Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
1
Nr 157
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avveckling av
vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten, m. m.; given Stockholms
slott den 23 april 1964.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansäranden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag om skyldighet för vissa städer att
bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet;
dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en avveckling av vissa av städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. I fråga om rättigheter
berör förslagen städernas donationsj ordar, tolagsersättningen samt vissa
ersättningar för förlorade tullfriheter m. m. Av skyldigheter beröres domstols-
och magistratsväsendet, uppbördsväsendet samt tullhusbyggnadsskyldigheten.
Beträffande donationsjordarna förordas att de allmänna jorddonationerna
överlåtes till städerna med full äganderätt, med undantag för mark som
disponeras för statligt, ecklesiastikt eller annat allmänt ändamål än sådant
som ankommer på staden. Specialdonationer, som lämnats såsom bidrag till
finansieringen av en viss kommunal verksamhet, föreslås skola återgå till
statera därest staten övertager ansvaret för den berörda verksamheten. Medel
i donationsjordsmedelsfond skall, med vissa undantag, överföras till
kommunal investeringsfond. Avvecklingen avses bli genomförd i den ordningen
att Kungl. Maj :t efter riksdagens bemyndigande träffar avtal härom
med berörda städer.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 157
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
Tolagsersättningen föreslås skola avvecklas under en femårsperiod fr. o. m.
den 1 januari 1965. För år 1965 kommer i princip att utgå full kompensation
samt för de närmast följande åren en med en femtedel årligen minskad ersättning.
För städer, som tidigare lagts under landsrätt, föreslås ersättningen
skola upphöra den 1 januari 1965 i sin helhet. I ett fall, nämligen för
Trelleborgs stad, förordas en tjugoårig awecklingstid.
De särskilda ersättningarna för förlorade tullfriheter m. m. föreslås skola
helt avvecklas fr. o. m. den 1 januari 1965.
I anslutning till framlagt förslag om förstatligande av rådhusrätterna
m. m. den 1 januari 1965 föreslås att rådhusrättsstäderna under en femårsperiod
skall bidraga till statens kostnader för domstolsväsendet. Bidraget
skall utgå efter i huvudsak enahanda grunder som kommunernas bidrag i
anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet. Bidraget skall för år 1965 i princip motsvara städernas
kostnader för rådhusrätterna m. m. Därefter reduceras detsamma
med eu femtedel årligen och bortfaller helt vid utgången av år 1969.
Beträffande uppbördsväsendet förordas, att staten skall övertaga huvudmannaskapet
för uppbördsväsendet i de städer som nu har egen uppbördsförvaltning.
Förstatligandet skall samordnas med åtgärderna för att införa
automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet och
genomföras senast den 1 januari 1967. De närmare formerna för förstatligandet
skall utredas. På liknande grunder som föreslagits i fråga om rådhusrätterna
avses städerna skola under en femårsperiod lämna bidrag till
statsverkets kostnader för uppbördsverken.
Skyldigheten för stapelstäderna att hålla tullhus föreslås skola upphöra
fr. o. m. den 1 januari 1965. Staten skall svara för kostnaderna för tullverkets
administrationslokaler.
Vidare föreslås att de i vissa städer utgående s. k. friskillingarna skall avskaffas
fr. o. m. den 1 januari 1965.
Slutligt genomförda innebär de framlagda förslagen att staten övertager
årliga kostnader om i runt tal netto 35 milj. kr. sedan den indragna tolagsersättningen
borträknats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 19 fl i
3
Förelag
till
Lag
om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för
domstolsväsendet
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Stad, som intill utgången av år 1964 är skyldig att hålla rådhusrätt, skall
under fem år från den 1 januari 1965 till statsverket utgiva årliga bidrag till
statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Bidragen fastställas av myndighet,
som Konungen bestämmer, i enlighet med föreskrifterna i 2 och 3 §§.
2 §•
För varje stad bestämmes ett grundbelopp, motsvarande hälften av stadens
sammanlagda kostnader åren 1961 och 1962 för rådhusrättens och
magistratens verksamhet. Vid beräkningen av grundbeloppet iakttages följande.
1. I grundbeloppet skola icke ingå kostnader för hållande av erforderliga
lokaler för rådhusrättens behov eller kostnader för anskaffning och underhåll
av egendom, som angives i 3 och 4 §§ lagen med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna, eller
andra kostnader, för vilka staden enligt nämnda lag alltjämt skall svara.
2. Kostnaderna för löner samt för vikariats- och övertidsersättningar,
kallortstillägg och andra dylika löneförmåner skola beräknas med hänsyn
till löneläget vid 1964 års utgång. Grunder för beräkningen fastställas av
Konungen.
3. Pensionskostnaderna skola anses utgöra tjugoåtta procent av kostnaderna
för löner.
4. Avdrag skall göras för inkomster, som äro hänförliga till de angivna
åren och vilka äga omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.
3 §.
Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet. För ettvart av de följande
åren skall bidraget utgöra närmast föregående års bidrag minskat
med en femtedel av grundbeloppet, dock med minst tiotusen kronor.
Skall stad under år 1965 utbetala pension till personal på grund av att
personalen varit anställd vid rådhusrätt eller magistrat och beräknas denna
kostnad jämte det för staden fastställda grundbeloppet överstiga stadens
kostnader år 1964 för rådhusrätt och magistrat må myndighet, som fastställer
bidragen, medgiva att första årets bidrag nedsättes med sålunda över
-
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196b
skjutande belopp, vilket i stället med lika fördelning skall läggas till andra
och tredje årens bidrag.
4 §•
Uppbörd av bidragen ombesörjes av länsstyrelsen.
Bidrag skall erläggas sålunda, att en sjättedel av bidraget för varje år
avräknas å ettvart förskott å kommunalskatt, vilket staden samma år äger
uppbära jämlikt 72 § kommunallagen den 18 december 1953 eller, vad avser
Stockholms stad, jämlikt 76 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars
1957. Är stadens bidrag icke fastställt vid uppbördstillfället, skall bidraget
avräknas vid de uppbördstillfällen under året, vilka återstå efter fastställandet.
Nedsättes första årets bidrag enligt 3 § andra stycket sedan uppbörd ägt
rum, skall vad som erlagts för mycket tillgodoföras staden vid närmast följande
uppbördstillfälle under året. Ränta skall icke utgå å sålunda tillgodofört
belopp.
5 §•
över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 § meddelat
enligt denna lag, må staden anföra besvär hos Konungen.
Beslut, som sägs i första stycket, länder till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, om ej annat förordnas.
6 §•
De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
utfärdas av Konungen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 196b
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 april 196b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om avveckling av
vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till
staten, m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 januari 1955 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, den 28 februari
samma år tre utredningsmän1 med uppdrag att verkställa utredning
rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande
till staten.
Utredningsmännen, som antog benämningen 1955 års stadsutredning, har
den 30 januari 1962 överlämnat sitt betänkande, benämnt »Städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten» (SOU 1962: 9).
Den analys av städernas nu gällande rättigheter, som utredningen utfört,
har främst lett till förslag avseende donations jordarna, tolagsersättningen
samt de utgående ersättningarna för städers friheter ävensom, i anslutning
till vissa städerna nu åliggande uppgifter inom jurisdiktion och förvaltning,
de sportelinkomster som inflyter därav. Vad åter angår de skyldigheter,
som åvilar städerna, har övervägandena avsett främst domstols- och
magistratsväsendet, polis- och åklagarväsendet, uppbördsväsendet, exekutionsväsendet
samt tullhusbyggnadsskyldigheten.
I enlighet med de meddelade direktiven har utredningsarbetet i första
hand inriktats på att utröna vilka av städernas särskilda rättigheter och
förpliktelser som bör ifrågakomma för en avveckling eller jämkning. Härutöver
har utredningen uppdragit vissa allmänna riktlinjer för avveckling
1
F. d. generaldirektören Wilhelm Björck, ordförande, direktören, f. d. borgmästaren Erik
Bendz och generaldirektören Ivar Löfqvist.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964
ens genomförande och i samband därmed belyst de ekonomiska förutsättningarna
för en sådan avveckling.
Vid den tidpunkt då stadsutredningen avgav sitt betänkande pågick inom
inrikesdepartementet arbetet med proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m. Vidare var frågan om uppbördsväsendets
organisation aktuell genom de förslag som avgivits och som sedermera
avgavs av den under finansdepartementet arbetande uppbördsorganisationskommittén.
Därjämte hade frågan om ett förstatligande av rådhusrätterna
ytterligare aktualiserats genom direktiven för den inom justitiedepartementet
tillkallade domstolskommittén. I detta läge bedömdes det vara
lämpligt, att någon tid låta anstå med remiss av stadsutredningens betänkande.
I en inom finansdepartementet utarbetad, den 20 november 1963 dagtecknad
promemoria angående avveckling av vissa av städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten har hithörande frågor
behandlats i anslutning till stadsutredningens förslag samt statsmakternas
senare gjorda ställningstaganden ävensom de förslag som i annan ordning
aktualiserats.
Över departementspromemorian, till vilken fogats stadsutredningens betänkande,
har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, generaltullstyrelsen,
riksrevisionsverket, uppbördsorganisationskommittén, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation.
Svenska landstingsförbundet, som även beretts tillfälle yttra sig över promemorian,
har förklarat sig avstå härifrån.
Överståthållarämbetet har vid sitt remissvar fogat yttrande av stadskollegiet
i Stockholm. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden av
stadsfullmäktige, stadskollegiet eller drätselkammaren i 69 städer, nämligen
Södertälje, Nacka, Solna, Norrtälje, Östhammar, Sigtuna, Uppsala,
Enköping, Linköping, Norrköping, Söderköping, Jönköping, Växjö, Kalmar,
Oskarshamn, Västervik, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Simrishamn,
Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Falkenberg,
Varberg, Kungsbacka, Göteborg, Mölndal, Kungälv, Marstrand, Lysekil,
Uddevalla, Strömstad, Vänersborg, Trollhättan, Alingsås, Borås, Ulricehamn,
Åmål, Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Hjo, Tidaholm, Falköping,
Örebro, Askersund, Lindesberg, Västerås, Köping, Falun, Säter,
Gävle, Sandviken, Söderhamn, Bollnäs, Hudiksvall, Härnösand, Sundsvall,''
Sollefteå, Örnsköldsvik, Östersund, Umeå, Skellefteå och Luleå.
Till vederbörande länsstyrelses remissvar har även fogats yttranden av
magistraten och rådhusrätten i Uppsala, kronokamreraren i Uppsala,
landsfogden i Uppsala län, magistraten i Östersund, Västerbottens läns
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196b
landstings förvaltningsutskott och Västerbottens länsavdelning av Svenska
kommunförbundet.
I ärendet har skrifter även inkommit från Stiftelsen Danviks hospital
samt Samverkande tullpackhuskarlslagen i Sverige.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga frågan om en avveckling
av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten.
II. Förslag av 1955 års stadsutredning samt i departementspromemorian
1. Städernas donationsjord
Inledning
Kronan ställde i äldre tid mark till förfogande för att möjliggöra stadsbildningar
och främja städers utveckling. Sådana jorddonationer var särskilt
vanliga under 1500- och 1600-talen. Det förekom, att städer uttryckligen
tilldelades mark under full äganderätt. I regel donerades emellertid
marken antingen med äganderätt men utan befogenhet för staden att sälja
marken eller också donerades marken med ständig nyttjande- eller besittningsrätt.
Vid sidan av nämnda donationer av mera allmän karaktär förekom
upplåtelser av mark för vissa speciella ändamål.
Frågan om uppkomsten av donationsjord och dispositionen av densamma
har behandlats i ett av donations jordsutredningen år 1956 avgivet betänkande
»Städernas donationsjord» (SOU 1956: 7). Donationsjordsutredningen
anför däri bl. a. följande.
För åtskilliga av de äldre städerna kan uppkomsten av deras jordinnehav
ej fullt — i många fall ej alls — klarläggas. Jorden kan vara stadens
ursprungliga odaljord, den kan vara jord som staden tidigt förvärvat till
utvidgande av sin äldre odaljord och den kan slutligen vara kronojord som
redan under medeltiden anslagits av kronan i samband med stadens tillkomst
eller till understöd åt en tidigare anlagd stad. För ett mindre antal
städer äro medeltida markdonationer från kronan bestyrkta, men sannolikt
ha sådana förekommit i större utsträckning än de bevarade källorna
visa. Vid 1500- och 1600-talens stadsgrundläggningar var det regel att kronan
tillhandahöll all för de nya städerna erforderlig mark; dessa städer
kommo därför icke att från början ha någon odaljord. Under samma tid
fingo åtskilliga medeltida städer sitt markinnehav ökat genom donationer
från kronan.
Donationsjordsutredningen ger även exempel på de olika ändamålsbestämmelser,
som blivit fästade vid den av kronan donerade marken, och anför
härom följande.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196 i
I flertalet bevarade donationsurkunder angives donationsändamålet i allmänna
ordalag såsom »till utrymme och mulbete», »såväl till byggningsplats
som andra tarver och bekvämligheter av mulbete och utrymme», »till skog,
fiskeri och annan stadens nytta» eller — med ännu allmännare vändnmgar
— »till stadens och borgerskapets gemena nytta», »till stadens förbättring».
Stundom ha dock i donationsurkunderna angivits vissa speciella
andamål med donationerna. Dessa ändamål kunna hänföra sig antingen till
sättet för jordens användning (såsom till humlegårdars inrättande, till
tegelbruk o. dyl.) eller till det sätt, varpå inkomsten av jorden skulle anvandas,
t. ex. för avlöning åt stadens magistrat, underhåll av publika bvgenader
m. m. 00
Donations jordsutredningen har vidare berört frågan om de förutsättningar
som bör vara upplyllda för att viss mark skall kunna anses som donationsjord.
Utredningen har härvid i allt väsentligt anslutit sig till ett av
kammarkollegiet år 1897 avgivet betänkande och sammanfattar kollegiets
synpunkter sålunda.
Donationsjord föreligger icke med mindre än att staden tillförts ny mark;
ett kungl. beslut, som endast är en konfirmation av tidigare markinnehav,
giver icke åt ifrågavarande mark karaktär av donationsjord; även om i
beslutet^ skulle användas uttryck som ''förläna’, ''unna'' eller ''efterlåta''. Beslutet
får icke ha förutsatt något väsentligt vederlag från stadens sida till
kronan eller till tidigare enskild innehavare av jorden. Då stad för att komma
i besittning av jorden haft att lösa skuld, till säkerhet varför jorden
varit pantsatt till enskild, föreligger därför ej donationsjord. Icke heller då
staden måst ersätta enskild innehavare av skattejord — kronans insats
har då huvudsakligen varit förmedlande. Har staden fått gottgöra innehavare
av åborätt till kronojord för åboskapets mistning, vore upplåtelsens
karaktär av donation åtminstone i viss mån tvivelaktig. Det förhållandet
att stad medgivits skatteköpa jord, vartill den redan hade besittning, konstituerade
ej donationsjord. Detsamma gällde, därest det kungl. beslutet
endast innebar att viss jord — utan att besittningsförhållandena rubbades
— lades under stadens jurisdiktion; huruvida en verklig upplåtelse eller
endast en dylik inkorporering skett kunde stundom vara svårt att bedöma.
Då stad — exempelvis vid hela stadens förflyttning — fått ny mark
anvisad av kronan i ersättning för frångången mark, vore donationsjordsegenskapen
beroende av de förhållanden, varunder staden förvärvat den
äldre marken. För att mark skulle anses donerad av kronan, vore icke
nödvändigt, att upplåtelsen skett från kronan direkt. Även mark som upplåtits
av kronans förläningstagare — furstliga eller grevliga — kunde vara
att anse som kronodonationsjord. Kammarkollegiet tog icke någon klar
ståndpunkt till spörsmålet, huruvida såsom kronodonationsjord borde behandlas
mark, som medlem av vasaätten donerat till stad ur sitt privata
godsinnehav. Slutligen framhöll kollegiet att med donerad jord finge likställas
vissa andra av kronan till städer upplåtna förmögenhetsrättigheter
såsom fisken och kvarnrättigheter.
Donationsjordsutredningen påvisar, hur i olika sammanhang den uppfattningen
kommit till uttryck, att av stad återköpt mark, som ursprungligen
donerats till men sedermera frånhänts staden, inte förlorat karaktären
av donationsjord.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr i57 år 196k
Med avseende å den rättstitel, varunder jorden uppläts av kronan, skiljes
mellan donationer under fullständig äganderätt, inbegripet rätt att avyttra
marken (s. k. allodiala donationer), donationer under äganderätt men
inte inbegripet rätt att avyttra marken och donationer under besittningseller
nyttjanderätt. Donationsjordsutredningen uttalar därom följande.
Urkunderna giva ofta ej otvetydigt besked om vad som härvidlag varit avsett,
men med hänsyn till de t. o. m. 1600-talet härskande föreställningarna
om den rättsliga innebörden av förläningar från kronan anses allenast
besittningsrätt eller nyttjanderätt ha avsetts, där ej annat uttryckligen sägs
i urkunderna. Den praktiska betydelse, som denna skillnad i rättstitel dessförinnan
under vissa omständigheter möjligen kunde ha fått, försvann i
och med tillkomsten av kungl. försäkran den 23 februari 1789 till rikets
borgerskap och städerna. Denna försäkran innehöll i sin 1 § en allmän bekräftelse
på borgerskapets och städernas privilegier och rättigheter — däribland
till erhållna kungl. donationer — och i 4 § en förklaring, att de städerna
donerade, förlänte och under namn av stadsjord begrepne ägor skulle
bibehållas orubbade vid städerna och icke förändra sin natur, i vems
hand de månde komma. Innebörden härav har allmänt ansetts vara den
att kronan för alltid frånsagt sig rätten att återtaga den donerade jorden.
Om donationen är allodial, d. v. s. skett med fullständig äganderätt, kan
staden fritt förfoga över jorden. Därest så inte är förhållandet, hai* donationsjorden
inte ansetts utan vidare kunna törsäljas. Härvid har förfarits
så, att städerna hos Kungl. Maj :t inhämtat tillstånd till (eller utverkat godkännande
av) försäljning av icke-allodial donationsjord.
Försäljningsärendena handlägges i inrikesdepartementet med kammarkollegiet
som remissinstans. Framställning om försäljning av tomtmark i enlighet
med fastställd stadsplan har praktiskt taget undantagslöst bifallits. Prövningen
avser endast köpeskillingen och fondering därav. I fråga om exploateringsmark,
varöver stadsplan ännu inte antagits eller fastställts, har medgivits,
att försäljning under i övrigt angivna förutsättningar får ske, sedan
stadsplan fastställts. När framställning avser donationsjord, varå stadsplan
varken finnes eller avses skola upprättas, har generellt gällt, att prövningen
även avsett lämpligheten av ifrågasatt avyttring. Mot engångsbetalning till
donationsjordsmedelsfonden kan efter tillstånd donationsnaturen avlyftas
från mark. Likaledes kan efter tillstånd genom byte sådan natur överflyttas
från mark till annan. Kungl. Maj :ts godkännande i efterhand av
skedda försäljningar har förekommit, t. ex. för att undanröja det hindei
mot lagfart som donationsjordsnaturen utgjort.
De till försäljningsmedgivandena knutna villkoren avser att trygga, att
stadens donationsj ordskapital inte minskas, dels på så sätt att köpeskillingen
inte får understiga visst lägsta pris, dels så att köpeskillingen eller
viss del därav tillföres stadens donationsjordsmedelsfond. Åtskilliga städer
har dock erhållit medgivande att för inköp av mark disponera medel ur donationsj
ordsmedel sfonden. Kungl. Maj:t har därvid uppställt det villkoiet,
att den inköpta marken skall »ikläda sig donationsjords natur».
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964
1955 års stadsutredning
Med hänsyn till riktlinjerna för sitt uppdrag har stadsutredningen ansett
det angeläget att söka klarlägga i vad mån av kronan donerad jord
finns i de olika städerna och under vilka villkor sådan jord innehas. Fullständig
klarhet om donationsvillkoren och om vilken mark, som nu motsvaras
av donationerna, har i många fall inte stått att vinna. Undersökningen
har i allmänhet måst baseras på städernas egna uppgifter. En inventering
i vidare mån än som ägt rum har med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen
funnit sig böra intaga, i nuvarande läge inte synts påkallad. Under
dessa förhållanden kan det enligt utredningen inte uteslutas, att donations
jord kan förekomma i andra fall än de redovisade. Donationerna har
av utredningen uppdelats på allmänna och speciella donationer. Det har
härvid från fall till fall prövats, huruvida donationerna till borgmästares
och råds — eller till magistratens — behov givits till allmänt understöd åt
staden eller såsom löneförmån åt i donationen angivna tjänsteinnehavare.
Om sistnämnda förutsättning föreligger, har donationen redovisats såsom
en specialdonation.
Av utredningens inventering framgår att magistratsstäderna i avrundade
tal t örlogar över donationsjord av allmän natur omfattande inemot 27 000
hektar med ett uppskattat värde av 506 milj. kr. Därtill kommer specialdonationer
avseende 306 hektar med ett uppskattat värde av 3,6 milj. kr.
För icke-magistratsstädernas del uppgår donationsjorden till något mera
an 15 000 hektar med ett uppskattat värde av 23 milj. kr. Därtill kommer
donationsjordsmedelsfonder, vilkas behållning den 31 december 1958 uppgivits
för magistratsstäderna till 15,5 milj. kr. och för icke-magistratsstäder
till 3,1 milj. kr.
Den donerade jord, som städerna förfogar över, kan således — fondtillgångarna
inberäknade — uppskattas ha ett sammanlagt värde överstigande
350 milj. kr. Särskilt betydande donationsj ordsinnehav redovisas för Göteborg,
med inemot 129 milj. kr. Även Malmö, Umeå, Borås, Gävle, Luleå och
Norrköping disponerar donationsj ord till betydande värde, för envar av städerna
överstigande 10 milj. kr. De kronojordsdonationer, som redovisas av
icke-magistratsstäder, når ur värdesynpunkt inte tillnärmelsevis nu nämnda
storleksordning. För ett tiotal städer inom denna grupp upptages dock
donationsjord till ett värde av 1—2,5 milj. kr.
Beträffande de allmänna donationerna har utredningen stannat för att
någon reduktion inte kan eller bör ifrågasättas. Stöd för denna ståndpunkt
har utredningen funnit i den av Kungl. Maj :t år 1789 gjorda försäkran jämte
vad som uttalats vid olika utredningar i ämnet. Särskild vikt måste enligt
stadsutredningen fästas vid ett av jordbruksutskottet avgivet och av 1947
års riksdag godkänt utlåtande (JoU 65; rskr 461), enligt vilket Kungl. Maj:t
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964
genom 1789 års försäkran för all tid frånsagt sig rätten att återtaga den donerade
jorden.
Stadsutredningen finner att denna donex-ade jord bör med full äganderätt
överföras på vederbörande städer och att den statliga kontrollen över
förvaltningen bör bortfalla. Det anses dock befogat att från äganderättsöverlåtelsen
undantaga donations jord, som disponeras av kronan, för ecklesiastikt
ändamål eller i övrigt annat allmänt ändamål än stadens. Städerna bör
avstå från sin rätt till sådan jord och denna rätt återgå till kronan. Den förmån,
som städerna beredes, bör enligt stadsutredningens mening vid en
uppgörelse angående städernas särskilda rättigheter och skyldigheter anses
såsom en prestation från kronans sida och utgöra en allmän bakgrund vid
en sådan uppgörelse.
I fråga om specialdonationerna gestaltar sig förhållandena annorlunda.
Kungl. Maj :t har redan vid ett par tillfällen tagit ställning i sådana fall,
nämligen i samband med landsrättsförläggning av öregrund och Mariefred.
I anslutning därtill förordnades om indragning till kronan av magistrats-
resp. borgmästarjord. Vid förstatligande av rådhusrätterna bör
enligt stadsutredningen även framdeles sådana jordar återgå till kronan,
såvida de inte blir föremål för inlösen från städernas sida.
När det gäller donationsjordsmedelsfonderna ansluter sig stadsutredningen
till det av donations jordsutredningen avgivna och av kammarkollegiet
biträdda förslaget (SOU 1956: 7). Detta förslag innebär, att fonder, som
uppkommit genom försäljning av donationsjord och beträffande vilkas placering
och förvaltning Kungl. Maj :t meddelat särskilda bestämmelser för
varje stad, skall överföras till allmän eller särskild investeringsfond. För
dessa fonder skall gälla samma regler som för kommunala fonder i allmänhet.
Undantag göres dock för fonder, vilkas avkastning genom lag eller
tidigare av Kungl. Maj :t meddelat beslut bundits vid något särskilt ändamål,
såsom prästlönefond eller lönefond vid allmänt läroverk.
Donationsjordsmedel, härrörande från försäljning av specialdestinerad
jord, har redovisats för Hälsingborgs del. Det är enligt stadsutredningen
tänkbart att i fonder även för andra städer kan ingå belopp, som utgör
vederlag för specialdestinerad jord. Sådana medel bör enligt utredningen
tillföras kronan i samband med förstatligande av rådhusrätterna.
Beträffande formerna för en avveckling framhåller stadsutredningen, att
donationsjorden ingår i utredningens överväganden såsom ett led i komplexet
av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till
staten. En lösning av denna större fråga anses förutsätta förhandlingar
och överenskommelser i en eller annan form mellan staten och berörda
städer. Utredningen finner det naturligt att införa delfrågan om donationsjorden
i dessa förhandlingar och uppgörelser. Detta gäller så mycket mera
som direkta förhandlingar i vart fall synes utredningen erforderliga beträf
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
fande viss donationsjord, nämligen specialdestinerad mark och mark som
är upplåten till annat allmänt ändamål än stadens. Donationsjordsfrågan
skulle härigenom avvecklas i civilrättslig ordning.
En avveckling av donationsj orden torde förutsätta medverkan från riksdagens
sida. Detta kan enligt utredningen ske antingen i lagstiftningsväg
eller i form av bemyndigande för Kungl. Maj :t att genom avtal med berörda
städer överenskomma om överförande av den fulla äganderätten.
Departementspromemorian
Såsom både donationsj ordsutredningen och stadsutredningen förordat
bör enligt departementspromemorian de allmänna jorddonationerna överlåtas
till städerna med full äganderätt samt den statliga kontrollen över förvaltningen
av donationsj orden avskaffas. Donationsjord som nu är upplåten
för statligt, ecklesiastikt eller annat allmänt ändamål som icke ankommer
på staden föreslås dock skola undantagas. För statligt ändamål upplåten
mark bör därvid återgå till kronan.
När det gäller donationer som skett för speciellt ändamål, närmast för
finansiering av verksamhetsgrenar som övertages av staten, anses ifrågavarande
jord böra återgå till kronan i samband med att staten övertager ansvaret
för den ifrågavarande verksamheten.
I samband med en avveckling av den statliga kontrollen över donationsjorden
föreslås — såsom även de båda utredningarna förordat — de medel
som avsatts till donationsjordsmedelsfonder skola överföras till allmän
eller särskild investeringsfond och förvaltas av vederbörande stad enligt de
för sådana fonder gällande reglerna. Undantag skall dock göras för donationsj
ordsmedelsfond som är bunden till särskilt ändamål. I konsekvens häkmed
bör medel som härrör från specialdestinerad donation även övergå
till kronan i samband med att staten övertager berörda verksamhetsgren.
Såsom stadsutredningen föreslagit anses frågan om avvecklingen av donationsjordarna
böra ske i civilrättslig ordning med hänsyn till förekomsten
av specialdonationer. Detta synes lämpligen kunna ske genom att Kungl.
Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att i överensstämmelse med nu
angivna grunder träffa avtal med berörda städer om en avveckling av donationsjordarna.
Tidpunkten för avvecklingen föreslås få bli beroende av de
utredningar som i de enskilda fallen kan behöva föregå ett avtal. Som riktpunkt
skulle dock gälla, att avtal kan träffas senast under år 1965. Kontrollen
över förvaltningen av donationsjordarna skulle därigenom kunna upphöra
med utgången av nämnda år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i
13
2. Tolagsersättningen
Inledning
Under 1600-talet utgjorde tullar en viktig inkomstkälla för staten. Tullinkomsterna
var i sin tur beroende av bl. a. utrikeshandeln, som staten därlör
på olika sätt sökte befrämja. Sålunda koncentrerades utrikeshandeln
till vissa hamnstäder. Dessa fick rätt till såväl utrikes som inrikes handel
medan Övriga städer var berättigade enbart till inrikes handel. Härigenom
grundlädes den för näringspolitiken under mer än 200 år så viktiga och i
viss utsträckning ännu bestående skillnaden mellan stapelstäder och uppstäder.
Åt stapelstäderna förbehölls rätten att driva handel med utlandet.
Syftet härmed var dels att påskynda utvecklingen av stadsekonomien genom
koncentrationens fördelar, dels att uppnå bättre kontroll över tulluppbörden.
Genom att därjämte under namn av tolag för stapelstäderna vid sidan
av andra förmåner — bereda tillgång till en inkomstkälla, som v ar direkt
beroende av varuutbytet med utlandet, stimulerade regeringen dessa
städer till att organisera och förstärka stadsförvaltningen samt att upprusta
för varusamfärdseln nödiga anordningar.
Den första stad, som tillerkändes tolag, var Stockholm på 1630-talet. Tolag
infördes sedan successivt även i andra sjöstäder fram till år 1680. Städerna
avstod år 1680 tolagen till kronan men fick därefter successivt ånjo
rätt att uttaga s. k. stadstolag. År 1715 tillerkändes samtliga stapelstäder
stadst olag, och år 1717 gjordes denna tolag likformig. Vid sidan av stadstolagen
utgick emellertid i regel inkvarteringstolag.
Efter hand uppkom olika slag av tolag. Likformigheten i procenttal för
uttag av tolag gick även förlorad. Tolagen beräknades i regel på varuvärdet
men så småningom i ett par städer på tullbeloppet. Efter en del smäire
reformer nåddes enhetliga bestämmelser genom 1857 års tolagsregleiing.
Föreskrifter i ämnet utfärdades genom kungörelsen den 18 december 1857
(nr 58) om upphörande av såväl avgiften för inkommande varor till handels-
och sjöfartsfonden som tolagsavgiften till städerna m. m.
Genom tolagsregleringen avskaffades tolagen som särskild inkomsttitel
och inräknades i tullsatserna. I stället för tolag utgick till berörda städer en
efter vissa grunder beräknad tolagsersätlning. Denna ersättning skulle utgå
med ett för varje särskild stad fastställt normalbelopp per år motsvarande
stadens genomsnittliga tolagsinkomst under åren 1853 1855. Om tullupp
börden
i stad skulle överstiga medeltulluppbörden för nämnda tre år, skulle
tolagsersättningen förhöjas med 5 procent av denna ökade tulluppbörd. Särskilda
beräkningsgrunder skulle tillämpas för Haparanda och Sundsvall.
Regleringen skulle inte medföra nagon rubbning i städernas dispositionsrätt
över tolagsmedlen eller någon ändring i dittills gällande bestämmelser om
tolagens användning.
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964
Kungl. Maj :t erhöll därjämte rätt att tilldela nya stapelstäder eller redan
befintliga stapelstäder ntan tolagsrätt ett anslag av tullmedlen, motsvarande
5 procent av tulluppbörden i staden.
Vid tiden för tolagsregleringen hade sammanlagt 30 städer tolag, och
dessa blev därför omedelbart berättigade till tolagsersättning. Därefter har
enligt beslut av Kungl. Maj :t nio städer erhållit rätt att uppbära tolagsersättning
i form av 5 procent av tullintäkterna. Senast har Södertälje beviljats
sådan rätt år 1878.
Grunderna för tolagsersättningen har sedan år 1857 varit praktiskt taget
oförändrade. År 1939 sänktes tolagsersättningens grundbelopp i Stockholm
med 23 procent och i Göteborg med 0,7 procent i samband med upphävandet
av då kvarstående inkvarteringsskyldighet.
Tolagsersättningens fördelning på olika städer under budgetåret 1962/
63 framgår av följande sammanställning.
Tolagsersättningen budgetåret 1962/63
Stad |
Belopp kr. |
Falkenberg...... |
...... 25 798 |
Gävle........... |
...... 719 554 |
Göteborg ........ |
...... 7 191120 |
Halmstad....... |
...... 322 345 |
Haparanda ...... |
...... 36 285 |
Hudiksvall ...... |
...... 35 945 |
Hälsingborg..... |
...... 2 796 853 |
Härnösand ...... |
...... 27 584 |
J önköping ...... |
...... 264 886 |
Kalmar....... |
...... 80 808 |
Karlshamn...... |
...... 77 382 |
Karlskrona....... |
...... 28 084 |
Karlstad . ..... |
...... 419 046 |
Kristianstad ..... |
|
Landskrona ..... |
...... 783 684 |
Linköping ....... |
...... 265 739 |
Luleå......... |
|
Malmö.......... |
|
Marstrand ....... |
..... 50 703 |
Norrköping ..... |
Stad |
Belopp kr. |
Nyköping............. |
427129 |
Oskarshamn ......... |
42 627 |
Piteå........... |
32 650 |
Simrishamn......... |
18 744 |
Stockholm ........ |
14 856 957 |
Strömstad........... |
36 932 |
Sundsvall............ |
169 445 |
Söderhamn............ |
12 973 |
Södertälje ............ |
790 090 |
Sölvesborg ............ |
24 714 |
Trelleborg ............ |
2 905 945 |
Uddevalla........ |
_1 |
Umeå .......... |
23 106 |
Varberg............... |
641 143 |
Visby ................ |
19 941 |
Västervik......... |
13 104 |
Ystad ................ |
20 141 |
Summa |
38 996 350 |
Vid tullkammaren i Uddevalla har under budgetåren 1961/62 och 1962/63 den debiteinnt
tulluPPbörden varit lägre än beloppet av restituerad och avkortad tull. Den 30 juni
1963 förelåg ett sammanlagt mppbördsunderskott» om 1 189 351 kr. varjämte tolagsersattnmgens
normalbelopp för 1961/62 (1 800 kr.) återstod att avdraga vid kommande utbetalnmgstillfällen.
För budgetåret 1964/65 har anslaget till ersättning till städerna för mistad
tolag upptagits med 41 milj. kr.
Knngl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
15
1955 års stadsutredning
Stadsutredningen behandlar inledningsvis frågan om tolagsersättningens
karaktär med hänsyn till städernas särskilda privilegier. Utredningen
kommer därvid till slutsatsen att något privilegieskydd enligt § 114 regeringsformen
inte kan åberopas. Inte heller kan utredningen finna något
bärande skäl för att på annan grund betrakta tolagsersättningen såsom
en rättighet för städerna i egenskap av privata rättssubjekt. Utredningen
erinrar vidare om att tolagsersättningen till sin storlek är helt beroende av
tullpolitiken. Om tullarna nedsättes eller upphör, innebär detta att tolagsersättningen
nedgår eller helt upphör. Utredningen erinrar i detta sammanhang
även om att tobaksbeskattningen år 1924 omlades från tull till
accis utan att städernas krav på gottgörelse för utebliven tolagsersättning
därvid vann beaktande.
På nu angivna grunder finner sig utredningen oförhindrad att vid sina
överväganden kring spörsmålet om en allmän reglering av städernas rättigheter
och skyldigheter räkna med att den flertalet stapelstäder tillkommande
tolagsersättningen avskaffas. Härvid är enligt utredningen att beakta
den ekonomiska kompensation, som berörda städer skulle erhålla genom
vidgade judiciella och administrativa åtaganden från statens sida.
Tolagsersättningen har flerstädes på ett formellt och varaktigt sätt anvisats
för skilda kommunala ändamål. Den enda företeelse av detta slag,
som utredningen finner sig böra närmare beröra, avser den Danviks hospital
tillkommande andelen i Stockholms tolagsersättning. Utredningen
anser det inte falla inom sitt uppdrag och för övrigt knappast möjligt att
taga ställning till de rättsspörsmål, som härutinnan kan vara olösta. Grunden
för tolagstilldelningen till hospitalet är emellertid uppenbarligen den
sociala verksamhet, främst åldringsvård, som hospitalet bedrivit till gagn
för huvudstadens invånare. Frågan om bidrag till Danviks hospital efter
tolagsersättningens upphörande torde därför enligt stadsutredningen få
regleras genom överenskommelse mellan Stockholms stad och hospitalet.
Vid en reglering av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter bör
sålunda staden tillförbindas att gentemot staten svara för eventuella kompensationsanspråk
från hospitalet.
Departementspromemorian
Tolagsersättningen utgör en rest från en äldre tids statshushållning. Det
anses därför naturligt, att denna ersättning snarast avvecklas. Med hänsyn
till den betydelse denna ersättning har för flera städer är det dock rimligt,
alt en avveckling sker i samband med att staten övertager vissa nu kommunala
verksamhetsgrenar i dessa städer. I det följande kommer att beröras
frågan om ett förstatligande av rådhusrätterna fr. o. in. den 1 januari
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
1965. Det synes enligt departementspromemorian lämpligt att tolagsersättningen
avvecklas från samma tidpunkt. Avvecklingen anses dock böra ske
successivt under en femårsperiod.
I detta sammanhang erinras om att en avveckling föreslagits av de s. k.
danviks- och fattigpenningarna. Dessa avgifter erlägges av sjöfarten på
Stockholm och tillfaller stiftelsen Danviks hospital resp. Stockholms borgerskaps
änkehus, vilka driver hem för vård av behövande åldringar och sjuka.
I en av landshövdingen A. Tottie den 1 augusti 1963 framlagd utredning har
föreslagits, att dessa avgifter skall avlösas av staten. Avgifterna, som uppgår
till ca 27 000 kr. per år för vardera institutionen, skulle enligt förslaget
avlösas genom ett engångsbelopp av 770 000 kr. av statsmedel, d. v. s. sammanlagt
1 540 000 kr. för båda institutionerna.
I remissyttrandena över nämnda förslag har allmänt tillstyrkts att en avlösning
sker av ifrågavarande avgifter. Statskontoret har härvid dock framhållit,
att de båda institutionerna lämnat ett faktiskt stöd åt Stockholms
stads åldringsvård och att bärande skäl föreligger för att staden borde deltaga
i kostnaderna för avlösning av avgifterna.
Genom överförande till staten av vissa verksamhetsgrenar som nu åligger
städerna, vilket närmare behandlas i det följande, och samtidigt indragning
av tolagsersättningen kommer Stockholms stad att avlastas utgifter om i
runt tal 14 milj. kr. per år. Mot bakgrunden härav och då de nu ifrågavarande
institutionerna i huvudsak är till gagn för Stockholms stad, synes det
enligt departementspromemorian rimligt att staden i fortsättningen svarar
för de bada institutionernas ekonomi. Denna fråga anses böra regleras genom
avtal med staden i samband med den nu ifrågavarande avvecklingen
av rättigheter och skyldigheter.
3. Källarfrihetsmedlen m. m.
Inledning
I riksstaten är under sjunde huvudtiteln uppfört ett anslag till städers
friheter. För budgetåret 1964/65 är anslaget anvisat med 30 000 kr. Från
detta anslag utbetalas flera olika ersättningar.
Till vissa städer utgår sålunda av statsmedel ersättning för förlorade
tullfriheter. Härav har beräknats ett belopp av 24 367 kr., varav för Stockholm
19 470 kr. Historiskt sammanhänger ersättningarna med det förhållandet,
att städerna i äldre tid erhöll tullfri införsel av vin till sina stadskällare.
Städernas ifrågavarande tullfrihet, källarfriheten, kom i allmänhet
att utgöra bidrag till magistratens avlöning eller underhåll av publika
byggnader.
Ersättning för indragna ränte- och tiondeanslag utgår f. n. till tre städer
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196''t
med för närvarande tillhopa 3 609 kr. övervägande delen av beloppet avser
Göteborg. Ifrågavarande poster utgör ersättning för grundskatter och
därmed jämförliga avgifter, som anslagits av kronan i äldre tid men som
vid grundskatternas indragning och avskrivning förvandlats till bestämda
årliga penningbelopp.
Det för övriga ersättningar beräknade beloppet 1 114 kr. utgår till sex
olika städer. Högsta beloppet 600 kr. utgår till Nyköping för hållande av
mudderverk. Bland sistnämnda ersättningar ingår vidare smärre belopp till
borgmästaren i Hälsingborg samt till en rådman i Säter.
Ett stort antal ersättningsbelopp, som tidigare utgått från denna anslagstitel,
har indragits genom kvittning mot danaarv och i samband med städers
förläggande under landsrätt ävensom i samband med 1945 års uppbördsreform.
1955 års stadsutredning
Stadsutredningen konstaterar att alltjämt utgående ersättningar från
det nu ifrågavarande anslaget är relikter från en tidsepok, när finansieringen
av städernas förvaltning ägde rum under helt andra förutsättningar än
som numera är gällande. Åtskilliga dylika ersättningar har också upphört
att utgå i samband med att statsverket övertagit städers ekonomiska förpliktelser
i olika avseenden, såsom beträffande rättsskipning och uppbörd.
Huvuddelen av anslaget tillfaller Stockholms stad. Det kan enligt utredningen
ifrågasättas, huruvida inte staden tillkommande ersättning bort indragas
till statsverket redan i samband med att statsverket vid överståthållarämbetets
förstatligande påtog sig kostnaderna för åtskilliga s. k. magistratsuppgifter.
I vart fall bör ersättningen upphöra att utgå vid den med
stadsutredningens uppdrag åsyftade regleringen.
I övrigt är de utgående ersättningarna av obetydlig storlek och av ringa
ekonomisk betydelse för respektive städer. De torde enligt utredningen
kunna helt bortfalla. Undantag anses dock böra göras för den övergångsvis
utgående ersättningen till en rådman i Säter. Förslagsvis bör, enligt utredningen,
denna ersättning bestridas från anslag under andra huvudtiteln.
Departementspromemorian
Såsom stadsutredningen framhållit utgör ersättningarna för förlorade
tullfriheter och för indragna ränte- och tiondeanslag m. m. i likhet med tolagsersättningen
relikter från en gången tids offentliga hushållning. Dessa
ersättningar bör därför enligt departementspromemorian avvecklas samtidigt
med tolagen, d. v. s. fr. o. m. den 1 januari 1965. Med hänsyn till den
ringa ekonomiska betydelse dessa ersättningar har, anses för dessa en omedelbar
avveckling böra ske. Undantag föreslås dock skola göras för den över
2
Dihang till riksdagens protokoll 196''i. I samt Xr hr,r
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
gångsvis utgående ersättningen till en rådman i Säter. Denna ersättning
skulle dock bestridas från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till avlöningar till personal å indragningsstat m. m.
4. Domstols- och magistratsväsendet
Inledning
1955 års sladsutredning har i sitt betänkande tagit upp de ekonomiska
frågor som aktualiseras, därest rådhusrätterna förstatligas och magistratsgöromålen
utskiftas på andra organ. Stadsutredningen har därvid anslutit sig
till ett av stadsdomstolsutredningen (SOU 1961:6) framlagt principförslag
om förstatligande av rådhusrätterna. Särskild vikt fäster utredningen vid
att reformen är ägnad att medverka till en rättvis utjämning av de ekonomiska
bördor som åvilar kommunerna.
Utredningen erinrar om att stadsdomstolsutredningen är enig om att vid
ett förstatligande av rådhusrätterna vederbörande stad skall tillhandahålla
lokaler för domstolen. Denna ståndpunkt sammanfaller helt med den principiella
uppfattning, som stadsutredningen hävdar i fråga om statens övertagande
av städerna hittills åliggande skyldigheter. Särskilt framhåller
stadsutredningen, att vid ett förstatligande också donationsjordar, som är
specialdestinerade för borgmästares och magistrats avlöning, bör återgå till
kronan.
Sedan stadsutredningen avgav sitt betänkande har frågan om rådhusrätternas
förstatligande ytterligare aktualiserats. I tilläggsdirektiv till den
inom justitiedepartementet arbetande domstolskommittén har sålunda uppdragits
åt denna kommitté att verkställa en utredning rörande domstolsorganisationen
i dess helhet.
Domstolskommittén har sedermera avgivit ett den 1 oktober 1963 dagtecknat
betänkande angående rådhusrätternas förstatligande. Betänkandet består
av tre delar, av vilka en föreligger i tryck (SOU 1963: 56) och de båda
övriga delarna är stencilerade. I betänkandet föreslås, att rådhusrätterna
förstatligas fr. o. m. den 1 januari 1965 såsom ett första led i arbetet på
en enhetlig domstolsorganisation och att magistratsinstitutionen avvecklas.
De kostnader, som reformen medför, anses böra bestridas över statsbudgeten
i vanlig ordning. Frågan i vilken omfattning och på vad sätt staten
skall beredas ersättning för dessa kostnader har fallit utanför kommitténs
uppdrag. Kommittén har i detta sammanhang erinrat om stadsutredningens
betänkande och förutsatt att en lösning kommer till stånd, innan förstatligandet
genomföres.
Genom förstatligandet övertager staten ansvaret för avlöning och pension
åt de befattningshavare, som vid ingången av år 1965 är anställda vid
rådhusrätterna. När det gäller frågan om pensionskostnadernas fördelning
19
Knngl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
mellan staten och kommunerna för den personal, som i samband med förstatligandet
övergår till statlig tjänst, bör enligt kommittén tillämpas samma
grunder som beslutats angående polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.
Beträffande lokalhållningen föreslår kommittén, att stad med rådhusrätt
tills vidare skall ha kvar sina skyldigheter i samma omfattning som gäller
för tingslagen. Det skall alltså ankomma på stad med rådhusrätt att hålla
dels erforderliga lokaler för domstolens sammanträden och kansli, dels
möbler och andra dylika inventarier, exempelvis textilier och armatur. I
fråga om kanslilokalerna bör enligt kommittén bestämmelserna i lagen
den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli ges
motsvarande tillämpning. Utrustning, som städerna enligt dessa regler inte
är skyldiga att bekosta men som är anskaffad för rådhusrätternas behov,
bör enligt kommittén utan vederlag överlåtas på staten i överensstämmelse
med vad som beslutats vid polis-, åklagar- och exekutionsväsendets förstatligande.
För att erhålla underlag för en bedömning av de ekonomiska konsekvenserna
för staten av övertagandet av huvudmannaskapet för rådhusrätterna
har kommittén inhämtat uppgifter från magistratsstäderna om utgifter och
inkomster för rådhusrätterna enligt bokslut för år 1962. Kommittén har
därvid medtagit 31 städer, för vilka kommittén upprättat förslag till personalstater.
De städer, om vilka utredning rörande landsrättsförläggning
verkställts eller pågår, har däremot uteslutits. Detta gäller städerna Växjö,
Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och Härnösand. I fråga om städerna Oskarshamn,
Trelleborg och Falun har landsrättsförläggning skett den 1 januari
1964.
Totalt utgjorde kostnaderna för rådhusrätterna i de förut angivna 31
städerna sammanlagt 26 360 000 kr. Till dessa kostnader kommer utgifter
för pensions- och sjukvårdsförmåner. Värdet av dessa förmåner har kommittén,
liksom tidigare även stadsdomstolsutredningen, uppskattat till 25
procent av lönekostnaderna. På grundval av lönekostnaderna för ar 1962
skulle detta innebära ett belopp av 6 550 000 kr. De sammanlagda kostnaderna
för de nyssnämnda 31 rådhusrätterna beräknas således av kommittén
till i runt tal 33 milj. kr. De av den föreslagna omorganisationen föranledda
ändringarna i dessa kostnader kan kommittén inte närmare ange.
Vid nuvarande lönesättning uppskattar kommittén dock kostnadsökningen
till i runt tal 0,8 milj. kr.
Departementspromemorian
Därest rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965 i enlighet med
domstolskommitténs förslag, bör enligt promemorian övergångsvis utgå ersättningar
till statsverket från de berörda städerna. Denna ersättning anses
höra utgå under fem år efter förstatligandet. Den bör därvid successivt
20
Knngl. Maj.ts proposition nr 157 år 1U64
reduceras. De närmare villkoren rörande ersättningen behandlas i ett senare
sammanhang.
En speciell fråga när det gäller rådhusrätternas förstatligande är lokalhållningen.
Stadsutredningen har i sitt betänkande föreslagit en allmän
lokalhållningsskyldighet för kommunerna. Denna fråga kommer att behandlas
närmare i det följande. Oavsett detta anses emellertid lokalhåilningsskyldigheten
böra kvarstå, när det gäller rådhusrätterna. Beträffande
häradsrätterna föreligger skyldighet att hålla lokaler genom tingslagens
försorg. Domstolskommittén har föreslagit, att denna skyldighet i varje
fall tills vidare skall bibehållas. I enlighet härmed bör enligt promemorian
i syfte att nå enhetlighet mellan berörda städer och tingslagen även städerna
med rådhusrätt bibehållas vid skyldigheten att tillhandahålla lokaler
för rådhusrätterna i samma omfattning som gäller för tingslagen.
5. Uppbördsväsendet
Inledning
Av ålder har gällt, att magistratsstäderna själva svarat för kostnaderna
för kronouppbörd, medan motsvarande uppgift inom fögderiförvaltningen i
princip varit en statlig angelägenhet. Med tiden kom mantalsskrivningen
att läggas på den myndighet, som hade hand om kronouppbörden.
Genom 1945 års uppbördsreform och den i samband därmed genomförda
folkbokföringsreformen befriades magistraten från sitt dittillsvarande ansvar
för kronouppbörd och mantalsskrivning. Även om det principiellt ansågs,
att statsverket borde övertaga dessa magistratsstädernas kostnader för
mantalsskrivning och uppbörd, var statsverket likväl inte berett att beträffande
32 större magistratsstäder omedelbart ikläda sig ifrågavarande kostnader.
Därmed fick anstå i avvaktan på en utredning om städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter i förhållande till stäten.
Av nyssnämnda 32 städer har Västervik, Falun och Trelleborg numera
tillförts fögderi. Härefter återstår alltså 29 städer med egen uppbördsförvaltning.
Dessa fullgör sina skyldigheter härutinnan främst på så sätt, att de
bestrider kostnaderna för den lokala ^skattemyndighetens verksamhet med
avseende å mantalsskrivning och uppbörd samt i mindre omfattning taxering.
I följande sammanställning anges de städer som nu har egna uppbördsverk
samt kostnaden för desamma under år 1962.
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196b
Magistratsstädernas nettokostnader för uppbördsverken är 1962
Stat! Kostnad i 1 000-tal kr.1 Stad
Kostnad i 1 000-tal kr.1
Stockholm......... Göteborg .......... Malmö ............ Norrköping........ Västerås .......... |
....... 16 702 ....... 6 015 ....... 2 104 ....... 930 ....... 570 ....... 799 |
Hälsingborg ....... |
....... 772 |
Borås ............. |
....... 707 |
Linköping......... |
....... 497 |
Eskilstuna......... |
..... 402 |
Gävle ............. |
....... 392 |
Jönköping......... |
........ 398 |
Karlstad........... |
....... 285 |
....... 386 |
|
Halmstad .......... |
........ 301 |
Uddevalla ................ 358
Södertälje . .............. 386
Karlskrona............... 258
Kalmar .................. 269
Luleå ................... 349
Sundsvall ................ 253
Landskrona ...... 291
Kristianstad .............. 239
Östersund .......... 308
Nyköping................. 135
Växjö . ................... 231
Umeå.......... 244
Kristinehamn.......... • 215
Summa 35 431
1 Pensionskostnader och Övriga försäkringskostnader för personalen har beräknats till 20
procent av lönekostnaderna. Periodisering av kostnader och intakter har företagits i de fall
där de uppenbarligen varit för höga eller låga. Hyreskostnader har mte frånskilts.
1955 års stadsutredning
Stadsutredningen konstaterar att redan rättvisekrav motiverar ett förstatligande
av uppbördsväsendet i de större magistratsstäderna. Vägande
skäl kan nämligen anföras mot att vissa städer själva skall bestrida kostnaderna
för sitt uppbördsväsen, medan motsvarande samhällsuppgifter i andra
städer och i landskommunerna bekostas av statsverket.
Utgångspunkten för bedömande av uppbördsväsendets organisation måste
enligt utredningen självfallet vara, att uppbörden blir effektiv och att vidsträckt
beaktande ges åt samhällsekonomiska intressen. Vad särskilt de
kommunala skatterna angår har staten gentemot kommunerna iklätt sig
ett visst ansvar (den s. k. kommunalskattegarantin) för dessa skatter. Det
kan, menar utredningen, inte göras gällande annat än att kommunerna i
stort sett väl skött sina åligganden beträffande uppbörden. Man kan dock
enligt utredningen inte bortse från att, såsom uppbördssystemet är utformat,
kommunerna trots allt inte har nagot mera omedelbart ekonomiskt
intresse av uppbördsresultatet. Även dessa förhållanden talar för att de
kommunala uppbördsverken förstatligas.
Ett förstatligande av städernas uppbördsverk är enligt utredningen uppenbarligen
ägnat att underlätta en rationalisering av uppbördsorganisationen
i dessa städer. De kompletterande undersökningar som pågår inom
den under finansdepartementet arbetande uppbördsorganisationskommittén
torde komma alt beröra stora delar av den offentliga administrationen
och kan leda till en långtgående centralisering av arbetsuppgifter. Vid ge
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1961
nomförandet av en sådan reform skulle det i organisatoriskt och författningsmässigt
hänseende otvivelaktigt vara till fördel med ett för hela landet
gemensamt huvudmannaskap i fråga om mantalsskrivning och uppbörd.
Denna enhetlighet skulle ernås genom förstatligande av de lokala
skattemyndigheternas verksamhet i städer med egen uppbördsförvaltning.
Ett förstatligande av uppbördsverken kan enligt stadsutredningen ske i
omedelbar anslutning till en databehandlingsreform. Häremot talar visserligen
att själva genomförandet av reformen skapar så många problem, att
därmed inte bör förknippas de frågor, som direkt sammanhänger med
uppbördsverkens förstatligande. Ett förstatligande av uppbördsverken i
tiden efter en databehandlingsreform anses inte böra komma i fråga av
organisatoriska skäl. Den nya organisationen bör från början byggas upp
efter enhetliga riktlinjer och under gemensamt huvudmannaskap. En tredje
lösning är att förstatliga uppbördsverken i tiden före en databehandlingsleform.
En sådan ordning vore i och för sig tänkbar, särskilt om genomförandet
av databehandlingsreformen förskjutes framåt i tiden, övergångsvis
skulle dock uppstå svårlösta problem för statsverket med hänsyn till
den personal, som bedömts bli övertalig vid en dylik reform.
När det gäller att bedöma kostnaderna för ett förstatligat uppbördsväsen
i de större magistratsstäderna har man i första hand att hålla sig till städernas
nuvarande kostnader. Databehandlingsreformen syftar bl. a. till en förbilligad
uppbörd. Man torde för den skull kunna utgå ifrån att ett rationaliserat
statligt system i vart fall inte kommer att ställa sig dyrare än det nuvarande.
Stadsutredningen anser det därför i detta läge försvarbart att räkna
med städernas nukostnader.
Ett förstatligande av de kommunala uppbördsverken behöver emellertid
inte innebära, att staten ikläder sig samtliga kostnader för mantalsskrivning
och uppbörd i berörda städer. Vad angår de statliga underdomstolarna föreligger
en kommunal bidragsskyldighet i form av tillhandahållande av lokaler
m. m. En liknande ordning ter sig enligt stadsutredningen naturlig
vid ett förstatligande av uppbördsverken. Skyldigheten bör dock inte knytas
enbart till dessa städer utan utsträckas att omfatta hela riket.
Vid sidan härav kan det enligt utredningen övervägas huruvida inte kommunerna
i riket bör utge kontant bidrag, förslagsvis kallat uppbördsavgift,
till statsverket för dess omhänderhavande av den kommunala uppbörden
och därmed sammanhängande uppgifter. En sådan avgift skulle ur enhetlighetssynpunkt
erläggas av samtliga kommuner, som drager fördel av det
statliga uppbördssystemet. Den borde således inte begränsas till att avse enbart
de städer, vilkas kommunala uppbördsverk i förevarande sammanhang
skulle förstatligas.
Även med beaktande av här antydd medverkan från kommunernas sida
ifrågasätter utredningen, huruvida staten på en gång kan ikläda sig den
ekonomiska ansvarigheten för en förstatligad uppbördsorganisation i de stä
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
der, som för närvarande har kommunal uppbördsförvaltning. Om det av
statsfinansiella skäl skulle befinnas lämpligt eller rent av nödvändigt att
tillämpa samma ordning här som beträffande polisväsendet och som stadsutredningen
i princip godtagit, bör bidragsskyldigheten ges formen av en
övergångsersättning, som blir föremål för successiv nedskrivning.
Departementspromemorian
Sedan stadsutredningen avgav sitt betänkande har riksdagen fattat beslut
angående riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbordsvasendet
(prop. 1963: 32; SU 41; rskr 101). Nämnda beslut innebär, att datamaskiner
skall införas som hjälpmedel inom folkbokföringen och for arbetet
med bl. a. uppbörd och redovisning av de direkta skatterna. Härvid kommer
länsstyrelserna med vissa undantag att förses med egna anläggningar
för automatisk databehandling. Avsikten är att det nya systemet skall genomföras
senast vid årsskiftet 1967/68. En övergång till ett sådant system
medför att de lokala skattemyndigheterna befrias från, kvantitativt sett, betydande
arbetsuppgifter. o.....
Planeringsarbetet för genomförandet av datareformen åvilar för narvarande
uppbördsorganisationskommittén. Fr. o. m. den 1 juli 1964 kommer
dock i enlighet med riksdagens beslut att inrättas en särskild myndighet,
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, som bl. a. kommer att svara
för genomförandet av omorganisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet.
Enligt stadsutredningens uppfattning motiverar redan rättvisekrav ett förstatligande
av de nuvarande kommunala uppbördsverken. Såsom utredningen
framhållit accentueras förstatligandefrågan ytterligare i samband med
en omorganisation av uppbördsväsendet. Genomförandet av en sådan reform
gynnas i hög grad av ett enhetligt huvudmannaskap. Principbeslut synes
därför enligt promemorian nu böra fattas om att staten skall öveitaga
huvudmannaskapet för uppbördsväsendet i de 29 städer som har egen uppbördsförvaltning.
Beträffande tidpunkten för förstatligandet har stadsutredningen förordat
att detta bör ske i omedelbar anslutning till en datareform. Alternativt synes
utredningen dock även kunna tänka sig ett förstatligande i tiden före
datareformen, ehuru detta medför vissa problem med avseende på den personal
som beräknas bli övertalig vid reformens genomförande.
Datareformen är avsedd att genomföras senast vid årsskiftet 1967/68. EU
förstatligande av uppbördsverken bör enligt promemorian ske senast vid
denna tidpunkt. De många problem, som följer i samband med övergången
till automatisk databehandling, gör dock att starka skäl talar för att ett enhetligt
huvudmannaskap inom uppbördsväsendet genomföres redan dessförinnan.
Denna fråga anses få bli beroende av det fortsatta planeringsarbetet.
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964
Det bör ankomma på centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden att
närmare utreda denna fråga. Slutlig ståndpunkt i ämnet föreslås skola tagas
i samband med ett definitivt ställningstagande rörande tidpunkten för övergång
till databehandling.
I likhet med vad som tidigare förutsatts när det gäller rådhusrätterna anses
aven vid ett förstatligande av uppbördsverken berörda städer övergångsvis
böra bidraga till kostnaderna. Övergångstiden föreslås även i detta fall
skola bestammas till fem år och ersättningen successiv! reduceras under
denna tid. Den närmare utformningen av städernas bidragsskyldighet kommer
att behandlas i det följande.
Stadsutredningen har i ett annat avsnitt av sitt betänkande föreslagit en
allmän skyldighet för kommunerna att hålla lokaler för statliga ändamål.
Oavsett detta har det för utredningen tett sig naturligt att kommunerna
skulle bidraga i form av skyldighet att hålla lokaler för uppbördsverken.
Det erinras dock om att utredningen tänkte sig eu motsvarande skyldighet
även beträffande lokaler för polisväsendet.
När det gäller polis-, åklagar- och exekutionsväsendet har riksdagen beslutat,
att staten skall påtaga sig ansvaret för lokalhållningen. Beträffande
uppbördsväsendet, utom i städer med egen uppbördsförvaltning, svarar
statsverket ävenledes helt för lokalkostnaderna. Mot denna bakgrund synes
det enligt promemorian rimligt, att staten övertager lokalhållningen vid ett
förstatligande av de kommunala uppbördsverken. Denna fråga föreslås skola
regleras på samma sätt som beslutats i fråga om lokaler för polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet. Staten skulle alltså äga att mot hyra enligt
gängse grunder för hyressättning disponera de lokaler som städerna nu upplåtit
for uppbördsverken. I de fall staden förhyrt lokaler, förutsättes den
medverka till att staten i stället kan inträda i stadens rätt till lokalerna. I
den mån så anses lämpligt, bör enligt promemorian inlösen kunna ske av fastighet
som helt disponeras för uppbördsverket och andra verksamhetsgrenar
för vilka staten har huvudmannaskapet.
Inventarier och annan utrustning, som städerna anskaffat för uppbördsverken,
föreslås utan vederlag skola överlåtas på statsverket i samband med
en huvudmannaskapsreform. Rörande den praktiska tillämpningen av denna
princip anses motsvarande föreskrifter beträffande polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet få tjäna till ledning.
6. Tullhusbyggnadsskyldigheten
Inledning
hragan om stadernas skyldighet att bygga och underhålla tullhus är nära
förbunden med stapelstadsrätten. Sålunda är i princip stapelstäderna liksom
7 med. undanta8 av Kiruna — Övriga städer, som erhållit fullständig förtullningsratt
och därmed tullkammare skyldiga att svara för lokalhållningen.
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1967
Benämningen stapelstad uppkom törsta gången på 1630-talet. Med stapelstad
avsågs då en hamnstad med tull seglationsrätt. Framtör övriga städer
var stapelstäderna priviligierade på två sätt. Dels var enbart deras hamnar
helt öppna för fartyg i utrikes fart. Dels hade de köpmän, som tillhörde
stapelstädernas borgerskap, ensamrätt till handel med utlänningar. Stapelstadsrätten
hade således både ett seglationsrättsligt och ett näringsrättsligt
innehåll.
På 1860-talet förändrades emellertid stapelstädernas ställning i mycket
hög grad. 1864 års näringsfrihetsreform medförde, att stapelstadsrätten förlorade
sitt näringsrättsliga innehåll. Numera medför den i stort sett endast,
att stadens hamn är öppen för alla fartyg som kommer från utlandet, oavsett
om fartygslasten är tullfri eller inte. Stapelstadsrätten innebär vidare att
staden har en fullständig lörtullningsrätt, d. v. s. att alla tullklareringsåtgärder
som erfordras för utrikes handel skall kunna ske där utan särskild
kostnad.
Tullhusbyggnadsskyldighet åvilar 48 städer med gällande stapelstadsrätt,
av vilka 36 är tolagsberättigade. Härvid är inte medräknade Kungälv, Marstrand
och Söderköping. Kungälvs stapelstadsrätt förklarades år 1904 tills
vidare vilande. Söderköpings stapelstadsrätt anses vilande utan formligt
beslut därom. Marstrand är utrustad med tullstation, lydande under Göteborgs
tulldistrikt, och får uppbära tolagsersättning. Byggnadsskyldighet
torde föreligga i begränsad omfattning.
Tullhusbyggnadsskyldighet åvilar ytterligare fyra städer utan segelbar
förbindelse med saltsjön men med fullständig förtullningsrätt, nämligen
Borås, Falun, Lund och Östersund.
1955 års stadsutredning
Stadsutredningen konstaterar, att stapelstäderna fram mot mitten av
1800-talet med några få undantag ägde rätt till tolag. Tullhusbyggnadsskyldighet
åvilade stapelstäderna i allmänhet. Härigenom kom tullhusbj^ggnadsskyldighetens
historiska samband med stapelstadsrätten att tydligt
framträda. Fr. o. m. år 1855 har Kungl. Maj:t också beträffande nytillkomna
stapelstäder konsekvent hävdat, att stapelstadsrätten automatiskt
föranleder tullhusbyggnadsskyldighet. Sådan skyldighet består alltså oberoende
av om tolagsersättning utgår eller inte.
Efter att ha erinrat om vissa tidigare utredningar i ämnet finner sig stadsutredningen
böra understryka, hurusom den historiska utvecklingen klart
ådagalägger, att tullhusbyggnadsskyldighelen utgör eu konsekvens av den
för vederbörande städer alltjämt synnerligen betydelsefulla stapelstadsrätten.
Den omständigheten, att städerna medgivits disponera inkomsterna av
tolagen och sedermera av tolagsersättningen vid fullgörandet av skyldigheten
i fråga, kan enligt utredningen inte med fog tagas till intäkt för uppfattningen,
att lolagsinkomsten skulle utgöra en förutsättning för städernas
26
Kungl. Maj. ts proposition nr i 57 år 1964
tullhusbyggnadsskyldighet. Den av utredningen intagna ståndpunkten har
också under det senaste århundradet genomgående fastslagits av Kungl.
Maj :t och tullhusbyggnadsskyldigheten uppställts som villkor även för medgivande
av fullständig förtullningsrätt i städer utan stapelstadsrätt.
Vid nu angivna förhållanden håller utredningen före, att ett bortfallande
av rätten till tolagsersättning inte kan rubba stapelstädernas förpliktelse att
tillhandahålla erforderliga lokaler för det lokala tullväsendet med därtill
hörande inredning. En avveckling av tolagsersättningen kan sålunda inte
rättsligen medföra skyldighet för statsverket att övertaga de förpliktelser,
som stapelstäderna och därmed jämförliga städer iklätt sig i samband med
att de satts i tillfälle att bereda invånarna och näringslivet i orten den i
skilda hänseenden materiellt betydelsefulla förmån, som den fullständiga
förtullningsrätten otvivelaktigt utgör.
Departementspromemorian
Den av stadsutredningen lämnade redovisningen visar att något direkt
samband mellan tolagsersättningen och tullhusbyggnadsskyldigheten
inte föreligger utan att denna skyldighet är knuten till stapelstadsrätten. En
avveckling av tolagen behöver därför i och för sig inte medföra ett borttagande
av tullhusbyggnadsskyldigheten för stapelstäderna. Ä andra sidan kan
ifrågasättas skäligheten i att bibehålla en skyldighet att hålla lokaler för en
helt statlig förvaltningsgren som tullväsendet, när rätten till tolag upphört
för vederbörande stad. Billighetsskäl anses därför tala för att tullhusbyggnadsskyldigheten
i dess nuvarande utformning slopas i samband med
avskaffandet av tolagsersättningen fr. o. m. den 1 januari 1965. Från denna
tidpunkt skulle staten således svara för kostnaderna för tullverkets administrationslokaler.
För sådana lokaler som erfordras för godsförvaring
och liknande vid hamnar och andra trafikplatser föreslås städerna dock
även i fortsättningen skola bära det ekonomiska ansvaret. Då det givetvis
är angeläget, att tullverket för sin verksamhet erhåller ändamålsenligt belägna
lokaler, förutsättes i departementspromemorian att städerna vid planeringen
av hamnanläggningar etc. reserverar lämpligt utrymme för tullhusbyggnader
och om så befinnes mest ändamålsenligt upplåter erforderliga
lokaler. I sistnämnda fall skall givetvis utgå hyra efter gängse normer.
I de nuvarande tullhusen finns f. n. inventarier som av vederbörande
städer ställts till tullverkets förfogande. Dessa inventarier anses i samband
med att lokalhållningsskyldigheten upphör böra överlåtas till staten utan
särskilt vederlag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 är 1964
27
7. Övriga frågor
1955 års stadsutredning
Stadsutredningen har i sitt betänkande även berört vissa andra rättigheter
som tillkommer städerna, nämligen auktionsmonopol samt rätten att vid
fastighetsöverlåtelser uttaga s. k. friskilling. Stadsutredningen har dock funnit
att frågan om utövandet av dessa rättigheter närmast är en kommunal
angelägenhet. Någon särskild åtgärd i nu förevarande sammanhang anser utredningen
därför inte erforderlig.
En annan av stadsutredningen behandlad fråga gäller framställningar
från vissa städer om retroaktiv ersättning för städernas skyldighet beträffande
militär rättegång. Genom att de speciella krigsdomstolarna avskaffades
år 1949 och den militära rättsskipningen överfördes till de allmänna
domstolarna ökade arbetet för bl. a. rådhusrätterna. Ifrågavarande städer
har därför aktualiserat frågan om ersättning för den merkostnad som därigenom
uppkom för städerna. Stadsutredningen har mot bakgrunden av polisväsendets
och rådhusrätternas förstatligande inte ansett anledning föreligga
att räkna med någon retroaktiv ersättning i nu föreliggande fall.
Med hänsyn till de avsevärda kostnader för statsverket som ett övertagande
av städerna nu åvilande skyldigheter skulle innebära, har stadsutredningen
övervägt lösningar för att — om så anses erforderligt — statsfinansiellt
underlätta avvecklingens genomförande. Under dessa omständigheter och då
i direktiven för utredningen särskilt uppmärksammats statens ansvar för
restförda kommunala skatter ävensom handhavandet av kommunal upphörd,
har utredningen upptagit frågan om kommunalskattegarantin samt
frågan om införandet av en särskild uppbördsavgift.
Den nuvarande kommunalskattegarantin innebär, att kommunerna erhåller
fulla beloppet av debiterad kommunalskatt och att restförda belopp, som
inte kan indrivas, således bestrides av statsverket. Kostnaderna för denna
garanti har av stadsutredningen beräknats till i runt tal 15 å 20 milj. kr. per
år, varav betydligt mera än hälften hänför sig till städerna. Utredningen har
funnit, att motiven för att bibehålla kommunalskattegarantin på ett avgörande
sätt försvagats. Den förordar därför, att frågan om denna garanti upplages
till omprövning i syfte att vid statsverkets redovisning av uppburen
kommunalskatt avdrag må göras för inte influten sådan skatt. Utredningen
anger även olika metoder för att beräkna denna skatteförlust.
Stadsutredningen har även ifrågasatt införande av en särskild uppbördsavgift,
varigenom kommunerna skulle ersätta den service som staten lämnar
genom att ombesörja uppbörden av kommunalskatt. Eu sådan avgift
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1!)64
kan enligt utredningen utgå enligt två alternativ. Det ena är att staten erhåller
kompensation för sina merkostnader för den kommunala uppbörden.
Det andra innebär att ersättningen utgår med hänsyn till statsverkets reella
kostnader för den kommunala uppbörden, alltså inte endast för merkostnader
utan även för andel i gemensamma kostnader. Utredningen förordar
merkostnadsalternativet. Avgiften skulle därvid beräknas i förhållande till
befolkningsunderlaget. Om en sådan avgift fastställes med hänsyn till invånarantalet
och om på kommunerna belöpande kostnader beräknas till 3 kr.
per invånare, skulle avgiften totalt för hela riket uppgå till omkring 22,5
milj. kr., varav mer än hälften belöper på städerna.
Departementspromemorian
Stadsutredningen har inte ansett sig böra föreslå någon avveckling av de
s. k. friskillingarna i detta sammanhang. Emellertid synes det enligt departementspromemorian
önskvärt, att även i dessa avseenden åstadkomma en
avveckling av särbestämmelserna för vissa städer. Detta gäller både den friskilling,
som utgår med i regel 2 kr. i varje magistratsstad, och den friskilling,
som i endast ett fåtal magistratsstäder enligt Kungl. Maj :ts förordnande
utgår med viss procent av köpeskilling eller taxeringsvärde. Skäl saknas
nämligen att vid rådhusrätt uttaga högre lagfartsavgifter än vid häradsrätt.
De ifrågavarande avgifterna anses därför böra avskaffas fr. o. m. den 1 januari
1965 i samband med den nu aktuella regleringen av rättigheter och
skyldigheter.
Beträffande kommnnalskattegarantin konstateras i departementspromemorian,
att denna garanti gällt alltsedan 1945 års uppbördsreform och att
den otvivelaktigt innebär en betydande förmån för kommunerna, som därigenom
tillförsäkras den skatt som faktiskt debiterats. Å andra sidan kan
den omständigheten att de nuvarande kommunala uppbördsverken förstatligas
knappast tagas till intäkt för att borttaga denna förmån för samtliga
kommuner, Kommunalskattegarantin har i tidigare diskussioner även tilllagts
en viss skatteutjämnande effekt. Även om denna synpunkt inte torde
böra tillmätas mera väsentlig betydelse, synes det enligt promemorian dock
tveksamt att i nuvarande läge vidtaga en ändring, då frågan om den kommunala
skatteutjämningen alltmer aktualiserats och förslag härom inom
en snar framtid torde komma att avges av 1958 års skatteutj ämningskomnutté.
Mot bakgrunden av vad nu sagts anses gällande föreskrifter rörande
kommunalskattegarantin inte böra ändras i förevarande sammanhang.
De skäl som anförts beträffande bibehållande av kommunalskattegarantin
är enligt departementspromemorian även tillämpliga när det gäller frågan
om en uppbördsavgift. Enligt promemorian bör det därför inte nu övervägas
att införa eu sådan avgift.
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196k
29
8. Ordning och former för avvecklingen
1955 års stadsutredning
Stadsutredningen har slutligen upptagit frågan om ordningen och formerna
för en avveckling av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter
samt erforderliga övergångsanordningar. Utredningen har i anslutning härtill
lämnat en redovisning över de totala utgifter och inkomster för städerna,
som beröres av den nu aktuella regleringen av rättigheter och skyldigheter.
Utredningens sammanställningar, som redovisas i två tabeller, torde
få intagas i statsrådsprotokollet i detta ärende (s. 30—31).
Utredningen konstaterar, att det inte bör ifrågakomma att en enstaka
stad frånhändes sina rättigheter utan kompensation. Det är för utredningen
naturligt, att städerna avstår rättigheter i samband med att de fritages
från motsvarande skyldigheter. En samtidig avveckling av alla rättigheter
och skyldigheter framstår dock enligt utredningen knappast såsom praktiskt
genomförbar. Utredningen förordar därför en successiv avveckling.
Då det därefter gäller att överväga sättet för överförande av den kommunala
organisationen i statlig regi, inställer sig det synnerligen betydelsefulla
problemet, om statsverket skall ikläda sig ansvaret för den bestående organisationen
eller begränsa sig till den organisation, som kan bli bestämd för
vederbörande verksamhetsgren efter statens övertagande därav. Vad angår
rådhusrätterna kan det knappast bli fråga om att förstatliga dem i befintligt
skick. Åtskilliga rådhusrätter avses skola upphöra och städerna införlivas
med domsaga. Beträffande uppbördsverken är förhållandena svårare
att nu överblicka. Vid införande av automatisk databehandling skulle personal
i viss omfattning bli övertalig inom såväl den statliga som den kommunala
organisationen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196A
Magistratsstäders nettokostnader år 1959 för vissa verksamhetsgrenar jämfört med_i före*
kommande fall — tolagsersättning; s. k. kallhyra ingår ej i nettokostnaderna
1 000-tal kr.
Stad |
Magi-strat 0 |
Polis- och åkla- gar- vä- sende |
Upp- börds- verk |
Exe- ku- tions- väs- ende |
Sum- ma netto- kost- nader |
Sum- ma kall- hyra |
To- lags ersätt- ning |
Överskju- tande netto- kostna- der kol. 6— |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
Stockholm .......... |
10 313 |
48 589 |
11 964 |
4 034 |
74 900 |
2 778 |
12 744 |
62 156 |
Göteborg ............ |
4 445 |
22 296 |
4 869 |
2 230 |
33 840 |
1 143 |
5 963 |
27 877 |
Malmö .............. |
2 533 |
12 748 |
1 815 |
1 046 |
18142 |
525 |
3 336 |
14 806 |
Norrköping .......... |
697 |
4 246 |
755 |
349 |
6 047 |
368 |
814 |
5 233 |
Västerås ............ |
484 |
3196 |
417 |
251 |
4 348 |
162 |
_ |
4 348 |
Uppsala ............ |
548 |
3 026 |
626 |
232 |
4 432 |
110 |
_ |
4 432 |
Hälsingborg.......... |
581 |
3 596 |
588 |
298 |
5 063 |
82 |
2 225 |
2 838 |
Örebro .............. |
567 |
3 177 |
463 |
231 |
4 438 |
608 |
_ |
4 438 |
Borås................ |
471 |
2 375 |
641 |
288 |
3 775 |
119 |
_ |
3 775 |
Linköping............ |
511 |
1964 |
392 |
200 |
3 067 |
117 |
187 |
2 880 |
Eskilstuna .......... |
309 |
2 402 |
374 |
199 |
3 284 |
332 |
._ |
3 284 |
Gävle................ |
460 |
2 546 |
339 |
247 |
3 592 |
85 |
391 |
3 201 |
Jönköping .......... |
324 |
1 871 |
307 |
200 |
2 702 |
138 |
172 |
2 530 |
Karlstad ............ |
363 |
1 986 |
242 |
198 |
2 789 |
90 |
334 |
2 455 |
Lund................ |
326 |
1447 |
344 |
194 |
2 311 |
43 |
__ |
2 311 |
Halmstad............ |
305 |
1 450 |
265 |
185 |
2 205 |
77 |
152 |
2 053 |
Uddevalla............ |
234 |
919 |
240 |
157 |
1 550 |
49 |
202 |
1 348 |
Södertälje............ |
338 |
1 093 |
291 |
193 |
1 915 |
89 |
492 |
1 423 |
Karlskrona .......... |
357 |
1 610 |
272 |
233 |
2 472 |
66 |
7 |
2 465 |
Kalmar.............. |
305 |
968 |
205 |
178 |
1 656 |
92 |
63 |
1 593 |
Luleå................ |
329 |
1139 |
243 |
198 |
1 909 |
178 |
42 |
1 867 |
Sundsvall............ |
321 |
1 580 |
310 |
153 |
2 364 |
79 |
132 |
2 232 |
Landskrona.......... |
257 |
1 097 |
195 |
91 |
1 640 |
67 |
304 |
1336 |
Motala .............. |
182 |
896 |
— |
137 |
1 215 |
21 |
.- |
1 215 |
Kristianstad.......... |
289 |
963 |
216 |
124 |
1 592 |
89 |
100 |
1 492 |
Östersund............ |
287 |
1 050 |
242 |
172 |
1 751 |
47 |
_ |
1 751 |
Nyköping............ |
258 |
831 |
174 |
102 |
1 365 |
72 |
498 |
867 |
Växjö .............. |
169 |
680 |
162 |
109 |
1 120 |
53 |
-- |
1 120 |
Skellefteå............ |
191 |
820 |
— |
114 |
1 125 |
88 |
— |
1 125 |
Umeå .............. |
255 |
862 |
192 |
98 |
1 407 |
77 |
27 |
1 380 |
Kristinehamn ........ |
215 |
812 |
184 |
123 |
1334 |
47 |
— |
1 334 |
Trelleborg .......... |
214 |
661 |
190 |
79 |
1 144 |
63 |
2 080 |
— 936 |
Falun .............. |
199 |
867 |
166 |
76 |
1 308 |
87 |
— |
1 308 |
Vänersborg .......... |
152 |
687 |
— |
93 |
932 |
23 |
— |
932 |
Alingsås ............ |
187 |
592 |
— |
82 |
861 |
21 |
— |
861 |
Härnösand .......... |
200 |
676 |
— |
105 |
981 |
21 |
30 |
951 |
Varberg ............ |
159 |
546 |
— |
72 |
777 |
31 |
60 |
717 |
Enköping............ |
124 |
405 |
— |
55 |
584 |
8 |
— |
584 |
Söderhamn .......... |
153 |
533 |
— |
53 |
739 |
13 |
7 |
732 |
Oskarshamn.......... |
186 |
434 |
— |
60 |
680 |
11 |
21 |
659 |
Summa |
28 798 |
137 636 |
27 683 |
13 239 |
207 356 |
8169 |
30 383 |
176 973 |
Anmärkningar:
I kol. 3 redovisas även kostnader för fångvård. Kostnaderna för fångars vård och underhåll
utgjorde i Stockholm 253 787 kr. i Göteborg 106 155 kr. och i Malmö 23 370 kr.
Ersättning för förlorade tullfriheter utgick till Stockholm med 19 470 kr.
För Trelleborgs del översteg tolagsersättningen nettokostnaderna.
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1964
Tolagsberättigade icke-magistratsstäders nettokostnader år 1959 för polis*, åklagar- och
exekutionsväsende jämfört med tolagsersättning; s. k. kallhyra ingår ej i nettokostnaderna
1 000-tal kr.
Stad |
Polis- o. |
Exeku- tions- väsende |
Summa netto- kostna- der |
Summa kallhyra |
Tolagser- sättning |
Över-skjutan-de netto-kostna-der kol. |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
Västervik ................ |
660 |
108 |
768 |
33 |
15 |
753 |
Visby .................... |
665 |
99 |
764 |
49 |
3 |
761 |
Ystad .................... |
607 |
96 |
703 |
30 |
6 |
697 |
Hudiksvall................ |
421 |
43 |
464 |
14 |
9 |
455 |
Karlshamn................ |
471 |
57 |
528 |
21 |
117 |
411 |
Falkenberg................ |
367 |
43 |
410 |
12 |
14 |
396 |
Piteå .................... |
185 |
20 |
205 |
5 |
4 |
201 |
Simrishamn .............. |
139 |
17 |
156 |
4 |
8 |
148 |
Sölvesborg ................ |
205 |
18 |
223 |
3 |
2 |
221 |
Strömstad ................ |
132 |
15 |
147 |
8 |
37 |
no |
Haparanda................ |
93 |
7 |
100 |
4 |
26 |
74 |
Marstrand ................ |
35 |
3 |
38 |
0 |
1 |
37 |
Summa |
3 980 |
526 |
4 506 |
183 |
242 |
4 264 |
Anmärkning:
Till denna tabell ha hänförts samtliga städer, som den 1 januari 1962 lydde under landsrätt.
Den prövning stadsutredningen ägnat frågan har resulterat däri, att utredningen
funnit sig böra förorda, att det statliga huvudmannaskapet principiellt
bör avse den reviderade organisationen, sådan denna godtagits av
statsmakterna. Det avgörande motivet för denna ståndpunkt har varit, att
det vid en eventuell omorganisation skulle medföra fördelar, om den friställda
personalen lokalt tillgodogöres, i stället för att ansvaret för omplaceringen
överföres på statsverket. Omställningsproblemen framstår såsom
enklare och lättare bemästrade på det lokala planet än på riksplanet.
När utredningen velat förorda en principlösning av denna innebörd, har
det skett under den självklara förutsättningen, att staten å sin sida effektivt
medverkar till att arbetskraft, som vunnit fast anställning i kommunens
tjänst före principbeslut om förstatligande men inte kan påräkna fortsatt
anställning inom den nya organisationen eller annorledes på den tidigare
orten, må beredas anställning å annan ort i all den utsträckning förhållandena
medger. Särskilda organisatoriska åtgärder i detta syfte är enligt utredningens
mening av behovet påkallade. Utredningen understryker också
att befattningshavare, som innehar tryggad anställning och som av någon
anledning icke kan beredas fortsatt arbete i denna eller annan likvärdig
sådan, skall bibehållas vid avtalade förmåner.
Med utgångspunkt från gällande tingshusbyggnadsskyldighet har i annat
sammanhang föreslagits en något vidgad kommunal byggnadsskyldighet vid
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 19tii
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Stadsutredningen
har byggt vidare på tanken och ifrågasatt införande av en generell
förpliktelse för kommunerna att hålla lokaler för de statliga myndigheter
— dock inte centrala eller regionala -— som trätt eller skulle träda i stället
för de kommunala organen. Ett statligt handhavande av lokalfrågorna, antingen
regionalt eller centralt, skulle enligt utredningen otvivelaktigt innebära
ett tungrott och tidsödande system. Därest kommunerna svarar för lokalhållningen,
skulle sålunda ernås mycket betydande fördelar ur administrativ
synpunkt. Bland annat skulle sådana frågor handhas av organ förtrogna
med ortens förhållanden och under samordning med kommunala
byggnadsfrågor i övrigt. Vid sitt ställningstagande har stadsutredningen sålunda
velat fästa avgörande vikt vid de administrativa och praktiska synpunkterna.
Men det ligger tillika i öppen dag att jämväl de statsfinansiella
aspekterna väger tungt. Ett statligt åtagande av lokalhållningen skulle påkalla
förhyrande eller inlösning av rådhus, tingshus och andra nu av kommunerna
tillhandahållna lokaler för t. ex. uppbördsverken i städerna. I åtskilliga
fall kompliceras förhållandena därav, att samma fastighet ofta disponeras
även för den kommunala förvaltningens behov. Vidare är att uppmärksamma,
att kostnaderna i fråga kan bedömas uppgå till blygsamma belopp
för de olika kommunala enheterna i jämförelse med de utgifter, som
övervältras från kommunerna på statsverket vid en konsekvent ändring av
huvudmannaskapet för de ifrågavarande samhällsuppgifterna.
Stadsutredningen förordar därför en generell kommunal byggnadsskyldighet.
Förpliktelsen begränsas dock till alt avse själva lokalerna. Statsverket
skulle sålunda svara för utgifter för bränsle, lyse och vatten samt
renhållning och städning ävensom i fortsättningen för möbler och andra
inventarier.
Därest statsmakterna inte anser sig böra ålägga kommunerna en generell
byggnadsskyldighet i enlighet med stadsutredningens förslag, ifrågasätter
utredningen huruvida kommunerna likväl inte i någon form bör åläggas
att upplåta lämplig tomtmark till byggnader för ifrågavarande verksamhetsgrenar.
En sådan ordning ter sig särskilt motiverad i fråga om städer,
som nu med full äganderätt skulle erhålla donationsjord. Om förpliktelsen
blir generell, bör den inte tidsbegränsas. Frågan huruvida kommunerna skall
uppbära vederlag för tomtmarken eller inte får enligt utredningen bero av
de villkor, som i övrigt kan komma att fastställas vid en avveckling. I vart
fall anses vederlag inte böra utgå till städer med donationsjord.
När det gäller inventarier erinrar stadsutredningen om att kommunerna
vid förstatligande av polisväsendet in. in. förutsätts skola utan gottgörelse
överlämna inventarier och annan utrustning, som anskaffats för polis-, åklagar-
och exekutionsväsendets behov. Denna princip bör enligt stadsutredningens
förmenande göras generell och tillämpas även vid förstatligande av
rådhusrätter och uppbördsverk. Lös egendom bör sålunda överlämnas med
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
äganderätt. Egendom, som anskaffats för flera förvaltningsgrenars gemensamma
behov, bör få begagnas av den statliga organisationen med samma
rätt, som varit gällande för den tidigare kommunala. Vederlag bör härvid
inte utgå under den generellt fastställda övergångstiden.
Kraven på en kommunal bidragsplikt skulle enligt stadsutredningen sannolikt
inte göra sig så starkt gällande, om det varit fråga om att förstatliga
enbart stadsdomstolarna eller uppbördsverken. Men när nu inte endast båda
dessa verksamhetsgrenar utan även polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
trätt in i bilden och då man kan räkna med att omställningsprocessen kommer
att koncentreras till en förhållandevis kort period, synes det ur statsfinansiell
synpunkt knappast realistiskt att utesluta en kommunal bidragsplikt.
Denna anses dock böra tidsbegränsas. Utredningen anser, att övergångstiden
inte bör överstiga tio år men inte heller understiga fem år. Den
kommunala bidragsplikten bör ges formen av en årligen utgående övergångsersättning.
Under första året efter förstatligandet bör denna ersättning
utgå till sitt efter vissa grunder fastställda grundbelopp. Städernas bidragsplikt
bör därefter bli föremål för en successiv årlig nedskrivning (med tio
resp. tjugo procent) för att upphöra med utgången av övergångstiden. Övergångsersättningens
grundbelopp bör i princip fastställas med hänsyn till
kostnaderna för berörda verksamhetsgrenar under visst år, basår, exempelvis
året före själva förstatligandet eller året före det principbeslut fattats
därom.
När det gäller städernas särskilda rättigheter, främst tolagsersättningen,
utgår stadsutredningen ifrån att denna skall bli föremål för indragning vid
ett förstatligande av nu ifrågavarande samhällsuppgifter, så att vid ett fullt
genomfört förstatligande även tolagsersättningen — utom i något undantagsfall
— skall vara slutligt avvecklad. Härvid skulle tolagsersättningen till andelar
kunna hänföras till de olika verksamhetsgrenarna. När en verksamhetsgren
förstatligas, nedskrives ersättningen med motsvarande andel. Från
den för varje år beräknade övergångsersättningen avräknas det belopp, varmed
tolagsersättningen nedskrivits.
En annan möjlighet är att låta tolagsersättningen gå i avräkning vid olika
reformer allt efter det de olika verksamhetsgrenarna förstatligas och intill
övergångsersättningens grundbelopp. Beträffande städer, som tidigare lagts
under landsrätt, bör tolagsersättningen enligt utredningen i sin helhet indragas
redan vid första förekommande förstatligandeåtgärd.
I regel överstiger summan av årliga kostnaderna för de olika verksamhetsgrenarna
den årliga tolagsersättningen för resp. städer. Härigenom kan tolagsersättningen
i normalfall vid tillämpning av sist angivna metod väntas
bli avvecklad, innan förstatligandet till fullo genomförts. I det motsatta fallet
skulle staden fortfarande ha kvar rätt till tolagsersättning, ehuru förstatligandereformerna
genomförts. Såvitt stadsutredningen kan förutse är det
endast Trelleborg som kommer i detta läge. Möjligen kan enligt utredningen
3 Ttihang till rikstlaqens protokoll 1901. 1 samt. Nr 157
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964-
ifrågasättas att avveckla denna överskjutande tolagsersättning genom statliga
bidrag under en längre tidsperiod (20—30 år).
Ersättning för förlorade tullfriheter och för indragna ränte- och tiondeanslag
bör enligt stadsutredningen avskaffas i samband med en första förstatligandeåtgärd.
Detsamma torde gälla övriga under anslaget till städers friheter
uppförda ersättningar, dock med de undantag som tidigare berörts.
När det gäller donationsjordarna anser utredningen, att kronan — med
vissa undantag — till städerna med full äganderätt bör överlämna dessa
markområden vid den första förstatligandeåtgärden. Specialdonationer till
borgmästare och råd eller motsvarande bör återgå till kronan i samband
med förstatligandet av domstolsväsendet. Städerna bör till kronan avstå sin
rätt till donations jord, som disponeras av kronan, för ecklesiastikt ändamål
eller i övrigt annat allmänt ändamål än stadens.
Till sist berör utredningen sådana av städernas inkomster, som direkt
hänför sig till berörda verksamhetsgrenar. Detta gäller bl. a. expeditionslösen
och liknande sportler inom magistrats- och domstolsväsendet, övergångsersättningens
grundbelopp bör i princip fastställas med utgångspunkt
från nettokostnaden efter avdrag för intäkter.
Departementspromemorian
I det föregående har förutsatts att en allmän avveckling skall åstadkommas
av de särskilda rättigheter och skyldigheter som gäller för vissa städer
i förhållande till övriga städer och landskommuner. Beslut har redan fattats
av riksdagen om förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
fr. o. m. den 1 januari 1965. Domstolskommittén har vidare framlagt förslag
om förstatligande av rådhusrätterna likaledes fr. o. m. den 1 januari
1965.
Ett förstatligande av de nuvarande kommunala uppbördsverken har vidare
föreslagits skola komma till stånd senast vid årsskiftet 1967/68 i samband
med att automatisk databehandling införes inom folkbokföring och
uppbörd. Den närmare tidpunkten anses böra bestämmas senare, när tidpunkten
för datareformen klarlagts.
1 samband med denna avveckling av skyldigheter har förutsatts att även
vissa rättigheter skulle avvecklas eller regleras. Sålunda föreslås i enlighet
med vad tidigare sagts städernas donationsjord skola överlåtas till städerna
med full äganderätt, dock med undantag för sådan mark som disponeras
för statligt, ecklesiastikt eller i övrigt annat allmänt ändamål än stadens
samt donationer som skett för speciellt ändamål. Den närmare regleringen
av överlåtelsen anses böra ske efter överläggningar med berörda städer. Vidare
töreslås den nuvarande tolagsersättningen skola avskaffas successivt
tr. o. m. den 1 januari 1965. De särskilda ersättningarna för städers friheter
avvecklas i sin helhet från samma tidpunkt.
Kostnaderna för rådhusrätterna i de städer, för vilka landsrättsförläggning
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
inte är aktuell, har av domstolskommittén för år 1962 beräknats till omkring
33 milj. kr. Kostnaderna för de kommunala uppbördsverken utgjorde
samma år drygt 35 milj. kr., inräknat pensionskostnader. Totalt skulle
de nu angivna skyldigheterna alltså kosta städerna drygt 68 milj. kr. Tolagsersättningen
för budgetåret 1962/63 utgjorde sammanlagt ca 39 milj. kr.
En avveckling av dessa rättigheter och skyldigheter skulle alltså för statens
del innebära övertagande av årliga kostnader om i runt tal 30 milj. kr. Härtill
kommer för städernas del det värde som donationsjordarna kan anses
ha. Individuellt är dock proportionen mellan rättigheter och skyldigheter väsentligt
olika för olika städer.
En avveckling synes inte kunna taga hänsyn till de individuella skillnaderna
mellan olika städer utan får inriktas på en generell avveckling. Dessa
individuella skillnader får även något minskad betydelse genom att avvecklingen
sker med en viss övergångstid. Med hänsyn härtill och till de betydande
kostnader som statsverket redan påtagit sig i samband med förstatligandet
av polisväsendet m. in. synes enligt departementspromemorian en
femårig avvecklingstid rimlig. Härvid skulle de principer för den kommunala
bidragsskyldigheten tillämpas som av statsmakterna godtagits i fråga
om polisväsendet. Motsvarande successiva avveckling anses även böra gälla
beträffande tolagsersättningen. Såsom tidigare nämnts skulle däremot ersättningarna
för städers friheter avvecklas i ett sammanhang. Som bas för
beräkningen av det kommunala bidraget i fråga om rådhusrätterna föreslås
det genomsnittliga beloppet av berörda stads kostnader för ifrågavarande
ändamål under kalenderåren 1962 och 1963. Tolagsersättningen beräknas
efter den genomsnittliga ersättningen för budgetåren 1962/63 och 1963/64.
Detta innebär, såvitt gäller kostnaderna för rådhusrätterna samt tolagsersättningen,
att för år 1965 i princip kommer att utgå full kompensation samt
för de följande åren en med 20 procent av det ursprungliga beloppet årligen
minskad ersättning, så att ersättningen helt bortfaller fr. o. m. år 1970. När
det gäller bidraget för uppbördsverken får femårsperioden bestämmas med
hänsyn till tidpunkten för förstatligandet.
I fråga om de städer, som redan lagts under landsrätt eller som kommer
att läggas under landsrätt före den 1 januari 1905, anses tolagsersättningen
i sin helhet böra indragas fr. o. in. år 1965 i enlighet med stadsutredningens
förslag. Undantag härifrån skulle dock gälla för Trelleborg, för vilken stad
huvudregeln om en femårig avvecklingstid föreslås skola tillämpas.
Stadsutrcdningen har föreslagit en allmän kommunal byggnadsskyldighet.
När det gäller polis-, åklagar- och exekutionsväsendet har riksdagen numera
beslutat, att staten skall svara för lokalkostnaderna. Frågan om en allmän
byggnadsskyldighet har därmed fallit. Beträffande rådhusrätterna har
domstolskommittén utgått från att tingshusbyggnadsskyldigheten tills vidare
skall bestå och att städerna med rådhusrätt bibehåller en motsvarande
lokalhållningsskyldighet som gäller för tingslagen. Tullhusbyggnadsskyldighelen
har behandlats i det föregående.
3j Iiihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 157
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 10(ii
Vad som återstår gäller alltså lokalhållningsskyldigheten för uppbördsverken.
Enligt departementspromemorian anses staten härvid böra svara för
lokalerna i likhet med vad som beslutats beträffande lokaler för polisväsendet
m. in. Även i detta avseende uppnås därigenom lika villkor för städerna
och övriga kommuner.
III. Remissyttranden
Städernas donationsjord
Vad i departementspromemorian föreslagits i fråga om en avveckling av
städernas donationsjord har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i remissutlåtandena. Endast i några hänseenden har erinringar framställts.
Justitiekanslersämbetet behandlar främst frågan om den lämpligaste formen
för en avveckling och anför härom följande.
Avvecklingen av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten avses enligt promemorian ske genom ensidiga beslut av
statsmakterna i alla de i promemorian upptagna avseendena utom såvitt
gäller donations jordarna. I fråga om dessa föreslås att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens bemyndigande att på angivna grunder träffa avtal med berörda
städer om en avveckling. Ur rättsliga synpunkter synes väl ej något
vara att erinra emot en sådan lösning. Fråga är emellertid om icke den
föreslagna ordningen kan medföra risk för att en fullständig avveckling av
donationsjordarna ej kommer till stånd eller att staten, för att uppgörelse
skall träffas, i vissa fall nödgas ingå för sig oförmånliga avtal. Den
situationen synes nämligen lätt kunna inträffa, att vid förhandlingar mellan
staten och viss stad om dess donationsjordar företrädarna för staten
och staden kommer till olika uppfattning i någon föreliggande fråga, t. ex.
huruvida viss mark är specialdestinerad eller liknande. Vidhålles de skilda
uppfattningarna, kan något avtal ej träffas. Är staten åter angelägen om en
uppgörelse, kan staten tvingas att göra avkall i fråga om sin ståndpunkt,
särskilt som det i sammanhanget ej finnes något annat förhandlingsobjekt
i form av byggnadsskyldighet eller liknande.
Justitiekanslersämbetet har svårt att bedöma om och i vad mån dylika
olägenheter kan antagas uppkomma. Bedömes risken ej alltför obetydlig att
dylika svårigheter kan möta vid en uppgörelse med berörda städer, bör tydligen
en annan form väljas för avvecklingen av donationsjordarna än avtalsformen.
Ett alternativ synes vara, att det tänkta bemyndigandet för Kungl. Maj:t
innefattar befogenhet för Kungl. Maj :t att, i händelse avtal ej kan ernås
med viss stad om dess donationsjordar, ensidigt meddela beslut i saken. En
sådan lösning är dock icke tilltalande. Möjligen kunde övervägas en ordning
enligt vilken det tänkta bemyndigandet förknippas med befogenhet för
Kungl. Maj :t att, om avtal ej nås, låta frågan avgöras genom skiljemän i
en eller annan form. Men även mot en sådan lösning kan vissa invändningar
göras. Ämbetet är för sin del närmast benäget förorda, att avvecklingen
sker genom lagstiftning i principiell överensstämmelse med donationsjordsutredningens
på sin tid framlagda förslag.
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964-
Även kammarkollegiet berör det i promemorian föreslagna sättet för avvecklingen,
nämligen att Kungl. Maj :t skall inhämta riksdagens bemyndigande
att i överenstämmelse med vissa grunder träffa avtal därom med berörda
städer. Vad angår dessa avtal framhåller kollegiet, att såväl i stadsutredningens
betänkande som vid de tillfällen, då frågan om en avveckling
av städernas rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten tidigare
varit aktuell, man närmast synes ha tänkt sig individuella avtal mellan
kronan och varje särskild stad, däri å ena sidan kronan skulle åtaga
sig vissa staden åvilande skyldigheter och å andra sidan staden avstå från
vissa rättigheter, för vilkas utgörande kronan svarade. Utvecklingen har enligt
kollegiet i stället blivit den, att flertalet skyldigheter och rättigheter
kommer att avvecklas lagstiftningsvägen. Det enda område, där avtal mellan
kronan och vederbörande stad torde komma att träffas, är donationsjoidarna.
Detta har då, framhåller kollegiet, till följd, att det inte kan bli fråga
om avtal i vedertagen bemärkelse, d. v. s. avtal där parterna för sitt ståndpunktstagande
till frågan om de skall godtaga motpartens villkor har alt
väga fördelar och nackdelar mot varandra. Avtalet kommer endast att innebära
en bestämning av hur donationsjorden fördelar sig på de tre kategorier,
som anges i promemorian.
I likhet med justitiekanslersämbetet konstaterar kammarkollegiet, att
avtal inte kan uppnås, där oenighet uppstår mellan de olika parterna rörande
fördelningen av donationsjorden. Enligt kollegiet synes för en sådan
situation bemyndigande böra meddelas för Kungl. Maj :t att besluta, vilken
jord som skall återgå.
Kollegiet anser i likhet med vad som uttalas i promemorian att flertalet
avtal bör kunna slutas under år 1965. Emellertid torde man böra räkna med
att ett fåtal avtal inte kan medhinnas inom denna tid till följd av omfattande
utredningar eller utdragna underhandlingar. Bemyndigandet för Kungl.
Maj :t att ingå ifrågavarande avtal eller meddela beslut rörande dispositionen
av donationsjorden bör därför enligt kollegiet inte tidsbegränsas.
Beträffande vissa lagtekniska frågor anför kollegiet följande.
Enligt vad ovan sagts böra donationsjordsmedelsfonderna överföras till
allmän’eller särskild investeringsfond iios vederbörande stad. En föreskrift
av sådant innehåll är icke av civilrättslig utan av kommunali ättslig natur
och bör därför icke lämpligen intagas i ett avtal mellan kronan och vederbörande
stad. I stället synes böra utfärdas en kungörelse om donationsjordsmedelsfondernas
överförande till investeringsfonder, vilken kungörelse toide
böra träda i kraft den 1 januari 1966.
Det kan enligt stadsutredningen icke uteslutas, att donationsj ord kan förekomma
i andra fall än de i betänkandet redovisade. Det är alltså tänkbart
att det framdeles kommer att befinnas att mark, som tidigare icke betraktats
som donationsj ord, utgör sådan jord. Det synes icke böra förekomma
att då, måhända efter många år, upptaga förhandlingar mellan kronan
och vederbörande stad rörande frågan till vilken kategori som donationsjorden
är alt hänföra. I stället torde, sedan den nu kända donations
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
jorden reglerats, kungörelse böra utfärdas, att med därefter möjligen återstående
donationsjord skall så förfaras, att jord som disponeras för statligt
ändamål återgår till kronan och annan jord med full äganderätt överföres
på vederbörande stad. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda sådan
kungörelse synes böra lämnas av riksdagen.
I samband med avvecklingen av den statliga kontrollen över städernas
förvaltning av donationsjorden bör, såsom donationsjordsutredningen föreslog,
75 § första stycket kommunallagen rörande fastställelse av plan för
hushållningen med donationsjord, upphävas. Lagändringen bör lämpligen
träda i kraft den 1 januari 1966.
Drätselkammaren i Västerås ifrågasätter, om inte det i promemorian föreslagna
förfaringssättet när det gäller de allmänna jorddonationerna innebär
en onödig omgång. Avvecklingen anses i stället böra regleras i ett sammanhang.
Frågan om sättet att betrakta donationsjordarna beröres i en del yttranden.
Bl. a. gör drätselkammaren i Malmö gällande, att staden innehar sin
donationsjord med äganderätt. Då donationen har beskaffenhet av allmän,
anser drätselkammaren att för Malmös del donationsj ordens avveckling
skall kunna ske utan vidare och utan sammanblandning med andra förhållanden,
som har samband med en mera allmän uppgörelse mellan staten
och städerna. Det enda som synes drätselkammaren erforderligt i detta
sammanhang är att staten lämnar en förklaring om att staden i alla avseenden
själv skall få förfoga över sin donationsjord.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som i princip tillstyrker en avveckling,
framhåller dock, att den inte tagit ståndpunkt till frågan, vilken jord som
i det konkreta fallet framdeles skall ägas av städerna eller av staten. Länsstyrelsen
påpekar, att särskilda problem kan visa sig uppkomma i fråga om
äldre donationer inom Malmöhus län. Detta gäller bl. a. donationsj orden
för Malmö stad. Huruvida denna jord skall avses tillhöra den ena eller den
andra kategorin synes enligt länsstyrelsens uppfattning kräva ytterligare
utredningar, t. ex. genom justitiekanslersämbetets medverkan.
Stadskollegict i Hälsingborg understryker nödvändigheten av ytterligare
utredning om stadens eventuella innehav av donationsjord, innan i promemorian
aviserat avtal om donationsjordarnas avveckling kan träffas med
staten.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att donalionsjordarnas överförande till
städerna är en motprestation från statens sida och att följaktligen en värdering
är nödvändig. En sådan kan lättast ske efter 1965 års allmänna fastighetstaxering.
Länsstyrelsen finner därför, att avvecklingen bör ske tidigast
under år 1965. Även länsstyrelsen i Hallands län anser att 1965 års fastighetstaxering
bör avvaktas för värderingens skull.
Stadsfullmäktige i Örebro, som tillstyrker avvecklingsförslaget, ifrågasätter
om kronans avstående från äganderätten till marken bör betraktas som
en dagsaktuell prestation av större ekonomisk innebörd. Staden framhål
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 196k
ler, att donationsjordarna är mycket gamla företeelser och att, ehuru kronan
förbehållit sig äganderätten samt utövat viss kontroll över förvaltningen,
kommunernas rätt i åtskilliga fall får anses ha nått en hävd som
reellt, ehuru inte formellt i det närmaste överensstämmer med äganderätt.
Härvid bör enligt staden även beaktas att städernas särskilda skyldigheter
bestått under århundraden och att de sålunda under mycket lång tid fått
fullgöra betungande uppgifter som inte ålegat andra kommuner. För dessa
prestationer från städernas sida torde ingen retroaktiv ersättning ifrågasättas
från något håll. Uppgörelsen om donationsjordarna synes därför enligt
stadens uppfattning böra betraktas som eu bekräftelse av ett faktiskt
rådande förhållande.
En i viss mån liknande uppfattning redovisas av länsstyrelsen i Kristianstads
län, som därutöver framhåller, att avvecklingen av donationsjordssystemet
torde kunna ske utan direkt samordning med övriga i promemorian
behandlade frågor. Lämpligt synes enligt länsstyrelsen vara att särskilda
förnandlingsdelegerade utses för att för kronans räkning överlägga med berörda
städer angående villkoren.
Drätselkamrarna i Östhammar och Söderköping motsätter sig stadsutredningens
ståndpunkt att avvecklingen av donationsjordarna skall betraktas
som en prestation från statens sida.
Förslaget att specialdonationerna skall behandlas annorlunda än de allmänna
donationerna har föranlett erinringar i två yttranden. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län konstaterar sålunda, att det synes tveksamt om olikheten
mellan de allmänna donationerna och specialdonationerna bör tillmätas
en så avgörande betydelse. Sannolikt avser de allmänna donationerna
i allmänhet till viss del även täckande av utgifter från vilka städerna nu
skall befrias. Resultatet kan enligt länsstyrelsen synas stötande, då t. ex.
en storstad föreslås erhålla donationsjord till ett sammanlagt värde av 128
milj. kr., medan för en småstad dess enda donation till ett värde av 280 000
kr. skall återgå till kronan. Detta gör, att länsstyrelsen ifrågasätter om inte
— främst ur rättvisesynpunkt men även ur praktisk synpunkt och med hansyn
till frågans relativt ringa statsfinansiella betydelse — allmänna donationer
och specialdonationer bör behandlas på samma sätt. En liknande
uppfattning intager stadskollegiet i Hälsingborg.
Även frågan om den donationsjord, som nu är upplåten för statligt, ecklesiastikt
eller annat allmänt ändamål behandlas av två remissinstanser. Sålunda
anser drätselkammaren i Hjo, alt ifrågavarande donationsjord hör
överlåtas till städerna på samma sätt som föreslås när det gäller de allmänna
jorddonationerna. Drätselkammaren i Luleå konstaterar, all de markarealer,
som genom delta förslag skulle kunna frånhändas vissa städer, kan
vara av betydande storlek. Vidare påpekas alt städerna en gång fått denna
mark och under lång tid betraktat sig som ägare till densamma. Förslaget
alt städerna nu utan ersättning skall bli tvungna avstå betydande områden,
förefaller drätselkammaren bryskt.
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
Tolagsersättningen
Departementspromemorians förslag om avveckling av tolagsersättningen
har som regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
I vissa detaljfrågor har invändningar dock framförts i några yttranden.
Beträffande avvecklingstiden för tolagsersättningen ifrågasätter statskontoret,
huruvida inte en längre tid än föreslagna fem år bör fastställas när
det gäller Trelleborgs stad. En femårsperiod kan inte enligt ämbetsverkets
mening anses vara tillräcklig för att bereda staden nödigt rådrum att anpassa
sig till de nya förhållandena. Genom att tillgripa en längre avvecklingsperiod
bör enligt statskontoret kunna undvikas, att statsverket på annat
sätt — lånevägen eller genom understöd — nödgas täcka uppkommande
underskott på grund av utebliven tolagsersättning.
Svenska stadsförbundet anser det rimligt, att Trelleborg beredes full
kompensation för skillnaden mellan kostnaden för avvecklade skyldigheter
och intäkterna av tolagsmedlen. Skulle en tidsbestämd avveckling även i
detta särfall anses ofrånkomlig, förordar förbundet att avvecklingen utsträckes
utöver den generella femårsperioden och förslagsvis bestämmes till
ungefärligen den tidsperiod av 20—30 år som stadsutredningen ifrågasatt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller angelägenheten av att tolagsersättningen
till städerna avvecklas under skäligt iakttagande av ekonomiska
hänsyn till berörda städer, varvid särskilt måste beaktas Trelleborgs stads
särförhållanden. Stadens tolagsersättning under år 1963 uppgick till 3,076
milj. kr. En avsevärd försämring skulle drabba Trelleborgs ekonomiska
ställning, därest förslaget genomföres i oförändrat skick. Tillräcklig hänsyn
synes enligt länsstyrelsens uppfattning inte ha tagits till stadens såväl tidigare
som kommande förpliktelser i dess egenskap av en för riket viktig import-
och exporthamn.
Tolagsersättning får enligt länsstyrelsen anses vara en sådan rättighet
att den inte kan berövas städerna genom ensidigt beslut av staten, inte ens
i form av lagstiftning med riksdagens medverkan. Frågan synes endast
kunna lösas efter direkta förhandlingar. Under alla omständigheter bör
enligt länsstyrelsens mening avveckling av tolagsersättningen ske i sådana
former för de städer vilka främst beröres därav att kompensationen ställes
i relation till de årliga inkomstminskningarna. Härvid anses kunna bortses
från flertalet av de städer som nu uppbär tolagsersättning uppgående endast
till lägre belopp. Såsom en skälig lösning av det aktuella problemet
förordar länsstyrelsen, att städer för vilka tolagsersättningen nu spelar en
stor roll i deras ekonomi, varvid främst avses Trelleborg, under en femårsperiod
erhåller full kompensation. Därjämte bör i anslutning till utgången
av denna femårsperiod städerna tillerkännas ersättning under därefter
följande 25 år med för vart år successivt fallande belopp eller också erhålla
en engångsavlösning. Under inga förhållanden, slutar länsstyrelsen,
bör Trelleborgs stad erhålla kompensation under en tid understigande 30 år.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196b
Drätselkammaren i Trelleborg anser att avvecklingsförslaget, därest det
genomföres i oförändrat skick, skulle försätta staden i en synnerligen
ogynnsam situation i jämförelse med andra tolagsberättigade städer. Staden
kan därför inte oreserverat godtaga stadsutredningens eller promemorians
förslag. Det allvarligt försämrade ekonomiska läge, vari Trelleborg
-_ i motsats till övriga tolagsberättigade städer — skulle försättas
genom indragning av tolagsersättningen i enlighet med föreliggande förslag,
nödvändiggör enligt drätselkammarens uppfattning extraordinära åtgärder
från statsmakternas sida, ägnade att i en eller annan form, t. ex.
särskilt bidrag av statsmedel, kompensera staden för det inkomstbortfall,
som lagstiftningen kan komma att medföra. Alternativt påyrkar drätselkammaren
bestämt, att den del av ersättningen, som inte kompenseras, skall
avvecklas på längsta möjliga tid, förslagsvis 30 år.
Stadskollegiet i Göteborg framhåller, att ett slopande av tolagsmedlen
kommer att allvarligt påverka hamnens ekonomi. Förhandlingar mellan
staden och Kungl. Maj :t synes därför enligt stadens uppfattning nödvändiga
för reglering av denna fråga.
Vad gäller beräkningssättet framhåller generaltullstyrelsen, att detta
kommer att ställa sig mycket oförmånligt för en av de berörda städerna,
nämligen Uddevalla. Skälet härför är att staden på grund av ovanligt stora
restitutioner för budgetåret 1962/63 inte uppburit någon tolagsersättning
och för budgetåret 1963/64 beräknas endast ett obetydligt belopp erhållas.
Styrelsen finner det därför skäligt, att ersättningen för Uddevalla — såvida
inte staden kommer att läggas under landsrätt före den 1 januari
1965 _beräknas efter den genomsnittliga ersättningen för de senaste fem
budgetåren. Liknande uppfattning framför drätselkammaren i Uddevalla,
som emellertid för sin del anser att tolagsersättningen under övergångstiden
bör beräknas efter den genomsnittliga ersättningen under tioårsperioden
1955—1964.
Statskontoret anser, att det bör finnas en möjlighet att grunda avvecklingen
på ett genomsnittstal för andra budgetår än de i promemorian nämnda
eller för en något längre tidsperiod.
Promemorians förslag att tolagsersättningen i sin helhet skall indragas
fr. o. in. den 1 januari 1965 för de städer, som redan lagts under landsrätt
eller kommer att läggas under landsrätt före nämnda tidpunkt, har i några
yttranden framkallat erinringar. I denna del anser sålunda Svenska stadsförbundet,
drätselkammaren i Oskarshamn och stadsfullmäktige i Simrishamn
det skäligt, att avvecklingen får följa huvudregeln om en femårig
avvecklingstid.
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964
Eiiniingar har vidare riktats mot det i promemorian framförda förslaget
att de s. k. danviks- och fattigpenningarna skulle avvecklas och att
Stockholms stad skulle svara för de berörda institutionernas ekonomi.
Stadskollegiet i Stockholm avvisar bestämt detta förslag med hänvisning
till den av landshövdingen A. Tottie framlagda utredningen, i vilken
förordats att staten skulle avlösa avgifterna genom en engångsersättning
till envar av de två institutionerna. Överståthållarämbetet anser liksom
staden att avgifterna bör avlösas genom statsmedel.
Kammarkollegiet anför i denna fråga följande.
Avvecklingen av städernas rättigheter och skyldigheter torde icke komma
att föranleda avtal mellan kronan och vederbörande stad annat än i
fråga om donationsjord. Härtill kommer att Stockholms stad icke har
annan donationsjord än sådan som innehaves med allodialrätt. Med staden
lärer sålunda över huvud taget icke komma att ingås något avtal i
samband med regleringen av stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten. Det i promemorian föreslagna förfaringssättet torde
sålunda icke innebära en framkomlig väg. En möjlighet skulle vara, att
staten erlägger ilrågavarande belopp till de båda institutionerna och att
beslutet om tolagsersättningens upphörande — vad angår Stockholm _
förknippas med ett villkor om motsvarande reduktion av avlösningsbeloppet.
Detta skulle sålunda innebära en särbehandling av staden vid regleringen
av tolagsersättningen. Under alla förhållanden böra emellertid avgifterna
till de ifrågavarande institutionerna — med hänsyn till den mycket
långa tid under vilken de utgått — icke avskaffas utan att institutionerna
beredes ersättning därför.
Direktionen över siiftelsen Danviks hospital erinrar om att hospitalet
sedan år 1809 haft del i Stockholms stads tolag. Sedan år 1857 utgör denna
andel 7/600-delar av stadens tolagsersättning. Direktionen framhåller,
att avvecklingen av tolagsersättningen företages på initiativ av staten, som
sålunda är ansvarig för att hospitalet erhåller kompensation för förlusten
av denna inkomst. Direktionen finner det förklarligt om staten vill att
frågan om kompensation till hospitalet för dess andel av tolagsersättningen
överföres på Stockholms stad, som avses erhålla full kompensation för
hela den tolagsersättning som avvecklas. Detta är emellertid en fråga som
enligt direktionens mening bör regleras mellan staten och staden.
Beträffande danvikspenningarna hävdar direktionen, att deras rättsliga
natur ansetts vara sådan att de inte kan indragas utan att hospitalet av
staten erhaller full kompensation. Direktionen är av den bestämda uppfattningen,
att samma betraktelsesätt som i fråga om tolagsersättningen
böi anläggas även när det gäller danviks- och fattigpenningarna, nämligen
att den ekonomiska kompensationen vid avvecklingen är en angelägenhet
mellan staten och Stockholms stad.
Direktionen framhåller vidare, att hospitalets ekonomi är ansträngd
och att ett bortfall av ifrågavarande inkomster skulle få mycket allvarliga
följder. Direktionen upplyser i detta sammanhang, att stiftelsen enligt sin
43
Kungl. Maj ds proposition nr 157 år 196b
instruktion är avsedd företrädesvis för personer tillhörande Stockholms
stad och att vid stiftelsens ålderdomshem, som har plats för omkring 350
pensionärer, endast några tiotal pensionärer är från annan ort än Stockholm.
Källarfrihetsmedlen ni. m.
Den föreslagna avvecklingen av ersättningarna för förlorade tullfriheter
och för indragna ränte- och tiondeanslag m. m. tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av samtliga remissinstanser.
Domstols- och magistratsväsendet
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran vad i promemorian
anförts i fråga om övergångsvis utgående ersättningar till statsverket,
därest rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965 i enlighet med
domstolskommitténs förslag.
Den av domstolskommittén föreslagna och i promemorian berörda skyldigheten
för städerna att tills vidare svara för lokalhållningen för rådhusrätterna
accepteras av det övervägande antalet remissinstanser. Ett tiotal
remissorgan, däribland de berörda kommunförbunden, anser emellertid, att
staten bör övertaga ansvaret för lokalhållningen samtidigt med det föreslagna
förstatligandet i övrigt.
Svenska stadsförbundet uttalar sålunda som sin uppfattning att om en
kommunal lokalhållningsskyldighet bibehölles i denna del man därigenom
skulle bryta med de grundprinciper som beträffande lokalhållningen föreslagits
i fråga om samtliga övriga kommunala verksamhetsgrenar som skall
förstatligas.
Enligt Svenska kommunförbundets mening måste frågan om en överflyttning
av lokalhållningsskyldigheten för underrätterna ur statens synpunkt
vara ganska begränsad i förhållande till vad som i övrigt föreslås. Förbundet
har därför utgått ifrån som självklart att nu föreliggande förslag skulle
innefatta även en avveckling av den kommunala skyldigheten att tillhandahålla
lokaler för underrätterna fr. o. m. den 1 januari 1965.
Liknande inställning till förslaget redovisas även av bl. a. länsstyrelsen i
Örebro län, magistraten och rådhusrätten i Uppsala, landsfogden i Uppsala
län, stadsfullmäktige i Borås och Skövde samt drätselkammaren i Västerås.
Uppbördsväsendet
Samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan om huvudmannaskapet
för uppbördsväsendet anser, att staten skall övertaga delta.
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196i
Beträffande tidpunkten för övertagandet delar flertalet remissorgan promemorians
framförda uppfattning, att starka skäl talar för att ett enhetligt
huvudmannaskap genomföres redan före övergången till automatisk databehandling.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser sålunda det mest lämpligt
att staten övertager huvudmannaskapet för uppbördsväsendet redan den 1
januari 1965. Om detta på grund av praktiska svårigheter inte skulle gå att
genomföra, anses förstatligandet böra ske om möjligt den 1 januari 1966.
bör samma tidpunkt uttalar sig även Svenska stadsförbundet. Om uppbördsverken
övertages av staten i befintligt skick synes nämligen enligt förbundet
några principiella hinder inte föreligga mot att förstatliga uppbördsverken
vid samma tidpunkt som rådhusrätterna. Statskontoret anser att förstatligandet
bör ske den 1 januari 1966. Samma tidpunkt förordas även av överståthållarämbetet
samt stadskollegiet i Stockholm.
Som senaste tidpunkt för förstatligandet bör enligt uppbördsorganisationskommittén
sättas den 1 januari 1967. Den omständigheten att förstatligandet
sker vid denna tidpunkt eller dessförinnan behöver enligt kommittén
inte medföra, att verksamheten hos uppbördsverken och fögderierna i alla
a''\ seenden likformas från samma tidpunkt. Överflyttning av arbetsuppgifter
från uppbördsverken till andra organ, närmast länsstyrelserna, torde kunna
ske i den takt som efter närmare utredning befinnes lämplig. Även om tidpunkten
för förstatligandet inte omedelbart kan fixeras, finner kommittén
det angeläget att ett principbeslut om förstatligandet fattas snarast möjligt.
Kommittén upptager vidare frågan om de särskilda problem som uppkommer
i anslutning till ett förstatligande av uppbördsverken i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Dessa städer är nämligen länsbyråer för folkbokföringen
och för i denna egenskap tryckande register. Uppbördsverken i Stockholm
och Göteborg fullgör dessutom på pastor i riket i övrigt ankommande
arbetsuppgifter avseende folkbokföringen. Kommittén framhåller, att dessa
problem, som sammanhänger med uppbördsverkens särställning, kräver
narmare utredning. Enligt kommitténs mening synes skäl kunna anföras för
att uppbördsverken även i här berörda städer förstatligas samtidigt med Övriga
uppbördsverk, således senast den 1 januari 1967.
Sistnämnda fråga beröres såvitt avser Göteborgs stad av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, som inte anser det realistiskt att i samband med
uppbördsverkens förstatligande avlasta uppbördsverket de med kyrkobokföringen
sammanhängande uppgifterna. Dessa uppgifter bör i någon form
bibehållas, varvid dock kommunen förutsättes skola tills vidare svara för
kostnaderna. Länsstyrelsen anser att hithörande problem bör utredas utan
dröjsmål. Beträffande tidpunkten för uppbördsverkens förstatligande anser
länsstyrelsen, att förstatligandet bör anstå till den 1 januari 1968, då
det tryckande registret vid uppbördsverket kan beräknas ha spelat ut sin
roll.
45
Kungl. Maj. ts proposition nr i Öl år 196b
Förslaget att inventarier och annan utrustning, som städerna anskaffat
för uppbördsverken, skulle utan vederlag överlåtas till staten i samband
med ett förstatligande har mött gensaga av länsstyrelsen i Stockholms län,
som anser att någon form för skälig ersättning borde tillskapas.
Vissa remissinstanser har berört stadsutredningens förslag att förstatligandet
inte skall avse den befintliga kommunala organisationen utan en reviderad
organisation. Till utredningens ståndpunkt ansluter sig bl. a. överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län. En mot utredningen avvikande
uppfattning framföres däremot av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna
i Stockholms, Värmlands och Västernorrlands län, uppbördsorganisationskommittén,
Svenska stadsförbundet, stadsfullmäktige i Skövde,
stadskollegiet i Hälsingborg, drätselkamrarna i Linköping, Kalmar, Malmo,
Gävle och Luleå samt Sveriges akademikers centralorganisation. Dessa remissinstanser
anser i allmänhet, att övervägande skäl talar för att organisationen
inom det kommunala uppbördsväsendet övertages av staten i befintligt
skick.
Samma uppfattning framför länsstyrelsen i Kalmar län, som bl. a. anfor
följande rörande möjligheterna att utnyttja den vid en omorganisation friställda
personalen.
Enligt länsstyrelsens uppfattning har uppbördsverkens personalrekrytering
varit av mycket god beskaffenhet. Personalen är väl förtrogen med
taxerings- och debiteringsarbete. Med det behov av rutinerad biträdespersonal
som föreligger inom taxeringsorganisationen samt med den personalavgång,
som äger rum inom länsstyrelsens olika sektioner, liksom inom haradsskrivarorganisationen,
torde det icke föreligga någon större fara för att
den personal, som eventuellt blir övertalig vid datareformens genomforande
icke skall kunna placeras. Däremot torde det enligt länsstyrelsens uppfattning
bli svårare för de kommunala myndigheterna att finna lampliga arbetsuppgifter
för denna specialutbildade personal, varjämte kommunalförvaltningen
icke expanderar i samma omfattning som den statliga och icke
kan vara beredd att när som helst emottaga och placera ett antal nya befattningshavare.
Piörligheten hos de kommunalanställda befattningshavarna
torde icke heller vara av samma omfattning som hos de statsanställda. Även
ur personalvårdssynpunkt torde det få anses såväl lämpligt som skäligt att
berörda personal även i fortsättningen får syssla med arbetsuppgifter, med
vilka den är förtrogen och för vilka den mången gång erhållit särskild utbildning.
Tjänstemännens centralorganisation anser, att staten bör öveitaga all
åtminstone fast anställd — kommunal personal, som är villig att gå över i
statlig tjänst.
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1965
Tullhusbyggnadsskyldigheten
Det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till departementspromemorians
förslag rörande avveckling av tullhusbyggnadsskyldigheten
i dess nuvarande utformning. I några yttranden riktas dock erinringa*
mot förslaget såvitt avser inventarieöverlåtelser, och i vissa remissvar
förordas att begreppet »tullverkets administrationslokaler» närmare klarlägges.
Avgränsningen av tullhusbyggnadsskyldigheten behandlas utförligt av gener
altullstyr elsen i dess yttrande. Styrelsen framhåller inledningsvis, att
den i promemorian föreslagna utformningen av tullhusbyggnadsskyldigheten
väl överensstämmer med det nya godsemottagnings- och ansvarssystem
med avseende å tullgods, som i samråd mellan tullverket, städerna och näringslivet
redan genomförts på vissa platser. Det nya förfarandet, som innebär
en koncentration av godsemottagningsverksamheten till ett enda företag,
har enligt styrelsen redan givit mycket positiva resultat. Styrelsen
fortsätter.
De principer för tullhusbyggnadsskyldighetens blivande utformning som
föreslås i finansdepartementets promemoria torde innebära, att städerna vid
tillämpning av det nya godsemottagnings- och ansvarssystemet skola vara
skyldiga att för transportföretag eller särskilda godsemottagningsföretag
ställa erforderliga lokaler för godsförvaring och liknande till förfogande.
Styrelsen förutsätter, att städerna skola äga att av företagen eller trafikanterna
uttaga hyra för lokalerna eller för i lokalerna förvarat gods. Företagen
böra givetvis kunna själva bygga magasin för godsförvaring, något som också
skett på vissa platser.
Det nya godsemottagningsförfarandet torde kunna genomföras endast
successivt under en tämligen lång övergångstid. Man måste därför förutsätta,
att städerna slcola i hamnar och på andra trafikplatser ställa godsförvaringslokaler
till förfogande för tullgods, som icke kan omhändertagas av
enskild fraktförare eller särskilt anordnat godsemottagningsföretag.Detta
bör då betraktas i första hand som en städernas förpliktelse gentemot nälingslivet.
De anspråk som tullverket kommer att ha i fråga om godsförvaringslokaler
böra icke sättas i förbindelse med någon förvaringsskyldighet
för verket utan grunda sig på verkets intresse att kunna utöva bevakningstillsyn
och förhindra att gods avlägsnas från lokalerna utan tullklarering.
Städernas förpliktelser gentemot trafikanterna med avseende å godsförvaringslokaler
böra i enlighet härmed innefatta jämväl ett ansvar i förhållande
till trafikanterna (varuhavarna) för lokalernas lämplighet ur godsforvaringssynpunkt,
t. ex. med hänsyn till brandsäkerhet och skydd" mot
vattenskada samt inbrott. Tullverkets ansvar för i lokalerna förvarat gods
synes härvid komma att i stort sett inskränka sig till sådan skada eller"förlust,
som har sin grund i bristande godsbevakning. Det må här inskjutas, att
vad angår gods, som enligt vad ovan anförts omhänderhas av trafikföretag
eller särskilt anordnat godsemottagningsföretag, vårdnadsansvaret enligt
for det nya godsemottagningsförfarandet gällande regler helt åvilar sådant
företag.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1964
Styrelsen har inte haft tillfälle att i samråd med vederbörande lolcalhållare
göra några mera ingående kalkyler rörande de hyresbelopp som skulle
utgå, därest samtliga nuvarande administrationslokaler för tullverket skulle
förhyras från och med den 1 januari 1965. Efter en uppskattad genomsnittshyra
av 80 kr. per kvm kan dock hyreskostnaderna för de lokaler, som enligt
styrelsens uppfattning är att betrakta som administrationslokaler, approximativt
beräknas till 5 milj. kr. för år.
Generaltullstyrelsen kommer härefter in på frågan om lokalhållningen
vid olika tullplatser och berör i detta sammanhang de särskilda tullavdelningarna
i Charlottenberg och Storlien. För dessa tullavdelningar erforderliga
administrationslokaler liksom godsförvaringslokaler tillhandaliålles
utan kostnad för tullverket av statens järnvägar, medan inventarier bekostas
av tullverket. Enligt styrelsens uppfattning bör de i departementspromemorian
angivna principerna ges motsvarande tillämpning för dessa tullavdelningar.
Härvid skulle det åligga statens järnvägar att svara för lokaler
för godsförvaring och liknande, medan tullverket skulle hålla sina administrationslokaler
eller till statens järnvägar erlägga hyra härför.
Beträffande tullstationerna och tullexpeditionerna konstaterar styrelsen,
att lokaler för tullstationerna vid landgränsen sedan gammalt hållits av
tullverket och att anledning till ändring inte finnes. I fråga om tullstationer
vid kusten samt tullexpeditioner är förhållandena varierande. Rörande lokalhållningen
här framhåller styrelsen bl. a. följande.
I de fall där tullverket nu håller lokaler för tullstationer eller tullexpeditioner
eller betalar ersättning härför, finnes ej anledning till någon ändring
i fråga om lokalhållningen; det rör sig härvid om administrationslokaler,
hållna för att betjäna allmänna trafikintressen. På de platser, där
tullstations- eller tullexpeditionslokaler hållas av stad eller annan kommun,
synas de i departementspromemorian angivna principerna böra komma i
tillämpning, vilket i vissa fall kan innebära, att kommunen får svara för
godsförvaringslokaler och liknande. Beträffande dessa orter torde tullanstalten
tjäna ett allmänt intresse.
I fråga åter om de orter, där lokal för tullstation eller tullexpedition hålles
av enskilda företag, torde tullanstalten tjäna ett mera speciellt intresse
för eu eller flera industrier, varför lokalhållningen — vari ingår jämväl
tillhandahållande av möbler och andra inventarier — synes böra även i fortsättningen
ankomma på de nuvarande lokalhållarna.
Vad gäller lokalhållningen vid tullflygplatserna konstaterar generallullstyrelsen,
att det med vissa undantag ankommer på vederbörande kommun
alt tillhandahålla tullverket erforderliga lokaler jämte inventarier. I fråga
om Arlanda har Kungl. Maj :t föreskrivit, att lokaler och inventarier tills
vidare mot ersättning skall tillhandahållas tullverket av luftfartsverket. För
Bromma flygplats har Stockholms stad befriats från att hålla lokaler. Vad
angår flygplatsen Torslanda håller luftfartsverket tullverket med erforderliga
lokaler, medan Göteborgs stad svarar för inventarier. Beträffande Kiruna
och Umeå, slutligen, gäller att lokaler och inventarier skall tillhandahållas
av luftfartsverket. Enligt avtal mellan luftfartsstyrelsen och Umeå
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1961
stad har staden dock förbundit sig att svara för kostnaderna för tullokalerna.
Enligt styrelsens uppfattning bör de i promemorian uppdragna riktlinjerna
ges motsvarande tillämpning när det gäller lokalhållningen vid tullflygplatserna.
I fråga om gränsdragningen mellan tullverkets administrationslokaler
samt lokaler för godsmottagning och liknande anför styrelsen följande.
Till »lokaler för godsförvaring och liknande» höra hänföras, förutom
vanliga varumagasin, exempelvis transitupplagsmagasin, för tullverkets godsundersökning
i varumagasin o. d. inrättade utrymmen med uppackningsdiskar
och skrivutrymmen, i sådana magasin eller å kajer etc. för bevakningstillsyn
anordnade vaktkurar och liknande samt för kontroll vid utlämning av
gods anordnade kurar och liknande i magasin, å kajer etc. Liksom städerna
avses skola svara för de lokaler, som erfordras för mottagning av inkommande
gods i hamnar och å andra trafikplatser, torde de jämväl böra hålla
lokaler för mottagning och klarering av utrikes passagerare och resgods vid
tärjelägen o. d. (passagerarvisitationslokaler). På många platser hålla vederbörande
trafikföretag passagerarvisitationslokaler. Detta gäller framför allt
på icke-tullplatser, t. ex. Simpnäs, Kapellskär och Gräddö inom Stockholms
tulldistrikt. Vem lokalhållningen skall åvila synes vara en angelägenhet mellan
kommunen och trafikföretaget. I varje fall synes hållandet av passagerarvisitationslokaler
icke böra åvila tullverket.
Till tullverkets administrationslokaler äro hänförliga exempelvis expeditionslokaler
lör tulltaxering, uppbörd och redovisning etc., personalrum,
sanitära lokaler etc.
Vad härefter angår anordnandet av administrationslokaler framhåller styrelsen
bl. a. följande.
Enligt departement spromemorian förutsättes som huvudregel att staten
låter uppföra byggnader för tullverkets administrationslokaler, varvid man
utgår från att städerna vid planeringen av hamnanläggningar etc. reservera
lämpligt utrymme för tullhusbyggnader. Om så befinnes mest ändamålsenligt,
tänker man sig att städerna mot hyra efter gängse normer skola upplåta
för tullverket erforderliga lokaler.
Vilket av dessa alternativ — statligt eller kommunalt byggande — som är
det mest ändamålsenliga, kan inte bedömas generellt utan får i väsentlig
mån avgöras efter de lokala förhållandena. På många platser torde del
ställa sig mest ändamålsenligt, att tullverket av kommunen förhyr administrationslokaler.
Vid 1965 års inträde torde nuvarande till tullverkets förfogande upplåtna
administrationslokaler böra, åtminstone tills vidare, förhyras. Förhvrning
för framtiden synes böra ifrågakomma exempelvis där befintliga tullhus
till någon väsentlig del inrymma godsförvaringslokaler eller liknande
eller lokaler för kommunala myndigheter eller enskilda företag. På sådana
platser, där tullhusen byggts uteslutande för tullverkets behov och där tullhusen
innehålla förhållandevis små utrymmen för godsförvaring, kan däremot
inköp av tullhusen tänkas böra ske.
När det gäller förvaltningen av tullhus in. in. förordar styrelsen, att
Kungl. Maj :ts beslut den 28 juni 1963 om fördelningen av husbyggnadsuppgitterna
mellan byggnadsstyrelsen och vissa andra statliga myndigheter får
tillämpas även i fråga om den byggnadsverksamhet, som kan bli följden
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i 49
av att staten övertager lokalhållningen vad angår tullverkets administrationslolcaler.
Frågor om hyresavtal, inlösen av tullhus och avgränsningar mellan å
ena sidan lokaler för godsförvaring och liknande samt å andra sidan tullverkets
administrationslokaler kommer enligt styrelsens uppfattning att föranleda
omfattande förhandlingar mellan tullverket och städerna. Enligt
styrelsen bör dessa frågor inte behandlas enbart på det lokala planet. Det
bör, framhåller styrelsen, vara möjligt att genom centrala förhandlingar
mellan generaltullstyrelsen och Svenska stadsförbundet komma fram till
vissa allmängiltiga principer för bedömandet av förevarande frågor.
Styrelsen föreslår, att Kungl. Maj :t för nyssnämnda ändamål tillsätter en
särskild nämnd (tullhusnämnd), bestående av opartisk ordförande samt en
representant för vardera generaltullstyTelsen och Svenska stadsförbundet,
alla utsedda av Kungl. Maj:t. Nämnden bör enligt styrelsen tillsättas i så
god tid, att den kan träda i funktion den 1 juli 1964.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det lämpligt, att både administrationslokaler
och lokaler för godsförvaring och liknande står under samma
huvudmannaskap, när det för godsförvaringens del gäller lokaler, som erfordras
i omedelbart samband med tullbehandlingen.
Svenska stadsförbundet anför i fråga om avgränsningen av tullhusbyggnadsskyldigheten
följande.
I samband med avskaffandet av tolagsersättningen förordas i promemorian,
att tullhusbyggnadsskyldigheten i dess nuvarande utformning slopas.
Ur städernas synpunkt måste det anses tillfredsställande att denna angelägenhet
nu bringas till en slutgiltig lösning. Det har sedan länge för stadshamnarna
framstått såsom otidsenligt och principiellt oriktigt att skyldighet
förelegat för dessa att hålla lokaler för en helt statlig förvaltningsgren.
Vid avveckling härav bör emellertid beaktas, att utformningen därav blir
sådan att ett ändamålsenligt syfte uppnås. Sålunda synes det önskvärt att
begreppet tullverkets administrationslokaler närmare klarlägges. Därvid
måste klart framgå, alt begreppet tullens administrationslokaler skall innefatta
samtliga lokaler, som behövs för fullgörandet av tullens verksamhet,
sålunda även sådana lokaler som erfordras för lagring av gods i avvaktan på
tullbehandling och avhämtning därefter, d. v. s. lokaler som för tullen erfordras
för afl hantering av gods inbegripet transitogods under den tid detsamma
ligger under tullens vård. Däremot bör givetvis, såsom hittills varit
fallet, här icke innefattas sådana lagerlokaler, som hamnarna ställer till trafikanternas
förfogande för alt tillgodose dessas behov av lagringsutrymmen.
Vad nu angivits måste enligt styrelsens mening stå i full överensstämmelse
med det i promemorian uttalade syllet alt tullhusbyggnadsskyldigheten i
dess nuvarande utformning bör slopas i samband med avskaffandet av tolagsersättningen.
Vissa remissorgan biträder inte förslaget om alt inventarier skall överlåtas
till staten utan särskilt vederlag. Sålunda anser överståtbållarämbetet att
det bör övervägas om inte statsverket bär utge ersättning för de övertagna
inventarierna. Samma ståndpunkt intager länsstyrelsen i Stockholms län.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i
Samverkande tullpackhuskarlslagen i Sverige förutsätter, att upphörandet
av tullhusbyggnadsskyldigheten för stapelstäderna inte i något avseende
skall komma att inkräkta på tullpackhuskarlslagens av ålder bestående rättigheter.
Vidare förutsättes att de förmåner och skyldigheter lagen för närvarande
har, bl. a. i fråga om arbetslokaler, under alla förhållanden kommer
att bestå oförändrade.
Övriga frågor
De relativt få remissinstanser, som yttrat sig i fråga om de s. k. f r i s k i 1-1 i n g a r n a, accepterar samtliga promemorians förslag om en avveckling.
Kammarkollegiet, som anser det önskvärt att statsmakterna beslutar om
avskaffande av friskillingarna i de fyra återstående städerna, anför sålunda
följande.
Kollegiet anser det för sin del önskvärt, att statsmakterna besluta om avskaffande
av dessa friskillingar. Samtidigt lära även de friskillingar, som
avses i första stycket av 4 § förordningen angående expeditionslösen böra
avskaffas. Följaktligen bör hela nämnda paragraf upphävas. I promemorian
har icke föreslagits någon ersättning till vederbörande städer med anledning
av friskillingarnas upphörande. Någon uppgift rörande städernas inkomster
av friskillingarna har icke lämnats. För kollegiet är icke någon
annan uppgift tillgänglig än den, som lämnats i bevillningsutskottets utlåtande
nr 33 vid 1947 års riksdag. Därav framgår bl. a., att friskillingarna
jämlikt 4 § andra stycket förordningen om expeditionslösen år 1945 i avrundade
tal uppgingo till 329 000 kronor i Göteborg, 28 000 kronor i Växjö,
25 000 kronor i Västervik och 200 kronor i Stockholm. Även om de tre förstnämnda
av dessa inkomstbelopp icke kunna sägas vara obetydliga, anser
dock kollegiet, med beaktande av resultatet i stort för de berörda städerna
av regleringen av deras rättigheter och skyldigheter, att någon ersättning
icke är påkallad med anledning av friskillingarnas avskaffande.
Av berörda städer framhåller emellertid drätselkammaren i Västervik, att
stadens genomsnittliga inkomst av friskillingar under åren 1958—1962 har
utgjort drygt 54 000 kr. Detta motsvarar enligt drätselkammaren f. n. ungefär
5 öres uttaxering. Med hänsyn härtill framstår det för staden naturligt
med någon form av kompensation i händelse av rättighetens indragning.
Promemorians ställningstagande i vad avser k o in in u n a 1 s k a 11 egarantin
lämnas i praktiskt taget samtliga remissyttranden utan erinran.
Överståthållarämbetet ifrågasätter emellertid om inte stadsutredningens
förslag om en omprövning av garantin redan nu bör övervägas. Denna
fråga synes ämbetet mera höra ihop med den nu ifrågavarande avvecklingen
av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten
och det tilltänkta förstatligandet av uppbördsväsendet i sin helhet än
med den kommunala skatteutjämningen. Även länsstyrelserna i Kronobergs,
Kalmar och Gotlands län ansluter sig till stadsutredningens åsikt om en omprövning
av kommunalskattegarantin.
51
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196A
Endast ett mindre antal remissmyndigheter har berört stadsutredningens
uttalande om en uppbördsavgift. Där så skett har man i allmänhet
anslutit sig till promemorians uppfattning att någon sådan avgift inte bör
införas. Kammarkollegiet framhåller sålunda, att införandet av en kommunal
uppbördsavgift i verkligheten skulle innebära endast att en del av
kommunalskatten skulle tillfalla staten.
Överståthållarämbetet ifrågasätter dock, om inte stadsutredningens förslag
bör övervägas redan nu liksom förslaget rörande kommunalskattegarantin.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads
samt Göteborgs och Bohus län anser ävenledes förslaget om införande av
en uppbördsavgift vara motiverat.
Några remissinstanser har berört frågan om städernas auktions mon
o p o 1. Kammarkollegiet anser sålunda, att när nu andra äldre rättsförhållanden
avvecklas utredning även bör ske om avveckling av detta monopol.
Länsstyrelsen i Uppsala län konstaterar, att auktionsmonopolet otvivelaktigt
utgör ett ingrepp i den allmänna näringsfriheten och att monopolet
bör avskaffas. Om frågan inte kan behandlas i nu förevar ande sammanhang,
bör den enligt länsstyrelsens mening under alla förhållanden upptagas till
prövning i anslutning till pågående revision av näringslagstiftningen.
IV. Departementschefen
Inledning
De skiljaktigheter som tidigare rått mellan städer och landskommuner
har under senare tid minskats eller helt upphört. Åtskilliga landskommuner
har sålunda i befolkningshänseende uppnått samma storlek som många
städer utan att stadsrättigheter ifrågasatts. Beträffande flera mindre stader
gäller å andra sidan, alt de stagnerat och inte längre har större folkmängd
än många landskommuner. Som en följd av dessa förhållanden har
även de olikheter i den författningsmässiga regleringen, vilka tidigare funnits
i fråga om städer och landskommunex-, på väsentliga områden upphört.
Den för kommunernas inkomster grundläggande faktorn, nämligen beskattningsrätten,
är densamma för städer och landskommuner.
Alltjämt kvarstår emellertid på det ekonomiska området skillnader mellan
vissa äldre städer å ena sidan samt övriga städer och landskommuner å
den andra sidan. De särskilda förmåner och rättigheter som i detta avseende
främst är av intresse är städernas donationsjordar, den till vissa städer
utgående tolagsersättningen samt vissa ersättningar för förlorade tullfriheter
i form av s„ k. källarfrihetsmedel in. m. Vad åter angår skyldigheterna
gäller dessa främst domstolsväsendet, där de större städerna alltjämt svarar
för kostnaderna för rättsskipningen genom rådhusrätterna, vidare skyldigheten
att hålla uppbördsverk samt att svara för lokaler för tullväsendet.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i
Frågan om en avveckling av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten har sedan lång tid varit aktuell. Flera utredningar
har behandlat detta ämne. I olika sammanhang har frågan också aktualiserats
i riksdagen, särskilt vad gäller en avveckling av tolagsersättningen.
I syfte att få en allmän översyn av städernas särskilda rättigheter och
skyldigheter tillkallades år 1955 särskilda sakkunniga härför, 1955 års
stadsutredning. Utredningen avgav år 1962 sitt betänkande. I detta framlägges
förslag främst avseende donationsjordarna, tolagsersättningen, källarfrihetsmedlen,
domstols- och magistratsväsendet, polis- och åklagarväsendet,
uppbördsväsendet, exekutionsväsendet och tullhusbyggnadsskyldigheten.
Flera av de frågor, som 1955 års stadsutredning berört i sitt betänkande,
har aktualiserats i andra sammanhang. Detta gäller främst domstols- och
magistratsväsendet samt polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Mot bakgrunden
härav utarbetades under hösten 1963 inom finansdepartementet en
promemoria, vari de av stadsutredningen upptagna spörsmålen ytterligare
belystes. Denna promemoria har, med bifogande av stadsutredningens betänkande,
i sedvanlig ordning remissbehandlats.
Riksdagen har numera fattat beslut om förstatligande fr. o. m. den 1 januari
1965 av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet (prop. 1962: 148; SU
183; rskr. 387). I prop. 1964: 100 och 101 har framlagts förslag rörande
det slutliga genomförandet av denna reform. Vidare har Kungl. Maj :t på
hemställan av chefen för justitiedepartementet tidigare denna dag beslutat
framlägga proposition till riksdagen angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna fr. o. m. den 1 januari 1965 samt avveckling
av magistratsinstitutionen. Vissa ekonomiska frågor i samband
med förstatligandet av rådhusrätterna har därvid förutsatts skola upptagas
i samband med den nu aktuella regleringen av städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter.
De av 1955 års stadsutredning och i departementspromemorian behandlade
frågor, som är aktuella i detta sammanhang, är således vad beträffar
städernas rättigheter donationsjordarna, tolagsersättningen samt de s. k.
källarfrihetsmedlen m. m. och vad beträffar skyldigheterna vissa ekonomiska
frågor i samband med domstolsväsendet samt uppbördsverken och tullhusbyggnadsskyldigheten.
Vidare torde i detta sammanhang böra behandlas
den för vissa städer medgivna rätten att uttaga s. k. friskilling.
Avvecklingsfrågan
Som en konsekvens av den utjämning som under senare tid skett mellan
städerna och landskommunerna när det gäller deras ekonomiska förmåner
och förpliktelser följer, att man nu söker åstadkomma en avveck
-
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1964
ling av städernas kvarstående rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten. I fråga om domstols- och magistratsväsendet har en huvudmannaskapsreform
varit naturlig i samband med att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
förstatligas. När det gäller uppbördsväsendet aktualiseras ett
enhetligt huvudmannaskap inte minst av den övergång till automatisk databehandling
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet som beslutats
av föregående års riksdag. I samband med att staten övertager kostnader
från städerna synes det konsekvent att de särskilda rättigheter av ekonomisk
natur som gäller för städerna också avvecklas.
Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter är av mycket gammalt
datum och innebörden av desamma är i flera avseenden oklar. Stadsutredningen
har därför i sitt betänkande berört de juridiska synpunkterna på
de ifrågavarande rättigheterna, närmast i vad man dessa skulle atnjuta
något särskilt rättsskydd av privilegiekaraktär. Utredningen har dock
funnit, att de kvarstående rättigheterna kan bringas att upphöra efter beslut
av Kungl. Maj :t och riksdagen. Denna ordning har också iakttagits vid ändring
eller avveckling av städerna tidigare tillkommande rättigheter av denna
natur. Vad stadsutredningen anfört i denna fråga har i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen.
Både i stadsutredningens betänkande och i departementspromemorian har
man utgått från att en allmän avveckling av städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter skall komma till stånd. I departementspromemorian har
härvid förutsatts, att en avveckling inte kan genomföras med hänsynstagande
till de individuella skillnaderna mellan olika städer utan att avvecklingen
måste ges generell karaktär. Dessa individuella skillnader får, såsom
framhållits i promemorian, även något minskad betydelse genom att avvecklingen
sker med en viss övergångstid. Denna principiella ståndpunkt
har överlag godtagits av de hörda remissinstanserna. Jag delar denna uppfattning
och förordar således, att avvecklingsfrågan nu upptages i hela dess
vidd.
Städernas donationsjord
Av de ekonomiska förmåner, som under tidigare århundraden tillförts
städerna, har jorddonationerna från kronan haft en stor betydelse. Flera
undersökningar har gjorts angående förekomsten av sådana markdonationer
från kronan till städerna och om de villkor som gäller för dessa
donationer. Då sådan mark donerats till städerna alltsedan medeltiden, har
det dock många gånger visat sig svårt att med säkerhet avgöra omfattningen
av donationerna. De undersökningar härom som 1955 års stadsutredning
låtit göra visar att omkring 60 städer innehar sådan av kronan donerad
jord. Utredningen har uppskattat värdet av denna mark, inräknat tillgångarna
i donationsjordsmedelsfonderna, till sammanlagt över 350 milj. kr.
4 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 157
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1965
Även om donationsjordarna således representerar en betydande förmögenhetstillgång,
utgör desamma inte någon direkt tillgång för staten. De utredningar
som gjorts visar, att staten frånsagt sig rätten att återkräva denna
mark. Denna ståndpunkt har även intagits av riksdagen, då frågan tidigare
behandlats. Den statliga kontrollen över donationsjorden har därför
närmast haft till syfte att skydda den förmögenhetstillgång som jorden
representerar för städerna .
Såväl i stadsutredningens betänkande som i departementspromemorian
har förordats, att en avveckling av donationsjordarna skall komma till
stånd. Till samma uppfattning har tidigare även donationsjordsutredningen
kommit i sitt år 1956 avgivna betänkande. De remissinstanser som yttrat
sig över departementspromemorian har också allmänt accepterat tanken på
en lösning av frågan. I likhet med vad som uttalats i de nämnda utredningarna
och promemorian anser jag, att något återkrav av donationsjorden
från statens sida varken kan eller bör ifrågakonnna. Den kontroll som hittills
utövats från statens sida synes heller inte längre erforderlig. Jag förordar
därför, att donationsjordarna nu avvecklas.
I departementspromemorian, som i detta fall bygger på stadsutredningens
förslag, har föreslagits att avvecklingen skall komma till stånd genom att
staten till städerna med full äganderätt överlåter donationsjorden. Vissa undantag
skulle dock göras. Mark som disponeras för statligt, ecklesiastikt
eller annat allmänt ändamål än sådant som ankommer på staden skulle sålunda
inle ingå. Vidare skulle enligt förslaget specialdonationer, som skett
för särskilt ändamål såsom för finansiering av viss verksamhet, återgå till
kronan i samband med att staten övertager ansvaret för den ifrågavarande
verksamheten. Praktiskt har detta främst betydelse i fråga om mark som
donerats till borgmästares och råds avlöning.
Vid remissbehandlingen har förslaget som regel godtagits. Från några
håll ifrågasättes dock om inte specialdonationerna bör behandlas lika med
de allmänna donationerna. Ett par städer har vidare framfört erinringar
mot att vissa undantag skulle göras vid överlåtelsen av den allmänna donationsjorden.
De i departementspromemorian uppdragna riktlinjerna för avveckling av
städernas donationsjord lämpar sig enligt min mening väl såsom en principlösning
av donationsj ordsfrågan. Beträffande de allmänna donationerna innebär
detta, att staten helt avstår från den rätt vartill donationsj ordskaraktären
kan ha givit anledning. Jorden kommer därigenom att med full äganderätt
tillhöra städerna. Detta bör vara huvudregeln. Denna regel leder emellertid
till otillfredsställande resultat i sådana fall då jorden på längre sikt
faktiskt disponeras av staten, t. ex. för militära ändamål. I sådana fall bör i
stället vederbörande stad avstå från sin rätt och jorden med full äganderätt
återgå till kronan. Även i andra fall synes skäligt att göra avsteg från huvudregeln,
nämligen då marken — av annan än staden eller kronan_dis
-
55
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 är 196b
poneras för ecklesiastikt eller annat allmänt ändamål än sådant som ankommer
på vederbörande stad. Stadsutredningen har föreslagit, att städerna
skall avstå från sin rätt även till denna jord och att rätten skall återgå från
städerna till kronan. Jag kan i huvudsak ansluta mig även till detta förslag.
Omständigheterna kan emellertid vara sådana, att en lösning i enlighet härmed
skulle leda till resultat som från stadens synpunkt ter sig obilliga.
Kungl. Maj :t bör därför ha möjlighet att låta huvudregeln gälla även i fall
som nu avses. Oavsett huruvida marken enligt det nu sagda tillfaller staten
eller vederbörande stad kommer dess egenskap av donationsjord att upphöra.
I de fall mark, som nu disponeras för allmänt icke-statligt ändamål, återgår
till kronan, synes det i regel lämpligt att marken upplåtes till den som
faktiskt disponerar marken. Om den exempelvis disponeras för ecklesiastikt
ändamål, bör upplåtelse ske under samma villkor som tidigare tillämpats
för sådana upplåtelser.
I fråga om specialdonationerna anser jag i likhet med vad som anförts av
stadsutredningen och i departementspromemorian att det är rimligt, att
dessa donationer återgår till kronan, därest staten övertager den berörda
verksamhetsgrenen. Dessa donationer har lämnats såsom direkta bidrag till
finansieringen av en viss kommunal verksamhet. Det synes mig naturligt
att donationen återgår, när staden inte längre har kvar sin utgift för verksamheten.
Såsom stadsutredningen påpekat har i samband med tidigare
landsrättsförläggningar dylika specialdonationer återgått till kronan. Jag
vill dock framhålla, att vid bedömningen om och i vad mån mark skall anses
specialdestinerad skälig hänsyn måste tagas till de berörda städernas intressen.
När det gäller dispositionen av de medel, som finnes redovisade i donationsj
ordsmedelsfonderna, har av stadsutredningen och i promemorian
följts ett av donationsjordsutredningen avgivet förslag att dessa medel skall
överföras till allmän eller särskild investeringsfond hos vederbörande stad.
Detta har allmänt godtagits av remissinstanserna, och jag ansluter mig ävenledes
härtill. Såsom föreslagits bör undantag dock göras för medel, som
bundits vid visst icke-kommunalt ändamål, såsom prästlönefond, eller som
härrör från specialdestinerad jord. I dessa avseenden kommer alltså donationsjordsmedlen
att behandlas efter samma riktlinjer som jag tidigare
angivit i fråga om donationsjordens reglering.
Vad beträffar formerna för avvecklingen av donationsjordarna har vid de
utredningar som gjorts huvudsakligen två möjligheter diskuterats. Den ena
har varit att staten genom en lag skulle avsäga sig anspråken på donationsjorden.
Detta föreslogs på sin tid av donationsjordsutredningen. Det andra
alternativet, som förordats av stadsutredningen och i departementspromemorian,
är en avveckling i civilrättslig ordning. Detta alternativ har i promemorian
bedömts som det lämpliga med hänsyn till regleringen av bl. a.
den specialdestinerade jorden. Vid remissbehandlingen har den i prome
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
morian föreslagna awecklingsformen som regel godtagits. I två yttranden,
nämligen av justitiekanslersämbetet och kammarkollegiet, har frågan närmare
berörts. Båda dessa remissinstanser har speciellt uppehållit sig vid
den situation som skulle uppstå, därest inte enighet kan uppnås mellan
staten och berörda stad om fördelningen av donationsjorden. Kammarkollegiet
har för sådant fall närmast tänkt sig att Kungl. Maj :t skulle äga besluta
i frågan. Justitiekanslersämbetet har även nämnt denna möjlighet
men avvisat densamma och i stället förordat lagstiftningsvägen i överensstämmelse
med donationsjordsutredningens förslag.
För egen del vill jag beträffande formerna för avvecklingen anföra följande.
Den reglering som jag i det föregående förordat innebär att de allmänna
donationerna som regel skall övergå till städerna med full äganderätt.
Allmän donationsjord, som disponeras för statligt, ecklesiastikt eller
annat allmänt ändamål än sådant som ankommer på staden, skall dock undantagas
liksom även specialdonationer. Detta förutsätter, såsom stadsutredningen
och departementspromemorian utgått ifrån, överläggningar med
berörda städer för att närmare bestämma omfattningen av de olika donationerna.
Mot denna bakgrund synes mig en avveckling genom individuella
avtal vara den lämpligaste och för vissa av donationerna enda möjliga lösningen.
Jag förordar därför, att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande
att på de av mig angivna grunderna med berörda städer träffa avtal
om avveckling av städernas donationsjord. Därest riksdagen lämnar detta
bemyndigande, avser jag att sedermera föreslå Kungl. Maj :t att åt kammarkollegiet
uppdrages att med berörda städer föra förhandlingar och vidtaga
de kompletterande utredningar som erfordras innan slutligt avtal kan träffas.
Den nu föreslagna regleringen av donationsjorden förutsätter inte någon
värdering av den ifrågavarande marken eller eljest överläggningar av mera
ekonomisk natur. Förhandlingarna skall syfta till att klarlägga förekomsten
och arten av mark som är av donationsjordskaraktär. Jag förutsätter,
att det utredningsmaterial som redan föreligger i allt väsentligt skall vara
tillräckligt för detta syfte. Då det såvitt avser de allmänna donationerna
endast är fråga om ett avstående av kronans rättigheter på grund av donationsvillkoren,
synes någon gränsdragning mellan sådan mark och av
staden ägd mark knappast behöva göras. De fall där gränsdragningen får
reell betydelse är i fråga om specialdonationer och andra donationer, som
skall undantagas från överlåtelsen till städerna. I dessa fall skulle givetvis
delade meningar kunna uppstå mellan staten och berörda stad. Jag
förutsätter emellertid, att mot bakgrund av den allmänna reglering, som
det här är fråga om, uppkommande gränsdragningsfrågor skall kunna lösas.
Vad beträffar de av kammarkollegiet berörda frågorna rörande överförande
av donationsj ordsmedelsfonder till investeringsfonder samt om reg
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1967
lering av möjligen återstående donationsjord torde bemyndigandet böra
innefatta rätt för Kungl. Maj:t att i avtal reglera dylika frågor samt om så
erfordras utfärda generella bestämmelser i ämnet.
Som riktpunkt för avvecklingen har i promemorian uttalats, att avtal bör
kunna träffas senast under år 1965. Jag finner önskvärt att så kan ske.
Som kammarkollegiet framhållit bör bemyndigandet för Kungl. Maj :t dock
inte tidsbegränsas, för den händelse att mera ingående utredningar än som
förutsatts kan bli erforderliga. I enlighet härmed torde det böra få ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma tidpunkten för avvecklingen av den statliga
kontrollen över donationsjordarna och donationsjordsmedelstonderna.
Tolagsersättningen
Såsom framhållits i departementspromemorian utgör tolagsersättningen
en rest från en äldre tids statshushållning. Frågan om en avveckling av
denna ersättning har också vid olika tillfällen aktualiserats. För de beiörda
städerna utgör densamma en i vissa fall betydande inkomst. Det är därför
rimligt, att en avveckling sker i samband med att staten övertager vissa
nu kommunala uppgifter. Redan statens övertagande av huvudmannaskapet
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet medför, såsom framgår av
de av stadsutredningen redovisade beräkningarna, att samtliga tolagsberättigade
städer utom Trelleborg kommer att avlastas större kostnader än vad
som motsvarar tolagsersättningen. För magistratsstädernas del kommer ytterligare
betydande kostnader att bortfalla, därest rådhusrätterna och uppbördsverken
förstatligas.
Av stadsutredningen och i departementspromemorian har föreslagits, att
tolagsersättningen skall avskaffas i samband med de nyssnämnda förstatligandeåtgärderna.
Någon principiell invändning häremot har inte gjorts vid
remissbehandlingen. Jag ansluter mig till detta förslag.
I promemorian har förordats att avvecklingen skall ske i anslutning till
det föreslagna förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965 men
att avvecklingen skall genomföras successivt under en femårsperiod. För de
städer, som redan lagts under landsrätt, skulle tolagsersättningen dock i
sin helhet indragas den 1 januari 1965. Vid remissbehandlingen har frågan
om awecklingstiden berörts irån flera håll. Därvid har främst betonats
vikten av en gynnsammare beräkningsregel för Trelleborg med hänsyn till
den betydelse tolagsersättningen har för stadens ekonomi. Vidare har förordats
att tolagsersättningen till de städer som lagts under landsrätt ävenledes
skulle få reduceras successivt under eu femårsperiod. 1 några yttranden
har föreslagits att beräkningen även skall få grundas på den genomsnittliga
tolagsersättningen under andra budgetår än de i promemorian angivna.
Vad beträffar awecklingstiden vill jag till en början erinra om att tolagsersättningen
till sin konstruktion är helt beroende av tullinkomsterna och
således av gällande tullsatser samt den förda handelspolitiken. Betydande
58
Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964
variationer kan alltså ske i fråga om de berörda städernas inkomster av
tolagsersättningen till följd av faktorer som städerna inte själva kan påverka.
Som jag redan antytt kommer vidare förstatligandet av polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet att successivt avlasta städerna kostnader,
som i allmänhet betydligt överstiger tolagsersättningen. Härtill kommer
för magistratsstädernas del att de vid ett genomförande av de aktuella
förstatligandeåtgärderna successivt befrias från kostnader för domstolsväsendet
och uppbördsväsendet.
Till statsverkets kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
skall kommunerna lämna bidrag under en femårsperiod från den 1 januari
1965. En femårig bidragsskyldighet bör, såsom jag närmare kommer att
behandla i det följande, även gälla för bidrag till statens kostnader för rådhusrätterna
och uppbördsverken. Mot bakgrunden härav finner jag den i
departementspromemorian föreslagna huvudregeln om eu femårig avvecklingstid
för tolagen rimlig. Jag har heller ingen erinran mot sättet för beräkningen
av ersättningen under avvecklingstiden. Ersättningen bör alltså
grundas på den genomsnittliga tolagsersättningen för budgetåren 1962/63
och 1963/64. Kungl. Maj:t bör dock ha möjlighet att, om särskilda skäl
föreligger, medge att ersättningen skall få beräknas på grundval av annan
tidsperiod än den nu angivna.
Det sagda innebär, att för år 1965 skall utgå i princip full kompensation
för tolagsersättningen samt för de fyra följande åren en med en
femtedel årligen minskad ersättning. De närmare föreskrifterna rörande
avvecklingsersättningen torde få meddelas av Kungl. Maj :t. Jag utgår härvid
från att sättet för utbetalningen av denna ersättning så nära som möjligt
skall ansluta sig till de föreskrifter som nu gäller för utbetalningen av
tolagsersättningen.
I fråga om de städer som redan lagts under landsrätt är tolagsersättningen,
med undantag för Trelleborg, inte av sådan storlek att ett bortfall av densamma
skulle medföra någon större belastning på stadens ekonomi. Dessa
städer har även genom att tidigare befrias från kostnader för rättsskipningen
tillgodogjorts den kompensation som magistratsstäderna nu skulle komma
att erhålla. Jag vill i anslutning härtill erinra om att vid landsrättsförläggningar
under senare år regelmässigt föreskrivits att framdeles, i samband
med reglering av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i
förhållande till staten eller i annan ordning, skulle meddelas de beslut som
kunde föranledas av att staden befriades från utgifter för rådhusrätt och
magistrat. Jag förordar, att i fråga om dessa städer, med undantag av Trelleborg,
tolagsersättningen skall upphöra den 1 januari 1965 i sin helhet.
Vad beträffar Trelleborg uppgick tolagsersättningen under år 1963 till
drygt 3 milj. kr. Staden har den 1 januari 1964 lagts under landsrätt. Även
med hänsynstagande till att staden i samband därmed befriats från vissa
kostnader för domstolsväsendet och kommer att avlastas kostnader i sam
-
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i
band med förstatligandet av polisväsendet m. m., utgör tolagsersättningen
en betydande nettoinkomst för staden. Såsom framgår av stadsutredningens
beräkningar är Trelleborg den enda stad, för vilken den aktuella avvecklingen
av rättigheter och skyldigheter skulle medföra att inkomstbortfallet
överstiger bortfallet av kostnader. Stadsutredningen har därför föreslagit,
att tolagsersättningen till Trelleborg skulle avvecklas under en längre tidsperiod
än som föreslagits i fråga om övriga städer. Förhållandet har även
beaktats i departementspromemorians förslag, som i denna del innebär att
Trelleborg i motsats till övriga städer som lagts under landsrätt skulle tillgodoräknas
en femårig avvecklingstid. I flera remissyttranden har förordats
en förlängning av awecklingstiden.
Med hänsyn till de speciella förhållanden som sålunda gäller för Trelleborg
anser jag det skäligt, att staden får tillgodoräknas en längre avvecklingstid
i fråga om tolagsersättningen. Jag föreslår, att awecklingstiden i
detta fall bestämmes till 20 år.
Såsom stadsutredningen erinrat om har tolagsersättningen i vissa fall anvisats
för skilda kommunala ändamål. Utredningen har härvid särskilt berört
den andel av Stockholms tolagsersättning som tillfaller stiftelsen Danviks
hospital. Då grunden för denna ersättning är den sociala verksamhet,
som stiftelsen bedriver till gagn för huvudstadens invånare, har utredningen
förutsatt, att frågan om bidrag till stiftelsen efter tolagsersättningens
upphörande skulle regleras genom avtal mellan stiftelsen och staden. I anslutning
till denna fråga har i departementspromemorian även behandlats
den till stiftelsen och Stockholms borgerskaps änkehus utgående ersättningen
i form av de s. k. danviks- och fattigpenningarna. I promemorian har förordats
att vid en avlösning av denna avgift staden skulle svara för de båda
institutionernas ekonomi. Ett sådant åtagande har staden dock bestämt avvisat
i sitt remissyttrande.
Mot Stockholms stads avstyrkande är jag inte beredd att förorda departementspromemorians
förslag rörande danviks- och fattigpenningarna. Frågan
om dessa avgifters avlösning torde därför få upptagas i annat sammanhang.
Vad åter angår de fall då tolagsmedlen anvisats för särskilda ändamål
är givetvis storleken av de medel, som står till förfogande för de skilda
ändamålen, beroende av den totala ersättningens storlek. Detta innebär sålunda,
att den särskilda andel av Stockholms tolagsersättning som stiftelsen
Danviks hospital åtnjuter kommer att reduceras i samma takt som stadens
tolagsersättning.
Källarfrihetsmedlen m. m.
I stadsutredningens betänkande och i departementspromemorian har förordats,
att vissa särskilda ersättningar för förlorade tullfriheter in. m., som
bestrides från det under sjunde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
60
Kungl. Mctj:ts proposition nr 157 år 1965
städers friheter, skall slopas fr. o. m. den. 1 januari 1965. Någon erinran häremot
har inte framförts vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till detta
förslag. Såsom föreslagits torde dock en mindre ersättning till en enskild
person få utgå enligt hittillsvarande grunder och bestridas från det under
tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till avlöningar till personal å
indragningsstat m. m.
Domstols- och inagistratsväsendet
Som jag förut erinrat om har Kungl. Maj:t tidigare denna dag på hemställan
av chefen för justitiedepartementet beslutat framlägga proposition
till riksdagen angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna.
Därvid har även behandlats frågan om skyldighet för de
berörda städerna att hålla lokaler för rådhusrätterna efter i princip
samma grunder som gäller för tingslagen. Jag finner därför inte anledning
att nu gå in på den av bl. a. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
upptagna frågan om lokalhållningen.
Departementspromemorians förslag innebär, att de berörda städerna
övergångsvis skall erlägga bidrag till statsverkets kostnader för rådhusrätterna.
Ersättningen skulle utgå under en femårsperiod och utformas
efter de av riksdagen antagna grunderna för kommunernas bidrag till statsverkets
kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Promemorians
förslag har i denna del allmänt godtagits av remissinstanserna.
Jag ansluter mig till departementspromemorians förslag och föreslår alltså,
att rådhusrättsstäderna under fem år från den 1 januari 1965 skall erlägga
bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Som bas för beräkningen
har i departementspromemorian föreslagits åren 1962 och 1963. I
fråga om bidragsskyldigheten för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
gäller emellertid åren 1961 och 1962 som basår. Då det synes lämpligt att
beräkningen för dessa båda former av bidrag så nära som möjligt ansluter
sig till varandra, föreslår jag att även grundbeloppet för bidragen till domstolsväsendet
bestämmes med utgångspunkt från åren 1961 och 1962. Eftersom
bidragen skall anpassas till de löneförändringar som sker, kommer
denna ändring av basåren inte att ha någon nämnvärd inverkan på bidragets
storlek. För år 1965 bör utgå bidrag motsvarande hela grundbeloppet samt
för de följande åren ett med en femtedel av grundbeloppet, dock minst
10 000 kr., årligen minskat bidrag. Bidragsskyldigheten skall alltså upphöra
vid utgången av år 1969 och helt sammanfalla med bidragsskyldigheten för
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Bidragsskyldigheten kommer således
att helt grundas på den organisation som rådhusrätterna har före förstatligandet.
Därav följer att bidragsskyldigheten inte heller påverkas av de
eventuella ändringar i domkretsindelningen som sker efter huvudmannaskapsreformens
genomförande. Därest stad skulle komma att förenas med
61
Kungl. Maj:is proposition nr 157 år 1964
domsaga den 1 januari 1965 eller senare, erfordras i konsekvens härmed
inga särregler för slädens bidragsskyldighet.
Städernas bidragsskyldighet skulle alltså utformas efter samma principer
som bidragsskyldigheten till polisväsendet m. m. Förslag rörande den närmare
beräkningen av bidragen till statsverkets kostnader för polisväsendet
m. m. har framlagts i prop. 1964: 101. De föreskrifter som däri föreslagits
för beräkningen av bidragets storlek torde även böra äga tillämpning för den
nu ifrågavarande bidragsskyldigheten med undantag för de bestämmelser
som direkt är föranledda av speciella förhållanden inom polisväsendet.
Det nu sagda innebär, att för varje berörd stad skall fastställas ett grundbelopp
för bidragsskyldigheten. Detta belopp skall motsvara hälften av stadens
sammanlagda kostnader åren 1961 och 1962 för rådhusrättens och magistratens
verksamhet. Den största kostnadsposten utgör härvid utgifterna
för personalens avlöningsförmåner. Till sådana kostnader skall hänföras vad
som staden faktiskt utgivit till personal inom de berörda verksamhetsgrenarna
oberoende av anställningsform. I lönekostnaderna skall ingå inte endast
lön enligt lönetabell utan även vikariats- och övertidsersättningar, kallortstillägg
och andra dylika löneförmåner. Lönekostnaderna beräknas med
hänsyn till löneläget vid 1964 års utgång. Grunderna för denna beräkning
bör fastställas av Kungl. Maj:t. Kostnader för avlöningsförmåner, som har
karaktär av utgifter i tjänsten, såsom resekostnadsersättning, traktamente,
sjukvårdsersättning och liknande, inräknas i grundbeloppet med de belopp
som faktiskt utgivits.
I grundbeloppet bör inräknas stadens utgifter för pensionering av den ifrågavarande
personalen. Dessa kostnader har, när det gäller bidragen till statsverkets
kostnader för polisväsendet m. m., beräknats till 28 procent av lönekostnaderna
för motsvarande personal. Samma procenttal synes böra tillämpas
även för bidragen till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. De
personalkategorier det här gäller är visserligen i pensionshänseende inte
helt jämförbara med dem som omfattas av bidragsskyldigheten till polisväsendet
in. m. De kostnadsmässiga avvikelserna torde dock inte vara sådana,
att de bör inverka vid den schablonmässiga beräkning som det här är fråga
om.
I samband med förstatligandet av rådhusrätterna kommer staten att få
övertaga ansvaret för pensionering av den personal som då övergår till statlig
tjänst inom den ifrågavarande verksamheten. Beträffande pensionskostnadernas
fördelning mellan staten och de berörda städerna bör härvid gälla
samma regler som för polisväsendet m. m. Den tidigare huvudmannen bör
följaktligen i princip bidraga Lill pensionskostnaderna i förhållande till hur
stor del vederbörande befattningshavares anställningstid före förstatligandet
utgör av den sammanlagda anställningstiden. Bidragsskyldigheten synes
böra avägas med hänsyn till den pensionsnivå som uppnåtts närmast
före förstatligandet.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
På samma sätt som föreslagits i fråga om kommunernas bidrag till statsverkets
kostnader för polisväsendet m. m. bör för stad som helt eller delvis
efterhandsfinansierar sina pensioner första årets bidrag kunna nedsättas.
Sådan nedsättning bör få göras, om en förhandsberäkning visar att bidraget
jämte stadens pensionskostnader under året kommer att överstiga totalkostnaderna
år 1964 för rådhusrätten och magistraten. I sådant fall skall bidraget
få nedsättas med överskjutande belopp. Detta belopp lägges i stället till
andra och tredje årets bidrag.
Övriga kostnader för rådhusrättens och magistratens verksamhet bör beräknas
efter i princip samma grunder som för polisväsendet in. m. I grundbeloppet
bör givetvis inte inräknas sådana kostnader som de berörda städerna
även i fortsättningen skall svara för. Detta gäller främst kostnaderna för
att hålla lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och andra dylika inventarier
ävensom kostnader för uppvärmning, belysning och städning av
lokalerna. Inte heller bör i grundbeloppet ingå kostnader för sådan utrustning
m. m. som städerna utan vederlag skall överlämna till statsverket enligt
bestämmelserna i den föreslagna lagen med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Inflytande
inkomster i verksamheten bör likaledes frånräknas.
I fråga om uppbörden av städernas bidrag bör samma regler gälla som för
kommunernas bidrag till kostnaderna för polisväsendet m. m. Uppbörden
bör således ombesörjas av länsstyrelserna genom att bidragsbeloppen avräknas
från städernas förskott å kommunalskatt.
Bidragsskyldigheten bör fastställas i lag. Förslag till lag har utarbetats
inom finansdepartementet på grundval av det motsvarande förslaget för
bidragen till polisväsendet m. m. Lagförslaget motsvarar sålunda 7—10 samt
12 och 13 §§ i det i den förutnämnda prop. 1964: 101 framlagda förslaget till
lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet
för polisväsendet m. in.
Uppbördsväsendet
Redan i samband med 1945 års uppbördsreform var frågan om förstatligande
av uppbördsverken även i de största magistratsstäderna aktuell.
Denna fråga ansågs emellertid äga ett nära samband med den större frågan
om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter. För en rationell uppbördsorganisation
är ett enhetligt huvudmannaskap för uppbördsväsendet
av väsentlig betydelse. Detta accentueras ytterligare genom statsmakternas
beslut förra året att införa automatisk databehandling som hjälpmedel inom
folkbokförings- och uppbördsverksamheten. Departementspromemorians
förslag att de nuvarande kommunala uppbördsverken skall förstatligas har
allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till denna uppfattning
och förordar alltså, att principbeslut fattas om att staten skall
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196b
övertaga huvudmannaskapet för uppbördsväsendet även i de städer som
nu har egen uppbördsförvaltning.
I fråga om tidpunkten för den föreslagna liuvudmannaskapsreformen
har i departementspromemorian förordats att förstatligandet bör ske senast
i samband med den beslutade datareformen eller om möjligt före en
sådan reform. Detta skulle innebära, att förstatligandet skulle genomföras
senast vid årsskiftet 1967/68. Flera remissinstanser har dock uttalat sig
för en tidigare tidpunkt. Uppbördsorganisationskommittén har sålunda föreslagit,
att reformen skall genomföras senast den 1 januari 1967.
Som jag framhållit vid min anmälan av prop. 1964: 46 angående organisationen
av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, m. m. bör man
utgå från att datasystemet inom folkbokförings- och uppbördsväsendet
skall tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1968. Övergången till automatisk
databehandling kommer att medföra åtskilliga problem för uppbördsorganisationen.
Det är därför enligt min mening angeläget, att ett förstatligande,
såsom uppbördsorganisationskommittén föreslagit, kan genomföras senast
den 1 januari 1967. Självfallet måste förstatligandet nära samordnas
med förberedelserna för datareformen, och den slutliga tidpunkten för statens
övertagande av huvudmannaskapet för de kommunala uppbördsverken
torde därför få bestämmas sedan ytterligare utredning härom kunnat göras.
Även i fråga om förutsättningarna i övrigt för förstatligandet erfordras ytterligare
utredning. I avbidan härpå finner jag inte anledning att nu gå in på
den i flera remissyttranden berörda frågan om den personalorganisation
som staten skall övertaga.
I likhet med vad som beslutats beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
och som jag tidigare föreslagit skall gälla även i fråga om
huvudmannaskapsreformen avseende rådhusrätterna bör städerna erlägga
bidrag till statsverkets kostnader för uppbördsverken. De riktlinjer härför,
som uppdragits i departementspromemorian och som biträtts av remissinstanserna,
kan jag godtaga. Bidragsskyldigheten bör alltså gälla under fem
år från förstatligandet och bidragen successivt minskas med eu femtedel årligen.
I fråga om lokaler för uppbördsverken anser jag i likhet med den i departementspromemorian
framförda åsikten skäligt, att staten svarar för
lokalerna på samma sätt som beslutats i fråga om lokaler för polisväsendet
in. m. Staten bör alltså äga att mot gängse hyra disponera de lokaler som
städerna nu upplåtit till uppbördsverken. För förhyrda lokaler bör städerna
medverka till att staten kan inträda i stadens rätt till lokalerna. Inlösen
bör kunna ske av sådana fastigheter som helt disponeras för uppbördsverket
och andra verksamhetsgrenar för vilka staten svarar. Slutligen
torde, såsom gäller för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, städerna
böra utan vederlag till statsverket överlåta de inventarier som anskaffats
för uppbördsverken.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
Därest riksdagen fattar principbeslut om att staten skall övertaga huvudmannaskapet
för de kommunala uppbördsverken, avser jag att senare
föreslå Kungl. Maj :t, att det ytterligare utredningsarbete som erfordras uppdrages
åt centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Som riktpunkt
för detta arbete bör gälla att förslag framlägges i sådan tid att frågan kan
underställas senast 1966 års vårriksdag.
Tullhusbyggnadsskyldigheten
Skyldigheten för städerna att hålla tullhus är såsom stadsutredningen påvisat
knuten till stapelstadsrätten. Något direkt samband med tolagsersättningen
föreligger alltså inte, och skyldigheten skulle följaktligen kvarstå
även efter ett slopande av denna ersättning. I likhet med vad som anförts
i departementspromemorian anser jag det emellertid skäligt, att stapelstädernas
nuvarande skyldighet i detta hänseende slopas i och med att
deras rätt till tolagsersättning upphör.
Enligt departementspromemorian skulle staten fr. o. m. den 1 januari
1965 svara för kostnaderna för tullverkets administrationslokaler. För sådana
lokaler som erfordras för godsförvaring och liknande vid hamnar och
andra trafikplatser skulle städerna däremot även i fortsättningen bära det
ekonomiska ansvaret. Denna uppdelning av lokalhållningsskyldigheten har
som regel godtagits av remissinstanserna. Från vissa håll har emellertid
ansetts att begreppet tullverkets administrationslokaler bör ytterligare klarläggas.
Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande närmare preciserat vad som
enligt styrelsens uppfattning bör hänföras till dessa kategorier av lokaler.
Jag kan för min del i allt väsentligt ansluta mig till generaltullstyrelsens
uppfattning när det gäller avgränsningen av lokalhållningsskyldigheten.
Såsom tullverkets administrationslokaler bör alltså räknas exempelvis expeditionslokaler
för tulltaxering, uppbörd och redovisning samt personalrum
o. d. Såsom lokaler för godsförvaring och liknande, för vilka staten
alltså inte skulle bära ansvaret, bör betraktas exempelvis varumagasin,
transitupplagsmagasin och, som regel, i varumagasin eller på kajer inrättade
utrymmen för godsundersökning, bevakning eller annan kontroll. Såsom
styrelsen framhållit torde till denna kategori av lokaler även böra hänföras
passagerarvisitationslokaler. Jag utgår i detta sammanhang från att
lokaler för packhuskarlslagen skall upplåtas efter samma grunder som hittills.
De nu angivna principerna bör även äga tillämpning i fråga om lokalhållningen
på tullflygplatserna samt de särskilda tullavdelningarna som
inrättats speciellt för järnvägstrafiken. Även i dessa fall bör alltså tullverket
svara för sina administrationslokaler.
Jag förutsätter, att de lokaler som städerna nu upplåtit för tullverkets
behov även i fortsättningen kommer att stå till verkets förfogande. För des
-
65
Kungl. Maj:is proposition nr 157 år 196b
sa lokaler bör emellertid fr. o. m. den 1 januari 1965 utgå hyra eftei gängse
normer. Kostnaderna härför bör i vederbörlig ordning bestridas från generaltullstyrelsens
delfond av statens allmänna fastighetsfond.
Likaledes förutsätter jag, att städerna vid planeringen av hamnanläggningar
och andra trafikplatser kommer att beakta tullverkets behov av
administrationslokaler och upplåta lämpliga utrymmen härför. Såsom generaltullstyrelsen
framhållit kan det emellertid i vissa fall vara lämpligt,
att staten inlöser de byggnader som nu i huvudsak inrymmer endast administrationslokaler.
Generaltullstyrelsen bör få i uppdrag att utreda i vilka
fall en inlösen kan vara lämplig och överläggningar härom upptagas med
berörda städer. De anslagsfrågor som i samband härmed aktualiseras torde
sedermera få föreläggas riksdagen.
I departementspromemorian har föreslagits att de inventarier, som nu
ställts till förfogande i tullhusen, utan vederlag skall överlåtas till statsverket
i samband med att staten övertager ansvaret för lokalhållningen.
Några remissinstanser har dock ansett, att ersättning bör utgå för dessa
inventarier.
Promemorieförslaget innebär i denna del att samma principer skulle tilllämpas
för inventarieöverlåtelsen som av statsmakterna redan beslutats
när det gäller polis-, åklagar- och exekutionsväsendet och som jag i det föregående
föreslagit skall gälla vid förstatligandet av uppbördsverken. Jag
finner det rimligt, att en motsvarande princip bör tillämpas i fråga om
tullhusen. Någon särskild ersättning bör därför enligt min mening inte utgå
för att tullverket även i fortsättningen skall få disponera de inventarier
som anskaffats för verkets administrationslokaler. Någon författningsmässig
reglering härav synes mig inte erforderlig. Jag förutsätter, att i de avtal
om hyra av lokaler för tullverkets räkning som kommer att träffas med
berörda städer även kan intagas medgivande från stadens sida att till tullverket
utan ersättning överlåta befintliga inventarier.
De frågor som sammanhänger med tullverkets lokaler kommer givetvis
att föranleda kontinuerliga överläggningar med berörda städer. Det är enligt
min mening angeläget, att härvid i möjligaste mån enhetliga riktlinjer
kan tillämpas. Jag finner det därför ändamålsenligt, att såsom generaltullstyrelsen
föreslagit en särskild tullhusnämnd inrättas för behandling av
hithörande frågor. I nämnden bör ingå företrädare för tullverket samt de
berörda städerna. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma den
närmare sammansättningen av nämnden ävensom att besluta om ersättning
till nämndens ledamöter. Kostnaderna för nämndens verksamhet synes
böra bestridas från den i tullverkets omkostnadsstat under övriga utgifter
upptagna delposten till diverse utgifter.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
Övriga frågor
Av de övriga frågor som 1955 års stadsutredning behandlat i sitt betänkande
har i departementspromemorian framförts konkret förslag endast
vad beträffar de s. k. friskillingarna. Förslaget att avskaffa dessa avgifter
har allmänt godtagits vid remissbehandlingen, bortsett från att en av de berörda
städerna, Västervik, ansett att kompensation skulle erhållas därest
rättigheten indrages.
För egen del finner jag det angeläget, att de särbestämmelser som friskillingarna
innebär kan avvecklas. Jag föreslår alltså, att dessa avgifter avskaffas
fr. o. m. den 1 januari 1965. Någon särskild kompensation härför
anser jag inte motiverad.
Vad i departementspromemorian anförts i övrigt föranleder ingen erinran
från min sida. Jag ansluter mig således helt till den i promemorian
framförda uppfattningen att någon ändring av kommunalskattegarantin
inte böra göras och att något bidrag från kommunerna inte bör krävas för
att staten ombesörjer kommunalskatteuppbörden.
Beträffande den i några remissyttranden upptagna frågan om städernas
auktionsmonopol vill jag erinra om att kommunalrättskommittén numera
har i uppdrag att utreda denna fråga.
Kostnadsfrågor m. m.
Den reglering av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter som
jag förordat innebär, att staten övertager betydande kostnader från städerna.
Kostnaderna för rådhusrätterna utgjorde år 1962 i de städer, för vilka
landsrättsförläggning inte var aktuell, omkring 33 milj. kr. De kommunala
uppbördsverkens kostnader samma år uppgick till drygt 35 milj. kr. Utgifterna
för tullhusbyggnadsskyldigheten torde kunna uppskattas till omkring
5 milj. kr. årligen. Totalt skulle alltså de angivna skyldigheterna kosta
städerna drygt 73 milj. kr. om året. Tolagsersättningen utgjorde budgetaret
1962/63 ca 39 milj. kr. Nettobeloppet av regleringen innebär alltså, att
staten skulle övertaga årliga kostnader om i runt tal 35 milj. kr. Härtill
kommer den avlastning för städerna som förstatligandet av polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet medför.
Den föreslagna regleringen kommer att medföra ändringar i statens utgifter
och inkomster redan under budgetåret 1964/65. Beträffande tolagsersättningen
innebär förslagen i stort sett ingen ändring anslagsmässigt,
eftersom städerna under år 1965 skall åtnjuta i princip full kompensation.
Bortfallet av källarfrihetsmedlen m. m. medför endast en något minskad
belastning under det anvisade anslaget. Den ekonomiskt mest betydelsefulla
ändringen sammanhänger med rådhusrätternas förstatligande. Genom
denna kommer särskilda anslag att erfordras för rådhusrätternas avlöning
-
67
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 196b
ar och omkostnader för halva budgetåret 1964/65. Samtidigt kommer att
inflyta bidrag från de berörda städerna. De anslagsfrågor, som är förknippade
härmed torde dock, såsom chefen för justitiedepartementet tidigare
denna dag anmält, inte nu kunna lösas. Anslagsfrågorna torde få anmälas
vid riksdagens höstsession. Därvid torde även få upptagas de anslagsfrågor
som eventuellt kan uppkomma i samband med statens övertagande av ansvaret
för tullverkets administrationslokaler.
V. Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört och under framhållande av
att hinder inte synes möta för att frågan behandlas av riksdagen senare än
under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen att
A. antaga det i det föregående nämnda förslaget till lag
om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets
kostnader för domstolsväsendet;
B. godkänna av mig i det föregående angivna grunder
för fördelning av pensionskostnader mellan staten och berörda
städer i samband med statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna m. m.;
C. bemyndiga Kungl. Maj :t att med berörda städer träffa
avtal om avveckling av städernas donationsj ord i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig i det föregående angivna
grunder samt att vidtaga de åtgärder i övrigt som erfordras
för genomförande av ifrågavarande avveckling;
D. besluta att den vissa städer tillkommande tolagsersättningen
skall avvecklas i enlighet med av mig i det föregående
angivna riktlinjer;
E. besluta att de till vissa städer m. m. utgående ersättningarna
från det under sjunde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till städers friheter skall upphöra från och
med den 1 januari 1965;
F. besluta att staten i enlighet med av mig i det föregående
angivna riktlinjer skall övertaga huvudmannaskapet
för uppbördsväsendet i de städer som nu har egen uppbördsförvaltning;
G.
godkänna av mig i det föregående angivna grunder för
lokalhållningen för tullverket; samt
H. besluta att de s. k. friskillingarna skall upphöra från
och med den 1 januari 1965.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Sven-Olof Norberg
Innehållsförteckning
Propositionen ..................................................
Förslag till lag om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets
kostnader för domstolsväsendet..............................
Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 april 1964 ....................
I. Inledning..................................................
II. Förslag av 1955 års stadsutredning samt i departementspromemorian
........................................i.............
1. Städernas donations jord.................................
2. Tolagsersättningen.......................................
3. Källarfrihetsmedlen m. m.................................
4. Domstols- och magistratsväsendet..........................
5. Uppbördsväsendet.....................................
6. Tullhusbyggnadsskyldigheten .............................
7. Övriga frågor ..........................................
8. Ordning och former för avvecklingen ....................
III. Remissyttranden ..........................................
IV. Departementschefen ........................................
V. Departementschefens hemställan ............................
1
3
5
5
7
7
13
16
18
20
24
27
29
36
51
67
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640292