Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

1

Nr 132

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 6b8), m. m.; given Stockholms
slott den 20 mars 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648);

2) förordning om ändring i förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om
mopeder; och

3) förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels ock bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över vad föredragande
departementschefen anfört angående tillämpningen framdeles av 56 §
4 mom. vägtrafikförordningen.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
med anledning av den föregående år beslutade reformen om årlig besiktning
av vissa fordon.

Enligt förslaget skall den nya säkerhetskontrollen inordnas bland nu föreskrivna
kontrollbesiktningar. Den skall, liksom fordonsbesiktningarna i
övrigt utom typbesiktningarna, utföras inom det för ändamålet bildade Aktiebolaget
Svensk Bilprovning. I vägtrafikförordningen skall upptagas den
beslutade huvudregeln om årlig besiktning av minst tre år gamla registrerade
motorfordon och släpvagnar. För att möjliggöra en successiv utbyggnad
av verksamheten och en anpassning till erfarenheterna under utbyggnadstiden
skall Kungl. Maj :t kunna förordna om inskränkning i besikt 1

Dihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. År 132

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

ningsskyldighetens omfattning och meddela regler om tider för fordonens
inställelse. Avsikten är att besiktningsskyldighet till en början skall föreligga
endast för fordon av 1960 års och äldre modell.

Vid kontrollbesiktning skall fordonet godkännas eller, om det inte kan
ske, föreläggande ges om ny besiktning eller körförbud meddelas. Den som
underlåter att inställa fordon skall inte som nu dömas till böter utan i stället
skall körförbud automatiskt inträda. Körförbud skall kunna meddelas
av besiktningsmannen vid själva besiktningen. Länsstyrelserna skall inte
längre pröva körförbudsfrågor.

Uppföljningen av att reglerna om kontrollbesiktning efterkommes skall
ske med hjälp av märken på fordonen och genom att besiktningsinstrument
och typintyg alltid skall medföras vid färd. Kungl. Maj:t skall kunna förordna
om att särskild vagnbok skall för ändamålet kunna ersätta besiktningshandlingen.

Skyldigheten att inställa fordon för besiktning föreslås träda i kraft den
1 januari 1965. För varje fordon — utom släpvagnarna — kommer att gälla
en särskild inställelsemånad, som beror av slutsiffran i fordonets registreringsnummer.
Möjlighet kommer att öppnas till viss frivillig besiktning
under sista halvåret 1964 med giltighet för år 1965.

I propositionen behandlas vidare frågan om tillfälliga hastighetsbegränsningar
i motor trafiken. Sådana begränsningar har genom 1961 års trafiksäkerhetskommittés
undersökningar befästs vara ett effektivt medel att
nedbringa antalet trafikolyckor, särskilt svåra olyckor. Detta instrument bör
därför enligt propositionen i fortsättningen utnyttjas i trafiksäkerhetens
intresse.

Slutligen bör enligt propositionen föreskrivas utrustning med backspegel
för vissa trehjuliga motorcyklar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

3

Förslag

till

förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas dels att i följande stadganden i vägtrafikförordningen1
den 28 september 1951 ordet »besiktningsman» eller former av detta
ord skola ersättas med ordet »bilinspektör» eller motsvarande former
härav, nämligen 3 § 6 mom. första stycket, 12 § 2 mom. femte stycket, 23 a
§ första, andra och fjärde styckena, 27 § 4 mom. sjätte stycket, 29 § 4 mom.,
31 § 1 mom. första stycket och 2 mom., 36 § 1 mom. andra stycket, 3 mom.
första och fjärde styckena, 4 mom. första och tredje styckena samt 8 mom.
andra stycket, 37 § 2 mom. sjunde stycket, 40 § 2 mom. andra stycket, 57 §
2 mom. fjärde stycket, 65 § 7 mom. första stycket samt 74 §, dels att 1 § 9
inom., 4 § 1 mom., 10 § 4 och 6 mom., 12 § 1 och 4 inom., 13 § 1 och 4 mom.,
14 § 1 mom., 22, 23, 24 och 24 a §§ samt 65 § 2, 5 och 6 mom. nämnda förordning2
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i
samma förordning till 20 § skall fogas ett nytt moment, betecknat 6 mom.,
och till 21 § skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

9 mom. Besiktning och annan förrättning,
som i denna förordning avses,
verkställes, där ej annorlunda
är angivet, av särskilda b e s i k tningsmän.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen
och deras verksamhet
meddelas av Konungen eller
av Konungen förordnad chefsmyndighet.

(Föreslagen lydelse)

§•

9 mom. Om bilinspektör
och besiktningsman, som i
denna förordning sägs, samt om dessa
befattningshavares verksamhet
meddelas närmare föreskrifter av
Konungen eller av Konungen förordnad
chefsmyndighet.

4§.

7 mom. Motorcykel skall------- — svarande anordningar.

Motorcykel på tre hjul, vilken är
försedd med förarhytt eller slutet
karosseri, skall härjämte vara försedd
med backspegel, så placerad,

1 Senaste lydelse av 3 § 6 mom. se SFS 1961: 297; av 31 § 1 inom., 36 § 4 mom. och
36 § 8 mom. se SFS 1958: 222; samt av 40 § 2 mom. se SFS 1957: 356; 23 a § och 65 § 7
inom. införda genom SFS 1963: 652.

a Senaste lydelse av 4 § 1 mom. och 10 § 6 mom. so SFS 1955: 313; av 14 § 1 mom. se
SFS 1953: 300; av 24 § 1 mom. se SFS 1958: 222; 65 § 2 och 6 mom. se SFS 1961: 297;
24 a § införd genom SFS 1961: 297.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad i---

att föraren med densamma kan iakttaga
den bakomvarande trafiken.

— för motorcykel.

10 §.

4 mom. Såsom villkor för fordons
upptagande i bilregister skall gälla,
att fordonet inom ett år före ingivandet
av registreringsansökan antingen
godkänts vid registreringsbesiktning
enligt 14 § eller ock upptagits
i typintyg enligt 15 §, samt att
fordonet icke därefter underkastats
sådan ändring, att det ej längre
överensstämmer med uppgifterna i
utfärdat besiktningsinstrument eller
typintyg.

Skall fordon-------

Med ändring —---—--

6 mom. Vid färd med lastbil skall
för fordonet gällande besiktningsinstrument
eller typintyg eller styrkt
avskrift eller fotografisk kopia härav
medföras och på tillsägelse uppvisas
för besiktningsman eller polisman.
Handlingen skall vara i sådant
skick, att den utan svårighet kan läsas.

4 mom. Såsom villkor för fordons
upptagande i bilregister skall gälla,
att fordonet inom ett år före ingivandet
av registreringsansökan antingen
godkänts vid registreringsbesiktning
enligt 14 § eller upptagits i
typintyg enligt 15 § eller ock, om
fordonet är reservregistrerat, godkänts
vid kontrollbesiktning enligt
2b §, samt att fordonet icke därefter
underkastats sådan ändring, att det
ej längre överensstämmer med uppgifterna
i utfärdat besiktningsinstrument
eller typintyg,
angiven tid.
än förut.

6 mom. För fordon gällande besiktningsinstrument
eller typintyg
skall vid färd medföras och på tillsägelse
uppvisas för bilinspektör eller
polisman. Handlingen skall vara
i sådant skick, att den utan svårighet
kan läsas.

Har för visst fordon enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen,
utfärdats särskild vagnbok, skall
vad i första stycket sägs i stället gälla
denna.

12

1 mom. Utan hinder — — —--—

3. att fordonet inom ett år före
brukandet antingen godkänts vid registreringsbesiktning
eller ock upptagits
i typintyg, samt att fordonet
icke därefter underkastats sådan
ändring, som avses i 10 § 4 mom.

Under 3--------vid

På reservregistrerat — — — — -4 mom. Vid färd med fordon enligt
interimslicens i andra fall än

1 Betr. 4 mom. jfr SFS 1964: 40.

§•

--21 § 1 mom.; samt

3. att fordonet inom ett år före
brukandet antingen godkänts vid registreringsbesiktning
eller upptagits
i typintyg eller ock, om fordonet är
reservregistrerat, godkänts vid kontrollbesiktning
enligt 2b §, samt att
fordonet icke därefter underkastats
sådan ändring, som avses i 10 § 4
mom.
besiktning.

— — — eller släpfordon.

4 mom. Vid färd med fordon enligt
interimslicens i andra fall än

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse)

som i 1 mom. a—d) avses skall kunna
styrkas, att fordonet inom ett år
före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning
eller upptagits i
typintyg. Såsom bevis tjänar intyg,
tecknat å licensen av den, som utfärdat
besiktningsinstrumentet eller
typintyget, eller av polismyndighet,
för vilken instrumentet eller typintyget
företetts. Saknas sådant bevis,
skall till styrkande av förhållandet
medföras antingen instrumentet eller
typintyget eller ock särskilt bevis,
meddelat av den, som utfärdat
instrumentet eller typintyget, eller
av polismyndigheten. Här avsett
instrument, typintyg eller bevis skall
på tillsägelse uppvisas för besiktningsman
eller polisman.

1 inom. Utan hinder
3. i andra fall än som i 12 § 1
mom. a—d) avses, att fordonet inom
ett år före brukandet antingen godkänts
vid registreringsbesiktning eller
ock upptagits i typintyg, samt att
fordonet icke därefter underkastats
sådan ändring, som avses i 10 § 4
mom. 4

4 mom. Vid färd med fordon enligt
saluvagnslicens i andra fall än
som i 12 § 1 mom. a—d) avses skall,
till styrkande av att fordonet inom
ett år före brukandet godkänts vid
registreringsbesiktning eller upptagits
i typintyg, medföras antingen
besiktningsinstrumentet eller typintyget
eller ock särskilt bevis, meddelat
av den, som utfärdat instrumentet
eller typintyget, eller av polismyndighet,
för vilken instrumentet
eller typintyget företetts. Här av -

(Föreslagen lydelse)

som i 1 mom. a—d) avses skall kunna
styrkas, att fordonet inom ett år
före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning
eller upptagits i
typintyg eller ock, i förekommande
fall, godkänts vid kontrollbesiktning.
Såsom bevis i förstnämnda hänseenden
tjänar intyg, tecknat å licensen
av den, som utfärdat besiktningsinstrumentet
eller typintyget, eller av
polismyndighet, för vilken instrumentet
eller typintyget företetts.
Saknas sådant bevis, skall till styrkande
av förhållandet medföras antingen
instrumentet eller typintyget
eller ock särskilt bevis, meddelat av
den, som utfärdat instrumentet eller
typintyget, eller av polismyndigheten.
Såsom bevis om kontrollbesiktning
tjänar intyg av den, som utfört
besiktningen. Här avsett instrument,
typintyg eller bevis skall på tillsägelse
uppvisas för bilinspektör eller
polisman.

21 § 1 mom.; samt

3. i andra fall än som i 12 § 1
inom. a—d) avses, att fordonet inom
ett år före brukandet antingen godkänts
vid registreringsbesiktning eller
upptagits i typintyg eller ock.
om fordonet är reservregistrerat,
godkänts vid kontrollbesiktning enligt
24 §, samt att fordonet icke därefter
underkastats sådan ändring,
som avses i 10 § 4 mom.

4 mom. Vid färd med fordon enligt
saluvagnslicens i andra fall än
som i 12 § 1 mom. a—d) avses skall
kunna styrkas, att fordonet inom ett
år före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning
eller upptagits
i typintyg eller ock, i förekommande
fall, godkänts vid kontrollbesiktning.
Såsom bevis i förstnämnda
hänseenden tjänar antingen besiktningsinstrumentet
eller typintyget
eller ock särskilt bevis, meddelat av
den, som utfärdat instrumentet eller

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse)

sett instrument, typintyg eller bevis
skall på tillsägelse uppvisas för besiktningsman
eller polisman.

1 mom. Befinnes vid

(Föreslagen lydelse)

typintyget, eller av polismyndighet,
för vilken instrumentet eller typintyget
företetts. Såsom bevis om kontrollbesiktning
tjänar intyg av den,
som utfört besiktningen. Här avsett
instrument, typintyg eller bevis skall
på tillsägelse uppvisas för bilinspektör
eller polisman.

här brukas.

Gäller besiktningen fordon, som
avses i 24 § 1 mom., skola föreskrifterna
i 3 mom. samma stadgande om
märke på fordon tillämpas. Föreskrifterna
i sistnämnda mom. tredje,
fjärde och femte styckena skola
äga motsvarande tillämpning vid registreringsbesiktning
av registrerat
fordon.

14

20 §.

6 mom. Har besiktningsinstrument
eller typintyg förstörts eller
förkommit eller undergått sådan
förändring, att det icke lämpligen
kan användas, må efter ansökan hos
den länsstyrelse, där fordonet är registrerat,
duplett av handlingen med
särskild markering innehållande ordet
»duplett» utfärdas. Ansökan
skall, om handlingen förstörts eller
förkommit, innehålla försäkran om
förlusten. Finnes handlingen i behåll,
skall densamma bifogas ansökningen.

Skulle förlorat besiktningsinstrument
eller typintyg komma tillrätta,
skall det ofördröjligen översändas
till länsstyrelse, som utfärdat duplett
därav.

Vad i detta moment sägs skall
jämväl gälla vagnbok, som avses i
10 § 6 mom. andra stycket. 4

21 §.

4 mom. Om märke angående
kontrollbesiktning stadgas i 24 § 3
mom.

1 Betr. 1 mom. jfr SFS 1964:40.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 ar 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22

Länsstyrelse äger-------

Då besiktning eller annan undersökning
av motordrivet fordon eller
släpfordon därtill föranleder eller då
sådant fordon undanhålles besiktning,
som förelagts av länsstyrelse
eller vid flygande inspektion, som i
23 § sägs, må länsstyrelsen meddela
förbud att använda fordonet (körförbud).
Förbudet, som skall delgivas
fordonets ägare, länder till
omedelbar efterrättelse och gäller för
hela riket intill dess besiktningsman
efter kontrollbesiktning intygat, att
fordonet är i föreskrivet skick.

23

Polisman, som länsstyrelse förordnat
härtill, så ock besiktningsman
äger att undersöka och provköra
motordrivet fordon eller släpfordon,
som av honom anträffas på väg, för
kontroll av fordonets beskaffenhet
och utrustning (flygande inspektion).

Befinnes fordonet vara så bristfälligt,
att det ej utan uppenbar fara
för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas,
äger förrättningsmannen meddela
körförbud beträffande fordonet.
Förbudet länder till omedelbar efterrättelse
och gäller för hela riket intill
dess bristen blivit avhjälpt och
besiktningsman efter kontrollbesiktning
intygat, att fordonet är i föreskrivet
skick. Förbudet må dock
dessförinnan hävas av länsstyrelse,
om skäl därtill anses föreligga.

Befinnes fordonet

enligt 24 §.

Har i sådant föreläggande angiven
tid gått till ända, utan att kontrollbesiktning
skett, skall —- där under
sagda tid ej heller registreringsbesiktning
av fordonet ägt rum — gälla
förbud att använda fordonet
(körförbud). Förbudet skall
bestå, intill dess kontrollbesiktning
eller registreringsbesiktning av fordonet
företages. Utan hinder av att
körförbud inträtt må fordonet brukas
vid provkörning i omedelbart
samband med reparation ävensom
för färd kortaste lämpliga väg till
reparationsverkstad för reparation
och till besiktningsman för besiktning.

§•

Polisman, som länsstyrelse förordnat
härtill, så ock bilinspektör äger,
i den omfattning Kungl. Maj.t bestämmer,
undersöka och provköra
motordrivet fordon eller släpfordon
för kontroll av fordonets beskaffenhet
och utrustning (flygande inspektion).

Befinnes fordonet vara så bristfälligt,
att det ej utan uppenbar fara
för trafiksäkerheten kan vidare
nyttjas, äger förrättningsmannen
meddela körförbud beträffande fordonet.
Förbudet länder till omedelbar
efterrättelse och gäller för tid
som sägs i 22 § andra stycket. Utan
hinder av att körförbud meddelats
må fordonet brukas vid provkörning
i omedelbart samband med reparation
ävensom för färd kortaste lämpliga
väg från plats, där reparation
utförts, till besiktningsman för besiktning.

är avgiftsfritt.

Har i föreläggande om kontrollbesiktning
angiven tid gått till ända,
utan att sådan besiktning skett, skola
bestämmelserna om körförbud i
22 § andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196t

(Nuvarande lydelse)

24 §.

1 mom. Registrerat motorfordon--

Om skyldighet att för kontrollbesiktning
inställa motordrivet fordon
eller släpfordon i anledning av körförbud
eller föreläggande stadgas i
22, 23 och 23 a §§.

Angående skyldighet att för kontrollbesiktning
inställa fordon, som
användes i yrkesmässig trafik eller
uthyrningsrörelse, gäller vad därom
särskilt stadgas.

2 mom. Vid anmälan av fordon
till kontrollbesiktning skall företes: a)

i fråga om fordon, för vilket
utfärdats besiktningsinstrument eller
typintyg, det senast utfärdade
instrumentet eller intyget; och

b) i fråga om fordon, för vilket
meddelats körförbud eller föreläggande
om kontrollbesiktning enligt
vad i 22, 23 och 23 a §§ stadgas,
handling, som utfärdats över förbudet
eller föreläggandet.

3 mom. Befinnes vid kontrollbesiktning,
att fordonet är i föreskrivet
skick, skall besiktningsmannen
utfärda intyg härom.

(Föreslagen lydelse)
--sådant gasverk.

Kontrollbesiktning skall jämväl
ske av vissa fordon, som användas i
sådan yrkesmässig trafik eUer uthyrningsrörelse,
varom särskilt
stadgas. För detta ändamål skall bil
eller släpfordon, som i yrkesmässig
trafik användes för personbefordran,
inom ett år efter närmast föregående
besiktning, samt bil, som
användes i uthyrningsrörelse, inom
sex månader efter närmast föregående
besiktning, av ägaren inställas
hos besiktningsman.

Annat registrerat motorfordon och
annan registrerad släpvagn än nu
sagts, skall, om fordonet är minst
tre år gammalt, i den mån Konungen
ej annorlunda förordnar årligen
undergå kontrollbesiktning på tid,
som bestämmes av Konungen eller
den myndighet Konungen förordnar.

2 mom. Om kontrollbesiktning i
anledning av körförbud och föreläggande
stadgas i 3 inom., samt i 22,
23 och 23 a §§.

3 mom. Befinnes vid kontrollbesiktning,
att fordonet är i föreskrivet
skick eller behäftat med fel av
allenast ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt,
skall fordonet
godkännas. Avser besiktningen fordon,
som sägs i 1 mom. första och
andra styckena, skall besiktnings -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196i

/Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mannen i samband med godkännandet
förse fordonet med märke, utvisande
tiden för nästa inställelse
till kontrollbesiktning. Motsvarande
skall äga tillämpning, då besiktningen
gäller fordon, som avses i 1 mom.
tredje stycket, och företages å tid,
då skyldighet att inställa fordonet
föreligger, eller då sådan tid gått till
ända, utan att fordonet försetts med
märke.

Märke, som nu sagts, må ej avlägsnas.
Har märket förstörts eller
förkommit, skall fordonets ägare
utan oskäligt dröjsmål föranstalta
om att nytt märke åsättes fordonet.

Befinnes fordonet vara så bristfälligt,
att det ej utan uppenbar
fara för trafiksäkerheten kan vidare
nyttjas, skall besiktningsmannen
meddela körförbud för fordonet.
Förbudet länder till omedelbar efterrättelse
och gäller för tid, som
sägs i 22 § andra stycket, samt med
inskränkning, som anges i 23 § andra
stycket.

Företer fordonet brister av annan
art än förut i detta moment
sägs, skall besiktningsmannen förelägga
fordonets ägare att avhjälpa
anmärkta bristfällighet er på fordonet
och att inom viss tid inställa
detsamma hos besiktningsman för
kontrollbesiktning.

Har i sådant föreläggande angiven
tid gått till ända, utan att fordonet
inställts till kontrollbesiktning, skola
bestämmelserna om körförbud i
22 § andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

4 m o m. Ilar tid, inom vilken
visst fordon skolat inställas till kontrollbesiktning
enligt 1 mom., gått
till ända, utan att sådan besiktning
skett, skola bestämmelserna om körförbud
i 22 § andra stycket äga
motsvarande tillämpning.

5 mom. Närmare föreskrifter
om kontrollbesiktning och om märke,
som sägs i 3 inom., meddelas

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer.

24 a §.

Har Konungen-------

Rörande besiktning som nu avses
skola bestämmelserna i 24 § 2 och
3 mom. äga motsvarande tillämpning.

Det av besiktningsmannen utfärdade
intyget skall medföras under
färd med släpvagnen och skall på
tillsägelse uppvisas för besiktningsman
eller polisman. Intyget skall
vara i sådant skick, att det kan
avläsas utan svårighet.

---till bilen.

Intyg, utfärdat vid besiktning som
nu avses, skall medföras under färd
med släpvagnen och skall på tillsägelse
uppvisas för bilinspektör eller
polisman. Intyget skall vara i sådant
skick, att det kan avläsas utan svårighet.

Närmare föreskrifter om särskild
kopplingsbesiktning meddelas av
Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer.

65

2 mom. Brukas motordrivet fordon
eller släpfordon i strid mot 11 §,
12 § 1 mom., 13 § 1 mom. eller 24 a §
första stycket eller mot bestämmelse,
som meddelats med stöd av 27 g 1
mom., eller mot 27 § 2 eller 3 mom.,
eller brukas fordonet i strid mot förbud,
som meddelats enligt 22, 23 eller
23 a §, vare ägaren förfallen till
dagsböter.

5 mom. Envar, som------

Till samma straff vare den förfallen,
som lämnar veterligen oriktig
uppgift i typintyg, varom förmäles

i 15 § 2 mom., eller i ansökningshandling,
som avses i 12 § 2 mom.
andra stycket eller 27 § 4 mom. andra
stycket. 6

6 mom. Den, som bryter mot 10 §

5 mom. första stycket eller 24 § 1

§•

2 mom. Brukas motordrivet fordon
eller släpfordon i strid mot 11
§, 12 § 1 mom., 13 § 1 mom. eller
24 a § första stycket eller mot bestämmelse,
som meddelats med stöd
av 27 § 1 mom., eller mot 27 § 2 eller
3 mom., eller brukas fordonet i
strid mot körförbud, som meddelats
enligt 14 § 1 mom. andra stycket, 23
§ andra stycket, 23 a § tredje stycket
eller 24 § 3 mom. tredje stycket,
eller som eljest gäller jämlikt 14 §
1 mom. andra stycket, 22 § andra
stycket, 23 § fjärde stycket eller
24 § 3 mom. femte stycket eller 4
mom., vare ägaren förfallen till dagsböter.

—--- med dagsböter.

Till samma straff vare den förfallen,
som lämnar veterligen oriktig
uppgift i typintyg, varom förmäles
i 15 § 2 mom., eller i ansökningshandling,
som avses i 12 § 2 mom.
andra stycket, 20 § 6 mom. första
eller tredje stycket eller 27 § 4 mom.
andra stycket.

6 mom. Den, som bryter mot 10 §
5 mom. första stycket eller icke ef -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse)

mom. första stycket eller icke efterkommer
föreläggande, som meddelats
enligt 22 § första stycket eller
23 § tredje stycket, straffes med
dagsböter.

Till samma---------

Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 §
2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje
stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.
fjärde stycket eller 4 mom., 21 §
2 mom. första stycket a—d), samma
moment första stycket e), såvitt
angår tjänstevikt, bredd, maximilast
och största antal passagerare,
eller andra stycket eller 3 mom. eller
24 a § tredje stycket, 27 § 4 mom.
sjätte stycket eller 5 mom. fjärde
stycket, straffes med böter, högst
trehundra kronor.

(Föreslagen lydelse)

terkommer föreläggande enligt 23 §
tredje stycket om styrkande för förrättningsman
av att bristfälligheter
på fordon blivit avhjälpta, straffes
med dagsböter.

--sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 §
2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje
stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.
fjärde stycket eller 4 mom., 20 §
6 mom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt
samma mom. tredje stycket, 21 §
2 mom. första stycket a—d), samma
moment första stycket e), såvitt
angår tjänstevikt, bredd, maximilast
och största antal passagerare,
eller andra stycket eller 3 mom.,
24 § 3 mom. andra stycket, jämväl
såvitt detta äger tillämpning enligt
14 § 1 mom. andra stycket, eller
24 a § tredje stycket, 27 § 4 mom.
sjätte stycket eller 5 mom. fjärde
stycket, straffes med böter, högst trehundra
kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, från och med vilken
dag förordningen den 25 mars 1955 (nr 98) angående tillfälligt upphävande
av viss i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) föreskriven
besiktningsskyldighet, m. in. skall upphöra att gälla.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 5 maj 1960 (nr 134)

om mopeder

Härigenom förordnas, att i Q § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder
ordet »bilinspektör» och detta ord i bestämd form skola utbytas emot motsvarande
former av ordet »besiktningsman», samt att i 9 § samma förordning
och i övergångsbestämmelsen till förordningen ordet »besiktningsman»
skall utbytas mot ordet »bilinspektör».

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

13

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att i 27 § 2 mom. första, fjärde och sjätte styckena
samt 6 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.1 ordet »besiktningsman» och detta ord i bestämd
form skola utbytas emot motsvarande former av ordet »bilinspektör», samt
att 25 § 4 mom., 32 § 5 mom., 34 § 2 mom. och 42 § samma förordning,2
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

25

b mom. Automobil eller släpfordon,
som i yrkesmässig trafik användes
för personbefordran, skall
inom ett år efter närmast föregående
besiktning av ägaren inställas
hos besiktningsman för kontrollbesiktning,
varom i vägtrafikförordningen
förmäles.

De befogenheter att förordna om
kontrollbesiktning av automobil eller
släpfordon och att meddela förbud
mot sådant fordons användande,
vilka jämlikt vägtrafikförordningen
tillkomma länsstyrelse, skola
med avseende å fordon, som användes
i yrkesmässig trafik, jämväl
tillkomma annan myndighet, som
meddelat trafiktillstånd.

§•

b mom. Om skyldighet att för
kontrollbesiktning inställa automobil
eller släpfordon, som i yrkesmässig
trafik användes för personbefordran,
stadgas i vägtrafikförordningen.

32 §.

5 mom. Automobil, som användes
i nthyrningsrörelse, skall inom sex
månader efter närmast föregående
besiktning av ägaren inställas hos
besiktningsman för kontrollbesiktning,
varom i vägtrafikförordningen
förmäles.

34 §.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna
i 25 § b mom. första styc -

5 mom. Om skyldighet att för
kontrollbesiktning inställa automobil,
som användes i uthyrningsrörelse,
stadgas i vägtrafikförordningen.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna
i 25 § 7 mom.,

1 Senaste lydelse av 27 § 2 mom. se SFS 1958: 226.

1 Senaste lydelse av 25 § 4 mom. samt 34 § 2 mom. se SFS 1957:474; av 32 § 5 mom.
se SFS 1951: 653.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse)

ket eller 7 mom. eller i 32 § 5 mom.,
eller för någon i yrkesmässig trafik
eller uthyrningsrörelse automobil
eller släpfordon med vetskap om
att vederbörlig kontrollbesiktning
icke verkställts,

eller uraktlåter---—---

42

Föreskrifter om avgifter för vissa
förrättningar, som enligt denna förordning
utföras av besiktningsman,
meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

- med dagsböter.

§•

Föreskrifter om avgifter för vissa
förrättningar, som enligt denna förordning
utföras av bilinspektör eller
besiktningsman, meddelas av
Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

15

Utdrog av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1964.

När varande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
— efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga
om ändringar i vägtrafikförordningen, m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

1960 års utredning angående kontrollbesiktning av bilar m. m. avlämnade
i juni 1962 betänkandet Säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar
(SOU 1962: 29), däri framlades förslag om årlig teknisk kontroll
av i princip samtliga i bilregister upptagna motorfordon och släpvagnar.
Kontrollen skulle utövas genom ett privatägt aktiebolag, medan övrig fordonsbesiktning
allt fortfarande skulle ske inom statens bilinspektion.

Sedan infordrade yttranden över utredningens förslag inkommit och
ärendet varit föremål för beredning inom kommunikationsdepartementet,
föreslog Kungl. Maj :t, på min hemställan, genom propositionen 1963:91,
att riksdagen skulle för sin del besluta om införande av säkerhetsinspektion
av motorfordon och släpvagnar från och med den 1 januari 1965 i huvudsaklig
överensstämmelse med propositionens förslag. Dessa innebar i
förhållande till utredningsförslaget en inskränkning av kontrollens omfattning
till treåriga och äldre fordon. I fråga om den framtida organisationen
av besiktningsverksamheten innebar förslaget, att ett särskilt för ändamålet
bildat bolag skulle ombesörja såväl de nya besiktningarna som i huvudsak
all den besiktningsverksamhet statens bilinspektion nu oinhänderhar, utom
typbesiktningarna. Propositionen bifölls av riksdagen (L3 U 22; SU 83; rskr
184 och 198).

Kungl. Maj :t bemyndigade genom beslut den 15 mars 1963 chefen för
kommunikationsdepartementet att tillsätta en arbetsgrupp om högst sex
personer med uppgift att närmare undersöka och överväga de särskilda
detaljspörsmål som vid riksdagens bifall till de i förutnämnda proposition

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

föreslagna riktlinjerna för verksamheten återstod att lösa, innan reformen
skulle träda i kraft.

Med stöd av bemyndigandet uppdrog jag den 22 mars 1963 åt statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet N. J. Hörjel, ordförande, direktören
i Motorförarnas helnykterhetsförbund N. R. G. Andréasson, överdirektören
och souschefen för väg- och vattenbyggnadsverket G. V. Hall, byråchefen
i kommunikationsdepartementet E. Nilsson, direktören i Motorbranschens
riksförbund B. F. Rosenquist och direktören i Svenska lasttrafikbilägareförbundet
K. A. B. Thorell att ingå i en arbetsgrupp med i bemyndigandet
angiven uppgift.

Arbetsgruppen framlade den 15 januari 1964 en promemoria (stencilerad),
däri dels behandlas vissa frågor av omedelbar betydelse för innehållet
i de författningar som i anledning av statsmakternas berörda beslut skall utfärdas
under år 1964, dels på grundval av de gjorda övervägandena framlägges
vissa författningsförslag.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, armétygförvaltningen, statspolisintendenten, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus, Kopparbergs och Västerbottens län, Aktiebolaget Svensk
Bilprovning (bilprovningsbolaget), Automobilbesiktningsmännens förening,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Kungl.
automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF),
Motorbranschens riksförbund (MRF), Motormännens riksförbund (M), Närinsgslivets
trafikdelegation, Svenska droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska omnibusägareförbundet, Svenska polisförbundet,
Trafikförsäkringsf öreningen samt Åkeriföretagarnas centralförening.
KAK, MHF och M ha avgivit gemensamt yttrande genom Motororganisationernas
samarbetsdelegation (MSD). överståthållarämbetet och de
hörda länsstyrelserna har vid sina yttranden fogat yttranden från skilda
lokala myndigheter.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 mars 1961 uppdrog jag
den 24 samma månad åt generaldirektören, numera vice verkställande direktören
i Skandinaviska banken O. Karleby, ordförande, verkställande direktören
i Motormännens riksförbund N. Ahlgren, ledamoten av riksdagens
första kammare, redaktören N. B. Lundström, numera polisintendenten
H. A. L. Rydberg samt numera häradshövdingen A. W. Stoltz att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning angående tillfälliga hastighetsbegränsningar
för motorfordon och därmed sammanhängande spörsmål.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1961 års trafiksäkerhetskommitté,
avgav, efter verkställda studier över verkningarna av de hastighets -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196\

begränsningar som gällde under tiden maj—september 1961, till mig en
stencilerad redogörelse betitlad »Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken
under år 1961». Innehållet i nämnda redogörelse jämte däröver
infordrade yttranden redovisades i propositionen 1962: 155, däri jämväl behandlades
frågan om fortsatt försöksverksamhet under år 1962. I skrivelse
nr 278 år 1962 gav riksdagen såsom sin mening till känna vad tredje lagutskottet
i sitt utlåtande nr 34 samma år anfört i anledning av propositionen.
Utskottet anslöt sig i utlåtandet till den i propositionen uttalade uppfattningen
att försöksverksamheten borde fortgå, så att tillräckligt underlag
erhölls för ställningstagande till frågan om användbarheten av tillfällig
hastighetsbegränsning såsom reguljärt trafikpolitiskt instrument att användas
under särskilda förhållanden.

1961 års trafiksäkerhetskommitté har därefter den 5 oktober 1963 framlagt
ett på 1961 och 1962 års försök grundat betänkande, »Tillfällig hastighetsbegränsning
i motortrafiken under åren 1961 och 1962» (SOU 1963: 59).

I betänkandet har uttalats, att enligt kommitténs mening tillfällig hastighetsbegränsning
av den art som kommittén prövat år ett tjänligt och lämpligt
instrument till förekommande av trafikolyckor, allrahelst svårare olyckor.
Vid betänkandet har fogats en av kommitténs experter, professorn vid
tekniska högskolan i Stockholm B. J. Andersson, fil. kand. S. B. Erlander
samt fil. kand. J. O. Gustavsson, under ledning av professorn Andersson
författad redogörelse, innefattande redovisning av det samlade undersökningsmaterialet
samt för metoderna för dess insamling, gruppering och
vetenskapliga utvärdering.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statspolisintendenten,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statens väginstitut,
statens trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, Folksam, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
KAK, M, MHF, NTF, Näringslivets trafikdelegation, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska matematikersamfundet,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Svenska vägföreningen
samt Trafikförsäkringsföreningen. KAK, M, MHF, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation och Svenska vägföreningen — fortsättningsvis benämnda
motororganisationerna — har avgivit gemensamt yttrande, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser har vid sina yttranden fogat särskilt infordrade
yttranden av skilda myndigheter och organisationer.

1 propositionen 1963: 41 anmälde jag, med hänsyn till att då vunna erfarenheter
gav anledning till antagande, att hastighetsbegränsningar bidragit
till en minskning av trafikolyckorna, min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att
jämlikt 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen förordna om tillfälliga hastighetsbegränsningar
även under tiden fram till dess att statsmakterna tagit
ställning till trafiksäkerhetskominitténs betänkande. Jag framhöll därvid,

2 llihang till riksdagens protokoll 196''f. 1 samt. Nr 132

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

att, ehuru dessa hastighetsbegränsningar inte i första hand borde karakteriseras
som försök, det var givet, att utvecklingen skulle komina att noga
löljas av vederbörande myndigheter, institutioner och organisationer pa
tratiksäkerhetsområdet, och att inträdda förändringar i olycksutvecklingen
skulle komma att redovisas. I samband med att Kungl, Maj :t därefter dels
inlör sommaren 1963, dels med tillämpning på helgerna kring årsskiftet
1963/64 och dels i anslutning till påsk innevarande år utfärdat kungörelser
om hastighetsbegränsning för motorfordon, har Kungl. Maj :t uppdragit åt
statens trafiksäkerhetsråd att statistiskt följa förhållandena i trafiken. Rådet
har hittills avgivit utlåtande såvitt rör hastighetsbegränsningsperioderna
under sommaren 1963.

I skrivelse den 18 september 1963 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt om viss ändring av bestämmelserna om motorcykels utrustning
i 4 § 1 mom. vägtrafikförordningen, över skrivelsen har Nordisk vägtrafikkommitté
yttrat sig.

Sedan berörda frågor ytterligare beretts inom kommunikationsdepartementet,
anhåller jag att nu få taga upp dem till behandling.

Årlig besiktning av vissa fordon

Gällande bestämmelser

Den i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) — VTF _

och förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) om yrkesmässig automobiltrafik
in. m. — YTF — föreskrivna fordonskontrollen ankommer enligt

de skilda bestämmelserna — jfr också 1 § 9 mom. första stycket VTF _

på särskilda besiktningsmän. I sistnämnda författningsrum sägs, att närmare
föreskrifter om besiktningsmännen och deras verksamhet meddelas
av Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t förordnad chefsmyndighet. Sådana
föreskrifter innefattas i instruktionen för statens bilinspektion den 30 juni
1947 (nr 374) och i för denna myndighet fastställd arbetsordning, vilken
utfärdats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i egenskap av chefsmyndighet
över bilbesiktningsväsendet.

Den besiktningsverksamhet som således skall utföras av bilinspektörerna
utgöres av dels registrerings- och typbesiktningar, vilka senare enligt 20 §
vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743) — VTK — ankommer
På förste bilinspektörerna i rikets tre största städer, dels kontrollbesiktningar
och dels särskilda kopplingsbesiktningar. Besiktningsmännen — bilinspektörerna
— har vidare enligt de nämnda författningarna dels att jämte
polisen företa s. k. flygande inspektion av fordon och ombesörja en rad
kontrollerande uppgifter såsom granskning av att bilförare medför kör -

19

Kungl. Mcij. is proposition nr 132 år 196b

kort, trafikkort, besiktningsinstrument eller typintyg och andra handlingar
som enligt VTF skall medföras vid färd, dels att företa inspektion hos
försäljare och dels slutligen att svara för särskilda uppgifter som sammanhänger
med förarprövningen och körskolorna.

Regler om registrerings- och tgpbesiktning återfinnes i 14 och 15 §§
VTF. Godkännande vid regislreringsbesiktning, varöver besiktningsinstrument
utfärdas, eller redovisning i s. k. typintyg är, som närmare framgår
av 10 § 4 mom. VTF, en förutsättning för att fordon skall upptagas i bilregister
(registreras). Registreringsplikt — d. v. s. förbud mot brukande
utan registrering — föreligger enligt 11 § VTF i princip för alla motorfordon,
utom mopeder, för traktorer, som är försedda med gummihjul
eller band, samt för släpfordon, som dragés av bil (jfr 1 § 2—4 inom. VTF).
Godkännande vid registreringsbesiktning eller redovisning i typintyg är
också med vissa undantag villkor för brukande av fordon, för vilket erhållits
interims- eller saluvagnslicens (12 § 1 mom. och 13 § 1 mom. VTF).
Reglerna om krav på registrerings- eller typbesiktning har i fråga om vissa
reservregistrerade fordon tills vidare upphävts genom förordningen den
25 mars 1955 (nr 98) angående tillfälligt upphävande av viss i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 6b8) föreskriven besiktningsskgldighet
m. m. — jfr SFS 1958: 323.

Registreringsbesiktning är för visst fall föreskriven också i fråga om
registrerat fordon, nämligen enligt 10 § 5 mom. VTF, då fordon undergått
sådan ändring att det ej längre överensstämmer med uppgifterna i besiktningsinstrumentet
eller typintyget.

Enligt VTF utfärdas närmare bestämmelser beträffande såväl registreringsbesiktning
som typbesiktning av Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj:t bestämmer. Sådana bestämmelser ges i 9—29 §§ VTK. Därav
framgår bl. a., att vid båda dessa former av besiktning en undersökning
skall ske, huruvida fordonet är i föreskrivet skick. Detta innebär en kontroll
av samtliga fordonsdetaljer. Vidare skall vissa mätningar och beräkningar
göras, därvid bl. a. såsom grund för fordonsskatten fordonets tjänstevikt
skall uträknas.

Mopeder, som enligt det förut sagda inte är underkastade registreringsplikt,
må enligt förordningen den 5 maj 1960 (nr 13b) om mopeder —-MopF — i princip ej tas i bruk med mindre de efter typbesiktning erhållit
väg- och vattenbgggnadsstgrelsens typgodkännande eller också godkänts
vid särskild besiktning, verkställd av bilinspektör. Har godkänd moped
ändrats, föreligger förbud mot brukande utan ny godkänd särskild besiktning
(4—6 §§ MopF).

Kontrollbesiktning förekommer dels som eu periodiskt återkommande
eftcrkontroll av vissa fordon och dels som eu kontroll i det enskilda fallet,
föranledd av särskilt beslut från myndighets eller enskild förrättningsmans
sida.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196i

Bestämmelser om periodisk kontrollbesiktning ges i VTF och YTF.

I 24 § VTF stadgas, bl. a., att registrerat motor- eller släpfordon, vilket
är inrättat uteslutande för brandväsendet eller för transport av sårade
eller sjuka eller som användes uteslutande för brandväsendet och är försett
med beteckning därom, ävensom registrerat motorfordon, som användes
för övningskörning i körskola, skall inom ett år efter närmast föregående
besiktning av ägaren inställas för kontrollbesiktning. Detsamma
gäller registrerat motorfordon, som är inrättat för och drives med acetyleneller
gengas, framställd i ett på fordonet eller på tillkopplat släpfordon befintligt
gasverk, liksom registrerat släpfordon, som uppbär sådant gasverk.

YTF innehåller motsvarande bestämmelser rörande fordon för yrkesmässig
personbefordran och uthyrningsfordon. I 25 § 4 mom. föreskrives
således, att bil eller släpfordon, som i yrkesmässig trafik användes för
personbefordran, skall inom ett år efter närmast föregående besiktning
av ägaren inställas för kontrollbesiktning. I 32 § 5 mom. YTF slutligen
stadgas, att bil, som användes i uthyrningsrörelse, skall inom sex månader
efter närmast föregående besiktning av ägaren inställas för kontrollbesiktning.

1 fråga om motordrivna fordon och släpfordon kan föreläggande om kontrollbesiktning
meddelas endera av länsstyrelse jämlikt 22 § VTF eller motsvarande
myndighet enligt 25 § 4 mom. YTF eller också av förrättningsman
vid flygande inspektion enligt 23 § VTF. Andra former av kontrollbesiktning
är dels den i 27 § 6 mom. VTF föreskrivna i fråga om fordon,
för vilka utfärdats turistvagnslicens, dels den av reservregistrerade fordon,
varom stadgas i den tidigare nämnda förordningen den 25 mars
1955 (nr 98). Slutligen är kontrollbesiktning en förutsättning för hävande
av alla former av körförbud för fordon (22, 23 och 23 a §§ VTF).

Närmare regler om kontrollbesiktning ges dels i 24 § 2 och 3 mom. VTF,
dels i 55 § VTK. Kontrollbesiktning innebär en fullständig kontroll av
att det undersökta fordonet är i föreskrivet skick. Konstateras vid sådan
besiktning brister på fordon, skall besiktningsmannen föreskriva viss tid,
inom vilken vederbörande har att visa, att bristerna avhjälpts. Efterkommes
inte en sådan föreskrift, ankommer det jämlikt 22 § VTF på länsstyrelsen
— eller enligt 25 § 4 mom. YTF på där angiven myndighet — att
avgöra, om körförbud skall meddelas för fordonet. Enligt samma författningsrum
har angivna myndigheter att pröva, huruvida körförbud skall
meddelas, då fordon undanhålles besiktning, som myndigheten förelagt,
eller som förelagts vid flygande inspektion jämlikt 23 § VTF. Meddelas körförbud,
gäller det till dess besiktningsman efter kontrollbesiktning intygat,
att fordonet är i föreskrivet skick.

Om flygande inspektion gäller enligt 23 § VTF följande. Av länsstyrelse
därtill förordnad polisman liksom besiktningsman äger undersöka och

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

provköra motordrivet fordon eller släpfordon, som av honom anträffas
på väg, för kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning. Sådan flygande
inspektion kan utföras stickprovsvis och — i motsats till den undersökning
polisman äger företaga enligt en allmän bestämmelse i 9 § VTF
— utan att särskild anledning föreligger till antagande, att fordonet är
bristfälligt. Om fordonet är så bristfälligt, att det inte kan användas utan
uppenbar fara för trafiksäkerheten, äger förrättningsmannen meddela körförbud
beträffande fordonet. Förbudet länder till omedelbar efterrättelse
och gäller intill dess bristen blivit avhjälpt och efter kontrollbesiktning
intygats, att fordonet är i föreskrivet skick. Förbudet kan dock dessförinnan
hävas av länsstyrelse. Om fordonet anses vara bristfälligt i mindre
omfattning, äger förrättningsmannen, om påpekande eller erinran inte
anses tillräckligt, förelägga fordonsägaren att avhjälpa bristfälligheterna
och att därefter inom viss tid inställa fordonet för kontrollbesiktning. Det
har förut nämnts, att, när fordon undanhålles sådan besiktning, länsstyrelse
äger meddela körförbud. Är bristfälligheterna av blott ringa betydelse
från trafiksäkerhetssynpunkt, äger förrättningsmannen i stället förelägga
vederbörande att inom viss tid styrka — genom intyg av polisman eller
reparatör eller på annat tillförlitligt sätt — att bristfälligheterna avhjälpts.

Inspektion hos försäljare är en helt nyligen (prop. 1963: 200; L3U 43;
rskr 422; SFS 652) införd kontrollform, som har tillkommit för att hindra
försäljning av trafikfarliga fordon. De nya reglerna trädde i kraft den
1 januari 1964. Enligt 23 a § VTF ges således besiktningsman befogenhet
att hos bilförsäljare företa besiktning, motsvarande den vid flygande
inspektion, av vissa begagnade fordon. Kontrollen kan leda till att körförbud
utfärdas.

53 § VTK innehåller vissa närmare bestämmelser om flygande inspektion
och inspektion hos försäljare. Bl. a. skall enligt detta stadgande körförbud,
som meddelats vid inspektion, på lämpligt sätt utmärkas på fordonen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har — i förekommande fall i
samråd med statspolisintendenten — att utfärda närmare anvisningar för
de angivna inspektionsformerna.

Genom en år 1961 i VTF införd bestämmelse, 24 a §, har Kungl. Maj:l
bemyndigats förordna om särskild kopplingsbesiktning. Har med stöd
härav föreskrivits, att släpvagnar av visst slag skall undergå dylik besiktning,
må efter utgången av i förordnandet angiven tid sådan släpvagn
ej dragas av bil, såvida icke bilen och släpvagnen samtidigt inställts hos
besiktningsman och släpvagnen godkänts för koppling till bilen. I kungörelsen
den 27 juli 1961 (nr 445) om särskild kopplingsbesiktning har
Kungl. Maj :t med stöd av denna bestämmelse förordnat om sådan besiktning
i fråga om släpvagnar med totalvikt över tre ton. Kungörelsen avser
icke påhängsvagnar.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196t

Besiktningsmans beslut rörande besiktning kan ej överklagas i annan
män än såvitt avser typbesiktning (25 § VTK). Över länsstyrelsens beslut
i frågor som här avses kan besvär anföras i den ordning som stadgas i
76 § VTF.

Brukas fordon i strid mot registeringsvillkoret i It § jämförd med 12,
13 och 27 §§ VTF eller i strid mot bestämmelsen om särskild kopplingsbesiktning
i 24 a § VTF eller brukas fordonet i strid mot meddelat körförbud
skall enligt 65 § 2 mom. VTF ägaren (jfr 3 mom.) straffas med
dagsböter. Brott mot kravet på registreringsbesiktning i 10 § 5 inom. VTF
och mot föreskrifterna om periodisk kontrollbesiktning straffas enligt
65 § 6 mom. VTF och 34 § 2 mom. YTF också med dagsböter. Samma straff
är i det förstnämnda stadgandet föreskrivet för den, som inte efterkommer
föreläggande om kontrollbesiktning eller sådant annat föreläggande som
sägs i 23 § tredje stycket VTF.

I bilregistret redovisas huruvida för registrerat fordon gäller körförbud
eller föreläggande om kontrollbesiktning — det sistnämnda gäller dock ej
föreläggande, meddelat vid flygande inspektion. Genom bilregistret skall
också kunna kontrolleras, huruvida skyldigheten till periodisk kontrollbesiktning
fullgöres. (Se bestämmelserna om underrättelseskyldighet i 52—
55 §§ VTK och om anteckningsskyldighet i 33 g VTK).

Enligt 77 § VTF gäller för vissa fordon undantag i fråga om fordonskontrollen
och kan Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer
förordna om ytterligare sådana undantag.

Principbeslutet

Genom riksdagens bifall till propositionen 1963:01 (rskr 184 och 198*
töreligger principiellt beslut om införande av ärlig besiktning av registrerade
motorfordon och släpvagnar äldre än tre år. Beslutet innebär i huvuddrag
följande.

Den nya kontrollen skall avse registrerade motorfordon och registrerade
släpvagnar. Bl. a. följande slag av fordon är således undantagna från kontrollen,
nämligen traktorer, motorredskap, mopeder, icke registrerade släpvagnar,
släpslädar, efterfordon samt fordon upptagna i det militära fordonsregistret.
För fordon, som redan nu är underkastade regler om periodisk
kontrollbesiktning, skall alltjämt de nuvarande bestämmelserna gälla.

Inställelseskyldigheten skall i princip första gången inträda, då fordonen
är tre år gamla. Verksamheten skall påbörjas den 1 januari 1965 och
utbyggas successivt, så att den under första verksamhetsåret begränsas till
att omfatta fordon, som är fem år eller äldre. Om inte Kungl. Maj :t finner
utbyggnadstakten böra ytterligare inskränkas, skall vidare år 1966 besiktigas
jämväl fyraåriga fordon, medan treårsgränsen uppnås först år 1967.

1960 års utredning angående kontrollbesiktning av bilar föreslog i fråga
om systemet för inställelse av fordonen, att för varje fordon skulle gälla

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1961

en inställelsemånad, bestämd med ledning av sista siffran i registreringsnumret.
Månaderna maj t. o. m. augusti skulle uteslutas som inställelsemånader
med hänsyn till anspråken på service- och verkstadsbranschen
under denna tid. Fordonsägare skulle ha rätt inställa sitt fordon jän^äl
under de två månaderna närmast före och — mot förhöjd avgift under
de två månader som närmast följde på inställelsemånaden. Den principiella
utformningen av utredningens förslag härutinnan har godtagits. I propositionen
anmärkes, att detaljutformningen av detsamma torde böra ytterligare
övervägas, därvid de speciella spörsmål får beaktas som kan uppstå
i fråga om bl. a. inspektion av bil och därtill använd släpvagn i de fall
fordonen inte enligt huvudregeln skall inställas samtidigt.

Enligt utredningen skulle i kontrollen ingå följande moment, nämligen
provkörning samt kontroll av styrinrättning, hjul och axlar, chassi, bromsar,
karosseri, avgassystem jämte ljuddämpare, elektrisk utrustning och
reflexanordningar, däck och fälgar samt eventuell draganordning för släpfordon.
Utredningens förslag angående säkerhetsinspektionens utförande
har biträtts av statsmakterna, därvid uttalats, att besiktningsinstrument
regelmässigt bör företes vid inspektionstillfället för att en säkei foidonsidentifiering
skall uppnås, att besiktningsprotokoll bör tillhandahållas fordonsägaren
vare sig fordonet godkänts eller icke, samt att den närmare
utformningen av bestämmelserna rörande inspektionens tekniska utförande
synes böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vidare har
fastslagits, att kontrollen över inspektionsskyldighetens fullgörande — såsom
utredningen föreslagit — skall ske genom polisens försorg med hjälp
av särskilda på fordonen anbragta kontrollmärken, därvid fordon som
godkänts vid sådan periodisk kontrollbesiktning som nu är föreskriven
skall förses med särskilt kontrollmärke.

Utredningens förslag om dagsböter som påföljd för brott mot förbud att
framföra fordon på grund av underlåtenhet att inställa det under inställelseterminen
samt om böter omedelbart i penningar för försummelse i fråga
om fordons förseende med kontrollmärke skall läggas till grund för bestämmelser
i ämnet.

Den nya kontrollen skall ske vid särskilda för ändamålet inrättade inspektionsanstalter.
Verksamheten skall ombesörjas av ett för ändamålet
bildat aktiebolag, vari staten äger huvudinflytandet. Statens bilinspektions
uppgifter i fråga om registrerings-, kontroll- och kopplingsbesiktningar
skall överföras till bolaget. Bolaget skall äga uppbära av Kungl. Maj:t fastställda
avgifter för förrättningarna.

Bolaget bör successivt påbörja verksamheten redan under senare hälften
av år 1964. Sker frivillig besiktning under denna tid bör, om fordonet
godkänts, besiktningsskyldigheten för närmast följande inställelsemånad
anses fullgjord.

Verksamheten skall kontrolleras och övervakas av föreståndare och bi -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

trädande föreståndare vid inspektionsanstalt med ställning som offentliga
tjänstemän. Dessa befattningshavare skall ha befogenhet att meddela körförbud.
Befattningshavarnas beslut skall kunna överklagas hos väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Promemorian

Samtidigt som arbetsgruppen övervägt, hur det närmare förfarandet för
de nya säkerhetsbesiktningarna bör utformas, har en översyn företagits
av bestämmelserna om de besiktningsformer i övrigt som framdeles skall
omliänderhas inom det nybildade besiktningsbolaget. Det har nämligen
ansetts nödvändigt med en samordning av reglerna för besiktningsverksamheten
som helhet, dels för att åstadkomma så långt möjligt enhetliga
rutiner vid alla besiktningar, dels därför att besiktningar av olika slag men
utförda på enhetligt sätt måste få samma verkan för fordonsägaren i den
vid besiktningstillfället föreliggande situationen. Vidare har beaktats vissa
irån olika håll framförda synpunkter om modifiering av nu gällande regler
på området, särskilt beträffande körförbudsfrågor.

De periodiska säkerhetsbesiktningar av fordon som f. n. är föreskrivna
(d. v. s. besiktning av brandbilar m. fl. specialfordon enligt 24 § 1 inom.
\ TF samt a\ vissa fordon i yrkesmässig trafik och i uthyrningsrörelse enligt
5 TF) benämnes kontrollbesiklningar och har författningsmässigt inordnats
bland övriga kontrollbesiktningar upptagna i 24 § vägtrafikförordningen.
Arbetsgruppen finner något skäl numera inte kunna anföras
för att de nya säkerhetsinspektionerna i motsats härtill skulle i författningarna
behandlas som ett fristående institut. Anledningen till alt man
i betänkandet om säkerhetsinspektion fann det nödvändigt att såväl terminologiskt
som eljest särskilja denna besiktningsform, anför gruppen,
toide hiuudsakligen ha varit att den skulle omliänderhas av särskilda enskilda
besiktningsanstalter, medan alla övriga besiktningar även fortsättningsvis
tänktes utförda vid statens bilinspektion.

Det tekniska förfarandet vid kontrollbesiktningarna (till vilka alltså
räknas de beslutade periodiska besiktningarna medan i sammanhanget bortses
från de speciella kontrollbesiktningar av turistvagnar, som avses i 27 §
6 mom. VTF) bör, med de avvikelser som betingas av de olika fordonstyperna,
enligt gruppens mening bli likartat för alla former av sådan besiktning.
Sker besiktningen inom en månad efter föregående besiktning,
skall undersökningen, om inte särskilda skäl föranleder till annat, kunna
begränsas till de hänseenden, i vilka fordonet underkänts vid den tidigare
besiktningen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall ha att närmare bestämma
om besiktningarnas tekniska genomförande. Arbetsgruppen har,
vid övervägande av möjligheterna att anpassa produktionen för den händelse
bilprovningsbolagets kapacitet inte skulle hinna utbyggas till den
1 januari 1965, bl. a. hänvisat till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen un -

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196i 25

der ett övergångsskede kan medge avkall i kraven på besiktningarnas utförande
på de orter där organisationen ej kunnat färdigställas.

I fråga om körförbud innehåller promemorian i huvudsak följande synpunkter
och förslag.

Bilinspektörerna har, påpekas det, med nu gällande bestämmelser inte
någon befogenhet att meddela körförbud i annan mån än om man — med
tillämpning av 23 § VTF — i samband med kontrollbesiktningen kan »arrangera»
en flygande inspektion »på väg». Det normala förfarandet med
den nuvarande regleringen — som innebär att det ankommer på länsstyrelse
att avgöra körförbudsfrågan, sedan fordonsägaren erhållit tillfälle
att inom av besiktningsmannen angiven tid visa att bristen avhjälpts —
torde på många håll uppfattas som en onödig och opraktisk omgång. Enligt
arbetsgruppens mening bör det vid varje form av kontrollbesiktning
ankomma på besiktningsmannen att, om fordonet befinnes trafikfarligt,
meddela körförbud. Länsstyrelsen bör ej längre besluta i körförbudsfrågor.
Prövning av besvär över körförbud bör, såsom förutsatts i principbeslutet
om säkerhetsinspektion, ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som i högre grad än länsstyrelserna inom sig representerar den tekniska
sakkunskapen för avgörande av dessa frågor. I konsekvens härmed föreslås,
att länsstyrelsernas uppgift att överpröva körförbud, som meddelats
av förrättningsman vid flygande inspektion, skall upphöra och ersättas
med en besvärsregel motsvarande den i fråga om körförbud, som meddelats
vid kontrollbesiktning.

Genom principbeslutet har fastställts, att underlåtenhet att inställa fordon
till periodisk besiktning enligt de nya reglerna ej skall leda till annan
påföljd än förbud att bruka fordonet. Den som inte efterkommer den f. n.
föreskrivna skyldigheten att inställa fordon till periodisk kontrollbesiktning,
är liksom den som inte iakttar föreläggande om kontrollbesiktning,
förfallen till bötesstraff enligt 65 § 6 mom. första stycket vägtrafikförordningen.
Underlåtenhet att efterkomma föreläggande om kontrollbesiktning
kan dessutom — 22 § vägtrafikförordningen jämförd med 55 § sista stycket
vägtrafikkungörelsen — föranleda körförbud efter särskild prövning
av länsstyrelse. Viss osäkerhet lär ha gjort sig gällande vid denna prövning,
vilket kan förklaras av att fordonets faktiska tillstånd endera kan
ha varit obekant (i vissa fall då föreläggandet givits av länsstyrelse) eller
ha konstaterats ej vara sådant att körförbud befunnits påkallat (då föreläggandet
meddelats vid flygande inspektion). Såsom ett konsekvent och enligt
gruppens mening rimligt system föreslås nu såsom eu enda och enhetlig
påföljd för samtliga fall av underlåtenhet att inställa fordon till
kontrollbesiktning — alltså såväl då i författning angiven frist utlöper som
då av förrättningsman särskilt meddelad tidsfrist försittes — att körförbud
för fordonet automatiskt skall inträda i och med att fristen går till
ända.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196t

Körförbud upphör med nu gällande regler först sedan vid besiktning
konstaterats, att fordonet är i föreskrivet skick. Det har upplysts, att det
ofta vållar irritation hos allmänheten, att meddelat körförbud inte upphör
i sådana fall då obetydliga fel förbisetts och kvarstår men de egentliga
brister som påkallat körförbudet avhjälpts. Därest körförbud upphör i och
med att fordon inställes för besiktning, kan vid varje besiktning beslutas
den åtgärd som är adekvat till fordonets beskaffenhet. Det saknas f. n.
regler, som modifierar körförbuden så att trots ett sådant förbud provkörning
vid reparation och besiktning samt framförande till besiktningsman,
sedan reparation skett, tillätes. Om körförbud, som nyss sagts, upphör i
och med inställelse till besiktning, hindrar förbudet inte provkörning vid
besiktningen. De undantag som i övrigt påkallas angående rätt att framföra
fordon trots körförbud bör givetvis göras restriktiva. Gruppens förslag
innebär något olika regler för fall av automatiskt körförbud, å ena, och de
tall då körförbud meddelats — och fordonet således konstaterats vara
trafikvådligt — å andra sidan. I sistnämnda fall bör framförande ej få
ske, innan fordonet reparerats.

Vad därefter angår frågan vilka åtgärder konstaterade felaktigheter av
olika slag bär föranleda anföres i promemorian följande.

Till en början bör förfarandet — liksom det tekniska som förut sagts
— vara detsamma i fråga om alla former av kontrollbesiktningar.

Endast fordon som är uppenbart trafikfarliga bör — liksom vid flygande
inspektion — beläggas med körförbud. Alla fel som kan förekomma bör
inte rimligen föranleda, att fordonen måste återinställas för ny besiktning.
Vid flygande inspektion, där körförbud inte meddelas, leder endast de allvarligare
felen till föreläggande om reparation och inställelse för kontrollbesiktning.
För mindre allvarliga fel föreskrives reparation och uppvisande
för förrättningsmannen av intyg från reparatör eller polisman om bristernas
avhjälpande. Helt obetydliga felaktigheter får passera med påpekande
eller erinran.

Att fel, som i händelse det varit fråga om flygande inspektion skulle
föranlett föreläggande om kontrollbesiktning, även vid kontrollbesiktning
skall uppföljas genom ny besiktning synes givet. Då sådana fel konstateras,
bör därför föreläggande ges om ny inställelse inom en med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet bestämd tid.

För trafiksäkerheten helt betydelselösa bristfälligheter bör lika givet få
passera utan särskilda åtgärder.

Svårare är frågan om förfarandet vid fel motsvarande de s. k. visningsfelen
vid flygande inspektion, där en förnyad besiktning i många fall -—
särskilt för den som bor på långt avstånd från besiktningsställe —- måste
framstå som oproportionerligt betungande. Situationen kompliceras av att
enligt principbeslutet märke om nästkommande besiktningstillfälle skall
åsättas fordon, som godkännes vid periodisk kontrollbesiktning. Ett in -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1961

tygsförfarande såsom vid flygande inspektion måste därför, trots att ny
besiktning inte behöver ske, ändå innebära en återinställelse vid besiktningsstationen
för erhållande av märke på fordonet. Ett alternativ som
övervägts är att vederbörande reparatör eller polisman — som eljest skulle
ha avfattat intyget i fråga — får befogenhet att meddela det slutliga godkännandet.
Detta skulle förutsätta någon form av delade märken. Att överlämna
avgörandet av frågor om godkännande på helt privata verkstäder
möter emellertid vissa betänkligheter bl. a. i fråga om auktorisation av ett
antal verkstäder. Att anförtro polismyndigheterna uppgiften synes komma
att medföra en väsentligt ökad arbetsbörda för polispersonalen. Inte heller
torde man inom poliskåren alltid besitta erforderliga tekniska kunskaper
för att kunna bedöma, om reparation i visst hänseende skett på godtagbart
sätt.

Mot bakgrund av det anförda och då här är fråga om fel av endast ringa
betydelse för trafiksäkerheten föreslås, att felen i fråga får passera utan
åtgärd på samma sätt som de helt betydelselösa bristfälligheterna. Den effekten
av besiktningarna bör inte heller förbises som uppnås enbart genom
att felen upptäcks och bringas till fordonsägarens kännedom. I ett
stort antal fall torde detta leda till att felen frivilligt avhjälpas. I upplysningsverksamheten
kring de nya besiktningarna bör emellertid inskärpas
nödvändigheten av att, för undvikande av risk för åtal, fel som nu sagts
utan dröjsmål repareras.

Det bör ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utfärda detaljerade
föreskrifter till ledning för bedömandet av vilka bristfälligheter
hos fordonen som enligt det nyss sagda inte skall föranleda underkännande
från kontrollbesiktningssynpunkt.

Gruppen betecknar det som väsentligt, att förfarandets effektivitet inte
uteblir på grund av en bristande uppföljning av att reglerna efterlevs. Gruppens
förslag till nya författningsbestämmelser utgår från, att bilprovningsbolaget
inte skall omhänderha någon form av uppföljning av enskilda besiktningsärenden,
samt innebär i fråga om uppföljning och övervakning i
huvudsak följande.

Tillsynen över att bestämmelserna om periodisk kontrollbesiktning avvissa
fordon — såväl enligt den nu gällande som enligt de tilltänkta nya
bestämmelserna — efterlevs skall ske genom polisens försorg med hjälp
av det märkessystem, vars principer angivits i utredningsförslaget om säkerhetsinspektion.
Bilregistret kommer normalt inte att redovisa, huruvida
fordon godkänts vid sådan besiktning, och ej heller, huruvida automatiskt
körförbud inträtt till följd av att lid för inställelse till periodisk kontrollbesiktning
försuttits.

Vad därefter angår körförbud och förelägganden, som meddelas i samband
med kontrollbesiktning, har gruppen i och för sig funnit det önskvärt
med eu redovisning i bilregistret, eftersom sådana beslut ger en viktig

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

upplysning om vederbörande fordon. För undvikande av för stor arbetsbelastning
hos registreringsmyndigheterna bär gruppen emellertid valt medelvägen,
att anteckning i registren skall ske i fråga om dels körförbuden,
dels de förelägganden som ej är möjliga att kontrollera med hjälp av märkessystemet.
övervakning via bilregistret finner arbetsgruppen emellertid
inte nog för att eu tillfredsställande kontroll skall kunna upprätthållas.
Förutom anteckning i registren skall därför enligt gruppens förslag körförbud
och förelägganden i motsvarande utsträckning instämplas i besiktningsinstrument
eller typintyg. Detta förutsätter, att medförande av nämnda
handlingar blir obligatoriskt vid färd. Gruppen motiverar ytterligare sitt
förslag härom med, att medförandet torde påkallas även med hänsyn till
polisens möjligheter att i fråga om fordon, som ej försetts med märke om
inställelse, kontrollera, huruvida inställelseskyldighet jämlikt reglerna om
den nya periodiska besiktningen föreligger. Det påpekas i promemorian, att
ett ändrat format och utförande av nämnda handlingar torde böra följa av
en sådan reform.

Liksom sedan den 1 januari 1964 är föreskrivet i fråga om körförbud,
meddelade enligt 23 och 23 a §§ vägtrafikförordningen, skall enligt gruppens
förslag körförbud, som meddelas vid kontrollbesiktning, utmärkas på
fordonen.

Förfarandet vid flygande inspektion föreslås — bortsett från detaljbestämmelserna
angående uppföljningen, vilka bl. a. för underlättande av
kontrollmöjligheterna föreskriver vissa anteckningar i besiktningsinstrument
och tvpintyg — i princip oförändrat, utom såtillvida att, som tidigare
berörts, beslut om körförbud ej längre skall överprövas av länsstyrelse.

I vägtrafikkungörelsen bör enligt arbetsgruppen föreskrivas, att den som
inställer fordon till kontrollbesiktning alltid bör erhålla protokoll över förrättningen.

Beträffande reglerna om registreringsbesiktning, anför arbetsgruppen,
synes reformen inte aktualisera någon materiell ändring annat än för de
besiktningar — upptagna i 10 § 5 mom. VTF — där fråga är om registrerade
fordon. En registreringsbesiktning innefattar — förutom de speciella
kontroller som föranleds av besiktningens särskilda syfte att utgöra underlag
för fordonsskattens bestämmande — alla de moment som ingår i en
kontrollbesiktning. Företas en sådan besiktning av ett registrerat fordon
bör den därför, påpekar gruppen, få samma verkan som en kontrollbesiktning
i den föreliggande situationen. Detta innebär, att körförbud och föreläggande
om kontrollbesiktning upphör i och med inställelsen, att märke i
förekommande fall skall åsättas, om fordonet kan godkännas från kontrollbesiklningssynpunkt,
och att körförbud och föreläggande om ny registreringsbesiktning
skall kunna meddelas.

Gruppen påpekar, att dess tidigare angivna förslag om obligatoriskt med -

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1961

förande av besiktningsinstrument respektive typintyg vid färd måste innebära
en avsevärd förbättring av möjligheterna att kontrollera fullgörandet
av den i 10 kap. 5 § vägtrafikförordningen föreskrivna skyldigheten att
låta registreringsbesiktiga fordon som ändrats i förhållande till uppgifterna
i sådant instrument eller intyg.

Gruppen har konstaterat, att till bolaget kommer att överföras de i 24 a §
VTF avsedda kopplingsbesiktningarna, de särskilda besiktningarna av mopeder
enligt Mop F samt i övrigt vissa speciella besiktningar enligt särskilt
utfärdade bestämmelser. Någon ändring av reglerna rörande dessa besiktningar
har arbetsgruppen inte befunnit påkallad av reformen.

Beträffande det direkta handhavandet av besiktningsverksamheten upptager
promemorian följande.

I principbeslutet om säkerhetsinspektion bär förutsatts, att besiktningsverksamheten
inom det nybildade bilprovningsbolaget skall kontrolleras
och övervakas av föreståndare eller biträdande föreståndare vid besiktningsstationerna,
samt att dessa befattningshavare skall ha ställning som offentliga
tjänstemän. Behörighetsbevis för dem bör utfärdas — och i förekommande
fall kunna återkallas — av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som
bör utöva tillsyn över deras verksamhet. Tillsynen kan enligt gruppen
lämpligen utövas genom inspektioner, företagna av befattningshavare vid
statens bilinspektion.

Enligt gruppens bedömning finns inte någon reell möjlighet att de befattningshavare,
som således skall handla under tjänstemannaansvar, skall
kunna följa upp besiktningen av varje fordon. Beslut, som innebär meddelande
av körförbud, torde alltid böra meddelas av föreståndare eller biträdande
föreståndare. För att verksamheten skall kunna bedrivas rationellt
synes det emellertid gruppen nödvändigt, att dessa befattningshavare skall
på annan tillräckligt kvalificerad anställd i bolaget kunna delegera befogenheten
att — efter givna anvisningar och under övervakning på lämpligt
sätt — meddela övriga förekommande beslut.

Den författningsmässiga utformningen av de nya reglerna har arbetsgruppen
tänkt sig på i princip följande sätt.

Då den egentliga besiktningsverksamheten — utom typbesiktningarna
— från den 1 januari 1965 närmast skall omhänderhas av de vid besiktningsbolaget
anställda föreståndarna och biträdande föreståndarna för bolagets
besiktningsstationer, har den i VTF upptagna termen »besiktningsman»
ansetts böra reserveras för dessa befattningshavare. Med samma författningsteknik
som f. n. har någon närmare definition av termen dock ej
funnits böra intagas i VTF. Innehållet i besiktningsmannabegreppet skall
i stället framgå av en särskild instruktion för de nämnda befattningshavarna.
I denna bör enligt promemorian upptagas den i principbeslutet förutsatta
särskilda bestämmelsen att föreståndare och biträdande föreståndare
vid besiktningsstation skall ha ställning som offentlig tjänsteman. Av

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

instruktionen skall vidare framgå, i vilken utsträckning dessa tjänstemän
lämpligen bör på övriga anställda inom bolaget kunna delegera olika uppgifter
inom besiktningsverksamheten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ställning som överordnad myndighet för besiktningsmännen i deras egenskap
av offentliga tjänstemän bör framgå av instruktionen för styrelsen.

Beträffande de i vägtrafikförfattningarna reglerade uppgifter, som anges
skola utföras av besiktningsman, och som även fortsättningsvis skall
utföras av tjänstemän inom statens bilinspektion, föreslår gruppen att beteckningen
besiktningsman ersättes av ordet bilinspektör.

Enligt förslaget fastställes i vägtrafikförordningen den nya besiktningsskyldigheten
till att avse fordon av angivna kategorier, som uppnått tre års
ålder, men lämnas — mot bakgrund av principbeslutet om verksamhetens
successiva utbyggnad — bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna om
inskränkning i denna besiktningsskyldighet. Kungl. Maj :t eller den myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer skall också äga meddela de erforderliga
föreskrifterna om inställelsetider för fordonen. Med tanke på att reglerna
i dessa hänseenden i möjligaste män avses skola anpassas efter utbyggnadstakten
inom bolaget och de erfarenheter som vinnes i verksamhetens inledningsskede,
har det befunnits lämpligt att tills vidare några bestämmelser
härutinnan inte upptages i vägtrafikkungörelsen, utan att i stället för vart
år utfärdas särskild kungörelse i ämnet. Förslag till den kungörelse, som
ansetts böra gälla från och med den 1 januari 1965, har bilagts promemorian.
Den föreslagna ikraftträdande bestämmelsen härtill innebär, att inställelseskyldighet
såvitt angår 1965 upphäves i fråga om fordon, som före
kungörelsens ikraftträdande undergått besiktning vid Aktiebolaget Svensk
Bilprovning i de hänseenden som gäller beträffande kontrollbesiktning och
därvid — enligt intyg på formulär som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställt — befunnits vara i föreskrivet skick. Förutom förslag till de ändringar
i vägtrafikförordningen som befunnits påkallade med anledning av
gruppens förut redovisade ställningstaganden i olika frågor har i promemorian
vidare framlagts förslag till nya och ändrade bestämmelser i vägtrafikkungörelsen,
innehållande de föreskrifter om det närmare förfarandet vid
och i samband med de olika besiktningarna som gruppen funnit erforderliga.
Gruppen har förutsatt, att kungörelse angående avgiftsbeläggning av
de olika förrättningarna kommer att utfärdas, sedan besiktningsbolaget till
Kungl. Maj :t inkommit med förslag härtill.

Nyssnämnda särskilda kungörelse angående besiktningsskvldighetens
omfattning och inställelsetiderna under det första verksamhetsåret avviker
såtillvida från vad som förutsatts i propositionen 1963: 91 som fordonsåldern
enligt kungörelsen skall avgöras med ledning av årsmodellbeteckningen
i besiktningsinstrument eller typintyg i stället för datum för första
registrering av fordonet. Inställelseskyldigheten skall således enligt kungörelseförslaget
tills vidare från och med den 1 januari 1965 gälla fordon av

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196i

1960 eller tidigare års modell. Ändringen motiveras av att företagen undersökning
i saken givit anledning till antagande, att ett stort antal besiktningsinstrument
och typintvg saknar anteckning om tidpunkten för första
registrering. Som ytterligare skäl anföres att om besiktningsskyldighetens
inträde skall bestämmas med utgångspunkt från första registrering av fordonen,
förväxlingar kan antas komma att ske mellan registreringsdatum
enligt registreringsmyndighetens underskrift på instrumentet eller intyget,
å ena, och datum för första registreringen, å andra sidan. I fråga om
inställelsesystemet bygger förslaget till kungörelse väsentligen på det i förutnämnda
proposition redovisade utredningsförslaget. För varje fordon,
som skall inställas på grund av de nya reglerna om besiktning, skall således
gälla en inställelsetermin om fem hela månader, därav den mellersta utgör
den egentliga inställelsemånaden och bestämmes med ledning av sista siffran
i fordonens registreringsnummer. För fordon med inställelsemånaderna
januari och februari 1965 skall inställelseterminerna dock utgöras av inställelsemänaden
jämte därpå närmast följande fyra månader. Dubbel avgift
skall uttagas, då besiktningen ej sker förrän efter inställelsemånadens
utgång. Med hänsyn till de olägenheter, som utredningsförslagets föreskrifter
om koncentration till januari och november av dubbla normala »månadsbelastningen»
enligt gruppens mening kan komma att medföra för
allmänheten genom risk för köbildning men också för bolaget, i vart fall
under uppbyggnadsperioden, förordar gruppen emellertid att — åtminstone
till dess närmare erfarenheter vunnits av systemets praktiska verkningar
— såväl maj som augusti upptages som instälielsemånader, och att
således endast juni och juli månader uteslutes ur tabellen. För att möjliggöra
samtidig inställelse av dragfordon jämte släpvagn, utan komplikation
för de fall dragfordon utbytes, föreslås att för släpvagn inga regler
om inställelsetermin skall gälla, utan att dessa fordon skall kunna inställas
på valfri tidpunkt under löpande kalenderår. Kungörelseförslaget innehåller
vidare bl. a. regler för de fall fordon, som är underkastat regler
om inställelse enligt det system som för närvarande gäller, »byter status»,
så att systemet med inställelseterminer i stället blir tillämpligt. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bemyndigas enligt förslaget att för särskilt fall
meddela föreskrift om annan inställelsetermin än den författningarna anger.
En sådan undantagsregel kan enligt gruppen motiveras bl. a. av att
möjlighet bör ges till besiktning vid ett och samma tillfälle av ett större
antal fordon hos ett företag eller eljest tillhöriga samme ägare. Däremot
har gruppen efter ingående övervägande funnit någon förlängning eller förskjutning
av inställelsetermin ej böra ske av den anledningen att laga förfall
— såsom sjukdom eller utrikes resa - förelegat under inställelseterminen.
Inte heller anses inställelsetermin böra förskjutas, då väntetid vid
besiktningsstation förhindrar inställelse inom föreskriven tid. Inställelseterminens
längd anses anpassad efter angivna båda situationer. Prövning

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1961

av alla de påståenden om laga förfall som eljest måste förväntas ter sig
dessutom för gruppen helt ogörlig. Beträffande frågan om försenad inställelse
p. g. a. väntetid har gruppen övervägt någon form av dispens som utfärdades
av bolaget och uppsköt senaste dag för inställelse men funnit att
ett sådant förfarande skulle bli alltför svårhanterligt och komplicera övervakningen
av besiktningsskyldiglietens fullgörande. Den tänkta påföljden
för utebliven inställelse — nämligen förbud mot fordonets framförande
utan att besiktning skett —- har inte i någotdera fallet förefallit gruppen
orimlig. Härvid har påpekats möjligheten för den som är sjuk etc. att inställa
fordonet genom annan och för den som inte bokat plats i tillräckligt
god tid och därför p. g. a. köbildning inte kan få sitt fordon besiktigat vid
en station att uppsöka en mindre fullbelagd sådan.

Remissyttrandena

Arbetsgruppens förslag har på samtliga punkter, såväl vad angår det materiella
innehållet som beträffande den formella utformningen av författningarna,
vunnit anslutning bland det helt övervägande antalet remissinstanser.
Enligt Föreningen Sveriges landsfogdar fyller de av arbetsgruppen
framförda förslagen högt ställda anspråk i fråga om ait reglera verksamheten
på ett klart och enkelt sätt och samtidigt åstadkomma ett rationellt förfarande.
Liknande uttalanden förekommer från övriga bland remissorganen
företrädda intressegrupper.

Promemorian har i de särskilda frågorna mött i huvudsak följande synpunkter
och erinringar vid remissbehandlingen.

Förslaget att den nya besiktningsformen skall inordnas i institutet kontrollbesiktning
i vägtrafikförfattningarna medför enligt MSD, att allmänheten
får svårt att skilja på de olika formerna av besiktning och att författningstexterna
blir svåröverskådliga. MSD anser, att samtliga bestämmelser
om säkerhetsinspektion borde sammanföras i en fristående författning.
Motorbranschens riksförbund finner, utan att närmare granska promemorians
motiv för en samordning, att en skillnad ur bilkonsumentens
synvinkel mellan säkerhetsinspektion och kontrollbesiktning är motiverad.
Ett klart dylikt särskiljande skulle medföra en mer positiv inställning till
hela idén hos motorfordonsägarna och under alla omständigheter borde ordet
säkerhetsinspektion bli den praktiskt använda benämningen på den
aktuella kontrollåtgärden. Liknande synpunkter framkommer i yttrandena
från Föreningen Sveriges polismästare och Åkeriägarnas centralförening,
medan övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran vad arbetsgruppen
anfört i denna del.

Att det kan bli nödvändigt att sänka kraven på det tekniska förfarandet
vid besiktningarna under ett inledningsskede accepteras uttryckligen i ett
stort antal yttranden. Samtidigt avvisar man bestämt ett i promemorian

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 19CA

diskuterat alternativ att komma till rätta med eventuella övergångssvårigheter,
nämligen genom att lokalt medge dispens från besiktningsskyldigheten.
Bilprovningsbologet understryker, att bolaget är väl medvetet om vikten
av att resurserna i fråga om lokaler och utrustning så snart ske kan
bringas att motsvara skäliga krav. Under de närmaste åren måste man
emellertid räkna med, anför bolaget, att på vissa håll bolagets anordningar
kommer att bli av provisorisk karaktär. I viss utsträckning torde särskilda
anordningar för förrättningarnas genomförande komma att saknas. Sålunda
kan exempelvis bromsprov på vissa orter få ske på allmän väg i stället
för medelst särskild stationär utrustning, ett förhållande som dock icke
heller under nuvarande organisation kunnat undvikas. Bolaget säger sig
emellertid komma att under övergångstiden söka med tillgängliga resurser
åstadkomma ett så gott resultat som möjligt i fråga såväl om effektiviteten
hos organisationen som sättet för allmänhetens betjänande.

De föreslagna nya och ändrade reglerna angående körförbud har allmänt
accepterats. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att den praktiska
tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om länsstyrelsernas
prövning av körförbud, som utfärdats av besiktningsman eller polisman efter
flygande inspektion, inklusive »arrangerade» sådana inspektioner, då
fordon vid kontrollbesiktning befinnes trafikfarligt, uppvisar stora variationer.
Styrelsen tillstyrker därför förslaget, att besiktningsman skall tilläggas
rätt att vid varje form av kontrollbesiktning samt vid registreringsbesiktning
meddela körförbud, om fordonet befinnes trafikfarligt, att länsstyrelse
ej längre bör besluta i körförbudsfrågor, och att prövning av besvär
över körförbud skall ankomma på styrelsen. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län motiverar sin anslutning till förslaget, att länsstyrelsens befattning med
körförbud skall upphöra, med att den prövning som nu sker hos länsstyrelserna
merendels torde vara av formell art. Länsstyrelsen uttalar vidare
utifrån sin erfarenhet, att någon anhopning av besvärsärenden hos väg--och vattenbyggnadsstyrelsen inte torde vara att befara, och förklarar sig
inte ha något att erinra mot att styrelsen göres till besvärsmyndighet beträffande
körförbud. Ett par remissorgan, bland dem överståthållarämbetet,
har fäst uppmärksamheten på den i 9 § VTF upptagna regeln om
befogenhet för polisman att förbjuda användande av visst fordon. Ämbetet
uttalar, att i fråga om dylika förbud någon form av överprövning av
tekniskt sakkunnig myndighet bör införas, enär nu tillämpad ordning med
prövning av länsstyrelse inte synes väl ansluta sig till det av arbetsgruppen
i övrigt förordade systemet. Rilprovningsbolaget tar upp frågan om talerätt
i fråga om körförbud och finner för sin del ett besvärsförfarande mera bundet
och formellt än som borde vara fallet beträffande klagomål i de bär
avsedda ärendena. Det föreslås därför, att rättelse i stället skall kunna vinnas
genom s. k. rckurs, d. v. s. efter eu formlös ansökan utan fatalietid.

3 intrång till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. År 132

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1961

I fråga om de åtgärder, vartill olika vid kontrollbesiktning konstaterade
lel bör föranleda, framhåller Näringslivets trafikdelegation nödvändigheten
av, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdar så långt möjligt detaljerade
föreskrifter till grund för en enhetlig bedömning. Riksåklagarämbetet
uttalar om de bristfälligheter, som motsvarar de s. k. visningsfelen
vid flygande inspektion, att det såsom arbetsgruppen funnit från praktisk
synpunkt är nödvändigt, att dessa får passera ulan annan åtgärd än påpekande
till fordonsägaren. Ämbetet påpekar, med anledning av gruppens
uttalanden på denna punkt, att ringa brister inte omfattas av straffbestämmelsen
i 65 § VTF. Föreningen Sveriges landsfiskaler anser den förordade
utvägen inte vara tillfredsställande men kan inte anvisa någon annan
lösning av frågan och motsätter sig därför inte förslaget.

Systemet för uppföljning av att besiktningsskyldigheten i olika hänseenden
fullgöres och att körförbud och förelägganden efterleves kan enligt
länsstyrelsen i Malmöhus län inte, som arbetsgruppen föreslagit, bygga på
att besiktningsinstrument och typintyg medföres vid färd. Ett ändrat format
och utförande av dessa handlingar förutsätter nämligen, anser länsstyrelsen,
en samtidig omläggning av länsstyrelsernas bilregister. Tre av de
remissorgan, som företräder yrkesbilismen, nämligen Svenska droskbilägareförbundet,
Svenska lasttrafikbilägareförbundct och Svenska omnibusägareförbundet,
finner instämplingar i besiktningsinstrument och typintyg
kunna avvaras, eftersom utmärkande på fordonen av meddelade körförbud
får anses vara eu tillräcklig kontrollåtgärd. För möjligheten att kontrollera
inställelseskyldigheten anser förbunden fotokopior av handlingarna ge erforderligt
underlag. Mot skyldighet att medföra handlingarna i original eller
dupletter vid färd talar, anför omnibusägareförbundet, att det åtminstone
för trafikföretag ofta föreligger behov och intresse av att ha handlingarna
i säkert centralt förvar. Vidare ökar riskerna för att handlingarna förkommer
eller förstöres, om de alltid skall medföras. Ehuru man i övriga
remissyttranden mer eller mindre uttalat finner medförande av besiktningsinstrument
eller typintyg nödvändigt för att en effektiv kontroll skall kunna
upprätthållas, påtalas från olika håll vissa nackdelar som måste följa
härav. Det framhålles, att den utvidgade skyldigheten att medföra handlingarna
säkerligen kommer att medföra, att åtskilliga fordonsägare kommer
att ständigt förvara dem i fordonet. Detta befinnes ej önskvärt med hänsyn
till att handlingarna kan komma till användning i samband med brott
och för vissa personer med brottslig avsikt är särskilt eftertraktade. Statspolisintendenten
betonar med hänsyn härtill vikten av att handlingarna får
ett utförande som försvårar förfalskning. Intendenten förordar en utformning
liknande ett pass med blad för anteckningar, där fordonets registreringsnummer
perforeras genom samtliga blad. Föreningen Sveriges landsfogdar
ifrågasätter, om man inte i stället för besiktningsinstrument eller typ -

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196t

intyg kunde använda sig av en särskild »besiktningsbok» som identifierades
med fordonet och obligatoriskt skulle medföras vid färd. Boken skulle uteslutande
tjäna ifrågavarande kontrolländamål och ej i övrigt ersätta besikt -ningsinstrument eller typintyg. Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen vill inte
föreslå någon annan metod för uppföljningen än arbetsgruppen men anmäler
farhågor för konsekvenserna i samband med stöld av fordon om handlingarna
förvaras i fordonen. Styrelsen befarar också att många ägare med
hänsyn till riskerna kommer att underlåta medföra handlingarna, varigenom
uppföljningen försvåras och främst polisens arbete ökar. MSD förutsätter,
att den av arbetsgruppen tänkta användningen av besiktningsinstrument och
typintyg och deras utformning icke är en slutgiltig lösning av problemet,
utan att systemet måste anpassas till de nya bestämmelser som kan bli resultat
av pågående utredningar på området.

Bilprovningsbolaget erinrar om att arbetsgruppen enligt författningsförslaget
utgått från att besiktningsinstrument och typintyg skall finnas i endast
ett exemplar, frånsett det hos registreringsmyndigheten, och att de föreslagna
bestämmelserna därför efter mönster av reglerna om duplettkörkort,
och duplettskattekvitto utformats för att förhindra, att flera exemplar
finns utelöpande. Förebilden passar emellertid, menar bolaget, inte för detta
fall. Till skillnad från förhållandet i fråga om körkort och skattekvitto
grundar sig nämligen, påpekar bolaget, de nu ifrågavarande handlingarna
på en hos myndigheten befintlig originalhandling, varav envar är berättigad
erhålla avskrift. Den omständigheten att sådan handling kommer att
vara försedd med beteckningen »avskrift» i stället för »duplett» synes bolaget
i sammanhanget ganska betydelselös. Yttrandet anvisar dock utvägen
att original och duplett av handlingarna i fråga utmärkes på visst sätt, exempelvis
genom särskild färgmarkering.

Riksåklagarämbetet och statspolisintendenten ifrågasätter, om inte besiktningsinstrument
och typintyg bör undantas från bestämmelserna i 69 §
VTF om straffrihet för den, som ertappats med att under färd ej ha medfört
vissa föreskrivna handlingar men inom viss tid styrker innehav härav.
Statspolisintendenten förordar vidare att polisman får befogenhet dels att
ge föreläggande om uppvisande av nämnda handlingar för vederbörliga anteckningar,
dels att, då automatiskt körförbud konstateras föreligga, utmärka
detta på fordonet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför i fråga om förfarandet vid flygande
inspektion, att befattningshavarna vid besiktningsstationerna och inte,
som arbetsgruppen föreslagit, vederbörande förrättningsman bör handha
såväl kontrollen över att föreläggande om kontrollbesiktning fullgöres, som
uppgiften att till vederbörande register anmäla utebliven inställelse. Statspolisintendenten
erinrar om sina i olika sammanhang framförda synpunkter
på vissa praktiska svårigheter vid tillämpningen av 23 § VTF och uttaBihang
till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 132

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

lar, att det ur effektivitetssynpunkt skulle vara av stort värde, om dessa
synpunkter kunde vinna beaktande i samband med de nu föreslagna författningsändringarna.
Härvid åsyftas det förhållandet, att genom orden
»som av honom anträffas på väg» i stadgandet, polisman eller besiktningsman,
som anträffar fordon, vilket exempelvis efter en trafikolycka förts av
vägen, ej äger företaga flygande inspektion av fordonet.

Frågan om den ställning de befattningshavare kommer att inneha, vilka
direkt skall ombesörja besiktningsverksamheten, har tilldragit sig riksåklagarämbetets
särskilda uppmärksamhet. Ämbetets slutsats blir emellertid,
att ehuru frågan uppenbarligen är tveksam, det torde kunna hävdas, att
föreståndare och biträdande föreståndare vid inspektionsanstalterna —
oavsett den privaträttsliga anställningen i det halvstatliga bolaget — på
grund av de offentligrättsliga befogenheter, som tillagts dem i VTF, skall
anses förordnade att »förrätta tjänsteärende» i den mening som sägs i 25
kap. 11 § strafflagen. Beträffande den i promemorian angivna förutsättningen
för verksamheten, att föreståndare och biträdande föreståndare
skall kunna på annan kvalificerad personal, exempelvis verkmästare, delegera
befogenheten att meddela andra förekommande beslut än körförbud,
uttalas i ämbetets yttrande följande.

Denna personal förutsättes tydligen icke ha ämbetsansvar. Ämbetet kan
icke anse det välbetänkt, att personer utan sådant ansvar skola få utöva
sådana offentligrättsliga befogenheter, som det här är fråga om, särskilt
som besluten icke skola kunna omprövas. Anses föreståndare och biträdande
föreståndare ha ämbetsansvar såsom förrättande offentliga tjänsteärenden,
torde emellertid sådant ansvar kunna åstadkommas även för verkmästare
genom att ett uttryckligt stadgande om delegation upptages i vägtrafikförordningen.
Skulle denna väg icke finnas framkomlig, bör enligt ämbetets
mening samtliga här ifrågavarande beslut fattas av föreståndare eller
biträdande föreståndare.

Om ämbetsansvar anses föreligga i den omfattning som förutsättes i promemorian,
torde konsekvensen bli den, att inspektionsanstalten blir att betrakta
som en statlig myndighet och att anstaltens handlingar i inspektionsärenden
bli att anse som allmänna handlingar. Detta torde vara en fördel.

Statspolisintendenten anför, att delegation på befattningshavare utan
tjänstemannaansvar inte bör ifrågakomma vid registrerings- och kopplingsbesiktningar.

Reglernas författningsmässiga utformning enligt förslaget, sådant det
här förut angivits, har inte mött någon erinran.

Till arbetsgruppens uppfattning, att, med hänsyn till bristande uppgifter
i vissa fall om första registreringsdag, fordonens årsmodell t. v. måste
läggas till grund för inställelseskyldighetens inträde ansluter sig samtliga
remissorgan utom länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anser, att tidpunk -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

ten för första registreringen bör vara väl känd av fordonsägaren. Väg- och
vattenbgggnadsstyrelsen tillstyrker gruppens förslag såsom preliminärt och
upplyser, att styrelsen vidtagit åtgärder för att samtliga besiktningsinstrument
och typintyg fortsättningsvis skall förses med anteckning om datum
för första registrering. Näringslivets trafikdelegation anser, att om årsmodellen
tas till utgångspunkt fordonsägaren får avsevärt lättare att avgöra,
när besiktningsskyldigheten inträder, och Åkeriägarnas centralförening understryker
det som en påtaglig fördel, att årsmodellen i stället för registreringsdatum
väljes såsom grundval för bestämmande av fordonsåldern.

Arbetsgruppens ställningstaganden i fråga om inställelsesystemet har
relativt utförligt behandlats i ett stort antal yttranden.

Tre av remissinstanserna, nämligen länsstyrelsen i Västerbottens län,
MRF och Åkeriföretagarnas centralförening motsätter sig, att —- till skillnad
från vad det ursprungliga utredningsförslaget angav — maj och augusti
månader upptages som inställelsemånader. MRF reagerar starkt emot, att
bilprovningsbolagets intresse av en jämn tillströmning till stationerna med
promemorians förslag tillmätes större vikt än önskemålen hos bilverkstadsbranschen
med dess mångdubbla antal anställda och mångdubbelt större
omsättning. Svårigheterna för denna bransch att anpassa sig är enligt förbundet
mycket stora. Förbundet framhåller med skärpa, att den föreslagna
ändringen inte är acceptabel och kommer att medföra olösliga problem,
då enligt förbundets uppfattning konsumenterna inte får möjlighet att
under en längre semesterperiod med nedskuren hilverkstadskapacitet få
erforderliga reparationer utförda inför eller i anslutning till besiktningarna.
I motsats härtill skulle, anför MRF, det ursprungliga förslaget innebära
en önskvärd koncentration av reparationerna till den del av halvåret, då
sysselsättningen traditionellt är lägst vid bilverkstäderna. Förbundet hänvisar
också till möjligheterna att under ett par vintermånader genom lån
av arbetskraft från bilverkstäderna tillfälligt förstärka kapaciteten vid bilprovningsanläggningarna.
Också de två andra nämnda remissorganen motiverar
sin inställning med att hänsyn bör tas till verkstadsbranschens intresse
av en jämn sysselsättning. Överståthållarämbetct anser det med hänsyn
till förläggningen av fyraveckorssemestern för kollektivanställd personal
böra övervägas, om inte juli—augusti i stället för, som arbetsgruppen
förordat, juni—juli bör uteslutas som inställelsemånader.

I fråga om fordon med inställelsemånaderna januari och februari 1965
förmenar bilprovningsbolaget, att spörsmålet, huruvida dessa skall medtagas
i systemet, väsentligen är en fråga om tillräckliga resurser finns att
tillgå, då bolagets verksamhet börjar, men för bolagets de! också har en
ekonomisk sida, som ej kan förbises. Då dessa frågor från bolagets sida
kan belysas bättre under de närmaste månaderna, finner bolaget det önskvärt,
om ett slutligt ställningstagande kan anstå något. Samtidigt uttalas i

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

yttrandet, att bolaget räknar med, att det skall vara i stånd att vid ingången
av år 1965 fullgöra de förrättningar som kommer att påkallas, om »januari-
och februarifordonen» medtages. I varje fall anses undantag i fråga
om inställelseskyldigheten i någon mer betydande utsträckning inte behöva
bli erforderligt. Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter, om inte med
gruppens förslag risken för överbelastning hos bilprovningsbolaget är så
stor, att man i detta speciella fall kunde ge avkall på regeln om fem månaders
inställelsetermin och minska tiden till tre månader.

Svea hovrätt erinrar om sitt yttrande över betänkandet om säkerhetsinspektion,
däri hovrätten ansett det böra stadgas, att ägare av fordon,
som överförts till reservregister, må — därest inställelsetermin helt infaller
under tiden för avregistreringen — inställa fordonet för inspektion antingen
under den närmast före avregistreringen infallande månaden eller
under de två närmaste månaderna efter det fordonet åter registrerats.

Förslaget att släpvagnar må inställas när som helst under löpande kalenderår
vinner anslutning från samtliga som yttrar sig i frågan. Statspolisintendenten
anser samma regel kunna gälla även motorcyklarna. Härvid
påpekas, att det övervägande antalet motorcyklar nyttjas i trafik huvudsakligen
under sommarhalvåret, och att de för motorcyklar otjänliga
väg- och väderleksförhållandena vintertid kan utgöra en fara för trafiksäkerheten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län efterlyser möjlighet för besiktningsmyndigheten
att ge anstand med kontrollbesiktning, då fordonsägaren
p. g. a. laga förfall ej kunnat inställa fordonet inom föreskriven tid. Samma
ståndpunkt intar länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anser prövning
av sådana dispenser böra anförtros registreringsmyndigheten. Också MSD
föreslår, att uppskov med inställelse skall kunna beviljas, när skäligheten
härav visas genom läkarintyg eller motsvarande. Vidare avstyrker MSD
arbetsgruppens förslag, att förlängning av inställelsetermin ej heller skall
få ske med hänsyn till väntetid vid bilprovningsstation. Fordonsägare bör
enligt samarbetsdelegationens mening kunna erhålla bevis om beställd tid
exempelvis på besiktningsinstrumentet och därefter få framföra sitt fordon
till dess stationen i fråga hinner utföra besiktningen. I övriga yttranden
möter förslaget i denna del inga invändningar.

Ett par remissinstanser berör i sina yttranden innehållet i förordningen
(SFS 1955:98) om tillfälligt upphävande av viss i vägtrafikförordningen
föreskriven besiktningsskyldighet m. m. Svea hovrätt finner att denna förordning
genom de nya bestämmelserna blir oklar och svår att tillämpa.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den i kungörelsen angivna tiden fem
år böra ändras till tre år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

39

Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken

Gällande bestämmelser

Någon generell bestämmelse om hastighetsbegränsning för motorfordon
i allmänhet vid färd utom tättbebyggt område finns inte meddelad. Enligt
46 § 1 mom. VTF skall emellertid fordons hastighet anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt
åligger det förare av fordon att hålla en med hänsyn till förhållandena
tillräckligt låg hastighet i vissa uppräknade fall, som återspeglar situationer,
då sikten kan antas vara skymd eller förhållandena eljest påbjuder
särskild försiktighet. Ytterligare bestämmelser om fordons hastighet finns
meddelade i 56 § 1 mom. VTF. I 1 mom. nämnda stadgande återfinnes föreskrifter
om högsta tillåtna hastighet för vissa tyngre fordon och för fordonskombinationer.
Däri anges bl. a., att sådan buss eller lastbil, vars totalvikt
överstiger 3,5 ton, inte får föras med högre hastighet än 70 kilometer
i timmen, dock må hastigheten på motorväg uppgå till 90 kilometer i
timmen. Enligt 2 mom. samma paragraf får fordons hastighet inom tättbebyggt
område ej överstiga 50 kilometer i timmen. 3 mom. i paragrafen
innehåller hastighetsregler för vissa fordon med band eller med hjul av
hårt material. Jämlikt 56 § 4 mom. VTF ankommer det på Kungl. Maj :t
att meddela de ytterligare föreskrifter angående högsta hastighet, som med
hänsyn till särskilda förhållanden må för viss tid finnas påkallade beträffande
riket i dess helhet eller del därav. Där annat ej angivits i sådan föreskrift,
innebär denna ej ändring av annan i VTF eller med stöd därav meddelad
föreskrift om lägre hastighet. Hastighetsbestämmelserna i 56 § VTF
eller med stöd därav meddelade föreskrifter gäller enligt paragrafens 6
mom. ej utryckningsfordon, då det användes vid utryckning, och ej heller
annat fordon, som användes för vissa i stadgandet uppräknade tillfällen.

Om myndighets befogenhet att medgiva undantag från eljest gällande
hastighetsbestämmelser stadgas i 61 och 63 §§ VTF. Enligt 61 § 1 mom.
äger länsstyrelse föreskriva lägre eller högre hastighet än som tillätes j
56 § 1—3 mom. VTF och utgör av Kungl. Maj :t med stöd av 56 § 4 mom.
VTF meddelad föreskrift angående högsta hastighet ej hinder för länsstyrelse
att föreskriva lägre hastighet.

Redan vår första förordning om automobiltrafik av år 1906 innehöll vissa
regler om generell fartbegränsning. För frågans behandling därefter redogöres
utförligt, särskilt såvitt avser de senaste åren, i tredje lagutskottets
utlåtande 1963: 4, till vilket jag tillåter mig hänvisa.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

1961 års trafiksäkerhetskommitt é

Kommittén liar vid utredningsarbetets planläggning och bedrivande funnit
den ändamålsenligaste metoden bestå i en kontinuerlig undersökning av
vissa närmare angivna faktorer under längre sammanhängande observationsperioder,
i vilka tider med fartbegränsning omväxlar med tider med
fri fart. Kommittén har organiserat en dylik sammanhängande observationsserie
under ettvart av de båda åren 1961 och 1962.

Planläggningen och genomförandet av undersökningen har skett i nära
samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, statens
trafiksäkerhetsråd, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statistiska
centralbyrån, statspolisintendenten och NTF.

1961 års observationsserie omspände tiden den 15 maj—den 15 september.
Under denna tid förekom tre fartgränsperioder, nämligen dels i samband
med pingsthelgen under tiden den 19—24 maj, dels under tiden den
22 juni—den 12 juli omfattande bl. a. midsommarhelgen, dels slutligen under
tiden den 1—11 september. Observationsserien omfattade tillhopa 86
dagar med fri fart och 38 dagar med fartbegränsning.

Under 1962 omfattade observationsserien en något längre tid, nämligen
från den 15 mars till den 14 september. Därunder förekom fartbegränsning
under fyra perioder: den 18 april—den 2 maj, den 8—25 juni omfattande
pingst- och midsommarhelgerna, den 13—31 juli samt den 17 augusti—
den 3 september. Observationsperioden omfattade sammanlagt 114 dagar
med fri fart och 70 dagar med fartbegränsning.

Hastighetsgränsen låg vid samtliga fartgränsförsök under 1961 vid 90
km i timmen. Ehuru kommittén från utredningssynpunkt hade ansett det
önskvärt att hastighetsgränsen varit densamma också vid samtliga försök
under 1962, befanns det angeläget att man tillgodosåg framförda önskemål
om försök med olika hastighetsgränser. Kommittén föreslog fördenskull
Kungl. Maj :t att hastighetsgränsen skulle sättas vid 100 km i timmen vid
det första och det sista av de i 1962 års observationsperiod ingående försöken.
Vid de mellanliggande försöken sattes maximihastigheten på kommitténs
förslag till 90 km i timmen.

Kommittén har i första hand insamlat uppgifter rörande antalet trafikolyckor
under observationsperioderna, deras fördelning på perioder med
fri fart och sådana med fartbegränsning ävensom efter typ, svårighetsgrad
och vägens karaktär. Det framhålles emellertid, att variationerna i olyckstalen
inte kan till sin innebörd bedömas med mindre hänsyn samtidigt tas
till andra riskbetingande faktorer än hastigheten. Eftersom olycksrisken
befunnits öka med stegrad trafikintensitet måste, anför utredningen, olyckstalen
bedömas med hänsyn till variationerna i trafikarbetet under jämförelseperioden.
(Med trafikarbete avses antal fordonskilometer — d. v. s. sammanlagd
färdsträcka för alla motorfordon —- per tidsenhet.) På liknande

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196''r

sätt måste hänsyn tas till växlingar i väderlek och väglag vid utvärderingen
av olyckssiffrorna.

Med hänvisning till i bilagan återgivna diagram för 1961 och 1962 för
olika vägklasser anför kommittén i fråga om trafikarbetet, att detta genomgående
når sitt maximum under veckoskiftena och att fördelningen på veckans
övriga dagar (måndag—fredag) är tämligen jämn med en viss ökning
likväl under fredagsdygnet. Under såväl 1961 som 1962 uppvisar de
tre sista veckorna i juli en påtaglig ökning av trafikarbetet under måndagar—fredagar
uppenbarligen sammanhängande med ansvällningen under
denna tid av semestertrafik. I vad avser veckoskiftena ger sig en dylik ökning
av trafikarbetet till känna endast för lördagarnas del och i fråga om
dessa i mindre mån än för veckans övriga vardagar.

En jämförelse mellan trafikarbetet under tider med fri fart och tider med
fartbegränsning ger, anför kommittén vidare, för 1961 års del i huvudsak
samma bild för de förra som för de senare. Under 1962 var däremot trafikarbetet
avsevärt större under tider med fartbegränsning än då farten var fri.
Det bör vidare observeras, säger kommittén, att trafikarbetsnivån genomgående
var högre sistnämnda år än 1961. Skillnaden motsvarar i runt tal 15
procent.

I fråga om väderlek och väglag anges i betänkandet, att under 1961 års
observationsperiod inte kunde konstateras nagon nämnvärd skillnad mellan
väderlek och väglag under tid med fri fart och vid fartbegränsning, medan
år 1962 medelnederbörden till stor del var lägre under tid med fartbegränsning
än då farten var fri. Dock var, framhålles det, den med den större
medelnederbörden under tid med fri fart sammanhängande riskökningen
i belysning av den nu föreliggande utredningen avsevärt mindre än den
som under fartgränsperioderna föranledes av den större trafikintensiteten.

Kommittén upptar i sin redogörelse, på grundval av det i bilagan till betänkandet
redovisade undersökningsmaterialet, vissa siffror rörande antalet
olyckor utom tätbebyggt område och olyckornas fördelning efter svårighetsgrad.
Siffrorna hänför sig till följande perioder, mellan vilka jämförelse
göres, nämligen

1) de 86 dagarna med fri fart under observationsperioden 15 maj—15
september 1961;

2) de 38 dagarna med hastighetsbegränsning till 90 km/tim. under samma
period;

3) de 69 dagarna med fri fart under motsvarande observationsperiod 14
maj—14 september 1962;

4) de 37 dagarna med hastighetsbegränsning till 90 km/tim. under samma
period;

5) de 18 dagarna med hastighetsbegränsning till 100 km/tim. under samma
period;

6) de 45 dagarna med fri fart under den observationsperiod 15 mars—

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

13 maj 1962 som inte kalendariskt sammanfaller med 1961 års försök; samt

7) de 15 dagarna med hastighetsbegränsning till 100 km/tim. under samma
period.

Siffrorna framgår av följande uppställning: I

Period

l

2

3

4

5

6

7

Antal olyckor .....

4 939

1 896

3 612

1 880

960

1 776

458

medeltal per dag.....

57,4

49,9

52,4

50,8

53,3

39,5

30,5

Antal dödsolyckor .....

163

50

114

48

25

34

15

medeltal per dag .. .

1,9

1.3

1,7

1,3

1,4

0,8

1,0

Antal dödade..........

186

51

144

52

26

38

16

medeltal per dag ....

2,2

1,3

2,1

1,4

1,4

0,8

1,1

Antal olyckor m. svår per-sonskada (inkl. dödade) .

505

177

376

166

88

122

47

medeltal per dag ...

5,9

4,7

5,4

4,5

4,9

2,7

3,1

Antal olyckor m. lindrig per-sonskada ..........

1 388

501

987

516

255

437

104

medeltal per dag.....

16,1

13,2

14,3

13,9

14,2

9,7

6,9

Antal olyckor m. enbart
egendomsskada........

3 046

1 218

2 249

1 198

617

1 217

307

medeltal per dag .......

35,4

32,1

32,6

32,4

34,3

27,0

20,5

I fråga om'' det totala antalet olyckor konstaterar kommittén, att de anförda
siffrorna visar såväl för 1961 som för 1962 en minskning i dagsmedelvärdena
vid fartbegränsning i jämförelse med tiden då farten varit fri.

Under 1961 då trafikarbetet inte uppvisade några nämnvärda skillnader
mellan tid med fartbegränsning och tid med fri fart och då ej heller några
väsentliga olikheter förekom med avseende på väderleken kan, anför kommittén,
den sålunda noterade nedgången av olycksantalet anses direkt uttrycka
motsvarande minskning av olycksrisken. Med avseende på 1962
måste emellertid såsom förut utvecklats såväl vid jämförelse mellan tid
med fri fart och tid med fartbegränsning som med 1961 års siffror en avvägning
ske mot olikheterna i trafikarbete och väderlek. En i bilagan på
materialet från 1962 års undersökning grundad grafisk framställning av
den beräknade olycksriskens inbördes fördelning under måndagar—fredagar
mellan tider med fri fart och dem med fartbegränsning vid olika
mått av trafikarbete visar emellertid samma tendens till minskad olycksrisk
vid en fartgräns av 90 km i timmen som för 1961 års del framgår av
en direkt jämförelse av dagsmedeltalen. En direkt jämförelse av dagsmedeltalen
för lördagar och söndagar under observationsperioden 1962 ger
vidare vid handen att nedgången varit större 1962 än 1961, trots att trafikarbetsnivån
legat högre under tid med fartbegränsning 1962. Om försöken
med fartgräns vid 100 km i timmen säger utredningen, att materialet
visat sig bli alltför litet med den splittrade bild det företer för att med -

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196b

ge en detaljerad kvantitativ jämförelse med materialet från 90-kms-försöken.
I bilagan har också givits en grafisk framställning av den beräknade
olycksrisken vid fri fart och vid fartbegränsning till 90 km i timmen
1962 under samtidigt beaktande av trafikarbete och medelnederbörd. Också
med denna beräkning har olycksrisken befunnits ligga tydligt lägre
vid fartbegränsning.

I avseende på dödsolyckorna konstateras, att antalet ej är så stort att
möjligheten till slumpmässiga variationer kan anses eliminerad. En jämförelse
av gruppen olyckor med svår personskada (inkl. dödsolyckor) med
grupperna lindrig personskada och egendomsskada ger däremot enligt kommittén
för 1961 års observationsperiod till resultat att den relativa minskningen
under tid med fartbegränsning varit större ju allvarligare den ifrågakomna
olyckskategorien varit. Samma tendens avläser utredningen i 1962
års siffror än mera uttalad än 1961.

Kommittén har också ansett det vara av intresse att uppmärksamma
variationen i antalet döda i genomsnitt per olycka. Vid de 163 olyckorna
med dödlig utgång vid fri fart under observationsperioden 1961 omkom
sammanlagt 186 personer. Under tid med fartbegränsning omkom 51 personer
vid 50 olyckor. Tendensen var densamma 1962. Vid de 148 dödsolyckor
som inträffade under tid med fri fart under hela observationsperioden
den 15 mars — den 14 september omkom 182 personer. Under tid
med fartbegränsning till 90 och 100 lvm i timmen omkom 94 personer vid
88 olyckor. Vid fartbegränsning har således också i så måtto en förskjutning
mot mindre allvarliga olyckor skett som antalet dödade i genomsnitt
vid varje dödsolycka nedgått till att endast i enstaka fall överstiga en. En
liknande tendens har konstaterats i fråga om antalet svårt skadade vid
olyckor med annan svår personskada än som lett till dödsfall.

Beträffande olyckornas fördelning efter vägklass uttalar kommittén,
med hänvisning till i bilagan intagna tabeller och diagram, att dels under
tid med fartbegränsning de fartinbjudande vägarna, särskilt riksvägarna,
minskar sin andel i olyckorna i förhållande till övriga vägar, dels denna
minskning är mera markant i fråga om de svårare olyckorna. Tendensen
är, säger kommittén, likartad för 1961 års observationsperiod och motsvarande
del av observationsperioden 1962 och blir särskilt tydlig om jämförelsen
inskränkes till riksvägarna 1, 2 och 13. En grafisk framställning
av den beräknade olycksriskens fördelning inom olika vägklasser under

1961 och 1962 under tid med fri fart och med fartbegränsning till 90 km
i timmen vid olika mått av trafikarbete visar för samtliga berörda vägklasser
en tydlig riskminskning vid fartbegränsning. För riksvägarnas del
är den sålunda beräknade riskminskningen påtagligt större såvitt avser

1962 än i fråga om 1961.

De redovisade olyckorna har i experternas bilaga klassificerats efter
olyckstyp. Kommittén upptar härom bl. a. följande.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

Under observalionsperioden 1961 rapporterades i hela riket utom tättbebyggt
område sammanlagt 6 835 olyckor i trafiken varav 4 939 under de
86 dagarna med fri fart och 1 896 under de 38 dagar då fartbegränsning
rådde. Vanligast förekommande var de s. k. singleolyckorna, d. v. s. olyckor
med endast ett fordon. Av sådana olyckor förekom 1 507 under tid
med fri fart och 596 under tid med fartbegränsning eller per dag räknat
resp. 17,5 och 15,7. En särskilt påtaglig minskning noterades också för
de enligt erfarenheten ofta med hög hastighet sammanhängande s. k. avsvängningsolyckorna.
Av sådana inträffade 415 under tid med fri fart och
136 vid fartbegränsning eller per dag resp. 4,8 och 3,6. Den alldeles övervägande
delen av denna minskning föll på riksvägarna. För den mot 1961
års observationsperiod svarande delen av observationsperioden 1962 är
tendensen i stort sett densamma som 1961. Utfallet av undersökningen
beträffande risken för omkörningsolyckor är trots det större trafikarbetet
under tid med fartbegränsning en betydande minskning — för 1962 per
dag räknat från 2,8 till 2,2 eller omkring 20 procent. På riksvägnätet var
minskningen ännu större, nämligen från 1,7 till 1,0. De renodlade motorfor
donsolyckorna under 1962 har utgjort flertalet av samtliga olyckor såväl
under fri fart som under fartbegränsning och medfört flera skadade än övriga
olyckstyper. Vid en indelning efter detta mönster framträder icke några
väsentliga skillnader mellan tid med fri fart och tid med fartbegränsning
i avseende på den procentuella andelen olyckor inom vederbörande grupp.
Vad nu sagts gäller även om fördelningen av skadade (inkl. dödade) på
de olika olycksgrupperna.

I till bilagan hörande tabeller och diagram redovisas närmare olyckornas
fördelning på olika veckodagar liksom även frekvensen veckodagsvis av
olyckorna indelade efter svårighetsgrad. Det visar sig att totala antalet
olyckor är lägst under måndag—fredag och når högst under lördagsdygnet
för att åter avta något under söndagar. Tendensen är likartad för
olyckor av alla svårighetsgrader. Den gäller även för antalet dödade och
skadade. Intressant är, framhåller kommittén, att nedgången vid fartbegränsning,
proportionellt sett, icke är mindre under måndag—fredag än
under övriga dagar.

Kommittén noterar, att under 1961 års observationsperiod olycksutvecklingen
inom tätbebyggelse icke uppvisade någon nämnvärd nedgång under
fartbegränsningstiderna jämfört med tider med fri fart. Under 1962 års
period däremot förekom en påtaglig nedgång i antalet olyckor under tid
med fartbegränsning. Kommittén har inte kunnat bilda sig någon uppfattning
om orsakerna till denna olikhet mellan perioderna.

För att erhålla vissa möjligheter att uppskatta följderna i trafikekonomiskt
hänseende av en hastighetsbegränsning, har kommittén låtit utföra
vissa mätningar av fordonens genomsnittshastigheter över en given sträcka
-— medelresehastigheten — under tid med fartbegränsning och vid fri fart.

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196b

Under 1961 års observationsperiod utfördes således en serie medelresehastighetsmätningar,
vars resultat innebar att medelresetiden för personbilar
och lätta lastbilar ökade med omkring 4 procent under hastighetsbegränsning.
På grund av vissa tekniska missöden vidlåder en viss osäkerhet
detta resultat. Under 1962 års observationsperiod har på kommitténs
initiativ en i tekniskt hänseende bättre säkerställd serie mätningar utförts
av statens väginstitut. Med hänvisning till den redovisning härför, som lämnats
i en av institutet särskilt publicerad rapport, anför kommittén bl. a.
följande. 1962 års undersökning har haft till syfte att fastställa hur stor
genomsnittlig restidsökning som maximalt kan uppträda på grund av hastighetsbegränsning
till 90 och 100 km i timmen. Undersökningen har vidare
avsett förhållandet mellan vägens hastighetsstandard och restidsökningen.
Fyra snabba och två långsamma sträckor av vardera omkring 5 kms längd
har undersökts. På de fyra snabbare sträckorna var den mot medelresetiden
svarande hastigheten vid fri fart för personbilar och lätta lastbilar i
genomsnitt 87 km i timmen. Vid fartbegränsning till 90 km i timmen ökade
restiden på dessa sträckor med i medeltal 12 procent och vid fartbegränsning
till 100 km i timmen med i medeltal 6 procent. På de långsammare
sträckorna var restidsökningen mindre. För de tunga fordonens del, i avseende
på vilka enligt vägtrafikförordningen generell och permanent fartbegränsning
gäller till lägre hastigheter än de nu aktuella, noterades såsom
man haft anledning att vänta endast en obetydlig restidsökning. De
angivna värdena avser vardagstrafik i dagsljus på torrt väglag och med god
sikt. Vid undersökningar av förhållandet mellan vägens hastighetsstandard
och restidsökningen vid fartbegränsning har hastighetsstandarden definierats
såsom den hastighet med vilken fordon i genomsnitt framförs på vägen
i fråga. Undersökningen har givit till resultat att restidsförlusten vid fartbegränsning
till 90 km i timmen synes ha uppstått först då vägens hastighetsstandard
varit 60 km i timmen eller högre samt vid fartbegränsning till
100 km i timmen först då hastighetsstandarden varit 65 km i timmen eller
högre.

De av väginstitutet redovisade värdena för de uppmätta reshastigheterna
ger också, anför kommittén vidare, en tydlig bild av en genomgående dämpning
av trafikrytmen. Hastigheterna har under tid med fartbegränsning legat
inom ett tämligen smalt register medan registret varit vidare under fri
fält. Förhållandet ger kommittén anledning till förmodan att antalet omkörningar
varit mindre vid fartbegränsning än vid fri fart. Detta bör, påpekas
det, sammanställas med den vid fartbegränsning iakttagna markanta
nedgången i antalet omkörningsolyckor och med det förhållandet att enligt
insamlade uppgifter från statspolisens samtliga avdelningar någon genomgående
tendens till ökad köbildning i betydelsen av minskad framkomlighet
icke kunnat förmärkas vid fartbegränsning. Vad köbildningen angår
namnes i detta sammanhang att man vid de finska försöken verkställt spc -

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

ciella mätningar av köbildningstendensen och därvid funnit att denna avtagit
vid fartbegränsning trots att trafikintensiteten varit högre än under
tid med fri fart. Även i Finland har antalet omkörningsolyckor minskat vid
fartbegränsning.

Utförda undersökningar har inte, anför kommittén slutligen, givit stöd
för antagandet att förarna i allmänhet skulle under tid med hastighetsbegränsning
i mindre mån än vid fri fart anpassa hastigheten till vad trafiksäkerheten
kräver.

I fråga om efterlevnaden av hastighetsbegränsningen, upplyses, att under
observationsperioderna statspolisen och den kommunala polisen utfört trafikövervakning
på sedvanligt sätt, varvid emellertid, under de tider, då hastighetsbegränsning
rått, efterlevnaden härav tillkommit såsom ett nytt övervakningsobjekt.
Av infordrade och i betänkandet redovisade uppgifter från
statspolisen angående bl. a. det totala antalet kontrollerade fordon (som
för de olika perioderna varierar mellan ca 200 000 och ca 400 000 fordon)
samt de uppmätta hastigheterna framgår, att överträdelse konstaterats allt
som allt endast i fråga om 2,8 promille av de kontrollerade fordonen. Begiänsar
man sig till de fall där den iakttagna hastigheten varit mera än
10 km i timmen över den medgivna reduceras proportionen överträdelser till
allenast 0,63 promille.

Med hänvisning till vissa yttranden över 1961 års redogörelse samt i pressdiskussionen,
däri hävdats att erforderlig klarhet icke vunnits rörande sammanhanget
mellan den konstaterade minskningen av olyckornas antal och
svårighet samt den inför hastighetsbegränsningsförsöken förda upplysningskampanjen
och polisövervakningen under försöken, har kommittén gjort
vissa uttalanden i frågan om hehovet att skilja mellan propaganda- och
övervakningseffekt, å ena, samt fartbegränsningseffekt, å andra sidan. Där\id
anföres bl. a., att, eftersom en tillfällig hastighetsbegränsning inte kan
tänkas genomförd utan upplysning och övervakning, det skulle sakna mening
att söka bestämma i vad mån de i samband med fartbegränsningen
iakttagna förändringarna i olycksutvecklingen är att återföra på liastighetsnedsättningen
eller på propagandan eller övervakningen såsom särskilda
av varandra oberoende orsaker. Vad angår den föreslagna metoden med
jämförande försök med bibehållen propaganda och polisövervakning men
utan hastighetsbegränsning har kommittén sagt sig visserligen icke vilja bestrida
att man genom en intensiv trafiksäkerhetspropaganda och en förstärkt
polisövervakning i trafiken skulle kunna utan maximering av hastigheten
na samma effekt som vid en hastighetsbegränsning av den prövade
typen. Den förutsatta propagandan och övervakningen skulle emellertid,
utan en hastighetsbegränsning som föremål, få en annan karaktär än
den vid fartbegränsningsförsöken förekommande. Därigenom skulle den avsedda
jämförelsen förfelas. Att för jämförelses skull anställa försök med
enbart trafiksäkerhetspropaganda och polisövervakning kunde möjligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 är 196''t

47

lämna svar på frågan om effekten härav i förhållande till effekten av tillfällig
hastighetsbegränsning men skulle icke bidra till att kasta ljus över
hastighetsfaktorns isolerade betydelse för trafiksäkerheten.

Utredningen har om olycksfrekvensen nnder de båda observationsperioderna
sammanfattningsvis uttalat.

Såsom kommittén anför i redogörelsen för 1961 års försök medger en
förändring i olycksutvecklingen under ett enstaka försök med hastighetsbegränsning
icke några säkra slutsatser rörande orsakssammanhanget. Därest
förändringen återkommer vid ytterligare försök under motsvarande förhållanden,
ger detta emellertid anledning att räkna med ett samband mellan
förändringen och den för försöket specifika variationen i de yttre betingelserna
för trafiken, d. v. s. i förevarande fall hastighetsbegränsningen.
Vid den nu genomförda undersökningen omfattande icke mindre än sju
särskilda försök med hastighetsbegränsning har det visat sig att en nedgång
i olycksfrekvensen och en minskning av de svårare olyckornas andel
i det totala antalet olyckor med en tydlig regelbundenhet uppträtt samtidigt
med fartbegränsningen. Det har vidare framgått att de till höga hastigheter
särskilt inbjudande större vägarna lika regelbundet minskat sin andel i olyckorna
under tid med fartbegränsning jämfört med vad som iakttagits vid fri
fart. Den i samband med fartbegränsning iakttagna förbättringen i olycksutvecklingen
har således gjort sig mera märkbar på vägar, där de höga
hastigheterna är vanligast. Kommittén anser det härigenom ådagalagt att
den nämnda förbättringen i olycksutvecklingen sammanhänger med hastighetsbegränsningen.

Kommittén vill emellertid betona att den slutsats kommittén sålunda
dragit av den genomförda utredningen endast avser det förhållandet att en
fartbegränsning av den art som nu prövats regelbundet åtföljts av eu minskning
av antalet olyckor, vilken givit sig tillkänna med särskild styrka i fråga
om de svårare olyckorna. Undersökningen ger icke möjlighet att dra några
bestämda slutsatser beträffande förhållandet mellan de särskilda komponenterna
i det antagna orsakssammanhanget, deras relativa styrka och rörelseriktning.
överhuvudtaget torde det på forskningens nuvarande ståndpunkt
näppeligen vara görligt att genom analys i detalj klarlägga ett orsakssammanhang
som det förevarande, i vilket den mänskliga naturens ofta
irrationella reaktionssätt måste förutsättas inta en framträdande plats. Redan
bestämningen av vad som är orsak måste här te sig utomordentligt
problematisk. Förhållandet framträder omedelbart om man, såsom bl. a.
förutsatts av tredje lagutskottet, försöker i en grupp sammanföra de olyckor,
i vilka hastighetsfaktorn kan antas ha haft någon inverkan. Vad som i
en given olycka skall anses ha varit huvudorsaken är helt enkelt icke möjligt
att avgöra på grundval av objektiva kriterier. Det blir här alltid fråga om
en subjektiv värdering som icke hör hemma i en på naturvetenskaplig grund
företagen analys.

Den omständigheten att orsakssammanhanget icke är i sina detaljer klarlagt
utgör emellertid mot bakgrunden av det redovisade utredningsmaterialet
icke något skäl alt betvivla att ett orsakssammanhang föreligger mellan
fartbegränsningen och den med densamma regelbundet uppträdande förbättringen
i olycksutvecklingen.

De undersökningar som utförts i Danmark och Finland pekar enligt kommittén
lydligt i samma riktning som de nu genomförda svenska. I samman -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1961

hanget hänvisas också till den redogörelse av den särskilda utredningen rörande
erfarenheterna av tillfälliga hastighetsbegränsningar utomlands, vilken
överlämnats till kommittén. Ehuru resultaten av dessa försök inte låter
sig omedelbart infoga i serie med resultaten av de svenska försöken, anför
kommittén, förtjänar det dock att observeras att fartbegränsningarna utomlands
överlag anses ha haft den gynnsamma effekten på olycksutvecklingen
att antalet svåra olyckor reducerats.

Kommittén finner det vid utredningen inte ha framkommit något som
skulle kunna tyda på att fartbegränsningen i något hänseende skulle skapa
ökad fara i trafiken.

Vidkommande återverkningarna i trafikekonomiskt hänseende finner
kommittén genom den i detta hänseende företagna utredningen visat att de
prövade hastighetsbegränsningarna inte varit förenade med sådana ogynnsamma
verkningar i trafikekonomiskt hänseende som mot bakgrunden av
förbättringen i olycksutvecklingen kan sägas innebära någon väsentlig olägenhet
ur allmän synpunkt.

Beträffande de olika maximihastigheter som prövats sägs, att utfallet av
de två försöken med maximihastigheten 100 km i timmen i jämförelse med
försöken med fartgräns vid 90 km i timmen ej är helt entydigt. Försöket
under våren 1962 gav större effekt, försöket under hösten samma år däremot
klart mindre effekt än den för försöken med maximihastighet av 90 km
i timmen genomsnittliga. Vårförsöket företedde dock, påpekas det, en från
försöken i övrigt helt avvikande bild i fråga om av årstiden betingade förhållanden,
vilket gör dess resultat mindre jämförbart med de övriga. Med
beaktande härav och med hänsyn till den förhållandevis ringa omfattningen
av materialet från dessa försök befinnes det inte möjligt att kategoriskt
ange effekten av försöken med fartgräns vid 100 km i timmen i förhållande
till effekten vid en maximihastighet av 90 km i timmen.

Det är kommitténs mening att tillfällig hastighetsbegränsning av den art
som kommittén prövat är ett tjänligt och lämpligt instrument till förekommande
av trafikolyckor, allrahelst svårare olyckor.

Vad angår frågan om den lämpligaste hastighetsgränsen finner sig kommittén
böra vid en bedömning på grundval av föreliggande material förorda
90 km i timmen för normalfallet.

Kommittén finner det inte möjligt att på grundval av materialet närmare
bedöma verkan av det under 1962 års försök tillämpade undantaget av motorvägarna
från fartbegränsningen. Kommittén uttalar emellertid, att då någon
ur trafiksäkerhetssynpunkt påtagligt negativ effekt inte synes ha gjort
sig gällande och då allmänheten synes ha vant sig vid att dessa vägar ej omfattas
av tillfällig fartbegränsning de också i fortsättningen lärer kunna undantas,
så länge trafikbilden förblir i huvudsak densamma som under försöken.

Upplysning och övervakning i samband med tillfällig hastighetsbegräns -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

ning torde enligt kommittén kunna organiseras efter samma mönster som
vid de nu genomförda försöken.

Kommittén understryker till sist vikten av att förändringarna i olycksutvecklingen
i samband med tillfällig hastighetsbegränsning också i fortsättningen
noga följs av de trafiksäkerhetsvårdande organen så att alla möjligheter
tillvaratas att ytterligare utveckla och förfina instrumentet och anpassa
dess utformning till den iakttagna utvecklingen.

Remissyttrandena

Betänkandet om tillfällig hastighetsbegränsning har fått ett genomgående
positivt mottagande vid remissbehandlingen. De kritiska uttalanden som
förekommer i enskilda punkter representerar inte i något fall någon majoritet
av remissorganen.

Emot utredningens planläggning och bedrivande har remissinstanserna i
huvudsak inte någon erinran. Med hänsyftning särskilt på expertgruppens
bilaga yttrar statens trafiksäkerhetsråd, vars arbetsgrupp TRAG samarbetat
med expertgruppen såvitt gällt sortering och registrering, att utredningen är
ett synnerligen värdefullt bidrag till belysande av hastighetens inverkan på
trafiksäkerheten. Utredningen har, anför rådet, en än större betydelse i det
den tillämpade matematisk-statistiska metodiken skapat de första riktiga
förutsättningarna för en objektiv uppföljning av olycksutvecklingen, efter
det åtgärder i trafiksäkerhetsfrämjande syfte satts in. Enligt Svenska matematikersamfundets
mening utgör de vetenskapliga analyser, som ligger till
grund för utredningen, den tillförlitligaste grund för bedömning av hastighetsfaktorns
betydelse för trafiksäkerheten, som finns att tillgå. Statens
väginstitut har i en särskild, vid sitt yttrande fogad promemoria ingående
redovisat sina i vissa delar kritiska synpunkter på expertgruppens utredningar.
Institutets allmänna omdömen om försökens uppläggning är dock
positiva. Det uttalas också att olycksutvecklingen under försöksperioderna
redovisats ingående och på ett sätt som underlättar en kritisk granskning.
Institutet finner redovisningen äga ett allmänt intresse från trafiksäkerhetssynpunkt
och därför vara ett värdefullt bidrag till svensk trafikolycksstatistik.

Kommitténs uttalanden i de här förut redovisade särskilda avsnitten i
dess redogörelse har föranlett förhållandevis få kommentarer i remissyttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelscn anför, att erfarenheterna från bl. a.
hastighetsbegränsningsperioden vid jul- och nyårshelgen 1963/64 har antytt,
att väglagsförhållandena kan ha en helt dominerande inverkan på antalet
trafikolyckor, varför de i betänkandet dragna slutsatserna måste begränsas
till att gälla för de tider, under vilka undersökningen bedrivits.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

Statistiska centralbyrån påpekar rörande olycksredovisningen, att långt
itrån alla olyckor blir föremål för polisundersökning. (Samma påpekande
görs i den av statens väginstitut i dess förstnämnda promemoria, vari även
ifrågasättes, om en stor del av olyckorna, nämligen de ca 30 % i vilka rapporteftergift
beviljas, redovisats till statistiska centralbyrån.) Statistiska
centralbyrån framhåller också, att den bakomliggande mekanismen till och
effekten av de säsongmässiga variationer, vilka veterligen förekommer i
fråga om trafikolyckornas fördelning efter olyckstyp och efter skadepåföljd,
är blott ofullständigt känd. Detsamma gäller den eventuella förefintligheten
av säsongmässiga variationer i graden av fullständighet, varmed lindrigare
olyckor, främst olyckor med enbart egendomsskada till följd, blir rapporterade.
Sistnämnda omständighet försvårar, anför centralbyrån, slutledningar
på grundval av vissa av de av kommittén framlagda kvottalen till belysande
av förskjutningar i olyckornas svårighetsgrad i riktning mot lindrigare olyckor
under hastighetsgränsperioder.

Statens trafiksäkerhetsråd anser, att kommittén bort behandla och draga
någon slutsats av det genom expertutredningen klart påvisade förhållandet,
att hastighetsbegränsningens trafiksäkerhetsfrämjande effekt varit störst
inte under helger utan under vanliga veckodagar. Svenska matematikersamfundet
påpekar samma förhållande och anför, att skillnaden beträffande
riksvägar är mycket betydande; en reduktion för vardagar för antalet svårt
skadade med 60 % och för söndagar med endast 20 %.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att den i betänkandet redovisade
anmärkningsvärt låga överträdelsefrekvensen är avsevärt lägre än de
resultat som statens väginstitut kommit till vid sina studier i samband med
hastighetsbegränsningsförsöken 1961 och 1962. Vid väginstitutets mätningar
konstaterades en överträdelsefrekvens av upp till 20 % och genomgående
avsevärt mer än vad polisen rapporterat. Det synes därför tveksamt, menar
styrelsen, om den av polisen rapporterade överträdelsefrekvensen avspeglar
det verkliga förhållandet.

Kommitténs sammanfattande slutsatser har däremot föranlett särskilda
uttalanden i de flesta yttranden.

Till kommitténs uppfattning, att det inte finns några skäl att betvivla, att
ett orsakssammanhang föreligger mellan fartbegränsningen och den med
densamma regelbundet uppträdande förbättringen i olycksutvecklingen, ansluter
sig uttryckligen statspolisintendenten, generalpoststyrelsen, statens
väginstitut, statens trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, femton länsstyrelser
och NTF. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte fem av länsstyrelserna
ävensom Folksam, motororganisationerna, Näringslivets trafikdelegation,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska lokaltrafikföreningen
anser anledning föreligga till viss försiktighet, då det gäller att
dra slutsatser av de gjorda försöken, med hänsyn till att även andra fakto -

51

Kunyl. Maj:ts proposition nr 132 ur 196 A

rer såsom propaganda, övervakning och väderlek påverkat olycksutvecklingen.
Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att, innan en närmare analys klarlagt
den markanta ökningen av antalet svåra trafikolyckor under fartbegränsningsperioden
under jul- och nyårshelgen 1963—1964, kommitténs
slutsatser ej kan anses fullt tillfredsställande belagda.

Beträffande frågan om fartbegränsning i något hänseende skapar ökad
fara i trafiken understryker generalpoststyrelsen jämte länsstyrelserna i
Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs och Västerbottens län betydelsen
av kommitténs konstaterande, att intet framkommit, som tyder på att hastighetsbegränsning
i något avseende skulle innebära en trafikfara. Länsstyrelsen
i Jönköpings län menar däremot, att det kan göras gällande dels att
utredningsresultatet rörande omkörningsolyckorna är missvisande, eftersom
trafikanterna i stor utsträckning måste antas ha överskridit maximihastigheten
i samband med omkörning, och dels att en av förarna strikt
iakttagen generell hastighetsbegränsning är ägnad att skapa särskilda —
och allvarliga — olycksrisker. Är detta riktigt och kan inte någon lämplig
undantagsregel införas för omkörningsfallet, kan det ifrågasättas, menar
länsstyrelsen, om generell hastighetsbegränsning bör komma till användning
i fortsättningen.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs uttalande, att ökningen
i restid varit förhållandevis liten och inte medfört någon väsentlig
ekonomisk förlust. Sålunda anför järnvägsstyrelsen, att dessa iakttagelser
i stort överensstämmer med de erfarenheter SJ gjort beräffande köbildning
och framkomlighet. Länsstyrelsen i Hallands län anför, att de nackdelar
från trafikekonomisk synpunkt, som hastighetsbegränsningar eventuellt kan
medföra, måste anses alltför obetydliga för att utgöra hinder för meddelande
av fartbegränsningsbestämmelser under de perioder, då dylika bestämmelser
bedömes reducera antalet trafikolyckor. Statens väginstitut finner
slutsatsen riktig vid en måttfull användning av tillfälliga hastighetsbegränsningar
inom den ram som ursprungligen tänkts, nämligen huvudsakligen
vid större helger.

Samtliga remissinstanser synes uttryckligen eller underförstått ansluta
sig till kommitténs förslag, i vad det innebär en rekommendation om användning
av fartbegränsning för motorfordon i allmänhet till förebyggande
av trafikolyckor.

En fortsatt tillämpning vid s. k. trafiktoppar av tilllälliga hastighetsbegränsningar
tillstyrkes av statspolisintendentcn, generalpoststyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, statens trafiksäkerhetsråd,
övcrståthållarämbetet, samtliga utom tre länsstyrelser, Folksam, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, NTF, Näringslivets trafikdelegation, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska lokaltrafik föreningen och Trafikförsäkringsföreningen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län är tveksam, huruvida det
framlagda utredningsresultatet verkligen utgör ett tillräckligt underlag lör

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år

att eu generell hastighetsbegränsning — låt vara tillfällig — skall slutligt
godtas som ett reguljärt instrument i trafiksäkerhetsarbetet. Länsstyrelsen
förordar ytterligare studier av omkörningsproblemet vid generell hastighetsbegränsning,
innan slutlig ställning tas i ärendet. Länsstyrelserna i Västernorrlands
och Västerbottens län samt motororganisationerna anför, att innan
man tar ställning till frågan om användbarheten i fortsättningen av
tillfällig hastighetsbegränsning såsom reguljärt trafikpolitiskt instrument
ytterligare allsidig försöksverksamhet synes lämplig. Svenska försäkringsbolags
riksförbund instämmer i och för sig i kommitténs förordnande av
fortsatt användning av tillfälliga hastighetsbegränsningar. Förbundet vill
emellertid framhålla, att frågan om lämpliga hastighetsgränser för mindre
vägar ej synes tillfredsställande utredd. I denna del bör därför fortsatta
prov och undersökningar vidtagas.

Några remissinstanser går in på frågan om en permanent generell hastighetsbegränsning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, alt resultaten även
synes giva visst stöd för antagandet, att en stadigvarande allmän hastighetsbegränsning
skulle kunna medföra ökad trafiksäkerhet utan att medföra
allvarligare olägenheter. Yttterligare utredning rörande verkningarna och utformningen
av eu dylik eventuell begränsning synes emellertid erforderlig.
Undersökningen synes vara ett lämpligt objekt för internationellt samarbete
bland annat med hänsyn till att den exempelvis bör söka klarlägga erfarenheterna
av stadigvarande hastighetsbegränsning i olika länder. Statens
trafiksäkerhetsråd och b!TF finner det angeläget att det fortsatta arbetet
lägges upp på ett sådant sätt, att resultaten bättre skall kunna belysa frågan
om permanenta hastighetsregler i motortrafiken. Svenska matematikersamfundet
framhåller, att det är uppenbart, att förhållandet att hastighetsbegränsningens
Irafiksäkerhetsfrämjande effekt varit störst inte under
helger utan under vanliga veckodagar antyder, att permanent hastighetsbegränsning
skulle ha utomordentligt stor trafiksäkerhetseffekt. Skulle den
uppmätta effekten bestå, skulle den innebära ett räddande av 300—400
människoliv per år på våra landsvägar, d. v. s. hälften av alla dödsfall
utanför tättbebyggt område. Samfundet vill hemställa om, att en ny utredning
tillsättes med uppdrag att dels belysa hur tillfälliga hastighetsbegränsningar
bör införas och dels, på längre sikt, genom lämpliga kompletterande
mätningar och försök undersöka, om effekten beträffande trafiksäkerheten
av en permanent hastighetsbegränsning kan förväntas bli den som antydes
av nu föreliggande siffermaterial. Länsstyrelsen i Värmlands län, å andra
sidan, anför, att tanken på en permanent hastighetsbegränsning inte för
närvarande torde vara realistisk, eftersom samhällets trafikövervakande organ
med nuvarande resurser blott tillfälligtvis kan åläggas de betydande
meruppgifter, som eu på effektivt sätt skärpt trafikövervakning medför.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att man inte kan dra den slutsatsen,
att en permanent generell fartgräns skulle vara ett radikalt medel för att

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

öka trafiksäkerheten, och pekar på svårigheten att fastställa en fartgräns,
som året runt är lämplig under de vitt skilda förhållanden som råder inom
landets olika delar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betonar, att trafikanternas
respekt för förbud av olika slag i hög grad torde bestämmas — förutom
av övervakningens intensitet -— av frekvensen av resp. förbud. Hastighetsbegränsning
kan vara ett verksamt trafiksäkerlietsfrämjande medel,
säger styrelsen, under förutsättning att det användes med återhållsamhet
och endast på sådana platser, där flertalet trafikanter kan finna det välbefogat.
Om förbudet ges generell karaktär och hänsyn inte tas till vägens
standard och de omständigheter, som i övrigt är rådande, kan man befara,
att det inte vinner förankring hos allmänheten. Enligt styrelsens mening är
det därför vanskligt att dra den slutsatsen att en permanent, generell hastighetsbegränsning
även för personbilar skulle få motsvarande gynnsamma
effekt på trafiksäkerheten.

Till kommitténs mening, att motorvägarna bör undantas från generella
fartbegränsningar så länge trafikbilden förblir i huvudsak oförändrad, ansluter
sig uttryckligen generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och
Jämtlands län, Föreningen Sveriges landsfiskaler, motororganisationerna,
NTF, Näringslivets trafikdelegation samt Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Statens trafiksäkerhetsråd anser däremot, att det vore ägnat att
förvåna, om en hastighetsbegränsning ine skulle ha en trafiksäkerhetsfrämjande
effekt på motorvägar, när den visat sig ha sin största effekt på övriga
vägar som inbjuder till höga farter. Den omständigheten att allmänheten
skulle synas vant sig vid att motorvägarna är undantagna eller det
förhållandet att vi f. n. har endast ca 170 km motorväg kan ej motivera, menar
rådet, att en hastighetsbegränsning inte får ha sin säkerhetsfrämjande
effekt även på dessa vägar.

Följande remissinstanser förordar i likhet med kommittén 90 km i timmen
som lämplig hastighetsgräns för »normalfallet», nämligen statens trafiksäkerhetsråd,
länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Älvsborgs och Skaraborgs län, NTF, Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Svenska lokaltrafikföreningen. Statens väginstitut förordar 90
km i timmen under barmarkstiden och uttalar i likhet med statistiska centralbyrån,
överståthållarämbetet, Näringslivets trafikdelegation och Svenska
lokaltrafikföreningen, att utredningsresultaten inte ger tillräckligt underlag
för bedömning av om eu hastighetsgräns av 100 km i timmen är lämplig.
Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län förordar en fartgräns vid
tillfällig hastighetsbegränsning av 100 km i timmen, medan länsstyrelsen i
Örebro län anser en dylik fartgräns inte böra sättas högre än 100 km i timmen.
Motororganisationerna framhåller, att eu differentiering av fartgränsen
är önskvärd. För riksvägar bör föreskrivas 100 km och för övriga vägar

4 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 132

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

90 km i timmen. Länsstyrelsen i Kalmar län menar, att större erfarenhet
beträffande resultatet av hastighetsbegränsningar vinnes, om man även i
fortsättningen arbetar med olika begränsningar, t. ex. 100 km och 80 km i
timmen. Skillnaden i de olika hastighetsbegränsningarna bör uppgå åtminstone
till 20 km i timmen för att man skall kunna förvänta något utslag i
ena eller andra riktningen. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om tillräckliga
skäl föreligger att bestämma olika gränser för skilda perioder.
Tyngden av de skäl som talar för hastighetsbegränsning under en viss period
kan ej så fingraderas, att en differentiering av hastighetsgränsen med
därav följande oklarhet hos allmänheten framstår såsom meningsfylld.

Länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län förordar lägre hastighetsgräns
än 90 km i timmen under vintermånaderna och den förra ifrågasätter,
om inte 70 km i timmen borde prövas som maximigräns under julperioden.

Förutom vad som framkommit härom av det förut sagda framföres i remissyttrandena
en rad synpunkter på och önskemål om uppläggningen och
uppföljningen av framtida hastighetsbegränsningar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att antalet olyckor per trafikarbetsenhet
har en tydlig tendens att vara högre i slutet av de båda treveckors
begränsningsperioderna. Detta förhållande kan innebära, att det är
olämpligt att ha begränsningsperioder av så stor längd. Styrelsen anser frågan
om den optimala periodlängden vara av väsentlig betydelse. Den uppfattning
styrelsen hävdat som skäl emot permanent hastighetsbegränsning,
innebärande att den skulle kunna få en negativ psykologisk effekt hos motorförarna,
har framförts som ett argument också emot ofta förekommande
tillfälliga hastighetsbegränsningar. Sådana synpunkter har uttalats av länsstyrelserna
i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, Folksam, motororganisationerna,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Trafikförsäkringsföreningen.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser, med tanke både på den kommande förlängda
semestern och på strävandena att komma bort från den nuvarande
starka koncentrationen av sommarsemestern till en och samma tidsperiod,
att man, för att bevara allmänhetens förtroende till systemet med tillfälliga
hastighetsbegränsningar och därmed dess villighet att efterleva föreskrifterna
om maximihastighet, fortsättningsvis ej bör utlägga någon begränsningsperiod
till den s. k. industrisemestern. Järnvägsstyrelsen, länsstyrelserna i
Östergötlands, Älvsborgs och Västmanlands län samt Folksam, NTF och
Svenska lokaltrafikföreningen föreslår däremot prov med fartnedsättning
under längre tidsperioder.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har gjort en överslagsberäkning
för perioden 14/5—14/9 1962, som visar, att det antal olyckor per
dag som undvikits tack vare fartbegränsning skulle vara större vid våt än

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

vid torr vägbana, d. v. s. att den önskade effekten skulle till övervägande
delen uppnåtts vid dåligt väder. Institutet anser det önskvärt att närmare
studera detta förhållande samt sambandet mellan väder och trafikolyckor
även under höst och vinter.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att hastighetsbegränsningens effekt
på medelhastigheten utgör ett betydelsefullt ekonomiskt problem och att
anledning finnes att vid eventuellt fortsatta försök med hastighetsbegränsning
ytterligare ingående studera hithörande frågor. Länsstyrelsen i Norrbottens
län framhåller, att trafiksituationen i länet väsentligt skiljer sig
från förhållandena i sydligare och mer tättbebygda delar av landet. De trafikekonomiska
konsekvenserna av en begränsad hastighet torde bliva mer
kännbara på grund av de långa vägsträckorna. Länsstyrelsen hemställer,
att länet måtte undantagas från generella hastighetsbegränsningar. Enligt
länsstyrelsens mening torde nämligen trafiksituationen tills vidare kunna
tillfredsställande bemästras med tillämpning av bestämmelserna i 61 § vägtrafikförordningen.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens län, motororganisationerna
samt Svenska lokaltrafikföreningen uttalar, att det vore av stort värde
om de fortsatta försöken såvitt möjligt bl. a. toge sikte på att söka skilja
effekten av propaganda och övervakning från effekten av fartnedsättning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att föreskrift om särskild hastighetsbegränsning
på ett mera påtagligt sätt måste klargöras för allmänheten
genom vägmärken och icke endast genom pressen och Sveriges Radio. Folksam
anser det vara lämpligt att — såsom på sina håll i utlandet — med
skyltar klart ange att »Fartkontrolb pågår. En sådan åtgärd torde dels
skänka större respekt för polisens arbete och dels verka allmänt preventiv.
Statens väginstitut finner det sannolikt att upplysning och övervakning
måste intensifieras, om efterlevnaden av tillfälliga hastighetsbegränsningar
skall kunna hållas på samma nivå som vid försöken. Järnvägsstyrelsen anför,
att eftersom effekten av propaganda och övervakning torde vara avhängig
av fartnedsättningsperiodens längd — ju kortare period desto större
effekt — funnes det måhända anledning att göra ett prov med fartnedsättning
under längre tidsperiod, några månader. Eftersom verkan av propagandan
får förutsättas successivt avtaga, skulle fartnedsättningseffekten
därvid framgå mera renodlad. Länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands
län framhåller, att en förutsättning för meddelande av farlbegränsningsbestämmelser
bör vara, att en effektiv övervakning av bestämmelsernas efterlevnad
kan anordnas.

Länsstyrelserna i Blekinge och Skaraborgs län föreslår — för att minska
omkörningsrisken — en sänkning eller höjning i förhållande till personbilstrafiken
av den tillåtna maximihastigheten för tyngre fordon.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör i förevarande sammanhang övervägas
också behovet av ytterligare åtgärder i syfte att maximera färdhastigheten
i anslutning till vägkorsningar, horisontella och vertikala kurvor
och eljest särskilt riskfyllda passager på de allmänna vägarna. Även motororganisationerna
anser, att en viss utökning av hastighetsbegränsningar i
hårt trafikerade vägavsnitt med bristfällig standard eller speciellt olycksbelastade
punkter bör medföra en ökad säkerhet och minska behovet av
tillfälliga hastighetsbegränsningar, överståthållarämbetet anför, att om vägstandarden
ökar och trafikövervakningen blir mer tillfredsställande behovet
av tillfälliga hastighetsbegränsningar kan minskas. Länsstyrelsen i Västerbottens
län och Näringslivets trafikdelegation framhåller det som från trafiksäkerhetssynpunkt
mest angeläget, att det svenska vägnätets standard
förbättras, eftersom en sådan upprustning enligt delegationens mening har
den bästa effekten på trafiksäkerheten.

Hastighetsbegränsningarna under sommaren 1963

Med anledning av Kungl. Maj :ts i inledningen nämnda uppdrag till statens
trafiksäkerhetsråd har rådet följt olycksutvecklingen i samband med tillfälliga
hastighetsbegränsningar i motortrafiken utom tättbebyggt område
under hittills inträffade hastighetsbegränsningsperioder. En redogörelse rörande
de begränsningar som gällt under tiden maj—augusti 1963 har intagits
i rådets yttrande över trafiksäkerhetskommitténs betänkande.

Hastighetsbegränsningarna har omfattat pingst- och midsommarhelgerna
(31/5—3/6 och 20—23/6) ävensom det sista veckoslutet (fredag—söndag)
i juni, samtliga veckoslut (fredag—söndag) i juli samt det första veckoslutet
(fredag—söndag) i augusti. Med påpekande, att det av olika skäl inte
är möjligt att i alla avseenden jämföra resultaten från dessa tillfällen med
motsvarande resultat från de av trafiksäkerhetskommittén redovisade hastighetsbegränsningarna,
anser sig rådet dock kunna fastslå, att resultaten
från 1963 i sina huvuddrag bekräftar erfarenheterna av de hastighetsbegränsningar
som presenterats i kommitténs betänkande. Det har sålunda
konstaterats, anförs det, att olycksfrekvensen under de veckoslut i juni,
juli samt augusti månader 1963, då hastighetsbegränsning rått, varit lägre
— 17 % ■—än under de veckoslut i juni och augusti 1963, då fri fart rått.
Motsvarande minskning för de svåra olyckorna, d. v. s. olyckor med dödlig
eller annan svår personskada, var 27 %. Minskningen har alltså varit mer
markerad ifråga om de svåra olyckorna än för övriga olyckor. Dessa skillnader
i olyckstal bör därjämte, anmärker rådet, ses mot bakgrund av, att trafikarbetet
under de hastighetsbegränsade veckosluten 1963 var 18 % större
än under de ej hastighetsbegränsade. Olycksminskningen har enligt yttrandet
främst gjort sig märkbar på vägar, som tillåter högre hastigheter, d. v. s.
riksvägar och genomgående länsvägar. Vid en jämförelse mellan samtliga
veckoslut under juni, juli och augusti månader åren 1961, 1962 och 1963,

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

har rådet som en genomgående tendens funnit, att de veckoslut, under vilka
hastighetsbegränsning rått, uppvisar ett lägre genomsnittligt antal olyckor
per dygn än de veckoslut, då fri fart varit rådande. Det framhålles vidare
beträffande erfarenheterna från 1963 års uppföljning, att frekvensen av
sådana olyckstyper, som kan antagas vara mest känsliga för en hastighetsbegränsning,
t. ex. singleolyckor och avsvängningsolyckor, varit markant
lägre under de hastighetsbegränsade veckosluten än under de veckoslut, då
fri fart varit rådande. Det genomsnittliga antalet singleolyckor per dygn
har sålunda varit 22 % lägre under de hastighetsbegränsade veckosluten än
under de icke hastighetsbegränsade. För avsvängningsolyckorna är motsvarande
värde 37 %. Även beträffande omkörningsolyckorna under fartbegränsningen
år 1963 har 1961 års trafiksäkerhetskommittés erfarenheter bekräftats.
Det har nämligen på material från 1963 konstaterats, att det genomsnittliga
antalet omkörningsolyckor per dygn varit 26 % lägre under
veckoslut med hastighetsbegränsning än under övriga veckoslut. Ingenting
har enligt rådet framkommit, som tyder på att fartbegränsningarna skulle
skapa förutsättningar för ett ökat antal riskfyllda omkörningar. Enligt uppgift
från statspolisen har under 1963 liksom under 1961 och 1962 vid fartbegränsning
icke förmärkts någon genomgående tendens till ökad köbildning
i betydelsen av minskad framkomlighet. Den av 1961 års trafiksäkerhetskommitté
påvisade trafiksäkerhetsfrämjande effekten av försöken med
tillfälliga hastighetsbegränsningar under åren 1961 och 1962 har sålunda
enligt av rådet hittills vunna resultat visat sig bestå under 1963 års hastighetsbegränsningsperioder.
Motorfordonsförarnas respekt för bestämmelserna
om hastighetsbestämmelserna har enligt vad statspolisen meddelat rådet
varit fullt jämförbar med vad trafiksäkerhetskommittén i sitt betänkande
redovisat i motsvarande avseende.

Backspegel på vissa motorcyklar

I den inledningsvis nämnda skrivelsen den 18 september 1963 hemställer
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att åtgärder vidtages för komplettering
av 4 § 1 mom. VTF med föreskrift om att trehjulig motorcykel med överbyggd
förarplats skall vara försedd med backspegel, så placerad, alt föraren
med densamma kan iakttaga den bakomvarande trafiken. Till stöd för sin
hemställan anför styrelsen i huvudsak följande.

I marknaden förekommer trehjuliga motorcyklar med överbyggt förarutrymme,
vilka beträffande möjligheterna för förarna att iakttaga bakomvarande
trafik är att jämställa med bil. För att föraren på tillfredställande
sätt skall kunna iakttaga bakomvarande trafik erfordras, enligt styrelsens
mening, att sådant fordon är försett med för ändamålet lämpligt placerad
backspegel. Oaktat förhållandet inte varit till avsevärd olägenhet, beroende

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

på att sådana fordon som regel ändock är försedda med godtagbar backspegel,
anser styrelsen det vara en brist, att bestämmelse härom ej finns.
Styrelsen, som avser att komplettera och förnya de närmare föreskrifterna
om olika anordningar på fordon inför det stundande överförandet av besiktningsverksamheten
från statens bilinspektion till bilprovningsbolaget,
anser därför en sådan bestämmelse nu böra införas.

Styrelsen hänvisar också till en av Underkommittén för vägtransporter
inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa utfärdad rekommendation
i ämnet. Rekommendationen, vilken på underkommitténs
uppdrag slutligt utformats inom arbetsgruppen för fordons konstruktion
(se kommissionens dokument TRANS/SC1/168; TRANS/WP 29/54) är i
översättning av följande lydelse i det nu aktuella hänseendet:

De stater som önska reglera utrustningen av fordon såvitt avser backspeglar
mer ingående än som skett i 1949 års konvention rörande vägtrafik
(bilaga 6 kapitel III b) rekommenderas att helt eller delvis antaga följande
regler och att inte införa någon annan regel.

Antal

4. a) Motorcyklar, motorcyklar med sidvagn och andra motorfordon på
tre hjul som ej är försedda med förarhytt eller slutet lcarosseri: ingen bindande
föreskrift.

b) Motorfordon på tre hjul utrustade med förarhytt eller slutet karosseri:
en backspegel.

Nordisk vägtrafikkommitté har förklarat sig intet ha att erinra emot bifall
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning.

D e par tementschefen

Statistiken över trafikolycksfall 1963 visar en påtaglig förbättring av trafiksäkerheten
relativt sett, d. v. s. om man beaktar, att under året inregistrerades
inte mindre än i runt tal 250 000 nya fordon. Preliminära siffror ur
statistiska centralbyråns månadsstatistik över polisundersökta vägtrafikolyckor
under januari och februari 1964 visar emellertid en betydande
stegring av antalet i sådana olyckor dödade och skadade personer i förhållande
till 1963 års siffror. Stegringen är särskilt markant i fråga om svåra
personskador. Även om ökningen är mindre famträdande vid en jämförelse
med 1962 års statistik — antalet dödade i trafiken under februari
månad visar samma siffra för åren 1962 och 1964 — är förhållandet oroväckande.
Den omständigheten att fordonsparken kraftigt växer får inte
leda till att man godtar en ständigt stegrad olyckssiffra som ofrånkomlig.
Jag ser trafiksäkerheten som ett av departementets väsentligaste arbetsområden.
Vid återkommande tillfällen har jag tidigare lämnat riksdagen ut -

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

förliga redogörelser för de initiativ på detta område som tagits inom departementet
och för det arbete på olika fronter som i saken bedrivs inom
landet och i internationellt samarbete. Framför allt hänsynen till de rent
mänskliga intressena kräver en intensifiering och ytterligare samordning av
detta arbete. Uppgiften att finna nya vägar härför måste ständigt hållas
aktuell.

I förevarande sammanhang behandlas två frågor som länge uppmärksammats
i debatten kring trafiksäkerheten, nämligen frågorna om kontroll
av fordonens beskaffenhet och om tillfälliga hastighetsbegränsningar.

Under senare tid har jag föreslagit flera reformer som, enligt min mening,
sammantagna är ägnade att på ett avgörande sätt reducera fordonets
roll såsom olycksfaktor. Den mest ingripande av dessa är den av statsmakterna
förra året beslutade årliga säkerhetskontrollen av motorfordon och
släpvagnar äldre än tre år. Vidare antogs under hösten 1963 ett förslag till
lagstiftning, som innebär, att från och med innevarande års ingång inspektion
kan ske hos bilförsäljare för att utröna beskaffenheten hos saluförda
begagnade fordon. Jag åsyftar slutligen också det förslag till åtgärder för en
effektivare typbesiktning som framlagts i propositionen 1964: 71.

En särskild arbetsgrupp har nu, som framgår av det föregående, utarbetat
en promemoria, vari upptagits olika förslag med anledning av principbeslutet
om årlig besiktning av vissa fordon. Förslagen har mottagits väl vid
remissbehandlingen och synes mig i allt väsentligt kunna läggas till grund
för bestämmelser i ämnet.

Gruppens förslag innebär, att besiktningarna materiellt och formellt inordnas
i institutet kontrollbesiktning i vägtrafikförfattningarna. Från ett
par håll har i remissyttranden rests invändningar emot att härigenom termen
säkerhetsinspektion — som man anser vara en från allmänhetens synpunkt
mera tilltalande beteckning — inte längre blir aktuell. Vidare anser
motororganisationerna, att reglerna skulle bli mera lättförståeliga, om de
upptogs i en fristående författning. Besiktningarnas syfte är visserligen att
—- inte minst i fordonsägarnas eget intresse — tillgodose trafiksäkerheten.
Detsamma är emellertid i normalfallet huvudsyftet också med de kontrollbesiktningar
som för närvarande företas. Någon anledning att med hänsyn
till syftet särskilja de båda besiktningsformerna föreligger därför inte. Då
dessutom såsom arbetsgruppen funnit enhetliga regler bör gälla för de nya
besiktningarna och de redan nu föreskrivna kontrollbesiktningarna, biträder
jag promemorian i denna del. Givetvis föreligger intet hinder emot att i upplysningsverksamheten
kring de nya besiktningarna betona dessas egenskap
av en säkerhetskontroll och beteckna dem därefter.

Besiktningarnas tekniska utförande — varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
såsom fastställts redan i principbeslutet, skall ha att närmare bestämma
— bör alltså i princip omfatta endast för bedömande av trafiksäker -

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

heten nödvändiga kontrollåtgärder. De protokoll över kontrollbesiktningarna
som allmänheten skall erhålla torde bl. a. med hänsyn härtill kunna erhålla
en rationell och lättfattlig utformning.

Jag anförde i anslutning till det förutberörda principförslaget om årlig
fordonskontroll, att avkall på inspektionskraven inte bör ske utan synnerliga
skäl. I remissyttrandena över promemorian är man i allmänhet inte
främmande för tanken på ett provisorium i fråga om förhållandena vid besiktningarna
under ett övergångsskede. Liksom hittills statens bilinspektion
haft att arbeta under delvis provisoriska förhållanden, utan att därför fordonskontrollen
eftersatts, torde under en uppbyggnadstid bilprovningsbolaget
kunna driva en effektiv kontroll, även om resurser i form av lokaler och
utrustning inte motsvarar de krav som måste ställas på den utbyggda organisationen.

Arbetsgruppen har förordat vissa — vid remissbehandlingen genomgående
godtagna — nya principer i fråga om körförbud. Dessa innebär i huvuddrag
följande. Körförbud skall alltid kunna meddelas av vederbörande förrättningsman
vid besiktning. Länsstyrelserna skall inte längre sakligt pröva
frågor om körförbud. Körförbud skall — som uteslutande påföljd — utan
särskild prövning inträda, så snart i författningarna föreskriven eller särskilt
meddelad frist för inställelse till kontrollbesiktning utlöper utan att
inställelse skett. Körförbud skall upphöra att gälla i och med inställelse
till besiktning. Vissa undantag om rätt att framföra fordon trots körförbud
införes. Till vad arbetsgruppen sålunda och i övrigt anfört i denna del
ansluter jag mig utom såtillvida, att jag finner bilprovningsbolagets förslag
om ett formlöst förfarande för den som önskar påkalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
prövning av körförbud välgrundat. Utfärdande av regler härom
torde ankomma på Kungl. Maj :t, som i VTK upptagit föreskrifter om
fullföljd av talan angående typbesiktning. — I sammanhanget vill jag påpeka,
att hinder för förrättningsman vid flygande inspektion att — om fordonets
beskaffenhet påkallar det — meddela körförbud inte bör anses föreligga
av det skälet att körförbud för fordonet automatiskt inträtt till följd
av försummad inställelse. — Med anledning av ett uttalande vid remissbehandlingen
torde böra erinras om, att det förbud mot användande av fordon,
varom 9 § VTF stadgar, inte är att jämställa med körförbud. Någon ändrad
reglering av detta förfarande synes inte vara påkallad. Länsstyrelserna bibehåller
enligt förslaget möjligheten att jämlikt 22 § VTF meddela föreläggande
om kontrollbesiktning. Härigenom tillgodoses bl. a. önskemålet, att ett
förbud enligt 9 § skall kunna följas upp på ett adekvat sätt. — Den befogenhet
länsstyrelserna f. n. har enligt 22 § VTF att meddela körförbud
och föreläggande tillkommer enligt 25 § 4 mom. andra stycket YTF beträffande
fordon i yrkesmässig trafik även annan myndighet, som meddelat
trafiktillstånd. Denna bestämmelse har visat sig sakna praktisk

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

betydelse och torde därför böra helt utgå. Jag föreslår vidare, att bestämmelserna
om kontrollbesiktning av fordon för personbefordran i yrkesmässig
trafik och av fordon i uthyrningsrörelse, samtidigt som de i fråga
om påföljd för underlåten inställelse m. m. erhåller en med övriga regler
om kontrollbesiktning enhetlig utformning, överföres från YTF till VTF.

Det förslag jag framlägger till ändring i VTF bygger helt på promemorians
i remissyttrandena godtagna innehåll rörande de åtgärder — i
form av körförbud, föreläggande om ny besiktning eller godkännande —
som fordonets vid besiktningen konstaterade beskaffenhet bör kunna föranleda.
Tanken på övervakning — motsvarande den vid flygande inspektion
— över att fel av ringa betydelse för trafiksäkerheten repareras far
avvisas av skäl som arbetsgruppen anfört. Som riksåklagarämbetet påpekat
är sådana fel undantagna i bestämmelserna om ansvar för brukande
av bristfälliga fordon.

Jag delar den i promemorian hävdade uppfattningen, att en effektiv övervakning
över att besiktningsbestämmelserna efterlevs är möjlig endast om,
vid sidan av det märkessystem som fastställts genom principbeslutet om
årlig fordonsbesiktning, föreskrifter ges om generell skyldighet att medföra
besiktningsinstrument eller typintyg vid färd med fordon. Jag föreslår
därför införande av en sådan regel jämte därav pakallade föreskrifter beträffande
möjligheterna att utbekomma duplett av handlingarna i fråga
ävensom erforderliga ansvarsbestämmelser. I sammanhanget bör beaktas
vad bilprovningsbolaget anfört om nödvändigheten av att särskilja duplett,
avsedd att ersätta förlorat original, från i vanlig ordning utfärdad avskrift
av samma handling.

Ehuru endast ett fåtal remissorgan haft någon invändning rörande behovet
av reformen, har i flera yttranden påpekats vissa nackdelar av att det
vid färd blir obligatoriskt att medföra besiktningshandling. Jag kan förstå
och delvis ansluta mig till de synpunkter som därvid uttalats. Jag avser
därför att, under förutsättning av bifall till mina förslag, snarast vidta
åtgärder för att handlingarna för de syften, om vilka här är fråga, skall —
i linje med vad Föreningen Sveriges landsfogdar anfört och också i huvudsak
med statspolisintendentens önskemål — kunna ersättas med en speciellt
för vederbörande fordon utfärdad vagnbok. — Även om vägande skäl
kan anföras för riksåklagarämbetets och statspolisintendentens uppfattning,
att föreskriften om medförande av besiktningshandling inte bör modifieras
efter mönstret i 69 § VTF, har jag stannat för att härutinnan inte
göra någon åtskillnad i förhållande till bestämmelserna om körkort och
övriga i stadgandet avsedda handlingar.

Systemet för övervakning av bestämmelsernas efterlevnad förutsätter en
råd detalj föreskrifter angående antecknings- och uppgiftsskyldighet, varom
jag ämnar sedermera framlägga förslag för Kungl. Maj :t. Härvid avser jag

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

att också föreslå, att körförbud som meddelas vid besiktning — såsom sedan
den 1 januari i år är stadgat rörande körförbud meddelat vid flygande inspektion
och inspektion hos försäljare — skall utmärkas på fordonen.

Jag vill erinra om, att frågan om en reformering av förfarandet för fordonsregistrering
är aktuell. Den utredning jag tidigare förutskickat torde
komma till stand inom kort. En reform i detta hänseende kan givetvis
komma att skapa nya förutsättningar för övervakning av att körförbud
och besiktningsskyldighet efterkommes.

Beträffande flygande inspektion har i promemorian inte föreslagits annan
ändring i VTF än vad som föranledes av de ändrade reglerna om
körförbud. Då bilprovningsbolaget över huvud taget inte bör ha någon uppgift
i fråga om övervakning av att besiktningsskyldighet iakttas, kan jag inte
biträda vad länsstyrelsen i Östergötlands län anfört om överförande i viss
del av uppföljningen beträffande föreläggande vid flygande inspektion från
förrättningsmannen till befattningshavare inom bolaget. Statspolisintendenten
framhåller i sammanhanget angelägenheten av sådan ändring i 23 §
VTF att anträffande på väg inte längre förutsättes för rätt att företa flygande
inspektion. Jag föreslår, för att tillgodose de synpunkter som föranlett
denna hemställan, att Kungl. Maj :t ges befogenhet att närmare bestämma
i vilken omfattning flygande inspektion skall få ske. Det bör öppnas möjlighet
för vederbörande bilinspektör eller polisman att inspektera fordon, som,
ehuru det uppenbarligen framförts i trafik, hunnit föras av vägen innan denne
kommer till platsen. Behov av en sådan möjlighet torde vara särskilt uttalat
beträffande fordon som varit inblandat i en trafikolycka. De nya bestämmelserna
bör inte kunna åberopas till stöd för någon rätt att, utöver
den polisman kan äga enligt gällande allmänna regler, beträda enskilt område.

Företas registreringsbesiktning av fordon som är underkastade bestämmelserna
om periodisk kontrollbesiktning bör i förekommande fall registreringsbesiktningen
tillika gälla som kontrollbesiktning så att märke
åsätts fordon, som uppfyller de härför i 24 § 3 mom. första stycket i dess
föreslagna lydelse angivna förutsättningarna. Om märket bör gälla vad som
sägs i samma mom. andra stycket. Föreläggande om inställelse till ny registreringsbesiktning
ävensom körförbud bör i förekommande fall meddelas
vid registreringsbesiktning av registrerat fordon. Dessa synpunkter föranleder
ändrad lydelse av 14 § 1 mom. VTF.

Om innehållet i författningsförslagen vill jag tillägga, att jag funnit de
närmare föreskrifterna om kontrollbesiktning och särskild kopplingsbesiktning
—- liksom är fallet beträffande registrerings- och typbesiktningarna —
böra till alla delar upptagas i VTK, vilket bör föranleda, att föreskrifterna i
nuvarande 24 § 2 och 3 mom. och 24 a § andra stycket VTF utgår.

Det har förutsatts i det förutnämnda principbeslutet, att för all besiktningsverksamhet
inom bilprovningsbolaget skall svara särskilda, av väg -

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196A

och vattenbyggnadsstyrelsen auktoriserade befattningshavare i bolaget, vilka
skall stå under styrelsens tillsyn och vilkas ställning skall anses förenad
med ämbetsansvar. Detta torde inte nödvändiggöra, att den direkta verksamheten
skall handhas av dessa besiktningsmän. Det är uppenbarligen
uteslutet, att de skall kunna i detalj följa varje besiktning eller ens meddela
alla förekommande beslut. Körförbudsfrågor bör emellertid, som arbetsgruppen
uttalat, alltid avgöras direkt av besiktningsmannen, som också bör omedelbart
svara för registrerings- och kopplingsbesiktningar. Med anledning
av vad riksåklagarämbetet anfört i denna del vill jag såsom min mening
uttala, att handlingarna i inspelctionsärenden torde bli att anse som allmänna
handlingar.

I enlighet med arbetsgruppens förslag bör i VTF upptas huvudregeln angående
omfattningen av den nya besiktningsskyldigheten och — mot bakgrund
av beslutet om en successiv utbyggnad av verksamheten — Kungl.
Maj :t bemyndigas att meddela undantag från denna huvudregel. Det bör
också läggas i Kungl. Maj :ts hand att utfärda bestämmelser om inställelsetid
för fordonen. Jag biträder även i övrigt vad som anförts i promemorian
rörande den författningsmässiga utformningen av de erforderliga bestämmelserna.

Rörande innehållet i de författningar, till vilka jag senare — under givna
förutsättningar — har att framlägga förslag, torde jag få anföra följande.

Promemorians innehåll synes mig i huvuddrag väl ägnat att läggas till
grund för förslagen. Jag avser således, bland annat, att föreslå, att fordonens
årsmodell skall tas till utgångspunkt vid bestämmande av inställelseskyldigheten,
och att denna tills vidare endast skall omfatta fordon av 1960
eller tidigare års modell. I fråga om inställelsesystemet, som skall utformas
efter i huvudsak de principer utredningen angående kontrollbesiktning
av bilar utarbetat, möter bl. a. problemet om verkstadsbranschens
kapacitet under sommarsäsongen och inställelsernas anpassning härefter.
Ehuru jag är väl medveten om toppbelastningen på verkstäderna under
försommaren och svårigheterna därefter med hänsyn till semesterledighet
för personalen, anser jag arbetsgruppens förslag, att endast två sommarmånader
bör uteslutas som inställelsemånader — och att således fordonen
efter slutsiffrorna i registreringsnumren fördelas på tio inställelsemånader
.— i allmänhetens intresse böra prövas. Befinnes mot mitt antagande svårigheter
av betydelse komma att uppstå med berörda system, bör givetvis
frågan omprövas. De frågor om »januari- och februaribilarna» som upptagits
i promemorian och remissvaren däröver torde böra avgöras av Kungl. Maj :t
på grundval av den vid beslutet föreliggande situationen. För släpvagnarna
bör som gruppen föreslår inga särskilda inställelsetcrminer gälla. Statspolisintendentens
förslag om motsvarande regel för motorcyklar är jag åtminstone
tills vidare inte beredd att förorda.

En presumtion för bristfälligheter hos fordonen har föranlett, att vid in -

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

ställelsefrists utgång körförbud föreslås automatiskt skola inträda, om
fordonet inte besiktigats. Rent principiellt bör detta förhållande inte förändras
av att orsaken till den uteblivna inställelsen är att söka i personliga
förhinder för vederbörande ägare. Med hänsyn härtill och på de skäl
arbetsgruppen anfört delar jag den i promemorian hävdade meningen, att
ägare av fordon, även om han kan åberopa laga förfall eller väntetid vid
besiktningsstation, i princip ej bör få bruka sitt fordon, sedan inställelsefristen
utgått, förr än det vid besiktningen konstaterats, att fordonet inte
är trafikfarligt. Uppfattningen delas av det allt övervägande antalet remissinstanser.

Enligt 10 § 4 mom. VTF gäller som förutsättning för fordons registrering,
att registreringsbesiktning skett eller fordonet upptagits i typintyg
inom ett år före registreringsansökningen. Genom 1955 års förordning om
tillfälligt upphävande av viss i VTF föreskriven besiktningsskyldighet m. m.
(SFS 1955: 98) har detta villkor ävensom motsvarande villkor enligt 12 §
1 mom. 3 punkten och 13 § 1 mom. 3 punkten VTF för fordons brukande
enligt interimslicens och saluvagnslicens i princip upphävts dels såvitt
avser reservregistrerade personbilar och motorcyklar yngre än fem år —
räknat från första registreringsdagen — vilka varit avregistrerade högst
sex månader, dels beträffande andra reservregistrerade fordon som godkänts
vid kontrollbesiktning inom ett år före registreringsansökningen eller
brukandet. Förordningen gäller enligt senast utfärdad kungörelse om
giltighetstiden (SFS 1958: 323) tills vidare. Av förarbetena till förordningen
framgår, att en omprövning i ämnet förutsatts skola ske i samband
med att frågan om periodisk fordonskontroll erhöll sin lösning. Jag
föreslår nu, att nämnda förordning upphäves och att eftergiften genom viss
ändring av de nämnda paragraferna bibehålies såtillvida, att i fråga om
reservregistrerade fordon kontrollbesiktning inom ett år före registreringsansökningen
respektive brukandet skall kunna ersätta den föreskrivna registreringsbesiktningen
eller upptagandet i typintyg.

Jag övergår härefter till frågan om tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken.

Den redogörelse av 1961 års trafiksäkerhetskommitté som framlades i
november 1961 och behandlade erfarenheterna av hastighetsbegränsningarna
samma år mottogs i stort sett positivt men föranledde dock en del kritik
i remissyttrandena däröver och i den allmänna debatten. Då kommittén
nu framlagt sitt betänkande på grundval av försöksverksamheten såsom
helhet, d. v. s. i fråga om de begränsningar som gällt under åren
1961 och 1962, är anslutningen i remissvaren i det närmaste total till kommitténs
uppfattning, att tillfällig hastighetsbegränsning av den art som prövats
är ett tjänligt instrument till förebyggande av allrahelst svårare trafikolyckor.
Den uppföljning statens trafiksäkerhetsråd verkställt av fartbegränsningarna
under sommaren 1963 stöder i allt det av kommittén fram -

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

lagda utredningsresultatet. Jag anser mig därför kunna fastställa, att man
här funnit ett effektivt medel att nedbringa antalet olyckor i trafiken. Ett
mycket väsentligt konstaterande i sammanhanget är, att de meddelade föreskrifterna
i påfallande hög grad lojalt följts av fordonsförarna.

Det har från något håll vid remissbehandlingen anförts och har också vid
olika tillfällen gjorts gällande i andra sammanhang, att en markant ökning
av antalet trafikolyckor trots fartbegränsningen ägt rum under jul- och
nyårshelgerna 1963—64. Statens trafiksäkerhetsråd som ännu inte kunnat
insamla och slutligt bearbeta allt material rörande denna begränsning
— har tillhandahållit mig vissa preliminära uppgifter om begränsningens
effekt. En jämförelse bär gjorts, avseende bl. a. årsskiftena fr. o. in. 1960/61,
mellan för varje årsskifte hastighetsbegränsningsperioden över jul-, nyåroch
trettonhelgerna, å ena, samt föregående och efterföljande frifartsperioder
(1/12—ca 20/12 och ca 8/1—31/1) å andra sidan. Jämförelsen visar
dagsmeddltalen för de olika perioderna av samtliga olyckor och av olyckor
som medfört personskada. I båda hänseendena visar siffrorna för den senaste
begränsningen, liksom i fråga om de föregående, en markant nedgång
för begränsningsperioden i förhållande till de omgivande perioderna.
Personskadeolyckorna minskade senaste årsskiftet från period 1 till 2 med

34.5 procent och ökade från period 2 till 3 med 27,9 procent. 1960/61 var
motsvarande värden: 31,4 och 43,1; 1961/62: 33,3 och 38,3; samt 1962/63.

29.6 och 16,8. Olyckskurvan ligger emellertid totalt sett — såväl under hastighetsbegränsningsperioden
som under perioderna med fri fart • på en
högre nivå vid senaste årsskiftet. Med reservation för siffrornas preliminära
karaktär och för de från vetenskaplig synpunkt grova beräkningarna
kan sägas, att materialet inte på något sätt jävar påståendet om den
tillfälliga hastighetsbegränsningens reducerande effekt på trafikolycksfallen
utan tvärtom ger ett visst stöd för påståendet.

De företagna utredningarna får anses ge tillfredsställande belägg för att
hastighetsbegränsningarna, sådana de hittills genomförts, inte inneburit någon
olägenhet från trafikteknisk eller trafikekonomisk synpunkt av sådan
betydelse, att institutet av den anledningen inte bör användas.

Stadgandet i 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen om rätt för Kungl. Maj :t
att, då särskilda förhållanden påkallar det, föreskriva hastighetsbegränsning
för viss tid, infördes, som framgår av uttalanden vid dess tillkomst
(prop. 1961: 130; L2U 48) för att möjliggöra en försöksverksamhet. Efter resultatet
av denna verksamhet skulle beslutas om institutets fortsatta användning.

Jag föreslår nu, mot bakgrund av det förut anförda, att institutet tillfällig
hastighetsbegränsning i motortrafiken fortsättningsvis så länge trafikbilden
är väsentligen oförändrad regelbundet utnyttjas i trafiksäkerhetens
intresse.

En råd synpunkter på och önskemål om innehållet i kommande författ -

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

ningar om tillfällig hastighetsbegränsning har framkommit vid remissbehandlingen
av kommitténs förslag. Någon radikal förändring i uppläggningen
i förhållande till de hittills meddelade bestämmelserna anser jag mig för
närvarande inte höra förorda. Ehuru de kommande begränsningarna inte
längre skall karakteriseras som försök i samma mening som de tidigare
företagna, kommer de givetvis att med största uppmärksamhet följas av
berörda myndigheter och andra trafiksäkerhetsorgan. Jag ämnar fortlöpande
tillse, att utvecklingen bevakas och att materialet bearbetas och redovisas
på ett sådant sätt att vunna erfarenheter tillvaratas vid utformandet av
kommande bestämmelser och i det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet över huvud
taget. Den av kommitténs experter utarbetade redovisningen av och
redogörelsen för undersökningarna kommer också i fortsättningen att utnyttjas
som en synnerligen värdefull källa till information.

Åtskilliga remissinstanser har som alternativ till eller medel för reducering
av trafikolyckorna vid sidan av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna
pekat på åtgärder i form av vägförbättringar eller särskilda trafikföreskrifter
på trafikfarliga vägavsnitt. Givetvis får hastighetsbegränsningarna
inte uppfattas som något universalmedel i strävandena att åstadkomma
ökad trafiksäkerhet. Som jag inledningsvis antytt måste trafiksäkerhetsproblemet
angripas från olika utgångspunkter med anlitande av till utformning
och verkningar olika instrument. Vad beträffar frågan om speciella åtgärder
på trafikfarliga vägavsnitt redogjorde jag i den proposition, vari
det principiella förslaget om årlig fordonsbesiktning framlades, för en
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagen undersökning rörande
särskilt olycksbelastade vägsträckor. Denna undersökning fullföljes och
bearbetas fortlöpande och har i flera fall lett till konkreta åtgärder. I avvaktan
på att resultaten i större omfattning kan avsättas i vägombyggnadsoch
vägförbättringsarbeten torde efter omständigheterna i det särskilda
fallet anpassade lokala trafikföreskrifter kunna få en påtaglig effekt. Radikala
sådana föreskrifter bör gälla för vägsträckor med erfarenhetsmässigt
särskilt hög olycksfrekvens. En nära kontakt i dessa frågor mellan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande myndigheter som svarar för
den lokala trafikregleringen har inletts.

Jag vill slutligen föreslå, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hemställan
om ändring av utrustningsbestämmelserna, såvitt rör backspegel på trehjulig
motorcykel med förarhytt eller slutet karosseri, föranleder erforderlig
författningsändring.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
dels inhämta riksdagens yttrande över förslag, som inom
kommunikationsdepartementet utarbetats, till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648);

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

2) förordning om ändring i förordningen den 5 maj 1960
(nr 34) om mopeder; och

3) förordning om ändring i förordningen den 25 okiober
1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels ock bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
över vad jag anfört angående tillämpningen framdeles av
56 § 4 mom. vägtrafikförordningen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

C.-E. Brändström

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640275