Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
1
Nr 73
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster; given Stockholms slott
den 13 mars 1964.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag om en väsentligt förbättrad utbildning av
arbetsterapeuter. Utbildningen föreslås bli treårig och innefatta dels utbildning i
skilda arbetstekniker, dels utbildning i medicinska och socialmedicinska ämnen
samt i arbetsterapins teori och teknik. Som huvudmän för denna utbildning liksom
för sjukgymnastutbildning anordnad på nya orter föreslås landstingen inträda.
Arbetsterapeututbildning förutsättes starta läsåret 1965/66 i Göteborg,
Örebro och Linköping samt eventuellt vid Mörby lasarett i Danderyd. Intagning
beräknas ske av 160 elever årligen. Under läsåret 1964/65 föreslås utbildning
anordnas av arbetsterapeuter till lärare vid de blivande arbetsterapeutinstituten.
Intagningen av elever vid sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund föreslås
utökad läsåret 1964/65 från 110 till 190 elever. Fr. o. m. läsåret 1965/66 förutsättes
sjukgymnastutbildning bli anordnad även i Göteborg.
Förslag om principbeslut om en professur i medicinsk rehabilitering fr. o. m.
1 juli 1965 framlägges.
För budgetåret 1964/65 beräknas investeringskostnaderna till 800 000 kr.
Driftkostnaderna beräknas öka med 1 616 000 kr.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 78
2
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
Utdrag av protokollet över ecklesiastilcärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 13 mars 1964-
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,
Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga angående utbildning
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster och anför därvid följande.
I årets statsverksproposition (bilagan 10, punkt 197) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1964/65 till Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning beräkna ett belopp av
1 586 000 kr. för tillkommande utbildningsanordningar på ifrågavarande områden.
Då beredningen av denna fråga numera avslutats, anhåller jag att få närmare
redogöra för densamma.
Kungl. Muj:ts proposition nr 73 år 1964
I. Inledning
I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1959 framhöll medicinalstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning, att behovet av sysselsättningsoch
arbetsterapeuter skulle komma att stiga kontinuerligt och att redan med
hänsyn till dåvarande behov ett otillräckligt antal terapeuter utbildades. Myndigheterna
uppskattade det aktuella behovet enbart inom hälso- och sjukvården
till ca 1 000 terapeuter. Härutöver framhölls, att den dåvarande utbildningen inte
blott till sin omfattning utan också till sitt innehåll var behäftad med allvarliga
brister. Myndigheterna föreslog, att en utredning skulle komma till stånd med
uppgift att dels beräkna storleken av det framtida utbildningsbehovet och om
möjligt föreslå åtgärder för att uppnå en tillfredsställande utbildningskapacitet,
dels ock undersöka utbildningens innehållsmässiga utformning och framlägga förslag
till nya undervisningsplaner. I sistnämnda hänseende borde undersökas, i
vad mån en differentiering och specialisering av utbildningen fordrades.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 21 maj 1960
såsom sakkunniga för att verkställa ifrågavarande utredning arbetsterapeuten
Kerstin Degerman, numera förste inspektören Arne Friberg, landstingsdirektören
Lars Goth. Nilsson, byråchefen Arne Sönnerlind och överläkaren Curt Åmark
samt uppdrog åt Sönnerlind att vara de sakkunnigas ordförande.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1960 års arbetsterapeututredning,
har den 2 november 1962 avlämnat betänkandet Utbildning av arbetsterapeuter
(SOU 1962:50).
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 juni 1960 uttalade medicinalstyrelsen, att
stora svårigheter alltjämt förelåg att tillgodose behovet av sjukgymnaster inom
hälso- och sjukvården. Bristen på sjukgymnaster var enligt styrelsen i viss mån
ägnad att hindra genomförandet av den medicinska rehabiliteringen, vars utbyggnad
var aktuell inom ett flertal landstingsområden. Dessutom fordrade den
föreslagna organisationen av cp-vården tillgång till ett antal sjukgymnaster. Styrelsen,
som tidigare i anslutning till en uppskattning av behovet av nya sjukgymnasttjänster
bedömt det behövliga årliga tillskottet av yrkesverksamma
sjukgymnaster till ca 130, fann tiden vara inne att en förnyad uppskattning av
sjukgymnastbehovet under den närmaste tioårsperioden gjordes och att i samband
därmed togs under övervägande vilka åtgärder, som kunde befinnas erforderliga.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade departementschefen den
15 mars 1961 professorn vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet O. T. Sjö
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196A
strand för att utreda frågan om ökad utbildning av sjukgymnaster och därmed
sammanhängande spörsmål.
Med skrivelse den 31 oktober 1962 har den sakkunnige överlämnat betänkande
(stencil) med utredning och förslag rörande ökad utbildning av sjukgymnaster
och därmed sammanhängande spörsmål.
Över de båda bctänkandena har infordrade utlåtanden avgivits av statskontoret,
kanslersämbetet för rikets universitet, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för
yrkesutbildning, byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, riksförsäkringsverket, nämnden för undervisningssjukhusens
utbyggande, direktionen över Karolinska sjukhuset, direktionen
över Akademiska sjukhuset i Uppsala, lokaliseringsutredningen rörande statlig
verksamhet, socialpolitiska kommittén, centrala rehabiliteringsberedningen, centrala
sjukvårdsberedningen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och mentalsjukvårdsberedningen.
Härjämte har yttranden över de båda betänkandena avgivits av Svenska
stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, SACO, TCO, Stockholms läns
landsting, Malmöhus läns landsting, Västerbottens läns landsting, Uppsala läns
landsting, Östergötlands läns landsting, Örebro läns landsting, Jönköpings läns
landsting, föreningen Sveriges arbetsterapeuter, Sveriges förenade studentkårer
och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund.
Vissa av de statliga myndigheterna har avgivit sina utlåtanden sedan de först
inhämtat yttranden från underordnade myndigheter med flera. Sålunda har
kanslersämbetet för rikets universitet bifogat yttranden från medicinska fakulteterna
vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg samt av lärarkollegierna
vid karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå. Överståthållarämbetet
har inhämtat yttrande från stadsfullmäktige i Stockholm. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har bifogat yttranden från stadsfullmäktige i Malmö samt biträdande
länsläkaren i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har
bifogat yttrande från stadsfullmäktige i Göteborg.
Dessutom har skrivelser inkommit från riksförbundet Sveriges föräldraförening
för CP-barn, leg. sjukgymnasters riksförbund, vårdföreståndarnas förening,
styrelsen för Älvsborgs läns landstings centrala yrkesskola i Steneby, Östersunds
skolstyrelse och terapiföreståndare H. Carse, Växjö, m. fl.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
5
II. Utbildning av arbetsterapeuter
A. Utredningens synpunkter och förslag
1. Arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter
a. Begreppen rehabilitering och arbetsterapi
Utredningen tar inledningsvis upp vissa definitionsfrågor och framhåller bl. a.
följande.
Ett förslag om en reformerad utbildning av arbetsterapeuter måste bygga på
överväganden av vad arbetsterapi egentligen är eller bör vara. Dessa överväganden
bör inbegripa ett klarläggande av arbetsterapins verksamhetsområde, arbetsmetoder
och syfte. De bör också innefatta en bestämning av arbetsterapins roll
i det större sammanhang, varav arbetsterapin är en del. Detta större sammanhang
utgör vad man med en numera hävdvunnen, men till sin innebörd alltjämt
oklar term benämner rehabilitering.
Det har visat sig vålla stora svårigheter att skapa en enhetlig och allmängiltig
bestämning av detta socialmedicinska begrepp. En mera fullständig bestämning
av begreppet torde kräva ett klarläggande av rehabiliteringens klientel, dess syfte
och dess medel för uppnående av sitt syfte.
Rehabiliteringens klientel kan, med ett försök till allmän definition, sägas omfatta
i princip varje under vård varande individ — utan anseende till ålder, samhällsfunktion
eller den i fallet engagerade vårdsektorn — som företer inbördes
betingade medicinska och sociala problem. Större delen av det salunda definierade
klientelet återfinnes inom sjukvårdssektorn. En icke ringa del av klientelet
finns emellertid inom andra vårdsektorer, exempelvis åldringsvården, fångvården
och alkoholistvården. Varje vårdsektor företer sina huvudtyper av rehabiliteringsfall
med vissa kombinationer av medicinska och sociala problem såsom återkommande
karakteristiska. Sjukdomens art, längd och svårighetsgrad samt dess
i form av invaliditet eller annan form bestående karaktär är några av de omständigheter
som tillsammans med sådana faktorer som yrke, ålder, ekonomi,
bostads- och familjeförhållanden samt social position och attityd ingår i bedömningen
av patienten från rehabiliteringssynpunkt.
Till övervägande del utgöres rehabiliteringsklientelet av patienter, som genom
sjukdom blivit varaktigt eller långvarigt oförmögna att arbeta eller klara sig
själva. En stor grupp utgöres av patienter med inskränkt rörelseförmåga, vare
sig denna orsakas av sjukdomar i nervsystem, muskler, ben eller leder. En viktig
grupp utgöres av patienter med hjärt- och lungsjukdomar, som medfört nedsatt
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964.
allmän funktionsförmåga. Den kvantitativt största gruppen torde dock utgöras
av patienter med psykiska och nervösa sjukdomar. Under nämnda grupper faller
ej blott den egentliga sjukvårdens klientel utan också en stor del av åldringsvårdens
och en icke ringa del av nykterhets- och fångvårdens klientel. Rehabiliteringsbehovet
ökar väsentligt i högre åldersgrupper. Slutligen utgöres en viktig
grupp — närmast att karakterisera såsom ett huvudsakligen socialt rehabiliteringsklientel
— av personer med arbetssvårigheter och andra svårigheter i sin livsföring,
orsakade av brister i den sociala miljön eller andra omständigheter av
social natur.
Rehabiliteringens syfte är att återföra individen till bästa möjliga fysiska
och psykiska hälsa samt optimal aktivitet och anpassning till omvärlden. Som
framgår av denna definition har rehabiliteringen dels en medicinsk målsättning,
dels en social målsättning. Det angivna syftet kan visserligen sägas vara
detsamma för medicinsk vård och i viss mån för sociala hjälpåtgärder över huvud
taget. Det för rehabiliteringen härvidlag specifika är emellertid, att de däri
ingående åtgärderna så medvetet inriktas på ett kombinerat medicinskt och
socialt mål och att åtgärderna gemensamt syftar till ett fullständigt uppföljande
av vårdfallet i såväl medicinskt som socialt hänseende.
Ej sällan sättes likhetstecken mellan rehabilitering och återanpassning i arbete.
Med avseende på en betydande del av rehabiliteringsklientelet kan sistnämnda
uttryck sägas svara mot rehabiliteringens syfte. Kanske vill det också
synas som återanpassning i arbete är den från såväl ekonomisk som social synpunkt
viktigaste formen av och syftet med rehabiliteringen. Likväl utgör återanpassning
i arbete dock endast en del av ett vidare syfte. I åtskilliga fall har
rehabiliteringen en mer begränsad målsättning, exempelvis att en patient sättes
i stånd att helt eller delvis klara sin dagliga personliga livsföring, ehuru utan
egentlig produktiv insats. Även en sålunda begränsad rehabilitering kan representera
betydande ekonomiska och humanitära värden.
Rehabiliteringens medel för uppnåendet av ovan angivna syften består av dels
åtgärder av medicinsk natur, dels därmed samordnade åtgärder av social natur.
Kännetecknande för de medicinska rehabilitenngsatgärderna är den fysiska
och psykiska aktiveringen av patienten tillsammans med de särskilda åtgärder
exempelvis operativa ingrepp, medikamentell behandling, applicering av tekniska
hjälpmedel, psykoterapi m. m. — som i vissa fall erfordras, för att aktiveringen
skall kunna komma till stånd och leda till åsyftat resultat. Två viktiga
aktiverande behandlingsformer är sjukgymnastik och arbetsterapi.
För de sociala, rehabiliteringsåtgärderna kännetecknande kan anses vara karaktären
av hjälp till självhjälp, insatt efter, alternativt i slutskedet av eller
jämsides med den medicinska vården. Åtgärderna kan vara av engångskaraktär,
temporära eller utsträckta över individens återstående livstid. En viktig
kategori av sociala rehabiliteringsåtgärder utgör vad som betecknas med den
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
sammanfattande termen arbetsvärd. Anskaffande av lämplig bostad eller viss
omändring och utrustning av befintlig bostad, hemhjälpsverksamhct samt ekonomiskt
stöd är exempel på andra slag av hjälpåtgärder inom den sociala rehabiliterings
verksamheten. Åtgärdernas nyss angivna karaktär av hjälp till självhjälp
innebär i vissa fall att full självständighet och aktiv produktionsinsats åsyftas
och uppnås, i andra fall endast att en högre grad av självständighet och aktivitet
uppnås än om de ifrågavarande åtgärderna ej vidtagits.
Det är viktigt, framhåller utredningen, att den medicinska rehabiliteringen ej
betraktas, dvs. planeras och administreras, såsom något för sig och den sociala
rehabiliteringen såsom något för sig. Rehabiliteringen måste ses som en enhet,
inom vilken teknisk och organisatorisk samordning utgör en förutsättning för en
god funktionell samverkan mellan dess olika delar. Ett viktigt led utgör härvidlag
en rätt organiserad och bedriven arbetsterapi.
Termen arbetsterapi utgör, liksom termen rehabilitering, den svenska motsvarigheten
till en från de anglo-sachsiska länderna hämtad benämning, »occupational
therapy». Det har yppats och torde alltjämt råda delade meningar
om, huruvida ordet arbetsterapi utgör en fullgod motsvarighet till den engelska
benämningen eller, vilket är väsentligare, huruvida ordet arbetsterapi väl svarar
emot den därmed åsyftade verksamheten. Utredningen har ansett sig böra stanna
för arbetsterapi såsom ett med exempelvis sjukgymnastik sidoordnat begrepp
och såsom ett begrepp omfattande även vissa slag av verksamhet beträffande
vilka, tagna var för sig, termen måhända kan synas mindre adekvat. Arbetsterapi
är en behandlingsform, dvs. en medicinsk verksamhetsgren. Detta ligger utsagt
i det i termen ingående ledet -terapi. Härav förstås att den åsyftade verksamheten
innebär en målinriktad verksamhet från den behandlande personalens sida
i syfte att aktivera patienten. I begreppet terapi måste ligga den innebörden, att
patientens aktivitet skall initieras, ledas och kontrolleras av vård- och rehabiliteringssakkunnig
personal.
Något sidoordnande av termen arbets- och sysselsättningsterapi såsom beteckning
för i viss mån artskilda aktiviteter bör icke ifrågakomma. Erfarenheten
visar, att detta skapar förvirring och ett olösligt gränsdragningsproblem. Ej
heller bör sysselsättningsterapi beteckna någon specialitet av arbetsterapin.
Arbetsterapi bör vara den samlande beteckningen för hela denna behandlingsform,
vars centrala mål och metoder ligger utsagda i ordet arbete men som alltefter
arten av sitt klientel också verkar med andra mål och metoder. Arbete
liksom sysselsättning av andra slag, t.ex. lek, representerar enligt detta betraktelsesätt
olika aktiveringsformer inom behandlingsformen arbetsterapi. Det understrykes
starkt, att förekommande variationer i fråga om den realiserbara
målsättningen och det därav betingade metodvalet icke är en fråga om olika
kvalificerad utan om olika inriktad arbetsterapi.
Arbetsterapins målsättning har av arbetsterapeuternas världsorganisation specificerats
på följande sätt.
8 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
1. Aktivering av mentalt sjuka patienter genom verksamhet av yrkesbetonad eller rekreativ
karaktär;
2. förbättring av ledrörligheten, muskelstyrkan samt den neuromuskulära rörelsekoordineringen
hos vissa rörelsehindrade;
3. förbättring av rörelseförmågan hos rörelsehindrade (såväl av kroppsliga som psykiska
orsaker) genom undervisning och träning i »self-help-activities» (att kunna äta själv,
kläda sig själv, skriva samt använda tekniska hjälmedel och proteser på rätt sätt);
4. förenkling av handikappade husmödrars hushåll genom arbetsrationalisering samt genom
anskaffning av och instruktion om rätt användning av tekniska hjälpmedel;
5. utvecklande av arbetstolerans (träning) samt vidmakthållande av färdigheter som
fordras för patientens yrke;
6. bestämning av handikappades anlag och arbetsförmåga genom inledande yrkesteknisk
arbetsprövning;
7. psykisk stimulering av deprimerade eller oroliga patienter genom lämpligt arbete eller
annan sysselsättning.
Punkterna 1—3 samt 5 och 6 omfattar vad som numera brukar benämnas
funktionell arbetsterapi, varav den under 3 nämnda s. k. ADL-träningen (Activities
of Daily Living) utgör en del. Den funktionella arbetsterapin kan vara
inriktad såväl på förbättringar av fysisk art som förbättringar av psykisk art.
b. Arbetsterapi — ett led i modern sjukvård ocli socialvård
Utredningen anknyter till det tidigare anförda om betydelsen av god samordning
av medicinsk och social rehabiliteringsverksamhet samt anför härom bl. a.
följande.
En god samordning innebär, att i varje skede av rehabiliteringsprocessen bör
de medicinska och sociala åtgärder sättas in, som fordras för att driva den medicinska
rehabiliteringen framåt och för att undanröja eller mildra eventuella
hämmande omständigheter av social natur. Vidare innebär en god samordning,
att rehabiliteringsprocessens olika skeden med därtill hörande åtgärder på ett
smidigt sätt bör gripa in i och avlösa varandra. Vad det gäller är sålunda dels att
etappvis uppnå bästa möjliga resultat, dels att på bästa sätt tillvarata dessa
resultat och föra rehabiliteringen vidare mot dess slutmål. Särskilt i sistnämnda
hänseende har allvarliga svagheter hittills förelegat. Detta gäller framför allt
samordningen av den medicinska rehabiliteringsverksamheten och arbetsvärden.
En anledning till de problem som mött i samarbetet mellan sjukvård och
arbetsvärd är, att sjukvården saknat tillräckliga resurser för medicinsk rehabilitering,
varför patienter utskrivits från sjukhusen i sådant tillstånd att de icke
varit mogna för arbetsvårdande åtgärder. Vidare har kontakten mellan sjukvård
och arbetsvärd varit bristfällig, vilket medfört att arbetsvårdsproblemen ofta
beaktas alltför sent. Arbetsvärden har å sin sida haft för litet tillgång till medicinsk
sakkunskap.
Det måste anses högeligen angeläget, att ett samarbete mellan sjukvården
och arbetsvärden — liksom även övriga för rehabiliteringen betydelsefulla in
-
9
Kungl. Maj.''tv proposition nr 73 år 1964
stitutioner inom den sociala sektorn — kommer till stånd i hela landet. Detta
är dels en fråga om administrativ samplancring av verksamheten, dels också en
fråga om utbildning av erforderlig personal. Bristerna i sistnämnda hänseende
är synnerligen allvarliga, icke minst i vad gäller välutbildade arbetsterapeuter.
Den moderna arbetsterapin är av grundläggande betydelse för den medicinska
rehabiliteringen. Den fysiska och psykiska uppträning, som ingår i rehabiliteringen,
kan icke nås enbart genom sjukgymnastik. För att nå ett tillfredsställande
resultat är det ofta nödvändigt med en så långvarig upprepning av de
tränande rörelsemönstren, att patienten vid enbart sjukgymnastisk behandling
tröttnar och träningen förlorar i värde. Användandet av arbete eller annan
sysselsättning som terapeutisk teknik stimulerar patienten till aktiv och ihållande
träning och kan sålunda leda till goda resultat, när det gäller att avlägsna eller
minska funktionella defekter.
På grund av sin inriktning — såväl i fråga om metoder som målsättning —
mot arbetslivet och det dagliga livets övriga aktiviteter har arbetsterapin, utöver
sin betydelse såsom terapeutiskt medel inom medicinsk rehabilitering, en likaledes
viktig funktion att fylla såsom förmedlande länk mellan sjukvården och
socialvården, främst arbetsvärden.
När det gäller återanpassningen av fysiskt och/eller psykiskt handikappade i
arbete — vilket kan innebära antingen återgång till tidigare arbete eller omplacering
i nytt arbete — har arbetsterapeuten framför allt tva funktioner. Hon
skall genomföra en så effektiv förberedande träning som möjligt av patienten
med ett arbetsmål i sikte. Hon skall vidare medverka till en förberedande bedömning
av patientens arbetsförmåga och av vilken typ av arbete som från bl. a.
denna synpunkt skulle kunna vara lämplig. Härvidlag måste också vikt läggas
vid att patienten i möjligaste mån klarar sådana dagliga aktiviteter som att klä
på sig själv, äta själv och ombesörja den personliga hygienen utan onödig hjälp
från anhöriga eller vårdpersonal.
Den skicklighet, som patienten eventuellt förvärvar i handaslöjder eller enklare
former av hantverk inom den »konventionella arbetsterapin», kan endast i
sällsynta undantagsfall utnyttjas av patienten i förvärvssyfte. Såväl från träningssynpunkt
som från önskvärdheten att kunna göra en realistisk bedömning av
patientens arbetsmöjligheter kräves därför, att man så snart som möjligt prövar
och övar honom i arbetsmetoder, som han skall kunna framgent använda sig av
i förvärvssyfte. Det är därför nödvändigt att skapa resurser för industriell eller
mot andra yrkesområden inriktad arbetsterapi. Detta innebär att arbetsterapeuterna
måste utbildas härför.
c. Arbetsterapin som behandlingsform
Utredningen redogör tämligen utförligt för arbetsterapin som behandlingsform
vid såväl fysiska som psykiska sjukdomstillstånd. Här redovisas endast, närmast
10
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 196Jf.
som bakgrund till det härefter följande avsnittet, utredningens inledande synpunkter
på arbetsterapin som behandlingsform.
Med funktionell arbetsterapi menas metoder som stimulerar och leder patienten
till att med hjälp av manuella arbetstekniker avlägsna eller minska funktionella
defekter. Dessa arbetsmetoder kan bestå i textilarbete, lerarbete, trä- och
metallarbete m. m. och alla dessa arbetsformer har sina bestämda för- och nackdelar.
Ordet manuell inriktar uppmärksamheten på handen, vars olika funktioner
onekligen har en central roll vid arbetsterapi och rehabilitering i allmänhet.
Genom olika arrangemang kan dock arbetsterapin utnyttjas för att träna även
andra muskelgrupper i kroppen eller mer allmänna funktioner som t. ex. andning
och kondition.
Funktionsdefekterna kan vara av en påtaglig art som t. ex. muskelsvaghet,
inskränkningar i rörelseomfånget och den svårighet att samordna muskelarbetet
till målinriktade rörelser som man brukar beteckna som koordinationsrubbningar.
Men de kan också vara av mer »psykisk» art såsom bristande koncentrationsförmåga,
uthållighet i arbetet, arbetsglädje etc.
Även om här i huvudsak kommer att behandlas den förra typen av funktionsdefekter
skall även något beröras det fundamentala värdet av arbetsterapi när
det gäller bemästrandet av de psykiska problem man möter vid försöken att
så långt som möjligt kompensera det handikapp en sjukdom medfört.
Det är välbekant för läkaren och lätt för lekmannen att förstå, att den psykiska
påfrestning som en allvarligare sjukdom medför mycket ofta leder till ett
reaktivt depressionstillstånd hos den drabbade, särskilt om sjukdomen hotar att
medföra ett bestående handikapp. Detta depressionstillstånd ter sig mycket
olika beroende på vederbörandes personlighet, hans sociala situation, handikappets
art och en rad andra omständigheter. Typiskt är att det vid allvarligare
sjukdomstillstånd uppträder med en ofta ganska lång tidsfördröjning, medan
det vid mindre allvarliga kan uppträda omedelbart. Man kan finna en flicka
med lindrig barnförlamning som gråter, därför att hon tror att hon aldrig kan
dansa mer. I sängen bredvid ligger en patient med svåra förlamningar, som på
ytan företer en »beundransvärd» sinnesjämvikt för att sedan så småningom
sjunka ner i ett svårartat depressionstillstånd. Denna depression med oro, ängslan,
grubblerier, apati och bristande förmåga till verklighetsanpassning kan i
åratal ligga som en tät dimma över patienten och förhindra varje rationellt försök
till rehabilitering. Den utgör en lika påtaglig realitet som exempelvis ett
svårartat liggsår, en urinvägsinfektion eller liknande och den kan medföra betydande
kostnader i form av förlängd vårdtid, otillfredsställande utnyttjande av
tränings- och behandlingsmöjligheter, kostnader för bestående arbetsoförmåga
eller oförmåga att klara sig själv. Här skall inte närmare redogöras för hur en
sådan reaktiv depression behandlas. Det må emellertid framhållas att det icke
torde finnas någon medicinsk behandlingsform vid dessa tillstånd som i effekt
kan mäta sig med en riktigt ledd arbetsterapi.
d. Anspråken på en arbetsterapeut
Utredningen lämnar följande sammanfattande redogörelse för de anspråk, som
bör ställas på en arbetsterapeut i olika hänseenden.
Arbetsterapeuten ingår i sjukvårdspersonalen och bör således för att kunna
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
arbeta effektivt ha god insikt i sjukvård, sjukhusorganisation och andra personalgruppers
arbete, inom såväl kroppssjukvården som mentalsjukvården.
Arbetsterapeuten arbetar med patienter, som lider av sjukdomar eller följder
av sjukdomar och måste följaktligen ha en god insikt i sjukdomsläran.
En huvuduppgift för arbetsterapeuten är att stimulera och leda patienterna
att rationellt utnyttja sin rörelseapparat för träning. På grund härav krävs
mycket goda kunskaper om rörelseapparatens anatomi, fysiologi och patologi.
Detta gäller ben, leder, sonor, muskler, nerver och det centrala nervsystemet.
Vidare erfordras goda kunskaper om effekten av muskelarbete på lungor,
hjärt-kärlsystemet och övriga organsystem i friskt och sjukt tillstånd.
Goda teoretiska kunskaper i psykiatri är nödvändiga. Arbetsterapeuten måste
känna till de vanligaste psykiska sjukdomarna och deras symtom och därigenom
ha möjlighet att förstå patienten och dennes reaktionssätt.
Kunskaper i socialmedicin är också behövliga. Viktigast är i detta avseende
kunskaper om arbetsvärden, dess organ och möjligheter.
Ett viktigt ämnesområde är psykologin. Den medicinska psykologin ger kunskaper
om personlighetstyper och psykodynamiska tankegångar. Men en tilllämpad
normalpsykologi ger kanske den bästa förståelsen för patientsituationen
och för de svårigheter, som sjukdomen försätter en människa i.
Arbetsterapeutens arbetsmetoder består av manuella arbetstekniker. Dessa
utgör ett mycket stort och mångfacetterat område, där arbetsterapeuten måste
ha gedigna teoretiska och praktiska kunskaper. Utöver de traditionella handaslöjdema
måste här införas även andra arbetsformer, främst av industriell art.
En stor del av arbetsterapeutens arbete består i att förbereda och träna
patienten för ett socialt liv och lämpligt arbete. Härför kräves mycket goda insikter
i de anspråk som den dagliga livsföringen och olika arbetsformer ställer på
patienterna.
Det är viktigt, att arbetsterapeuten kan arbeta i team. Hon måste kunna
samordna sitt arbete med andra terapiformer. Ett särskilt nära samarbete bör
etableras med läkare, sjukgymnaster och kuratorer.
Slutligen måste arbetsterapeuten kunna balansera egna problem och konflikter
så, att de inte ogynnsamt påverkar patientens situation. Den psykologiska utbildningen
är av stor betydelse i detta sammanhang. Från denna synpunkt är
det också viktigt, att arbetsterapeuten är så allmänt orienterad och så skolad,
att hon på ett objektivt sätt kan framlägga synpunkter i en diskussion och redogöra
för sin uppfattning rörande en patient.
2. Behovet av arbetsterapeuter
Av medicinalstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning gemensamma
skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1959 och en till denna skrivelse fogad
promemoria framgick, att det sammanlagda behovet av terapeuter inom hälso
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
och sjukvården då preliminärt uppskattades till minst ca 1 000 med följande
fördelning.
Kroppssjukhusen ....................................... ca 400
Mentalsjukhusen ....................................... » 400
Den öppna vården och kronikervården.................... » 150
Sinnesslövården (minst en arbetsterapeuttjänst per anstalt) .. » 130
a. Beräkningsmetoder
Utredningens beräkning av arbetsterapeutbehovet har skett med användande
av tre olika metoder.
För det första har utredningen riktat en enkät till myndigheter, sjukhus och
sjukvårdshuvudmän i syfte att få upplysning om dels nuvarande tillgång och
brist på arbetsterapeuter samt arten och omfattningen av nu bedriven arbetsterapi,
dels det beräknade framtida behovet av ifrågavarande personal.
För det andra har utredningen sökt beräkna det år 1970 föreliggande behovet
av arbetsterapeuter inom sjukvården genom att tillämpa den framskrivning av
hittillsvarande utvecklingstendenser med avseende på konsumtions- och arbetskraftsutveckling
inom hälso- och sjukvården, som företagits av läkarprognosutredningen
(SOU 1961:8). Utvecklingen av arbetsterapeutbehovet har därvid
beräknats utifrån ett nuläge, som antagits svara mot summan av befintlig personal
och aktuell brist. Till det på så sätt framräknade behovstalet för sjukvårdens
del har därefter lagts det behov för övriga vårdsektorer som framkommit
genom behovsenkäten.
För det tredje har utredningen grundat en beräkning av arbetsterapeutbehovet
på samma siffror för sjukvårdens utveckling fram till år 1970, på vilka läkarprognosutredningen
grundade sin programmatiska beräkning av läkarbehovet.
Arbetsterapeututredningen har sålunda utifrån läkarprognosutredningens uppfattning
om de olika sjukvårdsavsnittens utveckling gjort en motsvarande beräkning
rörande det framtida behovet av arbetsterapeuter.
Utredningen har vägt resultaten av de olika beräkningarna emot varandra
och på denna grund tagit ståndpunkt till frågan om det årliga utbildningsbehovet
i fråga om arbetsterapeuter. Ingen av de använda beräkningsmetoderna har
givit någon tillfredsställande grund för en beräkning av behovet av hjälppersonal
för arbetsterapi.
När det gällt att bedöma den föreliggande bristen på arbetsterapeuter har den
säkraste metoden synts utredningen vara att efterhöra de för ifrågakommande
vårdsektorer och institutioner ansvarigas uppfattning härom. Detta har skett
genom enkäten. De siffror angående den aktuella bristen, som härigenom erhållits
och som framgår av det följande, anses stå som ett tämligen pålitligt uttryck för
hur många ytterligare arbetsterapeuter som borde ha funnits anställda, därest
tillgång på utbildade sådana hade funnits.
I fråga om behovet på längre sikt anses däremot enkätresultatet vara avsevärt
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196J+
mer osäkert. Till följd härav bedömes det vara till fördel, om beräkningar av det
framtida behovet kan ske även på andra grunder och med andra metoder. Utredningen
har i de av läkarprognosutredningen (LP) gjorda prognoserna (SOU
1961: 8) ansett sig finna ett underlag för dylika beräkningar. I det följande redovisas
utredningens beräkningar enligt två olika metoder, bada med LP som
grund.
Framskrivning av hittillsvarande arbetskrafts trend inom hälso- och sjukvården.
En av de metoder, genom vilka LP sökte beräkna läkarbehovets utveckling,
var att klarlägga, hur sjukvårdskonsumtionen (huvudsakligen beräknad i antal
vårddagar) samt arbetskraftsvolymen inom hälso- och sjukvården utvecklat sig
sedan ett antal år tillbaka och därefter göra en framskrivning av dessa båda
trender. Detta underlag, på vilket LP baserade en prognos rörande läkarbehovet,
kan användas för prognoser rörande även andra grupper av sjukvårdspersonal.
Om man antar, att behovet av arbetsterapeuter i fortsättningen följer samma
utveckling som beträffande vårdpersonalen i dess helhet, skulle det ar 1970 föreliggande
behovet ligga ca 50 % högre än ar 1960 och det ar 1975 föreliggande
behovet drygt 75% högre än år 1960.
Av behovsenkäten framgår att antalet anställda arbetsterapeuter inom kroppssjukvård
och mentalsjukvård år 1960 utgjorde 290. Den aktuella bristen uppgick
till sammanlagt 152 arbetsterapeuter för dessa bada vårdområden. Som redan
framhållits utvisar denna siffra, vilket antal arbetsterapeuter som skulle funnits
anställda, om tillgång på utbildade sådana hade funnits. Utredningen anser
riktigast att vid bedömningen av den framtida behovsutvecklingen utgå ifrån,
inte bara antalet anställda år 1960 utan också den då föreliggande bristen. Om
man sålunda utgår från summan av det uppgivna antalet anställda (290) och
den redovisade bristen (152), dvs. 442 arbetsterapeuter, skulle en ökning av
behovet med 50% ge ett behov år 1970 av 663 arbetsterapeuter och en ökning
med 75 % ge ett behov år 1975 av 774 arbetsterapeuter inom sjukvården. Om till
dessa behovstal lägges det i enkäten redovisade framtida behovet för övriga
vårdområden tillsammantagna, 425 arbetsterapeuter (beträffande dessa vårdområden
saknas underlag för en motsvarande framskrivning), skulle det beräknade
totalbehovet bli 1 085 år 1970 och 1 199 år 1975.
Beräkning av arbetsterapeutbehovet på basis av underlaget för LP:s programmatiska
bedömning av läkarbehovet. LP har företagit en beräkning av läkarbehovet
på grundvalen av uppgjorda program för utvecklingen inom olika
fält av hälso- och sjukvården. Detta underlag för LP:s läkarbehovsbedömning
redovisas i följande tabell över ett beräknat vardplatsbehov ar 1970 specialitet
för specialitet i syfte att tjäna som grund för en uppskattning av det framtida
arbetsterapeutbehovet. Det må dock framhållas, att LP själv ansåg tveksamt,
huruvida det skisserade hälso- och sjukvårdsprogrammet skulle kunna förverkligas
till år 1970. En förskjutning till omkring år 1975 antyddes såsom icke
osannolik.
14
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
Antal vårdplatser ar 1960 och beräknat platsbehov år 1970 inom sjukvården
(avrundade tal). Platsbehovet 1970 enligt regionsvårds- och läkarprognosutredningama,
samt i vad gäller mentalsjukvården enligt mentalsjukvårdsdelegationen.
Område |
Antal vård-platser 1960 |
Platsbehov 1970 |
Allmän kirurgi (inklusive urologi) .................... |
10 571 |
11 200 |
Intern medicin ......................... |
0 042 |
|
Reumatologi ......................... |
1 191 |
|
Lungkliniker ......................... |
5 528 |
|
Epidemiologi ...................... |
3 524 |
|
Öronsjukdomar ............................ |
1 431 |
|
Ögonsjukdomar ....................... |
876 |
950 |
Pediatrik .......................... |
2 328 |
|
Ortopedi........................... |
||
Obstetrik ................... |
3 532 |
|
Gynekologi ......................... |
1 836 |
|
Lasarettspsykiatri ..................... |
1 468 |
3 200 |
Neurologi .............................. |
368 |
|
Dermatologi ......................... |
710 |
|
Kardiologi ......................... |
||
Neurokirurgi .......................... |
245 |
|
Radiologi (cancerklinik) ................. |
420 |
650 |
Thoraxkirurgi ................... |
274 |
|
Plastikkirurgi ..................... |
170 |
|
Andra avdelningar och allmänna platser................. |
5 397 |
2 700 |
Summa |
50 807 |
54 000 |
Långtidssjukvård varav: |
18 647 |
40 000 |
Kliniker .............................. |
||
Centrala sjukhem ...................... |
12 000 |
|
Perifera sjukhem ........................ |
26 000 |
|
Mentalsjukvård (exklusive lasarettspsykiatri) .......... |
32 940 |
40 000 |
Vård av psykiskt efterblivna och epileptiker......... |
14 287 |
19 000 |
Utredningen har, med detta program som grund, sökt beräkna det framtida
behovet av arbetsterapeuter genom att göra en bedömning av hur stort antal
vårdplatser, som genomsnittligt inom varje särskild vårdspecialitet kan betjänas
av en arbetsterapeut. Utredningen framhåller, att en bedömning av detta slag
givetvis kan kritiseras, då den grundläggande bestämningen av antalet vårdplatser
per terapeut måste företagas utan stöd av en gedigen erfarenhet. Ändå
finner utredningen denna metod äga ett visst företräde framför de båda föregående
därigenom att den ger möjlighet till en bedömning av det framtida arbetsterapeutbehovet
utifrån den uppfattning om arbetsterapins uppgifter och
verksamhetsformer som utredningen företräder. Behovsbedömningen, sålunda
utförd, är att uppfatta såsom uttryck för en preliminär målsättning med avseende
på utvecklandet av ifrågavarande behandlingsform i Sverige.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196Jr
Utredningen lämnar följande redogörelse för de beräkningar, som verkställts
enligt denna metod. I fråga om de specialiteter som upptages i tablån över vårdplatsbchovct
inom den svenska akutsjukvården kan göras gällande, att låga vårdplatsantal
per arbetsterapeut är motiverade inom reumatologi, ortopedi, lasarettspsykiatri,
neurologi, dermatologi, kardiologi, neurokirurgi, thoraxkirurgi och
plastikkirurgi. Dessa specialiteter representerar tillsammans ca It 500 vårdplatser.
Om man för dessa räknar med 60 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket torde
vara ett ganska högt tal, uppkommer ett behov av 190 arbetsterapeuter. Itäknar
man för återstående del av akutsjukvården med 150 vårdplatser per arbetsterapeut
uppkommer ett ytterligare behov av 280 arbetsterapeuter. Sammanlagt
skulle alltså akutsjukvården år 1970 kräva 470 arbetsterapeuter. Amerikanska
normer — 25 % av vårdplatserna belagda med klientel i behov av rehabilitering
och 8—15 patienter per arbetsterapeut och dag — skulle vid en beläggning om
90 % ge ett behov av ca 1 000 arbetsterapeuter. Det synes emellertid i nuvarande
läge knappast realistiskt att tillämpa dessa beräkningsgrunder.
Långtidssjukvården är upptagen med sammanlagt 40 000 vårdplatser i LP:s
prognos. Utredningen har som en provisorisk beräkningsgrund funnit sig böra
räkna med 100 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket ger ett behov för långtidssjukvården
av 400 arbetsterapeuter.
I mentalsjukvårdsdelegationens betänkande III (SOU 1958:38) räknades med
3 arbetsterapeuter per överläkaravdelning. Eftersom en överläkaravdelning enligt
delegationens uppfattning borde omfatta 280—300 vårdplatser, skulle antalet
vårdplatser per arbetsterapeut bli 90—100. Utredningen finner sig böra räkna
med 100 vårdplatser per arbetsterapeut, vilket betyder att med 40 000 vårdplatser
år 1970 (räknat efter 5 %o på en befolkning av 8 miljoner invånare) ett behov
av 400 arbetsterapeuter skulle föreligga för mentalsjukvårdens del.
Beträffande vården av psykiskt efterblivna räknar utredningen med 200 vårdplatser
per arbetsterapeut som en rimlig siffra. Med 19 000 vårdplatser år 1970
skulle det då föreligga ett behov av 95 arbetsterapeuter. Härtill torde böra läggas
ett av medicinalstyrelsen angivet behov av 35 konsulterande arbetsterapeuter,
vilket ger ett sammanlagt behov av 130 terapeuter.
Den programmatiska beräkningen eller uppskattningen av arbetsterapeutbehovet
ger vid handen att det år 1970 skulle föreligga ett behov av 470 + 400 +
400 + 130 = 1 400 arbetsterapeuter inom sjukvården. Hänsyn har därvid
icke tagits till behovet av personal för den öppna sjukvården.
Härtill skall så läggas behovet av arbetsterapeuter för övriga vårdområden.
Detta behov har av uppgiftslämnarna vid utredningens behovsenkät uppskattats
till 45 inom fångvården, 30 inom nykterhetsvården och 200 inom åldringsvården.
Beträffande sistnämnda vårdområde anföres följande.
Huvudparten av arbetsterapeutbehovet utanför den egentliga sjukvården hänför
sig till åldringsvården. Här må framhållas den vikt som 1952 års åldringsvårdsutredning
(SOU 1956:1) lagt vid utvecklandet av former för aktivering
av detta vårdklientel. Att arbetsterapin för detta klientel ofta är av förströelsebetonad
karaktär innebär, som i det föregående framhållits, icke att verksam
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196b
heten generellt sett är av okvalificerad art och att den sålunda ej skulle ställa
anspråk på välutbildad arbetskraft. Utförandet av arbetsterapi bland gamla är
en ofta svår och grannlaga uppgift, som reser betydande krav på medicinsktpsykologiskt
kunnande, förfarenhet i lämpliga arbetstekniker samt personlig
lämplighet. Det av socialstyrelsen anmälda framtida behovet av minst 200 arbetsterapeuter
inom åldringsvården torde därför, trots den planerade utbyggnaden
av långtidssjukvården, verkligen representera ett absolut minimum av fullt
utbildade arbetsterapeuter, vilka i betydande utsträckning måste kompletteras
med hjälpkrafter, om en fungerande arbetsterapi skall kunna etableras.
För undervisning i förutbildningskurser, vid arbetsterapeutinstitut och i fortbildningskurser
räknar utredningen med ett framtida behov av omkring 60
arbetsterapeuter som lärare.
Totalbehovet år 1970 skulle enligt ovanstående beräkningar bli 1 400 -f 45 _|_
-f- 30 -}- 200 -)- 60 = 1 735 arbetsterapeuter.
b. Slutsatser beträffande behovet av arbetsterapeuter
De i det föregående redovisade beräkningarna sammanfattas i följande tabell
under rubrikerna Enkät och Program. En svaghet i enkätresultatet anser utredningen
vara frånvaron av tidsuppgifter, till vilka det framtida behovet hänför
sig. Det bedömes emellertid sannolikt att den »överblickbara framtiden» icke
sträcker sig mycket längre än till år 1965. Såsom hållpunkt för en beräkning av
utbildningsbehovet har enkätresultatet den fördelen, att det uttrycker de olika
vårdsektorernas sannolika förutsättningar att under den tidsrymd uppgiftslämnarna
ansett sig kunna överblicka faktiskt absorbera ett ökat antal arbetsterapeuter
och sålunda, icke blott ett »idealt» behov.
Beräkning av arbetsterapeutbehovet
Vårdområde |
Enkät |
Program |
||
Antal an-ställda 1960 |
Aktuellt behov |
Framtida behov |
||
Sjukvård: |
||||
akutsjukvård ........... |
1 o,« |
470 |
||
långtidssjukvård ........ |
| 219 |
281 |
410 |
400 |
mentalsjukvård ......... |
71 |
1C1 |
250 |
400 |
vård av psyk. efterblivna |
||||
samt epileptiker ...... |
35 |
82 |
114 |
130 |
Ungdomsvård ............ |
6 |
6 |
6 |
|
Arbetsvärd ............... |
11 |
15 |
30 |
|
Fångvård ................ |
33 |
33 |
45 |
45 |
Nykterhetsvård ........... |
12 |
20 |
30 |
30 |
Åldringsvård ............. |
84 |
90 |
200 |
200 |
Undervisning ............. |
— |
— |
— |
60 |
Summa |
471 |
688 |
1 085 |
1 735 |
17
Kungl. Maj:U proposition nr 73 ur 1004
Den programmatiska metoden lider, framhåller utredningen, av den svagheten
att de antagna relationerna mellan antal vårdplatser och antal arbetsterapeuter
icke vilar på crfarenhetsunderlag. Begränsar man sig till denna invändning synes
emellertid, med hänsyn till de mycket försiktigt antagna relationstalen, den
närmast till hands liggande risken vara, att det beräknade behovet är för lågt,
vilket dock i och för sig är allvarligt nog. En ytterligare invändning, som kan
riktas mot denna beräkningsmetod, är att den — utifrån antagna utgångspunkter
— ger upplysning om det ideala behovet, ej det faktiska. Det framhålles
som tveksamt, huruvida övriga personella och materiella resurser för rehabilitering
kan öka i en takt, som möjliggör ett ianspråktagande av drygt 1 700 arbetsterapeuter
år 1970 och erinras om att EP såsom icke osannolikt räknade med en
förskjutning av det skisserade hälso- och sjukvårdsprogrammets förverkligande
fram till omkring år 1975. Vid sin bedömning av utbildningsbehovet tar utredningen
därför sikte på att täcka ett behov av drygt 1 700 arbetsterapeuter år
1975.
c. Behovet av hjälpkrafter
I fråga om behovet av hjälpkrafter anför utredningen följande synpunkter.
Förekomsten av hjälppersonal gör det möjligt att bättre utnyttja en arbetsterapeut
för kvalificerade arbetsuppgifter. Arbetsterapin kan då bedrivas på ett
effektivare sätt, dvs. man kan öka arbetsterapins kvalitet och intensitet och måhända
även antalet behandlade patienter per arbetsterapeut och dag. Det måste
förutsättas, att arbetsterapeuten själv, med det antal vårdplatser som i det föregående
beräknats per arbetsterapeut, kan ägna endast mycket begränsad tid åt
varje patient. För att inte värdet av behandlingen skall gå förlorat, är det följaktligen
nödvändigt, att det finns personal, som kompletterar arbetsterapeutens
direkta insatser genom att efter hennes direktiv fortsätta övervakningen och
handledningen av patienternas deltagande i de arbetsterapeutiska aktiviteterna.
Det må erinras om att en av de i det föregående antydda fördelarna med arbetsterapin
som behandlingsmetod ligger däri, att arbetsterapin möjliggör den långvariga
upprepning av de tränande rörelsemönstren som ofta är nödvändig för att
nå ett tillfredsställande resultat.
Det torde vara väsentligt, att vårdpersonalen i dess helhet blir införstådd med
rehabiliteringens motiveringar, syften och metoder. Det är också angeläget, att
denna personal, såvitt möjligt med hänsyn till övriga arbetsuppgifter, medverkar
1 rehabiliteringsverksamheten, sålunda även arbetsterapin, särskilt i den mån
denna bedrives på vårdavdelningarna. För att dessa önskemål skall kunna infrias
bör utbildning häri ingå i den ordinarie utbildningen för vårdpersonal av olika
kategorier, inte bara inom sjukvården utan också inom andra vårdområden.
Detta är synnerligen viktigt, för att inte rehabiliteringen under ett långt utvecklingsskede
skall framstå såsom ett i förhållande till vården i övrigt främmande
element.
2 -— Bihang till riksdagens protokoll 1''JGi. 1 samt. AV 7S
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
Det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att nu göra en kvantitativ
beräkning av de insatser, som kan påräknas från vårdpersonalens sida. Hittillsvarande
mycket begränsade erfarenheter av rehabiliteringsverksamhet i Göteborg
och Borås tyder på att man med hänsyn till vårdpersonalens många och
omfattande arbetsuppgifter knappast kan bygga upp en arbetsterapi på den
förutsättningen att denna personal skall kunna utnyttjas såsom hjälpkraft i
mer reguljär mening. Detta torde dock te sig olika för olika vårdsektorer. Skäl
talar emellertid för att man bör räkna med ett icke obetydligt behov av personal,
som är primärt avsedd för medverkan i arbetsterapin. I viss utsträckning bör
hjälppersonalen för övrigt kunna utnyttjas för assistans såväl inom arbetsterapin
som sjukgymnastiken.
Antalet vid varje tidpunkt praktiserande blivande arbetsterapeuter blir sannolikt
inte så stort. Hjälppersonalbehovet torde därför få tillgodoses huvudsakligen
genom anställande av stadigvarande personal. Varje försök att siffermässigt bestämma
storleken av detta behov — under hänsynstagande till förekomsten av
arbetsterapeutpraktikaner, omfattningen av vårdpersonalens medverkan samt
arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som kan anförtros åt hjälppersonal
— måste emellertid i nuvarande läge få formen av mycket lösa antaganden.
Utredningen nöjer sig därför med att deklarera den uppfattningen, att behovet
av fast anställd hjälppersonal sannolikt blir större, möjligen dubbelt större, än
behovet av arbetsterapeuter.
d. Utbildningsbehovet
Utgående från att det enligt enkäten hösten 1960 fanns i runt tal 470 yrkesverksamma
arbetsterapeuter och att därefter utbildats ytterligare ca 240 arbetsterapeuter,
sålunda tillsammans ca 700 arbetsterapeuter, redovisar utredningen
sina beräkningar av det framtida utbildningsbehovet på följande sätt.
Om man inriktar sig på att år 1975 fylla ett behov av drygt 1 700 arbetsterapeuter
uppkommer frågan i vad mån man kan räkna med de i utgångsläget
befintliga 700. Vad man här måste bedöma är dels i vilken utsträckning dessa
besitter tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som behovet av 1 700
arbetsterapeuter avser, dels vilken avgång från yrkesverksamheten man har att
räkna med fram till år 1975.
Utredningen antager, att 600 av de i utgångsläget befintliga ca 700 arbetsterapeuterna
år 1975 skulle kunna äga tillräcklig yrkeserfarenhet och ett genom
vidareutbildning tillräckligt förstärkt kunnande för att fylla en motsvarande del
av det till 1 700 arbetsterapeuter kalkylerade behovet. De borträknade antages
befinna sig bland dem av de 470 anställda hösten 1960, som saknade utbildning
för arbetsterapi. Då uppkommer emellertid frågan, hur många av dessa 600 som
år 1975 kommer att finnas kvar i yrket. Besvarandet av denna fråga liksom av
frågan om den erforderliga utbildningskapaciteten förutsätter kännedom om
yrkesverksamhetsgraden bland arbetsterapeuterna. För att få en uppfattning
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19G4-
19
härom har utredningen den 18 september 1961 företagit en enkät riktad till samtliga
dittills utbildade arbetsterapeuter.
Enkäten utvisar, att den genomsnittliga verksamhetsgraden för samtliga ligger
vid knappt 70 %. De åren 1957—1960 examinerade redovisar en något lägre
arbetsintensitet (67 %) än de under åren 1951—1956 examinerade (71 %). Med
hänsyn till de låga frekvenserna i de båda fördelningarna kan denna diskrepans
dock icke betraktas som verifierad.
Med ledning av enkätens resultat beräknar utredningen att det år 1975
kommer att finnas kvar i runt tal 470 av de i utgångsläget befintliga arbetsterapeuterna.
En förutsättning härför torde dock vara, att dessa beredes möjlighet
att på gynnsamma villkor vidareutbilda sig och att de med avseende på
lönegradsplacering samt rätt att söka och inneha tjänst jämställes med de »nya»
arbetsterapeuterna. Återstående behov, dvs. ca 1 250 arbetsterapeuter, skall
följaktligen täckas genom nyutbildning. De faktorer, som måste kompenseras
för att man verkligen skall nå detta tal är bortfall under utbildningen samt skillnaden
mellan faktisk och 100 % yrkesverksamhetsgrad. Utredningen räknar med
ett bortfall av 5 % under utbildningen och bedömer vidare som sannolikt att
yrkesverksamhetsgraden kommer att ligga högre hos de nya arbetsterapeuterna
jämfört med de befintliga.
Det sammanlagda intaget för de examinationsomgångar som skall föreligga
färdiga år 1975 (antal år X årligt intag) måste vid de två alternativ för yrkesverksamhetsgraden
som angives i följande tablå uppgå till de för varje alternativ
i tablån angivna talen, om behovet av 1 250 arbetsterapeuter skall täckas.
Bortfall under |
Yrkesverk- samhetsgrad |
Erforderligt intag |
5% |
70% |
1 880 |
5% |
80% |
1 640 |
5% |
90% |
1 460 |
Utredningen föreslår, att den nya utbildningen påbörjas hösten 1964. Eftersom
utbildningen avses bli tvåårig hinner då 10 årskullar examineras t. o. m.
år 1975. De angivna alternativen skulle sålunda kräva ett genomsnittligt
årligt intag av respektive 188, 164 och 146 elever. Mittenalternativet, dvs. ett
intag av i runt tal 165 elever per år bedömes representera en rimlig riktpunkt.
Utredningen förordar, att utbildningen om möjligt dimensioneras så, att under
den angivna tioårsperioden i genomsnitt 165 elever årligen kan antagas vid arbetsterapeutinstitut.
Utredningen räknar med, att de fast anställda hjälpkrafterna skall rekryteras
på huvudsakligen två vägar. Dels bör sjukvårdsbiträden, undersköterskor m. fl.,
som befinnes lämpliga, kunna vidareutbildas i kurser av begränsad omfattning
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964-
— upp till ett halvt års längd — och dels bör de som genomgått den i det följjande
föreslagna förutbildningen för blivande arbetsterapeuter kunna erhålla
fast anställning såsom hjälpkrafter. Dessa fast anställda hjälpkrafter benämnes
i det följande arbetsterapiassistenter. Denna benämning är tillämplig även på
praktikanter anställda vid arbetsterapiavdelning.
I det föregående har antytts svårigheterna att beräkna behovet av fast anställda
hjälpkrafter. Detta har emellertid antagits vara större, möjligen dubbelt
större än behovet av arbetsterapeuter. En beräkning av utbildningsbehovet
måste självfallet i än högre grad präglas av osäkerhet. Antar man, att yrkesverksamhetsgraden
är lägre än för arbetsterapeuterna, vilket synes troligt, anses
en utbildning av 400—500 arbetsterapiassistenter om året vara ungefär lagom.
Enligt utredningens mening bör man i princip vid rekryteringen av ifrågavarande
personalkategori lägga huvudvikten vid vidareutbildning av vårdpersonal, som
sedan kan anställas som arbetsterapiassistenter. Förutbildningen för blivande
arbetsterapeuter — varmed åsyftas den ettåriga tekniska kurs utredningen föreslår
— bör icke erhålla en större kapacitet än som är motiverad med hänsyn till
dess primära funktion av just förutbildning.
3. Utbildningens uppläggning och innehåll
a. Hittillsvarande utbildning i Sverige
Utredningen redogör för den hittills bedrivna arbetsterapeututbildningen i Sverige
och framhåller därom bl. a. följande.
År 1947 framlade kommittén för partiellt arbetsföra och statens sjukhusutredning
i gemensamt betänkande (SOU 1947:44) angående sysselsättnings- och
arbetsterapi förslag om anordnande av arbetsterapeututbildning förlagd till
Slöjdföreningens skola i Göteborg. I överensstämmelse härmed föreslogs i propositionen
1949:42 att en utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter
försöksvis skulle anordnas vid nämnda skola.
Den första kursen, som var tvåårig, började i augusti 1949. För att vinna
inträde vid kursen krävdes att sökande skulle ha fyllt 19 år, vara svensk medborgare,
ha normalskolekompetens, realexamen eller två teoretiska kurser vid
folkhögskola eller därmed jämförlig utbildning, ha tjänstgjort minst sex månader
vid sjukhus som biträde eller i liknande tjänst, äga intresse för pedagogiskt
arbete och visa gott handlag i slöjd och teckning. Elevantalet fastställdes till 20
och intagning skulle ske vartannat år med början 1949. Kursen ställdes under
överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning och under direkt tillsyn av en
särskild kursnämnd, som bl. a. skulle besluta om intagning av kursdeltagare.
Rektor vid Slöjdföreningens skola skulle vara kursföreståndare. Denna organisation
gäller alltjämt. Kursen anordnades såsom en statlig kurs, till vars kostnader
för lärararvoden m. m. ett särskilt årligen återkommande anslag upptogs
först under elfte och sedermera under åttonde huvudtiteln.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 ur 196''+ -''
År 1954 beslöts att kurstiden skulle minskas till ett år. För att utbildningsstandarden
skulle kunna bibehållas föreskrevs att viss utbildning i olika slöjdämnen
skulle vara inhämtad före inträdet vid den ettåriga kursen. Sammanlagt
krävdes sålunda minst 870 timmars förutbildning i dylika ämnen. Genom
denna förkortning av utbildningstiden möjliggjordes intagning av elever i nya
kurser varje år. Som eu ytterligare motivering för att en del av utbildningen
i konsttekniska ämnen lades som en förutbildning, dvs. skulle utgöra en förutsättning
för inträde, anfördes att det visat sig, att ett mycket stort antal
sökande till de tvååriga kurserna hade genomgått en mängd kurser i dylika
ämnen. Arbetsterapeutkursen blev i sin tvååriga form för dem delvis cn upprepning
av vad de redan lärt sig.
De tidigare nämnda kraven för inträde utbyggdes — förutom med nyssnämnda
konsttekniska förutbildning — med bestämmelser om, att vederbörande borde
ha minst åtta månaders sjukhuspraktik fördelade på två månader vid mentalsjukvård
och sex månader inom valfri sjukvård, varav dock minst tva manadei
inom arbetsterapi.
Någon reducering av utbildningens omfattning ansågs denna omläggning inte
innebära, då kursåret dessutom förlängdes med ytterligare sju veckor. Den
sålunda införda utbildningsgången är alltjämt gällande. Den nya timplanen omfattar
173 timmars utbildning i medicinska ämnen (inkl. 40 timmar i arbetsterapins
teori och teknik), 76 timmar i sociala ämnen och 1 060 timmar (exkl.
förutbildningen) i konsttekniska ämnen.
I och med omläggningen ökades elevantalet till 22 och senare till 24 per år.
Från hösten 1959 har en likadan utbildningskurs anordnats vid Örebro läns
landstings yrkesskola och från hösten 1961 också vid Jönköpings läns landstings
yrkesskola. Till dessa kurser utgår statsbidrag från anslaget Bidrag till driften av
centrala yrkesskolor. Genom tillkomsten av dessa kurser kan åvligen utbildas ca
70 terapeuter. Antalet sökande är betydligt större.
Förutom den beskrivna ettåriga arbetsterapeututbildningen anordnas även
vissa andra kurser i arbetsterapi.
Sedan år 1954 anordnas en kurs i arbetsterapi för personal inom sinnessjukvården.
Denna utbildning omfattar dels ca 8 veckors utbildning vid Älvsborgs
läns landstings yrkesskola (Steneby) i skilda slöjdarter, dels ca 8 veckors utbildning
vid Slöjdföreningens skola i Göteborg i medicinska, sociala och konsttekniska
ämnen. Av kursens 620 timmar upptar 40 timmar medicinska ämnen, 40
tunnlar arbetsterapins teori och teknik, 50 timmar social och psykologisk utbildning
samt 490 timmar slöjd och konsttekniska ämnen.
Kurs för barnterapeuter. För att möta behovet av arbetsterapeuter inriktade
på vården av sjuka barn har Älvsborgs läns landsting igångsatt en utbildning av
dylik personal. Utbildningen är förlagd dels till barnsjukhuset, dels till i regionen
befintliga institutioner för specialvård av barn.
Ifrågavarande utbildning bygger på genomgången utbildning till förskollärare
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
eller socialpedagog (barnhemsföreståndarinna). Utbildningen står under tillsyn
av överstyrelsen för yrkesutbildning. Kurstiden omfattar 13 veckor och rymmer
dels praktisk, dels teoretisk undervisning.
Förberedande kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Vid Örebro läns
landstings yrkesskola har, med början läsåret 1961/62, igångsatts en förberedande
kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Denna kurs, som omfattar
ett normalläsår om 42 veckor, avser att bibringa eleverna de färdigheter som
krävs för inträde vid den egentliga arbetsterapeutkursen. Den förberedande
kursen omfattar därför så gott som uteslutande hantverksämnen enligt av överstyrelsen
för yrkesutbildning fastställd plan. Vid kursen intages årligen omkring
20 elever. Till kursen utgår statsbidrag enligt för central yrkesskola stadgade
grunder.
En härmed i allt väsentligt överensstämmande kurs bedrives vid Nyckelviksskolan
på Lidingö. Vid denna kurs intages årligen omkring SO elever. Denna
skola är i statsbidragshänseende hänförd till kategorien enskild B-skola enligt
kungörelsen om statsbidrag till yrkesskolor.
I direktiven för arbetsterapeututredningen har i korthet antytts den kritik
som riktats mot den nuvarande arbetsterapeututbildningens uppläggning och
innehåll. De sålunda antydda bristerna hos nuvarande utbildning har ytterligare
blivit belysta genom två av utredningen företagna enkäter, nämligen dels en
enkät av den 21 juli 1960, utsänd till vissa centrala myndigheter, sjukvårdshuvudmän
m. fl., dels en den 12 januari 1962 företagen enkät, riktad till ett
antal arbetsterapeuter. Härom anför utredningen följande.
Mot den nuvarande utbildningen har riktats huvudsakligen tre invändningar.
Den ena invändningen avser utbildningens uppdelning på en förutbildning och
en huvudkurs. Det hävdas, att utbildningen av arbetsterapeuter bör från början
till slut, med undantag eventuellt för viss inledande sjukvårdspraktik, vara förlagd
till en och samma skola. Härigenom skulle främjas en samordning av utbildningens
olika delar såväl från pedagogisk som organisatorisk synpunkt.
Denna ståndpunkt, ganska allmänt företrädd hos, bland andra, de hörda arbetsterapeuterna,
synes dock icke omfattas av alla. Åtskilliga accepterar, av organisatoriska
eller andra skäl, en särskild förutbildning förlagd till verkstadsskola
eller annan lämplig yrkesskola.
Den andra invändningen avser den tidsmässiga proportionen mellan utbildningens
olika huvuddelar. Det framhålles, att utbildningen i konsttekniska ämnen
(arbetstekniker) representerar en mycket för stor del av utbildningen i
förhållande till den medicinska utbildningen samt utbildningen i arbetsterapins
teori och teknik. Flertalet anser dock icke, att utbildningen i arbetstekniker, som
helhet betraktad, i och för sig är för lång; åtskilliga vill ha den ännu längre.
Däremot anser man de andra delarna av utbildningen alldeles för knappt tilltagna.
En tredje invändning gäller den bristande pedagogiska samordningen av ut -
Kungl. Maj:ts proposition nr 7d är lt)G4 2;?
bildningens olika delar. Detta gäller ej blott förhållandet mellan förutbildning
och huvudkurs utan också mellan de olika ämnesgrupperna.
Beträffande den i förutbildningen ingående sjukvårdspraktiken om åtta månader
har framhållits, att en sjukvårdspraktik, som icke innefattar en ordnad utbildning
inte ger så mycket behållning. En nackdel med praktiken anges vidare
vara, att denna inte ger annan kompetens än den som ligger i uppfyllandet av
ett inträdeskrav för arbetsterapeutkursen.
I fråga om den i förutbildningen och arbetsterapeutkursen ingående hantverksutbildning
en eller konsttekniska utbildningen har genom den till ett antal
arbetsterapeuter riktade enkäten inhämtats åtskilliga synpunkter. Härvid har
framkommit förslag om ändring av timtalen för vissa ämnen, införande av nya
samt uteslutande av vissa befintliga ämnen.
b. Utbildning av arbetsterapeuter i några andra länder
Utredningen anser, att utbildningen av arbetsterapeuter i länder, där man
funnit skäl att utveckla och främja denna utbildning, är väsentligt överlägsen
motsvarande utbildning i Sverige.
Innan utredningen redogör för förhållandena på området i några främmande
länder redovisas följande minimikrav beträffande utbildningen av arbetsterapeuter,
som den internationella arbetsterapeutorganisationen uppställt.
Undervisningslokalerna skall vara tillfredsställande i fråga om antal och art
och bör icke användas för behandling av patienter. Tillfredsställande bibliotek
skall vara tillgängligt.
Ledarna av utbildningen skall vara utbildade vid en skola för arbetsterapeuter,
vars undervisning omfattar medicinska ämnen, terapeutisk verksamhet och k 1-nisk praktik. Vederbörande skall ha minst två års klinisk erfarenhet efter examen
och av denna tid ha verkat som handledare av elever under ett ar samt vara
kvalificerad för anställning inom alla områden för arbetsterapi.
I de medicinska ämnena skall undervisningen bedrivas av väl kvalificerad medicinsk
personal (läkare, arbetsterapeuter) och instruktörerna i terapeutisk verksamhet
skall såvitt möjligt vara kvalificerade arbetsterapeuter.
Som villkor för att bliva antagen som elev bör krävas skolkunskaper av erkänd
standard. En prövotid för eleverna av minst tva manaders längd rekommenderas.
Utbildningen skall omfatta en tid av minst 2V2 år (30 månader), varav en
tredjedel skall användas för pre-medicinska ämnen (studiet av den friska människan)
och medicinska ämnen (patologi och behandling av psykologiska och
fysiologiska abnormiteter), en tredjedel till terapeutisk verksamhet samt en
tredjedel till klinisk praktik. .
Utbildningen skall omfatta 1) medicinska ämnen: anatomi och fysiologi, rore -selära, medicin, kirurgi, neurologi, ortopedi samt psykiatri och psykologi (mentalhygien
och psykopatologi), 2) arbetsterapins teori samt rehabilitering, 3) terapeutisk
verksamhet: handarbete och hantverk av skilda slag, konsthistoria in. m.,
rekreativa sysselsättningar och studievägledning, (vid denna undervisning böi
antalet elever per grupp icke överstiga 15), 4) klinisk praktik, som skall omfatta
både det psykiatriska och det somatiska området. De avdelningar för arbetsterapi,
där eleverna praktiserar, skall ledas av en arbetsterapeut, som har tjänst
-
24 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
gjort minst ett ar efter examen och har nödvändiga kvalifikationer för undervisningen.
De länder, i vilka den mest kvalificerade utbildningen erbjuds, och som lämnat
viktiga bidrag till utvecklingen på arbetsterapins område, är enligt utredningen
Canada, U.S.A., Storbritannien och Danmark. Följande upplysningar
lämnas om utbildningen i dessa länder.
I Canada utbildas arbetsterapeuter vid 3 universitet, vid vilka också sjukgymnaster
utbildas. Utbildningstiden omfattar minst 3 år. Som lärare användes
till universiteten knutna lärarkrafter och arbetsterapeuter. De sistnämnda skall
ha genomgått en speciell 2-årig lärarutbildning, vilken bl. a. omfattar ett pensum
i anatomi, av samma omfattning som för läkarexamen. Undervisningen i medicinska
ämnen omfattar ca 733 timmar.
I V.S.A. finns ett 30-tal erkända institutioner för utbildning av arbetsterapeuter.
Med något undantag är de knutna till universitet, vilka i regel har direkt
anknytning till sjukhus. Studierna avslutas antingen med »certificate» eller
»degree». Den senare kräver universitetsstudier och en sammanlagd utbildningstid
av minst 4 år. Certifikat kan erhållas efter cn studietid av 3 år. Omfattningen
av undervisningen i medicinska ämnen varierar men kan normalt anges
omfatta ca 500 timmar.
I Skottland, där utbildning meddelas vid två sjukhusanknutna skolor under
en 3-årig utbildningstid, omfattar undervisningen i medicinska ämnen 454 timmar.
I Århus i Danmark upprättades 1959 Institutet vid Århus universitet för
terapiassistenter. Utbildning bedrives här parallellt av sjukgymnaster och arbetsterapeuter.
Utbildningen av arbetsterapeuter omfattar 3 skolår om 10 månader.
Under det första skolaret och 4 manader av det andra bedrives undervisning
uteslutande vid institutet. Resten av andra året har eleverna halvdagspraktik
på sjukhus jämsides med undervisning vid institutet. Under det tredje läsårets
första 4 månader meddelas halvdagsundervisning i verkstadspraktik jämsides
med undervisning vid institutet. Därefter har eleverna 4 månaders heldagspraktik
På psykiatriska avdelningar, varefter följer 2 månaders avslutande undervisning
vid institutet.
Den teoretiska undervisningen i medicinska och vissa andra ämnen är till
mycket stor del gemensam för sjukgymnast- och arbetsterapeuteleverna. Undervisningen
i medicinska ämnen m. m. omfattar följande ämnen och timtal: anatomi
(260), fysiologi (190), sjukdomslära (340), socialmedicin (20), arbetsterapins
teori (150), rehabiliteringens teori (00), totalt drygt 1 000 timmar.
c. Förslag till utbildningsgång
Inledande överväganden
När det gäller huvudlinjerna i utbildningsgången har utredningen först övervägt,
om behov föreligger av arbetsterapipersonal på olika nivåer och om i så fall
dessa nivåer även bör representera etapper i en sammanhängande utbildningsgång.
Den förstnämnda frågan har utredningen besvarat jakande. Beträffande
den andra frågan har utredningen från olika synpunkter funnit skäl tala för, att
arbetsterapeututbildningen bör uppdelas på två etapper och att genomgång av
Kumjl. May.ts ''proposition nr 73 ur 1964
25
den första etappen bör kunna innefatta eu i sig avslutad utbildning för arbetsterapiverksamhet
i mindre kvalificerade funktioner. Vidare har utredningen
prövat, huruvida tjänstgöringen inom skilda vårdområden kräver eu för dessa
specialiserad arbetsterapeututbildning och, om så är fallet, på vilken punkt i
utbildningsgången en specialisering, dvs. en differentiering av utbildningen, bör
sätta in. Utredningen har funnit, att eu specialutbildning för vissa arbetsuppgifter
torde vara önskvärd men att denna ej bör intagas i den grundläggande
arbetsterapcututbildningen utan i stället ske i form av vidareutbildningskurser.
Förutbildning av arbetsterapeuter samt
utbildning av hjälppersonal
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att det föreligger behov,
förutom av arbetsterapeuter med en relativt omfattande utbildning, också av
hjälppersonal för arbetsterapi med en mindre kvalificerad utbildning. Sistnämnda
personalkategori har utredningen benämnt arbetsterapiassistenter, en personalgrupp,
som skall ha till huvuduppgift att ägna sig åt arbetsterapi men som skall
utöva denna verksamhet under ledning av utbildade arbetsterapeuter.
Utredningen har räknat med att behovet av fast anställda arbetsterapiassistenter
skall kunna tillgodoses på två vägar. En av dessa innebär att sjukvårdspersonal,
som visar intresse och handlag för detta slag av verksamhet, genomgår en
kompletterande utbildning och därefter anställes såsom arbetsterapiassistenter.
En annan väg att rekrytera denna personalgrupp skulle gå via förutbildningen
för blivande arbetsterapeuter. Utredningen räknar med att av dem som genomgår
denna förutbildning inte alla kommer att gå vidare till arbetsterapeututbildning.
Det framhålles därför som mycket betydelsefullt, dels att denna förutbildning
utformas såsom en i sig fullständig yrkesutbildning, dels att personal med
dylik utbildning kan beredas tillfredsställande anställningsförhållanden.
Utredningen har, som tidigare nämnts, funnit övervägande skäl tala för en
uppdelning av utbildningen på två etapper. Som motivering härför anför utredningen
att arbetsterapeutyrket utgör en specialitet inom sjukvården samtidigt
som det innefattar en praktisk-teknisk verksamhet med starka pedagogiska
inslag, vilket gör det synnerligen viktigt, att den som tänker bli
arbetsterapeut ges tillfälle att pröva och visa sitt intresse och sin fallenhet för
en på så sätt kombinerad verksamhet. Detta skulle enligt utredningens mening
bäst ske genom deltagande i dels en grundläggande sjukvårdsutbildning, dels en
utbildning i de tekniska färdigheter en arbetsterapeut bör behärska. Härigenom
skulle urvalet av deltagare i den egentliga arbetsterapeututbildningen kunna
göras på basis av ej bara skolbetyg utan också betyg över sjukvårdsutbildning
och teknisk utbildning.
Utredningen räknar med att förutbildningen skall kunna avklaras på två år,
varav det ena ägnat åt huslig utbildning och sjukvårdsutbildning och det andra
ägnat åt teknisk utbildning.
26
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 196k
Den egentliga a r b e t s t e r a p e u t u t b i 1 d n i n g e n
I fråga om den egentliga arbetsterapeututbildningens uppläggning och omfattning
uttalar utredningen bl. a. följande.
Syftet med den egentliga arbetsterapeutkursen bör vara att vidareutveckla
elevens kunnande och färdigheter, så att hon, utifrån givna läkarordinationer
och under läkares överinseende men eljest självständigt, kan utforma och genomföra
olika arbetsterapiprogram i enlighet med de intentioner, som betingas av
den medicinska och sociala problematiken i varje enskilt fall. Denna vidareutveckling
av inhämtade tekniska färdigheter till självständigt utövad behandlingsteknik
förutsätter bl. a. en grundlig utbildning i arbetsterapins teori och teknik.
Detta ämne är det för en blivande arbetsterapeut centrala och specifika och
undervisningen däri bör därför vara den kärna, kring vilken arbetsterapeututbildningen
i övrigt uppbygges.
En självständig utövning av behandlingsformen arbetsterapi förutsätter ett
icke ringa mått av medicinskt kunnande. Utan en föregående eller jämsides
bedriven medicinsk utbildning kan arbetsterapeuteleven ej heller tillgodogöra sig
undervisningen i arbetsterapins teori och teknik. Arbetsterapeutkursen bör följaktligen
innehålla en medicinsk utbildning av tillräcklig omfattning, dels en
teoretisk del och dels en praktisk-tillämpad del, vilken sistnämnda bör ingå såsom
en del av den tillämpade undervisningen i arbetsterapins teori och teknik.
Arbetsterapins betydelse som en i rehabiliteringen ingående länk mellan sjukvården
å ena sidan samt arbetsvärden, arbetslivet och den sociala gemenskapen
motiverar, att i arbetsterapeututbildningen ingår en grundlig orientering om de
olika sektorer av samhällslivet, mot vilka rehabiliteringsverksamheten vetter och
om de samhällsfunktioner, som medverkar i eller beröres av denna verksamhet.
Denna del av utbildningen upptages i det efterföljande förslaget till undervisningsplan
under rubriken Socialmedicin m. m. Härunder upptages även undervisning
i medicinsk rehabilitering, arbetsledning, instruktionsmetodik och sjukhusorganisation.
Den erforderliga utbildningen i ovannämnda huvudgrupper av ämnen kan
enligt utredningens bedömning icke rymmas inom en kortare sammanlagd utbildningstid
än två år. Inom en tvåårig utbildning kan rymmas en medicinsk undervisning
av i stort sett samma omfattning som inom sjukgymnastutbildningen.
Utredningen anser detta väsentligt, enär enligt utredningens mening arbetsterapin
ställer väsentligen samma krav på medicinskt kunnande som sjukgymnastiken.
Sistnämnda förhållande motiverar en samordning av arbetsterapeututbildning
och sjukgymnastutbildning, dels på så sätt att utbildningsinnehållet
göres lika i de avseeenden som yrkesverksamheten ställer samma krav på kunnande
och dels på så sätt att en samverkan i organisatoriskt och pedagogiskt
hänseende etableras.
27
Kungl. Maj:ts -proposition nr 73 är 1961).
Det första utbildningsåret bör ägnas åt teoretisk-medieinsk undervisning samt
en grundläggande allmän undervisning i arbetsterapins teori och teknik. Sistnämnda
ämnesgrupp beräknas även innefatta viss repetition av undervisningen i
olika tekniska färdigheter, ehuru dock med begynnande inriktning på deras
tillämpning såsom terapeutiska tekniker. Under det första året lägges sålunda
grunden för utbildningens praktiska, tillämpade avsnitt, vilka infaller under det
andra kursåret. Detta avses omfatta klinisk praktik samt, jämsides därmed,
dels fortsatt undervisning i arbetsterapins teori och teknik tillämpad på olika
kategorier av sjukvårdsklientel, dels undervisning i socialmedicinska ämnen.
Utredningen anser, att en specialisering av utbildningen inom ramen för en
förlängd arbetsterapeutkurs icke är att rekommendera, vare sig såsom obligatorisk
eller frivillig överbyggnad på den gemensamma kursen. Detta innebär inte
att utredningen avvisar tanken på en specialiserad utbildning. Denna bör emellertid
komma till stånd i form av vidareutbildningskurser, avsedda för personal
som efter genomgång av arbetsterapeutkurs varit praktiskt verksam några år.
Utredningen finner icke möjligt att nu bedöma vilka vidareutbildningskurser,
som blir behövliga och än mindre att framlägga förslag rörande dylika kursers
längd och innehåll. Förslag härom bör, allteftersom behoven låter sig preciseras,
bli framlagda av de myndigheter m. fl., inom vilkas verksamhetsområden arbetsterapi
bedrives.
d. Utbildningens innehåll
Förutbildningen
Förutbildningen för blivande arbetsterapeuter bör enligt utredningens mening
omfatta tre huvuddelar, nämligen utbildning i sjukvård, hushåll och arbetstekniker.
Denna utbildning, som har beräknats kräva en tid av två år, bör bedrivas
vid yrkesskolor, där grundläggande sjukvårdsutbildning respektive hushållsutbildning
samt utbildning i arbetstekniker är förlagd eller lämpligen kan
förläggas.
Utredningen har funnit både lämpligt och möjligt att i vad gäller sjukvårdsutbildning
och hushållsutbildning bygga på existerande utbildningsformer. Sjukvårdsutbildningen
bör sålunda kunna utgöras av sjukvårdsbiträdesutbildning.
Hushållsutbildningen utgöres lämpligen av cn 18 veckors husmoderskurs. Den
tekniska utbildningen torde däremot kräva uppläggning av cn härför särskilt
avsedd kurs av ungefär den typ som anordnas i Örebro.
För en anknytning till sjukvårdsbiträde sutbildning en anföres flera omständigheter.
Sjukvårdsbiträdesutbildningen är en över hela landet spridd utbildning,
vilket gör att varje ungdom som avser att utbilda sig till arbetsterapeut kan
genomgå denna del av förutbildningen på en ort i relativ närhet av hemorten.
Utredningen håller för troligt, att sjukvårdsbiträdesutbildningen borde kunna
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
utgöra en lämplig förutbildning också för andra vårdyrken. Det vore till fördel
för sjukvårdsarbetet, om en normalisering kunde uppnås, så att sjukvårdsbiträdesutbildning
(eller annan tänkbar grundutbildning) blev den normala formen
av sjukhuspraktik för fortsatt utbildning inom sjukvården på samma sätt som
barnsköterskekurs blivit den normala foimen av grundutbildning för dem som
avser att skaffa sig fortsatt utbildning inom barnavården.
Utredningen anser, att genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning med fördel
även skulle kunna ersätta nuvarande krav på tre månaders praktik för inträde
vid sjukgymnastinstitut. Sjukvårdsbiträdesutbildningen skulle därmed komma
att utgöra en för arbetsterapeutyrket och sjukgymnastyrket gemensam grundläggande
sjukvårdsutbildning.
Utredningen anser på anförda skäl, att förutbildningen också bör omfatta
utbildning i husligt arbete, varmed här avses sådant arbete som normalt ingår i
skötseln av hem och familj. Anledning att skapa en för detta ändamål speciell
form av huslig utbildning föreligger icke. Avsikten med den husliga utbildningen
är endast att ge arbetsterapeuten den grundläggande insikt i husligt arbete, som
fordras, för att hon skall kunna medverka i rehabiliteringsarbetet på det mycket
viktiga husliga området. Utredningen har funnit en husmoderskurs om 18 veckor
(terminskurs) svara emot detta behov och samtidigt kunna inpassas i en tvåårig
förutbildning.
Utbildningen i olika tekniker har föreslagits bli meddelad i härför särskilt
anordnade kurser, omfattande alla i arbetsterapeututbildningen ifrågakommande
tekniker. Dylika kurser, omfattande ett normalläsår om 42 veckor, finnes för
närvarande anordnade i Örebro vid landstingets yrkesskola samt i Lidingö vid
den av en enskild stiftelse drivna Nyckelviksskolan. Utredningen, som tagit del
av verksamheten vid dessa kurser, anser att de i stort kan utgöra modell för
uppläggningen av de kurser utredningen vill föreslå.
Efter genomgång av vilka tekniska ämnen som bör ingå i utbildningen och
vilken omfattning undervisningen i ettvart av dessa bör ha, har utredningen
funnit, att den tekniska förutbildningskursen bör omfatta ett normalläsår.
Det har konstaterats, att arbetsterapeutens tekniska kunnande bör omfatta
såväl vissa aktiviteter av industriell karaktär som färdigheter av konstteknisk
art. Det tekniska kunnandet måste inriktas på att kunna bilda underlaget för
sådana olika former av arbetsterapi som yrkesmässig återanpassning, upplåning
av kroppsliga funktioner samt psykisk stimulering och aktivering.
Vid sina överväganden om vad den tekniska förutbildningen bör innehålla har
utredningen med utgångspunkt i det nyss anförda resonerat på följande sätt.
Vissa tekniker är ovedersägligen av central betydelse genom sina mångsidiga
användningsmöjligheter inom den funktionella arbetsterapin och genom sin nära
anknytning till arbetet i hem och industri. Detta är förhållandet med ämnena
vävning, sömnad, metallarbete och träarbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964 29
Ett ständigt återkommande moment i all arbetsterapi utgör instruktion i handhavandet
av förekommande verktyg och maskiner. Man måste räkna med, att
ett stort antal patienter inte besitter några färdigheter därvidlag. I arbetsterapeutens
uppgifter ingår också att anpassa verktyg och maskiner efter patientens
handikapp (adaptation) och att lämna instruktioner om deras handhavande i
adapterat skick. Allt detta kräver god praktisk förtrogenhet med verktygens
funktion, sammansättning och skötsel. Vad här framhållits motiverar enligt utredningens
mening, att man i förutbildningen — eftersom här antydda krav på
tekniskt kunnande även bör gälla arbetsterapiassistenterna — såsom ett särskilt
ämne infogar undervisning i verktygslära med adaptationsteknik.
Utöver utbildningen i de ovan berörda centrala tekniska färdigheterna kräves
utbildning i en rad andra tekniker, om önskemålet rörande ett brett register av
färdigheter skall kunna tillgodoses. Undervisningen i dessa tekniker måste få
karaktären mera av introduktion än en grundlig utbildning, eljest skulle utbildningstiden
bli orimligt lång. Utredningen framlägger följande förslag till timplan
för den tekniska förutbildningskursen.
Timplan
Läroämnen
Antal timmar Antal timmar
i medeltal för hela
per vecka kursen
..... 7 |
294 |
|
..... 6 |
252 |
|
..... 6 |
252 |
|
Sömnad med mönsterkomposition............ |
..... 4 2 |
168 84 |
2 |
84 |
|
..... i |
42 |
|
................................... |
..... i |
42 |
...... i |
42 |
|
...... i |
42 |
|
xr idSLd.1 uc tc ........... |
...... i |
42 |
...... 2 |
84 |
|
Kontors- och distributionsarbete............ Konsthistoria och stillära................... |
...... 3 ...... 3 |
126 63 126 |
Arbetsterapins teori och målsättning........ |
...... 0,5 |
21 |
Summa timmar 42 1764
30
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964-Den egentliga arbetsterapeututbildningen
Förslaget innebär, att denna utbildning skall omfatta en tid av två år, varunder
de blivande arbetsterapeuterna skall erhålla undervisning och praktisk
utbildning i medicinska ämnen, i arbetsterapins teori och teknik samt i socialmedicinska
ämnen. Det första utbildningsåret bör ägnas åt teoretisk medicinsk
undervisning samt en grundläggande undervisning i arbetsterapins teori och teknik.
Det andra kursåret avses omfatta klinisk praktik samt, jämsides därmed,
dels fortsatt undervisning i arbetsterapins teori och teknik, tillämpad på olika
kategorier av sjukvårdsklientel, dels undervisning i socialmedicinska ämnen.
Någon differentiering av denna utbildning på olika specialiteter bör enligt utredningens
mening icke ifrågakomma.
Utredningen räknar med att det första läsåret skall omfatta dels en inledande
repetitionskurs om 3 veckor i olika tekniska ämnen (sammanlagt ca 125 timmar),
dels utbildning i medicinska ämnen samt arbetsterapins teori och teknik m. m.
under 39 veckors effektiv studietid, vilket sistnämnda svarar emot sjukgymnastutbildningens
första läsår. Den inledande repetitionskursen bör avklaras innan
den övriga undervisningen tar sin början. Det andra läsåret föreslås omfatta
42 veckor, vilket anses ge tillräckligt utrymme för klinisk praktik jämsides med
fortsatt undervisning. Per vecka räknas med en schemabunden undervisning
under det första läsaret av ca 32 timmar utom under repetitionskursen, som
kommer att omfatta ca 42 timmar per vecka under de 3 veckor den pågår.
En redovisning av vad utbildningen, ämne för ämne, i huvudsak föreslås innehålla
ges i följande tablå.
Utredningen framlägger en redovisning av vad utbildningen ämne för ämne, i
huvudsak bör innehålla under respektive läsår samt föreslår, att det uppdrages
åt företrädare för de olika ämnena att utarbeta detaljerade förslag till kursplaner.
Av denna redovisning återges här följande.
Utbildningen under det första läsåret
Teoretisk medicinsk undervisning
Anatomi. Undervisningen i detta ämne avser framför allt att ge eleven grundläggande
kunskaper om rörelseorganens anatomi. Gedigen och bestående förtrogenhet
med denna del av anatomin är en nödvändig förutsättning för att arbetsterapeuten
skall kunna fullgöra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Det är
fördelaktigt, om kursen i anatomi börjar med en genomgång av skelettets, ledernas,
musklernas och nervernas anatomi. Kännedomen om denna är nämligen
nödvändig för att eleven skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i arbetsterapins
teori och teknik, som bör igångsättas tidigast möjligt. Kursen bör vidare
ge så goda kunskaper om nervsystemets anatomi, att eleven kan tillgodogöra sig
undervisning om rörelseapparatens fysiologi och om effekten av de skador på den
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
Första året: 42 veckor; 1 365 tim.
C. Arbetsterapins teori och
A. Medicinska ämnen
Anatomi .............
Fysiologi .............
Hygien och bakteriologi
Psykologi ............
Tim.
150
100
30
50
Tim.
Sjukdomslära: |
|
Psykiatri ...... |
.... 70 |
Medicin ...... |
.... 40 |
Kirurgi ....... |
.... 25 |
Ortopedi ...... |
.... 40 |
Neurologi ..... |
.... 40 |
Pediatrik ..... |
.... 15 |
Geriatrik ..... |
.... 20 |
Dermatologi ... |
. ... 10 |
Ögon, öron .... |
. ... 10 |
270
B. Estetisk och teknisk
utbildning
Konsthistoria ............. 40
Allmän mönsterkomposition
med materiallära........ 50
Linearritning (praktisk till
liimpning) .............. 30
Teckning, målning, skrivtek
nik
.................... 35
Vävning och knyttekniker .. 20
Sömnad och knyppling ---- 10
Träarbete ................ 20
Metallarbetc ............. 20
Lerarbete ................ 15
Läderarbete .............. 10
Papparbete ............... 8
Korg- och annat fiberarbete 7
Arbete med syntetiska
terial .................. 3
Maskinskrivning och
räkning ................ 10
teknik.
Grundläggande del
Tim.
Allmän orientering om rehabilitering
och arbetsterapi,
definitioner, historik, arbetsformer
............. 10
ADL-träning ............. 40
Hushållsarbetsterapi ...... 30
Industriell arbetsterapi ---- 40
Kontorsarbetsterapi ....... 30
Spel och lekar ............ 10
15
65
25
65
65
20
10
10
10
10
10
Andra året: 42 veckor |
600 |
300 | |
465 |
||
A. Klinisk praktik |
Vec- kor |
B. Arbetsterapins teori och Tillämpad del |
Tim- mar |
C. Socialmedicin m. m. |
Tim- mar |
8 |
30 |
Orientering i sjukhusarbete . |
30 |
||
Ortopedi (handkirurgi, |
Sjukhus- och sjukvårds- |
||||
70 |
organisation ............ |
10 |
|||
Mentalsjukhus ........... |
Plastikkirurgi ............ |
20 |
Arbetsledning och instruk- |
||
20 |
tionsmetodik ........... |
80 |
|||
Långvårdsavdelning ....... Rehabiliteringsklinik ...... |
16 |
Reumatologi ............. |
30 |
Medicinsk rehabilitering ... |
70 |
(ev. allmän 2 mån. och |
Neurologi ................ |
50 |
|||
neurologisk 2 mån.) |
Medicin ................. |
30 |
Socialmedicin ............. |
300 |
|
Genomgående halvtids- |
Psykiatri ................. |
70 |
(I vilket ingår studiebesök |
||
tjänstgöring |
Syn- och hörselskador ..... |
10 |
och ev. praktik på olika |
||
Talrubbningar ............ |
10 |
sociala institutioner och |
|||
Geriatrik ................. |
40 |
verkstäder etc.) |
|||
401 |
380 |
490 |
1 Under dessa 40 veckor beräknas kvarstå sammanlagt 800 timmar (20 tim./veck.) för utbildningen
under B och C. Med ytterligare 2 veckor å 35 timmar erhålles 870 timmar.
32 Kungl. Maj:ts -proposition nr 73 år 1964
neuromuskulära apparaten, som vållas av olika nervsjukdomar. Dessutom bör
kursen innehålla en grundlig översikt över andnings- och cirkulationsorganens
anatomi, medan övriga organsystem måste beröras mer i korthet.
Fysiologi. Vid undervisningen i detta ämne bör tonvikten läggas dels på nervsystemets
och rörelseapparatens fysiologi och dels på andnings- och cirkulationsapparatens
fysiologi. Kunskaper i den förra delen av ämnet utgör en nödvändig
förutsättning för att eleven rätt skall kunna utnyttja manuella arbetstekniker
för patientens träning. Kännedom om den senare delen av ämnet ger eleven möjlighet
att förstå muskelarbetets allmänna effekt på organismen. Den blivande arbetsterapeuten
bör framför allt få kännedom om de restriktioner, som olika sjukdomstillstånd
ger på patientens arbetsförmåga och de olika möjligheterna att
mäta dessa restriktioner.
Sjukdomslära. Kursen i psykiatri bör vara upplagd så, att eleverna erhåller
grundläggande kunskaper rörande hela den psykiatriska sjukdomsläran. Eftersom
en del av arbetsterapeuterna kommer att erhålla arbetsuppgifter inom mentalsjukvård
och angränsande vårdområden på det socialmedicinska fältet, bör
kunskaperna rörande de svåra psykiska sjukdoms- och abnormtillstånden vara
tillräckligt omfattande för att ge eleven förståelse för de psykiskt sjukas beteende
och behandlingsbehov.
Tyngdpunkten för undervisningen i sjukdomslärans övriga ämnen bör läggas
på de somatiska sjukdomstillstånd, där arbetsterapin har eller kan väntas få
praktisk betydelse. Detta gäller flertalet av de sjukdomar som berör rörelseapparatens
funktioner samt de andra somatiska sjukdomar som har tendens att
bli långvariga och eventuellt följas av ett bestående handikapp. Det är viktigt,
att kurslärarna i dessa ämnen har praktisk erfarenhet av arbetsterapins betydelse
och användbarhet inom sin specialitet. Om så icke är förhållandet, bör
kurserna uppläggas och genomföras i nära samarbete med rehabiliteringsläkare
eller annan läkare med motsvarande sakkunskap. Självskrivna och stora ämnen
är här internmedicin, kirurgi, ortopedi och neurologi. Viss utbildning bör även
ges i pediatrik, geriatrik, dermatologi samt ögon- och öronsjukdomar.
Estetisk och arbetsteknisk utbildning
Under förutbildningen skall arbetsterapeuteleven, enligt utredningens i det
föregående framlagda förslag, ha fått en ganska omfattande utbildning i både
estetiska och tekniska ämnen. Utbildningen i de mer allmänna estetiska ämnena
konsthistoria, mönsterkomposition med materiallära, teckning och målning bör
fortsätta under arbetsterapeutkursen i syfte att vidareutveckla elevens stilkänsla
och nyskapande förmåga. En kort inledande repetitionskurs i de olika teknikerna
med sikte på återupplivande av tidigare inhämtat kunnande är därför enligt
utredningens mening motiverad. Denna kurs föreslås omfatta sammanlagt 125
timmar och bör inleda den första terminen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
33
Arbetsterapins teori och teknik
Denna ämnesgrupp är, som framhållits i det föregående, kärnan i arbetsterapeututbildningen.
Utbildningen inom ämnesgruppen består av tre huvuddelar,
nämligen dels en orienterande och på vissa huvuduppgifter inom arbetsterapin
inriktad del, dels vad man skulle kunna kalla en arbetsteknisk del omfattande
vidareutvecklingen av inlärda tekniker till behandlingstekniker men alltjämt
utan systematisk inriktning på olika sjukdomstillstånd och dels en tillämpad del
varunder de olika behandlingsteknikernas användning vid olika sjukdomstillstånd
inläres och övas. De två förstnämnda delarna avses bli förlagda till det
första utbildningsåret och står i efterföljande timplan upptagna under den gemensamma
rubriken Arbetsterapins teori och teknik — grundläggande del. Den
tillämpade delen bör förläggas till det andra utbildningsåret jämsides med klinisk
praktik.
Utbildningen under det andra läsåret
Under andra läsåret föreslås undervisningen bli upplagd så, att eleven under
halva tiden — antingen halva dagen eller halva veckan beroende på lokala förhållanden
— erhåller klinisk praktik av olika slag. Resten av läsåret ägnas åt
undervisning i den tillämpade delen av arbetsterapins teknik samt i socialmedicin
m. m.
Klinisk praktik
Den kliniska praktiken bör fördelas så att eleverna får erfarenhet av såväl
psykiatriskt som somatiskt klientel. Om man räknar med en kurs på 20 ä 25
elever kan eleverna indelas i fem grupper, som cirkulerar på olika kliniker. En
sådan cirkulation kan lämpligen vara upplagd på följande sätt:
1. Psykiatrisk klinik 2 månader.
2. Mentalsjukhus 2 månader.
3. Långvårdsklinik 2 månader.
4. Medicinsk rehabiliteringsavdelning 4 månader eventuellt uppdelad på neurologisk
och allmän rehabilitering.
Kortare tid än två månaders tjänstgöring på varje ställe bedömes icke lämpligt.
På varje avdelning bör eleverna under ledning av en arbetsterapeut till en
början sätta sig in i arbetet. Var och en får sig sedan tilldelad en eller två patienter.
Efter att ha satt sig in i sjukdomshistoria och sjukdomsbild får de föreslå
behandling och deltaga efter förmåga i denna behandling. Patientens sjukdomsbild,
de föreslagna arbetsterapeutiska åtgärderna och målet för dessa skall sedan
redovisas i muntlig redogörelse inför läkare, arbetsterapeut och övrig personal
på avdelningen. På så sätt bör eleverna få någorlunda god kännedom icke blott
om egna patienter utan även om dem som tilldelats de andra eleverna.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 196Jf. 1 saml. Nr 73
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196J/.
Eleverna skall dessutom beredas tillfälle att deltaga i rehabiliteringssammanträden
på de avdelningar där sådana förekommer. Vid dessa redogör läkare,
sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut för de olika patienternas problem
och överenskommer om vidare åtgärder. Vid tjänstgöring på rehabiliteringsavdelning
bör eleverna dessutom ha möjlighet att deltaga i arbetsvårdssammanträde.
Vid detta medverkar sjukhuskurator och representanter för arbetsvärd och eventuellt
socialvård, vilket bör ge eleverna en fyllig bild av hur arbetet bedrives på
en sådan avdelning.
Arbetsterapins teori och teknik, tillämpad del
Undervisningen bör inledas med en mera avancerad föreläsningsserie om
rörelseläran, som samtidigt utgör en repetition och sammanfattning av elevens
kunskaper om musklernas och nervsystemets funktioner. Därefter börjar
en systematisk undervisning i arbetsterapins tillämpning vid olika sjukdomstillstånd.
Redogörelsen för varje sjukdomsgrupp inledes av en redogörelse för de
speciella symptom i varje sjukdomsgrupp som ställer arbetsterapeuten inför problem
som måste lösas, syftet med den arbetsterapeutiska behandlingen och det
mål som kan och bör uppnås. Därefter följer en mer ingående redogörelse för
vilka behandlingsmetoder, som bör komma till användning på olika typer av
patienter inom sjukdomsgruppen. Olika arbetsteknikers användbarhet och effekt
på olika slags klientel och sjukdomsfall bör därvid belysas. Samordningen och
avvägningen mellan olika behandlingsformer — operativa ingrepp, medikamentell
behandling, psykoterapi, sjukgymnastik och arbetsterapi — klarlägges noga,
så att eleverna för varje sjukdomstyp får klart för sig arbetsterapins roll i ett
större behandlingssammanhang.
Undervisningen bör omhänderhas dels av läkare, som är speciellt förtrogen
med arbetsterapi inom sjukdomsgruppen i fråga, dels av arbetsterapeut. I undervisningen
bör ingå genomgångar och praktiska demonstrationer av lämpliga fall.
Socialmedicin m. m.
Socialmedicin. Undervisningen i detta ämne avses ge en orientering om de olika
sektorer av samhällslivet mot vilka rehabiliteringsverksamheten vetter och om
de samhällsfunktioner, som medverkar i eller beröres av denna verksamhet. Den
bör också förmedla sociala aspekter på olika slag av sjukdomstillstånd. Undervisningen
föreslås ske i form av dels teoretiska lektioner, dels studiebesök, helst
åtföljda av genomgångar och/eller diskussioner. Den teoretiska undervisningen
beräknas omfatta högst ett 50-tal timmar. Återstående del av den för ämnet
socialmedicin beräknade tiden bör ägnas åt studiebesök på olika sociala institutioner
och arbetsplatser samt genomgångar och/eller diskussioner i anslutning
härtill.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
35
Rehabilitering
Den undervisning som meddelas i medicinska ämnen, i arbetsterapins teori
och teknik samt i socialmedicinska ämnen ger eleverna, utöver den direkt åsyftade
kunskapen inom respektive ämnesområden, även aspekter på rehabiliteringens
syfte och verksamhetsformer. Det är viktigt, att de sålunda givna aspekterna
på rehabiliteringen sammansmältes till en helhetsbild, till ett samlat bestående
kunnande. Under den sista terminen bör därför undervisning ges i ämnet
rehabilitering varvid dittills vunnen kunskap härom sammanfattas, kompletteras
och penetreras. Såväl den medicinska som den sociala rehabiliteringens
organisation, arbetsformer och syfte bör härvid behandlas. Stor uppmärksamhet
bör ägnas samarbetet inom rehabiliteringsteamet, läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast
och kurator, liksom även samarbetet med arbetsvärden. Exempel på
rehabiliteringsfall, praktiska demonstrationer, deltagande i (ev. fingerade) arbetsvårdskonferenser
m. m. bör komma till användning i syfte att göra undervisningen
åskådlig och intresseväckande.
e. Undervisningsformer och lärarkategorier
I vissa av de ämnen som den egentliga arbetsterapeututbildningen föreslagits
omfatta, framför allt teoretiska ämnen eller avsnitt, sker undervisningen lämpligen
i form av föreläsningar eller lektioner med hela årskursen samlad. (Eftersom
utredningen föreslår intagning av elever två gånger per läsår bör påpekas, att
ordet »årskurs», i betydelsen elevgrupp, här och i det följande avser en »intagningsomgång»
elever.) I andra ämnen, framför allt praktiska eller tillämpade
ämnen eller avsnitt, talar enligt utredningen däremot såväl pedagogiska skäl som
den begränsade storleken av till buds stående arbetslokaler för en uppdelning av
årskursen på mindre undervisningsgrupper. Utredningen räknar sålunda med att
årskursen i vissa ämnen uppdelas på 3 grupper om 6—8 deltagare i vardera och i
ett ämne i 2 grupper om 10—12 deltagare. Det sagda innebär, att antalet lärartimmar
i vissa ämnen kommer att överstiga det på timplanen angivna timantalet.
Likaledes kommer beläggningen av undervisningslokalerna att bli högre än
vad timplanen utvisar.
Det anförda åskådliggöres i följande tablå av vilken framgår lärartimtalen i
olika ämnesgrupper samt timtalens fördelning på olika lokaler och lärarkategorier.
Som lärare räknar utredningen huvudsakligen med läkare och arbetsterapeuter,
i mindre utsträckning med annan personal.
36
Kungl. Maj ds ''proposition nr 73 år 1964
Beräknat timantal vid ett med två årskurser utbyggt arbetsterapeutinstitut
med 20 å 25 elever i varje årskurs; (en intagning somgång per år).
Antal lärotimmar |
Beläggning i timmar |
||||||
Ämne eller |
enligt timpla- |
uttryckta i lärar-timmar i form av |
Före- läsnings- |
Säl för |
Trä- |
Metall- |
|
slöjd- |
slöjd- |
||||||
nen (elev- |
föreläsn. |
övningar |
eller lek- |
och textil- |
|||
timmar) |
el. lek-tioner |
tionssal |
slöjd |
sal |
sal |
||
l:a läsåret: a) Teoretiska medicinska |
600 |
600 |
600 |
||||
b) Konsthistoria, möns-terkomposition, linearrit-ning, skrivteknik, teck-ning och målning, maskin-skrivning och maskinräk- |
|||||||
185 |
185 |
185 |
|||||
c) Teknisk repetitionskurs d) Arbetsterapins teori och |
115 |
345 |
90 |
135 |
120 |
||
teknik — grundläggande |
465 |
95 |
1 no |
155 |
270 |
315 |
315 |
S:a läsåret: |
|||||||
(40 veckor |
|||||||
på halvtid) |
|||||||
b) Arbetsterapins teori och |
380 |
250 |
390 |
250 |
150 |
120 |
120 |
c) Socialmedicin m. m. .. |
490 |
4401 |
100 |
190 |
20 |
40 |
40 |
2 235 |
1 570 |
1945 |
1380 |
330 |
610 |
595 |
|
3 515 |
1 Inklusive studiebesök.
Ämne eller ämnesgrupp |
Antalet lärartimmar schematiskt fördelat på lärarkategorier |
|||
Läkare |
Arbetsterapeut |
Annan sjuk-huspersonal |
Specialföreläsare |
|
l:a läsåret: |
||||
a) ................... |
600 |
|||
b) ................... |
185 |
|||
c) ................... |
345 |
(alternativt) |
||
d) ................... |
10 |
1 020 |
175 |
|
2:a läsåret: |
||||
a) ................... |
handledare |
|||
b) ................... |
150 |
490 |
||
c) ................... |
100 |
355 |
50 |
35 |
Summa |
860 |
2 210 |
50 |
395 |
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 73 år 196\
37
f. Inträdeskrav
Utredningen liar ej funnit skiil att närmare diskutera kraven för inträde vid
förutbildningskurs. Beträffande sjukvårdsbiträdeskurs och husmoderskurs måste
givetvis, framhåller utredningen, de eljest gällande inträdeskraven tillämpas. I
fråga om kursen i arbetstekniker kan det enda formella krav, som bör uppställas,
vara att vederbörande fullgjort sin skolplikt. Vid konkurrens mellan sökande bör
emellertid hänsyn tagas till såväl skolbetyg som ådagalagd personlig lämplighet
vid genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning och vid eventuell tjänstgöring
inom sjukvården.
Utredningen konstaterar däremot, att vissa svårigheter gör sig gällande i fråga
om de krav, som bör fastställas för rätt till inträde vid arbetsterapeutkurs. De
krav som ifrågakommer gäller teoretisk utbildning (skolgång), praktisk utbildning
(förutbildning jämte eventuell tjänstgöring) samt ålder, hälsotillstånd m. m.
Det är huvudsakligen beträffande kraven på teoretisk utbildning, som problem
uppkommer.
Utredningen anser klarlagt, att arbetsterapeuterna bör ha en teoretisk medicinsk
utbildning av i huvudsak samma omfattning och inriktning som sjukgymnasterna.
I det föregående har förslag framlagts till en sådan utbildning. Bakom
utredningens ställningstagande till omfattningen av den medicinska utbildningen
ligger en bedömning av de krav den åsyftade yrkesverksamheten, jämfört med
sjukgymnastiken, uppställer. En konsekvens av detta ställningstagande är, anser
utredningen, att man för genomgång av arbetsterapeututbildning nödgas förutsätta
samma utgångsläge med avseende på kunskapsnivå, studiekapacitet och
praktisk erfarenhet som för bedrivandet av sjukgymnastutbildning. Detta gäller
givetvis i än högre grad om man, som utredningen gör, förordar en samundervisning
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster i medicinska ämnen.
Enligt gällande bestämmelser angående utbildning av sjukgymnaster kräves
för inträde vid sjukgymnastinstitut avlagd realexamen eller motsvarande kunskaper
(slutbetyg från försöksskolans årskurs 9a eller 9g eller normalskolekompetens).
Tidigare gällde studentexamen som inträdeskrav i likhet med vad som
även gällde för inträde vid gymnastikdirektörsutbildning. Det stora antalet inträdessökande
har emellertid lett till att det alltjämt i praktiken är endast undantagsvis
som elever utan studentexamen med goda betyg blir antagna. Enligt
vad utredningen inhämtat är sjukgymnastutbildningen anpassad till elevernas
faktiska förkunskaper dvs. studentexamenskunskaper. Det bedömes därför sannolikt,
att en elev med endast grundskolekunskaper, om också väl inhämtade, icke
skulle kunna följa sjukgymnastutbildningen sådan denna utbildning för närvarande
är upplagd.
Med utgångspunkt i den uppfattningen att arbetsterapeututbildningen i medicinskt
avseende bör vara i stort sett likvärdig med sjukgymnastutbildningen kan
å andra sidan med fog hävdas att man icke bör fastställa högre formella krav
för inträde vid arbetsterapeutinstitut än som gäller för inträde vid sjukgymnastinstitut,
dvs. avlagd realexamen eller motsvarande. Därvid ställes man cmeller
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196h
tid — eftersom man icke på förhand bör utgå från att sökandenas faktiska
meriter skall avvika nämnvärt från de formella kraven — inför problemet, hur
man skall kunna samordna en arbetsterapeututbildning utformad på basis av
realexamens- eller grundskolekunskaper med en sjukgymnastutbildning som i
praktiken byggts upp med studentexamen som grund.
Utredningen har tagit kontakt med företrädare för de medicinska fakulteterna
i Stockholm, Lund och Göteborg i syfte att utröna, vilka teoretiska förkunskaper
som är behövliga för inhämtandet av de medicinska kunskaper yrkesverksamheten
såsom arbetsterapeut respektive sjukgymnast kräver. Därvid har inhämtats
att redan med nuvarande elevurval vid sjukgymnastinstituten har krav på
en förlängning av undervisningen framförts från de båda sjukgymnastinstitutens
lärare, på grund av att undervisningen måste forceras i alltför hög grad och att
viktiga delar av särskilt den praktiska undervisningen ej medhinnes. Skulle
elevernas läsvana och förkunskaper bli lägre, finge man därför räkna med minst
tre års utbildningstid för att kunskaperna vid examinationen skulle kunna hållas
vid önskvärd nivå. Dels skulle nämligen den medicinska undervisningen i sig
kräva avsevärt mer tid, dels finge man räkna med anordnande av kompletterande
undervisning i de grundläggande skolämnena vid sidan av den egentliga
arbetsterapeut- respektive sjukgymnastutbildningen. Dylik kompletterande undervisning
har, enligt erhållen upplysning, måst anordnas i ämnet fysik för sjukgymnastelever,
som inte studerat detta ämne upp till studentexamen.
De ämnen beträffande vilka kraven på goda kunskaper är särskilt framträdande
har angivits vara matematik, fysik, kemi, biologi och engelska. Uppfattningen
om de krav som bör uppställas i dessa ämnen och om angelägenhetsordningen
mellan ämnena varierar något.
Gemensamt för de avgivna yttrandena är, att krav på fullständig studentexamen
ej uppställes, däremot på studentexamensbetyg i vissa ämnen. Av yttrandena
framgår, att kraven på viss skolutbildning avser, icke blott förvärvande
av vissa kunskaper utan också förvärvande av läsvana och dokumenterande av
studiebegåvning.
Utredningen uttalar för egen del den uppfattningen, att läsvana samt gedigna
förkunskaper i vissa ämnen, framför allt i matematik, fysik och kemi men också
i engelska och biologi, är nödvändiga förutsättningar för ett bedrivande av studier
på avsedd nivå, särskilt i teoretiska medicinska ämnen. Utredningen finner
dock övervägande skäl tala för att inte i nuvarande läge uppställa krav på
studentexamen eller fackskolekompetens. Utvecklingen på gymnasieområdet och
framväxandet av fackskolor kan emellertid motivera en omprövning av intagningskraven
senare. Denna bör i så fall självfallet innebära en samtidig prövning
av kraven för inträde vid sjukgymnastkurs.
Det anses emellertid ådagalagt, att i vissa ämnen är de kunskaper som
inhämtas i grundskolan icke tillräckliga för bedrivande av här avsedda medicinska
studier. Detta anses i än högre grad vara fallet, om det mellan avslutandet
av grundskolan och påbörjandet av arbetsterapeutkursen skall förflyta minst
två år, som åtgår för den föreslagna praktiska förutbildningen. Dessutom synes
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 73 år 196k ''39
tveksamt om grundskolebetygen ensamma utgör tillräckligt underlag, när det
gäller att bedöma sökandenas studieförutsättningar. Utredningen finner det
anförda tala för att vissa krav uppställes utöver minimikravet pa godkanda
grundskolebetyg.
Utredningen har därför övervägt, om det icke vore möjligt att anordna en
kompletteringskurs i dessa ämnen avsedd dels att preparera blivande sökande
till arbetsterapeutkursen, dels att ge underlag för en bedömning av deltagarnas
studiekapacitet. För att fylla detta dubbla syfte måste kursen för det första ges
en tillräcklig omfattning och för det andra drivas med en sådan grad av forcering,
att deltagarnas varierande studiekapacitet klart framträder.
Räknat efter 35 timmar per vecka skulle en kurs om 600 timmar avklaras på
17 veckor, dvs. 4 månader. Det är utredningens uppfattning, att en dylik kurs i
de berörda ämnena, utom engelska, bör kunna ge studentexamenskunskaper i
alla de delar, som är av betydelse som grund för den fortsatta arbetsterapeututbildningen.
I engelska bör undervisningen koncentreras till mlarande av ett sa
stort glosförråd som möjligt, även facktermer, i syfte att underlätta studier av
engelsk och amerikansk facklitteratur.
Kurser av här förordat slag bör anordnas i yrkesskolornas regi, lämpligen
yrkesskolor dit förutbildning för blivande arbetsterapeuter förlägges. Som lärare
bör anlitas gymnasielärare på orten. Över genomgången kurs bör graderade vitsord
lämnas. _
I anslutning till det ovan anförda föreslår utredningen följande behörighetskrav
för rätt till inträde vid arbetsterapeutinstitut:
Behörig att antagas som elev vid arbetsterapeutinstitut är den som
dels avlagt realexamen eller erhållit betyg om normalskolekompetens eller erhållit
slutbetyg från grundskolans årskurs 9g, 9h, 9t, 9m eller 9s eller ock på
annat sätt styrkt sig ha förvärvat minst motsvarande kunskaper,
dels genom deltagande i särskild preparandkurs omfattande ämnena matematik,
fysik, kemi, biologi och engelska eller på annat likvärdigt sätt styrkt sig
äga nödiga förutsättningar för bedrivande av medicinska studier,
dels genomgått förutbildning omfattande huslig utbildning, sjukvårdsbiträdesutbildning
eller annan därmed likvärdig sjukvårdsutbildning samt utbildning i
arbetsterapeutiska tekniker,
dels ock är fri från sådan sjukdom eller så beskaffat lyte som kan utgöra hinder
för ett framgångsrikt bedrivande av studier vid arbetsterapeutinstitut eller
göra sökanden olämplig för arbetsterapeutyrket.
Antagas må endast den som under första läsåret av den kurs till vilken inträde
sökes fyller minst 19 år, såvida ej särskilda skäl föranleda undantag.
I anslutning till sina förslag till intagningskrav framhåller utredningen
att kvantiteten av hopsamlade meriter icke bör vara avgörande vid valet
mellan de inträdessökande. Avgörande bör vara den teoretiska, praktiska och
personliga lämpligheten, som eleven ådagalagt under sin föregående teoretiska
och praktiska utbildning gärna tillika med en begränsad tids praktisk tjänstgöring.
Det understrykes, att därest eleven företer en markant svaghet i
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 196Jf
något av de tre nämnda hänseendena, kan detta näppeligen kompenseras genom
företräden i de båda andra. För att bli en bra arbetsterapeut måste man besitta
såväl intellektuella och kunskapsmässiga kvalifikationer som god praktisk begåvning
och personlig lämplighet.
Utredningen föreslår, att elevintagningen omhänderhas av en för alla arbetsterapeutinstitut
gemensam intagningsnämnd.
4. Förläggningsorter och utbildningsorganisation
a. Förutbildningens förläggning och ledning
I vad gäller husmoderskurs och sjukvårdsbiträdeskurs innebär utredningens
ställningstagande, att något nytt i utbildningsväg icke behöver skapas eller anordnas.
Husmoderskurser anordnas redan vid ett stort antal yrkesskolor och
motsvarande gäller, ehuru i mindre utsträckning, beträffande sjukvårdsbiträdeskurser.
Några överväganden angående lokaliseringen och dimensioneringen av
förutbildningen i denna del har utredningen därför ej gjort.
Annorlunda är förhållandet med den föreslagna tekniska förutbildningskursen.
För närvarande finnes kurser av liknande typ anordnad på endast två ställen,
nämligen vid landstingets yrkesskola i Örebro och vid Nyckelviksskolan i
Lidingö. Därjämte är den vid Slöjdföreningens skola i Göteborg och vid centrala
verkstadsskolan i Jönköping bedrivna arbetsterapeututbildningen delvis av ungefär
samma innehall som den föreslagna tekniska kursen.
Utredningen, som hävdar den uppfattningen, att tekniska förutbildningskurser
icke bör anordnas i större omfattning än som är motiverat med hänsyn till
deras primära funktion av just förutbildning för blivande arbetsterapeuter, har
preliminärt räknat med att antalet utbildningsplatser vid den tekniska förutbildningen
bör vara högst dubbelt så stort som vid arbetsterapeutinstituten. Enär
utredningen beräknat det årliga utbildningsbehovet av arbetsterapeuter till 165,
föreslås de tekniska förutbildningskursernas kapacitet avse omkring 300 elever
per läsår.
Ehuru anordnandet av ifrågavarande kurser är beroende av kommunala initiativ
förordar utredningen, att dessa anordnas med i stort sett följande fördelning
av elevantalet på olika orter.
Stockholm ................
Göteborg .................
Malmö—Lund ............
Umeå ....................
Uppsala ..................
Linköping ................
Örebro ...................
Jönköping ................
2 ytterligare orter i Norrland
1 ort i sydöstra Sverige.....
60
40
40
20
20
20
20
20
40
20
300
4 1
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
Utredningens förslag innebär, att tekniska förutbildningskurscr i första hand
bör förläggas till de orter — de sju regionsjukhusorterna — där arbetsterapeututbildning
nu eller framdeles kan tänkas bli anordnad (jfr utredningens efterföljande
överväganden). Detta skulle möjliggöra ett värdefullt utbyte av synpunkter
och erfarenheter mellan företrädare för de båda utbildningsetapperna
och underlätta eu fortgående anpassning av dessa etapper till varandra och till
yrkesverksamhetens krav. Fördelarna härav bör givetvis komma även de på
andra orter förlagda tekniska kurserna till godo.
Utöver de sju regionsjukhusorterna föreslår utredningen teknisk förutbildning
på ytterligare ca fyra orter för att en från rekryteringssynpunkt lämplig geografisk
spridning av utbildningen skall uppnås.
De tekniska kurserna föreslås förlagda till yrkesskolor på respektive orter.
Statsbidrag bör utgå för kurserna enligt för central yrkesskola stadgade grunder.
Med hänsyn till hittills gjorda erfarenheter av motsvarande utbildning bör statsbidrag
utgå för uppdelning av teknisk kurs på undervisningsgrupper om ca 10
deltagare vid undervisningen i olika arbetstekniker. Beträffande de till Stockholm
och Göteborg förlagda kurserna framhålles värdet av att tillvarata de
resurser samt den erfarenhet och det fackkunnande, som Nyckelviksskolan respektive
Slöjdföreningens skola kan uppvisa. Överenskommelse bör därför träffas
mellan de båda städerna och dessa skolor angående skolornas medverkan i utbildningen
och förutsättningarna härför.
b. Erforderliga resurser för den egentliga arbetsterapeututbildningen
Utredningen har gjort en bedömning av vad arbetsterapeututbildningen kräver
i fråga om lokaler, institutioner-kliniker och lärare av olika slag. Denna bedömning
framlägges i det följande. Med utgångspunkt i denna bedömning har utredningen
dragit vissa slutsatser beträffande vilka orter, som över huvud taget
kan komma i fråga som utbildningsorter. En undersökning har sedan verkställts
rörande de tillgängliga utbildningsresurserna på dessa orter. Vad sålunda framkommit
utgör grunden för utredningens ställningstaganden i förläggnings- och
organisationsfrågan.
Lokalbehov
Frågan om lokalbehovet innefattar enligt utredningen huvudsakligen följande
delfrågor: Vilka slag av lokaler behövs, hur bör dessa vara belägna och hur stora
bör de vara? Utredningen anför härom följande.
De slag av lokaler som behövs är undervisningslokaler samt lokaler för administration,
lärare och elever. För undervisningen behövs undervisningssalar dels
för den teoretiska, i föreläsnings- eller lektionsform bedrivna undervisningen, dels
för undervisningen i vävning och annan textilslöjd, respektive i träslöjd och
metallslöjd m. m. I anslutning till dessa salar bör finnas förrådsutrymmen.
Därutöver bör finnas dagrum, bibliotek-läsrum, omklädningsrum med toaletter,
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
kök eller pentry, expeditions- och kollegierum, rum för skrivbiträde, lärarrum
samt kapprum med toaletter.
När det gäller att ta ställning till frågan om lokalernas belägenhet betonar
utredningen, att arbetsterapeututbildningen är en utbildning för den medicinska
rehabiliteringens behov och att den ställer anspråk på lärare med kvalificerad
medicinsk utbildning och erfarenhet samt institutioner och kliniker av
olika slag m. m. Utbildningslokalerna bör således vara belägna i omedelbar anslutning
till utbildningssjukhuset och detta gäller inte bara lokalerna för den
medicinska undervisningen utan även lokalerna för den tekniska undervisningen.
Lolcalemas omfattning är beroende av om intagning av elever skall ske en eller
två gånger varje läsår samt av hur många elever som skall tas in varje gång.
En annan avgörande omständighet är undervisningsgruppernas storlek. Utredningen
har räknat med att den teoretiska, i föreläsnings- och lektionsform hållna
undervisningen skall bedrivas med årskursen (intagningsomgången) samlad och
att den praktiska, i form av demonstrationer och övningar hållna undervisningen
skall bedrivas med årskursen uppdelad på tre grupper om 6—8 deltagare.
Räknat med ett läsår av 39 veckors effektiv studietid — här bortses följaktligen
från den tekniska repetitionskursen om 3 veckor under det första läsåret
— bör en lokal kunna utnyttjas upp till ca 1 700 timmar per läsår.
Följande uppställning rörande lokalbehovet anger med ungefärliga mått
vad som enligt utredningens uppfattning utgör detta behov för ett arbetsterapeutinstitut,
dels vid intagning av 20 elever per läsår, dels vid intagning (höstoch
vårtermin) av 2 X 20 = 40 elever per läsår. I förstnämnda fall kommer
vid institutet att finnas sammanlagt 40 elever och i sistnämnda fall sammanlagt
80 elever. Beträffande själva undervisningslokalerna bortses emellertid i
uppställningen från ett vid enstaka tillfällen eventuellt uppkommande behov
av en sal stor nog att rymma alla institutets elever.
Det framgår av tablån, att arbetsterapeutinstitutet vid en intagning per läsår
behöver en föreläsnings- eller lektionssal och vid två intagningar per läsår två
dylika salar. Detta är det lokalbehov, som svarar mot den framräknade beläggningen
i timmar räknat. Eventuellt kan lokalbehovet övergångsvis begränsas
till en lektionssal även vid två intagningar per läsår, om det första läsårets teoretiska
medicinska undervisning och det andra läsårets föreläsningsundervisning
i arbetsterapins teori och teknik samt i socialmedicin i tillräcklig utsträckning
kan hållas i föreläsningssalar tillhörande respektive institutioner eller kliniker.
Av tablån framgår vidare, att behovet av övningssalar för vävning och sömnad,
träarbete samt metallarbete icke blir större vid två intagningar per läsår
än vid en intagning. Även vid två intagningar håller sig nämligen beläggningstalen
under den övre gränsen (1 700 timmar) för lokalernas utnyttjande.
Sådana lokaler som dagrum, bibliotek-läsrum och omklädningsrum med toaletter
påverkas däremot av huruvida intagning sker en eller två gånger per läsår.
Detsamma gäller antalet behövliga lärarrum. Antalet rum för expeditionen och
deras storlek torde däremot icke påverkas.
Undervisningslokalerna bör vara så belägna och så anordnade, att demonstra -
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196-4
tioner under medverkan av patienter är möjliga. Ehuru den till övningssalarna
förlagda undervisningen enligt utredningens förslag avses ske i grupper om 6—8
deltagare, bör dessa salar helst också medge, att praktiska demonstrationer kan
äga rum med årskursen samlad.
Lokalbehovet för ett arbetsterapeutinstitut
Lokal (ändamål) |
Antal elever samtidigt |
Utnyttjande i antal |
Lokalbehov |
|||||
1 intag-ning per |
2 intag-ningar per |
Vid 1 intagning |
Vid 2 intagningar |
|||||
Antal rum |
m2 |
Antal rum |
m’ |
|||||
Undervisningslokaler |
||||||||
1. Föreläsnings- eller lek- |
||||||||
tionssal med materiel- |
||||||||
rum----......... |
20 |
1 380 |
2 760 |
1 |
85 |
2 |
140 |
|
2. Sal för vävning och |
||||||||
sömnad ........... |
6—8 |
530 |
1060 |
1 |
55 |
1 |
55 |
|
3. Sal för träarbete m. m. |
6—8 |
610 |
1 220 |
1 |
75 |
1 |
75 |
|
4. Sal för metallarbete |
||||||||
m. m.............. |
6—8 |
595 |
1 190 |
1 |
80 |
1 |
80 |
|
Anm. Förrådsutrym- |
||||||||
men inberäknade |
||||||||
Elevlokaler |
||||||||
Avsedd för antal elever: |
||||||||
Vid 1 intag- |
Vid 2 intag- |
|||||||
ning per |
läsår |
ningar per läsår |
||||||
5. Dagrum ........... |
40 |
80 |
1 |
50 |
2 |
100 |
||
6. Bibliotek-läsrum____ |
40 |
80 |
1 |
40 |
1 |
60 |
||
7. Omklädningsrum med |
||||||||
dusch och toaletter . |
40 |
80 |
1 |
40 |
2 |
70 |
||
8. Kök .............. |
— |
— |
1 |
20 |
1 |
20 |
||
Övriga lokaler |
||||||||
9. Kombinerat expeditions- och kollegierum . |
1 |
30 |
1 |
30 |
||||
10. Rum för skrivbiträde, tillika väntrum |
1 |
20 |
1 |
20 |
||||
11. Rum för föreståndare ........ |
1 |
15 |
1 |
15 |
||||
12. Rum för övriga lärare ....... |
2 |
20 |
4 |
40 |
||||
13. Kapprum jämte toaletter för manlig resp. kvinnlig per- |
||||||||
sonal ............. |
1 |
10 |
1 |
15 |
||||
Summa antal rum resp. nr |
14 |
540 |
19 |
720 |
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
Det sammanlagda lokalbehovet utgör vid en intagning per läsår 14 rum och
540 m2 och vid två intagningar per läsår 19 rum och 720 m2. I dessa ytor är
trapputrymmen och korridorer m.m. icke inräknade. Det erinras om att
lokalbehovet vid två intagningar eventuellt kan minskas med en föreläsningseller
lektionssal, nämligen om man kan utnyttja redan befintliga föreläsningssalar.
Kvarstående lokalbehov blir då 665 m2. Utredningen fäster uppmärksamheten
på, hur mycket mindre lokalyta som åtgår per elev vid två intagningar i
jämförelse med en intagning per år.
Dessa lokalbehovsberäkningar angives vara gjorda med återhållsamhet men
ändå på ett sådant sätt, att de i rimlig mån tillgodoser de med utbildningen förknippade
behoven. Utredningen föreslår, att dessa beräkningar lägges till grund
för den planering av mer stadigvarande utbildningslokaler för arbetsterapeututbildningen,
som bör ingå i totalplaneringen för utbyggnaden av de ifrågakommande
utbildningssjukhusen.
Vid en samordning med sjukgymnastutbildningen kan ett gemensamt utnyttjande
av vissa lokaler leda till vissa besparingar.
Till det ovan beräknade lokalbehovet för arbetsterapeutinstitutet kommer ett
behov av åtminstone ett lärarrum på envar av de kliniker, där arbetsterapeuternas
kliniska praktik skall äga rum.
Behov av institutioner och kliniker m.m.
Av utredningens förslag till utbildningsplan framgår, att utbildningen avses
omfatta en råd medicinska ämnen och specialiteter. Detta innebär, att motsvarande
institutioner och kliniker måste finnas representerade vid utbildningssjukhuset
eller därmed samverkande sjukhus. Utredningen begränsar sig därför
till att peka på två, enligt dess mening mycket betydelsefulla förutsättningar för
bedrivandet av arbetsterapeututbildning.
En av dessa är, att re habilitering sv erksamhet innefattande arbetsterapi bedrives
vid utbildningssjukhuset eller därmed i utbildningshänseende samverkande
sjukhus i sådan omfattning och med sådan inriktning på olika huvudtyper av
vårdklientel — jfr förslaget till klinisk praktik — att ett tillräckligt verksamhetsunderlag
för undervisningen föreligger. Om så ej är fallet saknas möjligheter
till anordnande av den kliniska praktik, som föreslagits ingå i utbildning. Man
kan därjämte förutsätta, att personella förutsättningar för utbildningen i form
av lärare, införstådda med och inriktade på rehabiliteringens speciella behandlingsmetoder
blir svåra att uppbringa, om inga eller knappa materiella resurser
för dylik verksamhet finns.
Utredningen är medveten om att rehabiliteringsverksamhet av det slag utredningen
avser ännu bedrives i endast bgränsad omfattning. Samtidigt som detta
innebär, att endast ett fåtal orter kan ifrågakomma såsom utbildningsorter,
uppkommer också ett krav på att de där föreliggande resurserna utnyttjas så
ändamålsenligt som möjligt.
Kungl. May.ts proposition nr 73 ur 1904 45
Eu andra fråga, som utredningen ansett nödvändigt att överväga vid bedömningen
av olika orters lämplighet såsom utbildningsorter, har varit, huruvida
undervisningen i skilda medicinska ämnen liksom även i ämnet arbetsterapins
teori och teknik kräver resurser för forskning, Resurser för forskning inom rehabiliteringens
område, vilka nu i stort sett saknas, måste enligt utredningens mening
skapas, då det anses uppenbart, att en kvalificerad utbildning på detta,
i vårt land tämligen nya och i stort sett oprövade område inte kan igångsättas
eller med framgång bedrivas utan en nära kontakt med denna nya forskning.
En samordning av de begränsade resurserna för utbildning och forskning måste
således te sig mycket angelägen.
Det sagda innebär enligt utredningens mening icke, att resurser för forskning
på området i lika mån måste föreligga på alla de orter, där utbildning av arbetsterapeuter
anordnas.
Lärarbehov
Av den sammanfattande tablån på sidan 36 framgar, att utredningen räknar
med följande lärarkategorier vid ett arbetsterapeutinstitut; (inom parentes angives
den för varje kategori sammanlagda undervisningsbördan uttryckt i antal
timmar vid en respektive två intagningar varje läsår): läkare (860—1 720 timmar),
arbetsterapeut/lärare (2 210—4 420 timmar), arbetsterapeut/handledare
(1 för varje grupp om 4—5 praktikanter), annan sjukhuspersonal (50—100 timmar)
samt specialföreläsare eller facklärare (395—790 timmar).
Utredningen tänker sig kategorierna »annan sjukhuspersonal» respektive »specialföreläsare
eller facklärare» knutna till arbetsterapeututbildningen såsom timarvoderade
lärare. Det anses ej vara anledning att beträffande dessa lärare
uttala andra krav än att de bör besitta goda kunskaper och färdigheter i sina
ämnen samt skicklighet såsom föreläsare och undervisare. Problemet att rekrytera
dessa slag av lärare torde vara relativt ringa i jämförelse med problemet att
rekrytera för undervisningen lämpade och intresserade läkare och arbetsterapeuter.
Utredningen behandlar därför huvudsakligen sistnämnda problem.
Kravet på goda kunskaper och färdigheter samt skicklighet såsom föreläsare
och undervisare gäller självfallet även lärarna inom kategorierna läkare och
arbetsterapeuter. Beträffande läkarna, särskilt undervisarna i psykiatri och i
sjukdomslärans olika delämnen under det första läsaret samt i de pa olika sjukdomstillstånd
inriktade föreläsningarna i arbetsterapins teori och teknik under
andra läsåret, har utredningen dessutom i det föregående uttryckt önskemål
om förtrogenhet med arbetsterapi inom vederbörandes kliniska område. Brister
i detta avseende har förutsatts kunna i viss utsträckning kompenseras genom
samarbete mellan de skilda ämnesföreträdarna och en till utbildningssjukhuset
— och arbetsterapeutinstitutet — knuten rehabiliteringsläkare.
Behovet av en till varje arbetsterapeutinstitut knuten rehabiliteringsläkare
motiveras genom ett angivande av de huvuduppgifter, som bör åvila honom.
46
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
Dessa huvuduppgifter är undervisning, samordning och organisatoriskt ansvar.
Beträffande den på rehabiliteringsläkaren fallande undervisningen framgår att.
den är ganska omfattande. Omfattningen blir dock i viss grad beroende av tillgången
på andra lärare med insikt i arbetsterapins tillämpning inom olika medicinska
specialiteter. Uppgiften att samordna undervisningen skilda ämnen och
lärare emellan är för utbildningsresultatet väsentlig.
En hela det medicinska fältet omspännande specialitet utgör socialmedicinen,
som intar en förmedlande ställning mellan den medicinska och den sociala människovärden.
Såsom lärare i teoridelen (till skillnad från studiebesöken) av detta
ämne har utredningen räknat med lärare från socialmedicinsk institution samt
person, som denne därtill utser. Vilka gränser som bör uppdragas mellan å
ena sida rehabiliteringsläkarens och å andra sidan socialmedicinarens undervisningsområde
anses få prövas med hänsyn till personliga och andra förutsättningar
på de olika utbildningsorterna. Det understrykes, att den socialmedicinske
läraren har en betydelsefull funktion inte bara såsom undervisare
och organisatör av utbildningen inom sitt på undervisningsplanen uppförda
ämne utan också — det bör i vart fall eftersträvas — såsom komplement
till undervisarna i andra ämnen, där en god förståelse för de till ämnet
anknytande socialmedicinska företeelserna och problemen kan bidra till att göra
undervisningen mer målinriktad och meningsfylld.
Det är angeläget, att de kompetenta lärarkrafter på läkarsidan, som utbildningen
behöver, på ett någorlunda permanent sätt anknytes till undervisningen.
Erfarenheterna av det vid sjukgymnastinstituten hittills tillämpade systemet
med timarvoderade lärare talar för att detta system ersättes av en fastare organisation,
i den mån det genom nu ifrågavarande utbildning tillkommande undervisningsbehovet
ger tillräckligt underlag härför. Utbildningen bör därför om
möjligt bedrivas i enheter av en sådan storlek att undervisningsbehovet vid
varje utbildningsenhet bildar tillräckligt underlag för en fastare lärarorganisation.
Av det nu anförda framgår, att behovet av lärare för arbetsterapeututbildningen
icke bör diskuteras sasom en isolerad företeelse. Utredningen erinrar om
sitt tidigare aviserade förslag om en samordning mellan arbetsterapeut- och
sjukgymnastutbildning. En sådan samordning kan sägas inte bara skapa ett
underlag för en fastare lärarorganisation utan gör också en sådan nödvändig.
Vidare måste observeras behovet av lärare för läkarutbildningen på rehabiliteringsområdet,
vilket även bör beaktas vid ett övervägande av i vilka former
behovet av lärare för arbetsterapeututbildningen bör tillgodoses. Det framhålles
emellertid, att redan tillkomsten av en mot utbildningsbehovet någorlunda svarande
arbetsterapeututbildning i och för sig oundgängligen kräver personella
förstärkningar av permanent art.
Till detta kommer den redan berörda fragan om behovet av personella resurser
för forskning och betydelsen av en nära anknytning mellan undervisning och
forskning.
47
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 196Jj.
Vid sidan av läkare utgör arbetsterapeuter naturligt nog den viktigaste lärarkategorien
vid ett arbetsterapeutinstitut. Beträffande denna kategori har i det
föregående konstaterats, att den fördelar sig på dels lärare för lektionsmassig
undervisning — i det följande kallade »undervisningsterapeuter» — dels handledare
för instruktion av eleverna i samband med klinisk praktik. Det må dock
framhållas, att antalet arbetsterapeuter i Sverige, som genom utbildning och
praktisk verksamhet här och/eller i utlandet förvärvat ett tillräckligt fackkunnande
är mycket begränsat. Utbildning för och erfarenhet av undervisning saknas
praktiskt taget helt inom den nuvarande yrkeskåren.
Nuvarande bristläge i fråga om tänkbara undervisningsterapeuter gör nödvändigt,
att dessa övergångsvis tas i anspråk helt för utbildning och först efter
hand inpassas såsom aktiva medarbetare i sjukvården i enlighet med därom
träffade överenskommelser med vederbörande sjukvårdshuvudmän.
Det bedömes motiverat, att undervisningsskyldigheten icke sättes högre än
i genomsnitt 30 veckotimmar. Beträffande en undervisningsterapeut vid varje
institut räknar utredningen med arbetsuppgifter såsom biträdande föreståndare.
Denna bör ha en lägre undervisningsskyldighet, förslagsvis 20 veckotimmar vid
institut med en intagning varje läsår och 10 veckotimmar vid institut med två
intagningar varje läsår. Inklusive biträdande föreståndare skulle därvid behövas,
vid institut med en intagning varje läsår 2 och vid institut med tva intagningar
4 heltidsanställda undervisningsterapeuter. Dessa skulle täcka 2 100 respektive
4 200 timmars undervisning, vilket skulle lämna kvar 110 respektive 220 timmar
att bestridas av timarvoderade undervisningsterapeuter. Detta synes vara ett
lagom utrymme för rörlighet i fråga om val av lärare för särskilda ändamål.
Tänkbara timlärare är exempelvis handledarna av den kliniska praktiken ellei
arbetsterapeut som specialiserat sig i något avseende.
Antalet handledare bör vara minst 5 vid en intagning varje läsår, om den
kliniska praktiken kan koncentreras till en klinik av varje slag, eljest fler. Vid
två intagningar varje läsår kan man till nöds klara sig med samma antal, om
man dubblerar den till varje klinik förlagda halvtidspraktiken genom att låta
två praktikantgrupper avlösa varandra. Under i övrigt oförändrade förutsättningar
behövs då inte fler handledare än vid en intagning varje läsår. Vid brist
på handledare kan en sådan anordning fa godtagas. Snarast möjligt bör dock
handledarkadern utökas, så att varje handledare kan ha sjukvårdsarbetet såsom
huvudfunktion och handledarskapet såsom bifunktion.
c. Tillgängliga resurser
Utredningens undersökning rörande de för utbildningen tillgängliga resurserna
har begränsats till regionsjukhusorterna, dvs. Stockholm, Göteborg, Uppsala,
Lund, Umeå, Örebro och Linköping, de enda orter, vid vilka samtliga för utbildningen
erforderliga resurser av detta slag ansetts kunna föreligga.
Utredningen har i skrivelse den 15 mars 1962 till de medicinska fakulteterna
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
och vederbörande sjukvårdshuvudmän anhållit om information rörande i vad
mån resurser för anordnande av arbetsterapeututbildning föreligger eller kan
föi väntas komma att föreligga pa de nämnda orterna. I skrivelsen begärdes
upplysning angående framför allt 1) mobiliserbara lokaler, lärare och handledare,
2) vid lärosätet eller sjukhuset representerade, för utbildningen relevanta specialiteter,
3) förefintliga vårdresursr i fråga om rehabilitering samt möjligheter till
klinisk praktik m. m. Vidare anfördes följande:
Av intresse att få veta, mot bakgrund av vad som konstateras beträffande
nyssnämnda resurser är, om arbetsterapeututbildning kan anordnas för närvarande,
inom en nära framtid eller först efter en lång övergångstid samt hur
många elever som för närvarande respektive framdeles årligen skulle kunna antagas.
Om under en övergångstid provisoriska anordningar skulle möjliggöra
igångsättandet av en arbetsterapeututbildning, som eljest ej skulle kunna komma
till stånd, vore upplysningar härom även av stort intresse. De nämnda frågorna
torde även böra bedömas mot bakgrund av de anspråk en utbyggnad av
sjukgymnastutbildningen kan ställa. 13eaktas bör naturligtvis också den förutsatta
samordningen av arbetsterapeututbildning och sjukgymnastutbildning.
De svar, som inkom med anledning av denna skrivelse, gav vid handen, att
det i Uppsala och Umeå skulle dröja ca 5 år, innan tillräckliga resurser fanns för
anordnande av arbetsterapeututbildning.
Beträffande övriga orter har utredningen däremot funnit de inkomna upplysningarna
erbjuda vissa aktuella möjligheter. I syfte att få dessa närmare
belysta har direkta kontakter tagits med vederbörande fakulteter och sjukvårdshuvudmän.
Som allmänt omdöme i fråga om de tillgängliga resurserna uttalar utredningen,
att dessa är mycket begränsade i fråga om såväl lokaler och läkare/lärare
som möjligheter till klinisk praktik. Undervisningsterapeuter och handledare
saknas i stort sett helt. Särskilda åtgärder blir nödvändiga, om ett tillräckligt
antal av denna för utbildningen nödvändiga lärarkategori skall kunna rekryteras.
Då utbildningsresurserna i utgångsläget är så begränsade förutsätter utredningen,
att de totala resurser, som står till förfogande för en samtidig utbyggnad
av sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen, från statsmakternas sida blir
iöremal för en noggrann kvantitativ avvägning mellan dessa slag av utbildning
med hänsyn tagen till utbildningsbehovet av respektive kategori befattningshavare.
Av de ifrågavarande orterna är ingen i sådan avsaknad av lokal- eller markresuiser
att man på denna grund kan konstatera att utbildning ej kan förläggas
dit. Däremot framstar vissa orter, nämligen Göteborg och i viss mån Örebro
och Linköping såsom i lokal- respektive markhänseende bättre försedda än
Stockholm och Lund.
Samtliga för utbildningen erforderliga medicinska specialiteter har befunnits
föreligga vid undervisningssjukhusen i Stockholm, Göteborg och Lund. Det har
dock beträffande alla dessa sjukhus omvittnats att den utbildningsbörda, som
49
Knngl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
åvilar dem är mycket stor och det står klart, att den kommer att bli ännu större.
Vårdresursernas begränsade kapacitet som underlag för en växande utbildningsverksamhet
vid undervisningssjukhusen har även understrukits. Särskilt gäller
detta Lund—Malmö. Vid sjukhusen i Örebro och Linköping gör sig inte detta
förhållande gällande i samma grad. Å andra sidan saknas där vissa av de medicinska
specialiteter, som erfordras för utbildningen. Det bedömes emellertid vara
en fråga om blott 2 ä 3 år till dess erforderliga specialiteter finns företrädda även
där, dock ej den teoretiska specialiteten anatomi, vilket påkallar särskilda åtgärder,
om man beslutar sig för att förlägga arbetsterapeututbildning till dessa
orter. Frånsett detta finner utredningen, att Örebro och Linköping efter genomförandet
av den för de närmaste åren planerade utbyggnaden kommer att i allt
väsentligt disponera de resurser med avseende på företrädda medicinska specialiteter,
som är av betydelse för utbildningen av arbetsterapeuter. En självklar
förutsättning måste då också vara, att erforderliga tjänster finns inrättade och
tillsatta.
I fråga om läkare-lärare har utredningen angivit två tänkbara konstruktioner
av lärarbefattningarna, nämligen antingen lärare som mot arvode beräknat
efter antalet undervisningstimmar deltar i utbildningen vid sidan av sin
huvuduppgift såsom läkare eller lärare som i fastare form anknytes till utbildningen
såsom innehavare av lönegradsplacerad lärarbefattning med vilken förenas
befattning såsom läkare vid utbildningssjukhuset. Förstnämnda konstruktion
har varit den som huvudsakligen kommit till användning vid hittillsvarande
utbildning av sjukgymnaster och är den som torde få tillgripas, därest ej genom
samordning med sjukgymnastutbildning eller genom dubblering av den årliga
elevintagningen ett tillräckligt utbildningsunderlag för lärartjänster erhålles. Av
utredningens undersökningar framgår, att läkarna i Örebro och Linköping är beredda
att åtaga sig dylik arvoderad undervisning men att däremot företrädarna
för de medicinska fakulteterna anser förstärkning i form av lärartjänster nödvändig.
Utredningen hävdar den åsikten, att de kompetenta lärarkrafter utbildningen
behöver på ett någorlunda permanent sätt bör anknytas till undervisningen och
att utbildningen om möjligt bör bedrivas i enheter av en sådan storlek, att undervisningsbehovet
vid varje utbildningsenhet bildar tillräckligt underlag för en
fastare lärarorganisation. Några hinder mot ett tillskapande av en dylik lärarorganisation
med befattningshavarna på lämpligt sätt inordnade i sjukvården
synes inte föreligga på de aktuella universitetsorterna och, efter genomförandet
av nära förestående utbyggnadsåtgärder, ej heller i Örebro eller Linköping. Utredningen
understryker angelägenheten av att så sker och förutsätter samtidigt,
att utbildningsenheterna genom dubblering av det årliga intaget skall ges en
sådan storlek, att underlag för lärartjänsterna föreligger och att de begränsade
personella resurserna för utbildning på ifrågavarande område tillvaratages på
bästa sätt. Detta innebär en åsyftad årlig utbildningkapacitet på varje utbildningsort
av omkring 40 elever. Det av utredningen beräknade utbildningsbeho
4
— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 73
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196U
vet, svarande mot en årlig intagning av sammanlagt 165 elever, skulle således
i stort sett kunna täckas genom utbildning på 3 orter, om det i Stockholm visar
sig möjligt att anordna utbildning både vid Karolinska sjukhuset och Mörby
lasarett, eljest 4 orter.
I det föregående har framhållits den vikt utredningen fäster vid att man vid
konstruktionen av lärarorganisationen beaktar, förutom den förutsatta samordningen
med sjukgymnastutbildningen, även läkarutbildningens och forskningens
behov. Betydelsen av en samordning emellan utbildning och forskning har därvid
understrukits. Utredningen betonar i anslutning härtill, att man på varje ort, där
utbildning i rehabilitering bedrives, bör eftersträva en för all denna utbildning
avpassad, gemensam lärarorganisation och sålunda undvika att konstruera tjänster
avsedda för utbildning av den ena men inte den andra personalkategorien.
Ett betraktande av utbildnings- och forskningsbehovet som en helhet måste vid
uppbyggandet av den erforderliga lärarorganisationen leda till mer ändamålsenliga
lösningar såväl i rent organisatoriskt hänseende som från vidare utbildningsoch
forskningssynpunkter.
Från ovan anförda synpunkter anses en förläggning av arbetsterapeututbildningen
till undervisningssjukhus välmotiverad. Å andra sidan finns det skäl som,
även frånsett bättre resurser i andra avseenden, kan tala för en förläggning också
till regionsjukhusen i Örebro och/eller Linköping. Det har i det föregående
konstaterats, att en lärarorganisation med fasta tjänster bör kunna byggas upp
även där. Därmed skapas även vid dessa sjukhus, som ju i materiellt hänseende
är och blir väl utrustade, förutsättningar för en forskning och ett utvecklingsarbete
på ifrågavarande område, som får gynnsamma återverkningar inte endast
på den vid respektive sjukhus bedrivna arbetsterapeututbildningen och sjukvården
utan på all sjukvårdsutbildning och sjukvård främst inom men även
utom regionen. Dessa faktorer bör enligt utredningens uppfattning också beaktas
vid ett ställningstagande till utbildningens förläggning och organisation.
Beträffande undervisning sterapeuter och handledare befinnes att dylika så
gott som helt saknas. För att det skall bli möjligt att igångsätta arbetsterapeututbildning
måste sådana följaktligen utbildas. För utbildning av 160 arbetsterapeuter
årligen vid enheter om 40 elever i varje årskurs krävs vid full utbyggnad
med en andra årskurs minst 16 undervisningsterapeuter. Av dessa måste 12
finnas fr. o. in. det första utbildningsåret och 4 tillkomma det följande året.
Fr. o. m. sistnämnda år krävs därutöver ett antal handledare för den kliniska
praktiken. Teoretiskt sett krävs minst 20 handledare men den uppsplittring på
kliniker som blir nödvändig med hänsyn till de begränsade tillgängliga resurserna
motiverar en utbildning av åtminstone 30. Härför måste man lita till befintliga
personalresurser och söka att genom särskilda kurser göra ett tillräckligt antal
arbetsterapeuter lämpade för utbildningsuppgifter. Först om detta visar sig
omöjligt att genomföra i erforderlig utsträckning bör en begränsning av utbildningskapaciteten,
dvs. cn fördröjning av utbildningens igångsättande på någon
eller några orter komma i fråga.
Öl
Kungl. Muj:ts proposition nr 73 år 1964
En av de viktigaste förutsättningarna för bedrivandet av arbetsterapeututbildning
har utredningen bedömt vara att rehabiliteringsverksamhet innefattande
arbetsterapi bedrives vid utbildningssjukhuset eller därmed i utbildningshänseende
samverkande sjukhus i sådan omfattning och med sådan inriktning på
olika huvudtyper av vårdklientel att ett tillräckligt verksamhetsunderlag för
undervisningen föreligger. Detta är nödvändigt för att den i utbildningen ingående
kliniska praktiken skall kunna anordnas men det är också viktigt för
utbildningen i övrigt. Utan närheten till det egna verksamhetsfältet kommer
utbildningen att sakna verklighetsanknytning och därigenom förlora i åskådlighet
och praktisk effekt. I Göteborg och Stockholm föreligger tillfredsställande
resurser i detta avseende, även om Karolinska sjukhuset måste betecknas såsom
underförsörjt. I Lund-Malmö är resurserna otillräckliga och synes så förbli under
de närmaste 5 åren. I Örebro och Linköping finns för dagen tillräckliga resurser
i vissa avseenden men inte i andra. Båda orterna saknar för närvarande rehabiliteringskliniker.
Sådana skall emellertid tillkomma under de närmaste 2 åren.
När även dessa förutsättningar uppfyllts, inberäknat tillsättande av erforderliga
tjänster, kommer resurserna för medicinsk rehabilitering i Örebro och Linköping
att för några år framåt vara mer omfattande än i Lund-Malmö och till motsats
mot sistnämnda utbildningsort kunna bära en utbildning av 40 elever (2 X 20)
om året.
d. Samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
De skäl som talar för att en samordning mellan arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
kommer till stånd anser utredningen vara tämligen uppenbara.
Arbetsterapeuter och sjukgymnaster är två viktiga personalkategorier inom rehabiliteringen,
mellan vilka ett intimt samarbete skall äga rum. För uppnåendet av
en dylik samverkan ute på arbetsfältet måste en samordnad utbildning vara av
stort värde. Den nära överensstämmelsen i fråga om arbetsterapeuternas respektive
sjukgymnasternas medicinska utbildning gör, att en samordning av dessa ter
sig naturlig även med hänsyn till kostnader och lärarresurser. Även den vanligen
hårda belastningen, tidsmässigt sett, på tillgängliga föreläsningslokaler gör angeläget,
att dessa om möjligt utnyttjas för båda kurserna samtidigt.
Utredningen bedömer gemensam undervisning vara möjlig i fråga om en del
av det första läsårets teoretiska undervisning i medicinska ämnen. Vidare bör
vissa av läkare liållan genomgångar av olika sjukdomsfall under andra läsåret,
inom huvudämnet arbetsterapins teori och teknik, kunna hållas gemensamt för
båda elevkategorierna. Därvid bör fallen genomgås och behandlingsprogram
läggas upp på ett sådant sätt att såväl sjukgymnastens som arbetsterapeutens
arbetsuppgifter klarlägges. Slutligen bör gemensam föreläsningsundervisning
kunna förekomma i ämnena rehabilitering respektive socialmedicin.
Utredningen finner emellertid nödvändigt ta upp frågan om man inte, med
hänsyn till de begränsade utbildningsresurserna på vissa orter, särskilt i Lund,
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
och därav föranledda praktiska svårigheter att åstadkomma en samordning av
arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning, bör räkna med möjligheten att på
någon ort anordna arbetsterapeututbildning, som övergångsvis inte är samordnad
med sjukgymnastutbildning. Utredningens uppfattning i denna fråga är att,
om det på ort där sjukgymnastutbildning bedrives saknas förutsättningar för
anordnande av arbetsterapeututbildning, bör sistnämnda utbildning i stället anordnas
på ort som äger förutsättningar härför, även om sjukgymnastutbildning
övergångsvis icke skulle bedrivas där. Detta ser utredningen såsom ett bättre
alternativ än att antingen begränsa utbildningskapaciteten eller att förlägga utbildning
till plats, där vissa härför nödvändiga förutsättningar saknas. Möjligheter
bör finnas att genom medverkan av sjukgymnaster i utbildningen och
genom framhävande i undervisningen av de olika personalktegoriemas funktioner
inom rehabiliteringen kompensera frånvaron av en samverkande sjukgymnastutbildning
på ett sätt som övergångsvis får anses fullt godtagbart.
e. Förslag till förläggning av utbildningen
Utredningen föreslår, att utbildning av arbetsterapeuter förlägges till Stockholm
i anslutning till Karolinska sjukhuset och till Göteborg i anslutning till
Sahlgrenska sjukhuset. På dessa orter bör en samordning mellan arbetsterapeutoch
sjukgymnastutbildning komma till stånd.
Vidare föreslår utredningen, att arbetsterapeututbildning anordnas på två av
följande utbildningsställen: Mörby—Karolinska, Örebro och Linköping. Vilka två
utbildningsställcn som skall väljas bör bli beroende av fortsatt detalj utredning
rörande utbildningsresurserna.
Utredningen räknar med att utbildningen skall kunna igångsättas fr. o. m.
höstterminen 1964, eventuellt med uppskov på någon ort till höstterminen 1965.
Vid genomförande av detta förslag beräknas utbildningskapaciteten bli omkring
160 elever om året.
Slutligen förordar utredningen, att dess behovsberäkningar blir föremål för en
fortlöpande revidering och att åtgärder vidtages för en anpassning av utbildningskapaciteten
till de förändringar i behovet, som därigenom kan påvisas. Vid
behov av en ökad utbildningskapacitet synes en förläggning av utbildning till
andra regionsjukhusorter än de i första omgången aktuella böra äga rum.
f. Huvudmannaskap och ledning
H uvudmannaskap
Utbildningen kan tänkas anordnad antingen såsom en statlig utbildning eller
såsom en kommunal utbildning. Sjukgymnastutbildningen är statlig. Någon
förändring härvidlag avses inte skola ske. Utredningen finner det naturligt, att
även arbetsterapeututbildningen drives i statlig regi. Detta bör gälla inte bara
den till nuvarande undervisningssjukhus förlagda utbildningen utan också den
utbildning, som kan komma att förläggas till Örebro och/eller Linköping och
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
som även får en klar rikskaraktär. Avtal bör träffas mellan staten och utbildningssjukhusens
huvudmän angående rätten att för utbildningen disponera över
sjukhusens personella och materiella resurser samt angående förutsättningarna
härför.
Central ledning
Sjukgymnastutbildningen står under tillsyn av universitetskanslersämbetet.
Utredningen finner detta naturligt med hänsyn till utbildningens nivå och organisatoriska
anknytning till akademiska utbildningsinstitutioner.
En till Örebro och/eller Linköping förlagd utbildning av arbetsterapeuter bör
inte ges en annan ställning i detta avseende. Utredningen föreslår sålunda, att
arbetsterapeututbildningen i sin helhet ställes under universitetskanslersämbetets
tillsyn.
Lokal ledning
Den arbetsterapeututbildning, som förlägges till universitetsort, bör stå under
ledning av vederbörande medicinska fakultet. Under fakulteten bör ansvaret
för utbildningen åvila en särskild föreståndare, som bör vara en av de i utbildningen
fast engagerade lärarna, lämpligen läraren i rehabilitering, om ej särskilda
förhållanden motiverar ett annat val. Utredningen anser lämpligt, att föreståndaren
är ledamot av fakulteten och förordar, att den för honom avsedda lärarbefattningen
konstrueras med hänsynstagande härtill. Föreståndaren bör vara
gemensam för den på orten anordnade sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen.
Dessa båda slag av utbildning bör sålunda ingå i ett organisatoriskt sammanhållet
sjukgymnast- och arbetsterapeutinstitut. Föreståndaren bildar tillsammans
med institutets lärare ett lärarkollegium. Utredningen förutsätter, att
universitetets och den medicinska fakultetens administrativa resurser skall stå
till förfogande även för detta till universitetet anknutna institut. De förstärkningar
och utgiftsökningar, som kan föranledas härav, bör redovisas i universitetens
anslagsäskanden för budgetåret 1964/65. Vissa expeditionella resurser bör
stå till institutets direkta förfogande. Utredningen räknar för detta ändamål med
ett behov av två fasta biträdestjänster.
Den arbetsterapeututbildning, som förlägges till Örebro och/eller Linköping,
bör stå under ledning av en särskild styrelse. Utredningen föreslår, att denna
styrelse skall bestå av ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t efter förslag av universitetskanslersämbetet,
samt 4 ledamöter, varav 2 representerande medicinsk
fakultet bör utses av Kungl. Maj:t och 2 bör utses av vederbörande sjukvårdshuvudman.
Under denna styrelse bör ansvaret för utbildningen åvila en särskild
föreståndare, som även här bör vara en av de i utbildningen fast engagerade
lärarna, lämpligen läraren i rehabilitering. Föreståndaren bör ha rätt och skyldighet
att närvara vid styrelsens sammanträden. Föreståndaren bildar tillsammans
med övriga lärare arbetsterapeutinstitutets lärarkollegium. Utredningen
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964.
förutsätter, att vederbörande landstings administrativa resurser för dess egen
utbildning, skall kunna utnyttjas även för arbetsterapeututbildningens behov
och räknar med att avtal härom träffas. Att så kan ske är motiverat inte minst
av den i praktiska hänseenden nödvändiga samordningen mellan arbetsterapeututbildningen
och landstingets egen utbildningsverksamhet. För arbetsterapeutinstitutets
eget behov räknar utredningen med en fast biträdestjänst.
g. Lärartjänster m. m.
Utredningen har i fråga om den för utbildningen erforderliga lärarorganisationen
samratt med den sakkunnige för utredning rörande en utökad sjukgymnastutbildning,
professor Torgny Sjöstrand. Utredningens förslag och överväganden
sammanfaller nära med dem som Sjöstrand framlagt i betänkandet den
31 oktober 1962 om ökad utbildning av sjukgymnaster m. m. Den sakkunniges
förslag baseras nämligen på förutsättningen att sjukgymnaster och arbetsterapeuter
i medicinska ämnen skall kunna utbildas av samma lärare. Vissa avvikelser
är emellertid nödvändiga, beroende bl. a. på skiljaktigheter beträffande omfattningen
av arbetsterapeuternas och sjukgymnasternas utbildning i vissa ämnen.
Utgångspunkterna för utredningens förslag till lärarorganisation är sammanfattningsvis:
För
undervisningen bör inrättas fasta lärartjänster.
Lärartjänsterna bör inrättas med tanke på både arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningens
behov.
Vid konstruktionen av lärartjänsterna bör även beaktas behoven för andra
slag av medicinsk utbildning samt forskningens behov.
Lärartjänsterna bör konstrueras så, att innehavarna kan inordnas på lämpliga
läkartjänster i sjukvården.
I ämnen där fasta lärartjänster inte ifrågakommer bör undervisningen som
hittills bestridas av lärare mot arvode, vilket bör beräknas på sätt som säkerställer
en tillfredsställande lärarrekrytering.
Beträffande föreståndaren har utredningen uttalat, att denne bör vara ledamot
av fakulteten och att den för honom avsedda lärarbefattningen bör konstrueras
med hänsynstagande härtill.
Utredningen finner de här redovisade grunderna för en bedömning av lärarorganisationen
i och för sig tala mot att ett detaljerat förslag i denna fråga framlägges
utifrån det begränsade betraktelsesätt utredningen med hänsyn till sitt
utredningsuppdrag kan lägga härpå. De förslag, som i det följande redovisas
bör därför bli föremål för prövning ur en vidare synvinkel och sålunda inarbetas
i kommande anslagsäskanden från de medicinska fakulteternas och universitetskanslersämbetets
sida.
Utredningen har vid bedömningen av här aktuella frågor funnit nödvändigt
att beakta å ena sidan rehabiliteringens utomordentliga sociala och samhälls
-
55
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
ekonomiska betydelse och å andra sidan det tillstand av osäkerhet och bristande
insikt, som hittills präglat utvecklingen i Sverige på detta område. Dessa förhållanden
utgör en stark motivering för de krav på forskningsresurser, som utredningen
i det föregående framfört. Det kan enligt utredningen inte rada nagon
som helst tvekan om att insatser för att skapa forskningsmöjligheter och goda
utbildningstillfällen för olika personalkategorier på detta område mycket snabbt
kommer att betala sig många gånger om. Utredningen finner därför starka skäl
tala för att professurer nu inrättas i medicinsk rehabilitering. Innehavarna av
dessa tjänster bör tillika vara föreståndare för och lärare vid de till undervisningssjukhusen
förlagda arbetsterapeut- och sjukgymnastinstituten. Utredningen
föreslår, att en första professorstjänst i medicinsk rehabilitering inrättas vid endera
universitetet i Göteborg eller vid Karolinska institutet. Principebslut om
tjänstens inrättande bör fattas snarast med sikte på dess tillsättande fr. o. m.
den 1 juli 1964.
Beträffande de andra utbildningsorterna föreslår utredningen inrättande av
tjänster såsom föreståndare i Bo 1, vilkas innehavare bör vara knutna till sjukvården
såsom överläkare vid rehabiliteringsavdelning eller på annat lämpligt
sätt. Utöver lönen räknar utredningen med avlöningsförstärkning om 2 760 kr.
Undervisningsskyldigheten föreslås bli 130 timmar för ar och avse ämnet rehabilitering
samt arbetsterapins och sjukgymnastikens teori. Föreståndare på utbildningsort,
där medicinsk fakultet finns, bör vara ledamot av denna.
Med hänsyn till undervisningens omfattning anser utredningen det därutöver
nödvändigt med fasta lärartjänster i ämnena anatomi, fysiologi, klinisk psykologi
och psykiatri, medicin, ortopedi, neurologi och socialmedicin. Vid instituten i
Stockholm och Göteborg torde utöver föreståndaren böra inrättas ännu en fast
tjänst såsom lärare i rehabilitering samt arbetsterapins och sjukgymnastikens
teori.
I fråga om ämnena anatomi och fysiologi har utredningen ansett sig böra räkna
med lektorstjänster. Med en dylik tjänst i vartdera ämnet täcks utbildningsbehovet
såväl för cn fristående som en med sjukgymnastutbildning samordnad
arbetsterapeututbildning. Utredningen är införstådd med de invändningar som,
såvitt utredningen bedömer, på goda grunder kan riktas mot denna tjänstetyp.
För utredningens del saknas emellertid underlag för framläggandet av förslag
om tjänster av annat slag. Det föreslås ankomma pa de medicinska fakulteterna
och kanslern att om så befinnes motiverat från andra utgångspunkter,
inkomma med förslag till annan organisation av undervisningen i dessa ämnen.
I fråga om de övriga fasta lärartjänsterna anser utredningen behov föreligga
av en tjänst i varje ämne. Utredningen räknar med, att dessa tjänster konstrueras
såsom kliniska lärartjänster med innehavarna inordnade i sjukvården såsom
biträdande överläkare. Därest från vidare synpunkter skäl föreligger för en
annan organisation bör förslag även härom framläggas från fakultetens sida
lämpligen i samband med nästa års anslagsäskanden.
Utöver här redovisade tjänster beräknas behov föreligga dels av assistent -
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
lärare i form av l:e och 3:e amanuenser, dels av lärare som fullgör undervisning
mot arvode.
Utöver läkare-lärare kräver undervisningen undervisningsterapeuter samt
handledare. Som tidigare angivits anser utredningen, att det vid ett fullt utbyggt
institut med dubbla intagningar föreligger behov av 4 heltidstjänstgörande undervisningsterapeuter
samt minst 5 handledare, därest den kliniska praktiken
kan begränsas till 5 praktikställen och bedrivas genom växling mellan halvtidspraktiserande
elevgrupper. I själva verket blir handledarbehovet större, särskilt
i Stockholm, där en uppsplittring på fler praktikställen blir nödvändig. Utredningen
räknar därför med sammanlagt 30 handledare fördelade på de olika utbildningsorterna.
5. Anordnande av viss lärarutbildning
Beträffande frågan om utbildning av arbetsterapeuter till lärare och handledare
uttalar utredningen bl. a. följande.
Av vad som anförs i det föregående framgår, att en för arbetsterapeututbildningen
nödvändig tillgång nästan helt saknas, nämligen arbetsterapeuter vilka
kan fungera som lärare och handledare. Beträffande de här i landet hittills utbildade
arbetsterapeuterna har ju konstaterats att den fackutbildning de fått
är otillräcklig. Knappast någon av dessa har heller utbildning för eller erfarenhet
av undervisning eller handledning. En del har visserligen efter sin utbildning
befäst och kompletterat sitt kunnande genom fortsatta studier och yrkesverksamhet
under kvalificerad ledning och ett begränsat antal har bedrivit studier
och yrkesverksamhet utomlands. Man måste emellertid konstatera, att det i
Sverige för närvarande knappast finns någon arbetsterapeut, som är färdig att
påtaga sig uppgiften som undervisningsterapeut och endast ett fåtal, som direkt
skulle kunna fungera såsom handledare. För att det skall vara möjligt att börja
en arbetsterapeututbildning hösten 1964, som utredningen föreslagit, måste
följaktligen ett antal arbetsterapeuter utbildas för dylika läraruppgifter.
Den föreslagna utbildningsorganisationen har bedömts kräva dels minst 16
undervisningsterapeuter, varav minst 12 fr. o. m. hösten 1964 och resten fr. o. m.
hösten 1965, dels omkring 30 handledare fr. o. m. hösten 1965. För envar av
dessa bada arbetsuppgifter maste salunda, före de angivna tidpunkterna, ett
minst lika stort, helst något större antal arbetsterapeuter erhålla särskild utbildning.
Utredningen föreslår, att särskild utbildning anordnas för 20 arbetsterapeuter
till undervisningsterapeuter och för 40 arbetsterapeuter till handledare.
Lärarutbildningen skall tjäna tva syften. För det första måste de blivande
lärarnas eget yrkeskunnande befästas och utvidgas. För det andra erfordras en
lärarutbildning i ordets egentliga bemärkelse.
De största kraven pa mångsidigt och gediget yrkeskunnande samt lärarkompetens
maste ställas pa de blivande undervisningsterapeutema. Utredningen
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
räknar med, att den särskilda utbildning dessa behöver inte kan rymmas inom
kortare tid än ett läsår och då förutsättes, att deltagarna i utbildningen hämtas
bland de i fråga om yrkeskunnande och personlig lämplighet mest kvalificerade
befintliga arbetsterapeuterna. Lika stora krav på förmåga som utbildare torde
ej behöva ställas på handledarna. En särskild utbildning omfattande en termin
bör därför vara tillräcklig för dessa.
Uttagningen av elever i de båda slagen av kurser bör ske under hänsynstagande
såväl till vederbörandes utbildning och praktiska tjänstgöring som till
deras personliga lämplighet som undervisare och arbetsledare. Denna uttagning
bör verkställas av en av Kungl. Maj:t för ändamålet särskilt utsedd nämnd.
Utredningen framlägger följande förslag rörande utbildningen av envar av
dessa båda lärarkategorier.
Plan för utbildning av undervisning sterapeuter
Kurslängd 35 veckor ä 30 timmar = 1 050 timmar.
Huvuddelar: Timantal
A. Medicinsk utbildning m. m..................................... 360
B. Pedagogik, metodik m. m....................................... 230
C. Arbetsterapins teori och teknik m. m............................. 240
D. Undervisningsövningar ......................................... 220
1 050
Undervisningsplan för handledarkurs
Kurslängd 20 veckor å 30 timmar = 600 timmar.
Huvuddelar: Timantal
A. Medicinsk utbildning ............................................ 220
B. Pedagogik, metodik m. m......................................... 110
C. Arbetsterapins teori ................................... 120
D. Undervisningsövningar .......................................... 150
600
Beträffande handledarutbildningen föreslår utredningen, att den här framlagda
planen skall bilda underlag för en detaljutformning av två typer av utbildning,
den ena med sikte på handledare inom vården av primärt somatiskt
klientel och den andra med sikte på handledare inom vården av primärt psykiatriskt
klientel. Utredningen förordar, att två av kurserna läggs upp för blivande
handledare av den ena och två för handledare av den andra kategorien.
Lärarutbildningskursen bör vara förlagd till ort, där tillgång finns på undervisningskompetenta
lärare, lokaler för utbildningen samt sjukvårdsinstitutioner
med en fungerande medicinsk rehabiliteringsverksamhet. Här i Sverige finns
enligt utredningens mening endast två orter att välja mellan, nämligen Stock
-
58
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964.
holm och Göteborg. Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att utbildningen
av undervisningsterapeuter förlägges till Göteborg och handledarutbildningen
till Stockholm.
Enligt vad utredningen inhämtat finns det ett antal utländska arbetsterapeuter,
som besitter hög kompetens och som praktiskt medverkat vid igångsättandet
av arbetsterapeututbildning i länder, som förut saknat sådan utbildning.
Utredningen föreslår, att två av dessa arbetsterapeuter engageras för att
leda utbildningen av lärare och handledare. Vederbörandes uppgift bör vara att
granska och tillsammans med respektive ämnesföreträdare överarbeta och detaljutforma
de av utredningen framlagda utbildningsplanerna. De bör vidare svara
för utbildningens organisatoriska och pedagogiska samordning samt själva såsom
lärare medverka i utbildningen. Utredningen betraktar detta förslag såsom ytterst
väsentligt för genomförandet av den planerade lärar- och handledareutbildningen.
Utredningen förordar vidare att möjligheterna att förlägga en del av kursen
för svenska blivande undervisningsterapeuter till Danmark undersökes och att
erforderliga överenskommelser träffas, därest detta visar sig lämpligt och möjligt.
6. Övriga frågor
a. Vidareutbildning
Utredningen anser det vara av stor betydelse, att de hittills utbildade arbetsterapeuterna
genom vidareutbildningskurser av olika slag beredes möjlighet att förbättra
sitt kunnande. De kurser, som anordnas i detta syfte, torde i första hand
böra läggas upp med sikte på att göra arbetsterapeuten bättre rustad för sin
uPPgift inom det arbetsområde, där hon redan verkar. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen,
sjukvårdshuvudmännen och vederbörande personalorganisation
m. fl. att i samverkan upprätta ett program för denna vidareutbildningsverksamhet.
Sannolikt erfordras ett ganska stort antal olika kurser. Utredningen
anser sig inte böra framlägga förslag beträffande dessa kursers innehåll och omfattning.
Det torde emellertid vara skäl att vid igångsättandet av vidareutbildningskurser
ha i minnet de knappa resurser, som står till buds för utbildning på
detta område.
Utredningen har övervägt frågan om legitimation av arbetsterapeuter. Genom
legitimationen skapas ett skydd för yrkesbeteckningen, vilket kan vara av intresse
såväl från yrkesutövarnas som från allmänhetens synpunkt. Trots det
värde utredningen anser ligga i ett införande av legitimation för arbetsterapeuter,
har utredningen icke funnit det möjligt att i nuvarande läge framlägga
något förslag härom.
b. Övcrgångsproblem
Vid igångsättandet av arbetsterapeututbildning enligt den föreslagna nya
ordningen hösten 1964 kommer det sannolikt att finnas ett ganska stort antal
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
personer, som nedlagt tid och arbete på en förberedande utbildning enligt hittills
gällande ordning. Utredningen rekommenderar beträffande dessa personer,
dels att de fram till den angivna tidpunkten söker komplettera sin förberedande
utbildning till överensstämmelse med den av utredningen föreslagna
förutbildningen, dels att eventuellt föreliggande avvikelser inte utan påtagliga
sakskäl skall föranleda en för dessa sökande ofördelaktig meritbedömning vid
tillträde till arbetsterapeututbildning.
7. Kostnadsberäkningar
a. Engångskostnader
Byggnader
Vid sin beräkning av byggnadskostnaderna har utredningen utgått från att
lokaler för utbildning av arbetsterapeuter skall anordnas dek i Stockholm vid
Karolinska sjukhuset samt i Göteborg vid Sahlgrenska sjukhuset, dek på två
andra orter.
Den till Karolinska sjukhuset förlagda utbildningen bör kunna disponera en
redan befintlig föreläsningssal för teoretisk undervisning i medicinska ämnen
m. m. Någon möjlighet att disponera ytterligare befintliga lokaler synes man ej
kunna räkna med. Återstående lokalbehov, som måste tillgodoses genom nybyggnad,
lämpligen i form av en barack, utgör 665 m2 exklusive kommunikationsytor.
Räknat efter 850 kr./m2 blir kostnaden 565 000 kr. Med hänsyn till
kostnaden för yttre lednings- och planeringsarbeten räknar utredningen med en
kostnad av 600 000 kr.
Även i Göteborg räknar utredningen med att de för arbetsterapeututbildningen
erforderliga provisoriska lokalerna skall hålla sig inom 665 m2. För sjukgymnast-
och arbetsterapeututbildning kunde, då utredningen gjorde sina undersökningar,
ställas till förfogande 1 070 m2 genom ombyggnad av befintliga lokaler
för en beräknad kostnad av 515 000 kr. och ytterligare 300 m2 om barack
uppföres i två plan. Utredningen räknade med att arbetsterapeututbildningens
lokalbehov kunde tillgodoses dels genom en barack av angiven storlek till en
kostnad av (300 X 850 =) 255 000 kr., uppräknat till 270 000 kr. för yttre ledningsarbeten
m. m. Återstående 365 m2 skulle inrymmas i nyssnämnda befintliga
lokaler. Den på arbetsterapeututbildningen fallande kostnaden härför beräknas
till 35 % av 515 000 kr., dvs. 180 000 kr. (Detta belopp ingår dock i de beräknade
kostnaderna för sjukgymnastutbildningen.) Den sammanlagda byggnadskostnaden
i Göteborg blir A50 000 kr.
Med hänsyn till de på övriga orter redovisade möjligheterna att disponera
föreläsningssalar reduceras utbildningens lokalbehov på båda dessa orter med
en föreläsningssal. Med hänsyn till att valet av orter lämnats öppen göres inga
ytterligare reduceringar av lokalbehovet, som sålunda här beräknas omfatta
uppförande av en barack om 665 m2 på vardera orten till en kostnad av 850
60
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
kr./m2. Totalkostnaden för dessa två baracker inklusive yttre lednings- och
planeringsarbeten beräknas till 1 200 000 kr.
De sammanlagda byggnadskostnaderna har beräknats till (600 000 -f- 450 000 +
1 200 000 ~) 2 250 000 kr.
Inredning och utrustning
Inredningskostnaderna beräknar utredningen till 200 000 kr.
Utrustningskostnaden beräknas till 105 000 kr. per arbetsterapeutinstitut.
Detta belopp fördelar sig på följande huvudposter:
Böcker ........................................................ 3 000
Audivisuella hjälpmedel ......................................... 5 500
Planscher och preparat m. m..................................... 4 000
Kontorsutrustning .............................................. 2 300
Klädskåp .......................................... 4 400
Möbler och inventarier för lektionssal............................. 4 500
Utrustning för arbetssalar ....................................... 60 000
Övriga möbler och inventarier.................................... 21 300
Summa kr. 105 000
Kostnaden för utrustning till fyra arbetsterapeutinstitut belöper sig följaktligen
till 4^0 000 kr.
Den sammanlagda inrednings- och utrustningskostnaden kan beräknas till
620 000 kr.
Lärarutbildning
Utredningen betraktar kostnaderna för utbildning av undervisningsterapeuter
och handledare såsom en engångskostnad. Visserligen kommer ett kontinuerligt
behov av lärarutbildning att föreligga, men endast av ringa storlek. Den av
utredningen föreslagna lärarutbildningen torde därför såväl till form som till
omfattning få anses utgöra en insats av engångskaraktär.
Lärarutbildningskostnaderna utgöres av dels kostnader för utbildning av undervisningsterapeuter,
dels kostnader för utbildning av handledare. I fråga om
båda dessa slag av utbildning fördelar sig kostnaderna på lärararvoden, omkostnader
samt ersättning till deltagare.
I fråga om lärararvoden har utredningen räknat med ett årsarvode till var och
en av två heltidsengagerade utländska arbetsterapeuter å 30 000 kr. I fråga om
de ämnen i vilka dessa arbetsterapeuter ej medverkar räknar utredningen med
timarvoderade lärare. Arvodeskostnaden har beräknats efter i genomsnitt 60
kr./timme. Omfattningen av den timarvoderade undervisningen beräknas till
ca 750 timmar inom kursen för undervisningsterapeuter och 400 timmar inom
handledarkursen. Två handledarkurser avses skola anordnas vartdera av läsåren
1963/64 och 1964/65. De engagerade utländska arbetsterapeuterna förutsättes
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
ensamma omhänderha huvuddelen av undervisningen i ämnesgruppen arbetsterapins
teori och teknik m. m. samt en stor del av undervisningsövningarna.
De skall emellertid också närvara vid och medverka i den av övriga lärare
bedrivna utbildningen.
De sammanlagda lärararvodeskostnadema för lärarutbildningen blir för läsåret
1963/64 (30 000 + 30 000 + 60 X 750 + 2 X 60 X 400 =) 153 000 kr. och
för läsåret 1964/65 (30 000 + 2 X 60 X 400 =) 78 000 kr.
Omkostnaderna, för lokaler, administration, förbrukningsmateriel m. m. beräknas
till 35 000 kr. 1963/64 och 10 000 kr. 1964/65.
Ersättning till deltagare beräknas efter 1 020 kr. för månad. Kursen för undervisningsterapeuter
omfattar ca 9 månader inklusive juluppehåll, handledarkurserna
vardera nästan 5 månader. Deltagarantalet har föreslagits bli 20 i kursen
för undervisningsterapeuter och 10 i varje handledarkurs. Kostnaden för läsaret
1963/64 blir: (20 X 9 X 1 020 + 2 X 10 X 5 X 1 020 =) 285 600 kr. Kostnaden
för läsåret 1964/65 blir: (2 X 10 X 5 X 1 020 —) 102 000 kr. Härtill kommer
mindre belopp för reseersättningar.
Den sammanlagda lärarutbildningskostnaden beräknas sålunda till 475 000 kr.
för läsåret 1963/64 och 190 000 kr. för läsåret 1964/65.
Sammanfattning av engångskostnader
De beräknade engångskostnaderna för anordnande av arbetsterapeututbildning
sammanfattas i följande uppställning.
1963/64 1964/65
Byggnader ................................... 2 250 000
Inredning och utrustning ...................... 620 000 —
Lärarutbildning .............................. 475 000_190 000
Summa kostnader 3 345 000 190 000
b. Driftkostnader
Avlöningar
Det erinras om att utredningen föreslagit en samundervisning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster i medicinska ämnen. De i det följande redovisade
kostnaderna för undervisning i anatomi, fysiologi samt flertalet av sjukdoms1
ärans delämnen inkluderar därför i huvudsak motsvarande kostnader för sjukgymnastutbildningen.
Detta gäller i fråga om såväl fasta tjänster som åtskillig
arvoderad undervisning.
Lärarlönekostnaderna vid ett arbetsterapeutinstitut framgår av följande uppställning.
Arvode har i förekommande fall beräknats efter 60 kr ./timme för
föreläsningsundervisning hållen av läkare, administrativ personal, specialföreläsare
och facklärare. För arbetsterapeuternas undervisning samt övningsundervisning
meddelade av specialföreläsare och facklärare har arvode beräknats efter
i genomsnitt 40 kr ./timme.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
Undervisningsämnen |
Befattningshavare eller |
Kostnad |
|
l:a läsåret |
Full utbyggnad |
||
Arbetsterapins teori samt medic. |
Föreståndare i Bol (1 tj. i Bo 3] Avlöningsförstärkning ........ |
49 720 2 760 |
49 720 2 760 |
Anatomi .................... |
42 660 42 660 3 600 6 000 182 950 3 300 |
42 660 42 660 3 600 6 000 182 950 13 500 |
|
Fysiologi .................... |
|||
Hygien ...................... |
|||
Psykologi .................... |
|||
Sjukdomslära och arbetsterapins |
|||
Arvode till kliniska lärare..... |
|||
Socialmedicin samt medic. reha- |
Arvode till övriga lärare...... |
9 600 |
16 200 |
bilitering .................. |
1 klinisk lärare .............. |
36 590 |
|
Arvode för övertimmar....... |
— |
3 900 |
|
Arbetsterapins teori och teknik |
3 undervisningsterapeuter fr.o.m. |
76 520 |
76 520 |
samt teknisk repetitionskurs . |
l:a läsåret; ytterl. 1 fr.o.m. |
25 510 |
|
Arvoderade timmar .......... |
— |
8 000 |
|
En av undervisningsterapeuterna |
2 140 |
2140 |
|
övrig föreläsningsundervisning . |
Annan sjukhuspersonal samt spe-cialföreläsare eller facklärare . |
3 300 |
8 400 |
övrig övningsundervisning .... |
Specialföreläsare eller facklärare |
12 200 |
12 200 |
Klinisk praktik .............. |
30 handledararvoden ä 4 500 kr. |
135 000 |
|
Bitr. lärarkrafter ............. |
28 740 |
28 740 37 000 |
|
2 klin. amanuenser ........... |
|||
2 kanslibiträden i Ae7 ....... |
26 500 |
26 500 |
|
Summa |
492 640 |
760 550 |
De totala avlöning sko stnadema vid 4 institut skulle uppgå till 2 000 000 kr.
det första läsåret och till 3 047 000 kr. vid full utbyggnad.
Omkostnader
Utredningen beräknar de årliga omkostnaderna vid ett arbetsterapeutinstitut
för läsåret 1964/65 till 22 000 kr. och vid full utbyggnad till 29 000 kr. Dessa
kostnader avser sjukvård, reseersättningar till befattningshavare, bränsle-lysevatten,
städning samt övriga expenser.
De sammanlagda årliga omkostnaderna beräknas sålunda vid 4 institut bli,
för läsåret 1964/65 88 000 kr. och vid full utbyggnad 116 000 kr.
Kungl. Maj;ta proposition nr 73 år 196^
63
Materiel
Härunder beräknas kostnaderna för löpande anskaffning av förbrukningsmateriel
samt komplettering av utrustning och nyanskaffning av försliten utrustning.
För de närmaste åren anses endast löpande anskaffning av förbrukningsmateriel
komma i fråga. Utredningen begränsar sin kostnadsberäkning härtill.
Utredningen beräknar kostnaden för löpande anskaffning av materiel vid ett
institut till 10 000 kr. såväl läsåret 1964/05 — då vissa extra initialkostnader
torde uppväga den lägre förbrukningen —• som vid full utbyggnad.
Den sammanlagda årliga materielkostnaden beräknas följaktligen vid 4 institut
bli lfl 000 kr.
Sammanfattning av driftkostnader
De beräknade driftkostnaderna för arbetsterapeututbildningen sammanfattas
i följande uppställning.
Första året Vid full
utbyggnad
Avlöningar ................................... 2 000 000 3 047 000
Omkostnader ................................. 88 000 116 000
Materiel ..................................... 40 000 40 000
Summa kostnader 2 128 000 3 203 000
B. Remissyttranden
1. Arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter
Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till de synpunkter, som utredningen
framfört i avsnittet om arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter,
så bl. a. medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Karolinska institutets
lärarkollegium samt TCO och Föreningen Sveriges arbetsterapeuter.
Medicinalstyrelsen tillfogar, att man inte får underskatta betydelsen av terapiverksamhetens
sysselsättningssida, eftersom denna anses ha stor betydelse
för de långtidssjuka, icke minst inom mental- och åldringssjukvården. I nära
anslutning härtill framför socialstyrelsen farhågor för att den föreslagna utbildningens
sjukvårdsbetonade karaktär kan medföra en överkvalificering av dem,
som kommer att ägna sig åt sysselsättningsterapi bland den stora gruppen gamla
vårdbehövande. Fångvårdsstyrelsen framhåller, å sin sida, att endast en mindre
del av de intagna på fångvårdsanstalternas psykiatriska och kroppsjukavdelningar
behöver längre tids vård där, varför arbetsterapins sociala sida anses vara
primär för detta klientel.
Beträffande den av utredningen accepterade allmänna målsättningen för utbildningen
och arbetsuppgifterna, d. v. s. den som uppställts av arbetsterapeuternas
världsorganisation, ansluter sig medicinalstyrelsen i princip till denna men
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196.!,.
framhåller samtidigt, att den är så omfattande, att den bör erfordras endast för
dem, som sysslar med egentlig arbetsterapi. Liknande meningsyttringar kommer
till uttryck också i en del andra yttranden. Sålunda anser t. ex. Malmöhus läns
landsting, att de riktlinjer, som fastställts av världsorganisationen, och den arbetsterapeututbildning,
som bedrives utomlands, bör tillämpas med försiktighet
på svenska förhållanden.
2. Behovet av arbetsterapeuter
Flertalet av remissorganen godtar eller lämnar utan erinran utredningens beräkningar
av utbildningsbehovet och den på grundval därav föreslagna kapaciteten,
d. v. s. en intagning under den närmaste tioårsperioden med 165 elever
årligen eller tillhopa cirka 1 650. Förslaget härom tillstyrkes sålunda av bl. a.
riksförsäkringsverket, socialpolitiska kommittén, de medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund, stadsförbundet, Stockholms läns och Uppsala läns landsting
samt direktionen för S:t Lars sjukhus och Sydsvenska sjukgymnastinstitutet.
Socialpolitiska kommittén framhåller bl. a. följande.
För att täcka den radande bristen på sjukgymnaster och arbetsterapeuter
samt för att tillgodose den ökade efterfrågan på dylik personal behövs en väsentlig
utökning av utbildningsramarna. Arbetsterapeututredningen har grundat
sina beräkningar av arbetsterapeutbehovet på dels en enkät till myndigheter,
sjukhus och sjukvårdshuvudmän, dels läkarprognosutredningen. 1 fråga om
långtidssjukvården har utredningen därvid räknat med 100 vårdplatser per
arbetsterapeut, vilket synes vara högt med tanke på att man i Danmark räknar
med 50 vårdplatser per terapeut. För åldringsvården beräknas behovet till minst
200 arbetsterapeuter. Som utredningen framhållit, torde detta antal få anses
som ett absolut minimum. I fråga om såväl sjukgymnaster som arbetsterapeuter
synes man vid beräkningarna inte tillräckligt ha beaktat behovet inom den
öppna vården. Å andra sidan kan, som arbetsterapeututredningen gjort, ifrågasättas
om det med hänsyn till personella och materiella resurser i övrigt är möjligt
att i snabb takt bygga ut rehabiliteringsverksamheten. För utbyggnaden av
utbildningen av sjukgymnaster och arbetsterapeuter under de närmaste åren
torde de nu föreliggande uppskattningarna av behovet därför få godtas. Det
synes emellertid angeläget, att nya prognoser och beräkningar görs efter en tid.
Erfarenheten de första åren av den nya pensionslagstiftningen kan därvid bli
till stor nytta.
I vissa andra yttranden åter betecknas utredningens beräkningar av utbildningsbehovet
såsom otillfredsställande. I de flesta av dessa yttranden anses, att
behovet beräknats för högt men också den motsatta uppfattningen finns representerad.
Medicinalstyrelsen anser, att utredningens enkät till olika myndigheter borde
ha upplagts så, att man därigenom kunnat särskilja behovet av, å ena sidan
sysselsättningsterapeuter och, å andra sidan, egentliga arbetsterapeuter. Styrelsen
förutsätter, att båda kategorierna inräknats i det totala behovet och anser
därför, att den framräknade behovssumman är missvisande. Man framhåller
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1UG^
vidare, att behovet av arbetsterapeuter inom långtidsvården och framför allt
rehabiliteringsklinikerna visserligen är synnerligen stort men att motsvarande
behov inom akutsjukvården är väsentligt mindre än vad utredningen förutsatt.
Medicinalstyrelsen anser, under hänvisning till här anförda omständigheter, att
ny beräkning av utbildningsbehovet bör verkställas.
Karolinska institutets lärarkollegium anför bl. a. följande.
Enligt utredningens programmatiska beräkning skulle behovet för kroppssjukvärden
1975 vara 870 arbetsterapeuter, vartill skall läggas antalet fast anställda
arbetsterapiassistenter för att få en total siffra som är jämförbar med siffran
på den för närvarande för arbetsterapi anställda personalen. Man kommer då
till siffran 2 610, vilket innebär eu ökning med 12 gånger den nuvarande inom
akut- och långtidssjukvården för arbetsterapi anställda personalen.
Karolinska sjukhuset, som för närvarande har 5 såsom arbetsterapeuter anställda
befattningshavare, skulle med oförändrat platsantal ha 60 härför anställda
personer, d. v. s. en på c:a 30 inlagda patienter. Eftersom hälften av
sjukhusets patienter är inskrivna kortare tid än 14 dagar och det övervägande
antalet patienter är sängliggande med mycket begränsade möjligheter att utföra
mera invecklade arbetsuppgifter, framstår denna siffra såsom orimlig.
Man kan även beträffande utredningens beräkningar över personalbehovet för
mentalsjukvården och åldringsvården framföra kritik beroende på att utredningen
ej utgått ifrån det totala behovet av arbetskraft och därefter beräknat
i vilken utsträckning detta måste täckas med högt kvalificerade arbetsterapeuter
respektive med huvudsakligen i de olika arbetsteknikerna utbildad personal.
Man kan också invända att utredningen ej gör något försök till en avgränsning
av arbetsuppgifterna för arbetsterapeuter och sjukgymnaster.
Lärarkollegiet anser mot den sålunda tecknade bakgrunden, att utredningens
beräkningar inte kan läggas till grund för ett förslag till utbildning av arbetsterapeuter.
Universitetskanslern framhåller, att den kritik, som framförts från vissa fakulteter,
icke synes sakna fog och föreslår därför, att utredningens beräkningar
överarbetas, varvid skillnad bör göras mellan egentliga arbetsterapeuter, sysselsättningsterapeuter
och terapiassistenter. Kanslern tillägger, att även en gränsdragning
mellan sjukgymnasternas och de egentliga arbetsterapeuternas arbetsuppgifter
framstår såsom önskvärd.
Även landsting sförbundet anser, att utbildningsbehovet beräknats för högt.
Samma uppfattning framförs av direktionen för Karolinska sjukhuset, som uppskattar
det totala behovet av arbetsterapeuter år 1975 till 1 300 ä 1 400.
Emot här refererade yttranden, vari alltså hävdas, att utredningen uppskattat
behovet av arbetsterapeuter för högt, står, såsom tidigare nämnts, vissa synpunkter
i andra yttranden, vilka närmast tyder på en motsatt uppfattning. Sålunda
uttrycker några remissinstanser farhågor för att utredningen uppskattat
yrkesverksamhetsgraden för högt (80 %), vilket i så fall verkat sänkande på
beräkningen av totalbehovet. Örebro läns landsting anser sålunda, under hänvisning
till motsvarande förhållande inom vissa närliggande yrkeskategorier, att
utredningen varit alltför optimistisk på denna punkt och förordar, att utbild
5
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 73
66
Kungl. Maj:ts •proposition nr 73 år 196 j.
ningen om möjligt redan från början dimensioneras för ett genomsnittligt årligt
intag av cirka 190 elever. Också andra remissinstanser, bland dem arbetsmarknadsstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och TCO, anmäler tveksamhet
ifråga om tillförlitligheten av utredningens uppskattning av yrkesverksamhetsgraden.
Vad angår behovet av arbetsterapeuter inom mentalsjukvården framhåller
direktionen för Falbygdens sjukhus, att utredningens beräkningsgrund — en
terapeut per 100 vårdplatser — inte är tillfyllest. Detsamma är enligt direktionens
mening förhållandet ifråga om terapiassistenterna.
Fångvårdsstyrelsen uppskattar det årliga behovet av nya arbetsterapeuter på
fångvårdens område till cirka 40.
3. Utbildningens uppläggning och innehåll
Utredningens förslag till arbetsterapeututbildningens uppläggning och innehåll
har under remissbehandlingen blivit föremål för varierande bedömningar.
Tämligen representantivt för helhetsintrycket är medicinalstyrelsens uttalande,
att, även om arbetsterapeututbildningen hittills både kvantitativt och kvalitativt
varit alltför bristfällig och följaktligen kräver en genomgripande omorganisation
och förbättring, så ger dock den i betänkandet föreslagna utbildningsplanen
anledning till stor tveksamhet.
a. Utbildningens längd
Vad angår den föreslagna utbildningens sammanlagda längd påpekar medicinalstyrelsen,
att denna kommer att bli fyra år och fyra månader eller fyra år
för dem, som har högre skolunderbyggnad än grundskolan. Eftersom utredningen
rekommenderar cirka ett års tjänstgöring såsom terapiassistent före den
egentliga terapeututbildningen skulle, framhåller styrelsen, den sammanlagda
utbildningstiden för den färdigutbildade arbetsterapeuten komma att uppgå till
omkring fem år. Överstyrelsen för yrkesutbildning och Karolinska institutets
lärarkollegium konstaterar detsamma och ifrågasätter, liksom medicinalstyrelsen,
nödvändigheten av en så lång utbildningstid. Häri instämmer ytterligare ett antal
remissinstanser, nämligen mentalsjukvårdsberedningen, landstingsförbundet,
Stockholms läns, Västerbottens läns och Östergötlands läns landsting samt direktionerna
för vissa sjukhus. Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att den
föreslagna utbildningstiden är motiverad endast under förutsättning, att rekryteringen
har grundskolan som bas. Universitetskanslern framhåller, att enbart
egentliga arbetsterapeuter torde ha behov av en så omfattande utbildning som
den föreslagna och anser, att en kortare utbildning bör övervägas för sysselsättningsterapeuterna.
Kanslern finner också den för terapiassistenter föreslagna
utbildningstiden alltför lång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196H7
b. Utbildningens uppdelning i två etapper
Förslaget att arbetsterapeututbildningen skall uppdelas i två etapper — förutbildning
och egentlig arbetsterapeututbildning — emottas negativt av flera
remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar i denna fråga bl. a. följande.
Intagningen till förutbildningen avses vara närmare dubbelt så stor som till
den egentliga utbildningen. Utredningen anser sig härigenom skapa såväl ett
gott elevurval till den egentliga utbildningen som ett underlag för rekryteringen
av arbetsterapiassistenter. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens erfarenheter är en
uppdelning av utbildningen på detta sätt mycket olycklig. Det kan nämligen
förutsättas, att så gott som samtliga som genomgår förutbildningen har för avsikt
att bli arbetsterapeuter. De som inte blir antagna till den egentliga utbildningen
torde i stor utsträckning komma att söka sig till yrken utanför sjukvården,
varvid förutbildningen blir av mindre värde. Av denna anledning anser
arbetsmarknadsstyrelsen att förutbildningen bör integreras med den egentliga
utbildningen.
Utredningens förslag i denna del kritiseras också av överstyrelsen jör yrkesutbildning,
TCO och Jönköpings läns landsting. Däremot intar Örebro läns
landsting en mera positiv attityd, under hänvisning till erfarenheter, som vunnits
genom den vid landstingets yrkesskola bedrivna utbildningen i konsttekniker.
c. Förutbildningen
Förslaget att förutbildningen inte enbart skall ingå som ett led i arbetsterapeututbildningen
utan dessutom tjäna såsom utbildning av terapiassistenter
tillstyrkes av en del remissinstanser. Medicinska fakulteten i Lund
ställer sig sålunda positiv till inrättandet av tjänster såsom arbetsterapiassistenter
och anser, att tjänstgöring såsom sådan bör tillmätas visst meritvärde vid
intagning till arbetsterapeutinstitut. Direktionen för Akademiska sjukhuset i
Uppsala finner förslaget synnerligen välbetänkt. Direktionen för Karolinska
sjukhuset anser förutbildningen vara i huvudsak väl avvägd och anser, att den
torde ge en tillräckligt omfattande utbildning för blivande arbetsterapiassistenter.
Uppsala läns och Östergötlands läns landsting ger uttryck för samma uppfattning
och tillstyrker båda utredningens förslag. I andra yttranden åter ges
uttryck för den motsatta uppfattningen. Sålunda framhåller arbetsmarknadsstyrelsen,
att man inte ansett sig kunna bedöma denna fråga, eftersom utredningen
enligt styrelsens uppfattning inte närmare klarlagt behovet av och arbetsuppgifterna
för terapiassistenterna. Det anses däremot motiverat att i här
avsett syfte anordna vidareutbildningskurser för sjukvårdsbiträden och undersköterskor
m. fl. Detta skulle, menar arbetsmarknadsstyrelsen, samtidigt ha den
fördelen, att det därigenom skulle skapas bättre avancemangsmöjligheter för
dessa yrkesgrupper. Medicinalstyrelsen ger också uttryck för uppfattningen, att
sjukvårdsbiträden och motsvarande personal inom mentalsjukvården bör ges
möjlighet att genomgå en för ifrågavarande ändamål anpassad vidareutbildning..
68
Kungl. Maj:ls proposition nr 73 år 1964.
Direktionen för Ulleråkers sjukhus i Uppsala finner det högst betänkligt, att
terapiassistenterna enligt förslaget skulle komma att sakna både teoretiska
kunskaper och praktisk erfarenhet i mentalsjukvård. TCO avstyrker förslaget,
eftersom man anser det olämpligt ur patientsynpunkt att utöka antalet personalkategorier
vid sjukhusen. Organisationen anser det riktigare att tillgodose
behovet av terapiassistenter genom att öka antalet sjukvårdsbiträden och undersköterskor.
Föreningen Sveriges arbetsterapeuter framför som sin bestämda
uppfattning, att det föreligger ett behov av hjälpkraft till arbetsterapeuterna,
speciellt inom långtidssjukvård och mentalsjukvård, men anser å andra sidan,
att utbildningen av denna hjälpkraft bör ordnas helt fristående från arbetsterapeututbildningen.
Ifråga om den föreslagna förutbildningens innehåll — sjukvårdsutbildning,
huslig utbildning och utbildning i olika arbetstekniker — anser
flertalet remissorgan den föreslagna sjukvårdsutbildningen vara värdefull. Dock
framhåller mentalsjukvårdsberedningen och fångvårdsstyrelsen, att avsaknaden
av utbildning i mentalsjukvård utgör en allvarlig brist. Den husliga utbildningen
såsom ett moment i förutbildningen anses i flertalet yttranden vara ur skilda
synpunkter diskutabel. Medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen hänvisar till
den begränsning av möjligheterna att rekrytera manlig personal, som detta förutbildningskrav
anses komma att medföra. TCO och Föreningen Sveriges arbetsterapeuter
anser, att den husliga utbildningen i vart fall inte bör vara obligatorisk.
Frågan om förutbildning i arbetstekniker berörs endast i ett mindre
antal yttranden. Mentalsjukvårdsberedrungen finner förslaget i denna del väl
avvägt. Samma uppfattning anmäler Medicinska fakulteten i Lund. Också Uppsala
läns och Örebro läns landsting ställer sig positiva. Länsläkarorganisationen
i Malmöhus län framhåller behovet av närmare anknytning till arbetsvärden
med skyddad yrkesverksamhet samt till industrin och anser det oerhört viktigt,
att de blivande arbetsterapeuterna praktiskt känner till de möjligheter, som
arbetsvärden och industrin har att placera in olika individer i produktionen.
Landstingsförbundet är något tveksamt inställt till ifrågavarande förutbildningsavsnitt
och anser, att en beskärning av detsamma bör diskuteras. Fångvårdsstyrelsen
anför vissa från förslaget avvikande synpunkter.
d. Den egentliga arbetsterapeututbildningen
Beträffande längden av den föreslagna egentliga arbetsterapeututbildningen,
d. v. s. två år, anser universitetskanslern och medicinska högskolan i Umeå att
endast de egentliga arbetsterapeuterna är i behov av en så omfattande specialutbildning.
Kanslern framhåller, att en kortare utbildning bör övervägas för
sysselsättningsterapeuterna. Landstingsförbundet finner en reduktion av de
föreslagna timplanerna möjlig utan eftersättande av utbildningens kvalitet.
Mentalsjukvårdsberedningen hävdar, att arbetsterapeutkursen med fördel kan
reduceras i väsentlig mån och anser, att kurstiden för det övervägande antalet
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19C>\ 09
arbetsterapeuter bör kunna begränsas till cirka ett är. Örebro läns landsting
ansluter sig med tvekan till förslaget om tvåårig utbildning. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
framlägger förslag till en egentlig terapeututbildning,
omfattande 3Ig år och föregången av sjukvårdsutbildning, huslig utbildning och
viss praktik, TCO ansluter sig i princip till detta förslag.
Vad beträffar innehållet i den egentliga arbetsterapeututbildning, som utredningen
föreslagit, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att förslaget i alltför hög
grad tillgodoser kroppssjukvårdens önskemål på bekostnad av mentalsjukvården
och åldringsvården. Synpunkter av liknande slag framföres också av mentalsjukvårdsberedningen,
socialstyrelsen, Stockholms stad och Malmöhus läns
landsting. I motsättning härtill framför medicinalstyrelsen bl. a. följande synpunkter.
Den kliniska utbildningens innehåll bör bli föremål för en omprövning med
anlitande av erforderlig medicinsk expertis. Med tanke på det stora antal arbetsterapeuter
som kommer att ha sin verksamhet förlagd till andra sjukvårdsområden
synes det styrelsen, att utredningen lagt för stor vikt vid den kliniska
utbildningen i mentalsjukvård. Det bör vidare beaktas att behovet av utbildning
i medicinska ämnen, särskilt anatomi och fysiologi, för verksamhet vid
rehabiliteringsklinik och ortopedisk, neurologisk eller reumatisk avdelning är
väsentligt avvikande från vad som i allmänhet erfordras inom mentalvården
och vården av psykiskt efterblivna.
Medicinalstyrelsen anser en möjlig lösning av det angivna problemet vara att
koncentrera utbildningen och låta den föregås av en orienteringskurs i sjukvård.
Klart positiva ställningstaganden till utredningsförslaget i här avsett hänseende
framföres av Direktionen för Karolinska sjukhuset, Styrelsen för Slöjdföreningens
skola i Göteborg och Östergötlands läns landsting, liksom av Föreningen
Sveriges Arbetsterapeuter, som dock framför vissa smärre ändringsförslag.
Statskontoret har ingen erinran mot den föreslagna utbildningens uppläggning
och innehåll. I en del yttranden, bl. a. av mentalsjukvårdsberedningen och stadsförbundet,
framförs uppfattningen, att den teoretiska utbildningen överdimensionerats
i förslaget. Härom anför stadsförbundet bl. a. följande.
En utbildning bör ges ett innehåll, som svarar mot de krav man har att ställa
på den utbildade. Enligt utredningens egna beräkningar är ungefär hälften av
arbetsterapeuterna sysselsatta eller beräknas komma att arbeta inom vårdområden,
där verksamheten hittills huvudsakligen är inriktad pa aktiviserande
sysselsättning och förströelse. Styrelsen anser sig därför böra ifrågasätta behovet
av en så kvalificerad utbildning som förslaget innebär. Detta gäller i synnerhet
utredningens krav på medicinsk utbildning. — Med utgångspunkt från dessa
synpunkter och styrelsens uppfattning att man bör fästa avsevärd vikt vid krav
på praktiskt handlag hos en arbetsterapeut anser styrelsen att arbetsterapeututbildningen
bör ges en mindre teoretisk och mera praktisk inriktning än vad
utredningen föreslår.
I nära anslutning till dessa synpunkter framhåller socialpolitiska kommittén,
att utbildningens kvantitativa sida bör ges tillräckligt beaktande med tanke på
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196i
att behoven är stora och snar hjälp för många är viktigare än mycket kvalificerad
hjälp. Fångvårdsstyrelsen har visserligen inte någon erinran emot förslaget
i stort men framhåller betydelsen av att arbetsterapeuterna inom fångvården
bibringas betydligt djupare insikter i industriell arbetsterapi än vad den föreslagna
utbildningen skulle ge.
e. Inträdeskrav
Utredningens förslag ifråga om krav för rätt till inträde vid arbetsterapeutinstitut
har av flertalet remissinstanser ägnats stort intresse. Mestadels anmäles
avvikande meningar. Förslaget lämnas emellertid utan erinran, om än med viss
tvekan, av medicinska fakulteten i Lund och universitetskanslern, samt tillstyrkes
av Göteborgs sjukvårdsstyrelse med tillägget, att utvecklingen på gymnasieområdet
och framväxandet av fackskolor senare kan tänkas komma att motivera
en omprövning. Föreningen Sveriges arbetsterapeuter är inne på ungefär samma
linje och menar, att de föreslagna inträdeskraven bör kunna tillämpas under en
övergångstid.
De avstyrkande remissinstanserna fördelar sig på två huvudgrupper, nämligen
dels sådana som anser de föreslagna kraven på teoretisk utbildning otillräckliga,
dels sådana som finner utredningens förslag om särskild preparandkurs
innebära en omotiverad skärpning av inträdeskraven.
Flertalet remissorgan tillhörande den förstnämnda gruppen framför krav på
studentexamen såsom grund för arbetsterapeututbildningen. Hit hör Karolinska
institutets lärarkollegium och direktionen för Karolinska sjukhuset, medicinska
fakidteten i Göteborg samt SACO. Andra remissinstanser tillhörande denna
grupp ställer sina anspråk något lägre och föreslår lämplig fackskoleutbildning
ovanpå grundskolan, så skolöverstyrelsen (under förutsättning att kompletterande
utbildning ovanför grundskolan anses erforderlig), medicinalstyrelsen och
Sveriges förenade studentkårer. Såsom skäl för större anspråk på teoretiska
kunskaper än vad utredningen föreslagit framhålles genomgående den tilltänkta
samordningen med sjukgymnastutbildningen. I detta avseende anför Karolinska
institutets lärarkollegium bl. a. följande.
Sedan flera år tillbaka har sjukgymnastundervisningen kunnat baseras på
studentexamen och efter ett urval bland ett mycket större antal inträdessökande
än vad den av utredningen föreslagna förutbildningen av arbetsterapeuter kan
möjliggöra. Lärarkollegiet anser därför att de av utredningen fastställda inträdesfordringarna
och den föreslagna organisationen för förutbildningen ej ger
garantier för att arbetsterapeuteleverna får tillräckliga förkunskaper och har
sådan lässkicklighet att de kunna undervisas tillsammans med sjukgymnastelever
i de medicinska ämnena anatomi, fysiologi och sjukdomlära. Härmed saknas
en viktig förutsättning för en samordning av undervisningen av sjukgymnaster
och arbetsterapeuter.
Till de remissinstanser, som intar den motsatta ståndpunkten och alltså inte
finner den särskilda preparandkursen erforderlig ovanpå grundskolan, hör stats
-
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196i
kontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, överstyrelsen jör yrkesutbildning,
centrala rehabilitering snämnden och medicinska fakulteten i Uppsala samt
stadsförbundet och landstingsförbundet jämte vissa landsting. I flertalet av dessa
yttranden förordas, att den utbildning, som kan befinnas erforderlig utöver
grundskolan, antingen förläggs till förutbildningsskedet eller byggs in i den
egentliga arbetsterapeututbildningen. Såsom skäl för uppfattningen, att lämpliga
grundskolekunskaper bör vara tillfyllest, anför Örebro läns landsting bl. a.
följande.
Om undervisningsformerna anpassas till elevernas förutsättningar, om lämplig
litteratur med grundböckerna på svenska iordningställes, om för undervisningen
anlitas lärare med vana att undervisa elever med realexamen eller motsvarande
som teoretisk grund, vagar förvaltningsutskottet hävda att den föreslagna
kompletteringskursen ej är erforderlig. Detta påstående bestyrkes av
erfarenheterna från utbildningen av andra kategorier sjukvårdspersonal. Förvaltningsutskottet
kan också bestyrka, att det är förvånande hur väl eleverna
vid arbetsterapeututbildningen i Örebro har kunnat tillgodogöra sig den mycket
koncentrerade medicinska undervisning, som där meddelas. Resultaten torde
emellertid till väsentlig del fa tillskrivas det förhållandet, att undervisningen
icke meddelas av på undervisning av medicine studerande inställda lärare, utan
av läkare med vana att undervisa elever med motsvarande teoretisk grundutbildning
i sjuksköterskeskola och annan sjukvårdsutbildning vid lasarettet i
Örebro.
4. Förläggningsorter och organisation
Remissinstansernas ställningstaganden till de under denna rubrik sammanförda
frågorna är i hög grad beroende av hur de bedömt utredningens förslag, att arbetsterapeututbildningen
skall samordnas med utbildningen av sjukgymnaster
och i anslutning härtill drivas i statlig regi, under central tillsyn av universitetskanslersämbetet
och med lokal ledning, på universitetsort av den medicinska
fakulteten och på annan ort av en särskild kursstyrelse. I stället för denna samordning
och organisation av utbildningen har nämligen ett stort antal remissinstanser
— i nära anslutning till ett av ledamoten i arbetsterapeututredningen herr
Nilsson reservationsvis framfört förslag — förordat, att inte bara arbetsterapeututbildningen
utan också utbildningen av sjukgymnaster samordnas med utbildningen
av annan sjukvårdspersonal på samma allmänna nivå, liksom att denna
samordnade utbildning inordnas inom yrkesskolorna, med landsting och storstäder
som huvudmän, samt ställes under tillsyn av den centrala yrkesskolemyndigheten.
I den följande framställningen kommer de avgivna remissvaren i stor utsträckning
att grupperas kring dessa båda alternativa förslag.
a. Samordning med annan sjukvårdsutbildning
Utredningens förslag om samordning med sjukgymnastutbildningen tillstyrkes
av universitetskanslern, såvitt avser de egentliga arbetsterapeuterna. De medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund finner en partiell samordning möjlig och
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196f
medicinska fakulteten i Göteborg förordar, att utbildningen av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster samordnas i möjligaste mån. Medicinska högskolan i Umeå
finner den föreslagna samordningen lämplig och Överläkarföreningen vid Lunds
lasarett förordar varmt utredningens förslag. Detta tillstyrkes också av Göteborgs
stad, även om dess skolstyrelse anser starka skäl tala för en samordning
med utbildningen av också annan sjukvårdspersonal än sjukgymnasterna. Östergötlands
läns landsting tillstyrker en viss samordning med sjukgymnastutbildningen
men anser en mera omfattande samundervisning olämplig. Malmöhus läns
landsting säger sig i och för sig inte ha någon erinran mot den föreslagna samordningen
men betonar vikten av att all utbildning av sjukvårdspersonal samordnas.
SACO ställer sig positivt till utredningsförslaget, under förutsättning dock att
fordringarna pa de teoretiska förkunskaperna sätts högre än utredningen föreslagit.
TCO finner för sin del en samordning med sjukgymnastutbildningen ändamålsenlig
i vad det gäller medicinska ämnen. Föreningen Sveriges arbetsterapeuter
framför samma uppfattning och styrelsen för avd. V av statens sjukhuspersonals
förbund betecknar en viss samutbildning med sjukgymnasterna såsom ett
nödvändigt underlag för det kliniska arbetet.
Ltan framförande av annat förslag till samordningsfrågans lösning avstyrkes
utredningsförslaget i denna del av statskontoret, fångvårdsstyrelsen och mentalsjukvårdsberedningen
liksom av Karolinska institutets lärarkollegium och Direktionen
för Karolinska sjukhuset samt av Sveriges förenade studentkårer och
Legitimerade sjukgymnasters riksförbund. Karolinska institutets lärarkollegium
anför som skäl för sitt avståndstagande bl. a. följande.
Lärarkollegiet har ingående dryftat frågan om det kan åtaga sig den föreslagna
utbildningen av arbetsterapeuter. Skäl kunna anföras för en samordning av
arbetsterapeuter och sjukgymnaster. En förutsättning härför måste emellertid
vara att elevmaterialet är någorlunda enhetligt. I annat fall skapas redan på
utbildnmgsstadiet ett konkurrensförhallande mellan de båda yrkesgrupperna
vilket man med samordningen i första hand velat undvika. Som ovan framhållits
anser lärarkollegiet att den av utredningen föreslagna förutbildningen liksom
elevurvalet ej ger garantier för att arbetsterapeutelever och sjukgymnastelever
bil jamstallda ur studiesynpunkt. Det förhållandet att en samordning av utbildningen
föreslås ske vid endast två av sjukgymnastinstituten innebär också att
utredningen ej ansett samordningen i och för sig vara av större betydelse. Förslaget
att undervisningen dessutom bör förläggas till särskilda arbetsterapeutinstitut
vid sjukhus som ej äro utrustade för högre medicinsk undervisning,
maste mnebara att två kategorier arbetsterapeuter komma att utbildas i landet!
Detta kan ej vara önskvärt.
Till de remissinstanser, som hävdar, att samordningen av arbetsterapeuternas
utbildning inte bör begränsas till en samordning med sjukgymnastutbildningen
hör medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och
mentalsjukvårdsberedningen. Medicinalstyrelsen anför i detta sammanhang bl. a.
följande.
bör undersökas i vilken utsträckning samordning kan ske avseende utbildningens
organisation av samtliga icke akademiska vårdyrken. Medicinalsty
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1 DO t
relsen finner ej tillräckligt starka skäl tala för att inom sjukvården jämställda
grupper skall sortera under olika tillsynsmyndigheter. Styrelsen vill framhålla
angelägenheten av att för de icke akademiska vårdyrkena inrättas ett särskilt
utbildningsorgan. Styrelsen har redan tidigare i sitt yttrande över skolväsendets
centrala ledning framhållit detta och finner det naturligt att det åt 1062 års
kommitté för sjuksköterskeutbildningen uppdrages att lämna förslag i hithörande
frågor.
Även landstingsjörbundet och stadsjörbundet ansluter sig till medicinalstyrelsens
uppfattning. Landstingsförbundet uttalar sålunda bl. a. följande.
Den splittring, som för närvarande förefinnes på detta område, när det gäller
utbildningen av personal för såväl kroppssjukvård som mentalsjukvård, är icke
rationell och leder till konstlade gränser mellan olika personalgrupper. För närvarande
pågår en rad utredningar rörande utbildning för sjukvårdspersonal. Det
framstår enligt styrelsens mening som ett angeläget behov, att en .samordning
mellan de olika utbildningarna kommer till stånd så att lokaler, lärare och undervisningsmateriel
kunna rationellt utnyttjas och en systematisk utbildningsgång
tillskapas.
Stockholms, Uppsala, Jönköpings och Örebro läns landsting samt Stockholms
stad sluter, liksom direktionen för Akademiska sjukhuset i Uppsala, upp kring de
här återgivna synpunkterna. Örebro läns landsting anför härom närmare bl. a.
följande.
Om man samordnar arbetsterapeututbildningen med annan sjukvårdsutbildning
skapas förutsättningar att gemensamt för dessa utbildningsgrenar, av vilka
flertalet kräver realexamenskompetens eller motsvarande som grund, bygga upp
en fast lärarstab. Det är nämligen vid de större utbildningscentra svårt att bland
nuvarande kliniska läkare uppbringa tillräckligt antal timlärare. Annan utbildning
inom sjukvården är lika viktig som arbetsterapeututbildningen. Det är följaktligen
lika angeläget att tillgodose lärarbehovet för utbildningen av sjuksköterskor,
laboranter, tekniska assistenter av olika slag som sjukgymnaster och
arbetsterapeuter. En samordning av dessa olika utbildningar gör det möjligt att
mera rationellt tillgodogöra utbildningen den tid som de kvalificerade läkarna
kan ägna åt undervisning. Den ger även möjlighet att i ökad omfattning för utbildningen
utnyttja pedagogiskt skolade läkare.
b. Central ledning och huvudmannaskap
EU ställningstagande till frågorna om arbetsterapeututbildningens centrala
ledning och huvudmannaskapet för densamma är helt naturligt beroende av hur
man bedömer de i sammanhanget aktuella samordningsfrågorna. De av remissinstanserna
i här avsedda hänseenden intagna ståndpunkterna ansluter i enlighet
härmed i allt väsentligt till vad de anfört rörande arbetsterapeututbildningens
samordning med annan utbildning. I stort är alltså förhållandet det, att medan
de remissorgan, som ställt sig mer eller mindre positiva till utredningens förslag
i samordningsfrågan också ansluter sig till utredningens förslag rörande utbildningens
centrala ledning och huvudmannaskapet för den, så anser å andra sidan
de, som avstyrkt utredningens förslag — med eller utan samtidigt framfört
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196-1
önskemål om en gemensam utbildning av all i sammanhanget berörd sjukvårdspersonal
— att utbildningen av arbetsterapeuter bör inordnas under yrkesskoleväsendet,
med vederbörande överstyrelse såsom central tillsynsmyndighet samt
med landsting och storstäder såsom huvudmän. Mot denna bakgrund torde det
här vara tillfyllest att hänvisa till den redogörelse, som i närmast föregående
avsnitt lämnats för de skilda remissinstansernas ställningstaganden och synpunkter.
Anmärkas bör doek, att de instanser, som förordar en bredare samordning
av sjukvårdspersonalens utbildning i enlighet med sin grundläggande uppfattning
anser, att också sjukgymnastutbildningen bör ges yrkesskolkaraktär.
c. Utbildningens förläggning
Beträffande utredningens förslag ifråga om förläggningsorter för den i förutbildningen
ingående utbildningen i olika tekniker uttalar sig i stort endast
landstingsförbundet, som inte finner det nödvändigt att nu låsa fast platserna
för denna utbildning.
Av naturliga skäl har närmast berörda remissinstanser ägnat stort utrymme åt
utredningens förslag om förläggningen av den egentliga arbetsterapeututbildningen.
Utredningens utgångspunkt för ställningstagandet i
denna fråga, nämligen att endast orter med regionssjukhus kan komma i fråga,
godtas eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Dock hävdar universitetskanslern
och de medicinska fakulteterna liksom SACO, att endast orter med medicinsk
fakultet eller högskola och därtill hörande undervisningssjukhus har
för den föreslagna utbildningen erforderliga resurser. Å andra sidan anser nämnden
för undervisningssjukhusens utbyggande och Jönköpings läns landsting, att
även orter med andra sjukhus än regionssjukhus bör kunna ifrågakomma, om
erforderliga resurser finns att tillgå.
Förslaget att arbetsterapeutinstitut i ett första skede skall upprättas i Stockholm
och Göteborg, i förening med sjukgymnastinstitut, samt på två av utbildningsställena
Karolinska-Mörbv, Örebro och Linköping möter, såvitt avser de
två sistnämnda orterna, motstånd från de tidigare nämnda remissinstanser, som
vill begränsa utbildningen till städer med medicinsk fakultet eller högskola. De
medicinska fakulteterna i TJppsala, Lund och Göteborg samt lärarkollegiet vid
medicinska högskolan i Umeå uttalar samtliga, att de är beredda att påta sig en
arbetsterapeututbildning av föreslagen typ.
I flera yttranden beklagas, att utredningen ej föreslagit inrättande av ett arbetsterapeutinstitut
i Lund. Detta gäller sålunda yttrandena av direktionen för
S:t Lars sjukhus i Lund, Länsläkarorganisationen i Malmöhus län, Överläkarföreningen
vid Lunds lasarett och Sydsvenska sjukgymnastinstitutet (i Lund).
Direktionen för Lunds lasarett delar däremot utredningens uppfattning, att det
tills vidare inte är möjligt att förlägga arbetsterapeututbildning till Lund, med
motivering att erforderliga lokaler saknas samt att såväl patienter som personal
i sådant fall skulle utsättas för alltför hård belastning. Liksom lärarkollegiet vid
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
medicinska högskolan i Umeå förordar Västerbottens läns landsting, att ett arbetsterapeutinstitut
förläggcs till Umeå. Förslag härom framförs också av skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen samt Karolinska institutets lärarkollegium.
Mot förslaget, att ett arbetsterapeutinstitut upprättas i Göteborg finns inte
någon erinran. De alternativt föreslagna utbildningsorterna Örebro och Linköping
godtages såsom lämpliga utbildningsorter av arbetsmarknadsstyrelsen, mentalsjulcvårdsberedningen,
lokaliseringsutredningen, nämnden jör undervisningssjukhusens
utbyggande, landstingsförbundet och TCO liksom av Örebro läns
respektive Östergötlands läns landsting. Dessa remissinstanser anser det alltsa
inte nödvändigt med anknytning till högre medicinsk utbildning och nuvarande
undervisningssjukhus.
Den eventuellt föreslagna dubbleringen av arbetsterapeututbildningen i Stockholm
avstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen och lokaliseringsutredningen. Härtill
kommer att de faktiskt föreliggande omständigheterna tycks vara sådana, att
man, i vart fall för närvarande, överhuvudtaget inte kan räkna med någon sådan
utbildning i Stockholm. Sålunda anför Karolinska sjukhusets lärarkollegium bl. a.
följande.
Den mycket omfattande och för lärarna betungande undervisningen av olika
slag av sjukvårdspersonal som för närvarande sker vid Karolinska institutets undervisningssjukhus
gör det angeläget att ytterligare åtaganden av detta slag
begränsas. Endast då mycket vägande skäl föreligger, t. ex. då likvärdig undervisning
ej kan meddelas vid andra sjukhus, bör ytterligare åtagande ske. Under
de förutsättningar, som utredningen angivit för arbetsterapeututbildningen föreligga
ej sådana skäl, varför lärarkollegiet, vars nuvarande ledamöter icke inom
ramen för sina fullmakter synes ha skyldighet att taga befattning med arbetsterapeututbildning,
ej anser sig böra åtaga sig den undervisning av arbetsterapeutelever
som utredningen föreslagit.
Beträffande övriga förslag om förläggningsorter för arbetsterapeututbildningen
anser lärarkollegiet, att utredningen överdrivit nackdelen med att förlägga undervisning
till Umeå och Uppsala. Även om utbildning på dessa orter ej kan
komma igång förrän 1960 respektive 1967, då sjukgymnastutbildning kan väntas
starta, bör detta uppskjutande av tidpunkten för förverkligandet av utredningens
förslag motsvara den fördröjning som måste ske på grund av att förutbildningen
tager tre år, och tillräckligt många böra ha fullgjort denna för att ett
gott urval av elever till den egentliga arbetsterapeututbildningen skall föreligga.
Även Borås, vars lasarett täcker de behövliga ämnesområdena med differentierad
sjukvård, rehabiliteringsavdelning och möjlighet att erhålla lärare i teoretiska
ämnen från Göteborg, kan övervägas som utbildningsort.
De svårigheter, som sålunda anförts emot att förlägga ett arbetsterapeutinstitut
till Stockholm, understrykes ytterligare i yttrandet av direktionen för
Karolinska sjukhuset, som bl. a. framför följande synpunkter.
Direktionen har i det föregående — ehuru med stor tvekan — ansett sig kunna
acceptera en utökning av elevintaget vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm till
att omfatta 50 elever per termin. En förutsättning härför har varit anordnandet
7*5 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1904
av nya lokaler för den s. k. arbetsberedningen, vilket nu ifrågavarande utredning
utgått ifrån vid avgivande av sitt förslag. De ledigblivna utrymmena synes emellertid
i sin helhet komma att bli ianspråktagna för sjukgymnastutbildningen. Att
därutöver ställa dessa i och för sig begränsade utrymmen till förfogande för eu
undervisning av 2 X 20 eller — i det större alternativet 2 X 40 arbetsterapeut -elever varje läsår synes direktionen svårgenomförbart, för att icke säga omöjligt.
Enda tänkbara platsen för uppförande av den föreslagna baraekbyggnaden är ett
område väster om centrallaboratoriernas djurstallar i närheten av maskinanläggningen.
Platsen är kuperad och relativt perifert belägen i förhållande till sjukhusets
huvudkomplex. Svårigheterna att draga fram ledningar för vatten, avlopp
m. m. är påtagliga, varför byggnadskostnadema kommer att betydligt överstiga
den av utredningen beräknade summan. Utredningen har ansett det väsentligt
att demonstrationer sker under patientmedverkan. Barackens läge är emellertid
olämpligt med hänsyn till transporten av de ofta rörelsehindrade patienterna.
Sjukhusets få återstående markreserver måste f. ö. förbehållas sjukhusets egna,
synnerligen trängande lokalbehov. Utredningen har själv framhållit, att resurserna
för klinisk praktik vid sjukhuset är begränsade, även om de nybyggda
nervklinikema kommer att ge förbättrade möjligheter. Direktionen vill understryka
detta och samtidigt fästa uppmärksamheten vid den synnerligen omfattande
utbildning av olika personalkategorier, som redan äger rum vid sjukhuset
och som kommer att ytterligare intensifieras. Med hänsyn härtill och under
förutsättning att möjligheter föreligger att anordna utbildningen annorstädes
anser direktionen sig i princip icke kunna förorda, att ytterligare utbildning f. n.
förlägges till sjukhuset, därest icke svårigheterna för sjukhuset att rekrytera
personal till vissa kategorier av tjänster likväl skulle nödvändiggöra en sådan
åtgärd. Några svårigheter att besätta lediga arbetsterapeuttjänster vid karolinska
sjukhuset har hittills icke förelegat. Vidkommande möjligheterna att anordna
utbildningen vid andra sjukhus synes övriga av utredningen framlagda
förläggningsaltemativ kunna erbjuda väsentligt mycket bättre lokalmässiga resurser
än karolinska sjukhuset. Läkarna vid dessa sjukhus torde ha mera tid att
avsätta på arbetsterapeututbildningen än de undervisningsmässigt hårt belastade
läkarna vid undervisningssjukhusen. Den för förläggningsfrågan väsentliga faktorn
synes vara att utbildningsanstalten har tillgång till huvuddelen — men
måhända icke alla — av de kliniker, som utredningen funnit nödvändiga för den
kliniska praktiken. Utöver Linköping och Örebro torde även andra icke-undervisningssjukhus
i landet kunna komma i fråga.
Mot bakgrund av det anförda kan direktionen icke tillstyrka att arbetsterapeututbildning
förlägges till karolinska sjukhuset. I vart fall bör en förläggning
till sjukhuset av angivna utbildning icke äga rum förrän den planerade nya
rehabiliteringskliniken kommit till stånd, vilket kan beräknas ske tidigast om
5—C år.
Beträffande de av utredningen berörda 1 o k a 1 f r a g o r n a anför byggnadsstyrelsen
följande allmänna synpunkter.
Arbetsterapeututredningen söker bedöma lokalbehovet för ett arbetsterapeutinstitut.
Mot det föreslagna utnyttjandet av lokalerna torde ej något vara
att erinra. I synnerhet undervisningslokalerna torde komma att utnyttjas kraftigt.
Det upptagna lokalbehovet synes i stort sett kunna godtagas.
I betänkandena föreslås, att såväl arbetsterapeut- som sjukgymnastinstituten
med hänsyn till behovet av ett omfattande patientmaterial förlägges i nära anslutning
till större sjukhus. Byggnadsstyrelsen finner sådan förläggning lämplig
77
Kungl. May.ts proposition nr 78 år 1904
jämväl med hänsyn till möjligheterna att i större sjukhusanläggningar tillfälligt
lösa uppkommande lokalfrågor. .
Behovet av lokaler för instituten föreslås bliva täckt provisoriskt antingen
genom ombyggnad av befintliga lokaler eller genom uppförande av baracker.
Byggnadsstyrelsen finner det beklagligt att lokalfragan för sa viktiga utbildningsgrenar
som de ifrågavarande skall behöva lösas genom provisorier men inser
samtidigt, att detta är den enda lösningen av lokalfrågor om de föreslagna stora
elevkullama skall kunna tagas emot redan vid de tider, som förutsatts.
d. Lärartjänster m. m.
Utredningens förslag om inrättande av en professur i medicinsk
rehabilitering mottages övervägande positivt av remissinstanserna och
tillstyrkes av bl. a. universitetskanslern, Karolinska institutets lärarkollegium
och av de medicinsfca fakulteterna i Göteborg och hund samt av Göteborgs stads
sjukvårds- och skolstyrelser, vilka båda föreslår, att en professur av här avsett
slag snarast inrättas i Göteborg. Även remissinstanser, som hävdar, att saväl
arbetsterapeut- som sjukgymnastutbildningen — samordnade med varandra och
med utbildningen av viss annan sjukvårdspersonal — bör förläggas till yrkesskolorna,
ställer sig klart positiva till förslaget om ökade forskningsresurser på det
medicinska rehabiliteringsområdet, så t. ex. Örebro läns och Jönköpings läns
landsting. Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att tills vidare endast principbeslut
bör fattas om inrättande av den föreslagna professuren men framhåller
samtidigt, att forskningen på området omedelbart bör förstärkas genom inrättande
av flera tjänster såsom forskare inom ämnet vid statens medicinska forskningsråd.
Statskontoret säger sig utgå från att, i betraktande av rehabiliteringens
stora sociala och samhällsekonomiska betydelse, ett tillgodoseende av ifrågavarande
forskningsbehov måste anses intaga en ur angelägenhetssynpunkt framskjuten
plats vid fördelningen av det forskningsanslag, som står till medicinska
forskningsrådets förfogande.
Även utredningens synpunkter och förslag ifråga om inrättande av fasta
lärartjänster och om lärarrekryteringen i övrigt betraktas av remissinstanserna
överlag såsom väl motiverade. I motsats till flertalet medicinska fakulteter
och högskolan i Umeå framhåller dock de remissorgan, som önskar inordna bl. a.
arbetsterapeutbildningen inom yrkesskoleväsendet, att det inte kan anses nödvändigt
att de för utbildningen erforderliga lärarkrafterna måste hämtas enbart
från de medicinska fakulteterna och undervisningssjukhusen.
5. Övriga frågor
Utredningens förslag ifråga om utbildning av undervisningsterapeuter
och handledare berörs i endast ett mindre antal yttranden.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser, att ifrågavarande utbildning bör
samordnas med den under överstyrelsens inseende i övrigt bedrivna lärarutbild
-
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196^
ningen. Östergötlands läns och Örebro läns landsting tillstyrker i stort utredningens
förslag. Föreningen Sveriges arbetsterapeuter hävdar, att här avsett
lärarbehov bör tillgodoses genom fortlöpande utbildning och anför i anslutning
därtill följande.
Utbildningen bör vara gemensam under en första termin, varefter klinisk
handledarkompetens är nådd. Under en därpå följande termin bör sedan de, som
avser att bli undervisningsterapeuter åtnjuta undervisning, som gör dem kvalificerade
för läraruppgift. Föreningen delar utredningens uppfattning om behovet
att inkalla utländska arbetsterapeuter med hög kompetens vid igångsättandet
av lärar- och handledarutbildningen.
Behovet av vidareutbildning i arbetsterapi vitsordas av flera
remissinstanser, bland dem medicinalstyrelsen, som emellertid anser, att frågan
huruvida det bör ankomma pa styrelsen att svara för vidareutbildningen bör
ytterligare övervägas. Fångvårdsstyrelsen understryker speciellt behovet av vidareutbildning
i industriell terapi. TJppsala läns landsting utgår från att den
av utredningen föreslagna arbetsterapeututbildningen skall krävas av alla arbetsterapeuter
och att man maste räkna med att det ovanpå denna behöver anordnas
särskild utbildning för terapeuter verksamma inom vissa speciella vårdområden,
sasom barnpsykiatri, cp-vard och mentalvård. Liknande synpunkter framföres
av Örebro läns landsting och Föreningen Sveriges arbetsterapeuter samt understrykes
alldeles speciellt av Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för cpbam.
De av utredningen verkställda kostnadsberäkningarna behandlas
endast i ett fåtal yttranden. Stadsförbundet uttalar, som en konsekvens av sin
uppfattning i huvudmannaskapsfrågan, att bestämmelserna om statsbidrag till
yrkesskolor bör ändras så, att full täckning erhålles för lärarkostnadema. Från
samma utgångspunkt framhåller Örebro läns landsting, att en arbetsterapeututbildning
i landstingskommunal regi rimligen bör förenas med en anpassning av
statsbidragen till de faktiska lärarlöne- och materielkostnadema.
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
79
III. Utbildning av sjukgymnaster
A. Sakkunnigförslaget
1. Behovet av sjukgymnaster
a. Nuvarande utbildningskapacitet
Utbildningen av sjukgymnaster bedrives för närvarande dels vid sjukgymnastinstitutet
i Stockholm, förlagt till karolinska sjukhuset, och under ledning av
karolinska institutets lärarkollegium, dels vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet,
förlagt till lasarettet i Lund, och under ledning av medicinska fakulteten vid
Lunds universitet.
Privata massage- och sjukgymnastinstitut har särskilt tidigare utbildat elever i
Stockholm, Göteborg och Malmö utan att ha av Kungl. Maj:t beviljad examensrätt.
En del av dem som fått utbildning vid dessa institut och vid vissa utländska
institut har sedermera erhållit legitimation av medicinalstyrelsen att
bedriva sjukgymnastik i landet. Antalet examinerade, som per år sökt legitimation
hos medicinalstyrelsen under 1950-talet, framgår av efterföljande tablå.
Antal per år legitimerade sjukgymnaster åren 1951—60
År 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960
Antal 58 68 70 62 67 70 78 70 88 91
Under större delen av denna period har antalet legitimerade hållit sig tämligen
konstant vid omkring 70 per år. I och med omorganisationen av sjukgymnastutbildningen
1958—59 har en ökning av utbildningen skett, som påverkat
siffrorna under de senaste två åren. Under denna tid har 65 elever antagits vid
sjukgymnastinstitutet i Stockholm och 45 vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet,
vilket med det bortfall, som av olika anledningar sker, ger en examination av ca
106 sjukgymnaster per år.
b. Nuvarande tillgång på sjukgymnaster
Det övervägande flertalet sjukgymnaster bedriver sitt yrke de första åren
efter examinationen men därefter slutar ett stort antal med sin yrkesverksamhet.
Således var under slutet av 1950-talet 90 % yrkesverksamma första året efter
examinationen men endast omkring 50 % 4 år därefter. I genomsnitt var år 1961
65,4 % av de 714 under åren 1951—60 utexaminerade sjukgymnasterna yrkesverksamma
enligt medicinalstyrelsens register.
Av de yrkesverksamma sjukgymnasterna fullgör endast en del ett heldagsarbete.
Således var år 1961 av 714 under 1951—1960 utexaminerade sjukgymnaster
284 (40 %) anställda på sjukhus med hel- eller halvdagstjänst, 82 (11 %)
80
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
verksamma enbart med privatpraktik av ej närmare fastställbar omfattning och
100 (14%) tillfälligt verksamma på vikariattjänster o. d.
I medicinalstyrelsens register över legitimerade sjukgymnaster fanns i oktober
1961 allt som allt 3 071 sjukgymnaster upptagna. Av dessa var 1 911 yrkesverksamma
dvs. 62,2 %, således i stort sett samma relativa värde som för den
senaste 10-årsperioden. I dessa siffror ingår 198 sjukgymnaster som legitimerats
på dispens.
Bristen på yrkesverksamma sjukgymnaster framgår bl. a. av uppgifterna till
medicinalstyrelsen om vakanta sjukgymnasttjänster på sjukhusen i landet, som
inhämtas två gånger om året. Enligt dessa var 13,6 % av sjukgymnasttjänsterna
vakanta och utan vikarie den 2 april 1962. Vakanssiffran har visat en i stort
sett kontinuerlig ökning under senare år, som framgår av följande serie: 7,3 %
(1/4 1960), 8,3 (1/10 1960), 12,7 (10/4 1961), 12,6 (2/10 1961, 13,6 (2/4 1962).
Att trots ökad utbildning antalet vakanta tjänster ökat sammanhänger med att
antalet tjänster väsentligt ökat under de senaste åren. Den 10 april 1961 fanns
sammanlagt, omräknat till heltidstjänster, 517 sjukhustjänster och den 2 april
1962 601. Antalet vakanta tjänster utan vikarie har samtidigt ökat från 65,5 till
82, vilket visar att det totala antalet sjukgymnaster verksamma på sjukhusen
ökat med 67 V2 (beräknat såsom heltidsarbetande).
Antalet vakanta tjänster varierar i hög grad på olika sjukhus i Götaland och
Svealand men utgjorde 1961 i genomsnitt 8,8 %. På sjukhusen i Norrland var
motsvarande siffra 41,4 %. Under 1961—62 har vakanssiffran för Norrlands del
minskat till omkring hälften. Den likväl mycket höga siffran visar att det är av
vikt att geografiska synpunkter beaktas vid planläggningen av utbildningen av
sjukgymnaster.
c. Beräkning av behovet av sjukgymnaster vid mitten av 1970-talet
Beträffande behovet av sjukgymnaster vid mitten av 1970-talet uttalar den
sakkunnige bl. a. följande.
För att få fram en siffra över det verkliga behovet av sjukgymnaster måste
man försöka skaffa sig en uppgift om antalet tjänster vid fullt utvecklad sjukvård
och fri tillgång på arbetskraft. Skall beräkningen dessutom gälla en 10-årsperiod
framåt måste hänsyn även tagas till den pågående och väntade utbyggnaden
av sjukvården. Denna utbyggnad innebär att bl. a. vårdplatser för kroniskt
sjuka och avdelningar för rehabilitering tillkommer, vilka i hög grad är
beroende av sjukgymnastik arbetskraft. För att få garantier för tillgång på
sjukgymnaster inom den öppna vården har medicinalstyrelsen därför föreslagit
inrättandet av ett antal distriktssjukgymnasttjänster. Även mom mentalsjukvården,
industrihälsovården, skolsjukvården, förebyggande mödra- och barnavården
samt åldringsvården har sjukgymnasterna viktiga uppgifter, som bör
beaktas vid en beräkning av utbildningsbehovet.
Den följande beräkningen, som beträffande den väntade utbyggnaden av sjukvården
framför allt grundas på läkarprognosutredningens betänkande »Om läkar
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1904
behov och läkartillgång» (SOU 1901:8), framlägges därför med all reservation
för de många ovissa faktorerna rörande den framtida utformningen av sjukvården.
Det totala behovet av sjukgymnasttjänster inom kroppssjukvården kan beräknas
på grundval av antalet vårdplatser i landet och förhållandet mellan vårdplatser
och sjukgymnasttjänster. Det bereder emellertid stora svårigheter att få
fram ett fullt tillfredsställande relationstal för nuvarande behov av sjukgymnaster
och ännu mera för sjukvårdens behov om 10 år. Antalet sjukgymnaster i
förhållande till vårdplatser varierar nämligen i mycket hög grad på olika sjukhus
i landet.
Antal vårdplatser i genomsnitt per sjukgymnasttjänst vid vissa sjukhus
Sjukhustyp |
Antal vårdplatser |
100 |
|
89 |
|
94 |
|
240 |
|
67 |
|
Av denna tablå framgår det genomsnittliga antalet vårdplatser per sjukgymnast
på sjukhus av olika slag. Bortser man från epidemisjukhus och sanatorier
varierar antalet mellan 89 och 100, således mellan väsentligt snävare
gränser än beträffande de enskilda sjukhusen. Med hänsyn till att faktorer
föreligger, som kan verka i negativ riktning beträffande inrättandet av sjukgymnasttjänster,
synes det rimligt att för den närmaste framtiden antaga
en optimal genomsnittlig siffra, som ligger strax under medeltalet för delade och
odelade lasarett, således vid 80 vårdplatser per sjukgymnasttjänst.
Enligt beräkningar, som baserats på av läkarprognosutredningen lämnade
uppgifter, kan antalet väntade vårdplatser på kroppssjukhusen, exklusive långtidssjukvård,
vid en ideal utbyggnad av sjukvården i landet väntas uppgå till i
runt tal 54 000 år 1970. Beräknas antalet vårdplatser per sjukgymnast till 80
skulle detta innebära att totalt 675 sjukgymnasttjänster borde finnas på kroppssjukhusen,
när samtliga utbyggts enligt den angivna prognosen. I den beräknade
siffran ingår ej tjänster på avdelningar för rehabilitering och långtidssjukvård.
Behovet av sjukgymnaster inom kroppssjukvården har av den sakkunnige
också beräknats på ett programmatiskt sätt. Således har en bedömning gjorts
av behovet av sjukgymnaster för olika patientkategorier. Vid beräkningen har
hänsyn i första hand tagits till erfarenheten på karolinska sjukhuset, som emellertid
ej beträffande patientbeläggning på olika kliniker kan anses representativt
för sjukhusen i landet för övrigt. Avvikelser härvid kommer emellertid att utjämnas
i siffran för totala antalet sjukgymnaster. På detta sätt har, med ut6
— Bihang till riksdagens ''protokoll 1964. 1 saml. Nr 73
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196Jf
gångspunkt i det av regionvårds- och läkarprognosutredningen beräknade antalet
vårdplatser 1970, sjukgymnastbehovet nämnda år uppskattats till 701 inom
akutsjukvården.
Det synes den sakkunnige rimligt att med stöd av de gjorda beräkningarna
angiva ett totalt antal sjukgymnasttjänster för kroppssjukvården, exklusive
speciella avdelningar för rehabilitering och långtidsvård, till ca 700 sjukgymnasttjänster
vid den tidpunkt då det av läkarprognosutredningen deklarerade vårdbehovet
tillgodosetts. Det förefaller realistiskt att förlägga denna tidpunkt till
omkring år 1975 med hänsyn till den hittillsvarande utbyggnadstakten, trots att
läkarprognosutredningens beräkningar hänföres till år 1970.
Läkarprognosutredningen har bedömt det erforderliga antalet vårdplatser för
långtidsvården år 1970 till 40 000. Behovet av sjukgymnaster för denna del av
kroppssjukvården kan endast approximativt beräknas, enär erfarenheten härav
är mycket otillräcklig för närvarande. Med hänsyn till olika faktorer har det
bedömts realistiskt att under 1970-talet räkna med 1 sjukgymnast på 80 vårdplatser
inom långtidsvårdens centrala vårdenheter, dvs. klinikerna och de centrala
sjukhemmen, med ett antaget vårdplatsantal av 14 000. Detta skulle innebära
ett behov av 175 sjukgymnasttjänster. De perifera delarna av organisationen
kunna väntas få sina behov tillgodosedda genom den distriktsorganisation,
som medicinalstyrelsen planerat.
Bristande erfarenhet gör det ävenledes svårt att bedöma behovet av sjukgymnasttjänster
på de speciella rehabiliteringsavdelningama. I läkarprognosutredningen
har behovet av läkare för rehabilitering (allmän och neurologisk) och
Cp-vård, angivits till 100. Rimligt synes vara att beräkna behovet av sjukgymnaster
till 6 per läkare, vilket motsvarar förhållandet på en sjukgymnastisk
avdelning för närvarande. Detta skulle innebära att vid mitten av 1970-talet
skulle sammanlagt ca 600 sjukgymnasttjänster finnas inrättade på rehabiliteringsavdelningarna.
Det synes emellertid mindre sannolikt att rehabiliteringen
kommer att utbyggas i denna takt vid sidan av den övriga sjukvården under
det närmaste årtiondet. Till en del kommer rehabiliteringsläkarna sannolikt att
ansvara för de sjukgymnastiska behandlingarna på sjukhusen och således på
patienter, som ingår i ovan anförda beräkningar över kroppssjukvårdens behov
av sjukgymnaster. Det synes därför rimligt att reducera siffran på sjukgymnaster
speciellt för rehabiliteringsavdelningama till 400.
I planeringen av den framtida sjukvården har medicinalstyrelsen framhållit
behovet av distriktssjukgymnaster som i samarbete med tjänsteläkarna skulle
behandla patienter inom delar av landsbygden utan nära tillgång till sjukhus.
Medicinalstyrelsen beräknade i skrivelse till Konungen den 8 mars 1956 behovet
av distriktssjukgymnaster under 1960-talet till 400, en siffra som synes ha
aktuell giltighet.
Inom mentalsjukvården finnes ävenledes ett behov av sjukgymnaster. För närvarande
synes det emellertid endast finnas en sjukgymnasttjänst på de psykiatriska
sjukhusen i landet, om man bortser från de psykiatriska klinikerna vid
kroppssjukhusen. Medicinalstyrelsen har beräknat behovet under 1960-talet till
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196
omkring 70 sjukgymnasttjänster i nyss citerade skrivelse till Konungen. Mental*
sjukvårdsdelegationen har emellertid i sitt betänkande (SOU 1958: 38) angivit
behovet till 1 sjukgymnast vid varje överläkaravdelning, vilket skulle motsvara
drygt 100 sjukgymnaster.
Det är knappast troligt att de av medicinalstyrelsen föreslagna distriktssjukgymnasterna
helt täcker den öppna sjukvårdens behov. Företagshälsovården,
skolsjukvården, vilo- och kurorterna och den enskilda verksamheten kan väntas
kräva ökade tillskott på sjukgymnastisk arbetskraft. Det har därför synts rimligt
att räkna med ytterligare 200 årsverken speciellt för den privata sektorn.
De ovan gjorda beräkningarna innebär att totalt (700 -j- 175 -f- 400 100 -j
400
=) 1 775 sjukgymnasttjänster, beräknade som heltids-helårstjänster, skulle
komma att behövas för att tillgodose behovet inom kommunal och statlig sjukvård
enligt den planerade utbyggnaden av sjukvården under en 10-årsperiod.
Härtill kommer ett väntat ökat behov av sjukgymnaster inom den privata sektorn
som uppskattats till 200 årsverken. Detta innebär en ökning av ca 1175
tjänster och ca 1 450 årsverken, om de nuvarande vakanserna och den privata
sektorns behov tillägges.
d. Beräkning av tillgången på sjukgymnaster under 1970-talet vid
nuvarande utbildningskapacitet
Underlag för beräkningarna av tillgången på sjukgymnaster utgör de uppgifter
om beståndet av legitimerade sjukgymnaster, som redovisas i efterföljande
tablå.
Legitimerade sjukgymnaster fördelade efter ålder, kön,
civilstånd och arbetstid. Oktober 1961
Kvinnor |
Män |
|||||||||
Ålder År |
Gifta eller förut gifta |
Ogifta |
Samt- liga |
|||||||
Heltids- arbe- tande |
Deltids- arbe- tande |
Ej yr-kesverk- samma |
Heltids- arbe- tande |
Deltids- arbe- tande |
Ej yr-kesverk-samma |
Heltids- arbe- tande |
Deltids- arbe- tande |
Ej yr-kesverk-samma |
||
20—24 |
33 |
12 |
i |
156 |
13 |
2 |
_ |
_ |
_ |
217 |
25—29 |
96 |
59 |
61 |
117 |
11 |
5 |
6 |
— |
— |
355 |
30—34 |
82 |
58 |
101 |
40 |
— |
4 |
2 |
— |
— |
287 |
35—39 |
78 |
50 |
89 |
29 |
3 |
2 |
1 |
— |
— |
252 |
40—44 |
75 |
50 |
98 |
22 |
2 |
4 |
6 |
4 |
2 |
263 |
45—49 |
56 |
57 |
138 |
22 |
4 |
13 |
4 |
7 |
3 |
304 |
50—54 |
80 |
76 |
158 |
20 |
4 |
33 |
11 |
9 |
20 |
411 |
55—59 |
60 |
53 |
123 |
33 |
10 |
21 |
17 |
10 |
10 |
337 |
60—64 |
31 |
52 |
106 |
36 |
8 |
35 |
25 |
5 |
5 |
303 |
65—69 |
20 |
41 |
81 |
19 |
16 |
33 |
11 |
12 |
10 |
243 |
70— |
5 |
28 |
1 |
5 |
30 |
— |
9 |
20 |
— |
98 |
Total |
616 |
536 |
957 |
499 |
101 |
152 |
92 |
67 |
50 |
3 070 |
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
Som underlag för tillgångsberäkningar fordras också ett mått på yrkesverksamheten,
som tar hänsyn till de för denna betydelsefulla faktorerna ålder och
civilstånd hos en given fördelning av sjukgymnaster. Ett sådant mått har konstruerats
genom att antalet årsverken utförda av 100 sjukgymnaster beräknats
med ledning av uppgifterna i den nyss angivna tablån.
Antal årsverken utförda av 100 sjukgymnaster i olika åldrar under
verksamhetsåret oktober 1961—oktober 1962
Ålder År |
Antal årsverken av 100 |
|
gifta |
ogifta |
|
20—24 ......... |
70 |
85 |
25—29 ......... |
45 |
85 |
30—34 ......... |
35 |
85 |
35—39 ......... |
35 |
80 |
40—44 ......... |
35 |
65 |
45—49 ......... |
30 |
50 |
50—54 ......... |
30 |
50 |
55—59 ......... |
30 |
50 |
60—64 ......... |
20 |
50 |
65—69 ......... |
20 |
35 |
Genom en successiv framskrivning av sjukgymnastbeståndet har antalet sjukgymnaster
under 70 års ålder vid oförändrad utbildningskapacitet uppskattats
för åren 1970, 1975 och 1980 på sätt, som framgår av efterföljande tablå.
Antal sjukgymnaster 1970,1975 och 1980 vid oförändrad utbildningskapacitet
Slutet |
Antal sjukgymnaster i en ålder |
av |
Total |
||||||||
20—24 |
25—29 |
30—34 |
35—39 |
40—44 |
45—49 |
t)0—o4 |
55—59 |
60—64 |
65—69 |
||
1970 ..... |
227 |
595 |
578 |
341 |
260 |
250 |
253 |
317 |
400 |
303 |
= 3 524 |
1975 ..... |
227 |
595 |
603 |
575 |
339 |
255 |
246 |
248 |
307 |
380 |
= 3 775 |
1980 ..... |
227 |
595 |
603 |
600 |
572 |
333 |
251 |
241 |
241 |
292 |
= 3 955 |
Med oförändrad yrkesverksamhet kan dessa sjukgymnasters arbetsprestation
för åren 1970, 1975 och 1980 uppskattas till respektive 1 475, 1 575 och 1 665
årsverken. Detta innebär en ökning jämfört med år 1961 av ca 225, 325 respektive
415 årsverken. Effekten av eventuell reaktivering av icke yrkesverksamma
legitimerade sjukgymnaster har bortsetts ifrån enär denna ej med någon säkerhet
kan bedömas för närvarande.
Ovan beräknades behovet av sjukgymnasttjänster vid en utbyggnad av sjukvården
enligt läkarprognosutredningen och enligt av medicinalstyrelsen upp
-
85
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
gjorda planer för den öppna sjukvården till totalt 1 775 tjänster vartill koin en
ökning av 200 årsverken för den privata sektorn. Antalet kommunala och statliga
tjänster motsvarade i april 1902 001 heltidstjänster. Om man antager, att
den av läkarprognosutredningen redovisade utbyggnaden av sjukvården genomförts
år 1975 skulle detta (med beaktande av vakanta tjänster) innebära ett
deficit mellan tillgång på och väntat behov av arbetskraft på (1 975 + 82 —
601 — 325 —) ca 1 130 årsverken.
2. Utvidgning av utbildningskapaciteten
a. Inledande synpunkter
Rörande behovet av ökad sjukgymnastutbildning framför den sakkunnige i
huvudsak följande synpunkter och förslag.
Av den tidigare lämnade redogörelsen för behovet av sjukgymnastisk arbetskraft
och väntad tillgång därpå vid nuvarande utbildning har framgått, att sjukgymnastutbildningen
snarast måste ökas avsevärt för att täcka nuvarande brist
och de behov som uppkommer i samband med den fortgående utbyggnaden av
sjukvården. Möjligheterna att utöka sjukgymnastutbildningen vid de platser
som kunna tänkas komma i fråga under de närmaste åren har därför prövats.
Vid bedömning av olika platsers lämplighet i detta avseende har hänsyn tagits
bl. a. till följande.
1. Sjukgymnastutbildningen måste baseras på fullt utvecklad regionsjukvård
enligt regionsjukvårdsplanen för att undervisningen skall kunna täcka hela verksamhetsområdet.
2. Sjukgymnastutbildningen fordrar tillgång på lärare med akademisk kompetens
och institutioner för teoretisk undervisning, bl. a. i anatomi och fysiologi.
3. Den praktiska undervisningen skall inlemmas i den ordinarie sjukhusorganisationen
och antalet elever avpassas efter patientunderlaget.
4. Sjukgymnastutbildningen kräver tillgång på väl utbyggda rehabiliteringsavdelningar
baserade på bl. a. omfattande och varierande industriell verksamhet
på platsen.
5. Koncentrering av utbildningen till färre institut innebär, att dessa kan få
större stab av fast anställda lärare och undervisningen därigenom kan förbättras.
6. Liksom all annan högre utbildning bör sjukgymnastutbildningen vara förenad
med vetenskaplig forskning på läroanstalterna.
7. Bristen på sjukgymnaster varierar för närvarande i hög grad i olika delar
av landet. Det är därför önskvärt att förlägga utbildningen så att för närvarande
missgynnade delar av landet om möjligt kan fa sitt behov tillgodosett.
8. Önskemålet om en decentralisering av statlig verksamhet bör beaktas.
86 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
b. Utvidgningsmöjligheter på nuvarande utbildningsorter
I betänkandet rörande den till sydsvenska gymnastikinstitutet förlagda sjukgymnastutbildningen
avgivet 1957 anfördes som alternativ till inrättandet av ett
sjukgymnastinstitut vid Lunds lasarett en ökning av utbildningen vid sjukgymnastinstitutet
i Stockholm genom dubbla intag per år av 50 elever per kurs.
Dubbleringen ansågs förutsätta att de enskilda kurserna minskades från 65 till
50. Även om redan nu brist på lokaler försvårar sjukgymnastutbildningen på
karolinska sjukhuset är förutsättningarna för en utökning av elevantalet gynnsamma
jämfört med andra alternativ till en ökning av sjukgymnastutbildningen.
En dubblering av intaget skulle kunna genomföras fr. o. m. 1964 genom antagning
av en elevkurs i januari detta år.
I samband med upprustningen av karolinska sjukhuset kan man förvänta sig
att även avdelningen för fysioterapi och medicinsk rehabilitering, till vilken
sjukgymnastinstitutet är förlagt, kommer att utbyggas. Därigenom kan förutsättningarna
för sjukgymnastutbildningen i framtiden väntas bli synnerligen
goda.
En dubblering av kurserna vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm och samtidig
minskning av de enskilda kurserna från 65 till 50 skulle medföra en ökning
av utbildningen per år med 35 sjukgymnaster.
Vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet intages för närvarande 45 elever per år
i en kurs. Förutsättningar för att även i Lund anordna dubbelt intag med 2
kurser per år om 45 elever har prövats och detta har befunnits möjligt under
förutsättning att 45 elever kan få sin praktiska undervisning förlagd till allmänna
sjukhuset i Malmö. Sjukvårdsstyrelsen i Malmö har ställt sig positiv till
att för denna del av undervisningen emottaga 30 elever per år och enligt under
hand erhållen uppgift, om så befinnes nödvändigt, ytterligare 15 elever.
En dubblering av intaget vid sydsvenska sjukgymnastinstitutet skulle kunna
genomföras fr. o. m. januari 1964 och innebära en ökning av utbildningen med
maximalt 45 sjukgymnaster per år.
c. Förutsättningar för utbildning på andra orter
Genom hänvändelse till universitetets medicinska fakultet och Göteborgs sjukvårdsstyrelse
ha förutsättningarna för inrättande av ett sjukgymnastinstitut i
Göteborg prövats av den sakkunnige. Båda myndigheterna har därvid ställt sig
positiva till förslaget och mycket goda förutsättningar i fråga om lärare, patientbeläggning,
lokaler och möjligheter för en snabb utbyggnad av rehabiliterings\
erksamheten anses finnas. Mnn har ansett sig kunna emottaga 45 elever två
gånger per år.
Inrättande av ett sjukgymnastinstitut i Göteborg skulle kunna ske från 1 juli
1963 och innebära en ökning av utbildningen av sjukgymnaster med 90 elever
per år.
Hänvändelse har också gjorts till medicinska fakulteten vid universitetet i
87
Kurujl. May.ta proposition vr 73 år 1 964-
Uppsala och direktionen för akademiska sjukhuset med förfrågan om möjligheterna
för inrättande av ett sjukgymnastinstitut och konferenser har hållits med
ledamöter av fakulteten. Fakulteten har ställt sig positiv härtill liksom direktionen.
För närvarande finns emellertid ej de nödvändiga lokala förutsättningarna,
men man har hänvisat till den pågående utbyggnaden av sjukhuset. Den sakkunnige
anser att man ej kan räkna med att förutsättningar för inrättande av ett
sjukgymnastinstitut i Uppsala finns förrän omkring år 1967, varefter ett mtag av
45 elever per år skulle vara möjligt.
Hänvändelse har även gjorts till lärarkollegiet vid medicinska högskolan i
Umeå, landstingets planeringsutskott, organisationskommittén för högskolan och
konferenser har hållits med representanter för lärarkollegium och landsting. Den
sakkunnige framhåller, att man visat stort intresse för inrättande av ett sjukgymnastinstitut
vid lasarettet under ledning av lärarkollegiet. För närvarande
finns emellertid ej några lokaler som kan disponeras härför men man väntar att
efter 1965 lokaler skulle kunna ställas till förfogande, om detta beaktas vid utbyggnaden
av lasarettet. 1965 tages också de prekliniska institutionerna i anspråk.
År 1966 skulle därför vara en lämplig tidpunkt för startandet av ett sjukgymnastinstitut.
Den sakkunnige erinrar om att enligt föreliggande planer för den regionala
utbyggnaden av sjukvården skulle lasaretten i Linköping och Örebro bli regionsjukhus.
Lasarettet i Linköping har inom en nära framtid tillförts praktiskt
taget samtliga regionspecialiteter. Från Östergötlands läns landsting har också
intresse visats för inrättande av ett sjukgymnastinstitut i Linköping. Det förefaller
emellertid, anför den sakkunnige, som om den sjukgymnastiska verksamheten
på lasarettet ej har den omfattningen att man för närvarande kan räkna
med tillräckligt stor utbildningskapacitet för att undervisning vid lasarettet skall
anses försvarlig ur ekonomisk synpunkt.
I Linköping har man ej heller lokaler, lärare eller institutioner för den teoretiska
undervisningen av sjukgymnaster och en avdelning för rehabilitering saknas
för närvarande vid lasarettet. Även om beslut härom föreligger kan man med
nuvarande svårighet att besätta läkartjänster vid dessa avdelningar ej ange när
en sådan avdelning kan komma att fungera för undervisning av sjukgymnaster.
När sjukvården byggts ut med bl. a. en avdelning för mera omfattande sjukgymnastik
verksamhet än för närvarande och en fullt organiserad rehabiliteringsavdelning
inrättats och dessa avdelningar erhållit kompetenta föreståndare
samt institutioner för kvalificerad undervisning i anatomi och fysiologi inrättats,
menar den sakkunnige att undervisning av sjukgymnaster kommer att kunna
förläggas till Linköping. När detta blir fallet kan emellertid ej angivas för närvarande.
Den sakkunnige har således ej ansett det möjligt att framlägga förslag
om inrättande av ett sjukgymnastinstitut i Linköping.
Beträffande Örebro är, anför den sakkunnige, förutsättningarna för inrättande
av ett sjukgymnastinstitut ännu mindre än för Linköping.
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964.
d. Samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
Den sakkunnige anser det vara i hög grad önskvärt att utbildningen av sjukgymnaster
och arbetsterapeuter samordnas på så sätt att den förlägges till gemensamma
institutioner. För undervisningen såväl av sjukgymnaster som arbetsterapeuter
kräves tillgång på kvalificerade akademiska lärare och en sjukhusorganisation
med ett regionsjukhus’ alla specialiteter samt en välutbyggd
rehabiliteringsverksamhet omfattande såväl den medicinska som sociala sidan.
Dessa rehabiliteringsavdelningar bör ha ett varierande klientmaterial från bl. a.
större industriella företag. Dessa krav på undervisningsanstalterna innebär att
endast städer med fullt utbyggd regionsjukvård, till vilka medicinsk undervisning
förlagts, och med omfattande industrier kan komma i fråga härför. Den sakkunnige
anser det med hänsyn till dessa krav vara uppenbart, att man bör
eftersträva att förlägga undervisningen i första hand till Stockholm, LundMalmö
och Göteborg. Med hänsyn till de geografiska förhållandena bör därnäst
Umeå komma i fråga, därefter Uppsala och i den mån tillgång på akademiska
lärare förefinnes även Linköping. För närvarande kan emellertid endast
Stockholm, Lund-Malmö och Göteborg ifrågakomma.
Frågan om lämpligheten av en gemensam undervisning av sjukgymnaster och
arbetsterapeuter i vissa ämnen, framför allt de teoretiska ämnena anatomi,
fysiologi och sjukdomslära, bör enligt den sakkunniges mening bedömas med
hänsyn till dels elevernas förkunskaper och läsvana och dels eventuella organisatoriska
fördelar. Ett krav för samundervisning som framförts med skärpa från
de tillfrågade lärarnas sida är, att de båda elevgrupperna med samma lätthet
skall kunna tillgodogöra sig undervisningen så att samma tentamensfordringar
kan uppställas. Endast under förutsättning att arbetsterapeutelevema i dessa
avseenden har samma grundläggande skolutbildning bör man således enligt den
sakkunniges mening söka sammanföra sjukgymnast- och arbetsterapeutelever i
gemensamma kurser.
Den sakkunnige anför vidare.
I beaktande av den stora brist på sjukgymnaster som förefinnes för närvarande
kan det ej heller vara lämpligt att för ernående av en eventuell samundervisning
med arbetsterapeutelever reducera kursernas storlek.
Det kan också framhallas att man ej vinner någon organisatorisk fördel om
intaget av arbetsterapeutelever avpassas efter storleken på de kurser som kunna
tänkas vara gemensamma med sjukgymnasteleverna i stället för efter storleken
pa de speciella kurserna för arbetsterapeuteleverna. Endast i den mån som gemensamma
kurser ej reducera utbildningskapaciteten för de båda elevkategorierna
bör därför en samundervisning komma i fråga.
I avvaktan på Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut angående den framtida
arbetsterapeututbildningen och den förändring beträffande arbetsterapeutelevernas
skolutbildning och förkunskaper som kan bli en följd därav, synes det ej
vara realistiskt att räkna med mera omfattande samundervisning utan huvudsakligen
med parallella kurser för de båda elevgrupperna. Trots detta kan man
emellertid väl tänka sig att de båda elevgrupperna i stor utsträckning kunna
Kungl. Maj:tv proposition nr 73 år 19GJj 89
sammanföras under undervisning såsom vid demonstrationer av fall, som bli föremål
såväl för sjukgymnastik som arbetsterapi, vid konferenser och i kamratlivet.
Vid en gemensam utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter böra
institutens namn ändras till förslagsvis fysioterapeutinstitut.
e. Den sakkunniges förslag
Den sakkunnige föreslår, att en utökning av sjukgymnastutbildningen planeras
i enlighet med den gjorda inventeringen av möjligheterna så långt denna sträckt
sig, nämligen t.o.m. 1967. Den därvid erhållna kapacitetsökningen, fördelad på
de ifrågakommande orterna och tidpunkterna för utvidgningen på respektive orter
redovisas i efterföljande tablå. Av tablån framgår även det tillskott av sjukgymnaster
åren 1970, 1975 och 1980 som därigenom skulle erhållas. Med hänsyn
till att den privata sektorns behov ej närmare kunnat preciseras och till den
osäkerhet som även för övrigt vidlåder de uppgjorda beräkningarna föreslås att
det får ankomma på resultatet av en förnyad prognosbedömning vid denna tidpunkt,
huruvida ytterligare sjukgymnastinstitut, förslagsvis i Linköping, skall
inrättas eller om en eventuell minskning kan ske av den enligt förslaget maximalt
utnyttjade utbildningskapaciteten vid de inrättade sjukgymnastinstituten.
Tillskott av sjukgymnaster vid olika alternativ för ökad utbildning
Ort |
Utb. |
Tillskott |
Antal sjukgymnaster |
Antal årsverken |
||||
1970 |
1975 |
1980 |
1970 |
1975 |
1980 |
|||
Göteborg . |
sept. 1963 |
+ 90 |
504 |
924 |
1 342 |
330 |
530 |
700 |
Stockholm |
jan. 1964 |
+ 35 |
198 |
363 |
527 |
130 |
205 |
275 |
Lund .... |
jan. 1964 |
-f- 45 |
252 |
462 |
671 |
165 |
265 |
350 |
Umeå .... |
sept. 1966 |
+ 35 |
99 |
264 |
429 |
70 |
165 |
235 |
Uppsala .. |
sept. 1967 |
+ 45 |
84 |
294 |
504 |
65 |
190 |
280 |
Summa |
1 137 |
2 307 |
3 473 |
760 |
1 355 |
1840 |
Med maximal utbildning enligt tablån skulle alltså antalet sjukgymnaster
under 70 års ålder vara 4 661 (3 524 + 1 137) år 1970, 6 082 (3 775 + 2 307) år
1975 och 7 428 (3 955 -j- 3 473) år 1980. Av större intresse är emellertid hur stort
antal årsverken dessa sjukgymnaster kunna beräknas tillföra sjukvården. Tidigare
har här beräknats att vid oförändrad utbildning ett deficit mellan tillgång
och efterfrågan skulle föreligga år 1975 på 1130 årsverken. Denna brist skulle
således vara täckt strax före 1975. Skulle sjukgymnastinstitut ej inrättas i Uppsala
uppnås balans mellan efterfrågan och tillgång på sjukgymnaster först under
år 1975.
Det föreslås även att utbildningen av arbetsterapeuter förlägges till de nuvarande
och de föreslagna nya sjukgymnastinstituten, som därvid böra benämnas
90
Kungl. Maj ds proposition nr 73 år 196 b
jysioterapeutinstitut, samt att undervisningen för de båda yrkesgrupperna samordnas
och meddelas i gemensamma kurser i den utsträckning som de olilca
lärarna anse lämpligt.
Den sakkunnige förutsätter att överenskommelse träffas mellan staten och
huvudmännen för berörda sjukvårdsinrättningar om upplåtelse av lokaler och
anställning av personal samt beträffande fördelningen av kostnaderna för ombyggnad,
personal m. m.
3. Utbildning av instruktionsgymnaster
Undervisningen i rörelseterapins praktik ställer stora krav på de instruerande
sjukgymnasternas förmåga att handleda eleverna och att demonstrera olika behandlingsformer.
Den sakkunnige anser det därför i hög grad önskvärt att någon
form av utbildning av instruktionsgymnaster kommer till stånd. Med den i
betänkandet föreslagna ökningen av sjukgymnastutbildningen skulle mer än 100
sjukgymnaster i landet komma att göra tjänst vid utbildningen av sjukgymnastelever.
På längre sikt kommer det säkerligen att bli nödvändigt med en organiserad
fortbildning av sjukgymnaster för att tillgodose behovet av väl utbildade
lärare i sjukgymnastikens praktik. Denna fråga bör enligt den sakkunniges mening
behandlas av sjukgymnastinstitutens lärarråd och förslag härom framläggas.
Den sakkunnige anför i denna fråga vidare följande.
Om nya sjukhus skola utnyttjas för sjukgymnastutbildningen är det emellertid
angeläget att personalen på dessa, som ej har någon erfarenhet av undervisning,
får en viss instruktion härom även om denna ej kan få formen av en speciell
utbildning till instruktionsgymnast. Lämpligast synes emellertid vara att ifrågavarande
sjukgymnaster beredes tillfälle att under förslagsvis en månad följa
undervisningen på de sjukhus, till vilka för närvarande sjukgymnastutbildningen
är förlagd. Detta kan ordnas så att sjukgymnasterna få tjänstledighet från sin
befattning med bibehållen lön eller att löneförlusten vid tjänstledigheten, liksom
rese- och uppehållskostnadema, täckes genom anslag. Fördelas denna utbildning
under hösten 1963, dvs. innan de första elevernas patientbehandlingar vid de
nytillkomna undervisningssjukhusen börja, kan den säkerligen genomföras utan
större avbräck för sjukvården på dessa sjukhus. För sjukgymnasterna på allmänna
sjukhuset i Malmö behöver kostnaderna för utbildningen ej nämnvärt
överstiga den ordinarie månadslönen. Kostnaderna för sjukgymnasterna på Sahlgrenska
sjukhuset kommer däremot att även omfatta rese- och dagtraktamenten.
Ett anslag för detta ändamål har beräknats uppgå till högst 65 000 kr. Medel
bör sökas från detta anslag med specificerande av omkostnaderna för var och en
av de anslagssökande.
4. Lärare och lokaler
a. Lärare
Den sakkunnige understryker, i anslutning till frågan om lärarorganisationen
för den föreslagna utbyggnaden av sjukgymnastutbildningen, behovet av forsk
-
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 är 196\
ning inom ämnesområdet och framhåller, att denna bör stödjas på alla sätt. Det
har emellertid ej ansetts rimligt att i förevarande sammanhang tillgodose framförda
önskemål om högre akademiska tjänster. Den sakkunnige anser, att det
bör ankomma på fakulteter och lärarkollegier att, efter avvägning emot andra
forskningsbehov och med beaktande av vetenskaplig meritering hos dem som
kan komma ifråga för tjänsterna, göra framställning om högre forskningstjänster.
För att tillgodose undervisningens direkta behov har det ansetts lämpligt att i
större utsträckning än hittills basera undervisningen på fast anställda lärare. Det
har nämligen, enligt den sakkunnige, visat sig allt svårare att få kompetenta
lärare att åtaga sig en serie föreläsningar med examination m. m. emot ett arvode
beräknat per föreläsningstimme. Många gånger har det blivit nödvändigt att
förordna lärare utan undervisningskompetens. Lärarna har också varierat från
ena året till nästa på grund av bristande tid, förflyttning till annan tjänst eller
tjänstledighet. Sammanhängande undervisning i en del ämnen har måst uppdelas
på flera lärare, emedan ingen velat åtaga sig hela undervisningen. Den sakkunnige
finner det uppenbart, att undervisningen blivit lidande av dessa förhållanden.
Jämväl den föreslagna ökningen av utbildningen med intagning av elever två
gånger om året anses medföra en så omfattande undervisningsvolym i vissa
ämnen, att anställning av särskilda lärare vid sjukgymnastinstituten är motiverad.
Mot denna bakgrund föreslår den sakkunnige, att det vid sjukgymnastinstituten
inrättas fasta tjänster såsom universitetslektor i ämnena anatomi och
fysiologi, såsom klinisk lärare i sjukdomslärans olika ämnen, såsom amanuens i
anatomi, fysiologi och sjukdomslärans ämnen, såsom förste assistent i patologi
samt såsom chefsgymnast i gruppgymnastik och rörelseterapins praktik. Beträffande
ämnet rörelseterapins teori föreslås vissa förbättringar för och utökningar
av den särskilt anställda lärarpersonal, som finns redan i den nuvarande organisationen.
Kompletterande undervisningsbehov i de nämnda ämnena liksom all
undervisning i övriga ämnen förutsättes liksom nu komma att bestridas av
arvoderade lärarkrafter.
Beträffande de föreslagna tjänsterna såsom universitetslektor och klinisk läkare
anföres följande. Enligt den nuvarande undervisningsplanen skulle de föreslagna
lärarnas undervisningsskyldighet ej helt utnyttjas. Följande sammanställning
anger den icke utnyttjade katedrala undervisningen i timmar för universitetslektorerna
och de kliniska läkarna. Den överskjutande undervisningsskyldigheten
kan tänkas utnyttjad antingen för undervisning av medicine studerande,
sjuksköterskor, laboranter, tandläkare m. fl. grupper, som utbildas på respektive
undervisningssjukhus, eller för undervisning av arbetsterapeutelever. Det senare
synes mest ändamålsenligt och skulle väsentligt underlätta den samordning av
undervisningen för sjukgymnast- och arbetsterapeutelever som tidigare förordats.
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
Lärare |
Undervisnings-skyldighet |
Undervisning |
Återstående |
Universitetslektor i anatomi ............ |
396 |
300 |
96 |
Universitetslektor i fysiologi ............ |
396 |
232 |
164 |
Klinisk lärare i kirurgi ................. |
130 (+65) |
130 |
(65) |
Klinisk lärare i ortopedi................ |
130 (+ 65) |
ca Ilo1 |
20 + (65) |
Klinisk lärare i neurologi ............... |
130 (+65) |
1201 |
10 + (65) |
1 Summan av katedral undervisning och handledning av eleverna, varvid 2 timmars handledning
med demonstration = 1 timme katedral undervisning.
b. Lokaler
Beträffande möjligheterna att anskaffa erforderliga lokaler för den föreslagna
sjukgymnastutbildningen i Stockholm, Lund och Göteborg framhåller den sakkunnige
följande.
Vid karolinska sjukhuset är lokalerna vid avdelningen för fysioterapi och rehabilitering
i minsta laget för det nuvarande elevintaget. Vid ökat intag måste därför
ytterligare omklädningsrum för eleverna ställas till förfogande liksom lokaler
för den föreslagne läraren i rörelseterapins teori. Det synes lämpligt att för detta
ändamål förlägga vissa verkstadslokaler för arbetsterapin och den verksamhet,
som går under benämningen arbetsberedning, till en barack inom sjukhusområdet.
Denna kan placeras mellan laboratorieblocket och byggnaden för thoraxkliniken,
väster om vägen mellan dessa byggnader. Baracken bör ha en effektiv golvyta på
ca 300 m2. De lokaler, som därigenom friställes, föreslås bli omändrade till omklädningsrum
och dagrum för eleverna. Elevernas nuvarande dagrum föreslås till
föreläsningssal och den ena av de nu använda föreläsningssalarna föreslås bli uppdelad
på rum för lärare och demonstrationer av patienter. Den sålunda föreslagna
omändringen vid karolinska sjukhuset är att betrakta som ett provisorium
i väntan på den större ombyggnad och upprustning av sjukhuset, som förestår
och som torde innebära inrättandet av helt nya lokaler för avdelningen fysioterapi
och medicinsk rehabilitering.
För att bereda plats för elever och lärare vid dubblerat elevintag vid sydsvenska
sjukgymnastinstitutet krävs ett utrymme på 325 m2. Enligt under hand
inhämtade uppgifter från byggnadsstyrelsen torde provisoriska lokaler kunna
ställas till förfogande härför på gamla lasarettsområdet. Alternativt kan även här
en barackbyggnad tänkas uppföras på lasarettsområdet. Definitiva lokaler för
sydsvenska sjukgymnastinstitutet kunna väntas erhållas i samband med utbyggnaden
av Lunds lasarett och allmänna sjukhuset i Malmö.
För inrättandet av lokaler för ett sjukgymnastinstitut i Göteborg har stadens
sjukvårdsstyrelse anvisat gamla lokaler vid Sahlgrenska sjukhuset, vilka tidigare
använts bl. a. för röntgenavdelningen. Ritningar över lokalernas ombyggnad har
uppgjorts. Även för Göteborgs del utgör den föreslagna ombyggnaden ett provisorium,
som kan väntas ersättas av definitiva lokaler vid den fortsatta utbyggnaden
av Sahlgrenska sjukhuset eller eventuellt vid uppförandet av det andra
undervisningssjukhuset i Göteborg.
93
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
5. Kostnadsberäkningar
Den sakkunnige har beräknat merkostnaderna under det budgetår, då utbyggnaden
av sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund samt inrättandet av ett
nytt institut i Göteborg förutsatts bli samtidigt genomförda i enlighet med förslaget.
Engångskostnaderna har uppskattats till sammanlagt ca 1 900 000 kr., fördelade
på sätt som framgår av följande sammanställning.
Sjukgymnastinstitutet i Stockholm
Inköp och uppförande av barack........
Ombyggnad av lokaler i sjukhuskomplexet
Utrustning, bl. a. skåp för 70 elever......
350 000
300 000
20 000
Sydsvenska sjukgymnastinstitutet
Lokaler vid lasarettet i Lund....................................
Utrustning och inredning av lokaler vid Malmö allmänna sjukhus ..
Utrustning av lokaler vid Lunds lasarett .........................
300 000
50 000
50 000
Sjukgymnastinstitutet i Göteborg
Ombyggnad av lokaler ..................
Utrustning av lokaler...................
Anskaffning av undervisningsmateriel m. m
515 000
200 000
50 000
Sjukgymnastinstituten i Lund och Göteborg
Omkostnader för instruktion av blivande instruktionsgymnaster---- 65 000
(Specifikation: ersättning av inkomstbortfall 40 000, dagtraktamenten
22 500, resekostnader 2 500)
Summa kr. ca 1 900 000
De löpande merkostnaderna har beräknats till sammanlagt ca 1 592 000 kr.
och fördelar sig i enlighet med följande sammanställning.
Sjukgymnast- institut |
Löner |
Materiel |
Summa merkostnad |
||||
Nu |
Förslag |
Ökning |
Nu |
Förslag |
Ökning |
||
Stockholm .... |
305 000 |
751 000 |
446 000 |
16 000 |
33 000 |
17 000 |
463 000 |
Lund ......... |
183 000 |
613 000 |
430 000 |
15 000 |
33 000 |
18 000 |
448 000 |
Göteborg ...... |
— |
624 000 |
624 000 |
— |
57 000 |
57 000 |
681 000 |
Summa kr. |
488 000 |
1 988 000 |
1 500 000 |
31 000 |
123 000 |
92 000 |
1 592 000 |
94
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964
B. Remissyttranden
I de yttranden, som avgetts under remissbehandlingen av den sakkunniges
förslag, beröres huvudsakligen tre av de i betänkandet avhandlade frågorna,
nämligen behovet av sjukgymnaster och den med anledning därav föreslagna
utbyggnaden, förslaget om utbildningsorter och frågan om samordning med
arbetsterapeututbildningen. Dessutom har i de yttranden, som avgetts av remissinstanser
på orter, som i första hand berörs av förslaget till utbildningens förläggning,
framförts en rad önskemål rörande lärarbefattningar och lokaler m. m. Det
finns emellertid inte anledning att i detta sammanhang närmare redogöra för
dessa.
1. Behov av sjukgymnaster och utbildningskapacitet
Behovet av en väsentligt ökad utbildning av sjukgymnaster understrykes i
praktiskt taget samtliga yttranden. Behovsberäkningarna godtages allmänt.
Likaledes råder med ett fåtal undantag enighet om den föreslagna intagningsökningen.
Centrala sjukvårdsberedningen anför bl. a. följande.
I den mån utbyggnaden av sjukvården genomföres på antaget sätt och tillräckligt
antal läkarkrafter kan inriktas på rehabiliteringsverksamhet är det angivna
behovet enligt beredningens mening säkerligen ej för högt tilltaget. Beredningen
vill i fråga om utökningen av utbildningskapaciteten vidare uttala som
sm åsikt, att det måste betecknas som mycket angeläget, att den snarast kommer
till stånd.
De flesta remissinstanserna understryker vikten av den sakkunniges förslag,
att en förnyad behovsprognos bör göras inom någon tid, och i många yttranden
framföres önskemål om att en sådan företages på ett tidigt stadium. Medicinalstyrelsen
yrkar på en fortlöpande prognosverksamhet och framhåller härom i
huvudsak följande.
För att planeringen av ytterligare sjukgymnastinstitut skall kunna anpassas
till utvecklingen inom sjukgymnastiken med dess alltmer ökade användning vid
medicinsk behandling och för att förhindra eventuell risk för underdimensionering
av utbildningskapaciteten kräves en fortlöpande prognosverksamhet. Denna
bör bedrivas pa sadant sätt, att man i god tid kan planera och dimensionera
eventuella sjukgymnastinstitut i Örebro och Linköping, så snart förutsättningar
härför föreligger.
2. Utbildningsorter
Beträffande förslaget till sjukgymnastutbildningens förläggning är remissinstanserna
mte eniga. Till den sakkunniges förslag ansluter sig bl. a. universitetskanslern,
medicinalstyrelsen, statskontoret och de medicinska fakulteterna. Kanslern
påpekar dessutom följande.
Medicinska fakulteten i Uppsala har i sitt yttrande vitsordat, att någon definitiv
förläggning av sjukgymnastutbildning till Uppsala icke är möjlig förrän år
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964 95
1907, men har samtidigt antytt möjligheten av eu provisorisk förläggning till
Uppsala dessförinnan. Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå har framhållit,
att det med hänsyn till den planerade utbyggnaden av lasarettet darstädes
torde vara möjligt att öka årsintaget från föreslagna 35 till 45 elever. Jag
anser angeläget, att nu nämnda möjligheter tillvaratages vid ärendets fortsatta
behandling.
Medicinalstyrelsen understryker vikten av att planerna på nya sjukgymnastinstitut
i Umeå (år 1960) och Uppsala (år 1967) fullföljes utan dröjsmål.
Beträffande förslaget om sjukgymnastutbildning i Umeå framhåller å andra
sidan nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, att undervisningslokaler
knappast, såvida inte härför särskilt avsedda provisoriska utrymmen skapas,
torde komma att finnas disponibla vid den tidpunkt som förslaget förutsätter.
Västerbottens läns landsting upplyser emellertid, att man är beredd att omedelbart
upptaga överläggningar om förutsättningarna och villkoren för landstingets
medverkan samt anser, att lokaler kan inrymmas i viss planerad nybyggnad vid
Umeå lasarett. Såsom universitetskanslern erinrat om anser lärarkollegiet vid
medicinska högskolan i Umeå, att det torde vara möjligt, att redan det föreslagna
begynnelseåret 1966 klara ett intag av 45 i stället för föreslagna 35 elever.
Ifråga om möjligheterna att förlägga sjukgymnastutbildning till Uppsala
fr. o. m. år 1967 anser, såsom likaledes framgår av universitetskanslerns yttrande,
medicinska fakulteten i Uppsala, att vissa förutsättningar finns för att redan
dessförinnan starta utbildningen där. Direktionen för akademiska sjukhuset i
Uppsala föreslår, att dessa förutsättningar klarlägges.
Angående förslaget om inrättande av ett nytt sjukgymnastinstitut i Göteborg
framhåller stadens sjukvårdsstyrelse bl. a. följande.
Genom den tidsförskjutning av ärendet, som ägt rum, och den tid, som ytterligare
väntas komma att förflyta, innan frågan blir avgjord, får man numera
utgå från att lokalerna icke kan hinna bli färdigställda förrän tidigast till vårterminens
början 1964 med motsvarande försening av utbildningens anordnande
såsom följd. , ....
Ingen erinran anmäles emot den föreslagna dubbleringen av mtagnmgskapaciteten
vid sjukgymnastinstitutet i Lund.
Vad däremot beträffar utbyggnaden av sjukgymnastinstitutet i Stockholm
påtalas betydande svårigheter från flera håll. Sålunda ställer sig bl. a. direktionen
för karolinska sjukhuset tvekande till en utökning av utbildningskapaciteten däi
i den omfattning som föreslagits och framhåller bl. a. följande.
Redan nu har sjukhusorganisationen att bära en mycket betungande utbildning
av olika personalkategorier. Enär en utökning av sjukgymnastutbildningen
vid befintliga utbildningsinstitut otvivelaktigt ställer sig ekonomiskt betydligt
gynnsammare än alternativet att inrätta nya undervisningsanstalter och därutöver
skapar förutsättningar att åstadkomma en kvantitativ och kvalitativ förstärkning
av lärarkrafter och forskningsresurser vid de befintliga instituten, har
direktionen — trots de föreliggande svårigheterna — icke velat motsätta sig utredningsmannens
förslag i fråga om sjukgymnastinstitutet i Stockholm. Den
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
tidsrymd, som vid ett realiserande av detta förslag skulle stå till buds för uppförandet
av en barack in. in., synes dock alltför kort. Intagningsökningen bör
därför icke komma till stånd förrän fr. o. m. höstterminen 1964.
Stadskollegiet i Stockholm framhåller, att det inte klarlagts, att stockholmssjukhusen
kan åtaga sig att i avsedd utsträckning lämna den medverkan, som
förutsatts för den praktiska undervisningen vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm.
Sveriges förenade studentkårer avstyrker en ökad intagning vid detta.
Örebro och Linköping förordas såsom lämpliga utbildningsorter av bl. a. lokalisering
sutredning en, som bl. a. anför följande.
Lokaiiseringsutredningen anser, att frågan om sjukgymnastutbildningen bör
samordnas med utbyggnad och lokalisering av de högre utbildningsresurserna i
stort. Behovet av minst en ny medicinsk högskola i mellansverige är påtagligt.
Lokaiiseringsutredningen har i sitt remissyttrande över läkarutbildningsberedningens
program för ökad läkarutbildning varmt tillstyrkt utbyggnad med en
medicinsk högskola i Örebro eller Linköping. Utredningen hyser den uppfattningen,
att medicinsk högskola, sjukgymnast- och arbetsterapeutinstitut bör
kunna byggas upp i nära anslutning till varandra på ny högskoleort. Tillsammans
kan dessa läroanstalter utgöra begynnelsen till ett mera fullständigt nytt universitet.
Från dessa utgångspunkter finner utredningen det mera angeläget att inrätta
sjukgymnastinstitut i Örebro och/eller Linköping än att i enlighet med utredningsmannens
förslag utöka sjukgymnastutbildningen i Stockholm och på
längre sikt upprätta ett nytt institut i Uppsala. Då det i såväl Örebro som Linköping
finns regionsjukhus med alltmer fullständig utrustning i berörda hänseenden,
synes det möjligt att utan dröjsmål vidta förberedelser för inrättande av
sjukgymnastinstitut i de båda städerna. I övrigt kan lokaiiseringsutredningen
tillstyrka den regionvisa fördelning, som föreslagits men vill särskilt understryka,
att utbygnaden i Umeå bör ges förtur.
Även centrala sjukvårdsberedningen föreslår, att sjukgymnastutbildning förläggs
till Örebro och Linköping, liksom mentalvårdsberedningen samt Örebro
läns respektive Östergötlands läns landsting.
Däremot avvisas denna möjlighet av SACO, Sveriges förenade studentkårer
och Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, de båda sistnämnda organisationerna
med hänvisning till att man önskar anslutning av sjukgymnastutbildningen
till en medicinsk fakultet eller högskola. Riksförbundet framhåller härom
bl. a. följande.
Sjukgymnastutbildningen bör förenas med vetenskaplig forskning på läroanstalterna.
Detta maste förutsätta, att utbildningsanstalterna förläggs i anslutning
till medicinsk fakultet. Det är framför allt detta önskemål som gjort, att förbundet
bestämt avvisar tanken på att sjukgymnastinstitut förläggs till Linköping
och Örebro. Därtill kommer de faktorer som utredningsmannen nämner, exempelvis
avsaknad av avdelningar för rehabilitering samt kompetenta läkare för undervisning.
Även om förbundet inser de stora praktiska svårigheter, som är förenade
med en dubblering av kurserna i Stockholm, Lund och det föreslagna nya
institutet i Göteborg, har förbundet funnit denna lösning vara den enda utvägen
att snabbt öka tillgången på sjukgymnaster.
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
3. Samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen
Remissinstansernas åsikter är delade också ifråga om den föreslagna samordningen
av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen. Förslaget tillstyrkes av
universitetskanslern och de medicinska fakulteterna. Kanslern anför bl. a. följande.
Jag vill härvidlag erinra om att medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och
Göteborg samt lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå i sina yttranden
uttalat sig positivt beträffande förläggning av arbetsterapeututbildningen till
respektive orter men att karolinska institutets lärarkollegium på anförda skäl ej
ansett sig böra åtaga sig den undervisning av arbetsterapeutelever som arbetsterapeututredningen
föreslagit. I sistnämnda hänseende torde därför särskilda
överväganden bli nödvändiga.
Så långt det är möjligt förordas den föreslagna samordningen av bl. a. byggnadsstyrelsen,
centrala rehabilitering snämnden, socialpolitiska kommittén, Stockholms
läns, TJppsala läns, Västerbottens läns och Östergötlands läns landsting,
Göteborgs sjukvårdstyrelse och SACO. Härvid förutsätter dock SACO, att inträdeskraven
vid en samordning blir desamma för båda grupperna och att dessa
fixeras till studentexamen.
Ett stort antal remissinstanser ställer sig å andra sidan tveksamma inför de
praktiska konsekvenserna av en samordning. Centrala sjukvårdsberedningen och
mentalsjukvårdsberedningen hör till denna grupp, liksom flera instanser med i
förhållande till förslaget skiljaktiga uppfattningar rörande kraven på skolunderbyggnad
samt rörande lämpliga orter för utbildningens förläggning. Sjukvårdsberedningen
sammanfattar sina synpunkter sålunda.
Beredningen anser det orimligt antaga, att den för blivande arbetsterapeuter
föreslagna kompletteringskursen skall ge samma grundval för vidareutbildning
som det i praktiken tillämpade studentexamenskravet ger och vilket anmärkningsvärt
nog lagts till grund för studieplanerna vid sjukgymnastinstituten i
stället för det formella kravet. En samundervisning av de både elevgrupperna
torde på grund härav icke kunna komma till stånd.
7 — Bihan g till riksdagens protokoll 1361
1 samt.
Sr 73
98
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 1964-
Departementschefen
Betydelsen såväl för individ som samhälle av en välutvecklad rehabiliteringsverksamhet
har i allt högre grad blivit uppenbar. Denna betydelse ligger dels
på det ekonomiska, dels på det humanitära planet. Åtskilligt har redan satsats
på utvecklandet av de olika slag av verksamhet som innefattas i begreppet rehabilitering.
Inom det sociala fältet bör främst pekas på den uppbyggnad som ägt
rum av arbetsvärdens resurser. Inom det medicinska fältet har vikten av aktiverande
behandlingsåtgärder alltmer uppmärksammats, vilket lett till ett ökat
ianspråktagande av personal med särskild utbildning härför, bl. a. sjukgymnaster
och arbetsterapeuter. Vid planeringen av sjukhus och vårdkliniker avsättes
numera i allt större utsträckning resurser i fråga om lokaler och utrustning för
den medicinska rehabiliteringens behov. Härvidlag befinner vi oss emellertid
endast i början av en utveckling. Mycket stora insatser i fråga om investeringar,
personalutbildning samt planering och samordning torde återstå, innan en tillräckligt
omfattande och välfungerande rehabiliteringsverksamhet skapats i vårt
land.
Två viktiga personalkategorier inom rehabiliteringen är, som framgått av det
föregående, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. I fråga om båda dessa kategorier
föreligger en avsevärd brist. Beträffande arbetsterapeuterna kan dessutom
konstateras att utbildningen, sådan den för närvarande är utformad, långt
ifrån svarar mot de krav, som följer av arbetsterapeuternas uppgifter inom
modern rehabilitering. Utan tillräcklig personal med en tillfredsställande utbildning
kan de insatser, som göres för att skapa de erforderliga materiella resurserna
för rehabiliteringsverksamheten, inte ge avsett resultat. Det är därför nödvändigt
att öka kapaciteten för utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster
samt att förbättra arbetsterapeuternas utbildning.
Medan sjukgymnastiken numera får anses vara en behandlingsform, som vunnit
allmänt erkännande och som erhållit en accepterad funktion i behandlingssystemet
inom skilda vårdsektorer, kan detsamma för vårt lands vidkommande
inte sägas vara fallet med arbetsterapin. Ett uttryck härför, liksom även en
orsak härtill, är den stora kvalitetsskillnaden i fråga om utbildningens utformning
och innehåll när det gäller dessa båda personalkategorier. På grund härav
har det för arbetsterapeututredningen varit en väsentlig uppgift att klarlägga
arbetsterapins funktion i det större sammanhang, rehabiliteringen, varav den
utgör en del. Jag anser i likhet med flertalet remissinstanser, att utredningen på
ett klarläggande sätt analyserat arbetsterapin som behandlingsform och som ett
viktigt funktionsled mellan medicinsk och social rehabiliteringsverksamhet. Åtskilliga
remissinstanser har understrukit betydelsen av s. k. sysselsättningsterapi
Kuntjl. Maj:tv proposition nr 73 år 1964- 99
och menat, att utredningen vid sin bedömning av personalbehov och erforderlig
utbildning förbisett denna sida av rehabiliteringen. Ehuru jag i likhet med dessa
remissinstanser inser värdet av sysselsättning, i betydelsen förströelsebetonad
verksamhet, för stora kategorier av vårdklientel, kan jag dock inte finna, att
denna värdering äger relevans såsom invändning mot utredningens överväganden.
Av utredningen framgår att arbetsterapi är en målinriktad behandlingsverksamhet,
att behandlingsformerna kan skifta och sålunda även innefatta förströelsebetonade
aktiviteter, att behovet av arbetsterapeuter relativt till antalet
vårdbehövande — arbetsterapeuttätheten — är mycket olika inom olika vårdsektorer
samt att de kvalificerade insatserna från arbetsterapeuternas sida måste
kompletteras med insatser av hjälppersonal med kortare utbildning och av reguljär
vårdpersonal. Utifrån ett sådant synsätt bör det enligt min uppfattning
finnas utrymme för såväl den målinriktade, innehållsmässigt mångskiftande behandlingsformen
arbetsterapi, för vars utövande i dagens läge personella resurser
saknas, som för den allmänt förströelsebetonade icke målinriktade verksamhet
som hittills kunnat anordnas vid våra sjukhus och andra slag av vårdinstitutioner.
Vad utredningen anfört rörande arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter
bör därför enligt min uppfattning bilda underlaget för ett ställningstagande
till frågan om arbetsterapeututbildningens omfattning och innehåll.
För båda de här aktuella utredningarna har en huvuduppgift varit att beräkna
behovet av respektive personalkategori. Utredningarna har därvid använt sig
av samma underlag för sina bedömningar, nämligen föreliggande prognoser för
den kvantitativa utvecklingen på längre sikt inom olika vårdsektorer. Med
detta underlag har, utifrån antaganden om det antal vårdplatser, som en arbetsterapeut
respektive en sjukgymnast kan betjäna inom varje särskild vårdsektor,
en beräkning kunnat göras av det erforderliga antalet arbetsterapeuter och sjukgymnaster.
Utifrån kännedom om nu befintligt antal utbildade samt beräkningar
av yrkesverksamhetsgraden har så gjorts beräkningar av utbildningsbehovet.
Jag är medveten om den osäkerhet som vidlåder dessa beräkningar,
liksom fallet är med alla andra arbetskraftsprognoser på längre sikt. Jag anser
dock, att utredningarnas beräkningar och bedömningar tills vidare bör godtagas
som underlag för dimensioneringen av utbildningen.
Arbetsterapeututredningen har, förutom beräkningar av behovet av arbetsterapeuter,
även gjort vissa uppskattningar av behovet av hjälpkrafter. Utredningen
har framhållit att osäkerhet vidlåder också dessa uppskattningar. Av
bland annat denna anledning vill jag, i än högre grad än utredningen gjort, förorda,
att utbildning av hjälpkrafter till den helt övervägande delen sker genom
vidareutbildning av härför lämpade personer.
Jag övergår så till arbetsterapeututredningens överväganden och förslag rörande
utformningen av arbetsterapeututbildningen.
Den kritik som riktats mot hittillsvarande utbildning av arbetsterapeuter gäller
i huvudsak utbildningens uppdelning på en förutbildning och en huvudkurs,
den tidsmässiga disproportionen mellan olika huvudmoment i utbildningen samt
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1964
den bristande pedagogiska samordningen mellan utbildningens olika huvuddelar.
Utredningen har efter prövning av för- och nackdelar funnit övervägande
skäl tala för att utbildningen även framgent skall innefatta en förutbildning och
en egentlig arbetsterapeututbildning. De skäl som enligt utredningen talar härför
är dels vissa resurssynpunkter, dels rekryteringsskäl, dels ock värdet av att
genom förutbildningen samtidigt erhålla en avslutad yrkesutbildning för hjälpkrafter.
De nackdelar, som varit förbundna med hittillsvarande, i stor utsträckning
oorganiserade förutbildning, har utredningen ansett kunna undanröjas
genom att förutbildningen innehållsmässigt och organisatoriskt ges en fast form.
I fråga om arbetsterapeututbildningens innehåll har utredningen föreslagit betydande
utvidgningar av de medicinska och socialmedicinska momenten samt av
utbildningen i arbetsterapins teori och teknik, dvs. arbetsterapin såsom behandlingsform.
En förbättrad samordning mellan utbildningens olika delar avses
komma till stånd genom en följdriktig uppbyggnad av utbildningen i innehållsmässigt
avseende samt genom tillskapandet av en fastare utbildningsorganisation,
innefattande en för utbildningen ansvarig sakkunnig ledning samt fast anställda
lärare i utbildningens huvudämnen.
Jag anser, att vad utredningen föreslagit i fråga om utbildningens innehåll
och omfattning i stort sett väl svarar mot de krav som inom en modernt inriktad
rchabiliteringsverksamhet bör kunna ställas på ifrågavarande personalkategori.
Under remissbehandlingen har den uppfattningen kommit till uttryck att den
föreslagna kvalificerade utbildningen skulle vara erforderlig för endast ett
mindre antal arbetsterapeuter, medan det för en betydande del, i yttrandena
betecknade såsom sysselsättningsterapeuter, borde räcka med en mindre kvalificerad
utbildning. Utan att därmed vilja ingå på en diskussion rörande olika
detaljer i utredningsförslaget anser jag mig böra avvisa en dylik ståndpunkt.
Uppenbarligen föreligger avvikelser mellan olika vårdsektorer och vårdspecialiteter
i fråga om intensiteten och arten av erforderlig rehabiliteringsverksamhet.
Att behov av en rehabiliteringsverksamhet, inbegripande arbetsterapi med eu
efter klientelets art utformad målinriktning, föreligger inom de olika vårdsektorer,
som angivits av utredningen, synes mig emellertid ovedersägligt och det
synes likaledes helt klart, att därmed följer ett behov av kvalificerad personal
härför. Hur stort detta behov är kan givetvis diskuteras. Som framgår av vad
jag tidigare anfört, anser jag emellertid de relationstal utredningen använt som
uttryck för den erforderliga arbetsterapeuttätheten på ett i stort sett välavvägt
sätt ange behovet av kvalificerade arbetsterapeuter inom olika verksamhetsfält.
Till detta behov kommer behovet av assistentpersonal med en mindre kvalificerad
utbildning, i huvudsak vårdpersonal med erforderlig vidareutbildning.
Någon anledning att för denna personal lansera beteckningen sysselsättningsterapeuter,
och därmed ett begrepp som leder tanken till en särskild definierbar
terapiform, finnes emellertid inte.
Ehuru jag sålunda biträder utredningens ståndpunkt med avseende på utbildningens
omfattning och huvudsakliga innehåll, kan jag inte ansluta mig till
Kunijl. Maj:tu proposition nr 73 ur 1 96 b 101
det förslag till utbildningsgång utredningen framlagt. Som redan påpekats utgör
en huvudpunkt i kritiken mot nuvarande utbildning dess uppdelning på två
etapper. Även om utredningens förslag kan anses eliminera åtskilliga av de
olägenheter, som är förbundna med den nuvarande uppläggningen av förutbildningen,
finner jag dock de av, bland andra, arbetsmarknadsstyrelsen påtalade
olägenheterna med ett bibehållande av uppdelningen på två skilda utbildningsetapper
vara så stora, att en annan lösning bör eftersträvas. Jag föreslår, att den
utbildning i olika arbetstekniker, som enligt utredningens förslag skulle ligga
inom förutbildningen, sammanlägges och närmare samordnas med den av utredningen
föreslagna egentliga arbetsterapeututbildningen till en sammanhängande,
treårig utbildning. Vissa rationaliseringar och tidsbesparingar, bl. a. genom slopande
av vissa tekniska repetitionsmoment i den föreslagna egentliga arbetsterapeututbildningen,
bör därigenom kunna vinnas, varigenom även behovet av
viss hushållsutbildning skulle kunna tillgodoses inom den treåriga utbildningens
ram, i stället för att utformas såsom en del av en förutbildning. Kvar står då
den i utredningens förslag till förutbildning ingående sjukvårdsbiträdesutbildningen.
Härtill återkommer jag i det följande vid behandlingen av frågan om
kraven för inträde vid arbetsterapeututbildningen.
Utredningen har inte ansett sig kunna föreslå någon specialisering av arbetsterapeututbildningen
i den formen att utbildningen differentieras med sikte på
skilda verksamhetsfält eller skilda typer av arbetsuppgifter. Enligt utredningens
uppfattning bör en specialisering ske, förutom genom yrkesarbetet, i form av
vidareutbildningskurser, anordnade på initiativ av de för skilda vårdområden
ansvariga huvudmännen och tillsynsmyndigheterna, allteftersom behov därav
uppkommer och låter sig preciseras. Jag biträder i huvudsak utredningens uppfattning
och anser sålunda, att arbetsterapeututbildningen bör utgöra en för
verksamhet såsom arbetsterapeut inom förekommande olika verksamhetsfält
gemensam, grundläggande yrkesutbildning. Vissa mindre modifikationer av
denna huvudprincip bör emellertid övervägas vid den slutliga detaljutformningen
av utbildningen. Jag syftar härvidlag på att en viss begränsad valfrihet
möjligen bör kunna råda mellan vissa i den praktisk-tekniska utbildningen ingående
moment, exempelvis mellan hushållsutbildning och en utvidgad verkstadsteknisk
utbildning eller mellan olika slöjdarter.
Mot utredningens förslag och synpunkter beträffande utbildningens ämnesinnehåll
och undervisningens bedrivande har jag, bortsett från vad som följer av
vad jag i det föregående anfört, ingen erinran. Det är min uppfattning, att en
utbildning med det innehåll utredningen föreslagit bör ge en god reell kompetens
åt de blivande arbetsterapeuterna, därest undervisningen läggs upp och meddelas
på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt. Jag tar i detta sammanhang inte ställning
till avvägningen i detalj mellan olika ämnen, ej heller till undervisningens
innehåll inom varje särskilt ämne, utan jag begränsar mig här till att uttala, att
förslaget enligt min uppfattning innebär en god avvägning inom den föreslagna
102
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 196h
tidsramen mellan de olika behov utbildningen skall tillgodose. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att, på grundval av förslag, som utarbetas inom
arbetsterapeututredningen med stöd av särskilt tillkallad expertis, besluta om
fastställandet av läroplaner för utbildningen.
I fråga om vilka krav som bör gälla för inträde vid den föreslagna arbetsterapeututbildningen
har under remissbehandlingen mycket skiljaktiga uppfattningar
kommit till uttryck. Å ena sidan har hävdats att den medicinska undervisningen
förutsätter studentexamenskunskaper som grund, åtminstone i de
matematisk-naturvetenskapliga skolämnena. Å andra sidan har den uppfattningen
anförts, att om den medicinska undervisningen bedrives i pedagogiskt
tillfredsställande former, ett gott utbildningsresultat bör kunna uppnås med utgångspunkt
i avslutad grundskola. Utredningen, som i detta sammanhang haft
att beakta frågan om en samordning med sjukgymnastutbildningen, har konstaterat,
att gällande föreskrifter uppställer realexamen eller godkänt betyg från
grundskolan som villkor för inträde vid sjukgymnastinstitut medan de faktiska
kraven till följd av konkurrensen mellan de inträdessökande i själva verket kommit
att bli studentexamen med kvalificerade betyg. Utredningens allmänna
ståndpunkt har varit den, att utbildningen förutsätter ett gott begåvningsurval
och en god kunskapsgrund, dock ej nödvändigtvis studentexamen. Utredningens
praktiska slutsats härav har lett till ett förslag om krav på dels slutbetyg från
teoretisk linje av grundskolans årskurs 9, dels vissa kompletterande kunskaper
i matematik, fysik, kemi, biologi och engelska. — För egen del ansluter jag mig
till utredningens allmänna ståndpunkt i fråga om de krav som bör ställas på en
inträdessökande till arbetsterapeutkurs. Den föregående skolutbildning man
enligt min uppfattning bör inrikta sig på är genomgång av fackskola. I avvaktan
på fackskolans mer allmänna genomförande bör emellertid avgångsbetyg
från teoretisk linje av grundskolan ge behörighet till inträde på samma sätt som
för närvarande gäller för inträde vid sjukgymnastinstitut. Genom anordnande
av kompletteringskurser i vissa skolämnen på sätt utredningen föreslagit, och
som i begränsad utsträckning redan förekommit som förberedelse för annan
yrkesutbildning, bör övergångsvis möjlighet öppnas för blivande inträdessökande
att förstärka sin kunskapsgrund i vissa betydelsefulla ämnen. Såsom inträdeskrav
bör genomgång av sådan kompletteringskurs emellertid inte uppställas.
Det bör slutligen framhållas, att vid konkurrens mellan ett flertal inträdessökande
företräde självfallet måste lämnas den som, bland annat med avseende på
skolutbildning och skolbetyg, företer de bästa studie- och yrkesmässiga förutsättningarna.
Härvidlag måste hänsyn tagas inte bara till skolbetyg utan också
till vederbörandes personliga lämplighet för yrket. Som ett underlag för en
bedömning av sökandena i detta avseende har utredningen betraktat den sjukvårdsbiträdesutbildning
eller därmed likvärdig sjukvårdsutbildning som föreslagits
ingå i förutbildningen. Remissinstansernas uppfattning om utredningens
förslag i denna del är delad. För egen del anser jag det angeläget, att en blivande
arbetsterapeutelev skaffar sig en viss föregående erfarenhet av sjukvårdsarbete,
10.''i
Kungl. Maj.ts proposition nr 73 är 19G4
både för att själv kunna göra ett mer realistiskt yrkesval och för att i någon män
visa sin lämplighet för arbete inom ett vårdyrke. För närvarande gäller för inträde
vid arbetsterapeutkurs ett krav på minst 8 månaders sjukvårdspraktik.
Utredningen har föreslagit sjukvårdsbiträdesutbildning om 23 veckor, dvs. ca 5
månader. För inträde vid sjukgymnastinstitut krävs minst 3 månaders sjukvårdspraktik.
Enligt min uppfattning är längden av den grundläggande sjukvårdsutbildningen
eller sjuk vårdspraktiken inte i och för sig av avgörande betydelse.
Vad som är viktigt är, att ett underlag för en någorlunda säker allmän
bedömning av en sökandes personliga förutsättningar kan erhållas. För detta
ändamål synes ett krav på tre månaders sjukvårdspraktik utgöra det minimum
som bör uppställas. Genomgång av sjukvårdsbiträdesutbildning eller fullgörande
av en längre tids sjukvårdspraktik måste givetvis vara till fördel, om också
enligt min uppfattning något krav härpå inte bör uppställas. Jag vill understryka
utredningens uttalande, att kvantiteten av hopsamlade meriter inte
bör vara avgörande vid valet mellan de inträdessökande.
Utredningens överväganden och förslag i fråga om arbetsterapeututbildningens
förläggning och organisation har betingats av den föreslagna utbildningens
innehåll och de utbildningsresurser, som erfordras med hänsyn härtill.
Motsvarande förhållande har varit avgörande vid bedömningen av möjligheterna
att utbygga sjukgymnastutbildningen. De båda utredningarna, i vilkas uppdrag
det ingått att undersöka lämpligheten och möjligheterna av en samordning mellan
arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning, har stannat i delvis olika uppfattningar
angående förutsättningarna på skilda orter för anordnande av ifrågavarande
slag av utbildning. Ehuru delvis betingade av en skiljaktig värdering
av vissa utbildningsfaktorer synes utredningarnas olika ställningstaganden i
frågan om valet av förläggningsorter också vara motiverade av faktiska olikheter
i fråga om förutsättningarna för anordnande av det ena respektive det
andra slaget av utbildning.
Jag ansluter mig i allt väsentligt till arbetsterapeututredningens allmänna
synpunkter i fråga om de resurser i olika avseenden som krävs för anordnande
av arbetsterapeututbildning. Från denna utgångspunkt finner jag styrkt, att
sådan utbildning inom de närmaste åren kan anordnas på endast ett fåtal orter
nämligen, såvitt nu kan bedömas, Stockholm (Mörby), Göteborg, Linköping och
Örebro. Utredningen har bedömt det vara möjligt att anordna arbetsterapeututbildning
även i anslutning till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Vad som
framkommit under remissbehandlingen har emellertid övertygat mig om att
detta bör anstå till dess bättre förutsättningar härför föreligger. Såvitt gäller utbyggnaden
av sjukgymnastutbildningen har den företagna utredningen utmynnat
i ett förslag om dubblering av utbildningen i Stockholm (Karolinska institutet)
och Lund samt om upprättande av ett nytt sjukgymnastinstitut i Göteborg.
Mot de i utredningen gjorda bedömningarna av möjligheterna att på detta sätt
öka den nuvarande utbildningskapaciteten har jag ingen erinran.
Innan jag slutligt redovisar mina ställningstaganden till utredningarnas för -
104
Kungl. Majrts proposition nr 73 år 196J
slag i nyss berörda avseenden, skall jag gå in på en för planeringen av utbildningen
på längre sikt viktig fråga, nämligen frågan om huvudmannaskapet för
utbildningen och den centrala tillsynen däröver. Denna fråga hai’ i remissyttrandena
ingående behandlats, varvid två varandra motsatta uppfattningar kommit
till uttryck. Enligt den ena uppfattningen, som ansluter sig till arbetsterapeututredningens
förslag, bör utbildningen av arbetsterapeuter och sjukgymnaster
bedrivas i anslutning till medicinsk fakultet och med staten som huvudman och
universitetskanslersämbetet som tillsynsmyndighet. Enligt den andra uppfattningen
bör utbildningen bedrivas under sjukvårdshuvudmännens ansvar och
under tillsyn av den centralmyndighet, som utövar tillsyn över yrkesutbildningen.
För egen del ansluter jag mig i huvudsak till sistnämnda uppfattning,
dock med undantag för den i Stockholm och Lund nu bedrivna sjukgymnastutbildningen,
vilken tills vidare bör drivas i statlig regi. Utbildningen av arbetsterapeuter
liksom den sjukgymnastutbildning som startas på nya orter bör däremot
bedrivas av sjukvårdshuvudmännen. Till sådan utbildning, som är att
betrakta som specialkurs enligt kungl. brev den 18 november 1963 angående
bestämmelser om yrkesskolornas lärare, bör statsbidrag utgå enligt för central
yrkesskola gällande grunder. Det administrativa och pedagogiska överinseendet
över denna utbildning bör ligga hos skolöverstyrelsen. Vid sin sida bör överstyrelsen
emellertid ha ett sakkunnigorgan med ansvar för utbildningens enhetlighet
och i första hand medicinska kvalitet. Beträffande den närmare utformningen
av detta organ torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta.
Mot bakgrund av det anförda förordar jag, att statsbidrag enligt nyssnämnda
grunder må utgå till en arbetsterapeututbildning med här föreslagen utformning,
anordnad under sjukvårdshuvudmännens huvudmannaskap i Göteborg, Linköping
och Örebro samt vid Mörby lasarett i Danderyd. Jag räknar med att
utbildningen på flertalet av dessa orter skall kunna igångsättas läsåret 1965/66.
Att börja arbetsterapeututbildning i ny form läsåret 1964/65 är inte möjligt,
enär, som utredningen framhåller, detta läsår måste ägnas åt utbildning av ett
antal arbetsterapeuter till lärare.
Om efter hand förutsättningar för anordnande av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
på andra orter än de nyss angivna visar sig finnas och behov
av en ökad utbildningskapacitet konstateras, skall givetvis hinder inte föreligga
för Kungl. Maj.t att medge statsbidrag till sådan utbildning.
En utökning av kapaciteten för utbildning av sjukgymnaster bör komma till
stånd genom att, på sätt föreslagits, intagningen av elever vid sjukgymnastinstituten
i Stockholm och Lund dubbleras. Denna dubblering bör genomföras
under läsåret 1964/65. Jag räknar vidare med att en utvidgning av utbildningskapaciteten
sker genom anordnande av en med utbildning av arbetsterapeuter
samordnad sjukgymnastutbildning i Göteborg fr. o. in. läsåret 1965/66.
Frågan om en fortsatt utvidgning av sjukgymnastutbildningen lämnar jag tills
vidare öppen. Utökningen av sjukgymnastutbildningen i Stockholm förutsätter
överläggningar och överenskommelser med Stockholms stad angående ianspråk
-
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 19(iå
tagande av sjukvårdsresurserna i staden för den praktiska utbildningen av sjukgymnasterna.
Utökningen av sjukgymnastutbildningen i Lund kräver vissa
överläggningar och överenskommelser med Malmöhus läns landsting och Malmö
stad.
Arbetsterapeututbildningen kan, vid genomförande av vad jag förordat, beräknas
få en sammanlagd kapacitet av ca 160 elever årligen. Sjukgymnastutbildningens
kapacitet kommer läsåret 1964/65 att öka från nuvarande 110 till
190 intagna och kan fr. o.m. läsåret 1965/66 beräknas öka med en intagning av
ytterligare åtminstone ett 50-tal elever.
Med hänsyn till att jag föreslagit, att arbetsterapeututbildningen skall anordnas
genom sjukvårdshuvudmännens försorg, finns inte anledning för mig att
göra något preciserat ställningstagande till utredningens förslag om lärartjänster
för denna utbildning. Av vad jag tidigare anfört rörande utbildningens innehåll
och standard följer dock, att jag i princip ansluter mig till vad utredningen
anfört i fråga om lärarbehov och lärarkompetens. För att intentionerna bakom
den av mig här förordade utbildningsreformen skall kunna fullföljas är det således
av vikt att kvalificerade lärare i relativt permanent form knytes till och bär
ansvar för utbildningen av arbetsterapeuter.
Den föreslagna utvidgningen av sjukgymnastutbildningen i Stockholm och
Lund förutsätter en förstärkning av lärarresurserna. Jag föreslår, att denna förstärkning
sker i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag,
dock att ordinarie tjänster tills vidare inte bör inrättas. Med hänsyn till att
det beträffande vissa av de föreslagna personalförstärkningarna fordras överenskommelse
med vederbörande sjukvårdshuvudman torde Kungl. Maj:t erhålla
bemyndigande att fatta slutligt beslut beträffande inrättandet av tjänster m. m.
för ifrågavarande ändamål.
I överensstämmelse med arbetsterapeututredningens förslag tillstyrker jag,
att beslut nu fattas om inrättande fr. o.m. budgetåret 1965/66 av en professur
i medicinsk rehabilitering. Jag föreslår, att professuren inrättas vid universitetet
i Göteborg. Genom inrättandet av denna tjänst skapas förutsättningar
för en kvalificerad forskning på den medicinska rehabiliteringens område, vilket
är nödvändigt för en ändamålsenlig vidareutveckling av detta verksamhetsfält.
Utbildning av arbetsterapeuter till lärare bör anordnas under läsåret 1964/65
enligt de riktlinjer arbetsterapeututredningen föreslagit. För detaljutformningen
av denna utbildning har på framställning av arbetsterapeututredningen ett antal
experter tillkallats. Enligt under hand lämnat besked från företrädare för Göteborgs
stads sjukvårdsstyrelse har styrelsen ställt sig positiv till att den av utredningen
föreslagna ettåriga kursen för blivande undervisningsterapeuter anordnas
vid Sahlgrenska sjukhuset i staden. Medicinska fakulteten i Göteborg har utlovat
fakultetens medverkan i denna utbildning. Jag förordar, att ifrågavarande
lärarutbildning anordnas under närmaste ledning av medicinska fakulteten i
Göteborg i enlighet med de föreskrifter för utbildningen som Kungl. Maj:t fastställer.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196b
Arbetsterapeut utredningen har också föreslagit att handledarkurser om en
termin skall anordnas i anslutning till Stockholms läns centrallasarett (Mörby
lasarett) i Danderyd. Förutsättningarna för ett förverkligande av utredningens
förslag i denna del är inte klarlagda på samma sätt som beträffande den föreslagna
kursen i Göteborg. Det måste emellertid anses mycket angeläget att även
denna utbildning kommer till stånd under läsåret 1964/65. Ett fortsatt utrednings-
och förberedelsearbete kommer att bedrivas i syfte att så skall kunna
ske. Närmare föreskrifter angående denna utbildning torde få meddelas av
Kungl. Maj:t.
Viss utbildning av instruktionsgymnaster har av den sakkunnige föreslagits
ske i den formen att sjukgymnaster, som är anställda vid sjukhus, där praktisk
sjukgymnastutbildning är avsedd att komma till stånd, skall få auskultera under
förslagsvis en månad vid sjukhus, där utbildning av sjukgymnaster för närvarande
bedrives. Denna utbildning har av den sakkunnige tänkts ordnad antingen
så, att sjukgymnasterna får tjänstledighet med bibehållen lön eller så, att löneförlusten
vid tjänstledigheten samt rese- och uppehållskostnaderna täckes genom
särskilt bidrag. Jag har ingen erinran mot detta förslag. I likhet med den sakkunnige
förutsätter jag att, därest behov av en fastare organiserad utbildning av
instruktionsgymnaster bedömes föreligga, förslag härom senare framlägges, lämpligen
i samband med anslagsäskandena för sjukgymnastinstituten.
Med den föreslagna omläggningen av arbetsterapeututbildningen följer vissa
övergångsproblem. Sålunda måste övervägas dels hur länge arbetsterapeututbildning
i hittillsvarande form skall bedrivas, dels hur de som genomgått arbetsterapeututbildning
i denna form skall beredas möjlighet att komplettera sin utbildning
dels ock hur de som påbörjat en utbildning i nuvarande utformning
skall beredas möjlighet att på lämpligt sätt fullborda sin utbildning.
Med hänsyn till det stora behovet av arbetsterapeuter anser jag, att den
nuvarande utbildningen av arbetsterapeuter skall bedrivas i varje fall t. o. m.
läsåret 1965/66. Läsåret därefter bör nämligen vid genomförande av den övergångsanordning
jag i det följande avser att föreslå, den första omgången arbetsterapeuter
komma att examineras enligt den nya ordningen.
Beträffande de i hittillsvarande form utbildade arbetsterapeuterna förordar
jag, i överensstämmelse med utredningens förslag, att ett program för en vidareutbildningsverksamhet
uppgöres i samverkan mellan vederbörande myndigheter
och sjukvårdshuvudmän. Till denna vidareutbildningsverksamhet bör statsbidrag
utgå enligt samma grunder som till den reguljära arbetsterapeututbildningen.
De som påbörjat eu arbetsterapeututbildning i hittillsvarande form och som
sålunda förskaffat sig vissa kunskaper och färdigheter — sannolikt huvudsakligen
i praktisk-tekniska ämnen — bör äga möjlighet att bygga på den påbörjade
utbildningen med den nya kvalificerade arbetsterapeututbildningen. Jag
föreslår sasom en engångsföreteelse, att intagning av elever för arbetsterapeututbildning
läsåret 1965/66, i den utsträckning som är möjlig, sker i både års
-
107
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 73 år 19t>4
kurs 1 och årskurs 2 av den treåriga arbetsterapeututbildningen. I årskurs 2
skulle då intagas elever, som redan skaffat sig utbildning i huvudsak motsvarande
den som är avsedd att inhämtas under det första av de tre utbildningsår som
den av mig förordade nya utbildningen skall omfatta. En sådan anordning är
möjlig endast under det läsår, då den nya utbildningen startar på respektive
utbildningsorter. I mån av utbildningsplatser i årskurs 2 bör även under de
följande läsåren möjlighet beredas den som genomgått erforderlig praktisk-teknisk
utbildning att såsom extra-elev följa undervisningen och erhålla slutbetyg
från denna.
De för nuvarande arbetsterapcututbildning förberedande kurser, som för närvarande
anordnas i Örebro och Jönköping samt vid Nyckelviksskolan i Lidingö
och som planeras i Luleå, bör lämpligen anordnas i nuvarande form tills vidare
med hänsyn till vad jag i det föregående uttalat angaende det fortsatta bedrivandet
under ännu några läsår av arbetsterapeututbildning i hittillsvarande
form. Frågan om en omläggning av kurserna till vidareutbildningskurser för
vårdpersonal, främst vid sjukvårds- och åldringsvårdsinstitutioner, bör tagas upp
till prövning i samråd mellan huvudmännen för ifrågavarande skolor, huvudmännen
för aktuella vårdinstitutioner och tillsynsmyndigheten för arbetsterapeututbildningen.
I det sammanhanget torde även frågan om statsbidrag till
sådan vidareutbildning få upptagas till prövning. Till nuvarande utbildning bör
bidrag få utgå som till en central yrkesskola.
Ett genomförande av den föreslagna utvidgningen av sjukgymnastutbildningen
förutsätter, att ytterligare lokaler ställes till förfogande för denna utbildning.
Vid Karolinska sjukhuset kan erforderliga lokaler anskaffas genom att den
s. k. arbetsberedningen flyttas ut från sjukhusets centralkomplex till en paviljong,
som uppföres på sjukhusområdet och de lokaler i centralkomplexet, som
därigenom friställes, utnyttjas för den föreslagna dubbleringen av sjukgymnastutbildningen.
Viss ombyggnad inom centralkomplexet erfordras.
Olika möjligheter att erhålla nödvändigt lokaltillskott för en utvidgning av
sjukgymnastutbildningen i Lund har undersökts. Därvid har framkommit, att
den enda till buds stående möjligheten att tillgodose detta lokalbehov inom de
allra närmaste åren är att uppföra en paviljong för ändamålet. Den med hänsyn
till den föreslagna dubbleringen av utbildningen erforderliga storleken av denna
barack är omkring 300 m2.
Jag tillstyrker, att de angivna byggnadsåtgärderna vidtages. Det torde få
uppdragas åt vederbörande myndigheter att skyndsamt projektera och genomföra
dessa åtgärder.
Vid bifall till vad jag föreslagit, räknar jag för nästa budgetår med ett sammanlagt
medelsbehov av 2 416 000 kr. för ifrågavarande ändamål, därav 800 000
kr. för uppförande av två paviljonger samt vissa ombyggnadsarbeten och
1 616 000 kr. för kostnader på driftbudgeten. Sistnämnda kostnader fördelar sig
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1964
med 765 000 kr., huvudsakligen avlöningskostnader, för den föreslagna utvidgningen
av sjukgymnastutbildningen i Stockholm och Lund, 65 000 kr. för viss utbildning
av instruktionsgymnaster, 300 000 kr. för utbildning av arbetsterapeuter
till lärare och handledare vid den tillämnade arbctsterapeututbildningen, 336 000
kr. för ersättning till deltagare i nyssnämnda lärar- och handledarutbildning
beräknad efter 1 200 kr. för deltagare och månad, dvs. som för deltagare i yrkeslärarutbildning,
samt 150 000 kr. för inredning och utrustning av lokaler vid
sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund.
För erforderliga byggnadsarbeten bör under statens allmänna fastighetsfond
anvisas ett investeringsanslag av 800 000 kr., rubricerat Byggnadsarbeten vid
sjukgymnastinstituten. Det bör emellertid framhållas, att gjorda beräkningar
av byggnadskostnaderna utgör preliminära beräkningar på grundval av upprättade
lokalprogram.
Jag förordar vidare, att på riksstaten för nästa budgetår uppföres ett förslagsanslag
av 1 616 000 kr., rubricerat Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning.
Av praktiska skäl bör emellertid den ökning av avlönings- och omkostnaderna
som följer av utvidgningen av sjukgymnastutbildningen bestridas från de till
Lunds universitet respektive Karolinska institutet anvisade anslagen för motsvarande
ändamål, vilka anslag därigenom kommer att belastas med högre belopp
än de i riksstatsförslaget upptagna. Det av mig här förordade anslaget
kommer ifråga om dessa kostnader att fungera som s. k. täckningsanslag för
riksstaten. Kostnaderna för materiel m. m., utbildning av instruktionsgymnaster,
undervisningsterapeuter och handledare samt inredning och utrustning av lokaler
bör däremot bestridas från förevarande anslag.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
a) besluta, att en omläggning av utbildningen av arbetsterapeuter
skall genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer;
b) besluta, att en lärar- och handledarutbildning för arbetsterapeuter
skall anordnas under budgetåret 1964/65 i huvudsaklig
överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat;
c)
besluta, att en ökning av intagningen till sjukgymnastutbildningen
skall genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer;
d) besluta, att utbildning av instruktionsgymnaster må anordnas
under budgetåret 1964/65 i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat;
e) besluta, att vid universitetet i Göteborg skall, fr. o. m.
den 1 juli 1965, finnas inrättad en professur i medicinsk rehabilitering;
-
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 196h
f) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående anfört, besluta om inrättande
av de lärartjänster vid Lunds universitet och Karolinska
institutet, som erfordras vid den av mig förordade utökningen
av sjukgymnastutbildningen, ävensom att vidtaga de förändringar
i personalförteckningarna för Lunds universitet och Karolinska
institutet, som föranledes därav;
g) bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta de beslut och vidtaga
de åtgärder i övrigt, som erfordras för genomförandet av vad
jag i det föregående förordat;
h) till Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning m. m. för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 616 000 kr.;
i) till Byggnadsarbeten vid sjukgymnastinstituten för budgetåret
1964/65 under statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 800 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regentcn att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet
Jan-Mats Lindahl
no
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning .................................................... 3
II. Utbildning av arbetsterapeuter.................................... 5
A. Utredningens förslag...................... 5
1. Arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter......... 5
2. Behovet av arbetsterapeuter................................ n
3. Utbildningens uppläggning och innehåll...................... 20
4. Förläggningsorter och utbildningsorganisation ................ 40
5. Anordnande av viss lärarutbildning ......................... 56
6. Övriga frågor.............. 5g
7. Kostnadsberäkningar ...................................... 59
B. Remissyttranden ............................................. 63
1. Arbetsterapins verksamhetsformer och arbetsuppgifter........ 63
2. Behovet av arbetsterapeuter............................... 64
3. Utbildningens uppläggning och innehåll...................... 66
4. Förläggningsorter och organisation .......................... 71
5. Övriga frågor ........................................... 77
III. Utbildning av sjukgymnaster ..................................... 79
A. Sakkunnigförslaget ........................................... 79
1. Behovet av sjukgymnaster ................................. 79
2. Utvidgning av utbildningskapaciteten ....................... 85
3. Utbildning av instruktionsgymnaster ........................ 90
4. Lärare och lokaler......................................... 90
5. Kostnadsberäkningar ...................................... 93
B. Remissyttranden............................................. 94
1. Behov av sjukgymnaster och utbildningskapacitet............ 94
2. Utbildningsorter .......................................... 94
3. Samordning av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning .... 97
IV. Departementschefen ............................................. 98