Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 196b

1

Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 § ränteregleringslagen den 25
maj 1962 (nr 258); given Stockholms slott den 3
april 196b.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 § ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr
258).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en utvidgning av möjligheten till emissionskontroll
i fråga om kreditaktiebolagens upplåning i syfte att möjliggöra sådan
kontroll beträffande långfristiga reverslån.

1

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. A’r 142

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr 258)

Härigenom förordnas, att 6 § ränteregleringslagen den 25 maj 1962 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Riksbanken äger föreskriva, att
obligationer, förlagsbevis eller andra
för den allmänna rörelsen avsedda
skuldebrev ej må utgivas utan
tillstånd av riksbanken. Vad nu sagts
skall dock ej gälla skuldebrev, som
utgivas av riksgäldskontoret.

Riksbanken äger föreskriva, att
obligationer, förlagsbevis eller andra
för den allmänna rörelsen avsedda
skuldebrev ej må utan riksbankens
tillstånd utgivas av annan än
riksgäldskontoret och att andra skuldebrev
än nyss sagts ej må utan sådant
tillstånd utgivas av kreditaktiebolag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1964

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 13 mars 1964.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i ränteregleringslagen
och anför därvid följande.

Inledning

Kreditmarknadens beredskapslagstiftning, som fick sin nuvarande utformning
år 1962, består av likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen
samt ränteregleringslagen, alla av den 25 maj 1962 (nr 256—
258). Bestämmelserna i dessa lagar, som gäller t. o. m. den 30 juni 1965,
skall äga tillämpning först efter förordnande av Kungl. Maj :t. Sådant förordnande
förutsätter framställning av fullmäktige i riksbanken och kan
meddelas i den mån det på grund av utomordentliga omständigheter prövas
nödigt för att uppnå vissa syften, som anges i de olika lagarna. Något dylikt
förordnande har inte meddelats, men i stor utsträckning har överenskommelser
av samma innebörd träffats mellan riksbanken och berörda kreditinrättningar.

Ränteregleringslagen innehåller bestämmelser om räntereglering och
emissionskontroll. Denna kontroll är avsedd att komplettera en reglering
av kreditinrättningarnas utlåningsräntor och möjliggör dessutom en prioritering
av vissa kreditbehov. Möjligheten till emissionskontroll är begränsad
till obligationer, förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda
skuldebrev. Riksbanken kan vid en tillämpning av ränteregleringslagen
föreskriva, att sådana fordringsbevis inte får utges utan tillstånd av
riksbanken.

1 en inom finansdepartementet i februari 1964 upprättad promemoria (Fi
stencil 1964: 1) har mot bakgrunden av vissa strukturförändringar på kapitalmarknaden
föreslagits en ändring i ränteregleringslagen, varigenom
Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 142

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 ur 196b

emissionskontroll blir möjlig även i fråga om sådana av kreditaktiebolag
utgivna skuldebrev som inte är avsedda för den allmänna rörelsen.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgetts av bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen, allmänna pensionsfondens
tre särskilda fondstyrelser gemensamt, fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Aktiebolaget Industrikredit, Aktiebolaget Företagskredit,
Aktiebolaget Svensk exportkredit, Kommunkredit aktiebolag, Kommunlåneinstitutet
aktiebolag, Svensk fartygskredit aktiebolag, Göteborgs intecknings
garanti aktiebolag, Hälsingborgs intecknings garanti aktiebolag, Sparbankernas
inteckningsakliebolag, Sparbankernas fastighetskreditaktiebolag,
Svenska intecknings garantiaktiebolaget och Svensk fastighelskredit aktiebolag.

Bland remissinstanserna föreligger delade meningar om förslaget. Samtidigt
som detta från åtskilliga håll accepterats som en konsekvensändring
i den gällande lagstiftningen om emissionskontroll har från andra håll riktats
principiell kritik mot denna lagstiftning och avstyrkts en utvidning
av emissionskontrollen.

Jag anhåller nu att få fa upp denna fråga till behandling.

Gällande ordning

Enligt 1 § ränteregleringslagen kan Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar
förordna, att lagens bestämmelser om befogenhet för riksbanken att
töreskriva anmälningsskyldighet, maximi- eller minimiränta eller skyldighet
att inhämta tillstånd till utgivande av vissa skuldebrev helt eller delvis
skall äga tillämpning. Med ränta likställs i lagen varje annan gottgörelse,
som utgör vederlag vid lån av pengar och inte enbart ersättning för särskilda
omkostnader i anledning av lånet (2 §). Lagens bestämmelser skall
emellertid inte tillämpas på ränta, för vars beräknande eller fastställande
gäller särskilda bestämmelser i lag eller annan allmän författning eller enligt
beslut av Kungl. Maj:t (3 §).

I fråga om inlåning av pengar omfattar riksbankens befogenhet att meddela
föreskrifter angående anmälningsskyldighet kreditinrättning och annan
vilken bedriver sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen
begagnas. När det gäller utlåning av pengar, kan anmälningsskyldighet
åläggas bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskreditkassa, postsparbanken,
postgirorörelsen, försäkringsbolag och allmänna pensionsfonden. Anmälningsskyldighet
får enligt lagen föreskrivas i fråga om räntesatser och övriga
villkor, som tillämpas vid inlåning eller utlåning, liksom beträffande
ändring av inlåningsränta och höjning av utlåningsränta. I de båda sist -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1964

nämnda fallen får riksbanken dessutom föreskriva, att anmälan skall göras
minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen och att anmälan skall
innehålla uppgift om skälen för ändringen (4 §).

För de typer av inlåning, som jag nyss berört, kan riksbanken fastställa
inaximi- eller minimiränta. Vidare kan riksbanken fastställa maximiränta
för utlåning av pengar från sådan kreditinrättning som jag nämnt i det
föregående. Föreskrifter om maximi- eller minimiränta får meddelas att
gälla viss tid, högst sex månader. Giltighetstiden kan förlängas, dock högst
med sex månader varje gång (5 §).

De närmare bestämmelserna om emissionskontroll finns i 6 § ränteregleringslagen.
Som jag redan nämnt, kan riksbanken enligt dessa bestämmelser
föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda skuldebrev inte får utges utan tillstånd av riksbanken.
Skuldebrev, som riksgäldskontoret ger ut, är emellertid undantagna från
emissionskontroll.

Utöver de regler jag nu nämnt innehåller ränteregleringslagen bl. a. bestämmelser
om uppgiftsskyldighet och om påföljder vid överträdelse avriksbankens
föreskrifter (7—9 §§). Kungl. Maj:t har enligt 12 § rätt att
meddela de närmare bestämmelser, som fordras för tillämpning av lagen.

Förordnande om tillämpning av bestämmelserna i ränteregleringslagen
förutsätter enligt 1 § i denna lag, att ett sådant förordnande prövas nödigt
för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.
Som jag förut nämnt, kan förordnande meddelas endast efter framställning
av riksbanksfullmäktige. Den kontroll över emissioner av obligations-
och förlagslån, som riksbanken för närvarande utövar, bygger emellertid
inte på något förordnande om tillämpning av ränteregleringslagens
bestämmelser utan på eu överenskommelse mellan riksbanken och de kreditinrättningar,
som kan delta i utbjudandet av sådana lån på marknaden.
Överenskommelsen innebär, att obligationer och förlagsbevis bjuds ut endast
efter medgivande av riksbanken.

Enligt lagen den 26 april 1963 (nr 76) om kreditaktiebolag avses med
sådant bolag aktiebolag, som har till ändamål att driva lånerörelse och att
genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel men i
vars verksamhet bankrörelse inte ingår.

Till kreditaktiebolagen hör till en början en grupp aktiebolag med staten
som delägare, vilka tillkommit för att täcka speciella lånebehov. Denna
grupp består av Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget Företagskredit,
vilka har till uppgift att lämna kredit åt mindre och medelstora näringsföretag,
samt Aktiebolaget Svensk exportkredit, som har till ändamål
att medverka vid finansieringen av svensk export. Senare denna dag ämnar
jag föreslå proposition till riksdagen med anhållan om bemyndigande för
Kungl. Maj :t alt träffa avtal om bildande av två aktiebolag för kreditgiv -

6

Kungl. Maj. ts proposition nr U2 år 1961

ning till lantbruksnäringarna, Lantbruksnäringarnas primärkredit aktiebolag
och Lantbruksnäringarnas sekundärkredit aktiebolag.

Till kreditaktiebolagen hör vidare två bolag, som bildats för kreditgivning
till kommunerna, Kommunkredit aktiebolag och Kommunlåneinstitutet
aktiebolag, samt Svensk fartygskredit aktiebolag, vilket har till ändamål
att lämna kredit till skeppsfarten. Slutligen hör hit en grupp aktiebolag
med fastighetsbelåning som ändamål, nämligen Göteborgs intecknings
garanti aktiebolag, Hälsingborgs intecknings garanti aktiebolag, Sparbankernas
inteckningsaktiebolag, Sparbankernas fastighetskreditaktiebolag,
Svenska intecknings garantiaktiebolaget och Svensk fastighetskredit aktiebolag.

Promemorian

Motiven till nuvarande regler

I promemorian erinras till en början om att ränteregleringslagen i lägen,
där emissionskontroll anses nödvändig men inte kan uppnås genom överenskommelse,
ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om sådan kontroll
efter framställning av riksbanksfullmäktige.

I fortsättningen erinras något om de motiv, som anfördes för de gällande
reglerna om emissionskontroll. Sålunda ansågs, att denna kontroll vid en
räntereglering var ett naturligt och nödvändigt komplement till föreskrifter
om kreditinrättningarnas utlåningsräntor. Vidare ansågs emissionskontroll
kunna bli behövlig som led i ett prioriteringssystem, avsett att säkerställa
finansieringen av vissa kreditbehov, och kontrollen framstod då som
ett komplement till placeringskvoter eller motsvarande regler för kreditinrättningarna.

Vid tillkomsten av ränteregleringslagen diskuterades även emissionskontrollens
täckningsområde med hänsyn till kontrollens syfte. Därvid nämndes
som en tänkbar invändning mot emissionskontroll som prioriteringsinstrument,
att denna kontroll skulle kunna sättas ur spel genom att ett
industriföretag i stället för att ge ut obligationslån sålde vanliga reverser
till placerarna, t. ex. genom förmedling av en affärsbank. I den proposition,
vari ränteregleringslagen föreslogs, framhölls emellertid, att denna invändning
bortsåg från att de viktigaste köparna av sådana reverser, försäkringsbolagen,
kunde underkastas särskilda placeringsregler med prioriteringssyfte.
Samma argument skulle även kunna användas om emissionskontrollen
sågs från ränteregleringssynpunkt, eftersom t. ex. räntesättningen
för försäkringsbolagens industrilånegivning vid behov kunde kontrolleras, heter
det vidare i promemorian. Av dessa skäl kunde det anses rimligt att i
riksbankens praxis och i ränteregleringslagen begränsa emissionskontrollens
omfattning till obligationer, förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen
avsedda skuldebrev.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 är 10(it

7

Emissionskontrollen i dagsläget

I promemorian skildras därefter emissionskontrollen i dagens läge. Därvid
framhålls till en början, att de senaste åren kännetecknats av eu avveckling
av de direkta regleringarna på kapitalmarknaden. Detta har enligt
promemorian möjliggjorts genom ett bättre statsfinansiellt läge, ett ökat utbud
av långt kapital — i hög grad beroende på tillkomsten av allmänna pensionsfonden
— och en rörligare räntepolitik. De direkta ränterekommendationerna
rörande bottenlån i bostads- och jordbruksfastigheter samt kommunlån
har slopats, liksom de rekommenderade plaeeringsreglerna för försäkringsbolag
och sparbanker. Emissionskontrollen har emellertid behållits.
Även i det mera balanserade kapitalmarknadsläget har efterfrågan på kapital
från bostadsbyggandets, kommunernas och näringslivets sida varit så
stor, att det tillgängliga utrymmet för obligationsemissioner i allmänhet inte
räckt till för att tillgodose låntagarnas önskemål. Kontrollen har därför
kommit att spela den avsedda rollen som hämsko på plötsliga eller över tiden
utspridda räntestegringsprocesser och som instrument för att möjliggöra
de nödvändiga stora upplåningsaktionerna från de bostadsfinansierande
institutens sida.

Enligt promemorian torde en kontroll från riksbankens sida över emissionsverksamheten
vara svår att undvara på grund av den struktur, som
kännetecknar vår obligationsmarknad. Härom heter det vidare.

På låntagarsidan märks de stora och i hög grad till några institutioner
koncentrerade lånebehoven för bostadsbyggandet, de numera mycket betydande
emissionerna för de största städerna och de ånyo växande statliga lånebehoven,
som skall inpassas i strömmen av de mindre emissioner som
sker direkt eller genom särskilda mellanhandsinstitut för näringslivet och
övriga kommuner. På placerarsidan förekommer även eu stark koncentration:
allmänna pensionsfonden synes komma att svara för drygt hälften av
placeringsbehoven och en stor del av återstoden faller på några stora försäkringsbolag
och på postbanken. Härjämte bör hänsyn tagas till affärsbankernas
roll. Genom egna placeringar på kort sikt och genom korta lån i olika
former till de ovannämnda storplacerarna bidrager de till att efterfrågan på
nyemissioner, som den visar sig på marknaden, kan ökas kraftigt i tider
med god affärsbankslikviditet och förväntningar om räntefall. Å andra sidan
kan placeringsintresset falla långt under sin långsiktstrend i situationer
med svag likviditet och förväntningar om stigande räntesatser vid emissionerna.
Det är givetvis icke normalt ett kreditpolitiskt intresse att oberoende
av konjunktursituationen stabilisera räntenivån på obligationsmarknaden,
men det är ofta klart motiverat att undvika kraftigare utslag av instabilitet
i räntebildningen, som skapas av den ovan beskrivna strukturen
på låntagar- och placerarsidorna. De svenska erfarenheterna rörande behovet
av emissionskontroll synes i själva verket överensstämma med dem som
gjorts i praktiskt taget alla betydande europeiska länder.

Med hänsyn till det anförda bör man, enligt vad som sägs i promemorian,
räkna med en situation, där eu — normalt inte alltför restriktiv

emis -

8

Kungl. Ma j. ts proposition nr 7 £2 år 196i

sionskontroll tillämpas men där det inte är behövligt att i den ena eller den
andra formen reglera kreditinrättningarnas ntlåningsräntor eller placeringsfördelning.
Sådana regleringar torde allmänt uppfattas som mera besvärande.
Ett dylikt konstaterande resor emellertid, sägs det vidare, frågan om
emissionskontrollens tillämpningsområde. Särskilt aktualiseras frågan i vad
män emissionskontrollen kan sättas ur spel genom en ökning av reverslånemarknaden,
då kontrollen inte stöds av eller kan ses som komplement till
räntesättnings- och placeringsföreskrifter för kreditinrättningarna.

Kreditaktiebolagen och emissionskontrollen

I anslutning till vad som nu återgetts framhålls i promemorian, att en annan
förändring inträffat sedan det nuvarande tillämpningsområdet för emissionskontrollen
utbildades. Härmed avses tillväxten och tillkomsten av eu
råd kreditaktiebolag. Syftet med dessa institutioner är, heter det, att uppträda
som mellanhänder för att ge tillgång till kapitalmarknaden, i första
hand obligationsmarknaden, för låntagare som annars skulle möta svårigheter
på grund av begränsade lånebehov eller av säkerhetsskäl. Efter en
översikt över kreditaktiebolagen sägs, att betydelsen av denna typ kreditinrättningar
starkt ökat, både genom en stark expansion hos de äldre instituten
och genom den växande rörelsen hos de nytillkomna. Kreditaktiebolagens
sammanlagda upplåningskapacitet uppgår i dag till betydande belopp.
Deras årliga upplåning bär sålunda enligt promemorian stigit från
cirka 100 miljoner kronor år 1960 till närmare 1 000 miljoner kronor år
1962.

Kreditaktiebolagens upplåning på kapitalmarknaden kan ske genom emission
av obligationer och förlagsbevis men också i form av långfristiga reverslån,
framhålls det fortsättningsvis i promemorian. Reverslånen kan utan
några hinder förvärvas av t. ex. försäkringsbolag, däremot inte av affärsbanker
eller —- i flera fall — postbanken. Allmänna pensionsfonden kan
placera i reverslån efter det att Kungl. Maj :t i särskild ordning godkänt den
låntagande kreditinrättningen. Ett sådant godkännande har lämnats beträffande
Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget Svensk exportkredit.

Promemorian upptar vidare en redogörelse för ett yttrande av riksbanksfullmäktige
över en framställning om godkännande av Aktiebolaget Företagskredit
som sådan kreditinrättning, till vilken allmänna pensionsfonden
får lämna reverslån. Fullmäktige har i detta yttrande rest frågan om den inverkan,
som en tillväxt av reverslånemarknaden kan utöva på emissionskontrollens
och kapitalmarknadens funktionssätt. Därvid framhölls, att
emissionskontrollen måste betraktas som ett nödvändigt instrument för att
upprätthålla balans på kreditmarknaden utan alltför starka svängningar i
det allmänna ränteläget. Ur yttrandet återges i promemorian följande.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr l t2 år 19G''r

Ränteeffekterna av en vidgad reverslånemarknad, fri från det dämpande
inflytande som emissionskontrollen har, bör vidare inte underskattas. Det
har nämligen under de senaste åren ofta kunnat konstateras, att det varit
reverslånen som tenderat att leda ränteutvecklingen, när läget på kreditmarknaden
stramats åt. Detta är rätt naturligt med hänsyn till att reverslåneavtalet
vanligen är ett »bilateralt» avtal, där kontrahenterna har möjligheter
att utan insyn och utan andras mellankommande träffa överenskommelser
om lånevillkor. Hur vidsträckta dessa möjligheter kommer att vara, blir
beroende av hur effektiv den öppna prisbildningen på kapitalmarknaden är,
d. v. s. den prisbildning som framträder vid emissioner och omsättning av
obligationslån på marknaden och som inte minst är av betydelse för låntagarna,
när dessa behöver orientera sig om ränteutvecklingen. Ju mer dominerande
den öppna prisbildningen kan göras, desto mindre blir utrymmet
för en genom tvåsidiga överenskommelser avvikande räntebildning, som
framförallt tenderar att uppstå vid överefterfrågan på kredit. När en ränteförändring
äger rum på obligationsmarknaden, är den öppen och kontrollerbar
från de penningvårdande myndigheternas sida eller framkallad av dessa
som utslag av en avsiktlig politik. Äger den rum vid sidan av obligationsmarknaden
är det uppenbarligen andra krafter som gör sig gällande. Valet
mellan en successivt utvidgad reverslånemarknad å ena sidan och hävdandet
av obligationsmarknadens dominans å den andra blir därför ett val mellan
en alltmera svårpåverkbar ränteutveckling och en utveckling, där räntan
såsom ett instrument för den ekonomiska politiken självfallet bör vara
rörlig, men där ansvariga myndigheters ställningstaganden spelar en väsentlig
roll.

Genom kreditaktiebolagens tillväxt, sägs det sammanfattningsvis i promemorian,
har uppstått ett läge, i vilket reverslånemarknaden har möjligheter
att utvecklas i en omfattning som skulle kunna i avsevärd grad minska
emissionskontrollens effektivitet.

Förslag till utvidgning av emissionskontrollen

Mot bakgrunden av vad som sagts om kreditaktiebolagens växande betydelse
och dess inverkan på emissionskontrollen diskuteras i promemorian
vilka åtgärder som behöver vidtas. Avskaffandet av direkta ränte- och placeringsreglerande
åtgärder samt de ökade möjligheterna för tillväxten av en
stor reverslånemarknad sägs ha skapat ett dilemma, vilket måste lösas för
att bevara den kontroll över ränteläge och upplåningsverksamhet på kapitalmarknaden
som är nödvändig. En lösning skulle vara att på nytt införa er.
direkt reglering över räntevillkoren på åtminstone vissa reverslån. Eu annan
lösning skulle vara att utsträcka emissionskontrollen till större reverslån,
som lämnas av i första hand allmänna pensionsfonden och försäkringsbolagen.
Båda dessa lösningar synes emellertid innebära kraftigare ingrepp
än som är motiverat, heter det vidare.

1 promemorian förordas i stället en lösning av innebörd att långfristiga reverslån,
som upptas av kreditaktiebolag, från emissionskontrollsynpunkt likställs
med obligationslån. Detta ställningstagande motiveras med att det, så -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 196b

som framgår av det föregående, i huvudsak anses vara kreditaktiebolagens
reverslån, som skulle kunna leda till en tillväxt av reverslånemarknaden.
En sådan utveckling skulle enligt promemorian vara betänklig med hänsyn
både till emissionskontrollens effektivitet och till de mer allmänna önskemålen
om en marknad med öppen prisbildning. Med långfristigt lån kan enligt
promemorian avses lån med slutbetalning senare än fem år.

Enligt promemorian skulle den föreslagna åtgärden sannolikt i och för
sig reducera incitamenten att utnyttja reverslån i stället för obligationslån
och därmed bidra till en från mer allmänna synpunkter önskvärd dominans
för obligationslånen med deras för insyn öppna prisbildning.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Promemorians redovisning av emissionskontrollens funktion och användningsmöjligheter
i dagens ekonomiska situation föranleder åtskilliga remissinstanser
att yttra sig rent principiellt om nödvändigheten av fortsatt
emissionskontroll. De uttalanden, som i detta hänseende görs av bankernas,
sparbankernas och försäkringsbolagens intressesammanslutningar, är
kritiska mot emissionskontrollen som sådan och även mot en eventuell
utvidgning av kontrollens tillämpningsområde.

Svenska bankföreningen menar sålunda att det efter den successiva breddning
av placeringsutrymmet på kapitalmarknaden, som kännetecknat utvecklingen
under de senaste åren, inte längre torde vara behövligt att
genom regleringsåtgärder prioritera vissa kreditbehov. Svenska sparbanksföreningen
anser att utvecklingen snarast bekräftat föreningens tidigare
framförda uppfattning, att en lagstiftning om räntereglering och emissionskontroll
är obehövlig. Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar
att ett bibehållande av emissionskontrollen motverkar de syften, som man
velat vinna med den under de senaste åren genomförda avvecklingen av
andra regleringar och med en rörlig räntepolitik. Kontrollen kan enligt förbundets
mening försvåra en naturlig balans på kapitalmarknaden. En utvidgning
av kontrollområdet måste ytterligare accentuera kontrollens effekt
att motverka denna balans, säger förbundet.

Frågan om utvidgning av emissionskontrollen

Remissinstansernas huvudintresse är emellertid inriktat på det konkreta
förslag, som förts fram i promemorian. Den föreslagna utvidgningen
av emissionskontrollens tillämpningsområde uppfattas på flera håll som
en riktig och adekvat lösning i strävandet att under rådande utvecklingstendenser
upprätthålla emissionskontrollens effektivitet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 är 196b

11

Sålunda erinrar bankinspektionen om att förslaget i promemorian aktualiserats
av det läge, som uppstått på reverslånemarknaden genom kreditaktiebolagens
tillväxt. Inspektionen framhåller kreditaktiebolagens möjlighet
att låna direkt hos försäkringsbolag och allmänna pensionsfonden utan
att behöva gå vägen över obligationsmarknaden. Härigenom förlorar emissionskontrollen
något av sin betydelse som medel att påverka ränteutvecklingen,
påpekar inspektionen. Så länge denna kontroll anses erforderlig,
bör den enligt inspektionens uppfattning vara, såvitt möjligt, effektiv. Generalpoststyrelsen
finner för sin del, med hänsyn till de i promemorian
skildrade strukturförändringarna på kreditmarknaden, att den föreslagna
ändringen står i överensstämmelse med de intentioner, som ligger bakom
tillkomsten av beredskapslagarna om räntereglering och emissionskontroll.
Riksbanksfullmäktige framhåller, att de föreslagna ändringarna i ränteregleringslagen
erbjuder en metod att nå samma mål som fullmäktige
syftade till med sitt förslag i yttrandet över Aktiebolaget Företagskredits
tidigare omnämnda framställning. Den praktiska skillnaden är att åtgärden
utöver allmänna pensionsfonden även berör de få övriga placerande
institutioner, som kan komma i fråga i detta sammanhang, heter det vidare
i fullmäktiges yttrande.

De tre remissinstanser, som sist berörts, tillstyrker promemorians förslag
eller lämnar detta helt utan erinran. En ledamot av riksbanksfullmäktige
har emellertid reserverat sig mot fullmäktiges yttrande och anfört,
att fullmäktige bort avstyrka en komplettering av ränteregleringslagen.
Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran även av
försäkringsinspektionen, allmänna pensionsfondens tre särskilda fondstyrelser,
riksgälds fullmäktige, Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget
Företagskredit. Försäkringsinspektionen påpekar att reverser, som utfärdats
av kreditaktiebolag, inte kan användas för redovisning av försäkringsfondens
bundna sektor utan särskild prövning av inspektionen.

Även bland övriga remissinstanser finns emellertid företrädare för åsikten,
att utvecklingen på kreditmarknaden kan leda till ojämnheter i den
nuvarande emissionskontrollen. Sveriges jordbrukskassefärbund hänvisar
till att förbundet vid tillkomsten av ränteregleringslagen i princip accepterade
eu beredskapslagstiftning om emissionskontroll. Om ränteregleringslagen
fortfarande skall betraktas som en beredskapslag, endast avsedd
att tillämpas i verkligt kritiska lägen, är det enligt förbundets mening
konsekvent att i denna lag också införa kontroll över kreditaktiebolagens
långfristiga reverslån. Om sådana lån fått en viss omfattning,
beror detta nog inte bara på att de är enklare alt administrera utan även
på att de ger möjlighet att undandra sig den kontroll, som riksbanken
även i mindre kritiska lägen utövar på obligationsemissionerna och önskar
utöva på räntan, säger jordbrukskasseförbundet. Svenska intecknings garantiaktiebolaget
delar den i promemorian framförda åsikten att okon -

12

Kiingl. Maj:ts proposition nr H2 år W6i

trollerad möjlighet att ta upp långfristiga reverslån kan innebära ett kringgående
av emissionskontrollen, som nu är inriktad på obligationer och
förlagsbevis.

På andra håll gör man bestämt motstånd mot tanken på en utvidgning
av emissionskontrollen. I betydande utsträckning motiveras detta med den
principiella uppfattningen, att emissionskontrollen som sådan är obehövlig
eller ekonomiskt skadlig i dagens läge, såsom hävdas i de tidigare berörda
yttrandena av Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Av de övriga synpunkter,
som framförs mot förslaget, må här återges följande.

Den föreslagna utvidgningen skulle innebära en diskriminering av reverslåneformen
som upplåningsinstrument, anser Svenska bankföreningen.
Eu sådan diskriminering är enligt promemorian åsyftad, sägs det vidare i
föreningens yttrande. Bankföreningen kan för sin del inte finna en dylik
målsättning godtagbar. De låntagare, som vänder sig till kapitalmarknaden,
bör ha rätt att själva välja den upplåningsform, som tekniskt och ekonomiskt
passar dem bäst. I vissa fall kan detta vara obligationslån men i
andra fall reverslån. Det skulle därför framstå som ett betänkligt frihetsingrepp
om riksbanken skulle kunna tvinga ett kreditaktiebolag, som av
kostnadshänsyn eller av andra skäl föredrar reverslåneformen, att i stället
använda sig av obligationslån, heter det vidare i bankföreningens yttrande.
Enligt föreningen skulle den föreslagna lagändringen i själva verket ställa
kreditaktiebolagen under direkt förmynderskap av riksbanken och ge denna
oinskränkt makt att begränsa eller rent av stoppa bolagens verksamhet.
Detta skulle innebära en utomordentligt stark utvidgning av de befogenheter
på kapitalmarknadsområdet, som riksdagen tidigare lämnat riksbanken
genom antagandet av den nuvarande lagstiftningen om likviditets-,
kassa- och placeringskvoter samt emissionskontroll. Även allmänna pensionsfondens
placeringsfrihet skulle enligt bankföreningen avsevärt beskäras
till nackdel såväl för försäkringstagarna som för de mindre och medelstora
näringsföretag, som för sin finansiering är beroende av upplåning
i Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget Företagskredit. Detta skulle,
hävdas det i yttrandet, stå i uppenbar strid mot de uttalanden, som från
statsmakternas sida gjordes vid fondens tillkomst.

Svensk fastighetskredit aktiebolag uppger sig inte ha kunnat finna, att
några skäl påvisats för behovet av en utsträckning av emissionskontrollen
till kreditaktiebolagens eventuella långfristiga upplåning. Den uppräkning
av nytillkomna kreditaktiebolag, som finns i promemorian, säger härvidlag
ingenting, heter det. Av intresse hade varit att få veta, om och i vilken
utsträckning dessa kreditaktiebolag beträtt eller torde komma att beträda
reverslånevägen för sin långfristiga upplåning och, om så skett, för vilka
ändamål de upplånade medlen använts. Skulle en långfristig upplåning ha
förekommit eller kan en sådan väntas uppkomma inom något eller några

13

Kungl. Ma j.ls proposition nr 11? år 196b

av bolagen och skulle denna upplåning till äventyrs kunna anses vara
av någon betydelse för kapitalmarknadens funktion och räntesättning, lär
riksbanken ha haft och ha möjligheter att vidta därav betingade lämpliga
åtgärder utan lagstiftning, menar detta kreditaktiebolag. Liknande synpunkter
framförs av Svenska intecknings garantiaktiebolaget.

Några kreditaktiebolag avstyrker förslaget med hänsvisning till sina speciella
förhållanden. Kommunkredit aktiebolag och Kommunlåneinstitutet
aktiebolag motiverar sålunda sitt avstyrkande med att behov av den avsedda
emissionskontrollen inte synes föreligga för utlåning till kommunerna.
Kommunkredit anför vidare.

Det i promemorian soin motiv för emissionskontrollen framförda önskemålet
att kontrollera räntesättningens skälighet är, då fråga är om långtidsbundna
kommunlån, dessutom redan tillgodosett dels genom författningsföreskrifter
i fråga om villkoren för upptagande av VA-lån, dels i Kungl.
Maj :ts beslut om beviljande av lånetillstånd i övriga fall. Det föreskrives
nämligen, att riksbanken skall pröva och godkänna räntevillkoren för kommunernas
upplåning i varje särskilt fall och därigenom indirekt ha möjlighet
att reglera villkoren för i promemorian avsedd reversupplåning.

Svensk fartygskredit aktiebolag anför, att dess uppgift är att till bästa
möjliga villkor försörja sjöfartsnäringen med krediter och att varje inskränkning
i bolagets möjligheter därutinnan uppenbarligen är till nackdel
för denna kapitalkrävande näringsgren. Bolaget avstyrker därför förslaget.

Flera kreditaktiebolag har berört frågan om förekomsten och betydelsen
för respektive bolags eget vidkommande av långfristig reversupplåning.
Svensk fastighetskredit aktiebolag uppger sålunda, att bolaget inte har gjort
någon sådan upplåning, och nämner, att bolaget inte heller ännu fått rätt
till reversupplåning hos allmänna pensionsfonden. I yttrandet från Svensk
fartygskredit aktiebolag sägs, att bolagets upplåning uteslutande skett i
form av obligationslån.

Sparbankernas inteckningsaktiebolag anför för sin del.

I bolagets verksamhet har upplåning mot revers alltid spelat eu väsentlig
roll. Vid utgången av år 1957 uppgick sålunda summan av reverslån till kr.
19 050 000:— medan samtidigt summan av utelöpande försålda obligationer
uppgick till kr. 18 139 000:—. Reversupplåningens relativa betydelse
har sedermera minskat. Vid utgången av år 1963 uppgick sålunda reversupplåningen
till kr. 83 347 000:—, varav kr. 8 455 000:— med säkerhet i
bolagets egna obligationer, medan samtidigt summan av utelöpande försålda
obligationer uppgick till kr. 420 574 000:—. Av reversupplåningen den
31 december 1963 hade reverser med ett sammanlagt belopp av kr.
4 675 000:— eu löptid på minst fem år.

Detta kreditaktiebolag framhåller vidare, att upptagandet av långa reverslån
— i bemärkelsen reverser med minst fem års löptid — är stadd på avskrivning
hos bolaget. Reverser av detta slag bjuds inte ut av bolaget. Då
kunder efterfrågar sådana reverser, försöker bolaget i största möjliga utsträckning
få denna efterfrågan ändrad till att avse obligationer.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1964

Även för Göteborgs intecknings garanti aktiebolag spelar reversupplåningen
traditionellt en stor roll, uppges det i bolagets yttrande. För ett företag
av bolagets karaktär bör emellertid obligationsupplåningen givetvis vara
den primära kapitalanskaffningsformen. Reversupplåningens relativa betydelse
har växlat alltefter förutsättningarna på kreditmarknaden. En sådan
upplåning får enligt bolaget inte uppfattas som ett alternativ till obligationsupplåningen
utan som ett komplement till denna för finansiering av byggnadskrav
och obunden utlåning. Med hänsyn till byggnadskreditivens
kortfristighet synes dessa inte kunna finansieras med en bunden upplåningsform,
menar bolaget.

Liknande uppgifter framförs av Hälsingborgs intecknings garanti aktiebolag.
Bolaget uppger dock, att reversupplåningen i bolaget i sin helhet har
kortare löptid än fem år.

Enligt de senast berörda remissyttrandena skulle det i promemorian framförda
förslaget sakna omedelbar betydelse för en del av kreditaktiebolagen.
Detta sägs också i flera remissyttranden. Samtidigt framhålls emellertid
med eftertryck det angelägna i att inga för arbetet komplicerande förändringar
vidtas i fråga om den kortfristiga reversupplåningen. Det noteras
med tillfredsställelse att avsikten med förslaget inte varit att lägga hinder i
vägen för reversupplåning, när denna syftar till att finansiera långivning
som inte är tillräckligt enhetlig för att ligga till grund för obligationslån.

Förslagets tekniska utformning

De remissinstanser, som lämnat förslaget om utvidgning av emissionskonirollens
tillämpningsområde utan erinran, har inte heller riktat någon kriiik
mot förslagets tekniska utformning.

1 yttrandet från allmänna pensionsfondens tre fondstyrelser framförs den
principiella uppfattningen att kontrollmetoderna bör få en så generell utlämning
som möjligt, om statsmakterna finner en utvidgning av emissionskontrollen
erforderlig. Riksbanksfullmäktige understryker att kontrollen
inte bör lägga hinder i vägen för ett kreditaktiebolag att genom uppläggande
av reverslån täcka lånebehov, som genom sin korta löptid, bristande enhetlighet
hos lånevillkoren eller ringa belopp inte kan läggas till grund för
obligationsbelåning, eller lånebehov, som genom sin begränsade omfattning
saknar kreditpolitisk betydelse. Fullmäktige tillägger, att kontrollens tilllämpningsområde
torde få bestämmas av riksbanken med utgångspunkt
härifrån. Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget Företagskredit säger
sig inte ha något att erinra mot att ränteregleringslagen får den föreslagna
kompletteringen under förutsättning att upplåning liksom hittills kan få
ske alternativt genom revers- eller obligationslån, beroende på vilken form
som ställer sig förmånligast för respektive bolag. Liknande synpunkter
framförs av Aktiebolaget Svensk exportkredit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1064

15

Andra remissinstanser önskar däremot en mindre långt gående formulering
av regeln om emissionskontrollens omfattning beträffande reverslånen
än den som föreslagits i promemorian.

Sveriges jordbrukskasseförbund anför sålunda att det framstår som angeläget
att riksbankens möjligheter att kontrollera reverslånen klart och tydligt
i lagtexten begränsas till långfristiga lån, d. v. s. reverslån som kan betraktas
som alternativ till obligationslån. Den föreslagna lydelsen av 6 § är
så generell, att varje reverslån kan förhindras, framhåller förbundet. I promemorian
sägs visserligen, att detta inte är avsikten, anför förbundet vidare.
Ett system med undantag, beviljade av riksbanken för vissa typfall, synes
dock kunna leda till visst godtycke och bör därför undvikas. Förbundet
vill följaktligen tillstyrka ändringen av 6 § endast under förutsättning att
det för kreditaktiebolagens reverslån klart anges, att riksbankens kontroll
avser enbart långfristiga reverslån. Enligt förbundets mening bör vidare finnas
möjlighet att överklaga riksbankens på ränteregleringslagen grundade
beslut hos Kungl. Maj :t.

I remissyttrandena från Sparbankernas inteckning saktiebolag, Göteborgs
intecknings garanti aktiebolag och Hälsingborgs intecknings garanti aktiebolag
uttrycks förvåning över att författningstekniska skäl åberopats för
den generella utformning, som författningstexten fått i promemorians förslag.
De tre nu nämnda remissorganen och Svenska intecknings garantiaktiebolaget
avstyrker ändringsförslaget. Om Kungl. Maj:t ändå skulle föreslå
riksdagen ändring i ränteregleringslagen, bör enligt dessa remissinstanser
lagtexten i varje fall avfattas så att av texten klart framgår, att emissionskontrollen
endast skall avse reverser med längre löptid än fem år. Svensk
fastighetskredit aktiebolag, som avstyrker förslaget, hävdar, att kortfristig
och obunden upplåning i allt fall bör undantas i lagtexten, önskemål om
uttrycklig författningsbestämmelse angående den löptid reverslånen skall
ha för att omfattas av lagstiftningen framförs också av Svenska sparbanksföreningen.

Departementschefen

Genom lagstiftningen om räntereglering och emissionskontroll har statsmakterna
fått möjligheter att påverka räntebildningen och att säkerställa
tillräckligt utrymme på kapitalmarknaden för upplåning som är särskilt
angelägen från allmän synpunkt. Lagstiftningen har karaktär av fullmaktslagstiftning
och har hittills inte behövt sättas i tillämpning. De intentioner,
som ligger bakom lagstiftningen, har nämligen kunnat förverkligas genom
frivilliga överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten. Att
detta kunnat ske måste emellertid till stor del tillskrivas lagstiftningens
existens.

16

liunyl. Ma j:Is proposition nr 142 ar 11)64

De motiv för en lagstiftning om emissionskontroll, som redovisades vid
tillkomsten av den gällande ränteregleringslagen år 1962, är fortfarande
aktuella. Utvecklingen sedan dess har inte försvagat utan tvärtom understrukit
behoven av eu fortsatt emissionskontroll. Den överenskomna kontrollen
har sålunda i hög grad ökat riksbankens möjligheter att påverka
ränlebildningen och fyllt sitt syfte att förebygga plötsliga eller i tiden utbredda,
icke önskvärda räntestegringsprocesser. Framför allt har kontrollen
varit nödvändig för att möjliggöra den stora och växande upplåning,
som krävts för att finansiera det under de senaste åren avsevärt stegrade
bostadsbyggandet.

Ett av de mera markanta dragen i utvecklingen på kapitalmarknaden
under senare år har varit tillkomsten av nya kreditaktiebolag och den väsentligt
ökade aktiviteten hos tidigare existerande kreditinstitut av detta
slag. En bild av expansionens omfattning får man av uppgiften, att kreditaktiebolagens
årliga upplåning ökat från cirka 100 miljoner kronor år 1960
till närmare 1 000 miljoner kronor år 1962. Denna expansion förefaller att
fortsätta. Till sitt huvudsakliga syfte har kreditaktiebolagen att kanalisera
långfristiga krediter till olika sektorer av lånemarknaden, såsom till bostadsbyggandet.
Särskild betydelse har denna kreditförmedlande verksamhet
fått genom allmänna pensionsfondens kraftiga tillväxt.

Ränteregleringslagens regler om emissionskontroll ger i sin nuvarande
utformning vid en tillämpning av lagen möjlighet för riksbanken att göra
utgivande av obligationer, förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar beroende av riksbankens tillstånd. Någon motsvarande
möjlighet att kontrollera upplåning genom andra skuldebrev än sådana
som är avsedda för den allmänna rörelsen ger lagen däremot inte.

Kreditaktiebolagens upplåning sker för närvarande till övervägande delen
mot skuldebrev, som är avsedda för den allmänna rörelsen och som således
omfattas av ränteregleringslagen, främst obligationer och förlagsbevis.
Upplåningen kan emellertid även ske genom direkta låneavtal med enskilda
kreditgivare. Hos ett par kreditaktiebolag sker upplåningen till övervägande
delen på detta sätt. Det skuldebrev, som utfärdas i ett sådant fall,
kan inte underkastas emissionskontroll enligt ränteregleringslagen.

Eftersom det inte bör komma i fråga att ge avkall på ambitionerna att
bevara en hög och om möjligt stigande bostadsproduktion, är det väsentligt,
att emissionskontrollens effektivitet inte försvagas. Med hänsyn härtill har
inom finansdepartementet upprättats förslag till en sådan komplettering
av ränteregleringslagen, att möjligheten till emissionskontroll kommer att
omfatta alla av kreditaktiebolag utgivna skuldebrev. Från de håll, där man
accepterar den nuvarande emissionskontrollen, har detta förslag godtagits
som en logisk följd av utvecklingen och en adekvat komplettering av emissionskontrollen
över obligationsmarknaden. Även på en del håll, där man
i princip ställer sig mer avvisande till den nuvarande emissionskontrollen,
finner man den föreslagna kompletteringen av denna motiverad.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1964

Enligt kreditakliebolagens egna redogörelser spelar förekomsten av långfristiga
reverslån för närvarande i de flesta fall en ganska underordnad roll.
Helt betydelselös är den emellertid inte. Det väsentliga ligger dock inte häri
utan i risken för en utvidgning av reverslånemarknaden, som skulle eliminera
eller i varje fall rubba förutsättningarna för den öppna prisbildningen
på obligationsmarknaden. Det är härvid att märka att även en relativt
begränsad reversupplåning i vissa lägen kan utöva ett störande inflytande
på den marknadsmässiga räntebildningen. Att denna sker öppet är
av vikt från allmän synpunkt, såväl av hänsyn till låntagarna som med
hänsyn till de penningvårdande myndigheternas behov att kunna följa och
påverka räntebildningen. Givetvis är det även av hänsyn till emissionskontrollens
funktion i övrigt av intresse att obligationsupplåning inte ersätts
av reversupplåning direkt hos enskilda långivare. För att hindra en sådan
utveckling vill jag nu tillstyrka det förslag till ändring i ränteregleringslagen,
som jag redan nämnt. Därmed torde förutsättningar skapas för motsvarande
utvidgning av den emissionskontroll, som riksbanken på grund
av överenskommelser med berörda kreditinstitut i praxis upprätthåller
utan formellt stöd i förordnande enligt lagen.

Som framgår av det sagda, är syftet med den föreslagna utvidgningen
av emissionskontrollen närmast att hindra, ett kringgående av den nuvarande,
till i huvudsak obligationslån begränsade kontrollen genom upptagande
av reverslån. Härav följer att sådan upplåning, som på grund av sin
kortfristighet inte lämpligen kan ske i obligationsform, inte heller bör omfattas
av den föreslagna utvidgningen. Som en riktpunkt för avgränsningen
av de emissionskontrollerade reverslånen har i promemorian angetts en
löptid på fem år. Med det begränsade syfte, som förslaget har, anser även
jag, att den förordade avgränsningen av emissionskontrollen över reverslånen
är lämplig. Enligt min uppfattning bör sålunda reverslån med kortare
löptid än fem år i princip vara undantagna från kontrollen. Från en
del håll har yrkats, att detta skulle komma till uttryck i författningstexten.
Att i lag fixera gränsen för kontrollen till viss avtalad löptid får emellertid
anses mindre lämpligt. Den formella löptiden för ett reverslån ger nämligen
inte alltid en rätt bild av den reella kredittiden, och en fixerad tidsgräns
som avgörande för emissionskontrollen kan dessutom inbjuda till
lånearrangemang i syfte att undgå denna. Möjlighet till kontroll bör därför
finnas även i fall, där löptiden för ett reverslån bestämts till kortare tid
än fem år. En generell utformning av lagtexten är därför att förorda. Jag
förutsätter emellertid att riksbanken vid en tillämpning av den föreslagna
bestämmelsen medger sådana allmänna undantag från kontrollen, att reversupplåning
på kortare lid än fem år normalt inte behöver underställas
riksbankens prövning.

Vad jag nu sagt om undantag från emissionskontrollen gäller även sådana
reverslån som är avsedda att täcka lånebehov av så begränsad stor -

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1964

lek, att formerna för deras finansiering saknar kreditpolitisk betydelse, detta
oavsett den avtalade löptiden. Inte heller är det meningen att emissionskontrollen
i fortsättningen skall hindra reversupplåning i syfte att finansiera
långivning, som inte är tillräckligt enhetlig för att ligga till grund för
obligationslån. De sålunda förordade begränsningarna i emissionskontrollen
har allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen av departementsförslaget.
Därvid har även framhållits, att en eventuell emissionskontroll inte
får bli administrativt betungande eller på annat sätt hindra en smidig handläggning
av upplåningen. I anslutning till dessa uttalanden vill jag framhalla
önskvärdheten av att riksbanken även för de fall av reversupplåning,
som jag nu nämnt, medger allmänna undantag från emissionskontrollen, i
den mån detta är möjligt.

Sveriges jordbrukskasseförbund har i sitt remissyttrande framställt önskemål
om en sådan ändring av ränteregleringslagen, att riksbankens beslut
enligt denna lag kan överklagas till Kungl. Maj:t. Såsom jag framhöll redan
vid lagens tillkomst, torde en sådan besvärsrätt knappast vara förenlig
med riksbankens ställning som riksdagens verk, och jag anser mig därför
inte kunna biträda önskemålet därom.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 § ränteregleringslagen den 25 maj 1962
(nr 258).

Författningsförslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet för denna
dag som Bilaga1.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Per Eskilsson

1 Bilagan har här uteslutits. Det vid propositionen fogade författningsförslaget är likalydande
med det i bilagan intagna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1964

19

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 april
1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 31 mars 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet den 13 mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Göran Wahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 196i

Vtdrcig av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 april 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 1 april 1964
avgivna utlåtande över det den 31 mars 1964 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 6 § ränteregleringslagen den 25 ma j
1962 (nr 258).

Föredraganden hemställer att lagförslaget, som lagrådet lämnat utan erinran,
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Monica Gustafson

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640284