Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 196b
1
Nr 151
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående tillägg till lagen den 28 april 19b9 (nr 183)
om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar; given
Stockholms slott den 17 april 196b.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående tillägg till lagen den 28
april 1949 (nr 183)) om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
GUSTAF ADOLF
Rune Hermansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, under förutsättning överensskommelse därom
träffas mellan Sverige och Finland, att i den nu gällande gemensamma stadgan
angående lottning i gränsälvarna skall införas två nya paragrafer med
bestämmelser om flottningsskada på fiskebyggnad. Dessa innehåller dels
att den som uppför fiskebyggnad i flottleden skall ha rätt att hos länsstyrelse
påkalla bestämmelser om skyddsanordningar att bekostas av de flottande,
dels att, om någon bygger i strid mot lag eller givna föreskrifter, han
skall ha skyldighet att själv svara för skada på byggnaden i följd av flottningen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sam7. Nr 151
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 196b
Förslag
till
Lag
angående tillägg till lagen den 28 april 1949 (nr 183) om flottningen
i Torne och Muonio gränsälvar
Härigenom förordnas som följer.
Under förutsättning att överenskommelse träffas mellan Sverige och Finland,
att i den vid lagen den 28 april 1949 (nr 183) om flottningen i Torne
och Muonio gränsälvar fogade stadgan skola införas två nya paragrafer, betecknade
8 a § och 22 a §, av nedan angiven lydelse, äger Konungen för ordna,
att dessa bestämmelser här i riket skola lända till efterrättelse från den
dag som angives i överenskommelsen.
8 a §.
Menar någon, som uppfört eller ämnar uppföra fiskebyggnad i flottleden,
att särskild anläggning eller åtgärd till skydd mot skada eller intrång på
byggnaden i följd av flottningen bör bekostas av de flottande, äger han genom
ansökan, som ingives till någon av länsstyrelserna, påkalla bestämmelse
om erforderliga skyddsanordningar. Om påföljd av underlåtenhet
att påkalla bestämmelse, som nu sagts, stadgas i 22 a §.
För behandling av ansökning enligt första stycket skola bestämmelserna
i 6—8 §§ i tillämpliga delar gälla.
22 a §.
Uppför någon fiskebyggnad i flottleden i strid mot lag eller givna föreskrifter,
svarar han själv för den skada, som kan uppstå på byggnaden i
följd av flottningen. Om någon utan att påkalla och avbida bestämmelse
om skyddsåtgärd, som sägs i 8 a §, uppför fiskebyggnad i flottleden, svarar
han under tiden själv för skadan.
Kungi. Maj:ts proposition nr 151 år 196b
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 april 196b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om tillägg till stadgan
angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled samt
anför därvid följande.
Inledning
Flottningen i Torne och Muonio älvar samt i ett havsområde utanför
Torne älvs mynning regleras enligt lag den 28 april 1949 (nr 183) genom
bestämmelser i en överenskommelse den 17 februari 1949 mellan Sverige
och Finland om flottningen i gränsälvarna och i en till överenskommelsen
fogad stadga angående flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled.
Bestämmelserna länder till efterrättelse i Sverige så länge överenskommelsen
är giltig.
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 10 september 1954 förordnades ombud
att för Sveriges del deltaga i överläggningar med representanter för
den finländska regeringen rörande översyn dels av konventionen den 10
maj 1927 mellan Sverige och Finland angående ordnandet av det samfällda
laxfisket i Torne och Muonio älvar dels av den med stöd av en sistnämnda
dag avgiven deklaration fastställda stadgan för fiskets bedrivande
inom Torne älvs fiskeområde dels ock av överenskommelsen den
17 februari 1949 mellan Sverige och Finland om flottningen i Torne och
Muonio älvar. De svenska och finländska ombuden antog som gemensam
benämning svensk-finska kommissionen för översyn av 1927 års konvention
angående det gemensamma laxfisket i Torne och Muonio älvar in. m.
(laxfiskekommissionen).
Med skrivelse den 23 oktober 1962 har de svenska ombuden1 till Kungl.
Maj :t överlämnat ett betänkande med förslag till ny överenskommelse och
stadga rörande fisket i Torne älvs fiskeområde samt förslag till ändring
1 Landshövdingen Manfred Näslund, överdirektören Jöran Hult och landssekreteraren
Torsten Segrell.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 196b
i flottningsöverenskommelsen och till ändringar i och tillägg till flottningsstadgan
(NU 1963: 2). Förslagen är gemensamma för de svenska och de
finländska ombuden i laxfiskekommissionen men i betänkandet har endast
de svenska ombudens motiv till förslagen intagits.
Genom beslut den 14 februari 1964 har Kungl. Maj :t uppdragit åt de
svenska sakkunniga i den år 1961 tillsatta svensk-finska gränsälvskommittén
att i samråd med de finländska sakkunniga i kommittén göra en
översyn av förslaget till den del det gäller överenskommelse och stadga rörande
fisket inom Torne älvs fiskeområde.
Över betänkandet i vad det avser tillägg till flottningsstadgan har efter
remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna i
Övre Norrbygdens vattendomstol, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
kammarkollegiet, över jägmästaren i övre Norrbottens
distrikt, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, fiskeriintendenten i övre
norra distriktet, Haparanda byamän, svenska sakkunniga i finsk-svenska
gränsälvskommittén och Torne älvs flottningsförening.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga frågan om tillägg till flottningsstadgan.
Gällande bestämmelser
Flottningsöverenskommelsen den 17 februari 1949, som innehåller bestämmelser
som främst avser förhållandet mellan de fördragsslutande staterna,
upptager —■ förutom föreskrift att flottningsstadgans bestämmelser
skall tillämpas — regler om flottgodsets frihet från tullbehandling, om rätt
att fritt föra redskap, material och förnödenheter för flottningen från den
ena staten till den andra, om skattefrihet i båda staterna för flottningsförening
som avses i stadgan samt om frihet och lättnader för de i flottningsarbetet
deltagande att överskrida riksgränsen. överenskommelsen föreskriver
härjämte skyldigheter för de flottande att utgiva viss avgift att
användas till bevarande av fiskbeståndet i vattenområdet. Flottgods må
icke påföras annan fiskeavgift inom någondera staten.
Bestämmelserna i den till överenskommelsen anslutna flottningsstadgan
är riktade till dem som flottar i vattendragen. Stadgan är uppbyggd efter
mönster av den svenska allmänna flottningslagstiftningen, nämligen 6 kap.
vattenlagen och lagen om flottning i allmän flottled. Även den vid stadgans
tillkomst i Finland gällande flottningslagstiftningen har tjänat som
förebild.
Av flottningsstadgans sex kapitel omfattar det första allmänna bestämmelser
och handlar om skyldighet för de flottande att bilda flottningsförening,
om anmälnings- och avgiftsskyldighet för flottande, om barkning
av virke och om tillträde in. m. till annans fastighet för dem, som ombesörjer
flottningsarbetet.
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1964
I andra kapitlet ges bestämmelser om flottledens utbyggnad m. in. Den
svenska länsstyrelsen i Norrbottens län och den finska länsstyrelsen i
Lapplands län har erhållit uppgiften att gemensamt pröva hithörande frågor.
Länsstyrelserna har att besluta såväl i ärenden rörande fastställande
av regleringsbestämmelser i inskränkt bemärkelse för flottledens begagnande
som i ärenden beträffande tillstånd att för flottningen utföra arbete
eller anläggning i vatten. Sådant tillstånd kan meddelas trots intrång i
motstående intressen. Länsstyrelserna äger även, där fråga ej är om avstående
av äganderätt, besluta att annans egendom tvångsvis tages i anspråk
för flottleds utvidgande eller förbättrande. Ersättning för skada
och intrång prövas av samma organ. Den som är missnöjd med länsstyrelsernas
beslut i fråga om sådan ersättning äger inom viss tid från beslutets
dag väcka talan om ersättningen vid allmän underrätt i den ort
där skadan eller intrånget sker.
Tredje kapitlet innehåller regler om flottningsförening och dess verksamhet.
Ersättning för skada genom flottningen behandlas i fjärde kapitlet. Huvudstadgandet
är en bestämmelse att flottningsföreningen skall gälda ersättning
med fulla värdet för skada och intrång som vållas i följd av flottningen.
Detta stadgande liksom kapitlets bestämmelser i övrigt ansluter nära
till bestämmelserna i 2 kap. i den svenska lagen om flottning i allmän
flottled. Ersättningsanspråk skall sålunda i allmänhet anmälas före utgången
av det kalenderår, då skadan uppkom. Anspråk på ersättning för
skada å fiskebyggnad eller fiskeredskap skall dock, till skillnad från vad
som gäller enligt den svenska flottningslagen, i regel anmälas inom fjorton
dagar från det skadan blev känd för byggnadens eller redskapens ägare.
Prövningen av frågor om ersättning i de fall då överenskommelse ej träffas
sker liksom enligt flottningslagen genom skiljemannaförfarande.
I femte kapitlet lämnas särskilda föreskrifter om vidmakthållande av
åtgärder till skydd mot skada genom flottningen och om sjunkvirke in. in.
Sjätte kapitlet slutligen upptager ansvarsbestämmelser, forumregler
in. in.
Flottningsöverenskommelsen och stadgan innefattar tillhopa fullständig
reglering av flottningsförhållandena i gränsälvarna. I flottningslagen är
nämligen stadgat (84 §), att lagen icke äger tillämpning på gränsfloderna
Torne och Muonio älvar. Vidare skall, enligt slutbestämmelser i lag den
19 juni 1919 (nr 425) om ändring i vissa delar av vattenlagen, i fråga om
flottleds anläggande, utvidgande eller förbättrande i samma älvar gälla
vad därom är särskilt stadgat. Vad som gäller på grund av förenämnda lag
den 28 april 1949 skall därför beträffande sagda flottledsfrågor tillämpas i
stället för 6 kap. vattenlagen.
Enligt 2 kap. 20 § 1 inom. vattenlagen krävs vattendomstols tillstånd
till fiskebvggnad, om byggnaden skall uppföras i älv eller annat större val
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1964
tendrag och därigenom kan ske märkbar inverkan på vattenståndet eller
vattnets lopp samt det ej är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt
förnärmas. Då fiskebyggnad i annat fall än det nu angivna skall uppföras
i enskilt vatten är förprövning av vattendomstol erforderlig, om det kan
antagas, att byggnaden förnärmar allmän rätt. Enligt 6 kap. 18 § svenska
vattenlagen äger den som byggt eller vill bygga i allmän flottled genom
stämning å flottningsföreningen påkalla vattendomstolens föreskrift att erforderlig
skyddsanordning skall bekostas av de flottande. I 7 § första
punkten flottningslagen stadgas, att om någon bygger i allmän flottled annorledes
än med lag eller givna föreskrifter överensstämmer, han själv får
stå skada som kan vållas på byggnaden i följd av flottningen. Enligt andra
punkten i samma lagrum bar ock den som bygger i allmän flottled
utan att påkalla och avbida vattendomstolens bestämmelser om skyddsåtgärd
enligt 6 kap. 18 § vattenlagen att under tiden själv svara för flottningsskada
på byggnaden.
Fiskekommissionens förslag
I sitt betänkande avhandlar fiskekommissionen huvudsakligen frågan om
ny fiskeöverenskommelse mellan Sverige och Finland. Den nuvarande konventionen
är enligt kommissionen ofullständig som reglering av fiskeförhållandena,
såtillvida att den i allt väsentligt icke avser fiske efter annat
än lax och laxöring och att den gäller endast i den mån staterna innehar
fiskerätten. Kommissionen erinrar om att konventionen innebär, att laxfisket
i Torne och Muonio älvar från mynningen, så långt dessa älvar bildar
riksgräns och lax uppstiger i dem, skall brukas samfällt för staterna
med undantag endast för vissa namngivna skatteförsålda fisken. Kommissionen
påpekar att svenska kronans regalrätt till laxfiske i gränsvattnen
underkänts i vissa rättsliga avgöranden under senare år och framhåller,
att allteftersom kronans anspråk på laxfisket underkännes, möjligheterna
till samfällt laxfiskebruk kommer att bli allt mindre. Därmed kommer även
tillämpningsområdet för de viktigaste av de nuvarande gemensamma bestämmelserna
att inskränkas. Kommissionen konstaterar, att från flottningshåll
uttryckts farhågor för att en sådan situation skulle medföra ett
enskilt fiske efter lax av betydligt större omfattning än det nuvarande samfällda
samt att företrädare för flottningen därför ansett sådana åtgärder
påkallade, som hindrar ett okontrollerat enskilt fiske, framför allt med
fasta fiskeverk. Från annat håll har påpekats, att ett alltför intensivt enskilt
laxfiske är speciellt ägnat att öka intressemotsättningar även mellan
fiskerättsinnehavarna inbördes. De finländska delegaterna har vidare betonat,
att det är ett allmänt finskt intresse att få deltaga i avgörandet av
frågor, i vilken omfattning och under vilka former fisket skall bedrivas inom
de svenska delarna av de för de båda staterna gemensamma fiskevatt
-
7
Kungi. Maj.ts proposition nr 151 år 1964
nen. Motsvarande aspekter kan enligt kommissionen anläggas för Sveriges
del i fråga om de finska vattenområdena. Beaktande av nu ifrågavarande
synpunkter nödvändiggör att vissa bestämmelser införes om utslående av
fasta fiskeverk.
Kommissionen erinrar om att åtskilliga olikheter föreligger de båda staterna
emellan i fråga om vattenrättslig reglering av byggande i vatten för
fiskeändamål. Det kan enligt kommissionen ifrågasättas, om eller i vilken
utsträckning de båda staternas vattenrättsliga lagstiftning omfattar de fasta
fiskeverk, som med hänsyn till de speciella förhållandena i gränsvattendragen
bedömes behöva regleras. På grund härav och med hänsyn till kommissionens
strävan att så långt detta är möjligt få till stånd på ömse sidor
om riksgränsen likalydande bestämmelser rörande fisket, finner kommissionen,
att särskilda vattenrättsliga regler för gränsvattnen måste utformas
i fråga om de fasta fiskeverken. För kommissionen framstår som en angelägen
uppgift att tillskapa regler, genom vilka kan förhindras att inom fiskeområdet
utsättes sådana fiskeverk, som med hänsyn till omfattning eller
annat länder till men framför allt för flottningsintresset.
Till fasta fiskeverk hänför kommissionen främst s. k. pator. Gemensamt
för pator av olika slag förklarar kommissionen vara, att de är av mer
stadigvarande natur samt byggda eller timrade.
Kommissionen framhåller, att de regler kommissionen i enlighet med det
sagda finner sig böra föreslå är avsedda att gälla endast under en övergångstid,
nämligen under tiden intill dess en allmän vattenrättslig konvention
trätt i kraft. Kommissionen förutsätter nämligen, att gränsälvskommittén,
som har i uppdrag att utarbeta förslag till en allmän vattenrättslig konvention
mellan Sverige och Finland rörande nyttjandet av gränsvattendragen,
kommer att föreslå bestämmelser med giltighet jämväl för nu avsedda
fiskeförhållanden.
Kommissionen föreslår, att åt länsstyrelserna i Norrbottens och Lapplands
län skall uppdragas att gemensamt pröva och avgöra ärenden angående
fiske i gränsälvarna. Något undantag för ärenden om tillstånd att utsätta
fasta fiskeverk förutsättes därvid icke. Kommissionen anser, att även vattenrättsliga
frågor som hänför sig till sådana anläggningar bör bli föremål
för gemensamma beslut av de båda länsstyrelserna och erinrar om att avgöranden
av liknande art redan nu ankommer på länsstyrelserna jämlikt flottningsstadgan,
särskilt när det gäller flottleds utbyggnad.
Med avseende på de flottandes skadeståndsskyldighet gentemot de fiskande
föreslår kommissionen vissa tillägg till bestämmelserna i flottningsstadgan.
Kommissionen erinrar om att huvudstadgandet angående flottningsskada,
vilken i stort sett motsvarar 6 § i den svenska flottningslagen, föreskriver
att för skada eller intrång i följd av flottningen skall gäldas ersättning
med fulla värdet. Flottningsstadgan saknar däremot motsvarighet till 7 § i
den svenska flottningslagen, vilket lagrum innehåller, att de flottande icke
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1965
är skadeståndsansvar^ för flottningsskada på byggnad, som uppförts annorledes
än på sätt som överensstämmer med lag eller givna föreskrifter eller
anlagts utan att anläggaren påkallat och avbidat vattendomstolens bestämmelse
om åtgärd till skydd mot skada av ifrågavarande slag. Kommissionen
anför följande.
De flottandes skyldigheter att till de laxfiskande i älvområdet gälda ersättning
för flottningsskada har hitintills bestämts därigenom att i kontrakt om
upplåtelse av samfällt laxfiske såsom villkor för upplåtelsen intagits föreskrifter
om sagda skadeståndsskyldighet. Dessa föreskrifter har undantagslöst
inneburit en begränsning av det skadeståndsansvar, som följer av flottningsstadgans
regler. I samma mån som den svenska staten förlorar rätten
till laxfisket minskas möjligheten att inom de svenska delarna av gränsvat.
tendragen på angivet sätt inskränka de flottandes skadeståndsskyldighet och
ökas alltså antalet av de fall, där sagda skyldighet bestämmes av flottningsstadgans
regler.
Farhågorna för att härigenom kan uppstå ett oskäligt skadeståndsansvar
för de flottande har föranlett kommissionen att överväga ändringar i de enligt
flottningsstadgan gällande skadeståndsreglerna. Detta övervägande förestavas
även av den omständigheten att det enligt kommissionens mening synes
obefogat att de flottande i gränsvattnen äro underkastade rättsregler,
vilka innebära tyngre skadeståndsansvar än det som gäller för flottande i
helt svenska vattendrag.
På grundval av sina bedömanden av nu ifrågavarande spörsmål föreslår
kommissionen, att i 4 kap. flottningsstadgan införes en ny paragraf, betecknad
22 a §, vari stadgas, att om någon uti flottleden utsätter fast fiskeverk
annorledes än med lag eller givna föreskrifter överensstämmer, han själv ansvarar
för den skada, som må vållas å fiskeverket i följd av flottningen. Här
avses fasta fiskeverk, vilka tillkommit i strid mot de vattenrättsliga bestämmelserna
i den av kommissionen samtidigt föreslagna fiskeöverenskommelsen
för Torne älvs fiskeområde eller icke överensstämmer med länsstyrelsernas
enligt sagda bestämmelser meddelade föreskrifter angående fiskeverket.
Införandet av en regel av nu angivna innebörd torde enligt kommissionen
icke vålla någon betänklighet. Är fiskeverket olagligt och bedrives flottningen
väl ordnad och med tillbörlig omsorg, synes det nämligen icke föreligga
något skäl för att de flottande skall vara ersättningsskyldiga gentemot
ägaren av det olagliga fiskeverket. Kommissionen framhåller, att man emellertid
bör beakta, att de flottande icke avses bli berättigade att egenmäktigt
förstöra eller genom uppenbar vårdslöshet vid flottningen skada ens ett olagligt
fiskeverk.
Vidare föreslår kommissionen, att vad som sagts skall gälla beträffande
skada å fiskeredskap, vilket nyttjas i strid mot de i den av kommissionen
föreslagna stadgan för fisket inom Torne älvs fiskeområde meddelade bestämmelserna.
Denna regel saknar motsvarighet i den svenska flottningslagen.
Det synes enligt kommissionen icke finnas skäl att skadeståndsrätt
skall åtnjutas av den som bryter mot fiskestadgan.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1964
Kommissionen anser, att beträffande fasta fiskeverk i gränsvattendragen
bör införas också regler av innehåll motsvarande 6 kap. 18 § vattenlagen
om påkallande av bestämmelser om skyddsanordningar och 7 § andra
punkten flottningslagen om byggandes eget ansvar för flottningsskada, då
sådana bestämmelser ej påkallats. Enär emellertid enligt flottningsstadgan
frågor om anläggningar eller åtgärder för flottleden prövas av de båda
länsstyrelserna, bör dessa tilläggas jämväl prövningen av spörsmål om
ifrågavarande skyddsanordningar. Det torde därvid enligt kommissionens
mening icke lämpligen kunna bli fråga om ett stämningsförfarande såsom
enligt vattenlagen, utan kommissionen finner sig böra föreslå, att fråga
om skyddsanordningar skall väckas genom ansökan, som riktar sig mot
flottningsföreningen. För det därefter följande förfarandet bör bestämmelserna
i 2 kap. i flottningsstadgan rörande flottleds utbyggnad m. m. i tilllämpliga
delar gälla. Kommissionen anser dock att uppgifter, som enligt dessa
bestämmelser ankommer på synemän, i stället skall ombesörjas av en
nämnd, som enligt kommissionens förslag till fiskeöverenskommelse mellan
länderna skall inrättas för vissa uppgifter på fiskets område.
Kommissionen föreslår att under 2 kap. flottningsstadgan i en tilläggsparagraf
efter 8 § skall införas bestämmelser beträffande fasta fiskeverk, som
med nyssnämnda modifikationer motsvarar 6 kap. 18 § vattenlagen. Motsvarigheten
till 7 § andra punkten flottningslagen föreslås skola intagas i
22 a § flottningsstadgan och givas det innehållet, att om någon utan att
påkalla och avbida länsstyrelsernas bestämmelser om skyddsåtgärd utsätter
fast fiskeverk i flottleden, han under tiden själv får stå för skadan.
Remissyttrandena
Kommissionens förslag till bestämmelser angående flottningsskada tillstyrkes
eller lämnas med något undantag utan erinran i remissyttrandena.
Flottningsföreningen framhåller, att ändringarna i flottningsstadgan i regel
är en följd av de lösningar kommissionen föreslagit i fiskeöverenskommelsen
och fiskestadgan. Ehuru föreningen tillstyrker de föreslagna flottningsbestämmelserna,
finner sig föreningen dock böra framhålla, att den
föreslagna bestämmelsen i 8 a § om föreningens skyldighet att bekosta
skyddsanordningar för fasta fiskeverk, vilken har hämtats från svensk rätt,
kan vara strängare mot de flottande än intern finsk flottningslag. Enligt
finsk lag är nämligen den som bygger i kungsådra skyldig att själv skydda
sig mot flottningsskador.
överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt förordar ytterligare begränsning
av de flottandes skadeståndsskyldighet och anför i detta hänseende
bl. a. följande.
I fråga om det regala älvfisket, som utarrenderas av de båda staterna, har
man i arrendekontrakten intagit sådana bestämmelser att flottningsför
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 196k
eningen endast blir ersättningsskyldig, om skadan förorsakas av uppenbar
vårdslöshet från flottningsföreningens sida. Den ovillkorliga ersättningsskyldigheten
för flottningsskador, som den nuvarande flottningsstadgan
lägger på flottningsföreningen, har i vissa fall lett till missbruk från skärgårdsfiskarnas
sida, anser flottningsföreningen. Om regalrätten till laxfisket
på svensk sida förklaras icke vara gällande kommer flottningsföreningen
att även i den större delen av älvområdet vara fullt ersättningsskyldig
för alla skador, som flottningen kan åstadkomma på de enskilda
fiskena. Med hänsyn till flottningens stora ekonomiska betydelse synes detta
icke vara önskvärt. I fråga om ny konvention och stadga föreslås att flottningsföreningen
endast skall vara skyldig att ersätta skador på fiskena då
skadan orsakats av uppenbar vårdslöshet från flottningsföreningens sida.
Gränsälvskommittén finner de föreslagna bestämmelserna angående flottningsskada,
vilkas rättmätighet enligt kommittén väl knappast kan sättas
i fråga, innefatta en angelägen komplettering av flottningsstadgan. Kommittén
anser den böra komma till stånd oavsett huruvida i den tillämnade
fiskeöverenskommelsen meddelas bestämmelser om utsättande av fasta fiskeverk
eller icke. Det torde nämligen i detta sammanhang vara av underordnad
betydelse om en fiskebyggnad uppförts i strid mot bestämmelser i en
mellanstatlig överenskommelse eller mot föreskrifter i rent nationell lagstiftning.
Kommittén har icke något att erinra mot att innehavare av fiskeverk
tillerkännes rätt att av länsstyrelserna påkalla bestämmelse om skyddsanordning
vid fiskeverket att bekostas av de flottande, men kommittén vill
icke därmed taga ställning till frågan huruvida det för framtiden bör ankomma
på länsstyrelserna att avgöra dessa ärenden. Enligt kommitténs mening
måste nämligen dessa anses falla inom vattenrättsskipningens område.
Fiskeriintendenten hyser betänkligheter mot förslaget i vad det innebär,
att länsstyrelserna även framgent skall avgöra ärenden av vattenrättslig
karaktär vilka hänför sig till gränsälvarnas flottled. Haparanda byamän uttalar
som sin mening, att det är en olämplig åtgärd att nu ändra reglerna
för flottningen i Torne älv. Ändringen synes nämligen byamännen bli endast
en tillfällig åtgärd i avvaktan på en allmän vattenrättslig konvention
mellan länderna.
Departementschefen
Gränsvattnen mellan Sverige och Finland är under nuvarande förhållanden
nyttjade i huvudsak endast för flottning och fiske. Behov av mellanstatlig
reglering har därför förelegat endast beträffande dessa två verksamhetsformer.
För flottningens del har överenskommits gemensamma bestämmelser
som innebär en tämligen fullständig reglering av verksamheten. I
fråga om fisket är däremot motsvarande reglering icke lika uttömmande.
Endast för laxfisket finnes gemensamma bestämmelser och dessa gäller endast
till den del staterna innehar fiskerätten. Fiskekommissionen har funnit
påkallat att åvägabringa en ny allt slags fiske omfattande överenskom
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 196''r
melse men har ansett de nuvarande gemensamma flottningsbestämmelserna
kunna bibehållas med blott vissa ändringar och tillägg.
Kungl. Maj :t har såsom inledningsvis anförts genom beslut den 14 februari
1964 uppdragit åt de svenska sakkunniga i gränsälvskommittén att i
samråd med de finländska sakkunniga i kommittén göra en översyn av förslaget
till den del det gäller överenskommelse och stadga rörande fisket
inom Torne älvs fiskeområde. Efter denna bearbetning avses förslaget skola
läggas till grund för en mellanstatlig fiskeöverenskommelse.
Förslaget till ändring av gällande gemensamma flottningsbestämmelser
torde kunna behandlas fristående från förslaget till bestämmelser om
fisket. De bestämmelser som hänför sig till förhållandet mellan flottande
och ägare av byggnader för fiskeändamål synes böra upptagas nu.
Enligt 7 § flottningslagen är de flottande icke ansvariga för flottningsskada
på byggnad som uppförts annorledes än på sätt som överensstämmer
med lag eller givna föreskrifter eller som anlagts utan att anläggningens
ägare påkallat och avbidat vattendomstolens bestämmelse om åtgärd
till skydd mot skada av ifrågavarande slag. Någon motsvarighet till
denna bestämmelse har icke medtagits i flottningsstadgan och har tydligen
ansetts obehövlig med hänsyn till att staterna hävdat regalrätt till laxfisket.
Hithörande frågor har, såvitt avser skador på laxfiskebyggnader, i
stället kommit att regleras i de kontrakt om upplåtelse av laxfiske som upprättats
mellan staten som innehavare av laxfiskerätten och de fiskande.
Fiskekommissionen har befarat, att markägarna, om statens fiskerätt underkännes
eller åtminstone ifrågasättes såvitt gäller betydande älvsträckor,
kommer att i sina vattenområden sätta ut fångstanordningar för att utnyttja
den fiskerätt de möjligen kan anses ha vunnit med det förändrade
rättsläget. Mot bakgrunden härav har fiskekommissionen föreslagit en bestämmelse
i flottningsstadgan av innehåll, att ägare av fast fiskeverk, som
utsatts olagligt i flottleden, skall själv svara för skada som orsakas av framflytande
flottgods. Förslaget har lämnats utan erinran av remissorganen.
För egen del vill jag anföra följande.
Bland fångstanordningar som kan vara till förfång för flottning är främst
att nämna laxpator och liknande fasta fiskeredskap. Enligt vad fiskekommissionen
uttalat är gemensamt för pator av olika slag, att de är av mer stadigvarande
natur samt byggda eller timrade. På grund av sin beskaffenhet
är de således att hänföra till fiskebyggnader i vattenlagens mening.
Enär älvområdet är enskilt fiskevatten, får däri utsättas fasta fiskeredskap
utan att jämlikt fiskelagen myndighets tillstånd behöver inhämtas.
Däremot föreligger enligt vattenlagen beträffande fiskebyggnader i stor utsträckning
skyldighet för den byggande att på förhand inhämta tillstånd,
i detta fall av vattendomstol. Såsom framgått erfordras sålunda enligt 2
kap. 20 § 1 mom. vattendomstols tillstånd till fiskebyggnad, om byggnaden
skall uppföras i älv eller annat större vattendrag och därigenom kan ske
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 196i
märkbar inverkan på vattenståndet eller vattnets lopp samt det ej är uppenbart,
att varken allmän eller enskild rätt förnärmas. Då fiskebyggnad i
annat fall än det nu angivna skall uppföras i enskilt vatten, är förprövning
av vattendomstol erforderlig, om det kan antagas att byggnaden förnärmar
allmän rätt.
Rätten att flotta är en sådan allmän rätt som avses i vattenlagen. Reglerna
om domstolsprövning torde omfatta alla fall av praktisk betydelse i vad
gäller förhållandet mellan dem som uppför fiskebyggnader och dem som
flottar i gränsälvarna och tillförsäkrar de flottande möjlighet att bevaka sina
intressen innan fiskebyggnader uppföres. Något undantag från nämnda
regler är icke stadgat beträffande dem som uppför fiskebyggnader på
platser som utarrenderats av kronan.
Uppförandet av fiskebyggnader i älvområdet såvitt gäller byggnader med
någon mer betydelsefull inverkan på motstående intressen är således reglerat
av vattenlagen. Däremot är flottningen i gränsälvarnas flottled icke
reglerad av vattenlagen och icke heller av flottningslagen. Den flottningsöverenskommelse
med Finland jämte tillhörande stadga som i stället gäller
ger såsom framgått av vad jag tidigare anfört icke flottningen samma
skydd som den rent svenska lagstiftningen mot skadeståndsanspråk från
innehavare av olagligt uppförda byggnader i vatten. Ehuru såsom jag nyss
uttalat prövningstvång gäller för fiskebyggnader som kan förnärma flottningen,
är det icke osannolikt att under rådande förhållanden sådana
byggnader kan komma att uppföras även i strid mot de regler som nu är i
fråga. Därjämte kan icke bortses från att den som bygger med vederbörligt
tillstånd för fiskeändamål, kan göra avvikelse från vad som vid tillståndsgivningen
föreskrivits angående byggnadens utformning. Flottande
i gränsälvarna bör liksom flottande i landet i övrigt ej ha att svara för
flottningsskador på byggnader som nu sagts.
Det kunde måhända övervägas att ej hänföra ansvarsbegränsningen till
enbart byggnader för fiskeändamål. Emellertid torde det icke behöva befaras,
att annat byggande i strid mot bestämmelser om prövningstvång
skall förekomma i någon betydande omfattning. Frågan synes därför kunna
anstå, till dess flottningsstadgan som en följd av en allmän A''attenrättslig
konventions tillkomst kan behöva överses.
På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att i flottningsstadgan intages
en bestämmelse, att om någon uppför fiskebyggnad i flottleden i
strid mot lag eller givna föreskrifter, han själv svarar för den skada som
uppstår på byggnaden i följd av flottningen. Bestämmelsen torde kunna
intagas som en första punkt i en ny paragraf, betecknad 22 a §.
Fiskekommissionen har vidare föreslagit, att en regel, som svarar mot
den nu avhandlade, skall införas beträffande skada på fiskeredskap som
nyttjas i strid mot den av kommissionen föreslagna stadgan för fisket
inom Torne älvs fiskeområde. Nämnda förslag till fiskestadga avses emel
-
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 196k
lertid icke bli genomfört nu. I den mån frågor om ersättningsskyldighet
uppkommer vid skadefall som här avses, torde avgörandena fa grundas på
allmänt skadeståndsrättsliga bedömanden. En särskild regel av detta slag
synes därför icke böra tillskapas för gränsälvsområdet.
Under kommissionsförslagets remissbehandling har av över jägmästaren
i övre Norrbottens distrikt föreslagits, att endast skador orsakade av uppenbar
vårdslöshet från flottningsföreningens sida skulle omfattas av ersättningsskyldighet.
En regel av sagda innehåll skulle emellertid komma
att medföra ett betydande avsteg från de båda ländernas interna lagstiftning
såvitt gäller villkor för bedrivande av allmän flottning. Den ytterligare
begränsning av skadeståndsansvaret som sålunda ifrågasatts synes däiför
icke vara att förorda.
Kommissionen har föreslagit ett stadgande om möjlighet för den som
bygger i flottleden för fiskeändamål att påkalla bestämmelser om anordningar
till skydd för byggnaden. Detta förslag har anknytning till en grundsats
inom den svenska vattenrätten. I rättsförhållandet mellan de flottande
och den som bygger i en befintlig flottled gäller nämligen icke blott att
den byggande är skyldig att tillse att flottningen i möjligaste mån skall
kunna "fortgå obehindrat utan även att de flottande skall vidtaga skäliga
åtgärder för att skydda byggnaden mot skada genom flottningen. För en
sådan skyddsåtgärd har flottningsföretaget att bestrida kostnaden. Den
som bygger i flottled har enligt 6 kap. 18 § vattenlagen rätt att väcka
talan i detta hänseende.
Beträffande flottningsbestämmelserna för gränsälvarna saknas motsvarighet
till bestämmelsen i 6 kap. 18 § vattenlagen om rätt att få till stånd
skyddsanordningar på de flottandes bekostnad. Sådan rätt bör skäligen
föreligga även i gränsälvarna. Flottningsstadgan torde därför böra kompletteras
med en bestämmelse av detta innehall. Denna bestämmelse böi
intagas som 8 a §. Vidare torde i stadgan böra föreskrivas, att den som
bygger i flottleden, innan bestämmelser om skyddsåtgärd meddelats, själv
får svara för flottningsskada som kan åsamkas byggnaden under denna
tid.
Enligt gällande konvention mellan Sverige och Finland om staternas samfällda
nyttjande av laxfiske i Torne och Muonio älvar skall länsstyrelserna i
gränslänen företräda staterna i alla frågor som rör sådant fiske. Länsstyielserna
upplåter laxfiskerätten till enskilda genom arrendekontrakt. I konventionen
är föreskrivet, att innan avtal slutes om utarrendering av laxfisken
bestämmelser skall träffas om de skyddsanordningar mot skada genom virkesflottning,
som må prövas nödiga. Det nu såsom 8 a § föreslagna tillägget
till flottningsstadgan bör givetvis icke anses medtöra hinder för länsstyrelserna
att beträttande samfällda laxtisken såsom hittills genom särskilda
upplåtelsevillkor reglera frågor om skyddsanordningar mot flottningsskada.
Gränsälvskommittén och fiskeriintendenten har anfört betänkligheter
14
Kungi. Maj.ts proposition nr 151 år 1964
mot kommissionens förslag att länsstyrelserna även framgent skall avgöra
ärenden av vattenrättslig karaktär beträffande flottningen i gränsälvarna.
I avbidan på förslaget till en allmän vattenrättslig konvention mellan Finlan
och Sverige anser jag emellertid icke, att några organisatoriska förändringar
i förevarande hänseende bör genomföras.
Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till överenskommelse
mellan Sverige och Finland om tillägg till flottningsstadgan av det innehåll,
som angivits i det föregående. Förslaget är föremål för prövning av
den finländska regeringen.
Under förutsättning att överenskommelse träffas mellan Sverige och Finland
om de nu föreslagna tilläggen till flottningsstadgan torde dessa böra
införlivas med den svenska rätten genom en av Kungl. Maj :t och riksdagen
gemensamt stiftad lag. Inom justitiedepartementet har utarbetats bilagda
förslag till lag angående tillägg till lagen den 28 april 1949 (nr 183) om1,
flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget1 måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
1 Lagförslaget, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är likalydande med det vid propositionen
fogade, har här uteslulits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 196$
15
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 april
1964.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
regeringsrådet Holmgren,
justitierådet Bergsten.
Enligt lagrådet den 15 april 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 3 april 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående tillägg till lagen den 28 april 19$9 (nr
183) om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Göran Herner.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
16
Kungi. Maj:ts proposition nr 151 år 1964
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 april 1964.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Johansson, Hermansson, Holmqvist,
Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, lagrådets denna
dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 april 1964 remitterade
förslaget till lag angående tillägg till lagen den 28 april 1949 (nr 183) om
flottningen i Torne och Muonio gränsälvar.
Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran hemställer
föredraganden dels att förslag till överenskommelse mellan Sverige och
Finland om tillägg till flottningsstadgan för gränsälvarna i enlighet med
vad föredragande statsrådet anfört till statsrådsprotokollet den 3 april 1964
måtte godkännas av Kungl. Maj:t, dels att lagförslaget med ett par redaktionella
jämkningar måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Då det under förhandlingar mellan Sverige och Finland förutsatts att
överenskommelsen skulle träda i kraft så snart som möjligt, torde förevarande
lagförslag böra behandlas av riksdagen under dess vårsession.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640365