Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1964
1
Nr 130
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.j given Stockholms slott den 20 mars
1964.
j »i ?! ? /• •••»*. - l i*''} t | j ir.j i n i: .'''' i u ?. i) ui. •
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning;
dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att särskilda bestämmelser om undantag trån
riksbankslagens föreskrifter beträffande riksbankens sedelutgivningsrätt
skall gälla även för tiden den 1 juli 1964 — den 30 juni 1965. Därvid föreslås,
att maximibeloppet för sedelutgivningsrätten höjs från 8 400 till 9 200
miljoner kronor.
Vidare föreslås att riksbanken under samma tid får fortsatt befrielse från
skyldigheten att vid anfordran inlösa bankens sedlar med guld. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 130
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1964
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
Härigenom förordnas, att under tiden den 1 juli 1964 — den 30 juni 1965
skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket lagen den 30 juni 1934
(nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat, följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse.1
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst niotusentvåhundra
miljoner kronor.
2 §•
Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt,
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugo dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.
3 §•
Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld. 1
1 Jfr SFS 1963:188.
Kungl. Maj.ts ptoposition nr 130 år 1964
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 mars 1904.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning, m. in., och anför därvid följande.
1 skrivelse den 6 februari 1964 har fullmäktige i riksbanken gjort framställning
om fortsatt provisorisk lagstiftning rörande riksbankens sedelutgivning
och hemställt om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Över framställningen har,
efter remiss, yttrande avgetts av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivningsrätt och
inlösningsskyldighet
Riksbankens rätt att ge ut sedlar grundas på stadgande i § 72 regeringsformen.
Enligt detta lagrum har riksbanken även skyldighet att vid anfordran
lösa in utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, om inte Kungl.
Maj :t och riksdagen i viss ordning medger undantag från denna skyldighet.
Enligt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) är riksbankens rätt alt ge ut sedlar
begränsad till det belopp, som motsvarar dubbla summan av riksbankens
metalliska kassa beräknad enligt 11 §, jämte ett ytterligare belopp av 350
miljoner kronor. Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar
få bemyndigande att ge ut sedlar till ett belopp av ytterligare
högst 350 miljoner kronor. Den utelöpande sedelmängden skall dock så
snart ske kan nedbringas med ett belopp motsvarande vad som utgetts med
stöd av ett sådant bemyndigande.
Enligt 10 § skall bankens utelöpande sedlar, till den del de överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i paragrafen angivna tillgångar
sammanräknade, den s. k. supplementära sedeltäckningen. Dessa
tillgångar är
Bihang till riksdagens protokoll 1!)(ii. 1 samt. AV ISO
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1964
a) lätt säljbara statspapper;
b) allmänna hypoteksbankens och Konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer samt andra inhemska obligationer, som noteras på utländsk
börs;
c) på betryggande sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, på utrikes
ort nedsatt eller under transport varande, som inte enligt 11 § inräknas i
den metalliska kassan;
d) växlar, som är betalbara inom eller utom riket;
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående inom sex
månader till betalning törfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld i
sådan räkning;
f) medel, vilka är utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller
med högst samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och
obligationer som nämns under a) och b), samt — intill ett belopp av 100
miljoner kronor — mot annan säkerhet;
g) medel, som är utlånade till Internationella valutafonden.
Som riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet och dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att den metalliska kassan inte får
bibehållas vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.
1 sytte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, modifierades riksbankslagens bestämmelser temporärt med
stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och
bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen t. o. m. den 31 mars 1940
men fick därefter fortsatt giltighet, sista gången genom lag den 16 maj 1947
(nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes t. o. m. den 30 juni 1948.
Lagen utgjorde ett led i krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären
av fullmaktslag, som var tillämplig vid krig eller krigsfara vari riket
befann sig eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden.
De modifierade bestämmelser, som meddelades med stöd av 1939 års lag,
innebar följande.
Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen om den metalliska kassan temporärt ur kraft. I kungörelsen
förordnades, att som riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen föreskrivna begränsningarna
i sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av riksbankens
guldbehållning som från säkerhetssynpunkter var mest betryggande.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 196b
Vidare utfärdades bestämmelser, som medgav ökning av det belopp varmed
sedelutgivningen enligt 9 § första stycket riksbankslagen tick överstiga
dubbla summan av den metalliska kassan. Genom kungörelsen den lb februari
19b7 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens sedelutgivning
ökades sålunda detta belopp från 350 till 1 400 miljoner kronor. Genom
kungörelsen den 20 juni 19b7 (nr 251) med viss bestämmelse angående
riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner kronor.
1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni månad
1948, ersattes av lagen den 28 maj 19b8 (nr 218) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.
Enligt sistnämnda lag skulle under tiden den 1 juli 1948—den 30 juni
1949 i stället för stadgandena i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
gälla särskilda bestämmelser. Dessa medgav riksbanken att ge ut sedlar
till ett belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §). Om så prövades nödigt
med hänsyn till utomordentliga omständigheter, fick Kungl. Maj :t, när
riksdagen inte var samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medge riksbanken att ge
ut sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor. Ett sådant
medgivande skulle, om det inte godkändes av riksdagen inom tjugo dagar
från det att riksdagen åter sammanträtt, upphöra att gälla efter utgången
av nämnda tid (2 §). Slutligen skulle som riksbankens metalliska kassa räknas
allt riksbanken tillhörigt guldmynt och omyntat guld (3 §).
Som nämnts gällde 1948 års lag endast till utgången av juni månad 1949.
Den har emellertid senare successivt ersatts av ny lagstiftning. Därvid har
maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning höjts. Nu gällande bestämmelser
återfinns i lagen den 31 maj 1963 (nr 188) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning. Maximibeloppet för sedelutgivningen
är där bestämt till 8 400 miljoner kronor.
Genom kungörelsen den 31 maj 1963 (nr 189) angående befrielse för riksbanken
under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld har Kungl. Maj :t med stöd av
riksdagens medgivande befriat riksbanken från denna skyldighet för tiden
l. o. m. den 30 juni 1964. Banken har dock rätt att dessförinnan återuppta
inlösningen av bankens sedlar, om förhållandena ger anledning till detta.
Utredningar i ämnet
Riksbanksfullmäktige tillsatte den 15 december 1949 eu kommitté med
uppdrag alt se över riksbankslagens bestämmelser om sedelutgivningen.
Denna kommitté__ 1949 års riksbankslagskommitté — föreslog ändrade
grunder för sedelutgivningsrätten och dessutom eu huvudsakligen formell
omarbetning av riksbankslagen. Enligt kommitténs förslag skulle någon
6
Kungl. Maj. ts proposition nr i30 år 1964
övre gräns för sedelutgivningen inte fastställas. Inte heller i övrigt skulle
i princip finnas några »spärrar» för denna. En viss begränsning innefattades
emellertid i de speciella stadgandena om de tillgångar, som riksbanken ägde
törvärva genom sina rörelsegrenar, och i den bestämmelse, som närmare
kvalificerade vissa av dessa tillgångar såsom täckningsgilla, samt i en
allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin verksamhet hade att verka
för ett genomförande av de av riksdagen uppställda penning- och valutapolitiska
direktiven.
I skrivelse den 1 februari 1951 hemställde riksbanksfullmäktige, att Kungl.
Maj :t skulle underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i huvudsaklig
överensstämmelse med vad 1949 års riksbankslagskommitté föreslagit.
Sedan denna framställning remissbehandlats, framlade chefen för finansdepartementet
i prop. 1951:181 förslag till fortsatt provisorisk lagstiftning
rörande riksbankens sedelutgivning. Därvid förklarade sig departementschefen
inte beredd att ta slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten
på längre sikt borde regleras. Samtidigt med att bankoutskottet
tillstyrkte bifall till propositionen underströk utskottet i sitt axriksdagen
godkända utlåtande (B:oU 1951:20) vikten av ytterligare utredning
i frågan.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för finansdepartementet
den 13 november 1951 sakkunniga med uppdrag att utreda
regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt. Enligt direktiven
borde utredningen i stort sett begränsas till att avse den del av
riksbankslagskommitténs förslag till riksbankslag, som hade samband
med sedelutgivningen. Den 3 november 1955 avlämnade de sakkunniga
betänkande om riksbankens sedelutgivningsrätt och därmed sammanhängande
penningpolitiska frågor (SOU 1955:43). I betänkandet anslöt sig de
sakkunniga till den ståndpunkt, som 1949 års riksbankslagskommitté intagit,
d. v. s. att sedeltäckningsbestämmelserna i nuvarande riksbankslag
borde upphävas utan att ersättas med motsvarande bestämmelser. Vidare
föreslog de sakkunniga ett definitivt upphävande av riksbankens skyldighet
att inlösa bankens sedlar med guld. De framlagda författningsförslagen
innefattade bl. a. ändringar i § 72 regeringsformen.
I remissyttrande över de sakkunnigas betänkande uttalade riksbanksfullmäktige,
att den slutliga prövningen av frågan borde uppskjutas till
dess en översyn slutförts beträffande det av 1949 års riksbankslagskommitté
framlagda förslaget. Eu sådan översyn hade igångsatts av fullmäktige,
som förklarade sig ämna senare redovisa resultatet för Kungl. Maj:t.
I prop. 1956: 117 föreslog Kungl. Maj :t efter framställning av riksbanksfullmäktige
förlängning av den provisoriska lagstiftningen om sedelutgivningsrätten.
I sitt av riksdagen godkända betänkande över propositionen
och vissa motioner med anledning av denna (B:oU 1956:30) tillstyrkte
bankoutskottet propositionens förslag. Därvid sade sig utskottet dela riks
-
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 196i
banksfullmäktiges uppfattning, att den definitiva regleringen av sedelutgivningsrätten
borde ske i samband med en allmän revision av riksbankslagen.
Den provisoriska lagstiftningen om sedelutgivningsrätten bär efter framställning
av riksbanksfullmäktige och på förslag av Kungl. Maj :t successivt
förlängts för ett år i sänder (prop. 1957: 121, 1958: 89, 1959: 58, 1960: 49,
1961:63, 1962:65 och 1963:115).
Riksbanksfullmäktige har ännu inte lagt fram något förslag i fråga om
riksbankslagens utformning. I sin framställning år 1957 om fortsatt provisorisk
lagstiftning angående riksbankens sedelutgivning anförde fullmäktige,
att utredningsarbetet inom riksbanken fortskridit så långt att
man hade anledning räkna med förslag till ny riksbankslag under år 1957.
Följande år förklarade sig fullmäktige emellertid ännu inte vara i tillfälle
att framlägga förslag om ny utformning av riksbankslagen på den här
aktuella punkten och i andra hänseenden.
Bankoutskottet har i sina av riksdagen godkända utlåtanden (B:oU
1957:22, 1958 A: 23, 1959:22, 1960:10, 1961:18, 1962:10 och 1963:19)
— samtidigt med att utskottet godtagit de föreslagna förlängningarna av
provisoriet — alltsedan år 1958 framhållit angelägenheten av en mera definitiv
reglering av sedelutgivningsrätten. Enligt vad bankoutskottet förklarade
i sitt utlåtande 1962: 10 över förslaget till lagstiftning i ämnet
för tiden den 1 juli 1962 — den 30 juni 1963 hade utskottet under hand
inhämtat, att ett utkast till ny riksbankslag upprättats men att det fortsatta
arbetet komplicerats av att mera djupgående överväganden ansetts
nödvändiga i vissa stycken. Därvid hänvisades till att frågan om sedelutgivningen
utgjorde en del av den vidare kreditpolitiska problematik, som
kunde komma att aktualiseras vid ett ställningstagande till Sveriges medverkan
i det europeiska ekonomiska samarbetet. Det hade därför inte
ansetts lämpligt att bryta ut frågan om sedelutgivningsrätten ur sitt sammanhang
i riksbankslagen. Vid riksdagsbehandlingen år 1963 yttrade bankoutskottet
att, även om marknadsfrågan nu var en annan än då riksdagen
år 1962 tog ställning i ärendet, det likväl torde få konstateras att
förutsättningarna för att i det rådande dagsläget ta upp frågan om riksbankens
sedelutgivningsrätt till definitiv prövning inte hade undergått
någon väsentlig förändring sedan år 1962. Eu förlängning av den provisoriska
lagstiftningen under ytterligare ett år framstod med hänsyn därtill
som motiverad. Utskottet förutsatte emellertid att riksbanksfullmäktige,
då förhållandena i berörda hänseenden tillät, skulle framlägga härav
föranledda förslag till definitiv reglering av sedelutgivningsrätten.
Kungl. Maj:t har härefter i beslut den 31 maj 1963 förordnat, att riksbanksfullmäktiges
framställning den 1 februari 1951 och del betänkande
som de sakkunniga för utredning om reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt
på längre sikt avgivit skall läggas till handlingarna.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1961
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 november 1963 har chefen
för finansdepartementet tillkallat sakkunniga med uppdrag att verkställa
eu allmän översyn av gällande myntlagstiftning och därmed sammanhängande
frågor. I direktiven för denna utredning framhålls att riksbankens
sedelinlösningsskyldighet alltsedan år 1931 varit suspenderad genom
varandra avlösande, provisoriska lagar. Denna provisoriska lagstiftning
kan enligt direktiven sägas ha i realiteten inneburit, att guldmyntfoten
åtminstone temporärt upphävts för Sveriges del. Vidare hänvisas
till det tidigare omnämnda förslaget i SOU 1955: 43, att grundlagsstadgandet
om skyldighet för riksbanken att inlösa sedlar med guld skulle upphävas,
och till ett förslag av samma innebörd i författningsutredningens
betänkande rörande ny regeringsform (SOU 1963: 16—19). De för översyn
av myntlagstiftningen tillkallade sakkunniga bör, sägs det vidare i direktiven,
vara oförhindrade att behandla hithörande spörsmål i vad de
direkt berörs av en ny myntlagstiftning. Utredningen bör sålunda ta ställning
till de förslag, som redan väckts i dessa frågor, och överväga därav
betingade ändringar i myntlagstiftningen.
Riksbanksfullmäktiges framställning
I sin inledningsvis omnämnda skrivelse hemställer riksbanksfullmäktige,
att gällande lagstiftning med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivningsrätt ges förlängd giltighet till utgången av juni
1965 och att maximibeloppet för sedelutgivningsrätten i samband därmed
höjs till 9 200 miljoner kronor. Härjämte hemställer fullmäktige, att riksbanken
för tiden den 1 juli 1964 — den 30 juni 1965 fritas från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld, med rätt dock för riksbanken att före
utgången av denna tid återuppta inlösningen av bankens sedlar om förhållandena
ger anledning till detta.
I skrivelsen anför fullmäktige.
Det sedan 1948 tillämpade systemet med maximering av sedelutgivningsrätten
torde böra bibehållas även under nästa budgetår. Vad då angår
frågan om nu gällande maximibelopp, 8 400 miljoner kronor, kan bibehållas
även under denna tid är att märka följande.
Vid utgången av år 1963 utgjorde beloppet utelöpande sedlar 7 869
miljoner kronor. Det högsta beloppet under året redovisades emellertid den
23 december och uppgick till 8 253 miljoner kronor. När sedelomloppet
var som störst under året förelåg sålunda en marginal för ytterligare sedelutgivning
om 147 miljoner kronor, motsvarande omkring 1,8 procent
av den då utelöpande sedelmängden.
Om beloppet utelöpande sedlar vid de skilda rapportdagarna under 1963
jämföras med motsvarande siffror för föregående år, befinnes att förändringarna
i sedelomloppets omfattning varierat mellan en ökning å 6,3
procent, som förefanns den 23 april, och en höjning å 11,7 procent, som
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1964
registrerades den 23 maj. Då sedelmängden den 23 december nådde sin
största omfattning var ökningen 7,7 procent.
Om sedelomloppet under 1964 skulle procentuellt öka lika mycket som
under 1963, skulle det utelöpande beloppet sedlar den 23 december 1964
komma att uppgå till inemot 8 900 miljoner kronor. Inom sedeltaket bör
emellertid rymmas även sådana ökningar i sedelbehovet som kunna sammanhänga
med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor. För sådant
ändamål har under senare år vid uppskattning av det erforderliga maximibeloppet
räknats med en reserv om 300 miljoner kronor. För att tillgodose
behovet av sådant reservutrymme torde maximibeloppet för riksbankens
sedelutgivningsrätt för nästa budgetår böra höjas med förslagsvis 800
miljoner kronor till 9 200 miljoner kronor.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har för sin del tillstyrkt riksbanksfullmäktiges
förslag.
Departementschefen
I fråga om riksbankens rätt att ge ut sedlar gäller för närvarande — i
stället för riksbankslagens motsvarande stadganden — föreskrifterna i
lagen den 31 maj 1963 med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning. Dessa bestämmelser innebär, bland annat, att riksbanken
får ge ut sedlar till ett belopp av högst 8 400 miljoner kronor. 1963 års
lag, som gäller till utgången av juni månad 1964, har liksom den föregående
lagstiftningen på området tillkommit som ett provisorium i avvaktan
på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten kommer till
stånd.
Som framgått av den tidigare redogörelsen, står frågan om den framtida
regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt i samband med frågan
om ny riksbankslagstiftning. De förslag i ämnet, som särskilt tillkallade
sakkunniga lade fram i betänkande redan år 1955, har efter remissbehandling
gjorts till föremål för överarbetning inom riksbanken. Delta arbete
har emellertid av olika skäl ännu inte slutförts. Från riksbankens sida har
därvid hänvisats till sambandet mellan frågan om sedelutgivningsrätten
och den internationella kreditpolitiska problematiken. Vid behandlingen
föregående år av förslag till den nuvarande provisoriska lagstiftningen förklarade
sig bankoutskottet förutsätta att riksbanksfullmäktige, när förhållandena
tillåter, lägger fram förslag till definitiv reglering av sedelutgivningsrätten.
Även enligt min mening bör det nu närmast ankomma
på riksbanken att vid lämpligt tillfälle ta initiativ till en mera permanent
lagstiftning i detta ämne.
Riksbanksfullmäktige har för sin del hemställt om förlängning av den
provisoriska lagstiftningen under ytterligare ett år. Denna hemställan har
tillstyrkts av riksgäldsfullmäktige, och jag anser mig även för min del böra
biträda förslaget.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1964
Riksbanksfullmäktige har samtidigt föreslagit en höjning av maximibeloppet
för sedelutgivningen från nuvarande 8 400 miljoner kronor till
9 200 miljoner kronor. Denna höjning har av fullmäktige ansetts erforderlig
för att riksbanken skall kunna möta en viss ökning av sedelmängden
och liksom hittills hålla en tillräcklig reserv med tanke på eventuella ytterligare
ökningar i sedelbehovet. Förslaget, som tillstyrkts av riksgäldsfullmäktige,
föranleder inte någon erinran från min sida.
I enlighet med det anförda förordar jag, att bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning under tiden den 1 juli 1964 — den 30 juni 1965
meddelas genom särskild lag i överensstämmelse med 1963 års lag i ämnet
men med den jämkningen att maximibeloppet för sedelutgivningen höjs
till 9 200 miljoner kronor.
Vad slutligen angår riksbankens skyldighet att vid anfordran lösa in utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse biträder jag riksbanksfullmäktiges
förslag om befrielse från denna skyldighet för tiden den 1 juli 1964 —
den 30 juni 1965. Banken bör dock liksom nu ha rätt att återuppta inlösningen
av bankens sedlar före utgången av denna tid, om förhållandena
skulle ge anledning till detta.
I enlighet med vad jag anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels anta nyssnämnda lagförslag;
dels ock medge, att riksbanken för tiden den 1 juli 1964
—- den 30 juni 1965 fritas från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter
deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återuppta inlösningen av bankens sedlar
om förhållandena ger anledning till detta.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Wettergren
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640320