Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
personundersökning i brottmål, m. m.; given Stockholms
slott den 6 mars 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk
domstols behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsular
j urisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m. in.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt
kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr
251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ytterligare följ dlagstiftning till brottsbalken.

Den föreslagna lagen om personundersökning i brottmål medför en viss
utvidgning av det område inom vilket personundersökning skall vara obligatorisk.
I lagförslaget upptages vidare bestämmelser som syftar till att sådan
undersökning skall komma till stånd i ett så tidigt skede av förfarandet
1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

som möjligt. Som förutsättning för att undersökning skall få företagas
skall dock gälla att den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika
skäl iöreligger att han begått den. I förslaget upptages också stadgande om
tystnadsplikt för den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning.

De föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen avser — förutom att begreppsmässigt
och terminologiskt anpassa lagen till den i brottsbalken införda
ordningen — att möjliggöra ett effektivare utnyttjande av resurserna
inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Därför föreslås bl. a.
att häktad som skall undergå sinnesundersökning må förvaras annorstädes
än å sinnessjukavdelning inom fångvården.

Med anledning av åtaganden enligt överenskommelser med främmande
makt föreslås i en särskild lag vissa bestämmelser om inskränkning i svensk
domstols straffrättsliga kompetens.

Övriga i propositionen framlagda lagförslag är av väsentligen lagteknisk
natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

1) Förslag

till

Lag

om personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål skall, om det prövas erforderligt, personundersökning äga rum
för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden
samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja hans anpassning
i samhället.

2 §•

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till
särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning
är likväl ej erforderlig, om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig
för rätten.

3 §•

Om personundersökning förordnar rätten, så snart det finnes lämpligen
kunna ske. Sådant förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligga att han begått
den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stadgat
fängelse i två år eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro
däremot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående
personundersökning.

4 §•

Rätten må uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning.
I annat fall skall rätten utse lämplig person till personundersökare.

5 §•

Skyddskonsulent, skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda
skäl äro däremot, vid personundersökning taga del av anteckningar
och andra handlingar från förundersökningen samt närvara vid förhör som
hålles med den misstänkte.

6 §•

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av skyddskonsulent,
skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela
upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga
befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för
att främja hans anpassning i samhället.

7 §■

Rätten må, när skäl äro därtill, förordna läkare att avgiva läkarintyg angående
misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som meddelas
av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

Om sinnesundersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första
stycket inhämtas från psykiater, innan någon dömes till internering eller
överlämnas till öppen psykiatrisk vård eller någon som ej fyllt aderton år
dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet
lämna handräckning för hans inställande.

8 §.

Den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning må ej
obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Bryter någon häremot, dömes, om ej gärningen är att anse såsom
ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den
han bemyndigar därtill förordna, att personundersökning skall äga rum
eller läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande
må ock meddelas av högsta domstolen.

10 §.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller
biträtt vid utförande av personundersökning samt åt läkare som avgivit intyg
enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

11 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning
i brottmål.

2) Förslag
till
Lag

om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk
domstols behörighet

Härigenom förordnas som följer.

Har någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol såsom
tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål skola i fråga om svensk lags
tillämplighet och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som
med avseende å honom föreskrivas i följande överenskommelser, nämligen

1) konventionen mellan Sverige och Belgien den 26 april 1870 angående
ömsesidigt utlämnande av förbrytare,

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

2) avtalet mellan Sverige och Frankrike den 7 mars 1956 rörande ömsesidig
rättshjälp i brottmål samt

3) europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i
brottmål.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3) Förslag
till
Lag

angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45)
om konsularjurisdiktion

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion
skall upphöra att gälla vid utgången av december 1964, då jämväl lagen
den 10 juli 1947 (nr 636) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken
i mål och ärenden som skola upptagas av konsularrätt eller konsulardomare,
så ock vad i övrigt finnes stadgat angående konsularjurisdiktion upphör att
gälla.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, dels att 6, 18, 33, 41, 41 a, 42, 43, 44, 47, 48, 49, 51,
53, 54 och 59 §§ sinnessjuklagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att 46 och 46 a §§ sagda lag skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

Vidtages icke---------

Bestämmelserna i första stycket
skola icke äga tillämpning i avseende
å sinnessjuk, som är intagen i arbctshem,
som avses i 41 § lagen om
socialhjälp, eller i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

(Föreslagen lydelse)

§•

---föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket
skola icke äga tillämpning i avseende
å sinnessjuk, som är intagen i ungdomsvårdsskola,
allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, anstalt, som
står under kriminalvårdsstyrelsens
inseende, militärhäkte eller härads -

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 33 §§ SFS 1956: 226, beträffande 18 §, 47 § 3 mom.
och 48 § SFS 1937: 470, beträffande 41 §, 47 § 1, 4 och 5 mom., 49 § och 51 § SFS 1945:
467 samt beträffande 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ SFS 1954:446.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

tvångsarbetsanstalt, anstalt, som står
under fångvårdsstyrelsens inseende,
militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse.
Beträffande sådan sinnessjuk
åligge skyldighet att föranstalta
om vård allenast den, som enligt de
rörande anstalten meddelade föreskrifterna
har att sörja därför.

Kan sinnessjuk

Utskrivning enligt första stycket
må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
av domstol förklarats icke
kunna fällas till ansvar för begånget
brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat,
eller

som enligt domstols förordnande
intagits i allmän uppfostringsanstalt
men överförts till sinnessjukhus och
slutligt utskrivits från anstalten, eller som

intagits å sinnessjukhus i
samband med frigivning från straffarbete
eller fängelse eller utskrivning
från förvaring eller internering i säkerhctsanstalt.

Har sinnessjuk, — —----

(Föreslagen lydelse)

eller stadsfängelse. Beträffande sådan
sinnessjuk åligge skyldighet att
föranstalta om vård allenast den,
som enligt de rörande anstalten meddelade
föreskrifterna har att sörja
därför.

utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket
må ej äga rum av den,

som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken
av domstol överlämnats till vård
enligt sinnessjuklagen, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat,
eller

som för undergående av påföljd
för brott varit intagen i fångvårdsanstalt
och i samband med att anstaltsvården
upphört intagits å sinnessjukhus.

annorledes förordnat.

18 §.

33 §.

Föreligga sådana omständigheter,
som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande
någon, vilken är intagen i arbetshem,
som avses i bl § lagen om
socialhjälp, eller i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller tvångsarbetsanstalt, må den,
som enligt de rörande anstalten meddelade
föreskrifterna har att sörja
för vård åt honom, föranstalta om
hans intagande för observation å sinnessjukhus,
som i 28 § 1 mom. sägs.

Beträffande ansökan-----

I fråga —--------—---

Har observationen------

Föreligga sådana omständigheter,
som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande
någon, vilken är intagen i ungdomsvårdsskola
eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, må
den, som enligt de rörande anstalten
meddelade föreskrifterna har att sörja
för vård åt honom, föranstalta om
hans intagande för observation å sinnessjukhus,
som i 28 § 1 mom. sägs.

---hans sinnestillstånd.

å sökanden.

--vederbörande anstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

41 §.

Föreligger anledning till antagande
att den, som år misstänkt för
brott, begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet eller
tillfälligt rubbad själsverksamhet
som avses i 5 kap. 5 § strafflagen,
skall domstolen förordna om sinnesundersökning
enligt vad nedan sägs,
där ej av särskilda skäl sådan undersökning
finnes obehövlig. Sinnesundersökning
skall ock ske, där domstolen
finner särskild utredning om
den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller eljest för
målets avgörande.

Finnes brottet-------

I brottmål skall sinnesundersökning
ske, innan domstol förordnar
om någons överlämnande till vård
enligt sinnessjuklagen, om det ej
med hänsyn till tidigare sinnesundersökning
och vad därefter förevarit
är uppenbart, att sådan undersökning
är obehövlig. Sinnesundersökning
skall ock i annat fall ske,
om särskild utredning om den misstänktes
sinnesbeskaffenhet finnes
vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller eljest för
målets avgörande.

därtill äro.

Uppkommer fråga----— —

Beslut om sinnesundersökning må
ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande
bevisning förebragts att han
begått densamma.

Har beslut---------

Där rätten finner det lämpligt, må
rätten förordna, att målet, såvitt angår
utredning om den misstänktes
sinnesbeskaffenhet, skall handläggas
inom stängda dörrar.

1. Sinnesundersökning av den,
som förvaras i häkte, skall verkställas
å sinnessjukavdelning vid fångvården
av där anställd läkare. För
undersökningen skall den häktade

§•

— hans sinnesbeskaffenhet.

Om sinnesundersökning beslutar
domstolen, så snart det finnes lämpligen
kunna ske. Sådant beslut må
dock ej meddelas, med mindre den
misstänkte erkänt gärningen eller
övertygande bevisning förebragts att
han begått den. I beslutet bör angivas
vad undersökningen företrädesvis
bör avse.

---därtill äro.

Sedan beslut om sinnesundersökning
meddelats, skall domstolen
skyndsamt översända samtliga handlingar
i målet till den sinnessjukavdelning
vid fångvården eller det sinnessjukhus,
till vilket undersökningen
hör.

§•

Sinnesundersökning av den, som
förvaras i häkte, skall verkställas av
läkare anställd vid den sinnessjukavdelning
vid fångvården, som enligt
kriminalvårdsstyrelsens bestäm -

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 90 år 196-i

(Gällande lydelse)

överföras till den sinnessjukavdelning,
som enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall mottaga för sinnessjukdom
misstänkta från det
häkte, där han förvaras. Domstol,
som förordnat om undersökningen,
skall skyndsamt översända samtliga
handlingar i målet till nämnda avdelning.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet
begära utredning angående
omständigheter av betydelse
för undersökningen, så ock hos
domstolen göra framställning om att
förhör i målet hålles med personer,
som kunna antagas äga kännedom
om sådana omständigheter. Därvid
bör angivas vad utredningen eller
förhöret skall avse. Skall förhör äga
rum, ankomme på domstolen att föranstalta
om att förhöret varder hållet
samt att underrätta undersökningsläkaren
om förhöret. Angående
ersättning åt den, som inkallats till
förhöret för att höras, gälle vad angående
ersättning av allmänna medel
till vittnen finnes stadgat; dock
skall ersättningen alltid stanna å
statsverket.

2. Sinnesundersökning skall verkställas
med största möjliga skyndsamhet
och till sin omfattning anpassas
efter undersökningsfallets beskaffenhet.

Utlåtande över undersökningen
skall avgivas sist inom sex veckor
från det handlingarna inkommo till
sinnessjukavdelningen, i den mån ej
medicinalstyrelsen i särskilt fall på
framställning av undersökningsläkaren
medgiver anstånd. Vid utlåtandet
skola fogas de av domstolen till
sinnessj ukavdelningen överlämnade
handlingarna.

3. I utlåtandet skall undersökningsläkaren
angiva den undersöktes
sinnestillstånd vid gärningens begående,
så ock huruvida han är i behov
av vård å sinnessjukhus. Finnes
den undersökte eljest böra på grund

(Föreslagen lydelse)

mande skall mottaga för sinnessjukdom
misstänkta från det häkte, där
den som skall undersökas förvaras.
Sinnesundersökning av den, som befinner
sig på fri fot, skall verkställas
av läkare, som för dylikt ändamål
är anslälld vid det sinnessjukhus,
till vilket undersökningen liör
enligt bestämmelser, som meddelas
av medicinalstyrelsen. Utan hinder
av vad nu sagts må medicinalstyrelsen
för visst fall besluta att sinnesundersökning
skall verkställas enligt
annan fördelning ävensom, när särskilda
skäl äro därtill, förordna
utomstående läkare att verkställa
sinnesundersökning; är den som
skall undersökas häktad, må dock
sådant beslut eller förordnande meddelas
endast efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen.

Häktad, som skall undersökas,
skall överföras till sinnessjukavdelning,
som i första stycket sägs. Skall
undersökningen verkställas av läkare,
som icke är anställd vid sådan
avdelning, må dock den häktade under
tid som erfordras för undersökningen
förvaras i viss fångvårdsanstalt
eller i häkte.

Den, som befinner sig på fri fot
och skall undersökas, är pliktig att
för undersökningen inställa sig å tid
och ort, som av undersökningsläkaren
bestämmas. Såvitt möjligt skall
tillses, att för den, som skall undersökas,
ej uppkommer hinder i hans
förvärvsverksamhet eller annan allvarlig
olägenhet. Finnes det erforderligt
för undersökningens verkställande,
äge domstolen på framställning
av undersökningsläkaren
förordna, att den, som skall undersökas,
skall intagas å visst sinnessjukhus.
Ej må domstolen utan medgivande
av den, som skall undersökas,
meddela dylikt förordnande,
med mindre för brottet är stadgat
fängelse, avsättning eller suspension -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål
för särskild åtgärd, bär sådant
anmärkas. I utlåtandet skola ock angivas
de skäl och omständigheter,
på vilka däri givet omdöme grundas.
Förklaras någon, som ej är sinnessjuk
eller sinnesslö, vid gärningens
begående hava lidit av annan själslig
abnormitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, skall utlåtandet
tillika innehålla skälen till att sådan
jämställdhet anses föreligga.

4. De närmare anvisningar som
må finnas påkallade beträffande tilllämpningen
av vad i 2 och 3 mom.
är stadgat meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av medicinalstyrelsen.

Sinnesundersökning av den, som
befinner sig på fri fot, skall verkställas
av läkare, som för dylikt ändamål
är anställd vid statligt sinnessjukhus.
Grunder för sådana undersökningars
fördelning mellan vederbörande
sjukhus fastställas av medicinalstyrelsen.
Domstol, som förordnat
om sinnesundersökning varom
nu är fråga, skall skyndsamt
överlämna samtliga handlingar i målet
till det sinnessjukhus, till vilket
undersökningen hör.

Den, som skall undersökas, är
pliktig att för undersökningen inställa
sig å tid och ort, som av undersökningsläkaren
bestämmas. Såvitt
möjligt skall tillses, att för den,
som skall undersökas, ej uppkommer
hinder i hans förvärvsverksamhet
eller annan allvarlig olägenhet.

Finnes det erforderligt för undersökningens
verkställande, äge domstolen
på framställning av undersökningsläkaren
förordna, att den, som
skall undersökas, skall intagas å det
sinnessjukhus, där läkaren är anställd.
Ej må domstolen utan medgivande
av den, som skall undersö lf

Bihang till riksdagens protokoll 196i.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sinnesundersökning skall verkställas
med största möjliga skyndsamhet
och till sin omfattning anpassas
efter syftet med undersökningen
och undersökningsfältets beskaffenhet.
Skriftligt utlåtande över
undersökningen skall avgivas sist
inom sex veckor från det handlingarna
inkommo till sinnessjukavdelningen
eller sjukhuset, i den mån ej
medicinalstyrelsen i särskilt fall på
framställning av undersökningsläkaren
medgiver anstånd. Vid utlåtandet
skola fogas de av domstolen till
sinnessjukavdelningen eller sjukhuset
överlämnade handlingarna.

Utlåtande över sinnesundersökning
skall, om ej annat följer av
domstolens beslut, innehålla uttalande
om den undersöktes behov av
vård å sinnessjukhus samt om hans
sinnesbeskaffenhet vid gärningens
begående. Finnes den undersökte eljest
böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bliva föremål för särskild
åtgärd, skall detta anmärkas. I utlåtandet
skola ock angivas de skäl och
omständigheter, på vilka däri givet
omdöme grundas.

1 samt. Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

kas, meddela dylikt förordnande,
med mindre å brottet kan följa
straffarbete, fängelse, avsättning eller
mistning av ämbete på viss tid.

1 fall, som avses i denna paragraf,
skola föreskrifterna i 42 § 1 mom.
andra stycket och 2—4 mom. i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att den i 2 mom.
andra stycket stadgade tiden för utlåtandes
avgivande skall räknas från
det handlingarna inkommo till sjukhuset.

Prövar domstol

Vad i 42 § 3 mom. stadgas om utlåtande
av undersökningsläkare
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen äge

1) Det åligger

2) Undersökning av

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
begära utredning eller göra framställning
om förhör, som i 42 § 1
mom. andra stycket sägs, och för
undersökningen påkalla intagning å
sinnessjukhus av den, som vistas å
fri fot. Varder förhör utsatt, åligge
domstolen att underrätta medicinalstyrelsen
därom.

4) Vederbörande läkare----

(Föreslagen lydelse)

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet
begära utredning angående
omständigheter av betydelse för
undersökningen, så ock hos domstolen
göra framställning om att förhör
i målet hålles med personer, som
kunna antagas äga kännedom om sådana
omständigheter. Därvid bör angivas
vad utredningen eller förhöret
skall avse. Skall förhör äga rum, ankomme
på domstolen att föranstalta
om att förhöret varder hållet samt
att underrätta undersökningsläkaren
om förhöret. Angående ersättning åt
den, som inkallats till förhöret för
att höras, gälle vad angående ersättning
av allmänna medel till vittnen
finnes stadgat; dock skall ersättningen
alltid stanna å statsverket.

De närmare anvisningar som må
finnas påkallade beträffande tilllämpningen
av vad ovan i denna
paragraf är stadgat meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av medicinalstyrelsen.
Bestämmelser om ersättning åt den
som verkställer sinnesundersökning
meddelas av Konungen.

i målet.

Vad i 43 § andra stycket stadgas
om utlåtande av undersökningsläkare
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande medicinalstyrelsens
utlåtande.

följande iakttagas:
i målet,
dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
begära utredning eller göra framställning
om förhör, som i 43 § tredje
stycket sägs, och för undersökningen
påkalla intagning å sinnessjukhus
av den, som vistas å fri fot.
Varder förhör utsatt, åligge domstolen
att underrätta medicinalstyrelsen
därom.

---med avgivandet.

44 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 §.

Ej må någon, där anledning föreligger
till antagande att han är sinnessjuk,
dömas till tvångsarbete
utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
ägt rum.

Ä sådan undersökning skola bestämmelserna
i 42 och 43 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att vad där
stadgas om domstolen i stället skall
gälla om myndighet, som påkallat
undersökningen; dock att, om läkare
hos myndigheten gjort framställning
om förhör, det skall ankomma
på myndigheten att förordna om
sådant förhör vid lämplig underrätt
och på rätten att lämna myndigheten
meddelande om förhöret och vidtaga
de åtgärder, som i 42 § 1 mom.
andra stycket omförmälas. Prövar
myndigheten erforderligt, att jämväl
medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas,
skola stadgandena i 44 §
därvid lända till efterrättelse med
enahanda avvikelser, som nyss angående
läkarundersökningen sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning
förekomma därtill att någon,
som undergår straff, underkastas
förvaring, skall styrelsen, innan interncringsnämndens
yttrande i frågan
inhämtas, föranstalta om undersökning
av hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan huruvida han
efter frigivningen kan antagas bliva
vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom, där ej av särskilda
skäl sådan undersökning finnes
obehövlig.

Beträffande undersökningen skola
bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med
iakttagande av att vad där stadgas
om domstolen i stället skall gälla om
styrelsen; dock att, om läkare hos
styrelsen gjort framställning om förhör,
det skall ankomma på styrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196k

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att föranstalta om sådant förhör vid
lämplig underrätt och på rätten att
lämna styrelsen meddelande om förhöret
och vidtaga de åtgärder, som
i 42 § 1 mom. andra stycket omförmälas.
Prövar styrelsen erforderligt,
att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande
inhämtas, skola stadgandena i
44 § i vad de avse häktad äga motsvarande
tillämpning med enahanda
avvikelser, som nyss angående läkarundersökningen
sagts.

1. Misstänkt, som------

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård å
sinnessjukhus, må han ej vidare på
grund av stadgande, som nyss sagts,
ltvarhållas å sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen; är han häktad,
varde till häktet återförd. Samma
lag vare, där förundersökning
nedlägges eller avslutas utan att
åtal mot den intagne väckes eller
domstol angående honom meddelar
slutligt utslag, vari han icke förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri.

Förmenar intagen----- —- -

2. Har domstol meddelat utslag,
vari häktad, som icke jämlikt 1
mom. kvarhålles å sinnessjukhus eller
å sinnessjukavdelning vid fångvården,
förklarats på grund av sin
sinnesbeskaffenhet från ansvar fri,
och är den häktade enligt infordrat
utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus
eller i fall, då utlåtande infordrats,
från såväl läkare som medicinalstyrelsen
och styrelsens utlåtande
lagts till grund för straffriförklarandet,
enligt sistnämnda utlåtande
i behov av sådan vård, skall han
därefter förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården; och vare om
honom lag som i 1 mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan
sagts förvaras å sinnessjukhus eller
å sinnessjukavdelning vid fångvår -

§•

--nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat
utlåtande icke vara i behov av vård
å sinnessjukhus, må han ej vidare
på grund av stadgande, som nyss
sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen; är han
häktad, varde till häktet återförd.
Samma lag vare, där förundersökning
nedlägges eller avslutas utan att
åtal mot den intagne väckes eller
domstol angående honom meddelar
dom vari icke förordnas att han skall
överlämnas till vård enligt denna lag.

--frågan därom.

2. Har domstol förordnat att häktad,
som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, skall
överlämnas till vård enligt denna lag,
skall han därefter förvaras å sinnessjukavdelning
som nyss sagts; och
vare om honom lag som i 1 mom.
sägs.

3. Har genom jaga kraf tagande
dom förordnats att någon, som förvaras
å sinnessjukhus eller å sinnes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

den, genom laga kraftägande utslag
förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall
han, om han är intagen å sinnessjukhus,
anses vara för vård där intagen
samt, om han förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, för vård
där förbliva, intill dess plats å något
statens sinnessjukhus kan beredas
honom. I senare fallet ankomme det
på vederbörande fångvårdsinyndighet
att hos medicinalstyrelsen göra
framställning om den straff riförklarades
intagande å sådant sinnessjukhus.
Vid framställningen skola, i huvudskrifter
eller bestyrkta avskrifter,
fogas å fårigvårdsanstalten förvarade
handlingar, som angå den
straffriförklarade och äro av betydelse
för bedömande av hans sinnestillstånd.
Medicinalstyrelsen tillkommer
därefter att meddela erforderliga
föreskrifter om den straffriförklarades
intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder av bestämmelserna i
första stycket gälle om fånge, som
under verkställighet av straff begått
brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklarats från ansvar fri,
vad i 48 § finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som
icke är häktad, sådant fall, som avses
i 2 inom., åligge det vederbörande
länsstyrelse att, om domstolens utslag
vinner laga kraft, genast förordna
om den straffriförklarades intagande
å sinnessjukhus för vård.
När sådant förordnande meddelats,
skall intagning utan dröjsmål ske å
det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen,
efter anmälan av
länsstyrelsen, bestämmer.

b. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående
för brott misstänkt, skall i
tillämpliga delar lända till efterrättelse
beträffande den, rörande vilken
utlåtande infordrats jämlikt 46 §,
med iakttagande av att vad i nämnda
mom. stadgas om domstol i stäl -

(Föreslagen lydelse)

sjukavdelning vid fångvården eller
i annan fångvårdsanstalt, skall överlämnas
till vård enligt denna lag,
skall han, om han är intagen å sinnessjukhus,
anses vara för vård där
intagen samt i annat fall vårdas å
sinnessjukavdelning vid fångvården,
intill dess plats å sinnessjukhus kan
beredas honom. I senare fallet ankomme
det på vederbörande fångvårdsmyndighet
att skyndsamt till
medicinalstyrelsen, i huvudskrifter
eller bestyrkta avskrifter, översända
å anstalten förvarade handlingar,
som angå honom och äro av betydelse
för bedömande av hans sinnestillstånd.
Medicinalstyrelsen tillkommer
därefter att föranstalta om hans
intagande å visst sinnessjukhus.

Föreligger beträffande någon, som
icke är häktad, sådant fall, som avses
i 2 inom., skall medicinalstyrelsen,
när domen vinner laga kraft,
föranstalta om att han utan dröjsmål
intages å sinnessjukhus för
vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

let skall gälla mgndighet, vilken äger
ålägga tvångsarbete, och att vad i
samma mom. sägs om den, som förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse
den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklaras icke kunna dömas
till tvångsarbete. Med avvikelse
från vad i nämnda mom. stadgas
skall dock vård av den, som kvarhålles
å sinnessjukavdelning vid fångvården
eller som icke är häktad men
enligt vederbörligt utlåtande är i behov
av vård å sinnessjukhus, beredas
å det sinnessjukhus, till vars
område han hör, samt ansökan om
hans intagande å sådant sjukhus göras
hos sjukvårdsläkaren vid sjukhuset.

Ej må någon, angående vilken utlåtande
infordrats jämlikt b6 a §,
på grund av nämnda lagrum kvarhållas
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården
längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande
den, som för observation intagits
å sinnessjukhus, skall lända till
efterrättelse jämväl i avseende å
den, som på grund av bestämmelse i
detta kapitel för undersökning intagits
å sådant sjukhus; dock skall i
fråga om handling, för vars vidarebefordran
sjukvårdsläkarens tillstånd
enligt nämnda paragraf erfordras,
gälla, att den ej må fortskaffas till
eller från den, som är misstänkt för
brott, om den innehåller något, som
kan hindra brottets upptäckt eller
sakens utredning.

(Föreslagen lydelse)

b. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande
den, som för observation intagits
å sinnessjukhus, skall lända till
efterrättelse jämväl i avseende å
den, som på grund av bestämmelse
i detta kapitel för undersökning intagits
å sådant sjukhus; dock skall
i fråga om handling, för vars vidarebefordran
sjukvårdsläkarens tillstånd
enligt nämnda paragraf erfordras,
gälla, att den ej må fortskaffas
till eller från den, som är misstänkt
för brott, om den innehåller
något, som kan hindra brottets upptäckt
eller sakens utredning.

i. Fånge, som befinnes lida av sinnessjukdom
eller beträffande vilken
anledning finnes till antagande, att
han lider av sådan sjukdom, skall så
snart ske kan för vård eller observation
intagas å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

§•

Föreligger beträffande någon som
för undergående av påföljd för brott
eller förvandlingsstraff för böter
är intagen i fångvårdsanstalt anledning
till antagande, att han är i behov
av vård å sinnessjukhus, skall
vederbörande fångvårdsmyndighet

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

Föreligger beträffande-----

Befinnes någon som är intagen i
säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,
eller finnes anledning att hos
sådan intagen förmoda dylik sjukdom,
må vederbörande anstaltsmyndighet
draga försorg om hans intagande
för vård eller observation å
sinncssjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk fånge antagas
vara vid strafftidens slut i behov av
vård å sinnessjukhus, åligge det vederbörande
fångvårdsmyndighet att
i god tid förut i den ordning, som i 2
kap. sägs, göra ansökan om att den
sjuke då varder intagen å sinnessjukhus.
I sådant fall må vårdattest
utfärdas av läkare som är anställd
vid fångvården, ändå att han samtidigt
är läkare å det sinnessjukhus,
där intagning begärts; och varde i
stället för levnadsberättelse vid ansökningen,
i huvudskrifter eller bestyrkta
avskrifter, fogade å vederbörande
fångvårdsanstalt förvarade
handlingar, som röra den sjuke och
äro av betydelse för bedömande av
hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning å sinnessjuk,
som skall utskrivas från säkerhetsanstalt
och kan antagas efter utskrivningen
vara i behov av vård å
sinnessjukhus.

(Föreslagen lydelse)

draga försorg om hans intagande för
vård eller observation å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

---nyss nämnts.

Kan antagas att den, som för undergående
av påföljd för brott eller
förvandlingsstraff för böter är intagen
i fångvårdsanstalt, når anstaltsvården
upphör kommer att vara
i behov av vård å sinnessjukhus,
åligge det vederbörande fångvårdsmyndighet
att i god tid förut i den
ordning, som i 2 kap. sägs, göra ansökan
om att han då varder intagen
å sinnessjukhus. I sådant fall må
vårdattest utfärdas av läkare som är
anställd vid fångvården, ändå att
han samtidigt är läkare å det sinnessjukhus,
där intagning begärts; och
varde i stället för levnadsberättelse
vid ansökningen, i huvudskrifter eller
bestyrkta avskrifter, fogade å vederbörande
fångvårdsanstalt förvarade
handlingar rörande den, som
ansökningen avser, vilka äro av betydelse
för bedömande av hans sinnestillstånd.

49 §.

Ä,. den,_____________sjukvårdslältarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om
för brott misstänkt skall äga motsvarande
tillämpning å den, som är föremål
för förfarande, avseende ådömande
av tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken
plats beretts å sinnessjukhus, att
låta sig där intaga, är vederbörande
polis- eller militännyndighet pliktig
att på begäran av den, som gjort ansökningen
om intagning, lämna den
handräckning, som finnes vara av
nöden.

Undandrager sig någon, som är
misstänkt för brott eller föremål för
förfarande, avseende ådömandc av
tvångsarbete, samt vistas å fri fot,
att iakttaga vad enligt 43, 44 eller
46 § åligger honom eller behöver läkare
för verkställande av undersökning,
varom där fönnäles, skydd för
sin personliga säkerhet, skall ock på
begäran av vederbörande läkare erforderlig
handräckning lämnas. Samma
lag vare, där sådant fall prövas
föreligga, att undersökning må äga
rum enligt 16 §, och den, om vilkens
undersökning är fråga, vägrar att
underkasta sig densamma eller läkare
för verkställande av undersökningen
behöver skydd för sin personliga
säkerhet.

Den, som utan sjukvårdsläkarens
medgivande till någon, som är intagen
å sinnessjukhus eller å sinnessj
likavdelning vid fångvården, överlämnar
eller försöker överlämna vapen
eller annat föremål, varmed den
intagne lätteligen kan tillfoga sig
själv eller annan skada, straffes, där
ej gärningen enligt allmänna strafflagen
är med högre straff belagd,
med böter frän och med femtio till
och med ettusen kronor eller med
fängelse.

Den, som förhjälper eller söker
förhjälpa någon, som är intagen å
sinnessjukhus eller jämlikt 47 g för
vård förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, att avvika från sin -

§•

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken
plats beretts å sinnessjukhus, att
låta sig där intaga, är vederbörande
polis- eller militärmyndighet pliktig
att på begäran av medicinalstyrelsen
eller den, som gjort ansökningen om
intagning, lämna den handräckning,
som finnes vara av nöden.

Undandrager sig någon, som är
misstänkt för brott samt vistas å fri
fot, att iakttaga vad enligt 42 eller
44 § åligger honom eller behöver läkare
för verkställande av undersökning,
varom där förmäles, skydd för
sin personliga säkerhet, skall ock på
begäran av vederbörande läkare erforderlig
handräckning lämnas. Samma
lag vare, där sådant fall prövas
föreligga, att undersökning må äga
ruin enligt 16 §, och den, om vilkens
undersökning är fråga, vägrar att
underkasta sig densamma eller läkare
för verkställande av undersökningen
behöver skydd för sin personliga
säkerhet.

§•

Den, som utan sjukvårdsläkarens
medgivande till någon, som är intagen
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, överlämnar
eller försöker överlämna vapen
eller annat föremål, varmed den
intagne lätteligen kan tillfoga sig
själv eller annan skada, dömes, där
ej enligt brottsbalken för gärningen
är stadgat strängare straff, till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

§•

Den, som förhjälper eller söker
förhjälpa någon, som är intagen å
sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för
vård förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, att avvika från sin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

nessjukhuset eller sinnessjukavdelningen,
straffes med böter från och
med femtio till och med ettusen kronor
eller med fängelse. Var den intagne
farlig för annans personliga
säkerhet och hade gärningsmannen
vetskap därom, må till straffarbete
i högst ett år dömas.

Så länge särskild sinnessjukavdelning
vid fångvården ej finnes i Gotlands
län, må sådan undersökning
av häktad, varom i 42, 44 eller 46 §
förmäles, inom länet verkställas av
läkare vid statens sinnessjukhus
därstädes och den häktade för sådant
ändamål dit överflyttas.

(Föreslagen lydelse)

nessj ukhuset eller sinnessjukavdelningen,
dömes till dagsböter eller
fängelse i högst två år.

§•

Så länge särskild sinnessjukavdelning
vid fångvården ej finnes i Gotlands
län, må sådan undersökning av
häktad, varom i 42 eller 44 § förmäles,
inom länet verkställas av läkare
vid statens sinnessjukhus därstädes
och den häktade för sådant ändamål
dit överflyttas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i lagen föreskrives om
den som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen skall även
tillämpas beträffande den som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri
från ansvar och i avgivet utlåtande befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 om
införande av nya rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

Angår fråga om egendoms förverkande
till det allmänna eller annan
sådan påföljd någon, som ej är tilltalad,
skall talan därom föras mot
honom. Om sådan talan gälle i till 1

Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1947: 617.

(Föreslagen lydelse)

§•

Angår fråga om egendoms förverkande
till det allmänna eller annan
särskild rättsverkan av brott någon,
som ej är tilltalad, skall talan därom
föras mot honom. Om sådan talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

lämpliga delar vad i nya rättegångsbalken
är föreskrivet angående åtal
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter.

Är i —-----------

Hava i —----------

Har någon genom dom, som må
verkställas, ehuru den icke äger laga
kraft, dömts till straff eller annan
påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt
eller allmän uppfostringsanstalt
eller i avbidan på verkställighet
tagen i förvar, skall han
vid fullföljd av talan i målet anses
som häktad för brottet. Yad nu sagts
gälle ock, om någon, som på grund
av sin sinnesbeskaffenhet förklarats
fri från ansvar, är intagen å sinnessjukhus
eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet
angående brottmål skall,
om ej annat är stadgat, i tillämpliga
delar gälla, då mot någon, som blivit
dömd för brott, vid domstol inledes
förfarande, som avser förening av
straff, ådömande av skyddsåtgärd i
stället för straff eller åtgärd med avseende
å villkorlig dom eller vad eljest
tidigare ådömts honom för brottet;
är han intagen i anstalt, som
sägs i första stycket, eller tagen i
förvar, skall han anses som häktad
för brottet. Har offentlig försvarare
förordnats för den dömde, skall arvode
och ersättning till försvararen
alltid gäldas av statsverket.

(Föreslagen lydelse)

gälle i tillämpliga delar vad i nya
rättegångsbalken är föreskrivet angående
åtal för brott varå icke kan
följa svårare straff än böter.

— är ogrundad,
de gällande.

§•

Har någon genom dom, som må
verkställas, ehuru den icke äger laga
kraft, dömts till straff eller annan
påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt,
skall han vid fullföljd
av talan i målet anses som häktad
för brottet. Vad nu sagts gälle ock,
om rätten överlämnat någon till vård
enligt sinnessjuklagen och den dömde
på grund av domen är intagen å
sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet
angående brottmål skall,
om ej annat är stadgat, i tillämpliga
delar gälla, då mot någon, som blivit
dömd för brott, vid domstol inledes
förfarande, som avser undanröjande
av påföljd och ådömande av annan
påföljd för brott eller ock annan åtgärd
i fråga om ådömd påföljd; är
han intagen i anstalt som avses i
första stycket, skall han anses som
häktad för brottet. Har offentlig försvarare
förordnats för den dömde,
skall arvode och ersättning till försvararen
alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 19 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats
fri från ansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

6) Förslag
till
Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 61, 77, 78 och 82 §§ sjömanslagen den 30
juni 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i
lagen skall, efter 82 §, införas en ny paragraf, betecknad 82 a §, av nedan

angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

Begår någon av besättningen, när
fartyget icke befinner sig i svensk
hamn, brott av den art, att svårare
straff än fängelse därå kan följa, är
befälhavaren, där icke brottet av ortens
myndighet beivras, pliktig tillse,
att så snart ske kan med den
brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna
i 64 §.

Befälhavaren skall--—- —--

(Föreslagen lydelse)

§•

Begär någon av besättningen, när
fartyget icke befinner sig i svensk
hamn, brott för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver, är befälhavaren,
där icke brottet av ortens
myndighet beivras, pliktig tillse,
att så snart ske kan med den brottslige
hålles förhör enligt bestämmelserna
i 64 §.

----nödigt är.

Sätter sig någon å fartyget anställd
upp mot befälhavaren eller
den, som i hans ställe förer befälet,
och vägrar honom lydnad, straffes
med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst ett år.

Överfaller han med våld eller hot
om våld befälhavaren eller annan
förman i tjänsten eller för att honom
till någon tjänsteåtgärd tvinga eller
därifrån hindra eller för att å honom
för sådan åtgärd hämnas, dömes
till fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år.
Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till dagsböter dömas.

Sätter sig någon å fartyget anställd
upp mot befälhavaren eller
den, som i hans ställe förer befälet,
och vägrar honom lydnad, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst ett
år.

Förgriper han sig med våld eller
hot om våld å befälhavaren eller annan
förman i dennes tjänsteutövning
eller för att tvinga honom till eller
hindra honom från tjänsteåtgärd eller
hämnas för sådan åtgärd, dömes
till fängelse i högst två år. Är brottet
ringa, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dö- Göra ombord anställda myteri gemes
anstiftare eller anförare till nom att ådagalägga uppsåt att, med
fängelse eller till straffarbete i högst förenat våld, sätta sig upp mot be -

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

två år och annan deltagare till fängelse
i högst sex månader eller, där
omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter, övas vid
myteriet våld å person eller egendom,
må anstiftare eller anförare
dömas till straffarbete i högst sex år
och annan deltagare till straffarbete
i högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning,
som vid myteri begås, skall ock
gärningsmannen straffas enligt vad
i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs.

Har den, som begått brottslig
handling varom i 76—81 §§ förmäles,
för samma handling ålagts disciplinbot
enligt 62 §, skall rätten vid
brottets bedömande därå fästa skäligt
avseende och må i ty fall, efter
omständigheterna straffet nedsättas
under vad eljest bort följa å gärningen
eller ock alldeles bortfalla.

(Föreslagen lydelse)

fälhavaren eller den som i hans ställe
förer befälet, dömes anstiftare och
anförare till fängelse i högst två år
samt annan deltagare till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

Övas vid myteriet förenat våld å
person eller egendom, må anstiftare
och anförare dömas till fängelse i
högst sex år och annan deltagare till
fängelse i högst två år.

§•

Har den, som begått brottslig
handling varom i 76—81 §§ förmäles,
för samma handling ålagts disciplinbot
enligt 62 §, skall rätten vid
brottets bedömande därå fästa skäligt
avseende och må efter omständigheterna
ådömas lindrigare straff
än för brottet är stadgat eller ock
påföljd helt eftergivas.

82 a §.

För försök eller förberedelse till
brott som avses i 77 § andra stycket,
så ock för förberedelse eller stämpling
till brott som avses i 78 § eller
underlåtenhet att avslöja sådant
brott dömes till ansvar enligt vad i
23 kap. brottsbalken stadgas. Skulle
brott varom i 77 § andra stycket
sägs, om det fullbordats, hava varit
att anse som ringa, må dock ej dömas
till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

7) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 6—22, 24—27, 29 och 33 §§ ävensom rubriken
före 17 § lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 30 § sagda lag skall upphöra
att gälla.

(Gällande lydelse)

Bifalles framställning om verkställighet
här i riket, skall i beslutet
därom det ådömda straffet omvandlas
till straffarbete eller fängelse på
lika lång tid. Därvid skall den danska
straffarten fsengsel, den finska
straffarten tukthus, den isländska
straffarten fangelsi och den norska
straffarten fengsel anses svara mot
straffarbete samt den danska straffarten
hsefte, den finska straffarten
fängelse, den isländska straffarten
varöhald och den norska straffarten
hefte mot fängelse. Det ådömda
straffet skall dock alltid anses svara
mot straffarbete, om den strafftid
som verkställigheten här i riket skall
avse överstiger två år.

(Föreslagen lydelse)

§•

Bifalles framställning om verkställighet
här i riket, skall i beslutet
därom det ådömda straffet omvandlas
till fängelse på lika lång tid.

Det till straffarbete eller fängelse
omvandlade straffet är verkställbar
såsom hade straffet ådömts här i riket
genom dom, som vunnit laga
kraft.

Har straffet--—--den sta

Förvandlingsstraff för----

§•

Det till fängelse omvandlade straffet
är verkställbar såsom hade straffet
ådömts här i riket genom dom,
som vunnit laga kraft.

av dag.

8 §•

Här i riket meddelad dom, varige- Här i riket meddelad dom, varigenom
dömts till straffarbete eller nom dömts till fängelse, må verk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

(Gällande lydelse)

fängelse, må verkställas i Danmark,
Finland, Island eller Norge, om den
dömde när verkställighet skall ske
är medborgare eller har hemvist i
den andra staten. Uppehåller han
sig i någon av nämnda stater, må
även eljest domen verkställas där,
om det med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligast.

Skall den------såsom

(Föreslagen lydelse)

ställas i Danmark, Finland, Island
eller Norge, om den dömde när verkställighet
skall ske är medborgare
eller har hemvist i den andra staten.
Uppehåller han sig i någon av nämnda
stater, må även eljest domen verkställas
där, om det med hänsyn till
omständigheterna finnes lämpligast.

strafftid.

Om någon, som här i riket dömts
till straffarbete eller fängelse, skall
för verkställighet av domen överföras
till Danmark, Finland, Island eller
Norge, skola bestämmelserna i 7
och 18 §§ lagen om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island
och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu---------

Om någon, som här i riket dömts
till fängelse, skall för verkställighet
av domen överföras till Danmark,
Finland, Island eller Norge, skola
bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen
om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge äga motsvarande
tillämpning.

andra staten.

övervakning av den, som i Danmark,
Finland, Island eller Norge
erhållit villkorlig dom med övervakning,
må på begäran anordnas här i
riket.

I beslut om anordnande av övervakning
skall den allmänna underrätten
i den ort, där den dömde uppehåller
sig eller kan antagas komma
att uppehålla sig, utses till övervakningsdomstol.
Det åligger övervakningsdomstolen
att förordna
övervakare för den dömde.

Övervakning av den, som i Danmark,
Finland, Island eller Norge
blivit villkorligt dömd med föreskrift
om övervakning, må på begäran anordnas
här i riket.

§•

I beslut om anordnande av övervakning
skall övervakningsnämnden
i den ort, där den dömde uppehåller
sig eller kan antagas komma att uppehålla
sig, utses att handhava övervakningen.
Det åligger övervakningsnämnden
att förordna övervakare
för den dömde.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning. I övrigt skall vad i svensk lag
är stadgat om villkorlig dom i tilllämpliga
delar gälla; prövotiden må
dock ej förlängas utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom
den villkorliga domen medgivna anståndet
förverkat, skall straff, som
är utsatt i domen, verkställas här.

I sådant fall skall rätten omvandla
frihetsstraff till svensk sträf fart med
tillämpning av de i 6 § angivna grunderna
och bötesstraff till motsvarande
belopp i svenskt mynt. Är straff
ej utsatt i den villkorliga domen,
skall rätten med tillämpning av
svensk lag bestämma straff eller annan
påföljd för brottet; tillfälle att
utföra talan härom skall beredas allmän
åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island
eller Norge ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga
domen eller förverkande av anståndet,
skall beslutet äga giltighet
här i riket.

Uppkommer här i riket fråga om
åtgärd med avseende å villkorlig
dom, som meddelats i Danmark,
Finland, Island eller Norge och beträffande
vilken övervakning anordnats
här, men finnes frågan lämpligen
böra prövas i den stat, där domen
meddelats, må domstol, som
handlägger ärendet, hänskjuta frågan
till behörig myndighet i nämnda
stat.

Om någon, som i Danmark, Finland,
Island eller Norge erhållit villkorlig
dom, här i riket övertygas om
annat brott som begåtts under prövotiden
eller före dess början, må
rätten, ändå att övervakning i anledning
av den villkorliga domen ej
anordnats här, med tillämpning av
vad i svensk lag är stadgat om vill -

vad i svensk lag är stadgat om
skyddstillsyn äga motsvarande tilllämpning;
förordnande om behandling
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken
må dock ej meddelas.

Meddelas i Danmark, Finland, Island
eller Norge beslut om ändrade
bestämmelser med avseende å domen
eller om förverkande av anståndet,
skall beslutet äga giltighet
här i riket.

§•

Uppkommer här i riket fråga om
åtgärd med avseende å den som villkorligt
dömts i Danmark, Finland,
Island eller Norge och som ställts
under övervakning här, men finnes
frågan lämpligen böra prövas i den
stat, där domen meddelats, må domstol
eller övervakningsnämnd, som
handlägger ärendet, hänskjuta frågan
till behörig myndighet i nämnda
stat.

§•

Om någon, som villkorligt dömts
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, här i riket övertygas om annat
brott som begåtts under prövotiden
eller före dess början, må rätten,
ändå att övervakning i anledning
av den tidigare domen ej anordnats
här, undanröja den ådömda påföljden
och för brotten döma till gemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196k

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

korlig dom förklara det villkorliga sam påföljd. Därvid skall den tidianståndet
förverkat. Därvid skola gare domen anses som dom å skyddsbestämmelserna
i 12 § andra stycket tillsyn,
äga tillämpning.

Övervakning av den, som här i riket
erhållit villkorlig dom med övervakning,
må överflyttas till Danmark,
Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade
bestämmelser med avseende å
den villkorliga domen, skall beslutet
äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,
må åtgärd i fråga om den
villkorliga domen beslutas här i riket,
såframt den dömde här övertygas
om annat brott eller behörig
myndighet i Danmark, Finland, Island
eller Norge till svensk domstol
hänskjuter ärende om sådan åtgärd.
Sålunda hänskjutet ärende upptages
av den rätt som vid tiden för överflyttningen
var övervakningsdomstol.

Har i Danmark, Finland, Island
eller Norge beslutats förverkande av
anstånd med avseende å villkorlig
dom, som meddelats här i riket, skall
beslutet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven
m. m.

§•

övervakning av den, som här i riket
dömts till skyddstillsyn, må överflyttas
till Danmark, Finland, Island
eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade
bestämmelser med avseende å
skyddstillsynen, skall beslutet äga
giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,
må åtgärd i fråga om skyddstillsynen
beslutas här i riket, såframt
den dömde här övertygas om
annat brott eller behörig myndighet
i Danmark, Finland, Island eller
Norge till svensk myndighet hänskjuter
ärende om sådan åtgärd. Sålunda
hänskjutet ärende upptages
av den övervakningsnämnd som vid
tiden för överflyttningen handhade
övervakningen.

§•

Har i Danmark, Finland, Island
eller Norge beslutats undanröjande
av villkorlig dom eller skyddstillsyn,
som ådömts här i riket, skall beslutet
äga giltighet här.

Om övervakning av villkorligt
frigiven m. m.

Tillsyn över den, som villkorligt
frigivits efter avtjänande i Danmark
av faengsel, i Finland av tukthus eller
fängelse, i Island av fangelsi eller
i Norge av fengsel, må på begäran
anordnas här i riket.

I beslut om anordnande av tillsyn
skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman
för den frigivne.

§•

Övervakning av den, som villkorligt
frigivits efter avtjänande i Danmark
av faengsel, i Finland av tukthus
eller fängelse, i Island av fangelsi
eller i Norge av fengsel, må på begäran
anordnas här i riket.

§•

I beslut om anordnande av övervakning
skall övervakningsnämnden
i den ort, där den frigivne uppehål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler sig eller kan antagas komma att
uppehålla sig, utses att handhava
övervakningen. Det åligger övervakningsnämnden
att förordna övervakare
för den frigivne.

Vad för den frigivne är bestämt
angående prövotid och övervakningstid
i den stat där frigivningen skett
skall gälla såsom om frigivningen
ägt rum här i riket. Föreskrifter angående
den frigivnes åligganden,
som meddelats i anslutning till den
villkorliga frigivningen, skola, om
ej fångvårdsstyrelsen förordnar annat,
äga tillämpning. I övrigt skall
tillämpas vad i svensk lag är stadgat
om villkorlig frigivning; dock
må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt
medgivna friheten förverkad,
skall verkställighet här ske av det
vid frigivningen återstående straffet,
omvandlat till svensk straffart med
tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i— -----------

§•

Vad för den frigivne är bestämt
angående prövotid och övervakningstid
i den stat där frigivningen skett
skall gälla såsom om frigivningen
ägt rum här i riket. Föreskrifter angående
den frigivnes åligganden,
som meddelats i anslutning till den
villkorliga frigivningen, skola, om
ej övervakningsnämnden förordnar
annat, äga tillämpning. I övrigt skall
tillämpas vad i svensk lag är stadgat
om villkorlig frigivning; dock
må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt
medgivna friheten förverkad,
skall verkställighet här ske av det
vid frigivningen återstående straffet,
omvandlat till fängelse på lika lång
tid.

---i riket.

Uppkommer här i riket fråga om
åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,
som beslutats i Danmark,
Finland, Island eller Norge och beträffande
vilken tillsyn anordnats
här, men finnes frågan lämpligen
böra prövas i den stat, där frigivningen
skett, må fångvårdsstyrelsen
eller, när den dömde övertygats om
annat brott, domstolen hänskjuta
frågan till behörig myndighet i
nämnda stat.

Om någon, som villkorligt frigigivits
efter avtjänande i Danmark av
faengsel, i Finland av tukthus eller
fängelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, här i riket övertygas
om annat brott som han be -

§•

Uppkommer här i riket fråga om
åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,
som beslutats i Danmark,
Finland, Island eller Norge och beträffande
vilken övervakning anordnats
här, men finnes frågan lämpligen
böra prövas i den stat, där frigivningen
skett, må övervakningsnämnden
eller, när den dömde övertygats
om annat brott, domstolen
hänskjuta frågan till behörig myndighet
i nämnda stat.

§•

Om någon, som villkorligt frigivits
efter avtjänande i Danmark av
faengsel, i Finland av tukthus eller
fängelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, här i riket övertygas
om annat brott som han begått

Kungl. Mai:ts proposition nr 90 år 196 i

(Gällande lydelse)

gått under prövotiden, må rätten,
ändå att tillsyn i anledning av den
villkorliga frigivningen ej anordnats
här, med tillämpning av vad i svensk
lag är stadgat om villkorlig frigivning
förklara den villkorligt medgivna
friheten förverkad. Därvid skola
bestämmelserna i 19 § andra stycket
äga tillämpning.

Tillsyn över den, som här i riket
villkorligt frigivits efter avtjänande
av straffarbete eller fängelse, må
överflyttas till Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Beslutats i--------

Ändå att tillsynen överflyttats må
åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen
beslutas här i riket, såframt
den frigivne här övertygas om
annat brott eller behörig myndighet
i Danmark, Finland, Island eller
Norge till fångvårdsstyrelsen hänskjuter
ärende om sådan åtgärd.

(Föreslagen lydelse)

under prövotiden, må rätten, ändå
att övervakning i anledning av den
villkorliga frigivningen ej anordnats
här, med tillämpning av vad i svensk
lag är stadgat om villkorlig frigivning
förklara den villkorligt medgivna
friheten förverkad. Därvid skola
bestämmelserna i 19 § andra stycket
äga tillämpning.

§•

övervakning av den, som här i riket
villkorligt frigivits efter avtjänande
av fängelse, må överflyttas till
Danmark, Finland, Island eller Norge --i

riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,
må åtgärd i fråga om den villkorliga
frigivningen beslutas här i
riket, såframt den frigivne här övertygas
om annat brott eller behörig
myndighet i Danmark, Finland, Island
eller Norge till svensk myndighet
hänskjuter ärende om sådan åtgärd.
Sålunda hänsk jutet ärende
upptages av den övervalcningsnämnd
som vid tiden för överflyttningen
handhade övervakningen.

24 §.

Framställning om verkställighet
enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller
tillsyn enligt 17 § göres av vederbörande
myndighet i Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Framställningen må —------

Innan framställning —--— —

Framställning om verkställighet
enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 eller 17 §
göres av vederbörande myndighet
i Danmark, Finland, Island eller
Norge.

— den meddelats.

— i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet
enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller
tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna
lag om verkställighet eller om anordnande
av övervakning eller tillsyn
i Danmark, Finland, Island eller

Framställning om verkställighet
enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 eller 17 §
prövas av kriminalvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna
lag om verkställighet eller om anordnande
av övervakning i Danmark,
Finland, Island eller Norge göres av
kriminalvårdsstyrelsen i fall som av -

Knngl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Norge göres av fångvårdsstyrelsen i
fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt
av övervakningsdomstolen i fall som
avses i 15 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut
enligt denna lag föres genom
besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall
fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart
lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen
för verkställighet av dom,
som avses i fångvårdsstyrelsens beslut,
skall i fråga om förberedande
och utförande av hans talan mot beslutet
vad i rättegångsbalken är stadgat
om offentlig försvarare äga motsvarande
tillämpning; arvode och
ersättning till försvararen skola dock
alltid gäldas av statsverket.

Talan mot övervakningsdomstols
beslut om framställning enligt 15 §
första stycket föres genom besvär
hos hovrätt. Över hovrättens beslut
må klagan icke föras.

ses i 3 och 8 §§ samt av övervakningsnämnden
i fall som avses i 15
och 22 §§.

§•

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens
beslut enligt denna lag föres
genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall
kriminalvårdsstyrelsens beslut omedelbart
lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen
för verkställighet av dom,
som avses i kriminalvårdsstyrelsens
beslut, skall i fråga om förberedande
och utförande av hans talan mot
beslutet vad i rättegångsbalken är
stadgat om offentlig försvarare äga
motsvarande tillämpning; arvode
och ersättning till försvararen skola
dock alltid gäldas av statsverket.

§•

Talan mot övervakningsnämnds
beslut om framställning enligt 15 §
första stycket föres genom besvär
hos hovrätt. Besvärstiden räknas
från den dag den dömde erhöll del
av beslutet, över hovrättens beslut
må klagan icke föras.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke
med övervakningsnämnds beslut om
framställning enligt 22 §, äger han
hos kriminalvårdsnämnden påkalla
prövning av beslutet. Talan må ej
föras mot kriminalvårdsnämndens
beslut.

övervakningsnämnds beslut som
avses i denna paragraf länder omedelbart
till efterrättelse, såvida ej
annorlunda förordnas.

§•

Har framställning om verkställighet
av straff enligt 1 eller 5 § eller
om anordnande av övervakning enligt
10 eller 17 § bifallits eller har
undanröjande beslutats enligt It §
eller förverkande enligt 21 §, må ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

i riket väckas åtal för gärning som
avses i den i den andra staten meddelade
domen. Med avseende å bestämmelser
i svensk lag om sammanträffande
av brott och om förändring
av straff skall så anses som
hade domen meddelats här i riket;
vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen
stadgas skall dock ej äga tillämpning
i fråga om brott, för vilket straff bestämts
i annan stat, ej heller skall
tillämpas vad i 18 § lagen om verkställighet
av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må väckas talan, som avses
i 25 kap. 13 § strafflagen.

Har framställning om verkställighet
enligt 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller tillsyn
enligt 17 § bifallits eller har förverkande
beslutats enligt 14 eller
21 §, och övertygas den dömde sedermera
här i riket om brott, begånget
innan frihetsstraff som
ådömts genom den tidigare domen
börjat verkställas, må, såframt omständigheterna
föranleda därtill, dömas
till lägre straff än för brottet
är stadgat.

Konungen äger förordna att befogenhet
som enligt denna lag tillkommer
fångvårdsstyrelsen må utövas
av annan myndighet.

Föranleder verkställighet----

(Föreslagen lydelse)

här i riket väckas åtal för gärning
som avses i den i den andra staten
meddelade domen. Med avseende å
bestämmelser i svensk lag om sammanträffande
av brott och om förändring
av påföljd skall så anses
som hade domen meddelats här i riket.
Vad i 23 § lagen om verkställighet
av bötesstraff är föreskrivet skall
dock ej äga tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må väckas talan, som avses
i 20 kap. 15 § brottsbalken.

§•

§■

Konungen äger förordna att befogenhet
som enligt denna lag tillkommer
kriminalvårdsstyrelsen må utövas
av annan myndighet.

— kronans fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i denna lag sägs om dom å fängelse skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om dom å straffarbete.

Har villkorlig dom meddelats enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom, skall vid tillämpningen av förevarande lag vad i lagen sägs om
skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

8) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om
allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 1—4, 6—8, 10, 11 och 13 §§ lagen den 22 maj
1963 om allmänt kriminalregister skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas
ett allmänt kriminalregister, innehållande
uppgifter som sägs i denna
lag.

(Föreslagen lydelse)

§•

Hos kriminalvårdsstyrelsen skall
finnas ett allmänt kriminalregister,
innehållande uppgifter som sägs i
denna lag.

2 §•

Registret skall innehålla uppgifter
angående dem som av domstol
eller annan myndighet i riket

1. blivit dömda till fängelse,
straffarbete, ungdomsfängelse eller
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; 2.

erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning
av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
till dagsböter ej under sextio
eller med tillämpning av 5 kap. 2 §
strafflagen till böter för brott, varå
enligt lag kan följa straffarbete, eller
med tillämpning av 6 § sistnämnda
kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 §
strafflagen förklarats ej kunna fällas
till ansvar för gärning, om vilken
de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

Registret skall innehålla uppgifter
angående dem som av domstol i
riket

1. dömts till fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller internering;

2. överlämnats till vård enligt
sinnessjuklagen eller till öppen psykiatrisk
vård eller, om för brottet är
stadgat fängelse, till vård enligt lagen
om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn, enligt domen begåtts
under inflytande av sådan själslig
abnormitet som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, eller har i dom å
skyddstillsyn meddelats förordnande
om behandling enligt 28 kap. 3 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

I registret skall antecknas den
registrerades namn och vad i övrigt
må erfordras till hans betecknande,
brottet eller, då tvångsarbete
ådömts, anledningen därtill samt
uppgift om verkställd personutredning
och om domen eller beslutet.
Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff
för böter, skall jämväl
upplysning om bötesbeslutet antecknas.

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig
dom prövotiden förlånges
eller ock anståndet förklaras förverkat
eller förklaras skola avse
jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits
prövotiden förlänges, den villkorligt
medgivna friheten förklaras
förverkad eller det förut ådömda
straffet förklaras avse jämväl annat
brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt
förklaras skola avse jämväl
annat brott eller träda i stället för
annan påföljd.

(Föreslagen lydelse)

samma balk, skall detta särskilt anmärkas
i registret.

I registret skall antecknas brottet
samt uppgift om verkställd personutredning
och om domen eller beslutet.

§•

I registret skall anteckning ske

1. om för den som dömts till påföljd
av beskaffenhet att skola antecknas
i registret prövotid förlänges
eller påföljden förklaras skola avse
jämväl annat brott eller undanröjes
eller ock påföljd förklaras skola
tråda i stället för annan påföljd;

2. om villkorligt medgiven frihet
förklaras förverkad;

3. om för den som dömts till
skyddstillsyn förordnande meddelas
om behandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken;

4. om för den som dömts till ungdomsfängelse
domstol förlänger den
längsta tid som ungdomsfängelse må
pågå eller föreskriver, att överförande
till vård utom anstalt ej må ske
före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till internering
domstol medgiver förlängning
av tiden för vård i anstalt eller bestämmer
ny minsta tid för anstaltsvården; 6.

om beslut meddelas jämlikt 34
kap. 10 § brottsbalken; samt

7. om för den som erhållit anstånd
med verkställigheten av förvandlingsstraff
prövotiden förlänges eller
anståndet förklaras förverkat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Registret skall innehålla anteckning
om

1. intagning i och frigivning från
anstalt av den som dömts till fängelse
eller straffarbete, med angivande
vid villkorlig frigivning av den
återstående strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning från
anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över
den som på prov utskrivits från förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt;
samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Har någon, om vars frigivning eller
utskrivning från annan anstalt
än säkerhetsanstalt anteckning skall
ske i registret, under vistelsen å anstalten
av dess läkare befunnits lida
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksamheten,
skall anteckning därom ske i registret.

I registret skall anteckning göras
om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen
inkommet meddelande
intagits i allmänt danskt, finskt,
isländskt eller norskt kriminalregister
beträffande svensk medborgare
eller den som har hemvist här i riket
eller beträffande svensk dom
eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens
innehåll motsvarar vad i 2—5 §§
här ovan avses. Detsamma skall gälla
om uppgift, som enligt överenskommelse
mellan Sverige och annan
stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut
av myndighet i Danmark, Finland,
Island eller Norge om överflyttning
från Sverige till den staten
av verkställighet av straffarbete

§•

Registret skall innehålla anteckning
om

1. intagning i och frigivning från
anstalt av den som dömts till fängelse,
med angivande vid villkorlig
frigivning av den återstående strafftidens
längd; samt

2. anstaltsvårdens början, övergång
till vård utom anstalt samt återintagning
i anstalt beträffande den
som dömts till ungdomsfängelse eller
internering ävensom upphörande av
sådan påföljd.

§•

I registret skall anteckning göras
om uppgift, som enligt till kriminalvårdsstyrelsen
inkommet meddelande
intagits i allmänt danskt,
finskt, isländskt eller norskt kriminalregister
beträffande svensk medborgare
eller den som har hemvist
här i riket eller beträffande svensk
dom eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens
innehåll motsvarar vad i 2—
5 §§ här ovan avses. Detsamma skall
gälla om uppgift, som enligt överenskommelse
mellan Sverige och annan
stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut
av myndighet i Danmark, Finland,
Island eller Norge om överflyttning
från Sverige till den staten
av verkställighet av fängelse eller

(Gällande lydelse)

eller fängelse, övervakning av villkorligt
dömd eller tillsyn över villkorligt
frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet
jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §
lagen om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.
fattat beslut om verkställighet, övervakning,
tillsyn eller förverkande,
skall beslutet antecknas i registret.
I fråga om den dom eller det beslut
som meddelats i den andra staten
skola bestämmelserna i 2—5 §§ här
ovan äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

övervakning av den som villkorligt
frigivits eller dömts till skyddstillsyn.

Har svensk domstol eller myndighet
jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §
lagen om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m. fattat
beslut om verkställighet, övervakning,
undanröjande eller förverkande,
skall beslutet antecknas i registret.
I fråga om den dom eller det beslut
som meddelats i den andra staten
skola bestämmelserna i 2— 5 §§
här ovan äga motsvarande tillämpning.

Uppgift, som beträffande någon
intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller
beslut, som vunnit laga kraft, frikänt
honom för den åtalade gärningen
eller ock dömt honom allenast
till påföljd, som icke skall antecknas
i registret;

2. om överrätt genom beslut, som
vunnit laga kraft, befriat honom
från tvångsarbete;

3. om han efter resning frikänts
eller dömts till annan påföljd än
som avses i 2 §;

4. när han avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans
födelseår.

Utdrag av registret skall meddelas,
när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare; 2.

av justitiekanslern, riksdagens
justitieombudsman eller militieombudsman,
interneringsnämnden eller
statens kriminaltekniska anstalt;
eller

3. av myndighet, som äger besluta
om frihetsberövande åtgärd en -

§•

Uppgift, som beträffande någon intagits
i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut,
som vunnit laga kraft, frikänt
honom för den åtalade gärningen eller
ock funnit honom skyldig till
denna men icke dömt honom till påföljd,
som skall antecknas i registret; -

2. om domstol efter resning meddelat
dom eller beslut som avses i 1;

3. när han avlidit; eller

4. när åttio år förflutit från hans
födelseår.

Utdrag av registret skall meddelas,
när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare; 2.

av justitiekanslern, riksdagens
justitieombudsman eller militieombudsman
eller rikspolisstyrelsen;
eller

3. av myndighet, som äger besluta
om frihetsberövande åtgärd en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196A

(Gällande lydelse)

ligt lagarna om utlämning för brott,
utlänningslagen eller lagen angående
lösdrivares behandling, med anledning
av ärende vari fråga uppkommit
om sådan åtgärd.

Till annan-------— — —

(Föreslagen lydelse)

ligt lagarna om utlämning för brott
eller utlänningslagen, med anledning
av ärende vari fråga uppkommit
om sådan åtgärd.

--tillstånd därtill.

I registerutdrag enligt 8 § skall,
om ej annat följer av vad nedan
stadgas, icke medtagas anteckning
om

1. böter, villkorlig dom eller
straffriförklaring enligt 2 § A, sedan
tio år förflutit från domen eller beslutet;
samt

2. fängelse eller straffarbete, i
annat fall än som avses under 1,
ungdomsfängelse, förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt eller
tvångsarbete, sedan tio år förflutit
från frigivningen eller utskrivningen
från anstalt.

Har före — ---- — -—•----

Skall med — --- -— -—- — — ver

Bestämmelserna--— —---

§•

I registerutdrag enligt 8 § skall,
om ej annat följer av vad nedan
stadgas, icke medtagas anteckning
om

1. villkorlig dom, skyddstillsyn,
överlämnande till särskild vård eller
anstånd med verkställighet av
förvandlingsstraff, sedan tio år förflutit
från domen eller beslutet;
samt

2. fängelse, ungdomsfängelse eller
internering, sedan tio år förflutit
från frigivningen eller övergången
till vård utom anstalt.

motsvarande tillämpning,
tställd sinnesundersökning.
---av 6 §.

I fråga om utdrag jämlikt 9 §
skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande
tillämpning med följande
avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om böter,
villkorlig dom, fängelse eller
straffarbete i högst ett år eller ungdomsfängelse
skall i stället för den
i 10 § första stycket angivna tiden
gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken
ådömts endast för gärning som någon
begått innan han fyllt aderton
år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje stycket
andra punkten skall ej gälla.

§•

I fråga om utdrag jämlikt 9 §
skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande
tillämpning med följande avvikelser: 1.

Såvitt avser anteckning om
fängelse i högst ett år, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff skall i stället
för den i 10 § första stycket angivna
tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken
ådömts endast för gärning som någon
begått innan han fyllt aderton
år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje stycket
andra punkten skall ej gälla.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

Till utländsk

Har verkställighet av frihetsstraff,
övervakning av villkorligt dömd eller
tillsyn över villkorligt frigiven
överflyttats hit från Danmark, Finland,
Island eller Norge eller härifrån
till någon av nämnda stater,
må, även i annat fall än i första
stycket sägs, i den ordning Konungen
bestämmer till myndighet i den
stat från eller till vilken överflyttning
skett redovisas anteckningar rörande
den som avses med beslutet
om överflyttning. Detsamma skall
gälla i fråga om anteckning, som
gjorts rörande tillämpningen av 14
eller 21 § lagen om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff
m. m.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen
att, då det för utredning
i brottmål begäres av utländsk
domstol eller åklagarmyndighet,
meddela utdrag av registret.

På framställning------

(Föreslagen lydelse)

hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff
eller övervakning av den som villkorligt
dömts eller villkorligt frigivits
eller dömts till skyddstillsyn
överflyttats hit från Danmark, Finland,
Island eller Norge eller härifrån
till någon av nämnda stater,
må, även i annat fall än i första
stycket sägs, i den ordning Konungen
bestämmer till myndighet i den
stat från eller till vilken överflyttning
skett redovisas anteckningar
rörande den som avses med beslutet
om överflyttning. Detsamma skall
gälla i fråga om anteckning, som
gjorts rörande tillämpningen av 14
eller 21 § lagen om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff
m. m.

Konungen äger bemyndiga kriminalvårdsstyrelsen
att, då det för utredning
i brottmål begäres av utländsk
domstol eller åklagarmyndighet,
meddela utdrag av registret.
- tillstånd därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961
(Gällande lydelse)

13 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Beträffande anteckning angående
straffarbete, villkorlig dom som meddelats före den 1 januari 1965,
förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt tillämpning av 5 kap.
5 § strafflagen skola 2, 3, 4, 10 och 11 §§ i deras äldre lydelse alltjämt
äga tillämpning. Efter lagens ikraftträdande skall hänsyn ej tagas till anteckning
om böter eller tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196A

9) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963
(nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 om behörighet
att utöva tandläkaryrket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Har legitimerad tandläkare genom
dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst
som tandläkare för brott, som han
förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat
brott,

fällts till ansvar för medverkan
till obehörig utövning av tandläkaryrket
eller

fällts till ansvar för obehörig utövning
av läkaryrket, för hälsofarligt
kvacksalveri eller för brott, som avses
i 10 § lagen om förbud i vissa
fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, eller för medverkan
till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva tandläkaryrket.

Utövar någon, som ej är behörig
att utöva tandläkaryrket, detta yrke
mot ersättning, dömes för obehörig
utövning av tandläkaryrket till dagsböter
eller fängelse.

Detsamma skall-------

Tandläkare, som---------

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad tandläkare genom
dom, som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller
suspenderats från tjänst som
tandläkare för brott, som han förövat
under utövning av tandläkaryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader
för annat brott,

funnits skyldig till medverkan till
obehörig utövning av tandläkaryrket
eller

funnits skyldig till obehörig utövning
av läkaryrket, till hälsofarligt
kvacksalveri eller till brott, som avses
i 10 § lagen om förbud i vissa
fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, eller till medverkan
till brott som nu sagts,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad
att utöva tandläkaryrket.

§•

Utövar någon, som ej är behörig
att utöva tandläkaryrket, detta yrke
mot ersättning, dömes för obehörig
utövning av tandläkaryrket till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

---behörigheten gäller.

-----till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 4 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 januari 1964.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning i
anledning av brottsbalkens införande och anför därvid följande.

I proposition nr 10 till 1964 års riksdag har framlagts förslag till lag om
införande av brottsbalken, vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700),
ävensom förslag till åtskilliga andra lagar innefattande följdändringar i anledning
av brottsbalkens ikraftträdande. Då dessa förslag framlades, anförde
jag, att ytterligare följ dlagstiftning krävdes, innan balken trädde i
kraft. Den 3 januari 1964 har Kungl. Maj :t beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt. Jag anhåller
nu att få upptaga frågan om andra lagförslag till behandling.

När förslaget till lag om införande av brottsbalken m. m. remitterades till
lagrådet, nämnde jag att viss lagstiftning, bland annat rörande personundersökning
och sinnesundersökning, borde samordnas med den förestående
reformeringen av sinnessjuklagstiftningen. Vid den tidpunkt, den 1 januari
1965, då brottsbalken avses träda i kraft, kommer dock arbetet
med den nya sinnessjuklagstiftningen — såvitt nu kan bedömas —- icke
att ha fortskridit så långt, att en samordning av detta slag kan ske. Det
blir därför nödvändigt att nu bygga på sinnessjuklagstiftningen i dess nuvarande
utformning.

Utöver den i prop. 1964: 10 föreslagna lagstiftningen och de lagförslag jag
nu kommer att framlägga, erfordras ytterligare vissa lagar med följdändringar
till brottsbalken. Sålunda torde ändringar böra göras i tryckfrihetsförordningen
och lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Dessa ändringar finner jag lämpligen böra behandlas i särskild proposition
till 1964 års riksdag. Till separat behandling bör också utbrytas förslag
till den lag med vissa allmänna bestämmelser om skadestånd, som
avses motsvara flertalet regler i strafflagens 6 kapitel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

1) Förslag till lag om personundersökning i brottmål

De första bestämmelserna om sådan utredning i brottmål om den misstänktes
personliga förhållanden, som numera benämnes personundersökning,
gavs i lagen den 28 juni 1918 om villkorlig straffdom. Bestämmelserna
innebar att, innan villkorlig dom meddelades, särskild förundersökning
som regel skulle verkställas för att utröna, huruvida erforderliga förutsättningar
för en dylik dom kunde anses föreligga. Enligt uttalanden under förarbetena
till lagen var ändamålet med undersökningen att förebygga, att
domstolen utan att djupare intränga i det särskilda fallet skulle låta sig ledas
av enstaka på ytan varande omständigheter av ömmande art och på
grund av dem oriktigt antaga, att ett sådant undantagsfall förelåg, att villkorlig
dom borde meddelas.

Uppfattningen om vilket ändamål personundersökningarna borde tjäna
har sedermera förändrats. Undersökningarna har vidare i samband med en
fortgående utbyggnad av det kriminalrättsliga påföljdssystemet fått betydelse
i flera nya hänseenden. I lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, vilken lag avsåg
tilltalade under aderton år, meddelades bestämmelser om personundersökning
även i andra fall än sådana i vilka villkorlig dom kunde ifrågakomma.
Syftet med undersökningen angavs vara att vinna utredning rörande
den tilltalades personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med
hänsyn därtill kunde anses bäst lämpade för hans rättande. Liknande bestämmelser
om personundersökning upptogs i lagen den 15 juni 1935 om
ungdomsfängelse. Genom 1939 års lagstiftning om villkorlig dom skedde ytterligare
en utvidgning av bestämmelsernas användningsområde. Bestämmelserna
sammanfördes i samband därmed till en särskild lag av den 22
juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Denna lag ersattes av
1954 års lag om personundersökning i brottmål, vilken nu gäller och vilken
till sitt sakliga innehåll nästan helt överensstämmer med 1939 års lag.

Den utvidgning av personundersökningarnas användningsområde och den
ökade betydelsen i övrigt av undersökningarna, som den hittillsvarande utvecklingen
fört med sig, har gjort att behov av en översyn av lagstiftningen
om personundersökning och därmed sammanhängande spörsmål ånyo
gjort sig gällande. Slutsteget i denna utveckling utgöres i dagens läge av det
påföljdssystern, som efter brottsbalkens ikraftträdande kommer att sta domstolarna
till buds och som kännetecknas av att de kriminalpolitiska behandlingsformerna
utökas och av att domstolarna lämnas större frihet än för
närvarande vid valet mellan olika åtgärder. Behovet av noggrant och sakkunnigt
utförda personundersökningar, som ej endast ger en bakgrund till
brottet utan även lämnar fylligaste möjliga material till bedömande av de
ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste åtgärderna mot den tilltalade,

Kungl. Maj. ts proposition nr VO år 1964

gör sig vid nämnda system med styrka gällande. Härtill kommer att personundersökningen
tjänar till ledning vid den vård eller behandling, som den
undersökte kan komma att underkastas.

Personundersökningsverksamheten och därmed sammanhängande frågor
behandlades mot bakgrunden av nu nämnda förhållanden ingående av
strafflagberedningen i betänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956:
55). I anslutning därtill framlades som ett särskilt kapitel i lagen (13 kap.)
förslag till nya bestämmelser i ämnet. Något motsvarande kapitel medtogs
icke i brottsbalken. I betänkande angående det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation (SOU 1959:20) hade föreslagits att bestämmelserna
om sinnesundersökning i brottmål skulle utbrytas ur sinnessjuklagstiftningen
och tillsammans med reglerna om den förordade undersökningsorganisationen
upptagas i en särskild lag. När förslaget till
brottsbalk remitterades till lagrådet den 26 augusti 1960, uttalade jag att
det borde övervägas att sammanföra bestämmelserna om sinnesundersökning
och personundersökning i samma lag.

Då såsom redan nämnts möjligheten att ny mentalsjukvårdslagstiftning
skall kunna tråda i kraft samtidigt med brottsbalken måste anses utesluten,
har genomförandet av den nämnda nya lagstiftningen om sinnesundersökning
i brottmål ansetts böra tills vidare anstå. Som en följd härav torde
i nuvarande läge icke heller planen att sammanföra bestämmelserna om
sådan undersökning och bestämmelserna om personundersökning i en
gemensam lag böra förverkligas. De nya bestämmelserna om personundersökning
i brottmål torde i stället få upptagas i en särskild lag därom.
Förslag till sådan lag har utarbetats inom justitiedepartementet liksom
förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen i anledning av brottsbalken,
till vilket jag återkommer i det följande.

Nuvarande ordning. Enligt 1954 års lag må, där det prövas erforderligt,
personundersökning äga rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes
personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses
lämpligast för hans rättande (1 §). I vissa fall skall, om ej erforderlig utredning
ändock kommer att vara tillgänglig, personundersökning obligatoriskt
företagas. Har någon häktats, skall personundersökning ske dels om
den häktade ej fyllt tjugoett år och dels, oaktat han uppnått nämnda ålder,
såframt ej laga hinder föreligger mot villkorlig dom eller fråga är om en sådan
återfallssituation, i vilken enligt 3 § lagen om villkorlig dom dylik dom
som regel är utesluten, eller om brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen.
Utan att personundersökning skett eller motsvarande utredning ändock
varit tillgänglig må vidare ej heller meddelas dom å straffarbete i sex
månader eller däröver, fängelse å samma tid eller ungdomsfängelse eller
villkorlig dom, som ej avser endast förvandlingsstraff för böter (2 §). Förordnande
om personundersökning skall meddelas, så snart det finnes läxnp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år i 96 i

ligen kunna ske. Åklagaren, den misstänkte eller hans försvarare må hos
domstolen göra framställning om att beslut om personundersökning skall
meddelas redan före åtalet. Häktas den misstänkte bör, om personundersökning
skall äga rum, beslut därom meddelas senast i samband med häktningen
(3 § första stycket). Till personundersökare skall domstolen förordna
lämplig och villig person (3 § andra stycket). Skyddskonsulent skall enligt
sin instruktion på begäran lämna uppgift till domstol om personer
lämpliga såsom personundersökare. Skyddskonsulent och skyddsassistent
är även pliktiga att, i den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden
eftersättes, mottaga uppdrag såsom personundersökare. Personundersökaren
äger taga del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen
samt närvara vid förhör, som hålles med den misstänkte.
Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd är vidare skyldiga att på begäran
lämna personundersökaren upplysningar beträffande misstänkt, med vilken
nämnderna har alt taga befattning, och alt föreslå de åtgärder, som
kan finnas erforderliga för hans rättande (5 §). Enligt tillämpningskungörelsen
till 1954 års lag förutsättes att personundersökaren skall samråda
med vederbörande skyddskonsulent.

I samband med förordnande om personundersökning eller senare må
domstolen, om skäl är därtill, besluta att läkarintyg skall införskaffas beträffande
den misstänkte. Sådant intyg skall alltid föreligga, innan någon
döines till ungdomsfängelse, därest icke utlåtande enligt sinnessjuklagen
inhämtats. För avgivande av läkarintyg bör om möjligt anlitas psykiater.
Intyget skall vara avfattat enligt av Kungl. Maj :t meddelade anvisningar

(4 §)•

1954 års lag innehåller slutligen bestämmelser om personutredningens förebringande
i rättegången (6 §), om ersättning till personundersökaren (7 §)
samt om förordnande om personundersökning i nådeärcnden (8 §). Enligt
de förstnämnda bestämmelserna må, om det finnes vara till avsevärt men
för den tilltalade eller annan alt kännedom om personliga förhållanden, som
beröres av personundersökningen, vinner spridning genom rättegångens offentlighet,
domstolen förordna, att målet i vad angår dylik utredning skall
handläggas inom stängda dörrar. Ersättning till personundersökare och till
läkare som avgivit sådant läkarintyg, som avses i lagen, skall bestämmas av
domstolen. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Strafflagberedningen. I den allmänna motiveringen till de av beredningen
föreslagna bestämmelserna om personundersökning framhålles personundersökningarnas
ökade betydelse såväl för valet av påföljd som föi den efterföljande
behandlingen av den dömde. Beredningen anför vidare bl. a.:

Det är önskvärt, att personundersökning sker så snart som möjligt under
brottsutredningen. Om den misstänkte ej är häktad, dröjer det ofta, innan
domen meddelas, en avsevärd tid under vilken han icke blir föremål för annat
ingripande än det som föranledes av utredningen om brottet och for -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

handlingen inför domstolen. Denna tid innebär i allmänhet stora påfrestningar
lör den misstänkte och han föranledes ej sällan därunder att begå
nya brott. Till förhindrande härav är det angeläget, att skyddskonsulenterna
och deras assistenter eller i förekommande fall tjänstemännen vid
skyddsföreningarna bringas i kontakt med brottslingarna snarast möjligt
efter upptäckten av deras brott för att lämna dem stöd och hjälp, ägnad att
främja deras anpassning i samhället. Ett tillfälle härtill erbjuder sig i samband
med personundersökningen, och möjligheterna alt påverka brottslingen
och förmå honom att ändra sin livsföring torde då, innan domen
liar fallit, vara särskilt gynnsamma. 1 3 § föreslår beredningen en bestämmelse
som syftar till att, om den som misstänkes för brott, varå kan följa
fängelse i två år eller däröver, vid den av åklagaren ledda förundersökningen
erkänner brottet, personundersökning i regel skall företagas utan
dröjsmål och utan avbidan på att åtal väckcs. Utmynnar personundersökningen
i förslag om skyddstillsyn, bör i samband med undersökningen
vården i frihet på lämpligt sätt förberedas.

Då personundersökningen skall tjäna till ledning ej blott vid valet av påföljd
utan även vid utformandet av den dömdes behandling och då dessutom
lämpliga åtgärder till den misstänktes stöd och hjälp skall, när det
erfordras, vidtagas i samband med undersökningen, ställes uppenbarligen
slöra krav på personundersökarens insikter och omdöme. Såsom ett slutmål
torde böra eftersträvas, att personundersökningarna — såsom sker på
vissa håll utomlands — ombesörjes av heltidsanställda befattningshavare
med särskild utbildning för denna uppgift. Beredningens förslag, vilket förutsätter
en väsentlig utökning av skyddskonsulentorganisationen, innebär
att skyddskonsulenterna och deras assistenter skall i långt större utsträckning
än nu ägna sig åt personundersökningar. Beredningen föreslår emellertid
att tills vidare liksom nu frivilliga arbetskrafter skall kunna anlitas
som personundersökare.

I likhet med vad nu är fallet bör närmare bestämmelser om personundersökning
utfärdas i administrativ ordning. Det är visserligen angeläget, att
undersökningarna därvid icke bindes vid någon gemensam mall utan i stället
största möjliga frihet lämnas personundersökaren att anpassa undersökningens
omfattning efter behovet i det särskilda fallet. Liksom nu bör
emellertid vissa data rörande den undersökte införskaffas i enlighet med
ett till grund för utredningen liggande formulär.

Strafflagberedningens förslag till bestämmelser om personundersökning
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i det övervägande antalet yttranden,
som avgivits över förslaget. Justitiekanslersämbetct finner de föreslagna
nyheterna ändamålsenliga och ägnade alt främja de tilltalades återanpassning
i samhället. Tillstyrkande uttalar sig också bl. a. Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skgddsassistenter. Den sistnämnda föreningen uttalar hl. a.,
att skyddslagsbctänkandet på personundersökningens område innehåller
förslag, som vid närmare betraktande torde höra till de mest väsentliga i
hela betänkandet. Till personundersökningen knyts nämligen en del av det
inledande skyddsarbetet, som är av särskilt stor vikt, emedan det i tiden
ligger nära brottets uppdagande och kommer att bilda upptakten till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

senare vidtagna kriminalvården i frihet. I ett icke ringa antal fall torde de
största svårigheterna i ett ärende redan vid denna tidpunkt gå att lösa. Inom
föreningen har beredningens reformförslag på denna punkt funnits vara
särskilt välkommet. Det synes föreningen mest följdriktigt att såvitt möjligt
samordna personundersökning såväl som val av övervakare med behandlingsplaneringen.
Sveriges advokatsamfund har intet att erinra mot att närmare
bestämmelser om personundersökning skall utfärdas i administrativ
ordning. Advokatsamfundet finner emellertid med hänsyn till avfattningen
av stadgandet i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen önskvärt, att spörsmålet
om personundersökares tystnadsplikt regleras i lag.

Personundersökningsverksamheten har behandlats även av 1956 års
eftervårdsutredning i dess år 1961 avgivna betänkande, »Kriminalvård i
frihet», (SOU 1961:16). Utredningen ansluter sig däri i väsentliga delar
till vad strafflagberedningen förordat.

Departementschefen. Behovet av nya bestämmelser om personundersökning
har redan inledningsvis behandlats. I fråga om utformningen av dessa
bestämmelser kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de allmänna synpunkter,
som strafflagberedningen anfört. Det föreliggande förslaget överensstämmer
också i stort sett med vad beredningen föreslagit.

Flertalet stadganden i 1954 års lag har motsvarigheter i den föreslagna lagen.
Stadgandet i 6 § i förstnämnda lag enligt vilket domstol under vissa förutsättningar
kan förordna, att brottmål i vad angår utredning som avses i lagen
skall handläggas inom stängda dörrar, har emellertid icke inedtagits.
Den däri behandlade situationen har ansetts böra i enlighet med strafflagberedningens
förslag regleras i rättegångsbalken genom en motsvarande bestämmelse
avseende olika slag av personutredning. En dylik bestämmelse har
i det förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, varom proposition förut
framlagts (prop. 1964: 10), intagits i 5 kap. 1 §. Stadgandet i 7 § i 1954
års lag, vilket avser ersättning åt personundersökare samt åt läkare, som
förordnats att avgiva i lagen avsett läkarintyg, har i beredningens förslag
utgått för att ersättas av bestämmelser meddelade i administrativ ordning.

I det nu framlagda förslaget har emellertid en motsvarighet till det nämnda
ersättningsstadgandet medtagits. Samma förhållande gäller i fråga om 8 §
i 1954 års lag. I 8 § i beredningens förslag har intagits bestämmelser om
meddelande av stöd och hjälp åt den som är föremål för personundersökning.
Paragrafen saknar motsvarighet i 1954 års lag och i det nu framlagda
förslaget. Bestämmelserna behandlas i det följande i anslutning till

II §•

Ett spörsmål, som icke regleras i 1954 års lag och icke heller i strafflagberedningens
förslag, är personundersökarens ansvar för att icke upplysningar
om vad som framkommit vid undersökningen utlämnas till obehöriga.
Personundersökarens situation i detta hänseende har motsvarig 2-f

Bihang till riksdagens protokoll 1964. i samt. Nr 90

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år i96k

heter i andra fall, exempelvis vid personutredningar inom socialvården, inom
vissa delar av polisens arbetsfält och i den verksamhet, som bedrives
av personövervakare på olika områden. I vissa av dessa fall har givits föreskrifter
om tystnadsplikt (91 § barnavårdslagen, 64 § nykterhetsvårdslagen,
7 § tillämpningskungörelsen till nykterhetsvårdslagen, 64 § socialhjälpslagen,
9 § allmänna polisinstruktionen. Jfr RB 36: 5). Föreskrifterna
avser att skydda samma intressen, som är föremål för reglering i 1937 års
lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).
Vad beträffar personundersökare får anses ligga i sakens natur
att han, bortsett från den uppgiftsskyldighet, som åligger honom gent
emot domstolen, har att iakttaga den största återhållsamhet, då det gäller
utlämnande av upplysningar rörande vad han under undersökningen erfarit
om den misstänktes och andras personliga förhållanden. Vidare gäller
att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift därom icke meddelats,
har tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig
(jfr NJA 1953 s. 654). Med hänsyn till den vikt, som enligt vad förut berörts
måste tillmätas personundersökarens verksamhet, får det emellertid anses
önskvärt att dennes skyldighet i förevarande hänseende fastslås i en särskild
bestämmelse. Såsom en särskild omständighet tillkommer att enligt
4 § i det nu framlagda förslaget domstolen skall kunna uppdraga åt skyddskonsulent
att föranstalta om personundersökning. I dylikt fall skall skyddskonsulenten,
om han så finner lämpligt, i stället för att själv utföra undersökningen,
kunna anlita lämpliga medhjälpare för att under hans överinseende
insamla och sammanställa de för personundersökningen erforderliga
uppgifterna. Även med tanke på denna situation torde en bestämmelse
om tystnadsplikt kunna vara av värde. Den bör med hänsyn härtill utformas
så att den blir tillämplig även på den som biträder med upprättande
av personundersökning. Det kan för övrigt antagas att från de personers
synpunkt, till vilka personundersökaren vänder sig för att erhålla upplysningar,
en dylik bestämmelse ter sig betydelsefull. I den mån den kan
inverka på deras villighet att medverka vid personundersökningen blir den
också av betydelse för dennas resultat.

Advokatsamfundet har i sitt yttrande över skyddslagsförslaget berört ett
speciellt problem, nämligen tystnadsplikten ställd i relation till rätten att
lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen innefattar tryckfriheten en varje svensk medborgare
tillkommande rätt att i tryckt skrift ge uttryck åt sina tankar och
åsikter. Därunder inbegripes även rätt att för offentliggörande i tryckt skrift
till dess författare, utgivare eller redaktion eller till vissa nyhetsbyråer
lämna uppgifter i vad ämne som helst. Till skydd för denna rätt föreskrives
i 3 kap. 4 § att uppgiftslämnaren skall åtnjuta anonymitet. Ehuru en
dylik uppgiftslämnare på grund av tryckfrihetsförordningens regler i allmänhet
icke kan göras ansvarig för sina uppgifter, gäller dock olika un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

dantag från denna grundsats. Innefattar meddelandet brott mot tystnadsplikt,
kan t. ex. meddelaren i vissa men icke alla fall åtalas och straffas
för detta brott. Så kan enligt 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
ske, när någon uppenbarar förhållande, som han på grund av allmän
befattning eller allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om och vars
röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest
enligt lag haft att iakttaga tystnad. Brott mot tystnadsplikt, varom stadgande
meddelats i annan författning än lag, omfattas däremot icke av det
nämnda straffstadgandet. Till att tystnadsplikten är stadgad i lag är icke
att hänföra det förut angivna fallet att befattningshavare har tystnadsplikt
beträffande allmän handling, som är hemlig enligt sekretesslagen (jfr prop.
1948:230 s. 174 f).

Till överensstämmelse med vad nu utvecklats föreslås ett stadgande
om tystnadsplikt (8 §). I fråga om stadgandets räckvidd i det av advokatsamfundet
berörda avseendet må framhållas att förutom skyddskonsulent
och skyddsassistent även särskilt förordnad personundersökare torde
vara att hänföra till befattningshavare i tryckfrihetsförordningens mening
(jfr NJA 1960 s. 308). I anslutning till det anförda må anmärkas att spörsmålet
om olika befattningshavares tystnadsplikt ingår bland de frågor, som
för närvarande är föremål för utredning av offentlighetskommittén, som
år 1960 tillkallats för översyn av lagstiftningen om allmänna handlingars
offentlighet och därmed sammanhängande frågor.

Såsom strafflagberedningen anfört bör närmare anvisningar om vad personundersökning
skall innehålla och vad den som utför eller biträder med
utförande av personundersökning bör iakttaga meddelas i administrativ ordning.

De särskilda bestämmelserna
1 §•

Paragrafen svarar mot 1 § i 1954 års lag och överensstämmer med 1 § i
strafflagberedningens förslag.

Beredningen. Enligt denna bestämmelse må personundersökning ske så
snart sådan undersökning prövas erforderlig för vinnande av utredning
i de hänseenden som anges i bestämmelsen. Liksom nu skall emellertid
personundersökning obligatoriskt företagas i vissa fall. Vilka dessa fall är
anges i 2 §. Såsom framgår av en jämförelse med bestämmelserna i 3 § avser
ordet brottmål i förevarande paragraf brottmålsförfarandet i vidsträckt
mening. Därunder inbegripes alltså även fall, i vilka åtal ännu ej väckts. En
antydan härom ges också genom att i paragrafen talas om den misstänkte
och ej om den tilltalade. Beredningens förslag åsyftar, såsom redovisas under
3 §, att personundersökning i sådana fall, där en misstänkt under för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år t96i

undersökning erkänner svårare brott, skall utföras tidigare än nu i allmänhet
sker och utan avbidan på att åklagaren hinner väcka åtal.

Liksom personundersökning ej får beslutas enligt paragrafen annat än
när sådan undersökning prövas erforderlig, bör enligt beredningens mening
i de fall undersökning sker denna ej göras mera omfattande än som påkallas
av syftet med undersökningen. Särskilt understrykes vikten av att valet
av de personer, med vilka personundersökaren träder i förbindelse för att
inhämta upplysningar angående den misstänkte, sker med omsorg och omdöme.
Det framhålles, att ett urskillningslöst hörande av personer i den
misstänktes närmaste omgivning kan — utan motsvarande nytta ur utredningssynpunkt
— för honom medföra skadeverkningar, som kan allvarligt
försvåra hans återanpassning.

I yttrandena över beredningens förslag har innehållet i 1 § berörts av
ett par remissinstanser. Svea hovrätt har anfört att paragrafen bör ges en
sådan avfattning att därav tydligt framgår att förordnande av personundersökning
alltid skall ske, när domstolen finner det erforderligt. Sveriges advokatsamfund
har ifrågasatt om icke synpunkten, att personundersökning
icke bör göras mera omfattande än som påkallas av syftet med undersökningen,
borde komma till uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Till vad beredningen anfört kan jag ansluta mig.
Det torde ligga i sakens natur att, om omständigheterna är sådana att personundersökning
är erforderlig i målet, undersökning också skall verkställas.
Paragrafens avfattning synes böra jämkas i enlighet härmed. I nära anslutning
till stadgandet i 1 kap. 7 § brottsbalken torde böra anges att undersökningen
bl. a. skall avse de åtgärder som må anses lämpliga för att
främja den misstänktes anpassning i samhället.

I det föregående har framhållits betydelsen av att personundersökningen
blir utförd med noggrannhet och att den blir så fullständig som möjligt.
Den skall ge underlag för ett riktigt bedömande av den misstänkte och
för planeringen av den behandling, som kan komma att beslutas. Mot bakgrunden
härav bör understrykas vad beredningen i anslutning till förevarande
paragraf anfört om undersökningens omfattning och utformning.
Det är sålunda anledning framhålla att kravet på fullständighet icke får
leda till ett mer eller mindre okritiskt uppsamlande av upplysningar och
uttalanden. Undersökningen måste planläggas med omsorg och med beaktande
av det ändamål, den i det aktuella fallet främst kan väntas vara avsedd
att tjäna. Dess omfattning och utformning måste vidare anpassas efter
omständigheterna. Detsamma gäller sättet för undersökningens bedrivande.
Inför en utveckling mot allsidigare och grundligare personutredningar
är i övrigt angeläget att erinra om att handhavandet av en sådan
utredning är en grannlaga uppgift. Det är viktigt att syftet med reforme -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

ringen av påföljdssystemet icke i vissa delar förfelas av att den misstänkte
eller hans anhöriga genom det sätt på vilket personundersökningen bedrives
tillfogas skada eller onödigt lidande. Detta kan lätt ske, om genom
undersökningen kännedom om den misstänktes situation onödigtvis eller
på ett olämpligt sätt sprides. I detta sammanhang må även erinras om vad
jag i det föregående anfört beträffande personundersökarens tystnadsplikt.

Det bör kunna förutsättas att de nu utvecklade synpunkterna skall vinna
beaktande även utan att särskilt stadgande därom gives i lagen. Under
sådana förhållanden har något sådant stadgande icke medtagits i förslaget.

2 §■

Paragrafen svarar mot 2 § i 1954 års lag och överensstämmer, bortsett
från mindre språkliga avvikelser, med 2 § i strafflagberedningens förslag.

Förslaget skiljer sig från stadgandet i 1954 års lag därigenom att några
särregler icke givits beträffande häktade och genom att i övrigt en utvidgning
skett av det område, inom vilket personundersökning skall vara obligatorisk.

Beredningen. Att särskilda bestämmelser i nu gällande lag meddelats beträffande
häktade sammanhänger med önskemålet att i dessa fall få till
stånd personundersökning utan uppskov. Då de av beredningen föreslagna
bestämmelserna har till utgångspunkt, att erforderlig personundersökning
i samtliga fall skall ske så tidigt som möjligt när förutsättningar därför
föreligger, saknas enligt beredningens mening anledning att upptaga
särskilda regler beträffande häktade.

Utvidgningen av det område, inom vilket personundersökning är obligatorisk,
hänför sig till (skydds-)internering och i viss mån även till överlämnande
till särskild vård. För närvarande saknas särskild föreskrift om
att personundersökning skall ske, innan tilltalad dömes till förvaring eller
internering eller med stöd av lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig överlämnas till barnavårdens
organ för samhällsvård.

Beredningen framhåller, aLt i fråga om ådömande av internering icke
har upptagits någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 1 § förvaringslagen
alt den brottsliges sinnesbeskaffenhet skall avvika från det
normala. Vid övervägande om internering skall tillgripas skall hänsyn likväl
tagas till den tilltalades sinnesbeskaffenhet. För utredning härom kan
sinnesundersökning visa sig erforderlig. I allmänhet torde det enligt beredningens
mening emellertid vara tillräckligt att läkarundersökning sker
enligt 5 § i beredningens förslag (7 § i det nu framlagda förslaget). I sådant
fall bör jämväl personundersökning ske, om ej därmed avsedd utredning
ändock är tillgänglig för domstolen.

När överlämnande till särskild vård överväges av domstolen, torde ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

erforderlig personutredning kunna erhållas utan att personundersökning
sker, uttalar beredningen. Detta gäller framför allt i de fall, då överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen ifrågakommer. I sådant fall skall
barnavårdsnämnden — eller i fråga om den som är elev i ungdomsvårdsskola
dess styrelse — höras, innan domstolen beslutar överlämnande. Därvid
torde det i allmänhet, om fallet ej redan är utrett av nämnden, böra
ankomma på denna att föranstalta om utredning rörande den unges förhållanden.
Även då överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård
ifrågasättes och på grund härav yttrande inhämtas av nykterhetsnämnden
torde stundom personundersökning vara överflödig.

För överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen förutsättes, att den
tilltalade i utlåtande enligt sinnessjuklagen förklarats vara i behov avvård
å sinnessjukhus. Den omständigheten, att sinnesundersökning kan
bli aktuell bör emellertid icke hindra att personundersökning beslutas,
framhåller beredningen. För sinnesundersökningens snabba genomförande
är det av stort värde, att undersökningsläkaren har tillgång till det material,
som framkommit vid personundersökning.

Beredningen föreslår, att personundersökning obligatoriskt skall ske innan
någon dömes till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till särskild
vård. Liksom nu skall dock enligt förslaget personundersökning kunna
underlåtas, om erforderlig utredning på annat sätt är tillgänglig, t. ex.
genom att den misstänkte nyligen i annat mål varit föremål för personundersökning
eller sinnesundersökning. Ligger den tidigare undersökningen
längre tillbaka i tiden, bör enligt beredningen personundersökning ske
men, såvitt avser den misstänktes förhållanden, begränsas till att avse tiden
efter den förra undersökningen.

Eftervårdsutredningen anför i sitt betänkande om kriminalvård i frihet,
att även utredningen anser det vara önskvärt att, på sätt strafflagberedningen
föreslagit, utvidga det område inom vilket personundersökning skall
vara obligatorisk.

Departementschefen. Vad beredningen i förevarande hänseende föreslagit
har icke givit anledning till erinringar vid remissbehandlingen. Den föreslagna
utvidgningen av området för obligatoriska undersökningar får också
anses naturlig och lämplig. Beträffande betydelsen i praktiken av utvidgningen
må anmärkas att den till stor del torde svara mot vad som för närvarande
tillämpas. Det bör härvid beaktas att icke sällan det föreslagna undanlagsstadgandet
om utnyttjande av förefintlig, motsvarande utredning
blir av betydelse. Vad beträffar de fall där ingripande enligt barnavårdslagen
eller nykterhetsvårdslagen ifrågasättes bör erforderlig utredning ofta
kunna erhållas genom vederbörande vårdorgan. Stundom torde tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

personutredning finnas att tillgå. Denna bör då så långt det är möjligt utnyttjas.
Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till, vad jag i anslutning
till 1 § anfört om angelägenheten av att personundersökningarna till sin
omfattning och utformning anpassas efter omständigheterna i det enskilda
fallet.

För att åklagare och domstolar skall få kännedom om tidigare undersökningar
rörande den misstänkte finnes i lagen om allmänt kriminalregister
föreskrift om att uppgift om verkställd personutredning skall antecknas i
registret och medtagas i utdrag därur, som lämnas till domstol ellei åklagare.
Till dylik personutredning hänföres sinnesundersökning, personundersökning
och sådant läkarintyg, som avses i förevarande lag.

3 §•

Paragrafen svarar mot 3 § första stycket i 1954 års lag och 3 § i strafflagberedningens
förslag.

Beredningen. Enligt beredningens mening bör det även i fortsättningen
ankomma på domstol att besluta, huruvida personundersökning skall företagas.
Varken i 1954 års lag eller i beredningens förslag utsäges direkt, att
sådan undersökning ej skall beslutas med mindre sannolika skäl föreligger
att den misstänkte har begått det brott för vilket han misstänkes. Detta
ligger emellertid enligt beredningen i sakens natur. Enligt förslaget skall
förordnande om personundersökning meddelas så snart tillräckliga skäl förebragts
för sådan undersökning, varmed beredningen avser att sannolika
skäl föreligger för att den misstänkte har begått brottet och erforderlig personutredning
eljest icke kommer att vara tillgänglig för domstolen.

Beredningen framhåller, att det är angeläget, att personundersökningen
utföres så tidigt som möjligt under brottsutredningen. Om den misstänkte
under förundersökningen erkänner brottet, bör frågan huruvida personundersökning
skall ske utan dröjsmål prövas av domstol. Beredningen föreslår
skyldighet för åklagaren att göra anmälan om erkännandet hos rätten för
beslut angående personundersökning. Därvid blir forumreglerna i 19 kap.
rättegångsbalken att tillämpa (RB 19: 12). Anmälningsskyldigheten har
emellertid begränsats till fall, där å brottet kan följa fängelse i två år eller
däröver. Hinder skall dock icke föreligga mot att åklagaren gör anmälan
även i andra fall, om han anser personundersökning vara önskvärd. Den
nuvarande bestämmelsen, att den misstänkte eller hans försvarare kan
påkalla beslut om personundersökning före åtalet, föreslås i samband härmed
skola utgå.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet och Sveriges advokatsamfund uttalar
beträffande förutsättningarna för förordnande om personundersökning, att
i 3 § klart bör komma till uttryck att sådant förordnande ej må beslutas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

med mindre sannolika skäl föreligger att den misstänkte begått brottet
Enligt hovrätten för Västra Sverige bör vidare uttryckligen angivas att förordnande
kan meddelas oberoende av om åtal väckts eller inte, dock, innan
åtal väckts, endast efter anmälan av åklagaren.

Beträffande den föreslagna anmälningsskyldigheten uttalar Göta hovrätt
att anmälan bör kunna ske i större utsträckning än enligt förslaget. Statsåklagarcn
i Göteborg förordar att även åklagare ges befogenhet att besluta
om personundersökning. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Föreningen
Sveriges landsfogdar anför, att till undvikande av praktiska olägenheter
åklagarens skyldighet att göra anmälan bör utformas så, alt utrymme finnes
för vissa undantag. Hovrätten för Nedre Norrland föreslår att orden »för beslut
angående personundersökning» utelämnas, enär de möjligen kan föranleda
tolkningen, att någon prövning, huruvida personundersökning skall
ske i dessa fall, icke ankommer på domstolen. Justitiekansler sämbetet ifrågasätter,
om icke spörsmålet om åklagarens anmälningsskyldighet i sin helhet
lämpligen skulle kunna regleras i administrativ ordning.

Eftervårdsutredningen ansluter sig i sitt betänkande till vad beredningen
föreslagit om att införa en anmälningsskyldighet för åklagaren gent emot
domstolen, när den misstänkte under förundersökningen erkänner brott av
viss svårighetsgrad.

I yttranden över sistnämnda betänkande anmärker Föreningen Sveriges
landsfiskaler att den med anmälningsskyldigheten följande tidsvinsten torde
sakna praktisk betydelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Föreningen
Sveriges landsfogdar ifrågasätter, om icke anmälningsskyldigheten
borde föreskrivas gälla gentemot skyddskonsulenten i stället för emot
domstolen.

Departementschefen. I det föregående har i olika sammanhang framhållits
att det från flera synpunkter sett är önskvärt att personundersökning
kan ske i ett tidigt skede av förfarandet. I överensstämmelse härmed
bör i förevarande paragraf inledningsvis fastslås, att förordnande om personundersökning
skall meddelas så snart det lämpligen kan ske. Såsom förutsättning
för dylikt förordnande bör gälla, att sannolika skäl föreligger
att den misstänkte begått den ifrågavarande gärningen. Har gärningen ej
erkänts, torde prövningen få ske vid förhandling. I betraktande av den
prövning, som bl. a. i nu berörda hänseende kan behöva föregå förordnande
om personundersökning, bör det såsom beredningen föreslagit ankomma
på domstolen att meddela sådant förordnande. Lagtexten torde böra
avfattas så att förutsättningarna för förordnande om personundersökning
kommer till klart uttryck.

I enlighet med beredningens förslag torde skyldighet böra åläggas åklaga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

ren att för prövning av frågan om personundersökning göra anmälan till
domstolen om sådana fall, i vilka dylik undersökning uppenbarligen kan
väntas bli aktuell. Denna skyldighet bör fastslås i lagen. I fråga om gränsdragningen
för anmälningsskyldigheten finnes uppenbarligen utrymme för
olika meningar. Av praktiska skäl torde dock gränsen, så som skett i förslaget,
böra dragas ganska snävt. Skyldigheten torde lämpligen begränsas
till fall då fråga är om brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver.
För en snäv begränsning talar jämväl att, såsom beredningen framhållit,
hinder icke föreligger att åklagaren i andra fall på eget initiativ
eller efter framställning från den misstänkte väcker frågan om förordnande
om personundersökning. Det får anses ligga i sakens natur att domstolen,
innan åtal väckts, icke utan åklagarens hörande meddelar förordnande om
personundersökning. Om den misstänkte häktas, bör i anslutning därtill
även upptagas frågan om behovet av personundersökning.

Undantagsvis synes kunna inträffa att den som erkänt gärning av sådan
art, att anmälningsskyldighet föreligger, icke kommer att lagforas härför.
Detta kan tänkas inträffa, om den misstänkte återtager sitt erkännande och
omständigheterna är sådana, att övrig bevisning icke är tillräcklig för att
åtal skall anställas. Vidare förekommer att personer anger sig själva för
brott, som det vid närmare undersökning visar sig att de är oskyldiga till.
Att låta åklagarens anmälningsskyldighet gälla även i dylika fall fyller icke
någon uppgift. I enlighet med vad som föreslagits under remissbehandlingen
av beredningens förslag har därför föreskriften om anmälan icke gjorts
undantagslös.

4 §•

Paragrafen svarar mot 3 § andra stycket i 1954 års lag och 4 § i strafflagberedningens
förslag.

Enligt 1954 års lag skall till personundersökare förordnas lämplig
och villig person. Såsom berörts i redogörelsen för den nuvarande ordningen
har härutöver i administrativ väg bl. a. meddelats bestämmelser om
att personundersökaren skall samråda med vederbörande skyddskonsulent
och om att denne skall lämna uppgift om lämpliga personundersökare
ävensom i mån av möjlighet själv åtaga sig att verkställa personundersökning.

Beredningen. Beredningen framhåller, att för närvarande inga andra kvalifikationsbestämmelser
gäller för den som skall utföra personundersökning
än att han skall vara lämplig och villig. I praktiken brukar också till
personundersökare utses personer med de mest skiftande kvalifikationer,
såsom tjänstemän vid skyddsföreningar, andra socialarbetare, tingsnotarier,
lärare och kommunala förtroendemän. Ofta saknar personundersökarna erforderlig
utbildning för sitt uppdrag och tillräcklig erfarenhet på det sociala
området. Detta torde ha visat sig vara en brist framför allt när det gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

planerandet av lämpliga åtgärder för den misstänktes tillrättaförande.
Enligt beredningens mening kan det ej heller bestridas, att personundersökningarnas
standard är mycket ojämn. Om det därför redan nu är angeläget
att söka åstadkomma en förbättring i detta hänseende, framstår behovet
härav än starkare vid ett genomförande av det reformerade påföljdssystemet.

En framträdande nackdel av den nuvarande ordningen är enligt beredningens
mening att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna icke beredes
tillfälle att på ett tidigt stadium ingripa med lämpliga åtgärder till
den misstänktes stöd och hjälp för att söka förebygga fortsatt brottslighet
från hans sida samt att, när skyddstillsyn kan antagas komma i fråga, vidtaga
förberedelser för vården i frihet. Arbetet med den misstänktes återanpassning
bör påbörjas redan i samband med personundersökningen. Detta
torde kräva, att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna får bättre
kontakt med och större inflytande över personundersökningarna än de nu
har. Efter den utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen, vilken måste
genomföras innan det nya påföljdssystemet bringas i tillämpning, bör också
dessa befattningshavare i långt större utsträckning än nu kunna själva utföra
personundersökningar. Med skyddskonsulenter och skyddsassistenter
bör i förevarande hänseende jämställas skyddsföreningarnas tjänstemän,
vilka äger god förtrogenhet med personundersökningar.

Enligt beredningens förslag skall emellertid domstolen efter samråd med
skyddskonsulent kunna utse även annan lämplig person till personundersökare.
Varje skyddskonsulent bör inom sitt distrikt knyta kontakt med
personer, som är villiga att utföra personundersökningar och vilka konsulenten
lämnar erforderlig handledning för att de skall kunna utföra sådana
uppdrag.

När personundersökning utföres av annan än skyddskonsulent, skyddsassistent
eller tjänsteman hos skyddsförening skall enligt förslaget personundersökaren
samråda med vederbörande skyddskonsulent. Denne sättes
därigenom i tillfälle att öva kontroll över hur undersökningen utföres och
att föranstalta om behövliga kompletteringar. Personundersökaren skall
också överlämna sin skriftliga berättelse över undersökningen till skyddskonsulenten,
som till ledning för domstolen skall avge yttrande däröver.

Yttrandena. Anstaltsnämnden i Västerås tillstyrker livligt förslaget att
personundersökning som regel skall utföras av skyddskonsulent eller annan
inom facket arbetande tjänsteman. Skyddskonsulenten i Skåne-Blekinge
distrikt och statsåklagaren i Malmö ifrågasätter om man icke skulle kunna
låta personundersökningarna helt utföras av skyddskonsulenterna och deras
assistenter.

Göta hovrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare, vilka anser att skyddskonsulent
bör vara verksam i större utsträckning än för närvarande i arbetet
med personundersökningar, motsätter sig att domstolen skall vara skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

dig att samråda med skyddskonsulent angående valet av personundersökare.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och anstaltsnämnden
vid kolonien Älgberget avstyrker en sådan ordning. De två
sistnämnda remissinstanserna och Svea hovrätt anser i övrigt, att domstolen
bör ha något större frihet att välja personundersökare än vad som framgår
av utredningens motiv. Hovrätten anför:

Det är tvivel underkastat, om det är ur alla synpunkter lämpligt att personundersökningarna
samlas på ett relativt litet antal personer, låt vara att
dessa har särskilda insikter på hithörande område. Visserligen torde det icke
kunna bestridas att personundersökningarna för närvarande är av skiftande
kvalitet. Om de personundersökningar, som utföres av tingsnotarier efter
frivilligt åtagande, torde dock på det hela taget kunna sägas att de vittnar
om ett förtjänstfullt arbete. Erfarenheterna ger vid handen att tingsnotarierna
i allmänhet sysslar med endast en undersökning åt gången och att de visar
ett intresse för uppgiften, som icke kan förväntas alltid vara tillfinnandes
hos dem, som har att utföra personundersökningar såsom ett tjänsteåliggande.
Då det synes hovrätten av vikt att detta intresse tillvaratages även
i fortsättningen i samma utsträckning som hittills och då dessutom verkställandet
av personundersökningar kan ge blivande domare värdefulla erfarenheter
av brottsklientelets sociala förhållanden, föreslår hovrätten att
den i paragrafens första stycke intagna uppräkningen av tjänstemän, vilka
kunna utses till personundersökare, utgår och ersättes med en föreskrift att
till personundersökare skall, efter samråd med skyddskonsulenten, utses
lämplig och villig person.

Föreningen Sveriges häradshövdingar pekar på vissa nackdelar som enligt
föreningen främst på vissa håll kan följa av att mera generellt, till förmån
för annan än skyddskonsulent, utesluta tingsnotarie som personundersökare.

Beträffande de av beredningen föreslagna bestämmelserna angående personundersökares
samarbete med skyddskonsulent förklarar Svea hovrätt,
att hovrätten icke har något att erinra däremot. Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge och Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker
däremot förslaget att skyddskonsulenten skall granska och yttra sig över
personundersökningsberättelsen. Göta hovrätt uttalar, att denna ordning innebär
en onödig omgång, och framhåller att domstolen, när så erfordras,
kan inhämta skyddskonsulentens yttrande.

Eftervårdsutredningen anför i betänkandet om kriminalvård i frihet bl. a.:

För att kunna uppnå den effektivisering av kriminalvården, som man nu
eftersträvar, är det nödvändigt att bereda skyddskonsulenter och skyddsassistenter
ökat inflytande över personundersökningarna. Den mest radikala
lösningen härvidlag skulle vara att såsom personundersökare endast använda
sig av fast anställda tjänstemän inom skyddskonsulentorganisationen.
Då en lösning efter denna linje förutsätter en avsevärd utökning av organisationen
utöver den som i första hand bör komma till stånd för den eftervårdande
verksamheten, anser utredningen sig emellertid icke kunna upptaga
nämnda tanke till närmare övervägande. Utredningen vill emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

föreslå, att domstolen skall kunna överlämna till vederbörande övervakningsnämnd
eller skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning
och att nämnden eller konsulenten därvid får frihet att tillse, att undersökningen
utföres på lämpligt sätt. Domstolen bör dock alltjämt ha möjlighet
att förordna viss person till personundersökare och bör därvid i princip äga
full frihet vid valet av person. Liksom hittills bör det åligga skyddskonsulenten
att lämna anvisning på personer lämpliga för uppgiften.

Efter att ha anvisat olika möjligheter för skyddskonsulenterna att framskaffa
lämpliga personer för undersökningsverksamheten fortsätter utredningen: I

de fall domstolen, i stället för att överlämna åt övervakningsnämnd eller
skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning, förordnar viss person
till denna uppgift, bör skyddskonsulenten underrättas härom. Detta torde
enklast kunna ske genom att skyldighet ålägges domstolen att översända
en kopia av förordnandet till konsulenten. Denne beredes härigenom tillfälle
att från början komma i kontakt med personundersökaren och följa dennes
arbete liksom att på ett tidigt stadium bistå den misstänkte med de hjälpande
åtgärder, som kan vara behövliga. Oberoende av vad nu sagts är det
angeläget att personundersökaren självmant söker samråd med skyddskonsulenten
så snart anledning därtill kan uppkomma.

Eftervårdsutredningen avstyrker i sitt betänkande strafflagberedningens
förslag att skyddskonsulent alltid skall avge yttrande över personundersökningar
som verkställts av vissa personundersökare. Enligt utredningen
bör emellertid personundersökaren tillställa konsulenten ett exemplar av
personundersökningsberättelsen för kännedom. Berättelsen bör också i så
god tid som möjligt överlämnas till parterna. I

I de yttranden, som avgivits över eftervårdsutredningens betänkande,
har icke rests några invändningar mot utredningens förslag, att domstolen
skall kunna överlämna till skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning.
Däremot avvisas i flera yttranden bestämt utredningens förslag,
att motsvarande uppdrag från domstolens sida skulle kunna lämnas åt övervakningsnämnd.
Så är fallet i yttrandena från riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge och Göteborgs rådhusrätt. Riksåklagarämbetet
gör gällande att sistnämnda förslag skulle innebära en överorganisation
och kunna medföra att sakens avgörande fördröjes. Svea hovrätt
framhåller att övervakningsnämnderna i förslaget till brottsbalk tillagts
mycket omfattande uppgifter inom kriminalvården och att det starkt måste
ifrågasättas om de även skall betungas med kontroll över personundersökningarnas
utförande. Hovrätten över Skåne och Blekinge tar vidare upp den
föreslagna befogenheten för domstolen att omedelbart förordna personundersökare
och uttalar att skäl saknas att låta domstolen bibehålla denna
befogenhet. Det är enligt hovrätten av vikt att personundersökningarna genomgående
utföres i samråd med skyddskonsulenten och det är därför lämpligt
att denne får kontroll över hela undersökningsverksamheten. Härtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

kommer att det icke är önskvärt att domstolen dirigerar insamlandet av personutredningen.
Den nuvarande ordningen, enligt vilken detta ankommer
på domstolen, kan tvärt om anses strida mot grundläggande principer för
domstol sprocessen. En reform i den av hovrätten förordade riktningen skulle
ge skyddskonsulentorganisationen processuella uppgifter och det är sannolikt
att detta skulle leda till en kvalitativ förbättring av brollmålsprocessen.

Departementschefen. Av vad i det föregående anförts om personundersökningarnas
ökade betydelse och undersökningsverksamhetens bedrivande
följer att stora krav ställes på personundersökarens insikter och omdöme.
Frågan om valet av personundersökare blir därför av central betydelse, då
det gäller att föra lagens bestämmelser ut i praktisk tillämpning.

Vad angår valet av personundersökare i det enskilda fallet måste först
och främst tillses att den som skall utföra undersökningen har erforderliga
kvalifikationer härför. Samtidigt är att erinra om de olikheter, som kan föreligga
med avseende å målens art och den misstänktes situation. Dessa
olikheter återverkar på undersökningsverksamheten, eftersom undersökningarnas
omfattning och utförande enligt vad förut framhållits skall anpassas
efter omständigheterna. Detta medför att kraven på personundersökaren
blir större i vissa fall än i andra. Det är med hänsyn härtill anledning
att framhålla, att valet av personundersökare icke får ske slentrianmässigt
utan bör träffas med utgångspunkt från förutsättningarna i det enskilda
fallet. Reglerna beträffande ordningen för utseende av personundersökare
bör utformas så, att förutsättningar skapas för ett val i enlighet med dessa
riktlinjer.

Den nuvarande ordningen har till utgångspunkt att personundersökare
skall utses direkt av domstolen. Denna har därvid icke bundits i vidare mån
än att den som skall utses skall vara lämplig och villig. Beredningens förslag
innebär i detta hänseende en skärpning, vilken är avsedd att ge garantier
för att såsom personundersökare endast kommer att anlitas personer
med tillräckliga kvalifikationer för uppgiften. Förslaget torde i vad avser
delta syfte innefatta en tillfredsställande lösning. Uttalanden till förmån
för förslaget har också gjorts under remissbehandlingen. Förslaget har
emellertid även rönt kritik, vilken främst riktats mot alt domstolens valmöjlighet
beskurits. Härjämte har påtalats de praktiska olägenheter, som
skulle följa med en skyldighet för domstolen att samråda med skyddskonsulenten.
De berörda invändningarna synes mig förtjäna beaktande. Detta
innebär självfallet icke, att jag icke anser ett samråd mellan domstolen och
skyddskonsulenten värdefullt. Det bör emellertid kunna överlämnas åt domstolen
att vid behov taga initiativ därtill.

Önskemålet att tillgodose kravet på kvalificerade personundersökare, ställt

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

i relation till de nämnda praktiska invändningarna mot beredningens förslag,
för över till den av hovrätten över Skåne och Blekinge förordade lösningen
att med övergivande av nuvarande ordning helt befria domstolarna
från uppgiften att utse personundersökare. Ansvaret för personundersökningsverksamheten
skulle i dylikt fall lämpligen läggas på skyddskonsulenterna.
Flera fördelar skulle onekligen vara förenade med en sådan ordning.
Mot att domstolarna på ett dylikt sätt berövas inflytandet över undersökningsverksamheten
talar dock bl. a. att den kunskap om målet, som
domstolen äger, då icke blir utnyttjad. Nämnda fördelar bör emellertid
kunna vinnas utan att domstolarna frånkopplas, därest enligt den av eftervårdsutredningen
föreslagna ordningen domstolen ges möjlighet att, där så
prövas lämpligt, överlämna åt vederbörande skyddskonsulent att svara för
att personundersökning blir utförd. Däremot anser jag i likhet med flera
av remissinstanserna mindre lämpligt att ansvaret lägges på övervakningsnämnd.
Möjlighet för domstolen att direkt utse personundersökare bör dock
bibehållas.

Närmare anvisningar om i vilka fall domstolen bör välja den ena eller
den andra möjligheten torde icke böra givas i lagen. Det får förutsättas att
i detta hänseende samråd kommer till stånd mellan domstolen och vederbörande
skyddskonsulent rörande i vilken omfattning överlämnande till
skyddskonsulenten att föranstalta om personundersökning kan ifrågakomma
med hänsyn till olika praktiska förutsättningar härför. Dylikt överlämnande
medför enligt förslaget, att ansvaret för personundersökningen åvilar
skyddskonsulenten, men förutsätter icke att undersökningen utföres av
denne. Skyddskonsulenten skall sålunda, om han icke väljer att själv utföra
undersökningen, kunna anlita av honom utvalda medhjälpare att helt
eller delvis biträda vid upprättandet av denna. Närmare bestämmelser om
skyddskonsulentens verksamhet i detta hänseende torde få meddelas i administrativ
ordning.

Särskilda bestämmelser torde icke böra upptagas i lagen angående personundersökarens
åligganden gentemot skyddskonsulenten. Det finns dock
anledning att framhålla värdet av att den, som anlitas att verkställa personundersökning
och som icke har särskild utbildning härför eller stor
erfarenhet av sådan undersökningsverksamhet, samråder med skyddskonsulenten.
Beredningens förslag om att personundersökning skall ingivas till
skyddskonsulenten för granskning och yttrande är jag däremot icke beredd
att ansluta mig till. Såsom påpekats under remissbehandlingen torde nämligen
vissa praktiska olägenheter vara förenade med en sådan ordning. Det
kan för övrigt förväntas att domstolen, utan särskild bestämmelse därom,
inhämtar yttrande från skyddskonsulenten, om personundersökningen ger
anledning därtill. Vad personundersökare skall ha att iakttaga bör beaktas
vid utarbetandet av de föreskrifter rörande lagens tillämpning, som bör

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

meddelas i administrativ ordning. Därvid får även beaktas eftervårdsutredningens
förslag att personundersökaren skall ha att till skyddskonsulenten
överlämna ett exemplar av personundersökningsberättelsen för kännedom.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i 1954 års lag och 6 § i strafflagberedningens
förslag. Eftersom domstolen enligt 4 § i det nu framlagda förslaget
i stället för att utse viss person till personundersökare skall kunna
uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning, bör i
förevarande paragraf jämte personundersökare uttryckligen nämnas skyddskonsulent;
därunder inbegripes naturligtvis biträdande skyddskonsulent.
Med skyddskonsulent torde här jämställas hans assistent, skyddsassistent.
Rätten att taga del av anteckningar från förundersökning och att närvara
vid förhör, som hålles med den misstänkte, synes icke böra vara helt ovillkorlig.

6 §•

Paragrafen överensstämmer med 5 § andra stycket i 1954 års lag och 7 §
i strafflagberedningens förslag bortsett från mindre redaktionella jämkningar
och från att skyddskonsulent och skyddsassistent medtagits bland
dem till vilka barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd på begäran skall
lämna upplysningar. I fråga om motiveringen för sistnämnda ändring hänvisas
till vad som anförts i anslutning till 5 § beträffande motsvarande ändring.

7 §•

Paragrafen svarar mot 4 § i 1954 års lag och 5 § i strafflagberedningens
förslag.

Beredningen. Beredningen uttalar, att föreskriften i 4 § andra stycket i
1954 års lag om att läkarintyg skall vara införskaffat, innan någon dömes
till ungdomsfängelse, därest ej utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats,
närmast infördes av det skälet, att ungdomsfängelse ursprungligen avsågs
endast för psykiskt normala lagöverträdare. Utvecklingen har emellertid
gått i annan riktning. Enligt beredningens förslag är för övrigt ungdomsfängelse
avsett att vara den normala påföljden för kriminella ungdomar i
åldern 18—20 år, för vilka en längre tids anstaltsvård finnes påkallad. Med
hänsyn härtill har icke ansetts böra uppställas något krav på att läkarintyg
alltid skall anskaffas, innan dom till ungdomsfängelse meddelas. Tydligt
är emellertid, framhåller beredningen, att det ofta är lämpligt, att den dömde
underkastas läkarundersökning före domen, och det torde regelmässigt
böra ske, innan någon som är under 18 år eller som har fyllt 21 men ej 23 år
dömes till denna påföljd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Enligt 5 § andra stycket i förslaget skall, om sinnesundersökning ej
har skett, läkarintyg jämlikt förevarande paragraf införskaffas, innan
någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård.
Beredningen understryker att den omständigheten, att sinnesundersökning
kan komma att bli aktuell, i allmänhet ej bör hindra vare sig att
personundersökning sker eller att läkarintyg inhämtas. Tvärtom är det i
regel önskvärt att sådan utredning föregår sinnesundersökningen. Beredningen
uttalar, att i den mån möjligheten att anlita psykiatrisk expertis
ökar, läkarundersökningar enligt denna paragraf torde bli ägnade att i allt
större utsträckning ersätta sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen till
ledning för domstolen vid valet av påföljd.

Yttrandena. Vad strafflagberedningen föreslagit i förevarande paragraf
biträdes av medicinalstyrelsen. Styrelsen uttalar emellertid, att läkarundersökning
av dem som avses skola dömas till internering alltid hör utföras
av läkare med rättspsykiatrisk kompetens eller av annan läkare som minst
tre år tjänstgjort vid statsanstalt eller därmed jämförlig anstalt och som
genomgått kurs i rättspsykiatri. Enligt styrelsen hör också skyldighet föreligga
att införskaffa läkarintyg, innan någon som är under 18 år dömes till
ungdomsfängelse. Styrelsen anser dock en genomgripande psykiatrisk undersökning
i många fall önskvärd, där ungdomsfängelse ifrågasättes, ävensom
i än högre då fråga är om internering. Även Stockholms rådhusrätt
anser, att läkarintyg som införskaffas innan någon dömes till internering
alltid bör avgivas av psykiater. Anstaltsnämnden vid Roxtuna uttalar, att
läkarintyg alltid bör föreligga innan någon dömes till ungdomsfängelse.

Svea hovrätt förordar, att paragrafen får en sådan avfattning, att därav
tydligt framgår att inhämtande av läkarintyg alltid skall ske när domstolen
finner det erforderligt.

Interneringsnämnden, rådhusrätten i Malmö och mentalsjukvårdsdelegationen
vänder sig mot vad beredningen uttalat om att någon skall kunna
dömas till internering utan att fullständig sinnesundersökning verkställts.
Interneringsnämnden anför:

Enligt interneringsnämndens erfarenhet är det av stort värde att ha tillgång
till en fullständig sinnesundersökning angående den beträffande vilken
förvaring kan ifrågakomma och detta icke enbart och kanske icke ens
främst med hänsyn till den nuvarande regeln om att vederbörandes sinnesbeskaffenhet
skall avvika från det normala, utan även för att få en bild av
hans personlighetstyp, begåvning, reaktionssätt, vådlighet m. m. Även om
nyssnämnda rekvisit för ådömande av förvaring icke återfinnes i den nya
lagen, skall dock enligt densamma hänsyn tagas till den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
Nämnden anser att, innan någon första gången dömes till
(skydds)internering, utlåtande enligt sinnessjuklagen skall föreligga rörande
honom. Bl. a. är detta enligt nämndens uppfattning ett rättssäkerhetsintresse.
I varje fall anser nämnden det uteslutet, att ett intyg avgivet
av en läkare, som ej är psykiater, skall kunna godtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196 A

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation har i sitt år 1959 avgivna betänkande angående nämnda organisation
(SOU 1959:20) berört den i förevarande sammanhang aktualiserade
möjligheten att låta läkarintyg, som avses i lagen om personundersökning,
ligga till grund för en dom å internering. Kommittén anför:

För kommittén står det klart att väsentliga rättssäkerhetsintressen kan
äventyras, om ett så allvarligt ingripande mot en brottsling skulle i någon
större utsträckning kunna tillgripas efter en endast summarisk läkarundersökning.

Beträffande det i skyddslagen föreslagna regelsystemet i fråga om behandlingen
av psykiskt abnorma lagöverträdare finner kommittén sammanfattningsvis
att det bör kunna öka möjligheten att låta sinnesundersökningarna
ersättas med läkarutlåtanden enligt 13 kap. 5 § skyddslagen men att
man främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram med försiktighet.
Beaktas i tillbörlig grad denna synpunkt, torde man icke kunna räkna
med att nedskärningen av sinnesundersökningarna skall få en omfattning,
som kan kallas väsentlig.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som utgår ifrån att med ett mera differentierat
påföljdssystem behovet av psykiatrisk rådgivning åt domstolarna
kommer att öka, anför att denna rådgivning måhända i större utsträckning
än vad nu är fallet kan ske i form av läkarintyg enligt förevarande lag.

Departementschefen. Jag vill till en början framhålla att läkarintyg enligt
förevarande paragraf allmänt sett utgör ett värdefullt komplement
till personundersökningen. Det ligger också i linje med vad i det föregående
utvecklats om önskemålet om en förbättrad personutredning att läkarundersökning,
varom nu är fråga, kommer till stånd i alla fall i vilka en
sådan kan tänkas vara av värde. Jag vill bl. a. peka på dess betydelse i de
fall, då överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller enligt nykterhetsvårdslagen
överväges, eller när domstolen skall ta ställning till om sinnesundersökning
bör företagas.

Intresset under remissbehandlingen har emellertid främst knutits till
stadgandet i paragrafens andra stycke. Därvid har tagits upp frågan om
och under vilka förutsättningar domstolen skall kunna döma till internering
eller förordna om överlämnande till öppen psykiatrisk vård utan att
sinnesundersökning företagits i målet. Det är uppenbart, att en fullständig
sinnesundersökning alltid, då fråga uppkommer om användande av nämnda
påföljder, utgör en värdefull grundval för bedömandet och att i många
fall en sådan undersökning måste anses erforderlig. Jag vill bl. a. erinra
om att enligt 33 kap. 2 § brottsbalken internering icke kan komma i fråga
beträffande den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom. I händelse av tveksamhet, huruvida
sådant fall föreligger, torde sinnesundersökning regelmässigt bli er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

forderlig före en dom å internering. I vissa fall åter, i vilka föreligger en
utförlig och belysande personutredning, bör, om nämnda utredning kompletteras
av läkarintyg avgivet av en psykiater, finnas förutsättningar för
domstolen att bedöma lämpligheten av ifrågavarande påföljder, utan att
sinnesundersökning företagits. Jag finner för den skull den ståndpunkt,
som beredningen intagit och som följer av vad beredningen anfört i anslutning
till 2 § och förevarande paragraf, innefatta en godtagbar avvägning
mellan olika intressen.

Domstolarna torde icke nödvändigtvis vara i behov av särskilda anvisningar
rörande vilken utredning, som i olika fall skall krävas, utöver
vad som följer av reglerna om sinnesundersökning i brottmål. I likhet med
beredningen vill jag emellertid föreslå, att i lagen intages en föreskrift om
införskaffande av läkarintyg innan någon dömes till internering eller överlämnas
till öppen psykiatrisk vård. Det må framhållas, att intyget enligt
förslaget i nu berörda fall skall vara avgivet av psykiater. Att motsvarande
krav icke medtagits, när fråga är om annan påföljd än som nu berörts, innebär
icke, att icke också i sådant fall psykiater bör anlitas, om det kan
ske. Tillgången på psykiatrer har emellertid icke ansetts tillräckligt för att
uppställa obligatoriskt krav härpå.

Beredningen har framhållit lämpligheten av att läkarintyg även inhämtas,
innan någon dömes till ungdomsfängelse, och anfört att läkarundersökning
regelmässigt bör förekomma, innan någon som ej fyllt aderton år
dömes till ungdomsfängelse. Motsvarande uppfattning har under remissbehandlingen
hävdats av bl. a. medicinalstyrelsen. I nu berörda hänseende
är jag av samma mening. I överensstämmelse härmed har i förevarande
paragraf utöver internering och överlämnande till öppen psykiatrisk vård
medtagits det fall att någon som ej fyllt aderton år skall dömas till ungdomsfängelse.

8 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i 1954 års lag och i strafflagberedningens
förslag. Beträffande skälen för bestämmelsen om tystnadsplikt hänvisas
till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

9 §•

Paragrafen överensstämmer, bortsett från en mindre, redaktionell jämkning,
med 8 § första stycket i 1954 års lag. I andra stycket i sistnämnda
paragraf ges föreskrift om ersättning till personundersökare och läkare i de
fall som avses i paragrafen. Denna föreskrift ersättes i det nu framlagda
förslaget av den reglering som innefattas i 10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

10 §.

Paragrafen svarar mot 7 § i 1954 års lag. Enligt strafflagberedningen bör
alla bestämmelser om ersättning åt personundersökare och läkare meddelas
i administrativ väg.

1 det nu framlagda förslaget har beaktats att fråga kan uppkomma om
ersättning åt den som i enlighet med 4 § i förslaget biträder skyddskonsulent
vid utförande av personundersökning. Närmare bestämmelser härom
och om paragrafens tillämpning i övrigt har ansetts böra meddelas i
administrativ ordning. Såsom för närvarande bör dock uttryckligen anges
att ersättningen gäldas av statsverket.

11 §•

Paragrafen motsvarar 9 § i 1954 års lag. Med stöd av sistnämnda paragraf
har utfärdats kungörelsen den 18 juni 1954 med vissa bestämmelser
angående lagens tillämpning.

Såsom inledningsvis uttalats bör närmare föreskrifter meddelas även angående
tillämpningen av den nya lagen. Vad dylika föreskrifter bör innehålla
har också delvis berörts i det föregående i anslutning till de olika
paragraferna i förslaget. Därav torde framgå att en väsentlig del kommer
att avse vad den som utför eller biträder vid utförandet av personundersökning
i olika avseenden skall ha att iakttaga.

I detta sammanhang torde få upptagas ett särskilt spörsmål, som icke
avser den egentliga undersökningsverksamheten men som har en naturlig
anknytning till denna och som av beredningen ägnats särskild uppmärksamhet,
nämligen möjligheten att i samband med personundersökningen
lämna den misstänkte stöd och hjälp och att förbereda den behandling
som domstolens dom kan väntas komma att gå ut på. Bestämmelser i detta
hänseende upptogs i 8 § i beredningens förslag.

Beredningen. Redan nu nedlägger många personundersökare, även utanför
de egentliga skyddsarbetarnas krets, ett förtjänstfullt arbete med atl
söka anskaffa bostad och anställning eller på annat sätt hjälpa de misstänkta
före domen. Sådan hjälpverksamhet är emellertid enligt strafflagberedningens
mening så betydelsefull att en direkt rekommendation härtill
bör göras i lagen. Beredningen har föreslagit en bestämmelse om att
den skyddskonsulent, skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening,
som tager befattning med personundersökningen, skall söka lämna den
misstänkte stöd och hjälp, ägnad att främja hans anpassning i samhället.

Om sådan befattningshavare förordar att den misstänkte ställes under
skyddstillsyn, skall befattningshavaren enligt förslaget på lämpligt sätt
förbereda värden i frihet. Det gäller här närmast tillämpningen av sådana
särskilda föreskrifter, som föreslås för den händelse skyddstillsyn skulle
ådömas. Beredningen uttalar, att när fråga ej är om rena hjälpåtgärder en

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

viss försiktighet är att tillråda, i varje fall beträffande åtgärder av mera ingripande
art. Personundersökaren måste alltid hålla i minnet att det är
domstolen som har det avgörande ordet.

Yttrandena. Svenska fångvårdssällskapet uttalar, att det måste anses
följdriktigt att personundersökningen förenas med hjälp och tillrättaläggande
åtgärder såsom en förberedelse till fortsatt behandling. Svea hovrätt
förordar, att föreskrifter av motsvarande innehåll meddelas i administrativ
väg.

Göteborgs rådhusrätt ifrågasätter om icke bestämmelsen om förberedande
av vården bör utgå. Genom personundersökarens föranstaltningar kan
den misstänkte lätt invaggas i förhoppning om en lindrigare påföljd än
den domstolen av allmänpreventiva eller andra skäl måste tillgripa. Det
vore enligt rådhusrätten också olyckligt, om domstolen genom de i förväg
vidtagna åtgärderna skulle komma att känna sig bunden vid val av påföljd.

Departementschefen. Såsom beredningen utvecklat är det angeläget, att
under personundersökningen uppmärksamhet ägnas åt den misstänktes
situation även i vad avser behovet av stöd eller hjälp i olika hänseenden.
Genom en hjälpinsats i detta skede av förfarandet kan icke sällan skapas
de bästa förutsättningarna för den misstänktes anpassning i samhället.
Med vidtagandet av olika hjälpåtgärder sammanhänger även möjligheten
att förbereda vård i frihet i de fall detta kan bli aktuellt. Jag vill i likhet
med beredningen framhålla det önskvärda i att förberedelser vidtages i detta
hänseende.

Enligt de bestämmelser, som i administrativ ordning meddelats rörande
tillämpningen av 1954 års lag, åligger det personundersökare att, om villkorlig
dom är ifrågasatt, yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i
domen samt, i den mån så erfordras, förbereda tillämpningen av sådana
föreskrifter. Även i fortsättningen torde bestämmelser i förevarande avseende
få meddelas i administrativ ordning. Bestämmelserna torde böra göras
utförligare än för närvarande och avse även skyddskonsulenternas medverkan.
Vad beredningen föreslagit torde härvid få beaktas. Bland åtgärder
till främjande av den misstänktes anpassning kan ingå anskaffande
av lämpligt arbete. I sådant sammanhang kan det vara lämpligt att skyddskonsulent
medverkar till att den misstänkte får undergå yrkesanlagsprov.

Särskilda övergångsbestämmelser till den nu föreslagna lagen torde icke
vara erforderliga. Lagens bestämmelser torde kunna tillämpas även i fråga
om personundersökning som beslutats före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

2) Förslag till lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet
och svensk domstols behörighet

Enligt 2 kap. 7 § brottsbalken skall i fråga om svensk lags tillämplighet
och svensk domstols behörighet, utöver vad i samma kapitel sägs, iakttagas
de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser
eller, enligt vad därom är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande
makt. I propositionen med förslag till brottsbalk anfördes i anslutning
härtill (prop. 1962: 10 del C s. 174) att i överenskommelser mellan
Sverige och andra stater angående bl. a. ömsesidig rättshjälp i vissa avseenden
avtalats om inskränkningar i svensk lags och svensk domstols kompetens.
Det tillädes att ytterligare sådana överenskommelser kunde väntas bli
träffade. Bestämmelser om ifrågavarande inskränkningar — som har ringa
praktisk betydelse — syntes icke böra införas i brottsbalken utan i en särskild
lag.

Anmärkas bör att inom området för allmänt erkända folkrättsliga grundsatser
ligger sådana mera praktiskt betydelsefulla inskränkningar i svensk
lags tillämplighet och svensk domstols behörighet som den straffrättsliga
immuniteten för främmande staters diplomatiska och konsulära representanter.

Vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet
— utöver den på folkrättslig praxis grundade diplomatiska och konsulära
immuniteten — följer av lagen den 28 juni 1962 (nr 371) om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer m. m. Enligt denna lag
åtnjuter flera angivna organisationer, bland dem Förenta Nationerna och
Europarådet, samt en krets av personer, som är knutna till organisationerna,
immunitet och privilegier i enlighet med vad därom bestämts i stadga eller
avtal, vartill Sverige anslutit sig. Lagen hänför sig till ett flertal multilaterala
överenskommelser, vilka Sverige biträtt. Såvitt avser dessa överenskommelser
föreligger härigenom sådant lagstöd som avses i 2 kap. 7 § brottsbalken.

Särskild uppmärksamhet kräver i förevarande sammanhang den speciella
straffrättsliga immunitet som genom internationella överenskommelser tillförsäkras
vittne och sakkunnig ävensom tilltalad i brottmål. Sverige har genom
bilaterala överenskommelser åtagit sig att bereda vittne eller sakkunnig,
som begivit sig hit från utlandet för att höras inför domstol, viss sådan immunitet.
Nu gällande överenskommelser, som innehåller åtaganden av denna
art, är följande:

1) konventionen den 26 april 1870 med Belgien angående ömsesidigt utlämnande
av förbrytare (SFS 1870: 37, art. 15 första stycket),

2) konventionen den 21 februari 1907 med Norge om ömsesidigt utlämnande
av förbrytare1 (SFS 1907: 13, art. 13 andra stycket),

1 Konventionerna med Norge och Danmark gäller numera endast i de delar de reglerar
frågor om rättshjälp, jfr prop. 1963:174 s. 3.

Kungl. Mctj. ts proposition nr 90 år 1964

3) konventionen den 17 juni 1913 med Danmark om ömsesidigt utlämnande
av förbrytare1 (SÖ 1913: 5, art. 18 andra stycket) samt

4) avtalet den 7 mars 1956 med Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i
brottmål (SÖ 1959: 14, art. 11 andra stycket, se även prop. 1956: 100).

Sverige har vidare undertecknat den europeiska konventionen den 20 april
1959 om inbördes rättshjälp i brottmål, vilken innehåller bestämmelser om
immunitet såväl för vittne och sakkunnig som för tilltalad (jfr prop. 1961:
48, art. 12). Denna konvention har ännu ej ratificerats av Sverige. Ratifikation
beräknas kunna ske under år 1964.

Samtliga sist berörda överenskommelser innebär för svenskt vidkommande
att föreskriven immunitet gäller beträffande person, som i den främmande
avtalsslutande staten delgivits kallelse i brottmål till svensk domstol och
vilken i anledning av denna kallelse frivilligt begivit sig till Sverige. Omfattningen
och den närmare innebörden av immuniteten är i övrigt något varierande
i de olika avtalen. Enligt konventionen med Belgien får vittne »varken
tilltalas eller kvarhållas på grund av föregående förbrytelser eller utslag».
Konventionerna med Danmark och Norge stadgar att vittne ej får »tilltalas
eller häktas för tidigare förbrytelser eller på grund av äldre dom». Enligt
nämnda tre konventioner får ingripande ej heller göras i anledning av medbrottslighet
i de handlingar som prövas i målet. I avtalet med Frankrike sägs,
att vittne eller sakkunnig ej får »lagforas eller kvarhållas för brottslig gärning
eller straffdom» från tiden före hans avresa från det land där kallelsen
mottagits. Jämlikt den europeiska konventionen kan vittne eller sakkunnig
ej »lagforas eller fängslas eller på annat sätt underkastas inskränkning i sin
frihet på grund av gärning eller dom» från tiden före avresan; detsamma
gäller för tilltalad, såvitt avser gärning eller dom som ej avsetts i kallelsen.
Avtalet med Frankrike, liksom den europeiska konventionen, anger därtill
vissa tidsbegränsningar för immuniteten.

Bestämmelser om liknande straffrättslig immunitet för person, som på
kallelse frivilligt begivit sig från ett land för alt höras inför domstol i annat
land, har funnits i ett flertal andra överenskommelser med främmande makt
än dem som nu nämnts; se härom bl. a. prop. 1956: 100 s. 25. Ett skäl för
immunitet av detta slag är, att den som är medveten om risken att bli föremål
för åtal eller straffverkställighet i det land dit han kallats sannolikt
skulle vägra att efterkomma kallelse, om han ej kan räkna med sådan immunitet.
Möjligheterna att vinna önskvärd utredning i målet skulle således försämras.

Samtliga åtaganden att bevilja immunitet av förevarande slag, utom såvitt
avser gällande avtal med Frankrike, har gjorts genom överenskommelser, ingångna
år 1913 eller tidigare. Att överenskommelserna i dessa delar ej kommit
att återspeglas i särskilda lagstiftningsåtgärder, måste sannolikt förklaras
med att överenskommelserna såsom sådana vid liden för deras tillkomst
ansetts bli en del av den legala regleringen i riket. Med detta betraktelsesätt

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

skulle den inskränkning i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet
som immuniteten utgör gälla — och alltjämt bestå — utan stöd av
andra stadganden än föreskrifterna i överenskommelserna. Vad angår åtagandet
enligt avtalet med Frankrike synes det emellertid vid avtalets tillkomst
— i enlighet med den lagstiftningsteknik som numera tillämpas — ha
varit förutsatt att särskilda lagstiftningsåtgärder var erforderliga. Åtgärderna
fick emellertid anstå i avbidan på resultatet av då pågående arbete på utformningen
av brottsbalken (prop. 1956: 100 s. 25). I dagens läge står det
klart att åtgärderna skall avse tillskapandet av sådant lagstöd som 2 kap. 7 §
brottsbalken avser. De åtaganden som i förevarande hänseende göres genom
ett svenskt tillträde till den europeiska konventionen kräver också sådant
särskilt lagstöd.

När det alltså gäller att utforma lagregler, närmast föranledda av immunitetsåtagandena
enligt det svensk-franska avtalet och motsvarande bestämmelser
i den europeiska rättshjälpskonventionen, talar onekligen praktiska
skäl för att reglerna göres i den meningen fullständiga att de får omfatta
även övriga gällande åtaganden på området, även om dessa åtaganden enligt
vad förut sagts ej i och för sig skulle anses principiellt kräva sådan ordning.

Som en lösning av nu berörda lagstiftningsfråga vore det uppenbarligen
tänkbart att låta regler om immuniteten för vittnen och övriga förevarande
personer ingå i en lag, som tekniskt utgör en omarbetning och utvidgning av
1962 års lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer
m. m. Reglerna i sistnämnda lag har emellertid en speciell karaktär, enär de
avser internationella organisationer. Det synes därför lämpligare att upptaga
de erforderliga reglerna i en särskild lag. De torde kunna begränsas till
att i huvudsak innefatta hänvisningar till de berörda överenskommelserna.
Enär bestämmelserna i dessa avtal får antagas vara tillräckligt lätt tillgängliga
i Svensk författningssamling och Sveriges överenskommelser med främmande
makter, synes de ej behöva överföras till lagtexten. Härigenom får
svensk myndighet omedelbart tillämpa avtalstexten. Man vinner därvid även
att eventuell framtida ändring i denna text ej alltid behöver föranleda ändring
i lagen och att kompletteringar av lagen i anledning av nya avtal i ämnet
lätt kan ske.

I den nya lagen torde böra anges den personkrets, för vilken den förevarande
straffrättsliga immuniteten kan ifrågakomma. Denna krets synes kunna
sägas omfatta personer, som efter kallelse inrest i riket för att inställa
sig vid domstol såsom tilltalade, vittnen eller sakkunniga i brottmål.

I frågan, vilka överenskommelser som bör angivas i lagen, är att märka att
en svensk anslutning till den europeiska rättshjälpskonventionen medför att
bestämmelserna om rättshjälp i — d. v. s. de alltjämt i kraft varande delarna
av — utlämningskonventionerna med Danmark och Norge upphör att
gälla, jfr art. 26 i den europeiska konventionen och prop. 1961: 48 s. 18. Dan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

mark och Norge är redan anslutna till sistnämnda konvention. Med hänsyn
till att svensk ratifikation av den europeiska konventionen, såsom tidigare
nämnts, kan väntas ske inom en nära framtid, synes av dessa tre överenskommelser
allenast den europeiska konventionen behöva beaktas i nu förevarande
sammanhang.

I enlighet med vad sålunda anförts synes den förordade lagen böra avse
utlämningskonventionen med Belgien, avtalet med Frankrike om rättshjälp
i brottmål och den europeiska rättshjälpskonventionen.

Med hänsyn till att lagen, såsom nyss föreslagits, bör omfatta omnämnda
europeiska konvention, synes lagens ikraftträdande lämpligen böra samordnas
med att denna konvention vinner tillämpning för Sveriges del. Lagen
torde därför böra träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Hinder torde
icke möta att låta lagen vinna tillämpning redan innan brottsbalken träder
i kraft.

3) Förslag till lag angående upphävande av lagen om
konsularjurisdiktion

I lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion talas om brott,
varå straffarbete enligt lag kan följa (30 §), och om straffarbete, som
ådömts av konsularrätt (53 och 58 §§). I samband med att fängelse införes
som enhetligt frihetsstraff borde alltså i och för sig dessa stadganden erhålla
ändrad utformning. Beträffande lagens tillämplighet må emellertid framhållas
följande.

Konsularjurisdiktion utövades tidigare av västerländska stater i åtskilliga
andra stater på grund av mellanstatliga avtal, ofta kallade kapitulationer.
Syftet med konsularjurisdiktion var främst att bereda effektivt skydd åt utlänningar
i stater, för vilkas rättsväsende förtroende saknades. Sverige hade
rätt till konsularjurisdiktion bl. a. i Egypten, Kina och Siam. Den sista rättigheten
till konsularjurisdiktion avsåg Egypten och upphörde helt att gälla
den 15 oktober 1949 (jfr prop. 1947: 99 s. 8).

Den svenska lagen har såsom anförts för närvarande icke någon tillämplighet.
Då den bygger på numera helt övergivna föreställningar om relationerna
mellan stater, saknas varje anledning att antaga, att Sverige skulle i
framtiden söka uppnå några avtalsförmåner av detta slag. I detta läge framstår
det såsom stötande att föreslå ändringar i lagen, syftande till att möjliggöra
tillämpning också i framdeles uppkommande situationer. Lagen synes
i stället böra upphävas. Samtidigt förlorar då vad som eljest finnes stadgat
angående konsularjurisdiktion sin giltighet. Lagen den 10 juli 1947 om fortsatt
tillämpning av äldre rättegångsbalken i mål och ärenden som skola upptagas
av konsularrätt eller konsulardomare har karaktär av övergångsbestämmelse
vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Lagen den 10 juli 1947

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

gäller uteslutande tillämpningen av föreskrifter i lagen om konsularjurisdiktion,
och genom att sistnämnda lag upphäves kommer därför 1947 års lag
ej längre att kunna äga tillämpning.

4) Förslag till ändring i sinnessjuklagen

De nya regler om behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare,
som brottsbalken innehåller, förutsätter att vissa ändringar vidtages i sinnessjuklagen.
Ändringarna hänför sig till de regler i lagen, vari beaktas
den särställning, som nämnda kategori psykiskt abnorma intar. Förutom
vissa redaktionella jämkningar bör dessa regler begreppsmässigt och terminologiskt
anpassas till den i brottsbalken införda ordningen. Huvuddelen
av de berörda reglerna återfinnes i 6 kap., som behandlar sinnesundersökning
i brottmål. I samband med nämnda, av brottsbalken föranledda ändringar
torde vissa ändringar böra vidtagas även i de regler i 6 kap., som berör
undersökningsverksamhetens bedrivande.

De berörda reglerna i brottsbalken innebär att det nuvarande systemet
med sträf friförklaring försvinner och att det straffrättsliga reaktionssystemet
blir tillämpligt även på sådana psykiskt abnorma lagöverträdare, som
nu är straffria. I överensstämmelse härmed skall ankomma på domstolen
att besluta även om påföljd för dessa lagöverträdare. Därvid skall i första
hand ifrågakomma överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. brottsbalken,
företrädesvis vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk
vård. De anförda reglerna medför icke någon ändring i gällande ordning
i vad avser det allmänna sambandet med mentalsjukvårdslagstiftningen
i övrigt. Frågor som rör detta samband torde uppkomma i anslutning till
de förslag till reformering av nämnda lagstiftning, som sinnessjuklagstiftningskommiltén
väntas komma att framlägga. Vad som däremot inför det
i brottsbalken upptagna reaktionssystemet påkallat uppmärksamhet på förevarande
område har varit frågan om de nya reglernas återverkan på sinnesundersökningsväsendet.
Dettas utformning blir uppenbarligen beroende
av vilken funktion, som sinnesundersökningarna skall fylla i brottmålsprocessen.

Strafflagberedningen gick i sitt slutbetänkande med förslag till skyddslag
(SOU 1956:55), vari även framlades utkast till ändringar i sinnessjuklagen,
icke in på frågan i vad mån beredningens förslag rörande de
psykiskt abnorma lagöverträdarna kunde komma att medföra ändringar
i arbetsuppgifterna för och organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
på annat sätt än att flera ledamöter av beredningen
framförde önskemål om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i
syfte att dels undgå de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivande
och dels väsentligen till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den till 3

Bihang till riksdagens protokoll i96i. 1 saml. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

gängliga rättspsykiatriska expertisen. Nämnda fråga behandlades emellertid
närmare av den kommitté, som tillsatts att verkställa översyn av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, i kommitténs år
1959 avgivna betänkande (SOU 1959:20). Kommittén konstaterade att å
ena sidan det av beredningen föreslagna regelsystemet borde kunna öka
möjligheten att låta sinnesundersökningarna ersättas med enklare läkarintyg
men att å andra sidan kravet på rättssäkerhet manade till försiktighet
i fråga om användandet av denna möjlighet. Om nämnda krav i tillbörlig
grad beaktades kunde man enligt kommittén icke räkna med att nedskärningen
av sinnesundersökningarna skulle kunna få en omfattning, som kunde
kallas väsentlig. Kommittén framhöll vidare, att en ökad belastning av
undersökningsväsendet kunde inträda såsom en följd av att det föreslagna
nya påföljdssyslemet var mera differentierat än det gällande och därför kunde
ge domstolarna anledning att i större utsträckning än förut anlita psykiatrisk
rådgivning. På grundval av nämnda överväganden och med utgångspunkt
från den rådande överbelastningen inom sinnesundersökningseäsendet
framlade kommittén förslag om en ny undersökningsorganisation.
Samtidigt föreslogs att reglerna om sinnesundersökning skulle avskiljas från
mentalsjukvårdslagstiftningen i övrigt och tillsammans med de organisatoriska
bestämmelserna upptagas i en särskild lag om sinnesundersökning i
brottmål.

Sedan kommitténs betänkande remissbehandlats och på grundval av vad
därvid framkommit betänkandet överarbetats av en inom justitiedepartementet
särskilt tillkallad sakkunnig, överdirektören E. G. Anneli, samt en
av denne upprättad, den 24 februari 1961 dagtecknad promemoria jämväl
remissbehandlats, framlades till 1961 års riksdag proposition (nr 185) angående
riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
I propositionen konstaterades att kommitténs överväganden
beträffande verkningarna av strafflagberedningens förslag ägde tillämpning
även å det vid tiden för propositionen till lagrådet remitterade förslaget
till brottsbalk. Den gällande, tudelade rättspsykiatriska organisationen,
enligt vilken undersökning av häktade skall ske å sinnessjukavdelningar
vid fångvården och undersökning av dem som befinner sig på fri fot
vid rättspsykiatriska avdelningar å sinnessjukhusen, borde enligt de nämnda
riktlinjerna sammanföras i en gemensam organisation under ledning av
medicinalstyrelsen. Den nya organisationen borde vidare enligt förslaget
bestå av fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda främst för undersökning
av häktade, samt fyra rättspsykiatriska stationer, avsedda främst för undersökning
av personer på fri fot. I propositionen uttalades, att i händelse
av riksdagens godkännande av de i propositionen uppdragna riktlinjerna
erforderliga förslag beträffande byggnadsfrågor m. m., varav organisationens
genomförande var beroende, efter hand skulle föreläggas riksdagen
men att någon tidsplan för genomförandet icke kunde fastställas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

Samtidigt framhölls emellertid angelägenheten av att organisationen korn
till stånd så snart som möjligt. De föreslagna riktlinjerna godkändes av
riksdagen (IÄU 49, rskr 398), som samtidigt uttalade sig för vissa åtgärder
i syfte att, i avvaktan på genomförandet av den nämnda organisationen,
förbättra förutsättningarna för en effektiv verksamhet inom det nuvarande
undersökningsväsendet.

Övertygande skäl talar för att det av kommittén för översyn av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation framlagda förslaget
att utbryta reglerna om sinnesundersökning från mentalsjukvårdslagstiftningen
i övrigt och upptaga dem i en särskild lag, bör genomföras. Detta
torde lämpligen böra ske i samband med att den väntade nya lagstiftningen
om mentalsjukvården träder i stället för den nuvarande sinnessjuklagen.
Intages i den nämnda särskilda lagen även erforderliga organisatoriska
bestämmelser om den av riksdagen i princip beslutade undersökningsorganisationen,
skulle samtidigt åstadkommas ett formellt genomförande
av denna. Vid framläggandet av förslaget till brottsbalk förutsattes,
att i samma lag vidare skulle intagas erforderliga nya regler om personundersökning
i brottmål. Utredningsarbetet beträffande mentalsjukvårdslagstiftningen
är ännu icke slutfört; betänkande väntas bli avgivet under våren
1964. Möjligheten att en ny sådan lagstiftning skall kunna träda i kraft
samtidigt med brottsbalken måste med hänsyn härtill anses utesluten. Under
dessa förhållanden har även genomförandet av den nyssberörda lagstiftningen
om sinnesundersökning i brottmål ansetts böra tills vidare anstå.
Som en följd härav har i nuvarande läge i stället inom justitiedepartementet
utarbetats förslag till ändring i sinnessjuklagen. De nämnda nya bestämmelserna
om personundersökning i brottmål har upptagits i det förut berörda
förslaget till lag om sådan undersökning. En grundligare översyn av
reglerna om sinnesundersökning i brottmål förutsättes komma till stånd i
samband med ställningstagandet till de väntade förslagen om en allmän reformering
av mentalsjukvårdslagstiftningen.

Såsom kommit till uttryck i propositionen med förslag till riktlinjer för
en ny undersökningsorganisation och vid riksdagsbehandlingen därav är
med hänsyn till den rådande överbelastningen inom undersökningsväsendet
angeläget, att möjliga åtgärder vidtages för att i avvaktan på genomförandet
av den beslutade organisationen så effektivt som möjligt utnyttja
de nuvarande resurserna. I överensstämmelse härmed och med förslag,
som framlagts av medicinalstyrelsen i skrivelse den 1 juni 1962 till
Kungl. Maj :t angående åtgärder för genomförande av den beslutade undersökningsorganisationen,
föreslås i förevarande sammanhang, utöver
vad som föranledes av brottsbalken, vissa ändringar, i första hand i 42 och
43 §§ sinnessjuklagen. Ändringarna innebär att möjlighet öppnas för medicinalstyrelsen
att, med frångående av uppdelningen av undersökningarna
på de båda grupperna häktade och personer, som befinner sig på fri

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

fot, besluta, att undersökning tillhörande en av grupperna må verkställas
av läkare, på vilken normalt ankommer att utföra undersökningar inom
den andra. Samtidigt föreslås att i lagen intages föreskrift om möjlighet
för medicinalstyrelsen att förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning.
I kungörelsen den 18 juni 1954 (nr 447) med vissa bestämmelser
om sinnesundersökning i brottmål har redan meddelats bestämmelser
om anlitande av läkare utom undersökningsorganisationen för
att verkställa sinnesundersökning. Sistnämnda möjlighet är avsedd att omfatta
undersökningar tillhörande båda de nämnda grupperna. Genom dessa
ändringar torde i vart fall organisatoriskt sett skapas förutsättningar
för den smidigare administrering av undersökningsförfarandet, som är
avsedd att utgöra ett väsentligt inslag i den beslutade nya undersökningsorganisationen.

Den 3 januari 1964 har efter anmälan av chefen för inrikesdepartementet
till lagrådet remitterats förslag om lösdrivarlagens ersättande med en
särskild lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Den nya lagen blir
sekundär bl. a. i förhållande till sinnessjuklagen. Åtgärder enligt lagen
skall sålunda icke vidtagas om intagning för vård på mentalsjukhus kan
komma till stånd enligt sinnessjuklagen. Utredning härom skall företas
av polismyndigheten, och läkarintyg, utvisande bl. a. om behov av vård
på mentalsjukhus föreligger, skall i princip införskaffas, innan åtgärd vidtas
för intagning enligt lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.
Också i det undantagsfallet att undersökning av någons psykiska beskaffenhet
blir aktuell först sedan domstolsförfarande enligt nämnda lag påbörjats,
avses sinnessjuklagen bli tillämplig. Särskilda bestämmelser om
sinnesundersökning i mål om samhällsfarlig asocialitet behövs därför icke.
De ändringar som i anledning härav erfordras i sinnessjuklagen torde nu
få vidtagas i samband med de av brottsbalken föranledda ändringarna.

Vidare må nämnas, att jag från chefen för socialdepartementet inhämtat,
att han avser att senare denna dag anmäla fråga om proposition till
riksdagen angående sådan ändring i lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp
och barnavårdslagen den 29 april 1960, att möjligheten att intaga
försumliga försörjare i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt skall upphävas
från och med den 1 juli 1964. Härav föranledes vissa redaktionella ändringar
i sinnessjuklagen.

De föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen bör kompletteras med erforderliga
ändringar i de i administrativ ordning meddelade bestämmelserna i
sinnessjukstadgan. Viss översyn av nämnda bestämmelser torde vidare erfordras
i anledning av brottsbalkens regler om behandlingen av psykiskt
abnorma lagöverträdare.

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

De särskilda bestämmelserna

6 §.

I paragrafen har vidtagits den ändringen att i andra stycket införts benämningarna
ungdomsvårdsskola och kriminalvårdsstyrelsen.

Tvångsarbetsanstalt ersätts i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialilet
med arbetsanstalt. För arbetsanstall föreslås gälla vad som är stadgat
om fångvårdsanstalt. Vad i 6 § sinnessjuklagen föreskrivs om anstalt,
som står under kriminalvårdsstyrelsens inseende, blir då tillämpligt. Vad
som sägs om tvångsarbetsanstalt torde därför kunna utgå. Även bestämmelsen
om arbetshem utgår.

18 §.

Enligt 18 § första stycket sinnessjuklagen kan den som är intagen å sinnessjukhus
för vård i vissa fall utskrivas, oaktat han fortfarande är i behov
av vård å sådant sjukhus. Utskrivning må nämligen ske, om den sjuke kan
vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget
liv och det erfordras för att bereda plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen
är i större behov av vård, eller det är på ett tillfredsställande sätt
sörjt för hans vårdande utom sjukhuset. Från denna utskrivningsregel stadgas
i andra stycket undantag för däri uppräknade fall. Har sinnessjuk, som
avses i andra stycket, enligt 17 § utskrivits såsom icke längre i behov av
vård och blir han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock enligt tredje
stycket det av honom begångna brottet icke utgöra hinder för utskrivning
enligt 18 § första stycket, om ej överinspektören för sinnessjukvården förordnat
annat.

Med hänsyn till brottsbalkens regler erfordras, att vissa av de i andra
stycket upptagna undantagsfallen bestämmes på ett annat sätt än för närvarande.
Ändringarna hänför sig till de nuvarande reglerna angående utskrivning
av straffriförklarade och av dem som varit intagna i fångvårdsanstalt.
Vad som i detta hänseende föreslås överensstämmer, bortsett från
redaktionella jämkningar, med det av strafflagberedningen i skyddslagsbetänkandet
intagna utkastet till ändring i sinnessjuklagen.

Undantagsbestämmelsen angående straffriförklarad bör i fortsättningen
avse den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen.
Överlämnandet innebär att vederbörande också skall intagas
å sinnessjukhus. Det nuvarande stadgandet är icke på motsvarande sätt
uttryckligen begränsat till straffriförklarad, vilken som en följd av ett i
målet konstaterat vårdbehov intagits å sinnessjukhus i anslutning till domen.
Att en sådan begränsning är avsedd får emellertid anses följa av
den bestämmelse som givits i tredje stycket. Det må i övrigt anmärkas
att, enär otillräknelighet vid tiden för den brottsliga gärningens begående
för närvarande men icke enligt brottsbalken utgör förutsättning för så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

dan intagning å sinnessjukhus, varå stadgandet syftar, den nya bestämmelsen
får större räckvidd än den nuvarande. Denna konsekvens av brottsbalkens
regler kan dock, med hänsyn till att särskilda skäl skall föreligga
för att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen skall kunna ske i de
fall, i vilka brottet icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller
därmed jämställd psykisk abnormitet, antagas icke få större praktisk betydelse.

Det stadgande i andra stycket, vilket avser den numera avskaffade
skyddsåtgärden tvångsuppfostran, har icke medtagits i den nya lydelsen.

33 §.

Bestämmelserna om den som är intagen i fångvårdsanstalt föreslås bli
tillämpliga på den som enligt den föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet intagits i arbetsanstalt. Detta skall gälla även om
intagning för observation på mentalsjukhus, som för fångvårdsklientelet
regleras i 48 g 1 mom. sinnessjuklagen. Vad i 33 § stadgas om tvångsarbetsanstalt
kan således utgå.

41 §.

Paragrafen reglerar de materiella förutsättningarna för att förordnande
om sinnesundersökning skall meddelas. Den gällande lydelsen anknyter i
detta hänseende i första hand till att anledning föreligger till antagande att
den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 5 kap. 5 g strafflagen, och i andra band till att utredning rörande
den misstänktes sinnesbeskaffenhet eljest är av betydelse för målets
avgörande.

Strafflagberedningens utkast till ändring i 41 § avser första stycket. Andra
stycket som avser mål om ringa brott lämnades oförändrat. Beredningen
föreslog följande lydelse av första stycket:

Föreligger anledning till antagande att den, som är misstänkt för brott,
begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, skall
domstolen förordna om sinnesundersökning enligt vad nedan sägs, där ej
av särskilda skäl sådan undersökning finnes obehövlig. Sinnesundersökning
skall ock i annat fall ske, om domstolen finner särskild utredning angående
den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.

Departementschefen. Till skillnad från vad fallet är i strafflagberedningens
utkast och från vad som nu gäller enligt 41 § sinnesssjuklagen har i det
föreliggande förslaget frågan om förordnande av sinnesundersökning icke
i första hand gjorts beroende av ett antagande beträffande den misstänktes
sinnesbeskaffenhet vid tiden för den brottsliga gärningens begående. Förslaget
anknyter i stället till att i 31 kaj). 3 § brottsbalken överlämnande till
vård enligt sinnessjuklagen primärt förutsätter ett konstaterande, att den

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1904

misstänkte är i behov av vård å sinnessjukhus. Den eventuella förekomsten
av ett dylikt vårdbehov har med hänsyn härtill ansetts böra upptagas såsom
huvudanledning till förordnande om sinnesundersökning. Sinnesundersökning
bör ske innan någon överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Betydelsen
av kunskap om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för
brottet kommer därvid att ingå bland de skäl till förordnande om undersökning,
som regleras i första styckets senare led.

Vid lagrådsbehandlingen av förslaget till brottsbalk uttalades beträffande
förutsättningarna för tillämpning av 31 kap. 3 § brottsbalken, att
i undantagsfall annan undersökning än sinnesundersökning, som verkställts
i målet, borde kunna godtagas (prop. 1962: 10 del C s. 357, jfr s.
572). Såsom jag i anledning härav tidigare anfört (prop. 1962: 10 del C
s. 602) torde böra krävas, att den medicinska prövningen av vårdbehovet
sker så grundligt som genom sinnesundersökning. Denna bör också regelmässigt
ske i det mål, vari tillämpning av 31 kap. 3 § brottsbalken är
aktuell. Med hänsyn till att i vissa fall någon tvekan om förhandenvaron
av vårdbehov icke kan föreligga, torde emellertid kravet i sistnämnda
hänseende icke nödvändigtvis behöva upprätthållas i alla fall. I överensstämmelse
härmed liar till bestämmelsen i första ledet i första slvcket fogats
ett undantagsstadgande. Enligt detta förutsattes för att sinnesundersökning
skall kunna underlåtas, att i tidigare sinnesundersökning vårdbehov
konstaterats och att sådant alltjämt uppenbarligen föreligger. Såsom
bevis i sistnämnda hänseende bör exempelvis kunna accepteras intyg
av sjukvårdsläkare vid sinnessjukhus, där den misstänkte är intagen
för vård.

Den omständigheten att i 31 kap. 3 § brottsbalken behovet av vård å
sinnessjukhus utgör den primära förutsättningen för överlämnande till
vård enligt sinnessjuklagen kan synas erbjuda vidsträckt möjlighet att
begränsa undersökningarna till vad som erfordras för konstaterandet av
ett föreliggande vårdbehov. I det senare ledet av nämnda lagrum föreskrives
emellertid att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen i de
fall, då den brottsliga gärningen icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får ske endast,
såframt särskilda skäl föreligger därtill. Såsom jag anfört i anslutning
till brottsbalksförslaget (prop. 1962: 10 del C s. 354) blir vid prövningen
härav av väsentlig betydelse, huruvida man kan räkna med att vården å
sinnessjukhus skall leda till att fortsatt brottslig verksamhet förebygges.
Brottslighetens karaktär och vårdbehovets styrka får därvid beaktas. Då
kriminalvården icke saknar resurser att lämna psykiatrisk vård, fann jag
det vara lämpligt, att annan påföljd regelmässigt ges företräde framför
överlämnande till sinnessjukvård, när det gäller andra än dem som begått
brott under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd psykisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

abnormitet. I vilken utsträckning omständigheterna i de fall, i vilka vårdbehov
konstateras föreligga, kan visa sig vara sådana, att man kan underlåta
att utsträcka undersökningen till att även omfatta den misstänktes
sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet, kan icke med någon säkerhet förutsägas.
I de fall i vilka sinnesundersökning aktualiseras torde den omständigheten
att vårdbehov eventuellt visar sig icke föreligga ofta icke utesluta
osäkerhet om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet.
Kunskap i sistnämnda hänseende kan därvid få betydelse med hänsyn
till att enligt 33 kap. 2 § brottsbalken såsom påföljd för brott, som någon
begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig
abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, kan ifrågakomma endast överlämnande till särskild vård
eller i vissa fall böter eller skyddstillsyn. Beträffande skyddstillsyn är vidare
att erinra om att intagning i anstalt enligt 28 kap. 3 § brottsbalken
icke må förekomma av person som nu sagts. Mot bakgrunden av vad sålunda
utvecklats torde det vara realistiskt att utgå ifrån att större förändringar
i förhållande till nuvarande ordning såvitt gäller vad sinnesundersökningarna
skall omfatta icke är att vänta till följd av brottsbalkens
regler.

Vad i det föregående anförts kan tjäna till underlag även för ett bedömande
av det relativa antalet sinnesundersökningar. Vid sidan av de fall,
då överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen överväges, aktualiseras
sålunda frågan om sinnesundersökning även när annan påföljd ifrågasättes,
om tveksamhet föreligger om den misstänkte begått brottet under inflytande
av djupgående psykisk abnormitet. I vad mån sinnesundersökning
skall kunna underlåtas i dylika fall bör bli beroende av den utredning
i berörda hänseende, som föreligger eller kan förebringas. Det torde
emellertid i fall av tveksamhet vara svårt att annorledes än genom sådan
undersökning dokumentera, att gärningen icke begåtts under inflytande av
den psykiska abnormiteten. Utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet
kan även i andra fall vara önskvärd till ledning vid val av påföljd,
och därvid kan sinnesundersökning finnas erforderlig. Jag vill dock här
framhålla, att en så ingripande åtgärd som sinnesundersökning icke bör
beslutas, om icke tillräckliga skäl föreligger. För att utröna om sådana finnes,
torde det i allmänhet vara lämpligt att domstolen, innan sinnesundersökning
beslutas, inhämtar yttrande från psykiater enligt 7 § i den föreslagna
personundersökningslagen. Genom ett sådant tillvägagångssätt torde det
vara möjligt att förebygga att sinnesundersökning beslutas utan tillräckliga
skäl. I fråga om sinnesundersökning innan någon dömes till internering
far jag hänvisa till vad jag anfört i det föregående vid nyssnämnda lagrum
i personundersökningslagen.

Utöver vad nu sagts kan sinnesundersökning liksom hittills givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

stundom vara erforderlig för utredning av om förutsättning över huvud
föreligger för ådömande av påföljd.

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation har i sitt betänkande (SOU 1959: 20) föreslagit, att bland bestämmelserna
om sinnesundersökning intages en föreskrift om att läkarintyg,
som avses i lagen om personundersökning i brottmål, skall anskaffas
angående den misstänkte, innan förordnande om sinnesundersökning
meddelas, om det ej av särskilda skäl finnes opåkallat. Ett dylikt läkarintyg
är som jag nyss anfört uppenbarligen av värde vid bedömande av
behovet av sinnesundersökning. Det kan emellertid förutsättas, att domstolarna
utan särskild föreskrift därom skall införskaffa sådant intyg, om
sinnesundersökning överväges men behovet därav icke klart framgår av
förefintlig annan utredning. Med hänsyn härtill har någon föreskrift i angivna
hänseende icke medtagits i det föreliggande förslaget.

Andra stycket i 41 § har lämnats oförändrat. Det är förutsatt, att böter,
som enligt 33 kap. 2 § brottsbalken ådömts någon för brott som begåtts
under inflytande av psykisk abnormitet, som angives i nämnda lagrum,
icke skall kunna förvandlas. Föreskrift därom har intagits i 10 § i
det förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff, som framlagts (prop.
1964: 10). Nämnda förhållande har icke ansetts böra föranleda, att sinnesundersökning
föreskrives i större omfattning än för närvarande när fråga
är om ådömande av böter. Frågan om sinnesundersökning kan under sådana
omständigheter i princip tänkas uppkomma i mål om bötesförvandling.

41 a §.

Denna paragraf, som i vissa hänseenden kompletterar 41 §, har i strafflagberedningens
utkast endast ändrats såtillvida, att sista stycket fått utgå.

Nämnda stycke, enligt vilket domstol må förordna att mål i vad avser den
misstänktes sinnesbeskaffenhet, må handläggas inom stängda dörrar, har
icke heller medtagits i det föreliggande förslaget. Motsvarande bestämmelse
har nämligen upptagits i 5 kap. 1 § i det förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,
varom proposition förut framlagts (1964: 10).

I det nu framlagda förslaget föreslås vissa ändringar i paragrafens andra
stycke. Sålunda upptages en bestämmelse — motsvarande en liknande föreskrift
i förslaget till lag om personundersökning i brottmål — att beslut om
sinnesundersökning skall meddelas, så snart det lämpligen kan ske. Vidare
föreslås att domstolen i beslutet skall ange vad undersökningen företrädesvis
bör avse. Denna föreskrift har avseende å möjligheterna att i vissa fall
begränsa sinnesundersökningens omfattning. Även om möjligheterna härtill,
såsom följer av vad som utvecklats i anslutning till 41 §, icke torde vara
så stora, är det önskvärt att domstolen till ledning för undersökningsläkaren
anger ändamålet med undersökningen. Särskilt är detta fallet, om anledning

3-f Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

kan finnas för undersökningsläkaren att ägna särskild uppmärksamhet åt
lämpligheten av viss eller vissa behandlingsformer eller om fråga är om
utredning angående förutsättningarna över huvud för ådömande av påföljd.

I ett nytt sista stycke har intagits de föreskrifter om domstolens översändande
av handlingar, som för närvarande finnes i 42 § 1 mom. första
stycket sista meningen och 43 § första stycket.

42 §.

De närmare föreskrifterna om verkställande av sinnesundersökning m. m.
är tör närvarande tördelade på 42 och 43 §§ på så sätt, att i 42 § gives bestämmelser
beträffande häktade och i 43 § bestämmelser beträffande dem
som befinner sig på fri fot. Olikheterna hänför sig huvudsakligen till föreskrifterna
om var och av vem undersökningen skall verkställas. Vad beträffar
föreskrifterna om undersökningens utförande innehåller 43 § i
stort sett endast en hänvisning till vad som stadgas i 42 §.

1 skrivelse den 13 april 1962 till Kungl. Maj :t har medicinalstyrelsen hemställt
att åtgärder måtte vidtagas för att möjliggöra intagning å sinnessjukhus
av häktad, som skall undergå sinnesundersökning. Medicinalstyrelsens
hemställan har samband med de föreslagna reglerna om ett friare utnyttjande
av läkarna inom den tudelade undersökningsorganisationen och med
möjligheterna att förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning.

Det av medicinalstyrelsen framförda förslaget har accepterats av samtliga
hörda remissinstanser utom mentalsjukvårdsberedningen (majoriteten).

Sinnessjuklagstiftningskommittén har i sitt yttrande som ett alternativ till
överförande till sinnessjukhus framfört, att möjlighet borde skapas att överföra
den häktade till fångvårdsanstalt i eller i närheten av den ort, där
ifrågavarande läkare finnes.

Departementschefen. Brottsbalken ger anledning endast till mindre ändringar
i 42 och 43 §§. Någon ändring av de skilda reglerna för häktade och
dem som befinner sig på fri fot påkallas sålunda icke av hänsyn till brottsbalken.
Av strafflagberedningen föreslogs ingen annan ändring i 42 och 43 §§
än att andra ledet i 42 § 3 mom. fick utgå. I vad avser de av brottsbalken
föranledda ändringarna ansluter sig det föreliggande förslaget med endast
mindre jämkningar till beredningens utkast.

Såsom inledningsvis berörts har emellertid i avvaktan på genomförandet
av den beslutade nya rättspsykiatriska undersökningsorganisationen möjlighet
ansetts böra skapas för medicinalstyrelsen att med frångående avuppdelningen
av undersökningarna på de båda grupperna häktade och
personer, som befinner sig på fri fot, besluta att undersökning tillhörande
en av grupperna må verkställas av läkare, på vilken normalt ankommer att
utföra undersökningar inom den andra. Samtidigt har föreskrift ansetts höra

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

intagas i lagen om möjlighet för medicinalstyrelsen att i vissa fall förordna
utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning. Då reglerna i angivna
hänseenden berör båda de nämnda grupperna har lagtekniskt den ordningen
valts, att bestämmelserna om av vem och var sinnesundersökning skall verkställas
upptagits i den ena paragrafen (42 §) och bestämmelserna om undersökningens
utförande i den andra (43 §).

Tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu såsom medicinalstyrelsen
föreslagit inför den förestående omorganisationen av undersökningsväsendet
— som därvid skall frikopplas från mentalsjukhusen — öppna möjlighet
att intaga häktade å mentalsjukhus.

Sinnessjuklagstiftningskommittén har såsom ett alternativ till intagning
å sinnessjukhus föreslagit, att möjlighet bör skapas att intaga häktad, som
skall sinnesundersökas, i fångvårdsanstalt. Avsikten med förslaget är att
öka förutsättningarna för att annan läkare än den som är anställd vid sinnessjukavdelning
vid fångvården kan anlitas för sinnesundersökning, genom
att den häktade placeras i anstalt i eller i närheten av den ort där
läkaren finnes. Även en sådan ordning är givetvis förbunden med nackdelar;
svårigheter kan föreligga att tillgodose den häktades vårdbehov. Genom
olika arrangemang har en dylik placering även för närvarande åstadkommits
i vissa fall. Jag vill emellertid förorda att i lagen intages en bestämmelse,
enligt vilken häktad för sinnesundersökning må placeras i fångvårdsanstalt
vid vilken icke finnes sinnessjukavdelning. Med hänsyn till att
häkteslokaler på flera håll inrättats utan anknytning till fångvårdsanstalt
torde det också vara önskvärt att den, som skall undersökas, i fall som
nu avses kan förvaras i häkte. I varje särskilt fall måste noga övervägas,
om en placering av detta slag bör ske. Det torde för övrigt med hänsyn till
tillgången på läkare knappast bli fråga om annat än ett begränsat antal
fall. För överflyttning av en häktad till viss anstalt erfordras kriminalvårdsstyrelsens
medverkan. Placeringen i fångvårdsanstalt har samband
med i vilken ordning eller av vilken läkare sinnesundersökningen skall
verkställas. Under sådana förhållanden har synts lämpligt att redan medicinalstyrelsens
förordnande i dessa hänseenden såAitt avser häktad sker
i samråd med kriminalvårdsstyrelsen. För att minska de olägenheter som
kan vara förbundna med en placering av den häktade på angivet sätt torde
det vara lämpligt att denne vistas på sinnessjukavdelning till dess undersökningen
kan påbörjas. Efter undersökningens slut bör han intagas å sinnessjukavdelning
eller hållas i häkte. Detta har i 42 § andra stycket i förslaget
markerats genom föreskriften att intagningen i fångvårdsanstalten
må ske »under tid som erfordras för undersökningen».

43 §.

I 43 § i förslaget har, såsom anförts vid 42 §, givits bestämmelser om sinnesundersöknings
utförande m. m. motsvarande dem som för närvarande
finnes i 42 § 2 och 3 mom. samt 1 mom. andra stycket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

I paragrafens första stycke föreskrives i överensstämmelse med vad som
utvecklats i anslutning till 41 och 41 a §§ att undersökningen, förutom
efter undersökningsfältets beskaffenhet, skall anpassas efter syftet med
u nder sökningen.

Andra stycket motsvarar nuvarande 42 § 3 mom. Bestämmelsen i styckets
första led om utlåtandets innehåll anknyter till föreskriften i 41 a §
andra stycket sista meningen. Uttalande om vårdbehov eller sinnestillstånd
vid gärningens begående torde kunna underlåtas, om det av domstolens
beslut klart framgår att det ej är behövligt för målets avgörande. I överensstämmelse
med strafflagberedningens utkast har senare ledet i nuvarande
42 § 3 mom. utelämnats såsom icke behövligt.

I fjärde stycket har främst med tanke på utnyttjandet av utomstående
läkare för utförande av sinnesundersökning intagits en bestämmelse om
ersättning till den som verkställer sådan undersökning.

44 §.

I paragrafen har endast vidtagits ändringar föranledda av den ändrade
dispositionen av innehållet i 42 och 43 §§.

46 §.

Av det inledningsvis anförda följer att denna paragraf, som endast rör
tvångsarbete, i sin helhet kan upphävas.

46 a §.

Om någon, som undergår tidsbestämt frihetsstraff eller ungdomsfängelse,
på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vid frigivningen bli vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom, kan han enligt gällande
ordning under vissa ytterligare förutsättningar dömas till förvaring, som då
träder i stället för den andra påföljden. Denna möjlighet att på verkställighetsstadiet
utbyta en påföljd mot en annan har icke bibehållits i brottsbalken
(se prop. 1962: 10 del C s. 109). Under sådana förhållanden liar förevarande
paragraf, som hänför sig till nämnda möjlighet, fått utgå.

47 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaringen i olika fall av den
som undergått sinnesundersökning och om verkställigheten av domstolens
dom beträffande den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats fri
från ansvar och befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus. I paragrafen
har jämte ändringar som föranledes av brottsbalken vidtagits vissa
andra ändringar.

Beträffande de ändringar som skett av hänsyn till brottsbalken må särskilt
anmärkas, att nuvarande 47 § 3 mom. andra stycket icke fått någon
motsvarighet i förslaget. Enligt nämnda stycke gäller nu att, om fånge under
verkställigheten av straff begår brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet
icke kan fällas till ansvar för detta brott, han skall förvaras å

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

sinnessjukavdelning vid långvården, till dess tiden för det honom lör det
första brottet ådömda straffet har gått till ända. Bestämmelsen avser alt
förhindra att den intagne i samband med straffriförklaringen överföres till
sinnessjukhus, vilket skulle kunna leda till att han, om han återvinner hälsan,
måste från sjukhuset utskrivas till fängelset. Såsom stratllagberedningen
framhållit torde något behov av bestämmelsen i förevarande stycke
icke föreligga vid den av beredningen föreslagna och i brottsbalken genomförda
ordningen. Finner rätten vid lagföringen av det nya brottet, att den
tilltalade är i behov av vård å sinnessjukhus, kan rätten, om ett mera långvarigt
vårdbehov föreligger, med tillämpning av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken
undanröja den tidigare påföljden och för samtliga brott förordna om överlämnande
till vård enligt sinnessjuklagen. Kan åter den tilltalades vårdbehov
tillgodoses å psykiatrisk avdelning inom fångvården i samband med
verkställigheten av den tidigare ådömda påföljden, torde rätten med stöd
av 33 kap. 2 § brottsbalken kunna underlåta att döma till påföljd för det
nya brottet. Frågan huruvida den dömde vid frigivningen från fångvårdsanstalten
bör överföras till sinnessjukhus får därvid lösas i enlighet med
bestämmelserna i 48 § sinnessjuklagen.

Vad beträffar häktade som för sinnesundersökning intagits i fångvårdsanstalt
eller hålles i häkte har övervägts att i 47 § intaga en särskild bestämmelse
avseende dessa fall. Paragrafen, som redan är svåröverskådlig,
skulle därigenom ytterligare tyngas. Finner undersökningsläkaren den undersökte
icke vara i behov av vård å sinnessjukhus torde — utan uttrycklig
bestämmelse — i enlighet med grunderna för 47 § 1 mom. andra stycket
den häktade böra därefter hållas i häkte. Befinnes den häktade å andra
sidan vara i behov av vård, bör han, om det ej redan skett, såsom antytts
vid 42 §, överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården.

1 3 mom. första stycket har i första meningen orden »enligt vad ovan
sagts» uteslutits. Ändringen har betydelse för den i det föregående behandlade
situationen att någon, som för undergående av annan påföljd är intagen
å fängvårdsanstait, med tillämpning av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken i en
ny dom överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Det kan antagas att i
dylikt fall den dömde i samband med att han befunnits vara i behov av
vård å sinnessjukhus överförts till sinnessjukavdelning vid fångvården
med stöd av 48 § första stycket sinnessjuklagen. Till beaktande av det fall,
att dylikt överförande emellertid icke hunnit ske, har i 3 mom. första meningen
tillagts orden »eller i annan fångvårdsanstalt».

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation uttalar i sitt betänkande (SOU 1959: 20) att länsstyrelses medverkan
vid intagning å sinnessjukhus av den som förklarats sträf fri och befinner
sig på fri fot (47 § 3 mom. tredje stycket) icke kan anses innefatta
någon självständig prövning, som motiverar att länsstyrelsen är inkopplad
på intagningsförfarandet. Önskemål om att länsstyrelses medverkan i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

nämnda inlagningsförfarandet inåtte avvecklas har även framkommit i andra
sammanhang. Vad kommittén uttalat får uppenbarligen i än högre grad
giltighet efter brottsbalkens införande, då överlämnande till sinnessjukvård
kommer att ske direkt genom domstolens dom. En ändring i angiven riktning
av de berörda verkställighetsreglerna är därför motiverad. Vad som anförts
om länsstyrelses uppgift vid intagning å sinnessjukhus av den som befinner
sig på fri fot äger emellertid tillämpning även å fångvårdsmyndighets
medverkan vid intagning å sådant sjukhus av den som vid tiden för
domen förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården (47 § 3 mom. första
stycket). Även reglerna om sistnämnda medverkan bör därför ändras. 1 båda
fallen bör lämpligen ankomma på medicinalstyrelsen att föranstalta om
intagningen. Föreskrifter därom har intagits i 47 § 3 mom. första och andra
styckena i förslaget. — Som en följd av vad som föreslagits i det föregående
kan 47 § 4 mom. upphävas.

48 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av strafflagberedningen
har i första stycket i förslaget sammanförts bestämmelser svarande
mot nuvarande 1 inom. första och tredje styckena. I förslagets tredje
stycke har på liknande sätt sammanförts bestämmelser motsvarande dem
som nu finnes i 2 mom. första och andra styckena. Såsom anmärkts vid
33 § skall bestämmelserna i 48 § få tillämpning även på dem som intagits
i arbetsanstalt enligt den föreslagna lagen om samhällsfarlig asocialitet.
Därvid bör 48 § första stycket tillämpas när vårdbehovet kan antagas
bli så kortvarigt att den dömde efter tillfrisknandet bör återföras till arbetsanstalten.
Skulle undantagsvis ett mera långvarigt vårdbehov uppstå beträffande
den som redan intagits i arbetsanstalt, överensstämmer det bäst
med grunderna för den nyssnämnda lagstiftningen att den dömde intages
På sinnessjukhus enligt 2 kap. Enligt 48 § andra stycket förutsätts härför
att anstaltsvården upphör. Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
tillåter också i sådant fall utskrivningsbeslut.

49, 51 och 59 §§.

Paragraferna bör ändras med hänsyn till att reglerna om tvångsarbete
utgår. I 51 § har därjämte första stycket ändrats med hänsyn till medicinalstyrelsens
befattning med intagningen i fall som avses i 47 § 3 mom.

53 och 54 §§.

Ändringarna i förevarande paragrafer innefattar en anpassning i olika avseenden
till brottsbalkens regler.

Övergångsbestämmelser

Etter lagens ikraftträdande bör vad däri föreskrives om den som av domstol
överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen äga tillämpning å den som
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar och i avgivet utlåtande
befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

5) Förslag till ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen om införande av

nya rättegångsbalken

Rättegångsbalkens promulgationslag måste i samband med brottsbalkens
ikraftträdande ändras i vissa hänseenden. I 17 § första stycket bör sålunda
förverkande av egendom i enlighet med den i brottsbalken begagnade terminologien
betecknas som »särskild rättsverkan» och icke såsom »påföljd».

I 19 § första stycket upptages bestämmelser enligt vilka den som på grund
av dom, vilken må verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft, är
berövad sin frihet i annan ordning än genom häktning, vid fullföljd av talan
skall anses som häktad för brottet. Att vederbörande är berövad friheten
skall ej hindra honom att fullfölja talan. De särbestämmelser i rättegångsbalken,
vilka gäller häktade, bör tillämpas, då dom, som innefattar frihetsberövande,
på grund av nöjdförklaring eller särskilt lagstadgande börjat
verkställas, innan målet slutligt avgjorts. Förordnande om verkställighet
utan att laga kraft avbidas kan enligt brottsbalken meddelas beträffande
dom å ungdomsfängelse (29 kap. 1 § tredje stycket) samt beträffande förordnande
om sådan anstaltsbehandling, som kan ingå i skyddstillsyn (28
kap. 3 § andra stycket). Enligt vad som anförts vid remiss till lagrådet den
3 januari 1964 av förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt kan jämväl
nöjdförklaring medföra, att dom må verkställas, ehuru den icke äger
laga kraft. I nu förevarande hänseende synes med häktade i första hand böra
jämställas den som genom dom, som må verkställas ehuru den icke äger
laga kraft, dömts till påföljd för brott och för sådan verkställighet intagits
i fångvårdsanstalt.

I 19 § första stycket bör allmän uppfostringsanstalt ej längre nämnas; bestämmelserna
om tvångsuppfostran har nämligen genom lag den 30 juni
1947 (nr 299) och kungörelse den 16 juni 1950 (nr 409) upphört att gälla.
Tagande i förvar torde ej längre behöva nämnas vid sidan av intagning i anstalt.

Enligt gällande lydelse av 19 § första stycket rättegångsbalkens promulgationslag
jämställes med häktade även de, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklarats fria från ansvar och som är intagna å sinnessjukhus eller
å sinnessjukavdelning vid fångvården. Straffriförklaringarna enligt gällande
rätt täckes icke av något direkt motsvarande institut i brottsbalken. Beträffande
psykiskt abnorma torde såsom jämställda med häktade höra räknas
de som på grund av rättens förordnande om överlämnande till vård enligt
sinnessjuklagen är intagna å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården. Däremot torde det syfte, som ligger bakom ifrågavarande
stadgande i rättegångsbalkens promulgationslag, ej motivera, att de för häktade
gällande processuella reglerna utsträckes att gälla också de psykiskt
abnorma, som jämlikt 33 kap. 2 § brottsbalken dömts till böter eller skydds -

80 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

tillsyn eller som jämlikt nyssnämnda lagrums sista stycke förklarats fria
från påföljd.

Enligt 19 § andra stycket rättegångsbalkens promulgationslag jämställes
den, som vid domstol blir föremål för förfarande avseende tidigare ådömd
påföljd, med den som tilltalats för brott. Han har sålunda rätt till biträde av
offentlig försvarare och skall i viss utsträckning betraktas som om han vore
häktad för brottet. De i förevarande stycke lagfästa principerna bör alltjämt
gälla. Flertalet i förevarande stycke avsedda situationer beröres i rättegångsbestämmelserna
i 38 kap. brottsbalken. För övriga fall bör emellertid
styckets lydelse avpassas efter brottsbalksreglernas innehåll och utformning.

6) Förslag till ändring i sjömanslagen

61 §.

Gällande rätt och strafflagberedningen. Enligt paragrafens första stycke
är befälhavare skyldig att under vissa närmare angivna förhållanden anställa
förhör med besättningsman, som begått brott av den art att svårare straff
än fängelse kan följa därå. Strafflagberedningen har i sitt betänkande Enhetligt
frihetsstraff m. m. föreslagit, att avgörande skall vara att fängelse i
mer än ett år kan följa å brottet.

Departementschefen. Paragrafen har, såvitt angår brottets svårhetsgrad,
enligt gällande rätt ett tillämpningsområde motsvarande det som gäller för
häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken. Sistnämnda
stadgande har i proposition 1964: 10 föreslagits ändrat därhän, att det
skall vara fråga om brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.
Denna gräns synes lämpligen kunna följas också vid bestämmande av tilllämpningsområdet
för 61 § sjömanslagen.

77, 78 och 82 a §§.

Gällande rätt. I 77 § stadgas ansvar, i första stycket för den som vägrar
befälhavare lydnad och i andra stycket för den som med våld eller hot om
våld överfaller befälhavaren eller annan förman i eller för hans tjänst. I fall
som avses i första stycket är straffet dagsböter eller, vid synnerligen försvårande
omständigheter, fängelse i högst ett år. För brott som avses i andra
stycket är straffet fängelse eller, vid synnerligen försvårande omständigheter,
straffarbete i högst två år, varjämte möjlighet föreligger att, då omständigheterna
är synnerligen mildrande, döma till dagsböter.

Lagens 78 § innehåller bestämmelser om myteri ombord. För anstiftare
eller anförare stadgas fängelse eller straffarbete i högst två år och för an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

nan deltagare fängelse i högst sex månader eller, då omständigheterna är
synnerligen mildrande, dagsböter. Om vid myteriet övats våld å person eller
egendom må anstiftare eller anförare dömas till straffarbete i högst sex år
och annan deltagare till straffarbete i högst två år. Paragrafen upptager vidare
i tredje stycket stadgande att för våld eller annan brottslig gärning
som begås vid myteri straffet skall bestämmas med tillämpning av 4 kap.
1 och 2 §§ strafflagen.

Bestämmelser om ansvar för försök, förberedelse, stämpling eller underlåtenhet
att avslöja brott har ej upptagits i lagen.

Straffrättskommittén. I sitt betänkande med förslag till brottsbalk anförde
straffrättskommittén (SOU 1953: 14 s. 476), att de gärningar som avses
i 77 § andra stycket och 78 § sjömanslagen motsvarar de i strafflagen upptagna
brottstyperna våld eller hot mot tjänsteman (10 kap. 1 §) och mot
krigsman (26 kap. 7 §) samt myteri (26 kap. 3 §). I kommittéförslaget
upptogs jämväl bestämmelser, vilka stadgar ansvar för försök eller förberedelse
till våld eller hot mot tjänsteman eller krigsman och, såvitt gäller
sådant mot krigsman riktat brott, även för stämpling till brottet, samt ansvarsbestämmelser
för förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja
myteri. Enligt kommitténs mening borde motsvarande kriminalisering
genomföras i fråga om de brott som avses i nyssnämnda lagrum i sjömanslagen.
Kommittén föreslog därför, att i denna lag införes en ny paragraf,
betecknad 82 a §, om ansvar för försök eller förberedelse till brott som avses
i 77 § andra stycket samt för förberedelse, stämpling eller underlåtenhet
att avslöja brott som avses i 78 §. Från straffbarhet borde dock enligt kommittén
undantagas det fall att brott som avses i 77 § andra stycket, om det
fullbordats, varit att anse som förövat under synnerligen mildrande omständigheter.

Härjämte föreslog kommittén, att i 78 § införes en beskrivning av myteri
som svarar mot stadgandet angående myteri i brottsbalken. Därvid borde
enligt kommittén bestämmelsen i 78 § första stycket andra punkten begränsas
till att avse fall där vid myteriet övats förenat våld. Jämväl 77 § andra
stycket föreslogs jämkat till överensstämmelse med brottsbalkens motsvarande
stadganden.

Yttrandena. Kommittéförslaget har i sin helhet tillstyrkts av bl. a. Svenska
maskinbefäls förbundet.

De föreslagna ändrade brottsbeskrivningarna i 77 § andra stycket och
78 § har tillstyrkts av Svenska sjöfolksförbundet och lämnats utan erinran
av Sveriges fartygsbefälsförening. Sveriges redareförening har anmärkt på
den föreslagna avfattningen av 78 §. Enligt föreningen är det icke tillfredsställande
att den strängare straffskalan skall gälla endast under förutsätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1961

ning att myteristerna oval »förenat» våld å person eller egendom. Föreningen
finner det lämpligt att för myteri fallen gäller olika straffskalor allteftersom
våld utövats eller icke, men anser att det är otillfredsställande att från
det mer kvalificerade myteribrottet utesluta de fall då visserligen övats
våld men detta icke kan betecknas som »förenat våld». Eftersom det i själva
myteribrottet ligger att gärningsmännen har uppsåt att med förenat våld
sätta sig upp mot befälhavaren eller den som i hans ställe för befälet, bör
»törenat» såsom rekvisit för tillämpning av den strängare straffskalan utgå.

Den i 82 a § föreslagna kriminaliseringen av försök m. m. har avstyrkts
av Svenska sjöfolksförbundet. Enligt förbundet föreligger icke behov att utsträcka
straffskyddet till att omfatta även försök eller förberedelse till våld
eller hot mot befälhavare eller förman ombord. Ej heller finns några sakliga
motiv att kriminalisera förberedelse till myteri eftersom för fullbordat
brott krävs endast »ådagaläggande av uppsåt att med förenat våld sätta sig
upp mot befälhavaren». Ett godtagande av kommitténs förslag medför viss
risk för att en befälhavare med svag personlig auktoritet kan utnyttja en
sådan bestämmelse för att komina åt alla eventuella yttringar av missnöje
med hans befälsföring vilka kanske som enda orsak har just bristerna hos
befälhavaren själv.

Departementschefen. De brott varom nu är fråga torde böra konstrueras i
nära överensstämmelse med motsvarande brottstyper i brottsbalken (se 17
kap. 1 och 16 §§ samt 21 kap. 3, 7 och 19 §§ brottsbalken). Således bör
brottsbeskrivningarna i 77 § andra stycket och 78 § ändras, varjämte försök
in. m. bör kriminaliseras, lämpligen genom att såsom sträffrättskommittén
föreslagit en ny paragraf infogas i lagen.

I fråga om påföljd för ifrågavarande brott har kommittén i gällande
straffskalor föreslagit de ändringar som föranledes av det enhetliga frihetsstraffet.
Emellertid synes ändringar vara påkallade i ytterligare ett par hänseenden.
Såsom antytts vid det år 1960 till lagrådet remitterade förslaget till
brottsbalk (prop. 1962: 10 del C s. 155) torde straffskalor innehållande
straffskärpning vid försvårande omständigheter respektive strafflindring
vid mildrande omständigheter böra ersättas med en gradindelning av brotten.
För brott som avses i 77 § andra stycket har därför strafflindringsregeln
ersatts med en särskild lägre sträffskala för ringa brott. Vad beträffar
straffskalan i 78 § för annan deltagare i myteri än anstiftare eller anförare
synes denna vid jämförelse med skalor för likartade och även något grövre
brott, exempelvis de i 16 kap. 1 § och 21 kap. 3 § brottsbalken upptagna,
böra innefatta även dagsböter.

Av nyss anförda skäl bör jämväl straffskalan i 77 § första stycket revideras.
Denna stadgar dagsböter eller fängelse i högst ett år. Inom denna begränsade
ram torde det ej finnas anledning att genomföra en gradindelning

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 83

av brottet. Skalan föreslås därför bli likalydande med den som gäller för
motsvarande brottstyp enligt 13 kap. 5 § luftfartslagen.

Den i 78 § tredje stycket upptagna särskilda konkurrensregeln föreslås
utgå. Frågan, huruvida våld eller annan brottslig gärning som begås vid myteri,
skall föranleda ansvar förutom enligt denna paragraf jämlikt annan
ansvarsbestämmelse får liksom i övriga fall bedömas efter allmänna regler.

82 §.

Paragrafen föreslås avfattad i överensstämmelse med stadgandet om
straffnedsättning och påföljdseftergift i 33 kap. 4 § brottsbalken. Den föreslagna
ändringen är av huvudsakligen redaktionell natur.

7) Förslag till ändring i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. trädde i kraft den
1 juli 1963. Enligt dess 36 § ankommer det på Kungl. Maj :t att förordna om
tillämpning av lagen i förhållande till vart och ett av de övriga nordiska
länderna. Genom kungörelse den 22 november 1963 (nr 571) har den
svenska lagen trätt i tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island
och Norge den 1 januari 1964. Då motsvarande beslut meddelats i
de övriga nordiska länderna, har del avsedda samarbetet tagit sin början.

Det har givetvis redan under förarbetena till den svenska lagen varit uppenbart,
att brottsbalkens ikraftträdande skulle nödvändiggöra förhållandevis
omfattande ändringar i lagen. Brottsbalkens påföljdssystem skiljer sig
i åtskilliga hänseenden från det nu gällande.

Komplikationer vid anpassning av Sveriges nordiska verkställighetslag
till brottsbalkens regelsystem vållas huvudsakligen i fråga om påföljden
skyddstillsyn, som icke har någon direkt motsvarighet i de övriga nordiska
ländernas lagar. Liksom skyddstillsynen närmast motsvarar den nuvarande
villkorliga domen med övervakning, torde dock skyddstillsyn i verkställighetssamarbetet
kunna jämställas med de olika former av villkorlig dom
i förening med övervakning, som ingår i övriga i samarbetet deltagande
länders rättssystem. Härvid är dock att beakta att svensk rätt efter brottsbalkens
ikraftträdande ej längre känner påföljdsformerna villkorligt anstånd
med ådömande av straff eller med verkställighet av utmätt straff.
Villkorlig dom enligt brottsbalken motsvarar ej någon av de påföljdsformer,
som omfattas av det nordiska samarbetet. För att i görligaste mån
undvika terminologiska förväxlingar har i det förslag till ändring i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

nordiska verkställighetslagen, som nu framlägges, beteckningen villkorlig
dom ej använts om sådana i andra länder meddelade domar, där den dömde
erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff eller med verkställighet
av straff. Den som avses med dylik utländsk dom har, eftersom skyddstillsyn
torde vara en alltför speciell term för att kunna användas om annat
än brottsbalkspåföljden, i förslaget betecknats som den villkorligt dömde.

Brottsbalkens regler om böter och förverkande är ej av den art, att de
nödvändiggör några ändringar i den nordiska verkställighetslagens första
avsnitt, som handlar om verkställighet av böter m. m. (1—4 §§). Övriga avsnitt
— om verkställighet av frihetsstraff (5—9 §§), om övervakning av
villkorligt dömd m. m. (10—16 §§), om tillsyn över villkorligt frigiven
m. m. (17—23 §§) och gemensamma bestämmelser (24-—36 §§) — beröres
samtliga av ändringarna i påföljdssystemet vid brottsbalkens ikraftträdande.

6 §•

I och med att straffarbete och fängelse sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff,
benämnt fängelse, erfordras ej längre skilda regler för de utländska
sträf farternas motsvarighet i svensk rätt; utländskt frihetsstraff
bör alltid omvandlas till fängelse på lika lång tid.

7—9 §§.

Ingen annan ändring föreslås än att straffarbete ej längre nämnes vid
sidan av fängelse.

10 §.

1 enlighet med vad som anförts i det föregående bör, med hänsyn till
den nya innebörden av villkorlig dom i brottsbalken, beteckningen villkorlig
dom ej användas i fråga om utländska domar som omfattas av verkställighetssamarbetet.
Paragrafen har därför redaktionellt jämkats. Verkställigheten
av övervakning i samband med villkorligt anstånd, som i annat
nordiskt land meddelats beträffande straffs ådömande eller verkställighet,
har anknutits till de svenska reglerna om skyddstillsyn, ehuru med vissa i
det följande redovisade undantag. Dansk betinged dom, finsk villkorlig
straffdom, isländsk skilorösbundinn refsidöm och norsk betinget dom företer
sinsemellan icke oväsentliga skillnader, och en överflyttning av verkställigheten
kommer — oavsett mellan vilka länder den sker — att medföra
en förändring av den ådömda påföljdens faktiska gestaltning. Detta
har stått klart redan vid lagens tillkomst, och de förändringar i förutsättningarna
för samarbetet, som inträder genom att villkorlig dom enligt den
nu gällande svenska lagen om villkorlig dom försvinner och ersättes av
påföljder enligt brottsbalken, är icke så stora, att de bör motivera en omprövning
av samarbetets omfattning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964 85

11 §•

Övervakningen av den som dömts till skyddstillsyn handhas enligt 26
kap. 12 § och 28 kap. 6 § brottsbalken av övervakningsnämnd. Det torde
därför vara lämpligt, att övervakningsnämnd också handhar hit överflyttad
övervakning av den, som villkorligt dömts i annat nordiskt land.

12 §.

Nuvarande bestämmelser innebär, att svensk lags regler om villkorlig
dom i princip skall gälla beträffande hit överflyttad övervakning. På motsvarande
sätt torde efter brottsbalkens ikraftträdande reglerna om skyddstillsyn
böra ges giltighet. Behandling i anstalt jämlikt 28 kap. 3 § brottsbalken
innebär dock en så stor avvikelse från de mot skyddstillsyn svarande
påföljderna i övriga nordiska länder, att detta led i skyddstillsynen
i vart fall tills vidare torde böra undantagas från det nordiska verkställighetssamarbetet.

Förbud mot förlängning av prövotiden utöver fem år erfordras ej längre.
.Jämlikt 28 kap. 7 § brottsbalken kan nämligen övervakningen förlängas
högst till fem år.

Paragrafens nu gällande andra stycke reglerar förverkande av villkorligt
medgivet anstånd. Brottsbalken känner ej dylikt förverkande; vad som
vid misskötsamhet eller ny brottslighet i sista hand kan förekomma, är att
påföljden undanröjes och annan påföljd bestämmes. Tänkbart vore att i
förevarande lag ge särskilda regler om förverkande av anstånd, som meddelats
i annat land. Det nordiska samarbetet baseras emellertid på att verkställighetslandets
regler så långt som möjligt tillämpas beträffande dit överflyttad
verkställighet. Gör villkorligt dömd sig skyldig till misskötsamhet
eller ny brottslighet av den art, att förverkande kunnat komma i fråga,
torde i allmänhet en tillämpning av de regler som enligt brottsbalken gäller
om skyddstillsyn för motsvarande fall leda till att den i annat land
ådömda påföljden undanröjes och annan påföljd bestämmes. Har det utomlands
beslutade anståndet avsett verkställighet av bestämt straff, torde, om
den nya påföljden är ett straff, detta komma att bestämmas med beaktande
av det i det andra landet ådömda straffet; sker undanröjandet på grund
av misskötsamhet, torde man kunna räkna med att påföljdsbestämningen
utmynnar i ett straff av motsvarande storlek. Påfölj dsbestämningen skall
emellertid ske enligt svensk lag. Undantagsvis kan det förekomma, att den
med den utländska domen avsedda gärningen ej är straffbar enligt svensk
rätt eller att påföljd på grund av preskription ej kan ådömas. Någon annan
påföljd kan då ej bestämmas, vilket kan utgöra anledning att i stället för
undanröjande med tillämpning av 13 § hänskjuta frågan om åtgärder till
behörig myndighet i domslandet. Ett sådant hänskjutande kan även vara
motiverat, om straffskalan för brottet i domslandet avsevärt skiljer sig från
vad som gäller här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Med en lösning av problemet etter dessa linjer erfordras ingen motsvarighet
till de för närvarande i paragrafens andra stycke intagna reglerna.
Hänvisningen i första stycket till reglerna om skyddstillsyn torde vara tillräcklig.
Efter undanröjande skall alltså påföljd bestämmas enligt svensk
lag. Om fråga är om ingripande på grund av annan misskötsamhet än
brott, kan övervakningsnämnden jämlikt 28 kap. 8 § brottsbalken hos åklagare
göra framställning att vid domstol föres talan om undanröjande av
skyddstillsynen. Efter undanröjande kan fängelse ådömas, även om den
utländska domen lytt å frihetsstraff, eftersom den domen vid tillämpning
av 28 kap. 9 § och 34 kap. 1 § brottsbalken anses utgöra skyddstillsyn.

13 §.

Enligt 28 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken har övervakningsnämnd att taga
befattning med ärenden angående åtgärd mot den som står under skyddstillsyn.
Övervakningsnämnd torde därför jämte domstol — som ju i anledning
av åtal för ny brottslighet kan få anledning att taga befattning med
den villkorligt dömde — böra tilläggas befogenhet att enligt denna paragraf
till myndighet i annat land hänskjuta fråga om åtgärd.

14 §.

Enligt denna paragraf kan villkorligt anstånd som meddelats i Danmark,
Finland, Island eller Norge förklaras förverkat här i riket, även om övervakning
ej anordnats här. Paragrafen gäller även i det fall att domen
över huvud icke är förenad med övervakning. Någon begränsning av paragrafens
tillämpningsområde torde ej böra övervägas i detta sammanhang.
Man måste emellertid taga ställning till vilka möjligheter att välja påföljd
den svenska domstolen skall ha när den undanröjer en utländsk villkorlig
dom utan övervakning. Bäst överensstämmande med tankegången bakom
stadgandet torde vara att utesluta möjligheten att döma till skyddstillsyn.
Detta torde lämpligen få komma till uttryck på det sättet, att de svenska
reglerna om skyddstillsyn göres tillämpliga för alla de fall — med eller
utan övervakning — som paragrafen avser. Av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken
följer då att vid undanröjande annan påföljd än skyddstillsyn skall väljas.
Den utländska domen bör i den utsträckning det över huvud taget är möjligt
behandlas som en dom å skyddstillsyn. Av hänvisningen till svensk lag
följer då bl. a., att de i 34 kap. 6 § brottsbalken stadgade begränsningarna
gäller.

15 §.

De i denna paragraf föreslagna ändringarna innebär, att lagstöd ges för
samarbete i fråga om svensk skyddstillsyn. Om fråga om åtgärd hänskjutits
hit från myndighet i annat nordiskt land, upptages ärendet av övervakningsnämnd.
Finner nämnden därvid att skyddstillsynen bör undanröjas,
får bestämmelserna i 28 kap. 8 § brottsbalken tillämpas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

16 §.

Paragrafen avser för närvarande både villkorlig dom med övervakning
och villkorlig dom utan övervakning. Villkorlig dom är enligt brottsbalken
icke förenad med övervakning, och utrymme finnes alltså icke för något
verkställighetssamarbete med övriga nordiska länder. Då någon inskränkning
av paragrafens nuvarande tillämpningsområde ej torde böra ske, bör
emellertid i annat nordiskt land meddelat beslut avseende undanröjande
av villkorlig dom godtagas här i riket. Paragrafen föreslås utformad i enlighet
härmed. Härmed nås också överensstämmelse med vad för motsvarande
fall gäller enligt 14 §.

Det kan ifrågasättas, huruvida någon motsvarighet till undanröjande av
villkorlig dom eller skyddstillsyn kan ske enligt övriga i samarbetet deltagande
länders rätt. Om förverkande av villkorligt anstånd är ju ej tal i
brottsbalken, och övriga länders regler torde närmast taga sikte på sådant
förverkande. Vad som skall anses motsvara undanröjande är emellertid
närmast en intern lagstiftningsfråga i övriga länder, och det förefaller för
Sveriges del vara tillräckligt, att rättsgrund ges för utländska besluts giltighet
här.

17 §.

I denna och åtskilliga följande paragrafer har, liksom i rubriken över
förevarande avsnitt av lagen, föreslagits de ändringar som betingas av att
villkorligt frigiven enligt brottsbalken står under övervakning, ej under
tillsyn.

18 §•

Paragrafen har i förslaget utformats i överensstämmelse med 11 §. Fångvårdsstyrelsens
uppgifter i fråga om de villkorligt frigivna övertages enligt
brottsbalken av övervakningsnämnderna.

19 §.

Frihetsstraff i utländsk straffart bör, när fråga är om verkställighet, i
alla fall omvandlas till svenskt fängelse. Förverkande av villkorligt medgiven
frihet beslutas enligt brottsbalken av övervakningsnämnden eller, vid
sammanträffande av brott, av domstol. Paragrafen har ändrats i enlighet
härmed.

22 §.

Regeln i paragrafens sista stycke om behörig svensk myndighet föreslås
avfattad i överensstämmelse med motsvarande regel i 15 §. övervakningsnämnden
får i fråga om hänskj litet ärende tillämpa reglerna i 26 kap. 15—
20 §§ brottsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964
24—26 §§.

De föreslagna ändringarna är av terminologisk art eller hänför sig till
förhållanden, som berörts i det föregående. Framställning om överflyttning
av övervakning av den som villkorligt frigivits bör ankomma på övervakningsnämnden
(25 § andra stycket).

27 §.

Enligt 37 kap. 7—9 §§ brottsbalken kan talan mot övervakningsnämnds
beslut föras hos kriminalvårdsnämnden i ärenden angående villkorlig frigivning,
hos hovrätt i skyddstillsynsärenden, hos ungdomsfängelsenämnden
i ärenden angående ungdomsfängelse och hos interneringsnämnden i ärenden
angående internering. Att övervakningsnämnds beslut i ärenden enligt
15 § förevarande lag bör fullföljas i hovrätt är naturligt med hänsyn till
att det är fråga om tillämpning av skyddstillsynsreglerna. Det synes då vara
konsekvent att låta talan mot övervakningsnämnds beslut enligt 22 § fullföljas
hos kriminalvårdsnämnden.

29—30 §§.

De nya konkurrensreglerna i 34 kap. brottsbalken medför att något undantag
för fall motsvarande 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen icke behöver
stadgas. Med hänsyn till stadgandet i 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken
erfordras icke någon motsvarighet till reglerna i nuvarande 30 §.

övergångsbestämmelserna

Straffarbete, som ådömts jämlikt strafflagen, får vid tillämpningen av
denna lag omvandlas till fängelse. Villkorlig dom enligt äldre rätt kommer
i princip att följa reglerna om skyddstillsyn. Härav följer bl. a. att övervakningsnämnden
ersätter övervakningsdomstolen.

8) Förslag till ändring i lagen om allmänt kriminalregister

Redan då förslaget till lag om allmänt kriminalregister lades fram (prop.
1963: 39), var det uppenbart, att lagen inom kort skulle behöva ändras
för att anpassa brottsregistreringen efter brottsbalkens påföljdssystem. Den
för översyn av brottsregistreringen tillkallade utredningsmannen, hovrättspresidenten
Maths Heuman, behandlade i betänkandet »Den allmänna
brottsregistreringen» (SOU 1961:11) frågan hur registreringen bör utformas
efter genomförandet av brottsbalken. Utredningsmannen utgick därvid
från den lydelse balken hade enligt det förslag, som den 26 augusti
1960 remitterades till lagrådet. Betänkandet har remissbehandlats (se prop.
1963: 39 s. 8).

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

Såsom antytts föranleder brottsbalkens påföljdssystem ändringar i sak
i de gällande registreringsreglerna. Därvid är särskilt att märka, att bötesdomar
ej längre skall vara återfallsgrundande. Skälen mot att efter brottsbalkens
ikraftträdande registrera sådana domar har närmare utvecklats
vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om allmänt kriminalregister
(prop. 1963: 39 s. 30). Lagrådet har förklarat sig ej ha något att erinra
mot vad därvid uttalats om att bötesdomar efter balkens ikraftträdande
ej längre bör upptagas i registret.

1 §•

Beteckningen fångvårdsstyrelsen torde, i enlighet med vad som anförts
vid remiss till lagrådet den 5 juni 1963 av förslag till lag om införande avbrottsbalken
m. m. (prop. 1964: 10 s. 112), genomgående böra utbytas mot
kriminalvårdsstyrelsen.

2 §•

I fråga om vilka uppgifter, som skall intagas i kriminalregistret, bör
såsom redan nämnts den inskränkningen göras, att bötesstraff icke registreras.
Viss tvekan kan råda huruvida undantag skall göras för de
fall, då böter ådömes jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn. Visserligen
utgör bötesstraffet i dessa fall en integrerande del av den beslutade påföljden.
Sker återfall i brott, är det dock för åklagare och domstolar, som
har att taga ställning till den nya brottsligheten, tillräckligt att genom utdrag
av kriminalregistret erhålla upplysning om att vederbörande erhållit
villkorlig dom eller dömts till skyddstillsyn. Kan domen ha intresse ur personutredningssynpunkt,
torde den regelmässigt införskaffas och dess fullständiga
innehåll därigenom bli känt. Åsikten att böter ej bör registreras,
då de ådömes jämte annan påföljd, har av föredragande departementschefen
uttalats redan när möjlighet till sådan påföljdskombination första
gången infördes i lagstiftningen (prop. 1959: 146 s. 20). Praxis synes emellertid
ha utvecklats i annan riktning (se uttalande av lagrådet i prop.
1963: 39 s. 71). Anledning torde emellertid saknas att i denna fråga frångå
den tidigare ståndpunkten.

Lika litet som bötesdomar bör domar å disciplinstraff intagas i det allmänna
kriminalregistret.

Registrering av domar å avsättning eller suspension sker ej för närvarande.
Oaktat det kan tänkas, att en dom å avsättning eller suspension kan
böra föranleda straffskärpning enligt 26 kap. 3 § brottsbalken — motsvarande
situation kan föreligga enligt gällande rätt — synes tillräckligt starka
skäl ej föreligga att nu utvidga registreringen till att omfatta också
dessa domar.

Domar å fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
internering bör liksom närmast motsvarande nu använda påföljder an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 190''i

tecknas i det allmänna kriminalregistret. Såsom utredningsmannen förordat,
bör beträffande skyddstillsyn anmärkas de fall, då förordnande
meddelats om behandling i anstalt. Då fråga är om åtgärd beträffande den,
som dömts till skyddstillsyn men icke iakttager vad som åligger honom,
bör nämligen förordnande om anstaltsbehandling i regel icke förekomma
i andra fall än där den dömde tidigare icke varit intagen i fångvårdsanstalt
(prop. 1962: 10 del C s. 305).

I vad gäller överlämnande till särskild vård föreslog utredningsmannen
(SOU 1961: 11 s. 259), att registeranteckning skulle ske beträffande överlämnande
till vård enligt lagen om nykterhetsvård för brott, varå kan följa
fängelse, samt beträffande överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen
och till öppen psykiatrisk vård. Angående överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen anfördes, att sådan dom i undantagsfall kan ha återfallsgrundande
verkan. Utredningsmannen ansåg dock, att domar av detta slag
ej borde registreras, och åberopade därvid de skäl han anfört mot registrering
av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen den 30 december
1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig överlämnat
till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den unges omhändertagande
för skyddsuppfostran. Dessa skäl var, att antalet dylika domar är mycket
ringa och att kännedom om sådan dom vid återfall normalt bör kunna
vinnas genom personutredning eller lokala polisregister. Den nuvarande
ordningen, d. v. s. att registrering ej sker, kunde enligt utredningsmannens
mening icke anses förbunden med sådana olägenheter, att tillräckliga
skäl för registrering var för handen. Utredningsmannen fann ej heller
tillräckliga skäl föreligga för registrering av påföljdseftergift jämlikt 33
kap. 4 § sista stycket brottsbalken.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens betänkande föreslog
Stockholms rådhusrätt, att registrering skulle ske av de domar angående
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vilka avser brott som kan
medföra frihetsstraff. Föreningen Sveriges häradshövdingar förordade registrering
av ifrågavarande domar under påpekande, att sådant överlämnande
kunde vara återfallsgrundande. Föreningen ansåg vidare, att av
domstol meddelad påföljdseftergift för brott, som icke är ringa, borde registreras.
Allt överlämnande till särskild vård borde enligt Föreningen
Sveriges landsfiskaler registreras, då fråga är om brott, varå kan följa
fängelse.

Att i det allmänna kriminalregistret anteckna alla beslut om överlämnande
till särskild vård torde knappast kunna komma i fråga. Viktigast
synes vara, att upplysning genom registerutdrag kan vinnas om att överlämnande
till vård enligt sinnessjuklagen eller till öppen psykiatrisk vård
har skett, detta med hänsyn till den betydelse psykisk abnormitet har
för valet av påföljd. Av samma skäl bör, då den som dömes till skyddstillsyn
begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 är 1964

annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste auses
jämställd med sinnessjukdom, särskild anteckning härom ske (prop. 1962:
10, del C s. 365); i dylika fall må ej meddelas förordnande om anstaltsbehandling
(33 kap. 2 § andra stycket brottsbalken). I enlighet med den tidigare
intagna ståndpunkten att böter ej bör registreras torde ej heller böter,
som jämlikt 33 kap. 2 § andra stycket brottsbalken ådömes psykiskt
abnorma lagöverträdare, böra registreras. Härmed synes bäst överensstämma,
att — i motsats till vad utredningsmannen föreslagit — dom, varigenom
psykiskt abnorm person jämlikt nyssnämnda paragrafs sista stycke
förklaras fri från påföljd, ej antecknas i registret.

Den särskilda återfallsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken medför visserligen,
att överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kan komma att föranleda
återfallsskärpning i de fall, då påföljden ådömes för sådant i brottsbalken
avsett brott, för vilket är stadgat fängelse och som begåtts efter det
att gärningsmannen fyllt aderton år. Såsom framhållits vid kriminalregisterlagens
tillkomst (prop. 1963: 39 s. 33) är det dock angeläget att samtliga
fall, där åklagares eller domstols avgörande innebär, att ansvaret för unga
lagöverträdares behandling lägges på barnavårdens organ, hålles utanför
det allmänna kriminalregistret. Hänsyn till de fåtaliga fall, då domar å
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kan medföra återfallsskärpning,
motiverar icke, att domar av detta slag registreras. I de fall då sådan
dom kan tänkas vara av betydelse vid bedömning av ny brottslighet, torde
kännedom om domen regelmässigt vinnas vid förundersökningen eller
personundersökningen, överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård
torde däremot i den utsträckning som föreslagits av utredningsmannen
böra föranleda registrering. Jag delar utredningsmannens mening, att
påföljdseftergift ej bör registreras.

Anstånd med verkställighet av ådömt förvandlingsstraff skall enligt
den föreslagna nya lagen om verkställighet av bötesstraff (prop. 1964: 10
s. 200) ej längre ske i form av villkorlig dom. Oaktat den brottslighet, som
föranlett det ursprungliga straffet, bedömts förskylla allenast böter, vilka
såsom nämnts i princip ej skall registreras, torde anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraffet böra antecknas för att reglerna om förverkande
av anstånd och om förlängning av prövotid skall komma att tillämpas i de
i 19 § av den föreslagna lagen beskrivna situationerna. Däremot torde det
vara överflödigt att, såsom för närvarande sker, i registret intaga uppgift
om bötesbeslut, som ligger till grund för förvandlingsbeslutet. I de fall, då
innehållet i sådant beslut kan ha betydelse för nytt mål eller ärende beträffande
samma person, måste ändå akten eller åtminstone beslutet i förvandlingsmålet
regelmässigt införskaffas.

Tvångsarbete ådömes för närvarande med stöd av lagen den 12 juni
1885 angående lösdrivares behandling. Efter anmälan av chefen för inrikesdepartementet
bar Kungl. Maj :t den 3 januari 1964 beslutat inhämta lag -

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

rådets yttrande över ett förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.
Denna lag, som skall ersätta lösdrivarlagen, föreslås träda i kraft
den 1 januari 1965. I lagen upptages icke åtgärder som bör registreras i kriminalregistret.
Såsom nämnts i det föregående avses även bestämmelserna
om tvångsarbete i socialhjälpslagen skola upphävas. Vid utarbetandet avföreliggande
förslag till ändringar i kriminalregisterlagen har därför de
stadganden i gällande lag, som hänför sig till tvångsarbete, ej medtagits (2,
4, 7, 8, 10 §§).

3—4 §§.

I 3 § kriminalregisterlagen anges, vilka till det ordinära förfarandet hörande
beslut angående förändringar av redan ådömda påföljder som
skall antecknas i registret. Till dessa regler ansluter sig reglerna i 4 §
angående vad som skall antecknas i fråga om verkställighet av påföljder.
Urvalet av de hithörande fakta, som efter brottsbalkens ikraftträdande
bör registreras, måste ske under hänsynstagande å ena sidan till att registret
icke göres alltför omfattande och å andra sidan till att registret ej
kommer att sakna de uppgifter, som är nödvändiga för en riktig tillämpning
av straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av
anstånd samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tilllämpas.
Synpunkten att registret skall kunna fungera som källa för vandelsupplysningar
kan däremot, såsom närmare utvecklats vid framläggandet
av förslag till kriminalregisterlag, icke tillmätas någon nämnvärd betydelse.
Personutredningar — för judiciella och andra ändamål — får
ske med ledning av andra uppgifter än de summariska anteckningarna i
kriminalregistret.

Böter, ämbetsstraff och disciplinstraff skall såsom nämnts vid 2 § aldrig
registreras. Förvandlingsstraff för böter registreras liksom för närvarande
endast då anstånd lämnas med verkställigheten. Detta innebär,
att av kriminalregistret ej framgår att en person är eller har varit intagen
i fångvårdsanstalt för verkställighet av förvandlingsstraff eller i militärhäkte
för verkställighet av arreststraff. Suspension får visserligen ej verkställas,
medan den dömde för undergående av påföljd är intagen i fångvårdsanstalt
eller inilitärhäkte (32 kap. 3 § brottsbalken). Det måste emellertid
betraktas som ytterst osannolikt, att det vid verkställighet av suspensionsstraff
förbises, att dylikt hinder mot verkställigheten föreligger.
Regeln i nyss citerade lagrum utgör därför ej anledning att införa registrering
av verkställighet av förvandlingsstraff och arreststraff. Ej heller
torde den omständigheten, att det vid sammanträffande av brott kan vara
av betydelse vid vilken tidpunkt suspensionsstraff börjat verkställas (34
kap. 14 § brottsbalken), utgöra anledning att anteckna nämnda tidpunkt
i registret.

Beträffande fängelsestraff har tidpunkterna då domen meddelas, då in -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196A

tagning i anstalt sker samt då frigivning från anstalt äger rum eller påföljden
eljest upphör betydelse för tillämpningen av konkurrensreglerna i
34 kap. brottsbalken. Dagen för domen framgår av den anteckning, som
skall göras enligt 2 § i den föreslagna lagen. Tidpunkterna för intagning
i och frigivning från anstalt måste liksom för närvarande antecknas. Är
frigivningen villkorlig, upphör påföljden vid prövotidens slut. Prövotidens
längd låter sig fastställas med ledning av uppgift om återstående
strafftid, vilken alltså liksom för närvarande bör framgå av registret. De
förändringar av påföljden, som har den betydelse att de bör antecknas, är
förlängning av prövotiden, förordnande att påföljden skall avse jämväl annat
brott, förverkande av den villkorligt medgivna friheten samt undanröjande
av den ådömda påföljden. I sistnämnda fall (34 kap. 1 § 3 brottsbalken)
kommer jämväl den i samband med undanröjandet ådömda påföljden,
som skall vara av annan art, att antecknas i den mån så skall ske enligt
reglerna i den föreslagna 2 §. Då rätten jämlikt 34 kap. 1 § 2 brottsbalken
dömer särskilt till påföljd för ett nyupptäckt brott, är 2 § avgörande för
huruvida anteckning skall ske i kriminalregistret.

Då villkorlig dom ådömts, kan enligt 34 kap. 1 och 5 §§ brottsbalken
vid sammanträffande av brott antingen förordnas, att den villkorliga
domen skall avse jämväl nyupptäckt brott, eller dömas särskilt till påföljd
för det nyupptäckta brottet eller förordnas om undanröjande av den
villkorliga domen i samband med att påföljd av annan art ådömes. Förordnande
att påföljden skall avse jämväl annat brott bör liksom undanröjande
av påföljden antecknas i registret. Prövotiden vid villkorlig dom
är i princip två år, räknat från den dag rättens avgörande i vad angår
påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot
den dömde. Den kan emellertid enligt brottsbalken förlängas till tre år, vid
misskötsamhet med stöd av 27 kap. 6 § och vid sammanträffande av brott
enligt 34 kap. 5 §. För riktig tillämpning av reglerna om sammanträffande
av brott beträffande den, som ådömts villkorlig dom, är det av betydelse
att känna prövotidens början och slut. Beträffande den första av dessa
båda tidpunkter torde det vara tillräckligt, att i blankett för uppgift till
kriminalregistret om den villkorliga domen plats lämnas för anteckning
om tidpunkten för nöjdförklaring, då sådan förklaring föreligger vid tiden
för uppgiftslämnandet. Om enligt denna ordning kriminalregistret beträffande
villkorlig dom ej tillförts anteckning om tidpunkten för nöjdförklaring,
utgör detta anledning att antaga, att prövotiden ej börjat löpa
redan vid tiden för domen. Att i de sannolikt få fall, då upplysning om tiden
för prövotidens början är erforderlig, göra förfrågan därom hos vederbörande
domstol, torde innebära mindre omgång än att särskild uppgift
insändes i alla de fall, då prövotiden börjar löpa först efter det att uppgift
om den villkorliga domen lämnats till registret. Beslut om förlängning
av prövotiden måste däremot alltid antecknas.

Kungl. Maj:ls proposition nr 90 år 196b

Beträffande skyddstillsyn gäller likaledes, att de förändringar av påföljden,
som har den betydelse att de bör antecknas i kriminalregistret, är
förlängning av prövotiden, förklaring att påföljden skall avse jämväl annat
brott och undanröjande av påföljden. Därjämte bör anteckning ske i de
fall, då förordnande om behandling i anstalt meddelas efter domen å
skyddstillsyn. Sådant förordnande kan ges med stöd av 28 kap. 8 och 9 §§
samt 34 kap. 6 § brottsbalken. Vad angår verkställigheten av påföljden
torde det liksom vid villkorlig dom vara tillräckligt, att uppgift om eventuell
nöjdförklaring lämnas samtidigt med uppgiften om domen. Prövotiden
är vid skyddstillsyn i princip tre år. Den kan dock förlängas, vid
misskötsamhet jämlikt 28 kap. 7 § och vid sammanträffande av brott
jämlikt 34 kap. 6 § brottsbalken.

Tidpunkterna för början och slut av den anstaltsbehandling som kan
ingå i skyddstillsyn synes ej ha den betydelse ur återfalls- eller konkurrenssynpunkt,
att de behöver antecknas. Visserligen får såsom tidigare
nämnts suspension ej verkställas, medan den dömde är intagen i fångvårdsanstalt.
I praktiken torde underlåtenhet att anteckna tid för anstaltsbehandling,
ingående i skyddstillsyn, ej kunna medföra någon risk för att
suspensionsstraff kommer att verkställas å sådan tid.

Då ungdomsfängelse ådömts, äger rätten vid sammanträffande av brott
under vissa i 34 kap. 8 § brottsbalken angivna förutsättningar förlänga
den längsta tid som ungdomsfängelse må pågå från fem till sex år. Rätten
har också möjlighet att föreskriva att överförande till vård utom anstalt
ej får ske före viss tidpunkt. Sådana beslut bör antecknas i registret liksom
förordnande att påföljden skall avse annat brott och undanröjande av
den ådömda påföljden. Om till verkställighet på en gång förekommer dom
å ungdomsfängelse och dom å fängelse i mer än ett år, kan rätten jämlikt
34 kap. 12 § brottsbalken efter anmälan av åklagare antingen undanröja
ungdomsfängelset och döma till fängelse för den med ungdomsfängelset
avsedda brottsligheten eller också förklara, att den ena påföljden
skall träda i stället för den andra. Jämväl då detta senare alternativ
väljes, bör anteckning i registret ske. Sista ledet i den föreslagna 3 § 1 har
avseende å detta fall.

Beträffande verkställigheten av ungdomsfängelse är det av betydelse för
åklagare och domstolar att känna till huruvida den dömde vårdas i anstalt
vid viss tidpunkt. Anteckning bör därför göras om anstaltsvårdens
början, övergång till vård utom anstalt samt — då sådan åtgärd vidtages
— återintagning i anstalt beträffande den som dömts till ungdomsfängelse.
Av registret bör vidare framgå den tidpunkt, då ådömt ungdomsfängelse
upphört, vilket enligt 29 kap. 12 § brottsbalken inträffar antingen då
ungdomsfängelsenämnden förordnar därom eller vid utgången av den tid
som behandlingen längst må pågå.

Angående ådömd internering bör anteckningar om förändring av på -

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

följden och om verkställighet göras i samma omfattning som beträffande
ungdomsfängelse. Förordnande av rätten om förlängning av längsta tid
för påföljden förekommer icke vid internering, däremot jämlikt 30 kap.
8 § brottsbalken förordnande om förlängning av tiden för vård i anstalt
och jämlikt 34 kap. 13 § bestämmande av ny minsta tid för anstaltsvård.
Också sistnämnda slag av förordnanden bör antecknas i registret.

Förordnande om överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård
kan i enlighet med 38 kap. 2 § brottsbalken undanröjas. Även om därvid
ej dömes till påföljd, som enligt den nu föreslagna 2 § skall registreras,
torde i de fall då förordnandet om överlämnande skolat registreras också
beslutet om undanröjande böra antecknas (3 § 1).

Genom att anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff ej längre
skall ha formen av villkorlig dom erfordras särskilda regler om anteckning
i registret av beslut om förlängning av prövotid och om förverkande
av anstånd.

Om domstol jämlikt 34 kap. 10 § första stycket ånyo prövar fråga om
påföljd för brott eller jämlikt samma paragraf, andra stycket, bestämmer
det fängelsestraff dömd person skall undergå, bör anteckning om domstolens
beslut göras i kriminalregistret.

I andra stycket av 4 § stadgas för närvarande, att anteckning i registret
skall göras i vissa fall då den som vistas å anstalt befinnes lida av psykisk
abnormitet. Bestämmelsen torde numera sakna praktisk betydelse och den
synes, såsom också lagrådet ifrågasatt (prop. 1963: 39 s. 71), kunna uteslutas.

6 §•

Såsom anmärkts vid behandlingen av 1 § bör i första stycket benämningen
fångvårdsstyrelsen ändras till kriminalvårdsstyrelsen.

Någon ändring av förutsättningarna för det nordiska samarbetet i fråga
om brottsregistrering och utlämnande av registeruppgifter inträder i och
för sig icke genom att brottsbalken träder i kraft. Omfattningen av registreringen
av de uppgifter, som lämnas av övriga nordiska länders kriminalregister,
måste dock påverkas av de ändringar som göres i den rent
inhemska registreringen. Därest såsom föreslås registreringen av svenska
bötesdomar slopas, finns det ej anledning att registrera bötesdomar, som
meddelas i andra nordiska länder. Vissa svårigheter kan uppkomma, då
det gäller att avgöra, huruvida en från annat nordiskt land kommande
registeruppgift har ett innehåll som motsvarar vad som avses i de föreslagna
2—5 §§. Sådana svårigheter kan emellertid uppkomma redan enligt
gällande rätt. I och för sig synes de ändringar, som genom brottsbalken
göres i det svenska reaktionssystemet, ej vara ägnade att försvåra
jämförelser av det slag, varom nu är fråga. Det är vidare att märka, att
denna sortering av inströmmande uppgifter sker hos en enda myndighet,

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

vars befattningshavare kommer att ha möjlighet till samråd med centrala
registreringsmyndigheter i övriga i samarbetet deltagande länder. Det förefaller
därför tillräckligt att i paragrafens första stycke beträffande registreringens
omfattning blott göres en hänvisning till de principer, som
kommit till uttryck i 2—5 §§.

1 andra stycket är fråga om utländska beslut, som hänför sig till här j
riket heslutad verkställighet. En anpassning efter brottsbalkens terminologi
måste ske i stadgandet.

En liknande anpassning bör göras i tredje stycket. Termen »tillsyns.,
som ej längre skall användas i den svenska påföljdslagstiftningen, får alltså
uppgå i »övervakning», medan »undanröjande» i överensstämmelse med
brottsbalkens uttryckssätt upptages i texten. — Också i tredje stycket torde
den allmänna hänvisningen till bestämmelserna i 2—5 §§ kunna kvarstå.

8 §•

De uppgifter, som enligt brottsbalken tillkommer interneringsnämnden,
synes ej nödvändiggöra, att nämnden bibehålies vid generell rätt att rekvirera
utdrag ur kriminalregistret. Såsom utredningsmannen påpekat (SOU
1961: 11 s. 262) är enligt brottsbalken frågan om tiden för internering icke
i något fall beroende av annan påföljd, som den dömde undergått.

Statens kriminaltekniska anstalts uppgifter torde komma att överföras
till rikspolisstyrelsen. Anledning torde finnas att tillerkänna rikspolisstyrelsen
generell rätt att rekvirera utdrag. Det förutsättes dock, att styrelsen
icke begagnar denna rätt för andra ändamål än sådana, som har direkt
samband med styrelsens brotts- och brottslingsregistrerande funktioner.

Såsom nämnts vid behandlingen av 2 § i förslaget har lagen den 12 juni
1885 angående lösdrivares behandling föreslagits upphävd.

10 §.

Den i 10 § i dess gällande lydelse angivna rehabiliteringstiden är i princip
tio år, räknat från frigivning eller utskrivning från anstalt eller, där
anstaltsvård ej ingår i påföljden, från domen eller beslutet. Donna princip
kan lämpligen följas också efter brottsbalkens ikraftträdande. Uppenbarligen
bör då tioårsperioden räknas från domens dag beträffande villkorlig
dom och från anstaltsvårdens slut beträffande fängelse, ungdomsfängelse
och internering. Att anstaltsbehandling under kort tid kan ingå i skyddstillsyn
utgör ej anledning att vid beräkningen utgå från annan tidpunkt än
domens dag. Även vid överlämnande till särskild vård torde tioårstiden böra
räknas från domens dag. Vad slutligen gäller beslut om anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff kan en tioårstid synas väl lång, särskilt som
sådana beslut ej har någon betydelse för åtcrfallsreglernas tillämpning. Då
det är angeläget, att rehabiliteringsreglerna ej göres alltför komplicerade ur
registreringsteknisk synpunkt, förefaller det likväl lämpligt att icke göra
avsteg från tioårstiden och därmed också ändra vad för närvarande gäller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b 97

11 §■

Beträffande den avkortade rehabiliteringstid, som skall gälla beträffande
registerutdrag till enskilda, har förslaget utformats i nära anslutning till
gällande regler. Skäl kan anföras för att beträffande överlämnande till särskild
vård tillämpa en femårig rehabiliteringstid. Med hänsyn till att sådant
överlämnande kan komma att användas såsom påföljd också för allvarlig
brottslighet och till att utdrag ur kriminalregistret skall kunna användas
såsom vandelsintyg, kan emellertid en rehabiliteringstid av fem år
efter domen antagas ej sällan vara alltför kort.

13 §.

I andra stycket får liksom i 6 § tredje stycket termen »övervaknings,
täcka både »övervakning» och »tillsyn» i gällande lags text. Texten hänvisar
ej blott till svenska rättsinstitut utan också till motsvarande företeelser
i de nordiska grannländerna. »Frihetsstraff» avser sålunda för
svensk rätts del fängelse och därutöver de i övriga nordiska länder förekommande
straffarter, som omfattas av reglerna om det nordiska verkställighetssamarbetet.
Institutet skyddstillsyn har ej för närvarande någon
direkt motsvarighet i annat nordiskt land; vilka som där skall anses
ha erhållit villkorlig dom får av registreringsmyndigheten bedömas med beaktande
av den omfattning, i vilken enligt domslandets lagstiftning straffverkställighetssamarbete
kan komma i fråga.

Övergångsbestämmelser

Anteckningar, som hänför sig till före den 1 januari 1965 inträtlade
registreringsfakta, torde böra kvarstå i registret i enlighet med dessförinnan
gällande rehabiliteringsrcgler. Undantag bör likväl göras för anteckningar
om tvångsarbete och bötesstraff. Beträffande dem avses registreringen
helt upphöra. Av praktiska skäl kan någon utgallring av dessa anteckningar
ej företagas; med hänsyn till den stränga sekretessen torde det vara tillräckligt
att det föreskrives, att hänsyn ej skall tagas till anteckningarna. De
skall alltså icke medtagas i registerutdrag.

9) Förslag till ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen om behörighet att

utöva tandläkaryrket

Beträffande denna lag framlägges förslag till vissa ändringar, motsvarande
dem som i prop. 1964: 10 (s. 93, se även s. 220) föreslagits beträffande
lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva läkaryrket.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols
behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m. m.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt
kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr
251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

Förslagen torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

Bilaga

1) Förslag
till

Lag

om personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål skall, om det prövas erforderligt, personundersökning äga
rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden
samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja
hans anpassning i samhället.

2 §.

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till
särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning
är likväl ej erforderlig, om utredning som därmed avses ändock är för rätten
tillgänglig.

3 §•

Om personundersökning förordnar rätten, så snart det finnes lämpligen
kunna ske. Sådant förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller sannolika skäl föreligga att han begått den.

4 §■

Rätten må uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning.
I annat fall skall rätten utse lämplig person till personundersökare.

5 §•

Skyddskonsulent, skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda
skäl äro däremot, taga del av anteckningar och andra handlingar från
verkställd förundersökning samt närvara vid förhör som hålles med den
misstänkte.

6 §•

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av skyddskonsulent,
skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela
upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga
befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden må finna erforderliga
för att främja hans anpassning i samhället.

Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 saml. Nr go

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

7 §■

Rätten må, när skäl äro därtill, förordna läkare att avgiva läkarintyg
angående misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som
meddelas av Konungen.

8 §•

Den som utför eller biträder vid utförande av personundersökning må
ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Bryter någon häremot, dömes, om ej gärningen är straffbar såsom
ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

9 §.

10 §.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utför eller
biträder vid utförande av personundersökning samt åt läkare, som avgiver
intyg enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

11 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning
i brottmål.

2) f örslag
till
Lag

om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk
domstols behörighet

Härigenom förordnas som följer.

Har någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol såsom
tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål skola i fråga om svensk lags tilllämplighet
och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som med
avseende å honom föreskrivas i följande överenskommelser, nämligen

Knngl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 101

1) konventionen mellan Sverige och Belgien den 26 april 1870 angående
ömsesidigt utlämnande av förbrytare,

2) avtalet mellan Sverige och Frankrike den 7 mars 1956 rörande ömsesidig
rättshjälp i brottmål samt

3) europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i
brottmål.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3) Förslag
till
Lag

angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om
konsularjurisdiktion

4) Förslag
till
Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

(Gällande lydelse)

Vidtages icke--------

Bestämmelserna i första stycket
skola icke äga tillämpning i avseende
å sinnessjuk, som är intagen i arbetshem,
som avses i 41 § lagen om
socialhjälp, eller i skola tillhörande

(Föreslagen lydelse)

§•

----föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket
skola icke äga tillämpning i avseende
å sinnessjuk, som är intagen i ungdomsvårdsskola,
allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, anstalt, som

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 33 §§ SFS 1956: 226, beträffande 18 §, 47 § 3 mom.
och 48 § SFS 1937: 470, beträffande 41 §, 47 § 1, 4 och 5 mom., 49 och 51 §| SFS 1945: 467
samt beträffande 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ SFS 1954: 446.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

barna- och ungdomsvården, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
tvångsarbetsanstalt, anstalt, som står
under fångvårdsstyrelsens inseende,
militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse.
Beträffande sådan sinnessjuk
åligge skyldighet att föranstalta
om vård allenast den, som enligt de
rörande anstalten meddelade föreskrifterna
har att sörja därför.

Kan sinnessjuk

Utskrivning enligt första stycket
må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
av domstol förklarats icke
kunna fällas till ansvar för begånget
brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat,
eller

som enligt domstols förordnande
intagits i allmän uppfostringsanstalt
men överförts till sinnessjukhus och
slutligt utskrivits från anstalten, eller som

intagits å sinnessjukhus i
samband med frigivning från straffarbete
eller fängelse eller utskrivning
från förvaring eller internering i säker
het sans tält.

Har sinnessjuk,

Föreligga sådana omständigheter,
som i 28 § 1 mom. angivas, beräffande
någon, vilken är intagen i arbetshem,
som avses i 41 § lagen om socialhjälp,
eller i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller tvångsarbetsanstalt, må den,
som enligt de rörande anstalten meddelade
föreskrifterna har att sörja
för vård åt honom, föranstalta om
hans intagande för observation å sinnessjukhus,
som i 28 § 1 mom. sägs.

Beträffande ansökan----

(Föreslagen lydelse)

står under kriminalvårdsstyrelsens
inseende, militärhäkte eller häradseller
stadsfängelse. Beträffande sådan
sinnessjuk åligge skyldighet att
föranstalta om vård allenast den, som
enligt de rörande anstalten meddelade
föreskrifterna har att sörja därför.

utom sjukhuset.
Utskrivning enligt första stycket
må ej äga rum av den,

som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken
av domstol överlämnats till vård
enligt sinnessjuklagen, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat,
eller

som för undergående av påföljd
för brott varit intagen i fångvårdsanstalt
och i samband med att anstaltsvården
upphört intagits å sinnessjukhus.

annorledes förordnat.

Föreligga sådana omständigheter,
som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande
någon, vilken är intagen i ungdomsvårdsskola
eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, må den,
som enligt de rörande anstalten meddelade
föreskrifterna har att sörja
för vård åt honom, föranstalta om
hans intagande för observation å sinnessjukhus,
som i 28 § 1 mom. sägs.

hans sinnestillstånd.

18 §.

33 §.

103

Kungl. Maj.-is proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I fråga----------- •--å sökanden.

Har observationen--— — —---vederbörande anstalt.

Föreligger anledning till antagande
att den, som är misstänkt för
brott, begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet eller
tillfälligt rubbad själsverksamhet
som avses i 5 kap. 5 § strafflagen,
skall domstolen förordna om sinnesundersökning
enligt vad nedan sägs,
där ej av särskilda skäl sådan undersökning
finnes obehövlig. Sinnesundersökning
skall ock ske, där domstolen
finner särskild utredning om
den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller eljest för
målets avgörande.

Finnes brottet —--------

Uppkommer fråga-------

Beslut om sinnesundersökning må
ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande
bevisning förebragts att han
begått densamma.

Har beslut — —------

Där rätten finner det lämpligt, må
rätten förordna, att målet, såvitt angår
utredning om den misstänktes
sinnesbeskaffenhet, skall handläggas
inom stängda dörrar.

1. Sinnesundersökning av den,
som förvaras i häkte, skall verkställas
å sinnessjukavdelning vid fång -

§•

-------därtill äro.

--hans sinnesbeskaffenhet.

Om sinnesundersökning beslutar
domstolen, så snart det lämpligen
kan ske. Sådant beslut må dock ej
meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller övertygande
bevisning förebragts att han begått
den. I beslutet bär angivas vad
undersökningen företrädesvis bör
avse.

------— —■ — därtill äro.

§•

Sinnesundersökning av den, som
förvaras i häkte, skall verkställas av
läkare anställd vid den sinnessjuk -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

vården av där anställd läkare. För
undersökningen skall den häktade
överföras till den sinnessjukavdelning,
som enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall mottaga för sinnessjukdom
misstänkta från det
häkte, där han förvaras. Domstol,
som förordnat om undersökningen,
skall skyndsamt översända samtliga
handlingar i målet till nämnda avdelning.

2. Sinnesundersökning skall verkställas
med största möjliga skyndsamhet
och till sin omfattning anpassas
efter undersökningsfallets beskaffenhet.

3. I utlåtandet skall undersökningsläkaren
angiva den undersöktes
sinnestillstånd vid gärningens begående,
så ock huruvida han är i be -

(Föreslagen lydelse)

avdelning vid fångvården, som enligt
kriminalvårdsstyrelsens bestämmande
skall mottaga för sinnessjukdom
misstänkta från det häkte, där
den som skall undersökas förvaras.
Sinnesundersökning av den, som befinner
sig på fri fot, skall verkställas
av läkare, som för dylikt ändamål
är anställd vid det sinnessjukhus,
till vilket undersökningen hör
enligt bestämmelser, som meddelas
av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen
må dock, såvitt avser häktad
i samråd med kriminalvårdsstyrelsen,
för visst fall besluta, att undersökning
skall verkställas enligt annan
fördelning än som ovan sagts
ävensom, när särskilda skäl äro därtill,
förordna utomstående läkare att
verkställa sinnesundersökning.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hov av vård å sinnessjukhus. Finnes
den undersökte eljest böra på grund

av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål
för särskild åtgärd, bör sådant
anmärkas. I utlåtandet skola ock angivas
de skäl och omständigheter,
på vilka däri givet omdöme grundas.
Förklaras någon, som ej är sinnessjuk
eller sinnesslö, vid gärningens
begående hava lidit av annan själslig
abnormitet av så djupgående natur,
att den måste, anses jämställd
med sinnessjukdom, skall utlåtandet
tillika innehålla skälen till att sådan
jämställdhet anses föreligga.

b. De närmare anvisningar som
må finnas påkallade beträffande tilllämpningen
av vad i 2 och 3 mom.
är stadgat meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av medicinalstyrelsen.

§•

Sinnesundersökning skall verkställas
med största möjliga skyndsamhet
och till sin omfattning anpassas
efter syftet med undersökningen
och undersökningsfallets beskaffenhet.
Skriftligt utlåtande över
undersökningen skall avgivas sist
inom sex veckor från det handlingarna
inkommo till sinnessjukavdelningen
eller sjukhuset, i den mån ej
medicinalstyrelsen i särskilt fall på
framställning av undersökningsläkaren
medgiver anstånd. Vid utlåtandet
skola fogas de av domstolen till
sinnessjukavdelningen eller sjukhuset
överlämnade handlingarna.

Utlåtande över sinnesundersökning
skall, om ej annat följer av
domstolens beslut, innehålla uttalande
om den undersöktes behov av
vård å sinnessjukhus samt om hans
sinnestillstånd vid gärningens begående.
Finnes den undersökte eljest
böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bliva föremål för särskild åtgärd,
skall detta anmärkas. I utlåtandet
skola ock angivas de skäl och

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

(Gällande lydelse)

ställd. Ej må domstolen utan medgivande
av den, som skall undersökas,
meddela dylikt förordnande,
med mindre å brottet kan följa
straffarbete, fängelse, avsättning eller
mistning av ämbete på viss tid.

I fall, som avses i denna paragraf,
skola föreskrifterna i 4-2 § 1 mom.
andra stycket och 2—4 mom. i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att den i 2 mom.
andra stycket stadgade tiden för utlåtandes
avgivande skall räknas från
det handlingarna inkommo till sjukhuset.

Prövar domstol

Vad i 42 § 3 mom. stadgas om utlåtande
av undersökningsläkare
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen äge

1) Det åligger

2) Undersökning av

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger
begära utredning eller göra framställning
om förhör, som i 42 § 1
mom. andra stycket sägs, och för undersökningen
påkalla intagning å
sinnessjukhus av den, som vistas å
fri fot. Varder förhör utsatt, åligge
domstolen att underrätta medicinalstyrelsen
därom.

4) Vederbörande läkare —--——

(Föreslagen lydelse)

omständigheter, på vilka däri givet
omdöme grundas.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet
begära utredning angående
omständigheter av betydelse för
undersökningen, så ock hos domstolen
göra framställning om att förhör
i målet hålles med personer, som
kunna antagas äga kännedom om sådana
omständigheter. Därvid bör angivas
vad utredningen eller förhöret
skall avse. Skall förhör äga rum, ankomme
på domstolen att föranstalta
om att förhöret varder hållet samt
att underrätta undersökningsläkaren
om förhöret. Angående ersättning åt
den, som inkallats till förhöret för
att höras, gälle vad angående ersättning
av allmänna medel till vittnen
finnes stadgat; dock skall ersättningen
alltid stanna å statsverket.

—• i målet.

Vad i 43 § andra stycket stadgas
om utlåtande av undersökningsläkare
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande medicinalstyrelsens
utlåtande.

följande iakttagas;

--i målet.

dit överföras.

------med avgivandet.

44 §.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

W §.

Ej må någon, där anledning föreligger
till antagande att han är sinnessjuk,
dömas till tvångsarbete
utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet
ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna
i 42 och 43 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse
med iakttagande av att vad där
stadgas om domstolen i stället skall
gälla om myndighet, som påkallat
undersökningen; dock att, om läkare
hos myndigheten gjort framställning
om förhör, det skall ankomma
på myndigheten att förordna om
sådant förhör vid lämplig underrätt
och på rätten att lämna myndigheten
meddelande om förhöret och vidtaga
de åtgärder, som i 42 § 1 mom.
andra stycket omförmälas. Prövar
myndigheten erforderligt, att jämväl
medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas,
skola stadgandena i 44 §
därvid lända till efterrättelse med
enahanda avvikelser, som nyss angående
läkarundersökningen sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning
förekomma därtill att någon,
som undergår straff, underkastas
förvaring, skall styrelsen, innan internering
snämndens yttrande i frågan
inhämtas, föranstalta om undersökning
av hans sinnesbeskaffenhet
och beträffande frågan huruvida han
efter frigivningen kan antagas bliva
vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom, där ej av särskilda
skäl sådan undersökning finnes obehövlig.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1961

(Gällande lydelse)

att föranstalta om sådant förhör vid
lämplig underrätt och på rätten att
lämna styrelsen meddelande om förhöret
och vidtaga de åtgärder, som
i 42 § 1 mom. andra stycket om förmälas.
Prövar styrelsen erforderligt,
att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande
inhämtas, skola stadgandena i
44 § i vad de avse häktad äga motsvarande
tillämpning med enahanda
avvikelser, som nyss angående läkarundersökningen
sagts.

1. Misstänkt, som

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård å
sinnessjukhus, må han ej vidare på
grund av stadgande, som nyss sagts,
kvarhållas å sinnessjukhuset eller
sinnessjukavdelningen; är han häktad,
värde till häktet återförd. Samma
lag vare, där förundersökning
nedlägges eller avslutas utan att
åtal mot den intagne väckes eller
domstol angående honom meddelar
slutligt utslag, vari han icke förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri.

Förmenar intagen

3. Har någon, som enligt vad ovan
sagts förvaras å sinnessjukhus eller
å sinnessjukavdelning vid fångvår -

(Föreslagen lydelse)

nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat
utlåtande icke vara i behov av vård
å sinnessjukhus, må han ej vidare
på grund av stadgande, som nyss
sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen; är han
häktad, värde till häktet återförd.
Samma lag vare, där förundersökning
nedlägges eller avslutas utan
att åtal mot den intagne väckes eller
domstol angående honom meddelar
dom vari icke förordnas att han
skall överlämnas till värd enligt denna
lag.

frågan därom.

2. Har domstol förordnat att häktad,
som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, skall
överlämnas till vård enligt denna lag,
skall han därefter förvaras å sinnessjukavdelning,
som nyss sagts; och
vare om honom lag som i 1 mom.
sägs.

3. Har genom laga kraftägande
dom förordnats att någon, som förvaras
å sinnessjukhus eller å sinnes -

47 §.

109

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

den, genom laga kraftägande utslag
förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall
han, om han är intagen å sinnessjukhus,
anses vara för vård där intagen
samt, om han förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, för vård
där förbliva, intill dess plats å något
statens sinnessjukhus kan beredas
honom. I senare fallet ankomme det
på vederbörande fångvårdsmyndighet
att hos medicinalstyrelsen göra
framställning om den sträffriförklarades
intagande å sådant sinnessjukhus.
Vid framställningen skola, i huvudskrifter
eller bestyrkta avskrifter,
fogas å fångvårdsanstalten förvarade
handlingar, som angå den straffriförklarade
och äro av betydelse för
bedömande av hans sinnestillstånd.
Medicinalstyrelsen tillkommer därefter
att meddela erforderliga föreskrifter
om den sträffriförklarades
intagande å visst sinnessjukhus.

Föreligger beträffande någon, som
icke är häktad, sådant fall, som avses
i 2 mom., åligge det vederbörande
länsstyrelse att, om domstolens utslag
vinner laga kraft, genast förordna
om den straffriförklarades intagande
å sinnessjukhus för vård.
När sådant förordnande meddelats,
skall intagning utan dröjsmål ske å
det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen,
efter anmälan av länsstyrelsen,
bestämmer.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående
för brott misstänkt, skall i
tillämpliga delar lända till efterrättelse
beträffande den, rörande vilken
utlåtande infordrats jämlikt 46 §,
med iakttagande av att vad i nämnda
mom. stadgas om domstol i stället
skall gälla myndighet, vilken äger

(Föreslagen lydelse)

sjukavdelning vid fångvården eller
i annan fångvårdsanstalt, skall överlämnas
till vård enligt denna lag,
skall han, om han är intagen å sinnessjukhus,
anses vara för vård där
intagen samt i annat fall vårdas å
sinnessjukavdelning vid fångvården,
intill dess plats å sinnessjukhus kan
beredas honom. I senare fallet ankomme
det på vederbörande fångvård
smyndighet att skyndsamt till
medicinalstyrelsen, i huvudskrift eller
bestyrkta avskrifter, översända å
anstalten förvarade handlingar,
som angå honom och äro av betydelse
för bedömande av hans sinnestillstånd.
Medicinalstyrelsen tillkommer
därefter att föranstalta om hans intagande
å visst sinnessjukhus.

Föreligger beträffande någon, som
icke är häktad, sådant fall, som avses
i 2 mom., skall medicinalstyrelsen,
om domen vinner laga kraft, föranstalta
om att han utan dröjsmål
intages å sinnessjukhus för vård.

Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ålägga tvångsarbete, och att vad i
samma mom. sägs om den, som förklaras
på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall avse den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
förklaras icke kunna dömas till
tvångsarbete. Med avvikelse från vad
i nämnda mom. stadgas skall dock
vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning
vid fångvården eller
som icke är häktad men enligt vederbörligt
utlåtande år i behov av
vård å sinnessjukhus, beredas å det
sinnessjukhus, till vars område han
hör, samt ansökan om hans intagande
å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren
vid sjukhuset.

5. Vad i------------sakens utredning.

1. Fånge, som befinnes lida av sinnessjukdom
eller beträffande vilken
anledning finnes till antagande, att
han lider av sådan sjukdom, skall så
snart ske kan för vård eller observation
intagas å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Föreligger beträffande----

Befinnes någon som år intagen i
säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,
eller finnes anledning att hos
sådan intagen förmoda dylik sjukdom,
må vederbörande anstaltsmyndighet
draga försorg om hans intagande
för vård eller observation å
sinnessjukavdelning vid fångvården.

§•

Föreligger beträffande någon som
för undergående av påföljd för brott
är intagen i fångvårdsanstalt anledning
till antagande, att han är i behov
av vård å sinnessjukhus, skall
vederbörande fångvårdsmyndighet
draga försorg om hans intagande för
vård eller observation å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

— nyss nämnts.

Kan antagas att den, som för undergående
av påföljd för brott är intagen
i fångvårdsanstalt, när anstaltsvården
upphör kommer att vara
i behov av vård å sinnessjukhus,
åligge det vederbörande fångvårds -

111

Kungl. Maj:ts proposition nr UO är 2åö4

(Gällande lydelse)

sjuke då varder intagen å sinnessjukhus.
I sådant fall må vårdattest
utfärdas av läkare som är anställd
vid fångvården, ändå att han samtidigt
är läkare å det sinnessjukhus,
där intagning begärts; och varde i
stället för levnadsberättelse vid ansökningen,
i huvudskrifter eller bestyrkta
avskrifter, fogade å vederbörande
fångvårdsanstalt förvarade
handlingar, som röra den sjuke och
äro av betydelse för bedömande av
hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning å sinnessjuk,
som skall utskrivas från säkerhetsanstalt
och kan antagas efter utskrivningen
vara i behov av vård å
sinnessjukhus.

Är den, —---- —------

Vad i första stycket stadgas om
för brott misstänkt skall äga motsvarande
tillämpning å den, som är föremål
för förfarande, avseende ådörnande
av tvångsarbete.

(Föreslagen lydelse)

myndighet att i god tid förut i den
ordning, som i 2 kap. sägs, göra ansökan
om att han då varder intagen
å sinnessjukhus. I sådant fall må
vårdattest utfärdas av läkare som är
anställd vid fångvården, ändå att
han samtidigt är läkare å det sinnessjukhus,
där intagning begärts;
och varde i stället för levnadsberättelse
vid ansökningen, i huvudskrifter
eller bestyrkta avskrifter, fogade
å vederbörande fångvårdsanstalt
förvarade handlingar rörande den,
som ansökningen avser, vilka äro
av betydelse för bedömande av hans
sinnestillstånd.

§■

- sjukvårdsläkarens försorg.

51 §.

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken
plats beretls å sinnessjukhus,
att låta sig där intaga, är vederbörande
polis- eller militärmyndighet
pliktig att på begäran av den, som
gjort ansökningen om intagning,
lämna den handräckning, som finnes
vara av nöden.

Undandrager sig någon, som är
misstänkt för brott eller föremål för
förfarande, avseende ådömande av
tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att
iakttaga vad enligt 4.3, 44 eller 46 §
åligger honom eller behöver läkare
för verkställande av undersökning,
varom där förmäles, skydd för sin
personliga säkerhet, skall ock på begäran
av vederbörande läkare erfor -

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken
plats beretts å sinnessjukhus,
att låta sig där intaga, är vederbörande
polis- eller militärmyndighet
pliktig att på begäran av medicinalstyrelsen
eller den, som gjort ansökningen
om intagning, lämna den
handräckning, som finnes vara av
nöden.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b
CGällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dårlig handräckning lämnas. Samma
lag vare, där sådant fall prövas föreligga,
att undersökning må äga rum
enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning
är fråga, vägrar att underkasta
sig densamma eller läkare
för verkställande av undersökningen
behöver skydd för sin personliga säkerhet.

Den, som utan sjukvårdsläkarens
medgivande till någon, som är intagen
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, överlämnar
eller försöker överlämna vapen
eller annat föremål, varmed den
intagne lätteligen kan tillfoga sig
själv eller annan skada, straffes, där
ej gärningen enligt allmänna strafflagen
är med högre straff belagd,
med böter från och med femtio till
och med ettusen kronor eller med
fängelse.

Den, som förhjälper eller söker
förhjälpa någon, som är intagen å
sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för
vård förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, att avvika från sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen,
straffes med böter från och
med femtio till och med ettusen kronor
eller med fängelse. Var den intagne
farlig för annans personliga
säkerhet och hade gärningsmannen
vetskap därom, må till straffarbete
i högst ett år dömas.

Så länge särskild sinnessjukavdelning
vid fångvården ej finnes i Gotlands
län, må sådan undersökning
av häktad, varom i 42, 44 eller 46 §
förmäles, inom länet verkställas av
läkare vid statens sinnessjukhus därstädes
och den häktade för sådant
ändamål dit överflyttas.

föreligga, att undersökning må äga
rum enligt 16 §, och den, om vilkens
undersökning är fråga, vägrar att underkasta
sig densamma eller läkare
för verkställande av undersökningen
behöver skydd för sin personliga säkerhet.

§•

Den, som utan sjukvårdsläkarens
medgivande till någon, som är intagen
å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, överlämnar
eller försöker överlämna vapen
eller annat föremål, varmed den
intagne lätteligen kan tillfoga sig
själv eller annan skada, dömes, där
ej enligt brottsbalken för gärningen
är stadgat högre straff, till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

§•

Den, som förhjälper eller söker
förhjälpa någon, som är intagen å
sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för
vård förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, alt avvika från sinnessjukhuset
eller sinnessjukavdelningen,
dömes till dagsböter eller
fängelse i högst två år.

§•

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i lagen föreskrives om
den som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen skall tillämpas
beträffande den som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från
ansvar och i avgivet utlåtande befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 om
införande av nya rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

Angår fråga om egendoms förverkande
till det allmänna eller annan
sådan påföljd någon, som ej är tilltalad,
skall talan därom föras mot
honom. Om sådan talan gälle i tilllämpliga
delar vad i nya rättegångsbalken
är föreskrivet angående åtal
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter.

Är i —--------—--

Hava i---—------

(Föreslagen lydelse)

§•

Angår fråga om egendoms förverkande
till det allmänna eller annan
sådan särskild rättsverkan någon,
som ej är tilltalad, skall talan därom
föras mot honom. Om sådan talan
gälle i tillämpliga delar vad i nya
rättegångsbalken är föreskrivet angående
åtal för brott varå icke kan
följa svårare straff än böter.

-----är ogrundad.

—-------de gällande.

19 §.

Har någon genom dom, som må
verkställas, ehuru den icke äger laga
kraft, dömts till straff eller annan
påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt
eller allmän uppfostringsanstalt
eller i avbidan på verkställighet
tagen i förvar, skall han
vid fullföljd av talan i målet anses
som häktad för brottet. Vad nu sagts
gälle ock, om någon, som på grund
av sin sinnesbeskaffenhet förklarats
fri från ansvar, är intagen å sinnes 1

Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1947: 617.

Har någon genom dom, som må
verkställas, ehuru den icke äger laga
kraft, dömts till straff eller annan
påföljd för brott och är han för sådan
verkställighet intagen i fångvårdsanstalt,
skall han vid fullföljd
av talan i målet anses som häktad
för brottet. Vad nu sagts gälle ock,
om rätten överlämnat någon till vård
enligt sinnessjuklagen och den dömde
på grund av domen är intagen å
sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

sjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet
angående brottmål skall,
om ej annat är stadgat, i tillämpliga
delar gälla, då mot någon, som blivit
dömd för brott, vid domstol inledes
förfarande, som avser förening av
straff, ådömande av skyddsåtgärd i
stället för straff eller åtgärd med avseende
å villkorlig dom eller vad eljest
tidigare ådömts honom för brottet;
är han intagen i anstalt, som
sägs i första stycket, eller tagen i förvar,
skall han anses som häktad för
brottet. Har offentlig förvarare förordnats
för den dömde, skall arvode
och ersättning till försvararen alltid
gäldas av statsverket.

(Föreslagen lydelse)

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet
angående brottmål skall,
om ej annat är stadgat, i tillämpliga
delar gälla, då mot någon, som blivit
dömd för brott, vid domstol inledes
förfarande, som avser undanröjande
av påföljd och ådömande av annan
påföljd för brott, så ock annan åtgärd
i fråga om ådömd påföljd; är
han intagen i anstalt som avses i
första stycket, skall han anses som
häktad för brottet. Har offentlig försvarare
förordnats för den dömde,
skola arvode och ersättning till försvararen
alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 19 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats
fri från ansvar.

6) Förslag
till
Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 61, 77, 78 och 82 §§ sjömanslagen den 30
juni 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i

lagen skall, efter 82 §, införas en ny
angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

Befälhavaren skall------

paragraf, betecknad 82 a §, av nedan
(Föreslagen lydelse)

§•

Begår någon av besättningen, när
fartyget icke befinner sig i svensk
hamn, brott för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver, är befälhavaren,
där icke brottet av ortens
myndighet beivras, pliktig tillse,
att så snart ske kan med den brottslige
hålles förhör enligt bestämmelserna
i 64 §.

--------nödigt är.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år J964

(Gällande lydelse)

Göra ombord anställda myteri, dömes
anstiftare eller anförare till
fängelse eller till straffarbete i högst
två år och annan deltagare till fängelse
i högst sex månader eller, där
omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter, övas vid
myteriet våld å person eller egendom,
må anstiftare eller anförare
dömas till straffarbete i högst sex år
och annan deltagare till straffarbete
i högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning,
som vid myteri begås, skall ock
gärningsmannen straffas enligt vad
i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sätter sig någon å fartyget anställd
upp mot befälhavaren eller
den, som i hans ställe förer befälet,
och vägrar honom lydnad, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst ett
år.

§•

Göra ombord anställda myteri genom
att samfällt ådagalägga uppsåt
att, med förenat våld, sätta sig upp
mot befälhavaren eller den som i
hans ställe förer befälet, dömes anstiftare
och anförare till fängelse i
högst två år samt annan deltagare
till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.

övas vid myteriet förenat våld å
person eller egendom, må anstiftare
och anförare dömas till fängelse i
högst sex år och annan deltagare till
fängelse i högst två år.

§•

Har den, som begått brottslig
handling varom i 76—81 §§ förmäles,
för samma handling ålagts disciplinbot
enligt 62 §, skall rätten vid
brottets bedömande därå fästa skäligt
avseende och må efter omständigheterna
ådömas lindrigare straff
än för brottet är stadgat eller ock
påföljden helt eftergivas.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

82 a §.

För försök eller förberedelse till
brott som avses i 77 § andra stycket,
så ock för förberedelse eller stämpling
till brott som avses i 78 § eller
underlåtenhet att avslöja sådant
brott, dömes till ansvar enligt vad i
23 kap. brottsbalken stadgas. Skulle
brott varom i 77 § andra stycket
sägs, om det fullbordats, hava varit
att anse som ringa, må dock ej dömas
till ansvar som nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

7) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

§•

Bifalles framställning om verkställighet
här i riket, skall i beslutet
därom det ådömda straffet omvandlas
till fängelse på lika lång tid.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ten vardhald och den norska straffarten
hefte mot fängelse. Det ådömda
straffet skall dock alltid anses
svara mot straffarbete, om den
strafftid som verkställigheten här i
riket skall avse överstiger två år.

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse Det till fängelse omvandlade strafomvandlade
straffet är verkställbar fet är verkställbart såsom hade strafsåsom
hade straffet ådömts här i ri- fet ådömts här i riket genom dom,
ket genom dom, som vunnit laga som vunnit laga kraft,
kraft.

Har straffet-------den staten.

Förvandlingsstraff för — —----av dag.

Här i riket meddelad dom, varigenom
dömts till straffarbete eller
fängelse, må verkställas i Danmark,
Finland, Island eller Norge, om den
dömde när verkställighet skall ske
är medborgare eller har hemvist i
den andra staten. Uppehåller han
sig i någon av nämnda stater, må
även eljest domen verkställas där,
om det med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligast.

Skall den------— ----såsom

Vad nu--------a

§•

Här i riket meddelad dom, varigenom
dömts till fängelse, må verkställas
i Danmark, Finland, Island
eller Norge, om den dömde när verkställighet
skall ske är medborgare
eller har hemvist i den andra staten.
Uppehåller han sig i någon av nämnda
stater, må även eljest domen verkställas
där, om det med hänsyn till
omständigheterna finnes lämpligast.

strafftid.

§•

tidra staten.

10 §.

Övervakning av den, som i Danmark,
Finland, Island eller Norge
erhållit villkorlig dom med övervakning,
må på begäran anordnas här i
riket.

övervakning av den, som i Danmark,
Finland, Island eller Norge
blivit villkorligt dömd med föreskrift
om övervakning, må på begäran anordnas
här i riket.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad för den dömde är bestämt angående
prövotid och övervakningstid
i den stat där domen meddelats skall
gälla såsom om domen givits här i
riket. Föreskrifter angående den
dömdes åligganden, som meddelats
i anslutning till den villkorliga domen,
skola, om ej övervakningsdomstolen
förordnar annat, äga tillämpning.
I övrigt skall vad i svensk lag
är stadgat om villkorlig dom i tilllämpliga
delar gälla; prövotiden må
dock ej förlängas utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom
den villkorliga domen medgivna anståndet
förverkat, skall straff, som
är utsatt i domen, verkställas här.

Beslutas i Danmark, Finland, Island
eller Norge ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga
domen eller förverkande av anståndet,
skall beslutet äga giltighet
här i riket.

Uppkommer här i riket fråga om
åtgärd med avseende å villkorlig

§•

Vad för den dömde är bestämt angående
prövotid och övervakningstid
i den stat där domen meddelats skall
gälla såsom om domen givits här i
riket. Föreskrifter angående den
dömdes åligganden, som meddelats i
anslutning till domen, skola, om ej
övervakningsnämnden förordnar annat,
äga tillämpning. I övrigt skall
vad i svensk lag är stadgat om
skyddstillsyn äga motsvarande tilllämpning;
förordnande om behandling
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken
må dock ej meddelas.

Meddelas i Danmark, Finland, Island
eller Norge beslut om ändrade
bestämmelser med avseende å domen
eller om förverkande av anståndet,
skall beslutet äga giltighet
här i riket.

§•

Uppkommer här i riket fråga om
åtgärd med avseende å den som vill -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 ar 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dom, som meddelats i Danmark, korligt dömts i Danmark, Finland,

Finland, Island eller Norge och beträffande
vilken övervakning anordnats
här, men finnes frågan lämpligen
böra prövas i den stat, där domen
meddelats, må domstol, som
handlägger ärendet, hänskjuta frågan
till behörig myndighet i nämnda
stat.

Island eller Norge och som ställts
under övervakning här, men finnes
frågan lämpligen böra prövas i den
stat, där domen meddelats, må domstol
eller övervakningsnämnd, som
handlägger ärendet, hänskjuta frågan
till behörig myndighet i nämnda
stat.

§•

övervakning av den, som här i riket
erhållit villkorlig dom med övervakning,
må överflyttas till Danmark,
Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade
bestämmelser med avseende å
den villkorliga domen, skall beslutet
äga giltighet här i riket.

Har i Danmark, Finland, Island
eller Norge beslutats förverkande av

Övervakning av den, som här i riket
dömts till skyddstillsyn, må överflyttas
till Danmark, Finland, Island
eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade
bestämmelser med avseende å
skyddstillsynen, skall beslutet äga
giltighet här i riket.

§•

Har i Danmark, Finland, Island
eller Norge beslutats undanröjande

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anstånd med avseende å villkorlig
dom, som meddelats här i riket, skall
beslutet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven
in. m.

I beslut om anordnande av tillsyn
skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman
för den frigivne.

Beslutas i — —-------

av villkorlig dom eller skyddstillsyn,
som ådömts här i riket, skall beslutet
äga giltighet här.

Om övervakning av villkorligt
frigiven m. m.

§•

övervakning av den, som villkorligt
frigivits efter avtjänande i Danmark
av faengsel, i Finland av tukthus
eller fängelse, i Island av fangelsi
eller i Norge av fengsel, må på begäran
anordnas här i riket.

§•

I beslut om anordnande av övervakning
skall övervakningsnämnden
i den ort, där den frigivne uppehåller
sig eller kan antagas komma att
uppehålla sig, utses att handhava
övervakningen. Det åligger övervakningsnämnden
att förordna övervakare
för den frigivne.

§•

Vad för den frigivne är bestämt
angående prövotid och övervakningstid
i den stat där frigivningen skett
skall gälla såsom om frigivningen
ägt rum här i riket. Föreskrifter angående
den frigivnes åligganden,
som meddelats i anslutning till den
villkorliga frigivningen, skola, om
ej övervakningsnämnden förordnar
annat, äga tillämpning. I övrigt skall
tillämpas vad i svensk lag är stadgat
om villkorlig frigivning; dock
må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt
medgivna friheten förverkad,
skall verkställighet här ske av det
vid frigivningen återstående straffet,
omvandlat till fängelse på lika lång
tid.

---i riket.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 196 A

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Om någon, som villkorligt frigivits
efter avtjänande i Danmark av
fsengsel, i Finland av tukthus eller
fängelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, här i riket övertygas
om annat brott som han begått
under prövotiden, må rätten,
ändå att tillsyn i anledning av den
villkorliga frigivningen ej anordnats
här, med tillämpning av vad i svensk
lag är stadgat om villkorlig frigivning
förklara den villkorligt medgivna
friheten förverkad. Därvid skola
bestämmelserna i 19 § andra stycket
äga tillämpning.

Tillsyn över den, som här i riket
villkorligt frigivits efter avtjänande
av straffarbete eller fängelse, må
överflyttas till Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Beslutas i-----— — —

§•

Om någon, som villkorligt frigivits
efter avtjänande i Danmark av
famgsel, i Finland av tukthus eller
fängelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, här i riket övertygas
om annat brott som han begått
under prövotiden, må rätten, ändå
att övervakning i anledning av den
villkorliga frigivningen ej anordnats
här, med tillämpning av vad i svensk
lag är stadgat om villkorlig frigivning
förklara den villkorligt medgivna
friheten förverkad. Därvid skola
bestämmelserna i 19 § andra stycket
äga tillämpning.

§•

Övervakning av den, som här i riket
villkorligt frigivits efter avtjänande
av fängelse, må överflyttas till
Danmark, Finland, Island eller Norge --i

riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,
må åtgärd i fråga om den villkorliga
frigivningen beslutas här i
riket, såframt den frigivne här övertygas
om annat brott eller behörig
myndighet i Danmark, Finland, Island
eller Norge till svensk myndighet
hänskjuter ärende om sådan åtgärd.
Sålunda hänskjutet ärende
upptages av den övervakningsnämnd
som vid tiden för överflyttningen
handhade övervakningen.

122

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

Framställningen må-----

Innan framställning-----

(Föreslagen lydelse)

§•

Framställning om verkställighet
enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 eller 17 §
göres av vederbörande myndighet
i Danmark, Finland, Island eller
Norge.

— den meddelats.

—- i ärendet.

Framställning om verkställighet
enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller
tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna
lag om verkställighet eller om anordnande
av övervakning eller tillsyn
i Danmark, Finland, Island eller
Norge göres av fångvårdsstyrelsen i
fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt
av övervakningsdomstolen i fall som
avses i 15 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut
enligt denna lag föres genom
besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall
fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart
lända till efterrättelse.

Talan mot övervakningsdomstols
beslut om framställning enligt 15 §
första stycket föres genom besvär
hos hovrätt, över hovrättens beslut
må klagan icke föras.

§•

Framställning om verkställighet
enligt 1 eller 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 eller 17 g
prövas av kriminalvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna
lag om verkställighet eller om anordnande
av övervakning i Danmark,
Finland, Island eller Norge göres av
kriminalvårdsstyrelsen i fall som avses
i 3 och 8 §§ samt av övervakningsnämnden
i fall som avses i 15
och 22 §§.

§•

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens
beslut enligt denna lag föres
genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall
kriminalvårdsstyrelsens beslut omedelbart
lända till efterrättelse.

§■

Talan mot övervakningsnämnds
beslut om framställning enligt 15 §
första stycket föres genom besvär
hos hovrätt. Besvärstiden räknas
från den dag den dömde erhöll del

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

■(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har framställning om verkställighet
av straff enligt 1 eller 5 § eller
om anordnande av övervakning enligt
10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits
eller har förverkande beslutats
enligt U eller 21 §, må ej här
i riket väckas åtal för gärning som
avses i den i den andra staten meddelade
domen. Med avseende å bestämmelser
i svensk lag om sammanträffande
av brott och om förändring
av straff skall så anses som
hade domen meddelats här i riket;
vad i i kap. 3 och i §§ strafflagen
stadgas skall dock ej äga tillämpning
i fråga om brott, för vilket straff bestämts
i annan stat, ej heller skall
tillämpas vad i 18 § lagen om verkställighet
av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må väckas talan, som avses
i 25 kap. 13 § strafflagen.

Har framställning om verkställighet
enligt 5 § eller om anordnande
av övervakning enligt 10 § eller tillsyn
enligt 17 § bifallits eller har förverkande
beslutats enligt li eller
21 §, och övertygas den dömde sedermera
här i riket om brott, begånget
innan frihetsstraff som
ådömts genom den tidigare domen
börjat verkställas, må, såframt omständigheterna
föranleda därtill, dö -

av beslutet. Över hovrättens beslut
må klagan icke föras.

Övervakningsnämnds beslut som
avses i denna paragraf länder omedelbart
till efterrättelse, såvida ej
annorlunda förordnas.

§•

Har framställning om verkställighet
av straff enligt 1 eller 5 § eller
om anordnande av övervakning enligt
10 eller 17 § bifallits eller har
undanröjande beslutats enligt li §
eller förverkande enligt 21 §, må ej
här i riket väckas åtal för gärning
som avses i den i den andra staten
meddelade domen. Med avseende å
bestämmelser i svensk lag om sammanträffande
av brott och om förändring
av påföljd skall så anses
som hade domen meddelats här i riket.
Vad i 23 § lagen om verkställighet
av bötesstraff är föreskrivet skall
dock ej äga tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må väckas talan, som avses
i 20 kap. 15 § brottsbalken.

§■

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mas till lägre straff än för brottet
är stadgat.

33 §.

Konungen äger förordna att befo- Konungen äger förordna att befogenhet
som enligt denna lag tillkom- genhet som enligt denna lag tillkommer
fångvårdsstyrelsen må utövas mer kriminalvårdsstyrelsen må utav
annan myndighet. övas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet-------kronans fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

_ Vad i denna lag sägs om dom å fängelse skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om dom å straffarbete.

Har villkorlig dom meddelats enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom, skall vid tillämpningen av förevarande lag vad i lagen sägs om
skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning.

8) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om
allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 1—4, 6—8, 10, 11 och 13 §§ lagen den 22 maj
1963 om allmänt kriminalregister skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall fin- Hos kriminalvårdsstyrelsen skall
nas ett allmänt kriminalregister, in- finnas ett allmänt kriminalregister,
nehållande uppgifter som sägs i innehållande uppgifter som sägs i
denna lag. denna lag.

2 §.

Registret skall innehålla uppgif- Registret skall innehålla uppgifter
angående dem som av domstol ter angående dem som av domstol i
eller annan myndighet i riket riket

1. blivit dömda till fängelse, 1. dömts till fängelse, villkorlig
straffarbete, ungdomsfängelse eller dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelförvaring
eller internering i säker- se eller internering;
hetsanstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

2. överlämnats till vård enligt

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. blivit dömda med tillämpning
av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen
till dagsböter ej under sextio
eller med tillämpning av 5 kap. 2 §
strafflagen till böter för brott, vard
enligt lag kan följa straffarbete, eller
med tillämpning av 6 § sistnämnda
kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 §
strafflagen förklarats ej kunna fällas
till ansvar för gärning, om vilken
de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig
dom prövotiden förlänges
eller ock anståndet förklaras förverkat
eller förklaras skola avse
jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits
prövotiden förlänges, den villkorligt
medgivna friheten förklaras
förverkad eller det förut ådömda
straffet förklaras avse jämväl annat
brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller för -

sinness juklagen eller till öppen
psykiatrisk vård eller, om för brottet
är stadgat fängelse, till vård enligt
lagen om nykterhetsvård; eller
3. erhållit anstånd med verkställigheten
av förvandlingsstraff.

I registret skall antecknas brottet
samt uppgift om verkställd personutredning
och om domen eller beslutet.

§•

I registret skall anteckning ske

1. om för den som dömts till påföljd
av beskaffenhet att skola antecknas
i registret prövotid förlänges
eller påföljden förklaras skola
avse jämväl annat brott eller undanröjes
eller ock påföljd förklaras
skola träda i stället för annan
påföljd;

2. om villkorligt medgiven frihet
förklaras förverkad;

3. om för den som dömts till

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

väring eller internering i säkerhetsanstalt
förklaras skola avse jämväl
annat brott eller träda i stället för
annan påföljd.

Registret skall innehålla anteckning
om

1. intagning i och frigivning från
anstalt av den som dömts till fängelse
eller straffarbete, med angivande
vid villkorlig frigivning av
den återstående strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning
från anstalt av den som dömts till
ungdomsfängelse eller förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över
den som på prov utskrivits från
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;
samt

b. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Har någon, om vars frigivning
eller utskrivning från annan anstalt
än säkerhetsanstalt anteckning
skall ske i registret, under vistelsen
å anstalten av dess läkare befunnits
lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av

(Föreslagen lydelse)

skyddstillsyn förordnande meddelas
om behandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken;

b. om för den som dömts till ungdomsfängelse
domstol förlänger den
längsta tid som ungdomsfängelse
må pågå eller föreskriver, att överförande
till vård utom anstalt ej
må ske före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till internering
domstol medgiver förlängning
av tiden för vård i anstalt eller
bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården; 6.

om beslut meddelas jämlikt 3b
kap. 10 § brottsbalken; samt

7. om för den som erhållit anstånd
med verkställigheten av förvandlingsstraff
prövotiden förlänges
eller anståndet förklaras förverkat.

§•

Registret skall innehålla anteckning
om

1. intagning i och frigivning från
anstalt av den som dömts till fängelse,
med angivande vid villkorlig
frigivning av den återstående strafftidens
längd; samt

2. ansta/tsvårdens början, övergång
till vård utom anstalt samt
återintagning i anstalt beträffande
den som dömts till ungdomsfängelse
eller internering ävensom upphörande
av sådan påföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

127

(Gällande lydelse)

själsverksamheten, skall anteckning
därom ske i registret.

I registret skall anteckning göras
om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen
inkommet meddelande
intagits i allmänt danskt, finskt,
isländskt eller norskt kriminalregister
beträffande svensk medborgare
eller den som har hemvist bär i riket
eller beträffande svensk dom
eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens
innehåll motsvarar vad i 2—
5 §§ här ovan avses. Detsamma
skall gälla om uppgift, som enligt
överenskommelse mellan Sverige
och annan stat lämnas från den
staten.

I registret skall ock antecknas beslut
av myndighet i Danmark, Finland,
Island eller Norge om överflyttning
från Sverige till den staten
av verkställighet av straffarbete
eller fängelse, övervakning av
villkorligt dömd eller tillsyn över
villkorligt frigiven.

I fråga om den dom eller det beslut
som meddelats i den andra staten
skola bestämmelserna i 2—5 §§ här
ovan äga motsvarande tillämpning.

Uppgift, som beträffande någon
intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller
beslut, som vunnit laga kraft, frikänt
honom för den åtalade gärningen
eller ock dömt honom allenast
till påföljd, som icke skall antecknas
i registret;

(Föreslagen lydelse)

§•

I registret skall anteckning göras
om uppgift, som enligt till kriminalvårdsstyrelsen
inkommet meddelande
intagits i allmänt danskt,
finskt, isländskt eller norskt kriminalregister
beträffande svensk medborgare
eller den som har hemvist
här i riket eller beträffande svensk
dom eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens
innehåll motsvarar vad i
2—5 §§ här ovan avses. Detsamma
skall gälla om uppgift, som enligt
överenskommelse mellan Sverige
och annan stat lämnas från den
staten.

I registret skall ock antecknas
beslut av myndighet i Danmark,
Finland, Island eller Norge om överflyttning
från Sverige till den staten
av verkställighet av fängelse
eller övervakning av den som villkorligt
frigivits eller dömts till
skyddstillsyn.

Har svensk domstol eller myndighet
jämlikt 5, 10, 14, 17 eller
21 § lagen om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff
m. m. fattat beslut om verkställighet,
övervakning, undanröjande eller
förverkande, skall beslutet antecknas
i registret. I fråga om den
dom eller det beslut som meddelats
i den andra staten skola bestämmelserna
i 2—5 §§ här ovan äga
motsvarande tillämpning.

Uppgift, som beträffande någon
intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller
beslut, som vunnit laga kraft, frikänt
honom för den åtalade gärningen
eller ock funnit honom skyldig
till denna men icke dömt honom
till påföljd, som skall antecknas i
registret;

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 19bb

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2. om överrätt genom beslut, som

vunnit laga kraft, befriat honom
från tvångsarbete;

3. om han efter resning frikänts
eller dömts till annan påföljd än
som avses i 2 §;

4. när lian avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans
födelseår.

Utdrag av registret skall meddelas,
när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare; 2.

av justitiekanslern, riksdagens
justitieombudsman eller militieombudsman,
interneringsnämnden eller
statens kriminaltekniska anstalt;
eller

3. av myndighet, som äger besluta
om frihetsberövande åtgärd enligt
lagarna om utlämning för brott,
utlänningslagen eller lagen angående
lösdrivares behandling, med anledning
av ärende vari fråga uppkommit
om sådan åtgärd.

Till annan---—---— —-

I registerutdrag enligt 8 § skall,
om ej annat följer av vad nedan
stadgas, icke medtagas anteckning
om

1. böter, villkorlig dom eller
sträf friförklaring enligt 2 § i, sedan
tio år förflutit från domen eller
beslutet; samt

Har före — — — ------

Skall med-------—- —

Bestämmelserna------

2. om han efter resning frikänts
eller dömts till annan påföljd än
som avses i 2 §;

3. när han avlidit; eller

4. när åttio år förflutit från hans
födelseår.

§•

Utdrag av registret skall meddelas,
när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare
;

2. av justitiekanslern, riksdagens
justitieombudsman eller militieombudsman
eller rikspolisstyrelsen;
eller

3. av myndighet, som äger besluta
om frihetsberövande åtgärd enligt
lagarna om utlämning för brott
eller utlänningslagen, med anledning
av ärende vari fråga uppkommit
om sådan åtgärd.

tillstånd därtill.

§•

I registerutdrag enligt 8 § skall,
om ej annat följer av vad nedan
stadgas, icke medtagas anteckning
om

1. villkorlig dom, skyddstillsyn,
överlämnande till särskild vård eller
anstånd med verkställighet av
förvandlingsstraff, sedan tio år förflutit
från domen eller beslutet;
samt

2. fängelse, ungdomsfängelse eller
internering, sedan tio år förflutit
från frigivningen eller övergången
till vård utom anstalt.

motsvarande tillämpning,
verkställd sinnesundersökning.
--av 6 §.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196''i

(Gällande lydelse)

I fråga om utdrag jämlikt 9 §
skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande
tillämpning med följande
avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om
böter, villkorlig dom, fängelse eller
straffarbete i högst ett år eller ungdomsfängelse
skall i stället för den
i 10 § första stycket angivna tiden
gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken
ådömts endast för gärning som någon
begått innan han fyllt aderton
år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje stycket
andra punkten skall ej gälla.

(Föreslagen lydelse)

§•

I fråga om utdrag jämlikt 9 §
skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande
tillämpning med följande
avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om
fängelse i högst ett år, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff skall i stället
för den i 10 § första stycket angivna
tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken
ådömts endast för gärning som någon
begått innan han fyllt aderton
år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje stycket
andra punkten skall ej gälla.

13 §.

Till utländsk----------

Har verkställighet av frihetsstraff,
övervakning av villkorligt dömd eller
tillsyn över villkorligt frigiven
överflyttats hit från Danmark, Finland,
Island eller Norge eller härifrån
till någon av nämnda stater,
må, även i annat fall än i första
stycket sägs, i den ordning Konungen
bestämmer till myndighet i den
stat från eller till vilken överflyttning
skett redovisas anteckningar
rörande den som avses med beslutet
om överflyttning. Detsamma skall
gälla i fråga om anteckning, som
gjorts rörande tillämpningen av 14
eller 21 § lagen om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff
m. m.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen
att, då det för utredning
i brottmål begäres av utländsk
domstol eller åklagarmyndighet,
meddela utdrag av registret.

På framställning----- -— —

- hemvist där.

Konungen äger bemyndiga kriminalvårdsstyrelsen
att, då det för utredning
i brottmål begäres av utländsk
domstol eller åklagarmyndighet,
meddela utdrag av registret.
--tillstånd därtill.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196 i

9) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963
(nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 om behörighet
att utöva tandläkaryrket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har legitimerad tandläkare genom
dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst
som tandläkare för brott, som han
förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat
brott,

fällts till ansvar för medverkan
till obehörig utövning av tandläkaryrket
eller

äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva tandläkaryrket.

Utövar någon, som ej är behörig
att utöva tandläkaryrket, detta yrke

§•

Har legitimerad tandläkare genom
dom, som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller
suspenderats från tjänst som
tandläkare för brott, som han förövat
under utövning av tandläkaryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader
för annat brott,

funnits skyldig till medverkan till
obehörig utövning av tandläkaryrket
eller

§•

Utövar någon, som ej är behörig
att utöva tandläkaryrket, detta yrke

131

KungI. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

mot ersättning, dömes för obehörig
utövning av tandläkaryrket till dagsböter
eller fängelse.

Detsamma skall----- —--

Tandläkare, som------

(Föreslagen lydelse)

mot ersättning, dömes för obehörig
utövning av tandläkaryrket till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

---behörigheten gäller.

----— till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 4 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196i

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 mars
1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 februari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 17 januari 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols
behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsular
jurisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m. m.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt
kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr
251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erik Nyman och hovrättsassessorn Gunvor Bergström.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet:

Förslaget till ändring i sinnessjuklagen

42 §.

I förtydligande syfte hemställer lagrådet att sista punkten i första stycket
erhåller följande jämkade lydelse: »Utan hinder av vad nu sagts må medi -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

cinalstyrelsen för visst fall besluta att sinnesundersökning skall verkställas
enligt annan fördelning ävensom, när särskilda skäl äro därtill, förordna
utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning; är den som skall undersökas
häktad, må dock sådant beslut eller förordnande meddelas endast
efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen.»

47 §.

Med hänsyn till att enligt lagförslagets ingress förevarande paragraf skall
erhålla ny lydelse men något fjärde moment ej upptages i förslaget torde
bestämmelserna i nuvarande 5 mom. böra upptagas såsom 4 mom. i paragrafen.

Förslaget till ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen om införande av nya
rättegångsbalken

17 §.

Lagrådet hemställer att i första stycket orden »sådan särskild rättsverkan»
måtte utbytas mot det i rubriken till 36 kap. brottsbalken använda uttrycket
»särskild rättsverkan av brott.»

Förslaget tilll ändring i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m. m.

I motiveringen till de föreslagna övergångsbestämmelserna uttalas, att
villkorlig dom enligt äldre rätt i princip kommer att följa reglerna om
skyddstillsyn och att härav följer bl. a. att övervakningsnämnden ersätter
övervakningsdomstolen. I anledning härav må erinras om att övervakningsnämnden
ersätter övervakningsdomstolen redan på grund av stadgande
i 10 § av det för riksdagen framlagda förslaget till lag om införande av
brottsbalken.

Förslaget till ändring i lagen om allmänt kriminalregister

2 §.

i motiveringen beröres frågan huruvida registrering av bötesstraff skulle
kunna anses erforderlig för de fall då böter ådömas jämte villkorlig dom
eller skyddstillsyn. Därvid uttalas att, om återfall i brott sker, det dock är
för åklagare och domstolar, som ha att taga ställning till den nya brottsligheten,
tillräckligt att genom utdrag av kriminalregistret erhålla upplysning
om att vederbörande erhållit villkorlig dom eller dömts till skyddstillsyn,
och att om domen kan ha intresse ur personutredningssynpunkt, den regelmässigt
torde införskaffas och dess fullständiga innehåll därigenom bli
känt.

I anledning av dessa uttalanden vill lagrådet framhålla, att det måste anses
ligga i sakens natur att domstolen i fall som nu avses ej kan tillämpa 34

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196k

kap. 1 § 1 eller 3 brottsbalken utan att lia tillgång till den äldre domen i
dess helhet; det räcker alltså icke med utdrag av kriminalregistret. Domstolen
bör överhuvud ha tillgång till den äldre domen så snart det blir aktuellt
med att välja mellan de olika alternativen i 34 kap. 1 §. Om det åter är uppenbart
att 34 kap. 1 § 2 kommer att tillämpas, d. v. s. att särskild påföljd
kommer att ådömas för det nya brottet, synes det vara utan nämnvärd betydelse
om den tidigare domen å skyddstillsyn eller villkorlig dom var kombinerad
med bötesstraff eller ej.

Med hänsyn till det anförda har lagrådet ej något alt erinra mot det remitterade
förslagets ståndpunkt att bötesstraff ej skall registreras ens i det
fall att böterna ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn.

I remissprotokollet uttalas vidare, att tillräckligt starka skäl ej synas föreligga
att nu utvidga registreringen till att omfatta också domar å avsättning
eller suspension, oaktat det kan tänkas att en sådan dom kan böra föranleda
straffskärpning enligt 26 kap. 3 § brottsbalken. Det må härtill fogas,
att beträffande de fall, då en dom å avsättning eller suspension är kombinerad
med annan påföljd som enligt förslaget skall registreras, samma synpunkter
kunna anföras som ovan uttalats beträffande kombination av bötesstraff
med villkorlig dom eller skyddstillsyn. Med hänsyn härtill kan lagrådet
godtaga förslaget att avsättning eller suspension aldrig skall registreras.

1 anslutning till vad i motiven sägs beträffande förvandlingsstraff för böter
må framhållas att det i 2 § första stycket 1 använda uttrycket »dem
som dömts till fängelse» ej omfattar dem som ålagts förvandlingsstraff. Registrering
av förvandlingsstraff skall ske endast i det fall då rätten, enligt
18 § i det för riksdagen framlagda förslaget till lag om verkställighet av
bötesstraff, beviljat anstånd med verkställigheten av ålagt förvandlingsstraff.

Frågan huruvida anteckning i kriminalregistret skall ske av beslut om intagning
i arbetsanstalt, vilken åtgärd enligt den föreslagna nya lagen om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall ersätta den nuvarande påföljden
tvångsarbete, kan vara föremål för delade meningar. Sålunda synes vad i
remissprotokollet anförts till stöd för registrering av förordnande om anstaltsbehandling
vid skyddstillsyn kunna åberopas även som skäl för att registrera
beslut om intagning i arbetsanstalt. Vidare kan det ifrågasättas om
ej dom angående intagning i arbetsanstalt borde antecknas i kriminalregistret
åtminstone i de fall, då rätten förordnar om villkorligt anstånd med
verkställighet av domen. Emellertid har lagrådet, med hänsyn till att den
föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet i princip skall
vara sekundär i förhållande till straff och andra påföljder för brott, icke
ansett sig ha tillräckligt underlag för att framställa något yrkande om införande
av registrering i kriminalregistret av beslut enligt samma lag.

1 den föreslagna nya lydelsen av 2 § lagen om allmänt kriminalregister

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

har icke intagits det nuvarande stadgandet att i registret skall antecknas
den registrerades namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande.
Någon saklig ändring innebär detta ej, då dylika uppgifter få anses omfattade
av föreskriften om registrering av »dem som dömts ... Det kan
ofta vara angeläget att, utöver den dömdes namn, registrera benämning,
under vilken han är känd. Vidare må påpekas att domstols förordnande
enligt 33 kap. 3 § brottsbalken, att straff skall anses till viss del eller i sin
helhet verkställt, ingår i domen och sålunda skall registreras. Erinran
härom bör göras på blanketten till uppgifter till kriminalregistret.

3 och 4 §§.

Till de uppgifter, som enligt remissprotokollet äro av betydelse beträffande
fängelse, må fogas uppgift om tiden då brottet begåtts; denna tid är stundom
avgörande vid återfall, se 26 kap. 3 § brottsbalken. Tiden för brottet
lär anses innefattad i den uppgift om brottet som enligt 2 § sista stycket
skall lämnas. Erinran härom bör göras å blanketten till uppgift till registret.

1 remissprotokollet ha behandlats vissa fall av sammanträffande av ungdomsfängelse
med fängelse på viss tid; dessa fall avses i 34 kap. 12 § andra
stycket brottsbalken och omfattas av bestämmelsen i 3 § 1 i förslaget. I anslutning
härtill må framhållas att sådan konsumtion, som jämlikt 34 kap.
11 §, 12 § första stycket eller 13 § brottsbalken inträder vid sammanträffande
på verkställighetsstadiet av vissa påföljder, icke antecknas i kriminalregistret;
att på detta sätt konsumtion enligt lag inträtt torde emellertid
komma att framgå av de uppgifter om verkställighet som enligt 4 § skola
registreras.

Enligt remissprotokollet bör av registret framgå den tidpunkt, då ådöint
ungdomsfängelse upphört, vilket enligt 29 kap. 12 § brottsbalken inträffar
antingen då ungdomsfängelsenämnden förordnar därom eller vid utgången
av den tid som behandlingen längst må pågå. I det sistnämnda fallet innehåller
emellertid icke registret tillräckliga uppgifter för att slutdagen för
ungdomsfängelset skall kunna beräknas. Behandlingen av den som dömts
till ungdomsfängelse må enligt 29 kap. 2 § brottsbalken pågå i högst fem år,
varav högst tre år i anstalt. Enligt den föreslagna lagen om behandling i
fångvårdsans tal t skall emellertid, förutom avbrott i verkställigheten, även
permissioner i vissa fall ej inräknas i behandlingstiden, och fullständiga
uppgifter härom torde ej kunna införas i registret. Det synes därför lämpligt
att ungdomsfängelsenämnden ålägges att, med stöd av uppgifter som nämnden
i sin tur erhåller från vederbörande anstalt eller kriminalvårdsstyrelsen,
sända meddelande till kriminalregistret om tiden då ådömt ungdomsfängelse
upphört vare sig upphörandet grundar sig på nämndens beslut eller följer
av att längsta tiden utlöpt. Bestämmelser i nu angivna hänseende kunna
utfärdas i administrativ ordning.

Beträffande internering må framhållas, att punkt 5 i 3 § avser de fall som

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

omförmälas i 30 kap. 8 § och 34 kap. 13 § andra stycket brottsbalken, men
att beslut om minsta tid för den fortsatta anstaltsvården enligt 34 kap. 9 ,§
första stycket faller under punkt 1 i 3 § förevarande lag (interneringen skall
här alltid förklaras avse jämväl det nya brottet).

7 §.

För att punkt 2 skall — liksom punkt 1 — omfatta även de fall, då domen
innefattar eftergift av eller befrielse från påföljd enligt 2 kap. G § eller
33 kap. 2 eller 4 § brottsbalken, bör lydelsen av punkt 2 jämkas till att
avse det fall att domstol efter resning meddelat dom eller beslut som avses
i 1.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kung1. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

137

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 4 mars 1964
avgivna utlåtande över den 17 januari 1964 till lagrådet remitterade förslag
till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols
behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularj
urisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
in. m.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt
kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr
251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 42 och 47 §§ sinnessjuklagen,
17 § lagen om införande av nya rättegångsbalken och 7 § lagen om allmänt
kriminalregister kan jag tillstyrka.

Vad lagrådet anfört rörande utformande av bestämmelser samt blanketter
för tillämpningen av lagen om allmänt kriminalregister torde få övervägas
när tillämpningsföreskrifterna till lagen skall utfärdas.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år i9VA

I de remitterade lagförslagen torde vissa redaktionella jämkningar böra
vidtagas.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga de i enlighet med det anförda ändrade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631347