Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 196b

Nr 98

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrade beräkningsgrunder
för löneavdrag vid arrest och disciplinbot;
given Stockholms slott den 13 mars 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om att löneavdraget vid arrest skall
ändras från A-avdrag enligt statens löneförordning till dubbelt A-avdrag.
Förslaget medför motsvarande ändringar i fråga om disciplinbotens belopp.
Frågan har aktualiserats av den minskning av A-avdragen som skedde
den 1 juli 1963.

1 liihany till riksdai/ens protokoll I96i. I samt. AV 911

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars
1964.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändrade beräkningsgrunder
för löneavdrag vid arrest och disciplinbot samt anför därvid
följande.

Riksdagens militieombudsman har i skrivelse den 23 juli 1963 hemställt
att Kungl. Maj:t måtte överväga huruvida icke löneavdraget vid arrest och
disciplinbot borde höjas.

över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs
rådhusrätt, överbefälhavaren, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, militärstraffsakkunniga, Landsorganisationen,
Statstjänstemännens riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation. Landsorganisationen
har vid sitt yttrande fogat yttrande från Statstjänarkartellen.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän,
vilket lagrum innehåller bestämmelser om arreststraff, skall under
strafftiden den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag
med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter. Vad
angår disciplinbot stadgas i 6 § samma lag, att sådant straff utgöres av
löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp, som sägs i 4 §. Detta
innebär att disciplinbotens belopp för dag utgör samma belopp som vederbörande
varje dag har att avstå vid undergående av arrest. De avlöningsföreskrifter
som reglerar löneavdragen vid arrest är alltså normerande
även för disciplinbotsstraffet.

De vid fredstjänstgöring tillämpliga bestämmelserna om löneavdrag vid
arrest återfinnes, såvitt gäller fast anställd personal vid krigsmakten

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 196i

i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar). För de värnpliktiga bestämmes
däremot löneavdragen vid arrest enligt värnpliktsavlöningskungörelsen
den 12 september 1958 (nr 485). Enligt punkten 2 av de särskilda
bestämmelserna för försvaret i 28 § Saar gäller — från och med den 1 juli
1952 — att tjänsteman för tid, under vilken han undergår arreststraff, skall
vidkännas A-avdrag (enligt tidigare lydelse skulle vederbörande vidkännas
B-avdrag). Beträffande värnpliktiga gäller enligt 13 § värnpliktsavlöningskungörelsen
att värnpliktig, som undergår arreststraff, icke äger uppbära
på sådan tid belöpande penningbidrag, som avses i 12 § 1 mom. samma
kungörelse.

A-avdragets storlek framgår av grundlönetabeller omförmälda i 3 §
statens löneförordning den 31 maj 1957 (nr 228). Avdraget, som är löneklassanslutet,
motsvarade enligt löneförordningens lydelse vid tiden närmast
före den 1 juli 1963 i löneklass 1 på löneplan A cirka 13 procent av
daglönen för löneklassen och ökade sedan successivt till cirka 27 procent
av daglönen för de högsta löneklasserna på löneplan B. Efter förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer angående frågan
om ändringar i de statsanställdas m. fl. löneförmåner vid tjänstledighet
för sjukdom och havandeskap ävensom i deras semesterförmåner träffades
den 28 mars 1963 en överenskommelse i berörda frågor, överenskommelsen
innebar bl. a. att sjuklönen skulle regleras genom vissa avdrag,
som skulle betecknas A-avdrag och träda i stället för de tidigare A-avdragen.
Sedan överenskommelsen godkänts, utfärdades förordningen den
31 maj 1963 (nr 182) om ändrad lydelse av 3 § statens löneförordning
och kungörelsen den 31 maj 1963 (nr 183) angående ändrad lydelse av
bilagan till kungörelsen den 5 oktober 1962 (nr 523) om löner m. m. till
vissa statsanställda in. fl. under 1963. Jämlikt dessa författningar gäller
från och med den 1 juli 1963 att A-avdraget uppgår till, i löneklasserna
A 1—12 8 procent, i löneklasserna A 13—23 9 procent, i löneklasserna
A 24—30 10 procent samt i löneklasserna B 1—10 11 procent av daglönen
i 30-dagarsmånad. Dessa ändringar innebär, eftersom det förut återgivna
stadgandet i punkten 2 av de särskilda bestämmelserna för försvaret i 28 §
Saar kvarstår oförändrat, att en betydande reducering av berörda vid arrest
och disciplinbot ifrågakommande löneavdrag ägt rum. I detta sammanhang
kan erinras om att de värnpliktigas penningbidrag genom kungörelsen den
5 juni 1963 (nr 242) om ändring i värnpliktsavlöningskungörelsen höjts
samt alt som följd härav det löneavdrag som en värnpliktig har att vidkännas,
då han ådömes arrest eller disciplinbot, undergått motsvarande
ökning.

I det betänkande, som ligger till grund för disciplinstrafflagen, anfördes
beträffande 4 och 6 §§ nämnda lag bl. a. följande synpunkter (SOU 1946:
83 s. 189 190 ocli 193—194). Eftersom de värnpliktiga utgjorde huvud delen

av krigsmaktens personal borde man vid bestämmande av löneav |

1 llihamj Ull riksdagens protokoll 19GU. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj.ts proposition nr !)8 år 196h

draget vid disciplinbot lämpligen utgå från de värnpliktigas ställning i
lönehänseende. Av de förmåner, som under fredstjänstgöring tillkom de
värnpliktiga, syntes endast penningbidraget böra tagas i betraktande vid
utformningen av ifrågavarande straff. Om sålunda för de värnpliktigas
del disciplinbotsstraffet utformades så att det endast avsåg förlust av vissa
utgående löneförmåner, borde tydligen en motsvarande begränsning
göras för övriga krigsmän, som uppbar avlöning från krigsmakten. Ifrågavarande
straff borde för denna kategori endast innebära en partiell löneminskning
skäligen så bestämd att beställningshavaren under strafftiden
skulle vidkännas s. k. B-avdrag. Förhållandet mellan detta avdrag för varje
dag och årslönen var sådant att avdraget ungefär syntes motsvara ett skäligt
dagsbotsbelopp, därest detta bestämdes på grundval av lönen. Denna
nära överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbotsstraffet syntes
fördelaktig. Det ansågs också förenat med betydande praktisk fördel alt
löneavdraget vid disciplinbot och löneminskningen vid arreststraffs undergående
överensstämde. — Vilka belopp som i olika fall skulle avstås kunde
emellertid icke lämpligen angivas i lagen, varför i stadgandet om löneavdrag
vid arrest hänvisning gjordes till bestämmelserna i gällande avlöningsföreskrifler.

Departementschefen anförde (prop. 1948: 144 s. 198 och 206) bl. a. följande.
Avdragspåföljden vid arreststraff bör omnämnas i lagen, särskilt som
skyldigheten för arrestanten att deltaga i tjänstgöring utan full lönekompensation
måste anses utgöra ett av momenten i bestraffningen. Å
andra sidan är det av praktiska skäl nödvändigt att bygga stadgandet härom
på avlöningsföreskrifterna för de olika personalkategorierna. Disciplinbotens
belopp för dag bör vara samma belopp som skall avstås vid avtjänandet
av arrest. Eftersom i detta belopp icke ingår vare sig värnpliktigas
familjebidrag eller den del av de fast anställdas lön som närmast kan anses
motsvara familjebidraget, torde det icke uppkomma någon olikhet i
behandlingen av nämnda kategorier.

I en i juni 1951 inom justitiedepartementet utarbetad promemoria, vilken
låg till grund för den i det föregående berörda år 1952 genomförda ändringen
av 28 § Saar, anfördes beträffande löneavdrag under arresttiden
och disciplinbotens belopp bl. a. (prop. 1952: 9 s. 12) att kritik riktats mot
principen att löneavdrag skulle ske under arresttiden, vilket skulle drabba
befälet orättvist hårt. Eftersom skyldighet för arrestanten att deltaga i
tjänstgöring utan full lönekompensation ansetts utgöra ett moment i bestraffningen
ansågs det icke att regeln om löneavdrag vid arrest helt kunde
avskaffas. Däremot fann man det rimligt att minska avdragets storlek för
de kategorier, som ditintills vidkänts B-avdrag och det ansågs tillfyllest afl
avdraget i nämnda fall utgjordes av A-avdrag. Man fann det också rimligt
att i fråga om disciplinbotens belopp föreslå motsvarande sänkning för
ifrågavarande kategorier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 är 1964

Militieombudsmannens framställning

Militieombudsmannen ifrågasätter om bestämmelsen i Saar, att tjänsteman
för tid under vilken han undergår arreststraff skall vidkännas A-avdrag,
alltjämt kan anses lämplig sedan detta avdrags storlek från och med
den 1 juli 1963 väsentligt reducerats. Han föreslår att löneavdraget vid
arrest och disciplinbotens belopp i stället skall utgöras av B-avdrag.

Militieombudsmannen påpekar till en början, att de nya A-avdragen
visserligen tillkommit från helt andra utgångspunkter än straffrättsliga
men att de ändå får en högst påtaglig verkan på straffarterna arrest och
disciplinbot. En av militieombudsmannen gjord sammanställning över löneavdragen
vid arrest under skilda tidpunkter synes enligt militieombudsmannen
visa, att de nya A-avdragen icke är ägnade vare sig att utgöra löneavdrag
vid arrest eller att bilda grundvalen för bestämmande av disciplinbotsstraffet.
1 synnerhet framstår förhållandena enligt militieombudsmannen
som otillfredsställande då man samtidigt beaktar de värnpliktigas ställning
i förevarande hänseende. Medan disciplinbotsbeloppet per dag efter den
1 juli 1963 utgör — i ortsgrupp 5, högsta löneklassen — för furir 3 kronor
75 öre, för fanjunkare 6 kronor 5 öre, för major 11 kronor 25 öre och för
överste 16 kronor 75 öre, uppgår det för menig värnpliktig till 4 kronor och
för värnpliktig furir till 8 kronor.

I framställningen diskuteras härefter möjligheten att undanröja disproportionen
mellan avdragsbeloppen för den fast anställda och den värnpliktiga
personalen genom att minska de för sistnämnda kategori gällande
beloppen. En sådan lösning avstyrkes emellertid bestämt och det framhålles,
att det är av största vikt att disciplinbotsstraffets effektivitet upprätthålles,
eftersom detta straff ofta är det enda alternativet till det frihetsstraff
som arrest utgör. Militieombudsmannen befarar att ju mer disciplinbotsstraffets
verkan försvagas desto mer kommer arreststraffet att användas.
Han erinrar i detta sammanhang om att de militärstraffsakkunniga enligt
sina direktiv bl. a. har att överväga »om det går att ytterligare begränsa
arreststraffets användning i fredstid, exempelvis genom att utvidga och
effektivisera tillämpandet av disciplinbotsstraffet».

Militieombudsmannen anknyter också till att man vid tillkomsten av
disciplinstrafflagen förutsatte att disciplinbotens belopp för dag ungefär
skulle uppgå till samma belopp som en dagsbot beräknad efter vederbörandes
lön. Härav framgår enligt militieombudsmannen att man ingalunda
tänkt sig disciplinbolsstraffet såsom ett bagatellstraff utan såsom en med
dagsbotsstraffet, såvitt gäller nedre delen av skalan för antalet dagsböter,
likställd strafform. Denna likhet har i viss mån kommit till uttryck i de
i 2 och 3 §§ disciplinstrafflagen upptagna reglerna om valet mellan
disciplinstraff och böter. Dessa tager nämligen sikte främst på möjligheten
att välja mellan arrest och böter, under det alt med hänsyn till likheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 196i

mellan disciplinbot och böter det mera sällan ansetts föreligga skäl att
föredraga det ena av dessa straff framför det andra (SOU 1946: 83 s. 185).

Av de skäl som sålunda anförts finner militieombudsmannen det vara
nödvändigt att ersätta det i ifrågavarande bestämmelse i Saar angivna Aavdraget
med annat dylikt. För undvikande av ojämnheter i rättstillämpningen
bör detta enligt militieombudsmannens mening ske med det allra
snaraste. Eftersom B-avdraget är tre gånger så stort som A-avdraget, torde
det enligt militieombudsmannen kunna godtagas såsom ersättning för Aavdraget,
i avbidan på den närmare utredning om disciplinbotsstraffets effektivisering
som pågår.

Yttranden

Samtliga remissorgan och hörda organisationer utom Tjänstemännens
centralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation tillstyrker
i princip att löneavdraget höjes.

I fråga om disciplinbotsstraffets effektivitet framhåller justitiekanslersämbetet,
att de ändringar som från och med den 1 juli 1963 genomförts
i de statsanställdas löneförmåner medfört att A-avdragets procentuella andel
av lönen blivit väsentligt mindre samt att verkan av disciplinbotsstraffet
till följd därav försvagats. Det synes ämbetet därför ej uteslutet att
arreststraff som påföljd kan komma att ådömas i större utsträckning än
tidigare. En utveckling i sådan riktning anser ämbetet knappast önskvärd.
Liknande synpunkter anföres av riksåklagarämbetet, militärstraffsakkunniga,
hovrätten över Skåne och Blekinge samt av Göteborgs rådhusrätt.
Rådhusrätten framhåller särskilt att de nya A-avdragen uppenbarligen ej
är ägnade vare sig att utgöra löneavdrag vid arrest eller att bilda grundvalen
för bestämmande av disciplinbotsstraffet samt påpekar vidare att, enligt
vad erfarenheten visar, tendensen att i större omfattning än som avsetts
ådöma arrest i stället för disciplinbot är fullt tydlig och bör brytas.

Några myndigheter däribland hovrätten över Skåne och Blekinge anser
att löneavdraget vid arrest skall slopas.

De militärstraff sakkunniga anför följande. Enligt sina direktiv har de
bl. a. att överväga möjligheterna att inskränka användningen av arreststraffet
genom att utvidga och effektivisera tillämpningen av disciplinbotsstraffet.
Därvid kommer de sakkunniga givetvis in på frågan om löneavdragens
storlek vid dessa straff. Vidare torde de sakkunniga få anledning
att taga ställning till frågan om lämpligheten av att avdragens storlek
beträffande straffen bestämmes genom föreskrifter i administrativa avlöningsbestämmelser.
Den frågan har nu kommit i ett delvis annat läge
än tidigare till följd av att sådana bestämmelser numera i allt större utsträckning
tillkommer genom avtalsförhandlingar mellan staten och statstjänstemännens
organisationer. Med hänsyn till det inflytande som orga -

Kungl. M(ij:ts proposition nr 98 år 196i

nisationerna härigenom indirekt kan erhålla på strafflagstiftningen tinnes
skäl att ånyo överväga frågan huruvida bestämmandet av löneavdrag såsom
disciplinmedel även fortsättningsvis bör anknyta till avlöningsbestämmelserna.
De sakkunnigas utredning torde icke bli färdig förrän tidigast
om något år. På grund av sänkningen av A-avdraget är det emellertid
nödvändigt att detta avdrag med det snaraste ersättes med annat avdrag
på det disciplinära området. Åtgärder i detta avseende bör därför icke anstå
i avvaktan på slutförandet av de sakkunnigas arbete. Med hänsyn till
den pågående utredningen synes dock nu icke böra göras någon mera
ingripande ändring i det system som för närvarande gäller.

Beträffande innehållet i den ändring som nu bör företagas påpekar riksåklagarämbetet,
som tillstyrker att löneavdraget bestämmes till B-avdrag,
att detta avdrags storlek i förhållande till lönen undergått en icke obetydlig
minskning i jämförelse med vad som gällde vid tiden för disciplinstrafflagens
ikraftträdande. Överbefälhavaren uttalar, att de efter den 1 juli
1963 till de värnpliktiga utgående penningbidragen synes väl ägnade att
användas som löneavdrag vid disciplinär bestraffning men att de nuvarande
löneavdragen för den fast anställda personalen från de värnpliktigas
synpunkt ter sig alltför låga, varför en höjning till minst dubbelt A-avdrag
synes motiverad. Ett mer principiellt ställningstagande till utformningen
av strafformen bör anstå till dess militärstraffsakkunniga framlagt
sitt förslag. Intill dess förordas B-avdrag såsom lämpligt löneavdrag vid
arrest. Även de militärstraffsakkunniga anser att man har att välja mellan
dubbelt A-avdrag och B-avdrag. Mot tillämpningen av dubbelt A-avdrag talar,
att detta skulle medföra att fast anställda furirer, sergeanter och fanjunkare
skulle få lägre löneavdrag än värnpliktig personal av samma grader.
En sådan disproportion skulle ej uppstå om man införde B-avdrag.

Jnstitiekanslersämbetet framhåller, att en höjning av löneavdraget vid
arrest och disciplinbot ter sig så mycket mera angelägen som de värnpliktigas
penningbidrag undergått en icke obetydlig förhöjning. I avbidan
på militärstraffsakkunnigas förslag bör enligt ämbetet en provisorisk böjning
vidtagas. Om B-avdraget användes, skulle avdraget procentuellt sett
bli icke oväsentligt högre än A-avdraget före den 1 juli 1963. Lämpligheten
härav kan ej minst med hänsyn till skatteprogressionen ifrågasättas. Man
borde därför enligt ämbetet överväga om icke löneavdraget generellt kan
bestämmas till förslagsvis en fjärdedel av dagslönen.

Statstjänarkarteilen och Statstjänstemännens riksförbund anser att man
bör välja dubbelt A-avdrag, vilket skulle innebära att samma procentuella
andel av lönen som tidigare tages i anspråk.

Såväl Tjänstemännens centralorganisation som Sveriges akademikers
centralorganisation framhåller att ett införande av B-avdrag skulle innebära
en skärpning av ifrågavarande straffarter i förhållande till vad som gällde

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 196t

före den 1 juli 1963. Sistnämnda organisation anför också att det icke
finns någon anledning att ändra bestämmelsen om löneavdrag vid arrest
bara på den grunden att A-avdraget ändrats.

Departementschefen

Den ändring av A-avdragen som genomfördes den 1 juli 1963 har, såsom
framgår av vad jag tidigare anfört, ingått som ett led i vissa ändringar
av de sjuklöneförmåner som i avlöningsreglementet tillerkännes statstjänstemännen.
På grund av hänvisningen till gällande avlöningsföreskrifter
i 4 § disciplinstrafflagen har ändringen kommit att minska löneavdraget
vid arrest och disciplinbot. Någon anledning att i detta sammanhang genomföra
en sådan ändring av dessa straffarter har emellertid ej förelegat.
Då disciplinstraffen, såsom militieombudsmannen påtalat, genom de
nya A-avdragen kommit att få ett mindre lämpligt innehåll, torde en ändring
nu böra övervägas. Flertalet remissinstanser har också förordat att
löneavdraget vid arrest och disciplinbot skall höjas.

Rent allmänt kan sägas att den nuvarande ordningen enligt vilken löneavdragens
storlek vid arrest och disciplinbot bestämmes genom föreskrifter
i administrativa avlöningsbestämmelser icke är särskilt lämplig och att
man därför borde skapa en annan ordning för att bestämma löneavdragets
storlek. Emellertid har de militärstraffsakkunniga att ta ställning till bl. a.
detta spörsmål och jag anser därför att en mer definitiv lösning av denna
fråga bör anstå till dess de sakkunniga avlämnat sitt förslag. Av samma
skäl bör ej heller nu ställning tagas till det under remissbehandlingen
framförda förslaget att slopa löneavdraget vid arreststraff.

Med hänsyn till vad jag här anfört synes man nu böra inskränka sig till
att söka återställa löneavdraget vid arrest och disciplinbotens belopp till
vad som gällde innan de nya A-avdragen infördes den 1 juli 1963. Användande
av B-avdrag skulle innebära en icke ringa skärpning av ifrågavarande
straffarter. Däremot skulle dubbelt A-avdrag i nästan samtliga
lönegrader tämligen väl motsvara det före den 1 juli 1963 gällande A-avdraget.
En tillämpning av dubbelt A-avdrag skulle ej leda till att det värnpliktiga
befälet i nämnvärd utsträckning drabbades hårdare än motsvarande
fast anställt befäl. Jag vill därför förorda sådan ändring av beräkningsgrunderna
för löneavdrag vid arrest och disciplinbot att det bestämmes
till dubbelt A-avdrag. Härför krävs icke någon lagändring. Däremot måste
viss ändring vidtagas i punkten 2 av de särskilda bestämmelserna för försvaret
i 28 § Saar.

Slutligen vill jag påpeka, att i bilaga D till tilläggsbestämmelserna till
Saar föreskrifter är givna om avdrag jämväl å särskilt angivna löneförmåner,
nämligen avlöningsförstärkningar och befattningsarvoden. Efter
en den 1 juli 1963 (nr 313) genomförd ändring torde denna bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1964

icke, i motsats till vad som tidigare gällt, vara tillämplig vid arrest. Anledning
att för här avsedda befattningshavare ånyo införa en regel om avdrag
vid arrest å nämnda löneförmåner föreligger enligt min mening icke.

Därest det föreliggande förslaget om skärpning av disciplinstraffen för
den vid krigsmakten fast anställda personalen godtages av riksdagen,
torde motsvarande ändringar för de civila befattningshavarna få vidtagas
i allmänna verksstadgan och i verksinstruktioner.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

1) godkänna den i det föregående föreslagna ändringen
av beräkningsgrunderna för löneavdraget vid arrest och
disciplinbot; samt

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av förslaget betingad
ändring i statens allmänna avlöningsreglemente.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640248