Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196k
1
Nr 33
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 19
december 1963.
Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt, samt
3) förordning angående ändrad lydelse av anvisningarna till 12 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås höjning vid inkomsttaxeringen av maximibeloppet
för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Nuvarande högsta avdragsbelopp
är 3 000 kr. Förslaget innebär i princip ett maximum för sådant avdrag
på 4 500 kr. Avdrag med högre belopp skall dock kunna medges sådana
barnfamiljer, vilkas inkomst understiger existensminimum. Därjämte föreslås
att invaliditetsersättning och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän
försäkring samt hemsjukvårdsbidrag från kommuner och landsting till
vanföra och andra vårdbehövande skall vara skattefria. Slutligen föreslås
komplettering av reglerna om värderingen av naturaförmåner, avseende
sjuksköterskeelever m. fl., och av bestämmelserna om jämkning av sjömansskatt
för sjöman, som är bosatt i Danmark, Norge eller Finland.
De föreslagna nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft snarast
möjligt och tillämpas omedelbart därefter.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 33
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196b
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 19 §, 50 § 2 mom. och 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt anvisningarna till 42 och 50 §§
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.
Till skattepliktig-----— av statsmedel;
invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning
enligt 9 kap. lagen om
allmän försäkring, så ock hemsjukvdrdsbidrag,
som utgår av kommunala
eller landsting skommunala medel
till den vårdbehövande;
familjebostadsbidrag, som-----likartad form.
(Se vidare anvisningarna.)
50 §.
2 m o m. För fysisk —----
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följ d av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom
med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständig
-
kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni
året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt
ortsavdrag, med ytterligare ett efter
1 Senaste lydelse av 19 § se 1963: 299, av 50 § 2 mom. se 1958: 296, av 52 § 1 mom. se
1961: 622, av punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 50 § se 1957: 200 samt av punkt 3 av
anvisningarna till 50 § se 1951: 422.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 190b
(Nuvarande lydelse)
heterna avpassat belopp, dock högst
3 000 kronor. Har skattskyldig på
grund av jämkning vid beräkning
av sjömansskatt åtnjutit avdrag för
nedsatt skatteförmåga, skall avdrag,
som avses i detta stycke, minskas
med det belopp, varmed jämkning
medgivits.
Om skattskyldigs inkomst, efter
avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet understigit
vad han kan anses hava behövt
till underhåll för sig själv och
för make och oförsörjda barn (existensminimu
m) må den skattskyldige
jämväl, efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning därom
gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande, erhålla avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med belopp som ovan sägs.
Skattskyldig, vars inkomst helt
eller till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension eller av bidrag som avses
i lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, skall — därest
särskilda omständigheter icke till annat
föranleda — anses hava haft sådan
nedsatt skatteförmåga, varom i
andra stycket förmäles.
Vad härefter ------beskatl
(Föreslagen lydelse)
omständigheterna avpassat belopp,
dock högst b 500 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid
beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som avses i detta
stycke, minskas med del belopp, varmed
jämkning medgivits.
Om skattskyldigs inkomst, efter
avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet understigit
vad han kan anses hava
behövt till underhåll för sig själv och
för make och oförsörjda barn (existensminimum)
må den skattskyldige
jämväl, efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning därom
gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande, erhålla avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med belopp som ovan sägs;
dock må avdraget beträffande skattskyldig
med oförsörjda barn för
varje sådant barn ökas med högst
1 000 kronor. Vad i andra stycket
sista punkten här ovan sägs skall
därvid äga motsvarande tillämpning.
Skattskyldig, vars inkomst helt eller
till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension, skall — därest särskilda
omständigheter icke till annat föranleda
— anses hava haft sådan nedsatt
skatteförmåga, varom i andra
stycket förmäles.
inkomst.
52
1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.
§•
1 in o m. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, som
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1964
(Nuvarande lydelse)
medgives, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den ena makens skattepliktiga
inkomst, må bristen avräknas
å den andra makens inkomst i
samma kommun. Kvarstående brist,
dock högst belopp motsvarande avdrag
enligt 46 § 2 mom., må, med
tillämpning i förekommande fall av
bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna
till 46 §, avräknas å förstnämnda
makens inkomst och, där
denna icke förslår, å andra makens
inkomst i andra kommuner. Underskott
å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom, som uppkommit
för endera maken, må av
räknas från den andra makens inkomst
i samma kommun av förvärvskälla
av samma slag. Ortsavdrag beräknas
för en var av makarna till
hälften av det belopp, som i 48 § 2
mom. andra stycket sägs, dock att,
om sådan del av ortsavdraget helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å
den ena makens taxerade inkomst i
hemortskommunen, bristen må avräknas
å den andra makens taxerade
inkomst i samma kommun. Kvarstående
brist må, med tillämpning
av bestämmelserna i 50 § 3 mom.
andra stycket, avräknas å makarnas
taxerade inkomster i andra kommuner.
Avdrag som i 50 § 2 mom. andra
eller tredje stycket sägs, beräknas
för vardera maken för sig under iakttagande
av att avdraget för makarna
tillsammans icke må överstiga det i
50 § 2 mom. andra stycket angivna
högsta beloppet.
(Föreslagen lydelse)
i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å
den ena makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den
andra makens inkomst i samma
kommun. Kvarstående brist, dock
högst belopp motsvarande avdrag enligt
46 § 2 mom., må, med tillämpning
i förekommande fall av bestämmelserna
i punkt 4 av anvisningarna
till 46 §, avräknas å förstnämnda
makens inkomst och, där denna icke
förslår å andra makens inkomst i
andra kommuner.
Underskott å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom,
som uppkommit för endera maken,
må avräknas från den andra makens
inkomst i samma kommun av förvärvskälla
av samma slag.
Ortsavdrag beräknas för en var
av makarna till hälften av det belopp,
som i 48 § 2 mom. andra stycket
sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget
helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den ena makens taxerade
inkomst i hemortskommunen,
bristen må avräknas å den andra
makens taxerade inkomst i samma
kommun. Kvarstående brist må, med
tillämpning av bestämmelserna i 50
§ 3 mom. andra stycket, avräknas å
makarnas taxerade inkomster i andra
kommuner.
Avdrag som i 50 § 2 mom. andra
eller tredje stycket sägs, beräknas
för vardera maken för sig under
iakttagande av att avdraget för makarna
tillsammans icke må överstiga
det högsta belopp som bestämmelserna
i 50 § 2 mom. andra och
tredje styckena medgiva.
Anvisningar
till 42 §.
Stundom inträffar,-----till ledning.
Värdet av-----motsvarande kvantiteter.
I fråga om praktikanter, lärlingar,
elever vid sjuksköterskeskolor och
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196 i 5
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
liknande förekommer, att vederbörande
under utbildningstiden åtnjuter
naturaförmåner (fri kost, fri bostad)
eventuellt jämte en mindre
kontanter sättning, som närmast har
karaktär av fickpengar. I dylika fält
må värdet av naturaförmånerna jämkas
och upptagas till det lägre belopp,
som med hänsyn till kontantersättningens
storlek och övriga förhållanden
framstår som skäligt.
till 50 §.
1. Den skattskyldiges--------inkomsten åtnjutits.
Den myndighet--------särskilda fallet.
Normalbeloppen för-------förvärvskällan tjänst.
Vid bestämning —-----i inkomsten.
Fråga om —----förmåners värde.
Har den skattskyldige haft---—--därtill föranleda.
Ilar den skattskyldige under-----skattemyndighetens beslut.
Har den skattskyldige icke haft Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom högre inkomst än det för honom beheräknade
existensminimibeloppet räknade existensminimibeloppet och
och har detta befunnits bero av för-, har detta befunnits bero av förhål
-
hållande, varom i 50 § 2 mom. tredr
je stycket förmäles, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga medgivas med
så stort belopp, dock högst 3 000 kronor,
att den skattskyldige icke påföres
beskattningsbar inkomst.
Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med
så stort belopp, dock högst 3 000
kronor, att större skatt icke kommer
att uttagas än att inkomsten, minskad
med skatten, uppgår till beloppet
av existensminimum.
Nedsatt arbetsförmåga----
2. Därest skattskyldig varit för
sin försörjning helt beroende av
vad han i form av folkpension eller
i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad
lande, varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt
skatteförmåga medgivas med så
stort belopp, dock högst med belopp
som i nyssnämnda lagrum sägs, att
den skattskyldige icke påföres beskattningsbar
inkomst.
Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med
så stort belopp, maximerat på sätt i
föregående stycke sägs, att större
skatt icke kommer att uttagas än att
inkomsten, minskad med skatten,
uppgår till beloppet av existensminimum.
- normal arbetsinkomst.
2. Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension uppburit,
bör den taxerade inkomsten regelmässigt
minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit,
dock högst 4 500 kronor. Om
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 196b
(Nuvarande lydelse)
han sålunda uppburit, dock högst
3 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller
annan anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet, bör
det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn därtill.
Om skattskyldig åtnjutit jämväl
annan inkomst än folkpension eller
änke- eller änklingsbidrag, men pensionen
eller bidraget likväl utgjort
den huvudsakliga delen av
hans inkomst, bör den skattskyldige
regelmässigt medgivas ett med hänsyn
till omständigheterna jämkat avdrag
för nedsatt skatteförmåga.
Därest folkpensionen eller änkeeller
änklingsbidraget icke uppgått
till minst hälften av den sammanlagda
inkomsten, bör avdrag, som
ovan sägs, medgivas allenast då särskilda
skäl därtill föranleda.
3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit
folkpension eller i 50 § omförmält
änke- eller änklingsbidrag, böra
erhålla avdrag enligt punkt 1, må
han icke erhålla avdrag enligt punkt
2 annat än om han därigenom skulle
erhålla ett högre avdrag än enligt
punkt 1. I dylikt fall må avdrag enligt
sistnämnda punkt icke ifrågakomma.
(Föreslagen lydelse)
den skattskyldige mot låg avgift vistats
å sjukhus eller annan anstalt
eller om hans levnadskostnader rönt
inverkan av annan därmed jämförlig
omständighet, bör det belopp, varmed
den taxerade inkomsten enligt vad
nyss sagts må minskas, jämkas med
hänsyn därtill.
Om skattskyldig åtnjutit jämväl
annan inkomst än folkpension, men
pensionen likväl utgjort den h uv
u dsakliga delen av hans inkomst,
bör den skattskyldige regelmässigt
medgivas ett med hänsyn
till omständigheterna jämkat avdrag
för nedsatt skatteförmåga.
Därest folkpensionen icke uppgått
till minst hälften av den sammanlagda
inkomsten, bör avdrag,
som ovan sägs, medgivas allenast då
särskilda skäl därtill föranleda.
3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit
folkpension, böra erhålla avdrag
enligt punkt 1, må han icke erhålla
avdrag enligt punkt 2 annat än om
han därigenom skulle erhålla ett högre
avdrag än enligt punkt 1. I dylikt
fall må avdrag enligt sistnämnda
punkt icke ifrågakomina.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med lagens ikraftträdande skall följande iakttagas.
1. Lagens bestämmelser skola tillämpas första gången i avseende å 1964
års taxering. Äldre bestämmelser skola alltjämt tillämpas i fråga om 1963
års taxering så ock i fråga om eftertaxering för år 1963 eller tidigare år.
2. Jämväl efter denna lags ikraftträdande skall skattskyldig, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del utgjorts av bidrag som avses i 15 § lagen
den 2o maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring,
i regel anses hava haft nedsatt skatteförmåga "på sätt i 50 § 2 mom.
fjärde stycket kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar i författningsrummens
senast gällande lydelse stadgas beträffande skattskyldig,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av bidrag som avses i
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn.
Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 196t
7
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 9 § 2 mom. och 11 § 1 inom. förordningen den
26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla andrad lydelse pa satt
nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
9 §•
2 m o m. För skattskyldig---
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom.
andra, tredje eller fjärde stycket
kommunalskattelagen förmäles, må
efter taxeringsnämndens eller, om
besvär anförts eller ock särskild
framställning därom gjorts senast
den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande
den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp,
dock högst 3 000 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid
beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som nu sagts, minskas
med det belopp, varmed jämkning
medgivits.
Vad härefter
--kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. andra,
tredje eller fjärde stycket^ kommunalskattelagen
förmäles, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni
året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp,
dock högst med belopp som stadgas
i 50 § 2 mom. andra och tredje styckena
kommunalskattelagen. Har
skattskyldig på grund av jämkning
vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som nu sagts,
minskas med det belopp, varmed
jämkning medgivits,
beskattningsbar inkomst.
11
1 m o m. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxe
-
§•
1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst.
i Senaste lydelse av 9 § 2 mom. se 1958: 297 och 11 § 1 mom. se 1961: 623.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1964
(Nuvarande lydelse)
ring avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den ena makens inkomst,
må bristen avräknas å den andra makens
inkomst. Ortsavdrag beräknas
för en var av makarna till hälften av
det belopp, som i 48 § 2 mom. andra
stycket kommunalskattelagen sägs,
dock att, om sådan del av ortsavdraget
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den ena makens taxerade inkomst,
bristen må avräknas å den
andra makens taxerade inkomst. Avdrag,
som i 9 § 2 mom. andra stycket
sägs, beräknas för vardera maken för
sig under iakttagande av att avdraget
för makarna tillsammans icke må
överstiga det i nämnda stycke angivna
högsta beloppet. Skatten beräknas
å det sammanlagda beloppet av makarnas
beskattningsbara inkomster
och fördelas å makarna efter förhållandet
mellan deras beskattningsbara
inkomster. Vad i 10 § 3 mom. sägs,
skall därvid tillika iakttagas.
(Föreslagen lydelse)
Har vid dylik taxering avdrag, varom
i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller
delvis ej kunnat utnyttjas å den ena
makens inkomst, må bristen avräknas
å den andra makens inkomst.
Ortsavdrag beräknas för en var av
makarna till hälften av det belopp,
som i 48 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen sägs, dock att,
om sådan del av ortsavdraget helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den
ena makens taxerade inkomst, bristen
må avräknas å den andra makens
taxerade inkomst.
Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra
stycket sägs, beräknas för vardera
maken för sig under iakttagande av
att avdraget för makarna tillsammans
icke må överstiga det högsta
belopp som bestämmelserna i 50 §
2 mom. andra och tredje styckena
kommunalskattelagen medgiva.
Skatten beräknas å det sammanlagda
beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster och fördelas å
makarna efter förhållandet mellan
deras beskattningsbara inkomster.
Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall därvid
tillika iakttagas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med förordningens ikraftträdande skall följande iakttagas.
1. Förordningens bestämmelser skola tillämpas första gången i avseende
å 1964 års taxering. Äldre bestämmelser skola alltjämt tillämpas i fråga om
1963 års taxering så ock i fråga om eftertaxering för år 1963 eller tidigare år.
2. Vad som stadgas i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen den
1964 (nr 000) om ändring i kommunalskattelagen den 28
december 1928 (nr 370) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga vid taxering till statlig inkomstskatt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1964
9
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av anvisningarna till 12 § förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt
Härigenom förordnas, att anvisningarna till 12 § förordningen den 16 maj
1958 om sjömansskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 12 §.
Jämkning i fall som avses i 12 §
1 mom. vid e) må för år räknat medgivas
med högst ett belopp, som motsvarar
summan av vederbörligt, vid
erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat
ortsavdrag och 3 000 kronor.
Jämkning i fall som avses i 12 §
1 mom. vid e) må för år räknat medgivas
med högst ett belopp, som motsvarar
summan av vederbörligt, vid
erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat
ortsavdrag och det belopp,
med vilket avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga högst skulle
hava kunnat medgivas vid taxering
till statlig inkomstskatt.
1 fråga om sjöman, som avses i förordnande
enligt 7 § 2 mom., må vid
jämkning enligt 12 § t mom. hänsyn
tagas till sådana i sistnämnda författningsrum
omförmälda avdrag,
vilka sjömannen med tillämpning av
grunderna för förordningen om statlig
inkomstskatt skulle hava kunnat
påräkna vid taxering i det land, där
sjömannen är bosatt.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av anvisningarna till 12 § se 1962:142.
•fl Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 33
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196b
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 december 1963.
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist,
Aspling, Palme.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga, m. m. samt anför därvid följande.
Inledning
Vid inkomsttaxeringen kan skattskyldig på vissa i kommunalskattelagen
angivna grunder få — utöver sedvanligt ortsavdrag — ett extra avdrag, om
hans skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen nedsatt. Detta
extra avdrag medges med ett efter omständigheterna i varje särskilt fall
avvägt belopp, dock högst 3 000 kr.
I en den 2 mars 1961 till finansdepartementet inkommen skrivelse framhöll
centrala uppbördsnämnden, att den angivna ramen för extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga på grund av de stigande levnadskostnaderna visat
sig otillräcklig, särskilt då det gäller barnfamiljer. Nämnden hemställde därför
om utredning rörande en höjning av maximibeloppet. En framställning
i samma syfte inkom därefter den 24 april samma år från samarbetsdelegationen
för de landstingsfria städerna.
På grund härav har inom departementet upprättats en promemoria med
förslag till ändrade bestämmelser vid inkomsttaxering om högsta belopp för
extra avdrag vid nedsatt skatteförmåga (Stenc. Fi 1963: 7). Promemorian,
som utarbetats av kammarrättsrådet Sven Hallberg, överlämnades den 10
september 1963. Vid promemorian fogade författningsförslag torde såsom
Bihang få fogas vid detta protokoll.
över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av
kammarrätten, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, socialstyrelsen,
överståthållarämbetet (efter hörande av Stockholms stads uppbördsverk),
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands,
Västernorrlands samt Norrbottens län, ordföranden i allmänna skatteberedningen,
uppbördsorganisationskommittén, Föreningen Sveriges kronokam
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1964
rerare, Landsorganisationen i Sverige, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). De blindas förening, De vanföras riksförbund och Svenska vanförevårdens
centralkommitté har därjämte inkommit med ett gemensamt yttrande
i ärendet.
Remissyttrandena utvisar enighet om att en ändring av nuvarande maximering
av det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga är angelägen. Jag
anhåller nu att få upptaga denna fråga.
Gällande bestämmelser
Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxering
är intagen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen (KL). Enligt 9 § 2 mom,
förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även vid
taxering till sådan skatt.
Enligt 50 § 2 mom. andra stycket KL äger taxeringsnämnd och prövningsnämnd
medge sådant avdrag med högst 3 000 kr. i fråga om skattskyldig,
vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen nedsatt till
följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet». Enligt samma moments
tredje stycke kan extra avdrag med högst samma belopp 3 000 kr. också
beviljas skattskyldig, vars »inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt,
på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor
försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understigit
vad han kan anses hava behövt till underhåll för sig själv och för make och
oförsörjda barn (existensminimum)». Dessa bestämmelser kompletteras i
momentets fjärde stycke med en föreskrift om rätt till extra avdrag för den,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension e. d.
Som övre gräns för avdrag gäller beloppet 3 000 kr. även när som grund
för avdrag åberopas förhållanden i mer än ett av de tre nyssnämnda styckena
i 50 § 2 mom. KL. Maximigränsen har varit oförändrad ända sedan
1951 års taxering, om man bortser från den temporära höjning till 5 000 kr.
som, i avbidan på väntad höjning av de kommunala ortsavdragen, gällde
vid 1957 och 1958 års taxeringar till kommunal inkomstskatt.
Anvisningarna till 50 § KL innehåller närmare föreskrifter angående avdragets
bestämmande i vissa fall, därvid detaljreglerna om existensminimum
är av särskilt intresse här. Enligt dessa regler skall, om inte särskilda
förhållanden annat föranleder, existensminimum bedömas med hänsyn till
förhållandena under hela beskattningsåret. Det skall ankomma på därtill
förordnad myndighet (centrala uppbördsnämnden) att fastställa normalbe
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196b
lopp för olika delar av landet till ledning för bestämmande av existensminimum
i det särskilda fallet. Dessa normalbelopp skall alltså tillämpas, när
vid årlig taxering fråga uppkommer att bevilja extra avdrag med hänsyn till
existensminimum men även — jämlikt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen
— när på samma grund skattskyldig kan anses berättigad till befrielse från
eller nedsättning av skatteavdrag vid beräkning av preliminärskatt. Vidare
skall av den lokala skattemyndigheten medgivet avdrag vid beräkning av
preliminärskatt gälla också vid häremot svarande taxering — dock endast
såvida inte nya omständigheter sedermera framkommit, såsom exempelvis
påtaglig förbättring av den skattskyldiges ekonomiska ställning eller nyvunnen
kännedom om tillgångar hos honom.
Ortsavdrag och gällande maximibelopp utgör tillsammans den ram vid
såväl den statliga som den kommunala taxeringen, inom vilken centrala
uppbördsnämnden har att fastställa de skattefria normalbeloppen för existensminimum.
Ramen utgör därför (2 250 + 3 000 =) 5 250 kr. för ensamstående
och (4 500 -f- 3 000 =) 7 500 kr. för gift skattskyldig och för ogift
skattskyldig med hemmavarande barn.
Gällande existensminimum (för år 1964) enligt centrala uppbördsnämndens
anvisningar utgör för makar 5 650 kr., för ensamstående 4 240 och för
varje barn 660 kr. Utrymmet inom ramen ortsavdrag + 3 000 kr. för hänsynstagande
till barn framgår av denna uppställning.
Av centrala uppbördsnämnden fastställt |
Ortsavdrag + max. |
Återstår för extra av-drag för barn |
|
för makar.................. |
5 650 |
7 500 |
1 850 |
för ensamstående (med hemma- |
|||
varande barn)............ |
*4 540 |
7 500 |
2 960 |
1 4 240 kr. + 300 kr. för familjebostad
Normalt existensminimum för varje barn utgör som nämnts enligt centrala
uppbördsnämnden för år 1964 660 kr. Det belopp som inom ramen
(ortsavdrag + 3 000) kan medges i extra avdrag förslår sålunda beträffande
makar till fullt hänsynstagande till två barn. För det tredje barnet kan
extra avdrag medges upp till 530 kr.; ytterligare barn kan i detta sammanhang
icke beaktas. I fråga om ensamstående med hemmavarande barn medger
nuvarande regler fullt extra avdrag för fyra barn; för det femte och
följande återstår blott 320 kr.
I vissa fall och särskilt beträffande flerbarnsfamiljer beräknas emellertid
existensminimum högre än till de nämnda normalbeloppen utan att det
extra avdraget fördenskull höjes utöver maximum (3 000 kr.). Normalbeloppen
inbegriper nämligen normalhyra, lika för alla delar av landet beräknad
för en person (= ensamstående utan barn) till 1 140 kr., avseende
1 rum med uppvärmning, och för två eller flera familjemedlemmar till 1 440
kr., avseende 1 rum och kök med uppvärmning. Uppbördsnämndens anvis
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 dr 196b
ningar medger att hyresschablonen frångås, då familjemedlemmarnas antal
är fyra (2 rum och kök) eller högre. Undantagsvis kan även eljest storre
hostad än normalt accepteras vid förevarande beräkning. Dock får den
schablonmässigt framräknade hyreskostnaden aldrig upptas till högre belopp
än den faktiska hyresutgiften.
Departementspromemorian
I promemorian konstateras, att gällande regler om extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga ofta inte medger fullt hänsynstagande till barnfamiljers
existensminimum. Även en annan kategori skattskyldiga bor, framlialles det
i promemorian, uppmärksammas i detta sammanhang, nämligen folkpensionärerna.
Härom anföres följande.
Med den stegring av boendekostnaderna som på senare år ägt rum har de
till folkpensionärer utgående behovsprövade kommunala bostadstilläggen —
vilka från beskattningssynpunkt är att betrakta som del av folkpension
nått sådan höjd på vissa orter, att skattskyldig utan annan inkomst an
folkpension kommit att, fastän extra avdrag medgivits med maximala 3 000
kr., få sig påförd beskattningsbar inkomst. Förhållandet star uppenbarligen
i motsättning till bestämmelserna i 50 § KL med dithörande anvisningar.
För pensionärer utan bostadstillägg och utan sidoinkomst har problemet hittills
inte uppkommit: år 1962 utgjorde den allmänna ålderspensionen 3 088
kr. för ensamstående och tillhopa 4 860 kr. för makar. Narmast till hands
syns vara att genom lagändring likställa dessa kommunala bostadstillägg
med de jämlikt 19 § skattefria statliga familjebostadsbidragen — en lösning
som dock inte skall närmare prövas här.
Utredningsmannen anser, att en vidgad ram för skattefrihet för inkomst
under existensminimum i och för sig kan erhållas genom att helt slopa föreskrifterna
om maximering av det extra avdraget. Denna utväg förordas dock
icke i promemorian av följande skäl. Skulle taxeringsnämnderna få frihet
att efter eget skön bestämma avdragsbeloppen i de enskilda fallen, torde beloppen
komma att anpassas efter den i olika delar av landet högst varierande
socialhjälpsnivån, vilket i sin tur skulle föranleda ojämnheter vid beskattningen.
Visserligen behöver ett upphävande av maximiregeln inte nödvändigtvis
leda till att centrala uppbördsnämnden befrias från sin skyldighet
att för olika delar av landet fastställa normalbelopp för existensminimum
till ledning i det särskilda fallet. Men vid bibehållet sådant åliggande torde
svårigheter uppkomma för nämnden att utan ledning av ett lagfäst maximibelopp
differentiera avdragen på ett från skattelagstiftningens synpunkt
lämpligt sätt.
En tänkbar metod kunde vara, fortsätter utredningsmannen, att begränsa
ändringen i gällande regler till att avse så stor höjning av nuvarande maximum,
att även från olika synpunkter missgynnade kategorier skattskyldiga
kunde tillfredsställande tillgodoses. Ett beslut av denna innebörd måste
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1964
emellertid bil av bara temporär effekt. Förändringar i levnadskostnaderna
kan väntas föda krav på följsamhet beträffande maximibeloppet_om inte
förr så i varje fall när, efter en höjning nu, kostnadsutvecklingen återställt
dagens relation. Utredningsmannen anför därefter följande.
K^''?,ke kun^e en lösnin§ ligga däri, att systemet med ett maximibelopp
bibehålls men bara som huvudregel och utan att fylla sin nuvarande funktion
som absolut gräns för alla i skatteförfattningarna reglerade fall, där
extra avdrag kan förekomma. Åt centrala uppbördsnämnden kunde då ges
befogenhet att för de speciella fall, där avdragsyrkande grundar sig på
existensminimum, utfärda anvisningar om avdragsrätten utan eliest gällande
begränsning till maximibeloppet. Emellertid måste väl nämndens anvisningar
alltid baseras på vissa schablonberäkningar, inte bara i fråga om bostadskostnader
och därmed sammanhängande utgifter utan också beträffande
andra individuellt varierande kostnader såsom exempelvis fackföreningsavgifter.
Olägenheten med ett system av denna utformning kan förutses
bil endera av två: Antingen måste anvisningarna göras så omfattande
och invecklade att deras praktiska tillämplighet äventyras, eller också föranleder
deras summariska form oklarhet i det enskilda fallet om deras rätta
innebord. Aven med denna metod måste sålunda ojämnhet i praxis befa
Utredningsmannen
förordar, att systemet med ett i kommunalskattelagen
inskrivet högsta belopp för extra avdrag inte överges. Emellertid bör möjlighet
ges att vid avdragets bestämmande i det enskilda fallet ta hänsyn till
det antal personer vilkas försörjning är beroende av den aktuella inkomsten.
Vidare framhålles att skäl talar för att frångå den hittills gällande regeln
med ett till beloppet fixerat maximum, som inte påverkas av levnadskostnadernas
fortlöpande stegring. Detta skulle uppnås med ett system,
dar maximibeloppet ställs i relation till ortsavdraget, vars belopp ju gång
efter annan hojts med sikte på levnadskostnadernas ökning. Om denna väg
valjes, kan avdraget lämpligen maximeras till ett eller flera ortsavdrag eller
delar darav, allt efter storleken av den avdragsberättigades familj.
I promemorian framhålles, att det av centrala uppbördsnämnden faststallda
normalbeloppet för existensminimum för ensamstående utan barn
f. n. utgör 4 240 kr. For att täcka detta belopp erfordras förutom ortsavdraget
ett belopp av 1 990 kr. Med denna utgångspunkt skulle det extra avdragets
maximum kunna bestämmas till samma belopp som ortsavdraget En
sådan maximering skulle dock innebära en sänkning av nuvarande maximum
i fråga om ensamstående skattskyldig med 750 kr. Emot en sänkning
av nuvarande maximum anföres flera skäl, bl. a. det förhållandet att beskattningsbar
inkomst trots maximalt extra avdrag kan uppkomma för
skattskyldig, vars enda inkomst utgjorts av folkpensionsförmåner. Utredningsmannen
anser därför, att en viss höjning av avdragsmaximum bör
komma till stånd även för ensamstående skattskyldig och föreslår såsom
maximum ett och ett halvt ortsavdrag, d. v. s. med nuvarande ortsavdrag
3 375 kr.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 dr 1964
För samboende makar föreslås det extra avdragets maximum till samma
belopp som ortsavdraget, f. n. 4 500 kr. Förslaget innebär alltså på denna
punkt en ökning av avdragsmaximum med 1 500 kr.
I syfte att tillgodose barnfamiljerna föreslås vidare, att i de fall där extra
avdrag medges på den grund att inkomsten understigit existensminimum
avdragsmaximum skall ytterligare höjas. Det föreslås ett tillägg till eljest
gällande maximibelopp med för varje oförsörjt barn hälften av det för ensamstående
gällande ortsavdraget, d. v. s. med 1 125 kr.
I departementspromemorian har inte gjorts någon undersökning av den
finansiella effekten från statlig och kommunal synpunkt av förslagets genomförande.
I praktiken torde nämligen denna, framhålles det i promemorian,
knappast bli mätbar.
Slutligen föreslås i departementspromemorian en omformulering av bestämmelserna
om extra avdrag för den vars huvudsakliga inkomst utgjorts
av folkpension o. d. Denna omformulering betingas av att lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn upphävts, övergångsvis utgår dock, enligt
bestämmelse i 15 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande
av lagen om allmän försäkring, sådana bidrag alltjämt. Hänsyn härtill
har i promemorieförslaget tagits i övergångsbestämmelserna till de föreslagna
ändringarna i kommunalskattelagen.
Remissyttrandena
Den i departementspromemorian framförda uppfattningen att en ändring
av nuvarande bestämmelser om maximering av extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga är påkallad omfattas som inledningsvis nämnts av samtliga
remissinstanser. Hur maximeringsreglerna bör utformas är däremot föremål
för olika meningar. I flertalet yttranden accepteras den i promemorian
framförda tanken på en differentiering av avdragsmaximum för
skilda kategorier skattskyldiga. Några remissinstanser uttalar sig däremot
för ett bibehållande av nuvarande princip med ett för alla lika högsta belopp
för ifrågavarande avdrag.
I fråga om behovet av en lagändring framhåller kammarrätten följande.
Vid tillkomsten av 1928 års skattelagar torde det ha varit avsett, att i
normalfallen existensminimum skulle motsvaras av ortsavdraget, som därför
också gjordes variabelt med hänsyn till antalet personer att försörja
samt till levnadskostnadernas storlek i olika delar av landet. För de extraordinära
fallen — beträffande så kallade ömmande omständigheter — skulle
sedan det extra avdraget inträda som komplettering för att även i dessa
fall existensminimum skulle täckas i möjligaste mån.
Sedan ortsavdraget numera icke längre täcker existensminimum för normalfallen,
har det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga fått större betydelse
än tidigare. Det extra avdraget för ömmande omständigheter har
därför kompletterats — förutom med ett extra avdrag för folkpensionärer
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1964
• med det år 1951 tillkomna avdraget för existensminimum, vilket regleras
genom detaljerade regler i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen
och genom av centrala uppbördsnämnden utfärdade bestämmelser om normalbelopp.
Sistnämnda avdrag leder sitt ursprung från ett likartat avdrag
vid uppbördsförfarandet.
Det måste, såsom framhålles i promemorian, framstå såsom önskvärt, att
det klientel, som står på gränsen till att erhålla eller rentav erhåller socialhjälp,
icke behöver bli föremål för resultatlösa åtgärder för taxering, debitering,
uppbörd och indrivning. För att nå detta mål fordras tydligen, att
det legala existensminimum bestämmes i så nära anslutning som möjligt
till det verkliga existensminimum. Därför erfordras i sin tur att maximum
för extra avdrag, i varje fall beträffande avdraget för existensminimum, sättes
så högt att centrala uppbördsnämnden eller annan vederbörande nämnd
kan bestämma normalbeloppen i nära anslutning till det verkliga existensminimum.
Promemorieförslaget biträdes av centrala uppbördsnämnden, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Örebro och Västernorrlands län, Föreningen Sveriges kronokamrerare,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska Landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska
stadsförbundet, SACO och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
samt i det av De blindas förening m. fl. organisationer avgivna vttrandet.
Därjämte har uppbördsorganisationskommittén, som endast yttrat sig över
törslaget ur automatisk databehandlingssynpunkt, funnit att, såvitt nu kan
bedömas, hinder inte föreligger att utifrån denna synpunkt utforma avdraget
för nedsatt skatteförmåga på sätt i promemorian föreslagits.
De nyss nämnda remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till de
motiveringar för förslaget som framförts i departementspromemorian. I
några av yttrandena har vissa ytterligare synpunkter framförts. Föreningen
Sveriges kronokamrerare framhåller, att det vid fastställande av normalbelopp
för existensminimum är av betydelse att nå överensstämmelse
med de belopp, som tillämpas av de exekutiva myndigheterna. För närvarande
är det icke ovanligt, att olika förbehållsbelopp fastställes för t. ex.
underhållsbidrag och skatteavdrag. För de berörda — gäldenärer och arbetsgivare
— vållar detta irritation och ofta missförstånd. En höjning av
de nu gällande maximibeloppen för extra avdrag enligt förslagen i promemorian
torde säkerligen komma att medföra ökade möjligheter att åstadkomma
full överensstämmelse mellan olika förbehållsbelopp. För lösandet
av dessa frågor synes det föreningen vara mest ändamålsenligt att centrala
uppbördsnämnden eller motsvarande organ är samordnande myndighet.
Svenska landstingsförbundet påpekar att förslaget förutsätter, att ortsavdragen
tid efter annan uppjusteras efter levnadskostnadsutvecklingen.
Förbundet befarar, att även relativt obetydliga ändringar i levnadskostnaderna
kan komma att aktualisera krav på justeringar av ortsavdragens belopp.
En sådan utveckling bör, enligt förbundet, ur olika synpunkter undvikas.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 är 1964
Mot bakgrunden härav uttalas viss tvekan om förslaget kan anses utgöra
den bästa tekniska lösningen, men förbundet vill å andra sidan icke motsätta
sig att förslaget praktiskt prövas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län betraktar promemorieförslaget som en provisorisk lösning, vilken
i dagens läge icke kan avvisas, men framhåller vissa olägenheter, som enligt
länsstyrelsens mening är förknippade med reglerna om skattelindring
vid existensminimum och som ytterligare skärps vid ett genomförande av
förslaget. Till länsstyrelsens synpunkter på denna fråga återkommer jag i
det följande.
Svenska stadsförbundet uttalar, att höjningen av maximiavdraget för ensamstående
med 375 kr. till 3 375 kr. kan visa sig vara tilltagen i underkant,
särskilt med hänsyn till socialhjälpsstandarden, hyresnivån och —
för folkpensionärernas del — storleken av de kommunala bostadstilläggen
i de största städerna. I det av De blindas förening in. fl. organisationer avgivna
yttrandet ifrågasättes huruvida icke, för undvikande av att en sådan
situation som den nuvarande återigen uppkommer, en indexbindning av de
extra avdragens maximibelopp, t. ex. genom en anknytning till ATP:s basbelopp,
är en mera effektiv metod än den nu föreslagna anknytningen till
ortsavdragsbeloppen. SACO anser det tveksamt om maximibeloppet av extra
avdrag för ensamstående skall göras förhållandevis högre för ensamstående
än för makar. För att undvika sänkning av maximibeloppet för ensamstående
föreslår SACO, att det nuvarande maximibeloppet — 3 000 kr.
— tills vidare kvarstår oförändrat, intill dess en anpassning till ortsavdragen
kan ske vid en eventuell höjning av dessa i framtiden.
Stockholms stads uppbördsverk anser att den principiellt riktiga lösningen
skulle vara att slopa maximeringen av avdraget för nedsatt skatteförmåga.
Vid avdragets bestämmande bör man nämligen ha fria händer att
fastställa avdraget till den storlek som erfordras för att anpassa skatten
till skatteförmågan resp. att räkna nedsatt existensminimum av sådan
storlek att skatt icke uttages till större belopp än för vilket bärkraft finnes.
Om maximering av det extra avdraget anses nödvändig, föreslås att
liksom hittills ett enhetligt maximum för extra avdrag tillämpas för alla
skattskyldiga, frånsett den ökning som enligt promemorieförslaget blir möjlig,
när oförsörjda barn finnes. Som sådant maximum godtas det i departementspromemorian
föreslagna beloppet för makar, motsvarande dubbla
ortsavdraget för ensamstående.
Kammarrätten, riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs, Hallands och Västmanlands län uttalar sig för att avdragsmaximum
differentieras för skilda kategorier skattskyldiga men motsätter sig
den föreslagna anknytningen av maximibeloppet till ortsavdragen.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Västmanlands län förordar att extra
avdrag medges för ensamstående med högst 3 500 kr. och för makar med
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196i
högst 4 500 kr. samt att dessa maximibelopp höjes med 1 000 kr. för varje
oförsörjt barn i de fall som avses i 50 § 2 mom. tredje stycket (existensminimifall).
Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att det icke framstår som
självklart, att en framtida eventuell höjning av ortsavdraget ovillkorligen
bör medföra, att maximibeloppet för extra avdrag också ökas. Även kammarrätten
ansluter sig till en differentiering i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i promemorian föreslagits och föreslår ett maximum för ensamstående
på 4 000 kr. och för makar på 6 000 kr.; tillägget i existensminimifallen
för barn förordas till högst 900 kr. för varje barn.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att skäl inte föreligger som motiverar
så långt gående höjningar som föreslås i departementspromemorian.
Den omständigheten, att det nuvarande extra avdraget fastställdes att tilllämpas
från och med 1951 års taxering, bör icke ges den betydelse, som i
promemorian tillmätts densamma. Enligt länsstyrelsens mening är nämligen
de fall, då detta högsta avdrag å 3 000 kr. kommer till användning,
sparsamt förekommande. Det framhålles också, att ortsavdragen höjdes vid
1963 års taxering, vilket innebär en höjning av maximiavdraget. Länsstyrelsen
anser därför att nagon höjning av nuvarande maximum för extra
avdrag i princip icke erfordras. Emellertid framhålles, att de nuvarande
avdragen inte medger full kompensation åt barnfamiljerna. Länsstyrelsen
tillstyrker därför, att skattskyldig med make och oförsörjda barn bör kunna
erhålla ett särskilt avdrag för varje barn, oavsett orsaken till den nedsatta
skatteförmågan. Avdraget bör lämpligen sättas till 1 000 kr. för
varje barn, ett belopp som länsstyrelsen anser skäligt och mera lämpligt
än ett efter ortsavdragets storlek varierande belopp, vilket kan befaras
komma att medföra talrika felräkningar i tillämpningen.
Länsstyrelsen i Hallands län kan visserligen i och för sig förorda en beloppsmässig
anknytning till ortsavdragen men framhåller, att den relation
som nu väljes inte bör bli avgörande för framtiden. Vid en väsentlig justering
uppåt av ortsavdragen bör det inte möta något hinder att välja en
annan relation. Länsstyrelsens erfarenheter från de senare årens taxeringsarbete
har givit vid handen, att det nuvarande maximibeloppet för extra
avdrag bör höjas avsevärt, även om hänsyn tas till de numera höjda ortsavdragen.
Den för ensamstående föreslagna höjningen med 375 kr. finner
länsstyrelsen otillräcklig. Behov föreligger att för dessa skattskyldiga kunna
medge lika stort avdrag som för gifta. Länsstyrelsen anser, att anledning
saknas att tillämpa olika maximering av extra avdrag för ensamstående
och för gifta, och föreslår att maximibeloppet för dessa båda kategorier
fastställes lika till beloppet av nuvarande ortsavdrag för makar eller
4 500 kr. I fråga om tillägg för barn i existensminimifallen framhåller länsstyrelsen,
att det ur social synpunkt på olika sätt är relativt väl sörjt för
skattskyldiga med oförsörjda barn. Länsstyrelsen föreslår, att tillägget fastställes
till ett visst högsta belopp, oavsett hur många barn den skattskyl
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1964
dige har. Såsom lämpligt belopp föreslås 2 250 kr., motsvarande ortsavdraget
för ensamstående.
Riksskattenämnden anför liknande skäl mot en anknytning av extra avdragens
maximibelopp till ortsavdragen och förordar likaledes samma maximibelopp
för ensamstående som för makar. Nämnden föreslår emellertid
skilda maximibelopp för å ena sidan existensminimifallen (50 § 2 mom.
tredje stycket KL) och å andra sidan dels fall av avdrag till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn eller annan därmed jämförlig omständighet och dels pensionärer,
vilkas huvudsakliga inkomst utgjorts av folkpension (50 § 2 mom. andra
och fjärde styckena KL). Avdrag som föranleds av långvarig sjukdom etc.
skall motsvara direkta extra kostnader för den skattskyldige. Då dessa
kostnader kan uppgå till ganska stora belopp, finner nämnden att maximibeloppet
bör vara relativt högt och föreslår en höjning av nuvarande maximum
med 50 procent till 4 500 kr. — lika för ensamstående och för makar.
Samma maximum bör enligt nämnden gälla pensionärer med folkpension
som huvudsaklig inkomst. Beträffande avdrag i existensminimifallen framhåller
nämnden bl. a. följande.
Till skillnad från det extra avdraget enligt (50 § 2 mom.) andra stycket
är här icke fråga om kompensation för direkta extra kostnader till följd av
vissa mellankommande omständigheter utan fastmera fråga om att i de
angivna fallen förbehålla den skattskyldige ett existensminimum innan inkomsten
skattlägges. Maximum för det extra avdraget bör därför i detta
fall anknyta till vad som kan beräknas utgöra existensminimum. Kritiken
mot nu gällande maximibelopp å 3 000 kronor finner riksskattenämnden
berättigad såtillvida, att beloppet i vart fall icke ger tillräcklig kompensation
åt barnfamiljerna.---
Riksskattenämnden anser med hänsyn till det förut anförda lämpligt, att
det extra avdraget enligt tredje stycket av ifrågavarande lagrum konstrueras
med dels ett grundbelopp dels ett tilläggsbelopp för varje barn. Vad angår
storleken av grundbeloppet saknas enligt riksskattenämndens mening
anledning att anknyta detsamma till det maximibelopp som fastställes för
fall av väsentligt nedsatt skatteförmåga enligt andra stycket, där ju det
extra avdraget bestämmes med hänsyn till vissa faktiska extra kostnader.
Riksskattenämnden finner fastmera att grundbeloppet bör väsentligt understiga
det i andra stycket fastställda beloppet.
Med denna utgångspunkt förordar riksskattenämnden att grundbeloppet
fastställes till nuvarande maximum för extra avdrag, 3 000 kr., men att
därutöver införes ett tillägg av 1 000 kr. för varje oförsörjt barn.
Vissa remissinstanser avstyrker förslaget om olika maximibelopp för
skilda kategorier skattskyldiga. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att
några olägenheter med det nuvarande systemet med en gemensam maximigräns
inte förmärkts. I praktiken torde det inte ha varit särskilt vanligt att
man funnit det nuvarande maximiavdraget på 3 000 kr. otillräckligt. I den
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196k
män så varit fallet torde det dock i allmänhet ha gällt skattskyldiga, som
åtnjutit det högre ortsavdraget. Beträffande den föreslagna förhöjningen av
maximibeloppet i existensminimifallen med hänsyn till oförsörjda barn befarar
länsstyrelsen att bestämmelser härom kan medföra att något slags
»barnavdrag» kommer att medges av taxeringsnämnderna. Länsstyrelsen
förordar ett enhetligt maximibelopp på 4 500 kr. för extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga. Överståthållnrämbetet föreslår ett enhetligt avdragsmaximum
av 4 000 kr. Enligt ämbetet föreligger inte anledning att nu göra
några genomgripande ändringar på området, när skattesystemet är under
utredning av allmänna skatteberedningen. Den i departementspromemorian
föreslagna sammankopplingen av det extra avdraget med ortsavdraget innebär,
att en person med lågt ortsavdrag skulle erhålla ett lågt extra avdrag
medan en person med högt ortsavdrag skulle erhålla ett högt extra avdrag.
I praktiken har behovet av extra avdrag i många fall visat sig vara det
omvända. Sålunda utvisar en tidigare inom ämbetet verkställd utredning,
att av nittiosex skattskyldiga inom viss församling i Stockholm, som vid
1962 års taxering tillerkänts extra avdrag med det maximala beloppet 3 000
kr., icke mindre än nittioen var ensamstående. Vissa komplikationer
vid taxeringsarbetet torde även vara att förvänta, om man skulle ha olika
maximibelopp för olika kategorier skattskyldiga. Med nu gällande regler
erfordras icke någon hårdare gränsdragning mellan de i 50 § 2 mom.
andra stycket och de i samma lagrum, tredje stycket KL omförmälda skattskyldiga,
vilka i praktiken kunna flyta ihop, medan en sådan gränsdragning
skulle bli nödvändig vid tillämpning av de föreslagna reglerna.
Även TCO åberopar allmänna skatteberedningens revision av skattesystemet.
I avvaktan på förslag från skatteberedningen föreslås att erforderlig
höjning av det extra avdragets maximibelopp — utan differentiering mellan
olika kategorier skattskyldiga — genomföres som ett provisorium.
Ordföranden i allmänna skatteberedningen anför bl. a. följande.
I ett tidigare skede torde det ha varit ett i princip allmänt omfattat önskemål
att hålla ortsavdragen vid en tillräckligt hög nivå; att detta önskemål
likväl ej helt tillgodosetts sammanhänger med att kostnaderna ansetts bli
för höga. Samhällsbilden är emellertid numera starkt förändrad. En allmän
standardförhöjning har inträtt och den fulla sysselsättningens politik drivs
med stor målmedvetenhet. Härtill kommer som en annan viktig faktor den
omfattande utbyggnaden av socialvården. Genom en betydande transfereringsverksamliet
i samhällets regi tillföres medborgare i ekonomiskt utsatta
situationer ett verksamt stöd. I betydande omfattning utgör de tillförda
bidragen eller den på annat sätt lämnade hjälpen för vederbörande icke
skattepliktig inkomst. Härav följer att de statistiska uppgifterna över låga
inkomster ger eu i själva verket missvisande bild beträffande försörjningssituationen
för åtskilliga av dessa. Genom numera tillgängliga uppgifter
har man en ganska god uppfattning om det verkliga läget för dessa inkomsttagare
och av vilka kategorier de är sammansatta.
Givetvis finns alltjämt, och torde väl även för framtiden finnas, ett inte
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 är 1964
helt obetydligt antal skattskyldiga med låga inkomster som för sin försörjning
helt litar till den egna arbetsinkomsten och som genom sin försörjningsbörda
eller av annat skäl har särskilda svårigheter. Likväl bär synsattet
beträffande ortsavdragen möjligen undergått viss förändring. Det är inte
längre lika självfallet att sträva efter högre ortsavdrag på sätt tidigare skett.
Dylika höjningar kan te sig som alltför kostbara reformer, med negativa
verkningar i andra hänseenden, i förhållande till vad därmed kan vinnas.
Den starkt begränsade grupp av skattskyldiga, som det handlar om, kan befinnas
lämpligare böra stödjas i annan ordning.
Mot denna bakgrund ifrågasätter ordföranden i allmänna skatteberedningen
det lämpliga i att sammankoppla det extra avdraget med ortsavdraget.
Det extra avdraget bör dock finnas kvar och göras effektivare än det
nuvarande. Det kan då också sägas, att om den framtida utvecklingen skulle
präglas av viss återhållsamhet vid ortsavdragens successiva justering uppåt
det är desto angelägnare att utmäta det extra avdraget mer generöst. En
fastlåsning av det senare till ortsavdraget ter sig då inkonsekvent och mindre
ändamålsenligt. Den nuvarande principiella konstruktionen av avdraget
skulle därför, enligt ordföranden i skatteberedningen, vara att föredra. Den
differentiering av avdraget med hänsyn till antalet av dem som den skattskyldige
har att försörja som erfordras i det enskilda fallet, torde kunna utföras
av de tillämpande myndigheterna inom maximibeloppets ram.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att reglerna om extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer och i existensminimifallen
har vissa olägenheter. Särskilt pekas på det tröskelproblem som föreligger.
I inkomstskiktet närmast över existensminimum griper skatten in
med hundra procent av varje tillkommande inkomst. Motsvarande förhållande
gäller i viss mån för folkpensionärer i låga inkomstlagen. Denna skattetröskcl
har enligt länsstyrelsen bidragit till att undergräva arbetslusten
hos berörda skattskyldiga. Om beloppsgränserna för de särskilda avdragen
höjes på föreslaget sätt, kommer bestämmelserna om skattelindring vid
existensminimum att få betydelse för ett ökat antal skattskyldiga. De med
bestämmelserna förenade olägenheterna kommer härigenom att ytterligare
skärpas. Särskild eftertanke bör, framhåller länsstyrelsen, ägnas åt att barnavdrag
införes för vissa medborgare med små inkomster, ehuru andra grupper
med samma eller föga bättre inkomster icke får sin skatt nedsatt på
grund av barnförsörjningsbördan; barnbidraget kan man här bortse från
eftersom detta tillkommer alla kategorier. Länsstyrelsen betonar, att det anförda
icke tar sikte på att personer, som lever under existensminimum och
som saknar skattekraft, inte skulle bli befriade från skatt. Men länsstyrelsen
anser att man icke kan bortse från den brytning som framträder vid
en jämförelse mellan denna grupp av skattebefriade och andra medborgare.
_Länsstyrelsen anser att en omprövning i någon form bör komma till
stånd men att, såsom förut nämnts, det i departementspromemorian fram -
22
Kiingl. Maj. ts proposition nr 33 år 1964
lagda förslaget får betraktas som en provisorisk lösning, vilken i dagens
läge icke kan avvisas.
Även Föreningen Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund erinrar om tröskelproblemen och förbundet anser att
behov föreligger av en avtrappningsbestämmelse, som gör att den skattskyldige
får behålla åtminstone någon del av marginalinkomsten.
Socialstgrelsen tar upp den i utredningspromemorian antydda frågan om
skattefrihet för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna och ifrågasätter
om icke denna fråga borde tas upp till övervägande i ett vidare sammanhang.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig för att frågan om
att införa skattefrihet för de kommunala bostadstilläggen överväges.
I det av De blindas förening m. fl. organisationer avgivna yttrandet berörs
särskilt samordningen mellan beskattningen av de handikappade tillkommande
förmånerna och rätten till avdrag för med invaliditeten förenade
kostnader. Närmast avses invaliditetstillägg (f. n. 1 200 kr. för år) och
invaliditetsersättning (f. n. 2 000 kr. för år) enligt lagen om allmän försäkring
samt de icke inkomstprövade vårdbidrag för anhörig hemvårdare som
utbetalas av landsting. Efter att ha erinrat om att dessa bidrag torde utgöra
skattepliktig inkoms och att ett avdrag för motsvarande kostnader
icke synes kunna medges i annan form än genom tillämpning av reglerna
om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, redogör organisationerna för
hur fragan om skattelättnader för invalider och blinda behandlats i några
främmande länder. Därom anföres följande.
I Norge medges sålunda jml 75 § 9 st. Lskl. (68 § Bekl.) två extra s. k.
klassefradrag, vilket kan innebära ett avdrag från inkomsten med minst
1 700 nkr och i vissa fall upp till 5 900 nkr eller högre. Förutsättningen är
fullständig blindhet eller minst 80 % invaliditet av annat slag — vid upp till
10 % synskärpa eller minst 50 % invaliditet medges ett klassefradrag. I
Danmark föreligger enl § 22 Ligningsloven vissa jämkningsmöjligheter vid
beskattningen motsvarande de svenska extra avdragen, men därjämte stadgas
i § 7 samma lag att »bistandstillseg» och »plejetillaeg» jml folkeforsikringsloven
§ 40 st. 3 och 4 jämte vissa likartade intäkter utgör skattefri intäkt.
I Finland medgives jml IFL 29 § 12 ett avdrag motsvarande så stor del
av 1 000 nya fmk som motsvarar invaliditetsgraden. I Förbundsrepubliken
Tyskland äger blinda liksom andra ständigt vårdbehövande invalider jml
§ 65 (1) Einkommensteuerdurchfuhrungsverordnung rätt till ett schablonavdrag
från inkomsten om icke mindre än 3 900 DM. För andra invalider
medges avdrag enligt en stigande skala från 360 DM vid 25 % invaliditet till
1 500 DM vid 91—100 % invaliditet — mindre än 50 % invaliditet medför
likväl avdragsrätt endast när den skattskyldige har laglig rätt till livränta,
lider av ett lyte som uppenbarligen begränsar rörligheten eller är invalidiserad
på grund av yrkesskada. I USA medges ett extra avdrag om 600 dollar
för den som är blind eller vars make är blind och utan inkomst, från vilken
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196b
23
han skulle kunna åtnjuta motsvarande extra avdrag. I skatteförfaltningen
[IRC Sex. 151 (d) ] definieras därvid blindhet som 20/200 synskärpa efter
korrektion på hästa ögat eller synlaltsreduktion till högst 20 grader.
De anförda exemplen synes visa, att man i de berörda länderna i regel
funnit de merkostnader i samband med blindhet eller annan invaliditet,
som gjorts avdragsgilla i den angivna formen, uppgå till belopp överstigande
de i Sverige utgående invaliditetstilläggen, invaliditetsersättningarna och
vårdbidragen. Även i vårt land torde det också fortfarande vara vanligt, att
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga på grund av blindhet eller annan
grav invaliditet medges med högsta möjliga belopp, även där på grund av
invaliditeten utgående folkpensionsförmån väsentligen understigit 3 000 kr.
Organisationerna anser att invaliditetstillägg, invaliditetsersättningar och
de nämnda vårdbidragen bör vara skattefria. Organisationerna ifrågasätter
emellertid, om icke ett särskilt avdrag, skilt från det extra avdraget,
skulle erbjuda en bättre lösning.
I all synnerhet aktualiseras ett sådant önskemål, om det av någon anledning
skulle finnas lämpligt att bibehålla nuvarande regel om skatteplikt
för invaliditetstillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag. Organisationerna
skulle särskilt för detta ändamål vilja väcka tanken att införa ett
särskilt invalidavdrag. Ett sådant avdrag, som liksom det extra avdraget
för nedsatt skatteförmåga lämpligen skulle indexbindas — t. ex. genom
anknytning till basbeloppet — borde schablonmässigt medgivas med belopp
lämpligen något överstigande invaliditetsersättningen, t. ex. 3 000 kr. Verkliga
merkostnader på grund av invaliditeten, som icke kunnat utnyttjas
för avdrag från intäkten i särskild förvärvskälla, borde, om de varit skäliga,
efter utredning kunna få medgivas även utanför schablonbeloppets
ram.
Om ett sådant särskilt invalidavdrag infördes, skulle det bli möjligt att
vid beskattningen beakta merkostnader på grund av invaliditet utan att behöva
ta i anspråk det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga, vars maximibelopp
även efter genomförandet av en uppräkning sådan som den i departementspromemorian
föreslagna i de mest ömmande fallen skulle behöva
utnyttjas för hänsynstagande till existensminimum eller till extra
belastningar av annat slag.
Därjämte berör organisationerna frågan om avdrag för sådana extrakostnader
för vården av handikappade barn som icke täcks genom offentliga,
skattefria bidrag. Frågan om i vilken form hänsyn härtill bör tas vid
beskattningen anses böra särskilt beaktas vid utformningen av bestämmelserna
om extra avdrag. Speciellt angeläget uppges vara, att undantagsregeln
i 50 § 2 mom. andra stycket KL —- som från beaktande vid tillämpning
av bestämmelserna om extra avdrag undantar kostnader för underhåll
av barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag
— icke så tolkas, att kostnader uppkommande genom att ett sådant
barn är handikappat anses böra lämnas obeaktade vid prövning av fråga
om extra avdrag. Slutligen hemställes om en utvidgning av den skattefrihet
för näringsbidrag som 1963 års riksdag beslöt (BevU 43; rskr nr 265)
samt om möjlighet för invalidiserade statliga och kommunala tjänstemän
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1964
till avdrag för sådana extra kostnader under tjänsteresor som gör rese- och
traktamentsersättningarna otillräckliga.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västernorrlands län berör slutligen
en fråga om det extra avdragets betydelse för påföring av folkpensions-
och sjukförsäkringsavgifter. Det fall som avses är att änka i förpensionsåldern,
som endast åtnjuter inkomst av folkpension, undgår sådan
avgiftspåföring, om hon är ensamstående och kan beviljas avdrag för nedsatt
skatteförmåga, men får avgifter sig påförda om hon har hemmavarande
barn, och hennes då högre ortsavdrag överstiger den taxerade inkomsten.
Länsstyrelsen ifrågasätter om icke taxeringsnämnderna bör inkopplas på
frågan om avgiftsbefrielse i dylika fall. Detta skulle enligt länsstyrelsen
möjligen kunna ske på så sätt, att frågan om extra avdrag prövas på basis
av det lägre ortsavdraget, även om vederbörande på grund av hemmavarande
barn är berättigad till det högre ortsavdraget.
Departementschefen
Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses
väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver
ortsavdrag. Det extra avdraget avväges individuellt av beskattningsnämnderna.
Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven
ram. Extra avdrag får således uppgå till högst 3 000 kr.
Extra avdrag kan ifrågakomma för den, vars skatteförmåga varit väsentligen
nedsatt på grund av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom
eller underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige
fått allmänt barnbidrag. I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt
från de särskilda kostnader som varit förenade med den omständighet
som föranlett nedsättningen av skatteförmågan.
Beträffande folkpensionärer gäller en särskild presumtionsregel. Om
pensionärens huvudsakliga inkomst utgjorts av folkpension, skall han enligt
uttrycklig regel i kommunalskattelagen i allmänhet anses ha haft sådan
nedsättning i skatteförmågan som berättigar till extra avdrag. Avsikten
med denna regel är bl. a. att den som för sin försörjning varit helt beroende
av folkpension inte skall behöva betala skatt. Det nyss nämnda
högsta beloppet för extra avdrag, 3 000 kr., gäller emellertid också beträffande
folkpensionärerna.
Det föreligger även möjlighet att genom extra avdrag beakta att en skattskyldigs
inkomst understiger existensminimum. Om inkomsten efter skatt
sålunda understiger existensminimum och detta förhållande beror på nedsatt
arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller jämförlig omständighet, kan extra avdrag medges till så stort belopp
att inkomsten i vad den understiger existensminimum inte beskattas.
Även i dessa fall gäller dock att extra avdrag inte kan medges med mer
än 3 000 kr.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år l!)6i
Maximibeloppet 3 000 kr. gäller sedan år 1951. .lag bortser då från att
vid 1957 och 1958 års taxeringar till kommunal inkomstskatt såsom ett
provisorium i avvaktan på väntad höjning av de kommunala ortsavdragen
högsta avdragsbeloppet utgjorde 5 000 kr. Genom prisutvecklingen har nuvarande
maximum kommit att framstå som otillräckligt i vissa fall. Såsom
av den föregående redogörelsen framgår kan fullt hänsynstagande till barnfamiljers
existensminimum, sådant detta beräknas av centrala uppbördsnämnden,
på grund av maximeringsregeln inte ske genom extra avdrag,
när barnens antal överstiger två. Ej lieller räcker det extra avdraget alltid
till för att tillförsäkra den, vars enda inkomst utgöres av folkpension, den
skattefrihet för folkpensionsförmånerna som avsetts.
De fall där den nuvarande ramen för extra avdrag visat sig otillräcklig
är visserligen tämligen få till antalet och huvudsakligen lokaliserade till
storstadsområdena, men man torde likväl inte kunna bortse från olägenheterna
av nuvarande maximiregel.
En utredning i denna fråga har företagits inom finansdepartementet av
en särskild tillkallad utredningsman, som i en promemoria föreslagit en
omkonstruktion av den övre gränsen för extra avdrag. Förslaget innebär
dels att denna gräns direkt anknytes till ortsavdragens höjd och dels att
maximum differentieras mellan ensamstående, makar och — i existensminimifallen
— barnfamiljerna. I fråga om ensamstående föreslås att det
extra avdraget icke får överstiga ett och ett halvt ortsavdrag, dvs. med tilllämpning
av nuvarande ortsavdrag 3 375 kr. För makar föreslås som
översta gräns för det extra avdraget ett belopp motsvarande ortsavdraget
för makar, 4 500 kr. Om det extra avdraget motiveras med att inkomsten
efter skatt icke överstiger familjens existensminimum skall enligt utredningsmannens
förslag avdragsbeloppet få höjas utöver nämnda tal med
belopp motsvarande högst ett halvt ortsavdrag för ensamstående (f. n. 1 125
kr.) för varje oförsörjt barn.
Samtliga remissinstanser, som avgivit yttrande över promemorian, är ense
om att en höjning av avdragsmaximum erfordras för att avdraget skall
kunna motsvara sitt syfte. Flertalet remissinstanser har även anslutit sig
till de i promemorian föreslagna maximireglerna. I åtskilliga remissyttranden
har dock framförts invändningar mot att direkt anknyta extra avdragets
högsta belopp till ortsavdragen. Några remissinstanser slutligen har
motsatt sig en differentiering av det extra avdragets maximum och i stället
förordat att högsta avdragsbeloppet skall vara lika för alla kategorier
skattskyldiga.
Vad som framkommit vid remissbehandlingen av departementspromemorian
ger enligt min mening vid handen att nuvarande regler om högsta belopp
för avdrag för nedsatt skatteförmåga behöver omprövas. Med hänsyn
till att ortsavdragens storlek och andra väsentliga frågor inom skattesystemet
för närvarande är föremål för utredning inom allmänna skatte
-
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 19(54
beredningen och kan väntas komma under riksdagens prövning år 1965,
torde man dock nu böra inskränka sig till att söka nå en provisorisk lösning
av frågan om maximum för extra avdrag. Anledning torde då inte
föreligga att direkt anknyta detta maximum till ortsavdragen. Jag vill därför
i stället förorda att den övre avdragsgränsen anges direkt i kronor och
att gränsen sättes lika för ensamstående och för makar. Såsom lämplig
gräns synes mig kunna sättas ett belopp av 4 500 kr. Av utredningspromemorian
och remissyttrandena torde framgå, att ett sålunda avvägt maximum
är tillräckligt för att under de närmaste åren tillgodose behovet av
extra avdrag för folkpensionärer och för sådan nedsättning av skatteförmågan
som orsakas av sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och underhåll
av andra närstående än barn.
Beträffande barnfamiljer, i fråga om vilka anledning föreligger att beräkna
det extra avdraget med hänsyn till familjens existensminimum, kan
emellertid ett maximum av 4 500 kr. visa sig otillräckligt. Det gäller här
sällsynta undantagsfall, men anledning synes mig likväl föreligga att särskilt
beakta deras behov av extraavdrag. Situationen blir annars — och
den kan för övrigt föreligga redan för närvarande — att den skatt som
påföres familjen måste kompenseras av ökad socialhjälp från kommunen,
en ordning som icke är tillfredsställande. Jag förordar därför att i nu angivna
fall det eljest gällande maximibeloppet höjes med 1 000 kr. för varje
oförsörjt barn.
I anledning av ett uttalande av en remissinstans vill jag understryka, att
denna höjning av maximibeloppet för extra avdrag ingalunda är att se som
något slags »barnavdrag» vid beskattningen. Den är blott en naturlig konsekvens
av gällande regel att skatten i vissa undantagsfall jämkas, så att
den inte inkräktar på existensminimum. Eftersom detta minimum är beroende
av det antal personer som skall leva på inkomsten, bör även det
extra avdragets högsta belopp i dessa undantagsfall kunna avvägas efter
familjens storlek.
De av mig föreslagna bestämmelserna föranleder ändringar i 50 § 2 mom.
och 52 § 1 mom. kommunalskattelagen ävensom i 9 § 2 mom. och 11 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt. I samband därmed bör, på sätt
föreslagits i departementspromemorian, nu förekommande hänvisningar
till lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn utgå; denna lag har
nämligen upphört att gälla. Enligt lagen angående införande av lagen om
allmän försäkring kan sådana bidrag emellertid utgå under en övergångstid.
Detta förhållande bör beaktas i skattehänseende genom ett stadgande i
övergångsbestämmelserna till de av mig här förordade författningsändringarna.
Nedsättning av skatteförmågan kan även i viss utsträckning beaktas genom
jämkning av sjömansskatt. Bestämmelser härom återfinnes i
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år l!)6b
14 § förordningen om sjömansskatt jämte anvisningar. För att vinna överensstämmelse
mellan vanlig inkomstskatt och sjömansskatt bör dessa anvisningar
i detta sammanhang justeras.
I anslutning härtill vill jag föreslå ett tillägg till nämnda anvisningar rörande
jämkning av sjömansskatt för sjöman som är bosatt i Danmark, Finland
eller Norge. Skatt för sådan sjöman beräknas i princip efter samma regler
som för svensk sjöman. För svensk sjöman gäller att han kan få sjömansskatt
jämkad, bl. a. om det framstår som sannolikt att han vid taxering
till statlig inkomstskatt skulle kunna påräkna vissa avdrag, som han
genom att han erlägger sjömansskatt inte kan utnyttja vid sådan taxering.
Det rör sig bär om avdrag för underskott å förvärvskälla, periodiskt understöd
o. dyl., avgift för pensionsförsäkring, m. m.
Vid jämkningsbestämmelsens tillämpning i fråga om sjömän, som är bosatta
i Danmark, Finland eller Norge, har tvekan uppkommit, om jämkning
kan medges, framförallt när fråga är om avdrag för underskott på fastighet
i sjömannens hemland. Vid taxering till statlig inkomstskatt medges nämligen
i princip icke avdrag för underskott på fastighet, som är belägen utanför
Sverige.
En konsekvens av att sjömansskatt för danska, finska och norska sjömän
beräknas enligt samma tabeller som för svensk sjöman synes mig böra vara,
att samma jämkningsmöjligheter föreligger. Vid jämkning bör således hänsyn
få tas till avdrag, som sjömannen med tillämpning av grunderna för
förordningen om statlig inkomstskatt skulle ha kunnat påräkna vid taxering
i sitt hemland. Jag förordar att anvisningarna till 12 § sjömansskatteförordningen
kompletteras med en uttrycklig bestämmelse härom.
Vidare vill jag beröra en fråga om beskattning av invalider, vilken
De blindas förening, De vanföras riksförbund och Svenska vanförevårdens
centralkommitté tagit upp i sitt remissyttrande. Organisationerna har föreslagit
att invalidernas särskilda omkostnader skall beaktas vid inkomsttaxeringen,
i stället för som nu i förekommande fall genom extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga, genom bl. a. skattefrihet för dem tillkommande invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning enligt lagen om allmän försäkring
samt för s. k. hemsjukvårdsbidrag av landsting.
Invaliditetstillägg och invaliditetsersättning utgår utan behovsprövning
till blinda, till personer med avsevärda vårdbehov och till förvärvsarbetande
invalider med svåra kroppsliga defekter. Förmånerna motiveras av de särskilda
behov som här föreligger på grund av höjda levnadskostnader och
försämrade möjligheter till normal livsföring1. Förmånerna är skattepliktiga
medan de kostnader, som förmånerna avser att täcka, i princip inte är
avdragsgilla. Visserligen har taxeringsnämnderna möjlighet att beakta de
handikappades särskilda förhållanden genom extra avdrag för nedsatt skat
1
Prop. 1962: 90 s. 298—300.
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1964
teförmåga, men bestämmelserna om sådant avdrag är sådana att extra avdrag
i många fall inte medges eller medges med sådant belopp att förmånerna
helt eller delvis blir beskattade.
De särskilda invalidförmånerna enligt lagen om allmän försäkring intar
en särställning genom sin konstruktion som i huvudsak ersättning för speciella
kostnader, vilka inte tillgodoses genom de generella pensionsförmånerna.
Till sin karaktär är de jämförbara med de skattefria utbildningsoch
omskolningsbidragen till partiellt arbetsföra. Jag vill därför, om än med
någon tvekan, förorda att man såsom ett undantag från regeln om skatteplikt
för allmän pension gör de särskilda invalidförmånerna skattefria.
Om så sker torde även landstingens hemsjukvårdsbidrag böra vara fritagna
från beskattning hos de vårdbehövande. Hemsjukvårdsbidrag utgår
även i vissa fall från primärkommunerna och bör naturligtvis även i sådana
fall omfattas av skattefriheten. En redogörelse för vad som gäller rörande
hemsjukvårdsbidrag finnes intagen i socialpolitiska kommitténs betänkande
om åldringssjukvårdens läge (SOU 1963:47 s. 196 ff). Ett stadgande
om den nu förordade skattefriheten synes böra införas i 19 § kommunalskattelagen.
I detta sammanhang vill jag uppta ytterligare en fråga. Viss oklarhet har
på senare tid rått om grunderna för värdering av den förmån av fritt vivre
som tillkommer sjuksköterskeelever. Dessa erhåller under utbildningstiden
-— förutom nämnda naturaförmåner — en mindre kontantersättning,
som närmast har karaktär av fickpengar. Om det fria vivret
upptas till sitt fulla värde, tar skatten ofta en större del av kontantersättningen
i anspråk än som kan anses skäligt. På grund härav torde i praxis
förmånens värde ofta ha beräknats till ett lägre belopp än som sker för
andra löntagare. Riksskattenämnden har emellertid, i anledning av en hos
nämnden gjord hemställan om yttrande i ämnet, uttalat att denna praxis
inte står i överensstämmelse med den i kommunalskattelagen (42 § jämte
anvisningar) angivna regeln om att värderingen skall ske med ledning av
det pris som i orten gäller, därest det är fråga om att skaffa sig förmånerna
för pengar.
Jag vill därför föreslå att kommunalskattelagen kompletteras på denna
punkt. För värderingen synes den principen böra gälla att i dessa fall naturaförmånerna
inte värderas högre än som framstår som skäligt med
hänsyn till kontantersättningens storlek och övriga förhållanden. Undantagsbestämmelsen
är givetvis föranledd av nuvarande förhållanden på området.
Därest ifrågavarande elevers kontantersättningar skulle ändras därhän,
att de för sitt arbete uppbär avtalsenlig lön, kommer ersättningarna
uppenbarligen att mista sin karaktär av fickpenning. Samma situation kan
uppkomma i den mån de ifrågavarande elevkategorierna får del av den
utbyggnad av studiestipendieringen som är under övervägande. Den för
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 196b
ordade värderingsregeln bör tillämpas inte endast i fråga om sjuksköterskcelever
utan även i andra jämförbara fall, där vederbörande inte har anställning
i egentlig mening utan undergår utbildning och därvid åtnjuter
blott naturaförmåner eller sådana förmåner jämte en mindre kontanter -sättning, som närmast är avsedd som en fickpenningliknande uppmuntran.
Jag förordar ett tillägg av detta innehåll till anvisningarna till 42 § kommunalskattelagen.
Förslag till de i det föregående berörda författningsändringarna har
upprättats inom finansdepartementet.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå 1964 års riksdag att antaga de inom finansdepartementet
upprättade förslagen till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 19V7 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av anvisningarna till 12 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven-Olof Norberg
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196b
Bihang
Utredningsmannens författningsförslag
Förslag
till
Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt punkterna 1—3 av anvisningarna till 50 § samma lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
50 §.
2 mom. För fysisk---kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock
särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett
efter omständigheterna avpassat belopp. Det särskilda avdraget må dock
icke fastställas till högre belopp än som motsvarar ett och ett halvt ortsavdrag
beträffande skattskyldig, för vilken det kommunala ortsavdraget
bestämmes jämlikt b8 § 2 mom. fjärde stycket (ensamstående), samt ett
ortsavdrag beträffande övriga skattskyldiga. Har skattskyldig på grund av
jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt skatteformåga,
skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas med det belopp,
varmed jämkning medgivits.
Om skattskyldigs inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på grund
av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad han
kan anses hava behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimu m) må den skattskyldige jämväl, efter
taxeringsnämndens eller, om besvär anförts eller ock särskild framställning
darom gjorts senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövningsnamndens
beprövande, erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med belopp som ovan sägs, dock att beträffande skattskyldig med oförsörida
barn avdraget må för varje sådant barn ökas med ett halvt, för ensamstående
gällande ortsavdrag.
Skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension
skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda
förmäles h3Va haft Sådan nedsatt skatteförmåga, varom i andra stycket
Vad härefter---beskattningsbar inkomst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 196i 31
Anvisningar
till 50 §.
1. Den skattskyldiges---inkomsten åtnjutits.
Den myndighet---särskilda fallet.
Normalbeloppen för---förvärvskällan tjänst.
Vid bestämning — >--i inkomsten.
Fråga om — —- — förmåners värde.
Har den skattskyldige haft —1 ■— — därtill föranleda.
Har den skattskyldige under — — — skattemyndighetens beslut.
Har den skattskyldige icke haft högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga
medgivas med så stort belopp, dock högst enligt vad i nyss nämnda
lagrum sägs, att den skattskyldige icke påföres beskattningsbar inkomst.
År inkomsten högre än nyss sagts men icke så stor, att inkomsten minskad
med skatten därå uppgår till existensminimum, bör avdrag för nedsatt
skatteförmåga beviljas med så stort belopp, maximerat på sätt i föregående
stycke sägs, att större skatt icke kommer att uttagas än att inkomsten,
minskad med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.
Nedsatt arbetsförmåga---normal arbetsinkomst.
2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmässigt
minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock
ej överstigande vad som angives i 50 § 2 mom. andra stycket. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans
levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn därtill.
Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension, men
pensionen likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst,
bör den skattskyldige regelmässigt medgivas ett med hänsyn till omständigheterna
jämkat avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Därest denna folkpension icke uppgått till minst hälften av den sammanlagda
inkomsten, bör avdrag, som ovan sägs, medgivas allenast då särskilda
skäl därtill föranleda.
3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit folkpension, böra erhålla avdrag enligt
punkt 1, må han icke erhålla avdrag enligt punkt 2 annat än om han
därigenom skulle erhålla ett högre avdrag än enligt punkt 1. I dylikt fall
må avdrag enligt sistnämnda punkt icke ifrågakomma.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Äldre bestämmelser
skola dock fortfarande gälla i fråga om 1964 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1964 eller tidigare år. Jämväl efter denna lags
ikraftträdande skall vidare skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig
del utgjorts av bidrag som avses i 15 § lagen om införande av lagen
om allmän försäkring, i regel anses hava haft nedsatt skatteförmåga på sätt
i äldre bestämmelsen i 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 196b
jämte därtill hörande anvisningar stadgats beträffande skattskyldig, vars
inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av bidrag som avses i lagen
om bidrag till änkor och änklingar med barn.
Förslag
till
Förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
9 §.
2 m o m. För skattskyldig---kronor, bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av anledning
varom i 50 § 2 mom. andra, tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst
efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag, med ytterligare
ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst enligt vad som stadgas
i 50 § 2 mim. andra och tredje stycket kommunalskattelagen. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag
för nedsatt skatteförmåga, skall avdrag, som nu sagts, minskas med
det belopp, varmed jämkning medgivits.
Vad härefter —--beskattningsbar inkomst.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock skola äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om 1964
års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1964 eller tidigare år.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631588