Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 196b
1
Nr 134
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering,
m. m.; given Stockholms slott den 20 mars
196b.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed
dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;
dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)
och om ändring i samma förordning.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965. För riksdagens
yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt
giltighet av valutaförordningen under samma tid. I samband därmed
föreslås även vissa ändringar i förordningens ansvarsbestämmelser. Dessa
ändringar, som föranleds av brottsbalken, avses skola träda i kraft den 1
januari 1965. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 106b. 1 samt. Nr 134
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1964
Förslag
till
Förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)
och om ändring i samma förordning
Härigenom förordnas att valutaförordningen den 5 juni 1959, som jämlikt
förordning den 31 maj 1963 (nr 176) gäller till och med den 30 juni
1964, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1965 samt att 15,
18 och 19 §§ förstnämnda förordning1 från och med den 1 januari 1965
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot---— -----oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fång- dömes till dagsböter eller fängelse
else. Äro omständigheterna synner- i högst ett år eller, om brottet är
ligen försvårande, må till straffar- grovt, fängelse i högst två år.
bete i högst två år dömas.
Den som —---------till dagsböter.
18 §.
Den, som åsidosätter föreskrift,
som med stöd av denna förordning
meddelats av riksbanken, straffes,
där ej gärningen i 15 eller 16 § är
belagd med straff, med dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i
7 § valutalagen avses, vare ock med
dagsböter straffad, där han ej är underkastad
ansvar för tjänstefel.
19
Medverkan till uppsåtligt brott,
som i 15 eller 16 § sägs, straffes efter
ty i 3 kap. strafflagen är stadgat. 1
Den som åsidosätter föreskrift,
som med stöd av denna förordning
meddelats av riksbanken, dömes, där
ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd
med straff, till dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i
7 § valutalagen avses, dömes ock till
dagsböter, om han ej är underkastad
ansvar för tjänstefel.
§•
För medverkan till uppsåtligt
brott, som i 15 eller 16 § sägs, dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap.
brottsbalken stadgas.
1 Senaste lydelse av 15 och 19 §§ se 1960: 262.
Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 196b
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 mars 196b.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist,
Aspling, Palme.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt valutareglering,
m. m., och anför därvid följande.
Enligt valutalagen kan Kungl. Maj :t på framställning av fullmäktige i
riksbanken under vissa förutsättningar förordna om valutareglering i enlighet
med närmare bestämmelser i lagen. I allmänhet får sådant förordnande
meddelas för högst ett år i sänder och endast efter riksdagens samtycke.
Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t
avser att utfärda, föreläggas riksdagen. Dessa föreskrifter är intagna i valutaförordningen.
Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1
juli 1963—den 30 juni 1964.
Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 6 februari 1964 hemställt
om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965.
Över riksbanksfullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden
avgetts av bankinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen
och Svenska sparbanksföreningen. Med undantag för Svenska
bankföreningen har remissinstanserna lämnat framställningen utan erinran.
Jag anhåller nu att få ta upp denna fråga till behandling.
Gällande bestämmelser
Valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) gäller enligt lag den 5 juni
1959 (nr 262) fr. o. m. den 1 juli 1959 tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag.
Den ger sålunda, som jag redan nämnt, Kungl. Maj:t befogenhet
att under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering.
De närmare förutsättningarna för valutareglering anges i 1 §. Denna
innehåller i första och andra styckena regler för fall av krig och krigsfara.
För övriga fall finns bestämmelserna om valulareglering i tredje stycl-j-
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 131
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1964
ket. Där uppställs som förutsättning för förordnande om valutareglering
att ett sådant förordnande bedöms erforderligt för att uppnå det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med
hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet.
Förordnande om valutareglering i andra fall än vid krig eller krigsfara
meddelas med riksdagens samtycke efter framställning av riksbanksfullmäktige.
Om riksdagens samtycke inte skulle kunna avvaktas utan synnerlig
olägenhet, kan Kungl. Maj :t emellertid utan sådant samtycke interimistiskt
förordna om valutareglering i viss utsträckning.
När Kungl. Maj :t begär riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering,
skall enligt 1 § femte stycket, såsom jag nämnt i inledningen,
även de valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t avser att utfärda
med stöd av den begärda fullmakten, föreläggas riksdagen. Huvudbestämmelsen
om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i sju särskilda punkter
i 2 § första stycket. Denna bestämmelse ger i första hand möjligheter
till ingripande på valutamarknaden, varigenom köp och försäljning av utländska
betalningsmedel, utländska fordringar samt utländska värdepapper
kommer under det allmännas kontroll.
Sålunda kan till en början föreskrivas att endast riksbanken och annan
bank, som riksbanken därtill bemyndigar (valutabank), får driva handel
med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar
och fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt
mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), liksom med
aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka är utfärdade av någon
som är bosatt i utlandet (punkt 1).
Vidare kan föreskrivas, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper endast i den omfattning och på de villkor
Kungl. Maj :t eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande -— riksbanken
bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt (punkt
2). För att tillgodose behovet av utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att sådana
tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant
ersättning i svenskt mynt (punkt 3).
Bestämmelser kan även meddelas om att svenska och utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd får utföras
ur Sverige eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas
på den som är bosatt i utlandet (punkt 4) samt att sådana tillgångar inte
får införas till Sverige utan tillstånd av riksbanken. Dessutom kan föreskrivas
att förfogande inte får ske över värdepapper, som införs till Sverige
eller som förvaras här för utomlands bosatt person, eller över köpeskilling,
som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, i vidare mån än Kungl.
Maj :t eller -—• efter Kungl. Maj :ts bemyndigande — riksbanken bestämmer
(punkt 6).
Slutligen kan helt allmänt förordnas, att något förfogande i annat hän -
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1964
seende än förut sagts över utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper inte får ske utan tillstånd av riksbanken på
annat sätt än genom föryttring till denna eller till valutabank (punkt
7). Med ett sådant förordnande avses att få förfaranden under kontroll,
vilka skulle kunna göra ingripanden på valutamarknaden ineffektiva eller
vilka bedömts kunna på annat sätt få icke önskvärda valutamässiga verkningar.
Utan hinder av sådana valutareglerande bestämmelser som jag nu beskrivit
kan riksbanken enligt 3 § meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd
att på villkor, som riksbanken bestämmer, driva den rörelse med
utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken
finner behövlig för att tillhandagå allmänheten med medel för reseändamål.
När det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av ett valutareglerande
förordnande, kan Kungl. Maj :t enligt 5 § vidta vissa åtgärder, som
anges i samma paragraf under tre särskilda punkter. Sålunda kan Kungl.
Maj:t föreskriva skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande
handlingar (punkt 1), medge polismyndighet, riksbanken eller av denna
förordnad tjänsteman rätt att öppna och granska brev och andra försändelser
till eller från utlandet (punkt 2) samt även i övrigt meddela de föreskrifter,
som behövs för att genomföra förordnandet och för att hindra
åtgärder vilka är ägnade att uppenbart motverka ändamålet med detta
(punkt 3).
För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen,
får enligt 9 § stadgas straff, f. n. högst straffarbete i två år. Dessutom kan
meddelas bestämmelser om förverkande till kronan av betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper, som brottet avser, eller av vederlag för sådan
egendom eller om utgivande av motsvarande värde.
Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. m. den 1 juli 1959 gällande
bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. m. samma dag
t. o. m. den 30 juni 1960. Därefter har getts förnyade förordnanden, senast
för tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964. Sålunda har Kungl. Maj :t genom
förordning den 31 maj 1963 (nr 401) om tillämpning av valutalagen
— med riksdagens samtycke — förordnat, att bestämmelserna i 2 § första
stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag skall
äga tillämpning under den angivna tidsperioden. Föreskrifterna om hembudsskyldighet
— 2 § första stycket 3 — och om brevkontroll — 5 § 2 —
omfattas däremot inte av förordnandet.
De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj:t meddelat med stöd
av valutalagen, återfinns i valutaförordningen den 5 juni 1959
(nr 264). Denna har i enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats
efter riksdagens hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden
t. o. m. den 30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande,
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1964
tillagts fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30
juni 1964 genom förordning den 31 maj 1963 (nr 176). Genom sistnämnda
förordning skedde vissa liberaliseringar i de valutareglerande bestämmelserna,
vilket kom till synes i valutaförordningen genom att s. k. löpande
betalningar uttryckligen undantogs från valutaregleringen. Vidare skedde
viss omredigering av valutaförordningens förverkandebestämmelser. Dessutom
infördes möjlighet att ge postbanken och sparbank behörighet som valutabank.
Valutaförordningens nuvarande bestämmelser innehåller i stort sett följande.
Efter ett inledande stadgande i 1 §, vari ges vissa grundläggande definitioner,
innehåller valutaförordningen i 2 § första stycket en föreskrift, som
under riksbankens kontroll lägger all växling mellan utländsk och svensk
valuta. Förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot vederlag
i svenskt mynt eller föryttring av sådana tillgångar får ske endast från
respektive till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift
medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan sålunda
meddela bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att för
egen eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar. Riksbanken får även ge postverket tillstånd
att driva den handel med utländska betalningsmedel, som fordras för A''erkets
rörelse med postanvisningar. Vidare kan riksbanken bevilja bank eller
annan tillstånd att driva den rörelse med utländska betalningsmedel och
utländska banktillgodohavanden, som riksbanken anser erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med medel för reseändamål. Bank, som enligt
den först återgivna undantagsbestämmelsen erhållit det vidsträcktare tillståndet
att driva valutahandel, kallas i förordningen, liksom i valutalagen,
valutabank.
Riksbanken äger enligt 3 § första stycket bestämma närmare, i vilken
omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska
fordringar får förvärvas eller föryttras mot vederlag i svenskt mynt. Vid
den föregående år genomförda liberaliseringen, då bl. a. löpande betalningar
i allmänhet uttryckligen undantogs från valutaregleringen, tillädes emellertid
ett andra stycke i paragrafen, enligt vilket begränsning inte får ske
i omfattningen av valutabanks förvärv från eller föryttring till allmänheten
av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som härrör från
eller fordras för löpande betalning.
Efter den nu redovisade grundregeln om valutahandelsmonopol följer i
valutaförordningen tre olika avsnitt, innehållande skilda förbud mot att
utan riksbankens tillstånd vidta valutadisponerande åtgärder. Dessa förbud
gäller numera, efter föregående års ändringar, väsentligen s. k. kapitalbetalningar.
För löpande betalningar ges nämligen i ett följande avsnitt
bestämmelser om vittgående undantag från de allmänna förbudsreglerna.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 196b
I det första av de tre nyssnämnda avsnitten ges ramen av förbud beträffande
utströmningen ur landet av de värden, som berörs av valutaregleringen
(4 och 5 §§), under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande
förbud i fråga om den ingående strömmen (6—8 §§). Dessa förbud beträffande
utgående respektive ingående betalningsströmmar svarar i stor utsträckning
mot varandra. Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens
tillstånd ut- eller införa andra betalningsmedel än växlar. Resande får emellertid
ut- eller införa resevaluta till belopp som riksbanken medger. Utförselförbudet
gäller utan inskränkning även värdepapper, under det att
införselförbud beträffande värdepapper gäller endast i den mån de inte införs
genom översändande till riksbanken eller till valutabank.
I avsnittet rörande utgående betalningsströmmar ges, utöver förbud mot
konkret utförsel, ett allmänt förbud för den som är bosatt i Sverige (s. k.
valutainlänning) att verkställa betalning till eller till förmån för den som
är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning). På motsvarande sätt stadgas i
avsnittet rörande ingående betalningsströmmar principiellt förbud för valutainlänning
att direkt eller genom annans förmedling ta mot betalning från
valutautlänning. Några närmare anvisningar om vad som avses med betalning
lämnas inte. Vissa förfaranden anges emellertid uttryckligen som förbjudna.
Hit hör överförande av tillgodohavande här i riket till konto eller
räkning som förs i utlandet, överlåtelse av betalningsmedel, värdepapper
eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär till valutautlänning
samt valutainlännings inbetalning på eller överföring till konto eller räkning
som förs i Sverige till förmån för valutautlänning. I avsnittet om ingående
betalningar finns vidare ett förbud för valutainlänning att ikläda
sig skuld till valutautlänning, om det inte är fråga om ingående av köpeavtal
på inom branschen allmänt tillämpade villkor eller om vidtagande av
därmed jämförliga åtgärder.
I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9 och
10 §§) förbjuds valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga
över innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden
på sådant sätt, att hans innehav av dylika tillgångar minskas. Tillstånd
fordras dock inte för föryttring till riksbanken eller till valutabank
eller till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogandeförbud
gäller även beträffande valutainlännings innehav av andra utländska
fordringar än banktillgodohavanden liksom hans innehav av utländska
värdepapper. För att hindra kringgående av valulaförordningens bestämmelser
har vidare stadgats att valutainlänning, som gentemot utlandet äger
rätt att kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet,
inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller
träffa avtal om betalning annorledcs än med vanliga betalningsmedel, såvitt
inte annat följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heller, i syfle
att kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning, med
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1964
vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa
varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i sådant syfte vidta
andra liknande åtgärder.
Som jag nämnt i det föregående, har löpande betalningar i allmänhet
undantagits från valutareglering. I 10 a § har angetts de betalningar av detta
slag, som kan ske utan hinder av de tidigare återgivna förbudsreglerna.
Sålunda får valutainlänning genom valutabank och på betalningsväg, som
anvisats av riksbanken, såväl verkställa som mottaga löpande betalning i
förhållande till valutautlänning. Med betalning genom valutabank jämställs
därvid dels betalning genom avräkning i kontokurantförhållande, under
förutsättning att valutainlänningen är bokföringsskyldig och att riksbankens
föreskrifter beträffande betalningsväg iakttas, dels betalning med postanvisning.
Vidare undantas vissa direkta betalningar mellan valutainlänningar
och valutautlänningar från valutaregleringen. Sålunda får valutainlänning
i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för valutautlänning
för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige, och vidare i Sverige
verkställa betalning till eller till förmån för valutautlänning som gåva eller
understöd till denne. Valutainlänning äger dessutom under vistelse utomlands
verkställa betalning till valutautlänning för uppehållskostnader utomlands
och för inköp för personligt bruk. På motsvarande sätt får valutainlänning
under vistelse utomlands ta mot betalning från valutautlänning för
arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands. Vidare får
valutainlänning ta mot betalning i Sverige från valutautlänning för dennes
uppehållskostnader här och för inköp, som kan antas vara avsedda för köparens
personliga bruk.
I en särskild anvisning till 3 och 10 a §§ bär närmare angetts vad som
i valutaförordningen avses med löpande betalning. Detta begrepp definieras
inte, ulan dess innebörd framgår av en utförlig exemplifikation av transaktioner
vilka betraktas som löpande betalningar. Hit hör exempelvis normala
likvider vid export och import av varor och tjänster, omkostnader med
anledning därav, andra normala betalningar i samband med näringsverksamhet,
vissa försäkringsbetalningar, ränta och annan avkastning av kapitaltillgång,
normala reseutgifter samt pensioner, understöd och liknande
personliga betalningar. I anvisningen har uttryckligen angetts, att betalning
i samband med direkt investering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring
eller annan kapitalbetalning inte anses som löpande betalning.
Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som fordras för att bestämma
vad som skall hänföras till löpande betalning.
Till de nu återgivna centrala bestämmelserna har fogats ett stadgande
(13 §) om möjlighet för riksbanken att ålägga var och en, som uppehåller
sig i Sverige, att deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel, fordringar
och värdepapper samt sina tillgångar och skulder i utlandet. I ett sista avsnitt
finns regler om ansvar för överträdelse av valutaförordningens bestäm
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 134- år 1964
melser (15—21 §§). Sålunda straffas enligt 15 § bl. a. den som bryter mot
förordningens valutareglerande bestämmelser med dagsböter eller fängelse.
Är omständigheterna synnerligen försvårande, kan dömas till straffarbete
i högst två år. Medverkan till vissa uppsåtliga brott mot förordningen straffas
enligt 19 § efter reglerna i 3 kap. strafflagen.
Rörande det närmare innehållet i och utformningen av de nuvarande bestämmelserna
i valutaförordningen må hänvisas till författningstexten, vilken
torde få fogas till statsrådsprotokollet som Bihang.
Genom brottsbalken den 21 december 1962 (nr 700) ersätts de båda nuvarande
straffarterna fängelse och straffarbete av en enda straffart, kallad
fängelse. Enligt en tidigare denna dag utfärdad lag träder brottsbalken i
kraft den 1 januari 1965. På min föredragning har Kungl. Maj:t denna dag
även beslutat utfärda lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen, varigenom
straffmaximum där anges till fängelse i två år. Denna lagändring träder i
kraft samtidigt med brottsbalken. De regler om ansvar för medverkan till
brott, som nu finns i 3 kap. strafflagen, återfinns i brottsbalken i 23 kap.
Riksbanksfullmäktiges framställning
Riksbanksfullmäktige hemställer, som jag inledningsvis nämnt, att
Kungl. Maj :t måtte med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen begära riksdagens
samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1964—
den 30 juni 1965. Enligt fullmäktige bör valutaregleringen avse samma lagrum
i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket 1),
2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.
I sin skrivelse hänvisar fullmäktige till de allmänna synpunkter på valutaregleringen
och frågan om dess förlängning, som redovisades i prop.
1963: 139 (s. 49 ff) rörande det senaste förordnandet om valutareglering.
Fullmäktige framhåller därvid särskilt ett uttalande av mig, enligt vilket de
argument jag anfört för valutaregleringens bibehållande i första hand gällde
i en situation som i huvudsak karakteriserades av dåvarande förhållanden
i fråga om ekonomisk integration länderna emellan. I den mån påtagliga
förändringar skulle komma till stånd i dessa avseenden, kunde det enligt
samma uttalande bli nödvändigt att ånyo pröva denna fråga. Samtidigt
tilläde jag emellertid, att det aktuella läget beträffande den ekonomiska
integrationen i Europa inte var sådant att det förelåg tillräckligt starka
skäl för att avstå från valutaregleringen som bidragande medel för att realisera
den ekonomiska politikens målsättningar.
Den situation, vari sålunda föregående år förordnande gavs om fortsatt
valutareglering, är i stort sett oförändrad, heter det fortsättningsvis i riksbanksfullmäktiges
skrivelse. De i prop. 1963: 139 åberopade skälen för att
bibehålla valutaregleringen har följaktligen enligt fullmäktige alltjämt gil
-
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1964
tighet. Anledning sägs därför föreligga att ta valutalagens gällande fullmakter
i anspråk för ytterligare ett år och att samtidigt ge valutaförordningen
fortsatt giltighet.
Remissyttrandena
Som jag inledningsvis nämnt, har av remissinstanserna endast Svenska
bankföreningen framfört erinringar mot fortsatt valutareglering i enlighet
med riksbanksfullmäktiges hemställan. Bankföreningen erinrar om sitt yttrande
över motsvarande framställning år 1963. Föreningen uttalade då att
det av många skäl var angeläget att utan dröjsmål upphäva valutaregleringen.
Sedan dess, säger bankföreningen nu vidare, har ingenting inträffat,
som gett föreningen anledning att ändra ståndpunkt. Bankföreningen
avstyrker därför, att regleringen förlängs än en gång.
Departementschefen
Som framgår av min redogörelse för valutaregleringen, utgörs regleringens
författningsmässiga grundval av 1939 års valutalag, vilken numera gäller
tills vidare. Valutalagen är emellertid endast en fullmaktslag, som ger
Kungl. Maj :t möjlighet att under vissa i lagen angivna betingelser utfärda
valutareglerande bestämmelser inom vissa i lagen likaledes angivna gränser.
Under fredsförhållanden får ett sådant förordnande i princip ges endast
med riksdagens samtycke och för en tid av högst ett år i sänder. Samtidigt
med att riksdagens samtycke till valutareglering inhämtas skall riksdagen
föreläggas de valutareglerande bestämmelser, som Kungl. Maj :t ämnar
utfärda med stöd av den begärda fullmakten. Sedan år 1959 finns dessa
bestämmelser i valutaförordningen. Varje gång riksdagen lämnat samtycke
till fortsatt valutareglering har valutaförordningen förlängts för motsvarande
tid.
Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast
meddelats för tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964. Valutaförordningen
gäller för samma tid. Riksbanksfullmäktige har funnit valutareglering behövlig
även efter den 30 juni i år och har därför hemställt om fortsatt sådan
reglering för tiden t. o. m. den 30 juni 1965. En fortsatt valutareglering har
även accepterats av remissinstanserna utom av Svenska bankföreningen,
vilken av samma skäl som tidigare år ställt sig avvisande till valutaregleringen.
När frågan om fortsatt valutareglering prövades förra året, redovisade
jag utförligt mina allmänna synpunkter på behovet av en sådan reglering.
Jag redogjorde därvid för valutaregleringens funktion som medel för en effektiv
och ändamålsenlig ekonomisk politik. Vad jag därvid anförde som
skäl för att bibehålla regleringen gällde, såsom jag även framhöll, i första
hand i en situation, som i huvudsak karakteriserades av de dåvarande för
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1964
hållandena beträffande ekonomisk integration mellan länderna. Jag förklarade
även, att påtagliga förändringar i dessa förhållanden skulle kunna göra
en omprövning av frågan nödvändig. Som riksbanksfullmäktige framhållit,
är situationen i år ungefär densamma som förelåg, när förordnande om
valutareglering gavs förra året. De skäl, som då föranledde en fortsatt valutareglering,
är således fortfarande tillämpliga. Enligt min uppfattning bör
därför riksdagens samtycke inhämtas till förordnande om valutareglering
för ytterligare ett år. I enlighet med riksbanksfullmäktiges förslag bör förordnandet
omfatta samma stadganden i valutalagen som för närvarande.
I samband med den nu föreslagna förlängningen av valutaregleringen bör
vissa ändringar av mera teknisk karaktär ske i valutaförordningens ansvarsbestämmelser.
Med anledning av brottsbalkens ikraftträdande har det
i 9 § valutalagen fastställda straffmaximum för brott mot valutareglerande
föreskrifter genom en av årets riksdag redan antagen lag fastställts till fängelse
i två år. Som en konsekvens härav bör ansvarsbestämmelserna i 15 §
valutaförordningen ändras. Samtidigt bör ske vissa ändringar i 18 § för att
bringa terminologin i överensstämmelse med vad som gäller enligt brottsbalken.
Likaledes bör göras en redaktionell ändring i 19 §. De sålunda föreslagna
ändringarna bör träda i kraft samtidigt med brottsbalken, d. v. s.
den 1 januari 1965.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte
dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med
stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i
2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom
9 § samma lag stadgas skall äga fortsatt tillämpning
under tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965;
dels ock inhämta riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om fortsatt
giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)
och om ändring i samma förordning.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Lars Wettcrgren
12
Kungl. Maj:ts proposition nr i34 år 1964
Bilmng
Valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)1
Inledande bestämmelser
1 §•
I denna förordning förstås med
betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;
utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;
utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som
här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande
är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;
utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på
räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom riket
driver bank- eller bankirrörelse;
värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt
obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar
av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,
så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper
(certifikat);
utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som
är bosatt i utlandet;
vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt
mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda
i svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning den som har fast
bostad i Sverige, därest han är utlänning dock endast om han innehaft sådan
bostad de tre senast förflutna kalenderåren. Juridisk person skall anses
vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse icke
finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag eller för utländsk
ekonomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd driver näring
här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.
Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och
utländska fordringar
2 §■
Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i
svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling
och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.
Riksbanken äger meddela
1 Senaste lydelse se beträffande 1—*6, 9, 10 a och 17 §§ ävensom anvisningen till 3 och
10 a §§ 1963: 176 (varigenom valutaförordningen senast erhållit fortsatt giltighet) samt beträffande
15, 19 och 21 §§ 1960: 262. -— Ingress och ikraftträdandebestämmelser har inte
återgivits här.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 196b
a) bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att, för egen eller
riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och utländska
fordringar;
b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,
som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar; samt
c) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar
erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.
Bank, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna förordning
valutabank.
3 §•
Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka
villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller
föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.
(Se vidare anvisning)
Om utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper med mera
4 §-
Värdepapper och andra betalningsmedel än växlar må ej utan riksbankens
tillstånd utföras ur riket, dock att resande till utlandet må utföra resevaluta
till belopp som riksbanken medgiver.
5 §•
I den mån ej annat följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, därest
1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som
föres i utlandet;
2) den, som är bosatt här i riket, skall å den som är bosatt i utlandet
överlåta betalningsmedel eller värdepapper eller ock fordringsbevis, vilkas
företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning; eller
3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring
till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är
bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för i
utlandet bosatt person.
Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om försäljning
av värdepapper med mera
6 §•
Andra betalningsmedel än växlar må ej utan riksbankens tillstånd införas
till riket, dock att resande från utlandet må införa resevaluta till belopp
som riksbanken medgiver.
I den mån ej annat följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, därest
den som är bosatt här i riket skall
1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet; eller
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1964
2) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.
7 §-
Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes
än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda
införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med
deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat
medgiver.
8 §•
Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts
eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan
riksbankens tillstånd försäljas.
Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken
jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning
säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.
Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar och
utländska värdepapper med mera
9 §•
Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej, i den män icke annat följer av
10 a §, utan riksbankens tillstånd så förfogas, att ägarens innehav av utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden därigenom
förminskas; dock att sådant tillstånd ej erfordras för föryttring till riksbanken
eller till valutabank eller till den, som erhållit tillstånd, varom i 2 §
andra stycket under c) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande
utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon
här i riket bosatt.
10 §.
Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva
anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer av
handelsbruk.
Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser,
till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har
gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat
pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande
åtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1964
15
Om löpande betalningar
10 a §.
Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra stycket och 9 § första stycket stadgas
äger den som är bosatt här i riket
1) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken,
verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt person;
2)
i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige;
3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt
person såsom gåva eller understöd till denne;
4) under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bosatt person
för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt bruk;
5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken,
mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person;
6) under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bosatt person
för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands; samt
7) i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för uppehållskostnader
här i riket och för inköp, som kunna antagas vara avsedda för
köparens personliga bruk.
Med betalning genom valutabank skall vid tillämpning av denna paragraf
jämställas
dels betalning genom avräkning i kontokurantförhållande, under förutsättning
att den här i riket bosatte betalaren eller betalningsmottagaren är
skyldig föra handelsböcker och att riksbankens föreskrifter beträffande betalningsväg
iakttagas,
dels betalning medelst postanvisning.
(Se vidare anvisning)
Särskilda bestämmelser
11 §•
Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande
befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella
regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).
12 §.
Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller
beskickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan
persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och
äro utländska medborgare.
13 §.
En var, som är bosatt här i riket eller eljest bär uppehåller sig, är pliktig
att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken lämna
uppgift angående
a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper, som han äger eller innehar;
16 Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1964
b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma
honom;
c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och
som förvaras här i riket; samt
d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot
utlandet.
Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl
i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken
finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska
betalningsmedel och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så
ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.
I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl
åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis,
värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.
Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så
erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig
att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar,
tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.
14 §.
Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som stadgas genom denna förordning.
Ansvarsbestämmelser
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller
2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använder
sig av eller medverkar såsom bulvan eller
3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring
av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i
svenskt mynt eller ock riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller
4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra
stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock
5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, avgiver
oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.
Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i första stycket sägs,
dömes till dagsböter.
16 §.
Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot
6 eller 7 § anses försök därtill.
Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom
oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda paragraf
under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåtligen
genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant tillstånd.
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1964
17 §.
Har någon uppsåtligen förövat gärning, som enligt 15 § första stycket
1)—3) eller 16 § är belagd med straff, må betalningsmedel, fordran eller
värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför eller ock värdet av
sådan egendom förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.
Vad i första stycket sägs skall ej gälla den som i god tro förvärvat egendomen
eller särskild rätt därtill.
18 §.
Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats
av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd
med straff, med dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter
straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.
19 §.
Medverkan till uppsåtligt brott, som i 15 eller 16 § sägs, straffes efter ty
i 3 kap. strafflagen är stadgat.
20 §.
Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter
angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej
innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres
vid allmän domstol.
Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,
efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande
av vite, som i 13 § fjärde stycket sägs.
21 §.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall vad
i gällande lag om straff för varusmuggling är stadgat angående förundersökning
m. m., beslag, husrannsakan och kroppsvisitation äga motsvarande
tillämpning.
Anvisning till 3 och 10 a §§
Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande
slag ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen
1) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalningsvillkor
vid import och export av varor och i transitohandel;
2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsresor
och representation, provision, lagrings- och speditionskostnad, transiteringskostnad,
tull och avgift vid förtullning av varor samt differens-, marginal-
och depositionsbetalning vid sådan terminsaffär på varubörs, som
överensstämmer med normal kommersiell praxis;
3) betalning i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet
avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning av
varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbete, erläggande av licensavgift
och royalty samt förvärv av patent och överföring till hemlandet
av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning mellan ino
-
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 196b
derbolag, å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan, avseende
bidrag till gemensamma omkostnader;
4) betalning i samband med transportverksamhet avseende ersättning
för gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transportmedel
samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering) och
motsvarande kostnad vid flyg- och landtransport;
5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av socialförsäkring
eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av socialförsäkring
och skadeförsäkring ävensom överföring på grund av återförsäkrings- och
retrocessionsavtal;
6) betalning avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion;
7) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörelse,
ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom arrende
och hyra;
8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och studieresa;
9)
betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension,
av myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed likartad betalning,
ersättning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat
egendom, prenumerationsavgift samt sportpris;
10) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kostnad
för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation,
avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och kommunikationsområdet
samt konsulatsintäkt;
11) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad, skadeståndsbetalning,
böter, medlemsavgift, honorar, återbetalning vid kontraktsannullering
samt registreringsavgift för patent och varumärke.
Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses
överföring av mindre belopp.
Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt investering,
värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan
kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som fordras
för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
640329