\\nngl.

Np 58

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester, m. in.; given Stockholms slott den 21 februari

tm Under

åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kung}. :t frgHPpd, jämlikt § 87 regeringsfprnipn, InFCSlå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 maj 1963 (nr }1A) om semester
pcb

2) lag angående åndrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj J963 (nr 115) om
föflängd semester fqr vissa arbetstagare pipd radiojogjskt arbete.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionen^ huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i semesterlagen att semester
inte skall behöva sammanfalla med sjukdomstid eller tid för annan s. k. semesterkvalificerandc
frånvaro såsom exempelvis repetitionsövning. En arbetstagare,
som är sjuk eller inkallad till repetitionsövning under semestern,
skall sålunda efter framställning hos arbetsgivaren äga rätt att få sjukdomsellef
inkallelseperioden räknad bort från semestern. Sjukdom skall, om
arbetsgivaren så påfordrar, av arbetstagaren styrkas med läkarintyg eller
uppgift från allmän försäkringskassa. Semester, som återstår efter frånräkning,
får förläggas till en särskild period. Denna skall vara sammanhängande,
om arhetstagaren inte medger annat.

Propositionen innehåller även förslag om sättet för beräkning av semesterlön
i vissa fall vid långtidssjukdom.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 58

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 är 19(H

Förslan

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester

Härigenom förordnas, att 5, 7, 10 och 12 §§ lagen den 17 maj 1963 om
semester skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Upphör anställning innan arbetstagaren
åtnjutit semester eller semesterlön,
vartill han förvärvat rätt
enligt denna lag, skall han erhålla
ersättning därför (semesterersättning).

Motsvarande skall------

(Föreslagen lydelse)

§•

Upphör anställning innan arbetstagaren
åtnjutit semesterlön, vartill
han förvärvat rätt enligt denna lag,
skall han erhålla ersättning därför
(semesterersättnin g).

- anställningsvillkoren ändrats.

7 §•

arbetstagaren

Semester utgår--

Med dag, —---

Uag, under vilken
varit frånvarande från arbetet av
anledning, som i andra stycket b)—
e) sägs, skall icke jämställas med
dag å vilken arbete utförts, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat
beredas arbetstagaren å sådan
dag. Har arbetstagaren varit frånvarande
från arbetet av anledning,
som i andra stycket b) sägs, och har
frånvaron fortgått oavbrutet under
två kvalifikationsår, skall därefter
infallande dag av frånvaroperioden
icke jämställas med dag, å vilken arbete
utförts.

godo.

arbetstagaren

--en dag.

----till

Dag, under vilken
varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—e)
sägs, skall icke jämställas med dag
å vilken arbete utförts därest eljest,
av annan orsak än driftsuppehåll
för samtidig semester, arbete uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren
å sådan dag. Har arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet
av anledning, som i andra stycket
b) sägs, och har frånvaron fortgått
oavbrutet under två kvalifikationsår,
skall därefter infallande dag av från -

varoperioden icke jämställas
dag, å vilken arbete utförts.

I fall------- — —- — till arbetet.

Om förlängd —----— särskild lag.

med

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 är ItHih •>

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när Arbetsgivaren äger bestämma, när

semestern skall utgå; dock bör se -

semestern skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Utan arbetstagarens
medgivande må semestern icke förläggas
till tid, då arbetstagaren på
grund av sjukdom, som inträffat
innan semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid
för lians bortovaro från arbetet,
som enligt 7 § andra stycket c)—e)
skall jämställas med tid å vilken arbete
utförts. Dylikt medgivande erfordras
dock icke, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å tid som nu
sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren, överstiger semestertiden
tjugofyra dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder,
av vilka den ena utgör minst
tjugofyra dagar.

Semester för---

mestern, om arbetstagaren icke annat
begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Semestern skall, med
undantag som föranledes av andra
stycket, utgå i ett sammanhang, såframt
icke överenskommelse om annan
ordning träffas med arbetstagaren
eller semestertiden överstiger
tjugofyra dagar. I sistnämnda fall
må semestern även utan arbetstagarens
samtycke förläggas till två perioder,
av vilka den ena utgör minst
tjugofyra dagar.

Infaller under den för semestern
bestämda tiden dag, då arbetstagaren
på grund av sjukdom är oförmögen
till arbete, eller dag, som enligt
7 § andra stycket c)—e) jämställes
med dag å vilken arbete utförts,
skall den dagen frånräknas,
såframt arbetstagaren utan dröjsmål
gör framställning därom hos arbetsgivaren.
Arbetstagaren är skyldig
att, om arbetsgivaren så påfordrar,
genom intyg av läkare eller uppgift
från allmän försäkringskassa styrka
att han på grund av sjukdom varit
oförmögen till arbete. Semester, som
återstår på grund av att tid sålunda
frånräknats, skall förläggas till en
sammanhängande period, om arbetstagaren
icke medgiver annat.

—- — svensk hamn.

12 §.

Arbetstagare, som-------belöpande lönen.

För annan------av inkomsten.

Vid tillämpning av andra stycket Vid tillämpning av andra stycket
skall i arbetsinkomsten icke inräk- skall i arbetsinkomsten icke mrak1
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 58

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1964

(Gällande lydelse)

nas semesterlön, sjuklön eller sådant
tillägg till lönen, som utgått för tid
utöver den för arbetstagaren normala
arbetstiden (övertidstillägg).
För varje dag som arbetstagaren varit
frånvarande från arbetet och som
enligt 7 § andra stycket b)—e) jämställes
med dag, å vilken arbete utförts,
skall arbetsinkomsten ökas
med ett belopp, motsvarande arbetstagarens
genomsnittliga dagsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret.

Vid beräkning —
För arbetstagare,

(Föreslagen lydelse)
nas semesterlön, sjuklön eller sådant
tillägg till lönen, som utgått för tid
utöver den för arbetstagaren normala
arbetstiden (övertidstillägg). För
varje dag som arbetstagaren varit
frånvarande från arbetet och som
enligt 7 § andra stycket b)—e) jämställes
med dag, å vilken arbete utförts,
skall arbetsinkomsten ökas
med ett belopp, motsvarande arbetstagarens
genomsnittliga dagsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret.
Har arbetstagaren icke åtnjutit
någon inkomst i anställningen under
kvalifikationsåret, skall semesterlönen
beräknas med hänsyn till
hans genomsnittliga dagsinkomst i
anställningen under det kvalifikationsår,
då han sist utförde arbete
för arbetsgivarens räkning.
särskilda kostnader.

— tillämpligt kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 dr 1964

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 115) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 maj 1963 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Semester, vartill---—--kan befaras.

Med avseende å semester, som utgår
enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje
styckena lagen om semester äga
motsvarande tillämpning. Därvid
skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar endast därest
han omedelbart före och efter semestern
utfört arbete, som avses i
denna lag, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet av
anledning, varom förmäles i 7 §
andra stycket b)—e) lagen om semester,
icke må räknas arbetstagaren
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar, därest arbete,
som avses i denna lag, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom
å sådan dag.

Med avseende å semester, som utgår
enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje
styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall
iakttagas,

2) att dag, varunder arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet av anledning,
varom förmäles i 7 § andra
stycket b)—e) lagen om semester,
icke må räknas arbetstagaren till
godo för erhållande av förhöjt antal
semesterdagar därest, av annan orsak
än drifIsuppehåll för samtidig
semester, arbete, som avses i denna
lag, uppenbarligen icke kunnat beredas
honom å sådan dag.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1964

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari
1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Skoglund, Edenman, Hermansson, Holmqvist,Aspling,Palme.

Efter gemensam lieredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om ändring i semesterlagen
in. in. samt anför.

Omfattningen av en arbetstagares semesterrätt är enligt 7 § första stycket
lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester i princip beroende av antalet
dagar, på vilka arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört arbete för arbetsgivarens
räkning. Som semesterkvalificerande dagar räknas utom arbetsoch
semesterdagar även dagar då arbetstagaren är frånvarande från arbetet
av vissa särskilt angivna anledningar, nämligen sjukdom, havandeskap och
barnsbörd samt militär- och civilförsvarstjänstgöring, allt med vissa tidsbegränsningar.
Frånvaro som nu nämnts får dock inte tillgodoräknas, om
arbete under samma tid likväl uppenbarligen inte kunnat beredas arbetstagaren.

Semesterlagen innehåller i 10 § första stycket principiellt förbud för arbetsgivaren
att utan arbetstagarens samtycke förlägga semester till tid då
arbetstagaren är oförmögen till arbetet på grund av sjukdom, som inträffat
innan semestern börjat, eller till annan period av semesterkvalificerande
frånvaro, exempelvis tid för fullgörande av repetitionsövning. Om arbete
uppenbarligen ändå inte kunnat beredas arbetstagaren på tid som nu sagts,
kan arbetsgivaren dock utan att arbetstagaren medger det förlägga semestern
till sådan tid. Detta undantag får särskild betydelse om arbetsgivaren ger
sina anställda samtidig semester och därunder stänger företaget eller viss
avdelning. I sådant fall står det nämligen arbetsgivaren fritt att till samma
tid förlägga exempelvis en sjuk arbetstagares semester eller semestern för
en arbetstagare som är inkallad till repetitionsövning.

I samband med antagandet av den nuvarande semesterlagen hemställde
riksdagen i skrivelse den 7 maj 1963 (nr 181) om förslag till sådan lagändring,
att repetitionsövning under semestertid inte må inräknas i semestern
i fall då ett företag tillämpar semesterstängning.

Kungl. Maj:t s proposition nr 48 är 1964 i

[ eu inom socialdepartementet utarbetad, den 12 november 1963 dagtecknad
promemoria angående sammanträffande av semester och sjukdomstid in. m.
(Socialdepartementet, stencil 1963:10) har framlagts förslag till sådana
lagändringar att semestern inte mot arbetstagarens vilja skall behöva sammanfalla
med sjukdomstid eller med tid för annan semesterkvalificerande
frånvaro.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av arbetsdomstolens
ordförande, sjöfartsstyrelsen, statens avtalsnämnd, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Handelns
arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges redareförening, Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens
centralorganisation.

Jag anhåller nu att få närmare behandla hithörande spörsmål.

Frågans tidigare behandling

Semesterlagen av år 1938 stadgade att semestern inte utan arbetstagarens
medgivande fick förläggas till tid, då arbetstagaren i samband med havandeskap
avhöll sig från arbete, då arbetstagaren var oförmögen till arbete på
grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avsågs i lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar, eller då han fullgjorde sådan militärtjänstgöring,
under vilken han kvalificerade sig för semester. I förarbetena
till lagen uttalades, att det måste betecknas såsom uppenbart olämpligt för
en arbetstagare, om semestern för honom förlädes till sådan tid, då han av
någon omständighet var oförmögen att använda densamma till vila.

I huvudsak samma regler återkom i 1945 års semesterlag. Vid 1948 års
riksdag hemställdes motionsvägen om sådan lagändring att semester ej
heller skulle få förläggas till »vanlig sjukdomstid». I utlåtande (1948:27)
med anledning av motionerna framhöll andra lagutskottet, att det inte var
tillfredsställande att en arbetsgivare kunde förlägga arbetstagarens semester
till tid, då arbetstagaren var sjuk, och därigenom hindra denne från att få
semester efter tillfrisknandet. En arbetstagare, som varit sjuk, hade i allmänhet
större behov av vila och rekreation än en som inte varit sjuk. Förbud
för arbetsgivare att förlägga en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren
var sjuk, kunde dock i vissa fall medföra olägenheter för arbetsgivaren.
Detta gällde framför allt i företag, som redan tidigt på året fastställde
semesterplan, och företag, som gjorde uppehåll i driften för semester.
Olägenheterna av ett dylikt förbud bedömdes dock av utskottet vara av relativt
begränsad omfattning. Utskottet förordade en närmare utredning avfrågan,
vilken hemställan riksdagen biföll.

I samband med utredning om utsträckande av privilegieringen, så att även
frånvaro på grund av annan sjukdom än yrkesskada skulle kunna jäm2*
— Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 58

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1964

ställas med arbetad tid i semesterkvalificerande hänseende, upptogs spörsmålet
om semesterns förläggning till sjukdomstid. I eu inom socialdepartementet
år 1953 upprättad promemoria framhölls, att flera skäl talade för
att semestern inte mot arbetstagarens vilja skulle få förläggas till tid då
arbetstagaren var frånvarande på grund av sjukdom, främst naturligtvis
den omständigheten att sådan frånvaro i betydande utsträckning avsågs bli
privilegierad i semesterhänseende. Från förläggningsförbudet borde dock
undantag göras för det fallet, att sjukdom inträffade först sedan semestern
inletts, samt för det fallet, att driften vid ett företag helt inställdes under
viss tid för att de vid företaget anställda därunder skulle beredas semester.

Genom lagstiftning år 1954 infördes i semesterlagen de i promemorian
föreslagna ändringarna. Lagen kom därigenom att innehålla ett generellt
förbud mot förläggning av semester till sjukdomstid — förutsatt att sjukdomen
inträffat innan semestern började — och till tid för annan kvalificeiande
frånvaro. Härifrån gällde det undantaget, att semester även utan
arbetstagarens medgivande kunde förläggas till tid som nu sagts, därest
arbete eljest uppenbarligen ej kunnat beredas arbetstagaren under ifrågavarande
tid.

I en motion vid 1955 års riksdag påyrkades sådan lagändring, att förbudet
att utan arbetstagarens medgivande förlägga semester till tid då den anställde
var sjuk skulle gälla jämväl i fall då gemensam semester anordnats vid
föietaget. Såsom skäl för yrkandet anfördes, att ett slopande av undantagsbestämmelsen
lör fall av gemensam semester inte borde innebära någon
nämnvärd belastning för arbetsgivaren men kunde vara av mycket stor betydelse
för den enskilde, som drabbats av sjukdom. I utlåtande (1955: 24)
med anledning av motionen uttalade andra lagutskottet, att ett bifall till
motionen endast delvis skulle lösa frågan om förbud mot förläggning av
semester till sjukdomstid, i vad denna ännu var olöst. Arbetstagare som
sjuknat efter semesterns början skulle inte heller vid bifall till motionen äga
ratt att få återstående semester förlagd till annan tid. Utskottet framhöll
vidare, alt hänsyn måste tagas till de olägenheter det innebar för arbetsgivaren
att nödgas utge semester för vissa arbetstagare på annan tid än tiden
för den gemensamma semestern. Utskottet ville därför inte tillstyrka
någon ändring i lagen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I sitt betänkande SOU 1962:44 behandlade 1960 års semesterkommitté
frågorna om ett utsträckande av förläggningsförbudet även med avseende på
det fall att aibetsgivaren tillämpar semesterstängning och om avbrytande av
semestei i det fall att arbetstagaren insjuknar sedan semestern redan tagit
sin början. Kommittén konstaterade bl. a., att man till stöd för undantaget
trän förläggningsförbudet i semesterstängningsfallet huvudsakligen åberopat,
att produktionstekniska svårigheter kunde uppstå om undantaget saknades.
Till allvaret hos dessa svårigheter ställde sig kommittén tveksam. Att
bereda någon enstaka arbetstagare semester vid annan tid än under den
samtidiga semestern föreföll enligt kommitténs uppfattning knappast be -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 58 är 1904 i)

höva vålla arbetsgivaren större bekymmer. Däremot kunde eu utsträckning
av förläggningsförbudet i antydd riktning eller med avseende på sjukdom,
som inträffar under semestertiden, medföra vissa praktiska och lagtekniska
komplikationer. Kommittén, som sade sig vilja undvika detaljreglering i
lagen, stannade med hänsyn härtill för att föreslå ett bibehållande av gällande
regler med avseende på semesterns förläggning till lid av privilegierad
frånvaro. I samband härmed uttalade kommittén förhoppningen, att hithörande
frågor i allt större utsträckning skulle kunna lösas avtalsvägen på
ett sådant sätt, att syftet med semestern blev allt bättre tillgodosett.

1 en reservation till semesterkommitténs betänkande föreslog två ledamöter
ett ovillkorligt förbud för arbetsgivaren att förlägga semester till sjukdomstid
eller eljest till semesterkvalificerande frånvarotid. Som skäl härför
framhöll reservanterna i korthet följande.

En arbetstagare bör äga rätt att under semesterledigheten fritt förfoga
över sin tid. Arbetstagarens rörelsefrihet är emellertid begränsad under sjukdom,
havandeskap och militärtjänst. Arbetstagaren bör därför inte vara
skyldig att under några förhållanden uttaga semester på sådan tid. Det
framstår som en orättvisa att möjligheten att få ny semester skall vara
beroende av om ett företag ger alla anställda semester på en gång eller föredrar
att sprida semestern över eu längre period. Några praktiska eller lagtekniska
komplikationer av en utsträckning av förläggningsförbudet skulle
inte möta, därest bestämmelsen härom helt frikopplades från gällande regler
om privilegierad frånvarotid för intjänande av semester.

I propositionen 1963: 68 med förslag till ny semesterlag framhöll departementschefen,
att kommittémajoritetens ståndpunkt under remissbehandlingen
av betänkandet fått stöd av bl. a. Landsorganisationen, men att andra
remissorgan, exempelvis arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens centralorganisation
ocli Statstjänstemännens riksförbund, föredragit en lösning
genom lagstiftning. Departementschefen påpekade, att det i och för sig
rådde enighet om det önskvärda i att semestern endast förlädes till tid då
arbetstagaren hade möjlighet att rekreera sig. Av olika skäl ansåg departementschefen
emellertid, i likhet med koinmittémajoriteten och flertalet
remissorgan, lämpligast att låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak
oförändrade och lita till arbetsmarknadsparternas vilja och förmåga att i
sina avtal finna lösningar, som är anpassade efter förhållandena inom olika
branscher, vid olika företag och för olika grupper av arbetstagare.

Det i propositionen framlagda lagförslaget innehöll sålunda, såvitt nu är
i fråga, samma bestämmelser som 1945 års semesterlag.

Med anledning av propositionen med förslag till ny semesterlag väcktes
vid 1963 års riksdag motioner med yrkande om ett utsträckande av förbudet
att förlägga semester till semesterkvalificerande frånvarotid. I stort sett
överensstämde motionärernas yrkanden i sak med den av reservanterna i
semesterkommittén intagna ståndpunkten.

I utlåtande (1963:40) med anledning av propositionen och motionerna

Kungi. Maj.ts proposition nr 58 år 1964

uttalade andra lagutskottet, efter att ha redogjort för de skäl som departementschefen
åberopat till stöd för sin ståndpunkt, följande.

Trots det i och för sig önskvärda i att förstärka arbetstagarnas ställning
i nu ifrågavarande hänseende vill utskottet i likhet med departementschefen
uttala att det på grund av de anförda skälen synes lämpligast att, som
kommittémajoriteten förordat, låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak
oförändrade. Utskottet utgår därvid ifrån att arbetsmarknadsparterna
kommer att söka finna lämpliga lösningar i avtal och att, på områden där
avtal ej kommit till stånd, arbetsgivaren skall tillämpa sin rätt att räkna
sjukdomstid och havandeskapstid som semestertid med moderation. Av
det sagda följer att utskottet icke anser sig kunna biträda motionsyrkandena
såvitt de tar sikte på sjukdom och havandeskap. Vad däremot beträffar
frågan om repetitionsövningarnas inräknande i semester i de fall då företaget
tillämpar semesterstängning anser utskottet att i viss mån andra
synpunkter träder i förgrunden. Det är här fråga om en tjänstgöringsskyldighet
som samhället ålägger den enskilde. Därför kan det synas mindre
tillfredsställande att han helt eller delvis skall gå miste om sin semester
av sådan anledning. Till detta kommer att svårigheterna för företagen att
vid sin planering av semestrarna ta hänsyn till repetitionsövningarna säkerligen
kan anses överkomliga med hänsyn till att inkallelse till repetitionsövning
regelmässigt sker i mycket god tid. Även om ett utbrytande av frågan
om repetitionsövningarnas avräkning från semestern från de övriga i
motionerna behandlade spörsmålen kan vara förenat med vissa lagtekniska
problem vill utskottet förorda att frågan utredes så att förslag till lösning
därav snarast kan föreläggas riksdagen.

Andra lagutskottets utlåtande godkändes av riksdagen, som i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 7 maj 1963 (nr 181), med förmälan att propositionen
bifallits, hemställde om förslag till sådan lagändring, att repetitionsövning
under semestertid icke må inräknas i semestern i fall då företaget tillämpar
semesterstängning.

Departementspromemorian

Efter en översikt av frågans tidigare behandling upptar den inom socialdepartementet
upprättade promemorian en kortfattad redogörelse för vissa
bestämmelser om förhållandet mellan semester och sjukdomstid för anställda
hos stat och kommun. Här framhålles, att en statstjänsteman, som
behörigen styrker att han insjuknat under semestern, äger rätt att för den
tid sjukdomen varar erhålla sjukledighet i stället för semester, under förutsättning
att han snarast möjligt efter sjukdomsfallets inträffande anmäler
önskemål därom hos vederbörande myndighet. För statens kollektivavtalsanställda
personal gäller liknande regler som för tjänstemännen. Dock tilllämpas
för de kollektivavtalsanställda en viss karenstid. Jämlikt huvudavtalet
angående allmänna bestämmelser vid de statliga kommunikationsverken
är sålunda en arbetstagare, som insjuknar under pågående semester,
om antalet sjukdagar överstiger tre i en följd och vederbörligt läkarintyg

Kitngl. Maj. ts proposition nr ÖS år 196 i ! I

om arbetsoförmåga föreligger, berättigad att i stället för semester erhålla
sjukledighet för den del av semestern som sjukdomen varat.

I promemorian framhålles vidare att även för ordinarie och extra tjänstemän
hos kommuner anslutna till Svenska stadsförbundet förmånligare
regler gäller än enligt semesterlagen. Norinaltjänstereglementet stadgar
sålunda, att en tjänsteman som insjuknat under sin semester må beviljas
sjukledighet i stället för semester, såvida sjukdomen varat minst hälften
av årssemestern och enligt läkarintyg medfört oförmåga till tjänstgöring.
Liknande bestämmelser återfinnes i andra kommunala tjänstereglementen
liksom i kollektivavtal för kommunalanställd personal.

Till utgångspunkt för de överväganden, som utmynnar i reformförslaget,
anföres i promemorian, att semesterns syfte är att bereda arbetstagaren ett
visst mått av vila och avkoppling från arbetet. Vidare framhålles, att det
knappast torde råda delade meningar om att detta syfte tillgodoses bättre
om arbetstagaren fritt förfogar över sin tid under semestern än om semester
utgår under tid, då arbetstagaren exempelvis är sjuk eller inkallad
till repetitionsövning.

Det förbud mot förläggning av semester till tid för repetitionsövning, som
riksdagen begärt i samband med antagandet av 1963 års semesterlag, aktualiserar
enligt den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian
ungefär samma problem som ett vidsträcktare förläggningsförbud. Under
sådana omständigheter ifrågasättes, om det finns anledning att göra skillnad
mellan det fall då frånvaron beror på repetitionsövning samt de fall
då frånvarogrunden är sjukdom eller annan som semesterkvalificerande
godtagen orsak. En reform bör, framhålles det, i princip syfta till att arbetstagaren
inte skall behöva finna sig i att semestern sammanfaller med sjukdomstid
eller annan frånvarotid som är semesterkvalificerande. En sådan
reform skulle innebära avsteg från gällande regler dels i de fall då sjukdom
inträffar efter det att semestern börjat, dels ock i de fall då sjukdom eller
annan kvalificerande frånvaro helt eller delvis sammanfaller med tid, då
arbete inte kan beredas arbetstagaren, de s. k. semesterstängningsfallen.

Vad först beträffar det fall att sjukdom inträffar efter det
att semestern börjat skulle enligt promemorian en reform i angivet
syfte innebära en rätt för cn arbetstagare, som drabbats av sjukdom
under semestern, att få sjukdagarna frånräknade den bestämda semestern
och i stället få tillgodonjuta motsvarande antal semesterdagar vid senare
tillfälle. En sådan reform skulle knappast behöva medföra några påtagliga
organisatoriska nackdelar för arbetsgivaren, bl. a. med hänsyn till att det
borde åligga arbetstagaren att efter semesterns slut utan dröjsmål anmäla
sjukdomsfallet och styrka detta genom läkarintyg eller uppgift från allmän
försäkringskassa. Vad angår utbytesrättens innehåll påpekas att en arbetstagare,
som i samband med den första semestern erhållit hela den därpå
belöpande semesterlönen, inte har rätt till ytterligare semesterlön för den

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 58 år 196 i

semesterledighet som uttages i stället för sjukdomstiden. Den på sjukdomstiden
belöpande semesterlönen bör dock kunna sparas till den senare ledigheten
med hänsyn till att sjukpenning utgår för tiden efter den tredje
sjukdagen.

Problemställningen i semesterstängningsfallen har sin grund
i att arbetsgivaren enligt en undantagsregel i 10 § första stycket semesterlagen
äger rätt att utan arbetstagarens medgivande förlägga semester till
tid då arbete inte finns att tillgå — hit hänföres bl. a. tid då företaget är
stängt för samtidig semester — även om arbetstagaren exempelvis är sjuk
eller skall fullgöra repetitionsövning. I promemorian framhålles, att nackdelarna
för arbetsgivarna av att mista denna rätt knappast ter sig så allvarliga
att de motiverar ett bibehållande av undantagsregeln. En reform i
denna del skulle innebära, att en arbetstagare, som under någon del av semesterstängningsperioden
är hindrad att åtnjuta semester på grund av
sjukdom eller annan seinesterkvalificerande orsak, skall ha semester under
den del av driftsuppehållet då sådant hinder inte föreligger och senare under
en period motsvarande den tid hindret förelegat.

I promemorian föreslås med hänsyn till det anförda sådan ändring i semesterlagen,
att i semestern inte mot arbetstagarens vilja får ingå dag, då
arbetstagaren på grund av sjukdom är oförmögen till arbetet, eller dag, som
enligt 7 § andra stycket c)—e ) skall jämställas med dag på vilken arbete
utförts.

En förutsättning för att en arbetstagare skall kunna få en sjukperiod,
som infallit under semestern, kompenserad genom ny semesterledighet,
bör som nämnts vara, att han hos arbetsgivaren framställer anspråk på
den ledighet som kan föranledas av franräkningsrätten och styrker sjukdomen.
Detta bör gälla oavsett om sjukdomen inträffat under semestern
eller om arbetstagaren varit sjuk redan innan en semesterperiod börjat.
Någon rätt att i omedelbart sammanhang med den erhållna semestern
även åtnjuta den ytterligare ledigheten bör inte föreligga. Ettundanta g
från rätten till sammanhängande semester är därför
påkallat. Arbetsgivaren bör sålunda enligt promemorieförslaget utan arbetstagarens
samtycke få till en särskild period förlägga semesterdagar,
som utgår i ersättning för tid, vilken frånräknats den ursprungliga för arbetstagaren
bestämda semestertiden.

I promemorian behandlas vidare vissa spörsmål, som föranleder förslag
till justeringar i semesterlagen och i lagen om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete.

Remissyttrandena

Promemorieförslaget tår ett gynnsamt mottagande av arbetsdomstolens
ordförande, sjöfartsstvrelsen och remissorganen på arbetstagarsidan medan

Kungl. Maj.ts pro position nr 58 år 19tii 13

företrädarna för arbetsgivarintressena ställer sig mer eller mindre avvisande.

De remissorgan, som tillstyrker förslaget, uttalar genomgående sin tillfredsställelse
med att frågan om förhållandet mellan semester och kvalificerande
frånvarotid nu förts fram till eu tillfredsställande lösning. Arbetsdomstolens
ordförande erinrar om att förslaget ger uttryck åt i huvudsak
samma tankegångar som domstolens förutvarande ordförande framförde
i sitt remissyttrande över 1960 års semesterkommittés betänkande med
förslag till ny semesterlag. Landsorganisationen finner reformen välmotiverad
mot bakgrund av den principiella inställningen, att semesterns syfte
är att bereda arbetstagaren vila och avkoppling. Tjänstemännens centralorganisation
betonar, att förslaget helt täcker de önskemål, som organisationen
i skilda sammanhang uttalat med avseende på frågan om semester
och kvalificerande frånvarotid. Organisationen erinrar samtidigt om att
andra lagutskottet vid behandling av propositionen med förslag till ny semesterlag
begränsade sin framställning om lagändring till repetitionsövningsfallet
med motiveringen att arbetsmarknadsparterna torde söka finna
lämpliga lösningar i avtal och att arbetsgivaren skulle tillämpa sin rätt
att räkna sjukdomstid och havandeskapstid som semestertid med moderation.
Enligt organisationens uppfattning har svårigheter uppstått att vinna
lösningar förhandlingsvägen.

Även de remissorgan, som ställer sig avvisande till promemorieförslaget,
uppehåller sig vid att frågan om semester och sjukdomstid i förarbetena
till 1963 års semesterlag ansågs böra anförtros arbetsmarknadens parter
för lösning avtalsvägen. Arbetsgivarorganisationerna finner inte de skäl
övertygande som anförts i departementsförslaget för att mot den så nyligen
gjorda bedömningen föreslå en långtgående ändring av reglerna om förläggningsförbud.
Svenska arbetsgivareföreningen anser, att man i fråga om
nuvarande regler bort hänvisa till en existerande liberal och smidig praxis
på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har enligt föreningen i stor utsträckning
samtyckt till att vid kvalificerande frånvaro förskjuta arbetstagares
redan bestämda semester. Som denna liberala ordning kan väntas bestå
finner föreningen det inkonsekvent och stötande om statsmakterna nu ensidigt
till arbetsgivarnas nackdel skulle ändra lagens förläggningsregler
i enlighet med promemorieförslaget.

Flera av de mot förslaget övervägande negativa remissorganen accepterar
likväl tanken att utsträcka förläggningsförbudet till att avse det fall
då repetitionsövning sammanfaller med en semesterstängningsperiod. Statens
avtalsnämnd, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet anser att en lagändring bör begränsas till
denna av riksdagen särskilt behandlade situation. Först om det, sedan arbetsmarknadsparterna
beretts tillräcklig tid att genom förhandlingar lösa
frågorna, visar sig att semesterlagens syfte inte kan tillgodoses på denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 är 1961

väg, bör enligt statens avtalsnämnd eu vidsträcktare reglering genom lagstiftning
övervägas.

Förslaget har även i sina enskildheter givit anledning till vissa erinringar.
Vad angår det fall att sjukdom inträffar efter det att semestern
börjat har kritik främst riktats mot tanken att låta även
enstaka sjukdagar vara utbytesgilla. Statens avtalsnämnd gör gällande att
en så långtgående reform skulle kunna medföra avsevärda administrativa
olägenheter, särskilt vid större arbetsplatser, även bortsett från svårigheterna
att senare kunna utlägga de resterande semesterdagarna på ett för
arbetets behöriga gång lämpligt sätt. I förslaget har visserligen förutsatts
att rätten att avbryta semestern på grund av sjukdom skulle förknippas
med skyldighet att lämna läkarintyg eller uppgift från allmän försäkringskassa.
Nämnden menar att det i många fall måste vara svårt för en läkare
att vid kortvariga och enkla sjukdomsfall i efterhand avgöra, om patienten
verkligen varit oförmögen till arbete eller ej. Läkarintyget torde i sådana
fall ofta få grunda sig på patientens egna uppgifter om sjukdomsbilden.
Risk för missbruk kan enligt nämndens uppfattning inte uteslutas, särskilt
inte inom områden, där arbetstagarna äger rätt till sjuklön från arbetsgivaren
redan från och med första sjukdagen. Enligt nämndens mening bör
därför en eventuell rätt att avbryta semester på grund av sjukdom förknippas
med krav på att sjukdomen skall vara av viss varaktighet. Landsorganisationen
tillstyrker förslaget i promemorian att sjukdagar skall få
utbytas endast om arbetstagaren utan dröjsmål efter semesterns eller sjukdomens
slut anmäler sjukdomsfallet och på begäran av arbetsgivaren styrker
detta med läkarintyg eller uppgift från allmän försäkringskassa.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening framhåller
att inte gärna varje kortvarigt eller banalt sjukdomstillstånd inverkar på
vederbörandes möjligheter att utnyttja sin semester till rekreation. Särskilt
med avseende på sjukdomsfallet måste man enligt remissyttrandena vara
klar över att ett genomförande av förslaget skulle förutsätta en omfattande
administrativ procedur och medföra eu stor mängd tvister. Riksförbundet
Landsbygdens folk ger uttryck åt liknande tankegångar och framhåller
samtidigt att några fullständiga garantier aldrig kan skapas för att en semester
skall ge rekreation. Andra familjemedlemmars sjukdom eller bristande
samordning av semestrarna inom en familj kan sålunda medföra
komplikationer. Även Svenska kommunförbundet reagerar mot den föreslagna
frånräkningsrätten vid enstaka sjukdagar eller vid korta sjukperioder.
Förbundet erinrar härvid om att den fjärde semesterveckan inte av
statsmakterna ansetts behövlig av rekreationsskäl. Svenska stadsförbundet
ifrågasätter med samma utgångspunkt om frånräkningsrätten bör få avse
den fjärde semesterveckan.

Beträffande de spörsmål som särskilt sammanhänger med semesterstängningsfallen
framhåller Svenska stadsförbundet och Svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 5S dr 1004

kommunförbundet, att tveksamhet kan föreligga huruvida, inom sådana
områden där arhetel ligger nere på grund av ferier, ferietiden äi att
betrakta som en semesterstängningstid. 1 dessa feriefall liksom vid annan
tillfällig stängning av ett företag kan det för övrigt enligt förbundens
uppfattning vara svårt att avgöra om företaget stänges för samtidig semester
eller helt eller delvis till följd av arbetsbrist.

Promemorieförslaget om ett undantag från rätten till sa mmanhängande
semester för arbetstagaren när det gäller semesterdagar,
som utgår i ersättning för sjukdom eller annan kvalificerande frånvarotid
under semester, föranleder ett påpekande av arbetsdomstolens ordförande.
Denne anför, att arbetsgivaren enligt förslaget fritt kan förlägga
semestern till sjukdomstid och tid för annan kvalificerande frånvaro. Sådan
tid skall visserligen ersättas av ny semester, men denna får av arbetsgivaren
förläggas till en särskild period, varigenom arbetstagaren förlorar rätten
till sammanhängande semester. Häremot finns intet att erinra då fråga är
om sjukdomsfall, som inträffat under semestern eller då semestern förlagts
till företagets semesterstängningsperiod. 1 andra fall synes däremot tillräckliga
skäl saknas för en sådan inskränkning i arbetstagarens rätt till
odelad semester. Eftersom nu berörda spörsmål sannolikt saknar större
praktisk betydelse och eu i sak mer tilllredsställande reglering skulle betunga
lagtexten avsevärt, anser sig arbetsdomstolens ordförande böra godtaga
förslaget även i delta avseende.

Statens avtalsnämnd hyser den uppfattningen att ersättningsdagarna av
arbetsgivaren bör få förläggas till minst två semesterperioder och inte till
blott en enda period.

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
framhåller att den föreslagna reformen ingriper i den vid
genomförandet av 1963 års semesterlag som principiellt betydelsefull ansedda
föreskriften att semesterlönen skall utbetalas i samband med
semestern. Av praktiska skäl har förslaget tvingats acceptera att frånräkningsgill
tid får utläggas som obetald ledighet i de fall då full semesterlön
utbetalats vid den först bestämda semestern. Förbunden hävdar att i samband
härmed även uppkommer praktiskt svårlösta frågor om frånräkningsrättens
utnyttjande vid långtidssjukdom samt om avräkning och samordning
av arbetslön, sjuklön och ersättning från allmän försäkringskassa.

Den sist berörda frågan behandlas även av Tjänstemännens centralorganisation,
som anför att, om arbetsgivaren redan utbetalat semesterlön och
arbetstagaren begär att senare få ut ny semester, de föreslagna bestämmelserna
bör föranleda en omräkning så att arbetsgivaren tillgodoräknas vad
han utbetalat för mycket, dvs. mellanskillnaden mellan full semesterlön
och vad som skall utgå i sjuklön eller lön under havandeskap eller under
militärtjänst. Det belopp som sålunda tillgodoräknas arbetsgivaren bör sedan
kunna avdragas när semester utgår eller semesterersättning utbetalas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1961

Departementschefen

Semesterlagstiftningen bygger på uppfattningen att semestern för arbetstagaren
skall vara en tid av vila och avkoppling från arbetet. Semestern intjänas
enligt huvudregeln genom det arbete, som utföres hos arbetsgivaren.
Tidigt insåg man emellertid att även tid för sådan frånvaro från arbetet, som
inte kan anses tjäna något egentligt rekreationssyfte, inom rimliga gränser
borde få kvalificera till semester. Lika naturligt tedde det sig att semestern
principiellt inte borde få förläggas till sådan tid som nu sagts. Sjukdomstid
och tid för frånvaro på grund av havandeskap och barnsbörd eller repetitionsövning
blev sålunda med vissa tidsbegränsningar kvalificerande för
semester, varjämte arbetsgivaren förbjöds att utan arbetstagarens samtycke
förlägga semester till sadan tid som nu nämnts. Med repetitionsövning har
i 1963 års semesterlag jämställts vissa civilförsvarsövningar.

I det nyssnämnda förläggningsförbudet har lagstiftaren emellertid gjort
den viktiga inskränkningen, att arbetsgivaren är oförhindrad att förlägga
en arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren är sjuk eller frånvarande
av annan privilegierad anledning, om arbete uppenbarligen ändå inte
kunnat beredas arbetstagaren då. På grund av detta undantag kan en arbetsgivare,
som tillämpar semesterstängning vid sitt företag, ge även eu
sjuk arbetstagare eller en arbetstagare, som är inkallad till repetitionsövning,
semester samtidigt med sina övriga anställda.

Den nu berörda undantagsregeln har under senare år varit föremål för
mycken diskussion. Denna ledde vid riksdagsbehandlingen år 1963 av propositionen
med förslag till ny semesterlag fram till att riksdagen på hemställan
av andra lagutskottet begärde ett förslag till lagändring med avseende
på det fall då repetitionsövning och semesterstängning sammanfaller.

I sitt utlåtande över propositionen jämte i anledning därav väckta motioner
hade utskottet, med hänsyn till att det i det nu nämnda fallet var fråga om
en tjänstgöringsskyldighet, som samhället ålägger den enskilde, ansett det
mindre tillfredsställande att arbetstagaren helt eller delvis skulle gå miste
om sin semester.

En utvidgning av gällande förläggningsförbud till tid för repetitionsövning
i semesterstängningsfallet aktualiserar i huvudsak samma problem
som ett motsvarande förbud med sikte på annan frånvaro av privilegierad
anledning. Det kan da ifragasättas, om det finns någon anledning att göra
skillnad mellan det fall då frånvaron beror på repetitionsövning samt de fall
då frånvarogrunden är sjukdom eller annan som semesterkvalificerande
godtagen orsak. Med visst fog torde kunna hävdas att alla fall, då semesterstängning
sammanträffar med perioder av sjukdom eller annan semesterkvalificerande
frånvaro, i lagen bör behandlas på ett och samma sätt. Till
stöd för en lösning i en för arbetstagarna positiv riktning talar enligt min
mening främst det förhållandet att semesterstängning tillämpas i en mycket

Kungl. Maj:tu proposition nr .''>ti år 1961

stor utsträckning ocli att arbetsgivarens val av denna form framför individuellt
bestämda semestrar inte bör få inverka på den enskilde arbetstagarens
möjligheter att utnyttja sin semester för vila och rekreation.

Vad gäller sjukdomstid skulle emellertid ett slopande av undantagsbestämmelsen
för de fall då arbete inte kan beredas arbetstagaren i fortsättningen
för enkelhetens skull kallade semesterstängningstallen - innebära
endast en partiell lösning av frågan om sammanträffande av sådan
tid och semester. Lagens förläggningsförbud innebär nämligen endast att
semestern enligt huvudregeln inte får utgå under sjukdomstid, om arbetstagaren
blir sjuk före den för honom bestämda semestern. Insjuknar arbetstagaren
efter det att semestern börjat, kan semestern inte avbrytas och den
utgår då under sjukdomstid, alldeles oavsett om semestern är utlagd samtidigt
för alla arbetstagare eller individuellt bestämd. För den enskilde arbetstagaren
kan sålunda möjligheterna att få en tillfredsställande avkoppling
bli beroende av huruvida han insjuknar dagen före en utlagd semester
eller samma dag som denna börjar. En sådan ordning ter sig mindre tillfredsställande.

Det nu anförda visar enligt min mening att en omprövning av'' hela frågan
om förhållandet mellan semester och kvalificerande frånvaro inte kan undvikas
vid övervägande av den lagändring, vartill riksdagen begärt förslag.
En så begränsad förändring som den av riksdagen förordade ter sig då
mindre lämplig. Den omständigheten att den nya semesterlagen varit i kraft
endast kort tid bör i och för sig inte lägga hinder i vägen för eu längre gående
reform, om denna måste bedömas som ändamålsenligare. Enligt min
uppfattning bör man, när frågan om en reform av'' hithörande regler nu
väckts, söka finna en såvitt möjligt slutgiltig lösning av problemet om sammanträffande
av semester och tid för kvalificerande frånvaro. Förslag till
en sådan lösning har framlagts i den inom socialdepartementet upprättade
promemorian.

Promemorieförslaget utgår från den principiella uppfattningen, att semesterns
ändamål att bereda arbetstagaren vila och avkoppling från arbetet
tillgodoses bäst om arbetstagaren fritt förfogar över sin tid under semestern.
Reformen syftar till att en arbetstagare inte skall behöva finna sig i
att semestern sammanfaller med sjukdomstid eller annan frånvaro som
är semesterkvalificerande. För statens anställda gäller sedan länge i detta
avseende regler, som väl tillgodoser nämnda syfte. Såvitt jag erfarit har
dessa regler inte föranlett missbruk eller tvister, och det bör därför inte
behöva vålla några större svårigheter, om för de kommunala och privata
sektorerna införes ett system liknande det som redan tillämpas för anställda
hos staten.

Den tekniskt lämpligaste lösningen för ett genomförande av den diskuterade
reformen synes, såsom i promemorian föreslagits, vara att i 10 § semesterlagen
införa eu bestämmelse, enligt vilken i semestern inte skall in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 196b

räknas dag, då arbetstagaren på grund av sjukdom är oförmögen till arbete,
eller dag, som enligt punkterna c)—-e) i 7 § andra stycket — frånvaroanledningarna
havandeskap och barnsbörd, repetitionsövning och civilförsvarsövning
— skall jämställas med dag å vilken arbete utförts. Hur än
arbetsgivaren bestämt semestern skall tid som nu sagts kunna frånräknas
den utlagda semestern. En förutsättning härför bör dock vara, att arbetstagaren
utan dröjsmål hos arbetsgivaren gör framställning om frånräkning.

En reform i antydd riktning innebär det viktiga avsteget från nuvarande
regler, att semester avbrytes då sjukdom inträffar efter det
att semestern börjat. En arbetstagare, som drabbats av sjukdom
under semestern, skall sålunda enligt förslaget äga påfordra, att sjukdagarna
frånräknas den för honom bestämda semestern och att motsvarande antal
semesterdagar i stället får tillgodonjutas av honom vid ett senare tillfälle.

Vid övervägande av de eventuella nackdelar, som kan vara förenade med
den ifrågasatta nya regeln, kan till en början konstateras, att antalet sjuka
sommartid, då de flesta semestrarna uttages, är betydligt mindre än under
andra tider på året. Att bereda någon enstaka arbetstagare viss semesterledighet
i utbyte mot den som han gått miste om genom sjukdom förefaller
knappast behöva vålla arbetsgivaren någon större olägenhet. Förhållandet
bör inte te sig nämnvärt annorlunda än om sjukdomen inträffat efter det
att semestern avslutats i stället för under semestern.

Flera remissorgan på arbetsgivarsidan har uttalat farhågor för organisatoriska
komplikationer och för missbruk från arbetstagarnas sida, särskilt
med hänsyn till att även korta sjukperioder eller enstaka sjukdagar skulle
få frånräknas den utlagda semestern. Enligt min mening torde dock
nackdelarna för arbetsgivarna inte bli särskilt stora, även om frånräkningsrätten
får omfatta enstaka sjukdagar. Utgångspunkten bör här vara,
att förhållandena skall bedömas på i huvudsak samma sätt som när sjukdom
inträffar under arbetsåret. Beträffande arbetsgivarens möjligheter att
tillfredsställande kontrollera under semestrarna inträffande sjukdomsfall
vill jag — i likhet med vad Landsorganisationen gjort i sitt yttrande —
understryka, att utbyte av sjukdagar under semester mot nya semesterdagar
förutsätter att arbetstagaren för arbetsgivaren anmäler sjukdomsfallet
och yrkar att sjukdagarna skall frånräknas den utlagda semestern. Detta
bör ske utan dröjsmål, dvs. vid utgången av den för semestern bestämda
tiden eller — om sjukdomen varar längre — när arbetsoförmågan upphör.

I detta sammanhang skall arbetsgivaren kunna fordra att arbetstagaren
styrker sjukdomsfallet med läkarintyg eller uppgift från allmän försäkringskassa.
Sjukdom, som inte varar längre än tre dagar, kan inte styrkas
på annat sätt än genom läkarintyg, medan däremot vid långvariga sjukdomsfall
den i praktiken viktigaste kontrollen torde ankomma på försäkringskassorna.
Så snart sjukpenning börjar utgå ägnar nämligen försäkringskassan
sjukdomsfallet vederbörlig kontroll. Senast efter åtta dagar

1''.»

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 är 1964

kräver kassan att sjukdomen styrkes med läkarintyg. Sjukdomsfall under
semester torde med hänsyn till del anförda i allmänhet inte behöva vålla
vanskligare kontrollproblem än sjukdom under annan del av året.

En arbetstagare, som utnyttjar sin rätt att från utlagd semester räkna
bort därunder infallande sjukdagar och får motsvarande ledighet vid ett
senare tillfälle, har i allmänhet i samband med den första semestern erhållit
hela den på den utlagda semestern belöpande semesterlönen. Han äger
då inte rått till ytterligare semesterlön för den semesterledighet som utlägges
i ersättning för den tid arbetstagaren varit sjuk. Att märka är emellertid
att under sjukdomstiden sjukpenning utgått för tiden efter den tredje
sj ukdagen.

1 fråga om sjukdom, som inträffat före semesterns början, gäller som
nämnts redan enligt semesterlagens nuvarande lydelse ett förbud mot
semesterns förläggning till sjukdomstid. Från detta förläggningsförbud
stadgas det undantaget att arbetsgivaren kan ge arbetstagaren semester
även under tid för sjukdom, som börjat före semestern, om arbete eljest
uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren. Motsvarande gäller beträffande
tid för annan semesterkvalificerande frånvaro. Denna undantagsregel
är tillämplig i semesterstängningsf allen. Med den diskuterade
reformens syfte synes bäst överensstämma att arbetstagaren även i
semesterstängningsfallen får rätt att från den för honom och hans arbetskamrater
bestämda semestertiden räkna bort den tid hans sjukdom varat
eller den tid han av annan semesterkvalificerande anledning — exempelvis
repetitionsövning —- varit hindrad att åtnjuta semester. Lämpligast synes
vara att den ifrågavarande undantagsregeln slopas och att samma ordning
införes som beträffande sjukdom, vilken inträffar under semestertiden.

En frånräkningsrätt i semesterstängningsfallen får betydelse både då en
sjukperiod eller tid för annan kvalificerande frånvaro helt sammanfaller
med tiden för semesterstängning och då sammanträffandet gäller bara eu
del av semesterstängningsperioden. Arbetsgivarens avsikt med semesterstängningen
är att alla anställda skall ha semester samtidigt. Han får
därför förutsättas räkna med att arbetstagaren för semester utnyttjar
driftsuppehållet i den mån kvalificerande frånvaroanledning inte föreligger.
Det naturliga synes sålunda vara att en arbetstagare, som under någon del
av semesterstängningsperioden är hindrad att åtnjuta semester på grund
av sjukdom eller annan semesterkvalificerande orsak, skall ha semester
under den del av driftsuppehållet då sådant hinder inte föreligger. Detta
torde inte medföra några svårigheter för arbetstagaren, som knappast kan
vara okunnig om vilken tidrymd semesterstängningen avser, även om han
insjuknat dessförinnan.

Det nuvarande undantaget från lagens förbud att förlägga semester till
sjukdomstid, som börjat före semestern, eller till annan semesterkvalificerande
frånvarotid gäller alla fall då arbete eljest uppenbarligen inte kunnat
beredas arbetstagaren under semestertiden. I det föregående har endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 196b

diskuterats semesterstängningsfallen. Det torde inte behöva vålla några olägenheter
att behandla permitteringsfailet på samma sätt. Något skäl för att
eu arbetsgivare på egen hand skall få förlägga en sjuk arbetstagares semester
till tid då denne är permitterad på grund av arbetsbrist synes inte föreligga.

En förutsättning för att en arbetstagare skall kunna få en sjukperiod,
som infallit under semestern, kompenserad genom ny semesterledighet,
bör som nämnts vara, att han hos arbetsgivaren framställer anspråk på
den ledighet som kan föranledas av frånräkningsrätten och styrker sjukdomen.
Detta bör gälla oavsett om sjukdomen inträffat under semestern
eller om arbetstagaren varit sjuk redan innan en semesterperiod börjat.
Någon rätt att i omedelbart sammanhang med den erhållna semestern
även åtnjuta den ytterligare ledigheten bör inte föreligga. Ett undantag
från rätten till sammanhängande semester är därför
påkallat. Semesterdagar, vilka utgår i ersättning för tid som frånräknats
den för arbetstagaren bestämda semestertiden, bör således av arbetsgivaren
kunna förläggas till en särskild period. Sistnämnda period bör dock vara
sammanhängande, om inte arbetstagaren medger annat. Den semesterperiod,
som salunda utlägges senare, blir kvalificerande för ny semester
enligt regeln i 7 § andra stycket a), och den sjukdomstid, som frånräknas
den tidigare utlagda semestern, blir semesterkvalificerande i den mån detta
följer av regeln i 7 § andra stycket b) semesterlagen.

Arbetstagarens rätt till ny semester i stället för dagar, som sammanträftat
med en sjukperiod eller tid för annan semesterkvalificerande från''
aro, kommer i allmänhet att innebära endast en rätt att vid senare
tillfälle erhålla viss semesterkvalificerande ledighet. Eftersom i normalfallet
hela den på den utlagda semestern belöpande semesterlönen
utbetalats i anslutning till den semester, varunder sjukdomen
uppkommit, föreligger inte någon rätt till ytterligare ekonomisk semestergottgörelse
av arbetsgivaren. Detta får speciell betydelse, därest arbetstagaren
slutar sin anställning innan han erhållit sådan ytterligare semesterledighet,
vartill han äger rätt på grund av att tidigare utlagd semester
inte kunnat utnyttjas annat än delvis. Enligt 5 § semesterlagen skall en
arbetstagare, som vid anställningens slut inte åtnjutit semester eller semesterlön
vartill han förvärvat rätt enligt lagen, erhålla semesterersättning.
Om full semesterlön utbetalats i anslutning till den från början utlagda
semestern, bör nagot krav på semesterersättning inte kunna grundas
på det föihallandet, att arbetstagaren ännu inte åtnjutit de semesterdagar,
som på grund av de föreslagna nya reglerna skall utgå i ersättning för dem
som räknats bort från den utlagda semestern. En rätt till semesterersättning
i ett sådant fall skulle nämligen innebära rätt till dubbel ekonomisk
semestergottgörelse, något som inte är avsikten med reformen. För att
det klart skall framgå att semesterersättning inte skall utgå i nu avsett
fall, bör eu jämkning vidtagas i 5 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 190i

I detta sammanhang vill jag med anledning av en uppfattning som kommit
till uttryck i vissa remissyttranden framhålla, att de föreslagna ändringarna
i 10 § inte medför någon ändring i nuvarande regler om semesterns
förläggning till året efter kvalifikationsåret eller — om löpande kvalifikalionsår
tillämpas — till detta år. Om det år, under vilket semestern skolat
utläggas, gått till ända utan att semesterledighet beretts arbetstagaren, förvandlas
arbetstagarens rätt till ett anspråk på ogulden semesterlön, men därjämte
kan arbetsgivaren bli skyldig att utge ersättning för den ekonomiska
eller ideella skada som arbetstagaren lidit till följd av att arbetsgivaren inte
berett honom semesterledighet. Är anledningen till att semester inte utlagts
att söka i eu omständighet, varöver arbetsgivaren inte råder, t. ex. arbetstagarens
sjukdom, torde emellertid något skadestånd inte kunna utkrävas
för att semestern uteblivit.

Tillfogas må med tanke på semesterstängningsfallen, att lagens regel i
14 § att semesterlön därest ej annat i särskild ordning överenskommits skall
utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern torde böra ge arbetsgivaren
rätt att vid stundande semesterstängning utbetala semesterlön även
till en arbetstagare som är sjuk. Känner arbetsgivaren närmare till sjukdomsfallet
och vet att arbetstagaren inte kan tänkas tillfriskna under semesterstängningsperioden,
bör han doek vänta med utbetalningen till dess
arbetstagaren får sin semester. Om arbetsgivaren vet, att arbetstagaren under
semesterstängningsperioden kommer att börja en repetitionsövning, bör
arbetsgivaren inte utbetala mer av semesterlönen än som ankommer på tiden
före övningens början.

I några remissyttranden påpekas, att den nu diskuterade ordningen föranleder
ingrepp i den nyligen i lagen uttryckligen knäsatta principen, att
semesterlön skall utbetalas i samband med semesterledigheten. Jag medger
att detta blir en konsekvens av den föreslagna reformen. Såvitt avser tjänstemän,
vilka uppbär månadslön och har rätt till sjuklön från arbetsgivaren,
synes det naturliga vara, att vid sjukdom under semester en avräkning
kommer till stånd. Om exempelvis en arbetstagare varit sjuk 10 dagar
under sin semester, avräknas från påföljande månadslön ett belopp motsvarande
skillnaden mellan den på de 10 dagarna belöpande månadslönen
och den på samma tid belöpande sjuklönen. Under den månad, då de
10 resterande semesterdagarna skall utgå, erhåller arbetstagaren sin fulla
månadslön. Gentemot de remissorgan, som uttryckt farhågor för tvister med
arbetstagarna i fråga om ett sådant avräkningsförfarande, vill jag framhålla,
att arbetstagarna inte gärna bör kunna göra några invändningar, när förfarandet
grundar sig på ett i lagen antaget system.

De nu förordade lagändringarna aktualiserar ett spörsmål rörande k v aI
i f i k a t i o n s t i d. Med det nuvarande undantaget från förläggningsförbudet
för det fall att arbete inte finns att tillgå sammanhänger ett stadgande
i tredje stycket av semesterlagens 7 §. Detta stadgande innebär att en arbetstagare,
som är frånvarande från arbetet av semesterkvalificerande anledning

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 196i

såsom sjukdom, havandeskap, militär- eller civilförsvarsövning, inte får
tillgodoräkna sig frånvarotiden som arbetad tid, om arbetstagaren uppenbarligen
ändå inte kunnat beredas arbete under denna tid; däremot räknas
frånvaro på grund av semester även under sådan tid som semesterkvalificerande.
Bestämmelsen har sin grund i uppfattningen, att en arbetstagare,
som råkar vara sjuk eller ha annan semesterkvalificerande anledning till
frånvaro under tid, då arbetsbrist råder vid ett företag, inte skall få en förmånligare
position med avseende på semesterkvalifikation än sina under
samma tid permitterade arbetskamrater. Bestämmelsen är — liksom förläggningsregeln
i 10 § första stycket sista punkten — tillämplig i alla situationer
då arbete inte finns att tillgå, dvs. även för det fall att driftsuppehållet
beror på semesterstängning. Med hittillsvarande regler har arbetsgivaren
i sådant fall ägt förlägga en sjuk arbetstagares semester till samma
tid som de övrigas semester. Eftersom semester anses såsom arbetad tid
i kvalifikationshänseende, har alltså arbetstagaren i fråga kvalificerat sig
för semester under driftsuppehållet. Frågan om semesterkvalifikation vid
exempelvis sjukdom under tid för semesterstängning har därför hittills inte
vållat några problem.

Läget blir ett annat, om sjukdomstid eller tid för annan privilegierad
frånvaro skall kunna frånräknas utlagd semester. Bibehålies bestämmelsen
i 7 § tredje stycket oförändrad, synes följden bli att en arbetstagare, som
utnyttjar sin rätt att få tid som nyss nämnts frånräknad, inte som semesterkvalificerande
kan tillgodoräkna sjukdomstid och jämställd lid, vilken infallit
under semesterstängning. Härigenom skulle otvivelaktigt värdet av
den föreslagna reformen minskas för den enskilde arbetstagaren. Ett fyra
veckors driftsuppehåll under sjukdomstid, som inte samtidigt utgör semester,
kan sålunda innebära förlust av två semesterdagar påföljande år, i
vissa fall till och med mer.

Ett undantag från stadgandets tillämplighet i semesterstängningsfallen
torde därför vara påkallat. Bestämmelsens syfte — att förhindra att exempelvis
sjuka arbetstagare gynnas framför arbetstagare som är frånvarande
på grund av arbetsbrist — motverkas inte av ett dylikt undantag, övriga
arbetstagare, som ju har semester, får räkna denna som semesterkvalificerande
på grund av regeln i 7 § andra stycket a). Såväl principiella som
praktiska skäl synes med hänsyn till det anförda tala för en sådan modifikation
av stadgandet i 7 § tredje stycket, att detta blir tillämpligt endast
om anledningen till att arbete inte finns att tillgå är en annan än driftsuppehåll
för samtidig semester.

En motsvarande ändring bör göras i 1 § andra stycket 2) lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Avslutningsvis vill jag beröra ett förhållande, som ligger vid sidan av den
i det föregående behandlade reformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1 96 1

Enligt 12 § andra stycket semesterlagen utgör semesterlönen för en arbetstagare,
som är tim- eller ackordsavlönad, nio procent av den sammanlagda
arbetsinkomsten i anställningen under kvalitikationsåret. Vid tillämpning
av denna regel skall enligt 12 § tredje stycket till arbetsinkomsten föi
varje dag av semesterkvalificerande frånvaro — utom semesterdagar
läggas ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga dagsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret. Den situationen kan emellertid inträffa
vid långvariga sjukdomsfall, att en arbetstagare är berättigad till
semesterförmån för ett kvalifikationsår, varunder han inte utfört något
arbete åt arbetsgivaren. Genomsnittsregeln i 12 § tredje stycket kan då inte
tillämpas. För denna situation vill jag föreslå en bestämmelse, att till grund
för beräkningen av semesterlönen skall läggas den genomsnittliga dagsinkomsten
under det kvalifikationsår, då arbete sist utfördes för arbetsgivarens
räkning. Av en bestämmelse i 7 § tredje stycket sista punkten följer
att den nu förordade beräkningsregeln i fall av långtidssjukdom inte kan
komma att avse mer än två år.

De nu föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juni 1964, så att
de nya förläggningsreglerna kan vinna tillämpning på sommarsemestrarna
under innevarande år.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom socialdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester
och

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 115)
om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete,

vilka torde få fogas såsom bilaga1 till detta protokoll.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Anders Leion

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1964

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19
februari 1964.

Närvarande:
justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 14 februari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
31 januari 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 17 maj 1963 (nr 114)
om semester och 2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj
1963 (nr 115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn Axel Wallén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj:Is proposition nr 58 år 196b

Utdrag un protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:i
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari
1964.

Närvarande:

Statsministern Erlandek, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 19 februari
1964 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 31 januari 1964 remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 17 maj 1963 (nr 11 i) om semester och

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 115) om
förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Efter anmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredraganden,
att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Anders Leion