Kungl. Maj:ts proposition nr 4 dr 1964

Nr 4

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kommunal beredskap m. m.; given Stockholms slott
den 19 december 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om kommunal
beredskap,

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1. lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. och

2. lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reglering i en lag om kommunal beredskap av
de uppgifter inom totalförsvaret, som skall fullgöras av kommunerna och
som icke är specialreglerade i särskild lagstiftning. Uppgifterna hänför sig
främst till sådana verksamhetsområden, vilka vid avgränsningen åren 1959
och 1960 av civilförsvarets uppgifter överfördes från detta till de ordinarie
samhällsorganen. Omhändertagande i olika hänseenden av utrymd eller
krigsdrabbad befolkning efter det inkvarteringen genomförts av civilförsvaret
regleras härvid som en kommunal beredskapsuppgift. Tidpunkten för
ansvarsövergången från civilförsvaret till inkvarteringskommunen bestämmes
närmare. Såsom en kommunal uppgift upptages att registrera befolkning,
som tvingats lämna sin bostad.

Vidare föreslås skyldighet för kommun att lämna annan kommun bistånd
under civilförsvarsberedskap, dels i form av förberett bistånd av utrymningskommun
åt inkvarteringskommun, dels såsom improviserat bistånd mellan
närbelägna kommuner i situationer med akuta svårigheter.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

Skyldighet föreslås åvila kommunerna att redan i fredstid planlägga
och på annat sätt förbereda verksamheten i krig eller vid krigsfara, bl. a.
att förbereda reparation av kommunaltekniska anläggningar efter krigsskador.
Planläggningsskyldigheten skall gälla generellt och för alla kommunala
verksamhetsområden av betydelse för totalförsvaret. Efter länsstyrelsens
förordnande skall planerna redovisas.

Särskilda regler föreslås för den kommunala organisationen i krig eller
vid krigsfara, vilka ger kommunstyrelsen möjligheter att omfördela kommunens
personella och materiella resurser och att ge direktiv för inriktningen
av fackorganens verksamhet.

I fråga om kostnaderna föreslås att kommun skall vara berättigad till
statsbidrag med minst två tredjedelar av kostnaden för särskild anordning,
som kommunen efter länsstyrelsens beslut ålagts vidtaga för att bl. a. trygga
de inkvarterades vattenförsörjning. Statsbidrag med skäligt belopp föreslås
vidare skola utgå för planläggningskostnaderna, om planerna godkänts
av länsstyrelsen och kostnaderna är att anse som betungande. Kostnader i
verkställighetsskedet för omhändertagande av inkvarterad befolkning liksom
kostnader för lämnat bistånd åt annan kommun föreslås skola helt ersättas
av staten.

I en lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig in. m. föreslås
regler, som tryggar de inkvarterades innehav av anvisad bostad. Upplåtelseskyldigheten
anknytes till civilförsvarets anvisning men kan också
aktualiseras genom anvisning av kommunalt organ.

I lagen föreslås vidare en reglering av inkvarteringsvärdens rätt till ersättning
av den inkvarterade ävensom en ordning för bestämmandet av ersättningens
storlek, när parterna ej kunnat enas. Den föreslagna ordningen
anknyter till förfarandet vid utövning av civilförsvarets förfoganderätt. Skada
som uppstått till följd av inkvarteringen föreslås skola ersättas av statsmedel.

Slutligen föreslås vissa begränsade följdändringar i civilförsvarslagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196t

Förslag

till

Lag

om kommunal beredskap

Härigenom förordnas som följer.

Vissa kommunala uppgifter under civiltörsvarsberedskap

1 §•

Kommun är under civilförsvarsberedskap skyldig att i de hänseenden,
i vilka kommunen är verksam för kommunens egna medlemmar eller dem
som eljest äro bosatta i kommunen, utöva verksamhet jämväl till förmån
för sådan befolkning från annan kommun, som till följd av krigsskada, utrymning
eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande utomoidentliga
förhållanden tagit uppehåll inom kommunen. Härvid skola dock
gälla de begränsningar, som följa av att vistelsen i kommunen icke är avsedd
att fortgå, när de utomordentliga förhållandena upphört, eller av
föreskrifter, vilka meddelats i eller med stöd av lag eller författning, avsedd
att tillämpas under nämnda förhållanden.

2 §•

Det åligger kommun under civilförsvarsberedskap att bistå den som till
följd av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara
sammanhängande utomordentliga förhållanden blivit i behov av särskilt
bistånd, i den mån hans behov icke skola tillgodoses genom civilförsvarets
försorg eller enligt särskild lag eller författning genom annan än kommunen.
Vid kommuns biståndsverksamhet skall särskilt tillses att behoven
av bostad och uppehälle bliva tillgodosedda samt att vård eller tillsyn beredes
den, som är i behov därav.

Skyldighet som i första stycket sägs åvilar den kommun, i vilken den
hjälpbehövande uppehåller sig annat än tillfälligt.

3 §•

Såvitt gäller den som till följd av krigsskada eller utrymning lämnat sin
bostad inträder den i 2 § stadgade skyldigheten för kommun, då den hjälpbehövande
efter anvisning av civilförsvaret eller på annat sätt blivit in -

■* Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

kvarterad inom kommunen. Har inkvartering skett i förläggning, som civilförsvaret
upprättat för vårdbehövande, skall dock, i den mån förläggningen
ej utgör specialinternat som kvarstår under särskild huvudman,
ansvaret for driften övergå till kommunen först en vecka efter det civilforsvarsmyndighet
anmält till kommunen att förläggningen tagits i bruk.
Pa framställning av kommunen äger länsstyrelsen, om särskilda skäl förelgga
därtill, förordna att kommunens övertagande av ansvaret för förläggningen
skall anstå under ytterligare högst en vecka.

4 §.

Enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, är kommun under civilförsvarsberedskap
skyldig att registrera befolkning, som till följd av
kngsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhangande
utomordentliga förhållanden lämnat sin bostad och uppehåller
sig i kommunen annat än tillfälligt.

5 §•

Kommun, varifrån utrymning sker, är under civilförsvarsberedskap
s yldig att, i den mån förhållandena medgiva det, lämna bistånd åt kommun,
där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större omfattning.
Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal och
utrustning för verksamheten för de inkvarterade. Enas ej kommunerna
om biståndet, ager länsstyrelsen i det län, där utrymningskommunen är belägen,
förordna därom.

Blir tiu föIJ''d av krigsskada, inkvartering av utrymmande eller andra
med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga förhållanden för
totalförsvaret viktig kommunal verksamhet i viss kommun så betungande,
att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är under civilförsvarsberedskap
annan kommun skyldig att efter särskilt förordnande därom tillfälligt
lamna sådant bistånd. Om dylikt bistånd förordnar länsstyrelsen i det
lan, där den biståndslämnande kommunen är belägen.

Planläggning och andra förberedelser
6 §•

Det åligger kommun att redan i fredstid vidtaga de förberedelser, som
erfordras for att kommunen skall kunna såväl fullgöra sina uppgifter enligt
1, 2 och 4 §§ samt 5 § första stycket denna lag som upprätthålla eller
utova annan för totalförsvaret viktig verksamhet, vilken åligger kommunen
enligt särskild lag eller författning.

Kungl. Maj.ts proposition nr A år 196A

Kommun, som ombesörjer distribution av gas, värme, vatten eller elektricitet
eller ombesörjer renhållning eller ansvarar för samfärdsleder, kommunikationer
eller avlopp eller som utövar annan därmed jämförlig verksamhet,
skall även vidtaga förberedelser för att verksamheten i erforderlig
omfattning skall kunna återupptagas efter krigsskador.

Efter länsstyrelsens förordnande är kommun skyldig att vidtaga med
hänsyn till planlagd inkvartering i kommunen erforderliga särskilda anordningar
eller förberedelser för vattenförsörjningen och den allmänna
hälsovården.

Förberedelserna skola anpassas efter de förhållanden, som kunna förutses
komma att råda i kommunen, allteftersom civilförsvarets planer för
utrymning och inkvartering verkställas. Såvitt avser förberedelser enligt
andra stycket skola förberedelserna ske under beaktande jämväl av den risk
för krigsskador, för vilken verksamheten kan antagas vara utsatt.

7 §•

Finner länsstyrelsen det erforderligt med hänsyn till beredskapsuppgifternas
omfattning eller betydelse i viss kommun, att dennas förberedelser
redovisas i särskild plan, skall kommunen efter länsstyrelsens förordnande
upprätta och antaga sådan plan samt underställa länsstyrelsen denna för
godkännande.

Länstyrelsen äger förordna om revision av kommunala beredskapsplaner,
då det påkallas av ändrade förhållanden.

Uppgifternas handhavande
8 §.

Uppgift som enligt denna lag ankommer på kommun under civilförsvarsberedskap
skall, därest uppgiften motsvarar eller i huvudsak motsvarar
fredstida kommunal uppgift, fullgöras av det kommunala organ, på vilket
uppgiften ankommer i fredstid.

9 §•

Uppgift som kommun skall fullgöra under civilförsvarsberedskap och
som saknar motsvarighet i fredstid skall, i den mån föreskrifter för uppgiftens
handhavande ej meddelats i särskild lag eller författning, handhavas
av en beredskapsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild beredskapsnämnd. Beredskapsnämnd må
tillsättas redan i fredstid.

Där särskild beredskapsnämnd ej inrättas, skall kommunens styrelse
vara beredskapsnämnd; kommun dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt
organ att vara beredskapsnämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

10 §.

Ledamöter och suppleanter i särskild beredskapsnämnd väljas av kommunens
fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter
må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det
begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,
om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat
med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning,
i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om beredskapsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte
vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse
ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där
avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt
att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och
beslutet i varje ärende.

Beträffande beredskapsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i första
stycket sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tilllämpning,
varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av
stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat
än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

11 §•

Under civilförsvarsberedskap äger kommun övergå till krigsorganisation.
Om beslut, varigenom kommun övergått till krigsorganisation eller återgått
till fredstida organisation, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

I kommuns krigsorganisation skola ingå kommunens styrelse och sådana
förvaltande och verkställande kommunala organ i övrigt, vilka fullgöra med
försvarsberedskapen sammanhängande uppgifter.

Då kommun övergått till krigsorganisation, ankommer ledningen av
den kommunala beredskapsverksamheten på kommunens styrelse. Denna
äger meddela kommunens nämnder och andra organ, dock ej fullmäktige,
föreskrifter rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt fördela
kommunens tillgångar i fråga om personal och utrustning mellan de
i krigsorganisationen ingående organen alltefter uppkommande behov. Av
styrelsen utsedd företrädare äger närvara vid och deltaga i överläggningarna
inom kommunalt organ, som ingår i krigsorganisationen.

Om överflyttning av uppgifter, som tillkomma viss kommunalmyndighet,
till annan sådan myndighet stadgas i lagen med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid
krig eller krigsfara m. m.

12 §.

Finner länsstyrelsen under civilförsvarsberedskap att kommun bör övergå
till eller bibehålla krigsorganisation, äger länsstyrelsen förordna därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

13 §.

Kommunens styrelse skall övervaka att erforderlig planläggning sker
och övriga nödvändiga förberedelser vidtagas för den kommunala verksamheten
i krig eller vid krigsfara. Det åligger styrelsen eller det kommunala
organ, som kommunen bestämmer, att genom anvisningar till planläggande
organ sörja för att erforderlig samordning kommer till stånd mellan de olika
verksamhetsområdena.

14 §.

Inom varje län åligger det länsstyrelsen att följa tillämpningen av denna
lag. Länsstyrelsen skall därvid tillse att såväl förberedelsearbetet som
själva verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt samt samordnas
med annan beredskapsplanläggning och försvarsverksamhet.

Under civilförsvarsberedslcap äger länsstyrelsen, om det anses oundgängligt
för samordning av försvarsansträngningarna, meddela kommun föreskrift
i avseende å verksamhetens bedrivande och inriktning.

Kostnaderna för verksamheten m. m.

15 §.

För kostnad som kommun fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje stycket
äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar eller den större
del av kostnadens belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden
kan anses skälig.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag, må skyldighet
för kommun att vidtaga åtgärd enligt 6 § tredje stycket ej göras gällande
mot kommunen.

16 §.

Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,
och äro planläggningskostnaderna att anse som betungande för
kommunen, utgår ersättning av statsmedel med skäligt belopp.

17 §.

Vad i 42 § civilförsvarslagen är stadgat om ordningen för fastställande och
utbetalning av statsbidrag för kommunala civilförsvarsåtgärder skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt 15 och 16 §§ denna
lag.

18 §.

För kostnader, som under civilförsvarsberedskap uppkomma för kommun
till följd av verksamhet för inkvarterad befolkning från annan kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

mun, ävensom för kostnader, som föranledas av påbjuden utrymning eller
annan omflyttning av befolkningen inom den egna kommunen, skall ersättning
utgå av statsmedel.

Kommun äger av länsstyrelsen utfå förskott å ersättning som avses i
första stycket.

19 §.

Kommun, som jämlikt 5 § andra stycket lämnat annan kommun bistånd,
är berättigad till ersättning härför.

Ersättningen skall utgå av statsmedel och utgivas av den länsstyrelse som
förordnat om biståndet.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Underlåter kommun att fullgöra skyldighet, som åvilar kommunen enligt
denna lag eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna, äger
länsstyrelsen, om rättelse ej vinnes på annat sätt, förelägga kommunen
lämpligt vite eller ock i kommunens ställe vidtaga den åtgärd, som skyldigheten
avser, samt i den mån kommunen icke är berättigad till ersättning
av statsmedel för åtgärden uttaga kostnaden för denna av kommunen.

21 §.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos
Konungen.

Under civilförsvarsberedskap äger myndighet, som meddelat beslut enligt
denna lag, förordna att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

22 §.

Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Inrättar kommun särskild beredskapsnämnd, skall val av ledamöter,
som första gången förrättas, avse tiden intill utgången av året näst efter det,
då allmänna val av kommunens fullmäktige äga rum första gången efter den
tidpunkt från och med vilken ledamöterna blivit valda. Vad nu sagts skall
ej äga tillämpning beträffande beredskapsnämnd i Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Förslag

till

Lag

om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock skall vad nu sagts ej gälla i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr
att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess
prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader från det underställningen skett gillat av riksdagen,
är det förfallet. Upphör krigsfaran, upphäver Konungen meddelat förordnande
inom en månad.

Hava under krig, vari riket befunnit sig, bostäder förstörts i större omfattning,
äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i
2_9 §§ stadgas skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2 §•

Ägare eller innehavare av byggnad eller del därav är skyldig att för inkvartering
upplåta bostad, som civilförsvarsmyndighet eller i lagen om kommunal
beredskap omförmäld beredskapsnämnd anvisat för sådant ändamål.
Anvisning av inkvarteringsbostad enligt denna lag må meddelas endast den
som på grund av utrymning eller krigsskada eller annan krigshändelse icke
äger eller icke kan återvända till sitt hem och må ej avse utrymme, som
oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärden och hans familj eller honom
närstående.

Upplåtelse av inkvarteringsbostad medför även skyldighet för inkvarteringsvärden
att tillåta den inkvarterade att nyttja sådan inkvarteringsvär1*—Bihang
till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr b

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196k

dens utrustning, som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades
dagliga behov skola kunna tillgodoses.

Anvisning av inkvarteringsbostad må återkallas av civilförsvarsmyndighet
eller beredskapsnämnden.

Konungen bestämmer vilka civilförsvarsmyndigheter som skola äga meddela
och återkalla anvisning av inkvarteringsbostad.

3 §.

Vägrar ägare eller innehavare av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad
enligt 2 § och kan inkvartering ej komma till stånd med
tillämpning av civilförsvarets förfoganderätt, äger beredskapsnämnden
förelägga ägaren eller innehavaren att upplåta inkvarteringsbostaden.

I föreläggandet må utsättas vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet
till efterrättelse.

Efterkommes icke föreläggandet inom tid, som föreskrivits däri, äger
länsstyrelsen förordna om erforderlig handräckning.

4 §•

För upplåtelse av inkvarteringsbostad enligt denna lag är inkvarteringsvärden
berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade, i den mån
ersättning ej utgår av statsmedel till följd av ianspråktagande med förfoganderätt.

Om inkvarteringsvärd och inkvarterad ej enas om annat, skall ersättningen
beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande
av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. Har sådant
ianspråktagande ej förekommit eller har inkvarteringsförhållandet väsentligt
ändrats efter sådant ianspråktagande, skall, om parterna ej enas om
ersättningen, denna bestämmas såsom om inkvarteringsbostaden nyttjades
efter ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt.

I fall som avses i andra stycket fastställes ersättningen, om den skall
utgå efter taxa, av beredskapsnämnden och eljest av allmän lokal värderingsnämnd,
som omförmäles i rekvisitionslagen.

5 §•

Inkvarteringsersättning skall erläggas i efterskott för månad.

Åtnjuter den inkvarterade krigshjälp eller annan social förmån, som utbetalas
av inkvarteringskommunen, äger inkvarteringsvärden därav uppbära
det belopp, som motsvarar ersättning, vilken jämlikt 4 § tillkommer honom.

6 §.

För skada, som uppkommit å upplåten bostad eller utrustning till följd
av upplåtelsen, är den skadelidande, om skadan ej är att anse såsom ringa,
berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Anspråk på ersättning prövas och ersättningen gäldas i den ordning
som är föreskriven i fråga om ersättning för skada å egendom, vilken tagits
i anspråk enligt rekvisitionslagen.

7 §•

Den som driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt
inom område, som utrymts, är skyldig att utan ersättning tillhandahålla
inkvarteringskommunen utrustning, som efter utrymningen icke erfordras
för anstaltens verksamhet inom området, för förläggning, i vilken
personer från anstalten inkvarterats.

8 §•

Vid tillämpningen av denna lag skall tillses att den, vars rätt beröres
därav, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.

9 §•

Talan mot beslut av beredskapsnämnd om ersättning, som skall utgå
efter taxa, föres genom besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden.
Mot annat av kommun meddelat beslut enligt denna lag föres talan genom
besvär hos länsstyrelsen; klagan må dock ej föras över anvisning av
inkvarteringsbostad.

Talan mot beslut av allmän lokal värderingsnämnd föres hos riksvärderingsnämnden.

över beslut, som meddelats av civilförsvarsmyndighet enligt denna lag,
ävensom över länsstyrelsens eller riksvärderingsnämndens beslut må klagan
ej föras.

Av beredskapsnämnd meddelat återkallelsebeslut enligt 2 § eller föreläggande,
som meddelats med stöd av 3 §, skall, om sa bestämts i beslutet
eller föreläggandet, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

10 §.

Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas att 36 §, 40 § 1 mom., 68 § och 73 § civilförsvarslagen
den 22 april 1960 skola erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Inom civilförsvarsområde---sammanhängande förhållanden.

Då biståndsverksamhet som avses
i första stycket övertages av inkvarteringskommunen,
skall utrustning,
som civilförsvaret anskaffat för verksamheten,
i erforderlig omfattning
ställas till kommunens förfogande.

40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina------och dylikt;

b) i enlighet------i organisationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott---enskilda skyddsrum;

d) vårda och---omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan
för det allmänna civilförsvarets ordnings-
och bevakningstjänst, brandtjänst
samt tekniska tjänst anskaffad
materiel, som icke utgör personlig
utrustning för tjänstegrenarnas
personal;

f) tillhandahålla lämpliga---inom civilförsvaret;

g) svara för---kommunal anställning;

h) under civilförsvarsberedskap---egendom; samt

i) å trafikled---under mörkläggning.

e) förvara och underhålla sådan
för det allmänna civilförsvarets ordnings-
och bevakningstjänst samt
brandtjänst anskaffad materiel, som
icke utgör personlig utrustning för
tjänstegrenarnas personal;

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

68 §.

Civilförsvarschef och — — — hörande civilförsvarsområde.

Ianspråktagande enligt första slyc -

I den mån det prövas nödigt för
fullgörande av kommuns skyldigheter
enligt 40 § 1 mom. b) och c) att
egendom tages i anspråk för kommuns
räkning, skall vad i nästföregående
stycke sägs äga motsvarande
tillämpning såvitt gäller egendom,
som finnes inom kommunen. Vad sålunda
stadgats skall i fråga om utförande
av byggnadsanordning och
källarmursgenombrott gälla jämväl
under tid, då civilförsvarsberedskap
icke råder; förfoganderätten må härvid
dock endast utövas av länsstyrelsen.

ket av byggnad eller del därav för inkvartering
av vårdbehövande i särskild
förläggning ävensom ianspråktagande
av utrustning, som erfordras
för sådan förläggning, må bestå intill
två veckor från det att driften av förläggningen
upphört att vara en civilförsvarsuppgift.

I den mån det prövas nödigt för
fullgörande av kommuns skyldigheter
enligt 40 § 1 mom. b) och c) att
egendom tages i anspråk för kommuns
räkning, skall vad i första stycket
sägs äga motsvarande tillämpning
såvitt gäller egendom, som finnes
inom kommunen. Vad sålunda
stadgats skall i fråga om utförande
av byggnadsanordning och källarmursgenombrott
gälla jämväl under
tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;
förfoganderätten må härvid
dock endast utövas av länsstyrelsen.

73 §.

Har egendom-------ej förutsetts.

Ersättning gäldas, om egendomen
tagits i anspråk för kommuns räkning,
av kommunen och eljest av staten.

Ersättning gäldas, om egendomen
tagits i anspråk för kommuns räkning,
av kommunen och eljest av staten.
Vid fortsatt ianspråktagande enligt
68 § andra stycket gäldas ersättningen
av staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Kungi. Maj:ts proposition nr b år 196b

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars
1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om lagstiftning
angående kommunal beredskap m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning

Genom statsmakternas beslut år 1956 rörande civilförsvarets förebyggande
verksamhet i fråga om skyddsrumsbyggande och utrymning fastslogs
att spridning av befolkningen genom utrymning av tätorterna erbjuder de
bästa möjligheterna att skydda befolkningen under krig, i vilket atomvapen
kan komma till användning. Härmed inleddes ett nydaningsarbete inom civilförsvaret,
som 1959 fullföljdes genom att en ny organisation för civilförsvaret
bestämdes i enlighet med de principer som dragits upp i prop.
1959: 114. Påföljande ar antogs en ny civilförsvarslag efter förslag i prop.
1960:5.

I samband med att civilförsvarets nya organisation beslöts avgränsades
civilförsvarets uppgifter i förhållande till andra samhällsorgans verksamhet.
Den vägledande principen var härvid att civilförsvaret skulle inrikta
sin verksamhet på förebyggande och skadeavhjälpande åtgärder, syftande
till att skydda och rädda liv och egendom, medan däremot ansvaret för att
samhällsverksamheten hölls i gång eller återupptogs efter krigsskador eller
andra krigshändelser skulle åvila de ordinarie samhällsorganen. Denna
princip ledde till att åtskilliga uppgifter, som dittills ansetts höra till civilförsvarets
ansvarsområde, avskildes från detta och i stället kom att åvila
bl. a. kommunerna. Det stod härvid klart att kommunerna skulle komma
att belastas med uppgifter under beredskapstillstånd och i krig av en karaktär
och omfattning, som icke beaktats vid den författningsmässiga regleringen
av motsvarande eller närmast motsvarande kommunala verksamhet
under normala förhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr A ur 196i

För bl. a. en närmare undersökning av vilka uppgifter som sålunda skulle
komma att åvila kommunerna ävensom av behovet av särskild lagstiftning
på området tillkallade jag den 12 mars 1959 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 23 januari samma år landshövdingen Thorwald Bergquist,
ledamoten av riksdagens första kammare, direktören Carl Albert Anderson,
numera ledamoten av andra kammaren, direktören C. W. Carlsson,
ledamoten av första kammaren Nils-Eric Gustafsson, dåvarande ledamoten
av första kammaren, kaptenen Axel Mannerskantz och ledamoten av andra
kammaren Olof Wiklund såsom sakkunniga. De sakkunniga, vilkas arbete
letts av Bergquist såsom ordförande, antog benämningen kommunalrättskommittén.
Såsom experter i förevarande del av kommitténs arbete har
preceptorn Fritz Kaijser, förste sekreteraren i Svenska stadsförbundet Rolf
Romson och kanslirådet Ossian Larnstedt varit knutna till kommittén.

I ett i januari 1962 avlämnat enhälligt betänkande, till vilket kommitténs
experter anslutit sig, »Kommunal beredskap» (SOU 1962: 7), har
kommittén redovisat sina överväganden och förslag på förevarande område.

Till betänkandet har fogats av kommittén utarbetade förslag till lag om
vissa kommunala beredskapsuppgifter och till lag om ändring i civilförsvarslagen.
Lagförslagen torde få fogas till detta protokoll såsom bilagor
A och B.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret, statens jordbruksnämnd, överstyrelsen for ekonomisk försvarsberedskap,
lantmäteristyrelsen, vattenfallsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, civilbefälhavarna i andra och fjärde civilområdena, föredraganden
hos civilbefälhavaren i första civilområdet, överståthållarambetet
och samtliga länsstyrelser, 1960 års försvarsledningsutredning, svenska
stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska socialvårdsförbundet, landsorganisationen i Sverige, svenska
arbetsgivareföreningen, svenska kommunal-tekniska föreningen, svenska
hamnförbundet och distriktsingenjörers förening.

Sveriges civilförsvarsförbund och centralförbundet Folk och Försvar har
beretts tillfälle yttra sig över betänkandet men icke inkommit med något
yttrande.

Till överståthållarämbetets remissvar har fogats yttrande av Stockholms
stad och till länsstyrelsernas remissvar yttranden av ett antal städer och
landskommuner. Medicinalstyrelsens remissutlåtande har åtföljts av yttranden
av länsläkarna i Södermanlands, Östergötland, Jämtlands, Västernorrlands
och Norrbottens län, förste stadsläkaren i Malmö, statsepidemio logen

och sjukvårdsberedskapsnämnden.

I förevarande ärende torde jämväl en den 30 december 1959 avlämnad
promemoria med förslag angående befolkningsregistrering under krigsför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

hallanden m. m. böra beaktas. I promemorian, som upprättats av numera
kammarrättsrådet Sten von Otter såsom särskilt tillkallad sakkunnig enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 juni 1957, föreslås nämligen skyldighet
för kommun att upprätta befolkningsregister rörande bl. a. inkvarterade,
över promemorian har remissyttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, chefen
för försvarsstaben, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, statspolisintendenten,
civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission, kommunalrättskommittén,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,
föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening
och överstyrelsen för Svenska röda korset.

Ytterligare bör i ärendet beaktas en av en kommitté, som tillsatts av civilförsvarsstyrelsen,
under aren 1958—1962 företagen utredning rörande
vattenhygienen i krig, vilken styrelsen överlämnat till Kungl. Maj :t med
skrivelse den 23 augusti 1962. Kommitténs uppgift har varit att undersöka
vattenförsörjningens inverkan på inkvarteringsmöjligheterna och kommittén
hai anvisat vissa åtgärder för att i möjligaste mån söka säkerställa de
vatten- och avloppshygieniska förhållandena för de inkvarterade. Vid överlämnandet
av undersökningsmaterialet har civilförsvarsstyrelsen framhållit,
att undersökningen påbörjats vid en tidpunkt, då ansvaret för de inkvarterades
förhållanden i nämnda hänseenden ansågs åvila civilförsvaret,
men att ansvaret härvidlag numera bör åvila inkvarteringskommunerna under
tillsyn av annan central myndighet än civilförsvarsstyrelsen.

Civilförsvarsstyrelsens skrivelse, med vilken styrelsen överlämnar utredningen
för den åtgärd, som Kungl. Maj :t kan finna påkallad, har icke remissbehandlats.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga kommitténs förslag och
övriga berörda förslag i den mån de innefattar åtgärder av beredskapsnatur,
som föreslås skola ankomma på kommunerna.

2. Översikt av nu rådande förhållanden

Civilförsvarets huvuduppgift — såsom den numera är formulerad i 1960
års civilförsvarslag — är att i de hänseenden Kungl. Maj:t bestämmer utöva
sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda
liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten.
Denna beskrivning av uppgiften överensstämmer i sak med den som gällde
enligt 1944 års civilförsvarslag men klargör uttryckligen civilförsvarets humanitära
inriktning. I ingen av civilförsvarslagarna har utsagts när civil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

försvaret skall anses ha löst en skydds- eller räddningsuppgift. Frågan
härom har besvarats olika alltefter de möjligheter som rymts inom den
aktuella civilförsvarsorganisationen att fullfölja en skydds- eller räddningsuppgift.
Sålunda har civilförsvaret ansetts och anses alltjämt ha skilt sig
från en räddningsuppgift, när de vid ett anfall skadade tagits fram ur
skadeområdet och överbringats till sjukhusvård, även om de även därefter
skulle vara i behov av särskilt bistånd på grund av sina skador. Civilförsvarets
uppgifter beträffande befolkning, som utrymmer hotade områden,
har däremot tidigare icke ansetts avslutade i och med att befolkningen förts
bort från det hotade området. Här har föreskriften i 36 § i den tidigare
civilförsvarslagen om att åtgärder skall vidtagas för inkvartering och utspisning
samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av
utrymning, ansetts grundlägga ett långtgående och i tiden utsträckt ansvar
för civilförsvaret för utrymmande befolknings väl och ve. I den gällande
civilförsvarslagen har stadgandet visserligen upptagits med oförändrad
lydelse, men det står klart att det nu har en väsentligt mera begränsad
innebörd. Vid fastställandet av den nya civilförsvarsorganisationen förklarades
nämligen uttryckligen att civilförsvarets uppgifter i samband med
utrymning inskränkte sig till den av civilförsvaret ledda utrymningsrörelsen
och följaktligen skulle anses avslutade i och med att de utrymmande
erhållit inkvartering i tryggare områden. Ansvaret för att de inkvarterades
behov tillgodosågs skulle därefter åvila de ordinarie samhällsorgan, vilkas
uppgifter var att bistå människor i nöd.

På motsvarande sätt har civilförsvarets ansvar för utbombade eller på
grund av krigshändelser eljest hemlösa personer tidigare ansetts vara mycket
vidsträckt men vid fastställandet av den nya organisationen begränsats
till det omedelbara omhändertagandet av de hemlösa, såsom borttransport,
anskaffning av inkvarteringsbostad och tillgodoseende av de mest akuta
behoven i övrigt.

Även civilförsvarets skadeavhjälpande uppgifter har tidigare ansetts innefatta
ett långtgående ansvar för civilförsvaret. Sålunda har det ansetts ankomma
på civilförsvaret att sätta skadade kommunikationsleder och samfärdsmedel
samt lindrigt skadade byggnader i stånd och att reparera produktions-
och distributionsanordningar för gas, vatten och elektricitet. Avgränsningen
av civilförsvarets uppgifter på detta område har skett så, att
reparationsuppgifter numera icke åvilar civilförsvaret annat än när sådana
uppgifter ingår i räddningsarbetet.

Den begränsning av civilförsvarets ansvarsområde, som sålunda skett genom
statsmakternas principbeslut vid fastställandet av den nya civilförsvarsorganisationen
år 1959 och som på enskilda punkter närmare behandlats
i förarbetena till den nu gällande civilförsvarslagen, har omedelbart
överfört för vår försvarsberedskap och försvarsförmåga mycket betydelsefulla
arbetsuppgifter på de ordinarie samhällsorganen, främst kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

På dessa vilar sålunda på det lokala planet ansvaret för att de inkvarterade
i samma utsträckning som kommunens egna medlemmar får sina oundgängliga
behov tillgodosedda i fråga om bostad, utrustning och andra förnödenheter,
penningmedel, ransoneringskort m. m., att de beredes erforderlig
vård eller tillsyn, att de hygieniska förhållandena blir efter omständigheterna
tillfredsställande etc. Vidare har kommunernas ansvar såsom
huvudmän för kommunalteknisk verksamhet utvidgats till att omfatta
iståndsättning efter krigsskador i den mån röjning och reparation icke ingår
i civilförsvarets räddningsverksamhet och skadeavhjälpande insatser.
Som exempel på sådan iståndsättning, där ansvaret för inriktningen av den
kommunala verksamheten tillfälligt åvilar civilförsvaret, må nämnas röjning
och reparation av vägar, vilka måste göras framkomliga för civilförsvarets
räddnings- och brandenheter, samt reparation av vattenledningar
och andra anordningar för brandförsvarets vattenförsörjning.

Att de beredskaps- och försvarsuppgifter, som enligt det sagda avskilts
från civilförsvarets ansvarsområde, numera skall åvila kommunerna har
hittills icke erhållit något författningsmässigt uttryck. I den mån verksamheten
har motsvarighet under normala förhållanden, finnes på skilda områden
bestämmelser i lag eller annan författning, vilka ålägger kommunerna
skyldighet att utöva viss verksamhet; som exempel må nämnas socialhjälpslagen
och hälsovårdsstadgan. I en del fall regleras i författning
verksamheten såsom sådan utan att det anges, huruvida verksamheten skall
avse kommunens medlemmar, inom kommunen bosatta eller alla som vistas
i kommunen, i andra fall anges uttryckligen den personkrets som den kommunala
verksamheten skall avse. Emellertid torde vid författningarnas utformning
endast sådan anknytning till kommunen, som är av fredsmässig
karaktär, ha beaktats. På grund härav kan tveksamhet uppkomma,
huruvida det skall anses åligga kommunen att utöva verksamheten i fråga
även till förmån för befolkning, vilkens vistelse i kommunen beror helt av
utrymningar eller krigshändelser eller således är betingad uteslutande av
försvarsåtgärder. Sådan tveksamhet kan så mycket mera anses naturlig
som försvaret i princip är en statlig uppgift.

Motsvarande osäkerhet kan i brist på författningsmässig reglering antagas
föreligga i fråga om kommuns skyldighet att iståndsätta krigsskadade
anordningar för kommunalteknisk verksamhet. Såvitt rör produktionssidan
föreligger dock på detta område en viss reglering i lag. Med stöd av
allmänna förfogandelagen kan nämligen produktionsålägganden meddelas
även kommun, och den skyldighet som åvilar innehavare av industriell
anläggning att på anfordran biträda vid planeringen på det ekonomiska
försvarets område gäller också för kommunerna i den mån de innehar sådana
anläggningar.

Innan civilförsvaret upprättades år 1944 låg ansvaret för omhändertagandet
av inkvarterade enligt 1941 års utrymningslag på inkvarteringskom -

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

mimerna, vilka var skyldiga att genom kommunal inkvarteringsnämnd
fullgöra de arbetsuppgifter, som vid utrymning eller planläggning därför
erfordrades för att ordna inkvartering, handha frågor om utrymningshjälp
och i övrigt bistå utrymmande. Genom att utrymningslagen upphävdes vid
den första civilförsvarslagens tillkomst föll denna kommunala organisation
för bistånd åt utrymmande bort. För kommunala uppgifter på det kommunaltekniska
området i krig har någon särskild organisation icke funnits.

De arbetsuppgifter, som nu kan förutses uppkomma i inkvarteringskommunerna
efter verkställda utrymningar, vilka enligt upprättade planer kan
komma att omfatta totalt ca 3,2 milj. människor, är uppenbarligen av en
helt annan omfattning än de arbetsuppgifter, vilka skulle fullgöras av kommunerna
under utrymningslagens giltighetstid. Likaså måste de problem,
som uppkommer på det kommunaltekniska området vid krigsskador i ett
nutida kärnvapenkrig, antagas bli av en väsentligt annan karaktär än de
problem, som kommunerna skulle ha ställts inför under ett krig på den tid,
då ansvaret för ifrågavarande verksamhet ännu icke överförts till civilförsvaret.

Kommunernas förmåga att lösa de arbetsuppgifter, som nu återgått till
dem från civilförsvaret, måste i hög grad bli beroende av den kommunala
ledningsorganisationens utformning under beredskap och krig. Inom
den statliga förvaltningen har omfattande förberedelser vidtagits bl. a. i
organisatoriskt avseende för att skapa förutsättningar för en kraftfull ledning
och ändamålsenlig samordning mellan totalförsvarets alla grenar och
för en fördelning av landets samlade resurser efter uppkommande behov.
Dessa förberedelser har successivt kunnat anpassas efter krigsteknikens utveckling
och efter de försvarsåtgärder, som beslutats inom totalförsvarets
olika grenar. På det kommunala planet har motsvarande förberedelser däremot
självfallet icke kunnat äga rum, enär försvarsuppgifterna med enstaka
undantag efter civilförsvarets tillkomst ansetts ankomma på detta. Den
kommunala organisationen och förvaltningen är därför utformade efter
vad som ansetts ändamålsenligt eller önskvärt under normala förhållanden
och föreskrifter saknas i stort sett för en organisation, ägnad att handha de
omfattande beredskapsuppgifter, som numera kommit att åvila kommunerna.
Härvid bortses från de jämkningar i kommunal organisation och
förvaltning vid krig eller krigsfara, som medges av lagen den 13 mars 1942
med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara, den s. k. administrativa fullmaktslagen.

Samhällets omställning till försvar, en omställning som vid hastigt inträdande
världspolitiska kriser måste kunna ske snabbt, kräver planläggning
och andra förberedelser under fred. I avseende å kommunernas skyldighet
att verkställa beredskapsplanläggning gäller f. n. — bortsett från
sjukvården — inga bestämmelser i lag, men i tillämpningskungörelsen till

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

administrativa fullmaktslagen har generellt föreskrivits att myndighet skall
planlägga de ändringar eller inskränkningar i verksamheten samt de övriga
åtgärder, som kan antagas bli erforderliga under krig eller vid krigsfara
eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Inom
kommun skall planläggningen ske under inseende av kommunens styrelse.
Det är emellertid att märka att denna föreskrift meddelats redan 1943, då
de på kommun ankommande beredskapsuppgifterna icke alls hade den karaktär
och omfattning som numera, då civilförsvarets utrymnings- och inkvarteringsplanläggning
för ca 3,2 milj. människor tillkommit och riskerna
för ödeläggelse av stora områden ökat oerhört genom kärnvapnens tillkomst.
Bestämmelsen har självfallet ej heller varit gällande för sådana
verksamhetsområden, som ansetts ligga under civilförsvarets ansvar. En
författningsmässig reglering av kommunernas planläggningsskyldighet
saknas således i stort sett.

De inkvarterades möjligheter att få inkvarteringsbostad och att få behålla
denna har under civilförsvarets ansvarstid varit säkrade genom civilförsvarets
förfoganderätt. När ansvaret för de inkvarterade övergår på inkvarteringskommunerna
utgör tillhandahållandet av inkvarteringsbostad
icke längre en civilförsvarsuppgift och därmed upphör i princip civilförsvarets
förfoganderätt. (Jfr prop. 1960:5 s. 159.) Någon reglering av de inkvarterades
rätt till inkvarteringsbostad även efter det förfoganderätten
upphört har icke skett. De vanliga civilrättsliga reglerna för hyra torde därför
f. n. bli tillämpliga på förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad.
Alltsedan statsmakterna år 1956 bestämt att civilbefolkningens
skydd i krig i första hand skall tillgodoses genom utspridning över landet
och grunden därmed lagts för den nuvarande utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen,
har det förutsatts att de inkvarterade skall ersätta inkvarteringsvärden
för inkvarteringsbostaden jämte rätt att nyttja erforderlig
utrustning för matlagning och andra personliga behov. Senast har
denna princip kommit till uttryck i broschyren sOm kriget kommer», som
hösten 1961 spreds till landets alla innevånare.

Vidare är frågan om kostnaderna för den beredskaps- och försvarsverksamhet,
som kommunerna nu fått övertaga från civilförsvaret, oreglerad.
Under den tid, då civilförsvaret bar ansvaret för verksamheten i fråga,
åvilade kostnaderna helt staten med undantag av kostnaderna för reservanordningar
för viss kommunalteknisk verksamhet, vilka kostnader enligt
civilförsvarslagen till en tredjedel belastade och alltjämt belastar kommunerna.

Pa vissa områden, vilka icke omedelbart hänför sig till sådan verksamhet,
som kommunerna nu fått övertaga från civilförsvaret, föreligger emellertid
föreskrifter om kommunala uppgifter av beredskaps- eller försvarsnatur.
Av väsentlig betydelse är härvid lagen den 15 juni 1939 om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsupp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

gifter, den s. k. k o m m u n a 1 a fullmaktslage n. Med stöd av lagen
äger Kungl. Maj :t föreskriva att kommunerna skall fullgöra sådana
uppgifter, som är erforderliga för att fylla befolkningens eller produktionens
behov av viktiga förnödenheter, för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft
eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för tolkförsörjningen.
Lagen träder automatiskt i kraft i krig; vid krigsfara kan Kungl.
Maj :t förordna att lagen skall träda i tillämpning. Samma befogenhet
äger Kungl. Maj :t även under de övriga förhållanden, som anges i ransoneringslagen
såsom förutsättning för förordnande om dennas tillämpning,
dvs. Kungl. Maj :t äger även sätta lagen i tillämpning, då till följd av krig
mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig
händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom
riket på viktig förnödenhet. Detta sammanhänger med att lagen utgör
grunden för kommunernas skyldighet att inrätta kristidsnämnder, på vilka
ransoneringsväsendet bygger. De kommunala skyldigheterna enligt lagen
kan således tagas i anspråk även under fredsförhållanden, exempelvis vid
naturkatastrofer i utlandet, som avbryter vår import av viktig förnödenhet.

I den mån kommunerna bedriver sjukvård, vilket är fallet främst för de
landstingsfria städernas del, har särskilda beredskapsuppgifter ålagts dem
i krigssju k vårdslagen den 27 november 1953 och dess
tillämpningskungörelse den 17 juni 1955. I lagen ges föreskrifter för hälsooch
sjukvårdens omorganisation i krig eller vid krigsfara. Ansvaret för
omorganisationen åvilar i regel fredshuvudmannen, vilken tillika är skyldig
att i fredstid planlägga omställningen enligt anvisningar av medicinalstyrelsen
och dess sjukvårdsberedskapsnämnd. För det allmänt civila medicinalväsendet
gäller särskilda beredskapsgrader, för vilka olika åtgärder
för övergång till krigsorganisation är föreskrivna. Då medicinalväsendet
är krigsorganiserat äger medicinalstyrelsen centralt samt civilbefälhavare
och länsstyrelse regionalt besluta om förflyttning av medicinalpersonal
eller omfördelning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och
sjukvården ävensom i övrigt bestämma om utnyttjandet av landets, respektive
civilområdets och länets sjukvårdsresurser. Fredshuvudmännens ledning
av sjukvården kan genom sådana direktiv liksom genom direktiv från
militär chef komma att bli väsentligt inskränkt; ansvaret för själva verksamheten
vid sjukvårdsinrättningarna kvarligger dock regelmässigt hos
fredshuvudmännen.

Särskilda kommunala arbetsuppgifter på beredskapsområdet är vidare
reglerade i civilförsvarslagen, enligt vilken kommun är skyldig
bl. a. att bygga skyddsrum, vidtaga vissa reservanordningar för vatten-,
gas- och elektricitetsförsörjningen, att förvara och underhålla viss civilförsvarsmateriel
och att tillhandahålla civilförsvaret kommunen tillhörig materiel
under civilförsvarsberedskap. Ytterligare uppgifter åläggs kommun
i rekvisitionslagen, nämligen att biträda vid viss uttagning för

Kungl. Maj. ts proposition nr b år 196b

krigsmaktens behov, och i familjebidragsförordningen, enligt
vilken familjebidrag och vissa andra förmåner till värnpliktiga och
civilförsvarspliktiga prövas och utbetalas av kommun.

I ett av socialberedskapskommittén avgivet betänkande (SOU 1962:58)
föreslås särskilda uppgifter skola ankomma på kommun i avseende å socialvården
under beredskap och krig. Bl. a. skall enligt ett av kommittén
framlagt förslag till lag om krigshjäip kommun genom en
krigshjälpsnämnd ombesörja utbetalning av krigshjäip till den som i anledning
av krigsskada, utrymning, avbrott i den allmänna samfärdseln, produktionsomläggning
eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande
förhållanden saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och erforderlig
vård.

3. Vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal beredskap

Huvuddragen av de framlagda förslagen

Kommunalrättskommitténs utredning avser de uppgifter,
som efter avgränsningen år 1959 av civilförsvarets ansvarsområde skall
ankomma på kommunerna. För dessa uppgifter använder kommittén beteckningen
kommunala beredskapsuppgifter men framhåller att kommunerna
vid sidan av dessa har även andra uppgifter av beredskapsnatur,
nämligen inom civilförsvaret. Sistnämnda uppgifter, huvudsakligen skyddsrumsbyggande
och skyldighet att tillhandahålla civilförsvaret viss materiel
och lokaler, regleras emellertid av civilförsvarslagen och lämnas därför
åsido av kommittén. De kommunala beredskapsuppgifter, som regleras i
kommunala fullmaktslagen sammanförs däremot av kommittén med de
beredskapsuppgifter som kommunerna fått övertaga från civilförsvaret. På
de skyldigheter, som enligt krigssjukvårdslagen åvilar kommuner med
sjukvårdande verksamhet, går kommittén icke in, liksom den ej heller berör
kommunala skyldigheter av beredskapskaraktär enligt speciella stadganden
i särskilda författningar såsom rekvisitionslagen och familjebidragsförordningen.
Ej heller tar kommittén upp förutsättningarna och formerna
för den kommunala verksamhet bland kommunens fasta befolkning, som
under beredskap och krig kan anses utgöra en fortsättning av författningsreglerad
fredsmässig verksamhet, exempelvis inom social-, barna-, hälsooch
nykterhetsvården. Den organisation av kommunen, som kommittén
föreslår för de — enligt kommitténs beteckning —- kommunala beredskapsuppgifterna,
utgör således en speciell organisation, som arbetar vid
sidan av de ordinarie kommunala organen. Härmed upprätthålles den av
kommittén antagna principen, att de från civilförsvaret övertagna uppgifterna
bör avgränsas från den mera ordinarie kommunala verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964 -*1

I vissa fall finner dock kommittén alt en dylik åtskillnad icke bör upprätthållas.

Enligt kommitténs förslag skall kommunernas skyldigheter i fråga om
de från civilförsvaret övertagna uppgifterna ävensom uppgifterna inom
folkförsörjningen regleras i en fullmaktslag om vissa kommunala bcredskapsuppgifter.
I lagförslaget upptages vidare bestämmelser om planläggning
och andra förberedelser för verksamheten inom detta uppgiftsområde,
vilka bestämmelser skall gälla redan i fredstid, samt regler för själva
verksamheten och organisationen för denna, vilka avses skola träda i
tillämpning först i krig eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, vid krigsfara.
Bestämmelserna om uppgifter på folkförsörjningens område, vilka
utgör grundvalen för upprättandet av kristidsnämnderna, skall enligt förslaget
kunna sättas i tillämpning också då knapphet eller betydande fara
för knapphet uppkommit i fråga om viktig förnödenhet, även om krig eller
krigsfara ej föreligger. I sådant fall skall dock i motsats till nuvarande ordning
riksdagens samtycke alltid erfordras.

De kommunala beredskapsuppgifter, som kommittén avser att reglera,
indelas av kommittén i tre huvudgrupper, nämligen uppgifter på det kommunaltekniska
området, uppgifter i fråga om bistånd åt hemlös befolkning
och uppgifter för folkförsörjningen och det ekonomiska försvaret
i övrigt. I fråga om de kommunaltekniska uppgifterna finner kommittén
det icke erforderligt att stadga någon skyldighet för kommunerna att bedriva
verksamheten utan föreslår endast en skyldighet att vidtaga förberedelser
för att sådan verksamhet skall kunna upprätthållas. Härvid anser
kommittén att kommunerna bör vidtaga ej blott skadeavhjälpande åtgärder
utan också åtgärder för att upprätthålla drift och distribution.
Vad beträffar verksamheten för utrymda eller eljest hemlösa föreslår kommittén
lagbestämmelser om skyldighet för inkvarteringskommunen att
lämna dem erforderligt bistånd, främst i fråga om bostad, uppehälle och
vård. Bestämmelsen om kommuns skyldighet att biträda på folkförsörjningens
område skall, såsom nämnts, enligt kommitténs mening överflyttas
till den av kommittén föreslagna lagen. Härvid skall emellertid möjligheten
för Kungl. Maj :t att föreskriva att kristidsnämnder skall inrättas
i kommunerna bortfalla och tillsättandet av kristidsnämnder bli fakultativt.

För handhavandet av de uppgifter under beredskap och krig, som kommunerna
övertagit från civilförsvaret, föreslår kommittén en särskild
krigsorganisation, bestående av kommunens styrelse och de nämnder, åt
vilka kommunen eventuellt uppdragit att fullgöra vissa beredskapsuppgifter.
Möjlighet öppnas för kommun att inrätta särskild kommunal beredskapsnämnd
med beredskapsuppgifter enligt kommunens bestämmande.
Har uppdrag att omhänderha beredskapsuppgifter icke meddelats annan
nämnd består kommunens krigsorganisation av enbart kommunens sty -

Kungl. Maj. ts proposition nr b år 196b

relse, som då skall handha samtliga beredskapsuppgifter och även ombesörja
själva verksamheten i verkställighetsläget. Består krigsorganisationen
av styrelsen och andra nämnder utövas ledningen inom krigsorganisationen
av styrelsen, som därvid äger meddela nämnderna föreskrifter
beträffande deras verksamhet. I trängande fall äger styrelsen besluta i sådan
nämnds ställe. Om det är oundgängligen påkallat äger styrelsen efter
länsstyrelsens godkännande övertaga uppgifter som kommunen uppdragit
åt annan nämnd att fullgöra.

Den föreslagna ordningen för uppgifternas handhavande — det må
understrykas att det enligt kommitténs förslag endast är fråga om sådana
uPP8*fter, som tidigare ankommit på civilförsvaret —- motiveras av kommittén
med att verksamheten kräver en koncentrerad organisation under
enhetlig ledning och att de särskilda nämnderna inom de olika verksamhetsgrenarna
genom inkallelser, utrymningar eller andra krigshändelser
kan vara satta ur stånd att fullgöra sina uppgifter. Utgångspunkten för
uppbyggnaden av den kommunala organisationen i krig bör därför vara
att såväl ledningen av verksamheten som själva utövandet av denna skall
ankomma på kommunens styrelse. Denna kan emellertid enligt kommittén
härigenom komma att ställas inför övermäktiga arbetsuppgifter och kommunen
bör då äga uppdraga uppgifter åt annan nämnd. Det kan dock inträffa
att även denna nämnd visar sig icke rå med uppgifterna. Kommunens
styrelse bör då — efter länsstyrelsens godkännande -— kunna återtaga
ansvaret för verksamheten i fråga och i nämndens ställe fullgöra uppgifterna.

I fall, då kommunen ej uppdragit viss verksamhet åt facknämnd, leder
kommitténs förslag till att facknämnden handhar verksamheten såvitt
gäller kommunens egna innevånare, medan kommunens styrelse ansvarar
för motsvarande verksamhet bland de inkvarterade.

Övergång till krigsorganisation beslutas enligt kommitténs förslag i första
hand av kommunen själv. Länsstyrelsen skall emellertid äga förordna
om sådan övergång, om länsstyrelsen finner det erforderligt.

Enligt lagförslaget skall vissa former av interkommunalt bistånd kunna
anordnas, nämligen dels så att utrymningskommun skall vara skyldig att
bistå kommun, där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i
större omfattning, dels så att kommun som råkat i ett trängt läge skall
tillfälligt kunna erhålla hjälp från annan kommun, där resurser kan avstås.

På det regionala planet skall den kommunala beredskapsverksamheten
ledas av länsstyrelsen, som skall äga föreskriva att kommun skall vidtaga
viss åtgärd eller bedriva verksamheten på visst sätt.

Enligt kommitténs mening erfordras också ett centralt organ, en riksnämnd
för kommunal beredskap, för att centralt samordna den kommunala
beredskapsverksamheten och planläggningen med andra grenar av total -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 1961

försvaret. Riksnämnden skall icke ha direktivrätt utan dess verksamhet skall
i huvudsak omfatta hlott meddelande av råd och anvisningar till länsstyrelserna.
Kommittén betonar att länsstyrelserna måste ha stor frihet att anpassa
kommunernas planläggning efter varierande lokala förhållanden och
att utrymmet för centrala direktiv med generell räckvidd därför torde vara
tämligen begränsat. I verkställighetsläget skall riksnämndens uppgifter decentraliseras
i den mån Kungl. Maj :t ej utrustar nämnden med direktivrätt.
I riksnämnden skall ingå företrädare för socialvårdsområdet, för civilförsvaret
och för det ekonomiska försvaret samt för kommunförbunden. Riksnämndens
kansli förlägges till civilförsvarsstyrelsen.

Kommittén har även ägnat uppmärksamhet åt frågan, hur de inkvarterades
rätt till inkvarteringsbostad skall kunna tryggas efter det civilförsvaret
lösts från ansvaret för inkvarteringen. Under en övergångstid från
det inkvarteringen skett bör enligt kommitténs mening civilförsvarets förfoganderätt
bestå, varefter den kan avlösas av en av länsstyrelsen utövad
förfoganderätt. Denna skall gälla ett större eller mindre antal bostäder,
lämpliga för inkvartering, varefter det skall ankomma på inkvarteringskommunens
styrelse att fördela de ianspråktagna bostäderna och därvid
ange vilken ersättning, som den inkvarterade bör erlägga till inkvarteringsvärden.
Ersättningen skall anges efter taxa. Vid endera partens missnöje
med ersättningens storlek, skall denna kunna prövas av en inom
varje inkvarteringskommun inrättad värderingsnämnd för upplåtelse av
inkvarteringsbostad. över sådan värderingsnämnds beslut skall talan kunna
föras hos en länsvärderingsnämnd för upplåtelse av inkvarteringsbostad.

I kommitténs förslag upptages vidare föreskrifter om att ersättningen
för inkvarteringsbostaden skall erläggas av den inkvarterade. Dröjer
emellertid denne med betalningen skall ersättningen utgå av statsmedel
och utbetalas av kommunen. Kommittén förutsätter att den inkvarterades
ersättningsskyldighet gentemot statsverket för utgiven inkvarteringshyra
skall regleras särskilt. I särskilt stadgande ålägges den inkvarterade att
väl vårda inkvarteringsbostaden. Skada å denna ersättes emellertid av
statsmedel efter länsstyrelsens prövning.

Har den inkvarterade åsidosatt sina skyldigheter gentemot inkvarteringsvärden
eller behöver denne själv oundgängligen bostaden, skall kommunens
styrelse äga jämka eller upphäva sitt förordnande om att den av länsstyrelsen
med förfoganderätt ianspråktagna bostaden skall upplåtas till
den inkvarterade.

I kommittéförslaget regleras också fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för den kommunala beredskapsverksamheten och för
förberedelserna för denna. Kostnaderna för verksamheten i inkvarteringskommunerna
till förmån för befolkning från andra kommuner bör enligt
kommitténs mening ersättas helt av statsmedel, medan någon reglering
icke föreslås i fråga om kostnaderna för kommunalteknisk verksamhet

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

eller för insatser till förmån för hemlös befolkning i hemorterna. Planläggningskostnaderna
bör enligt kommitténs mening i allmänhet bäras av
kommunerna själva. Blir dessa kostnader särskilt betungande bör emellertid
skäligt statsbidrag utgå. För reservanordningar, som kommun ålagts
vidtaga på det kommunaltekniska området, skall statsbidrag utgå med 90 %
mot f. n. två tredjedelar av kostnaden enligt civilförsvarslagen.

Enligt promemorian med förslag angående befolkningsregistreringen
under krigsförhållanden m. m.
skall i princip alla, som byter vistelseort till följd av utrymning eller krigshändelser
eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden,
registreras. Registreringen skall ske inom den kommun, där vederbörande
blir varaktigt inkvarterad eller eljest slår sig ned. Kommunerna
skall ansvara för att de, som blir inkvarterade genom myndigheternas
försorg, också blir registrerade medan andra personer blott skall ha
möjlighet att anmäla sig till registrering. Registreringshandlingen skall
upprättas i tre exemplar, av vilka ett skall ingå i vistelsekommunens inflyttningsregister,
ett i ett upplysningsregister i kyrkobokföringskommunen
och ett skall utgöra eftersändningsuppgift och tillställas hemortens
postanstalt för att där ingå i ett eftersändningsregister.

Skötseln av inflyttnings- och upplysningsregistren bör enligt promemorian
anförtros det kommunala organ, som — efter de lokala förhållandena
— är bäst lämpat för uppgiften, i regel socialnämnden.

Utredningen angående vattenhygienen i krig påvisar
att i åtskilliga områden, där inkvartering är planlagd, tillgången på godtagbart
vatten icke är tillräcklig för den befolkning, som vid verkställighet
av inkvarteringsplanerna kommer att vistas där. Utredningen utmynnar
i förslag att medel ställes till förfogande för att trygga vattenförsörjningen
för de inkvarterade, främst för statlig lagerhållning länsvis av viss reservutrustning
och reningsapparatur vid gemensamma vattenverk samt för anordnande
av kompletterande vattentäkter inom glesbygdsområden, som ej
kan förses med kontrollerat vatten från gemensamt vattenverk. I frågan
vilka organ som skall svara för att nödvändiga förberedelser blir vidtagna
innehåller utredningen inga förslag.

Remissyttrandena

Kommunalrättskommitténs förslag har givit en del remissinstanser anledning
till allmänna uttalanden rörande behovet av lagstiftning om kommunal
beredskap och rörande de allmänna principer som bör gälla, när
den kommunala beredskapen och verksamheten under krig skall inpassas
i totalförsvaret i övrigt. Härvid behandlas regelmässigt den kommunala
verksamheten under krig eller krigsfara utan att någon åtskillnad upprättliålles
mellan uppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

ocli sådana som kan betecknas som eu fortsättning på den fredstida kommunala
verksamheten. Remissinstanserna synes med enstaka undantag ha
gått ut ifrån att kommitténs lagförslag behandlar de kommunala arbetsuppgifterna
under beredskap och krig överhuvudtaget, liksom att planläggningsskyldigheten
enligt förslaget gäller alla de områden, inom vilka
kommunerna kommer att vara verksamma i krig.

Kommitténs utredning betecknas med få undantag som en förtjänstfull
och upplysande redovisning av de olika uppgifter, som kan komma att
åligga kommunerna i krig. Allvarligare anmärkningar för bristande fullständighet
framförs endast av medicinalstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden,
statsepidemiologen och vissa länsläkare, varvid kritiken riktas
mot behandlingen av hälsovårdsfrågorna i inkvarteringskommunerna. I enstaka
andra yttranden anses också att kommittén icke ägnat erforderlig
uppmärksamhet åt frågorna rörande vattenförsörjning och allmänhygien
i inkvarteringsområdena.

Ett stort antal remissorgan framhåller rörande behovet av lagstiftning
på området att den kommunala beredskapen utgör en synnerligen
viktig del av totalförsvaret men att den f. n. är en allvarligt eftersatt
sektor. Frånvaron av bestämmelser i ämnet anges ha utgjort ett avgörande
hinder för nödvändig planläggning och för samordning med annan
försvarsverksamhet, vilket erfarits som en besvärande brist. Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar uttalar att endast få initiativ till en beredskapsplanläggning
hittills torde ha tagits av kommunerna och finner
det vara av stor betydelse att problemen nu tagits upp till behandling.
En lagstiftning på området betecknas av överbefälhavaren, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavaren i IV. civo samt länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och
Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län m. fl. som ytterst angelägen
eller eljest mycket väsentlig för att täcka en allvarlig lucka i totalförsvaret.
Från intet håll har behovet av lagstiftning rörande de av kommittén upptagna
spörsmålen satts i fråga, överbefälhavaren och socialstyrelsen liksom
ett flertal andra remissorgan understryker att en planläggning på de
av kommittén genomarbetade områdena måste igångsättas snarast.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och länsstyrelsen i Uppsala
län m. fl. finner det lämpligt, att lagstiftningen, som icke kan återfalla
på erfarenheter av kommunal verksamhet på området, får en allmän
karaktär utan detaljföreskrifter. Nämnden anser sig ha
anledning antaga att kommunerna på ett ändamålsenligt sätt kommer att
lösa detaljfrågorna, sedan riktlinjerna dragits upp i lagstiftningen, och
påpekar i detta sammanhang att förhållandena gestaltar sig mycket olika
i utrymnings- och inkvarteringskommuner. Enligt nämndens mening måste
tyngdpunkten anses ligga på inkvarteringskommunerna, som kommer att
ställas inför mycket svårbemästrade uppgifter vid beredskap och i krig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196-1

Å andra sidan framhålles i vissa remissyttranden att det med hänsyn till
kommunernas bristande förtrogenhet med beredskapsfrågor föreligger ett
stort behov av detaljerade föreskrifter och anvisningar. Även om länsstyrelserna
i väsentlig omfattning måste gå kommunerna tillhanda med
upplysningar, råd och anvisningar, bör tillämpningsföreskrifter meddelas
i administrativ ordning. Länsstyrelsen i Gotlands län finner det sålunda
erforderligt med dylika föreskrifter, som normerar vad som konkret skall
kunna utkrävas av kommunerna.

I formellt hänseende har i några remissyttranden, bl. a. i
det som avgivits av länsstyrelsen i Östergötlands län, framhållits att lagen
bör erhålla en rubrik, som anger att den reglerar icke blott frågor av beredskapsnatur
utan även skyldigheten för kommunerna att utöva själva verksamheten
i verkställningsskedet. Andra remissinstanser har reagerat mot
att kommittén i sitt lagförslag, stundom rentav i eu och samma paragraf,
blandat bestämmelser, som skall gälla endast under beredskap och krig,
med bestämmelser, som skall tillämpas redan i fred. En större överskådlighet
har härvid efterlysts.

I frågan vilka områden som den föreslagna lagstiftningen
bör omfatta, såvitt rör kommunernas skyldigheter, torde
såsom redan anmärkts flertalet remissinstanser ha utgått från att lagen
skall gälla kommunal verksamhet överhuvudtaget vid beredskap och i
krig, i den mån den icke är reglerad i särskild författning, som är avsedd
att tillämpas under beredskapstillstånd eller som eljest är av beredskapskaraktär.
En viss tveksamhet synes ha rått om kommitténs avsikt härvidlag
med hänsyn till att kommittén uttryckligen förklarat sig icke beteckna
den »mera ordinarie kommunala verksamheten» under beredskap och krig
som en kommunal beredskapsuppgift och därjämte anfört att utanför
kommitténs utredning fallit kommunernas liandhavande av uppgifter för
egen i orten kvarboende befolkning. Länsstyrelsen i Västerbottens län uppehåller
sig närmare vid frågan vad kommittén kan ha avsett med uttrycket
»kommunal beredskapsverksainhet» men finner icke något entydigt
svar. Länsstyrelsen anser det dock klart att kommittén lämnat socialvård,
hälsovård och civilförsvar enligt de för dessa verksamhetsområden gällande
författningarna utanför regleringen. Ett förtydligande på denna
punkt anser länsstyrelsen nödvändigt vid lagens slutliga utformning, överbefälhavaren
yrkar att kommunerna åläggs skyldighet att medverka inom
alla totalförsvarets grenar och således även att bistå krigsmakten, exempelvis
vid ianspråktagande med förfoganderätt och vid rekvisition, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap anser i motsats till kommittén att
lagen icke bör avse skyldigheter för kommunerna att upprätthålla produktion
av exempelvis elektricitet och gas, då produktionsområdet faller
under det ekonomiska försvarets ansvar och produktionsålägganden kan
meddelas kommunerna såsom företagare. Kommunernas uppgifter på det

Kungl. Maj.ts proposition nr \ år 1964

kommunaltekniska området bör enligt överstyrelsen i princip endast gälla
reparation och således vara rent skadeavhjälpande.

Några remissmyndigheter, bland dem länsstyrelsen i Gävleborgs län samt
städerna Katrineholm och Nyköping anser att också kommunernas medverkan
i civilförsvaret, som nu regleras i civilförsvarslagen, bör inskrivas
i den aktuella lagen. Förslaget motiveras med att det måste anses vanskligt
att göra åtskillnad mellan civilförsvarsuppgifter och kommunala beredskapsuppgifter
av annat slag. Katrineholms stad finner det önskvärt
att det av socialberedskapskommittén framlagda förslaget till lag om
krigshjälp inarbetas i en lag om kommunala beredskapsuppgifter. Denna
bör i övrigt reglera all kommunal verksamhet i krig eller vid krigsfara.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att den kommunala krigsadministrationen
på alla områden måste regleras och förberedas samtidigt
med att de materiella reglerna för de kommunala skyldigheterna kommer
till stånd.

Socialstyrelsen framhåller såvitt rör kommunernas skyldigheter att bistå
dem som råkat i nöd eller svårigheter under beredskap eller krig, att
någon särbehandling av de inkvarterade ej bör stadfästas, utan skyldigheten
bör omfatta bistånd åt alla hjälpbehövande vare sig de tillhör kommunens
egen befolkning och har ett mera permanent hjälpbehov eller vistas
i kommunen till följd av de onormala förhållandena och har ett av
dessa betingat behov av bistånd.

Beträffande verksamheten på hälso- och sjukvårdens område under beredskap
och krig erinrar medicinalstyrelsen om att krigssjukvårdslagen
ålägger fredshuvudmännen, dvs. även vissa kommuner, ansvaret för verksamheten
men att de befogenheter som med stöd av nämnda lag tillagts
sjukvårdsberedskapsnämnden att ge kommunerna anvisningar för planläggningen
av övergången till krigsorganisation icke torde innefatta rätt
för nämnden att ge föreskrifter rörande hälsovårdsnämndernas organisation
i krig eller om kommunal planläggning för dessa nämnders utflyttning
såsom arbetsenheter till skyddad krigsuppehållsplats. En lag om
kommunal beredskap bör ge underlaget för en planläggning även i dessa
hänseenden. Behov av motsvarande bestämmelse föreligger också såvitt
rör landstingens krigsorganisation. Styrelsen anser att lagen bör kompletteras
med regler för landstingens krigsorganisation. Även sjukvårdsberedskapsnämnden
understryker betydelsen av att en planläggning kommer
till stånd för hälsovårdsnämndernas verksamhet i krig, då de kommer att
få mycket betydelsefulla uppgifter, särskilt i samband med den stora befolkningsökningen
vid inkvartering av utrymmande, vid omhändertagandet
av flyktingar etc. Statsepidemiologen framhåller afl förhållandena under
krig kommer att kräva ett nära samarbete mellan hälsovårdens företrädare
och vissa kommunala organ samt mellan hälsovårdsnämnderna och

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

kommunala organ för kommunalteknisk verksamhet. Hälsovårdsnämnderna
måste därför planlägga tillsammans med sådana organ.

Svenska stadsförbundet hänför sig till sina tidigare yttranden i anslutning
till civilförsvarets omorganisation år 1959 under erinran om att själva
ramen för kommunernas uppgifter bestämts redan då. Förbundet tillstyrker
att kommitténs förslag läggs till grund för lagstiftning. Svenska
landstingsförbundet konstaterar att utredningen endast berör primärkommunala
uppgifter och ingår därför icke på någon närmare granskning av
förslaget. Förbundet uttalar sig icke för någon motsvarande lagstiftning
rörande landstingens verksamhet under beredskap och i krig. Svenska
landskommunernas förbund tillstyrker kommitténs förslag utan att närmare
ingå på spörsmålet om lagstiftningens omfattning.

I frågan vilka principer som bör gälla för den kommunala organisationen
för utövningen av verksamheten under beredskap och
krig uttalar sig flera remissorgan, överbefälhavaren framhåller sålunda
att man icke bör skapa nya organ inom kommunerna med samma uppgifter
som civilförsvaret. Även länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands
län understryker att regleringen av den kommunala beredskapen
icke får leda till att dubbla organisationer för omhändertagandet av
inkvarterade kommer till stånd.

Åtskilliga remissyttranden hänför sig i organisationsfrågorna till den
inom totalförsvaret i övrigt ledande principen att det organ, som i fred
handhar viss verksamhet, också i krig skall svara för denna och att överflyttning
i sidled av ansvaret icke bör ske. Sålunda framhåller beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar att det för viss verksamhet ordinarie
kommunala organet bör handha samma verksamhet också vid beredskap
och i krig, ehuru då under mera direkt inseende av kommunens styrelse.
Specialorganen bör också sköta planläggningen för verksamheten inom
sina ansvarsområden. Att fredsorganet i stället för, såsom kommittén föreslagit,
regelmässigt kommunens styrelse skall ha motsvarande uppgifter
även i krig yrkas också uttryckligen av städerna Sigtuna, Nyköping, Gävle
och Sundsvall samt av några landskommuner, där inkvartering planlagts.
Härvid understryks att endast fredsorganen är förtrogna med verksamhetsområdet
i fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län framför liknande tankegångar
vid sin behandling av kommitténs förslag rörande ordningen för
anskaffning av inkvarteringsbostäder. Länsstyrelsen uttalar nämligen härvid
att kommunens styrelse ej bör handlägga enskilda sådana fall utan
detta bör ske inom den föreslagna kommunala beredskapsnämnden, på vilken
planläggningen inom detta område bör ankomma som ordinarie uppgift.
Likaså understryker statsepidemiologen och länsläkaren i Jämtlands
län att hälsovårdsnämnderna måste fortsätta att fungera; deras uppgifter
får icke övertagas av annan nämnd.

:ji

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

Den stora frihet som enligt förslaget lämnas kommunerna att bestämma
vilket organ som skall handha viss verksamhet föranleder jordbruksnämnden
och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att anföra betänkligheter.
Dessa myndigheter framhåller att valfriheten är ägnad att skapa
svårigheter för en planmässig central ledning av verksamheten på det lokala
planet inom skilda områden. Planläggningen för försörjningen, bl. a.
ransoneringsväsendet, bygger f. n. på en enhetlig organisation i kommunerna,
nämligen kristidsnämnderna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
ifrågasätter om icke en fastare kommunal krigsorganisation borde föreskrivas
med specialorganen såsom ansvariga för de olika verksamhetsområdena.
Länsstyrelsen antar att kommunerna själva önskar mera bestämda
anvisningar om organisationen än kommitténs lagförslag ger.

Å andra sidan uttalas i flera remissyttranden tillfredsställelse med att
kommitténs förslag överlämnar åt kommunerna själva att bestämma hur
arbetsuppgifterna i verkställighetsläget skall fördelas mellan olika kommunala
organ.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framför förslaget att alla kommunala
beredskapsuppgifter samlas hos en nämnd, nämligen den föreslagna kommunala
beredskapsnämnden. Denna bör således också vara civilförsvarsnämnd.

Behovet av ett samlande och ledande kommunalt organ för såväl verksamheten
i verkställighetsskedet som planläggningen i fredstid understrykes
starkt av alla de remissorgan, vilka uttalat sig i frågan. Någon erinran
mot att kommunens styrelse skall vara detta ledande organ framförs icke.
Nyköpings stad anser att i trängda lägen den ledning, som eljest bör ankomma
på kommunens styrelse, bör kunna övergå till en enda person inom
nämnden.

Kommitténs förslag att länsstyrelsen såsom regionalt ledningsorgan
skall ha tillsyn över den kommunala verksamheten av betydelse
för försvaret och vissa befogenheter gentemot kommunerna härvidlag
har vunnit allmän anslutning.

Däremot är meningarna delade i frågan om det av kommittén föreslagna
centrala ledningsorganet, en riksnämnd för kommunal beredskap,
bör komma till stånd. Medan flera remissorgan finner ett klart
behov föreligga av ett dylikt centralt ledningsorgan och i vissa fall, såsom
socialstyrelsen och länsstyrelsen i Kalmar län, föreslår en förstärkning av
detta med en representant för socialstyrelsen eller, såsom arbetsmarknadsstyrelsen,
med en företrädare för denna eller, såsom beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, med en ytterligare representant för kommunerna,
eller slutligen såsom civilbefälhavaren i IV. civo med en representant för
civilbefälhavarna, anser andra remissorgan att den centrala ledningen bör
läggas hos något redan befintligt organ eller att en samlad central ledning
icke alls erfordras, överbefälhavaren finner att nämnden bör kunna ersät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

tas med en samarbetsgrupp med företrädare för de olika centrala organ,
inom vilkas verksamhetsområden kommunerna kommer att ha uppgifter.
Länsstyrelserna i Hallands och Gävleborgs lån anser att den centrala ledningen
bör kunna läggas hos civilförsvarsstyrelsen. Den förra länsstyrelsen
anser det betänkligt att inrätta ett nytt centralorgan, vilket skulle kunna
leda till splittring i ledningen av totalförsvaret. Överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap uttalar att en riksnämnd skulle bryta gällande
uppdelning av totalförsvaret och leda till kompetenskonflikter. Svenska
arbetsgivareföreningen framhåller att erforderlig samordning lämpligen
bör komma till stånd på de reguljära vägar, som redan finns, utan något
nytt centralorgan, överståthållarämbetet ifrågasätter värdet av nämnden
och förordar, för den händelse central ledning skulle anses erforderlig,
att denna lägges hos civilförsvarsstyrelsen. Sjöfartsstyrelsen uttalar också
tveksamhet men anser att det kan vara motiverat med ett särskilt centralorgan
för att leda planläggningen för omhändertagandet av utrymda.
Ledningen av planläggningen för kommunalteknisk verksamhet borde däremot
kunna ankomma på civilförsvarsstyrelsen. Eftersom denna emellertid
nyligen befriats från uppgifter just på detta område, bör den föreslagna
riksnämnden anförtros också detta avsnitt. Nämnden bör dock ej göras
till ett permanent organ och föreskrifter om nämnden bör ej upptagas i
lagen. Alsens kommun anser det önskvärt att centralorganets uppgifter
begränsas så mycket som möjligt och framhåller att den kommunala planläggningen
bör ske med utgångspunkt i de lokala förhållandena och i nära
samarbete med den regionala myndigheten.

Av de remissorgan, som avstyrker förslaget om riksnämnden, anser vidare
länsstyrelsen i Västerbottens län att socialstyrelsen bör ge anvisningar
för socialvårdsområdet och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
anvisningar för kommunalteknisk verksamhet, medan den centrala ledningen
i övrigt bör ligga hos civilförsvarsstyrelsen. Inom denna bör enligt
länsstyrelsen bildas en arbetsgrupp med företrädare även för kommunerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som icke motsätter sig att en riksnämnd
kommer till stånd, förutsätter att styrelsen det oaktat skall äga ge
anvisningar för kommunernas väghållning i krig. Statsepidemiologen, som
ej heller avstyrker förslaget om en riksnämnd, framhåller att medicinalstyrelsen
och sjukvårdsberedskapsnämnden centralt kan ge kommunerna
ledning för planläggningen och verksamheten på hälsovårdsområdet.

Civilbefälhavaren i IV. civo anser att erforderliga anvisningar bör meddelas
icke av nämnden utan av Kungl. Maj :t efter förslag av nämnden.

Kommitténs förslag till lösning av problemet att tillförsäkra
de utrymmande inkvarteringsbostad, sedan civilförsvarets
förfoganderätt upphört lämnas visserligen i flertalet remissyttranden
utan erinran eller tillstyrkes uttryckligen. De remissorgan som tar upp
problemet till särskild granskning framför emellertid delvis mycket all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 1964

varlig kritik mot kommitténs förslag. Sålunda betecknas förslaget som
orealistiskt, opraktiskt, tillkrånglat, alltför invecklat, omständligt eller
tungrott eller alltför formellt av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Norrbottens län. Föredraganden
hos civilbefälhavaren i 1. civo, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Gävleborgs oeh Västernorrlands län ävensom städerna Katrineholm,
Gävle och Bollnäs samt vissa landskommuner framhåller, en del med eftertryck,
att en enklare ordning måste tillskapas, då den av kommittén föieslagna
ordningen icke medger tillräcklig snabbhet eller innebär en alltför
stor belastning på länsstyrelserna. Det påpekas att länsstyrelserna i det
läge, då den av kommittén föreslagna ordningen skulle tillämpas, sannolikt
just krigsorganiserats på nya uppehållsplatser och därtill överhopats
med sådana uppgifter på totalförsvarets alla områden, som kräver skyndsamma
avgöranden. Erinringar i skilda hänseenden mot kommitténs förslag
i denna del framförs vidare av civilförsvarsstyrelscn, länsstyrelserna
i Södermanlands och Hallands län, städerna Nyköping och Västerås samt
Berga och Bettna in. fl. kommuner, i vilka inkvartering planlagts.

Av det fåtal remissinstanser, som framfört förslag till en annan lösning
av problemet, anser majoriteten att civilförsvarets förfoganderätt bör bestå,
ehuru uppgiften att sörja för de inkvarterade övergått på kommunerna.
Det yrkas sålunda på en omprövning av statsmakternas beslut 1959
och 1960 vid omorganisationen av civilförsvaret. Förslag framförs också
att kommunerna bör tilläggas förfoganderätt i fråga om inkvarteringsbostäder.
Förste stadsläkaren i Malmö ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t i
verkställighetsskedet bör utfärda bestämmelser om generell skyldighet att
upplåta inkvarteringsbostad med rimliga inskränkningar med hänsyn till
inkvarteringsvärdens behov i stället för rekvisionsförfarandet enligt kommitténs
förslag, som måste medföra fördröjningar i ett akut läge.

I remissyttrandena över promemorian angående bef olkningsregistrering
under krig tillstyrks genomgående att kommunerna åläggs
skyldighet att ombesörja registreringen. Kommunalrättskommittén finner
det av praktiska skäl ofrånkomligt att inkvarteringskommunerna åläggs
huvudansvaret för insamlandet av registeruppgifterna och handhavandet
av inflyttningsregistret men anser att alla möjligheter att underlätta kommunernas
arbete måste tillvaratagas, särskilt med hänsyn till att inkvarteringskommunerna
genom registreringsarbetet betungas med uppgifter,
som icke har något samband med deras fredstida verksamhet. Registrering
av utrymmande bör enligt länsstyrelsen i Västerbottens län icke ske
förrän varaktig inkvartering beretts dem. Det bör därför i princip åligga
inkvarteringskommunerna att verkställa registreringen. Däremot är meningarna
delade i frågan, huruvida ett särskilt upplysningsregister vid sidan
av postens eftersändningsregister är nödvändigt i utrymningskommunerna
och om ett upplysningsregister, därest det skall anordnas, skall föras av
2—■ Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

kommunen. Tveksamhet rörande behovet av upplysningsregister uttalas
av bl. a. kommunalrättskommittén, arbetsmarknadsstyrelsen, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar och svenska landskommunernas förbund.
Bestyret att föra upplysningsregistret bör enligt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län läggas på den myndighet som ombesörjer mantalsskrivning
eller kyrkobokföring och enligt länsstyrelsen i Västerbottens län
på städernas uppbördsverk respektive häradsskrivarna. Sistnämnda mening
företräds också av länsstyrelsen i Södermanlands län, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund. Kommunalrättskommittén
anser det lämpligt med en lösning, som medger att ansvaret lägges
på den myndighet som i varje särskilt fall framstår som mest skickad för
uppgiften, varvid den lokala skattemyndigheten kan komma i fråga.

Departementschefen

Efter den avgränsning av civilförsvarets uppgifter, som skedde i samband
med att en ny organisation för civilförsvaret fastställdes år 1959,
gäller som en ledande princip att civilförsvaret icke skall svara för uppgifter,
vilka kan utföras av ordinarie samhällsorgan. Civilförsvarets verksamhet
inriktas sålunda numera på —- förutom olika förebyggande åtgärder
— sådana skadeavhjälpande och räddande insatser, som måste göras
i omedelbart samband med krigsskador och som kräver enhetlig ledning.
Iståndsättning av skadade anläggningar såsom byggnader, samfärdsleder,
gas-, vatten- eller elektricitetsverk eller distributionsnät i anslutning till
dessa eller andra anordningar inom det s. k. kommunaltekniska området
måste följaktligen ankomma på de ordinarie samhällsorgan, som i fred
ansvarar för underhåll och drift av samma anläggningar, dvs. oftast kommunerna.
Självfallet skall civilförsvarets resurser dock kunna sättas in till
hjälp åt de ordinarie samhällsorganen, om dessa ställs inför övermäktiga
uPPgifter och resurserna kan friställas från civilförsvarsverksamhet. Ansvaret
för iståndsättningen ligger härvid icke hos civilförsvaret utan hos
de ordinarie samhällsorganen.

I fråga om den del av civilförsvarets förebyggande åtgärder, som utrymningarna
representerar, har civilförsvaret likaledes numera en mera operativ
inriktning. På civilförsvaret ankommer sålunda att genomföra själva
utrymningen och inkvarteringen av de utrymmande, dvs. att leda själva
utrymningsrörelsen. Häri ingår att förse de utrymmande med transportmedel,
att ordna utspisning under utrymningen, att bereda vårdbehövande
vård under förflyttningen, att genomföra tillfällig inkvartering under denna
och varaktig inkvartering på bestämmelseorten samt att i övrigt i skilda
hänseenden sörja för de utrymmande under utrymningsrörelsen. När denna
avstannat genom att de utrymmande nått fram till inkvarteringskom -

Kungl. Maj:ts proposition nr b år i06b

muncrna och där erhållit inkvarteringsbostad, vare sig hos enskilda eller
— såsom måste bli fallet i fråga om vårdbehövandc — i befintliga eller
särskilt upprättade internat, har utrymningen passerat sitt operativa skede
och de ordinarie samhällsorgan, som har alt sörja för att mänskliga behov
i olika hänseenden blir tillgodosedda, kan träda till. Verksamheten
bland och för de inkvarterade måste i princip bli av samma karaktär som
den verksamhet, vilken de ordinarie samhällsorganen bedriver i fråga om
den i orten bosatta befolkningen, ehuru de inkvarterades hjälpbehov och
problem i övrigt måste förutses få helt andra proportioner än den fasta befolkningens.
Verksamheten från samhällets sida i detta läge till hjälp för
de inkvarterade kan emellertid snarast betecknas såsom förvaltande i motsats
till den operativa verksamhet, som civilförsvaret primärt är inriktat
på. För denna mera förvaltande verksamhet blir det främst kommunerna,
som kommer att få bära ansvaret, liksom de gör det i fråga om motsvarande
verksamhet bland den egna befolkningen.

Att uppgifter enligt det sagda kommer att åvila kommunerna är sålunda
en konsekvens av statsmakternas ställningstagande, när civilförsvarets uppgifter
närmare bestämdes år 1959, och det är nu i princip icke fråga om
att pålägga kommunerna några ytterligare skyldigheter.

Kommunernas ansvar för uppgifter, som de efter civilförsvarets tillkomst
icke haft, framstår emellertid f. n. närmast såsom en biprodukt av
den tidigare avgränsningen av civilförsvarets ansvarsområde. Kommunernas
skyldigheter i nu aktuella hänseenden har nämligen hittills icke kommit
till författningsmässigt uttryck i positiva bestämmelser. Då det har
rör sig om ett område av synnerligen stor betydelse för totalförsvaret, för
kommunerna och icke minst för de enskilda personer, som kan komma
att tvingas lämna sin hemort under orostider, synes det i hög grad angeläget
att en reglering i lag av kommunernas skyldigheter
kommer till stånd. Först då så skett får man inom totalförsvarets olika
grenar en klar bild av ansvarsförhållandena ned till de minsta enheterna i
samhället, och planläggningen inom andra områden av totalförsvaret kan
ske med erforderlig säkerhet i fråga om organisation och resurser även
på det lägsta lokala planet. Likaså får kommunerna först efter en lagreglering
klart besked om sina uppgifter och sätts i tillfälle att arbeta igenom
de problem, som de kan komma att ställas inför, och att förbereda sig för
uppgifterna genom planläggning och på annat sätt. Under remissbehandlingen
av kommitténs förslag har det framhållits att nuvarande brist på bestämmelser
lett till osäkerhet både hos kommunerna och hos sådana organ,
som arbetar med vår försvarsberedskap. Behovet av en lagreglering på området
är sålunda ställt utom all diskussion.

Kommitténs utredning har avsett endast primärkommunernas uppgifter
under beredskap och krig. I vad mån en reglering bör ske även av
landstingens beredsk apsu p p g i fter och planlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

ningsskyldighet vid sidan av de föreskrifter som ges i krigssjukvårdslagen
och dess tillämpningsföreskrifter kan knappast nu komma under
bedömande, ehuru det står klart att även landstingen måste sörja för
att deras ledningsorgan icke sätts ur funktion genom utrymningar och att
de skyddas i krig. Sedan behovet av särskilda föreskrifter för landstingens
del närmare undersökts kan det eventuellt ifrågakomma att inarbeta erforderliga
bestämmelser i den lag som nu är aktuell för den primärkommunala
beredskapen.

Liksom kommittén och det stora flertalet remissinstanser anser jag att
lagstiftningen om de kommunala skyldigheterna bör ha karaktären av e n
ramlagstiftning utan detaljföreskrifter. Förhållandena
i de olika kommunerna -— det gäller här både utrymnings- och inkvartermgskommuner
och kommuner som endast i ringa mån berörs av planerade
befolkningsomflyttningar, kommuner med en utvecklad kommunalteknisk
verksamhet och kommuner som helt saknar sådan — är så skiftande
att det knappast kan överblickas vilka resultat detalj föreskrifter skulle
leda till. Det kan emellertid förutses att behov kommer att föreligga av tilllämpningsföreskrifter
i skilda hänseenden, vilka torde få meddelas i administrativ
ordning.

När ställning skall tagas till omfattningen av den nu aktuella
lagstiftningen måste beaktas att det på vissa områden
redan finns bestämmelser, som ålägger kommunerna skyldigheter att medverka
inom totalförsvaret. Sålunda har kommunerna uppgifter inom folkförsorjnmgen
enligt den s. k. kommunala fullmaktslagen, inom krigssjukvården
enligt krigssjukvårdslagen, inom civilförsvaret enligt civilförsvarslagen,
vid rekvisition enligt rekvisitionslagen etc. Det kan vidare förutses
att särskilda arbetsuppgifter kommer att åläggas kommunerna i samband
med att en för beredskap och krig lämpad reglering av olika sociala förmåner
kommer till stånd. Kommittén har med utgångspunkt i de för kommittén
meddelade direktiven begränsat sitt förslag till att gälla endast en
reglering av de uppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,
dock med det väsentliga undantaget att de kommunala uppgifterna inom
folkförsörjningen inarbetats i kommitténs förslag. Under remissbehandlingen
av förslaget har yrkanden framförts om en utvidgning av den föreslagna
lagen till att omfatta även de kommunala civilförsvarsuppgifterna
och vissa andra områden inom totalförsvaret. Emellertid torde det på vart
och ett av de områden, som f.n. är specialreglerade med föreskrifter bl. a.
om kommunal medverkan, vara nödvändigt med en sådan speciell reglering
för att enhetlighet skall uppnås, som möjliggör central eller regional
ledning. Bestämmelser i speciallagstiftningen om vilka organ som skall
svara för verksamheten i fråga torde regelmässigt ej heller kunna undvaras.
Jag förordar med hänsyn härtill och då en ändrad ordning skulle
föranleda väsentliga rubbningar i den omfattande planläggning, som skett

Kuiujl. Maj.ts proposition nr J år 106b

på olika områden av totalförsvaret, att den kommunala medverkan däri,
som f. n. är reglerad i särskilda lagar eller författningar, alltfort lar förbli
reglerad i denna ordning. Detta innebär bl. a. att den nu aktuella lagen —
i motsats till vad kommittén föreslagit — icke bör reglera den kommunala
skyldigheten att medverka inom folkförsörjningen. För denna ståndpunkt
föreligger så mycket större skäl, som ifrågavarande skyldighet måste kunna
tagas i anspråk icke blott under beredskap och krig utan även under de
övriga förutsättningar, under vilka ransoneringslagen kan träda i tillämpning.

Å andra sidan finner jag att kommitténs förslag är alltför begränsat såvitt
det anger de kommunala skyldigheterna gentemot befolkning, som
tvingats utrymma sin hemort eller drabbats av krigshändelser, ävensom
såvitt det reglerar kommunernas skyldighet att planlägga för krigsförhållanden.
Enligt förslaget skall kommunerna åläggas att »vidtaga åtgärder
för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd» till följd
av de extraordinära förhållandena samt att planlägga för fullgörandet av
denna skyldighet. Det synes något oklart vad kommittén avsett härmed,
särskilt med hänsyn till att kommittén uttryckligen förklarat sig behandla
endast sådana uppgifter, som kommunerna fått övertaga från civilförsvaret,
och till att kommittén i organisatoriskt hänseende lägger den verksamhet,
som uppgifterna föranleder, i första hand hos kommunens styrelse
med förbigående av de ordinarie kommunala organen inom olika specialområden.
Tveksamhet kan sålunda uppkomma — och synes också ha uppkommit
bland remissinstanserna — huruvida kommunernas skyldigheter
gentemot krigsdrabbad befolkning från andra kommuner enligt lagförslaget
avser också verksamhet inom barna-, nykterhets- och hälsovården, inom
undervisningsväsendet och andra områden med särskilda organ, där det
icke i egentlig mening är fråga om att ge bistånd. Flertalet remissinstanser
synes dock ha utgått från att kommunerna skall ha skyldighet att vara
verksamma för den utrymda eller krigsdrabbade befolkningen i alla de hänseenden,
i vilka kommunerna utövar verksamhet för den befolkning i kommunen,
som icke tvingats till omflyttningar eller eljest varit omhändertagen
av civilförsvaret. Jag finner också en sådan ordning vara den enda tänkbara
och förordar att kommun — med endast vissa begränsade undantag,
till vilka jag senare återkommer •— skall vara skyldig att i alla hänseenden,
i vilka kommunen är verksam för de egna kommunmedlemmarna, utöva
verksamhet även till förmån för sådan befolkning från annan kommun,
som på grund av de extraordinära förhållandena tagit uppehåll i kommunen.
Härmed undanröjes så långt möjligt riskerna för att de inkvarterade från
annan kommun får en särställning i förhållande till inkvarteringskommunernas
fasta befolkning. Man vinner också den fördelen att det alltid finns
en kommun som är ansvarig för den enskilde, vilket är särskilt betydelsefullt,
om förbindelserna med hemkommunen avbrutits eller dess organ

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

satts ur funktion genom slutlig utrymning eller krigshändelser. Förberedelser
i form av planläggning eller i vart fall en genomarbetning av problemställningarna
måste då också med nödvändighet ske på alla kommunala
verksamhetsområden, där verksamheten kan förutses bli upprätthållen
även under krig, och avse verksamheten för såväl den egna befolkningen
som den befolkning, som skall inkvarteras i kommunen. Det synes
mig för övrigt knappast rationellt att bygga upp en speciell kommunal beredskap
inom den sektor, där uppgifterna tidigare ankommit på civilförsvaret,
men lämna beredskapen i övrigt på det kommunala planet därhän.
Att uppgifterna tidigare hänförts under civilförsvaret är ju närmast blott
av historiskt intresse. Jag anser alltså att den aktuella lagstiftningen bör
gälla den kommunala beredskapen överhuvudtaget i den mån den icke är
specialreglerad för särskilda verksamhetsområden.

Det sagda utesluter emellertid icke att, såsom kommittén funnit, vissa
särbestämmelser bör meddelas när det gäller kommunernas skyldigheter
att bistå inkvarterad befolkning. Inkvarteringen medför otvivelaktigt uppgifter,
som icke har någon direkt motsvarighet i den ordinarie kommunala
verksamheten och endast i vissa hänseenden kan dessa uppgifter antagas
komma att bli specialreglerade på grundval av socialberedskapskommitténs
förslag. För inkvarteringskommunernas del finner jag det också nödvändigt
att i lagen speciellt reglera skyldigheten att registrera de inkvarterade. Då
ett av postverket upplagt eftersändningsregister bör kunna tjäna även som
upplysningsregister i de utflyttades hemort, finner jag ej anledning att i
lagen inskriva också en skyldighet för kommun att föra register över dem
som lämnat kommunen. Det bör vidare enligt särskilt stadgande i lagen
åligga inkvarteringskommunerna att vidtaga erforderliga särskilda förberedelser
för att de inkvarterades tillgång till godtagbart vatten skall tryggas
och för att de sanitära problemen efter inkvarteringen skall kunna bemästras.

I organisatoriskt hänseende är det inom all beredskapsplanläggning
en genomgående princip att det organ, som handhar viss
verksamhet i fred, också skall handha verksamheten under beredskap och
krig, och att överflyttning av ansvaret i sidled icke skall förekomma. För
att avsteg skall göras från denna princip måste mycket starka motiv föreligga.
Endast med denna ordning kan sakkunskapen på olika områden tillvaratagas
i ett läge, som måste förutses bli kännetecknat av svåra störningar
i den samhälleliga verksamheten. Det förutsattes också då civilförsvaret
avlastades vissa uppgifter, att dessa skulle åvila ordinarie samhällsorgan.
Kommittén har emellertid förordat att den verksamhet, som
kommun måste utöva till följd av begränsningen av civilförsvarets ansvarsområde,
i första hand skall ankomma icke på de ordinarie kommunala organen
för motsvarande verksamhet utan på kommunens styrelse. Om denna
härigenom kommer att ställas inför alltför omfattande arbetsuppgifter,

Kungi. Maj.ts proposition nr b år 196b

skall dock kommunen — dvs. fullmäktige — äga uppdraga verksamheten
åt de särskilda nämnderna, varvid endast ledningen av kommunens verksamhet
skall ligga hos styrelsen. Vid sådan delegering kan olika verksamhetsområden
sammanföras till viss eller vissa nämnder. Under särskilda
förutsättningar skall styrelsen kunna ge andra nämnder direktiv och besluta
i dessas ävensom i fullmäktiges ställe. På särskild nämnd ankommande
verksamhet i dess helhet skall styrelsen kunna övertaga efter länsstyrelsens
godkännande. En uppgift, som ursprungligen ligger på en facknämnd
och i heredskapsläget övertages av kommunens styrelse, skall sålunda
enligt förslaget kunna återlämnas av fullmäktige till en facknämnd och
därefter av styrelsen med länsstyrelsens medgivande återföras till kommunens
styrelse.

Även om det otvivelaktigt är nödvändigt under svåra lägen att ha möjligheter
att laga efter lägligheten utan att vara bunden av stela föreskrifter,
synes mig dock den av kommittén föreslagna ordningen för handhavandet
av kommunala uppgifter under beredskap och krig alltför löslig, i det
att ansvaret för viss verksamhet kan komma att vandra eller rentav utskiftas
mellan olika kommunala organ. Såväl för totalförsvarsorgan utanför
kommunen som för de enskilda, som vistas i kommunen, måste en
sådan ordning skapa en besvärande oklarhet och rådvillhet. Det kan också
förutses att de kommunala organen själva och deras tjänstemän kan bli
osäkra om sitt ansvarsområde och risk föreligger möjligen för att den
situationen uppkommer att inget organ känner sig ansvarigt för en viss
uppgift. Förslaget lämnar heller icke garantier för att den sakkunskap
inom skilda områden — socialvård, barnavård, hälsovård etc. — som representeras
av de skilda nämnderna i kommunerna blir tillvaratagen i de
mest besvärliga lägena. Kommitténs förslag sammanhänger tydligen med
den åtskillnad som kommittén principiellt gjort mellan »ordinarie» kommunala
uppgifter och sådana som övertagits från civilförsvaret, en åtskillnad
som jag enligt det förut sagda icke anser böra upprätthållas. Jag kan
sålunda icke finna att man vinner några fördelar med att kommunens
styrelse enligt huvudregeln skall svara för ledningen av exempelvis socialvård,
barnavård och hälsovård bland de inkvarterade medan socialnämnden,
barnavårdsnämnden och hälsovårdsnämnden skall svara för motsvarande
uppgifter bland den fasta befolkningen. Enligt min menig, vilken
vinner stöd av åtskilliga remissinstanser, bör fördelningen av uppgifterna
inom den kommunala organisationen under beredskap och krig helt ansluta
till fredsorganisationen. Eventuellt erforderliga omfördelningar av arbetsuppgifterna
bör ske i den ordning och under de förutsättningar, som är
angivna i administrativa fullmaktslagen.

Däremot delar jag helt kommitténs mening att det under beredskap och
krig krävs ett kommunalt ledningsorgan med särskilda
befogenheter och att detta ledningsorgan bör vara kommunens sty -

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

relse. De befogenheter som bör tillkomma styrelsen i dess egenskap av ledningsorgan
bör få sådan utformning att en kraftfull ledning kan utövas; de
bör således innefatta en långtgående rätt att ge direktiv till andra nämnder
rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt att fördela och
omfördela kommunens resurser i fråga om personal och materiel mellan
de olika organen. Styrelsen skall, för att låna eu militär term, kunna åstadkomma
en kraftsamling i sådana lägen, då någon sektor av den kommunala
verksamheten är eller väntas bli ställd inför särskilt svåra eller betydelsefulla
uppgifter.

Kommitténs förslag att länsstyrelserna skall tilläggas ett väsentligt
inflytande på såväl kommunernas planläggning och andra förberedelser
som deras verksamhet under beredskap och krig har icke mött
någon gensaga bland remissinstanserna. Även jag finner det nödvändigt
att länsstyrelserna, som har erforderlig överblick över läget i stort, får
vissa befogenheter i avseende å den kommunala beredskapen och verksamheten,
liksom de också måste tillhandagå kommunerna med utgångsmaterialet
för deras planläggning och med råd och anvisningar i skilda
hänseenden. Den närmare regleringen av länsstyrelsernas medverkan i sistnämnda
hänseende torde emellertid få ske i administrativ ordning.

Delade meningar har däremot yppats om kommitténs förslag att en riksnämnd
för kommunal beredskap skall inrättas såsom ett särskilt
centralt organ med uppgift att — ehuru utan befogenhet att meddela
bindande föreskrifter — leda framförallt den kommunala planläggningen
och Övriga förberedelser samt sörja för att erforderlig samordning
härvid sker med annan totalförsvarsplanläggning. Den kommunala beredskapen,
särskilt med den omfattning som den enligt min mening bör få
i det den bör omfatta alla kommunala verksamhetsområden, där krigsvikhga
uppgifter kan förutses uppkomma, är otvivelaktigt en nyhet, som
måste antagas medföra behov av centralt utfärdade riktlinjer, bland annat
för att nödvändig samordning skall komma till stånd med annan försvarsplanläggning.
De verkligt betydelsefulla samordningsproblemen aktualiseras
emellertid först på det regionala och lokala planet, och måste där
lösas med utgångspunkt i de lokala förutsättningarna. Centralt är det redan
väl sörjt för att totalförsvarets olika grenar samordnas med varandra och
regionalt loper praktiskt taget all försvarsplanläggning på den civila sidan
samman i länsstyrelserna, där också erforderlig samordning med den militära
planläggningen sker. Enligt min mening har några övertygande skäl
för att inrätta ett särskilt centralt organ för den kommunala beredskapen
icke anförts. Erforderliga centrala anvisningar för kommunernas planläggning
bör kunna utfärdas av de olika centrala fackmyndigheterna: socialstyrelsen
inom social-, barna- och nykterhetsvården, medicinalstyrelsen
och dess sjukvårdsberedskapsnämnd inom hälsovården, civilförsvarsstyrelsen
såvitt rör samordningen med civilförsvaret, väg- och vattenbygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

nadsstyrelsen inom vissa områden av koinmunalteknisk verksamhet, skolöverstyrelsen
inom undervisningsväsendet etc. Härvid bör man -— såsom
eljest i totalförsvarssammanhang —- söka ordna den erforderliga samordningen
centralt genom samråd mellan de olika centrala organ, vilkas verksamhetsområden
berörs. Samordningsfrågor av principiell karaktär kan
också finna sin lösning i den chefsnämnd, som numera är inrättad för att
verka för samordningen inom totalförsvaret. I den mån de kommunala uppgifterna
under beredskap och krig saknar direkt motsvarighet i fred såsom
är fallet med inkvarteringsverksamheten hör erforderlig vägledning
för kommunernas planläggning och handlande i verkställighetsskedet
kunna ges i tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj :t och i
anvisningar av länsstyrelserna. I central instans blir emellertid med denna
ordning kommunerna ej företrädda, vilket otvivelaktigt måste betecknas
som en olägenhet. Det kan dock förutsättas att de centrala myndigheter,
som utfärdar anvisningar, håller erforderlig kontakt med kommunförbunden
och att dessa å sin sida kommer att bevaka kommunernas intressen
även på detta område samt att de kommer att verka för önskvärd enhetlighet
i den kommunala beredskapens uppbyggnad. Det bör heller icke vara
uteslutet utan snarare regel att företrädare för kommunförbunden inbjudes
att deltaga i överläggningar i befintliga centrala samordningsorgan när frågor
om den kommunala beredskapen är aktuella. Jag finner mig på grund
av det anförda icke böra förorda att en riksnämnd för kommunal beredskap
inrättas men vill understryka att det genom tillämpningsbestämmelser till
lagen, i instruktionsform eller i annan ordning måste sörjas för att den
kommunala beredskapen blir samordnad med annan beredskap. Då jag är
medveten om att de åtgärder jag har förordat för att få en tillfredsställande
sådan samordning och för att ge kommunerna erforderlig ledning för planläggningen
kan visa sig otillräckliga, förutsätter jag att utvecklingen noggrant
följes i chefsnämnden och försvarsdepartementets samordningsavdelning.
Härvid bör nära kontakt hållas med de berörda kommunförbunden.
Skulle det visa sig att speciella anordningar i angivet syfte anses nödvändiga,
är jag beredd att ompröva min ståndpunkt i frågan. Jag vill vidare redan
i detta sammanhang understryka vikten av att företrädare för kommunerna
får delta i försvarshögskolans kurser och i krigsspel och övningar med totalförsvaret
på olika nivåer.

Ett besvärligt problem utgör frågan hur de inkvarterade skall kunna tillförsäkras
rätt till inkvarteringsbostaden, sedan civilförsvarets
förfoganderätt upphört. Visserligen är det säkerligen befogat att räkna
med att det stora flertalet av invånarna i inkvarteringskommunerna kommer
att visa en stark solidaritet med de utrymmande och frivilligt upplåter
inkvarteringsbostad och att de utrymmande så långt de har möjlighet gör
rätt för sig gentemot sitt värdfolk. Det måste emellertid förutses att svårigheter
kan uppkomma, särskilt om inkvarteringen blir av längre varaktig2*
— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr b

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

het. Inkvarteringsvärdar kan tänkas vilja bli kvitt sina påtvungna gäster
och de inkvarterades förhållanden kan motivera omflyttningar för att utjämna
motsättningar eller åvägabringa en lämpligare fördelning av tillgängliga
inkvarteringsbostäder. När civilförsvarets förfoganderätt kan utövas
eller består föreligger garantier såväl för att de utrymmande eller hemlösa
får tak över huvudet som för att inkvarteringsvärden får ersättning för
upplåtelsen. Ett ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt innebär
nämligen att polishandräckning kan anlitas för att bereda tillträde till
inkvarteringsbostaden och ersättningen utgår av allmänna medel. Så länge
civilförsvaret utan tidsbegränsning ansvarade för att de utrymmande erhöll
inkvarteringsbostad, kunde alltid förfoganderätt utövas. I samband
med att ansvaret för de inkvarterade efter inkvarteringens genomförande
överfördes på kommunerna bestämdes att civilförsvarets förfoganderätt,
som utövas av civilförsvarets lokala och regionala organ, icke skulle utövas
för att tillgodose uppgifter, som icke längre skulle vara civilförsvarsuppgifter.
Något skäl att frånfalla denna ståndpunkt torde icke föreligga.
Detta innebär emellertid att de inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden
och inkvarteringsvärdens rätt till ersättning för upplåtelsen numera torde
följa helt civilrättsliga regler och följaktligen bli beroende av att avtal, uttryckligen
eller underförstått, kommer till stånd mellan parterna. Uppsäges
den inkvarterade till avflyttning, blir han också skyldig att flytta, och myndigheterna
kan icke vägra att förhjälpa inkvarteringsvärden till hans rätt.
Att utan tillgång till tvångsmedel bereda den inkvarterade ny inkvarteringsbostad
torde i inkvarteringskommuner, vilkas befolkning kanske tredubblats,
oftast bli en hart när omöjlig uppgift. Jag finner därför liksom kommittén
och samtliga remissinstanser, som tagit ställning i denna fråga, att
en rättslig reglering måste komma till stånd, som tillförsäkrar de inkvarterade
fortsatt rätt till inkvarteringsbostaden och som möjliggör sådana
omflyttningar av de inkvarterade, vilka av olika skäl kan bli nödvändiga,
exempelvis för att förena familjer eller hushåll, som skingrats under utrymningen,
eller för att vinna en lämpligare fördelning av tillgängliga utrymmen.

Kommittén har sökt lösa det aktuella problemet genom att föreslå en särskild
förfoganderätt för länsstyrelsen, avsedd att tillämpas i form av ianspråktagande
av ett större eller mindre antal inkvarteringsbostäder. Inom
den ram som länsstyrelsens ianspråktagande angivit skulle kommunens
styrelse sedan äga fördela bostäderna bland de bostadsbehövande. Ehuru
det enligt kommitténs förslag är fråga om ett ianspråktagande för kronans
räkning med förfoganderätt, skulle inkvarteringshyran erläggas av de inkvarterade
med en särskilt utsedd ansvarig person i varje hushåll. För ersättningens
bestämmande har kommittén föreslagit särskilda organ i kommunerna
och i länen.

Kommitténs förslag har under remissbehandlingen utsatts för delvis myc -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196b

ket allvarlig kritik. För egen del kan jag icke biträda kommitténs förslag,
som jag finner icke vara anpassat etter det läge, som måste antagas låda
när den föreslagna ordningen skulle tillämpas. Det synes mig sålunda uteslutet
alt belasta länsstyrelserna, soin under beredskap och krig utgör for
försvarsansträngningarna utomordentligt viktiga regionala organ, med pi övning
av individuella ärenden om förfogande över inkvarteringsbostäder.
Kommitténs förslag torde i själva verket innebära, att en uppgift som tidigare
lösts av lokala organ, nämligen civilförsvarscheferna, skulle föras upp
till de regionala organen, en ordning som skulle strida mot de principer om
decentralisering, som eljest på utomordentligt tungt vägande skäl är förhärskande
inom totalförsvarsplaneringen. Problemet måste därför lösas
efter andra linjer.

Alltsedan ställning togs i frågan, hur långt befolkningens skydd under
krig skulle tillgodoses genom utrymningar, har det förutsatts att de utrymmande
i princip själva skulle svara för den ersättning, som inkvarteringsvärdarna
kunde anses berättigade till. Endast i den mån inkvarteringsbostäder
togs i anspråk med förfoganderätt skulle ersättningen — enligt
vad som eljest gäller vid ianspråktagande med förfoganderätt — utgå av
allmänna medel. Skälen till denna ståndpunkt torde ha varit både av allmän
karaktär och rent praktiska. Det torde sålunda ha ansetts att den enskildes
eget initiativ och egen förmåga så långt möjligt skall tillvaratagas
och att han sålunda skall så långt han förmår ansvara för sig själv och sina
närmaste även under de svåra påfrestningar som krigsfara eller krig medför.
Det har också förutsetts att de samhälleliga organen skulle ställas inför
övermäktiga uppgifter vid sidan av de svårigheter och störningar, som
läget oundgängligen måste medföra, om de skulle belastas med allehanda
angelägenheter, som rörde den enskildes personliga förhållanden. Dessa
synpunkter gör sig alltjämt gällande och har i dag måhända en ännu större
giltighet, när planläggningen för utrymningarna omfattar omkring 3,2 miljoner
människor. Jag finner därför att man alltjämt måste upprätthålla
principen att de inkvarterade själva skall svara för ersättningen till sina
tillfälliga värdar.

Ianspråktagande av inkvarteringsbostäder med förfoganderätt innebär
emellertid en ordning, som dels utesluter att den enskilde inkvarterade själv
ersätter inkvarteringsvärden -— vid förfogande utgår ersättningen av allmänna
medel — dels framtvingar individuella beslut om inspråktagandet
och om ersättningens storlek, dels också medför administrativ omgång med
utbetalningen av ersättningen. Ett system med förfoganderätt för att säkra
de inkvarterades rätt att bo kvar i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna
skulle otvivelaktigt leda till ett mycket stort antal individuella
ärenden och följaktligen bli en svår belastning på myndigheterna,
vilket organ som än utsågs att utöva förfoganderätten. Genom att påkalla
förfoganderätt skulle nämligen inkvarteringsvärden få garanti för ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

ningen. Även för den inkvarterade skulle det bli en direkt fördel att förfoganderätt
kom till användning; därmed skulle han undgå att själv betala
inkvarteringsvärden ersättningen. Ett särskilt förfarande skulle — såsom
kommittén förutsett — bli nödvändigt för att det allmänna skulle kunna
av den inkvarterade utkräva till värden erlagd ersättning. Systemet skulle
sålunda medföra en med hänsyn till läget orimlig administrativ apparat.
Jag kan därför icke finna ändamålsenligt att de inkvarterades rätt att kvarbo
i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna säkras genom förfoganderätt.
För de fall, då inkvarteringsbostäder måste kunna upplåtas i
samband med omflyttningar bland de inkvarterade, synes mig någon förfoganderätt
ej erforderlig. Här är det ju i första hand frågan om en omfördelning
av redan upplåtna utrymmen bland en befolkning, vars mest trängande
behov av tak över huvudet redan blivit tillgodosett, och ett sådant nödläge,
som förfoganderätten i allmänhet tar sikte på, föreligger ej. Kommer
efter det att själva utrymningsrörelsen avslutats mindre grupper eller
enstaka utrymmande eller hemlösa till inkvarteringskommunen, bör i allmänhet
civilförsvaret vara ansvarigt för att de får inkvarteringsbostad
även om deras förflyttning icke skett under civilförsvarets ledning. Civilförsvaret
äger då utöva förfoganderätt för att avhjälpa akuta behov av
bostad. Det synes ej heller erforderligt att tillskapa en särskild förfoganderätt
för de såvitt kan bedömas fåtaliga fall, då civilförsvarets förfoganderätt
ej kan utövas, ehuru vederbörande är helt utan bostad, exempelvis om
hans inkvarteringsbostad förstörs av vådeld.

Det synes mig som om en praktisk lösning av förevarande problem endast
kan nås genom att i lag stadgas skyldighet för ägare eller innehavare
av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad, som av civilförsvaret
eller kommun anvisats den som på grund av utrymning eller
krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till
sitt hem. Skyldigheten bör sanktioneras genom att befogenhet tillägges
kommun att vid vite förelägga den upplåtelseskyldige att mottaga den som
skall inkvarteras ävensom genom att länsstyrelsen berättigas att, om föreläggandet
ej iakttages, förordna om erforderlig handräckning.

En lösning efter dessa linjer medför att inkvarteringsbostad kan tas i
anspråk såväl genom förfoganderätt som genom anvisning, vilken grundar
upplåtelseskyldighet. I båda fallen aktualiseras skyldigheten att avstå
bostadsutrymme av civilförsvaret. Med hänsyn till de olika rättsverkningarna
av förfoganderätt och anvisning måste i varje enskilt fall civilförsvaret
tydligt ange på vilken grund upplåtelsen skall ske.

Jag är medveten om att en upplåtelseskyldighet enligt det sagda kan
väcka betänkligheter, då den kan leda till långtgående ingrepp i den enskildes
förhållanden. Ser man till resultatet av skyldigheten finner man
emellertid att detta — bortsett från inkvarteringsvärdens möjligheter att
få ut ersättningen — icke skiljer sig från det resultat som ianspråktagande

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196k

med förfoganderätt leder till. Förfoganderätt har hittills varit accepterad
för alt bereda utrymmande och hemlösa tak över huvudet. Det måste också
beaktas att de ingrepp, som de utrymmande måste underkasta sig, har en
än allvarligare karaktär i det de tvingas lämna sina hem och praktiskt taget
alla sina ägodelar och berövas sina förvärvsinöjligheter, låt vara att detta
sker för att bereda dem skydd undan hot mot livet. Vid eu jämförelse mellan
de utrymmandes och de i inkvarteringskommunerna kvarboendes situation
synes de sistnämnda icke vara de sämst lottade. I tider, då nationens
existens står på spel, måste också alla vara beredda till uppoffringar.

Skall de inkvarterades rätt till bostad tryggas genom lagbestämmelser om
skyldighet för envar att upplåta inkvarteringsbostad, synes bestämmelserna
härom knappast höra hemma i en lag som i övrigt riktar sig till kommunerna
med en reglering av deras skyldigheter och organisation. Jag förordar
därför att bestämmelserna om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
intages i en särskild lag.

De överväganden, som jag redovisat i det föregående, föranleder mig
således att förorda att i en lag av kommunallags karaktär regleras i särskilda
avsnitt dels vissa av kommunernas uppgifter under civilförsvarsberedskap,
nämligen i den mån specialreglering ej skett eller framdeles kommer
att ske, dels kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga andra
erforderliga förberedelser för hela det kommunala verksamhetsområdet,
dels den kommunala krigsorganisationen för samma verksamhetsområde,
dels ock kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Med hänsyn till den
centrala betydelse för den kommunala beredskapen, som lagen avses få,
synes den böra benämnas lag om kommunal beredskap, oaktat den även
reglerar kommunal verksamhet under krig. Lagen bör -—• liksom fallet är
med civilförsvarslagen — vara i kraft redan under normala förhållanden
men de för krigsfara och krig avsedda bestämmelserna bör erhålla en sådan
redigering, att de blir tillämpliga endast under de nämnda utomordentliga
förhållandena och först sedan civilförsvarsberedskap inträtt. Det är nämligen
först då som utrymningar, vilka påkallar den kommunala aktiviteten,
blir aktuella. I en särskild lag av fullmalctskaraktär, betecknad lag om skyldighet
att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m., bör nämnda skyldighet
regleras. Regelmässigt måste lagen sättas i tillämpning när utrymningar anbefalles.
Slutligen bör samtidigt med tillkomsten av en lag om kommunal
beredskap vissa ändringar ske i civilförsvarslagen.

De nya lagarna jämte följdändringar torde böra träda i kraft den 1 juli
1964, då erforderliga tillämpningsföreskrifter och anvisningar av centrala
myndigheter kan förutses föreligga.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de olika frågorna i lagstiftningsärendet
och tar därvid först upp innehållet i den föreslagna lagen
om kommunal beredskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

4. Lagstiftning om kommunal beredskap

A. Uppgifter inom vissa verksamhetsområden
Kommunalrättskommitténs förslag

Kommittén har, såsom förut angivits, begränsat sitt förslag i fråga om
kommunernas skyldigheter gentemot inkvarterad befolkning till att avse
»åtgärder för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd» i anledning
av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara
sammanhängande förhållanden, men däremot icke reglerat omfattningen
av kommunernas verksamhet i andra hänseenden, såvitt rör befolkning,
som endast på grund av de utomordentliga förhållandena tagit uppehåll i
kommunen. Emellertid har kommittén i sina allmänna överväganden funnit
att det vid en reglering av de kommunala beredskapsuppgifterna —
med vilken term kommittén endast åsyftar de uppgifter som kommunerna
övertagit från civilförsvaret — icke finns anledning att snävt begränsa området
för dessa uppgifter gentemot området för mera ordinarie kommunal
verksamhet. Det måste dock enligt kommittén hållas klart att uppgifterna
på det sistnämnda området — utom när det gäller den kommunaltekniska
verksamheten — i princip ej är kommunala beredskapsuppgifter.

Till kommunala beredskapsuppgifter enligt kommitténs terminologi hänför
kommittén i sin allmänna motivering till förslaget — förutom kommunalteknisk
verksamhet — anordnandet av enskild inkvartering och internat,
i den mån dessa uppgifter ej ombesörjes av civilförsvaret, drift av
vissa allmänna internat för barn, åldringar och andra vårdbehövande, kollektiv
utspisning, vård och tillsyn av de inkvarterade, rådgivning och annan
kurativ verksamhet till förmån för dem, tillgodoseende av deras behov av
kontanta medel, anordnande av undervisning, arbetsanskaffning, åtgärder
inom hälsovårdsväsendet, vattenförsörjningen och renhållningen, inom försörjningen
och ransoneringsväsendet samt av denna verksamhet föranledda
uPP§pfter av expeditionell och kameral natur, däri inkluderat uppläggning
av befolkningsregister. Ehuru kommittén sålunda ansett uppgifter inom
ransoneringsväsendet och för försörjningen såvitt rör de inkvarterade vara
kommunala beredskapsuppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,
konstaterar kommittén att folkförsörjningsuppgifterna icke har
betydelse endast för inkvarteringskommunernas del. Dessa uppgifter bör
enligt kommittén få en mera allmän reglering. De måste därför betraktas
såsom en vid sidan av de kommunaltekniska uppgifterna och inkvarteringsuppgifterna
»fristående» grupp av kommunala beredskapsuppgifter.

De kommunala beredskapsuppgifterna hänför kommittén sålunda till
tre skilda verksamhetsfält: kommunalteknisk beredskap, åtgärder till stöd
för utrymd eller eljest hemlös befolkning och uppgifter för folkförsörjningen
och det ekonomiska försvaret i övrigt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 106b

Såvitt rör kommunernas uppgifter på det komunaltekniska
området erinrar kommittén om alt vissa uppgifter ombesörjes a^
kommunerna på grund av lagstadgad skyldighet medan andra uppgifter
fullgörs utan sådan skyldighet. Kommunalteknisk verksamhet hedrives
också genom enskilda företag. I den mån skyldighet att bedriva viss verksamhet
är inskriven i lag kommer skyldigheten att bestå även i krig. Att
verksamheten då kan förutses komma att få en avvikande karaktär finner
kommittén ej utgöra skäl för en särskild reglering av skyldigheten under
krigsförhållanden. Är skyldigheten ej lagfäst under normala förhållanden,
bör enligt kommittén ej heller laglig skyldighet föreskrivas för krigsföihållanden,
då det ligger i den kommunala verksamhetens natur att alla
ansträngningar kommer att göras från kommunalt håll att upprätthålla
verksamheten även i krig. Särskilda skäl kan emellertid föreligga för en
reglering av kommunalteknisk verksamhet, som bedrives av enskilda företag
och som på grund av brist på resurser inte kan upprätthållas i ansträngda
lägen. Med hänsyn till de möjligheter till ingripanden från samhällets
sida, som allmänna förfogandelagen ger, finner emellertid kommittén det ej
erforderligt med en lagreglering för själva verksamheten i dessa fall.

I fråga om den kommunaltekniska verksamheten begränsar kommittén
sitt förslag till att avse skyldighet för kommunerna att planlägga och vidtaga
andra förberedelser för verksamheten under beredskap och krig. Förslagen
i denna del behandlas närmare i ett följande avsnitt.

Kommittén tar också upp frågan huruvida kommunerna skall åläggas
att sörja för tillsyn av fastigheter, som övergivits vid utrymning,
och att omhändertaga och begrava döda. Emellertid
finner kommittén att dessa uppgifter ej utgör uppgifter för kommunerna.

Såvitt rör tillsynen av fastigheter anser kommittén, att kommunerna bör
fästa fastighetsägare- och hyresgästorganisationernas uppmärksamhet på
behovet av en särskild organisation för sådan tillsyn och, därest en sådan
organisation kommer till stånd, summariskt redovisa denna i de kommunala
beredskapsplanerna. Genom det av kommittén föreslagna centrala
ledningsorganet för kommunal beredskap bör vidare riktlinjer dragas upp
för dylika lokala organisationer eller för avtal mellan företrädare för fastighetsägare-
och hyresgästintressen, å ena sidan, och företag som kan åtaga
sig tillsynen, å den andra. Redovisningen av en tillsynsorganisation i den
kommunala planläggningen kan enligt kommittén sägas innebära en viss
auktorisation av organisationen.

Kommittén erinrar om att omhändertagande och begravning av döda under
fredstid icke ankommer på den borgerliga kommunen. Anordnandet
av begravningsplatser är, utom i Stockholm, en kyrklig angelägenhet. Församlingarna
bör enligt kommittén få riktlinjer från civdförsvaret — som
enligt nu gällande ordning bär ansvaret för att en planläggning pa detta
område kommer till stånd — och från de borgerliga kommunerna om hur

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

uppgiften bör fullgöras och samordnas med den borgerliga kommunens
planläggning. Eventuellt uppkommande frågor om bistånd från den borgerliga
kommunens sida torde härvid enligt kommitténs mening kunna lösas
utan en särskild reglering i lag.

Såvitt avser kommunernas skyldigheter gentemot utrymd
eller eljest hemlös befolkning uttalar kommittén
att de kommunala insatserna på detta område knappast kan sägas ha någon
fastare anknytning till den fredstida verksamheten till förmån för kommunernas
egen befolkning. Kommunerna har visserligen skyldigheter i
social vårdshänseende också gentemot andra än deras egna medlemmar
Socialhjälpsverksamheten är emellertid främst organiserad för hjälp åt
kommunens egna invånare. Verksamheten för inkvarterad befolkning har
en helt annan bakgrund, omfattning och inriktning än den fredstida hjälpverksamheten
och går långt utöver dennas syften och förutsättningar. Kommittén
finner det därför nödvändigt att själva skyldigheten till insatser för
hemlös befolkning får en särskild reglering i lag. Kommittén anser att uppgifterna
kan bestämmas såsom »åtgärder för försorg om» hemlös befolknmg,
varmed det antyds att kommunernas uppgifter har en vidare omfattning
än civilförsvarets, vars uppgifter i civilförsvarslagen beskrivs som »åtgärder
för inkvartering och utspisning av samt annat bistånd åt» ifrågavarande
befolkning. I den bestämmelse, vari skyldigheten bör regleras, bör
enligt kommittén de mest centrala uppgifterna anges, nämligen uppgifter
i fråga om bostäder, omvårdnad och uppehälle. Genom att dessa uppgifter
särskilt anges har kommittén velat antyda angelägenheten av en koncentration
på dessa uppgifter och tillika ge en bestämning av minimikraven på
insatser. Bestämmelsen bör emellertid utgöra den grund, på vilken specialbestammelser
för verksamheten på visst område bör kunna utfärdas av
Kungl. Maj :t, i den mån specialreglering i lag ej skett eller sker.

Vid kommitténs genomgång av frågorna om kommunala skyldigheter
gentemot hemlös befolkning har främst förhållandena i inkvarteringskommunerna
tjänat som utgångspunkt. Kommittén finner emellertid att insatser
kan bli erforderliga också i utrymningskommunerna, nämligen i de
fall då samma kommun har både en utrymnings- och en inkvarteringsdel
eller då omflyttning sker inom en kommun som ett led i utrymningen.
Verksamheten har då enligt kommittén större anknytning till fredstida
uppgifter men förhållandena anses dock så särpräglade att skyldigheten att
hjälpa inkvarterade som blivit i behov av särskilt bistånd bör regleras. Detta
bör härvid ske på samma sätt som beträffande befolkning, som utrymmes
till annan kommun.

Aven för det fall att mera permanenta hjälpbehov skulle uppkomma
bland kommunens fasta befolkning utan egentligt samband med krigsförhållandena
bör enligt komittén undantagsvis den bestämmelse kunna tilllämpas,
som är avsedd att reglera kommunernas skyldighet att lämna in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196\

kvarterade hjälp. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att bestämmelsen
får avse den som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada
etc.

Kommittén konstaterar att skyldigheten för inkvarteringskommunerna
att taga hand om de inkvarterade leder till krav på en väsentligt ökad kapacitet
hos inkvarteringskommunerna. Ehuru en del socialvårdspersonal enligt
kommittén bör stanna kvar i utrymningsorterna för alt bistå dem som
icke utrymt, bör dock ett överskott på personal uppkomma där. Denna
personal bör tillföras inkvarteringsorterna i form av interkommunalt
bistånd. Skyldigheten till sådant bistånd hör författningsmässigt regleras.
Kommittén finner emellertid eu mera generell dirigering av de kommunala
överskottsresurserna motiverad endast om ulrymningskommunernas
resurser kan tagas i anspråk för deras egen utrymda befolkning och om
detta kan i någon utsträckning planläggas på förhand. Så bör enligt kommitténs
uppfattning kunna ske med hänsyn till den stadga som utrymningsplanläggningen
äger. Vid utrymning till ett mindre antal orter kan
övérskottspersonalen medfölja de utrymmande. När utrymningen däremot
sker från en större tätort till ett större antal kommuner får frågorna om
bistånd i stor utsträckning handhas av inkvarteringsorternas länsstyrelser.
De genom interkommunalt bistånd tillhandahållna resurserna, som bör omfatta
både personal och materiel, bör enligt kommittén på lämpligt sätt inordnas
i den organisation, som inkvarteringskommunen håller för verksamheten.
Denna form av bistånd tillmäter kommittén särskild betydelse
för inkvarteringskommunernas möjligheter att upprätta och driva internat
för vårdbehövande.

Kommittén anser att det i svåra lägen också kan vara nödvändigt att påKalla
tillfälligt bistånd från annan kommun, som utan att dess egen beredskap
eftersättes kan avstå resurser i personal eller materiel. Biståndet för
dylika tillfälliga behov bör också lagregleras men kunna mera fritt dirigeras
av länsstyrelsen mellan närbelägna kommuner.

För att erforderlig klarhet skall föreligga rörande ansvarsfördelningen
mellan civilförsvaret och kommunerna såvitt rör hemlös befolkning finner
kommittén det erforderligt med uttryckliga bestämmelser om tidpunkten
för ansvarsövergången. Denna tidpunkt anser kommittén
böra bestämmas olika för enskilt inkvarterade och internatinkvarterade. 1
fråga om de enskilt inkvarterade föreslås kommunernas ansvar inträda, när
de utrymmande flyttat in i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna.
En tidigare ansvarsövergång, exempelvis vid de utrymmandes ankomst
till de rotelokaler, där civilförsvaret anvisar inkvarteringsbostäderna,
finner kommittén av flera skäl ej lämplig, bl. a. enär förfoganderätt
kan behöva utövas för att genomföra inkvarteringen, en rätt som bör utövas
av civilförsvaret. Redan i detta skede bör emellertid kommunerna samverka
med civilförsvaret för att få en tidig kontakt med de utrymmande. När det

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

gäller inkvartering i internat, som särskilt upprättas av civilförsvaret för
vårdbehövande, finner kommittén att ansvaret icke kan övergå på kommunerna
lika tidigt som ifråga om enskilt inkvarterade. Kommunerna antas
nämligen icke kunna så snabbt mobilisera sina resurser i fråga om personal
och utrustning att de redan då de vårdbehövande anvisas internatplats
kan påtaga sig ansvaret för dem. Civilförsvaret bör därför ha ansvaret
för att driften av internaten kommer igång. Tidpunkten för ansvarsövergången
bör i lagen anges helt entydigt, och kommittén föreslår en regel
om att ansvaret skall övergå på kommunen sedan åtta dagar förflutit från
dagen för kungörandet av den utrymning, som föranlett upprättandet av
förläggningen. I undantagsfall — exempelvis när utrymningen blir tidsödande
på grund av lång utrymningsväg -—- bör länsstyrelsen kunna förlänga
civilförsvarets ansvarstid. När det gäller specialinternat, dvs. internat
för speciella kategorier vårdbehövande, som sammanhållits under utrymningen,
såsom utrymmande från sjukvårdsinrättningar, särskolor, döv- och
blindskolor, ungdomsvårdsskolor, fångvårdsanstalter etc., bör enligt kommittén
kommunernas ansvar begränsas och erforderliga förberedelser för
upprättandet och driften av dessa internat ske av huvudmännen inom vederbörande
specialområde. I särskild författning bör Kungl. Maj :t ange
vilka internat som skall vara undantagna från kommunernas ansvar.

Kommittén framhåller att, ehuru gränsen mellan civilförsvarets och kommunernas
ansvarsområden måste fixeras, det likväl är nödvändigt med ett
långtgående samarbete och bistånd mellan organen å ömse håll. I praktiken
måste verksamheten bedrivas med samma personal; endast ledningen
av verksamheten skiftar.

Med hänsyn till att kommunernas uppgifter inom folkförsörjningen i
tidigare avsnitt hänförts till de specialreglerade områdena redovisas kommitténs
förslag i ifrågavarande del ej här.

Utredningen om befolkningsregistreringen i krig

Utredningsmannen konstaterar att de av statsmakterna år 1956 uppdragna
riktlinjerna för utrymning får till följd — därest utrymningsplanerna
sätts i verket — att stora svårigheter kommer att uppstå att upprätthålla
kontakt med de utrymda. Envar enskild utrymmandes inkvarteringsadress
kan icke anges på förhand, ej ens om utrymningarna kan verkställas
helt enligt planerna och sålunda ostörda av krigshändelser. Vid
snabbutrymning av storstäderna kan det på grund av den begränsade tillgången
på transportmedel dröja avsevärd tid innan den definitiva inkvarteringen
sker. Ett mycket stort behov kan emellertid förutses föreligga både
för allmänheten och för myndigheter och företag att få upplysning om var
utrymda personer vistas och att kunna nå dem med meddelanden. Utredningsmannen
anser att allt bör göras från samhällets sida, som är ägnat
att underlätta kontakt- och efterforskningsmöjligheterna i samband med

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 19C>1

befolkningsomflyttningar. Det eftersträvade målet synes utredningsmannen
icke kunna nås på annan väg än genom en registrering av dem, som
byter vistelseort.

Registreringen bör ske snarast möjligt efter ankomsten till inkvarteringsorten
och åvila inkvarteringskommunen. I)ct intlyttningsregister, som inkvarteringskommunen
därvid skall lägga upp, skall kunna betjäna även
andra myndigheter än inkvarteringskommunens organ såsom folkbokförings-,
försörjnings-, civilförsvars-, arbetsmarknads-, polis- och skolmyndigheter
in. fl. För inkvarteringskommunen förutses registret bli av särskild
betydelse i samband med utbetalning av sociala bidrag av olika slag
och utdelning av ransoneringskort samt överhuvudtaget underlätta inkvarteringskommunens
verksamhet bland de inkvarterade.

Registrering bör enligt utredningsmannen ske av alla obligatoriskt utrymda,
som varaktigt inkvarteras genom myndigheternas försorg eller själva
ordnar sin inkvartering. Då enligt utrymningsplanläggningen inkvartering
i viss utsträckning kommer att kunna ske i hemortskommunen har
utredningsmannen ansett att obligatoriskt utrymda bör registreras, oavsett
om inkvarteringen skett i hemortskommunen eller i annan kommun. Utrymmande
som tillfälligt inkvarteras i genomgångsområden i avvaktan på
vidare transport bör däremot ej registreras där. Även de som utrymt frivilligt
bör registreras, liksom befolkning, som blivit hemlös genom krigsskador.
Behov av registrering av personer, som efter beredskapsutrymning av de
största städerna blivit omflyttade till dessas ytterområden, bör regelmässigt
icke föreligga, men de bör, om de så önskar, kunna låta registrera sig. Utredningsmannen
behandlar vidare frågor om registrering av dem som är
intagna på internat av olika slag.

Beträffande tidpunkten för registreringen anför utredningsmannen att
någon registrering icke torde kunna påbörjas förrän efter ankomsten till
inkvarteringskommunen, där de utrymmande på mottagningsplatser blir
fördelade av civilförsvaret på de olika inkvarteringsrotarna. Det vore i och
för sig önskvärt att registreringen kunde påbörjas redan vid ankomsten
till rotelokalen och innan de utrymmande börjat bege sig till inkvarteringsbostäderna.
Anvisning av inkvarteringsbostad och registrering skulle därvid
kunna ske i ett sammanhang. Utredningsmannen finner emellertid att
själva inkvarteringen icke får fördröjas genom registreringen. Registreringsorganet
bör ha frihet att välja lämplig tidpunkt för registreringen.
Samarbete mellan detta organ och civilförsvarets inkvarteringsombud, som
anvisar de utrymmande inkvarteringsbostad, måste dock förutsättas.

Remissyttrandena

I föregående avsnitt om vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal
beredskap har redogjorts för de remissyttranden, som behandlar frågan
vilka kommunala verksamhetsområden som bör omfattas av lagregleringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 1961

Mot kommitténs ståndpunkt att skyldighet icke bör åläggas kommunerna
att under beredskap och krig bedriva sådan kommunalteknisk
verksamhet, som ej är föreskriven i fred, har erinringar framförts endast
av länsstyrelsen i Jämtlands län. Denna förklarar sig helt dela kommitténs
uppfattning i fråga om kommunernas lojalitet och beredvillighet
att upprätthålla sin verksamhet även på detta område men vill trots delta
ifrågasätta, om icke kommunernas skyldighet härvidlag borde vara lagligt
reglerad. Det synes nämligen länsstyrelsen principiellt oriktigt att såsom
enligt kommitténs förslag föreskriva skyldighet att planlägga för verksamhet,
som upprätthålles frivilligt. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
påpekar att medan skyldighet att producera och distribuera kan
läggas även kommunala organ med stöd av allmänna förfogandelagen,
har någon skyldighet att vidtaga skadeavhjälpande åtgärder —- vilket tidigare
varit civilförsvarets uppgift — icke ålagts kommunerna i kommitténs
lagförslag. Det ifrågasättes om icke den ändrade ordningen bör komma till
synes i lagtexten.

\ attenfallsstyrelsen påpekar att förhållandena inom kraftförsörjningen
under beredskap och krig gestaltar sig något annorlunda än på andra områden
av kommunalteknisk verksamhet. Vattenfallsstyrelsen är central
civilförsvarsmyndighet för kraftverkens civilförsvar, i vilket ingår bl. a.
flera kommunala elverk. Till kraftverkens civilförsvar hör också en linjereparationsberedskap
för reparation av skador på kraftledningar från 40
kilovolt och uppåt. Reparation av distributionsnäten måste därför planläggas
och ske i samarbete med elblockcheferna såsom regionala ledningsorgan
inom kraftförsörjningen i krig. Styrelsen erinrar vidare om att distribution
av elkraft i stor utsträckning handhas av enskilda distributionsföreningar,
och anser att kommunernas skyldigheter gentemot dessa föreningar
bör på lämpligt sätt regleras.

I åtskilliga remissyttranden framhålles att kommunerna inom området
för kommunalteknisk verksamhet kommer att ställas inför svårlösta uppgifter
när det gäller försörjningen med hushållsvatten och i fråga om sanitära
anordningar inom inkvarteringsområdena. För dessa vttranden, som
huvudsakligen betonar nödvändigheten av planläggning och andra förberedelser,
lämnas en redogörelse i det följande i anslutning till regleringen
av kommunernas skyldigheter att förbereda verksamheten under beredskap
och krig.

Likaså uppehåller sig ett stort antal remissorgan vid frågan, hur kommunerna
skall kunna tillförsäkras erforderliga personella och materiella
resurser för att kunna sätta anordningar för kommunalteknisk verksamhet
i stånd efter krigsskador. Även för dessa yttranden, som i allmänhet anvisar
planläggning och reservering på förhand av tillgängliga resurser såsom
lösning på problemen, lämnas en redogörelse i avsnittet om förberedelseskyldigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr h år 196b

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag i fråga om tillsynen
av övergivna fastigheter har det visat sig råda olika uppfattningar
om vilket ändamål tillsynen avser tjäna. En del remissmyndigheter
inlägger i uttrycket tillsyn betydelsen bevakning oeli annan verksamhet för
att förhindra eller uppdaga brott i de övergivna fastigheterna. Andra remissinstanser
utgår från att tillsynen syftar till att upptäcka skador eller
risker för att skador skall uppkomma på fastigheterna och att avhjälpa
smärre skador eller eliminera upptäckta risker. Eu tredje grupp utgår från
att tillsynen skall omfatta båda de nämnda områdena. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Östergötlands län, som finner kommitténs förslag alltför
lösligt, att den tillsyn, som avser att förhindra brott i fastigheterna, är en
polisuppgift, medan avhjälpande av skador bör vara en kommunal uppgift.
Civilförsvarsstyrelsen, som torde utgå från att tillsynen icke innebär
bevakning, ställer sig skeptisk till den av kommittén förordade ordningen
med en särskild frivillig organisation för tillsynen. Länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Örebro län ävensom Nyköpings stad anser från samma
utgångspunkt att tillsynen bör utgöra en kommunal uppgift och få en
fast reglering. Kommunaltekniska föreningen ifrågasätter, med hänsyn till
de stora värden som står på spel, om icke kommunerna borde åläggas att
ta en mera aktiv del i tillsynen.

Frågan om omhändertagande och begravning av döda
anses av Bollnäs stad böra ytterligare utredas. Medicinalstyrelsen framhåller
att oklarhet om ansvarsfördelningen på detta område råder i praktiken
och att klarläggande bestämmelser måste meddelas. Länsläkaren i Södermanlands
län förklarar, att kommittén här har berört ett eftersatt område
men antar att läget skall klarläggas genom den pågående kyrkoberedskapsutredningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län erinrar om att begravning
av döda är den kyrkliga kommunens uppgift men finner det nödvändigt
att såväl hälsovårdens som den kommunaltekniska verksamhetens resurser
under krig dimensioneras med hänsyn till behoven på förevarande område.
Nyköpings stad anser att den kyrkliga kommunen bör underställas
den borgerliga såvitt rör de uppgifter, som den kyrkliga kommunen har
när det gäller omhändertagande av döda.

Bortsett från de fåtaliga, tidigare redovisade remissyttranden, i vilka
kommittén ansetts ha dragit för snäva gränser för de kommunala
uppgifterna ifråga om inkvarterad befolkning, har
kommitténs förslag till bestämning av dessa uppgifter lämnats utan erinran
eller tillstyrkts under remissbehandlingen. Enighet råder sålunda om
att det är påkallat att i lag inskriva särskild skyldighet för kommunerna
att lämna bistånd åt den som till följd av krigsskada eller utrymning eller
andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden blivit i behov
av särskilt bistånd samt att härvid särskild uppmärksamhet skall ägnas
behoven av bostad och nödigt uppehälle samt, i förekommande fall, av vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Civilbefälhavaren i IV. civo och länsstyrelsen i Stockholms län har särskilt
behandlat frågan, huruvida kommunerna skall inträda i ansvaret också
för utrymmande, som tillfälligt inkvarteras i genomgångsområden i anslutning
till de största tätorterna i avbidan på vidare transport, och finner
att så bör vara fallet. Det påpekas härvid att vistelsen i genomgångsoinrådena
enligt planerna beräknas vara i 2 å 3 veckor men att vistelsen, beroende
på läget, kan bli längre. Då det kan starkt ifrågasättas huruvida civilförsvaret
utan kommunal medverkan kan klara av de problem, som uppstår härvid,
bör sådan medverkan säkerställas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att de kommunala skyldigheterna
bör få en vidare omfattning än enligt kommitténs förslag, såtillvida att även
hjälpverksamhet bland kvarboende i utrymningsorterna
bör vara en kommunal skyldighet. Länsstyrelsen påpekar att kollektiv
utspisning i kommunal regi planlägges äga rum i slutligt utrymda
städer i länet.

Att behov av en laglig reglering av interkommunalt bistånd
föreligger råder det enighet om. Nödvändigheten av sådant bistånd för att
tillgängliga resurser på ett ändamålsenligt sätt skall kunna tillvaratagas
understrykes av praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig i frågan.
Nyköpings stad går i sitt yttrande till och med så långt att staden anser,
att utrymningskommunerna själva bör etablera en organisation i inkvarteringskommunerna
för att hjälpa dessa med arbetet bland de inkvarterade.
Föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo och länsstyrelsen i
Malmöhus län framhåller att de särskilda förhållanden, som utrymningsplanläggningen
för de sydligaste delarna av landet medför, måste beaktas
vid regleringen av skyldigheten för utrymningskommunerna att lämna inkvarteringskommunerna
bistånd. Det erinras om att det icke är möjligt att
med säkerhet förutse i vilka kommuner befolkningen från denna landsdel
kommer att inkvarteras och att sannolikheten för rubbningar i inkvarteringsplanerna
där är stor. Även om det i och för sig är ett intresse att en
utrymningsorts överskottsresurser kommer den egna utrymda befolkningen
till godo, anses det dock viktigare att resurserna kommer till användning,
där de bäst behövs. Det föreslås att ifrågavarande resurser ställs till länsstyrelsens
eller civilbefälhavarens förfogande för att fritt kunna insättas
där behov uppkommer i det akuta läget.

De sistnämnda två remissinstanserna har också invändningar mot kommitténs
förslag att skyldigheten att lämna tillfälligt interkommunalt bistånd
skall vara beroende av att den biståndslämnande kommunens egen
beredskap ej eftersättes. Det framhålles, att den egna beredskapen alltid
måste eftersättas genom att kommunen avstår resurser, och yrkas att möjligheterna
att taga skyldigheten i anspråk vidgas.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att det måste klart utsägas vilken
länsstyrelse som skall besluta om interkommunalt bistånd, när biståndsgivande
och biståndstagande kommun ligger i olika län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964 55

Beträffande tidpunkten för kommunernas övertagande
av ansvaret för de utrymmande har olika synpunkter
framkommit. Medan det stora flertalet remissmyndigheter delar kommitténs
uppfattning att ansvaret hör övergå först då inkvarteringen avslutats
och i fråga om inkvartering i internat först viss tid efter det internatet upprättats,
anser en liten grupp remissmyndigheter att kommunen bör övertaga
ansvaret redan vid de utrymmandes ankomst till mottagningsplatsen
i inkvarteringskominunen. Till denna grupp hör länsstyrelsen i Östergötlands
län, som anser att en sådan ordning skapar bättre reda i tids- och
ansvarsbegreppen och medför förenkling i organisatoriskt avseende. Anskaffning
av inkvarteringsbostäder och utplacering av de utrymda synes
länsstyrelsen lättare kunna ske genom inkvarteringskommunens försorg
än genom civilförsvaret. Denna ståndpunkt intages också av länsstyrelsen
i Skaraborgs län som påpekar, att en dubbel roteorganisation därmed undvikes.
Beredskapsnämndcn för psykologiskt försvar ifrågasätter däremot,
om icke civilförsvarets ansvar bör bestå under minst två dagar från det den
inkvarterade inflyttat i inkvarteringsbostaden och motiverar sin tanke med
hänsyn till den belastning som den kommunala administrationen i det
åsyftade läget kommer att vara utsatt för. I sammanhanget framhåller
nämnden också att i denna liksom i övriga gränsdragningsfrågor bör, oavsett
gällande normalregler, finnas bestämmelser om att den ena parten skall
behålla ansvaret till dess den andra träder till. Även länsstyrelsen i Malmöhus
län önskar smidigare regler för ansvarsövergången med hänsyn till att
å ena sidan inkvarteringskommunen kan av krigshändelser bli satt ur stånd
att påtaga sig ansvaret för de inkvarterade samt å andra sidan civilförsvarets
personal, åtminstone såvitt rör personal för skötsel av internaten, kan
bli ianspråktagen för andra civilförsvarsuppgifter före den tidpunkt, som
regelmässigt skall gälla för ansvarsövergången.

Vad särskilt beträffar tidpunkten för inträdet av kommunernas ansvar
för särskilt upprättade internat finner överbefälhavaren med hänsyn till
intresset av att så tidigt som möjligt kunna frigöra civilförsvarspersonal
för andra uppgifter, att länsstyrelsen efter samråd med civilförsvaret och
kommunen bör äga förordna om tidigare ansvarsövergång än enligt den av
kommittén föreslagna huvudregeln åtta dagar efter kungörandet av utrymningen.
Kommitténs förslag rörande utgångspunkten för tidsberäkningen
har föranlett erinringar av medicinalstyrelsen och dess sjukvårdsberedskapsnämnd,
länsstyrelsen i Gotlands län och Eskilstuna stad m. fl., vilka
anser att tiden icke skall räknas från kungörandet av utrymningen utan
från det internatet trätt i verksamhet. Det påpekas att transporterna av de
utrymmande genom oförutsedda händelser kan draga ut pa tiden och att
svårigheter kan föreligga i inkvarteringskommunerna att hålla reda på
tiden för kungörandet av utrymningar i andra orter. Civilförsvarsstyrelsen
och länsstyrelsen i Gotlands län finner att tidsbestämningen enligt kommit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

téns förslag är oklar. Länsstyrelsen förordar att tiden anges till en vecka
i stället för åtta dagar. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att, om ansvaret
för de enskilt inkvarterade enligt länsstyrelsens förslag skall inträda
redan vid deras ankomst till kommunen, så bör det kommunala ansvaret
för särskilt upprättade internat inträda redan på internatets första verksamhetsdag.
Anundsjö kommun framhåller att då inkvartering i internat sker
i exempelvis befintliga åldersdomshem bör administrationen av internatet
redan från början ligga hos socialnämnden och ej hos civilförsvaret.

Enighet råder bland remissinstanserna om att kommunerna ej skall påläggas
ansvar för specialinterna t.

I ett tidigare avsnitt har redovisats de remissyttranden över utredningen
angående befolkningsregistreringen i krig, vilka berör frågor
av mera central betydelse för regleringen av den kommunala medverkan
på förevarande område. Under remissbehandlingen har emellertid liksom i
utredningsmannens promemoria berörts åtskilliga frågor, vilkas lösning
återverkar på omfattningen av det arbete, som kommunerna får att utföra,
då de fullgör sin av alla remissmyndigheter tillstyrkta skyldighet att
upprätta och föra inflyttningsregister. Härvid berörs frågor bl. a. om vilka
kategorier personer som skall registreras. Länsstyrelsen i Jämtlands län
finner det oklart i vilken omfattning registrering skall ske av personal
hos statliga och kommunala myndigheter. Generalpoststyrelsen anser att
sådan utrymd postpersonal bör registreras, som kommer att anlitas för
tjänstgöring utanför postverket eller som erhåller tjänstledighet tills vidare.
Chefen för försvarsstaben betonar att även personer som utrymt frivilligt
eller ordnat inkvartering genom egen försorg bör obligatoriskt registreras,
enär myndigheterna kan behöva nå dem exempelvis i värnpliktsärenden.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke
registreringen bör vara utan undantag obligatorisk och sålunda också omfatta
inflyttade som icke inkvarterats genom myndigheternas försorg. Länsstyrelsen
pekar härvid på inflyttningsregistrets betydelse som källa för
upplysning om reservarbetskraft.

Generalpoststyrelsen framhåller, att det givetvis skulle vara till fördel
för postverket, om registreringen kunde göras obligatorisk för all befolkning,
som till följd av utrymning tvingas lämna sin ordinarie bostadsort,
då postverkets behov av adressuppgifter därigenom skulle bli bättre tillgodosett.
Styrelsen anser sig emellertid icke böra föreslå ett sådant obligatorium
med hänsyn till svårigheten att genomföra det.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör självfallet i princip ingen registrering
göras av de efter en snabbutrymning tillfälligt inkvarterade, även
om vistelsetiden för dem kan komma att utsträckas över den normalt beräknade
om 8—10 dagar.

I flera remissyttranden framhålles värdet av att registreringen kommer
till stånd så snart som möjligt efter ankomsten till inkvarteringskommu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år l‘J64

nen. Med enstaka undantag uttalar remissmyndigheterna att registreringen
icke får fördröja själva inkvarteringsverksamheten och att den därför måste
ske först efter det de inkvarterade flyttat in i inkvarteringsbostäderna. Chefen
för försvarsstaben — som föreslår alt registerförare i inkvarteringskommun
även skall tillse att värnpliktig personal, som inkvarteras inom
kommunen, snarast avlämnar adressanmälan till truppregistreringsmyndigheten
— anser det önskvärt, att åtminstone personal i värnpliktsåldern
blir registrerad omedelbart vid ankomsten till inkvarteringsområdet med
hänsyn till den militära betydelsen av att adressanmälan omgående kommer
de militära registreringsmyndigheterna till handa och eftersändningsregistret
snabbt kommer i funktion.

Vad registrering av frivilligt utrymda beträffar förklarar länsstyrelsen i
Gotlands län att den icke torde böra äga rum förrän myndigheterna anbefallt
obligatorisk utrymning. Länsstyrelsen antar nämligen att frivillig utrymning
påbörjas i tämligen god tid inför ett spänt läge och framhåller
att de utrymmande då både har tid och möjlighet att ordna adressanmälan
i vanlig ordning, varför en mobilisering av en planerad registreringsorganisation
vid sådan tidpunkt synes onödig.

Beträffande sättet för registreringen förklarar sig civilförsvarsstyrelsen
beredd medverka till befollcningsregistreringen, som enligt styrelsen icke
i och för sig kan sägas vara ett primärt civilförsvarsintresse, genom att låta
utforma blanketten till anvisningssedel för enskild inkvartering, som utskrives
i rotelokalen, så att den kan uppta samtliga uppgifter som är önskvärda
för registreringen och sålunda bilda underlag för denna. Även kommunalrättskommittén
och svenska stadsförbundet m. fl. förordar att civilförsvaret
skall tillhandahålla kommunerna visst primärmaterial i form
av kopior av civilförsvarets anvisningssedlar. Generalpoststyrelsen förklarar
sig beredd att i mån av tillgång ställa postpersonal till förfogande som biträden
åt vederbörande myndighet, som ombesörjer registreringen. En dylik
samverkan bör enligt styrelsens uppfattning vara till gagn för alla
parter och medföra att man snabbast möjligt får fram riktiga adressuppgifter.
Styrelsen ifrågasätter om icke postpersonalen skulle i förekommande
fall kunna överföra eftersändningsuppgifterna till postverkets adressanmälningsblanketter.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser att civilförsvaret
bör insamla registeruppgifterna i rotelokalerna och därefter överlämna
dem till kommunen.

Departementschefen

Såsom jag redan framhållit vid mitt ställningstagande till de allmänna
riktlinjerna för en lagstiftning om kommunal beredskap anser jag det erforderligt
att stadga en skyldighet för kommunerna att låta den kommunala
verksamheten generellt omfatta också sådan befolkning från annan
kommun, som på grund av de utomordentliga förhållandena tvingats taga

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

uppehåll i kommunen. Ehuru kommittén i sitt lagförslag begränsat d e
kommunala skyldigheterna gentemot inkvarterade
till sådana fall, då dessa blivit i behov av särskilt bistånd, synes dock även
kommitténs förslag vila på den grundläggande förutsättningen att de inkvarterade
icke skall vara utestängda från den verksamhet, som kommunerna
bedriver i övrigt och som icke kan sägas innebära att behov av särskilt bistånd
tillgodoses. Regleringen av de kommunala skyldigheterna gentemot
inkvarterade eller eljest hemlösa torde böra inledas med ett stadgande av
nu avsedd allmän räckvidd. Det ligger dock i sakens natur att vissa begränsningar
måste gälla i fråga om den kommunala verksamheten till förmån
för inkvarterade från annan kommun. Kommunen bör sålunda icke vara
skyldig att tillhandahålla sådana förmåner, som uppenbarligen förutsätter
stadigvarande bosättning i kommunen, åt den som enbart på grund av de
utomordentliga förhållandena vistas där. Såsom exempel må nämnas sociala
stödåtgärder som icke avser att tillgodose löpande behov utan är avsedda
att på längre sikt förebygga hjälpbehov eller att höja standarden. Vidare
måste vid en sådan generellt utformad skyldighet, som nu är i fråga, en
begränsning göras för de fall, då i särskild lag eller författning, avsedd att
tillämpas just under nu åsyftade utomordentliga förhållanden, tillskapats
eu särskild ordning, i vilken personkretsen för den kommunala verksamheten
bestämts. Gäller det däremot icke någon för krigsförhållanden särskilt
utarbetad ordning inom visst verksamhetsområde, bör den kommunala
verksamheten för de i kommunen bosatta utsträckas till att omfatta även
befolkning från annan kommun.

Under remissbehandlingen har i några yttranden berörts frågan om kommunalt
ansvar för omhändertagandet av dem som vid snabbutrymning
av de största tätortsområdena blir tillfälligt inkvarterade i
s. k. genom gångsområden i avbidan på vidare transport. Medan
kommittén ansett att det kommunala ansvaret bör inträda först då de utrymmande
blivit definitivt inkvarterade, har i dessa yttranden framhållits
önskvärdheten av kommunalt ansvar även vid tillfällig inkvartering i genomgångsområdena.
För egen del ansluter jag mig till kommitténs ståndpunkt.
En övergång av ansvaret för de tillfälligt inkvarterade skulle nämligen
enligt min mening leda till en icke önskvärd splittring i ansvarsförhållandena,
helst som ansvaret måste återgå till civilförsvaret, så snart vidaretransporten
blir aktuell. Det måste fasthållas att inkvarteringen i detta
fall blott är ett avgränsat skede i en fortgående utrymningsrörelse, som ledes
av civilförsvaret. Otvivelaktigt kommer emellertid den tillfälliga inkvarteringen
att ställa civilförsvaret inför mycket svåra uppgifter och det är
sannolikt att även tillgängliga kommunala resurser i fråga om personal
och materiel måste tagas i anspråk. Detta bör emellertid ske under civilförsvarets
ledning, varvid om så blir erforderligt personalen kan anlitas
med civilförsvarsplikt och de materiella tillgångarna tagas i anspråk med
civilförsvarets förfoganderätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr \ år 196b

I likhet med kommittén och remissorganen finner jag det erforderligt
alt i lagen särskilt reglera den ojämförligt viktigaste av de kommunala
skyldigheterna gentemot utrymda eller eljest hemlösa, nämligen u p p g i fleii
att tillgodose de särskilda behov, som är en följd av
att de tvingats lämna sina hem och berövals sina förvärvsmöjligheter. Den
verksamhet, som härvid skall ankomma på kommunerna, skiljer sig uppenbarligen
så väsentligt från dessas normala socialvårdande uppgifter,
att den icke kan anses innefattad i ett generellt stadgande av den karaktär,
som jag nyss berört. Därjämte bör denna skyldighet taga sikte icke blott
på befolkning från annan kommun utan även på befolkning från den
egna kommunen, som blivit hemlös eller eljest försatts i särskilda svårigheter
genom utrymning, krigshändelser eller andra av de utomordentliga
förhållandena betingade omständigheter men som alltjämt är kvar inom
kommunen. Biståndsskyldigheten kommer således att gälla även för rena
utrymningskommuner och sådana kommuner, som är både utrymningsoch
inkvarteringskommun för den egna befolkningen. Det särskilda bistånd,
som här avses, skall såsom kommittén framhållit syfta till att tillgodose
de hemlösas eller eljest krigsdrabbades mest elementära behov i
fråga om bostad och uppehälle samt erforderlig vård. Att dessa uppgifter
är de väsentligaste bör framgå av lagens bestämmelser.

Det bör emellertid anmärkas att kommunerna endast undantagsvis kommer
att primärt få sörja för att inkvarteringsbostad beredes den hemlöse.
Såväl vid vanlig utrymning som vid evakuering på grund av krigsskador
är nämligen civilförsvaret i första hand ansvarigt för omhändertagandet
av de drabbade och har därvid att anskaffa inkvarteringsbostad åt dem.
Vad som härvidlag kan ankomma på kommunerna är närmast att företaga
sådana jämkningar i den av civilförsvaret genomförda inkvarteringen som
föranledes av individuella behov och av inträffade förändringar i sammansättningen
av de inkvarterade, exempelvis födslar, återförening av familjemedlemmar,
som skingrats under utrymningen, och ökning eller minskning
— genom annat än krigshändelser -— av tillgången på inkvarteringsbosläder.
Vad beträffar skyldigheten att sörja för de hemlösas uppehälle torde, såvitt
rör kontanthjälp, en särskild för krigsförhållanden ägnad ordning komma
att tillskapas, där kommunernas medverkan blir närmare reglerad. Såsom
ej särskilt reglerade kommunala uppgifter för de krigsdrabbades uppehälle
kan emellertid ifrågakomma att anordna kollektiv utspisning, att distribuera
särskilda förnödenheter, som tillhandahållits av det ekonomiska försvarets
organ, etc. Ansvaret för att livsmedel och andra förnödenheter finns
att tillgå för distribution bland de behövande avses emellertid ej skola övergå
på kommunen utan alltjämt åvila det ekonomiska försvarets organ. Självfallet
får det dock anses ingå i de kommunala skyldigheterna på området
att rapportera uppkommande behov. De kommunala skyldigheterna på vårdområdet
måste i första hand gå ut på att övervaka att vårdfallen bland

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

de inkvarterade blir upptäckta och omhändertagna antingen inom kommunens
egen vårdorganisation — ålderdomshem, barnhem etc. eller av kommunen
drivna särskilt upprättade internat för vårdbehövande _ eller för

vård under annan huvudman än kommunen, exempelvis sjukvård, kronikervård
etc. Med hänsyn till de förutsedda svårigheterna för inkvarteringskommunerna
att omhändertaga alla de fall, som under de rådande, ofta
primitiva förhållandena skulle ha betecknats som vårdfall efter fredsmässiga
bedömningsgrunder, synes såsom alternativ till vården också uttryckligen
böra nämnas tillsyn genom kommunens försorg.

Av det sagda torde ha framgått att i åtskilliga fall de särskilda behov,
som det i princip bör åligga vistelsekommunen att avhjälpa, skall tillgodoses
av annan än kommunen. De kommunala skyldigheterna att lämna särskilt
bistånd bör följaktligen begränsas till de fall, då annat organ icke
är ansvarigt enligt särskilda bestämmelser.

Liksom kommittén, vars mening härutinnan delats av i det närmaste
alla remissorganen, anser jag det erforderligt att en fast regel ges för den
tidpunkt, då ansvaret för de utrymmande eller eljest
hemlösa skall övergå från civilförsvaret till i nkvarteringskommunerna.
Det kan förutses att då ansvarsövergången
skall ske läget ofta kommer att vara svårt att överblicka. Detta nödvändiggör
entydiga regler för gränsen mellan civilförsvarets och kommunernas
ansvarsområden. Självfallet måste denna gräns också bestämmas så
att den praktiskt sett lämpligaste ordningen vinnes. Enligt min mening
har kommittén, såvitt rör den enskilda inkvarteringen, funnit
en lämplig tidpunkt för ansvarsövergången, i det denna föreslås ske i och
med att den utrymmande tagit anvisad inkvarteringsbostad i besittning.
En tidigare ansvarsövergång, som ifrågasatts i vissa remissyttranden, synes
mig knappast lämplig, enär civilförsvaret — men däremot icke kommunerna
'' äger utöva förfoganderätt för att taga inkvarteringsbostäderna i anspråk.
Om inkvarteringsvärden vägrar att lämna den utrymmande tillträde
till bostaden, kan civilförsvarschefen omedelbart utöva förfoganderätt och
polisen kan likaså utan dröjsmål realisera ianspråktagandet. Endast civilförsvaret
torde vidare ha de erforderliga möjligheterna att snabbt ordna
utspisning vid stockningar i verksamheten och att ombesörja erforderliga
transporter och vägvisning genom ordonnanser till inkvarteringsbostäderna.
En senare ansvarsövergång, varom förslag också framkommit under
remissbehandlingen, synes mig ej heller lämplig, då den kunde leda
till att civilförsvaret belastades med allehanda önskemål och förfrågningar
från dem, som redan flyttat in i anvisade utrymmen. För behandling av dylika
framställningar, som i allmänhet icke torde kräva omedelbara åtgärder,
synes kommunerna ligga närmare till. Såvitt gäller de enskilt inkvarterade
bör alltså ansvarsövergången äga rum i och med att de utrymmande blir
inkvarterade. I de fall, då det ej är fråga om någon överflyttning av an -

Kuiujl. Maj:Is proposition nr A är 106A 61

svaret, enär detta icke någon gång åvilat civilförsvaret, dvs. då den utrymmande
på egen hand sörjt för sin inkvartering, bör kommunens ansvar
likaledes inträda, då den utrymmande inflyttat i sin bostad i kommunen.
Först därmed bar ban vunnit sådan anknytning till denna, att dess skyldigheter
mot honom bör kunna aktualiseras. Det kan givetvis inträffa att
frivillig utrymning och på egen band ordnad inkvartering skett innan civilförsvarsberedskap
anbefalles. i dessa fall får de kommunala skyldigheterna
enligt lagen anses inträda samtidigt med förordnandet om civilförsvarsberedskap.

Inkvartering, som icke sker i enskilda hem utan i befintliga anstalter
i inkvarteringskommunen, exempelvis av vårdbeliövande i kommunens ålderdomshem,
bör i fråga om tidpunkten för ansvarsövergången jämställas
med enskild inkvartering, varvid kommunen alitså omedelbart vid inkvarteringen
övertar ansvaret för den vårdbehövande. Detsamma bör gälla vid
kollektiv inkvartering, exempelvis i skolbyggnader, kapell o. dyl., av personer
som icke är vårdbehövande. De särskilda arrangemang, som härvid
kan bli erforderliga för utspisning av de inkvarterade, bör då ligga under
''kommunens ansvar, men självfallet bör civilförsvaret i dessa fall bistå
med tillgänglig utrustning. Någon personal för drift av sådan kollektiv
förläggning bör däremot icke tillhandahållas vare sig av civilförsvaret eller
kommunerna. De inkvarterade måste här liksom vid enskild inkvartering
i princip sköta sig själva.

Annorlunda förhåller det sig med inkvartering av vårdbehövande i särskilt
upprättade interna t. Här föreligger ett kontinuerligt behov
av personal för vården av de intagna och det måste obetingat tillses att detta
behov blir fortlöpande täckt. Att det måste ankomma på civilförsvaret att
upprätta ifrågavarande internat synes ställt utom allt tvivel, enär civilförsvaret
annars icke kan sörja för inkvarteringen av de vårdbehövande,
som icke kan beredas plats genom överbeläggning av befintliga vårdinrättningar.
Det är också civilförsvaret som i civilförsvarsplikten och förfoganderätten
har de erforderliga medlen för att kunna anskaffa lokaler och
personal. Innan kommunerna kan övertaga ansvaret för driften av dylika
internat måste kommunerna ha satts i tillfälle att säkra dispositionsrätten
till lokalerna och att binda den erforderliga personalen till internatet. Inkvarteringskommunerna
måste följaktligen få en frist för att ordna dessa
angelägenheter, för att försäkra sig om livsmedelsleveranser till internaten
o. dyl. Jag finner det därför ofrånkomligt att civilförsvarets ansvar får bestå
någon tid efter det internatet upprättats och dess drift kommit i gång,
ehuru det naturligtvis kan finnas skäl att så snart som möjligt friställa civilförsvarspersonalen
för andra uppgifter. Regelmässigt synes det dock;
icke behöva bli någon särskild belastning för civilförsvaret att under en
kortare övergångstid driva de särskilt upprättade internaten, enär personalbehovet
för dem under civilförsvarsberedskap alltid kan täckas med

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

anlitande av civilförsvarsplikten och försörjningen av internaten kan ordnas
genom användning av förfoganderätten. Utgångspunkten för fastställandet
av den tidpunkt, då ansvaret skall övergå på kommunerna, anser
jag böra vara den dag, då kommunen mottagit anmälan från civilförsvaret
att internatet tagits i bruk, dvs. att internatet iordningställts och att inkvartering
skett där. Härigenom får såväl civilförsvaret som kommunen alltid
en dag fixerad, då ansvaret skall övergå till kommunen och särskild utredning
om vilken utrymning, som föranlett upprättandet av internatet, och
när den utrymningen kan ha kungjorts undvikes. Den tid, som bör stå
kommunen till buds för att bereda sig för övertagandet av internatet, synes
böra bestämmas till en vecka och bör beräknas enligt eljest gällande regler
för beräkning av lagstadgad tid. Om särskilda svårigheter föreligger för
kommunen att övertaga ansvaret enligt huvudregeln bör länsstyrelsen ha
möjlighet att förlänga tiden med ytterligare högst en vecka.

Då inkvartering sker i särskilt upprättat internat, vars drift redan övertagits
av kommunen bör ansvarsövergången ske enligt huvudregien. Kommunen
blir alltså då ansvarig i och med att inkvarteringen verkställts.

Det kan naturligtvis till följd av krigshändelser eller andra störningar
i enskilda fall visa sig ogenomförbart med en ansvarsövergång enligt de nu
angivna reglerna. Härvid befinner man sig emellertid i ett sådant nödläge,
som kan inträffa inom praktiskt taget alla lag- eller förfatlningsmässigt
reglerade områden, och någon annan utväg än att handla efter vad som
ter sig mest ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena i varje särskilt
fall står då icke till buds. Att med hänsyn enbart till dylika nödlägen göra
tidpunkten för ansvarsövergången mera flexibel anser jag icke lämpligt, då
det kan leda till ovisshet om vilket organ som skall vara ansvarigt i skilda
lägen. Jag vill i detta sammanhang understryka att den omständigheten att
ansvaret för viss verksamhet enligt regleringen i lag ligger på ena eller
andra sidan givetvis icke får utgöra något hinder för samverkan mellan
civilförsvar och kommuner. Har den ena sidan resurser, som står outnyttjade,
medan den andra sidan lider brist, är det självklart att en utjämning
skall komma till stånd genom samverkan.

Att det icke blir aktuellt med någon övergång av ansvaret till kommunerna
såvitt rör specialinternat för vissa kategorier vårdbehövande
torde ha framgått av det förut sagda. I dessa fall kvarstår internatet
under särskild huvudman — landsting, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen
etc. — som i allmänhet också upprättar internatet, varvid civilförsvarets
uppgifter begränsar sig till medverkan vid transporten av de intagna. Det
kan emellertid stundom bli aktuellt att även dylika internat måste upprättas
av civilförsvaret, exempelvis vid icke planlagda utrymningar som
framtvingas av krigshändelserna. Efter upprättandet återgår dock i dessa
fall ansvaret till den ordinarie huvudmannen.

Jag har redan angivit, att jag anser det nödvändigt att uppdraga åt kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

mimerna att upprätta och föra register över dem, som till
följd av de utomordentliga förhållandena lämnat sina hem och uppehåller
sig i kommunen. Eu sådan registrering torde vara eu förutsättning för kontakter
med och mellan alla de människor, som vid samhällets omställning
till försvar byter vistelseort. Då registreringen icke bör få fördröja inkvarteringen
synes mig registreringen regelmässigt icke böra sammankopplas
med denna utan bör ske då läget stabiliserat sig. Härvid bör kommunerna
ha de bästa förutsättningarna att skaffa erforderliga registreringsuppgitter
och att sammanställa registret. Detta bör också vara till särskild nytta för
inkvarteringskommunerna, som genom registren får en överskådlig bild
av inkvarteringsförhållandena.

Kommunernas skyldigheter att registrera befolkning, som lämnat sitt
hem, bör omfatta samma kategorier som skyldigheten att lämna särskilt
bistånd, dvs. inkvarterade såväl från annan kommun som från den egna
kommunen. Även här bör skyldigheten endast omfatta dem som erhållit
definitiv inkvartering i kommunen. I vad mån registrering bör ske av dem,
som omflyttats till de större tätorternas ytterområden i anslutning till beredskapsutrymning,
är jag f. n. icke beredd att taga ställning till. Vid en
beredskapsutrymning fungerar ju i princip den fredsmässiga ordningen
och de omflyttade bör själva kunna sörja för att de kan nås av anförvanter,
myndigheter och andra. Den närmare utformningen av befolkningsregistreringen
kräver ytterligare överväganden och torde få ske i administrativ
ordning. Det är sålunda nu endast fråga om att fastställa ramen för de
uppgifter, som i detta hänseende måste läggas på kommunerna. Jag vilt
emellertid framhålla att varje möjlighet bör tillvaratagas att utnyttja för
registreringen användbart material rörande de inkvarterade, som kan framkomma
vid civilförsvarets inkvartering. I den mån möjlighet föreligger för
kommunerna att erhålla biträde även av andra organ, exempelvis postverket,
bör givetvis också sådana möjligheter utnyttjas.

Redan vid en beredskapsutrymning, som enligt planerna omfattar sjuka,
barn och åldringar jämte vårdare samt andra icke förvärvsarbetande personer,
kommer inkvarteringskommunerna att utsättas för en betydande
belastning när det gäller omhändertagandet i skilda hänseenden av de utrymda.
Visserligen bör i detta läge försörjningen av de inkvarterade i stort
komma att fungera på vanligt sätt, enär förbindelserna med utrymningsorterna
och deras olika samhälleliga organ kan förutsättas vara obrutna,
men på bostads-, vård-, hälsovårds- och skolområdena m. fl. områden kommer
besvärliga problem att uppstå. Samtidigt kommer utrymningskommunerna
att avlastas väsentliga arbetsuppgifter i och med att vård- och socialfallen
in. fl. lämnar dessa kommuner. Vid en slutlig utrymning blir denna
överföring av uppgifter från utrymnings- till inkvarteringskommunerna i
det närmaste total, enär i utrymningsorterna endast sådana personer kommer
att vara kvar, som ingår i någon försvarsorganisation eller är syssel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

satta i någon för totalförsvaret oundgänglig verksamhet. Det är uppenbart
att de resurser i fråga om framför allt personal, som friställes i utrymningskommunerna,
måste nyttiggöras i de belastade inkvarteringskommunerna.
Såväl kommittén som remissinstanserna har ansett att detta kan
och bör ske genom att regler ges för interkommunalt bistånd,
innebärande att utrymningskommunerna skall vara skyldiga att lämna bistånd
åt inkvarteringskommunerna. Jag har också denna uppfattning och
förordar bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag. Denna form av interkommunalt bistånd synes mig i första
hand böra vara en angelägenhet mellan den biståndstagande och den biståndsgivande
kommunen, vilka vid direkta kontakter i skilda lägen bör
kunna nå överenskommelse om biståndets art och omfattning. Först om
de ej kan enas bör länsstyrelsen kunna ingripa med föreskrifter om biståndet.
Med denna ordning, som självfallet förutsätter planläggning på ömse
håll, bör biståndet kunna lämnas på ett smidigt sätt och alltid anpassas efter
de aktuella behoven och möjligheterna. Med anledning av vad som anförts
i några remissyttranden om att utrymningskommunernas överskottsresurser
bör ställas till länsstyrelsens eller civilbefälhavarens förfogande vill jag
framhålla, att i de fall, då krigshändelser medför att biståndspersonalen icke
når fram till inkvarteringskommunerna enligt planerna, bör personalen
kunna fångas upp genom arbetsförmedlingarna och på denna väg dirigeras
till de kommuner, där den bäst behövs. Det blir emellertid då icke fråga om
interkommunalt bistånd utan om en arbetskraftsfråga, som handlägges i
vanlig ordning.

Kommittén har också belyst behovet av tillfälligt bistånd från en kommun
till en närbelägen annan kommun i sådana fall, då den senare kommunen
blivit utsatt för en exceptionell tillfällig belastning. Det råder enighet
också om behovet av denna form av interkommunalt bistånd och jag
anser det erforderligt med föreskrifter även därom. En förutsättning för att
bistånd i dessa fall skall lämnas bör emellertid vara att den biståndsgivande
kommunen icke genom att lämna bistånd försättes eller inom kort
skulle komma att försättas i samma situation som den kommun, som begärt
biståndet. För bedömningen härav är det erforderligt att ha överblick
över läget i stort med möjlighet att något förutse den närmaste utvecklingen.
Denna överblick finnes hos länsstyrelsen. Det tillfälliga biståndet bör
därför enligt min mening göras beroende av länsstyrelsens förordnande,
vilket bör föregås av en allmän lämplighetsprövning.

I fråga om den kommunaltekniska verksamheten, som
regelmässigt är starkt differentierad och väl utvecklad inom utrymningskommunernas
tätorter men också förekommer i inkvarteringsområdenas
tätorter, har kommittén icke föreslagit någon skyldighet för kommunerna
att bedriva verksamheten under krig eller krigsfara. Kommittén har i stället
inskränkt sig till att på detta område föreslå skyldighet för kommunerna

Knntjl. Maj.ts proposition nr \ år 196t

att vidtaga förberedelser för att de skall kunna torlsätta med den konimunaltekniska
verksamhet, som de faktiskt bedriver i fred, vare sig detta
sker på grund av lagstadgad skyldighet eller efter eget åtagande. I den mån
laglig skyldighet föreligger för kommunerna att utöva viss kommunalteknisk
verksamhet, såsom kan vara fallet med exempelvis väghållning och
drift av vatten- och avloppsanläggningar, kommer sådan skyldighet att bestå
även i krig. Jag delar den av kommittén framförda och av remissmyndigheterna
med ett undantag utan erinran lämnade uppfattningen, att behov
ej föreligger av att stadga skyldighet för kommunerna att fortsätta sin
kommunaltekniska verksamhet under krig eller krigsfara. Det synes mig
nämligen ställt utom tvivel att kommunerna kommer att göra vad som
står i deras makt för att i erforderlig omfattning fullfölja den verksamhet,
som de bedriver under normala förhållanden, även under krigsförhållanden.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att den planläggning, som sedan
lång tid tillbaka skett inom det ekonomiska försvaret och andra grenar
av totalförsvaret, också bygger på den förutsättningen att den kommunaltekniska
verksamheten skall upprätthållas utan att fördenskull någon lagstadgad
skyldighet för kommunerna att bedriva verksamheten ansetts erforderlig.
Lika litet som en allmän plikt att under krig eller krigsfara utöva
verksamhet åligger enskilda företagare, som driver industriell rörelse,
utför transporter eller utövar annan verksamhet av betydelse för totalförsvaret,
bör en sådan generell skyldighet föreskrivas för kommunerna.

På det kommunaltekniska området har det tidigare ansetts ankomma
på civilförsvaret att iståndsätta kommunaltekniska anläggningar, som
krigsskadats. Detta skall nu regelmässigt vara en kommunal uppgift och
det skulle därför möjligen kunna övervägas att ge en uttrycklig föreskrift
därom. Av de skäl, som föranlett mig att icke förorda någon skyldighet för
kommunerna att bedriva kommunalteknisk verksamhet, finner jag det
emellertid ej heller erforderligt med föreskrifter om skyldighet för kommunerna
att sätta skadade anläggningar i stånd. Skulle en kommun underlåta
att avhjälpa skador på en betydelsefull kommunalteknisk anläggning
för produktion eller distribution synes f. ö. möjlighet föreligga att genom
ett produktions- eller forslingsåläggande med stöd av allmänna förfogandelagen
framtvinga erforderlig reparation.

'' Liksom kommittén anser jag alltså att man vid lagstiftning om kommunal
beredskap bör inom det kommunaltekniska området begränsa sig
till att reglera kommunernas skyldigheter att planlägga och vidtaga andra
förberedelser för verksamhetens behöriga fortgång under krig, dock med
den begränsningen i förhållande till kommitténs förslag, att förberedelserna
ej skall taga sikte på åtgärder, som faller under det ekonomiska försvaret,
exempelvis beredskapslagring av förnödenheter för den kommunal tekniska
verksamheten. Jag finner det härvid icke möta principiella betänkligheter
att stadga planläggnings- och förberedelseskyldighet i fråga om verk;>
— Bihang till riksdagens protokoll 196''i. 1 samt. Nr i

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 1964

samhet, för vars bedrivande skyldighet icke föreligger. Det måste nämligen
beaktas att en skyldighet att bedriva verksamheten faktiskt kan komma
att göras gällande i verkställighetsskedet med stöd av -allmänna förfogandelagen.
Till frågan om planläggnings- oeh förberedelseskyldighetens omfatning
återkommer jag i det föl jande.

En den kommunaltekniska verksamheten närstående uppgift utgör tillsynen
av fastigheter, som övergivits i samband med utrymning.
Härmed avses icke bevakning för att förhindra att brott begås i de övergivna
hemmen — detta är en klar polisuppgift, som måste ankomma på
den ordinarie polisen och civilförsvarspolisen i samverkan — utan sådan
tillsyn, som avser att förebygga, upptäcka och avhjälpa skador på fastigheterna
och i dem kvarlämnad egendom. Kommittén har tänkt sig att för
denna uppgift skulle kunna anordnas särskilda frivilliga organisationer
eller att uppgiften skulle lösas genom avtal mellan intresseorganisationer
för fastighetsägare och hyresgäster å ena sidan och särskilda företag å den
andra. Kommitténs förslag har i det fåtal yttranden, som berört frågan,
mötts med tveksamhet. För egen del finner jag det uteslutet, åtminstone
vid utrymning som kan förutses bli tämligen temporär, att i slutligt utrymda
orter, där de kvarvarande i regel skall bo i befolkningsskyddsrum, hålla
kvar ett stort antal personer för tillsyn av fastigheterna. Enligt min mening
måste envar fastighetsägare och hyresgäst själv se till att fastigheterna
och hemmen är i sådant skick då de överges, att risken för svårare skador
blir den minsta möjliga. Vid slutlig utrymning måste således vatten- och
värmesystem tömmas och huvudkranar för vatten och gas etc. stängas.
De skador, som likväl inträffar och som icke kan avhjälpas av personer,
som för andra uppgifter måste stanna kvar efter slutlig utrymning, måste
tålas; alternativet är att riskera människoliv genom att hålla kvar särskild
servicepersonal i utrymningsorterna. Jag finner sålunda att det icke bör
göras till en kommunal skyldighet att utöva tillsyn av övergivna fastigheter.

Remissbehandlingen av kommitténs förslag har visat, att också frågan
om omhändertagande och begravning av döda vållat
osäkerhet. Då civilförsvarets ansvarsområde bestämdes år 1959 framhöll
jag att denna uppgift i största möjliga utsträckning skulle åvila de ordinarie
samhällsorganen, som därvid kunde påräkna hjälp av civilförsvaret,
men att det syntes mig ofrånkomligt att civilförsvaret ålades ansvar för att
den erforderliga planläggningen kom till stånd. Man skulle också från civilförsvarets
sida vara beredd att i svårare fall självständigt vidtaga nödvändiga
åtgärder för att omhändertaga och begrava döda. De ordinarie samhällsorganen
på detta område är, såvitt gäller anordnandet av begravningsplatser,
de kyrkliga kommunerna och för själva begravningsförrättningarna
regelmässigt kyrkan. Emellertid har i krig omhändertagandet av döda
en mycket starkt framträdande hälsovårdsaspekt och härvid är hälsovårds -

Kungl. Mnj.ts proposition nr h <ir t*>7

nämnderna de ordinarie samhällsorganen. IJet synes mig uppenbart att i
sådana fall, då de ordinarie samhällsorganen ställs intör övermäktiga uppgifter
på detta område, civilförsvaret måste påtaga sig ansvaret för att uppgifterna
löses. Civilförsvaret kan med civilförsvarsplikt snabbt mobilisera
erforderlig arbetskraft och med förfoganderätt taga nödvändig tillgänglig
maskinell utrustning i anspråk. På de kyrkliga och borgerliga kommunerna
bör det däremot även i dessa svåra fall ankomma att anvisa begravningsplatser
och på den borgerliga kommunen ensam att bevaka hälsovårdsfrågorna
i samband med omhändertagandet och begravningen av de döda. Sålunda
synes hälsovårdsnämnden vara det ordinarie samhällsorgan, som —
i den mån civilförsvaret ej redan påtagit sig uppgiften — bör begära civilförsvarets
ingripande för att de döda skall bli begravda på anvisad begra\-ningsplats. En nära samverkan mellan civilförsvar, den kyrkliga och den
borgerliga kommunen samt kyrkan synes i dessa fall bli i hög grad påkallad.
Om antalet döda icke är större än att den kyrkliga kommunen kan
ombesörja begravningen med den borgerliga kommunens bistånd, synes
medverkan av civilförsvaret icke böra påkallas; detta bör då ostört få koncentrera
sig på att rädda de levande.

Med den allmänna skyldighet som jag i detta lagstiftningsärende förordar
för kommun att planlägga för uppgifter, som under krig kan ankomma
på kommunen, synes civilförsvaret icke längre böra ha att sörja för
att erforderlig planläggning kommer till stånd i fråga om omhändertagande
och begravning av döda. Däremot bör civilförsvaret i sin planläggning beakta
att kommunerna kan komma att begära bistånd av civilförsvaret på
denna punkt.

De nu berörda uppgifterna för kommunerna torde komma att bli närmare
belysta i den pågående kyrkoberedskapsutredningen. Jag finner det emellertid
icke sannolikt att den kommer att påvisa något behov av lagregler,
enligt vilka kommunerna skulle åläggas särskilda skyldigheter i avseende
å omhändertagandet och begravningen av döda. F. n. kan jag icke finna
att något behov av lagbestämmelser härom föreligger, då de kommunala
uppgifterna på detta område väl ansluter till vad som gäller redan i fredstid.

B. Planläggning och andra förberedelser

KommunalräUskommittéas förslag

För att kommunerna skall kunna fullgöra de uppgifter, som enligt kommitténs
förslag skall åvila dem vid krig eller krigsfara, finner kommittén
det erforderligt att planläggning sker och andra förberedelser vidtages
redan i fred. Förberedelserna måste emellertid, framhåller kommittén, på
varje beredskapsområde begränsas av kraven på återhållsamhet i arbetsoch
kostnadshänseende. Kommittén pekar härvid på att många kommuner

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

nu har en liten förvaltningsorganisation och små ekonomiska resurser. Det
understrykes att kommunerna bör erhålla stöd och bistånd av andra organ
i sitt beredskapsarbete.

Kommunernas skyldighet att planlägga och att vidtaga
andra förberedelser för krigsförhållandena skall enligt kommitténs
förslag omfatta dels den kommunala verksamhet, som avser att omhändertaga
dem som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada,
utrymning etc., dels lämnande av såväl varaktigt som tillfälligt interkommunalt
bistånd, dels uppgifter, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
kan komma att åläggas kommunerna och som rör tillämpningen
av allmänna förfogandelagen, allmänna ransoneringslagen eller lagen om
allmän tjänsteplikt eller som eljest äger samband med ransoneringsväsendet
eller med arbetskraftens utnyttjande, dels ock kommunalteknisk verksamhet.
Däremot föreslås ingen planläggningsskyldighet ifråga om den,
kommunala verksamhet, som — bortsett från det kommunaltekniska området
— utgör en fortsättning på kommunernas fredsmässiga verksamhet,
och ej heller för administrationen i dess helhet i kommunerna.

När det gäller verksamhet av kommunalteknisk art, som
ombesörjes av enskilt företag, anser kommittén, att det i
första hand bör ankomma på innehavaren av företaget att planlägga för
dess verksamhet under krig, och erinrar om att skyldighet redan gäller för
enskilda företagare att lämna uppgifter av betydelse för den ekonomiska
försvarsberedskapen och att biträda vid planläggningen för denna. Kommittén
finner det ej påkallat att genom särskild bestämmelse stadga planläggningsskyldighet
för enskild innehavare av rörelse men anser att kommunerna
bör åläggas att vara verksamma för att tillfredsställande planläggning
sker för viktigare enskilda kommunaltekniska företag. Kommunerna
bör vidare lämna bistånd vid denna planläggning. Uppgjorda planer bör
också granskas av kommunen.

Kommittén framhåller att anspråken på fullständighet i planläggningen
måste ställas olika för olika orter. För vissa orters del behöver någon egentlig
planläggning normalt icke ske medan för andra orter rätt detaljerade
förberedelser erfordras. Bedömningen härav måste ske med utgångspunkt i
annan försvarsplanläggning och följa normer, som ger en jämn och riktigt
avvägd beredskap. För ett sådant grundläggande bedömande saknar kommunerna
ofta tillräckliga hållpunkter. Först sedan utgångspunkterna för
krigsverksamheten och beredskapskraven blivit preciserade kan kommunerna
bedöma, vilka åtgärder som för ortens del bör vidtagas för att fylla
beredskapskraven. Skyldigheten att upprätta särskilda planer bör därför
enligt kommitténs mening göras beroende av initiativ från länsstyrelsens
sida. I orter, där krigsförhållandena icke antages medföra
några avsevärda förändringar och där uppkommande svårigheter
hjälpligt kan bemästras genom improviserade åtgärder, bör någon egentlig

Kungi. Maj.ts proposition nr \ är l!)6i <>9

planläggning icke vara erforderlig. Skyldigheterna att iörbereda sig lör
krigsförhållanden bör i dessa tall upplattas blott som eu skyldighet att i
skilda sammanhang beakta beredskapssynpunkterna och att avhjälpa uppenbara
brister. Skyldighet att upprätta särskilda planer bör således enligt
kommitténs mening föreligga först då länsstyrelsen anmodat kommunen
därtill, varvid länsstyrelsen bör ange utgångsläget för planläggningen och
de krav, som kan ställas på kommunens organisation och dess kapacitet i
krig. Denna ordning med initiativ från länsstyrelsen anser kommittén medge
en successiv uppbyggnad av beredskapen, nämligen genom att länsstyrelsen
påkallar planläggning inom de mest angelägna verksamhetsområdena
först och sedermera påkallar en utvidgad planläggning.

Det av länsstyrelsen initierade planläggningsarbelet skall enligt kommitténs
förslag beträffande ordningen för planläggningen
ombesörjas av kommunens styrelse och andra i ledningsorganisationen ingående
nämnder. Nämnder, som tillägges ansvar för beredskapen på visst
delområde, bör själva verkställa delområdets planläggning och sedan redovisa
verkställd planläggning till kommunens styrelse. Under planläggningsarbetet
bör samråd kunna äga rum med länsstyrelsen och bistånd skall
kunna erhållas från denna i form av rådgivning och annan hjälp. Den
samlade planläggningen skall därefter enligt kommitténs mening genomgås,
samordnas och sammanfattas av kommunens styrelse samt underställas
fullmäktige i sina centrala delar.

De planer, som antagits av kommunen, föreslås skola underställas länsstyrelsen,
som kan fastställa planerna eller vidtaga åtgärder för att planerna
skall bli fullständiga eller rättade.

Om de underställda planerna är ofullständiga eller otillfredsställande
bör länsstyrelsen i första hand söka åstadkomma komplettering eller rättelse
utan anlitande av tvångsmedel. Länsstyrelsens befogenheter att framtvinga
planläggning bör emellertid enligt kommittén inrymma möjligheter
till att såväl verkställa planläggningen på kommunens bekostnad som att
förelägga vite.

När godkända planer föreligger måste, framhåller kommittén, kommunerna
vidtaga åtgärder för att genomföra planerna. Personal, som skall
vara verksam under krig, måste sålunda instrueras bl. a. om sina uppgifter,
beredskapskalendrar upprättas, reservanordningar utföras etc.

Beträffande det läge, som de kommunala förberedelserna
bör taga sikte på, framhåller kommittén att utrymnings- och inkvarteringsförhållandena
samt riskerna för krigsskador här liksom inom
civilförsvaret måste utgöra utgångspunkterna. För planläggningen för den
kommunaltekniska verksamheten i utrymningsorterna anser kommittén att
det läge, som föreligger sedan all planlagd utrymning, alltså även slutlig utrymning,
verkställts, bör utgöra det läge, på vilket planläggningen bör inriktas.
Kommittén erinrar emellertid om att civilförsvaret i planläggningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

för sin räddningsverksamhet i utrymningsorterna utgår från det läge, som
råder efter verkställd beredskapsutrymning. Då detta sker för att nå en
godtagbar katastrofberedskap, medan kommunernas uppgifter i huvudsak
skall gå ut på att avhjälpa materiella skador, finner kommittén att parallellitet
ej föreligger. Drabbas en utrymningsort av skador efter beredskapsutrymning
antar kommittén att utrymningen kommer att fortsätta med slutlig
utrymning, om sådan är planlagd, varför återställandet av samhällsfunktionerna
i huvudsak ej behöver taga sikte på ett fortsatt läge med endast beredskapsutrymning.
På några specialområden anser kommittén det emellertid
erforderligt att inrikta planläggningen på förhållandena efter endast
beredskapsutrymning, exempelvis i fråga om kommunikationer och ej närmare
angiven kommunaiteknisk produktion.

När det gäller inkvarteringskommunernas planläggning anser kommittén
att denna bör inriktas på det läge som råder, då all av civilförsvaret planlagd
inkvartering genomförts. Härmed blir planläggningen ägnad att underlätta
för kommunerna att bemästra även förhållandena under mindre
omfattande inkvartering.

Den bedömning av skaderiskerna, som även den kommunala
planläggningen måste förutsätta, kan enligt kommittén nära ansluta
till motsvarande bedömningar inom totalförsvaret i övrigt, särskilt civilförsvaret.

Kommittén finner det påkallat att sätta en yttersta gräns för kommunernas
planläggningsskyldighet inom det kommunaltekniska området, då
det icke är möjligt för kommunerna att återställa samhällsfunktionema
efter skador av mycket stor omfattning, exempelvis efter kärnvapenanfall
eller anfall med massinsats av konventionella vapen. Begränsningen av de
kommunala skyldigheterna härvidlag bör ske så, att det föreskrives att
kommunerna icke skall vara skyldiga att svara för förberedelser för avhjälpande
av skador, som innefattar förstörelse av avsevärda delar av orten
eller eljest är av förödande omfattning.

Graden av den kommunala beredskapen inom det kommunaltekniska
området måste enligt kommittén bestämmas för varje
kommun för sig och kan icke bindas genom annat än de förut berörda allmänna
reglerna. Vid denna individuella bedömning av kraven på planläggning
och andra förberedelser bör enligt kommittén i viss utsträckning den
bedömning, som skett vid dimensioneringen av civilförsvarets enheter,
kunna tjäna till ledning. För den egentliga landsbygden och för tätorter
med mindre än 5 000 invånare finner kommittén det regelmässigt tillfyllest
att kommunen allmänt överser sina resurser och söker avhjälpa uppenbara
brister i beredskapshänseende. I dylika områden eller orter kan emellertid
planlagd inkvartering påkalla särskild planläggning eller andra förberedelser.
I orter med 5 000—10 000 invånare kommer förhållandena under
krig eller krigsfara att i högre grad än på andra håll likna förhållandena

Kangl. Maj:ts proposition nr 1 <ir 10(Wr

i fredstid, enär varken utrymning eller inkvartering regelmässigt kominer
alt ske där. Kommittén påpekar att i dessa kommuner viss kommunalteknisk
beredskap måste hållas, men anser den i allmänhet icke påkalla någon
särskilt ingående planläggning. Orter med 10 000—ISO 000 invånare samt
vissa mindre orter skall i regel bcredskapsutrymmas men icke slutligt utrymmas.
Med hänsyn till skaderiskerna erfordras här särskilda beredskapsåtgärder
på det kommunaltekniska området och kommittén anser
att det kan ifrågakomma att planlägga en höjning av den fredstida kapaciteten.
För tätorter med mer än 00 000 invånare samt vissa mindre orter,
för vilka även slutlig utrymning och i vissa fall omflyttning planlägges,
måste eu omfattande omställning av den kommunala verksamheten planläggas.
_

Kommittén framhåller att de kommunala skyldigheterna att vidtaga
förberedelser på det kommunaltekniska området icke kan inskränkas till
en planläggningsskyldighet utan också måste omfatta skyldighet att föranstalta
om vissa reservanordningar för driften. Vidare berör kommittén frågor
om anordnande av skyddade uppehållsplatser för ledning och arbetsstyrkor.
Kommittén erinrar härvid om att civilförsvarslagen for närvarande stadgar
skyldighet för kommunerna att inrätta och underhålla reservanordningar
för vatten-, gas- och elektricitetsförsorjn
ingen. Kommunerna har samma skyldigheter beträffande allmänna
skyddsrum, för de kommunala anläggningarna avsedda enskilda skyddsrum
samt ledningscentraler och andra uppehållsplatser för verkskyddet vid kommunala
företag. Civilförsvarets behov av reservanordningar synes emellertid
kommittén nu, då civilförsvaret icke längre skall bara ansvaret for den
kommunaltekniska verksamheten, uteslutande böra bedömas med utgångspunkt
från anordningarnas betydelse för civilförsvarets skadeavhjälpande
verksamhet. Nu rådande förhållanden belyses av kommittén med ett exempel
från vattenförsörjningens område. På detta område skall civilförsvarets
anordningar numera avse endast behoven av vatten för brandförsvaret
under krig, medan vidtagandet av anordningar, som behövs för dricksvattenförsörjningen,
i princip får uppfattas såsom en angelägenhet för den
kommunala beredskapsverksamheten. Enligt kommitténs mening bör eftersträvas
en sådan gränsdragning mellan civilförsvarets och kommunernas
ansvarsområden, som så långt detta är möjligt håller isär de bägge områdenas
anordningar.

När det gäller reservanordningarna finner kommittén behoven av dessa
till övervägande del hänföra sig till den kommunala beredskapsverksamheten.
På vattenförsörjningens område begränsas civilförsvarets intressen
till behoven för brandförsvaret. För den kommunaltekniska verksamheten
finns behov av anordningar också på andra kommunaltekniska områden
än dem, som omfattas av civilförsvarslagens nuvarande bestämmelser om
reservanordningar. Kommittén förordar därför att huvudbestämmelsen
om reservanordningar får sin plats i föreskrifterna om den kommunala

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

beredskapsverksamheten. Civilförsvarslagens motsvarande bestämmelse
anser kommittén kunna utgå och ersättas av en bestämmelse om skyldighet
iör kommun att såsom en civilförsvarsuppgift sörja för de särskilda reservanordningar,
som hänför sig uteslutande till brandförsvarets behov.

I fråga om anordningar för skyddet av kommunal personal,
som erfordras för den kommunala verksamheten under krig, finner
kommittén, att det är motiverat att viss del av den kommunala beredskapens
personal skyddas i civilförsvarets skyddsrum. Kommunal personal
skall nämligen ge civilförsvaret bistånd i dess skadeavhjälpande verksamhet.
Den kommunala personalen i övrigt bör, i den mån samlad förläggning
är nödvändig, beredas plats i de kommunaltekniska anläggningarnas
ledningscentraler och skyddsrum. Det blir härvid närmast fråga om
en fördelning av erforderliga skyddsutrymmen. Enligt kommitténs mening
saknas anledning att i bestämmelserna om kommunala beredskapsuppgifter
upptaga föreskrifter om ledningscentraler och skyddsrum. Vid
handläggningen inom civilförsvaret av skyddsrumsfrågorna bör, utan att
detta behöver särskilt inskrivas i civilförsvarslagen, hänsyn kunna tagas
till den kommunala beredskapsverksamhetens behov. I den mån särskilda
bestämmelser kan erfordras, bör dessa kunna utfärdas av Kungl. Maj :t
med stöd av den i 40 § 3 mom. civilförsvarslagen meddelade befogenheten
att reglera samordningen mellan de kommunala myndigheternas verksamhet
och civilförsvaret.

Den skyldighet att vidtaga reservanordningar för den kommunaltekniska
verksamheten, som kommittén föreslagit, anser kommittén ej skola gälla
lagerhållning av reservdelar eller arhetsmateriel in. in. Kommunerna
bör enligt kommitténs uppfattning ej betungas med lagerhållning utan denna
bör ske såsom en del av det ekonomiska försvarets förberedelser.

När det gäller anskaffning i inkvarteringskommunerna av utrustning för
de inkvarterades behov anser kommittén att en viss obligatorisk lagerhållning
knappast kan undvaras. Lagerhållning erfordras i någon utsträckning
också för civilförsvarets insatser på detta område. Frågan om lagerhållning
av dylik utrustning bör därför lösas gemensamt av civilförsvaret och kommunerna.
Kommittén finner dock att civilförsvaret har de bästa förutsättningarna
att anskaffa och lagerhålla utrustningen och förordar att dessa
uPPgifter skall ankomma på civilförsvaret. Såsom en civilförsvarsuppgift,
reglerad i civiltörsvarslagen, bör det i gengäld ankomma på kommunerna att
utan ersättning ställa lagerutrymmen till civilförsvarets förfogande.

Kommittén har även behandlat frågan hur kommunerna skall kunna
täcka behoven av personal för att de skall kunna fullgöra sina
uppgifter vid krig eller krigsfara. Härvid har kommittén särskilt beaktat
de problem som uppkommer i samband med utrymning och genom att kommunala
förtroendemän och anställda inkallas till krigsmakten eller civilförsvaret
eller till andra uppgifter inom totalförsvaret.

Förtroendemän och anställda, som tilldelats uppgifter inom kommunens

Kungl. Maj ds proposition nr b år 196b

beredskapsverksamhet, måste enligt kommittén vid utrymning kvarstanna
där. Tjänstepliktslagen kan härvid komma till användning lör att i särskilda
fall hålla anställda kvar. Anledning saknas att särskilt för den kommunala
beredskapsverksamheten införa möjligheter att genom bortflyttningsförbud
och liknande åtgärder förhindra att personalen lämnar orten
vid utrymning.

Kommittén erinrar om att uppskov från militärtjänstgöring nu meddelas
i begränsad omfattning för kommunal verksamhet. De ökade kraven på
kommunernas totalförsvarsinsatser måste föranleda en vidgad uppskovsgivning.
Redan från början måste tillses att dessa nytillkomna anspråk
ej kommer till korta i den konkurrens om personaltillgångarna, som råder
inom totalförsvaret. Uppskov måste meddelas såväl personer inom den
kommunala ledningsorganisationen som anställda i nyckelpositioner inom
kommunal förvaltning och verksamhet. När det gäller ledningsorganisationens
förtroendemän måste uppskov kunna ifrågakomina för ordförandena
i de i organisationen ingående nämnderna och i viss utsträckning även
för andra ledamöter, som finnes böra anlitas för mera fortlöpande arbete
med beredskapsverksamheten. I den mån i nämnderna i övrigt finns värnpliktiga
ledamöter får dessa ersättas av fredstida eller vid krigsfall utsedda
suppleanter eller också får nämnderna arbeta med mindre antal ledamöter.
Uppskov bör även ifrågakomma för personal med specialuppgifter eller
speciella yrkeskvalifikationer. Behoven av uppskov kan enligt kommittén
överblickas först då kommunerna verkställt sin planläggning. På det av
kommittén föreslagna centrala ledningsorganet bör ankomma att på grundval
av en sammanställning av de kommunala beredskapsplanerna göra
framställning hos Kungl. Maj :t om vidgad uppskovsram.

Kommittén framhåller att också civilförsvarstjänsten kan taga personal
från den kommunala verksamheten. Tidigare tillämpade principer att den
kommunalanställda personalen i viss utsträckning uttages i första hand
har kommit till uttryck även i den nya civilförsvarslagen. Då kommunerna
nu tillagts självständiga uppgifter inom totalförsvaret bör enligt kommittén
kommunernas behov av deras egen personal endast i begränsad utsträckning
stå tillbaka för civilförsvarets anspråk. Att uttagning till viktig civilförsvarstjänst
redan skett och vederbörande undergått utbildning eller på
annat sätt närmare knutits till civilförsvarsuppgifterna torde emellertid
i allmänhet böra medföra att de kommunala anspråken får vika. Civilförsvaret
bör också äga företräde när fråga är om uppgifter, som icke gärna
kan lösas utan att kommunal personal anlitas eller då en uttagning är särskilt
motiverad för att säkerställa samordning med den kommunala verksamheten.
Kommittén antar dock att antalet sådana uppgifter är begränsat,
då det företrädesvis torde ha varit de kommunaltekniska uppgifterna,
som hittills gjort en uttagning av kommunal personal särskilt befogad.

Viss personal anser kommittén å andra sidan med fördel kunna utnytt3*—Bihang
till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr b

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196A

jas såväl av kommunerna som av civilförsvaret. Så är särskilt fallet med
personal i inkvarteringsorterna, vilken sedan civilförsvarets uppgifter med
inkvarteringen slutförts bör kunna övergå till den kommunala inkvarteringsverksamheten.
Förutsättningar torde många gånger också finnas att
gemensamt utnyttja personal i de kommunaltekniska företagens verkskydd
och den kommunaltekniska beredskapen. När det gäller gemensam personal
betonas vikten av att klara regler för användningen uppställes redan
på förhand. De överenskommelser, som kan träffas härom mellan kommunerna
och civilförsvaret, bör i viktigare fall redovisas i de kommunala
planerna.

När det gäller att anskaffa tillskottspersonal anvisar kommittén möjligheterna
att anlita bl. a. förtroendemän i nämnder, som icke ingår i den
kommunala ledningsorganisationen. Kommittén har övervägt en bestämmelse,
enligt vilken sådana förtroendemän skulle vara skyldiga deltaga
i beredskapsarbetet men räknar med att sådana förtroendemän frivilligt
kommer att ställa sig till förfogande. Det synes därför kommittén icke erforderligt
med en sådan regel.

Kommittén pekar vidare på möjligheterna för inkvarteringsorternas del
att anlita den personal, som anländer från utrymningsorterna. Anvisning på
lämplig sådan personal kan erhållas från biståndspliktiga utrymningsorter
och genom förmedling av länsstyrelserna. Personaltillskott kan vidare
tillföras kommunerna genom avtal med pensionerad personal och andra
lämpliga personer. Viktiga uppgifter kan också anförtros särskild roteorganisation
och frivilliga organisationer.

Att kommunerna genom avtal eller på annat sätt under fred binder personalen
till beredskapsuppgifterna anser kommittén betydelsefullt. Personal,
som kan namneligen anges, bör fullständigt redovisas i planerna
och beredskapsregistreras. Den personal, som erfordras utöver den på detta
sätt erhållna stommen, måste i ett akut läge — såsom sker inom andra
delar av totalförsvaret -—■ anskaffas genom arbetsmarknadsverket. Planerna
bör ange de personalbehov, som skall täckas på detta sätt.

Även frågan hur kommunernas behov av fordon, arbetsmaskiner
och annan utrustning för den kommunaltekniska
verksamheten skall kunna täckas har behandlats av
kommittén. Den erinrar om att sådan utrustning nu uttages i viss omfattning
för att nyttjas inom annan totalförsvarsverksamhet. En sådan uttagning
bör enligt kommittén i fortsättningen icke äga rum beträffande tillgångar,
som behövs för den kommunala verksamheten. Då kommunerna
så finner erforderligt måste redan verkställda uttagningar hävas.

Kommunernas maskintillgångar anser kommittén vara på många håll helt
otillräckliga. För den kommunala verksamheten förhyrs maskiner i betydande
utsträckning. Särskilt är detta förhållandet med grävmaskiner och
andra större maskiner. Den kommunala verksamheten under krig anses
därför kräva ett icke obetydligt tillskott av maskiner.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Den del av tillskottet till maskinparken, som måste vara fortlöpande
bunden vid den kommunala verksamheten, bör enligt kommittén tdlforas
genom direkt uttagning till förmån för vederbörande kommun. Uttagningen
bör ske enligt civila uttagningsförordningen med ledning av de kommunala
planerna; förordningen bör därför göras tillämplig för ifrågavarande
ändamål. Återstående del av tillskottsresurserna behöver ej ständigt
anlitas i den kommunala verksamheten och skulle närmast få karaktären
av reservutrustning. Särskilt när det gäller större arbetsmaskiner, såsom
grävmaskiner o. d., anser kommittén det icke lämpligt att tillgångarna lielt
bindes vid vissa arbetsplatser och där kanske tidvis får stå overksamma.
Förutsättningar bör emellertid enligt kommittén finnas för ett gemensamt
utnyttjande under krig av maskintillgångar olika totalförsvarsmyndigheter
emellan och kommittén utgår från att hithörande frågor uppmärksammas
inom BRB-organisationen vid den fortlöpande uppbyggnaden och tillsynen
av beredskapen på byggnads- och reparationsområdet.

I den mån fullgörandet av de kommunala beredskapsuppgifterna kräver
ianspråktagande av utrustning, som ej tillhör kommunen, bör enligt kommittén
kommunen hänvända sig till länsstyrelsen, som antingen själv eller
genom annat organ bär anskaffa den erforderliga utrustningen, eventuellt
genom att utnyttja förfoganderätt.

Civilförsvarsstyrelsens utredning om ■vattenhygienen i krig

Utredningen, i vilken ingått företrädare för civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens institut för folkhälsan
och försvarets forskningsanstalt, har företagit landsomfattande undersökningar
och inventeringar beträffande vattenverk, vattentäkter, avloppsförhållanden
m. m. På grundval av resultatet av dessa undersökningar
har utredningen framlagt förslag till lösning av vissa problem i samband
med vattenförsörjningen i inkvarteringskommunerna, vilka problem enligt
utredningens mening snarast måste lösas om planlagd inkvartering skall
kunna genomföras i full omfattning. Utredningen har sålunda funnit att
befintliga gemensamma vattenverk, till vilka de inkvarterade i mycket stor
utsträckning måste bli hänvisade för sin försörjning med godtagbart hushållsvatten,
har en mycket bristfällig lagerhållning av reservutrustning.
Endast ca 10 % av vattenverken har reservlager av vattenrör,
ca 5 % har reservvattentäkter och ca 10 % har reservanordningar för
elavbrott. Utredningen anser att redan under normala förhållanden reservlager
för hastigt uppkommande behov bör finnas vid alla gemensamma vattentäkter
och omfatta ca 5 % av vattenverkets totala rörlängd. Att hålla
dylika reservlager bör vara en kommunal angelägenhet och utredningen
föreslår att varje gemensamt vattenverk anmodas att hålla normalt lager
om 5 % av dess totala rörlängd.

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

För krigsförhållanden bör enligt utredningen centrala länslager av rör
uppläggas för att tillgripas, då kommunalt lager icke förslår för reparation
efter krigsskador. Lagerhållningen länsvis bör vara en statlig uppgift.

Beträffande pumpar anför utredningen att dess inventering visat att i
flertalet fall, då gemensamt vattenverk är försett med reservpump, denna
är inmonterad på plats och normalt inkopplas växelvis med den ordinarie
pumpen. Vid krigsskador på vattenverk är risken därför stor att båda pumparna
sätts ur funktion samtidigt. Reservanordningar för strömavbrott och
för vattenrening saknas så gott som helt. Utredningen anser det icke ekonomiskt
genomförbart att låta varje vattenverk hålla sig med pumpar och
vattenreningsaggregat i reserv. Lagerhållning av dylika reservanordningar
bör därför ordnas länsvis såsom en statlig uppgift.

Vad beträffar vattenförsörj ningen för de inkvarterade i glesbygdsområden
utan gemensamma vattenverk har utredningen
kommit till den uppfattningen, att de enskilda vattenbrunnarna
icke i erforderlig utsträckning har sådan standard, att de kan trygga vattenförsörjning
för de inkvarterade. En ingående provundersökning i en kommun
i Östergötlands län har visat att 45 % av gårdarna saknar brunn med
erforderlig kapacitet och 59 % brunn av godtagbar hygienisk standard. Vid
sammanlagt icke mindre än 64 % av gårdarna blir förhållandena otillfredsställande
i dessa eller nagot av dessa hänseenden. Vattenförsörjningen inom
inkvarteringsområden av ifrågavarande typ måste enligt utredningen i
forsta hand baseras på de gemensamma vattenverken. Dessa bör härvid
kunna försörja kringliggande områden intill ett avstånd av 1 mil från varje
vattenverk även om detta kommer att medföra en omfattande vattendistribution
inom dessa områden. Inkvarteringsområden, som saknar tillgång —
beräknad på angivet sätt — till gemensamt vattenverk, måste enligt utredningen
förses med kompletterande vattentäkter med kontrollerat vatten.

Företagna undersökningar har pekat på att kompletterande vattentäkter
genomsnittligt erfordras inom 9,3 % av inkvarteringsytan. Då emellertid
härvid medräknats stora glesbebyggda områden, finner utredningen att man
vid en försiktig bedömning kan räkna med att inkvarteringskapaciteten på
grund av brist på vatten är för landet i dess helhet 5—7 % lägre än som antagits
i inkvarteringsplanläggningen. För att avhjälpa detta missförhållande
föreslår utredningen att kompletterande vattentäkter anordnas i de fall, då
efter ett detalj studium av inkvarteringsplanläggning och vattentillgång sådana
anordningar framstår såsom oundgängliga.

Utredningen har approximativt beräknat kostnaderna för uppläggning
länsvis av reservdelar, reningsaggregat, kemikalier m. m. för gemensamma
vattenverk till 12,4 milj. kronor och för anordnande av kompletterande
vattentäkter till 3,0 milj. kronor. Utredningen föreslår att erforderliga
medel successivt anvisas under den 10-årsperiod, som avsetts för uppbyggnaden
av det nya civilförsvaret.

Kungl. Maj.ts proposition nr i är l!)Gb

Remissyttrandena

Från intet liåll har nödvändigheten av planläggning och andra förberedelser
eller behovet av bestämmelser om skyldighet för kommun att vidtaga
dylika förberedelser satts i fråga. Däremot bär åtskilliga remissinstanser,
hland dom överbefälhavaren och socialstyrelsen, understrukit betydelsen
av att planläggningen snarast påbörjas.

Det fåtal synpunkter som framförts i frågan vilka områden
planläggningsskyldig heten bör gälla har gått i skärpande
riktning. Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit att den kommunaladministrativa
beredskapen över hela fältet måste planläggas samtidigt
med planläggningen för själva verksamheten inom de områden, för
vilka kommittén föreslagit särskild planläggningsskyldighet.

Med kommunerna bör enligt länsstyrelsen i Östergötlands län och Linköpings
stad de kommunägda företagen jämställas i fråga om
planläggningsskyldighet och därmed också i fråga om rätt till statsbidrag.
Frågan om kommunalteknisk verksamhet genom andra företag än kommunerna
beröres också av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att
kommuner, som utlämnat sådan verksamhet på entreprenad, bör ha skyldighet
att teckna krigskontrakt med entreprenören för att därmed säkra
verksamheten vid krig eller krigsfara. Vattenfallsstyrelsen erinrar om att
distributionen av elkraft i stor utsträckning ombesörjes av enskilda distributionsföreningar
och anser att kommunernas skyldigheter gentemot dessa
bör regleras på lämpligt sätt.

Frågan huruvida kommunerna skall vara skyldiga att planlägga på eget
initiativ eller om skyldigheten skall vara beroende av initiativ av
länsstyrelsen finner statens jordbruksnämnd tämligen oklart besvarad
av kommittén, i det kommittén i motiven uttryckligen förklarat
planläggningen beroende av länsstyrelsens initiativ men i förslaget till författningstext
ålagt kommun att utan vidare i fredstid vidtaga nödiga förberedelser.
Åtskilliga remissinstanser utgår från att all planläggning enligt
kommitténs förslag skall vara beroende av länsstyrelsens initiativ och
en del finner en sådan ordning icke tillfredsställande. Sålunda anser länsstyrelsen
i Västmanlands län och Berga kommun att upprättandet av särskilda
planer skall vara obligatoriskt. Styrelserna för flera av Stockholms
stads kommunaltekniska verk framhåller att planer för deras del bör upprättas
oberoende av initiativ av överståthållarämbetet.

Beträffande planläggningsordningen har kommitténs förslag
icke föranlett några erinringar under remissbehandlingen. Påpekanden
har emellertid gjorts i skilda hänseenden. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands
län framhållit att ledningen av och tillsynen över planläggningen
klart och entydigt måste läggas på kommunens styrelse, så att länsstyrelsen
alltid skall kunna vända sig till denna och icke vara hänvisad till att

Kangl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

taga kontakt med de olika kommunala fackorganen. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser att planläggning av interkommunalt bistånd
mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner regelmässigt torde komma
att ske genom länsstyrelsens förmedling och få erforderlig stadga genom
att intagas i de kommunala planer, som fastställs av länsstyrelsen.
Nyköpings stad förutsätter ett intimt samarbete direkt mellan de av interkommunalt
bistånd berörda kommunerna. Gävle stad understryker det
stora intresse, som utrymningskommunerna har av att inkvarteringskommunerna
får en ändamålsenlig och riktig planläggning, och anser att länsstyrelsen
bör få befogenhet att ge inkvarteringskommun direktiv om samarbete
med utrymningskommun. Alternativt bör utrymningskommun få
rätt att direkt hos vederbörande inkvarteringskommun påfordra samarbete.
Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det ekonomiskt fördelaktigt
att kommunerna inom de planerade kommunblocken samverkar vid planläggningsarbetet.

Planläggningen för reparationer inom elkraftförsörjningen bör enligt
vattenfallsstyrelsen samordnas av elblockcheferna med hänsyn till detta
verksamhetsområdes anknytning till kraftförsörjningen i stort.

Frågan på vilket läge den kommunala planläggningen
skall taga sikte beröres av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen
i Västmanlands län. Dessa anser att planläggningen inom det kommunaltekniska
området måste ske för det svåraste läget, nämligen krigsskador
sedan endast beredskapsutrymning verkställts. Civilförsvarsstyrelsen
erinrar härvid om att civilförsvarets räddningsenheter dimensionerats för
insatser vid anfall efter endast beredskapsutrymning och att räddningsverksamheten
är baserad på kommunernas tekniska resurser i fråga om
tung materiel och dennas betjäning. Styrelsen åberopar att det vid beslutet
om civilförsvarets nya organisation uttryckligen förutsatts att civilförsvaret
skall ha möjlighet att vid behov taga de kommunala resurserna
i anspråk för röjningsarbete. Länsstyrelsen motiverar sin ståndpunkt på
liknande sätt.

Kommitténs ståndpunkt att planläggningen i inkvarteringskommunerna
bör inriktas på förhållandena sedan all planlagd inkvartering verkställts
har icke mött någon erinran.

Eskilstuna stad påpekar att kommunernas planläggning för kristidsnämndernas
verksamhet ej kan anpassas efter det läge, som råder då slutlig
utrymning skett. Ransoneringar måste nämligen sannolikt genomföras
redan innan några utrymningar alls företagits.

Enighet råder om att graden av beredskap i form av större
eller mindre fullständighet i planläggningen måste avvägas från fall till
fall med hänsyn till de olika kommunernas karaktär av utrymnings- eller
inkvarteringskommuner, risk för krigsskador och förutsedd belastning på
de kommunala organen. Civilbefälhavaren i IV. civo har intet att erinra

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1964

mot kommitténs uttalande att i vissa kommuner någon egentlig planläggning
ej behöver ske men finner det erforderligt med detaljerad planläggning
på det kommunaltekniska området i alla orter, där skyldighet föreligger
att anordna enskilda skyddsrum. Likaså bör planläggning ske i alla
inkvarteringskommuner och, inom folkförsörjningsområdet, i alla kommuner
med antingen skyddsrumsbyggnadsskyldighet eller planlagd inkvartering.
Länsstyrelsen i Stockholms lön, som icke har någon invändning
mot att redovisning av kommuns planer sker endast efter länsstyrelsens
särskilda förordnande, ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t bör utfarda föreskrifter
rörande planläggningens art och omfattning för olika typer av områden
på samma sätt som skett i fråga om utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen
och skyldigheten att anordna skyddsrum. Samma länsstyrelse
finner det i övrigt erforderligt med en mycket detaljerad planläggning
för interkommunalt bistånd mellan utrymnings- och inkvarteringskommun.

Vad kommittén föreslagit rörande gränsdragningen mellan reservanordningar
för civilförsvarets behov och sådana för den kommunaltekniska
verksamheten har icke föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Däremot har i ett ganska stort antal remissyttranden berörts frågan om
särskilda anordningar för att trygga de inkvarterades
tillgång till hushållsvatten, varvid framhållits att man
här står inför ett svårt problem, som kräver sin lösning. Civilforsvarsstyrelsen
uttalar att kommittén förbigått frågan och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, några länsläkare samt distrikt singenjör ers förening och
ett flertal enskilda distriktsingenjörer framhåller att närmare föreskrifter
erfordras på detta område, så att det klarlägges vilka uppgifter som skall
ankomma på kommunerna och vilka som skall åvila centrala och andra
organ. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker nödvändigheten av
en planläggning på detta område, som av länsstyrelsen i Stockholms län
betecknas såsom innefattande brännande problem. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län framhåller att en planläggning för snabbt anordnande av
vattentäkter måste komma till stånd. Några kommuner, där inkvartering
planlägges, har också framhållit behovet av planer och anordningar för vattenförsörjningen.
Hälsovårdsaspekterna betonas särskilt av länsläkarna i
Södermanlands, Östergötlands och Jämtlands län, vilka också beror behovet
av planläggning för inkvarteringskommunernas hälsovårdande verksamhet
i allmänhet, för anordningar för destruktion av avfall och for andra sanitära
anläggningar i kommuner, vilkas befolkning kan bli upp till tredubblad.
Statsepidemiologen uttalar, att vattenförsörjningen kommer att ställa
stora krav på kommunernas tekniska beredskap. Epidemiriskerna i oförberedda
inkvarteringskommuner framhålles också av länsstyrelsen i Uppsala
län.

Frågan om skydd för sådan kommunal personal och så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

dana maskinella tillgångar, soin krävs för kommunala uppgifter,
har behandlats av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus
län anser att kommittén tagit alltför lätt på detta spörsmål och hänvisar
tdl att civilförsvaret är i hög grad beroende av de kommunaltekniska resurserna,
framför allt såvitt gäller de rörliga enheterna, för att kunna
genomföra den röjning, som erfordras för räddningsarbetet. Allt måste
goras för att bevara dessa resurser intakta. Det krävs därför en omsorgsfull
planläggning efter i stort sett samma grupperings- och skyddsprinciper,
som gäller för civilförsvarets enheter. I den mån utgångsgruppering icke
kan ske utanför orten måste skydd anordnas inne i denna liksom för civilförsvarets
framskjutna enheter, en omfattande och säkerligen också kostnadskrävande
kommunal beredskapsuppgift, som kommittén enligt länsstyrelsens
mening ej beaktat tillräckligt. Liknande synpunkter framföres
av föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus lan framhåller också såsom i hög grad önskvärt att man rent
generellt fastställer samma skyddskrav i en ort oberoende av om det gäller
civilförsvar eller kommunala beredskapsanordningar. Länsstyrelsen
påpekar i detta sammanhang att ett utnyttjande av gemensam central för
civilförsvars- och kommunal beredskapsledning skulle medföra betydelsefulla
fördelar, framför allt från samråds- och sambandssynpunkt men även
med hänsyn till driftskostnaderna i fred. Också Eskilstuna stad påpekar
att civilförsvar och kommunal verksamhet i krig måste nära samordnas
i fråga om såväl personal som lokaler. I kommuner med huvudcentral för
civilförsvaret bör åtminstone de viktigaste kommunala myndigheterna förlaggas
i eller i omedelbar anslutning till sådan central. Staden framhåller
i detta sammanhang att den hittills icke kunnat taga ställning till behovet
av lokaler för förläggning av stadsförvaltningen vid utrymning, enär det
varit oklart vilka uppgifter som skulle komma att åvila staden i krig och
därmed hur stor personal, som staden måste hålla kvar vid utrymning.
Fordelarna av att civilförsvarets ledningsorgan och de kommunala ledningsorganen
grupperas tillsammans eller i nära anslutning till varandra
framhålles också av länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands och Norrbottens
län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker behovet av att vid
planläggningen krigsuppehållsplatser utses för de kommunala organ, som
eljest arbetar i orter, vilka blir slutligt utrymda.

Även om civilförsvaret vid sitt skyddsrumsbyggande beaktar behovet
av plats för kommunala organ kan det enligt kommunaltekniska föreningen
bli aktuellt att nu öka antalet skyddsrumsplatser med hänsyn till den
kommunala verksamhetens behov. Civilförsvarsstyrelsen intager den ståndpunkten
att, i den mån särskilda skyddsrum behövs för den kommunala
verksamheten, dessa måste betraktas som en enbart kommunal angelägenhet,
och anser att denna fråga bör regleras genom föreskrifter i en lag
om de kommunala beredskapsuppgifterna och ej i civilförsvarslagen. I de

Kungl. Maj:ls proposition nr k år 1!)64

fall då fråga är om ett så ringa behov av skyddsrumsplatser alt behovet
utan svårighet kan täckas i civilförsvarets befintliga eller blivande skyddsrum
är det emellertid självfallet att civilförsvaret ulan laglig förpliktelse
söker tillgodose också det kommunala skyddsrumsbehovet.

Frågan huruvida kommunerna bör vara skyldiga att lager hålla
reservdelar och andra förnödenheter har berörts i ett fåtal
remissyttranden, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap förklarar
sig ense med kommittén om alt man i den tillämnade lagen icke
bör ålägga kommunerna lagringsskyldighet, som icke skulle äga någon
motsvarighet för enskilda företagare inom samma verksamhetsområden.
Då kommittén emellertid synes ha förutsatt, att det ekonomiska försvarets
myndigheter lagerhåller reservdelar, arbetsinateriel och liknande, framhåller
överstyrelsen att den planlägger tillgångar av vissa viktigare allmänbruksvaror,
medan däremot tillgången på reservdelar, arbetsmateriel av
mera speciell karaktär och dylikt i regel måste planläggas av det behövande
företaget självt. Denna planläggning bör ske i samråd med det ekonomiska
försvarets myndigheter.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig icke övertygad om att beredskapen
i fråga om reservdelar för kommunalteknisk verksamhet blir godtagbar
med den av kommittén föreslagna ordningen. Länsstyrelsen anser,
att lagen bör ge länsstyrelsen befogenhet att föreskriva viss mindre lagerhållning
hos kommunerna av åtminstone de viktigaste reservdelarna, och
stöder sig härvid på att det redan i fred visat sig vara av stor betydelse att
kommunerna ständigt och snabbt har tillgång till reservdelar.

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap tar vidare upp kommitténs
förslag, att civilförsvaret anförtros uppgiften att anskaffa och lagerhålla
utrustning för inkvarterad befolkning, men finner det icke utan vidare
klart, att erforderliga tillgångar härvidlag skall säkras genom civilförsvarets
försorg. Även det ekonomiska försvaret torde enligt överstyrelsen
få ha visst ansvar i denna fråga och överstyrelsen avser att ytterligare
och i samråd med andra berörda myndigheter överväga spörsmålet.

Ett flertal remissinstanser uttalar sig rörande vilka åtgärder som bör
vidtagas för att i verkställighetsläget tillgodose kommunernas behov
av personal för de olika kommunala beredskapsuppgifterna.
Från flera håll understrykes fördelarna av att kommunerna och civilförsvaret
såvitt möjligt anlitar samma personal. Sålunda betonar överbefälhavaren,
att den omständigheten att kommunerna övertar vissa av civilförsvarets
tidigare uppgifter i princip icke bör leda till ökade sammanlagda
personalbehov för civilförsvaret och kommunerna, men vitsordar att det
dock kan vara motiverat med en ökning av personalbehovet på kommunernas
administrativa sida. Uppbyggnaden av den kommunala beredskapsorganisationen
får icke innebära, att man skapar nya organ med sammansättning
och uppgifter liknande dem som redan ingår i civilförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

En gemensam planläggning måste göras av kommunerna och civilförsvaret
och personalen bör så långt möjligt utnyttjas gemensamt.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar sig vilja starkt understryka angelägenheten
av att samma personal utnyttjas såväl av kommunerna som av civilförsvaret.
Styrelsen uttalar att det endast härigenom öppnar sig en utväg
att rationellt tillgodose det icke obetydliga kravet på arbetsinsatser på
förevarande område vid beredskap och krig. Civilförsvarsstyrelsen anser att
samgåendet om personalen bör begränsa sig till civilförsvarets roteombud,
som handlägger inkvarteringsfrågor, och kommunernas motsvarande personal
för verksamheten bland de inkvarterade.

Civilbefälhavaren i IV. civo, flera länsstyrelser samt ett antal städer och
landskommuner anser det ofrånkomligt att uppskov från militärtjänstgöring
beviljas såväl kommunala förtroendemän som tjänstemän inom verksamhetsområden,
där kommunerna nu fått betydelsefulla beredskapsuppgifter.
Med hänsyn till konkurrensen om personalen mellan totalförsvarets
olika grenar och den nedskärning av uppskovsgivningen, som förordats
av 1954 års utredning om totalförsvarets personalbehov, finner länsstyrelsen
i Kronobergs län det synnerligen önskvärt med bestämmelser för
beräkningen av kommunernas personalbehov för de beredskapsuppgifter,
som kan åläggas dem. Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd upplyser
att en företagen undersökning visat, att på sina håll omkring 50 %
av hälsovårdsnämndernas ledamöter blir inkallade vid mobilisering, och
finner det med hänsyn härtill oundgängligt att uppskov beviljas i ökad
omfattning.

Svenska hamnförbundet framhåller att personal måste friställas från
direkta militära uppgifter för att sköta hamnar och hamnutrustning, i den
mån hamnorten ej blir slutligt utrymd och hamnens verksamhet därmed
lägges ned.

Kommitténs förslag till lösning av problemet att säkra tillgången
på fordon, maskiner och annan utrustning för den kommunaltekniska
verksamheten genom undantagande från uttagning för andra
totalförsvarsbehov och genom särskild uttagning med stöd av civila
uttagningsförordningen har föranlett överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
att påpeka att hela uttagningsförfarandet på detta område
f. n. är under översyn genom centrala civila transportkommittén. Åtgärder
i fråga om sådan uttagning synes därför överstyrelsen icke böra övervägas
i förevarande sammanhang. Överstyrelsen framhåller vidare att vid
den uttagning av maskiner och arbetsredskap, som sker för särskilt betydelsefull
verksamhet inom totalförsvaret, beaktas även annan viktig samhällsverksamhets
behov, däribland kommunernas. Vad därefter återstår
av maskiner och arbetsredskap reserveras i erforderlig omfattning genom
det ekonomiska försvarets försorg för BRB-organen, vilka skall fullgöra
uppgifter för hela totalförsvaret, således även för kommunerna. Denna

s:i

Kungl. Mtij.ts proposition nr \ ur 1964

ordning synes överstyrelsen kunna hestå även sedan kommunerna övcitagit
den skadeavhjälpande verksamheten på det kommunaltekniska området.
överbefälhavaren, som vitsordar konkurrens mellan totalförsvarsmyndigheterna
om den otillräckliga tillgången på arbetsmaskiner, förklarar
sig icke kunna godtaga kommitténs förslag att redan verkställda uttagningar
av kommunerna tillhörig materiel skall hävas i den mån kommunerna
finner det erforderligt. Även överbefälhavaren uttalar att översynen
av ultagningsförfarandet icke bör föregripas, överbefälhavaren anför
i övrigt liknande synpunkter som överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
med tillägg att en representant för kommunerna bör ingå
i lägre regionala fältarbetsledningen för att bevaka kommunernas intressen
vid fördelningen av BRB:s resurser. Länsstyrelsen i Jönköpings län
förordar att uttagningen av fordon begränsas till ett minimum och att i stället
transportbehoven anmäles till länsstyrelsens krigstrafikdetalj och där intages
i vägtrafikombudens beställningslistor. I verkställighetsläget kan
krigstrafikdetaljen då disponera över fordonen och maskinerna och vid behov
ställa dem till vederbörande kommuns förfogande.

Å andra sidan uttalar sig civilbefälhavaren i IV. civo, länsstyrelserna i
Södermanlands och Kronobergs län, Skövde stad samt kommunaltekniska
föreningen för att fordons- och maskintillgångar reserveras för eller eljest
förbehålles kommunerna. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att uttagningen
av kommunernas maskinutrustning i vissa fall drivits så långt, att
civilförsvarets räddningsverksamhet, som bygger på de kommunala tillgångarna,
blivit en chimär.

Sjöfartsstyrelsen anför att många mindre hamnar och lastageplatser är
belägna i kommuner med små resurser att själva iståndsätta hamnanordningarna
efter krigsskador. Styrelsen understryker därför betydelsen av
en efter de lokala förhållandena riktig avvägning mellan de kommunala
iståndsättningsuppgifterna och de uppgifter som bör åvila BRB. Styrelsen
anser också att planläggningen på detta område erbjuder möjligheter till en
samordning jämväl med de resurser, som de av sjöfartsverket i krig organiserade
hainnreparationsavdelningarna förfogar över.

Frågan om hemlighållande av de kommunala planern
a behandlas av överbefälhavaren, som konstaterar att gällande bestämmelser
för säkerhetstjänst i huvudsak gäller blott statliga civila och militära
myndigheter. Det anses därför önskvärt att säkerhetsintresset beaktas
främst vid planläggningsarbetet och att erforderliga bestämmelser inarbetas
i tillämpningsföreskrifter. Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker
också behovet av sekretess kring de kommunala planerna och uttalar att
endast personal, som berörs av planerna i tjänsten, bör få taga del av dem.

Slutligen beröres i några yttranden utbildning och övning av
kommunernas personal. Vikten härav understrykes av överbefälhavaren,
socialstyrelsen, föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo, länsstyrel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196b

serna i Malmöhus och Västmanlands län, Katrineholms stad in. fl., av
vilka några uttalar sig för införande av skyldighet för kommunerna att
medverka i övningar eller att anordna utbildning. Länsläkaren i Södermanlands
län anser det nödvändigt att man i varje fall när det gäller ledamöter
i tekniskt betonade nämnder, t. ex. hälsovårdsnämnderna, vidtalar ett
lämpligt antal personer att genom deltagande i kurser skapa förutsättningar
för ett aktivt deltagande i nämndens arbete i krig.

Departementschefen

Samhällets omställning till försvar innebär så genomgripande förändringar
och är i vissa delar så komplicerad att det närmast ter sig som en
självklarhet att omställningen måste vara förberedd genom en omfattande
planläggning. Likaså är det uppenbart att själva verksamheten i ett för
försvar omställt samhälle måste vara planlagd redan i fred för att samordningen
av de totala resurserna och samverkan mellan de olika samhällsorganen
skall i största möjliga utsträckning vara säkrade. Mera tidskrävande
förberedelser såsom särskilda anordningar för skydd, för iståndsättning
efter skador och för andra särskilda behov, som icke föreligger under
normala förhållanden, måste också vara vidtagna i fred, om beredskapen
skall få något reellt innehåll. Behovet av planläggning och
andra förberedelser synes mig vara minst lika framträdande på
det kommunala planet som på det statliga; det är ju på det kommunala
planet som arbetet med att tillgodose de krigsdrabbade civila människornas
skilda behov i största utsträckning kommer att bedrivas. Behovet av
planläggning och andra förberedelser har ej heller bestritts från något håll.
Jag finner det också nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att
planlägga och vidtaga andra förberedelser samt att närmare reglera skyldighetens
omfattning.

Vad beträffar fragan på vilka områden av kommunal verksamhet
förberedelser bör vidtagas synes det mig knappast
möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig planläggning för endast
vissa verksamhetsområden utan att samtidigt beakta såväl tillgängliga
resurser som förutsedd belastning inom andra grenar av kommunal verksamhet.
Planläggningens syfte måste uppenbarligen vara att nå fram till
bästa möjliga fördelning av de kommunala tillgångarna i fråga om personal
och materiel. Det kan då icke vara rationellt att lämna en del av den
kommunala verksamheten utanför planläggningen; där kan uppenbarligen
finnas resurser som kan användas för att täcka brister inom andra verksamhetsgrenar.
Jag finner därför — och har härvid stöd av några remissmyndigheter
— att planläggningsskyldigheten bör omfatta icke blott de
uPPgifter> som särskilt läggs på kommunerna genom förevarande lagstiftning,
utan också den verksamhet i övrigt, som kommunerna utövar
och som är av betydelse för totalförsvaret. Detta innebär planläggnings -

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 ur li)6k

skyldighet såvitt avser — förutom de uppgifter som särskilt regleras i lagen
om kommunal beredskap — den kommunala förvaltningsapparaten i dess
helhet, social- och hälsovård även för kommunens egna medlemmar, folkförsörjningen,
familjebidragsväsendet, de kommunala civilförsvarsuppgifterna,
krigshjälp eller annan blivande socialförmån för krigsförhållanden,
sjukvård, skolväsendet m. in. Inom sjukvården är planläggningsskyldighet
redan föreskriven i krigssjukvårdslagen och det kan icke uteslutas att
sådan skyldighet framdeles kommer att närmare regleras genom speciallagstiftning
för olika verksamhetsområden. I dylika fall kommer planläggningsskyldigheten
att grunda sig såväl på det mera generella stadgandet i
förevarande lag som på speciallagstiftningen. Jag finner det emellertid icke
erforderligt att i det generella stadgandet göra undantag för de fall, då specialreglering
föreligger, och därtill knappast lämpligt eftersom ett sådant
undantagande kunde verka vilseledande.

Vid planläggningen för de krigsviktiga verksamhetsområdena måste beaktas
att verksamheten inom andra områden regelmässigt måste inskränkas.
Planläggningen måste därför beröra också de icke krigsviktiga områdena,
såtillvida att resurser som friställes där bör tillgodogöras inom de
viktiga avsnitten.

Ett speciellt problem vid planläggningen på det kommunaltekniska området
utgör sådan verksamhet, som kommunerna bedriver genom kommunala
bolag eller genom avtal uppdragit åt enskilt företag. Planläggningsskyldighet
gäller ju icke för enskilda rättssubjekt. Även i dessa
fall är emellertid kommunerna huvudmän för verksamheten och det torde
i denna egenskap böra åligga kommunerna att själva svara för planläggningen
och för andra erforderliga förberedelser. Skyldighet att vidtaga förberedelserna
bör därför icke åläggas ifrågavarande företag och kommunen
bör ej heller såsom kommittén föreslagit genom särskilt stadgande åläggas
skyldighet att sörja för att företaget vidtar förberedelserna, en skyldighet
som kommunen saknar medel att efterkomma, därest företaget skulle vägra.
Om däremot ansvaret för planläggning och andra förberedelser vilar direkt
på kommunen, har denna möjlighet att själv verkställa förberedelserna eller,
vid entreprenad, att teckna krigskontrakt. När det gäller verksamhet av kommunalteknisk
art, som bedrives helt utan medverkan av kommun, exempelvis
eldistribution genom distributionsförening, kan planläggningsskyldighet
näppeligen åläggas kommun. Här får det ekonomiska försvarets organ
med de medel, som står dessa till buds, tillse att erforderlig planläggning
kommer till stånd.

Skyldigheten att planlägga bör gälla för alla kommuner.
Vissa krigsviktiga uppgifter kommer nämligen att åvila alla kommuner,
oavsett om de i större omfattning berörs av utrymningar eller icke.
Så måste t. ex. alla kommuner medverka inom folkförsörjningen vid utdelning
av ransoneringskort och i andra sammanhang, alla kommuners admi -

86 Kungi. Maj.ts proposition nr b år 196b

nistration kommer att beröras av inkallelser och alla kommuner blir berörda
av de särskilda åtgärder, som måste vidtagas för penningmedelsförsörjningen
i krig. Praktiskt taget alla kommuner kommer också att beröras av omställningarna
inom sjukvården, då en del av deras föreståndarinnor och annan
mera kvalificerad personal på vårdhem och andra inrättningar kan komma
att tagas i anspråk med tjänsteplikt på annat håll. Det synes vara av så
stort värde att kommunerna får arbeta igenom förändringarna vid samhällets
omställning till försvar och därmed göra sig förtrogna med uppkommande
problem, att planläggningsskyldiglieten bör gälla generellt. Däremot
delar jag helt kommitténs uppfattning att en redovisning till länsstyrelsen
av upprättade planer icke är erforderlig annat än i särskilda fall, exempelvis
då det sätt, på vilket kommunen avser att lösa sina uppgifter, har större
betydelse för andra totalförsvarsorgans möjligheter att fullgöra sina operativa
uppgifter. Så t. ex. är det uppenbart att vissa kommuners planläggning för
omhändertagandet av inkvarterade är av den största betydelse för civilförsvaret,
som har att besluta om den utrymning, som föranleder inkvarteringen.
Likaså måste de kommunala planerna för iståndsättning av gator och
vägar vara utomordentligt betydelsefulla för civilförsvarets möjligheter att
genomföra utrymningar eller räddningsinsatser. I dylika fall bör den kommunala
planläggningen redovisas till länsstyrelsen för att möjliggöra en noggrann
samordning med annan totalförsvarsplanläggning. Då kommunerna i
allmänhet saknar underlag för bedömningen av planläggningens betydelse i
detta vidare sammanhang, finner jag det riktigt att initiativet till en redovisning
av planläggningen, som då måste förutsättas vara mera omfattande,
skall utgå från länsstyrelsen.

Beträffande planläggningsordningen, vare sig planerna skall
redovisas till länsstyrelsen eller ej, finner jag det i princip böra ankomma
på det kommunala organ, som i verkställighetsläget skall svara för en
viss uppgift, att också ombesörja planläggningen för denna. Därmed vinnes
garantier för att sakkunskapen inom kommunen tillgodogöres och själva
planläggningen får ett värdefullt inslag av utbildning. Vissa organ, som
skall vara i verksamhet under krigsförhållanden, saknas emellertid i fredstid;
så är fallet med exempelvis kristidsnämnderna. Kommunen bör i sådana
fall ha frihet att själv bestämma, var planläggningsarbetet skall ske.
Det synes mig emellertid erforderligt att ansvaret för att planläggningen
kommer till stånd alltid får åvila kommunens styrelse. Denna eller av
kommunen utsett särskilt samordningsorgan måste också leda planläggningsarbetet
och genom anvisningar och på annat sätt tillse att den kommunala
planläggningen blir samordnad dels de olika verksamhetsområdena
inbördes, dels med annan totalförsvarsplanläggning. Att erforderlig kontakt
härvid tages med länsstyrelsen och andra regionala lotalförsvarsorgan och
att dessa å sin sida också själva i samordningssyfte tar kontakt med kommunstyrelserna
eller vederbörande samordningsorgan måste förutsättas såsom
givet.

Kungl. Maj.ts proposition nr h år 196i

Det interkommunala bistånd, som är möjligt alt planlägga i fred, nämligen
bistånd från utrymningskommun till inkvarteringskommun, måste
uppenbarligen planläggas med särskild stadga. Intet bör här hindra att
planerna upprättas under samverkan direkt mellan de berörda kommunerna.
Ivräves länsstyrelsens medverkan bör denna påkallas av kommun. De
medel, som står till länsstyrelsens förfogande för att åvägabringa en ändamålsenlig
planläggning i övrigt, bör stå till buds även i dessa fall.

I de fall, då planläggningen skall redovisas till länsstyrelsen, torde det
vara erforderligt att planerna antas av kommunen. I övrigt hör det få
ankomma på kommunen själv att avgöra huruvida planerna bör formligen
fastställas av kommunen eller om tillräcklig stadga i planerna kan
vinnas utan att sådan fastställelse sker. En granskning och sammanställning
av planerna genom kommunstyrelsens försorg torde dock icke kunna
undvaras. I åtskilliga fall torde det också bli nödvändigt med särskilda
beslut rörande förhållanden som ingår i planerna, exempelvis om iordningställande
av krigsuppehållsplatser för kommunala organ vid slutlig utrymning
av deras ordinarie verksamhetsort.

Kommittén har föreslagit att den kommunala planläggningen skall inriktas
på förhållandena sedan civilförsvarets planer för utrymning och inkvartering
verkställts. Under remissbehandlingen har avvikande meningar
anmälts. För egen del anser jag att på detta område — liksom eljest i totalförsvarsplanläggningen
— förberedelserna generellt sett bör
ta sikte på det läge, som bedöms medföra de svåraste
problemen. Det är ju i de svåraste lägena som det största behovet
föreligger av de lättnader som fredsförberedelser kan innebära. Med
en på det svåraste läget inriktad planläggning bör också de mindre svåra
lägena kunna bemästras. Med denna principiella riktpunkt för den kommunala
planläggningen måste denna anpassas efter de olika verksamhetsområdena.
I inkvarteringskommunerna uppkommer det svåraste läget när
all planlagd inkvartering skett, i utrymningskommunerna — såvitt rör
kommunalteknisk verksamhet — däremot när endast beredskapsutrymning
verkställts. I fråga om kommunala uppgifter inom folkförsörjningen
kan det svåraste läget komma att inträffa, innan utrymningar alls skett
men är nära förestående, och det gäller att snabbt dela ut ransoneringskort
innan befolkningen skingras. För den kommunala administration, som
måste finnas kvar i kommun som icke slutligt utrymts i sin helhet, inträder
det svåraste läget, då organen skall betjäna kvarvarande befolkning
från krigsuppehållsplatser. Stundom kan det visa sig nödvändigt med
dubbla planer, nämligen en för läget efter beredskapsutrymning och en för
läget efter slutlig utrymning. Det sagda torde visa att det icke är lämpligt
att fixera något bestämt läge i förhållande till olika former av utrymning,
på vilket planläggningen skall inriktas. Planläggningen måste emellertid
anknytas till de omställningar, som utrymning och inkvartering med -

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

för, men detta bör göras pa ett mera flexibelt sätt än kommittén föreslagit.
Såvitt rör den kommunaltekniska verksamheten bör också planerna utformas
under beaktande av risken för krigsskador.

Såsom jag antytt i avsnittet om kommunernas skyldigheter bör kommunernas
uppgifter på det kommunaltekniska området begränsas till att gälla
förberedelser för iståndsättning efter krigsskador.
Det kan självfallet icke komma ifråga att låta denna skyldighet gälla hur
omfattande skadegörelse som helst. Kommittén har också föreslagit en begränsning
härvidlag. Begränsningen synes emellertid böra få en något annan
karaktär än kommittén föreslagit och sättas i relation till behoven av
den kommunaltekniska verksamheten. Behovet av reparation av kommunaltekniska
anläggningar torde i allmänhet vara obetydligt i en slutligt utrymd
tätort, medan behovet däremot är mycket stort om orten blott skall
beredskapsutrymmas. Efter förödande skadegörelse på en tätort torde
några människor icke längre kunna bo i denna och behovet av att reparera
kommunaltekniska anläggningar bortfaller därmed automatiskt. Planläggningen
för iståndsättning av kommunaltekniska anläggningar bör således
inriktas på iståndsättning i den omfattning, som behov av anläggningen
kan antagas föreligga efter skadan.

Sasom kommittén anfört bör de grunder som gäller för civilförsvarets
planläggning för olika typer av orter ge vägledning vid bestämmandet av
graden av beredskap på det kommunaltekniska området. Beredskapen
i övrigt i form av en större eller mindre detaljplanläggning bör avvagas
från fall till fall med hänsyn till omfattningen och betydelsen av de
uPPSifteri som under krigsförhållanden skall ankomma på vederbörande
kommun. Genom att länsstyrelsen skall taga initiativ till sådan planläggning,
som skall redovisas till länsstyrelsen, måste en individuell bedömning
ske där av beredskapskraven för varje kommun. Då även de kommuner,
som icke ålägges att redovisa sin planläggning, torde bli beroende av
uppgifter från länsstyrelsen rörande de förutsättningar, på vilka deras
planläggning skall bygga, bör också länsstyrelsens bedömning av beredskapskraven
för kommunen komma till dess kännedom.

På det kommunaltekniska området är det stundom icke tillräckligt med
planläggning av reparationsberedskap. Reservanordningar kan
behöva vidtagas för att snabbt ersätta maskiner, som förstörts, eller för
att på annat sätt än det fredsmässiga tillgodose det behov, som den kommunaltekniska
verksamheten täcker. Skyldighet att vidtaga sådana reservanordningar
åvilar f. n. kommunerna enligt civilförsvarslagen. Kommittén
har föreslagit att skyldigheten i framtiden regleras i en lag om kommunal
beredskap. Tillräckliga skäl kan emellertid icke anses föreligga för en sådan
omreglering och jag förordar alltså att kommunernas skyldighet att vidtaga
reservanordningar inom kommunalteknisk verksamhet alltjämt regleras i
civilförs\arslagen och betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift.

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 4 år 1064 89

Det kan i detta sammanhang vara skäl att understryka betydelsen av att
kommunerna beaktar också beredskapsintresset, då de utför kommunaltekniska
anläggningar. Möjligheterna att vid ny- eller ombyggnad utan
särskild kostnad eller till en ringa merkostnad vinna väsentligt skydd
hör även på detta område tillvaratagas, även om särskilda föreskrifter därom
ej föreligger.

Det nu anförda har gällt åtgärder för att såvitt möjligt trygga kommunalteknisk
verksamhet, som kommunerna bedriver redan i fred. Den omfattande
inkvartering, som planlägges ske i glesbygderna eller i mindre tätorter,
kommer — såsom civilförsvarsstyrelsens utredning om vattenförsörjningen
i krig visar och åtskilliga remissmyndigheter framhållit — att
medföra stora problem inom vattenförsörjningen och den allmänna hälsovården.
Dessa problem har det hittills ankommit på civilförsvaret att lösa.
Begränsningen av civilförsvarets uppgifter medför emellertid att ansvaret
även för dessa frågor nu kommer att åvila kommunerna. Den företagna
utredningen om vattenförsörjningen och vad i övrigt framkommit synes
mig ge belägg för att det kan vara nödvändigt att redan i fred vidtaga
speciella anordningar i inkvarteringsområdena för att trygga
vattenförsörjningen och undanröja epidemirisker
vid inkvartering, däribland förberedelser för nya vattentäkter. Det är här
icke fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar utan om helt
nya anordningar, motiverade enbart av planlagd inkvartering. I förevarande
sammanhang torde det icke vara påkallat att taga ställning till vilka eller i
vilken omfattning som särskilda anordningar måste vidtagas. Det synes
emellertid vara ofrånkomligt att sådana anordningar vidtas och att ansvaret
för att anordningarna kommer till stånd ytterst får åvila kommunerna.
Liksom då det är fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar
bör skyldigheten att vidtaga särskilda anordningar med hänsyn enbart till
de inkvarterades behov göras beroende av särskilt förordnande. Till frågan
om statsbidrag återkommer jag i det följande.

Frågan om skydd för den kommunala personalen torde i
allmänhet icke utgöra något svårlöst problem. Från inkvarteringskommunerna
kan helt bortses, då dessa ju valts med hänsyn till att risken
för anfall där bedömts vara liten. För utrymningskommunernas del torde
frågan få lösas olika för olika kategorier av kommunal personal och med
hänsyn till huruvida slutlig utrymning sker eller ej. Sådan kommunalteknisk
personal, som nu skall fullgöra uppgifter, vilka tidigare ankommit på
civilförsvaret, bör i princip ha samma skydd som bereddes motsvarande
civilförsvarspersonal. I den mån skyddsrumsplatscr anordnades eller beräknades
för denna, måste platserna nu kunna ställas till den avlösande
kommunala personalens förfogande. Med hänsyn till att det torde vara eu
absolut förutsättning för att civilförsvaret skall kunna utföra sina uppgif -

Rungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

ter att det har tillgång till ifrågavarande personal, bör skyddsrumsplatserna
för denna anses som platser för civilförsvarets verksamhet. Regleringen
av detta skyddsrumsbehov bör följaktligen alltjämt ske i civilförsvarslagen.
Tillgodosågs däremot skyddet för civilförsvarspersonalen genom
gruppering utanför det hotade området, bör skyddet för motsvarande
kommunala personal tillgodoses på samma sätt. Skaderiskerna har ju icke
ökat genom den omfördelning av ansvaret för uppgifterna som nu skett.
Självfallet bör all gruppering av civilförsvarsenheter och kommunala enheter
ske så att samråd och samverkan underlättas.

Emellertid torde förevarande lagstiftning medföra att behovet av skydd
för kommunala organ, som normalt arbetar i utrymningsorter och som
skall vara verksamma i krig, kommer att uppmärksammas på ett helt annat
sätt än tidigare i samband med att en kommunal krigsorganisation
kommer till stånd. För dessa organ torde skyddet vid slutlig utrymning i allmänhet
få tillgodoses genom utflyttning till särskilda krigsuppehållsplatser
i kommunen eller utanför denna. I de fall då utrymningskommunen
slutligt utrymmes i sin helhet synes dock regelmässigt den kommunala förvaltningen
kunna reduceras till några få organ. Det fåtal människor, som
är kvar i den slutligt utrymda kommunen, är nämligen — bortsett från
arbetande i krigsviktig produktion — inordnade i försvarsorganisationer
och torde få sina behov tillgodosedda genom dessa. Det torde icke vara
påkallat att anordna särskilt skydd för kommunala administrativa organ
efter enbart beredskapsutrymning; i detta läge fortgår samhällsfunktionerna
i stort sett i fredsmässiga former och det skydd, som är nödvändigt
med hänsyn till riskerna för överraskande anfall, erbjudes i befölkningsskyddsrum
och enskilda skyddsrum.

I likhet med kommittén anser jag det icke böra åläggas kommunerna att
lagerhålla reservdelar och arbets materiel för kommunalteknisk
verksamhet. På detta område bör erforderlig planläggning ske
genom det ekonomiska försvarets organ, som torde ha den bästa överblicken
över i vilken omfattning och i vilket led reserver bör uppläggas för
krigsbruk. Att det är i hög grad fördelaktigt, icke minst med hänsyn till
rent fredstida behov, att exempelvis kommunala vattenverk håller reservlager
av rör in. in. behöver icke framhållas. I detta sammanhang må vidare
erinras om att länsstyrelsen enligt 4 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret in. m. äger ålägga den som driver industriell
eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller
folkförsörjningen att vidtaga särskilda åtgärder för att säkerställa driften,
bl. a. anordnande av reservförråd.

Anskaffning och lagring av utrustning för de inkvarterades behov bör
icke heller ankomma på kommunerna utan bör vara en sådan uppgift för
civilförsvaret, som avses i 36 § första stycket civilförsvarslagen. Då det här
är fråga om lagerhållning uteslutande med hänsyn till de inkvarterades

Knngl. Maj.ts proposition nr 4 dr 196i ''•*1

behov anser jag det icke motiverat att ålägga kommunerna skyldighet alt
utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret lagerlokaler. Lagringen torde
f. ö. totalt sett kunna ske till lägre kostnader, om den centraliseras åtminstone
inom civilförsvarsområdena.

Uppbyggnaden av en kommunal beredskap kommer att aktualisera frågan
hur kommunerna skall kunna täcka sitt behov av personal
för att fullgöra de kommunala uppgifterna under krigsförhållanden. Jag
delar den under remissbehandlingen framförda synpunkten att civilförsvarets
och kommunernas sammanlagda personalbehov nu i princip icke
bör överstiga de personalbehov, som civilförsvaret ensamt redovisade, när
uppgifterna ankom på detta, och att personalen i största möjliga utsträckning
bör utnyttjas gemensamt. Det sagda gäller emellertid endast i den
mån man inskränker sig till de uppgifter, som kommunerna övertagit från
civilförsvaret. Eftersom den kommunala beredskapen nu skall byggas upp
inom hela det kommunala verksamhetsområdet, i den mån det är av betydelse
för totalförsvaret, måste nya personalbehov yppa sig, och det kan
Mi nödvändigt att uppskov från militärtjänstgöring meddelas kommunala
förtroendemän och anställda i större utsträckning än hittills. Förutsättningar
för sådana uppskov torde också föreligga i och med att planer upprättas
för den kommunala krigsorganisationen. Jag utgår emellertid från
att användningen av värnpliktiga i kommunala befattningar i krigsorganisationen
begränsas så långt det är möjligt genom att kvinnlig och annan
icke värnpliktig personal uttages i första hand.

En ökning av antalet uppskov kan främst bli aktuell i inkvarteringskommunerna.
För att minska olägenheterna härav för krigsmakten synes
det böra övervägas, huruvida uppskoven lämpligen kan göras tidsbegränsade.
Med uppskov av sådan typ kan inkvarteringskommunerna behålla
sin personal åtminstone till dess förhållandena där stabiliserat sig och
lämplig arbetskraft hunnit rekryteras bland de inkvarterade eller biståndspersonal
från utrymningskommunerna anlänt.

För civilförsvarets del torde den ändrade ordningen böra medföra att
— om ett gemensamt utnyttjande av personalen ej ger sig självt eller kan
arrangeras — rekryteringen får ske på annat håll än bland de kommunalanställda.

Även tillgången på fordon och maskiner måste såvitt
möjligt säkerställas för kommunerna genom planläggning och reservering
i fred. På detta område torde det emellertid vara helt klart att de samlade
behoven icke ökat genom att kommunerna övertagit reparationsuppgifter
från civilförsvaret. Utrustning som tidigare reserverats för civilförsvaret
att användas för uppgifter, som nu ankommer på kommunerna, bör nu i
princip i stället reserveras för kommunernas räkning. Frågan om kommunernas
behov torde få beaktas då riktlinjerna för uttagningen fastställs
och jag finner med hänsyn härtill icke anledning att närmare ingå på frågan
hur tillgängliga resurser bör fördelas mellan olika intressenter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

I likhet med annan planläggning inom totalförsvaret måste de kommunala
beredskapsplanerna hållas aktuella. Till sådan revision av planerna,
som föranleds av att den kommunala organisationen ändras eller
av andra interna förändringar, bör kommunerna själva taga initiativet.
Måste däremot beredskapsplanerna ändras med hänsyn till omläggningar
i annan totalförsvarsplanläggning bör det ankomma på länsstyrelsen att
bevaka att kommunernas planläggning anpassas efter de nya förhållandena
och detta vare sig kommunernas planläggning blivit fastställd av länsstyrelsen
eller ej. Jag finner det med hänsyn härtill erforderligt att stadga befogenhet
för länsstyrelsen att förordna om revision av kommunala beredskapsplaner,
då det påkallas av ändrade förhållanden.

Frågan om behovet av sekretesskydd för kommunala beredskapsplaner
synes böra särskilt uppmärksammas. Av planerna
torde nämligen åtskilliga uppgifter av hemlig natur kunna utläsas rörande
civilförsvarets och det ekonomiska försvarets planläggning. Det är även
möjligt att de kommunala planerna i sig själva blir av sådan karaktär att
de bör sekretesskyddas. Denna fråga torde emellertid böra regleras i annat
sammanhang.

För den kommunala beredskapen är det givetvis viktigt att personalen
instrueras om sina krigsuppgifter samt får utbildning och övning
för dessa. Jag anser det emellertid icke påkallat att föreskriva någon skyldighet
för kommunerna att utbilda eller öva personalen, då jag mot bakgrunden
av det livliga intresse för beredskapsfrågorna, som kommunernas
remissyttranden i ärendet återspeglar, anser mig ha goda skäl att räkna
med att ansvarskännande kommuner även utan formlig skyldighet i erforderlig
grad beaktar utbildningsbehovet. Sedan en kommunal beredskap
byggts upp, torde också kommunerna i betydligt större utsträckning än hittills
komma att engageras i statligt ledda totalförsvarsövningar på regional
nivå och i lokala övningar, som rör samordning och samverkan mellan civilförsvar
och kommun.

C. Organisationsfrågor
Komiminalrättskommittén

Kommittén uttalar att den kommunala organisationen
för beredskapsuppgifterna kan anordnas på två i princip skilda
sätt. Man kan sålunda antingen förlägga uppgifterna i stort och på delområdena
till de fredstida organ, inom vilkas verksamhetsområden uppgifterna
närmast faller, eller med frångående av den fredstida organisationen
skapa en starkare koncentrerad kommunal ledning. Det förra alternativet
anser kommittén ha uppenbara fördelar genom dess förankring i
en beprövad kommunal organisation och genom att det tillgodoser kraven
på fackkunskap inom de olika specialområdena. Emellertid finner kommittén
att det kan bli svart att bibehalla den fredstida organisationen ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr i är IDOt Hd

nom att inkallelser och utrymningar minskar personalen samtidigt som,
särskilt i inkvarteringskommunerna, arbetsuppgifterna ökar kraftigt. Vidare
tillkommer uppgifter som icke har motsvarighet i fred. Härtill kommer
att beredskapsverksamheten för sin effektivitet kan kräva samling under
något eller några koncentrerade ledningsorgan. Inför utsikterna att
svårigheterna i ett akut läge icke kan bemästras av den ordinarie kommunala
organisationen och att denna organisation av olika skäl kan bli
försatt ur tillfredsställande funktion, kan det enligt kommittén vara atl
föredraga att man redan på förhand förberett och kan falla tillhaka på en
förenklad och koncentrerad ledningsorganisation. Man måste räkna med
att det i de svåraste lägena icke finns tillgång till andra organ än dem,
för vilkas bibehållande och funktion man genom planläggning träffat särskilda
föranstaltningar. Kommittén bär därför funnit det ofrånkomligt
att ledningsfrågorna närmast löses efter principen med en koncentrerad organisation.
I mindre svåra lägen kan emellertid förutsättningar finnas för
att bedriva verksamheten i former, som mera överensstämmer med de fredstida.
Det kan då finnas möjligheter att tills vidare bibehålla en mera fredsmässig
organisation eller att i ett stabiliserat läge återgå till en sådan.

I den koncentrerade organisationen måste enligt kommitténs mening en
enda kommunal nämnd tilläggas uppgiften att närmast såsom topporgan
svara för de allmänt ledande och sammanhållande uppgifterna.
Detta organ måste ansvara för samordning av insatserna på skilda områden
och träffa avgöranden om avvägningen av delinsatsernas omfattning och
om utnyttjandet av allmänt disponibla resurser. I försvarsarbetet i olika
instanser engagerade myndigheter skall i totalförsvarsfrågor alltid kunna
vända sig till detta kommunala topporgan.

På delområden, som nära motsvarar fredstida kommunala verksamhetsområden,
bör enligt kommittén de ordinarie fredstida organen kunna tillläggas
uppgifter att mer eller mindre självständigt svara för verksamheten.
På andra områden, där uppgifterna saknar en klar anknytning till de i
den fredstida organisationen ingående nämnderna, kan uppgifterna antingen
helt förläggas direkt till topporganet eller också anförtros någon
fredstida eller särskilt inrättad kommunal nämnd.

På ledningsorganisationens topporgan faller, framhåller kommittén, sådana
uppgifter att som topporgan icke gärna kan ifrågakomma annan kommunal
nämnd än kommunens styrelse. Att denna fungerar som högsta ledningsorgan
är särskilt motiverat med hänsyn till att detta organ måste
tilläggas vissa befogenheter att i ansträngda lägen självständigt disponera
över de kommunala resurserna och träffa andra avgöranden, som eljest
ankommer på kommunens fullmäktige. Den allmänna ledningen måste vidare
vara förenad med viss rätt att ingripa i andra nämnders verksamhet.
Det ligger närmast till hands och kan säkerligen lättast godtagas att nödiga
sådana ingrepp göres av det organ, som utgör kommunens styrelse. Ingen

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

annan nämnd har samma auktoritet och ställning eller samma överblick
över förhållandena som kommunens styrelse. Enligt kommitténs mening
bör kommunerna anförtros att i största möjliga utsträckning själva avgöra
hur beredskapsuppgifterna skall lösas. Kommittén har övervägt om
något utrymme bör finnas för kommunerna att utse annan nämnd än styrelsen
till högsta ledningsorgan. Alla skäl synes emellertid kommittén tala
för att ett sådant överlämnande icke bör ske. Bestämmelserna om den kommunala
organisationen bör därför som grundföreskrift innehålla att ledningen
skall ankomma på kommunens styrelse. Eu frihet att utforma
organisationen efter de lokala förhållandenas krav bör emellertid kunna
bevaras genom en rätt för kommunerna att tillägga andra nämnder ett ansvar
för de särskilda delområdenas beredskap.

En bestämmelse att kommunens styrelse skall vara ledningsorgan avser
kommittén skola medföra att styrelsen har att direkt bära ansvaret för
alla uppgifter inom ledningsverksamheten i vidsträckt bemärkelse, varmed
kommittén förstår också verksamhet av osjälvständig verkställighetsnatur.
På styrelsen skall sålunda om annat ej bestämmes i princip falla också
verksamheten på såväl sådana specialområden, vilka motsvarar fredstida
verksamhetsområden, som områden utan närmare anknytning till någon
fredsverksamhet. Mycket ofta torde det emellertid enligt kommittén icke
vara möjligt att så starkt koncentrera organisationen. I krigsorganisationen
måste då inlemmas en eller flera andra
kommunala nämnder. Bestämmelsen om ledningsverksamheten
måste därför medge möjligheter för kommunerna att utbygga organisationen
efter vad som är påkallat med hänsyn till verksamhetens omfattning
och de lokala förhållandena. Denna frihet vid valet av organisation
synes kommittén böra komma till uttryck i en rätt att uppdraga ansvaret
på ett eller flera delområden åt andra nämnder. Bestämmelsen om ett sådant
överlämnande bör medge att verksamheten på visst delområde så
långt detta är möjligt kan med självständigt ansvar omhänderhavas avannan
nämnd. Det självständiga ansvaret bör ej vidkännas andra inskränkningar
än dem, som följer av författningsreglerade befogenheter för styrelsen
att i undantagsfall ingripa i verksamheten. Valfriheten bör sträcka sig
så långt att kommunerna får möjligheter att vid krigsorganisationens utformning
avvika från fredstida indelning i ansvarsområden. Uppgifterna på
visst område bör sålunda då detta finnes ändamålsenligt kunna läggas på
annan nämnd än den, som i fredstid handhar motsvarande uppgifter, och
verksamheten på delområden sammanföras till en nämnd. Särskilda nämnder
bör också kunna inrättas för handhavande av uppgifter på ett eller flera
delområden. Kommittén framhåller att kommunerna icke bör välja en alltför
vittförgrenad krigsorganisation. Det finns därför anledning att bestämmelsen
innehåller en rekommendation om ett sammanhållande av verksamheten
på områden, som äger samband med varandra.

Kungl. Maj.ts proposition nr i år I9(i''i

Det liar synts kommittén lämpligt att möjligheter lämnas öppna lör säiskild
komplettering av organisationen efter specialreglering. Därest specialreglering
på något område kommer till stånd, är det emellertid angeläget
att härav föranledd organisation anslutes till den allmänna krigsorganisationen.
Av särskild betydelse synes det kommittén vara att organ, som genom
sådan reglering tillföres organisationen, på sanuna sätt som andra
krigsorganisationens nämnder underordnas styrelsens ledning.

Kommittén utvecklar närmare de befogenheter gentemot andra i
krigsorganisationen ingående nämnder som bör tillkomma ko inni
u n e n s styrelse, nämligen att meddela andra nämnder föreskrifter
för verksamheten och att i trängda lägen fatta direkta beslut i annan
nämnds ställe eller övertaga de på sådan nämnd ankommande uppgifterna.

Någon direktivrätt bör enligt kommittén ej förekomma annat än i fall,
då ett inskridande oundgängligen erfordras för beredskapsverksamhetens
effektivitet i syfte att samla alla de kommunala resurserna kring de angelägnaste
uppgifterna. Direktivrätten bör icke innefatta en rätt att inskrida
i avgörandet av enskilda löpande ärenden utan avse allenast eu rätt
att meddela föreskrifter för verksamhetens allmänna uppläggning och inriktning.
På planläggningsstadiet bör uppkommande frågor kunna lösas
utan någon direktivrätt.

Även befogenheterna för styrelsen att latta beslut i annat organs ställe
bör enligt kommittén i största möjliga utsträckning begränsas. Behovet
av här avsedda befogenheter hänför sig främst till fall, då kommunens
krigsorganisation är av sådan omfattning att det är förenat med alltföi
stor omständlighet och tidsutdräkt att i ett ansträngt läge träffa tillräckligt
snabba avgöranden. Det är också tänkbart att i ett sadant läge nagot
organ i en vittförgrenad organisation av olika skäl kan sättas ur tillfredsställande
funktion. I sådana lägen kan styrelsen ha behov av att kunna
handla icke bara å andra nämnders utan också å fullmäktiges vägnar.
Vid ett längre gående inskridande synes det kommittén nödvändigt att
detta får avse ett övertagande av eu nämnds hela beredskapsverksamhet.
Ett så vittgående övertagande bör knappast kunna komma ifråga så vitt
gäller på fullmäktige ankommande uppgifter. Ett fullständigt övertagande
av annat i krigsorganisationen ingående organs beredskapsuppgifter innefattar
ett så betydelsefullt ingrepp att för detta bör krävas länsstyrelsens
medgivande.

För effektivisering av verksamheten i verkställighetsläget anser kommittén
det erforderligt att styrelsen erhåller rätt att sända särskild företrädare
till nämnder som har beredskapsuppgifter med rätt att närvara och deltaga
i överläggningarna och att anteckna reservation till nämndens protokoll. Da
i undantagsfall också annan med beredskapsarbetet förtrogen person än ledamot
i styrelsen kan vara en lämplig företrädare, bör styrelsen äga Irihet
vid utseendet av representant.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

Vid en uppdelning av beredskapsuppgifterna på olika nämnder kan det
enligt kommittén komma ifråga att hos en nämnd samla vissa
av de kommunala beredskapsuppgifterna och de kommunala
uppgifterna på andra områden av totalförsvaret,
exempelvis att sammanföra beredskapsuppgifterna med uppgifterna
hos civilförsvarsnämnder och kristidsnämnder. Den kommunala beredskapsverksamheten
och civilförsvarets verksamhet har många beröringspunkter
och kräver särskilda samordningsåtgärder. Åtskilliga för ortens
beredskap grundläggande bedömanden är gemensamma för de bägge verksamheterna.
På ömse håll är en ingående kännedom om verksamheten och
förberedelserna på det andra hållet av stor betydelse. Även försörjningsuppgifterna
har anknytning särskilt till inkvarteringsverksamheten. Särskilda
civilförsvarsnämnder och kristidsnämnder inrättas enligt gällande
ordning under beaktande endast av deras behövlighet för respektive specialuppgitter.
Med hänsyn härtill och till den särskilda tyngd som beredskapsuppgifterna
har från kommunal synpunkt synes det kommittén icke
fullt tillfredsställande att ett sammanförande sker genom att beredskapsuppgifterna
överlämnas till här avsedda specialnämnder. Sammanförandet
synes kommittén i stället lämpligen böra ske genom att beredskapsuppgifterna
och specialuppgifterna samlas hos särskilt inrättad nämnd. Kommittén
föreslår att i organisationsbestämmelserna intages föreskrifter om en
sådan nämnd, vilken synes kommittén kunna erhålla benämningen kommunal
beredskapsnämnd.

Att inrätta en särskild nämnd eller särskilda nämnder finner kommittén
kunna komma ifråga också i andra fall än då beredskapsuppgifterna sammanföres
med andra totalförsvarsuppgifter. Sålunda kan kommuner kanske
finna lämpligt att för större delområden av beredskapsuppgifterna — såsom
på socialvårdsområdet — inrätta särskild nämnd, i vilken får ingå
företrädare för olika fredstida nämnder. Beteckningen kommunal beredskapsnämnd
synes kommittén kunna väljas också för en dylik nämnd.

Kommittén uppmärksammar att bestämmelser, som kan möjliggöra att
krigsorganisationen delvis utformas efter de av kommittén angivna linjerna,
tinns i administrativa fullmaktslagen och tillämpningskungörelsen
till denna. En mera ingående reglering av organisationen för beredskapsllPP»ffterna
anser emellertid kommittén erforderlig. Kommittén finner sig
därför böra i sitt författningsförslag upptaga grundläggande bestämmelser
om organisationen. Administrativa fullmaktslagen och tillämpningskungörelsen
kommer emellertid att i skilda hänseenden äga betydelse också
för den kommunala beredskapsverksamheten. Kommittén framhåller såsom
exempel härpå att då ett ökat antal suppleanter behöver utses detta kan
ske med stöd av bestämmelserna i dessa författningar.

Kommittén anser att ledamöter i särskilt inrättade nämnder — kommunala
beredskapsnämnder och kristidsnämnder — bör utses redan under

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

fred. Förutom av beredskapsskäl kan detta vara motiverat med hänsyn till
att dessa nämnder måste deltaga i planläggning och förberedelser i övrigt.

Kommittén förordar att övergång till krigsorganisation
icke obligatoriskt sammankopplas med att verkställighetsbestämmelserna i
kommitténs lagförslag, vilket är uttormat som en fullmaktslag, träder i
tillämpning. Kommittén framhåller att läget då ingalunda behöver vara sådant
att det är påkallat för kommunerna att ha tillgång till den fasta ledning,
som krigsorganisationen medför. Huruvida en övergång till krigsorganisation
är motiverad synes kommittén i stor utsträckning bero av lokala
förhållanden. Det bör därför ligga i kommunernas egen makt att besluta
om en sådan övergång. Emellertid kan också lägets allmänna utveckling
och förhållandena i central och regional instans nödvändiggöra en övergång.
Länsstyrelserna bör därför ha befogenheter att förordna därom. En
återgång till fredstida organisation måste ske när verkställighetsbestämmelserna
träder ur tillämpning. En tidigare återgång bör emellertid kunna
ske när kommunen eller länsstyrelsen så beslutar. Verkställighetsläget bör
enligt kommittén under alla omständigheter medföra att kommunens styrelse
har att sörja för de i beredskapslagen angivna uppgifterna och åtnjuter
däri stadgade befogenheter.

Vad särskilt beträffar inkvarteringskommunerna finner kommittén det
påkallat att genom en särskild bestämmelse anvisa dem möjligheter att
genom en särskild organisation med inkvarteringsombud
bemästra svårigheterna vid omhändertagandet av de inkvarterade.
Kommittén erinrar om att civilförsvaret såsom lägsta organ för inkvarteringsverksamheten
har roteombud och medhjälpare till dem. Dessa
ombud synes kommittén i stor utsträckning kunna anlitas inom en motsvarande
kommunal organisation, sedan civilförsvaret genomfört inkvarteringen.
I organisationen kan efter hand ingå också lämpliga personer ur
de inkvarterades led. Organisationen bör kunna användas för det praktiska
handhavandet av inkvarteringsverksamheten och för praktiskt bistånd åt
de inkvarterade. Den kan vara verksam för utjämning av motsättningar,
som kan uppkomma mellan inkvarteringsvärdar och inkvarterade. Genom
roteorganisationen kan också de kommunala myndigheterna få kännedom
om inkvarteringsförhållandena och de inkvarterade. Organisationen kan vidare
utgöra en förmedlande institution mellan kommunerna och de inkvarterade.

Bestämmelsen om inkvarteringsombud avser kommittén främst skola
tjäna som grund för en roteorganisation med indelning av kommunen i
mindre områden, rotar, lämpligen anslutande till rotarna för mantalsskrivningen
och för civilförsvarets inkvarteringsverksamhet.

Uppdraget att vara verksam i roteorganisationen anser kommittén närmast
få uppfattas som ett förtroendeuppdrag. Inkvarteringsombuden och
deras medhjälpare bör ej användas för uppgifter, för vilka normalt anlitas
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 4

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

anställd arbetskraft. Ombud och medhjälpare skall dock enligt förslaget
vara berättigade till ersättning enligt grunder, som Kungl. Maj :t bestämmer.
Uppgifternas art gör att det knappast kan vara lämpligt med en mera
tvångsmässig rekrytering. Kommittén har på grund härav ej funnit det erforderligt
med några bestämmelser om skyldighet att åtaga sig uppdraget
och att reglera rätten till avsägelse. Personalen bör enligt kommittén till
viss del utses redan vid planläggningen. Bestämmelserna om inkvarteringsombuden,
deras åligganden och rätt till ersättning hör till de föreskrifter i
kommitténs förslag, som avses vara i tillämpning redan i fred.

Det kommunala beroendet av ett regionalt ledningsorgan
när det gäller kommunernas verksamhet under krigsförhållanden betonas
starkt av kommittén. De regionala uppgifterna finner kommittén tveklöst
böra ankomma på länsstyrelsen, som intar en nyckelställning inom totalförsvaret
på det regionala planet. Länsstyrelsen måste tilläggas vissa befogenheter
när det gäller den kommunala beredskapsverksamheten. Kommittén
finner det erforderligt att länsstyrelserna redan i planläggningsskedet
far rätt att ingripa för att få planläggning till stånd eller för att få denna
fullständig. Likaså måste länsstyrelsen tilläggas uppgifter beträffande statsbidrag
for vissa förberedelser och bör enligt kommitténs mening tillerkännas
befogenheter att föreskriva att reservanordningar skall vidtagas.

I verkställighctsläget måste enligt kommittén vissa möjligheter finnas
att regionalt dirigera de kommunala insatserna. Som exempel på fall då
behov föreligger av regionalt förfogande över kommunala resurser nämner
kommittén sådana lägen, då omfattande skador måste avhjälpas och då
tillfälligt bistånd måste lämnas av en kommun till en annan.

Vissa invändningar finner kommittén kunna göras mot en direktivrätt
på områden, där kommunerna ej har någon i lag fastslagen skyldighet till
verksamhet. En direktivrätt bör emellertid kunna godtagas med hänsyn till
de extraordinära förhållandena. Kommittén erinrar om att liknande konstruktioner
förekommer också inom annan krislagstiftning och nämner de
befogenheter som allmänna förfogandelagen ger.

Kommittén behandlar även, såvitt rör den regionala ledningen, vissa frågor
om förstärkning av länsstyrelserna såväl när det gäller fredsorganisationen
med hänsyn till länsstyrelsernas omfattande uppgifter i samband
med uppbyggnaden av en kommunal beredskap som i fråga om krigsorganisationen.
Den sistnämnda bör enligt kommittén tillföras särskild sakkunskap
for skilda delar av det kommunala beredskapsområdet. I krigsorganisationen
bör vidare ingå en särskild företrädare för kommunala intressen.

På det regionala planet förutsätter kommittén slutligen att såväl i fred
som under krigsförhållanden initiativ och åtgärder kan komma ifråga från
civilbefälhavarnas sida när det gäller insatser, som är gemensamma
för flera län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1904

Remissyttrandena

För de remissyttranden, som berör principerna för handhavandet av den
kommunala verksamheten och den kommunala organisationen under krigsförhållanden,
har redogörelse lämnats i tidigare avsnitt. Har redovisas följaktligen
endast yttranden, i vilka synpunkter framförts rörande enskildheter
i kommitténs förslag.

Beträffande förslaget om en kommunal beredskapsnämnd
anför beredskapsnämnden för psykologiskt försvar som förklarar sig
uppfatta denna kommunala nämnd såsom ett organ for uppgifter utan direkt
anknytning till fredsförhållanden — att inrättandet av sådan nämnd
redan under fredstid i hög grad måste vara ägnat att påskynda den kommunala
beredskapsplaneringen. I remissyttrandet föreslås att kommunerna
skall åläggas att utse en sådan nämnd, som bör kunna få samma sammansättning
som kommunens styrelse eller bestå av särskilt valda ledamöter.
Att kommunal beredskapsnämnd skall vara obligatorisk anser också fänsstyrelsen
i Västernorrlands län. Gävle stad anser möjligheten att tillsatta
en särskild kommunal beredskapsnämnd värd att utnyttjas, icke minst under
planeringsstadiet, då det kan förutsättas att kommunens styrelse icke
har möjlighet att ägna erforderlig tid åt planeringen.

Anundsjö kommun finner särskild kommunal beredskapsnämnd knappast
påkallad för landskommunernas del annat än för planläggningen i
fredstid. Nämndens uppgift bör då begränsas till planläggningsarbetet. I
nämnden bör kommunstyrelsen vara företrädd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som funnit det dunkelt vad kommittén
åsyftat med begreppet ledning, uttalar att, därest kommittén med ledning
avsett uppgiften att svara för samordning av verksamheten, så bör ledningen
undantagslöst ligga hos kommunens styrelse. En särskild kommunal
beredskapsnämnd bör med hänsyn härtill icke få inrattas under krig.
Om under krigsförhållanden socialnämnden, kommunstyrelsen eller civilförsvar
snämnden icke anses kunna omhänderha de speciella, med den enskilda
inkvarteringen sammanhängande problemen, bör dessa enligt länsstyrelsen
anförtros en särskild inkvarteringsnämnd. En beredskapsnämnd
finner länsstyrelsen däremot befogad i de större kommunerna under fredstid
med uppgift att svara för samordningen av all beredskapsplanläggning
och att bistå de olika fackorganen i deras planläggning.

De föreslagna reglerna för kommuns övergång till krigsorganisation
beröres av några remissinstanser. Civilbefälhavaren i IV. cwo
anser att det regelmässigt bör tillkomma länsstyrelsen att besluta härom
med undantag endast för det fall, då kommunala myndigheters beredskap
är reglerad särskilt i beredskapsgrader enligt beredskapskungörelsen.
Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län ävensom Anundsjö kommun
uttalar sig också för att det skall vara förbehållet länsstyrelsen att för -

100

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

ordna om kommuns övergång till krigsorganisation. Härvid framhålles att
det endast är länsstyrelsen som har överblicken över läget i stort och därför
kan bedöma när en övergång bör ske.

Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län påpekar
att kommitténs förslag icke hindrar en kommun, som enligt länsstyrelsens
förordnande skall övergå till krigsorganisation, att efter någon tid
besluta om återgång till fredstida organisation. Då denna ordning ej torde
vara åsyftad bör bestämmelserna förtydligas.

Bortsett från tidigare redovisade uttalanden om vikten av att civilförsvar
och kommuner såvitt möjligt utnyttjar samma personal, särskilt i verksamheten
för de inkvarterade, har kommitténs förslag med anvisning i lag
om en organisation med inkvarteringsombud föranlett yttranden
endast av ett fåtal myndigheter. Bland dem må nämnas länsstyrelsen i Västernorrlands
län, som anser att inkvarteringsombud alltid bör finnas i inkvarteringskommun,
och länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ifrågasätter
om det icke borde uttryckligen fastslås i lagen att kommunernas eventuella
roteorganisation skall ansluta till civilförsvarets motsvarande organisation.
Även civilbefälhavaren i IV. civo understryker fördelarna av att civilförsvaret
och kommunerna har samma personal för verksamheten bland de
inkvarterade och anser att rekryteringen av denna personal bör ske bland
mantalsombuden. Dessa bör därför utses bland icke värnpliktiga i kommunen.

Markaryds köping anser att inkvarteringsombuden bör utses av kommunens
styrelse och ej av fullmäktige.

Behovet av förstärkning av länsstyrelserna understrykes
av socialstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavaren i IV. civo, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län, av vilka flertalet pekar
på de väsentliga uppgifter, som länsstyrelserna kommer att ha för att
leda kommunernas planläggning och bistå dem vid denna. Även ett antal
städer och landskommuner framhåller att länsstyrelserna måste få arbetskraftsförstärkning
för att kunna aktivt hjälpa kommunerna i deras planläggningsarbete.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det påkallat med ytterligare
utredning om länsstyrelsernas arbetskraftsbehov för planläggningen.

Socialstyrelsen anser att också länsstyrelsernas krigsorganisation måste
förstärkas med hänsyn till de uppgifter av socialvårdande natur, som kommunerna
nu far sig ålagda under krigsförhållanden, och anvisar härvid
rekrytering av personal från centrala myndigheter, vilkas verksamhet inskränkes
vid beredskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 196i

101

Departementschefen

I det föregående har jag haft anledning att taga ställning till de principer,
efter vilka den kommunala organisationen för krigsförhållanden enligt
min mening bör uppbyggas ävensom till frågan hur den centrala ledningen
av den kommunala beredskapen bör anordnas. Jag kan därtör nu
inskränka mig till att behandla organisationsfrågorna i olika mera speciella
hänseenden.

Det torde kunna förutses såsom det mest sannolika fallet vid en utrikespolitisk
kris att en skärpning av vår beredskap sker successivt. Utrymningarna
börjar då såsom frivilliga utrymningar, varvid samhällsfunktionerna
kan upprätthållas i stort sett i normal omfattning både på den statliga
och den kommunala sidan. För kommunernas del torde detta läge icke
innebära några väsentliga svårigheter; de frivilligt utrymmande ordnar
regelmässigt själva sin inkvartering och uppehåller förbindelse med hemorten,
varifrån de alltjämt kan erhålla medel till sin försörjning. Kommunernas
organisation och förvaltning kan fungera i fredsmässiga former i såväl
utrymnings- som inkvarteringskommuner, låt vara att inkallelser av personal
otvivelaktigt kommer att medföra vakanser. Dessa torde dock komma
att ganska jämnt fördela sig över den kommunala förvaltningen och knappast
aktualisera överföringar av personella tillgångar från ett förvaltningsområde
till ett annat. När däremot utrymningar blir obligatoriska uppkommer
i inkvarteringskommunerna genast besvärliga problem med omhändertagandet
i olika hänseenden av de inkvarterade, särskilt i den mån
företagna utrymningar varit slutliga utrymningar. Även i utrymningskommunerna
blir problemen stora efter slutliga utrymningar, åtminstone
i de fall, då utrymningskommunen måste bibehålla en förvaltningsapparat
för att betjäna befolkning, som bor kvar i delar av kommunen,
vilka icke slutligt utrymts eller vilka rentav kan ha mottagit inkvarterade
från kommunens tätorter eller från andra kommuner. Efter slutlig
utrymning av hemorten kan de inkvarterade ej längre få sin försörjning från
denna. Det kan därför förutses att en speciell belastning mycket snart uppkommer
inom inkvarteringskommunernas socialvårds- eller krigshjälpsverksamhet
men också inom andra områden såsom inom hälsovården och
skolväsendet. För detta läge synes det föreligga ett stort behov av en
särskild kommunal krigsorganisation, inom vilken verksamheten
snabbt kan anpassas efter lägets växlingar och arbetet bedrivas
effektivt och samordnat under ett särskilt ledningsorgan. I krigsorganisationen
bör ingå ledningsorganet, som enligt vad jag förut anfört skall vara
kommunens styrelse, och de nämnder och andra fackorgan med förtroendemän
och anställda, som fullgör uppgifter av betydelse för försvarsberedskapen,
exempelvis socialnämnd, vilken handhar särskilt upprättade internat
för vårdbehövande och vilken i regel torde komma att tjänstgöra som krigs -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

hjälpsnämnd, eventuellt inrättad särskild krigshjälpsnämnd, barnavårdsnämnd,
kristidsnämnd, hälsovårdsnämnd, familjebidragsnämnd och särskild
nämnd — beredskapsnämnd — som inrättats för speciella kommunala uppgifter.
I utrymningskommun, som endast beredskapsutrymts, måste i krigsorganisationen
också ingå organ för kommunalteknisk verksamhet. I kommun,
som i sin helhet slutligt utrymts, kan å andra sidan krigsorganisationen
reduceras kraftigt, möjligen till att omfatta, förutom kommunstyrelsen,
endast civilförsvarsnämnd och organ för oundgänglig kommunalteknisk
verksamhet. Krigsorganisationens omfattning måste, såsom torde ha
framgått av det anförda, variera alltefter kommunernas olika uppgifter; dess
sammansättning bör också inom en och samma kommun ändras alltefter
företagna utrymningar och dessas återverkningar på de kommunala uppgifterna.

Vid genomförd krigsorganisation bör kommunens styrelse kunna ge
fackorganen direktiv rörande verksamhetens inriktning och bedrivande
samt fördela kommunens tillgångar i personal och
materiel mellan de i krigsorganisationen ingående organen. Dessa befogenheter
bör självfallet i första hand gälla gentemot de organ, som är inordnade
i krigsorganisationen. Det bör emellertid även gälla gentemot kommunala
organ, som faller utanför denna, dock ej fullmäktige. Endast med så vittgående
befogenheter får kommunens styrelse möjlighet att snabbt tillföra
en utsatt sektor inom krigsorganisationen förstärkning med resurser som
kan avstås av en annan sektor inom denna eller som ligger hos ett utanförstående
— och alltså ej krigsviktigt — kommunalt organ.

Däremot synes det mig icke erforderligt att vid sidan av kommunstyrelsens
direktivrätt stadga en rätt för styrelsen att besluta i fackorganens
ställe eller att öppna en generell möjlighet för styrelsen att övertaga på
annat organ ankommande uppgifter i deras helhet. Genom att tillföra ett
organ, som ställs inför övermäktiga uppgifter, resurser från annat, mindre
belastat kommunalt organ och genom att ge det sålunda uppstöttade organet
direktiv för dess verksamhet synes styrelsen på ett lämpligare sätt än
genom beslut i organets ställe kunna nå åsyftat resultat. Fackorganets sakkunskap
när det gäller arbetet ute på fältet tillgodogöres sålunda alltjämt
och kommunstyrelsen slipper att splittra sig genom att tvingas besluta i
individuella ärenden. Endast för det fall att fackorganet är helt utslaget,
är det motiverat att annat organ inträder i dess ställe. Denna situation är
emellertid förutsedd i administrativa fullmaktslagen. Överflyttning
av arbetsuppgifter från ett ordinarie organ till ett annat — vilket
säkerligen endast undantagsvis bör vara kommunstyrelsen, som först och
främst skall vara ett ledningsorgan — bör således ske under de förutsättningar,
som anges i nämnda lag och i tillämpningsföreskrifter till denna.

Jag delar kommitténs uppfattning att det är av värde att kommunens styrelse
får möjlighet att sända företrädare till fackorganen för att deltaga i

loa

Kanyl. Maj.ts proposition nr 4 ur 1964

dessas överläggningar. Samordningen mellan olika verksamhetsområden
torde väsentligt främjas om möjligheten utnyttjas. Däremot kan det icke
anses påkallat att ge kommunstyrelsens observatör reservationsrätt. Genom
direktivrätten kan styrelsen åvägabringa sådana ändringar i fackorganens
beslut, som är väsentliga, och en reservationsrätt i fråga om övriga beslut
av fackorganet torde sakna mening.

Kommittén bär föreslagit att möjlighet skall öppnas för kommunerna att
tillsätta en kommunal bereds k apsnämnd, i vilken skulle kunna
sammanföras uppgifter, som eljest tillhör andra specialreglerade nämnder,
både fredsmässiga uppgifter och sådana som tillkommer under krigsförhållandcn.
Såsom framgått av vad jag förut anfört anser jag mig icke kunna
förorda en sådan ordning utan menar att man skall fasthålla vid principen
att fredsorganet också skall vara kompetent organ i krig för sitt verksamhetsområde.
Denna grundläggande princip anser jag böra framgå av lagtexten.
Emellertid uppstår, åtminstone i inkvarteringskommunerna, under
krigsförhållanden uppgifter, som icke har motsvarighet under fred och
följaktligen ej heller har något fredsorgan. Jag avser härvid de uppgifter
som sammanhänger med omhändertagandet av de enskilt inkvarterade såsom
att tillgodose deras behov av bostad och att registrera dem. För handhavandet
av dessa specifika beredskapsuppgifter torde i enhetlighetens intresse
ett bestämt organ böra angivas. Detta organ synes lämpligen kunna
betecknas beredskapsnämnd.

Beredskapsnämndens kompetensområde skall enligt det sagda omfatta
sådana uppgifter, som kommunen ställs inför under krigsförhållanden och
som saknar motsvarighet i fredstid. En ytterligare förutsättning för att beredskapsnämnden
skall handha sådana uppgifter bör vara, att föreskrifter
om kompetent organ ej givits i särskild lag eller författning; exempel härpå
utgör folkförsörjningsuppgifterna, vilka skall handhavas av kristidsnämnd.
Vissa kommuner kommer icke att i större utsträckning ställas inför
sådana uppgifter som saknar motsvarighet i fred och som icke är specialreglerade.
Det bör därför icke föreskrivas såsom obligatoriskt att kommun
skall tillsätta särskild beredskapsnämnd. Det torde få ankomma
på vederbörande kommun själv att avgöra huruvida beredskapsnämnd skall
anordnas såsom en särskild nämnd eller vara identisk med redan befintlig
nämnd. Med hänsyn till planläggningsarbetet, som bör kunna utföras av
nämnden själv för dess verksamhetsområde, bör beredskapsnämnd kunna
utses redan i fredstid. Inrättas ej särskild beredskapsnämnd, bör kommunens
styrelse vara sådan nämnd, dock att kommunen enligt det sagda bör
äga uppdraga åt annan nämnd att tillika vara beredskapsnämnd. Beredskapsnämnden
bör självfallet alltid ingå i den kommunala krigsorganisationen.

Jag delar kommitténs uppfattning att det i första hand bör ankomma på
kommunerna själva att avgöra när de bör övergå till krigsorg a -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196i

ni sa tion, vilket emellertid endast bör kunna komma i fråga under
civilförsvarsberedskap. Läget torde ofta successivt bli sådant att kommunerna
finner sig böra utnyttja möjligheterna att genom övergång till
krigsorganisation stärka ledningen och öka handlingskraften. Å andra sidan
bör också länsstyrelsen äga föreskriva att kommun skall övergå till
krigsorganisation. Länsstyrelsen kan nämligen genom sin överblick över
laget i stort förutse, att en kommun kommer att bli utsatt för särskild belastning,
och länsstyrelsen bör då kunna höja kommunens beredskap genom
en dylik föreskrift. Kommun bör ofördröjligen underrätta länsstyrelsen
om övergång till krigsorganisation och om återgång till fredsorganisation.
Det måste förutsättas att kommunerna ej motsätter sig länsstyrelsens
föreskrift om krigsorganisation genom att, utan att läget ändrats, besluta
om återgång till fredstida ordning. Länsstyrelsen har emellertid alltid möjlighet
att möta ett återgångsbeslut med nytt förordnande om krigsorganisation.

Kommittén har föreslagit att i lagen intages en anvisning om att kommun
kan upprätta en särskild organisation av i n kvart eringsombud
och medhjälpare till dem att inom kommunen
eller del därav, rote, fullgöra uppgifter för bistånd åt inkvarterad befolkning.
Förslaget har icke mött några invändningar under remissbehandlingen.
För egen del anser jag det synnerligen lämpligt med en dylik organisation
under förutsättning att den väl ansluter till civilförsvarets roteorganisation
för genomförandet av inkvarteringen och anlitar samma personal
som denna organisation. När inkvarteringen verkställts och roteombuden
därmed fullgjort sina civilförsvarsuppgifter, kan de övergå till att
i egenskap av företrädare för kommunen befatta sig med de problem, som
kan antagas fortlöpande uppkomma bland de inkvarterade. Jag finner det
emellertid icke påkallat att behandla denna organisation i lagen eller att
där fastslå att inkvarteringsombud skall väljas av fullmäktige och att de
skall aga rätt till ersättning. Det synes mig naturligare att organisationen
närmare regleras i kommunens planläggning, eventuellt efter anvisningar,
som utfärdats i administrativ ordning, och att ombuden får fullgöra sina
uppgifter på grund av uppdrag av det kommunala organ, som skall svara
för de inkvarterades bostadsförhållanden, dvs. beredskapsnämnden.

På det regionala planet bör det ankomma på länsstyrelsen att
utöva tillsyn över kommunernas beredskapsplanläggning och tillämpningen
av lagen i övrigt. Betydelsefulla samordningsuppgifter kommer härvid att
åvila länsstyrelsen såväl under planläggningsskedet som under krigsförhållanden
och det är därför nödvändigt att tillägga länsstyrelsen vissa befogenheter
gentemot kommunerna. Under civilförsvarsberedskap bör länsstyrelsen
äga rätt, förutom att förordna om kommuns övergång till krigsorganisation,
att meddela kommun direktiv för den kommunala verksamhetens
bedrivande och inriktning under förutsättning dock att sådana di -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 19Gb

rektiv anses oundgängliga för att försvarsansträngningarna skall kunna
samordnas. Då länsstyrelsen tillika är regional civilförsvarsmyndighet kan
samordningen mellan civilförsvar och kommunal verksamhet i stora drag
bli säkrad denna väg. På det lokala planet torde emellertid också eu direktivrätt
för civilförsvaret gentemot kommun bli erforderlig, åtminstone såvitt
rör kommunalteknisk verksamhet, varav civilförsvarets räddningsverksamhet
är beroende. Denna samordningsfråga kan dock lösas i administrativ
ordning enligt vad som förutsatts i civilförsvarslagen.

Såsom tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen till buds, om kommun
underlåter att fullgöra sina skyldigheter, vare sig i fråga om planläggning
eller såvitt rör verkställighet, föreslår kommittén vitesföreläggande
och rätt att på kommunens bekostnad vidtaga den försummade åtgärden.
Detta förslag biträder jag, men förutsätter liksom kommittén att
andra utvägar att åvägabringa rättelse i första hand skall försökas.

De omfattande arbetsuppgifter, som länsstyrelserna kommer att få med
att leda uppbyggnaden av den kommunala beredskapen och biträda kommunerna
vid deras planläggning kommer otvivelaktigt att ställa krav på
länsstyrelsernas personal, åtminstone under planläggningsskedet.
Detta har förutsetts av kommittén och starkt understrukits under
remissbehandlingen. Innan en första genomgång av de konkreta uppgifterna
för länsstyrelserna skett, torde det emellertid icke vara möjligt att taga
ställning till hur dessa kan påverka personalbehovet vid länsstyrelserna.
Till denna fråga torde jag därför få återkomma i annat sammanhang.

D. Kostnadsfrågor
Gällande ordning

En särskild reglering av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
föreligger f. n. endast såvitt rör kommunernas medverkan i civilförsvaret,
varvid regleringen begränsar sig till i stort sett skyddsrum och andra byggnadsanordningar,
reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen,
källarmursgenombrott, tillhandahållande av lokaler och avlöning
av kommunalt anställd personal, som tjänstgör i civilförsvaret. Då
reparationsuppgifter och uppgiften att svara för inkvarterade ankom på
civilförsvaret, hade detta också att bära kostnaderna för fullgörandet av
uppgifterna. Något uttalande rörande kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun gjordes icke i samband med att civilförsvaret avlastades
nämnda uppgifter och dessa i stället kom att åvila kommunerna. Emellertid
föreskrevs att civilförsvarets då gällande organisationsplaner, i vilka
bl. a. inkvartering och skadeavhjälpande verksamhet inom det kommunaltekniska
området redovisades, skulle gälla intill dess de ersattes av nya
organisationsplaner. Detta torde ha inneburit att civilförsvaret också hade
att svara för kostnaderna så länge de äldre organisationsplanerna gällde.
4*_Biliang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 4

106

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

Med uppgifternas övergång på kommunerna torde också kostnaderna ha
överflyttats på dem.

Civilförsvarslagens regler om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
innebär, såvitt nu är av intresse, följande.

Kommun som enligt gällande organisationsplan för civilförsvaret är skyldig
att vidtaga reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen
äger erhålla statsbidrag för kostnaden med två tredjedelar av dennas
belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig. Innan medel finnes tillgängliga
för beräknat statsbidrag må skyldighet för kommun att vidtaga dylik
åtgärd ej göras gällande mot kommunen. Statsbidrag fastställes för varje
år av länsstyrelsen om Kungl. Maj :t ej förordnar annorlunda. Ansökan om
statsbidrag för visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår.
När skäl är därtill må dock ansökan prövas, oaktat den göres senare.
Finner länsstyrelsen ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas
till prövning, skall awisningsbeslutet underställas Kungl. Maj:t.
Länsstyrelsen äger till kommunen utgiva förskott å statsbidrag i enlighet
med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar.

Om särskilda omständigheter föranleder det äger Kungl. Maj:t medgiva
högre statsbidrag än två tredjedelar av skälig kostnad.

Då kommun tillhandahåller lokaler för civilförsvarets administration
eller för förvaring av materiel eller utrustning eller för civilförsvarsutbildning
utgår i vissa fall skälig ersättning av statsmedel.

Kommimalrättskommitten

Kommittén erinrar om att kostnaderna för det militära försvaret åvilar
staten och att utvecklingen i fråga om kostnaderna för civilförsvaret gått i
samma riktning. Det uttalas att det också när det gäller totalförsvarsverksamheten
genom kommunerna finns skäl att kostnaderna i betydande utsträckning
skall bäras av alla gemensamt. Om kostnaderna skulle helt
drabba de särskilda kommunerna, skulle bördorna bli ytterst ojämnt fördelade.
Att ansvaret för viss försvarsverksamhet lägges på kommunerna
måste emellertid föra med sig att kostnaderna till en del drabbar kommunerna.
Ett statsbidragssystem måste enligt kommittén ges en i någon
mån schablonmässig utformning. Vissa kostnader är så obetydliga eller till
sin natur sådana att statsbidrag för dem icke gärna kan ifrågakomma. I
många hänseenden måste en av praktiska skäl förestavad avvägning ske
mellan statens ansvar och kommunernas.

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun finner kommittén böra
ske olika för olika typer av kostnader. Kostnaderna för planläggningen kan
sålunda lättare bäras av kommunerna och drabbar dessa efter enhetligare
normer än kostnaderna för verksamheten under krig. Vidare har kostnaderna
för den kommunaltekniska verksamheten ett större samband med

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är l!)6i

den 1''redstida kommunala verksamheten oeh kommer i högre grad ortens
egen befolkning till godo än kostnaderna för verksamheten för inkvarterad
befolkning. Inkvarteringskommunerna har ofta små ekonomiska resurser
och kostnaderna för verksamheten blir avsevärda. Det kan därför, anför
kommittén, finnas anledning att inkvarteringskostnaderna i särskild
grad avlastas kommunerna.

Kostnaderna för förberedelserna kommer enligt kommitténs
förslag att åvila statsverket i icke obetydlig mån, enär betydande uppgifter
föreslås ankomma på den centrala ledningen, länsstyrelserna och
civilförsvaret, som enligt kommitténs förslag skall svara för anskaffandet
av utrustning för inkvarteringen. Kostnaderna för verksamhetens förberedande
bedöms — om det bortses från kostnaderna för reservanordningar
— i övrigt bli förhållandevis obetydliga. Det rör sig främst om kostnader
för personal som sysselsättes med planläggningen. Särskild personal kan
erfordras endast i orter av sådan storlek att kostnaderna saknar egentlig
betydelse. Planläggningskostnaderna anses av kommittén i stort sett drabba
kommunerna efter mera enhetliga normer än andra kostnader för verksamheten.
Visserligen skulle planläggningskostnaderna i inkvarteringskommuner
med ringa ekonomiska resurser kunna bli förhållandevis betungande.
Dessa kostnader synes emellertid kunna i viss mån hållas nere och utjämnas
genom att det biträde, som länsstyrelserna skall lämna vid planläggningen,
särskilt inriktas på sådana kommuner. Kommittén finner på de angivna skälen
att planläggningskostnaderna i allmänhet bör stanna på kommunerna.
Lagen bör dock innehålla en bestämmelse, som medger att visst statsbidrag
i undantagsfall kan utgå för planläggningskostnader. Bestämmelsen bör
möjliggöra statsbidrag för omfattande förberedelser med kostnader, som
avsevärt överstiger genomsnittskostnaderna eller eljest är betungande för
en kommun. Bestämmelsen bör främst komma till användning när det gäller
planläggningen i inkvarteringskommunerna.

En särskild reglering finner kommittén nödvändig för kostnaderna för
reservanordningar inom kommunalteknisk verksamhet och för särskilda
anordningar, som kan erfordras för förbättring av inkvarteringsförhållandena.
Då reservanordningarna nu till övervägande del kommer att hänföra
sig till den kommunala beredskapsverksamheten, har bestämmelserna om
reservanordningar ansetts böra i sin helhet ha sin plats i författningen om
beredskapsverksamheten och ej i civilförsvarslagen som för närvarande är
fallet.

Kommittén ifrågasätter om man vid bestämmandet av storleken av statsbidragen
för reservanordningar och särskilda anordningar bör känna sig
obetingat bunden av den nuvarande fördelningen med två tredjedelar på
staten och en tredjedel på kommunerna. Med hänsyn till bl. a. att civilförsvarets
behov av reservanordningar är väsentligt minskat, sedan iståndsättning
av kommunaltekniska anordningar blivit en kommunal uppgift,

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

finner kommittén att fragan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
måste anses stå öppen för en förutsättningslös reglering.

Vid denna reglering finner kommittén det böra beaktas att utvecklingen
i och för sig fört med sig en ökning av behovet av reservanordningar. Den
ändrade ansvarsfördelningen mellan civilförsvar och kommuner och den
ökade uppmärksamhet som den kommunaltekniska beredskapen kommer
att tilldraga sig kan väntas föranleda ökade anspråk på reservanordningar.
Vid statsbidragsfrågans avgörande måste hänsyn också tagas till
att den moderna försvarsplanläggningen medfört att anspråken på åtgärder
i större utsträckning än förr varierar från ort till annan. Under tidigare
skeden av utvecklingen var bördorna förhållandevis jämnt fördelade. Utrymningarna
och den omfattande omställning, som erfordras vid ett nutida
krig, medför att ett antal kommuner nödgas i avsevärt högre grad än andra
sörja för att viktig totalförsvarsverksamhet kan fortgå där. Anspråken på
reservanordningar torde i särskild grad hänföra sig till sådana orter. Det
synes därför kommittén skäligt med ett i största utsträckning gemensamt
ansvar för kostnaderna för reservanordningar. Hänsyn måste slutligen
också tagas till den allmänna ökning av kommunernas totalförsvarskostnader,
som oundvikligen föranledes av de kommunala beredskapsuppgifterna.
Kostnaderna för civilförsvaret betungar redan kännbart många kommuner.
Höga statsbidrag för reservanordningar torde vara en förutsättning
för att de nu tillkommande uppgifterna icke skall medföra betydande påfrestningar
för den kommunala ekonomin.

Kommittén anser därför att kommunerna bör erhålla statsbidrag med
90 procent av skäliga kostnader för reservanordningar och andra särskilda
anordningar för beredskapsverksamheten. Liksom på civilförsvarets område
bör skyldigheten att vidtaga anordning vara avhängig av att statsbidrag
ställes till förfogande.

Kommittén behandlar vidare kostnaderna för verksamheten
under krigsförhållanden och tar först upp spörsmålen
om de kommunaltekniska kostnaderna, med vilka kommittén jämställer
övriga kostnader i hemorterna, såsom kostnaderna för verksamhet för där
hemlös befolkning. Det framhålles att mycket stora variationer är tänkbara
för kostnaderna, beroende på i vilken utsträckning kommunerna drabbas
av krigshandlingar. Det framstår enligt kommittén som nödvändigt att
kostnaderna genom statsmedel eller på annat sätt utjämnas orterna emellan.
Då det emellertid icke är möjligt att på förhand utforma regler, efter
vilka en sadan efter skilda förhållanden betingad utjämning kan komma
till stånd, måste utjämningen väsentligen ske genom ett förfarande i efterhand.

Frågorna om kostnaderna för verksamheten i inkvarteringskommunerna
anser däremot kommittén redan nu kunna regleras i lagen. Inkvarteringsorterna
saknar ofta helt resurser för en verksamhet av ifrågakommande

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år l''J6t

omfattning och kan icke anses närmast att bära dessa kostnader. En utjämning
orterna emellan måste ske och kan knappast åvägabringas annorledes
än genom statsmedel. Riktlinjerna bör enligt kommitténs uppfattning
vara att kostnaderna skall i största utsträckning betalas av statsmedel.
Vissa kostnader, som svarar mot fredstida kostnader för kommunal verksamhet,
bör emellertid icke omfattas av en statsbidragsregel. Hit hör kostnader
för befattningshavare, som kommunen anställt redan under fredstid,
för lokaler samt för fredstida kommunal utrustning, som kommer till
användning vid inkvarteringsverksamheten. Om lokaler eller utrustning
används i sådan omfattning eller för sådant ändamål att förslitningen avsevärt
överstiger vad fredstida bruk skulle medfört, bör emellertid ersättning
kunna utgå. Ersättningsgilla bör vidare vara kostnader för särskilt
anlitad personal.

De statsbidragsberättigade kostnaderna måste enligt kommittén bokföras
särskilt. För kostnaderna bör förskott av statsmedel kunna utgå.

Ansvaret för hemlös befolkning skall enligt kommitténs förslag åvila
den kommun, där sådan befolkning varaktigt inkvarteras. Kommittén anser
att det saknas anledning att ge de kostnader, som hänför sig till utrymningskommunernas
bistånd till inkvarteringskommunerna, en särställning
och låta dem stanna på utrymningskommunerna. Att undantaga biståndskostnaderna
från statsbidrag skulle kunna föranleda motsättningar och
andra svårigheter då biståndsfrågorna skall lösas. Kommittén anser därför
att statsbidragen för inkvarteringskommunernas kostnader bör omfatta
också kostnaderna för bistånd från annan kommun. Statsbidragen bör jämväl
i denna del utbetalas till inkvarteringskommunen, som skall ha att i
sin tur ersätta utrymningskommunen. Ersättningsfrågorna bör enligt kommittén
regleras på detta sätt också när det gäller tillfälligt bistånd åt inkvarteringskommun.
Bistånd åt utrymningskommunerna bör — ehuru statsbidragsfrågorna
ej reglerats — ersättas av den kommun, som erhåller biståndet.

Utrymningskommunerna bör enligt kommitténs mening icke kunna erhålla
ersättning av inkvarteringskommunerna för förberedelsekostnader.
Planläggningskostnaderna skall i princip bäras av kommunerna själva. Ett
ytterligare undantag bör föreligga när det gäller vissa kostnader för bistånd
vid internatinkvarteringen. Enligt kommitténs förslag skall utrymningskommunerna
vara skyldiga att ställa utrustning, som ej erfordras för
verksamheten vid fredstida hem och inrättningar, till förfogande för motsvarande
verksamhet i inkvarteringskommunerna. Utrymningen medför
här en klart avgränsbar minskning av utrymningsorternas kostnader och
det synes därför motiverat att ersättning av statsmedel ej erhålles för nu
ifrågavarande bistånd.

Kungi. Maj.ts proposition nr A år 196A

Remissyttrandena

Kommitténs förslag till kostnadsfördelning mellan stat och kommun har
föranlett åtskilliga remissinstanser, framför allt kommuner, att framhålla
att den kommunala beredskapen är ett led i totalförsvaret och därför en
statlig uppgift för vilken i princip full ersättning bör utgå av statsmedel.
Denna princip kommer till uttryck i yttranden av länsstyrelserna i Stockholms
och Uppsala län, städerna Uppsala, Sigtuna, Nyköping, Gävle och
Luleå m. fl. samt ett antal landskommuner ävensom i svenska stadsförbundets
yttrande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser emellertid att undantag
bör göras från principen såtillvida att kommunerna bör svara för kostnaderna
för sådana uppgifter, som de har i fred. Svenska stadsförbundet medger
också undantag från principen i det förbundet godtar att planläggningskostnaderna
i allmänhet får stanna på kommunerna. Länsstyrelsen i Stockholms
län godtar kommitténs förslag till kostnadsfördelning oaktat sitt uttalande
i principfrågan.

Gällivare och övertorneå kommuner framhåller att regleringen av den
kommunala beredskapen icke får medföra någon överföring av kostnader,
som hittills burits av staten, till kommunerna.

Såvitt rör de föreslagna reglerna för fördelningen av planläggningskostnaderna
finner länsstyrelsen i Älvsborgs län reglerna
alltför vagt utformade. Länsstyrelsen uttalar sålunda, att det i praktiken
blir vanskligt att avgöra om en viss kommuns planläggningskostnader överstiger
kostnaderna för jämförliga orter eller om kostnaden är särskilt betungande
för kommunen. Tillämpningen inom skilda län kan svårligen bli
likformig. Därjämte befarar länsstyrelsen att kommunernas beredvillighet
att planlägga kan bli beroende av förhandsbesked till kommunen, om statsbidrag
kommer att utga eller ej. Länsstyrelsen förordar att bedömningen av
ersättningsfrågor i avsedda fall sker centralt, varigenom likformighet i
bedömningen skulle säkerställas.

De remissinstanser som utan begränsningar anslutit sig till principen att
kostnaderna för försvarsuppgifter i sin helhet skall belasta staten har i konsekvens
därmed yrkat att full ersättning av statsmedel skall utgå även för
planläggningskostnaden. Den del av planläggningskostnaden, som hänför sig
till kommunernas omhändertagande av inkvarterade bör enligt Ydre kommun
till hög procent ersättas med statsmedel. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län finner däremot att något statsbidrag ej bör utgå till kommunernas
planläggning för omhändertagandet av inkvarterade, enär inkvarteringsplanläggningen
sker inom civilförsvaret och behov därför ej föreligger av
någon omfattande planläggning på detta område genom kommunernas försorg.

Sävsjö stad anser att planläggningskostnaderna alltid skall ersättas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 196i

statsmedel, när länsstyrelsen förordnat att kommunen skall upprätta och
redovisa särskilda planer.

Kommitténs förslag att kostnaderna för reservanordningar för
kommunalteknisk verksamhet i allmänhet skall ersättas med statsmedel
till 90 %, medan kostnaderna för reservanordningar vid kommunaltekniska
anläggningar av betydelse för civilförsvaret, nämligen för brandförsvarets
vattenförsörjning, skall ersättas endast till två tredjedelar, har
föranlett statskontoret att påpeka att samma samhälleliga intresse av anordningarna
föreligger i båda fallen. Statskontoret ifrågasätter därför om
icke statsbidraget bör vara lika, vare sig reservanordningen är av ena eller
av andra slaget.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att komplikationer kan uppstå i de fall
då hithörande anordningar är gemensamma för kommun och civilförsvar
såvitt gäller materiel, ledningscentraler och andra skyddsrum. Detsamma
gäller också statsbidraget för kostnader för kommunala reservanordningar,
som kompletterar motsvarande anordningar, vilka anskaffats av civilförsvaret.
Styrelsen finner kommitténs skäl för olika statsbidrag knappast bärande
och förordar att statsbidraget begränsas till två tredjedelar av skälig
kostnad med rätt för Kungl. Maj :t att i enskilda fall medge högre bidrag.
Även överståthållarämbetet ifrågasätter om det finns sakliga skäl att frångå
hittills gällande normer för statsbidrag till reservanordningar. Civilbefälhavaren
i IV. civo finner ej heller skäl föreligga för olika statsbidragsgrunder,
men förordar att bidraget i båda fallen skall utgå med 90 %. Några
kommuner uttalar sig för ersättning med 100 % utan att därvid åberopa att
det är fråga om en försvarsuppgift, som principiellt är statlig.

Vad beträffar sådana särskilda anordningar i inkvarteringskommunerna,
som icke har karaktären av reservanordningar till befintliga
kommunaltekniska anläggningar utan avses endast för de inkvarterades
behov, uttalar länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län
ävensom Hälsingborgs stad och Östergötlands länsavdelning av landskommunernas
förbund att kostnaderna bör ersättas helt av staten, den förstnämnda
länsstyrelsen dock utan att yrka på ändring i kommitténs lagförslag,
enär enligt detta full ersättning skall kunna utgivas efter Kungl. Maj :ts
beslut. Länsstyrelsen i Västernorrlands län yrkar däremot bestämt på en
ändring och åberopar härvid att det icke finnes någon som helst anledning
att belasta inkvarteringskommunerna med kostnader för anordningar, vilka
endast kommer befolkningen från andra kommuner till del. Skall kostnaden
ej åvila staten synes det länsstyrelsen naturligare att den får bäras av
vederbörande utrymningskommuner.

Kommunaltekniska föreningen, som förutsätter att regleringen av den
kommunala beredskapen kommer att medföra ökat skyddsrumsbehov, finner
det påkallat med statsbidrag även till dessa nya kommunala skyddsrum.

Den föreslagna regleringen av kostnadsfördelningen under

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

krigsförhållanden har föranlett endast ett fåtal remissyttranden.
Länsstyrelsen i Jämtlands län samt Östersunds stad och Lits kommun finner
skäl föreligga för ersättning av statsmedel för all sådan kommunal verksamhet
under krigsförhållanden, som icke har motsvarighet i fredstid.

Fjällsjö och Bergs kommuner reagerar mot kommitténs förslag att inkvarteringskommun
skall ersätta utrymningskommun för lämnat bistånd,
för att sedan begära ersättning av statsmedel för utgiften. Bergs kommun
anser kommitténs förslag medföra onödigt administrativt krångel kommunerna
emellan och förutser att den kommunala personalen måste tillvaratagas
för viktigare uppgifter. Ersättningen bör därför direkt utgivas av
staten.

Nyköpings stad finner i kommitténs förslag icke något svar på frågan,
huruvida ersättning av statsmedel skall utgå till kommun för verksamhet
bland egen befolkning, som utrymt en del av sin kommun och inkvarterats
i en annan del av samma kommun. Staden förordar att ersättning utgår
även i dessa fall, då eljest till arealen stora kommuner skulle bli missgynnade.

Departementschefen

Även när det gäller kostnaderna har avgränsningen av civilförsvarets
ansvarsområde betydande konsekvenser för kommunerna. Så länge en viss
uppgift ankom på civilförsvaret, hade detta också — bortsett från de i civilförsvarslagen
särskilt reglerade fall, då ett kommunalt kostnadsansvar
inträder — att bära kostnaderna för att fullgöra uppgiften, dvs. kostnaderna
belastade staten. Då vissa verksamhetsområden avskildes från civilförsvaret
och övertogs av de ordinarie samhällsorganen gjordes inga uttalanden
rörande kostnadsfördelningen. Det är därför nu påkallat att reglera denna.

Den vägledande principen synes mig härvid böra vara att man icke bör
belasta kommunerna med sådana kostnader av försvarsnatur, som tidigare
legat helt på civilförsvaret och som hänför sig till åtgärder, vilka icke i första
hand kommer kommunernas egna medlemmar till del. Sådana kostnader
synes i princip alltjämt böra bäras av staten i form av särskilda statsbidrag
till kommunerna.

Uppbyggnaden av en kommunal beredskap innefattar, såsom jag tidigare
anfört, icke endast planläggning på de områden, som kommunerna övertagit
från civilförsvaret utan också en administrativ beredskap för de kommunala
organen överhuvudtaget. I denna del har lagstadganden tidigare
saknats och följaktligen har det ej heller funnits några regler om rätt för
kommunerna att erhålla statsbidrag för planläggningskostnad
e r eller andra förberedelsekostnader. De föreskrifter om kostnaderna,
som nu bör meddelas, bör såvitt möjligt vara enhetliga för all planläggning>
vare sig den föranleds av de från civilförsvaret övertagna uppgifterna

113

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

eller av uppbyggnaden av eu kommunal beredskap i övrigt. Planläggningen
måste ju uppenbarligen ske i ett sammanhang och det låter sig säkerligen i
allmänhet ej göra att med någon grad av exakthet avgöra hur mycket av
planläggningskostnaderna som hänför sig till det ena eller andra området.
Enhetliga regler kan visserligen leda till att kostnader, som enligt huvudprincipen
bort kvarbliva på staten, får bäras av kommunerna och omvänt,
men det finns anledning antaga att resultatet i stort blir tillfredsställande.

Allmänt sett torde kostnaderna för planläggning av kommunernas förvaltning
under krigsförhåflanden böra bäras av kommunerna själva, låt vara
att det är ett starkt försvarsintresse att en administrativ kommunal beredskap
kommer till stånd. I första hand får emellertid kommunerna själva
nytta av att de förberett sin organisation och förvaltning under krigsförliållanden.
Planläggningskostnaderna i denna del torde ej heller bli särskilt
betungande, ej ens om planläggningen enligt länsstyrelsens förordnande
skall redovisas i särskild plan. Huvudregeln bör följaktligen vara att planläggningskostnaderna
skall stanna på kommunerna. Liksom kommittén
finner jag det emellertid skäligt att statsbidrag skall kunna utgå i de undantagsfall,
då planläggningskostnaderna blir betungande för kommunen. Detta
torde i allmänhet endast komma att gälla mindre kommuner, som skall
planera för inkvartering i större omfattning. I den utsträckning länsstyrelsens
administrativa biträde icke förslår bör alltså statsbidrag i dessa fall
kunna utgå med skäligt belopp. En förutsättning bör emellertid vara att
kommunens planer godkänts av länsstyrelsen.

I enlighet med vad jag tidigare anfört blir någon särskild reglering i lagen
om kommunal beredskap icke nödvändig såvitt gäller reservanordningar
inom kommunalteknisk verksamhet, där ersättning
för närvarande utgår till kommunerna med regelmässigt två tredjedelar
av skälig kostnad. Att vidtaga sådana reservanordningar skall alltjämt
betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift och statsbidraget bör
följaktligen regleras i civilförsvarslagen. Vägande skäl att frångå hittillsvarande
bidragsnorm torde icke föreligga.

Såsom jag tidigare anfört kan det visa sig erforderligt att vidtaga särskilda
anordningar i inkvarteringskommunerna för
att förbättra inkvarteringsförhållandena, exempelvis förbereda vattentäkter
och sanitära anläggningar. Handhavandet av dessa anordningar måste också
ankomma på kommunerna. Även i dessa fall bör statsbidrag utgå till
kommunerna och det synes bär böra bli regel att full ersättning skall utgivas
för skäliga kostnader. Stundom kan det emellertid inträffa att anordningarna
är till nytta för kommunen alldeles oavsett att anordningarna i det aktuella
läget vidtages uteslutande med hänsyn till de inkvarterades behov. I dylika
fall kan det anses skäligt att kommunen själv får bära någon del av kostnaderna.
Regleringen av statsbidraget till dylika särskilda anordningar synes
mig därför lämpligen böra helt anknyta till motsvarande reglering i

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

fråga om reservanordningar, men jag vill betona att det här kommer att vara
naturligt att utnyttja möjligheten att ge högre statsbidrag än två tredjedelar.

Ordningen för bestämmande och utbetalning av statsbidrag såväl för
planläggningskostnad som för särskilda anordningar torde böra ansluta till
den ordning som gäller för statsbidrag för civilförsvarsanordningar. Kostnaderna
för nu ifrågavarande bidrag bör ligga utanför kostnadsramen för
civilförsvaret.

I likhet med kommittén finner jag det vanskligt att reglera fördelningen
av kostnaderna för verksamheten under verkställighetsskedet
annat än i vissa hänseenden. Sålunda finner jag det kunna
fastslås att inkvarteringskommun bör vara berättigad till ersättning av
statsmedel för kostnader, som kommunen fått vidkännas för verksamhet till
förmån för inkvarterade. Emellertid synes skäl ej föreligga att — såsom
kommittén föreslagit — begränsa ersättningsrätten i dessa fall till verksamhet
för inkvarterade från annan kommun. Rätt till ersättning bör föreligga
även vid utrymning och inkvartering inom den egna kommunen.

Kommittén har slutligen föreslagit en ordning enligt vilken inkvarteringskommun,
som mottager bistånd från utrymningskommun, skall ersätta
denna för biståndet. Jag kan icke ansluta mig till detta förslag, som medför
den egendomliga konsekvensen att en utrymningskommun, som befriats
från sina vård- och socialfall och därmed kunnat avstå personal och materiella
resurser, får ersättning för vad den avstått, ehuru biståndet kommit
dess egen befolkning till godo. Kommittén torde ha förutsatt att den biståndslämnande
kommunen alltfort skall avlöna personalen, även när denna
avståtts som biståndspersonal. Det synes mig riktigare att biståndspersonalen
avlönas av inkvarteringskommunen, där personalen befinner sig, att
denna kommun får ersättning direkt av statsmedel för sina kostnader för
de inkvarterade och att utrymningskommunen — som f. ö. om den slutligt
utrymts i sin helhet knappast torde ha någon förvaltning kvar — blir utan
ersättning.

Då tillfälligt bistånd lämnas en hårt belastad kommun av en närbelägen
kommun bör ersättningen till den biståndslämnande kommunen utgå av
statsmedel oavsett vilka uppgifter biståndet gällt. Det kan nämligen förutsättas
att belastningen uppkommit till följd av krigshändelser och att det
varit från totalförsvarssynpunkt betydelsefullt att förhållandena i den belastade
kommunen retts upp.

Med den av mig nu förordade ordningen för krigsförhållanden behöver
kommunerna icke sinsemellan reglera några ekonomiska mellanhavanden,
vilket jag ser som en betydande fördel.

Kungl. Maj:ts proposition nr l ur 1961

115

E. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har kommunalrättskommitténs förslag till lag
om vissa kommunala beredskapsuppgifter överarbetats inom inrikesdepartementet,
varvid bestämmelserna rörande den kommunala beredskapen
sammanförts i ett lagförslag och de bestämmelser, som rör upplåtelse av
inkvarteringsbostad, upptagits i ett annat lagförslag, till vilket jag skall
återkomma i ett senare avsnitt. Jag övergår nu till att behandla de särskilda
bestämmelserna i departeinentsförslaget till lag om kommunal beredskap.

Lagens rubrik och disposition

Såsom jag utvecklat i det föregående bör lagen reglera den kommunala
beredskapen överhuvudtaget och icke inskränka sig till de uppgifter, som
kommunerna fått övertaga från civilförsvaret. Då lagen därmed utgör grunden
för den kommunala beredskapen, synes dess rubrik lämpligen böra
lyda »lag om kommunal beredskap», oaktat den även reglerar kommunala
skyldigheter och verksamhetsformer i verkställighetsskedet. Inom den civila
sektorn av totalförsvaret råder, även om krigstillstånd inträtt, högsta
graden av beredskapstillstånd; det kan därför icke anses oegentligt att tala
om kommunal beredskap även i verkställighetsskedet.

För att bättre överskådlighet över lagens innehåll skall vinnas torde under
särskilda underrubriker böra behandlas de i lagen reglerade kommunala
uppgifterna under civilförsvarsberedskap, planläggning och andra förberedelser
i fredstid, organisationen för handhavandet av uppgifterna samt
kostnaderna för verksamheten. Under en sista underrubrik, särskilda bestämmelser,
bör regler ges för de tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen
till buds vid tillsynen av lagens efterlevnad, och erforderliga formella föreskrifter
meddelas. Vidare bör där inskrivas ett bemyndigande för Kungl.
Maj :t att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Vissa kommunala uppgifter under civilförsvarsberedskap

i §•

Lagen inleds med ett generellt avfattat stadgande, enligt vilket vistelsekommunen
under civilförsvarsberedskap blir skyldig att i stort sett behandla
personer från annan kommun på samma sätt som den egna befolkningen
under förutsättning att vederbörande tagit uppehåll i kommunen
till följd av de utomordentliga förhållandena. Uttrycket »tagit uppehåll»
ansluter till terminologien i 34 § civilförsvarslagen, där det sägs att utrymmande
kan åläggas att taga uppehåll utom utrymningsområdet. Paragrafen
reglerar däremot icke kommuns skyldigheter gentemot egen befolkning i
sådana fall, då befolkningen efter utrymning av en del av kommunen inkvarterats
i en annan del av samma kommun. Något behov av att stadga att

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

kommunen skall omhändertaga sin egen befolkning i dylika fall kan knappast
anses föreligga.

Från den generella skyldigheten har gjorts sådana undantag, som erfordras
med hänsyn till att vistelsen i kommunen är betingad uteslutande av
de utomordentliga förhållandena och av att kommunernas skyldigheter
gentemot befolkning från annan kommun kan vara eller framdeles kan bli
särskilt reglerade i författningar, som tar sikte just på de utomordentliga
förhållanden, under vilka förevarande paragraf träder i tillämpning. Även
undantagen måste ges en tämligen generell avfattning; det torde emellertid
framgå att undantagen icke kan åberopas för att avvisa anspråk från krigsdrabbad
befolknings sida på att få akuta behov täckta.

Liksom de övriga kommunala skyldigheterna enligt 2, 4 och 5 §§ inträder
skyldigheten enligt förevarande paragraf automatiskt, då civil försvarsberedskap
inträder. Tillämpning av paragrafen — liksom av de övriga
nämnda paragraferna —- blir emellertid ej aktuell med mindre befolkningsomflyttningar
förekommit.

2 §•

I denna paragraf behandlas kommunernas skyldighet att hjälpa dem som
blivit i behov av särskilt bistånd på grund av de utomordentliga förhållandena.
Biståndet avser företrädesvis att hjälpa de drabbade till bostad och
uppehälle samt i förekommande fall vård. Undantag göres för de fall, då
civilförsvaret har ansvaret för de hjälpbehövande, såsom är fallet i omedelbar
anslutning till krigsskador, vid genomförandet av inkvartering och då
utrymningsrörelsen pågår men de utrymmande tillfälligt tvingats stanna i
kommunen. Vidare undantages de fall, då enligt särskild lag eller författning
annan än kommunen har att svara för att den hjälpbehövandes behov
tillgodoses. Exempel härpå erbjuder sjukvården. Militär personals behov
skall också tillgodoses i annan ordning än genom kommunens försorg.

Paragrafen gäller ej endast personer från annan kommun utan även personer
bland den egna befolkningen skall åtnjuta hjälp genom kommunens
försorg, därest de blir i behov av särskilt bistånd.

Krigsdrabbad befolknings rätt till hjälp till uppehälle torde komma att
regleras i en särskild lag om krigshjälp. Det kan förutses att kommunerna
får till uppgift att distribuera krigshjälpen. Kommunernas skyldighet att
bistå krigsdrabbade kommer härigenom att bli reglerad såväl i förevarande
paragraf som i krigshjälpslagen. Det synes emellertid ej påkallat att enbart
av formella skäl här göra undantag för de fall då kommunernas skyldighet
att draga försorg om krigsdrabbade blir reglerad i särskild ordning.

3 §•

Paragrafen reglerar närmare tidpunkten, då de kommunala skyldigheterna
inträder, och har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

117

Kungl. Mnj. ts proposition nr 4 år t96i

4 §■

I denna paragraf åläggs kommunerna skyldighet att ombesörja registrering
av befolkning, som till följd av de utomordentliga förhållandena lämnat
sin bostad. Skyldigheten gäller såväl befolkning från annan kommun
som egen befolkning, som befinner sig i den angivna situationen. Det förutsätts
att närmare föreskrifter om registreringen meddelas i administrativ
ordning.

5 §■

Det interkommunala biståndet i båda dess former regleras i denna paragraf.
Hur biståndet skall anordnas och förutsättningarna för att bistånd
skall lämnas har närmare behandlats i den allmänna motiveringen. Det må
emellertid understrykas att biståndet enligt första stycket, som är avsett att
vara av mera varaktig karaktär och som förutsätts ha blivit planlagt av de
berörda kommunerna gemensamt, regelmässigt bör utlösas av kommunerna
själva. Utrymningskommunen bör sålunda i sin planläggning se till
att resurser i personal och — i mån av transportmöjligheter — utrustning
ställs till inkvarteringskommunernas förfogande allteftersom utrymningen
friställer resurserna. I det läge, då biståndet skall utlösas, kommer automatik
otvivelaktigt att vara av det största värde, då de regionala ledningsorganen
därmed kan befrias från vanskliga avgöranden.

Bistånd enligt paragrafens andra stycke förutsätter däremot alltid särskilt
förordnande på regional nivå.

Planläggning och andra förberedelser

6 §.

Planläggningsskyldigheten enligt denna paragraf gäller, såsom utvecklats
i det föregående, alla kommuner och avser all för totalförsvaret viktig verksamhet,
som åligger kommun enligt förevarande lag eller enligt särskild lag
eller författning. Därmed följer också en skyldighet för kommunen att
planlägga för sina egna organ under krigsförhållanden, dvs. att bygga upp
en kommunal administrativ beredskap.

Med denna vida planläggningsskyldighet kan planläggningsföreskrifter
i allmänhet undvaras i specialförfattningar, som ålägger kommunerna krigsviktiga
uppgifter, exempelvis i kommunala fullmaktslagen och en blivande
lag om krigshjälp.

Tillfälligt interkommunalt bistånd förutsättes komma i fråga endast då
kommun genom krigshändelser eller eljest ställes inför oförutsedda svårigheter.
Någon planläggning kan icke ske för dylika fall och paragrafen bör
därför ej heller omfatta tillfälligt bistånd. Däremot omfattar den bistånd
från utrymnings- till inkvarteringskommun. I fråga om sådant bistånd är

118

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 106i

det, såsom redan framhållits, av största vikt att en detaljerad planläggning
kommer till stånd.

De kommuner, som bedriver kommunalteknisk verksamhet, blir enligt
paragrafens andra stycke skyldiga att vidtaga förberedelser för att kunna i
erforderlig omfattning sätta anordningarna i stånd efter krigsskador. Någon
reparationsskyldighet är däremot ej inskriven i lagen av skäl som anförts i
den allmänna motiveringen. De förberedelser som här åsyftas innebär —
förutom planläggning för en i förekommande fall med civilförsvarets räddningsverksamhet
samordnad reparationstjänst — exempelvis planer för
spridning av befintlig reparationsmateriel till mera skyddade platser och
reservering av personal och maskinell utrustning för reparationsarbetet.
Reservanordningar i anslutning till befintliga anläggningar och särskilda
anordningar utan sådan reservkaraktär åsyftas icke i andra stycket utan
regleras såvitt gäller reservanordningar i civilförsvarslagen och i fråga om
särskilda anordningar i tredje stycket. Skyldighet att vidtaga sådana särskilda
anordningar förutsätter ett länsstyrelsens förordnande i det konkreta
fallet, varmed också följer rätt till statsbidrag.

Föreskriften i paragrafens sista stycke att planläggningen skall anpassas
efter de förhållanden som kan förutses komma att råda i kommunen
allteftersom civilförsvarets planer för utrymning och inkvartering verkställs
medför åtminstone för de kommuners del, som planläggs för slutlig
utrymning, att en plan maste upprättas för läget efter beredskapsutrymning
och en annan plan för läget efter slutlig utrymning. I det förra läget,
da alla förvärvsarbetande, frånsett dem som inkallats, är kvar i kommunen,
måste den kommunala förvaltningen fungera på nästan alla fredstida områden.
I det senare läget kan den däremot kraftigt reduceras och inom
flertalet verksamhetsområden helt nedläggas, under förutsättning dock att
kommunen slutgiltigt utrymts i sin helhet.

7 §•

Denna paragraf tar sikte på de fall, då en kommuns planläggning är särskilt
betydelsefull med hänsyn till de uppgifter, som kommunen är tilldelad
i verkställighetsskedet. Länsstyrelsen skall i sådana fall äga förordna
att kommunens planläggning och övriga förberedelser skall redovisas
i särskild plan, som skall prövas av länsstyrelsen. Dylikt förordnande
bör ifrågakomma i första hand, därest kommunens planläggning har särskild
betydelse för samordningen med annan försvarsplanläggning, företrädesvis
med utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen, men också om
kommunens planläggning är av betydelse för en förhållandevis stor befolkning
och kommunen kan anses särskilt utsatt för risk för störningar.

Enligt paragrafens andra stycke äger länsstyrelsen förordna att kommunernas
planläggning skall revideras. Sådant förordnande kan avse också
sådan planläggning, som icke redovisats till länsstyrelsen i särskild plan,

119

Kungl. Maj. ts proposition nr b år 196b

och förordnandet behöver icke nödvändigtvis medföra att de reviderade
planerna skall redovisas till länsstyrelsen. Skall de reviderade planerna
redovisas måste särskilt förordnande givas därom. Har de ursprungliga
planerna fastställts av länsstyrelsen torde regelmässigt även ändringarna
böra fastställas.

Uppgifternas handlinvande

8 g.

I denna paragraf fastslås huvudprincipen för handhavandet av de uppgifter,
som lagen ålägger kommunerna, nämligen att fredsorganet också
skall vara krigsorgan, därest uppgiften motsvarar eller i huvudsak motsvarar
fredstida kommunal uppgift.

9 §.

För uppgifter, som saknar motsvarighet i fred, skall enligt denna paragraf
en beredskapsnämnd vara kompetent organ, därest särskilt organ ej
bestämts i särskild lag eller författning. Regeln innebär bl. a. att uppgiften
att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas på lämpligaste
sätt och att ombesörja befolkningsregistreringen kommer att åvila
beredskapsnämnden.

Beredskapsnämnd är obligatorisk endast under civilförsvarsberedskap.
Då uppgifterna inom folkförsörjningen är specialreglerade och även uppgifterna
i avseende å krigshjälp torde bli specialreglerade med angivande av
vilket kommunalt organ som skall handha uppgifterna, nämligen kristidsnämnd
respektive krigshjälpsnämnd, kommer dessa uppgifter ej att åvila
beredskapsnämnd.

Med hänsyn till att kommunens styrelse skall vara ett utpräglat ledningsorgan
i verkställighetsskedet torde det ofta vara lämpligt att kommun
inrättar särskild beredskapsnämnd eller uppdrager åt annan nämnd än
kommunstyrelsen att vara beredskapsnämnd.

Om kommun ej utser beredskapsnämnd i fred bör det framgå av kommunens
planläggning, när beredskapsnämnd skall tillsättas. Detta bör lämpligen
ske redan innan läget blir så skärpt att civilförsvarsberedskap inträder
och nämnden därmed ställes inför sina arbetsuppgifter.

10 §.

Paragrafen har den utformning, som är bruklig då nya specialreglerade
kommunala nämnder inrättas.

11 och 12 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen,
där frågorna om den kommunala krigsorganisationen och kommunstyrelsens
ledning inom denna utförligt behandlats.

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

13 §.

I denna paragraf åläggs kommunens styrelse tillsynen över att erforderlig
planläggning kommer till stånd och att övriga förberedelser vidtages.
Någon direktivrätt gentemot fackorganen föreligger icke för kommunstyrelsen
i detta skede men väl en rätt och en skyldighet att ge fackorganen anvisningar
för att samordningen skall säkras. Självfallet bör fackorganen,
även om formlig direktivrätt ej gäller, beakta kommunstyrelsens anvisningar
och önskemål; i verkställighetsskedet kan ju styrelsen efter övergång
till krigsorganisation genomdriva sina intentioner.

I större kommuner med omfattande planläggning kan det vara lämpligt
att samordningen av planläggningen anförtros ett särskilt kommunalt organ.
Paragrafen öppnar möjlighet för kommunen att utse sådant samordningsorgan.

Även kommunstyrelsen själv måste planlägga, nämligen för sin egen
verksamhet under civilförsvarsberedskap.

14 §.

Länsstyrelsens ställning såsom tillsynsorgan och, under civilförsvarsberedskap,
jämväl såsom ledningsorgan för den kommunala beredskapen
regleras i denna paragraf.

Direktivrätt för länsstyrelsen föreligger endast under civilförsvarsberedskap.
Under planläggningsskedet har emellertid länsstyrelsen enligt
20 § befogenhet att medelst vitesföreläggande förmå kommun att fullgöra
sina skyldigheter enligt lagen. Det måste då konstateras att kommun brustit
i sina förpliktelser, medan direktivrätten icke förutsätter någon försummelse
från kommunens sida.

Kostnaderna för verksamheten m. m.

15 §.

I denna paragraf regleras kommunernas rätt till statsbidrag för särskilda
anordningar, som påkallas för att förbättra inkvarteringsförhållandena.
För sådana anordningar bör såsom tidigare anförts statsbidraget regelmässigt
kunna utgå med högre belopp än två tredjedelar av skälig kostnad.
Kommunerna bör alltså här få svara för andel i kostnaden endast om anordningen
jämväl är till nytta för kommunen.

Liksom när det gäller civilförsvarsanordningar bör skyldigheten för
kommun att vidtaga särskild anordning ej kunna göras gällande mot kommunen
med mindre medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag. Det
torde regelmässigt ej heller finnas anledning för länsstyrelserna att förordna
om nu avsedd anordning förrän det kan förutses att anslag för ändamålet
kommer att beviljas.

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i
16 §.

Paragrafen föreskriver rätt till statsbidrag för vissa planläggningskostnader,
nämligen sådana som hänför sig till särskilt redovisad och av länsstyrelsen
godkänd plan, dock endast i den mån planläggningskostnaden
är att anse som betungande för kommunen. Ersättning torde regelmässigt
icke kunna utgå för annat än kostnader, som hänför sig till planläggning
för kommunens anpassning till utrymningar och inkvartering.

Skyldigheten att redovisa särskild plan för länsstyrelsen är icke beroende
av att medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag.

17 §.

Genom denna paragraf anknytes ordningen för utbetalning av statsbidrag
till vad som gäller för statsbidrag för civilförsvarsåtgärder.

18 och 19 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som behandlar kommuns rätt till ersättning
av statsmedel för verksamhet under krigsförhållanden, hänvisas till
den allmänna motiveringen.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Paragrafens innehåll har berörts under 14 § och torde i övrigt icke
kräva någon kommentar.

21 §.

I paragrafen regleras besvär över länsstyrelsens beslut enligt lagen. Vidare
tillägges myndighet befogenhet att under civilförsvarsberedskap förordna
att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse. Med stöd av
bestämmelsen kan således kommunalfullmäktige eller länsstyrelse, som
beslutat om kommuns övergång till krigsorganisation, bringa beslutet i
omedelbar tillämpning.

De beslut, som kommunens styrelse äger fatta i sin egenskap av ledningsorgan
inom kommunens krigsorganisation, torde alltid vara av den
operativa karaktär att utrymme för överklagande icke finnes.

22 §.

Paragrafen erinrar om att Kungl. Maj :t äger meddela tillämpningsföreskrifter.

Den första mandatperioden för ledamöter och suppleanter i särskilt inrättad
beredskapsnämnd bör bestämmas så, att överensstämmelse kommer
att råda med den allmänna mandattiden inom kommunala nämnder. En
regel härom har intagits i lagens slutstadganden.

122

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

5. Lagstiftning om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad in. m.

Kommunalrättskommittén

Kommittén erinrar om att det alldeles övervägande antalet utrymda skall
inkvarteras enskilt och konstaterar att detta kommer att medföra att flertalet
familjer i inkvarteringskommunerna måste taga emot utrymda och
bereda dem nödiga bostadsutrymmen jämte möjligheter att — enskilt eller
tillsammans med värdfamiljen — sköta matlagning och andra hushållsangelägenheter.

Att ansvaret under inledningsskedet ligger hos civilförsvaret, som kan
genomföra inkvarteringen med förfoganderätt, finner utredningen i hög
grad underlätta de kommunala insatserna under den fortsatta inkvarteringen.
Den kommunala verksamheten kan starta från ett utgångsläge, där
de första behoven blivit hjälpligt tillgodosedda. Den enskilda inkvartering,
som sker genom civilförsvarets försorg under ett hektiskt inledningsskede,
måste emellertid bli i viss utsträckning provisorisk. Sedan civilförsvaret
slutfört sitt arbete måste kommunerna kontrollera hur inkvarteringen utfallit.
Därvid och under inkvarteringens fortbestånd kan behov av förändringar
och jämkningar yppa sig. Man måste också räkna med att motsättningar
mellan inkvarteringsvärdar och inkvarterade nödvändiggör ingripanden.

Under skedet för kommunernas ansvar för de inkvarterade kan enligt
kommittén ytterligare inkvarteringsbostäder behöva anskaffas. Till detta
kommer, anför kommittén, att hela inkvarteringen under denna ansvarstid
utan särskild förfoganderätt troligen med nuvarande ordning får anses
sakna rättsligt underlag. Allmänna förfogandelagen innehåller ej någon
bestämmelse om förfoganderätt för inkvartering och civilförsvarets förfoganderätt
skall enligt statsmakternas beslut numera avse endast civilförsvarets
egen verksamhet. I det ögonblick ansvaret för de inkvarterade övergår
till kommunerna upphör inkvarteringen att vara en civilförsvarsangelägenhet
och därmed upphör civilförsvarets förfoganderätt. De inkvarterade
torde för att kvarbo under den följande tiden sålunda knappast kunna åberopa
de förfoganden, som skett genom civilförsvaret vid deras ankomst. I
vart fall synes enligt kommittén frågorna om dessa förfogandens bestånd
och handhavande under den fortsatta inkvarteringen påkalla uppmärksamhet.

Kommittén antar att man kan räkna med att flertalet inkvarteringsvärdar
lojalt skall upplåta inkvarteringsbostad men anser att man likväl icke kan
helt avvara lagliga möjligheter att tvångsvis genomföra
erforderliga förändringar i inkvarteringen och att
bereda inkvarterade rätt att kvarbo mot värdens önskan.
Även om sådana tvångsbefogenheter ej behöver anlitas i någon större ut -

1215

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

sträckning, anses möjligheterna till tvångsgenomförande vara av stor betydelse
som stöd för verksamheten.

Något alternativ till förfoganderätt för att tillförsäkra de inkvarterade
rätt till inkvarteringsbostad diskuteras icke av kommittén. Däremot uppehåller
sig kommittén vid olika alternativ för utformningen av förfoganderätten,
nämligen inom ramen för civilförsvarets förfoganderätt, i form av
en länsstyrelsens fastställelse av de ianspråktaganden med förfoganderätt,
som civilförsvaret genomfört, i form av tillägg till allmänna förfogandelagen
och slutligen i form av särskilda bestämmelser i en lag om vissa kommunala
beredskapsuppgifter, varvid förfoganderätten utövas av länsstyrelsen.
Av alternativen stannar kommittén för det sist nämnda.

Emellertid finner kommittén att förfoganderätten i detta fall måste skilja
sig från annan förfoganderätt, i det nyttigheten icke skall tagas i anspråk
för det allmännas räkning utan för att nyttjas av enskilda. Denna omständighet
finner kommittén böra föranleda särskild reglering av förhållandet
mellan de av förfogandet berörda enskilda parterna och av det allmännas
ansvar i anslutning till förfogandet. Den ordning, som eljest gäller för bestämmandet
av ersättning vid förfogande, finner kommittén ej heller tilllämplig
på inkvarteringsförhållandet, enär kommittén antar att ersättningen
icke alltid kan bestämmas efter taxa utan i icke få fall måste bestämmas
efter individuell prövning. För denna prövning anser kommittén
det erforderligt med särskilda nämnder. Förfogandet i nu avsedda fall
måste, anför kommittén, skilja sig från annat förfogande också däri att särskilda
regler måste meddelas för utbetalningen av ersättningen till inkvarteringsvärden.

En tvångsvis genomförd inkvartering vill kommittén betrakta såsom innefattande
två led, nämligen dels ett förfogande från det allmännas sida gentemot
innehavaren av bostadsutrymme och dels en upplåtelse från det allmänna
till den enskilde inkvarterade. Ehuru den enskilde skall svara för
inkvarteringshyran gentemot inkvarteringsvärden, finner kommittén det
dock nödvändigt att det allmänna står som garant för hyran vid tvångsmässig
upplåtelse. Denna garanti anser kommittén väl ansluta till dess sätt att
betrakta den tvångsvis genomförda inkvarteringen såsom bestående av
två led.

Vid behandlingen av förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad
uttalar kommittén att de inkvarterades nyttjanderätt i väsentliga hänseenden
skiljer sig från den fredstida hyresrätten. Bestämmelserna i nyttjanderättslagen
och annan hyreslagstiftning synes därför icke kunna vinna
direkt tillämpning. I bestämmelserna om inkvarteringsbostäder bör därför
enligt kommitténs mening ingå vissa föreskrifter om nyttjandet.
En bestämmelse bör sålunda finnas att de inkvarterade skall
vårda anförtrodda utrymmen samt iakttaga ordning och skick jämte vad
i övrigt är av betydelse för vidmakthållande av ett gott förhållande till in -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

kvarteringsvärden. En av de inkvarterade bör ha att gentemot inkvarteringsvärden
och det allmänna närmast svara för inkvarteringen och för att
inkvarterade, som tillhör hans familj och hushåll, iakttager nyssnämnda
skyldigheter. Den för nyttjandet ansvarige bör utses vid fördelningen av
ianspråktagna utrymmen.

Ett allvarligt åsidosättande av skyldigheterna bör enligt kommittén kunna
medföra att inkvarteringen upphör. Denna måste kunna upphöra även i
andra fall, såsom då bostaden oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärden
eller för inkvartering av annan. För sådana fall skall kommunen
äga jämka de förfogandebeslut, som länsstyrelsen meddelat.

Vad beträffar bestämmandet av ersättningen för upplåtelsen
antar kommittén, såsom förut angivits, att ersättning efter
taxa icke genomgående kan ifrågakomma men att parterna i flertalet fall
torde åtnöjas med taxans belopp. Kommittén finner emellertid att det kan
erbjuda svårigheter även att bestämma ersättning efter taxa. Vid inkvarteringsförhållandets
början bör därför parterna från myndighet erhålla uppgift
om den efter taxa ifrågakommande ersättningen. Det synes kommittén
lämpligast att kommunstyrelsen, som enligt kommitténs förslag skall fördela
bostäderna, därvid underrättar parterna om den ersättning, som bör
utgå. Om parterna ej åtnöjes med den föreslagna ersättningen, bör de inom
viss tid kunna påkalla prövning av värderingsnämnd. Av faktorer, som bör
inverka på ersättningens storlek och komma till uttryck i taxan, nämner
kommittén inkvarteringsortens belägenhet, antalet inkvarterade samt bostadens
storlek och utrustning. Förhållandena varierar i sådan utsträckning
att det enligt kommittén icke kan ifrågakomma att tillerkänna taxan
bindande verkan beträffande ersättningen. När kommunens styrelse meddelar
uppgift om ersättningen efter taxa, får meddelandet sålunda uppfattas
allenast såsom ett förslag om ersättning. Skulle parterna anse att annan
taxeersättning eller en av taxan obunden ersättning bör utgå, måste särskilt
prövningsförfarande kunna påkallas inom viss tid efter det att meddelandet
mottagits.

Nämnd för prövning av ersättningsfrågor bör enligt kommittén finnas
i varje kommun och bestå av en ordförande, utsedd av länsstyrelsen, och
två kommunalt utsedda ledamöter. Finns i kommunen hyresnämnd, bör
denna kunna anförtros värderingsuppgifterna.

Möjligheter måste enligt kommittén finnas att överklaga värderingsnämndens
avgöranden. Särskilda länsvärderingsnämnder bör inrättas i anslutning
till länsstyrelserna och utgöra högsta instans i dessa frågor. Länsvärderingsnämnderna
bör bestå av tre ledamöter som utses av länsstyrelsen.

Kommittén framhåller att värderingsnämndens huvudsakliga arbetsuppgifter
hänför sig till frågor om ersättning vid upplåtelse genom förfogande.
Kommittén har övervägt om en motsvarande prövning bör kunna äga rum
även vid frivillig upplåtelse av inkvarteringsbostad. Det synes emellertid

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1 Uti-i

kommittén ej erforderligt att prövningsmöjligheterna utsträckes till den
frivilliga inkvarteringen. Om parterna vid eu frivillig upplåtelse ej kan enas
om ersättningen, kan nämligen endera parten få en prövning till stånd genom
att påkalla alt upplåtelsen sker med förfoganderätt.

Det är lämpligt, framhåller kommittén, att samordning sker av ersättningsreglerna
för civilförsvarets inkvartering och kommunernas. Denna
samordning bör i första hand åstadkommas genom att eu och samma taxa
tillämpas på de bägge områdena. Skulle på civilförsvarsområdet tillämpning
av taxa innefatta synnerlig obillighet på grund av särskilda omständigheter,
kan nu riksvärderingsnämnden enligt 15 § rekvisitionslagen på
framställning bestämma ersättningen till högre belopp. Denna möjlighet
hör enligt kommittén kvarstå, främst med tanke på de fall, då civilförsvarets
förfogande ej följs av förfogande vid den kommunala inkvarteringen.
Vid prövning inför kommunal värderingsnämnd av ersättning för upplåtelse
till följd av förfogande vid den kommunala inkvarteringen bör emellertid
finnas möjlighet att i samma ärende pröva också ersättningen för inkvarteringen
under tid, då denna grundats på ett förfogande av civilförsvaret.
Anvisning om denna prövningsmöjlighet bör enligt kommittén finnas i
civilförsvarslagen.

Kommittén behandlar vidare frågan om ersättning till inkvarteringsvärden
för skada som den inkvarterade åstadkommer.
Kommittén anser att då förfogandet uppbyggts såsom ett iansprålttagande
för kronans räkning, ersättning för skador å det upplåtna bör
kunna erhållas av statsmedel, om den inkvarterade ej gör rätt för sig. Frågorna
om skadestånd är av sådan art att en prövning av domstol stundom
måste bli nödvändig. I flertalet fall bör emellertid det allmänna kunna utbetala
ersättning utan sådan prövning. Länsstyrelsen bör handlägga sådana
ersättningsanspråk från inkvarteringsvärdar och utbetala ersättning. Länsstyrelsen
bör därvid införskaffa erforderlig utredning genom att höra den
kommunala värderingsnämnden. Om ersättningsanspråken ej kan göras
upp, måste de prövas i rättegång mellan inkvarteringsvärdar och kronan
och mellan kronan och inkvarterade.

Ersättningen för upplåtelsen bör enligt kommittén i första
hand utbetalas av den inkvarterade och synes kommittén
kunna utgå i efterskott för en tid av två veckor. Statsverkets ansvar för
upplåtelsen bör komma till uttryck i att dröjsmål med ersättningen medför
rätt till ersättning av statsmedel. Om den inkvarterade erhåller kontantunderstöd
av det allmänna, kan det tänkas att det allmänna kan fullgöra
sina skyldigheter gentemot inkvarteringsvärden genom att den del av understödet,
som avser bostadskostnader, betalas direkt till värden. Då ersättning
betalas av det allmänna utan samband med understöd åt inkvarterad,
erhåller kronan ett anspråk gentemot den inkvarterade. Att staten generellt
skulle utkräva ersättning av de inkvarterade anser kommittén knappast
kunna ifrågakomma med hänsyn till deras brist på medel.

126

Kungl. Maj. ts proposition nr i år 196i

Problemet att tillförsäkra de enskilt inkvarterade tillgång till erforderlig
personlig utrustning upptages också av kommittén,
som finner att behoven härvidlag i viss utsträckning kan tillgodoses genom
att inkvarteringen i regel får avse möblerade utrymmen. Till de inkvarterades
förfogande måste inkvarteringsvärdarna då ställa bl. a. sängar och
sängutrustning samt hushållsutrustning. Skyldigheten härvidlag bör enligt
kommittén regleras av samma bestämmelser som skyldigheten att tillhandahålla
bostadsutrymmen. Inkvarteringsvärdarnas skyldigheter måste
inskränka sig till utrustning, som de redan innehar och som icke oundgängligen
erfordras för deras egna behov. Anskaffning av kompletterande
utrustning, som ej kan uppbringas i orten, får ske under medverkan av
civilförsvaret.

Såvitt gäller utrustning för dem, som inkvarterats i
i n t e r n a t, vilka särskilt upprättats av civilförsvaret för vårdbehövande,
framhåller kommittén att kommunerna här övertar internat, som redan är
i drift och som därför torde ha fått sitt utrustningsbehov täckt. Civilförsvaret
bör ha en i civilförsvarslagen inskriven skyldighet att utlåna internatens
utrustning till kommunerna, när dessa övertar internaten. Utrustning
till internaten kan vidare erhållas genom att sådan ställs till förfogande
från utrymningsorterna. Huvudmännen för fredstida hem och inrättningar
har enligt 59 § andra stycket civilförsvarslagen skyldighet att tillhandahålla
civilförsvaret viss sådan utrustning. En motsvarande skyldighet
för huvudmannen bör enligt kommittén finnas jämväl gentemot inkvarteringskommunen.

Slutligen berör kommittén frågan huruvida det kan vara erforderligt
att låta civilförsvarets ianspråk tagande av i nkvarteringsbostäder
bestå under en övergångstid efter
det att civilförsvaret fullgjort sin del av uppgiften att sörja för de inkvarterade.
Kommittén anför att det möjligen kan befaras att upphörandet
av civilförsvarets förfoganden kan föranleda betydande svårigheter för
kommunerna under ett känsligt skede av verksamheten. Särskilda svårigheter
kan uppkomma också därigenom att krigsförhållandena kan tvinga
fram utrymningar och inkvarteringar av annan omfattning och fördelning
än uppgjorda planer förutsatt. Det måste tillses att möjligheter finns att
komma till rätta med kritiska situationer av detta slag. Enligt kommitténs
mening synes en lämplig utväg vara att förläna civilförsvarets förfoganden
en i tiden något utsträckt giltighet. En generell giltighetstid på två veckor
synes kommittén vara tillfyllest, om länsstyrelsen tillägges befogenhet att i
extraordinära fall förlänga giltigheten i ytterligare perioder om fjorton dagar.
En bestämmelse om giltighetstiden och om länsstyrelsens befogenheter
att utsträcka denna bör enligt kommittén finnas i civilförsvarslagen.

Någon avgörande betydelse anser kommittén ej behöva tillmätas de betänkligheter
av formell art, som kan anföras mot att civilförsvarets förfo -

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

ganden tilläggcs giltighet utöver tiden för civilförsvarets ansvar för inkvarteringen.
Civilförsvarets inkvartering skall nämligen taga sikte på ett varaktigt
boende och det synes därför kommittén rimligt att inkvarteringen
skall ha en viss i lag reglerad orubblighet. Kommittén understryker i detta
sammanhang att den utsträckta giltighetstiden på intet sätt skall innebära
någon förlängning av civilförsvarets ansvarstid. Innebörden skall endast
vara den att de av civilförsvaret gjorda förfogandena kvarstår, varvid det
allmänna skall företrädas av länsstyrelsen och kommunala myndigheter
och icke, såsom när förfogandena gjordes, av civilförsvaret.

Remissyttrandena

De remissyttranden, i vilka gjorts uttalanden av allmän innebörd, har
sammanfattande redovisats i avsnittet om allmänna riktlinjer för lagstiftningen.
Här redovisas således endast mera speciella synpunkter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att det finns anledning tro
att förfogande behöver tillgripas endast i undantagsfall. I dessa fall blir
det emellertid nödvändigt att beslut fattas mycket snabbt. Det synes länsstyrelsen
riktigt att förfoganderätt ej tillägges kommunerna men vid sådant
förhållande är det av stor vikt att länsstyrelserna kan handlägga ärendena
utan några tidskrävande formaliteter. Länsstyrelsen i Hallands län, som
betecknar den av kommittén föreslagna ordningen som omständlig, antar
att behovet av att tvångsvis säkra de inkvarterades rätt att kvarbo kommer
att öka sedan inkvarteringen varat någon tid. Från praktisk synpunkt
bör därför tvångsbefogenheterna tillkomma lokala organ i stället för länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser det föreslagna förfarandet
vara alltför invecklat och föga realistiskt, befarar att det leder till skriftväxling
och tidsförluster och kanske svårigheter för de bostadsbehövande
i de fall då bostadshavaren brister i lojalitet. Även länsstyrelsen i Gotlands
län påpekar att kommitténs förslag leder till ovisshet för den inkvarterade
huruvida han äger kvarbo efter det civilförsvarets förfoganderätt upphört.
För att undanröja ovissheten blir kommunen tvungen att begära ianspråktagande
med förfoganderätt i varje enskilt fall, vilket skulle komma att
innebära en svår belastning för länsstyrelsen. En bättre ordning vore enligt
länsstyrelsen att civilförsvarets förfoganden finge bestå och kommunen
tillädes befogenhet att göra erforderliga jämkningar i dessa.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan, huruvida civilförsvarets
förfoganderätt kan bestå även efter det kommunerna övertagit ansvaret
för de inkvarterade, bör omprövas.

Att civilförsvarets förfoganderätt upphör och ersättes med annan förfoganderätt
accepteras av länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, som emellertid
i anslutning till ett yrkande om förenkling av förfarandet ifrågasät -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

ter, om icke förfoganderätten bör kunna utövas av civilförsvarschefen eller
civilförsvarets distriktschefer. Dessa har nämligen bättre kännedom om de
lokala förhållandena än länsstyrelsen som är krigsorganiserad i någon
undandragen del av länet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att, därest kommitténs förslag om
särskild förfoganderätt godtages, beredskapsnämnden bör tillerkännas kompetens
att hos länsstyrelsen påkalla ianspråktagande med sådan rätt. Beredskapsnämnden
torde nämligen ha planlagt verksamheten bland de inkvarterade
och därmed — i motsats till kommunstyrelsen, som enligt kommitténs
förslag skall vara ensamt kompetent organ —- ha blivit väl insatt
i frågorna.

Kommitténs förslag beträffande ordningen för bestämmandet
av inkvarteringsersättningen har föranlett Nyköpings
stad att förorda att de föreslagna värderingsnämnderna blir kompetenta
att bestämma ersättningen även vid frivillig upplåtelse av inkvarteringsbostad.
Om parterna ej enas om ersättningen, tvingas de eljest begära utövning
av förfoganderätt och därmed kommer länsstyrelsen att onödigtvis belastas.

De föreslagna bestämmelserna för inkvarterads skyldigheter
gentemot inkvarteringsvärden kan enligt länsstyrelsen
i Norrbottens län bli svåra att tillämpa. Ansvarigheten bör enligt länsstyrelsen
i stället på lämpligt sätt anslutas till fredstida lagstiftning om hyresoch
nyttjanderätt.

Civilförsvarsstyrelsen uttalar i denna del att civilförsvaret icke kan åtaga
sig att utse en person i varje inkvarteringshushåll att gentemot inkvarteringsvärden
vara ansvarig för att de inkvarterade iakttar sina skyldigheter.
En sådan ansvarig kan enligt styrelsen utses först sedan någon tid förflutit
och de inkvarterades kvalifikationer för förtroendeuppdraget närmare
kan bedömas.

Departementschefen

I samband med att jag tagit ställning till de allmänna riktlinjerna för
en lagstiftning om kommunal beredskap har jag redovisat de skäl, som
föranlett mig att förorda en annan utväg än förfoganderätt för att trygga
de inkvarterades möjligheter att få behålla de inkvarteringsbostäder, som
civilförsvaret anvisar dem i samband med att utrymningsrörelsen avslutas
eller i anslutning till att ny bostad måst beredas dem i egenskap av utbombade.
Jag kan därför nu begränsa mig till att närmare ange hur enligt min
mening en lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad bör utformas.

Lagen torde böra utformas såsom en fullmaktslag, som är i kraft redan
i fredstid men vars materiella bestämmelser träder i tillämpning först i
krig eller, vid krigsfara, först efter Kungl. Maj :ts förordnande. Förordnandet
bör underställas riksdagens prövning inom en månad vid äventyr att

129

Kiirujl. Maj:ts proposition nr i är 1964

det eljest förfaller. Denna verkan bör även inträda, därest riksdagen icke
inom två månader efter underställningen gillat förordnandet. Om krigsfaran
upphör, bör förordnandet upphävas av Ivungl. Maj:t inom eu månad;
de utrymmande kan ju i detta läge genast återvända till sina hem. När
krig, vari riket befunnit sig, upphört bör lagen likaså sättas ur tillämpning
inom viss tid, försåvitt krigsfara ej alltjämt föreligger. Emellertid kan det
förutses som sannolikt att svår brist på bostäder råder efter ett krig till
följd av att bostäder förstörts genom krigshandlingar. De inkvarterade kan
då icke återflytta utan måste alltjämt bo kvar i inkvarteringsområdena,
intill dess nya bostäder byggts. Lagen bör med hänsyn till denna situation
kunna fortfara att äga tillämpning efter Kungl. Maj :ts förordnande, till
vilket riksdagen dock bör lämna sitt samtycke. Förordnandet bör gälla viss
tid, högst ett år varje gång.

Enligt förslaget till lag om kommunal beredskap skall kommuns skyldighet
att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas tillfredsställande
inträda automatiskt vid civilförsvarsberedskap. För civilförsvarsberedskap
förutsättes enligt civilförsvarslagen krig eller krigsfara.
Förevarande lag, som torde vara en förutsättning för att kommunerna
skall kunna fullgöra nämnda skyldighet, skall enligt det förut sagda också
kunna komma i tillämpning vid krigsfara och träder automatiskt i tillämpning
i krig. När kommunernas skyldighet inträder kan alltså alltid förevarande
lag, som jag fortsättningsvis benämner inkvarteringslagen, sättas
i tillämpning för att de skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Det
är emellertid icke givet att inkvarteringslagen alltid måste träda i tillämpning
när kommunernas skyldigheter inträder, eftersom behov av inkvarteringslagen
uppkommer först då utrymningar företages. Dessförinnan blir
det emellertid icke heller aktuellt att taga kommunernas skyldighet att omhändertaga
inkvarterad befolkning i anspråk. Då utrymningar företages
måste regelmässigt inkvarteringslagen sättas i tillämpning.

Skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad bör, såsom jag tidigare
berört, gälla för ägare eller innehavare av byggnad eller del därav. Skyldigheten
bör emellertid ej kunna aktualiseras av den enskilde bostadsbehövande
utan endast av myndighet. Fråga uppkommer då vilka myndigheter
som bör ha rätt att göra u p p 1 å t e 1 s e s k y 1 d i gheten
gällande.

Civilförsvaret har att svara för att de som blivit hemlösa genom krigshandlingar
eller utrymning får bostad genom inkvartering. Det torde därför
vara naturligt att civilförsvarets organ blir berättigade att göra upplåtelseskyldigheten
gällande, oaktat civilförsvaret enligt civilförsvarslagen även
har tillgång till förfoganderätt för ändamålet. Om en allmän upplåtelseskyldighet
är stadgad och kan tagas i anspråk av civilförsvaret, torde av psykologiska
skäl antalet fall då förfoganderätt måste utövas komma att väsentligt
minska. Detta måste anses som en betydande fördel.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 4

130

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 196i

Sedan civilförsvaret berett de hemlösa inkvarteringsbostad upphör civilförsvarets
ansvar för dem och övergår på inkvarteringskommunen. Under
inkvarteringens fortbestånd torde det emellertid uppkomma behov av omflyttningar
inom ramen för de av civilförsvaret vid inkvarteringen anvisade
bostäderna. Undantagsvis kan det, även om civilförsvarets inkvarteringsplanläggning
varit väl genomarbetad, bli erforderligt att företaga omflyttningar
till lämpligare bostäder, som icke anvisats av civilförsvaret. Förändringar
kan vidare förutses inträda i den inkvarterade befolkningens
och värdfamiljernas sammansättning, vilka föranleder jämkningar i den
ursprungligen skedda inkvarteringen. Med hänsyn härtill torde det vara
nödvändigt att tillägga också kommun befogenhet att aktualisera upplåtelseskyldigheten,
varvid det bör ankomma på den i lagen om kommunal
beredskap stadgade beredskapsnämnden att handha uppgiften. Beredskapsnämnden
är nämligen det organ, som i kommunen skall svara för bl. a.
att de hemlösas bostadsbehov är tillfredsställande täckt.

Efter det att upplåtelseskyldigheten aktualiserats genom anvisning av
civilförsvaret eller kommunen och den hemlöse flyttat in i den anvisade bostaden
saknar inkvarteringsvärden, så länge upplåtelseskyldigheten består,
möjlighet att få den inkvarterade avhyst. Det torde emellertid böra finnas
möjlighet att bringa upplåtelseskyldigheten att upphöra
såväl efter prövning i enskilda fall, då missförhållanden uppkommit,
som utan sådan individuell prövning, nämligen då hela befolkningsgrupper
kan återvända till sina hem. Upphävandet av upplåtelseskyldigheten synes
lämpligen kunna anknytas till en återkallelse av den anvisning av inkvarteringsbostad,
varigenom upplåtelseskyldigheten en gång aktualiserats. I
de fall, da upplåtelseskyldigheten skall upphöra efter individuell prövning
bör det ankomma på beredskapsnämnden att besluta om återkallelse av anvisningen,
och i övriga fall bör det vara civilförsvarets uppgift att bringa
inkvarteringen att upphöra. Det anförda leder till att beredskapsnämnden
måste kunna återkalla anvisning, som civilförsvaret meddelat, och omvänt.
Effekten av en återkallad anvisning blir att upplåtelseskyldigheten upphör
och den inkvarterade kan avhysas, om han icke flyttar frivilligt. Möjligheten
att efter prövning i det enskilda fallet upphäva upplåtelseskyldigheten får
givetvis under inga omständigheter utnyttjas så, att missförhållanden flyttas
över från en inkvarteringsvärd till en annan. Den bör komma till användning
endast för att såvitt kan bedömas definitivt eliminera missförhållanden.

När anvisningar återkallas av civilförsvaret för hela befolkningsgrupper,
vilka kan återvända till sin hemort, låter det sig knappast göra att meddela
individuella beslut och underrätta var och en om återkallelsen. Denna måste
därför kunna ske på samma sätt som åläggande att utrymma, dvs. genom ett
civilförsvarets förordnande som kungöres i radio och andra massmedia.

Upplåtelseskyldigheten bör gälla endast till förmån för en be -

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 1964

stämd kategori hemlösa, nämligen dem som till följd av utrymning
eller krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan
återvända till sitt hem. Genom att upplåtelseskyldigheten kan tagas i anspråk
endast av myndighet kommer prövningen huruvida den bostadsbehövande
tillhör den kategori, till vars förmån skyldigheten gäller, att ankomma
på myndigheten. Inträder sådan förändring, att den inkvarterade äger
eller kan återvända till sitt hem, exempelvis då utrymningsförordnandet
för hans hemort upphäves, hör anvisningen av inkvarteringsbostaden återkallas.

Objektet för upplåtelseskyldigheten synes såvitt rör
själva bostaden knappast kunna bestämmas med hänsyn till de inkvarterades
behov utan torde i stället få bestämmas med utgångspunkt i vad inkvarteringsvärden
kan avstå. I vissa inkvarteringskommuner kommer nämligen
invånarantalet att tredubblas genom inkvartering. Det torde härvid
bli nödvändigt att taga alla tillgängliga inkvarteringsutrymmen i anspråk
och endast ett minimum av bostadsutrymme kan reserveras för den fasta
befolkningen. Att utrymme som oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärdens
egna behov icke får tagas i anspråk med upplåtelseskyldighet torde
böra komma till uttryck genom en föreskrift i inkvarteringslagen att anvisning
av inkvarteringsbostad ej får avse sådant utrymme.

De utrymmande eller av andra krigshändelser drabbade kan i allmänhet
icke föra med sig mer personlig utrustning än de kan bära. Efter
krigsskador torde de i många fall vara helt utblottade. För sina dagliga behov
blir de därför regelmässigt hänvisade till att gemensamt med inkvarteringsvärden
använda dennes köksutrustning, husgeråd, sängutrustning och
annan utrustning. Med den inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden
måste därför följa en rätt att nyttja också sådan inkvarteringsvärdens utrustning,
som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades elementära
behov skall kunna tillgodoses. Denna rätt torde i lagen böra utformas
som en skyldighet för inkvarteringsvärden att, då upplåtelse skett
av inkvarteringsbostad, tillåta den inkvarterade att använda utrustningen.
Redan i själva begreppet inkvarteringsbostad torde ligga att den inkvarterade
får tillgång till uppvärmningsanordningar, elektricitet och sanitära anordningar,
vilka är en förutsättning för att det upplåtna utrymmet skall
kunna användas för bostadsändamål.

I normalfallet torde inkvarteringen genomföras utan att några tvångsmedel
behöver tillgripas. Vägrar den tillämnade inkvarteringsvärden att
mottaga den bostadsbehövande medan civilförsvaret alltjämt har ansvaret
för att han får bostad kan civilförsvaret med förfoganderätt, som medger
omedelbar polishandräckning, genomdriva inkvarteringen. Det akuta behovet
av bostad blir därigenom tillgodosett. Inkvarteringsvärden saknar därefter
möjlighet att få den inkvarterade avhyst, eftersom upplåtelseskyldighet
gäller för honom. För dessa fall behöver upplåtelseskyldigheten icke

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

någon sanktion. Annorlunda förhåller det sig emellertid, när upplåtelseskyldigheten
skall aktualiseras av kommun. Denna har icke förfoganderätt
och kan alltså ej heller med polishandräckning bereda den bostadsbehövande
tillträde till inkvarteringsbostaden. Vid vägran från den tillämnade
inkvarteringsvärdens sida synes det emellertid i allmänhet i dessa fall
icke erforderligt med tillgång till så drastiska medel som omedelbar polishandräckning.
Den som avses skola få den anvisade bostaden bör med ytterligt
få undantag ha sitt behov av bostad nödtorftigt tillgodosett; det är ju
här fråga om en omplacering av dem som redan blivit inkvarterade genom
civilförsvarets försorg. Såsom undantagsfall, i vilka vederbörande står helt
utan bostad, kan endast tänkas sådana fall såsom då hans ursprungliga inkvarteringsbostad
förstörts av vådeld eller blivit obeboelig av annan orsak,
som ej sammanhänger med krigshändelser. Om han står ulan bostad på
grund av krigshändelse, exempelvis förnyad utrymning eller krigsskador på
den ursprungliga inkvarteringsbostaden, är det ånyo civilförsvaret som är
ansvarigt för att han får ny inkvartering; härmed kan också förfoganderätt
komma till omedelbar användning för att täcka det akuta behovet. Det
tvångsmedel som bör stå kommunen till buds för att realisera upplåtelseskyldigheten
synes kunna inskränkas till vitesföreläggande. Då det måste
förutsättas att det i de åsyftade situationerna föreligger ett angeläget ehuru
icke akut behov av den utsedda inkvarteringsbostaden bör dock kommunen
kunna förordna att föreläggandet skall lända till omedelbar efterrättelse.
Om föreläggandet icke efterkommes inom däri utsatt tid bör länsstyrelsen
på kommunens begäran kunna förordna om handräckning. Med stöd av
administrativa fullmaktslagen kan i trängda lägen länsstyrelsen avlastas
befattningen med handräckning i dylika fall och uppgiften läggas på den
lokala polismyndigheten. Det torde kunna antagas att kommunerna först
prövar alla tänkbara möjligheter att på frivillig väg anskaffa lämplig inkvarteringsbostad
innan förelägganden tillgripes eller handräckning begäres.
Denna effekt av den föreslagna ordningen synes i hög grad önskvärd,
enär förutsättningarna för ett acceptabelt förhållande mellan inkvarteringsvärd
och inkvarterad naturligtvis är de sämsta tänkbara, när inkvarteringen
kommit till stånd mot värdens bestridande.

Det hittills anförda har tagit sikte på att tillgodose de hemlösas behov av
bostad. Inkvarteringsvärden bör emellertid genom ersättning i pengar
i någon mån kompenseras för det intrång, som inkvarteringen innebär.
Ersättningen bör enligt vad jag förut anfört utgivas av den inkvarterade
själv direkt till inkvarteringsvärden. Med reglerna om upplåtelseskyldighet
måste därför förbindas föreskrifter om att värden är berättigad till skälig
ersättning av den inkvarterade. Under tid då inkvarteringsbostaden är
tagen i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt utgår dock ersättning
av statsmedel. Inkvarteringsvärden bör följaktligen icke under samma tid
vara berättigad till ersättning av den inkvarterade.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 19(>i

Särskilda regler torde också vara erforderliga för att ersättningens
storlek skall kunna bestämmas i administrativ ordning, om parterna
ej enas. Man bör naturligtvis bärvid eftersträva en ordning som i minsta
möjliga utsträckning belastar myndigheterna. I den mån myndighetsbeslut
blir oundvikliga bör de meddelas av redan befintliga organ och prövningen
bör så långt möjligt ske på det lokala planet. Det synes finnas goda möjligheter
att vid utformningen av ett system för att bestämma ersättningen
följa dessa riktlinjer.

När inkvarteringsbostad tages i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt,
skall ersättningen bestämmas i den ordning, som gäller vid rekvisition
för krigsmaktens behov, dvs. rekvisitionslagens bestämmelser skall gälla.
Detta innebär att taxor i stor utsträckning blir tillämpliga och att, då taxa
ej kunnat tillämpas, ersättningen bestämmes av den allmänna lokala värderingsnämnden.
Tillämpas taxa bestämmes ersättningen av den som utövat
förfoganderätten, dvs. civilförsvarschefen. Till denna ordning torde man
böra ansluta bestämmandet av ersättning även i de fall, då upplåtelsen
ej äger rum på grund av förfoganderätt, vilket ju blir fallet, sedan det efter
inkvarteringens genomförande upphört att vara en civilförsvarsuppgift att
tillse att de inkvarterade har sitt bostadsbehov tillgodosett.

Ny prövning av frågan om ersättningens storlek torde helt kunna undvikas
i de fall, då inkvarteringsbostaden varit ianspråktagen med förfoganderätt.
De då bestämda ersättningsgrunderna, vare sig de — såsom i
normalfallet —■ bestämts av civilförsvarschefen med tillämpning av taxa
eller, då taxa ej varit tillämplig, bestämts av lokal värderingsnämnd, bör
gälla mellan parterna, även sedan förfoganderätten upphört. Lagen bör
alltså föreskriva att, om parterna ej enas om annat, ersättningen skall
beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande
av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. 1 flertalet fall torde
det emellertid, såsom jag förut framhållit, icke bli erforderligt att utnyttja
förfoganderätt, därför att inkvarteringsvärden mot bakgrunden av upplåtelseskyldigheten
frivilligt mottager den hemlöse. Någon fixerad ersättning
finns i detta läge icke att falla tillbaka på. Vidare kan, även om förfoganderätt
utövats när inkvarteringen genomfördes, förhållandena ha förändrats
så väsentligt att den en gång fastställda ersättningen icke längre
är skälig. Så kan till exempel antalet familjemedlemmar i den inkvarterades
hushåll ha ökat eller minskat. Om parterna i dessa fall ej enas om
ersättningen bör denna bestämmas såsom om ianspråktagande med förfoganderätt
ägde rum, dvs. den med stöd av rekvisitionslagen utfärdade taxan
bör bli tillämplig och, i den mån taxan ej går att tillämpa, bör den allmänna
lokala värderingsnämnden bestämma ersättningen. I flertalet fall
torde parterna själva kunna tillämpa taxan, varvid enighet uppnås om ersättningen,
och myndighetsprövning kommer följaktligen icke att påkallas.
Kvarstår oenigheten även sedan de upplysts om taxan blir emellertid myn -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

dighetsbeslut oundvikligt. Är taxan tillämplig bör det kommunala organ,
som svarar för inkvarteringen i kommunen, dvs. beredskapsnämnden, besluta
om ersättningen. Är taxan däremot ej tillämplig, bör den allmänna lokala
värderingsnämnden bestämma ersättningen. Denna bestämmer ju ersättningen
i de fall, då vid förfoganderätt taxan ej kan tillämpas och är
följaktligen förtrogen med värdering av ifrågavarande slag.

Liksom då förfoganderätt utövas och ersättning bestämmes med tillämpning
av taxa av den som utövar förfoganderätten bör kommuns beslut enligt
taxan kunna överklagas till den allmänna lokala värderingsnämnden
och dennas beslut, vare sig det innebär en överprövning av kommunens
beslut eller utgör ett beslut i första instans, kunna överklagas till riksvärderingsnämnden.

Med det av mig nu förordade systemet tillförsäkras den inkvarterade rätt
till inkvarteringsbostaden och en ordning tillskapas för att bestämma inkvarteringshyrans
belopp. Det återstår att såvitt möjligt tillförsäkra inkvarteringsvärden
hans ersättning. Det synes icke tillfredsställande att inkvarteringsvärden
skulle vara hänvisad enbart till den eljest gällande ordningen
för att få ut förfallen hyra, dvs. att gå till domstol och få dom på
beloppet och därefter begära utmätning hos den inkvarterade, som f. ö.
regelmässigt icke torde ha några tillgängliga utmätningsbara tillgångar.
Denna ordning synes så mycket mindre tillfredsställande som inkvarteringsvärden
— mot bakgrunden av upplåtelseskyldigheten — icke kan få
den inkvarterade avhyst vid bristande hyresbetalning. Det möter emellertid,
såvitt jag kan finna, mycket stora svårigheter att trygga inkvarteringsvärdens
rätt till ersättning av den inkvarterade. Att såsom kommittén
föreslagit ställa det allmänna som garant för ersättningen skulle otvivelaktigt
omedelbart medföra att samhällsorganen överhopades med betalningsanspråk.
Den inkvarterade skulle ju då utan förfång för honom själv
eller för värden kunna underlåta att göra rätt för sig och principen att de
enskilda så långt möjligt skall svara för sig själva skulle genombrytas.
Jag kan därför icke heller på denna punkt ansluta mig till kommitténs
förslag. Emellertid synes en möjlighet yppa sig att åtminstone i vissa fall
tillförsäkra inkvarteringsvärden hans ersättning, nämligen i de fall, då
den inkvarterade uppbär sådan krigshjälp, som föreslagits av socialberedskapskommittén,
eller annan social förmån, som utbetalas av inkvarteringskommunen.
Inkvarteringsvärden bör i dessa fall bli berättigad att
direkt hos kommunen lyfta inkvarteringshyran i avräkning på den inkvarterades
förmån. Om inkvarteringen blir av längre varaktighet — och
det är först då, som inkvarteringshyran kan antagas bli av någon egentlig
betydelse för inkvarteringsvärden — torde ett stort antal av de inkvarterade
bli hänvisade till krigshjälp för sin försörjning och därmed ökas
också inkvarteringsvärdarnas möjligheter att på ett enkelt sätt få ut ersättningen.

135

Ktingl. Maj. ts proposition nr i år 196 i

I de hänseenden, i vilka särskilda regler ej meddelas i inkvarteringslagen
för förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad, får de
regler som eljest gäller för hyra anses tillämpliga. Upplåtelseskyldigheten
eliminerar emellertid den väsentliga sanktion, som uppsägning till avflyttning
utgör gentemot en inkvarterad som missköter sig. Endast i grava fall
och då annan lämpligare inkvarteringsmöjlighet står till buds kan enligt
vad jag förut anfört upplåtelseskyldigheten gentemot viss inkvarterad upphävas
genom att kommunen återkallar anvisning av inkvarteringsbostaden.
Med hänsyn härtill finner jag det skäligt att det allmänna ikläder sig ersättningsansvar
gentemot inkvarteringsvärden för det fall, att den inkvarterade
åstadkommer skada på upplåten bostad eller utrustning,
dock endast under förutsättning att skadan ej är ringa. Ersättningsanspråk
bör prövas och ersättningen utbetalas i den ordning, som
är föreskriven för motsvarande fall av skada på rekvirerad egendom, dvs.
ersättningen bestämmes av den allmänna lokala värderingsnämnden och
utbetalas i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Enligt 59 § civilförsvarslagen är efter utrymning den som inom utrymningsområdet
driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt
skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret utrustning
som icke längre behövs för anstaltens verksamhet inom området,
för förläggning, i vilken personer från anstalten skall inkvarteras.
Skyldigheten är sanktionerad genom att länsstyrelsen kan förelägga vite
eller förordna om handräckning eller ombesörja åtgärden på den försumliges
bekostnad. När civilförsvaret upprättat dylikt internat övergår ansvaret
för dess drift i normalfallet efter en vecka på inlcvarteringskommunen.
Utrustning som stått till civilförsvarets förfogande med stöd av ifrågavarande
paragraf bör då också stå till kommunens disposition. Med hänsyn
härtill finner jag i likhet med kommittén erforderligt att i inkvarteringslagen
stadga skyldighet för den som driver dylik anstalt att utan ersättning
avstå utrustningen till inkvarteringskommunen. Någon sanktion finner
jag i detta fall icke erforderlig. Dels är nämligen huvudmännen för
dylika anstalter med få undantag offentligrättsliga, dels torde utrustningen
redan ha avståtts till civilförsvaret av huvudmannen, när kommunen övertar
driften av förläggningen. När civilförsvaret överlämnar internatet till
kommunen kommer också utrustningen i kommunens besittning. Av skyldigheten
för huvudmannen att avstå utrustningen följer att han därefter
icke kan fråntaga kommunen utrustningen.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda stadgandena i lagförslaget.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 196i

Specialmotivering

Lagen» rubrik

Sånär som på en paragraf, nämligen 7 §, som handlar om skyldighet för
huvudman för vårdanstalt att avstå sådan utrustning som efter utrymn*n8
ej erfordras på anstaltens ordinarie verksamhetsplats, hänför sig lagens
paragrafer till skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad jämte utrustning.
Ifrågavarande undantag torde vara av så ringa betydelse att lagens
rubrik utan olägenhet kan lyda »lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
i krig m. m.».

1 §•

Paragrafens lydelse ansluter till den brukliga i fullmaktslagar, avsedda
att träda i tillämpning automatiskt i krig och efter särskilt förordnande
— som skall underställas riksdagen — vid krigsfara. En väsentlig skillnad
föreligger dock såtillvida att den tid, inom vilken lagen skall upphöra
att vara i tillämpning när endast krigsfara förelegat, gjorts så kort som en
månad efter krigsfarans upphörande, medan eljest meddelat förordnande
om tillämpning av fullmaktslag skall hävas av Kungl. Maj:t senast före
nästkommande riksdagssessions avslutande. Anledningen härtill är att om
krigsfaran upphört finnes icke längre någon befolkning, till vars förmån
upplåtelseskyldigheten enligt 2 § gäller. Några krigsskador har ej inträffat
i ett läge med endast krigsfara — de ordinarie bostäderna kan följaktligen
omedelbart åter användas — och då krigsfara ej föreligger kan företagna
utrymningar ej upprätthållas. Det synes vid sådant förhållande mest
konsekvent att lagen sättes ur tillämpning i det närmaste omedelbart efter
krigsfarans upphörande.

Har riket däremot varit i krig kan det förutsättas att en återflyttning
till de ordinarie bostäderna möter väsentliga svårigheter på grund av skador
på bostäder, och även om bostäder ej förstörts kan det i praktiken
vara omojligt att genomföra en återflyttning omedelbart efter krigets slut,
enär trafikapparaten kan vara skadad och försörjningen av de utrymda
tätorterna störd. En längre övergångstid erfordras då, under vilken lagen
måste vara i tillämpning. Denna övergångstid måste självfallet bli särskilt
lång om bostäder förstörts i större omfattning. Med hänsyn härtill bör efter
krig lagen enligt huvudregeln träda ur tillämpning före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, men möjlighet öppnas att
förlänga övergångstiden vid omfattande krigsskador på bostäder.

2 §.

I denna paragraf regleras upplåtelseskyldigheten. Denna gäller endast
inkvarteringsbostad som anvisats av civilförsvarsmyndighet eller kommun.

137

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

Hur anvisningen, som lämnas den hemlöse, skall ske torde få närmare regleras
i tillämpningsföreskrifter, varvid möjlighet till delegation av anvisningsrätten
från den lokala civilförsvarsmyndigheten till civilförsvarsorgan på
det lägsta lokala planet icke torde kunna undvaras. Inom civilförsvaret har
utarbetats särskilda anvisningssedlar, vilka avses skola tillhandahållas de
utrymmande eller utbombade vid ankomsten till inkvarteringskommunerna
och vilka de utrymmande därefter skall förete för inkvarteringsvärden.
Motsvarande anvisningssedlar torde få utarbetas för att användas av kommunerna,
då de måste taga upplåtelseskyldigheten i anspråk. På den som
utfärdar anvisningssedeln ankommer det att pröva, huruvida den som begär
inkvarteringsbostad tillhör sådan kategori av hemlösa, till vars förmån
upplåtelseskyldigheten gäller.

Lika litet som åläggande att utrymma kan överklagas enligt civilförsvarslagen
bör anvisning av inkvarteringsbostad kunna överklagas. I 9 §
inkvarteringslagen avskäres därför besvärsrätten i dessa fall. Om inkvarteringsvärden
efter den inkvarterades inflyttning begär att anvisningen av
bostaden skall återkallas och denna begäran avslås har han däremot möjlighet
att besvära sig.

Det är att märka att upplåtelseskyldigheten icke får tagas i anspråk till
förmån för annan än den som på grund av utrymning eller krigsskada eller
annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till sitt hem. Den som
i ett skede av frivillig utrymning lämnat sitt hem kan således icke utnyttja
upplåtelseskyldigheten utan är hänvisad till att på frivillig väg ordna sin
inkvartering. Blir hans hemort sedermera obligatoriskt utrymd är han dock,
om han då skulle bli bostadslös, jämställd med dem som lämnat sitt hem på
grund av åläggande och kan alltså då begära att få sig bostad anvisad. Ej
heller gäller upplåtelseskyldigheten till förmån för personal i försvarsorganisation,
som på grund av order i tjänsten måst lämna sitt hem, eller för
sådan arbetskraft som omflyttats med tjänsteplikt. Förläggningsfrågan för
nu nämnd personal måste följaktligen lösas på annat sätt, varvid rekvisitionslagen
respektive allmänna förfogandelagen erbjuder möjligheter till
ingripanden.

Med upplåtelseskyldighet får icke utrymme tagas i anspråk som oundgängligen
erfordras för inkvarteringsvärdens egna behov eller för hans familj
eller honom närstående. Detta innebär självfallet icke att den inkvarterade
äger göra anspråk på vad som salunda ej undantagits utan endast
att med upplåtelseskyldighet kan tagas i anspråk vad inkvarteringsvärden
ej själv oundgängligen behöver. Av civilförsvarets eller kommuns anvisningssedel
måste framgå i hur stor utsträckning upplåtelseskyldighet göres
gällande i det enskilda fallet. Stadgandet i denna paragraf måste ses mot
bakgrunden av 8 §, vari föreskrives att det vid tillämpningen av inkvarteringslagen
skall tillses, att den vars rätt beröres därav icke lider större förfång
än som föranledes av omständigheterna.

5*—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr b

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

Upplåtelse av inkvarteringsbostad skall enligt paragrafens andra stycke
även medföra skyldighet för inkvarteringsvärden att tillåta den inkvarterade
att använda sådan inkvarteringsvärdens utrustning, som är oundgängligen
nödvändig för att den inkvarterades dagliga behov skall kunna tillgodoses.
I den mån den inkvarterade själv har sådan utrustning, vilket undantagsvis
kan vara fallet, kan han självfallet icke göra anspråk på att få använda
inkvarteringsvärdens. Upplåtelse torde regelmässigt få ske i den formen
att den hemlöse anvisas möblerad inkvarteringsbostad med tillgång till
kök och husgeråd. I sådana fall, då inkvartering sker i ödegårdar, torde det
få ankomma på kommunen att i samverkan med civilförsvaret anskaffa
oundgängligen erforderlig utrustning. Upplåtelsen innebär emellertid att
inkvarteringsvärden, om det är praktiskt genomförbart, kan få avstå överskottsutrustning
till den inkvarterade.

Enligt paragrafens sista stycke kan anvisning av inkvarteringsbostad
återkallas av civilförsvaret eller beredskapsnämnd. Vid återkallelse upphör
upplåtelseskyldigheten och inkvarterad, som icke flyttar frivilligt, kan avhysas,
såvida annat icke följer av avtal som parterna kan ha träffat. Befogenheten
att återkalla anvisning är icke inskränkt till anvisningar, som
meddelats av det organ, där återkallelsen aktualiserats. Sålunda äger civilförsvaret
återkalla beredskapsnämndens anvisningar och omvänt.

Återkallelsebeslut, som meddelats av beredskapsnämnd, kan enligt 9 §
givas omedelbar verkan, vilket kan vara motiverat i sådana fall, då förhållandet
mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad måste betecknas som olidligt
för värden eller då det är uppenbart att den inkvarterade omedelbart
kan återvända till sitt hem. över civilförsvarets återkallelsebeslut kan talan
enligt samma paragraf ej föras; det blir här regelmässigt fråga om beslut
som berör hela befolkningsgrupper, vilka kan återvända till sina hemorter.

3 §•

Paragrafen reglerar de tvångsmedel som står kommun till buds att förverkliga
upplåtelseskyldigheten, därest denna icke godvilligt iakttages. Däremot
ställes icke här något tvångsmedel till civilförsvarets disposition, enär
detta har tillgång till förfoganderätt enligt civilförsvarslagen och genomför
inkvarteringen i ett akut läge, då förfoganderätten uppenbarligen är det
enda realistiska tvångsmedlet.

Upplåtelseskyldigheten aktualiseras enligt 2 § genom anvisning av inkvarteringsbostad.
Vägrar den utsedde inkvarteringsvärden att mottaga den
hemlöse äger enligt förevarande paragraf beredskapsnämnden förelägga inkvarteringsvärden
att upplåta bostaden. Det skall dock först konstateras att
det icke är civilförsvarets uppgift att sörja för att inkvarteringen kommer
till stånd. Så är fallet om det är fråga om en nyanländande person, som är
hemlös på grund av utrymning eller krigsskada. Den hemlöse befinner sig

Kurujl. Maj:ts proposition nr 4 år W64 139

då i en akut nödsituation och civilförsvarets förfoganderätt måste kunna
komma till användning såsom tvångsmedel.

I detta sammanhang må anmärkas att den omständigheten, att civilförsvaret
i första hand har att sörja för alt inkvartering beredes hemlösa,
icke utgör något hinder för kommun att göra upplåtelseskyldigheten gällande
men att i dylika fall något tvångsmedel ej står kommunen till buds,
därest den utsedde inkvarteringsvärden skulle vägra att ställa sig anvisningen
till efterrättelse. Enstaka utrymmande, som anländer till kommunen
efter det att den egentliga utrymningsrörelsen avslutats, kan således
beredas bostad genom beredskapsnämndens försorg utan att civilförsvaret
behöver kopplas in, under förutsättning dock att de utsedda inkvarteringsvärdarna
lojalt iakttar upplåtelseskyldigheten.

Beredskapsnämndens föreläggande kan men behöver icke nödvändigtvis
sanktioneras med vite. Då själva anvisningen emellertid i viss mån har karaktären
av ett föreläggande torde oftast vite böra utsättas i föreläggandet.
Det kan också och torde regelmässigt bli nödvändigt för beredskapsnämnden
att med stöd av 9 § förordna att föreläggande skall lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär. Däremot kan självfallet utdömande
av vite, vilket ankommer på domstol, ej ifrågakomma förrän vitesföreläggandet
vunnit laga kraft och vitet försuttits.

Efterkomines icke föreläggande kan enligt tredje stycket länsstyrelsen
förordna om handräckning. Motsvarande befogenhet äger länsstyrelsen enligt
78 § civilförsvarslagen, då någon underlåter att fullgöra vad som åligger
honom enligt vissa stadganden i nämnda lag.

Vitesförelägganden och handräckning enligt denna paragraf bör såsom
antytts i den allmänna motiveringen tillgripas endast i undantagsfall. Endast
i sådana fall torde det f. ö. överhuvudtaget bli påkallat med förelägganden.
I de brådskande situationerna, dvs. då vederbörande helt saknar bostad,
kan nämligen så gott som undantagslöst civilförsvarets förfoganderätt komma
till användning, och i andra fall — vid omflyttningar inom den inkvarterade
befolkningen — bör vitesförelägganden ej användas för att överflytta
besvärliga inkvarterade från en inkvarteringsvärd till en annan.

4 §•

Beträffande denna paragi''af, som handlar om inkvarteringsvärdens rätt
till ersättning för upplåtelsen och om ordningen för ersättningens bestämmande,
hänvisas till den allmänna motiveringen. Det må dock påpekas
att paragrafen för sin tillämpning förutsätter att inkvarteringsförhållandet
kommit till stånd på grundval av upplåtelseskyldighet enligt inkvarteringslagen.
En ursprungligen frivillig upplåtelse, exempelvis efter frivillig utrymning,
kan dock övergå till en upplåtelse, varå lagen blir tillämplig,
nämligen om hyresvärden i det frivilliga förhållandet säger upp den hemlöse
till avflyttning och denne därefter utverkar en anvisning på bostaden

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

såsom inkvarteringsbostad. Ersättningen för upplåtelsen skall då vid oenighet
fastställas i den ordning förevarande paragraf stadgar.

5 §.

I paragrafens första stycke föreskrives att inkvarteringsersättningen skall
erläggas i efterskott för månad. Med hänsyn till de osäkra förhållandena
under tid, då inkvarteringslagen är i tillämpning, kan förskottsbetalning
som eljest gäller vid hyra ej föreskrivas. De inkvarterade torde ofta icke
kunna betala inkvarteringsersättningen redan vid inflyttningen. Först sedan
läget stabiliserat sig och de erhållit krigshjälp eller annan social förmån,
avsedd för krigsförhållanden, får de i många fall möjlighet att göra
rätt för sig. Det är naturligt att inkvarteringsersättningen därefter fortsätter
att utgå i efterskott.

Inkvarteringsvärdens möjligheter att utfå ersättning av den inkvarterade
på annat sätt än genom domstols och exekutiv myndighets medverkan
regleras vidare i denna paragraf, enligt vilken värden berättigas att i avräkning
på den inkvarterades krigshjälp eller annan social förmån som
utbetalas av inkvarteringskommunen utfå inkvarteringshyran. Belopp som
utbetalas till den inkvarterade av andra organ, såsom försäkringskassa
eller postverket, eller som den inkvarterade innehar, kan däremot ej åtkommas
av inkvarteringsvärden annat än i den mån det enligt vanliga
regler är möjligt. Paragrafen förutsätter att krigshjälp skall beräknas så
att den täcker även bostadskostnad och att krigshjälpstaxan och taxan
för inkvarteringsersättning samordnas.

Då beredskapen på det sociala området ännu icke slutligt utformats
nämnes i paragrafen även annan social förmån än krigshjälp som kan
komma att utbetalas av kommunen till inkvarterad befolkning.

6 §•

Enligt denna paragraf är staten ersättningsskyldig för annan än ringa
skada, som uppkommit på inkvarteringsbostad till följd av inkvarteringen.
Skyldigheten att ersätta uppkommen skada är icke beroende av den inkvarterades
vållande men orsakssammanhang skall föreligga mellan inkvarteringen
och skadan. Har skadan uppkommit genom den inkvarterades
vållande, är inkvarteringsvärden självfallet oförhindrad att vid domstol
väcka skadeståndstalan mot den inkvarterade, för att av honom utfå hela
skadeståndet eller den del därav, som värden anser sig berättigad till men
icke kunnat utfå efter prövning i den ordning, som paragrafens andra
stycke anvisar.

7 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

141

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b
8 §.

Paragrafen har kommenterats i anslutning till 2 §.

9 §•

Paragrafen, som innehåller bestämmelser av formell natur, har berörts
under 2 § ävensom i den allmänna motiveringen. Besvärsordningen vid beslut
om avräkning av inkvarteringsersättning å krigshjälp torde komma
att regleras i krigshjälpslagen. Bestämmelsen i paragrafens första stycke,
att annat kommuns beslut än sådant som rör tillämpning av taxa får överklagas
hos länsstyrelsen, täcker emellertid även beslut om avräkning på
krigshjälp.

10 §.

I paragrafen, som är i tillämpning redan i fredstid, erinras om att Kungl.
Maj :t äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.

6. Följdändringar

Kommunalrättskommittén

I sitt betänkande föreslår kommunalrättskommittén att 36 § civilförsvarslagen
ändras så, att därav framgår, när civilförsvarets ansvar för utrymmande
eller eljest hemlösa upphör. Kommittén föreslår härvid regler,
som helt ansluter till motsvarande regler i lagstiftningen om kommunernas
beredskapsuppgifter, såvitt rör tidpunkten för kommunernas övertagande av
ansvaret för inkvarterade. I samma paragraf föreslår kommittén därjämte
ett stadgande, enligt vilket civilförsvaret skall ställa utrustning, som genom
dess försorg anskaffats för att tillgodose de inkvarterades behov, till
inkvarteringskommunens förfogande för motsvarande ändamål i den mån
utrustningen ej vidare erfordras för civilförsvarets verksamhet.

Vidare föreslår kommittén vissa smärre ändringar i 40 § civilförsvarslagen,
nämligen en begränsning i fråga om kommuns skyldighet att såsom
civilförsvarsuppgift vidtaga reservanordningar för kommunaltekniska anläggningar
och en utvidgning av kommuns skyldighet att utan ersättning
förvara och underhålla materiel. I det förstnämnda hänseendet skall enligt
kommitténs förslag såsom en kommunal civilförsvarsuppgift kvarstå endast
att vidtaga särskilda reservanordningar för brandförsvarets försörjning
med vatten, medan skyldigheten att vidtaga övriga reservanordningar —
för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen — regleras i den lag, vari
de kommunala beredskapsuppgifterna bestämmes. Utvidgningen av skyldigheten
att lagra och underhålla utrustning skall enligt kommitténs förslag
avse sådan utrustning som erfordras för att tillgodose de inkvartera -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i

des behov och som civilförsvaret enligt förslaget till ändring av 36 § skall
överlämna till inkvarteringskommunen.

Kommittén föreslår än vidare att 68 § civilförsvarslagen, i vilken paragraf
civilförsvarets förfoganderätt regleras, ändras så att paragrafen kommer
att föreskriva att civilförsvarets förfoganden såvitt gäller bostäder avsedda
för varaktig inkvartering skall äga giltighet under 14 dagar från
ianspråktagandet med rätt för länsstyrelsen att om särskilda skäl föreligger
tillägga förfogandena giltighet under ytterligare tid, högst 14 dagar
varje gång. Kommittén motiverar sitt förslag på denna punkt med att ett
upphörande av civilförsvarets ianspråktagande med förfoganderätt i och
med att ansvaret för de inkvarterade övergår på inkvarteringskommunen
kan vålla denna stora svårigheter och att kommunen kan behöva en övergångstid
för att utverka länsstyrelsens ianspråktagande med förfoganderätt
att träda i civilförsvarsförfogandenas ställe.

Slutligen föreslår kommittén att i 73 § civilförsvarslagen intages en erinran
om att prövning av ersättning för ianspråktagande enligt kommitténs
förslag till lösning av frågan om de inkvarterades rätt till bostad i vissa fall
kan ske i annan ordning än den som föreskrives i rekvisitionslagen.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag till ändringar i civilförsvarslagen har icke föranlett
några särskilda anmärkningar under remissbehandlingen.

Departementschefen

Vad beträffar de föreslagna ändringarna i 36 § civilförsvarslagen finner
jag det påkallat med en föreskrift att utrustning som civilförsvaret anskaffat
för att tillgodose de inkvarterades behov skall i erforderlig omfattning
ställas till inkvarteringskommunens förfogande, när ansvaret för de
inkvarterade övergår på kommunen. Då det här kan vara fråga om egendom,
som kommunal eller enskild huvudman för vårdinrättning enligt 59 § andra
stycket civilförsvarslagen avstått till civilförsvaret, synes bestämmelsen
böra ha sin plats i lag. Skyldigheten för huvudmannen att ställa egendomen
till inkvarteringskommunens förfogande är inskriven i 7 § inkvarteringslagen.

Däremot anser jag det icke erforderligt att i civilförsvarslagen reglera
tidpunkten för kommunernas övertagande av ansvaret för de inkvarterade.
Reglerna härom hör närmast hemma i lagstiftningen om kommunernas
skyldigheter och kräver icke någon komplettering i civilförsvarslagen.

Kommitténs förslag till ändringar i 40 § civilförsvarslagen har jag berört
i avsnittet om kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga
andra förberedelser. Av vad jag därvid anfört framgår att jag icke biträder
kommitténs förslag till omreglering av skyldigheten att vidtaga reservanord -

143

Kungl. Maj.ts proposition nr i år l‘J6i

ningar och ej heller förslaget om skyldighet för kommunerna att lagerhålla
och vårda utrustning, avsedd att tillgodose de inkvarterades behov.

Såsom framgår av vad som anförts i tidigare avsnitt ankommer löjning
och reparation numera icke på civilförsvaret ulan på de ordinarie samhällsorganen.
Civilförsvaret har därför ej längre någon tjänstegren benämnd
teknisk tjänst. Med hänsyn härtill bör lydelsen av 40 § första stycket e)
civilförsvarslagen jämkas.

Förslaget att civilförsvarets ianspråktaganden med förfoganderätt av
inlcvarteringsbostäder skall bestå under 14 dagar efter det inkvarteringskommunen
övertagit ansvaret för de inkvarterade har med den av mig
förordade ordningen med upplåtelseskyldighet fått en annan bakgrund
än enligt kommitténs förslag. Såvitt gäller enskild inkvartering medför
upplåtelseskyldigheten att en dylik övergångstid kan undvaras. Något annorlunda
förhåller det sig vid inkvartering i internat, vilka särskilt upprättats
av civilförsvaret i byggnader, som tagits i anspråk med förfoganderätt.
För dylika internat inträder inkvarteringskommunens ansvar en
vecka efter det civilförsvaret anmält, att internatet tagits i bruk; om särskilda
skäl föreligger kan dock länsstyrelsen förlänga tiden med en vecka.
Självfallet kan det föreligga svårigheter för kommunen att på så kort tid
som två veckor träffa avtal med byggnadens ägare om förhyrning av byggnaden
för internatändamål eller att, om överenskommelse ej nås, utverka
ianspråktagande med allmän förfoganderätt. Motsvarande svårigheter kan
föreligga i fråga om utrustning som civilförsvaret med förfoganderätt anskaffat
för internatet. Även om driften av internatet övergår på kommunen
först efter förlängd frist, synes möjlighet böra finnas att låta civilförsvarets
förfoganden bestå under högst två veckor efter det civilförsvaret överlåtit
driften av internatet på kommunen. 68 § torde därför tillföras ett stycke av
nämnda innehåll.

Vad kommittén föreslagit rörande ändring av 73 § civilförsvarslagen
hänför sig helt till den av kommittén föreslagna ordningen med särskilda
värderingsnämnder i kommunerna och saknar aktualitet om upplåtelseskyldighet
stadgas. Däremot bör paragrafen tillföras en regel, enligt vilken
ersättning vid fortsatt ianspråktagande jämlikt 68 § — som ju faktiskt
äger rum för kommunens räkning, enär driften av förläggningen icke längre
är en civilförsvarsuppgift — skall utgå av statsmedel till den, som avstått
egendomen. Härmed undvikes administrativ omgång; kommunen skulle
eljest först ersätta sakägaren och sedan med stöd av 18 § lagen om kommunal
beredskap begära ersättning av statsmedel.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196b

7. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har upprättats förslag
till

1) lag om kommunal beredskap;

2) lag om skgldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.; och

3) lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 7b).

Av dessa förslag, vilka torde få fogas till protokollet i detta ärende som
bilagor C—E1, är de under 2) och 3) av den natur att lagrådets utlåtande
över dem bör inhämtas.

Jag hemställer därför, att lagrådets utlåtande över sistnämnda lagförslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Göran Hedelius

1 Bilagorna, som bortsett från några redaktionella jämkningar i de under 2) och 3) upptagna
lagförslagen, är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

145

Bilaga A

Kouimunalrättskonimitténs förslag
till
Lag

om vissa kommunala beredskapsuppgiftcr
Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—4 §§, 8 § fjärde stycket,
9 § fjärde och femte styckena, 14—20 §§ samt 24—27 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas
senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller
som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen
med riksdagens samtycke förordna om tillämpning av 4 § under viss tid,
högst ett år varje gång.

När de i första stycket omnämnda bestämmelserna äro i tillämpning äger
kommun besluta om övergång till för beredskapsverksamheten planlagd
krigsorganisation. Återgång till fredstida organisation skall ske när bestämmelserna
ej vidare skola tillämpas eller vid tidpunkt dessförinnan, som beslutas
av kommunen. Beslut om övergång eller återgång skall omedelbart
översändas till länsstyrelsen.

Finner länsstyrelsen att kommun bör övergå till krigsorganisation eller
återgå till fredstida organisation, äger länsstyrelsen förordna därom.

Då förordnande meddelats enligt tredje stycket äger kommun besluta att
i 4 § angivna uppgifter skola handhavas av den nämnd, som inom krigsorganisationen
skall svara för dem. Uppgifterna skola i annat fall handhavas
av kommunens styrelse.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 196i
Kommunernas skyldigheter
2 §■

Det åligger kommun att vidtaga åtgärder för försorg om dem, som blivit
i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada eller utrymning eller
andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. Därvid skall
särskilt tillses att behoven av bostad och nödigt uppehälle bliva tillgodosedda
samt att erforderlig vård beredes dem, som äro i behov därav.

Den i första stycket angivna skyldigheten åvilar den kommun, inom vilken
den hjälpbehövande uppehåller sig och avses kunna varaktigt vistas.
Skyldigheten för kommun inträder, såvitt gäller den som till följd av krigsskada,
utrymning eller omflyttning lämnat sin bostad, då han efter anvisning
av civilförsvaret eller på annat sätt för sådan vistelse erhållit bostad
och inflyttat i denna.

Ansvaret för driften av förläggning, som upprättats för varaktig, med
vård förenad inkvartering av utrymd eller eljest hemlös befolkning, skall,
i den mån driften ej ankommer på annan, övergå till kommunen då åtta dagar
förflutit sedan dagen för kungörandet av den utrymning, som föranlett
förläggningens upprättande, eller, då upprättandet ej omedelbart föranledes
av sådan kungörelse, från det förläggningen trätt i verksamhet. Beträffande
förläggning, vid vilken verksamheten på grund av särskilda förhållanden beräknas
ej kunna tillfredsställande igångsättas inom tid som här sagts, må
länsstyrelsen förordna att kommunens övertagande skall anstå under ytterligare
högst åtta dagar.

3 §•

Kommun, varifrån utrymning sker, är skyldig att i mån av möjlighet
lämna bistånd åt kommun, där befolkning från utrymningskommunen i
större omfattning inkvarteras. Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande
av personal och utrustning för verksamheten för de inkvarterade.

Blir till följd av inkvartering av utrymda, skadegörelse eller annan liknande
orsak krigsviktig kommunal verksamhet i viss kommun av sådan
omfattning att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är annan
kommun, i den mån så kan ske utan eftersättande av kommunens egen beredskap,
skyldig att tillfälligt lämna sådant bistånd.

4 §•

Kommun är skyldig att i den omfattning Konungen bestämmer fullgöra
uppgifter, som avse tillämpningen av allmänna förfogandelagen, allmänna
ransoneringslagen eller lagen om allmän tjänsteplikt eller som eljest äga
samband med ransoneringsväsendet eller med arbetskraftens utnyttjande.
Kommun skall därvid jämväl lämna sådant biträde åt det ekonomiska försvarets
myndigheter, som kan erfordras för tryggande av ortens försörjning
med livsmedel och andra viktiga förnödenheter.

5 §•

Kommun skall under fredstid vidtaga nödiga förberedelser för fullgörandet
av i 2—4 §§ omförmälda uppgifter.

Förberedelser skola ock vidtagas för fullgörandet av uppgifter, som kommun
ombesörjer med avseende å gas-, värme-, vatten- och elektricitetsförsörjning,
samfärdsleder och samfärdsmedel, avlopp och renhållning eller
annat härmed jämställt ändamål.

147

Kungl. Maj.ts proposition nr \ år 1964

Förberedelserna skola med avseende å omfattning och inriktning i huvudsak
anpassas efter de förhållanden, som beräknas komma att råda i orten
sedan planlagda utrymningar verkställts eller planlagd inkvartering ägt rum,
och efter den risk för skador, för vilka orten kan beräknas vara utsatt. Kommun
är dock ej skyldig svara för förberedelser för avhjälpande av skador,
som innefatta förstörelse av avsevärda delar av orten eller eljest äro av förödande
omfattning.

Ombesörjes i andra stycket avsedd verksamhet av enskild, skall kommunen
tillse att förberedelser vidtagas av denne och därvid lämna det biträde,
som kan erfordras för förberedelsernas fullgörande.

6 §■

Är med hänsyn till verksamhetens omfattning eller betydelse erforderligt
att förberedelserna för viss ort redovisas i särskild plan, skall kommunen
efter länsstyrelsens förordnande upprätta och antaga sådan plan samt underställa
länsstyrelsen denna för godkännande.

Kommun har ock skyldighet att i enlighet med länsstyrelsens förordnande
vidtaga de särskilda anordningar, som oundgängligen erfordras för
verksamheten, såsom reservanordningar för i 5 § andra stycket avsedd verksamhet
eller anordningar för förbättring av inkvarteringsförhållandena.

Uppgifternas handhavande

7 §•

Den centrala ledningen av den kommunala beredskapsverksamheten utövas,
i den mån Kungl. Maj :t annat ej förordnar, under Kungl. Maj :t av
riksnämnden för kommunal beredskap.

Nämnden skall utgöras av en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande och fyra
av Kungl. Maj :t särskilt utsedda ledamöter, ävensom chefen för civilförsvarsstyrelsen
samt chefen för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.
En av de särskilt utsedda ledamöterna skall företräda sakkunskap på
socialvårdsområdet. Av övriga ledamöter skall en utses efter förslag av
Svenska stadsförbundet, en efter förslag av Svenska landskommunernas förbund
och en efter förslag av Svenska landstingsförbundet. För ordföranden
och de särskilt utsedda ledamöterna skola finnas suppleanter.

Riksnämnden, ävensom verk eller styrelse, som anförtrotts ledningsuppgifter
beträffande beredskapsverksamheten, skall vid ledningens utövande
bland annat meddela erforderliga råd och anvisningar för verksamheten
och dess planläggning, öva tillsyn över verksamheten, verka för vidtagandet
genom andra myndigheter av åtgärder till stöd för verksamheten samt tillse
verksamhetens samordning med annan verksamhet på totalförsvarets område.
Samarbete skall äga rum med verk eller styrelse, vars verksamhetsområde
äger samband med den kommunala beredskapsverksamheten.

8 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av den kommunala beredskapsverksamheten.

Det ankommer på länsstyrelsen bland annat att tillse att kommunerna
tillfredsställande fullgöra i denna lag omförmälda uppgifter samt att åtgärder
inom länet vidtagas för stöd åt den kommunala verksamheten.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Vid förordnande enligt 6 § första stycket om upprättande av plan skall
länsstyrelsen angiva utgångspunkterna för planläggningen och de krav, som
i särskilda hänseenden höra ställas pa verksamheten. Finnes samverkan
olika kommuner emellan höra redan pa förhand planläggas, skall länsstyrelsen
fästa berörda kommuners uppmärksamhet härpå. Länsstyrelsen skall
lämna kommunen de uppgifter och det bistånd, som kan erfordras vid planläggningens
genomförande. Upprättad plan ävensom ändring däri, som ej
är av allenast ringa betydelse, skall granskas och godkännas av länsstyrelsen.
Fyller underställd plan ej nödiga anspråk med avseende å ortens beredskap,
skall länsstyrelsen angiva i vilka hänseenden ändringar eller tillägg skola
vidtagas.

Länsstyrelsen äger, där så oundgängligen erfordras, meddela kommun
föreskrift om vidtagande av viss åtgärd eller om sättet för dess fullgörande,
ävensom förordna om bistånd enligt 3 § andra stycket.

9 §-

Ledningen inom kommun av verksamheten och dess planläggning ankommer
på kommunens styrelse. Där i särskild författning meddelas föreskrift
om handhavandet av beredskapsuppgifter, skall vad sålunda finnes stadgat
lända till efterrättelse.

Finnes med hänsyn till omfattningen av förekommande uppgifter eller
andra förhållanden erforderligt att verksamheten och planläggningen beträffande
vissa beredskapsuppgifter uppdrages åt annan nämnd, äger kommunen
besluta därom. Vid överlämnande av uppgifter till andra nämnder
bör eftersträvas att ledningen och planläggningen sainmanhålles för verksamhetsområden,
som äga samband med varandra. Nämnd, som anförtrotts
till beredskapsverksamheten hörande uppgifter, skall till styrelsen redovisa
verkställd planläggning och eljest hålla styrelsen underrättad om för verksamheten
vidtagna förberedelser.

Kommun äger i fall, som i andra stycket sägs, uppdraga uppgifter åt särskilt
inrättad kommunal beredskapsnämnd. Sådan nämnd kan anförtros
också andra uppgifter, som beröra totalförsvaret.

Vid handläggningen av frågor om kommunal beredskapsverksamhet inom
annan nämnd än kommunens styrelse äger av styrelsen utsedd företrädare
rätt alt närvara och deltaga i överläggningarna. Är sådan företrädare av avvikande
mening från det beslut, som i ärendet fattas, äger han få sin skiljaktiga
mening antecknad till protokollet.

Kommunens styrelse skall följa och övervaka verksamheten samt själv
handhava de uppgifter, som ej ombesörjas av annan nämnd. Där så finnes
oundgängligen erforderligt för uppgifternas fullgörande eller för verksamhetens
samordning äger styrelsen meddela annan nämnd föreskrifter beträffande
verksamheten. Kan i viss angelägenhet beslut av annan nämnd
eller av kommunens fullmäktige ej utan avsevärd olägenhet avvaktas, äger
styrelsen fatta beslut i ärendet att gälla till dess nämndens eller fullmäktiges
beslut föreligger. Då för beredskapsarbetets fortgång så är oundgängligen
påkallat, äger styrelsen efter länsstyrelsens godkännande övertaga på
annan nämnd ankommande beredskapsuppgifter.

10 §.

För de i 4 § angivna uppgifterna och därav föranledd planläggning äger
kommunen inrätta särskild kristidsnämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år W6i

149

11 §•

Ledamöter och suppleanter i särskilt inrättad kommunal beredskapsnämnd
och i särskilt inrättad kristidsnämnd väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke
vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst
så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av
suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om nämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte vad i
32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse ävensom
i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd
äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt att protokoll
upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje
ärende.

Beträffande nämnd i Stockholm skola, utöver vad i första stycket sägs,
bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte
skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i
sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat än förteckning
å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

12 §.

Kommun äger utse inkvarteringsombud och medhjälpare till dem att
inom kommunen eller del därav, rote, fullgöra uppgifter för bistånd åt inkvarterad
befolkning.

Det åligger inkvarteringsombuden och deras medhjälpare att med uppmärksamhet
följa de inkvarterades förhållanden, att lämna de inkvarterade
råd och hjälp samt att hos kommunens myndigheter anmäla iakttagna missförhållanden
och föreslå åtgärder till förbättring av förhållandena, ävensom
att fullgöra de uppgifter i övrigt, som kunna bliva dem ålagda i av kommunen
antagen instruktion.

Inkvarteringsombud och medhjälpare väljas av kommunens fullmäktige.
Till medhjälpare må utses jämväl den, som är röstberättigad inom annan
kommun. Valet gäller tills vidare.

Inkvarteringsombud och medhjälpare äga rätt att för sitt arbete åtnjuta
ersättning efter av Kungl. Maj :t bestämda grunder.

13 §.

Vid handhavandet av kommunala beredskapsuppgifter skola kommunerna
samverka med myndigheter, som ombesörja uppgifter på totalförsvarets
område. Där samverkan med annan kommun finnes böra ske, bör överenskommelse
härom träffas.

Vid planläggningen för den kommunala beredskapsverksamheten skall
samordning ske med planläggning, som erfordras för annan kommunal
verksamhet.

lnkvarteringsbostäder
14 §.

Kan vid kommuns verksamhet enligt 2 § uppkommet behov av bostad ej
tillgodoses genom frivillig upplåtelse, äger länsstyrelsen att efter fram -

150

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

[Ställning av kommunens styrelse förordna om skyldighet att till kronan
upplåta bostadsutrymmen jämte utrustning. Upplåtelsen må ej avse utrymmen
eller utrustning, som oundgängligen erfordras för bostadens ägare eller
innehavare och dennes familj. För upplåtelsen skall skälig ersättning utgå.

Framställning om förfogande skall innehålla de uppgifter, som erfordras
för bedömande av huruvida och i vilken mån ifrågavarande utrymmen böra
tagas i anspråk för inkvartering.

Vid förordnandet skall meddelas föreskrifter beträffande omfattningen av
tillåten inkvartering och angivas de villkor, som i övrigt finnas böra gälla
för upplåtelsen. Länsstyrelsen äger att i avvaktan på förfogandefrågans slutliga
avgörande meddela förordnande att gälla tills vidare.

Inkvarteringsbostad, som tagits i anspråk till följd av förfogande enligt
denna lag, må nyttjas av inkvarterade, som bestämmas av kommunens styrelse.
Styrelsen skall i samband därmed angiva den ersättning, som bör utgå
för upplåtelsen, samt bestämma vem som skall utgiva ersättningen och i
övrigt ansvara för vad som upplåtits.

15 §.

Ersättning för upplåtelsen skall av styrelsen angivas efter av Kungl.
Maj :t fastställd taxa.

Den, som är missnöjd med sålunda angiven ersättning, äger påkalla
prövning av frågan om ersättning hos värderingsnämnd för upplåtelse av
inkvarteringsbostad. Ansökan om sådan prövning skall ingivas till nämnden
inom fyra veckor från det förordnande om nyttjandet meddelades enligt
14 § fjärde stycket.

Hos värderingsnämnd må i samband med prövning av fråga om ersättning
för upplåtelse enligt 14 § prövas jämväl fråga om ersättning, som skall
utgå för tid, då ifrågavarande utrymmen av samma person nyttjats till följd
av förordnande av civilförsvarsmyndighet.

16 §.

Värderingsnämnd för upplåtelse av inkvarteringsbostad skall finnas inom
varje kommun och bestå av tre ledamöter. En av dessa ledamöter, tillika
ordförande, skall utses av länsstyrelsen och övriga ledamöter av kommunen.
För envar av ledamöterna skall utses suppleant. Till ledamot av värderingsnämnd
må utses jämväl den, som är röstberättigad inom annan kommun.

Finnes i kommunen hyresnämnd eller annan nämnd med liknande arbetsuppgifter,
äger länsstyrelsen efter framställning av kommunen förordna att
ifrågavarande nämnd skall fullgöra på värderingsnämnd ankommande
göromål.

I ärende inför nämnden skall den som beröres av beslutet beredas tillfälle
till yttrande. Kronans rätt skall bevakas av den länsstyrelsen förordnar.

17 §.

Över kommunal värderingsnämnds beslut må talan föras hos länsvärderingsnäinnd
för upplåtelse av inkvarteringsbostad. Besvären skola ingivas
till den kommunala värderingsnämnden inom fyra veckor från det klaganden
erhöll del av dess beslut.

Mot länsvärderingsnämnds beslut må talan ej föras.

Länsvärderingsnämnd skall finnas inom varje län och bestå av tre ledamöter.
För dem skola finnas suppleanter. Nämndens ordförande och supp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 106i 151

leant för honom utses av Konungen, övriga ledamöter oeh suppleanter utses
av länsstyrelsen.

18 §.

Ersättning för upplåtelse av inkvarteringsbostad skall utgivas till inkvarteringsvärden
i efterskott för fjorton dagar. Dröjer den som ansvarar för
nyttjandet av inkvarteringsbostaden med ersättningsskyldighetens fullgörande,
skall ersättning utgå av statsmedel och därvid utbetalas av den kommun,
inom vilken inkvarteringsbostaden är belägen.

Om skyldighet för inkvarterad att ersätta statsverket utgiven ersättning
för upplåtelse av inkvarteringsbostad är särskilt stadgat.

19 §.

Inkvarterad skall väl vårda inkvarteringsbostaden och till denna hörande
utrustning samt iakttaga vad i övrigt erfordras för bevarande av sundhet,
ordning och skick inom fastigheten eller eljest är av betydelse för vidmakthållande
av ett gott förhållande till inkvarteringsvärden. Den som enligt 14 §
fjärde stycket utsetts att ansvara för vad som upplåtits skall tillse att till
hans hushåll hörande inkvarterade iakttaga vad sålunda stadgats.

För skada eller avsevärd försämring, som uppkommit å bostaden eller
utrustningen till följd av upplåtelsen, skall ersättning utgå av statsmedel.
Framställning om sådan ersättning skall göras hos länsstyrelsen, som äger
att efter hörande av den kommunala värderingsnämnden utbetala vad som
finnes skäligt. Vad sålunda stadgats utgör ej hinder för ersättningsanspråkets
prövning inför domstol.

20 §.

Upplåtelsen skall gälla tills vidare och upphöra senast då bestämmelserna
om förfogande ej vidare skola tillämpas. Frågor om ersättning för upplåtelse
må dock jämväl därefter prövas i den ordning denna lag stadgar.

Förordnande om nyttjande enligt 14 § fjärde stycket må av kommunens
styrelse upphävas eller jämkas då bostaden oundgängligen erfordras för
inkvarteringsvärdens behov eller för inkvartering av annan eller då den inkvarterade
åsidosatt honom enligt 19 § första stycket åvilande skyldigheter
och därigenom förorsakat inkvarteringsvärden skada, som ej är av allenast
ringa betydenhet.

Kostnaderna för verksamheten
21 §.

För kostnader, som kommun fått vidkännas för inrättande av särskild anordning
enligt 6 § andra stycket, äger kommun erhålla statsbidrag med 90
procent av kostnadens belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig. Är
kostnaden för kommun särskilt betungande eller föreligger eljest särskilda
skäl härtill, äger Konungen medgiva att högre bidrag skall utgå.

Från statsbidrag skall dragas ersättning, som i annan ordning utgår av
statsmedel.

Kommun är ej skyldig vidtaga i första stycket avsedd åtgärd innan medel
finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag.

152

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 1964
22 §.

Åsamkas kommun på grund av omfattande förberedelser enligt 6 § första
stycket kostnader, som överstiga kostnaderna för liknande orter eller eljest
äro för kommunen betungande, skall skälig ersättning utgå av statsmedel.

23 §.

Statsbidrag fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, om ej Konungen
annorlunda förordnar. Ansökan om statsbidrag för visst kalenderår
skall göras före utgången av nästa kalenderår. När skäl äro därtill, må dock
ansökan prövas, oaktat den göres senare. Finner länsstyrelsen ansökningen
såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall awisningsbeslutet
underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet
med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

24 §.

För kostnader, som uppkomma för kommun till följd av verksamhet för
där inkvarterad befolkning från annan kommun, skall ersättning utgå av
statsmedel. Härvid skall ersättas kostnader, som särskilt hänföra sig till
denna verksamhet, såsom kostnaderna för särskilt anställd eller anlitad personal
eller för utrymmen och utrustning, som särskilt anskaffats för verksamheten,
eller för utgiven ersättning för erhållet bistånd från annan kommun.
Förorsakar användningen i inkvarteringsverksamheten av utrymmen
eller utrustning, som kommunen eljest nyttjar för annat ändamål, eller anlitandet
av för annat ändamål anställd personal att kostnaden härför överstiger
fredstida kostnader, skall ersättning för sådan merkostnad utgå.

Kommunen äger att av länsstyrelsen utfå förskott å i första stycket angiven
ersättning av statsmedel.

Om skyldighet för den som erhållit bistånd enligt 2 § första stycket att
ersätta statsverket härför är särskilt stadgat.

25 §.

Kostnader, som uppkomma för kommun till följd av bistånd enligt 3 §
åt annan kommun, skola ersättas av den senare kommunen. Vad nu sagts
skall ej gälla kostnader, som hänföra sig allenast till förberedelser, eller
kostnader för fullgörande av i 26 § angivna skyldigheter.

Särskilda bestämmelser
26 §.

Den som driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt
är skyldig att för förläggning för utrymda från anstalten eller för verksamheten
för dem tillhandahålla utrustning, som efter utrymning ej erfordras
för anstaltens verksamhet.

Erfordras med hänsyn till vid anstalt eller inrättning bedriven verksamhet
för vård, utbildning eller fostran att utrymda därifrån inkvarteras i särskild
förläggning eller att eljest särskilda åtgärder vidtagas för verksamheten
för dem, skall den som driver anstalten eller inrättningen svara för
driften av och verksamheten vid förläggningen och för vidtagandet av erforderliga
särskilda åtgärder.

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 196t

27 §.

Då skadeavhjälpande civilförsvarsverksamhet eller utrymnings- eller inkvarteringsverksamhet
under civilförsvarsmyndighets ledning pågår inom
kommun är kommunen skyldig att efter civilförsvarschefens bestämmande
biträda civilförsvaret med personal och utrustning, som vid den kommunala
planläggningen anvisats för sådant bistånd. Erfordras att ytterligare personal
och utrustning tages i anspråk, äger länsstyrelsen eller — om så är
oundgängligen påkallat och länsstyrelsens beslut ej kan avvaktas — civilförsvarschefen
förordna härom.

Vid verksamhet för civilförsvaret skola de kommunala styrkor, som anlitas
härför, stå under civilförsvarsmyndighets ledning.

28 §.

Underlåter kommun att efter länsstyrelsens förordnande verkställa planläggning
eller vidtaga anordning för verksamheten eller fyller av kommun
härutinnan vidtagen åtgärd ej nödiga anspråk med avseende å ortens beredskap,
äger länsstyrelsen, där rättelse ej annorledes kan ernås, förelägga
kommun lämpligt vite eller ombesörja planläggningen eller vidtaga anordningen
samt uttaga kostnaderna härför av kommunen.

Vad i första stycket är stadgat skall gälla jämväl där kommun underlåter
att följa föreskrift eller förordnande, som meddelats av länsstyrelsen enligt
8 § fjärde stycket.

29 §.

över beslut av kommunal myndighet i ärende, som avses i denna lag, må
besvär anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen eller av riksnämnden
för kommunal beredskap, må överklagas hos Konungen.

Förordnande enligt 14 § fjärde stycket eller enligt 20 § andra stycket må
upphävas eller ändras där förordnandet för någon, som beröres därav, föranleder
avsevärt men.

30 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphävas lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 september 1939 (nr 658) om kristidsnämnder
samt Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 september 1939 (nr 659) om kommunala
kristidsförbund.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Bilaga B

Kommunalrättskommitténs förslag
till
Lag

angående ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 36, 40, 68 och 73 §§ civilförsvarslagen den 22
april 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Inom civilförsvarsområde---- sammanhängande förhållanden.

I första stycket angivna åtgärder
skola, såvitt gäller envar som är i
behov av bistånd, ankomma på civilförsvaret
intill dess bostad, avsedd
att kunna nyttjas för varaktig inkvartering,
erhållits och tagits i besittning.

Ansvaret för driften av förläggning,
som upprättats för varaktig,
med vård förenad inkvartering av
utrymd eller eljest hemlös befolkning,
skall åvila civilförsvaret under
åtta dagar från dagen för kungörandet
av den utrymning, som föranlett
förläggningens upprättande, eller, då
upprättandet ej omedelbart föranledes
av sådan kungörelse, från det förläggningen
trätt i verksamhet. Beträffande
förläggning, vid vilken
verksamheten på grund av särskilda
förhållanden beräknas ej kunna tillfredsställande
igångsättas under tid
som här sagts, må länsstyrelsen förordna
att driften under ytterligare
högst åtta dagar skall ankomma på
civilförsvaret.

Utrustning, som anskaffats av civilförsvaret
för tryggande av tillgångarna
till nödig utrustning för i
första stycket avsedd verksamhet,
skall i den mån den ej vidare erfordras
för civilförsvarets verksamhet
ställas till förfogande för motsvarande
verksamhet genom kommun.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

40 §.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina------och dylikt;

b) i enlighet med gällande organisationsplan
inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum samt vidtaga andra
byggnadsanordningar ävensom
reservanordningar för vatten-, gasoch
elektricitets försörjningen så ock
under civilförsvarsberedskap, i den
omfattning civilförsvarsstyrelsen
eller efter dennas allmänna anvisningar,
länsstyrelsen bestämmer,
utföra skyddsrum och vidtaga andra
byggnadstekniska åtgärder avseende
det lokala civilförsvaret, oaktat åtgärderna
icke upptagits i organisationsplanen; c)

utföra källarmursgenombrott

(Föreslagen lydelse)

b) i enlighet med gällande organisationsplan
inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum samt vidtaga andra
byggnadsanordningar ävensom
särskilda reservanordningar för
brandförsvarets försörjning med vatten
så ock under civilförsvarsberedskap,
i den omfattning civilförsvarsstyrelsen
eller efter dennas allmänna
anvisningar, länsstyrelsen bestämmer,
utföra skyddsrum och vidtaga
andra byggnadstekniska åtgärder
avseende det lokala civilförsvaret,
oaktat åtgärderna icke upptagits i
organisationsplanen;

enskilda skyddsrum;

d) vårda och------omförmälda anordningarna;

inom civilförsvaret;

f) tillhandahålla lämpliga---

g) svara för-------kommunal anställning;

h) under civilförsvarsberedskap------egendom; samt

i) å trafikled------under mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd — —-----kostnaderna därför.

I den-----— •— belöpande andelar.

Vad i--------nu sagts.

3 mom. Närmare bestämmelser------av Konungen.

68 §.

Civilförsvarschef och------hörande civilförsvarsområde.

I den--------av länsstyrelsen.

I första stycket omnämnda förfoganden
skola såvitt gäller bostäder,
avsedda för varaktig inkvartering,
äga giltighet under fjorton dagar från
ianspråktagandet. Länsstyrelsen äger
att då särskilda skäl därtill föreligga
tillägga förfogandena giltighet under
ytterligare tid, varje gång högst
fjorton dagar.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr i- år 196i
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har egendom------

Ersättning gäldas----

73 §.

— ej förutsetts.

Om särskild prövning i vissa fall
av frågor om ersättning för bostad,
som tagits i anspråk för inkvarte-ring, är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

157

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 december
1963.

Närvarande:
justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 6 november 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1
mars 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig
m. m. och 2) lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Eskil Hellner.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

158

Kungl. Maj:ts proposition nr A år 196A

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december
1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist,
Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 13
december 1963 avgivna utlåtande över de den 1 mars 1963 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig
m. m. och lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 7A) samt
hemställer att förslagen som lagrådet lämnat utan erinran — jämlikt § 87
regeringsformen — ävensom det i statsrådsprotokollet för den 1 mars 1963
omförmälda förslaget till lag om kommunal beredskap måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Norborg

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

159

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen............................ *

Propositionens huvudsakliga innehåll................... 1

Författningsförslag.......................... 3

Förslag till lag om kommunal beredskap................ 3

Förslag till lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. 9
Förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 ..... 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 mars 1963............... 14

1. Inledning............................ 14

2. översikt av nu rådande förhållanden................ 16

3. Vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal beredskap....... 22

Huvuddragen av de framlagda förslagen.............. 22

Remissyttrandena....................... 26

Departementschefen...................... 34

4. Lagstiftning om kommunal beredskap................ 46

A. Uppgifter inom vissa verksamhetsområden............ 46

Kommunalrättskommitténs förslag............... 46

Utredningen om befolkningsregistreringen i krig......... 50

Remissyttrandena...................... 61

Departementschefen..................... 67

B. Planläggning och andra förberedelser............... 67

Kommunalrättskommitténs förslag............... 67

Civilförsvarsstyrelsens utredning om vattenhygienen i krig .... 75

Remissyttrandena...................... 77

Departementschefen..................... 34

C. Organisationsfrågor...................... 92

Kommunalrättskommittén.................. 92

Remissyttrandena...................... 99

Departementschefen.....................161

D. Kostnadsfrågor........................165

Gällande ordning......................165

Kommunalrättskommittén..................106

Remissyttrandena......................116

Departementschefen.....................112

E. Specialmotivering.......................116

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Sid.

5. Lagstiftning om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad m. m. ... 122

Kommunalrättskommittén...................122

Remissyttrandena.......................127

Departementschefen......................128

Specialmotivering..........................

6. Följdändringar.............................

Kommunalrättskommittén...................141

Remissyttrandena..........................

Departementschefen.........................

7. Departementschefens hemställan..................144

Kommunalråttskommitténs författningsförslag...............145

Förslag till lag om vissa kommunala beredskapsuppgifter........145

Förslag till lag angående ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 . . . 154

XJtdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd.............157

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 december 1963 ............ 158

ESSELTE AB. STHLM 64
312177