Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196b

Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen; given
Stockholms slott den 28 februari 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
skall reformeras i skilda hänseenden och grunderna för dessa reformer
anges i propositionen. Sålunda anpassas försäkringen till femdagarsveckan.
Arbetslöshetskassorna får möjlighet att höja dagersättningen från
nuvarande maximum 20 kr. till 40 kr.

Ålderspensionärernas rätt till ersättning från arbetslöshetskassorna avvecklas
successivt genom att kassaersättningen minskas med viss del av
pensionen.

Ersättningstiden förlängs med fyra veckor. Kassorna får ökad frihet att
upphäva förekommande säsongbegränsningsbestämmelser.

Endast en karensperiod, om fem dagar, behöver fullgöras varje försäkringsår.
Det nuvarande förbudet mot ersättning för enstaka arbetslös dag
kvarstår som huvudprincip.

Grundstatsbidrag föreslås utgå med fallande skala från 50 procent vid
lägsta till 35 procent vid högsta dagersättning. Ett särskilt grundstatsbidrag
med avgiftsutjämnande verkan tillkommer.

Förslagen påverkar inte medelsbehovet under anslaget till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor förrän under budgetåret 1965/66. För pästa budgetår
föreslås anslaget uppfört med oförändrat 62 000 000 kr.

Slutligen föreslås att det för budgetåret 1960/61 senast uppförda reservationsanslaget
till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor må disponeras
jämväl under budgetåret 1964/65.

1—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari
1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående anslag
för budgetåret 1966/65 till bidrag till erkända arbetslöshetskassor m. m.
samt anför.

Inledning

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 30 september 1960 tillsattes
en utredning för översyn av arbetsmarknadspolitiken — arbetsmarknadsutredningen.
Denna utredning, vars arbete pågår, behandlar frågor rörande
arbetslöshetsförsäkring endast i den mån det föranleds av dess uppdrag att
göra en avvägning mellan olika åtgärder i samband med arbetslöshet. För
att företa en översyn av arbetslöshetsförsäkringen tillkallades enligt bemyndigande
samma dag särskilda utredningsmän — 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning.
1

Arbetslöshetsförsäkringsutredningen har numera slutfört sitt arbete och
därvid lagt fram betänkande (SOU 1963: 40) med förslag till ändringar i
1956 års förordning om erkända arbetslöshetskassor samt till därav föranledda
ändringar i vissa andra författningar. Till betänkandet är fogade
en reservation och tre särskilda yttranden.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
försäkringsdomstolen, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, riksförsäkringsverket,
överstyrelsen för yrkesutbildning, bankinspektionen,

1 Ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson, ordförande, direktörsassistenten
i svenska arbetsgivareföreningen S. -W. Beckman, föreståndaren för byggnadsarbetarnas
erkända arbetslöshetskassa Algot Elf, ledamoten av riksdagens andra kammare Thorbjöm Fälldin,
föreståndaren för skogsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa Otto Malmberg, kassören i
svenska fabriksarbetareförbundets avdelning 7 Elna Nilsson, ombudsmannen i handelstjänstemannaförbundet
Nils Roth och förste länsassessorn Arne Steneborn. Experter åt utredningen
har varit t. f. länsarbetsdirektören Gunnar Andersson och byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen
Bernt Erici samt fiskalen i Svea hovrätt Hans-Olov Stark.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1964

kommerskollegium, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län.
I samband härmed har yttranden bifogats från sex länsarbetsnämnder, nio
handelskammare samt ett antal kommunala myndigheter. Remissyttranden
har vidare avgivits av utrikesdepartementets understödsnämnd, landsorganisationen
i Sverige, svenska arbetgivareföreningen, tjänstemännens
centralorganisation, de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,
vägarbetarnas erkända arbetslöshetskassa, svenska lantarbetsgivareföreningen,
handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges arbetares centralorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
riksförbundet landsbygdens folk, svenska stadsförbundet, svenska
kommunförbundet, svenska socialvårdsförbundet, försäkringskasseförbundet
och Sveriges redareförening. Därjämte har yttranden inkommit från
folkpartiets ungdomsförbund och fartygsbefälets erkända arbetslöshetskassa.

Jag anhåller nu att få taga upp grunderna för en reformering av arbetslöshetsförsäkringen
och frågan om anslag till bidrag till arbetslöshetskassorna
för nästa budgetår till behandling. Härav föranledda förslag till författningsändringar
avser jag att anmäla senare denna dag.

översikt av nuvarande förhållanden

Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom genom
beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäkringen
handhas av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva och
erkända av en statlig tillsynsmyndighet. Kassorna är i föreningsrättsligt
hänseende organiserade som understödsföreningar och lyder såsom sådana
under lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar. Enligt 1 § kungörelsen
den 8 november 1912 (nr 304) angående tillsyn å understödsföreningar
i dess lydelse jämlikt kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 224) är
arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för kassorna.

Gällande föreskrifter om arbetslöshetsförsäkringen återfinns i övrigt i
förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
(arbetslöshetskasseförordningen)1, förordningen samma dag (nr
630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (statsbidragsförordningen)2,
kungörelsen den 27 juni 1957 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter
till arbetslöshetskasseförordningen och kungörelsen samma dag (nr
482) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

De nuvarande kassorna är i allmänhet bildade av de fackliga organisationerna
på olika yrkesområden men är juridiskt sett fullt fristående i för -

1 ändr. SFS 1958: 100 och 145 samt 1959: 533.

2 ändr. SFS 1958: 101 och 1959: 534.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 19HA

hållande till dessa. Även icke fackligt organiserade arbetstagare inom en
kassas verksamhetsområde äger rätt till medlemskap.

För att en understödsförening skall kunna antas till erkänd arbetslöshetskassa
fordras bl. a. att stadgarna står i överensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen.
Den är utformad så att den anger vad som skall intas
i stadgarna. De skall sålunda innehålla föreskrifter om medlemskap, avgifter,
villkor för rätt till arbetslöshetsersättning, ersättningens former och
storlek, ersättningstidens längd och kassans fondbildning. Kassornas stadgar
kan i viss utsträckning innehålla strängare bestämmelser än förordningen.

Huvudgrunderna för försäkringen är i övrigt följande. Kassamedlemmarna
kan fördelas på klasser med skilda bestämmelser om ersättningens storlek,
avgifter och andra försäkringsvillkor. Ersättning utgår med ett för dag
beräknat belopp. Detta är utformat så att det kompenserar inkomstbortfall
motsvarande Vo veckolön. Som huvudvillkor gäller att ersättning får
utgå endast till arbetslös medlem som fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt
oförhindrad att åtaga sig arbete. Den som vill ha ersättning skall
personligen söka arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Rätten till
ersättning är vidare beroende av att medlem fullgjort viss avgiftsbetalning
till kassan. Ersättning får sålunda utges först sedan medlemmen erlagt
minst 52 veckoavgifter, det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Dessutom
gäller beträffande den första arbetslöshetsperioden under varje försäkringsår,
vilket omfattar tiden den 1 september—den 31 augusti påföljande
år, att medlemmen skall ha erlagt minst 20 veckoavgifter under en period
av tolv månader närmast före arbetslöshetens inträdande, det tidsbestämda
avgiftsvillkoret. Medlem äger inte rätt att uppbära ersättning, förrän han
under en sammanhängande tid av högst 21 dagar varit arbetslös sex dagar,
karenstid. Högsta dagersättning som kassa får utge är 20 kr., vartill kan
komma vissa tillägg. Ersättningen får utgå högst för 156 dagar varje försäkringsår;
tillsynsmyndigheten äger förlänga tiden till högst 210 dagar.

Statsbidrag utgår i olika former och täcker normalt omkring 40 procent av
kassornas utgifter. Bidragen är konstruerade så att de får större betydelse
vid ökad arbetslöshet.

Arbetslöshetsförsäkringens omfattning

Gällande bestämmelser

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar i princip endast arbetstagare. Enligt
9 § 1 mom. 3) arbetslöshetskasseförordningen skall nämligen den, som
inte mot avlöning används till arbete för annans räkning, undantas från
rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Vissa inskränkningar
i rätten till medlemskap i sådan kassa gäller emellertid även för arbetstagare.
10 § första stycket arbetslöshetskasseförordningen innehåller reg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1961

ler, som ger arbetslöshetskassa rätt att vägra vissa grupper av arbetstagare
inträde i eller rätt att utesluta dem ur kassan. Detta gäller bl. a. den vars
ålder överstiger den gräns som kan vara föreskriven i stadgarna. Ett antal
kassor har i sina stadgar föreskrivit viss övre åldersgräns för medlemskap.
I några av kassorna är denna gräns ovillkorlig.

Enligt 24 § första stycket arbetslöshetskasseförordningen får medlem endast
tillgodoräknas avgift som erlagts för tid, då han mot avlöning utfört
arbete annostädes än i sitt hem. Under förutsättning att hemarbetare arbetar
under sådana förhållanden att en tillfredsställande avgifts- och arbetslöshetskontroll
kan anordnas, äger dock tillsynsmyndigheten enligt
24 § andra stycket 1) medge, att beträffande viss grupp av sådana medlemmar
deras avgifter tillgodoräknas för rätt till ersättning.

Självständig företagare kan tillhöra arbetslöshetsförsäkringen under någon
av följande förutsättningar:

1) att han under de senaste tolv månaderna varit självständig företagare
i högst fem månader;

2) att han omväxlande arbetar mot avlöning för annans räkning och som
självständig företagare;

3) att han övergått till att helt bli egen företagare, varvid dock försäkringen
gäller i högst 24 månader därefter;

4) att han ingår i en grupp av företagare, för vilka Kungl. Maj:t medgett,
att deras avgifter får tillgodoräknas såsom kvalificerande för ersättning.

Enligt 7 § i 1956 års förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
utgår i fråga om kassamedlem, som vid ingången av ett försäkringsår
fyllt 67 år, statsbidrag för högst 78 ersättningsdagar under försäkringsåret
vilket i regel är hälften så lång tid som för övriga kassamedlemmar.
1 de flesta kassor är också ersättningsrätten för den som fått ålderspension
i form av folkpension begränsad till 78 dagar. Om begränsad ersättningsrätt
i arbetslöshetsförsäkringen för medlemmar som har ålderspension i
form av tjänstepension saknas bestämmelser. En del kassor har likväl frivilligt
i sina stadgar intagit föreskrifter som utesluter eller begränsar tjänstepensionärernas
rätt till ersättning från kassan. Föreskrifterna varierar i
de olika kassorna.

Förtidspension enligt lagen om allmän försäkring utgår med hel pension
om arbetsförmågan är nedsatt med minst Va, med 2/''s pension om arbetsförmågan
är nedsatt med minst Va men inte med 5/« samt med Vs pension om
arbetsförmågan är nedsatt med minst V? men inte Va. Författningsbestämmelser
om samordning mellan förtidspension och ersättning från arbetslöshetskassa
saknas. Enligt föreskrifter som utfärdats av tillsynsmyndigheten
gäller att förtidspensionär med hel pension inte kan få kassaersättning.
Har han */s pension är han i regel inte ersättningsberättigad; om han
har arbetat i viss utsträckning efter pensioneringen kan dock ersättning utgå.
Den som uppbär endast Va pension är i princip berättigad till kassaersätlning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

Utredningen

Utredningen lämnar beträffande arbetstagare i allmänhet
vissa uppgifter om anslutningen till arbetslöshetsförsäkringen. Av dessa
uppgifter framgår bl. a. följande. Det totala antalet anställda enligt 1960
års folkräkning var 2 808 700. Av dem var den 31 december 1960 1 361 600
eller 48,5 procent arbetslöshetsförsäkrade. Den 31 augusti 1962 hade antalet
försäkrade stigit till nära 1 400 000 och under 1963 har tillkommit ca
105 000. De försäkrade är ojämnt fördelade på näringsgrenar. Inom industrin
och byggnadsverksamheten var sålunda den 31 december 1960 omkring
80 procent försäkrade medan inom jordbruk och skogsbruk procenttalet
var endast 27,5.

Arbetslöshetsförsäkringen omfattade den 31 augusti 1962 45 erkända
arbetslöshetskassor. Av dem var 33 bildade av LO-förbund, en av Sveriges
arbetares centralorganisation och nio av TCO-förbund; av de övriga två
har den ena bildats av en fristående fackorganisation, medan den andra
inte har anknytning till sådan organisation. Samtliga kassor är begränsade
till visst yrkesområde med undantag av Sveriges arbetares erkända arbetslöshetskassa,
som enligt sina stadgar står öppen för anställda i Sverige.
För medlemmarna i samtliga här ifrågavarande förbund utom ett är anslutning
till vederbörande arbetslöshetskassa i princip obligatorisk. De
största kassorna är metallindustriarbetarnas med omkring 300 000 medlemmar
och byggnadsarbetarnas med omkring 150 000. Lantarbetarnas
kassa har drygt 21 000 medlemmar och skogsarbetarnas ca 30 000.

Utredningen lämnar följande översikt över förhållandet mellan anslutning
till fackorganisation och till arbetslöshetsförsäkringen (uppgifterna
avser år 1960):

Totala antalet arbetstagare ......................		2 809 000
Fäckligt organiserade ..........................		1 994 000
Icke organiserade.............................		815 000
Arbetslöshetsförsäkrade ........................		1 362 000
Icke försäkrade................................		1 447 000
därav:
organiserade ................................		632 000
i fackorganisation med arbetslöshetskassa . .	. 132 000
i fackorganisation utan arbetslöshetskassa	. . . 500 000
icke organiserade ............................		815 000
inom yrkesområde med arbetslöshetskassa .	. . . 615 000
inom yrkesområde utan arbetslöshetskassa	. . 200 000

Vad först beträffar arbetstagare i fackorganisationer med arbetslöshetskassa
anför utredningen att, oaktat medlemskap i sådan organisation i
princip medför obligatorisk anslutning till vederbörande kassa, inte mindre
än 132 000 av dessa arbetstagare är oförsäkrade. Skälet härtill är att undantag
medges för vissa grupper av medlemmar, exempelvis äldre, som inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196b

längre är yrkesverksamma, deltidsanställda, medlemmar utan arbetslöshetsrisk
och medlemmar med inkomst under en viss gräns.

Av de 500 000 arbetstagarna i fackorganisationer utan arbetslöshetskassa
var 194 000 medlemmar i nio förbund inom LO, 207 000 i 28 förbund inom
TCO, 42 000 i SACO, 17 000 i SR, 35 000 i RLF och ca 5 000 i förbund som
inte tillhör någon av nu nämnda centralorganisationer.

Utredningen har år 1961 gjort en undersökning om intresset för och behovet
av en arbetslöshetsförsäkring bland dessa arbetstagare. Inom LO och
TCO har samtliga berörda förbund tillfrågats, inom SACO 28 av dess dåvarande
34 förbund samt centralt SR och RLF. Svar har inkommit från
50 organisationer (8 inom LO, 21 inom TCO, 19 inom SACO samt SR och
RLF).

Utredningen anmärker till en början att under år 1963 bildats tre nya
arbetslöshetskassor för arbetstagare, nämligen av Svenska kommunalarbetareförbundet
(130 000 medlemmar), Svenska journalistförbundet (3 400
medlemmar) och Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet (1 250 medlemmar).
Av kommunalarbetareförbundets medlemmar kommer ca 100 000
att vara anslutna till kassan. Inom RLF är ca 35 000 småbrukare särskilt
registrerade som skogsarbetare. Dessa intar en särställning inom den grupp
av arbetstagare varom här är fråga, såtillvida att de är berättigade att ansluta
sig till en befintlig kassa, skogsarbetarnas. Arbetslöshetsrisk har uppgetts
föreligga för medlemmar inom denna grupp. I övrigt redovisar utredningen
det allmänna intrycket av svaren, att såväl arbetslöshetsriskerna
som försäkringsbehovet bedömts såsom relativt obetydliga. Detta kan huvudsakligen
förklaras av att hithörande arbetstagare till allra största delen
är stats- och kommunalanställda. I undersökningen har arbetslöshetsrisk
uppgetts föreligga för ca 4 000 arbetstagare, i realiteten sannolikt betydligt
färre.

Ehuru de erkända arbetslöshetskassorna principiellt står öppna även för
de icke fackligt organiserade arbetstagare som är sysselsatta inom kassornas
verksamhetsområden är antalet kassamedlemmar inom denna kategori
så obetydligt att man kan räkna med att praktiskt taget alla arbetstagare
som inte är fackligt organiserade står utanför försäkringen. Deras antal
uppgår till ca 815 000.

Utredningen har inte funnit det möjligt att vare sig direkt eller indirekt
inhämta uppgifter rörande dessa arbetstagares inställning till en arbetslöshetsförsäkring.
För att i någon mån få en uppfattning om hur denna kategori
är sammansatt med hänsyn till arbetslöshetsrisker och försäkringsbehov
har utredningen — med utgångspunkt i uppgifter dels ur 1960 års
folkräkning, dels angående medlemsantalet i fackorganisationer och arbetslöshetskassor
— gjort följande sammanställning över fördelningen på
näringsgrenar inom gruppen. Sammanställningen upptar för jämförelsens
skull även de organiserade arbetstagarna som står utanför försäkringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1964

Näringsgren	Icke försäkrade arbetstagare	Summa
organiserade	icke organiserade
Jordbruk, skogsbruk m. m.............	47 000	113 000	160 000
Industri ............................	26 000	218 000	244 000
Byggnads- och anläggningsverksamhet..	9 000	26 000	35 000
Samfärdsel..........................	103 000	34 000	137 000
Handel .............................	66 000	179 000	245 000
Tjänster m. ni........................	381 000	234 000	615 000
Ej specificerbar verksamhet...........	—	11 000	11 000
Summa	632 000	815 000	1 447 000

De icke organiserade arbetstagarna kan indelas i två huvudgrupper, de
som arbetar inom yrkesområde där arbetslöshetskassa finns och de som
arbetar inom områden där kassa inte finns.

Till den förra huvudgruppen kan hänföras praktiskt taget samtliga inom
näringsgrenarna jordbrnk/skogsbruk, industri, byggnadsverksamhet,
samfärdsel och handel. Deras antal uppgår till 570 000. Till detta skall
läggas de icke organiserade arbetstagarna inom musiker-, teater-, hotelloch
restaurang- samt frisörbranscherna, vilka redovisas under gruppen
Tjänster m. m. Därmed torde antalet icke fackligt organiserade, som står
utanför arbetslöshetsförsäkringen men som är sysselsatta inom yrkesområde
där kassa finns, uppgå till omkring 615 000.

Principiellt skiljer sig dessa 615 000 inte från de fackligt organiserade i
fråga om rätten att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. Att så likväl
inte skett torde enligt utredningen i stort sett förklaras av bristande kännedom
om möjligheterna härtill, bristande intresse för försäkringen samt
frånvaron av arbetslöshetsrisk. Till grund för uppfattningen rörande i synnerhet
de två förstnämnda omständigheterna ligger det förhållandet, att
den nu ifrågavarande gruppen kan antas bestå av övervägande två kategorier
arbetstagare, nämligen deltidsarbetande kvinnor, huvudsakligen gifta
sådana, samt ungdomar. Hur stor del dessa två kategorier utgör av de
615 000 kan inte anges, men utredningen upplyser att i november 1961 antalet
kvinnor med deltidsarbete uppgick till 435 000. Av dessa arbetade
217 000 högst 20 timmar per vecka. Enligt 1960 års folkräkning var antalet
förvärvsarbetande ungdomar i åldrarna upp t. o. m. 19 år 311 000. Utredningen
anser mycket sannolikt att flertalet av dessa inte är arbetslöshetsförsäkrade,
vilket väsentligen torde sammanhänga med att de i stor utsträckning
anser sig inte definitivt ha valt yrke och vidare att de inte har familj
att försörja och i stor utsträckning bor kvar i föräldrahemmet.

Den grupp, varom här talats, utgör enligt utredningen inte något problem
från principiell synpunkt, då däri ingående arbetstagare är försäkringsbara
i befintliga kassor. Problemet beträffande dem ligger uteslutande på
det praktiska planet.

Annorlunda förhåller det sig med den andra huvudgruppen bland de

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 är It)

815 000 icke organiserade arbetstagarna. Den består av sådana som är
sysselsatta inom yrkesområden där arbetslöshetskassa inte finns. De ingår
i gruppen Tjänster m. m. och torde omfatta inemot 200 000 anställda. Eftersom
de inte har någon formell möjlighet att arbetslöshetsförsäkra sig, är det
angeläget att få klarlagt, om de kan antas ha behov därav. Uppgifterna
om de yrken som ingår i denna grupp ger i viss mån svar på frågan. Hit
hör ca 70 000 personer anställda i husligt arbete, vilken yrkesgrupp saknar
facklig organisation. För dessa husligt anställda torde, anför utredningen,
med hänsyn till den rådande arbetskraftsbristen på området inte föreligga
någon arbetslöshetsrisk, ett förhållande som kan antas komma att bestå
även framdeles. De återstående 130 000 är anställda inom följande yrkesområden:
förvaltning, undervisning, sjukvård och annan offentlig verksamhet.
På alla dessa områden torde det till alldeles övervägande delen vara
fråga om tjänstemän anställda i statlig eller kommunal tjänst. Dessa har
på grund av obetydlig arbetslöshetsrisk i stort sett inte något behov av en
arbetslöshetsförsäkring. Ingen av de fackorganisationer som helt eller till
större delen består av stats- eller kommunaltjänstemän har funnit anledning
att bilda arbetslöshetskassa. Endast inom sjukvården och i någon
mån undervisningen torde förekomma privatanställda. Åtminstone på det
förra området torde emellertid risken för arbetslöshet under nuvarande
förhållanden och inom överskådlig tid vara mycket obetydlig.

Utredningen finner de verkställda undersökningarna ge vid handen, att
behovet av en arbetslöshetsförsäkring bland de ca 700 000 arbetstagare,
som tillhör yrkesområde där arbetslöshetskassa saknas, på det hela taget
är förhållandevis ringa. Utredningen har undersökt vilka praktiska utvägar
som står till buds för att bereda dem som dock har ett verkligt behov
av en försäkring möjlighet att komma i åtnjutande därav. Ett alternativ
är därvid att förbund som saknar arbetslöshetskassa bildar en sådan, ett
annat att medlemmarna i ett förbund som är för litet att bilda egen kassa
ansluts till en redan befintlig kassa. Utredningen anser emellertid att dessa
båda utvägar, vilka står öppna endast för fackligt organiserade arbetstagare,
skulle få begränsat praktiskt värde.

Om man vill göra det möjligt för alla arbetstagare inom yrkesområden
där kassa saknas att ansluta sig till försäkringen, kan enligt utredningen
inom den frivilliga försäkringens ram endast inrättandet av en allmän arbetslöshetskassa
komma i fråga, vilken står öppen för alla arbetstagare, som
inte har möjlighet atl försäkra sig i någon av de för olika yrkesområden
bildade arbetslöshetskassorna.

En frivillig allmän arbetslöshetskassa skulle kunna räkna med följande
fyra grupper såsom rekryteringsunderlag:

a) medlemmarna i mindre fackorganisationer, dvs. sådana som är för små
för att bilda egna erkända kassor och vilkas medlemmar inte kan vinna inträde
i annan kassa;

b) mindre grupper inom fackorganisationer, där majoriteten av medlem -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

marna inte har intresse av att bilda egen kassa, eftersom arbetslöshetsrisken
för flertalet medlemmar är liten eller ingen;

c) enskilda medlemmar i fackorganisationer utan arbetslöshetskassa;

d) arbetstagare, som inte är fackligt organiserade och som tillhör yrkesområde
som saknar arbetslöshetskassa.

För grupperna a) och b) vore det tänkbart med någon form av kollektiv
anslutning till kassan av vederbörande medlemmar i organisationen. Det
kan synas som om man härigenom skulle kunna på ett enkelt sätt göra arbetslöshetsförsäkringen
tillgänglig för samtliga arbetstagare. Mot bildandet
av en allmän kassa anför utredningen emellertid följande skäl, främst av
administrativ men även av ekonomisk art.

En av de allvarligaste invändningarna mot en allmän kassa grundar sig
på dess sammansättning med hänsyn till arbetslöshetsriskerna för de medlemmar
som tillhör kategorierna c) och d) och i viss mån även b). En arbetslöshetskassa
bör nämligen inte enbart omfatta medlemmar med stor
arbetslöshetsrisk. Såsom försäkringen nu är utformad med arbetslöshetskassor
starkt avgränsade från varandra och utan annan riskutjämning än
den som åstadkoms genom statsbidraget är det av stor betydelse, att inom
en kassa finns även medlemmar med liten arbetslöshetsrisk. Endast härigenom
kan möjliggöras godtagbara förmåner till rimliga avgifter. En allmän
arbetslöshetskassa skulle till övervägande delen komma att bestå av medlemmar
med relativt stor arbetslöshetsrisk. För att hålla avgifterna på en
rimlig nivå och möjliggöra skäliga ersättningsbelopp skulle det därför bli
nödvändigt, att statsbidrag till en sådan kassa utginge efter andra och generösare
grunder än till de nuvarande kassorna. Härtill kommer även svårigheter
att beräkna avgifter och fastställa förmåner för kollektivet, vilket
skulle vara vanskligt att överblicka och bedöma i arbetslöshetshänseende på
grund av dess obestämda och varierande sammansättning av medlemmar
från vitt skilda yrkesområden. Gränsdragningen mellan en allmän kassa
och övriga kassor skulle komma att vålla vissa problem, om den frågan
uppkommer, till vilket yrkesområde en person med växlande sysselsättning
skall hänföras.

Betydande svårigheter hänför sig slutligen till administrationen av en
allmän arbetslöshetskassa. Den lokala administrationen, dvs. avgiftsuppbörd,
utbetalning av ersättning, arbets- och arbetslöshetskontroll etc. handhas
inom de nuvarande kassorna i allmänhet av redogöraren, som vanligen
är kassör i den lokala fackföreningen och på vars kännedom om förhållandena
på orten och personliga kontakt med medlemmarna försäkringens
ändamålsenliga bedrivande i hög grad beror. Kassornas lokaladministration
bygger på ett nära samarbete med vederbörande fackförbunds avdelning på
orten. En allmän kassa skulle inte ha tillgång till en motsvarande administrationsapparat,
varför det skulle bli nödvändigt att bygga upp en särskild
organisation för denna kassa. Det är vidare sannolikt att antalet med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 19(ii

lemmar i kassan skulle komma att bli relativt obetydligt. Även om det är
tekniskt genomförbart att inrätta och administrera en allmän kassa, finner
utredningen sannolikt, att arbetsinsatser och kostnader härför inte skulle stå
i rimlig proportion till antalet medlemmar.

Utredningen förklarar slutligen att den är medveten om att ett visst, begränsat
behov av en arbetslöshetsförsäkring finns bland dem som står utanför
denna och att en allmän kassa därför i och för sig skulle kunna fylla en
uppgift. På de anförda skälen anser utredningen emellertid en sådan kassa
inte erbjuda en tillfredsställande lösning av frågan. Om försäkringen anses
böra öppnas för alla arbetstagare, anser utredningen endast den utvägen
återstå att göra den obligatorisk. Frågan härom har utredningen emellertid
ansett falla utanför dess uppdrag.

I en till betänkandet fogad reservation erinrar ledamoten av utredningen
Fälldin om att den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen inte fyller sin
funktion på ett tillfredsställande sätt. Betydande grupper står utanför försäkringen
och kan inte anses ha tillräckliga möjligheter att ansluta sig till
den. Kostnaderna för dem som är anslutna varierar på ett sätt som bl. a.
medför att vässa grupper inte kan få ett acceptabelt försäkringsskydd för eu
kostnad som är rimlig i förhållande till motsvarande kostnad för andra försäkrade.
Direktiven för utredningens arbete är emellertid så snävt hållna att
effektivast möjliga lösning inte kan uppnås.

Den effektivaste lösningen skulle enligt reservanten vara en allmän arbetslöshetsförsäkring
utformad som en allmän grundförsäkring och i väsentliga
avseenden en motsvarighet till grundpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen.
Härutöver borde finnas en frivillig påbyggnadsförsäkring. Den allmänna
försäkringen skulle omfatta i princip alla arbetsföra. Envar arbetssökande
som inte kan beredas arbete skulle således ha eu viss rätt till ersättning
från försäkringen. Finansieringen borde i huvudsak ske på det sätt
som anses böra gälla för de nuvarande grundläggande socialförsäkringsförmånerna.
Den frivilliga påbyggnadsförsäkringen skulle kunna organiseras i
arbetslöshetskassor av nuvarande typ och finansieras på i princip det sätt
som sker i de nuvarande kassorna, således med statsbidrag och egenavgifter.
Genom den allmänna försäkringen skulle de grupper och enskilda som står
utanför den nuvarande försäkringen automatiskt erhålla ett försäkringsskydd.
Härigenom skulle också erhållas en effektivare registrering av den
faktiska arbetslösheten och sysselsättningsläget och därmed en bättre grund
för de sysselsättningspolitiska åtgärderna. Även möjligheten att utjämna
kostnadsskillnaderna för medlemmar i olika kassor skulle öka.

Uppgifter om det totala antalet hemarbetare saknas. Enligt utredningen
finns det övervägande antalet inom industrin. Ett relativt stort antal
hemarbetare utgörs av partiellt arbetsföra. De torde till stor del vara sysselsatta
med tillverkning av hemslöjdsbetonade alster, men genom hemarbetscentraler
som upprättats i anslutning till träningsverkstäder och skyddade

Kuncjl. Maj. ts proposition nr 115 år 196A

verkstäder inom arbetsvärden förmedlas hemarbeten, förutom från dessa
verkstäder, även från industriföretag. Dessutom utlämnas hemarbeten från
sådana företag också direkt till personer med nedsatt arbetsförmåga.

Arbetslöshetsrisk föreligger enligt utredningen för åtskilliga hemarbetare.
Om driften inskränks vid företag med hemarbetare, torde i allmänhet dessa
i första hand drabbas av arbetslöshet, och även under normala förhållanden
synes det inte vara ovanligt, att tillgången på arbete för hemarbetarna är
ojämn, så att de är arbetslösa under längre eller kortare perioder. Dessa
omständigheter anses tala för att antalet hemarbetare i arbetslöshetsförsäkringen
borde vara relativt stort.

Utredningen konstaterar att hemarbetarna i mycket obetydlig utsträckning
är anslutna till arbetslöshetsförsäkringen, trots att denna i stort sett står
öppen för dem. Orsakerna härtill är flera. Först nämner utredningen att
vissa hemarbetare tillhör yrkesområden, vilkas arbetslöshetskassor inte har
dispensbestämmelser rörande hemarbetare i sina stadgar. En av utredningen
företagen undersökning visar, att hemarbetarna i mycket liten utsträckning
känner till försäkringen och sina möjligheter att vinna inträde i denna. Det
kan förefalla naturligt att häri söka förklaringen till den ringa förekomsten
av hemarbetare i försäkringen. Sannolikt skulle emellertid upplysning bland
hemarbetarna om försäkringen och dess bestämmelser inte väsentligt ändra
på det nuvarande förhållandet. Ett villkor för ersättning från arbetslöshetskassan
i den gällande försäkringen är nämligen för försäkrade hemarbetare
likaväl som för övriga kassamedlemmar, att de vid arbetslöshet ställer sig
till den allmänna arbetsmarknadens förfogande. För de hemarbetare som
inte har möjlighet eller intresse av att arbeta utom hemmet — och detta är
förhållandet beträffande den övervägande delen — erbjuder därför försäkringen
inte något skydd vid arbetslöshet. Med nuvarande villkor kan försäkringen
således inte heller för framtiden väntas få nämnvärt större anslutning
av hemarbetare.

Utredningen föreslår att ersättningsrätten utvidgas för de hemarbetare
som på grund av personligt handikapp, huvudsakligen av fysisk art, kan ta
arbete endast i hemmet. Med hemarbetare bör enligt utredningen i detta
hänseende jämställas de som är sysselsatta med vissa arbeten i s. k. skyddade
verkstäder. Det måste också ha en viss psykologisk betydelse, att de
handikappade hemarbetarna vid arbetslöshet får ersättning i arbetslöshetsförsäkringens
form. Utredningen hyser uppfattningen, att personer, som på
grund av bundenhet vid hemmet utför arbete där, vilket närmast har karaktären
av verksamhet såsom egen företagare, inte är att anse såsom hemarbetare
i arbetslöshetskasseförordningens mening. Den föreslagna förbättringen
åstadkommes genom att man eftersätter kravet på att en hemarbetande,
handikappad kassamedlem som villkor för rätt till ersättning skall
vara beredd att ta arbete på den allmänna arbetsmarknaden. Dock skall även
för dessa medlemmar krävas ett minimiarbetsutbud, som motsvarar vad
som fordras för fullgörande av avgiftsvillkoren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1964

Med hänsyn till att den nämnda kategorin av hemarbetare är relativt fåtalig
och att anslutningen till försäkringen kan antas bli långt ifrån fullständig
räknar utredningen med att kostnaderna för ett genomförande av
förslaget inte kommer att belöpa sig till något mera avsevärt belopp.

Under år 1961 har utredningen gjort en undersökning om behovet av och
intresset för arbetslöshetsförsäkring bland företagarna. Frågeformulär
tillställdes därvid organisationer, som representerade omkring 280 000
företagare. De inkomna svaren, för vilka lämnas en redogörelse på s. 70—71 i
betänkandet, ger vid handen att intresset för en arbetslöshetsförsäkring är
ringa bland medlemmarna i de tillfrågade organisationerna. Detta förhållande
bestyrks enligt utredningen i någon mån därav att — frånsett yrkesfiskarna
— ingen grupp av företagare ansökt om dispens enligt 24 § arbetslöshetskasseförordningen
eller ens hört sig för hos tillsynsmyndigheten om förutsättningarna
härför. Förklaringen till det ringa försäkringsbehovet torde
till stor del ligga däri att företagaren, för vilken arbetslösheten i allmänhet
inträder s. a. s. successivt genom minskad arbetstillgång och minskade arbetsinkomster,
har relativt god tid att ordna för sig, innan rörelsen — definitivt
eller tillfälligt — upphör. Med hänsyn härtill torde intresset hos företagarna
vara mera inriktat på hjälp i andra former, såsom lån och krediter
eller bidrag till startande av ny rörelse, omskolning, avbrottsförsäkring m. m.

Det försäkringsbehov som framkommit vid undersökningen samt eventuellt
i övrigt förekommande behov därav bland företagare bedömer utredningen
som så ringa, att åtgärder för att utsträcka arbetslöshetsförsäkringen
till att mera generellt omfatta företagarna inte synes erforderliga. De möjligheter
till försäkring som den nu gällande arbetslöshetskasseförordningen
erbjuder anses tillräckliga för att tillgodose företagarnas behov.

När det gäller ålderspensionärernas ersättningsrätt ser utredningen
folkpension och tjänstepension som en enhet och anser varken av
principiella eller praktiska skäl lämpligt att göra någon skillnad mellan dem.
Den principiella inställningen till tjänstepensionsfrågan har, fortsätter utredningen,
eljest närmast varit den, att pensionen är att anse såsom intjänad
lön och därmed främst jämförbar med en tillgång eller förmögenhet, som
inte bör påverka rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, eftersom
denna inte grundas på behovsprövning. Men från likaledes principiella
utgångspunkter kan dras en slutsats, som ger motsatt resultat. Pensionen är
i princip alt anse som ersättning för ett bortfall av arbetsinkomsten i samband
med arbetsoförmåga, förorsakad av hög ålder. För att slippa en svår
individuell prövning har valts att utge ålderspension efter vissa schematiska
normer — åldersgränser. Detta leder till att även personer med ålderspension
kan besitta en arbetsförmåga som i och för sig är tullt tillräcklig för
att täcka villkoret i arbetslöshetsförsäkringen, att en försäkrad för rätt att
uppbära arbetslöshetsersättning skall vara arbetsför. Trots det sistnämnda
bör man enligt utredningen kunna hävda, alt den som genom pension er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

hållit ersättning för förlorad arbetsförtjänst inte samtidigt skall kunna få
denna förlust ersatt från arbetslöshetsförsäkringen i samband med arbetslöshet.

Utredningen erinrar om att från arbetslöshetsförsäkringens tillkomst
gällt som huvudprincip att pension inte skulle påverka rätten till medlemskap
och ersättning samt att de nuvarande bestämmelserna om statsbidrag
för hälften av den normala ersättningstiden utgör en kompromiss
mellan de skilda uppfattningarna i förevarande fråga. Att »förmögenhetsprincipen»
i praktiken blivit den inom arbetslöshetsförsäkringen gällande
är enligt utredningen inte anmärkningsvärt med hänsyn till de låga pensioner
som hittills i allmänhet utgått. Framför allt har tjänstepensionen till
arbetarna, i de fall sådan pension förekommit, i allmänhet uppgått till blygsamma
belopp. Härtill kommer att ersättningarna från arbetslöshetskassorna
till en början var relativt små. En kombination av pension och arbetslöshetsersättning
har därför inte tett sig särskilt stötande. Förhållandet blir
emellertid annorlunda, då en väl utbyggd ålderspension och en, som utredningen
föreslår, förbättrad ersättning i arbetslöshetskassorna föreligger,
vilka förmåner var för sig bör tillfredsställande kompensera inkomstbortfallet
vid uppnåendet av viss ålder resp. arbetslöshet. Härvid framträder också
starkare önskemålet om en klar gränsdragning mellan de båda försäkringssystemen.

Angående svårigheterna att avgöra i vad mån arbetsförhet och arbetsvilja
verkligen föreligger hos den äldre arbetskraften anför utredningen följande.

Ofta blir det fråga om en arbetslöshetsdeklaration med ganska illusoriskt
innehåll. Det är många gånger svårt för arbetsförmedlingen att skaffa lämpligt
arbete för den kategori arbetssökande varom här är fråga. Vid sådant förhållande
saknar man det viktigaste instrumentet för prövning av arbetsförmåga
och arbetsvilja hos dem som söker ersättning från arbetslöshetskassorna,
nämligen arbetserbjudandet. Ofta blir utbudet av arbetskraft från dessa
medlemmars sida endast formellt. Man vill »stämpla ut», d. v. s. från sin
kassa ha ersättning för en hel ersättningsperiod, vilket man i stor utsträckning
anser sig berättigad till, innan man lämnar kassan. Detta utgör en
administrativ belastning för arbetsförmedlingen och är ej sällan ägnat att
skapa irritation. I vissa fall synes uttagandet av ersättning under hel period
i samband med pensioneringen nära nog ha satts i system. Det förekommer
även, att pensionsnämnder vägrat att bevilja kommunalt bostadstillägg till
kassamedlem med ålderspension från folkpensioneringen, innan han blivit
utförsäkrad i sin kassa.

Om de försäkrade vid den aktiva tidens upphörande mera allmänt utnyttjar
en maximal ersättningsperiod — vilket i regel inte är svårt på grund av
arbetsförmedlingens små möjligheter att skaffa lämpligt arbete åt ifrågavarande
medlemmar — påverkar detta negativt kassornas ekonomi. Avgiftstrycket
ökar och möjligheterna att förbättra förmånerna minskar.

På de anförda skälen anser utredningen att det från både principiell och
ekonomisk synpunkt är riktigt att pensionärerna inte tillhör arbetslöshets -

Kunyl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

kassorna. Emellertid kommer det att dröja relativt länge innan pensionssystemet
når full effekt så att fullgoda pensioner är en allmän företeelse.
Den individuella pensionsstandarden kan därför förutsättas bli mycket
ojämn under det närmaste årtiondet. Utredningen vill därför inte låta pensionen
utgöra grund för ovillkorlig uteslutning ur arbetslöshetsförsäkringen
utan föreslår en successiv avveckling av ersättningsrätten genom att denna
nedsätts i viss relation till pensionens storlek. Med pension avser utredningen
inte bara ålderspension såsom folkpension och allmän tilläggspension utan
alla former av ålderspension utom sådana pensionsliknande anordningar
som medlem helt privat tagit initiativ till för sin framtida försörjning.

Det föreslagna avdragssystemet innebär att det belopp som för dag skulle
utgå från arbetslöshetskassa minskas med Vsso av den årliga ålderspensionen.
Vid denna avvägning har utredningen tagit hänsyn till att pensionen i motsats
till kassaersättningen är skattepliktig inkomst. Vidare har beaktats att
vid en konsekvent genomförd femdagars arbetsvecka antalet arbetsdagar
per år uppgår till totalt 260 (semesterdagar och vissa helgdagar inräknade).
För att underlätta administrationen föreslår utredningen att kassamedlemmar
med pension skall inplaceras i ett system med avdragsklasser enligt
följande tabell.

Pension	Avdragsklass	Avdrag kr.
för år, kr.	för månad, kr.
— 1 049	— 87	0	0
1 050— 2 099	88— 175	1	5
2 100— 3 149	176— 262	2	8
3 150— 4 199	263— 350	3	11
4 200— 5 249	351— 437	4	14
5 250— 6 299	438— 525	5	17
6 300— 7 349	526— 612	6	20
7 350— 8 399	613— 700	7	23
8 400— 9 449	701— 787	8	26
9 450—10 499	788— 875	9	29
10 500—11 549	876— 962	10	32
11 550—12 599	963—1 050	11	35
12 600—13 649	1 051—1 137	12	38
13 650—14 699	1 138—1 225	13	41
14 700—	1 226—	14	44

Den försäkrade skall vid arbetslöshetens början deklarera sin pension. På
grundval härav fastställs vilken avdragsklass han skall tillhöra. För enkelhetens
skull skall han stå kvar i denna ldass under hela det löpande försäkringsåret
även om pensionen därunder ändras. Ersättning under 5 kr. per
dag utbetalas inte.

Vidare föreslår utredningen att statsbidrag utgår för ersättning till pensionär
under samma maximiantal dagar som för övriga kassamedlemmar.
Syftet härmed är att undanröja den olikhet som råder mellan den som fyller

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196k

67 år strax före försäkringsårets början och den som uppnår denna ålder
strax därefter. Utredningen är medveten om att förslaget innebär en avsevärd
förlängning av ersättningstiden för medlemmar som fyllt 67 år jämfört
med vad som gäller nu och att det föreslagna avdragssystemet därigenom får
mindre effekt.

I ett särskilt yttrande anför ledamoten av utredningen Beckman att den
som uppnått viss högre ålder inte bör kunna göra anspråk på arbetslöshetsersättning.
Hur hög pension han åtnjuter bör i princip inte tillmätas någon
betydelse och det är därför här inte fråga om att samordna arbetslöshetsförsäkring
och ålderspension. Var och en som uppnått viss ålder och gör
anspråk på kassaersättning skulle teoretiskt kunna åläggas att styrka sin
arbetsförmåga. Av praktiska skäl måste man i stället fixera en åldersgräns,
lika för alla, vid vilken försäkringen senast träder ur kraft. Därvid bör
lämpligen anknytas till den ålder vid vilken ålderspension i form av folkpension
och allmän tilläggspension enligt huvudregeln börjar utgå, dvs.
67 år. Det kan i normalfallet inte vara rimligt att personer, som uppnått
denna ålder, med bidrag av statsmedel skall försäkras mot arbetslöshet.
En följd av att försäkringen träder ur kraft för den som uppnått 67 år
blir onekligen att vissa personer med full arbetsförmåga går miste om ersättning.
I detta sammanhang är det emellertid berättigat att beakta de avsevärda
förbättringar av pensionsförmånerna som genomförts de senaste
åren. Den nämnda konsekvensen kan för övrigt inte undvikas, såvida man
inte är beredd att ge ersättning i det stora flertal fall där det inte är motiverat.

Som ytterligare skäl för sin uppfattning anför Beckman att det nuvarande
systemet till och med på sina håll givit upphov till missuppfattningen, att
den som varit med i försäkringen har rätt att, då han av åldersskäl slutar
sitt förvärvsarbete, få tillbaka en del av vad han betalt i form av avgifter.

Med hänsyn till de försäkrade som redan uppnått eller inom kort uppnår
67 års ålder föreslår Beckman att en författningsändring, varigenom ersättningsrätten
för ålderspensionärer slopas, får träda i kraft först två
år efter det den beslutats. Vad angår ålderspension, som utgår före 67 års
ålder, synes inte lämpligt att lagstiftningsvägen föreskriva en för alla kassor
enhetlig reglering. Tillsynsmyndigheten bör här verka för att kassorna
anpassar arbetslöshetsersättningen till pensionen.

Förtidspensionens storlek bör enligt utredningen inte direkt
påverka kassaersättningen. Denna pension ersätter ett inkomstbortfall, som
sammanhänger med helt eller delvis förlorad arbetsförmåga, och pensionens
storlek bestäms med hänsyn härtill. I den mån arbetsförmågan är relativt
stor, blir förtidspensionen liten. Det är då rimligt att en sådan pensionär
kan arbetslöshetsförsäkra sig, så att han erhåller trygghet mot inkomstbortfall,
då hans arbetsförmåga inte kan utnyttjas på grund av arbetslöshet.
Det är således den kvarvarande arbetsförmågans omfattning som bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196b

vara grundläggande för möjligheten att uppbära ersättning i erkänd arbetslöshetskassa,
inte förtidspensionens storlek i och för sig.

Utredningen finner de gällande föreskrifterna för ersättningsrätten för
förtidspensionärer ändamålsenlig och anser att de bör tillämpas tills vidare.

Remissyttrandena

Vad utredningen anför om försäkringsbehovet för arbetstagare i
allmänhet möter i de flesta yttranden inte några invändningar. En del
kritiska uttalanden förekommer dock. Försäkringskasseförbundet pekar sålunda
på risken för felbedömningar till följd av utredningens metod att
bygga sina resonemang enbart på förhållandena under 1960-talets första år.
De utgör enligt förbundet en alltför osäker grund för det principiella ställningstagandet
att den nuvarande arbetslöshetsförsäkringens omfattning i
stort sett är tillfredsställande.

När utredningen diskuterar frågan om arbetstagare som står utanför
försäkringen bortser den enligt socialnämnden i Stockholm helt från dem
som är anställda inom yrkesområden där arbetslöshetskassa finns och som
således har möjlighet att ansluta sig till en sådan. På andra väsentliga sociala
riskområden bär det dock inte ansetts tillräckligt att samhället erbjuder
frivilliga möjligheter till skydd; samhället har inte härmed uppfyllt
sitt ansvar för de medborgare som av oförstånd eller andra anledningar
inte begagnar detta skydd. Även beträffande denna grupp oförsäkrade måste
man enligt socialnämnden därför fråga sig om inte i själva verket behov
av arbetslöshetsförsäkring föreligger.

Arbetslöshetsnämnden i Göteborg godkänner inte utredningens sätt att
bedöma arbetslöshetsrisker och anför.

Utredningen grundar sina bedömanden till största delen på enkätundersökningar
hos fackförbund, som icke har försäkring, och antar att arbetslöshetsriskerna
i stort sett kan bedömas efter i dessa framförda uttalanden.
Samma metod användes när det gäller företagarna. Enligt arbetslöshetsnänmden
visar utvecklingen, att bedömning av arbetslöshetsrisker inte
längre kan ske på detta konventionella sätt. De strukturrationaliseringar
som försiggår inom snart sagt alla områden inom vårt näringsliv, gör att vi
ständigt får omvärdera vår syn på hithörande ting. Eftersom socialförsäkringen
byggs för framtiden, måste den konstrueras så, att den täcker framtida
behov. En försäkring, och detta torde gälla försäkringar av alla slag,
tillkominer huvudsakligen för att gardera sig mot oförutsedda händelser.
Det är för riskerna men försäkrar sig. Om riskerna kunnat förutses, hade
de sannolikt kunnat undanröjas med andra medel än genom försäkring.
Arbetslöshetsnämnden vill därför som sin bestämda mening uttala, att det
förhållandet att vissa områden i dag inte synes vara behäftade med några
arbetslöshetsrisker inte får föranleda att man undantager dem från strävanden
att få dem inrangerade under försäkringen.

2 — Ilihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196i

Nämnden finner vidare att arbetslöshetsskyddet i landet måste anses
vara högst bristfälligt när försäkringen inte ens omfattar hälften av arbetstagarna.

Att en allmän frivillig arbetslöshetskassa bör bildas för grupper inom yrkesområden,
där kassa saknas, förordar endast socialnämnden i Söderhamn,
som finner de av utredningen anförda skälen mot en sådan kassa inte vara
bärande. Beträffande det emot en sådan lösning åberopade skälet att en
dylik kassa skulle komma att bestå av medlemmar med relativt stor arbetslöshetsrisk
finner socialnämnden i Stockholm att utredningen motsäger
sig själv eftersom den bedömt arbetslöshetsriskerna för dessa grupper som
relativt små.

Utredningens uppfattning att en allmän kassa inte bör komma till stånd
biträds av arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnden i Jämtlands län,
Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren i Gävle och
de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför bl. a. att tillkomsten av en genom större statsbidrag och statlig
administration eller på annat sätt särskilt gynnad kassa kunde innebära
risk för att intresset och arbetsvilligheten hos dem som handhar
andra kassor — lokalt oftast som bisyssla — skulle minska. Samorganisationen
delar inte utredningens uppfattning att frågan om en kollektiv
anslutning av speciella grupper står och faller med bildandet av en allmän
arbetslöshetskassa. En sådan kassa är inte nödvändig utan anslutning
kan ske till en redan verksam kassa som står den aktuella arbetstagargruppen
nära. Den nyligen företagna anslutningen av medlemmarna i
kontrollassistenternas riksförening och veterinärassistenternas riksförening
till lantbrukstjänstemännens erkända arbetslöshetskassa — ulan att de
fackliga organisationerna därför gått samman — visar att förslaget är
genomförbart. Samorganisationen förmodar att alla de fyra arbetstagargrupper,
som enligt utredningen skulle rekrytera en allmän kassa, på detta
sätt skulle kunna anslutas till försäkringen.

Den begränsning av försäkringens omfattning som måste bli följden av
att en allmän frivillig kassa inte inrättas samt den ojämnhet i försäkringsvillkoren
som alltjämt skulle kvarstå efter genomförande av utredningens
förslag anses av flera remissinstanser inte kunna accepteras. De uttalar
sig mer eller mindre starkt för att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
genomförs eller närmare övervägs i enlighet med de i herr Fälldins reservation
angivna riktlinjerna. I vissa av dessa yttranden uttalas att utredningen
genom att inte gå in härpå har gjort det omöjligt för sig att undanröja
de i direktiven angivna olägenheterna med nuvarande ordning.
Bland dessa remissinstanser är socialstyrelsen, kommerskollegium, länsarbetsnämnden
i Västmanlands län, arbetsnämnden och socialnämnden i
Stockholm, arbetslöshetsnämnden och socialnämnden i Norrköping, stadsfullmäktige
i Linköping, arbetslöshetsnämnden i Göteborg, kommunalnämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1961

den i Gällivare, riksförbundet landsbygdens folk och folkpartiets ungdomsförbund.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser att en förutsättningslös utredning
om en allmän arbetslöshetsförsäkring bör komma till stånd. Svenska arbetsgivareföreningen
framhåller att strävandena att åstadkomma ett enhetligt
socialförsäkringssystem kan tala för att den enskilde arbetstagarens
grundskydd vid arbetslöshet måhända bör tillhandahållas i samma
former som vid sjukdom och ålderdom. Med hänsyn härtill finner arbetsgivareföreningen
det inte uteslutet att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
bör ersättas med en obligatorisk försäkring. Frågan om en sådan
försäkring bör därför enligt föreningens uppfattning möjligen bli föremål
för en ny utredning, varvid spörsmålet om försäkringens omfattning
bör utredas förutsättningslöst.

Stockholms stadskollegium förordar obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
under motivering att brister i den nuvarande försäkringen måste täckas
genom kommunala ekonomiska insatser.

Att några större föx-delar för närvarande inte står att vinna med en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring anser tjänstemännens centralorganisation.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har inget att erinra
mot en obligatorisk försäkring men menar att den frivilliga försäkringen
fungerar tillfredsställande.

Utredningens förslag om utvidgad ersättningsrätt för hemarbetare
tillstyrks av socialnämnden i Stockholm, fullmäktige i Linköping och Söderhamn
samt de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, vilken
därjämte anser önskvärt att personer, som stadigvarande sysselsätts med
hemarbete, får möjlighet att med tillsynsmyndighetens medgivande erhålla
ersättning vid arbetslöshet oavsett om personligt handikapp föreligger.
Förutsättningen härför bör vara att deras begränsning av arbetsutbudet
till hemarbete alltjämt motiveras av samma förhållanden som förelegat
under den tid då de som hemarbetare helt byggt upp sin ersättningsrätt.

Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker utredningsförslaget att bereda hemarbetarna
en särställning såtillvida att för dem skulle eftersättas kravet
att den som uppbär försäkringsersättning skall vara beredd att ta arbete
på den allmänna arbetsmarknaden. Länsarbetsnämnden i Jämlands län
finner det av utredningen uppställda villkoret om minimiarbetsutbud, motsvarande
vad som fordras för att fullgöra avgiftsvillkoren, svårt att tilllämpa
i praktiken. Arbetsförmedlingens åtgärder beträffande hemarbetarna
kommer enligt nämnden i dessa fall att bli tids- och arbetskrävande
men av föga värde. Till utredningens förslag att med handikappade hemarbetare
jämställa dem som är syselsatta i skyddade verkstäder ställer sig
arbetslöshetsnämnden i Göteborg tveksam och anför följande.

Utredningen synes här ha förbisett att de arbetstagare, som är sysselsatta
i sådana verkstäder inom industrien — s. k. halvskyddade verkstä -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1964

der — har möjlighet att arbetslöshetsförsäkra sig genom sina fackföreningar.
Övriga skyddade verkstäder bedrivs så gott som uteslutande i
kommunal regi. Denna sysselsättning har en varaktig karaktär. Avbrott
sker i princip i två fall på helt olika skäl. Det första fallet gäller personer
vars arbetsförmåga förbättrats. De placeras, oftast på huvudmannens initiativ,
ut i öppna arbetsmarknaden, där de kan arbetslöshetsförsäkra sig
på vanligt sätt. Det andra fallet avser personer vars arbetsförmåga försämras
så, att de inte längre fyller de mycket reducerade krav på arbetsprestation,
som gäller inom dessa verkstäder. Dessa människor kan därför inte
anses arbetsföra. För dem blir socialförsäkringsformerna sjukförsäkring
och pensionsförsäkring närmast aktuella.

I fråga om företagarnas anslutning till arbetslöshetsförsäkringen
är arbetsmarknadsstyrelsen, Smålands och Blekinge handelskammare samt
Sveriges hantverks- och industriorganisation ense med utredningen om att
nuvarande ordning är tillräcklig.

Arbetslöshetsnämnden i Göteborg anser däremot angeläget att även vissa
företagare blir försäkringsbara och anför som skäl att många småföretagare,
särskilt inom handeln, bringas till ekonomiskt obestånd innan de
tvingas ge upp sin näring. I denna situation, präglad av förstörd ekonomi,
är förutsättningarna för ekonomisk återhämtning små, särskilt som dessa
företagare ofta saknar erfarenhet av och utbildning i andra yrken än det
de tvingas lämna.

Länsarbetsnämnden i Jämtlands län och riksförbundet landsbygdens
folk (RLF) framhåller att den pågående rationaliseringen inom skogs- och
jordbruk ökar småbrukarnas behov av anställningar vid sidan av det egna
jordbruket. Enligt RLF är lantbrukare, som har inkomster från arbetsanställning,
utsatta för arbetslöshetsrisker i högre grad än fast anställda
med motsvarande sysselsättning. Företagna undersökningar har emellertid
visat att det saknats förutsättningar för att bilda en arbetslöshetskassa
i RLF:s regi. RLF ser lösningen för här berörda grupper i en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

Rörande ålderspensionärernas rätt att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen
är meningarna delade bland de remissinstanser som yttrat
sig härom.

Att ålderspensionärerna helt jämställs med övriga arbetstagare föreslår
endast socialstyrelsen, som anser att det tidsbestämda avgiftsvillkoret, dvs.
kravet att den ersättningssökande arbetat minst 20 veckor under 12 månader
närmast före arbetslösheten, är tillräckligt. Utredningens förslag innebär
enligt socialstyrelsen att man skall presumera arbetsoförmåga även i
sådana fall då den arbetslöse uppenbarligen är arbetsför. Styrelsen, som
finner detta orimligt, fortsätter.

Denna konstruktion har heller aldrig såvitt styrelsen har sig bekant tidigare
åberopats i pensionssammanhang. Vad som närmast ligger till grund
för förslaget torde vara svårigheterna för arbetsförmedlingen att pröva om

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196A

pensionären verkligen är arbetsför och söker arbete eller ej. Styrelsen anser
emellertid att dessa svårigheter borde kunna övervinnas. Särskilda anvisningar
härom bör, om så erfordras, lämnas arbetsförmedlingarna. Det
bör ur praktiska synpunkter särskilt beaktas att såväl det allmänna arbetskraftsbehovet
som omsorgen om åldringarnas hälsa och ekonomi talar
för att de bör få fortsätta sitt arbete i produktionen så länge de är godtagbar
arbetskraft.

Utredningens förslag att kassaersättningen skall nedsättas i förhållande
till utgående pension biträds av fem länsarbetsnämnder, socialnämnden i
Stockholm, arbetslöshctsnämnden i Göteborg, Östergötlands läns socialvårdsförbund,
tjänstemännens centralorganisation, de erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation och vägarbetarnas erkända arbetslöshetskassa.
Olika skäl anförs dock. Länsarbetsnämnden i Blekinge län uttalar
sålunda att pensionärernas utbud av arbetskraft mestadels är en formalitet
och anser att de i princip inte bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.
Emellertid har från början gällt att ålderspension inte påverkat rätten att
tillhöra och få ersättning från försäkringen och länsarbetsnämnden finner
det föga tilltalande att alltför abrupt bryta denna ordning. Som skäl
för att reducera försäkringsersättningen i förhållande till ålderspension
anför länsarbetsnämnden i Östergötlands län följande.

Det har, som framhållits i utredningen, förekommit att folkpensionärer
och liknande på många orter utnyttjat arbetslöshetskassan, sedan de
av åldersskäl slutat sin anställning. Deras arbetsförmåga kan många gånger
vara svårbedömd, framför allt i vilken omfattning de i realiteten stå till
arbetsmarknadens förfogande. Möjlighet att pröva deras arbetsförmåga har
många gånger ej förelegat, särskilt med hänsyn till deras rätt att specificera
de lättare arbetsuppgifter de anse sig ha möjlighet att utföra. De ha
sålunda en fastslagen rätt att själva ange det begränsade område av arbetsmarknaden,
där de anse sig ha möjligheter att göra en insats. Någon
motsvarande inskränkning i deras rätt till full ersättning från arbetslöshetskassan
har icke förekommit.

Enligt länsarbetsnämnden i Göteborg och Bohus län Ikir ersättning från
arbetslöshetskassa inte utgå som ett tillägg till andra sociala förmåner.
Vikten av att noga pröva den ersättningssökande pensionärens arbetsförmåga
och arbetsvilja understryks av länsarbetsnämnden i Västmanlands
län och arbetslöshctsnämnden i Göteborg, vilken vidare yttrar följande.

Nämnden anser att utredningen löst de praktiska frågorna på ett godtagbart
sätt. Med hänsyn till de på sina håll i kategorisk form framförda
kraven på borttagande av ersättningsrätt för pensionärer anser arbetslöshetsnämnden
det vara på sin plats att framhålla vissa skäl för bibehållande
av eu begränsad rätt till ersättning för dem. Först vill nämnden hänvisa
till att sjukförsäkringen innehåller försäkringsrätt för pensionärer i
ungefär samma omfattning som arbetslöshetsförsäkringen. Därtill kommer
att ett kategoriskt förbud för arbetslöshetsförsäkring åt pensionärer
skulle motverka de alltmer ökade ansträngningarna att möjliggöra för
äldre personer att taga och kvarstanna i arbete. De i pensionslagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

nyligen införda ändrade reglerna, innebärande valfri tidpunkt för ålderspensionering,
markerar på sitt sätt dessa strävanden.

Socialnämnden i Stockholm uttalar att ett utbyggt ATP-system kan väntas
ge de flesta pensionärer en rimlig grundtrygghet och för dessa torde
behovet av en kompletterande arbetslöshetsförsäkring inte vara alltför stort.
Så länge det sociala trygghetssystemet är begränsat — som för närvarande
— till att ge medborgarna en grundtrygghet finns enligt nämnden skäl
mot samhälleligt stöd till försäkring mot bortfall av ATP-pensionärernas
extrainkomster. Denna uppfattning hindrar dock inte, fortsätter nämnden,
att det kan finnas ålderspensionärer som av olika skäl inte har tillräcklig
bärgning av sin pension och som därför är hänvisade att arbeta.
För denna grupp, liksom för dem som väljer senare pensionsuttag, finns
ett arbetslöshetsförsäkringsbehov som även bör tillgodoses. Socialnämnden
accepterar därför det av utredningen föreslagna systemet för att avveckla
ålderspensionärernas ersättningsrätt.

Om detaljerna i detta system uttalar riksförsäkringsverket, att ersättningarna
från folk- och tilläggspensioneringen kommer att stiga under en
följd av år och att pensionsbeloppen kommer att behöva kontrolleras fortlöpande.
Framställningar om kontrolluppgifter i stor omfattning kan öka
belastningen på den allmänna försäkringens organ. Vugarbetarnas erkända
arbetslöshetskassa föreslår att avdraget för pensionärerna begränsas till
1/500 i stället för 1/350 av den årliga ålderspensionen och anför som skäl
de olika pensionsåldrar som förekommer på arbetsmarknaden och det samhällsekonomiskt
värdefulla i att pensionärerna ställer sin arbetskraft till
förfogande.

Att ålderspensionärernas rätt att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen bör
avvecklas omedelbart eller inom de närmaste åren anser arbetsmarknadsstyrelsen,
kommerskollegium, länsstyrelsen i Gävleborgs län, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
redareförening och sju handelskamrar. I allmänhet ansluter sig dessa remissinstanser
till herr Beckmans särskilda yttrande i denna fråga. Svenska
arbetsgivareföreningen anför följande.

Som utredningen framhåller påverkar ålderspensionärerna kassornas
ekonomi i negativ riktning till men för såväl övriga medlemmar som statsverket.
Härvidlag måste man hålla i minnet, att i framtiden kommer försäkringen
till större delen att finansieras genom statsbidrag. Att, som utredningsmajoriteten
gjort, anse det principiellt och ekonomiskt riktigt att
pensionärerna icke bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringen men ändå -—
fram till dess det allmänna pensionssystemet når full effekt och fullgoda
pensioner utgår — vilja tillerkänna dem rätt att kvarstå i försäkringen,
finner föreningen högst otillfredsställande. Förslaget är så mycket märkligare
med hänsyn till att det framgår i betänkandet, att betydande missbruk
förekommer.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1964

Om utredningens förslag att slopa den särskilda begränsningen av den
tid, under vilken kassamedlem över 67 år får uppbära ersättning, yttrar sig
endast riksförsäkringsverket och länsarbetsnämnden i Västerbottens län.
De anser att nuvarande ordning bör bestå. Länsarbetsnämnden framhåller
att utredningsförslaget i praktiken innebär att ålderspensionärernas
möjlighet att tillhöra försäkringen utvidgas under i varje fall de närmaste
tio åren, eftersom den allmänna tjänstepensionen ännu på åtskilliga år inte
torde få någon större reducerande effekt. De allra flesta ålderspensionärer
gör f. n. endast en formell arbetsansökan, och arbetsförhållandena för
äldre kommer inte att förändras inom överskådlig tid på länets arbetsmarknad.

Utredningens förslag om förtidspensionärerna tillstyrks av
arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, länsstyrelsen i Gävleborgs
län, socialnämnden i Stockholm samt Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare. Någon erinran mot förslaget har inte gjorts vid remissbehandlingen.

De par te mentschefen

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i
verksamhet sedan 1935, omfattade 1960 omkring 1,3 milj. försäkrade. Det
totala antalet anställda var enligt 1960 års folkräkning drygt 2,8 milj.
Många förvärvsarbetande står således utanför försäkringen. Utredningen
har sökt fastställa i vilken utsträckning de har behov av arbetslöshetsförsäkring.

En huvudgrupp bland de oförsäkrade utgörs av de ca 750 000 som arbetar
inom yrkesområden där arbetslöshetskassa finns. Av dessa är 130 000
fackligt organiserade men har befriats från skyldigheten att tillhöra kassan,
t. ex. av åldersskäl och därför att vederbörande endast har bisyssla
inom facket. De övriga drygt 600 000 torde till största delen utgöras av deltidsarbetande
och av ungdomar, som inte ännu fått sådan fasthet i sina
arbetsförhållanden att anslutning varit aktuell.

I fråga om arbetstagarna i denna grupp gör utredningen inga uttalanden
om arbetslöshetsrisker och försäkringsbehov utan konstaterar endast att
de formellt har möjlighet att bli medlemmar i befintliga kassor och att
problemet med deras anslutning ligger uteslutande på det praktiska planet.
Beträffande större delen av dem, de icke fackligt organiserade, framhåller
utredningen att bristande kännedom om och intresse för försäkringen är
några av skälen till att de inte är anslutna.

Att arbetstagarna i denna grupp inte är försäkrade kan bero bl. a. på att
de själva anser sig sakna försäkringsbehov. För egen del anser jag dock att
man inte kan bortse från att det finns ett visst försäkringsbehov hos dem.
De flesta är som nämnt oorganiserade och arbetslöshetsförsäkringen är

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196i

sedan sin tillkomst nära samordnad med den fackliga rörelsen. Detta kan
ha bidragit till den låga anslutningsfrekvensen. Ifrågavarande arbetstagare
äger emellertid på samma villkor som de organiserade ansluta sig till de
statsunderstödda frivilliga kassorna.

En andra huvudgrupp oförsäkrade, sammanlagt omkring 600 000 om
svenska kommunalarbetareförbundets nya kassa frånräknas utredningens
uPPgifter som avser 1960, består av arbetstagare inom yrkesområden, där
kassa saknas. Utredningen konstaterar att arbetslöshetsrisken och försäkringsbehovet
hos dem är ringa. Denna grupp utgörs till stor del av stats- och
kommunaltjänstemän.

I några remissyttranden kritiseras utredningens metod att bygga sina
uttalanden om arbetslöshetsrisker på arbetsmarknadsförhållandena under
de senaste åren. Jag vill med anledning härav framhålla, att arbetslöshetsriskerna
varit i huvudsak oförändrade under hela efterkrigstiden och att
man rimligen inte kan grunda bedömning av de framtida arbetslöshetsriskerna
på förhållanden som präglade arbetsmarknaden för ett 25-tal år sedan.
Arbetsmarknadspolitiken är f. n. under utredning och man har anledning
räkna med att effekten av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
i framtiden skall öka ytterligare. Jag anser därför att utredningens slutsatser
i fråga om arbetslöshetsrisker och försäkringsbehov i väsentliga delar
kan godtas.

Utredningens undersökningar visar enligt min uppfattning att försäkringsskyddet
i stort sett är tillfredsställande för de grupper som har de
mest påtagliga arbetslöshetsriskerna. Å andra sidan måste, såsom utredningen
och remissinstanserna också gjort, konstateras att många arbetstagare
saknar ett för dem behövligt försäkringsskydd. Jag är ense med utredningen
om att fackförbund som saknar kassa bör bilda sådan eller ansluta
medlemmarna till en befintlig kassa i den mån försäkringsbehov finns.
Kassornas remissyttrande visar att bildandet av kassor, gemensamma för
flera fackförbund, är en framkomlig väg. Också med hänsyn till fördelarna
i fråga om risk- och avgifts utjämning samt administration vill jag uttala
min anslutning till tanken att bilda större kassor.

Utredningen har inte velat förorda att en allmän frivillig arbetslöshetskassa
bildas för de grupper som står utanför den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan lösning har inte heller vunnit nämnvärd anslutning
vid remissbehandlingen och jag anser inte att den nu bör övervägas. En
följd av detta ställningstagande blir, som utredningen framhåller, att ett
visst begränsat försäkringsbehov kan komma att finnas hos arbetstagare,
som står utanför försäkringen. Utredningen anser att enda utvägen att
öppna arbetslöshetsförsäkringen för alla är att göra den obligatorisk. Några
överväganden eller förslag härom har utredningen inte. I en reservation till
betänkandet och i flera remissyttranden utvecklas emellertid denna tanke
ytterligare och det anses att en obligatorisk försäkring bör införas eller i
vart fall utredas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196i

Jag vill starkt understryka att jag anser att alla, som blir arbetslösa, bör
få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande sätt. Eftersom svårigheter
att få och behålla ett arbete beror på många olika faktorer är det emellertid
nödvändigt att undersöka orsakerna till arbetslösheten, innan man kan
ta ställning till hur tryggheten skall tillgodoses. Försäkringen är bara en av
många åtgärder i samband med arbetslöshet. Det mest framträdande behovet
av ökat skydd torde f. n. finnas i glesbygdernas avfolkningsområden.
Den där rådande åldersfördelningen medför särskilda svårigheter när det
gäller att skaffa nytt arbete vid arbetslöshet. Bristen på arbetstillfällen i hemorten
innebär omställningssvårigheter särskilt för vissa grupper inom jordoch
skogsbruket. 1960 års arbetsmarknadsutredning, som väntas slutföra sitt
uppdrag under 1964, skall bl. a. särskilt uppmärksamma avvägningen mellan
rörlighetsfrämjande åtgärder, sysselsättningsskapande insatser och kontanta
ersättningar i olika former åt arbetslösa. De brister i försäkringsskyddet,
som ligger till grund för de nyss nämnda önskemålen om ytterligare
utredning rörande arbetslöshetsförsäkringen, bör enligt min mening ses i
ett större sammanhang och därför bör resultaten av de allmänna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som kan komma att bli aktuella inom den närmaste
framtiden, avvaktas. När dessa resultat föreligger torde bättre förutsättningar
finnas att bedöma huruvida arbetslöshetsförsäkringen bör bli
föremål för ytterligare utredning. De angelägna reformerna inom den nuvarande
försäkringen bör emellertid inte uppskjutas. Jag anser att utredningens
förslag i huvudsak kan läggas till grund för dem.

Angående hemarbetarnas rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
är remissinstansernas meningar delade. Somliga anser att man bör
gå längre än förslaget, andra avstyrker det. Otvivelaktigt föreligger en arbetslöshetsrisk
för hemarbetarna. Den avgörande frågan är i vad mån man
för dem kan eftersätta det eljest gällande kravet att den som uppbär ersättning
skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
De som är bundna vid hemmet till följd av personligt handikapp bär ofta
stora svårigheter att få arbete. Om de till väsentlig del haft sin försörjning
genom stadigvarande hemarbete och om de är beredda att utföra annat
hemarbete eller annat arbete som deras handikapp tillåter dem, bör de kunna
få ersättning från försäkringen. Jag anser mig således böra biträda utredningens
förslag såvitt gäller de handikappade hemarbetarna. På grund
av vad som anförts vid remissbehandlingen kan jag inte förorda alt de som
är sysselsatta inom skyddade verkstäder likställs med dessa hemarbetare.
Det ankommer på tillsynsmyndigheten att utfärda erforderliga föreskrifter
om handikappade hemarbetare i samband med dispens enligt 24 £ första
stycket 1) arbetslöshetskasseförordningen.

Beträffande företagarnas anslutning till arbetslöshetsförsäkringen anser
jag att ytterligare åtgärder från statsmakternas sida inom den frivilliga försäkringen
inte är erforderliga. Den i ett par yttranden berörda frågan om
småbrukarnas arbetslöshetsrisker ger mig anledning framhålla atl vad jag

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196t

förut anfört om glesbygdernas avfolkningsområden torde gälla även för
flertalet småbrukare.

Enligt gällande bestämmelser kan ålderspensionärerna tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.
Statsbidrag till kassaersättning åt dem som fyllt 67 år utgår
emellertid endast för en ersättningstid som är hälften så lång som den
för yngre kassamedlemmar gällande tiden. Utredningen anser att ålderspensionärerna
av principiella och ekonomiska skäl inte bör tillhöra försäkringen
i framtiden när pensionssystemen når full effekt. Tills det blir
fallet föreslås de dock få kvarstå men ålderspensionen avräknas från kassaersättningen.
Vid remissbehandlingen yppas skilda meningar i denna fråga.

Redan vid tillkomsten av den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen
konstaterades (prop. 1956:144 s. 54) att frågan om folkpensionärernas
ställning inom försäkringen var ett komplicerat problem. De gällande bestämmelserna
angavs uttryckligen vara ett provisorium i avbidan på införande
av effektivare pensionssystem, och de får ses som uttryck för en
kompromiss mellan olika ståndpunkter i denna fråga.

Ett av de anförda skälen för att låta ålderspensionärerna tillhöra arbetslöshetsförsäkringen
är att den äldre arbetskraften därigenom stimuleras att
ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Emellertid framgår såväl av
utredningen som av en del remissyttranden att ersättning inte sällan uttages
under maximal tid i samband med pensionering och att det är svårt att
bedöma dessa medlemmars arbetsförmåga och deras benägenhet att skaffa
sig ny anställning, ökade förmåner i försäkringen synes knappast kunna
medföra stegrat intresse hos ålderspensionärerna att skaffa sig nya anställningar.
Det nämnda skälet förlorar därför enligt min mening i styrka.

Vid övervägande av de olika skäl och synpunkter som anförts i frågan
om ålderspensionärerna har jag kommit till slutsatsen att de av principiella,
administrativa och ekonomiska orsaker inte bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringen
när deras försörjning är tillfredsställande ordnad genom olika
former av pension. Som utredningen anför kommer det emellertid att dröja
ett antal år innan de av statsmakterna beslutade pensionssystemen når full
effekt. Jag ansluter mig därför till utredningen och de remissinstanser, som
anser att ålderspensionärernas ersättningsrätt bör avvecklas successivt.

Den av utredningen föreslagna metoden härför innebär att ålderspensionärerna
står kvar i försäkringen men får vidkännas avdrag från den för
dag utgående kassaersättningen med V350 av årspensionen enligt en särskild
avdragstabell. Några väsentliga erinringar mot metoden har inte gjorts
vid remissbehandlingen och jag biträder utredningens förslag i denna del.
Eftersom förslaget innebär att kassamedlem skall stå kvar i samma avdragsklass
under hela det löpande försäkringsåret oavsett därunder inträffade
ändringar i pensionens storlek, torde framställningar hos de allmänna
försäkringskassorna i kontrollsyfte inte behöva medföra något alltför betungande
merarbete för dessa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 dr 196i

Principiellt sett borde man vid tillämpningen av avdragsregeln ta hänsyn
till hur pensionsrätten byggts upp och hur pensioneringen är utformad.
Klart är att ålderspension i form av folkpension och allmän tilläggspension
bör dras av. Av administrativa skäl bör detsamma gälla de flesta andra
former av ålderspension som utgår till följd av anställning. Som utredningen
föreslår bör däremot sådana pensioner som medlem privat tagit initiativ
till för sin framtida försörjning inte påverka rätten till försäkringsersättning.
Hit bör räknas exempelvis frivillig pensionsförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring samt pensioner som utgår till följd av försäkringsavtal
med enskilda försäkringsinrättningar eller medlemskap i understödsföreningar.

Utredningens förslag om likställighet i fråga om den tid varunder ersättning
får utgå med statsbidrag avstyrks av de två remissinstanser som
yttrat sig i ämnet. Jag har i det föregående uttalat att jag anser principiellt
riktigast att ålderspensionärerna inte tillhör försäkringen. Vad utredningen
anför som skäl för sitt förslag är enligt min mening inte tillräcklig anledning
att förbättra statsbidragsförmånerna samtidigt som ålderspensionärernas
ersättningsrätt skall avvecklas. Jag kan således inte biträda utredningens
förslag om ökat statsbidrag.

Utredningens av remissinstanserna godtagna uppfattning att de av tillsynsmyndigheten
utfärdade föreskrifterna om förtidspensionärernas ersättningsrätt
alltjämt bör tillämpas biträder jag.

Arbetslöshetsförsäkringen och femdagarsveckan
Gällande bestämmelger

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är konstruerad så att försäkringsförmånerna
skall kompensera det inkomstbortfall, som vid sex dagars
arbetsvecka belöper på varje arbetsdag. Denna princip kommer till
uttryck på det sättet att daghjälp inte utgår för söndag. Både försäkringsersättningarna,
vilka fastställs till vissa belopp per dag, och statsbidraget
till dessa är beräknade på grundval av sex dagars arbetsvecka. Högsta
antalet ersättningsdagar är således sex och karenstiden är likaså sex dagar,
som kan infalla i en och samma kalendervecka.

Till följd av femdagarsveckans genomförande har arbetsmarknadsstyrelsen
föreskrivit att en av den lagstadgade arbetstidsförkortningen föranledd
arbetsledig dag inte skall anses som dag för vilken inkomstbortfall
föreligger. Denna inskränkning i ersättningsrätten skall dock inte tilllämpas
vid entledigande från anställning eller vid permittering, som omfattar
minst en kalendervecka. Anledningen härtill är, att kassamedlemmar
som blir mera varaktigt arbetslösa eljest skulle bli alltför kännbart
underkoni]>enserade, enär försäkringsersättningen per dag utgår med sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196i

ma belopp till femdagarsarbetande som till sexdagarsarbetande medlemmar.
I realiteten betyder de nu angivna reglerna, att ersättning för arbetsledig
dag utgår i flertalet fall.

Utredningen

Utredningen framhåller att försäkringens anknytning till sex dagars arbetsvecka
från början varit naturlig med hänsyn till den lagstadgade arbetstidens
längd. Den i lag genomförda arbetstidsförkortningen innebär f. n.
en veckoarbetstid om i medeltal högst 45 timmar. Parterna på arbetsmarknaden
äger själva bestämma hur arbetstidsförkortningen skall uttas. Enligt
utredningen är det svårt att överblicka hur detta skett. I regel har dock
den lediga tiden uttagits i hela dagar. Utredningen konstaterar att den
mest påtagliga konsekvensen av arbetstidsförkortningen är femdagarsveckans
genombrott. Den innebär i regel att lördagen är ledig och den tillämpas
i varierande omfattning — under hela eller halva året eller under
mindre delar därav.

Den av femdagarsveckan aktualiserade problemställningen är, enligt vad
som framgår av utredningens betänkande, i korthet följande. Inkomstförlusten
per arbetslös dag blir självfallet större för den som får sin kalenderveckoinkomst
under fem dagars arbetsvecka än för den som har samma
veckoarbetstid utlagd på sex dagar. Dagersättningen är för närvarande baserad
på sex dagars arbetsvecka. Tillämpas denna ersättning på den som
har femdagarsvecka blir han således underkompenserad om han är arbetslös
fem dagar eller mindre under veckan. Utredningen finner att femdagarsveckan
nu fått en sådan utbredning att en omprövning av dagersättnings-
och karensbestämmelserna m. in. därför är nödvändig för att större
likställighet i dessa hänseenden skall skapas mellan kassamedlemmar med
sexdagarsvecka och medlemmar med femdagarsvecka.

För att anpassa arbetslöshetsförsäkringen till femdagarsveckan prövar
utredningen fem olika metoder. Utredningen anför sammanfattningsvis
följande.

Enligt den första metoden beräknas försäkringsersättningen efter antalet
arbetslösa timmar i stället för dagar. Då en förutsättning för metoden
ofta brister, nämligen möjligheten att fastställa den enskildes normala
arbetstid i timmar per vecka, och på grund av befarade tillämpningssvårigheter
avvisar utredningen denna metod. De övriga innebär att dagen
behålls som tidsenhet.

Den andra metoden avser en sj udagarsförsäkring, i överensstämmelse
med den obligatoriska sjukförsäkringen. I samband härmed uttalar utredningen
att enhetlighet mellan de olika socialförsäkringarna bör eftersträvas
så långt det är möjligt om bärande skäl härför finns. Varken praktiska
motiv eller skälighetshänsyn kan emellertid enligt utredningen åberopas

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

för sjudagarsvecka. Tillämpad på arbetslöshetsförsäkringen skulle den innebära
ett avsteg från principen att ersättning bara utgår för dag då försäkringsfall
föreligger. Därjämte skulle den vid arbetslöshet under del av
vecka medföra svårigheter av samma art som femdagarsveckan i sexdagarsförsäkringen.
Utredningen finner därför inte anledning att föreslå sjudagarsförsäkring.

En av utredningen gjord undersökning visar, att den nu gällande försäkringen
med sex dagars utbetalningsvecka är fördelaktigast för den som
arbetar i sexdagarsvecka och att en femdagarsförsäkring är gynnsammast för
den femdagarsarbetande. Detta talar för att arbetslöshetsförsäkringens anpassning
till femdagarsveckan bör ske på så sätt, att den nuvarande försäkringen
behålles för dem som har sex dagars arbetsvecka och att en femdagarsförsäkring
införs med tillämpning på dem som arbetar i femdagarsvecka.
Åtminstone tills vidare skulle sålunda två olika försäkringsformer
gälla vid sidan av varandra. Denna tredje metod avvisar utredningen eftersom
den skulle kräva omfattande och komplicerade regler, som kunde bli
alltför svåra att tillämpa.

De båda återstående metoderna är sexdagarsförsäkring kompletterad
med särbestämmelser för femdagarsarbetande samt enbart femdagarsförsäkring.
Den nyssnämnda undersökningen visar att en sexdagarsarbetande
kassamedlems ställning i femdagarsförsäkringen från rättvisesynpunkt är
påtagligt bättre än en femdagarsarbetandes i sexdagarsförsäkringen. Med
hänsyn härtill och då femdagarsförsäkringen i ersättningshänseende blir
förmånligare för den femdagarsarbetande än sexdagarsförsäkringen, finner
utredningen att enbart en femdagarsförsäkring är att föredra framför
en kompletterad sexdagarsförsäkring. Visserligen medför femdagarsförsäkringen
att sexdagarsarbetande medlem erhåller sämre förmåner än dem
han åtnjuter under nuvarande förhållanden, beroende på att han i femdagarsförsäkringen
genomgående får ersättning för en dag mindre än antalet
arbetslösa dagar. Sålunda utgår vid två till fem dagars arbetslöshet
ersättningen till sexdagarsarbetande medlem i femdagarsförsäkringen med
16, 12, 8 resp. 4 kr. mindre än i den nuvarande försäkringen. Praktiskt
genomförbara åtgärder för att eliminera denna olägenhet synes inte kunna
åstadkommas. Då emellertid verkningarna av nu angivna förhållande inte
gör sig gällande vid arbetslöshet i en hel vecka (sex dagar) och för övrigt
är mest kännbara vid två dagars arbetslöshet och därefter mindre för varje
ytterligare sådan dag, anser utredningen nämnda försämring i och för sig
inte böra utgöra hinder för införande av en femdagarsförsäkring.

Utredningen föreslår därför att en femdagarsförsäkring genomförs. Detta
bör- ske genom en föreskrift om att ersättning kan utgå för högst fem
dagar per kalendervecka. Härigenom möjliggörs en reglering av ersättningsrätten
för varje situation, sedd från arbetslöshetssynpunkt. Vid arbete
minst fem dagar i en vecka utgår ingen ersättning, vid fyra dagars arbete

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196t

erhålles ersättning för en dag, vid tre dagars arbete för två dagar osv. Är
slutligen medlem arbetslös under hel vecka, blir högsta antalet ersättningsdagar
fem.

Förslaget skiljer sig från den nu gällande försäkringen bl. a. i fråga om
beräkningen av ersättningen. F. n. grundas beräkningen på antalet arbetslösa
dagar, enligt förslaget på en kombination av antalet arbetade dagar
och arbetslösa dagar. Vid fastställande av rätten till ersättning skall enligt
förslaget antalet arbetsdagar under den aktuella veckan tas till utgångspunkt
för beräkningen. En konsekvens härav för sexdagarsarbetande medlem
är, att alltid en arbetslös dag, som i och för sig borde berättiga till
ersättning, bortfaller per vecka. Den sexdagarsarbetande medlemmen utfår
alltså ersättning genomgående för en dag mindre än det verkliga antalet
arbetslösa dagar, den femdagarsarbetande medlemmen däremot för varje
sådan dag. Det kan synas orätt, att ersättning inte utgår till alla medlemmar
för varje dag som de är arbetslösa. Men om även sexdagarsarbetande
medlem blev berättigad härtill, skulle konsekvenserna bli än mer ogynnsamma.
På grund av förekommande olikheter i fråga om veckoarbetsformer
och arbetstidens förläggning måste vid en jämförelse mellan fem- och
sexdagarsarbetande medlemmars förmåner i försäkringen hänsyn tas även
till arbetsinkomsten under de icke arbetslösa dagarna den ifrågavarande
veckan. Jämförelsematerialet skall alltså utgöras av medlemmarnas sammanlagda
veckoinkomst, dvs. arbetsinkomst -f försäkringsersättning. Utredningens
undersökningar visar att ersättning till den sexdagarsarbetande
medlemmen för varje arbetslös dag skulle medföra väsentligt större veckoinkomst
för denne än för femdagarsarbetande medlem med samma arbetsinkomst.

Införandet av en femdagarsförsäkring gör enligt utredningen en omläggning
av arbetslöshetskassornas utbetalningsrutin nödvändig. Eftersom sammanlagda
antalet arbetsdagar och ersättningsdagar i en kalendervecka enligt
de föreslagna bestämmelserna inte får överstiga fem, kan rätten till
ersättning fastställas definitivt först efter veckans slut. Ersättning kommer
därför i regel att kunna utbetalas endast i efterhand för kalendervecka.
Detta kan innebära en olägenhet i jämförelse med vad fallet är under
nuvarande förhållanden, som tillåter utbetalning av ersättning t. o. m.
den senaste av arbetsförmedlingen markerade dagen, oavsett när denna infaller.
I allmänhet torde det dock inte bli fråga om mer än några få dagars
försening som vid längre arbetslöshet i allmänhet har praktisk betydelse
endast vid den första utbetalningen av ersättning.

Slutligen må nämnas att utredningens kostnadsberäkningar ger vid handen
att införande av en femdagarsförsäkring inte inverkar på kostnaderna
för arbetslöshetsförsäkringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 196i

Remissyttrandena

Förslaget om femdagarsförsäkring lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser
utom en. Det tillstyrks uttryckligen av arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens lån, länsarbetsnämnderna i Västmanlands
och Jämtlands län, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren
i Gävle, Våsternorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
arbetslöshetsnämnderna i Göteborg och Malmö, tjänstemännens centralorganisation,
riksförbundet landsbygdens folk och utrikesdepartementets understödsnämnd.
Landsorganisationen finner i likhet med utredningen att
femdagarsförsäkringen är det för närvarande mest ändamålsenliga systemet.
Den fortgående arbetstidsförkortningen innebär att allt fler arbetstagare
kommer att övergå till fem dagars arbetsvecka. I ett övergångsskede
skulle både fem- och sexdagarsförsäkring kunna tillämpas men med hänsyn
till svårigheterna att administrera ett sådant system, föranledda bl. a.
av att stora arbetstagargrupper under året växlar mellan fem- och sexdagarsvecka,
anser LO att utredningens förslag kan accepteras.

Femdagarsförsäkring avstyrks av fartyg sbefälets erkända arbetslöshetskassa,
som därvid åberopar arbetsförhållandena ombord i fartyg.

Den av utredningen uppmärksammade olägenheten, att det föreslagna
ersättningssystemet medför utbetalning i efterskott per kalendervecka påtalas
av länsstyrelsen i Gävleborgs län, stadsfullmäktige i Söderhamn och
tjänstemännens centralorganisation. Man befarar att utbetalning inte kommer
att ske förrän efter två veckors arbetslöshet, vilket enligt länsstyrelsen
kan medföra behov av socialhjälp i brydsamma fall. Länsstyrelsen föreslår
att kassorna får rätt att i undantagsfall ge dispens från de regler som
hindrar tidigare utbetalning.

Departementschefen

Så länge arbetstiden normalt omfattat sex dagar i veckan har det varit
naturligt att bygga försäkringens regler om dagersättning på den inkomstförlust
som motsvarar en sjättedel av veckolönen. För den som till följd av
arbetstidsförkortningen arbetar endast fem dagar i veckan, kan försäkringsfallet
bara inträffa dessa dagar. Eftersom veckoinkomsten i princip är
lika för fem- och sexdagarsarbetande, blir den av arbetslöshet förorsakade
inkomstförlusten för en femdagarsarbetande större per dag räknat än för
en sexdagarsarbetande.

Till utredningens av remissinstanserna biträdda uppfattning att femdagarsveckan
nu fått en sådan utbredning att omprövning av ersättningsbestämmelserna
är nödvändig ansluter jag mig.

I valet mellan tänkbara metoder att anknyta försäkringen till femdagarsveckan
har utredningen haft att väga önskemålet om likställighet beträf -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196t

fande försäkringsförmåner för olika arbetstagargrupper mot betydelsen av
att bestämmelserna inte blir för omfattande och svårtillämpade. Utredningens
förslag innebär att en femdagarsförsäkring införs och att den blir
tillämplig på alla kassamedlemmar, således även de sexdagarsarbetande.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. För
egen del anser jag också att en allmängiltig femdagarsförsäkring är förenad
med fördelar som avsevärt överväger den olägenhet som består i att full
likställighet inte uppnås av sexdagarsarbetande med några få dagars arbetslöshet.
Jag vill i detta sammanhang understryka vad utredningen anför
om att en jämförelse mellan olika arbetstagare i sådana fall måste avse
summan av arbetsinkomst och försäkringsersättning under en vecka.

Några remissinstanser behandlar den av utredningen nämnda olägenheten
att försäkringsersättning enligt det föreslagna systemet måste utbetalas
i efterskott per kalendervecka. Jag vill här erinra om att den senast utbetalade
veckoarbetslönen normalt bör förslå under större delen av den
vecka då kassamedlemmen blir arbetslös. Den måste emellertid räcka även
över lördagen och söndagen omedelbart efter arbetslösheten. Beroende på
arbetsmängden i kassan kan uppenbarligen ytterligare någon eller några dagar
förflyta innan ersättning kan utbetalas. Jag anser emellertid att det
behöver bli fråga endast om några få dagars förlängning av den tid, under
vilken senast utbetalad arbetslön skall räcka. Ömmande fall torde kassorna
kunna handlägga med förtur så snart kalenderveckan gått till ända.

Försäkringsersättningens storlek och ersättningstidens längd
Nuvarande förhållanden

Inom arbetslöshetsförsäkringen liksom i andra socialförsäkringar finns
två huvudprinciper när det gäller att bestämma försäkringsersättning: inkomstbortfallsprincipen
och minimistandardprincipen. Enligt den förra
skall försäkringsersättningen avvägas i förhållande till den arbetsinkomst
den försäkrade haft, dvs. försäkringen skall ge en viss kompensation för
det inkomstbortfall som uppkommer till följd av försäkringsfallet. Enligt
den senare principen skall ersättningen fastställas till ett enhetsbelopp,
bestämt efter behovet av att upprätthålla en viss minimistandard och således
utan direkt anknytning till tidigare arbetsförtjänst. I den svenska arbetslöshetsförsäkringen
tillämpas båda principerna, dock med huvudvikten
lagd på inkomstbortfallsprincipen.

Enligt 18 § arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd arbetslöshetskassa
utge ersättning i form av dels ett för dag beräknat belopp, daghjälp,
dels familjetillägg till daghjälpen. Familjetillägg utgår enligt 19 § i form
av barntillägg till barn under 16 år samt, om kassan så beslutat, maketillägg
och husföreståndarinnetillägg. Det sistnämnda får dock utges endast

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

av kassa, i vilken maketillägg utgår. Samtliga kassor har i sina stadgar infört
bestämmelser om make- och husföreståndarinnetillägg. I 29 § ges föreskrifter
om ersättningens storlek. Daghjälpen är där fastställd endast till
ett maximibelopp, 20 kr. Delta belopp har gällt sedan den 1 juli 1953, då
det höjdes från 8 kr. Inom den angivna gränsen får kassorna själva bestämma
daghjälpens storlek. Barntillägget utgör 2 kr. om dagen för varje
barn under 16 år. Make- och husföreståndarinnetillägget utgår med samma
belopp, 2 kr. per dag. Först under de senaste åren har kassorna mera allmänt
börjat nå upp till nu gällande maximum för daghjälpen, 20 kr. Den 1
september 1960 hade i tre kassor 19 600 medlemmar tillförsäkrats detta
belopp. Den 1 januari 1963 gällde denna daghjälp för 730 000 medlemmar
i 17 kassor, vilket innebär att drygt 50 procent av arbetslöshetskassornas
medlemmar nu är tillförsäkrade den högsta möjliga daghjälpen.

Familjetillägg, som har till syfte att förbättra familjeförsörjarnas ställning,
utgör ett avsteg från inkomstbortfallsprincipen. Den starkt sociala
aspekten hos familjetillägget framgår av att statsbidrag till detta tillägg
utgår med 75 procent. Under årens lopp har familjetilläggets storlek i förhållande
till daghjälpen minskat och utgör för närvarande endast omkring
en tiondedel av den utbetalade daghjälpen. Det genomsnittliga utbetalade
familj etillägget har under senare år hållit sig vid något över 2 kr.

Enligt 30 § arbetslöshetskasseförordningen får i daghjälp jämte familjetillägg
inte utges högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst
än som framgår av en av Kungl. Maj :t fastställd s. k. överförsäkringstabell.
Nu gällande tabell finns intagen i kungörelsen den 27 juni 1957
(nr 481) med tillämpningsföreskrifter till arbetslöshetskasseförordningen.
överförsäkringstabellen har varit oförändrad under hela den nuvarande
förordningens giltighetstid. De förändringar som skett beträffande källskatteavdragens
storlek har varit så små att anledning att fastställa ny
överförsäkringstabell inte ansetts föreligga, överförsäkringsgränsen bestäms
enligt nu gällande regler på det sättet, att — med hänsyn till att
ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen är skattefri — från dagsinkomsten
dras ett belopp motsvarande den preliminära skatten enligt skattetabell
III: 13/1955 samt därefter för familjeförsörjare ungefär en åttondel
av återstoden. För icke familjeförsörjare upptar tabellen samma överförsäkringsgränser
som för familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst av ca
15 kr., varefter tabellen successivt anpassats efter beskaltningsförhållandena.
överförsäkringsavdrag skall göras i första hand på make- resp. husföreståndarinnetillägget
och därefter på barntillägget, överförsäkringsbestämmelserna
blir därför avgörande för den marginal inom vilken familjetillägget
kan utgå, marginalen mellan daghjälpen och överförsäkringsgränsen.
Syftet med överförsäkringsreglerna är att åstadkomma ett »tak» för
försäkringsersättningen, varigenom garanteras att ersättningen inte överstiger
den behållna inkomsten, dvs. arbetsinkomsten efter avdrag av skatt.
3 liihung titt riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 115

Kungi. Maj. ts proposition nr 115 år 1964

Den normalt tillförsäkrade ersättningen måste följaktligen minskas, om
den eljest skulle ge kompensation utöver »taket», överförsäkringsreglerna
tillgodoser således inkomstbortfallsprincipen.

Enligt 15 § arbetslöshetskasseförordningen äger kassa — efter godkännande
av tillsynsmyndigheten — fördela sina medlemmar på klasser med
skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäkrings
villkor i övrigt. Medlemmarna är i regel skyldiga att tillhöra viss klass.
Indelningsgrunder är arbetsinkomst, ålder, kön, yrkestillhörighet eller anställningsförhållanden.
Daghjälpen kan utgå med samma belopp i olika
klasser inom en kassa. I sådana fall utgår avgifterna i motsvarande klasser
med olika belopp, varvid den lägre avgiften uttas av medlemsgrupp med
mindre arbetslöshetsrisk. Tendensen i arbetslöshetskassorna går mot allt
färre daghjälpsklasser; en fjärdedel av dem har f. n. bara en sådan klass.

Ersättningstidens längd är inom vissa gränser bestämd i 31 § arbetslöshetskasseförordningen.
Tiden är minst 120 dagar och högst 156 dagar eller,
med tillsynsmyndighetens medgivande, högst 210 dagar. Enligt artikel 24
i 1952 års konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet,
antagen av Internationella arbetsorganisationen (ILO), skall ersättning
utgå så länge följderna av det inträffade riskfallet består, dock att
ersättningstidens längd, när skyddet omfattar endast vissa kategorier av
arbetstagare, får begränsas till 13 veckor under en period av tolv månader.

Inom stora delar av det svenska näringslivet förekommer variationer i
sysselsättningen mellan sommar och vinter, huvudsakligen beroende på klimatiska
förhållanden men i viss mån även på andra faktorer. Säsongarbetslöshetens
utbredning inom olika yrkesområden framgår av att ej mindre
än 17 arbetslöshetskassor i sina stadgar infört bestämmelser, genom vilka
rätten till ersättning inskränks under perioder, då mer eller mindre regelbundet
återkommande arbetslöshet uppstår. I åtskilliga fall har så skett
efter anmodan av tillsynsmyndigheten. Denna har nämligen enligt 34 g
arbetslöshetskasseförordningen möjlighet att, om den finner erforderligt,
föreskriva en dylik begränsning i ersättningsrätten. Detta kan ske på tre
olika sätt. Av dem innebär det enda som numera tillämpas, att den tid för
vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret uppdelas i två perioder,
av vilka den ena skall omfatta tid då arbetslöshet regelbundet förekommer.
I flertalet kassor utgår sålunda ersättning för ett maximerat antal
dagar under en viss period, begränsningstiden, t. ex. för högst 48 dagar
under tiden den 1 december—den 31 mars. Antalet ersättningsdagar under
begränsningstiden varierar i några kassor, beroende på i vilken utsträckning
medlemmarna i vederbörande kassa eller klass kollektivt eller
vederbörande medlem individuellt arbetat och erlagt avgifter under motsvarande
tid de två närmast föregående åren. Härutöver finns en helt annan
typ av säsongbegränsningsbestämmelser. De innehåller inte föreskrifter
om vare sig begränsningstid eller maximerat antal ersättningsdagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

Förutsättning för ersättning i dessa fall är, att medlemmen under något av
de två närmast föregående åren arbetat i viss omfattning under den månad
som motsvarar den i vilken den aktuella ersättningsdagen ingår. Bestämmelser
av denna art tillämpas inom fyra kassor, inom vilkas verksamhetsområden
arbetssäsongen inte är enhetlig.

I åtskilliga kassor gäller, att medlem undantas från säsongrestriktioner
under den aktuella begränsningsperioden, om han under motsvarande tid
de närmast föregående åren genom sin avgiftsbetalning visar sig ha arbetat
i viss, relativt stor utsträckning. Han anses då inte vara att hänföra till
kategorin säsongarbetare.

Utredningen

Till en början föreslår utredningen, att daghjälpen i fortsättningen kallas
dagpenning, varigenom grundförmånen inom arbetslöshetsförsäkringen får
en benämning som bättre överensstämmer med dess karaktär av försäkringsmässig
förmån än ordet daghjälp, vilket närmast leder tanken till en
behovsprövad »hjälp».

När det så gäller frågan om dagpenningens maximer ing erinrar
utredningen om att 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen som
allmän målsättning för försäkringen uppställde en kompensationsgrad, vilken
för ensamstående inte skulle understiga 50 procent av nettoinkomsten,
varvid hänsyn inte tagits till karenstiden. Emellertid finner utredningen
denna kompensationsgrad väl låg mot bakgrunden av den moderna socialförsäkringens
standard. Angelägenheten av en relativt hög kompensationsgrad
framträder även genom den bundenhet vid en viss utgiftsnivå som
karakteriserar människorna i det moderna samhället. Karenstidens kompensationssänkande
effekt framför allt vid kortare arbetslöshet bör inte
heller underskattas, i all synnerhet som denna effekt blir större i samma
mån som man genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder lyckas förkorta
arbetslöshetsperioderna.

För att finna ett lämpligt dagpenningmaximum använder utredningen två
metoder. Den första bygger på medelinkomsten 1963 för industriarbetare.
Den var vid 7,5 timmars arbetsdag ca 53 kr. och vid 9 timmars arbetsdag
ca 64 kr., eller efter källskatteavdrag 41 resp. 49 kr. Med utgångspunkt i
denna medelinkomst anser utredningen ett dagpenningmaximum om 40 kr.
lämpligt. Visserligen kan, fortsätter utredningen, skillnaden mellan detta
belopp och 50 procent av sagda medelinkomst synas väl stor, men det bör då
beaktas att detta maximum avses gälla för en längre tid, under vilken lönerna
kan väntas stiga. Erfarenheten anses ge vid handen att ett maximibelopp
av angiven art uppnås först sedan viss tid förflutit. Utredningen räknar därför
med alt den högsta dagpenningen eu tid framåt sannolikt kommer att
uppgå till 30—35 kr.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1964

I den andra metoden gör utredningen en jämförelse med sjukförsäkringen
på följande sätt.

De olikartade ersättningssystemen i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna
gör emellertid, att en jämförelse dem emellan i detta hänseende måste begränsas
till maximiersättningarna.-----Det högsta sjukpenningbeloppet

har fastställts till 28 kr. vid en årsinkomst av 21 000 kr. och däröver. Sjukpenning
utgår för sju dagar per vecka. Ersättningen för medlem i högsta
sjukpenningklassen uppgår således för hel vecka till 7 X 28 = 196 kr. I den
av oss föreslagna 5-dagarsförsäkringen kan ersättning utgå för högst fem
dagar i veckan. För att samma belopp, 196 kr., skall utgå under fem dagar
erfordras en dagpenning av 39: 20 kr. eller i runt tal 40 kr. Även om härvid
får beaktas, att maketillägg inte utgår i sjukförsäkringen samt att barntillägg
utgår med belopp från 1—3 kr. beroende på antalet barn, medan barnlillägget
i arbetslöshetsförsäkringen enligt vårt förslag som förut nämnts är 2 kr.
per barn för högst fyra barn, torde således även från samordningssynpunkt
skäl föreligga att som högsta dagpenning välja 40 kr.

Vidare erinrar utredningen om att viss del av höjningen av dagpenningmaximum
är motiverad av övergången från sexdagarsförsäkring till femdagarsförsäkring.
Den tekniska omräkningen av nuvarande maximibelopp
innebär en höjning av detta med 20 procent till 24 kr.

Familj etilläggets storlek måste enligt utredningen bedömas i
samband med dagpenningen. En mera väsentlig höjning av familjetillägget
innebär ett avsteg från inkomstbortfallsprincipen, vilken utredningen anser
bör gälla i modern socialförsäkring. Höjs även dagpenningen måste överförsäkringsavdrag
göras även för familjeförsörjare med relativt små familjer.
Minskat familjetillägg i förening med höjd dagpenning skulle ge bättre
kompensationsgrad för inkomstbortfall, något som anses angeläget därför
att den största arbetslösheten finns i åldersgrupperna 45—55 år, av vilka
ungefär hälften inte uppbär barntillägg. Utredningen föreslår att familjetillägget
begränsas så att make- och husföreståndarinnetillägg slopas, att
antalet barntillägg till dagpenningen maximeras till fyra och att barntillägget
utgår med oförändrat belopp 2 kr. per barn. Samtidigt föreslås att den härigenom
uppkommande besparingen på det statsbidrag, som utgått för familjetillägg,
iillgodoföres statsbidraget för dagpenningen. Denna fråga behandlas
närmare i det följande. Utredningen tillägger att i samma mån som
familj etillägget minskar kan den del av medlemsavgifterna som för närvarande
beräknas för detta tillägg — dvs. de 25 procent av familjetilläggskostnaderna
som ej täcks av familjetilläggsbidraget — disponeras för en
höjning av dagpenningen utan motsvarande höjning av avgiften.

överförsäkringsbestämmelser bör alltjämt finnas, anser
utredningen och anför som skäl följande.

På grund av att de flesta kassorna har endast ett fåtal daghjälpsklasser
blir inkomstspridningen ofta betydande bland medlemmarna i varje klass.
Den för närvarande obetydliga förekomsten av överförsäkringsfall är dessutom
till stor del betingad av försäkringsersättningens eftersläpning i för -

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 196b

hållande till arbetsinkomsten och av den därigenom uppkomna låga kompensationsgraden.
Den väsentliga förbättring som vi förutsätter i fråga om
dagpenningen kan dock antas komma att i viss mån öka antalet överförsäkringsfall.
Även vid en låg frekvens av tillämpningen av överförsäkringbestämmelserna
är det dock i det enskilda fallet av stor betydelse, att den
försäkrade ej får mera i ersättning från försäkringen när han är arbetslös
än han uppbär i lön, då han bar arbete.

I fråga om överförsäkringstabellens utformning framhåller utredningen
att den för närvarande utöver källskatteavdraget gällande marginalen om
1/s av nettoinkomsten motiveras av att vissa utgifter, som den försäkrade hav
då han arbetar, t. ex. fackföreningsavgifter och resekostnader, bortfaller vid
arbetslöshet. Ett starkt skäl för en relativt stor marginal utöver skatten är
enligt utredningen att det måste framstå som avgjort fördelaktigare för en
försäkrad att ta arbete än att uppbära försäkringsersättning. Risken för
överförsäkring i samband med ersättningsberättigad arbetslöshet som omfattar
endast fredag och lördag har hittills varit ett motiv för den fastställda
marginalen. Denna risk anser utredningen minska, då arbete utförs under
fem dagars arbetsvecka. Med hänsyn härtill och framför allt till det förhållandet
att överförsäkringsavdraget i allmänhet drabbar medlemmar med
de lägsta inkomsterna föreslår utredningen att marginalen minskas till en
tiondel av nettoförtjänsten.

Gällande överförsäkringstabell med olika överförsäkringsgränser för familjeförsörjare
och icke familjeförsörjare medför enligt utredningen inte
större skillnad mellan de båda grupperna än högst 2 kr. i fråga om den
dagsinkomst som lägst fordras för att erhålla viss ersättning. För att förenkla
tillämpningen föreslår utredningen en enhetlig överförsäkringsgräns.
I enlighet härmed och med källskatteavdraget beräknat efter en sammanlagd
kommunal utdebitering av 16 i stället för som nu 15 kr. per skattekrona
föreslår utredningen följande överförsäkringstabell.

I enlighet med sina direktiv har utredningen övervägt om det är lämpligt
och möjligt att övergå till en klassindelning liknande sjukförsäkringens
system med försäkringsersättningen graderad bara efter arbetsförtjänsten.
Därvid konstateras att ersättningen inom sjukförsäkringen är fast
knuten till en beräknad årsinkomst. Denna direkta anknytning till årsinkomsten
förekommer inte inom arbetslöshetsförsäkringen. Inom vissa
kassor finns visserligen en klassindelning efter månadsinkomsten, men för
säsongarbete ger detta ett annat resultat än om årsinkomsten skulle utgöra
klassificeringsgrunden. överförsäkringsbestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen
är grundade på dagsinkomsten, vilket för icke årsanställda kan
ge ett helt annat resultat än om ersättningens storlek bedöms efter årsinkomsten.
En övergång till sjukförsäkringens system med årsinkomsten
som grund för ersättningen skulle följaktligen innebära en ny princip för
att bestämma försäkringsersättningen. I vissa fall skulle det för icke årsarbetare
kunna innebära eu försämring av ersättningen. Vidare skulle krä -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

Kronor

Dagsinkomst	Högsta ersättningsbelopp	Dagsinkomst	Högsta ersättningsbelopp
12	10	42	30
14	11	44	31
15	12	46	32
16	13	48	33
17	14	50	34
18	15	51	35
20	16	53	36
21	17	55	37
23	18	56	38
24	19	57	39
26	20	58	40
27	21	59	41
29	22	60	42
31	23	62	43
32	24	63	44
34	25	64	45
35	26	66	46
37	27	68	47
38	28	69	48
40	29

vas så många dagpenningsklasser, att ett dylikt system av praktiska skäl får
anses orealistiskt. Härtill kommer svårigheter att på avgiftssidan förverkliga
de krav som systemet skulle komma att ställa. Utredningen kan därför inte
i fråga om ersättningen inom arbetslöshetsförsäkringen förorda en övergång
till det inom sjukförsäkringen tillämpade systemet för klassindelning. Den
anser uppenbart, att en frivillig arbetslöshetsförsäkring inte kan i en och
samma kassa administrera lika många klasser och därmed lika många olika
avgifter som den obligatoriska sjukförsäkringen. Utvecklingen inom arbetslöshetsförsäkringen
har tvärtom gått mot ett mindre antal daghjälpsklasser
i de enskilda kassorna.

Den föreslagna höjningen av dagpenningens maximibelopp kommer att
medge ytterligare möjligheter att variera dagpenningbeloppen. För att skapa
administrativ förenkling och underlätta medlemmarnas flyttning mellan
olika kassor föreslår utredningen att kassorna skall få välja ett eller flera
till sin storlek bestämda dagpenningbelopp som skall ha en för hela arbetslöshetsförsäkringen
gemensam bokstavsbeteckning enligt följande tabell.

Systemet innebär att en viss klass har samma dagpenningbelopp oavsett i
vilken kassa den förekommer. Höjs dagpenningens maximum kan tabellen
kompletteras med nya klasser utan ändring av de befintliga. Avgiften för
samma klass kan däremot variera i olika kassor, exempelvis med hänsyn till
arbetslöshetsrisk.

För att kunna bedöma frågan om den maximala ersät tningstiden
per försäkringsår har utredningen undersökt hur många medlemmar som

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196b

Klassbeteckning	Dagpenning Kr.
A............................	12
B............................	14
G............................	16
D............................	18
E............................	20
F............................	22
G............................	25
H............................	27
I.............................	30
J............................	32
K............................	35
L............................	37
	40

utnyttjat den maximala tiden (utförsäkringsfall). Av undersökningen framgår
att utförsäkring efter maximal ersättningstid inte skett i någon större
omfattning under de tre försäkringsåren 1958/59—1960/61. Särskilt gäller
detta medlemmar i åldern under 60 år. Mera omfattande utförsäkring har
förekommit i högre åldersgrupper, i synnerhet för medlemmar som fyllt
67 år.

Utredningen prövar först om tidsbegränsningen kan slopas helt såsom
skett inom övriga socialförsäkringar. Därvid fastslås att det i princip måste
anses ligga utanför försäkringens uppgift att fortlöpande utge ersättning
till medlem som är arbetslös under mycket lång tid. Det kan nämligen under
sådant förhållande i många fall starkt ifrågasättas, om arbetslöshet i verklig
mening längre föreligger, dvs. om medlemmen både kan och vill arbeta.
Dessutom torde den omständigheten att ersättningen upphör efter viss tid
utgöra en sporre för medlemmen att själv vara verksam för att skaffa sig ett
arbete, innan ersättningstiden utgått. Härtill kommer att ersättningsrättens
relation till vissa avgifts- och arbetsvillkor av tekniska skäl gör det nödvändigt
att föreskriva en viss begränsning av ersättningstiden. Utredningen finner
inte tänkbart att slopa tidsbegränsningen.

Den maximala ersättningen bör, anför utredningen, motsvara den längsta
tid som under normala förhållanden behövs för att hjälpa de arbetslösa genom
andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder än utbetalning av försäkringsersättning.
Från denna synpunkt finner utredningen nuvarande maximitiden
156 dagar godtagbar.

Erfarenheten under efterkrigstiden visar enligt utredningen att sysselsättningsförhållandena
inom näringslivet kan ändras väsentligt utan att
långtidsarbetslöshet behöver uppstå annat än i relativt få fall. Man måste
emellertid, oavsett vilket arbetsmarknadsläge som råder, utgå från att det
alltid kommer att finnas kassamedlemmar som har svårt att få nytt arbete
vid arbetslöshet. Med hänsyn till de möjligheter till såväl geografisk som
yrkesmässig rörlighet på arbetsmarknaden som den nuvarande arbetsmarknadspolitiken
ger, finns det dock anledning anta, att den arbetslöshet som

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196i

drabbar flertalet av de utförsäkrade medlemmarna i själva verket är av eu
annan art än den som i ersättningshänseende principiellt bör rymmas inom
arbetslöshetsförsäkringens ram. Självfallet finns bland dessa medlemmar
även sådana som är i verklig mening arbetslösa. Om en medlem inte lyckats
få nytt arbete efter ett halvt års arbetslöshet måste dock, åtminstone i ett
normalt arbetsmarknadsläge, detta förhållande grunda sig på speciella omständigheter.
Som exempel nämner utredningen, att för lokalt bundna medlemmar
lång tid kan förflyta, innan de får nytt arbete, om det företag
där de varit anställda lagts ned och andra arbetstillfällen på bostadsorten
saknas. Med hänsyn j ust till dessa medlemmar, vilkas långvariga arbetslöshet
är betingad av enbart arbetsmarknadsförhållanden, föreslår utredningen
att den maximala ersättningstiden förlängs. De nuvarande maximitiderna
156 och 210 dagar motsvarar 26 resp. 35 kalenderveckor. I en femdagarsförsäkring
motsvarar samma antal veckor 130 resp. 175 dagar. Förslaget
är — under förutsättning att femdagarsvecka införs — att den längsta
ersättningstiden blir 150 dagar, dvs. 30 kalenderveckor mot nuvarande 26.
Tillsynsmyndighetens befogenhet att medge längre tid bör behållas och avse
en längsta tid om 200 dagar, motsvarande 40 femdagarsveckor.

Det ökade antal möjliga ersättningsdagar som förslaget medför får enligt
utredningens uppfattning inte någon nämnvärd betydelse. Följande skäl anförs
härför. Utförsäkringsfallen är relativt få. Den av utredningen föreslagna
avvecklingen av pensionärernas ersättningsrätt medför att omkring hälften
av utförsäkringsfallen försvinner. Slutligen torde åtgärder för att möjliggöra
de långtidsarbetslösas återinträde i arbetslivet komma att intensifieras och
sättas in på ett tidigare stadium än som hittills skett, vilket också väntas
reducera antalet utförsäkringsfall.

Utredningen redogör för tre skäl som brukar åberopas för begränsad ersättningstid
vid säsongarbetslöshet. Det första är att lönerna inom
säsongyrkena skulle vara förhållandevis högre än i andra yrken, varför medlemmar
med säsongyrken borde kunna försörja sig med egna medel under
säsongarbetslösheten. Det andra skälet är försäkringsmässigt och innebär
att, eftersom försäkringsobjektet, dvs. arbetet, är begränsat till viss del av
året, ersättning inte bör utgå i samma utsträckning som då arbete regelmässigt
utförs under hela året. Det tredje skälet för begränsad ersättningstid
inom säsongyrkena är att medlemsavgifterna i berörda kassor skulle bli för
höga om ersättning skulle utgå utan inskränkningar under arbetslöshetssäsongen.

Av utredningen företagna undersökningar visar att säsongarbetslösheten
— varmed avses skillnaden mellan arbetslöshetens årsmedeltal och lägsta
arbetslösheten för året — hållit sig på en relativt jämn nivå under hela efterkrigstiden.
1958 var den 1,2 procent, 1960 endast 0,6 procent. Värdet för
1960 innebar en säsongarbetslöshet som omfattade omkring 8 000 årsarbetare.
Av dem fanns omkring 4 500 i byggnadsarbetarnas kassa, och deras sä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

songarbetslöshet var 1958 5,5 procent och 1960 3 procent. Ca 700 fanns i
skogsarbetarnas kassa och för dem var säsongarbetslösheten 1958 3,6 procent
och 1960 2,1 procent.

Mot denna bakgrund undersöker utredningen om medlemmarna skulle
kunna bära de ökade avgifter som blir följden av slopade säsongrestriktioner.
Resultatet är att avgifterna i byggnadsarbetarnas kassa skulle stiga med omkring
60 öre i månaden och i skogsarbetarnas kassa med omkring 55 öre,
beräknat efter ett normalår och med nuvarande ersättningsbelopp och statsbidragsregler.
För samtliga kassor som har medlemmar med säsongarbetslöshetsrisk
uppskattar utredningen kostnadsökningen till 5,3 milj. kr. eller,
med en genomsnittsdagpenning om 30 kr., till 7,2 milj. kr. Av kostnadsökningen
skulle 3,2 resp. 4 milj. kr. täckas av statsbidrag.

Utredningen anser att den avvägning som ligger till grund för begränsad
ersättning vid säsongarbetslöshet inte kan anses avpassad efter nuvarande
förhållanden. I ett arbetsmarknadsläge som det under försäkringsåret
1961/62, vilket utredningen betecknar som ett normalår, bör kostnadssynpunkter
inte hindra att begränsningsbestämmelserna upphävs. Vidare förutsätter
utredningen att — med den arbetsmarknadspolitik som bedrivs och
de åtgärder i övrigt som på olika områden vidtas för att söka minska säsongvariationerna
— säsongarbetslösheten i framtiden i varje fall inte nämnvärt
kommer att överstiga den under efterkrigstiden genomsnittliga nivån. Emellertid
framhåller utredningen att ett borttagande av restriktionerna kan få
ekonomiska konsekvenser för en enskild kassa. Begränsningsbestämmelser
kan behövas beträffande smärre grupper av medlemmar. Utredningens förslag
avser därför inte ett generellt förbud mot säsongrestriktioner. Enligt
dess mening bör en reform gå ut på att kassorna får möjlighet att efter eget
bedömande behålla eller upphäva säsongbegränsningsbestämmelserna. Tillsynsmyndighetens
befogenhet att föreskriva säsongbegränsningar bör dock
kvarstå. Ingripande från tillsynsmyndighetens sida synes böra ske endast
i fall, då försäkringen i nu ifrågavarande sammanhang utnyttjas på ett icke
önskvärt sätt eller om det skulle vara påkallat av ekonomiska skäl.

Det finns enligt utredningen anledning räkna med att säsongkassorna
med vissa undantag kommer att utnyttja möjligheten att slopa säsongbegränsningsbestämmelserna.
Undantagen torde komma att främst utgöras
av kassor, vilka infört dylika bestämmelser, inte på grund av att säsongarbetslösheten
har någon större utbredning inom vederbörande yrkesområden
utan för att söka förhindra, att medlemmar, som mera regelmässigt har
förvärvsarbete endast i mindre omfattning under året och vilkas arbetsutbud
i realiteten är begränsat till viss tid, utnyttjar försäkringen under den återstående
delen av året under hänvisning till att de är lokalt bundna och att
arbete inte finns att tillgå på hemorten.

Slutligen anmärker utredningen, alt slopade säsongrestriktioner betyder
eu administrativ lättnad för vederbörande kassa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196h

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna benämningen dagpenning finner länsarbetsnämnden
i Jämtlands län mindre välbetänkt eftersom den är ett vedertaget
uttryck för dagslön vid tidsersättning för arbete i öppna marknaden.

Förslaget om dagpenningens maximering till 40 kr. biträds
av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, socialnämnden
i Stockholm, arbetslöshetsnämnden i Hälsingborg, landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation och de erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation. Ingen remissinstans finner den föreslagna höjningen för
kraftig. Socialnämnden i Stockholm påpekar att försäkringens frivilliga karaktär
har den ogynnsamma effekten att höjd dagpenning inom vissa yrkesgrenar
kan göra medlemsavgifterna så höga att arbetstagarna kan avskräckas
från eller sakna möjlighet att försäkra sig i erforderlig utsträckning.
LO tillägger att de flesta kassorna inte omedelbart torde ha ekonomiska
möjligheter att tillämpa den högsta dagpenningklassen men att löneutvecklingen
och standardstegringen inom en relativt snar framtid kommer att
skapa behov av högre ersättningar från arbetslöshetsförsäkringen om man
där vill behålla inkomstbortfallsprincipen.

Flera dagpenningklasser med högre belopp än utredningen föreslagit
önskar arbetslöshetsnämnden i Göteborg. Som skäl anförs att de föreslagna
beloppen avser fem dagars understöd mot f. n. sex, att familjetillägget föreslås
bli begränsat samt att det penningvärde, som förslaget är grundat på,
får antagas bli försämrat innan reformen hinner genomföras.

Med anledning av utredningens jämförelse mellan högsta dagpenning och
högsta sjukpenning anför riksförsäkringsverket att enligt uttalande vid tillkomsten
av lagen om allmän försäkring den nuvarande sjukpenningskalans
maximum 28 kr. bör betraktas som en etapp på vägen mot överensstämmelse
med inkomsttaket inom tilläggspensioneringen, vilket från och med
1964 är 36 000 kr. Höjs sjukpenningens maximum, måste också dagpenningens
maximum höjas i motsvarande mån.

Förslaget att begränsa familjetillägget tillstyrks förbehållslöst
av arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län. I övrigt är
de tillstyrkande yttrandena försedda med reservationer. Sålunda anser länsarbetsnämnden
i Jämtlands län att barntilläggen kan förenklas så att ett belopp
gäller för ett eller två barn samt ett annat, högre, belopp för tre barn
eller fler. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation bygger sitt
tillstyrkande på förutsättningen att dagpenningen kan höjas till godtagbar
nivå. Obegränsat antal barntillägg förordas av socialstyrelsen, arbetslöshetsnämnden
i Stockholm och landsorganisationen, vilka i övrigt är ense med
utredningen i frågan om familjetillägget.

Barntillägget bör med hänsyn till försörjningsbördan i barnfamiljerna

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196b

bestämmas så att dess reella värde inte minskar, anser länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt arbelslöshetsnänmden i Göteborg.

Östergötlands läns socialvårds förbund förordar att familj etillägget behålls
oförändrat. Utredningens förslag anses medföra att familjeförsörjare i
ganska stor utsträckning måste söka socialhjälp till familjens uppehälle
vid arbetslöshet.

överförsäkringsbestämmelserna behandlas endast av länsarbetsnämnden
i Jämtlands län samt Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare, vilka anser att överförsäkringsgränsen alltjämt bör bestämmas
så att från dagsinkomsten dras, förutom källskatt, Vs av nettoinkomsten.
Utredningens förslag om avdrag med Vio av nettoinkomsten befaras
minska de arbetslösas intresse att själva ordna sin sysselsättning. Länsarbetsnämnden
framhåller att detta särskilt gäller medlemmar med skogsarbete
eller annat grovarbete där klädslitning m. m. föranleder förhållandevis
stora utgifter som bortfaller vid arbetslöshet.

Vad utredningen föreslår om klassindelning inom arbetslöshetsförsäkringen
lämnas utan erinran i remissvaren.

Den föreslagna förlängningen av ersättningstiden tillstyrks av
länsstyrelsen i Norrbottens län, länsarbetsnämnden i Jämtlands län, arbetslöshetsnämnden
i Göteborg, fullmäktige i Söderhamn samt Smålands och
Blekinge handelskammare.

Socialnämnden i Stockholm erinrar om att man hittills tillgripit andra
medel än försäkring när det gällt att ge samhälleligt stöd vid långvarig arbetslöshet,
vare sig denna berott på konjunkturnedgång eller på sociala och
medicinska faktorer hos den arbetslöse själv. Nämnden är tveksam om försäkringen
bör förbehållas övergående, arbetsmarknadsbetingad arbetslöshet.
I ett samhälle som blir alltmer genomsyrat av modern rehabiliteringsideologi
kan det, slutar nämnden, vara riktigare, även från behandlingssynpunkt, att
personer, som är på väg att bli ett slags arbetslöshetens restklientel, får sin
försörjning under rehabiliteringstiden från en arbetslöshetskassa och inte
genom socialhjälp.

Behålls nuvarande ersättningstid stimuleras de långtidsarbetslösa att
själva engagera sig aktivt för att få nytt arbete, yttrar Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare och tillägger att den föreslagna förlängningen
inte bidrar till att göra arbetskraften så rörlig som möjligt.

Utredningens förslag angående ersättningstiden vid säsongarbetslöshet
lämnas utan erinran i de flesta yttrandena. Stadskollegiet och
arbetslöshetsnämnden i Stockholm vill gå längre än utredningen och helt
avskaffa säsongbegränsning. De anför att försäkringstagarna under begränsningstiden
hänvisas till den kommunala kontantunderstödsverksamheten.
Arbetslöshetsnämnden i Göteborg anser kravet på full sysselsättning numera
vara så skärpt att regelbundet återkommande säsongarbetslöshet för
stora grupper inte längre kan accepteras från trygghetssynpunkt. Arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1964

löshetsnämnden i Hälsingborg uttalar att merkostnaden inte är större än
att begränsningen helt skulle kunna slopas.

Fullmäktige i Nederkalix understryker vikten av att tillsynsmyndigheten
tar behålla sin befogenhet att föreskriva säsongbegränsningsbestämmelser
när det finns särskilda skäl, t. ex. för transport- och flottningsarbetsgrupper,
som har speciellt korta anställningsperioder.

Att gällande säsongbegränsningsbestämmelser inte bör ändras av kassorna
anser endast Smålands och Blekinge handelskammare. Som skäl för sin mening
anför handelskammaren de ekonomiska konsekvenserna samt svårigheten
att finna garantier mot missbruk av förlängda ersättningstider inom
säsongyrkena.

Departementschefen

Den nuvarande daghjälpen —- som jag i likhet med utredningen finner
lämpligen kunna benämnas dagpenning -— är i arbetslöshetskasseförordningen
maximerad till 20 kr. om dagen. Inom denna gräns äger kassan fastställa
vilket belopp som skall utgå.

Daghjälpsmaximum var före den 1 juli 1953 8 kr. Detta låga belopp
hindrade under åren dessförinnan en anpassning av daghjälpsbeloppen
efter löneutvecklingen. Det 1953 bestämda maximibeloppet 20 kr. var tilltaget
så att det skulle medge en fortsatt sådan anpassning.

När det nu ånyo gäller att undersöka om en anpassning efter löneläget
gör ett höjt maximum nödvändigt måste man ta ställning till vilken kompensationsgrad
som är lämplig. Utredningen anser för sin del att 50 procent
av nettoinkomsten är för liten kompensation samt att en relativt hög
kompensationsgrad är önskvärd. Jag delar denna uppfattning men vill samtidigt
understryka att ersättningen inte får bli så förmånlig att viljan hos
den arbetslöse att söka nytt arbete och anta erbjudet arbete försvagas.

Utredningen föreslår att dagpenningmaximum höjs till 40 kr. och får
här stöd av samtliga remissinstanser. Vid bedömningen av detta förslag bör
beaktas att 4 kr. av höjningen, dvs. 20 procent, belöper på omräkningen
till femdagarsersättning. Vidare framgår av utredningens uppgifter att
medelinkomsten 1963 för industriarbetare, en grupp som intar en dominerande
ställning inom försäkringen, efter avdrag av preliminär skatt uppgick
till 49 kr. per dag för dem som hade femdagarsvecka. En dagpenning
om 40 kr. skulle för denna kategori innebära en kompensationsgrad av
drygt 80 procent. Som utredningen och en remissinstans framhåller kan
man räkna med att kassorna inte genast tillämpar det föreslagna högsta
beloppet. Denna synpunkt är jag angelägen att understryka. Jag anser nämligen
att dagpenningmaximum bör sättas så högt att det medger en anpassning
av dagpenningbeloppen efter löneutvecklingen under en inte alltför
begränsad tid framöver. Det högsta beloppet 40 kr. får då ses som något
man skall uppnå så småningom. Det saknas under sådana förhållanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196k

också anledning befara att kompensationsgraden blir för hög. Ett hinder
häremot utgör för övrigt även överförsäkringsbestämmelserna, soin jag
återkommer till.

Jag finner således i likhet med utredningen och remissinstanserna att ett
dagpenningmaximum om 40 kr. inte är för högt såvitt bedömningen härav
sker med hänsyn till arbetstagarnas behov av skydd mot inkomstbortfall
och till de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna.

I anledning av ett remissuttalande om att avgifterna för högre dagpenning
kan bli avskräckande vill jag tillägga att denna fråga har samband med försäkringens
finansiering med statsbidrag. Härtill återkommer jag i ett senare
avsnitt. Jag vill dock redan här nämna att utredningen grundar sina
kostnadsberäkningar för de närmaste budgetåren på en dagpenning om
30 kr.

I fråga om familj etillägget innebär utredningens förslag att make- och
husföreståndarinnetillägget slopas samt att barntillägget reduceras, vilket
sker genom att det utgår för högst fyra barn och inte höjs över de 2 kr. som
gällt sedan 1959. Minskat familjetillägg i förening med höjd dagpenning
skulle enligt utredningen bättre än hittills kompensera inkomstbortfall.

Alla remissinstanser utom en biträder förslaget att make- och husföreståndarinnetillägget
skall slopas. Jag förordar att så sker och anser att den
besparing som vinns härigenom bör beaktas vid bestämmande av dagpenningen.

Flera remissinstanser vill behålla eller förbättra barntillägget. Enligt min
mening bör den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen såvitt möjligt utformas
efter inkomstbortfallsprincipen. Tillägg som grundas på försörjningsbehovet
innebär ett avsteg härifrån. Höjda dagpenningar ger kassamedlemmarna
möjlighet att försäkra större del av sin inkomst. Frågan om hur
samhället bör tillgodose barnfamiljernas behov anser jag i första hand böra
lösas i annan ordning än genom särskilda tillägg i arbetslöshetsförsäkringen.
Då emellertid, som förut nämnts, dagpenningbeloppen inte kan beräknas
bli höjda mera avsevärt under den närmaste tiden, är det inte lämpligt
att barn tilläggen nu slopas helt. Utredningens förslag att de får utgå
med oförändrat belopp synes lämpligt. Som jag senare återkommer till har
begränsningen av tillägget till att utgå för högst fyra barn ringa ekonomisk
betydelse. Från rättvisesynpunkt måste en sådan ordning vara svårförståelig
och därmed psykologiskt olycklig. Jag föreslår därför att barntilllägget
behålls oförändrat.

överförsäkring — som innebär att försäkringsersättningen överstiger
nettoinkomstförlusten — bör i första hand motverkas genom att dagpenningen
för viss kassa eller klass fastställs med hänsyn till medlemmarnas
löneförhållanden på sådant sätt att risken för överförsäkring kan uppkomma
endast i undantagsfall. I likhet med utredningen anser jag att överförsäkringsbestämmelser
måste finnas för dessa fall.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 115 år 1964

Utredningens förslag att flytta upp överförsäkringsgränsen närmare den
förlorade nettoinkomsten möter gensagor i ett par yttranden. Vid tillkomsten
av gällande beräkningsgrunder, som innebär en marginal av Vs av
nettoinkomsten, anfördes alla de av utredningen nu redovisade skälen för
och emot en mindre marginal (prop. 1956: 144 s. 97—98, 103 och 114). Därutöver
motiverades den större marginalen med att medlem kan ha visst
arbete och därmed viss inkomst utan att förlora försäkringsersättningen. Det
uttalades också att karenstidens längd och karensreglernas utformning i
övrigt hade betydelse för överförsäkringsgränsen. Den förändring som nu
inträtt och som utredningen åberopar som skäl för en till Vio minskad
marginal är endast att risken för överförsäkring vid arbetslöshet under
fredag—lördag minskat till följd av femdagarsveckan. Ä andra sidan vill jag
anmärka att utredningen, enligt vad som framgår av min följande framställning,
föreslår att karensvillkoren görs fördelaktigare för de försäkrade.

Vid tillkomsten av den nuvarande marginalen om Vs uttalade föredragande
departementschefen att såväl högre som lägre tal kunde diskuteras
samt att marginalen Ve i belysning av de olika intressen som här gör sig
gällande syntes kunna godtas i varje fall tills praktisk erfarenhet vunnits
om verkningarna av en sådan marginal.

För egen del anser jag vad som förekommit inte utgöra tillräcklig anledning
att frångå marginalen Ve. I övrigt biträder jag förslaget beträffande konstruktionen
av överförsäkringstabellen.

Utredningen finner att det av principiella och praktiska skäl inte är lämpligt
att inom arbetslöshetsförsäkringen övergå till en klassindelning av
samma typ som inom sjukförsäkringen. Några remissuttalanden i denna
fråga finns inte och jag biträder för min del utredningens mening. Förslaget
att förenkla systemet genom enhetlig beteckning på dagpenningklasserna
finner jag välmotiverat och jag förordar därför att det genomförs.

Ersättningstidens längd har nära samband med de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som kan vidtas vid långtidsarbetslöshet. Bland de långtidsarbetslösa
kan urskiljas två kategorier. Den ena består av personer vilkas
arbetslöshet beror på sociala och medicinska faktorer hos dem själva eller,
som utredningen uttrycker det, kassamedlemmar som alltid kommer att ha
svårt att få nytt arbete vid arbetslöshet oavsett vilket konjunkturläge som
råder. Beträffande denna kategori bör enligt utredningen försäkringen inte
användas för att bereda ersättning under mycket lång tid. Endast en remissinstans
har här en avvikande mening. För egen del anser jag att det i
princip måste ligga utanför en frivillig arbetslöshetsförsäkrings uppgifter
att fortlöpande utge ersättning i dessa fall. Deras förekomst är således inte
heller enligt min mening skäl för att förlänga ersättningstiden.

Den andra kategorin utgörs av dem vilkas långtidsarbetslöshet främst beror
på att de är ortsbundna. Det gäller i huvudsak äldre arbetsföra, men inte
pensionsmässiga, kassamedlemmar i utflyttningsområden. Med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196b

denna grupp föreslår utredningen att den maximala ersättningstiden förlängs
från 26 till 30 veckor. Tillstyrkande yttranden avges här från bl. a.
Norrbottens och Jämtlands län. 30 veckor motsvarar 150 dagar i femdagarsförsäkringen
eller 20 dagar utöver vad enbart en omräkning till sådan försäkring
i och för sig skulle medföra. Utredningen framhåller att det föreslagna
ökade antalet ersättningsdagar inte skulle få någon nämnvärd betydelse.
Eftersom alltså en mindre grupp långtidsarbetslösa om utredningens
förslag genomförs kan tillgodoses utan nämnvärda kostnader anser jag
mig böra biträda förslaget för att därigenom göra det möjligt för de kassor
som så önskar att förlänga ersättningstiden. Jag tillstyrker också förslaget
att tillsynsmyndigheten skall kunna medge en ersättningstid upp till 200
dagar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den nu gällande kortaste ersättningstiden
avsevärt överstiger vad som fordras enligt den ILO-konvention
för social trygghet som Sverige anslutit sig till.

Arbetslöshetskassorna inom de yrkesområden, där säsongarbetslöshet varit
vanlig, har alltsedan försäkringens tillkomst nödgats begränsa ersättningstidens
längd under lågsäsongen. Det ekonomiska nödtvång som legat
bakom begränsningen har från formellt försäkringsmässig synpunkt kunnat
motiveras med att försäkringsfallet — arbetslösheten — inte kunnat
inträffa under årstider då arbete inom yrket inte brukat förekomma.

Under de båda senaste decennierna har mycket stora framsteg gjorts i
fråga om att minska säsongarbetslösheten. Betecknande är utredningens
uppgift om att 1960 endast omkring 4 500 medlemmar i byggnadsarbetarnas
kassa, vilken omfattade nära 150 000 medlemmar, var säsongarbetslösa.
Inom ett annat traditionellt säsongyrke, skogsarbetet, har utvecklingen gått
mot anställning av årsarbetare, vilket självfallet varit ägnat att utjämna
säsongvariationerna inom denna grupp.

Den här antydda utvecklingen torde delvis förklara utredningens slutsats
att det från avgiftssynpunkt är genomförbart att slopa säsongrestriktionerna
i många kassor. Samtidigt innebär denna utveckling att det försäkringsmässiga
skälet för säsongrestriktioner förlorat i styrka; de områden
där man kan tala om ständig eller vanligt förekommande säsongarbetslöshet
blir allt färre. Jag delar därför utredningens av remissinstanserna inte
motsagda mening att man numera kan och bör göra en annan avvägning
i detta hänseende än den som ligger till grund för de nuvarande säsongbegränsningarna.
Säsongbegränsningsbestämmelserna i kassastadgarna bör
således kunna upphävas i avsevärd utsträckning.

Det nuvarande systemet innebär att kassorna har frihet att själva bestämma
i detta ämne samt att tillsynsmyndigheten kan ge föreskrifter som
begränsar ersättningsrätten. Utredningen föreslår ingen ändring av systemet
utan bara en ändrad tillämpning inom dettas ram. Jag anser denna
ordning alltjämt vara den lämpligaste, eftersom det därigenom blir möjligt

Kungi. Maj. ts proposition nr Ilo år t96b

att fortlöpande ta hänsyn till arbetsmarknadspolitikens och andra omständigheters
inverkan på olika yrkesområden där säsongarbetslöshet förekommer.
Det blir också möjligt att behålla säsongrestriktionerna där de inte
kan undvaras. Utredningen nämner i detta sammanhang dels att ekonomin
i vissa kassor inte tål att restriktionerna upphör, dels att möjlighet måste
finnas att hindra att försäkringen utnyttjas otillbörligt. I ett remissyttrande
anges att vissa yrkesgrupper enligt sakens natur har särskilt korta
anställningsperioder. Jag vill för egen del starkt understryka att dessa och
andra undantagsfall alltjämt måste behandlas särskilt och att det därför
är viktigt att det finns möjligheter för tillsynsmyndigheten att föreskriva
säsongrestriktioner. Föreskrift härom bör således kunna meddelas även om
restriktionerna slopats men detta visat sig medföra olägenheter.

Karens och ersättning för enstaka arbetslös dag
Gällande bestämmelser

Ersättning får inte börja utgå till en kassamedlem förrän han varit arbetslös
under sex dagar, karenstiden (28 § arbetslöshetskasseförordningen). Dessa
dagar behöver inte ligga i följd men får inte vara utspridda över en längre
tid än 21 dagar, ramtiden. Som karensdag räknas endast dag för vilken hel
daghjälp skulle ha utgått om karensvillkoret varit fullgjort. Enligt 32 §
andra stycket arbetslöshetskasseförordningen kan medlem som arbetat fem
dagar i en kalendervecka inte få ersättning för den sjätte dagen. Sådan enstaka
arbetslös dag ingår således inte heller i karenstiden. Alla de i förordningen
uppställda villkoren för hel ersättning skall vara uppfyllda redan under
karenstiden. Ett av dessa villkor är att medlemmen den arbetslösa dagen
personligen har anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen eller
fått dispens från sådan besöksskyldighet. Härav följer att arbetslös dag före
det första besöket på förmedlingen i regel inte får räknas som karensdag.

I vissa fall behöver inte medlem fullgöra karens, karensbefrielse. Karenstiden
anses sålunda genomgången, när medlem blir arbetslös efter att ha
uppburit hel sjukpenning för så många dagar, att deras antal ökat med tre
motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden, eller åtnjutit tilläggssjukpenning
med anledning av barnsbörd eller fullgjort värnpliktstjänstgöring
i minst 30 dagar. Villkor för karensbefrielse i dessa fall är, att medlemmen
anmält sig som arbetslös hos arbetsförmedlingen senast sjunde kalenderdagen
efter det försäkringsförmånen upphört eller tjänstgöringen avslutats
samt företer intyg härom (markering på kassakortet) för redogöraren,
det s. k. anslutningsvillkoret.

I princip fordras ny sex dagars karenstid varje gång kassamedlemmen blir
arbetslös. Denna princip modifieras emellertid av den s. k. 48-dagarsregeln.
Om medlem styrker, att han inte haft arbete mer än sammanlagt 48 dagar

Kungl. Maj.ls proposition nr 115 ur 196A

efter det han senast fullgjort karens eller efter det han senast uppburit daghjälp
för minst fem av sex på varandra följande dagar eller befriats från
karens, behöver han enligt 28 § 2 mom. sista stycket arbetslöshetskasseförordningen
inte genomgå ny karens. Karensen hålles »levande» under denna
tid, och medlemmen kan följaktligen omedelbart få ersättning för arbetslösa
dagar som då infaller. I och med att medlemmen arbetar den 49 :e dagen
»dör» karensen, och ny karens eller karensbefrielse erfordras, innan ersättning
åter kan börja utgå. 48-dagarsberäkningen avbryts även genom att medlem
med levande karens uppbär hel sjukpenning för minst tre dagar, får
tilläggssjukpenning med anledning av barnsbörd eller fullgör värnpliktstjänstgöring
minst 30 dagar.

Utredningen

Det nuvarande karenssystemet är enligt utredningen mindre tillfredsställande
från såväl principiella som administrativa synpunkter. De
principiella betänkligheterna sammanhänger närmast med kravet på ny karens
vid förnyad arbetslöshet, varigenom de kassamedlemmar missgynnas
som drabbas av arbetslöshet mer än en gång per försäkringsår, även om
verkningarna i praktiken modifieras väsentligt genom 48-dagarsregeln. Emellertid
ger just denna regel upphov till en av de mest kännbara administrativa
olägenheterna i det nuvarande systemet.

Utredningen prövar olika karenssystem. En undersökning i 13 arbetslöshetskassor
med sammanlagt 884 000 medlemmar visar att under försäkringsåret
1960/61 andelen medlemmar, som fullgjort en karensperiod, var
5,2 procent. 0,42 procent av medlemmarna hade två karensperioder och endast
0,02 procent hade tre eller flera. Utredningen beräknar härefter kostnadsökningarna
för de olika tänkbara karenssystem som framgår av följande
tablå.

Direkta kostnadsökningar

Karenssystem

Statens andel

Kassornas

andel

Totalt

1 a) 5 + 5 + 5 osv...................

b) 3-|-3-|-3 osv...................

2 a) 5 + 5..........................

b) 3 + 3..........................

3 a) 5+3 + 3 osv...................

b) 5 + 3..........................

4 a) 5.............................

b) 3.............................

5 0.............................

Motsvai
4 610 000

55 000

4 650 000

350 000

380 000

870 000

5 140 000

11 530 000

ar gällande bestä
2 920 000

35 000

2 940 000

220 000

240 000

550 000

3 250 000

7 310 000

mmelser

7 530 000

90 000

7 590 000

570 000

620 000

1 420 000

8 390 000

18 840 000

I förhållande till det nuvarande systemet (6 + 6 + 6 osv.) innebär de olika
systemen en förkortning av karensen i fråga om antingen karensperiodernas
antal eller deras längd eller bådadera. En uppmjukning av nuva4
— Bihang till riksdagens protokoll 196/i. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1965

rande regler medför ökade kostnader för staten och kassorna. Kostnadsökningarna
kan indelas i direkta och indirekta. Till grund för beräkningen
av de förra ligger bl. a. tillgängliga uppgifter om det antal karenser ersättningsberättigade
medlemmar genomgått under ett försäkringsår. De indirekta
kostnadsökningarna hänför sig till de utbetalningar till ersättningssökande
medlemmar, som tillkommer genom karensbestämmelsernas uppmjukning,
dvs. till sådana medlemmar som enligt nu gällande regler inte
skulle ha varit arbetslösa tillräckligt antal dagar för att vara berättigade
till ersättning eller som saknat »levande karens». Underlag för att beräkna
de indirekta kostnadsökningarna saknas. Utredningen fastslår dock att de
varierar avsevärt mellan de olika systemen och att de stiger progressivt
ju mer liberala karensbestämmelserna är.

Efter en genomgång av de i tablån upptagna karenssystemen anför utredningen
sammanfattningsvis i huvudsak följande. En tredagar skar ens
med obegränsat antal karensperioder (1 b i tablån) — i överensstämmelse
med den allmänna sjukförsäkringen — innebär administrativt en försämring
i jämförelse med nuvarande bestämmelser. De gynnsammare ersättningarna
står inte i proportion till kostnaderna för detta system. En begränsning
av antalet karensperioder (2 a och b) ger ett alltför obetydligt
resultat i administrativt hänseende. Dessutom skulle detta system praktiskt
taget sakna betydelse för medlemmarna. Kortare karenstid vid upprepad
arbetslöshet (3 a och b) skulle visserligen ge medlemmar som måste
genomgå karens mer än en gång per försäkringsår en viss förbättring, men
denna är inte tillräcklig. Härtill kommer att detta system, som i stort sett
behåller de nuvarande administrativa olägenheterna, ger upphov till nya
sådana. Att helt slopa karensen (5) kan av ekonomiska och administrativa
skäl inte komma i fråga. Engångskarens (4 a och b) innebär bl. a. att
48-dagarsregeln kan slopas och är därför förenad med påtagliga administrativa
fördelar, även om hänsyn tas till det ökade antal ersältningsfall som
följer med detta system. Det förhållandet att ingen medlem behöver genomgå
karens mer än en gång per försäkringsår innebär vidare att alla
medlemmar likställs i detta hänseende. Utredningen föreslår alt systemet
med endast en karensperiod per försäkringsår läggs till grund för en reform
av karensbestämmelserna.

När det sedan gäller karensperiodens längd anser utredningen att den
föreslagna femdagarsförsäkringen bör få till följd att karenstiden förkortas
till fem dagar (4 a). Försäkringsvillkoren skulle annars försämras i
denna del. En sexdagarsarbetande kan då tjäna in sin karens på kortare
tid än vad som för honom är hel arbetsvecka. Eftersom den sjätte dagen
i en kalendervecka f. n. inte får räknas som karensdag innebär emellertid
en karenstid om fem dagar i femdagarsförsäkringen ingen förändring
för den sexdagarsarbetande. Nedsätts antalet karensdagar ytterligare, varvid
en tredagarskarens (4 b) närmast borde övervägas, tillkommer en mängd
ersättningsfall som skulle belasta administrationen. På grund härav och

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 196h

då merkostnaden skulle bli alltför hög, ca 8,4 milj. kr., i förhållande till
vinsten för medlemmarna föreslår utredningen att den årliga karensperioden
blir fem dagar.

Den föreslagna engångskarensen ger upphov till frågan om ersättning
efter fullgjord karens skall utgå även för enstaka arbetslös dag.
Utredningen behandlar denna fråga ur administrativ, arbetsmarknadspolitisk
och ekonomisk synvinkel och granskar de skäl som kan anföras för
och emot sådan ersättning.

Den ökade arbetsbörda för kassa- och arbetsförmedlingspersonalen som
blir en följd av att antalet ersättningsfall ökar kan enligt utredningen inte
befaras bli särskilt kännbar. Ersättning kan nämligen inte komma i fråga
för alla enstaka arbetslösa dagar. Dels måste engångskarensen vara fullgjord
och dels kan förutsättas att åtskilliga medlemmar inte kommer att
göra anspråk på ersättning för arbetslöshet om endast en dag, eftersom
de — för att rätt till ersättning skall föreligga — måste anskaffa och förete
arbetsgivarintyg samt anmäla sig som arbetssökande hos den offentliga
arbetsförmedlingen, vilket i regel kräver personligt besök på förmedlingsexpedition.
Vidare åberopar utredningen en undersökning i byggnadsarbetarnas
kassa, vilken f. n. tillämpar femdagarsersättning och, efter fullgjord
karens, utbetalar ersättning för enstaka arbetslös dag. Undersökningen
ger vid handen, alt antalet fall, då ersättning utbetalas för enstaka
dag i en kalendervecka är mycket hegränsat samt att av sådana dagar det
alldeles övervägande flertalet ingår som den första eller sista dagen i en
sammanhängande arbetslöshetsperiod.

Ett väsentligt syfte med utredningens förslag om endast en karensperiod
per försäkringsår är att vinna administrativ förenkling. Det sker
främst genom att 48-dagarsregeln kan slopas. Förbud mot ersättning för
enstaka arbetslös dag, s. k. spärregel, skulle i hög grad förta denna effekt
av engångskarensen eftersom förbudet i själva verket utgör en form av
endagskarens och då det i sin tur måste förses med undantagsbestämmelser
i två hänseenden.

Det första undantaget skulle avse medlem, som normalt arbetar i sexdagarsvecka.
Han skulle i femdagarsförsäkring med spärregel gå miste om
ersättning inte för en utan för två arbetslösa dagar i veckan om han arbetade
fyra dagar. Vid mera varaktigt fyradagarsarbete skulle detta kunna
få kännbara konsekvenser för honom. För att förebygga detta skulle fordras
en undantagsbestämmelse som ger tillsynsmyndigheten befogenhet att
medge kassa att betala ersättning för den femte dagen. Sådan dispens
skulle dock endast kunna avse korttidsarbete, dvs. reducering av ordinarie
antal veclcoarbetsdagar i samband med driftsinskränkning av övergående
art. Vissa sexdagarsarbetande medlemmar skulle följaktligen bli utan
ersättning för tvä arbetslösa dagar i veckan. Utredningen anser detta vara
tillräckligt skäl för att medge ersättning för enstaka arbetslös dag.

Vidare skulle från en spärregel behöva göras det undantaget att ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

ning finge utgå för enstaka arbetslös dag under förutsättning att denna
inledde eller avslutade en sammanhängande arbetslöshetsperiod som
sträckte sig över längre tid än en kalendervecka. En sådan undantagsbestämmelse
torde enligt utredningen inte kunna begränsas till de sexdagarsarbetande
utan måste gälla generellt på grund av svårigheterna att i
det enskilda fallet avgöra om en medlem är sexdagarsarbetande eller inte.

Utredningen finner sålunda att en spärregel, som i sig själv är en undantagsbestämmelse,
för med sig ytterligare sådana bestämmelser. Även
om de inte torde vålla några större tillämpningssvårigheter anser likväl
utredningen att enbart bestämmelsernas förekomst skulle skapa en viss
osäkerhet, inte minst hos redogörarna vid tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningen.

De arbetsmarknadspolitiska skäl som kan anföras mot ersättning för enstaka
arbetslös dag sammanhänger med att icke önskvärda överenskommelser
rörande arbetstidens förläggning kan befaras. Vetskapen om att ersättning
kan utgå för en enstaka dag kan leda till att arbetsgivare och anställda
vid ett företag överenskommer om permittering under enstaka dag
eller — vid driftsinskränkning — om korttidsarbete med fyra dagar i veckan,
ehuru denna form för arbetstidens förläggning med hänsyn till sin
varaktighet eller av annan anledning kan vara mindre lämplig från arbetsmarknadspolitisk
synpunkt. Icke önskvärda överenskommelser mellan
arbetsgivare och arbetstagare om permittering enstaka dag torde hittills
i de allra flesta fall ha träffats i samband med någon helg. Utredningen
föreslår i annat sammanhang att ersättning inte skall utgå för helgdagar
och vissa helgdagsaftnar och anser att riskerna för missbruk därigenom
minskar väsentligt. I övrigt bör till förebyggande av missbruk såväl tillsynsmyndigheten
som enskild arbetslöshetskassa beredas möjlighet att förordna
om förbud mot ersättning för enstaka dag för hela eller för en del
av kassakollektivet.

Utredningen förbiser inte heller den risk för missbruk av försäkringen
som möjligheten till ersättning för enstaka dag över huvud taget kan skapa.
Denna risk bör emellertid inte överdrivas. Kraven på arbetsgivarintyg, utvisande
att vederbörande medlem är ofrivilligt arbetslös, samt på personlig
inställelse hos arbetsförmedlingen vid ansökan om arbete torde i förening
med det förhållandet att här blott är fråga om ersättning för en enda
dag utgöra återhållande faktorer, låt vara att ersättningsbeloppens höjning
i viss mån ökar riskerna för missbruk.

I detta sammanhang framhåller utredningen också att det står varje arbetslöshetskassa
fritt att i sina stadgar införa en spärregel, dvs. ett generellt
förbud mot ersättning för enstaka arbetslös dag, om kassan anser,
att inom dess verksamhetsområde av någon anledning ersättning inte bör
utgå för sådan dag.

Uppgifter rörande förekomsten av endagsarbetslöshet saknas, varför

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

det inte är möjligt att närmare ange kostnaderna för ersättning under enstaka
arbetslös dag. Med hänsyn till kraven på arbetsgivarintyg och i regel
personligt besök på arbetsförmedlingen samt till att karens måste vara
fullgjord, innan ersättning för enstaka dag kan utgå, anser utredningen
emellertid antalet ersättningsfall av detta slag inte föranleda så stora kostnader
att de kan få någon större betydelse för de enskilda arbetslöshetskassornas
ekonomi. Denna uppfattning får i viss mån stöd av den förutnämnda
undersökningen inom byggnadsarbetarnas kassa. Antalet fall av
utbetalning för enstaka dag visade sig över huvud taget vara ganska begränsat.

Utredningen föreslår således att ersättning får utgå för enstaka arbetslös
dag sedan engångskarensen fullgjorts. Skulle likväl erfarenheterna ge
vid handen, att dylik ersättning utbetalas i sådan omfattning att uppenbara
olägenheter uppkommer därav, t. ex. på grund av mera utbrett missbruk,
kontrollsvårigheter m. in., anser utredningen att frågan om rätt till
ersättning bör upptas till förnyad prövning.

I ett särskilt yttrande förordar utredningens expert Gunnar Andersson
att karensvillkoren slopas men spärregeln för enstaka dag behålls. Enligt
hans mening skulle den arbetslöse ha lättare att komma tillrätta med de
ekonomiska problem som en anpassning till arbetsmarknaden medför, om
hans ekonomi inte omgående försvagades så allvarligt som nu sker genom
att inkomst helt bortfaller redan fr. o. m. den första arbetslösa veckan.
Därför skulle det vara värdefullt om arbetslöshetsförsäkringen fungerade
på samma sätt som vår nuvarande arbetsmarknadspolitik, nämligen att
genom snabb ekonomisk hjälp undanröja de hinder som kan finnas för
en återgång till arbetsmarknaden.

Ersättning vid en enstaka arbetslös dag i veckan kan däremot få för arbetsmarknaden
icke önskvärda konsekvenser. De tillfälliga s. k. dagspermitteringarna
beror nämligen inte sällan på dålig arbetsplanering eller
slentrian. De kan också ha sin orsak i dålig väderlek, snöhinder eller dylikt.
Om man medger ersättning för sådana enstaka dagar löper man risken
att denna typ av arbetslöshet — även innefattande s. k. korttidsarbete
— ökar. Det förefaller också orationellt att för ersättning av detta slag
belasta kassorna — inte minst de lokala redogörarna — och arbetsförmedlingen.
Vidare torde det bli så, att de som verkligen kommer att utnyttja
detta är de som har förmånen att vara bosatta nära arbetsförmedlingen
under det att de som har längre väg dit inte kommer att finna det
lönande -—• eller ens möjligt — att försöka tillvarata denna förmån.

Förbud mot ersättning för enstaka arbetslös dag förordas även i ett särskilt
yttrande av utredningens ledamöter Beckman och Steneborn. De anför
att följderna av en sådan rätt inte kan överblickas, att självriskmomentet
blir alltför ringa i majoritetens förslag samt att förbud mot endagsersättning
inte skulle vara oskäligt betungande. De undantag som

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196b

skulle behövas för att sexdagarsarbetande inte skulle gå miste om ersättning
för två arbetslösa dagar synes dessa ledamöter inte behöva komplicera
försäkringen i alltför hög grad.

Remissy Uran dena

Om lämpligaste karenssystem är meningarna delade hos remissinstanserna.
Utredningens förslag om engångskarens, omfattande fem dagar,
biträds av två ledamöter i arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna
i Östergötlands, Blekinge, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands
län, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren i Gävle
samt de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Att karensreglerna bör slopas anser arbetsmarknadsstyrelsens majoritet,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms stads kammarkontor, arbetslöshetsnämnden
i Malmö, social- och arbetslöshetsnämnden i Gällivare
och kommunalnämnden i Jokkmokk. Som skäl anförs i allmänhet de trygghetssynpunkter
som återfinns i experten Anderssons särskilda yttrande.
Av de nämnda remissinstanserna vill f. ö. alla utom arbetsmarknadsstyrelsens
majoritet behålla förbudet mot ersättning för enstaka arbetslös dag.
Utrikesdepartementets understödsnämnd framhåller att rätten till arbete
både i internationella och nationella sammanhang konstaterats så ofta att
självriskmomentet alltmera kommit i bakgrunden. Nämnden motsätter sig
dock inte utredningens förslag.

Tre dagars karenstid för att vinna överensstämmelse med den allmänna
sjukförsäkringen är ett önskemål från social- och arbetslöshetsnämnden i
Norrköping, Östergötlands läns socialvärasförbund, fullmäktige i Söderhamn
och tjänstemännens centralorganisation £,eu riksförsäkringsverket tar
upp frågor om samordning med sjukförsäkringen.

Arbetslöshetsnämnden i Göteborg anser inte något av de undersökta karenssystemen
godtagbart utan förordar el t system med betald karenstid
under förutsättning att arbetslösheten fortsätter efter karenstidens utgång.
Delta innebär i realiteten en regel om minsta ersättning, vilken per år kommer
alt motsvara fem gånger gällande dagsersättning. Understiger arbetslösheten
sex dagar per försäkringsår torde försäkringstagaren kunna bära
inkomstbortfallet utan större svårigheter. Fem dagars inkomstförlust linjer
en lång arbetslöshet är avsevärt svårare att kompensera.

Utredningens förslag att ersättning skall få utgå för enstaka
arbetslös dag biträds i sex yttranden och avstyrks i ett tjugutal.

Tillstyrkande yttrande utan reservationer avges sålunda av arbetsmarknadsstyrelsen
och utrikesdepartementets understödsnämnd. Länsarbetsnämnden
i Blekinge län är tveksam med hänsyn till faran för missbruk.
Detta kunde visserligen förebyggas genom en spärregel enligt vilken arbetslösheten
måste ha pågått viss tid för att ersättning skulle utgå, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964 55

då redan från första dagen, men en sådan bestämmelse skulle kunna medföra
att arbetslösheten förlängdes till att omfatta den för ersättning erforderliga
tiden. Länsarbetsnämnden anser att sådana »tröskelproblem» uppstår
hur man än utformar spärregeln och att det inte synes möjligt att
finna en rimlig och rättvis lösning på frågan om engångskarens i förening
med förbud mot ersättning för endagsarbetslöshet. Nämnden avstyrker därför
inte utredningens förslag.

Länsarbetsnämnden i Östergötlands lön erinrar om de stora krav som
kommer att ställas på arbetsförmedlingarnas kontroll i samband med endagsersättning.
Arbetslöshetsnämnden i Göteborg och de erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation är ense med utredningen men anser
önskvärt att tillsynsmyndigheten och kassorna får rätt att införa ett förbud
mot endagsersättning om det skulle behövas.

De avstyrkande remissinstanserna är kommerskollegium, de fem hörda
länsstyrelserna, fyra länsarbetsnämnder, arbetslöshetsnämnden i Malmö, sex
handelskammare, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges hantverks- och
industriorganisation. De fyra länsarbetsnämnderna lägger huvudvikten på
olika skäl när de avstyrker endagsersättning. Länsarbetsnämnden i Göteborgs
och Bohus län befarar en avtrubbning inom vissa branscher av arbetsgivarnas
ansvar för att hålla kontinuerlig sysselsättning. Nämnden
instämmer i experten Anderssons uppfattning att arbetslöshetsförsäkringens
huvuduppgift bör vara att ge tillräcklig hjälp vid verklig arbetslöshet.
Länsarbetsnämnden i Västmanlands län framhåller merarbetet för kassornas
och arbetsförmedlingarnas personal och menar att detta arbete blir
orationellt eftersom de endagsarbetslösas besök på arbetsförmedlingen endast
torde ske för registrering och mindre för att söka arbete. En liknande
inställning har länsarbetsnämnden i Jämlands län som särskilt understryker
svårigheten att vid endagsarbetslöshet åstadkomma ett arbetsförmedlingsresultat.
Länsarbetsnämnden i Västerbottens län påpekar att ersättning
för enstaka arbetslös dag i hög grad gynnar tätorternas befolkning och
tillägger att en endagsarbetslös som kommer till arbetsförmedlingen för
markering strax före kl. 11 knappast kan få någon arbetsanvisning för samma
dag. Den orättvisa som med en spärregel skulle drabba de sexdagarsarbetande
synes länsarbetsnämnden bli väsentligt mindre än den som skulle
drabba glesbygdens befolkning om endagsersättning infördes. Inte heller
kan detta problem lösas genom rätt att anmäla arbetslöshet per telefon.
Somliga arbetssökande har alltjämt svårt att förstå kravet på personligt
besök första arbetslösa dag. En tillåtelse för samma person att ibland telefonanmäla
sin arbetslöshet skulle öka arbetsförmedlingens svårigheter
alt åstadkomma en riktig besöksordning.

I övriga avstyrkande yttranden åberopas i allmänhet ledamöterna Beckmans
och Stcneborns särskilda mening. Svenska arbetsgivareföreningen

Kungl. Maj. ts proposition nr ilo år It)(ii

anför att man inom branscher med endagsarbetslöshet vid lönesättningen
tagit hänsyn härtill.

Departementschefen

En viss karenstid har hittills ansetts nödvändig inom arbetslöshetsförsäkringen
främst av ekonomiska skäl. F. n. gäller en karenstid om sex dagar
och ny karens måste intjänas om inte arbetslöshetsperioderna följer
relativt nära efter varandra.

Arbetstagarnas trygghet skulle självfallet tillgodoses bäst om arbetslöshetsförsäkringen
kunde kompensera inkomstbortfall från en tidigare tidpunkt
än den nu tillåtna. Utredningens kostnadsundersökningar visar att
antalet kar ens perioder har föga ekonomisk betydelse. Den direkta kostnadsökningen
i det fall att endast en karensperiod av nuvarande längd fordras
per försäkringsår utgör ca 1,4 milj. kr. Minskas däremot karens periodernas
längd till exempelvis tre dagar blir kostnadsökningen 7,53 milj. kr. Kostnaden
därutöver för engångskarens om tre dagar blir däremot endast 0,86
milj. kr.

Utredningen föreslår en karensperiod om fem dagar per försäkringsår.
Något förslag om att behålla det nuvarande systemet med flera karensperioder
under ett försäkringsår har inte väckts vid remissbehandlingen; från
frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag bortses i detta sammanhang.

För min del anser jag att utredningen förebringat övertygande skäl för
sitt förslag om endast en karensperiod och jag förordar att det läggs till
grund för de vidare övervägandena om karensen.

Vid remissbehandlingen bär framkommit yrkanden att karensperioden
skall slopas helt eller begränsas till en dag eller till tre dagar. Jag anser mig
inte kunna förorda någon av dessa åtgärder. I ett yttrande väcks tanken
på ett system med betald karenstid under förutsättning att arbetslösheten
fortsätter efter karenstiden. Detta skulle emellertid enligt min uppfattning
kunna göra den arbetslöse mindre benägen att snarast möjligt skaffa nytt
arbete och jag kan därför inte godta ett sådant system.

Jag föreslår således i likhet med utredningen att endast en karensperiod
skall fordras per försäkringsår och att periodens längd skall vara fem dagar.

I den nuvarande försäkringen utgår inte ersättning för enstaka arbetslös
dag i en kalendervecka. Utredningens förslag att slopa denna begränsning
är inte enhälligt i det att två ledamöter och en expert vill behålla nuvarande
ordning. De flesta remissinstanserna har anslutit sig till minoritetens
mening. Även i en del av de yttranden, i vilka utredningens förslag tillstyrks,
yppas en viss tveksamhet. Både utredningen och några av dessa
remissinstanser räknar också med att det bör stå kassorna fritt att, om förslaget
genomförs, införa förbud mot endagsersättning.

Jag har i denna fråga särskilt tagit fasta på att ersättning för enstaka
arbetslös dag kan öka de tillfälliga dagpermitteringarna och benägenheten

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196b

att anordna korttidsarbete där sådant eljest inte skulle vara motiverat. En
allvarlig olägenhet är också att endagsersättningen medför ökat arbete för
arbetsförmedlingarna utan att något förmedlingsresultat i allmänhet kan
påräknas. Dessa för arbetsmarknaden icke önskvärda konsekvenser utgör
enligt min mening ett starkt skäl mot utredningens förslag.

Mot förslaget talar också att rätten till endagsersättning inte kan komma
sådana kassamedlemmar till godo vilka till följd av långa avstånd är förhindrade
att ta ett arbete samma dag som det erbjuds.

Vid övervägande av de olika skäl som anförts för och emot endagsersättning
har jag stannat för uppfattningen att det nuvarande förbudet i princip
bör bestå. I allmänhet blir inte ett sådant förbud betungande för kassamedlemmarna.
Undantag kan likväl förekomma. Utredningen anger härvidlag
de sexdagarsarbetande, som i en femdagarsförsäkring med förbud mot endagsersättning
går miste om ersättning för två arbetslösa dagar. Även för
vissa arbetstagare med femdagarsvecka torde det kunna inträffa att ett
absolut förbud blir ekonomiskt betungande. Förhållandena kan här växla
mellan olika företag eller arbetsplatser och arbetstagargrupper. Jag anser
därför att förbudet inte bör göras undantagslöst. På grund av de växlande
förhållandena bör tillsynsmyndigheten äga befogenhet att i varje särskilt
sådant fall bevilja undantag.

De omständigheter som talar mot ersättning för enstaka arbetslös dag i
en kalendervecka gör sig inte gällande med samma styrka om en sådan dag
inleder eller avslutar en längre sammanhängande arbetslöshetsperiod. Jag
anser därför att förbudet mot endagsersättning inte bör gälla i detta fall
och att skillnad då inte bör göras mellan fem- och sexdagarsarbetande
kassamedlemmar.

Utredningen har inte funnit det möjligt att beräkna kostnaderna för endagsersättning
men uttalar att de inte skulle kunna få någon större betydelse
för kassornas ekonomi. I det särskilda yttrande, som avgivits av två
ledamöter, anförs att följderna av rätt till endagsersättning inte kan överblickas.
Med det system jag här förordat, nämligen att förbud mot sådan
ersättning alltjämt är huvudregeln men att undantag får förekomma,
undviks risken för oförutsebara kostnadsökningar.

Arbetslöshetsförsäkringens finansiering samt kostnadsberäkning
Gällande bestämmelser m. m.

Utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen finansieras genom avgifter från
de försäkrade, genom statsbidrag samt genom avkastning å fondmedel.
Proportionerna mellan de olika finansieringsformerna för vissa utvalda
försäkringsår framgår av följande tabell.

Bestämmelserna om statsbidrag finns i förordningen den 14 de5
— Bihcing till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 115

Kungl. Mcij. ts proposition nr 115 år 1964
Arbetslöshetsförsäkringens finansering 1945—2967/62

Kalenderår Försäkringsår	Avgifter	Stats- bidrag	Fondav- kastning	Totalt	Avgifter	Stats- bidrag	Fondav- kastning
Miljoner kr.	Procent
1945...................	18,8	8,7	1,5	29,0	64,8	30,0	5,2
1950...................	29^6	12,9	3,5	46''0	64^4	28''0	7,6
1955...................	52,9	35,8	6,7	95,4	55,5	37,5	7,0
1958/59................	59,2	85,6	10,0	154,8	38,2	55,3	6,5
1959/60................	62,3	63,2	10,7	136,2	45,7	46,4	7,9
1960/61................	65,3	49,2	13,3	127,8	51,1	38,5	10,4
1961/62................	67,8	58,7	16,0	142,5	47,6	41,2	11,2

cember 1956 (nr 630; ändr. 1958:101 och 1959:534) om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor. Bidrag utgår i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag,
familjetilläggsbidrag samt förvaltningsbidrag.

Grundstatsbidrag utgår för varje dag som daghjälp utgivits med dels ett
grundbelopp av 3: 25 kr. vid en daghjälp av 6 kr., dels ett tilläggsbelopp av
25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger 6 kr.; dock får
grundstatsbidraget inte i något fall överstiga 6 kr. för varje ersättningsdag.
Maximeringen till 6 kr. innebär, att grundstatsbidraget inte utgår till
den del av daghjälpsbeloppet som överstiger 17 kr.

Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av
kassans sammanlagda kostnader för daghjälp minskade med grundstatsbidraget.
Procenttalet bestäms i förhållande till antalet ersättningsdagar per
år smedlem med hjälp av en till statsbidragsförordningen fogad tabell med
tillhörande särskilda bestämmelser. Ett utdrag ur tabellen visar följande
procenttal för daghjälpsbidragets bestämmande:

Antal ersättningsdagar
per
medlem

Daghjälpsbidragets storlek i procent
av bidragsunderlaget vid
olika antal ersättningsdagar per
medlem

0—3................................... 0,0

4...................................... 11,9

8...................................... 43,5

12...................................... 60,0

16...................................... 68,7

20...................................... 73,0

24...................................... 74,8

26 och däröver.......................... 75,0

Familj etilläggsbidrag utgår med 75 procent av kassas utgifter för familjetillägg
under försäkringsåret.

Förvaltningsbidrag utgår för försäkringsår dels med ett i förhållande till
antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),
dels med belopp motsvarande vad under året utgivits i ersättning
till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidrag utgår
med 5, 4 eller 3 kr. per årsmedlem beroende på medlemsantalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1964

Statsbidragen utbetalas jämlikt 10 § statsbidragsförordningen efter ansökan
för försäkringsår i efterskott. När skäl är därtill får dock efter tillsynsmyndighetens
prövning till kassa utbetalas intill hela beloppet av
grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som belöper på tiden från försäkringsårets
början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar av
medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kan antas belöpa på
samma tid.

De grundläggande reglerna om de försäkrades avgifter till arbetslöshetskassorna
finns i 13 § lagen om understödsföreningar. Av denna paragraf
framgår, att understödsförening skall uppta fasta medlemsavgifter
till verksamhetens bedrivande. Dessa skall vara så avvägda att de i
förening med andra för verksamheten avsedda inkomster kan antas förslå
till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga
föreningen åliggande utgifter samt till föreskriven fondbildning. I 16 § arbetslöshetskasseförordningen
har — förutom en hänvisning till vad som
sägs i lagen om understödsföreningar — endast föreskrivits, att erkänd
arbetslöshetskassa skall uppta fasta medlemsavgifter för närmare angiven
tid. Inom de författningsmässigt angivna gränserna har kassorna frihet att
självständigt fastställa avgifterna från de försäkrade.

Utredningen

Utredningen föreslår inte någon ändring beträffande formerna för arbetslöshetsförsäkringens
finansiering.

Frågan om att sammanslå de olika formerna av statsbidrag är
enligt utredningen så komplicerad att den kräver specialutredning, vilken
skulle kunna fördröja försäkringens reformering. Utredningen föreslår
emellertid vissa ändringar i det nuvarande statsbidragssystemet, varvid
daghjälpsbidraget benämns dagpenningbidrag och familjetilläggsbidraget
barntilläggsbidrag.

Utredningens förslag om höjt dagpenningmaximum från 20 till 40 kr.
gör det nödvändigt att reglera om grundstatsbidraget. Det statsbidrag som
bortfaller till följd av utredningens förslag att slopa make- och husföreståndarinnetillägget
bör därvid tillgodolöras grundstatsbidraget. För att
stimulera kassorna att hålla dagpenningbeloppen på en tillfredsställande
nivå bör enligt utredningen grundstatsbidraget få utgå även vid de högre
dagpenningbeloppen. Någon motsvarighet till det nuvarande tvära avbrottet
vid 17 kr. daghjälp bör inte förekomma. Däremot bör grundstatsbidragets
relativa andel av dagpenningen avta så att denna andel blir lägst vid
dagpenningens föreslagna maximum 40 kr. På grundval av dessa principer
föreslår utredningen alt grundstatsbidraget omläggs från fasta till procentberäknade
belopp. Vid en dagpenning om 12 kr. blir grundstatsbidragsprocenten
sålunda 50 procent och sjunker därefter kontinuerligt med höjda

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

dagpenningbelopp för att vid högsta dagpenningen 40 kr. utgöra 35 procent.

Härefter erinrar utredningen om att daghjälpsbidraget — enligt förslaget
dagpenningbidraget —■ är utformat så att det medverkar till avgiftsutjämning
mellan kassorna. Utredningen förklarar sig ha undersökt om
ytterligare avgiftsutjämning kan åstadkommas genom detta bidrag men
funnit att det inte är möjligt utan olägenheter. Detta bidrag bör därför
behållas i sin nuvarande form. På grund av den föreslagna övergången till
femdagarsförsäkring måste dock statsbidragsprocenten vid olika antal ersättningsdagar
per medlem omräknas så att detta bidrag inte minskas. Omräkningen
innebär att det bidrag, som f. n. erhålls vid sex ersättningsdagar
per medlem, skall uppnås redan vid fem sådana dagar.

För barntillägget föreslår utredningen samma bidragsprocent som hittills,
dvs. 75 procent. Förvaltningsbidraget bör till följd av ökade förvaltningskostnader
sedan 1953, då bidraget bestämdes, höjas med en krona.

Angående de avgifter som medlemmarna i arbetslöshetskassorna
betalar redovisar utredningen statistik. Här må blott nämnas följande. För
samtliga kassor tillhopa var den 31 augusti 1962 den genomsnittliga veckoavgiften
1:15 kr. samt den genomsnittliga veckoavgiften för daghjälpskrona
0: 06 kr. Med genomsnittlig veckoavgift förstås vägda genomsnittstal
uträknade efter totalantalet försäkrade. Veckoavgifternas storlek varierade
mycket mellan kassorna och mellan deras olika daghjälpsklasser.
Den högsta avgiften räknad per vecka uttogs i transportarbetarnas kassa
av stuveriarbetare i klass IV med 3: 50 kr., följd av avgifter i vissa klasser
i byggnadsarbetarnas, vägarbetarnas och Sveriges arbetares kassor med
2: 77 kr. Den högsta genomsnittliga avgiften per daghjälpskrona och vecka
utgick i nyss nämnda klass i transportarbetarnas kassa och utgjorde 0: 21
kr. Den näst högsta avgiften per daghjälpskrona, 0: 15 kr., förekom i musikernas
och Sveriges arbetares kassor. De lägsta avgifterna uttogs av industritjänstemännens
kassa, nämligen med 0: 16 kr., vilket motsvarar endast
0: 01 kr. per daghjälpskrona och vecka.

I enlighet med sina direktiv har utredningen undersökt möjligheterna att
utjämna avgifterna mellan de olika kassorna. Den konstaterar därvid att
det nuvarande statsbidraget inte har tillräcklig avgiftsutjämnande effekt.
Till en början finner utredningen att praktiska skäl talar mot att skapa
en för alla kassor gemensam utjämningsfond. I stället tänker sig utredningen
en avgiftsutjämning genom särskilt tillägg till grundstatsbidraget
för kassor med utbetalning av ersättningar som överstiger det normala.
Rätten till sådant bidrag bör knytas till de under ett försäkringsår förekommande
avvikelserna från det för samtliga kassor uträknade genomsnittliga
antalet ersättningsdagar per medlem och år under en tioårsperiod.
Ett sådant underlag för beräkningen avspeglar, framhåller utredningen,
utvecklingen ifråga om sådana strukturella förändringar på arbetsmarknaden
och även sådana förändringar i arbetslöshetsförsäkringslag -

Öl

Kungl. Maj. ts proposition nr Ilo år 196i

stiftningen som mera avsevärt påverkar utbetalningen av ersättning i arbetslöshetskassorna.
Effekten för kassorna av den angivna metoden blir i
stort sett densamma som om beräkningen skulle ske på grundval av de
aktuella avgifterna. Förslaget innebär att grundstatsbidraget ökas med 10
procent om antalet ersättningsdagar i en kassa eller klass överstiger det
nämnda tioårsgenomsnittet med minst 75 men inte 100 procent, samt med
25 procent om antalet överstiger genomsnittet med minst 100 procent.

Särskilt grundstatsbidrag till kassor med stora utbetalningar kunde, anför
utredningen, tänkas motivera minskat grundstatsbidrag till de kassor
som har små utbetalningar. Detta skulle i viss mån medföra höjda avgifter
i sistnämnda kassor, samtidigt som härigenom besparingar skulle kunna
göras i fråga om statsbidraget. Då förutsättningen för en sådan anordning
skulle vara, att utbetalningen av ersättning i dessa kassor är särskilt liten,
blir som en följd härav också grundstatsbidraget av ringa omfattning. Effekten
av minskat grundstatsbidrag skulle därför bli obetydlig.

Utredningen föreslår ändrade bestämmelser om de tidpunkter då statsbidrag
skall utbetalas. Det normala förfaringssättet bör vara att tillsynsmyndigheten
efter sex månader av försäkringsåret betalar det på denna
tid belöpande bidragsbeloppet. Denna utbetalning skall vara preliminär i
avvaktan på att statsbidraget slutgiltigt fastställts för hela försäkringsåret
efter dettas utgång. Syftet med förslaget är att förbättra kassornas hetalningsberedskap.

Ledamoten av utredningen Fålldin anser i sin reservation att den av majoriteten
föreslagna avgiftsutjämningen inte är tillräcklig. Den sämst
ställda kassan skulle likväl få en avgift som vore tio gånger högre än i de
bäst ställda kassorna. Reservanten föreslår därför att det särskilda grundstatsbidraget
höjs över 25 procent när det genomsnittliga antalet ersättningsdagar
i en kassa överskrids med mer än 100 procent. En utjämning
av egenavgifterna enligt dessa riktlinjer skulle i förhållande till majoritetens
förslag medföra vissa ökade kostnader för staten, dock enligt reservantens
mening inte av sådan omfattning att statsfinansiella skäl kan
tillåtas lägga hinder i vägen. Frågan är ytterst om arbetstagare inom branscher
med relativt omfattande arbetslöshet skall bära kostnaderna härför
i långt större utsträckning än andra medborgare. Hade statsfinansiella skäl
hindrat en ytterligare utjämning borde de statsmedel ha omdisponerats
som enligt majoritetens förslag bör ställas till förfogande för förbättringar
av arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningens kostnadsberäkningar är försedda med reservation
för att åtskilliga av de faktorer som påverkar beräkningsgrunderna
är synnerligen svåra att bedöma och att man därför måste röra sig med
ungefärliga tal. Beräkningarna hänförs till försäkringsåret 1964/65 och
grundas på ett antaget medlemsantal i arbetslöshetskassorna av 1 575 000.
Antalet ersättningsdagar per medlem uppskattas med ledning av medel -

(52

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196k

talet för åren 1953—1962 till 3,9, vilket omräknat i femdagarsvecka motsvarar
3,25. Dagpenningen beräknas till 30 kr., eftersom maximum 40 kr.
inte antas bli tillämpat till en början. I detta sammanhang framhåller utredningen
att 4 kr. av dagpenningmaximums ökning från 20 kr. till 40 kr.
belöper på omräkningen till femdagarsersättning och att övergången till
femdagarsförsäkring inte i och för sig medför någon kostnadsökning.

Den på dessa grunder uppskattade kostnadsökningen för utredningens
samtliga förslag blir 39,8 milj. kr., varav 33,2 milj. kr. täcks av statsbidrag.

Den största utgiftsökningen orsakas av förslaget om höjt dagpenningmaximum
och de statsbidrag som är anknutna till dagpenningen. Detta
framgår av följande jämförande kostnadsberäkning, utförd i milj. kr. på
nyss nämnda grunder.

			Med nuvarande
	Enligt förslaget	förmåner och	Skillnad
			statsbidrag
		Därav		Därav		Stats- bidrag
	Kostnad	stats-	Kostnad	stats-	Kostnad
		bidrag		bidrag
Dagpenning (daghjälp) ....	153,6	96,7	111,9	61,9	+ 41,7	+ 34,8
(Grundstatsbidrag 40,4 %) .		(62,1)		(36,2)		(+ 25,9)
(Dagpenningbidrag 34 %) ..		(31,1)		(25,7)		(+ 5,4)
(Särskilt grundstatsbidrag) .		(3,5)		—		(+ 3,5)
Barntillägg (familjetillägg) .	6,1	4,6	13,3	10,0	— 7,2	— 5,4
Summa	159,7	101,3	125,2	71,9	+ 34,5	+ 29,4
Förvaltningskostnader.....	16,9	7,2	16,9	5,7	0	+ 1,5
Summa	176,6	108,5	142,1	77,6	+ 34,5	+ 30,9

Beräkningen visar att en besparing av 7,2 milj. kr. uppkommer på familj
etillägget. Härav belöper 6,8 milj. kr., varav 5,1 i statsbidrag, på de
slopade make- och husföreståndarinnetilläggen samt 0,4 milj. kr., varav
0,3 i statsbidrag, på barntilläggets maximering till fyra barn. Huvuddelen
av statsbidragsökningen hänför sig till det ändrade grundstatsbidraget.
Merkostnaden för det särskilda grundstatsbidraget, som utredningen föreslår
för att utjämna avgifterna mellan kassorna, uppgår till 3,5 milj. kr.
Merkostnaden för det ökade statsbidraget till förvaltningskostnader blir
1,5 milj. kr.

Kostnadsökningarna för övriga föreslagna reformer, som utredningen
kostnadsberäknat, framgår av följande approximativa beräkning av olika
delposter, där beloppen anges i milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 19Gb

		Därav
	Totalt
		statsbidrag	egendel
A. Övergång till 5-dagarsvecka.................	_	_	—
B. Förlängning av ersättningstiden och avtrapp-
ning av ersättningsrätten för pensionärer.....	1,0	0,6	0,4
C. Dagpenningtaket höjes från20krtill40kr.Effekt
i medeldagpenning 30 kr. Barntillägg 1: 20 kr
per ersättningsdag.........................	159,7	97,8	58,4
Särskilt grundstatsbidrag.................	—	3,5	—
D. Make- och liusföreståndarinnetillägget slopas . .	— 6,8	—5,1	—1,7
E. Barntilläggens antal maximeras till 4.........	— 0,4	—0,3	—0,1
F. Kompensation för D och E (ingår i grundstats-
bidraget under C)..........................	—	(5,4)	—
G. Ersättningstidens längd höjes från högst 130 till
högst 150 dagar under ett försäkringsår samt
slopande av säsongbegränsning..............	10,1	6,2	3,9
H. Engångskarens (de indirekta kostnaderna ej
medräknade)..............................	1,4	0,9	0,5
I. Förvaltningskostnader......................	16,9	7,2	9,7
Summa	181,9	110,8	71,1

Beträffande pensionärerna anför utredningen att den förlängda ersättningstiden
till en början ger kraftigare utslag än avdraget för pension.
Genom de växande pensionerna bör emellertid redan efter några år en besparing
uppnås. Förut har nämnts att utredningen ansett de indirekta kostnadsökningarna
till följd av engångskarens inte kunna beräknas. Vidare
anför utredningen att den kostnadsökning, som uppkommer av ersättning
för enstaka arbetslös dag, är liten men inte heller kan beräknas.

Slutligen erinrar utredningen om att statsbidrag utbetalas i efterskott
för försäkringsår. Därför kommer endast den del av det för försäkringsåret
1964/65 beräknade statsbidraget som uttas i förskott att belasta budgetåret
1964/65.

Remissyttrandena

Endast få remissinstanser yttrar sig om utredningens förslag rörande
statsbidrag. En i och för sig önskvärd förenkling av statsbidragssystemet
genom att de olika bidragsformerna slås samman är enligt riksrevisionsverket
så komplicerad att den kräver specialutredning. Verket föreslår
att frågan utreds närmare sedan erfarenheter vunnits av det system
utredningen föreslagit. Riksförbundet landsbggdens folk anser att statsbidraget
bör verka så att det kompenserar grupper med större arbetslöshetsrisker
än andra men inte så att det därutöver medför inkomstomfördelning
mellan grupper med olika lönelägen. Reglerna för statsbidraget
bör därför utformas så att bidragets storlek endast påverkas av arbetslöshetsriskerna.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 196b

sätter sig att statsbidraget ökas; kostnadsökningarna bör i stället betalas
genom höjda medlemsavgifter.

Den föreslagna höjningen av grundstatsbidraget anser landsorganisationen
otillräcklig och förordar att bidragsprocenten sätts till 50 oavsett dagpenningens
storlek. Som skäl anförs att statsbidraget redan vid dagpenning
över 30 kr. blir lägre än 25 öre per ersättningskrona, att familjetilllägget
reduceras enligt utredningens förslag, att en höjning till 50 procent
skulle ge kassorna möjlighet att öka dagpenningbeloppen till en rimlig
nivå utan avgiftshöjning samt att ett grundstatsbidrag om 50 procent
skulle motsvara det statsbidrag som utgår till grundpenningen inom sjukförsäkringen.
Liknande synpunkter anför tjänstemännens centralorganisation.
Om grundstatsbidraget av statsfinansiella skäl inte kan bestämmas
till 50 procent för alla dagpenningbelopp och om sociala skäl talar för att
en större procentuell del bör utgå för de lägre dagpenningklasserna, bör
bidragsskalan konstrueras om så att i varje fall minst 25 öre per dagpenningkrona
erhålls även för de sista 3 kronorna upp till 40 kr. och grundstatsbidraget
sättas till 40 procent vid 40 kr.

Att grundstatsbidragets relativa andel av dagpenningen bör hållas konstant
från lägsta till högsta dagpenningbelopp anser i likhet med de två
nyssnämnda remissinstanserna även de erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation. Härigenom främjas bäst det av utredningen uppställda
syftet att stimulera kassorna att hålla dagpenningen på tillfredsställande
nivå. Det föreslagna grundstatsbidraget är enligt samorganisationen för lågt
för att kunna få en sådan stimulerande effekt. Redan vid en dagpenning
över 30 kr. blir bidraget lägre per dagpenningkrona än de 25 öre som gäller
upp till grundstatsbidragsmaximum enligt nuvarande bestämmelser.
Samorganisationen framhåller att man inom arbetslöshetskassorna tagit
för givet att den höjning av ersättningarna, som är nödvändig med hänsyn
till penningvärdets förändring, skulle medföra ökad relativ andel av statens
bidrag till arbetslöshetsförsäkringen. Organisationen konstaterar emellertid
att, även om det föreslagna grundstatsbidraget synes täcka inskränkningarna
i familjetillägget, det inte ger nämnvärt utrymme för standardstegring.
Sådan är nödvändig och den måste då åstadkommas genom höjda
avgifter. I vart fall bör, slutar samorganisationen, grundstatsbidraget sättas
till 40 procent vid maximidagpenningen 40 kr.

Allmänna synpunkter på a v gifts utjämning mellan kassorna anlägger
socialstyrelsen, som uttalar att det inte längre kan anses rimligt att
medlemmarna i vissa kassor skall betala en mångdubbelt högre avgift än
i andra därför att de är sysselsatta inom ett konjunkturkänsligare yrkesområde.
Socialstyrelsen anser det beklagligt att utredningen inte funnit
någon helt tillfredsställande lösning på detta problem. En förutsättning för
att den frivilliga försäkringen skall kunna behållas är att den kan göras
effektivare så att förmånerna utmäts efter allmänna socialförsäkringsprin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196A

ciper, dvs. utan behovsprövning och på villkor som är oberoende av de
varierande riskerna för arbetslöshet. Åt en liknande uppfattning ger försäkringskasseförbundet
uttryck och anmärker att de föreslagna förändringarna
■— vilkas a vgiftsut jämnande verkan inte framgår av betänkandet
— inte tillfredsställer kravet på solidaritet mellan grupper med olika arbetslöshetsrisker.
Socialnämnden i Stockholm anser avgiftsvariationerna kunna
accepteras endast i den mån det påvisas att hög arbetslöshet i en bransch
är kompenserad lönemässigt. Någon undersökning härav har inte företagits,
och socialnämnden anser inte utredningens förslag om avgiftsutjämning
tillfredsställande.

I fråga om det föreslagna särskilda grundstatsbidraget biträder landsorganisationen
herr Fälldins reservation och anser det nödvändigt att öka
bidraget ytterligare för kassor där antalet ersättningsdagar per medlem
och år överstiger tioårsgenomsnittet 100 procent. Det är här fråga om kassor,
vilkas medlemmar har ojämn sysselsättning, ofta till följd av klimatförhållandena,
samt blygsam dagersättning. Höjt bidrag skulle också underlätta
för vissa kassor att minska eller slopa säsongbegränsningarna.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation finner att utredningens
metod för avgiftsutjämning är värd att prövas men anser att systemet
skulle bli effektivare med ytterligare ett tillägg om 40 procent på grundstatsbidraget
för kassor där antalet ersättningsdagar överstiger tioårsgenomsnittet
med mer än 150 procent.

Departementschefen

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har under senare år finansierats
med avgifter till omkring 50 procent, med statsbidrag till omkring 40 procent
och med fondavkastning till omkring 10 procent. Statsbidraget är konstruerat
så att dess andel av totalkostnaderna stiger när dessa ökar. Under
försäkringsåret 1958/59 utgjorde sålunda bidragsandelen drygt 55 procent
medan avgifterna det året täckte endast 38 procent av utgifterna. Oavsett
sådana fluktuationer har fondavkastningen ökat sedan 1945, både nominellt
och i fråga om andel i kostnaderna. Fonderna har således inte behövt tas i
anspråk i nämnvärd omfattning.

I likhet med utredningen finner jag inte anledning att i detta sammanhang
överväga någon ändring beträffande de sålunda angivna formerna för
den nuvarande försäkringens finansiering.

Rörande kostnadsfördelningen mellan staten och de försäkrade samt den
därmed nära sammanhängande frågan om statsbidragets former och belopp
har både utredningen och remissinstanserna framlagt förslag till ändringar
i nuvarande ordning.

Till en början finner jag i likhet med utredningen och riksrevisionsverket
att underlag f. n. inte finns för att mera genomgripande reformera statsbi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

dragssystemet. De ändringar av statsbidragsreglerna som nu kan genomföras
måste därför grundas på de nuvarande statsbidragsformerna.

Vad först angår grundstatsbidraget behåller utredningen den nuvarande
principen som innebär att bidragets andel i dagersättningen sjunker i den
mån dagersättningen stiger. Enligt förslaget sjunker grundstatsbidraget
successivt från 50 procent vid lägsta dagpenning till 35 procent vid högsta
dagpenning. Vid remissbehandlingen har inte gjorts någon invändning mot
systemet med procentberäknade i stället för nuvarande fasta bidragsbelopp.
Eftersom det blir lättare att tillämpa ett sådant system, tillstyrker jag förslaget.

I några yttranden föreslås att bidragsprocenten bestäms till 50 procent
•oavsett dagpenningens storlek eller i vart fall inte sätts under 40 procent.
Som skäl anförs bl. a. att kassorna därigenom skulle få möjlighet att öka
dagpenningen utan avgiftshöjning, en ökning som anses nödvändig till
följd av penningvärdets förändring och behovet av standardhöjning. Kostnadsberäkningar,
vilka arbetsmarknadsstyrelsen utfört på samma grunder
som utredningen, visar att ett grundstatsbidrag med en från 50 till 40 procent
fallande skala skulle öka kostnaderna med 2,9 milj. kr. utöver den
kostnadsökning om 25,9 milj. kr. för detta bidrag som föranleds av utredningens
förslag. Jag delar den i de nämnda yttrandena hävdade meningen
att dagpenningbeloppen behöver höjas med hänsyn till att lönerna stigit
avsevärt och därför att ersättningens värde påverkats av penningvärdesförändringen.
Den avgiftshöjning som behövs för att, med hjälp av det av utredningen
föreslagna grundstatsbidraget, återställa dagpenningens verkliga
värde och därjämte åstadkomma en viss standardhöjning torde emellertid
inte behöva bli alltför betungande och jag kan därför inte förorda att grundstatsbidraget
ökas utöver vad utredningen föreslagit.

Utredningens förslag angående dagpenningbidrag, barntilläggsbidrag och
förvaltningsbidrag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag
biträder dessa förslag.

Uppgiften att skapa former för avgiftsutjämning mellan kassorna har
utredningen löst genom att föreslå ett särskilt tillägg till grundstatsbidraget.
Till utgångspunkt för beräkning av tilläggsbidraget bör enligt utredningen
tagas det för samtliga kassor uträknade genomsnittliga antalet
ersättningsdagar per medlem och år under den senast förflutna tioårsperioden.
överstiger antalet ersättningsdagar i en kassa eller klass under ett visst
försäkringsår nämnda genomsnitt med minst 75 men inte 100 procent, skall
enligt förslaget grundstatsbidraget ökas med 10 procent, överskrids genomsnittet
med minst 100 procent föreslås grundstatsbidraget öka med 25
procent.

En reservant i utredningen och några remissinstanser anser att förslaget
inte medför tillräcklig avgiftsutjämning.

Av följande sammanställning, som tillhandahållits av arbetsmarknads -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

Procent varmed genom-snittet överskridits	Antalet försäkrade försäkringsåret
1961/62	1962/63
25— 74,9	7 635	27 714
75— 99,9	328	3 844
100—149,9	44 393	23 969
150—299 9	145 340	180 281
300—	5 959	5 986
Hela antalet försäkrade	1 390 000	1 420 000

styrelsen, framgår hur många försäkrade som under försäkringsåren 1961/62
och 1962/63 funnits i kassaklasser, där antalet ersättningsdagar överstigit
tioårsgenomsnittet med angivna procenttal.

Av arbetsmarknadsstyrelsen utförda kostnadsberäkningar visar att ett
i enlighet med remissförslagen påbyggt särskilt grundstatsbidrag, utgående
med 40 procent i de kassor där tioårsgenomsnittet överskrids med mer än
150 procent, skulle vid en arbetslöshet av samma omfattning som 1962/63
öka statsbidragskostnaderna för det särskilda bidraget med 2,6 milj. kr.
utöver den ökning om 3,5 milj. kr. som föranleds av utredningens förslag.
Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare påpekat att utredningens förslag på
denna punkt rätteligen torde medföra en kostnadsökning om 5,4 milj. kr.
i stället för 3,5 milj.

Jag delar utredningens uppfattning att möjligheter till en ytterligare avgiftsutjämning
bör skapas genom ett särskilt tillägg till grundstatsbidraget.
En förutsättning för att sådant särskilt statsbidrag skall utgå synes böra
vara att det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem och år
varit minst dubbelt så stort som genomsnittet under den sist förflutna tioårsperioden.
I enlighet med utredningens förslag bör grundstatsbidraget i
dessa fall höjas med 25 procent. För att åstadkomma en mjukare övergång
när arbetslösheten sjunker under nämnda nivå föreslås -— likaledes i enlighet
med utredningens förslag — ett 10-procentigt särskilt statsbidrag till
kassor inom vilka antalet ersättningsdagar med 75 procent överstiger genomsnittet
under sistförflutna 10-årsperiod. Såsom framgår av det föregående
är redan nu statsbidraget till arbetslöshetskassorna konstruerat så att dess
andel av totalkostnaderna stiger när dessa ökar. Om det särskilda grundstatsbidraget
skulle höjas utöver vad jag föreslagit, skulle enligt min mening
allt för stora avvikelser från den normala kostnadsfördelningen mellan
statsbidrag och avgifter ske beträffande vissa kassors finansiering. En
ytterligare påbyggnad av det särskilda statsbidraget vid högre arbetslöshet
kan jag därför inte tillstyrka.

Emellertid anser jag en ytterligare avgiftsutjämning önskvärd för att
stödja kassor som är speciellt hårt belastade och därför har avgifter som
är särskilt höga i förhållande till genomsnittet. Sådant stöd bör kunna läm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 196i

nas efter prövning i varje enskilt fall och särskilda medel bör stå till förfogande
för ändamålet. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Det av utredningen föreslagna ändrade systemet för utbetalning av statsbidragen,
vilket avviker från den rådande principen att statsbidrag utbetalas
efter budgetårets utgång, kan jag inte tillstyrka.

Det är vanskligt att beräkna kostnaderna för de av mig förordade ändringarna
av arbetslöshetsförsäkringen, eftersom flera på dem inverkande
faktorer är osäkra. Utredningen har också framhållit att dess beräkningar
är ungefärliga. Den största utgiftsökningen orsakas enligt utredningen av
att dagpenningen höjs, ersättningstiden förlängs och säsongbegränsningarna
slopas. Härtill beräknas komma smärre kostnadsökningar på grund
av föreslagna detaljändringar. Å andra sidan uppkommer en viss besparing
enligt förslaget. Den kostnadsökning som under de närmaste åren kan föranledas
av att antalet försäkrade ökas bär beaktats av utredningen. Däremot
faller de ökningar som skulle bli följden av att dagpenningen höjs till mer
än omkring 30 kr. utanför beräkningarna. Utredningen räknar med en total
kostnadsökning om 39,8 milj. kr., varav 33,2 milj. täcks av statsbidrag. Med
hänsyn till vad förut nämnts om arbetsmarknadsstyrelsens beräkning av
kostnaden för särskilt grundstatsbidrag bör sistnämnda belopp justeras
uppåt med 1,9 milj. kr.

De av mig förordade bestämmelserna skiljer sig från utredningens förslag
på några punkter som får betydelse i kostnadsliänseende. I fråga om
ålderspensionärerna har jag föreslagit att nuvarande begränsning av statsbidraget
till halva den tid som gäller för övriga försäkrade behålls. Den av
utredningen för förlängd ersättningstid beräknade bidragsökningen om
0,6 milj. kr. torde därför bortfalla till största delen. Mitt förslag att förbudet
mot ersättning för enstaka arbetslös dag i princip skall bestå innebär minskade
kostnader jämfört med utredningens förslag. Det är emellertid inte
möjligt att här ange några belopp. Slutligen innebär mitt förslag om barntillägg
att en av utredningen beräknad besparing om 0,4 milj. kr. inte uppkommer.
I sin helhet medför således mitt förslag ungefär samma kostnadsökning
som utredningens.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att ett genomförande av utredningens
förslag med de av mig förordade modifikationerna innebär för
ett normalår att de totala kostnaderna för försäkringen stiger från ca
140 milj. kr. till i runt tal 180 milj. kr. Av kostnadsökningen ca 40 milj. kr.
faller i det närmaste 90 procent på statsbidraget. På kassorna faller en kostnadsökning
av knappt 5 milj. kr. Då kassorna under senare år fonderat
mellan 20 och 30 milj. kr. årligen torde denna kostnadsökning inte innebära
någon väsentlig belastning för kassorna som en helhet. För de enstaka fall
då en mera allvarlig belastning skulle bli följden finnes enligt vad jag i det
föregående förordat möjligheter för Kungl. Maj :t att ingripa med särskilda
åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1964

Anslag till bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1964/65

Anslag Nettoutgift

69 000 000 49 830 748

51 000 000 58 685 429

62 000 000
62 000 000

Anslagsframställning

Arbetsmarknadsstyrelsen hemställer, att anslaget uppföres med 65 000 000
kr. Styrelsen anför.

Det försämrade arbetsmarknadsläge, som inträdde under 1962, har under
år 1963 avlösts av betydligt förbättrade förhållanden på arbetsmarknaden.
Den relativt betydande arbetslösheten under de två första månaderna 1963
berodde huvudsakligen på den ovanligt stränga vintern. Prognosen för arbetsmarknadsläget
under vintern 1963/64 är dock i viss mån osäker och
geografiskt splittrad.

För beräkning av statsbidragets storlek har styrelsen gjort vissa uppskattningar
rörande antalet ersättningsdagar, antalet medlemmar, daghjälpens
belopp, familjetilläggets storlek per ersättningsdag samt förvaltningsbidragets
storlek per medlem.

Arbetslöshetsförsäkringens kostnader för budgetåren 1961/62 och 1962/63
beräknades efter ett genomsnittligt antal ersättningsdagar per årsmedlem
av 4,0 resp. 3,0 och för innevarande budgetår av 3,5 ersättningsdagar per
årsmedlem. För försäkringsåren 1960/61 och 1961/62 har det verkliga antalet
ersättningsdagar per årsmedlem utgjort 3,1 resp. 3,4. För den tolvmånadersperiod,
som slutar med april månad 1963 utgör motsvarande antal
3,6. Med hänsyn till den förbättring av konjunkturen, som råder för närvarande,
har en oförändrad medelsiffra av 3,5 ersättningsdagar per årsmedlem
lagts till grund för beräkningarna för budgetåret 1964/65.

Det totala antalet medlemmar utgjorde vid utgången av försäkringsåret
1961/62 1 396 000 och den 30 april 1963 1 431 000. Den 1 juli 1963 har tillkommit
en arbetslöshetskassa för yrkesfiskare. En kassa för lantbrukstjänstemän
har börjat sin verksamhet den 1 september 1963. Svenska journalistförbundet
avser att bilda en kassa fr. o. m. den 1 januari 1964. Slutligen
har Svenska kommunalarbetareförbundet beslutat bilda en kassa för
cirka 100 000 av sina medlemmar. Även denna kassa skall börja sin verksamhet
den 1 januari 1964. För budgetåret 1964/65 bör medlemsantalet beräknas
till 1 465 000.

Den utbetalade daghjälpens genomsnittliga belopp har ständigt stigit. För
år 1962 utgjorde det 18:32 kr. För budgetåret 1964/65 bör beräkningarna
grundas på ett belopp av 18: 50 kr.

Det senaste erfarenhetsmässiga värdet på grundstatsbidraget utgör 5:89

1961/62 ........

1962/63 ........

1963/64 ........

1964/65 (förslag)

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196i

kr. Det för innevarande budgetår använda beloppet, 5: 90 kr., torde därför
kunna förbli oförändrat. På återstoden av daghjälpsbeloppet utgår daghjälpsbidrag
med en viss procentuell andel, vilken uppskattas till oförändrat
32 procent. Familjetilläggets genomsnittliga belopp per ersättningsdag
utgjorde 2: 13 kr. år 1962. Beräkningarna bör liksom för innevarande budgetår
grundas på ett familjetillägg av 2: 20 kr., på vilket statsbidrag utgår
med 75 procent eller 1: 65 kr. per ersättningsdag. Förvaltningsbidraget per
årsmedlem beräknas för budgetåret 1964/65 till oförändrat 3: 60 kr.

Från de angivna förutsättningarna beräknas det sammanlagda medelsbehovet
till 65 000 000 kr. Statsbidraget beräknas härvid till 43 procent av
arbetslöshetskassornas samlade inkomster, de försäkrades avgifter till 46
procent och ränta m. m. till 11 procent.

Departementschefen

De föreslagna ändringarna i arbetslöshetskasseförordningen avses att
börja tillämpas från och med försäkringsåret 1964/65. Då statsbidragen till
arbetslöshetskassorna alltjämt skall utbetalas helårsvis i efterskott, påverkar
de ändrade bestämmelserna ej medelsbehovet förrän under budgetåret
1965/66.

Under budgetåret 1964/65 skall statsbidrag huvudsakligen utbetalas för
försäkringsåret 1963/64, d. v. s. tiden den 1 september 1963—den 31 augusti
1964. Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett att till grund för beräkningen av
medelsbehovet bör läggas ett genomsnittligt antal ersättningsdagar per årsmedlem
av 3,5. Jag har i stort sett intet att erinra mot denna beräkning eller
mot vad styrelsen i övrigt anfört. Med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden
anser jag dock, att anslaget kan upptagas med samma belopp
som för innevarande budgetår, 62 000 000 kr.

Under vartdera av budgetåren 1959/60 och 1960/61 har anvisats ett reservationsanslag
av 10 000 000 kr. till särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor.
Av anvisade medel återstod vid utgången av budgetåret 1962/63
9 330 000 kr. Jämlikt beslut den 18 september 1963 av Kungl. Maj :t må anslaget
disponeras under budgetåret 1963/64. Arbetsmarknadsstyrelsen har
föreslagit att dessa medel även i fortsättningen skall stå till förfogande för
att i vissa situationer kunna ge arbetslöshetskassor tillskott utom ramen för
det ordinarie statsbidraget. Då jag som jag nämnt i det föregående finner
det angeläget att stöd i särskilda fall även fortsättningsvis skall kunna lämnas
åt arbetslöshetskassor med speciellt hård ekonomisk belastning, föreslår
jag att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens medgivande att disponera anslaget
jämväl under nästa budgetår.

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
och därmed sammanhängande statsbidrag;

b) till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1964/65 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 62 000 000 kr. samt

c) medgiva, att återstående medel av det å riksstaten för budgetåret
1960/61 senast uppförda reservationsanslaget till Särskilt stöd åt erkända
arbetslöshetskassor må disponeras jämväl under budgetåret 1964/65.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Norborg