktas, att
Sandberg lätt kunnat verkställa sådan kontroll, antingen genom att efterlysa
handlingarna i ärendet, vilka — såsom av utredningen framgår —
varit tillgängliga å polisstationen, eller ock genom att vid samtalet med
Hedström avkräva denne ett uttryckligt besked om att ett handräckningsbeslut
verkligen förelåge. Sådan åtgärd borde för Sandberg tett sig desto

302

angelägnare som B. — varom Remstrand upplyst Sandberg — uppgivit sig
ha gjort en större avbetalning på sin skuld, något som enligt vad Sandberg
känt till kunnat göra en ifrågasatt intagning på arbetshem i vart fall tvivelaktig.
Omständigheterna kunna fördenskull icke för Sandberg anses vara
av beskaffenhet att föranleda befrielse från ansvar.

För vad Sandberg sålunda låtit komma sig till last förskyller han ett
bötesstraff. Detta bör dock med hänsyn till omständigheterna sättas förhållandevis
lågt.

Med upphävande av rådhusrättens domslut i ansvarsfrågan, såvitt nu är i
fråga, dömer hovrätten Sandberg jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att till Kronan utgiva tio dagsböter å femton kronor.

Hovrätten ändrar på det sätt rådhusrättens domslut såvitt angår förordnandet
att ersättningen till Ahlgren för försvaret av Sandberg vid
rådhusrätten skall stanna å statsverket att hovrätten förpliktar Sandberg
att därav till statsverket återgälda ett med hänsyn till Sandbergs
brottslighet och villkor till femhundra kronor jämkat belopp.

Ahlgren tillerkännes såsom offentlig försvarare i hovrätten ersättning av
allmänna medel med fordrade fyrahundrafem kronor 50 öre, varav 400
kronor i arvode, vilken ersättning Sandberg skall återgälda till statsverket.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Sedan barnavårdsnämnd beslutat att för skyddsuppfostran omhändertaga
en för brott åtalad yngling och att placera honom i
ungdomsvårdsskola samt domstol därefter sakerförklarat ynglingen
samt förordnat att ynglingen skulle överlämnas till nämnden
för hans omhändertagande för skyddsuppfostran — därvid domstolen
uttalade att lämpligaste vårdformen vore ynglingens placering
på ungdomsvårdsskola — har en hos nämnden anställd socialvårdschef
d e 1 s i strid mot nämndens beslut föranstaltat om ynglingens
placering i enskilt hem, dels till ordföranden i nämnden
lämnat felaktig uppgift att domstolen icke hade något att
erinra mot dylik placering

Den 11 februari 1959 beslöt barnavårdsnämnden i Nacka, jämlikt 22 § c)
och 24 § i 1924 års bamavårdslag, att omhändertaga Jan-Erik J. från Nacka,
född den 28 augusti 1943, för skyddsuppfostran med placering i enskilt hem
hos familjen Paul Röst i Västra Karup. J. utskrevs villkorligt från skyddsuppfostran
den 15 augusti 1959.

Sedan J. därefter gjort sig skyldig till bland annat rånförsök och i anledning
därav anhållits den 5 september 1960, uttalade dåvarande förste social -

303

assistenten vid social vårdsbyrån i Nacka Henry Andersson i en den 12
samma månad framlagd »social utredning» beträffande J. bland annat, att
familjen Röst var villig återtaga J. men att åklagaren ansåg, att en sådan
åtgärd ej innebure någon skärpning mot tidigare, trots att J. återfallit i
brott. En placering på ungdomsvårdsskola förefölle därför önskvärd.

Efter det att Södertörns domsagas häradsrätt den 13 samma månad förklarat
J. häktad, hemställde domstolen — under åberopande av 1 § lagen
den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
— samma dag om yttrande beträffande J. från barnavårdsnämnden.

Enligt utdrag ur protokoll vid sammanträde med nämnden den 14 september
beslöt nämnden meddela häradsrätten, att »nämnden genom beslut
denna dag återtagit J. för skyddsuppfostran och att nämnden kommer att
ansöka om hans placering å ungdomsvårdsskola».

Sedan Henry Andersson den 16 samma månad tillskrivit skolbyråchefen
vid socialstyrelsen med anhållan om plats för J. pa ungdomsvårdsskola,
underrättade han genom en den 19 samma manad dagtecknad skrift häradsrätten
om nämndens ovan angivna beslut, varvid angavs att nämnden beslutat
återtaga J. för skyddsuppfostran med placering på ungdomsvårdsskola.
I skrivelsen anförde Andersson vidare bland annat, att barnavårdsnämnden
förordade, att J. efter sakerförklaring överlämnades till nämnden
för placering på ungdomsvårdsskola, enär sådan åtgärd syntes vara lämpligare
för hans tillrättaförande än att han dömdes till straff.

Samma dag tillskrev Henry Andersson ånyo skolbyråchefen vid socialstyrelsen,
varvid han — med angivande av nämndens beslut den 14 samma
månad och översändande av vederbörliga intagningshandlingar förklarade
att nämnden anhöll att J. omgående måtte beredas plats på ungdomsvårdsskola.

Efter huvudförhandling den 21 september — under vilken Henry Andersson
var närvarande som representant för barnavårdsnämnden — förklarade
häradsrätten i dom samma dag J. saker till förfalskning, grov stöld, försök
till grov stöld, grovt egenmäktigt förfarande, rånförsök och olovlig köming
samt förordnade, att J. skulle överlämnas till barnavårdsnämnden för hans
omhändertagande för skyddsuppfostran. I påföljdsfrågan redovisade häradsrätten
i domskälen bland annat barnavårdsnämndens yttrande enligt Henry
Anderssons skrift till rätten den 19 september. Därjämte framhölls, att av
inom nämnden verkställd utredning samt av vad Henry Andersson uppgivit
inför häradsrätten framginge, att familjen Röst vore villig återtaga J.
för fortsatt fostran ävensom att socialstyrelsen förklarat sig kunna omgående
anvisa J. plats på Hammargardens skolhem, Drottningholm. Slutligen
uttalade domstolen i denna del, att den funne, att J. i stället för att
dömas till straff för brotten i fråga skulle överlämnas till nämnden för omhändertagande
för skyddsuppfostran, varvid häradsrätten för sin del ansåg

304

lämpligast, att skyddsuppfostran finge formen av J:s intagande på ungdomsvårdsskola.

Sedan domen avkunnats och socialombudsmannen i Nacka Evert Andersson
— tillika chef för socialvårdsbyrån därstädes — genom Henry Andersson
erhållit kännedom om innehållet i densamma, hade Evert Andersson
samma dag telefonsamtal med ordföranden i barnavårdsnämnden, juris
kandidaten Nils Angeberg, samt ytterligare två nämndledamöter, vägmästaren
Sigfrid Lennart Söderqvist och fru Astrid Sylvia Hallbeck.

Efter nämnda telefonsamtal föranstaltade Evert Andersson om att J.
ånyo placerades hos familjen Röst, dit han fördes den 22 september.

Den 1 oktober samma år avvek J. från fosterhemmet, varefter han den
7 samma månad per telefon hos Henry Andersson anhöll att få komma till
ungdomsvårdsskola.

Den 10 oktober fördes J. till Hammargårdens yrkesskola.

Genom en artikel i Svenska Dagbladet för den 1 februari 1961 med rubriken
»Självsvåld som bör stävjas» fick jag min uppmärksamhet riktad på
det sätt, på vilket nämndens beslut den 14 september 1960 blivit verkställt.
I anledning därav inkom barnavårdsnämnden med infordrade upplysningar
Därav framgick bland annat, att nämnden dels vid sammanträde den 12
oktober 1960 icke ansett sig kunna godkänna åtgärden att placera J. i enskilt
hem, dels vid sammanträde den 29 november 1960, sedan viss utredning
verkställts, beslutat göra följande uttalande:

Efter det att nämnden tagit del av vad som förevarit beträffande ärendet
Jan-Enk J. vill nämnden uttala sin missbelåtenhet med det sätt på vilket
ärendet handlagts av tjänstemännen, men att det ej föranleder någon vidare
nämndens åtgärd.

Mot beslutet reserverade sig tre av nämndens ledamöter, vilka anförde:

Utredningen i ärendet visar att det förekommit tjänstefel av sådan art
att nämndens protokoll jämte inkomna skriftliga redogörelser för ärendets
handläggning skola överlämnas till styrelsen för socialbyrån för kännedom
och de åtgärder vartill omständigheterna må föranleda.

Pa grund av vad i saken framkommit uppdrog jag, under hänvisning till
en härstädes upprättad promemoria, åt landsfogden i Stockholms län att
inleda förundersökning mot Evert Andersson, avseende misstanke mot
denne för tjänstefel genom att dels vid telefonsamtalen den 21 september
1960 med Angeberg, Söderqvist och fru Hallbeck ha lämnat oriktiga eller
vilseledande uppgifter, dels samma dag ha föranstaltat om att J. — i strid
mot av barnavårdsnämnden fattat beslut — överförts till enskilt hem. Därjämte
anhöll jag, att landsfogden ville införskaffa närmare upplysningar
med anledning av en i ärendet lämnad uppgift, att Henry Andersson vid
huvudförhandlingen den 21 september 1960 skulle ha för rätten framhållit

305

att barnavårdsnämnden »egentligen ansåg att J. borde komma till enskilt
hem».

Sedan från landsfogden den 15 juni 1961 hit inkommit förundersökningsprotokoll
beträffande Evert Andersson och begärda upplysningar i fråga
om Henry Andersson, beredde jag Evert Andersson tillfälle att taga del av
vad vid utredningen förekommit samt angiva den ytterligare utredning,
han kunde anse önskvärd, samt att eljest anföra vad han aktade nödigt.

I anledning därav inkom Evert Andersson med slutligt yttrande.

Vid den verkställda utredningen framkom följande.

1. Barnavårdsnämndens beslut den 14- september 1960

Samtliga nio i ärendet hörda nämndledamöter, som deltagit i beslutet,
förklarade, att nämnden vid sammanträdet den 14 september enhälligt
fattade definitivt beslut om att J. skulle intagas på ungdomsvårdsskola. Åtta
av de hörda ledamöterna uppgåvo därjämte, att enligt deras mening utrymme
för missuppfattning härutinnan icke kunde föreligga. En av ledamöterna
förklarade sig icke vilja uttala sig om huruvida någon fattat beslutet
på annat sätt.

Henry Andersson uppgav vid polisförhör bland annat:

Vid sammanträdet den 14 september 1960 voro såväl Henry Andersson
som Evert Andersson närvarande. Vem av dessa båda som föredrog den av
Henry Andersson gjorda utredningen kan Henry Andersson nu inte erinra
sig. Efter föredragningen följde diskussion, och under denna yttrade de sig
båda. Även flera ledamöter i barnavårdsnämnden yttrade sig. Vad som
närmare yttrades under denna diskussion kan Henry Andersson nu inte erinra
sig. Om någon förordade enskilt hem som den lämpligaste vårdformen
för J., kan han sålunda inte heller nu komma ihåg. Om så skedde var det
emellertid säkerligen Evert Andersson som förordade eu sådan vårdform.
Henry Andersson för sin del var övertygad om att barnavårdsnämnden icke
skulle få taga hand om J., om nämndens beslut bleve att han skulle placeras
i enskilt hem. Säkerligen var också Evert Andersson i denna fråga av samma
uppfattning som han själv. Henry Andersson vill också minnas, att Evert
Andersson — ävensom möjligen också han själv — under diskussionen klargjorde
denna uppfattning för nämnden. Under diskussionens gång fick för
övrigt Henry Andersson den uppfattningen att också nämnden var av
samma uppfattning och att något alternativ till ungdomsvårdsskola sålunda
inte fanns.

Nämnden beslutade att återtaga J. för fortsatt skvddsuppfostran med
placering vid ungdomsvårdsskola. I varje fall uppfattade Henry Andersson
nämndens beslut på detta sätt, och han ansåg för sin del att detta nämndens
beslut inte kunde bli föremål för missuppfattning. Han uppfattade
med andra ord beslutet som definitivt i vad gällde vårdformen.

Dagen efter här nämnt sammanträde insjuknade Evert Andersson och
var sedan borta från arbetet till antingen den 20 eller 21 september. På
grund av Evert Anderssons sjukdom — Evert Andersson var sekreterare
vid nämndsammanträdet — fanns något protokoll från sammanträdet icke

306

utskrivet, då Henry Andersson den 19 september hade att skriva till Södertörns
domsaga och meddela barnavårdsnämndens beslut. I skrivelsen angav
han sin uppfattning angående nämndens beslut, nämligen att barnavårdsnämnden
beslutat återtaga J. för skyddsuppfostran med placering vid ungdomsvårdsskola.

Då Evert Andersson efter sin sjukdom återkom i tjänst tog han del av
Henry Anderssons skrivelse till rätten. Evert Andersson uttalade då, att han
ansåg skrivelsen alltför kategoriskt avfattad i vad avsåg nämndens beslut
om vårdform och uttalade att skrivelsen i stället endast bort ange att plats
på ungdomsvårdsskola skulle ansökas för J:s räkning. Henry Andersson kom
nu i visst tvivelsmål, huruvida han rätt fattat nämndens beslut. Nu erinrade
han sig också att Evert Andersson liksom avrundat diskussionen vid nämndsammanträdet
den 14 september med orden: »Vi har väl inget annat att
göra, men vi får väl se.»

Evert Andersson berättade vid polisförhör bland annat följande:

Vid sammanträdet med nämnden den 14 september var det Evert Andersson
som föredrog ärendet Jan-Erik J. Han redogjorde då bl. a. för att från
rätten inkommit en skrivelse med begäran om barnavårdsnämndens yttrande
jämlikt 1 § lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om
påföljd för brott av underårig. Evert Andersson klargjorde också för nämnden
sin personliga uppfattning, att det vore bäst för J. att komma till ett
enskilt hem. Han anmälde även sin uppfattning, att rätten för att J. skulle
erhålla villkorlig dom möjligen torde komma att kräva, att denne placerades
på ungdomsvårdsskola. Evert Andersson föreslog därför att plats för J.
skulle ansökas vid en ungdomsvårdsskola, men att möjligheten att efter
rättegången ändå placera J. i enskilt hem skulle stå öppen.

Vad Evert Andersson nu kan minnas, yttrade sig några nämndledamöter
i frågan. Samtliga dessa talade för att J. borde placeras på ungdomsvårdsskola.

Sedan nämndledamöterna yttrat sig, yttrade Evert Andersson avslutningsvis,
att »vad vi nu har att göra är att söka plats för J. på en ungdomsvårdsskola,
så får vi se hur det sedan kan ordnas». Därmed ville Evert Andersson
ha sagt, att en möjlighet skulle finnas öppen att placera J. i enskilt
hem.

Evert Andersson förklarar att han inte har något som helst minne av
hur ordföranden formulerade den proposition, som sedan blev nämndens
beslut. Själv kom han till den uppfattningen att nämnden beslutade att J.
skulle placeras vid någon ungdomsvårdsskola, men att en möjlighet skulle
lämnas öppen för hans placering i enskilt hem. Evert Andersson fattade
sålunda inte beslutet som ett definitivt beslut att J. skulle placeras vid ungdomsvårdsskola.
I anledning av vad nämndledamöterna uppgivit om att
enligt deras uppfattning nämndens beslut om J:s placering vid ungdomsvårdsskola
var definitivt förklarar Evert Andersson, att han redan tidigare
förstått att han missuppfattat nämndens beslut. Denna missuppfattning
måste enligt vad han kan förstå ha berott på att beslutet kom omedelbart
efter hans avslutande anförande, som närmare framgår av det förestående.

Omedelbart efter sammanträdet, insjuknade Evert Andersson. Därefter
återkom han i tjänst först måndagen den 19 september 1960. Troligast
denna dag på förmiddagen gav Evert Andersson Henry Andersson i uppdrag
att skriva yttrandet till rätten. Protokollet från nämndsammanträdet

307

var då alltjämt inte utskrivet. När Henry Andersson fick uppdraget att
skriva till rätten, var det Evert Anderssons mening att skrivelsen skulle
kontrasigneras av Henry Andersson, under det han själv skulle underteckna
densamma. Av någon anledning förelädes icke Evert Andersson skrivelsen
för underskrift. Evert Andersson blev senare medveten om att Henry
Andersson själv undertecknat skrivelsen och sänt densamma till rätten.
Av kopian såg han att Henry Andersson avfattat skrivelsen alltför kategoriskt.
Om han sade detta till Henry Andersson, kan han med någon säkerhet
inte uttala sig om. I varje fall sade han till Henry Andersson, att han
själv skulle ha avfattat skrivelsen på ett annat sätt. På fråga hur han själv
skulle ha avfattat skrivelsen, uppger han, att den mera skulle lia anslutit
sig till det sätt, på vilket han uppfattat nämndens beslut.

Som förklaring till att protokollet från barnavårdsnämndens sammanträde
den 14 september 1960, vilket uppsatts av Evert Andersson, icke innehåller
något om att placering av J. i enskilt hem kunde tänkas, vill Evert
Andersson anföra att protokollet först skrevs efter det att anmärkning framställts
mot handläggningen av ärendet och att det då blivit klart för Evert
Andersson att nämnden icke avsett nagot annat än att J. skulle placeras pa
ungdomsvårdsskola.

2. Telefonsamtal mellan Henry Andersson och ordföranden i barnavårdsnämnden
den 21 september före huvudförhandlingen

Evert Andersson har rörande anledningen till telefonsamtalet vid polisförhör
bland annat uppgivit:

Någon av dagarna den 20 eller den 21 september ringde fru Röst till
Evert Andersson. I varje fall blev samtalet inkopplat till honom trots att
det troligen var Henry Andersson hon först sökt. Av samtalet fick Evert
Andersson den uppfattningen, att fru Röst var starkt engagerad för J. Hon
talade också om att hon erbjudits en pojke från en annan barnavårdsnämnd,
men att hon hellre ville ha J. Henry Andersson underrättades om detta

samtal. o

Några timmar efter här nämnt samtal kom Henry Andersson in pa Evert
Anderssons rum och talade om att fru Röst ringt. Evert Andersson fick då
den uppfattningen att fru Röst också ringt till Henry Andersson. Först
senare kom Evert. Andersson underfund med att fru Röst ringt endast en
gång. I varje fall blev han nu vid samtalet med Henry Andersson övertygad
om att fru Röst engagerade sig mycket starkt för J. och att detta var en
omständighet som inte borde förbigås. Av denna anledning sade han till
Henry Andersson att denne skulle ringa till Angeberg och förhöra sig huruvida
han — Henry Andersson — vid rättegången skulle framföra alternativet
enskilt hem.

Anledningen till att Evert Andersson sade till Henry Andersson att ringa
till Angeberg var den, att Evert Andersson då fortfarande hade den uppfattningen
att nämnden så starkt uttalat sig för ungdomsvårdsskola, att annan
placering icke kunde bestämmas av tjänstemännen enbart. Evert Andersson
var av den uppfattningen att ordföranden kunde besluta i denna fråga.

Därefter och före huvudförhandlingen uppgav Henry Andersson att Angeberg
medgett att alternativet enskilt hem skulle få framföras vid rättegången.

308

Henry Andersson har beträffande samtalet berättat bland annat:

Den 20 september eller möjligen den 21 september på morgonen omtalade
Evert Andersson att fru Röst ringt och uttalat att hon gärna åter skulle
mottaga J. i sitt hem. Evert Andersson sade också till honom att ringa till
Angeberg och få dennes löfte om att vid huvudförhandlingen få plädera för
J:s placering hos familjen Röst.

På morgonen den 21 september fick Henry Andersson besked om att plats
beretts J. vid Hammargårdens ungdomsvårdsskola. Sedan Henry Andersson
fått detta besked ringde han till Angeberg, som gav honom löfte om
att inför rätten taga upp alternativet vård i enskilt hem. Angeberg uttalade
emellertid också att han för sin del ansåg ungdomsvårdsskola som den
lämpligaste vårdformen i detta fall. Anledningen för honom att ringa till
Angeberg var det nya läge som uppkommit i och med att fru Röst ringt
och bett att få återtaga J. Därmed visste man ju, enligt Henry Anderssons
uppfattning, att J. skulle bli väl omhändertagen och att därför denna vårdform
var att föredraga framför vård i ungdomsvårdsskola. J. hade tidigare
vistats hos familjen Röst, och vården där hade fallit ut bra. Makarna Röst
hade tyckt om J., och J. hade tyckt bra om dem. »Ett gott fosterhem är
bättre än ungdomsvårdsskola», enligt den uppfattning Henry Andersson har.

_ Av samtalet nied Angeberg hade Henry Andersson icke fått den uppfattningen
att barnavårdsnämnden vid sammanträdet den 14 september hade
lämnat frågan om vårdformen öppen. Däremot hade han den uppfattningen,
att därest rätten skulle komma att överlämna J. till barnavårdsnämnden
och barnavårdsnämnden därefter skulle lämna J. för vård i enskilt hem,
så måste en ändring ske beträffande nämndens beslut den 14 september.
Vad Henry Andersson nu kan erinra sig nämnde icke Angeberg vid telefonsamtalet
någonting om något sådant.

Angeberg har i denna del uppgivit:

Den 21 september före huvudförhandlingen blev Angeberg uppringd av
Henry Andersson. Denne omtalade att det hade yppats en möjlighet att
placera J. i enskilt hem, där han tidigare hade varit placerad, sedan nämnden
omhändertagit honom för skyddsuppfostran. Före detta telefonsamtal
hade Angeberg icke haft någon vetskap om att några förhandlingar försiggått
beträffande J:s placering i enskilt hem. Det är dock möjligt att Evert
Andersson vid nämndens sammanträde nämnde något om lämpligheten att
placera J. i enskilt hem. Angeberg har emellertid icke något minne av att
frågan diskuterades i nämnden. Angeberg sade till Henry Andersson att
han för sin del vidhöll att J. skulle placeras i ungdomsvårdsskola såsom
nämnden beslutat. Dessutom upplyste han Henry Andersson om att de
nämndledamöter, som var närvarande vid beslutet den 14 september 1960.
måste tillfrågas för att ändring av nämndbeslutet skulle kunna göras. Angeberg
sade till Henry Andersson att hos rätten efterhöra hur denna ställde
sig till en placering av J. i enskilt hem. Avsikten härmed var att få veta.
huruvida rätten ställde sig välvillig till en placering i enskilt hem, enär i
annat fall det vore onödigt att tillfråga övriga ledamöter av barnavårdsnämnden
angående ändring av beslutet beträffande J:s placering.

Angebergs yttrande kunde sålunda icke uppfattas av Henry Andersson
på så sätt att nämnden ännu icke hade fattat definitiv ställning till J:s
placering.

309

3. Henry Anderssons uttalanden vid huvudförhandlingen den 21 september Henry

Andersson har i denna del vid polisförhör medgivit, att han vid
förhandlingen bland annat sagt dels att han fått Angebergs tillstånd att
framföra vård i enskilt hem som ett alternativ till ungdomsvårdsskola, dels
»någonting om att även om nämnden fattat beslut om placering pa ungdomsvårdsskola,
så var nämnden i alla fall av den uppfattningen att det var
bättre med vård i enskilt hem». Han har vidare förklarat, att sistnämnda
yttrande inför domstolen var en felsägning samt att den uttalade uppfattningen
rörande vårdformen icke var nämndens utan hans egen.

4. Telefonsamtal mellan Henry Andersson och Evert Andersson omedelbart
efter domens avkunnande

Henry Andersson har i denna del bland annat uppgivit:

Sedan domen upplästs frågade ordföranden ungefär följande: »Vad ska
ni göra nu.» Henry Andersson svarade, att han skulle tala med social vardschefen.
Hans uppfattning var nämligen den, att han måste taga kontakt
med denne för att få veta vad som skulle komma att göras. Varför hans
uppfattning var denna, måste enligt vad han kan förstå bero pa den osäkerhet
beträffande barnavårdsnämndens beslut, som han bibringats av Evert
Andersson.

Omedelbart efter det domen upplästs och J. sålunda överlämnats till
barnavårdsnämnden ringde Henry Andersson från domsagan till Evert
Andersson och talade om att rätten överlämnat J. till barnavårdsnämnden
för fortsatt skyddsuppfostran. Han talade också om att rätten rekommenderat
ungdomsvårdsskola. Av någon anledning nämnde också Henry Andersson
till Evert Andersson, att det rent allmänt var barnavårdsnämnden
obetaget att besluta om vårdformen. Varför detta nämndes kan inte Hemy
Andersson förklara. Han förnekar, att han sagt, att rätten icke motsatte sig
J:s placering i enskilt hem. .

Under samtalet med Evert Andersson förklarade denne, att han skulle
taga kontakt med någon eller några av barnavårdsnämndens ledamöter för
att förhöra sig om nämndens beslut kunde ändras i vad avsåg vårdformen.

Evert Andersson har berättat:

Omedelbart efter huvudförhandlingen ringde Henry Andersson till Evert
Andersson från domsagan. Henry Andersson berättade att domen var klar
och att J. överlämnats till barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran. Han
talade också om domens innehåll och att rätten i domen rekommenderat
ungdomsvårdsskola. Evert Andersson frågade om Henry Andersson framfört
alternativet enskilt hem, vilken fråga denne besvarade jakande. Evert
Andersson frågade också Henry Andersson, om denne klargjort för rätten
att det inte var säkert att J. skulle komma till ungdomsvårdsskola. Henry
Andersson svarade att han gjort detta. Av samtalet med Henry Andersson
fick Evert Andersson den uppfattningen, att rätten visserligen förordat
ungdomsvårdsskola men för den skull inte motsatte sig alternativet enskilt
hem. Hur Henry Anderssons ord i detta avseende föllo, kan inte Evert An -

310

dersson med någon bestämdhet uttala sig om. Han vidhåller emellertid att
Henry Andersson fällt ett yttrande som av honom uppfattats så, att rätten
inte motsatte sig J:s placering i enskilt hem. Evert Andersson vill dessutom
framhålla att Henry Anderssons yttrande att barnavårdsnämnden rent allmänt
var obetagen att besluta om vårdformen av honom uppfattats så att
rätten i detta speciella fall accepterade placering i enskilt hem. Vid telefonsamtalet
talade också Henry Andersson om att han talat med vissa personer,
som haft med rättegången att göra. Evert Andersson fick den uppfattningen,
att Henry Andersson även talat med rättens ordförande efter förhandlingarnas
slut och av honom fått uppgiften att rätten icke ville motsätta
sig placering i enskilt hem. När Henry Andersson och Evert Andersson
senare samtalade om vad som förevarit, närmare bestämt då J:s placering
blev föremål för diskussion inom barnavårdsnämnden, kom det fram
att något samtal med rättens ordförande icke förekommit utöver att ordföranden
frågat vad barnavårdsnämnden nu skulle göra. Vid telefonsamtalet
mellan Evert Andersson och Henry Andersson omedelbart efter rättegången
hade Evert Andersson blivit underrättad om denna ordförandens
fråga.

Evert Andersson omtalade vid samtalet att han själv skulle tala med
barnavårdsnämndens ordförande.

5. Telefonsamtal samma dag mellan Evert Andersson, å ena, samt Angeberg,
Söderqvist och fru Hallbeck, å andra sidan

Evert Andersson har vid polisförhör i denna del uppgivit:

Omedelbart efter telefonsamtalet med Henry Andersson ringde Evert
Andersson till Angeberg och sade då till denne, att rätten överlämnat J. till
barnavårdsnämnden och att rätten därvid rekommenderat ungdomsvårdsskola
som den för J. lämpligaste vårdformen. Evert Andersson delgav också
Angeberg Henry Anderssons uppgift om att rätten för den skull inte ville
motsätta sig vård i enskilt hem.

Anledningen till att Evert Andersson ringde till Angeberg var den att
han ansåg att han icke själv kunde avgöra frågan angående J:s placering i
enskilt hem. Evert Andersson var nämligen av den uppfattningen att ordföranden
hade rätt att avgöra en sådan fråga. Evert Andersson uppger att
han icke närmare studerat givna bestämmelser om huruvida ordföranden
hade rätt att avgöra en sådan fråga, men han var rent allmänt av den uppfattningen
att ordföranden hade en sådan rätt. Enligt vad han har sig bekant
är det emellertid vanligt att ordförandena i barnavårdsnämnder avgör
placeringsfrågor, som också i vissa fall bruka avgöras av tjänstemän.

Anledningen till att Evert Andersson trots denna sin uppfattning ringde
till ytterligare två av barnavårdsnämndens ledamöter, Söderqvist och fru
Hallbeck, var den att han »ville ge ordföranden ett stöd».

Evert Andersson uppger att det aldrig tidigare förekommit ett ärende
av detta slag vid barnavårdsnämnden i Nacka, varför frågan om ändring
av nämndens beslut icke tidigare av honom hänskjutits till ordföranden för
avgörande.

Han är av den uppfattningen att barnavårdsnämndens ordförande icke
har rätt att ändra ett nämndens bestämda beslut, men i detta speciella fall
var han av den uppfattningen att nämnden givit viss möjlighet till placering
i enskilt hem och att ordföranden därför kunde besluta om placeringen.

311

Evert Andersson förnekar bestämt, att han vid samtalet med Angeberg
skulle ha fått order om att i frågan ringa till samtliga nämndledamöter for
att efterhöra deras mening. Evert Andersson var av den uppfattningen att
det här var fråga om ett »ordförandebeslut» och att några andra ledamöter
än ordföranden därför inte behövde tillfrågas. Han ansag dock att placeringen
skulle anmälas vid nästa nämndsammanträde och att den ändrade
vårdformen då skulle konfirmeras av nämnden.

Skälet till att Evert Andersson ringde till ytterligare två nämndledamoter,
trots att han ansåg att det var en fråga som kunde avgöras genom »ordförandebeslut»,
var att det ibland inom nämnderna förekommer att ärenden
mellan sammanträden underställas ordföranden och en eller flera ledamöter
och att det ju inte kunde vara något fel att ytterligare två ledamöter tillfrå^o^cs Under

telefonsamtalet med Angeberg gav denne beskedet att J. fick placeras
i enskilt hem. Evert Andersson förnekar åter att han av Angeberg
skulle ha fått order om att ringa till övriga nämndledamöter för att efterhöra
deras uppfattning i frågan.

Såväl Söderqvist som fru Hallbeck delgavs enligt vad han kan minnas
vid respektive telefonsamtal enahanda uppgifter som Angeberg. Söderqvist
ifrågasatte om icke samtliga nämndledamöter skulle tillfrågas Efter vad
nu är känt för Evert Andersson torde denna Söderqvists uppfattning ha
berott på att denne fattat barnavårdsnämndens beslut om placering vid
ungdomsvårdsskola som definitivt. Söderqvist ställde dock inte på något
sätt som ett villkor att samtliga ledamöter skulle höras. Även Söderqvist
gick med på att J. skulle få placeras i enskilt hem.

Eru Hallbeck var utan diskussion med på att J. skulle placeras i enskilt
hem. Något tal om att samtliga nämndledamöter skulle höras förekom inte.

I en till barnavårdsnämnden avlåten redogörelse för ärendet uppgav Evert
Andersson därjämte, att han vid telefonsamtalen framhållit, att anledningen
till att frågan om placering i enskilt hem tagits upp var att fru Röst »enträget»
bett att ånyo få taga hand om J. samt att rätten förordat ungdomsvårdsskola
men icke motsatt sig en placering i enskilt hem.

Beträffande Evert Anderssons telefonsamtal med Angeberg uppgav denne:

Efter huvudförhandlingen ringde Evert Andersson till Angeberg. Evert
Andersson omtalade därvid, att rätten icke hade något emot att J. placerades
i enskilt hem men att rätten rekommenderade ungdomsvårdsskola.
Med anledning härav sade Angeberg till Evert Andersson, att han gick med
på en placering av J. i enskilt hem under förutsättning att övriga ledamöter,
som varit med vid sammanträdet, gick med på detta. Därest samtliga dessa
ledamöter var med på J:s placering i enskilt hem, skulle detta senare på
ordinarie sammanträde konfirmeras.

Evert Anderssons uppgift att Angeberg icke skulle ha uppmanat honom
att sätta sig i förbindelse med övriga ledamöter är således felaktig.

Angeberg var för sin del väl medveten om, att han själv icke kunde fatta
beslut om den ändrade vårdformen, och Evert Andersson måste även ha
varit medveten om detta.

Telefonsamtalet från Evert Andersson mottogs av Angebergs dotter, fm
Birgitta Edlund, som även uppehöll sig i närheten under samtalet, varför
hon kan bestyrka vad Angeberg sade till Evert Andersson.

312

Birgitta Edlund uppgav vid förhör:

Någon gång på hösten 1960, då fru Edlund fortfarande bodde hos föräldrarna,
ringde en person. Fru Edlund tog emot samtalet och den som
ringde uppgav sitt namn vara Andersson och önskade tala med hennes far.
Fru Edlund har tidigare tagit emot samtal från samme person och kände
därför igen rösten och fick den uppfattningen att det var socialombudsman
Andersson i Nacka.

Under Anderssons samtal med hennes far uppehöll hon sig tidvis i samma
rum som fadern och tidvis i sitt eget rum, som ligger intill. Av denna anledning
hörde hon vad hennes far sade till Andersson. Ilon förstod icke vad
samtalet rörde sig om, men hon hörde, att fadern upprepade gånger sade
till Andersson, att denne måste taga kontakt, underrätta eller möjligen höra
de övriga ledamöterna. Fru Edlund kommer icke ihåg den exakta ordalydelsen.
Fadern var enträgen med att Andersson skulle tala med de övriga
ledamöterna.

Fru Edlund erinrar sig att detta samtal utväxlades under förmiddagens
lopp.

Anledningen till att hon erinrar sig samtalet är att det var längre än vanligt
och att hennes far upprepade gånger sade samma ord.

Senare på dagen — omkring två timmar senare — ringde åter en person
och uppgav sig vara Andersson. Fru Edlund fick den uppfattningen, att det
var samme person som tidigare. Denne Andersson önskade tala med hennes
far. Samtalet mellan fadern och Andersson hörde icke fru Edlund.

Vid senare tillfälle talade hennes far om för henne att det var två olika
Anderssöner, som hade ringt.

Fru Edlund minns med bestämdhet, att det första samtalet rörde något,
som hennes far skulle taga ställning till. Hon erinrar sig också, att det första
samtalet var det längsta. Det senare samtalet var mycket kort.

oFru Edlund tillägger beträffande det första samtalet, att hennes far flera
gånger upprepade att Andersson skulle tala med de övriga ledamöterna
beträffande det, som han föreslog hennes far. Hon fick det intrycket, att det
senare samtalet rörde sig om samma sak som det första.

Rörande Evert Anderssons samtal med Söderqvist uppgav denne:

Samma dag som huvudförhandlingen förekom i målet mot J. blev Söderqvist
uppringd av Evert Andersson, som då uppgav att familjen Röst ringt
och enträget begärt att få taga hand om J. Av samtalet med Andersson fick
Söderqvist den uppfattningen att en annan möjlighet till vårdform hade
öppnat sig. Han kommer nu inte ihåg ordalagen vid samtalet, men han är
av den uppfattningen att Andersson önskade veta, om Söderqvist gick med
på en ändring av nämndbeslutet så att J. kunde placeras i enskilt hem.
Söderqvist sade till Evert Andersson att han för sin del kunde vara med om
en ändring av nämndbeslutet därest övriga nämndledamöter, som voro närvarande
vid sammanträdet, gingo med på en ändring. Söderqvist var av den
uppfattningen att en ändring av beslutet skulle konfirmeras vid ett kommande
ordinarie sammanträde, därest samtliga ledamöter gick med på en
ändring.

Söderqvist kan icke erinra sig, huruvida Evert Andersson vid telefonsamtalet
omnämnde rättens rekommendation eller att rätten icke skulle vilja
motsätta sig vård i enskilt hem för J. Däremot erinrar han sig, att Evert

313

Andersson nämnde något om nämndens rätt att själv avgöra vårdformen.

Under den tid Söderqvist varit ledamot av barnavårdsnämnden har det
aldrig inträffat att ett nämndens beslut ändrats genom telefonsamtal med
nämndledamöterna.

I fråga om sitt telefonsamtal med Evert Andersson berättade fru Hallbeck: Samma

dag som huvudförhandlingen i målet mot J. förekom ringde Evert
Andersson till fru Hallbeck. Andersson omtalade för fru Hallbeck att J. av
rätten överlämnats till barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran och att
nämnden därför var oförhindrad att placera J., där nämnden ansåg det
lämpligast. Han frågade också om fru Hallbeck var villig att gå med på
att J. placerades i enskilt hem. Fru Hallbeck svarade, att hon inte kunde
göra detta, enär nämnden redan beslutat att J. skulle placeras i ungdomsvårdsskola.
Evert Andersson förklarade emellertid att efter det beslut, som
rätten fattat, kunde nämnden ändra på sitt beslut. Han sade sig även ha
talat med ordföranden Angeberg och ytterligare någon ledamot om samma
sak, och båda hade därvid gått med på att J. fick placeras i enskilt hem. Fru
Hallbeck ansåg att det var felaktigt att ändra på ett beslut på ett sådant
sätt. Hon sade till Andersson detta, men hon sade också till honom att därest
nämndens övriga ledamöter gingo med på ett sådant förfarande, så skulle
hon inte motsätta sig förfaringssättet. Hon var emellertid då av den absoluta
uppfattningen att nämndens samtliga ledamöter skulle tillfrågas. Evert
Andersson omnämnde även att familjen Röst särskilt hade begärt att få J.
till sig för vård och att det var denna omständighet som gjorde att beslutet
borde ändras.

Fru Hallbeck bestrider på det bestämdaste att Evert Andersson skulle
ha upplyst henne om att rätten i domskälen förordat ungdomsvårdsskola.
Han nämnde icke någonting om rättens inställning beträffande vårdformen
utan nämnde endast som ovan angivits att nämnden hade fria händer beträffande
vårdformen.

Fru Hallbeck förklarar, att såvitt hon känner till har något nämndens
beslut icke ändrats genom telefonkontakt mellan några nämndens ledamöter.

I en till barnavårdsnämnden avgiven, av tre nämndledamöter undertecknad
redogörelse för handläggningen av förevarande ärende förklarade ledamoten
av nämnden, hovrättsrådet Carl Fr. Hadding, att fru Röst på telefonförfrågan
från honom den 19 oktober 1960 uppgivit, att hon — som
redan tidigare på förfrågan förklarat sig villig att ånyo mottaga J. i sitt
hem — den 20 september ringt till socialvårdsbyrån i Nacka, enär hon önskade
klarhet i huruvida J. skulle placeras hos henne, då hon från annan
barnavårdsnämnd fått förfrågan huruvida hon kunde mottaga annat vårdfall,
sam t att hon under samtalet klargjort varför hon ringde.

I sitt till mig avgivna slutliga yttrande i ärendet anförde Evert Andersson:

Han vill till en början framhålla, att det framstår såsom helt orindigt
att han uppsåtligen skulle ha handlat i strid mot nämndens beslut eller
avsiktligen lämnat vilseledande eller felaktiga uppgifter vid telefonsamtal

314

med vissa av nämndledamöterna. Han måste nämligen ha insett att hans
förfaranden skulle uppdagas redan vid nästkommande sammanträde med
nämnden.

Vad angår J:s placering i enskilt hem accepterar Evert Andersson numera
nämndledamöternas uppfattning att nämnden fattat definitivt beslut om
att J. skulle intagas på ungdomsvårdsskola. Han vidgår således att han på
denna punkt handlat felaktigt. Blotta misstanken att hans förfarande i
denna del skett uppsåtligen framstår emellertid för honom såsom både orimlig
och stötande. Han anser det till fullo klarlagt, att han missförstått nämndens
beslut. Han önskar i detta sammanhang framhålla att icke endast han
själv utan även nämnden liksom övriga tjänstemän och myndigheter, som
syssla med barnavård, sedan länge bestämt anse att vård i enskilt hem är
att föredraga framför placering på ungdomsvårdsskola. Han ansåg det i
detta fall som i sin plikt att arbeta för att J. erhöll bästa möjliga behandling,
varvid man hade att välja mellan huvudalternativet — ungdomsvårdsskola
— och ett svagare, icke fullt uttalat andrahandsalternativ. Det förtjänar
även framhållas att, såvitt Evert Andersson kan erinra sig, tidigare
endast ett ärende, där domstol överlämnat vederbörande till barnavårdsnämnd
för skyddsuppfostran, förekommit vid nämnden, varför någon rutin
beträffande handläggningen av dylika ärenden icke utbildats.

Han är medveten om att 1924 års barnavårdslag icke gav ordförande i
eller tjänsteman vid barnavårdsnämnd rätt att besluta i frågor rörande placering
av omhändertagna. I det praktiska arbetet har det emellertid visat
sig nödvändigt att avgöra sådana frågor jämväl mellan nämndsammanträdena.
Såvitt Evert Andersson har sig bekant hade det därför i flera
barnavårdsnämnder blivit praxis, att placeringsfrågor avgjordes av ordföranden
ensam och stundom enbart av tjänstemän vid nämnderna. I den
nya bamavårdslagen har lagstiftaren tagit konsekvensen härav och tillagt
ordföranden beslutanderätt i brådskande fall även i vårdfrågor.

Vad angår det besked Evert Andersson erhöll vid telefonsamtalen efter
huvudförhandlingen den 21 september med Angeberg, Söderqvist och fru
Hallbeck står uppgift mot uppgift på den avgörande punkten. Anledning
saknas att tillmäta nämndledamöternas berättelser i detta hänseende större
tilltro än Evert Anderssons uppgifter. Han vill icke påstå, att ledamöterna
lämnat uppgifter i denna del mot bättre vetande, men deras minnesbild är
tydligen oklar och felaktig. Angeberg sade för övrigt vid visst tillfälle, innan
han hördes under polisutredningen, att han överhuvudtaget icke kunde
erinra sig telefonsamtalet med Evert Andersson. Det var icke fru Edlund
utan Angeberg själv, som tog emot det samtal, som Evert Andersson — efter
huvudförhandlingen och således sannolikt på eftermiddagen den 21 september
— hade med Angeberg. Fru Edlunds uppgifter utgöra därför icke
något stöd för Angebergs påstående angående samtalets innehåll. Därest —
såsom Evert Andersson hävdar — Angeberg vid samtalet reservationslöst
accepterade, att J. placerades i enskilt hem, bör ansvaret för att nämndens
beslut nonchalerades rimligtvis åvila denne.

Av Henry Anderssons berättelse vid polisförhör och utredningen i övrigt
framgår klart, att denne vid telefonsamtalet med Evert Andersson efter
huvudförhandlingen lämnat sådana uppgifter att Evert Andersson med fog
fått uppfattningen att rätten icke motsatte sig J:s placering i enskilt hem.
Evert Andersson saknade anledning betvivla eller kontrollera Henry Anderssons
uppgifter i detta hänseende.

315

Hela ärendet synes bero på en serie missförstånd mellan de inblandade
personerna. — Skada har icke förorsakats någon genom den behandling av
ärendet, som ägt rum. — Evert Andersson vill djupt beklaga det inträffade
samt är starkt medveten om vikten av en korrekt och noggrann handläggning
av ärenden av förevarande slag.

Under åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts samt med anhallan
om viss ytterligare utredning, hemställde Evert Andersson, att ärendet
vad honom anginge måtte av mig avskrivas.

I anledning av begäran från Evert Andersson om ytterligare utredning
tog jag del av vissa handlingar från länsstyrelsen i Stockholms län samt
statens socialvårdskonsulent i första distriktet.

I skrivelse till landsfogden i Stockholms län anförde jag därefter följande.

Utredningen giver klart vid handen, att barnavårdsnämnden vid sammanträdet
den 14 september 1960 enhälligt fattade definitivt beslut om att
J. skulle intagas på ungdomsvårdsskola. Evert Andersson har numera jämväl
vitsordat att så var fallet. Han har likväl i strid mot nämndens beslut
placerat J. i enskilt hem. Därigenom har han förfarit felaktigt.

Beträffande frågan huruvida detta fel är av beskaffenhet att böra läggas
Evert Andersson till last såsom tjänstefel är följande att beakta.

Samtliga i saken hörda ledamöter av nämnden ha förklarat att något
tvivel icke kunde rada om innebörden av nämndbeslutet. Även Henry Andersson
har uppfattat beslutet på samma sätt som ledamöterna. Evert Andersson
— som var närvarande under hela sammanträdet — har icke kunnat
lämna någon godtagbar förklaring till att han, sasom han pastatt,
missuppfattat nämndens beslut. Evert Anderssons påstående därom framstår
följaktligen såsom mindre trovärdigt. Om Evert Andersson likväl icke
skulle ha klart uppfattat innebörden av nämndens beslut beträffande vårdformen,
har det ålegat honom — som enligt gällande instruktion hade att
bringa beslutet till verkställighet — att förvissa sig om vad beslutet i själva
verket innebar. Detta har emellertid Evert Andersson underlåtit. Vad Evert
Andersson anfört rörande sin missuppfattning av beslutet kan följaktligen
icke lända honom till ursäkt.

Evert Andersson har vidare till sitt fredande åberopat, att han vid telefonsamtal
den 21 september 1960 efter huvudförhandlingen erhållit ordföranden
Angebergs och ytterligare två nämndledamöters reservationslösa
samtycke till att J. placerades i enskilt hem. I anledning av denna invändning
må till en början understrykas att, sedan nämnden fattat beslut om
att J. skulle omhändertagas för skyddsuppfostran med placering på ungdomsvårdsskola,
ordföranden icke lagligen ägt att — ens interimistiskt —
besluta om ändring av vårdformen. Sådant beslut äger ordföranden för
övrigt ej heller fatta enligt den numera gällande 1960 års bamavårdslag.

316

Därest Angeberg — utan att samtliga i nämndens beslut deltagande ledamöter
fått tillfälle att yttra sig — förordnat om ändring av det av nämnden
fattade beslutet, skulle han sålunda ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Det
är vidare att märka, att samtliga ledamöter, som uttalade sig i saken vid
sammanträdet den 14 september, förordade ungdomsvårdsskola. Det kan
med hänsyn härtill rimligen icke antagas, att ordföranden — icke ens om
han ägt formell befogenhet att interimistiskt förordna om ändring av vårdformen
— skulle ha velat mot övriga ledamöters uppfattning och häradsrättens
i domen uttalade inställning fatta ett beslut, vilket på goda grunder
kunde befaras bli underkänt av nämnden. I betraktande av nu anförda
omständigheter saknar jag helt anledning att icke sätta full tilltro till Angebergs
uppgifter rörande det besked han vid telefonsamtalet lämnat Evert
Andersson. Dessa uppgifter vinna för övrigt visst stöd av vad hans dotter
berättat.

Ett godtagande av Evert Anderssons förklaring till det inträffade förutsätter,
att icke blott Angeberg utan även Söderqvist och fru Hallbeck lämnat
oriktiga uppgifter om sina samtal med Evert Andersson. Anledning att
betvivla riktigheten av dessa uppgifter föreligger i och för sig icke. Evert
Andersson har icke heller kunnat åberopa något som ger stöd för hans påstående
att även dessa ledamöter skulle ha lämnat reservationslösa samtycken
till ändrad vårdform. Det kan vidare icke heller rimligtvis antagas
att Evert Andersson skulle ha missförstått — förutom det beslut som nämnden
i hans närvaro fattat — även vad som förekom vid samtalen med de
tre nämndledamöterna och vid samtalet med Henry Andersson. I betraktande
härav och med hänsyn särskilt till det bevisvärde, som av anförda
skäl måste tillmätas Angebergs uppgifter, finner jag att det måste hållas för
visst, att Evert Andersson vid telefonsamtalet med Angeberg uppfattat,
att denne medgav en placering av J. i enskilt hem endast under förutsättning
att samtliga nämndledamöter samtyckte därtill.

Evert Andersson har emellertid efter samtalet med Angeberg uppringt
endast två andra nämndledamöter. Dessa ha för övrigt förklarat att de
för Evert Andersson framhöll, att de samtyckte till ändrad placering endast
under förutsättning att även övriga ledamöter lämnade sitt bifall därtill.
Den av ordföranden vid telefonsamtalet angivna förutsättningen för en
ändring av nämndens beslut om J:s placering i ungdomsvårdsskola har alltså
icke förelegat.

Jag finner på grund av det anförda utrett, att Evert Andersson, då han
föranstaltade om att J. överfördes till enskilt hem, medvetet handlade i
strid mot det besked Evert Andersson erhöll vid telefonsamtalet den 21
september med ordföranden Angeberg.

317

anstalta om sådan placering. På sätt förut nämnts har ordförande i barnavårdsnämnd
icke befogenhet att — ens interimistiskt — besluta om ändrad
vårdform. Även om nämnden i överensstämmelse med vad Evert Andersson
synes vilja göra gällande lämnat öppen möjligheten till ändring av beslutet
om vårdformen, ägde ordföranden likväl icke pa egen hand besluta om
sådan ändring. På grund av sin tjänst har Evert Andersson varit pliktig att
känna till detta. Hans invändning att han antagit, att ordförande ägde
sådan befogenhet, kan därför icke ursäkta det fel som begåtts.

I enlighet med vad som ovan anförts finner jag, att Evert Andersson
genom att — i strid mot barnavårdsnämndens beslut den 14 september 1960
att J. skulle intagas på ungdomsvårdsskola — föranstalta om att denne
placerades i enskilt hem gjort sig skyldig till tjänstefel.

Evert Andersson har medgivit att han vid telefonsamtalet den 21 september
1960 med Angeberg såsom argument för J:s placering i enskilt hem
åberopat dels att häradsrätten, även om den för sin del fann placeringen i
ungdomsvårdsskola lämpligast, likväl icke motsatte sig placering i enskilt
hem, dels att fru Röst »enträget» bett att åter få mottaga J. i sitt hem.
Evert Andersson har vidare uppgivit att han vid telefonsamtalen med Söderqvist
och fru Hallbeck åberopat ungefär samma skäl för J:s placering i
enskilt hem som vid samtalet med Angeberg.

Beträffande den oriktiga uppgiften rörande häradsrättens inställning till
vårdformen har Evert Andersson uppgivit, att Henry Andersson, som var
närvarande vid huvudförhandlingen, vid telefonsamtal med Evert Andersson
omedelbart efter domens avkunnande fällt uttalanden, vilka av denne
uppfattats på angivet sätt. Henry Andersson har emellertid bestämt förnekat,
att han vid samtalet fällt något yttrande av sådan innebörd. Med avseende
å frågan vilken av uppgifterna som förtjänar tilltro må framhållas, att det
framstår såsom i och för sig osannolikt, att Henry Andersson, som ostridigt
omtalat att häradsrätten rekommenderat ungdomsvårdsskola, skulle sanningslöst
ha för Evert Andersson uppgivit, att häradsrätten icke motsatte
sig placering av J. i enskilt hem. Det är vidare att märka, att Evert Andersson,
på sätt framgår av det förut sagda, i andra sammanhang lämnat uppgifter,
som framstå såsom mindre trovärdiga. För min del anser jag därför
— även om det här gäller en bevisfråga, vartill definitiv ställning endast
kan tagas efter vittnesförhör inför domstol— att tilltro måste sättas till vad
Henry Andersson uppgivit i nu ifrågavarande hänseende.

I enlighet med det anförda tala övervägande och för åtal tillräckliga skäl
för att Evert Andersson vid berörda telefonsamtal — i syfte att förmå
nämndledamöterna till ändrat ställningstagande i vårdfrågan — medvetet
lämnat vilseledande uppgift rörande häradsrättens inställning till frågan.
Förfarandet innebär tjänstefel från Evert Anderssons sida.

Men även om man skulle finna, att Evert Anderssons påstående om
Henry Anderssons ifrågavarande yttrande måste såsom icke tillförlitligen

318

vederlagt tagas för gott, måste dock det uppgivna yttrandet om att häradsrätten
icke motsatte sig en placering av J. i enskilt hem — i betraktande
av att Henry Andersson ostridigt omtalat att rätten i domen rekommenderat
ungdomsvårdsskola — ha för Evert Andersson framstått såsom så
anmärkningsvärt, att han icke utan vidare ägt förlita sig på att uttalandet
vore riktigt. Det framstår nämligen såsom i hög grad osannolikt, att en
domstol, som i domen anser sig böra uttala att den lämpligaste vårdformen
för en om brott övertygad yngling är placering i ungdomsvårdsskola, skulle
vid sidan av domen ge uttryck för en uppfattning i vårdfrågan, som är oförenlig
med uttalandet i domen. Det hade därför ålegat Evert Andersson som
en tjänsteplikt att, innan han vidarebefordrade uppgiften i syfte att förmå
nämndens ledamöter till ändrat ställningstagande i vårdfrågan, förvissa sig
om att uppgiften var riktig. Genom sin underlåtenhet att göra detta har
Evert Andersson — även om man godtager hans påstående om vad Henry
Andersson yttrat — gjort sig skyldig till tjänstefel i förevarande hänseende.

Vad härefter angår Evert Anderssons uttalande om att fru Röst »enträget»
bett att åter få mottaga J. i sitt hem kan detta uttalande, enligt vad
utredningen ger vid handen, ha sin grund i ett missförstånd från Evert
Anderssons sida. Detta missförsånd framstår såsom i viss mån ursäktligt.
Jag finner därför — även om uttalandet är tendentiöst — ärendet i denna
del icke föranleda vidare åtgärd.

De tjänstefel, som Evert Andersson enligt vad här anförts låtit komma
sig till last, äro enligt min mening av allvarlig beskaffenhet ur principiell
synpunkt. Det är av fundamental vikt för allmänhetens förtroende för de
folkvalda nämnderna och för dessas egen verksamhet, att tjänstemännen
vid nämnderna — och särskilt chefstjänstemännen — på ett fullt korrekt
och lojalt sätt verkställa de beslut, som nämnderna fatta i de ofta ömtåliga
ärenden, om vilka här är fråga. I min verksamhet har jag också — bortsett
från nu förevarande ärende — sett vissa exempel på att tjänstemän, med
förbigående av vederbörande nämnd, vidtagit åtgärder, som endast kunnat
beslutas av nämnden. Det är uppenbarligen även av synnerlig vikt att de
lekmannarepresentanter, som utsetts att handlägga hithörande samhällsfrågor,
av tjänstemännen erhålla fullt korrekta upplysningar om de faktiska
omständigheter, som framkommit vid verkställda utredningar och som äro
av beskaffenhet att inverka på ärendenas avgörande. Av nu anförda skäl
finner jag åtal icke kunna underlåtas mot Evert Andersson för ovan berörda
tjänstefel.

Under åberopande av det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörande häradsrätt väcka och utföra åtal mot Evert Andersson för
tjänstefel, bestående däri att denne dels — i strid mot av barnavårdsnämnden
den 14 september 19C0 fattat beslut att J. skulle intagas på ungdomsvårdsskola
— föranstaltat om att J. den 22 samma månad överfördes till

319

enskilt hem, dels vid telefonsamtal den 21 samma månad med ordföranden
i Nacka barnavårdsnämnd Angeberg lämnat den felaktiga uppgiften att
häradsrätten — som i dom samma dag sakerförklarat J. för vissa brott
samt förordnat att J. skulle överlämnas till barnavårdsnämnden för omhändertagande
för skyddsuppfostran — icke hade något att erinra mot att
J. överfördes till enskilt hem. Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

Beträffande frågan om Henry Anderssons uttalanden inför häradsrätten
vid huvudförhandlingen den 21 september 1960 anförde jag följande.

Henry Andersson har oförbehållsamt medgivit, att han vid huvudförhandlingen
fällt ett uttalande av innebörd att barnavårdsnämnden egentligen
ansett, att J. borde komma till enskilt hem. Som förklaring till uttalandet
har Henry Andersson framhållit, att han gjort sig skyldig till en
felsägning i det att han avsett att framföra den uttalade uppfattningen icke
som nämndens utan som sin egen. Även om den gjorda felsägningen framstår
såsom minst sagt anmärkningsvärd, finner jag mig kunna i denna del
av ärendet låta bero vid en allvarlig erinran till Henry Andersson om vikten
av att uttalanden inför domstol av den, som representerar barnavårdsnämnd,
äro korrekta.

Åtalet väcktes vid Södertörns domsagas häradsrätt, därvid Evert Andersson
i målet biträddes av advokaten Hjalmar Petri som offentlig försvarare.
I dom den 13 juni 1962 yttrade häradsrätten följande.

Häradsrätten finner i målet styrkt, att barnavårdsnämnden vid sammanträdet
den 14 september 1960 enhälligt fattade definitivt beslut om att J.
skulle intagas på ungdomsvårdsskola. Evert Andersson har numera jämväl
vitsordat att så var fallet. Han har likväl i strid mot nämndens beslut placerat
J. i enskilt hem. Därigenom har han förfarit felaktigt.

Beträffande frågan huruvida detta fel är av beskaffenhet att böra läggas
Evert Andersson till last såsom tjänstefel är följande att beakta.

Evert Andersson har gjort gällande, att han fått den uppfattningen att
nämndens beslut »övervägde åt ungdomsvårdsskola» men att beslutet i
viss mån var öppet och sålunda icke definitivt. Med hänsyn till vad genom
vittnesmålen och i övrigt förebragts angående beslutets tillkomst och dess
innebörd framstår Evert Anderssons påstående att han missuppfattat detsamma
såsom mindre trovärdigt. Även om emellertid beslutet haft den innebörd
Evert Andersson velat tillägga detsamma och beslutet sålunda icke
varit definitivt, har Evert Andersson — som enligt gällande instruktioner
hade att bringa besluten till verkställighet — i allt fall uppenbarligen icke
varit befogad att på grund av detsamma föranstalta om J:s omhändertagande
för vård i annan form än ungdomsvårdsskola. Vad Evert Andersson
anfört rörande sin missuppfattning av beslutet kan följaktligen icke
lända honom till ursäkt.

320

Evert Andersson har vidare till sitt fredande åberopat, att han vid telefonsamtal
den 21 september 1960 efter huvudförhandlingen, erhållit ordföranden
Angebergs och ytterligare två nämndledamöters reservationslösa
samtycke till att J. placerades i enskilt hem. I anledning av denna invändning
må till en början understrykas att, sedan nämnden fattat beslut om
att J. skulle omhändertagas för skyddsuppfostran med placering på ungdomsvårdsskola,
ordföranden icke lagligen ägt att — ens interimistiskt —
besluta om ändring av vårdformen. Sådant beslut äger ordföranden för
övrigt ej heller fatta enligt den numera gällande 1960 års bamavårdslag.
Därest Angeberg — utan samtliga i nämndens beslut deltagande ledamöter
fått tillfälle att yttra sig — förordnat om ändring av det av nämnden fattade
beslutet, skulle han sålunda ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Det är
vidare att märka, att samtliga ledamöter, som uttalade sig i saken vid sammanträdet
den 14 september, förordade ungdomsvårdsskola. Det kan med
hänsyn härtill rimligen icke antagas, att ordföranden — icke ens om han
ägt formell befogenhet att interimistiskt förordna om ändring av vårdformen
— skulle ha velat mot övriga ledamöters uppfattning och häradsrättens
i domen uttalade inställning fatta ett beslut, vilket på goda grunder kunde
befaras bli underkänt av nämnden. I betraktande av nu anförda omständigheter
saknas helt anledning att icke sätta full tilltro till Angebergs uppgifter
rörande det besked han vid telefonsamtalet lämnat Evert Andersson.

Ett godtagande av Evert Anderssons förklaring till det inträffade förutsätter,
att icke blott Angeberg utan även Söderqvist och fru Hallbeck lämnat
oriktiga uppgifter om sina samtal med Evert Andersson. Anledning att
betvivla riktigheten av dessa uppgifter föreligger i och för sig icke. Evert
Andersson har icke heller kunnat åberopa något som ger stöd för hans påstående
att även dessa ledamöter skulle ha lämnat reservationslösa samtycken
till ändrad vårdform. Det kan vidare icke heller rimligtvis antagas
att Evert Andersson skulle ha missförstått — förutom det beslut som nämnden
i hans närvaro fattat — även vad som förekom vid samtalen med de
tre nämndledamöterna. I betraktande härav och med hänsyn särskilt till
det bevisvärde, som av anförda skäl måste tillmätas Angebergs uppgifter,
finner häradsrätten att det måste hållas för visst, att Evert Andersson vid
telefonsamtalet med Angeberg uppfattat, att denne medgav en placering
av J. i enskilt hem endast under förutsättning att samtliga nämndledamöter
samtyckte därtill.

321

Häradsrätten finner på grund av det anförda utrett, att Evert Andersson,
då han föranstaltade om att J. överfördes till enskilt hem, medvetet handlade
i strid mot det besked Evert Andersson erhöll vid telefonsamtalet den
21 september med ordföranden Angeberg.

Även om Evert Andersson vid samtalet med ordföranden skulle ha bibragts
den uppfattningen, att denne lämnade sitt reservationslösa samtycke
till att J. placerades i enskilt hem, har Evert Andersson likväl icke ägt föranstalta
om sådan placering. På sätt förut nämnts har ordförande i barnavårdsnämnd
icke befogenhet att — ens interimistiskt — besluta om ändrad
vårdform. Även om nämnden i överensstämmelse med vad Evert Andersson
synes vilja göra gällande lämnat öppen möjligheten till ändring av beslutet
om vårdformen, ägde ordföranden likväl icke på egen hand besluta
om sådan ändring. På grund av sin tjänst har Evert Andersson varit pliktig
att känna till detta. Hans invändning att han antagit, att ordföranden ägde
sådan befogenhet, kan därför icke ursäkta det fel som begåtts.

I enlighet med vad ovan anförts finner häradsrätten, att Evert Andersson
genom att — i strid mot barnavårdsnämndens beslut den 14 september
1960 att J. skulle intagas på ungdomsvårdsskola — föranstalta om att denne
placerades i enskilt hem gjort sig skyldig till tjänstefel.

Evert Andersson har medgivit att han vid telefonsamtalet den 21 september
1960 med Angeberg såsom argument för J:s placering i enskilt hem åberopat
att häradsrätten, även om den för sin del fann placeringen i ungdomsvårdsskola
lämpligast, likväl icke motsatte sig placering i enskilt hem.

Beträffande den oriktiga uppgiften rörande häradsrättens inställning till
vårdformen har Evert Andersson uppgivit, att Henry Andersson, som var
närvarande vid huvudförhandlingen, vid telefonsamtal med Evert Andersson
omedelbart efter domens avkunnande fällt uttalanden, vilka av denne
uppfattats på angivet sätt. Henry Andersson har emellertid bestämt förnekat,
att han vid samtalet fällt något yttrande av sådan innebörd. Med
avseende å frågan vilken av uppgifterna som förtjänar tilltro må framhållas,
att det framstår såsom i och för sig osannolikt, att Henry Andersson,
som ostridigt omtalat att häradsrätten rekommenderat ungdomsvårdsskola,
skulle sanningslöst ha för Evert Andersson uppgivit, att häradsrätten icke
motsatte sig placering av J. i enskilt hem. Det är vidare att märka, att
Evert Andersson, på sätt framgår av det förut sagda, i andra sammanhang
lämnat uppgifter, som framstå såsom mindre trovärdiga. Vad sålunda och
i övrigt förekommit talar för att vad Henry Andersson uppgivit i nu ifrågavarande
hänseende är riktigt. Med hänsyn till vad Henry Andersson omvittnat
angående de uttalanden han gjort vid ifrågavarande telefonsamtal
finner häradsrätten det dock icke kunna uteslutas att Evert Andersson verkligen
erhållit uppfattningen att Henry Andersson fällt något yttrande av
den innebörd Evert Andersson gjort gällande. Det uppgivna yttrandet om
att häradsrätten icke motsatte sig en placering av J. i enskilt hem måste

11 _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 10C>!, års riksdag

322

emellertid — i betraktande av att Henry Andersson ostridigt omtalat att
rätten i domen rekommenderat ungdomsvårdsskola — ha för Evert Andersson
framstått såsom så anmärkningsvärt, att han icke utan vidare ägt förlita
sig på att uttalandet vore riktigt. Det framstår nämligen såsom i hög
grad osannolikt, att en domstol, som i domen anser sig böra uttala att den
lämpligaste vårdformen för en om brott övertygad yngling är placering i
ungdomsvårdsskola, skulle vid sidan av domen ge uttryck för en uppfattning
i vårdfrågan, som är oförenlig med uttalandet i domen. Det hade därför
ålegat Evert Andersson som en tjänsteplikt att, innan han vidarebefordrade
uppgiften i syfte att förmå nämndens ordförande till ändrat ställningstagande
i vårdfrågan, förvissa sig om att uppgiften var riktig. Genom sin
underlåtenhet att göra detta har Evert Andersson gjort sig skyldig till
tjänstefel i förevarande hänseende.

Häradsrätten dömer Evert Andersson jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för
tjänstefel att till kronan utgiva 25 dagsböter å 20 kronor.

Petri tillerkännes av allmänna medel arvode för sitt biträde såsom offentlig
försvarare med 1 500 kronor.

Det åligger Evert Andersson att till statsverket återgälda nämnda belopp
ävensom vad av allmänna medel utgivits för vittnesinställelse i målet,
5 kronor.

Svea hovrätt, varest Evert Andersson fullföljde talan i målet och därvid
biträddes av Petri såsom offentlig försvarare, fann i dom den 16 november
1962 ej skäl att göra ändring i häradsrättens dom.

Hovrätten tillerkände vidare Petri arvode av allmänna medel med 850
kronor för försvaret av Evert Andersson i hovrätten samt förpliktade denne
att till statsverket återgälda nämnda belopp.

Evert Andersson fullföljde talan mot hovrättens dom.

Högsta domstolen fann genom beslut den SO juli 1963 ej skäl att meddela
prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

5. Felaktigt förfarande av distriktstandläkare genom att utan giltigt
skäl avvisa begäran om behandling för akuta tandbesvär

I en den 7 augusti 1962 hit inkommen skrift anförde Asta Eriksson i
Väjem, född den 3 februari 1945, klagomål mot distriktstandläkaren Wilhelm
Jacobi i Gravame, därvid hon anförde i huvudsak följande: Den 12
juni 1962 hade hon på grund av svår tandvärk vänt sig till distriktstandvårdspolikliniken
i Gravame. Jacobi, som förestod denna poliklinik, hade
emellertid vägrat henne behandling under åberopande av att hon vore

323

avskriven från behandling vid folktandvården till följd av olämpligt uppträdande
vid ett poliklinikbesök år 1960. Asta Eriksson, som icke ansåg sig
ha råd att söka privatpraktiserande tandläkare, hade genom en bekant frågat
tandvårdsinspektören i Göteborgs och Bohus läns landstingsområde,
huruvida tjänstetandläkare hade rätt att vägra behandling av nämnda anledning.
Vikarierande tandvårdsinspektören Hans Wagner hade i anledning
härav satt sig i förbindelse med Jacobi, varvid denne förklarat sig villig att
taga emot Asta Eriksson om hon bad om ursäkt för sitt uppförande år 1960.
Wagner hade låtit underrätta Asta Eriksson härom. Den 14 juni hade hon
ånyo infunnit sig på polikliniken. Hon hade emellertid icke framfört nagon
ursäkt, varför Jacobi ånyo vägrat att behandla henne. Påföljande dag hade
hon uppsökt en privatpraktiserande tandläkare.

I anledning av klagomålen inkom tandvårdsinspektören Uno Holmer med
utredning i saken, innefattande bl. a. yttrande av Jacobi, varefter Asta
Eriksson avgav påminnelser.

I skrivelse till medicinalstyrelsens disciplinnämnd anförde jag följande.

Jämlikt 10 § instruktionen för tandläkare inom folktandvården den 26
maj 1961 (nr 279) åligger det distriktstandläkare att meddela tandvård i
enlighet med vad som stadgas i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvården.
Sistnämnda kungörelse åter (SFS 278/1961) innehåller i 11 §
2 mom. bestämmelsen att akuta fall skola behandlas med förtursrätt.

I ärendet är utrett, att Asta Eriksson vid besök hos Jacobi den 12 och den
14 juni 1962 begärt behandling för akuta tandbesvär. Jacobi har vitsordat
att han avvisat hennes begäran om behandling på den grund att hon vägrat
att be Jacobi om ursäkt för sitt uppträdande vid ett poliklinikbesök under
år 1960. Även om det — då annat icke visats — får antagas, att Asta Eriksson,
på sätt Jacobi påstått, vid nämnda tillfälle uppträtt oförskämt, har
Jacobi icke av sådan anledning ägt avvisa hennes i juni 1962 framställda
begäran om behandling för akuta besvär, i all synnerhet som flickan vid
förstnämnda tillfälle var endast 15 ar. Jacobi har icke gjort gällande att flickans
uppträdande vid besöken i juni 1962 var sadant att det utgjorde hinder
för behandlingen. Såvitt utredningen ger vid handen, har icke heller
eljest förelegat något giltigt skäl att avvisa hennes begäran om behandling.
Jacobi har följaktligen, genom att avvisa Asta Erikssons begäran om behandling
för akuta besvär, åsidosatt honom såsom distriktstandläkare åliggande
förpliktelse och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Med hänsyn till vikten av att distriktstandläkare vid folktandvården icke
utan giltigt skäl undandrager sig att lämna den tandvård, vartill allmänheten
är berättigad, kan vad som enligt det sagda ligger Jacobi till last icke
lämnas obeivrat, även om omständigheterna får antagas vara förmildrande.
Denna beivran anser jag emellertid kunna ske i disciplinär väg.

324

På grund av vad sålunda förekommit överlämnade jag, under åberopande
av 39 och 48 §§ instruktionen för medicinalstyrelsen, handlingarna i ärendet
till disciplinnämnden för den åtgärd mot Jacobi, som kunde finnas påkallad.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd yttrade i beslut den 7 februari 1963
följande.

Disciplinnämnden finner i likhet med JO att Jacobi, genom att avvisa
Asta Erikssons begäran om behandling för akuta besvär, åsidosatt vad
honom i tjänsten åligger. Med hänsyn till omständigheterna finner sig nämnden
dock kunna låta bero vid att erinra Jacobi om hans skyldighet att för
framtiden iakttaga gällande föreskrifter.

Disciplinnämndens beslut har vunnit laga kraft.

325

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Klagomål över att arbetsmarknadsstyrelsen i anledning av
ökad arbetslöshet inom musikerfacket funnit en restriktivare prövning
av frågor om arbetstillstånd för utländska musiker nödvändig.
Tillika fråga huruvida beviljande av arbetstillstånd må göras beroende
av om vederbörande utlänning fullgjort åtagna ekonomiska
förpliktelser gentemot svensk fackförening

I en den 14 november 1961 hit inkommen skrift förklarade Thure Quarnström
att han ville fästa JO:s uppmärksamhet på de internationella musikernas
ställning i Sverige. I skriften anfördes bland annat följande. Vid ett
sammanträde den 7 oktober 1961, vid vilket bland andra Quamström var
närvarande, hade chefen för arbetsmarknadsstyrelsen, generaldirektören
Bertil Olsson, uttalat, att styrelsen vid avgivande av yttrande till utlänningskommissionen
över ansökningar om arbetstillstånd för utländska musiker
följde arbetstagarsidans rekommendationer och att styrelsen hade för
avsikt att hindra all import av utländska orkestrar. Det ställningstagande
från styrelsens sida i fråga om arbetstillstånd för utländska musiker, som
kom till uttryck i uttalandet, syntes stå i strid med vad styrelsen tidigare
deklarerat och icke vara i god överensstämmelse med gällande lagstiftning
och sed, när det gällde arbetsgivares rätt att få välja den för honom mest
passande arbetskraften samt den internationella musikerns rätt att få behandlas
efter humanitära och accepterade regler. Styrelsens ståndpunkt
innebure vidare, att en arbetsgivare icke själv hade rätt att välja den musikunderhållning
han önskade.

I en till klagoskriften fogad bilaga framfördes även kritik mot styrelsen
för dess handläggning av vissa enskilda ärenden och gjordes därvid gällande,
att styrelsen i dessa fall icke följt ett konsekvent handlingssätt utan tydligen
avstyrkt eller tillstyrkt arbetstillstånd helt godtyckligt och utan hänsynstagande
till den av arbetsgivaren givna motiveringen för sin önskan att
anställa en speciell orkester.

Arbetsmarknadsstyrelsen anförde i infordrat yttrande bland annat följande.

Det är riktigt att en förändring skett i arbetsmarknadsstyrelsens tillståndsprövning
om arbetstillstånd för utländska musiker mot en skärpning
av prövningen. Bakgrunden härtill är den stora förekomsten av utländska
restaurangmusiker i Sverige samt den höga arbetslösheten bland svenska
musiker. Antalet utländska restaurangmusiker uppgår till över 60 procent
av samtliga restaurangmusiker. Icke inom något annat område finns ett ens

326

tillnärmelsevis så stort antal utlänningar. Arbetslösheten bland svenska
musiker ligger avsevärt över den genomsnittliga arbetslösheten bland
svenska arbetstagare och stora belopp i arbetslöshetsunderstöd utbetalas
årligen genom Musikernas erkända arbetslöshetskassa, som är statsunderstödd.

Dessa förhållanden har väckt häftig reaktion bland svenska arbetstagare
inom musikerfacket, som genom sin fackorganisation — Svenska Musikerförbundet
— gång på gång krävt en restriktivare tillståndsprövning för utlänningar
under åberopande av den höga arbetslösheten bland svenska musiker
och att arbete inom Sverige i första hand bör beredas svenska medborgare.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar i princip Musikerförbundets uppfattning
och har därför sedan hösten 1961 iakttagit en restriktivare tillståndsbedömning
för utländska musiker i syfte att nå bättre balans mellan utlänningar
och svenskar, en balans som även kan accepteras av förbundet. Arbetsmarknadsstyrelsen
anser att dessa åtgärder står helt i överensstämmelse med
gällande lagstiftning och sed — och icke som herr Quarnström gör gällande
i strid därmed.

Enligt utlänningskungörelsen skall arbetsmarknadsstyrelsen i ärenden
beträffande utländsk arbetskraft bereda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
tillfälle att yttra sig i principiella frågor rörande den utländska
arbetskraften. Detta har skett.

Att det är sed — och god sed — att ta hänsyn till de svenska arbetstagarorganisationernas
åsikt i utlänningsfrågor vill arbetsmarknadsstyrelsen med
bestämdhet hävda. Denna fråga berör i själva verket kärnpunkten i hela
den svenska utlänningspolitiken. Sverige är sedan efterkrigstiden ett av
Europas främsta invandringsländer. Sveriges utlänningsantal — om de
naturaliserade medräknas — utgör nu ca 5 procent av arbetsstyrkan. Vårt
land har kunnat glädja sig åt ett i stort sett mycket gott förhållande mellan
den svenska och utländska arbetskraften. Arbetsmarknadsstyrelsen
anser — och har rik praktisk erfarenhet därav — att detta goda förhållande
har kunnat åstadkommas tack vare att de svenska arbetstagarorganisationerna
fått vara med att bestämma över utlänningspolitikens riktlinjer och
ta ansvar för den samtidigt som deras berättigade intressen givetvis respekterats
av arbetsmarknadsstyrelsen. Detta tillstånd anser arbetsmarknadsstyrelsen
måste bibehållas. Det är otänkbart föra en invandringspolitik mot
svenska arbetstagares deklarerade intressen. När därför i detta fall Svenska
Musikerförbundet bestämt krävt skärpt tillståndsprövning har arbetsmarknadsstyrelsen
lyssnat till förbundets önskemål och hörsammat dem.

De riktlinjer som t. v. gäller för arbetstillståndsprövning för utländska
restaurangmusiker är följande. I princip lämnas icke tillstånd för utländska
musiker som befinner sig utanför landets gränser. För utländska musiker
som redan befinner sig i Sverige och önskar förstagångstillstånd gäller i
princip samma regel. För utländska musiker som önskar förlängning av
arbetstillstånd tillämpas skärpt tillståndsprövning om de endast varit här
kort tid. För utländska musiker som haft tillstånd i två år och önskar förlängning
tillämpas en generösare tillståndsprövning. Undantag från dessa
regler kan givetvis göras och göres också, bl. a. för personliga förhållanden
såsom svenska anförvantsförbindelser. Vidare anser sig arbetsmarknadsstyrelsen
icke ha skäl avstyrka ärenden för utländska arbetstagare överhuvud -

327

taget, om både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna tillstyrkt arbetstillstånd.
, .

Dessa regler kommer t. v. att tillämpas av arbetsmarknadsstyrelsen till
dess att bättre balans uppnås mellan svenska och utländska musiker varom
de svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna kan enas —
och till dess att arbetslösheten bland svenska arbetstagare nedbrmgats.

I yttrandet redogjorde styrelsen vidare för sin handläggning av de av
Quarnström särskilt omnämnda ärendena och anförde därvid i huvudsak
följande. Styrelsen hade jämväl i dessa ärenden beaktat det rådande arbetsmarknadsläget.
Styrelsen hade dock i några fall tillstyrkt arbetstillstånd,
oaktat sådant tillstånd bort avstyrkas av arbetsmarknadsskäl. Anledningen
härtill hade i ett fall varit att sökanden haft anknytning till Skandinavien,
och i några fall hade skälet varit att såväl arbetstagar- som arbetsgivarorganisationerna
tillstyrkt, att tillstånd meddelades.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Utlännings rätt att inresa och vistas i vårt land samt att här inneha
anställning regleras i utlänningslagen den 30 april 1954 och den med stöd
av lagen utfärdade utlänningskungörelsen den 4 juni 1954.

I den proposition (41/1954), som låg till grund för utlänningslagen, fastslog
föredragande departementschefen (s. 59), att en ovillkorlig rätt att
vistas i riket och att här vinna sin utkomst tillkom endast svensk medborgare.
Utlänning kunde icke, framhöll departementschefen vidare, vare sig
enligt svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk på
att i dessa hänseenden vara likställd med svensk medborgare. Häri lage
alltså en principiell skillnad mellan medborgarskap och utlännings rättsställning,
en skillnad, som icke kunde avlägsnas utan att dessa begrepp fmge
en ändrad innebörd. Å andra sidan borde det finnas en legal reglering av
utlännings möjligheter att uppehålla sig här i riket, varigenom det stadgades
rättsliga garantier mot godtycklig behandling och i största möjliga
utsträckning gåves en tryggad ställning också för utlänning. Det vore utlänningslagstiftningens
uppgift att skapa ett sådant rättsskydd.

Departementschefens uttalande om principerna för utlänningslagstiftningen
lämnades utan erinran av riksdagen vid dess behandling av lagförslaget.

Utlänningslagens och utlänningskungörelsens bestämmelser om i vilken
utsträckning och på vilka vdlkor utlänning äger inresa och vistas i vart land
och här inneha anställning samt i vilka fall han kan tvingas att lämna landet
äro, såsom framgår av förarbetena till lagen, avsedda att utgöra ett medel
för en både individuell och generell utlänningskontroll. — Den individuella
kontrollen syftar till att från riket utestänga och därifrån avlägsna utlänningar,
som på grund av kriminalitet eller asocialitet icke äro önskvärda här.
Den generella utlänningskontrollen tager icke sikte på ett kvalitativt bedö -

328

mande av den enskilde utlänningen utan syftar främst till att avväga och
kontrollera tillströmningen av utlänningar till landet ur mera allmänna synpunkter,
såsom rådande arbetsmarknads-, försörjnings- och bostadsförhållanden
samt under oroliga tider ordnings- och säkerhetssynpunkter. Den
reglering av tillströmningen av utlänningar, som den generella kontrollen
är avsedd att åvägabringa, sker i huvuddragen genom Kungl. Maj:ts i utlänningskungörelsen
givna förordnanden om i vilken utsträckning utlänning
äger utan tillstånd inresa i riket samt här uppehålla sig och inneha arbetsanställning.
Kungl. Maj:t kan sålunda under tider av goda konjunkturer
upphäva eller mildra tillståndstvånget och därigenom möjliggöra att antalet
utlänningar ökas i landet samt vid en konjunkturnedgång skärpa tillståndstvånget
och på så sätt tillse att antalet utlänningar minskas.

Antalet inresor av viseringspliktiga liksom antalet utlänningar, som
uppehåller sig här under annan tid än den uppehållstillståndsfria tiden om
tre månader, samt antalet arbetande utlänningar regleras genom tillståndsgivning.
Tillstånd till inresa och uppehåll meddelas som visering och uppehållstillstånd.
Tillstånd att inneha anställning meddelas som arbetstillstånd.

Den utlänningskontroll, som erfordras för tillämpningen av utlänningslagen
och utlänningskungörelsen, utövas under ledning av statens utlänningskommission.
Det ankommer sålunda på utlänningskommissionen att
inom ramen för stadgandena i lagen och kungörelsen och med beaktande
av saväl utlänningens personliga förhållanden som arbetsmarknads-, försörjnings-
och bostadsläget besluta i varje enskilt tillståndsärende.

Avgörandet av fragan om en utlänning skall tillåtas uppehålla sig i vårt
land och inneha anställning här innebär alltså en avvägning mellan intressen
av vitt skilda slag, vilken kan utfalla olika vid olika tidpunkter. En
konjunkturnedgång kan sålunda — enligt vad lagen förutsätter — medföra,
att uppehålls- och arbetstillstånd ej beviljas eller att förlängning av
redan meddelade tillstånd vägras vissa kategorier utlänningar. Dessa måste
då lämna landet, vilket är en följd av att de ej äga en positiv rätt att vistas
och arbeta här.

De samhällsekonomiska intressena förlora emellertid i betydelse i den
mån utlänningen vunnit anknytning till vårt land och folk. Departementschefen
anförde härutinnan i förenämnda proposition bland annat följande.

Skillnaden mellan å ena sidan utlänningar som gör kortare eller längre
besök i riket utan att förlora sin huvudsakliga anknytning till hemlandet
samt a andra sidan politiska flyktingar och andra invandrare har även i
nagra hänseenden satt sin prägel pa gällande lag. Vissa särbestämmelser
upprätthalles salunda till skydd för politiska flyktingar, och vidare angives
helt allmänt i lagen att den tid en utlänning vistats i riket skall beaktas
bade vid tillståndsgivning och vid prövning av ärende om utvisning.

Det är uppenbart att rätten att kvarstanna i riket är av en helt
annan vikt för utlänningar som en längre tid varit bosatta här än för turister
och mera tillfälliga besökande. Även för den som vistats här någon tid

329

men alltjämt har sin huvudsakliga anknytning till sitt hemland betyder
det mindre, om han vägras tillstånd att kvarstanna, än vad det gör lör den
som av någon anledning lämnat sitt hemland för att söka sig en ny boningsort
i vårt land. För politisk flykting kan frågan om rätten att kvarstanna

vara en livsfråga. .

Denna skillnad mellan olika kategorier av utlänningar har också betyde se
i fråga om arbetstillstånd. De arbetstagare som alltjämt har huvudsaklig
anknytning till hemlandet utgör ett mera rörligt skikt inom arbetsmarknaden.
Det är möjligt att låta dem vara underkastade de konjunkturmässiga
växlingarna på arbetsmarknaden utan att därigenom göra dem någon större
orätt. En vägrad förlängning av arbetstillstånd har för dem i främsta rummet
en ekonomisk betydelse; de kan därigenom bli nödsakade att atervända
till sitt hemland. Av en helt annan betydelse är denna fråga för den som ar
varaktigt bosatt i riket och här har sitt hem, familj, släktförbindelser etc.
Det måste krävas starka skäl för att sådana utlänningar skall kunna tvingas
att lämna landet, och på arbetsmarknaden bör det icke göras skillnad mellan
dem och svenska medborgare.

I utlåtande nr 14 till 1954 års riksdag i anledning av propositionen anförde
första lagutskottet i förevarande hänseende, att det av naturliga skäl
ej läte sig göra att på förhand uppdraga ens allmänna riktlinjer för prövningen
av frågor om arbetstillstånd. En ledande grundsats måste emellertid
enligt utskottets mening uppenbarligen vara att bereda skydd för den
svenska arbetskraften mot konkurrerande utländska arbetssökande. Å
andra sidan kunde man icke anlägga uteslutande ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska
synpunkter på dessa frågor. Även humanitära faktorer
måste här få spela in. Såsom departementschefen framhållit vore det, då det
gällde politiska flyktingar, naturligtvis påkallat att de kunde få icke blott
rätt att vistas i landet utan också en rimlig försörjning. Även i andra fall
kunde det finnas anledning att låta de rent mänskliga synpunkterna bli
avgörande.

De arbetsmarknadspolitiska intressen, till vilka hänsyn maste tagas vid
arbetstillståndsgivningen, företrädas av arbetsmarknadsstyrelsen. I ärende
angående arbetstillstånd skall sålunda utlänningskommissionen, därest ansökningen
ej avslås, samråda med arbetsmarknadsstyrelsen. Om ärendet är
av principiell betydelse eller eljest av större vikt, skall styrelsen innan den
avgiver yttrande över ansökan, bereda sammanslutningar av arbetsgivare
och arbetstagare tillfälle att uttala sig. Styrelsens yttrande i ärende angående
arbetstillstånd följes regelmässigt av utlänningskommissionen vid
dess avgörande av ärendet.

I sitt ovan nämnda utlåtande anförde första lagutskottet, att det ur flera
synpunkter vore av den största betydelse, att myndigheterna i arbetstillståndsärenden
samarbetade med arbetsmarknadens intresseorganisationer.
EU dylikt samarbete kunde tillföra myndigheterna värdefullt material för
avgörandet av tillståndsärendena. Det vore vidare ägnat att förebygga en
kanske eljest uppkommande irritation och misstämning hos de svenska

11* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196/f års riksdag

330

arbetstagarna gentemot konkurrerande utländsk arbetskraft. Icke minst
värdefullt vore det för myndigheterna att man genom intim kontakt med
fackorganisationerna finge dessa att känna viss medansvarighet i den förda
utlänningspolitiken.

I Quamströms klagoskrift har han gjort gällande, att de principer, som
arbetsmarknadsstyrelsen numera följde vid avgivande av yttrande över
ansökningar om arbetstillstånd för utländska musiker, icke stode i överensstämmelse
med gällande lagstiftning och sed.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt yttrande vitsordat, att styrelsen sedan
hösten 1961 intagit en restriktivare hållning i fråga om ansökningar om
arbetstillstånd för utländska restaurangmusiker. Styrelsen har motiverat
sitt ändrade ställningstagande med att tillströmningen av utländska restaurangmusiker
till vårt land under senare år varit så stor att dessa musiker
numera utgjorde mer än 60 procent av samtliga restaurangmusiker i landet
och att detta förhållande medfört en hög arbetslöshet bland svenska musiker.

Såsom förut framhållits har arbetstillståndet, som är ett medel för reglering
av tillströmningen av utländska arbetstagare till vårt land, främst till
syfte att bereda skydd för den svenska arbetskraften mot konkurrerande
utländska arbetssökande. De arbetsmarknadspolitiska intressena göra sig
givetvis gällande med särskild styrka under tider av vikande konjunkturer
och inom yrkesområden, där sysselsättningssvårigheter föreligga. Inom det
yrkesområde, varom nu är fråga, har tillströmningen av utländska arbetssökande
ostridigt medfört stora sysselsättningssvårigheter för svenska arbetstagare.
Arbetsmarknadsstyrelsen, som enligt vad ovan anförts vid avgivande
av yttrande över ansökningar om arbetstillstånd, har att särskilt
beakta de på arbetsmarknaden rådande förhållandena, har bedömt arbetsmarknadsläget
så, att en skärpning av tillståndsprövningen varit av behovet
påkallad. Styrelsens ställningstagande härutinnan synes följdriktigt och
stå helt i överensstämmelse med grunderna för utlänningslagstiftningen.

Styrelsens ståndpunkt innebär givetvis — såsom klaganden påpekat —
att en arbetsgivare, som önskar anställa en utländsk orkester, kan få svårigheter
att tillgodose sina speciella önskemål.

Styrelsen har i sitt yttrande förklarat, att den vid avvägningen mellan
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas motstridiga intressen bedömt
arbetstagarsidans intressen såsom tyngst vägande. Med hänsyn till att
arbetstillståndsprövningen främst är avsedd att utgöra ett skydd för svensk
arbetskraft mot konkurrerande utländska arbetssökande synes någon anmärkning
ej kunna riktas mot styrelsens bedömning i denna del.

I klagoskriften har vidare riktats kritik mot arbetsmarknadsstyrelsens
handläggning av vissa ärenden och därvid gjorts gällande, att styrelsen i
dessa ärenden icke följt ett konsekvent handlingssätt utan avstyrkt eller
tillstyrkt arbetstillstånd helt godtyckligt.

Såsom framgår av det sagda ha vederbörande myndigheter att vid sin

331

prövning av frågor om arbetstillstånd taga hänsyn icke blott till läget på
arbetsmarknaden utan även till utlänningens personliga förhållanden. Det
är givet, att i de fall, då olika intressen bryta sig mot varandra, frågan om
en utlänning skall beviljas eller vägras tillstånd kan vara ytterst svårbedömbar.
Det må i detta sammanhang särskilt erinras om att fasta hållpunkter
saknas för bedömningen av frågor om arbetstillstånd, enär det — såsom
framhållits i första lagutskottets uttalande — av naturliga skäl icke låter
sig göra att på förhand uppdraga ens allmänna riktlinjer för prövningen av
sådana frågor. Spörsmålet om en utlänning bör meddelas arbetstillstånd
eller ej är därför en omdömesfråga, beträffande vilken delade meningar
kunna råda. Det är vid sådant förhållande förklarligt, att avgöranden i fall,
där intressekonflikter föreligga, stundom kunna synas motstridiga.

Vilken åsikt man än må hysa om arbetsmarknadsstyrelsens ställningstaganden
i de av klaganden omnämnda särskilda ärendena, är det med hänsyn
till vad här anförts uppenbart att styrelsens ställningstaganden i dessa
ärenden icke kunna läggas styrelsen till last såsom fel.

Under hänvisning till det anförda fann jag därför klagomålen icke föranleda
vidare åtgärd från min sida.

Vid granskningen av handlingarna i de arbetstillståndsärenden, som berördes
av klagomålen, uppmärksammades följande av klagomålen ej omfattade
förhållande.

I ansökningar, som inkommo till utlänningskommissionen den 12 maj
1961, anhöllo spanske medborgaren José Maria Bofarull Batalla och tre
andra spanska medborgare, som tillsammans bildat en orkester, om uppehållstillstånd
under tiden den 1 juli—den 30 september 1961 och om arbetstillstånd
som musiker under samma tid. I ett den 30 juni 1961 avgivet
remissvar förklarade arbetsmarknadsstyrelsen, att den tillstyrkte, att Bofarull
Batalla och övriga orkestermedlemmar meddelades arbetstillstånd under
juli månad, men att den avstyrkte tillstånd »för tiden därefter intill de
klarat av sin skuld» till SMF (Svenska Musikerförbundet). Utlänningskommissionen
beviljade den 30 juni 1961 uppehålls- och arbetstillstånd för den
tid, för vilken styrelsen tillstyrkt arbetstillstånd. Bofarull Batalla och övriga
medlemmar i orkestern ingåvo den 12 juli 1961 ansökningar om fortsatta
uppehålls- och arbetstillstånd till den 30 september 1961. Styrelsen tillstyrkte
i yttrande den 14 juli 1961 ansökningarna under motivering att
sökandena helt reglerat sin skuld till SMF. Utlänningskommissionen beviljade
därefter de begärda tillstånden.

Enär arbetsmarknadsstyrelsen, såvitt framgick av utlänningskommissionens
handlingar, vid avgivande av yttrandet den 30 juni syntes ha grundat
sitt beslut att avstyrka arbetstillstånd för tiden efter den 31 juli allenast
på den omständigheten att orkesterns medlemmar icke »klarat av sin skuld»

332

till Svenska Musikerförbundet och då det kunde ifrågasättas, om styrelsen
haft laga grund för ett sådant ställningstagande, anhöll jag om styrelsens
yttrande i frågan.

I ett hit ingivet yttrande anförde styrelsen följande.

Enbart det förhållandet att en utländsk arbetstagare ej »klarat av sin
skuld» i Sverige är ej enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening ett skäl för
att avstyrka arbetstillstånd. Styrelsen har själv under många år till tiotusentals
utländska arbetstagare förskotterat medel till första tidens uppehälle
i landet. I vissa fall har dessa ej kunnat återbetalas, varför skulden
måst avskrivas. Aldrig har i ett sådant ärende ifrågasatts att arbetstillståndet
skulle påverkas härav.

I fallet Bofarull Batalla gäller emellertid sakförhållandet något annat,
nämligen utländska arbetstagares redobogenhet att fullgöra de förpliktelser,
som följer av medlemskap i en svensk fackförening, samt betydelsen härav
från svensk arbetsmarknadspolitisk synpunkt sett. Bakom denna fråga
skymtar en annan, nämligen den, huruvida underlåtenhet — eller öppet
uttalad vägran — att tillhöra svensk fackförening får påverka arbetstills
t å n ds pr ö vn ingen i ett givet fall.

För att börja med den senare frågan erkänner arbetsmarknadsstyrelsen,
att svensk utlänningslagstiftning och andra för arbetstillståndsprövningen
bestämmande regler — internationella avtal och rekommendationer — i
denna fråga kan vara föremål för olika omdömen och ställningstaganden,
och styrelsen skulle med stor tillfredsställelse hälsa ett uttalande i denna
fråga från Eder sida. Frågan är nämligen av största principiella betydelse
för den svenska utlänningspolitiken överhuvudtaget. I de avtal som Sverige
i slutet av 40-talet slöt med resp. länder vid kollektiv överföring av
italienska, ungerska och sudetiska arbetare uttalades bland annat, att
de utländska arbetstagarna skulle tillhöra svensk fackförening. I den OECDöverenskommelse
om migration av arbetskraft emellan länderna (den europeiska
arbetskraftsstadgan), som antogs 1953, stadgas att arbetstillstånd
icke behöver beviljas eller förlängas, om åtgärden skulle skapa oro på arbetsplatsen.

För egen del har arbetsmarknadsstyrelsen ansett och anser alltjämt, att
vägran att tillhöra svensk fackförening kan vara ett motiv för att avstyrka
arbetstillstånd. Denna åsikt har som nyss framhållits klart stöd i OECDstadgan,
och åsikten synes ej stå i strid med den svenska utlänningslagstiftningens
anda och mening. Styrelsen har ändock mycket sällan låtit arbetstillståndsprövningen
få bli beroende av frågan om medlemskap i svensk
fackförening. I regel tar de utländska arbetstagarna seden dit de kommer
och ingår som medlemmar i resp. fackföreningar. I vissa fall har dock utlänningarna
mer eller mindre Öppet förklarat, att de icke ämnade ansluta sig
till någon svensk fackförening. Arbetsmarknadsstyrelsen har då försökt
informera vederbörande om de seder som råder på svensk arbetsmarknad,
varvid styrelsen även låtit förstå att arbetstillståndsprövningen kunde bli
beroende av deras uppträdande.

o Arbetsmarknadsstyrelsen anser bestämt, att möjlighet måste finnas att
låta arbetstillståndsprövningen bli beroende av vederbörande utländska
arbetstagares vilja att acceptera de gängse formerna för samlevnad mellan
parterna på den svenska arbetsmarknaden. Detta är så mycket angelägnare
som på senaste tid kunnat förmärkas en ökad invandring från Spanien av

333

personer som, i den mån de inte är flyktingar, ej sällan — enligt vad styrelsen
försport — har en mot svensk fackföreningsrörelse negativ inställning.

Vad härefter angår fallet Bofarull Batalla, vill arbetsmarknadsstyrelsen
inledningsvis framhålla, att utlänningsfrågan är särskilt känslig inom artistoch
musikerområdet med hänsyn till det nuvarande stora antalet utländska
musiker på den svenska arbetsmarknaden. Arbetstagar- och arbetsgivarparterna
har därför enats om att de utländska musikerna skall tillhöra
svensk fackförening. Detta har tagit sig uttryck i en överenskommelse att
alla kontrakt med utländska musiker skall föreskriva, att dessa är skyldiga
att ansluta sig till Svenska Musikerförbundet. Arbetsmarknadsstyrelsen har
ansett sig böra medverka till att denna överenskommelse efterleves.

I fallet Bofarull Batalla hade icke, så vitt styrelsen har sig bekant, vederbörande
utlänningar vägrat ansluta sig till Musikerförbundet. Däremot hade
de underlåtit att reglera sina av medlemskapet följande ekonomiska förpliktelser
gentemot förbundet. Detta förhållande hade väckt stark irritation
inom förbundets ledning, vilket förhållande kom till uttryck bland annat
under det samråd som före fattandet av beslutet den 30 juni 1961 ägde rum
mellan styrelsen och förbundets representanter. I viss anslutning till vad
som förevarit under detta samrådsförfarande intog styrelsen genom nyssnämnda
beslut den ståndpunkten att arbetstillstånd tillstyrktes för tiden
1—31 juli 1961 men avstyrktes för tiden därefter. Innehållet i den av föredraganden
i ärendet utformade motiveringen till avstyrkandet återger
emellertid icke hela grunden för styrelsens beslut i denna del. Denna grund
utgöres av styrelsens medvetna strävan att i sin mån bidraga till att förhindra
en icke önskvärd oro på den inhemska arbetsmarknaden. Den nuvarande
svenska utlänningspolitiken måste, så vitt gäller immigration, bedrivas
under största möjliga hänsynstagande till vad resp. parter på arbetsmarknaden
anser lämpligt och önskvärt. Såsom styrelsen redan i ett tidigare
yttrande framhållit, är det nämligen otänkbart att föra en invandringspolitik
som strider mot svenska arbetstagares deklarerade intressen. Det må
här även erinras om att en utlänning, som enligt gällande lagstiftning måste
inneha svenskt arbetstillstånd, icke a priori har någon rätt att erhålla dylikt
tillstånd.

Under hänvisning till det ovan anförda anser sig arbetsmarknadsstyrelsen
ha haft fog för sitt beslut att avstyrka arbetstillstånd för Bofarull Batalla
och hans orkester. Styrelsen erkänner emellertid, att den påtalade motiveringen
varit olämplig, eftersom den i sin korthet ej ger ett fullt klart uttryck
för de verkliga skälen till avstyrkandet.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till utlänningsutredningen
följande.

Enligt allmänna rättsgrundsatser äger myndighet icke grunda beslut på
omständighet, som är irrelevant för syftet med den lagstiftning, om vars
tillämpning fråga är.

Såsom framhållits under förarbetena till den nu gällande utlänningslagen
har arbct,stillståndsprövningen till syfte att bereda skydd för den svenska
arbetskraften mot konkurrerande utländska arbetssökande. Det iir följaktligen
icke förenligt med lagens syfte att utnyttja arbetstillståndsgivningen

334

såsom ett medel att framtvinga fullgörandet av civilrättsliga förpliktelser,
som kunna åvila sökande av arbetstillstånd.

Detta synes ock vara arbetsmarknadsstyrelsens mening. Styrelsen har
sålunda förklarat, att enbart det förhållandet att en utländsk arbetstagare
ej »klarat av sin skuld» i Sverige ej är skäl att avstyrka arbetstillstånd. T
det aktuella fallet gällde emellertid enligt styrelsen sakförhållandet något
annat, nämligen utländska arbetstagares redobogenhet att fullgöra de förpliktelser,
som följa av medlemskap i en svensk fackförening, och betydelsen
härav från svensk arbetsmarknadspolitisk synpunkt sett; och bakom
denna fråga skymtade en annan, nämligen den, huruvida underlåtenhet eller
vägran att tillhöra svensk fackförening finge påverka arbetstillståndsprövningen
i ett givet fall. Den verkliga grunden för avstyrkandet av arbetstillstånd
i det aktuella fallet har sålunda varit styrelsens medvetna strävan
att i sin mån bidraga till att förhindra en icke önskvärd oro på den
inhemska arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare hänvisat till att den europeiska arbetskraftsstadgan
upptager bestämmelse om att arbetstillstånd icke behöver
beviljas eller förlängas, om åtgärden skulle skapa oro på arbetsplatserna.
Styrelsen har tillika påpekat att i de avtal, som Sverige slutit med vissa
länder i samband med kollektiv överföring av italienska, ungerska och
sudetiska arbetare, uttalats att de utländska arbetstagarna skulle tillhöra
svensk fackförening.

Det övervägande flertalet svenska arbetstagare torde helt visst omfatta
den meningen att det för tillgodoseende av de gemensamma intressena på
arbetsmarknaden är av största vikt att alla arbetstagare äro anslutna till
vederbörande fackliga organisation. Att utlänning som arbetar här i riket
är ansluten till sådan organisation är därför otvivelaktigt ägnat att förekomma
oro på arbetsmarknaden.

När det gäller att bedöma om arbetstillståndsgivningen enligt svensk lag
må utnyttjas såsom ett medel att framtvinga utländsk arbetssökandes anslutning
till facklig sammanslutning i syfte att förekomma oro på arbetsmarknaden
är särskilt följande att beakta. I lagen om förenings- och förhandlingsrätt
har arbetstagare tillerkänts rätt att tillhöra fackförening.
Någon mot denna rätt svarande skyldighet att tillhöra sådan förening föreligger
däremot icke. Arbetsmarknadsstyrelsens ståndpunkt, att utländsk
arbetstagares vägran att tillhöra svensk fackförening kan utgöra tillräckligt
skäl för att avstyrka arbetstillstånd, innebär därför att större krav ställas
i förevarande hänseende på arbetstagare, som är skyldiga att ha sådant tillstånd,
än på svenska medborgare och sådana utländska arbetstagare, vilka
äro befriade från skyldighet att inneha arbetstillstånd.

Förarbetena till utlänningslagstiftningen ge icke något som helst stöd för
antagande att det varit statsmakternas avsikt att underlåtenhet eller vägran
att ansluta sig till facklig sammanslutning skulle vara ett förhållande
av beskaffenhet att kunna inverka på arbetstillståndsprövningen.

335

Mot bakgrunden av vad nu sagts saknas enligt min mening laga grund
att använda tillståndsprövningen för att säkerställa uppfyllandet av de
ekonomiska förpliktelser, som äro förbundna med medlemskap i fackförening.
Det må för övrigt erinras om att sådan förening icke saknar möjlighet
att genom hänvändelse till domstol indriva föreningen tillkommande
fordran. Ur rättssäkerhetssynpunkt framstår det också, principiellt sett,
som betänkligt att förvaltningsmyndighet — utan att äga domstols möjlighet
att kontrollera att fog finnes för uppgivet fordringsanspråk — utövar
påtryckning på den, mot vilken anspråket riktas. Det må i detta sammanhang
påpekas, att Bofarull Batalla och hans kamrater, såvitt handlingarna
ge vid handen, icke haft tillfälle att yttra sig om anspråket, innan det påtalade
beslutet meddelades.

Med hänsyn till att arbetsmarknadsstyrelsens ställningstagande betingats
av en i och för sig erkännansvärd strävan att förekomma oro på arbetsmarknaden
och i betraktande av att det här i viss mån gäller en tolkningsfråga
finner jag styrelsens ovanberörda förfarande — ehuru det enligt min
mening saknar stöd av lag — icke vara av beskaffenhet att kunna läggas
de ansvariga befattningshavarna till last såsom tjänstefel.

Frågan om utlännings tillhörighet till fackförening år enligt arbetsmarknadsstyrelsen
av största principiella betydelse för svensk utlänningspolitik.
Eftersom detta spörsmål syntes vara en fråga, som ytterst borde bedömas
av de politiska instanserna, ansåg jag mig böra för kännedom överlämna
handlingarna i ärendet till utlänningsutredningen, som fått i uppdrag att
utreda utformningen av utlänningskontrollen jämte därmed sammanhängande
frågor.

2. Länsstyrelse har medgivit uppförande av byggnad inom område,
som omfattas av strandlagsförbud. Byggnaden uppfördes emellertid
väsentligt närmare stranden än medgivandet avsåg. Fråga om länsstyrelsen
bort medverka till att byggnaden fick kvarstå på sin plats.
— Sedan riksdagsman i framställning till Kungl. Maj:t kritiserat
länsstyrelsen för dess befattning med saken, har länsstyrelsen —
i syfte att motverka kritiken — med anlitande av tjänstebrevsrätten
till länets förtroendemän utsänt framställningen och sin i saken
avgivna förklaring. Har tjänstebrevsrätten fått användas

på nämnda sätt?

Den 31 augusti 1959 förordnade länsstyrelsen i Uppsala län med stöd av
1 § strandlagen att bebyggelse icke fick utan länsstyrelsens tillstånd företagas
inom Hållnäs kommun såvitt avsåg bl. a. området utmed kommunens
kuststräcka inom ett avstånd av 150 meter inåt land, räknat från strand -

336

linjen vid normalt medelvattenstånd. Inom detta förbudsområde ligger en
del av fastigheten Ängskär 21, som äges av Gimo Aktiebolag, ett dotterbolag
till Korsnäs Aktiebolag. Våren 1960 erhöll verkställande direktören
i Korsnäsbolagets dotterbolag Aktiebolaget Gävle Varv Thure Hegrelius
tillstånd av verkställande direktören i moderbolaget, som förvaltade Gimo
Aktiebolags fasta egendom, att åt sig uppföra en sommarstuga på fastigheten
Ängskär 21. Korsnäsbolagets skogschef åtog sig ombesörja ansökan
om dispens från byggnadsförbudet. I juni 1960 anhöll Korsnäsbolaget
hos länsstyrelsen om tillstånd att å fastigheten uppföra en byggnad för fritidsändamål.
Enligt ansökningen skulle byggnaden — en gammal timrad
och brädfodrad torpstuga med yttermåtten 8X5 meter — placeras där en
fallfärdig smedja då stod på sätt framgick av bifogad kartskiss. På denna
hade byggnadens läge angivits så att den skulle ligga omkring 50 meter
från strandlinjen. Över ansökningen inhämtade länsstyrelsen yttrande från
länsarkitekten Sverker Eriehs, som efter samråd med ordföranden i byggnadsnämnden
i Hållnäs kommun tillstyrkte bifall till ansökningen. I resolution
den 9 augusti 1960 medgav länsstyrelsen att det enligt strandlagen
meddelade bebyggelseförbudet icke skulle utgöra hinder för uppförande av
en byggnad för fritidsändamål och en därtill hörande mindre uthusbyggnad
å den plats, som närmare framgick av den vid ansökningen fogade kartan.
För beslutet voro förste länsassessorn Stig Heimer i egenskap av t. f.
landssekreterare och förste länsnotarien Rune Blomberg i egenskap av t. f.
länsassessor ansvariga. Troligen våren 1961 började Hegrelius uppföra byggnaden.
Denna kom dock att placeras icke å den med länsstyrelsens resolution
avsedda platsen utan på ett avstånd av omkring 21 meter från strandlinjen.
Med anledning härav lät landsfiskalen i Älvkarleby distrikt inleda
förundersökning för utrönande huruvida Hegrelius gjort sig skyldig till
brott mot strandlagen. Därefter begärde Korsnäsbolaget i juni 1961 hos
länsstyrelsen att den tidigare beviljade dispensen måtte ändras att avse
den plats, där stugan då faktiskt låg. I skrivelse den 19 i samma månad
hemställde biträdande landsfiskalen i Älvkarleby distrikt Rolf Nordström
om länsstyrelsens uttalande huruvida byggnaden kunde antagas ha uppförts
i strid med strandlagsförbudet samt att, därest så var fallet, Korsnäsbolaget
måtte vid vite föreläggas att flytta byggnaden till den plats, som
angivits i resolutionen den 9 augusti 1960. Med anledning av bolagets och
landsfiskalens ansökningar företogo befattningshavare vid länsstyrelsen
den 13 juli 1961 besiktning av fastigheten tillsammans med bl. a. Eriehs
och överlantmätaren Erik Tobé jämte representanter för kommunen. Genom
sin skogschef, som också var närvarande vid besiktningen, erbjöd sig Korsnäsbolaget
att, därest den av Hegrelius uppförda byggnaden skulle få stå
kvar, såsom kompensation åt allmänheten anlägga en bilväg förbi ifrågavarande
tomtområde till ett annat strandområde cirka 150 meter längre
norrut och där anlägga en parkeringsplats. Påföljande dag, den 14 juli,

337

underrättade länsstyrelsen Nordström om att sommarstugan icke uppförts
på den plats, som avsågs med resolutionen den 9 augusti 1960, samt att
den därför måste anses icke lagligen uppförd. I skrivelse den 2o maj 1962
gav länsstyrelsen ett mera detaljerat besked om byggnadens oriktiga placering.

I december 1961 uppgjorde Korsnäsbolaget ett förslag till byggnadsplan,
omfattande omkring 3,5 hektar av Ängskär 21. Enligt planförslaget, som
till sitt innehåll synes överensstämma med bolagets erbjudande vid besiktningen
den 13 juli, skulle omkring 0,5 har av fastigheten utgöras av byggnadsmark
för fritidsändamål, uppdelad i två tomtområden. Å det ena av
dessa fanns en byggnad utmärkt å den plats, där Hegrelius’ sommarstuga
uppförts. Återstående del av planområdet utgjordes enligt förslaget av
grönområde, varå fanns utlagd en körväg med parkeringsplats. Den 18 maj
1962 antogo kommunalfullmäktige efter förslag av byggnadsnämnden planförslaget
samt överlämnade det till länsstyrelsen med anhållan om fastställelse.

Sedan Nordström vid Uppsala läns norra domsagas häradsrätt väckt åtal
mot Hegrelius för brott mot strandlagen, hemställde han i skrivelse den
2 maj 1962 till länsstyrelsen att Hegrelius och icke — såsom åklagaren tidigare
yrkat — Korsnäsbolaget måtte föreläggas att vid vite bortföra byggnaden.
Nordström ansåg därjämte att länsstyrelsen icke borde fatta beslut
i frågan huruvida Hegrelius’ byggnad skulle stå kvar och rörande fastställande
av byggnadsplanen, förrän lagakraftägande dom förelåg i målet mot
Hegrelius.

I dom den 13 juli 1962, som vann laga kraft, dömde häradsrätten Hegrelius
jämlikt 8 § strandlagen till 15 dagsböter om 50 kronor.

Med anledning av kommunens hemställan om fastställelse av byggnadsplanen
avgåvo Tobé och Erichs till länsstyrelsen infordrade yttranden, vari
de tillstyrkte fastställelse av planen.

Sedan Korsnäsbolaget förbundit sig att i tid före badsäsongen 1963 bygga
den å byggnadsplanen utlagda vägen, beslöt länsstyrelsen den 14 augusti
1962 att fastställa planen. Mot beslutet, för vilken landssekreteraren S. J.
Nilsson och länsassessorn Nils Söderberg voro ansvariga, kunde jämlikt
150 § tredje stycket byggnadslagen talan icke föras. I skrivelse samma dag
till Nordström förklarade länsstyrelsen — under hänvisning till att sommarstugan
var uppförd i överensstämmelse med den fastställda byggnadsplanen
— att Nordströms framställningar rörande föreläggande om bortflyttning
av byggnaden icke föranledde någon länsstyrelsens vidare åtgärd.

I en den 10 september 1962 dagtecknad, till Konungen ställd skrift framförde
riksdagsmannen John Lundberg grava anmärkningar mot länsstyrelsen
och dess befattningshavare samt mot Tobé och Erichs rörande handläggningen
och avgörandena i ärendena om dispens från bebyggelseförbudet och
om fastställelse av byggnadsplanen. T skriften framhöll Lundberg den stora

338

betydelsen av att de frilufts- och naturvårdsintressen tillvaratogos, som
strandlagen och naturskyddslagen vore avsedda att tillgodose, samt av att
den s. k. allemansrätten icke inskränktes samt påstod bl. a. att länsstyrelsens
beslut i ärendena inneburit en kränkning av dessa intressen och för ortsbefolkningen
och allmänheten i övrigt medför intrång i dess tidigare rättigheter
att utöva friluftsliv å fastigheten. Vidare hävdade Lundberg att länsstyrelsens
lagtillämpning i ifrågavarande ärenden inneburit, att strandlagen
och naturskyddslagen gjordes till en nullitet samt att länets naturvärden
och fritidsmöjligheter skulle komma att förstöras utöver vad som
enligt hans uppfattning redan ägt rum. I det följande kommer jag att närmare
redogöra för Lundbergs olika klagomål. I skriften hemställde han slutligen,
att Konungen måtte pröva huruvida länsstyrelsens dispensbeslut och
beslut om fastställelse av byggnadsplanen kunde anses ha tillkommit i laga
ordning samt att beslutet i fråga om byggnadsplanen måtte — ehuru det
icke kunde överklagas — upphävas. Slutligen hemställde han att länsstyrelsen
i fortsättningen icke skulle få handlägga »frågor om de svenska naturvärdena,
fritidsfrågor, allemansrätt etc.» utan att åt annan myndighet måtte
uppdragas att tills vidare handlägga dessa frågor.

Med en den 11 september 1962 hit inkommen skrift insände Lundberg
sin till Konungen ställda skrift samt anhöll att JO måtte utreda och pröva
huruvida länsstyrelsen, Tobé och Erichs vid handläggning av förevarande
ärenden »ådagalagt det omdöme, ansvar och oväld som erfordras vid handläggning
av frågor som berör allemansrätt, strandlag, naturskyddslag
m. m.». Han anhöll att JO måtte vidtaga »åtgärder för att om möjligt begränsa
den allvarliga skada för allemansrätt, naturskyddet och fritidsfrågor
samt rättsförvirring, som måste följa efter länsstyrelsens beslut och
handläggning» av ärendena.

Med anledning av Lundbergs hit inkomna skrift inkom länsstyrelsen med
yttranden från Tobé, Erichs samt Heimer, Söderberg och Blomberg ävensom
med eget yttrande. I detta hänvisade länsstyrelsen till det utlåtande
länsstyrelsen efter remiss avgivit till Konungen i anledning av Lundbergs
dit ingivna skrift.

Lundberg avgav därefter påminnelser, vari han bl. a. ifrågasatte lämpligheten
av att — såsom skett —- länsstyrelsen i tjänstebrev tillställt vissa förtroendemän
och myndigheter i länet avskrifter av hans skrift till Konungen
och av länsstyrelsens remissvar. Slutligen inkom länsstyrelsen med nytt
yttrande i anledning av vad Lundberg anfört i sina påminnelser.

Med anledning av en av mig gjord förfrågan, upplyste Erichs i en den
30 maj 1963 hit inkommen skrift, att Korsnäsbolaget enligt uppgift av
byggnadsnämndens ordförande dikat ut områdena intill det planerade badet
och numera genomfört tillfartsvägen jämte parkeringsplatsen enligt illustrationerna
i byggnadsplanen.

339

I ärendet tog jag del av länsstyrelsens handlingar i saken och av häradsrättens
akt i brottmålet rörande Hegrelius samt av kommunikationsdepartementets
handlingar i det av Lundberg hos Konungen väckta ärendet.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Länsstyrelsens dispensbeslut den 9 augusti 1960

Från Korsnäsbolagets sida har uppgivits, att Hegrelius av bolaget fått
tillstånd att uppföra en byggnad just på den plats, där den sedermera uppfördes,
samt att det varit avsett, att dispensansökningen skulle avse sistnämnda
plats. Den befattningshavare hos bolaget, som upprättade dispensansökningen,
hade emellertid missförstått platsangivelsen. Dispensansökningen
hade härigenom kommit att avse begäran om tillstånd att uppföra
en nybyggnad på den plats, där en fallfärdig smedja stod.

Enligt den vid ansökningen fogade kartskissen låg smedjan ungefär 50
meter från strandlinjen. Av handlingarna synes därjämte framga att smedjan,
från stranden sett, delvis låg bakom en bergshöjd. Därest sommarstugan
förlagts å denna plats, synes den ha fatt ett tillbakadraget och
undanskymt läge samt medgivit framkomstmöjligheter för allmänheten
längs stranden. Enligt en i ärendet lämnad uppgift var dock stranden i närheten
av smedjan svårframkomlig, varför fördelen av möjlighet att passera
stranden var ringa.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter kan det genom länsstyrelsens
resolution den 9 augusti 1960 lämnade tillståndet att uppföra byggnad
»å plats, som närmare framgår av ansökningen bifogad karta» icke anses
innefatta något åsidosättande av de intressen, strandlagen är avsedd att
skydda. Länsstyrelsen har sålunda haft fullt fog för antagande att allemansrätten
vid stranden skulle bibehållas, oaktat sommarstugan uppfördes
å den i ansökningen angivna platsen. Mot länsstyrelsens beslut i denna
fråga kan någon erinran rimligen icke riktas enligt min mening.

Det sätt, varpå tillståndsbeslutet avfattades, ger mig emellertid anledning
påpeka följande. Sasom nyss nämnts avsag tillståndet att uppföra
nybyggnad »å plats, som närmare framgår av ansökningen bifogad karta».
Med hänsyn till att den åberopade kartskissen upprättats i en skala
1: 10 000 kan nybyggnadens läge icke anses preciserat med erforderlig tydlighet
genom hänvisning till en kartskiss av denna beskaffenhet, i all synnerhet
som resolutionen icke återgav den i ansökningen lämnade uppgiften,
att byggnaden skulle placeras där en fallfärdig smedja då stod. Jag anser
därför att det med tillståndet avsedda läget bort närmare angivas i resolutionen,
exempelvis genom angivande att byggnaden icke finge uppföras
närmare stranden än 50 meter. Om så skett, är det icke troligt att nagot
missförstånd om vad länsstyrelsens tillstånd avsåg skulle ha uppkommit.

340

Det något ofullständiga sätt, varpå byggnadens läge angivits i resolutionen,
är emellertid icke av beskaffenhet att kunna läggas de ansvariga befattningshavarna
till last såsom fel och föranleder därför icke vidare uttalande
från min sida.

Frågan om länsstyrelsen bort medverka till att nybyggnaden fick kvarstå
på den plats där den uppfördes

Hegrelius har uppgivit att han tagit för givet att länsstyrelsens dispens
avsett det läge, om vilket överenskommelse tidigare träffats med Korsnäsbolagets
skogschef och på vilket byggnaden senare uppfördes. Denna plats
hade för övrigt varit den enda lämpliga inom området. Han hade därför
icke jämfört tillståndsresolutionen med dispensansökningen. När det uppmärksammats
att byggnaden uppförts å annan plats än den i resolutionen
angivna, hade bygget avbrutits och ny ansökan gjorts om att dispensen
skulle ändras att avse den plats, varå stugan uppförts.

I anledning av sistnämnda framställning och av Nordströms hemställan
om föreläggande för bolaget att flytta byggnaden avlade länsstyrelsen, såsom
förut nämnts, besök på platsen i närvaro av byggnadsnämndens ordförande,
kommunalfullmäktiges vice ordförande, kommunalnämndens vice
ordförande, skogschefen Svante Fahlgren ävensom länsarkitekten Erichs,
biträdande länsarkitekten Åsel Floderus, överlantmätaren Tobé, distriktsingenjören
för vatten och avlopp G. Johnson och Svenska naturskyddsföreningens
ombud i länet fil. mag. Tord Ingmar.

Rörande detta besök har länsstyrelsen uppgivit följande.

Vid besöket kostaterades omedelbart att byggnaden icke uppförts på
den plats, som angivits i dispensansökningen och på därvid fogad karta,
utan sa nära stranden, att platsen framför byggnaden icke längre kunde
erbjuda någon trivsam uppehållsplats för allmänheten och knappast heller
kunde få någon betydelse som förbipassage till den del av området, som
fanns kvar bortom tomten. När bolagets representant genom experternas
uttalanden fick klart för sig att nagon dispens för byggnadens bibehållande
i befintligt läge näppeligen skulle kunna påräknas med hänsyn till den inskränkning
i den traditionellt utövade allemansrätten, som detta skulle
medföra, anförde bolagets representant diskussionsvis — under åberopande
av de stora kostnader som nedlagts bl. a. på skorstensmuren, vilkens betongfundament
endast med svårighet skulle kunna sprängas bort — attbolaget
vore berett att ge allmänheten en fullgod kompensation för vad den vid
bifall till bolagets framställning skulle förlora. Detta skulle kunna ske i det
omedelbara grannskapet genom att bilväg byggdes förbi det ifrågavarande
området över en mellanliggande försumpad mark fram till ett annat strandområde
beläget ca 150 meter längre norrut. Bolaget vore också villigt anordna
parkeringsplats invid detta område.

Samtliga närvarande besiktigade det erbjudna kompensationsområdet
och konstaterade därvid omedelbart att detta — därest det genom bilväg
och parkeringsplats gjordes lika lättåtkomligt för allmänheten — uppenbar -

341

ligen skulle erbjuda betydliga fördelar i åtskilliga avseenden för besökare
i jämförelse med det tidigare tillgängliga, mycket begränsade området.

Något länsstyrelsens ställningstagande till bolagets ansökan den 6 juni
1961 gjordes självfallet icke vid besiktningssammanträdet. Ärendet skulle
först i sedvanlig ordning remissbehandlas. I första hand skulle byggnadsnämnden
överväga saken ur sina lokala synpunkter. Av kommunrepresentanternas
uttalanden vid synegången hade emellertid framgått, att de tycktes
anse den eventuella förlusten av det traditionellt brukade lilla området
väga relativt lätt, om det av bolaget föreslagna projektet utan nagon kostnad
för det allmänna kunde realiseras.

Förslaget om upprättande av byggnadsplan framfördes av överlantmätaren
och länsarkitekten under en man och man emellan förd diskussion om
hur en eventuell överenskommelse mellan kommunen och bolaget om vägbygge
och parkeringsplats m. m. samt om allmänhetens särskilda okränkbara
dispositionsrätt till kompensationsområdet såsom allmän badplats,
campingplats och utflyktsmål lämpligen skulle kunna beskrivas och åskådliggöras
och till framtida efterrättelse konfirmeras.

I det förslag till byggnadsplan, som därefter uppgjordes av Korsnäsbolaget,
framhölls att ändamålet med förslaget var i första hand att för framtiden
fixera markanvändningen i närheten av nybyggnaden samt att för
allmänheten och närboende trygga tillgången till norra delen av grönområdet,
varigenom den naturliga rastplats, som tidigare funnits där nybyggnaden
uppförts, ersattes med ett för ändamålet likvärdigt område.

Sedan planförslaget utställts för granskning och någon anmärkning emot
detsamma icke inkommit inom föreskriven tid, blev planen — såsom tidigare
nämnts — av kommunalfullmäktige antagen och den 14 augusti 1962
fastställd av länsstyrelsen.

Mot länsstyrelsens beslut att fastställa byggnadsplanen och därigenom
tillåta att nybyggnaden fick kvarstå på sin plats har Lundberg riktat ett
flertal anmärkningar. Han har därvid anfört i huvudsak följande: Länsstyrelsens
ställningstagande stred mot de intressen strandlagen och naturskyddslagen
hade att skydda. Vid Ängskär fanns ett av länets största och
vackraste strand- och friluftsområden, vilket i stort sett kunnat hållas orört.
Beslutet medförde en förstörelse av strandens skönhetsvärden samt intrång
i allemansrätten. Genom beslutet hade bolaget utan att skäl därtill förelegat
erhållit en förmån, som enligt Lundbergs mening icke kunnat påräknas av
länets egna invånare. Ortsbefolkningens intressen hade fått vika för några
få direktörs- och bolagsintressen. Byggnadsplanen innebure nämligen att
två byggnadstomter helt blockerade strandområdet. Planen inskränkte
därigenom allmänhetens tidigare rättigheter vid stranden och förstörde en
av länets vackraste landskapsbilder. Länsstyrelsens beslut innebar enligt
Lundbergs mening ett rättsförfarande där endast de, som hade stora markområden
som bytesobjekt, kunde få fördelar. Det föreföll honom som om
de statliga myndigheter, som handlagt ärendet, genom byggnadsplanen sökt

342

finna en lämplig form för att låta stugan få kvarligga på den plats, där den
olagligen uppförts; detta hade fått ske »på bekostnad av allmänhetens gamla
allemansrätt, naturvård och fritidsintresse».

Länsstyrelsen har å sin sida gjort gällande, att dess ställningstagande stod
i överensstämmelse med strandlagens bestämmelser och syften samt därjämte
anfört bl. a.: Lundberg tycktes utgå från att någon annan rätt än
allemansrätten över huvud taget icke existerade inom de med strandlagsförbud
belagda områdena och att alltså markägarnas bebyggelserätt helt
utsläckts genom förbudet. Vidare syntes han helt vilja bortse från att
strandlagen avsåg en bebyggelsereglering och att tillämpningen förutsatte
en avvägning mellan olika intressen. Uppkommande intressekonflikter mellan
markägare- och bebyggelseintressena, å ena, samt allemansintressena,
å andra sidan, måste från fall till fall lösas enligt de normer lagstiftningen
uppdragit. Under åren 1953—1962 hade länsstyrelsen handlagt sammanlagt
80 ansökningar om dispens. Av dessa hade 72 bifallits, därvid villkor
ställts att byggnaden skulle placeras på visst angivet avstånd från strandlinjen.
Den Korsnäsbolaget beviljade dispensen innebar på intet sätt något
avsteg från de normer, som tillämpats i övriga dispensfall. Länsstyrelsen,
som till förmån för allmänheten lagt bebyggelseförbud på bolaget tillhöriga
stränder till en sammanlagd sträcka av inemot 15 mil, hade givit bolaget
tillstånd till en stuga, den enda bolaget hittills hemställt att få bygga.

Beträffande de överväganden länsstyrelsen gjorde vid byggnadsplanens
fastställande har länsstyrelsen anfört följande.

Éhuru det enligt den nu gällande byggnadslagstiftningen i princip tillkommer
kommunerna att själva avgöra huruvida och för vilka områden
bvggnadsplan skall upprättas, prövar länsstyrelsen fastställelseärendena
icke endast ur formell synpunkt utan bedömer även planeringens allmänna
lämplighet och ändamålsenlighet i detaljerna såväl ur allmänna samhällsplaneringssynpunkter
som med beaktande av de normer i övrigt, som anges
i byggnadslagstiftningen. Då det här gällde planering inom ett område,
belagt med strandlagsförbud, tillkom särskilt bedömningen av frågan huruvida
planeringen innebar en skälig avvägning mellan bebyggelseintresset
och allemansrätten.

Då ingen bättre än de lokala kommunala myndigheterna kunde bedöma
detta avvägningsproblem, fäste länsstyrelsen självfallet vid ärendets avgörande
väsentligt avseende vid dessa myndigheters hållning.

Att kommunens beredningsorgan och kommunalfullmäktige enhälligt tillstyrkt
resp. antagit byggnadsplanen trots den harm bolagets olagliga bygge
vållat, var för länsstyrelsen knappast förvånande med hänsyn till det starkt
positiva mottagande bolagets erbjudande redan vid besiktningssammanträdet
rönte från kommunrepresentanternas sida.

De kommunala myndigheternas ställningstagande till bolagets kompensationserbjudande
och till den lösning byggnadsplaneförslaget innebar har
från första stund varit klart positiv. Länsstyrelsens egna iakttagelser vid
besiktningen hade också gjort länsstyrelsen övertygad om att den kompromisslösning,
som byggnadsplanen innebar, skulle bli till uppenbar fördel för

343

allmänheten. Av fotografier---framgår tämligen tydligt den blyg samma

omfattningen av det tidigare av allmänheten företrädesvis besökta
öppna området, som till storleken motsvarar en ordinär sommarstugetomt.
Återstående del av det å byggnadsplanen gulmarkerade området (== område
för fritidsbebyggelse) torde på grund av sin vegetation och beskaffenhet i
Övrigt aldrig ha varit någon attraktion för fritidsfolk. Det strandparti, som
ligger bortom den planerade vägen och parkeringsplatsen, är betydligt större
och kan samtidigt ta emot betydligt fler besökande. Det erbjuder, förutom
goda möjligheter inom området till friluftsliv, bad och camping, direkta
strö vmöjligheter i det vackra strandområdets fortsättning.

Det rådde därför mellan länsstyrelsen och dess experter inga delade meningar
om att länsstyrelsen genom att fastställa byggnadsplanen, under villkor
att bolaget snarast byggde den i planen avsedda vägen, skulle avsevärt
främja allemansintresset i jämförelse med alternativet att återställa den
gamla lilla rastplatsen genom flyttning av byggnaden. Det syntes länsstyrelsen
mer ändamålsenligt, att pengar investerades i ett vägbygge fram till
det större och bättre området med hänsyn till de utvecklingsmöjligheter för
fritidslivet som där stod till buds, än på ett rivningsarbete som knappast
kunde bli till glädje för andra än de skadeglada.

Byggnadens placering var visserligen icke den man ur landskapsvårdssynpunkt
numer anser önskvärd. I sitt mot stranden framskjutna läge var
den emellertid icke mera störande än de äldre byggnader i grannskapet från
tiden före strandlagsförbudets införande, som är placerade lika nära eller
ännu närmare vattenlinjen.------------------

Då intrånget i allemansrätten med hänsyn till den i byggnadsplaneförslaget
erbjudna och av kommunen enhälligt godtagna kompensationen icke
längre kunde åberopas som motivering för byggnadens flyttning, bedömde
länsstyrelsen — med erfarenhet från Kungl. Maj:ts avgöranden i liknande
handräckningsärenden — tillräckliga skäl icke föreligga för ett beslut om
vitesföreläggande för flyttning. Ett överklagat sådant beslut bedömdes med
största sannolikhet komma att upphävas.

Efter övervägande av dessa och andra i ärendet relevanta omständigheter
beslöt länsstyrelsen genom resolution den 14 augusti 1962, sedan bolaget
förbundit sig att utföra vägbygget i tid före badsäsongen 1963, att bifalla
framställningen om fastställelse av den av fullmäktige enhälligt antagna
byggnadsplanen.------------------

I byggnadsplanen hade — såsom bolagets kompensationsförslag förutsatte
— den ifrågavarande byggnaden upptagits på den plats, där den uppförts.
Då byggnaden således var i överensstämmelse med gällande bvggnadsplan
och någon särskild dispens för dess bibehållande förty icke erfordrades
föranledde icke vare sig bolagets framställning den 6 juni 1961 om
ändring av dispensresolutionen eller åklagarens framställning om vitesföreläggande
någon länsstyrelsens åtgärd. Därom underrättades bolaget och
landsfiskalen i Älvkarleby distrikt genom särskilda skrivelser.

Med anledning av Lundbergs påstående att länsstyrelsen syntes genom
byggnadsplanen ha försökt lösa frågan om hur stugan skulle utan skada för
dess ägare få kvarbliva å den plats, där den uppförts, har länsstyrelsen invänt
att en byggnadsplan ej var erforderlig för att legalisera den olagligt
uppförda byggnaden och för att möjliggöra ytterligare bebyggelse; för
sådant syfte hade en dispensresolution varit tillräcklig.

344

Enligt 1 § strandlagen äger länsstyrelse, för att åt allmänheten trygga
tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller
vattendrag, förordna att inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas
utan länsstyrelsens tillstånd. Strandlagen avser — enligt förarbetena
— att så långt det befinnes nödvändigt och lämpligt söka skydda och bevara
den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområdena, som
allmänheten har på grund av den s. k. allemansrätten. För uppnående av
detta syfte ger lagen länsstyrelserna möjlighet att kontrollera bebyggelsen
utmed stränderna, så att denna icke tillåtes fortgå på ett sådant sätt att
den avstänger den icke strandägande befolkningen från tillträde till dessa
för friluftslivet värdefulla områden. Genom en sådan reglering är det även
möjligt att förhindra att natursköna strandområden utsättas för en förfulande
och ur estetiska synpunkter olämpligt placerad bebyggelse. Önskemål
att av enbart estetiska eller eljest kulturella skäl reglera bebyggelsen
inom ett strandområde får dock, enligt vad som vidare uttalats under förarbetena,
icke föranleda ingrepp enligt strandlagen.

I det betänkande, som ligger till grund för strandlagen, framhölls att
länsstyrelse vid lagens tillämpning hade att verkställa en avvägning mellan
olika intressen. Ett av dessa vore allmänhetens intresse av att vissa strandområden
bevarades såsom rekreationsplatser, d. v. s. att allemansrättens
utövning icke där inskränktes genom bebyggelse. I motsats härtill stode
markägarens önskan att kunna draga nytta av sin mark genom att bebygga
den för egen räkning eller sälja den såsom byggnadsmark. En riktig
tillämpning av strandlagen förutsatte att behörig hänsyn toges till båda
intressena.

Ett förordnande enligt strandlagen om byggnadsförbud innebär alltså
icke ett absolut förbud mot bebyggelse utan endast att tillstånd därtill
måste sökas hos länsstyrelsen; avsikten är endast att kontrollera bebyggelsen
genom att anvisa från allmän synpunkt lämpliga platser för densamma.

I förarbetena till strandlagen framhålles sålunda att det mycket väl
kunde tänkas att även inom områden, för vilka förordnande meddelats, viss
bebyggelse kunde tillåtas utan att detta medförde men för de allmänna
intressena. Huruvida så kunde ske, berodde på omständigheterna i det särskilda
fallet. Vidare uttalades att den bebyggelse, som kunde tillåtas, i regel
borde förläggas så att närmast stranden ett efter omständigheterna avpassat
bälte hölls öppet för allmänhetens vistande eller åtminstone för passage;
i vissa fall skulle bebyggelse t. o. m. ända nere vid stranden kunna
medgivas. Därjämte framhölls intresset i och för sig av sommarstugebebyggelsen
och att det genom strandlagen skapade skyddet för allemansrätten
icke borde göras så omfattande att det som helhet inkräktade på denna
form av bebyggelse.

Om frågan om den av Hegrelius olagligen uppförda stugan prövats dispensvägen
enligt strandlagen, hade bestämmelserna i strandlagen varit

,345

direkt tillämpliga å frågan. De intressen, som strandlagsförbud avser att
skydda, skola emellertid beaktas även vid upprättande och fastställelse
av byggnadsplan (jfr 4 § byggnadslagen samt 9 § byggnadsstadgan). Tillståndsfrågan
har i förevarande fall varit att bedöma enligt de nyss angivna
grunderna, vare sig frågan prövades såsom dispensärende enligt strandlagen
eller i samband med upprättande och fastställande av byggnadsplan.

Beträffande frågan huruvida länsstyrelsen haft tillräckliga skäl för att
medverka till att den olagligen uppförda byggnaden fick kvarsta pa sin
plats får jag mot bakgrunden av de nyss återgivna grunderna för strandlagen
anföra följande.

Stugan, som uppförts på ett avstånd av 21 meter från stranden, medför
otvivelaktigt ett hinder för allmänheten att utnyttja platsen som fritidsområde
i den omfattning, som tidigare skett. Stranden närmast stugan är
dock enligt uppgift svårframkomlig, varför värdet av strandens utnyttjande
för promenader eller bad torde vara begränsat. Å andra sidan ge handlingarna
vid handen, att platsen för stugan haft värde som utsiktsplats. Det
torde därför kunna tagas för visst att uppförandet av stugan medfört visst
intrång i allemansrätten.

På sätt framgår av den nyss lämnade redogörelsen för grunderna för
strandlagen har det emellertid icke varit avsett att varje intrång i allemansrätten
skall medföra hinder för markägare att för byggnadsändamål
utnyttja mark, som omfattas av förbud enligt strandlagen. Det förut angivna
syftet med strandlagsregleringen — att åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv — innebär således icke att alla
strandområden skola lämnas obebyggda. Om hela strandområdet inom viss
trakt icke erfordras för att tillgodose nämnda behov, innefattar strandlagen
icke något hinder mot att lämna tillstånd till uppförande av byggnader
inom området. Huruvida och i vilken utsträckning sådant medgivande
kan lämnas, är i varje särskilt fall beroende av en avvägning av allmänhetens
och markägarnas intressen.

I förevarande fall kunde man vid tillståndsprövningen naturligtvis ha
olika meningar om icke den plats, varpå nybyggnaden uppförts, under alla
förhållanden borde på grund av platsens naturskönhet bevaras obebyggd.
Det kunde emellertid icke råda något tvivel om att allmänhetens behov av
tillgång till plats för bad och friluftsliv inom den trakt, varom fråga var,
i och för sig skulle bliva tillräckligt tillgodosett genom de av bolaget erbjudna
åtgärderna. I betraktande härav kunde allmänhetens intresse av
att den plats, där nybyggnaden uppfördes, bevarades för friluftsliv icke
anses ha vägt så tungt att det utan vidare stod klart att markägarens intresse
att få utnyttja platsen för byggnadsändamål borde vika för allmänhetens
intresse. Fastmera kan med visst fog hävdas att allmänhetens intresse
att utnyttja byggnadsplatsen, med hänsyn till att dess behov skulle i tillräcklig
utsträckning tillgodoses genom de av bolaget erbjudna dispositio -

346

nerna, icke var lika starkt som markägarens intresse att själv få utnyttja
platsen för byggnadsändamål.

Bolagets dispositioner torde, objektivt sett, ha medfört en sådan förbättring
av allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv i trakten i förhållande
till vad tidigare varit fallet att — och detta har tydligen varit även
de kommunala myndigheternas uppfattning — det legat i allmänhetens
intresse att bolagets erbjudande godtogs. Lundberg synes emellertid förmena
att vid prövningen av frågan om bolaget bort tillåtas utnyttja ifrågavarande
plats för en stuga hänsyn icke bort tagas till de av bolaget erbjudna
dispositionerna, eftersom detta skulle innebära, att endast de som hade stora
markområden kunde få fördelar. Detta är emellertid en synpunkt som är
helt främmande för strandlagen. Under förarbetena till denna betonades
tvärtom angelägenheten av att hänsyn toges icke blott till allmänhetens
utan även till markägarnas intressen.

Med hänsyn till det anförda kan jag för min del icke finna annat än att
övervägande skäl talade för att avvägningen mellan allmänhetens och markägarens
intressen i god överensstämmelse med grunderna för strandlagen
skedde på det sätt att nybyggnaden fick kvarstå på den plats, där den uppförts,
mot skyldighet för bolaget att vidtaga de erbjudna åtgärderna till
allmänhetens bästa. Vilken mening man än må ha härom är det dock uppenbart,
att länsstyrelsens ställningstagande till denna avvägningsfråga icke
kan anses innebära ett åsidosättande av de viktiga intressen strandlagen
avser att skydda eller eljest stå i strid med gällande lagstiftning.

Lundberg synes emellertid vilja hävda att länsstyrelsens ställningstagande
i frågan bort ske under hänsynstagande även till andra faktorer
än allmänhetens och markägarens intressen. Han har sålunda gjort gällande
att länsstyrelsens ställningstagande måste av allmänheten uppfattas såsom
en reprimand mot åklagaren i målet mot Hegrelius och såsom ett påpekande
till domstolen. Lundberg förmenar således att länsstyrelsen vid sitt beslut
bort beakta att Hegrelius gjort sig skyldig till brott genom att överträda
det meddelade strandlagsförbudet. En dispens från nämnda förbud är emellertid
icke en nåd eller en favör, som länsstyrelse äger att efter skön fritt
meddela. På sätt framgår av det förut sagda skall beslut i dispensfråga
enligt strandlagen grundas på en avvägning mellan allmänhetens och markägarens
intressen. Lagen ger icke länsstyrelse möjlighet att taga hänsyn till
sökandens egenskaper. Det är ju ock uppenbart att den omständigheten
att sökande till dispens begått brott saknar all betydelse för att bedöma om
allemansrätten bör vika för sökandens behov att utnyttja marken för byggnadsändamål.
I ett rättssamhälle får en förvaltningsmyndighet icke grunda
beslut på omständighet som saknar relevans för de syften lagen fullföljer.
Det skulle därför ha varit ett allvarligt fel, om länsstyrelsens ställningstagande
påverkats av Hegrelius’ överträdelse av strandlagsförbudet. För

347

övrigt synes överträdelsen ha sin grund i ett missförstånd, låt vara att detsamma
icke kan anses ursäktligt.

Slutligen får jag framhålla, att i ärendet icke förekommit något som ger
det minsta stöd för antagande att länsstyrelsen — såsom Lundberg synes
vilja antyda — tagit ovidkommande hänsyn till att här ifrågakomna mark
ägdes av ett dotterbolag till ett storbolag och att stugan uppförts av chefen
för ett annat av sistnämnda bolags dotterbolag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts finner jag icke skäl till någon
erinran mot länsstyrelsens ställningstagande till frågan om nybyggnaden
borde få kvarstå på den plats, där den uppfördes.

Vad slutligen angår frågan om tillståndet till sommarstugans kvarstående
på den plats, där den uppförts, bort lämnas genom fastställande av byggnadsplan,
däri platsen avsatts för byggnadsändamål, eller genom särskild
dispensresolution enligt strandlagen far jag anföra följande.

Något hinder att lösa tillståndsfrågan genom fastställande av byggnadsplan
på sätt som skett, föreligger i och för sig icke, därest förutsättningar
för fastställande av byggnadsplan i övrigt äro för handen. På sätt framgår
av 107 § första stycket byggnadslagen skall byggnadsplan om tätbebyggelse
uppkommit eller sådan bebyggelse kan väntas inom nära förestående
tid uppkomma å viss ort — genom kommunens försorg upprättas, i den
mån sådan plan finnes erforderlig för reglering av bebyggelsen. Den i förevarande
fall upprättade byggnadsplanen avsåg icke att reglera tätbebyggelse.
Sådan bebyggelse synes icke heller ha funnits eller förväntats i omedelbar
närhet. Den lagen angivna förutsättningen för upprättande av byggnadsplan
synes alltså icke ha förelegat. Det kan med hänsyn härtill med
visst fog ifrågasättas, om den aktuella tillståndsfrågan, formellt sett, bort
lösas genom fastställelse av byggnadsplan. Det kan även i frågasättas, om
en byggnadsplan kan erbjuda samma skydd för allemansrätten som ett
strandlagsförbud och om med hänsyn härtill byggnadsplan bort fastställas
för det aktuella området. Enligt vad jag inhämtat brukar man av denna
anledning inom vissa län — praxis är dock växlande undvika att fastställa
byggnadsplan för själva strandområdena. Såsom skäl härför har angivits,
att vägar inom byggnadsplaneomradet kunna avstängas för allmänheten
av vederbörande markägare och att det inom sådant område är svarare
att hindra uppsättande av stängsel, som kan motverka allemansrättens
utövande.

Även om jag för min del är närmast benägen anse, att tillstandsfiagan
icke bort lösas genom fastställande av byggnadsplan på sätt som skett utan
genom dispens enligt strandlagen i förening med garantier för att bolaget
skulle fullgöra de erbjudna åtgärderna, är det dock uppenbart att det av
länsstyrelsen godtagna tillvägagångssättet — vilket använts i syfte att varaktigt.
trygga allmänhetens dispositionsrätt till de områden utmed stranden,
som genom de av Korsnäsbolaget erbjudna åtgärderna skulle göras bekvämt

348

tillgängliga såsom rekreationsområden — icke är av beskaffenhet att kunna
läggas vederbörande befattningshavare till last såsom fel. I ärendet är också
upplyst, att bolaget numera fullgjort sina åtaganden. Vägen har sålunda
framdragits och parkeringsplats anordnats. Det finns icke heller någon
anledning befara att bolaget skall på något sätt försvåra det i byggnadsplanen
avsatta grönområdets användning för tillgodoseende av allmänhetens
behov av platser för bad och friluftsliv.

Det bör även framhållas, att byggnadsnämnden och kommunalfullmäktige
enhälligt anslutit sig till den bebyggelsereglering som föreslogs i planförslaget
och att detta vederbörligen utställts utan att några erinringar mot
förslaget inkommit.

Gentemot de lokala organens uppfattning i denna sak har Lundberg uppgivit,
att kommunens representanter vid besiktningen den 13 juli 1961
borde ha haft tillgång till bl. a. juridisk expertis och att länsstyrelsens närvarande
tjänstemän borde ha upplyst de kommunala representanterna om
gällande rättsregler på ifrågavarande område. Lundberg har vidare hävdat,
att det föreföll som om kommunens representanter — på grund av länsstyrelsens
besök å platsen samt Tobés och Erichs »aktiva medverkan vid
planens tillkomst» — fattat sina beslut under känsla av att de »fått lov att
antaga bolagets byggnadsplan». Det kunde icke uteslutas, föreföll det Lundberg,
att kommunens beslut »tillkommit under obehörig påverkan».

Vid länsstyrelsens besök å fastigheten den 13 juli 1961 voro för kommunen
närvarande byggnadsnämndens ordförande, kommunalfullmäktiges vice
ordförande och kommunalnämndens vice ordförande. Enär länsstyrelsen
uppenbarligen icke haft anledning antaga att dessa företrädare för kommunen
icke skulle ha förstått att bedöma de frågor, som vid tillfället blevo
aktuella, kan någon anmärkning icke riktas mot befattningshavare hos länsstyrelsen
för att de kommunala representanterna icke i vidare mån än som
kan ha skett orienterades om gällande lagstiftning. Handlingarna i ärendet
lämna ej heller något som helst stöd för Lundbergs antagande att kommunen
obehörigen påverkats vid sina beslut.

Av nu anförda skäl finner jag klagomålen mot länsstyrelsens sätt att
handlägga och avgöra tillståndsfrågan icke kunna föranleda vidare åtgärd
från min sida.

Klagomålen mot Tobé och Erichs

Såvitt kunnat utläsas av Lundbergs skrift till Konungen har han ifrågasatt
om det var lämpligt av Tobé och Erichs, att — innan målet mot Hegrelius
var slutligt handlagt — »engagera» sig i utarbetandet av en byggnadsplan,
enligt vilken den av Hegrelius begångna gärningen icke bort åtalas
och föranleda ansvar.

Av det föregående har framgått, att Tobé och Erichs under diskussionen
vid platsbesöket den 13 juli 1961 i anledning av Korsnäsbolagets då gjorda

349

erbjudande förklarade sig anse att markanvändningen på kringliggande
markområde lämpligen borde bindas genom en byggnadsplan. Såvitt handlingarna
utvisa togo Tobé och Erichs härutöver ej annan del i handläggningen
av planärendet än att de efter remisser från länsstyrelsen tillstyrkte
planförslaget.

Jag kan ej finna att Tobé och Erichs på något sätt otillbörligt verkat för
byggnadsplanens genomförande. Fastställandet av byggnadsplanen kunde
för övrigt icke på något sätt inverka på straffbarheten av den av Hegrelius
begångna gärningen.

I yttrande till länsstyrelsen den 15 maj 1962 i frågan huruvida byggnaden
uppförts i strid med strandlagsförbudet förklarade Erichs, att den uppförda
stugans läge måste anses strida mot det i styrelsens resolution den
9 augusti 1960 givna tillståndet. Den 2 augusti 1962 avgav Erichs till länsstyrelsen
yttrande i anledning av planförslaget samt förklarade därvid att
byggnadsplanen, vari stugan fanns angiven på den plats där den uppförts,
borde kunna fastställas i befintligt skick.

Lundberg har i ärendet funnit det anmärkningsvärt att Erichs »på grund
av att en olaglighet begåtts för vilken straff ådömts kan motivera en ändrad
bedömning». Lundberg synes härmed avse att Erichs i förstnämnda
yttrande ansåg byggnadens läge medföra intrång i allemansrätten och därmed
strida mot dispensen, medan han i sistnämnda yttrande godtog den
plats, varå stugan uppförts.

Såsom Erichs härstädes anfört avse de två yttrandena två skilda situationer
med olika förutsättningar. Yttrandena skulle således avgivas från
olika utgångspunkter. Jag kan därför ej finna att i förevarande hänseende
förekommit förhållande av beskaffenhet att motivera mitt ingripande.

Lundberg har även funnit det anmärkningsvärt att Tobé och Erichs i sin
tjänst kunnat tillstyrka en byggnadsplan, som enligt hans uppfattning inskränkte
allmänhetens rättigheter samt förstörde en av de vackraste landskapsbilderna
i länet.

Såsom jag i det föregående framhållit måste byggnadsplanen anses medföra
övervägande fördelar för allmänheten. Med hänsyn härtill kan nagon
befogad erinran icke riktas mot Tobé och Erichs för att även de bedömde
förhållandena vara sådana att byggnadsplanen borde fastställas.

Med hänvisning till det sagda kan jag således icke finna att Tobé och
Erichs i påtalat hänseende låtit fel eller försummelse komma sig till last.

Länsstyrelsens åtgärd att för kännedom utsända sin förklaring m. m.

I ärendet är upplyst att länsstyrelsen i november 1962 för kännedom i
tjänstebrev tillställde samtliga länets riksdagsmän, landstingsmän, stadsfullmäktigeordförande
och kommunalfullmäktigeordförande samt vissa myndigheter
i länet avskrifter av såväl Lundbergs till Konungen ställda skrift

350

som länsstyrelsens i anledning därav avgivna remissutlåtande. Därvid uppgavs
att anledningen till utsändandet var den publicitet, som genom pressen
givits åt Lundbergs skrift till Konungen, som att pressreferaten icke kunde
ge en klarläggande bild av vad som förevarit.

Lundberg har härstädes klagat över att länsstyrelsen utnyttjat sin tjänstebrevsrätt
vid utsändande av dessa försändelser samt över att länsstyrelsen
därvid utelämnat vissa vid hans skrift fogade bilagor. Han synes även vilja
göra gällande att länsstyrelsen genom utsändandet av sitt remissutlåtande
till olika förtroendemän och länsmyndigheter försökt »komma åt» honom
såsom riksdagsman, landstingsman och överförmyndare samt misskreditera
det politiska parti han tillhör.

Länsstyrelsen har bestritt att den haft något som helst politiskt syfte
med sina åtgärder i saken eller något intresse av att »komma åt» Lundberg.
Att länsstyrelsen i sitt utlåtande nödgats ingå i svaromål på hans anklagelser,
kunde den, har den vidare framhållit, icke lastas för.

Rörande sin åtgärd att till vissa personer och myndigheter utsända ifrågavarande
avskrifter har länsstyrelsen anfört följande.

Efter de uppseendeväckande anklagelser mot länsstyrelsen och vissa länsstyrelsens
experter, som publicerats i pressen, var det självfallet angeläget
att de ledande förtroendemännen i länet och länets myndigheter, med vilka
länsstyrelsen samarbetar, snarast blev satta i tillfälle att bilda sig en uppfattning
om vad som i verkligheten förevarit. Något politiskt syfte låg icke
bakom denna åtgärd.--—---------------

Utsändandet av handlingarna har varit desto mera motiverat med hänsyn
till att Lundberg i pressen gjort vilseledande uttalanden angående innehållet
i länsstyrelsens utlåtande.

Tjänstebrevsrätt får enligt allmänna poststadgan begagnas endast för
postförsändelser, som i tjänsteärenden avlämnas till postbefordran från
myndighet, som av Kungl. Maj:t erhållit tjänstebrevsrätt. Sådan rätt har
tillerkänts länsstyrelserna. Det ankommer i första hand på den avsändande
myndigheten att med ledning av för myndigheten gällande instruktioner,
stadgar eller andra särskilda föreskrifter och dylikt avgöra vad som är att
anse som tjänsteärende.

Att avskrift av myndighets beslut eller utlåtande tillställes någon i samband
med beslutets fattande eller utlåtandets avgivande — och således kan
sägas ske i tjänsteärende — innebär icke utan vidare att avskriften må tillställas
vederbörande portofritt. Det har icke varit avsett att tjänstebrevsrätten
skall utnyttjas för alla försändelser som ha samband med tjänsten.
Det kan t. ex. åligga annan än staten att betala porto för försändelse i tjänsten
från en tjänstebrevsberättigad. I allmänhet torde det få anses befogat
att avskrifter av beslut och utlåtanden i förvaltningsärenden med utnyttjande
av tjänstebrevsrätten tillställas dem som beröras av ärendet eller

351

vilkas underrättande kan anses påkallat av ärendets beskaffenhet. Huruvida
avskrifter av beslut eller utlåtanden kan med tjänstebrev tillställas
även andra får bedömas med hänsyn till myndighetens uppgifter och syftet
med åtgärden.

I det påtalade fallet har länsstyrelsen med tjänstebrev sänt avskrifter
av Lundbergs skrift och länsstyrelsens utlåtande däröver till personer som
icke berördes av det av honom väckta ärendet. Beskaffenheten av detta
har icke varit sådan att det kan anses ha legat i sakens natur att handlingarna
borde delgivas nämnda personer. Dessa ha icke själva bett att få taga
del av handlingarna. När det gäller att bedöma huruvida utsändandet av
handlingarna det oaktat varit att anse såsom en tjänsteangelägenhet och
anlitandet av tjänstebrevsrätten följaktligen varit befogat är följande att
beakta.

Lundberg har i sin skrift till Konungen riktat mycket allvarliga beskyllningar
mot länsstyrelsen. Den som läser hans skrift kan icke undga att fa
ett bestämt intryck av att länsstyrelsen enligt hans mening handlat i strid
med lag. Han har sålunda med uppenbar hänsyftning på länsstyrelsen uttalat
att »statliga tjänstemän i strid mot riksdagens uttalade vilja medverkar
till en förstörelse av naturvärdena» och att »tillämpningen av strandlag
och naturskyddslag blir sådan att lagarna bli en nullitet». I skriften har
han vidare gjort uttalanden som ge intryck av att länsstyrelsen brustit i
oväld. Lundberg har sålunda uttalat att »ett bolag getts undantagsställning»,
att länets »befolknings intressen får vika för några få direktörs- och
bolagsintressen», att »Korsnäs AB och dess tjänstemän ges favörer, som
ingen av länets egna innevånare varken skulle velat begära eller av länsstyrelsen
kunnat påräkna att få» samt att länsstyrelsens beslut »uppfattas
av allmänheten som att likhet inför lagen icke skulle råda» och att beslutet
»luckrar upp allmänhetens känsla och respekt för lag och förordning». Dessa
och andra liknande beskyllningar mot länsstyrelsen har Lundberg lagt till
grund för yrkande att Kungl. Maj:t måtte pröva, huruvida länsstyrelsens
fastställelse av byggnadsplanen tillkommit i laga ordning, samt att beslutet
om byggnadsplan måtte — ehuru det enligt lag icke fick överklagas — upphävas.
Han har vidare yrkat att Kungl. Maj:t måtte förordna att frågor
om naturvärden, fritids- och allemansrätt i Uppsala län icke vidare skola få
handläggas av länsstyrelsen. Hans beskyllningar och yrkanden ha på grund
av arten och beskaffenheten av desamma och på grund av hans ställning
såsom riksdagsman väckt synnerlig uppmärksamhet.

Såvitt jag kunnat finna har Lundberg helt saknat fog för sina allvarliga
beskyllningar.

För trivseln i samhället är det av fundamental betydelse att allmänhetens
förtroende för det allmännas organ icke rubbas. Det åligger envar myndighet
att inom sitt område verka för att förtroendet bibehålies. Med hänsyn
härtill och då Lundbergs aktion mot länsstyrelsen otvivelaktigt varit i hög

352

grad ägnad att rubba förtroendet till denna, har länsstyrelsen icke saknat
skäl för att anse det såsom en tjänsteangelägenhet att delge allmänhetens
förtroendemän inom länet sin redogörelse för vad som förekommit i saken,
så att de själva skulle kunna bedöma huruvida länsstyrelsen brustit i oväld
eller låtit något mera allvarligt fel komma sig till last.

Länsstyrelsens utlåtande innehöll till väsentlig del bemötanden av vad
Lundberg i sin skrift anfört mot länsstyrelsen. Det finns därför icke något
som helst stöd för antagande att länsstyrelsens åtgärd skett, på sätt han
gjort gällande, i syfte att misskreditera honom och det parti han tillhör.

Av nu anförda skäl anser jag — även om tjänstebrevsrätten enligt min
mening icke bort användas på sätt som skett — det påtalade förfarandet
icke kunna läggas länsstyrelsen till last såsom fel.

De bilagor, som voro fogade vid Lundbergs skrift, voro i sina väsentliga
delar återgivna i skriften. Även om länsstyrelsen icke utsänt jämväl dessa
bilagor, kan detta därför icke anses vara av beskaffenhet att föranleda någon
anmärkning från min sida.

Av anförda skäl lämnar jag klagomålen även i denna del utan åtgärd.

Vad Lundberg i övrigt anfört fann jag icke vara av beskaffenhet påkalla
något mitt ingripande.

Med ovanstående uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

3. Må hänsyn tagas till utrikespolitiska förhållanden vid filmcensurens
prövning av fråga om film kan verka förråande
eller skadligt upphetsande?

Den 21 november 1961 beslöt statens biografbyrå meddela godkännande
för offentlig förevisning av filmen »Krigsförbrytare» under förutsättning
att vissa närmare angivna avsnitt av filmen uteslötos. Beslutet fattades —
efter hörande av statens filmgranskningsråd — av chefen för biografbyrån
direktören Erik Skoglund jämte ytterligare två filmcensorer.

Sedan besvär anförts över beslutet, fann Kungl. Maj:t i utslag den 26
januari 1962 skäligt medgiva att filmen fick förevisas i obeskuret skick.

I en den 28 december 1961 hit inkommen skrift påtalade Per Ahlmark,
att Skoglund — att döma av vissa av denne gjorda uttalanden — syntes ha
grundat sitt ställningstagande i censurfrågan på utrikespolitiska och vissa
andra värderingar, för vilka författningsenligt stöd saknades, samt att Skoglund
följaktligen syntes ha överskridit sina befogenheter som filmcensor.
Ahlmark anhöll därför, att JO måtte upptaga saken till granskning.

Med anledning av klagomålen inkom Skoglund med infordrat yttrande,
varefter Ahlmark avgav påminnelser.

353

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.

Filmen »Krigsförbrytare» utgör — enligt den av biografbyrån utfärdade
attesten — en på arkiv- och journalfilmsmaterial grundad skildring av den
tyska nationalsocialismens historia, Tredje rikets utveckling, andra världskrigets
förlopp med tonvikt på de tyska krigsförbrytelserna, nazismens fall
och Niirnbergsprocessen samt domen över de nazistiska koryféerna. Enligt
vad vederbörande filmbolag framhållit var tanken bakom filmen att ge en
sann bild av den tyska nazismen och därvid icke väja för att beskriva dess
grymheter och skräckvälde; en nedtoning därav skulle enligt bolaget ge till
resultat en film, som icke motsvarade de krav på historisk sanning och objektivitet
som måste ställas på en dokumentärfilm.

De avsnitt av filmen, som enligt biografbyråns beslut den 21 november
1961 skulle uteslutas, avsåg dels en inledande bildsekvens avseende hängning
av krigsförbrytare, dels vissa i olika delar av filmen ingående bilder
av likdelar, stympade lik och lik av vissa nazistledare.

Rörande ärendets handläggning inom biografbyrån har upplysts, att
filmen först granskades av Skoglund ensam, vilket skedde den 30 oktober
1961. Efter denna granskning fann Skoglund det kunna övervägas om icke
statens filmgranskningsråd borde uttala sin åsikt om filmen, vilket instruktionsenligt
förutsatte ytterligare granskning inom filmcensuren. Skoglund
ansåg vidare, att det kunde vara till fördel för ärendets handläggning att
någon form av samråd etablerades med beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar. Vid ett telefonsamtal med en representant för filmbolaget
anförde Skoglund — enligt vad han uppgivit — som skäl för dessa sina överväganden »1)

att filmen på grund av sin även för denna typ av dokumentärfilm
osedvanligt kraftiga anhopning av våldsamma, grymma eller på annat sätt
emotionellt påträngande bilder och bildsviter kunde tänkas få en mentalhygieniskt
ogynnsam inverkan på publiken vid en offentlig biografföreställning; 2)

att risken för en mentalhygieniskt ogynnsam påverkan av en sådan
film i trots av dess indignationsskapande och humanitärt upplysande syftning
sannolikt finge anses vara större i ett tidsläge som kännetecknades av
allmänt ökad oro och nervositet inför hotet om en annalkande världskonflikt
samt

3) att det dessutom med tanke på det betydande utrymme som i filmen
givits skildringar av terroraktioner mot civilbefolkningen och andra dess
lidanden i ett modernt krig funnes viss anledning att överväga om icke med
dess visning kunde vara förenad en risk för psykologisk påverkan i defaitistisk
riktning.»

Filmen uppspelades därefter ånyo den 2 november 1961, därvid voro
närvarande, förutom Skoglund, två andra filmcensorer samt tre företrädare
för beredskapsnämnden. De sistnämnda förklarade efter filmens visning,
att de från de synpunkter som nämnden hade att anlägga icke hade

12 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1064 års riksdag

354

något i sak att erinra mot att filmen offentligt förevisades. Följande dag
beslöto de tre filmcensorerna att inhämta filmgranskningsrådets åsikt om
filmen. Enligt instruktionen för biografbyrån skall rådets åsikt inhämtas,
då vid granskning av viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma
för offentlig förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som
biografbyrån anser vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens
utövande eller eljest finner vara särskilt tveksam.

Den 16 november 1961 visades filmen för sju ledamöter av filmgranskningsrådet.
I samband därmed synes Skoglund inför filmgranskningsrådet
och vissa representanter för bolaget ha anfört vissa kritiska synpunkter mot
filmen och bl. a. framhållit, att det låg inom biografbyråns befogenhet att
vid bedömningen av filmens lämplighet taga hänsyn till att svenska folket
var »hårt stressat» på grund av den utrikespolitiska utvecklingen under
hösten 1961. Därvid synes särskilt ha åsyftats dels sprängningen av en rysk
50-megatonbomb, dels överlämnandet av en rysk not till Finland med begäran
om militära konsultationer.

Filmgranskningsrådet beslöt samma dag rekommendera filmen till offentlig
förevisning med de klipp, som biografbyråns psykiatriska sakkunniga
bland filmcensorema kunde finna motiverade av mentalhygieniska skäl.
Med anledning härav granskades filmen den 17 november av de avsedda
sakkunniga — två överläkare — vilka förordade att ur filmen skulle uteslutas
vissa avsnitt. Som motivering åberopades, att förevisandet av dessa
avsnitt kunde — på sätt stadgades i 3 § biografförordningen — verka »förråande
eller skadligt upphetsande». I enlighet med de sakkunnigas rekommendation
fann biografbyrån därefter genom sitt beslut den 21 november
1961 att de av de sakkunniga påtalade avsnitten borde uteslutas.

Den 19 december 1961 deltog Skoglund i en radiodiskussion över ämnet
»Får världsläget påverka vår filmcensur?» Vid denna diskussion fördes på
tal jämväl vissa andra frågor, såsom filmproduktionens allmänna inriktning
under tider av politisk oro, lämpligheten med hänsyn till avrättades anhöriga
att visa bilder av de avrättades lik, m. m.

I sin förklaring har Skoglund framhållit, att de av honom i det inledande
skedet av filmens censurgranskning upptagna, såsom »utrikespolitiska»
betecknade synpunkterna befunnits under ärendets fortsatta behandling
icke tillräckligt grundade och därför avvisats av biografbyrån, som grundat
sitt kollegialt fattade beslut uteslutande på mentalhygieniska överväganden
i enlighet med gängse praxis. Vad Skoglund vid radiodiskussionen uttalat
rörande filmproduktionens inriktning m. m. hade varit allmänna förhoppningar
och personliga åsikter, som saknat relevans för biografbyråns ställningstagande
till censurfrågan.

Ahlmark framhöll i sina påminnelser, att utrikespolitiska överväganden
sannolikt spelat en betydande roll vid den slutliga bedömningen av censurfrågan
samt att Skoglund i varje fall syntes anse sig ha rätt att göra sådana

355

överväganden vid censurering av film. Enligt Ahlmarks mening förelåg icke
i något fall sådan rätt. Vidare hade Ahlmark av vad Skoglund vid radiodiskussionen
yttrat funnit framgå, att denne vid censureringen av ifrågavarande
film även eljest låtit obehöriga bedömanden inverka på sitt ställningstagande.
_

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Ahlmark följande.

Rörande biografbyråns befogenheter att utöva filmcensur stadgas i 3 §
kungl. förordningen den 5 juni 1959 med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. m. (SFS nr 348/1959).

Enligt detta stadgande må biografbyrån ej godkänna film eller del av
film, »vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och
det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller förleda till brott». Sådant godkännande må ej heller lämnas,
om förevisandet kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande
till främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas
uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

I övrigt kan censuringripande ske om förevisande av film uppenbarligen
skulle strida mot allmän lag. I fråga om godkännande av film till förevisning
för barn gälla därjämte särskilda bestämmelser. Enligt uttryckligt stadgande
får biografbyrån ej vägra godkänna film på andra grunder än vad
som sålunda angivits i förordningen.

De i 1959 års biografförordning intagna bestämmelserna om filmcensuren
ha — med visst undantag i fråga om godkännande av film för barn — i sak
oförändrade överförts från förut gällande biografförordning enligt dess lydelse
efter en år 1954 genomförd författningsrevision. Till grund härför låg
bl. a. ett av 1949 års filmkommitté avgivet betänkande om filmcensuren
(SOU 1951: 16), däri kommittén framhöll att censuren behövdes främst som
mentalhygieniskt skydd mot sadistiska och skadligt ångestpressande inslag
i filmerna. Enligt kommittén borde statliga ingrepp i filmerna efter genomfört
moraliska eller renodlat estetiska principer icke förekomma med hänsyn
till de övermäktiga svårigheterna att komma fram till allmängiltiga värderingar
på något av dessa områden. Kommittén anförde vidare:

Även när det gäller mentalhygieniska frågor, är det svårt att göra kategoriska
uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller
barn och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor,
är det också svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphetsning
och värdet av en konstnärlig upplevelse. Vissa grundregler bör ändå
kunna accepteras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren
ingripa mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens
suggestionskraft, filmens utbredning och filmens kommersiella karaktär kan
få mycket vida och djupa verkningar. Censuren bör här kunna vara en
garanti för allmänheten mot sådant som är skadligt, upphetsande och förråande.

356

Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen
inte klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte
funnit några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censurbestämmelse.
Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt
upphetsande», eftersom själva upphetsningen inte alltid behöver innebära
något förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning,
som kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sådan
oskyldig upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller
inte i varje särskilt fall är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den
närmare definitionen bör granskningsmännen få klarare vägledning.

I propositionen till författningsändringen (prop. nr 116/1954 s. 18) framhöll
departementschefen, att han helt delade kommitténs uppfattning att
censuren borde vara huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad och att ingripande
efter strängt moraliska eller estetiska linjer icke borde få förekomma.
I likhet med kommittén fann departementschefen också att varje form av
smakcensur borde bestämt avböjas. Han förklarade sig vidare vara ense
med kommittén om vikten av att filmer och filmscener icke blott bedömdes
efter sina rent formella element utan också med behörigt hänsynstagande
till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.

Beträffande bestämmelsen om ingripande mot filmbilder, vilkas förevisande
kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande
makt, anförde kommittén följande:

Det kan starkt ifrågasättas^om det är lämpligt och riktigt att tjänstemännen
vid statens biografbyrå, vilkas huvudsakliga arbete består i psykologiska
bedömningar, skall fatta politiska avgöranden och bedöma, om en
film i olika lägen är olämplig med hänsyn till främmande makt eller inte.
Risk för ensidigt politiska bedömanden kan tänkas uppstå, men framför allt
kan de enskilda granskningsmännen ofta känna sig inkompetenta att fatta

sådana beslut.---Det är här fråga om en propaganda, som främst i

kritiska lägen kan tänkas ha någon betydelse för opinionen inom och utom
landet, och kommittén anser det därför naturligast, om frågan om en filmcensur
i krig och beredskap löses av samma myndigheter och efter samma
principer som andra nödvändiga inskränkningar i yttrandefriheten i sådana
lägen.

Departementschefen framhöll emellertid i propositionen (s. 22), att anledning
icke förelåg att borttaga den av utrikespolitiska hänsyn dikterade
censurnormen. I samband därmed erinrade departementschefen att censuren
i tveksamma fall kunde inhämta yttrande av det filmgranskningsråd,
som samtidigt föreslogs skola inrättas. Rörande detta råd uttalade departementschefen,
att ett organ av sådan karaktär komme att få en viktig funktion
därigenom att det gav den allmänna opinionen en viss insyn i censurens
verksamhet och samtidigt också censurens utövare värdefulla kontakter
med representativa företrädare för samma opinion.

Mot bakgrunden av de ovan återgivna bestämmelserna och vad vid förarbetena
till dessa förekommit får jag beträffande frågan om filmcensurens

357

befogenhet att i sin granskningsverksamhet taga hänsyn till utrikespolitiska
förhållanden anföra följande.

Till en början må härvid erinras om att det tillkommer filmcensuren att
pröva om en film kan anses olämplig med hänsyn till rikets förhållande till
främmande makt. Det är sålunda här fråga om ett rent utrikespolitiskt
ställningstagande. Den omständigheten att utrikespolitisk sakkunskap normalt
icke är företrädd inom filmcensuren, har — på sätt framgår av det
förut anförda — icke ansetts böra föranleda till att den nu nämnda censurnormen
ej skulle kunna tillämpas.

Frågan huruvida hänsyn till utrikespolitiska förhållanden må tagas jämväl
vid den ur mentalhygieniska synpunkter betingade prövningen om en
film eller del därav kan verka förråande eller skadligt upphetsande, har däremot
icke särskilt berörts under förarbetena till censurbestämmelserna. Att
så ej skett, framstår också som naturligt med hänsyn till att bestämmelserna
avfattats med tanke på förhållandena under fredstid. Det är emellertid
tydligt, att prövningen huruvida en film kan vara ur mentalhygienisk
synpunkt skadlig överhuvudtaget icke kan ske helt oberoende av utvecklingen
inom det område, som äger anknytning till filmen, och av de förändrade
värderingar som kunna följa därav. Vad som för allmänheten kan vara
uthärdligt i fråga om t. ex. skildringar av sjukdomar eller medicinska ingrepp
måste givetvis bedömas även med hänsyn till nya erfarenheter och
värderingar och eljest aktuella förhållanden på detta område. På samma
sätt torde bedömningen kunna i viss mån utfalla olika även när det gäller
film, som behandlar uppskakande — verkliga eller konstruerade — händelser
i samband med krig. En sådan film, som under mera normala utrikespolitiska
förhållanden icke behöver befaras verka skadligt upphetsande,
kan i ett läge, då befogad fruktan för ett förestående krig gör sig gällande
eller efter ett redan skett krigsutbrott, mycket väl böra bedömas annorlunda.
Om sålunda det utrikespolitiska läget faktiskt medför att viss film
kommer att verka skadligt upphetsande på allmänheten, kan och skall
också hänsyn därtill tagas av filmcensuren.

Jag är emellertid angelägen understryka, att utrikespolitiska värderingar
icke få i hithörande avseende inverka i vidare mån än vad ovan antytts eller
sålunda endast i den mån de objektivt sett kunna äga betydelse för den
mentalhygieniska bedömning, varom förordningen talar. Genom tillkomsten
av filmgranskningsrådet — och genom förefintlig besvärsrätt — synes också
garanti föreligga för att filmcensurens bedömning icke grundas på subjektiva
och godtyckliga värderingar i angivet hänseende.

Vad härefter angår Skoglunds befattning med granskningen av filmen
»Krigsförbrytare» får jag anföra följande.

Skoglund har uppgivit att han, efter det filmen första gången visades för
honom, erhöll den uppfattningen att filmen på grund av sin anhopning av
emotionellt påträngande bilder kunde tänkas få en mentalhygieniskt ogynn -

358

sam verkan på allmänheten samt att risken för sådan verkan sannolikt finge
anses vara större i ett tidsläge, som kännetecknades av allmänt ökad oro
inför hotet om en annalkande världskonflikt. Skoglund synes därvid ha fäst
särskilt avseende vid vissa under hösten 1961 inträffade utrikespolitiska
händelser.

Som jag förut framhållit kan något principiellt hinder icke anses föreligga
för filmcensuren att i fråga om filmer av viss karaktär — inom ramen
för den mentalhygieniska bedömningen — fästa avseende jämväl vid utrikespolitiska
förhållanden. Skoglunds till en början gjorda antagande att
den omnämnda skärpningen av det utrikespolitiska läget under hösten 1961
skulle i och för sig vara ägnad att inverka på den mentalhygieniska bedömningen
har visserligen vid den fortsatta granskningen inom filmcensuren
— enligt vad Skoglund förklarat — icke ansetts sakligt grundad, varför
hänsyn därtill icke heller tagits vid den slutliga prövningen. Även om fog
enligt min mening objektivt sett saknats för att tillägga de ifrågavarande
händelserna betydelse för filmens bedömning ur mentalhygienisk synpunkt,
kan det emellertid — med hänsyn till det tämligen breda utrymme för olika
meningar som föreligger i en bedömningsfråga som den föreliggande — icke
läggas Skoglund till last som fel att han vid det inledande skedet av filmgranskningen
förfäktat en motsatt mening eller i varje fall ansett att frågan
borde upptagas till närmare diskussion. Mot vad Skoglund uppgivit och
vad handlingarna i övrigt innehålla kan icke heller med fog göras gällande
att Skoglund — eller övriga i granskningen deltagande filmcensorer —
skulle ha låtit utrikespolitiska hänsynstaganden obehörigen inverka på den
slutliga bedömningen. I förevarande hänseenden finner jag därför anmärkning
icke kunna riktas mot Skoglund.

Emellertid har Skoglund vid sina inledande överväganden såsom ett ytterligare
skäl mot filmens offentliga förevisande — utöver risken för mentalhygienisk
skadeverkan — åberopat att filmens skildringar av civilbefolkningens
lidanden under kriget kunde tänkas medföra risk för psykologisk
påverkan i defaitistisk riktning. Denna tankegång synes sålunda innebära,
att frågan huruvida en film inverkar försvagande på motstånds viljan skulle
kunna anföras som en självständig censurgrund. Som framgår av vad tidigare
anförts rörande grunderna för filmcensuren ligger det emellertid utom
biografbyråns befogenheter — sådana de angivits i nu gällande, för fredstid
avsedda bestämmelser — att ingripa på sålunda angiven grund. Möjligen
kan tänkas att en film, samtidigt som den verkar skadligt upphetsande —
och på grund därav kan bli föremål för censur — jämväl inverkar negativt
på försvarsviljan. Huruvida så är fallet, kan emellertid icke upptagas till
fristående prövning och åberopas som särskild grund för censuringripande.
Enligt min mening var det därför opåkallat av Skoglund att ifrågasätta
censurering jämväl på nu nämnd grund. Synpunkten att filmen kunde verka
i defaitistisk riktning har emellertid vid den fortsatta granskningen av fil -

359

men avvisats som sakligt obefogad och har uppenbarligen icke heller inverkat
vid den slutliga prövningen. På grund därav finner jag mig i denna
del kunna låta bero vid mitt nu gjorda uttalande.

Beträffande härefter klagomålen i vad de avse Skoglunds vid radiodiskussionen
i vissa sammanhang fällda yttranden rörande filmproduktionens inriktning
i orostider, hänsynstagande till avrättades anhöriga m. m., är det
visserligen riktigt att sådana synpunkter, sasom Skoglund även vidgått,
icke få inverka på själva censurbedömningen. Skoglund har emellertid bestritt
att dessa synpunkter, som han framförde utom tjänsten under en
delvis tämligen förvirrad diskussion, haft någon betydelse för hans handlande
som filmcensor. På grund härav och med hänsyn till vad som i övrigt
framkommit rörande den synnerligen omsorgsfulla granskning, för vilken
filmen blivit föremål, kan icke heller göras gällande att angivna synpunkter
inverkat. I denna del föranleder därför klagomålen icke någon min vidare
åtgärd.

Jag vill slutligen icke underlåta framhålla, att det enligt min mening varit
önskvärt att biografbyråns beslut den 21 november 1961 försetts med en
kort och koncis motivering i vad beslutet avsåg att vissa delar av filmen
skulle uteslutas. Skoglund har visserligen uppgivit att han under hand gav
bolaget del av skälen härför. Särskilt med hänsyn till de diskussioner och
meningsutbyten, som föregingo beslutet, synes det mig emellertid ha varit
på sin plats — och ägnat att undvika missuppfattningar om byråns bevelcelsegrunder
— att sådan motivering skriftligen lämnats. Överhuvudtaget
böra enligt min mening beslut som gå enskild emot — i enlighet med vad
jag framhållit i en år 1960 till Ivungl. Maj:t avlåten skrivelse rörande beslutsmotivering
inom förvaltningen — förses med skriftlig motivering.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

4. Fråga om trafikkort — som ej kan återkallas interimistiskt —
må återkallas i samband med beslut om interimistisk återkallelse
av körkort. Tillika spörsmål om tillräckliga skäl förelegat för beslut
om interimistisk körkortsåterkallelse. Vid delgivning av sådant
beslut — liksom av beslut om slutlig återkallelse — bör
avskrift av beslutet tillställas vederbörande

Den 3 maj 1961 inträffade i en gatukorsning i Karlskoga en sammanstötning
mellan en av truckföraren S. Augustsson förd personbil och en av
Margit Strömberg förd cykel. Endast smärre sakskador uppstodo. Karlskoga
domsagas häradsrätt, som fann Margit Strömberg ensam vållande
till sammanstötningen, dömde den 5 september 1961 Augustsson för obe -

360

hörigt avvikande från olycksplatsen att böta 30 dagsböter. Enligt Augustsson
hade han stannat sin bil efter sammanstötningen, stigit ur densamma
och sett att Margit Strömberg icke åsamkats några skador samt därefter
fortsatt färden.

På grundval av domen beslöt länsstyrelsen i Örebro län den 21 september
1961 — utan att verkställa annan utredning — dels med stöd av 33 §
3 mom. vägtrafikförordningen interimistiskt återkalla Augustssons körkort,
som utfärdats den 26 oktober 1960, dels med stöd av 27 § 5 mom. förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. återkalla Augustssons
trafikkort, som utfärdats den 4 augusti 1961. Beslutet upptogs å ett stencilerat
formulär, som var försett med besvärshänvisning. Beslutet med tillhörande
handlingar överlämnades till vederbörande landsfiskal för delgivning
med Augustsson och återställdes därefter till länsstyrelsen jämte viss
utredning. Något exemplar av beslutet tillställdes icke Augustsson vid delgivningen.

Av utredningen i körkortsärendet framgick, att Augustsson efter körkortets
utfärdande icke ådömts ansvar för annat trafikbrott än det nu
ifrågavarande samt att i övrigt anmärkning mot honom icke framkommit.
Arbetsgivaren betecknade Augustsson som mycket skötsam. Landsfiskalen
förordade, att Augustsson meddelades varning.

Genom beslut den 14 oktober 1961 återkallade länsstyrelsen Augustssons
körkort jämlikt 33 § 2 mom. första stycket 4. vägtrafikförordningen samt
föreskrev, med stöd av 33 § 5 mom. samma förordning, att nytt körkort ej
finge utfärdas innan fyra månader förflutit från den dag Augustsson fråntogs
rätten att föra körkortspliktigt fordon.

På besvär av Augustsson fann regeringsrätten i utslag den 1 december
1961 — enär på grund av omständigheterna i målet vad mot Augustsson
förekommit icke borde för honom medföra strängare påföljd än varning —
skäligt upphäva länsstyrelsens beslut.

I en den 3 februari 1962 hit inkommen skrift framhöll advokaten Olof
Moberger — som biträtt Augustsson i trafikmålet och körkortsärendet —
att anledningen till att Augustsson icke överklagat länsstyrelsens beslut
rörande återkallelsen av trafikkortet var att denne vid delgivningen icke
tillställdes något exemplar av beslutet utan endast fick genomläsa det på
polisstationen. För Moberger hade Augustsson endast talat om sitt körkort.
Enligt vad Moberger inhämtat överensstämde delgivningsförfarandet i detta
fall med länsstyrelsens allmänna praxis. Denna praxis syntes emellertid böra
ändras därhän att ett exemplar av dylika beslut alltid överlämnades till
körkortsinnehavaren. Eljest måste uppkomma allvarliga risker för missförstånd
i fråga om både beslutets innehåll och besvärsrätten.

Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande, däri framhölls att länsstyrelsens
delgivningspraxis icke kunde anses helt tillfredsställande samt att hinder
icke syntes möta att ändra denna praxis. Vidare framhölls, att det må -

361

hända skulle vara till fördel om möjlighet funnes att även i fråga om trafikkort
meddela beslut om interimistisk återkallelse.

I avgivna påminnelser förordade jämväl Moberger att möjlighet infördes
att interimistiskt återkalla trafikkort.

Därefter uppgjordes å JO-expeditionen en promemoria, däri anfördes

följande:

Länsstyrelsens beslut den 21 september 1961 om interimistisk återkallelse
av körkortet och om definitiv återkallelse av trafikkortet har grundats enbart
på häradsrättens dom, enligt vilken A. dömdes för smitning till 30 dagsböter.
Såsom av straffmätningen framgår torde gärningen, i betraktande
av trafikskadornas ringa omfattning och omständigheterna i övrigt, icke
kunna betraktas som särskilt allvarlig, låt vara att smitning i princip är en
betänklig förseelse.

Vad mot A. förekommit synes icke heller — då frågan om utfärdande av
trafikkort för A. därefter prövades — ha ansetts vara av beskaffenhet att
böra diskvalificera A. från rätten att erhålla sådant bevis. Trafikhändelsen
inträffade nämligen redan den 3 maj 1961, och polisutredningen var avslutad
i juni. Trafikkortet utfärdades den 4 augusti 1961. Polismyndigheten
har uppenbarligen — oavsett vad som salunda förekommit mot A. ansett
sig böra ge honom lämplighetsintyg beträffande trafikkort.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit synes beträffande
länsstyrelsens handläggning av ärendet följande vara att anmärka.

1) Förutsättningen för att interimistisk återkallelse av körkort skall
kunna ske är, jämlikt 33 § 3 mom. VT, att det på sannolika skäl kan antagas
att körkortet kommer att slutligt återkallas. Momentet erhöll sin
nuvarande lydelse år 1958. Dessförinnan gällde, att interimistisk återkallelse
icke fick ske med mindre föraren uppenbarligen måste anses olämplig. Formuleringen
ändrades på förslag av 1953 års trafiksäkerhetsutredning, som
— under erinran bl. a. att det här gällde en provisorisk säkerhetsåtgärd och
under hänvisning till bestämmelserna rörande straffprocessuella skyddsåtgärder
— fann den tidigare formuleringen omotiverat hård. Genom omformuleringen
åsyftade utredningen att åstadkomma »ett snabbt och effektivt
skydd mot de påtagligt trafikfarliga förarna» (SOU 1957: 18 s. 358 o. f.).
Beträffande den utvidgade befogenhet att interimistiskt återkalla körkort,
som genom författningsändringen sålunda tillädes länsstyrelserna, framhöll
departementschefen — i anslutning till visst remissyttrande — att han
förutsatte att den komme att handhas med tillbörlig försiktighet (prop. nr
69/1958 s. 98).

Vid sin prövning av frågan om interimistisk återkallelse av A:s körkort
torde länsstyrelsen med fog ha ägt utgå från att vad domen innehöll rörande
de faktiska omständigheterna vid smitningcn icke skulle komma att undergå
ändring. Det avgörande för länsstyrelsens ställningstagande till berörda
fråga synes sålunda ha varit med vilken grad av säkerhet man kunde bedöma
ut fallet av länsstyrelsens slutliga prövning av påföljden för den skedda
smitningen. Med hänsyn till vad tidigare framhållits rörande omständigheterna
vid gärningen och rörande dess bedömning i ärendet angående trafikkortet
torde det för länsstyrelsen ha bort framstå som i hög grad tveksamt
om återkallelse i detta fall varit påkallad och om det icke kunde vara
tillfyllest med varning. För bedömningen av påföljdsfrågan var givetvis av
vikt huruvida anmärkning i något annat hänseende framkommit mot A.

12* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1961^ års riksdag

362

Om så varit fallet — t. ex. om A. visat opålitlighet i nykterhetshänseende
eller i annat hänseende av betydelse för körkortsfrågan, utan att straffbelagd
förseelse begåtts — skulle det kunna ha varit befogat anse, att sannolika
skäl för återkallelse förelegat. Länsstyrelsen synes emellertid icke ha
införskaffat någon som helst upplysning rörande A:s person eller ens givit
A. tillfälle att yttra sig utan avgjorde ärendet enbart på grundval av domen.
Pa sätt den senare verkställda utredningen ger vid handen erhöll A. endast
positiva vitsord i fråga om sin skötsamhet. Landsfiskalen förordade också
för sin del varning.

Anmärkningen i förevarande hänseende avser alltså, att länsstyrelsen icke
synes ha haft tillräcklig grund för sitt beslut om interimistisk återkallelse.
Detta institut har, såsom framhållits under förarbetena till författningsändringen,
avsetts skola ifrågakomma endast beträffande påtagligt trafikfarliga
förare och befogenheten att tillämpa institutet måste, såsom jämväl
framhållits, handhas med tillbörlig försiktighet. Att så måste ske är motiverat
icke minst med hänsyn därtill, att ett beslut om interimistisk återkallelse
i viss mån binder länsstyrelsen, som följaktligen — när den sedermera
på grundval av utredningen i slutfört skick har att taga slutlig ställning
till den ej sällan vanskliga frågan om lämplig reaktion mot körkortsinnehavaren
— kan vara benägen att anlägga ett strängare betraktelsesätt
än som eljest skulle ha varit fallet.

2) I samband med beslutet om interimistisk återkallelse meddelade länsstyrelsen
jämväl beslut om återkallelse av Ars trafikkort. Förordningen om
yrkesmässig trafik saknar bestämmelser om interimistisk återkallelse av
trafikkort liksom om närmare föreskrifter rörande förutsättningarna för
återkallelse; däri stadgas endast att sådan åtgärd må vidtagas »när anledning
därtill förekommer». Länsstyrelsens ovannämnda beslut rörande A:s
trafikkort innebar följaktligen en definitiv återkallelse.

Det är tydligt att ett för den enskilde så betydelsefullt ingripande som
en definitiv återkallelse måste grundas på en så fullständig utredning som
möjligt. Häri ingår regelmässigt vederbörandes eget hörande som ett nödvändigt
led. Som förut framhållits grundades emellertid i förevarande fall
återkallelsen enbart på domen, och tillfälle bereddes ej ens A. att yttra sig.
Ur principiell synpunkt synes följaktligen länsstyrelsens handläggning i angivet
hänseende behäftad med ett betänkligt fel.

Det torde emellertid endast undantagsvis — om ens någonsin — finnas
anledning att i samband med interimistisk återkallelse av körkort upptaga
fråga om återkallelse jämväl av vederbörandes trafikkort. Stundom inträffar
nämligen, att granden för den interimistiska återkallelsen av körkortet
väsentligt rubbas genom senare förebragt utredning och att vederbörande
med anledning härav — kanske efter att ha blivit frikänd av domstol -—
återfår körkortet. I sådant fall undanröjes vanligen även grunden för återkallelsen
av trafikkortet. Detta kan emellertid, om det återkallats, icke liksom
körkortet återställas, utan vederbörande måste söka nytt trafikkort.
Härvid är att märka — bortsett från det besvär och de kostnader, som äro
förenade med ansökan om trafikkort — att sådant bevis författningsenligt
icke kan utfärdas med mindre sökanden under de senaste sex månaderna
— i visst fall under det senaste året — före provet för besiktningsmannen
»i betydande omfattning fört automobil under olika trafikförhållanden».
Nytt trafikkort kan därför — efter interimistisk återkallelse av körkort —
i många fall icke utfärdas förrän ytterligare avsevärd tid förflutit. Om sålunda
t. ex. en person på grundval av en i och för sig befogad misstanke om

363

grov trafikförseelse får sitt körkort interimistiskt återkallat och sitt trafikkort
återkallat (definitivt) men sedermera, t. ex. genom ny bevisning, blir
helt fritagen från misstanken, återfår han visserligen omedelbart körkortet
men nödgas däremot vara i avsaknad av trafikkort under ytterligare eu
avsevärd tid. Det är uppenbart, att han i sådant fall kan åsamkas mycket
betydande rättsförluster.

Frågan om återkallelse — eller varning — beträffande trafikkort synes
därför i princip, med hänsyn till den enskildes rättsskyddsanspråk, icke böra
prövas förrän i samband med den slutliga prövningen av körkortsfragan.

Något behov ur trafiksäkerhetssynpunkt av att i samband med interimistisk
återkallelse av körkort jämväl återkalla vederbörandes trafikkort

— slutligt eller, som länsstyrelsen ifrågasatt, interimistiskt — synes icke
heller föreligga. Genom den interimistiska körkortsaterkallelsen är
börande nämligen tills vidare berövad rätten att överhuvudtaget föia körlcortspliktigt
fordon. Den omständigheten att han, därest han i angivet iall
likväl skulle framföra fordon i yrkesmässig trafik, icke kan ådömas ansvar

— förutom enligt vägtrafikförordningen — jämväl enligt förordningen om
yrkesmässig trafik saknar uppenbarligen helt betydelse i nu förevarande
hanseende

Bortsett från rena undantagsfall torde följaktligen återkallelse av trafikkort
icke böra ske redan i samband med interimistisk körkortsåterkallelse.
Frågan härom bör i stället — i enlighet med utformningen av återkallelseinstitutet
i förordningen om yrkesmässig trafik — anstå till dess utredningen
rörande den omständighet, som anses kunna grunda återkallelse, ä,r
slutligen verkställd. Anmärkningen i förevarande hänseende riktar sig följaktligen
mot länsstyrelsens allmänna praxis att meddela återkallelse av
trafikkort redan i samband med interimistisk körkortsåterkallelse. Denna
praxis _ från vilken man tydligen utgått vid utformningen av det av länsstyrelsen
åberopade, från centralt hall utarbetade formuläret till återkallelsebeslut
— torde följaktligen böra ändras i enlighet med vad ovan angivits.
Så har också, enligt vad som inhämtats, redan ägt rum hos åtminstone
vissa av de övriga länsstyrelserna.

3) Anmärkningen i klagoskriften avser det förhållandet att länsstyrelsens
ifrågavarande beslut — i enlighet med hos länsstyrelserna allmänt tillämpad
praxis — delgivits A. endast på det sätt, att tillfälle beretts honom att hos
polisen genomläsa handlingarna. A. har sålunda icke tillställts något eget
exemplar av beslutet. .

Ett beslut om återkallelse av förarbevis — interimistiskt eller slutligt —
är uppenbarligen av den ingripande betydelse för vederbörande, att ett särskilt
exemplar av beslutet med åsatt besvärshänvisning bör, i enlighet med
allmänna grunsatser för förvaltningsförfarandet, överlämnas till vederbörande.
Detta kan naturligtvis praktiskt ordnas på olika sätt, t. ex. genom
utfärdande av särskild skrivelse till personen ifråga eller genom överlämnande
till honom av genomslagskopia av nu i allmänhet använt formulärbeslut,
som närmast är avsett för polismyndigheten. Även om beslutet
enbart avser interimistisk körkortsåterkallelse, synes angeläget att — till
förekommande av missuppfattning av beslutets innehåll, t. ex. avseende
besvärstiden, och därmed för tryggande av den enskildes befogade rättsskyddsanspråk
— ett exemplar av beslutet, i lämplig ordning tillställes körkortsinnehavaren
för att av honom behållas. Länsstyrelsen, som också synes
överväga ändring av sin berörda praxis, torde i ärendet böra angiva sitt
slutliga ställningstagande härutinnan.

364

Sedan promemorian remitterats till länsstyrelsen för yttrande, anförde
länsstyrelsen följande:

Den vid härvarande länsstyrelse sedan länge tillämpade ordningen att
återkalla trafikkort i samband med interimistisk återkallelse av körkort har
grundats på den uppfattningen, att innehav av trafikkort förutsätter innehav
av körkort. Därav följer, att även ett interimistiskt återkallande av
körkortet har ansetts diskvalificera föraren för fortsatt faktiskt innehav
av trafikkort. Enär möjlighet att återkalla jämväl trafikkortet interimistiskt
icke finnes, har — med den uppfattning länsstyrelsen sålunda hyst —
endast återstått att återkalla detsamma slutligt. — I promemorian uttalas
emellertid, att frågan om återkallelse — eller varning — beträffande trafikkort,
med hänsyn till den enskildes rättsskyddsanspråk, i princip icke synes
böra prövas förrän i samband med den slutliga prövningen av körkortsfrågan.
Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse detta uttalande i en fråga,
som tidigare varit föremål för oenhetlighet i bedömningen. Länsstyrelsen
kommer hädanefter att handlägga ifrågavarande ärenden i den ordning,
som förordats i detta uttalande.

Beträffande den i promemorian upptagna anmärkningen att länsstyrelsen
i det aktuella^ fallet inte synes ha haft tillräcklig grund för sitt beslut om
interimistisk återkallelse, vill länsstyrelsen medgiva, att ytterligare utredning
i ärendet skulle hava varit av värde för en riktig bedömning av detsamma.
Länsstyrelsen vill emellertid hänvisa till att smitning alltid ansetts
såsom ett allvarligt trafikbrott samt att länsstyrelsen finner det angeläget,
att dess reaktion i form av beslut om körkortsåterkallelse i förekommande
fall kommer så snabbt som möjligt. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla,
att dess praxis ifråga om körkortsåterkallelse vid lindrigare former av smitning
mildrats samt att länsstyrelsen numera i ett fall som det aktuella ej
skulle komma att återkalla körkortet interimistiskt.

Beträffande anmärkningen i klagoskriften har länsstyrelsen i tidigare
yttrande i ärendet medgivit, att det icke kan anses tillfredsställande, att
den som får sitt körkort interimistiskt återkallat icke får behålla något
exemplar av länsstyrelsens beslut i ärendet. Med hänsyn till vad som anföres
i promemorian är länsstyrelsen beredd att även här ändra sin tidigare
praxis. Länsstyrelsen avser i första hand att, med bibehållande av nuvarande
formulär, utskriva beslutet i två exemplar, av vilka den beslutet rör
får behålla det ena. Länsstyrelsen kommer senare att till prövning upptaga
frågan, om denna ändrade ordning bör medföra ändring av formulärets
utformning. I

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag följande.

Vad först angår länsstyrelsens beslut att interimistiskt återkalla Augustssons
körkort anser jag — på i huvudsak de skäl som anförts i remisspromemorian
— att tillräcklig grund härför icke förelegat. Det kan sålunda enligt
min mening icke med fog göras gällande att det material, på vilket länsstyrelsen
grundade sin bedömning — utan att inhämta närmare upplysningar
om Augustsson och efter att kort dessförinnan ha funnit honom
kunna betros med trafikkort — innefattade sannolika skäl för antagande
att körkortet komme att slutligt återkallas. Det är visserligen riktigt att,

365

såsom länsstyrelsen framhållit, reaktionen i form av interimistisk körkortsåterkallelse
bör komma så snabbt som möjligt. Den omständigheten att det
är fråga om ett trafikbrott som typiskt sett är att anse som allvarligt får
emellertid icke leda till att man bedömer fallen schematiskt, utan hänsyn
till de särskilda omständigheterna. Länsstyrelsen har också numera omprövat
sin praxis för bedömningen av hithörande fall. Pa grund härav och
med hänsyn till omständigheterna i övrigt finner jag något mitt vidare
uttalande i denna del icke påkallat.

Beträffande härefter länsstyrelsens åtgärd att — samtidigt som körkortet
interimistiskt återkallades — återkalla jämväl Augustssons trafikkort synes
länsstyrelsen ha betraktat en sådan åtgärd som en rent automatisk följd av
den interimistiska körkortsåterkallelsen. På sätt i remisspromemorian närmare
utvecklats skulle emellertid ett sådant betraktelsesätt kunna medföra
betänkliga konsekvenser för trafikkortsinnehavama. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
lärer, såsom i promemorian jämväl anmärkts, behov i och för sig
icke heller föreligga att i samband med interimistisk återkallelse av körkort
även återkalla trafikkortet. Något vägande skäl att införa möjlighet till
interimistisk återkallelse av trafikkort synes mig överhuvudtaget icke kunna
anföras.

Av nu anförda skäl anser jag, i överensstämmelse med den uppfattning
som härom kommit till uttryck i promemorian, att frågan om återkallelse
av trafikkort i princip bör anstå till dess utredningen rörande den eller de
omständigheter, som anses kunna grunda återkallelse, är slutförd. Denna
fråga bör sålunda i allmänhet avgöras först i samband med den slutliga
prövningen av förarens rätt att behålla sitt körkort.

I förevarande fall har länsstyrelsen utan närmare utredning och utan att
ens bereda Augustsson tillfälle att yttra sig återkallat dennes trafikkort.
Ett sådant förfarande — som grundar sig på tanken att trafikkortets återkallande
skulle vara en nödvändig följd av beslut om interimistisk körkortsåterkallelse
— måste otvivelaktigt betecknas som felaktigt. Förfarandet har
stått i överensstämmelse med en praxis som länsstyrelsen sedan länge tilllämpat,
en praxis som även synes förekomma hos andra länsstyrelser. Sedan
länsstyrelsens uppmärksamhet fästs vid frågan, har länsstyrelsen emellertid
numera frångått berörda praxis. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt finner jag mig för länsstyrelsens del kunna bero vid vad
härutinnan förekommit.

Vad slutligen angår den fråga, som upptogs i klagoskriften, nämligen sättet
för delgivning av återkallelsebeslut, är det uppenbarligen otillfredsställande
att — som hittills skett i fråga om delgivning av beslut om interimistisk
körkortsåterkallelse — något exemplar av beslutet med åsatt besvärshänvisning
icke tillställes körkort sinnehavaren, som endast får tillfälle att
hos polisen läsa beslutet. Av skäl som anförts i remisspromemorian är det
ett befogat krav från körkortsinnehavare att i sådant fall, till förekom -

366

mande av missuppfattning rörande beslutet och därmed av rättsförlust,
erhålla ett exemplar av det interimistiska återkallelsebeslutet. Länsstyrelsens
praxis att icke tillhandahålla sådant exemplar synes överensstämma
med vad som allmänt praktiseras hos länsstyrelserna. I anledning av skriftväxlingen
i ärendet har emellertid länsstyrelsen även i detta hänseende
numera frångått sin berörda praxis. Med hänsyn härtill påkallar saken för
länsstyrelsens vidkommande icke någon min vidare åtgärd.

Som framgår av det anförda var det — till undvikande av rättsförluster
för körkortsinnehavare och trafikkortsinnehavare — angeläget att ändring
skedde av praxis i de hänseenden, som här avhandlats. Då sådan praxis —
avseende sålunda dels underlåtenhet att vid delgivning av beslut om interimistisk
körkortsåterkallelse tillställa vederbörande ett exemplar av beslutet,
dels förfarandet att i samband med dylikt interimistiskt beslut återkalla
jämväl vederbörandes trafikkort — syntes tillämpas hos åtskilliga länsstyrelser,
överlämnades avskrift av nu återgivna skrivelse till samtliga länsstyrelser
för kännedom. Det var därvid min förhoppning att de länsstyrelser,
som berördes av saken, snarast ville upptaga sin praxis till omprövning
i syfte att åstadkomma en ur rättsäkerhetssynpunkt tillfredsställande
ordning.

5. En 16-årig flicka har mot föräldrarnas önskan sammanflyttat
med en kriminellt belastad man, som kunde befaras menligt påverka
hennes sociala utveckling. Fråga huruvida — då flickan ej
gjort sig skyldig till brott eller i övrigt uppträtt asocialt — barnavårdsnämnd
ägt att med tvångsåtgärd ingripa för att bryta förbindelsen.
Tillika bl. a. erinringar mot utredningsförfarandet i
ärende angående omhändertagande för samhällsvård

Av handlingarna i ett av ombudsman Axel J. Ohdenfjäll genom klagomål
härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Den 28 februari 1961 beslöt barnavårdsnämnden i Borås att jämlikt
25 § b) och 29 § barnavårdslagen för samhällsvård omhändertaga Lena K.,
född den 26 oktober 1945. Lena var då bosatt hos sina föräldrar, makarna
K. i Borås. Den 7 mars samma år placerades Lena av nämnden i fosterhem.
På makarna K:s begäran beslöt nämnden den 8 september 1961 att jämlikt
43 § barnavårdslagen låta samhällsvården för Lena villkorligt upphöra samt
att ställa henne under övervakning med förordnande för viss person som
övervakare. Den 15 i samma månad återkom hon till föräldrahemmet.

Vid sammanträde den 17 april 1962 beslöt barnavårdsnämnden att med
stöd av 43 § bamavårdslagen återupptaga samhällsvården för henne med

367

placering i enskilt hem. Sedan nämnden fattat sitt beslut, avvek Lena och
kunde icke anträffas förrän den 1 oktober 1962, då hon omhändertogs och
intogs å barnhem. Den 9 oktober 1962 placerades hon i fosterhem i Everöds
kommun. I beslut den 29 mars 1963 förordnade nämnden om villkorligt
upphörande av samhällsvården från och med den 11 april 1963, då Lena
i stället skulle ställas under övervakning. Hon synes numera vara bosatt i
föräldrahemmet.

I en den 13 oktober 1962 hit inkommen skrift anförde Ohdenfjäll klagomål
rörande nämndens ingripanden mot Lena. Han anförde därvid, att
flickan haft olyckan att bli uppfostrad i ett olämpligt hem, där hon icke
fått röna kärlek och omvårdnad. Enligt Ohdenfjäll hade den enda orsaken
till att Lenas föräldrar vänt sig till barnavårdsnämnden varit att hon träffat
och förälskat sig i en pojke av tattarfamilj. Detta kunde enligt Ohdenfjäll
icke anses utgöra tillräckligt skäl för omhändertagande av henne för
samhällsvård. Vidare anförde Ohdenfjäll klagomål över den av nämnden
i saken verkställda utredningen samt över vissa andra förhållanden.

Med anledning av Ohdenfjälls klagoskrift inkom nämnden med infordrat
yttrande jämte en av barnavårdsinspektören Edgard Grumert upprättad
promemoria. På min begäran lät därefter länsstyrelsen i Älvsborgs län verkställa
utredning i vissa avseenden samt inkom med denna tillika med eget
utlåtande. Socialstyrelsen avgav därefter infordrat utlåtande. Slutligen inkommo
barnavårdsnämnden och länsstyrelsen med nya yttranden. Jag tog
även del av nämndens handlingar i saken.

Rörande barnavårdsnämndens ovannämnda beslut den 28 februari 1961
och den 17 april 1962 samt rörande ärendets formella handläggning hos
nämnden anförde jag vid min prövning av klagomålen följande.

Barnavårdsnämndens beslut den 28 februari 1961

Till grund för nämndens beslut den 28 februari 1961 låg en av t. f. socialvårdsassistenten
Ingrid Moberg upprättad utredningsrapport, dagtecknad
den 27 februari 1961. Av rapporten framgick i huvudsak: Lena hade avslutat
sin skolgång år 1960. Hennes lärarinna hade förklarat, att Lena skött sig
bra i skolan och att det icke funnits något att anmärka på hos henne; hon
hade vant rar och förståndig. Hon hade i skolan ansetts noimalbegavad
och hade haft högsta betyg i uppförande och ordning. Under fyra månader
hösten 1960 hade hon liaft anställning som hembiträde i Borås och därifrån
erhållit mycket goda vitsord. Sedan mitten av januari 1961 hade hon varit
anställd på en konfektionsfabrik i Borås som sömmerska. Därifrån upplystes,
att hon varit slö och ointresserad samt flera gånger uteblivit från arbetet
utan angivande av skäl. — Lenas föräldrar hade vid flera tillfällen i början
av år 1961 tagit kontakt med nämnden och anhållit om hjälp med Lena,
som uppgavs ha råkat i dåligt sällskap, vistats ute sent om kvällarna samt

368

ävenledes stannat borta från föräldrahemmet »några nätter» utan att meddela
var hon hållit hus. Besvären med Lena hade varit aktuella redan under
våren 1960 med anledning av att hon, sedan föräldrarna på allvar försökt
tala henne tillrätta, mot deras vilja sökt sig till mormodern och fått bo
hos denna en vecka utan att föräldrarna kunde kontrollera hennes kvällstider.
Föräldrarna, som enligt socialvårdsassistenten gjorde »ett mycket
trevligt och sympatiskt intryck», hade förklarat sig ej längre orka med att
ha dottern i hemmet, eftersom hon tagit alla tillfällen i akt att handla i
strid med deras önskningar. Stämningen i hemmet hade med anledning
därav blivit spänd och irriterad, och makarna K. hade varit ängsliga för
att deras två andra barn, födda år 1950 och 1952, skulle taga skada för
framtiden. Lena hade enligt föräldrarna sedan en tid sällskapat med en
18-årig pojke, V. B., som tillhörde tattarfamilj. — Lena hade vid samtal
förklarat sitt utespring till stor del bero på vantrivsel i hemmet med anledning
av föräldrarnas tjat. Hon hade tillbringat kvällarna hos bekanta, med
vilka hon trivts bra. — Den 4 februari 1961 hade Lena av barnavårdsnämndens
ordförande tilldelats varning med uppmaning att i fortsättningen
sköta sig beträffande tider och arbete. Redan en av de därpå följande nätterna
hade hon dock uteblivit från hemmet, vilket upprepats ungefär 14
dagar senare.

I läkarintyg den 3 mars 1961 förklarades att Lena på grund av beteenderubbning
borde placeras i kvalificerat fosterhem.

Grumert har i sin hit ingivna promemoria anfört, att nämnden »grundat
sitt beslut på en av både flickan och föräldrarna vitsordad utredning, utvisande
att Lena på grund av oordentligt levnadssätt var i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från samhällets sida». I promemorian anfördes
vidare:

oNu förhåller det sig emellertid så, att utredningarna i ärendet, vilkas innehåll
vitsordats av flickan själv, styrker att hennes livsföring vid tiden för
omhändertagandet var sådan, att ett ingripande var nödvändigt. Det bör
uppmärksammas, att Lena, som vid omhändertagandet endast var något
över 15 år gammal, gång på gång stannade borta över natten utan att föräldrarna
ägde kännedom om var hon vistades, och att dessa kväll efter
kväll såg sig nödsakade att söka efter henne på ökända platser i staden.

Nämnden har i ärendet hävdat, att dess beslut om omhändertagande av
Lena stod i överensstämmelse med 25 § b) bamavårdslagen, samt erinrat
om att Lenas föräldrar voro fullt eniga med nämnden om nödvändigheten
att omhändertaga henne för att återföra henne till ett normalt socialt liv.

Länsstyrelsen framhöll i sitt först avgivna yttrande, att nämnden enligt
länsstyrelsens mening haft fullgoda sakliga skäl för sitt beslut.

Socialstyrelsen har i sitt hit ingivna utlåtande anfört, att det vid tiden
för nämndens beslut icke syntes ha förelegat lagliga förutsättningar för
nämnden att vidtaga åtgärder jämlikt 25 § b) barnavårdslagen. Däremot

369

var det enligt socialstyrelsen tveksamt huruvida icke sådana förhållanden
förelegat, som avsåges i 25 § a) barnavårdslagen; i detta hänseende hade
emellertid ej tillräcklig utredning förebragts.

I sitt därefter avgivna yttrande förklarade sig länsstyrelsen ej ha funnit
anledning frånträda sin förut intagna ståndpunkt. Länsstyrelsen framhöll
härvid följande:

Av det anförda torde framgå, att Lena, trots föräldrarnas och barnavårdsnämndens
åtgärder, visade tydliga tecken till social missanpassning, vilket
med hänsyn till hennes ålder — nyss fyllda femton år — måste inge barnavårdsnämnden
allvarliga betänkligheter. Med hänsyn till att Lena av alla
betecknas som lätt påverkbar av den miljö, vari hon vistas, och då föräldrarna,
som själva anhållit om barnavårdsnämndens ingripande, tydligen
saknade förmåga att fostra henne, synes omsorgen om flickans bästa, enligt
länsstyrelsens mening, klart ha indicerat ett miljöombyte. Denna uppfattning
stöds av den i ärendet anlitade läkaren.

Till stöd för sitt beslut den 28 februari 1961 att omhändertaga Lena för
samhällsvård åberopade nämnden — såsom tidigare anmärkts — 25 § b)
och 29 § barnavårdslagen. Förutsättningarna för ingripande enligt förstnämnda
stadgande är att någon, som ej fyllt 21 år, på grund av brottslig
gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja
sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig
anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida. Om sådana förebyggande åtgärder, som omnämnas i 26 § barnavårdslagen,
därvid bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits
utan att medföra rättelse, skall den underårige enligt 29 § samma lag
omhändertagas för samhällsvård.

När det gäller att bedöma huruvida någon av de i 25 § b) upptagna grunderna
för ingripande varit tillämplig beträffande Lena är följande att
beakta.

Vad i ärendet blivit upplyst ger icke något som helst stöd för antagande
att Lena begått brott eller låtit »sedeslöst levnadssätt» komma sig till last.
Fastmera ha goda vitsord om henne lämnats av hennes lärarinna och av
den hos vilken Lena arbetade som hembiträde under hösten 1960. Utredningen
ger icke heller vid handen att Lena försummat att söka ärligen försörja
sig eller att hon missbrukat rusdrycker eller narkotiska medel.

Det återstår följaktligen att undersöka huruvida Lena »av annan jämförlig
anledning» var i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida.

Utredningen ger otvivelaktigt vid handen att Lena råkat i sällskap, som
särskilt i betraktande av hennes ålder icke var lämpligt för henne, att hon
ibland uteblivit från sitt arbete samt att hon ofta kommit hem sent på kvällarna
och ävenledes varit, borta från hemmet några nätter utan att omtala

370

var hon varit. Nämnden har tydligen grundat sitt beslut den 28 februari
1961 på uppfattningen att Lena genom vad sålunda blivit utrett ådagalagt
sådana yttringar av bristande samhällsanpassning, som kunna anses jämförliga
med de i stadgandet uppräknade.

Den utredning, på vilken nämndens beslut den 28 februari 1961 grundades,
klargör icke orsakerna till Lenas beteende. Handlingarna innehålla uppgifter
om att Lena icke trivts hemma, där hon kände sig nervös och orolig.
För det ställningstagande som ankom på nämnden hade det varit av intresse
att veta huru förhållandena i hemmet voro och vad som kunde vara
orsaken till Lenas beteende. Ingrid Mobergs utredningsrapport innehöll i
förevarande hänseende — utöver vad förut nämnts om att föräldrarna
gjorde ett mycket trevligt och sympatiskt intryck — endast uppgift om att
föräldrarna och de tre barnen bodde i en tvårumslägenhet, som var trevligt
möblerad och där det verkade att råda ordning och reda.

Genom länsstyrelsens försorg har numera på min begäran skett viss utredning
rörande Lenas förhållanden i hemmet. Vid denna utredning har
Lena i olika avseenden kritiserat hemförhållandena och påstått bl. a. att
hennes fader slagit henne, att han vid ett tillfälle, då han var arg på henne,
skjutit hennes hund, att föräldrarna okvädat henne samt att fadern haft
förhållande till annan kvinna och att det förekommit bråk i hemmet. Lenas
påståenden härom vinna stöd av vad hennes mormoder uppgivit i ärendet.
Uppgifterna om förhållandena i föräldrahemmet äro emellertid motstridiga.
Det framstår dock tydligt att Lena — såsom hon påstått — icke trivts i
hemmet och önskat sig därifrån.

Bedömningen av frågan om det kan anses utrett att Lena i februari 1961
ådagalagt sådan social missanpassning, som avses i 25 § b) barnavårdslagen,
ger otvivelaktigt utrymme för olika meningar. Med hänsyn till vad som
framkommit rörande Lenas beteende vid ifrågavarande tid anser jag därför
— även om jag i likhet med socialstyrelsen icke delar nämndens uppfattning
— någon kritik icke kunna riktas mot barnavårdsnämnden för att
nämnden för sin del ansåg att Lena ådagalagt ett sådant i förhållande till
hennes dåvarande ålder utpräglat oordnat levnadssätt att nyssnämnda lagrum
då var tillämpligt på henne.

Beslut om barns omhändertagande för samhällsvård får — såsom tidigare
framhållits — icke meddelas med mindre de i 26 § barnavårdslagen anvisade
rättelseåtgärderna visat sig vara eller bedömts vara gagnlösa.

Innan nämnden fattade sitt beslut att omhändertaga Lena för samhällsvård,
hade hon under hand erhållit varning av nämndens ordförande men
hade det oaktat under ett par nätter strax därefter stannat borta från föräldrahemmet.
Med hänsyn härtill och till arten av Lenas missanpassning
samt till att makarna K. själva hemställt om placering av Lena i fosterhem
och uttryckt farhågor för att deras två andra barn skulle taga skada av
stämningen i hemmet, kan nämnden — med nämndens utgångspunkt att

371

förhållandena voro så allvarliga som avses i 25 § b) bamavårdslagen — icke
anses ha saknat skäl för sin bedömning att rättelse icke kunde vinnas på
annat sätt än genom att Lena skildes från sin vanliga miljö och blev omhändertagen
för samhällsvård.

Med hänvisning till det sagda finner jag därför att nämndens beslut den
28 februari 1961 att omhändertaga Lena för samhällsvård i sak icke böra
föranleda någon min vidare åtgärd. Jag vill dock framhalla att nämnden
enligt min mening borde — innan tvångsåtgärd tillgreps — ha gjort åtminstone
ett försök att i samförstånd med Lena och hennes föräldrar åstadkomma
det såsom nödvändigt ansedda miljöombytet.

Barnavårdsnämndens beslut den 17 apnl 1962

Rörande detta beslut utvisa handlingarna följande.

Under vistelsen i det fosterhem, vari Lena placerades den 7 mars 1961,
skötte hon sig enligt fostermodern mycket bra och fann sig väl tillrätta med
förhållandena. Lena hade sålunda under denna tid varit mycket villig att
arbeta och hade haft mycket god hand med fosterfamiljens tre barn. Några
tendenser att vilja springa ute om kvällarna hade hon aldrig visat. Vid
besök å social vårdsbyrån i augusti 1961 förklarade Lena sig förstå vikten
av att i fortsättningen sköta arbete och fritid. Sedan hon efter nämndens
beslut den 8 september 1961 återkommit till föräldrahemmet, arbetade hon
under en månads tid i en industri, där hon ansågs såsom icke särskilt duktig
arbeterska, och därefter i två manader som barnflicka. Under januari
1962 hade hon anställning å en konfektionsfabrik; enligt uppgift uteblev
hon ofta från arbetet där. Hon synes emellertid då ha varit gravid. Utredningen
visar att hon efter återkomsten från fosterhemmet åter sammanträffade
med den yngling, V. B., med vilken hon tidigare sällskapat. I
januari 1962 lämnade hon föräldrahemmet och flyttade samman med V. B.
i en av denne förhyrd lägenhet. Makarna K. bidrogo med viss utrustning
till hemmet. I slutet av mars fick hon missfall. — Enligt föräldrarna och
övervakaren hade Lena skött sig väl under hösten 1961 men hade i början
av år 1962 gjort ett nervöst och uppjagat intryck. — Ett par dagar efter
det Lena fått missfall flyttade hon på makarna K:s uppmaning till föräldrahemmet
och förbjöds av makarna K. att i fortsättningen sammanträffa
med V. B. Hon avvek dock några nätter från hemmet för att träffa
honom. Den 14 april 1962 förklarade makarna K. för barnavårdsnämnden,
att de icke längre kunde ansvara för Lena, eftersom hon icke velat acceptera
deras vilja att stadigvarande vistas i föräldrahemmet och tills vidare
avbryta förbindelsen med V. B. Enligt makarna Iv. var den enda lösningen
att Lena placerades i ett enskilt hem.

Vid den utredning, som nämnden verkställde i anledning av makarna K:s
hemställan, förklarade Lena att hon icke trivdes hemma, där hon kände sig

372

nervös och orolig. Hon motsatte sig brytande av förbindelsen med V. B.; hon
sade sig trivas med honom och de kretsar, vari han rörde sig.

Vid sammanträde den 17 april 1962, vid vilket Lena och hennes moder
voro närvarande, fann nämnden utrett, att Lena »gjort sig skyldig till oordentligt
leverne m. m. och i följd därav var i behov av tillrättaförande åtgärder
från samhällets sida», och beslöt med stöd av 43 § barnavårdslagen
återupptaga samhälls vården för henne.

Några dagar efter nämndens beslut for Lena med V. B. till dennes föräldrahem.
De hyrde därefter egen bostad i Småland och V. B. synes ha
försörjt dem genom plåtslageriarbeten. Eftersom Lena var medveten om
att hon skulle föras till fosterhem, hade hon icke för sina föräldrar eller
barnavårdsnämnden omtalat var hon fanns. Hon har dock uppgivit att
hon telefonerat till sin mormoder varje vecka. Sedan V. B. i slutet av september
1962 underrättat Lenas moder om deras vistelseort, omhändertogs
Lena den 1 oktober av polis och placerades senare i nytt fosterhem.

Ohdenfjäll har i ärendet gjort gällande att det var opåkallat av nämnden
att besluta om samhällsvårdens återupptagande endast av den anledningen
att Lena flyttat samman med V. B. Även om denne var kriminellt belastad,
kunde Lena enligt Ohdenfjäll därigenom icke sägas föra ett oordentligt
leverne eller dylikt. Det var överhuvudtaget icke fråga om någon lösaktighet
från hennes sida. Enligt Ohdenfjäll borde Lena icke ha placerats i fosterhem
utan borde, under fortsatt övervakning, ha genom nämndens förmedling
kunnat beredas arbete och bostad för att klara sig själv. Vidare
fann Ohdenfjäll det egendomligt att nämnden låtit Lena i januari 1962
flytta samman med V. B. men — sedan missfallet inträffat — beslutat skilja
henne från honom för att därefter ånyo låta dem sammanleva till den 1
oktober.

Barnavårdsnämnden har i denna del av ärendet anfört följande: I slutet
av år 1961 rapporterades till nämnden, att Lena börjat visa tecken på vanart
i samma form som den, vilken föranledde omhändertagandet i februari
1961. Hon blev gravid och stod av allt att döma under mycket starkt inflytande
av fadern till det väntade barnet, V. B., en då 23-årig man, som gjort
sig känd för asocial livsföring och som vid upprepade tillfällen dömts för
brott till frihetsstraff. När makarna K. fått kännedom om att Lena, som
mot deras vilja flyttat ihop med V. B., var gravid och levde under ytterst
svåra förhållanden, hade de, eftersom de icke lyckades förmå henne återvända
hem, velat göra det lättare för henne genom att förse henne med
några möbler. — Nämndens beslut att återupptaga samhällsvården för
Lena var i och för sig icke föranlett av att hon sammanbodde med en man
utan av att hon sammanbodde med en man, som tveklöst påverkade henne
i en ogynnsam och för henne farlig riktning. — Med anledning av Ohdenfjälls
påstående att nämnden borde ha vidtagit andra åtgärder till undvikande
av Lenas omhändertagande för samhällsvård ställde sig nämnden

373

tveksam till vilken eller vilka av de i 26 § barnavårdslagen angivna förebyggande
åtgärderna, som med hänsyn till V. B. och Lenas förhållande till
honom, skulle ha haft någon som helst utsikt att leda till avsett resultat.
Nämnden hade också bedömt sådana åtgärder vara gagnlösa. Under den
tidigare övervakningen hade Lena konsekvent underlåtit att i enlighet med
nämndens föreskrift hålla kontakt med övervakaren; hon hade bl. a. vid
flera tillfällen bytt anställning utan att underrätta övervakaren därom. —
Eftersom Lena efter beslutets fattande avvek från staden, kunde hon icke
omedelbart placeras i fosterhem. Det vore icke riktigt att — såsom Ohdenfjäll
påstått — nämnden underlåtit forska efter henne sedan hon i slutet av
april 1962 försvann från V. B:s föräldrahem. Nämnden hade flera gånger
varit i förbindelse med olika myndigheter för att utröna var Lena och V. B.
befunno sig. Nämnden hade dock icke begärt efterlysning av Lena eller i
övrigt vidtagit särskilda efterforskningsåtgärder. Anledningen härtill hade
varit dels hänsyn till Lena och hennes föräldrar och dels att nämnden räknat
med att V. B., som enligt uppgift var efterspanad såsom misstänkt för
brott, snart skulle komma att gripas av polis samt att nämnden då skulle
underrättas därom och om Lenas vistelseort.

Länsstyrelsen framhöll i sitt först avgivna yttrande, att nämnden enligt
länsstyrelsens uppfattning haft fullgoda skäl för sitt beslut och att någon
befogad anmärkning icke kunde riktas mot verkställigheten därav.

Socialstyrelsen har i sitt hit avgivna utlåtande påpekat att nämnden med
det skäl som åberopades för beslutet — »oordentligt leverne m. in.» i följd
varav flickan vore i behov av tillrättaförande åtgärder — syntes ha velat
säga att Lenas levnadsförhållanden voro sådana, som avsåges i 25 § b)
barnavårdslagen. Varken den vid tiden för beslutet föreliggande utredningsrapporten
eller vad som senare framkommit i ärendet gåve dock enligt
socialstyrelsens mening stöd för en sådan uppfattning.

Socialstyrelsen anförde vidare:

Enligt vad som framgått av handlingarna, var Lena, då hon först träffade
V. B., nyss fyllda femton år. Då hon bosatte sig hos honom, var hon
ännu ej fyllda sjutton år. Det syntes uppenbart, att en så ung och — efter
vad som kan utläsas av handlingarna — påverkbar flicka måste taga intryck
av den miljö, i vilken hon lever. Vistelsen hos denne kriminellt belastade
man torde därför vara till skada för hennes personlighetsutveckling
och äventyra hennes sociala anpassning. Barnavårdsnämndens strävan att
bryta denna för Lena sannolikt ogynnsamma sociala utveckling och ingripa
på ett tidigt stadium är därför värd all erkänsla. Även om det således ur
allmän barnavårdande synpunkt hade varit önskvärt, att ett ingripande
kunnat ske, nödgas styrelsen dock konstatera, att lagliga förutsättningar
för det gjorda ingripandet ej förelegat.

I sitt därefter avgivna yttrande anförde nämnden bl. a. följande:

Att socialstyrelsen funnit, att »lagliga förutsättningar för det gjorda ingripandet
ej förelegat» bottnar uppenbarligen bl. a. i styrelsens och bama -

374

vårdsnämndens skilda uppfattningar om de omständigheter, som måste
föreligga för att bestämmelserna i 25 § b) skall anses vara uppfyllda. Barnavårdsnämnden
bär letts av vad socialstyrelsen i sitt här ovan refererade
uttalande kallat »allmänt barnavårdande synpunkter» och för sitt handlande
funnit stöd i 25 § b) barnavårdslagen under det att socialstyrelsen
dragit en annan slutsats, stödd enbart på en strängt juridisk tolkning av
lagparagrafen.

Länsstyrelsen anförde härutinnan i sitt andra yttrande:

Givetvis kan det i en situation som denna vara ytterligt svårt att uttala
sig om vilken åtgärd, som för den underåriga är den lämpligaste. I detta
fallet hade man med gott resultat tidigare prövat vistelse i fosterhem. När
Lena nu vägrade att hålla kontakt med övervakaren, avvek från hemorten
och associerade sig med en miljö, som av alla berörda parter betecknades som
skadlig för henne, skulle väl barnavårdsnämnden dåligt ha fyllt sin uppgift,
om den låtit henne kvarstanna i denna, för hennes personlighetsutveckling
olämpliga omgivning. Utan tvekan har, som socialstyrelsen också framhållit,
barnavårdsnämndens handlande i denna sak dikterats av vad man ansett
bara Lenas bästa. Tydligen har man också lyckats att i enlighet med 1 §
barnavårdslagen främja en gynnsam utveckling av Lena och goda uppväxtförhållanden
i övrigt för henne.

När barnavårdsnämnden i april 1962 prövade frågan om samhällsvården
för Lena borde återupptagas, hade hon mer än ett år varit föremål för nämndens
åtgärder, och nämnden hade därför då väsentligt större möjligheter att
bilda sig en säker uppfattning om flickans egenskaper än vid beslutet i
februari 1961. Den fosterfamilj, hos vilken Lena vistats från mars till september
1961, hade lämnat mycket positiva vitsord om henne. Hon hade
sålunda varit mycket villig att arbeta och hade mycket god hand med
familjens barn och hade icke visat några tendenser att springa ute om kvällarna.
Sedan hon i september 1961 återkommit till föräldrahemmet, hade
Lena olika arbeten under hösten och lämnade under denna tid bidrag till
föräldrarna för sin försörjning. Enligt föräldrarna hade hon skött sig utmärkt
ända till julen 1961. Svårigheterna hade börjat i januari 1962, sedan
Lena månaden förut återupptagit kontakten med V. B. I mitten av januari
1962 flyttade hon mot föräldrarnas vilja till en av V. B. förhyrd lägenhet.

En sammanställning av vad som var känt om Lena i april 1962 ger bilden
av en flicka, som icke låtit något brottsligt komma sig till last, som visat
vilja att ärligen försörja sig, som gjort sig omtyckt utanför hemmet och
som icke missbrukat rusdrycker eller narkotiska medel. Såvitt handlingarna
ge vid handen kan Lena icke heller betecknas som en sedeslös flicka. Själv
har hon uppgivit att hon icke haft intim förbindelse med annan än V. B.
Utredningen i ärendet ger icke anledning ifrågasätta riktigheten av Lenas
uppgift. Icke heller ge handlingarna stöd för antagande att hon skulle vara
nöjeslysten.

375

När barnavårdsnämnden den 17 april 1962 fann utrett att Lena »gjort
sig skyldig till oordentligt leverne m. m.» och i följd därav »var i behov av
tillrättaförande åtgärder från samhällets sida», har nämnden uppenbarligen
icke kunnat grunda denna uppfattning på annat än att Lena återupptagit
kontakten med V. B., att hon — sedan hon blivit gravid — i januari 1962
sammanflyttat med V. B. och som följd härav slutat sin anställning ävensom
att hon — efter missfallet i mars 1962 — mot föräldrarnas vilja fortsatt
förbindelsen med V. B. Av vad nämnden anfört synes vidare framgå,
att nämndens ingripande icke föranletts av att Lena sammanbodde med en
man utan av att hon sammanbodde med en man, som påverkade henne i en
ogynnsam och för henne farlig riktning. Enligt nämnden var V. B. nämligen
en kriminell och asocial individ, som kunnat menligt påverka Lenas
utveckling.

För att få en uppfattning om den kriminalitet, som ligger V. B. till last,
har jag tagit del av fångvårdens handlingar rörande honom. Härav framgår
följande: V. B. är född år 1939 och har ett flertal gånger fällts till ansvar
för olika brott. Sålunda har han vid upprepade tillfällen, senast i januari
1960, ådömts arreststraff för rymning eller undanhållande under värnpliktstjänstgöring.
I mars 1958 dömdes han till dagsböter för bedrägligt beteende,
olaga gårdfarihandel, olovlig köming och förseelser mot vägtrafikförordningen,
vilket straff i november 1959 förvandlades till ovillkorligt fängelsestraff.
I april 1959 dömdes han till straffarbete tre månader för olovlig körning
och rymning samt för att han under värnpliktstjänstgöring tillgripit en
plånbok, som låg under en kamrats säng och som innehöll 28 kronor. Genom
dom i mars 1961 undanröjdes denna straffbestämning och ådömdes V. B.
ett gemensamt straff av straffarbete sex månader för dessa brott och för
mened, som med hänsyn till ett flertal mildrande omständigheter bedömdes
såsom ringa, samt för grov olovlig köming och förseelse mot vägtrafikförordningen.
Efter barnavårdsnämndens beslut den 17 april 1962 att återupptaga
samhällsvården av Lena dömdes V. B. i december 1962 till fängelse
en månad för grov olovlig köming, tillåtande av olovlig köming och förseelse
mot vägtrafikförordningen. I dom i februari 1963 undanröjdes denna
straffbestämning och dömdes V. B. för sistnämnda brott jämte bedrägligt
beteende till fängelse två månader.

De brott som V. B. sålunda låtit komma sig till last ha visserligen icke
varit av den art, att han kan sägas ha skaffat sig medel till sitt uppehälle
genom brottslighet. Ilan synes icke heller ha legat det allmänna till last.
De upprepade brotten visa dock en betänklig brist på respekt för lagar och
förordningar. Av en rörande V. B. verkställd personundersökning framgår
vidare att han icke försökt skaffa sig stadigvarande arbete utan i huvudsak
endast hjälpt sin fader i dennes verksamhet. Personundersökaren kom till
uppfattningen att V. B. var opålitlig. Av anteckningar i fångvårdens behandlingsjoumal
synes framgå att V. B. under sina vistelser på fångvårds -

376

anstalter varit en dålig arbetare, som icke haft någon verklig arbetsvilja och
uthållighet, möjligen beroende på dålig hälsa.

Lena har dock uppgivit att V. B. haft arbete och sörjt för Lena under den
tid de levat tillsammans. Han har sålunda skaffat bostad åt sig och Lena
såväl i Borås i början av år 1962 som i Småland under den tid Lena höll sig
undan verkställigheten av nämndens beslut den 17 april 1962. Enligt uppgift
från Lenas moder var lägenheten i Borås torftig och smutsig. Rörande
bostaden i Småland förekomma i ärendet inga andra uppgifter än att den
utgjordes av en förhyrd halvmodern fyrarumsvilla.

Vad i ärendet blivit upplyst om V. B. ger otvivelaktigt vid handen, att
barnavårdsnämnden haft fog för sin uppfattning att V. B. icke varit något
lämpligt sällskap för Lena och att hennes förhållande till V. B. kunnat menligt
påverka hennes personlighetsutveckling. Att nämnden velat på ett
tidigt stadium söka förekomma en för Lena ogynnsam social utveckling är
givetvis förtjänt av erkännande. Vad i ärendet gäller att bedöma är emellertid
om nämnden ägt anlita tvångsåtgärd för att bryta hennes förhållande
till V. B.

Förutsättning för att använda sådan åtgärd var — på sätt framgår av
vad förut sagts om innebörden av stadgandet i 25 § b) barnavårdslagen —
att Lena i sin livsföring ådagalade sådan social missanpassning, som är jämförbar
med de i stadgandet särskilt angivna exemplen på sådan missanpassning.

Till stöd för barnavårdsnämndens uppfattning att Lena ådagalagt dylik
missanpassning har nämnden icke åberopat annat förhållande än att Lena
sällskapat med och flyttat samman med V. B. Att en 16/2 år gammal flicka
fäst sig vid och flyttat samman med en man, som gjort sig skyldig till upprepade
brott och förseelser, är dock i och för sig icke uttryck för en sådan
social missanpassning, som avses i nyssnämnda lagrum. Sådan missanpassning
skulle visserligen i detta fall kunna anses ha varit för handen om V. B.,
under den tid han sammanlevde med Lena, med hennes kännedom skaffat
sig medel till deras uppehälle genom brottslig eller eljest asocial verksamhet.
Så är här icke fallet. Fastmera ge handlingarna anledning antaga att
han under nämnda tid sökt försörja dem på ett ärligt sätt. Vidare är att
märka, att Lenas förbindelse med V. B. icke var av tillfällig art och icke
kunde åberopas som utslag för benägenhet hos henne att lättvindigt knyta
kontakter med män och än mindre som utslag för sedeslöst levnadssätt. Den
omständigheten att Lena under flera års tid, trots de åtgärder som från föräldrarnas
och nämndens sida vidtagits i syfte att bryta förbindelsen, hållit
fast vid V. B. utvisar tvärtom — och med all önskvärd tydlighet — att det
från hennes sida var fråga om ett allvarligt känslomässigt engagemang. Samvaron
med V. B. har ej heller i övrigt lett till att Lena — som i fråga om
sina allmänna personliga egenskaper erhållit i stort sett mycket goda vitsord
— inlåtit sig på brottsliga eller eljest anmärkningsvärda förehavanden.

377

Vid nu angivna förhållanden kan jag icke finna att det förelegat grund
för påstående, att Lena genom att sammanflytta med V. B. gjort sig skyldig
till »oordentligt leverne» eller att eljest något i 25 § b) barnavårdslagen
avsett förhållande varit för handen. Att V. B. kunde befaras komma att
inverka på Lena i ogynnsam riktning har — då hennes levnadssätt i och
för sig icke givit anledning till anmärkning — icke innefattat förhållande,
varom i nämnda lagrum sägs. Ej heller i övrigt har förekommit någon omständighet
av beskaffenhet att motivera samhällsvårdens återupptagande. I
likhet med socialstyrelsen finner jag därför att laga förutsättning saknats
för det tvångsingripande, som nämnden vidtagit genom sitt beslut den 17
april 1962 att återupptaga samhällsvården för Lena.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att den omständigheten att
en ung tonårsflicka sammanflyttar med en kriminell eller eljest socialt missanpassad
man helt visst kan ge anledning till befogad oro och till uppmärksamhet
och åtgärder från barnavårdens sida. Ej sällan torde förhållandena i
dessa fall vara sådana att förutsättningar för tvångsingripande — på grund
av ådagalagda karaktärsbrister eller begångna handlingar från flickans sida
— måste anses vara för handen. Däremot är det i princip icke möjligt för
samhället att med stöd av gällande barnavårdslag genom tvång bryta en
en sådan förbindelse i det fall att denna förbindelse grundas på ett uppriktigt
och under längre tid bestående emotionellt engagemang från flickans
sida och hon ej heller i övrigt kan läggas något anmärkningsvärt till last.
Enbart den omständigheten att man kan befara att flickan på grund av
sin förbindelse med en socialt missanpassad person kommer att påverkas
i ogynnsam riktning — och att förbindelsen därför allmänt sett måste anses
olycklig och helst bör brytas — utgör sålunda icke tillräcklig grund för
tvångsingripande, så länge denna befarade påverkan icke avspeglat sig i
form av någon som helst asocial handling av flickan. Visserligen är det
angeläget att barnavårdsnämnd ingriper på ett så tidigt stadium som möjligt,
redan innan förhållandena blivit så allvarliga som i 25 § b) barnavårdslagen
avses. Denna fråga diskuterades också ingående under lagens förarbeten.
De förslag, som därunder framfördes om att ge barnavårdsnämnd möjlighet
att med tvång ingripa redan vid lindrigare missförhållanden, avvisades
emellertid av riksdagen. Därvid framhölls, att nämndernas verksamhet
i ett tidigt skede visserligen borde intensifieras, men att detta i första hand
icke skulle ske genom att befogenheterna att använda tvångsåtgärder vidgades
utan genom utsträckt användning av hjälpåtgärder i samråd med
den underårige och dennes föräldrar. Sådana frivilliga hjälpåtgärder, innefattande
råd och stöd åt den underårige, kunna och böra följaktligen vidtagas
i fall som nyss nämnts. Men för tvångsingripande — och särskilt för
ingripande genom frihetsförlust — erfordras, på sätt angives i lagen, att den
underårige på grund av bl. a. ådagalagd brottslighet, sedeslöshet eller annan
därmed jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder.

378

Med anledning av vad nämnden i sitt sista yttrande uttalat, att nämnden
för sitt ingripande mot Lena funnit stöd i 25 § b) barnavårdslagen medan
socialstyrelsen, som ansett att lagliga förutsättningar för ingripandet saknats,
»dragit en annan slutsats, stödd enbart på en strängt juridisk tolkning
av lagparagrafen», vill jag — utöver vad ovan anförts — erinra om att
barnavårdslagen av rättssäkerhetsskäl uppställer vissa förutsättningar, som
måste vara uppfyllda för att ett omhändertagande av en underårig skall få
äga rum. Dessa krav ha av lagstiftaren fastställts efter en avvägning mellan,
å ena sidan, samhällets intresse av att främja de ungas personliga och sociala
utveckling och, å andra sidan, de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga
förhållanden utan inblandning från samhället. Med skärpa bör framhållas
att det icke — som nämnden synes mena — utgör någon formalism
att kräva att ett ingripande som har formen av frihetsberövande icke sker
utan att de i lagen angivna förutsättningarna äro för handen. Så är, på sätt
förut utvecklats, icke fallet när det gäller en flicka i Lenas ålder, som icke
kan lastas för annat än att hon råkat fästa sig vid och därför — sedan hon
blivit gravid — sammanflyttat med en man, vars livsföring och karaktärsegenskaper
äro sådana, att han kan befaras ha ett dåligt inflytande på
henne. Däremot har, som tidigare framhållits, hinder icke mött för barnavårdsnämnden
att söka tala flickan till rätta och hjälpa henne att genom
miljöombyte eller eljest söka bryta den för henne olämpliga förbindelsen

Som framgår av det anförda har jag, i likhet med socialstyrelsen, funnit
att nämnden saknat laga stöd för sitt beslut att återupptaga samhällsvården
för Lena, ett beslut som lett till att flickan under relativt lång tid varit mot
sin vilja omhändertagen i fosterhem. Nämndens ställningstagande har
uppenbarligen, såsom socialstyrelsen jämväl framhållit, dikterats av en i
och för sig erkännansvärd strävan att på ett tidigt stadium bryta en sannolikt
ogynnsam social utveckling för flickan. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt kan enligt min mening nämndens i detta fall gjorda
bedömning att laga förutsättningar för tvångsingripande voro för handen
icke läggas nämndens ledamöter till last som tjänstefel. Jag finner mig därför
kunna låta bero vid vad härutinnan i ärendet förekommit under förhoppning
att nämnden i sitt fortsatta arbete kommer att skänka mina härovan
gjorda erinringar och påpekanden tillbörligt beaktande.

Härutöver vill jag i detta sammanhang tillägga, att — även om det givetvis
framstår som stötande att ett administrativt frihetsberövande sker utan
tillräckliga skäl och fortfar under rätt lång tid — möjlighet i sådana fall
föreligger för den saken rör att snabbt få frågan om det befogade i frihetsberövandet
överprövat genom hänvändelse till länsstyrelsen och i sista hand
till regeringsrätten. I förevarande fall har det stått Lena fritt att — med
biträde av envar, för vilken hon ägde förtroende — få sådan överprövning
till stånd såväl i samband med själva beslutet om återintagning som därefter.
Denna till skydd för den enskildes rättssäkerhet förefintliga möjlighet

379

att påkalla rättelse av oriktiga beslut har emellertid i detta fall icke begagnats.

Beträffande härefter verkställigheten av nämndens beslut den 17 apnl
1962 får jag anföra följande.

Anledningen till att Lena icke omhändertogs förrän i oktober 1962 var
att nämnden saknade kännedom om var hon vistades och därför icke kunde
verkställa beslutet om samhällsvårdens återupptagande. När Lena omhändertogs,
hade omkring fem och en halv manad förflutit sedan nämnden
beslutat återupptaga samhälls vården. Enligt min mening hade med hänsyn
härtill skäl förelegat att — innan beslutet verkställdes — närmare utreda
under vilka förhållanden Lena då levde och hade levat, sedan hon lämnat
Borås, samt hur varaktig hennes förbindelse med V. B. kunde beräknas bli.
Det ligger nämligen i sakens natur att ju längre tid som förflutit efter meddelandet
av ett beslut om omhändertagande desto tveksammare måste det
te sig om skälen för omhändertagandet alltjämt bestå. En i förevarande fall
verkställd utredning hade kunnat utvisa att de skäl, som föranlett nämndens
beslut den 17 april 1962, förlorat i styrka, så att det ej längre var påkallat
att återupptaga samhällsvården.

Ärendets formella handläggning

Beträffande nämndens handläggning av ärendet ur formell synpunkt får
jag anföra följande.

Innan barnavårdsnämnd beslutar att omhändertaga underårig för samliällsvård
enligt 29 § barnavårdslagen, skall enligt 16 § samma lag läkarintyg
rörande den underårige anskaffas, om ej särskilda skäl föranleda
annat. I förevarande fall hade något sådant intyg icke införskaffats före
nämndens beslut den 28 februari 1961. Läkarundersökning ägde sålunda
rum först efter beslutet, nämligen den 3 mars 1961. Från nämndens sida har
uppgivits att anledningen härtill var svårigheten att på grund av tidsbrist
engagera en läkare men att numera överenskommelse träffats med en barnpsykiater
om biträde i dessa ärenden. Med hänsyn till vad sålunda uppgivits
och då det kan förväntas att läkarintyg i fortsättningen kommer att i tid
anskaffas i erforderliga fall, anser jag någon åtgärd från min sida i denna
del av ärendet icke påkallad.

På sätt framgår av det förut sagda måste det visserligen anses såsom eu
brist att den utredning, som föregick nämndens beslut den 28 februari 1961,
icke innehöll tillräckliga upplysningar om förhållandena i makarna K:s hem.
I övrigt anser jag fog saknas för Ohdenfjälls påstående att nämnden fattat
sitt beslut utan godtagbar utredning.

Av handlingarna framgår vidare, att Lena av nämnden icke underrättats
om sin rätt jämlikt 20 § barnavårdslagen att anlita biträde vid de med
henne i barnavård särendet hållna förhören. Socialstyrelsen har i sitt utlå -

380

tände ifrågasatt, om icke omständigheterna voro sådana, att Lena bort
underrättas om sin rätt härutinnan. Såsom styrelsen själv framhållit har
emellertid någon skyldighet att lämna sådant meddelande icke föreskrivits.
Nämndens underlåtenhet härutinnan kan därför icke föranleda annat än ett
påpekande, att det i förevarande fall — där Lena och hennes föräldrar hade
motsatta meningar beträffande behovet av samhällsvård och Lena därför
icke hade någon som kunde framföra hennes synpunkter inför nämnden och
som kunde hjälpa henne att bedöma om det fanns fog för att föra saken
vidare — varit önskvärt att Lena underrättats om sin rätt att anlita biträde.

I 21 § bamavårdslagen stadgas att beslut skall, i den mån så icke befinnes
obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

I beslutet den 28 februari 1961 angav nämnden icke skälen för sitt beslut.
Beslutet den 17 april 1962 innehöll som enda motivering att Lena »gjort
sig skyldig till oordentligt leverne m. m. och i följd därav var i behov av
tillrättaförande åtgärder från samhällets sida». Kravet på beslutsmotivering
kan icke anses uppfyllt genom vad nämnden intagit i sistnämnda
beslut. I intetdera fallet kan det anses ha varit obehövligt att motivera
beslutet. Nämnden har följaktligen genom sin underlåtenhet att tillfredsställande
motivera nu ifrågakomna beslut åsidosatt vad som ålegat nämnden.
Som förklaring till att förstnämnda beslut icke motiverats har från
nämndens sida anförts, att man vid tiden för beslutets meddelande icke
hunnit göra sig i alla delar förtrogen med den nya bamavårdslagen, som
trätt i kraft kort tid dessförinnan; numera motiverades besluten genomgående.
Med hänsyn härtill anser jag mig kunna låta bero vid en erinran
om vikten av att barnavårdsnämnds beslut, särskilt när det gäller omhändertagande
för samhällsvård, tillfredsställande motiveras.

Med dessa uttalanden var ärendet i hithörande delar av mig slutbehandlat.

6. Fråga om osedvanligt långt utdragen skatteprocess rörande
rätt till avdrag för resekostnader kunde läggas vederbörande
taxeringsintendent till last såsom fel eller försummelse. Tillika
fråga om tillräckliga skäl förelegat att hos regeringsrätten fullfölja
talan mot kammarrättens utslag I

I sin år 1958 i Stockholm avgivna allmänna självdeklaration tillgodoförde
sig ingenjören Per-Gunnar Lewander vid beräkning av inkomst av tjänst
avdrag för kostnader för resor med egen bil mellan bostaden i Bromma och
arbetsplatsen i Södertälje med 3 428 kronor. Taxeringsnämnden medgav det
yrkade avdraget.

381

Över nämndens beslut anförde taxeringsintendenten Olof Åkesson besvär
hos Stockholms stads prövningsnämnd med yrkande att avdrag måtte tillerkännas
Lewander för resekostnader med allenast 1 126 kronor, motsvarande
kostnaden för färd med allmänna kommunikationsmedel. Prövningsnämnden
beslöt den 19 mars 1959 bifalla besvären. Häröver anförde Lewander
den 22 maj 1959 besvär till kammarrätten med yrkande att bliva taxerad
enligt deklarationen.

I en den 1 augusti 1961 hit inkommen skrift anförde Lewander — såvitt
nu är i fråga — klagomål mot Åkesson för att han dittills icke avgivit yttrande
över kammarrättsbesvären, ehuru mer än två år förflutit sedan dessa
ingivits till prövningsnämndens kansli.

I anledning av klagomålen i denna del inkom Åkesson med yttrande,
vilket Lewander mötte med påminnelser. Därefter avgav överståthållarämbetet
efter remiss yttrande samt inkom Åkesson med ytterligare en
skrift.

Åkesson anförde i huvudsak följande: Det hade tidigare ej förekommit
någon eftersläpning av redovisningen av kammarrättsmål å det taxeringskontor,
som han förestode. Balans hade emellertid uppkommit i och med
att han hösten 1959 erhållit uppdrag att inom överståthållarämbetet föredraga
ett synnerligen besvärligt remissärende angående tilläggspensioneringens
administration. Det hade därefter icke varit möjligt för honom att
taga igen den sålunda förlorade tiden och han hade ej heller fått någon
personalförstärkning eller eljest sådan lättnad i arbetet, att han kunnat
hinna ifatt med arbetsuppgifterna. Hösten 1960 hade så antalet prövningsnämndsmål
ökat och våren 1961 hade tillsynen över taxeringarbetet blivit
särskilt krävande på grund av att ATP-beräkningar och varuskattetaxeringar
för första gången skulle äga rum. Den 30 augusti 1961 hade han
avgivit förklaring över Lewanders besvär. Den 12 september 1961 hade
överståthållarämbetet förordnat en extra taxeringsinspektör å Åkessons
taxeringskontor, vilket lett till att balansen av kammarrättsmål kunnat
avverkas relativt snabbt under återstoden av året.

Överståthållarämbetet anförde i sitt den 5 november 1962 dagtecknade
yttrande bland annat: Inom skatteavdelningen hade sedan många år förelegat
betydande balanser av kammarrättsmål, vilket främst varit betingat
av den i förhållande till arbetsuppgifterna knappa tillgången på personal
och ej minst den under senare år skedda starka avgången av tjänstemän.
Beträffande Åkesson hade denne efter fullgörandet av det särskilda uppdraget
med remissen — vilket uppdrag tagit i anspråk en tid av drygt två
månader — varit nödsakad att ungefärligen till och med maj 1960 främst
ägna sig åt prövningsnämndsärenden. Ett dröjsmål med yttrandet fram till
juni eller — med hänsyn till semesterperiod under sommaren — längst till
början av september 1960 hade därför varit ursäktligt. Den ytterligare försening
som ägt rum kunde däremot icke försvaras. Sedan Åkesson avgivit

382

förnyade förklaringar den 17 oktober och den 10 november 1961, hade handlingarna
översänts till kammarrätten den 22 januari 1962 eller således 2 år
och 8 månader efter det besvären inkommit till prövningsnämndens kansli.

— Med hänsyn till att avsevärda svårigheter, främst av organisatorisk art,
varit förknippade med uppbyggnaden av prövningsnämndens kansli, syntes
det icke kunna läggas befattningshavare vid kansliet till last, att dröjsmålet
med avgivande av förklaring över Lewanders besvär icke där blivit
föremål för något särskilt ingripande. Åtgärder hade numera vidtagits för
att kansliet skulle övervaka, att den i 97 § taxeringsförordningen angivna
tidsbestämmelsen iakttoges.

Sedan kammarrätten den 7 mars 1962 meddelat utslag i målet och därvid
bifallit Lewanders talan, anförde t. f. taxeringsintendenten Georg Borén
den 25 juni 1962 besvär däröver till regeringsrätten med yrkande att taxeringarna
måtte bestämmas i enlighet med prövningsnämndens beslut. Borén
hemställde att senare få närmare utveckla sin talan.

I ny klagoskrift, som hit inkom den 20 februari 1963, påtalade Lewander
att taxeringsintendenten då ännu icke utvecklat sin talan.

Över sistnämnda klagomål yttrade sig överståthållarämbetet, varefter
Lewander avgav påminnelser. Vidare inkom yttrande från Åkesson.

Överståthållarämbetet anförde:

Under det att i fråga om skattemål särskilda bestämmelser finnas beträffande
tid, inom vilken besvär till prövningsnämnd skola vara avgjorda, och
tid, inom vilken besvär över sådan nämnds beslut skola översändas till
Kungl. Kammarrätten (89 § respektive 97 § 2 st. taxeringsförordningen).
finnas icke några motsvarande författningsbestämmelser med avseende ä
besvärsärenden hos Kungl. Maj:t (regeringsrätten).

Med hänsyn härtill är det tydligt att — oaktat jämväl ärenden av sistberörda
art skola handläggas så skyndsamt som möjligt — ärenden, som
höra till prövningsnämndens och Kungl. Kammarrättens prövning måste
givas en viss förtur. Arbetsbördan å taxeringsavdelningen inom överståthållarämbetets
skatteavdelning är ock sådan, att ej ens kammarrättsmålen
städse kunna slutbehandlas inom tid, som angives i sistnämnda författmngsrum.
Med avseende^ å hithörande förhållanden är vidare att beakta
den avsevärda balans i fråga om skattemål, som föreligger i regeringsrätten;
till följd av denna blir som regel den tidpunkt, vid vilken från överståthållarämbetet
besvärsmål dit överlämnas, ej av betydelse.

I förevarande fall har Kungl. Kammarrättens utslag i Lewanders besvärsmål
blivit — under förste taxeringsintendenten Hultqvists tjänstledighet

— delgivet hans vikarie, t. f. taxeringsintendenten S. Rönne, den 10 maj
1962, varefter förste taxeringsinspektören G. Borén i egenskap av tillförordnad
taxeringsintendent å Bromma-Enskede taxeringskontor den 25 juni
1962 och således inom föreskriven tid anfört »blanka» besvär hos Kungl.
Maj:t. Sedermera har, den 15 i denna månad, de av intendenten sålunda
anförda besvären, fullföljts av chefen för omförmälda taxeringskontor,
Åkesson.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden anser överståthållarämbetet
icke, att något anmärkningsvärt dröjsmål här föreligger.

383

I sitt yttrande uppgav Åkesson i huvudsak följande: Hösten 1962 hade
prövningsnämndsbesvären ökat i antal på ett sätt som aldrig tillförne.
Boren, som var Åkessons närmaste medarbetare, hade dessutom varit sjukledig
nära tre månader utan att Åkesson fått någon personalförstärkning.
Ärendet hade överlämnats till honom den 25 oktober. Själv hade han i
januari och februari 1963 varit sjukledig i två omgångar. Anförda omständigheter
hade medfört att han ej förrän den 15 mars 1963 utvecklat talan
i målet, som varit av i viss mån prejudicerande betydelse. Den 17 maj hade
handlingarna expedierats till regeringsrätten.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I fråga om besvär till kammarrätten gäller enligt 97 § andra stycket taxeringsförordningen,
att besvärsakt skall, där ej särskilda omständigheter
föreligga, översändas till kammarrätten inom sex månader efter det besvären
inkommit till prövningsnämndens kansli. Beträffande regeringsrättsbesvär
åter finnes icke någon motsvarande bestämmelse. Detta innebär dock
icke att handläggningen av dessa lämnats oreglerad utan härvid bliva de
särskilda regler tillämpliga, som innefattas i cirkuläret den 5 juni 1931 till
statens förvaltande myndigheter angående remissers verkställande och besvarande
(SFS nr 213/1931). I detta cirkulär föreskrives bl. a. att remissvar
städse skola avgivas så skyndsamt förhållandena det medgiva. Förutom
prövningsnämndens kansli måste jämväl taxeringsintendenten anses skyldig
iakttaga berörda bestämmelser.

Vad angår redovisningen av Lewanders besvär till kammarrätten har
Åkesson — efter det besvären inkom — dröjt mer än 2 år och 3 månader
med att förklara sig över desamma. Av utredningen framgår visserligen
att hans arbetsbörda under den aktuella tiden varit mycket stor, varför ett
visst överskridande av stadgad tidsfrist varit ursäktligt. Med hänsyn till
målets förhållandevis enkla beskaffenhet finner jag dock i likhet med överståthållarämbetet
ett så avsevärt dröjsmål med förklaringens avgivande
som här förekommit icke kunna försvaras. Omständigheterna äro emellertid
sådana, att jag i förevarande fall anser mig kunna låta bero vid en erinran
om vikten av att skattemål handläggas utan oskälig tidsutdräkt.

Vidkommande handläggningen av regeringsrättsbesvären är upplyst att
Åkesson först den 15 mars 1963 utvecklat de blanka besvär, som av Borén
anförts den 25 juni 1962 över kammarrättens utslag den 7 mars sistnämnda
år. Målet hade då varit vilande hos Åkesson i nära 5 månader. Detta är
visserligen i och för sig icke någon anmärkningsvärt lång tidsrymd. Emellertid
är att beakta, att målet avsåg förhållanden, som lågo så långt tillbaka
i tiden som år 1957, att målet tidigare varit föremål för en ytterst uttänjd
handläggning på överståthållarämbetets skatteavdelning och att Lewander

384

påtalat detta förhållande. I betraktande av’ dessa omständigheter samt
målets beskaffenhet i övrigt var det ur allmän synpunkt påkallat att besvären
handlades med särskild skyndsamhet och således avsevärt snabbare än
som skedde.

Åkesson har emellertid som orsak till dröjsmålet på detta stadium med
redovisningen av målet åberopat personalbrist och sjukdomsfall. Med hänsyn
till vad han i nämnda hänseenden anfört till förklaring finner jag dröjsmålet
med utvecklingen av besvären till regeringsrätten icke kunna läggas
honom till last såsom fel eller försummelse.

Jag vill emellertid framhålla följande. Då de arbetskrafter som stodo till
förfogande icke voro tillräckliga för den stora arbetsbördan, var det uppenbarligen
av synnerlig vikt att de tillgängliga arbetskrafterna på Åkessons
taxeringskontor disponerades på ett ändamålsenligt sätt under tillbörligt
hänsynstagande till såväl de fiskaliska intressena som de enskilda rättssökandenas
intresse av ett snabbt avgörande av målen. Anhopning av göromål
får sålunda icke leda till att viktiga enskilda intressen sättas tillbaka
för fiskaliska överväganden av mindre angelägenhetsgrad. Det besvärliga
arbetsläget aktualiserade frågan om det fiskaliska intresset av att fullfölja
skattemålet till regeringsrätten var så stort, att Lewanders intresse av ett
snabbt avgörande av tvisten borde vika för det fiskaliska intresset. Vid bedömandet
av denna avvägningsfråga var bl. a. följande att beakta. Skattetvisten
avsåg ett förhållandevis litet belopp. Frågan om rätten till avdrag
hade redan prövats i tre instanser, därvid tvisten på grund av arbetsförhållandena
på taxeringskontoret dragit ut på tiden på ett sätt, som uppenbarligen
varit menligt för Lewander. Ett fullföljande av målet skulle medföra
ytterligare dröjsmål på grund av att arbetskraftsförhållandena på taxeringskontoret
icke tilläto ett skyndsamt utvecklande av de anförda besvären.
Eftersom avgörandet av tvisten måste grundas på trafikförhållandena
under år 1957 kan jag för min del icke finna att utgången av skattemålet
hade sådan prejudicerande betydelse att det — trots tvistemålets ringa storlek
och övriga här berörda omständigheter — i rådande arbetsläge fanns
tillräckliga skäl att fullfölja målet till regeringsrätten med det dröjsmål med
tvistens avgörande som skulle bli en följd härav. Det hade icke heller varit
opakallat att viss hänsyn tagits till den stora arbetsbörda som åvilar regeringsrätten.

Det är emellertid uppenbart att man kan ha olika meningar om det var
pakallat att fullfölja malet. Åkessons ställningstagande i denna omdömesfråga
kan därför icke bli föremål för erinran. Jag har med det sagda endast
velat betona att det är ett allmänt och enskilt intresse av svnnerlig vikt att
skattemål, där tvisten rör ett förhållandevis litet belopp, icke tillåtes draga
ut på tiden på sätt som här skett och medföra kostnader för det allmänna
och för enskild vilka icke sta i rimligt förhallande till tvisteföremålets värde.

385

7. Prövningsnämnds protokoll böra icke avfattas på sätt som är
ägnat att ge intrycket att taxeringsintendenten har ett avgörande
inflytande på prövningsnämndens beslut

Vid min inspektion i juni 1962 av länsstyrelsen i Älvsborgs län iakttogs
vid granskning av ett antal prövningsnämndsakter, att nämndens beslut
i stor utsträckning motiverats i allmänt hållna ordalag såsom »med hänsyn
till vad i målet förekommit» och liknande. Protokollen innehöllo genomgående
en uttömmande redogörelse för taxeringsintendentens ståndpunkt i
målen — i regel genom återgivande in extenso av såväl dennes yrkanden
som yttranden — under det att vad den skattskyldige anfört behandlades
ytterst kortfattat.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

I samband med 1956 års taxeringsförordning hade ett flertal åtgärder vidtagits
i syfte att motverka det starka inflytande, som taxeringsintendenten
— faktiskt eller skenbart — utövade på prövningsnämndens avgöranden.
Som ett led i dessa strävanden hade man avsett att protokollens utformning
skulle jämkas så att taxeringsintendentens yttranden och yrkanden
icke, såsom tidigare varit brukligt, längre finge en mycket framträdande
plats. Ett dylikt sätt att utforma protokollen kunde nämligen, om än med
orätt, hos allmänheten ingiva föreställningen att taxeringsintendenten såsom
de skattskyldigas motpart i skatteprocessen tilläts utöva avgörande
inflytande på prövningsnämndens beslut i själva saken. Granskningen av
vissa prövningsnämndsmål, avgjorda under första halvåret 1962, syntes ge
vid handen att de sålunda anlagda synpunkterna på utformningen av
nämndens protokoll icke tillmätts tillräckligt beaktande.

Efter remiss inkom landskamreraren i länet med yttrande, däri han inledningsvis
redogjorde för hurusom det å landskontoret rådde brist på kvalificerad
personal. Detta hade medfört att utformningen av prövningsnämndens
protokoll förenklats. Landskamreraren anförde därefter.

Jag får med några ord beröra arbetsrutinen i stort:

Skattskyldigs besvär: Först ett kort referat av dessa, därefter vederbörande
taxeringsintendents yttrande (merendels in extenso), så uppgift om
att skattskyldig inkommit med påminnelser (med referat av dessa, i den
mån hans besvärsyrkande ändrats), därefter taxeringsintendentens förnyade
yttrande (i regel som citat) och slutligen prövningsnämndens beslut.

Besvär av taxering sintendent: Eörst besvären in extenso, därefter uppgift
om huruvida erinringar däremot inkommit från den skattskyldige, så
taxeringsintendentens påminnelser i förekommande fall (dessa innehållande
jämväl referat av inkomna erinringar) och slutligen prövningsnämndens
beslut.

Det har inte kunnat undvikas, att med denna av omständigheterna framtvingade
arbetsrutin taxeringsintendenten blivit väl mycket framträdande
i protokollen. Emellertid vågar jag påstå, att — alltsedan den tid, då jag
själv under 11 V2 år var taxeringsintendent i länet — intendenterna i såväl
besvär som besviirsyttranden regelmässigt strävat efter att hålla sig på ett

13 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1961+ års riksdag

386

objektivt plan. Ej heller har från allmänhetens sida — annat än i några
enstaka fall — kunnat förmärkas irritation över protokollens formulering.

För att emellertid i görligaste mån förtaga protokollen intryck av dominans
från taxeringsintendentens partsida har jag nu för avsikt att i protokollsreciten
söka tillsvidare åstadkomma följande ändringar:

1) Där taxeringsintendents yttrande över skattskyldigs besvär delgivits
den skattskyldige, angives endast detta förhållande utan citerande av yttrandet.

2) Den skattskyldiges eventuella påminnelser i anledning av yttrandet
refereras, därest nya omständigheter framkommit.

3) Taxeringsintendentens eventuella förnyade yttrande refereras i nödiga
delar, därest inte även detta delgives den skattskyldige.

4) Skattskyldigs erinringar med anledning av taxeringsintendents besvär
refereras.

5) Behandlingen i övrigt av intendentsbesvär bringas till överensstämmelse
med vad ovan under 2) och 3) sagts.

Under åtskillig tid torde en mera domstolsmässig protokollering av prövningsnämndsärendena
vara en omöjlighet. Det är emellertid att hoppas, att
personalförhållandena efter hand skola stabiliseras och möjliggöra en fortgående
förbättring även på förevarande område.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Jag har vid flera tillfällen iakttagit att prövningsnämndernas protokoll
avfattas så att taxeringsintendentens yttranden och yrkanden återges in
extenso eller i varje fall mycket utförligt samtidigt som den skattskyldiges
ståndpunkt icke alls eller endast kortfattat angives. Ett dylikt sätt att utforma
prövningsnämnds protokoll är ägnat att ge den skattskyldige det
sakligt sett oriktiga intrycket att taxeringsintendenten har ett dominerande
inflytande på prövningsnämndens beslut, i all synnerhet om detta
— såsom jag ofta sett exempel på — motiveras allenast med en hänvisning
till vad intendenten anfört eller till vad i målet förekommit.

Med hänsyn till prövningsnämndens ställning såsom opartisk besvärsinstans
och till den huvudsakligen domstolsmässiga karaktär, som prövningsnämndens
handläggning av besvärsmålen numera bör ha, måste det
anses direkt olämpligt, att prövningsnämndens protokoll så avfattas att det
ordagrant återger vad taxeringsintendenten anfört men endast kortfattat
eller icke alls anger den skattskyldiges ståndpunkt.

De nu anförda synpunkterna överensstämma helt med vad som anförts
i en inom finansdepartementets rättsavdelning utarbetad promemoria rörande
vissa förslag och rekommendationer rörande rationalisering av arbetsmetoder,
som framlagts i en av statens organisationsnämnd avlämnad rapport
över organisationsundersökningar vid prövningsnämndskanslier m. m.
Nämnda promemoria, som fogats vid ett kungl. brev den 2 juni 1961 till
länsstyrelsen i Stockholms län, har tillställts även övriga länsstyrelser.

387

Jag är fullt medveten att det av prövningsnämnden använda och vid inspektionen
påtalade skrivsättet föranletts av en stor arbetsbörda och otillräcklig
personal. Det har då varit bekvämt och lätt att ange relevanta
fakta genom att återge taxeringsintendentens yttrande, där detta varit
objektivt och koncist.

Det är emellertid av väsentlig vikt att prövningsnämndens protokoll och
beslut avfattas på sätt som motiveras av nämndens domstolsliknande ställning.

I landskamrerarens yttrande har han förklarat sig ha för avsikt att avfatta
protokollen på ett sätt som förtager intrycket av dominans från
taxeringsintendentens sida.

Med hänsyn härtill påkallade ärendet icke vidare åtgärd från min sida.

8. Sedan medlemmarna i en skoltidningsredaktion avtalat med
rektor att denne före tryckningen skulle för rådgivning granska allt
material i tidningen, har en av redaktionsmedlemmarna — tillika
tidningens utgivare — utan att underrätta rektor eller sina redaktionskamrater
infört i tidningen ''bl. a. en artikel, som ansetts anstötlig.
Fråga huruvida — med hänsyn till tryckfrihetsförordningens
bestämmelser — utgivaren härigenom gjort sig skyldig

till avtalsbrott eller om han eljest förfarit på sätt, som kunde
motivera sänkning av hans uppförandevitsord

Med anledning av vissa i juni 1960 i pressen publicerade uppgifter om
att en elev vid högre allmänna läroverket i Härnösand fått sänkt uppförandevitsord
på grund av innehållet i en artikel, som införts i en vid läroverket
utgiven skoltidning, anhöll jag hos kollegiet vid läroverket om upplysningar.

I en därefter hit inkommen skrift förklarade sig elevtidningen Kretteln i
Linköping vilja fästa JO:s uppmärksamhet på saken.

Sedan kollegiet inkommit med begärda upplysningar, avgav kollegiet efter
ny remiss yttrande med anledning av vad ifrågavarande elev anfört i en på
min begäran hit insänd skrivelse.

Efter viss ytterligare utredning inkom kollegiet med nytt yttrande i anslutning
till vad som upptagits i en härstädes upprättad promemoria.

Skolöverstyrelsen avgav därefter utlåtande i ärendet.

Av handlingarna framgår följande.

Elevrådet vid läroverket låter utgiva tidningen »Öbacka», som tryckes i
press och utkommer med ett nummer årligen.

388

Enligt protokoll vid sammanträde med elevrådet den 19 februari 1960
beslöts, att rådet »snarast skulle vidtala någon redaktör till tidn. ''Öbacka’
samt att denne måtte få utse sin redaktion ensam. Redaktören skulle åläggas
att färdigställa tidningen före den 27 april 1960».

Till redaktör utsågs därefter eleven i ring A I3 Lars-Åke P.

Några dagar efter det Lars-Åke vidtalats rörande redaktörsskapet förekom
inför elevrådet, enligt vad dess ordförande upplyst, viss diskussion rörande
tidningens redigering, vilken diskussion skedde med utgångspunkt från ett
utkast till en artikel, som Lars-Åke företedde och som elevrådet fann olämplig.
Denna artikel var dock icke identisk med den, om vilken ärendet i det
följande handlar. Enligt elevrådsordföranden borde Lars-Åke vid detta tillfälle
ha fått klart för sig hur tidningen borde redigeras för att motsvara
rådets uppdrag.

Sedan Lars-Åke — som ägde viss erfarenhet av arbete vid dagstidning —
mottagit uppdraget som redaktör, utsåg han till redaktionsmedlemmar eleverna
Sture S. och Jan-Olof S.

Sedan redaktionen sålunda sammansatts, uppsökte de tre eleverna skolans
rektor, Henrik Gladh. Enligt Gladh klargjorde han vid tillfället för eleverna
att han ej kunde eller ville tvinga dem till en överenskommelse om samråd
rörande tidningen men föi’klarade sig beredd att, när de så önskade, genomgå
samtliga manuskript för att giva viss vägledning. Gladh har uppgivit att
redaktörerna därefter frivilligt överenskommit med rektor att med honom
rådgöra rörande samtliga bidrag till tidningen, d. v. s. samtliga artiklar och
annonser.

Senare under terminen erhöll Gladh »allt material», vilket han läste och
därefter återställde med av honom gjorda markeringar vid vissa ord. Därvid
diskuterades mellan Gladh och eleverna de gjorda markeringarna.

Tidningen utkom sedermera av trycket, vilket synes ha skett i slutet av
maj 1960. På försättsbladet var Lars-Åke angiven som »redaktör och oansvarig
utgivare», Sture som »rimsmed och novellist» samt Jan-Olof som
»litteraturforskare och vakande öga». Utöver det material, som tidigare
förevisats Gladh, innehöll tidningen två bidrag, som Lars-Åke utan att vidtala
Gladh eller sina redaktionskamrater låtit införa. Det ena utgjordes av
en artikel, som skildrade ett i en skola förövat mord på en illa omtyckt
lärare. Det andra avsåg en bland annonserna intagen nakenteckning med
viss text.

Sture och Jan-Olof fäste omedelbart elevrådets uppmärksamhet på den
ifrågavarande artikeln, som synes ha anspelat på en vid läroverket tjänstgörande
lärare. Då elevrådet fann artikeln kränkande, upptogs frågan
samma dag vid ett sammanträde med läroverkets förtroendenämnd. Enligt
•elevrådets ordförande utspann sig därvid en häftig diskussion mellan elevrådet,
de flesta ledamöterna i förtroendenämnden samt Sture och Jan-Olof
:å ena sidan och å andra sidan Lars-Åke och några ledamöter i nämnden.

389

Elevrådsordföranden uppgav härom:

Lars-Åke hävdade, att han visserligen ensam och utan att — som överenskommet
var — tillfråga de båda andra redaktörerna^ infört artikeln i
tidningen, men att detta skett på grund av tidsbrist. De båda övriga redaktörerna
hävdade emellertid att Lars-Åke förfarit oärligt mot dem genom att
låta trycka artikeln, emedan han därigenom, enligt vad de sade, hade blottställt
dem för den i artikeln kränkte lärarens och kollegiets ev. reprimander.
Eftersom Lars-Åke efter våravslutningen hade för avsikt att sluta sin skolgång,
påstodo de båda andra redaktionsmedlemmarna, att endast de skulle
kunna få lida för vad Lars-Åke åstadkommit. De frågade honom, hur han
ämnade reda upp den invecklade situationen. Lars-Åke förklarade sig då
villig att riva ut bladet med den berörda artikeln, eftersom en indragning av
tidningen från elevrådets sida tedde sig omöjlig. Sture och Jan-Olof förklarade
sig nöjda med detta. Innan detta resultat hade uppnatts, hade Lars-Åke
erbjudit sig att sätta sitt eget namn under artikeln och därigenom, som han
uttryckte sig: »gärna ta emot ett C i ordning». Sture och Jan-Olof tyckte
dock, att detta steg vore onödigt och förklarade, att de genom att deras
namn stod utskrivna på tidningens försättsblad ändå antagligen skulle
»komma i skottlinjen», om artikelns olämpliga formulering skulle komma
att påtalas inför kollegium. Slutligen bestämde man, att redaktionen skulle
riva ut bladet. Medredaktörernas utfall mot Lars-Åke var stundom mycket
hätska.

Enligt Gladh hade Sture och Jan-Olof samma dag uppsökt Gladh och
visat tidningen. De hade påpekat att tidningen fått ett innehåll, som de
skämdes för — bl. a. den ifrågavarande artikeln, som av föregående års
redaktion refuserats som opassande i tidningen — och de hade berättat hur
tidningen kunnat få denna utformning. De hade också frågat Gladh hur
de skulle gå tillväga för att slippa stå som ansvariga för detta material. —
Gladh hade även fått besök av elevrådets ordförande, som berättat vad som
förekom i samband med förtroendenämndens sammanträde.

Därefter uppkallades Lars-Åke den 1 juni 1960 till rektorsexpeditionen
för samtal med Gladh. Enligt Gladh klargjorde han därvid för Lars-Åke att
dennes uppförandevitsord skulle komma att bli föremål för diskussion, da
allvarlig kritik riktats mot Lars-Åkes handlingssätt i Öbackaredaktionen.
Lars-Åke skulle då ha sagt, att han var medveten om att han handlat mot
den träffade överenskommelsen att med Gladh rådgöra rörande samtliga
bidrag till tidningen. Enligt Gladh klargjorde han vidare för Lars-Åke att
det icke var på grund av innehållet i tidningen eller i någon viss artikel,
som Lars-Åkes vitsord skulle komma att diskuteras, eftersom klasskonferens
och kollegium saknade befogenhet att taga upp ärende, som föll under tryckfrihetsförordningen.
— Enligt vad Lars-Åke uppgivit erhöll han dock ingen
klarhet om vad som övervägdes mot honom, förrän vitsordet redan var
bestämt.

Vid klasskonferens den 3 juni 1960 redogjorde Gladh för vad som förekommit
i samband med tidningens utgivande samt för Stures, Jan-Olofs och

390

elevrådets reaktion. Konferensen beslöt enhälligt föreslå kollegiet att tilldela
Lars-Åke vitsordet C i uppförande på grund av »oärlighet gentemot rektor
och medarbetare i tidningen Öbacka».

Enligt Gladh grundade konferensen — vid vars sammanträden diskussionsprotokoll
ej fördes — sitt förslag uteslutande på följande överväganden:

Lars-Åke hade förfarit oärligt mot kamraterna i redaktionen, när han,
sedan redaktörerna gemensamt för rektor företett »allt material» och rådgjort
rörande detta, utan redaktionskamraternas vetskap tillfört tidningen
bl. a. sådant material, som tidigare ej ansetts passande att införa i tidningen
Öbacka;

Lars-Åke hade förfarit oärligt mot rektor, när han svikit den överenskommelse,
som han och kamraterna träffat och som han och kamraterna sedan
bekräftat, när de för rektor presenterade materialet till tidningen;

Lars-Åke hade förfarit oärligt mot elevrådet, som inför hotet av ekonomisk
förlust tvingades utge en tidning, som ej motsvarade det uppdrag
redaktionen fått.

Den 8 juni 1960 beslöt kollegiet i överensstämmelse med klasskonferensens
förslag. Enligt Gladh hade kollegiet — lika litet som klasskonferensen
— diskuterat innehållet i det ifrågavarande materialet, som ej ens varit tillgängligt.

Frän beslutet var en av kollegiets ledamöter skiljaktig och lät till protokollet
anteckna: »Lagen om tryckfrihet torde gälla även vid utgivandet av
skoltidningar. I så fall bör ej kollegiet taga befattning med omständigheter
i samband med tidningens tillkomst.»

Beträffande ansvars- och arbetsfördelningen i redaktionen uppgåvo de
tre ynglingarna i hit insända skrifter följande (Lars-Åke och Sture, vilka vid
vårterminens slut ej erhöllo flyttning till högre ring, hade då avbrutit studierna
vid läroverket):

Lars-Åke: Eftersom han ensam fick förtroendet att vara redaktör, föll det
sig naturligt att han också skulle vara ledare för tidningens redigering. Å
andra sidan föll det sig givetvis naturligt att alla i redaktionen skulle vara
lika ansvariga. Han bestred dock att alla skulle vara i lika mån bestämmande.

Sture: Lars-Åke — som hade erfarenhet av journalistyrket — betraktades
givetvis som den naturlige ledaren av redaktionsarbetet, särskilt som han
också av elevrådet utsetts till redaktör. För Sture föll det sig naturligt att
alla i redaktionen skulle dela ansvaret, eftersom samtliga författat de i tidningen
intagna artiklarna. Man diskuterade ej hur det skulle förfaras, om
olika meningar kunde uppkomma angående lämpligheten att intaga viss
artikel. Något särskilt villkor för Stures medverkan i redaktionsarbetet uppställdes
icke från hans sida.

Jan-Olof: Man diskuterade ej huru det skulle förfaras i fall av avvikande
mening i fråga om lämpligheten att intaga viss artikel. Icke heller han hade
uppställt något villkor för sin medverkan i redaktionsarbetet.

391

Rörande omständigheterna kring den omdiskuterade artikelns införande
i tidningen förekom enligt handlingarna följande:

Sture uppgav, att han vid ett tillfälle frågat Lars-Åke om ej artikeln borde
ligga vilande i avvaktan på att Sture färdigställde en av honom påbörjad
artikel. Sistnämnda artikel blev dock ej fullbordad. Han hade dock ej framfört
något krav om att den tidigare refuserade artikeln ej finge införas.

Jan-Olof framhöll, att artikeln diskuterades »högst ett par gånger», därvid
han och Sture ansåg artikeln ej lämplig att införa. Något ultimatum från
deras sida ställdes emellertid icke, då de trodde att tillräckligt material redan
fanns.

Lars-Åke uppgav: Efter en tids gemensamt arbete ställdes han ensam att
taga hand om tidningen. Sture och Jan-Olof lämnade helt enkelt sina pester
i redaktionen. Med tryckeriet hade avtalats viss sista dag för materialets
avlämnande. Denna dag fick han meddelande att text saknades. Efter skolans
slut rusade han hem, förvirrad och förtvivlad. Kunde han ej redan på
eftermiddagen samma dag lämna tryckeriet ytterligare material, så förpliktigade
sig icke heller tryckeriet att utge tidningen till fastställd dag. I hetsen
kom han ihåg den kvarvarande artikeln och rusade med den till tryckeriet.
Han hade i gott minne sitt löfte till rektor Gladh att denne skulle få se allt
material. Men hur hade han kunnat visa artikeln för Gladh i det trängda
läge, vari han befann sig? Att visa den för Sture och Jan-Olof var aldrig i
hans tankar, då dessa ju slutat samarbeta med honom. Då ytterligare material
behövdes, framvisade en vid tryckeriet anställd den ifrågavarande teckningen,
vilken hämtats ur en annan skoltidning. I villervallan intogs teckningen
som utfyllnad.

Sture vitsordade att Lars-Åke efter en tid ställdes ensam att ta hand om
tidningen. Detta berodde på att alla ansågo att tillräckligt material redan
fanns. Sture och Jan-Olof ansågo sig ej ha råd att offra mera tid på tidningen.
Att Lars-Åke, då han anmodades att i hast översända kompletterande
text till tryckeriet, icke diskuterade saken med Sture framstår för
Sture som naturligt, och han skulle sannolikt ha förfarit på samma sätt i
Lars-Åkes situation.

Jan-Olof framhöll, att alla trodde att det färdigskrivna materialet skulle
vara tillräckligt och att Lars-Åke ensam åtagit sig att »renskriva» detsamma.
Jan-Olof förstod att den tidsbrist, som uppkom före tryckningen,
kunde ha varit mycket prekär, varför han ej anklagade Lars-Åke för att
denne icke konfererade med Sture och Jan-Olof.

Varken Sture eller Jan-Olof ansågo — enligt vad de i sina skrifter uppIvste
— att Lars-Åke förfarit oärligt mot dem. Enligt Sture framstod LarsÅke
som en ärlig och ansvarsfull kamrat, som försökte göra sitt bästa. JanOlof
framhöll att han — som ansåg att den ifrågavarande artikeln ej var
passande, varför han också tog avstånd från den — snarare ville beteckna
Lars-Åkes förfarande som obetänksamt. I

I den härstädes upprättade remisspromemorian framhölls, bl. a., att det
Iryckfrihetsrättsliga ansvaret för det. material, som Lars-Åke på egen hand
låtit införa i tidningen, syntes åvila Lars-Åke ensam. Att denne fått sitt uppförandevitsord
sänkt hade emellertid, enligt vad kollegiet uppgivit, berott
icke på innehållet i detta material utan därpå att Lars-Åke förfarit oärligt

392

mot rektor och mot sina redaktionskamrater. Enligt promemorian kunde
det dock — med hänsyn bl. a. till överenskommelsens beskaffenhet och den
tidsnöd, vari Lars-Åke kommit — icke läggas denne till last som oärlighet
mot rektor att han av omständigheterna tvangs att frånträda den frivilliga
överenskommelsen. Beträffande Lars-Åkes underlåtenhet att vidtala sina
kamrater rörande artikelns införande framhölls i promemorian, bl. a., att
det — med hänsyn till vad som numera framkommit i ärendet — icke rimligen
syntes kunna påstås att Lars-Åke medvetet gått bakom ryggen på
kamraterna eller eljest förfarit oärligt mot dem.

I samband med kollegiets därefter avgivna yttrande anförde Gladh, bl. a.,
att han vid tillfället i fråga ej kunnat bibringas annan uppfattning än att
alla tre ynglingarna voro i lika mån ansvariga redaktörer, att Lars-Åke vid
artikelns införande i varje fall ej kunde ha haft mera bråttom än att han
hunnit tala med såväl Gladh som sina kamrater, vilka alla torde ha uppehållit
sig i samma byggnad, samt att Stures och Jan-Olofs i efterhand gjorda
uttalanden icke rimligen kunde tillmätas avgörande betydelse.

Vidare anförde Gladh:

Det var dessa båda medredaktörers reaktion i samband med tidningens
utgivande och deras klagomål inför rektor, som var den primära faktorn vid
den bedömning, som ledde till kollegiets beslut rörande Lars-Åkes vitsord
för uppförande. Jag har hela tiden utgått från att Stures och Jan-Olofs reaktron
var äkta och ärlig, och jag håller fortfarande före, att reaktionen var
både äkta och ärlig. I den uppfattningen och då jag ansåg, att Lars-Åke
svikit små medredaktörers förtroende och tillika försatt rektor i en situation,
som berövat honom varje möjlighet att giva den hjälp, som de alla tre önskat
och hade rätt att lita pa att de skulle kunna få även gentemot varandra,
kunde jag ej bedöma Lars-Åkes handlingssätt annorlunda än som i hög grad
klandervärt.

Gladh upplyste slutligen att avgångsbetyg för Lars-Åke icke begärts, varför
Gladh ännu ej haft anledning att i kollegiet upptaga frågan om LarsÅkes
vitsord för uppförande vid avgång från läroverket.

Kollegiet anförde för sin del:

att kollegiet icke finner skäl sätta större tilltro till påståenden av de tre
eleverna, av vilka endast en gar kvar i läroverket, än till de uppgifter, som
lamnats av rektor, så mycket mindre som elevernas påstående uppenbarligen
icke stämmer överens vare sig inbördes eller från en tidpunkt till en annan;

att_ kollegiet finner, att, även om Stures och Jan-Olofs senast lämnade
uppgifter voro värda tilltro, detta icke rimligen kan påverka riktigheten i
den bedömning, som kollegiet gjorde vid slutet av vårterminen 1960, då
Stures och Jan-Olofs uppfattning om Lars-Åkes handlingssätt uppenbarligen
var en helt annan än den de nu uppger sig ha;

att kollegiet helt delar och alltid vid avgivande av vitsord för uppförande
sökt tillämpa den uppfattning, som remisspromemorian ger uttryck åt, nämhgen
att det är av vikt, att man från skolans sida vid bestämmande av
uppförandevitsord icke ställer för höga krav på en elevs förmåga att, ställd

393

i en oförutsedd situation, som kriiver omedelbar handling, i allo förfara
eftertänksamt och med moget omdöme;

att kollegiet icke finner styrkt, att Lars-Åke i den aktuella situationen

handlat i trängt läge; ,

att kollegiet — särskilt med tanke på gängse tal om skolans fostrande uppgift
— finner det i hög grad anmärkningsvärt att man maste utga från att
eu frivillig överenskommelse inom skolans värld när som helst ensidigt kan
ryggas — det är i det aktuella fallet ej fråga om nagot slags paetum turpe
och att detta då endast är en fråga om »god ordning»;

att kollegiet alltid — helt i överensstämmelse med den uppfattning, som
promemorian ger uttryck åt — uppfattat vitsordet för uppförande som »ett
allmänt, sammanfattande omdöme om lärjunges uppförande under viss
termin»; så även i det aktuella fallet, då dels kollegiet uppfattat Lars-Åkes
handlingssätt i Öbacka-redaktionen som ett uttryck för den negativa attityd
gentemot skola och lärare, som ofta har förmärkts hos Lars-Åke och
för vilken hans skrivelse till JO är ett ytterligare belägg, dels kollegiet haft
att — bortsett från den aktuella händelsen — taga hänsyn till en anteckning
i klassboken rörande Lars-Åke (avseende en vecka i mars 1960): »olämpligt
uppförande», bestående i demonstration mot lärare, som avslöjat försök till
fusk i klassen*

att kollegiets åtgärder bör bedömas för det forsta efter vad som framkommit
och framstått som riktigt, då händelsen i fråga nyss inträffat, för det
andra efter vad i händelsen inblandade da själva ansett om sitt ansvar.

I sitt utlåtande anförde skolöverstyrelsen:

I de av överstyrelsen utfärdade allmänna anvisningarna för undervisning
och fostran på skolans högre stadier har bl. a. anförts: »Om eleverna samverkar
med någon lärare, kan denne utan att fördenskull halla tillbaka deras
självverksamhet ge dem viss vägledning och bl. a. förmå dem att undvika
tanklösa överord och sårande utfall. Det har visat sig, att en tidningsverksamhet,
som eleverna — särskilt de i pubertetsåldern — bedriver helt på
egen hand och utan föregående erfarenhet, kan urarta på sådant sätt, att
det goda förhållandet mellan lärare och lärjungar eller mellan de senare
inbördes störes och att hela verksamheten därigenom skadas.» Samtidigt
som sålunda vikten av samarbete och hänsyn betonas, fästes också uppmärksamheten
på värdet av att elevernas publicistiska verksamhet utvecklar
känslan av ansvar inför det tryckta ordet. I nu föreliggande fall har samarbetet
ägt rum på grundval av en frivillig överenskommelse mellan rektor
och skoltidningsredaktionen om råd och vägledning beträffande det material,
som skulle ingå i tidningen. Syftet var uppenbarligen att samarbetet
skulle leda till att sårande och kränkande uttryck undvekes. Rektor torde i
sådana sammanhang ha den bästa möjligheten att bedöma, vilka konsekvenser
eventuella förlöpningar kan få och upplysa eleverna härom. Samverkan
blir härigenom av särskilt värde för eleverna. Överenskommelsen
avsåg däremot icke att inkräkta på friheten att i tryck framföra åsikter eller
uttala meningar. I ärendet har inte framkommit något som gett stöd för
ett påstående om kränkning av tryckfriheten. Kollegiet har inte heller åberopat.
innehållet i ifrågavarande skoltidning som grund för sänkningen av
vitsordet i uppförande åt Lars-Åke.

Den av kollegiet angivna motiveringen för sänkningen av uppförandebetyget
är oärlighet mot rektor och mot kamrater. Oärligheten skulle ha

13* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 100^ års riksdag

394

bestått i att Lars-Åke brutit överenskommelsen om samarbete med rektor
och kamrater i redaktionen och underlåtit att underrätta om sina åtgöranden
för att skaffa utfyllnad i tidningen. Beträffande själva överenskommelsen
kan anföras följande. Samtliga synes ha haft fullt klart för sig, att överenskommelsen
innebar att allt material, som skulle införas i tidningen, skulle
framvisas för rektor, innan det kom i tryck. Lars-Åke betecknar detta som
ett löfte till rektor. Överenskommelsen hade ostridigt ingåtts frivilligt. Kollegiet
påpekar, att avtalet inte kunde bet rak las som något pactum turpe,
vilket skulle gjort det icke bindande. Däremot kan ifrågasättas, huruvida
avtalet kunde brytas i ett tvångsläge. Lars-Åke har för sin del hävdat, att
denna förutsättning förelåg. Hans skildring av händelseförloppet synes dock
icke kunna tillmätas något större bevisvärde. Själv gör han en allmän reservation
beträffande sin minnesbild genom orden: »efter vad jag minns så här
långt efteråt». Det är vidare oklart, när beskedet om behovet av fyllnadsmaterial
kom från tryckeriet. Slutligen har Lars-Åke uppenbarligen icke
gjort några ansträngningar att få kontakt med rektor, vilket enligt dennes
uppgift borde ha varit lätt att åstadkomma. Härtill kommer, att Lars-Åke
inte heller i efterhand sökt upp rektor för att underrätta denne och förklara
sitt handlingssätt. Hans åtgärder bör också betraktas i belysning av hans
eget uttalande om att tidningen inte som tidigare skulle vara en »småbarnsskoletidning».
Han hade en klar strävan att göra innehållet mera sensationsbetonat
för att uppnå bättre försäljningssiffror. Såväl artikeln som annonsbilden
ifråga var material, som väl svarade mot dessa intentioner.

Övervägande skäl talar sålunda för att Lars-Åke handlat med full avsikt
att införa det ifrågavarande materialet i tidningen utan rektors och redaktionsmedhjälparnas
vetskap. Vid bedömandet av detta avtalsbrott bör beaktas
de krav, som skolan normalt ställer på elever på detta mognadsstadium.
I skolans fostrande verksamhet ingår som ett viktigt led inpräntande av
vikten att hålla givna löften och visa respekt för ingångna överenskommelser.
Det är därför naturligt, att man från skolans sida betraktar löftesbrott
ej endast som frågor om god ordning utan snarare som tecken på brister i
uppförandet. Löftesbrottet bör således tagas i betraktande vid bestämmande
av vitsordet för uppförande under i fråga varande termin. Härvid bör särskilt
beaktas, vilka konsekvenser detta medfört och huruvida dessa insetts
eller bort inses av'' eleven.

Gentemot rektor har oärligheten kanske främst medfört den följden, att
rektor löpt risken att framstå som moraliskt medansvarig för sådant innehåll
i tidningen, vilket han sannolikt starkt ogillat. Rektor hade ej beretts
tillfälle till ett avståndstagande, för den händelse materialet införts mot
hans avrådan, och ej heller kunnat utöva sin rådgivande funktion.

Gentemot kamraterna har oärligheten framförallt bestått i att Lars-Åke
»blottställt dem för den i artikeln kränkte lärarens och kollegiets reprimander».
I detta sammanhang synes det vara av underordnad betydelse, om det
redaktionella ansvaret åvilade Lars-Åke ensam eller delades av alla tre.
Sture och Jan-Olof kände sig uppenbarligen försatta i en synnerligen obehaglig
situation genom Lars-Äkes förvållande. De fruktade tydligen att bli
ställda till ansvar för en artikel, vars införande de ej haft möjlighet att
hindra och som de ogillade. Att de vid en senare tidpunkt — synbarligen på
grund av kamratlig lojalitet — förnekade, att de ansett Lars-Åke ha handlat
oärligt mot dem, bör ej förändra bedömningen. Lars-Åke har indirekt vidgått,
att hans handlingssätt kunnat leda till obehag för kamraterna, då han

395

erbjudit sig att signera den ifrågavarande artikeln för att därigenom åtminstone
formellt påtaga sig hela ansvaret för denna.

Av det nu sagda torde framgå, att kollegiet haft fullt fog att karakterisera
Lars-Åkes handlande som oärlighet mot såväl rektor som kamrater av sadan
art att vitsordet i uppförande måste påverkas.

Vid fastställande av uppförandevitsordet har emellertid kollegiet uppenbarligen
även beaktat andra inverkande faktorer. Vitsordet skall grundas
på en helhetsbedömning och utgöra ett allmänt sammanfattande omdöme
om elevens uppförande under terminen. Då några diskussionsprotokoll icke
föres vid klass-, konferens- och kollegiesammanträden och anledningen till
sänkningar av praktiska skäl måste anges mycket kortfattat, måste särskilt
undersökas, i vad män andra omständigheter inverkat på kollegiets bedömning.
Av handlingarna framgår, att kollegiet funnit Lars-Åkes åtgöranden
innefatta viss oärlighet även mot elevrådet, som givit honom uppdraget att
redigera tidningen. Situationen hade nämligen ansetts så allvarlig att
vid ett elevrådssammanträde en indragning av tidningen hade diskuterats.
Dessutom hade Lars-Åke under terminen ådragit sig en anmärkning för
mindre lämpligt uppträdande.

Betraktat i detta vidare perspektiv har kollegiet funnit Lars-Åkes uppförande
böra karakteriseras i terminsbetyget med vitsordet Mindre gott.
Lars-Åke har själv medgivit, att han ångrat sig och att han efteråt funnit
sitt handlingssätt löjligt och barnsligt. Besvär över kollegiebeslutet har ej
heller anförts.

Med beaktande av samtliga omständigheter finner överstyrelsen, att kollegiet
icke ställt för höga krav eller oriktigt tillämpat överstyrelsens anvisningar
vid avgivande av uppförandebetyget. För det fall att avgångsbetyg
kommer att utfärdas för Lars-Åke, förutsätter dock överstyrelsen, att kollegiet
dessförinnan tar upp frågan om vitsordet i uppförande till ny behandling
och därvid beaktar den i ärendet gjorda utredningen vid fastställande
av det sammanfattande vitsordet.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Enligt § 86 regeringsformen förstås med tryckfrihet varje svensk mans
rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder,
utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för
deras innehåll och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta
innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla
allmän upplysning.

Innebörden av denna rättighet är närmare angiven i 1 kap. tryckfrihetsförordningen,
i vars 1 § sägs att det skall stå varje svensk medborgare fritt
att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i förordningen meddelade
till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina
tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter
och underrättelse i vad ämne som helst. Syftemålet härmed är enligt
samma paragraf att säkerställa ett. fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

396

Till skydd för tryckfrihetens behöriga utövande ha i tryckfrihetsförordningen
uppställts vissa garantier. En viktig sådan garanti utgöres av det i
1 kap. 2 § första stycket intagna förbudet mot förhandscensur, vilket uttryckes
sålunda att någon tryckningen föregående granskning av skrift eller
något förbud mot tryckning därav ej må förekomma. En annan garanti
innefattas i stadgandet i 3 § samma kapitel, enligt vilket någon ej må för
missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri kunna i annan ordning eller
i annat fall än förordningen bestämmer tilltalas eller dömas till ansvar eller
ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag.

Förbuden mot förhandscensur och mot ingripande i annan ordning än
genom tryckfrihetsåtal äro betingade framför allt av den omständigheten,
att det är en vansklig uppgift att avgöra var gränsen bör gå mellan tryckfrihetsbrott
och befogat utövande av yttrandefriheten. Denna uppgift har
ansetts kunna fyllas endast genom en omsorgsfull prövning under de former
och med iakttagande av de garantier för rättssäkerhet, som äro föreskrivna
för en av domstol utövad, från administrationen helt fristående rättsskipning
(jfr SOU 1947: 60 s. 48).

Av det nu anförda framgår att, såvitt angår skoltidning som är att hänföra
till tryckt sknft, något censuringripande mot befarat missbruk av tryckfriheten
icke far förekomma och att skolledningen icke heller får för förment
sådant missbruk vidtaga disciplinär bestraffningsåtgärd. Den omständigheten
att en elev i tryckt skrift gjort uttalanden, som skolledningen finner
kränkande eller eljest olämpliga, kan således icke i disciplinär väg åberopas
mot honom såsom brist i anständigt uppförande och på grund härav medföra
varning, avstängning från undervisningen o. s. v. När det gäller bestämmande
av vitsord för uppförande är att märka, att graderingen härvidlag,
i den mån den innebär en sänkning av högsta vitsord, visserligen icke
i och för sig innefattar ett disciplinärt straff, även om den ofta uppfattas
såsom ett sådant. Uppförandevitsordet skall nämligen vara uttryck för ett
allmänt sammanfattande omdöme om elevens uppförande under hela terminen,
därvid hänsyn skall tagas icke blott till de svårare brister i uppförandet,
som till äventyrs föranlett disciplinär åtgärd, utan även till anmärkningar
av lindrigare art. Då emellertid — såsom förut framhållits —
frågan huruvida någon genom innehållet i tryckt skrift överskridit det tillbörligas
gränser förbehållits prövning av domstol i särskilt angiven ordning
och därför icke får upptagas för disciplinär bestraffning, lärer därav följa att
en självständig prövning av denna fråga — som ofta kan vara vansklig att
bedöma — överhuvudtaget icke kan ske i samband med det sammanfattande
omdöme om vederbörandes uppförande, som skall uttryckas i uppförandevitsordet.

I förevarande ärende har kollegiet icke heller åberopat innehållet i skoltidningen
som grund för sänkningen av uppförandevitsordet för Lars-Åke.
Som skäl har i stället anförts att denne visat »oärlighet» mot rektor och

397

redaktionskamrater genom att i strid mot föreliggande överenskommelser
införa material i tidningen utan deras vetskap. Något ställningstagande till
detta material eller någon diskussion därav skulle överhuvudtaget icke ha
skett.

Vad först angår Lars-Åkes förfarande i förhållande till rektor har detta
av skolöverstyrelsen betecknats såsom ett »avtalsbrott», vilket skulle ha
medfört att rektor löpt risk att framstå som moraliskt medansvarig för
sådant innehåll i tidningen, som han sannolikt starkt ogillade. Skolöverstyrelsen
har i detta sammanhang särskilt framhävt vikten av att samarbete
med rektor rörande elevernas tidningsverksamhet äger rum i syfte att förhindra
tanklösa överord och sårande utfall. Dessa synpunkter synas även i
stort sett återspegla kollegiets uppfattning. Med anledning härav får jag
rörande denna fråga anföra följande.

Som framgår av det förut anförda är förhandscensur uttryckligen förbjuden
även när det gäller skoltidningar. Däremot föreligger givetvis icke något
hinder mot att en skoltidningsredaktion själv vänder sig till t. ex. rektor
för att av denne få råd och vägledning. Ett sådant samråd med rektor kan
givetvis vara värdefullt. Man får emellertid icke förbise att ett samråd, som
sker på det sättet att allt material till tidningen förelägges rektor, lätt får
samma, faktiska betydelse som en tvångscensur. I ett sådant fall kan rektor
— inför såväl skoltidningsredaktionen som utåt — komma att framstå som
den moraliskt ansvarige utgivaren och kan själv också få känslan härav.
Med hänsyn härtill och till den beroendeställning, som eleverna otvivelaktigt
intager, synes ett i sådan ordning etablerat samarbete — även om beslutanderätten
formellt tillkommer eleverna — i själva verket mera få karaktär
av tvångscensur än rådgivning. Som jag i ett tidigare ärende rörande censur
av skoltidningar framhållit synes mig sådan censur ägnad att motverka
den nyttiga självverksamhet, som utgivandet av dylika publikationer utgör,
och den utveckling av ansvarskänslan, som är förenad därmed. För mig
framstår det som uppenbart olämpligt att den ungdom — som en gång skall
bära ansvar för bevarande av åsiktsfriheten — i skolan vänjes vid en obligatorisk
censur såsom en naturlig företeelse.

Enligt min mening bör därför — i de fall då fråga om samråd med rektor
blir aktuell — rektors granskning icke avse tidningen i dess helhet utan begränsas
till sådana frågor, rörande vilka eleverna själva känna sig tveksamma
och som de önska hänskjuta för förtroendefull diskussion med rektor.
Om samarbetet begränsas på detta sätt — och alltså icke innebär att allt
material skall föreläggas rektor för granskning — torde elevernas egen ansvarskänsla
utvecklas och rektor för sin del slippa trycket av att framstå
som något slags moraliskt ansvarig utgivare för tidningen.

Det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för innehållet i skoltidningar torde av
förklarliga skäl i praktiken icke utkrävas och därför knappast i och för sig
utgöra eu återhållande faktor vid redigeringen av skoltidningar. Detta för -

398

hållande i förening med den risk för förlöpningar, som kan följa av ungdomlig
kritiklusta och tanklöshet, synas ligga bakom uppfattningen att
man från skolans sida bör med särskild uppmärksamhet följa denna tidningsverksamhet.
Enligt min mening torde emellertid — bortsett från de
skäl som enligt det förut anförda tala mot en sådan övervakande tillsyn —
behovet därav knappast vara mera framträdande. De för en skoltidning
ansvariga eleverna handla helt visst i fullt medvetande om det skarpa ogillande
från sin uppdragsgivares och från läsekretsens — och därmed från deras
egna kamraters — sida som otvivelaktigt följer i händelse av kränkande
eller eljest olämpligt skrivsätt. Med hänsyn till den starka, spontana rättskänsla
och det sinne för fair play, som är allmänt utmärkande för ungdomen,
utgör nu nämnda omständighet enligt min mening den lämpligaste
garantin — och en verksam sådan — mot missbruk av tryckfriheten i dessa
för en ungdomlig läsekrets avsedda publikationer. Därtill kommer att —
enligt vad för mig upplysts — särskilda publiceringsregler för elevpressen
utfärdats och en opinionsnämnd inrättats.

Det förut omnämnda stadgandet i tryckfrihetsförordningen — att någon
tryckningen föregående granskning av skrift ej må förekomma — innefattar,
på sätt framgår av det sagda, icke något hinder för myndighet att på begäran
av den, som avser att utgiva tryckt skrift, lämna råd om lämpligheten
att publicera visst material. En förhandsgranskning i detta syfte — som
t. ex. förekom under andra världskriget — måste emellertid vara helt frivillig
i den bemärkelsen, att det uteslutande ankommer på utgivaren av
tryckt skrift att avgöra om han vill konsultera myndigheten eller ej rörande
visst material. Någon påtryckning på utgivare av skrift för att förmå honom
att underkasta sig förhandsgranskning i angivna syfte får givetvis icke förekomma.
Nyssnämnda stadgande innefattar nämligen hinder för myndighet
att kräva att material, som ifrågasättes skola ingå i tryckt skrift, företes för
myndigheten för att denna skall få tillfälle att lämna råd rörande publiceringen.
Detta hinder mot krav på förhandsgranskning, som grundlagsstadgandet
innefattar, gäller även för det fall att kravet grundas på ett av myndigheten
träffat frivilligt avtal med utgivare av tryckt skrift om skyldighet
för denne att för granskning och rådgivning förete allt sitt material. Härav
följer att myndighet är förhindrad att träffa ett avtal med utgivare om skyldighet
för denne att för myndigheten i förväg förete bidrag till tryckt skrift.
Har emellertid ett sådant med tryckfrihetsförordningens anda och mening
oförenligt avtal, vars fullgörande icke kan rättsligen framtvingas, likväl
träffats mellan myndighet och enskild, äger den senare självfallet frånträda
avtalet utan att kunna drabbas av någon påföljd härför. Det kan icke heller
anses på något sätt förkastligt att underlåta att iakttaga ett dylikt med
grundlag oförenligt avtal.

I förevarande fall är upplyst att överenskommelse träffats mellan rektor,
å ena, samt Lars-Åke och hans två kamrater, å andra sidan, att allt mate -

399

rial till tidningen skulle för rådgivning företes för rektor. Att avtalet icke
var begränsat till en rätt för redaktionsmedlemmarna att, i den man de sa
önskade, frivilligt konsultera rektor utan avsåg att medföra skyldighet för
dem att för förhandsgranskning förete alla bidrag till tidningen, framgår av
att Gladh gjort gällande att Lars-Åke gjort sig skyldig till avtalsbrott och
oärlighet genom att icke före tryckningen för rektor förete det ifragakomna
bidraget.

Av det förut sagda följer att rektor icke ägt träffa ett avtal med dylik
innebörd, även om det från redaktionsmedlemmarnas sida var helt frivilligt.
Att rektor träffat ett dylikt avtal synes mig betänkligt icke blott på grund
av dess oförenlighet med det åberopade stadgandet i tryckfrihetsförordningen
utan även med tanke på den beroendeställning, som eleverna intogo
i förhållande till rektor. Det är därför knappast realistiskt att här tala om
ett frivilligt avtal.

Vilken mening man än må ha om avtalets frivillighet var avtalet av anförda
skäl icke bindande för Lars-Åke och hans kamrater. Enligt min mening
stod det därför Lars-Åke och hans kamrater fritt att avgöra om de ville
begagna sig av rektors åtagande att granska allt material och att stå till
förfogande för vägledande råd.

I enlighet med det nu anförda kan jag icke finna att Lars-Åke — oavsett
om han vid tillfället var försatt i ett tvångsläge eller icke — gjort sig skyldig
till avtalsbrott i förhållande till rektor genom att utan föregående granskning
av denne införa visst material, för vilket Lars-Åke hade det trvckfrihetsrättsliga
ansvaret och i övrigt hade att svara inför elevrådet som uppdragsgivare
och inför sina kamrater i allmänhet. Den motsatta uppfattning
härom, som kommit till uttryck i kollegiets och skolöverstyrelsens yttranden,
kan jag följaktligen, av nyss anförda skäl, icke dela. Att, såsom skett
i kollegiets och skolöverstyrelsens yttranden, beteckna Lars-Åkes förfarande,
såvitt avser rektor, såsom »oärligt» framstår för mig såsom orimligt och
orättvist. En annan sak är att Lars-Åke — även om rektor lagligen icke
ägde på grund av avtalet påfordra att bidraget företeddes för honom, innan
det lämnades till sättning, och Lars-Åke följaktligen icke hade ens »moralisk»
skyldighet att iakttaga avtalet — lämpligen bort snarast möjligt underrätta
rektor om sin åtgärd, en underlåtenhet som emellertid icke kan
betecknas som »oärlighet» och som ej heller lagts honom till last som sådan.

Det primära skälet för kollegiets bedömning av uppförandevitsordet svnes
emellertid icke ha varit Lars-Åkes förmenta oärlighet mot rektor utan hans
förfarande i förhållande till de båda andra redaktionsmedlemmarna. Dessa
reagerade uppenbarligen mycket starkt, da de funno att Lars-Åke dem ovetande
infört den ifrågavarande artikeln, vilken synes ha avsett en lärare vid
läroverket. Såsom de själva uppgivit var anledningen till deras reaktion,
att de befarade att på grund av artikelns innehåll bli utsatta för »reprimander»
från lärarhåll.

400

Med hänsyn till tryckfrihetsförordningens bestämmelser kunde innehållet
i artikeln visserligen icke lagligen medföra, att eleverna — såsom de befarade
— utsattes för menliga påföljder från enskilda lärares eller från skolledningens
sida. Om deras farhågor härutinnan skulle vara ett uttryck för
en gängse uppfattning bland skolungdomen att tryckfriheten icke äger full
realitet inom skolans värld, synes det mig angeläget att eventuella orsaker
till en sådan uppfattning snarast undanröjas. Även om jag icke vill tro, att
de båda elevernas farhågor i angivet hänseende ägde saklig grund, är det
emellertid tydligt att de försattes i en obehaglig situation genom införandet
av den ifrågavarande artikeln, som man inom såväl elevråd som förtroendenämnd
allmänt fann olämplig och kränkande.

Frågan om Lars-Åke — genom att utan sina redaktionskamraters och
rektors vetskap införa artikeln — förfarit oärligt eller eljest klandervärt
gentemot kamraterna är att bedöma med hänsyn till hur arbetet inom
redaktionen gestaltats och hur det praktiskt utvecklats. Härvid är till en
början att märka, att Lars-Åke ensam utsågs av elevrådet som redaktör
med frihet att själv välja sina medarbetare. På grund härav och med hänsyn
till hans tidigare journalistiska erfarenheter fungerade Lars-Åke också
som den ledande i arbetet med skoltidningen. Även det tryckfrihetsrättsliga
ansvaret för tidningens innehåll åvilade Lars-Åke ensam. Även om denne
sålunda såväl formellt som reellt framstod som i varje fall den huvudansvarige
för tidningen, synas de tre redaktionsmedlemmarna ha utgått från att
de gemensamt skulle samråda rörande allt material till tidningen. Så har
också skett fram till dess att man ansåg sig ha tillräckligt material för att
fylla tidningen. Sedan detta material företetts för rektor, ägde emellertid
något vidare samarbete inom redaktionen ej rum. Det arbete, som därefter
återstod för att iordningställa och granska materialet för sättning och för
meddelande av trycklov, utfördes av Lars-Åke ensam.

Det har från Lars-Åkes sida gjorts gällande att de av honom utsedda
redaktionsmedlemmarna — sedan materialet företetts för rektor — slutade
samarbeta med honom och helt enkelt lämnade sina poster i redaktionen.
Det var därför som Lars-Åke, enligt vad han uppgivit, ej ens kom på tanken
att tillfråga kamraterna rörande införandet av den ifrågavarande artikeln.
Hur det i själva verket förhöll sig med samarbetets avbrytande — om t. ex.
kamraterna vägrade att på Lars-Åkes begäran bistå honom i det fortsatta
arbetet — blev dock icke, på sätt bort ske, föremål för utredning vid kollegiets
handläggning av saken.

Lars-Åke har vidare invänt, att han i samband med införandet av artikeln
försattes i ett trängt läge genom att han med mycket kort varsel måste tillställa
tryckeriet ytterligare material. Icke heller rörande detta förhållande
och om de tidsmarginaler, som stodo Lars-Åke till buds, förebragtes någon
utredning vid kollegiets handläggning. Att så icke skedde, synes mig vara
att beteckna som en betydande brist, eftersom klarhet härutinnan måste

401

anses vara av väsentlig betydelse för bedömningen av Lars-Åkes förfarande
mot sina kamrater. I anledning av att kollegiet framhållit att kollegiet icke
funnit styrkt, att Lars-Åke i den aktuella situationen handlat i trängt läge,
vill jag framhålla att, då annat icke visats, Lars- Åkes uppgift om händelseförloppet
måste tagas för gott, när det gäller att bedöma om han gjort sig
skyldig till något klandervärt.

Frågan huruvida en elev med hänsyn till föreliggande relationer inom en
skoltidningsredaktion förfarit klandervärt genom att mer eller mindre egenmäktigt
publicera material i tryckt skrift synes mig överhuvudtaget böra
bedömas med stor försiktighet. Elevers misstag och förbiseenden härutinnan
synas normalt knappast falla inom ramen för de brister i uppträdandet, som
äro avsedda att beaktas vid bestämmande av uppförandevitsord. I förevarande
ärende ger i varje fall den av kollegiet aberopade utredningen enligt
min mening icke erforderligt stöd för påståendet att Lars-Åkes förfarande
gentemot sina kamrater skulle kunna betecknas som oärligt eller eljest pa
sådant sätt klandervärt, att det bort läggas honom till last vid bestämmandet
av uppförande vitsord. Ingen av de båda kamraterna har heller i förevarande
ärende förklarat sig anse att Lars-Åke handlat oärligt mot dem.
För min del är jag benägen att fästa större avseende vid denna deras bedömning
än vid vad de till äventyrs förfäktade, då de av farhågor för
repressalier från lärarhåll uppsökte rektor för att urskulda sig.

Från skolöverstyrelsens sida har framhållits, att även andra omständigheter
än vad som upptagits i kollegiets motivering synes ha inverkat pa
bestämmande av uppför ande vitsordet. Förutom till en av kollegiet åberopad
anmärkning mot Lars-Åke för demonstration mot lärare vid ett tillfälle
skulle sålunda hänsyn även ha tagits till att Lars-Åkes förfarande i
tidningsfrågan innefattade oärlighet jämväl mot elevrådet, eftersom han
icke redigerat tidningen på sätt elevrådet avsett. Med anledning härav vill
jag endast erinra om att skolmyndighet enligt tryckfrihetsförordningen icke
äger ingripa med hänsyn till innehållet i tryckt skrift och att det skulle
vara ett uppenbart kringgående härav om man för åtgärd mot den ansvarige
utgivaren åberopade att hans huvudman vore missnöjd med innehållet. Att
grunda nedsättning av ett uppförandevitsord på den av skolöverstyrelsen
sålunda anförda omständigheten — vilken dock icke av kollegiet åberopats
— skulle därför enligt min mening innefatta ett klart tjänstefel.

I enlighet med vad ovan anförts kan jag icke finna att utredningen i ärendet
giver vid handen, att Lars-Åke — vare sig i förhållande till rektor eller
till sina redaktionskamrater — gjort sig skyldig till oärlighet eller eljest
sådant klandervärt förfarande, som bort liiggas honom till last vid uppförandevitsordets
bestämmande. På sätt förut framhållits verkställdes i
samband med kollegiets prövning av fallet ingen närmare utredning rörande
de omständigheter, som synas ha bort klarläggas för en rättvisande bedömning
av Lars-Åkes förfarande. Som skolöverstyrelsen framhållit i sina all -

402

manna anvisningar rörande avgivande av vitsord över uppförande och
ordning, är det synnerligen viktigt att stor omsorg ägnas åt utredningen
i de fall, då lägre vitsord än det högsta anses kunna komma i fråga. Med
hänsyn härtill framstår det såsom stötande att kollegiet — oaktat kollegiet
underlåtit att utreda frågan om Lars-Åkes påstådda tvångsläge och hans
relationer till kamraterna — ansett sig kunna karakterisera Lars-Åkes förfarande
såsom oärlighet. Kollegiets underlåtenhet att verkställa utredning
i angivna hänseenden är därjämte ägnad att ge intryck av att kollegiet fäst
obehörig vikt vid själva innehållet i den artikel, om vilken saken i realiteten
handlat, en artikel vars väsentliga innebörd icke kan ha varit kollegiet främmande.
Man har nämligen svårt att föreställa sig att uppförandebetyget
skulle ha bestämts på sätt som skett, om någon kritik icke kunnat riktas mot
den av Lars-Åke utan samråd med rektor och kamraterna införda artikeln.

Å andra sidan har kollegiet tydligen fäst stort avseende vid de efter allt
att döma häftiga protester, som Lars-Åkes båda kamrater framförde vid
det aktuella tillfället. Möjligen har hänsyn också tagits till det förhållandet
att Lars-Åke i samband därmed — av i och för sig förklarliga skäl — i sak
föll undan och icke synes ha ingått i närmare svaromål.

Vid övervägande av vad salunda förekommit och i övrigt upplysts finner
jag mig kunna lata bero vid vad i ärendet förevarit under erinran om vikten
av att den rådgivning med avseende å redigeringen av skoltidning, som är
påkallad från skolans sida, sker under behörigt iakttagande av bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen. Jag vill även erinra om angelägenheten av
att utredning rörande uppkommen fråga om sänkning av uppförandevitsord
— helst om den äger samband med utgivande av tryckt skrift — sker med
all den noggrannhet, som påkallas av sakens beskaffenhet och föreliggande
omständigheter.

Slutligen far jag framhålla, att jag i likhet med skolöverstyrelsen förutsätter
att fragan om Lars-Åkes uppförandevitsord upptages till omprövning
av kollegiet för den händelse avgångsbetyg kommer att utfärdas.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

9. Fråga om kyrkoråd, på grund av åliggande att vaka över att
kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindrades, ägt göra
kyrkovärd, tillika ledamot av kyrkorådet, allvarliga föreställningar
och meddela honom varning I

I en den 20 oktober 1961 hit inkommen skrift anförde lantbrukaren Tage
Bergskans, som var kyrkvärd i Kvistbro kyrka och ledamot av kyrkorådet
i Kvistbro församling, klagomål mot kyrkorådet och dess ordförande, kyrkoherden
Georg Magnusson. Klagomålen avsågo — förutom annat som icke

403

föranledde någon kritik — bl. a. beslut av kyrkorådet att utse vissa personer
att verkställa utredning i anledning av anmälan att tvedräkt och söndring
uppkommit och beslut att göra Bergskans allvarlig föreställning och
meddela honom varning.

Med anledning av klagomålen inkom Magnusson med infordrade yttranden.
Riktigheten av hans däri lämnade redogörelser, i vad avsåg kyrkorådet,
bekräftades genom påskrifter å yttrandena av kyrkorådets övriga ledamöter
utom Bergskans. Denne mötte med påminnelser.

Jag överlämnade därefter handlingarna i ärendet till biskopen i Strängnäs
stift Gösta Lundström för övervägande huruvida vad i ärendet blivit upplyst
borde i samband med planerad visitation av Kvistbro församling föranleda
någon på biskopen ankommande åtgärd, som kunde främja det kyrkliga
arbetet i församlingen och medverka till ett bibehållande av allmänhetens
förtroende för kyrkan. Lundström meddelade därefter att han, som
haft ett flertal kontakter med såväl Magnusson som Bergskans och som vid
special visitation med församlingens kyrkoråd framlagt förslag till förlikning
mellan Bergskans, å ena, samt Magnusson och kyrkorådet i övrigt,
å andra sidan, konstaterat att han icke kunnat uppnå en förlikning. Efter
remiss inkom slutligen landsfogden i Örebro län Henrik Enhörning med viss
i saken verkställd utredning jämte eget yttrande. Vid denna utredning hade
förhör hållits med bl. a. Magnusson och Bergskans, vilka efter utredningens
avslutande fått taga del av densamma.

I november 1981 ingav Magnusson jämte en annan person till landsfogden
i länet en anmälan mot Bergskans för ärekränkning mot bl. a. Magnusson
i och för hans ämbete som kyrkoherde i församlingen. Det påstådda
brottet hade samband med de händelser, som ligga till grund för Bergskans’
härstädes mot Magnusson anförda klagomål. Med anledning av anmälningen
verkställdes förundersökning med landsfiskalen i Lekebergs distrikt
som undersökningsledare. Enhörning framhöll i sitt hit avgivna yttrande,
att han ansåge sig böra avföra ärendet från vidare åtgärd men att han helst
först ville avvakta JO:s beslut i det här anhängiggjorda ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Beslut om tillsättande av utredningskommitté

I kallelse till kyrkorådets sammanträde den 15 september 1961 upptogs
bl. a. fråga om »Tillsättande av utredningsmän med anledning av anmälan
att tvedräkt och söndring skulle uppkommit inom pastoratet». Enligt det
vid sammanträdet förda protokollet »diskuterade kyrkorådet viss genom
herr Tage Bergskans uppkommen tvedräkt och söndring» samt beslöts uppdraga
åt Magnusson samt tre andra personer »att verkställa utredning av
ärendet». Bergskans, som reserverade sig mot beslutet, anförde hos dom -

404

kapitlet besvär under påstående att han ansåg beslutet tillkommet på orättvisa
grunder, då han ej kände till någon anmälan om tvedräkt och söndring,
samt att Magnusson vore part i saken och därför ej borde medverka som
utredningsman. I utslag den 11 april 1962 lämnade domkapitlet besvären
utan avseende under framhållande att beslutet om anskaffande av utredningen
fick anses vara av rent förberedande art.

Den av kyrkorådet tillsatta kommittén höll endast ett sammanträde och
synes ha avbrutit sitt arbete redan i oktober 1961.

Bergskans har härstädes uppgivit: Vid sammanträdet nämndes icke vad
som avsågs med påståendet om »uppkommen tvedräkt och söndring». Visserligen
förelåge personliga motsättningar mellan Magnusson och Bergskans
men detta förhållande kunde icke betecknas som söndring inom pastoratet.
Av vad Magnusson vid sammanträdet anförde framgick dock, att det skulle
ha varit Bergskans som delvis varit orsaken till den påstådda söndringen.
Han hade dock aldrig fått del av den i kallelsen omnämnda anmälan, som
skulle ha föranlett frågans upptagande. Vid sammanträdet hade Magnusson
föreslagit sig själv till ledamot i kommittén. Under sammanträdet påtalades
icke att han kunde anses jävig att deltaga i utredningen.

I förevarande del av ärendet har Magnusson redogjort för den tvedräkt
och söndring som enligt hans uppfattning uppstått inom församlingen och
som föranlett kyrkorådets beslut om utredning. Han gjorde därvid gällande
bl. a. att Bergskans genom olika åtgärder försökt splittra kyrkorådet och
även framfört olika beskyllningar mot Magnusson. Denne påstod vidare,
att Bergskans måste vid sammanträdet ha fått del av de gjorda påståendena
om att han vallat tvedräkt och söndring inom församlingen. Kommitténs
uppgift — anförde Magnusson vidare — var att finkänsligt och i tysthet
utreda och tillrättalägga de uppkomna meningsskiljaktighetema och
kontroverserna inom församlingen. Han ansåg sig icke vara part i ärendet.
Han hade fastmer uppfattningen att det ingick i en kyrkoherdes ämbetsåligganden
att deltaga i handläggningen av sådana ärenden.

Såsom Enhörning i sitt yttrande framhållit torde, såvitt den i förevarande
ärende verkställda utredningen ger vid handen, den ursprungliga anledningen
till de inom pastoratet uppkomna stridigheterna, för vilkas utredande
kommittén tillsatts, ha varit ett motsatsförhållande som uppstått mellan eu
i pastoratet tjänstgörande komminister och hans hustru, å ena, samt några
kyrkvärdar och en del församlingsmedlemmar, å andra sidan. Vid dessa
misshälhgheter synes Bergskans ha ställt sig vid kommimsterfannljens sida
och därigenom enligt mångas uppfattning försvårat möjligheterna att uppnå
förbättrade förhållanden. Från och med kyrkorådssammanträdet den 25
augusti 1961 synes det mellan Magnusson och Bergskans ha uppkommit
personliga motsättningar, vilka togo sig olika uttryck. Nämnas kan bl. a.
att Bergskans den 31 augusti 1961 avlät ett brev till Magnusson, vari han
beskyllde denne och en annan prästman för tjänstefel. Dessa beskyllningar

405

föranledde Magnusson och den andre prästmannen att hos landsfogden
anmäla Bergskans för ärekränkning.

Det är uppenbart att kommitténs uppdrag att utreda »uppkommen tvedräkt
och söndring» omfattade såväl meningsskilj aktigheterna kring komministerfamiljen
som Bergskans’ uttalanden och åtgärder gentemot Magnusson.
Självfallet kan det icke anses ha förelegat något jävshinder för Magnusson
att ingå i kommittén i vad avsåg utredningen rörande komministerparet.
I fråga om den del av utredningsuppdraget, som omfattade Bergskans’
uppträdande mot Magnusson, hade denne emellertid otvivelaktigt
sådan del i saken, att han var av jäv hindrad att deltaga i kommitténs
arbete. Jag finner det med hänsyn härtill klart olämpligt av Magnusson att
låta sig inväljas i utredningskommittén. Det förhållandet att han ingick i
kommittén — dessutom såsom ordförande — har utan tvekan förringat tilltron
till att utredningsuppdraget utfördes opartiskt och förutsättningslöst.
Även om han ansett det åligga honom som en tjänsteplikt att såsom ledamot
i kommittén försöka bidraga till söndringens hävande, borde han med
hänsyn till det allmänna intresset av att förhindra uppkomsten av misstankar
om bristande objektivitet vid utredningsarbetet ha avhållit sig från
att låta sig inväljas i kommittén.

Oaktat Magnusson således i detta hänseende förfarit felaktigt, finner jag
mig med hänsyn till omständigheterna kunna låta bero med en erinran om
vikten av att noggrant uppmärksamma uppkommande jävsförhållanden.
Jag har därvid främst beaktat att kommittén icke fullföljde utredningsarbetet
utan på ett tidigt stadium avbröt detta samt att det arbete, den då
utfört, endast avsåg vissa förhållanden rörande komministerfamiljen, i vilket
avseende det för Magnusson icke förelåg något jävsförhållande.

Någon egentlig anmälan rörande de uppkomna stridigheterna synes icke
ha ingivits till kyrkorådet. Med hänsyn härtill och enär Bergskans, såvitt
handlingarna visa, före beslutet om tillsättandet av kommittén vid sammanträdet
torde, i vart fall i stort sett, ha känt till vilka förhållanden, som
föranledde beslutet, finner jag Bergskans’ klagomål i övrigt i denna del av
ärendet icke kunna föranleda någon min åtgärd.

Beslutet att tilldela Bergskans föreställningar och varning

Enligt 41 § i den före den 1 januari 1963 gällande lagen om församlingsstyrelse
tillkom det kyrkorådet bl. a. att i avseende på religionens och sedernas
vård vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar (upptaget
under a) i paragrafen) samt att vaka över att kyrklig tvedräkt och
söndring såvitt möjligt förhindrades (under c) ). I 42 § samma lag stadgades
att kyrkorådet iigde att i frågor, som rörde religionens och sedernas vård,
genom allvarliga föreställningar och varningar söka förmå den felande till
bättring. Lät sig den felande därigenom icke rättas, ägde kyrkorådet att

406

efter sakens beskaffenhet vidtaga den ytterligare åtgärd, som överensstämde
med lag och författningar.

Vid sammanträde den 20 oktober 1961 beslöt kyrkorådet enligt 42 § nyssnämnda
lag att göra allvarliga föreställningar till Bergskans »för att om
möjligt bättra honom i hans åtgöranden beträffande s. k. hjälp» åt den i det
föregående omnämnda komministerfamiljen. Vidare beslöt kyrkorådet att
»på det allvarligaste varna herr Bergskans för fortsatta enligt juristbedömning
brottsliga, straffbelagda beskyllningar mot ämbetsmän samt för spridande
av sådana och andra uppgifter till lekmän, varigenom i lag skyddade
ämbetsmän vanhedras och deras ämbetsförvaltning försvåras». Bergskans
erinrades också om »att han åtagit sig uppdrag, dem han utfört på så sätt,
att han långt ifrån befrämjat kristet församlingsliv inom pastoratet». Slutligen
erinrade kyrkorådet om sin behörighet enligt 42 § lagen om församlingsstyrelse
att vidtaga ytterligare åtgärd.

Bergskans fullföljde talan mot beslutet. I utslag den 12 december 1962
upphävde domkapitlet beslutet. Domkapitlet framhöll därvid att Bergskans’
åtgärder beträffande hjälp åt komministerfamiljen icke kunde rubriceras
såsom ärende rörande religionens eller sedernas vård och vad som lagts
Bergskans till last i fråga om beskyllningar mot ämbetsmän icke kunde inrymmas
under kyrkorådets funktion såsom upprätthållare av kyrkotukt
och församlingsdisciplm utan borde handläggas i vanlig judiciell ordning.
Av kyrkorådets beslut kunde endast utläsas — fortsatte domkapitlet —
att tvistigheter uppkommit mellan Bergskans och kyrkorådet, och därvid
främst Magnusson, dess ordförande. Kyrkorådet hade under hans ordförandeskap
handlagt dessa tvistigheter. Domkapitlet fann, att Magnusson
på grund av sin partsställning icke bort deltaga i det överklagade beslutet
om församlingsdisciplm. Eftersom 42 § lagen om församlingsstyrelse icke
kunde anses tillämplig såsom grund för klandrade beslutet och detta tillika
icke tillkommit i laga ordning, upphävdes det av domkapitlet.

Bergskans har i förevarande ärende klagat över att han varken före sammanträdet
eller under detta fått del av det mot honom riktade anklagelsematerialet,
varför han icke kunnat försvara eller förklara sig, innan kyrkorådet
fattade sitt beslut. Han bestred vidare kyrkorådets befogenhet att
giva varning och föreställningar samt ansåg att Magnusson såsom part i
stridigheterna icke borde ha deltagit i handläggningen av ärendet.

Magnusson har å sin sida anfört: Det gällde för honom och kyrkorådet
att försöka hejda Bergskans i hans uppenbara strävan att genom olika angrepp
mot Magnusson och kyrkorådet skapa splittring i församlingen till
skada för församlingslivet och enskilda församlingsbor. Lösandet av denna
fråga var enligt Magnussons uppfattning en sådan uppgift, som enligt gällande
lag ålåg kyrkoherde och kyrkoråd. Bestämmelserna i dåvarande lagen
om församlingsstyrelse tolkades så att kyrkorådet ägde tillgripa föreställningar
och varning, därest det icke lyckades fullgöra sitt åliggande att för -

407

hindra kyrklig tvedräkt och söndring. Magnusson ansåg därför att kyrkorådet
vid beslutets fattande handlat i full överensstämmelse med gällande
lag och ej överskridit sina befogenheter. Vid sammanträdet redogjordes för
vissa av de av Bergskans’ handlingar, som ansågos skapa söndring inom
församlingen. Bergskans hördes ingående härom. Denne hade för övrigt varit
närvarande vid tidigare sammanträden, då hans ärenden behandlats och
då han fått riklig tid att yttra sig. Vidare hade kyrkorådsledamöter vid flera
tillfällen tidigare uppmanat honom att upphöra med sin söndrande verksamhet.
Efter hörandet av Bergskans fann kyrkorådet sig nödsakat att
omedelbart fatta beslut i ärendet och avslog därför en hemställan från Bergskans
om bordläggning därav i avvaktan på JO:s prövning av hans här
anförda klagomål. Kyrkorådet fattade därför beslut i överensstämmelse med
ett av Magnusson i förväg upprättat förslag.

I sitt hit avgivna yttrande fann Enhörning att handläggningen av ärendet
gav anledning till vissa erinringar samt anförde härutinnan.

Sålunda har någon utredning icke blivit verkställd om i vilka hänseenden
Bergskans skulle ha felat. Bergskans kan icke heller anses ha fått del av
några anklagelsepunkter och sålunda icke heller beretts tillfälle att göra
något bemötande. Därtill kommer att kyrkorådet väl enligt 42 § lagen om
församlingsstyrelse i dess vid ifrågavarande tid gällande lydelse visserligen
hade befogenhet att genom allvarliga föreställningar och varningar söka
förmå en felande till bättring. En förutsättning härför var dock att det
gällde frågor, som rörde religionens och sedernas vård. Bestämmelsen korresponderade
med 41 § a) men däremot icke med 41 § c) i samma lag, som
handlade om kyrklig tvedräkt och söndring. Magnusson har därför enligt
min mening givit lagbestämmelsen om varning en mera vidsträckt tolkning
än lagtexten medger. Magnusson har emellertid uppenbarligen hyst den
uppfattningen att 42 § var tillämplig på förevarande fall. Magnusson har
vidare enligt min mening utgått från att varning blott utgjorde ett medel,
som satts i kyrkorådets hand, när det gällde att få stridigheter inom församlingen
bilagda och andra åtgärder visat sig icke leda till önskat resultat.
Magnusson har, såvitt jag kunnat finna, icke haft någon föreställning om
att det här kunde vara fråga om ett utövande av domsrätt och ett utdömande
av någon straffpåföljd. Sedan Bergskans sedermera hos domkapitlet
överklagat kyrkorådets beslut, har domkapitlet upphävt vamingsbeslutet.
Härigenom får väl Bergskans anses ha erhållit i vart fall viss upprättelse.

Vad Enhörning sålunda anfört rörande handläggningen och beslutet i
ifrågavarande ärende kan jag helt biträda.

Uppenbarligen har grunden för beslutet varit den uppfattningen, att
Bergskans orsakat den inom församlingen uppkomna »tvedräkt och söndring»,
som berörts i föregående avsnitt. Den kommitté, som tillsattes den
15 september 19(i 1 för att utreda denna söndring, fullföljde icke sitt uppdrag
utan synes redan före den 20 oktober 1961 ha avslutat sitt arbete utan
något resultat. Ej heller verkställdes någon annan utredning rörande de förhållanden,
som gåvo kyrkorådet anledning att tilldela Bergskans varning

408

och föreställningar. I kallelsen till sammanträdet hade såsom en punkt på
föredragningslistan upptagits »ärende rörande föreställning och varning».
Frågan härom torde därför ha varit aktuell någon tid. Med särskild hänsyn
till ärendets natur samt till de följder i olika avseenden som en av kyrkorådet
åt Bergskans tilldelad varning skulle få, borde det enligt min uppfattning
före fattandet av beslutet om varning och föreställningar ha verkställts
en utredning rörande i vilka avseenden Bergskans skulle ha låtit fel komma
sig till last. En sådan utredning borde ha delgivits Bergskans före sammanträdet.

Genom utredningen i ärendet har full klarhet icke kunnat vinnas om vad
som förekom vid sammanträdet, när ärendet behandlades av kyrkorådet.
Så mycket får dock anses utrett, att någon sammanhängande redogörelse
icke lämnades för vad som lades Bergskans till last. Givetvis borde en sådan
framställning ha gjorts. Även om Bergskans torde ha haft klart för sig vilka
anklagelsepunkterna i stort voro, kunde han utan en dylik redogörelse icke
anses ha på ett tillfredsställande sätt erhållit möjlighet att förklara sig över
samtliga förhållanden, som lades honom till last och som sedan lågo till
grund för beslutet.

Såsom Enhörning i sitt yttrande framhållit och även domkapitlet i sitt
utslag uttalat, voro förhållandena i förevarande fall icke sådana att 42 §
i då gällande lag om församlingsstyrelse var tillämplig. Föreställningar och
varning kunde enligt stadgandet tillgripas endast i frågor, som rörde religionens
och sedernas vård. Härom var det i Bergskans’ fall uppenbarligen icke
fråga. För övrigt torde nu berörda bestämmelser ha varit uttryck för en
föråldrad uppfattning om kyrkorådets uppgifter och verksamhet och lära
knappast ha tillämpats under senare tid. Kyrkorådet saknade således laga
grund för sitt beslut att tilldela Bergskans allvarliga föreställningar och
varning.

Slutligen kan anmärkas, att de förhållanden, som lågo till grund för kyrkorådets
beslut att tilldela Bergskans varning, i huvudsak utgjordes av
beskyllningar, som av Bergskans riktats mot Magnusson. Trots att ärendet
rörde Magnusson personligen och han således var jävig, handlades och avgjordes
ärendet med honom som ordförande. Domkapitlet har därför med
rätta funnit att beslutet på grund av Magnussons partsställning icke tillkommit
i laga ordning.

På sätt framgår av det sagda ha betänkliga fel förelupit vid kyrkorådets
handläggning av och beslut i frågan om att tilldela Bergskans föreställningar
och varning. Beslutet har emellertid efter besvär upphävts av domkapitlet,
och Bergskans har härigenom fått viss upprättelse. Vidare får antagas att
varken Magnusson eller övriga för beslutet ansvariga kyrkorådsledamöter
förstått att de handlat felaktigt. Fastmera ge handlingarna ett bestämt
intryck av att Magnusson och dessa ledamöter verkligen trott icke blott att
beslutet stod i överensstämmelse med lag, utan även att föreställningar och

409

varning vore ett användbart medel att förekomma fortsatta stridigheter,
som måste lända församlingslivet till men. Magnusson och övriga för beslutet
ansvariga måste därför antagas ha felat av ovarsamhet utan vrång avsikt.
Tillika bör beaktas att Bergskans uppenbarligen medverkat till de uppkomna
stridigheterna inom församlingen. Med hänsyn till nu angivna och
övriga omständigheter anser jag mig kunna låta bero vid den allvarliga
erinran som innefattas i det sagda.

Ärendet var härmed av mig slutbehandlat.

10. Länsstyrelse har, i samband med meddelande av förbud mot
att utan tillstånd av länsstyrelsen ansluta ny enskild utfart till viss
sträcka av allmän väg, förordnat — utan stöd av lag — att åtgärder
beträffande å nämnda vägsträcka befintliga enskilda anslutningsvägar
icke finge vidtagas på sådant sätt, att trafiksäkerheten
försämrades. Under hänvisning till det meddelade utfartsförbudet
har tillstånd vägrats till avstyckning av område, från
vilket en ägoväg fanns till den allmänna vägen. Ehuru länsstyrelsens
förordnande icke innefattade hinder att använda ägovägen
såsom utfart, har erinran icke ansetts kunna riktas mot beslutet
att vägra tillstånd till avstyckningen, eftersom ägovägens nyttjande
såsom utfart medförde risker ur trafiksäkerhetssynpunkt

På begäran av lantbrukaren Carl Johansson såsom lagfaren ägare till
Fameby 21 påbörjade lantmätaren Karl-Eric Landberg, efter förordnande
av vederbörande distriktslantmätare, den 24 september 1958 förrättning
för avstyckning från Farneby 21 av ett för bostadsändamål avsett område,
beläget väster om och intill länsväg nr 220 Katrineholm—Nyköping. Enligt
uppgift vid förrättningen hade syskonen Birgit Pettersson och Torgny
Pettersson träffat preliminär överenskommelse med Johansson om förvärv
av området.

I redogörelse för verkställd utredning rörande den ifrågasatta avstyckningen
upplyste Landberg bl. a.: Som utfart för området avses att begagnas
befintlig vägförbindelse från åkerskifte invid en utvidgning av vägbanan
(busshållplats), mittför anslutningen av enskilda vägen från Farneby till
allmänna vägen. Sikten utefter allmänna vägen är här c:a 200 m mot
Bettna och betydligt längre mot Vrena. Alternativt har föreslagits en förflyttning
av områdets utfart söderut c:a 20 m för undvikande av direkt
vägkorsning. Avstyckningen medför icke behov av ny väg för stamfastigheten.
— Vägförvaltningen har betecknat ifrågavarande avstyckning och

410

en liknande avstyckning, begärd från fastigheten Björktorp 21 i samma
socken, som olämpliga och har därjämte meddelat, att vägförvaltningen
snarast ämnar upptaga frågan om utfart sförbud enligt § 31 a lagen om
allmänna vägar för berörda delsträcka av länsväg 220.

I utlåtande den 7 november 1958 anförde Landberg följande: Den föreslagna
avstyckningen är belägen intill länsväg 220 Nyköping—Bettna, vilken
väg kan förväntas komma att ingå i ett utvidgat riksvägnät. För berörda
relativt nyanlagda delsträcka av vägen torde inom kort förordnande
jämlikt § 31 a lagen om allmänna vägar komma att utfärdas, innebärande
att enskild väg ej utan länsstyrelsens tillstånd må anslutas till den allmänna
vägen. Alldenstund den föreslagna avstyckningen får anses medföra
olämplig utfart å den allmänna vägen, finner förrättningsmannen hinder
möta mot fastighetsbildningen jämlikt 19 kap. 2 § andra stycket jorddelningslagen
och prövar därför skäligt vägra tillstånd till avstyckningen.

På yrkande av syskonen Pettersson underställdes utlåtandet ägodelningsrättens
prövning.

Ägodelningsrätten företog målet till huvudförhandling den 9 juni 1959.

Därvid upplystes att länsstyrelsen i Södermanlands län den 27 januari

1959 med stöd av 31 a § lagen om allmänna vägar förordnat, att ny enskild
väg icke finge utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen anslutas till väg 220
Katrineholm—Nyköping å delen från södra gränsen för Valsta jordregisterenhet
i Bettna socken till norra gränsen för Vrena byggnadsplaneområde i
Vrena socken samt att åtgärder beträffande å nämnda vägsträcka befintliga
enskilda anslutningsvägar icke finge vidtagas på sådant sätt, att trafiksäkerheten
försämrades.

Ägodelningsrätten — som ansåg det ofrånkomligt, att därest den ifrågasatt
avstyckningen medgåves, olägenhet med avseende å utfartsvägen från
fastigheten skulle ur trafiksynpunkt uppkomma för de å fastigheten boende
liksom för trafikanterna å länsvägen — fann i utslag den 17 juni 1959 med
hänsyn till det meddelade utfartsförbudet och till vad som framgått av
uttalanden av vägförvaltningen i länet, vilka gåvo anledning till antagande
att dispens från förbudet icke kunde förväntas i detta fall, att det till avstyckning
åsyftade området icke inom nära förestående tid kunde antagas
ha erhållit varaktig användning för det avsedda ändamålet. På grund härav
kunde jämlikt 19 kap. 2 § sista stycket jorddelningslagen avstyckningen
ej äga rum.

Svea hovrätt, varest syskonen Pettersson anförde besvär, prövade genom
beslut den 13 november 1959 — enär icke mellan Johansson samt syskonen
Pettersson träffats bindande avtal om försäljning av området samt syskonen
följaktligen icke vore behöriga att föra talan i målet — lagligt avvisa
besvären.

Högsta domstolen, varest talan fullföljdes, fann enligt beslut den 9 juni

1960 ej skäl att göra ändring i hovrättens beslut.

411

Genom resolution den 12 januari 1960 lämnade länsstyrelsen utan bifall
en ansökan av syskonen Pettersson om tillstand att utan hinder av förenämnda
anslutningsförbud få anordna utfart till den ifrågasatta avstyckningslotten.
Mot denna resolution anfördes besvär hos Kungl. Maj:t, som
dock genom resolution den 30 december 1960 lämnade besvären utan bifall.

I en den 9 april 1963 hit inkommen skrift anhöll Birgit Pettersson —
under åberopande av vad sålunda förekommit — att JO matte »röra i den
här historien».

I anledning av klagomålen har jag inhämtat länsstyrelsens yttrande i
vissa angivna hänseenden samt tagit del av handlingarna i saken.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vad först angår det av länsstyrelsen meddelade anslutningsförbudet får
jag framhålla att någon erinran icke kan riktas mot förbudet att utan
särskilt tillstånd av länsstyrelsen ansluta ny enskild väg till ifrågavarande
allmänna väg.

Av i huvudsak enahanda skäl som återgivits i JO:s ämbetsberättelse 1962
s. 250 o.f. ger lagen om allmänna vägar icke befogenhet åt länsstyrelse att
— såsom skett i förevarande fall — beträffande befintliga enskilda utfartsvägar
förbjuda att åtgärder vidtagas på sådant sätt att trafiksäkerheten
försämras. I sitt i detta ärende avgivna yttrande har länsstyrelsen också
förklarat att sådana förbud icke vidare borde komma till användning och
att länsstyrelsen hade för avsikt att i fortsättningen icke meddela föreskrift
av dylikt innehåll. Det fel som således förekom vid anslutningsförbudets
meddelande är emellertid med hänsyn till omständigheterna icke av
beskaffenhet att kunna läggas de befattningshavare, som äro ansvariga för
beslutet, till last såsom tjänstefel. Klagomålen kunna följaktligen härutinnan
icke föranleda något ingripande från min sida.

Av det sagda följer att länsstyrelsens anslutningsförbud icke innefattat
hinder att — även utan särskild dispens — såsom utfart från avstyckningslotten
använda den i handlingarna omförmälda ägovägen, som av Johansson
användes för att komma till och från åkrarna.

Av länsstyrelsens i detta ärende avgivna yttrande framgår att länsstyrelsen
uppfattat syskonen Petterssons den 23 juli 1959 gjorda dispensansökan
såsom eu begäran om tillstand att ansluta ny utfartsväg till den allmänna
vägen. Ansökningen har otvivelaktigt avfattats pa sadan sätt att
denna tolkning icke kan sägas vara felaktig. Härtill kommer att någon
dispens icke erfordrades för att använda den befintliga ägovägen sasom utfart.
På grund härav och då trafikförhållandena otvivelaktigt voro sådana,
att tillstånd till ny utfartsväg icke borde lämnas, kan någon kritik icke
riktas mot länsstyrelsen för att den avslog dispensansökningen. Jag vill dock

412

framhålla att länsstyrelsen — om den varit, medveten om rättsläget —
lämpligen bort i resolutionen klargöra att hinder lagligen icke mötte mot
att använda ägovägen såsom utfart.

Vad slutligen angår klagomålen, i vad desamma rikta sig mot avgörandet
av frågan huruvida tillstånd bort lämnas till avstyckningen, får jag anföra
följande.

Det förhållandet, att hinder icke mött mot att använda den befintliga
ägovägen såsom utfart, har i och för sig icke inneburit att tillstånd till avstyckningen
bort lämnas. På sätt framgår av utgången av ett av högsta
domstolen meddelat utslag (N. J. A. 1961 s. 239) må vid prövning i avstyckningsärende,
huruvida styckningsdel är varaktigt lämpad för bostadsändamål,
beaktas om tilltänkt utfart från avstyckningsområdet kan godtagas
med hänsyn till trafiksäkerheten. I förevarande fall synes den avsedda
utfarten ha varit olämplig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Jag anser därför
att någon befogad erinran icke kan riktas mot beslutet att vägra tillstånd
till avstyckningen. Även om ägodelningsrätten — på sätt domskälen
ger anledning antaga — vid sitt avgörande tagit hänsyn till det felaktiga
förbudet mot åtgärder beträffande den befintliga ägovägen i länsstyrelsens
förordnande den 27 januari 1959, kunna klagomålen mot lantmätaren och
ägodelningsrätten av här anförda skäl icke föranleda någon min åtgärd

I övrigt har i ärendet icke upplysts något förhållande som påkallar mitt
ingripande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

11. Lantbruksdirektör har ansetts ha förfarit felaktigt genom
underlåtenhet att vid handläggning i lantbruksnämnd av fråga om
försäljning till viss person av en av nämnden i rationaliseringssyfte
förvärvad fastighet underrätta nämnden att även annan person

anmält intresse att förvärva fastigheten i kompletteringssyfte

Fastigheterna Mörtön l6 i Rödeby socken och Biskopsberg l33 i Augerums
socken äro skogsfastigheter utan vare sig byggnader eller åkerjord. Fastigheterna
ansågos var för sig för små som självständiga skogsbruksfastigheter,
varför lantbruksnämnden i Blekinge län fann sig böra förvärva dem för
rationaliseringsändamål och söka försälja dem i och för storleks- och arronderingsmässigt
ändamålsenlig komplettering av lämpliga grannfastigheter.
Vid sammanträde den 19 april 1961 beslöt lantbruksnämnden inköpa de
båda fastigheterna enligt ett den 8 april 1961 dagtecknat köpekontrakt. Samtidigt
beslöt nämnden att för ett pris av 115 500 kronor försälja fastigheten
Mörtön l6 till skogsmästaren Sten Palmgren, som tidigare hos nämnden

413

anhållit att få förvärva fastigheten. Denna gränsar direkt till den av Palmgren
förut ägda fastigheten Mörtön 1''.

Algot Pettersson är ägare och brukare av bl. a. jordbruksfastigheten Rödeby
Östra 81, som icke gränsar till och icke tillhör samma skifteslag som
Mörtön 1°.

I en samma den 19 april till lantbruksnämnden inkommen skrift anhöll
Pettersson »om tillstånd att förvärva den av lantbruksnämnden inköpta
skogsfastigheten i Mörtön av N. G. Ernbergs sterbhus». I skrivelse till Petterson
den 8 maj 1961 meddelade nämnden, att hans ansökan syntes avse
fastigheten Mörtön 1°, samt att nämnden vid sammanträdet den 19 april
1961 beslutat sälja denna fastighet till annan person, innan Petterssons
ansökan anmäldes för nämnden.

I en den 5 juni 1961 hit inkommen skrift anhöll Pettersson om undersökning
huruvida ärendet hos nämnden handlagts »i den ordning som lag
och föreskrifter föreskriver». Till stöd för denna hemställan anförde Pettersson
i huvudsak följande: Sedan Pettersson erfarit att lantbruksnämnden
inköpt Mörtön 1®, hade han, som innehade vissa jordbruksfastigheter och
önskade komplettera dessa med andra fastigheter för ordnande av sambruk,
den 14 april 1961 haft ett samtal med lantbruksdirektören Erik Larsson.
Pettersson var övertygad om att Larsson därvid fick klart för sig att Pettersson
önskade förvärva Mörtön l6. Vid ett telefonsamtal med Larsson pa
kvällen den 18 april 1961 hade Pettersson fått besked att hans förvärv av
fastigheten icke kunde behandlas vid det sammanträde, som skulle hållas
påföljande dag, eftersom det icke förelåg någon skriftlig ansökan från
honom. Larsson hade då direkt uppmanat Pettersson att skriva »nagra
rader på ett papper så tar vi upp frågan i morgon, men kom in kl. 09.00 till
lantbruksnämndens kansli och lämna detta». Pettersson hade kommit överens
med Larsson om att han skulle ingiva sådan ansökan före klockan 9.00
den 19 april. Nämnda dag infann sig Pettersson klockan 8.50 på lantbruksnämndens
expedition för att överlämna ansökningshandlingen till Larsson.
Denne hade emellertid just lämnat expeditionen, varför Pettersson lämnade
handlingen till en befattningshavare, som lovade tillställa Larsson den i
god tid före sammanträdets början. Vid telefonsamtal senare samma dag
med nämndens kamrerare hade Pettersson fått besked att nämnden redan
avgjort ärendet. Kamreraren hade emellertid lovat tillse att Petterssons
ansökningshandling omedelbart överlämnades till Larsson. Under sammanträdet
hade Pettersson telefonkontakt med en av nämndens ledamöter,
som omtalade att det vid ärendets behandling redovisats intresse för förvärv
endast från en person, nämligen Palmgren. Larsson hade således icke för
nämnden omtalat Petterssons önskemål att förvärva fastigheten. Omständigheterna
tydde även på att Larsson och övrig personal vid nämnden varit
angelägna att ärendet avgjordes snabbt. Pettersson ifrågasatte om ärendets
behandling stått i överensstämmelse med gällande lagstiftning.

414

Med anledning av klagomålen ha yttranden efter remiss avgivits av lantbruksnämnden,
av Larsson och av nuvarande ordföranden i nämnden, landshövdingen
Thure Andersson.

I sitt första yttrande anförde lantbruksnämnden bl. a. följande.

Den 19/4 1961 företog nämndens samtliga ledamöter jämte vissa tjänstemän
besiktningsresa i östra delen av länet med avresa från länsstyrelsen i
Karlskrona kl. 9.00 och efterföljande plenum med början kl. 13.30. Under
resan besiktigades bl. a. Biskopsberg l33 och l41. Dessa fastigheter jämte
Mörtön 1° in. fl. hade besiktigats av nämndens ordförande och lantbruksdirektören
föregående dag. Vid plenum godkändes och underskrevs upprättat
köpekontrakt rörande nämndens inköp av Mörtön lc och Biskopsberg
l83 samt fattades beslut om försäljning av Mörtön l6 till Sten Palmgren,
ägare och brukare av grannfastigheten i söder, Mörtön 1°, och Biskopsberg
l33 till Per Bengtsson, ägare och brukare av Biskopsberg 1:I, som
tidigare ingått i samma fastighet som Biskopsberg l33. Lantbruksnämnden
var som framgår av protokollsutdrag fulltalig och dess beslut i denna fråga
enhälligt. Enär köparna tillträdde fastigheterna samma dag som nämnden
och nämnden alltså icke hade några utgifter för fastigheterna, betraktade
nämnden affären som en form av jordförmedling och godtog som köpeskilling
samma belopp som nämnden betalat ökat med 1 000:— kronor,
avsett att täcka nämndens kostnader.------------.

Av Petterssons besvär framgår, att han haft kännedom om att Mörtön 1B
och Biskopsberg l33 skulle säljas. Vidare har han i god tid blivit upplyst om
att framställning till lantbruksnämnden om inköp av fastighet under nämndens
förvaltning måste inlämnas skriftligen för att kunna upptagas till prövning.
Han har därefter först samma dag han visste att nämnden skulle företaga
besiktningsresa nxal åtföljande plenum inlämnat en synnerligen kortfattad
skrivelse med anhallan om »tillstand att förvärva» nämndens skogsfastighet
i Mörtön utan angivande av vare sig köpeskilling eller övriga villkor.
Skrivelsen har lämnats till ett skrivbiträde å nämnden som i sin tur
lämnat den till diarieföring, varefter den mot slutet av plenum överlämnades
till nämnden. Vid denna tidpunkt hade nämnden fattat beslut om såväl
inköp som försäljning av de aktuella fastigheterna. Kamrer Åkerborn hade
nämnda dag på förmiddagen med vederbörligt tillstånd lektion å Tekniska
Läroverket i Karlskrona.----------------

Fastigheterna ha som ovan nämnts försålts i och för storleks- och arronderingsmässigt
ändamålsenlig komplettering av angränsande grannfastigheter.
Även om Pettersson i tid inkommit med en fullständig ansökan om
inköp av Mörtön l''; hade därför enligt nämndens uppfattning skäl icke förelegat
att sälja Mörtön l6 till Pettersson.

Sedan Larsson anmodats uttala sig om riktigheten av Petterssons uppgifter
rörande telefonsamtalen den 14 och den 18 april 1961 anförde Larsson
följande.

Under senare år har försäljning av fastigheterna Morton l6 och Biskopsberg
l33 varit väntad. Åtskilliga spekulanter såväl inom som utom länet
har gjort skriftliga eller muntliga förfrågningar angående fastigheterna.
Bl. a. har Algot Pettersson haft kontakt med såväl representant för säljaren
som lantbruksnämnden. Flertalet av lantbruksnämndens ledamöter har

415

haft kännedom om dessa förhållanden. Vid samtal med Algot Pettersson,
som kan ha varit den 14/4 1961, diskuterades bl. a. försäljning av Mörtön lc
och Biskopsberg l33. Pettersson upplystes därvid om att han, därest han
verkligen reflekterade på att köpa Mörtön l8, borde inkomma med skriftlig
framställning i ärendet med angivande av den köpeskilling han ville utfästa
sig för att betala jämte övriga önskemål. Vid telefonsamtal den 18/4 1961
upplystes Pettersson om, att lantbruksnämnden åtföljande dag skulle avresa
från Länsstyrelsen kl. 9.00, att jag måste vara vid Länsstyrelsen 5 minuter
tidigare och alltså måste lämna lantbruksnämndens kontor minst 10 minuter
före kl. 9.00.

Lantbruksnämnden och Larsson ha till bemötande av klagomålen anfört
i huvudsak följande: Under besiktningsresan före sammanträdet hade Larsson
orienterat nämnden om bl. a. försäljningen av fastigheten Mörtön l6.
En av ledamöterna hade därvid meddelat att Pettersson för honom uppgivit
sig vara intresserad av att köpa denna. När frågan om försäljning av fastigheten
senare behandlades vid sammanträdet, lämnades icke någon särskild
information om att Pettersson visat intresse för fastigheten. Petterssons
önskan om förvärv av denna var dock känd av ledamöterna, som jämväl
hade god kännedom om hans fastighetsinnehav och om strukturförhallandena
inom jordbruket i hans bygd. När Petterssons ansökningshandling,
efter det nämnden beslutat försälja fastigheten till Palmgren, överlämnades
till Larsson, lät han den cirkulera mellan ledamöterna. Larsson förutsatte
att dessa — i den mån de icke redan tidigare känt till detta — därigenom
fick kännedom om Petterssons önskemål. Eftersom skäl icke förelegat att
sälja fastigheten till Pettersson, förelåg ej anledning att närmare diskutera
hans ansökan. För övrigt var denna ofullständig — bl. a. angavs icke någon
köpeskilling — och hade beslut redan fattats att försälja fastigheten till
Palmgren. ____

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Det ingår i lantbruksnämnds uppgifter att genom köp och försäljning av
fastigheter underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter. Vid försäljning i rationaliseringssyfte har nämnden
att beakta kända kompletteringsbehov. Om flera jordbrukare anmält
önskemål att för komplettering förvärva viss av nämnden innehavd fastighet,
har nämnden att pröva alla önskemålen och att med hänsyn till vad
som framstår såsom mest förenligt med syftet med rationaliseringsverksamheten
avgöra till vem försäljningen skall ske.

När nämnden vid sammanträdet den 19 april 1961 behandlade försäljningsfrågan
hade såsom köpare till Mörtön l6 anmält sig — förutom Palmgren,
till vilken försäljning skedde — även Pettersson. Den senares anmälan
hade inkommit till nämndens kansli tidigt på morgonen samma dag men
ännu icke kommit Larsson till handa, när försäljningsfrågan behandlades i
nämnden.

416

Av vad Larsson anfört framgår att han vid ärendets behandling i nämnden
icke upplyste nämnden om att Pettersson för honom givit till känna
önskan att köpa fastigheten.

Med hänsyn till vad som förekom vid telefonsamtalet mellan Larsson och
Pettersson på kvällen den 18 april hade Larsson anledning räkna med att
anmälan inkommit från Pettersson till nämndens kansli, när ärendet upptogs
till behandling i nämnden. Det oaktat lät han icke efterhöra huruvida
anmälningen inkommit till kansliet. Icke heller underrättade han nämndens
ledamöter om vad som förekommit vid telefonsamtalen med Pettersson den
14 och den 18 april. Om så skett hade nämnden — om så funnits påkallat —
kunnat bordlägga försäljningsfrågan i avbidan på utredning för att bedöma
om hänsyn borde tagas till Petterssons önskemål att komplettera sitt markinnehav.

Eftersom nämnden vid sin prövning av försäljningsfrågan hade att beakta
alla aktuella försäljningsalternativ ålåg det Larsson på grund av hans tjänsteställning
att tillse att nämnden vid sin prövning hade kännedom om alla
omständigheter, som kunde inverka på prövningen och om vilka upplysning
kunde lämnas. Det ålåg följaktligen Larsson att underrätta nämnden om
sina samtal med Pettersson.

Till förklaring av sin underlåtenhet att underrätta nämndens ledamöter
om att Pettersson var spekulant på Mörtön l6 har Larsson anfört att förhållandet
redan var känt för nämndens ledamöter. Han synes därmed vilja
göra gällande att nämndens prövning av försäljningsfrågan — på sätt ske
bort — skett under beaktande även av Petterssons behov av att komplettera
sitt markinnehav. Pettersson har i detta sammanhang uppgivit att
flera av nämndens ledamöter för honom omtalat att saken skulle ha kommit
i annat läge om Petterssons ansökan förelegat, när ärendet prövades. Riktigheten
av dessa från ledamöter härrörande uppgifter har icke ifrågasatts
i de från nämndens sida hit avgivna yttrandena. Att vid nämndens prövning
av försäljningen till Palmgren hänsyn icke tagits till Petterssons behov
att komplettera sitt markinnehav synes även framgå av att Larsson, vid
besvarande av Petterssons den 19 april gjorda anmälan, i skrivelse till
honom den 8 maj 1961 förklarat att nämnden beslutat försälja fastigheten
till annan person, innan Petterssons ansökan anmäldes för nämnden.

Av utredningen framgår att en av nämndens ledamöter under den besiktningsresa,
som föregick det sammanträde vid vilket beslutet om försäljningen
fattades, yttrat att Pettersson uppgivit sig vara intresserad av att
förvärva Mörtön 1°. Det framgår icke om yttrandet fällts under sådana
omständigheter, att det måste ha uppfattats av övriga ledamöter. Även om
man utgår från att nämndens ledamöter på nyss berörda sätt fått kännedom
om att Pettersson var intresserad av fastigheten, ålåg det likväl Larsson
som en tjänsteplikt att vid sammanträdet underrätta ledamöterna om
vad som förevarit vid hans telefonsamtal med Pettersson och att före ären -

417

dets behandling i nämnden i kansliet efterhöra om icke skriftlig anmälan
inkommit från Pettersson. Genom att underlåta detta har Larsson eftersatt
vad som ålegat honom.

Från nämndens sida har emellertid framhållits att utredningen gåve vid
handen att Mörtön 1" icke borde ha använts till förstärkning av Petterssons
fastighet som tillhörde annat skifteslag. Palmgrens fastighet, som också
behövde kompletteras, gränsade direkt till Mörtön 1°. Även om Petterssons
ansökan hade prövats samtidigt med Palmgrens, skulle prövningen enligt
nämndens mening icke ha lett till annat resultat än nu skedde. Handlingarna
innehålla icke något som ger anledning ifrågasätta riktigheten av nämndens
uppfattning att det ur fastighetsbildningssynpunkt och eljest ur allmän synpunkt
var mest ändamålsenligt att Palmgren fick förvärva Mörtön lc för
komplettering av sin tidigare fastighet.

Med hänsyn härtill anser jag mig beträffande det fel som ligger Larsson
till last kunna låta bero vid vad som förevarit i saken med en erinran att det för
bibehållande av allmänhetens förtroende för lantbruksnämnden är av fundamental
betydelse att nämndens befattningshavare på ett korrekt sätt
låter nämndens ledamöter få del av alla för ärendes prövning relevanta
uppgifter.

12. På begäran av socialnämnd har polis, utan stöd av lag och utan
att polischefen meddelat beslut härom, lämnat handräckning för att
inställa en person för förhör inför nämnden. Fråga om polischefen,
som på grund av tjänsteresa icke hade någon befattning med saken,
kunde göras ansvarig på grund av bristfällig handläggningsordning

på landsfiskalskontoret

Av handlingarna i ett av f. gruvarbetaren Patrik Johansson i Älvsbyn
genom klagomål härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Under tiden december 19G0—mars 1961 hade Johanssons hustru och
makarnas tre barn av socialnämnden i Kiruna, där familjen då var bosatt,
erhållit viss socialhjälp. I februari 1961 hade socialhjälpsdelegerade i Kiruna
beslutat att — för utrönande av förutsättningarna för utfärdande av arbetsföreläggande
å Johansson — verkställa närmare undersökning om hans
arbete och inkomster. Då det emellertid icke lyckades att komma i kontakt
med Johansson för förhör i saken, anhöll socialnämnden i Kiruna i en den
2 mars 1961 dagtecknad skrivelse, som synes ha inkommit till landsfiskalen
i Kiruna distrikt påföljande dag, om handräckning för Johanssons inställande
å nämndens expedition. Som skäl för framställningen angavs att Johansson
»på kallelse icke inställt sig hos undertecknad i samband med fråga
om ev. åtgärder såsom försumlig familjeförsörjare». Skrivelsen var undertecknad
av nämndens ordförande Alle Burman och socialsekreteraren H.

14. — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19C>!t års rilcsdag

418

Brynhammar. Framställningen överlämnades till poliskommissarien Algot
Ohlin. Denne vidarebefordrade ansökningen till jourhavande polisassistenten,
som beordrade två poliskonstaplar att verkställa åtgärden. Dessa uppsökte
Johansson den 6 mars 1961 vid 7-tiden i hans bostad samt förklarade
för honom att de hade order att hämta och inställa honom på socialnämndens
expedition. På anmodan att medfölja gjorde Johansson till en början
vissa invändningar men klädde dock på sig och följde med i polisbil till
polisstationen. Sedan han i stationens vaktrum väntat på att socialnämndsexpeditionen
skulle öppnas, synes han ha överförts dit klockan 8.45. Den av
nämnden i ärendet verkställda utredningen gav vid handen att förutsättningar
för intagning av Johansson å arbetshem ej förelågo.

I en till socialstyrelsen den 26 mars 1962 inkommen skrift, vilken efter
viss utredning överlämnades till länsstyrelsen i Norrbottens län för den
åtgärd, vartill länsstyrelsen kunde finna anledning, anförde Johansson klagomål
mot socialnämnden över att han tvångsvis inställts å nämndens expedition.
I beslut den 4 oktober 1962 framhöll länsstyrelsen, att socialnämnden
vidgått att den förfarit oriktigt, då den utan stöd i socialhjälpslagen
begärt polismyndighetens handräckning för Johanssons inställande å nämndens
expedition. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt i ärendet framkommit
fann länsstyrelsen i sitt beslut, att Johanssons klagomål i vad de riktade sig
mot socialnämnden kunde bero vid en erinran till nämnden att i framtiden
noggrant iakttaga de författningsmässigt givna gränserna för tvångsingripande
mot enskild person.

Den 31 augusti 1962 inkom hit från Johansson en skrift, vari han klagade
över att Brynhammar föranstaltat om hans hämtande till socialnämndsexpeditionen
den 6 mars 1962. Johansson påstod även, att Brynhammar förmått
honom underteckna ett brev samt till hans hustru fällt ett för honom nedsättande
uttalande rörande hans psykiska tillstånd. På grund av vad som
förekommit yrkade Johansson skadestånd med 5 000 kronor för psykiskt
lidande.

I anledning av klagoskriften inkom länsstyrelsen efter remiss med eget
yttrande jämte förklaringar från landsfiskalen i Kiruna distrikt Walter
Ericson samt från Brynhammar. Sedan jag därefter anmodat landsfogden
i Norrbottens län att — i anslutning till vad som upptagits i en härstädes
upprättad promemoria — föranstalta om utredning i saken ävensom hit
inkomma med eget yttrande, inkom landsfogden Hans Fjelner med sådan
undersökning och yttrande. I ärendet ha vidare påminnelser avgivits av
Johansson. I

I skrivelse till Ericson anförde jag följande.

Även om Johansson efter anmodan frivilligt medföljt till polisstationen
och därifrån till socialnämndens expedition, måste hans inställelse där anses

419

ha haft formen av en handräckningsåtgärd. Syftet med den av nämnden
begärda inställelsen var endast att å nämndens expedition anställa förhör
med Johansson i den uppkomna frågan om arbetsföreläggande å honom.
Varken i socialhjälpslagen eller i vår lagstiftning i (ivrigt finnes emellertid
något stadgande på grund varav polischef äger meddela beslut om handräckningsåtgärd
i sådant syfte. Laga förutsättningar för den begärda handräckningen
förelågo således icke, varför den uppenbarligen icke kunnat lagligen
beviljas. Genom att ändock låta handräckningsvis inställa Johansson
å nämndens expedition har vederbörande befattningshavare vid polismyndigheten
i Kiruna förfarit felaktigt.

Rörande ansvaret för denna olagliga åtgärd kan till en början antecknas,
att framställningen synes ha inkommit till polischefen den 3 mars 1961, då
den diariefördes där. Samma dag överlämnades den till Ohlin.

Av utredningen framgår, att Ericson, som i egenskap av polischef hade
att fatta beslut i handräckningsfrågor, var å tjänsteresa såväl den 3 mars
som den 6 mars, då handräckningen verkställdes. Till följd härav lär Ericson
icke ha prövat eller eljest tagit befattning med framställningen. E.o.
landsfiskalen Birger Ström, som i Ericsons frånvaro automatiskt inträdde
som tjänsteförrättande polischef, har med bestämdhet påstått, att nämndens
framställning ej passerat honom och att han ej heller beordrat ifrågavarande
hämtningsåtgärd. På grund härav kan det ej anses styrkt att
Ström tagit någon befattning med framställningen. Det måste i stället
antagas att denna överlämnats till Ohlin utan någon föregående prövning
av polischefen.

Ohlin har uppgivit, att han icke hade något minne av framställningen
men att han förutsatte att denna handlagts på det sätt, som vid denna tid
var vanligt för detta slag av ärenden. När Ohlin erhöll framställningen var
den icke försedd med någon som helst anteckning beträffande verkställigheten.
Enligt då tillämpad praxis skulle Ohlin emellertid ändock tillse att
den begärda åtgärden verkställdes. Han ansåg sig icke ha anledning pröva
huruvida laga hämtningsgrund förelåg, utan överlämnade, såsom förut
nämnts, framställningen till jourhavande polisassistenten.

Såvitt utredningen i saken ger vid handen brukade de till landsfiskalen
i Kiruna distrikt nyinkomna ärendena vid nu ifrågavarande tid handläggas
i följande ordning. Polischefen öppnade själv ankommande post samt överlämnade
denna till e. o. landsfiskalen, sedan han på ärendena antecknat å
vilka avdelningar dessa skulle handläggas. Efter genomgång av handlingarna
överlämnade e.o. landsfiskalen posten till landsfiskalsassistenten/aspiranten,
som i sin tur vidarebefordrade den till det kanslibiträde på polischefens
kansli, som ombesörjde diarieföringen. Efter diarieföring sorterades
posten upp i brevkorgar. Poliskommissarien avhämtade därefter de ärenden,
som polischefen avsett skulle handläggas av kommissarien personligen eller
av denne underställd personal, samt diarieförde dem. Såvitt framgår av

420

handlingarna överlämnades de framställningar om handräckning, som polischefen
beviljat, regelmässigt till poliskommissarien för verkställighet utan
något medföljande beslut; i svårbedömda ärenden syntes dock muntliga
direktiv ha lämnats. När poliskommissarien fått hand om ett handräckningsärende,
hade han således utgått från att polischefen dessförinnan fattat
erforderliga beslut i saken och att poliskommissarien endast haft att
draga försorg om verkställighet av ärendet.

Ur principiell synpunkt framstår det som en fråga av väsentlig betydelse
att polishandräckning för medborgares personliga inställelse inför myndighet
icke meddelas med mindre laga förutsättningar därför föreligga och att
beslut därom icke fattas av annan än behörig tjänsteman. Till undvikande
av misstag rörande fattade beslut i verkställighetsfrågor av förevarande slag
får det anses åligga vederbörande polischef att tillse att sådan handläggningsordning
tillämpas att en handräckning icke kan komma att verkställas
utan att beslut av vederbörande befattningshavare därom dessförinnan
fattats.

Enligt den handläggningsordning, som rådde vid poliskåren i Kiruna,
kunde således en handräckning verkställas, utan att polischefens beslut
därom fanns antecknat å någon handling i ärendet och utan att någon
muntlig kontakt i saken förekommit mellan polischefen och den polisman
som haft att föranstalta om verkställighet. Det är uppenbart att en sådan
praxis är synnerligen otillfredsställande och medför risk för misstag och
obehöriga handräckningsåtgärder. Sådant misstag synes också ha uppkommit
i förevarande fall, där handräckning alltså verkställdes, oaktat polischefen
icke prövat framställningen därom.

Ansvaret för denna otillfredsställande praxis åvilade Ericson. Denne
borde — till förhindrande av misstag — såsom polischef ha givit order om
att handräckning aldrig fick verkställas, såvida icke på framställningen eller
annan handling på något sätt markerats, att ansökningen prövats och bifallits
av polischefen, eller, i vart fall, såvida icke muntlig order om verkställighet
givits av polischefen. Enligt vad i ärendet upplysts har Ericson
numera beordrat att handräckningsåtgärd icke får vidtagas utan att framställningen
därom är försedd med en viss resolutionsstämpel.

Av vad nu anförts framgår att Ericson — oaktat han icke tagit befattning
med socialnämndens ansökan — får genom sin oklara orderpraxis anses
ansvarig för det inträffade.

Givetvis kan det icke anses ha tillkommit Ohlin att, innan han föranstaltade
om verkställighet av en handräckning, för vilken i och för sig funnits
författningsenligt stöd, pröva lämpligheten och lagligheten av polischefens
beslut att bevilja framställningen i saken. Förhållandet är dock annorlunda
när det gäller situationer, där gällande lagstiftning icke giver någon möjlighet
över huvnd taget att vidtaga viss handräckningsåtgärd. Sålunda ägde
i detta fall polischefen icke befogenhet att under några förhållanden bevilja

421

socialnämndens framställning om inställande av Johansson för förhör. Detta
uppenbara förhållande borde Ohlin rimligen ha uppmärksammat. Det får
då anses ha ålegat honom såsom en tjänsteplikt att icke föranstalta om
vidare verkställighet av den begärda handräckningen. Oaktat han, när han
efter mottagandet av socialnämndens framställning lät verkställa den begärda
hämtningen, handlade i överensstämmelse med då tillämpad handläggningspraxis
i liknande fall, anser jag därför att han genom att ge order
om verkställighet av handräckningen, förfarit felaktigt. Han får således
enligt min uppfattning anses vara jämte Ericson ansvarig för den klart
olagliga åtgärden.

Johansson har i ärendet yrkat skadestånd med betydande belopp. Han
måste anses genom hämtningen och den därpå följande vistelsen å polisstationen
ha tillfogats visst lidande, för vilket han bör erhålla skälig ersättning.
Enligt min uppfattning är han skäligen gottgjord med ett belopp av
100 kronor, vilket — enligt vad följer av vad jag förut anfört — i så fall
bör solidariskt utgivas av Ericson och Ohlin.

Såsom tidigare omnämnts har Ericson numera vidtagit åtgärder till förekommande
av ett upprepande av det inträffade. Vid hämtningen synes våld
icke ha tillgripits utan Johansson medföljde frivilligt. Frihetsberövandet
kan ej heller anses ha varit ingripande eller långvarigt. I betraktande av
dessa förhållanden finner jag — även om en olaglig handräckningsåtgärd
som den nu ifrågavarande i och för sig är av allvarlig art — att ärendet i
denna del skulle kunna avskrivas utan ytterligare åtgärd från min sida.
En förutsättning härför är dock att Ericson och Ohlin till Johansson utgiva
skäligen ansedda 100 kronor i ersättning för den skada han lidit genom det
inträffade.

Jag anhöll därför att Ericson inom 10 dagar efter mottagandet av min
skrivelse ville — efter hörande av Ohlin — till mig inkomma med yttrande
hur han och Ohlin ställa sig till den uppkomna frågan om skyldighet att
solidariskt gottgöra Johansson för liden skada med 100 kronor.

I en därefter hit inkommen skrift meddelade Ericson, att han delgivit
Ohlin innehållet i min skrivelse. Vidare anförde Ericson följande.

Då Ohlin för närvarande befinner sig på semester har jag denna dag till
Patrik Johansson översänt det av JO föreslagna ersättningsbeloppet, 100: —-kronor. Jag anser mig själv böra svara för denna kostnad. Jag har alltid
fordrat raka och klara linjer av mig underställd personal som bör kunna
ställa samma krav på mig.

Med hänsyn till vad Ericson således uppgivit fann jag mig, i vad avsåg
verkställigheten av den begärda handräckningen, kunna låta bero vid den
erinran, som innefattades i vad jag anfört i min skrivelse till Ericson.

Vad angår socialnämnden har som tidigare nämnts, laga förutsättningar
för den begärda handräckningen icke förelegat. Genom att ändock göra

422

framställning om handräckning för Johanssons inställande å socialnämndsexpeditionen
har nämnden förfarit felaktigt. Vad nämnden härutinnan låtit
komma sig till last kunde dock icke anses vara av beskaffenhet att böra
föranleda ersättningsskyldighet gentemot Johansson. Med beaktande härav
och av omständigheterna i övrigt lät jag i denna del av ärendet bero vid
den erinran om vikten att noggrant iakttaga författningsmässigt givna
gränser för tvångsingripanden mot enskild person, som uttalats av länsstyrelsen
i dess beslut den 4 oktober 1962.

Ärendet var härmed av mig slutbehandlat.

13. Tjänsteman hos socialnämnd har utom tjänsten efterforskat
viss persons antecedentia. Fråga om detta kunde anses oförenligt
med beskaffenheten av tjänsten

I en den 19 april 1963 hit inkommen skrift påstod R. F., att en socialvårdst
jänsteman i Stockholm, varmed han åsyftade socialvårdssyster
Anna-Lisa Nilsson, skulle ha till obehöriga personer utlämnat uppgifter
om F. tidigare ådömt straff.

Sedan jag begärt att socialnämnden skulle inkomma med upplysningar
i anledning av klagomålen, åberopade socialnämnden ett av socialdirektör
Helge Dahlström avgivet tjänsteutlåtande i anledning av klagomålen. I utlåtandet
anfördes bl. a. följande. Vid en av Stockholms stads socialförvaltning
verkställd utredning hade hörts dels Anna-Lisa Nilsson, dels socialassistenten
Gustaf Dahlebo och dels Rolf Lilja, broder till Anna-Lisa Nilsson.
Anna-Lisa Nilsson hade uppgivit, att hon i samband med att hennes
broder år 1959 etablerade samarbete med F. bett Dahlebo införskaffa närmare
uppgifter om F. Sedan Dahlebo efter undersökning meddelat, att det
efter vad han kunde finna icke fanns några anmärkningar mot F., hade
Anna-Lisa Nilsson icke vidare forskat i saken. Gustaf Dahlebo medgav att
han år 1959 på begäran av Anna-Lisa Nilsson gjort förfrågningar angående
F., förmodligen hos någon portvakt. Några ofördelaktiga omdömen hade
icke framkommit, vilket Dahlebo meddelat Anna-Lisa Nilsson. Dahlebo
hade icke inhämtat några uppgifter ur F:s socialregisterakt. Rolf Lilja kunde
icke erinra sig att han vid något tillfälle diskuterat F. med sin syster,
Anna-Lisa Nilsson. Att det kommit till allmänhetens kännedom, att F. avtjänat
frihetsstraff trodde Lilja berodde på, att veckotidningen Hemmets
Journal i visst nummer haft en artikel med en redogörelse för F:s brott,
illustrerad med ett lätt identifierbart fotografi av honom. Av utredningen
framginge vidare, att F:s socialregisterakt icke varit rekvirerad eller utlämnad
under den aktuella tiden.

423

I utlåtandet anfördes vidare. Utredningen gåve icke belägg för de av F.
gjorda påståendena, att uppgifter utlämnats rörande hans person. Socialförvaltningen
hade dock funnit vad som framkommit rörande de tva socialvårdstjänstemännens
befattning med ärendet ägnat att ingiva betänkligheter.
Socialhjälpslagens 64 § stadgade, att vad hos socialnämnd förekommit
rörande enskilda personliga förhållanden ej finge yppas för obehörig.

I Stockholms stads socialnämnds förvaltningshandbok, vilken tillställdes
bl. a. varje ordinarie socialassistent och socialvardssyster, utvecklades närmare
innebörden av denna tystnadsplikt. Till yttermera visso tillställdes
varje nyanställd i och för personlig kvittering ett tjänstemeddelande rörande
tystnadsplikten. Såväl Anna-Lisa Nilsson som Dahlebo hade mottagit
och undertecknat detta tjänstemeddelande. Av avgörande betydelse för
bedömande av vad som förekommit vore innebörden av uttrycket obehörig.
Enligt socialförvaltningens mening vore även en tjänsteman vid förvaltningen
obehörig, om han utom tjänsten, för personligt bruk, begärde
upplysningar av kolleger rörande enskilda personers förhallanden. Den som
utlämnade sådana upplysningar hade givetvis i normalfallet icke anledning
att ifrågasätta kollegans rätt att begära dem. I föreliggande fall vore det
emellertid vitsordat, att Dahlebo känt till att Anna-Lisa Nilsson avsett att
begagna de begärda upplysningarna för eget bruk och att, om de visade sig
ofördelaktiga, vidarebefordra dem till sin broder. Vidare vore det icke tilllåtet
att med utnyttjande av sin tjänsteställning införskaffa upplysningar,
avsedda för privat bruk, i synnerhet om upplysningarna vore sådana att de
omfattades av tystnadsplikten. En bedömning efter dessa grunder gåve vid
handen, att Anna-Lisa Nilsson sökt genom annan tjänsteman få fram upplvsningar
rörande enskild person i den eventuella avsikten att vidarebefordra
dem till obehöriga. Dahlebo hade, trots att han varit medveten om
att upplysningarna icke begärdes i tjänsten och kunde komma att vidarebefordras
till obehöriga tillmötesgått Anna-Lisa Nilssons begäran. Såväl
Anna-Lisa Nilsson som Dahlebo hade varit uppkallade till socialdirektören,
där de erinrats om gällande bestämmelser rörande tystnadsplikt. De hade
därvid förklarat sig numera inse, att de handlat felaktigt. Försök till brott
av här aktuellt slag vore icke straffbelagt. Verkställd utredning gåve icke
vid handen att några tystnadspliktsbelagda upplysningar rörande anmälaren
eller annan person verkligen yppats för utomstående. Med hänsyn härtill
borde det enligt socialförvaltningens uppfattning vara tillfyllest med
den erinran, socialdirektören givit vederbörande.

I anledning av klagomålen tog jag del av den beträffande F. upplagda
socialregisterakten. _

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vid den av socialförvaltningen verkställda utredningen har icke framkommit
något som ger vid handen, att Anna-Lisa Nilsson eller Dahlebo

424

utlämnat uppgifter ur socialnämndens handlingar eller eljest brutit dem
åliggande tystnadsplikt.

Av utredningen framgår emellertid att Dahlebo på uppdrag av AnnaLisa
Nilsson utom tjänsten sökt inhämta upplysningar rörande F:s person,
Det ligger i sakens natur att — om en socialvårdstjänsteman söker inhämta
upplysningar om viss person — de som tillfrågas lätt kunna få den
uppfattningen, att de önskade uppgifterna äro avsedda för tjänstebruk, och
därför lämna upplysningar som eljest icke skulle utlämnas. Men även om
de som tillfrågas ha klart för sig att de önskade upplysningarna äro avsedda
för privat bruk, kan misstanke — såsom skett i förevarande fall — lätt
uppkomma att tjänstemannen brutit sin tystnadsplikt. Förfarandet är
följaktligen ägnat att rubba förtroendet till tjänstemannen och till den
myndighet han tillhör och är alltså oförenligt med beskaffenheten av hans
tjänst. Dahlebo har således förfarit felaktigt genom att tillhandagå AnnaLisa
Nilsson med att söka införskaffa upplysningar rörande F. Det var likaledes
oförenligt med Anna-Lisa Nilssons tjänst att av Dahlebo begära att
denne skulle skaffa uppgifter om F.

Omständigheterna äro emellertid synnerligen förmildrande. Härtill kommer
att av den förtjänstfulla utredning som socialförvaltningen verkställt
i saken, till fullo framgår att förvaltningens ledning är medveten om vikten
av att tjänstemännen icke åtaga sig dylika uppdrag utom tjänsten. Behov
av något ingripande från min sida föreligger alltså icke. Av nu anförda
skäl anser jag mig kunna låta bero vid den erinran, som av socialdirektören
riktats mot Anna-Lisa Nilsson och Dahlebo.

14. I meddelande till kommunala befattningshavare har kommunalnämnd
förklarat att uttalanden till pressen i kommunala angelägenheter
av vikt icke finge göras utan att dessförinnan kontakt tagits
antingen med nämndens ordförande eller med kommunaldirektören.

Meddelandet har ansetts stå i strid med tryckfrihetsförordningens
anonymitetsregler I

I tidningen Dagens Nyheter för den IG mars 1962 var intagen en artikel
med rubriken »Ett meddelande». I artikeln uppgavs att på anslagstavlan
i en skola i Täby uppsatts ett meddelande av följande lydelse:

Till chefstjänstemännen.

På förekommen anledning får jag härmed meddela, att uttalanden till
pressen i kommunala angelägenheter av vikt icke får göras utan att dessförinnan
kontakt tagits antingen med kommunalnämndens ordförande eller

425

kommunaldirektören. Detta skall även meddelas till all Eder underställd
personal. Roslags Näsby den 5 mars 1962

Täby kommunalnämnd

Y. Nordström Gustaf Berg

ordförande kommunaldirektör

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln inkom kommunalnämnden
i Täby köping efter remiss med yttrande, däri nämnden anförde följande.

Förevarande skrivelse har tillkommit efter en underhandsdiskussion inom
Täby kommunalnämnd. Under diskussionen framkom, att det ansågs
önskvärt att chefstjänstemännen informerades i frågan. Formen av tillkännagivandet
tillkom sedan på initiativ av kommunalnämndens ordförande
och kommunaldirektören, varvid vi kom till den uppfattningen att meddelandet
borde ske i skriftlig form. Yi ansåg därvid, att frågor av större
vikt före offentliggörandet borde diskuteras förtroendemännen och tjänstemännen
emellan och då förslagsvis med ordföranden och kommunaldirektören
för att möjliggöra så korrekta uttalanden som möjligt till allmänheten.
Det är att beklaga att skrivelsen fått en sådan formulering att densamma
kunnat misstolkas och att man därigenom fått den uppfattningen
att intrång velat göras i den enskildes yttrandefrihet. Så har dock aldrig
varit avsikten. Vi är av den uppfattningen, att fullt korrekta informationer
till allmänheten är av största betydelse och bör även vara av stort värde
för pressen. I

I skrivelse den 11 februari 1963 till kommunalnämnden anförde jag följande.

Enligt 1 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen skall det stå
varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser
som äro meddelade i förordningen till skydd för enskild rätt och allmän
säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst. Syftemålet härmed är enligt samma stadgande att säkerställa ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Fn av förutsättningarna för att denna grundlagsskyddade tryckfrihet
skall kunna utövas effektivt är att upplysningar av olika slag skola utan
obehörigt hinder kunna lämnas till framför allt tidningspressen. I 1 kap.
1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen har också stadgats, att det står
envar fritt att för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller
utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till
företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. I 7 kap. 3 § samma
förordning finnas upptagna vissa undantag från den sålunda fastställda

14* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196k års riksdag

426

yttrandefriheten. Undantag gäller bl. a. den som brutit mot en legal tystnadsplikt
genom att — även om uppgiften utlämnats för offentliggörande
i tryckt skrift — omtala något som han enligt tystnadsplikten icke ägt
röja. Sådan tystnadsplikt skall dock vara föreskriven i lag, tillkommen
genom samfällt beslut av Konungen och riksdagen. Om sådant undantag
från rätten att fritt lämna uppgifter till pressen är emellertid icke fråga i
detta ärende.

Det å kommunalnämndens vägnar utfärdade meddelandet innehåller
enligt sin ordalydelse ett direkt förbud för kommunala befattningshavare
att utan föregående kontakt med kommunalnämndens ordförande eller
kommunaldirektören till pressen göra uttalanden i kommunala angelägenheter
av vikt. Föreskriften innebär ett hinder mot den medborgerliga rättigheten
att till tidningspressen fritt lämna uppgifter och upplysningar i vad
ämne som helst. Av vad förut anförts framgår att ett dylikt förbud står i
uppenbar strid med tryckfrihetsförordningens bestämmelser i ämnet.

Enligt vad nämnden upplyst hade det dock icke varit dess avsikt att genom
tillkännagivandet göra intrång i den enskildes yttrandefrihet; meddelandet
hade beklagligtvis fått en sådan formulering att det kunnat misstolkas.
Såvitt framgår av nämndens upplysningar ville nämnden genom
meddelandet i stället närmast ge en rekommendation åt de kommunala
tjänstemännen att före uttalanden till pressen i större kommunala frågor
diskutera frågan med kommunalnämndsordföranden eller kommunaldirektören
i syfte att få till stånd en så korrekt information till allmänheten som
möjligt.

Vilket syfte nämnden än må ha haft med utfärdandet av tillkännagivandet
kan detta dock icke uppfattas annat än som en inskränkning i den rättighet
att fritt liimna upplysningar till pressen som tillerkänts envar medborgare.
Genom att utfärda meddelandet har därför nämnden förfarit felaktigt.

Det har under hand hit upplysts att nämnden icke upphävt eller återtagit
meddelandet utan att detta fortfarande gäller med oförändrad lydelse.

Innan jag till närmare behandling upptager frågan om det fel, som begåtts
genom utfärdandet av tillkännagivandet, bör beivras, vill jag härmed
bereda tillfälle åt nämnden att vidtaga rättelse genom återkallande av det
olagliga meddelandet och att inom två veckor efter mottagandet av denna
skrivelse till mig inkomma med besked om nämndens ställningstagande. I

I en den 25 februari 1963 hit inkommen skrift meddelade kommunalnämnden
att den vid sammanträde den 19 i samma månad återkallat det
den 5 mars 1962 utfärdade tillkännagivandet. Med hänsyn härtill och till
omständigheterna i övrigt fann jag mig kunna låta bero vid vad i saken
förekommit. Ärendet föranledde därför icke någon vidare åtgärd från min
sida.

427

15. Innefatta tryckfrihetsförordningens regler om anonymitetsskydd
hinder för ämbetsverk att föreskriva skyldighet för verkets
befattningshavare att underrätta verkets pressombudsman om kontakt
med nyhetsförmedlare? Tillika fråga om befattningshavare
äger lämna utomstående upplysning om verkets väntade inställning
till ännu icke avgjort ärende

Vid riksförsäkringsverket finnes anställd en pressombudsman med uppgift
bl. a. att omhänderhava verkets kontakter med press, radio och TV
samt därvid tillse att snabba och riktiga informationer om verkets verksamhet
bringas till allmänhetens kännedom.

Den 1 februari 1963 utfärdade t.f. generaldirektören vid verket Rolf
Broberg en promemoria angående pressombudsmannens verksamhet i syfte
att underlätta arbetet för denne. I promemorian — som tillställdes avdelnings-
och byråchefer i verket för delgivning med de befattningshavare,
som kunde tänkas bli kontaktade av utomstående nyhetsförmedlare —
framhölls nödvändigheten av att pressombudsmannen erhöll kännedom om
sådant, som kunde vara av intresse ur publicitetssynpunkt, minst lika
snabbt som andra nyhetsförmedlare. Därefter lämnades i promemorian
vissa föreskrifter, som avsågo att reglera befattningshavarnas kontakter
dels med pressombudsmannen och dels med allmänheten och tidningspressen.

Med en den 14 februari 1963 hit inkommen skrift insände Broberg promemorian
med anhållan om meddelande huruvida något i densamma kunde
anses stridande mot bestämmelserna om offentlighet i den allmänna förvaltningen.
Broberg uppgav därvid bl. a. att avsikten med promemorian
icke var att begränsa tjänstemännens rätt att lämna meddelanden rörande
ärenden, som vore offentliga; det hade dock ansetts önskvärt att pressombudsmannen
finge kännedom om förfrågningar i dylika ärenden, så att han
kunde vara beredd att besvara telefonpåringningar från pressen och allmänheten.
I

I skrivelse till Broberg anförde jag följande.

I promemorian bär — sedan pressombudsmannens uppgifter i korthet
angivits — uttalats att pressombudsmannen bör så snart ske kan erhålla
meddelande om sådana beslut (åtgärder) eller väntade beslut (åtgärder),
som kunna vara av intresse ur publicitetssynpunkt. Detta uttalande, som
gäller verkets rent interna förhållanden, kan uppenbarligen icke föranleda
någon erinran från min sida.

I anslutning till det nyss berörda uttalandet har i promemorian anförts
följande: »Om någon annan nyhetsförmedlare tagit kontakt med befattningshavare
hos verket rörande ett visst ämne, skall verkets pressombudsman
omedelbart underrättas därom.»

428

Syftet med denna föreskrift har uppenbarligen varit att pressombudsmannen
skall få kännedom om de frågor som hos utomstående nyhetsförmedlare
tilldragit sig uppmärksamhet och som därför kunna antagas ha
nyhetsvärde och påkalla informationsåtgärder från pressombudsmannens
sida. Att söka tillgodose ett dylikt syfte kan i och för sig icke vara något
felaktigt. Emellertid måste beaktas att föreskriften blivit avfattad på ett
sätt som i ett särskilt fall icke rimmar så väl med de tryckfrihetsrättsliga
grundsatserna. I det fall nämligen att den befattningshavare, som mottagit
nyhetsförmedlarens förfrågan, också lämnat begärda besked, blir han att
anse såsom meddelare. I denna egenskap har han, om han så önskar, rätt
till anonymitet enligt 3 kap. tryckfrihetsförordningen. Denna anonymitet
kan han emellertid knappast upprätthålla, om han — såsom den berörda
föreskriften angiver — har en ovillkorlig skyldighet att upplysa om att han
mottagit en förfrågan. En dylik obligatorisk upplysning om att förfrågan
erhållits skulle ju, i förening med att vederbörande nyhet sedan publiceras
i tidningen, i praktiken leda till att en ganska säker slutsats kunde dragas
om meddelarens identitet. Denna förmodligen icke avsedda konsekvens av
den berörda föreskriftens avfattning torde kunna undvikas genom en omformulering,
exempelvis av innebörden att befattningshavare borde underrätta
pressombudsmannen om det framkommit att utomstående nyhetsförmedlare
behövde information av denne. Däri skulle då ligga att någon skyldighet
att underrätta pressombudsmannen ej skulle föreligga, om nyhetsförmedlaren
redan fått sitt informationsbehov tillgodosett. I

I promemorian har vidare anförts följande: »Upplysningar till utomstående
— tidningsmän eller andra — rörande verkets inställning eller
väntade inställning till ännu icke avgjorda ärenden bör givetvis inte lämnas.
»

I vår lagstiftning finnes icke något generellt förbud för förvaltningstjänstemännen
att, innan ett förvaltningsbeslut avkunnats eller expedierats,
för obehörig yppa beslutets innehåll eller att i övrigt, innan ett mål
eller ärende slutbehandlats, lämna upplysningar till utomstående om myndighetens
inställning till målet eller ärendet. Ett förtroendefullt samråd
mellan olika befattningshavare inom ett verk om hur visst ärende bör avgöras
skulle omöjliggöras eller i hög grad motverkas, om upplysningar rörande
tjänstemännens inställning till ärendet skulle kunna opåtalt lämnas
utomstående. Även om någon positiv föreskrift icke meddelats därom, torde
därför regelmässigt av tjänstens beskaffenhet följa att tjänstemännen ha
att iakttaga tystnadsplikt rörande dylika förhållanden. Ett överträdande
därav torde vara att betrakta som ett brott mot 25 kap. strafflagen.

Det nu sagda gäller tjänstemännens förhållande till utomstående i allmänhet.
När det gäller utlämnande av uppgifter för offentliggörande i

429

tryckt skrift är emellertid att beakta tryckfrihetsförordningens stadgan den
i 1 kap. 1 § andra stycket och 7 kap. 3 § andra stycket. Dessa bestämmelser
innebära att det står envar fritt att lämna meddelanden för nämnt ändamål
med undantag dock för vissa särskilt angivna fall, av vilka här närmast
är av intresse det fallet att fråga är om förhållanden varom tjänstemannen
enligt lag har att iakttaga tystnad. Med lag förstås därvid stadgande som
tillkommit genom samfällt beslut av Konungen och riksdagen.

Eftersom för riksförsäkringsverkets del — liksom för flertalet andra förvaltningsmyndigheter
— någon tystnadsplikt i avseende a ännu icke meddelade
avgöranden ej är stadgad i lag, medför tryckfrihetsförordningen att
straff icke kan ådömas, därest någon för pressen i förtid yppar vad ett avgörande
kommer att innebära.

Om man därav får draga slutsatsen att det skall anses fullt korrekt och
t. o. m. tjänsteenligt att en tjänsteman på detta sätt i förtid röjer dylika
förhållanden för pressen är ett något ömtåligt spörsmål. Det må därvid
framhållas, att vid fastställandet av de i 7 kap. 3 § angivna undantagen
från informationsfriheten statsmakterna ingalunda i detalj togo ställning
till de mångfaldiga situationer där en tystnadsplikt kunde vara aktuell.
När den i 7 kap. 3 § gjorda begränsningen till i lag stadgad tystnadsplikt
skedde, förutsatte man — enligt vad som framgår av konstitutionsutskottets
utlåtande 30/1948 s. 33 — att i vissa fall tystnadsplikt, ehuru icke
lagstadgad, ändå kunde vara av den vikt att den i och för sig borde äga
tillämpning även beträffande meddelande för offentliggörande i tryckt
skrift. I den mån så var förhållandet, förutsattes vidare att förslag skulle
framläggas om sådan tystnadsplikts upptagande i lag.

Något förslag att för förvaltningsmyndigheternas del i lag stadga en
tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu icke meddelade avgöranden har
dock icke blivit framlagt. Säkerligen beror detta därpå att något trängande
behov av dylik lagstiftning ej framkommit i praktiken, och detta torde i sin
tur bero på att på grund av fast rotad ämbetsmannatradition det jämförelsevis
sällan förekommer förtida avslöjanden av verkens kommande avgöranden.
Det torde ej vara för djärvt att antaga att därest sådana avslöjanden
skulle bli vanliga, situationen för verken skulle bli tämligen ohållbar
och en lagstiftning framtvingas.

Med hänsyn till det anförda och mot bakgrunden av den nämnda ämbetsmannatraditionen,
som rent faktiskt torde utgöra rättesnöret för tjänstemännens
handlande i här ifrågakommet hänseende, anser jag att en
verkschef icke saknar fog för att ge uttryck för en allmän värdering att
avslöjanden av berörd art icke »böra» förekomma. Emellertid är det något
betänkligt om ett motsvarande uttalande — såsom här skett — ges formen
av en tjänsteföreskrift. Befattningshavarna kunna då få uppfattningen att,
även om föreskriften innebär blott att förfarandet icke »bör» förekomma,

430

ett åsidosättande av föreskriften skulle utgöra tjänstefel som för dem kan
medföra påföljd. Så är ju dock icke fallet när upplysningen lämnas under
sådana förhållanden som avses i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen. Någon
anledning till erinran skulle däremot ej ha förelegat om föreskriften givits
exempelvis det innehållet att befattningshavarna vid förfrågningar om den
kommande utgången i ännu ej avgjorda ärenden borde upplysa den frågande
om att besked om avgörandet kunde erhållas hos pressombudsmannen
så snart det bleve offentligt.

Det nu sagda gäller spörsmålet om den tystnadsplikt som kan föreligga
på den granden att ett verks beslut i ett ärende ännu ej meddelats. 1 sammanhanget
bör därjämte något beröras spörsmålet om den sekretess som
kan föreligga av den anledningen att fråga är om hemlig handling. Broberg
har nämligen i sin framställning hit uttalat att »utlämnande av innehållet»
i enligt sekretesslagen hemliga handlingar »självklart» icke kunde beslutas
av annan än den som hade att handlägga sekretessfrågorna. Härom må anföras
följande. Enligt 14 och 19 §§ sekretesslagen föreligger förbud under
viss tid mot utlämnande utan vederbörligt tillstånd av vissa handlingar i
hos riksförsäkringsverket handlagda ärenden. Den som i strid med dessa
bestämmelser utlämnar sekretess belagd handling drabbas enligt 41 § samma
lag av straffansvar. Detta gäller enligt 7 kap. 3 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen
även när utlämnandet sker till nyhetsförmedlare. Formellt
sett innebär de i sekretesslagen upptagna inskränkningarna i allmänna
handlingars offentlighet endast förbud mot utlämnande av vissa handlingar.
Av allmänna rättsgrundsatser torde dock följa att en tjänsteman
har tystnadsplikt jämväl beträffande innehållet i allmän handling, som är
hemlig, och att han därför icke äger att lämna upplysning därom, även då
uttrycklig föreskrift därutinnan icke meddelats. Brott mot denna tystnadsplikt
kan bestraffas enligt vad därom är stadgat i 25 kap. strafflagen. Enbart
den omständigheten, att tystnadsplikten avser innehållet i handling
som är hemlig enligt sekretesslagen och att den är straffsanktionerad i
strafflagen, innebär icke att tystnadsplikten är att anse såsom lagstadgad
i den mening som avses i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen. Och i den mån
tystnadsplikt icke är lagstadgad kan som nämnts straffpåföljd icke ifrågakomma
när meddelande lämnas på sätt i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
angives.

Slutligen må anmärkas att tystnadsplikt självfallet kan betingas av andra
rättsgrunder än dem jag till följd av Brobergs promemoria haft anledning
att här beröra. Att för riksförsäkringsverkets vidkommande lagstadgad
tystnadsplikt kan gälla följer av 56 § lagen om yrkesskadeförsäkring, och
en dylik tystnadsplikt gäller fullt ut även i förhållandet till pressen.

Hed dessa uttalanden var ärendet från min sida slutbehandlat.

431

16. Fråga om polischef gjort sig skyldig till fel genom att efterforska
vem som lämnat pressen meddelande om vissa förhållanden.
Tillika fråga om polischef — sedan han anmälts för tjänstefel och
anmälningen blivit föremål för utredning — obehörigen påverkat

underordnade polismän, som hörts vid utredningen, att ändra
sina därvid lämnade uppgifter

I en den 2 februari 1962 hit inkommen skrift och i sedermera i ärendet
avgivna påminnelser anförde platsredaktören i Östersund för Sundsvalls
tidning Owe Matsborg — med anhållan om utredning — klagomål mot
stadsfiskalen i Östersund Nils Nohlman av i huvudsak följande innehåll.

I skrivelse den 8 november 1961 till landshövdingen i Jämtlands län hemställde
sju polisassistenter vid Östersunds poliskår om utredning med avseende
å det sätt, varpå Nohlman utövade sitt polischefsskap. Skrivelsen
remitterades för utredning till landsfogden i länet Gösta A. Lindberg. I tidningarna
Länstidningen, Östersund, och Östersunds-Posten intogos den 13
november 1961 artiklar rörande polisassistenternas anmälan. I en artikel
i Sundsvalls tidning den 20 januari 1962 påstods, att Nohlman efter utredningens
avslutande hållit förhör med polismän, som lämnat uppgifter under
utredningen, och detta på ett sätt som kunnat uppfattas som påtryckning att
återtaga eller modifiera uppgifterna. Vidare hade Nohlman av honom underställd
polispersonal sökt utröna, vem som lämnat pressen uppgifter rörande
polisassistenternas anmälan. Han hade enligt Matsborgs påstående även i
andra fall sökt utröna vem som lämnat vissa uppgifter till pressen. Sålunda
hade han dels vid samtal med journalisten Sven-Olov Malmros, Sundsvall,
frågat, vem som lämnat denne vissa uppgifter rörande ett tjänstetillsättningsärende,
dels ock hållit förhör med skrivbiträdet pa poliskontoret Inger
Almberg rörande av henne i samma ärende till Malmros lämnade upplysningar.
Därjämte hade han tillfrågat socialassistenten fru Inga-Lisa Andermo
och jur. kand. Olof Skugge, Östersund, huruvida någon av dem lämnat
vissa i en artikel i tidningen Expressen den 21 september 1961 intagna uppgifter
om ett vid rådhusrätten i Östersund handlagt brottmål.

Efter remiss inkom landsfogde Lindberg med två särskilda yttranden och
därvid fogat protokoll över verkställd utredning. Pa min begäran verkställde
häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga Thord Melin vissa
förhör rörande de efterforskningar av uppgiftslämnare till pressen, som
Nohlman enligt klagomålen skulle ha gjort.

Nohlman inkom därefter med yttrande i ärendet.

Därjämte tog jag del av rådhusrättens dom den 20 september 1961 i mål
mellan stadsfiskalen i Östersund och bilmekanikerlärlingen Jan-Erik Johansson,
ang. ansvar för fylleri in. m., riksåklagarämbetets handlingar i det
till ämbetet hiinskjutna ärendet rörande polisassistenternas anmälan mot

432

Nohlman för tjänstefel m. m. samt poliskollegiets i Jämtlands län handlingar
rörande vissa disciplinära bestraffningar.

Riksåklagarämbetets handlingar utvisade följande.

Polisassistenternas mot Nohlman gjorda anmälan avsåg dels att han vid
utövandet av sitt polisehefsskap uppträtt på sådant sätt, att därigenom
skapats vantrivsel och irritation bland polispersonalen, dels oek att han i
vissa närmare angivna fall brukat våld under omständigheter, som skulle
kunna innebära straffbart handlande.

Lindberg fann i sitt den 2 februari 1962 till riksåklagarämbetet avgivna
yttrande, att Nohlman icke utövat sitt chefsskap med den smidighet och
det omdöme, som var en förutsättning för att goda arbets- och trivselförhållanden
skulle kunna skapas vid en poliskår, men ansåg att Nohlmans
handlande dock icke kunde innefatta straffbart tjänstefel. Beträffande anmälan
i övrigt fann Lindberg icke utrett, att Nohlman gjort sig skyldig till
något övergrepp, som borde föranleda åtal. Lindberg uttalade vidare att,
sedan riksåklagarämbetet meddelat beslut i åtalsfrågan, länsstyrelsen avsåge
att taga initiativ till åtgärder för att söka undanröja de motsättningar, som
uppkommit mellan Nohlman och poliskåren, och att i övrigt verka för åstadkommande
av förbättrade trivselförhållanden vid poliskåren.

Riksåklagarämbetet anslöt sig i beslut den 26 februari 1962 i väsentliga
delar till Lindbergs bedömning och fann ej skäl till åtal mot Nohlman.

De olika klagopunktema behandlas i det följande var för sig.

Förhör med ''polismän rörande uppgifter under landsfogdens utredning

Om de pastadda förhören med polismän i anledning av Lindbergs utredning
innehöll artikeln i Sundsvalls tidning följande.

Utredningen började strax efter det anmälan var gjord och den har nu
l.f o,^s l*nder landsfogde Lindbergs ledning. De i anmälan påtalade misstorhahandena
blev, anser poliskåren, icke mindre efter det utredningen
påbörjats och när den slutförts och överlämnats till stadsfiskalen för yttrande
sa blev kårens situation ännu sämre. Det beror på att stadsfislmlen
hållit regelratta förhör med uppgiftslämnarna och uppträtt på ett sätt som
mte kunnat uppfattas annat än som påtryckning för att återta eller modifiera
vad som sagts i utredningen.

De åtgärderna föranledde en ny rapport till landshövding och landsfogde
för att man skulle slippa de högst irriterande och kränkande förhören.

btadsfiskal JSohlman har förklarat att han inte hållit förhör. Han har
kallat till sig uppgiftslämnarna för att friska upp sitt minne om de händelser
de berattat, säger han.

Poliskåren är av en helt annan uppfattning om förhören. En talesman
för den ger följande exempel från ett: Stadsfiskalen: Ni har sagt att jag
har slagit NN. Var det inte så att jag försökte få honom att sätta sig Det
minns m väl.

Det förefaller, säger polisen, som om stadsfiskalen snarare försökte »friska
upp minnet» hos uppgiftslämnarna än hos sig själv. Exemplet är inte ena -

433

stående. Bl. a. uppger man att stadsfiskalen förklarat för polismännen att
om de inte trivts så kunde de mycket väl flytta på sig.

Lindberg har i sitt yttrande härom anfört följande.

Jag fick på ett tidigt stadium kännedom om att Nohlman talat med vissa
polismän om de förhållanden, som påtalats i anmälan mot honom, och förhörde
mig hos en del av dessa huru därmed förhöll sig. Jag fann därvid, att
intet förekommit från Nohlmans sida, som kunde betecknas som otillbörligt,
men fann anledning uppmana stadsfiskalen att avstå från sådana förhör i
fortsättningen, vilken uppmaning Nohlman också, såvitt jag kunnat utröna,
efterkommit.

Vid ärendets avgörande anförde jag i denna del följande.

Tjänsteman, som anmälts för tjänstefel, äger givetvis — på samma sätt
som varje annan medborgare, som misstänkes för brott — genom samtal
med de personer, som anmält honom eller som hörts i anledning av anmälningen,
söka till sitt försvar vinna närmare upplysningar om de förhållanden,
som äro av betydelse vid prövning av anmälningen. Det ligger emellertid
i sakens natur att en tjänsteman vid samtal i sådant syfte med underordnade
tjänstemän måste visa synnerlig återhållsamhet till undvikande av
att dessa känna sig utsatta för påtryckning. Under inga förhållanden få
dylika samtal, med hänsyn till förekommande jäv, ges karaktär av förhör
i tjänsten.

Nohlman har bestritt att han i anledning av anmälningen mot honom
hållit förhör med några polismän. Han hade endast — har han uppgivit —
talat med vissa polismän, efter att ha läst deras uppgifter i utredningsprotokollet,
och i samband därmed påpekat osanna eller felaktiga uppgifter, därvid
vederbörande gjort medgivande om att de misstagit sig.

Vad i före var ande avseende blivit upplyst i ärendet ger icke anledning
ifrågasätta riktigheten av Nohlmans bestridande av att dylika förhör hållits
av honom. Ej heller finnes stöd för påståendet att ifrågavarande polismän
skulle ha utsatts för påtryckningar av Nohlman. Att han — för att tillgodose
sitt legitima intresse av upplysningar för att kunna försvara sig mot
de påståenden som riktats mot honom — samtalat med de polismän som
lämnat uppgifter vid utredningen, kan i enlighet med de anförda allmänna
synpunkterna icke bli föremål för kritik. För att tillgodose nämnda intresse
har det visserligen icke varit nödvändigt att, såsom han själv uppgivit,
påpeka att uppgifter, som lämnats av polismännen, varit »osanna eller felaktiga».
Vad härutinnan förekommit är emellertid — ehuru knappast förenligt
med den återhållsamhet en polischef bör ålägga sig gentemot underordnad
personal — enligt min mening icke av beskaffenhet att kunna läggas
Nohlman till last såsom tjänstefel.

Av anförda skäl finner jag klagomålen i denna del icke föranleda vidare
åtgärd från min sida.

434

Efterforskning av vem som lämnat upplysningar till pressen

I den förut berörda tidningsartikeln påstods, att Nohlman »försökt avslöja
förmenta uppgiftslämnare till pressen».

I anledning av detta påstående verkställde Lindberg förhör med förste
polisassistenterna Thure Nordström, Karl Gunnar Forsberg och Martin
Olsson samt poliskonstapeln Tage Blixth, varjämte Melin höll förhör med
Nordström och Blixth ävensom med Nohlman.

Sedan Matsborg därjämte påstått, att Nohlman sökt vinna motsvarande
upplysningar av Malmros, Inger Almberg, Inga-Lisa Andermo och Skugge,
höll Lindberg förhör därom med de tre förstnämnda personerna och Melin
med Malmros, Inga-Lisa Andermo, Skugge och Nohlman.

Rörande påståendena om efterforskningar av vem som lämnat tidningsmännen
uppgifter om anmälningen mot Nohlman har följande framkommit.

Nordström uppgav vid förhöret inför Lindberg följande.

Efter polisassistenternas anmälan har Nordström vid tre tillfällen — två
gånger på stadsfiskalsexpeditionen och en gång i polisassistentrummet —
haft långvariga diskussioner med Nohlman om hela det med anmälan sammanhängande
problemkomplexet, därvid Nordström öppet för Nohlman
framlagt sin syn på dennes sätt att uppträda som polischef. I samband med
dessa diskussioner har man även kommit in på tidningsskriverierna, därvid
Nohlman uttryckt sin förvåning över att tidningarna ha fått uppgifter om
innehållet i anmälan, ehuru det överenskommits vid polisassistenternas
besök hos landshövdingen, att man skulle försöka hålla tidningarna utanför.
Under det resonemanget har Nohlman direkt framställt den frågan, huruvida
Nordström visste, om det var någon av polisassistenterna, som lämnat
uppgifterna till pressen. Då Nordström givit det svaret, att han icke känt
till detta, hade Nohlman replikerat, att han hade sina aningar om vem det
var. Med hänsyn till att Nohlmans angivna fråga framställts i samband med
öppet resonemang om olika med anmälan sammanhängande frågor, hade
Nordström icke fattat frågan som ett forskande efter uppgiftslämnaren utan
som ett led i det allmänna resonemanget.

Vid förhöret inför Melin lämnade Nordström i huvudsak samma berättelse,
dock att han därvid angav, att han haft endast två samtal med Nohlman,
och tillfogade: Nordström liksom övriga polisassistenter som stått
bakom anmälningen voro själva förgrymmade över att uppgifter om anmälningens
innehåll influtit i tidningarna, i synnerhet som uppgifterna delvis
voro klart felaktiga. Nordström hade icke känt sig pressad av Nohlmans
frågor, som framställts mera i »diskussionsform».

Forsberg uppgav följande.

Den 8 januari 1961 var Forsberg inkallad till Nohlman i ett tjänsteärende.
Då Forsberg var på väg ut ur Nohlmans rum, hade denne hejdat Forsberg
och velat resonera om att Aftonbladet intervjuat en å stadsfiskalsexpeditionen
anställd, fröken Inger Almberg, om Nohlmans behandling av henne.
Nohlman bad Forsberg försöka stoppa publiceringen av artikeln, då det
vore synd om fröken Almberg om hennes privata förhållanden skulle publi -

435

ceras. Forsberg svarade, att det inte var någonting, som lian kunde göra
något åt, då han ej hade någon sådan kontakt med tidningspressen. Då
Forsberg tidigare hört, att Nohlman för olika personer uttalat sin misstanke,
att Forsberg vore orsak till att anmälan mot stadsfiskalen kommit
till pressens kännedom, fann Forsberg anledning att taga upp denna fråga
till diskussion. Nohlman förklarade därvid, att det låge närmast till hands
misstanken, att Forsberg vore uppgiftslämnaren, enär Forsberg vore aktiv
socialdemokrat »för det hade gått till på samma sätt på andra håll». Nohlman
hade frågat, om de hade var sitt exemplar av anmälan eller om de hade
ett gemensamt exemplar. Forsberg hade då upplyst, att han liksom övriga
anmälare hade var sin kopia och att Forsberg hade sin inlåst i skrivbordslådan.
Forsberg hade även erbjudit sig att gå och hämta sitt exemplar för
att visa, att han ej lämnat den från sig till obehöriga, vilket Nohlman avböjt.
Nohlman hade vidare frågat, om det tagits fotostatkopia av* anmälan så att
andra vid kåren kunde ha tillgång därtill. Forsberg hade förklarat, att han
ej trodde att några exemplar ytterligare funnits utlämnade. Efter ytterligare
resonemang om anmälan och de uppgifter Forsberg lämnat vid polisförhör
avslutades samtalet med att Nohlman upprepade sin begäran om att Forsberg
skulle försöka stoppa tidningsartikeln om fröken Almberg.

Olsson uppgav följande.

Nohlman hade i samband med resonemang i ett tjänsteärende fört in samtalet
på anmälan och därvid frågat, om alla anmälarna hade var sitt exemplar
av denna. Olsson hade upplyst om att så vore förhållandet, varvid
Nohlman framhållit, att det måste ha varit någon av dem, som hade tillgång
till anmälan, som lämnat uppgifter till tidningarna. Olsson uppfattade
icke detta yttrande såsom en anklagelse från Nohlmans sida mot Olsson att
ha lämnat uppgifter till pressen, ej heller såsom något försök från Nohlmans
sida att söka utforska eller söka genom Olsson få upplysningar därom.

Blixth uppgav vid Lindbergs förhör med honom följande.

Blixth var inne hos stadsfiskalen på hans tjänsterum vid två tillfällen i
tjänsteärenden kort tid efter polisassistenternas anmälan. I samband med
dessa besök förde stadsfiskalen på tal denna anmälan mot honom och tidningsskriverierna
i samband med denna. Utan att direkt fråga Blixth, undrade
han, om Blixth kände till huru pressen fått kännedom om anmälan.
Blixth upplyste, att konstaplarna av polisassistenterna hört, att polisassistenterna
vid besöket på länsstyrelsen uttalat önskan om att anmälan icke
skulle komma till pressens kännedom och att Blixth därför hade anledning
tro, att uppgifterna till pressen icke kommit från någon vid polisen. Stadsfiskalen
invände, att uppgifterna kommit först i Länstidningen och Aftonbladet
och att man därför kunde misstänka, att det var en viss polisassistent,
som var den skyldige. Blixth förstod, att stadsfiskalen avsåg polisassistenten
Forsberg, enär denne är aktiv socialdemokrat.

Rörande ifrågavarande polismäns uppgifter anförde Nohlman vid Melins
förhör med honom följande.

Beträffande polisassistenten Nordströms påståenden: Nohlman kan ej
påminna sig att han direkt frågat Nordström om denne visste, om det var
någon av polisassistenterna, som lämnat uppgifter (ill pressen om anmäl -

436

ningen. De talade helt allmänt om de förhållanden, som föranlett anmälningen,
och Nohlman gav uttryck åt sin förvåning över att uppgifter härom
hade influtit i pressen, i synnerhet som landshövdingen lovat Nohlman att
ej ge publicitet åt anmälningen innan utredningen var klar. Eftersom Nohlman
naturligtvis icke behövde tvivla på landshövdingens ord, utgick han
från att pressen informerats från annat håll och då närmast från någon av
de polisassistenter, som stodo bakom anmälningen. Nohlman frågade dock
ej Nordström om denne visste vem som givit informationer. Nohlman tror
dock att han nämnde att uppgifterna på ett eller annat sätt måste ha lämnats
av någon av de berörda polisassistenterna. Han tilläde att han hade
sina aningar om vem det var. Om han dessutom nämnde att han misstänkte
polisassistenten Forsberg minns han ej. Men det är möjligt att han sade så.

Beträffande ''polisassistenten Forsbergs uppgifter: Nohlman vet att han
talade med Forsberg om anmälningen och att detta skedde i samband med
resonemanget om fröken Almbergs tjänst och om att hon blivit intervjuad
av en medarbetare i Aftonbladet. Det är nog riktigt att Nohlman därvid på
fråga av Forsberg sagt, att det låg närmast till hands att antaga, att Forsberg
var uppgiftslämnaren. Nohlman har sagt — om det var till Forsberg
eller någon annan polisassistent kommer han ej ihåg — något om att »ni
har väl ett exemplar var av anmälan». Vad Forsberg svarade — om det var
just till Forsberg Nohlman sade detta — kommer han ej ihåg. Han har ett
dunkelt minne av att Forsberg erbjöd sig hämta sitt exemplar och att Nohlman
avböjde detta erbjudande. Vad som förekommit vid samtalet med
Forsberg ansåg Nohlman vara oväsentliga saker, varför han ej lagt detaljerna
på minnet. Nohlman vill understryka Forsbergs uppgift att det var
denne själv som drog upp frågan om lämnandet av uppgifter till pressen.

Beträffande polisassistenten Olssons uppgifter: Nohlman har ej frågat
Olsson om denne lämnat uppgifter till pressen om anmälningen. Nohlman
skulle aldrig vilja misstänka Olsson för något sådant. Plan har ej frågat
Olsson direkt om polisassistenterna hade var sitt exemplar, men han har
nog till Olsson yttrat något om »ni har väl var sitt exemplar av anmälan».
Olsson uppgav också att så var fallet. Det är riktigt att Nohlman då yttrat,
att det måste ha varit en av de polisassistenter, som sålunda haft tillgång
till anmälningen, som lämnat uppgifterna. Någon annan slutsats var ju ej
möjlig, eftersom landshövdingen säkert ej lämnat ut dem.

Beträffande poliskonstapeln Blixths uppgifter: Nohlman har inget minne
av att han talat med Blixth om anmälningen. Möjligen har han i förbigående
sagt något härom. Nohlman bestrider att han frågat Blixth eller »undrat»
om denne kände till hur pressen fått kännedom om anmälningen. Blixth är
en talför man, och det är tänkbart att han själv fört på tal hur pressen fått
kännedom om anmälningen, men Nohlman har absolut ej något minne av
att han direkt frågat Blixth om detta förhållande. Det är ej uteslutet att
Blixth yttrat att det icke gärna kunde vara någon av polisassistenterna som
underrättat pressen och att Nohlman då invänt, att man kunde misstänka
en viss polisassistent, eftersom uppgifterna inflöto i Aftonbladet och Länstidningen.

Angående Malmros’ samtal med Nohlman berättade Malmros vid förhör
följande.

Troligen någon gång i december månad 1961 hade han erhållit vissa uppgifter
angående tillsättningen av en kontorsbiträdestjänst å stadsfiskals -

437

expeditionen i Östersund, varvid fröken Inger Almberg hade blivit förbigången.
I anledning härav ringde Malmros upp stadsfiskal Nohlman för att
få en intervju. Avsikten med denna intervju var att få de uppgifter han
erhållit bekräftade av stadsfiskalen. Nohlman blev mycket uppbragt över
frågan och vägrade att kommentera den. Han framhöll, att Aftonbladet inte
hade någonting med denna sak att göra, samt frågade, vem som lämnat
dessa uppgifter och om det var någon politiker samt om det var politik med
i spelet. Malmros svarade, att en man i stadsfiskalens ställning borde veta,
att man inte ställer sådana frågor. Härpå svarade Nohlman: »Skriv vad Ni
vill», varefter han lade på luren. Eftersom han inte fick sina uppgifter bekräftade
av Nohlman, togs artikeln aldrig in i tidningen.

Vid förhöret inför Melin tillfogade Malmros, att han under samtalet fört
fortlöpande anteckningar, varå han stödde sina uppgifter.

Om Malmros’ uppgifter yttrade Nohlman följande.

En kontorsbiträdestjänst på stadsfiskalens expedition ledigförklarades
och söktes av bland andra Inger Almberg och en fröken Gustavsson. Nohlman
gav sitt förord åt den senare, och polisnämnden tillsatte också henne.
Troligen var detta i början av år 1961. Någon —■ man vet ej vem — har
tydligen antagit att Nohlman, då han i sitt förord icke satte fröken Almberg
främst, påverkats av sin kännedom om vissa fröken Almbergs privata förhållanden.
Såvitt Nohlman kan förstå har redaktören Malmros i Aftonbladet
fått höra något om detta antagande och därför ringt upp Nohlman.
När detta telefonsamtal förekom minns Nohlman ej. Malmros nämnde något
som hade samband med tjänstetillsättningen — vad han direkt sade kommer
Nohlman ej ihåg. Men Nohlman minns att han blev förvånad över vad
Malmros sade och svarade helt spontant »vem påstår det» eller något
liknande. Möjligt är att Nohlman även frågade om det var politik med i
spelet. Malmros svarade att det fick han inte tala om. Nohlman yttrade
då ungefär så här: »Javisst, det är ju sant, det tänkte jag inte på», ty Nohlman
visste om att man ej får forska efter uppgiftslämnaren. Malmros var
påstridig, och då yttrade Nohlman något om att det är polisnämnden som
utnämner och inte Nohlman. Malmros var otrevlig i telefon och samtalet
slutade med att Nohlman sade: »Skriv vad ni vill».

Inger Almberg har vid förhör uppgivit följande.

Vid tillsättandet av en kontorsbiträdestjänst å stadsfiskalens expedition
ansåg sig Inger Almberg ha blivit förbigången, vilket hon även diskuterat
med Nohlman. Någon tid därefter blev hon uppringd och sedermera även
uppsökt av Malmros, som ville ha närmare uppgifter om ovannämnda tillsättning
och omständigheterna härvid. Hon lämnade då ut de uppgifter,
som hon kände till, men endast sådant, som berörde detta spörsmål. Almberg
betonade, att samtalen mellan henne och Malmros aldrig rört sig om
några andra förhållanden å stadsfiskalsexpeditionen eller polisen än just
detta. Vid samtalet med Malmros visade det sig, att Malmros visste mera
än hon själv om denna tjänstetillsättning. I anledning härav frågade Almberg
Malmros, var han erhållit dessa uppgifter, vilket han emellertid vägrade
svara på.

438

I slutet av februari eller i början av mars 1962 kallades Almberg in till
Nohlman på hans tjänsterum, varvid Nohlman tillfrågade henne, om hon
kände till vem som släppt ut förhållandena vid tjänstetillsättningen. Almberg
talade om att hon vid några tillfällen uppringts eller uppsökts av
Malmros och att hon därvid berättat för honom, vad hon själv kände till
i denna sak. Nohlman svarade, att det inte var offentliga handlingar (avsåg
troligen även den ytterligare utredning, som förekommit) och att intet fick
lämnas ut. Därest någon ville veta något, så skulle vederbörande kontakta
honom.

Almberg vill framhålla, att Nohlman troligen visste om att hon lämnat ut
dessa uppgifter till Malmros redan före samtalet, eftersom han först berättade
det mesta och sedan ställde frågorna till Almberg så att det var bara
att svara ja eller nej. Han ville tydligen ha bekräftat det han redan visste.

På särskild fråga uppgav Almberg, att hon inte ansåg detta som ett regelrätt
förhör utan påminde det mera om ett samtal dem emellan. Nohlman
förhöll sig hela tiden lugn och saklig.

Nohlman anförde vid Melins förhör med honom följande.

Nohlman har talat med fröken Almberg i anledning av samtalet med
redaktören Malmros. Nohlman tror att han då nämnde, att det är polisnämnden
som tillsätter tjänster och icke Nohlman. Fröken Almberg yttrade
att det ryktades om att Nohlman icke ens skulle ha inlämnat hennes
ansökningshandlingar till polisnämnden, varpå Nohlman förklarade att
detta naturligtvis var gripet ur luften. Han sade även att om tidningarna
ville ha uppgifter rörande något som angick tjänsterna så kunde de vända
sig till honom. Vad som i övrigt förekommit vid samtalet kommer Nohlman
ej ihåg. Han vet sålunda ej om han frågat henne om vem som givit offentlighet
åt eventuella »förhållanden» vid tjänstetillsättningen. Han bestrider
att han yttrat att ansökningshandlingarna icke skulle vara offentliga. Han
vet mycket väl att vem som helst äger ta del av sådana.

Om tidningsuppgifterna rörande målet mot Jan-Erik Johansson angående
fylleri uppgav Inga-Lisa Andermo inför Lindberg följande.

Fru Andermo är övervakare för den yngling, som blev gripen på order
av stadsfiskalen Nohlman och senare frikänd vid rådhusrätten. Hon var
närvarande vid rättegången mot honom. Fru Andermo tycks minnas, att
rättegången var en torsdag och att det följande dag i Östersunds-Posten stod
ett referat från rättegången. Kort tid efteråt såg fru Andenno även en
artikel i Expressen med en utförligare redogörelse för fallet och även en
intervju med ynglingens försvarare. I denna artikel omnämndes även en
anmälan till JO.

Måndagen därefter ringde Nohlman och frågade fru Andermo om hon
läst artikeln i fråga i Östersunds-Posten. Fru Andermo svarade, att det hade
hon gjort och hon omnämnde, att hon även sett artikeln i Expressen. Stadsfiskalen
frågade vidare, om det var fru Andermo som lämnat uppgift till
tidningarna och om det var hon, som ingivit anmälan till JO. Fru Andermo
förklarade, att det hade hon icke haft anledning att göra och frågade Nohlman
varför han trodde så. Såsom förklaring härtill uppgav Nohlman, att

439

fru Andenno var den enda, som varit med på rättegången och visste vad
som hänt. Fru Andenno hade på detta replikerat, att den tilltalades försvarare
ju också fanns tillstädes vid rättegången.

Skugge uppgav i huvudsak följande.

Skugge var försvarare för Johansson. Under huvudförhandlingen berättade
denne att han införts till polisstationen den 15 april 1961 kl. 19 och
att han fick sitta i en cell till kl. 24, då han skulle släppas och då han blev
uppmanad att underteckna ett erkännande som avsåg fylleri. Johansson
vägrade att erkänna fylleriförseelsen, varefter han återfördes till cellen och
släpptes först kl. 02.30 eller 3.00. Troligen dagen därpå läste Skugge en artikel
i Östersunds-Posten om denna rättegång. Någon dag därefter blev
Skugge uppringd av en redaktör, som måste ha varit medarbetare i Expressen.
Denne hörde sig för om målet och bl. a. om hur det gått till på polisstationen.
Expressen intog också en artikel om detta mål. Någon tid därefter
hade Skugge ett telefonsamtal med Nohlman. Skugge vet icke vem
av dem som ringde upp den andre. Det är icke uteslutet att det var Skugge
som ringde upp Nohlman, ty han har ett minne av att han vid den tidpunkten
skulle fråga Nohlman om något som rörde ett annat mål. Hur
som helst, så frågade Nohlman under detta samtal om det var Skugge som
lämnat materialet till Expressen angående fyllerimålet. Ilur frågan framställdes
kan Skugge omöjligen i detalj komma ihåg. I vart fall förnekade
Skugge att så var fallet. Han kände sig litet stött av frågan och tillfogade
att han icke hade för vana att av eget initiativ lämna uppgifter till pressen
rörande mål, vari han uppträdde. Skugge tilläde, att han i detta, fall hade
blivit uppringd av en medarbetare i Expressen.

Om Inga-Lisa Andermos och Skugges uppgifter anförde Nohlman vid
förhör med honom följande.

Den enda åhörare Nohlman upptäckte i rättssalen, när han under förhandlingens
gång gick dit för att lyssna, var fru Andermo. Ej heller var
någon pressman närvarande. Den artikel som dagen efter rättegången inflöt
i Östersunds-Posten var ovederhäftig och felaktig och innefattade även
direkta anmärkningar mot polisen och Nohlman. Artikeln förargade därför
Nohlman. Han ringde upp fru Andermo och frågade om det »var hon som
ordnat till med sånt här i tidningen» eller något liknande. »Hur kan stadsfiskalen
tro det» frågade fru Andermo. »Jo, fru Andermo var ju den enda
åhörare som fanns där» svarade Nohlman. — Artiklar om målet mot JanErik
Johansson inflöto i Östersunds-Posten och Expressen. Införandet i
Expressen skedde den 23 september 1961. Enligt dessa artiklar skulle polisen
i Östersund ha sökt att rent av pressa fram ett erkännande av fylleriförseelsen
genom att olovligen kvarhålla Johansson i arresten i tre timmars
tid. Nohlman ansåg sig ha skyldighet såsom polischef att närmare undersöka
huruvida någon polisman gjort sig skyldig till straffbart handlande.
Det låg då närmast till hands att först fråga ynglingens försvarare, Skugge,
om vilken kännedom denne hade i saken. Nohlman hade också ett telefonsamtal
med Skugge. Huruvida det, var Nohlman som ringde upp eller
Skugge, kommer Nohlman ej ihåg. Vid detta samtal frågade Nohlman, om
det kunde ligga någon sanning i Johanssons påstående om kvarhållandet

440

och vad Johansson till äventyrs berättat för Skugge härom. Skugge svarade
att Johansson icke före huvudförhandlingen i målet delgivit Skugge några
uppgifter om att han utan laga skäl skulie ha kvarhållits på polisstationen.
Johanssons påstående kom sålunda som en överraskning för Skugge själv,
uppgav denne. Nohlman anser att, därest det skulle ha legat någon sanning
i påståendet, Johansson säkerligen skulle ha framfört det till Skugge, som
måhända då skulle ha anmält saken. Nohlman anser det uppenbart, att
Johanssons påstående om kvarhållandet enbart var ett försök att smutskasta
polisen. Nohlman bestrider att han frågat Skugge om vem som givit
Östersunds-Posten uppgifterna om målet. Eftersom Nohlman ju visste att
Skugge intervjuats av Expressen, behövde Nohlman ju icke fråga honom
om varifrån uppgifterna kommit till denna tidning. Om Nohlman dessutom
frågade Skugge om vem som lämnat Expressen materialet utöver intervjusvaret,
kan Nohlman omöjligen erinra sig. Han bestrider att han ställt frågor
av detta innehåll. Det allt överskuggande önskemålet från Nohlmans
sida vid samtalet var ju att få klarhet i vad Skugge visste om sanningshalten
i Johanssons påstående om kvarhållandet. Under samtalet frågade Nohlman
Skugge även om det var han som gjort anmälan till JO. (Det angavs
nämligen i Expressen att Johanssons påstående komme att utredas av JO.)
Detta bestred Skugge.

Härom anförde jag vid ärendets avgörande följande.

Anonymitetsskyddet har av ålder ansetts utgöra ett väsentligt inslag i
den svenska tryckfrihetslagstiftningen och är otvivelaktigt en viktig förutsättning
för att pressen skall kunna fylla sin uppgift. Syftet med detta skydd
och betydelsen därav framgår på ett klargörande sätt av ett i förarbetena
till 1949 års tryckfrihetsförordning åberopat uttalande i 1912 års betänkande
med förslag till tryckfrihetsförordning, s. 63, där det heter:

Den fortgående självrannsakan, varav samhället är i behov, torde allra
minst i ett samhälle av våra begränsade dimensioner och inom ett folk av
vår läggning kunna undvara ett effektivt anonymitetsskydd. Hänsyn till
den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser o. s. v.,
och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos
oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet. Tydligen innebär
ingalunda den demokratiska utveckling, varemot samhället tenderar,
någon förändring i sådant hänseende, snarare tvärtom. Falsk »kåranda»
och falsk »solidaritetskänsla» förbliva samhällsskadliga faktorer att räkna
med. Anonymitetsskyddet är mot detta tryck säkerhetsventilen, som i
månget fall ensam möjliggör, att ord sägas, som böra bli uttalade, fakta
framdragas, som böra bli framdragna. Den enhälliga värme, varmed man
inom den periodiska pressen omfattar detta skydd, är i och för sig ett starkt
vittnesbörd härom.

Angående anonymitet för författare och meddelare till tidningspressen
finnas bestämmelser i 3 kap. tryckfrihetsförordningen. I 1 § nämnda kap.
stadgas, såvitt i detta sammanhang är i fråga, att boktryckare, förläggare
eller annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med

441

tryckt skrifts utgivning, ej må mot författarens vilja uppenbara vem författaren
är, med mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven. Det salunda
stadgade förbudet är straffsanktionerat i 5 §. Enligt 2 § må i tryckfrihetsmål
fråga överhuvudtaget ej väckas om någons författarskap till periodisk
skrift. Bestämmelserna i 1 och 2 §§ om författarens anonymitet skola jämlikt
4 § äga motsvarande tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare,
lämnat meddelande till tidningspressen för offentliggörande i denna.

Svensk lag innehåller däremot icke nagot förbud för den, som eljest hai
fått reda på vem som författat ett bidrag eller lämnat ett meddelande, att
röja vem denne är. Inte heller finnes något generellt förbud att bedriva
efterforskningar efter ursprunget till en anonym uppgift eller artikek Anonymitetsskyddet
utom rätta innebär alltså icke hinder för utomstående,
som fått kännedom om källan till ett pressmeddelande, att sprida sin kännedom
till andra och hindrar i princip icke heller privata efterforskningar av
en anonym sagesman.

Vad angår frågan om den, som är underkastad ämbetsansvar, äger efterforska
källan till ett pressmeddelande är följande att beakta.

Stadgandena om anonymitetsskydd uppbäras av den grundsatsen, att
det är ett viktigt intresse ur både samhällets och den enskilde meddelarens
synpunkt att det icke onödigtvis röjes, vem som lämnat meddelande till
pressen. Med denna grundsats är icke förenligt att en befattningshavare i
det allmännas tjänst i tjänstesammanhang — utan laga skäl — i strid med
det anonymitetsskydd, tryckfrihetsförordningen velat tillerkänna meddelare,
efterforskar dennes identitet. Laga skäl till dylik efterforskning kan
föreligga, om publicerad uppgift omfattas av lagstadgad tystnadsplikt och
det därför kan antagas att någon tjänsteman gjort sig skyldig till brott mot
sådan tystnadsplikt. I ett sådant fall kan hinder icke anses möta för överordnad
myndighet att verkställa undersökning. Givetvis är icke heller polismyndighet
i sådant fall hindrad att företaga undersökning (jfr uttalande av
departementschefen i prop. 230/1948 s. 144). Detta måste gälla även i de
övriga fall, när enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen lämnandet av
uppgiften innefattat brott. Polisen bör ock vara behörig att såsom ett led i
spaningsarbetet söka utröna huruvida den som lämnat pressen meddelande
om ett begånget, allvarligt brott är villig att själv framträda så att polisen
genom förhör med sagesmannen skall kunna föra undersökningen vidare.

Om en tjänsteman i samband med tjänsten utan vägande skäl av nu antytt
slag efterforskar källan till visst pressmeddelande, måste detta enligt
min mening — såsom stridande mot principen om meddelares anonymitetsskydd
— anses innebära ett åsidosättande av vad som åligger tjänstemannen
enligt tjänstens beskaffenhet. Sker dylik efterforskning genom anställande
av förhör med underordnade, framstår förfarandet som särskilt
betänkligt med hänsyn till de senares beroende ställning till den överord -

442

nade. Den underordnade kan med fog göra anspråk på att hans överordnade
skall respektera det anonymitetsskydd som är tillförsäkrat honom i
grundlag.

När det nu gäller att mot bakgrunden av gällande rätt bedöma vad som
framkommit vid utredningen, är till en början att framhålla att handlingarna
i ärendet icke giva något som helst stöd för antagande att det funnits
något sådant skäl, som enligt det sagda berättigat Nohlman att efterforska
källan till de pressmeddelanden, om vilka i ärendet är fråga.

Av utredningen framgår — vad först angår påståendena att han skulle
ha efterforskat vem som lämnat pressen meddelande om polismännens anmälan
mot honom — att Nohhnan haft samtal med Nordström, Forsberg,
Olsson och Blixth var för sig och att det vid dessa samtal förekommit diskussion
om vem som lämnat uppgifter till pressen om nämnda anmälan.
Nordström har uppgivit, att Nohlman direkt frågat honom, om han visste,
vem som lämnat uppgifterna, men tillagt, att han icke fattat frågorna som
ett forskande efter uppgiftslämnaren utan som ett led i det allmänna resonemanget.
Forsberg har uppgivit, att han under samtalet med Nohlman
själv tagit upp frågan om att denne misstänkte Forsberg för att vara uppgiftslämnaren.
I samband härmed hade Nohlman ställt frågor om anmälarna
hade var sitt exemplar av anmälningen eller ett gemensamt och om
fotostatkopia av anmälningen tagits så att andra vid kåren hade tillgång
därtill. Olsson har berättat att Nohlman frågat honom, om alla anmälarna
hade var sitt exemplar av denna och framhållit, att någon av dem som hade
tillgång till anmälningen, måste ha lämnat uppgifter till tidningarna. Olsson
hade icke uppfattat Nohlmans frågor som ett försök att av honom utforska
vem som var meddelaren. Blixth har uppgivit att Nohlman — när Blixth
vid två tillfällen besökt Nohhnan i tjänsteärenden — fört anmälningen mot
honom på tal och, utan att direkt fråga, undrat om Blixth kände till hur
pressen fått kännedom om anmälningen.

Av vad sålunda blivit utrett framgår klart, att Nohlman ådagalagt ett
påtagligt intresse av att komma till klarhet om vem som lämnat uppgifter
till pressen om anmälningen mot honom och att han därvid genom direkta
frågor till polismännen eller genom samtal sökt utröna vem meddelaren var.
Samtalen med de fyra polismännen ha skett i tjänstesammanhang. Även
om samtalen icke haft karaktär av förhör och även om frågorna varit försiktigt
hållna, anser jag likväl att Nohlman på grund av sin tjänstebefattning
varit pliktig att avhålla sig från att, på sätt som skett, vid samtalen
söka utröna vem meddelaren var och att Nohlman härigenom åsidosatt vad
som ålegat honom.

Vad därefter angår upplysningarna till pressen rörande tjänstetillsättningsärendet
har Inger Almberg uppgivit att Nohlman frågat henne, om
hon kände till vem som släppt ut förhållandena vid tjänstetillsättningen.

443

Nohlman har förklarat, att han ej kommer ihåg allt som förekom vid samtalet
och att han därför ej vet om han frågat henne på sätt hon uppgivit.
Vad i ärendet i övrigt förekommit ger icke anledning att ifrågasätta riktigheten
av Inger Almbergs uppgift. Även om frågan huruvida full tilltro kan
sättas till hennes uppgift kan avgöras allenast vid domstolsförhandling,
föreligga sannolika skäl för misstanken, att Nohlman yttrat sig på uppgivet
sätt.

Nohlman har emellertid gjort gällande, att han — även om det skulle
anses styrkt att han i något hänseende efterforskat vem som lämnat Malmros
uppgifter rörande tjänstetillsättningen — likväl icke kunde anses ha
gjort sig skyldig till något mot tryckfrihetsförordningen stridande, eftersom
de av Inger Almberg till Malmros lämnade uppgifterna icke influtit i någon
tidning. Eftersom tryckfrihetsförordningens anonymitetsskydd har avseende
å alla uppgifter, som lämnas för offentliggörande i tryckt skrift och således
oavsett om uppgifterna införas i skrift, samt Nohlman haft att i sin
tjänst respektera det lagstadgade anonymitetsskyddet, är det aberopade
förhållandet icke av beskaffenhet att fria från eventuellt ansvar för det förfarande,
vartill han enligt Inger Almberg gjort sig skyldig.

Malmros har uppgivit att Nohlman frågat honom vem som lämnat honom
uppgifterna om tjänstetillsättningsärendet. Med hänsyn till vad Nohlman
uppgivit rörande samtalet med Malmros kan det dock icke anses utrett
att Nohlman härutinnan gjort sig skyldig till något som kan föranleda
kritik.

Vidare har Inga-Lisa Andermo uppgivit att hon blivit uppringd av Nohlman
och av honom tillfrågad om hon lämnat uppgifter till tidningarna om
viss rättegång. Nohlman har vitsordat att han frågat henne härom. Däremot
kan det mot hans bestridande och vad Nohlman till stöd härför anfört
icke antagas, att han frågat även Skugge om samma sak.

Jag finner sålunda utrett eller — såvitt angar ett fall det kunna på
sannolika skäl antagas, att Nohlman i flera olika sammanhang sökt utröna
vem som lämnat uppgifter till pressen utan att laga skäl härför förefunnits.
Det är emellertid tydligt att Nohlman icke haft något obehörigt syfte med
sina försök att få veta vem som lämnat de åsyftade meddelandena till pressen.
Omständigheterna äro även i övrigt mildrande. Jag anser mig därför
kunna låta bero vid vad i saken förevarit. Jag förutsätter därvid att Nohlman
framdeles i sin tjänst later sig angeläget vara att till fullo respektera
det anonymitetsskydd, som i lag tillerkänts pressens meddelare och som är
av fundamental betydelse för att möjliggöra en fri kritik av missförhållanden
i samhället.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

444

17. Statskontoret har till annan myndighet överlämnat en inom
verket utarbetad, stencilerad rapport, innan densamma justerats.

Fråga om överlämnandet medfört att rapporten blivit att anse
såsom allmän handling tillgänglig för envar

Statskontorets styrelse beslöt den 12 april 1962 efter föredragning av
förslag till administrativ organisation inom universitets- och högskoleväsendet,
att en redogörelse för verkställda organisationsundersökningar
jämte därpå grundade förslag skulle utarbetas i enlighet med de riktlinjer,
som föreslagits av föredraganden, och att generaldirektören eller överdirektören
skulle justera och expediera denna redogörelse till universitetsutredningen.
Styrelsen uttalade därjämte, att den icke hade något att erinra
mot att universitetsutredningen under hand finge taga del av sekreterarens
för undersökningarna »arbetspapper från undersökningsarbetet».

Sekreteraren överlämnade därefter till universitetsutredningens ledamöter
och experter en medelst stencil mångfaldigad rapport rörande undersökningarna.
Överlämnandet skedde med en den 25 april 1962 dagtecknad
skrivelse, vari sekreteraren uppgav att rapporten utgjorde det arbetsmaterial
— formellt av preliminär natur och därför icke offentligt — från statskontorets
organisationsundersökningar, som enligt ämbetsverkets beslut
den 12 april 1962 skulle ställas till universitetsutredningens förfogande.

Sedan undersökningarna härefter slutförts hos statskontoret upprättades
den 5 juli 1962 en rapport över desamma, vilken med av överdirektören
undertecknad missivskrivelse den 6 juli 1962 expedierades till universitetsutredningen,
varjämte rapporten hölls tillgänglig för allmänheten.

I en den 2 maj 1962 hit inkommen skrift anförde redaktören Svante
Nycander klagomål över att överdirektören i statskontoret P. Tammelin
vid samtal med Nycander sistnämnda dag avslagit dennes begäran om att
få taga del av den stencilerade promemoria med förslag i ämnet, vilken
överlämnats till universitetsutredningens ledamöter. Nycander uppgav därvid
att han även i andra liknande fall nekats få del av allmänna handlingar
och anhöll — då han funne det tvivelaktigt om promemorior som sändas
från den ena myndigheten till den andra kunde betraktas som »arbetspapper»
— om JO:s prövning av lagligheten av statskontorets ställningstagande.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Handling av det slag, varom i detta ärende är fråga, skall enligt 2 kap.
5 § tryckfrihetsförordningen anses upprättad och därmed tillgänglig för
envar, då den expedierats eller, om expedition ej äger rum, då målet eller
ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat.

Laga hinder möter icke mot att låta annan myndighet taga del av utarbetade
förslag till rapporter och skrivelser, innan desamma justerats och

445

expedierats. Ett dylikt förfarande, som är en ofta förekommande form för
samråd mellan tjänstemän i olika myndigheter, medför icke att den handling,
varom fråga är, skall anses upprättad i tryckfrihetsförordningens
mening.

I enlighet härmed har icke den omständigheten, att universitetsutredningen
i det nu aktuella fallet fått taga del av en av vederbörande föredragande
utarbetad rapport över de verkställda organisationsundersökningarna,
medfört att rapporten blivit att anse såsom färdigställd och därmed
tillgänglig för envar. Denna verkan har inträtt först sedan rapporten blivit
av statskontoret justerad och expedierad, vilket skedde den 6 juli 1962.

Statskontoret har dessförinnan icke varit skyldigt att utlämna rapporten
såsom en allmän handling. Överdirektören hade följaktligen laga fog försitt
den 2 maj 1962 meddelade beslut att avslå Nycanders begäran att få
taga del av handlingen.

Av nu anförda skäl kunde klagomålen icke föranleda någon min åtgärd.

18. Fråga om postverket ägt vägra att utlämna uppgift om vilken
tjänsteman som tjänstgjort vid visst tillfälle

I hit inkomna skrifter anförde Helge Lindberg klagomål över postverkets
betjäning på lantbrevbäringslinjen Falun—Aspeboda och över den service
postverket i allmänhet tillhandahölle allmänheten. Lindberg uppgav därvid
att han — sedan en vikarierande lantbrevbärare förbisett en av Lindberg
utsatt signal beträffande postavhämtning ur Lindbergs egen postlåda
och underlåtit att efterkomma anmodan att vända tillbaka för att avhämta
posten — av vederbörande postmästare och distriktschef förvägrats uppgift
om namnet på den posttjänsteman som vid tillfället tjänstgjort på
nämnda linje.

I anledning av klagomålen inkom generalpoststyrelsen med yttrande,
som Lindberg mötte med påminnelser, varefter styrelsen avgav nytt yttrande
i anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att varken vederbörande postmästare
eller distriktschef eller — i sitt första yttrande — generalpoststyrelsen
funnit skäl att bifalla Lindbergs begäran om uppgift beträffande namn och
tjänstegrad på den befattningshavare, som tjänstgjorde vid det av Lindberg
angivna tillfället.

Till stöd för att postdirektionen ansett sig »sakna anledning att lämna»
Lindberg den begärda uppgiften åberopade postdirektionen § 26 punkt 4

446

i den av generalpoststyrelsen år 1951 utfärdade allmänna tjänsteordningen
för tjänstemännen vid postverket. Detta stadgande är av följande innehåll:
Vid klagomål från allmänheten bör inte i oträngt mål för den klagande
meddelas namnet på den tjänsteman, mot vilkens åtgörande eller uppträdande
klagomålet riktas.

I sitt första yttrande förklarade generalpoststyrelsen sig godtaga postdirektionens
uppfattning. Styrelsen framhöll därvid att Lindbergs klagomål
bedömts såsom riktade mot postverket och icke mot den tillfälligt
tjänstgörande lantbrevbäraren, vilken icke syntes ha gjort sig skyldig till
tjänstefel. Ej heller i övrigt syntes det, enligt generalpoststyrelsen, ha varit
av saken påkallat att tjänstemannens namn utlämnades till Lindberg.

Gentemot denna uppfattning får jag framhålla följande.

Alla hos statsmyndighet förvarade handlingar betecknas i 2 kap. 2§
tryckfrihetsförordningen såsom allmänna, och varje svensk medborgare
äger enligt 1 § samma kapitel fri tillgång till desamma, den mån undantag
från offentlighetsprincipen icke angivits i särskild lag. I 29 och 30 §§ lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar medgives för postverkets del vissa närmare angivna undantag
från offentlighetsprincipen. Dessa avse emellertid icke tjänstgöringslistor och
andra inom postanstalt förvarade handlingar, av vilka framgå namnen på
tjänstgörande postpersonal.

Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946 till samtliga till
statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå
allmänheten med översändande av expeditioner in. m. åligger det
myndighet att från diarier eller andra hos myndigheten förvarade, för allmänheten
tillgängliga handlingar lämna sådana begärda uppgifter, som ej
kräva särskild efterforskning.

Lindberg var enligt föreskrifterna i tryckfrihetsförordningen berättigad
att taga del av alla inom postverket förvarade handlingar, som icke sekretessbelagts
genom 1937 års lag. Jämlikt 1946 års cirkulär ålåg det postmyndigheterna
att från för allmänheten tillgängliga handlingar lämna
sådana begärda uppgifter, som ej krävde särskild efterforskning. Den av
Lindberg begärda uppgiften tillhörde otvivelaktigt denna kategori. Lindberg
ägde därför att — oberoende av de postala myndigheternas uppfattning
i frågan om brevbärarvikariens eventuella försummelse i tjänsten och
oberoende av i vilken form Lindberg framställt sin begäran — utan dröjsmål
få svar på sin fråga. Genom att det oaktat vägra honom de önskade
uppgifterna ha vederbörande inom postverket förfarit felaktigt.

Denna uppfattning synes numera delas även av generalpoststyrelsen. I
sitt andra yttrande har styrelsen sålunda — sedan styrelsen ombetts yttra
sig över huruvida styrelsen ansåge föreskriften i tjänsteordningen § 23 punkt
4 förenlig med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen — anfört följande.

447

Den aktuella föreskriften i tjänsteordningen om att vid klagomål namnuppgift
icke i oträngt mål bör meddelas torde, såsom får anses framgå av
ordalagen, vara att betrakta endast som en rekommendation, varigenom
man vill söka undvika trakasserier av postpersonal. I allmänhet torde namnet
på den posttjänsteman som viss dag fullgjort viss tjänstgöring framga
av tjänstgöringslistor och andra handlingar på vederbörande postanstalt,
vilka icke äro att anse som sekretesskyddade, och av dylika handlingar
äger allmänheten givetvis att på begäran taga del. Den aktuella föreskriften
i tjänsteordningen avser icke heller att göra någon inskränkning i denna rätt
och synes ej kunna åberopas som grand för vägran att låta allmänheten
taga del av nämnda slag av handlingar. Då det emellertid visat sig^att den
aktuella föreskriften i tjänsteordningen, trots att den utformats såsom en
rekommendation, kan giva anledning till missförstånd överväger generalpoststyrelsen
att låta den utgå ur postala reglementen.

Med hänsyn till vad styrelsen sålunda anfört och då Lindberg numera
genom remisshandlingarna erhållit den av honom begärda uppgiften, låter
jag i denna del av ärendet bero vid en erinran om vikten av att offentlighetsprincipen
noga iakttages. Jag förutsätter därvid att styrelsen — på
sätt styrelsen förklarat sig ha för avsikt — snarast upptager till övervägande
att upphäva ifrågavarande föreskrift i § 23 punkt 4 i allmänna
tjänsteordningen för tjänstemännen vid postverket, vilken föreskrift enligt
min mening är oförenlig med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
och 1946 års cirkulär.

19. Till polisen anmäldes att bråk förekom i viss lägenhet. Fråga
om polismyndigheten förfarit felaktigt genom att vägra att till
innehavaren av lägenheten utlämna upplysning om vem
som gjort anmälningen

Under natten till den 10 februari 1963 anmäldes per telefon till polisens
radioexpedition i Göteborg att bråk förekom i en lägenhet, som beboddes
av X. Två polismän, som sändes till platsen, konstaterade enligt vad som
antecknats i deras rapport att i lägenheten pågick ett femtioårskalas och att
till synes allt var lugnt. Något ingripande behövde icke göras.

I brev den 19 februari 1963 begärde X. hos poliskammaren i Göteborg
upplysning om vem som gjort berörda anmälan till polisen.

I svarsskrivelse därå meddelade kriminalpolisintendenten J. E. N. Westlin,
att poliskammaren enligt 10 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar funnit sig förhindrad att utlämna
den begärda uppgiften.

I en den 26 mars 1963 hit inkommen klagoskrift begärde X., att jag skulle
pröva om poliskammaren genom sitt ställningstagande förfarit riktigt eller
ej, därvid X. anförde följande.

448

Det åberopade lagrummet stadgar, att handlingar rörande polismyndighets
verksamhet till förekommande eller beivrande av brott ej må utlämnas,
såvida skäligen kan befaras, att utlämnandet skulle motverka brotts upptäckande
eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott
eller vara menligt för enskild person. Här kan ett lämnande av den begärda
uppgiften ej motverka brotts upptäckande, brottmålsutredning eller åtgärder
till förekommande av brott. Det enda skäl, som poliskammaren möjligen
ansett sig ha för sin vägran, skulle då vara att lämnandet av uppgiften skulle
vara »menligt för enskild person». När lagen talar om menligt för enskild
person, avses givetvis endast skyddande av enskild persons berättigade
intressen. Men den, som gör en felaktig anmälan, har ej något berättigat
intresse att skyddas och poliskammarens ståndpunkt uppmuntrar till falska
angivelser, vilket ej kan vara lagens mening. Det är den förfördelade, som
bör skyddas och ej den falske angivaren, vilken ej bör få åberopa anonymitetens
skydd.

Efter remiss inkom Westlin å poliskammarens vägnar med yttrande, vari
anfördes i huvudsak följande. Å polisens radioexpedition hade om anmälaren
antecknats allenast efternamnet jämte en initial för förnamn; någon
adress hade ej uppgivits. Det vore dock möjligt att X., om han finge del av
dessa uppgifter skulle kunna inse eller misstänka vem anmälaren var. Grunden
för vägran att utlämna polisens anteckningar om anmälningen var att
ett utlämnande kunde antagas vara menligt för enskild person. Gentemot
klagandens synpunkt att falska angivelser skulle uppmuntras om anmälan
finge anonymitetsskydd invändes att det icke vore uteslutet att före polismännens
ankomst förekommit händelser som kunnat motivera tillkallande
av polis. Att kalla polis till någons lägenhet på grund av föregivet lägenhetsbråk
torde icke i och för sig kunna anses som falsk angivelse eller falsk
tillvitelse mot lägenhetsinnehavaren. Skäl att inleda förundersökning om
dylikt brott hade ej ansetts föreligga.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Till att börja med må framhållas att det förhållandet, att klagandens
lägenhet i en polisanmälan utpekats som plats för ett lägenhetsbråk, ej medför
att klaganden hos polismyndigheten fått någon partsställning som skulle
berättiga honom att på grund av 39 § sekretesslagen taga del av handlingar
utan hinder av att dessa enligt annat stadgande i lagen skulle vara hemliga.

Fråga är därefter om enligt 10 § samma lag hinder förelegat för utlämnande
av ifrågakomna anteckningar. En första förutsättning för att sådant
hinder skall anses föreligga är att dessa anteckningar äro att beteckna som
handlingar rörande polismyndighets verksamhet till förekommande eller
beivrande av brott. Någon alldeles klar gräns mellan polismyndighets verksamhet
till förebyggande av brott och dess verksamhet till hindrande av att
ordningen och säkerheten eljest störes (jämför 1 § allmänna polisinstruktio -

449

ften) — alltså utan att brott befaras — kan icke sägas föreligga. I varje fall
bör polisingripandet här få anses innefatta även syftet att förebygga eventuellt
brott med hänsyn till att allmänt hållna anmälningar om lägenhetsbråk
i och för sig föranleda farhågor att brott är eller kan komma ifråga.

I enlighet med det anförda kan någon erinran ej riktas mot att poliskammaren
ansett att frågan om utlämnande av begärd uppgift var att bedöma
enligt 10 § sekretesslagen.

I ärendet har ej ifrågakommit att enligt nämnda stadgande annat hinder
för utlämnande skulle kunna föreligga än att utlämnandet kunde befaras
vara menligt för enskild person, något som Westlin gjort gällande. Stadgandet
i denna del åsyftar i första hand att den, som misstänkts eller angivits
för brott men ej blivit åtalad, ej skall lida obehörig skada genom offentliggörande
av obestyrkta misstankar eller av vad som eljest under en polisutredning
må ha framkommit om hans privata förhallanden. Avsikten har
också varit att skydd skall beredas även personer som ej blivit föremål för
misstanke men vilkas förhallanden ända kommit att i polishandlingar beröras
på sådant sätt att offentliggörande kunde lända dem till men. Fråga
har nu uppkommit om stadgandet i sist berört hänseende kan anses gå ut
på att anonymitetsskydd skulle beredas även dem som gjort anmälningar
eller angivelser vilkas riktighet ej vunnit bekräftelse av verkställd utredning.

Klaganden har i detta hänseende hävdat, att stadgandet borde anses
åsyfta blott att bereda skydd för enskild persons berättigade intressen men
att den, som gjort en felaktig anmälan, ej borde anses berättigad till anonymitetsskydd,
eftersom därigenom falska angivelser kunde uppmuntras. De
av klaganden sålunda anförda synpunkterna äro otvivelaktigt beaktansvärda.

Emellertid finnas också skäl för den av poliskammaren förfäktade tolkningen.
Denna tolkning får sålunda anses ha täckning i stadgandets ordalag,
eftersom i fall av förevarande art ett yppande av anmälarens identitet
uppenbarligen kan tänkas bli menligt för honom, vare sig risk föreligger
att han blir åtalad för falsk angivelse eller dylikt eller ock att han på annat
sätt kan få obehagliga följder av sina åtgöranden. Poliskammarens tolkning
har vidare visst stöd i de tidigare förarbetena till 10 §. Sålunda bör nämnas
att denna föreskrift ytterst går tillbaka på ett av Kungl. Maj:t år 1920 framlagt
förslag till ändrad lydelse av 1812 års tryckfrihetsförordning (proposition
nr 297/1920); att förslaget då ej antogs av riksdagen sammanhängde
med att man ansåg sig böra avvakta viss annan lagstiftning som då var
under förberedelse. Förslaget av år 1920 innefattade en föreskrift, vilken i
det hänseende som här är i fråga väsentligen överensstämmer med vad som
stadgas i nuvarande 10 § sekretesslagen. Av motiveringen till det föreslagna
stadgandet framgår, att undantag från den föreslagna ordningen ansågs
kunna bli behövliga, t. ex. när någon ville väcka talan om ansvar för falsk
angivelse ty då »bör han, även om det kan lända enskild person t ill men, äga

15 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1064 års rilcsday

450

rätt att få del av de handlingar, som krävas för utfärdande av en sådan
talan» (nämnda prop. s. 6). Uppfattningen att behov av uttryckligt undantag
för berörda fall förelåg, måste uppenbarligen grundas på att t. o. m. fall
av falsk angivelse ansågos inbegripna under huvudregeln att utlämnande ej
finge ske när detta skäligen kunde befaras lända enskild person till men.
Det må framhållas att i 1920 års förslag behovet av undantag i berörda fall
i viss mån tillgodosågs genom att Kungl. Maj:t kunde giva särskilt tillstånd
till handlings utlämnande. Därmed bör jämföras att nu gällande sekretesslag
i 38 § första stycket innehåller stadgande om att där det finnes erforderligt
för tillvaratagande av enskild rätt Kungl. Maj:t må förordna om handlingars
utlämnande utan hinder av att eljest enligt lagen handlingen skulle vara
hemlig (jämför även Förvaltningsrätts!ig Tidskrift 1943 s. 84 f.).

På grund av det anförda anser jag att — oavsett skilda meningar kunna
råda om tolkningen av 10 § i här ifrågakommet hänseende — poliskammaren
icke kan kritiseras för att den för sin del kommit till uppfattningen att berörda
handling ej finge utlämnas. Det förhållandet att poliskammaren sålunda
funnit hinder föreligga mot utlämnande av handlingen har haft till
konsekvens att enligt allmänna grundsatser berörda polismän också ansetts
ha tystnadsplikt beträffande handlingens innehåll. Därför kan någon anmärkning
ej heller riktas mot poliskammarens beslut att icke lämna upplysning
om anmälarens identitet.

Avslutningsvis fäste jag klagandens uppmärksamhet på att han hade
möjlighet att — efter påkallande av poliskammarens beslut rörande utfående
av aktuell handling — fullfölja talan i den ordning som stadgas i 2 kap.
10—13 §§ tryckfrihetsförordningen,

20. Fråga om statlig myndighet äger att i anledning av innehållet i
en artikel, som författats av en underordnad befattningshavare
inom verket och som intagits i en periodisk tidskrift med angivande
av författarens namn, infordra upplysningar från tjänstemannen
rörande vissa i artikeln uppgivna missförhållanden inom myndighetens
verksamhetsområde I

I en i tidningen Lokmannen 2/1962 intagen, av lokbiträdet Claes E.
Lindholm i Krylbo signerad artikel under rubriken »Trötthet i tjänsten»
gjordes gällande att genom olämpliga turlistor för statens järnvägars lokpersonal
tjänstgöringen kunde bli så ansträngande att lokpersonal på grund
av ren utmattning ibland icke kunde utföra sina arbetsuppgifter på ett ur
trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Lindholm hade själv somnat
i stående ställning under en tjänstgöring. Lindholms uttalanden återgåvos
även i en artikel i tidningen Aftonbladet för den 15 juli 1962.

451

I anledning av tidningsartiklarna anmodade t. f. maskiningenjören vid
statens järnvägar S. E. Wallenborg den 16 juli 1962 tjänsteförrättande lokstationsföreståndaren
i Krylbo att tillfråga Lindholm dels under vilken
lokbiträdestur han somnat och dels vilka lokförarturer i Krylbo som vore
så ansträngande att förarna riskerade att somna. Frågorna framfördes samma
dag per telefon till Lindholm. I skrivelse den 19 juli 1962 uppmanade
Wallenborg därjämte vederbörande lokmästare att överlämna till Lindholm
kopia av skrivelse med begäran att svar på i skrivelsen angivna frågor
— vilka voro av i stort sett samma innehåll som de tidigare framförda
jämte en kompletterande fråga — skulle lämnas skriftligen av Lindholm
och insändas tjänstevägen inom viss tid. Det borde — heter det vidare i
brevet — särskilt framhållas att frågorna ställdes till Lindholm i hans
egenskap av anställd vid statens järnvägar med placering i säkerhetstjänst
som lokbiträde. I skrivelsen framhölls därjämte att det vore maskiningenjörens
avsikt att med ledning av de inkomna svaren söka utverka sådan
ändring av då gällande turlistor, att en ur medicinsk synpunkt välbalanserad
alternering komme till stånd mellan tjänstgöringstider och tider då
möjlighet funnes till vila.

I en den 30 juli 1962 hit inkommen klagoskrift anförde redaktören Lennart
Liljendahl, som är ansvarig utgivare för tidningen Lokmannen, i huvudsak
följande. Med hänsyn till önskemålet om en fri och öppen pressdebatt
måste en statstjänsteman ha full rätt att i en av honom signerad
tidningsartikel uttala åsikter rörande sin tjänst utan att behöva riskera att
utsättas för förhör eller dylikt av den myndighet, hos vilken han vore anställd.
Enär W7allenborg kunnat erhålla erforderliga uppgifter rörande de i
artikeln påtalade förhållandena av Liljendahl eller vederbörande personalorganisation,
borde han icke ha vänt sig till Lindholm. Under alla omständigheter
vore de utredningsmetoder Wallenborg använt alltför fiskaliska.
Därest det vore tillåtet att anställa förhör med statstjänsteman i anledning
av tidningsartikel, som denne signerat, skulle pressen nästan enbart få
osignerade artiklar i ämnen av kritisk eller opinionsbildande typ, vilket
vore olyckligt. På grund av vad sålunda anförts hemställde Liljendahl, att
JO måtte förklara reglerna på området och uttala sin uppfattning om Wallenborgs
tillvägagångssätt.

Efter remiss avgav järnvägsstyrelsen efter hörande av vederbörande
distriktschef och Wallenborg yttrande i ärendet.

Wallenborg anförde i sitt yttrande i huvudsak följande. Rättelse kunde
ej komma till stånd med mindre det visades vilka turer som vore alltför
betungande. Av artikeln hade ej framgått vilka turer som avsåges i annan
mån än att sådana turer funnes inom den maskinsektion, där Lindholm
tjänstgjorde. Enär för det senaste tidtabellsskiftet utarbetats nya turlistor
över vilka personalorganisationerna — däribland även lokmannaförbundets
avdelning i Krylbo — yttrat sig, hade icke funnits anledning att infordra

452

nytt yttrande från nämnda avdelning. Det hade därför varit motiverat att
tillfråga Lindholm om vilka turer han avsåg. Tidningens ansvarige utgivare
hade trots löfte icke lämnat konkreta upplysningar rörande turerna. Vid
handläggningen av ärendet hade använts samma tillvägagångssätt som vid
andra utredningar inom maskinsektionen. Skrivelsen hade avlåtits efter
samråd med representant för järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen framhöll i sitt yttrande, att styrelsen funne det naturligt
att, då missförhållanden påtalades i pressen, ansvarig myndighet sökte
utreda saken i syfte att råda bot på dessa förhållanden. Syftet med Wallenborgs
åtgärder hade varit att, om turerna visat sig olämpligt lagda, ändra
på dem. Om något förhör hade ej varit tal och vid ärendets handläggning
hade förfarits på brukligt sätt. Styrelsen ville understryka att det aldrig
ens övervägts att vidtaga disciplinära åtgärder eller andra repressalier mot
Lindholm.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I förevarande ärende har uppkommit fråga i vad mån statlig myndighet
äger att i anledning av innehållet i en artikel, som författats av en underordnad
befattningshavare inom verket och som intagits i en periodisk tidskrift
med angivande av författarens namn, infordra upplysningar från
tjänstemannen rörande vissa i artikeln uppgivna missförhållanden inom
myndighetens verksamhetsområde.

För att envar skall, utan att bli utsatt för repressalier i någon form, kunna
för offentliggörande i tryckt skrift fritt lämna uppgifter, vilka icke omfattas
av i lag stadgad tystnadsplikt, har i tryckfrihetsförordningen möjlighet
givits för författare och meddelare att vara anonym samt ansvaret för
vad som skrivits i artiklar i tidning — även signerade artiklar — lagts på
tidningens ansvarige utgivare. Vidare stadgas i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
att ej någon må för missbruk av tryckfriheten eller medverkan
däri i annan ordning eller i annat fall än förordningen bestämmer kunna
tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet. Härav följer att
en tjänsteman icke kan av den myndighet, han tillhör, åläggas disciplinär
bestraffning för den befattning han tagit med en tidningsartikels författande.
Förhör med tjänstemannen eller andra åtgärder gentemot honom äro
således otillåtna, om de ingå som ett led i ett disciplinärt förfarande i anledning
av kritik, som framförts i tidningsartikel.

Därest i en tidningsartikel göres gällande att missförhållanden råda inom
viss statlig myndighets verksamhetsområde, har myndigheten emellertid
ett legitimt intresse av att införskaffa ytterligare erforderliga upplysningar
i anledning av vad som göres gällande i tidningsartikeln. Det kan påpekas
att det enligt 6 § allmänna verkstadgan åligger chef för myndighet att sörja
för att lämpliga förenklingar och förbättringar vidtagas i fråga om arbetets
planläggning och utförande och att därvid uppmärksamma de förslag, som

453

kunna framställas av samarbetsorgan vid myndigheten eller eljest av personalen.
I 17 § instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande förvaltningsorgan
finnes motsvarande bestämmelse.

Därest författare av tidningsartikel ej begagnat sig av sin rätt att vara
anonym, föreligger i och för sig icke hinder för den i artikeln angivna myndigheten
att vända sig direkt till artikelförfattaren och av honom begära
ytterligare upplysningar i syfte att rätta eventuella missförhållanden.
Självfallet bör förfrågningar i dylikt syfte göras på sådant sätt, att tjänstemannen
icke får den uppfattningen att han är utsatt för repressalier i anledning
av framförd kritik.

Utredningen i det nu aktuella ärendet ger icke anledning ifragasätta riktigheten
av Wallenborgs uppgift att avsikten med förfrågningarna icke var
att utkräva något ansvar av Lindholm med anledning av den i tidningsartikeln
framförda kritiken. Syftet med förfrågningarna har i stället varit
att i trafiksäkerhetens intresse söka utröna, om gällande turlistor borde
ändras på grund av att de kunde vara alltför betungande för personalen.
Eftersom Lindholm icke funnit anledning att använda sig av den möjlighet
till anonymitet, som lagen gav honom, utan öppet framträtt såsom författare
till artikeln har laga hinder, på sätt framgår av det anförda, icke mött
för Wallenborg att i angivet syfte vända sig direkt till Lindholm med begäran
om närmare upplysningar. Tryckfrihetsförordningen ger enligt min
mening icke något som helst stöd för den i ärendet framförda uppfattningen
att Wallenborg bort i första hand rikta förfrågningarna till Liljendahl eller
till vederbörande personalorganisation. Även om Wallenborg redan i samband
med den första muntliga förfrågningen lämpligen bort klargöra syftet
med densamma — vilket såvitt handlingarna ge vid handen icke skett —
kan någon befogad erinran icke riktas mot Wallenborg för det sätt, varpå
förfrågningarna framförts till Lindholm.

Av nu anförda skäl fann jag klagomålen icke föranleda ytterligare åtgärd
från min sida.

21. Fråga om handlingar som av medicinalstyrelsens chef översänts
till departementschef för att tjäna till ledning vid besvarande av
interpellation voro att anse såsom allmänna handlingar, vilka envar

ägde taga del av såväl i medicinalstyrelsen som i departementet

Av handlingarna i ett här uppkommet ärende angående bl. a. frågan
huruvida medicinalstyrelsen i visst fall obehörigen vägrat utlämna kopior
av handlingar som av ämbetsverkets chef, generaldirektören Arthur Engel,
översänts till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet för att tjäna
till ledning vid besvarande av interpellation framgår bl. a. följande.

454

Riksdagens andra kammare biföll den 17 oktober 1961 en anhållan av
fru Cecilia Nettelbrandt att få framställa interpellation till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående bl. a. vilka åtgärder som övervägdes
för att avhjälpa bristen på sjuksköterskor vid sjukhusen. I anledning
härav anhöll statssekreteraren i inrikesdepartementet på uppdrag av inrikesministern
i skrivelse den 19 oktober 1961, ställd till »Herr generaldirektör
A. Engel. Kungl. Medicinalstyrelsen, Stockholm», om material för
besvarande av interpellationen. I november 1961 framställdes i samma
kammare och till samma statsråd en enkel fråga av fröken Eva Karlsson
angående utredning rörande det akuta läget inom den slutna sjukvården
och en enkel fråga av professor Bertil Ohlin angående utredning om verkningarna
av den otillräckliga kapaciteten på vissa sjukhusavdelningar.

Sedan i anledning av statssekreterarens skrivelse visst material sammanställts
inom medicinalstyrelsen, utarbetades där en promemoria, vari materialet
kommenterades och styrelsens synpunkter redovisades. Promemorian
jämte tre bilagor till densamma översändes till departementet med missivskrivelse,
dagtecknad den 20 november 1961 och ställd till »Herr Statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet».

Den 7 december 1961 besökte Ohlin medicinalstyrelsen och begärde då
vissa uppgifter om bl. a. sjukhusens möjligheter att driva sina avdelningar
föregående sommar. Vederbörande tjänsteman ansåg sig ej kunna lämna ut
material innehållande de begärda uppgifterna förrän han samrått med
Engel, och något material utlämnades ej heller nämnda dag. Engel inhämtade
samma dag inrikesministerns mening i fråga om utlämnandet. Följande
dag, den 8 december, då interpellationen och bl. a. den av Ohlin framställda
enkla frågan skulle besvaras vid andra kammarens plenum, vilket började
kl. 12, anhöll Ohlin vid telefonsamtal med Engel att utfå material i ärendet.
Sedan denne inhämtat inrikesministerns mening i fråga om utlämnande av
missivskrivelsen jämte tillhörande promemoria med bilagor och denne tillrått
utlämnande därav, överlämnades detta material på förmiddagen till
ordföranden i Folkpartiets ungdomsförbund, som å styrelsen avhämtade
detsamma för Ohlins räkning. Chefen för inrikesdepartementet statsrådet
Johansson besvarade samma dag interpellationen och de båda frågorna
gemensamt.

Den 15 i samma månad besvarade statsminister Erlander i samma kammare
en enkel fråga av herr Helén angående huruvida statsministern vore
beredd att medverka till att sådant material, som överlämnas till departement
i samband med svar på interpellationer och enkla frågor och som är
offentlig handling enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser, bleve lättare
tillgängligt.

På såväl interpellationssvaret den 8 december som svaret den 15 december
följde debatter i kammaren. Ohlin uppgav i debatten den 8 december,
att han genom hänvändelse till medicinalstyrelsen försökt skaffa sig infor -

455

mationer i frågorna, att inrikesministern införskaffat de upplysningar som
legat till grund för interpellationssvaret på sådant sätt, att de inte varit
tillgängliga för andra än vederbörande på Kungl. Maj:ts kansli, att diarieföring
av det införskaffade materialet ej skett i departementet samt att lian
vid början av ifrågavarande plenum efter påstötning fått del av materialet,
»som hade formen av ett handbrev till inrikesministern». Vid debatten den
15 december 1961 yttrade chefen för inrikesdepartementet statsrådet Johansson
enligt protokollet (s. 65) följande angående diarieföringen i departementet
samt vad som i samband med Ohlins hänvändelse till medicinalstyrelsen
förekommit torsdagen den 7 och fredagen den 8 december.

Jag skall först ta upp frågan om diarieföringen. Jag vill då bara säga att
det i inrikesdepartementet förs ett speciellt diarium över interpellationer.
Det läggs upp en akt för varje interpellationssvar, till vilken infordrade
handlingar från verk och myndigheter förs. Dessa diarier och handlingar
på departementet kan vederbörande interpellant ta del av.

Får jag sedan ta upp det aktuella ärendet och herr Heléns tal om att en
handling inte lämnats ut förrän fem minuter före klockan tolv den dag
svaret skulle avges. Följande utspelades: På torsdagseftermiddagen blev
jag uppringd av generaldirektör Engel i medicinalstyrelsen som meddelade
mig att professor Ohlin hade varit på skilda byråer inom medicinalstyrelsen
för att begära material. Ingen hänvändelse hade skett till generaldirektör
Engel, som alltså inte kände till detta annat än i andra hand. Han frågade
mig nu hur han skulle förfara, och jag sade da att han skulle lämna ut allt
det officiella material som vi har. Jag vet att medicinalstyrelsens chef sökte
efter professor Ohlin på eftermiddagen och på kvällen sedan han fått detta
besked, men han fick inte kontakt med professor Ohlin. På fredag förmiddag
ungefär klockan 10 blev jag på nytt uppringd av medicinalstyrelsens
chef. som meddelade mig att professor Ohlin inte var nöjd med detta material.
Det fanns ytterligare en promemoria, som verket betraktade såsom ett
arbetsmaterial för departementet men som herr Ohlin önskade få ta del av.

Jag gav beskedet att även detta material omedelbart skulle lämnas ut.
Allt det material vi har skall stå till herr Ohlins förfogande. Samma besked
lämnades av statssekreteraren och chefen för rätts avdelningen i inrikesdepartementet
till de jurister från medicinalstyrelsen som ringde upp i
samma angelägenhet.

Professor Ohlin yttrade enligt samma protokoll (s. 66):

Anser inrikesministern att det är ett tillfredsställande tillstånd om en
sådan praxis förekommer mellan ett ämbetsverk och inrikesdepartementet
— jag diskuterar nu inrikesdepartementets beteendemönster — att en generaldirektör
i ett verk beträffande eu offentlig handling skall ringa till vederbörande
statsråd och fråga huruvida statsrådet anser att denna handling
skall lämnas ut? Det är ett faktum att jag efter att min begäran hade
framställts vägrades att utfå den ifrågavarande handlingen. Detta beslut
blev sedan ändrat efter någon timme. Jag undrar verkligen om inrikesministern
anser att denna praxis är tillfredsställande.

Herr talman! Inrikesministern talade om ett speciellt diarium som skulle
föras på statssekreteraravdelningen. Detta är dock tydligen inte tillgängligt

456

för allmänheten. När vi frågade inrikesdepartementet om denna handling
var diarieförd — och detta gjordes t. o. m. så sent som någon timme före
debatten — fick vi nämligen därifrån det beskedet att handlingen icke var
diarieförd.

Jag ställer nu en direkt fråga till regeringsledamöterna, huruvida de anser
att denna restriktiva praxis i diarieföringen tjänar något förnuftigt syfte
— vi känner ju till dess karaktär — och om denna snäva praxis är tillfredsställande.
Enligt min mening är den icke i enlighet med tryckfrihetsförordningens
anda.

I en den 30 december 1961 hit inkommen skrift dagtecknad Stockholm
den 29 december 1961 och undertecknad »G. Gustavsson» anfördes med
hänvisning till ett bifogat exemplar av »snabbprotokollen» över debatten
i andra kammaren nämnda 15 december 1961 bl. a. att den som begärde att
få taga del av allmän handling borde få ett omedelbart besked av den som
hade hand om handlingen samt att tryckfriheten syntes hotad av allvarlig
fara, om det bleve brukligt att myndigheterna, innan de fattade beslut i
frågor om utlämnande av allmän handling, inhämtade andra myndigheters
anvisningar. — Förutom nu nämnda fråga har härstädes till prövning upptagits
spörsmålet huruvida vederbörande tjänsteman å medicinalstyrelsen,
genom att ej genast tillhandahålla Ohlin begärda handlingar den 7 december,
brutit mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen.

Genom remiss den 2 januari 1961 begärde jag yttrande från medicinalstyrelsen.
Engel inkom i anledning härav med yttrande, vari till en början
Ohlins besök å medicinalstyrelsen den 7 december 1961 berördes, varefter
anfördes:

Han begärde då enligt å styrelsen gjord anteckning uppgifter om dels
sjukhusens möjligheter att driva alla sina avdelningar under föregående
sommar eller helst mera aktuella siffror i detta spörsmål, dels om kapaciteten
beträffande vårdplatser kunde utnyttjas med befintlig personal. Om
möjligt ville professorn erhålla dessa uppgifter redan samma eftermiddag.
Vederbörande tjänsteman ansåg sig ej kunna lämna ut detta material, förrän
samråd skett med mig, då det utgjorde delar av arbetsmaterial som icke
avsågs skola förvaras. Detta promemoriematerial hade ej heller tillställts
statsrådet i samband med att medicinalstyrelsen överlämnat material för
besvarande av ifrågavarande interpellation i anledning av statssekreterarens
skrivelse till mig av den 19 oktober 1961 så lydande: »På uppdrag av inrikesministern
får jag härmed anhålla om material för besvarande av bifogade
av fru Nettelbrandt ställda interpellation angående inskränkningar
i vårdmöjligheterna på våra sjukhus.» Jag sökte sedermera under torsdagens
eftermiddag och kväll per telefon kontakt med professor Ohlin, men
denne var då oanträffbar. Vid ett samtal med inrikesministern samma kväll
relaterade jag episoden och uttalade som min åsikt att allt offentligt material
borde utlämnas. Statsrådet var av samma mening.

På fredag förmiddag omkring kl. 10.15 sökte professor Ohlin per telefon
kontakt med styrelsen och hänvisades då till mig. Herr Ohlin återkom därvid
till sin framställning från gårdagen och uttryckte som sin mening, att
oppositionen borde ha samma möjligheter som statsrådet att bedöma de i

457

interpellationer! berörda förhållandena. Någon direkt önskan att utbekomma
mitt handbrev till statsrådet jämte tillhörande promemoria, där materialet
kommenterats och medicinalstyrelsens synpunkter redovisades, uttryckte
icke herr Ohlin varken då eller tidigare.

Att herr Ohlin skulle beredas tillgång till det sammanställda enkätmaterialet
syntes mig självklart. Däremot föreföll det mig mindre naturligt att
till hans förfogande ställa den för statsrådets interpellationssvar utarbetade
promemorian med kommentarer, som jag under hand översänt. Väl vetande
att jag genom ett utlämnande av denna skulle bryta mot en mångårig praxis
inom statsförvaltningen fann jag ett förtroendefullt samarbete med departementschefen
kräva att jag inhämtade hans uppfattning härom. Åtgärden
syntes mig vidare, därest den komme att mera allmänt tillämpas, kunna
leda till vittgående konsekvenser beträffande pressens tillgång till dylikt
material och till interpellationsinstitutets värde överhuvudtaget.

Statsrådet Johansson fann för sin del att herr Ohlin borde få det material

han önskade. _ .

När sedermera ordföranden i folkpartiets ungdomsförbund infann sig pa
medicinalstyrelsen å herr Ohlins vägnar överlämnade jag till honom min
egen kopia av handbrevet med bilagor efter överläggning med styrelsens
jurister.

Ansvaret för denna åtgärd faller helt pa mig själv som medicinalstyrelsens

chef. .

I detta sammanhang är det av intresse att erinra om vad som förekommit
i samband med en till chefen för handelsdepartementet den 28 april
1961 framställd interpellation angående viss försäkringsform. Vid besvarandet
av denna interpellation den 27 maj 1961 (Riksdagens protokoll nr
24:199) uttalade departementschefen att han, eftersom försäkringsinspektionen
anmärkningsvärt nog redan givit offentlighet åt det material, som
under hand tillställts honom, icke såge någon anledning att uppta kammarens
tid med att närmare referera den till kammarens ledamöter i förväg
utlämnade redogörelsen. Interpellanten, herr Lundberg, anförde å sin sida,
bl. a., att han för framtiden hoppades slippa råka ut för att, om han med
riksdagens godkännande framställer en fråga till ett statsråd, få läsa svaret
i en tidning utan att vare sig fått del av svaret eller haft möjlighet att gå i
svaromål vid den aktuella tidpunkten. I

I anledning av innehållet i yttrandet anhöll jag om medicinalstyrelsens
yttrande huruvida det »handbrev» och tillhörande promemoria, som översänts
till statsrådet, enligt styrelsens mening utgjorde allmänna handlingar
och sålunda borde i vederbörlig ordning diarieföras och i koncept bevaras
för att på begäran utlämnas hos styrelsen. I yttrande, som hit inkom den
17 februari 1962, anförde styrelsen därefter:

Till svar härå får medicinalstyrelsen meddela, att enligt styrelsens mening
ifrågavarande handbrev jämte promemoria utgöra allmänna handlingar
och att de — i likhet med tidigare handlingar av motsvarande slag —
särskilt förtecknats av generaldirektörens handsekreterare, som även bevarar
kopior av desamma såsom koncept. Anledningen till sistnämnda ordning
har varit, att vederbörande statsråds skrivelser i de allra flesta fall varit
ställda till generaldirektören personligen eller hans ställföreträdare och därför
icke diarieförts å respektive byrå.

15» — Justitieombudsmannens drsbcriit.tclse till ?.%7( års riksdag

458

I anledning av vad som framkommit i ärendet anhöll jag i skrivelser till
expeditionscheferna i samtliga departement utom utrikesdepartementet om
upplysningar dels huruvida diarieföring i departementet förekom beträffande
handlingar, som från myndighet eller tjänsteman införskaffades för
besvarande av framställda interpellationer, samt — i förekommande fall —
på vad sätt sådan diarieföring ägde rum, dels huruvida icke, med hänsyn
till gällande lagstiftning om allmänna handlingar samt utfärdade föreskrifter
om diarieföring av handlingar i inkommande ärenden, diarieföring ansågs
böra äga rum.

Med skrivelse, som hit inkom den 10 mars 1962, överlämnade dåvarande
lagbyråchefen, numera rättsavdelningschefen i statsrådsberedningen Bengt
Wieslander såsom gemensamt svar på mina skrivelser till expeditionscheferna
en i statsrådsberedningen upprättad P. M. av följande lydelse:

om diarieföring av interpellationer och enkla frågar m. m.

Föreskrifter om diarieföring i statsdepartementen utom utrikesdepartementet
finns i instruktionen den 31 december 1921 för befattningshavarna
i statsdepartement. Enligt 12 § åligger registrator bl. a. att mottaga och i
diarier, till vilka formulär fastställes av departementschefen, anteckna till
departementet inkommande ärenden ävensom utgående expeditioner.

Interpellationer och enkla frågor redovisas i endast två departement i de
allmänna diarierna. I övriga departement föres av annan än registratorn
särskild förteckning över inkomna interpellationer och enkla frågor, i regel
av departementschefens sekreterare. För varje interpellation eller enkel
fråga lägges i allmänhet upp en särskild akt. Där förvaras de handlingar
som kan ha kommit in från myndighet i anledning av begärda upplysningar.
Oftast synes sådana handlingar icke införas i förteckningen.

Anledningen till att interpellationer och enkla frågor i regel icke föres in
i allmänna diariet torde vara att de icke ansetts utgöra sådana ärenden på
vilka nyssnämnda föreskrifter i instruktionen för befattningshavare i statsdepartement
är tillämpliga. Dessa föreskrifter avser uppenbarligen ärenden
hos Kungl. Maj:t eller i särskilda fall hos departementschef och det torde
icke kunna göras gällande att interpellation eller enkel fråga är sådant
ärende. Den väckes i riksdagen och besvaras där genom ett anförande vars
innehåll i och för sig icke behöver komma till uttryck i annan handling än i
riksdagens protokoll. Reglerna i ordningsstadgorna för riksdagens kamrar
att talmannen skall låta vederbörande statsråd undfå del av interpellation
och enkel fråga torde vara tillkomna enbart av praktiska skäl. Ett statsråd
kan utan särskilt beslut underlåta att besvara en interpellation eller enkel
fråga och han kan icke ställas till ansvar för sådan underlåtenhet.

Här är sålunda fråga om ett speciellt, i riksdagsordningen och kamrarnas
ordningsstadgor reglerat statsrättsligt institut och icke ett i statsdepartement
anhängigt ärende av vars utgång någons enskilda rätt är beroende.
Sedan gammalt sker också förberedelserna för svar på interpellationer och
enkla frågor, däri innefattat handhavandet och den eventuella diarieföringen
av handlingar som utifrån inkommer till statsrådet med material till
svaret, i annan ordning än som tillämpas i vanliga ärenden. Detta sker på
grundval av vederbörande statsråds anvisningar och på hans ansvar.

459

Sedan jag från konstitutionsutskottets sekretariat upplysts att hithörande
frågor föranlett överväganden inom utskottet, ansåg jag ärendet härstädes
böra vila i avbidan på eventuellt uttalande av utskottet. Frågorna äro
numera, enligt vad jag inhämtat, icke längre föremål för behandling inom
utskottet. _

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att varje svensk medborgare
skall äga fri tillgång till allmänna handlingar. I denna rätt ma enligt
samma paragraf gälla allenast sådana inskränkningar som påkallas
antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande till främmande
makt eller i anledning av vissa i stadgandet närmare angivna intressen. I
särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skola enligt paragrafens
andra stycke noga angivas de fall då allmänna handlingar enligt
nyssnämnda grunder skola hållas hemliga. Dessa fall angivas i den s. k.
sekretesslagen. Allmän handling är således offentlig om den icke i överensstämmelse
med innehållet i nu nämnda lagstiftning undantagits från offentligheten
och således är hemlig. Vilka handlingar som skola anses som allmänna
angives i 2 § förutnämnda kapitel i tryckfrihetsförordningen. I paragrafen
stadgas, att alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar
äro allmänna. I 4 § stadgas emellertid ett undantag i det att minnesanteckning
eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts allenast
för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande, ej skall
hos myndigheten anses som allmän handling, om ej uppteckningen, sedan
målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats, omhändertagits för
förvaring. Stadgandet rör alltså för tjänsteärende gjord uppteckning. Förutom
de undantag från offentlighet sregeln som 4 § medför, kan emellertid
även i andra fall uppkomma fråga huruvida viss handling skall anses som
allmän. Vid tryckfrihetsförordningens tillkomst överlämnades sålunda åt
rättspraxis att, såsom även dessförinnan skett, bestämma gränsdragningen
mellan allmänna handlingar, vilka således omfattas av tryckfrihetslagstiftningen,
och privata meddelanden eller brev som i sin egenskap av privata
handlingar äro undantagna från tryckfrihetslagstiftningens regler och därmed
också från den offentliga insynen (se prop. 1948: 230 s. 130). 1944 års
tryckfrihetssakkunniga, vars betänkande SOU 1947: 60 ligger till grund
för tryckfrihetsförordningen, hade härutinnan föreslagit att brev och andra
sådana personliga meddelanden, som inkommit till myndighet, skulle anses
som allmänna handlingar, om de ej uppenbart voro utan betydelse för mål
eller iirendc som myndigheten hade att handlägga. I motiveringen till den
sålunda föreslagna bestämmelsen uttalade de sakkunniga:

Såsom anförts i redogörelsen för begreppet allmänna handlingar är det av
vikt att klargöra, i vad mån brev och andra sådana personliga meddelanden
till befattningshavare äro allmänna handlingar. Att dylikt meddelande skall
anses inkommet till myndigheten, då det avlämnats till befattningshavare,
som har att taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen

460

hänför sig, framgår av 5 § första stycket. Är meddelandet på detta sätt inkommet
till myndigheten, får hänsyn tagas till dess betydelse för mål eller
ärende, som myndigheten har att handlägga. Rena privatbrev, vilka uppenbart
sakna sådan betydelse, äro självfallet ej allmänna handlingar. Andra
meddelanden, vilka alltså ej uppenbart äro utan dylik betydelse, falla däremot
under begreppet allmänna handlingar, även om de givits formen av
privatbrev till befattningshavare.

I remissyttrandena kommo i denna fråga olika åsikter till synes. Justitiekansler
sämbetet avstyrkte lagreglering av ifrågavarande gränsdragningsproblem
och riksarkivet anförde att den vida utsträckningen av begreppet
allmänna handlingar väckte starka betänkligheter och otvivelaktigt komme
att öka den muntliga kommunikationen på den skriftligas bekostnad. Även
andra remissinstanser uttalade betänkligheter mot förslaget.

Departementschefen yttrade i propositionen:

Det är förenat med stora svårigheter att i lagtext precisera en lämplig
gränsdragning mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller
brev. Å ena sidan måste, såsom de sakkunniga framhållit, det anses i princip
stridande mot offentlighetsgrundsatsen, om meddelanden, vilka tillkommit
i syfte att påverka måls eller ärendes avgörande, genom att betraktas
som enskilda undandragas offentligheten. Såsom uttalades i 1936 års proposition
angående allmänna handlingars offentlighet (nr 140 s. 34—35) torde
å andra sidan ett visst utrymme böra finnas för skriftliga meddelanden i
tjänsten, vilka icke kunna anses vara allmänna handlingar. Efter att ha
övervägt de sakkunnigas förslag i belysning av såväl remissyttrandena som
tidigare uttalanden i samma ämne, har jag stannat för att låta denna gränsdragning,
liksom hittills, ankomma på rättspraxis; härom hänvisas till NJA
1934: 643 och 1936: 524 samt militieombudsmannens ämbetsberättelse 1936
s. 72.

Vad departementschefen sålunda uttalat lämnades av riksdagen utan
erinran.

I enlighet med nämnda ståndpunktstagande ankommer det således fortfarande
på rättspraxis att avgöra i vad mån dylika personliga meddelanden
äro att anse som allmänna handlingar. Den år 1960 tillsatta s.k. offentlighetskommittén
har emellertid fått i uppdrag att till prövning upptaga frågan
om att lösa detta gränsdragningsproblem genom lagbestämmelser.

Jag vill angående rättspraxis hänvisa till redogörelsen i ämbetsberättelsen
till 1958 års riksdag s. 226 samt till vad MO anfört i sin ämbetsberättelse
till 1954 års riksdag s. 254 o. f. Såsom MO där framhållit (jfr JO 1934: 205
och 1935:11) kan man av rättsfallet NJA 1934: 643 draga den slutsatsen
att den omständigheten, att en skrivelse är ställd icke till myndigheten
utan till en till myndigheten knuten tjänsteman personligen, i och för sig
icke kan medföra att handlingen får betraktas såsom en tjänstemannens
enskilda handling. Angående gränsen i övrigt mellan allmänna handlingar
och privata meddelanden eller brev giva emellertid rättsfallen ej någon

461

säker vägledning, helst som skilda principer synes ha kommit till uttryck;
jfr bl. a. å ena sidan NJA 1934: 643 och 1936: 524, i vad gäller betydelsen
av att handling inkommit i tjänsten, samt å andra sidan regeringsrättens
utslag RÅ 1952 ref. nr 2 och dess utslag den 9 oktober 1963, båda ang.
besvär över av biskop vägrat utlämnande av handling, i vad gäller betydelsen
av att inkommen handling till sitt innehåll är av personlig karaktär.
Rättspraxis synes fortfarande uppehålla den ståndpunkten att inkommen
handling som angår tjänsteärende ändock i vissa fall kan vara av privat
(enskild) natur.

Enligt min mening bör emellertid hänsyn till den för tryckfrihetslagstiftningen
grundläggande offentlighetsprincipen medföra, att skriftliga personliga
meddelanden som angå tjänsteärende eller åtgärd som befattningshavaren
har att utföra i tjänsten anses som allmänna handlingar, såvida ej
mycket starka skäl tala för ett annat bedömande (jfr uttalande i ämbetsberättelsen
till 1958 års riksdag s. 226 och det i samma ämbetsberättelse
s. 263 o.f. anmärkta ärendet). Om denna regel bör anses gälla i fråga om
personliga meddelanden som inkomma i redan anhängiga ärenden, har den
enligt min mening ett än starkare berättigande beträffande meddelande
vilket föranlett en tjänsteåtgärd eller ett tjänsteärende. Med hänsyn till att
ett tjänsteärende begreppsmässigt icke kan vara av privat karaktär, måste
det nämligen anses oförenligt med begreppet tjänsteärende att en handling
som föranlett ärendet i allo anses ha privat karaktär liksom ock
att — eventuellt som en följd därav — till äventyrs hela aktmaterialet
anses ha sådan karaktär. Jag vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten
på att ej endast handlingar i mål eller ärenden utan även andra
hos myndighet förvarade handlingar, som angå myndighetens verksamhet,
lyda under tryckfrihetslagstiftningens regler och sålunda i princip äro allmänna
och offentliga (se 2 § och de sakkunnigas uttalande i frågan å s. 221
i betänkandet). Nämnda regler gälla sålunda ej blott handlingar i mål och
ärenden — oavsett huruvida någons enskilda rätt är av utgången beroende
— utan även andra handlingar som angå myndighetens verksamhet.

Jag övergår härefter till bedömningen av vad som hos medicinalstyrelsen
förekommit i fråga om utlämnande av handlingar i det ärende som där uppkom
på grund av den begäran som framställdes i skrivelsen från statssekreteraren
i inrikesdepartementet. Skrivelsen är visserligen icke ställd till
medicinalstyrelsen utan till Engel i dennes egenskap av generaldirektör men
måste det oaktat anses ha inkommit till styrelsen och där ha utgjort en
allmän handling. Den har också givit upphov till ett tjänsteärende. Tjänstemän
å styrelsen ha i ärendet, tydligen efter tillsägelse av Engel, sammanställt
visst enkätmaterial och utarbetat en promemoria med kommentarer.
I nämnda promemoria har materialet kommenterats och styrelsens synpunkter
redovisats. Ärendets karaktär av tjänsteärende utvisas också av

462

att missivskrivelsen ställts till »Herr Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet».
Dennes besvarande av interpellationen (och de framställda enkla
frågorna) har ej heller varit någon hans privata angelägenhet utan en ämbetsåtgärd
i hans egenskap av ledamot av statsrådet.

Av det sagda framgår enligt min mening att handlingarna i ärendet icke
till någon del kunna anses ha haft privat karaktär. Handlingarna voro därför
allmänna och, då möjlighet till hemlighållande jämlikt sekretessbestämmelserna
ej förelåg, offentliga. Detta gäller oavsett att den fria insynen i
detta fall ej kan anses påkallad av något typiskt allmänt eller enskilt intresse
och oavsett att möjligheten till publicering av materialet, innan
spörsmålen besvarades i riksdagen, måhända kan ur vissa synpunkter anses
strida mot syftet med interpellations- och frågeinstituten.

Missivskrivelsen jämte promemorian med tillhörande bilagor synes ock
ha utlämnats i avskrift, så snart begäran om utfående av detta material
framställts. Härutinnan finner jag vad som förekommit ej föranleda erinran
från min sida.

Vad angår sammanställningarna av enkätmaterialet framgår ej av utredningen,
huruvida dessa sammanställningar — som enligt vad Engel uppgivit
icke avsågos bli omhändertagna för framtida förvaring — voro förvarade i
akten eller hos vederbörande tjänsteman. Endast i förra fallet kunde sammanställningarna,
sedan ärendet slutbehandlats hos medicinalstyrelsen, anses
som allmänna handlingar (se 4 §) och skulle på begäran tillhandahållas
om så påfordrades (8 §). Av Engels yttranden att döma torde kopior av
dessa handlingar ha funnits tillgängliga och kunnat utlämnas, ehuru vederbörande
tjänsteman synes ha hänskjutit avgörandet till Engel. Med hänsyn
till omständigheterna finner jag någon erinran ej kunna riktas mot tjänstemannen
för detta förfarande. Själv synes Engel ha haft den uppfattningen
att detta material finge utlämnas. Det dröjsmål som beträffande dessa
handlingar må ha förevarit kan ej läggas honom till last.

Beträffande Engels förfrågningar hos vederbörande statsråd, vilka förfrågningar
i klagoskriften påtalats, vill jag visserligen erinra om innehållet
i 2 kap. 9 § första stycket tryckfrihetsförordningen. Med hänsyn till vad
som tidigare varit praxis i fråga om handlingar i interpellationsärenden och
då intet tyder på att Engels förfrågningar hos statsrådet fördröjt avgörandet
av frågan om utlämnande av handlingarna, föranleder vad härutinnan
förekommit ej vidare yttrande från min sida.

Beträffande de i ärendet uppkomna spörsmålen om diarieföringen i statsdepartementen
av handlingar i interpellationsärenden och om utlämnandet
därstädes av sådana handlingar får jag anföra följande.

Enligt instruktionen för befattningshavarna i statsdepartement den 31
december 1921, vilken gäller för befattningshavarna i samtliga statsdepartement
utom utrikesdepartementet, åligger det (12 §) registrator i departementet
bl. a.:

463

att mottaga och i diarier anteckna till departementet inkommande ärenden
ävensom utgående expeditioner,

att förvara, förteckna och tillhandahålla till arkivet hörande handlingar
och böcker m. m.,

att på begäran meddela och bestyrka avskrifter av tillgängliga handlingar
under iakttagande av vad tryckfrihetsförordningen i sådant hänseende
stadgar.

Expeditionschef skall enligt samman instruktion (4 och 7 §§) bl. a. utöva
närmaste chefskapet över personalen och hålla hand över, att underlydande
befattningshavare inom departementet med nit och skyndsamhet fullgöra
sina tjänsteåligganden.

Att allmänheten har tillgång till i departement eller hos departementschef
i denna hans egenskap förvarade allmänna handlingar är, med hänsyn till
den centrala statsförvaltningens betydelse, av största vikt för ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning i allmänna ärenden (jfr JO.s ämbetsberättelse
till 1914 års A-riksdag rörande otillfredsställande dröjsmål
med utlämnande av handlingar inom dåvarande civildepartementet s.
100 o. f.). Beträffande vissa ärenden, såsom ärenden angående till ledamot
av statsrådet framställd interpellation eller enkel fråga, kan det ur lämplighetssynpunkter
väl hävdas, att en fri tillgång till handlingarna och rätt
att publicera desamma före spörsmålens besvarande i riksdagen, kan medföra
vissa olägenheter. Såsom förut anmärkts skall visserligen, enligt 2 kap.
4 § tryckfrihetsförordningen, hos myndighet verkställd uppteckning för
ärendes beredande till avgörande ej hos myndigheten anses som allmän
handling, om ej uppteckningen, sedan ärendet slutbehandlats, omhändertagits
för förvaring. Materialet för besvarande av nu avsedda spörsmål
torde ofta bestå av sådan uppteckning. Vad gäller allmänna handlingar
som inkommit till myndigheten gäller dock att offentlighetsprincipen kan
sättas åsido endast i de fall varom bestämmelse, i enlighet med de i 2 kap.
1 § tryckfrihetsförordningen angivna grunderna, meddelats i sekretesslagen.
Att olägenheter för myndighetens verksamhet stundom kunna anses följa
härav är emellertid icke något för statsdepartementen säreget utan gäller
alla myndigheter, varå tryckfrihetsförordningens 2 kap. har tillämpning.

Ohlin uppgav i interpellationsdebatten i andra kammaren att han låtit i
inrikesdepartementet efterhöra om de ifrågavarande handlingarna diarieförts
och därvid fått det beskedet, att så icke var fallet, varmed vederbörande
departementstjänsteman uppenbarligen avsett att handlingarna icke
diarieförts i det allmänna diariet. Wieslander har upplyst, att handlingar av
förevarande slag endast i två departement diarieföras i det allmänna diariet
och att i övriga departement särskild förteckning över interpellationer och
enkla frågor föres av annan än registratorn. Wieslander har tillika upplyst
att den tillämpade ordningen i sistnämnda departement sker på vederbörande
statsråds anvisningar och på hans ansvar. Vid sådant förhållande har

464

jag ej att ingå på någon prövning av den tillämpade ordningen i berört hänseende.
Vad angår de underordnade befattningshavare, som haft att svara
för diarieföringen, har icke framkommit något som tyder på att de eftersatt
något som ålegat dem beträffande diarieföringen. I avseende å de upplysningar
om diarieföringen, som tillhandahållits Ohlin, innefatta dessa uppenbarligen
icke ett fullt klargörande besked. Det finns emellertid icke någon
anledning antaga att vad härutinnan förekommit är av beskaffenhet att
påkalla någon min åtgärd.

De från Engel till inrikesdepartementet inkomna handlingarna i interpellationsärendet
ha även inom departementet varit att anse såsom allmänna
handlingar, som enligt tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen
varit offentliga och som följaktligen skolat där hållas tillgängliga för envar
som efterfrågat dem. Av vad härstädes blivit upplyst framgår emellertid
icke att någon uttrycklig begäran om handlingarnas utlämnande gjordes
vid den förfrågan som Ohlin lät göra i departementet. Med hänsyn härtill
saknas fog för ingripande mot någon departementstjänsteman, som enligt
regeringsformen är underkastad JO:s tillsyn.

Med dessa uttalanden var det härstädes upptagna ärendet av mig slutbehandlat.

22. Fråga om omfånget av den i 67 § utlänningslagen stadgade
skyldigheten för utlänning att vid bl. a. förvisning gälda kostnaden
för sin befordran till den ort dit han sändes genom myndighets försorg.
Tillika fråga — då å fångvårdsanstalt intagen person efter
frigivningen skall förvisas ur riket — om rätt för kronan att å s. k.
besparade medel, som för den intagnes räkning innestå
å anstalten, avräkna dylik kostnad

Rådhusrätten i Sundsvall dömde den 27 augusti 1958 en finsk medborgare
— här kallad H. — till frihetsstraff samt förvisning ur riket med förbud
att hit atervända. Genom dom den 25 juni 1959 av Ångermanlands
mellersta domsagas häradsrätt dömdes H. för olovligt återvändande samt
vissa andra brott till ungdomsfängelse, varjämte häradsrätten i domen
erinrade om att det i domen den 27 augusti 1958 meddelade förvisningsbeslutet
med förbud att hit återvända alltjämt ägde bestånd.

H. intogs på ungdomsanstalt den 29 juni 1959. I resolution den 10 juni
1960 — då H. var intagen på ungdomsanstalten Hällby — förordnade länsstyrelsen
i Södermanlands län i anledning av att H. den 14 juni 1960 skulle
frigivas från anstalten, att landsfiskalen i Rekarne distrikt skulle låta verkställa
förvisningsbeslutet genom H:s förande under bevakning med järnväg

465

till Stockholm för vidare befordran med båt till Finland. I resolutionen
uttalades vidare.

Enligt 67 § utlänningslagen den 30 april 1954 är utlänning, som förvisas,
skyldig att gälda kostnaden för sin befordran till den ort, dit han sändes
genom myndighets försorg.

I anledning av resolutionen beordrade landsfiskalen i Rekarne distrikt
två poliskonstaplar att den 14 juni 1960 verkställa förpassningen. I samband
med att H. nämnda dag frigavs från anstalten avhämtades han av
konstaplarna. Dessa färdades med honom till Stockholm samt förde honom
ombord å en finlandsbåt, med vilken H. samma dag lämnade Sverige och
följande dag ankom till Åbo.

H. återvände senare olovligen till riket och begick här nya brott, för vilka
han dömdes till straffarbete.

I en den 16 mars 1961 hit inkommen klagoskrift anförde H., som då avtjänade
sistnämnda straff, följande.

Jag frigavs från ungdomsanstalten i Hällby efter att ha avtjänat ungdomsfängelse
den 14/6 1960. Enligt domstolens beslut skulle jag då förvisas
till Finland. Denna dag avhämtades jag av polisen i Rekarne och förpassades
till finlandsbåten i Stockholm. Jag fick då, av de pengar jag förtjänat
på anstalten, själv betala kostnaderna för både min egen och de medföljande
polismännens resa, tillsammans 130 kronor. Dessa pengar hade jag bättre
behövt sedan, vid min ankomst till Finland, där jag inte hade något arbete.

H. ifrågasatte det riktiga i att han fått betala resekostnaderna.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttranden av landsfiskalen i
Rekarne distrikt Gösta Hägler samt av fångvårdsstyrelsen.

Hägler anförde bl. a. följande.

På grund av innehållet i länsstyrelsens resolution och de därvid fogade
handlingarna tog jag telefonkontakt med vederbörande kurator å ungdomsanstalten
i Hällby och erhöll därvid upplysning om dels att H. skulle
frigivas den 14 juni 1960, dels att han vid frigivningen hade att utkvittera
ett tillgodohavande av kr. 310: 62 och dels att han var införstådd med att
han skulle erlägga kostnaderna för sin förvisning ur riket.

Efter att ha införskaffat uppgift om båtlägenhet mellan Stockholm och
Åbo och att däcksplatsbiljett betingade en kostnad av kr. 30: —, beordrade
jag poliskonstaplarna Sten Hermansson och Lars-Erik Larsson vid Rekarnepolisen
att den 14 juni 1960 verkställa förpassning av H. per järnväg till
Stockholm och se till att H., försedd med båtbiljett till Åbo, var ombord å
finlandsbåten M/S Bore vid båtens avgång mot Åbo klockan 18.30. Polisen
i Åbo hade genom min försorg den 13 juni 1960 per telefon underrättats om
förvisningen av H. och båtens ankomst till Åbo klockan 08.00 den 15 juni
1960. Polismännen Hermansson och Larsson uppmanades, att vid H:s avhämtande
å ungdomsanstalten i Hällby förete kvitterad reseräkning, avseende
samtliga kostnader för transporten till Stockholm jämte kostnaden
för H:s båtbiljett. Reseräkningens slutsumma uppgick till kr. 132: 80, beräknad
efter färdsätt med järnvägståg (se avskrift). Den 15 juni 1960

466

inkom telefonmeddelande till mig från polisen i Åbo om att H. samma morgon
anlänt dit.

På grund av bestämmelserna i 67 § utlänningslagen den 30 april 1954
och att H. efter det han guldit förpassningskostnaderna hade kr. 177:82
kvar för egen del ansåg jag, att H. innehade nödiga medel för sitt eget uppehälle
intill dess han i Finland kunde beräknas ha anskaffat arbete för sin
fortsatta försörjning.

Hägler har senare lämnat följande kompletterande uppgifter i ärendet:
Då polismännen ankommit till anstalten hade, enligt vad Hermansson uppgivit,
en av anstaltens tjänstemän i H:s närvaro till Hermansson överlämnat
ett penningbelopp motsvarande reseräkningens totalsumma och i gengäld
av Hermansson erhållit reseräkningen, som var försedd med kvittens.
Vidare hade, enligt Hermansson, polismännen hört att H. till personal på
anstalten uttryckt sitt ogillande av att han fick så »lite över».

Den vid Häglers yttrande fogade avskriften av reseräkningen upptager i
resekostnader, inklusive 30 kronor för båtbiljett Stockholm—Åbo, 96 kronor
80 öre och för två dagtraktamenten 36 kronor.

Vid fångvårdsstyrelsens utlåtande hade fogats bl. a. ett av styresmannen
vid ungdomsanstalten Åke Nordin till styrelsen avgivet yttrande. I detta
uttalades följande.

De av landsfiskalen i Rekarne distrikt anförda uppgifterna verifieras i
vad de berör anstalten, d. v. s. främst uppgiften om H:s tillgodohavande vid
frigivningen å kr. 310:62. Dessa medel utgjorde besp. 291:52 och disp.
19: 10 av vad H. hade innestående från synnerligen välskött frigångsarbete
under de senaste månaderna av intagningstiden. H. hade underrättats om
att han skulle gälda förpassningskostnaderna i enlighet med vad som framgick
av Länsstyrelsens i Södermanlands län resolution.

Härutöver må endast anmärkas att detta förfaringssätt enligt min uppfattning
är olämpligt, dels emedan det både av anstaltspedagogiska skäl
och med avseende på eftervården framstår som starkt önskvärt att under
anstaltstiden intjänta medel i så stor utsträckning som möjligt får utnyttjas
som startkapital vid frigivningen, dels på grund av den ganska betydande
orättvisa som kan uppstå i och med de intagnas placering på anstalter
med starkt varierande avstånd till närmaste förvisningsort.

För egen del anförde fångvårdsstyrelsen bl. a. följande.

Enligt 295 § i den alltjämt gällande arbetsordningen för fångvårdsstaten
av år 1923 (i denna paragrafs lydelse enligt fångvårdsstyrelsens cirkulär
1/1925) skall den som efter undergånget straffarbete eller fängelse frigives,
»där fängelseföreståndare med hänsyn till förhandenvarande förhållanden
finner nödigt» kunna på fångvårdens bekostnad befordras till sin hemort.
I fråga om utländsk medborgare som skall lämna riket brukar av fångvårdsmedel
täckas kostnaderna för resa till den svenska gräns- eller kustort, över
vilken hemresan sker. Några motsvarande bestämmelser har inte utfärdats
beträffande intagna som utskrives från ungdomsfängelse, men i praxis tilllämpas
samma förfaringssätt som i fråga om fängelse- och straffångar.

I Kungl. brev den 15 juni 1935 föreskrives bl. a. att kostnad för transport
av från riket avvisad eller utvisad person skall, i den mån transporten verk -

467

ställts av personal tillhörande fångvårdsanstalterna, bestridas av den å omkostnadsstaten
för fångvårdsanstalterna uppförda anslagsposten till fångtransport
samt i övrigt av förslagsanslaget till länsstyrelsernas kostnader för
fångtransport.

Besparade arbetspremiemedel skall enligt 71 § VL bevaras till den intagnes
frigivning eller utskrivning; dock må, efter fångvårdsstyrelsens bestämmande,
medlen användas för vissa i paragrafen närmare angivna ändamål.
Bland dessa angives icke resekostnader eller dylikt. Så var emellertid fallet
i förut gällande bestämmelser angående arbetspremier. Enligt 5 § andra
stycket i Kungl. Maj:ts reglemente angående arbetspremier vid fångvårdsanstalter
den 27 november 1925 kunde nämligen, i händelse vid tiden för
frigivningen fången saknade andra tillgängliga medel, av hans besparade
arbetspremier först uttagas vad till hans nödiga beklädnad och försändande
till hemorten erfordrades.

Sistnämnda bestämmelse motsvaras närmast av 71 § andra stycket VL.
Enligt detta lagrum må, därest vid utskrivningen den utskrivne saknar
andra tillgängliga medel, enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande av hans
besparade medel främst anvisas skäligt belopp för hans uppehälle under den
närmaste tiden samt därnäst vad som åtgår till hans nödvändiga beklädnad.
Beträffande återstoden skall styresmannen pröva, huruvida medlen skall
överlämnas till den intagne eller för dennes räkning insättas i bank eller
översändas till skyddsförening eller skyddskonsulent eller annan lämplig
person att i skäliga poster tillställas honom.

Enligt 72 § andra stycket VL får arbetspremiemedel som gottskrivits intagen
eller avsatts för hans räkning ej tagas i mät för hans gäld.

Fångvårdsstyrelsen anser sig kunna förbigå spörsmålet huruvida Nordin
jämlikt bestämmelserna i 67 § utlänningslagen varit berättigad att på sätt
som skett disponera över II:s arbetspremiemedel till gäldande av transportkostnaderna.
Enligt styrelsens mening bör Nordins åtgärder bedömas mot
bakgrunden av verkställighetslagens bestämmelser om dispositionen av
besparade medel. Dessa bestämmelser är — såsom tidigare berörts — ofullständiga
och i vissa hänseenden oklara. Stadgandet i 295 § i arbetsordningen
för fångvårdsstaten, som ger styresmannen rätt till eii diskretionär
prövning vid bedömande av huruvida den frigivne skall erhålla hemtransport
på fångvårdens bekostnad, vilar på förutsättningen att den frigivnes
tillgångar vid anstalten i vissa fall skall kunna tagas i anspråk för täckandet
av resekostnaderna. Detta var också, såsom av det föregående framgår,
direkt utsagt i det några år efter arbetsordningens tillkomst utfärdade reglementet
angående arbetspremier vid fångvårdsanstalterna. I förarbetena till
verkställighetslagen beröres inte frågan om besparade arbetspremiemedels
användande för frigivnas resor till hemorten, men även om något uttryckligt
stadgande härom inte kom att inflyta i verkställighetslagen och de av
fångvårdsstyrelsen senare utfärdade kompletterande bestämmelserna, sa
torde man vara berättigad utgå ifrån att avsikten inte varit att på denna
punkt genomföra någon förändring av vad som dittills gällt. Att det numera
i praktiken endast sällan förekommer att besparade medel användes
till täckande av de frigivnas resekostnader, sammanhänger givetvis med
att eftervärdssynpunktema kommit att tillmätas allt större betydelse. 1 det
aktuella fallet hade IL, sedan ersättning för hemtransporten uttagits, cirka

468

177 kr. kvar för sitt upphälle under den närmaste tiden efter frigivningen,
och fångvårdsstyrelsen finner inte att nyssnämnda synpunkter blivit obehörigen
eftersatta genom Nordins åtgärd.

Det av Nordin innehållna beloppet omfattar emellertid inte bara H:s egen
resekostnad utan även rese- och traktamentskostnader för de två polismän
som verkställde förpassningen. Styrelsen vill ifrågasätta om en så vidsträckt
tolkning av bestämmelserna om arbetspremiernas disposition kan
anses tillåten, men med hänsyn till omständigheterna — oklarheten i reglerna
samt H:s skyldighet jämlikt utlänningslagen att betala även dessa
kostnader — finner styrelsen inte att Nordin gjort sig skyldig till tjänstefel
i nu nämnt hänseende.

Vid bedömandet av sistnämnda fråga har fångvårdsstyrelsen inte kunnat
undgå att taga hänsyn till att H. inte kan anses ha lidit någon förlust genom
Nordins åtgärder. Därest betalning inte skett genom Nordins försorg, hade
ersättningen säkerligen uttagits på annat sätt. I förpassningsärenden i allmänhet
brukar enligt vad styrelsen under hand inhämtat från överståthållarämbetet
överenskommelse träffas mellan polismyndigheten och den som
skall förpassas om betalning för transportkostnaderna.

Fångvårdsstyrelsen avser inte att med vad hittills anförts ge uttryck åt
uppfattningen att styresmannens förfaringssätt varit det lämpligaste i den
föreliggande situationen. Riktigare hade enligt styrelsens mening varit om
samma förfaringssätt använts som — enligt vad som nämnts — i allmänhet
brukar tillämpas vid förvisningsärenden, där den förvisade har tillgångar,
nämligen att överenskommelse om betalningen efter frigivningen träffas
mellan den förvisade och förrättningsmännen.
o Enligt vad Nordin upplyst var detta emellertid första gången eu vid
fangvårdsanstalten Ilällby intagen skulle förvisas efter frigivningen, och
enligt bifogade intyg av skyddsassistenten Barbro Strand, som vid tillfället
tjänstgjorde som fångvårdsassistent vid anstalten, hade från länsstyrelsen
i Södermanlands län erhållits besked att H. själv i mån av tillgångar
ägde skyldighet att bekosta handräckning och transport i samband med
förvisningen. Fångvårdsstyrelsen vill därför inte lägga vad sålunda förekommit
Nordin till last.

Styrelsen vill begagna tillfället att framföra några mera allmänna synpunkter
i anledning av detta ärende. Mot det i 67 § utlänningslagen meddelade
stadgandet om skyldighet för den förvisade att själv gälda transportkostnaden
torde knappast kunna resas någon invändning ur principiell synpunkt,
men när det gäller från fångvårdsanstalter utskriva personer kan
uppenbarligen en alltför strikt tillämpning av stadgandet komma i konflikt
med eftervårdssynpunkterna. Styrelsen kan ansluta sig till den av Nordin
i hans yttrande anförda synpunkten att det både av anstaltspedagogiska
skäl och med avseende på eftervården framstår som starkt önskvärt att
under anstaltstiden intjänta medel i så stor utsträckning som möjligt får
utnyttjas som startkapital vid frigivningen.

I våra dagar torde det framstå som naturligt och riktigt att man i möjligaste
mån beaktar eftervårdssynpunkterna även när det gäller frigivna från
våra nordiska grannländer. Något legalt hinder torde inte föreligga att
enligt 71 § andra stycket verkställighetslagen översända viss del av en till
förvisning dömd finsk medborgares besparade medel till skyddsföreningen
i Helsingfors att användas som hjälp till uppehället efter utskrivning från
fångvårdsanstalt.

469

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande JO Nordqvist följande
i skrivelse till fångvårdsstyrelsen upptagna uttalanden.

I förevarande ärende är — såsom torde framgå av det föregående —
fråga om tillämpning såväl av utlänningslagstiftningens regler om verkställighet
av beslut om förvisning som om stadgandena i lagen om verkställighet
av frihetsstraff och därmed sammanhängande bestämmelser rörande
dispositionen vid intagens frigivning från fångvårdsanstalt av de
medel som för hans räkning omhänderhavas av anstalten.

55 § utlänningslagen innehåller bl. a., att utlänning som förvisas bör befordras
till sitt hemland eller, om detta icke kan utrönas, till land, från vilket
han ankommit hit. I 58 § angives, att verkställighet av förvisning ankommer
på länsstyrelse. Om utlänning endast äger vistas inom visst område
men han anträffas på annan plats, skall han enligt bestämmelse 62 § genom
polismyndighetens försorg föras till plats, där han äger vistas.

67 § första stycket lyder:

Avvisas, förpassas, förvisas eller utvisas utlänning, är han skyldig att
gälda kostnaden för sin befordran till den ort, dit han sändes genom myndighets
försorg. Vad nu sagt skall ock gälla, då utlänning enligt 62 § genom
polismyndighets försorg föres till plats, där han äger vistas.

Enär jag fann viss anledning till antagande att i tillämpningen av sistnämnda
stadgande praxis icke var helt enhetlig i frågan huruvida skyldigheten
för utlänning att gälda kostnaden för sin befordran skulle omfatta
även bevakningskostnaden, anhöll jag hos överståthållarämbetet och ett
antal länsstyrelser om yttrande huru bestämmelsen av dem tolkades och
tillämpades.

I yttrandena ha olika meningar uttalats om vilka kostnader som innefattas
i uttrycket »kostnaden för sin befordran» i 67 § första stycket utlänningsdagen.
Några av de tillfrågade länsstyrelserna ha ansett, att uttrycket
endast avsåg kostnaden för utlänningens egen resa, medan andra varit av
uppfattningen att stadgandet inbegriper jämväl bevakningskostnaderna.
Med sådana kostnader avses i det följande rese- och traktamentskostnader
för den eller de personer som enligt beslut av vederbörande myndighet
utföra förpassningsåtgärden.

Ifrågavarande bestämmelse i 67 § kvarstår i stort sett oförändrad från den
s. k. utvisningslagen den 14 september 1914 (SFS nr 196). Angående bestämmelsens
lydelse i olika utlänningslagar och vad som i samband med vidtagna
lagstiftningsåtgärder uttalats av beskaffenhet att tjäna till belysning
av bestämmelsens innebörd må följande anföras.

I ett av Kungl. Maj:t den 31 mars 1911 till lagrådet remitterat förslag
till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket (prop. 1913: 42 s. 42 o. f.), nedan
benämnt 1911 års förslag, upptagande fem kapitel, föreslogs i 2 kap. regler
om avvisande av utlänning, som till riket ankommer, i 3 kap. regler om

470

utlännings utvisning från riket och i 4 kap. regler om »kostnad för åtgärd,
varom i 2 och 3 kap. sägs». I 2 kap. stadgades beträffande avvisande (13 §)
bl. a.: Utlänning som från riket avvisas, bör i allmänhet befordras till det
land, varifrån han hit inkommit---.

I 3 kap. stadgades beträffande utvisning (22 §): I allmänhet bör den utvisade
befordras till sitt hemland,---. Kan den utvisade ej befordras

till sitt hemland---, bör han i allmänhet befordras till det land, varifrån
han i riket inkommit---. Sedan det land dit den utvisade skall

sändas blivit bestämt, skall Konungens befallningshavande draga försorg om
hans befordran ur riket.

I 4 kap. (25 §) stadgades bl. a.:

Har åtgärd, varom i 2 eller 3 kap. sägs, mot utlänning vidtagits, vare han
skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort dit han
sändes. Finnes han ej äga medel därtill och kan ej, enligt vad i denna lag är
stadgat, annan därtill förpliktas, skall kostnaden bestridas av allmänna
medel.

I 4 kap. 27 § utsädes, att arbetsgivare i vissa fall var pliktig att ersätta
statsverket »kostnaden för arbetarens befordrande ur riket».

Lagrådet yttrade till ovannämnda 13 § (prop. s. 113), att stadgandet »bör
i allmänhet befordras till det land, varifrån han hit inkommit» efter orden
betydde, att polismyndigheten undantagsvis skulle äga förpassa avvisad
person till annat land än det varifrån han kommit. Lagrådet uttalade, att
sådant icke var åsyftat och ej heller skulle vara lämpligt. Lagrådet föreslog
därför att orden »i allmänhet» skulle utgå såväl ur 13 § som ur 22 §.

Lagrådet torde av dess anmärkning att döma ha uppfattat orden »skall
befordras» såsom liktydiga med »skall förpassas».

I den allmänna motiveringen till 4 kap. uttalades i propositionen (s. 39).

I förslagets 4 kap. meddelas bestämmelser i fråga om ersättande av det
allmännas kostnader för utlännings avlägsnande från riket enligt denna
lag. Berörda kostnader avses skola gäldas i första hand av utlänningen själv.
Men om, såsom väl oftast lärer bliva förhållandet, denne saknar erforderliga
medel, har ersättningsskyldighet för vissa fall förklarats skola åligga andra
personer.

Motivuttalandet utgår således ifrån att »det allmännas kostnader för
utlännings avlägsnande från riket» i första hand skola ersättas av utlänningen
själv enligt bestämmelsen i 25 § om att han är skyldig att gälda
kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes. Att
i det allmännas nämnda kostnader innefattas, förutom kostnaden för utlänningens
egen resa, även eventuella kostnader för resa och traktamente åt
bevakningspersonal torde vara uppenbart.

Lagrådet yttrade angående bestämmelserna i 4 kap. bl. a. följande (prop.
s. 119).

471

(25 §) Vid---avvisning ävensom vid utvisning föreligger givetvis

fullt fog för att, såsom i första punkten---skett, för utlänning stadga

skyldighet att, där han finnes äga medel därtill, själv gälda kostnaden för
sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.---

Angående bestämmelsen i 27 § om att arbetsgivaren i vissa fall skulle
vara pliktig att ersätta statsverket »kostnaden för arbetarens befordrande
ur riket» uttalades i motiven (prop. s. 39).

Vidare har arbetsgivare---ansetts böra i vissa, i 27 § angivna fall

ersätta statsverket de kostnader, som kunna uppkomma till följd av arbetarens
utvisande---. En sådan ansvarighet som den föreslagna synes

vara väl grundad i det här ifrågavarande förhållandets natur. Föreskrifter
i denna riktning innehållas ock i den danska lagen av 1908 om utländska
arbetare.

Ifrågavarande 1908 års danska lag innehöll i 14 § en bestämmelse om att
arbetsgivare, vars rättsstridiga förhållande befanns ha vållat upphörande
av arbetarens anställningskontrakt, i vissa fall kunde åläggas gottgöra det
offentliga dess kostnader för arbetarens underhåll och utsändande från riket.
Enligt den danska lagen den 15 maj 1875 om tillsyn å främmande och resande
m. m. skulle bl. a. de genom utvisning enligt lagen föranledda utgifterna,
därunder inbegripna utgifterna för vederbörandes underhåll och beklädnad
samt för bevakning, i visst fall bäras av statskassan och i visst
annat fall gäldas av utlänningarna själva, om de hade medel. — I anslutning
härtill må anmärkas, att numera gäller i Danmark lag den 7 februari
1961 om utlänningars tillträde till landet. 14 § i denna lag innehåller, att de
av avvisning eller utvisning föranledda utgifterna, härunder inbegripna
utgifter för vederbörandes underhåll eller bevakning samt för nödvändiga
beklädnadspersedlar, skola betalas av vederbörandes egna medel eller, om
nämnda medel icke äro tillräckliga, av statskassan.

I anledning närmast av de anmärkningar lagrådet framställde mot 1911
års förslag blev detta förslag i väsentliga delar omarbetat (1912 års förslag).
Bestämmelserna om ersättningsskyldigheten omarbetades i enlighet med
de synpunkter lagrådet anfört, och förutvarande 25 § upptogs i förslaget i
15 § med följande lydelse.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 1 eller 2 kap. sägs, vare han
skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han
sändes.

1912 års förslag förelädes 1913 års riksdag. Propositionen, 1913: 42, blev
emellertid ej bifallen, utan riksdagen anhöll om nytt förslag i ämnet. Sådant
förslag framlades genom proposition till 1914 års B-riksdag (prop. 1914
B: 55). I denna proposition hade till 16 § första stycket i förslag till lag
angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas utan ändring

472

överförts de i 15 § av 1912 års förslag upptagna föreskrifterna beträffande
kostnader i avvisnings- och utvisningsärende. Sedan lagutskottet föreslagit
vissa ändringar, som dock ej berörde ifrågavarande paragraf, antog riksdagen
det av utskottet slutligen framlagda förslaget, som därefter utfärdades
som lag den 14 september 1914. Lagens 19 § innehöll bl. a. en bestämmelse
om att de närmare föreskrifter, som kunde erfordras med avseende å
verkställighet av avvisning eller utvisning, meddelades av Konungen. Med
stöd av denna bestämmelse föreskrev Kungl. Maj:t i kungörelse den 12
mars 1915 (SFS 1915:92) bl. a. (6 §), att då utvisning ej skedde genom
att den utvisade i enlighet med förständigande därom lämnade riket, utlänningen
skulle på lämpligt sätt, under bevakning, föras ur riket. Vidare
föreskrevs, att i sådant fall borde, därest det land till vilket den utvisade
skulle »befordras» var så beläget, att han icke under vägen dit behövde
uppehålla sig å annan främmande stats område, Konungens befallningshavande
bestämma vägen och sättet för den utvisades »befordrande».

Av vad i det föregående anförts angående de olika lagförslagen samt innehållet
i ovannämnda 1915 års kungörelse framgår enligt min mening, att lagstiftaren
med orden »kostnaden för sitt befordrande» i 16 § första stycket
1914 års lag avsett ej endast utlänningens egen resekostnad utan även de
extra kostnader, såsom rese- och traktamentskostnader, som kunde uppkomma
på grund av att befordrandet företogs under bevakning.

Av vad som förekom vid tillkomsten av de olika utlänningslagarna 1927,
1937 resp. 1945 synes vara av större intresse endast, att departemenschefen
i proposition till 1927 års riksdag (prop. 1927: 198 s. 60) uttalade, att enligt
1914 års lag kostnaderna för utlännings avlägsnande från riket skulle gäldas
av utlänningen själv och att denna bestämmelse borde bibehållas i den
nya lagen.

1949 års utlänningskommitté föreslog i ett år 1951 avgivet betänkande
(SOU 1951: 42) införande i blivande ny lag av ett stadgande motsvarande
den numera i 62 § gällande lag upptagna bestämmelsen om skyldighet för
polismyndighet att, då utlänning överträtt föreskrifter i uppehållstillståndet,
föra utlänningen till plats där han äger vistas. I specialmotiveringen
till den föreslagna ersättningsbestämmelsen i 67 § första stycket uttalade
kommittén (s. 199) bl. a., att jämkningar i det då gällande stadgandet vidtagits
bl. a. med hänsyn till »att utlänning, som---föres från område

där han icke äger vistas, bör vara skyldig att gälda kostnaden därför». I
den till riksdagen sedermera avlämnade propositionen (1954: 41) hade 67 §
första stycket samma lydelse som i gällande lag.

I den med stöd av 1954 års utlänningslag utfärdade utlänningskungörelsen
den 4 juni 1954 stadgas (i 58 och 60 §§), att verkställighet av förvisning
skall, där ej förständigande användes, ske genom att utlänningen på lämpligt
sätt under bevakning föres ur riket och att länsstyrelsen i sådant fall
skall »bestämma vägen och sättet för utlänningens befordran».

473

I samband med tillkomsten av 1927 års och senare utlänningslagar har
intet förekommit, som kan anses antyda, att lagstiftaren velat inskränka
bestämmelsens räckvidd i förhållande till vad som förut gällt. Däremot har,
såsom framgår av vad förut anförts, såväl år 1927 som i samband med tillkomsten
av gällande lag gjorts uttalanden, som synbarligen grundats på
den uppfattningen att utlänningen hade att enligt bestämmelsen gälda
samtliga kostnader i anledning av åtgärden i fråga.

Vad nu anförts visar enligt min mening, att bestämmelsen i 67 § första
stycket utlänningslagen ålägger utlänningen skyldighet att gälda såväl kostnaden
för sin egen resa som ock eventuell rese- och traktamentsersättning åt
bevakningspersonal. De i sådant hänseende enligt reseräkningen i förevarande
ärende debiterade kostnaderna äro ej upptagna med för höga belopp.

H. har således i och för sig enligt nämnda lagrum haft skyldighet att
gälda de å reseräkningen angivna kostnaderna.

Vid frigivningen hade H. en hos anstalten innestående fordran, vilken
uppkommit genom frigångsarbete. Fordringen utgjordes huvudsakligen av
besparade medel. Då det innestående beloppet i samband med frigivningen
skulle utbetalas till H., avräknades emellertid på hans fordran den skuld
till kronan, i vilken han ansågs häfta i och med att han var skyldig gälda
förpassningskostnaderna enligt den vid tillfället företedda reseräkningen. Av
Nordins till fångvårdsstyrelsen avgivna yttrande framgår, att till grund för
H:s skyldighet att gälda nämnda kostnader åberopats länsstyrelsens resolution,
i vilken — såsom förut anförts — hänvisats till stadgandet i 67 §
utlänningslagen om kostnaderna för förpassningen. Nordin har däremot icke
gjort gällande, att avräkningsförfarandet grundat sig på någon bestämmelse
i verkställighetslagen. Det bör därför i första hand undersökas, huruvida
möjlighet förelegat att från de förutsättningar som sålunda åberopats förfara
på sätt som skett. Vid denna undersökning synes man böra utgå ifrån
att avräkningsförfarandet inneburit, att viss del av H:s fordran hos anstalten
av Nordin kvittats mot kronans motfordran mot H. på grund av förpassningen.

Att kronan även då den ej kan stödja sig på uttrycklig författningsbestämmelse
äger rätt att, när den står i skuld till enskilt rättssubjekt, betala
genom att avräkna motfordran har ofta hävdats och. har också kommit till
uttryck i rättspraxis (se exempelvis Ilerlitz, Föreläsningar i förvaltningsrätt
ID, Förvaltningsrättsliga plikter, s. 547 f, Sundberg, Allmän förvaltningsrätt,
s. 192 f, Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s. 130, Svennegård, Sv J T
1948, s. 30 f, NJA I 1944 s. 101; jfr även MO 1946 s. 358 f och JO 1960
s. 278 f). Meningsskiljaktigheter ha emellertid inom doktrinen yppats i
frågan huruvida nämnda kvittningsrätt är på så sätt begränsad, att en statlig
förvaltningsgren äger till kvittning åberopa endast egen motfordran och
således ej fordran, som tillkommer annan förvaltningsgren. Sundberg för -

474

nekar kvittningsrätt i sistnämnda fall (a.a. s. 192). Även Jägerskiöld hävdar
(Svensk tjänstemannarätt 2: 2 s. 167), att kvittning för sådan motfordran
ej är tillåten. Herlitz (a.a. s. 548 f) tycks ej helt vilja förneka kvittningsrätt
för kronan i dylikt fall. Rodhe (Obligationsrätt, s. 59) uttalar, att det saknas
anledning antaga, att någon allmän inskränkning av nu ifrågasatt slag
skulle gälla. I allmänhet saknas för svensk rätts del såväl uttryckliga bestämmelser
som vägledande prejudikat.

Även med utgångspunkt från en allmän regel av innehåll, att en förvaltningsgren
icke äger kvitta enskild persons fordran med motfordran tillkommande
annan förvaltningsgren, synes kunna ifrågasättas, om icke sådan
kvittning likväl bör vara tillåten, därest visst samband föreligger mellan de
båda fordringarna. I nu förevarande fall sammanhänga både huvudfordran
och motfordran med H:s vistelse på ungdomsanstalten: huvudfordringen
hänför sig till arbete, som H. utfört under den tid han varit intagen, och
kronans motfordran grundar sig på att statlig myndighet varit skyldig att
vid anstaltstidens slut föra H. från anstalten. Det sålunda föreliggande
sambandet mellan huvudfordran och motfordran skulle möjligen kunna
åberopas som skäl för att kvittning i och för sig skulle vara tillåten.

Frågan om tillåtligheten av sådan åtgärd är emellertid även beroende av
bl. a. huvudfordringens beskaffenhet. Rörande karaktären av medel, som
intagen på grund av utfört arbete har innestående hos fångvårdsanstalt,
finnas bestämmelser i verkställighetslagen.

I 8 kap. nämnda lag givas regler — även avseende personer som undergå
ungdomsfängelse — om arbetsplenum* m. m. I 68 § angives efter vilka grunder
arbetspremie skall bestämmas. I 72 § stadgas dels att av intjänta arbetspremier
ersättning må uttagas för vad intagen uppsåtligen eller av
vårdslöshet skadar eller förstör av anstaltens tillhörigheter, dels ock att
arbetspremiemedel, som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räkning,
ej må tagas i mät för hans gäld. Enligt 74 § första stycket äger Konungen
beträffande viss anstalt eller vissa intagna förordna, att ersättning för utfört
arbete skall utgå efter andra grunder än i 68 § sägs, så ock meddela de
närmare föreskrifter som i samband därmed erfordras. Andra stycket av
74 § lyder: Ilar förordnande meddelats enligt första stycket, skall i fråga
om den intagnes arbetsinkomst vad i 72 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj:t har den 7 mars 1947 med stöd av ovannämnda 74 § förordnat,
att beträffande ersättning till å fångvårdsanstalt intagen, som
arbetar hos arbetsgivare utom anstalten, skall gälla vissa bestämmelser,
vilka bl. a. innebära, att den arbetslön som arbetsgivaren betalar fördelas
i tre lika delar, varav en del, dock högst fyra kronor per arbetsdag, tillfaller
fångvården såsom bidrag till dess underhålls- och vårdkostnader, en del reserveras
för att efter styresmannens bestämmande tagas i anspråk till underhåll
av anhöriga och till betalning av skadestånd samt slutligen en del,
lika fördelad i disponibla och besparade medel, tillfaller den intagne. Där -

475

jämte erhåller den intagne eventuellt överskott på de förstnämnda två
tredjedelarna i form av tillskott till de medel som besparas.

I cirkulär den 9 juni 1947 har fångvårdsstyrelsen med anledning av
nämnda förordnande föreskrivit bl. a. att styresman för anstalt äger att med
iakttagande av vissa föreskrifter besluta i ärenden rörande ersättning till
bl. a. å anstalten intagen person, som är ådömd ungdomsfängelse och som
arbetar hos arbetsgivare utom anstalten (frigångare).

I ärendet är upplyst, att II:s innestående medel, ur vilka Nordin uttog
betalning för reseräkningens belopp, utgjordes av medel som tillfallit H.
jämlikt bestämmelserna i ovannämnda Kungl. Maj:ts förordnande den 7
mars 1947. På grund av bestämmelserna i 74 § andra stycket skulle beträffande
dessa medel reglerna i 72 § äga motsvarande tillämpning. Medlen
voro således enligt stadgandet i sistnämnda paragraf andra stycket skyddade
mot utmätning för H:s gäld. Att sålunda medlen, så länge de innestodo,
ej kunde utmätas för gäldande av förpassningskostnaderna är tydligt
utsagt. En erinran om att sådana speciella utmätningsförbud skola iakttagas
har dessutom intagits i 67 § näst sista stycket utsökningslagen (jfr
under sistnämnda paragraf anmärkta lagstadganden).

Här uppställer sig således spörsmålet huruvida kvittning i H:s innestående
medel må äga rum, trots att utmätning i medlen är förbjuden. Till
en början må framhållas, att resultatet såväl av utmätning som av kvittning
ur H:s synpunkt blir ett och detsamma; han erhåller ej motsvarande
belopp, vilket i stället användes till betalning av kronans fordran. Det ligger
därför nära till hands att antaga en regel av det innehåll, att då utmätning
är förbjuden kvittning också är förbjuden. Mot antagandet av en allmän
sådan regel talar dock bl. a., att sambandet mellan huvudfordringen
och motfordringen kan vara så starkt att det framstår som berättigat, att
innehavaren av motfordringen får en förmån framför övriga borgenärer.
Som exempel må nämnas fordran å lön för arbete och motfordran avseende
under anställningen uppsåtligt eller vårdslöst vållade skador å arbetsgivarens
egendom (jfr verkställighetslagen 72 § första stycket). Härutöver må
nämnas, att i många fall kvittning kan vara det i praktiken enda sättet för
innehavaren av motfordringen att få betalning, och att kvittning, även för
motfordringsgäldenären, är en betydligt smidigare form för betalning än
utmätning. Uppfattningen inom doktrin och rättspraxis synes dock alltmer
tendera mot att uppställa ett förbud mot kvittning i åtminstone vissa
slag av utmätningsfria huvudfordringar.

Rabenius uttalar i TfR 1919 s. 34 f, att kvittning generellt bör uteslutas
emot icke utmätningsbar fordran. Karlgren (Kollegium i allmän obligationsrätt
II, Lund 1959, s. 160) anför: Om en fordran icke kan utmätas av den
orsak att rättsordningen vill säkerställa densamma såsom tillgång för borgenären,
måste den merendels icke heller kunna berövas honom genom
kvittning. Ussing (Dansk Obl.r., Allm.del3, s. 411 f.) uttalar, att någon allmän
regel om förbud mot kvittning i dylika fall icke kan uppställas och att

476

det endast av utmätningsförbudet kan avgöras i vilka fall de skäl som
uppbära detta också kräva att kvittning skall vara utesluten. Ur den norska
doktrinen må nämnas, att Arnliolm (Streiftog s. 78) för sin del finner som
»en helt naturlig konsekvens» att kvittning bör vara utesluten men synes
ifrågasätta att medge kvittning för konnexa motfordringar. Rodhe (Obligationsrätt
s. 56) uttalar: »Ett specialfall är det då huvudfordran icke kan
utmätas för borgenärens gäld; i så fall hör huvudfordran icke till den del av
borgenärens förmögenhet som svarar för motfordran, och kvittning torde
vara utesluten.» Samme författare anför vidare (a.a. s. 66): »Vid vissa
penningfordringar anses det av sociala skäl önskvärt att betalning kommer
borgenären tillgodo kontant. — Detta önskemål tillgodoses ibland genom
en föreskrift att fordran icke får utmätas för borgenärens gäld — häri ligger,
såsom redan anförts, även att gäldenären icke får betala genom kvittning.
I andra fall har man icke stadgat utmätningsförbud men dock givit ett
förbud mot fullgörelse genom kvittning. Rättsläget är dock här delvis byggt
på praxis och i vissa avseenden oklart.» Westerberg (Rättskraft, s. 259)
synes hävda, att utmätningsförbud, som förekomma i sociala sammanhang,
också skydda mot kvittning. Han hänvisar därvid bl. a. till uttalande i proposition
till 1946 års riksdag angående lagstiftning om allmän sjukförsäkring
(prop. 1946:312). Departementschefen uttalade i nämnda proposition s.
275 f. angående en föreslagen bestämmelse (106 §) om rätt för sjukkassa
att vid utbetalning avräkna fordran på grund av tidigare felaktigt lämnad
sjukhjälp: »Enligt 105 § av departementsförslaget må fordran å sjukhjälp,
som innestår hos allmän sjukkassa, ej tagas i mät för gäld. Enligt nämnda
bestämmelse skyddas således fordran, som innestår hos sjukkassa, även
sedan den förfallit till betalning. Den nu föreslagna kvittningsrätten innebär
ett undantag i visst hänseende från den princip, varpå berörda bestämmelse
vilar.» — Åsyftade kvittningsregel finnes numera uttryckt i 20 kap. 4 §
andra stycket lagen om allmän försäkring (jfr prop. 1962: 90 s. 384).

Frågan om kvittning skall vara tillåten i egendom, som är belagd med
utmätningsförbud synes ännu ej ha varit föremål för högsta domstolens
prövning. I ett av Svea hovrätt avdömt mål, se SvJT 1943 rf. s. 73, har
emellertid befintligt utmätningsförbud ansetts medföra även förbud mot
kvittning. Av stort intresse i sammanhanget är även rättsfallet NJA I
1941: 16, i vilket fastslogs, att fordran å underhållsbidrag till barn — ehuru
sådan icke är utmätningsfri — ej må kvittas mot annan fordran.

Av vad ovan anförts framgår, att såväl i doktrin som rättspraxis förbud
mot kvittning i utmätningsfri fordran ansetts föreligga beträffande i vart
fall vissa slag av utmätningsfria fordringar. Departementschefens ovan relaterade
uttalande i prop. 1946: 312, mot vilket ej gjordes erinran under riksdagsbehandlingen,
visar också, att han ansett principen om utmätningsfrihet
för fordran å sjukhjälp medföra förbud mot kvittning i fordringen. Med
hänsyn härtill torde man böra utgå ifrån att kvittning i fordran å sjukhjälp
från allmän försäkringskassa ej kan företagas i andra fall än de som uttryck -

477

ligen angivas i lagen. I likhet härmed bör enligt min mening, i den mån ej
annat uttryckligen angivits, kvittningsförbud i princip råda också i fall av
förevarande art, d. v. s. där regleringen av den enskildes rätt till vederlag är
i väsentlig mån betingad av sociala hänsyn och dylika hänsyn föranlett ett
särskilt stadgat utmätningsförbud.

I H:s fordran hade sålunda, enligt vad jag anser, kvittning för kostnader å
reseräkningen icke bort företagas.

Då således enligt min mening kvittning icke kunnat ske på grund av att
huvudfordringen var utmätningsfri, finner jag icke anledning att här gå in
på frågan, om även med hänsyn till motfordringens beskaffenhet hinder
förelegat för kvittning.

Om sålunda i enlighet med det anförda anstalten icke ägt företaga kvitt -ningsåtgärden, är för bedömande av Nordins förfarande av betydelse den i
fångvårdsstyrelsens utlåtande behandlade frågan huruvida förfarandet kunnat
grundas på verkställighetslagens regler om dispositionen av besparade
medel.

De regler om användningen av besparade medel, som äro upptagna i 71 §
verkställighetslagen, ha — såsom ock förutsättes i styrelsens utlåtande —
varit tillämpliga i förevarande fall. Såsom styrelsen framhållit angives icke
i detta stadgande bland de ändamål, för vilka medlen må användas, resekostnader
eller dylikt. Styrelsen är dock närmast av den uppfattningen, att
besparade medel kunna tagas i anspråk för frigivnas resor till hemorten och
anför såsom skäl för denna ståndpunkt, att detta varit uttryckligen stadgat
tidigare och att det icke torde ha avsetts att genom verkställighetslagen
göra någon ändring härutinnan. Styrelsen har också hänvisat till det av styrelsen
omnämnda stadgandet i 295 § arbetsordningen för fångvårdsstaten,
som ger styresmannen rätt till en diskretionär prövning av frågan om en
frigiven person skall erhålla hemtransport på fångvårdens bekostnad, och
framhållit, att stadgandet vilar på förutsättningen att den frigivnes tillgångar
på anstalten i vissa fall skola kunna tagas i anspråk för täckande av
resekostnaderna.

I den före verkställighetslagen gällande stadgan den 8 april 1938 angående
vård och behandling i statens fångvårdsanstalter föreskrevs i 57 §, att
om straffånge saknade andra tillgängliga medel, vid frigivningen finge av
hans besparade arbetspremiemedel först uttagas vad som erfordrades för hans
uppehälle under minst fjorton dagar efter frigivningen samt därefter vad
som åtginge till hans nödiga beklädnad och försändande till hemorten. I
motsvarande stadgande i verkställighetslagen, 71 § andra stycket, har emellertid
såsom nämnts uteslutits bestämmelsen om att kostnaden för den intagnes
försändande till hemorten finge uttagas av hans besparade medel.
Det förhållandet att det i tidigare lagstiftning upptagna uttryckliga stadgandet
härutinnan icke återfinnes i gällande lag synes mig — särskilt som
i övrigt rätten att disponera över besparade medel tämligen detaljerat angi -

478

vits i lagen — böra tolkas så att någon rätt att disponera över medlen för
den intagnes försändande till hemorten icke är medgiven. Det må ock framhållas,
att en dylik inskränkning i förut gällande befogenhet att disponera
över den intagnes medel får anses stå i överensstämmelse med moderna
principer för verkställighet av frihetsstraff. Saken kan dock vara föremål
för viss tvekan. Såsom framgår av styrelsens yttrande, kunna vissa skäl
anföras även för styrelsens ståndpunkt.

Vad nu anförts avser den intagnes egna resekostnader. Verkställighetslagen
innehåller inga regler om förpassning till hemorten genom polismyndighets
försorg av person, som frigivits från fångvårdsanstalt. Förpassningen
av H. skedde med stöd av bestämmelser i utlänningslagstiftningen. Att under
sådana förhållanden åberopa verkställighetslagens regler, vilka tydligen
ej avse kostnaderna för förvisning av utlänningar, såsom stöd för att disponera
H. tillhöriga medel för att gälda bevakningskostnaderna synes icke
kunna ifrågakomma. Styrelsen synes också närmast vara av samma uppfattning.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att enligt min mening Nordin
icke ägt att disponera över H:s medel för betalning av de å reseräkningen
upptagna kostnaderna. Vid bedömande av Nordins åtgärder härutinnan
böra dock följande omständigheter beaktas. I länsstyrelsens resolution har
påpekats, att H. var skyldig att själv gälda kostnaderna. Detta har uppenbarligen
varit ägnat att inge Nordin uppfattningen, att det ålegat honom
att för ändamålet använda tillgängliga medel. Frågan om detta kunnat ske
har varit beroende av rättsliga överväganden av delvis invecklad beskaffenhet.
Huruvida enligt verkställighetslagen besparade medel kunde tagas
i anspråk för H:s egna resekostnader till hemorten kan vara föremål för delade
meningar. Nordin har icke tidigare haft att bedöma spörsmål av dylik
art. Såsom styrelsen anfört kan icke anses, att eftervårdssynpunkter obehörigen
eftersatts genom Nordins åtgärd. På grund av det anförda och då H.
lagligen varit betalningsskyldig för kostnaderna finner jag — utöver nu av
mig gjorda uttalanden — ytterligare åtgärd i ansvarsfrågan från min sida
ej påkallad.

Utgången av ärendet kunde väl sägas innebära att H. ej tillskyndats
någon slutlig ekonomisk förlust, eftersom han faktiskt var betalningsskyldig
för berörda belopp. Emellertid kunde också anläggas den synpunkten
att H. gentemot statsverket har en fordran på utfående av besparade
medel till nyssnämnda belopp, vilken fordran torde kunna göras gällande
vid domstol utan att statsverket enligt Nordqvists bedömning ägde göra
kvittningsinvändning.

Med hänsyn till det sist anförda fann Nordqvist sig böra genom särskild
framställning den 19 december 1963 till Kungl. Maj:ts prövning hänskjuta
frågan huruvida till H. borde utbetalas belopp, motsvarande de medel som
tagits i anspråk för förpassningskostnaderna.

479

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning om allmän översyn av bestämmelserna rörande
rätten för statstjänstemän att inneha bisysslor

I en den 3 juli 1963 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

Frågan om statstjänstemännens rätt att vid sidan av tjänsten inneha
annan anställning eller bedriva annan verksamhet har i vårt land sedan lång
tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida. Ursprungligen
var intresset begränsat till frågan om en avveckling av det i äldre
tid vanliga systemet med förening av flera olika tjänster hos en och samme
person. Sedan slutet av 1800-talet har emellertid intresset väsentligen kommit
att inriktas på spörsmålet om tjänstemännens rätt att inneha bisysslor
av enskild natur. I samband med olika löneregleringar för tjänstemännen ha
härutinnan — på initiativ av riksdagen eller från annat håll — utfärdats
bestämmelser, som i successivt skärpande riktning begränsat tjänstemännens
möjligheter att utan särskild prövning inneha sådana bisysslor (se härom
1925 års riksdagsrevisorers berättelse s. 212 o. f. samt SOU 1928:14,1930: 17
och 1937: 48).

Begränsning av statstjänstemännens rätt att inneha bisysslor har i lagstiftningssammanhang
ansetts påkallad ur två skilda synpunkter. Å ena
sidan har det gällt att tillvarata statens intresse av att tjänstemannen i
behörig utsträckning ägnar sin arbetskraft åt den uppgift, för vilken han
erhåller lön, och att hans möjligheter härutinnan icke obehörigen inkräktas
genom att han åtager sig andra uppgifter. Begränsningen har sålunda karaktären
av egentligt lönevillkor. Från denna synpunkt är det tydligen i första
hand bisysslans omfattning, icke dess beskaffenhet, som är av betydelse. Å
andra sidan har en inskränkande reglering befunnits ur allmän synpunkt
nödvändig med hänsyn till rättsordningens krav på att privata intressen icke
obehörigen inverka vid tjänstens utövande och att allmänhetens förtroende
för myndigheterna icke rubbas. I detta hänseende är det sålunda bisysslans
art, icke dess omfattning, som blir avgörande.

Från först angivna synpunkt har frågan reglerats genom generella bestämmelser,
som meddelats i utfärdade avlöningsreglementen och som — såvitt
angår det övervägande antalet statstjänstemän — återfinnas i 7 § 1 mom.
statens allmänna avlöningsreglemente (Saar). Enligt detta stadgande föreligger
skyldighet för varje ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman att hos
Eders Ivungl. Maj:t eller, såvitt angår tjänsteman med lägre lönegradsnummer
än 24, hos vederbörande myndighet inhämta tillstånd att, med sin tjänst
förena vissa andra sysslor. Gränsdragningen har härvid skel t på det sättet,

480

att skyldigheten att söka tillstånd omfattar innehav av dels tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag — utöver vissa specialfall som avses
i 6 § — dels ock uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse för verk,
bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom
industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren
eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Endast
om Eders Ivungl. Maj:t eller vederbörande myndighet vid prövning av sådan
ansökan finner innehavet av befattningen eller uppdraget icke inverka hinderligt
för utövandet av tjänsten, må tillstånd beviljas.

De inskränkningar i tjänstemännens rätt till bisyssleinnehav, som ansetts
påkallade med hänsyn till rättsordningens krav på att förhindra obehörigt
inflytande av privatintressen vid tjänsteutövningen och som således äga
anknytning till de för tjänstemännen gällande jävsbestämmelsema, ha, i
varje fall sedan tillkomsten av 1939 års civila avlöningsreglemente, icke
genomförts i form av föreskrifter i avlöningsreglementen utan genom särskilda
bestämmelser för vissa olika grupper tjänstemän. Bestämmelser av
denna natur — som Eders Kungl. Maj:t enligt särskilt bemyndigande i 7 §
3 mom. Saar äger meddela — har närmast avsett inskränkningar, mer eller
mindre långtgående, av tjänstemans möjligheter att åtaga sig privata uppdrag,
som falla inom området för vederbörandes egna tjänsteuppgifter och
som sålunda avse fråga som kan komma att för prövning hänskjutas till den
myndighet, där tjänstemannen är anställd. Dessa bestämmelser, som under
årens lopp utfärdats i förhållandevis stort antal, innehållas i allmänhet i de
för myndigheterna utfärdade instruktionerna och stadgorna.

Under min verksamhet som JO har jag vid flera tillfällen haft anledning
befatta mig med frågan om statstjänstemäns rätt att vid sidan av sin tjänst
inneha uppdrag eller eljest bedriva förvärvsarbete. Därvid har jag uppmärksammat,
att den författningsmässiga regleringen av hithörande spörsmål i
vissa avseenden framstår som bristfällig. Sålunda har det visat sig att de i
avlöningsreglementena givna bisysslebestämmelsema äro svårtolkade och
giva anledning till tveksamhet om vilka sysslor, som enligt dessa reglementen
kräva tillstånd. Vad angår de bestämmelser, som närmast ur jävssynpunkt
reglera tjänstemännens rätt att inneha bisysslor, har det framgått att dessa
— som utfärdats vid olika tidpunkter och utan något samlat övervägande —
äro i hög grad oenhetliga och i flera fall förete sakligt omotiverade skillnader.

Med hänsyn till sålunda iakttagna brister i den nuvarande regleringen och
till sakens betydelse ur allmän synpunkt har jag ansett mig böra genom denna
framställning till Eders Kungl. Maj:t väcka frågan om en översyn av hithörande
bestämmelser. Behovet av en sådan översyn gör sig främst gällande
med avseende å de föreskrifter, som äro betingade av det allmänna intresset
av att medborgarnas förtroende för myndigheterna icke rubbas. Innan jag
närmare ingår på denna fråga, vill jag emellertid först något beröra även de
i avlöningsreglementena ingående bisysslebestämmelser, som ha till syfte att
förhindra att bisysslorna inkräkta på befattningshavarens tjänsteutövning.

I. Frågan om begränsning av rätten till bisysslor med hänsyn till statens
intresse som arbetsgivare att tjänsteman ej åtager sig omfattande uppdrag
vid sidan av tjänsten

Saar äger tillämpning på de flesta tjänstemän i statens tjänst samt på vissa
andra befattningshavare såsom bl. a. viss skolpersonal samt tjänstemän vid
skogsvårdsstyrelser. Efter mönster av det för statsförvaltningen sålunda gällande
avlöningsreglementet ha senare tillkommit särskilda avlöningsreglementen
för övningslärare, för lärare vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
för kyrkomusiker, för präster samt för polispersonal. I dessa
vid sidan av Saar utfärdade särskilda avlöningsreglementen eller i särskilda
för dessa tjänstemän utfärdade stadgor, till vilka hänvisats i reglementena,
ha intagits bestämmelser rörande förening av tjänst med tjänstebefattning
eller uppdrag. Dessa bestämmelser — utom såvitt avser polismän — överensstämma
i huvudsak med 7 § 1 mom. Saar. Även beträffande lagfaren ledamot
av rådhusrätt och magistrat finnes en bestämmelse, som ansluter till nämnda
stadgande i Saar (9 § 1 mom. kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa
bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat).

Stadgandet i 7 § 1 mom. Saar har i huvudsak oförändrat överförts från
ett år 1939 utfärdat avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän vid den
civila statsförvaltningen. Till grund för detta reglemente låg ett av 1936 års
lönekommitté avgivet förslag till civilt avlöningsreglemente (SOU 1937: 48).

Av betänkandet (s. 117 o.f.) framgår, att med uttrycket »tjänstebefattning»
avses varje statlig eller kommunal befattning, som icke anses avhandlad
i 6 § Saar (statlig ordinarie, extra ordinarie, extra eller aspiranttjänst och
därmed jämförliga kommunala tjänster), samt varje annan enskild anställning
än befattning hos företag av i 7 § 1 mom. Saar angivet slag, allt i den
mån anställningen med hänsyn till arbetets kontinuerliga fortgång, dess omfattning
eller därför utgående ersättning kan karakteriseras som befattning.

Med uppdrag, jämförligt med tjänstebefattning, avses enligt betänkandet
sådana uppdrag av offentlig eller enskild natur, som kunna karakteriseras
som så varaktiga — d. v. s. sträckande sig över en längre tidsperiod eller
periodvis återkommande — eller som äro så tidskrävande, att de kunna jämföras
med tjänstebefattning. Härigenom har under regleringen inordnats
sådana uppdrag, vilka till arten, ehuru ej till formen, närma sig karaktären
av verklig anställning.

Vidare erfordras tillstånd för ordförande- eller ledamotskap i sådana föreningar
med huvudsakligen ekonomiskt syfte, som äro inregistrerade enligt
lagen om ekonomiska föreningar. Däremot skulle enligt kommitténs uttalande
tillstånd icke krävas för innehav av styrelseuppdrag i ideell, politisk eller
facklig förening.

Stadgandet i 7 § 1 mom. Saar innebär således i princip att en statens tjänsteman
icke får mottaga tjänstebefattning eller »därmed jämförligt uppdrag»
utan att befattningen eller uppdraget i varje särskilt fall av vederbörande

jg _ Justitieombudsmannens årsberättelse titt 196// års riksdag

482

myndighet prövats och befunnits icke vara för statstjänstens skötande hinder
ligt.

Emellertid erfordras icke myndighets tillstånd beträffande varje tjänstebefattning
eller varje uppdrag av varaktig eller eljest tidskrävande natur.
Sålunda kräves icke tillstånd för innehav av sådan tjänstebefattning eller
sådant uppdrag, som tillsättes respektive meddelas av Eders Kungl. Maj:t
eller av den myndighet, som äger bevilja tillstånd. Enligt lönekommitténs
uttalande erfordras ej heller tillstånd för mottagande av sådana uppdrag i
det allmännas tjänst, vilka tjänstemän erhålla på grund av allmänna val;
dylika uppdrag lära nämligen icke kunna anses såsom jämförliga med befattning.

Det bör i detta sammanhang även påpekas, att det i 7 § 1 mom. Saar
angivna förbudet icke avser yrkesmässigt bedriven verksamhet; en tjänsteman
äger således utan hinder av sin tjänst vid sidan därav i egen regi driva
exempelvis en affärsrörelse.

Vid åtskilliga tillfällen har påtalats, att det föreligger osäkerhet rörande
innebörden och räckvidden av de i 7 § 1 mom. Saar intagna bestämmelserna
om statstjänstemäns rätt att förena tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag.
Hithörande spörsmål berördes även vid en av 1954 års riksdagsrevisorer
verkställd utredning rörande tillämpningen av de statliga avlöningsförfattningarna.
Vid utredningen framkom bl. a. att bestämmelsen i 7 § Saar om
förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag visat sig svårtillämplig
i praktiken i vad avsåg frågan om bestämmandet av den verksamhet, som
omfattades av stadgandet. På grundval av utredningen framförde revisorerna
önskemål om en översyn av de statliga avlöningsförfattningama. Sedan
statsutskottet i princip anslutit sig till detta önskemål samt 1955 års riksdag
beslutat att i skrivelse till Eders Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
härutinnan anfört, tillkallades år 1956 den s. k. löneförfattningsberedningen
för att inom civildepartementet verkställa översyn av de statliga avlöningsförfattningarna.

1955 års riksdagsrevisorer verkställde viss utredning för att utröna i vad
mån den i avlöningsreglementena föreskrivna skyldigheten för tjänstemännen
att anhålla om tillstånd att förena tjänst med vissa tjänstebefattningar
och uppdrag fullgjordes. Revisorerna ansågo sig vid sin granskning kunna
konstatera, att vissa tjänstemän åtagit sig uppdrag vid sidan av tjänsten i så
betydande omfattning att det syntes tvivelaktigt om vederbörande verkligen
vore i stånd att ägna tillräcklig kraft åt den tjänst, för vilken de erhöllo lön.
De funno även att en betydande del av de tjänstemän med bisysslor, som
undersökningen avsåg, icke innehade vederbörligt tillstånd. Med anledning
av vad vid undersökningen framkom funno revisorerna anledning framhålla,
bl. a., att myndigheterna borde ha sin uppmärksamhet riktad på efterlevnaden
av föreskriften angående bisyssleinnehav. Statens lönenämnd, som

483

anbefalldes avgiva utlåtande över revisorernas uttalande, anförde att den,
i likhet med revisorerna, fann skäl föreligga för en översyn av bestämmelsen
om förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. I utlåtande till
1956 års riksdag (nr 94/1956) fann även statsutskottet den av revisorerna
påtalade underlåtenheten från vissa tjänstemän att ansöka om tillstånd att
inneha bisyssla anmärkningsvärd samt att densamma delvis torde ha föranletts
av att gällande bestämmelser i ämnet stundom lämnade rum för tveksamhet,
huruvida dylikt tillstånd erfordrades för att inneha bisyssla. Utskottet,
vars utlåtande godkändes av riksdagen, förutsatte att den behövliga
översynen av bisysslebestämmelsernas utformning kom till stånd i samband
med översynen av avlöningsförfattningarna.

I flera av mig handlagda ärenden rörande tjänstemäns bisysslor har framkommit,
att erforderligt tillstånd icke sökts och att anledningen härtill varit,
att innebörden av gällande bestämmelser icke stått klar för tjänstemännen.
Av dessa ärenden vill jag i förevarande sammanhang i korthet beröra följande.

1) Under år 1962 avgjorde jag ett här upptaget ärende rörande vissa befattningshavares
i byggnadsstyrelsen innehav av arkitektuppdrag och andra
uppdrag vid sidan av tjänsten (se 1963 års ämbetsberättelse s. 254 o.f.). I
yttranden, som styrelsen avgav i ärendet, framhölls att stadgandet i 7 §
1 mom. Saar icke var klart och otvetydigt samt att de uttalanden, som gjorts
under förarbetena till bestämmelsen, icke voro helt klarläggande.

Av en av byggnadsstyrelsen i ärendet verkställd undersökning framgick,
att det bland befattningshavarna inom styrelsen och inom länsarkitektorganisationen
rådde tveksamhet om vilka bisysslor, som enligt Saar krävde
tillstånd. Vid undersökningen hade bl. a. 224 av de styrelsens befattningshavare,
som icke voro ordinarie arkitekter eller biträdes- och vaktpersonal,
tillfrågats om i vilken utsträckning de innehade bisysslor av olika slag. Av
dessa hade 56 tjänstemän förklarat sig bedriva något slags verksamhet i
organiserad form eller inneha bisysslor av varaktig eller tidskrävande natur.
Flera av dessa befattningshavare syntes enligt byggnadsstyrelsen ha varit
osäkra om riktigheten av sin bedömning huruvida tillstånd enligt Saar erfordrades
för vissa av dem innehavda bisysslor av mindre omfattning. Bland
dessa sysselsättningar nämndes följande: Författandet av en kortare uppsats
varje månad i aktuell rättsfråga för en byggnadsteknisk tidskrift; sporadiskt
förekommande slutbesiktningar enligt uppdrag av kommuner eller
enskilda företagare, där byggherren ensam tillsätter besiktningsmannen;
undervisning i »Fältmätning och avvägning» vid teknisk realskola, omfattande
fältmätning några semesterdagar under sommaren och teoretisk undervisning
på hösten nio eftermiddagar efter tjänstens slut; preliminära
kostnadsut redningar och besiktningar, som ej berört statliga eller kommunala
arbeten och som »ej har karaktär av varaktighet, tidskrävande eller
regelbundenhet»; uppdrag av tillfällig natur cirka 200 tim./år samt skötsel

484

av fastigheter. Av de 56 befattningshavare, som förklarat sig inneha privata
uppdrag av ifrågakommet slag, hade enligt utredningen ett 40-tal innehaft
sådant uppdrag utan vederbörligt tillstånd. I åtskilliga fall var det fråga
om strängt avgränsade uppdrag, t. ex. såsom timlärare vid aftonskola, styrelseledamot
i bolag eller förening, vice värd, redaktör för facktidskrift och
dylikt. I ett drygt 20-tal fall syntes bisysslorna ha avsett arkitektuppdrag
eller eljest uppdrag av teknisk natur, såsom kalkylarbeten, arbetsbeskrivningar
och besiktningar.

Med hänsyn till den i många av dessa fall föreliggande svårigheten att
klart avgränsa uppdrag, som voro av beskaffenhet att falla in under tillståndsbestämmelsen
i 7 § Saar, fann jag det vid ärendets avgörande icke
sannolikt att underlåtenheten att inhämta tillstånd skulle i dessa fall i allmänhet
kunna läggas vederbörande till last såsom fel. I fyra fall syntes dock
uppdragen otvivelaktigt ha varit av beskaffenhet att kräva tillstånd, nämligen
uppdrag som ledamot av styrelsen för en bostadsförening och som
ledamot av styrelsen för ett fastighetsförvaltande aktiebolag, arkitektuppdrag
avseende fyra större byggnadsföretag samt uppdrag att utföra vissa
tekniska och ekonomiska utredningar beträffande standardisering av taktegel
och tapeter. Beträffande dessa fall, där vederbörande befattningshavare
förklarat sig antingen icke ha reflekterat över att uppdragen krävde
tillstånd eller ha haft den uppfattningen att uppdragen voro av så tillfällig
natur, att tillstånd ej erfordrades, men efter ärendets upptagande ansökt
om och även beviljats tillstånd, fann jag mig med hänsyn till omständigheterna
kunna låta bero vid vad som förekommit.

2) Av handlingarna i ett härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Föreningen Front mot tjuven har enligt sina stadgar till ändamål att
genom propaganda och upplysning verka för förbättring av säkerhetsanordningar
till förhindrande av tjuvnadsbrott, att på de platser, där så av
föreningen anses lämpligt, upprätta för allmänheten tillgängliga rådfrågningsbyråer,
där kostnadsfria upplysningar om lås- och andra säkerhetsanordningar
till skydd mot inbrott kunna erhållas samt att i övrigt stödja
polisen i dess preventiva verksamhet i ovan nämnda syfte. Som medlemmar
i föreningen ingå bl. a. några försäkringsbolag, en bank, samt företag, som
tillverka lås o. dyl. Verksamheten finansieras i huvudsak av bidrag från
medlemmarna. I styrelsen för föreningen ingår bl. a. överdirektören och
chefen för statens kriminaltekniska anstalt som självskriven ledamot. Denne
är tillika kassaförvaltare.

Sedan jag från överdirektören anhållit om upplysning huruvida han för
förening av sin tjänst med uppdraget som kassaförvaltare innehade tillstånd
jämlikt bestämmelserna i 7 § 1 mom. Saar, inkom denne med upplysningar.
Sedan han i dessa redogjort för vilka göromål, som innefattades av uppdraget
som kassaförvaltare, och för föreningens inkomster och utgifter

485

under år 1959, uppgav han i huvudsak: Han hade tillträtt uppdraget som
kassör år 1953. Fram till den 1 november 1957 hade arvode utgått med
250 kronor i månaden och därefter med 300 kronor i månaden. Han innehade
icke Eders Kungl. Maj:ts tillstånd att inneha kassörssysslan. När han
i samband med tillträdet av tjänsten som föreståndare för statens kriminaltekniska
anstalt erbjudits uppdraget som kassör i föreningen, hade han från
befattningshavare i inrikesdepartementet erhållit upplysning att det ej erfordrades
tillstånd att mottaga uppdraget. Överdirektörens företrädare i
tjänsten hade meddelat, att han under år 1949 sökt och erhållit Eders
Kungl. Maj:ts tillstånd för uppdraget intill utgången av år 1950 men att
han därefter i departementet erhållit upplysning att tillstånd icke erfordrades;
han hade därför efter år 1950 icke sökt tillstånd för sysslan. — Överdirektören
hade även vid senare tillfällen på förfrågan erhållit besked, att
enligt inrikesdepartementets mening uppdraget som kassaförvaltare föll
utom ramen för de i 7 § 1 mom. Saar angivna sysslorna. Enligt överdirektörens
uppfattning gåvo föreningens stadgar helt stöd åt en sådan tolkning.
Föreningen bedrev nämligen icke någon yrkesmässig rörelse i vinningssyfte
utan hade ett ideellt ändamål.

Efter remiss inkom därefter vederbörande tjänsteman i inrikesdepartementet
med upplysningar. Han bekräftade därvid överdirektörens uppgift
att denne år 1958 efterhört om tillstånd krävdes för att inneha uppdraget
som kassaförvaltare i föreningen. Inom departementet hade man därvid —
mot bakgrunden av frågans tidigare behandling i departementet och med
kännedom om innehållet i föreningens stadgar och den ringa tid uppdragets
fullgörande krävde samt då några ändrade förhållanden enligt uppgift ej
inträffat — ansett att det ej fanns anledning till ändrad bedömning.

I ärendet framkom att föreningen, åtminstone såvitt rörde verksamheten
vid dess i Stockholm organiserade rådfrågningsbyrå, tjänade ej blott ett
allmänt brottspreventivt syfte utan jämväl de engagerade försäkringsbolagens
privatekonomiska intressen. Även om föreningen med hänsyn härtill
icke kan anses ha ett enbart ideellt syfte, har dess verksamhet dock uppenbarligen
icke ett huvudsakligen ekonomiskt syfte. Uppdraget som styrelseledamot
i föreningen är således jämlikt 7 § 1 mom. Saar i och för sig icke
tillståndskrä vande.

Av ett i ärendet företett räkenskapsutdrag framgick emellertid att föreningen
hade en riitt omfattande verksamhet. Med hänsyn till vad därvid
framkom rörande föreningens utgifter måste antagas, att kassaförvaltarens
befattning med dessa och med förandet av räkenskaperna innefattade
ganska tidskrävande göromål.

I betraktande av uppdragets omfattning och varaktighet och med hänsyn
till storleken av den för uppdraget utgående ersättningen är uppdraget
enligt min mening att hänföra till sådant med tjänstebefattning jämförligt
uppdrag, för vars innehav tillstånd kräves enligt 7 § 1 mom. Saar.

486

Stadgandet är dock avfattat på sådant sätt, att det ger utrymme för
olika meningar om innebörden av detsamma. Det kunde därför icke läggas
överdirektören till last såsom fel att han för sin del ansåg, att uppdraget
icke krävde tillstånd enligt 7 § 1 mom. Saar, i all synnerhet som överdirektören
inhämtat departementets mening i saken. Jag fann därför ärendet
icke kunna föranleda vidare åtgärd från min sida.

3) I ett för några år sedan av mig handlagt klagoärende framgick, att
två på ön Ven stationerade tulltjänstemän var för sig vid sidan av tjänsten
bedrivit fiske i kompanjonskap med yrkesfiskare. Den ene tjänstemannen
upplyste, att hans och kompanjonens fiske var av ungefär samma omfattning
som övriga ålbottengarnsfiskares, att deras fångst under föregående
år avyttrats för en försäljningssumma av mellan 20 000 och 23 000 kronor
samt att han i viss omfattning själv deltagit i fisket.

Den andre tjänstemannen upplyste, att han icke själv brukade deltaga
i det med fisket förenade arbetet och att han under föregående år haft en
nettoförtjänst av omkring 4 000 kronor på ålfisket.

I ärendet fann jag, att näringsfrihetsförordningens förbud för tjänstemän
vid tullverket att idka vissa näringar icke utgjort hinder för ifrågavarande
befattningshavare att bedriva det fiske och den fiskförsäljning, som ägt
rum. Ej heller fann jag att det med fog kunde göras gällande att deras verksamhet
inneburit sådant intrång i yrkesfiskarnas näring, som enligt 35 §
tjänstgöringsreglementet för tullstaten var att betrakta som obehörigt.
Eftersom Saar icke innehöll någon bestämmelse, som inskränkte tjänstemans
rätt att vid sidan av sin befattning inneha bisyssla av sådant slag som
t. ex. fiske för avsalu, förelåg ej heller enligt detta reglemente i och för sig
något hinder att bedriva dylik verksamhet. Vad slutligen angick frågan
huruvida den påtalade verksamheten varit hinderlig för befattningshavarnas
tjänsteutövning, uppgav chefen för tullverkets södra kustdistrikt, att i
vart fall den förstnämnde tjänstemannen tagit sådan del i fisket att det
måste ifrågasättas om det icke inverkade hinderligt för tulltjänsten; det
hade dock icke framkommit något, som visade att denne fiskat under sig
ålagd tjänstgöring eller att tjänstgöringen tillrättalagts för att icke verka
hindrande på fisket. Vid prövning av klagomålen i denna del fann jag icke
styrkt, att det av tjänstemännen bedrivna fisket varit till hinders för behörigt
fullgörande av deras tulltjänst. Klagomålen kunde därför icke föranleda
något ingripande från min sida.

Enligt gällande bestämmelser voro således tulltjänstemännen icke skyldiga
att inhämta tillstånd att idka fiske i den omfattning som skett, ehuru
denna verksamhet, i varje fall såvitt anginge den ene av dem, med visst
fog kunde antagas inverka hinderligt på tjänsten. Ett sådant förhållande
framstår uppenbarligen, i betraktande av syftet med tillståndsprövningen
enligt Saar, som i hög grad otillfredsställande. I samband med en revision
av tillståndsbestämmelsema torde därför böra övervägas om icke regle -

487

ringen bör omfatta jämväl tjänstemännens rätt att vid sidan av tjänsten
bedriva egen verksamhet.

Som jag inledningsvis antytt har jag ansett mig böra upptaga frågan om
regleringen av tjänstemännens rätt till bisysslor främst med hänsyn till
rättsordningens krav på att privata intressen icke obehörigen inverka på
tjänsteutövningen eller att eljest allmänhetens förtroende för myndigheterna
icke rubbas. Att ur denna för samhället viktiga synpunkt få till
stånd en översyn av nuvarande bristfälliga reglering — en fråga som kommer
att behandlas i följande avsnitt — är huvudsyftet med min förevarande
framställning. Med hänsyn till sambandet mellan de olika bisysslebestämmelserna
har jag emellertid, på sätt här ovan skett, funnit mig först böra
beröra innebörden av det generella stadgandet i 7 § 1 mom. Saar, vilket
reglerar bisysslefrågan enbart ur statens synpunkt som arbetsgivare. Frågan
om en revision av detta stadgande är visserligen sedan flera år föremål
för övervägande inom en statlig lönekommitté. Med hänsyn till vad jag
i min verksamhet som JO iakttagit rörande behovet av en sadan revision
har det emellertid synts mig påkallat att i förevarande sammanhang fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet jämväl på denna fråga samt att därutinnan
helt kortfattat framlägga mina synpunkter.

Av tidigare lämnad redogörelse framgår, att avfattningen och tillämpningen
av 7 § 1 mom. Saar sedan lång tid tillbaka givit anledning till kritik
och till framställningar om revision av bestämmelsen. Man har sålunda
påtalat, att bestämmelsens vaga formulering — ej minst uttrycket »därmed
jämförligt uppdrag» — i och för sig är svårtolkat och ger ett brett utrymme
för olika meningar i det särskilda fallet. I praktiken torde bestämmelsen
också — såsom bl. a. framhållits av 1955 års riksdagsrevisorer — tillämpas
på icke avsett sätt. Enligt av revisorerna verkställd utredning skulle sålunda
vissa tjänstemän, utan att begära tillstånd, ha åtagit sig privata uppdrag
i så betydande omfattning att det syntes tvivelaktigt om vederbörande
verkligen voro i stånd att ägna tillräcklig kraft åt den tjänst, för
vilken de uppburo lön.

För min del har jag, på sätt framgår av ett här ovan relaterat ärende, för
något år sedan haft anledning att beträffande visst centralt ämbetsverk
företaga närmare utredning rörande där anställda tjänstemäns innehav av
bisysslor. De missförhållanden, som därvid kommo i dagen — och vad jag
i övrigt under min verksamhet iakttagit — ger mig anledning antaga, att
det fortfarande förekommer, att tjänstemän i betydande utsträckning utan
tillstånd inneha privata uppdrag av det slag, som torde ha avsetts med stadgandet
i 7 § 1 mom. Saar. Med hänsyn till stadgandets avfattning är det
emellertid icke möjligt — annat än i rena undantagsfall — att göra gällande
att en tjänstemans underlåtenhet att söka tillstånd eller en myndig -

488

hets bedömning att tillstånd för visst uppdrag ej erfordras skulle stå i sådan
strid mot stadgandet, att den kan läggas vederbörande till last som tjänstefel.
Rättstillämpningen på området kan därför icke i nämnvärd grad påverkas
genom ingripanden från JO-ämbetets sida.

Någon fast och vägledande praxis synes icke heller ha utvecklat sig hos
Eders Kungl. Maj:t med avseende å tillämpningen av 7 § 1 mom. Saar. Av
handlingarna i vissa inom olika departement handlagda ansökningsärenden
framgår sålunda, att uppdrag av likartat slag ibland ansetts tillståndskrävande,
ibland icke. I viss utsträckning har även ett och samma uppdrag
från tid till annan bedömts på olika sätt. Uppdrag som revisor i viss stiftelse
eller i en studentkårs kreditkassa ha — för att nämna några exempel — ej
ansetts kräva tillstånd, medan däremot tillstånd beviljats för innehav av
uppdrag som revisor i en lokalkrets av Röda korset. Uppdrag som revisor
i internatskola har till en början ej befunnits tillståndskrävande, men efter
några år — då ny ansökan gjorts beträffande samma uppdrag — har tillstånd
beviljats. På samma sätt ha uppdrag som revisor i flottningsförening
och i sparbank ibland tillståndsprövats, ibland icke. — Tillstånd har ej
ansetts erforderligt för innehav av uppdrag som styrelseledamot i stiftelse
med ändamål att främja vetenskaplig forskning; ledamotskap i styrelse för
stiftelse med ändamål att främja ungdomens utbildning har däremot bedömts
på motsatt sätt. — Uppdrag som rättens ombudsman i konkurs eller
som överförmyndare har i vissa fall ansetts tillståndskrävande men ej i
andra. Detsamma har gällt uppdrag som t. ex. måldomare vid travtävling,
som kassaförvaltare i förening med brottsbekämpande syfte och som huvudredaktör
för facktidskrift.

Det är uppenbart att det förvirrade rättsläge med avseende å tjänstemännens
innehav av privata uppdrag, som sålunda uppkommit till följd
av rådande tolkningssvårigheter och avsaknaden av fast praxis, snarast möjligt
bör avhjälpas genom författningsändring. Vid denna revision synes
emellertid böra uppmärksammas en annan brist, som vidlåder nuvarande
stadgande och som avser frågan om tjänstemännens rätt att bedriva egen
rörelse eller eljest verksamhet i egen regi. Härom får jag anföra följande.

Som tidigare framhållits uppställer 7 § 1 mom. Saar krav på tillståndsprövning
— förutom för vissa uppdrag inom bolag, förening m.fl., som
driver verksamhet med huvudsakligen ekonomiskt syfte — endast för tjänstebefattning
och därmed jämförligt uppdrag. Utanför regleringen faller sålunda
av tjänstemannen själv bedriven yrkesmässig verksamhet, även om
denna skulle vara hinderlig för tjänsten. Detta innebär att en tjänsteman,
som t. ex. under någon längre tid meddelar undervisning i en skola några
få kvällstimmar per vecka, är skyldig att inhämta tillstånd. Meddelar han
däremot privatundervisning åt en skiftande krets elever — en verksamhet
som givetvis kan vara av vida större omfattning och mycket mera betungande
är han undantagen nämnda skyldighet. En tjänsteman, som driver

489

affärsrörelse i bolagsform och själv är ordförande eller ledamot i styrelsen
är underkastad tillståndstvång. Driver han rörelsen t. ex. som vanlig handelsfirma,
krävs däremot ej tillståndsprövning. Mottagandet av enstaka
uppdrag av någon längre varaktighet kräver tillstånd. Äro uppdragen var
för sig ej av beskaffenhet att fordra tillstånd, star det tjänsteman fritt att
utan prövning mottaga ett obegränsat antal. Härav följer bl. a. att konsulterande
verksamhet av olika slag — även om verksamheten som sådan är
av betydande omfattning — i många fall torde falla utanför regleringen i
Saar.

Denna tjänstemännens möjlighet att utan kontroll från statens sida bedriva
egen verksamhet framstår — ur de synpunkter som betingat förevarande
reglering — som en uppenbar inkonsekvens och ägnad att i vissa
fall leda till missbruk. I tidigare lagstiftningssammanhang har förhållandet
också påtalats, ehuru någon reglering av frågan av skilda skäl icke kommit
till stånd. Detta spörsmål torde emellertid nu böra upptagas och lösas i
samband med den allmänna översyn av nyssnämnda stadgande, varom
förut talats.

Delade meningar kunna naturligtvis råda efter vilka linjer staten bör
utöva sin naturliga och hävdvunna kontroll över att tjänstemännens privata
verksamhet icke obehörigen inkräktar på deras möjligheter och förmåga
att ägna erforderlig uppmärksamhet åt sina tjänsteuppgifter. bannolikt
möta betydande svårigheter att i anslutning till nuvarande regleringsmetod
åstadkomma klargörande gränsdragningar mellan bisysslor, som i
princip kunna antagas vara mera maktpåliggande och därför böra tillståndsprövas,
samt bisysslor av annat slag. Icke heller synes böra ifrågakomma
att man — i syfte att undvika sådana gränsdragningssvårigheter — utsträcker
tillståndsprövningen till praktiskt taget all privat verksamhet.
Redan nu synes nämligen handläggningen av tillståndsärenden inom de
olika instanserna innefatta en administrativ belastning, som — då ansökningarna
i det övervägande flertalet fall avse enstaka uppdrag, mot vilka
erinran ej kan riktas — framstår som föga ändamålsenlig. Närmast till
hands synes i stället ligga att utbyta tillståndsförfarandet mot en skyldighet
att till vederbörande myndighet anmäla innehav av bisyssla, inklusive
egen verksamhet, varefter det får ankomma på myndigheten att — om förhållandena
i det särskilda fallet därtill föranleda — inskrida med förbud.
En sådan anmälningsskyldighet synes böra i princip vara generell. Givetvis
bör den icke omfatta varje, än så litet uppdrag, som tjänstemannen ägnar
sig åt under sin fritid. Rent tillfälliga uppdrag av obetydlig omfattning böra
sålunda undantagas. Några nämnvärda gränsdragningssvårigheter torde
härvid, med på lämpligt sätt gjord och exemplifierad avgränsning, icke behöva
uppkomma. Genom att införa en i princip generell anmälningsskyldighet
kan man undvika de tolkningssvårigheter och inkonsekvenser som nu
utmärker — och i viss utsträckning alltid måste utmärka — den reglerings 16»

_ Justitieombudsmannens årsberättelse till lOGlt års riksdag

490

metod som hittills praktiserats. En dylik anmälningsskyldighet framstår
vidare som mera ändamålsenlig ur kontrollsynpunkt och som enklare och
smidigare ur administrativ synpunkt.

Den reglering av tjänstemännens rätt att inneha bisysslor, som innefattas
i 7 § 1 mom. Saar och motsvarande stadganden, avser, som förut nämnts,
frågan huruvida innehavet av viss bisyssla med hänsyn till arbetets omfattning
kan inverka hinderligt på tjänsten. På sätt framgår av det sagda medför
nu gällande reglering betydande tillämpningssvårigheter och därmed
också olägenheter såväl för myndigheterna som för tjänstemännen själva.
Med vad jag här ovan anfört har jag velat fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på angelägenheten av att dessa olägenheter snarast möjligt
undanröjas.

II. Frågan om begränsning av rätten till bisysslor med hänsyn till rättsordningens
krav att privata intressen ej obehörigen inverka på tjänsteutövningen Vad

härefter angår den reglering av tjänstemäns rätt att inneha uppdrag
vid sidan av tjänsten, som påkallats av rättsordningens krav på att privata
intressen icke obehörigen inverka på tjänstens utövande, är till en början
att beakta, att denna reglering icke kunnat genomföras genom allmänna,
för alla tjänstemän gemensamma föreskrifter på samma sätt som skett, när
det gällt att tillvarataga statens intresse av att tjänstemännen i behörig
utsträckning ägna sin arbetskraft åt de uppgifter, för vilka de få sin lön. Den
inskränkning i tjänstemännens rörelsefrihet, som föranletts av behovet att
kunna hindra tjänsteman att åtaga sig uppdrag, som med hänsyn till dess
beskaffenhet — ej till dess omfattning — icke lämpligen bör förenas med
tjänsten, har sålunda genomförts genom särskilda bestämmelser för olika
grupper av tjänstemän. I förevarande sammanhang är bl. a. följande bestämmelser
av intresse.

Domstolsväsendet

Med avseende å justitieråd, regeringsråd, häradshövdingar och vattenrättsdomare
ha i Saar under 7 § B. upptagits föreskrifter om rätt att inneha
uppdrag, vilka föreskrifter äro väsentligt strängare än förenämnda, för övriga
tjänstemän gällande bestämmelser i 7 § 1 mom.

Med tjänst såsom justitieråd eller regeringsråd må sålunda icke förenas
skiljemannauppdrag eller tjänstebefattning eller uppdrag, som avses i 7 §
1 mom. Justitieråd och regeringsråd få alltså — bortsett från vissa i 6 §
angivna fall — icke inneha tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag
eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag,
förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom indu -

491

stri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren
eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte.

Med tjänst såsom häradshövding eller vattenrättsdomare må icke förenas
tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag hos verk, bolag, förening
eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel,
transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars
verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Ej heller må med
sådan tjänst förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot av styrelse
för verk, bolag, förening eller inrättning av angivet slag och ej heller skiljemannauppdrag
annat än såsom ordförande eller ensam skiljedomare. Vad
nu sagts gäller dock icke uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse
för sparbank eller såsom ordförande i styrelse för virkesmätningsförening
eller i kontrollnämnd med uppgift att pröva klagan över auktoriserad virkesmätning.
För innehav av uppdrag av sistnämnda slag kräves dock Eders
Kungl. Maj:ts tillstånd.

De nu nämnda särskilda begränsningarna för justitieråd, regeringsråd,
häradshövdingar och vattenrättsdomare gälla icke domare i hovrätter och
rådhusrätter.

För alla lagfarna domare och rättsbildade befattningshavare vid allmän
domstol — liksom även för åklagare och utmätningsmän — gäller jämlikt
12 kap. 3 och 2 §§ rättegångsbalken förbud att vara ombud eller rättegångsbiträde,
med mindre Eders Kungl. Maj:t för visst mål giver lov därtill. Förbudet
har motiverats med att lagfaren domare intager sådan ställning, att
det uppenbarligen ej kan anses lämpligt att han uppträder såsom ombud
eller rättegångsbiträde vare sig vid den rätt han tillhör eller vid annan
domstol.

Enligt 42 och 44 § § konkurslagen må rättens ordförande eller i stad annan
ledamot av rätten ej vara konkursförvaltare eller rättens ombudsman; ej
heller må på landet någon, som biträder domaren i hans ämbetsgöromål,
eller i stad någon, som är anställd vid rätten, vara konkursförvaltare eller
rättens ombudsman.

Beträffande möjligheterna för lagfarna befattningshavare vid de allmänna
domstolarna att inneha bisysslor finnas ytterligare inskränkande bestämmelser
givna i de arbetsordningar, stadgor och andra författningar, som
röra organisationen vid domstolarna. Enligt dessa bestämmelser, som tillkommo
genom särskilda kungörelser den 19 februari 1954, har förbud utfärdats
för sådan befattningshavare i domsaga samt vid rådhusrätt eller
magistrat, vattendomstol, hovrätt och nedre justitierevisionen att idka
advokatverksamhet eller driva annan förvärvsverksamhet, som är av den
omfattning, att den kan antagas inverka menligt på utövandet av hans
tjänst, eller inlåta sig i sådant ekonomiskt förehavande, som måste anses
oförenligt med en domares ställning (24 a § domsagostadgan, 9§ 3 mom.
kungörelsen med vissa bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat, 12 §

492

stadgan för vattendomstolarna, 52 § arbetsordningen för rikets hovrätter
och 39 § arbetsordningen för nedre justitierevisionen). Enligt stadgan för
vattendomstolarna gäller förbudet jämväl vattenrättsingenjör, som ej heller
äger åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd, som kan antagas
komma under vattendomstolens bedömande.

De sålunda av Eders Kungl. Maj:t den 19 februari 1954 utfärdade kungörelserna
med bestämmelser om domares rätt att inneha bisysslor utgjorde
resultatet av en inom justitiedepartementet företagen översyn av gällande,
vid sidan av Saar utfärdade stadganden härom. Översynen föranleddes av
vad som i en rättegång framkommit rörande en rådmans bedrivande av
omfattande ekonomisk verksamhet vid sidan av tjänsten. Med anledning
härav utarbetades år 1953 inom departementet en promemoria med förslag
till skärpta bestämmelser om domares bisysslor. Efter remissbehandling
överarbetades förslaget inom departementet.

I promemorian gjordes vissa erinringar mot bl. a. begränsningen i de då
gällande bestämmelsernas räckvidd och mot deras oklarhet. Även om enligt
promemorian anledning icke saknades att företaga en allmän översyn av
bestämmelserna om domares bisysslor, torde dock — framhölls det vidare
— en sådan åtgärd lämpligen icke böra vidtagas i ifrågavarande sammanhang.
En allmän översyn torde nämligen bli tidsödande och för övrigt lätt
nog leda över till en revision av bestämmelser, som gällde för andra kategorier
av tjänstemän, något som skulle ytterligare fördröja arbetet. Enligt
promemorian skulle översynen därför icke omfatta hela området för domares
bisyssleinnehav utan avsåg i första hand de fall, då en domare i egen
regi bedrev privat verksamhet av sådan omfattning, att den kunde inverka
hinderligt för utövandet av hans tjänst, eller av sådan moraliskt klandervärd
eller tvivelaktig art, att den måste anses oförenlig med hans ställning
som domare. Därutöver kunde det enligt promemorian vara erforderligt att
begränsa domares möjlighet att ägna sig åt bisysslor. Sålunda ansågs det
böra vara en domare förbjudet att vara rättens ombudsman eller förvaltare
i konkurs eller att själv eller genom annan mot ersättning tillhandagå allmänheten
med utförande av juridiska eller liknande uppdrag. Det anmärktes
i promemorian att de föreslagna bestämmelserna icke avsågo enstaka
handling annat än om och i den mån den kunde anses ingå som led i en
verksamhet.

Med anledning av den kritik, som under remissbehandlingen riktades
mot den förslagna lydelsen, jämkades stadgandena på sätt framgår av de
utfärdade kungörelserna. Förslaget att förbjuda tillhandagående med utförande
av juridiska eller liknande uppdrag kom således att i författningstexten
i stället omfatta förbud att idka advokatverksamhet. Såvitt framgår
av förarbetena faller därunder icke mottagande av enstaka uppdrag såsom
boutredningsman, testamentsexekutör, förmyndare och dylikt.

493

Rörande de föreslagna förbuden mot att vara rättens ombudsman eller
förvaltare i konkurs anfördes under remissbehandlingen viss kritik. Bl. a.
framhölls att det ibland kunde vara önskvärt, att rättens ombudsman hade
de särskilda kvalifikationer, som en domare kunde förutsättas besitta.
Andra remissinstanser funno det tveksamt om ett sådant förbud borde införas
eller funno ej tillräckliga skäl för förbudet föreligga. Vidare ansågs,
att det knappast kunde vara ett praktiskt fall att en domare skulle åtaga
sig uppdrag som konkursförvaltare. På grund härav fick de föreslagna stadgandena
härom utgå i den slutliga lydelsen av kungörelserna.

Polis- och åklagarväsendet

I polisreglementet stadgas att, i den mån ej annat är bestämt i anställningsvillkoren,
polisman icke får vid sidan av sin polistjänst inneha annan
allmän eller enskild befattning eller därmed jämförligt avlönat uppdrag
eller avlönat uppdrag, som innebär fullgörande av polisverksamhet, eller
själv eller genom annan idka förvärvsverksamhet, med mindre polischefen
lämnat tillstånd därtill. Tillstånd må beviljas endast för såvitt sysslan prövas
icke inverka hinderligt för polismannens tjänst eller vara oförenlig med
hans ställning såsom polisman. Tillstånd fordras dock ej beträffande förtroendeuppdrag
inom facklig, politisk eller ideell organisation. Enligt polisreglementet
äger ordinarie eller extra ordinarie polisman icke att själv eller
genom annan bedriva försäkringsverksamhet eller inkasseringsrörelse, ej
heller åtaga sig uppdrag att själv eller genom annan förrätta auktioner.
Slutligen gäller att polisman ej får åtaga sig uppdrag, som är oförenligt med
hans ställning såsom polisman.

Enligt instruktionen för landsfogdarna, kungörelsen om landsfogdeassistenter
m. fl. samt stadsfiskals- och landsfiskalsinstruktionerna äga landsfogde,
landsfogdeassistent, som förordnats att på eget ansvar fullgöra på
landsfogde ankommande göromål, stadsfiskal, landsfiskal och vissa andra
inom landsfiskalsorganisationen tjänstgörande tjänstemän ej åtaga sig uppdrag
att själva eller genom annan förrätta auktioner eller att vara förvaltare
i konkurs. Sådana befattningshavare äga ej heller bedriva advokatverksamhet
eller likartad verksamhet eller inkasseringsrörelse. Från förbudet att
vara förvaltare i konkurs kan dock riksåklagarämbetet, där synnerliga skäl
därtill äro, i visst fall medgiva undantag beträffande stadsfiskal och landsfiskal
jämte vissa i landsfiskalsinstruktionen uppräknade tjänstemän. Vidare
är det för landsfogde och landsfogdeassistent, som förordnats att på
eget ansvar fullgöra på landsfogde ankommande göromål, stadgat förbud
att vara rättens ombudsman i konkurs. Stadsfiskal må ej tillika inneha
sådan befattning, som av riksåklagarämbetet befinnes vara hinderlig för
stadsfiskalstjänstens behöriga handhavande.

Enligt 12 kap. 3 och 22 §§ rättegångsbalken äger allmän åklagare eller
utmätningsman ej vara rättegångsombud eller rättegångsbiträde med

494

mindre han för visst mål erhåller tillstånd därtill. Alhnän åklagare är dock
enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken skyldig att i vissa fall på målsägandes
begäran i samband med åtal förbereda och utföra även målsägandens talan.
Härtill kan fogas att enligt landsfiskalsinstruktionen må landsfiskalsassistent
och tjänstebiträde icke åtaga sig uppdrag såsom rättegångsombud
eller rättegångsbiträde.

Lagfarna tjänstemän hos kammarrätten

Enligt stadgan för kammarrätten äger lagfaren tjänsteman där icke idka
advokatverksamhet eller driva annan förvärvsverksamhet, som är av den
omfattningen, att den kan antagas inverka menligt på utövandet av hans
tjänst, eller inlåta sig i sådant ekonomiskt förehavande, som måste anses
oförenligt med en domares ställning. Därjämte gäller att ordinarie ledamot
eller assessor icke må, med mindre han erhållit vederbörligt tillstånd därtill,
vara ledamot av taxeringsnämnd eller prövningsnämnd eller eljest inneha
uppdrag hos sådan nämnd.

Taxerings- och uppbördsväsendet

Enligt länsstyrelseinstruktionen må befattningshavare å länsstyrelses
landskontor ej mot ersättning lämna skattskyldiga inom länet biträde med
upprättande av deklarationer eller andra i skatte-, taxerings- och uppbördsförfattningama
avsedda uppgifter eller handlingar, ej heller annat biträde
i skatte- eller uppbördsärenden. Landskamrerare och vissa befattningshavare
å länsstyrelses taxeringssektion må ej inneha uppdrag såsom ordförande
i vissa beskattningsnämnder eller såsom kronoombud i taxeringsnämnd.
Ej heller får landskamrerare eller befattningshavare å länsstyrelses
taxeringssektion utan särskilt tillstånd åtaga sig uppdrag som revisor hos
skattskyldig i länet.

Bestämmelser, motsvarande dem som utfärdats för befattningshavare å
länsstyrelses landskontor, gälla enligt instruktionen för överståthållarämbetet
befattningshavare å ämbetets skatteavdelning.

Tjänsteman hos riksskattenämnden äger enligt den för nämnden utfärdade
instruktionen icke mot ersättning biträda skattskyldiga med upprättandet
av självdeklarationer eller lämna dem annat biträde i skatte- och
uppbördsärenden.

Häradsskrivare må icke inom sitt fögderi åtaga sig uppdrag att själv
eller genom annan förrätta auktioner eller vara förvaltare i konkurs. När
synnerliga skäl äro därtill, kan länsstyrelse dock medgiva undantag från
förbudet att vara förvaltare. Häradsskrivare må ej heller utöva advokatverksamhet
eller därmed likartad verksamhet eller inkasseringsrörelse.

Samma förbud att mot ersättning på olika sätt biträda skattskyldiga i
skatte- och uppbördsärenden, som utfärdats för befattningshavare å läns -

495

styrelses landskontor och överståthållarämbetets skatteavdelning, gäller
även för häradsskrivare och för kronokamrerare, såvitt rör skattskyldiga,
inom deras ämbetsområde. För kronokamrerare gäller vidare, att han ej
må inneha befattning eller uppdrag, som av länsstyrelsen befmnes vara till
hinder för kronokamrerartjänstens behöriga handhavande.

Vissa tjänster inom landsstaten

Bland de särskilda bestämmelserna i 7 § Saar har upptagits visst forbud
att med tjänst som landshövding förena tjänstebefattning eller därmed jämförligt
uppdrag, som avses i 7 § 1 mom. Saar. Med sådan tjänst ma, med
visst undantag, ej heller förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot i
styrelse för bankaktiebolag eller i vissa fall uppdrag såsom ordförande eller
ledamot i annat i sistnämnda moment angivet företag.

Med stöd av 7 § 3 mom. Saar har förordnats att med tjänsten såsom överståthållare,
tjänst såsom landshövding, tjänsten såsom underståthållare eller
tjänst såsom avdelningschef vid överståthållarämbetet eller länsstyrelse
icke utan Eders Kungl. Maj:ts medgivande må förenas. uppdrag såsom
ledamot i styrelse för stiftelse, som står under överståthållarämbetets respektive
länsstyrelsens tillsyn.

Enligt länsstyrelseinstruktionen äger tjänsteman å civilförsvarssektionen
ej mot ersättning lämna biträde med upprättande av förslag till specialplaner
för verkskydd eller revidering av sadana planer.

Statsförvaltningen i övrigt

A. Generella förbud

För befattningshavarna hos en mängd verk och myndigheter har utfärdats
generellt förbud att inneha sådana uppdrag eller andra bisysslor av
olika slag, som kunna bli föremål för handläggning inom myndigheten eller
som eljest beröra dess verksamhetsområde.

a) I ett flertal fall avse förbuden endast uppdrag, berörande myndighetens
egna arbetsuppgifter.

Således må enligt instruktionen för kammarkollegiet tjänsteman hos kollegiet
icke utan tillstånd i varje särskilt fall åtaga sig uppdrag av kommun
eller enskild i ärende, som är eller kan bliva föremål för handläggning av
kollegiet.

Motsvarande bestämmelse har intagits i verksinstruktionerna för bl. a.
kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna, riksförsäkringsverket,
kontrollstyrelsen, statistiska centralbyrån, mynt- och
justeringsverket, medicinalstyrelsen, länsläkarväsendet, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd,

496

fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion, tullverket, patent- och registreringsverket,
länsskolnämnderna samt statens utlänningskommission.

Samma förbud — jämte vissa speciella, i det följande omnämnda förbud
har intagits även i instruktionerna för byggnadsstyrelsen, länsarkitektorganisationen,
bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
luftfartsverket, sjöfartsverket, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
statens brandinspektion, statens bilinspektion samt
rättskemiska och farmacevtiska laboratorierna.

I instruktionerna för statens provningsanstalt och statens skeppsprovningsanstalt
har uppställts ett liknande förbud för tjänsteman att utan tillstånd
åtaga sig enskilt uppdrag som faller inom anstalternas verksamhetsområden.

Till nu ifrågavarande grupp av bestämmelser kan även hänföras förbudet
för tjänsteman vid rikets allmänna kartverk att utan tillstånd i varje
särskilt fall åtaga sig undersökningar och utredningar eller kartläggningar
åt statliga eller kommunala institutioner eller enskilda, i den män dylika
arbeten falla under kartverkets arbetsuppgifter.

b) För några verk ha utfärdats bestämmelser som — förutom det generella
förbud att åtaga sig uppdrag, som gäller för bl. a. kammarkollegiets
tjänstemän — innefatta förbud att bl. a. driva eller ha del i eller vara anställd
hos företag, vars verksamhet faller inom myndighetens verksamhetsområde.

Sålunda må överdirektören eller annan tjänsteman vid såväl statens väginstitut
som statens geotekniska institut — enligt de för dessa institut utfärdade
instruktionerna — ej utan tillstånd i varje särskilt fall för egen eller
annans räkning driva eller ha del i företag, som faller inom institutets verksamhetsområde,
och ej heller av kommun eller enskild åtaga sig uppdrag,
varmed institutet kan taga befattning.

Enligt i huvudsak likalydande stadganden i instruktionerna för sprängämnesinspektionen,
bergsstaten, arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
ma tjänsteman därstädes icke utan tillstånd för egen eller annans räkning
driva eller ha del i (beträffande sprängämnesinspektionen gäller förbudet
den som har »väsentlig del i») eller vara anställd hos eller åtaga sig
uppdrag för företag, vars verksamhet är eller kan bliva föremål för hans
tjänsteutövning, och ej heller eljest åtaga sig uppdrag för kommun eller
enskild i ärende, som är eller kan bliva föremål för handläggning inom myndigheten.

c) I några fall har det generella förbudet utformats på något annorlunda
sätt än som skett beträffande de förut omnämnda myndigheterna.

För befattningshavare vid statens institut för folkhälsan gäller sålunda
förbud mot att utan tillstånd ha del eller anställning i eller mot ersättning
åtaga sig uppdrag för företag, som drives i förvärvssyfte och faller inom
institutets verksamhetsområde.

497

Befattningshavare inom statens justeringsväsen äger enligt instruktionen
för statens justerare av mått och vikt ej bedriva tillverkning av eller handel
med mätnings- eller vägningsredskap av beskaffenhet att kunna justeras
eller — utöver vad i justeringstaxan stadgas — utföra reparation av sådana
redskap eller utöva annan verksamhet, vars förenande med befattningen
prövas olämpligt.

Tjänsteman hos statens pris- och kartellnämnd må icke utan tillstånd i
varje särskilt fall för egen eller annans räkning driva eller ha mera väsentlig
del i företag, vars verksamhet kan göras till föremål för undersökning av
nämnden, och ej heller av kommun eller enskild åtaga sig uppdrag, som
berör pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet. Någon liknande
föreskrift har icke intagits i instruktionen för ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor.

B. Generella förbud jämte speciellt förbud

Såsom förut nämnts har i några verksinstruktioner — jämte ett generellt
förbud att utan tillstånd mottaga uppdrag av kommun eller enskild i ärende,
som är eller kan bliva föremål för handläggning inom myndigheten — stadgats
förbud mot innehav av vissa särskilt angivna bisysslor, som ansetts
oförenliga med statstjänsten.

Exempelvis upptager instruktionen för byggnadsstyrelsen — förutom
nyssnämnda generella förbud — även förbud för tjänsteman hos styrelsen
att utan tillstånd i varje särskilt fall för egen eller annans räkning driva
eller ha del i företag, som bedriver arkitekt- eller byggnadsverksamhet eller
därmed sammanhängande verksamhet. Samma speciella förbud förekommer
i instruktionerna för länsarkitektorganisationen, bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna. Enligt instruktionerna för de två sistnämnda myndigheterna
avser förbudet jämväl åtagande av uppdrag åt sådant företag.

För tjänsteman hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala
förvaltningar gäller — utöver det generella förbudet — att han icke får
åtaga sig byggnadsarbetens utförande å entreprenad eller mottaga anställning
eller uppdrag i entreprenörs tjänst.

Instruktionerna för bankinspektionen och försäkringsinspektionen upptaga
— utöver det generella förbudet — även föreskrifter om att tjänsteman
hos sådan inspektion icke må utan tillstånd i varje särskilt fall åtaga
sig uppdrag för person eller inrättning som står under inspektionens tillsyn.
Vid sidan av dessa i instruktionerna för bankinspektionen och försäkringsinspektionen
intagna bisysslebestämmelser finnas i olika lagar (bl.a. lagen
om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen om bankrörelse,
lagen om hypoteksaktiebolag, lagen om jordbrukskasserörelsen och lagen om
försäkringsrörelse) stadgat förbud för befattningshavare vid nämnda inspektioner
att vid sidan av tjänsten driva viss verksamhet eller att inneha

498

anställning eller styrelseuppdrag hos företag med verksamhet, som står
under tillsyn av den inspektion befattningshavaren tillhör.

Instruktionen för luftfartsverket upptager — förutom det generella förbudet,
som gäller alla tjänstemän vid verket — särskilt förbud för sådan
tjänsteman hos luftfartsverket, som har att avgiva utlåtande angående frågor
om trafiktillstånd eller att föredraga eller till föredragning bereda eller
besluta i sådana ärenden, att utöva lufttrafik eller vara delägare i handelsbolag
eller styrelseledamot i aktiebolag eller ekonomisk förening, som bedriver
sådan trafik.

Tjänsteman vid statens brandinspektion äger ej att själv eller i handelsbolag
driva handel med brand- eller livräddningsredskap, eller vara styrelseledamot
i aktiebolag, som driver sådan handel, eller vara kommissionär
eller agent för annan, som driver sådan handel, eller för försäkringsinrättning
i vad denna meddelar försäkringar som ha samband med brand.

Enligt instruktionen för statens bilinspektion äger besiktningsman ej bedriva
tillverkning eller reparation av eller handel med motorfordon eller
yrkesmässig utbildning av förare eller annan verksamhet, vars förenande
med befattningen prövas olämpligt, och ej heller vara delägare i handelsbolag
eller styrelseledamot i aktiebolag eller ekonomisk förening, som bedriver
verksamhet av här avsett slag.

Enligt den för sjöfartsverket utfärdade instruktionen gäller för sjöåklagaren
och den sjötekniske konsulenten samt vissa befattningshavare å fartygsbyrån
och tjänstemännen vid fartygsinspektionen särskilda inskränkningar
i rätten att inneha bisysslor. Sjöåklagaren och den sjötekniske konsulenten
må sålunda bl. a. ej biträda enskild part vid sjöförklarings upptagande
eller sjöförhör. Övriga nyssnämnda befattningshavare äga ej utan
tillstånd driva eller ha del i företag, som omfattar rederi-, skeppsbyggerieller
sjöförsäkringsverksamhet eller försäljning av skeppsfömödenheter eller
utrustningsdetaljer. Sådan befattningshavare äger ej heller utan tillstånd
vara skeppsklarerare eller anställd å fartyg.

Slutligen kan nämnas att för vissa högre tjänstemän vid rättskemiska
laboratoriet och farmacevtiska laboratoriet gäller förbud att utan medicinalstyrelsens
tillstånd utöva enskild läkarpraktik.

C. Speciella förbud

För några verk och myndigheter gäller endast förbud att inneha vissa
särskilt angivna bisysslor. Bland de instruktioner, som innehålla sådana
speciella förbud, må följande nämnas.

Enligt instruktionen för domänverket råder förbud för befattningshavare
att utan domänstyrelsens medgivande åt enskilda åtaga sig sådana skogsförrättningar,
som falla utom tjänsten eller som avse flottleds- eller annat
vattenavlednings- eller vattenbyggnadsföretag.

499

Tjänsteman i lantmäteristyrelsen eller å länslantmäterikontor äger icke
åtaga sig att utom tjänsten mot ersättning utföra lantmäteriförrättningar.
Icke heller äger befattningshavare inom lantmäteriets distriktsorganisation
åtaga sig att utom tjänsten mot ersättning utföra förrättningar och uppdrag,
som kunna hänföras till distriktsorganisationens tjänsteåligganden.

Befattningshavare vid statens kriminaltekniska anstalt må icke utom
tjänsten såsom enskilt uppdrag utföra kriminaltekniska undersökningar.

Enligt instruktionen för civilförsvarsstyrelsen äger befattningshavare hos
styrelsen icke åtaga sig byggnadsarbetens utförande på entreprenad eller
mottaga anställning eller uppdrag i entreprenörs tjänst.

Vidare kan erinras om att jämlikt 7 § B. Saar rektor och lärare vid sådana
skolor och lärarutbildningsanstalter, beträffande vilka Saar äger tillämpning,
endast efter vederbörligt tillstånd äger åtaga sig i tjänsten icke ingående
undervisning vid annan läroanstalt. För övningslärare samt rektorer
och ämneslärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
finnas i stort sett motsvarande bestämmelser intagna i de
för dessa grupper av befattningshavare gällande avlöningsreglementena.

D. Ovillkorliga förbud

Av de i det föregående nämnda förbuden äro — såsom framgår av det
sagda — vissa ovillkorliga, medan i andra fall tillstånd till innehav av bisysslan
kan meddelas.

Rörande de generella förbuden att inneha bisyssla, som berör myndighetens
verksamhetsområde, gäller dock regelmässigt att Eders Kungl. Maj:t
eller myndigheten efter prövning äger meddela tillstånd till bisyssleinnehavet.
Några verksinstruktioner innehålla dock ovillkorliga generella förbud.

Sålunda äger exempelvis tjänsteman hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
enligt den för dessa myndigheter utfärdade instruktionen
icke utom tjänsten mot ersättning utföra förrättning eller uppdrag, som tillhör
lantbruksstyrelsens eller lantbruksnämndernas verksamhet.

Tjänsteman hos skogsvårdsstyrelserna äger, enligt det för dessa utfärdade
reglementet, icke utom tjänsten mot ersättning utföra förrättning eller uppdrag
som tillhör skogsvårdsstyrelsemas verksamhet.

Enligt instruktionen för kontrollstyrelsens lokalförvaltning må kontrolltjänsteman
ej vara ledamot av styrelsen för eller anställd hos bolag eller
annat företag, som idkar handel med eller tillverkning av varor, över vilkas
tillverkning, försäljning eller beskattning han har att utöva kontroll, och
ej heller själv idka sådan rörelse. I detta sammanhang må därjämte antecknas,
att iimbets- eller tjänsteman, som till följd av sin befattning kan
komma att deltaga i beslut angående tillverkning eller försäljning av rusdrycker
eller att utöva tillsyn däröver, enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
icke äger utan tillstånd vara ledamot av styrelse för parti- eller
detaljhan delsbolag.

500

E. Verk för vilka förbud ej meddelats

I några av Eders Kungl. Maj:t utfärdade verksinstruktioner ha icke intagits
några bestämmelser, som inskränka befattningshavares rätt att inneha
bisysslor. Så är fallet exempelvis beträffande socialstyrelsen, veterinärstyrelsen,
statens institut för hantverk och industri, statens biltrafiknämnd,
riksarkivet och landsarkiven. Ej heller för statens hyresråd, hyresnämnderna,
försäkringsrådet, näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor finnas några bisysslebestämmelser utfärdade.

F. Vissa andra stadganden, som reglera tjänstemäns
rätt att inneha bisysslor

I 1952 års upphandlingskungörelse ha meddelats vissa bestämmelser rörande
inskränkningar i rätten att inneha bisysslor. I 92 § denna kungörelse
finnas jävsbestämmelser, som reglera statstjänstemäns och i vissa fall deras
anhörigas möjligheter att tillhandahålla statlig myndighet varor eller utföra
arbete för statens räkning. För den, som på grund av anställning i statens
tjänst har att taga befattning med upphandling eller arbeten för statens
behov, innebär stadgandet ett ovillkorligt förbud mot sådana affärsförhållanden.
Huruvida motsvarande förbud skall gälla för annan statstjänsteman
beror på myndighetens prövning i varje särskilt fall. Enligt
stadgandet får statsanställd icke utan särskilt tillstånd av överordnad uppdraga
åt anhörig att leverera gods till eller utföra särskilt betalt arbete för
det förråd eller annan sådan anstalt, varöver han utövar tillsyn.

Slutligen kan erinras om att enligt 3 § näringsfrihetsförordningen handelsrörelse
icke får idkas av befattningshavare, som har kronouppbörd om
händer eller som är allmän åklagare eller »tjänsteman eller betjänt» vid
tullverket. Förbudet gäller även hustru till sådan befattningshavare.

Iakttagelser rörande brister i gällande bisysslebestämmelser

Beträffande brister i bisysslebestämmelsema får jag i anslutning till vissa
härstädes upptagna ärenden anföra följande.

a) Domares bisysslor

Av de ärenden rörande domares bisysslor, som jag under senare år handlagt,
kunna följande nämnas.

4) I ett efter klagomål upptaget ärende förelåg misstanke att en domare,
L., utom tjänsten lämnat en rättssökande biträde bl. a. med upprättande
av omkring 45 rättegångsskrifter, tillkomna under en tidsperiod av något
mera än fyra månader. I ärendet uppkom fråga huruvida det förelåg skälig
misstanke att L. härigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. I ett år 1957
meddelat beslut fann jag att utredningen icke gav vid handen att — även

501

om man skulle utgå från att L. författat rättegångsskriftema — detta
arbete och vad därmed ägde samband varit av den omfattning och långvarighet
att det kunde hänföras till idkande av advokat verksamhet. Förfarandet
kunde följaktligen icke anses innefatta ett åsidosättande av det i
51 § arbetsordningen för rikets hovrätter stadgade förbudet för lagfaren
befattningshavare att idka advokatverksamhet. I beslutet fann jag vidare
att de ifrågakomna rättegångsskriftema enligt min mening icke voro av
den beskaffenhet att de förutsatte förhandenvaron av ett uppdrag, som
enligt uttalanden i förarbetena till 7 § 1 mom. Saar kunde sägas vara jämförligt
med tjänstebefattning och därför jämlikt nämnda lagrum tillståndskrävande.
Emellertid innefattade — anförde jag vidare — stadgandet i
25 kap. 4 § strafflagen en förpliktelse för domare att avhålla sig från sådan
verksamhet utom tjänsten som, utan att till följd av sin omfattning verka
hinderlig för tjänsten, likväl vore oförenlig med tjänstens beskaffenhet. De
synpunkter, som låge till grund för förbuden för domare att vara ombud
eller biträde i rättegång eller att idka advokatverksamhet eller annan i 51 §
arbetsordningen för rikets hovrätter angiven verksamhet och vilka syftade
till att värna domartjänstens integritet, talade för att domare borde avhålla
sig från att i stor utsträckning biträda part med avfattandet av rättegångsskrifter.
Att en domare på dylikt sätt engagerade sig för en part vore ägnat
att rubba förtroendet för domarens integritet och framstode därför såsom i
hög grad betänkligt. Förfarandet kunde bl. a. lätt väcka misstanke att en
sådan domare kunde till parts förmån påverka kamraterna i domstolen och
att han till parten förmedlade upplysningar om vad som framkomme i domstolen.
Jag framhöll vidare att det ur allmän synpunkt framstode såsom i
hög grad angeläget, att domare avhölle sig från sådant som kunde rubba
förtroendet för honom eller för domstolarna. Varje avsteg härifrån kunde
dock icke betecknas såsom tjänstefel, i all synnerhet när fråga vore om
sådan verksamhet utom tjänsten, vilken icke vore av den omfattning att
den inverkat hinderligt på denna och som i och för sig icke vore moraliskt
förkastlig. Var gränsen skulle dragas mellan sådant, som måste anses otilllåtet,
och annat vore en ömtålig omdömesfråga, där hänsyn måste tagas
till omfattningen och syftet med verksamheten. När det gällde att taga
ställning till huruvida L. — därest han medverkat vid tillkomsten av rättegångsskrifterna
— eljest skulle ha gjort sig skyldig till tjänstefel fann jag
bl. a. att — ehuru ett förfarande av ifrågakommen art och omfattning framstod
såsom klart olämpligt — det torde stå i mindre god överensstämmelse
med den grunduppfattning om tolkningen av 25 kap. 4 § strafflagen, varå
gällande bestämmelser om inskränkningar i domares rätt att inneha bisysslor
vilade, att anse ett dylikt handlande straffbart såsom tjänstefel. Klagomålen
föranledde därför icke någon min åtgärd. En närmare redogörelse
för ärendet har intagits i JO:s ämbetsberättelse år 1958 s. 30 o. f.

I utlåtande, avgivet i anledning av verkställd granskning av JO:s ämbets -

502

förvaltning under år 1957 (nr 4/1958), uttalade 1958 års riksdags första lagutskott,
att det icke hade något att erinra mot min handläggning av ärendet,
samt anförde vidare:

Emellertid vill utskottet understryka betydelsen av att domare avhåller
sig från all sådan verksamhet, som är ägnad att rubba förtroendet för honom
och för domstolarna. Särskilt betänkligt ur denna synpunkt måste det anses
vara om domare — bortsett från enstaka fall av biträde åt anhöriga eller
eljest närstående — inlåter sig på sådan verksamhet som avser biträde åt
rättssökande med företagande av åtgärder, vilka äga samband med rättegångsmåls
förberedande eller bedrivande. Även till synes mindre omfattande
åtgärder i detta avseende kunna mången gång vara ägnade att sätta
förtroendet för rättskipningen i fara. Nu berörda fall synes utskottet kunna
ge anledning ifrågasätta om gällande bestämmelser tillräckligt begränsa
domares möjligheter att utom tjänsten bedriva verksamhet av här avsett
slag. Utskottet vill därför framhålla angelägenheten av att JO, såsom han
ock själv förklarat sig ha för avsikt, ägnar nu berörda spörsmål fortsatt särskild
uppmärksamhet.

Sedermera framkom efter nya klagomål att L. biträtt enskilda personer i
rättsliga angelägenheter och att detta biträde till sin art och omfattning
var oförenligt med domartjänstens beskaffenhet och delvis innefattade idkande
av advokatverksamhet. Jag väckte därför den 20 maj 1959 åtal i
högsta domstolen mot L. för tjänstefel, avseende L:s verksamhet de senaste
fem åren. I dom den 13 april 1960 dömde högsta domstolen L. för tjänstefel
till 80 dagsböter (se JO:s ämbetsberättelse år 1961 s. 15 o. f.).

Såsom jag fann i det år 1957 avgjorda ärendet, torde ett förfarande av
den art och omfattning, för vilket L. då var misstänkt, icke stå i strid med
gällande bestämmelser om domares bisysslor. Även en rättshjälp av den
omfattning, varom i nämnda ärende var fråga, synes emellertid ägnad att
rubba förtroendet för domarens integritet. Jag vill härutinnan hänvisa till
vad jag i åtalsinstruktionen den 20 maj 1959 angående L. anfört i detta
hänseende (se JO:s ämbetsberättelse år 1961 s. 28 o. f.). Det framstår därför
såsom i hög grad angeläget att en domare avhåller sig från att lämna rättssökande
biträde med rättegångsmåls förberedande och bedrivande annat än
i enstaka fall av biträde åt anhöriga eller eljest närstående. Såsom också
första lagutskottet i sitt utlåtande uttalat synes vad som förekom i ärendet
kunna ge anledning ifrågasätta om gällande bestämmelser tillräckligt begränsa
domares möjligheter att utom tjänsten bedriva verksamhet av ifrågakommet
slag.

5) I min år 1960 avgivna ämbetsberättelse (s. 45 o. f.) redogöres för en
skriftväxling med ordföranden i högsta domstolen angående domares rätt
att biträda enskild med utlåtande i förestående eller pågående rättegång.
I skrivelse till ordföranden i högsta domstolen framhöll jag att under gällande
förbud för domare att idka advokatverksamhet icke torde kunna föras
sådant biträde åt enskild, som bestod i avgivande av utlåtande i rättsligt

503

spörsmål, som var eller väntades bli föremål för process, annat än om uppdraget
ingick som ett led i en tämligen omfattande verksamhet av detta
slag. Jag anförde därvid att mottagandet av sådana uppdrag av allmänheten
i regel torde, även om det endast skedde i enstaka fall, kunna påverka
förtroendet för domstolsväsendet. Om t. ex. en vinnande part i rättegång
vid underrätt anskaffat och i rättegången åberopat utlåtande från en överrättsdomare,
under det att hans motpart av ekonomiska skäl eller eljest
icke kunnat förebringa liknande stöd för sin talan, vore det förklarligt —
om än sakligt ogrundat — om den tappande och med honom andra skyllde
utgången på att domstolen låtit sig obehörigen påverkas av överrättsdomarens
utlåtande i saken. Den situationen kunde även tänkas att, sedan dom
i första instans givits, den tappande parten upptoge förlikningsförhandling
med sin motpart och därvid anskaffade ett till sin fördel gående utlåtande
från någon domare i t. ex. vederbörande hovrätt. Med ett sådant utlåtande
torde parten i vissa fall kunna få ett i sak obefogat övertag i förhållande
till sin motpart. Det finge icke bortses från att förekomsten även i enstaka
fall av dylika utlåtanden och liknande biträde åt enskild part vore ägnad
att rubba förtroendet för domstolarna. Därigenom bereddes nämligen hos
allmänheten utrymme för den uppfattningen, att man i rättegångssaker
kunde vinna fördelar genom att privat anlita en domare för sin sak. Med
hänsyn till det anförda syntes det mig kunna ifrågasättas, om avgivandet
av dylika utlåtanden vore förenligt med domartjänstens beskaffenhet.

I skrivelsen framhöll jag vidare, att jag inhämtat att det i ej obetydlig
utsträckning skulle förekomma att domare mottog uppdrag av allmänheten
att avgiva utlåtande eller förslag till lösning av viss tvist. Det hade även
i fråga om högsta domstolen förekommit, att ledamot på begäran av part
avgivit utlåtande i rättegångsmål. Jag fann det därför vara min skyldighet
att till närmare övervägande upptaga frågan om behovet av en revision av
gällande bestämmelser rörande domares rätt att inneha bisysslor. På grund
därav och då ett spörsmål som det förevarande — syftande till att vidmakthålla
ett orubbat förtroende för domstolarna — ägde särskild betydelse
för den högsta dömande instansen, ville jag först efterhöra, huruvida
man inom högsta domstolen antagit någon viss praxis beträffande frågan
i vilken utsträckning biträde genom avgivande av utlåtande eller på liknande
sätt kunde lämnas enskild i angelägenhet, som vore eller kunde förväntas
bli föremål för domstolens prövning. Om så ej vore fallet, skulle
givetvis ett uttalande av domstolens ledamöter rörande vad som härutinnan
ansåges böra av ledamöterna iakttagas vara av värde för bedömande
av behovet att genom lagstiftningsåtgärder genomföra en för domare och
vissa närstående grupper befattningshavare gemensam reglering. Ett uttalande
i saken från domstolens ledamöter skulle måhända — anförde jag
vi dåre — göra en reglering i förevarande hänseende obehövlig, enär helt
visst samtliga domare i landet komme att anse sig bundna därav.

504

Av det svar jag därefter erhöll från ordföranden i högsta domstolen framgick,
att dess ledamöter vore ense om att ledamöterna över huvud taget
icke borde mottaga uppdrag att avgiva utlåtande i förestående eller pågående
process. I skrivelsen framhölls vidare, att det ävenledes måste anses
vara av vikt att domare i underrätt och hovrätt iakttogo synnerlig återhållsamhet
i nämnda avseende, även om det svårligen torde kunna komma i
fråga att uppställa något generellt och ovillkorligt förbud.

I en därefter till ordföranden i högsta domstolen ställd skrivelse förklarade
jag, att jag ansåg mig kunna utgå från att vad sålunda uttalats från
högsta domstolens sida skulle komma att — även utan en uttrycklig skärpning
av gällande bestämmelser — iakttagas av samtliga domare i landet,
sedan uttalandet genom återgivande i 1960 års ämbetsberättelse bragts till
deras kännedom. På grund därav och med hänsyn till det större sammanhang,
vari spörsmålet ingick, syntes — anförde jag slutligen — anledning
för tillfället saknas att i förevarande hänseende påkalla en särreglering för
domare.

Såsom jag i den första skrivelsen till ordföranden i högsta domstolen
framhöll torde enligt gällande bestämmelser tillstånd icke krävas för domare
att avgiva utlåtande i förestående eller pågående rättegång. Av det
sagda framgår dock att det måste anses önskvärt att domare regelmässigt
avhåller sig från att i sådana mål avgiva utlåtande i rättsligt spörsmål. Mottagandet
av sådana uppdrag från allmänheten är nämligen, även om det
sker i enstaka fall, ägnat att rubba förtroendet för domstolsväsendet —
här bortser jag dock från undantagsvis förekommande biträde åt anhörig
eller annan, till vilken domaren har närmare personlig anknytning. Det kan
därför ifrågasättas om man icke bör — till undanröjande av anledningar
till misstankar om bristande objektivitet hos domarna — inskränka deras
rätt att avge utlåtanden i pågående eller kommande rättegångar.

6) Vid inspektion i september 1959 av Tveta, Vista och Mo domsaga
samt av rådhusrätten i Jönköping uppmärksammade jag vid granskning
av konkursdagböckerna, att såsom rättens ombudsman i konkurser regelmässigt
förordnades ett hovrättsråd i Göta hovrätt.

Med anledning därav lät jag till det vid inspektionen förda protokollet
anteckna följande.

Helt visst kunde man utgå från att hovrättsdomare i allmänhet vore skickade
att på ett utmärkt sätt fullgöra de uppgifter som ankomme på rättens
ombudsman. Emellertid torde skäl kunna anföras vilka talade mot att hovrättsdomare
borde förordnas till rättens ombudsman. Sålunda vore till en
början att märka, att hovrätt hade att pröva vissa administrativa ärenden
rörande såväl häradsrätter som rådhusrätter. Dessa ärenden ankomme visserligen
enligt gällande arbetsordning i allmänhet närmast på hovrättspresidenten.
Vissa viktigare frågor skulle emellertid handläggas i plenum eller

505

å avdelning av hovrätten. Det kunde oek förekomma att ärenden även i
övrigt hänskötes till handläggning i plenum eller å avdelning. Den situationen
kunde sålunda uppkomma att en hovrättsdomare, som förordnats
till rättens ombudsman, kunde få att i hovrätten taga ställning till administrativa
ärenden rörande den domstol där konkursen vore anhängig eller
befattningshavare vid denna domstol. Vidare vore att märka, att mål om
fastställande av arvoden åt rättens ombudsman icke sällan i underrätt prövades
av en från hovrätten — såsom tingssekreterare, t. f. rådman eller eljest
— utsänd hovrättsfiskal. Om rättens ombudsman i dylika fall vore hovrättsdomare,
vore det uppenbarligen en olämplig ordning att hans arvodesanspråk
prövades av en till samma hovrätt hörande lägre befattningshavare.
I enlighet med det sagda kunde visst beroendeförhållande tänkas uppstå
mellan å ena sidan en hovrättsdomare, som vore rättens ombudsman, och
å andra sidan befattningshavare vid vederbörande underrätt. I varje fall
kunde den föreställningen uppkomma hos allmänheten att sådant beroendeförhållande
förelåge.

I ärendet inkommo häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo domsaga
Erik Ekstedt och borgmästaren vid rådhusrätten i Jönköping Nils Rappe
var för sig med yttrande.

Ekstedt förklarade att det enligt hans uppfattning var ställt utom allt
tvivel att det måste vara av stort värde att såsom rättens ombudsman fungerade
en person i domarställning. Från rent saklig synpunkt kunde Ekstedt
icke finna att den inom domsagan tillämpade anordningen var på
något sätt underlägsen andra tänkbara alternativ. Ekstedt medgav olämpligheten
av att en från hovrätten utsänd fiskal prövade mål om fastställelse
av arvode till rättens ombudsman, som var hovrättsråd, samt förklarade
sig för framtiden noga tillse att så icke skedde inom domsagan. \ idare
ansåg Ekstedt, att det icke syntes medföra någon olägenhet, om det hovrättsråd,
som var rättens ombudsman, i hovrätten avstod från deltagande
i handläggningen av administrativa ärenden rörande häradsrätten och rådhusrätten.
Enligt Ekstedts mening hade icke framkommit hållbara skäl att
anse det vid inspektionen påtalade förfarandet i något avseende mindre
lämpligt än andra tänkbara alternativ.

Även Rappe, som avgav sitt yttrande i samråd med övriga i tjänst varande
ordinarie ledamöter av rådhusrätten, ansåg konkursdomaren förfarit
riktigt vid ifrågakomna förordnanden. Rappe förklarade vidare, att anledningen
till att som rättens ombudsman i regel förordnats ett hovrättsråd
varit, att denne av de personer, som kunnat komma i fråga, ansetts bäst
uppfylla de i 44 § konkurslagen uppställda kraven på en rättens ombudsman.
Enligt Rappe kunde det icke ligga något olämpligt i att ett hovrättsråd,
som brukade förordnas som rättens ombudsman i rådhusrätten, deltog i
något av de mycket sällan förekommande administrativa ärenden i hovrätten,
som avsåg rådhusrätten. Rappe framhöll därjämte att rådhusrätten
vid bestämmande av arvoden i konkurs hade kollegial sammansättning samt

506

att under de senaste två åren icke i något fall deltagit någon från hovrätten
utsänd domare.

I en inom JO-expeditionen härefter upprättad promemoria, som fogades
vid en till presidenten för Göta hovrätt Joel Laurin ställd remiss, antecknades
följande.

Till vad i inspektionsprotokollet anförts må tilläggas följande.

Enligt 44 § fjärde stycket konkurslagen ankommer det på konkursdomaren
att, när så skäligt prövas, entlediga rättens ombudsman och förordna
annan i hans ställe. Stadgandet synes förutsätta, att konkursdomaren har
att utöva viss tillsyn över rättens ombudsman (jfr JO:s ämbetsberättelser
1939 s. 113 o. ff. och 1940 s. 10 samt 1955 s. 8 o. ff.), ehuru omfattningen
och beskaffenheten av tillsynen ej närmare angivits i konkurslagen. Om
klagomål anföras hos konkursdomaren rörande rättens ombudsmans befattning
med konkursen, torde konkursdomaren ha att efter erforderlig utredning
taga ställning till klagomålen.

Även om det, objektivt sett, saknas fog för antagande, att en konkursdomare,
som är ordinarie domare, skulle vid en prövning enligt 44 § fjärde
stycket konkurslagen låta sig påverkas av att rättens ombudsman är domare
i hovrätten, torde det vara långt ifrån uteslutet att den, som hos konkursdomaren
utan framgång anfört klagomål mot ombudsmannen, kan få
den föreställningen, att konkursdomaren påverkats av ombudsmannens
ställning såsom domare i den domstol, som har att pröva fullföljd talan mot
avgöranden av konkursdomaren och av den domstol vid vilken den sistnämnde
tjänstgör. I

I ett därefter avgivet utlåtande anförde Laurin, att han haft kännedom
om att hovrättsråd i hovrätten plägat mottaga förordnande som rättens
ombudsman samt att han vid förfrågan förklarat sig icke ha något att
erinra däremot, förutsatt att uppdraget icke blev alltför tidskrävande. Laurin
uttalade vidare, att hovrätten ansett det ibland kunna vara önskvärt
att som rättens ombudsman anlita en person i domareställning. Enligt Laurins
uppfattning måste sådana administrativa ärenden rörande konkursdomstolen
eller befattningshavare vid denna, som hovrättsdomaren kunde
få att i hovrätten taga ställning till, bli mycket sällsynta. Det torde icke
medföra någon nämnvärd olägenhet om hovrättsdomaren i förekommande
fall ej deltog i ärendets behandling. Laurin instämde i min uppfattning om
det olämpliga i att en fiskal i hovrätten prövade fråga om arvode åt hovrättsråd
som rättens ombudsman. Detta torde emellertid icke ha förekommit;
i vart fall kunde svårigheter ej möta att framdeles tillse att så icke
skedde. Det av JO i den vid remissen till Laurin fogade promemorian anmärkta
förhållandet var enligt Laurin teoretiskt riktigt men hade enligt
hans uppfattning i praktiken mycket ringa betydelse. Slutligen framhöll
Laurin, att även om vissa invändningar kunde göras mot det vid inspektionen
påtalade förhållandet, dessa invändningar icke hade sådan styrka
att de borde utgöra hinder mot ett förordnande av hovrättsråd till rättens
ombudsman, om anordningen ur konkursdomamas synpunkt tedde sig mest
ändamålsenlig.

507

Laurin förklarade slutligen, att jämväl presidenterna i övriga hovrätter
vid det samråd han på min begäran haft med dem i saken förklarat sig
anse, att avgörande hinder icke borde möta att hovrättsdomare utsåges till
rättens ombudsman, där konkursdomstolen ansåge detta vara den bästa
utvägen.

Rörande den sålunda uppkomna frågan får jag anföra följande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår föreslogs i den departementspromemoria,
som låg till grund för de den 19 februari 1954 utfärdade
bisysslebestämmelsema, förbud för domare att vara rättens ombuasman.
På grund av den kritik, som under remissbehandlingen riktades mot förslaget
i denna del, fick förbudet utgå i den slutliga lydelsen av stadgandena.

Med hänsyn till vad som således förekom vid förarbetena till gällande
bestämmelser om förbud för domare att inneha bisysslor är det vilken
åsikt man än må hysa om lämpligheten att förordna en hovrättsdomare till
rättens ombudsman i konkurs, som är anhängig vid underrätt, lydande
under den hovrätt han tillhör — dock uppenbart att det vid häradsi ätten
och rådhusrätten praktiserade förfarandet att förordna hovrättsråd i Göta
hovrätt såsom rättens ombudsman i konkurs icke kan läggas vederbörande
konkursdomare till last såsom fel.

Givetvis kan det förekomma sådana fall, där en domare med hänsyn till
konkursens beskaffenhet och brist på tillgång på andra lämpliga personer
bör kunna förordnas till rättens ombudsman; vissa skäl kunna således anföras
mot ett generellt förbud för domare att åtaga sig sådana uppdrag i
konkurser, anhängiga vid annan domstol än den vari domaren själv
tjänstgör.

Av de skäl, som jag anförde i inspektionsprotokollet och i den vid remissen
till hovrättspresidenten Laurin fogade promemorian, synas mig emellertid
förhållandena vara annorlunda i vad angår domare i överrätt. Såsom jag
där framhållit kan ett visst beroendeförhållande tänkas uppstå mellan å ena
sidan en hovrättsdomare, som är rättens ombudsman, och å andra sidan
befattningshavare vid vederbörande underrätt. I varje fall kan det hos
allmänheten uppkomma den föreställningen, att sådant beroendeförhållande
föreligger eller att konkursdomaren vid prövning av klagomål mot
sådan rättens ombudsman eller vid beslut i arvodesfrågor påverkas av ombudsmannens
ställning som domare i överinstans. Med hänsyn till det från
rättsordningens synpunkt betydelsefulla intresset av att allmänhetens förtroende
för myndigheterna icke rubbas är det enligt min mening — om man
bortser från undantagsfall, exempelvis en konkurs sådan som Kreuger &
Tolls — icke önskvärt, att överrättsdomare åtager sig uppdrag såsom rättens
ombudsman. De anförda betänkligheterna göra sig särskilt starkt gällande
i de fall, att viss överrättsdomare utses till rättens ombudsman i alla
konkurser vid viss domstol.

508

Vissa taxering smäns bisysslor

7) Enligt den tidigare redogörelsen för stadganden rörande rätt för tjänstemän
inom taxerings- och uppbördsväsendet att inneha bisysslor råder för
befattningshavare vid länsstyrelses landskontor och överståthållarämbetets
skatteavdelning samt hos riksskattenämnden vissa inskränkningar i rätten
att bl. a biträda skattskyldiga i skatte- och uppbördsärenden.

I en inom 1958 års riksdag väckt motion (nr II: 400) påpekades, att någon
motsvarande inskränkning för kammarrättens ledamöter icke förelåg, samt
framhölls, att det med hänsyn till tjänstens beskaffenhet icke syntes lämpligt
att dessa hade rätt att mot ersättning åtaga sig privata skatteuppdrag.
Förhållandet kunde — enligt motionärens uppfattning — lätt leda till konfliktsituationer
och inverka bindande på ledamotens ställningstagande i mål
av likartad beskaffenhet. Samma skäl som ansetts nödvändiggöra förbud
för tjänstemän vid överståthållarämbetets skatteavdelning att mottaga
avlönade privata uppdrag torde — anförde motionären vidare — med än
större styrka tala för liknande förbud för ledamöter vid kammarrätten.
Motionären ifrågasatte även om det vore lämpligt att ledamot i kammarrätten
var berättigad att som bisyssla mottaga uppdrag i underordnad
skatteinstans. I motionen yrkades utredning angående rätt för ledamöter i
kammarrätten att med tjänsten förena bisyssla av i motionen angiven art.

Denna motion jämte några andra motioner, vilka också ägde samband
med taxeringsorganisationen eller processen i skattemål, hänvisades till
bevillningsutskottet. I anledning av motionen avgåvos yttranden av bl. a.
justitiekanslersämbetet och mig.

Justitiekanslersämbetet anförde i sitt utlåtande, att de skäl, som betingat
det i länsstyrelseinstruktionen och instruktionerna för överståthållarämbetet
och riksskattenämnden intagna förbudet mot biträde åt skattskyldig
i skatte- och uppbördsärenden, också torde kunna anföras för ett motsvarande
förbud för personal hos kammarrätten. Justitiekanslersämbetet ansåg
sig därför kunna instämma i motionärens uttalande, att det icke syntes
lämpligt att kammarrättens ledamöter hade rätt att mot ersättning åtaga
sig privata skatteuppdrag. Ämbetet ansåg dock, att ett dylikt förbud icke
borde vara begränsat till skatteuppdrag utan också avse uppdrag i uppbördsärenden
samt att det borde gälla icke blott ledamöter av kammarrätten
utan även sådana befattningshavare, som där tjänstgjorde i syfte
att vinna befordran till ledamot.

I mitt till utskottet avgivna yttrande framhöll jag, att behovet av vissa
inskränkande föreskrifter rörande den i motionen upptagna frågan helt visst
kunde ifrågasättas ur principiella synpunkter. Även om denna fråga var
förtjänt av uppmärksamhet — anförde jag vidare — syntes dock, i likhet
med vad fallet var beträffande motsvarande spörsmål hos åtskilliga andra
myndigheter, en utredning i saken knappast böra begränsas enbart till kammarrätten
med mindre det där skulle föreligga särskilda skäl till en särreg -

509

lering. Att det hos kammarrätten skulle råda faktiska missförhållanden i
förevarande hänseende hade emellertid — framhöll jag slutligen icke
genom klagomål kommit till min kännedom och var mig ej heller eljest
bekant.

I betänkande i anledning av de väckta motionerna angående förfarandet
i kammarrätten m. m. (nr 35/1958) anförde bevillningsutskottet följande.

Beträffande frågan om rätt för ledamöter i kammarrätten att biträda
enskilda i skatteärenden, vill utskottet erinra om att redan 1943 års bevillningsutskott
i anslutning till ett förslag att stadga förbud för befattningshavare
å landskontor att mot ersättning lämna inom länet bosatt skattskyldig
biträde i skatte- eller uppbördsärenden ifrågasatte, om inte ett förbud
av sådant slag borde gälla jämväl för befattningshavare vid kammarrätten.
Något sådant förbud har inte införts för kammarrättens del. Som
JO anmärkt tarvas en mera allmän reglering av hithörande frågor, varvid
en översyn bör ske av de förbudsregler som nu finns på olika håll. Innan
en sådan generell reglering kommit till stånd bör man för kammarrättens
del kunna nöja sig med att införa bestämmelser om förbud att mot ersättning
utöva viss verksamhet, analoga med de för bl. a. hovrättsledamöter
nu gällande. Då kammarrätten förklarat sig beredd att föreslå dylika bestämmelser
i samband med revisionen av kammarrättens instruktion, anser
utskottet sig inte ha anledning förorda en utredning av frågan.

I enlighet med utskottets hemställan gav riksdagen i skrivelse till Eders
Kungl. Maj:t (nr 218/1958) tillkänna vad utskottet anfört i avseende å nu
ifrågavarande motion.

I den för kammarrätten den 1 december 1959 utfärdade instruktionen
infördes därefter, såsom förut nämnts, för lagfaren tjänsteman i kammarrätten
samma förbud att bedriva advokat- eller annan förvärvsverksamhet,
som utfärdats för lagfarna befattningshavare vid de allmänna domstolarna.
Dessutom stadgades — liksom förut — förbud för ordinarie ledamot och
assessor i kammarrätten att utan tillstånd vara ledamot av taxerings- eller
prövningsnämnd eller eljest inneha uppdrag hos sådan nämnd.

För kammarrättens lagfarna tjänstemän gäller således icke förbud att
mot ersättning lämna skattskyldiga biträde med upprättande av deklarationer
eller annat biträde i skatte- och uppbördsärenden, såvida icke denna
rättshjälp kan anses ingå som led i en advokatverksamhet eller är av den
omfattningen, att verksamheten kan antagas inverka menligt på utövandet
av statstjänsten.

Med hänsyn till rättsordningens krav på undanröjande av sådana förhållanden,
som kunna obehörigt inverka vid statstjänstens utövande, synes
det i och för sig mindre tillfredsställande att tjänstemän i kammarrätten äro
oförhindrade att vid sidan av tjänsten åtaga sig sådana — låt vara enstaka
_uppdrag, som beröra områden för deras tjänsteutövning. Därjämte förelager
— såsom justitiekanslersämbetet framhållit i sitt yttrande till bevillningsutskottet
— icke något sakligt skäl att stadga förbud för taxerings -

510

tjänstemän vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna men ej för lagfarna
befattningshavare i kammarrätten att biträda skattskyldiga i skatteoch
uppbördsärenden.

8) I en år 1930 till Eders Kungl. Maj:t avlåten framställning ifrågasatte
JO lämpligheten av att ordförande och vissa ledamöter i beskattningsnämnder
i första instans mot ersättning biträdde skattskyldig med upprättande
av deklarationer inom det egna distriktet. Enligt JO:s mening borde dessa
taxeringsmän avhålla sig från sådan enskild verksamhet, som kunde komma
i konflikt med taxeringsuppdraget (JO:s ämbetsberättelse 1931 s. 238 o.f.).

Framställningen upptogs i en av 1931 års riksdag behandlad proposition
rörande vissa ändringar i taxeringsförordningen (nr 187). Däri framhölls,
att det beträffande beskattningsnämnder i såväl första som andra instans
vore i princip olämpligt att ordförande och ledamöter åtoge sig dylika uppdrag.
Att i taxeringsförordningen stadga formligt förbud däremot syntes
dock ej böra i första hand ifrågakomma. Därvid påpekades bl. a. att vissa
länsstyrelser redan utfärdat förbud för ordförande och kronoombud i beskattningsnämnd
att mot ersättning biträda skattskyldig inom det egna
distriktet samt att det endast i undantagsfall syntes ha förekommit att dylikt
biträde lämnats. I stället för att införa allmänt förbud torde man, framhöll
departementschefen, tills vidare böra åtnöjas med att föreskriva skyldighet
för ordförande eller ledamot att avträda, då fråga vore om taxering av
någon, som han mot ersättning biträtt vid upprättande av deklaration.
Vidare framhöll departementschefen att länsstyrelserna borde uppmanas
att hålla hand över att ordförande och kronoombud i beskattningsnämnd i
första instans ej annorledes än i undantagsfall, där så av särskilda skäl
funnes påkallat, inom eget distrikt lämnar biträde varom här är fråga. —
Propositionen vann i förevarande avseende riksdagens bifall. I

I en i januari 1963 hit inkommen skrift påtalades, att en person F., som
förordnats till taxeringsnämndsordförande i Malmö, biträdde med upprättande
av självdeklarationer på en privat deklarationsbyrå i staden.

I avgivet yttrande vitsordade F. att han biträdde på sätt uppgivits men
framhöll att biträde ej lämnades skattskyldiga i det egna distriktet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anförde i ärendet bl. a. följande.

F:s yttrande kan emellertid enligt länsstyrelsens mening icke anses fullt
tillfredsställande av den anledningen att därav ej framgår i vilken omfattning
deklarationslijälp åt skattskyldiga lämnats. Det kan nämligen enligt
länsstyrelsens uppfattning med hänsyn till de risker för överträdelser av
jävsbestämmelserna i taxeringsförordningen, som uppenbarligen föreligger,
icke anses lämpligt att personer som mottagit förordnande som taxeringsnämndsordförande
i någon mera betydande omfattning samtidigt ställa sig
till förfogande som deklarationsmedhjälpare åt allmänheten. Länsstyrelsen
anser sig ha anledning att förutsätta, att F. kommer att iakttaga dessa
önskemål.

511

Länsstyrelsen upplyste vidare att deklarationsbyråer i kommunal regi
upprättats i några av länets städer samt anförde härom.

Länsstyrelsen, som anser denna service mot allmänheten vara av synnerligen
stort värde, har rekommenderat de lokala skattemyndigheterna i
länets städer att medverka till och hålla sin tillsyn över dylika kommunala
deklarationsbyråer. I infordrat yttrande har taxeringsintendenten i länet
framhållit den vikt som fästs vid ett noggrant beaktande av jävsbestämmelserna
i 62 § taxeringsförordningen. För att ytterligare understryka vikten
av ett behörigt iakttagande av ifrågavarande bestämmelser har länsstyrelsen
i promemoria till samtliga taxeringsnämndsordförande och kronoombud
i länet lämnat närmare anvisningar om handläggningen av taxeringar
där jäv förekommer.

I en annan klagoskrift, som hit inkom i februari 1963, påtalades att ordförande,
kronoombud och andra ledamöter i taxeringsnämnder biträdde å
kommunalt organiserade deklarationsbyråer i Motala.

I avgivet yttrande anförde drätselkammaren i Motala:

Sedan många år har önskemål förelegat om anordnandet av deklarationsbyråer
i kommunens regi, vilket enligt förslagsställaren skulle ej mindre
underlätta allmänhetens besvär med upprättandet av deklarationer än även
underlätta arbetet i taxeringsnämnderna genom att deklarationerna upprättats
korrekt. Först i samband med 1963 års planering för taxeringsarbetet
hade frågan ånyo väckts och en delegation för samtliga stadens taxeringsnämndsordförande
och kronoombud uppvaktade drätselkammarens ordförande
och stadsombudsmannen i saken. Förslag förelädes därefter drätselkammaren
om att kommunen skulle tillhandahålla lokaler utan kostnad
för anordnandet av kommunala deklarationsbyråer, belägna inom staden
så att de betjänade stadsdelarna, och under förutsättning att kompetenta
personer kunde åtaga sig upprätta de deklarationer av enklare slag, som
avsågs vara byråernas främsta uppgift. Det tedde sig därför naturligt att
acceptera de erbjudanden vissa till taxeringsarbetet knutna personer lämnade
om medverkan. Avgifterna, som helt skulle tillfalla deklarationsupprättarna,
fastställdes till 3:— per självdeklaration och 1:—kr per bilaga.
Härjämte underrättades under hand vederbörande deklarationsupprättare
om att varje deklaration skulle förses med av staden tillhandahållen stämpel
med text utvisande att deklarationen upprättats på stadens deklarationsbyrå
nr 1, 2 eller 3 samt vederbörande upprättares signum. — Någon
anvisning lämnades inte på annat sätt än att under uppvaktningen hos
drätselkammarens ordförande kommunrepresentanterna klargjorde att i
händelse av att en person, som anlitade deklarationsbyrån, jämväl tillhörde
det taxeringsdistrikt i vilket deklarationsupprättaren hade någon befattning,
i första hand annan på byrån tjänstgörande då borde upprätta deklarationen.

Sammanfattningsvis får drätselkammaren sålunda anföra att vid anordnandet
av kommunala deklarationsbyråer drätselkammarens riktpunkt
varit önskemålet att til! låg kostnad underlätta den enskildes besvär vid
avgivandet av enklare självdeklarationer, samtidigt som »sanering» av förekommande
enskild verksamhet åsyftats, samt att för förhindrandet av förseelser
mot 62 § taxeringsförordningen, åtgärder vidtagits och informatio -

312

ner lämnats, vilka otvetydigt angav att deklarationen upprättats på stadens
deklarationsbyrå och av vem.

Jämte ovannämnda yttrande överlämnade länsstyrelsen i Östergötlands
län vissa upplysningar rörande arbetet å en i Linköping upprättad kommunal
deklarationsbyrå. Härom anfördes följande.

På deklarationsblankettens första sida anges med stämpel »Kommunala
deklarationsbyrån, Linköping». Numera har bestämmelse även utfärdats
om, att varje deklaratör härunder skall notera sitt namn. Då deklaratörema
i de flesta fall är taxeringsnämndsordförande i Linköping, ha de uppmanats
att i görligaste mån undvika upprättandet av deklarationer i sina egna
distrikt.

Endast deklarationer av enklare beskaffenhet upprättas vid byråerna.
Sålunda kunna bara inkomsttagare av tjänst med någon mindre fastighet
komma ifråga. Deklaratörema erhålla ersättning för sitt arbete direkt av
de skattskyldiga enligt en fastställd taxa. De utfärdade föreskrifterna om
påstämpling av deklarationerna, utsättandet av deklaratörens namn och
det faktum att deklarationerna utskrivas för hand torde innebära, att den
som eventuellt kan få en av honom upprättad deklaration att behandla i
taxeringsnämnden med lätthet torde igenkänna densamma, så att han kan
avträda vid densammas föredragning i taxeringsnämnden.

För egen del anförde länsstyrelsen:

Med hänsyn till vad som anförts i de infordrade yttrandena synes det
länsstyrelsen som om tillfredsställande åtgärder vidtagits för att i görligaste
mån undvika, att taxeringsnämndsledamöter biträda med upprättandet av
deklaration, som vederbörande kan komma att få taga befattning med i sin
egenskap av ledamot i taxeringsnämnd. Härjämte må framhållas att från
länsstyrelsens sida för funktionärerna i taxeringsnämnderna påpekats vikten
av att jävsreglerna enligt 62 § taxeringsförordningen noggrant iakttagas.
Senast gjordes detta av taxeringsintendenten vid ett jämlikt 60 § taxeringsförordningen
anordnat sammanträde inför landskamreraren i länet den 10
februari 1961. Taxeringsintendenten kommer att i anvisningar till taxeringsnämnderna
i länet ånyo understryka betydelsen av att bestämmelserna i
62 § taxeringsförordningen noggrant efterlevas.

De skäl, som tala för att befattningshavare i kammarrätten och vid länsstyrelsernas
landskontor icke böra mot ersättning biträda allmänheten i
skattefrågor, torde i princip ha avseende jämväl å taxeringsmän i beskatt -ningsnämnder i första och andra instans i vad avser biträde åt skattskyldig
inom respektive nämnds verksamhetsområde. När det gäller taxeringsmän
i lokala nämnder synes dock kunna ifrågasättas om icke en förbudsbestämmelse
bör utsträckas till att avse biträde åt skattskyldig inom vederbörande
kommun. Som framhållits i ett av de ovan återgivna länsstyrelseyttrandena
föreligger nämligen, i varje fall om den konsulterande verksamheten
är mera omfattande och bedrives å en större ort, uppenbara praktiska
svårigheter att iakttaga ett till det egna taxeringsdistriktet avgränsat
förbud.

Frågan om rätten för taxeringsmän i beskattningsnämnder att lämna nu

513

avsett biträde har, som tidigare berörts, varit föremål för bedömning i lagstiftningssammanhang
år 1931. Vid denna tidpunkt torde, såsom da också
särskilt framhölls, det endast undantagsvis ha förekommit att sadana taxeringsmän
lämnade biträde åt allmänheten i skattefrågor. Sådan verksamhet
synes emellertid efter hand ha blivit vanligare. Särskilt genom tillkomsten
under de sista åren av kommunalt organiserade deklarationsbyråer torde
lokalt verksamma taxeringsmän i allt större utsträckning ställa sina tjänster
till förfogande. Sistnämnda form av deklarationsservice åt allmänheten
— en service som i och för sig synes förtjänt av allt stöd — kommer efter
allt att döma också att ytterligare utbyggas. Frågan om behovet av en reglering
i före varande hänseende synes följaktligen ha kommit i ett annat läge
än då frågan i ovannämnda lagstiftningsammanhang diskuterades.

Med hänsyn härtill och då det otvivelaktigt är en angelägenhet av betydande
vikt att allmänhetens tilltro till taxeringsmyndigheternas objektivitet
så långt möjligt är upprätthålles, synes frågan om en reglering av nu avsedda
taxeringsmäns rätt att mot ersättning lämna allmänheten biträde i
skattefrågor böra upptagas till omprövning.

Hyresnämnd och hyresråd

9) I ett härstädes år 1957 anhängiggjort ärende påtalades att en sekreterare
vid en avdelning av Stockholms hyresnämnd biträtt part vid handläggning
av hyresmål inför annan avdelning av samma nämnd. Vid ärendets
avgörande framhöll jag, att något hinder för sekreterare vid hyresnämnd
att åtaga sig uppdrag som biträde åt part vid handläggning av mål inför
nämnden i och för sig icke kunde anses föreligga. Frågan om utfärdande
av föreskrifter rörande förbud för befattningshavare hos hyresnämnd och
hyresråd att vara ombud eller biträde åt part syntes mig — framhöll jag
vidare — icke lämpligen böra behandlas för sig utan upptagas i samband
med en bedömning av det större spörsmålet huruvida det kunde vara motiverat
att, beträffande förvaltningsmyndigheter över huvud eller vissa grupper
av sådana myndigheter, införa mera fullständiga och ensartade bestämmelser
i förevarande hänseende än de som funnos meddelade (JO:s ämbetsberättelse
1958 s. 289 o. f.).

Såsom förut framhållits saknas bestämmelser om förbud för befattningshavare
vid hyresnämnd eller vid statens hyresråd att åtaga sig uppdrag som
ombud eller biträde åt part vid sådan myndighet. Ett sådant förhållande
synes i hög grad otillfredsställande. Enligt 12 kap. 3 § RB må lagfaren
domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol ej vara
ombud, med mindre Konungen för visst mål giver lov därtill. En motsvarande
reglering beträffande ledamot i och befattningshavare vid hyresnämnd
och hyresråd synes påkallad av samma skäl som föranlett nyssnämnda
förbud.

17 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196-4 års riksdag

514

Stadsfogdar

10) I ett härstädes handlagt ärende utreddes, att en stadsfogde i viss
utsträckning privat åtagit sig inkasseringsuppdrag samt att det i vissa fall
hänt att den person, som han sålunda biträtt med inkasseringsåtgärd, hos
honom därefter begärt indrivning av fordringen; stadsfogden hade därefter
handlagt dessa verkställighetsärenden. Vid avgörande av ärendet i denna
del fann jag, att stadsfogden genom att åtaga sig inkassouppdrag skulle
kunna försätta sig själv i jävställning, varför enligt min mening — även
om något uttryckligt förbud härutinnan icke utfärdats — hinder fick anses
möta för utmätningsman att såsom ett led i en av honom bedriven privat
verksamhet mottaga sådana inkassouppdrag. I detta sammanhang framhöll
jag, att det för utmätningsman på landet — i motsats till vad fallet var för
stadsfogdar — uttryckligen förelåg generellt förbud att bedriva bl. a. inkasseringsrörelse
(JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 78 o. f.).

Det synes mig uppenbart att det förbud mot inkasseringsrörelse, som gäller
för utmätningsmän på landet, bör gälla även med avseende å utmätningsmän
i stad.

11) Rörande stadsfogdes bisyssleinnehav kan även följande, i JO:s ämbetsberättelse
år 1946 s. 202 o. f. antecknade ärende anmärkas.

En hustru hade hos en stadsfogde begärt handräckning för utbekommande
av vissa lösören från sin man. Medan detta utsökningsärende var
anhängigt hos stadsfogden, uppsatte denne såsom ombud för mannen en
ansökan om stämning å dennes hustru med yrkande om äktenskapsskillnad
samt vidtog vissa andra åtgärder i samband härmed.

Vid ärendets avgörande uttalade dåvarande tjänstförr ätt ande JO att det
enligt hans mening var uppenbart olämpligt att stadsfogden utförde ifrågavarande
uppdrag såsom ombud för mannen, medan hustruns anhållan om
verkställighetsåtgärder mot denne var anhängig hos honom; stadsfogden
borde ha antingen avböjt ombudskapet för mannen eller ock genast hos
överexekutor anmält jäv för sig att fortsätta med verkställighetsärendet.

Även om utmätningsman på grund av stadgandet i 12 kap. 3 § RB
numera icke kan åtaga sig uppdrag såsom rättegångsombud, synes det mig
likväl föreligga behov av föreskrifter om förbud för utmätningsmän att
mottaga privata uppdrag av part i utsökningsärende, medan handläggningen
därav ännu pågår.

S kogsvårdsstyrelser

12) I ett härstädes anhängiggjort ärende framkom, att en länsskogvaktare
erhållit tillstånd av skogsstyrelsen att med sin tjänst som länsskogvaktare
hos skogsvårdsstyrelsen i visst län förena uppdrag som ombud för

515

ett försäkringsaktiebolag. Vidare framkom att länsskogvaktaren bedrivit
försäkringsverksamhet i fråga om skog inom sitt tjänstgöringsdistrikt.

Efter remiss inkom skogsstyrelsen den 17 februari 1960 med yttrande.
Däri förklarade styrelsen, att lämpligheten av att skogsvardsstyrelsepersonal
åtog sig uppdrag som försäkringsombud vid olika tillfällen varit föremal
för styrelsens prövning samt anförde vidare: I en år 1947 upprättad promemoria
hade skogsstyrelsen redogjort för de allmänna principer, vilka synts
styrelsen böra följas vid prövning av frågor om tillstånd för skogsvårdsstyrelsepersonalen
att inneha bisyssla. I promemorian framhölls rörande
uppdrag som ombud för skogsförsäkringsbolag, att dessa torde kräva allenast
obetydlig tid och icke förutsätta någon propagandaverksamhet i egentlig
mening. Med hänsyn härtill och till värdet av att skogsägarna vid tecknande
av skogsförsäkringar kunde vända sig till i skogliga frågor sakkunnig
person, syntes skogsvårdsstyrelsepersonalen icke böra förvägras att åtaga
sig ifrågavarande uppdrag. I anslutning till detta uttalande hade styrelsen
därefter bifallit ansökningar om tillstånd att inneha bisyssla angående skogsbrandsagentur.
Från och med år 1953 hade lämnats generella tillstånd därtill,
gällande treårsperioder. Vid sidan härav var gällande vid tiden för yttrandets
avgivande tre av styrelsen meddelade tidsbegränsade tillstand att inneha
uppdrag som ombud i annat försäkringsbolag än skogsförsäkringsbolag.
Sedan år 1947 hade Eders Kungl. Maj:t, som hade att pröva tillståndsansökningar
från länsjägmästare och biträdande länsjägmästare, givit fyra
länsjägmästare tillstånd att vara ombud för skogsförsäkringsbolag. I sitt
yttrande framhöll skogsstyrelsen att de skäl, som tidigare förelegat att medge
tillstånd till uppdrag som skogsförsäkringsombud, med åren avtagit i
styrka. Vidare kunde ömtåliga plikt- och intressekollisioner ovedersägligen
uppstå, när skogsvårdsstyrelsepersonal i aktiv tjänst innehade bisyssla som
skogsförsäkringsombud. Starka skäl syntes därför skogsstyrelsen damera
föreligga att efter utlöpande av då gällande tillstånd icke tillåta personalen
att i fortsättningen förena sådana uppdrag med skogsvårdsstvrelsetjänst
annat än övergångsvis under viss skälig tid.

Sedan det senast meddelade generella tillståndet att inneha uppdrag som
skogsförsäkringsombud utgått år 1961, beslöt skogsstyrelsen i anledning
av ansökningar från 177 befattningshavare om förnyade tillstånd i beslut
den 7 mars 1962 att meddela sådana tillstånd endast under en efter vissa
grunder beräknad övergångstid.

Enligt det för skogsvårdsstyrelsema utfärdade reglementet äger tjänsteman
därstädes icke utom tjänsten mot ersättning utföra förrättning eller
uppdrag, som tillhör skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Förutom denna bestämmelse finnes icke någon annan inskränkning i
skogsvårdsstyrelsepersonalens rätt att inneha bisysslor än den, som angives
i 7 § 1 mom. Saar.

17* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1961^ års riksdag

516

Såsom skogsstyrelsen i sitt yttrande framhållit synas icke önskvärda
plikt- och intressekollisioner kunna uppkomma, därest tjänstemän hos
skogsvårdsstyrelserna med sin tjänst förena uppdrag såsom ombud för
skogsförsäkringsbolag och därvid bedriva försäkringsverksamhet inom eget
tjänstgöringsområde. Även om tjänstemännen vid skogsvårdsstyrelserna i
sin tjänsteutövning i allmänhet icke låta sig obehörigt påverkas av privatuppdrag
som försäkringsombud, kan dock förhållandet vara ägnat att hos
allmänheten minska tilltron till befattningshavarnas opartiskhet. Med hänsyn
härtill måste en sådan förening av tjänst och bisyssla anses mindre
lämplig.

Uppdrag som skogsförsäkringsombud är emellertid icke att hänföra till
sådan bisyssla, varom inskränkande bestämmelser givits i reglementet för
skogsvårdsstyrelserna. Ansökningar om tillstånd att inneha dylikt uppdrag
synes också av skogsstyrelsen ha prövats med stöd av stadgandet i 7 §
1 mom. Saar.

Prövning av fråga huruvida tillstånd enligt detta stadgande att inneha
privat uppdrag, som är jämförligt med tjänstebefattning, kan lämnas
tjänsteman är emellertid avsedd att ske från synpunkten om uppdraget med
hänsyn till sin omfattning kan inverka hinderligt på tjänsten. I förarbetena
till stadgandet har betonats att det här icke är fråga om en lämplighetsprövning
med hänsyn till uppdragets art (se prop. 263/1938 s. 120). Regleringen
av sådana bisysslor, som på grund av sin art icke lämpligen böra
förenas med den statstjänst varom fråga är, har förutsatts skola ske genom
att Eders Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdar erforderliga föreskrifter
med stöd av 7 § 3 mom. Saar.

För att skogsstyrelsen skall få erforderlig möjlighet att kontrollera att
tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna icke inneha sådana uppdrag såsom
skogsförsäkringsombud, vilka icke lämpligen böra förenas med tjänst vid
skogsvårdsstyrelse, torde det vara nödvändigt att utfärda reglerande föreskrifter.

För samhällsorganens möjligheter att fullgöra sina uppgifter och därmed
för samhällsutvecklingen i stort är det av grundläggande betydelse, att allmänheten
hyser förtroende för myndigheternas objektivitet och opartiskhet.
Som ett led i det allmännas strävan att upprätthålla sådant förtroende har
man i vårt land sedan gammalt uppställt vissa regler om jäv, regler som
syfta till att utesluta tjänstemän från handläggning av mål eller ärende,
vari deras förhållande till saken eller till den saken rör innebär fara för partiskhet
eller eljest är ägnat att rubba förtroendet för deras objektivitet.
Inom rättsskipningens område finnas generella regler härom, under det att
frågan för förvaltningens del endast i vissa särskilda fall uttryckligen reglerats.
Även på de i detta hänseende oreglerade delarna av förvaltningen

517

lärer emellertid grundsatserna om jäv i princip äga tillämpning, låt vara
med vissa av förhållandenas natur betingade inskränkningar.

Av dessa regler och grundsatser om jäv torde följa, att tjänstemännen
i viss utsträckning äro förhindrade att åtaga sig privata uppdrag, som falla
inom området för deras egen tjänsteutövning. Om eu tjänsteman biträder
enskild i angelägenhet, som skall för prövning hänskjutas till den myndighet
där han är anställd, blir tjänstemannen som regel av jäv hindrad att i
enlighet med gällande arbetsföreskrifter deltaga i ärendets prövning. Genom
att åtaga sig dylika uppdrag kan alltså tjänstemannen själv försätta sig i
jävsställning och bli ur stånd att fullgöra vad som normalt åligger honom i
tjänsten. Ett sådant tillvägagångssätt — om det sker i större utsträckning
— torde emellertid icke kunna anses förenligt med tjänstens beskaffenhet.
Även om uttrycklig föreskrift härom icke meddelats, synes följaktligen eu
viss begränsning — av varierande räckvidd för olika grupper tjänstemän
föreligga i fråga om deras möjligheter att åtaga sig privata uppdrag.

Frågan om tjänstemännens rätt att inneha bisysslor av viss särskild beskaffenhet
synes emellertid böra bedömas från en vidare synpunkt. Den
omständigheten att man mot betalning kan anlita en tjänsteman hos den
myndighet, som har att pröva ens ärende, lärer hos allmänheten lätt kunna
giva upphov till föreställningen — för detta har jag i min verksamhet också
fått upprepade belägg — att man härigenom kan vinna fördelar pa grund
av tjänstemannens ställning och hans förmodade möjligheter att, även om
han icke själv deltager i prövningen, indirekt påverka ärendets utgång. Det
ligger också i sakens natur, att en tjänsteman som plägar mottaga uppdrag
av visst slag är angelägen att erhålla nya sådana uppdrag av den som en
gång hänvänt sig till honom, särskilt när det gäller uppdragsgivare som
driver mera omfattande ekonomisk verksamhet. Av sadant skäl kan tjänstemannen,
då han i andra sammanhang har att i tjänsten taga befattning
med ärenden, som röra uppdragsgivaren, vara benägen att — låt vara helt
omedvetet — förfara på sätt som bäst överensstämmer med dennes intressen.
Även om det förhåller sig så, att tjänstemannen faktiskt icke deltager
i ärendenas handläggning eller ens har möjlighet att påverka prövningen,
är det tydligt att blotta samröret mellan tjänstemannen och uppdragsgivaren
är ägnat att hos allmänheten uppväcka misstankar om otillbörligt hänsynstagande.

Det är önskemålet att avlägsna sådana misstankar och därmed att vidmakthålla
allmänhetens förtroende för myndigheterna som föranlett utfärdandet
av de bestämmelser med förbud mot innehav av vissa bisysslor, för
vilka redogörelse här förut lämnats. Det tungt vägande intresset ur allmän
synpunkt av att detta förtroende rubbas har sålunda — stundom på föranstaltan
av myndigheterna själva — ansetts böra leda till viss inskränkning i
tjänstemännens rörelsefrihet. Inför detta intresse ha de synpunkter, som

51S

eljest tala för att tjänstemännen skola äga använda sin fritid efter gottfinnande,
följaktligen fått vika.

Behovet av kontroll över tjänstemännens bisyssleinnehav — utöver den
reglering som har sin plats i avlöningsreglementen och som är påkallad med
hänsyn till bisysslornas omfattning — framträder givetvis med i viss mån
skiftande styrka inom olika verksamhetsområden eller för olika grupper
tjänstemän. Några för alla tjänstemän gällande bestämmelser av denna
typ ha överhuvudtaget icke utfärdats. I stället ha, som framgår av tidigare
lämnad redogörelse, föreskrifter härutinnan utan någon samlad översyn
meddelats vid olika tidpunkter för vissa särskilda områden eller särskilda
personalkategorier. Även om hänsyn tages till det i viss mån skiftande kontrollbehov,
som föreligger, och till den strävan efter likformighet, som otvivelaktigt
utmärker de senare årens revisionsverksamhet på området, måste
nu gällande reglering betecknas ej blott som i hög grad oenhetlig utan också
som behäftad med allvarliga brister.

Icke ens på rättsskipningens område, där angelägenheten av ett orubbat
förtroende hos allmänheten sedan gammalt framträder med särskild styrka,
har en enhetlig och tillfredsställande reglering genomförts. På sätt förut
berörts föreligga sålunda sakligt sett omotiverade skillnader mellan olika
domargruppers rätt att åtaga sig bisysslor av vissa slag. Den reglering av
frågan om domares privata verksamhet, som genomfördes år 1954, kom
icke heller att innefatta en allmän översyn av bisysslefrågan utan skedde
ur en viss snävare synvinkel. Som jag i det föregående med vissa exempel
sökt belysa lämnar denna reglering utrymme för privat verksamhet av
domare, som kan vara ägnad att allvarligt rubba förtroendet för domarkåren,
ett förhållande som första lagutskottet i ett förut återgivet utlåtande
även berört. Det framstår därför som angeläget, att en översyn av ifrågavarande
bestämmelser kommer till stånd, därvid man bl. a. bör uppmärksamma
de av mig påtalade förhållandena att det enligt nuvarande ordning
i princip står domare fritt att medverka vid upprättande av rättegångsskrifter,
att avgiva utlåtande i pågående eller förestående rättegång och att
mottaga förordnande som rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs.

Även när det gäller befattningshavare hos kammarrätten och andra förvaltningsdomstolar,
t. ex. hyresrådet, företer regleringen av bisysslefrågan,
såsom framgår av vad tidigare anförts, åtskilliga brister. En översyn härav,
särskilt beträffande frågan om befattningshavarnas möjligheter att tillhandagå
enskilda med biträde i ärenden, som äro eller kunna bli föremål
för handläggning hos vederbörande förvaltningsdomstol, är uppenbarligen
påkallad. Från riksdagens sida har också i visst sammanhang behovet härav
framhållits.

Som mest iögonenfallande torde emellertid bristerna framträda när det
gäller förhållandena inom det vidsträckta, under senare decennier starkt
expanderande området för den egentliga förvaltningen. Den av samhälls -

519

utvecklingen betingade utbyggnaden av förvaltningsapparaten och ökningen
av förvaltningsmyndigheternas befogenheter gentemot medborgarna har i
skilda hänseenden aktualiserat behovet av åtgärder för att åstadkomma
en effektiv och smidigt verkande förvaltning, som i sitt arbete samtidigt
tillgodoser behöriga hänsyn till medborgarnas rättssäkerhet. En grundförutsättning
för att förvaltningsmyndigheterna skola kunna på avsett sätt
fullgöra sina uppgifter är, som förut framhållits, att förvaltningen uppbäres
av allmänhetens förtroende och att sålunda utrymme icke gives för
misstankar om ovidkommande hänsynstaganden från tjänstemännens sida.
Med hänsyn till den stora och växande betydelse, som förvaltningsmyndigheternas
verksamhet har i det nutida samhället, torde därför fragan om
förvaltningstjänstemännens rätt att inneha bisysslor påkalla särskild uppmärksamhet
ur nu angiven synpunkt.

Som framgår av tidigare lämnad redogörelse för regleringen på förvaltningsområdet
uppvisa bestämmelserna om bisyssleinnehav — förutom att
de i stor utsträckning äro inbördes oenhetliga — betydande brister och luckor.
För åtskilliga förvaltningsmyndigheter saknas sålunda varje som helst
inskränkning i tjänstemännens möjligheter att åtaga sig privata uppdrag,
som falla inom området för vederbörande myndighets verksamhet och som
alltså avse ärenden, som kunna komma att hänskjutas till myndigheten
för prövning, eller att eljest utöva verksamhet, som är oförenlig med tjänstens
beskaffenhet. Även med beaktande av att behovet av kontroll i förevarande
hänseende är i viss mån skiftande inom olika verksamhetsområden,
framstår denna avsaknad av reglerande bestämmelser som i hög grad betänklig.
Det är härvid att märka, att även enstaka fall av olämpliga privata
engagemang kunna allvarligt rubba tilltron till myndigheternas objektivitet
överhuvudtaget.

Inom de förvaltningsområden, där viss reglering av frågan genomförts,
föreligger en mängd olikartade bestämmelser rörande bisyssleinnehav, bestämmelser
som avse mer eller mindre långtgående förbud av ibland generell,
ibland speciell karaktär — stundom i kombination med varandra —
därvid förbuden i vissa fall äro ovillkorliga, i andra villkorliga. Uppkomsten
av denna rika flora av bestämmelser är att se mot bakgrunden av att regleringarna
tillkommit successivt under lång tid och utan någon samlad översyn.
Följden av denna utveckling har bl. a. blivit att bestämmelserna inom
vissa områden av förvaltningen innefatta en noggrann, stundom mycket
rigorös kontroll och begränsning av tjänstemännens möjligheter att inneha
bisysslor, under det att bestämmelserna i andra fall lämna tjänstemännen
full frihet att åtaga sig arbete, som kan medföra intressekollisioner eller
eljest vara ägnat att rubba förtroendet för tjänstemännen och myndigheterna.
Detta har avseende även på tjänstemän hos myndigheter med likartade
uppgifter. Det är emellertid uppenbart att — för att blott ta några

520

exempel — anledning helt saknas att uppställa andra och strängare regler
för tjänstemän i lantbruksstyrelsen än för tjänstemän i skogsstyrelsen, för
tjänstemän i arbetarskyddsstyrelsen, sprängämnesinspektionen och yrkesinspektionen
än för tjänstemän i arbetsmarknadsstyrelsen, brandinspektionen
och bilinspektionen. I övrigt kan jag här begränsa mig till att hänvisa
till den redogörelse för bestämmelsernas innehåll, som tidigare lämnats och
som på ett frappant sätt torde utvisa de sakligt opåkallade olikheter och
luckor som föreligga. Ej minst anmärkningsvärd är härvid den begränsning
av möjligheten till kontroll och inskridande, som föreligger när det gäller
av tjänsteman i egen regi eller såsom delägare bedriven rörelse, vilken äger
beröring med vederbörande myndighets verksamhetsområde och som därför
i många fall tydligen kan vara klart oförenlig med tjänsten.

.Med hänsyn till de uppenbara brister, som regleringen sålunda företer
på förvaltningsområdet, och till den betydelse, som frågan äger ur allmän
synpunkt, framstår det som ofrånkomligt att en revision av dessa bestämmelser
snarast möjligt kommer till stånd. Regleringen av tjänstemännens
rätt att åtaga sig privata uppdrag av visst slag eller att eljest ägna sig åt
privat verksamhet, som icke lämpligen bör förenas med tjänsten, bör sålunda
nu bli föremål för en gemensam översyn inom hela tjänstemannaområdet,
avseende ej blott den allmänna och administrativa rättsskipningen
utan även den egentliga förvaltningen.

Vid en sådan översyn har man att söka finna lösningar, som på lämpligt
sätt tillgodose såväl tjänstemännens intresse av att få använda fritiden för
arbete vid sidan av tjänsten som samhällets krav på att sådant arbete icke
sker på sätt och i former, som äro ägnade att rubba allmänhetens förtroende
för myndigheters objektivitet och opartiskhet. Hur detta avvägningsproblem
bör lösas för olika verksamhetsområden eller tjänstemannakategorier
kan helt naturligt bli föremål för delade meningar. Den principiella utgångspunkten
synes härvid böra vara, att man — även om detta icke över hela
linjen låter sig göra — söker undvika att uppställa ovillkorliga förbud mot
privat verksamhet, utan i stället tillgodoser kontrollsynpunkten genom en
prövning i det enskilda fallet av lämpligheten av visst bisyssleinnehav. I
förhållande till nuvarande reglering är det tydligt, att kontrollen i vissa fall
måste skärpas; i andra fall kan det måhända befinnas möjligt att införa
mindre rigorösa bestämmelser än vad som nu gäller. Det kan emellertid icke
ankomma på mig att, utöver vad jag tidigare för vissa fall anfört, närmare
ingå på hithörande spörsmål. I detta sammanhang vill jag rörande den tekniska
utformningen av regleringen endast framhålla, att det ur olika synpunkter
synes lämpligt att regleringen får en så generell räckvidd som möjligt.
Sannolikt är det dock nödvändigt att man för vissa myndigheter eller
tjänstemannagrupper, framförallt inom förvaltningen, kombinerar den generella
regleringen med föreskrifter av speciell natur.

521

Som jag tidigare framhållit är det av utomordentlig betydelse för samhället
och samhällsutvecklingen att allmänhetens förtroende för tjänstemännens
och därmed för myndigheternas objektivitet och opartiskhet icke
rubbas. Spörsmålet härom, i vad avser tjänstemännens rätt att ataga sig
bisysslor som beröra tjänsteområdet, har emellertid aldrig varit föremal för
något gemensamt och allsidigt övervägande. Da frågan om regleringen av
bisyssleinnehavet vid några tillfällen aktualiserats för vissa begränsade
tjänstemannagrupper, har man stannat för provisoriska lösningar under
hänvisning till att frågan bör upptagas till övervägande i ett vidare sammanhang.
Med hänsyn till de brister, som regleringen uppvisar på förevarande
område, till de olägenheter härav som i praktiken uppkommit och
som sannolikt allt starkare komma att göra sig gällande samt till frågans
betydelse ur principiell synpunkt är det enligt min mening uppenbart att
en sådan allmän översyn nu ej längre kan skjutas på framtiden. Det är därför
min förhoppning att Eders Kungl. Maj:t ville finna anledning att så
snart detta låter sig göra föranstalta om att denna översyn kommer till
stånd och att därmed den viktiga och ofta debatterade frågan om tjänstemännens
bisyssleinnehav äntligen får en lösning, som tillgodoser tidens krav
och rättsordningens behöriga intressen.

I föreliggande framställning har jag berört betydelsen av att frågan om
tjänstemännens rätt att inneha bisysslor erhåller en tillfredsställande reglering
ej blott — i samband med nu pågående översyn av löneförfattningama
— med hänsyn till intresset ur arbetsgivaresynpunkt av att tjänstemännens
bisysslor icke bli alltför omfattande och icke inkräkta pa tjänsten.
Jag har också — och detta är givetvis ur de synpunkter, som jag närmast
har att företräda, den primära frågan — understrukit nödvändigheten av
en reglering med hänsyn till rättsordningens krav på att förtroendet för
myndigheternas objektivitet och opartiskhet upprätthålles. I betraktande
av samhällsutvecklingen och det därmed följande ständigt stigande antalet
tjänstemän framstår en lösning av dessa spörsmål som eu angelägenhet av
betydande vikt för såväl staten som tjänstemännen själva. De skäl, som
med allt fog tala för att tjänstemännen icke skola vara förhindrade att vid
sidan av tjänsten åtaga sig uppdrag eller eljest utöva privat arbete, måste
här vägas mot de allmänna intressen, om vilka nyss talats. Icke minst viktigt
är det att man härvid beaktar de krav, som i ett rättssamhälle som vårt
sedan gammalt ställts och alltjämt måste ställas på tjänstemännens integritet
och oberoende. Det har varit en självfallen och angelägen plikt för mig
att i denna framställning särskilt söka framhäva och belysa vikten av
att nu nämnda krav behörigen tillgodoses.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

522

2. Framställning angående behovet av att i samband med polisväsendets
förstatligande inom polisväsendets ram i brottsförebyggande
syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer utan personellt
samröre med enskilda organ

I en den 21 november 1963 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.

År 1957 anfördes hos JO klagomål rörande en i Stockholm under namnet
Polisens tekniska rådfrågningsbyrå bedriven verksamhet, vilken organiserats
av en av ett antal försäkringsbolag jämte vissa andra företag bildad
förening, Föreningen Front mot tjuven. Därvid påtalades, bl. a., att kriminalpolismän
placerats för tjänstgöring å denna byrå, som på grund av sin
benämning allmänt uppfattades som ett polisens eget organ men som i
själva verket tjänade privata kommersiella och ekonomiska syften. Efter
hörande av överståthållarämbetet — som i sitt yttrande föreslog vissa förändringar
med avseende å verksamheten å byrån — slutbehandlade jag
ärendet i skrivelse till överståthållarämbetet den 16 augusti 1960, därvid
jag gjorde vissa uttalanden i hithörande organisatoriska spörsmål. Handlingarna
i ärendet överlämnade jag för kännedom till polisverksamhetsutredningen,
som hade till uppgift att överväga lämpliga åtgärder i syfte att
effektivisera polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten m. m.
(JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 392 o.f.).

År 1961 anfördes nya klagomål rörande nämnda byrå, därvid framhölls
att någon märkbar förändring av byråns verksamhet ej skett samt att
byrån utnyttjades för att kväva konkurrens från företag, som icke tillhörde
förenämnda förening. Efter hörande av polismästaren N. Luning fann jag
i skrivelse den 1 juni 1961 — med hänsyn till de organisatoriska förändringar
som vidtagits eller voro under övervägande — vad i saken förekommit
icke för det dåvarande påkalla vidare åtgärd från min sida.

I en den 27 november 1961 hit inkommen skrift har härefter Ulf Svensson,
vilken under firma Wennbris bedriver försäljning av låsskydd, påtalat
att Polisens tekniska rådfrågningsbyrå genom en konkurrentfirma tillställde
allmänheten tryckta meddelanden, däri förklarades att endast sistnämnda
firmas låsskydd rekommenderades. I skriften ifrågasattes huruvida byråns
förfarande innefattade illojal konkurrens.

Vidare har Helmer Daneborn — som under firma Svensk Säkerhetstjänst
bedriver viss verksamhet för tillvaratagande av borttappade nyckelknippor
m. m. — i en den 9 december 1961 hit inkommen skrift påtalat, att Polisens
tekniska rådfrågningsbyrå genom sitt namn bibringade allmänheten uppfattningen
att byrån hade officiell prägel samt att byrån därigenom kunnat
tilltvinga sig kopior av skriftväxlingen mellan firman och dess kunder.
Daneborn har dessutom påtalat att poliskamrarna i Stockholm och Göteborg
icke, trots påminnelser, besvarat dit ställda skrivelser från firman.

523

I en den 27 januari 1962 hit inkommen skrift har slutligen Gösta Jonsson,
innehavare av firma Lås-Tjänst, framhållit att byråns namn numera visserligen
ändrats till Polistekniska rådfrågningsbyrån men att detta namn icke
vore ägnat att undanröja missuppfattningen hos allmänheten att byrån vore
ett till polisen hörande organ. I skriften påkallades åtgärder för sådan ändring
av byråns namn att allmänheten icke vilseleddes.

I anledning av klagoskrifterna har polismästaren Liining avgivit infordrat
yttrande, varefter klagandena inkommit med påminnelser. Poliskammaren
i Göteborg har vidare yttrat sig i det avseende klagomålen berör denna
poliskammare.

Av handlingarna framgår bl. a. följande.

I det år 1960 avgjorda ärendet upplystes rörande Föreningen Front mot
tjuven och dess verksamhet:

Föreningen Front mot tjuven bildades år 1948 och har enligt sina stadgar
till ändamål att genom propaganda och upplysning verka för förbättring
av säkerhetsanordningar till förhindrande av tjuvnadsbrott, att på de platser,
där så av föreningen anses lämpligt, upprätta för allmänheten tillgängliga
rådfrågningsbyråer, där kostnadsfria upplysningar om lås- och andra
säkerhetsanordningar till skydd mot inbrott kunna erhållas samt att i övrigt
stödja polisen i dess preventiva verksamhet i ovan nämnda syfte.

Som medlemmar i föreningen ingå ett antal försäkringsbolag, några företag
som tillverka lås, kassaskåp o. d., ett par vaktbolag, en bank samt en
låssmedsorganisation. Medlemmarna lämna enligt vissa grunder bidrag töi
finansieringen av föreningens verksamhet.

Föreningens angelägenheter handhas av en styrelse med säte i Stockholm.
I styrelsen, som skall bestå av högst 18 personer, ingå såsom självskrivna
ledamöter polismästaren i Stockholm, chefen för kriminalpolisavdelmngen
därstädes, chefen för statens kriminaltekniska anstalt, chefen för statspohsen
samt polischeferna å de platser där — enligt föreningens bestämmande
— särskild lokalstyrelse skall vara inrättad.

Styrelsens arbetsutskott utgöres av ordföranden, sekreteraren och kassaförvaltaren.
Ordförande är polismästaren i Stockholm och kassaförvaltare
föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt.

I stadgarna omnämnda rådfrågningsbyråer finnas under namnet Polisens
tekniska rådfrågningsbyrå upprättade i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt i ytterligare några städer. Personalen å dessa byråer utgöres i viss
utsträckning av polismän, som ha sin tjänstgöring förlagd till respektive
byrå och vilkas avlöningar sålunda bestridas av vederbörande polisdistrikt.
I''vissa fall tillhandahålla därjämte kommunerna lokal för byråernas verksamhet.

Beträffande den i Stockholm befintliga rådfrågningsbyrån utgöres personalen
av7 en föreståndare och fem assistenter. Av dessa är föreståndaren
förste kriminalassistent och två av byråns assistenter poliskonstaplar i
Stockholms polisdistrikt, som också svarar för deras avlöning. Övriga tre
assistenter äro anställda av och uppbära arvode från föreningen. Av dessa
äro två pensionerade polismän. Sistnämnda tre assistenter ha av polischefen
givits förordnande som extra polismän.

17** — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196\ års rilcsdag

524

I det år 1960 avgjorda ärendet framhöll jag, att en fortsatt placering av
polismän för tjänstgöring å byrån — vars verksamhet tjänade ej blott ett
allmänt brottspreventivt syfte utan jämväl vissa försäkringsintressen —
syntes kunna vara försvarbar under förutsättning att vissa av överståthållarämbetet
föreslagna förändringar genomfördes. Dessa förändringar
avsågo dels åtgärder i syfte att förhindra att polismännens rådgivande verksamhet
utnyttjades för reklamändamål och att polismännen vid utformning
eller besiktning av skyddsanordningar m. m. ianspråktoges för servicetjänster
åt försäkringsgivare, dels återkallande av polismannaförordnande
för den privatavlönade personalen vid byrån, dels viss omreglering av befattningen
som s. k. hamnassistent vid byrån, dels borttagande av vissa
missledande skyltar vid ingången till byråns lokaler, dels ändring av byråns
benämning. I sistnämnda hänseende framhöll överståthållarämbetet att erinran
ej syntes kunna riktas mot en namnändring till »Polistekniska rådfrågningsbyrån».
För min del framhöll jag dock att även detta namn torde
vara ägnat att föranleda missförstånd, varför en omprövning härav syntes
böra ske.

Därefter anförde jag i skrivelsen följande.

Såsom förut framhållits har utgångspunkten för Öä:s ställningstagande
varit, att med bevarande i huvudsak av nuvarande samarbete mellan polismyndighet
och försäkringsväsende söka, såvitt möjligt, undvika en
sammanblandning mellan offentlig och enskild verksamhet. Ett sammanförande
av allmänna uppgifter och mer eller mindre utpräglat privatekonomiska
sådana inom en gemensam organisation torde emellertid ur principiell
synpunkt kunna föranleda betänkligheter. Även om befattningshavarnas
arbetsuppgifter noggrant uppspaltas i arbetsordning eller andra direktiv,
lärer det ofta bli svårt för personalen att i den praktiska verksamheten
strängt iakttaga sådana riktlinjer. Detta synes ej minst ha avseende på det
samarbetsorgan, varom här är fråga, med hänsyn såväl till uppgifternas art
som till den begränsade personalbesättningen och organisationen i övrigt.
Över huvud taget torde kunna ifrågasättas lämpligheten av att befattningshavare
i allmän tjänst, särskilt om de äro polismän, äro verksamma i
ett organ, som står under enskild styrelse och som huvudsakligen finansieras
av privata företag, i varje fall om — såsom här är fallet — dessa företag
kunna ställa anspråk på organet för att tillgodose enskilda syften. En ur
principiell synpunkt mera tillfredsställande ordning vore uppenbarligen,
att sistnämnda del av verksamheten utbrötes ur den bestående organisationen
— för att handhas av försäkringsbolagen själva i en eller annan
form — och att rådfrågningsbyråema sålunda i fortsättningen, med
bibehållande av sin ställning i övrigt, enbart hade att syssla med vad som
faller in under polisverksamhet. En annan lösning vore — om man vill hålla
en fullt klar gränslinje — att den rådgivande verksamheten i brottsförebyggande
syfte organiserades som en särskild gren inom polisverket, vilket
skulle medföra att den nuvarande organisatoriska gemenskapen med befintliga
rådfrågningsbyråer upphörde.

523

Med anledning av mina uttalanden i skrivelsen den 16 augusti 1960 tillsatte
polisledningen och föreningen en utredningskommitté om tre personer
med uppgift att närmare överväga de organisatoriska spörsmålen.

En av ledamöterna i denna kommitté, dåvarande kanslipolisintendenten
H. Hökeberg, framlade i början av år 1961 två alternativa förslag till lösningar.
Det ena alternativet byggde på det av överståthållarämbetet förordade
förslaget, avseende ett bibehållande av byråns dubbla funktion
därvid en förste kriminalassistent och två förste poliskonstaplar fortfarande
skulle i sin polistjänst vara placerade på byrån. Det andra alternativet
innebar den förändringen, att den rådgivande verksamheten i brottsförebyggande
syfte skulle avskiljas från byrån och organiseras inom polisverket.
I samband därmed skulle den förste kriminalassistentens placering vid
byrån upphöra; de båda andra polismännen skulle dock tills vidare kvarstanna
på byrån för fullgörande av expeditionstjänst. — Beträffande frågan
om byråns benämning framhöll Hökeberg att det lämpligaste namnet syntes
vara » stöldskyddsbyrån».

Vid sammanträde den 16 februari 1961 fann emellertid föreningens styrelse,
att icke något av nämnda båda alternativ kunde läggas till grund för
byråns fortsatta verksamhet. I stället uttalade sig styrelsen för ett tredje
alternativ, nämligen att åvägabringa den avsedda gränsdragningen mellan
offentlig och enskild förvaltning genom att den förste kriminalassistent,
som var byråns föreståndare, beviljades ledighet från polistjänsten och anställdes
och avlönades av föreningen. En förutsättning för detta arrangemang
var dock att Stockholms stad medgav befrielse från erläggandet av''
den avgift, som erfordrades för att bibehålla berörda polisman vid oförändrade
pensionsförmåner. I föreningens därefter gjorda framställning om
sådan befrielse vitsordade Liining den samhällsgagnande betydelsen av
byråns verksamhet i brottsförebyggande syfte, en verksamhet som — framhöll
Liining — skulle få utföras av polismyndigheten, därest ej föreningen
ombesörjde densamma.

Sedan staden bifallit berörda framställning, beslöt föreningen vid sammanträde
den 31 augusti 1961 att såsom tjänsteman vid byrån — vars
arbetsuppgifter skulle förbli oförändrade — anställa förenämnde förste
kriminalassistent fr. o. m. den 1 oktober 1961. Denne beviljades därefter
ledighet — och senare avsked — från polistjänsten.

Vid sistnämnda sammanträde den 31 augusti 1961 beslöts vidare dels att
föreningens namn i fortsättningen skulle vara »Svenska Stöldskyddsföreningen»,
dels att namnet på föreningens byråer skulle vara »Polistekniska
Rådfrågningsbyrån». Å det brevpapper, som efter namnändringen anskaffafades,
trycktes under det nya namnet inom parentes orden »organ för
Svenska Stöldskyddsföreningen».

T november 1961 utfärdade Liining särskilda tjänsteföreskrifter för de
polismän, som fortfarande skulle vara placerade å byrån i Stockholm (å

526

föreningens andra byråer tjänstgjorde icke längre polismän i aktiv tjänst).
Enligt dessa föreskrifter, som syftade till att hålla polismännens medverkan
vid byrån utanför sådant som kunde främja enskilt intresse, gällde bl. a. att
polismännen beträffande rådgivningen till allmänheten i fråga om stöldanordningar
skulle inrikta rådgivningen på tekniska fakta och icke finge
giva reklam för visst eller vissa fabrikat, att polismännen icke ägde medverka
vid »godkännande» av stöldskyddsanordningar eller avgivande av
typutlåtande angående sådan anordning samt att polismännen ej heller
ägde att i enskilda fall — i samband med försäkringsfall eller anmäld stöld
— medverka vid utformning av teknisk skyddsanordning eller vid besiktning
med syfte att utröna huruvida brott blivit begånget.

Vid sammanträde den 20 december 1961 antog föreningsstyrelsen en provisorisk
instruktion för byrån. Enligt denna instruktion gällde bl. a. att råd
och anvisningar för egendomsskydd samt typutlåtanden angående lås och
låsanordningar skulle underställas styrelsen för granskning. I den slutligen
fastställda instruktionen föreskrevs bl. a. att typutlåtande eller annat skriftligt
intyg rörande resultatet av provning eller undersökning av stöldskyddsanordning
skulle utfärdas av styrelsen eller dess arbetsutskott.

Den 16 februari 1962 beslöt föreningens styrelse viss omarbetning av
stadgarna, avseende bl. a. slopandet av föreskriften att innehavarna av
vissa chefstjänster inom polisväsendet skulle vara självskrivna ledamöter
av styrelsen. Berörda föreskrift utmönstrades också i det sedermera fastställda
förslaget till stadgeändring. Enligt uppgift ha ifrågavarande chefstjänstemän
därefter valts till styrelseledamöter.

I sitt den 6 mars 1962 avgivna yttrande över de hos JO anförda klagomålen
framhöll Liining — efter viss redogörelse för de förändringar som vidtagits
med avseende å föreningens och rådfrågningsbyråns verksamhet —
bl. a. följande.

Med dessa åtgärder har, såvitt jag kan finna, vidtagits det av JO åsyftade
skiljandet mellan offentlig och enskild verksamhet. Verksamheten vid föreningen
och byråerna synes mig numera vara helt enskild. Den omständigheten
att enligt föreningens nu gällande stadgar vissa polisfunktionärer i
ledande ställning äro självskrivna ledamöter i föreningens styrelse synes
mig icke föranleda till att föreningens verksamhet får en offentlig karaktär
eller att de nämnda funktionärernas fullgörande av styrelseuppdraget är att
betrakta som något slags utövande av offentlig tjänst.

Efter att därefter ha berört klagomålen i vissa delar anförde Luning
vidare.

Vad slutligen angår Daneborns och Jonssons anmärkningar mot att efter
ändringen av byråernas benämning till »Polistekniska rådfrågningsbyrån»
möjligheterna ändock icke vore uteslutna att allmänheten uppfattade byråerna
som ett polisens organ, vill jag framhålla, att jag för egen del anser
den nya byråbenämningen, under vilken föreningen numera bedriver sin
samhällsgagnande verksamhet, icke kan giva anledning till tveksamhet i

527

berörda hänseende. I detta sammanhang må även erinras därom att av
byråns firmapapper tydligt framgår att den utgör ett organ för Svenska
stöldskyddsföreningen.

I de av klagandena därefter avgivna påminnelserna anfördes rörande
ändringen av byråns benämning, bl. a., att allmänheten icke torde märka
denna ändring samt att den, som likväl gjorde det, icke kunde förstå att
det förelåg någon skillnad mellan de båda benämningarna. Beträffande uppgiften
att byrån anskaffat brevpapper, å vilket angavs att byrån vore organ
för stöldskyddsföreningen, framhölls i påminnelserna att dessa papper icke
syntes spridas i sådan omfattning att de borttoge verkan av vissa reklamtryck,
på vilka angivits att »Polisen» eller »Polisens tekniska radfragningsbyrå»
rekommenderade enskilda alster. Sådana broschyrer utdelades
framhölls det — i stor omfattning å byrån även efter namnändringen. Från
allmänheten fick man för övrigt dagligen bevis på att byrån ansågs tillhöra
»polisen». — I påminnelserna betecknades vidare såsom formalitet och
skenmanöver åtgärden att för de två vid byrån placerade aktiva polismännen
utfärda tjänsteföreskrifter i syfte att dessa — men ej den förste kriminalassistent
som privatanställts vid byrån — skulle avhålla sig från att främja
enskilda intressen. Därjämte ifrågasattes, bl. a., om föreningens styrelse
beordrat eller ägt kännedom om de reklamaktioner från byråns sida som
vidtagits till enskild firmas fördel. I

I anledning av klagomålen får jag till en början framhålla, att Föreningen
Front mot tjuven, numera Svenska stöldskyddsföreningen, samt den av
föreningen anställda byråpersonalen icke omfattas av JO:s tillsyn. I den man
klagomålen rikta sig mot föreningen och byråpersonalen kunna de därför
icke av mig upptagas till prövning. Beträffande klagomålen i vad de må
avse vid byrån placerade polismän i aktiv tjänst innefattar utredningen icke
stöd för antagande att härutinnan förekommit något som kan läggas berörda
befattningshavare till last som tjänstefel. Vidare finner jag, med hänsyn
till vad i ärendet upplysts, klagomålen i den del de avse dröjsmål med
besvarande av vissa till poliskamrama i Stockholm och Göteborg gjorda
framställningar icke påkalla någon min vidare åtgärd.

Genom klagomålen har emellertid även aktualiserats den av mig i skrivelsen
den 16 augusti 1960 berörda frågan om lämpligheten av att inom en
gemensam organisation sammanföra allmänna uppgifter med mer eller
mindre utpräglat privatekonomiska sådana, särskilt om gemenskapen innebär
att polismän fullgöra sin tjänsteutövning vid ett organ som står under
enskild styrelse och som huvudsakligen finansieras av privata företag. I
berörda skrivelse framhöll jag, att det ur principiell synpunkt vore önskvärt
att en klar organisatorisk åtskillnad genomfördes mellan å ena sidan den av
polisen handhavda rådgivande verksamheten i brottsförebyggande syfte och

528

å andra sidan den verksamhet, som i form av servicetjänster o. d. främjade
enskilda intressen. Som framgår av skrivelsen fann jag det dock icke ankomma
på mig att närmare ingå på hithörande organisatoriska spörsmål.
Jag överlämnade därför handlingarna i ärendet till polisverksamhetsutredningen,
som bl. a. hade att närmare överväga frågan om formerna för och
omfattningen av den betydelsefulla del av polisverksamheten, som arbetet
till förebyggande av brott representerade.

I sitt i mars 1961 avgivna betänkande rörande polisens brottsbekämpande
verksamhet upptog också utredningen ifrågavarande spörsmål till behandling
och berörde därvid min i augusti 1961 avlåtna skrivelse (SOU
1961: 15 s. 123 o.f.). Utredningen fann, att en mera brett upplagd och systematiskt
genomförd verksamhet i syfte att på ett effektivt sätt hindra brott
skulle vara ägnad att i väsentlig grad bidraga till ökad säkerhet till person
och egendom. Pa det lokala planet borde enligt utredningen polischefen
sörja för det brottsförebyggande arbetet genom att utse en eller flera polismän,
som helt eller delvis kunde ägna sig åt detta arbete. Vidare ansåg utredningen
att det vid statens kriminaltekniska anstalt borde tillskapas
en avdelning med huvudsaklig uppgift att centralt fungera som stödjande
och ledande organ i verksamheten. I anslutning till detta förslag uttalade
utredningen den förhoppningen att Föreningen Front mot tjuven, numera
Svenska stöldskyddsföreningen — vars brottsförhindrande arbete vore förtjänt
av högt erkännande — komme att bestå, i varje fall till dess polisens
verksamhet i sådant syfte erhållit en fullt tillfredsställande omfattning.

Sedan principbeslut föregående år fattats om polisväsendets förstatligande
och inrättande av en rikspolisstyrelse, har frågan om polisens brottsförebyggande
verksamhet behandlats av polisberedningen i dess i augusti 1963
avgivna betänkande nr 3 (s. 20 o.f.). Beredningen konstaterar att denna
verksamhet ej längre effektivt kan bedrivas genom enstaka insatser. Enligt
utredningen väntar här ett stort arbetsfält, som genom tillskapandet av
ett centralt organ äntligen kan beträdas i full utsträckning. Verksamheten
bör sålunda ledas av rikspolisstyrelsen och lokalt bedrivas av polisdistrikten.
Beredningen finner att den praktiska rådgivningen och informationen
till allmänheten bör från polisens sida bedrivas i form av särskilda rådfrågningsbyråer,
som böra finnas åtminstone i alla större polisdistrikt med
stort befolkningsunderlag. Beredningen ingår icke närmare på organisationen
av dessa byråer — och berör ej heller de nu befintliga rådfrågningsbyråerna
i föreningens regi — men framhåller betydelsen av att samarbete
upprätthalles med försäkringsbolagen. Härvid erinrar dock beredningen om
vikten av att polisväsendets integritet icke på något sätt äventyras.

Ur sist angiven synpunkt förtjänar enligt min mening nuvarande organisation
av den brottsförebyggande verksamheten vid rådfrågningsbyrån i
Stockholm att uppmärksammas. Pa sätt den förut lämnade redogörelsen
ger vid handen ha efter min skrivelse i augusti 1960 — åtskilliga åtgärder

529

visserligen vidtagits för att avlägsna de olägenheter, som uppkommit på
grund av organisationsformen och byråns dubbla funktion att tjäna såväl
allmänna som enskilda intressen. Sålunda har bl. a. det tidigare dominerande
polisiära inslaget i verksamheten i hög grad begränsats; det personella
sambandet avser numera — förutom att vissa polismän i ledande ställning
ingå som valda ledamöter i föreningens styrelse — endast att två underordnade
polismän i aktiv tjänst äro placerade på byrån, därvid de ha att

följa en särskilt utfärdad instruktion.

Av skäl som jag tidigare anfört synes det emellertid i princip mindre tillfredsställande
att polismän placeras för tjänstgöring på ett huvudsakligen
privatfinansierat, under enskild styrelse lydande organ med den dubbla
funktion, varom här är fråga. I detta fall är det visserligen blott fråga om
två polismän i underordnad ställning, varför arrangemanget sakligt sett
knappast har mycket att betyda när det gäller risken för sammanblandning
av polisuppgifter med uppgifter av annat slag. Ur allmän synpunkt ar det
emellertid av utomordentlig vikt att man så långt möjligt är avlägsnar
varje utrymme för misstankar om obehöriga hänsynstaganden vid polistjänstens
utövande. Tveksamheten rörande det tillbörliga eller lämpliga i nu
ifrågavarande ordning förstärks givetvis, om byrån utåt framträder på
sätt som kan ge anledning till missuppfattning rörande dess enskilda karaktär.
I detta avseende har den förändringen vidtagits att byråns ursprungliga
benämning »Polisens tekniska rådfrågningsbyrå» ändrats till »Polistekniska
rådfrågningsbyrån». I och för sig kan naturligtvis erinran icke
riktas mot att föreningen valt detta namn. Betraktat mot bakgrunden av
byråns tidigare organisation och med hänsyn tagen till alltjämt existerande
personell gemenskap, torde emellertid det nya namnet sasom jag redan
framhöll i min skrivelse den 16 augusti 1960 — vara ägnat att inge allmänheten
uppfattningen att byrån äger något slags officiell ställning. Av handlingarna
i ärendet framgår också med all önskvärd tydlighet den utomordentliga
betydelse, som från enskilda företagares sida i reklamsammanhang
tillmätes rekommendationer eller andra uttalanden från en hyra med denna
benämning. För min del anser jag att betänkligheterna mot det rådande
personella samröret i huvudsak skulle ha kunnat övervinnas, om byrån —
på sätt under de förberedande diskussionerna även föreslagits — erhållit
det sakligt adekvata namnet »Stöldskyddsbyrån».

Vidare vill jag framhålla, att det i och för sig framstår som naturligt —
med hänsyn till den brottspreventiva verksamhet föreningen bedriver —
att i styrelsen ingår polisiär sakkunskap. Enligt uppgift ha också vissa
polismän i chefsställning — vilka tidigare på grund av sin tjänst varit
självskrivna ledamöter — invalts i styrelsen. På denna ankommer, enligt
nu gällande instruktion för byrån, att i konkreta fall taga ställning till
frågor om avgivande av typutlåtande eller annat skriftligt intyg rörande
resultatet av provning eller undersökning av stöldskyddsanordning. Det

530

synes mig bl. a. på grund härav icke uteslutet att en polischefs dubbla
egenskap av på en gång polisman och ledamot i berörda styrelse kan leda
till vissa faktiska konfliktsituationer eller i varje fall — särskilt i betraktande
av den stora betydelse byråns uttalanden tillmätas i reklamsammanhang
kan tagas till intäkt för påståenden om obehöriga hänsynstaganden.
Angelägenheten att förebygga sådana påståenden framträder givetvis
med särskild styrka när det gäller polismän i ledande ställning

Föreningens verksamhet i brottsförebyggande syfte har, enligt vad som
allmänt omvittnats, förtjänat högt erkännande. Föreningen har här påtagit
sig en uppgift, som egentligen ankommit på det allmänna men för vilken
detta hittills synes ha saknat tillräckliga resurser. Enligt vad som framgår
av polisberedningens betänkande torde emellertid avsikten nu vara att
samhället, i samband med polisväsendets förstatligande, skall på ett effektivt
sätt själv fullgöra denna viktiga uppgift, därvid bl. a. särskilda rådgivningsbyråer
skola inrättas. Av skäl, som jag i det föregående redovisat med
avseende å det i Stockholm nu fungerande rådgivningsorganet, synes det
mig i hög grad angeläget, att dessa byråer snarast möjligt organiseras helt
inom polisväsendets ram och utan något som helst personellt samröre med
enskilda organ. Som polisutredningen framhållit är det nämligen ur allmän
synpunkt av vikt att polisväsendets integritet icke på något sätt äventyras.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed — inför den förestående omgestaltningen
av polisväsendet — framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Kungl. Maj:t förordnade den 13 december 1963 att framställningen
skulle överlämnas till polisberedningen för att av beredningen tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag.

531

D. Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner m. m.1)

1. Fråga om tillämpning av SO § länsstyrelseinstruktionen

Vid min inspektion av en åklagarmyndighet upplyste stadsfiskalen, att
han den 22 februari 1962 till länsstyrelsen avlåtit en skrivelse, i vilken han
påtalat att barnavårdsnämnden i staden på grund av personalbrist saknade
möjlighet att bedriva erforderlig förebyggande verksamhet på fältet för
bekämpande av ungdomsbrottsligheten och att nämnden av denna anledning
även saknade möjlighet att med representant närvara vid polisförhör
med minderåriga brottslingar. På grund av vad stadsfiskalen sålunda upplyst
efterforskades å länsstyrelsen den berörda inlagan. Vid granskningen
av handlingarna fann jag anledning att göra vissa förfrågningar hos länsstyrelsen
rörande ärendets handläggning. Jag anhöll därvid bl. a. om besked
huruvida ärendet, som handlagts av en förste länsassessor, anmälts för
landshövdingen eller landssekreteraren och — om detta icke skett — huruvida
icke sådan anmälan bort ske.

Länsassessom uppgav rörande de påtalade förhållandena i sitt yttrande
bl. a. följande. En förste socialassistenttjänst hade från och med den 1
januari 1962 inrättats å barnavårdsnämndens expedition och den förste
innehavaren hade tillträtt tjänsten den 1 februari 1962. Då stadsfiskalen
den 22 februari 1962 avlät sin skrivelse hade effekten av denna arbetskraftsförstärkning
ännu icke blivit märkbar. Enligt vad stadsfiskalen senare uppgivit
hade efter skrivelsens avlåtande viss förbättring inträtt i de av honom
påtalade förhållandena. Från och med den 1 januari 1963 hade barnavårdsnämnden
tillförts ytterligare en arbetskraft, som delvis skulle anlitas av
annan nämnd till den 1 juli 1963 men därefter helt ianspråktagas av barnavårdsnämnden.
Socialchefen i staden hade förklarat att både barnavårdsnämnden
och styrelsen för socialvårdsbyrån vore beredda att hos stadsfullmäktige
begära ytterligare arbetskraftsförstärkning, om de genomförda
arbetskraftsförstärkningama komme att visa sig otillräckliga. Efter överläggning
med socialvårdskonsulenten, som åtog sig att följa utvecklingen,
beslöt länsassessom den 10 januari 1963 att framställningen icke skulle föranleda
någon länsstyrelsens vidare åtgärd.

Beträffande frågan om ärendet bort anmälas till landshövdingen eller
landssekreteraren anförde länsassessom.

Med hänsyn till den stora arbetsbörda som åvilar såväl landshövdingen
som landssekreteraren får jag vid förfall för dem till förhindrande av att

1 Ang. tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se ämb.ber. 1958 s. 350 o.f.,
1960 s. 365 o.f. och 1962 s. 397 o.f.

532

arbetsbalans uppkommer eller att ärendenas avgörande alltför mycket fördröjes
i deras ställe besluta i hos länsstyrelsen anhängiga ärenden. Givetvis
är jag därvid noga med att icke avgöra ärenden av principiell innebörd eller
som kunna föranleda ändring av länsstyrelsens praxis eller som eljest äro av
större vikt och betydelse. Vidare brukar jag underrätta i varje fall landssekreteraren
om alla sådana avgöranden, som jag tror mig förstå att han
är intresserad av.

I det nu aktuella ärendet kunde jag icke finna någon tvekan råda om
beslutets innehåll. Några kontroversiella spörsmål förelåg icke vid ärendets
avgörande. Socialvårdskonsulenten delade min uppfattning att ärendet för
det dåvarande icke borde föranleda någon åtgärd från länsstyrelsens sida.
Stadsfiskalens uttalande fattade jag som så, att han med hänsyn till vad i
ärendet framkommit icke förväntade sig att länsstyrelsen dåmera skulle
ingripa mot barnavårdsnämnden. Det avgörande som träffades var närmast
av formell natur. Visserligen skilde sig länsstyrelsen från det anhängiggjorda
ärendet men länsstyrelsen komme alltjämt att främst genom socialvårdskonsulenten
följa utvecklingen av situationen vid barnavårdsnämnden.
Av nu anförda skäl ansåg jag det icke erforderligt att anmäla ärendet
för landshövdingen eller landssekreteraren.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Enligt 30 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen skall sektionschef beträffande
ärenden, i vilka han utövar beslutanderätt, opåmint hålla avdelningschefen
underrättad om härvid förekommande viktigare frågor och
praxis. Vad avdelningschefen i sådant avseende fått kännedom om skall han
enligt nämnda stadgande i erforderlig omfattning meddela landshövdingen.
Länsassessom har som skäl för att han icke anmälde ärendet uppgivit att
några kontroversiella spörsmål icke förelågo vid ärendets avgörande och att
avgörandet närmast var av formell natur, enär länsstyrelsen alltjämt komme
att främst genom socialvårdskonsulenten följa utvecklingen av arbetsförhållandena
hos barnavårdsnämnden. Länsstyrelsen har i sitt yttrande
förklarat att länsassessom måste anses ha redovisat bärande skäl för att
ärendet ej anmäldes. Denna uppfattning kan jag icke dela. Bestämmelserna
om sektionschefs anmälningsskyldighet åsyfta uppenbarligen att de
för länsstyrelses verksamhet främst ansvariga befattningshavarna — landshövdingen
och vederbörande avdelningschef — skola få den överblick och
den kännedom om förhållandena inom länet som erfordras för att de skola
kunna tillse att det allmännas organ inom länet funktionerar tillfredsställande
och att länsstyrelsen tager de initiativ, som kunna ankomma på länsstyrelsen
och som påkallas av omständigheterna. Vad som framkom i det av
stadsfiskalen väckta ärendet rörande de otillfredsställande arbetsförhållandena
vid barnavårdsnämnden i länets största stad var otvivelaktigt
sådant, att det på grund av 4 § barnavårdslagen ålåg länsstyrelsen att med
uppmärksamhet följa utvecklingen för att kunna vid behov ingripa och var
alltså av den vikt, att det bort omedelbart bringas till avdelningschefens
och genom honom till landshövdingens kännedom. Länsassessom borde därför
opåmint ha underrättat landssekreteraren om vad i ärendet förekommit.

533

3. Ärende rörande utvisning av den, som hålles i förvar, bör handläggas med
skyndsamhet. Tillika fråga om utgångspunkt för återreseförbud

Vid min inspektion av en fångvårdsanstalt anmälde en där förvarad
norsk medborgare, att han sedan tre dagar vore omhändertagen i avbidan
på utredning rörande frågan om hans utvisning från Sverige. Han framhöll,
att han icke önskade kvarstanna å fångvårdsanstalten längre än nödvändigt.

Efter min återkomst till Stockholm infordrades från vederbörande länsstyrelse
handlingarna i saken, av vilka inhämtades att länsstyrelsen genom
utslag sex dagar efter min inspektion av fångvårdsanstalten förordnat om
utvisning. Utskrift av detta utslag inkom först efter ytterligare sex dagar
till fångvårdsanstalten för delgivning med den norske medborgaren. Sedan
denne förklarat sig nöjd med utslaget samt bevis därom mottagits av länsstyrelsen,
beordrade länsstyrelsen polisen att avföra den norske medborgaren
till Norge. När detta skedde hade han varit förvarad å fångvårdsanstalten
i 21 dagar.

Vid mitt avgörande av ärendet framhöll jag att, ehuru utlänningslagen
icke uppställer särskilda tidsfrister för handläggning av ärende, det ligger i
sakens natur att ärende, där någon hålles i förvar och sålunda är berövad
friheten, skall handläggas med största möjliga skyndsamhet.

I ett annat fall uppmärksammades att en länsstyrelse vid meddelande av
tidsbegränsade återreseförbud för utlänning, som utvisats, icke bestämt utgångspunkten
för förbudstiden — i enlighet med vad som angivits i inrikesdepartementets
cirkulärskrivelse den 16 september 1958 — till dagen då
beslutet om utvisning vann laga kraft utan till dagen för utvisningens verkställande.
Sedan jag under hänvisning till berörda cirkulärskrivelse och
JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 135 o.f. hos länsstyrelsen begärt upplysning
om anledningen till att länsstyrelsen frångått den i cirkulärskrivelsen angivna
beräkningsgrunden, upplyste länsstyrelsen att anledningen syntes vara
att nytillträdande föredragande i utvisningsärenden icke erhållit del av berörda
cirkulärskrivelse. Jag fann mig i anledning härav föranlåten att erinra
länsstyrelsen om angelägenheten av att vederbörliga tjänsteföreskrifter delgivas
nytillträdande föredragande och i övrigt uppmärksammas av länsstyrelsens
beslutande tjänstemän.

3. Dröjsmål med omhändertagande och återkallelse av körkort
i anledning av rattfylleri m. m.

T 35 § första stycket vägtrafikförordningen stadgas, att polismyndighet
skyndsamt skall besluta om omhändertagande av körkort i vissa fall, bl. a.
då förare vid färd med motordrivet fordon företett tydliga tecken på påverkan
av starka drycker. Samma skyldighet åvilar åklagare, som vid

534

beslut om åtal finner sådant fall vara för handen. Vidare stadgas i paragrafens
andra stycke, att, om förare misstankes för att vid färd med motorfordon
ha brutit mot 4 § trafikbrottslagen och blodundersökning visar att
han under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av 0,5 promille
eller däröver, den myndighet som har att förbereda talan mot föraren skall
skyndsamt efter erhållandet av analysbeviset besluta om körkortets omhändertagande.
Är fråga om brott mot 2 mom. av samma paragraf men uppgick
alkoholkoncentrationen icke till 0,8 promille må, därest omständigheterna
kunna anses mildrande, beslut om körkortets omhändertagande icke
meddelas med mindre föraren tidigare brutit mot förstnämnda lagrum.

Länsstyrelsen skall — i regel sedan frågan om straff för förseelsen blivit
avgjord genom lagakraftvunnen dom — jämlikt 33 § vägtrafikförordningen
återkalla körkortet, om föraren brutit mot 4 § trafikbrottslagen. Uppstår
fråga om återkallelse och kan det på sannolika skäl antagas, att körkortet
kommer att slutligt återkallas, skall länsstyrelsen enligt 3 mom. i samma
paragraf, redan innan slutligt beslut om återkallelsen fattas, återkalla körkortet
tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet.

I min år 1962 avgivna ämbetsberättelse (s. 435) framhöll jag att jag i
min inspektionsverksamhet vid upprepade tillfällen iakttagit, att polischefer
eller åklagare underlåtit att i enlighet med de angivna bestämmelserna omhändertaga
vederbörandes körkort eller dröjt därmed avsevärd tid — ofta
många månader — efter det analysbevis erhållits. Jag underströk att jag
vid inspektionerna erinrat om angelägenheten av att bestämmelserna efterföljdes
och att sålunda körkort i angivna fall skyndsamt tagas om hand så
att återkallelse kan ske i så nära anslutning som möjligt till brottet.

Under de sista två årens inspektionsverksamhet har jag ägnat dessa frågor
fortsatt uppmärksamhet. Jag har därvid iakttagit, att polismyndigheterna
fortfarande icke med tillräcklig skyndsamhet omhändertaga körkort i de
fall, som avses i berörda bestämmelser. Här må återgivas följande fall, där
dröjsmål med omhändertagande av körkort berott på alltför långsam eller
eljest bristfällig utredning. I ett av fallen har därjämte vederbörande länsstyrelse
opåkallat dröjt med att meddela beslut om återkallelse.

Förhör med den som misstänkes för rattfylleri bör givetvis hållas så snart
ske kan och om möjligt i omedelbart samband med gripandet och läkarundersökningen.
I ett fall uppmärksammades emellertid att dröjsmål med
omhändertagande av körkort berott på att förhör med den misstänkte ej
hållits förrän elva månader efter händelsen.

I ett annat fall, då körkort ej omhändertogs, fann varken den polisman,
som föranstaltade om läkarundersökning, eller läkaren föraren vara alkoholpåverkad.
Vid förhör uppgav föraren därjämte att han under loppet av fyra
timmar druckit två flaskor starköl och tre flaskor pilsner men att denna

535

alkoholförtäring avslutats en och en halv timme före bilkörningen samt att
han en och en halv timme efter bilkörningen förtärt fyra centiliter brännvin.
Analysbeviset, som inkom omkring en månad efter händelsen, utvisade
att föraren haft en alkoholkoncentration i blodet av minst 0,95 promille.
Polismyndigheten fann — med hänsyn till polismännens iakttagelser beträffande
förarens nykterhetstillstånd, innehållet i läkarens protokoll och förarens
egna uppgifter — det ej styrkt att föraren under färden haft en alkoholkoncentration
i blodet överstigande 0,5 promille. Beslut fattades därför
att körkortet icke skulle omhändertagas. Omkring 10 månader därefter inhämtades
emellertid utlåtande från statens rättskemiska laboratorium, avseende
bland annat huruvida föraren under färden haft en alkoholkoncentration
i blodet av minst 0,5 promille. I utlåtandet från laboratoriet uttalades
att så vore fallet, om föraren förtärt fyra centiliter vid den uppgivna
tiden och den övriga förtäringen avslutats något senare än sex timmar
före bilkörningen. Därefter väcktes åtal mot föraren för rattonykterhet.
Först vid huvudförhandlingen erkände han att han förtärt brännvin jämväl
före bilkörningen. Vid ärendets avgörande framhöll jag, att när analysbeviset
inkom utlåtande från statens rättskemiska laboratorium bort utan dröjsmål
ha inhämtats. Sedan utlåtandet inkommit och föraren erkänt rattonykterhet,
voro de i 35 § andra stycket vägtrafikförordningen angivna förutsättningarna
för omhändertagande av körkortet för handen, savida icke
det i nämnda lagrum angivna undantagsstadgandet var tillämpligt, vilket
dock icke gjorts gällande eller framgick av omständigheterna. Körkortet
skulle följaktligen senast då ha omhändertagits.

Vid en inspektion uppmärksammades följande fall.

I anledning av en kollision mellan två bilar togs blodprov å en av förarna.
Enligt analysbeviset uppgick alkoholkoncentrationen i blodprovet till minst
1,08 promille. Efter slutförd förundersökning beslöts att åtal skulle väckas
mot föraren för rattonykterhet och vårdslöshet i trafik. Föraren dömdes
för de åtalade gärningarna. När avskrift av domen — som vann laga kraft
— inkom till länsstyrelsen utställde länsstyrelsen körkortsärendet för förklaring
från föraren och yttrande från polismyndigheten. Sedan ärendet
återkommit, begärde länsstyrelsen yttrande från nykterhetsnämnden. Först
när sådant yttrande inkommit beslöt länsstyrelsen — under åberopande av
domen — återkalla körkortet.

I anledning av vad sålunda förekommit lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna följande.

Med hänsyn till innehållet i analysbeviset syntes polismyndigheten ha
varit skyldig omhändertaga körkortet jämlikt 35 § andra stycket vägtrafikförordningen.
Detta hade emellerLid tydligen underlåtits. Det syntes vidare
kunna ifrågasättas av vilken anledning länsstyrelsen, sedan doinen inkommit,
icke förordnat om interimistisk återkallelse av körkortet jämlikt 33 §

536

3 mom. vägtrafikförordningen. I varje fall syntes så ha hort ske sedan
domen vunnit laga kraft. Med anledning av vidtagna, tidsödande utredningsåtgärder
hade ärendet varit anhängigt hos länsstyrelsen nära fyra
månader, innan körkortet återkallats. Det framstode som i hög grad otillfredsställande
att påföljd i körkortshänseende i ett rattonykterhetsfall som
det förevarande icke inträffade förrän inemot ett år efter den aktuella händelsen.

Under den i ärendet verkställda utredningen framkom, att det första
polisförhöret med föraren hölls samma dag som brottet begicks, varvid föraren
uppgav, att han nämnda dag icke förtärt några alkoholhaltiga drycker,
att han föregående dag till middagsmålet druckit två pilsner samt att han
på förmiddagen under dagen för körningen sysslat med ett arbete, varunder
han inandats en blandning av eter och kamfersprit. Med hänsyn till att vid
läkarundersökningen läkaren ej konstaterade någon spritlukt från bilförarens
andedräkt, ansåg polismyndigheten förarens uppgifter vid förhöret ej
vara orimliga. Eftersom det icke ansågs styrkt att föraren avsiktligt konsumerat
alkohol och det icke var känt för polismyndigheten, om en blandning
av eter och kamfersprit kunde tänkas ge upphov till någon alkoholhalt i
proverna, omhändertogs ej körkortet. Länsstyrelsen uppgav i sitt yttrande
att länsstyrelsen på grund av domens innehåll icke funnit skäl att interimistiskt
återkalla körkortet. Körkortsinnehavaren ansågs först böra kommuniceras.
Till ett sådant bedömande bidrog även den omständigheten att
körkortet icke tidigare omhändertagits av polismyndigheten. Sedan bevis
om att domen hade vunnit laga kraft inkommit hade föredraganden ansett
att även nykterhetsnämnden borde höras, innan ärendet slutligt avgjordes.
Enligt länsstyrelsens mening borde emellertid körkortet ha interimistiskt
återkallats, då kännedom vunnits om att lagakraftägande dom förelåg.

Vid mitt avgörande av ärendet framhöll jag bl. a. att omständigheterna
enligt min mening väl vore sådana att beslut bort fattas om omhändertagande
av körkortet men att, om polismyndigheten var tveksam om huruvida
inandning av eter eller kamfersprit kunde påverka alkoholkoncentrationen
i blodet i någon större utsträckning, yttrande från statens rättskemiska
laboratorium borde ha infordrats, innan beslut i åtalsfrågan fattades.
Beträffande länsstyrelsens handläggning framhöll jag att, sedan länsstyrelsen
tagit del av domen, det måste ha framstått såsom sannolikt, att körkortet
vid den slutliga prövningen komme att återkallas, varför det ankom
på länsstyrelsen att återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga
beslutet. Underlåtenheten härutinnan hade, framhöll jag, medfört att
påföljd i körkortshänseende icke inträffat förrän omkring fyra månader
efter domen och nära elva månader efter den händelse som föranledde återkallelsen.
Ett sadant dröjsmål med påföljden i körkortshänseende framstode
som otillfredsställande.

4. Felaktiga beslut om varning av körkortsinnehavare

537

I olika sammanhang har kommit under min prövning frågor angående
lagligheten av länsstyrelses beslut rörande varning av innehavare av körkort.
Som exempel på felaktiga varningsbeslut må följande nämnas.

a) Fylleri.

Vid min inspektion av en länsstyrelse antecknades i samband med granskning
av ärenden rörande återkallelse av körkort bl. a. följande:

Till länsstyrelsen inkom avskrift av ett för kocken C. utfärdat strafföreläggande
avseende fylleri. Föreläggandet hade av C. — som fullgjorde värnpliktstjänstgöring
— godkänts. Vederbörande nykterhetsnämnd framhöll i
infordrat yttrande att C., som kom från en skötsam och präktig familj,
erhållit mycket goda vitsord och att det inträffade måste betecknas som eu
engångsföreteelse. En polisman, som verkställde utredning i saken, förklarade
att någon anmärkning mot C. i övrigt icke var känd och att fylleriförseelsen,
med den kännedom polismannen hade om C., finge betraktas som
en engångsföreteelse. C. framhöll själv i yttrande till länsstyrelsen att det
inträffade vore en oförståndig handling av engångsnatur.

Länsstyrelsen meddelade C. varning.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande.

Varningsbeslutet måste ha grundats på uppfattningen att det ej ansetts
uppenbart att C., oaktat fylleriförseelsen, vore att bedöma som en skötsam
person. Enligt handlingarna hade emellertid C. fått de allra bästa vitsord.
Beslutet syntes följaktligen sakna laga stöd och stå i klar strid mot allmänt
tillämpad praxis i ärenden av denna beskaffenhet.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande. I detta yttrande framhöll
länsstyrelsen, att länsstyrelsen — trots de goda vitsord som lämnades angående
C:s skötsamhet — likväl ansett dennes fylleriförseelse röja sådan
opålitlighet i nykterhetshänseende, att körkortsvarning vore motiverad.
Rörande grunden för denna uppfattning anförde länsstyrelsen: Länsstyrelsen
befarade nämligen, att C., som arbetat inom restaurangbranschen, i
samband med sin yrkesutövning fått vissa alkoholvanor utan att detta
kommit till berörda myndigheters kännedom. Sålunda har C. bland annat
arbetat på fartyget »Kungsholm» under en jordenruntkryssning.

Vid min prövning av ärendet anförde jag i skrivelse till länsstyrelsen
följande.

Såsom förutsättning för att besluta om återkallelse eller varning på den
grund att körkortsinnehavare gjort sig skyldig till fylleri gäller enligt vägtrafikförordningen
att »det ej kan anses uppenbart, att föraren ändock är
att bedöma som en skötsam person» (33 § 2 mom. 5.).

Stadgandet erhöll sin nuvarande lydelse genom en förordning den 5 juni
195!) rörande vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Tidigare gällde som

538

förutsättning att fylleriförseelsen »icke är att anse såsom en enstaka förseelse
av en i övrigt skötsam person». Enligt denna lydelse förelåg alltså
icke möilighet att underlåta åtgärd mot körkortsinnehavare, som gjort sig
skyldig till två fylleriförseelser. Motsvarande förutsättning gällde även för
det fall, att någon ansökte om körkort och gjort sig skyldig till fylleri inom
de två sistförflutna åren (32 § 2 mom.). Under förarbetena till 1959 års ändringar
av vägtrafikförordningen framhölls emellertid det otillfredsställande
i att en körkortssökande som gjort sig skyldig till upprepad fylleriförseelse

— hur förmildrande omständigheterna än kunde vara, hur starkt behov av
körkort som än kunde föreligga och hur skötsam sökanden än kunde vara

— icke kunde beviljas körkort förrän efter två år. Det absoluta hindret
häremot ansågs därför böra borttagas. I samband därmed genomfördes en
motsvarande uppmjukning av stadgandet i 33 § 2 mom. 5., vilket erhöll den
lydelse som inledningsvis återgivits (jfr prop. nr 136/1959 s. 19).

Av vad nn anförts rörande innebörden av sistnämnda stadgande torde
framgå, att återkallelse eller varning icke må meddelas beträffande körkortsinnehavare
som gjort sig skyldig till fylleriförseelse, om denna är att anse
som en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person. Vidare framgår att
körkortsåtgärd icke alltid behöver vara påkallad ens beträffande den, som
gjort sig skyldig till flera sådana förseelser. Frågan huruvida vederbörande,
oaktat han vid ett eller annat tillfälle uppträtt berusad, ändock är att
bedöma som en skötsam person måste uppenbarligen avgöras med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall.

I det vid inspektionen upptagna fallet var fråga om en enstaka fylleriförseelse
av en person, om vars skötsamhet mycket goda vitsord lämnats.
Länsstyrelsen ansåg emellertid, i motsats till nykterhetsnämnden och polisen

— vilka ägde närmare kännedom om fallet — att personen i fråga icke var
att bedöma som skötsam i nykterhetshänseende. Denna uppfattning har
länsstyrelsen grundat på ett antagande att vederbörande under tidigare
arbete i restaurangbranschen — därvid särskilt nämnts en jordenruntkryssning
— fått vissa alkoholvanor, som de i ärendet hörda myndigheterna ej
ägt kännedom om.

Länsstyrelsen har följaktligen — enbart på ett generellt antagande om
alkoholvanorna inom restaurangfacket — ansett sig kunna stämpla en viss
person såsom icke skötsam, oaktat ortsmyndigheterna lämnat positiva vitsord
om hans skötsamhet och betecknat fylleriförseelsen som en engångsföreteelse.
Med anledning av denna länsstyrelsens ståndpunkt får jag framhålla,
att länsstyrelsen icke äger grunda sina avgöranden i konkreta fall på
allmänna antaganden om alkoholvanor inom vissa yrkesgrupper; avgörandena
skola äga objektivt stöd i de omständigheter, som förebringas i de särskilda
fallen. Om länsstyrelsen i det nu ifrågavarande körkortsärendet betvivlat
myndigheternas uppgifter rörande körkortsinnehavarens skötsamhet,

539

hade länsstyrelsen kunnat på lämpligt sätt verkställa kompletterande utredning
därom. Utan en sådan utredning, som visat att vederbörande — i motsats
till vad remissmyndigheterna upplyst — icke vore att anse som skötsam,
har länsstyrelsen ej ägt förfara som om förhållandet ägt objektivt stöd.
I betraktande av vad myndigheterna upplyst är det dock icke troligt, att en
dylik utredning skulle ha givit vid handen att länsstyrelsens tvivel varit
befogat.

I enlighet med vad sålunda anförts finner jag att länsstyrelsen saknat
objektivt stöd för att anse C. som en icke skötsam person. Länsstyrelsens
beslut att meddela denne varning har följaktligen icke varit lagligen
grundat.

Vid min prövning av det fel, som sålunda skett, har jag emellertid — i
betraktande av att länsstyrelsens åtgärd stannat vid varning och omständigheterna
i övrigt — ansett mig kunna låta bero vid mina här gjorda
uttalanden under erinran tillika om vikten av att ingripanden mot enskilda
icke grundas på antaganden, för vilka objektivt stöd helt saknas.

b) Överskriden maximilast

Jämlikt 33 § 2 mom. första stycket 3. vägtrafikförordningen skall, där ej
annat följer av vad i 34 § stadgas, körkort återkallas, om föraren genom
upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens
intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån
visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser.
Har mot innehavare av körkort förebragts bl. a. sådan omständighet, som i
nämnda stadgande sägs, eller annat förhållande, som är ägnat att allvarligt
minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att likväl tillräckliga
skäl till återkallelse av körkortet föreligga, må länsstyrelsen enligt 34 §
andra stycket i förordningen meddela honom varning. Länsstyrelse, som utfärdat
trafikkort, må enligt 27 § 5 mom. första stycket förordningen den 25
oktober 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m., när anledning därtill
förekommer, återkalla trafikkortet eller, om det kan antagas, att föraren
skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning.

Åkeriägaren P. framförde den 11 maj 1959 en honom tillhörig lastbil med
tillkopplad släpvagn, oaktat den för släpvagnen fastställda maximilasten
överskridits. I anledning härav godkände P. ett utfärdat strafföreläggande.

Förseelsen föranledde icke någon åtgärd från länsstyrelsens sida.

Den 23 augusti 1962 framfördes av annan förare en P. tillhörig lastbil
med tillkopplad släpvagn, oaktat fordonen voro i bristfälligt skick. I anledning
härav godkände P. ett utfärdat strafföreläggande.

Länsstyrelsen beslöt, under åberopande av 34 § vägtrafikförordningen
och 27 § 5 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,
att med anledning av de nämnda förseelsenia tilldela P. varning.

540

I en hit inkommen klagoskrift hemställde P., att JO måtte undersöka
huruvida länsstyrelsen förfor riktigt när länsstyrelsen tilldelade honom varning
för ifrågavarande förseelser.

I anledning härav avgav länsstyrelsen yttranden.

Vid ärendets avgörande anförde tjänsteförrättande justitieombudsmannen
Nordqvist bl. a. följande.

Vad beträffar förseelsen den 11 maj 1959, innebärande att fastställd
maximilast överskridits, kan — såsom ock länsstyrelsen funnit — med hänsyn
till att P. tidigare icke straffats för annan förseelse än olaga parkering
en gång år 1957, enbart denna förseelse icke utgöra tillräckligt skäl för att
meddela P. varning.

Vidkommande förseelsen den 23 augusti 1962, så framgår av handlingarna
att annan förare än P. framförde det bristfälliga fordonet. P. erhöll
strafföreläggande endast i egenskap av ägare till fordonet. Enär han således
icke begått förseelsen såsom förare av fordonet, ägde länsstyrelsen icke meddela
P. varning på grund av densamma (se regeringsrättens årsbok 1957
ref. 30 och 1961 ref. 39).

Länsstyrelsen förfor sålunda felaktigt, när länsstyrelsen meddelade P.
varning i anledning av de båda förenämnda förseelserna.

Länsstyrelsen har i sitt senare yttrande uppgivit, att sedan länsstyrelsen
blivit uppmärksamgjord på de nyssnämnda utslagen av regeringsrätten
länsstyrelsen numera upphävt sitt ovannämnda vamingsbeslut.

Med hänsyn till vad sålunda upplysts och då P. genom länsstyrelsens felaktiga
förfarande icke synes ha åsamkats skada, låter jag vid dessa uttalanden
bero.

5. Varning enligt barnavårdslagen

Under gamla barnavårdslagens tid utvecklade sig på sina håll en praxis
att meddela varning på ett tidigt stadium, innan allvarligare missförhållanden
ännu förelågo. Jag hade under denna tid anledning att fästa uppmärksamheten
på att nämnda praxis saknade stöd av lag (se ämbetsberättelsen
1960 s. 389 f.). Vid nya barnavårdslagens antagande avvisade statsmakterna
framförda förslag om att lagfästa barnavårdsnämndernas ifrågavarande
praxis. Jag har det oaktat vid inspektion av barnavårdsnämnder
iakttagit, att tidigare praxis på sina håll fortfarande följes. Som exempel
må återgivas följande fall.

1. P. hade en kväll uppehållit sig vid en korvkiosk. I närheten av kiosken
stod en transportmoped parkerad. P., som visste vem mopeden tillhörde,
startade den och körde några varv. Därefter satte han sig för skojs skull
på lastflaket med ryggen mot färdriktningen och framförde mopeden på
detta sätt. Därunder körde han på en personbil, på vilken högra bakdörren

541

revs upp. Mopeden erhöll ej några skador. Sedan polisutredning skett, begärde
vederbörande åklagare nämndens yttrande i fråga om åtalseftergift
för p. — Vid utredning hos nämnden framkom att P:s hem uppenbarligen
vore gott och att varken P. själv eller hans föräldrar tidigare förekommit i
nämndens register. Vidare upplystes, att P. hade ordnat arbete och att han
aldrig smakat vare sig cigarretter eller sprit. Vederbörande utredningsman
ansåg att gärningarna bottnat i ungdomligt oförstånd och tanklöshet samt
att det torde vara tillfyllest med de förmaningar, som P. erhållit under utredningens
gång. Barnavårdsnämnden beslöt däremot vid sammanträde den
6 oktober 1961 att tilldela P. varning, varjämte åtalseftergift tillstyrktes.

2. I. hade en kväll promenerat på en gata tillsammans med en kamrat,
L. Denne hade tidigare på dagen ställt sin motorcykel på gården till I:s
bostad i samband med ett besök hos I. Pojkarna kom ifrån varandra och I.
återvände ensam till bostaden. För att övningsköra lanade han L:s motorcykel
och körde iväg med den. Han stoppades av polis, emedan han icke
tänt lyset. Han omtalade då att han olovligen lånat motorcykeln. Någon
avsikt att stjäla denna hade han icke haft. — Efter redovisning av vad vid
utredningen inhämtats rörande ynglingens personliga förhållanden anförde
vederbörande assistent som sammanfattning: Beträffande I., hans hem och
anställningsförhållanden, hade under utredningen enbart positiva förhallanden
noterats. Han gjorde ett vaket och trevligt intryck. Med hänsyn till de
enstämmigt goda vitsord, som framkommit under utredningen syntes I.
kunna tillråt t aföras genom att tilldelas en allvarlig varning. — Barnavårdsnämnden
meddelade I. varning samt tillstyrkte åtalseftergift.

3. C. hade en natt varit på hemväg tillsammans med två kamrater. Han
hade försummat sista bussen hem. Då ynglingarna passerade en bensinstation,
sågo de att en där parkerad bil hade fönsterrutan neddragen. C. fick
då ett infall att han skulle se på bilen. Han öppnade dörren och satte sig i
framsätet, men hade, enligt vad han påstod, hela tiden benen på marken
utanför bilen. Bilnycklarna satt i, och han tryckte på startknappen »endast
för skojs skull». Bilen gick inte igång. Kamraterna hade inte varit framme
vid bilen. Samtliga tre ynglingar fortsatte sedan till fots mot hemmet. De
hade emellertid observerats av en polisbil, som senare körde ikapp dem och
förde dem till polisstationen. Vid undersökning av bilen framkom att framrutans
hissanordning, enligt ägaren, hade varit sönder tidigare, och ingen
som helst åverkan hade gjorts på bilen. Den var av äldre årgång och vård
c:a 1.000 kronor. C''. förnekade bestämt, att det skulle ha varit hans avsikt
att tillgripa bilen. Efter redovisning av vad vid utredningen inhämtats rörande
ynglingens personliga förhållanden anförde vederbörande assistent
som sammanfattning: C. vore en snart 18-årig yngling, som gjort sig skyldig
till egenmäktigt förfarande, troligen dikterat av nyfikenhet, då hans intresse
för bilar vore mycket stort. Under sin fritid hjälpte han till på ett garage,
varifrån han fick de allra bästa vitsord. Han utbildade sig till konditor och
hade från sina arbetsplatser utomordentligt vackra betyg. Han vore tidigare
okänd inom barnavårdsnämnden och tillhörde en skötsam familj. Det
borde vara tillfyllest med de förmaningar han erhållit under utredningens
gång. — Barnavårdsnämnden meddelade emellertid C. varning i samband
med att nämnden tillstyrkte åtalseftergift.

Med anledning av vad som förekommit i dessa ärenden lät jag till vederbörande
inspektionsprotokoll anteckna i huvudsak följande.

542

Såsom barnavårdskommittén framhållit (SOU 1956: 61 s. 438 o. i''.) kunde
icke alla straffbara gärningar anses ådagalägga bristande social anpassning.
Enstaka polisförseelser och vårdslöshetsbrott hörde sålunda, framhöll kommittén,
till sådant som regelmässigt icke kunde betecknas som asociala yttringar.
Endast om omständigheterna vid enstaka förseelser eller brott av
angivet slag vore sådana att de ådagalagt uppenbar brist på ansvarskänsla
och hänsyn, benägenhet att själv taga och utsätta andra för risker etc. vore
det enligt kommittén befogat att ingripa med lämpliga åtgärder. I de antecknade
fallen vore det fråga om enstaka, förhållandevis ringa förseelser,
begångna av i övrigt synnerligen skötsamma ynglingar med goda hemförhållanden.
Vad i ärendena förekommit syntes icke kunna ge fog för påstående
att ynglingarna vore socialt missanpassade. Laga grund för att
meddela varning enligt 26 § barnavårdslagen syntes fördenskull icke ha
förelegat. En annan sak vore, att hinder icke förelåge att i ärenden av detta
slag meddela informella erinringar under utredningens gång.

4. L. hade tillsammans med en kamrat i berusat tillstånd besökt eu
offentlig danstillställning. Sedan de av ordningsvakt avvisats från festplatsen
och L:s kamrat skulle avföras till polisstationen, hade denne satt sig till
motvärn. L. hade då sökt fritaga sin kamrat genom att rycka och slita i
ordningsvakten. Av utredningen i ärendet framgick, att L., som hade anställning
som smidesarbetare, tidigare ej varit föremål för någon åtgärd från
barnavårdsnämndens sida eller eljest gjort sig skyldig till någon förseelse.
Han hade erhållit mycket goda vitsord från sin lärare och från sina arbetsgivare,
av vilka den siste uppgivit att L. vore duktig i arbetet, hade ett
artigt och trevligt uppträdande och vore snäll och ordentlig. Vid samtal med
utredningsassistenten hade L. även gjort ett mycket gott intryck och varit
mycket ångerfull över det inträffade. Enligt utredningen voro förhållandena
i föräldrahemmet, där L. bodde, mindre goda. Barnavårdsnämnden beslöt
tillstyrka åtalseftergift samt »enär förhållanden som avses i § 25 a) och b)
barnavardslagen synes föreligga, tilldela L. en allvarlig varning genom ordföranden».

Med anledning av vad i fallet förekommit lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna bl. a. att barnavårdsnämnden i enlighet med regeln i 21 §
barnavardslagen syntes ha bort närmare angiva de skäl. på vilka vamingsbeslutet
grundats, att det i beslutet åberopade stadgandet i 25 § a) barnavårdslagen
avhandlade förhållanden, som kunde ge anledning tilldela fostrare
förmaning, men som däremot icke — såsom nu skett — kunde åberopas
som grund för att tilldela underårig varning, samt att det i förevarande fall
syntes vara fråga om en enstaka förlöpning av en yngling, som i övrigt —
trots mindre gynnsamma hemförhållanden — skött sig anmärkningsfritt och
erhållit goda vitsord samt att det därför och med hänsyn till den varsamhet,
varmed varningsinstitutet avsetts skola tillämpas, syntes kunna ifrågasättas
om tillräckliga skäl för varning förelegat.

Vid ärendenas prövning anförde jag i huvudsak följande.

Under förarbetena till nya barnavårdslagen diskuterades frågan om barnavårdsnämndernas
möjligheter att på ett tidigt stadium ingripa med

543

tvångsåtgärder i förebyggande syfte. I propositionen i ämnet avvisades
emellertid förslag härom. Enligt propositionen skulle samma förutsättningar
gälla för förebyggande tvångsåtgärder som för omhändertagande. Med anledning
härav väcktes motioner med yrkande om tillägg till 25 § barnavårdslagen,
varigenom skulle möjliggöras vissa tvångsingripanden — bl. a.
varning — vid lindrigare missförhållanden än de som avses i 25 §. Detta
förslag — som hade viss anknytning till utvecklingen i praxis under gamla
barnavårdslagens tid — vann emellertid ej riksdagens bifall. Därvid framhölls,
att barnavårdsnämndernas verksamhet i ett tidigt skede visserligen
borde intensifieras, men att detta i första hand icke skulle ske genom att
befogenheterna att använda tvångsåtgärder vidgades utan genom utsträckt
användning av hjäljpåtgärder i samråd med den underårige och hans föräldrar.
Sådana hjälpåtgärder — avseende bl. a. vad som enligt 27 § kan
omfattas av föreskrifter — kunna följaktligen vidtagas ej blott vid missförhållanden,
som äro så avancerade som avses i 25 §, utan även i lindrigare
fall. Så är däremot icke möjligt beträffande övriga förebyggande åtgärder:
förmaning och varning, föreskrift samt övervakning. För att sådana åtgärder
skola få vidtagas krävs att missförhållandena äro så allvarliga, att förutsättning
för omhändertagande för samhällsvård enligt 25 § är för handen
(jfr Höjer i Barnavård och Ungdomsskydd 1961 s. 85 o.f.).

Sedan jag närmare berört omständigheterna i de aktuella fallen framhöll
jag, att det enligt min mening icke med fog kunde göras gällande, att det
här skulle föreligga så allvarliga fall av social missanpassning att tvångsåtgärd
enligt 25 § bamavårdslagen — i sista hand genom omhändertagande
för samhällsvård — vore motiverad. Enligt min mening hade det därför
varit tillfyllest med informella förmaningar under utredningens gång. Jag
framhöll, att sådana förmaningar — om de gåves på lämpligt sätt — för
övrigt ofta torde vara ur psykologisk synpunkt mera ändamålsenliga än ett
skriftligt, formellt vamingsbeslut.

I det under 1) anmärkta fallet hade barnavårdsnämnden, såvitt kunde
utläsas av nämndens yttrande, vid sin prövning av ärendet fäst icke oväsentligt
avseende vid frågan hur den straffrättsliga bedömningen av ynglingens
förseelser skulle komma att utfalla. Enligt nämndens antagande kunde
åtalseftergift knappast ifrågakomma med mindre nämnden meddelade
formellt beslut om varning. Med anledning härav framhöll jag, att frågan
om den straffrättsliga påföljden vore i och för sig ovidkommande för bedömningen
av den sociala frågan huruvida förutsättningar förelågo för tillämpning
av 25 § barnavårdslagen. Åtgärd enligt sistnämnda stadgande finge
givetvis icke tillgripas i avsikt att utverka en såsom önskvärd ansedd åtalseftergift
— en åtalseftergift som i det aktuella fallet för övrigt ej kom att
meddelas — såvida icke missförhållandena vore så allvarliga att åtgärden
också ur social synpunkt vore motiverad.

544

6. Delgivning av barnavårdsnämnds utredning i barnavårdsärenden

Jämlikt 14 § bamavårdslagen skall, då barnavårdsnämnd har att vidtaga
åtgärd beträffande underårig, erforderlig utredning ske. Utredningen skall
åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som äro av betydelse för
ärendets bedömning. Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i
ärendet skall upptecknas i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande
sätt. Utredningens omfattning får givetvis avvägas med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet.

Innan barnavårdsnämnden avgör ärende, skall enligt 19 § barnavårdslagen
den ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid utredningen
samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver, såvida icke sådant yttrande
befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande
att yttrande icke kan avvaktas.

I lagen har icke reglerats på vad sätt utredningsmaterialet skall delgivas,
varför barnavårdsnämnden äger efter omständigheterna avgöra om den
ärendet rör skall erhålla skriftlig delgivning eller muntligen underrättas om
vad som framkommit vid utredningen. Det är emellertid av stor vikt att i
de fall där delgivning är möjlig sådan sker eller försök därtill göres. I propositionen
med förslag till barnavårdslag (prop. 10/1960 s. 240) framhöll sålunda
föredragande statsrådet att det vore av grundläggande betydelse ur
rättssäkerhetssynpunkt samt för att säkerställa tillförlitlig utredning att
den saken rör får tillfälle att yttra sig under utredningen i ärendet. Rätten
för den enskilde att yttra sig borde icke såsom i gamla barnavårdslagen vara
begränsad till ärenden av viss beskaffenhet, utan en generell regel om rätt
till yttrande borde uppställas. Statsrådet ansåg att som huvudregel borde
gälla att tillfälle till yttrande skulle lämnas i varje ärende, som rörde enskild
person. Från huvudregeln skulle undantag få göras endast när sådant yttrande
befanns uppenbart obehövligt eller ärendet krävde så snabbt avgörande
att yttrande icke kunde avvaktas. Nämnda regel ansåg statsrådet
böra fastslås i lagtexten. Statsrådet framhöll (s. 113) att denna regel krävde
som ett nödvändigt komplement, att den saken rör även skall få ta del av
all utredning av betydelse i ärendet. Om någon väsentlig del av utredningen
hemlighålles för honom, blir nämligen, anförde statsrådet, rätten att yttra
sig mer eller mindre illusorisk. Att kommunikationsprincipen iakttoges vore
därjämte av betydelse ur den synpunkten, att det hos den enskilde lätt
kunde uppstå misstro mot nämndens avgörande, om utredning undanhållits
honom. Regeln om delgivning av utredningsmaterial kunde dock icke upprätthållas
utan undantag. Statsrådet fann lämpligast att man avstod från
en lagreglering av riktlinjerna. Andra lagutskottet anförde emellertid i sitt
utlåtande i anledning av propositionen (5/1960 s. 110) att utskottet förordade
en jämkning i denna del av 19 §. Utskottet anförde därvid bl. a.
följande. Att rätten att ta del av utredningen icke slagits fast i lagtexten

545

torde bero på de svårigheter som uppkomma när utredningen omfattar
handlingar, som med stöd av sekretesslagen kunna undanhållas den ärendet
rör. Enligt utskottets mening vore emellertid principen om rätt att ta del
av utredningen så viktig, att den borde framgå av själva lagtexten. Detta
torde kunna åstadkommas genom ett tillägg till 19 § första stycket av innebörd
att den ärendet rör skall underrättas om vad som framkommit vid
utredningen i samband med att tillfälle beredes honom att yttra sig. I den
män handlingarna i ärendet med stöd av sekretesslagen kunde undanhållas
den ärendet rör, borde tillvägagångssättet bli att nämnden eller den ledamot
eller tjänsteman som gåve den ärendet rör del av utredningsmaterialet föredroge
handlingarna med utelämnande av sådana partier som inte finge
komma till dennes kännedom. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (se
riksdagens skrivelse 152/1960).

Vid inspektioner har jag iakttagit att barnavårdsnämnder beslutat att
ställa underårig under övervakning eller meddela underårig varning utan
att, såvitt framgått av handlingarna, den underårige eller hans föräldrar
underrättats om vad som framkommit och erhållit tillfälle att yttra sig
däröver, oaktat omständigheterna icke varit sådana att undantag från det
i 19 § barnavårdslagen föreskrivna kommuniceringsförfarandet varit motiverat.
Jag har i sådana fall påpekat, att bestämmelserna i nämnda lagrum
gälla alla ärenden och således även där fråga uppkommit allenast om förebyggande
åtgärd enligt bamavårdslagen samt att den omständigheten att
den underårige och föräldrarna hörts under utredningen uppenbarligen ej är
tillfyllest för efterlevnad av lagens föreskrifter, såvida icke vid dessa förhör
all annan utredning redan är avslutad och därvid kan delges dem. I sådant
fall bör emellertid, har jag framhållit, anteckning därom ske i handlingarna.

7. Obehöriga skäl för avslag å framställning om dispens
från byggnadsförbud

Vid flerfaldiga tillfällen har jag haft anledning att framhålla att myndigheterna
vid tillståndsprövning icke äga grunda prövningen på förhållande
som är ovidkommande för syftet med tillståndsprövningen. Så sker emellertid
ej sällan vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen (jfr JO:s ämbetsberättelse
1962 s. 443 o. f.). Som ett litet exempel härpå må nämnas att
jag vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammade att en ansökan om
dispens från byggnadsförbud enligt 56 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan
avstyrkts av länsarkitekten, oaktat denne i avgivet yttrande förklarat
att det tilltänkta byggnadsföretaget icke stred mot föreliggande förslag
till byggnadsplan. Till stöd för avstyrkandet anförde länsarkitekten att
ansökningen i förevarande skick icke kunde bifallas, enär fönsterplaeeringen
i sovrummen vore olämplig ur möbleringssynpunkt.

546

Jag framhöll i anledning av vad sålunda iakttagits att syftet med den
dispensprövning, varom här var fråga, var i huvudsak att söka förhindra
olämplig tätbebyggelse eller att sådan bebyggelse inom område, för vilket
detaljplan saknades, skedde på ett sätt som försvårade en framtida planläggning.
Ett i visst begränsat syfte tillkommet förbud finge icke utnyttjas
för att tillgodose ett helt annat, låt vara allmänt intresse. Fönsterplaceringen
saknade därför helt betydelse för dispensprövningen.

Om det nu verkligen var ett allmänt intresse att tillse att fönstren på den
planerade byggnaden placerades så att möbleringen underlättades, hade
länsarkitekten, i stället för att avstyrka dispensansökningen, ägt fästa den
lokala byggnadsnämndens uppmärksamhet på att den — innan byggnadslov
beviljades — borde anmoda sökanden att komplettera ritningarna på
sätt länsarkitekten fann påkallat.

S. Fråga om polisens befogenhet att omhändertaga och kvarhålla
alkoholmissbrukare, som misstänkes vara farlig

Det ankommer enligt nykterhetsvårdslagen på vederbörande länsstyrelse
att besluta om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Polis äger emellertid i vissa fall omhändertaga och kvarhålla alkoholmissbrukare,
innan länsstyrelsen beslutat i saken.

I 21 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen stadgas sålunda, att om sannolika
skäl föreligga för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk polismyndighet
ofördröjligen skall på lämpligt sätt omhändertaga honom om sannolika skäl
föreligga jämväl för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv och för att faran är så överhängande, att länsstyrelsens beslut om
tvångsintagning ej utan våda kan avvaktas. Lagrummet erhöll sin nuvarande
lydelse genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1963.
Enligt tidigare gällande lydelse ålåg det polismyndighet att ofördröjligen
på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga den som var hemfallen åt alkoholmissbruk
och på här angivet sätt farlig. Enligt lagrummets ordalydelse
uppställdes således samma krav på bevisningens styrka som gäller för länsstyrelsens
definitiva beslut om intagning å vårdanstalt.

Av betydelse i detta sammanhang är även 12 § allmänna polisinstruktionen.
Enligt denna har polisman, om det för att upprätthålla allmän ordning
är nödvändigt, att tillfälligt omhändertaga den vars uppträdande innefattar
ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Omhändertagande
skall även ske, där det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd
gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa. Då någon sålunda omhändertagits,
skall anmälan därom skyndsamt göras hos vederbörande förman,
som omedelbart har att pröva huruvida åtgärden skall bestå.

Den uppgift, som enligt nykterhetsvårdslagen tillagts polismyndighet,

547

skall enligt 1944 års lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses
tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen
i orten.

I samband med inspektioner bär jag iakttagit att polisen i fall rörande
omhändertagande och kvarhållande av farliga alkoholmissbrukare oriktigt
tillämpar nämnda bestämmelser. Sålunda omhändertager polis stundom personer
såsom farliga alkoholmissbrukare efter begäran av vederbörande nykterhetsnämnd
utan att från polisens sida självständigt tages ställning till
om förhållandena äro sådana att omhändertagande far ske. Vidare förekomma
fall då den som omhändertagits jämlikt 12 § allmänna polisinstruktionen
kvarhålles även sedan den situation, som föranlett omhändertagandet,
ej längre föreligger och annan grund för kvarhållande icke finnes.
Missuppfattning råder jämväl på sina håll om vilka som äga fatta beslut om
kvarhållande. Det förekommer sålunda att beslut härom fattas ej av polischefen
utan av underordnad personal. Som exempel ma nämnas följande
två fall, som hänföra sig till tiden före den senaste ändringen av 21 § nykterhetsvårdslagen.

I. Rörande det ena ärendet antecknades i inspektionsprotokollet följande.

Den 5 mars 1959 klockan 18.30 meddelade — enligt vad som framgick av
den å polisstationen förda dagboken — en konsulent vid länsnykterhetsnämnden,
att stuveriarbetaren A., född år 1929, enligt uppgift av dennes
hustru var liggande till synes redlöst berusad i pannrummet i makarnas bostadsfastighet"
Hustrun hade uppgivit, att hon var rädd för mannen.

I anledning därav beordrades två poliskonstaplar till fastigheten, där de
på begäran av hustrun omhändertogo A., som var spritpåverkad, samt medförde
honom till polisstationen. Enligt vad hustrun uppgav för konstaplarna
missbrukade A. sedan lång tid alkohol. Han hade aldrig misshandlat henne
men hade genom sitt uppträdande i övrigt — tal och hotelser — så att säga
»själsligt misshandlat henne», vilket medfört att hennes nerver voro fullständigt
förstörda.

Kort efter det A. införts på polisstationen klockan 19.05 meddelades från
nykterhetsnämnden, att assistenten T. begivit sig till fru A. för att närmare
höra henne i saken. Klockan 20.55 meddelade T., att han haft ett ingående
samtal med fru A. T. begärde, att A. skulle kvarhållas på stationen till dess
ytterligare utredning samt läkarundersökning kunde verkställas. Enligt anteckning
i polisens dagbok kvarhölls A. »på T:s begäran». Han fick lämna
polisstationen följande dag klockan 11.35.

Av nykterhetsnämndens akt rörande A. inhämtades, att T. den 6 mars
1959 upprättat en promemoria i ärendet. I denna redogjordes för det samtal
med fru A., som T. haft föregående kväll. Hustrun omtalade därvid, bl. a.,
att mannen missbrukat sprit under hela äktenskapet — sedan år 1951 —
men att han aldrig förtärde sprit i hemmet. Han hade aldrig gått handgripligt
tillväga mot henne. I spritpåverkat tillstånd uppträdde han
irriterad och var retlig till humöret. Genom att han ständigt kom
hem spritpåverkad hade hustruns nerver blivit förstörda. Hon hade
vänt sig till eu läkare, som ordinerat henne tabletter. Familjens ekonomi var
dålig och man hade måst vända sig till socialvården. — Vidare framgick av

548

promemorian, att T. den 6 mars samtalat med A. å polisstationen, därvid
denne uppträdde förekommande och reserverat. A. förnekade alkoholmissbruk
men förklarade sig medveten om att hustrun ej var glad över att han
brukade förtära sprit. Orsaken till att han gjorde detta var enligt A. framför
allt de ekonomiska bekymren. Han ansåg polisingripandet obefogat. T.
framhöll avslutningsvis i promemorian, att kontakt med A. syntes böra upprätthållas
efter det läkarkonsultation skett.

Enligt akten konsulterade A. den 6 mars en läkare vid mentalsjukhus.
Enligt denne hade A. tagit vistelsen å polisstationen mycket hårt, då han
ansåg att polisen ej hade något med honom att göra. Han hade aldrig tidigare
varit i klammeri med polisen. Enligt läkaren borde nykterhetsnämnden
hålla fortsatt kontakt med makarna, en kontakt som dock borde skötas
varsamt så att mannen ej fick känsla av tvång över sig.

Enligt anteckning å nykterhetsnämndens akt beslöt nämnden, att kontakt
skulle upprätthållas med A. Det framgick vidare av akten, att A.
behandlades med antabus och besökte nämnden två gånger i veckan.

Under erinran att befogenheten enligt nykterhetsvårdslagen att tillfälligt
omhändertaga alkoholmissbrukare tillkomme polismyndighet — och icke
nykterhetsnämnd — fann jag anledning efterhöra bl. a. vem som beslutat
om A:s kvarhållande och vilken utredning som legat till grund för beslutet.

I yttrande uppgav förste polisassistenten L. bl. a. följande. Såvitt han
kunde erinra sig vore A. tidigare känd av de nykterhetsvårdande myndigheterna
och vore att betrakta som alkoholist, vilken borde omhändertagas
för vård. L. hade erhållit uppgift om att fru A. vore rädd för mannen. Denne
hade visserligen aldrig kroppsligen misshandlat henne, men väl, som det
uttrycktes »själsligen misshandlat henne». Denna själsliga misshandel hade
gjort, att fru A:s nerver voro fullständigt slut och hon uppgav, att därest
mannen kom hem »så gick hon i sjön». Av detta yttrande hade L. dragit
den slutsatsen, att ett frigivande av A. efter det denne blivit nykter och
innan utredning hunnit verkställas, kunde vara liktydigt med att fru A.
»gick och gjorde sig något illa». På grund av att L. icke kunnat komma i
kontakt med sitt befäl hade han själv beslutat att kvarhålla A. Polischefen
förnekade i sitt yttrande emellertid att möjlighet skulle ha saknats för L.
att komma i kontakt med denne under kvällens eller nattens lopp. T. framhöll
i sitt yttrande, att fru A. — då T. besökte henne på kvällen den 5 mars
— varit djupt deprimerad och gråtit ohejdat. Av vad hon berättat hade
framgått att mannen själsligen misshandlat henne under längre tid genom
skrämselmetoder såsom att vifta med kniv eller annat tillhygge. Hon hade
vädjat, att mannen ej måtte få komma hem. Hon hade varit uppskakad och
fullt övertygad om att något skulle komma att hända, om mannen återkom
på kvällen. Uttryck som »jag går i sjön» och liknande hade fällts. I den
situationen hade T. ringt till polisen och meddelat sina intryck. Han hade
visserligen ansett att A. bort kvarhållas till påföljande dag, enär man kunde
befara, att A. vore att betrakta som farlig alkoholist, men han hade icke
uttryckligen begärt att A. skulle omhändertagas, enär polisen uppgivit sig
vara införstådd härmed.

549

II. Beträffande det andra ärendet antecknades i inspektionsprotokollet
följande.

Den 18 maj 1960 klockan 14.30 meddelade — enligt polisstationens dagbok
— en person till polisen, att bråk förekom i viss lägenhet i staden. Två
konstaplar beordrades till den angivna adressen, där de anträffade pressaren
S., född år 1907, i spritpåverkat tillstånd samt en broder till S. I en
grannlägenhet befann sig S:s hustru, som uppgav^ att S. de tva senaste
dagarna druckit en mängd sprit och uppträtt bråkigt och hotfullt mot
henne. Fru S. påyrkade emellertid icke mannens omhändertagande, varför
poliskonstaplarna återvände till stationen.

Klockan 15.50 samma dag ringde den grannfru, hos vilken fru S. vistades,
och uppgav att S. bultade och sparkade på dörren i syfte att få komma
in för att träffa hustrun. Grannfrun begärde hjälp. I anledning därav
begåvo sig två polismän till platsen, där de omhändertogo S. — som var
berusad — och förde honom till polisstationen. I dagboken antecknades,
att S. togs i förvar till dess han blev nykter. Vidare antecknades, att nykterhetsnämnden
underrättades om åtgärden och att därvid assistenten T. begärde
att S. skulle tills vidare kvarhållas på polisstationen.

Därefter antecknades i dagboken, att S. klockan 20 samma dag frigavs
efter att ha varit omhändertagen för fylleri, men att han i samband därmed
omhändertogs för eventuell alkoholistbehandling »på begäran av Nykterhetsnämnden,
ass. T.». — Dessa anteckningar voro underskrivna av
förste polisassistenten L.

Den 19 maj antecknades, att S. samma dag klockan 9 fick lamna polisstationen.
,, ....

Sedan nykterhetsnämndens handlingar rörande S. lnlorskaiiats, inhämtades
av dessa bl. a. följande.

Den 10 november 1956 hade länsstyrelsen förordnat om tyangsmtagnmg
av S., enär denne vore hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav grovt
bruste i sina plikter mot sin familj och låge det allmänna till last. S. — som
då bodde utom staden — intogs å vårdanstalt, där han vistades fyra månader
år 1957 och lika lång tid år 1958. Han utskrevs slutligt den 17 september
1959. Kort dessförinnan hade S. med sin hustru och en nioårig son flyttat
till staden, där han ställdes under övervakning av nykterhetsnämnden.

Rörande händelsen den 18 maj 1960 upprättade T. en promemoria, enligt
vilken fru S. vid samtal uppgav: Under senare tid hade S. brukat förtära
sprit. Vid två tillfällen hade hon måst taga sin tillflykt till en dotter. När
mannen förtärt sprit, vilket skedde ungefär en gång i veckan, blev han högljudd.
Han beskyllde då fru S. för otrohet m. in. Han blev nervös i samband
med spritförtäring och hans sömn var tidvis dalig. Fru b. medgav att hon
några gånger, efter tjat från mannens sida, köpt ut sprit på systembolaget.

Enligt promemorian hade T. följande dag ett samtal med S., som medgav
viss spritförtäring och var ångerfull och ängslig för eventuella följder. Enligt
övervakaren hade under övervakningstiden ej förmärkts något direkt
storan de

Av handlingarna framgick vidare att nykterhetsnämnden, i anledning av
vad i saken framkommit, hos länsstyrelsen hemställde om återintagningsresolution,
enär S. brutit mot de lydnadsföreskrifter, som meddelats vid
hans utskrivning. Nämnden framhöll härvid, att S. skulle medgivas villkorligt
anstånd med intagning och ställas under fortsatt övervakning. Den
28 juli 1960 utfärdade länsstyrelsen begärd resolution.

18 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1904 ars riksdag

550

Med anledning av vad sålunda förekommit fann jag anledning efterhöra
vem som beslutat om S:s kvarhållande och vilka överväganden som lett
fram till beslutet.

Av yttrandena framgick att, sedan S. införts på polisstationen, en t. f.
kriminalassistent beslutat omhändertaga S. med stöd av 12 § allmänna
polisinstruktionen och hålla honom i förvar på polisstationen tills han blivit
nykter. Som skäl för beslutet uppgavs i yttrandet, att S., som var berusad
och befann sig i upphetsad sinnesstämning, sannolikt skulle fortsätta
att med sparkar och slag attackera dörren till den lägenhet, där fru S. tagit
sin tillflykt, för att angripa sin hustru eller grannfrun, varjämte det kunde
befaras, att S. möjligen kunde vända sig mot andra personer inom fastigheten.
Beslutet anmäldes icke till annan än förste polisassistenten L. som
avlöste kriminalassistenten. Enligt anteckning i dagboken hade nykterhetsnämnden
underrättats om åtgärden och genom assistenten T. begärt
att S. tills vidare skulle kvarhållas på polisstationen.

T. uppgav i sitt yttrande bl. a. följande. Han hade blivit uppringd av en
grannfru till S., som meddelat, att fru S. jagats av mannen och att mannen
därvid varit högljudd och uppträtt hotfullt. Fru S. hade varit mycket
skrämd genom mannens uppförande och hotfulla uppträdande. Hon hade
sagt sig ej våga uppsöka sitt hem och hoppats att mannen bleve omhändertagen,
enär hon kände sig hotad. När T. per telefon meddelats att S. måst
omhändertagas av polisen, hade T. omtalat för polisen, vilka åtgärder
nämnden tidigare vidtagit mot S. och vilka åtgärder i form av läkarkonsultation
samt ansökan om återintagningsresolution, som nykterhetsnämnden
hade för avsikt att verkställa, samt ifrågasatt om på grund av S:s
uppförande i alkoholpåverkat tillstånd mot hustrun ej farlighetsindikation
med hänsyn till bl. a. psykiska skadeverkningar kunde föreligga. T. hade
meddelat polisen att han ansåg att en åtgärd i form av ett kvarhållande
syntes motiverad.

Vid ärendenas avgörande anförde jag — sedan jag återgivit då gällande
bestämmelser i 21 § 1 mom. nykterhets vårdslagen samt stadgandet i 12 §
allmänna polisinstruktionen — bl. a. följande.

Som framgår av det anförda är grunden för polisingripande enligt nykterhetsvårdslagen
inskränkt till fall av farlighet för annans personliga säkerhet
eller eget liv. Faran skall dessutom vara överhängande. Ingripande får
följaktligen icke ske, då vederbörande endast kan anses farlig för annans
själsliga hälsa. Under förarbetena till nykterhets vårdslagen ifrågasattes visserligen
ingripande även på denna grund. Det ansågs emellertid, att behov
av omedelbart ingripande i sådant fall näppeligen kunde föreligga, eftersom
den psykiska farligheten regelmässigt hade karaktären av en under längre
tid fortgående press, som visserligen kunde leda till allvarliga psykiska ska -

551

dor men som icke vid någon viss tidpunkt konstituerade en omedelbar fara
härför. I sådana fall borde i stället hänvändelse ske till nykterhetsnämnden,
som utan större tidsutdräkt borde kunna verkställa utredning och vidtaga
erforderliga åtgärder (jfr Klackenberg-Hjerns kommentar s. 174).

Nykterhetsvårdslagen saknar bestämmelser, som berättiga polismyndigheten
att enbart i och för utredning omhändertaga en misstänkt farlig alkoholmissbrukare.

Då polisens ingripande påkallas i anledning av alkoholmissbrukares våldsamma
eller hotfulla uppträdande, föreligger emellertid ofta icke nagon utredning
som är ägnad att närmare belysa frågan om vederbörandes farlighet.
Den utredning, som de till platsen beordrade polismännen kunna förebringa,
måste också i regel bli mycket summarisk. I det inledande skedet finnes då
icke annan grund för omhändertagande — savida fråga ej tillika är om
brott — än 12 § allmänna polisinstruktionen.

Ett ingripande enligt sistnämnda stadgande syftar till att upprätthålla
ordning och säkerhet genom att omhändertaga den som antingen redan stört
ordningen eller som eljest uppträder pa sadant sätt, att en omedelbar fara
ur ordnings- och säkerhetssynpunkt föreligger. Med hänsyn till det angivna
syftet kan tydligen ett sådant frihetsberövande endast bli av mycket kortvarig
natur. Så snart den akuta situation, som föranlett omhändertagandet,
ej längre föreligger, skall vederbörande frigivas. Om t. ex. den omhändertagnes
uppträdande har sin orsak i spritpåverkan, skall han följaktligen
släppas när han åter blivit nykter.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts rörande de aktuella författningsbestämmelserna
övergick jag härefter till de båda vid inspektionstillfället
upptagna fallen av frihetsberövande och anförde därvid bl. a. följande.

Åtgärden att omhändertaga A. och medföra honom till polisstationen
skedde på begäran av A:s hustru, som uppgav att A. sedan länge missbrukat
sprit och att han genom tal och hotelser »själsligen» misshandlat henne så
att hennes nerver voro fullständigt förstörda. Dessa uppgifter i förening
med A:s alkoholpåverkade tillstånd och hustruns sinnestillstånd ha tydligen
bibragt de till platsen beordrade polismännen den uppfattningen att det
förelåg en sådan akut risksituation, som motiverade ingripande enligt 12 §
allmänna polisinstruktionen.

Grunden för att A. togs i förvar skulle således vara att A. kunde — i sitt
alkoholpåverkade tillstånd — befaras komma att uppträda störande eller
aggressivt. På grundval av de då föreliggande upplysningarna kunde däremot
icke göras gällande att någon sådan akut risksituation var för handen
även sedan A. väl nyktrat till. Med stöd av stadgandet i polisinstruktionen
kunde därför A. icke hållas i förvar längre än till dess han åter blev nykter.

Vad angår motsvarande omhändertagande i fallet S. förelago härför, med
hänsyn till S:s aggressiva och våldsamma uppträdande i fastigheten, klara

552

skäl. Även i detta fall hade ingripandet sin orsak i den omhändertagnes
alkoholpåverkade tillstånd. Följaktligen kunde ej heller S., med stöd av
ovannämnda stadgande, kvarhållas längre än till dess han blev nykter.

Jag papekade det felaktiga i att varken A. eller S. frigåvos vid sålunda
angiven tidpunkt utan i stället kvarhöllos till följande dags morgon eller
förmiddag sasom misstänkt farliga alkoholmissbrukare.

Vidare framhöll jag, att det ankommer på polismyndigheten att besluta
om alkoholmissbrukares omhändertagande enligt nykterhets vårdslagen och
att sådant beslut följaktligen icke får meddelas av underordnat polisbefäl.
Frågor om frihetsberövande enligt denna lag äro ofta svårbedömbara, och
det är därför och med hänsyn till åtgärdens ingripande beskaffenhet angeläget,
anförde jag, att strängt fasthålla vid gällande kompetensregler.

9. Polishandräckning för hämtning av skolelev, som
uteblivit från undervisningen

Enligt 39 § gällande skollag äger länsskolnämnd att vidtaga vissa åtgärder
mot skolplikt^ elev i grundskolan som ej fullgör sin skolgång, därest
underlåtenheten beror på tredska av föräldrarna. I princip skall nämnden
härvid i första hand förelägga föräldrarna vid vite att hålla eleven i skolan,
varefter nämnden — om föreläggandet ej följes — må utdöma vitet. Har
åtgärd, som nu nämnts, ej åsyftad verkan eller äro eljest synnerliga skäl
därtill, äger nämnden förordna att eleven skall hämtas till skolan med
biträde av polismyndighet.

I motiven till stadgandet underströks, att polisingripande för att genomdriva
skolpliktens fullgörande vore en yttersta nödfallsutväg, som i princip
borde tillgripas endast da utebliven skolgång berodde på inställningen hos
den som hade barnet i sin vård. Departementschefen framhöll i sammanhanget
att i sådana fall — där ett barn ej kunde förmås att gå i skola trots
att medicinsk och psykologisk sakkunskap gjort vad den kunde — vore
skolgång med polisens hjälp som regel meningslös och andra åtgärder, som
föHe utanför skolans område, erforderliga. Genom att beslutanderätten förlädes
till länsskolnämnden — och icke, såsom ursprungligen föreslogs, till
skolstyrelsen — markerades enligt departementschefen på ett klarare sätt
att det här vore fråga om en undantagsåtgärd (jfr prop. nr 93/1958 s. 35).

I samband med inspektion av en poliskammare uppmärksammades att,
sedan en rektor i skrivelse till poliskammaren — under förmälan att en 13-årig skolgosse uteblivit från undervisningen — hemställt att denne måtte
genom polisens försorg eftersökas och återföras till skolan, skolgossen
senare samma dag anträffats av polisen och överförts till skolkansliet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

553

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att — sedan en av gossens
klasslärare per telefon framställd begäran om polishämtning avvisats
under hänvisning till 39 § skollagen — rektorn vid den skola, där gossen
var elev, skriftligen påkallade polisens biträde för gossens eftersökande och
återförande till skolan. Denna framställning bifölls av polismästaren, varefter
en civilklädd polisman anträffade gossen och medförde honom till
skolkansliet. Enligt uppgift förorsakade förrättningen icke någon som helst
uppmärksamhet från utomståendes sida. I ärendet har vidare upplysts,
att gossen vid upprepade tillfällen uteblivit från skolan samt att han gjort
sig känd för vanartighet.

Länsskolnämnden äger — såsom en yttersta nödfallsutväg — att förordna
om polishämtning av elev, som ej fullgör sin skolgång. Sådan behörighet
tillkommer däremot ej lokal skolstyrelse och än mindre skolchef eller lärare.
Rektorn har följaktligen förfarit felaktigt genom att — i stället för att hänskjuta
frågan till länsskolnämndens prövning — själv påkalla polishandräckning.
Polismästaren har å sin sida förfarit felaktigt genom att — ehuru
behörigen fattat beslut om polishämtning ej förelegat — bifalla handräckningsf
ramställningen.

Jag vill i detta sammanhang även påpeka, att polishämtning i nu avsedda
fall icke kan ske, om elevens underlåtenhet att fullgöra sin skolgång beror
på tredska endast från elevens egen sida. Som förutsättning för sådan åtgärd
gäller nämligen, att underlåtenheten beror på tredska av föräldrarna,
vilka enligt skollagen äro skyldiga övervaka att barnet fullgör sin skolgång.
I förevarande fall har emellertid, såvitt handlingarna utvisa, icke någon
som helst utredning företagits för utrönande av om nämnda förutsättning
var för handen. Beslutet om polishämtning har följaktligen även i materiellt
hänseende icke ägt laga stöd.

Med hänsyn till omständigheterna i detta fall och då såväl rektorn som
polismästaren förklarat sig i fortsättningen komma att noggrant iakttaga
bestämmelserna i 39 § skollagen, har jag vid min prövning av de förelupna
felen funnit mig kunna låta bero vid en allvarlig erinran om vikten av att
tvångsåtgärd, varom här är fråga, icke beslutas eller genomföres i annan
ordning än vad tydlig lag stadgar.

10. Fråga huruvida poliseskort kunnat lämnas med stöd
av 1 § allmänna polisinstruktionen

Fru I. G. besökte läkare å psykiatrisk klinik vid lasarett för konsultation
rörande sin dotter B. G. På föranledande av läkaren — som i ett skriftligt
meddelande till vederbörande polismyndighet förklarat bl. a. att modern
vore starkt mentalt störd och så aggressiv mot dottern att denna kunde

554

bli så upprörd att en impulshandling kunde ske, varför man borde förhindra
att modern övernattade hos B. G. — föranstaltade polismyndigheten
i orten om eskort av I. G. och dottern från lasarettet till den ort, där B. G.
då var inackorderad för skolgång. Från lasarettet till järnvägsstationen åtföljdes
I. G. och hennes dotter av poliskonstapeln D. och kvinnliga poliskonstapeln
B.P., medan den senare ensam medföljde å tåget och därefter
avlämnade B. G. i hennes bostad.

Sedan en advokat såsom ombud för I. G. i en till mig inkommen skrift
hemställt om utredning huruvida polisen haft befogenhet att lämna sin
medverkan till transporten samt förklarat att uppmärksamhet borde fästas
vid hur kostnaderna för transporten debiterats ävensom gjort gällande, att
poliseskorten skett under synnerligen förödmjukande former och medverkat
till psykiska skador av kännbar beskaffenhet, verkställdes utredning, därvid
upplysningar lämnades av bl. a. polismästaren E.

Vid ärendets avgörande anförde tjänsteförrättande justitieombudsmannen
Nordqvist i en till advokaten avlåten skrivelse bl. a. följande.

E., som vitsordat att de av polisen vidtagna åtgärderna godkänts av honom,
har beträffande skälen för åtgärderna hänfört sig till läkarens uppgifter
om det spända förhållandet mellan I. G. och dottern och om risken för
impulshandlingar från dotterns sida. E. har framhållit, att I. G. före avresan
icke motsatt sig de vidtagna dispositionerna, och menat, att åtgärderna
legat inom ramen för vad som enligt 1 § allmänna polisinstruktionen ålegat
polisen, då de kunde hänföras till de uppgifter, som åvilade polisen av hävd
eller i syfte att förebygga oordningar eller farofyllda situationer. Han har
vidare förnekat, att åtgärderna innefattat något administrativt frihetsberövande
eller dylikt tvång. I kostnadsfrågan har han upplyst, att statsverket
i vederbörlig ordning ersatt B.P., medan I. G. syntes ha betalat sin
och dotterns resa.

B. P. har under utredningen redogjort för vad som enligt hennes mening
förekommit under tågresan och vistelsen i den ort, där B. G. var inackorderad.
Hon har uppgivit, att I. G. uppträtt störande under resan samt att
dottern vid ett tillfälle sökt lämna tåget på grund av I. G:s uppträdande
men att B. P. lyckats förmå dottern att stanna. B. P. har förnekat, att hon,
som vid uppdragets utförande varit civilklädd, uppträtt nedsättande eller
eljest olämpligt mot I. G., samt framhållit, att hon icke på annat sätt ingripit
mot I. G. än för att i görligaste mån hindra störande uppträden
mellan denna och dottern, vilket skett huvudsakligen genom att förmå
dottern att under tågresan icke uppehålla sig i närheten av modern. B.P.
har förklarat sig anse, att hennes närvaro under resan varit absolut nödvändig
och att dottern aldrig skulle ha följt med, om hon endast haft
modem i sällskap.

Enligt 1 § allmänna polisinstruktionen har polisen att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt som

555

på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk ankommer på
polisen. I stadgandet angives såsom exempel på polisens åligganden bl. a.
att hindra att ordningen eller säkerheten störs samt att lämna allmänheten
skydd, upplysning och annan hjälp. ^ _ .

Förevarande stadgande innehåller endast en allmänt hållen beskrivning
av polisens uppgifter. Att annat ej heller är möjligt synes klart med hänsyn
till de mångskiftande åtgärder som falla inom polisens verksamhetsområde.
Härav följer emellertid också, att verksamheten måste utövas med omdöme
och försiktighet.

Huruvida polisen bort tillmötesgå läkarens begäran om hjälp kan mahända
vara föremål för delade meningar. Åtgärden att låta B.P. medfölja
under resan för att övervaka, att störande uppträden mellan mor och dotter
ej inträffade, har i viss mån inneburit ett ingrepp i deras personliga frihet.
Å andra sidan ha de av läkaren vid dennes hänvändelse till polisen åberopade
omständigheterna varit av den art att grundad anledning förelegat
att befara, att I. G. och hennes dotter skulle komma att uppträda störande
under resan och företaga mindre väl övervägda handlingar. Att polisen,
såsom E. framhållit, ansett sig icke kunna taga ansvaret för att vägra läkaren
den begärda hjälpen kan icke bli föremål för kritik.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det förhållandet att B.P.
med stöd av de förut nämnda stadgandena i allmänna polisinstruktionen —
beordrats medfölja på resan icke föranleda något ingripande från JO:s sida.

Såväl B. P. som D. har varit av uppfattningen, att I. G. icke motsatte sig
den vidtagna anordningen. Det är icke utrett, att B.P. under resan utövat
något tvång mot I. G. eller dottern. Vad som framkommit under utredningen
har ej heller givit anledning antaga annat än att de med\ erkände
polfsmännen iakttagit all den hänsyn och diskretion som varit möjlig i detta
fall.

På grund av det anförda kunde det icke anses klarlagt, att någon vid
polisen anställd befattningshavare gjort sig skyldig till fel eller försummelse
vid handläggningen av ärendet.

11. Fråga om ''polismyndighet ägt ge tillstand till sadan utvidgning
av lotteri att insatserna därigenom överstego 5 000 kronor

Enligt 3 § b) lotteriförordningen äger polismyndighet meddela tillstånd
att anordna lotteri under förutsättning, bl. a., att insatserna icke uppgå till
högre sammanlagt belopp än 5 000 kronor. Överstiga insatserna nämnda
belopp — men ej 50 000 kronor — ankommer prövningen på länsstyrelsen.

I samband med inspektion av en polismyndighet iakttogs att sedan polismyndigheten
beviljat viss sökande tillstand att anordna ett lotteri med en

556

omslutning av 3 500 kronor, samma sökande — sedan lotterna slutsålts —
av polismyndigheten beviljats tillstånd att under återstående dagar för
samma ändamål anordna ett nytt lotteri, vilket hade en omslutning av
2 000 kronor.

Vid ärendets avgörande anmärkte jag bl. a. att det av principiella skäl icke
kunde anses stå i överensstämmelse med lotteriförordningens bestämmelser
att om en sökande önskade under viss bestämd tid avyttra lotter till
förmån för sin verksamhet men av ena eller andra skälet uppdelade lotterna
i olika serier eller vidtoge annan organisatorisk uppdelning av lotterna —
betrakta varje sådan uppdelning såsom ett fristående lotteri, på vilket den
i förordningen angivna insatsmaximeringen skulle kunna tillämpas. Om ett
dylikt betraktelsesätt godtoges, skulle kompetensgränsema för tillståndsprövningen
— och tillika bestämmelserna om stämpelavgift å lottsedlar

lätt kunna kringgås. I förevarande fall vore det för övrigt tydligt att
sökanden — om man kunnat förutse att lottförsäljningen skulle gå så gynnsamt
som blev fallet — redan från början skulle ha begärt tillstånd för ett
enda större lotteri. I enlighet med det nu anförda fann jag att polismyndigheten
förfarit felaktigt genom att — utöver det först beviljade lotteriet
om 3 500 kronor — lämna sökanden tillstånd att anordna ett nytt lotteri,
omfattande 2 000 kronor. Härigenom hade den för polismyndigheten gällande
kompetensgränsen för meddelande av lotteritillstånd — avseende en
insatsmaximering å 5 000 kronor — överskridits. Med hänsyn till omständigheterna
lät jag emellertid bero vid att delgiva polismyndigheten mina i
ärendet gjorda uttalanden.

12. Spörsmål rörande kontroll av lottsedlar och tillståndsgivande
myndighets åtgärder, när efter försäljnings påbörjande upptäckes
att lottsedlarna äro av otillfredsställande beskaffenhet

I 1956 års ämbetsberättelse (s. 258 o.f.) har intagits en sammanställning
över de erinringar och påpekanden som föranletts av vad som vid inspektioner
iakttagits rörande kontrollen över lotterier och andra med handläggningen
av lotteriärenden uppkommande spörsmål. Det framhölls där bl. a.
att det i kontrollantens uppdrag ingår att utöva tillsyn beträffande lottsedlarnas
beskaffenhet.

Även under senare år har jag ägnat dessa frågor uppmärksamhet. Därvid
har jag iakttagit bl. a. följande fall, där frågor uppkom om kontroll av lottsedlars
beskaffenhet samt om hur den tillståndsgivande myndigheten bör
förfara när det upptäckes att lottsedlarna i ett lotteri icke äro av tillfredsställande
beskaffenhet.

557

Vid inspektionen antecknades, att en kommunalborgmästare beviljat tillstånd
att anordna ett s. k. amerikanskt lotteri med en omslutning av 5 000
lotter, uppdelade i 50 serier med ett pris för varje lott av 1—100 öre. I lotteriet
skulle 100 presentkort utlottas, nämligen ett presentkort på 15 kronor
och ett på 10 kronor, i varje serie. Lotterna skulle försäljas i stadens affärer.
Enligt kommunalborgmästarens protokoll hade det kommit till kommunalborgmästarens
kännedom att lottsedlarna, numrerade 1—100 till ett pris i
öre motsvarade lottnumret, tryckts på papper av så dålig kvalitet, att numret
vid närmare granskning kunnat skönjas före öppnandet. Köparen av lotter
hade härigenom kunnat välja lottsedlar med låga nummer till motsvarande
låga pris. Kommunalborgmästaren beslöt upphäva tillståndet för
lotteriet samt anmoda anordnarna att omedelbart stoppa lottförsäljningen.
Vidare hemställde kommunalborgmästaren till kontrollanten att snarast
vidtaga åtgärder för dragning i lotteriet som om lotterna slutsålts.

Jag infordrade i anledning härav upplysningar om de närmare omständigheterna
rörande lotteriet. Därvid borde, anförde jag, klargöras bl. a.
anledningen till att kontrollanten — trots lotternas dåliga papperskvalitet
— icke förhindrat att försäljning av lotterna påbörjats. Jag ifrågasatte lämpligheten
av att dragning i lotteriet fått ske och om det icke varit mera konsekvent
att de, som redan köpt lotter, återfått sina insatser.

I sitt yttrande uppgav kommunalborgmästaren bl. a. följande.

Mot det tryckeri, som tryckt ifrågavarande lottsedlar, har anledning till
anmärkning icke tidigare förekommit. Lottsedlarna ha emellertid då varit
färgade. Uti nu ifrågavarande lotteri hade anordnarna särskilt anhållit att
få lottsedlarna tryckta på vitt papper. Kontrollanten har vid en rutinmässig
granskning icke kunnat upptäcka något fel på lottsedlarna. När dessa utlämnats
i stadens affärer, hade emellertid i en av dem ett biträde upptäckt,
att, om man höll upp den oöppnade sedeln mot en lampa, det svarta numret
på insidan av sedeln kunde skönjas, sannolikt beroende på motsatsen
mellan svart och vitt, då papperet i och för sig icke var sämre till kvaliteten
än färgat papper. Denna upptäckt hade sedermera spritts vidare.

Vid övervägande från min sida om vilka åtgärder, som borde vidtagas i
anledning av det inträffade, fann jag att ett stort antal lotter redan försålts,
att en anmaning i pressen till köpare att inställa sig i stadens affärer för
återfående av erlagd betalning enligt min mening icke skulle leda till åsyftat
resultat och dessutom kunna skada anordnarnas goda renommé, att det ur
lottköparnas synpunkt vore mera rättvist att förordna om omedelbar dragning
samt att med hänsyn till antalet redan sålda lotter förlust icke väntades
uppstå eller i varje fall icke kunde bliva stor för anordnarna..

Anordnarna ha numera uppgivit, att lotteriet gick ungefär jämnt ihop.
Anordnarna ha sedermera erhållit nytt lotteritillstånd.

Vid min prövning av ärendet fann jag, med hänsyn till åberopade omständigheter,
särskilt det förhållandet att ett stort antal lotter redan försålts,
att fog förelegat för åtgärden att i samband med lottförsäljningens avbrytande
föranstalta om omedelbar vinstdragning men framhöll att detta

IS* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 196.tf års riksdag

558

formellt icke bort ske genom ett upphävande av lotteritillståndet i dess helhet
utan i stället på så sätt, att tiden för lottförsäljningen begränsats och
vinstdragningen förlagts till tidigare dag.

Vad i saken förekommit gav mig vidare anledning att med hänvisning till
uttalandena i 1956 års ämbetsberättelse understryka vikten av att de personer,
som förordnas till lotterikontrollanter, noggrant undersöka beskaffenheten
av till försäljning avsedda lottsedlar samt att de härutinnan erhålla
nödiga instruktioner.

13. Vapenförordningen

Enligt 18 § vapenförordningen kan skjutvapen omhändertagas av polisman,
om innehavaren icke kan styrka sig äga tillstånd att inneha vapnet.
Kan innehav av skjutvapen antagas vålla fara för missbruk och är faran
för missbruk så överhängande, att polismyndighetens beslut ej hinner avvaktas,
äger polisman jämväl omhändertaga vapnet. Då skjutvapen omhändertages
av polis jämlikt bestämmelserna i 18 § vapenförordningen,
åligger det vederbörande polisman att skyndsamt anmäla förhållandet till
polismyndigheten. Denna skall besluta, om vapenlicensen skall återkallas
eller om förbud mot vapnets fortsatta innehav skall meddelas eller om
vapnet skall återställas till vederbörande. Sådant beslut skall självfallet
fattas utan oskälig tidsutdräkt.

Även då skjutvapnen eljest kommer i polisens besittning — exempelvis
då vapnen till följd av upplösning av förening eller dödsfall avlämnas till
polisen — bör förhållandet omedelbart anmälas till polismyndigheten för
att denna skall taga ställning till de åtgärder som påkallas i ärendet, exempelvis
vapnets inlösen till kronan efter föregående återkallelse av vapenlicensen.
Dylika åtgärder skola likaledes beslutas, så snart omständigheterna
medgiva det.

Vid en inspektion uppmärksammades ett ärende, gällande efterforskning
av pistoler, vilka tillhört en numera upplöst pistolklubb. Tre av klubbens
pistoler hade omhändertagits och förvarades hos polisen. Pistolerna hade
överlämnats dit, därför att pistolklubben vid sin upplösning icke bestämt
hur med vapnen skulle förfaras. Det upplystes att det vore under utredningvem
som skulle bli innehavare av pistolerna. Pistolklubbens tillstånd att
inneha vapnen hade icke återkallats och i följd därav hade något förfarande
för vapnens inlösen till kronan icke inletts.

Vid avgörandet av detta ärende framhöll min ställföreträdare, att det
under ifrågavarande förhållanden ankom på polismyndigheten att — efter
erforderlig utredning — upptaga frågan om vapenlicensernas återkallande
och vapnens inlösen till kronan. Polismyndigheten underlät emellertid att

559

upptaga återkallelsefrågan till prövning och vidtog icke heller i övrigt åtgärder
för att få klarlagt, huru med vapnen skulle förfaras, förrän saken
upptogs i anledning av iakttagelserna vid inspektionen. Ärendet borde emellertid
ha kunnat slutföras långt tidigare. Därest beslut om återkallelse och
inlösen fattats, hade detta icke utgjort något som helst hinder för klubben
att — såsom tydligtvis var avsikten och sedermera även skedde — på
lämpligt sätt överlåta vapnen.

14. Underlåtenhet att uppvisa hotelliggare

Enligt 31 § Kungl. stadgan den 8 juni 1917 ang. hotell- och pensionatrörelse
skall inom hotell och pensionat enligt särskilt formulär föras en av
länsstyrelsen anskaffad liggare för anteckning om i stadgan föreskrivna
sotningar och besiktningar. Denna liggare, som skall hållas för en var tillgänglig,
skall genom polismyndighetens i orten försorg en gång årligen uppvisas
för länsstyrelsen, som därom tecknar bevis i liggaren. Jämlikt 47 §
skall, med visst undantag, vad i stadgan sägs om länsstyrelsen i Stockholm
avse poliskammaren och i annan stad, såframt dess invånarantal utgör
minst 20.000, magistraten.

Vid inspektioner har kontrollerats huruvida de nämnda föreskrifterna
efterlevdes. Därvid har framkommit, att man såväl hos länsstyrelser som
hos magistrater och polismyndigheter underlåtit att vaka över att liggama
på föreskrivet sätt uppvisades för kontroll. På flera håll hade liggarna icke
uppvisats under flera år. I ett fall hade vederbörande länsstyrelse — sedan
polismyndighet under tre år underlåtit att uppvisa liggaren — avlåtit påminnelser
till polismyndigheten, men detta hade icke föranlett någon åtgärd
från polismyndighetens sida. I de undersökta fallen kunde emellertid i allmänhet
— se dock 1962 års ämbetsberättelse s. 184 — konstateras att
föreskrivna besiktningar av hotell- och pensionatrörelsema i stort sett ägt
rum. Vid ärendenas avgörande framhöll jag dock angelägenheten av att
liggarna årligen uppvisades för kontroll av att föreskrivna besiktningar
skedde.

15. Förfarandet i taxeringsnämnd

På grund av stadgandet i § 113 regeringsformen — enligt vilket taxeringsmän,
som riksdagens bevillnings föreskrifter å dess vägnar tillämpa, ej
skola för debitering eller taxering kunna till något ansvar ställas — kan jag
vid prövningen av härstädes anförda klagomål icke ingå på bedömning av
taxeringsnämndernas avgöranden i materiellt hänseende. Jag kan således

560

allenast pröva huruvida vid handläggningen förekommit fel av formell natur.
I 1962 års ämbetsberättelse (s. 446 o.f.) har lämnats vissa exempel på
oriktig handläggning hos taxeringsnämnderna. Vid prövning av klagomål
och vid inspektioner har jag även därefter iakttagit många sådana brister.
Några exempel härpå må nämnas.

Vid taxeringen av en auktoriserad revisor J. förelåg till bedömande hur
vissa kostnader, som denne haft, och viss ersättning, som han uppburit fölen
i sin förvärvsverksamhet använd bil, skulle behandlas i beskattningshänseende.
I denna fråga förekom viss skriftväxling mellan ordföranden i
taxeringsnämnden och J., därvid ordföranden slutligen anmanade denne
att vid vite av 300 kronor inom sex dagar efter anmaningens mottagande
lämna på visst sätt specificerade uppgifter om antalet privat och i tjänsten
körda mil ävensom kostnaderna för bilen. J. påtalade härstädes berörda anmaning
och ifrågasatte om skattskyldig, som använde bil i sin förvärvsverksamhet,
hade laga skyldighet att föra noggranna anteckningar i s. k.
körjoumal över antalet körda mil samt om det kunde anses tillbörligt att
skattskyldig vid vite ålades en uppgiftsplikt, som han kunde fullgöra på
ett korrekt sätt endast under förutsättning att han fört sådan körjournal.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande:

Sasom J. i klagoskriften anfört torde de honom avfordrade uppgifterna
icke ha kunnat lämnas utan tillgång till mycket utförliga anteckningar om
körningar med bilen och ändamålet med desamma. Någon laga skyldighet
att föra dylika anteckningar har icke ålegat honom. Det torde emellertid
icke vara ovanligt att skattskyldiga, som bruka bil i sin förvärvsverksamhet,
ändock föra mer eller mindre utförliga anteckningar av berört slag. I
betraktande härav har taxeringsnämndsordföranden väl haft anledning
fråga J., i vad mån han kunde lämna uppgifter till ledning för sin taxering
i de hänseenden ordföranden begärt. Däremot finner jag fog icke ha funnits
för ordförandens åtgärd att anmana J. vid vite att lämna uppgifter i den
vidsträckta omfattning som skett.

Vid bedömandet av det befogenhetsöverskridande som ägt rum fann jag
särskilt böra beaktas, att anmaningen på J:s begäran återkallats sedan J.
lämnat vissa upplysningar angående bilens användning. På grund därav och
då sakens beskaffenhet icke påkallade vidare åtgärd från min sida lät jag
bero vid vad som förekommit.

Jämlikt 65 § taxeringsförordningen gäller, att om anledning förekommer
att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från självdeklaration skall,
där hinder ej möter, tillfälle beredas den skattskyldige att yttra sig i frågan;
dock att detta ej är nödigt i fråga om felräkning, misskrivning eller annat
uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen
icke är erforderligt för frågans bedömande. I många fall har jag
haft att erinra vederbörande taxeringsnämndsordförande om hans skyldig -

561

het i detta hänseende. I några fall har som skäl för underlåtenheten åberopats,
att den skattskyldiges hörande icke ansetts erforderligt med hänsyn
till det ringa belopp, som avvikelsen representerat, eller på grund av att
nämnden besuttit tillräcklig kännedom om förhållandena i fråga. Som
exempel på sistnämnda förhållande må nämnas, att taxeringsnämnden i ett
fall, där den skattskyldige under hänvisning till en bristfällig specifikation
yrkat avdrag för resekostnader i förvärvskällan inkomst av jordbruksfastighet
med 1 605 kronor, ansett specifikationen jämte nämndens lokalkännedom
utgöra tillräcklig grund för att utan den skattskyldiges hörande vägra
avdrag för 900 kronor av nämnda belopp. I skrivelse till taxeringsnämndens
ordförande uttalade jag, att med hänsyn till den avsevärda reduktion av
resekostnadsavdraget, som ifrågasatts, och beskaffenheten av den lämnade
specifikationen sådant förhållande alldeles uppenbarligen icke förelegat som
berättigat honom att anse den skatt skyldiges hörande icke vara erforderligt.
Jag fann därför ordföranden ha förfarit felaktigt genom att underlåta
att bereda den skattskyldige tillfälle att yttra sig över den tilltänkta avvikelsen.
I andra fall, där den skattskyldiges hörande icke ansetts kunna
medhinnas före taxeringsarbetets avslutande, har jag framhållit, att därigenom
förutsättning saknats för avvikelse från deklarationen. Taxeringsnämnden
hade då haft att — med godtagande av den skattskyldiges uppgifter
— hos taxeringsintendenten för erforderlig åtgärd anmäla det spörsmål
som nämnden funnit böra närmare undersökas.

Bestämmelsen i 69 § taxeringsförordningen, att den skattskyldige vid
avvikelse från självdeklaration skall erhålla underrättelse om i vilka hänseenden
deklarationen frångåtts samt om skälen därför, tillämpas ofta på
ett otillfredsställande sätt. Även om det ligger i sakens natur, att icke alltför
höga krav kunna uppställas på utförligheten och avfattningen av dylika
besked, måste nämligen krävas, att desamma utformas på ett sätt som
gör det möjligt för den skattskyldige att förstå de överväganden, som legat
till grund för taxeringsnämndens beslut. Det är eljest icke möjligt för
denne att avgöra om han kan åtnöjas därmed samt huru han i händelse avöverklagande
skall argumentera. Avvikelsebeskeden ha i många fall befunnits
helt sakna motivering eller endast hava motiverats i allmänna ordalag.

En person L. yrkade i sin år 1961 avgivna självdeklaration avdrag för
kostnader för resor med egen bil mellan bostaden i Ilägemäs och arbetsplatsen
i Södertälje. Till stöd för yrkandet bifogade L. utförliga uppgifter
till belysande av den tidsvinst han gjorde genom att färdas med egen bil
samt utredning om färdkostnaderna. Taxeringsnämnden medgav icke det
begärda avdraget, 2 425 kronor, varom L. underrättades sålunda: »Avdrag
för resekostnader medgives med kronor 1 200 motsvarande kostnaderna vid
resor med allmänna kommunikationsmedel.» Sedan L. härstädes påtalat,
att underrättelsen icke innehöll de skäl på vilka avvikelsen grundats, in -

562

hämtade jag yttrande från taxeringsnämndens ordförande. I en till denne
ställd skrivelse uttalade jag därefter följande.

Av utredningen synes framgå, att taxeringsnämnden bedömt frågor om
rätt till avdrag för kostnaderna för resor till och från arbetsplatsen med
egen bil — och alltså även L:s yrkande härutinnan — med ledning av de
utav riksskattenämnden meddelade anvisningarna i ämnet, vilka anvisningar
i och för sig icke äro bindande för taxeringsnämnderna. Taxeringsnämnden
torde vid prövningen av L:s avdragsyrkande ha — med underkännande
av den utredning L. självmant förebragt till styrkande av sin rätt till
avdrag enligt berörda anvisningar — funnit det i anvisningarna uppställda
kravet på viss tidsvinst som villkor för avdrag som där avses icke ha varit
uppfyllt. Nämnden har därför medgivit resekostnadsavdrag allenast med
belopp, som motsvarade kostnaden för resor med allmänna färdmedel. Bestämmandet
av avdragets storlek har skett efter skälighetsbedömning.

Berörda överväganden från taxeringsnämndens sida ha icke kommit till
uttryck i underrättelsen till L. Sålunda angavs icke att det avdragsbelopp
som medgavs bestämdes efter en skälighetsbedömning, vilket enklast kunnat
ske genom insättandet av ordet »skäliga» framför beloppet. Viktigare
är emellertid att underrättelsen saknar uppgift om hur taxeringsnämnden
bedömt den utförliga utredning som L. förebragt för att styrka sin rätt till
avdraget. Ni synes anse att sådan uppgift var överflödig med hänsyn dels
till att riksskattenämndens anvisningar »i detta fall gäller» och dels till att
av underrättelsen framgick, att taxeringsnämnden »icke hade funnit deklaranten
berättigad till avdrag för kostnaderna för dagliga resor med egen
bil till och från arbetsplatsen». Vidare har Ni framhållit, att L. icke kunnat
vara oviss om taxeringsnämndens inställning, enär han »genom de tidigare
av taxeringsintendenten anförda besvären hade fått en grundlig kännedom
om i vilket avseende han inte kunde anses uppfylla minimifordringarna för
avdragsrätt».

Eder angivna inställning bygger på uppfattningen att taxeringsnämnden
skulle kunna underlåta att angiva skälen för en avvikelse på den grund att
den skattskyldige kunde förmodas ändock äga kännedom om eller sluta
sig till skälen för avvikelsen. Såsom framgår av 69 § taxeringsförordningen
saknar angivna uppfattning stöd i gällande bestämmelser, och den kan ej
heller från någon synpunkt godtagas. Vidare är att märka att de i ärendet
avhandlade anvisningarna icke voro bindande för taxeringsnämnderna och
att L. med hänsyn härtill, i saknad av klargörande besked härutinnan, icke
kunde veta att skälet till taxeringsnämndens beslut var att den icke ansett
sig kunna godtaga de faktiska uppgifter och upplysningar L. lämnat, helst
som vederbörande taxeringsnämnder vid 1958—1960 års taxeringar icke
synas ha haft nagot att invända i berörda hänseende. Det var ju långt ifrån
uteslutet att nämnden, med hänsyn till det utvecklade kommunikationsnätet
i Stockholmsområdet, icke ansett sig böra medgiva avdrag på sätt L.
begärt, oavsett att nämnden icke haft några mer vägande invändningar mot
dennes utredning. Uppenbarligen var det av stor betydelse för L. att ha
besked i dessa frågor, då han skulle överklaga taxeringsnämndens beslut.
Det var därför påkallat att i underrättelsen om avvikelse lämna upplysning
härom. Med vilken utförlighet sådant besked skall utformas är en bedömningsfråga.
L ppenbarligen kunna på taxeringsnämnderna, vilka ofta
arbeta under stor tidsnöd, icke ställas alltför stora krav i detta hänseende.

563

Under hänvisning till det anförda och då jag grundlagsenligt icke kunde
ingå på någon bedömning av själva taxeringsbeslutet, lät jag bero vid den
erinran, som innefattades i det sagda.

Det är ett oeftergivligt krav, att offentliga funktioner utövas med takt
och urskillning samt under iakttagande av tillbörlig objektivitet. Detta
gäller självfallet i särskilt hög grad i fråga om taxeringsförfarandet, som
berör en stor allmänhet på ett särskilt intimt sätt. Taxeringsnämnderna och
då i första hand nämndordförandena böra således i underrättelser till de
skattskyldiga liksom även eljest vinnlägga sig om ett skrivsätt, som icke
kan väcka anstöt.

Av ett härstädes upptaget ärende framgick, att en taxeringsnämndsordförande
vid underrättelse år 1962 till en skattskyldig om att taxeringsnämnden
nedsatt yrkat avdrag för kostnader för resor med egen bil mellan
bostad och arbetsplats fogat upplysningen, att ledamöter av nämnden velat
helt vägra sådant avdrag under motivering att vederbörande såsom ogift
bort vara bosatt på arbetsplatsen. Vidare hade ordföranden under 1963 års
taxeringsarbete tillskrivit samma person angaende skäligheten av yrkat
resekostnadsavdrag och därvid bl. a. anfört, att vederbörande sasom ogift
borde bosätta sig på den ort, där arbetsplatsen vore belägen eller i dess
närhet. Sedan ordföranden efter remiss inkommit med yttrande anförde
tjänstförrättande JO Nordqvist i skrivelse till denne följande.

Av Edert yttrande framgår, att taxeringsnämnden varit av uppfattningen,
att skattskvldig, som antagit arbete å annan ort än den där han är
bosatt, i regel ej vore berättigad till avdrag för kostnader för resor mellan
bostad och arbetsplats, enär sådana kostnader vore att hänföra till ökade
levnadskostnader, för vilka enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
avdrag icke vore medgivet enbart på den grund, att den
skattskyldige hade sitt arbete på annan ort än den där han hade sin bostad.
Ni har vidare framhållit, att anledningen till det i underrättelserna till den
skattskyldiga använda uttryckssättet varit att i nämnda anvisningar angivits,
att avdrag för ökade levnadskostnader dock medgives för vissa närmare
angivna fall, där det icke skäligen kan ifragasättas, att den skattskyldige
skall avflytta till den ort, där arbetet skall utföras. Ni har i yttrandet
framhållit, att taxeringsnämnden vid 1962 års taxering för den skattskyldiga
velat framhålla risken av att hon ett annat år icke skulle komma att erhålla
något som helst resekostnadsavdrag samt att i fråga om 1963 års skrivelse
tankegången varit densamma.

Ni har numera frångått Eder uppfattning, att den skattskyldiga helt
skulle kunna förvägras avdrag för ifrågavarande resekostnader, och förklarat,
att Ni avsåge att för framtiden använda Eder av ett annat skrivsätt.
Taxeringsnämndens bedömning i förevarande hänseende kan på grund av
stadgandet i 113 § regeringsformen — enligt vilket taxeringsmän, som riksdagens
bevillnings föreskrifter å dess vägnar tillämpa, ej skola för debitering
eller taxering kunna till något ansvar ställas — icke föranleda något
mitt ingripande. .

Däremot finner jag att — även med utgångspunkt Iran den uppiattning
i avdragsfrågan som taxeringsnämnden hyste vid tiden för underrättelsernas

564

utsändande — formuleringen av underrättelserna varit olämplig. Det använda
uttryckssättet har nämligen kunnat ge anledning till uppfattningen, att
taxeringsnämnden velat ingripa i den skattskyldigas rätt att vara bosatt,
där hon funne lämpligt. Uppenbarligen har också i förevarande fall underrättelsen
tett sig stötande för den skattskyldiga. Då emellertid avsikten
med underrättelsen varit att påpeka att med hänsyn till punkt 3 av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen vidare avdrag för resekostnader
kunde komma att vägras, låter jag bero vid en erinran om vikten av att
föreskrivna underrättelser till skattskyldig formuleras på sådant sätt, att
risk för missförstånd i möjligaste mån undvikes.

Vid mina inspektioner har jag i åtskilliga fall kunnat konstatera, att
taxeringsnämndsordförandena dröjt anmärkningsvärt länge med att besvara
från prövningsnämnden utsända remisser. Jag har därvid framhållit,
att för att arbetet hos prövningsnämnderna med taxeringsmålens beredning,
prövning och avgörande skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt
— det är av stor vikt, att av taxeringsnämndens ordförande infordrat yttrande
avgives utan oskälig tidsutdräkt.

16. Förfarandet i ''provningsnämnd

I vilken utsträckning taxeringsintendent bör förebringa utredning till
stöd för ett bestridande av skattskyldigs ändringsyrkande och i vad mån
intendenten bör närmare utveckla sitt standpunktstagande i rättsfrågor är
ett spörsmål, som far bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet. Saken har varit föremål för min bedömning i följande fall.

En kyrkoadjunkt upptog i sin självdeklaration under inkomst av tjänst
2 509 kronor, utgörande tjänstgöringstraktamente och resekostnadsersättning,
som han i egenskap av vik. kyrkoadjunkt uppburit från kyrkokassa.
Avdrag yrkades med samma belopp för »resor och uppehälle». Taxeringsnämnden
medgav efter viss skriftväxling med den skattskyldige avdrag för
resor med 1 500 kronor men vägrade avdrag för uppehälle, varom denne
erhöll underrättelse före den 15 juli. Efter besvärstidens utgång yrkade den
skattskyldige hos prövningsnämnden ändring i taxeringen under åberopande
av att ersättningarna — i den man de icke utgjorde ersättning för
utlägg för resor i tjänsten — utgått jämlikt 29 § prästlönereglementet (SFS
nr o77/51) och förty icke varit skattepliktiga. Han ansåg sig därjämte hava
extraordinär besvärsrätt. Vederbörande taxeringsintendent anförde, att ersättningen
i fråga icke utgått från statlig institution och ej heller syntes ha
beräknats efter grunder, som gälla för traktaments- och liknande ersättningar
åt statliga befattningshavare, varför han ansåge ersättningen skattepliktig
och hemställde att besvären icke måtte upptagas till prövning. I
påminnelser utvecklade den skattskyldige ingående sin uppfattning, att ersättningen
vore sådan som avsåges i punkt 5 anvisningarna till 32 § kom -

505

mimalskattelagen och därför icke skattepliktig. I förnyat yttrande anförde
taxeringsintendenten.

Enligt 32 § 3 mom. kommunalskattelagen skall såsom intäkt icke upptagas
vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med vissa
tjänster eller uppdrag förenade kostnader. I anvisningspunkten 5 till samma
paragraf angives vad som förstås med av staten anvisad resekostnads- och
traktamentsersättning. Andra än där avsedda ersättningar skola vid taxeringen
upptagas såsom intäkt. Då den från kyrkokassan utgivna ersättningen
icke är av staten anvisad, utgör densamma skattepliktig intäkt.
— Enligt statens allmänna resereglemente är klaganden icke berättigad till

traktamentsersättning.---(Det må antecknas, att taxeringsnämnden

icke vidtagit någon ändring av deklarationen ifråga om resor inom X. församling.
Ett uteslutande av såväl intäktsposten som den lika höga avdragsposten
inverkar icke på taxeringen.) — Jag vidhåller yrkandet att besvären
icke måtte upptagas till prövning.

Härefter efterlyste den skattskyldige i nya påminnelser den utredning,
på vilken påståendet att ersättningen vore skattepliktig stöddes, vilket allenast
föranledde taxeringsintendenten att å skriften anteckna att yrkandet
vidhölles. Prövningsnämnden beslöt på anförda skäl att icke upptaga besvären
till prövning. Den skattskyldige besvärade sig hos kammarrätten,
som vid målets avgörande fann skäligt att — enär med hänsyn till innehållet
i punkt 5 anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen omförmälda
belopp om 2 509 kronor icke utgjort för den skattskyldige skattepliktig
intäkt samt denne vid sådant förhållande ej heller var berättigad till avdrag
för kostnader, som skolat bestridas med ersättningen — ändra prövningsnämndens
beslut och nedsätta taxeringarna med 1 009 kronor.

I härstädes anförda klagomål påtalade kyrkoadjunkten bl. a., att taxeringsintendenten
i prövningsnämndsmålet underlåtit att delgiva honom den
utredning, han verkställt i anledning av besvären, ävensom att i yttrande
över besvären angiva grunderna för sina påståenden.

Efter remiss inkom taxeringsintendenten med följande yttrande.

Givetvis har jag, med hänsyn till vad den skattskyldige anfört, varit tveksam
i fråga om redovisningsplikten för kostnadsersättningarna men jag har
ansett det önskvärt att principfrågan underställdes skattedomstolarnas
prövning, särskilt som jag haft att handlägga besvär med motsatta yrkanden.
Det gällde där tre präster, vilka i sina deklarationer redovisat reseersättningar
av liknande slag som den skattskyldige uppburit. De innehade
emellertid bilar och kunde påvisa, att deras kostnader — även om hänsyn
toges till normal kostnad för privat bruk av bilarna — väsentligt överstigit
den mottagna ersättningen. Att merkostnaden förorsakats av tjänsten syntes
uppenbart. 1 dessa fall har prövningsnämnden — efter tillstyrkan av
mig — medgivit högre avdrag än ersättningen. Prövningsnämnden har således
ansett inkomsten skattepliktig. En likartad bedömning för den skattskyldiges
del syntes ofrånkomlig. — Min ovan berörda tveksamhet jämte
önskemålet att principfrågan fördes vidare torde utgöra en förklaring till
att jag icke i detalj bemött alla de frågor, som framställts i erinringarna.
Min skyldighet att bemöta alla de ofta intrikata frågeställningar, som åter -

566

finnas i besvärsskrifter från skattskyldiga, kan ifrågasättas. All den utredning,
som i detta ärende funnits för mig tillgänglig, har emellertid framlagts
i mina yttranden.

Vid ärendets avgörande anförde jag, att det förhållande, att taxeringsintendenten
för sin del ansåg omständigheterna i förevarande fall vara sådana,
att målet kunde av honom överlämnas till prövningsnämndens avgörande
utan utredning och utan att hans bestridande av ändringsyrkandet
motiverades närmare än som skedde, icke var av beskaffenhet att kunna
läggas honom till last såsom tjänstefel. Jag fann dock vad i ärendet förekommit
ur principiell synpunkt giva anledning framhålla följande med avseende
å den utredningsskyldighet, som i skattemålet ankommit på taxeringsintendenten.

Taxeringsintendenten har uppgivit, att han var tveksam, huruvida den
omstridda ersättningen var av skattepliktig natur eller icke, och att han
därför ansåg önskvärt att frågan finge prövas av skattedomstol samt att det
var mot denna bakgrund han yttrade sig på sätt som skett. Då den skattskyldige
i sin skrift till prövningsnämnden gjorde gällande, att han beskattats
för inkomst som icke var skattepliktig, och då intendenten var tveksam och
därför icke ville godtaga dennes uppfattning, måste det principiellt anses
ha ålegat honom att närmare ange de skäl, som talade för att ersättningen
borde beskattas. Detta följer redan av taxeringsintendents skyldighet att
bevaka det allmännas rätt och att tillse att taxeringarna i enlighet med
stadgandet i 1 § taxeringsförordningen överensstämma med skatteförfattningarna.
Intendentens tvekan huruvida ersättningen utgjorde skattepliktig
intäkt borde enligt min mening ha föranlett honom att hos vederbörande
myndighet söka utröna karaktären i beskattningshänseende av den
ersättning, varom i målet var fråga, för att därigenom få klarlagt, huruvida
fog fanns för honom att ställa sig avvisande till den skattskyldiges talan.
Den omständigheten, att — såsom intendenten anfört — något avgörande
av skattedomstol i liknande fråga icke var för honom känt, kan icke anses
ha fritagit honom från skyldigheten att förebringa erforderlig utredning.
Fastmera tala vissa omständigheter för att intendenten bort nedlägga särskild
omsorg på att utreda det omtvistade spörsmålet. En sådan omständighet
var intendentens önskan att frågan bleve föremål för principelit
ställningstagande av skattedomstol. Det synes mig nämligen angeläget att
spörsmål, som kunna ha intresse från prejudikatsynpunkt, belysas så allsidigt
som möjligt även från den fiskaliska sidan i syfte att åt målet skänka
största möjliga värde från angiven synpunkt. Särskild anledning att utveckla
skälen för sin ståndpunkt hade intendenten även i motpartens utförliga
argumentering, som otvivelaktigt påkallade en objektivt mera tungt vägande
insats från den fiskaliska sidan, inte minst för att motverka, att motparten
ingavs föreställningen — om än oriktig — att hans sak icke behandlades
med tillbörlig omsorg.

567

I fråga om prövningsnämndens handläggning gäller bl. a. jämlikt 92 §
taxeringsförordningen, att skattskyldig skall underrättas om skälen för av
prövningsnämnden fattade beslut. Jag har — även om en påtaglig förbättring
härutinnan inträtt under senare år — alltjämt kunnat konstatera, att
prövningsnämndema motiverat sina avgöranden allenast med att nämnden
»genom vad i målet förekommit», »på grund av omständigheterna» etc.
funnit skäl för visst ställningstagande. En intetsägande motivering av detta
slag kan icke anses uppfylla den i nyssnämnda stadgande föreskrivna skyldigheten
att angiva skälen för prövningsnämnds beslut och innefattar icke
någon som helst vägledning för den skattskyldige vid fullföljd av talan mot
nämndens beslut. Sedan prövningsnämndema numera fått domstolsmässig
karaktär bör enligt min mening ett dylikt sätt att motivera beslut ej längre
få förekomma. Det framstår icke minst ur rättssäkerhetssynpunkt såsom
angeläget, att prövningsnämnd, där så är påkallat, motiverar sina beslut på
sådant sätt att part har möjlighet att förstå de överväganden, som legat
till grund för beslutet.

17. Beivrandet av deklarationsförsummelser

I 120 § taxeringsförordningen stadgas bötesstraff, högst 300 kronor, bland
annat för den som, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva självdeklaration,
icke behörigen avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller
avlämnar självdeklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund för taxering. Finnes försummelse, som
avses i paragrafen, ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias. Enligt
122 § andra stycket taxeringsförordningen må brott, varom i 120 § sägs,
åtalas av åklagare allenast efter anmälan av taxeringsintendent. Jämlikt
32 § 1 mom. taxeringskungörelsen skall taxeringsnämnden snarast möjligt
undersöka i vilka fall deklaration ej avlämnats inom föreskriven tid. Finner
taxeringsnämnden att sådan försummelse eller annan i 120 § taxeringsförordningen
avsedd försummelse bör beivras, skall anmälan därom utan
dröjsmål göras till taxeringsintendenten i länet. Av ett uttalande av departementschefen
i prop. 1956: 150 (s. 313 o. f.) framgår, att taxeringsnämndens
prövning får ankomma på ordföranden eller, i distrikt med taxeringsassistent,
på ordföranden med assistentens medverkan.

Vid mina inspektioner har jag ägnat viss uppmärksamhet åt tillämpningen
av ovannämnda bestämmelser. Å eu länsstyrelse hade i taxeringssektionens
diarium (avd II 2) för år 1961 införts anmälningar om deklarationsförsummelser
från 68 taxeringsdistrikt (totala antalet taxeringsdistrikt
var 226). Samtliga desso voro diarieförda den 30 augusti 1961. Beträffande
anmälningarna från 30 distrikt hade vederbörande taxeringsintendent en -

568

ligt gjorda anteckningar under tiden den 12 december 1961—den 19
januari 1962 gjort åtalsanmälningar. Anmälningarna från övriga 38 distrikt
syntes ej ha föranlett någon åtgärd. Med anledning av dessa iakttagelser
framhöll jag i inspektionsprotokollet följande:

Statsmakterna hade i samband med tillkomsten av 1956 års taxeringsförordning
understrukit att en sovring måste ske av de fall, där deklarationsförsummelse
skulle beivras, i syfte att undantaga bagatellartade eller
ursäktliga försummelser. Därvid hade pekats på angelägenheten av att
sanktionen verkligen komme till användning mot sådana skattskyldiga som
år efter år sökte undandraga sig deklarationsskyldighetens rätta, fullgörande.
Angeläget syntes vara att fall av denna art utvaldes utan onödig tidsutdräkt
och att åtgärderna genomfördes så, att en olikformig tillämpning
mellan olika skattskyldiga icke uppkomme. Såsom förevarande angelägenhet
enligt vad som upplysts handlagts med avseende å 1961 års taxering
syntes icke uteslutet att ojämnheter i tillämpningen kunnat uppstå.

Efter remiss upplyste vederbörande taxeringsintendent, att sovringen av
materialet och anmälan till åklagarmyndigheten av flera orsaker, däribland
brist på kvalificerad personal, kommit att draga ut på tiden. Intendenten
förklarade att han var väl medveten om det otillfredsställande i att lämna
en väsentlig del av taxeringsnämndernas anmälningar om deklarationsförsummelser
utan åtgärd men att han ansett detta vara mindre olägligt än att
på ett sent stadium fullfölja desamma, särskilt i betraktande av att de
bötesstraff som utdömdes regelmässigt icke uppgingo till högre belopp än
50 kronor. De år 1961 vunna erfarenheterna skulle emellertid enligt intendenten
föranleda att taxeringsnämndsordförandena uppmanades att efter
hand insända anmälningar om deklarationsförsummelse samt att anmälningarna
till åklagare som regel komme att remitteras utan att — vilket
dittills skett — förefintliga handlingar bifogades.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Med mina uttalanden i inspektionsprotokollet avsåg jag icke att uttrvcka
någon mening om, efter vilken grund utsovringen av åtalsfallen skalf ske.
Vad som i sammanhanget tilldrog sig mitt intresse var, att frågan om skattskyldig
skulle anmälas till åtal eller icke i viss utsträckning syntes ha berott
av det slumpartade förhållandet, om han tillhört något taxeringsdistrikt som
hunnit bli föremål för granskning. En sådan ordning innebär, alldeles oavsett
om sovringen sker efter strängare eller mildare bedömningsgrund, en
olikformighet : behandlingen av de skattskyldiga, som kan ge upphov till
misstankar att ovidkommande hänsyn tillåtits inverka på bedömningen.
Ur denna synpunkt framstår handläggningen av åtalsanmälningarna för år
1961 såsom otillfredsställande.

Med hänsyn till vad som blivit upplyst om de förhållanden, under vilka
ifrågavarande arbete bedrevs under år 1961, kunde jag dock icke finna att
någon befattningshavare på taxeringssektionen skäligen kunde lastas för
den ojämnhet i behandlingen av de skattskyldiga som uppkommit.

569

18. Frågor rörande handläggningen av ärenden rörande utdömande av
taxering sviten. Tillika fråga om beslut, varigenom vite utdömts,
kan återkallas av länsstyrelsen

I förarbetena till gällande taxeringsförordning (prop. 150/1956 s. 324)
framhölls av departementschefen att det — såsom en särskild garanti mot
obilliga resultat av vitesförelägganden — skulle ankomma på taxeringsintendenten
att avgöra, om anmälan om vitets uttagande skulle ske. Härigenom
skulle åstadkommas en sovring så att utdömande av vite ej skulle
påkallas annat än när det framstode som befogat. Bevillningsutskottet (utlåtande
50/1961 s. 38) har i detta sammanhang uttalat, att intendenten icke
borde påyrka utdömande av viten i andra fall än då så ansåges påkallat
från allmän synpunkt. Vidare framhöll utskottet att länsstyrelse ägde vittgående
befogenheter att bedöma frågor om uttagande av vite med ledning
av föreliggande omständigheter. En förutsättning för att vite i enlighet
med lagstiftarens intentioner utdömes endast i fall, då så kan anses påkallat
från allmän synpunkt, är givetvis att tillräcklig utredning förebringas i
vitesärenden.

Beträffande länsstyrelses handläggning av vitesärenden gäller, att länsstyrelsen
— liksom en domstol — har att bedöma vitesfrågan i dess helhet.
Härvid har länsstyrelsen att pröva om vitesföreläggandet varit befogat,
om laga förfall förelegat samt om vitesbeloppet är skäligt. Prövningen härav
kan icke ske på ett betryggande sätt utan att utredning förebragts i
nämnda hänseenden. Jag har emellertid vid inspektioner ofta uppmärksammat,
att länsstyrelser, utan att utredning förebragts, utdömt viten som,
enligt vad det senare visat sig, icke bort uttagas eller bort uttagas med lägre
belopp. Jag har sålunda sett exempel på att taxeringsviten på grund av bristande
utredning utdömts, ehuru den vitesförelagdes skattskyldighet författningsenligt
icke skolat komma under bedömande och skäl saknats att det
oaktat meddela föreläggande, samt att viten utdömts, oaktat försummelsen
att iakttaga föreläggandet berott på att vederbörande varit intagen på alkoholistanstalt
eller i fängelse eller varit mentalt sjuk. Det har också förekommit
att höga viten uttagits av personer i små omständigheter. Det sagda
torde vara tillfyllest för att belysa vikten av att erforderlig utredning föreligger
hos länsstyrelsen.

Ansvaret för att den utredning, soro är erforderlig för vites uttagande,
förebringas ankommer självfallet i första hand på taxeringsintendenten,
som har att taga ställning till om han hos länsstyrelsen skall göra framställning
i saken. Det förekommer emellertid ej sällan, att intendentens
anmälan om uttagande av vite icke innehåller annat än uppgift om att vite
förelagts och att föreläggandet ej efterkommits. Uppgifter härom kunna i
allmänhet icke anses tillräckliga för länsstyrelsens prövning. Med hänsyn
till taxeringsvitets karaktär och syfte kan det dock icke komma i fråga att

570

betunga taxeringsorganen med någon vidlyftigare utredning som stöd för
anmälan om vites uttagande. I princip får utredningen sägas gå ut på att
upplysa om förhållanden, som motivera att vite uttages med belopp som
avses med anmälningen. Som regel lärer vara tillräckligt med de uppgifter
taxeringsorganen besitta eller lätt kunna inhämta. Undantagsvis — till
exempel vid ihärdig eller svårförklarlig tredska eller i fall, då vite förelagts
med stort belopp — kan det emellertid finnas erforderligt att låta närmare
undersöka anledningen till tredskan genom att taga kontakt med den
skattskyldige eller på annat lämpligt sätt.

Det bör kunna påfordras att taxeringsnämnd vid sin anmälan till taxeringsintendenten
lämnar denne de upplysningar nämnden har eller utan
svårighet kan erhålla om den person vitet gäller och dennes ekonomiska
förhållanden, såsom exempelvis anställnings- och arbetsförhållanden, förefintligheten
av kontrolluppgifter samt andra upplysningar för bedömandet
av deklarations- och skattskyldigheten. Av intresse kunna vidare vara uppgifter
om vederbörandes ålder, civilstånd och personliga förhållanden i övrigt
samt om särskilda omständigheter såsom sjukdom, lyte m. in. Att den
person- och ortskännedom, som till äventyrs kan finnas inom taxeringsnämnden,
på angivet sätt kommer till uttryck, bör anses som i hög grad
värdefullt i förevarande sammanhang. Från principiell synpunkt bör det
också vara riktigt, att taxeringsnämnden redovisar de skäl och omständigheter
den funnit påkalla åtgärd för vitets uttagande. Dessa upplysningar
kunna lämnas på ett kortfattat och formlöst sätt.

Det uppgiftslämnande som här avses torde icke innebära att taxeringsnämnderna
betungas med nya arbetsuppgifter. Från arbetssynpunkt synas
icke behöva befaras några olägenheter av att taxeringsnämnderna, i de
mycket få fall som ankomma på varje taxeringsnämnd, till taxeringsintendenten
lämna de upplysningar om vederbörande skattskyldige de ha tillgång
till jämte de eventuellt erforderliga kompletteringar som lätt kunna
införskaffas. Detta innebär ej heller att ansvaret för utredningen främst
lägges på taxeringsnämnderna utan detta ligger självfallet på taxeringsintendenten,
som har att taga ställning till om han hos länsstyrelsen skall
göra framställning i saken. Givetvis ankommer det på länsstyrelsen och i
första hand taxeringsintendenten att bedöma vad i förevarande hänseende
kan påfordras av nämnderna.

Där taxeringsintendenten efter verkställd prövning gör anmälan till länsstyrelsen
om vitets utdömande synes — såsom jag i annat sammanhang
(se JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 391) framhållit — lämpligt att upplysning
i korthet lämnas om de grundläggande skäl, vilka enligt intendentens
mening gjort framställningen påkallad. Till sådana omständigheter höra
exempelvis uppgifter om vad som är känt om vederbörandes inkomstförhållanden
och person och om vad som kan vara anledningen till att föreläggandet
ej efterkommits. Med hänsyn till intendentens ställning som part

571

böra upplysningar härom icke under hand inhämtas från intendenten utan
av denne självmant lämnas i framställningen till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen å sin sida har att innan ärendet avgöres bereda den, mot
vilken vitet riktar sig, tillfälle att yttra sig över taxeringsintendentens
framställning. Detta är visserligen icke utsagt i 124 § taxeringsförordningen
men följer av allmänna rättsgrundsatser. Därvid bör länsstyrelsen icke enbart
— såsom i åtskilliga fall kunnat konstateras — låta delgiva taxeringsintendentens
anmälan med den vitesförelagde utan jämväl uttryckligen
bereda denne tillfälle att inkomma med förklaring. Den vitesförelagde
får härigenom tillfälle att yttra sig över de omständigheter som av intendenten
åberopas till stöd för utdömandet av vitet. Skulle vederbörande
icke låta sig avhöra — de personer det här i allmänhet är fråga om äro
ofta obenägna att taga kontakt med myndigheterna — och skulle tillräcklig
utredning icke stå att vinna på annat sätt, kan som sista utväg felande uppgifter
inhämtas genom polisens försorg.

Såsom exempel på fall, där vite utdömts utan att tillräcklig utredning
förebragts, må nämnas följande.

I ett av mig vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammat ärende hade
taxeringsnämnden förgäves anmanat en person att vid vite av 200 kronor
avlämna deklaration. Sedan taxeringsintendenten gjort anmälan till länsstyrelsen
för vitets utdömande, anträffades vederbörande efter flera delgivningsförsök
å en av arbetsmarknadsstyrelsens arbetsplatser. Med förmälan
att han under deklarationsperioden varit intagen å vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och icke haft tillgång till för deklarationen erforderliga uppgifter
anhöll han därvid om uppskov med deklarationens avgivande till påföljande
permissionstillfälle för att kunna skaffa fram de handlingar som
behövdes. Enär mannen icke lät sig avhöra inom uppgiven tid och icke
ånyo kunde anträffas, utdömde länsstyrelsen det förelagda vitet. Mannen
hade emellertid då ånyo intagits på vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Omständigheterna i detta ärende synas giva vid handen att mannen i
fråga på grund av alkoholism haft endast små inkomster, att angelägenheten
att framtvinga deklaration därför icke varit så stor och att underlåtenheten
att fullgöra deklarationsskyldigheten berott mera på oförmåga än tredska.
Det kan därför enligt min mening icke anses ha varit ett allmänt intresse,
att det förelagda vitet utdömdes. Fastmera synes med fog kunna hävdas
att här var fråga om ett typexempel på fall, där utdömande av det förelagda
vitet enligt statsmakternas syfte med gällande bestämmelser icke
bort ske.

Vid utdömandet av vitet var det emellertid icke känt för länsstyrelsen
att mannen återintagits på alkoholistanstalt. Jag fann därför någon erinran
icke kunna riktas mot länsstyrelsens beslut i saken. Ärendet belyser emellertid
vikten av att taxeringsintendenten före anmälan om uttagande av

572

förelagt vite inhämtar erforderliga upplysningar för att bedöma om uttagandet
av vitet kan anses påkallat ur allmän synpunkt.

I ett annat ärende uppmärksammades att ett så pass högt vite som 1 000
kronor utdömts trots att handlingarna innehöllo blott mycket knapphändiga
upplysningar för bedömande av frågan om vite bort föreläggas och om
vitesbeloppets storlek. Sålunda framgick i huvudsak endast att den skattskyldige
var lagerarbetare, född 1926 och gift samt att han ej deklarerat
år 1961. Dessutom fanns en med blyerts gjord anteckning varav kunde
slutas att vederbörande erlagt preliminär A-skatt med 1 382 kronor. I anledning
av dessa iakttagelser upplyste länsstyrelsen efter remiss, att personen
i fråga vid 1958 års taxering förgäves anmanats (utan vite) att deklarera,
att han vid 1959 och 1960 års taxeringar utan resultat anmanats att
deklarera vid viten av 400 respektive 600 kronor samt att han icke besvärat
sig över beslut av länsstyrelsen att utdöma sistnämnda vite.

Vid mitt avgörande av ärendet fann jag det av länsstyrelsens yttrande
framgå, att skäl funnits för föreläggandet. Handlingarnas innehåll syntes
mig däremot giva anledning till tvekan om det utdömda vitet varit skäligt
med hänsyn till vederbörandes inkomstförhållanden och övriga omständigheter.
När det gällde ett så högt vite — det högsta som utdömts av länsstyrelsen
under två år — och fråga var om en lagerarbetare, vars inkomster
måste antagas vara begränsade, var det särskilt angeläget att utredningen
var betryggande. För att kunna bedöma om det var skäligt att utdöma ett
så högt vite hade det — framhöll jag — varit önskvärt att äga närmare
upplysning om vederbörandes sysselsättnings- och inkomstförhållanden,
försörjningsskyldighet och anledningen till att föreläggandet icke fullgjorts.
Som länsstyrelsen emellertid dåmera föranstaltat om att taxeringsnämndsordförandena
i fortsättningen skulle vid anmälningar om att vitesförelägganden
icke hörsammats närmare motivera sådana fall, då särskilt höga
viten ansetts böra ifrågakomma, fann jag ärendet icke påkalla vidare uttalande
från min sida.

Vid inspektioner har ej sällan iakttagits att beslut, varigenom vite utdömts,
återkallats av länsstyrelsen, sedan den dömde hos länsstyrelsen påtalat,
att beslutet grundats på oriktiga antaganden.

Det synes vara en i viss mån omtvistad fråga huruvida administrativ
myndighet äger befogenhet att återkalla beslut om utdömande av vite, som
av någon anledning icke varit sakligt grundat. I doktrinen har Westerberg
i sitt arbete »Om rättskraft i förvaltningsrätten» s. 583 uttalat att det
syntes uppenbart, att ett administrativt beslut, varigenom vite utdömts,
lika litet som domstols dom om vite borde kunna återkallas. Fahlbeck har
— i »Förvaltningsrättsliga studier» s. 22 — uttalat att det ända till dess
vitesbeloppet exekverats föreligger möjlighet att bevara vitets tvångskraft
och därmed dess funktionsduglighet. Flera länsstyrelser anse sig också,
såsom nämnts, äga befogenhet att återkalla av dem tidigare meddelade

573

beslut, varigenom vite utdömts. Denna praxis omfattas dock, enligt vad
som vid underhandsförfrågningar uppgivits för mig, icke av flertalet länsstyrelser
liksom inte heller av överståthållarämbetet.

Till stöd för att befogenhet föreligger att återkalla vitesbeslut brukar
anföras att administrativ myndighet i åtskilliga fall äger återkalla meddelade
beslut och att några föreskrifter, som innefatta hinder mot återkallelse
av vitesbeslut, icke meddelats. Det framhålles vidare att återkallelse av
dylika beslut innefattar ett administrativt enkelt och smidigt sätt att rätta
ett felaktigt beslut och att den, mot vilken vitesbeslutet riktats, icke lider
någon olägenhet av att rättelse sker på detta sätt.

Mot bakgrunden av vad nu sagts kan det uppenbarligen icke göras gällande,
att det skulle innefatta tjänstefel från vederbörande befattningshavares
sida, att myndighet återkallar ett av myndigheten själv meddelat
beslut om utdömande av vite.

För egen del anser jag dock övervägande skäl tala mot en dylik rättstillämpning.
Till stöd härför vill jag framhålla följande.

Utdömt vite kan förvandlas till frihetsstraff. Beslut om utdömande av
vite är med hänsyn härtill av sådan art, att det framstår som betänkligt
om det skulle kunna återkallas av den myndighet som utdömt vitet. En
domstol, som utdömt vite, äger otvivelaktigt icke återkalla beslut härom.
Något legalt eller historiskt stöd för att administrativ myndighet skulle äga
större befogenhet härutinnan än domstol torde icke finnas. Belysande för
rättsläget är att taxeringsförordningen — som uttryckligen ger prövningsnämnd
befogenhet att rätta beslut, som blivit oriktigt till följd av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende — icke upptager
någon befogenhet för länsstyrelse, som enligt förordningen har att utdöma
taxeringsviten, att jämka eller återkalla av länsstyrelse meddelat beslut om
utdömande av vite. Bestämmelsen i 124 § andra stycket taxeringsförordningen,
enligt vilken ändamålet med vitet icke skall anses hava förfallit
därigenom att vitesföreläggandet iakttagits efter det anmälan om vitets
uttagande inkommit till länsstyrelsen, torde även tyda på att länsstyrelses
beslut i vart fall i sådana vitesärenden bör vara slutgiltigt.

Jag vill tillika framhålla att befogenhet för administrativ myndighet att
återkalla vitesbeslut lätt torde kunna leda till att myndigheten, i medvetande
om att misstag lätt kunna rättas, ägnar alltför liten uppmärksamhet åt
utredningen av frågor om utdömande av vite. Därest en någorlunda fullständig
utredning sker torde för övrigt några sakliga misstag normalt icke
behöva förekomma. I de få fall, där vite det oaktat kan komma att felaktigt
utdömas, kan rättelse erhållas genom resning eller nåd.

Vilken mening man än må ha i hithörande spörsmål synes mig i allt fall
myndighet icke böra — såsom jämväl förekommit — återkalla vitesbeslut,
sedan frågan om lagligheten av detsamma hänskjutits till högre instans.

574

19. Fråga om medlingsförfårande enligt giftermålsbalken avslutats

I ett härstädes anhängiggjort ärende hemställdes i anledning av ett påtalat
fall om ett principuttalande rörande spörsmålet huruvida en medlare
kunde — sedan medlingssammanträde i anledning av uppkommen fråga om
hemskillnad ägt rum samt ena maken klart utsagt, att fortsatt medling
komme att vara utan verkan och att sammanlevnaden i äktenskapet icke
under några omständigheter komme att återupptagas — låta medlingsförfarande
fortgå genom att utlysa nya medlingssammanträden.

Vid ärendets avgörande anförde jag i principfrågan följande.

Huru medling skall tillgå regleras icke uttömmande av giftermålsbalkens
föreskrifter i detta hänseende. Stadgandet i 14 kap. 3 § nämnda balk
utgår emellertid principiellt från att vid medling båda makarna samtidigt
skola närvara inför medlaren. I samma stadgande angives vidare, att medlaren
skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen
eller tvisten och söka förlika makarna. När medlaren vid ett sammanträde,
vid vilket båda makarna närvarit, i enlighet härmed gjort sig
underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten samt sökt förlika
makarna, torde medling, i den mening som avses i 15 kap. 7 och 8 §§
giftermålsbalken, få anses ha ägt rum, även om medlaren eller ock medlaren
och den ena maken skulle anse ytterligare medlingssammanträde vara
önskvärt. Av 14 kap. 3 § kan nämligen icke anses följa annat än att en
make med fog kan hävda, att han fullgjort vad på honom ankommer, om
han en gång deltagit i sammanträde som uppfyller de i paragrafen angivna
föreskrifterna (jämför Beckman, Nordisk Tidskrift 1940 s. 124). Om emellertid
båda makarna samtycka till fortsatt medlingssammanträde, synes
medlingsförfarandet ej kunna anses såsom avslutat, och under sådana förhållanden
kan det ej anses felaktigt, om medlaren dröjer med att utfärda
medlingsintyg i avvaktan på det kommande sammanträdet. En make är
emellertid oförhindrad att sedermera återkalla sitt samtycke till ytterligare
sammanträde. I sådant fall måste — eftersom enligt vad förut sagts en
make i och för sig icke kan anses skyldig att mer än en gång deltaga i sammanträde
som uppfyller de av 14 kap. 3 § följande kraven — medlingsförfarandet
anses avslutat och medlaren anses skyldig att utfärda intvg om
att medling ägt rum. _

Såsom bilagor till denna berättelse fogas en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1963 och vari under år 1963 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende
(Bilaga).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1964.

ALFRED BEXELIUS

C. G. Lidberg

Förteckning

575

Bilaga

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1963 och
vari under år 1963 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Skrivelsen har den 12 maj 1961 överlämnats till lagberedningen för att vara tillgänglig
vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Sedan åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att undersöka
frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sakkunnige
i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är beroende pa
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Sedan yttranden inhämtats över förslaget, har Kungl. Maj:t genom beslut den
8 december 1961 uppdragit åt en särskild utredningsman att omarbeta inteckningslagstiftningen
jämte därmed sammanhängande bestämmelser i jordabalksförslaget.
Denne har den 15 oktober 1963 avlämnat betänkande med reviderat
förslag till jordabalk (SOU 1963: 55). Remissbehandling av detta betänkande
pågår. (Justitiedepartementet.)

4. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

1951 års rättegångskommitté har den 13 oktober 1952 avlämnat en^ promemoria
angående kommissionärsväsendet vid domstolarna m.m. Sedan en år 1962 inom
statskontoret upprättad promemoria i ämnet varit föremål för remissbehandling,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Ärendet överväges i samband med följdändringarna till brottsbalken. (Justitiedepartementet.
)

576

6. 19^.7 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till ny lag om verkställighet
av bötesstraff, och lagrådet har avgivit yttrande häröver. Slutligt ställningstagande
kommer att ske i samband med framläggande av proposition med förslag
till följdändringar till brottsbalken. (Justitiedepartementet.)

7. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Ärendet, som delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368, är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Ärendet vilar i avvaktan på lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedepartementet.
)

9. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. in.
Sedan yttranden inhämtats över förslaget, är detta beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats av 1951 års rättegångskommitté
i en promemoria den 14 december 1961. Sedan denna promemoria varit föremål
för remissbehandling, har Kungl. Maj:t i beslut den 18 oktober 1963 funnit vad
i ämnet förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

11. 1954 den 2 december (nr 106), angaende ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Skrivelsen har den 18 november 1963 överlämnats till utredningen om rättegangshjälp
för att tagas i beaktande vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

(J ustitiedepartementet.)

12. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet i
18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för mottagande
av brådskande meddelanden.

Skrivelsen är föremål för övervägande inom riksåklagarämbetet. (Justitiedepartementet.
)

13. 1957 den 16 mars (nr 304/1956), angående bättre tillgodoseende av skyddskonsulents
behov av kännedom om den, som dömts villkorligt med övervakning
utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m.

Ärendet övervägs i samband med följdändringarna till brottsbalken. (Justitiedepartementet.
)

577

14. 1957 den 18 mars (nr 50/1955), angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret
m. m.

Anmäld i konselj den 3 maj 1963. Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Inrikesdepartementet.
)

15. 1958 den 15 februari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Handlingarna i ärendet ha enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1961 överlämnats
till Nordisk vägtrafikkommitté för att tagas under övervägande vid
fullgörandet av kommitténs uppdrag. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

16. 1958 den 19 april (nr 01/7/1950), angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.

Sedan besvärssakkunniga avgivit yttrande över framställningen, är densamma
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

17. 1958 den 22 november (nr 331/1950), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till ersättning
för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Skrivelsen har den 8 mars 1963 överlämnats till lagberedningen för att vara tillgänglig
vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

18. 1959 den 18 juni (nr 88//1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet den 30 december 1961 överlämnat till 1961 års sjukförsäkringsutredning
för beaktande vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget. (Socialdepartementet.
)

19. 1959 den 1 december (nr 922/1957), angående ändring av nykterhetsvårdslagen
i syfte bl. a. att tillgodose behovet av klara bestämmelser om
befogenhet för polisen att under erforderlig tid för utredning kvarhålla
alkoholmissbrukare, som misstänkes vara farlig.

Anmäld den 18 januari 1963, varvid proposition avläts (nr 13). Författning utfärdad
den 19 april 1963 (SFS nr 72). Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Socialdepartementet.
)

20. 1959 den 1/. december (nr Öl/), angående införande i förordningen om
explosiva varor av föreskrift om befogenhet för polismyndighet att vid
fara för missbruk provisoriskt omhändertaga explosiv vara.

De frågor som avses med skrivelsen ha behandlats i proposition nr 148 till 1963
års riksdag med förslag till vissa ändringar i explosivvaruförordningen, innefattande
bl. a. regler om provisoriskt omhändertagande av explosiv vara vid
fara för missbruk. Sedan riksdagen anmält, att riksdagen icke funnit anledning
till erinran mot förslaget, har Kungl. Maj:t utfärdat förordning angående ändring
i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor (SFS 1963:185).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Handelsdepartementet.)

21. 1900 den 8 juli (nr 375), angående ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar.

578

I direktiven för 1960 års vägsakkunniga (se Post- och Inrikes tidningar den
6 oktober 1960) har förutsatts, att nämnda utredning skall i samband med allmän
översyn av väglagstiftningen beakta de spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens
skrivelse. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

22. 1960 den 1/ december (nr 961/1959), angående ändring av 80 § 2 mom.
första stycket vägtrafikkungörelsen i syfte att utsträcka skyldigheten för
domstol att till körkortsmyndigheten översända avskrift av domar rörande
vissa av körkortsinnehavare begångna förseelser till att avse jämväl
förseelser av den, som fått sitt körkort återkallat.

Skrivelsen jämte inhämtade remissyttranden däröver har enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 27 juli 1961 överlämnats till 1957 års trafiknykterhetskommitté för
att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag.
Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.)

23. 1960 den 23 december (nr 1201), angående förslag till partiell reform inom
ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl,
å vilka besluten grundas.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

24. 1961 den 27 mars (nr 7/8/1959), angående utfärdande av anvisningar till
ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna
m. m.

Över framställningen har riksrevisionsverket den 26 januari 1962 avgivit utlåtande,
däri förordats att med prövning av framställningen måtte anstå i avvaktan
på slutligt ställningstagande till ifrågasatt omdaning av centrala bilregistret.
Frågan om omdaning av nämnda register är fortfarande beroende på
Kungl. Majrts prövning. Inrikesdepartementet avser att i början av år 1964 hos
länsstyrelserna undersöka huruvida behov anses föreligga av provisoriska bestämmelser
i ämnet intill dess beslut fattats om centrala bilregistrets eventuella
omdaning. (Inrikesdepartementet.)

25. 1961 den 2 juni (nr /03/1960), angående behovet av en översyn av bestämmelserna
om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angående
hotell- och pensionatsrörelse samt förordningarna om eldfarliga
oljor och explosiva varor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Inrikesdepartementet räknar
med att erforderliga författningsändringar skola kunna genomföras under 1964.
(Inrikesdepartementet.)

26. 1961 den 10 juli (nr 280/1961), om införande av bestämmelser om förbud
mot utmätning av flitpengar vilka tillerkänts person som intagits å vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.

Anmäld den 5 juni 1963, varvid författning utfärdades (SFS 383). Skrivelsen är
därmed slutbehandlad. (Socialdepartementet.)

27. 1961 den 12 juli (nr 595/1959), angående åtgärder i syfte att åstadkomma
en ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande ordning vid handläggning
av ärenden rörande återkallelse av körkort.

579

Skrivelsen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli 1961 överlämnats till 1957
års trafiknykterhetskommitté för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs utredningsuppdrag. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

28. 1961 den 5 december (nr 1010/1961), angående lagstiftningsåtgärd för
vinnande av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän
föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före
ärendes avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

29. 1962 den 8 november (nr 1008), angående utredning av frågan om arbetshemsinstitutet
bör bibehållas såsom ett tvångsmedel mot personer, vilka
försummat fullgöra sina försörjningsplikter. Tillika framställning om provisorisk
lagändring i syfte att åstadkomma ökad rättssäkerhet i ärenden
rörande arbetsförelägganden.

Anmäld den 14 december 1962, varvid bemyndigande lämnades att tillkalla en
utredningsman att verkställa utredning angående åtgärder mot försumliga försörjare.
Ett av den tillkallade utredningsmannen avgivet förslag (SOU 1963: 38)
har den 29 november 1963 anmälts, varvid visst lagförslag remitterats till lagrådet.
(Socialdepartementet.)

30. 1962 den 19 december (nr 245), angående utredning av fråga om större
enheter för handläggning av inskrivningsärenden och, i avbidan härå, om
skyndsamma åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid tillbaka
förefintliga missförhållandena.

Frågan om inrättande av större enheter för handläggning av inskrivningsärenden
är vilande i avbidan på lösande av vissa principiella frågor bl. a. inom fastighetsrättens
område. Rörande övriga i skrivelsen berörda frågor ha särskilda åtgärder
vidtagits. Sålunda har bl. a. personalen vid domsagornas inskrivningsavdelningar
förstärkts genom tillförande av såväl rättsbildad som icke rättsbildad
personal varjämte vissa organisationsändringar genomförts. Tekniska hjälpmedel
ha i stor utsträckning anskaffats. (Justitiedepartementet.)