Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964
1
Nr 85
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åldrings vårdsfrågor
m. mgiven Stockholms slott den 28 februari
1964.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
BERTIL
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa reformer inom åldringsvården m. m. Utgångspunkten
är det utredningsmaterial som lagts fram av socialpolitiska
kommittén.
Ett statligt lånestöd till byggande av sjukhem för långtidssjukvården förordas
i syfte att snabbt få till stånd en ökad utbyggnadstakt. Lånen föreslås
vara rånte- och amorteringsfria under fem år.
Vidare föreslås olika åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden åt
åldringar. Åtgärderna avser bl. a. en inventering av åldringsbostäder, en intensifierad
bostadsförbättringsverksamhet och i samband därmed anordnande
av temporära bostäder.
Slutligen förordas statsbidrag till kommunernas kostnader för hemhjälp.
Bidraget föreslås utgå med 35 procent av kostnaderna för hemhjälpsverksamheten
i dess helhet, dvs. för hemhjälpen åt såväl åldringar och invalider
som barnfamiljer.
Statens årskostnad för de föreslagna reformerna beräknas till sammanlagt
drygt 100 milj. kr., varav 50 milj. kr. i lånemedel till sjukhem.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 85
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari
1964.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, vissa frågor inom åldringsvården
m. m. och anför därvid följande.
I. Inledning
Socialpolitiska kommittén1 erhöll den 2 december 1960 i uppdrag att utföra
en kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar samt
att inkomma med de förslag som kommittén med anledning därav fann
påkallade.
Resultatet av kommitténs kartläggning har redovisats i Åldringsvårdens
läge (SOU 1963: 47), som avlämnades den 24 september 1963. Kommittén
har därefter den 23 november 1963 framlagt ett förslag angående statligt
stöd till byggande av sjukhem. Vidare har kommittén tillsammans med
bostadsstyrelsen den 27 december 1963 i en promemoria föreslagit särskilda
åtgärder för förbättring av åldringarnas bostäder. Kommittén har
slutligen den 30 december 1963 framlagt förslag om statligt stöd till hemhjälp
åt åldringar och invalider. Kommitténs förslag i fråga om sjukhem,
bostäder och hemhjälp har sammanförts i ett gemensamt betänkande, kallat
Bättre åldringsvård (SOU 1964: 5). Jag anhåller nu att till behandling få
ta upp dessa förslag från socialpolitiska kommittén, vilka varit föremål
för remissbehandling.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan (bil.
7 s. 201, 286 och 421) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1964/65 beräkna följande anslag, nämligen
till Bidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka ett
1 Kommittén består av statssekreteraren Ernst Michanek, ordförande, riksdagsledamöterna
Torsten Bengtson, Ingemund Bengtsson, Einar Rimmerfors, Elisabet Sjövall, TCO-sekreteraren
Britt-Marie Bystedt, förbundsordföranden Gunnar Hallström, direktören i SAF Sven Hydén,
folkskolläraren Hans Nyhage och byråchefen Reidar Tilert. Sekreterare är byrådirektören
Birger Forslund.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964
reservationsanslag av 110 000 kr., till Bidrag till driften av sjukhem för
lättskötta psykiskt sjuka ett förslagsanslag av 2 300 000 kr., till Bidrag till
anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka ett reservationsanslag
av 500 000 kr., till Bidrag till driften av sjukhem för långvarigt kroppssjuka
ett förslagsanslag av 5 500 000 kr. samt till Lån till byggande av sjukhem ett
investeringsanslag av 50 000 000 kr. Även dessa frågor torde i detta sammanhang
få upptas till fortsatt behandling.
II. Långtidssjukvården
Kommittén har i sitt förslag redovisat utvecklingen av långtidssjukvården
för kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka samt framlagt förslag
till stimulerande åtgärder i syfte att öka utbyggnaden av sjukhem för dessa
grupper.
Nuvarande läge
Sjukhem för långvarigt kroppssjuka
Under början av 1900-talet tillgodosågs vården av de långvarigt sjuka,
»kroniskt sjuka», principiellt utanför sjukhusväsendet i egentlig mening.
De hörde hemma i fattigvården. Det ålåg fattigvårdssamhällena att ta hand
om den som på grund av sjukdom inte kunde försörja sig själv och som
saknade underhåll och vård av andra. Den fattige, kroniskt sjuke hamnade
i brist på bättre på ålderdomshemmet, »fattigstugan». Småningom växte
emellertid den uppfattningen fram, att man måste ordna med sjukhusvård
för kroniskt och obotligt sjuka. Landstingen började — frivilligt — inrätta
enstaka kronikerhem 1910. Den nya synen kom till praktiskt uttryck i 1927
års kungörelse om statsbidrag till anordnande av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka. Vården av dessa började därmed överföras från fattigvården
till sjukvården. Är 1945 ändrades bestämmelserna så att staten i
princip begränsade sina bidrag till sådana hem, som uppfördes, inrättades
eller drevs av landsting och städer utanför landsting. Möjligheten att i särskilda
fall bevilja bidrag även till andra primärkommuner bibehölls dock.
Fr. o. m. år 1952 ålades landstingen och städerna utanför landsting huvudmannaskapet
för vården av de kroniskt sjuka. Under 1950-talet har anknytningen
till sjukvården och sjukhusvården blivit allt fastare. Sjukvårdshuvudmännen
har i stor utsträckning inlemmat långtidssjukvården i lasarettsvården.
Antalet vårdplatser
Antalet platser för långvarigt kroppssjuka uppgick vid slutet av år 1950
till ca 9 200 och hade vid utgången av 1961 stigit till 19 600. Utbyggnaden
har relativt sett varit störst i fråga om vårdplatser vid lasarett och sjuk
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196i
stugor. Platsantalet vid lasaretten har ökat från ca 600 till över 3 100, vid
sjukstugorna från 220 till 950 samt vid sjukhemmen från 8 400 till 14 400.
Utbyggnaden har till en del åstadkommits genom att andra institutioner,
främst sanatorier, tagits i anspråk för långtidssjukvården. Även epidemivårdanstalter
har utnyttjats för ändamålet.
Räknat i promille av befolkningen har sammanlagda antalet vårdplatser
inom långtidssjukvården ökat från 1,3 år 1950 till 2,6 år 1961.
Antalet platser vid sjukhem, drivna av landsting och landstingsfria städer,
har ökat med ca 4 000 till 8 458 under perioden. Landstingen och de
nämnda städerna har emellertid under samma tid byggt ut lasaretten med
över 2 500 vårdplatser för långvarigt kroppssjuka och sjukstugorna med
över 700 platser för långtidsvård. Samtidigt har över 1 000 vårdplatser på
sanatorier och epidemisjukhus tagits i anspråk för långtidsvården. Antalet
långtidsplatser i landstingens och de landstingsfria städernas regi, som 1950
uppgick till 5 140, hade vid slutet av år 1961 ökat till sammanlagt 13 625
eller med 165 procent.
Antalet vårdplatser på sjukhem i primärkommunal regi, som 1950 uppgick
till 3 416, hade 1955 minskat till 1 138. Platsantalet har därefter ökat
och utgjorde 4 436 vid slutet av år 1961. De enskilda sjukhemmens platsantal
ökade från 619 till 1 540.
Sjukhemmens standard
Uppgifter om sjukhemmens diagnostiserings- och behandlingsresurser
föreligger beträffande 175 av totalt 182 sjukhem.
Antal hem
med |
utan |
|
Röntgen................... |
......... 54 |
121 |
Fysikalisk terapi............ |
......... 54 |
121 |
Laboratorium.............. |
......... 62 |
113 |
Arbetsterapi................ |
......... 110 |
65 |
Sjukgymnastik............. |
......... 152 |
23 |
Summa 175
Röntgen saknas helt på sjukhemmen i 9 sjukvårdsområden, fysikalisk
terapi i 8 samt laboratorium i 9. Anordningar för arbetsterapi saknas på
sjukhemmen i 3 sjukvårdsområden och för sjukgymnastik i 3 områden.
Drygt två femtedelar av vårdplatserna finns i en- och två-bäddsrum,
medan en knapp femtedel av dem är belägna i rum med 5 bäddar och mer.
Drygt 3 100 patienter har enkelrum eller dubbelrum, medan nära 1 400 bor
i salar med minst 5 patienter.
Största andelen vårdplatser i enkelrum (20 procent) föreligger i Kalmar
läns södra landstingsområde och Hallands län; lägsta andelen redovisar
Göteborgs stad (3 procent). Största antalet vårdplatser i rum om minst
5 bäddar redovisar Malmö stad (83 procent), Göteborgs stad (62 procent)
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196k
samt Göteborgs och Bohus län (61 procent). I Malmö finns 14 salar med vardera
12 vårdplatser. I genomsnitt finns i riket 2,4 vårdplatser per rum.
Centralradio och TV-apparater förekommer på nästan alla sjukhem.
I rapporter till medicinalstyrelsen konstateras på sina håll brister som
hänger samman med sjukhemmens omoderna disposition. Bilden är det
oaktat ganska ljus, i synnerhet i jämförelse med den sjukvård som bedrivs
vid ålderdomshemmen.
Platsbehovet
Statens sjukhusutredning uppskattade 1947 (SOU 1947:61) antalet kroniskt
sjuka till 3 å 4 promille av befolkningen och föreslog en utbyggnad
av kronikervården till 3 promille — vid den tiden motsvarande 20 000
platser.
På grundval av en av medicinalstyrelsen gjord undersökning beräknades
1959 behovet av långtidsvårdplatser till minst 2,9 promille av befolkningen
eller 40 promille av antalet personer fyllda 70 år.
Läkarprognosutredningen (SOU 1961:8) räknade med att vårdplatsbehovet
i långtidssjukvården — inkl. vissa grupper lättskötta mentalt sjuka
(senila demenser, som ansågs böra överföras från mentalsjukvården till
kroppssjukhemmen) — motsvarade 4 promille av totalbefolkningen eller
55 promille av befolkningen i åldern 70 år och däröver. Detta skulle innebära
ett behov av ca 40 000 platser 1970.
Antalet vårdplatser inom långtidssjukvården — inkl. de enskilda sjukhemmen
— motsvarade i april 1962 2,6 promille av hela befolkningen och
34,7 promille av dem som fyllt 70 år.
Utbyggnaden av vårdgrenen sedan 1950 har varit större i vissa sjukvårdsområden
än i andra. Totalt har den varit störst i Örebro län med ett nettotillskott
av 736 platser. För Malmö stad redovisas 468 platser. Den minsta
utbyggnaden redovisas för Gotlands län (40 platser), Malmöhus län (115
platser), Kalmar läns norra landstingsområde (132 platser) och Gävle stad
(128 platser).
Totala antalet vårdplatser för långvarigt kroppssjuka på institutioner
drivna av landstingen och sjukvårdsstyrelserna i de landstingsfria städerna
utgjorde den 1 oktober 1963 nära 15 500. Medtas 4 000 platser på sjukhem
i socialnämndernas regi och 1 500 vårdplatser på enskilda sjukhem omfattar
långtidsvården över 21 000 vårdplatser.
Av landstingens och sjukvårdsstyrelsernas vårdplatser finns hälften eller
7 500 platser på fristående sjukhem. Den andra hälften fördelar sig på lasarettskliniker
(3 300 platser), avdelningar vid delade (1 600 platser) och
odelade (600 platser) lasarett, sanatorier och epidemisjukstugor (1 200
platser) samt på sjukhem i anslutning till sjukstuga (1 200 platser).
Antalet patienter i alla åldrar inom långtidssjukvården i länen — de
landstingsfria städerna ej inräknade — uppgick till 13 025. Av dessa ansågs
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
948 behöva vård i annan form. De övriga 12 077 bedömdes erhålla adekvat
vård. I öppen vård fanns 556 åldringar och 171 invalider, för vilka ansökan
gjorts om plats inom långtidssjukvården. På ålderdomshemmen vårdades
1 812, som ansågs vara i behov av långtidsvård, på akutsjukhus 1 339 och
inom mentalsjukvården 379. Det sammanlagda platsbehovet på grundval
härav avser alltså 16 300 patienter, motsvarande 2,7 promille av hela befolkningen
i länen och 35,3 promille av antalet personer i åldern 70 år och däröver.
De nämnda kategorierna utgör alltså sammanlagt 16 300 personer och om
man utgår från att även de ca 8 000 med hemsjukvårdsbidrag behöver plats
på långtidssjukhemmen blir resultatet ett behov av 24 000 vårdplatser inom
långtidssjukvården inom landstingsområden. Det skulle således enligt denna
beräkningsmetod saknas ca 10 000 vårdplatser inom långtidssjukvården i
de nämnda områdena. Bortser man från hemsjukvårdsfallen skulle platsbristen
ändå vara ca 2 500. Skulle landstingen och kommunerna ensamma
svara för långtidsvården behövde de 3 500 vårdplatser fler än de nu har.
Enligt läkarprognosutredningens sätt att beräkna vårdplatsbehovet skulle
antalet vårdplatser för hela landet behöva uppgå till totalt 30 000, om man
räknar med 4 promille av totalbefolkningen. Beräknat efter 55 promille av
antalet personer i åldern 70 år och däröver skulle vårdplatsantalet inom
långtidssjukvården behöva uppgå till mer än 31 000.
Socialpolitiska kommitténs undersökningar och läkarprognosutredningens
bedömningar ger i stort sett samma resultat, nämligen en platsbrist på
minst ca 10 000 platser inom långtidssjukvården. När det gäller kommitténs
undersökningar har därvid antalet personer med hemsjukvårdsbidrag medräknats.
Bortser man från dessa uppgår hela antalet i behov av långtidssjukvård
enligt kommitténs undersökningar till minst ca 22 300, dvs. motsvarande
3,0 promille av befolkningen och 39,4 promille av antalet personer
fyllda 70 år. Kommittén betonar emellertid svårigheterna att göra en mera
exakt beräkning av platsbehovet och framhålles att dess uppskattning ej
har karaktär av prognos.
Planerad utbyggnad
Av uppgifter från landstingen och de landstingsfria städerna framgår att
antalet före den 1 oktober 1963 beslutade, men inte färdigställda platser inom
somatisk långtidsvård utgjorde 5 300 i hela riket. 1963 års landsting har
fattat beslut om inrättande av ytterligare 4 200 vårdplatser. Totalt föreligger
sålunda beslut om utbyggnad med 9 500 platser, motsvarande drygt 60 procent
av platsbeståndet den 1/10 1963. Nettotillskottet för tiden t. o. m. 1966
uppges till 6 000, motsvarande en årlig ökning av 2 000. Hälften av nettoökningen
faller på platser vid fristående sjukhem.
Nettotillskottet platser fördelar sig med 1 750 på tiden 1/10 1963—31/12
1964, 1 550 på 1965 samt 2 700 platser på 1966.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
Den 1 oktober 1963 var totalt 2 400 långtidsplatser under byggnad medan
2 600 befann sig på projekteringsstadiet. Om utbyggnaden genomförs i
beräknad takt kommer antalet vårdplatser i promille av uppskattade antalet
personer fyllda 70 ar att öka från f. n. 25,3 till 32,4 den 1/1 1967.
Av 5 500 platser anges drygt hälften (2 800) tillkomma genom nybyggnad,
drygt en tredjedel (1 900) genom om- eller tillbyggnad som är att jämställa
med nybyggnad, 4 procent (200) genom annan om- eller tillbyggnad,
en tiondel (500) genom ianspråktagande av i vederbörandes ägo befintlig
institution samt 35 vårdplatser genom övertagande av kommunalt ålderdomshem.
Fastställd plan för vården av långvarigt kroppssjuka föreligger
i samtliga sjukvårdsområden utom Gotlands län, Värmlands län och Göteborgs
stad.
Kostnader
Bvggnadskostnaderna under perioden 1953—1960 uppgick till sammanlagt
29 milj. kr., avseende 1 250 vårdplatser, samtliga i nybyggnad. Kostnaden
per vårdplats uppgick i genomsnitt till 23 400 kr. Räknat per vårdplats
var kostnaden under perioden lägst 13 700 och högst 43 300 kr. Låga
kostnader hänför sig i allmänhet till om- och tillbyggnader eller nybyggnad
i anslutning till redan befintlig institution, varigenom värmeanläggningar,
köks- och ekonomilokaler etc. kunnat göras gemensamma. Höga kostnader
avser vanligen fristående sjukhem samt sjukhem med läkarmottagning
m. m. Byggnadskostnaderna per vårdplats uppgick under första halvåret
1961 i genomsnitt till 23 900 kr. med variationer mellan 5 800 (ombyggnad
av sjukstuga) och 42 100 kr. (sjukhem med läkarmottagning). Under
tiden 1/1—30/9 1962 var byggnadskostnaderna per vårdplats 28 000 kr.
(varierande mellan 13 000 och 30 400 kr.) samt under tiden 1/1—30/9 1963
33 600 kr. (varierande mellan 21 800 och 55 100 kr.).
Statsbidragsbes tämmelser
Bestämmelser om statsbidrag till anordnande av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka finns meddelade i kungörelse den 21 december 1951 (nr 820,
ändr. 1954:505) angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av
anstalter för kroniskt sjuka. Statsbidragets storlek är beroende av om nybyggnad
uppförs, byggnad köps eller i sökandens ägo befintlig byggnad tas
i anspråk. I alla tre fallen gäller den gemensamma begränsningen för bidragets
storlek att detta inte får överstiga hälften av kostnaderna vid nybyggnad,
vari utgifter för anskaffande av tomt och inventarier inte får inräknas,
köpesumman vid köp av byggnad, i vad avser själva byggnaden jämte
kostnaderna för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten, samt vid ianspråktagande
av befintlig byggnad i sökandens ägo kostnaden för erforderliga
om- eller tillbyggnadsarbeten.
8
Klingl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964
Bidragets storlek är emellertid dubbelt begränsat, nämligen så att det
utöver hälften-begränsningen maximerats till visst belopp per vårdplats, vid
nybyggnad 2 000 kr., köp 1 500 kr. samt vid ianspråktagande av i sökandens
ägo befintlig byggnad 1 000 kr.
Statsbidrag får inte utgå till fler vårdplatser än som motsvarar en viss
andel av folkmängden, i landstingsfri stad 0,75 promille av folkmängden
och i landstingsområde 1,5 promille. Kvoterna har senast fastställts 1945
och därigenom ökade antalet platser, för vilka bidrag skulle kunna utgå,
från 5 800 till 8 700.
För statsbidrag har t. o. m. budgetåret 1962/63 anvisats sammanlagt ungefär
3 215 700 kr. Under budgetåren 1950/51—1962/63 utanordnades sammanlagt
4 811 617 kr.
Sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka
Mentalsjukvården har huvudsakligen ombesörjts vid statliga mentalsjukhus.
Vid sidan härom har landstingen emellertid inrättat särskilda sjukhem
för lättskötta psykiskt sjuka. Statsbidrag till sådana sjukhem infördes 1937.
Antalet vårdplatser
Platsantalet på landstingens mentalsjukhem var vid slutet av 1950 3 271
och vid slutet av 1961 5 230. För 1950 motsvarade antalet 46 per 100 000 av
folkmängden och för 1960 69. På enskilda anstalter hade platsantalet under
perioden 1950—1961 stigit från 724 till 1 320.
Följande sjukvårdsområden har i stort sett haft oförändrade platsantal
under perioden, nämligen Kalmar läns södra landstingsområde, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs och Västerbottens läns landstingsområden.
För Gotlands län har under perioden inte redovisats något sjukhem drivet
av landstinget. Göteborgs stad redovisar först 1960 ett hem med 77 platser.
Platsbehovet
Enligt en inventering av medicinalstyrelsen 1942 skulle antalet lättskötta
psykiskt sjuka, som krävde omhändertagande på vårdhem, uppgå till 1,12
promille av befolkningen. Behovet av vårdplatser på sådana vårdhem beräknades
uppgå till 6 000, de tre största städerna därvid inte medräknade.
Mentalsjukvårdsdelegationen utgick 1958 i betänkande angående mentalsjukvården
(SOU 1958: 38) från att 4 promille av befolkningen behöver vård
på mentalsjukhus och att 1 promille kan omhändertas på vårdhem eller i
familjevård. Andelen vårdbehövande är enligt delegationen större i stor
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b
städerna, uppskattningsvis 4,5 promille för mentalsjukhus och 1 å 1,5 promille
för vårdhem och familjevård.
1962 redovisades inom mentalsjukvården ca 30 500 vårdplatser på lasarettskliniker
och mentalsjukhus och något över 6 000 på sjukhem. Platsantalet
på totalt 36 500 motsvarar 5 promille av hela befolkningen. Antalet
patienter var sammanlagt 36 100, varav en tredjedel i åldern 67 år och däröver.
1,4 procent av antalet personer fyllda 67 år redovisades som patienter
inom mentalsjukvården.
Av de 36 100 patienterna ansågs 4 100 böra få vård i annan form inom
mentalsjukvårdens ram. Av dessa var en fjärdedel fyllda 67 år. För nära
2 600 av patienterna på mentalsjukhus, varav över 800 i åldern 67 år och
däröver, angavs mentalsjukhem som adekvat vårdform. För över 500 bedömdes
vård på psykiatrisk lasarettsklinik vara adekvat, för ca 400 kontrollerad
familjevård samt för över 500 efterbehandling och konvalescentvård
eller öppen vård. Något över 500 borde ges vård inom kroppssjukvården.
Å andra sidan fanns på olika håll utanför mentalsjukvården redovisade
behov av vård inom denna vårdform. Bortsett från storstäderna redovisades
sålunda bland de åldringar, som fick hjälp av hemsamarit o. d., sammanlagt
86, för vilka ansökan gjorts om intagning på mentalsjukhus eller mentalsjukhem.
På ålderdomshemmen vårdades 203 åldringar, för vilka ansökan
ingetts om plats på mentalsjukhus, samt 128, för vilka ansökan gjorts
om intagning på mentalsjukhem. Enligt läkares bedömande borde 256 vårdas
på mentalsjukhus och 483 på mentalsjukhem. Vidare angavs 1 210 våldtagare
ha anpassningssvårigheter på grund av senil demens.
På lasarettskliniker eller sjukhem för långvarigt kroppssjuka redovisades
närmare 400 patienter, de flesta fyllda 67 år, vilka borde vårdas inom mentalsjukvården.
Med hänsyn till dessa uppgifter skulle platsbehovet på mentalsjukhus
vara 26 000 å 27 000 motsvarande 3,6 promille av befolkningen. På mentalsjukhem
borde finnas plats för omkring 9 000 patienter, motsvarande 1,2
promille av befolkningen. Det totala platsbehovet vore 35 000 å 36 000 eller
4,8 promille. I förhållande till nuläget borde alltså en omfördelning av platsresurser
ske från mentalsjukhus till mentalsjukhem.
Med hänsyn till mentalsjukvårdens omorganisation är det särskilt vanskligt
att beräkna det framtida platsbehovet på sjukhem för lättskötta psykiskt
sjuka.
Planerad utbyggnad
Enligt uppgifter från landstingen beräknas 680 platser tillkomma under
åren 1964, 1965 och 1966. Därmed skulle antalet vårdplatser i förhållande
till folkmängden — vid slutet av 1961 69 per 100 000 invånare — vid slutet
av 1966 ha stigit till 77. Sjukvårdsområden med någon nämnvärd plats
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964
ökning under de kommande åren är Stockholms län, Kalmar läns södra
landstingsområde och Göteborgs stad. Plan för vården av lättskötta psykiskt
sjuka har fastställts för 18 sjukvårdsområden medan sådan plan saknas för
11 sjukvårdsområden.
Statsbidragsbestämmelser
Statsbidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka utgår
enligt kungörelse den 4 juni 1937 (nr 296; ändr. 1943:298 och 1950:
277) endast med belopp motsvarande halva anordningskostnaden, dock
högst med visst belopp per vårdplats. Maximibeloppet är 1 500 kr. vid nybyggnad,
1 000 kr. vid köp och 750 kr. vid ianspråktagande av i vederbörandes
ägo befintlig byggnad. Ingen kvotregel finns. I statsbidrag har t. o. m.
budgetåret 1962/63 anvisats sammanlagt 1 960 500 kr. Under budgetåren
1950/51—1962/63 utanordnades sammanlagt 1 968 500 kr.
Kommitténs förslag
Socialpolitiska kommittén framhåller att det numera inte torde råda
några delade meningar om att de patienter, som enligt gången tids terminologi
betecknades som kroniskt sjuka, skall erhålla undersökning och aktiv
behandling på sjukhus med kvalificerade diagnostiserings- och behandlingsresurser.
Inga möjligheter får lämnas oprövade. Å andra sidan är för
långvarigt sjuka det vanliga akutsjukhuset inte alltid den bästa vårdformen.
Vård på ett sjukhem kan vara lämpligare.
Långtidssjukvården intar en nyckelställning inom både sjukvården och
den sociala åldringsvården. Utbygges denna vårdgren i tillräcklig omfattning
frigöres platser på akutsjukhusen för diagnostisering och behandling.
Personer som nu vårdas på ålderdomshem eller i öppen vård kan ges en
mera adekvat vård.
Snabb utbgggnad erfordras
Platsbehovet enligt kommitténs undersökning är totalt i varje fall 10 000
vårdplatser utöver vad som nu finns. Utgår man från nuvarande förhållanden
och räknar med att samma andel bland åldringarna som nu skall vårdas
inom långtidssjukvården, kan ökningen av platsbehovet enbart på grund av
befolkningsutvecklingen beräknas uppgå till i genomsnitt ca 500 platser
per år.
Genom beslutade åtgärder skulle den 1 januari 1967 — om platsantalet
vid kommunala och enskilda sjukhem blir oförändrat — totalt finnas 27 000
platser. Platsbehovet kan emellertid under ingå förhållanden antas vara
mindre än 35 000 platser. Trots den beslutade utbyggnaden skulle ändå
finnas ett platsunderskott på minst 8 000 platser den 1 januari 1967.
En viss osäkerhet i bedömningen av när platserna kan tas i bruk medför
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
att nettotillskottet kan bli mindre och platsbehovet den 1 januari 1967 fortfarande
vara minst 10 000 över det då befintliga antalet. De nuvarande statsbidragens
storlek kan inte stimulera tillkomsten av nya vårdplatser inom
långtidssjukvården. Beloppen utgör en ringa del av de faktiska byggnadskostnaderna
av i dag. Statsbidragen har inte bara förlorat effektiviteten
som stimulans till utbyggnad av långtidssjukvården, utan det föreligger
tvärtom risk för att systemet numera verkar återhållande på utbyggnaden.
Genom kvotbestämmelserna —• grundade ursprungligen på undersökningar
av 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté — är landstingen nu i ringa
utsträckning berättigade till bidrag på grund av att de fyllt sin kvot.
Statligt lånestöd
Platssituationen inom långtidssjukvården samt det snabbt ökande antalet
åldringar kräver extraordinära insatser från sjukvårdshuvudmännens och
statens sida. Staten bör medverka till att sjukvårdshuvudmännen snabbt
kan genomföra den utbyggnad som beslutats så att först och främst det
beräknade nettotillskottet på ca 6 000 vårdplatser på sjukhem fram till den
1 januari 1967 verkligen kommer till stånd. Staten bör stimulera till en
utbyggnad härutöver så att alla som är i behov därav skall kunna beredas
adekvat vård inom denna vårdgren.
Ett särskilt stöd från statens sida bör vara tidsbegränsat så att det understryker
statsmakternas önskan att stimulera till en omedelbar kraftinsats.
Stödet bör lämnas i form av lån och begränsas till anordnande av separata
sjukhem för långvarigt sjuka. De platser för långtidsvård, som är planerade
inom andra sjukhusenheter, bör finansieras på samma sätt som de sjukhus
i vilka de ingår. Det statliga stödet till fristående sjukhem får inte ha till
effekt att utbyggnaden av andra vårdformer inom långtidssjukvården eftersättes.
Kommittén anser sig inte ha anledning att pröva frågan om finansieringen
av sjukhusbyggen i allmänhet.
Det föreligger ett påtagligt behov av en utbyggnad även av mentalsjukhemmen.
På ålderdomshemmen bor f. n. enligt tillgängliga uppgifter åtskilliga
personer med senil demens. Det synes därför rimligt att staten lämnar
lån till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller för
patienter med senil demens. Villkoren bör i dessa fall bli desamma som vid
lån till anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka.
Kommittén föreslår, att statliga lån lämnas landsting och landstingsfria
städer för anordnande av sjukhem i nybyggnader eller häremot svarande
till- och ombyggnader, vilka påbörjas under tiden fr. o. m. den 25 november
1963 t. o. m. den 31 december 1966. Lån bör kunna lämnas med högst 30 000
kr. för varje vårdplats, som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Är
byggnadskostnaden lägre, begränsas lånet till den verkliga kostnaden. Ersättandet
av gamla platser bör finansieras av sjukvårdshuvudmännen.
Kommittén räknar med att det planerade nettotillskottet vårdplatser i
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b
fristående sjukhem vilka — bortsett från platser under byggnad — uppgår
till 2 200 i sjukhem för långvarigt kroppssjuka och 300 vid mentalsjukhemmen
i första hand kommer till stånd inom ifrågavarande tidsperiod.
Det statliga stödets viktigaste uppgift är emellertid att stimulera till
ökade insatser från sjukvårdshuvudmännens sida utöver de redan beslutade.
ökningen av platsantalet bör snabbt bringas upp till åtminstone 2 000
å 3 000 per år, alltså årligen med ungefär det platsantal, som nettotillskottet
enligt planerna uppgår till under år 1966. Man torde få räkna med att ca
50 å 60 procent av dessa platser anordnas i fristående sjukhem. Med hänsyn
till dels den redan planerade utbyggnaden, dels den ytterligare utbyggnad,
som det ekonomiska stödet kan stimulera, bör man räkna med lån till
anordnande av ca 5 000 vårdplatser i fristående sjukhem under treårsperioden
1964—1966. För ändamålet bör beräknas maximalt lånebelopp, dvs.
sammanlagt 150 milj. kr., att fördelas under en period av 4 å 5 år.
Den utbyggnad av långtidssjukvården, som är syftet med förslaget, kommer
att belasta sjukvårdshuvudmännen dels med de kostnader i samband
med själva anordnandet, som inte täckes av lånet, dels med ökade driftkostnader
för långtidssjukvården. Dessa kostnader kommer att vara betungande,
allrahelst som landstingen under senare år fått nya kostnadskrävande
uppgifter. Kommittén anser det därför skäligt att de föreslagna statliga
lånen göres rånte- och amorteringsfria de första fem åren efter utbetalningen.
Därefter bör statens normalränta tillämpas. Amorteringstiden bör
vara 25 år. Kommittén framlägger därjämte förslag till bestämmelser om
förfarandet vid prövningen av låneansökningar samt föreslår i samband
härmed att Kungl. Maj :t skall äga medge undantag från stipulerade villkor.
Kommittén anser att nuvarande anordnandebidrag kan slopas om förslaget
genomföres.
Kommittén föreslår, att medel för anordnande av sjukhem för långtidssjuka
för budgetåret 1964/65 anvisas under fonden för låneunderstöd.
Sjukhemmens utrustning och standard
Den långtidssjukvård som landstingen bör uppmuntras att planera för
och förverkliga bör utmärkas av en klar kvalitetsförbättring i jämförelse
med såväl sjukvård på ålderdomshem som sjukvård i enskilda hem särskilt
med hänsyn till att på sjukhemmen skall svårare sjuka åldringar tas om
hand. Landstingens planering bör därför avse tekniskt och personellt välutrustade,
väl belägna institutioner för långtidssjukvård. Som regel torde
gamla övergivna institutionsbyggnader inte vara lämpade. Långtidssjukvården
måste byggas ut inte minst genom nybyggnader så utformade, att
de verkligen gör skäl för namnet sjukhem. De bör inrättas på ett sådant
sätt att de har verklig hemkaraktär, ger god sjukvård samt är lokaliserade
och utrustade under hänsynstagande till att patienterna skall vistas där
under lång tid.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
Man bör sträva efter att så långt möjligt skapa hematmosfär på sjukhemmen.
De långvarigt sjuka har rätt att ställa krav på en ljusare och trivsammare
miljö än den som nu finns på många sjukhem. Sjukhemmen bör
utrustas med dagrum och andra gemensamhetslokaler, och patientrummen
bör vara sådana att de ger patienten hemkänsla. Man bör sträva efter att
få bort anstaltsprägeln på sjukhemmen.
Även om sjukhemmen enligt sjukvårdslagen skall ta hand om patienter,
som kräver sjukhusvård främst i form av personlig skötsel, torde det vara
angeläget att sjukhemmen i viss utsträckning kan ge sina patienter en aktiv
behandling. Ju mera behandling man kan ge på sjukhemmen, desto flera
tillfälligt sjuka kan få vård på akutsjukhusen och utnyttja deras kvalificerade
resurser för diagnostisering och behandling. Det är därför angeläget,
att man planerar och utformar nya sjukhem så att de har goda diagnostiserings-
och behandlingsresurser samt goda tekniska hjälpmedel för att
underlätta vårdarbetet. Detta innebär också, att de kan behöva förläggas i
närheten av andra vårdenheter.
Planeringen av långtidssjukvården
Kommittén anser att som ytterligare villkor för lån bör gälla, att sjukvårdshuvudmännen
företer en långsiktig plan för långtidssjukvården.
Planeringsarbetet bör centralt ledas av medicinalstyrelsen, som bör få i
uppdrag att fortlöpande inhämta uppgifter om planeringsarbetet inom långtidssjukvården
hos landsting och storstäder. Styrelsen bör även med råd
och upplysningar bidra till att åstadkomma ett program för långtidsvården
inom varje sjukvårdsområde av sådan karaktär, att det kan ligga till grund
för den framtida utbyggnaden. Kommittén anser det angeläget att vårdgrenens
funktioner på längre sikt prövas på nytt med hänsyn till den medicinska
utvecklingen. Under tiden måste emellertid utbyggnaden av vårdresurserna
fortgå.
Även om förslaget innebär statligt stöd till byggande av fristående sjukhem,
är därmed inte sagt, att dessa som vårdform skall ges företräde inom
långtidssjukvården. Utbyggnaden av andra former, såsom lasarettskliniker
och lasarettsavdelningar, måste fortsättas i oförminskad eller ökad takt.
Även andra grenar av sluten eller öppen vård, som rör åldringar, måste
byggas ut. Alla ökade resurser, som skapas, torde snabbt tas i anspråk av
det ökande antalet åldringar.
En förutsättning för utbyggnaden av långtidssjukvården är liksom inom
andra vårdområden att personal finns att tillgå. Nya sjukhem bör förläggas
så att tillgången till personal och behandlingsresurser så långt det är möjligt
tryggas. I en del fall torde det ur dessa synpunkter vara lämpligt att förlägga
sjukhem i närheten av andra vårdenheter. Kommittén understryker,
att den föreslagna utbyggnaden av långtidssjukvården inte torde medföra
minskade personalbehov inom andra vårdområden. Förslaget innebär därför
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964
att ytterligare ansträngningar måste göras för att i snabb takt öka personaltillgången.
Yttranden
Över kommitténs förslag om statligt stöd till byggande av sjukhem för
långtidssjuka har yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, statskontoret,
centrala sjukvårdsberedningen, mentalsjukvårdsberedningen, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, Göteborgs sjukvårdsstyrelse, Malmö
stads sjukvårdsstyrelse, Norrköpings stads sjukvårdsstyrelse och sjukvårdsstyrelserna
i samtliga landsting utom två.
Angelägenheten av en snabb och kraftig utbyggnad av
vårdresurserna för de långtidssjuka framhålles allmänt i remissvaren. Åtgärder
i detta syfte hälsas därför med tillfredsställelse i flertalet yttranden.
Medicinalstyrelsen finner det särskilt angeläget att ett ökat antal platser
för långvarigt kroppssjuka skyndsamt kommer till stånd och anser i likhet
med centrala sjukvårdsberedningen att jämsides härmed bör hemsjukvården
i möjligaste mån utbyggas. Medicinalstyrelsen förordar vidare, att en
utbyggnad sker i enlighet med läkarprognosutredningens organisationsförslag
och accepterar där framlagda behovssiffror.
Mentalsjukvårdsberedningen anser att en intensifierad utbyggnad av mentalsjukhemsplatser
i och för sig är motiverad men framhåller att en samordning
med den pågående upprustningen av hela mentalsjukvården
måste ske.
Statskontoret finner att läget inom åldringsvården och prognoserna för
den framtida utvecklingen måste inge bekymmer och delar därför kommitténs
uppfattning att extraordinära insatser krävs. Dessa får dock inte
leda till minskade vårdinsatser på andra områden. Problemet bedömes dock
med hänsyn till befolkningsutvecklingen såsom mera långsiktigt. Ojämnheten
mellan sjukvårdsområdena ifråga om befintlig och planerad utbyggnad
ger också anledning till en viss tveksamhet inför förslaget. Betydelsefulla
avvägningsproblem och beröringspunkter med de utredningar som
bedrivs av kroppssjukvårdens statsbidragsutredning och 1958 års skatteutjämningskommitté
finns och ämbetsverket ifrågasätter därför om icke
problemet om ökade insatser för åldringsvården måste bedömas i samband
med dessa utredningar. Situationen är dock så prekär att omedelbara åtgärder
får anses påkallade.
Svenska landstingsförbundet framhåller att den utbyggnad som skett
från 9 000 vårdplatser år 1950 till 21 000 år 1963 får anses utgöra ett belägg
för att huvudmännen är starkt medvetna om riktigheten av att utbyggnadsbehovet
är trängande. De beslut som föreligger om ytterligare utbyggnad
med 9 500 platser visar ytterligare de stora ansträngningar som gjorts och
planeras för att tillgodose behoven av speciella resurser för långtidssjuk
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964
vården. Långtidssjukvården måste emellertid ses i sitt sammanhang med
sjukvården i övrigt. Den ständigt fortgående kvantitativa och kvalitativa expansionen
påkallar en hög angelägenhetsgradering. Inte minst de långtidssjuka
är beroende av goda resurser för undersökningar och intensifierad
behandling som en integrerande del av den mera långsiktiga vården. Det är
därför principiellt riktigt att i första hand bygga ut den långtidsvård som är
ansluten till lasaretten.
Ett statligt stöd i form av lån till byggande av sjukhem
för långtidsvården tillstyrkes eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen,
mentalsjukvårdsberedningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och flertalet sjukvårdsstyrelser.
I stort sett anses förslaget väl ägnat att stimulera en utbyggnad av långtidssjukvården.
Sålunda finner sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad stödet innebära en
väsentlig förbättring som bör underlätta finansieringen av nya projekt.
Sjukvårdsstyrelsen i Göteborg anser att förslaget är väl utformat, och sjukvårdsstyrelsen
i Stockholms lans landsting framhåller, att långivning på
förmånliga villkor möjliggör en synnerligen önskvärd koncentration av utbyggnaden
till de nämnda åren. Liknande synpunkter framföres av sjukvårdsstyrelsen
i Kristianstads läns landsting och Svenska kommunförbundet.
Sjukvårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting anser, att förslaget innebär
en viss finansieringslättnad även om lånen inte täcker produktionskostnaden.
En viss tveksamhet i fråga om effekten och syftet med långivningen kommer
till uttryck i en del remissyttranden.
Statskontoret har övervägt en förstärkning av det nuvarande bidraget
om 2 000 kr. per plats till exempelvis 10 000 kr. per plats under en femårsperiod
men har — därför att stödets tillfälliga karaktär bör klart markeras
-— stannat vid att tillstyrka den föreslagna lösningen.
Enligt centrala sjukvårdsberedningen bör stödåtgärderna medföra en
intensifierad utbyggnad av vårdplatser, som dock torde mera begränsas av
tillgången på byggnadsarbetare och vårdpersonal än av bristande ekonomiska
resurser. Beredningen befarar också en snedvridning mot ett alltför
stort antal vårdplatser på fristående sjukhem på bekostnad av de ur vårdsynpunkt
minst lika betydelsefulla lasarettsanslutna avdelningarna.
Även sjukvårdsstyrelsen i Blekinge läns landsting anser, att stödåtgärderna
kommer att öka byggandet av vårdplatser för långtidsvård men befarar
att den begränsade tillgången på vårdpersonal och byggnadsarbetare
kommer att inverka på byggnadstakten inom andra områden. Svenska
landstingsförbundet — som finner förslaget i princip vara ett tacknämligt
stöd i huvudmännens strävanden att tillgodose vårdbehovet — anser det
vanskligt att förutsäga vilken effekt långivningen kommer att få och finner
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
det knappast möjligt att under en treårsperiod få fram väsentligt större
antal platser än som nu planeras.
Några sjukvårdsstyrelser som ställer sig positiva till låneförslaget anser,
att statsbidragen till långtidsvården därjämte bör höjas och den nuvarande
kvotgränsen bör slopas eller i varje fall vidgas. Hit hör bl. a. sjukvårdsstyrelserna
i Kalmar läns södra samt Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
läns landsting.
Sjukvårdsstyrelsen i Södermanlands läns landsting anser, att lån bör
ges ej för att stimulera utbyggnaden utan för att ge förtursrätt åt vårdområdet.
Sjukvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser att förslaget utan tvekan innebär
en stor förbättring av huvudmännens möjligheter att bygga ut men
anser trots delta den stimulerande effekten tvivelaktig.
Låneförslaget lär inte komma att få någon stimulerande effekt på huvudmännens
insatser enligt sjukvårdsstyrelsen i Östergötlands läns landsting.
Samma uppfattning framföres av sjukvårdsstyrelserna i Hallands,
Värmlands, Örebro och Kopparbergs läns landsting.
Sistnämnda huvudmän avstyrker förslaget och förordar i stället i regel
direkta statsbidrag per vårdplats. Skälen härför är enligt sjukvårdsstyrelsen
i Hallands läns landsting sjukvårdsorganisatoriska, personalpolitiska
och ekonomiska. Separata sjukhem är icke den lämpligaste lösningen så
länge icke alla akutsjukhus kompletterats med avdelningar för långtidssjuka.
Vidare torde personalbristen vara den främsta återhållande faktorn
för utbyggnaden. Slutligen utgör kapitalkostnaderna en liten del av de
totala kostnaderna. Driftkostnaderna betyder långt mera och det skulle
innebära en verklig ekonomisk förmån att få dessa minskade. Sjukvårdsstyrelsen
i Örebro läns landsting framhåller att det med hänsyn till personalbristen
verkar föga genomtänkt att föreslå stimulansbidrag för anordnande
av flera vårdplatser. De medel som avses härför bör i stället
användas för en ökning av utbildningen av vårdpersonal. Samma uppfattning
angående driftkostnadernas och personalbristens betydelse har framförts
av ett stort antal huvudmän, som i övrigt har en positiv inställning till
förslaget.
Beträffande samordningen med nuvarande anordnandebidrag ifrågasätter
medicinalstyrelsen om inte dessa bör inräknas i maximibeloppet 30 000
kr.
Ett slopande av anordnandebidragen tillstyrkes av sjukvårdsstyrelsen i
Södermanlands läns landsting men avstyrkes av Svenska landstingsförbundet,
sonx — i likhet med sjukvårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting —
anser att denna fråga inte kan tagas upp till prövning förrän i samband
med att kroppssjukvårdens statsbidragsutredning avgiver sitt förslag. Sjukvårdsstyrelsen
i Östergötlands läns landsting föreslår, att statsbidragen i
stället samordnas med bidragen inom mentalsjukvården.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
I fråga om lånens utformning och villkor yrkas allmänt
att den föreslagna långivningen skall få avse inte endast fristående sjukhem
utan även lasarettsanslutna långtidsvårdsavdelningar och centrala
kliniker.
Medicinalstyrelsen anser det böra övervägas, om inte lånemöjligheterna
bör stå till buds även för utbyggnad av långtidsvårdskliniker vid lasarett.
Den föreslagna begränsningen kan nämligen medföra risk för att anordnandet
av sådana vårdplatser i de tio sjukvårdsområden där de alltjämt
saknas kommer att bli eftersatt till förmån för byggandet av fristående
sj uldiem. En sådan utveckling kan enligt styrelsen inte anses tillfredsställande.
Begreppet fristående bör över huvud taget inte tagas i alltför bokstavlig
bemärkelse utan möjliggöra anslutning till andra vårdenheter. Till denna
uppfattning ansluter sig centrala sjukvårdsberedningen, Svenska landstingsförbundet
— som anser att lasarettens vårdavdelningar för långtidssjuka i
första hand bör utbyggas — mentalsjukvårdsberedningen — beträffande
mentalsjukhemmens förläggning — Svenska stadsförbundet och samtliga
sjukvårdsstyrelser, som yttrat sig i frågan.
Sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad anser, att lån bör kunna utgå även
till sjukhem i direkt anslutning till eller som en del av en sjukhusanläggning
eller en åldringsinstitution. Liknande synpunkter framföres vidare
av sjukvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge,
Älvsborgs, Skaraborgs, Malmöhus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens läns landsting. Sjukvårdsstyrelsen i Jämtlands läns
landsting finner det nödvändigt att kombinera ett planerat sjukhem med
annan uppgift, t. ex. inrättande av en provinsialläkarstation, och förutsätter
att så kan ske utan att därigenom rätten till det statliga stödet förloras.
Svenska stadsförbundet och sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad anser,
att lån bör kunna utgå även till anordnande av sjukhem i socialnämnds regi.
Centrala sjukvårdsberedningen framhåller, att en förläggning enligt kommitténs
förslag i närheten av andra vårdenheter synes naturlig och ej bör
utesluta möjligheten att erhålla lån.
Medicinalstyrelsen föreslår att lån skall kunna ges även för motsvarande
hem inom vårdsektorn för psykiskt efterblivna.
Lån bör kunna utgå även till ersättningsbyggnader för redan befintliga
uttjänta sjukhem enligt Svenska stadsförbundet. Till denna mening ansluter
sig även centrala sjukvårdsberedningen, sjukvårdsstyrelserna i Stockholms
stad, i Stockholms, Södermanlands, Blekinge och Malmöhus läns
landsting samt i Kalmar läns norra landsting.
I fråga om sjukhemmens anordnande framhåller medicinalstyrelsen att
antalet vårdplatser i ett sjukhem bör vara minst 50 medan sjukvårdsstyrelsen
i Stockholms läns landsting anser, att ett rationellt utnyttjande av personal
och andra resurser kräver sjukhem med 100—180 platser.
Att sjukhemmen bör utformas så att de får hematmosfär ligger enligt
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 85
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196i
sjukvårdsstyrelsen i Stockholms stad helt i linje med huvudmännens intentioner.
Enligt centrala sjukvårdsberedningen bör hemmiljön i första
hand avse dagavdelningarna medan man i fråga om vårdrummen bör lägga
huvudvikten vid rationalitet för att minska behovet av vårdpersonal. Sjukvårdsstyrelsen
i Södermanlands län ifrågasätter — eftersom lånen gäller
nybyggnad och motsvarande — om det är motiverat att uppställa dylika
villkor för långivningen och avstyrker att så sker. Enligt sjukvårdsstyrelsen
i Blekinge läns landsting måste man i detta avseende taga hänsyn till kravet
på att en adekvat och rationell sjukvård skall kunna ges. Även sjukvårdsstyrelsen
i Malmöhus läns landsting understryker denna uppfattning.
Föreslaget maximibelopp, 30 000 kr., bör höjas eftersom de verkliga kostnaderna
betydligt överstiger nämnda belopp, framhåller sjukvårdsstyrelsen
i Jönköpings läns landsting som finner ett belopp av 45 000 kr. inte vara
i överkant i dagens prisläge. Sjukvårdsstyrelsen i Malmö stad — som dock
ej har någon erinran mot att lånet sättes till 30 000 kr. — framhåller att
kostnaden per vårdplats i Malmö uppgår till 00 000 kr.
I Stockholms läns landsting uppgår kostnaden enligt sjukvårdsstyrelsen
till 50 000 kr.
Den räntefria tiden bör utökas till 10 år föreslår sjukvårdsstyrelsen i
Jämtlands läns landsting.
Den föreslagna tidsramen för långivningen har föranlett kritik från flera
håll. Medicinalstyrelsen förordar — med hänsyn till svårigheten att vid
sidan av annan utbyggnad förse även långtidsvården med personal — att
tiden utsträckes att gälla förslagsvis fem år.
Senaste tidpunkten för påbörjande av byggnadsåtgärderna bör enligt
Svenska stadsförbundet utsträckas t. o. m. utgången av år 1967. Sjukvårdsstyrelsen
i Stockholms stad anser, att ingen annan tidsbegränsning bör
göras än vad som betingas av avvecklingen av bristsituationen. I varje fall
bör mera vittgående dispensmedgivanden än som föreslagits kunna lämnas.
Sjukvårdsstyrelsen i Södermanlands läns landsting — som ställer frågan
vad som avses med att byggnad påbörjats — och sjukvårdsstyrelsen i Värmlands
läns landsting förordar lån till nya vårdplatser som blir klara under
åren 1964—1968. Enligt sjukvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landsting
borde tidsramen gälla förslagsvis fr. o. m. den 1 juli 1963 och avse sjukhem
som påbörjas eller färdigställes före utgången av år 1966. Sjukvårdsstyrelsen
i Kalmar läns södra landsting anser sig inte kunna instämma i den
föreslagna tidsbegränsningen med hänsyn till svårigheterna på byggnadsfronten.
Farhågor för att byggrestriktionerna skall kunna lägga hinder i vägen
för en planerad utbyggnad ger även sjukvårdsstyrelsen i Kristianstads läns
landsting i likhet med flera andra huvudmän uttryck för.
Kraven på planering som villkor för lånen bör ej vara för stora framhåller
sjukvårdsstyrelsen i Skaraborgs läns landsting.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
Det formella förfarandet vid ansökning om lån bör förenklas enligt sjukvårdsstyrelsen
i Kronobergs läns landsting.
III. Åldringarnas bostäder
Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen föreslår — med sikte särskilt
på glesbygder och avfolkningsområden — att en rad åtgärder omedelbart
vidtas för att förbättra åldringarnas bostadssituation.
Nuvarande läge
Vid en jämförelse mellan bostadsräkningarna 1945 och 1960 framträder
den stigande bostadsstandarden som det mest påfallande draget i utvecklingen.
1960 års bostadsräkning visar emellertid också att den höga standarden
är ojämnt fördelad. De kvarstående bristerna är särskilt stora bland
åldringarna och i synnerhet bland landsbygdens åldringar.
Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning av åldringsvåx-den saknar
av de f. n. 800 000 åldringarna omkring 130 000 varje som helst modernitet
i bostaden. Ytterligare 110 000 saknar både wc och centralvärme men har
vatten och avlopp. Sammanlagt skulle 315 000 sakna wc i bostaden, 130 000
sakna vatten och avlopp samt 285 000 sakna centralvärme. Enligt gjorda
beräkningar skulle omkring 85 procent av åldringarna med bostäder utan
bad, wc, centralvärme, vatten och avlopp bo på landsbygden. Minst en fjärdedel
av åldringarna kan beräknas bo i bostäder, som på sin höjd har vatten
och avlopp men inte wc, centralvärme eller andra bekvämligheter.
Åldringarna bor sämre ju äldre de är. I åldersgruppen 65—69 år saknar
14 procent alla moderna bekvämligheter. För åldersgrupperna 80—84 år
samt 85 år och däröver är motsvarande procenttal 21 och 28. — Åldringshushållen
i enfamiljshus har sämre bostäder än övriga hushåll. Knappt
190 000 hushåll med bostadsföreståndare i åldern 65 år och däröver har bostad
i enfamiljshus, som de själva äger. Drygt 65 000 (35 procent) av dessa
190 000 hushåll har bostäder som saknar alla moderniteter.
Glesbygdens bostäder är sämre än tätorternas. Hushållen med bostadsföreståndare
i åldern 65 år och däröver har avsevärt sämre bostäder i glesbygden
än i tätorterna. I glesbygden har 74 000 åldringshushåll (43 procent)
bostäder av lägsta kvalitet mot 25 000 (6 procent) i tätorterna. I de kvarvarande
bostäderna av lägsta kvalitet i tätorter bor emellertid förhållandevis
många åldringar. Av samtliga hushåll i tätorterna utgjorde åldringshushållen
20 procent, men av hushållen med bostäder av lägsta kvalitet var
de 34 procent.
I de mindre tätorterna är åldringarnas bostäder avsevärt sämre än i de
större tätorterna fastän betydligt bättre än i glesbygden. I tätorter med under
20
Kung!. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
2 000 invånare finns knappt 70 000 åldringshushåll. Nära 20 procent av
dessa har bostäder, som saknar alla moderna bekvämligheter. I tätorter med
minst 2 000 invånare har 3 procent av åldringshushållen sådana bostäder.
Gällande regler om statligt stöd till bostäder
Som förutsättning för beviljande av statliga bostadslån gäller, att huset
uppfyller vissa krav i fråga om god bostadsstandard och bostadsmiljö, skäliga
kostnader m. m.
Bostadslånets storlek bestämmes på grundval av ett låneunderlag, vilket
motsvarar en schablonmässigt beräknad produktionskostnad. Det förutsattes
att låntagaren som regel på den allmänna lånemarknaden erhåller primäroch
sekundärlån (underliggande kredit) till 70 procent av låneunderlaget.
Bostadslånet placeras i förmånsrättsordning närmast efter den underliggande
krediten och utgår med följande andel av låneunderlaget, nämligen
30 procent för kommuner och allmännyttiga bostadsföretag, 25 procent för
vissa bostadsrättsföreningar, 20 procent för enskilda personer i de fall då
lånet avser småhus som skall bebos av låntagaren samt 15 (undantagsvis
20) procent för övriga låntagare. Den sammanlagda belåningen kommer
härigenom att utgöra resp. 100, 95, 90 eller 85 procent av låneunderlaget.
Räntan på bostadslån är som regel 4 procent för bostäder och 5 procent
för lokaler. Amorteringstiden är i allmänhet 30 år.
I fråga om lån till pensionärsbostäder gäller att lägenheterna skall ha sådan
utrustning — bl. a. kök eller kokvrå, badrum eller duschrum — att de
kan fungera som självständiga bostadsenheter. Låneunderlaget kan omfatta
även mindre vårdavdelningar för akuta sjukdomsfall. Hus med anstaltskaraktär
är i princip uteslutna från långivningen.
Genom statliga räntebidrag erhåller låntagarna ersättning för sina räntekostnader
för primär- och sekundärlån, i vad ränta utgår efter högre procentsats
än den s. k. basräntan, vilken f. n. i fråga om primärlån utgör
3,5 procent för nya hus. För sekundärlån är basräntan en halv procentenhet
högre.
Förbättring slån avser att främja ombyggnad och annan förbättring av enoch
tvåfamiljshus i sådana fall, där bostadslån ej kan utgå. Förbättringslångivningen
omfattar i enlighet härmed i huvudsak dels ombyggnader och
andra förbättringsåtgärder av ringa omfattning, dels omfattande förbättringsarbeten,
som inte kan stödjas med bostadslån, emedan det inte föreligger
ett varaktigt behov av bostaden eller arbetena inte ger ett med nybyggnad
likvärdigt resultat. Förbättringslån bör företrädesvis utgå för hus
med avsevärda brister.
Genom förbättringslånet lämnas i första hand stöd till kostnaderna för
förbättringsarbetena. Lån kan utgå med högst 90 procent av dessa kostnader.
Förbättringslånet kan också innefatta en subvention till nedbringande
av den årliga bostadskostnaden. Subventionen utgår i den formen att lånet,
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1965
helt eller delvis, får vara fritt från ränta och amortering under en tid av tio
år, varefter det rånte- och amorteringsfria beloppet avskrives. I övrigt skall
förbättringslån förräntas efter 4 procent och amorteras på högst 25 år.
Rånte- och amorteringsfritt lånebelopp beviljas efter behovsprövning. För
denna prövning gäller bl. a., att den statligt beskattningsbara inkomsten inte
får överstiga 6 000 kr. För låntagare i allmänhet är subventionsbeloppet
maximerat till 4 000 kr. I vissa fall kan större subvention beviljas; detta
gäller framför allt bostäder åt sådana mindre bemedlade åldringar och förtidspensionärer,
som avses i kungörelsen om pensionärsbostadsbidrag. Lån
till förbättring av sådan bostad kan vara rånte- och amorteringsfritt upp till
ett belopp av 10 000 kr.
Undantagsvis utgår förbättringslån även för förbättring av hus med mer
än två lägenheter, under förutsättning att lägenheterna är avsedda för sådana
åldringar och pensionärer som nyss nämnts. Subventionsbeloppet är i
dessa fall högst 4 000 kr. per lägenhet.
Pensionärsbostadsbidrag utgår i form av årliga bidrag, avsedda att minska
hyreskostnaderna för mindre bemedlade pensionärer. Härmed avses i detta
sammanhang personer, som uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått
nämnda ålder åtnjuter folkpension och som därjämte kan antagas vara ur
stånd att med egna medel förskaffa sig godtagbar bostad. Den som erhåller
kommunalt bostadstillägg anses som regel tillhöra denna kategori.
Bidrag utgår endast för lägenhet, som av kommun eller under medverkan
av kommun genom hyresavtal upplåtes till pensionär. Lägenheten skall efter
ny- eller ombyggnad ha färdigställts tidigast den 1 juli 1946. Huset skall ha
uppförts eller ombyggts med stöd av bostadslån, egnahemslån eller tertiärlån,
eller också skall statligt räntebidrag för huset ha beviljats. Lägenhet för
en person skall innehålla minst ett rum och kokvrå. Bebos lägenheten av
två eller tre personer skall den innehålla minst ett ruin och kök eller två rum
och kokvrå. Är antalet boende större än tre kräves minst två rum och kök.
Beträffande utrustningsstandarden i övrigt gäller som regel krav på att
centraluppvärmning skall vara anordnad samt att inom lägenheten skall
finnas vatten- och avloppsledningar, wc och badrum eller duschrum.
Det årliga bidragsbeloppet per lägenhet är beroende av antalet skattekronor
per invånare i kommunen och kan enligt gällande bestämmelser utgå
med belopp mellan 625 och 175 kr. I flertalet kommuner utgår numera det
lägsta beloppet.
Verksamhetens omfattning
Vid socialpolitiska kommitténs kommunundersökning i april 1962 redovisades
32 400 lägenheter i pensionärshem med 36 000 åldringar. Vidare
fanns 11 400 i vanliga flerfamiljshus insprängda pensionärslägenheter med
12 500 åldringar. Sammanlagt bodde alltså 4S 500 åldringar i bostäder av
detta slag. Antalet bostäder med pensionärsbostadsbidrag uppgick vid slutet
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år L%‘4
av 1962 till 14 600. Flertalet av pensionärshemmen torde ha tillkommit med
stöd av de särskilda statsbidrag till uppförande av pensionärshem, som utlämnades
under åren 1939—1958.
Förbättringslåneverksamheten, som i nuvarande form började 1948, omfattade
totalt ca 10 000 lägenheter per år under förra delen av 1950-talet.
Därefter har antalet årligen förbättrade lägenheter successivt sjunkit till
6 000—7 000.
En av bostadsstyrelsen gjord undersökning visar, att 25 procent av dem
som vid mitten av 1950-talet fick stöd till bostadsförbättring var i åldern
65 år och däröver. Därefter har de äldres andel gradvis ökat och uppgick
budgetåret 1961/62 till 38 procent. Lånens sammanlagda antal har emellertid
samtidigt gått ned. Antalet årligen förbättrade bostäder för åldringar har
därför i stort sett varit oförändrat 2 500.
Av de äldre låntagarna fick 1961/62 nära tre fjärdedelar räntefria lån och
en fjärdedel lån, i vilka subvention ingick.
Det totala lånebeloppet har sedan mitten av 1950-talet legat vid ca 40 milj.
kr. per år, varav omkring 25 milj. kr. utgjort subvention. I genomsnitt uppgick
lånen under 1962/63 till 7 200 kr. De räntefria lånedelarna till de äldre
har de senaste åren stigit till i genomsnitt över 4 000 kr.
Grovt räknat på föreliggande material kostar bostadsförbättringsverksamheten
för åldringar per år ca 15 milj. kr., varav 10—12 milj. kr. är subvention.
Efter förbättringsarbetenas karaktär fördelade sig lånen till åldringar
under 1961/62 på följande sätt. Drygt 70 procent av låntagarna fick stöd till
byggnadsarbeten, varmed avses rekonstruktion av grund, bjälklag, väggar,
tak etc. I nära 70 procent av fallen ingick vatten och avlopp, dvs. anslutning
till kommunalt nät, uppsättande av hydrofor, grävning av brunn etc. I drygt
50 procent av ärendena ingick sanitär installation och i lika många fall
elinstallation. I ca 40 procent hörde centralvärme till förbättringsarbetena.
Flertalet lån avser flera olika slags arbeten.
Vid kommitténs kommundersökning inhämtades uppgifter om åldringsbostäder
med förbättringslån 1959 eller senare. Det uppgavs att 6 600 lägenheter
fått förbättringsstöd och att 9 300 åldringar bodde i dessa bostäder.
Förslaget
I den av socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen utarbetade promemorian
anföres, att dagens åldringsbostadsfråga inte endast är en fråga
om bostädernas kvalitet. Det är i hög grad en lokaliseringsfråga. Många
åldringar bor i dåliga bostäder i trakter, där dyrbara bostadsförbättringsåtgärder
är ekonomiskt diskutabla och där det är svårt att ordna hemhjälp
och annan service. Problemet med åldringarnas dåliga bostäder är i hög grad
koncentrerat till ensamma, gamla människor i omoderna stugor långt från
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
annan bebyggelse och möjlighet till hjälp. I inånga fall är det omöjligt för
dem att mera regelbundet få hjälp i sitt hushåll av hemsamariter. Ofta är det
svårt för åldringarna att bryta sin isolering och flytta till pensionärsbostäder,
där de kan få mer tillsyn och hjälp. I de kommuner om vilka det här
huvudsakligen är fråga saknas inte sällan pensionärshem eller finns det för
få pensionärslägenheter för att ta emot alla åldringar som önskar sådan bostad.
Hyresmarknad i vanlig mening finns i allmänhet inte i sådana kommuner.
Dessa åldringar blir då hänvisade att antingen bo kvar i sina omoderna
ensligt belägna stugor eller flytta till ålderdomshemmets kollektivhushåll
— om där finns rum för dem.
Också i tätorterna finns många dåliga åldringsbostäder, även om antalet
omoderna bostäder där är relativt sett mindre än på landet. I större tätorter
finns bättre möjligheter att med hjälp av statliga lån bygga pensionärshem
och insprängda pensionärslägenheter. I dessa orter äger en fortlöpande sanering
av bebyggelsen rum. Det torde vanligen vara lättare att organisera
hemhjälp på tätbebyggda platser.
Inventering av åldringsbostädcrnu
Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen framhåller, att det i dagens
läge krävs snabba åtgärder för att möjliggöra för den nuvarande aldringsgenerationen
att bo i egna bostäder under drägliga förhållanden. Man
måste inrikta sig på lösningar som sätts in punktvis och snabbt och som
delvis är av interimistisk karaktär. Enligt förslaget bör inom varje kommun
göras en inventering av de bostäder, i vilka åldringar bor. Syftet med inventeringen,
vilken bör utgöra början till en kontinuerlig bevakning av åldringarnas
bostadssituation, är att få en bild av de enskilda åldringarnas bostadsförhållanden
i kommunen. Den bör utföras så att den kan läggas till
grund för en bedömning av de åtgärder, som bör vidtas för att bereda åldringarna
bättre bostäder.
Den omedelbara följden av inventeringen bör bli en serie åtgärder i syfte
att åstadkomma en förbättring av bostadssituationen i första hand för de
åldringar som nu bor sämst. Inventeringen bör också på längre sikt väsentligt
underlätta kommunernas planering både i fråga om bostäder och öppen vård.
Ökad förbättringslåneverksamhet
Vid inventeringen hör enligt förslaget utrönas vilka åldringsbostäder som
kan rustas upp inom ramen för förbättringslåneverksamheten. Ibland kan
inoderniseringsåtgärder av den art som förbättringslånen är avsedda att
finansiera inte lämpligen ifrågakomma. Man bör i sådana fall med enklare
medel kunna höja bostadens kvalitet. Särskilt bör beaktas behovet av lättskött
spis, bekväma uppvärmningsanordningar, vatten och avlopp samt
toalett. Moderna utrustningsdetaljer minskar behovet av hemhjälp, framhålles
det i förslaget. Besök av hemsamariter kan vara kortvarigare om
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b
hemmet är lättskött. De enklare förbättringsanordningarna bör enligt förslaget
bestridas från statsanslaget till bostadsförbättringsverksamhet. Det
kan övervägas om stödet skall utgå i form av förbättringslån med räntefri
stående del eller såsom ett särskilt lån eller bidrag vid sidan av nu gällande
bestämmelser.
I många fall är det angeläget att ordna med installation av kylskåp och
telefon. Kommunen bör, när saken inte ordnas på annat sätt, vara beredd att
ta på sig kostnaden för inköp av kylskåp eller installation av telefon. Kylskåp
liksom andra rörliga nyttoföremål av större värde kan av kommunerna ställas
till åldringarnas förfogande som lån. — 1 förslaget framhålles, att en
åldrings inkomstläge inte löser kommunerna från deras ansvar. Oavsett del
ekonomiska hjälpbehovet bör kommunen föreslå och hjälpa de gamla att
skaffa sig de förbättringar som behövs.
Ny bostad
Om bostaden är i så dåligt skick, att det inte går alt förbättra den till godtagbar
standard för en rimlig kostnad eller åldringen behöver mer omedelbar
och kontinuerlig omvårdnad än som är möjlig att ordna i en avsides belägen
stuga, kan det enligt förslaget vara lämpligt att erbjuda den gamle en god
bostad i närheten av annan bebyggelse, t. ex. i kyrkbyn eller intill ålderdomshemmet.
I samband med bostadsinventeringen bör undersökas i vilka fall åldringar
lämpligen inte bör bo kvar i sina bostäder. I sådana fall måste man inrikta
sig på att skaffa andra, goda bostäder åt dessa åldringar. I första hand bör
man öka tillgången på permanenta åldringsbostäder. Med hänsyn till kravet
på snabbhet kan emellertid även temporära anordningar förtjäna övervägas.
En lösning för kommuner i glesbygd och utflyttningsområden är att uppföra
välutrustade monteringsfärdiga bostäder för åldringar. Sådana bostäder
kan med fördel anordnas intill ålderdomshem eller annan institution, där
möjlighet till tillsyn finns. Närhet till befintliga byggnader är också ägnad
att förbilliga dessa nya bostäder. Ledningsnätet kan utnyttjas och husen kan
få sin värmeförsörjning ordnad från institutionsbyggnaden. Husen kan, om
det behov de är avsedda för inte längre är aktuellt, flyttas och utnyttjas för
andra ändamål. De monteringsfärdiga husen bör avses för sådana orter, där
man har anledning att räkna med att byggande av permanenta åldringsbostäder
i den omfattning som svarar mot det föreliggande behovet inte är
motiverat på lång sikt. Rekommendationen av monteringsfärdiga hus framföres
med tanke på att lösa en akut situation i områden, där man står inför
eller redan upplever en relativt stor ökning av antalet av de åldringar, som
behöver bekvämare och bättre belägna bostäder.
Det föreslås, att kommunen får lån av staten till hela kostnaden enligt de
regler och intill de maximibelopp, som bostadsstyrelsen fastställer. Staten
bör vidare stimulera tillkomsten av bostäder av angivet slag genom att inom
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
långivningens ram lämna en subvention på 10 000 kr. per lägenhet. Amorteringstiden
för lånedelen bör vara 15 år. Räntesatsen bör vara densamma som
vid förbättringslån i övrigt eller 4 procent.
Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen nämner vidare att egnahem,
som myndigheterna inlöser inom ramen för den rörlighetsfrämjande
arbetsmarknadspolitiken, bör kunna ställas till förfogande för kommunerna,
som där kan erbjuda åldringar bostäder. I en del fall kan dessa bostäder
behöva ändras eller förbättras för att bli lämpliga. Förbättringslånemedel
föreslås kunna utnyttjas för ändamålet.
De vanliga åldringsbosiäderna
I förslaget framhålles, att byggande av olika slags åldringsbostadshus med
högre eller lägre grad av kollektiva inslag bör uppmuntras genom att den
statliga långivningen får omfatta även de kollektiva anordningarna. Målet
bör vara att skapa en sådan kombination av goda, ändamålsenliga bostäder
och samhällelig tillsyn, hjälp och omvårdnad i dessa bostäder att åldringarna
så länge som möjligt kan bo i sina egna hem.
Med hänsyn till det stora behovet av bostäder av olika slag för åldringar
bör även enskilda ideella organisationer stimuleras till ökat byggande av
pensionärsbostäder. Till underlättande av ideella organisationers möjligheter
att bygga pensionärsbostäder föreslås att de lånebeviljande myndigheterna
som regel beviljar dylika organisationer bostadslån intill 90 procent
av låneunderlaget.
För att möjliggöra en ökad produktion av åldringsbostäder i glesbygdsområdena
föreslås, att kommunblocken aktiviseras på bostadsområdet. I
en del fall kan små kommuner inte var för sig klara problemen, t. ex. att
bilda förvaltningsföretag för bostäder. Där bör en lösning sökas i samverkan
mellan kommunerna. Vilka former ett sådant samgående bör ha kan, heter
det i förslaget, variera från fall till fall. Skall mer än en kommun gentemot
staten stå som garant för bostadslånet, måste troligen en viss översyn göras
av bostadslånekungörelsens bestämmelser om ansvarsfördelningen mellan
stat och kommun vid förlust på statslånet.
Tidsbegränsning
De särskilda åtgärder som avser enklare bostadsförbättringar och uppförandet
av monteringsfärdiga hus syftar, framhålles det, till att snabbt lösa
ett akut problem. Den mera långsiktiga förbättringen av bostadsstandarden
för åldringar får inte påverkas negativt. Det ordinära bostadsbyggandet för
åldringar bör snarare befordras genom den föreslagna inventeringen. Det
bör tillses att pensionärsbostädernas standard upprätthålles på en hög nivå.
De särskilda anordningarnas ändamål är att avsevärt förbättra om också
inte slutgiltigt lösa problemen för dem som nu bor allra sämst och kanske
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 19(>b
har de minsta förutsättningarna att inom den ordinarie verksamhetens ram
få sina bostads- och hemhjälpsproblem lösta inom rimlig tid.
Med hänsyn härtill bör detta statliga stöd vara tidsbegränsat. Det föreslås
att det får en varaktighet av högst fem år. Detta innebär att kommunerna
bör få klart för sig, att möjligheterna till statligt stöd för mindre bostadsförbättringar
och till monteringsfärdiga bostäder endast kommer att stå till
förfogande under de närmaste åren.
Kostnader
Den offensiv mot dåliga åldringsbostäder, som föreslås, kommer, framhåller
förslagsställarna, att kräva avsevärda kostnader. Att ange dem annat
än rent uppskattningsvis är omöjligt, ökade lönekostnader hos de bostadspolitiska
organen uppskattas till 600 000 kr.
En intensivare förbättringsverksamhet av det slag som hittills bedrivits
bör kunna bli av sådan omfattning, att den medför en höjning av anslagsförbrukningen
för subventioner på ett år med ca 50 procent, dvs. omkring 10
milj. kr., och för lån med ett lika stort belopp. De enklare förbättringsanordningarna
kommer att belasta dels staten, dels kommunerna. En förbrukning
av statsmedel under ett år för dessa ändamål med mer än 10 milj. kr. innebär
en avsevärd verksamhet: detta belopp skulle —• för att göra ett par
räkneexempel — räcka till att vidta förbättringsåtgärder i 4 000 fall, om genomsnittskostnaden
är 2 500 kr. och i 10 000 fall med en medelkostnad av
1 000 kr. För monteringsfärdiga hus bör man räkna med en kostnad för staten
av ca 25 000 kr. per lägenhet, varav 10 000 kr. som subvention
och 15 000 kr. som lån. Ett tusental sådana bostäder skulle alltså kosta
25 milj. kr.
Det har på samtliga punkter förutsatts, att de ordinära anslagen får utnyttjas.
Yttranden
Över socialpolitiska kommitténs och bostadsstyrelsens promemoria har
efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
länsbostadsnämnderna i Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, bostadsförbättringsutredningen,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Sveriges folkpensionärers riksorganisation.
Förslagen i promemorian har i allt väsentligt biträtts av remissorganen.
Betydelsen av snabba och effektiva åtgärder för en omedelbar och systematisk
upprustning av åldringarnas bostäder framhålles allmänt. I flera yttranden
understryks att effektiv hemhjälp är beroende av en ändamålsenlig
bostad.
Den föreslagna inventeringen bedöms bli betydelsefull inte bara
när det gäller att spåra upp de dåliga åldringsbostäderna och bestämma vad
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964
som skall göras för att bereda åldringarna bättre bostäder. Viktigt är även,
framhåller länsbostadsnämnden i Örebro län, att kommunala undersökningar
av detta slag visat sig stimulera till ökad kommunalpolitisk aktivitet.
Inventeringen ökar intresset inte minst hos åldringarna själva att ta initiativ
för att ordna bostadsfrågan, anför länsbostadsnämnden i Västerbottens län.
Socialstyrelsen betonar, att även åldringarnas hälsotillstånd bör beaktas
vid inventeringen, då det är en väsentlig faktor för att bedöma hur deras
bostadsfråga bör lösas. Styrelsen framhåller vidare, att kommunerna inte bör
avvakta, att inventeringen slutförs inom hela kommunen, innan förbättringsarbetena
sätts igång. De måste påbörjas snarast.
Några länsbostadsnämnder meddelar, att en del kommuner redan i januari
var i färd med inventeringen.
Remissorganen är ense om att förbätt ringsverk sa in heten bör
intensifieras. De åtta hörda länsbostadsnämnderna uppger, att behov av
modernisering av bostäder med stöd av förbättringslån alltjämt föreligger i
avsevärd omfattning. Fyra nämnder konstaterar, att kostnaden för förbättring
av en bostad till godtagbar standard numera ofta överstiger 10 000 kr.
och framför tanken på en höjning, åtminstone temporärt, av förbättringslånens
räntefria del till högst 15 000 kr. Länsbostadsnämnden i Norrbottens
län framhåller, att det finns åtskilliga åldringar, som redan erhållit maximal
förbättringssubvention till sin bostad men som har behov av ytterligare
hjälp för angelägna förbättringar. Länsbostadsnämnden i Örebro län ifrågasätter
om inte många åldringars obenägenhet att belasta sin fastighet med
inteckningar bör föranleda en uppmjukning av kravet på inteckningssäkerhet
för förbättringslån.
Bostadsförbättringsutredningen erinrar om att utredningen enligt sina
direktiv har att pröva, om byggnadsföretag som nu finansieras med förbältringslån
i stället kan inordnas i bostadslångivningen. Utredningen har funnit
en sådan omläggning tekniskt möjlig. Det standardfrämjande bostadsstöd,
som nu har formen av en kapitalsubvention, skulle därvid i stället lämnas i
form av pensionärsbostadsbidrag med ett vidgat tillämpningsområde. Om
sådana bestämmelser blir gällande och nu ifrågavarande förslag till intensifiering
av förbättringslåneverksamheten samtidigt förverkligas, blir följden
två samtidiga, med varandra konkurrerande stödformer för förbättring
av åldringarnas bostäder. Utredningen anser detta kunna medföra administrativa
komplikationer och risk för att åldringarna nöjer sig med lägre
bostadsstandard för att få kapitalsubvention. Utredningen betonar emellertid,
att behovet av snabba åtgärder till förbättring av åldringarnas bostadssituation
motiverar, att man övergångsvis bör acceptera dessa olägenheter.
Utredningen understryker dock, i likhet med flera andra remissorgan, att
de föreslagna åtgärderna bör få tidsbegränsad tillämpning.
Det föreslagna stödet till mindre förbättringar torde, anför
några länsbostadsnämnder, kunna utgå enligt gällande bestämmelser om
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
förbättringslån. Sveriges folkpensionärers riksorganisation framhåller, att
särskilt eldstäder bör utformas så, att risk för olycksfall elimineras. Organisationen
framhåller tillika, att god belysning längs vägen till bostaden är
betydelsefull lör åldringarna. Socialstyrelsen och länsbostadsnämnden i
Örebro län förordar statsbidrag även till installation av telefon. Bostadsförbättringsutrcdningen
anför, att statligt stöd i form av förbättringslån inte
bör ifrågakomma för utrustningsdetaljer, som utgör lös egendom.
Flertalet remissorgan tillstyrker förslaget om uppförande av monterings
färdiga hus för åldringar. Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att
sådana bostäder bör kunna ifrågakomma i tätorter jämsides med hus av
traditionell typ. Genom att lägga beställningarna på lämplig tid kan en
gynnsam sysselsättningseffekt erhållas vid de företag som tillverkar monteringsfärdiga
hus och som ofta har överskottskapacitet under vintern, framhåller
styrelsen.
En placering av de monteringsfärdiga husen intill ålderdomshem är fördelaktig
med tanke på värmeförsörjning, matdistribution och arbetsterapi
anser socialstyrelsen, som dock menar, att hemhjälp inte bör ordnas från
ålderdomshemmet utan ombesörjas på gängse sätt. Sveriges folkpensionärers
riksorganisation varnar för alltför stark koncentration av pensionärsbostäder
vid ålderdomshemmen med tanke på det intryck av »åldringsreservat»
som sådan bebyggelse kan komma att ge.
Några länsbostadsnämnder, bl. a. nämnden i Göteborgs och Bohus län,
hyser farhågor för att de monteringsfärdiga husens provisoriska karaktär
skall vidga klyftan i standard mellan åldringarnas och andras bostäder och
hämma byggandet av pensionärslägenheter av vanligt slag. Länsbostadsnämnden
i Norrbottens län påpekar, att länet har gott om arbetskraft, och
säger att det på platsen byggda huset av lösvirke blir billigare än de monteringsfärdiga
husen.
Bostadsförbättringsutredningen, som konstaterar, att långivningen avseende
åldringsbostäder i monteringsfärdiga hus enligt förslaget i huvudsak
skall följa förbättringslånereglerna, utgår från att lånereglerna såvitt möjligt
bör vara lika för ombyggnad och nybyggnad. Om lån till monteringstärdiga
hus skall utgå med 100 procent av kostnaden och subventionsbeloppet
utgöra 10 000 kr. per lägenhet bör enligt utredningens mening den övre
lånegränsen för förbättringslån till kommun —- nu 90 procent —- generellt
höjas till 100 procent och subventionsbeloppet till 10 000 kr. mot nu i regel
4 000 kr. Eftersom amorteringstiden för förbättringslån är fastställd till
högst 25 år, bör annan amorteringstid inte fixeras för lån av nu ifrågavarande
slag. Om kortare amorteringstid — förslaget upptar 15 år — anses
erforderlig, kan föreskrift därom meddelas i anvisningarna till förbättringslånekungörelsen.
Om förbättringslånereglerna ändras i dessa hänseenden,
sammanfattar utredningen, synes det lämpligt, att den särskilda långivningen
för anordnande av åldringsbostäder i monteringsfärdiga hus inord
-
29
Kiingl. Maj.ts proposition nr 85 år 196''i
nas i förbättringslånekungörelsen, vilken i denna och övriga delar, som avses
i förslaget, övergångsvis kan gälla i fråga om åldringsbostäder, även om
förbättringslångivningen i allmänhet skulle upphöra.
I fråga om de vanliga åldringsbostäder na uttalar länsbostadsnämnderna
samstämmigt, att antalet pensionärslägenheter är otillräckligt.
Länsbostadsnämnden i Blekinge län efterlyser fler konkreta förslag
i syfte att stimulera sådant byggande. Länsbostadsnämnden i Örebro län
förordar, att statligt bidrag till kommun införs för förvärv av äldre bostadshus
som är lämpliga att iordningställa som pensionärsbostäder. Länsbostadsnämnden
i Kopparbergs län anser, att staten ekonomiskt bör stimulera kommunerna
att upprusta dylika bostäder i tredje mans ägo, under förbehåll
att fastighetsägaren tillåter kommunen att disponera dem som pensionärslägenheter.
Länsbostadsnämnden i Älvsborgs län menar, att övre gränsen för bostadslån
till enskilda ideella organisationer bör höjas till 95 procent
av låneunderlaget.
Förslaget att kommunbiocken skall aktiviseras har inte föranlett
några erinringar. Socialstyrelsen anser, att ett samarbete blockvis bör gälla
även ålderdomshem. Samtliga länsbostadsnämnder understryker behovet av
personalförstärkning för hjälp åt kommunerna vid inventeringen
och på grund av ökat antal ärenden angående förbättringslån.
IV. Hemhjälpen
I sitt nu föreliggande förslag tar socialpolitiska kommittén upp frågan
om åtgärder från statens sida för att stimulera en intensifierad utbyggnad av
hemhjälpen för åldringar och invalider och för att bidra till en utveckling
av verksamheten i fastare former.
Nuvarande läge
Verksamhetens omfattning
Hemhjälpen till åldringar och invalider lämnas i flertalet fall genom timanställda
s. k. hemsamariter. Dessa är som regel engagerade enbart för
vården av åldringar och invalider i deras hem. Dessutom lämnas hemhjälp
även genom hemvårdarinnor, men i allmänhet först i den mån dessa inte
har tillräcklig sysselsättning bland barnfamiljerna. I en del kommuner
finns hemvårdarinnor anställda särskilt för den öppna åldringsvården, t. ex.
som arbetsledare för hemsamaritverksamheten. Verksamhetens utveckling
belyses i följande tabell, som bygger på socialstyrelsens statistik och visar
antalet hjälpta per år. Man skiljer i statistiken inte på åldringar och invalider.
övervägande antalet hjälpta är emellertid åldringar.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196i
Antalet hjälpta åldringar och invalider per dr
År |
av hemsamariter |
av hemvårdarinnor |
||||
Städer |
Övriga kommuner |
Totalt |
Städer |
Övriga kommuner |
Totalt |
|
1954 |
12 600 |
5 700 |
18 300 |
4 500 |
16 700 |
21 200 |
1957 |
26 500 |
12 700 |
39 200 |
4 500 |
17 000 |
21 500 |
1960 |
37 700 |
17 800 |
55 500 |
4 800 |
19 200 |
24 000 |
1961 |
41 500 |
18 500 |
60 000 |
5 400 |
18 800 |
24 200 |
1962 |
44 300 |
22 600 |
66 900 |
5 800 |
20100 |
25 900 |
En åldring kan under samma år få hjälp dels av en hemsamarit och dels
av en hemvårdarinna. Detta gör att det totala antalet hjälpta är mindre än
summan av de båda talen för resp. år.
Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning av åldringsvården, vilken
i sin helhet redovisats i Åldringsvårdens läge (SOU 1963:47), förekom i
april 1962 hemhjälpsverksamhet för åldringar och invalider i samtliga kommuner
utom 26. De kommuner, som inte redovisade någon verksamhet, tillhör
i flertalet fall de lägre tätortsgraderna. T några fall finns det mer än
500 personer över 67 år i kommunen. I sammanlagt 784 kommuner lämnades
hjälpen till åldringarna helt eller delvis genom hemsamariter. I 671
kommuner drevs hemsamaritverksamheten i enbart kommunal regi, i 35
kommuner i både kommunal och enskild regi samt i 75 kommuner i enbart
enskild regi. Röda korset var huvudman för den enskilda verksamheten i
101 kommuner, medan någon annan enskild organisation, t. ex. en husmodersförening,
stod som huvudman för verksamheten i 11 kommuner.
Genom uppgifter från kommunerna sökte kommittén erhålla en uppfattning
om antalet gamla, som i april 1962 ansågs vara aktuella inom hemhjälpsverksamheten
samt hemsjukvården. Man skilde därvid på varaktiga
och kortvariga hjälpfall, varvid som varaktiga betecknades fall där hjälp
lämnats fortlöpande under sex månader eller där hjälpbehovet beräknades
fortgå under påföljande sex månader. Kommittén kom därvid fram till att
det totala antalet aktuella hjälpfall bland landets åldringar kunde uppskattas
till ca 46 300, varav ca 12 000 hänförde sig till Stockholm, Göteborg och
Malmö. 170 kommuner redovisade inte några aktuella hjälpfall. Av de 34 400
aktuella hjälpfallen utanför de tre storstäderna betecknades 75 procent som
varaktiga fall och 25 procent som kortvariga. Av de hjälpta åldringarna
bodde 24 procent i pensionärshem, 5 procent i insprängda pensionärslägenheter
samt 71 procent i andra bostäder.
Andelen aktuella hjälpfall bland samtliga personer fyllda 67 år uppgick
för hela landet till 6,1 procent. Andelen hjälpta åldringar varierade mellan
kommunerna från 0 till 28 procent och genomsnittstalen för länen från 3,4
till 9,2 procent av antalet personer fyllda 67 år. Antalet hemsamariter angavs
i kommitténs kartläggning till sammanlagt 16 500 i hela landet, därav
nära 4 900 i de tre storstäderna.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
Av undersökningen framgår att normerna för avgiftssättningen för hemhjälpen
till åldringarna är mycket varierande. På en del håll uttages ingå
avgifter. Ofta tillämpas avgifter avpassade efter inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Kommunernas kostnader för hemhjälpen till åldringar beräknas
av kommittén ha uppgått till ca 43 milj. kr. år 1961.
Behovet av hemhjälp
Vid socialpolitiska kommitténs kartläggning i april 1962 framkom att
beslut om utbyggnad av den öppna åldringsvården förelåg i 41 kommuner.
Oftast gällde utbyggnadsbesluten hemsamaritverksamheten. På en fråga
om kommunernas syn på behovet av särskilda anordningar för den öppna
åldringsvården under de närmaste åren svarade 316 kommuner att behov
av utbyggnad förelåg. Av dessa kommuner hade 84 konstaterat behoven genom
särskilda utredningar. I 98 fall avsågs inte någon bestämd verksamhetsgren
utan endast en utbyggnad av den öppna åldringsvården i allmänhet.
Av övriga kommuner avsåg 174 en utbyggnad av hemsamaritverksamheten.
Socialpolitiska kommittén framhåller, att det är en allmänt omfattad
mening att de gamla skall beredas tillfälle att så länge som möjligt bo i sina
egna hem. Då vårdbehovet blivit så stort, att det inte på ett tillfredsställande
sätt kan tillgodoses i det egna hemmet, skall institutionsvård stå till
förfogande. Kommittén betonar emellertid att detta inte får innebära, att de
gamla skall bo i dåliga bostäder och utan särskild hjälp och tillsyn när sådan
behövs. Samhället har här i många fall ett stort ansvar för att speciella
åtgärder vidtas till åldringarnas hjälp i hemmen.
Kommittén konstaterar att aktiviteten på hemvårdens område har spritt
sig snabbt över landet. Hemhjälp för åldringar — avseende städning, inköp
och i viss mån personlig hygien o. d. —- finns i nästan alla kommuner och
omfattar totalt ca 6 procent av åldringarna men med stora variationer mellan
olika kommuner och län. Enligt kommitténs kartläggning får totalt ca
20 procent av åldringarna samhällelig hjälp i fråga om bostad, öppen vård
eller långvarig institutionsvård. Om de övriga 80 procenten åldringar reder
sig själva bra eller dåligt står öppet.
Kommittén finner det inte möjligt att med hjälp av siffror mäta effektiviteten
i åldringsvården eller graden av behovstäckning. Bakom uppgifter
om antalet bostäder, antalet hjälpta i öppen vård och antalet vårdade vid
ålderdomshem eller sjukhem ligger mycket skiftande insatser, påkallade av
mycket olika behov. Variationerna är stora och så fördelade över landet, att
de inte kan tänkas vara resultatet av överväganden enbart med hänsyn till
åldringarnas behov. Man finner det inte möjligt att ange storleken av behovet
av insatser på hemhjälpens område. Med hänsyn till de höga tal för andelen
åldringar med hemhjälp, som redovisats från en del håll, och till uttalanden
som kommunerna gjort i samband med kommitténs enkät nödgas
dock kommittén konstatera, att behoven av hemhjälp långt ifrån är tillfredsställda.
32
Kungl. Maj:Is proposition nr 85 år 196b
Intensifierade insatser för en förbättring av åldringarnas bostäder måste
enligt kommitténs mening kompletteras med åtgärder för en effektivare
omvårdnad av åldringarna i deras hem. En särskild inventering vid sidan
av den av socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen föreslagna bostadsinventeringen
kan behövas för att uppspåra de åldringar som kan vara i behov
av hemhjälp eller annan omvårdnad. Det avses ankomma på socialstyrelsen
och socialvårdskonsulenterna att ge kommunerna de råd och det bistånd
i övrigt, som därvid kan vara erforderligt. Större kommuner eller ett
samgående av kommuner kan ge ett bredare underlag för verksamheten,
som därmed kan anordnas och organiseras på ett annat sätt än i små kommuner.
Ett fullföljande av socialpolitiska kommitténs intentioner på åldringsvårdens
område förutses komma att öka kravet på personal för hjälp och tillsyn
i hemmen. Därtill kommer det ökade hjälpbehov som följer med det
stigande antalet åldringar och de på grund av stigande levnadsålder alltmer
komplicerade vårdfallen.
Kommitténs förslag
Hemh jälpsorganisationen
Kommittén framhåller att de gamla ofta är isolerade och att ensamheten
är det svåraste problemet för många åldringar, som heller inte alltid vet
vart de skall vända sig med sina bekymmer. Kommittén föreslår därför att
kommunerna undersöker möjligheten och lämpligheten av att inom kommunen
bygga upp en särskild organisation för tillsyn av åldringarna. Kommunen
kan t. ex. indelas i distrikt (byar, kvarter etc.) med en särskilt utsedd
person med uppgift att svara för åldringarna i distriktet genom att
hålla kontinuerlig kontakt med dem, hjälpa dem med råd och upplysningar
samt anmäla framkomna hjälp- och vårdbehov. Kommittén finner det vara
en lämplig uppgift även för enskilda organisationer att i samråd inbördes
och med kommunen organisera sådan verksamhet.
Samordningen mellan den öppna åldringsvården och den institutionella
vården bör beaktas. Vidare bör man enligt kommitténs mening sträva efter
en fastare organisation för den öppna åldringsvården, bl. a. genom att
skapa en kår av personal anställd på heltid eller klart angiven deltid. Reglerade
anställningsförhållanden kan förbättra rekryteringen. Kommittén framhåller
också lämpligheten av att utnyttja även manlig personal för arbetsuppgifter
inom detta område.
Insatser från statens sida
Till den sociala hemhjälpsverksamheten genom hemvårdarinnor, vilken
i första hand avser barnfamiljer, utgick tidigare särskilt statsbidrag. Detta
upphörde 1960 och uppgick i lärarlönebidraget som i samband därmed höjdes.
Något särskilt statsbidrag har inte utgått till hemsamaritverksamheten.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196i
Staten stöder emellertid såväl hemvårdarinne- som hemsamaritverksamheten
indirekt genom att delta i kostnaderna för personalens utbildning. Enligt
kommitténs mening räcker dock inte detta i dagens läge.
Ansvaret för åldringsvården kan innebära en tung ekonomisk börda särskilt
för glesbygdskommuner, där det relativa antalet åldringar är stort. De
störa variationerna i aktivitet på åldringsvårdens område i kommunerna
kan också bero på bristande resurser. För att stimulera kommunerna till
planering samt ökade insatser på den öppna åldringsvårdens område bör
staten enligt kommitténs mening ta på sig en del av kostnaderna för denna
form av åldringsvård. Kommittén föreslår, att staten bidrar med 50 procent
av kommunernas nettokostnader för hemhjälp åt åldringar och invalider.
Bidraget bör avse direkta kostnader för arbete i form av hemhjälp hos åldringar
och invalider i deras enskilda bostäder. I de fall sådan verksamhet
bedrives av enskilda organisationer med kommunala bidrag bör möjlighet
till statligt stöd föreligga även vad gäller dessa bidrag, förutsatt att verksamheten
i fråga står öppen för alla. Hemsjukvård som faller inom sjukvårdshuvudmännens
ansvar avses inte bli bidragsgrundande liksom inte
heller kostnader för institutionsvård eller annan öppen vård än direkt hemhjälp.
Beräkning av statsbidraget föreslås ske på grundval av uppgifter om antalet
arbetstimmar och kommunens nettokostnader härför. Med nettokostnader
avses därvid kommunens bruttokostnad minskad med inkomsten av
avgifter. Uppgifterna skall vara bestyrkta av kommunens revisorer. Ansökan
om statsbidrag skall göras kalender årsvis i efterskott hos socialstyrelsen.
Till ansökan bör fogas en plan för åldringsvården inom kommunen
med uppgifter om åtgärder för att förbättra åldringarnas bostadssituation,
verksamheten vid ålderdomshem och om den öppna vården.
Socialstyrelsen bör vid sidan om prövningen av statsbidragsärenden och
utanordning av bidragen ha till uppgift att som centralorgan för den sociala
åldringsvården följa verksamheten ute i landet samt vidta de åtgärder som
kan anses erforderliga. Styrelsen bör lämna råd till kommunerna samt bedriva
upplysnings- och informationsverksamhet i olika former. En av dess
uppgifter bör vara att befrämja en enhetlig utveckling och en utjämning av
de stora olikheterna kommunerna emellan. Bl. a. bör socialstyrelsen enligt
kommitténs mening studera avgiftssättningen för hemhjälpen och utfärda
de rekommendationer den finner påkallade.
Bestämmelserna om statsbidrag föreslås träda i kraft den 1 juli 1964. Den
föreslagna bidragsgivningen avses få karaktären av försöksverksamhet.
Kostnaderna
Med ledning av tillgängliga uppgifter för åren 1961 och 1962 uppskattar
kommittén att kostnaderna för det föreslagna statsbidraget till hemhjälpsverksamheten
skall uppgå till ca 30 milj. kr. under ett år. Kommittén
3 — Bihang till riksdagens protokoll J964. 1 samt. Nr 85
34
Kung!. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
framhåller emellertid svårigheterna att uppskatta kostnaderna för de närmaste
åren, bl. a. därför att det är vanskligt att beräkna utbyggnadstakten
för verksamheten.
Yttranden
Beträffande kommitténs förslag om hemhjälpen har yttranden avgivits av
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,
överstyrelsen för yrkesutbildning, familjeberedningen, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska röda
korset samt Handikapporganisationernas centralkommitté. Socialstyrelsen
har till sitt yttrande bifogat en skrivelse från rådgivande nämnden för social
hemhjälpsverksamhet.
Flertalet remissinstanser instämmer i vad socialpolitiska kommittén anfört
om utbyggnadsbehovet inom den öppna åldringsvården. Däremot
har delade meningar framkommit om behovet av särskilda
stimulansåtgärder för att få till stånd en ökad utbyggnad av hemhjälpsverksamheten
för åldringar. Socialstyrelsen finner, liksom rådgivande
nämnden för social hemhjälpsverksamhet, det vara motiverat att införa ett
särskilt stimulansbidrag. Statskontoret är något tveksamt om behovet av
sådana stimulansåtgärder men pekar samtidigt på den ekonomiska belastning
som åldringsvården kan utgöra för vissa kommuner. Svenska röda
korset understryker behovet av statligt stöd till kommunerna för hemhjälpsverksamheten.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att något
behov av särskilda stimulansåtgärder inte föreligger med hänsyn till de
senare årens snabba utbyggnad av hjälpen till åldringarna. Det förhållandet
att verksamheten nu inte svarar mot hjälpbehovet betraktas inte som ett
tecken på initiativlöshet hos kommunerna utan anses ha sina orsaker framförallt
i svårigheterna att erhålla kvalificerad arbetskraft i tillräcklig omfattning.
Kommitténs förslag om införande av ett särskilt statsbidrag till
hemhjälpen åt åldringar och invalider tillstyrkes i princip av flertalet
remissinstanser. I några remissyttranden framföres dock invändningar mot
förslaget. Riksrevisionsverket kan inte finna att förslaget står i överensstämmelse
med 1957 års statsbidragsreform. Även Svenska kommunförbundet
finner det inkonsekvent att återinföra statsbidrag på ett område där
sådant bidrag nyligen avlösts i förenklingssyfte. Förbundet kan inte tillstyrka
förslaget med hänsyn till de olägenheter från administrativ synpunkt,
som synes vara förenat med detta, och de inskränkningar i kommunernas
bestämmanderätt, som kan följa med det föreslagna bidraget. Svenska stadsförbundet
anser inte att bidragsgivningen bör sägas ha till syfte att väcka
intresse för en verksamhet som redan kommit till stånd, men kan tillstyrka
ett statsbidrag med utgångspunkt i att bidraget bör vara ett uttryck för statens
medansvar för kostnaderna.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
Beträffande statsbidragets omfattning har socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och familjeberedningen funnit, att bidrag bör
utgå också till hemhjälp åt barnfamiljerna. Därvid framhålles betydelsen
av en samordning av hela hemhjälpsverksamheten. Vidare pekas på de
administrativa olägenheterna samt de negativa verkningar för hjälpen till
barnfamiljerna, som kan följa med den föreslagna avgränsningen. Socialstyrelsen
förordar att frågan om statsbidrag till hjälpen åt barnfamiljerna
tas upp till förnyad prövning. Arbetsmarknadsstyrelsen och familjeberedningen
anser att det nya statsbidraget bör utgå till kommunernas nettokostnader
för den sociala hemhjälpsverksamheten som helhet. Familjeberedningen
yttrar, att det inom samma kostnadsram, som skulle gälla för
ett 50-procentigt statsbidrag enbart till hemhjälp åt åldringar och invalider,
är möjligt att inrymma ett bidrag även för hemhjälpen till barnfamiljerna,
om statsbidraget utgår till kommunernas totala nettokostnader och fastställes
till ca en tredjedel av ifrågavarande kostnader. Även Svenska stadsförbundet
pekar på de administrativa olägenheterna med den föreslagna
avgränsningen av bidraget.
Socialstyrelsen föreslår, att statsbidrag skall utgå med 50 procent även
till kostnaderna för installation av telefon hos åldringar, därest kommunen
bidrar med resten. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller betydelsen av en
effektiv organisation för hemhjälpsverksamheten och föreslår att visst statsbidrag
skall utgå även till administrationskostnaderna.
Svenska landstingsförbundet uttalar sin anslutning till de tankegångar
som ligger till grund för kommitténs förslag.
Betydelsen av att statsbidragsbestäm melserna göres enkla
betonas av flera remissinstanser. Bl. a. framhålles att några villkor beträffande
hemhjälpspersonalens utbildning eller anställningsförhållanden inte
bör uppställas. Svenska stadsförbundet anser att villkorsbestämmelser inte
bör knytas till statsbidraget i syfte att uppnå större enhetlighet i fråga om
administration, avgiftssättning o. d., utan dessa frågor kan lösas rådgivningsvägen
och efter kommunernas fria bedömanden. Statskontoret understryker
angelägenheten av enhetliga normer för åldringsvårdens utformning
inom kommunerna och framhåller betydelsen av de insatser socialstyrelsen
i samarbete med kommunförbunden kan göra för att stimulera kommunerna
till åtgärder. Riksrevisionsverket ifrågasätter huruvida inte en för hela landet
gemensam normbildande taxa bör utfärdas. Socialstyrelsen anser att
uppgiften att studera avgiftssättningen och utfärda de rekommendationer,
som kan finnas påkallade, kan lösas av kommunförbunden.
Socialstyrelsen och Svenska röda korset reser invändningar mot förslaget
att statsbidraget skulle få formen av försöksverksamhet. Utan
vissa garantier om att statsbidraget kommer att bestå, befaras att många
ekonomiskt svaga kommuner inte vågar satsa på en utbyggnad av verksamheten
i önskvärd omfattning. Svenska stadsförbundet finner inte förslaget
om försöksverksamhet stå i överensstämmelse med principen om ett delat
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 196b
ekonomiskt ansvar för verksamheten och hävdar att bidraget bör kunna
påräknas intill dess frågorna om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
nått sin slutliga lösning. Statskontoret anser däremot att statsbidraget
bör få provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet av skatteutjämningskommitténs
arbete.
I sitt remissvar tar Svenska stadsförbundet även upp det förhållandet att
hemhjälpen för åldringar saknar formell grund i gällande lagstiftning.
Förbundet förordar en särskild lagstiftning för den kommunala
åldringsvården, vilken ger klart uttryck för kommunernas kompetens att
bedriva hemhjälpsverksamhet för åldringar.
Handikapporganisationernas centralkommitté, som tillstyrker kommitténs
förslag, tar i sitt remissyttrande också upp olika frågor som berör
de handikappades problem.
V. Departementschefen
Samhällets insatser inom åldringsvården syftar till att åt de gamla bereda
ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig
vård och omvårdnad. För att fylla dessa uppgifter är ett fortsatt reformarbete
angeläget. Även om mycket har uträttats under senare år återstår
stora behov av förbättrad åldringsvård, ökningen av antalet åldringar skärper
behovet av samhällsinsatser. Jag vill nu, på grundval av det utredningsmaterial
som socialpolitiska kommittén lagt fram, ta upp till behandling
några viktiga frågor inom åldringsvården.
En undersökningsrapport om åldringsvårdens läge överlämnades av socialpolitiska
kommittén i september 1963. Den handlar om hur åldringarna
bor och vilka möjligheter till vård och service de har i sina hem, på ålderdomshem
och i sjukvården. Kommittén har grundat sin kartläggning på ett
omfattande material, som insamlats hos landets kommuner, landsting och
sjukvårdsinrättningar. Rapporten bygger dessutom på 1960 års folk- och
bostadsräkningar och specialbearbetningar därav med sikte på åldringarna
och deras förhållanden.
Sammanställningar av undersökningsresultaten skickades ut till kommunerna,
landstingen och länsstyrelserna redan omkring årsskiftet 1962
—1963. Undersökningsrapporten har gett upphov till en livlig debatt om åldringsvården.
Att fästa uppmärksamheten på åldringsvården och stimulera
till diskussion, planering och åtgärder har också varit ett huvudsyfte
med undersökningarna.
Kartläggningen av åldringsvårdens läge redovisas mot bakgrunden av
redogörelser för utvecklingen på olika områden under senare år. Utvecklingen
har sedan 1950-talets början präglats av en kraftig ökning av resurserna
för öppen vård och service. Till denna del av åldringsvården räknas
åtgärder för att bereda åldringarna goda bostäder, där de lättare kan klara
sig själva. Dit räknas vidare verksamhet för att befordra och bevara åld
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b 37
ringarnas hälsa och aktivitet samt hemhjälp för dem som behöver bistånd
i sådan form.
Kommittén konstaterar, att långtidssjukvården har byggts ut kraftigt.
Också sjukvården på ålderdomshemmen har förbättrats. Hemsjukvård har
organiserats på ett sätt, som ger bättre förutsättningar än tidigare för vård
i hemmet när sjukhusvård inte är nödvändig. Ålderdomshemmen har i avsevärd
omfattning förnyats, och platsantalet för de normalt åldrande har
ökats.
Samtidigt med denna utveckling inom vårdområdena har den allmänna
försäkringen — främst pensioneringen — möjliggjort för åldringarna att i
ekonomiskt avseende nå större oberoende och större valmöjligheter i sin
konsumtion.
Kartläggningen visar emellertid, att åldringsvårdens innehåll och omfattning
företer stora skillnader mellan olika kommuner och olika landstingsområden.
De nuvarande åtgärderna för åldringsvård omfattar totalt omkring
20 procent av våra 800 000 åldringar. Procenttalet varierar i länen mellan 13
och 27 procent. Kommunerna emellan är variationerna ännu större. Skillnaderna
är störst när det gäller bostadsåtgärder och öppen vård. I fråga om
institutionsvården på ålderdomshem och sjukhem är olikheterna mindre
men ändå betydande. Skillnaderna i vad avser åldringsvårdens omfattning
på olika håll i landet är en fråga som förtjänar ökad uppmärksamhet. Det
gäller att finna vägar för att uppnå större likställighet i fråga om åldringarnas
möjligheter att få önskad vård. Kommunernas och landstingens strävanden
att bredda vårdmöjligheterna verkar i denna riktning. Den nya kommunreformen
bör också kunna öka förutsättningarna för en fortsatt sådan utveckling.
När det gäller åldringarnas ekonomi konstaterar kommittén, att folkpensionen
f. n. spelar den största rollen för flertalet åldringar. I framtiden förändras
förhållandena genom den allmänna tilläggspensioneringen. Men de
närmaste åren får man, som kommittén framhållit, vid bedömningen av
åldringarnas läge räkna med att flertalet har att reda sig på folkpensionen.
En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna är därför av
grundläggande betydelse för att åldringarna skall få del av välståndsutvecklingen.
Ett uttryck för dessa strävanden är det förslag om en ny höjning
av folkpensionerna fr. o. m. den 1 juli 1964, som framlagts i årets statsvexksproposition.
Jag har i samband därmed gett uttryck för den meningen,
att standardhöjningar av folkpensionerna bör genomföras inte endast fram
till den av statsmakterna för år 1968 angivna målsättningen utan även för
tid därefter. Detta ställningstagande grundar sig bl. a. på det förhållandet,
att vid denna tid endast en mindre del av pensionärerna kommer att ha allmän
tilläggspension utöver folkpensionen.
Rapporten om åldringsvårdens läge visar, att ökade insatser krävs på
vårdområdena. Kommitténs undersökningar ger utgångspunkter för ett fort4
— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 85
38
Kungi. Maj:ts proposition nr 85 år 196-''r
satt reformarbete. Här vilar ansvaret i hög grad på kommunerna och landstingen.
För att underlätta en snabb utbyggnad är vissa statliga stödåtgärder
motiverade. Det är mot denna bakgrund som socialpolitiska kommittén
har lagt fram tre särskilda förslag med syfte att genom statligt
stöd snabbt få till stånd ökade insatser när det gäller långtidssjukvården,
åldringarnas bostäder och hemhjälpen.
Kommitténs undersökningar tiar visat, att långtidssjukvården intar en
nyckelställning inom åldringsvården. En ytterligare utbyggnad av långtidssjukvården
är därför enligt kommitténs mening angelägen som ett första
steg i åldringsvårdens vidare upprustning. Platssituationen inom långtidssjukvården
och det snabbt ökande antalet åldringar kräver extraordinära
insatser från sjukvårdshuvudmännens och statens sida. Kommittén föreslår
därför ett statligt lånestöd till byggande av sjukhem med syfte att snabbt
få till stånd en väsentligt ökad utbyggnadstakt.
Beträffande åldringarnas bostäder framgår det av kommitténs undersökningar,
att många inom den nuvarande åldringsgenerationen har dåliga
bostäder trots de betydande förbättringar av bostadsstandarden som
skett. Detta gäller särskilt i glesbygder och avfolkningsområden. Kommittén
framhåller, att man på längre sikt kan räkna med att åldringarnas bostadsstandard
ändras till det bättre. De som utgör nästa åldringsgeneration
bor bättre än dagens åldringar och kan betala för bättre bostäder då de blir
pensionärer. På kort sikt är snabba och omfattande åtgärder för alt förbättra
de nuvarande åldringarnas bostadssituation enligt kommitténs mening
ett verksamt sätt att bedriva aktiv åldringsvård. Mot denna bakgrund
har kommittén och bostadsstyrelsen lagt fram förslag till åtgärder i syfte
att skapa bättre bostäder åt åldringar. Därvid föreslås en inventering av
åldringsbostäderna med inriktning på de dåliga bostäderna, en intensifierad
bostadsförbättringsverksamhet i olika former, anordnande av temporära
bostäder m. m.
En aktiv bostadspolitik för att förbättra åldringarnas bostäder måste
kompletteras med åtgärder för en effektivare omvårdnad av åldringarna i
deras hem. För att kommunerna skall stimuleras till planering samt ökade
och nya åtgärder för den öppna åldringsvården har kommittén föreslagit,
att staten lämnar ekonomiskt stöd till kommunerna för hemhjälp och tillsyn
av åldringar och invalider i deras hem.
Statens årskostnad för de av socialpolitiska kommittén föreslagna åtgärderna
kan beräknas till sammanlagt drygt 100 milj. kr.
De förslag som socialpolitiska kommittén nu lagt fram på vårdområdena
syftar till att snabbt nå resultat på de områden, där behoven är mest framträdande.
Andra frågor återstår att lösa. En del av dem tar kommittén upp
i sitt pågående arbete. Det gäller bl. a. ålderdomshemmens ställning och
uppgifter samt finansieringen av ålderdomshemsbyggande. Kommittén torde
också komma att överväga en särskild vårdlagstiftning, som bl. a. kan inne
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1965
bära ett utbrytande av bestämmelserna om ålderdomshem ur socialhjälpslagen.
Det bör nämnas, att kommittén i sitt arbete har utgått från ett oförändrat
huvudmannaskap för åldringsvården. Det innebär, att landstingen
svarar för åldringssjukvården, medan primärkommunerna ansvarar för
annan åldringsvård, bostadsförsörjningen inbegripen. Det är min förhoppning,
att landsting och kommuner med kraft kommer att fortsätta arbetet
på åldringsvårdens utveckling.
Jag övergår härefter till att behandla de nu föreliggande förslagen i fråga
om långtidssjukvården, åldringarnas bostäder och hemhjälpen.
Långtidssjukvården
Kommitténs förslag om åtgärder i syfte att stimulera till en snabbare
utveckling av långtidssjukvården innebär, att statligt lånestöd lämnas
till landstingen och städerna utanför landsting. Statliga lån föreslås utgå
för anordnande av separata sjukhem för långvarigt kroppssjuka samt sjukhem
för lättskötta psykiskt sjuka i nybyggnader eller häremot svarande
till- och ombyggnader, vilka påbörjas under tiden den 25 november
1963—31 december 1966. Lån bör kunna lämnas med högst 30 000 kr. för
varje vårdplats som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Lånen föreslås
vara ränte- och amorteringsfria under fem år och skall därefter återbetalas
på tjugofem år.
Kommittén har understrukit svårigheterna att beräkna vårdbehovet inom
långtidssjukvården. Enligt kommitténs mening behövs emellertid redan i
dagens läge minst 10 000 vårdplatser utöver de ca 21 000 som nu finns. Den
av huvudmännen beslutade utbyggnaden -—- ett nettotillskott av 6 000 platser
— innebär att det skulle finnas omkring 27 000 vårdplatser vid utgången av
år 1966. Den fortgående stegringen av platsbehovet enbart på grund av att
åldringarnas antal ökar kan beräknas till i genomsnitt 500 platser per år.
Platsbehovet kan därför under inga omständigheter vara mindre än 35 000
vid den nämnda tidpunkten. Det skulle alltså då fattas minst 8 000 vårdplatser
även om den beslutade utbyggnaden genomföres.
Angelägenheten av en snabb och kraftig utbyggnad av antalet sjukhemsplatser
vitsordas allmänt av de myndigheter och sjukvårdshuvudmän som
yttrat sig över förslaget. Mot kommitténs uttalanden om vårdplatsbehovet
har inga invändningar rests. De angivna siffrorna användes på denna grund
som utgångspunkt för en bedömning av förslaget.
Ett statligt stöd i form av lån till byggande av sjukhem har hälsats med
tillfredsställelse av flertalet remissinstanser, som anser att sådana lån
skulle innebära en betydelsefull stimulans för en önskad utveckling. Åtskilliga
huvudmän har visserligen framhållit, att förhöjda direkta statsbidrag
borde utgå jämsides med eller i stället för lån, men i allmänhet anser
man, att den föreslagna långivningen skulle underlätta huvudmännens
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år t96i
finansiering av utbyggnaden. Även för egen del finner jag det uppenbart,
att lånen skulle komma att innebära betydande fördelar för huvudmännen,
och jag tror mig därför ha skäl att hysa förhoppningar om att lånestödet
skall medverka till att ett välbehövligt nettotillskott av vårdplatser för långvarigt
kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka kommer till stånd utöver
dem som redan nu planeras.
Såsom kommittén själv berört kommer en ytterligare ökad utbyggnad
av långtidssjukvården att vara beroende av att utbildad vårdpersonal finns
att tillgå. Vid remissbehandlingen har också av flera huvudmän den invändningen
gjorts, att orsaken till den alltjämt otillräckliga upprustningen
av långtidsvården snarare ligger i bristen på personal för nya vårdenheter än
i finansieringssvårigheter. Staten borde därför jämsides med eller i stället
för de föreslagna lånen sätta in ett kraftigt stöd för att öka utbildningen
av bl. a. lärarpersonal för sjuksköterskeskolorna. Till detta vill jag framhålla,
att strävandena att avhjälpa bristen på sjuksköterskor och annan vårdpersonal
givetvis måste fortgå oavbrutet inte minst hos de för sjukvården
ansvariga huvudmännen själva. Som tidigare i olika sammanhang framhållits
bör man inom sjukvården verka för att arbetet rationaliseras och att
t. ex. de gifta sjuksköterskorna — genom införande av sammanhängande
arbetstider m. m. -— stimuleras att stanna kvar eller återgå i tjänst. Såsom
jag redogjort för i årets statsverksproposition (bil. 7 s. 314) har en undersökning
utvisat, att landets sjukhusresurser medger en ganska betydande
ökning av elevintagningen vid sjuksköterskeskolorna. Med tanke
på behovet av sjuksköterskor framhöll jag därför angelägenheten av att huvudmännen
tar till vara alla möjligheter att öka utbildningskapaciteten. En
förutsättning härför är givetvis att tillgången på lärare kan förbättras. Jag
vill i denna fråga erinra om att antalet kurser för utbildning av lärare de senaste
åren kontinuerligt utökats. I årets statsverksproposition har framlagts
förslag om ytterligare extra kurser för blivande lärare vid undersköterskeoch
sjukvårdsbiträdesutbildningen. Sedan några år pågår även reaktiveringskurser
för sjuksköterskor, som varit borta från sjukvårdsarbetet men
önskar återinträda i tjänst. Avsikten är att väsentligt utöka denna kursverksamhet.
Mot bakgrund av de vittgående åtgärder, som sålunda vidtages
för att öka tillgången på sjukvårdspersonal och som redan avsatt betydelsefulla
resultat, bör man enligt mitt förmenande inte tveka inför en ytterligare
utbyggnad av ett så utomordentligt viktigt vårdområde som långtidssjukvården.
Några huvudmän har vidare framfört farhågor för att byggnadsrestriktionerna
skall kunna lägga hinder i vägen för den tänkta utbyggnaden av
långtidsvården. Jag förutsätter emellertid att byggnadsföretag av så hög
angelägenhetsgrad som de här avsedda inräknas bland de objekt som skall
ges förtur även vid ett mycket ansträngt läge på byggnadsmarknaden.
Kommittén har föreslagit att lånen skall avse uppförande av separata
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
sjukhem. Denna utformning av lånemöjligheten har särskilt uppmärksammats
vid remissbehandlingen och ett betydande antal remissinstanser
— däribland medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen och
de sjukvårdshuvudmän som särskilt yttrat sig i frågan — har yrkat, att
lån skall kunna utgå även till avdelningar för långtidssjukvård vid lasarett
och till sjukhem, som uppföres i anslutning till andra vårdinstitutioner.
Med sitt förslag har kommittén velat underlätta sjukvårdshuvudmännens
strävanden att snabbt bygga nya sjukhem för långvarigt sjuka. Däremot
har kommittén inte ansett sig ha anledning att pröva frågan om finansieringen
av sjukhusbyggnader i allmänhet. De platser för långtidsvård, som
är planerade inom andra sjukhusenheter, bör enligt kommittén finansieras
på samma sätt som de sjukhus i vilka de ingår. Med detta uttalande
har kommittén uppenbarligen inte avsett att en organisatorisk anknytning
av sjukhemmet till ett sjukhus eller annan vårdinstitution i och för sig
skall utgöra ett hinder mot erhållande av lån vid sjukhemmets uppförande.
Kommittén har tvärtom utgått ifrån att sjukhemmen i många fall kan tänkas
förlagda i nära anslutning till ett sjukhus för att patienterna där skall få
tillgång till diagnostiserings- och behandlingsresurser av hög klass.
För egen del finner jag den av kommittén gjorda avgränsningen principiellt
riktig. Samtidigt vill jag betona att den föreslagna långivningen även
kommer akutsj ukvården till godo, eftersom en ytterligare utbyggnad av långtidssjukvården
medför att akutplatser, som nu beläggs av långtidssjuka,
kan frigöras för sitt egentliga ändamål.
Som framgår av remissvaren är det givetvis många gånger svårt att i
praktiken göra en klar åtskillnad mellan fristående sjukhem, å ena, samt
sjukhusanslutna vårdenheter för eftervård och rehabilitering, å andra sidan.
Klara och entydiga riktlinjer för långivningens omfattning förutsätter
därför en i viss mån schematisk gränsdragning. Jag föreslår, att
det avgörande kriteriet för att sjukhemmet skall betraktas som fristående
skall vara att det uppförts som en särskild byggnad. Självfallet bör motsvarande
gälla ett befintligt sjukhem, som om- eller tillbygges. Att man av
organisatoriska eller praktiska skäl låtit sjukhemmet få samma ledning eller
styrelse som ett intilliggande lasarett eller annan vårdinstitution skall
sålunda inte ha någon betydelse i detta hänseende. I analogi härmed bör
lån kunna ges även till ett sjukhem som förlagts i nära anslutning till ett
ålderdomshem, en läkarstation eller annan institution, förutsatt att sjukhemmet
uppförts som en separat byggnad. I likhet med kommittén finner
jag det i detta sammanhang angeläget understryka, att den särskilda stimulans
för uppförandet av sjukhem som långivningen innebär inte bör få inverka
på det fortsatta inrättandet av bl. a. centrala lasarettskliniker för eftervård
och rehabilitering. Tvärtom bör utbyggnaden av dessa fortgå med oförminskad
takt för att alla möjligheter att aktivera och rehabilitera långtidspatienterna
skall tillvaratagas.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1961
Medicinalstyrelsen har föreslagit, att lån skall kunna utgå även till sjukhem
inom sektorn för psykiskt efterblivna. Till uppförande av vårdhem
för denna kategori utgår f. n. statsbidrag med 9 000 kr. per vårdplats. .lag
anser mig inte kunna tillstyrka medicinalstyrelsens förslag.
I nära samband med den nyss berörda frågan om sjukhemmens förläggning
står de föreslagna villkoren rörande hemmens närmare utformning.
Dessa villkor måste bedömas från utgångspunkten att sjukhemmen är avsedda
för långvarigt sjuka personer, som behöver personlig omvårdnad under
avsevärd lid. Kommittén har därför lagt stor vikt vid att sjukhemmen —
samtidigt som de förutsättes utrustade med goda diagnostiserings- och behandlingsresurser
— får en så hemlik miljö som möjligt. Flera huvudmän
har också framhållit att detta ligger helt i linje med deras intentioner för
utbyggandet av denna vårdgren. Även för min del anser jag ett väsentligt
syfte med förslaget vara att främja byggandet av sjukhem med en miljö
som har så lite sjukhusprägel som möjligt. Man måste därvid ha i blickpunkten
att sjukhemmet för många patienter ofrånkomligt blir deras hem
för mycket lång tid, kanske för återstoden av deras liv. Visserligen kan behovet
av goda sjukvårdsresurser på sjukhemmen i viss mån tänkas motverka
strävandena att ge dessa hemmiljö men enligt min mening synes det
vara möjligt att — utan att ge avkall på kravet på nämnda resurser — inrätta
hemmen så att patientrum och dagrum får en betydligt mera hemliknande
och trivsam miljö än vad som nu finns på många håll. Det måste
därför som förutsättning för lån angivas att sjukhemmen skall planeras så
att de får en hemliknande miljö.
Sammanfattningsvis vill jag alltså uppställa följande villkor rörande sjukhemmens
utförande. De skall för det första vara avsedda för långvarigt
kroppssjuka och lättskötta psykiskt sjuka personer, som behöver vård under
avsevärd tid. För det andra skall de utföras så att de är byggnadsmässigt
fristående från andra institutioner utan att hinder därför föreligger att de
organisatoriskt anslutes till sådana institutioner, t. ex. ett lasarett — en
sådan anslutning kan tvärtom ur flera synpunkter vara till stor fördel för
sjukhemmet. För det tredje bör sjukhemmen inrättas och utrustas så att de
får en hemliknande miljö.
Såsom redan nämnts skall lånen enligt förslaget utgå med 30 000 kr. för
varje vårdplats som utgör ett nettotillskott till platsantalet. Lånebeloppet får
dock ej överstiga den verkliga kostnaden för uppförandet av sjukhemmet.
Från flera huvudmän har uppgivits, att kostnaden per vårdplats uppgår till
betydligt högre belopp än 30 000 kr. Med sitt förslag till lånestöd har kommittén
avsett en stimulans för utbyggnaden av långtidssjukvården men därvid
i och för sig ej en fullständig kostnadstäckning. Med hänsyn härtill och
då beloppet 30 000 kr. per vårdplats synes väl avvägt tillstyrker jag, att lånen
maximeras till detta belopp.
Även i fråga om räntevillkoren och sättet för återbetalning av lånen an -
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 19tU
sluter jag mig till förslaget. Lånen bör således vara rånte- och amorteringsfria
under fem år och därefter återbetalas på tjugofem år.
Kommittén har vidare föreslagit, att lån skall utgå till uppförande av
sjukhem, som påbörjats under tiden den 25 november 1963—31 december
1966. Att begynnelsedagen satts till den 25 november 1963 — tiden för avgivandet
av kommitténs förslag — och ej något senare sammanhänger med
önskemålet, att en huvudman, som vid denna tidpunkt just stod i begrepp
att påbörja ett sjukhemsbygge, inte skulle behöva uppskjuta byggnadsarbetena
för att kunna komma i åtnjutande av lånestödet. Mot den angivna
tidsramen har kritik framförts från flera håll. Ett par huvudmän har velat
knyta långivningen till en tidigare tidpunkt medan andra ansett att ramen
bör vidgas att avse en längre tidrymd eller att man inte bör sätta någon
gräns alls framåt i tiden. Såsom kommittén framhållit bör emellertid det
statliga lånestödet sättas in som en kortvarig tidsbegränsad stimulans för att
snabbt åstadkomma en ökning av sjukhemsbyggandet. Med hänsyn härtill
biträder jag kommitténs förslag också i fråga om tidsramen.
En särskild fråga i detta sammanhang gäller vad som avses med alt uppförandet
av ett sjukhem påbörjats. Enligt min mening bör detta bestämmas
så att byggnadsarbetena skall anses ha påbörjats när schaktning för nveller
tillbyggnad igångsatts.
Kommittén har föreslagit såsom ytterligare villkor för lånen, att en långsiktig
planering av långtidssjukvården skall göras av huvudmännen och
centralt ledas av medicinalstyrelsen. Jag finner det i princip riktigt att en
plan för långtidsvården skall finnas inom varje sjukvårdsområde. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i denna fråga samt meddela närmare
föreskrifter i fråga om planeringsarbetet liksom beträffande övriga
lånevillkor.
Den granskning av ritningsförslag som bör föregå beslut om långivning
torde böra utföras av centrala sjukvårdsberedningen. Härigenom kommer
arbetsbelastningen för beredningen att öka så att en viss tillfällig förstärkning
av beredningens personal blir erforderlig. Förslag härom torde i annat
sammanhang böra föreläggas riksdagen.
Ett genomförande av den föreslagna långivningen kan enligt kommitténs
beräkningar medföra kostnader för statsverket om sammanlagt omkring
150 milj. kr. Medelsbehovet för långivningen för nästa budgetår beräknar jag
i likhet med kommittén till i runt tal 50 milj. kr. Beloppet bör anvisas såsom
investeringsanslag under fonden för låneunderstöd.
Kommittén har slutligen framhållit, att de nuvarande statsbidragen till
anordnande av sjukhem för långvarigt kroppssjuka och till anordnande av
sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka kan upphöra att utgå om låneförslaget
genomföres. Beträffande denna fråga väll jag erinra om att kroppssjukvårdens
statsbidragsutredning enligt meddelade direktiv har att pröva
möjligheten att avveckla nuvarande anläggningsbidrag på kropps- och men
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år J96i
talsjukvårdens område. I fråga om driftbidrag har utredningen att söka
genomföra en sammanslagning av samtliga driftbidrag inom nämnda områden
till ett gemensamt bidrag. I avvaktan på resultatet av utredningen
torde några förändringar i utgående anordnande- och driftbidrag inte böra
ske nu. Anordnandebidrag till de här aktuella sjukhemmen bör dock inte
ges jämsides med lån.
Medicinalstyrelsen har för nästa budgetår uppskattat medelsåtgången
under anslagen Bidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta psykiskt
sjuka till oförändrat 110 000 kr., Bidrag till driften av sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka till oförändrat 2 300 000 kr., Bidrag till anordnande
av sjukhem för långvarigt kroppssjuka till 200 000 kr., innebärande en
minskning med 300 000 kr., och Bidrag till driften av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka till 5 600 000 kr., innebärande en ökning med 100 000 kr.
Medelsbehovet för ifrågavarande ändamål torde inte komma att påverkas
av förslaget om lån till byggande av sjukhem. Medicinalstyrelsens medelsberäkningar
har ej heller givit mig anledning till erinran. Jag tillstyrker
därför, att anslagen för nästa budgetår uppföres med av medicinalstyrelsen
föreslagna belopp.
Åldringarnas bostäder
Med anledning av förslagen i socialpolitiska kommitténs och bostadsstyrelsens
promemoria om åldringarnas bostäder får jag, efter samråd med
chefen för inrikesdepartementet, anföra följande.
Bostäder för åldringar utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning,
för vilken kommunerna bär ansvaret. Åldringarnas bostadsbehov skall därför
beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet. Kommunerna
skall enligt särskilda bestämmelser upprätta kommunala bostadsbyggnadsprogram,
vilka avser en period av fem år och förnyas årligen.
Det finns skäl att anta att ramen för dessa program i många fall efter
hand bör sammanfalla med gränserna för de nya kommunblocken. Med all
säkerhet kommer det också, såsom antydes i promemorian, att framstå som
nödvändigt att i viss utsträckning samordna själva bostadsproduktionen
inom kommunblocken. Att kommunblockens formella status inte är sådan
att de f. n. kan åtaga sig uppgifter, som medför ekonomiskt ansvar, hindrar
inte att de kan fylla viktiga funktioner i fråga om planering och samordning
bl. a. på åldringsvårdens område.
Kommittén och styrelsen har föreslagit att en inventering av åldringarnas
bostäder skall företagas ute i kommunerna. Syftet är att få bättre underlag
för att bedöma vilka åtgärder som erfordras för att åstadkomma
en snabb förbättring av åldringarnas bostadsförhållanden. Tanken på en
sådan inventering har mötts av stort intresse hos remissorganen.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
För egen del finner jag det angeläget att den inventering förslagsställarna
avser kommer till stånd. Socialpolitiska kommitténs redovisning av åldringarnas
bostadsförhållanden visar klart, att det föreligger behov av en
snabb och omfattande upprustning av åldringsbostäderna. Åldringarnas bostadsstandard
torde, såsom kommitténs undersökningar visar, variera rätt
avsevärt olika kommuner emellan. En inventering av de gamlas bostadsförhållanden
bör få stor betydelse framför allt därigenom att den klarlägger
behovet av de insatser som behövs i de enskilda fallen.
Inventeringen bör i enlighet med förslaget utföras av kommunerna.
Bostadsstyrelsen bör lämna anvisningar för inventeringen. Såsom förslagsställarna
anfört kan det bli nödvändigt att länsbostadsnämnderna i vissa fall
lämnar biträde vid inventeringen. Särskilt kan detta bli fallet i mindre glesbygdskommuner,
som inte förfogar över teknisk sakkunskap för att bedöma
vilka konkreta förbättringsåtgärder som är möjliga och lämpliga. Den
omedelbara följden av inventeringen bör, såsom framhållits i förslaget, bli
en serie åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring av åldringarnas bostadssituation.
Inventeringen kan i första hand väntas leda till en intensifiering av den
statliga förbättringslångivningen. Härigenom torde befintliga brister i fråga
om åldringarnas bostäder i väsentlig mån kunna avhjälpas. Förslagsställarna
har anfört, att förbättringslån bör kunna komma i fråga även för vissa
mindre omfattande upprustningsåtgärder. Det synes angeläget att sådana
mindre förbättringar ges stöd i ökad utsträckning. Kommitténs och bostadsstyrelsens
förslag torde kunna genomföras utan ändring av grunderna för
förbättringslåneverksamheten. De närmare reglerna för den verksamhet
som förslaget tar sikte på torde få utarbetas av bostadsstyrelsen.
I årets statsverksproposition (bil. 13, s. 131) har anförts att kommunerna
borde stimuleras till aktivare åtgärder för att få till stånd upprustning av
de gamlas bostäder. Bostadsstyrelsen har nu sänt ut en cirkulärskrivelse till
kommunerna i detta syfte.
I vissa remissyttranden har föreslagits att statsbidrag bör utgå även för
installation av telefon och kylskåp. Bostadsförbättringsutredningen har yttrat,
att stöd i form av förbättringslån inte bör utgå för anskaffande av lös
egendom. I anslutning till bostadsförbättringsutredningens yttrande vill jag
anföra, att förbättringslånen i princip inte bör omfatta lös egendom. Detta
torde inte hindra att man vid behov lämnar förbättringslån för installation
av kylskåp eller andra jämförliga utrustningsdetaljer, som är avsedda till
stadigvarande bruk för byggnaden. Däremot synes det lämpligt att kommunen
själv svarar för kostnader för telefoninstallation, om kommunen finner
att telefon bör installeras hos en åldring och kostnadsfrågan inte kan
lösas på annat sätt.
En del länsbostadsnämnder har ifrågasatt, om inte en möjlighet bör öppnas
att i särskilda fall lämna räntefri stående del av förbättringslån till
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
högre belopp än 10 000 kr. Enligt gällande förbättringslånekungörelse kan
den räntefria delen i vissa undantagsfall överstiga 10 000 kr. Mot bakgrunden
härav och med hänsyn till pågående utredning rörande bostadsförbättringsstödet
bör någon ändring på denna punkt inte vidtas.
I fråga om pensionärsbostäder som uppföres i form av monteringsfärdiga
hus synes det inte möta något hinder att bevilja statligt bostadslån
i vanlig ordning, under förutsättning alt bostadslånekungörelsens standardkrav
blir tillgodosedda och övriga förutsättningar för lån uppfylles.
Om detta är fallet, erhåller kommunen genom det statliga bostadslånet kredit
intill 100 procent av låneunderlaget. Dessutom blir kommunen såsom låntagare
berättigad till räntebidrag, vilket innebär en inte oväsentlig sänkning av
de årliga bostadskostnaderna. Slutligen kan kommunen i förekommande fall
erhålla pensionärsbostadsbidrag för lägenhet i huset. I de fall där ett permanent
behov av åldringsbostäder kan förutses bör denna finansieringsmetod
komma till användning.
Det i promemorian framförda förslaget angående monteringsfärdiga hus
avser ett slags temporära bostäder, liknande den typ av flyttbara bostäder,
som arbetsmarknadsstyrelsen uppfört för flyttande arbetskraft. Såsom förslagsställarna
framhållit bör temporära anordningar givetvis inte komma i
fråga där det föreligger ett långsiktigt behov av åldringsbostäder. Det saknas
skäl att beträffande det permanenta bostadsbehovet på en ort söka lösningen
i provisoriska åtgärder. Däremot synes temporära bostäder erbjuda
en godtagbar lösning i avflyttningskommuner, där det inte finns anledning
att räkna med ett för längre tid bestående bostadsbehov, och i kommuner,
där antalet åldringar inom befolkningen i framtiden kan beräknas minska.
I utpräglade glesbygdskommuner kan de temporära bostäderna innebära en
bättre lösning av åldringarnas bostadsfråga än att upprusta avlägset liggande,
nr vård- och servicesynpunkt dåligt lokaliserade bostäder.
För bostäder av nu ifrågavarande art bör förbättringslån kunna beviljas
till 100 procent av den godkända kostnaden. Lånets subventionsdel bör, såsom
föreslagits i promemorian, utgöra 10 000 kr. Såsom påpekats vid remissbehandlingen
kan i vissa fall lösvirkeshus bli billigare än monteringsfärdiga
hus. Vid lånen bör därför ej fästas något villkor att husen skall vara monteringsfärdiga.
En förutsättning för lån bör dock vara, att kostnaderna för
husens uppförande bedömes vara skäliga med hänsyn till den beräknade
användningstiden och övriga omständigheter. Såsom bostadsförbättringsutredningen
föreslagit bör villkoren för förbättringslån till kommun i detta
sammanhang ändras så, att den övre lånegränsen generellt sättes till 100
procent, den lånegräns som redan gäller för bostadslån till kommun, samt
subventionen till högst 10 000 kr. per lägenhet. De nya bestämmelserna bör
tråda i kraft den 1 juli 1964. I övrigt bör nuvarande förbättringslåneregler
gälla även för lån till temporära bostäder.
Såsom förslagsställarna anfört bör en god standard eftersträvas även i
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 106b
dessa bostäder. Några fixerade standardkrav bör dock inte uppställas. Frågan
om de temporära bostädernas standard bör bedömas i de enskilda fallen,
varvid hänsyn bör tagas till de vård- och servicemöjligheter, som kan stå åldringarna
till buds i närbelägna vårdinstitutioner.
I den mån det visar sig ändamålsenligt att såsom åldringsbostäder använda
bostäder, som staten inlöser inom ramen för arbetsmarknads- eller
jordbrukspolitiken, bör hinder härför ej möta. De bestämmelser som kan
bli erforderliga för att reglera upplåtelsen till vederbörande kommun i sådana
fall torde få fastställas av Kungl. Maj :t.
I fråga om vanliga åldringsbostäder har socialpolitiska kommittén och
bostadsstyrelsen föreslagit, att det statliga bostadslånet skall omfatta även
sådana kollektiva anordningar för omvårdnad och service, som ingår i bostadsbebyggelsen.
Vidare har i förslaget anförts, att ideella organisationer,
som uppför åldringsbostäder, i ökad utsträckning bör beviljas bostadslån
intill 90 procent av pantvärdet. För beslut härom påkallas ej riksdagens
medverkan. Enligt vad jag erfarit kommer chefen för inrikesdepartementet
att föranstalta om de ändringar i anvisningarna till bostadslånekungörelsen
som i detta sammanhang blir erforderliga.
Kommittén och styrelsen har föreslagit, att de förordade särskilda åtgärderna
i fråga om mindre bostadsförbättringar och temporära bostäder
skall vara tidsbegränsade. Bestämmelserna skulle enligt förslaget gälla
högst fem år.
Det är angeläget, att upprustningen av åldringarnas bostäder sker snabbt.
Såsom förslagsställarna framhållit är det också viktigt, att åtgärder av
mera kortsiktig karaktär inte får en negativ effekt på de långsiktigare strävandena
att ge åldringarna en god bostadsförsörjning. Det synes därför
motiverat, att det särskilda stödet för temporära bostäder tidsbegränsas i
enlighet med förslaget. Bostadsförbättringsutredningen har att se över förbättringslånebestämmelserna
och stödet i övrigt till åldringsbostäderna. Utredningen
har förutskickat att dess blivande förslag tar sikte på att ersätta
förbättringslånens kreditfunktion med vanliga bostadslån för ombyggnad,
varvid det stöd som den räntefria stående delen utgör skulle ersättas av pensionärsbostadsbidrag
med ett vidgat tillämpningsområde. De åtgärder som
här förordats bör inte hindra att utredningens arbete fullföljes. Enligt vad
jag inhämtat torde utredningen komma att närmare överväga de övergångsanordningar
som blir nödvändiga, om två olika stödsystem för samma ändamål
under en begränsad tid kommer att finnas vid sidan av varandra.
Såsom anförts i promemorian är det önskvärt med en årlig rapportering
som möjliggör en samlad överblick av utvecklingen på åldringsbostädernas
område. Detta önskemål bör beaktas vid utformningen av bostadsstyrelsens
statistik.
Kostnaderna för en ökad förbättringslångivning har delvis redan beaktats
genom att ökade anslag föreslagits i årets statsverksproposition. I av
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
vaktan på erfarenheter av de nu föreslagna åtgärdernas effekt synes ytterligare
medel ej böra äskas. Skulle ytterligare medelsanvisning under budgetåret
1964/65 visa sig erforderlig torde anslag på tilläggsstat få äskas senare.
Länsbostadsnämndernas personal behöver såsom anförts i det föregående
förstärkas för att biträde vid den kommunala inventeringen av åldringsbostäderna
skall kunna lämnas i vissa fall. Den ökning av antalet låneansökningar
som inventeringen kan väntas framkalla medför också ett ökat personalbehov.
Medel för detta ändamål kan ställas till förfogande med anlitande
av den i länsbostadsnämndernas avlöningsstat upptagna anslagsposten
till tillfällig personal.
Hemhjälpen
De nu behandlade åtgärderna för att förbättra åldringarnas bostadssituation
bör kompletteras med åtgärder för en effektivare tillsyn och vård
av de gamla i deras hem.
Samhällets hjälp till åldringar och invalider i deras hem lämnades intill
början av 1950-talet i huvudsak endast genom de kommunalt anställda
hemvårdarinnorna. Eftersom hemvårdarinneverksamheten främst var inriktad
på att tillgodose akuta hjälpbehov bland barnfamiljerna och därtill
hade otillräcklig kapacitet, blev hjälpinsatserna bland åldringarna av mindre
omfattning. För att bättre tillgodose hjälpbehovet hos denna senare kategori
har under senare år en särskild hemhjälpsverksamhet för åldringar och invalider
byggts upp i flertalet kommuner. Denna verksamhet, som bygger
på timanställda s. k. hemsamariter, har expanderat kraftigt sedan starten
i början av 1950-talet och kan nu beräknas svara för omkring tre fjärdedelar
av den kommunala hemhjälpsverksamheten för åldringar och invalider.
Under samma period har hemvårdarinnornas insatser inom detta
område ökat endast i mindre omfattning.
Totalt sett har alltså en betydande utbyggnad skett av hemhjälpen till
åldringarna under det senaste årtiondet. Socialpolitiska kommitténs kartläggning
visar emellertid, att det inte kan sägas att befintliga hjälpbehov nu
kan tillgodoses. Fortfarande finns kommuner där hemhjälpsverksamhet
för åldringar tydligen helt saknas, trots att behov av sådan rimligen måste
finnas. Bland de kommuner, som har sådan verksamhet, föreligger dessutom
stora variationer i utbyggnadsgraden. Enligt kommitténs mening kan
de störa variationerna i aktivitet på åldringsvårdens område i kommunerna
ha sin orsak i vissa kommuners bristande resurser och kommittén föreslår
därför ett statligt bidrag motsvarande hälften av nettokostnaderna för hemhjälp
till åldringar och invalider.
Det är uppenbart att på detta område föreligger hjälpbehov som inte är
tillgodosedda. En betydande utbyggnad av hemhjälpsverksamheten bör därför
komma till stånd. För att underlätta för kommunerna att åstadkomma
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1964
en sådan utbyggnad av verksamheten, att denna över hela landet bättre
svarar mot det verkliga behovet, finner jag i likhet med kommittén skäligt
att staten träder in och tar på sig en del av kommunernas kostnader för
denna del av åldringsvården. Självfallet är även möjligheterna att erhålla
personal i tillräcklig omfattning av största betydelse för utbyggnadstakten.
I detta sammanhang må nämnas att familjeberedningen hösten 1963 lagt
fram förslag angående personalutbildning för hemhjälpsverksamheten. I
enlighet med beredningens förslag, vilket anmäldes av chefen för ecklesiastikdepartementet
i anslutning till anslagen till yrkesutbildningen i årets
statsverksproposition, avses att vissa omläggningar av denna utbildning
skall ske fr. o. m. budgetåret 1964/65.
Socialpolitiska kommitténs förslag om statsbidrag avser kostnaderna för
hemhjälp åt åldringar och invalider. I sin tidigare omnämnda promemoria
har familj eberedningen påvisat behovet av en väsentlig utbyggnad även när
det gäller hemhjälpen till barnfamiljerna. Starka skäl talar för att ett statsbidrag
till hemhjälpen utformas så, att det också omfattar denna del av
hemhjälpsverksamheten. Därigenom undvikes en konkurrens på olika villkor
mellan två angelägna behov. Även från administrativ synpunkt är det
en avgjord fördel att två verksamhetsgrenar, som delvis bedrives med gemensam
personal, i bidragshänseende behandlas på samma sätt. Bidragssystemet
kan då ytterligare förenklas, .lag finner det därför lämpligt, att
kommunernas kostnader för den sociala hemhjälpsverksamheten i dess
helhet lägges till grund för statsbidraget. Kommunerna bör därvid tillföras
totalt sett samma bidragsbelopp som enligt kommitténs förslag.
Detta uppnås om bidragets storlek fastställes till 35 procent av ifrågavarande
nettokostnader.
Jag förordar sålunda, att kommunerna tills vidare erhåller statsbidrag
med 35 procent av nettokostnaderna för hemhjälp till åldringar, invalider
och barnfamiljer. Bidraget bör avse kommunernas personalkostnader för
hjälp i de enskilda hemmen, med avdrag för avgifter och andra inkomster.
Kommunerna bör vidare erhålla statsbidrag till sina kostnader i form av
bidrag till enskilda sammanslutningar för personal i av dessa bedriven hemhjälpsverksamhet.
En förutsättning bör därvid vara att särskilda villkor inte
uppställts för erhållande av ifrågavarande hemhjälp. Däremot bör hemsjukvård,
som faller inom sjukvårdshuvudmännens ansvar, inte bli bidragsgrundande.
Bidragsbestäminelserna bör i övrigt i huvudsak följa kommitténs
förslag.
För att det här föreslagna stödet till kommunerna skall få åsyftad verkan,
bör detta kompletteras med intensifierade åtgärder av rådgivande karaktär.
Inte minst betydelsefullt är det, att kommunerna kan erhålla vägledning
vid genomförandet av den behovsinventering som kommittén föreslagit
och som jag finner synnerligen angelägen. Vidare framstår de nuvarande
stora olikheterna kommunerna emellan i skilda avseenden beträffande
50 Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1964
åldringsvården som mindre tillfredsställande, och det är önskvärt att större
enhetlighet kan komma till stånd t. ex. när det gäller avgiftssystemet. Socialstyrelsen
bör erhålla i uppdrag att i lämplig form ta upp dessa frågor till
behandling i samråd med kommunförbunden och rådgivande nämnden för
social hemhjälpsverksamhet. Vad i övrigt gäller den öppna åldringsvårdens
organisatoriska utformning m. m., kan jag i stort sett ansluta mig till de
synpunkter som i detta sammanhang framförts av kommittén.
Bestämmelserna om statsbidrag till hemhjälpsverksamheten bör gälla
fr. o. m. den 1 juli 1964, och ansökan om bidrag göras till socialstyrelsen
kalenderårsvis i efterskott.
Kommunernas nuvarande nettokostnader för hemhjälpen till åldringar
och invalider torde böra uppskattas till ett något högre belopp än vad socialpolitiska
kommittén gjort, sannolikt till närmare 80 milj. kr. för år 1964.
För hjälpen till barnfamiljerna torde motsvarande kostnader kunna uppskattas
till ca 40 milj. kr. Årskostnaden för det förordade statsbidraget kan
sålunda under nuvarande förhållanden beräknas uppgå till 35 procent av
120 milj. kr. eller till ca 40 milj. kr. Med det föreslagna ansökningsförfarandet
kommer halva årskostnaden att belasta nästa budgetår. Jag beräknar därför
anslagsbehovet för budgetåret 1964/65 till 20 milj. kr.
VI. Hemställan
Med hänvisning till vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
I. a) godkänna de av mig förordade reglerna för lån till
byggande av sjukhem;
b) på kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,
socialdepartementet, till Lån till byggande av sjukhem för
budgetåret 1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
50 000 000 kr.;
II. a) till Bidrag till anordnande av sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 110 000 kr.;
b) till Bidrag till driften av sjukhem för lättskötta psykiskt
sjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 2 300 000 kr.;
c) till Bidrag till anordnande av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kr.;
d) till Bidrag till driften av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 600 000 kr.;
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 106A
III. godkänna de i det föregående angivna riktlinjerna
för åtgärder i syfte att förbättra åldringarnas bostäder;
IV. a) godkänna de av mig förordade reglerna för bidrag
till hemhjälpsverksamheten;
b) till Bidrag till social hemhjälp för budgetåret 1964/65
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
J. P. Wieselgren
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 196b
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning ........................................................ 2
II. Långtidssjukvården ................................................ 3
Nuvarande läge .................................................. 3
Kommitténs förslag .............................................. 10
Yttranden ...................... 14
III. Åldringarnas bostäder.............................................. 19
Nuvarande läge .................................................. 19
Förslaget ...................................................... 22
Yttranden ...................................................... 26
IV. Hemhjälpen ...................................................... 29
Nuvarande läge.................................................. 29
Kommitténs förslag .............................................. 32
Yttranden ..................................................... 34
V. Departementschefen .............................................. 36
Långtidssjukvården .............................................. 39
Åldringarnas bostäder........,................................... 44
Hemhjälpen ................................................... 48
VI. Hemställan ........................................................ 50
E6SELTE AB. STHLM 64
412166